Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt
1965-02-26 · 42 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 28 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1965:87, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1965
1
Nr 87
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt; given Stockholms
slott den 26 februari 1965.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar av företrädesvis teknisk natur i
fråga om den allmänna varuskatten i enlighet med vad som aviserats i prop.
1965: 14. De föreslagna ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 juli
1965 samtidigt med den föreslagna höjningen av den allmänna varuskatten. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 87
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1965
Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt
7oH«äRrlg~enT förordnas> att 10 § 1 mom., 11 §, 12 § 2 och 3 inom., 19, 62 och
7f SS forordningen den 1 december 1959 om allmän varuskatt samt anvis
m^arin^
16 ocl1 §§ samma förordning1 skola erhålla änd
råd
lydelse pa sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
10 §.
_1 mom Från skatteplikt---krossat skick.
5. Fiskefartyg, bogserbåtar, andra
fartyg med en nettodräktighet av
minst 20 registerton och luftfartyg
samt delar och tillbehör till fartyg
som avses i denna punkt eller till
luftfartyg.
6. Krigsmateriel, som är underkastad
utförselförbud, och delar till
sådan krigsmateriel, när varan försåljes
till staten för militärt bruk eller
för detta ändamål införes till riket
för statens räkning.
7. Allmänna nyhetstidningar,---arbetshindrade medlemmar.
8. Läkemedel, som försäljes enligt 8. Läkemedel, som tillhandahållas
recept eller till sjukhus. enligt recept eller till sjukhus eller
införas till riket i anslutning till sådant
tillhandahållande.
9. Spritdrycker och-------om tobaksskatt.
10. Konstverk, hänförliga till tulltaxenummer
99.01—99.03, när de,
annorledes än butiksmässigt eller i
samband med utställning, tillhandahållas
av upphovsmannen direkt till
konsument eller införas till riket i
anslutning till sådant tillhandahållande.
5. r iskefartyg, så ock andra fartyg
med en nettodräktighet av minst
20 registerton ävensom luftfartyg.
6. Krigsmateriel, som försäljes till
staten för militärt bruk och som är
underkastad utförselförbud.
11. Tullfria tryckalster och framkallade
eller enbart exponerade mikrofilmer,
när de införas till riket såsom
gåva eller eljest utan vederlag.
'' Se"aStte lydelse av 10 § 1 mom- se 1963:226 samt av 11 §, 12 § 2 och 3 mom., 19 §,
62 §, 72 § och anvisningarna till 11, 12, 15, 16 och 18 §§ se 1959: 507.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1965
(Nuvarande lydelse)
11
Tjänsteprestation är skattepliktig,
därest den huvudsakligen har avseende
på skattepliktiga varor samt innefattar
förfärdigande på beställning
(arbetsbeting), uthyrning, servering,
reparation, underhåll, ändring
eller rengöring.
(Se vidare anvisningarna)
12
2 mom. Beträffande handelsbolag,
kommanditbolag, enkelt bolag
samt i 53 § 2 mom. kommunalskattelagen
avsett rederi och s. k. gruvbolag
gäller, att envar delägare i sådant
bolag eller rederi är skattskyldig
i förhållande till sin andel i företaget.
3 in o in. Skattskyldigheten inträder,
när vederlag för skattepliktig
vara inflyter kontant eller eljest
kommer den skattskyldige till godo
eller när skattepliktig vara uttages
ur rörelsen. Har enligt 16 § medgivande
lämnats att inräkna uppkomna
fordringar i omsättningen enligt
bokföringsmässiga grunder, skall
dock skattskyldigheten, i vad avser
fordran uppkommen under tid för
medgivandets tillämpning, inträda
då fordringen uppkommer.
(Se vidare anvisningarna)
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. Tjänsteprestation är
skattepliktig, därest den huvudsakligen
har avseende på skattepliktiga
varor samt innefattar förfärdigande
på beställning (arbetsbeting), uthyrning,
servering, montering, reparation,
underhåll, ändring eller rengöring.
2 mom. Kungl. Maj:t ager forordna
om undantag från skatteplikt
för viss tjänsteprestation.
(Se vidare anvisningarna)
§•
2 mom. Beträffande handelsbolag,
kommanditbolag, enkelt bolag
samt i 53 § 2 mom. kommunalskattelagen
avsett rederi och s. k. gruvbolag
gäller, att envar delägare i sådant
bolag eller rederi är skattskyldig
i förhållande till sin andel i bolaget
eller rederiet. På ansökan av
samtliga delägare äger dock länsstyrelsen
besluta, att en delägare skall
anses som ensam skattskyldig för
bolaget eller rederiet.
3 m o m. Skattskyldigheten inträder,
när vederlag för skattepliktigt
tillhandahållande inflyter kontant
eller eljest kommer den skattskyldige
till godo eller när skattepliktig
vara uttages ur rörelsen. Har
enligt 16 § medgivande lämnats att
inräkna uppkomna fordringar i omsättningen
enligt bokföringsmässiga
grunder, skall dock skattskyldigheten,
i vad avser fordran uppkommen
under tid för medgivandets tillämpning,
inträda då fordringen uppkommer.
(Se vidare anvisningarna)
19
1 in o in. Skattskyldig äger---
2 in o in. Skattskyldig, som underlåter
att i behörig ordning avlämna
anmälan eller underrättelse, varom
i 1 mom. sägs, må av länsstyrelsen
vid vite föreläggas att fullgöra
sin skyldighet.
§•
— särskilt bevis.
2 mom. Länsstyrelsen äger från
näringsidkare och därmed jämställda,
som icke avgivit anmälan enligt
1 inom., infordra de uppgifter som
fordras för att bedöma huruvida
skattskyldighet föreligger.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1965
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 mom. Den som underlåter att
62
I fråga om sådant tillhandahållande
eller ianspråktagande av varor,
som i inkomstskattehänseende är att
hänföra till intäkt av jordbruksfastighet,
skola bestämmelserna i 1, 5—
10, 45, 71—74 och 82—84 §§ med
tillhörande anvisningar i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.
72
Riksskattenämnden må, när så
finnes erforderligt för att tillgodose
det i 71 § angivna syftet och frågan
icke finnes vara av beskaffenhet att
böra, efter därom gjord ansökan,
prövas i den ordning 73 § stadgar,
meddela bindande förklaring huruvida
viss vara eller varugrupp är
skattepliktig enligt denna förordning.
över nämndens beslut i sådan
fråga må klagan ej föras.
i behörig ordning avlämna anmälan,
underrättelse eller uppgift enligt 1
eller 2 mom. må av länsstyrelsen vid
vite föreläggas att fullgöra sin skyldighet.
§•
I fråga om sådant tillhandahållande
eller ianspråktagande av varor,
som i inkomstskattehänseende är att
hänföra till intäkt av jordbruksfastighet,
skola bestämmelserna i 1, 5—
10 §§, 12 § 3 mom. samt 45, 71—74
och 82—84 §§ med tillhörande anvisningar
i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.
§■
Riksskattenämnden må, när så
finnes erforderligt för att tillgodose
det i 71 § angivna syftet och frågan
icke finnes vara av beskaffenhet att
böra, efter därom gjord ansökan,
prövas i den ordning 73 § stadgar,
meddela bindande förklaring huruvida
viss vara eller varugrupp eller
viss tjänsteprestation är skattepliktig
enligt denna förordning. När särskilda
skäl föreligga, må nämnden
även i annan fråga meddela bindande
förklaring rörande tillämpningen
av denna förordning.
Över nämndens beslut i fråga om
bindande förklaring må klagan ej
föras.
Anvisningar
till 11 §.
Anknytningen av------- — och resebyråer.
Tjänsteprestation med---- militärt bruk.
Begränsningen av — ---lös egendom.
Med servering förstås till- Med servering förstås tillhandahållande
av varor till förtäring handahållande av varor till förtäring
på stället å därför iordningställd lo- på stället å därför iordningställd lokal
eller plats. Därest jämväl bostad kal eller plats.
tillhandahålles och ett gemensamt
pris uttages för kost och logi, får
uppdelning ske efter skälig grund.
Till skattepliktig —----och dylikt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1965
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
till 12 §.
Frågan, huruvida yrkesmässig
he t föreligger, får bedömas
främst med hänsyn till omfattningen
av och syftet med verksamheten.
Sålunda föreligger icke skattskyldighet
exempelvis vid försäljning av
personlig lösegendom.
Tillhandahållande av
Vid försäljning--
Med konsument--
Eftersom fastighet---
I fråga -------
Försäljning till----
Med uttag----- I
Verksamhet anses som yrkesmässig,
om inkomst av verksamheten
enligt kommunalskattelagen är
att hänföra till intäkt av rörelse.
Även annan verksamhet anses som
yrkesmässig, om den innefattar icke
enbart tillfälligt tillhandahållande av
skattepliktiga varor och tjänsteprestationer
till konsument. Verksamhet
som staten eller kommun bedriver
med syfte uteslutande att tillgodose
egna behov anses dock som yrkesmässig
endast om den sker i bolagsform
eller i liknande form. Detta
gäller även när verksamheten anordnats
i samverkan mellan staten
och kommun eller mellan kommu
-
ner och skattskyldighet enligt vad
nyss sagts icke förelegat, om var och
en av de samverkande bedrivit motsvarande
verksamhet för egna behov.
Med kommun avses här även landstingskommun.
--för entreprenören.
--- å auktionen.
----som konsument.
---till konsumenter.
till utgivaren.
— av tjänsteprestation.
--hans kontor.
till 15 §.
— och avgifter.
Avser pris såväl skattepliktigt som
icke skattepliktigt tillhandahållande,
exempelvis av kost och logi, bestäm
-
I beskattningsvärdet —
Vid beräknande av beskattningsvärde
får avdrag icke ske för transport-,
emballage- och andra liknande
kostnader, vilka ingå i priset för
en vara eller tjänsteprestation. Avdrag
får ej heller ske för s. k. avbetalningstillägg.
Kassarabatter och
andra rabatter, som direkt avgå från
likviden, skola däremot icke medräknas.
mes beskattningsvärdet genom uppdelning
av priset efter skälig grund.
Vid beräknande av beskattningsvärde
får dock avdrag icke ske för
transport-, emballage- och andra liknande
kostnader, vilka ingå i priset
för en vara eller tjänsteprestation.
Avdrag får ej heller ske för s. k. avbetalningstillägg.
Kassarabatter och
andra rabatter, som direkt avgå vid
betalningen, skola däremot icke
medräknas.
Vid betalning mot växel anses som
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1965
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
beskattningsvärde det avtalade priset
med skattens belopp inräknat.
Avdrag får icke ske för ränta eller
annan kostnad som avgått vid diskontering
av växel eller omsättning
av diskonterad växel. 1 beskattningsvärdet
och i den skattepliktiga omsättningen
skall icke inräknas ränta
eller annan särskild ersättning som
mottagits vid inlösen eller omsättning
av icke diskonterad växel.
Varas saluvärde---enligt kommunalskattelagen.
till 16 §.
Vid beräkning av skattepliktig omsättning
skall belopp, som influtit
vid diskontering av växel, anses utgöra
kontant likvid. Nödgas den
skattskyldige på grund av bristande
betalning själv inlösa växeln, må beloppet
avdragas vid senare beräkning
av skattepliktig omsättning.
Skulle betalning sedermera inflyta å
sålunda inlöst växel, skall beloppet
ånyo redovisas såsom skattepliktig
omsättning.
Såsom kontant —
Har rabatt, —--
Vid beräkning av skattepliktig omsättning
skall diskontering och inlösen
av växel samt omsättning av icke
diskonterad växel anses utgöra kontant
likvid till belopp motsvarande,
vid diskontering eller inlösen av
växel, dennas nominella värde och,
vid omsättning av icke diskonterad
växel, det belopp varmed växelfordringen
minskat. Dock skall i den
skattepliktiga omsättningen icke inräknas
större sammanlagt belopp än
som svarar mot beskattningsvärdet i
varje särskilt fall.
Nödgas den skattskyldige på
grund av bristande betalning själv
inlösa diskonterad växel, må växelbeloppet
i den mån det ingått i tidigare
redovisad skattepliktig omsättning
avdragas vid senare beräkning
av skattepliktig omsättning. Skulle
betalning sedermera inflyta å sålunda
inlöst växel, skall beloppet ånyo
redovisas såsom skattepliktig omsättning.
—---- för inköp.
--utgivandet skett.
till 18 8.
Avdragsrätt enligt —-----
Med material förstås råvara,
halvfabrikat eller annan vara, som
är avsedd antingen att ingå såsom
beståndsdel i förädlad eller genom
sammansättning framställd vara eller
att förbrukas i den egentliga pro
-
allmän varuskatt.
Med material förstås vara,
som är avsedd antingen att ingå såsom
beståndsdel i förädlad eller genom
sammansättning framställd vara
eller att förbrukas i den egentliga
produktions- eller bearbetningspro
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1965
(Nuvarande lydelse)
duktions- eller bearbetningsprocessen,
såsom smörjmedel och liknande,
eller ock att förbrukas i varuhanteringen,
t. ex. såsom emballage.
(Föreslagen lydelse)
cessen eller i den egentliga varuhanteringen.
Hit räknas t. ex. råvara,
halvfabrikat, tillsatsmaterial, smörjmedel,
slipmedel och annat förbrukningsmaterial
för produktionsändamål
samt emballage och förslutningsmaterial
för distributionsändamål
ävensom maskinverktyg och
motsvarande som genom förslitning
eller på annat sätt normalt förbrukas
inom ett år.
Till material hänföres vidare vara
som är avsedd att användas för yrkesmässig
uthyrning i förening med
tillhandahållande av tvättjänst, s. k.
utbytestvätt.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1965. I fråga om ikraftträdandet
skall i övrigt i tillämpliga delar gälla ikraftträdandebestämmelserna till
förordningen den 1965 (nr 000) angående ändring i för
ordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt.
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1965
Utdrag av protokollet över finansärenden hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 26
februari 1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar
i förordningen om allmän varuskatt och anför.
Inledning
1 enlighet med de i årets finansplan aviserade reformerna på beskattningens
område har i prop. 1965: 14 förslag framlagts till sådana författningsändringar,
som reformernas genomförande påkallar i materiella hänseenden.
Beträffande den indirekta beskattningen behandlades härvidlag i huvudsak
endast åtgärderna med avseende på skatteuttagets höjd och omfattning, dvs.
förslagen om höjning av skattesatsen för den allmänna varuskatten till 9 %
den 1 juli 1965 och om samtidiga justeringar i fråga om skattesatser och
skattepliktens omfattning i de av reformerna berörda punktskatterna.
I nämnda proposition framhöll jag emellertid också, att det vid en fortsatt
tillämpning av den allmänna varuskatten med dess nuvarande konstruktion,
men med högre skatteuttag, fanns anledning att se över skattens tekniska
utformning för att tillvarata möjligheterna till förenklingar i dess
handliavande och praktiska tillämpning. Visst underlag härför hade bl. a.
framkommit i allmänna skatteberedningens i juni 1964 avgivna betänkande
(SOU 1964: 25) och vid remissbehandlingen därav. Jag uttalade därför, att
det var min avsikt att på grundval av en redan inom finansdepartementet
igångsatt översyn av gällande beskattningsregler återkomma med förslagtill
riksdagen om tekniska ändringar i förordningen den 1 december 1959
(nr 507) om allmän varuskatt (AVF).
I detta sammanhang vill jag även erinra om ett uttalande i årets finansplan,
enligt vilket en överarbetning av skatteberedningens förslag till omläggning
av den allmänna varuskatten enligt mervärdeskatteprincipen skulle ske inom
finansdepartementet. Denna överarbetning har numera påbörjats.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1065
Arbetet med den tekniska översynen av den allmänna varuskatten bär nu
slutförts och jag avser att i det följande behandla vissa härvid utarbetade
ändringsförslag, som lämpligen synes böra genomföras samtidigt med den
föreslagna höjningen av skattesatsen vid instundande halvårsskifte. Den
verkställda översynen har emellertid sträckt sig utöver de förslag, som kommer
att presenteras i det följande. Vissa andra frågor av stor praktisk betydelse
har uppmärksammats och förslag till ytterligare ändringar i beskattningen
har utarbetats. Ett sådant förslag går ut på att bereda lättnader i den
löpande varuskatteredovisningen för skattskyldiga med mera begränsad omsättning
genom ett förenklat redovisningssystem, som kan sägas vara en
motsvarighet till det i källskattehänseende gällande s. k. B-skattesystemet.
Ett annat förslag innebär att den s. k. indirekta metoden för redovisning av
preliminär allmän varuskatt och den med denna metod förenade skyldigheten
att avge en speciell tilläggsdeklaration för helt beskattningsår skulle slopas
och ersättas med en författningsenlig möjlighet för alla skattskyldiga
till justering i efterhand av redovisad preliminär allmän varuskatt. Sistnämnda
förslag anknyter till skatteberedningens mervärdeskatteförslag.
Nu antydda frågor är av sådan betydelse och räckvidd att de bör bli föremål
för remissbehandling innan ett slutligt ställningstagande sker. De tages
därför inte upp i detta sammanhang utan kommer att redovisas i en
promemoria, som utarbetas inom finansdepartementet och som kommer att
utsändas på remiss. Det må framhållas, att det här inte rör sig om åtgärder,
som påverkas av en skattesatshöjning den 1 juli i år. Spörsmålen ar av rent
redovisningsteknisk natur och avser åtgärder, som bor trada i kraft vid ett
årsskifte eller vid ingången av nytt beskattningsår.
Såsom tidigare framhållits har syftet med den verkställda översynen varit
att åstadkomma förenklingar i varuskatteförordmngens tillämpning. Vägledande
har härvid varit inte endast synpunkter som framförts av allmänna
skatteberedningen i samband med dess mervärdeskatteförslag och vid lemissbehandlingen
av detta förslag. Även på annat sätt uppmärksammade
förhållanden i fråga om varuskattens tillämpning har beaktats. I allt väsentligt
är de i det följande behandlade förslagen av rent teknisk natur med
ingen eller högst begränsad effekt på skatteutfallet. Också i de fall förslagen
medför sådan effekt, är det i regel praktiska eller skattetekniska skal som
varit avgörande för ställningstagandet. Men härtill kommer att del i detta
sammanhang ansetts lämpligt att även behandla vissa i särskild ordning
gjorda direkta framställningar om ändringar av materiell innebörd i den
allmänna varuskatten. Ett antal sådana framställningar har inkommit till
finansdepartementet men har i avvaktan på resultatet av allmänna skatteberedningens
överväganden inte föranlett vidare åtgärder än att viss remissbehandling
skett.
Vad nu sagts gäller framställningar från sjöfartsstyrelsen om viss änd
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1965
ring av undantaget från skatteplikt för fartyg, från Sveriges frimärkshandlare-förening
angående undantag från skatteplikt för frimärken som säljs
sasom samlarobjekt, från Konstnärernas riksorganisation angående utvidgad
skattefrihet för konstverk samt från Sveriges biodlares riksförbund angående
skattefrihet for socker till utfodring av bin. Vidare uppmärksammas
synpunkter som i andra sammanhang framförts beträffande beskattningen
av vissa begagnade varor och av vissa tvättjänster.
1 anslutning härtill må även erinras om att 1963 års riksdag hos Kungl.
Maj:t hemställt om utredning av frågan om omläggning av den allmänna
varuskatten på begagnade traktorer i enlighet med vad som gäller för begagnade
person- och skåpbilar (BevU 1963: 24, rskr 1963: 146). Även här
galler att den begärda utredningen fått anstå i avvaktan på allmänna skatteberedningens
förslag i fråga om den framtida utformningen av den indirekta
beskattningen. Därmed har också detta utredningsuppdrag aktualiserats,
men det har inte varit möjligt att inrymma detta i den nu gjorda översynen.
Frågan synes lämpligen kunna överlämnas till den departementala utredning,
som i enlighet med vad som anförts i det föregående tillsatts för ytterligare
bearbetning av bl. a. det av skatteberedningen framlagda mervärdeskatteförslaget.
I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag
till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959
(nr 507) om allmän varuskatt. Jag övergår nu till att behandla de olika frågor
som är aktuella i sammanhanget.
Skattepliktiga varor och tjänster (9—11 §§ AVF)
Skattepliktens principiella omfattning
Beskattningsområdet för den allmänna varuskatten regleras genom bestämmelserna
i 9 11 §§ AVF med tillhörande anvisningar. Enligt dessa
författningsrum föreligger skatteplikt för i princip alla varor med endast
de undantag som anges i 10 § 1 mom. AVF eller som beslutats av Kungl.
Maj :t med stöd av 2 mom. nämnda paragraf. Härjämte föreligger skatteplikt
for vissa särskilt angivna tjänsteprestationer, när de huvudsakligen har avseende
på skattepliktiga varor.
Med varor förstås enligt anvisningarna till 9 § AVF materiella ting av lös
egendoms natur och härutinnan görs ingen skillnad mellan nya och begagnade
varor och ej heller mellan färdigvaror och råvaror, halvfabrikat e. d
Med nämnda anknytning följer bl. a. att fastigheter och tjänsteprestationer
med avseende på fastigheter inte omfattas av beskattningen i vidare mån än
som följer av att skatt utgår på varuförbrukningen för byggnadsarbeten och
motsvarande. Av anvisningarna till 9 § AVF framgår vidare att handlingar
opaginerad Kontrollera mot PDF
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1VG5
vilkas värde grundar sig på rättigheter av olika slag — såsom aktier, obligationer,
biljetter, lottsedlar och presentkort — icke vad gäller dylikt värde är
att anse som varor, men val när de säljs som tryckalster. I anslutning härtill
utsägs, att frankotecken, sedlar och mynt, som äger samlarvärde, är att
anse som varor. Sådana samlarobjekt är därmed underkastade skatteplikt.
Sveriges frimärkshandlare-förening har i sin till finansdepartementet ingivna
framställning hemställt om sådan ändring av den allmänna varuskatten,
att all försäljning av frimärken blir skattefri. Såsom skäl härför åberopas
bl. a., att endast en del av handeln med frimärken för samlingar träffas
av skatten genom att ingen skatt utgår på den försäljning av kurserande
obegagnade frimärken som sker av postverket och av tobakshandlare m. fl.
Då detta även gäller den försäljning som sker från postverket filateliavdelning
och härvidlag även försäljningen av stämplade märken i form av
s. k. förstadagsbrev är beskattningen av samlarobjekt i praktiken begränsad
till den försäljning som sker i den egentliga frimärkshandeln. Härtill kommer,
framhåller föreningen vidare, att en betydande omsättning av samlarobjekt
sker genom auktioner och byten i samlar föreningar under former,
som undandrar sig beskattning. Under hänvisning dessutom till att frimäiken
på sina håll i utlandet, såsom i Danmark, Finland och Schweiz, undantagits
från utgående omsättningsskatter hemställer föreningen om åtgärder
som undanröjer nu rådande orättvisa förhållanden för den självständiga fiimärkshandeln.
I ärendet har yttranden avgivits av generalpoststyrelsen och riksskattenämnden.
Härvid har generalpoststyrelsen framhållit, att all försäljning av
ostämplade frimärken genom postverkets försorg får anses ingå såsom ett
led i dess verksamhet avseende befordran av försändelser, penningförmedling
m. m. Denna verksamhet avser prestationer, som icke omfattas av den
allmänna varuskatten. Det sagda bör enligt styrelsen även gälla försäljningen
av s. k. förstadagsbrev, eftersom denna försäljning sker till de å brevet
anbringade frimärkenas nominella värde och normalt även innefattar brevets
befordran till beställaren. Styrelsen påpekar vidare omöjligheten i att
skilja på försäljning av frimärken för frankeringsändamål och för samlarändamål.
I enlighet härmed finner generalpoststyrelsen riktigt, att endast
den på särskilt anbudsförfarande baserade försäljningen av frimärksmakulatur,
som ombesörjs av dess filateliavdelning, hör anses gälla skattepliktiga
varor och att sålunda endast denna försäljning i enlighet med uttalande harom
från riksskattenämnden hör föranleda skattskyldighet till allmän varuskatt.
Riksskattenämnden ansluter sig i sitt yttrande till generalpoststyrelsens
uppfattning och tillägger, att vad som anförts i fråga om konkurrensen från
auktionsförsäljningar, bytesaffärer in. m. närmast torde vara en kontrollfråga
och att andra påtalade konkurrensförhållanden knappast ar något speciellt
för fr i märksbranschen. Nämnden finner inte tillräckliga skäl föreligga
12
Kungi. Maj.ts proposition nr 87 år 1965
för att företagare med speciell inriktning på yrkesmässig försäljning av frimärken
med samlarvärde undantas från skattskyldighet till allmän varuskatt
och anser sig inte kunna tillstyrka en författningsändring i sådant
syfte. Liknande skäl, som de av föreningen anförda, kan, framhåller nämnden,
åberopas för skattefrihet eller skattelindring på andra områden med
följdverkningar, som nu inte kan överblickas.
I sammanhanget kan nämnas att det för den allmänna varuskatten gällande
varubegreppet bibehållits i skatteberedningens mervärdeskatteförslag.
Beredningens författningsförslag innehåller därför också ett stadgande av
innebörd att handlingar, vilkas värde grundar sig på rättigheter av skilda
slag, t. ex. frimärken, är att anse som varor, endast när de försäljs såsom
trycksaker eller såsom samlarobjekt. Vid remissbehandlingen har ingen
erinran anförts häremot utom i en reservation till riksskattenämndens yttrande,
vari förordats en utformning av mervärdeskatten på denna punkt i
överensstämmelse med den här aktuella framställningen från Sveriges frimärkshandlare-förening.
Departementschefen
För egen del kan jag ansluta mig till de synpunkter som anförts i remissyttrandena
över föreningens framställning och finner således inte anledning
föreslå någon ändring i den allmänna varuskatten på denna punkt. I
I detta sammanhang vill jag även beröra en annan fråga med avseende på
den allmänna varuskattens principiella utformning. Såsom tidigare nämnts
göres i skattepliktshänseende ingen skillnad mellan nya och begagnade varor.
Enligt skattens allmänna konstruktion utgår således skatt vid yrkesmässig
försäljning av begagnade varor till konsumenter. I två speciella fall
föreligger dock skattefrihet för sådan försäljning. Sålunda är jämlikt stadgande
i 13 § AVF handeln med begagnade personbilar och andra begagnade
s. k. bilaccisbelagda motorfordon undantagen från beskattning. Det är här
dock icke fråga om undantag från skatteplikt utan om undantag från skattskyldighet
vid försäljning och uttag, vilket bl. a. medför att skatt utgår
t. ex. vid reparationer av begagnade personbilar. Samtidigt som denna inskränkning
i den allmänna varuskatten genomfördes med verkan fr. o. m.
den 1 maj 1960 höjdes bilaccisen på nya motorfordon av ifrågavarande slag
så att något skattebortfall icke skulle uppkomma för staten. Den inledningsvis
omnämnda, av 1963 års riksdag begärda utredningen torde syfta till en
omläggning av beskattningen av traktorer enligt dessa för personbilar in. fl.
motorfordon gällande principer. Såsom tidigare anförts bör denna fråga
lämpligen behandlas inom den tillsatta utredningen för bl. a. översyn av
skatteberedningens mervärdeskatteförslag.
Det andra undantaget från beskattning av begagnade varor följer av ett
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1965
annat stadgande i 13 § AVF, enligt vilket skattefrihet föreligger vid försäljning
eller uttag av till driften hörande maskiner, inventarier o. d. Även här
är det fråga om ett undantag från skattskyldighet och således inte någon inskränkning
i skatteplikten. Detta betyder bl. a., att maskin, som ägaren utrangerat
och i samband därmed försålt skattefritt, blir föremål för beskattning,
om den därefter åter kommer i den allmänna handeln och på nytt säljes
till konsument.
Det har framhållits, att denna utformning av beskattningen missgynnar
den reguljära handeln med begagnade maskiner o. d. Man har bl. a. uppmärksammat,
att fristående agenter uppträder som förmedlare av direktförsäljningar
mellan företag av utrangerade eller eljest för avyttring disponibla
maskiner och andra anläggningstillgångar. Agenten skapar genom annonsering
och på annat sätt kontakt mellan säljare och köpare och kan därvid
som särskilt försäljningsargument åberopa att någon varuskatt inte utgår.
Detta sammanhänger med att vid försäljning, som förmedlas av agent,
dennes huvudman är att anse som säljare i varuskattehänseende. Tillkomsten
av försäljningar av driftstillgångar under medverkan av fristående agenter
har, framhåller man, medfört ett avbräck för den självständiga handeln
med begagnade maskiner och man efterlyser åtgärder för att eliminera skattens
snedvridande verkningar på konkurrensen inom detta område.
De påtalade förhållandena förtjänar enligt min mening beaktande. Den i
prop. 1965: 14 föreslagna reduceringsregeln i syfte att i fråga om maskininvesteringarna
eliminera effekten av en höjning av skattesatsen för den allmänna
varuskatten till 9 % innebär visserligen att branschens förhållanden
inte försämras, men någon annan effekt kan reduceringsregeln knappast få.
Den aktualiserade frågan har emellertid vidare aspekter och torde få ses i
ett större sammanhang. Bl. a. kommer frågan i ett helt annat läge vid eu
eventuell framtida omläggning av den allmänna varuskatten till en mervärdeskatt
enligt skatteberedningens modell. Då den dessutom har viss anknytning
till frågan om eventuell omläggning av beskattningen av begagnade
traktorer, synes böra få ankomma på den tidigare omnämnda utredningen
att även uppmärksamma beskattningens utformning i förevarande hänseende.
Ändringar i varubeskattningen
Från den i princip generella skatteplikten lör varor gäller såsom tidigare
framhållits vissa begränsade undantag. Härom stadgas i 10 § 1 mom. AVF
med tillhörande anvisningar, vartill kommer sådana ytterligare undantag,
som beslutats av Kungl. Maj :t med stöd av 10 § 2 mom. AVF.
Den verkställda översynen har aktualiserat vissa, i huvudsak tekniska
ändringar i fråga om de nu gällande inskränkningarna i varubeskattningen.
Detta gäller de i 10 § 1 mom. AVF stadgade undantagen för fartyg (punkten
14 Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1965
5), för krigsmateriel (punkten 6) och för läkemedel (punkten 8) samt de
med stöd av 10 § 2 mom. AVF beslutade undantagen för vissa importerade
tryckalster (SFS 1960: 8) och för konstverk (SFS 1960: 237). Övriga nu
gällande undantag berörs inte i den följande redogörelsen.
Skattefriheten för fartyg
Enligt 10 § 1 mom. punkten 5 AVF är från skatteplikt undantagna fiskefartyg,
så ock andra fartyg med en nettodräktighet av minst 20 registerton
samt luftfartyg. Enligt anvisningarna till detta författningsrum hänförs
till fartyg icke sådana farkoster, i fråga om vilka förflyttningen är av underordnad
betydelse i förhållande till huvuduppgiften. Med denna till tulltaxan
anknutna avgränsning följer, att exempelvis fyrskepp, flodsprutor,
mudderverk, pontonkranar och flytdockor utgör skattepliktiga varor. Eljest
gäller att skattefriheten omfattar inte endast fartyget som sådant utan även
reservdelar, fast inredning och dylikt.
Författningsrummets utformning innebär att fiskefartyg — liksom luftlartyg
i princip är generellt undantagna från skatteplikt, medan skattetriheten
i övrigt är begränsad till fartyg över viss storleksgräns. Beträffande
fiskefartygen må dock nämnas, att det förhållandet att ett fartyg är
avsett att användas för fiske inte automatiskt medför skattefrihet. Enligt
uttalanden av riksskattenämnden och generaltullstyrelsen, vilka bekräftats
genom utslag i regeringsrätten, bör härvidlag vara avgörande att fartyget
med hänsyn till sin beskaffenhet är att anse såsom speciellt anpassat för
fiske.
Förevarande undantag har med oförändrad lydelse intagits i skatteberedningens
mervärdeskatteförslag. Detta har allmänt accepterats vid remissbehandlingen.
I några fall har dock förordats en annan utformning av
undantagsbestämmelserna. Bakgrunden härtill är bl. a. följande.
I ett i januari 1964 avgivet remissutlåtande över förslag av generaltullstyrelsen
om ändringar i reglerna för varvsindustrirestitution tog sjöfartsstyrelsen
särskilt upp frågan om gränsdragningen för restitutionsberättigande
fartyg och föreslog härutinnan vissa ändringar för att undanröja föreliggande
tolkningssvårigheter och enbart av restitutionsskäl betingade dräktighetsmätnmgar
av fartyg. Enligt dessa förslag borde restitutionsrätten för
svenska fartyg gälla fartyg med en längd över allt av minst åtta meter utom
beträffande lustfartyg, för vilka gränsen borde sättas vid en längd av tjugo
meter eller en bruttodräktighet av 70 registerton.
En sådan utformning av restitutionsbestämmelserna borde enligt styrelsens
mening följas av en motsvarande ändring i fråga om undantaget från
allmän varuskatt för fartyg. Såsom skäl härför anfördes att nuvarande
dräktighetsgräns förorsakar många »onödiga» mätningar. Styrelsen föreslog
darfor att undantaget enligt punkten 5 i 10 § 1 mom. AVF förutom
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1965
luftfartyg borde gälla fiskefartyg samt andra fartyg — lustfartyg undantagna
— med en längd av minst åtta meter mätt enligt den särskilda förordningen
angående fartygs byggnad och utrustning.
Över sjöfartsstyrelsens förslag har efter remiss yttranden avgivits av
bl. a. fiskeristyrelsen, generaltullstyrelsen, kommerskollegium, riksskattenämnden,
Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Svensk industriförening, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges
varvsindustriförening, Föreningen Sveriges mindre varv och Sveriges fiskares
riksförbund.
De framlagda förslagen har rönt ett positivt mottagande vid remissbehandlingen
och man har allmänt biträtt förslaget om att anknyta undantaget
från allmän varuskatt för fartyg till en längdgräns.. Endast riksskattenämnden
avvisar en sådan ändring av undantagsbestämmelserna.
Nämnden konstaterar inledningsvis, att det skattefria området i princip
följer tulltaxans varuindelning och att dräktighetsgränsen endast innebär
den inskränkningen, att skattefriheten för andra fartyg än fiskefartyg begränsats
till sådana som skall registreras i fartygsregistret. Enligt nämndens
uppfattning torde tillämpningen av undantaget inte ha medfört några
påtagliga olägenheter.
Vidare erinrar nämnden om att 1959 års höstriksdag vid behandlingen
av propositionen om allmän varuskatt vidtog den ändringen, att fiskefartygen
inrymdes under skattefriheten men samtidigt avslog motionsyrkanden
om generell skattefrihet jämväl för bogserbåtar, bärgningsfartyg och livräddningskryssare
samt för flodsprutor, pontonkranar, flytdockor och liknande
flytande objekt.
Riksskattenämnden finner inte tillräckliga motiv föreligga för åtgärder
av så vittgående innebörd, som de av sjöfartsstyrelsen föreslagna. Då härtill
den föreslagna avgränsningen inte synes medföra några förenklingar i kontrollhänseende
avstyrker nämnden bifall till styrelsens förslag.
I övriga remissyttranden har man såsom nämnts i princip biträtt styrelsens
förslag i denna varuskattefråga, varvid man dook i några fall föreslagit
en annan utformning eller anfört synpunkter av annat slag i frågan.
Sålunda framhåller Sveriges industriförbund att styrelsens förslag innebär
en skärpning av gällande bestämmelser eftersom lustfartyg, oberoende
av storleken, skulle bli skattebelagda. Inskränkningen beträffande sådana
fartyg bör därför utgå.
Sveriges varvsindustriförening anser, att reglerna angående frihet från allmän
varuskatt och om varvsindustrirestitution bör följas åt i största möjliga
utsträckning. Därför bör enligt föreningens mening skattefriheten även omfatta
sådana nu skattepliktiga flytande objekt som flytdockor, dockportar,
pontoner, mudderverk, flodsprutor in. m. Vidare bör nedre storleksgränsen
för såväl restitutionsberättigande som skattefria svenska fartyg överensstämma,
men föreningen tar ingen ställning till var denna gräns bör ligga.
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1965
Föreningen Sveriges mindre varv framför samma synpunkter med tillägg
att den gemensamma nedre gränsen bör vara en »längd över allt» av åtta
meter.
Uttalanden av samma innebörd återkommer i vissa vid kommerskollegiums
utlåtande fogade yttranden från rikets handelskammare. För egen del framhåller
kommerskollegium att man i frågan torde böra avvakta utredningen
om varuskattens framlida utformning.
Generaltullstyrelsen hänvisar också till nyssnämnda utredning och återkommer
till irågan i sitt yttrande över skatteberedningens betänkande mot
bakgrund av att nuvarande undantag för fartyg i oförändrad form överförts
till beredningens mervärdeskatteförslag. Styrelsen framhåller, att gällande
dräktighetsgräns inneburit olägenheter vid bedömningen av skatteiriheten
för smärre icke mätningspliktiga fartyg. Vidare anses som mindre
tillfredsställande, att bogserbåtar och liknande nyttofartyg, vilkas nettodräktighet
enligt gällande mätningsbestämmelser normalt är ringa trots förhållandevis
stor bruttodräktighet, i regel befunnits skattepliktiga. Enligt
styrelsens uppfattning får fartygets längd därför anses vara en lämpligare
grund för gränsdragningen mellan skattepliktiga och skattefria fartyg. Härvid
bör längden bestämmas från förkant av förstäven till akterkant av akterstäven
i enfighet med vad som föreskrives i tullrestitutionsförordningen.
En omläggning av undantagsbestämmelserna i enlighet härmed aktualiserar
emellertid också, fortsätter generaltullstyrelsen, frågan om lämpligheten
av ett särskilt, generellt undantag för fiskefartyg. Begreppet fisketartyg
är inte klart definierat utan har medfört tolkningssvårigheter. Om
minimigränsen för skattefrihet sättes vid en längd av åtta meter eller eventuellt
något lägre, torde enligt styrelsens uppfattning skattefrihet för fiskefartyg
åvägabringas i praktiskt taget full utsträckning utan att denna fartygstyp
behöver särskilt angivas samtidigt som tillämpningen skulle förenklas
betydligt. Med hänsyn till avgränsningssvårigheterna avstyrks sjöfartsstyrelsens
förslag om generell skatteplikt för lustfartyg.
Generaltullstyrelsen föreslår vidare, att det i överensstämmelse med utbildad
praxis bör klart framgå av författningstexten, att skattefriheten inkluderar
delar och tillbehör till skattefria fartyg.
Även sjöfartsstyrelsen återkommer till undantaget för fartyg i sitt remissyttrande
över skatteberedningens betänkande och ifrågasätter om inte skattefriheten
vid övergång till en mervärdeskatt bör anknytas till fartygens
ändamål och därvid gälla fiskefartyg och vad som enligt 1963 års förordning
angående befäl på svenska handelsfartyg m. m. är att hänföra till handelsfartyg.
Departementschefen
En omläggning av undantaget från skatteplikt för fartyg enligt sjöfartsstyrelsens
förslag synes väsentligen vara av teknisk natur i syfte att under
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
17
Kungl. Ma j:ts proposition nr 87 år 1965
lätta tillämpningen. Motiveringen liar emellertid även varit att ernå överensstämmelse
med samtidigt töreslagna ändringar i bestämmelseina avseende
tullrestitution för fartyg. Flera remissinstanser har framhållit väldet
av eu samordning av dessa frågor och har från denna utgångspunkt föreslagit
eu utvidgning av skattefriheten till att omtatla även andra flytandi
objekt än fartyg. Samtidigt har emellertid framhållits att förslaget även
skulle leda till skärpt beskattning genom att generell skatteplikt skulle föreligga
för lustfartyg. Mot eu sådan inskränkning av skattefriheten har dessutom
generaltullstyrelsen åberopat tillämpningssvårigheter i fråga om avgränsningen.
Riksskattenämnden återigen anser inte att förslaget kan förväntas
medföra någon förenkling i kontrollhänseende och förordar att nu
gällande undantagsregler blir bestående.
Mot denna bakgrund ställer jag mig tveksam till en omläggning av undantagsreglerna
på sätt som sjöfartsstyrelsen föreslagit. De delade meningar
som kommit till uttryck i yttrandena från generaltullstyrelsen och
riksskattenämnden har inte minst bidragit härtill. Om man, såsom generaltullstyrelsen
ifrågasatt, sätter gränsen för skattefrihet lägre än åtta meter,
skulle man möjligen kunna slopa den särskilt angivna skattefriheten föi
fiskefartyg. Förutsättningen för en sådan lösning bör dock vara att, såsom
sjöfartsstyrelsen föreslagit, lustfartygen ställs helt utanför skattefriheten.
Att en sådan begränsning av'' skattefriheten skulle leda till en skärpning av
beskattningen bör enligt min mening inte ges någon avgörande betydelse,
men härtill kommer de av generaltullstyrelsen mot detta förslag anförda
avgränsningssvårigheterna.
Jag är därför inte nu beredd att framlägga förslag om en så radikal omläggning
av undantagsbestämmelserna som nu diskuterats. Även om det
torde kunna ifrågasättas om skattefrågan och den i sammanhanget aktuella
restitutionsfrågan har ett egentligt samband, synes dock skattefrågan kunna
anstå till dess frågan om en omläggning av tullrestitutionsreglerna blivit
slutligt prövad. Redan nu vill jag dock tramhålla, att anledning enligt min
mening saknas att biträda t ramförda förslag om att utsträcka skattefriheten
till pontonkranar, flytdockor, mudderverk och andra dylika objekt.
Fn sådan utvidgning av skattefriheten skulle stå i strid mot den allmänna
varuskattens principiella konstruktion.
På en punkt synes emellertid en utvidgning av nu gällande skattefrihet
vara motiverad. Såsom generaltullstyrelsen påpekat medför anknytningen
av skattefriheten till nettodräktigheten att skatteplikt ofta kommer att
föreligga för bogserbåtar, trots att bruttodräktigheten är förhållandevis stor.
Enligt min mening synes skäligt att alla bogserbåtar behandlas lika i varuskattehänseende.
.lag föreslår därför att den nu gällande i princip generella
skattefriheten för fiskefartyg utsträcks till att gälla även bogserbåtar. Sådana
båtar hänförs till särskilt nummer i tulltaxan. Författningsförslaget
2 ll i haag till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. A r 87
opaginerad Kontrollera mot PDF
18 Kungl. Maj:is proposition nr 87 ur 1965
har utformats i enlighet härmed med ett tillägg, varav framgår att undantaget
även gäller delar och tillbehör till skattefria fartyg och luftfartyg.
Skattefriheten för krigsmateriel
Enligt punkten 6 i 10 § 1 mom. AVF gäller undantag från skatteplikt för
krigsmateriel, som iörsäljs till staten för militärt bruk och som är underkastad
utförselförbud. Med denna utformning av undantaget föreligger
skattefrihet för försvarets anskaffningar av ammunition, vapen och annan
lygiiiuterie], däremot inte för exempelvis intendenturmateriel.
Detta undantag har med endast formella ändringar intagits i skatteberedningens
mervärdeskatteförslag. Vid remissbehandlingen har förslaget på
denna punkt allmänt godtagits eller lämnats utan erinran. Ett förtydligande
med avseende på undantagets omfattning har dock i detta sammanhang
föreslagits av generaltullstyrelsen.
Styrelsen framhåller, att det ofta föreligger svårigheter att avgöra huruvida
krigsmateriel kan anses vara av exportförbjudet slag och till följd
harav skattefritt. Svårigheterna härvidlag har varit särskilt påfallande beträttande
delar till krigsmateriel. Frågan gäller speciellt om delar til! skattefri
krigsmateriel, i analogi med vad som uttalats beträffande fartyg, bör
innefattas av skattefriheten, oaktat delarna som sådana inte är underkastade
utförselförbud. Då i annat sammanhang ingen erinran anförts mot en
sådan tolkning av undantaget anser styrelsen att detta direkt borde bekräftas
i författningen.
Departementschefen
Då ett förtydligande av författningen på denna punkt synes vara av värde,
har författningsförslaget utformats med beaktande av de av generaltullstyrelsen
framförda synpunkterna.
Skattefriheten för läkemedel
Enligt punkten 8 i 10 § 1 inom. AVF föreligger undantag från skatteplikt
för läkemedel, som försäljs enligt recept eller till sjukhus. Samma undantag
har intagits i skatteberedningens mervärdeskatteförslag. Vid remissbehandlingen
härav har endast generaltullstyrelsen anfört särskilda synpunkter
på förslagets utformning i denna punkt. Styrelsen framhåller, att
undantaget formellt är anknutet till vissa slag av försäljningar. Då det
emellertid får anses gälla även införsel till riket i anslutning till sådan försäljning
synes ett uttryckligt stadgande härom böra intagas i författningen
i överensstämmelse med vad som gäller beträffande skattefriheten för
konstverk.
19
Kungl. Ma j.ts proposition nr 87 år li)C>5
Departementschef en
De av generaltullstyrelsen anförda synpunkterna har beaktats vid utformningen
av författningsförslaget.
Skattefriheten för konstverk
Genom kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 237), som trädde i kraft den 1 juli
1960, har Kungl. Maj:t med stöd av 10 § 2 mom. AVF förordnat om undantag
från skatteplikt för konstverk, hänförliga till tulltaxenummer 99.01 —
99.03, när de, annorledes än butiksmässigt eller i samband med utställning,
försäljs av upphovsmannen direkt till konsument. Skattefriheten omfattar
även införsel till riket i anslutning till sådan direktförsäljning. Till
nämnda tulltaxenummer hänföres målningar och teckningar, utförda för
hand (nr 99.01), konstgrafiska originalblad (nr 99.02) samt originalskulplurer
(nr 99.03).
Detta undantag från skatteplikt för konstverk tillkom, sedan 1960 års
bevillningsutskott i anledning av motionsyrkanden om skattefrihet tör
konstnärers alster inom måleriet, gratiken och skulpturen uttalat (BevL
1960: 62), att viss skattefrihet inom dessa områden syntes befogad och att utskottet
därför förutsatte, att Kungl. Maj :t med stöd av 10 § 2 mom. AVF
måtte vidtaga erforderliga åtgärder för tillgodoseende av motionärernas
syfte.
Efter utfärdandet av 1960 års kungörelse har riksdagen haft att ta ställning
till upprepade motionsyrkanden om en vidgad skattefrihet för konstnärerna.
Genomgående har frågan gällt, om skattefriheten borde utsträckas
till att omfatta även konstverk, som försäljs på utställningar. Yrkanden härom
vid 1961, 1962 och 1963 års riksdagar har dock avvisats (BevU 1961: 27,
1962:37 och 1963: 24).
Frågan om beskattningen av konstverk har behandlats även av allmänna
skatteberedningen i dess mervärdeskatteförslag. På denna punkt uttalas,
att om en inskränkning i beskattningen anses böra bli bestående — och
härutinnan vill beredningen för egen del inte töreslå någon ändring
praktiska skäl synes tala för ett generellt undantag från skatt på konstnärers
försäljning av egna verk, hänförliga till tulltaxenummer 99.01—99.03,
men också att därvid ingen avdragsrätt för ingående skattebelastning bör
ifrågakomma.
Vid remissbehandlingen har detta förslag allmänt accepterats. Endast i
några fall har särskilda synpunkter anförts i frågan. Sålunda konstaterar
riksskattenämnden, att den föreslagna utformningen har företräden framför
nu gällande ordning, men nämnden tillägger, att tillräckliga skäl knappasi
föreligger för att bibehålla undantaget, särskilt som med rent konstnärlig
verksamhet närliggande verksamheter alltjämt skulle beskattas.
2f Ilihang till riksdagens protokoll 1905. 1 sand. År 87
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1965
Övers tåt hållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms, Örebro och Västmanlands
län anför liknande synpunkter men biträder förslaget av praktiska
skäl.
Generaltullstyrelsen framhåller, att undantaget formellt inte torde täcka
det fall, då konstnären skänker bort ett eget verk. I praktiken torde dock
sådana transaktioner inte ha betraktats som skattepliktiga uttag utan
jämställts med försäljning. Styrelsen anser att ett klarläggande i författningstexten
bör göras på denna punkt.
Såsom inledningsvis antytts har frågan om den allmänna varuskattens
tillämpning på konstverk därjämte aktualiserats av Konstnärernas riksorganisation.
I en i januari 1964 gjord framställning har sålunda riksorganisationen
hemställt, att nuvarande skattefrihet måtte utsträckas till all
omtatta även konstverk, som försäljs vid utställningar, samt dessutom alt
jämväl andra konstverk än sådana som hänförs till tulltaxenummer 99.01
—99.03 måtte inbegripas under skattefriheten. Såsom skäl härför åberopas
bl. a., att de bildskapande konstnärerna genom den allmänna varuskatten
försatts i sämre läge än andra konstskapare och att nuvarande bestämmelser
direkt missgynnar den allmänt vedertagna formen att genom utställningar
åstadkomma kontakt med publik och kritik. Vidare framhålles, att försäljningarna
vid utställningar är av jämförelsevis liten omfattning (1_2
milj. kr. för år) och att frågan därför har ringa statsfinansiell betydelse.
Vid den remissbehandling, som framställningen varit föremål för, har
meningarna varit delade. Nationalmuseum och akademien för de fria konsterna
biträder i så måtto förslagen, att skattefrihet bör gälla generellt för
konstverk av alla slag vid försäljning av upphovsmannen direkt till konsument.
Folkrörelsernas konstfrämjande ifrågasätter lämpligheten av en
utformning som skulle innebära, att konstfrämjandets försäljning på kommissionsbasis
skulle vara skattefri men inte dess försäljning av konstverk,
som inköpts från konstnärerna. Konstfrämjandet föreslår i stället, att all
konst skall vara skattefri när försäljning av konstnären själv eller av konstlörmedlare
sker första gången och att beskattningen sätter in först vid
upprepad försäljning.
Statens konstråd tillstyrker förslaget om skattefrihet för konstverk även
vid försäljning på utställning och samma mening uttalas av några av rikets
handelskammare i utlåtanden, som fogats vid kommerskollegii yttrande.
För egen del anför kommerskollegium, att en utsträckning av skattefriheten
till ytterligare kategorier inte kan motiveras av skattetekniska skäl.
Fn sådan åtgärd måste medföra utomordentliga praktiska tillämpningssvårigheter
och kollegium avstyrker framställningen i denna del. Synpunkter
av samma slag kan anföras mot förslaget om skattefrihet för konstverk,
21
Kanyl. Maj.ts proposition nr 87 ur 1005
som försäljs på utställningar. — Motsvarande uttalas i ett flertal av de bifogade
utlåtandena från rikets handelskammare.
Även generaltullstyrelsen och riksskattenämnden framhåller, att det från
skattetekniska synpunkter inte kan anses föreligga tillräckliga skäl för en
utvidgad skattefrihet på området. Särskilt påpekas, att den föreslagna utvidgningen
av det skattefria området till andra konstalster än sådana, som
faller under tulltaxenummer 99.01—99.03, måste medföra svårartade och
vanskliga gränsdragnings- och tolkningsproblem. Av dessa skäl a\styrks
bifall till de framlagda förslagen.
1 anledning av den i prop. 1965: 14 föreslagna höjningen av den allmänna
varuskatten har Konstnärernas riksorganisation återkommit i ämnet med
förnyad framställning om skattefrihet för konstverk, som försäljs på utställningar.
Riksorganisationen framhåller att det vid en förestående skattehöjning
finns än större anledning att beakta vad som tidigare i denna fråga anförts
från organisationens sida och erinrar dessutom om den av allmänna
skatteberedningen på denna punkt föreslagna utformningen av en mervärdebeskattning.
Framställningen utmynnar i att förslag i förevarande proposition
måtte framläggas om sådan ändring av varuskattetörordningen, att
konstverk, när de av nu levande konstnärer, enskilda eller i grupp, försäljs
på utställning, skall vara undantagna från beskattning.
Departementschefen
Frågan om den allmänna varuskattens tillämpning på konstverk har såsom
framgått av den lämnade redogörelsen varit föremål för särskild prövning
vid upprepade tillfällen efter det att nuvarande undantagsbestämmelser
infördes. Därvid framförda yrkanden om utvidgad skattefrihet har dock
avslagits. Frågan har nu återigen aktualiserats av Konstnärernas riksorganisation,
bl. a. i anledning'' av den i prop. 1965: 14 föreslagna höjningen av
den allmänna varuskatten med verkan fr. o. m. den 1 juli 1965.
Riksorganisationen har framställt två i princip skilda yrkanden. Det ena
av dessa gäller en utvidgning av det skattefria området till andra konstnärliga
alster än enbart sådana, som faller under tulltaxenummer 99.01—99.03.
Detta yrkande har man i flertalet remissyttranden avvisat av skattetekniska
skäl eller också ifrågasatt av andra skäl. Särskilt har man framhållit de
med en sådan utvidgning av det skattefria området förenade tillämpningssvårigheterna.
Mot denna bakgrund finner jag inte tillräckliga skäl föreligga
för att föreslå någon ändring av undantagsbestämmelserna i vad avser
det skattefria områdets omfattning.
Det andra yrkandet gäller det redan tlera gånger framställda och varje
gång avvisade kravet på skattefrihet för konstnärernas försäljning av egna
verk på utställningar. Såsom skäl för en omprövning av denna fråga har nu
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 87 dr 1065
åberopats, att eu höjning- av skattesatsen gör åtgärden än mera angelägen
samt dessutom den av skatteberedningen föreslagna utformningen av mervärdeskatten
på denna punkt.
Skatteberedningens förslag i denna fråga torde i första hand få ses såsom
en av övergången till en mervärdebeskattning betingad ändring av nuvarande
undantagsbestämmelser. Beaktas bör också, att konstnärerna inte
enligt förslaget till mervärdeskatt skulle ha någon avdragsrätt för skattebelastningen
på sina inköp och omkostnader. Mot denna bakgrund torde också
få ses, att förslaget vid remissbehandlingen allmänt godtagits eller lämnats
utan erinran. Vissa kritiska synpunkter har dock framförts i detta sammanhang
och även remissyttrandena över riksorganisationens framställning visar
delade meningar. En höjning av skattesatsen för den allmänna varuskatten
kan enligt min mening inte anses utgöra något bärande motiv för en utvidgning
av den skattefrihet som nu tillkommer konstnärerna. Man måste
härvidlag även beakta den reguljära konsthandelns ställning.
Med hänsyn till vad nu anförts är jag inte beredd att föreslå någon utvidgning
av nu gällande skattefrihet för konstnärernas försäljning av egna verk,
hänförliga till tulltaxenummer 99.01—99.03. Det synes dock lämpligt att i
förevarande sammanhang vidtaga den tekniska ändringen, att det nu i särskild
kungörelse stadgade undantaget ersätts med ett stadgande direkt i författningen
såsom en ny punkt 10 i 10 § 1 mom. AVF. Författningsförslaget
har utformats i enlighet härmed och dessutom på ett sätt som medför frihet
från allmän varuskatt även vid gåva, t. ex. när en tavla, som erhållits i gåva
av konstnären, införes till riket.
Skattefrihet för vissa tryckalster m. m.
Genom kungörelse den 15 januari 1960 (nr 8) har Kungl. Maj :t med stöd
av 10 § 2 mom. AVF förordnat om undantag från skatteplikt för tullfria
tryckalster, hänförliga till kapitel 49 i tulltaxan, och för mikrofilmer, hänlorhga
till tulltaxenummer 37.05, när sådana varor införs till riket såsom
gåva eller lån utan vederlag.
Detta undantag har med oförändrad lydelse intagits i skatteberedningens
mervärdeskatteförslag. Vid remissbehandlingen härav har endast generaltullstyrelsen
antort särskilda synpunkter i frågan. Styrelsen konstaterar, att
detta undantag tillkommit bl. a. med hänsyn till de offentliga biblioteken
och till dessa biblioteks och den vetenskapliga forskningens internationella
bytesverksamhet. Biblioteken har emellertid i vissa fall införsel av tryckalster
med en ålder över 100 år, vilka i egenskap av antikviteter faller under
tulltaxenummer 99.06. Enligt styrelsens mening bör undantaget gälla
aven sådana trycksaker och vidare anses påkallat med en jämkning av bestämmelserna
som klart medger skattefrihet även för reklamtryck, som införs
for att gratis tillställas allmänheten, oaktat detta knappast kan betecknas
som gåva i egentlig mening.
23
Kungl. Ma j. ts proposition nr 87 år 1965
Departementschefen
Jag har intet att erinra mot en sådan närmast formell ändring av nu gällande
undantag. Lämpligen synes detta böra ske på det sättet, att 1D60 års
kungörelse i ämnet ersätts med ett stadgande av angiven innebörd i en ny
punkt (11) i 10 § 1 mom. AVF. Författningsförslaget har utformats i enlighet
härmed och på grundval av vad generaltullstyrelsen föreslagit.
Ändringar i tjänstebeskattningen
Enligt 11 § AVF är tjänsteprestation skattepliktig, om den huvudsakligen
nar avseende på skattepliktig vara samt innefattar förfärdigande på beställning
(arbetsbeting), uthyrning, servering, reparation, underhåll, ändring
eller rengöring. 1 anvisningarna till denna paragraf uttalas bl. a., att
tjänstebeskattningens anknytning till skattepliktiga varor innebär att skattefrihet
föreligger för prestationer med avseende på särskilt undantagna varor,
t. ex. större fartyg, och på fastigheter samt för personliga tjänster. Vidare
utsägs att med servering förstås tillhandahållande av varor till törtäiing
på stället å därför iordningställd lokal eller plats. Om jämväl bostad tillhandahålls
och ett gemensamt pris uttas för kost och logi, får uppdelning
ske efter skälig grund.
Allmänna skatteberedningen har i sitt mervärdeskatteförslag utformat
skatteplikt sbestämmelserna för tjänstebeskattningen i nära anslutning till
varuskatteförordningens bestämmelser. Beredningens förslag innebär dock
en betydande utvidgning av beskattningsområdet. I väsentliga avseenden
är detta betingat av mervärdeskatteprincipen som sådan och av målsättningen
att i så hög grad som möjligt eliminera kumulativa skatteeffekter
i det nya systemet. Detta gäller i viss mån även den del av tjänstebeskattningen,
som i likhet med nu gällande ordning har anknutits till skattepliktiga
varor. Härutinnan innebär förslaget att nuvarande skatteplikt skulle
utsträckas till att omfatta även förvaring, montering, kontroll och analys.
Departementschefen
Skäl föreligger enligt min mening inte att inbegripa kontroll- och analysarbeten
under skatteplikten. En sådan åtgärd skulle öka det kumulativa inslaget
i beskattningen. Ej heller synes motiverat att nu inbegripa förvaringstjänster
under den allmänna varuskatten, även om det härvidlag torde vara
i högre grad fråga om konsumtionstjänster. Däremot kan det enligt min mening
vara motiverat att särskilt ange montering såsom skattepliktig tjänsteprestation.
Uppenbart är att t. ex. leverans av en maskin i monterat skick
skall beskattas enligt det betingade vederlaget oavsett om monteringen ingår
i priset eller debiteras särskilt. Tvekan torde emellertid i vissa fall ha förelegat
om skatt skall utgå för monteringsarbeten och i ett speciellt fall, nämligen
i fråga om uthyrning av byggnadsställningar, har iiksskaltenJmndcn
24 Kungl. Maj. ts proposition nr 87 ur 1965
funnit att av uthyraren särskilt debiterad ersättning för ställningens uppoch
nedmontering inte bör anses utgöra vederlag för prestation, som omfattas
av skatteplikten.
bör att undanröja tveksamhet på denna punkt föreslår jag, att även
montering, varmed bör förstås såväl uppmontering som nedmontering, intas
bland de i 11 § AVF angivna slagen av tjänsteprestationer, som° omtattas
av skatteplikten när de bär avseende på skattepliktiga varor.
Såsom nyss framhållits innehåller anvisningarna till 11 § AVF ett särskilt
uttalande rörande skattens tillämpning i det fall gemensamt pris uttages
för kost och logi. Den uppdelning som i sådant fall skall ske har
närmast avseende på beskattningsvärdets bestämmande. Huvudreglerna
härom är intagna i 15 § AVF med tillhörande anvisningar. Då jag i det följande
ämnar föreslå vissa ändringar även av dessa stadganden på grundval
a\ skatteberedningens mervärdeskatteförslag synes lämpligt att, likaledes
i överensstämmelse med detta förslag, i anvisningarna till 15 § AVF inta
bestämmelserna som reglerar beskattningen i de fall gemensamt pris uttas
tor transaktion, som innefattar såväl skattepliktigt som skattefritt tillhandahållande.
Författningsförslaget har utformats i enlighet med vad som nu anförts.
I detta sammanhang har även beaktats, att skatteberedningen i det förtattningsrum
i mervärdeskatteförslaget, som reglerar skatteplikten för
tjänsteprestationer, intagit ett stadgande, enligt vilket Kungl. Maj:t i likhet
med vad som redan nu gäller på varusidan skulle äga förordna om
undantag från skatteplikt för viss tjänsteprestation. Den genom detta stadgande
tillskapade möjligheten till sådana jämkningar i skatteplikten, som
erfarenheterna från tillämpningen skulle påkalla, torde få ses mot bakgrund
av den väsentligt vidgade beskattningen inom tjänsteområdet, som mervärdeskatteförslaget
innefattar. Behovet av ett sådant stadgande för den allmänna
varuskatten är visserligen mindre framträdande men det kan likväl
vara ändamålsenligt att även på tjänstesidan ha denna dispensmöjlighet.
Skattskyldighetsfrågor (12 och 13 §§ AVF)
Skattskyldighetens principiella utformning
De bestämmelser som reglerar skattskyldigheten till allmän varuskatt
återfinns i 12 13 §§ AVF med tillhörande anvisningar. Enligt huvudregeln
(12 § 1 mom.) åvilar skattskyldighet den, som yrkesmässigt försäljer skattepliktig
vara eller utför eller ombesörjer utförande av skattepliktig tjänsteprestation,
for tillhandahållande av sådan vara eller tjänsteprestation till
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1965
förbrukare (konsument), varvid med försäljning likställs uttag ur rörelsen
av skattepliktig vara. Vidare är den som fabriksmässigt tillverkar byggnadsvaror,
i vad avser denna tillverkning, skattskyldig, även om han inte bedriver
yrkesmässig försäljning av sådana varor.
Från skattskyldighet enligt dessa allmänna regler gäller vissa i 13 § angivna
inskränkningar. Utöver tidigare omnämnda undantag vid försäljning
eller uttag av till driften hörande maskiner, inventarier o. d. samt
av begagnade s. k. accisbelagda motorfordon gäller enligt nämnda paragiaf
frihet från skattskyldighet vid tillhandahållande av skattepliktiga varor och
tjänster samt uttag ur rörelse av sådana varor i allenast ringa omfattning
samt av tjänsteprestation med avseende på kläder eller andra textilvaror om
den som utför prestationen inte har fast driftställe för verksamheten (t. ex.
hemsömmerskor).
Förutsättningen för skattskyldighet är sålunda att tillhandahållandet av
skattepliktiga objekt är att anse såsom yrkesmässigt. Denna fråga får enligt
anvisningarna till 12 § bedömas främst med hänsyn till omfattningen
av och syftet med verksamheten. Skattskyldighet föreligger sålunda exempelvis
inte vid försäljning av personlig lösegendom och, likaledes enligt
särskilt uttalande i anvisningarna, inte heller i fråga om tillhandahållande
av kost åt egen personal i annat än serveringsrörelse. Om verksamheten upplåtits
på entreprenad åt annan, som bedriver densamma yrkesmässigt, föreligger
dock skattskyldighet för entreprenören.
Riksskattenämnden har i ett flertal anvisningar behandlat skattskyldighetsfrågor.
Uttalanden av mera principiell innebörd har bl. a. gjorts i en i
februari 1960 meddelad anvisning angående skattskyldighet för statliga
myndigheter m. fl. Under hänvisning till vissa uttalanden i propositionen om
allmän varuskatt och till vad som gällde i fråga om 1940 års omsättningsskatt
konstaterar nämnden, att varuskatteförordningen inte har någon direkt
anknytning av yrkesmässighetsbegreppet till inkomstskatteförfattningarna.
Även om detta begrepps innebörd i inkomstskattehänseende torde böra
vara vägledande jämväl för den allmänna varuskatten, bör en något friare
tolkning få anses vara åsyftad i varuskattehänseende. Därför behöver yrkesmassighetsbegreppet
icke alltid sammanfalla vid de olika beskattningsformerna.
Från denna utgångspunkt får bedömningen bl. a. i fråga om myndigheternas
skattskyldighet ske från fall till fall. Nämnden tillägger dock, att
yrkesmässig verksamhet får anses föreligga om myndighet stadigvarande
driver förvärvsverksamhet i vinstsyfte liksom i de fall verksamhet bedrivcs
gentemot allmänheten i former likartade med dem som förekommer inom
det enskilda näringslivet och i vissa fall i direkt konkurrens med det enskilda
näringslivet. Däremot bör yrkesmässighet inte anses föreligga vid
exempelvis leverans från en statlig myndighet till annan sådan myndighet,
enär härvidlag formellt inte föreligger försäljning av vara till annan person,
och ej heller i de fall myndighet uteslutande till egen personal tillhanda
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1965
häller varor, som lörvärvats eller tillverkats för myndighetens eget behov.
Rent servicebetonad verksamhet bör likaledes anses såsom icke yrkesmässig.
Allmänna skatteberedningen har i denna fråga ultalat, alt en omläggning
av den allmänna varuskatten till en mervärdeskatt enligt föreslagen modell
i princip inte innebär annan ändring än att begränsningen av skattskyldigheten
till tillhandahållande till konsumenter måste ersättas med bestämmelser
om att skattskyldigheten gäller generellt för alla näringsidkare och därmed
jämställda. Skattskyldigheten är således även i skatteberedningens mervärdeskatteförslag
anknuten till yrkesmässighetsbegreppet. Dock har anvisningarna
härom givits en annan utformning än de nu gällande.
Enligt skatteberedningens författningsförslag bör yrkesmässig verksamhet
anses föreligga, när inkomsten därav enligt kommunalskattelagen är att hänföra
till inkomst av rörelse eller av jordbruksfastighet samt vidare när verksamheten
utövas av staten, kommun eller annan och innefattar inte endast
tillfälligt tillhandahållande av skattepliktiga objekt till allmänheten. Av staten
eller kommun bedriven verksamhet med uteslutande syfte att tillgodose
egna behov bör däremot inte anses som yrkesmässig annat än om verksamheten
bedrivs i bolagsform eller liknande. Detta bör enligt förslaget gälla
även i den mån samgående i sådant syfte sker mellan staten och kommun
eller mellan kommuner och skattskyldighet inte skolat föreligga om skilda
verksamheter bedrivits.
Skatteberedningens förslag på denna punkt har biträtts eller lämnats
utan erinran vid remissbehandlingen.
Departementschefen
I allt väsentligt anknyter den av skatteberedningen föreslagna utformningen
av yrkesmässighetsbegreppet vid en mervärdeskatt till vad som gäller
i varuskattehänseende. Förslaget innebär dock ett förtydligande direkt
i författningen av vad som bör läggas i begreppet. Det bör vara av värde, att
en motsvarande formulering intas i anvisningarna till 12 § AVF.
I ett avseende innebär emellertid beredningens förslag eu inskränkning
i nu gällande skattskyldighet. Jag åsyftar härvidlag förslaget om att yrkesmässig
verksamhet inte skall anses föreligga vid samgående inom den offentliga
sektorn där syftet är att i den gemensamma verksamheten uteslutande
tillgodose intressenternas egna behov. Detta förslag bär särskild betydelse
beträffande det samgående mellan staten, i detta fall försvarets
fabriksstyrelse, och landstingen, som på riksdagens initiativ etablerats i
fråga om tvätteriverksamhet. Finansieringen av verksamheten vid sådant
samgående sker gemensamt av intressenterna, medan driften ombesörjes
av någon av dessa. Av varuskattens nuvarande konstruktion följer att den
intressent, som svarar för driften, blir skattskyldig för de prestationer som
utföres åt övriga intressenter, medan de prestationer som intressenten
opaginerad Kontrollera mot PDF
27
Kungl. Maj. ts proposition nr 87 är 1!)<>5
s. a. s. utför åt sig själv blir skattefria. I de fall driften ombesörjes av fabriksstyrelsen
utgår således skatt för arbeten som utföres åt landstingens
sjukhus och andra inrättningar, medan arbeten åt statliga uppdragsgivare är
skattefria.
Dessa konsekvenser har uppmärksammats tidigare och föranlett viss kritik.
Bl. a. har motionsyrkanden framförts om åtgärder i syfte att åstadkomma
likhet i beskattningen vid verksamhet av ifrågavarande slag. Någon
ändring har sådana yrkanden dock inte föranlett vid tidigare prövning
av frågan. Skatteberedningens förslag på denna punkt skulle tillgodose
dessa krav på en likformig beskattning. Visserligen kan här sägas att förslaget
innebär ett avsteg från de allmänna principerna för beskattningen
och att det dessutom skulle kunna anses missgynna enskild tvätteriverksamhet.
Det får emellertid anses vara ett allmänt intresse att offentlig verksamhet
bedrivs så rationellt som möjligt och att möjligheterna härutinnan
tillvaratas. Varuskattens nuvarande utformning utgör visst hinder
häremot. Sådana konsekvenser bör undanröjas. Härtill kommer att någon
egentlig konkurrenssituation i förhållande till enskild verksamhet knappast
föreligger inom här aktuella områden. Jag finner således skäl tala för att
även i denna del beakta skatteberedningens förslag och föreslår sålunda en
ändring av anvisningarna till 12 § AVF i överensstämmelse härmed.
Skattskyldigheten vid speciella företagsformer m. m.
Utöver de i 12 § 1 mom. AVF angivna allmänna reglerna med avseende
på skattskyldigheten innehåller denna paragraf i 2 mom. bestämmelser
som närmare reglerar frågan för vissa speciella företagsformer samt i 3
inom. bestämmelser som reglerar skattskyldighetens inträde. Även i dessa
delar har vissa ändringar aktualiserats vid den verkställda översynen.
Enligt 12 § 2 inom. AVF gäller att envar delägare i handelsbolag, kommanditbolag,
enkelt bolag eller i 53 § 2 mom. kommunalskattelagen avsett
rederi eller s. k. gruvbolag är skattskyldig i förhållande till sin andel i företaget.
Detta betyder att skattskyldigheten inte åvilar företaget utan delägarna
personligen och att salunda deklarations- och betalningsskyldighet
föreligger för var och en av delägarna. Den allmänna varuskatten har härutinnan
anknutits till vad som gäller i inkomstskattehänseende.
Allmänna skatteberedningen har på denna punkt i sitt mervärdeskatteförslag
gjort ett tillägg av innebörd, att länsstyrelsen på ansökan av samtliga
delägare skall kunna besluta, att en delägare skall kunna svara för
samtligas skalteredovisning. Vid remissbehandlingen har man allmänt biträtt
detta förslag och även ifrågasatt om inte såväl redovisningen som
taxeringen borde kunna anknytas till företaget i stället för till delägarna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28 Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1965
Departementschefen
Den av skatteberedningen föreslagna ordningen tillämpas i viss utsträckning
redan nu på riksskattenämndens initiativ. Frågan har eu inte oväsentlig
praktisk betydelse, och jag föreslår därför att i AVF intas bestämmelser
som klart anger denna möjlighet till förenklad redovisning. Det synes dock
inte möjligt att i detta sammanhang gå så långt som att i dessa fall anknyta
beskattningen till företagen som sådana, trots att i vart fall vissa av dessa
utgör självständiga juridiska personer. Den nära anknytningen av den allmänna
varuskatten till vad som gäller i inkomstskattehänseende synes f. n.
utgöra hinder för en sådan mera radikal omläggning.
Beträffande bestämmelserna i 12 § 3 mom. AVF med avseende på skattskyldighetens
inträde föreslår jag en mindre justering av formell karaktär
för att få en mera adekvat anpassning av bestämmelserna till skattens materiella
omfattning. En hänvisning till detta författningsrum bör dessutom
intagas i 62 § AVF, så att det av författningen direkt framgår att de allmänna
reglerna om skattskyldighetens inträde gäller även för jordbrukarna.
Beskattningsvärde m. m. (14—18 §§ AVF)
Varuskatteförordningens bestämmelser med avseende på skattesats, beskattningsvärde
och skattepliktig omsättning är intagna i 14_18 §§ med
tillhörande anvisningar. I korthet innebär dessa bestämmelser, att skatten
utgår med i 14 § angiven skattesats av beskattningsvärdet. Därmed förstås
enligt 15 § vid tillhandahållande av vara eller tjänsteprestation vederlaget
och vid uttag ur rörelse varans saluvärde enligt ortens pris, i båda fallen
med skattens belopp inräknat. Vederlag för skattepliktigt tillhandahållande
hänföres till den skattepliktiga omsättningen för den redovisningsperiod,
varunder vederlaget influtit kontant eller eljest, t. ex. i natura, kommit den
skattskyldige till godo, medan saluvärde för uttagen vara hänföres till omsättningen
för den period, då uttaget skett (16 g). Härutöver innehåller 16 g
samt 17 och 18 §§ regler med avseende på redovisning av skatten enligt bokforingsinässiga
grunder (16 §) och enligt s. k. indirekt metod (17 §) samt
vidare bestämmelser om rätt till avdrag för skattebelagda inköp och de reduceringsregler
som gäller i fråga om serveringsrörelser in. fl. (18 §). Den
i prop. 1965: 14 föreslagna ändrade reduceringsregeln för monteringsfärdiga
hus och nya reduceringsregeln för näringslivets investeringar i maskiner
och andra inventarier berör således 18 §.
Den nu verkställda översynen har bl. a. aktualiserat vissa ändringar av
gällande regler med avseende på beskattningsvärdets bestämmande. Spörsmålet
gäller i första hand varuskattens tillämpning på växelaffärer och be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1965
rör anvisningarna till 15 och 16 g§ AVF. Häri uttalas hl. a. (anvisn. till
15 §), att vid beräknande av beskattningsvärde avdrag inte får ske för
transport-, emballage- och andra liknande kostnader, vilka ingåi i priset.
Avdrag får ej heller ske för s. k. avbetalningstillägg, men väl för kassarabatter
och andra rabatter, som direkt avgår vid betalningen. I anvisningarna
till 16 § uttalas, att belopp som influtit vid diskontering av växel skall anses
utgöra kontant likvid vid beräkning av skattepliktig omsättning. Nodgas
skattskyldig på grund av bristande betalning själv inlösa växeln, äger
han avdraga beloppet vid senare beräkning av den skattepliktiga omsättningen,
men han är också pliktig att ånyo redovisa beloppet om betalning
skulle inflyta sedermera. Vidare uttalas att, om rabatt, återbäring e. d. a\- seende skattepliktigt tillhandahållande utges i efterhand, avdrag härför får
göras från omsättningen för den period varunder utgivandet skett.
Varuskattens tillämpning i förevarande hänseenden har behandlats av
riksskattenämnden bl. a. i en i oktober 1960 meddelad anvisning. Där ut
-
talas bl. a. följande.
Vid växeltransaktioner i anledning av tillhandahållna varor och tjänstei
har kontant likvid influtit först då växelutställaren löser växeln genom
kontant betalning. Löses växeln icke helt utan omsättes densamma med ny
växel å lägre belopp, är det belopp som inbetalas i samband med omsättningen
att anse som kontant likvid. I nu nämnda fall bör även ränta, som
erlägges i samband med inlösen eller omsättning av växel, vara att hänföra
till vederlaget för tillhandahållen vara eller tjänsteprestation. Uppburen
ränta (diskonto) bör alltså medräknas i omsättningen vid redovisning av
preliminär allmän varuskatt. .
Vad nu sagts har avseende å det fall den skattskyldige sjalv behåller
växeln och utställaren alltså löser eller omsätter densamma direkt hos den
skattskyldige. Låter denne diskontera växeln i bank gäller enligt anvisningarna
till 16 § varuskatteförordningen att det belopp, som därvid inflyter,
är att anse som kontant likvid. Detta stadgande innebär i forsta hand,
att''belopp som influtit vid växeldiskontering skall medräknas i omsättningen
för den redovisningsperiod, varunder diskonteringen skett, och alltsa icke
först då växeln löses eller omsättes av utställaren. Därjämte bor emellertid
åt nämnda stadgande ges den innebörden, att det belopp, soin skall inräknas
i omsättningen, skall utgöra det belopp som faktiskt erhalles vid
diskonteringen, d. v. s. växelbeloppet minus diskontot.
Det senast anförda kan sägas utgöra ett avsteg från den tidigare angivna
principen att beskattningsvärdet skall utgöras av det av konsumenten erlagda
vederlaget eller priset. Detta avsteg är betingat av praktiska skal. Allmänt
sett innebär det anförda, att vare sig växeln diskonteras eller ej skall
vad som kommer den skattskyldige till godo i form av kontanta medel eller
motsvarande anses utgöra det vederlag för tillhandahållen vara eller tjansteprestation,
som skall inräknas i omsättningen vid redovisning av allmän
varuskatt.
Kritiska synpunkter har anförts mot beskattningens utformning i fråga
om växeltransaktioner. Särskilt har man vänt sig mot, att den ränta som
skattskyldig tillgodogör sig när han s. a. s. ligger på vaxeln skall inräknas
3 Bihanfi till riksdagens protokoll lUfiCt. 1 xaml. Nr S
30 Kungl. Maj.ts proposition nr 87 ar 196ö
i vederlaget och sålunda också inräknas i den skattepliktiga omsättningen.
Man menar att detta ar en ersättning för en kreditgivning motsvarande det
diskonto som bankerna betingar sig för samma tjänst och att det är oriktigt
att hänföra beloppen härav till omsättningen. Vidare har framhållits
att skattebelastningen blir olika stor beroende på om växeln omsätts eller
ej. Skatten påverkas härvidlag av faktorer som inte direkt har något samband
med parternas uppgörelse vid avtalets ingående och som inte blir kända
förrän efter det parterna kommit överens om själva priset för prestationen.
Om säljaren diskonterar växeln är oftast något som köparen helt saknar
kännedom om och att köparen vill omsätta växeln kan många gånger
bero på förhållanden som inträffat efter avtalets ingående.
Allmänna skatteberedningen har uppmärksammat frågan i sitt mervärdeskatteförslag
och har därvid såväl med hänsyn till nyss antydda förhållanden
som från kontrollsynpunkt funnit övervägande skäl tala för att mervärdeskatten
vid växelaffärer bör anknytas till det fakturerade eller eljest
överenskomna vederlaget med bortseende från diskontot. Beredningens författningsförslag
har utformats i överensstämmelse härmed.
I denna del har beredningens förslag allmänt biträtts eller lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen. Riksskattenämnden t. ex. konstaterar att
forslaget otvivelaktigt innebär en praktisk linje som minskar såväl redovisnings-
som kontrollproblem men tillägger att det synes erforderligt med eu
närmare precisering, nar likviderna regleras genom ett flertal växlar och
när fakturabelopp och växelbelopp inte överensstämmer.
Endast länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är mot förslaget och anser
det innebära en komplicering i jämförelse med gällande ordning. Härom
anförs bl. a. följande.
Enligt beredningens förslag skall till kontant uppburna växellikvider läggas
diskonto vid beräkning av utgående skatt. Svårigheten att få företagen
att iakttaga detta ar uppenbar. Beträffande särskilt bilväxlar förekommer
tillika"™/! ?'' Vfa ranta oc,h andra tilIägg, som kunden har att erlägga
lika med det avtalade priset for bilen. Gränsdragningen mellan ränta och
andra avbetalningstillagg är synnerligen oklar. Detta måste försvåra tilllampningen
av de av beredningen föreslagna reglerna.
Länsstyrelsen förordar därför, att nu gällande regler skall tillämpas även
tor mervärdeskatten.
Utöver vad som nu redovisats beträffande växeltransaktioner har allmänna
skatteberedningen i sitt författningsförslag dessutom gjort ett tillägg
utan motsvarighet i anvisningarna till 15 § AVF av innebörd, att i de fall
gemensamt pris uttages vid försäljning eller motsvarande, som omfattar
saval skattepliktigt som skattefritt tillhandahållande, beskattningsvärdet
far bestammas genom uppdelning av priset enligt skälig grund.
31
K ungt. Maj:ts proposition nr 87 år 1965
Departementschefen
Allmänna skatteberedningens ändringsförslag med avseende pa växeltransaktionerna
bygger på nuvarande förhållanden och på erfarenheterna
från den allmänna varuskatten. Syftet med förslaget är att åstadkomma eu
förenkling i tillämpningen och samtidigt eliminera den skillnad i beskattningen
som uppkommer beroende på om växel, som mottagits för betalning
av skattepliktigt tillhandahållande, diskonteras eller ej. Enligt min uppfattning
tillgodoser förslaget dessa syften. Med eu anknytning av beskattningen
i dessa fall till det avtalade vederlaget ernås den i min mening väsentliga
fördelen att det skattemässiga omsättningsbegreppet i högre grad
än vad som nu är fallet kommer att sammanfalla med det enligt allmänt
vedertagna bokföringsprinciper företagsmässiga omsättningsbegreppet. Detta
bör underlätta såväl redovisning som kontroll, liksom det förhållandet
att särskilt underlag i form av fakturor eller dylikt måste finnas i bokföringen
när det gäller transaktioner, för vilka betalning sker mot växel. ^
Jag föreslår därför en omläggning av varuskattens tillämpning vid vaxeltransaktioner
i överensstämmelse med beredningens förslag. En i enlighet
härmed ändrad lydelse av anvisningarna till 15 och 16 §§ AVF har intagits i
författningsförslaget. Innebörden härav är alt såsom beskattningsvärde vid
betalning mot växel skall gälla det överenskomna vederlaget, inklusive eventuellt
påfört avbetalnings tillägg, enligt vad som framgår av faktura eller annan
handling. Någon hänsyn skall alltså inte tagas till diskonto, vare sig om
växeln diskonteras av den skattskyldige eller om han ligger på vaxeln och
själv tillgodogör sig diskontot. Redovisnings teknisk t innebär förslaget att
skattskyldig med bokföringsmässig skatteredovisning tar upp det fakturerade
beloppet för den redovisningsperiod, varunder fakturan bokforts. Någon
ytterligare åtgärd behöver sedan inte vidtas. Vid kontant metod inträder
skattskyldigheten först när växeln inlöses eller omsättes. Därvid
skall i den skattepliktiga omsättningen inräknas det belopp varmed den
skattskyldiges växelfordran minskat, dvs. vid inlösen hela växelbeloppet
och vid omsättning det belopp, varmed växeln nedsatts.
Vid redovisning enligt kontantmetod tillkommer emellertid problemet
med alt växelbeloppen inte överensstämmer med fakturabeloppen i de fall
betalning skall ske med lika stora delbelopp enligt s. k. rak ränta. Även i
dessa fall bör emellertid beskattningen anknytas till det överenskomna vederlaget
enligt faktura eller annan motsvarande handling. Detta bör kunna
tillgodoses på det sättet, att vid inlösen av sista växeln, varigenom den
skattskyldiges fordran till fullo infriats, endast så stort belopp skall inräknas
i den skattepliktiga omsättningen som svarar mot skillnaden mellan
fakturabeloppet och tidigare verkställda delbetalningar enligt inlösta växlar.
Stadgande av denna innebörd har intagits i förslaget till ändrad lydelse
av anvisningarna till 16 § AVF. Det får ankomma på riksskattenämnden
32 Kungl. Maj.ts proposition nr 87 är 1965
att i män av behov utfärda närmare föreskrifter i denna fråga mot bakgrund
av vad jag nu anfört.
Vid en ändring av anvisningarna till 15 och 16 §§ AVF i enlighet med det
nu sagda synes lämpligt att även beakta beredningens förslag, alt i de anvisningar,
som har avseende på beskattningsvärdets bestämmande, också anges
hur man skall förfara när gemensamt pris uttas vid försäljning eller
annan prestation, som omfattar såväl skattefritt som skattepliktigt tillhandahållande,
t. ex. kost och logi. I enlighet härmed har i författningsförslaget
anvisningarna till 15 § kompletterats med ett tillägg motsvarande skatteberedningens
förslag på denna punkt. Därmed kan, såsom tidigare föreslagits,
anvisningarna till 11 § såvitt gäller servering begränsas till att gälla endast
själva begreppet servering.
Materialbegreppet (anvisn. till 18 § AVF)
Den allmänna varuskatten är en skatt på tillhandahållande av skattepliktiga
Med konsument förstås enligt anvisningarna till 12 § AVF den som förvärvar
eller ur rörelse uttar vara för annat ändamål än yrkesmässig återförsaljning
eller servering eller användning såsom material vid yrkesmässig
tillverkning av varor för avsalu, vid fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror
eller vid yrkesmässigt utförande av tjänsteprestationer med avseende
på varor. Efter motsvarande grunder avgöres vem som är konsument
av tillhandahållen tjänsteprestation.
Vad nu sagts innebär att rörelseidkares anskaffningar av omsättningsvaror
ej träffas av skatten och ej heller sådana anskaffningar som är att
hänföra till material för yrkesmässig tillverkning av varor eller motsvarande.
Med sådant material förstås enligt anvisningarna till 18 § AVF, dels råvara,
halvfabrikat eller annan vara som är avsedd att ingå såsom beståndsdel
i förädlad eller genom sammansättning framställd vara, dels vara som
förbrukas i den egentliga tillverknings- eller bearbetningsprocessen, såsom
smörjmedel och liknande, dels ock vara som förbrukas i varuhanteringen,
t. ex. såsom emballage.
Tillämpningen av detta stadgande har behandlats av riksskattenämnden
i ett flertal anvisningar. Därvid har bl. a. uttalats, att till material i tillverkningsprocessen
bör hänföras, förutom tillsats- och förbrukningsmaterial
som mer eller mindre kontinuerligt åtgår i processen, även sådana artiklar
av verktygskaraktär, för vilka förslitningstiden vid normalt utnyttjande
hos förbrukaren uppenbarligen inte uppgår till mer än en å två veckor.
Till material i varuhanteringen bör hänföras emballage av engångskaraktär
eller med relativt kort förbrukningstid samt vidare varuetiketter,
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 ur 1965
pris- och adresslappar, bruksanvisningar, varudeklarationer o. d., men däremot
inte exempelvis reklamartiklar och kontorsmaterial. I riksskattenämndens
anvisningar lämnas vägledande exempel på vad som i enlighet med
angivna grundregler bör hänföras till skattefritt eller icke skattefritt material.
1 detta sammanhang må även erinras om att utformningen av materialbegreppet
varit föremål för riksdagens särskilda prövning vid flera tillfällen.
Vid varuskattepropositionens behandling vid 1959 års höstriksdag förelåg
bl. a. yrkanden om att begreppet material, i vad avser varor som förbrukas
i produktions- och bearbetningsprocessen, borde ges samma innebörd
som begreppet slitgods och sålunda inrymma varor sådana som tänder
till grävskopor, slipskivor, foder till kulkrossar och infordringstegel till
ugnar. Bevillningsutskottet uttalade härom (BevU 1959: 60), att det inte
kunde vara ändamålsenligt att i författningen precisera materialbegreppet
närmare än vad som skett i propositionen. Bedömningen måste i första
hand göras med hänsyn till omständigheterna från fall till fall och det förutsattes
att riksskattenämnden i mån av behov skulle lämna vägledande anvisningar.
Dock var det utskottets mening, att man generellt inte kunde ge
begreppet material den vidsträckta innebörd, som nyssnämnda yrkande
åsyftade. Riksdagsbehandlingen medförde ingen ändring av propositionen
på denna punkt.
Yrkanden av samma innebörd framfördes i motioner till 1960 års vårriksdag
men föranledde ingen åtgärd. Bevillningsutskottet uttalade i frågan
bl. a. följande (BevU 1960: 62 s. 29).
Genom de av riksskattenämnden meddelade anvisningarna på detta område
har vissa riktlinjer uppdragits rörande tolkningen av materialbegreppet.
Dessa anvisningar, som i och för sig inte är bindande för taxeringsmyndigheterna,
ger uttryck för riksskattenämndens tolkning av ifrågavarande
författningsbestämmelser. Givetvis kan olika meningar råda rörande
den rätta innebörden av materialbegreppet. Då det inte ankommer på utskottet
att tolka innebörden av gällande författning, anser sig utskottet inte
böra göra något uttalande i frågan. Icke heller bör enligt utskottets mening
någon ändring av författningstexten vidtagas i den av motionärerna önskade
riktningen.
Materialbegreppets utformning behandlades även av 1961 och 1962 års
riksdagar i anslutning till höjningen av den allmänna varuskatten till 6 %
med verkan fr. o. in. den 1 januari 1962. Framförda yrkanden om eu särskild
utredning av frågan avvisades dock under hänvisning till att spörsmålet
torde komma att uppmärksammas av allmänna skatteberedningen
(BevU 1961: 79 och 1962: 39).
När allmänna skatteberedningen för egen del förordat en omläggning av
den allmänna varuskatten till en generell konsumtionsskatt enligt mcrvär
-
34
Kangl. Maj. ts proposition nr 87 år 1965
deskatteprincipen liar avgörande betydelse fästs vid att denna skatteform
erbjuder en neutral beskattning i såväl konsumtions- som konkurrenshänseende
i förening med hög avkastningsförmåga. Härvid har beredningen
även uppmärksammat, att man automatiskt undgår vissa nu rådande tekniska
olägenheter i olika tillämpningsfrågor. Bl. a. har beredningen särskilt
uppmärksammat problemen med tillämpningen av materialbegreppet.
Härom anför beredningen bl. a. följande ("SOU 1964: 25).
Den allmänna varuskatten utgår från att säljaren skall bedöma huruvida
köparen är återförsäljare eller producent som har rätt att inköpa vissa varor
skattefritt. Ansvaret ligger härvid helt på säljaren. Detta är redan nu
eli problem och vid eu högre skattesats ett alltmer skärpt sådant. Del
framstår som otillfredsställande att säljaren skall vara ekonomiskt ansvarig
för en sådan bedömning. Vid utformningen av en generell indirekt skatt är
del därför en naturlig strävan att anknyta skattskyldigheten till objektiva
förutsättningar och att de speciella gränsdragningsproblem, som icke kan
undgås, i tekniskt hänseende placeras inom den persons redovisning som
har de faktiska möjligheterna att förete bevisning. Detta tekniska problem
— vilket även är kvantitativt betydande och icke kan lösas inom den nuvarande
allmänna varuskatten — skulle genom en mervärdeskatt bortfalla.
För att eliminera icke avsedda kumulativa verkningar har i förordningen
om allmän varuskatt införts en regel av innebörd att skattefrihet föreligger
för material som utnyttjas för produktions- och distributionsändamål. ErI
arenheterna i Sverige liksom från andra länder visar, att det föreligger
utomordentliga svårigheter att definiera materialbegreppet så att en likformig
tillämpning blir möjlig. T praktiken är detta nära nog ogörligt och
riksskattenämndens i ämnet utfärdade anvisningar innebär inte heller
någon fullständig kartläggning av materialbegreppets omfattning. Bedömningen
måste i väsentlig grad ske utifrån förhållandena i det enskilda fallet.
En lösning som skulle medföra tillfredsställande likformighet borde
baseras på en principiellt riktig företagsekonomisk bedömning, något som i
praktiken dock inte kan ske.
Även om riksskattenämndens anvisningar begränsat tolkningsproblemet
föreligger dock så stora praktiska svårigheter med den nuvarande gränsdragningen
att en förändring av lagstiftningen, därest denna skulle bestå,
framstår som nödvändig. Som ett exempel på arten och omfattningen av
dessa svårigheter kan nämnas, att stora företag inom verkstadsindustrin
arbetar med flera tusen artiklar, vars skatterättsliga karaktär i varuskattehänseende
är tveksam. Härtill kommer att artiklarnas karaktär ständigt
förändras till följd av omläggningar i produktionsinriktning och produktionsteknik.
Genom den metodik, som tillämpas inom mervärdeskatten,
elimineras hela detta problem. Man kan ställa frågan, om det inom den allmänna
varuskattens ram kan vidtas förändringar, som om icke fullständigt
så i väsentlig mån begränsar angivna svårigheter. Så torde måhända inte
vara möjligt, eftersom gränsdragningsproblemet icke kan undgås utan endast
förskjutas.
Vid remissbehandlingen av skatteberedningens förslag har man i ett flertal
yttranden såväl från länsstyrelserna som från organisationer inom näringslivet
framhållit tördelen av att man vid en mervärdeskatt enligt bered
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1965 35
ningens förslag helt undgår de problem som nu föreligger i fråga om materialbegreppets
tillämpning.
Departementschefen
Mot bakgrund av vad nu anförts synes böra ifrågasättas att vid en fortsatt
tillämpning av den allmänna varuskatten i dess nuvarande form, men
med höjt skatteuttag, ompröva frågan om materialbegreppets utformning.
Rent skattetekniska skäl kan anföras för en sådan åtgärd. Såsom framgått
av det tidigare anförda måste frågan, om viss för produktivt ändamål avsedd
vara är att hänföra till skattefritt material eller ej, i betydande utsträckning
avgöras från fall till fall med speciellt hänsynstagande till de individuella
köparnas förhållanden. Detta betyder att samma vara kan vara skattefritt
material hos en förbrukare men inte hos en annan. En sådan från början
gjord bedömning kan påverkas av sedan inträffade förändringar i driftsförhållanden
m. m. och påkalla fortlöpande omprövningar. Detta försvårar i
hög grad tillämpningen, inte minst med avseende på möjligheterna att göra
mera generella och bestående gränsdragningar. Härtill kommer, att det i
sammanhanget aktuella området omfattar en mängd, högst skiftande varuslag
och att sortimentet undergår ständiga förändringar. Av riksskattenämnden
meddelade anvisningar jämte exemplifieringar kan därför, såsom också
påpekats, endast tjäna som vägledning och sålunda inte eliminera gränsdragningsproblemen.
Erfarenheterna från gjorda taxeringsrevisioner har
också visat, att man inom näringslivet har en i hög grad varierande uppfattning
om vad som är att hänföra till material.
Utöver nu anförda skattetekniska synpunkter synes även böra beaktas
frågans ökade betydelse vid en höjd beskattning. Nuvarande regler har gällt
sedan skatten infördes med skattesatsen 4 %. Enbart det förhållandet att
vid bifall till prop. 1965: 14 den allmänna varuskatten den 1 juli 1965 höjs
betyder en skärpt intressekonflikt i denna tillämpningsfråga. Det kumulativa
inslaget i beskattningen får ökad betydelse och ger en ökad press på
kravet om skattefrihet för inköp av omkostnadskaraktär. De skattskyldiga
har härutinnan en mellanställning gentemot sina kunder och beskattningsmyndigheten
som kan vara svår att bemästra.
Dessa förhållanden synes tala för att det i det nu aktuella läget finns skäl
för en omprövning för att i möjlig mån undanröja rådande svårigheter i
fråga om materialbegreppets tillämpning. Att härvidlag skärpa bestämmelserna
för att på så sätt minska gränsdragningsproblemen anser jag inte böra
ifrågakomma. Detta skulle betyda en skärpning av det kumulativa inslaget i
beskattningen och skulle därför knappast stå i överensstämmelse med den
i prop. 1965: 14 föreslagna reduceringsregeln med syfte att eliminera effekten
av den föreslagna skattesatshöjningen för näringslivets investeringar
i maskiner och andra inventarier. Enligt min mening hör frågan i stället
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 7965
lösas i liberaiiserande riktning för att även pa omkostnadssidan skapa en
ordning som begränsar skattens verkningar på företagens kostnader.
Med nuvarande utformning av materialbegreppet föreligger generell
skattefrihet för näringslivets råvaruförsörjning samt för förbrukningen av
sådana varor som är afl hänföra till förbruknings- och tillsalsmaterial. Härutinnan
synes inte heller föreligga några tillämpningssvårigheter. Dessa
torde vara begränsade till vad som i övrigt bör vara hänförligt till material,
dvs. i vilken utsträckning anskaffningar av verktygskaraktär och motsvarande
bör kunna ske skattefritt. Härvidlag har riksskattenämnden ansett, all
gränsen för materialbegreppets tillämpning bör gå vid en varaktighetstid av
en å två veckor. Därmed faller åtskilliga varuanskaffningar av omkostnadskaraktär
utanför begreppet material. Skulle även dessa anskaffningar kunna
ske skattefritt borde gränsen sättas vid en förbrukningstid av tre år.
För en sådan gränsdragning kan anföras, att man skulle få en direkt anknytning
av materialbegreppet till tillämpningsområdet för den föreslagna
reduceringsregeln på investeringssidan. Jag anser dock inte tillräckliga skäl
föreligga för en så långtgående utvidgning av materialbegreppet. Vad som
i detta sammanhang kan ifrågasättas är åtgärder, ägnade att eliminera rådande
tillämpningssvårigheter utan att detta medför något mera betydande
skattebortfall. Härtill kommer att materialbegreppet även framdeles enligt
min mening bör vara anknutet till vad som utnyttjas i den egentliga produktionsprocessen
och i själva varuhanteringen.
Av det uppgiftsmaterial, som förelåg vid riksskattenämndens principiella
ställningstagande i frågan, framgår, att man i allt väsentligt torde undanröja
nuvarande tillämpningssvårigheter om gränsen i förevarande avseende
sättes vid en förbrukningstid i normalfallet av ett år. Framhållas må, att
man från näringslivets sida föreslog denna gräns vid kontakter som föregick
riksskattenämndens ställningstagande. Under dessa förhållanden synes någon
längre varaktighetstid inte behöva ifrågasättas som gräns för materialbegreppets
tillämpning på verktygssidan.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har jag ansett mig böra föreslå eu
ändrad lydelse av anvisningarna till 18 § AVF av den innebörden, att till
material skall hänföras dels råvaror, halvfabrikat och tillsatsmedel för produktionsändamål,
dels ock sådana varor för användning i den egentliga
produktions- eller bearbetningsprocessen och i den egentliga varuhanteringen,
som utgöres av emballage, smörjmedel, slipmedel och annat förbrukningsmaterial,
samt därjämte sådana maskinverktyg och motsvarande, som
genom förslitning eller på annat sätt normalt förbrukas inom ett år. En i
enlighet härmed ändrad lydelse av anvisningarna till 18 § AVF har intagits
i författningsförslaget. I fråga om emballage, tillsatsmedel och förbrukningsmaterial
innebär förslaget ingen ändring jämfört med vad som redan
gäller, medan gränsen vid ett år på verktygssidan innebär en utvidgad skat
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1965
lefrihet. Denna gräns liksom anknytningen till det allmänt vedertagna begreppet
maskinverktyg, varunder inte faller vanliga handredskap, bör i allt
väsentligt eliminera rådande tillämpningssvårigheter. .lag förutsätter, att
riksskattenämnden i mån av behov lämnar erforderliga kompletterande uttalanden
för en enhetlig tillämpning av bestämmelserna.
I detta sammanhang vill jag även ta upp några andra frågor som har anknytning
till materialbegreppet.
Av den allmänna varuskattens konstruktion följer, att återförsäljare, som
även bedriver uthyrning av skattepliktiga varor, är skattskyldig för både
uthyrningsverksamheten och den försäljning som sker av begagnade uthyrningsobjekt.
I egenskap av återförsäljare äger han skattefritt forvarva sadana
varor, som sedermera blir föremål för uthyrning. Den som enbart bedriver
uthyrning är skattskyldig för denna verksamhet, men då han inte bedriver
någon yrkesmässig återförsäljning betraktas han som konsument vid
förvärven av uthyrningsobjekten och träffas då av skatt på dessa. Försäljningen
av begagnat uthyrningsobjekt föranleder inte skattskyldighet. I detta
fall bedrives således uthyrning av redan beskattade varor.
Beskattningens utformning på detta område har föranlett kritiska anmärkningar.
Förutom det förhållandet att skatten träffar såväl uthyrningen
som uthyrningsobjekten har man särskilt vänt sig mot att renodlade uthyrningsföretag
sätts i sämre läge än kombinerade försäljnings- och uthyrningsföretag,
lrämst därigenom att de förra redan vid inköpen av uthyrningsobjekten
träffas av skatten. Framställningar har gjorts om att denna
olikhet i beskattningen måtte elimineras.
De nämnda förhållandena följer av skattens allmänna konstruktion. De
skulle undanröjas om även renodlade uthyrningsföretag kunde likställas
med återförsäljare med samma rätt som dessa att skattefritt inköpa objekt
avsedda för yrkesmässig uthyrning. En sådan lösning av frågan kompliceras
emellertid av de undantag från skattskyldighet som föreligger dels vid försäljning
av till driften hörande tillgångar och dels vid försäljning av begagnade
personbilar och andra begagnade s. k. accispliktiga motorfordon.
Jag finner därför inte möjligt att framlägga något förslag av antydd innebörd.
Frågan synes lämpligen böra upptas till prövning inom den tidigare
omnämnda utredningen för översyn av skatteberedningens mervärdeskatte
förslag.
......
På eu punkt synes dock anledning föreligga afl vidta en ändring i gällande
regler om uthyrning. .lag åsyftar härvidlag varuskattens tillämpning
på s. k. ulbytestvätt. Sådan prestation innebär uthyrning i förening med
tvättjänst, varvid de tillhandahållna varorna efter viss tids begagnande utbytes
mot andra varor av samma slag i tvättat skick. Sålunda förekommer
att ett företag hyr handdukar eller skyddsrockar för personalens behov, varvid
det ingår i avtalet att uthyraren varje vecka gör ett utbyte av de begag
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
38
Knngl. Maj.ts proposition nr 87 år 1965
nade varorna mot nytvättade. Det härvid betingade vederlaget utgör ersättning
för både varuförslitningen och tvättjänsten. Då i dessa fall uthyraren
normalt inte bedriver återförsäljning avser uthyrningen varor, som beskattats
vid inköpet.
b rån branschhåll har framhållits, alt varuskatten vid denna uthyrnings1''orin
medför eu särskilt ogynnsam dubbelbeskattningseffekt bl. a. därför
att nthyrmngsobjekten har eu relativt kort förbrukningstid. Varuskatten i
dess nuvarande konstruktion verkar därför, framhålles det, starkt hämmande
på utvecklingen inom detta område.
Enligt min mening synes de anförda synpunkterna förtjäna beaktande.
I varuskattehanseende föreligger här en kombination av två skilda skattepliktiga
tjänsteprestationer på ett sätt som knappast torde förekomma inom
andra områden. Skäl synes tala för att begränsa skattens effekt till enbart
dessa prestationer genom att skapa en möjlighet till skattefria inköp av sådana
varor, som används för vad jag här kallat utbytestvätt. En lämplig
lösning synes härvidlag vara, att under materialbegreppet inrymma varor
som anskaffas för sådant ändamål. Ett tillägg av denna innebörd har intagits
i anvisningarna till 18 § AVF i författningsförslaget.
Den andra i detta sammanhang aktualiserade frågan gäller den inledningsvis
omnämnda framställningen från Sveriges biodlares riksförbund
om skattefrihet för socker, som används för utfodring av bin. I denna
framställning framhåller förbundet, att riksskattenämnden på förfrågan
meddelat, att socker i förevarande fall torde vara att hänföra till livsmedel
och inte till sådant fodermedel som är undantaget från skatteplikt enligt
punkten 1 i 10 § 1 mom. AVF. Ej heller torde sådant socker vara att anse
som skattefritt material enligt anvisningarna till 12 och 18 §§ AVF. I framställningen
vänder sig förbundet mot detta betraktelsesätt och under åberopande
dessutom av den dubbelbeskattning som en beskattning av socker
för biutfodring medför hemställer förbundet att Kungl. Maj:t med stöd av
10 § 2 mom. AVF måtte förordna om undantag från skatteplikt för sådant
socker.
1 remissutlåtande över denna framställning har riksskattenämnden avstyrkt
bifall till densamma under åberopande av i stort sett samma skäl
som tidigare anförts i frågan.
I anledning av detta utlåtande har riksförbundet inkommit med ny skrivelse
i ämnet och därvid framhållit, att de av riksskattenämnden anförda, i
huvudsak praktiska erinringarna torde kunna förebyggas, om riksförbundet
genom sina organ fick ombesörja inköp och distributionen av medlemmarnas
behov av bifodersocker. Därvid skulle varje biodlare erhålla förslagsvis
15 kg per bisamhälle, vilket skulle betyda en total kvantitet av ca
1 500 ton socker per år. Rätten till skattefritt socker borde därvid tillkomma
samtliga biodlare oavsett om verksamheten är att betrakta som yrkes
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1965
mässig eller ej. Riksförbundet framhåller dessutom, att det av biologiska
skäl är nödvändigt att för ändamålet använda strösocker av högsta kvalitet,
vilket inte kan ersättas med något annat fodermedel, om man vill undvika
skador av stundom allvarlig natur.
Den av mig föreslagna ändringen av materialbegreppets lydelse innebär
ingen ändring i vad avser dess tillämpning på bifodersocker. Jag anser inte
heller påkallat att vidtaga någon ytterligare ändring i den av förbundet önskade
riktningen vare sig inom ramen för materialbegreppets tillämpning eller
genom ett förordnande om undantag från skatteplikt med stöd av 10 § 2
mom. AVF. Jag vill i sammanhanget erinra om att ett bifall till de i prop.
1965: 14 framlagda förslagen innebär att den särskilda varuskatten på socker
med 20 öre per kg bortfaller vid instundande halvårsskifte.
Registreringsplikten (19 § AVF)
För andra skattskyldiga till allmän varuskatt än jordbrukare föreligger
särskild registreringsplikt. Enligt härom i 19 § AVF intagna bestämmelser
är varje sådan skattskyldig pliktig att i närmare angiven ordning anmäla
sig för registrering hos länsstyrelsen i det län, där hans hemortskommun
är belägen, och att dessutom inom viss tid lämna underrättelse om sedermera
inträffade ändringar, som har betydelse för registreringen. Om verkställd
registrering utfärdar länsstyrelsen särskilt bevis, varav framgår bl. a. den
skattskyldiges registreringsnummer och sättet för skatteredovisningens fullgörande.
Underlåter skattskyldig att i behörig ordning avlämna anmälan
eller underrättelse som nyss nämnts, må han av länsstyrelsen vid vite föreläggas
att fullgöra sin skyldighet.
Samma bestämmelser har allmänna skatteberedningen intagit i inervärdeskatteförslaget
men därvid gjort ett tillägg av innebörd, att länsstyrelsen
för bedömning huruvida skattskyldighet föreligger skall kunna infordra härför
erforderliga uppgifter från näringsidkare, som inte avgivit registreringsanmälan.
Någon erinran har vid remissbehandlingen inte anförts mot en sådan
komplettering av registreringsbestämmelserna vid en mervärdebeskattning.
Departementschefen
Enligt min mening föreligger fog för en motsvarande komplettering töi
den allmänna varuskattens del. Ett stadgande om uppgiftsskyldighet av ifrågavarande
slag bör vara av värde för beskattningsmyndigheternas handhavande
av skatten. Därmed skulle möjlighet föreligga för eu bedömning av
skattskyldighctsfrågan utan att man skulle behöva utnyttja den i 21 § 2
inom. AVF intagna bestämmelsen, om att även icke registrerad kan avkrä
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år li)65
vas deklaration enligt de för registrerade skattskyldiga gällande regierna.
Med hänsyn härtill föreslås en ändring av 19 § AVF i överensstämmelse med
skatteberedningcns förslag på denna punkt.
Riksskattenämnden (71—74 §§ AVF)
Enligt 71 § AVI1 åligger det riksskattenämnden att genom rådgivande och
vägledande verksamhet främja en riktig och enhetlig tillämpning av varuskatteförordningen.
För att tillgodose detta syfte äger nämnden på ansökan
därom meddela bindande förklaring huruvida viss vara eller varugrupp är
skattepliktig (72 §). Vidare kan riksskattenämnden på ansökan av någon
som hedriver eller ämnar bedriva skattepliktig verksamhet, meddela förhandsbesked
angående fråga, som avser sökandens taxering till allmän varuskatt,
därest frågan finnes vara av vikt med hänsyn till sökandens intresse
eller för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning (73 §). Meddelat
förhandsbesked kan underställas regeringsrättens prövning, medan bindande
förklaring i skattepliktsfråga ej kan överklagas. Beträffande riksskattenämndens
sammansättning in. m. vid handläggning av varnskatteärenden
stadgas i 74 §.
Allmänna skatteberedningen har i sitt mervärdeskatteförslag med vissa
tillagg överfört nu gällande bestämmelser med avseende på riksskattenämnden
och dess funktion såsom ett centralt organ för den generella indirekta
beskattningen. Tilläggen avser en utvidgning av nämndens rätt att meddela
bindande förklaring och innebär att sådan förklaring skall kunna meddelas
i skattepliktsfrågor inte endast beträffande viss vara eller varugrupp utan
även beträffande viss byggnad och viss tjänsteprestation samt dessutom i
annan fråga av särskild betydelse för tillämpningen.
Vid remissbehandlingen har förslaget i denna del inte föranlett några
erinringar eller invändningar annat än i följande fall.
Riksskattenämnden framhåller sålunda, att viss utvidgning av riksskattenämndens
möjligheter att meddela bindande förklaringar i och för sig kan
vara önskvärd. Utformningen av författningstexten måste dock enligt nämndens
mening betecknas såsom alltför allmänt hållen, varför en närmare precisering
bör ske.
Kammarratten finner utvidgningen av möjligheterna att meddela bindande
iförklaring i skattepliktsfrågor motiverad men avvisar förslaget om afl
sådan förklaring även skall kunna meddelas i andra tillämpningsfrågor.
Härom anföres bl. a. följande.
Vad sålunda föreslagits torde innebära ett markant avsteg från de principer
som tidigare tillämpats i fråga om rätt att meddela bindande förklaringar.
Pa beskattningens område har tidigare sådan rätt tillagts — förutom
41
Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1965
riksskattenämnden - • centrala o m s ä 11 ni ngs sk a 11 en ä m n de n och centrala
uppbördsnämnden. I alla dessa fall liar noggrant angivits de speciella frågor
som kunnat bli föremål för bindande förklaring. Det synes ligga i öppen
dag att så bör ske även i fortsättningen. En oinskränkt rätt för vederbörande
nämnd att meddela bindande förklaringar medför uppenbarligen risk för
att frågor som hör under rättskipningen kommer att undandragas beskattningsdomstolarnas
prövning till förfång för de skattskyldigas berättigade
intressen. För så vitt avsikten skulle vara att tillägga riksskattenämnden
befogenhet att utfärda generella anvisningar av bindande karaktär, kan
kammarrätten icke tillstyrka en sådan anordning. Behov härav kan nämligen
icke anses föreligga, då av riksskattenämnden hittills utfärdade anvisningar
rörande skatteförfattningarnas tillämpning får anses ha mycket väl
fyllt sin uppgift, trots att de inte haft bindande karaktär.
Departementschefen
Den av skatteberedningen föreslagna möjligheten att i fråga om mervärdeskatt
meddela bindande förklaring även beträffande skatteplikt för viss
tjänsteprestation samt i tillämpningsfrågor av särskild betydelse har aktualitet
jämväl för den allmänna varuskatten. Visserligen torde beredningens
förslag såvitt gäller bindande förklaringar i fråga om tjänsteprestationer
få ses i samband med att tjänstebeskattningen vid övergång till mervärdeskatt
skulle bli mera omfattande än nu. Likväl synes enligt min mening skäl
föreligga för att vidta sådan ändring i gällande bestämmelser att bindande
förklaringar skall kunna meddelas med avseende på hela beskattningsområdet
och inte som nu enbart beträffande skatteplikt för varor.
Förslaget om rätt att meddela bindande förklaring även i särskilda tilllämpningsfrågor
har vid remissbehandlingen avvisats endast av kammarrätten,
medan riksskattenämnden efterlyst en närmare precisering. Beredningens
förslag har utformats så att en bindande förklaring skall kunna
ifrågakomma endast i fall där frågan inte är av sådan beskaffenhet att den
bör prövas enligt bestämmelserna om förhandsbesked. Vid eu sådan utformning
av bestämmelserna har enligt min mening eu mycket väsentlig begränsning
gjorts i fråga om rätten att meddela bindande förklaring i tilllämpningsfrågor.
Därtill har förutsatts att den bindande förklaringen skall
vara påkallad av särskilda skäl. Om härjämte beaktas, att åtgärden skall
falla inom ramen för den allmänna målsättningen för nämndens verksamhet,
nämligen att främja en riktig och enhetlig tillämpning av varuskatteförordningen,
synes man ha ernått erforderlig avgränsning av tillämpningsområdet
till sådana fall, där en bindande förklaring framstår som en
bättre lösning än andra till buds stående medel. 1 praktiken kommer detta
att betyda att de uttalanden i tolkningsfrågor, som nu sker i form av anvisningar
från riksskattenämnden till beskattningsmyndigheten, i speciella
fall i stället får formen av en direkt bindande förklaring om hur förordningen
skall tillämpas. Kammarrätten framhåller att anvisningarna hittills väl
fyllt sin uppgift, trots att de ej haft bindande karaktär. Detta är utan tvekan
42
Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1965
riktigt, men jag anser likväl att det kan föreligga behov av eu möjlighet till
direkt bindande uttalanden för att åstadkomma en riktig och enhetlig tilllämpning
av varuskatten. Såsom exempel på tillämpningsfrågor där sådant
bindande uttalande bör vara av värde för såväl beskattningsmyndigheten
som de skattskyldiga kan nämnas beskattningsvärdets bestämmande i fall
där vederlaget avser både skattepliktigt och skattefritt tillhandahållande
och där uppdelning skall ske efter skälig grund. I sådana spörsmål skulle
det bli möjligt att efter överläggningar med företrädare för näringslivet fastställa
en enhetlig tillämpning med för alla berörda parter bindande verkan.
Jag finner därför övervägande skäl tala för att beakta skatteberedningens
förslag på denna punkt. I enlighet härmed föreslår jag en ändring av 72 §
AVF av innebörd att bindande förklaring skall kunna meddelas av riksskattenämnden
med avseende på skatteplikt för såväl varor som tjänsteprestationer
samt dessutom i tillämpningsfrågor av särskild betydelse. Författningsförslaget
har på denna punkt utformats i överensstämmelse med den
av skatteberedningen förordade lydelsen.
Hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Wettergren
KARCUS BOKTR. STHkM I9SS 650I87
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevU 1965:31 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 a1 i texten