Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om föreläggande av ordningsbot m. m

1966-04-01 · 161 sidor, varav 145 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 145 av 161 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:100, Med förslag till lag om föreläggande av ordningsbot m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

1

Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

föreläggande av ordningsbot m. m.; given Stockholms

slott den 1 april 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att anta härvid fogade förslag till

1) lag om föreläggande av ordningsbot,

2) lag angående ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot,

3) lag om ändring i rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr

649) om straff för vissa trafikbrott,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

5) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

(nr 648),

6) förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 maj

1960 (nr 134) om mopeder.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen framläggs förslag till lag om föreläggande av ordningsbot.

Lagen är avsedd att möjliggöra en enkel och snabb handläggning av

vissa ordningsförseelser, främst trafikförseelser. Lagen innebär att polisman

får rätt att under vissa förutsättningar ta upp fråga om ansvar för

sådana förseelser genom att utfärda ett föreläggande för den misstänkte. 1

detta föreläggs den misstänkte ett bötesstraff, kallat ordningsbot, till godkännande.

Ordningsboten för skilda förseelser bestäms enligt taxor, som

fastställs av riksåklagaren. Om den som har begått förseelsen godkänner

föreläggandet, är saken slutligt avgjord. Det föreslås ankomma på Kungl.

Maj :l att bestämma vilka förseelser som får beivras med stöd av lagen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 100

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Lagen om parkeringsbot föreslås bli tillämplig på flera typer av parkeringsförseelser

än f. n. Dessutom föreslås att Kungl. Maj :t skall kunna bemyndiga

rikspolisstyrelsen att besluta om lagens tillämpningsområde i geografiskt

hänseende.

I rättegångsbalken föreslås vissa ändringar för att öka möjligheterna att

använda förenklade handläggningsformer i bötesmål. I motsats till vad som

nu gäller skall strafföreläggande kunna användas även när det finns målsägande.

Undantag avses gälla endast för det fall att målsäganden har förklarat

att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet

eller har begärt att åtal skall väckas. Handläggningen av besvär över straffföreläggande

föreslås bli överförd från hovrätt till underrätt. Vidare förordas

en förlängning av besvärstiden från en månad till ett år.

I propositionen föreslås dessutom att rättegångsbalkens bestämmelser om

ensamdomares behörighet i bötesmål ändras. Till skillnad från vad som

gäller f. n. skall lagfaren domare utan nämnd kunna pröva bötesmål, även

om målsägande finns och skadeståndsanspråk framställs.

En bakgrund till de processrättsliga förenklingsförslagen är att vissa förslag

till ändrade straffskalor inom trafikrätten framläggs. Det föreslås att

fängelse skall utgå ur straffskalan för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första

stycket trafikbrottslagen. För ett flertal förseelser mot bl. a. vägtrafikförordningen

föreslås övergång från dagsböter till penningböter.

Ändringarna i rättegångsbalken och trafikbrottslagen föreslås tråda i kraft

den 1 juli 1966, medan övriga ändringar avses gälla fr. o. m. den 1 januari

1967.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196G

3

1) Förslag

till

Lag

om föreläggande av ordningsbot

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen äger förordna, att 2—10 §§ denna lag skola äga tillämpning

beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter omedelbart

i penningar och ej heller normerade böter. Förordnande kan begränsas att

avse visst eller vissa polisdistrikt.

Om brott ej hör under allmänt åtal eller om särskilt villkor är stadgat

för allmänt åtal, får denna lag icke tillämpas.

2 §•

Fråga om ansvar för brott, som avses i förordnande enligt 1 §, får upptagas

genom föreläggande av ordningsbot. Sådant föreläggande innebär att

polisman till godkännande förelägger den misstänkte ett bötesstraff, fastställt

enligt 4 §.

Är vid ett och samma tillfälle fråga om flera brott, får föreläggande utfärdas

endast om det omfattar alla brotten och upptager gemensam ordningsbot

för dem.

3 §.

Föreläggande får icke utfärdas, om den misstänkte förnekar gärningen.

Detsamma gäller om det föreligger anledning att antaga att brottet bör

föranleda ämbetsstraff eller disciplinstraff för krigsman eller att talan om

enskilt anspråk kommer att föras.

Föreläggande bör ej utfärdas, om det i annat fall kan antagas vara påkallat

att åklagare prövar fråga om åtal för brottet.

4 §•

Riksåklagaren bestämmer för olika brott de belopp som skola upptagas

såsom ordningsbot i föreläggande. Därvid bestämmas även grunder för beräkning

av gemensam ordningsbot för flera brott.

Om särskilda skäl föreligga, äger riksåklagaren uppdraga åt statsåklagare

att i fråga om vissa brott bestämma beloppet för ordningsbot.

5 §•

Föreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av den polisman som

utfärdar det. Det skall innehålla uppgift om

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga

omständigheter som fordras för att känneteckna det,

3. den ordningsbot som förelägges den misstänkte.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

6 §•

Föreläggande bör utfärdas i den misstänktes närvaro, varvid denne skall

beredas tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den misstänktes frånvaro eller om misstänkt,

som är närvarande när föreläggande utfärdas, behöver rådrum, får

polismannen tillställa honom föreläggandet. Detta skall i sådant fall innehålla

anteckning om viss tid, inom vilken föreläggandet skall återställas,

försett med godkännande, och upplysning att åtal kan äga rum, om föreläggandet

ej godkännes inom förelagd tid.

7 §•

Föreläggande godkännes genom att den misstänkte på föreläggandet

undertecknar förklaring att han erkänner gärningen och underkastar sig

den förelagda ordningsboten.

Om ordningsboten betalas utan att den misstänkte återställt godkänt föreläggande,

anses betalningen som godkännande, om det icke framgår att

den misstänkte ej har avsett att godkänna föreläggandet.

8 §•

Har viss tid för godkännande angivits i föreläggande, får fråga om

ansvar för brottet ej upptagas på nytt förrän denna tid utgått.

Godkännande, som sker efter delgivning av stämning eller strafföreläggande,

är utan verkan.

9 §.

Har föreläggande godkänts, gäller det som dom vilken har vunnit laga

kraft.

10 §.

Bestämmelserna i 59 kap. 5—8 §§ rättegångsbalken äga motsvarande

tillämpning i fråga om besvär över godkänt föreläggande av ordningsbot.

I mål om besvär över sådant föreläggande är allmän åklagare motpart till

den misstänkte.

11 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

5

2) Förslag

till

Lag

angående än dring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot

Härigenom förordnas, att 1—4 §§ lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Konungen må för visst polisdistrikt

eller del därav förordna, att

2—5 §§ i denna lag skola äga tilllämpning

beträffande sådan överträdelse

av föreskrift rörande parkering

eller annan uppställning eller stannande

av motorfordon, som ej är

belagd med svårare straff än böter

omedelbart i penningar.

Konungen äger förordna, att 2—

5 §§ denna lag skola äga tillämpning

beträffande överträdelse av

föreskrift rörande parkering eller

annan uppställning eller stannande

av motorfordon. Sådant förordnande

får avse endast överträdelse

som ej är belagd med svårare straff

än böter omedelbart i penningar.

Konungen beslutar i vilka polisdistrikt

eller delar av polisdistrikt som

förordnande enligt första stycket

skall gälla. Efter Konungens bemyndigande

får sådant beslut meddelas

även av rikspolisstyrelsen efter samråd

med riksåklagaren.

Statsåklagaren har att, efter hörande

av polismyndigheten, för förseelse

som avses i 1 §, såsom parkeringsbot

fastställa belopp om lägst

fem och högst etthundra kronor. I

den mån det finnes lämpligt, må bot

bestämmas till olika belopp för skilda

slag av förseelser.

Riksåklagaren fastställer belopp

om lägst tio och högst etthundra kronor

såsom parkeringsbot för förseelse

som avses i förordnande enligt

1 §■

3 §■

Har någon --------

Inom polisdistrikt, där enligt

Konungens medgivande särskilda

med trafikövervakningen sammanhängande

uppgifter ombesörjas av

trafikövervakare, som ej är polisman,

äger jämväl sådan trafikövervakare

meddela anmaning.

fastställda boten.

Inom polisdistrikt, där enligt vad

som är särskilt föreskrivet vissa med

trafikövervakningen sammanhängande

uppgifter ombesörjas av trafikövervakare,

som ej är polisman, äger

jämväl sådan trafikövervakare meddela

anmaning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Inbetalningen skall ske till myndighet,

som har att indriva böter, eller

annan myndighet, som Konungen

bestämmer.

4

Om anmaning som avses i 3 § blivit

meddelad, skall åtal ej äga rum.

Betalas ej bot inom tid, som medgives

för betalningen, utgör anmaningen

ej hinder för åtal. Sker betalningen

efter delgivning av stämning eller

av strafföreläggande, är den utan

verkan.

(Föreslagen lydelse)

Inbetalningen skall ske till myndighet

som Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, riksrevisionsverket

bestämmer.

§•

Om anmaning som avses i 3 § blivit

meddelad, skall åtal ej äga rum

och föreläggande av ordningsbot ej

utfärdas. Betalas ej parkeringsbot

inom tid, som medgives för betalningen,

utgör anmaningen ej hinder

för åtal. Sker betalningen efter delgivning

av stämning eller av straffföreläggande,

är den utan verkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 4 och 11 §§, 48 kap. 1 § och 59 kap.

6 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att i 59 kap. samma balk skola införas två nya paragrafer, betecknade

7 och 8 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

4 §■

I häradsrätt dömer häradshövdingen

med nämnd. Häradsrätten

vare dock domför utan nämnd vid

måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles i

omedelbart samband med förberedelsen.

Lag samma vare i fråga om

1 Senaste lydelse av 1 kap. 4 och 11 §§ samt

I häradsrätt dömer häradshövdingen

med nämnd. Häradsrätten

vare dock domför utan nämnd vid

måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles i

omedelbart samband med förberedelsen.

Lag samma vare i fråga om

48 kap. 1 § se 1964:166.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

(Nuvarande lydelse)

huvudförhandling och syn å stället

i brottmål, om målet rör allenast ansvar

för brott, för vilket icke är stadgat

svårare straff än böter, och i

målet ej förekommer anledning, att

målsägande finnes.

Rådhusrätt vare

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles

i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock

domför med en lagfaren domare. Lag

samma vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i brottmål,

om målet rör allenast ansvar för

brott, för vilket icke är stadgat svårare

straff än böter, och i målet ej

förekommer anledning, att målsägande

finnes.

(Föreslagen lydelse)

huvudförhandling och syn å stället

i mål om brott, för vilket icke är

stadgat svårare straff än böter.

och nämnd.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles

i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock

domför med en lagfaren domare. Lag

samma vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i mål om

brott, för vilket icke är stadgat svårare

straff än böter.

11 §•

48 KAP.

1 §•

Skall allmänt---------alla brotten.

Strafföreläggande må ej använ- Strafföreläggande må ej utfärdas,

das, om anledning förekommer, att om målsägande förklarat, att han

målsägande finnes. ämnar föra talan om enskilt an
språk

i anledning av brottet, eller

begärt, att åtal skall väckas.

59 KAP.

6 §•

Den som vill besvära sig över

strafföreläggande skall till den hovrätt,

där, om åtal väckts, talan mot

underrättens dom skolat fullföljas,

inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom en månad,

sedan åtgärd för verkställighet

av föreläggandet företogs hos den

misstänkte. Hovrätten äge, när skäl

äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda

föreskrives, vidare åtgärd

Den som vill besvära sig över

strafföreläggande skall till den underrätt,

som ägt upptaga åtal för

brottet, inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom ett år, sedan

åtgärd för verkställighet av föreläggandet

företogs hos den misstänkte.

Om besvär, som nu sagts,

äga i övrigt bestämmelserna i 52

kap. 2, 3 och 5—12 §§ motsvarande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

(Nuvarande lydelse)

för verkställighet av föreläggandet

ej må äga rum. Om besvär, som nu

sagts, äge i övrigt vad i 52 kap. är

stadgat motsvarande tillämpning.

Över hovrättens beslut må talan ej

föras.

(Föreslagen lydelse)

tillämpning. Bestämmelse som avser

hovrätt gäller därvid i stället underrätten.

7 §•

Om fullföljd av talan mot underrättens

beslut i anledning av besvär

över strafföreläggande äga bestämmelserna

i 49 och 52 kap. motsvarande

tillämpning.

Mot hovrättens beslut må talan ej

föras.

8 §•

I mål, som avses i 6 eller 7 §, äger

rätten, när skäl åro därtill, förordna,

att till dess annorlunda föreskrives,

vidare åtgärd för verkställighet av

sträf föreläggandet ej får äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966. I fråga om besvär över strafföreläggande,

som anförts före nämnda dag, äger dock äldre lag tillämpning. 4

4) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr 649)

om straff för vissa trafikbrott

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 28 september 1951 om straff för

vissa trafikbrott1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1

Brister vägtrafikant i den omsorg

och varsamhet, som till förekommande

av trafikolycka betingas av omständigheterna,

och är ej oaktsamheten

ringa, dömes för vårdslöshet i

trafik till dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

Där någon--—------

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1 Senaste lydelse av 1 § se 1964: 881.

§•

Brister vägtrafikant i den omsorg

och varsamhet, som till förekommande

av trafikolycka betingas av

omständigheterna, och är ej oaktsamheten

ringa, dömes för vårdslöshet

i trafik till dagsböter.

----två år.

1966.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1060

9

5) Förslag

till

Förordning

om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 65 § 1, 4 och 6 mom., 66 § 2 mom. samt 67 och

68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 19511 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1

65 §

m o m. Brukas fordon på väg,

oaktat fordonet icke överensstämmer

med de i 2—8 §§ eller med stöd

av dessa paragrafer meddelade bestämmelser

om fordonets beskaffenhet

och utrustning, skall ägaren

straffas med dagsböter, om förseelsen

avsett motordrivet fordon eller

släpfordon, och eljest med böter,

högst trehundra kronor. Dock må ej

till straff dömas, där bristfälligheten

var av ringa betydelse eller brukandet

avsåg allenast att med anledning

av skada, som under färd uppkommit

på fordonet, föra detta till närmast

belägna plats för skadans avhjälpande

och uppenbar fara ej var

förenad härmed.

1 m o m. Brukas fordon på väg,

oaktat fordonet icke överensstämmer

med de i 2—8 §§ eller med stöd av

dessa paragrafer meddelade bestämmelser

om fordonets beskaffenhet

och utrustning, skall ägaren straffas

med dagsböter, om förseelsen innebär

åsidosättande av föreskrifterna i

3 § 6 mom., och eljest med böter,

högst femhundra kronor. Dock må ej

till straff dömas, där bristfälligheten

var av ringa betydelse eller brukandet

avsåg allenast att med anledning

av skada, som under färd uppkommit

på fordonet, föra detta till

närmast belägna plats för skadans

avhjälpande och uppenbar fara ej

var förenad därmed.

Den, som----—- — med dagsböter.

4 mom. Sökes ej

Underlåter någon, som enligt denna

förordning är pliktig göra anmälan

till bilregistret eller bilreservregistret,

att göra sådan anmälan inom

den härför i varje fall stadgade tid,

straffes med böter, högst trehundra

med dagsböter.

Underlåter någon, som enligt denna

förordning är pliktig göra anmälan

till bilregistret eller bilreservregistret,

att göra sådan anmälan inom

den härför i varje fall stadgade tid,

straffes med böter, högst femhundra

kronor.

kronor.

Om någon, —- — —---sin skyldighet.

6 m o m. Den, som —------med dagsböter.

Till samma — —---— sjätte stycket.

Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 § Förseelse mot 10 § 6 inom., 12 §

2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje 2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje

stycket eller 4 inom., 13 § 3 mom. stycket eller 4 mom., 13 § 3 inom.

fjärde stycket eller 4 inom., 20 § fjärde stycket eller 4 mom., 20 §

1 Senaste lydelse av 65 § 1 mom. se 1961: 297, av 65 § 6 mom. se 1964: 420, av 66 § 2 mom.

se 1958:222, av 67 och 68 §§ se 1965: 763.

lf Dihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 100

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

(Nuvarande lydelse)

6 mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt samma

mom. tredje stycket, 21 § 2 mom.

första stycket a—d), samma moment

första stycket e), såvitt angår tjänstevikt,

bredd, maximilast och största

antal passagerare, eller andra stycket

eller 3 inom., 24 § 3 mom. andra

stycket, jämväl såvitt detta äger tilllämpning

enligt 14 § 1 mom. andra

stycket, eller 24 a § tredje stycket,

27 § 4 mom. sjätte stycket eller 5

mom. fjärde stycket, straffes med

böter, högst trehundra kronor.

66

2 m o m. Med dagsböter----

Den, som bryter mot 29 § 4 mom.,

32 § 5 mom. första stycket eller 37 §

2 mom. sjunde stycket eller åsidosätter

i 32 § 3 mom. eller 4 mom.

tredje stycket, 33 § 4 mom. andra

stycket eller 35 § tredje stycket stadgad

skyldighet att till myndighet

överlämna körkort, straffes med böter,

högst trehundra kronor.

67

Med dagsböter straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §

1 mom. eller 2 mom. andra stycket,

42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 mom.

tredje stycket, föreskrifterna om signalering

i 47 £ 3 mom. första stycket

eller föreskrifterna i 48 § 1 eller 3

mom., 49 § 2 eller 4 mom., 52 § 2

mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom.,

55 § 1 mom. eller 2 mom. första

stycket, 56 § 1, 2 eller 3 mom. eller

57 § 2 mom. tredje stycket eller 3

eller 4 mom. Till samma straff dömes

den, som överträder föreskrift,

meddelad med stöd av 56 § 4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor,

straffes den, som bryter mot

44 §, 45 § 7 mom. andra stycket, 46 §

1 mom. fjärde stycket, 49 § 3 mom.,

50 § 3 mom., 55 § 2 mom. andra

1 Den föreslagna lydelsen innehåller även

det med 1) betecknade författningsförslaget

(Föreslagen lydelse)

6 mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt samma

mom. tredje stycket, 21 § 2 mom.

första stycket a—d), samma moment

första stycket e), såvitt angår tjänstevikt,

bredd, maximilast och största

antal passagerare, eller andra stycket

eller 3 mom., 24 § 3 mom. andra

stycket, jämväl såvitt detta äger tilllämpning

enligt 14 § 1 mom. andra

stycket, eller 24 a § tredje stycket,

27 § 4 mom. sjätte stycket eller

5 mom. fjärde stycket, straffes med

böter, högst femhundra kronor.

§■

--om körkort.

Den, som bryter mot 29 § 4 mom.,

32 § 5 mom. första stycket eller 37 §

2 mom. sjunde stycket eller åsidosätter

i 32 § 3 mom. eller 4 mom.

tredje stycket, 33 § 4 mom. andra

stycket eller 35 § tredje stycket stadgad

skyldighet att till myndighet

överlämna körkort, straffes med böter,

högst femhundra kronor.

§•*

Med dagsböter straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 53 §, 54 §

4 mom. eller 57 § 2 mom. tredje stycket

eller 3 eller 4 mom. samt annan

än gående som bryter mot 40 § 2

mom.

Med böter, högst femhundra kronor,

straffes den, som bryter mot

40 § 1 mom., 41 § 1 mom. eller 2

mom. andra stycket, 42 § 2 eller 4

mom., 44 §, 45 § 7 mom. andra styc
de

ändringar i paragrafen som upptagits i

: prop. 1965: 180.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

11

(Nuvarande lydelse)

stycket, 57 § 2 mom. fjärde stycket,

58 §, 59 § 1 mom. första stycket eljer

2, 3 eller 4 mom. eller 60 § 2 mom.

tredje stycket eller 3 mom.

(Föreslagen lydelse)

ket eller 46 § 1 mom. tredje stycket,

föreskriften om förbud mot omkörning

strax före eller på obevakat

övergångsställe i 47 § 2 inom., föreskrifterna

om signalering i 47 §

3 mom. första stycket eller föreskrifterna

i 48 § 1 eller 3 mom., 45 a §,

49 § 2, 3 eller 4 mom., 50 § 3 mom.,

51 § 1 inom., 52 § 2 mom., 54 § 2

mom., 55 § / eller 2 mom. eller 56 §

1, 2 eller 3 mom. eller föreskrift meddelad

med stöd av 56 § 4 mom.

eller föreskrifterna i 57 § 2 mom.

fjärde stycket, 58 §, 59 § 1 mom.

första stycket eller 2, 3 eller 4 mom.

eller 60 § / mom. andra stycket eller

2 mom. tredje stycket eller 3 mom.

Till samma straff dömes gående som

bryter mot 40 § 2 mom.

Förseelse mot 51 § 1 mom. straffes,

om förseelsen avsett motordrivet

fordon eller släpfordon, med dagsböter

och eljest med böter, högst trehundra

kronor.

Befordras med----— — fordonets brukande.

För medverkan till gärning som För medverkan till gärning som

avses i fjärde stycket dömes till an- avses i tredje stycket dömes till ansvar

enligt 23 kap. brottsbalken. svar enligt 23 kap. brottsbalken.

68 §.

Bryter någon i annat fall än som

sägs i andra stycket mot sådan av

myndighet meddelad bestämmelse,

som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,

straffes med dagsböter, dock att

överträdelse av bestämmelse, som avses

i 61 § 1 mom. b), straffes med

böter, högst trehundra kronor.

Rör bestämmelsen fordons axeltryck

eller bruttovikt, äga ansvarsbestämmelserna

i 67 § fjärde och femte

styckena motsvarande tillämpning.

För någon----------

Bryter någon i annat fall än som

sägs i andra stycket mot sådan av

myndighet meddelad bestämmelse,

som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,

straffes med böter, högst femhundra

kronor, dock att överträdelse av bestämmelse

om förbud mot trafik med

motordrivet fordon straffes med

dagsböter.

Rör bestämmelsen fordons axeltryck

eller bruttovikt, äga ansvarsbestämmelserna

i 67 § tredje och

fjärde styckena motsvarande tillämpning,

med dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

6) Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 maj 1960 (nr 134) om

mopeder

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 5 maj 1960 om mopeder1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Brukas moped på väg oaktat den

icke är så utrustad, som i 3 § första

stycket sägs, eller i strid mot 4 §,

straffes ägaren med dagsböter. Om

befrielse i vissa fall från ansvar för

fordonets ägare samt om ansvar för

annan än denne gäller vad i 65 § 1

och 3 mom. samt 70 § vägtrafikförordningen

för där avsedda fall är

stadgat. Med dagsböter straffes ock

den, som åsidosätter föreskriften i

10 § andra stycket.

Förseelse mot 3 § andra stycket

eller 10 § första stycket straffes med

böter, högst trehundra kronor. Till

samma straff dömes den som, i strid

mot stadgandet i 7 §, underlåter att

förse typintyg eller besiktningsinstrument

med sådan försäkran, som

avses i nämnda paragraf, så ock den

som överträder bestämmelsen i 9 §.

Om den, som ertappas med att under

färd icke hava medhaft handling som

avses i 9 §, senast å tredje söckendagen

därefter hos vederbörande polismyndighet

eller åklagare styrker,

att han innehade sådan handling vid

tiden för förseelsen, och omständigheterna

giva vid handen, att förseelsen

haft sin grund i tillfälligt förbiseende,

vare han fri från ansvar.

Föres moped-------

Brukas moped på väg oaktat den

icke är så utrustad, som i 3 § första

stycket sägs, eller i strid mot 4 §,

straffes ägaren i förstnämnda fall

med böter, högst femhundra kronor,

och i sistnämnda fall med dagsböter.

Om befrielse i vissa fall från ansvar

för fordonets ägare samt om ansvar

för annan än denne gäller vad i 65 §

1 och 3 mom. samt 70 § vägtrafikförordningen

för där avsedda fall är

stadgat.

Förseelse mot 3 § andra stycket

eller 10 § straffes med böter, högst

femhundra kronor. Till samma straff

dömes den som, i strid mot stadgandet

i 7 §, underlåter att förse

typintyg eller besiktningsinstrument

med sådan försäkran, som avses i

nämnda paragraf, så ock den som

överträder bestämmelsen i 9 §. Om

den, som ertappas med att under

färd icke hava medhaft handling som

avses i 9 §, senast å tredje söckendagen

därefter hos vederbörande polismyndighet

eller åklagare styrker,

att han innehade sådan handling vid

tiden för förseelsen, och omständigheterna

giva vid handen, att förseelsen

haft sin grund i tillfälligt förbiseende,

vare han fri från ansvar.

- föra moped.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse av 11 § se 1960: 688.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

13

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

11 februari 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring av

straffsatserna för vissa trafikförseelser och av formerna för handläggningen

av mindre brottmål samt anför.

Inledning

Trafikmålskommittén tillsattes år 1961 (ledamöter borgmästaren Yngve

Kristensson, ordf., advokaten Sten Agvald, häradshövdingen Nils G. Fröding,

försäkringsdirektören Lennart Lindstrand och överåklagaren Martin Lundqvist

samt experter docenten Carl M. Elwing och poliskommissarien Erik

Settergren; direktiv se riksdagsber. 1962:1 Ju 46).

Kommitténs arbete, som alltjämt pågår, har inriktats på vissa frågor om

påfölj dssystemet vid brott och förseelser i trafiken samt på frågor om formerna

för utredning och beivrande av trafikförseelser och på andra spörsmål

av betydelse för samhällets strävanden mot ökad trafiksäkerhet.

Den 14 maj 1963 avlämnade kommittén ett delbetänkande, benämnt »Trafikmål»

(SOU 1963: 27). I betänkandet framläggs förslag av i huvudsak följande

innebörd.

Det föreslås att gärningsbeskrivningen för vårdslöshet i trafik enligt 1 §

första stycket lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott

ändras så att endast allvarligare fall av trafikovarsamhet eller vad

kommittén har betecknat som väsentlig ovarsamhet faller inom det straffbara

området.

Fängelse föreslås skola utgå ur straffskalan i samma lagbestämmelse.

Vidare föreslås att vissa förseelser inom trafikrätten, vilka f. n. är belagda

med dagsböter, i stället skall bestraffas med penningböter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1006

I processrättsligt avseende föreslås förenklade former för handläggning av

mindre brottmål. Sålunda framläggs förslag till ett polisbötessystem, kallat

ordningsföreläggande, samt förslag till utökat tillämpningsområde för parkei

ingsbotssystemet och för strafföreläggande samt vidgad ensamdomarkompetens.

Dessutom föreslås en handläggningsform som benämns stämningsföreläggande

och är avsedd att möjliggöra skriftlig handläggning av vissa

brottmål vid underrätterna.

Det föreslås också att vidareutbildning i trafikfrågor ordnas för domare,

åklagare m. fl.

Betänkandet innehåller dessutom en del förslag vilkas prövning inte kräver

riksdagens medverkan.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekansler!!

JK>, riksåklagaren (RÅ), samtliga hovrätter, rådhusrätterna i Stockholm,

Göteborg och Malmö, överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvaltning,

statspolisintendenten, styrelsen för statens polisskola, väg- och vattenbyggnadsstjrelsen,

statens trafiksäkerhetsråd, statskontoret, riksrevisionsverket,

generaltullstyrelsen, överstathallarämbetet, samtliga länsstyrelser, polismästarna

i Stockholm och Göteborg, poliskammaren i Malmö, domstolskommittén,

svenska ledamöterna i Nordisk vägtrafikkommitté, polisberedningen,

utredningen rörande specialstraffrätten, trafiknykterhetskommittén, statens

biltrafiknämnd, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges landsfiskaler,

Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsdomare och

Sveriges stadsfiskaler, Kungl. automobilklubben (KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund

(MHF), Motormännens riksförbund, Nationalföreningen

föi trafiksäkerhetens främjande (NTF), Stockholms nämndemannaförening,

Svenska droskbilägareförbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Folksam, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska omnibusägareförbundet,

Svenska polisförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

juristförbund och Trafikförsäkringsföreningen.

ÖB har överlämnat yttranden av cheferna för armén, marinen och flygvapnet.

RÅ, överståthållarämbetet och länsstyrelser har bifogat ett stort antal

yttranden av myndigheter inom polis- och åklagarväsendet, av några

rådhusrätter, länsnykterhetsnämnder m. fl.

Beträffande förslaget om ändrad gärningsbeskrivning i 1 § första stycket

ti afikbrottslagen är att märka det samband som föreligger mellan denna

bestämmelse och trafikreglerna i vägtrafikförordningen den 28 september

1951 (nr 648). Åsidosättande av de sistnämnda reglerna är endast delvis

kriminaliserat i vägtrafikförordningen. I övrigt följer straffansvar endast

om förfarandet faller inom det straffbara området enligt 1 § trafikbrottslagen.

Minskas det straffbara området i denna lagbestämmelse, bör man

samtidigt pröva om detta motiverar jämkningar i vägtrafikförordningen,

exempelvis genom att dess straffbestämmelser kompletteras i viss utsträckning.

Därvid är emellertid att beakta att arbete för att nå nordisk enhet
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

lighet på vägtrafikens område pågår inom Nordisk vägtrafikkommitté och

att man bl. a. prövar möjligheterna att få till stånd överensstämmande

trafikregler inom de nordiska länderna. Det kan med hänsyn härtill inte

anses lämpligt att nu överväga ändringar av den svenska lagstiftningens

trafikregler. Trafikmålskommitténs förslag om ändrad gärningsbeskrivning

beträffande vårdslöshet i trafik och därmed sammanhängande frågor om

eventuella jämkningar i vägtrafikförordningen bör därför inte prövas, förrän

Nordisk vägtrafikkommitté har framlagt sina förslag.

Trafikmålskommitténs förslag om vidareutbildning för domare, åklagare

m. fl. innehåller inte några närmare riktlinjer för den praktiska utformningen

av utbildningen. Jag är därför inte beredd att ta ställning till detta

förslag i dess föreliggande form.

I det följande tar jag upp kommitténs övriga förslag i den mån riksdagens

medverkan krävs för deras genomförande.

Gällande bestämmelser m. m.

Vissa straffbestämmelser

Enligt 25 kap. brottsbalken, vilket handlar om böter, gäller som huvudregel

att böter skall ådörnas i form av dagsböter. Dagsbotsstraffet har två

komponenter, dels dagsböternas antal som fastställs främst med hänsjn

till omständigheter som hänför sig till brottet, dels dagsboten vars storlek

bestäms med hänsyn till den tilltalades inkomster, förmögenhet, försör jningsskyldighet

och ekonomiska förhållanden i övrigt. Den summa som den

tilltalade skall betala framkommer genom multiplikation av antalet dagsböter

med dagsbotens belopp.

Vid sidan av dagsböter förekommer även böter som bestäms till ett omedelbart

i pengar angivet belopp. Denna bötesform skall användas när det

straffstadgande, som är tillämpligt på det aktuella brottet, föreskriver ett

maximistraff i pengar, ej över 500 kr., eller då böterna enligt det tillämpliga

straffstadgandet skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund (normerade

böter).

Ej sällan förekommer dagsböter och penningböter vid sidan av varandra

i samma författning. Så är fallet bl. a. på vägtrafiklagstiftningens område.

I vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) är för att ta några

exempel — brott mot flertalet bestämmelser om trafikants uppträdande

i trafiken, vissa parkeringsföreskrifter och föreskrifterna om motorfordons

beskaffenhet och utrustning belagda med dagsböter. Penningböter förekommer

i fråga om bl. a. överträdelser av vissa mindre centrala trafikregler, av

föreskrifterna om beskaffenheten och utrustningen av andra fordon än motorfordon

och av åtskilliga parkeringsföreskrifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Enligt förordningen den 5 maj 1960 (nr 13b) om mopeder föranleder bruvande

av en moped som inte är i författningsenligt skick dagsböter medan

däremot t. ex. åstadkommande av onödigt buller med moped är belagt med

penningböter.

Det finns i vägtrafikförordningen ett antal trafiksäkerhets- och ordningsföreskrifter

som saknar särskild straffsanktion. I den mån överträdelse av

en sådan föreskrift innebär att vägtrafikanten har gjort sig skyldig till trafikfarlig

vårdslöshet eller hindrat eller stört trafiken, kan det emellertid bli

raga om att utdöma straff med stöd av lagen den 28 september 1951 (nr

6b9) om straff för vissa trafikbrott. Enligt 1 § första stycket denna lag

doms vagtrafikant, som brister i den omsorg och varsamhet som till förekommande

av trafikolycka betingas av omständigheterna, för vårdslöshet

i trafik till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Är oaktsamheten

ringa, skall straff dock inte utdömas.

Föi are av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap som ådagalägger

grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra människors Uv

eller egendom doms enligt andra stycket i samma paragraf för grov vårdslöshet

i trafik till fängelse i högst två år.

Att onödigtvis hindra eller störa trafiken på väg är enligt 2 § trafikbrottslagen

en förseelse som är belagd med dagsböter.

I övrigt innehåller trafikbrottslagen i 3, 4 och 5 §§ bestämmelser om straff

for olovlig korning och andra överträdelser av körkortsföreskrifter, för rattfylleri

och s. k. rattonykterhet samt för smitning från olycksplats.

Beträffande förhållandet mellan vägtrafikförordningen och trafikbrott slagen

ar att märka bestämmelsen i 72 § vägtrafikförordningen att det inte

far domas till straff enligt förordningen för en förseelse som bör belä*«as

med straff enligt trafikbrottslagen.

I äldre tider förekom endast penningböter som bötesstraff. Dagsbotssvstemet

mfördes år 1931. Den främsta anledningen härtill var att man ville få

tillgång till en botesform som erbjöd bättre möjligheter att ta hänsyn till

den tilltalades ekonomiska förhållanden än penningböter. Beträffande användningsområdet

i lagstiftningen för dagsböter anförde departementschefen

i prop. 1931:188.

De skal, som tala för en anpassning av böterna efter betalningsförmågan,

galla uppenbarhgen i fråga om samtliga bötesbrott, vid vilka straffets ändamal

ar att tillfoga den sakfällde ett verkligt lidande. I främsta rummet komma

härvid i betraktande sådana brott, som äro uttryck för en rättsstridm

vilja hos gärningsmännen. I andra fall avser bötesstraffet, såsom i frå-a om

Mssa ordnmgsföreskrifter, mera att hos den sakfällde inskärpa vikten av att

!nuhl0fnkf!|1!¥^4 Ar brottet av nu sist angivna art, erfordras icke

or ätt Mct M fylla sitt syfte samma hänsyn till den dömdes förmögenhetsstallnmg

I allmänhet torde i dessa fall redan det förhållandet, att den

tdltalade sakfalles, vara nog att från hans sida förebygga en nv överträdelse

Härtill kommer jamval en annan synpunkt. Omfattningen av de arbetsupp
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år i906

gitter, som åläggas domstolarna, bör stå i förhållande till de intressen, varom

i varje särskilt fall är fråga. Med hänsyn till vissa ordningsförseelsers

talrikhet, särskilt i de större städerna, måste behandlingen ordnas så, att

varje särskilt mål icke i alltför hög grad tager domstolens tid i anspråk.

Uppenbarligen skulle en för varje tilltalad företagen utredning angående

hans förmögenhetsförhållanden motverka detta syfte. Jämväl av denna anledning

är det alltså av betydelse, att icke nu ifrågavarande förseelser indragas

under dagsbotsområdet. Var gränsen skall dragas mellan de båda slagen

av bötesbrott är uppenbarligen en ganska invecklad fråga. Ej minst beträffande

den svenska straffrätten, för vilken den nu antydda gruppindelningen

av brotten icke är genomförd, möta härvid betydande svårigheter.

Den principiella uppfattningen, att dagsböter bör tillämpas vid allvarligare

och penningböter vid lindrigare förseelser, har efter år 1931 inte varit

föremål för omprövning. Dess riktighet ifrågasattes inte under arbetet på

brottsbalken, som har övertagit strafflagens bestämmelser om bötesstraffet

med vissa smärre jämkningar.

Beträffande vägtrafiklagstiftningen berördes frågan om vilka förseelser

som borde beläggas med dagsböter resp. penningböter dels i samband med

tillkomsten av 1936 års motorfordonsförordning och vägtrafikstadga (prop.

1936:213, L2U 55, rskr 420), dels i samband med tillkomsten av 1951 års

vägtrafikförordning. Enligt vad som uttalades år 1936 borde från dagsbotsstraffet

undantas endast sådana överträdelser som kunde karakteriseras

som rena ordningsförseelser. År 1951 följde man i stort sett samma norm.

Frågan om fängelse borde användas som påföljd för vårdslöshet i trafik

uppmärksammades särskilt under riksdagsbehandlingen år 1951 av förslaget

till den nya trafikbrottslagen. I prop. 1951:30 föreslogs i överensstämmelse

med vad 1944 års trafikförfattningssakkunniga hade förordat (SOU

1948:34) att straffet för vårdslöshet i trafik skulle vara dagsböter eller

fängelse i högst sex månader. Andra lagutskottet (uti. 30), som biträdde

propositionen, framhöll att den omdiskuterade straffbestämmelsen skulle

täcka även vissa fall av vårdslöshet som måste betecknas som mycket kvalificerad.

Det särskilda straffstadgandet för grov vårdslöshet hade avseende

endast på förare av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap. Även annan

vägtrafikant kunde emellertid enligt utskottet tänkas göra sig skyldig

till sådan vårdslöshet i trafik att ett frihetsstraff borde följa på brottet, och

fängelse borde därför ingå i strafflatituden även för vårdslöshet som inte

formellt i lagen betecknades som grov. Riksdagen biföll utskottsutlåtandet

(rskr 336).

Vissa processuella bestämmelser

Rättegångsbalkens föreskrifter om brottmål är utformade med tanke på

att de skall äga tillämpning på brott av både grövre och lindrigare art. Det

är naturligt åtI huvudreglernas innehåll har betingats i första hand av vad

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:fs proposition nr 100 år 1960

som ansetts böra gälla beträffande handläggningen av de grövre brottmålen,

där rättssäkerhetsintressena gör sig gällande med särskild styrka. I fråga

om lindrigare brottslighet har huvudreglerna modifierats så, att enklare

processuella förfaranden har möjliggjorts. De modifierade reglernas tillämplighet

har i regel gjorts beroende av vilket straff som är stadgat för brottet

eller vilket straff som antas bli aktuellt att utdöma i det konkreta fallet.

I vissa avseenden är vidare frågan huruvida förenklad handläggning kan

komma i fråga beroende av om anledning förekommer att målsägande finns.

Underrätts sammansättning. Vid huvudförhandling i brottmål är sammansättningen

beroende av sådana faktorer som nu har antytts. Bestämmelser

härom finns i 1 kap. 4, 5, 11 och 12 §§ rättegångsbalken. Huvudregeln

är att häradsrätt och rådhusrätt i brottmål skall bestå av en lagfaren domare

med nämnd och att i nämnden skall sitta minst sju och högst nio

nämndemän. I mål om brott, för vilket inte är stadgat svårare straff än

fängelse i ett år och ej heller avsättning, är rätten dock domför med lagfaren

domare och tre nämndemän. I vissa fall är rätten domför utan nämnd,

nämligen när mål rör endast ansvar för brott, för vilket inte är stadgat svårare

straff än böter, och det ej heller förekommer anledning att målsägande

finns.

Bestämmelserna om behörighet för lagfaren domare att ensam handlägga

brottmål (4 och 11 §§) hade enligt rättegångsbalkens ursprungliga lydelse

den innebörden, att rådhusrätt skulle vara domför utan nämnd i huvudsakligen

samma utsträckning som enligt gällande lag. Vid häradsrätt skulle

motsvarande mål handläggas av en lagfaren domare och tre nämndemän.

Ett förslag som lades fram av 1951 års rättegångskommitté (SOU 1953:

26) gick ut på att rådhusrätt skulle vara domför med ensamdomare så snart

böter ingick i straffskalan för det aktuella brottet — alltså oavsett om frihetsstraff

också ingick i straffskalan —• och dessutom den tilltalade skulle

ådömas lägre straff än sextio dagsböter eller böter omedelbart i penningar

ettusenfemhundra kronor. I denna sammansättning skulle rätten också kunna

pröva enskilt anspråk i anledning av brottet till belopp av högst femhundra

kronor. Vid häradsrätt skulle en lagfaren domare och tre nämndemän

få motsvarande behörighet.

Rättegångskommitténs synpunkter gav anledning till ett i prop. 1954: 200

upptaget förslag av följande innebörd. I brottmål som endast rörde ansvar

för brott, på vilket inte kunde följa svårare straff än böter, eller utom ansvar

för sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brottet skulle rådhusrätt

vara domför med en lagfaren domare samt häradsrätt med en lagfaren

domare och tre nämndemän. Detsamma skulle gälla om svårare straff än

böter

i fråga för den aktuella gärningen. Förslaget, som lämnades utan erinran

av lagrådet, avslogs i denna del av riksdagen efter hemställan av första

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

19

lagutskottet (LHJ 1954: 25, rskr 332). Till stöd för avslaget åberopades

framför allt betänkligheter mot att bevisprövning skulle överföras på ensamdomare

i alltför stor utsträckning.

Sedan år 1959 har för häradsrätternas del gällt samma ordning i fråga

om ensamdomarkompetensen som rådhusrätterna redan tidigare hade. I

samband med brottsbalkens införande jämkades bestämmelserna något.

Ändringen inskränkte sig till att den nu gällande lydelsen —- att fråga skall

vara om »brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter» —- ersatte

den tidigare avfattningen »brott varå icke kan följa svårare straff än böter».

Tilltalads skyldighet att inställa sig vid underrätts huvudförhandling.

Skyldigheten för den tilltalade att inställa sig vid huvudförhandling inför

underrätt i mål om allmänt åtal är enligt rättegångsbalkens bestämmelser

delvis beroende av brottets svårhetsgrad. Enligt 21 kap. 2 § är huvudregeln

att den tilltalade skall infinna sig personligen. Samma paragraf medger dock

undantag från denna skyldighet under förutsättning att anledning saknas

att ådöma annan påföljd än böter och att den tilltalades närvaro kan antas

vara utan betydelse för utredningen. Hans talan får då föras genom ombud

vid huvudförhandlingen. Den tilltalade skall enligt 45 kap. 15 § vid vite

föreläggas att inställa sig, oavsett om det krävs personlig inställelse eller

inställelse får ske genom ombud. Om den tilltalade uteblir från huvudförhandling

eller inställer sig genom ombud när han har förelagts att infinna

sig personligen, kan målet enligt 46 kap. 15 § andra stycket ändå företas till

avgörande under vissa särskilda förutsättningar. Så är fallet om det inte

förekommer anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter och saken

finnes kunna nöjaktigt utredas. Även målsägandes enskilda anspråk kan

prövas i sådant fall.

Vid några tillfällen har satts i fråga om man inte kan mjuka upp föreskriften

i 45 kap. 15 § rättegångsbalken om obligatoriskt vitesföreläggande i

kallelser som ställs till tilltalade. Därvid har närmast åsyftats en sådan uppmjukning

när det gäller mål beträffande vilka man inom rätten redan före

huvudförhandlingen kan förutse att huvudförhandling enligt 46 kap. 15 §

andra stycket skulle kunna genomföras i den tilltalades utevaro. Förslag

har framlagts av bl. a. Föreningen Sveriges häradshövdingar i remissyttrande

över förslag till vissa följdändringar i anledning av brottsbalkens införande,

men förslaget upptogs då inte till prövning (prop. 1964: 10 s. 141

och 145). Frågan har också tagits upp i justitieombudsmannens ämbetsberättelse

1966 s. 235.

Strafföreläggande. Institutet strafföreläggande regleras i 48 kap. rättegångsbalken.

Innebörden av institutet är att åklagaren, i stället för att väcka

åtal, skriftligen förelägger den misstänkte det straff åklagaren anser böra

följa på brottet. Förfarandet får användas vid brott, för vilket är stadgat

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

endast bötesstraff, dock inte normerade böter. En annan begränsning är att

förfarandet inte får utnyttjas, om anledning förekommer att målsägande

finns. Det högsta straff som kan åläggas genom strafföreläggande är 40 dagsböter.

Dessutom kan egendoms förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan

intas i strafföreläggandet. Blir föreläggandet inte godkänt, kan åklagaren

väcka åtal i vanlig ordning. Om den misstänkte godkänner föreläggandet,

gäller detta som dom vilken har vunnit laga kraft. Det finns därför

inte något ordinärt rättsmedel för talan mot strafföreläggande. I 59 kap. 5

och 6 §§ rättegångsbalken finns emellertid bestämmelser, avseende en särskild

form av domvillobesvär som får anföras i hovrätt.

Vid flera tillfällen har väckts fråga, om inte tillämpningsområdet för

strafföreläggande borde vidgas så att det kan användas även när fängelse ingår

i straffskalan men endast bötesstraff är aktuellt i det konkreta fallet.

Riksdagens revisorer förordade sålunda redan vid 1950 års riksdag att

man borde undersöka bl. a. möjligheten att tillämpa strafföreläggande för

det stora antalet bagatellförseelser för vilka fängelse ingick i latituden men

där domstolarna så gott som undantagslöst utdömde böter. Första lagutskottet

fann emellertid att man på denna punkt måste gå fram med den största

varsamhet. Utskottet underströk samtidigt angelägenheten av att man utsöndrade

särskilda brottstyper med endast böter i strafflatituden (LäU 1950:

23).

När 1951 års rättegångskommitté (SOU 1953:26) behandlade institutet,

instämde kommittén i det sistnämnda uttalandet av första lagutskottet och

avvisade för sin del tanken att strafföreläggande skulle få användas vid

brott, när fängelse ingick i straffskalan. Denna kommitténs uppfattning delades

av departementschefen (prop. 1954:200) och riksdagen (LaU 1954:

25, rskr 332).

År 1958 aktualiserades frågan på nytt genom att de sakkunniga för samordning

av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten föreslog en utredning

om vilka lagändringar som fordrades för att tillgodose önskemålet att

strafföreläggande skulle kunna användas vid trafikbrott. Vid detta års

riksdag framfördes också förslag (motion 1958: II: B 189) om att straffföreläggande

skulle kunna användas även då fängelse ingick i straffskalan

för brottet men det var uppenbart att i det konkreta fallet inte blev fråga

om annan påföljd än högst 40 dagsböter. Motionären ansåg vidare att det

inte förelåg anledning att begränsa institutets tillämpningsområde med

hänsyn till målsäganden. I de fall då målsäganden hade förklarat sig ej

föra ersättningstalan borde enligt motionären hinder inte föreligga att meddela

strafföreläggande. Motionen avslogs av riksdagen. I ärendet anförde

första lagutskottet (L*U 1958: B 13) bl. a. följande.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har första lagutskottet

vid ett par tidigare tillfällen i lagstiftningssammanhang haft anledning

överväga omfånget av strafföreläggandeinstitutets tillämpningsområde. Ut
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

skottet har därvid, ehuru utskottet ansett vissa skäl tala för en utvidgning

av tillämpningsområdet till brott, där fängelse visserligen ingår i straffskalan

men sällan eller aldrig ådömes, senast år 1954 stannat för den uppfattningen

att strafföreläggande endast bör användas vid egentliga ordningsförseelser

och funnit detta ställningstagande föranleda att institutet ej

hör ifrågakomma vid brott, som kan medföra frihetsstraff. Visserligen har

intet förekommit som tyder på att erfarenheterna från tillämpningen avstrafföreläggande

hittills varit annat än goda, men utskottet anser icke enhart

på grund härav skäl föreligga att på denna punkt frångå sitt tidigare

ställningstagande.

En ökad användning av institutet synes i stället, i den mån den är påkallad,

vara möjlig att genomföra på andra vägar. Utskottet har tidigare

varit inne på tanken att man i detta syfte vid lagstiftningsarbetet på straffrättens

område skulle i görligaste mån söka utsöndra de rena bagatellförseelserna

till särskilda brottstyper med allenast böter i straffskalan.

I motionen har denna tanke ånyo upptagits, och motionären finner särskilt

angeläget att en reform efter här skisserade linjer överväges beträffande

trafikbrotten. För denna brottsgrupp, vilken utgör den ojämförligt

största bland de brott, som i allmänhet medför allenast böter, har förevarande

spörsmål helt nyligen aktualiserats genom en framställning till

chefen för justitiedepartementet från de sakkunniga för samordning av åtgärderna

mot ungdomsbrottsligheten. I denna framställning har nämligen

hemställts om en utredning om vilka lagändringar som erfordras för att

tillgodose önskemålet att strafföreläggande skall kunna användas vid trafikbrott.

Enligt vad utskottet inhämtat överväges för närvarande inom departementet

frågan om ärendets fortsatta behandling. Vid kommande undersökning

av detta spörsmål torde det även bli nödvändigt att uppmärksamma

den i motionen väckta frågan om strafföreläggandeinstitutets utvidgning

till att avse även brott, där målsägande finnes. Motionens syfte synes sålunda

härigenom komma att bli i avsevärd mån tillgodosett. En mera vittomfattande

undersökning, avseende åtskilliga andra brottsgrupper, kan i

nuvarande läge icke anses påkallad eller lämplig. Därest den nu antydda

vägen visar sig framkomlig och ändamålsenlig är det emellertid enligt utskottets

mening önskvärt att efter hand genom denna metod ytterligare

vidga området för strafföreläggandeinstitutet.

Åklagares beslut att icke tala å brott. Av de bestämmelser som finns om

åklagares behörighet att besluta att inte tala å brott är det främst 20 kap.

7 § 1 rättegångsbalken som är av intresse i delta sammanhang. Föreskriften

innebär — i sin sedan den 1 januari 1905 gällande lydelse — att åklagare

äger besluta att inte tala å brott, om det är uppenbart att i händelse av lagföring

annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och att den

misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän synpunkt. När det gäller

brott, för vilka svårare straff än böter är stadgat, har genom åklagarinstruktionen

den 29 oktober 1964 (nr 759) sådan prövning som avses i 20

kap. 7 § 1 rättegångsbalken förbehållits vissa angivna högre åklagare, med

viss befogenhet dock för RÅ att meddela förordnande även för andra åklagare

alt verkställa sådan prövning. Dessa bestämmelser finns i 21, 3,‘$ och

40 §§ åklagarinstruktionen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Parkeringsbotslagen. En särskild handläggningsform för beivrande av

vissa parkeringsförseelser har skapats genom lagen den 9 december 1969

(nr 683) om parkeringsbot. Lagen är tillämplig, när Kungl. Maj :t har förordnat

härom för visst polisdistrikt eller del därav1. Polisman eller särskild

trafikövervakare får enligt lagen till föraren av ett fordon lämna eller på

fordonet fästa en skriftlig anmaning att inom viss tid betala en parkeringsbot.

Botens belopp för förseelser av detta slag är fastställt av statsåklagare.

Sådan anmaning kan meddelas, när »någon» har överträtt föreskrift rörande

parkering eller annan uppställning eller stannande av motorfordon och

överträdelsen inte är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar.

Parkeringsbotslagen kan därför tillämpas endast när bestämmelserna

i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen eller i lokala trafikföreskrifter har

överträtts. Endast i dessa fall är nämligen straffet f. n. penningböter. Det

som utmärker systemet med parkeringsbot är att den skyldige behåller sin

anonymitet i så måtto, att det inte sker någon efterforskning vem som har

begått överträdelsen om parkeringsboten betalas.

Rapporteftergift. Enligt 14 § andra stycket polisinstruktionen den 3 december

1965 (nr 686) har polisman befogenhet att om brott är obetydligt

och klart ursäktligt, underlåta att avge rapport eller att vidarebefordra rapport

till åklagare och i stället låta saken bero vid påpekande eller erinran

till den felande.

Förundersökningsbestämmelser. I 23 kap. rättegångsbalken finns närmare

bestämmelser om förundersökning och utredning i övrigt beträffande

brott. Enligt 1 § skall förundersökning inledas så snart på grund av angivelse

eller eljest anledning förekommer att brott, som hör under allmänt

åtal, har förövats. Förundersökning inleds av polismyndighet eller åklagare

(3 §). Enligt 22 § är dock förundersökning inte erforderlig — såvida tillräckliga

skäl för åtal ändå föreligger — bl. a beträffande brott, för vilket

inte svårare påföljd än böter är stadgad. Vid förundersökningen skall enligt

21 § protokoll föras. Emellertid får kortfattade anteckningar ersätta

protokollet, om det brott som har föranlett förundersökningen kan antas inte

föranleda annan påföljd än böter och förundersökningen är av mindre omfattning.

Detta följer av 23 kap. 21 § rättegångsbalken och 24 § förundersökningskungörelsen

den 19 december 1947 (nr 948, senast ändrad 1964:

686).

Målsägandens ställning i brottmål. I vissa fall är det ett villkor för utnyttjande

av förenklade handläggningsformer att anledning inte förekommer att

1 Sådant förordnande har meddelats för Stockholms polisdistrikt samt för städerna Borås,

Eskilstuna. Falun, Gävle, Göteborg, Halmstad, Hälsingborg, Kalmar, Karlskrona, Linköping,

Luleå, Malmö, Solna, Sundbyberg, Sundsvall, Uppsala, Västerås och Örebro.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1006

23

målsägande finns. Detta gäller både strafföreläggande och måls prövning

inför ensamdomare. Denna ordning sammanhänger med att målsägande

enligt rättegångsbalken har vissa befogenheter dels i ansvarsdelen av etl

brottmål, dels när det gäller enskilt anspråk i sådant mål.

Beträffande målsägandes befogenheter i ansvarsdelen gäller i huvudsak

följande enligt 20 kap. rättegångsbalken (främst 1, 3, 5, 8 och 9 §§). Han

kan väcka åtal för brott, som enligt uttrycklig föreskrift är undantaget

från allmänt åtal och får åtalas endast av målsägande. Brott som hör under

allmänt åtal äger han ange till åtal hos åklagare eller polismyndighet. För

brott under allmänt åtal får målsäganden inte väcka åtal, om han inte har

angett brottet och åklagaren har beslutat, att allmänt åtal inte skall äga

rum. Beträffande några särskilda brott gäller dock inte dessa villkor. Målsäganden

får biträda åtal som har väckts av åklagare. Dessutom kan målsäganden

— även om han inte har biträtt åtalet vid den lägre rätten — fullfölja

talan till högre rätt. Målsäganden har rätt att under viss förutsättningta

över ett åtal, som har lagts ned av åklagaren. — Om åtal som väcks och

förs av målsägande, s. k. enskilt åtal, finns närmare bestämmelser i 47 kap.

rättegångsbalken.

Bestämmelser om enskilt anspråk i anledning av brott finns i 22 kap.

rättegångsbalken. Talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk

i anledning av brott får enligt 1 § föras i samband med åtal för

brottet. Även annan än målsäganden kan enligt bestämmelserna i 4 § fora

talan om enskilt anspråk. Målsägandens ställning har emellertid gjorts

förmånligare genom vissa föreskrifter i 2 §. Där stadgas skyldighet för

åklagare att förbereda och utföra målsägandens talan mot den tilltalade,

om det kan ske utan olägenhet och anspråket inte anses obefogat. Målsäganden

har att anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren,

om han vill att anspråket skall tas upp i samband med åtalet. Han skall

då lämna uppgift om de omständigheter på vilka anspråket grundas. Undersökningsledaren

eller åklagaren skall, om det kan ske, i god tid före

åtalet underrätta målsäganden när enskilt anspråk kan grundas på brottet.

Målsägandens talan om enskilt anspråk genom åklagaren anhängiggörs enligt

45 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken genom ansökan om stämning.

Under vissa förutsättningar har åklagaren och målsäganden enligt 5 §

andra stycket i samma kapitel även efter åtalet möjlighet att utan stämning

väcka talan mot den tilltalade om enskilt anspråk på grund av brottet.

I 20 § andra stycket förundcrsökningskungörelsen föreskrivs bl. a. att i förundersökningsprotokollet

skall antecknas om målsägande ämnar föra ersättningstalan

i anledning av brottet samt de uppgifter som behövs rörande

målsägandes enskilda anspråk i de fall då åklagaren förbereder även målsägandens

talan. När åklagare inte avser att föra målsägandens talan om

enskilt anspråk brukar lian underrätta målsäganden om vad denne har alt

iaktta, om lian vill föra talan själv. Målsägande, som har angett brottet eller

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr iOO år 1966

har anmält enskilt anspråk på grund av brottet, bör vidare enligt 14 § förundersökningskungörelsen

underrättas, därest förundersökning läggs ned

eller beslut fattas att åtal inte skall väckas.

Allmänna synpunkter

Statistiska uppgifter om trafikens och trafikmålens utveckling

Motorfordonstrafiken har under 1950-talet och 1960-talet ökat i alltmer

stegrad takt. Trafikens snabba tillväxt belyses av följande siffror angående

antalet bilar och bussar som vid slutet av resp. år var införda i centrala

bilregistret.

-^r Antal

1950 ................................ 344 953

1955 ................................ 754 895

1960 ................................ 1 324 021

1961 ................................ 1438 947

1962 ................................ 1 561814

1963 ................................ 1696 687

1964 ................................ 1 809 536

Antalet var sålunda vid utgången av år 1964 mer än fem gånger så stort

som vid utgången av år 1950. Under 1960-talet har ökningen varje år överstigit

100 000 fordon och man har anledning att räkna med en fortsatt hastig

utveckling med alltmer stegrad trafikintensitet.

Utvecklingen har medfört en betydande stegring av antalet trafikolyckor.

Detta framgår av den officiella statistiken beträffande de trafikolyckor

som har föranlett polisundersökning. Medan 21 580 olyckor polisundersöktes

1950, hade antalet 1955 stigit till 46 754 och var 1960 58 605. ökningen

har fortsatt under åren 1961—1964. Under åren 1961, 1962, 1963 och 1964

var antalet olyckor sålunda 60 863, 62 557, 63 711 (prel. siffra) och 63 761

(prel. siffra). Enligt inhämtade upplysningar har motsvarande siffra för

1965 beräknats till ca 62 500. I detta sammanhang måste emellertid betonas

att den officiella statistiken inte täcker alla fall, eftersom åtskilliga trafikolyckor

inte kommer till polisens kännedom eller i varje fall inte föranleder

rapport. Som en jämförelse kan nämnas att antalet trafikskadefall som anmäldes

till trafikförsäkringsföretagen 1950 utgjorde ca 56 900, 1962 ca

278 100, 1964 ca 320 000 och 1965 ca 363 000. Antalet anmälningar var alltså

1965 mer än sex gånger så stort som 1950.

Med den växande trafiken har följt en ökning av antalet vägtrafikbrott.

Följande tabell visar att antalet personer som genom dom eller genom godkänt

strafföreläggande har fällts till ansvar för vägtrafikbrott har ökat kraftigt

under 1950-talet och 1960-talets första år. För att belysa hur stor del av

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1960

arbetsbelastningen vid våra domstolar och åklagarmyndigheter som utgörs

av trafikmål har i tabellen också upptagits det totala antalet personer som

har fällts till ansvar för brott.

År Till ansvar för brott Därav för vägtrafikbrott

fällda personer

1950 ...................... 173 888 68 513

1955 ...................... 269 083 164 336

1960 ...................... 433 806 288 472

1961 ...................... 414 930 270 235

1962 ...................... 368 678 222 505

1963 ...................... 359 653 205 978

1964 ...................... 374 294 (prel. siffra) 212 889 (prel. siffra)

Tabellen ger vid handen att antalet personer som år 1964 fälldes till ansvar

för vägtrafikbrott var mer än tre gånger så stort som år 1950. Av tabellen

framgår också, att under 1960-talet mer än 60 % av samtliga genom

domar eller strafförelägganden fastställda straff har avsett brott och förseelser

som har samband med trafiken.

I tabellen ingår emellertid inte de fall då parkeringsförseelser har beivrats

enligt lagen om parkeringsbot, som trädde i kraft den 1 januari 1961

och som under perioden 1961—1964 successivt gjordes tillämplig i våra folkrikaste

polisdistrikt. Under 1961 gjordes 52 758 inbetalningar enligt denna

lag, medan motsvarande siffror för 1962, 1963 och 1964 var 145 762, 200 597

och 252 189. Beaktas dessa siffror, framstår stegringen av antalet brott och

förseelser i trafiken som än mer markerad. Om de parkeringsförseelser som

har beivrats enligt lagen om parkeringsbot medräknas, var antalet brott och

förseelser i trafiken 1964 sålunda mer än sex gånger så stort som 1950. Påpekas

bör att den nedgång i antalet för vägtrafikbrott straffade personer,

som enligt tabellen har ägt rum efter 1960, har sin förklaring i det förhållandet

att lagen om parkeringsbot under åren 1961—1964 har tillämpats i ett

stort antal fall som inte har medräknats i tabellens siffror.

I detta sammanhang är det också av intresse att konstatera hur vägtrafikbrotten

fördelar sig på olika typer av förseelser. Det kan hänvisas till

det statistiska material som har redovisats i kommittébetänkandet (s. 14).

Som komplettering till detta material kan nämnas att antalet personer som

fälldes till ansvar för förseelser mot vägtrafikförordningen under åren 1962,

1963 och 1964 utgjorde 179 042, 163 985 och 169 733. Antalet personer som

fälldes till ansvar enligt 1, 2 eller 3 § trafikbrottslagen var under samma

år sammanlagt 34 071, 34 011 och 34 100.

Enligt rättegångsbalkens regler kan mål, vari åtal skall äga rum, avgöras

antingen genom dom av rätten eller genom den misstänktes godkännande av

strafföreläggande. Fördelningen mellan dessa handläggningsformer framgår

av följande uppställning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

År Vid allmän underrätt Personer som erhållit

slutligt avgjorda strafföreläggande

brottmål

1950 .................. 71 525 95 050

1955 .................. 80 403 —

1960 .................. 110 762 314 097

1961 .................. 117 9661 286 850

1962 .................. 115 0431 246 530

1963 .................. 113 5741 240 091

1964 .................. — 254 907

Att antalet strafförelägganden, under perioden 1961—1964 är lägre än 1960

förklaras av vad som tidigare har nämnts om lagen om parkeringsbot och

dess tillämpning.

Uppställningen visar att mer än två tredjedelar av brotten har kunnat

beivras genom strafförelägganden. Antalet brottmål, som har avgjorts av

domstol, var emellertid 1963 ca 42 000 fler än 1950.

Av det statistiska material som bar redovisats i betänkandet (s. 18) framgår

att antalet balanserade brottmål och tvistemål vid de allmänna underrätterna

har ökat påtagligt trots arbetskraftsförstärkningar och rationaliseringsåtgärder.

Antalet balanserade mål utgjorde sålunda vid utgången av

1961 30 716 och var närmare tre gånger så stort som 1949. Tilläggas kan

att antalet balanserade mål därefter inte har kunnat påtagligt nedbringas.

Sålunda var antalet balanserade mål vid utgången av 1963 30 638, varav

21 549 brottmål, och den 30 juni 1965 29 900.

Kommitténs allmänna synpunkter och huvuddragen i förslagen

Mot bakgrunden av statistiska uppgifter angående trafikens och trafikförseelsernas

utveckling konstaterar kommittén att den sedan 1950-talets

början snabbt fortgående stegringen i trafikintensiteten har medfört många

och svåra problem för samhället. Trafikolyckorna utgör kanske det viktigaste

av dessa. Ett utmärkande drag för utvecklingen är att antalet trafikförseelser

har stegrats kraftigt, vilket lett till att under 1960-talets första år

närmare 70 % av samtliga i landet utdömda straff avsett förseelser som

sammanhänger med trafiken.

En betydelsefull fråga är enligt kommittén hur en bättre efterlevnad av

trafikreglerna skall kunna åstadkommas. Utöver vikten av god förarutbildning

och upplysningsverksamhet framhåller kommittén särskilt betydelsen

av att trafikövervakningen intensifieras så att ökade garantier skapas för

att trafikreglerna följs. Tanken att bereda polisen ökat utrymme för trafikövervakning

är ett argument som åberopas för flera av kommitténs förslag.

1 Siffran för 1961 är preliminär. Siffrorna fr. o. m. 1962 innefattar i motsats till tidigare år

även bötesförvandlingsmål.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Kommittén går vidare in på frågan om gällande straffrättsliga regler för

trafikbrott är ändamålsenligt utformade. Kommittén förklarar bl. a. att den

i ett kommande betänkande ämnar överväga i vad mån det är möjligt att ersätta

straffet med andra åtgärder från samhällets sida. I det föreliggande

betänkandet uppehåller sig kommittén särskilt vid frågan om en viss avkriminalisering

inte skulle vara av värde. Då resonemanget i den delen i

huvudsak hör samman med förslaget om en minskning av det straffbara

området enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen — vilket förslag som jag

förut har nämnt inte tas upp till prövning i detta sammanhang — förbigås

kommitténs närmare synpunkter här.

En annan synpunkt, som kommittén i flera sammanhang återkommer

till (s. 15, 31—32, 37, 67 och 69), avser att ett mer nyanserat betraktelsesätt

bör anläggas när det gäller trafikförseelser av olika svårhetsgrad. Bl. a.

anses en klarare åtskillnad böra göras mellan överträdelser av sådana trafikregler

som är av väsentligen ordningsmässig natur och sådana trafikbrott

som bör hänföras till den egentliga kriminaliteten. Kommittén finner denna

och även andra synpunkter tala för att man beträffande de förstnämnda förseelserna

bör stadga penningböter i stället för dagsböter som f. n. föreskrivs

i stor utsträckning inom trafikrätten. En åtskillnad av detta slag skulle

också understrykas, om de mer ordningmässiga förseelserna inte bara belädes

med endast penningböter utan också kunde handläggas i särskild handläggningsordning.

Även när det gäller allvarligare trafikförseelser pekar

kommittén i flera sammanhang på att straffsatsernas utformning har betydelse

för den ordning som skall gälla för förseelsernas beivrande.

Kommitténs överväganden i fråga om de straffrättsliga reglerna har lett

till förslaget att fängelse bör utgå ur straffskalan för vårdslöshet i trafik

enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen. Vidare föreslår kommittén att

vissa förseelser inom trafikrätten, vilka f. n. bestraffas med dagsböter, i

stället skall bestraffas med penningböter. I övrigt har kommittén under

hänvisning till den utredning som pågår inom Nordisk vägtrafikkommitté

ansett sig inte böra gå in på frågor om ändringar i vägtrafikförordningens

straffbestämmelser. Kommittén nämner att denna utredning kan tänkas

leda till förslag om en ytterligare ökning av antalet trafikregler av ordningskaraktär.

Vid sin behandling av processrättsliga frågor framhåller kommittén behovet

av förenklade handläggningsformer för ordningsförseelser och mindre

brottmål i övrigt. Kommittén erinrar om att rättegångsbalkens bestämmelser

för mindre brottmål är utformade utan att man då kunde förutse

den starka ökningen av antalet trafikmål som skulle komma. Genom senare

lagstiftning har nya möjligheter till enklare avgöranden skapats endast för

parkeringsförseelserna.

Kommittén konstaterar att huvuddelen av de enklare målen avgörs genom

strafföreläggande. Även om strafföreläggande är en förhållandevis

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung!. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

okomplicerad liandläggningsform belastar arbetet därmed både polis och

åklagare. Kommittén anser att handläggningen bör förenklas i syfte att

åstadkomma snabbare avgöranden och mindre utredningsarbete.

Även vid underrätterna ökar antalet mål ständigt, framhåller kommittén,

och detta har medfört att arbetsbalansen inte har kunnat bemästras trots

arbetskraftsförstärkningar och rationaliseringsåtgärder. Målbalansen har i

det närmaste tredubblats sedan rättegångsbalken infördes (jfr statistik i

betänkandet s. 18). Denna utveckling anser kommittén betänklig. En alltför

långsam handläggning vid domstolarna medför stora nackdelar från rättssäkerhetssynpunkt.

Vittnens och parters minnesbilder förflyktigas eller försvagas.

Det material som ligger till grund för domstolens avgörande blir

härigenom sämre. Statistiska uppgifter (betänkandet s. 18—19) tyder på

att omkring 50 % av brottmålen vid underrätterna är trafikmål. Det finns

enligt kommittén anledning förmoda att den verkliga arbetsbelastningen på

grund av trafikmålen i vart fall inte understiger 50 %. Detta visar att den

störa tillströmningen av trafikmål i hög grad återverkar på handläggningen

även av övriga målkategorier och också indirekt medverkar till fördröjningarna

inom inskrivningsväsendet.

Kommittén betonar särskilt vilket värde det från trafiksäkerhetssynpunkt

skulle ha om beivrandet av trafikförseelserna kunde ske snabbt. Kommittén

erinrar bl. a. om att 1953 års trafiksäkerhetsutredning har framhållit att

den långsamma rättsskipningen i trafikmål framstår som ett synnerligen

allvarligt missförhållande från trafiksäkerhetssynpunkt (SOU 1957:18 s.

305 och 327). Det förhållandet, att straffet även för ringare och erkända

förseelser kommer flera månader och ofta längre tid efter det att den straffbara

handlingen har begåtts, finner också trafikmålskommittén betänkligt.

Inte minst för trafikdisciplinen och därmed också trafiksäkerheten skulle

det vara av vikt, om reaktionen på en felhandling i trafiken kunde komma

omedelbart. Den pedagogiska och psykologiska betydelsen av straffet skulle

säkerligen ökas i hög grad, om sambandet mellan förseelsen och straffet

kunde stå mera klart för den felande. Vid den nuvarande långsammare

handläggningen upplöses detta samband och bötesbeloppet kan komma att

betraktas som en bland många andra utgifter för bilen och dess drift.

Det är enligt kommittén angeläget att förenklingar genomförs som kan

minska belastningen på de rättsvårdande organen. I fråga om domstolarna

och åklagarväsendet föreligger stora svårigheter att få kompetent personal

i erforderlig utsträckning redan inom nuvarande personalram. Kommittén

finner det tveksamt, om det är praktiskt möjligt att behålla nuvarande

kompetenskrav och samtidigt väsentligt utvidga domar- och åklagarkåren.

I sakens natur ligger att antalet domare och åklagare inte kan ökas hur

mycket som helst. Det är ett starkt samhälleligt intresse att även den juridiskt

kvalificerade arbetskraften utnyttjas för väsentliga uppgifter.

Kommittén anser vidare att möjligheterna att koncentrera polisens ut
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

redningsarbete till de svårare trafikhändelserna bör uppmärksammas särskilt.

Polisens olycks- och brottsförebyggande verksamhet måste vara det

primära även inom trafiken. Det torde vara allmänt erkänt att en effektiv

trafikövervakning utgör en av de mest väsentliga faktorerna, när man skall

söka förebygga trafikolyckor. Erfarenheten visar t. o. m. att enbart närvaron

av polis på vägarna lugnar trafikrytmen. Tillgången på polispersonal

för dessa uppgifter är och torde även i fortsättningen förbli begränsad. Det

är därför av vikt att tillgänglig personal utnyttjas effektivt och i största

möjliga utsträckning används för övervakande uppgifter på vägar och gator.

Kommittén framhåller att det i trafiksammanhang ej sällan är fullt klart

när en överträdelse av en trafikföreskrift föreligger. Det är enligt kommitténs

mening inte försvarligt att sådana fall skall föranleda tyngande utredning,

om inte särskilda skäl motiverar detta. Kommittén ser det som en

angelägen uppgift att söka begränsa polisens skrivbordsarbete och härigenom

åstadkomma att polispersonalen utnyttjas mera effektivt.

Kommittén gör vissa uttalanden om de allmänna principer som kommittén

har följt, när den har utformat sina förslag i olika handläggningsfrågor.

Kommittén understryker att en förenkling av handläggningen inte får ske

på bekostnad av den grundläggande principen att en misstänkt, även vid

den enklaste förseelse, skall ha möjlighet att få sin sak bedömd av domstol

om han så önskar. På grund härav begränsar kommittén sina överväganden

om möjliga förenklingar huvudsakligen till fall då den misstänkte inte har

någon erinran mot en mera summarisk handläggning. Det kan visserligen

göras gällande att det i brottmålssammanhang är felaktigt att ta hänsyn till

den misstänktes inställning till den ena eller andra handläggning^ormen.

Kommittén anser det emellertid uppenbart att det i praktiken inte är lämpligt

att handlägga mål om en enklare förseelse på samma sätt som ett grövre

brottmål. Redan enligt gällande rätt finns stora skillnader. Kommittén erinrar

samtidigt om att polis, åklagare och domstol alltid har att tillse att

ingen förklaras skyldig till en förseelse, om utredningen inte är tillfredsställande.

Detta gäller oavsett vilken handläggningsform som väljs.

Kommitténs utredning begränsas inte till trafikmålen. Enligt kommitténs

uppfattning är olikheten mellan dessa mål och övriga mindre brottmål inte

så stor att den kan motivera en skillnad i liandläggningsformerna. I fråga

om ett polisbötessystem begränsar dock kommittén väsentligen sina närmare

överväganden till trafikförseelserna och fylleriförseelserna.

Kommittén anser det vara angeläget att inte låsa tast handläggningen av

en förseelse vid en viss bestämd form. Den enskilde måste ha full frihet

alt, givetvis med de begränsningar som rättsordningen redan nu föreskriver,

kräva sådana rättssäkerhetsgarantier som han anser tillfredsställande. Även

för de rättsvårdande organen är det av vikt att de processuella reglerna erbjuder

så stor valfrihet som möjligt. Endast genom en sådan ordning kan

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

handläggningen göras smidig i det enskilda fallet och de rättssäkerhetsgarantier

iakttas som är rimliga med hänsyn till omständigheterna.

Som allmän bakgrund till sina förslag lämnar kommittén en redogörelse

för handläggningen av mindre brottmål i vissa främmande länder (betänkandet

s. 219—237).

Kommitténs olika förslag i handläggningshänseende går bl. a. ut på att

gränsdragningarna för förenklade handläggningsformers användningsområden

skall bli annorlunda än f. n. Kommitténs detalj förslag beträffande

skilda instituts utformning redovisas närmare i det följande. Översiktligt

kan emellertid förslagen — mot bakgrunden av vad som förut i avsnittet

om gällande rätt har sagts om nuvarande gränser för förenklade handläggningsformers

tillämpningsområden — sammanfattas sålunda.

1. För en del av de förseelser som f. n. hör till strafföreläggandeområdet

föreslås den nya handläggningsformen ordningsföreläggande, varvid i princip

handläggningen skall ankomma på polisman. Förfarandet föreslås avse

vässa förseelser, för vilka inte är stadgad annan påföljd än penningböter,

dock ej normerade böter.

2. En annan kategori av förseelser som också faller inom strafföreläggandeområdet,

nämligen vissa parkeringsförseelser på vilka parkeringsbotslagen

nu inte är tillämplig, föreslås bli omfattade av denna lag. Detta resultat

avses bli nått genom ändringar i straffsatserna så att förseelserna

kommer att förskylla endast penningböter.

3. Tillämpningsområdet för strafföreläggande föreslås vidgat så att det

omfattar även fall då anledning förekommer att målsägande finns men

målsäganden dels har underlåtit att ge till känna att han väll engagera sig

i ansvarsdelen av målet, dels förklarat att han inte ämnar föra talan om

enskilt anspråk i anledning av brottet.

4. För brott, för vilka inte är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader

och som i det enskilda fallet anses förskylla endast böter, föreslås

en ny handläggningsform. Medan lagföring för brott av denna art f. n. måste

ske vid domstol (ordförande och tre nämndemän) enligt de för brottmål i

allmänhet gällande reglerna, föreslås att i stället åklagaren i s. k. stämningsföreläggande

skall kunna förelägga den misstänkte ett bötesstraff till

godkännande. Sker godkännande, skall åklagaren enligt förslaget omedelbart

sända in det godkända stämningsföreläggandet till rätten, som antingen

skall (med ensamdomare och utan huvudförhandling) meddela dom i

överensstämmelse med föreläggandet eller, om så anses behövligt, besluta

att målet skall utsättas till huvudförhandling för handläggning i den ordning

som gäller för brottmål i allmänhet. Även frågor om skadestånd och

förverkande skall enligt förslaget kunna avgöras inom ramen för stämningsföreläggandeinstitutet.

Beträffande målsägandes ställning föreslås samma

reglering som nyss har angivits i anslutning till förslaget angående straffföreläggande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

5. Beträffande reglerna om domförhet föreslås att lagfaren domare skall

ges behörighet att ensam pröva även enskilda anspråk i mål om ansvar för

brott, varå inte kan följa svårare straff än böter. I detta förslag ligger även

att ensamdomarkompetensen skall omfatta också mål i vilka anledning

förekommer att målsägande finns men denne inte för talan.

Som framgår av den lämnade översikten är en gemensam förutsättning

för flera av förslagen (punkterna 3—5 och i realiteten även punkt 1 i den

mån målsägande kan förekomma) att förenklad handläggning inte vidare

— såsom fallet f. n. är enligt 1 kap. 4 och 11 §§ samt 48 kap. 1 § rättegångsbalken

— skall vara utesluten så snart anledning förekommer att målsägande

finns.

Remissyttrandena

När det gäller kommitténs överväganden rörande de straffrättsliga

reglernas utformning på trafikrättens område, har remissinstansernas

uttalanden till väsentlig del avsett det förslag som inte nu tas upp

till prövning, nämligen förslaget om begränsning av det straffbara området

enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen. Men även de ändringar i straffskalorna

för olika trafikbrott som ifrågasatts av kommittén har föranlett

uttalanden i många remissyttranden. Redovisningen av remissutfallet i den

delen kommer att ske i det följande, sedan en mer detaljerad redogörelse har

lämnats för kommitténs förslag i straffrättsligt hänseende. Det bör dock anmärkas

att en del av de allmänna omdömena i de yttranden, som strax skall

återges, torde åsyfta inte endast de processuella förslagen utan också de

straffrättsliga.

Beträffande handläggningsfrågorna har de allmänna erfarenheter

och synpunkter som kommittén har lagt till grund för sina förslag

berörts i ett stort antal remissyttranden. Vad kommittén uttalat om den

nuvarande stora belastningen på de rättsvårdande organen

har vunnit allmän anslutning i de remissyttranden där saken berörts.

Detsamma gäller om kommitténs synpunkter om värdet av snabbhet

i lagföring och rättsskipning både allmänt och med särskilt

avseende på trafiksäkerhetsintresset. Av de yttranden vari dessa allmänna

synpunkter har berörts kan återges följande.

Sveriges advokatsamfund säger sig sedan länge ha uppmärksammat alt

den starkt ökade balansen av trafikmål har medfört en fara för rättssäkerheten.

Handläggningen av sådana mål har i regel kommit att äga rum lång

tid, ibland över ett år eller längre, efter det att olyckan har inträffat. Detta

har fått till följd att vittnesberättelserna har blivit osäkra. Det är vidare

otillfredsställande att svaranden i ett trafikmål alltför länge skall sväva

i ovisshet om utgången av målet. Den ökade belastningen av trafikmål har

även haft återverkningar på domstolarnas arbetsuppgifter i övrigt. Sam
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

fundet hälsar med tillfredsställelse att ett reformarbete har igångsatts för

att råda hot på de nuvarande missförhållandena. Uttalanden av samma innebörd

görs också av bl. a. väg- och vattenbyggnadssigrelsen. Styrelsen tilllägger

att det inte minst för trafikdisciplinen och därmed för trafiksäkerheten

är av vikt att reaktionen på en felhandling i trafiken kan komma

omedelbart.

Hovrätten för Nedre Norrland ansluter sig i allt väsentligt till kommitténs

allmänna synpunkter om att det är önskvärt med en enklare och smidigare

handläggning. Tidigare rådande princip om medverkan av domstol vid all

bestraffning av brott bröts genom institutet strafföreläggande. Erfarenheterna

av detta institut har varit goda. Det finns inte något som tyder på att

denna handläggningsform skulle innebära att berättigade rättssäkerhetskrav

eftersätts. Varje handläggningsform där den misstänktes erkännande

tilläggs avgörande betydelse för straffbarhetsfrågan lider dock av den svagheten,

att den misstänkte kan frestas till sakligt oberättigade medgivanden.

Så länge frågan rör bagatellbrottslighet kan denna svaghet emellertid inte

sägas vara av särskilt stor betydelse, och den bör inte få hindra en eljest

önskvärd reform av handläggningsformerna. Stockholms rådhusrätt anser

det önskvärt att möjligheter till enklare och snabbare behandling av mindre

brottmål införs vid sidan av de handläggningsformer som nu finns. Det

system som har föreslagits av kommittén synes i stort vara ägnat att tillgodose

de krav som kan ställas. Hovrätten över Skåne och Blekinge betonar

att det är nödvändigt att de lagstiftande organen gör en samlad översyn,

om man skall lyckas häva den nuvarande, allmänt kritiserade långsamheten

i trafikmål och bättre utnyttja rättsskipningen för att främja trafiksäkerhet

med de resurser som samhället har och rimligen kan använda. I

liknande uttalanden understryks betydelsen av ett snabbt avgörande från

trafiksäkerhetssynpunkt av hl. a. JK, RÅ, länsstyrelserna i Gotlands och

Gävleborgs län, Svenska försäkringsaktiebolags riksförbund, Trafikförsäkringsföreningen,

Stockholms nämndemannaförening, MHF, KAK och polismästaren

i Göteborg. Även Folksam instämmer med kommittén, när denna

betonar vikten av att trafikreglerna efterlevs.

Det är av vikt för trafiksäkerheten att polisens arbete förenklas så att

polispersonalen kan ägna sig åt övervakande uppgifter framhåller poliskammaren

i Malmö. Detta är betydelsefullt, eftersom trafikövervakningen

är det verksammaste medlet för att höja trafiksäkerheten. Personalbehovet

för övervakningsuppgifter kan beräknas stiga i takt med den expansion av

motortrafiken som sker. Polisberedningen, länsstyrelsen i Kalmar län och

Folksam gör liknande uttalanden.

Prövningen av körkortsfrågan gör det betydelsefullt med en snabb handläggning

enligt den uppfattning som kommer till uttryck i yttrandet av

länsstyrelsen i Norrbottens län. Det är utomordentligt viktigt såväl för den

enskilde körkortsinnehavaren som för trafiksäkerheten, anför länsstyrelsen,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

att frågan om körkortsåterkallelse eller annan åtgärd angående körkortet

avgörs så snabbt som möjligt efter förseelsen. Särskilt är det angeläget att

trafikonykterhetsbrotten behandlas med största skyndsamhet. Körkortet

återkallas här ofta interimistiskt, vilket innebär en avsevärd olägenhet för

körkortsinnehavaren och i många fall avbräck i hans egen och hans familjs

försörjning. Även om det relativt sällan händer att en misstänkt rattfyllerist

frikänns, är frågan om och för hur lång tid körkortet kommer att återkallas

så betydelsefull för honom att slutligt avgörande i återkallelseärendet

bör ske så snabbt som möjligt. Trafiknykterhetskommittén anför liknande

synpunkter.

Åtskilliga remissinstanser gör allmänna uttalanden om kommitténs

förslag. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det synnerligen

angeläget och brådskande att förslagen som helhet genomförs. Sveriges advokatsamfund

framhåller att kommittén på ett förtjänstfullt sätt har sökt

komma till råtta med det svårbemästrade awägningsproblem som föreligger.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar att kommittén förtjänstfullt

har inventerat möjligheterna till förenklingar och att kommittén har anvisat

de möjliga vägarna till mera betydande förändringar i dagsläget. Utredningen

rörande specialstraffrätten anser att kommittén har lagt fram skickligt

utformade och välmotiverade förslag, som i huvudsak är väl ägnade

att upphöjas till lag. JK framhåller att kommitténs förslag bör ses inte närmast

som åtgärder för att minska arbetsbelastningen hos domstolarna utan

som ett led i arbetet på ökad trafiksäkerhet.

Statskontoret framhåller att en förenkling av det processuella förfarandet

i enlighet med vad kommittén har förordat är väl ägnad att medföra

den lättnad i arbetsbördan för såväl domstolar som åklagar- och polismyndigheter

som åsyftas. Rättssäkerlietskravet eftersätts inte heller. Förslagen

innebär en administrativ rationalisering som är till fördel för både allmänheten

och myndigheterna. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att de

reformer som har föreslagits bör få till följd att de utredande och dömande

myndigheternas arbetsförhållanden väsentligt förbättras. Även poliskammaren

i Lund uttalar att en betydande arbetsminskning kommer att inträda,

främst för domstolarna men även för åklagarna och polisen, om kommitténs

förslag vinner bifall. Det förenklade systemet innebär också slöra fördelar

för allmänheten. Poliskammaren i Malmö anser alt kommitténs förslag

tillmötesgår synpunkten att polisens arbete bör förenklas så att polispersonalen

kan ägna sig mer åt övervakande uppgifter. Liknande uttalanden

görs av bl. a. polisberedningen och Folksam.

1 några remissyttranden framförs vissa kritiska synpunkter

beträffande kommitténs allmänna överväganden i vissa delar. Sådana kritiska

synpunkter har i en del fall förts fram jämsides med positiva uttalanden

som har nämnts i del föregående. Hovrätten för Nedre Norrland framhåller

att trafikskadorna har nått en sådan omfattning att det framstår

2 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 100

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

som synnerligen angeläget att samhället med största kraft sätter in motåtgärder

för att förebygga ytterligare höjning av olyckskurvan. Det är

självfallet önskvärt att de samhälleliga åtgärderna inte kräver alltför stora

ekonomiska insatser, men de ekonomiska synpunkterna kan endast tillerkännas

andrahandsbetydelse i arbetet på att höja trafiksäkerheten. Effektivitets-

och rättssäkerhetssynpunkter måste ges obetingat företräde. Liknande

uttalanden gör hovrätten för Övre Norrland och rådhusrätten i Malmö.

Hur kommitténs förslag kommer att utfalla i praktiken blir enligt

rådhusrätten i viss mån beroende av polisens och åklagarnas förmåga att

handha de nya och ofta vittgående maktbefogenheter som föreslås skola

läggas i deras händer. Rådhusrätten understryker med skärpa vikten av

att de funktioner som anknyter till dömande verksamhet förbehålls erfaren

personal, som särskilt har utvalts med tanke på karaktär, omdömesförmåga,

erfarenhet och människokännedom. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län uttalar att man vid jämkningar inom ett så enhetligt och nyligen

reformerat rättsområde som det allmänna rättegångsförfarandet bör gå fram

med viss varsamhet. MHF anser att kommittén i flera fall har ställt kravet

att lagstiftningen skall främja trafiksäkerheten för mycket åt sidan. Enligt

vad förbundet anför har ambitionen i första hand varit att avlasta polis

och domstolar. Utvägen att möta den ökade arbetsbelastningen genom personalförstärkningar

och jämförliga åtgärder hos polis-, domstols- och åklagarväsendet

har avförts ur diskussionen. Enbart motiveringen att arbetsbelastningen

f. n. är svår får inte vara tillräcklig för åtgärder som försämrar

trafiksäkerhetssituationen. Om man reducerar polisens utredningsarbete

vid trafikolyckor, vidgar möjligheterna att använda parkeringsbot och inför

straff enligt tabell kommer detta att medföra att påföljden inte står i

rimlig relation till förseelsens svårhetsgrad för vissa särskilt allvarliga förseelser.

Förbundet finner det särskilt angeläget att skötsamma, ansvarskännande

trafikanter inte kommer i en försämrad situation och t. ex. i

form av höjda försäkringspremier får betala de kostnader som mera oansvariga

trafikanter vållar. En schablonisering av rättsskipningen, som drivs

alltför långt, kan enligt MHF få en sådan olycklig effekt.

Enligt yttrandet av länsstyrelsen i Gotlands län kan det vara tillrådligt

med en viss återhållsamhet i fråga om att utsträcka schablonbestraffning

till överträdelser som läderar samhällsintressen av högre valör. Intresset

av förenklingar bör inte få skymma det faktum att domstolsprövning i vanliga

former utgör den bästa garantin för en nyanserad behandling. Förslagen

innebär, yttrar poliskammaren i Malmö, att ytterligare en betydande

del av rättsskipningen undandras domstolens prövning. Kommittén gör gällande

att denna utveckling inte kränker rättssäkerhetens intresse därför att

den missnöjde alltid har möjlighet att vända sig till domstolen med sin sak.

Poliskammaren hävdar att en sådan möjlighet ofta endast ger sken av rättssäkerhet

i praktiken. Psykologiska faktorer gör sig sålunda gällande, vilka

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

kommittén inte har gett den betydelse de äger i verkligheten. Enligt poliskammarens

åsikt kan en person föredra att underkasta sig den penningförlust

m. m. som ett godkännande av strafföreläggande medför framför att

figurera inför rätta, trots att han anser sig ha förfarit på ett sätt som inte

är straffvärt. Poliskammaren ansluter sig ändå i stort sett till kommitténs

förslag. Praktiskt nödtvång gör det oundgängligt att reformer företas i den

riktning som kommittén har föreslagit.

En del remissinstanser anser att antalet nya handläggning sformer

är väl stort. Sveriges juristförbund anser att det borde ha varit

möjligt att åstadkomma förenkling av handläggningen med ett mindre antal

rättsinstitut än vad kommittén har föreslagit. Länsstyrelsen i Malmöhus

län uttalar att det måhända kan sägas att endast vissa förfaranden kommer

till praktisk användning redan i begynnelsestadiet, om man samtidigt

inför ett flertal nya procedurmöjligheter. Andra handläggningsformer hamnar

i skymundan och får sedan svårt att slå igenom. Polisberedningen framhåller

att man givetvis bör söka nå fram till en så enhetlig handläggningsform

som möjligt utan att eftersätta kravet på enkelhet vid varje förseelsegrupp

för sig. Beredningen ställer sig tveksam till åsikten att enkelheten

inte kan tillgodoses i fråga om alla grupper av förseelser utan att fyra särskilda

institut ställs till förfogande. Även länsstyrelsen i Jönköpings län,

Föreningen Sveriges stadsfiskaler, poliskammaren i Malmö och Gävleborgs

länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler gör erinringar mot att

kommittén har föreslagit flera nya handläggningsformer. Länsstyrelsen i

Kristianstads län säger att flera nya handläggningsformer innebär en avgjord

nackdel för det föreslagna systemet i dess helhet. Emellertid innefattar

kommitténs förslag så många positiva sidor att det är befogat att

i huvudsak pröva de utvägar som har föreslagits för att komma över de

svårigheter trafikförseelserna innebär för de rättsvårdande instanserna.

Departementschefen

På trafikens område har under de senaste femton åren skett en mycket

snabb utveckling. I det föregående har redovisats statistiska uppgifter som

belyser detta. Här kan vara tillräckligt att erinra om att antalet fordon enligt

centrala bilregistret år 1904 var mer än fem gånger så stort som år 1950.

Den alltmer tilltagande trafiken på våra vägar och gator har medfört

bl. a. att antalet trafikolyckor stigit väsentligt. Alldeles säkra siffror om

detta kan inte erhållas, eftersom anmälningar om olyckor och fordonsskador

inte alltid görs till försäkringsbolagen och än mindre till polisen. Antalet

som försäkringsfall anmälda skador har emellertid ökat så att antalet

under år 1965 var mer än sex gånger så stort som år 1950.

En likartad stegring framgår av siffrorna för brott och förseelser i trafiken.

Här rör man sig med siffror som, med parkeringsförseelserna inräk
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

nade, tyder på att frekvensen nu är i stort sett sex å sju gånger så stor

som vid 1950-talets början.

Utvecklingen på trafikens område har nödvändiggjort kraftfulla insatser

från samhällets och enskildas sida för att höja trafiksäkerheten och lösa

de frågor som hänger samman med trafiken. Kraven på ökade insatser för

trafiksäkerheten gör sig med särskild styrka gällande inför den stundande

övergången till högertrafik.

En fråga som står i förgrunden är hur en bättre efterlevnad av trafikreglerna

skall kunna åstadkommas. När det gäller medlen att uppnå detta

mål, torde det vid sidan av upplysning, trafikövervakning och andra förebyggande

åtgärder vara av stor betydelse att samhällets sanktionssystem i fråga

om brott och förseelser i trafiken görs så verksamt som möjligt. Sanktionssystemet

måste vara utformat så, att man hos trafikanterna inskärper vikten

av att trafikreglerna efterlevs och förmår felande trafikanter att i

fortsättningen iaktta reglerna bättre. Mycket talar för att detta syfte kan

tillgodoses bättre genom mer differentierade åtgärder än dem som gällande

regler anvisar. Därvid kan exempelvis tänkas ekonomiska sanktioner av

annan art än de nu förekommande och körkortsingripanden som i högre

grad får karaktären av reaktion i anledning av en trafikförseelse eller av

upprepade trafikförseelser av samma person. Alla hithörande frågor har

dock ännu inte utretts under trafikmålskommitténs arbete.

Redan nu finns emellertid förutsättningar att ta ett första steg i riktning

mot större effektivitet när det gäller behandling av trafiköverträdelserna.

Trafikmålskommitténs första betänkande innehåller bl. a. förslag som

i viss utsträckning går ut på att ett mer nyanserat betraktelsesätt skall bli

gällande i fråga om trafikförseelserna. Jag åsyftar därvid kommitténs tanke

att en klarare åtskillnad bör göras mellan trafikförseelser av väsentligen

ordningsmässig natur och trafikbrott i egentlig mening, vilka bör föranleda

en starkare reaktion från samhällets sida. Vid prövningen av kommitténs

förslag i påföljdsfrågorna bör således beaktas att det är fråga om en partiell

reform på vägen mot ett rikare och mer nyanserat påfölj dssystem inom trafikrätlen.

Kommittén har i betänkandet gjort en del uttalanden om att

fortsatta överväganden i ämnet kommer i senare sammanhang (betänkandet

s. 15 och 21).

En väsentlig del av kommitténs hittills framlagda förslag avser processrättsliga

frågor och åsyftar förenklingar i handläggningsformerna för beivrande

av mindre allvarlig brottslighet, bl. a. inom trafikrättens område.

Bakgrunden till förslagen är att polisen, åklagarna och domstolarna har

fått en starkt ökad arbetsbelastning till följd av bilismens kraftiga expansion.

ökningen beror också på andra förhållanden, men som framgår av

de redovisade siffrorna har trafikmålens ansvällning haft en särskilt stor

betydelse. Trots arbetskraftsförstärkningar och rationaliseringsåtgärder

har arbetsbalanserna hos de rättsvårdande organen uppstått, under senare

opaginerad Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

tid särskilt hos polisen. Ju mer polisens resurser tas i anspråk för utredningar

om brott, desto mindre blir dess möjligheter att ägna sig åt brottsförebyggande

verksamhet. Detta har varit särskilt beklagligt när det gäller

trafiken, eftersom det är allmänt erkänt att en effektiv trafikövervakning

är ett av de bästa medlen att främja trafiksäkerheten. För åtskilliga underrätter

är vidare arbetsmängden sådan att fördröjningar drabbar inte bara

brottmål utan även tvistemål och ärenden av skilda slag, vilket har inneburit

betydande olägenheter för de enskilda medborgarna. Även på åklagarsidan

har den ökade arbetsbelastningen lett till vissa arbetsbalanser.

Den ökande arbetsbelastningen för berörda myndigheter kan som jag har

framhållit i andra sammanhang bara i begränsad utsträckning mötas med

personalförstärkningar. Det har därför blivit en alltmer angelägen uppgift

att tillse att tillgänglig personal inom rättsvården utnyttjas effektivt. Särskilt

är av vikt att man för handläggningsuppgifter av skilda slag inte tar

i anspråk mer kvalificerad personal än uppgiftens art kräver. Det är också

betydelsefullt att överväga, om inte handläggningsrutinerna kan göras

enklare och mindre tidsödande.

Synpunkter av nu antydd art är förvisso inte några nyheter. Statsmakterna

har vid flera tillfällen haft anledning att ta ställning till förslag som

har föranletts av sådana tankegångar och som har syftat till förenklingar

i ett eller annat avseende. Åtskilliga förenklingar i handläggningsfrågor

har också genomförts. Särskilt kan nämnas utvidgningarna av strafföreläggandets

tillämpningsområde, reformerna när det gäller häradsrätternas

sammansättning i mindre brottmål, införandet av lagen om parkeringsbot

och de vidgade möjligheterna för åklagare att besluta att ej tala å brott. När

det gäller polisens arbete, har också betydande rationaliseringar numera

skett.

Enligt min mening är det emellertid motiverat att man noga överväger

ytterligare uppslag till reformer i förenklande riktning. Det är, som har

understrukits i många remissyttranden, framför allt angeläget att tillvarata

alla möjligheter att uppnå större snabbhet i handläggningen så att påföljden

för en förseelse blir fastställd snarast möjligt efter förseelsen.

Förenldingsmöjligheterna i fråga om brottmåls behandling begränsas

dock av den hänsyn som måste tas till rättssäkerhetssynpunkterna. Allmän

enighet råder om att domstolsförfarandet ger de starkaste garantierna för

elt materiellt riktigt avgörande. Redan vid rättegångsbalkens tillkomst framhölls

emellertid att det ordinära domstolsförfarandet är anpassat för betydelsefulla

och invecklade mål samt att det skulle vara alltför betungande

för den misstänkte och medföra onödiga kostnader för det allmänna, om

man skulle tillämpa samma förfarande för obetydliga, erkända förseelser.

Från början iakttogs dock — naturligt nog med tanke på den vikt som fästes

vid att nya processrättsliga grundsatser skulle införlivas med vår rättsordning

— stor restriktivitet när det gällde alt medge avvikelser Irån det

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

enligt rättegångsbalken ordinära brottmålsförfarandet. När i senare lagstiftning''

tillämpningsområdena för förenklade handläggningsförfaranden

undan för undan har vidgats, är detta inte föranlett av någon ändrad syn

på rättssäkerhetsfrågorna. Tvärtom ger förarbetena till varje ändring belägg

för att man noga har övervägt just om rättssäkerhetssynpunkter kan

trädas för när genom sådan förenkling som kom i fråga. Den utveckling

i förenklande riktning som har förekommit inom den processrättsliga lagstiftningen

har karakteriserats av att man, utan att ge avkall på rättssäkerhetssynpunkterna,

försiktigt har prövat sig fram med begränsade reformer

och noga har beaktat erfarenheterna av varje ändring.

I väsentlig utsträckning har de fortgående förenklingarna haft den växande

arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen som bakgrund. Ett

viktigt skäl har också varit önskemålet att bespara den enskilde kostnader

och besvär som inte står i proportion till sakens beskaffenhet Emellertid

är det inte så, att enbart trycket av sådana förhållanden har pressat fram

dessa reformer. En avgörande faktor för möjligheten att genomföra flera

av reformerna — och även att få dem att slå väl ut — har varit en ökad

kompetens hos och också ett ökat förtroende för den personal som har fått

sig anförtrodd nya uppgifter. Som exempel kan framhållas de goda erfarenheter

som har gjorts av åklagarnas ökade befogenheter att utfärda strafföreläggande

och att pröva sådana frågor om åtal som avses i 20 kap. 7 § 1

rättegångsbalken. Nämnas bör också att polismännen har visat sig väl klara

den form av rättsskipning som har lagts i deras hand genom parkeringsbotslagen.

Sett i ett vidare perspektiv gagnas rättssäkerheten i samhället bäst genom

en ordning där domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former

väsentligen koncentreras till de särskilt invecklade och betydelseflilla målen.

Det är viktigt att tillräcklig tid står till förfogande för den ingående behandling

och för de krävande överväganden som behövs i dessa mål. Därav

följer självfallet inte att man skall ta lätt på mål av mera alldaglig beskaffenhet.

Dessa kan vara nog så allvarliga för den enskilde som berörs.

Men handläggningsformerna för sådana mål bör kunna anpassas smidigare

efter målens svårighetsgrad och beskaffenhet i övrigt. Endast därigenom

kan undvikas att alltför många och ibland alltför kvalificerade arbetskrafter

tas i anspråk för uppgifter som på ett godtagbart sätt kan lösas på enklare

sätt och med mindre kostnader.

Stor hänsyn måste tas också till det betydelsefulla rättssäkerhetsintresset

att brottmål, liksom tvistemål och ärenden av skilda slag, blir avgjorda

skyndsamt. Enligt min mening är värdet av snabbhet i rättsskipningen så

stort att man måste ta tillvara alla möjligheter att förenkla handläggningsformerna

så länge detta kan ske med bibehållande av tillräckliga garantier

för att materiellt riktiga avgöranden blir meddelade. När det gäller brott

av mindre allvarlig karaktär kan det inte anses rimligt att samhället an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100 år 1966

ordnar ingående och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den

misstänkte själv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ordning

erkänna vad som läggs honom till last och godtar det straff som kommer

i fråga.

Inte ens när det gäller rena bagatellfall bör man emellertid avskära en

misstänkt från möjligheten att när han så önskar få sin sak prövad inför

domstol. Jag vill därför ansluta mig till den av kommittén uttalade principen

att en mera summarisk handläggning utan medverkan av domstol bör

komma i fråga endast när den misstänkte inte har någon erinran häremot.

De nu anförda allmänna synpunkterna ligger till grund för den följande

behandlingen av kommitténs olika förslag i processuella frågor.

Påfölj dsfrågorna

Kommittén

I straffrättsligt avseende föreslår kommittén — förutom en ändring av

gärningsbeskrivningen i 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott som enligt

vad jag har förutskickat inte kommer att tas upp här ändringar

i straffskalorna för vissa trafikbrott. Fängelse föreslås borttaget som påföljd

för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen. Beträffande

ett antal förseelser i vägtrafikförordningen och vissa andra trafikförfattningar

förordas en övergång från dagsböter till penningböter.

Borttagande av fängelse ur straffskalan i 1 § trafikbrott slagen

motiverar kommittén med att ett högt bötesstraff måste anses fullt

tillräckligt när vårdslösheten inte är grov. Den omständigheten att domstolarna

f. n. praktiskt taget aldrig dömer till fängelse, när någon fälls till ansvar

enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen, utgör enligt kommittén ett

starkt stöd för denna uppfattning.

Beträffande övergången i vägtrafikförordningen och

vissa andra trafikförfattningar från dagsböter till

penningböter uttalar kommittén inledningsvis att denna fråga ar av

avgörande betydelse för en bedömning av om det även i vårt land bör införas

ett polisbötessystem av det slag som kommittén har förordat under

benämningen ordningsföreläggande. Både praktiska och principiella skäl

talar för att när böter föreläggs direkt genom en polisman endast penningböter

bör komma i fråga. En polisman bör enligt kommittén inte pröva de

förhållanden som är avgörande för dagsbotens storlek. Ett polisbötessystem

förutsätter vidare att polisman får befogenhet att förelägga böter i direkt

samband med att en förseelse har begåtts. Det år därför av stort intresse, då

ställning skall tas till ett polisbötessystem, att närmare pröva om dagsbotsstraffet

i viss utsträckning kan ersättas av penningböter.

Kommittén erinrar om att dagsböter f. n. används i stor utsträckning

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

vid trafikförseelser. Samtidigt betonar kommittén, att redan 1934 års vägtrafiksakkunniga

(SOU 1935:23) föreslog att penningböter borde användas

vid flera förseelsetyper, där dagsbotsstraff då förekom och fortfarande

förekommer. Detta förslag genomfördes visserligen inte. Inställningen till

trafikförseelserna och frekvensen av dessa förseelser har emellertid förändrats

sedan 1930-talet. Detta gör det enligt kommittén berättigat att åter

överväga om gällande bestämmelser är lämpligt och ändamålsenligt utformade.

Enligt kommittén är det principiellt riktiga att hänsyn tas till den skyldiges

betalningsförmåga, när man i det särskilda fallet fastställer böternas

storlek. Dagsbotsstraffet är från denna synpunkt överlägset penningböter.

Det har emellertid alltid stått klart att dagsböter av praktiska skäl inte kan

användas vid alla förseelser. I fråga om ordningsförseelser brukar det anses

att penningböter är den lämpliga påföljden. Begreppet ordningsförseelse är

emellertid inte entydigt, och i praktiken blir frågan om en viss förseelse

skall beläggas med dagsböter eller penningböter ytterst beroende på tämligen

fria överväganden.

Inte minst inom trafikrätten är det svårt att objektivt fastställa var

gränsen skall gå mellan ordningsförseelser och allvarligare förseelser. Den

allmänna rättsuppfattningen torde enligt vad kommittén uttalar inte kräva

att dagsbotsstraff tillämpas vid de mindre allvarliga trafikförseelserna. Av

intresse att notera i sammanhanget är tendensen inte minst under senare

år hos domstolarna att utnyttja befintliga möjligheter att jämka dagsbotens

belopp vid trafikförseelser. Jämkningsmöjligheterna har t. o. m. i vissa

fall utnyttjats på ett sådant sätt att dagsbotssystemet helt har genombrutits.

Även då dagsbotsbeloppet inte är helt fixerat, torde enligt kommittén

jämkningar ske. Straffet skulle enligt domstolarnas bedömning i många

fall annars inte stå i rimlig proportion till förseelsen. Det har alltså i realiteten

redan skett en viss utveckling mot att mindre hänsyn tas till den

dömdes inkomstförhållanden. Kommittén anser att det inte finns anledning

till erinran mot denna utveckling.

Det förhållandet att dagsbotsutredning skall upprättas innebär, uttalar

kommittén, ett inte obetydligt merarbete för polisen. Detta påpekades redan

då dagsbotssystemet infördes. Det ansågs därför att vissa ordningsförseelser

inte borde föranleda dagsbotsstraff bl. a. på grund av att de var så talrika.

Dessa synpunkter har enligt kommittén nu än större aktualitet. Antalet

trafikförseelser har nämligen stigit i en omfattning, som knappast

kunde förutses då dagsbotssystemet infördes.

Den störa ökningen i antalet dagsbotsutredningar har enligt vad kommittén

framhåller också medfört att utredningarna har måst bli alltmer

summariska. Endast genom att förenkla utredningarna har polisen kunnat

möta behovet av ett ständigt stegrat antal sådana utredningar. Undersökningarna

har begränsats särskilt i storstäderna. Den tilltalades egna uppgif
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

41

ter om inkomstförhållanden utgör här inte sällan det enda utredningsmaterialet.

Någon kontroll sker ofta inte hos exempelvis taxeringsmyndigheterna.

Detta medför helt naturligt en viss rättsosäkerhet. Felaktiga uppgifter

— medvetna eller omedvetna — måste vara förhållandevis vanliga. Även

dessa förhållanden synes enligt kommittén ge anledning överväga om dagsbotsområdet

inte bör begränsas.

Kommittén anser att starka skäl talar för att man bör gå över från dagsböter

till penningböter just på trafikrättens område. I vägtrafikförordningen

finns ett stort antal förseelser, som närmast kan betecknas som ordningsförseelser

och som bestraffas med dagsböter. Kommittén framhåller att detta

ställningstagande inte innebär någon nedvärdering av dessa bestämmelsers

betydelse för trafiksäkerheten. En övergång från dagsböter till penningböter

kan inte anses innebära en generell strafflindring. Den utveckling

som har skett mot att man tar allt mindre hänsyn till den misstänktes

inkomstförhållanden, när dagsbotens belopp bestäms, måste här beaktas.

Det är vidare otillfredsställande att rättstillämpningen är olika i skilda delar

av landet. Polisens arbetsbörda är sådan att det synes uteslutet att återinföra

en fullständig dagsbotsutredning i hela landet. En övergång till penningböter

vid exempelvis det störa flertalet förseelser mot vägtrafikförordningen

skulle innebära att polisens utredningsarbete avsevärt minskades.

Det kan enligt kommittén övervägas att gå över från dagsböter till penningböter

även inom annan lagstiftning än trafiklagstiftningen. Trafikförseelserna

dominerar emellertid bland de mindre brottmålen, och det finns

goda skäl att låta en första reformetapp omfatta just dessa förseelser.

Kommittén har utarbetat förslag till nya straffskalor vid vissa vägtrafikbrott

i enlighet med dessa överväganden. Förslagens innebörd framgår av

följande tabell över trafikförseelser vid vilka dagsböter — med vissa i tabellen

anmärkta undantag —• enligt kommittén i förekommande fall bör

utbytas mot penningböter, högst 300 kr. I tabellen har använts förkortningarna

VTF för vägtrafikförordningen, MopF för förordningen den 5 maj

1960 om mopeder och ASF för förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om

automobilskatt. Tabellen hänför sig till författningsbestämmelserna i deras

lydelse den 1 januari 1963.

2 § jfr 65 § 1 och 3 mom. Bristfälligheter

VTF på fordon

3 § jfr 65 § 1 och 3 mom. Bristfälligheter

VTF på bil in. m.

4 § jfr 65 § 1 och 3 mom. Bristfälligheter

VTF på motorcykel

5 § jfr 65 § 1 och 3 mom. Bristfälligheter

VTF på traktor eller motor
redskap
-

2f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 100

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

6 § jfr 65 § 1 och 3 mom.

VTF

10 § 5 mom. första st.

jfr 65 § 6 mom. första

st. VTF

11 § jfr 65 § 2 och 3 mom.

VTF

12 § 1 mom. jfr 65 § 2

och 3 mom. VTF

17 § 1, 2 eller 4 mom.

eller 3 mom. första st.

jfr 65 § 4 mom. första st.

VTF

21 § 1 mom. första och

andra st. samt 2 mom.

första st. e), såvitt angår

registreringsnummer jfr

65 § 2 och 3 mom. VTF

21 § 1 mom. tredje och

femte st. jfr 65 § 6 mom.

andra st. VTF

22 § första st. jfr 65 §

6 mom. första st. VTF

23 § tredje st. jfr 65 §

6 mom. första st. VTF

24 a § första st. jfr 65 §

2 mom. VTF

27 § 1—3 mom. jfr 65 §

2 och 3 mom. VTF

27 § 5 mom. sjätte st.

jfr 65 § 6 mom. andra st.

VTF

40 § jfr 67 § första st.

VTF

41 § 1 mom. och 2 mom.

andra st. jfr 67 § första

st. VTF

42 § 2 och 4 mom. jfr

67 § första st. VTF

Bristfälligheter

på släpfordon m. m.

Registreringsbesiktning

av fordon

Brukande av oregistrerat

motorfordon m. m.

Brukande av fordon i

strid mot 12 § 1 mom.

Underlåtenhet att söka

registrering m. m.

Skyltar på motordrivna

fordon m. m.

Dold skylt

Underlåtenhet att

inställa fordon till kontrollbesiktning
Underlåtenhet

att efterkomma

föreläggande

Användande av släpvagn

trots förordnande om

särskild kopplingsbesiktning
Förseelse

mot bestämmelser

ang. motorfordon,

som införts

i riket m. m.

Dold turistvagnsskylt

Skyldighet att följa

uppsatta anslag och

polismans anvisningar

m. m.

Fri väg för spårvagn

m. m.

Förbud att passera järnvägskorsning

förrän

signal upphört

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

46 § 1 mom. tredje st.

jfr 67 § första st. VTF

47 § 3 mom. första st.

jfr 67 § första st. VTF

48 § 1 och 3 mom. jfr

67 § första st. VTF

49 § 2 och 4 mom. jfr

67 § första st. VTF

51 § 1 mom. jfr 67 §

tredje st. VTF

52 § 2 mom. jfr 67 §

första st. VTF

54 § 1 mom. jfr 67 §

fjärde st. VTF

54 § 2 och 4 mom. jfr

67 § första st. VTF

55 § 1 mom. eller 2 mom.

första st. jfr 67 § första

st. VTF

56 § jfr 67 § första st.

VTF

57 § 1 mom. jfr 67 §

fjärde st. VTF

57 § 2 mom. tredje st.

eller 3 eller 4 mom. jfr

67 § första st. VTF

61 § jfr 68 § VTF

63 § 2 mom. jfr 68 §

första st. VTF

68 § andra st. VTF

3 § första st. jfr 11 §

första st. MopF

Skyldighet att nedbringa

hastigheten före

övergångsställe för

gående

Signalering vid

omkörning

Skyldighet att stanna

före infart på huvudled

m. m.

Förbud att uppställa

fordon inom ett avstånd

av 10 meter före övergångsställe

m. m.

Tänd lykta under mörker

m. m.

Utmärkande av gods

som skjuter utanför

fordon m. m.

Fordons vikt

Fordons bredd

Ang. fordon som får

dragas av bil m. m.

Hastighetsbestäm
melser
Maximilast
För

många passagerare

m. m.

Överträdelse av villkor

för undantag från lokal

trafikföreskrift m. m.

Förande av motorfordon

i strid mot förbud m. m.

Utrustningsfel

Dagsböter för grova överträdelser.

Vid grova fall dagsböter.

Överträdelse av lokala Dagsböter för grov övertrafikföreskrifter

m. m. trädelse av föreskrift

som meddelats med

stöd av 61 § 1 mom.

ang. fordons axeltryck

och bruttovikt

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

4 § jfr 11 § första st.

MopF

10 § andra st. jfr 11 §

första st. MopF

10 § jfr 11 § första st.

ASF

Besiktning

Tänd lykta

Brukande av autoinobil

för vilken ej erlagts

skatt

När ställning skall tas till frågan om straffskalorna vid trafikförseelser

måste enligt kommittén bestämmelsen i 72 § vägtrafikförordningen särskilt

beaktas. Enligt denna bestämmelse får inte dömas till straff enligt vägtrafikförordningen,

när förseelsen bör beläggas med straff enligt trafikbrottslagen.

Trafikovarsamhet kan inte sällan anses föreligga, när någon av de

från trafiksäkerhetssynpunkt farligaste överträdelserna av vägtrafikförordningen

har förekommit. Det torde enligt kommittén i detta sammanhang

vara tillräckligt att erinra om att exempelvis de hastighetsöverträdelser,

som är farliga från trafiksäkerhetssynpunkt, ofta kan anses innebära vårdslöshet

i trafik. Straffskalorna i 1 § trafikbrottslagen skall då tillämpas, dvs.

dagsböter kan användas.

Samtidigt betonar kommittén, att den vid vissa typer av förseelser har

iakttagit stor försiktighet, när det gäller att föreslå ändringar i straffskalorna.

Denna återhållsamhet har kommittén framför allt visat där den ekonomiska

vinsten av en överträdelse kan bli stor eller där förseelsen har ett

nära samband med en verksamhet inom trafiken som bedrivs yrkesmässigt.

I dessa fall — exempelvis den som för buss utan trafikkort eller bedriver

linjetrafik utan att vara berättigad till detta — har visserligen hotet

om exempelvis körkortsingripande eller återkallelse av trafiktillstånd en

särskilt stor betydelse. Med hänsyn till konsekvenserna av ett sådant ingripande

måste det dock användas med återhållsamhet.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att fängelse skall utgå ur straffskalan i 1 §

första stycket trafikbrott slagen har under remissbehandlingen

blivit föremål för delade meningar. I flertalet remissyttranden har

förslaget dock tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Flera av de tillstyrkande remissinstanserna, bl. a. hovrätten för Övre Norrland,

länsstyrelsen i Stockholms län och Föreningen Sveriges stadsdomare,

understryker vad kommittén har sagt om att det praktiskt taget aldrig döms

till annat straff än böter för vårdslöshet i trafik.

Svea hovrätt erinrar om att kommittén förordar en sträng bedömning av

de verkligt vårdslösa trafikanterna. Det kan måhända hävdas, säger hovrätten,

att dessa syften motverkas genom att fängelse utesluts ur straffskalan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Det synes dock klart att borttagande av fängelse ur straffskalan inte får

leda till att ifrågavarande gärningar generellt bedöms nnldare eller att den

återstående straffskalan inte begagnas fullt ut. De allvarligare fallen, nar

frihetsstraff framstår som den adekvata påföljden, bör regelmässigt bedömas

som grov oaktsamhet. Uttalanden av liknande innebörd görs av hovrätten

för Västra Sverige och väg- och vattenbgggnadsstyrelsen. Även länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län och Motormännens riksförbund anser att

det varken från allmän- eller individualpreventiv synpunkt torde vara nödvändigt

att behålla fängelsestraffet i straffskalan.

Till dem som har avstyrkt kommittéförslaget i denna del hör RÄ, Göta

hovrätt, statens trafiksäkerhetsråd, svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté,

Föreningen Sveriges häradshövdingar och poliskammaren

i Västerås.

Statens trafiksäkerhetsråd anser att det inte kan uteslutas att medvetandet

om att frihetsstraff kan följa på vanlig trafikovarsamhet äger moralbildande

verkan. Svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté erinrar

om att domstolarna hittills sällan har dömt till fängelse för vårdslöshet

i trafik som inte har betecknats som grov. Rådande praxis utgör emellertid

inte i och för sig något skäl att låta fängelse utgå ur straffskalan.

Det är tvärtom av vikt att denna straffart behålls även för den ovarsamhet

som inte är grov. Det kan tänkas åtskilliga fall av trafiköverträdelser som

— ehuru inte direkt hänförliga till grova — likväl innebär ett så allvarligt

åsidosättande av gällande trafikregler att fängelsestraff bor kunna användas.

Vidare bör uppmärksammas sådana fall då en trafikant gör sig skyldig

till upprepade trafikförseelser som var för sig inte är grova. Sådana förseelser

kan likväl visa att trafikanten inte är tillräckligt inställd på att visa

hänsyn i trafiken eller att han över huvud taget är okunnig om eller likgiltig

för vad trafiken kräver. I sådana situationer kan ett bötesstraff utgöra en

alltför lindrig reaktion och fängelse i stället vara påkallat för vederbörandes

tillrättaförande. Liknande synpunkter anläggs av Föreningen Sveriges

häradshövdingar.

RÅ :s kritik hänför sig till en bedömning av de samlade verkningarna avdels

fängelsestraffets slopande, dels begränsningen av det straffbara området

enligt den av kommittén föreslagna nya gärningsbeskrivningen som

här inte är föremål för prövning. Totalt sett måste de av kommittén föreslagna

ändringarna i 1 § trafikbrottslagen enligt RÅ befaras få ogynnsamma

verkningar, och ändringarna skulle kunna leda till en missuppfattning

hos allmänheten om samhällets inställning till trafikovarsamhet.

Kommitténs förslag att, samtidigt med att ett polisbötessystem införs,

övergång skall ske från dagsböter till penningböter

inom trafikrätten, har med få undantag i princip godtagits eller

lämnats utan erinran av remissinstanserna. I några yttranden lörordas

dock, alt övergången från dagsböter till penningböter begransas till ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

mindre antal förseelser som lämpar sig för ordningsföreläggande. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län, domstolskommittén, polisberedningen, Svenska försäkringsbolags

riksförbund och Trafikförsäkringsföreningen anser att ordningsföreläggande

bör användas endast vid »rena» ordningsförseelser, t. ex.

registreringsförseelser, och inte avse förseelser i den rörliga trafiken. Länsstyrelsen

i Stockholms län, riksrevisionsverket, Föreningarna Sveriges

landsfiskaler och Sveriges polismästare samt polismästaren i Stockholm

ger uttryck för liknande tankar.

Sveriges advokatsamfund framhåller, att det är väl motiverat att utmönstra

dagsböter ur vägtrafikförordningen vid ett stort antal förseelser.

Det är enligt samfundet också tillfredsställande att man erhåller en enhetlig

bedömning för hela riket av dessa förseelser. Även Hallands länsavdelning

av Föreningen Sveriges landsfiskaler betonar, att man genom penningböter

får en lika behandling av ärendena oavsett i vilken landsända

förseelserna har begåtts. Detta värdesätter allmänheten. Dessutom erhåller

man många gånger bättre proportion mellan straff och förseelse.

Bland de tillstyrkande remissorganen är även utredningen rörande specialstraffrätten.

Redan det förhållandet att dagsbotssystemet i praxis i realiteten

har genombrutits vid vissa trafikförseelser som förekommer ofta visar

enligt utredningen, att gällande rätt behöver reformeras.

1 äg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekar att den omständigheten, att

dagsböter nu används vid det stora flertalet förseelser av motorfordonsförare,

medverkar till att göra gränsen mellan en ordningsförseelse och ett

verkligt trafikbrott oklar. Detta medför enligt styrelsen uppenbarligen, att

trafikantens respekt för dagsböter som ett mera kvalificerat straff än penningböter

minskar.

En mera begränsad övergång från dagsböter till penningböter än vad

kommittén har föreslagit förordas, såsom nämnts, av Föreningen Sveriges

landsfiskaler. Föreningen uttalar, att en övergång innebär ett avsteg från

principen om att bötesstraffet bör anpassas till den skyldiges betalningsförmåga

och därigenom ett steg tillbaka i utvecklingen. Kommitténs påstående

att dagsbotssystemet i praxis delvis har genombrutits till följd av att domstolarna

jämkar dagsbotens belopp torde inte vara helt riktigt. Schablonstraff

tillampas i Stockholm och möjligen i rikets övriga storstäder men

inte i nämnvärd utsträckning i landet i övrigt.

Även MHF är i viss mån kritisk mot kommitténs förslag men framhåller,

att förbundet kan tillstyrka att några av de förseelser som nu bestraffas

med dagsböter i stället får penningböter som påföljd. Kommittén har

emellertid i sin katalog över penningböter tagit med ett flertal överträdelser,

som är så allvarliga till sina konsekvenser för trafiksäkerheten, att de

inte får bedömas schablonmässigt. Detta gäller t. ex. bristfälligheter på bil

(korning med helt obrukbara lyktor, oduglig fotbroms m. m.), underlåtenhet

att återlämna återkallat körkort till länsstyrelsen, passerande av järn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

vägskorsning mot rött ljus, vändning på motorväg, underlåtenhet att nedbringa

hastighet före övergångsställe, underlåtenhet att stanna före infar

på huvudled. . . . ...

Föreningen Sveriges häradshövdingar förklarar, att föreningen inte vill

motsätta sig de ändringar som har föreslagits, i den mån dessa kan motiveras

med hänsyn till förseelsernas art och de större möjligheter att upprätthålla

trafikreglerna, som kan följa av att ordningsföreläggande tillämpas.

Föreningen tar i fortsättningen upp frågan om beivrande av förseelser

mot bestämmelserna angående fordons vikt, lastens tyngd samt bruttovik

och axeltryck. Dessa förseelser, som ofta är uppsåtliga från agarens sida,

är enligt föreningens uppfattning inte av den art, att de bör bestraffas endast

med penningböter. Ofta är det också endast föraren som antraffas ute

i trafiken under det att ägaren kan nås först i ett senare skede. I sadana fall

får ordningsföreläggande inte samma preventiva verkan, som da den huvudansvarige

anträffas i samband med att förseelsen har begåtts.

Likartade synpunkter framförs av Svea hovrätt. Hovrätten anser att kommittén

har gjort en i stort sett lämplig avvägning mellan dagsböter och

penningböter. Vissa av de förseelser som enligt kommittén bor föranleda

endast penningböter är emellertid enligt hovrätten av den beskaffenhet, att

förseelserna under särskilda omständigheter i stället bör bedömas som

vårdslöshet i trafik. Även eljest kan omständigheterna i det särskilda fallet

föranleda stora variationer i bedömningen av gärningens svårhetsgrad. Som

exempel på sådana förseelser kan nämnas överträdelser av hastighetsbestämmelser,

brukande av avsevärt bristfälligt fordon och vändning pa motorväg.

Det kan på grund härav ifrågasättas om inte dagsböter — med den

större spännvidden mellan högsta och lägsta straff som har föreligger —

bör behållas vid dessa typer av förseelser.

RÅ vill behålla dagsböter som straff för överträdelse av bestämmelserna

i 48 § 1 och 3 mom. vägtrafikförordningen om skyldighet att stanna före

infart på huvudled m. m.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärker på att enligt kommitténs förslag

bristfälligheter på fordon — även sådana bristfälligheter som t. ex.

odugliga styrinrättningar och bromsar — samt stannande eller uppställning

av fordon på motorväg eller i skarp kurva eller i backkrön eller i närheten

därav har hänförts till förseelser för vilka endast skall stadgas penningböter.

Dessa förseelser innebär väl i det övervägande antalet fall också brott

mot trafikbrottslagen. De kan då bestraffas med dagsböter — i svårare fall

fängelse. Trots detta är det enligt styrelsen otillfredsställande med hänsyn

till den allmänna trafikmoralen, att dessa brott över huvud taget skall

kunna anses vara sådana att de kan hänföras till kategorien ordningsför
seelser.

Även i flera andra remissyttranden än de nu särskilt nämnda förekommer

en detaljkritik som går ut på att en eller flera av de förseelser som en
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

ligt kommittén skall föranleda endast penningböter är så allvarliga att dagsböter

är den rätta påföljden. Kritiken gäller förseelser mot sådana bestämmelser

som dem angående motorfordons utrustning, fordons vikt, maximilast

och axeltryck, högsta tillåtna hastighet, skyldigheten att stanna före

infart på huvudled samt parkering på motorväg och där sikten är skymd.

Mot kommitténs förslag om att maximum för penningbötern

a skall bestämmas till 300 kr. har anförts kritik bl. a. av svenska ledamöterna

av Nordisk vagtrafikkommitté, vilka med hänvisning till brottsbalken

anser att bötesgränsen bör sättas vid 500 kr. Hovrätten över Skåne

och Blekinge förordar 1 000 kr. som bötesmaximum.

Departementschefen

Ett straffstadgande utformas i svensk lagstiftning traditionellt så att beskrivningen

av den brottsliga gärningen följs av en straff skala, som upptar

ett eller flera allmänna straff och ett fixerat straffmaximum. Straff skalorna

ger i viss mån besked om samhällets inställning till olika typer av brott.

Denna lagstiftningsmetodik har gjort det naturligt att anknyta åtskilliga

bestämmelser om brottmålsprocessen till det straff som är stadgat för det

aktuella brottet eller som i det särskilda fallet kan väntas följa på brottet

Redan av praktiska skäl är det uteslutet att använda samma processuella

förfarande i t. ex. ett mål om förargelseväckande beteende, där annat

straff än böter inte kan komma i fråga, som i t. ex. ett mål om grov misshandel

eller grov förskingring, där det kan bli fråga om att utmäta ett

långvarigt längelsestraff eller tillgripa annan lika allvarlig brottspåföljd.

Som jag redan tidigare har antytt är det inte minst ett rättssäkerhetsintresse

att ett förfarande som omfattar fullständig brottsutredning, åtal och huvudförhandling

inför domstol i kvalificerad sammansättning sparas för mål

som verkligen kräver sådan handläggning.

Som exempel på anknytningar mellan straffskalorna för brott och reglerna

om brottsmålsprocessen kan nämnas bestämmelserna i 1 kap. 4

och 11 §§, 23 kap. 22 § och 48 kap. 1 § rättegångsbalken. Dessa lagrum avser

brott for vilka inte är stadgat svårare straff än böter. Enligt de båda första

lagrummen ar underrätt, när det är fråga om sådana brott, domför med

en lagfaren domare, enligt det tredje kan förundersökning underlåtas om

det ändå finns tillräckliga skäl till åtal och enligt det fjärde slutligen kan

aklagaren i stallet för att väcka åtal förelägga den misstänkte ett straff

for godkännande. Institutet parkeringsbot får enligt lagen den 9 december

1960 om parkeringsbot användas endast beträffande sådana överträdelser

av föreskrifter om parkering, annan uppställning eller stannande av motorfordon

som inte är belagda med svårare straff än penningböter.

Kommittén har valt att försöka uppnå en särskilt från trafiksäkerhetssynpunkt

angelägen rationalisering av polisens, åklagarnas och domstolar
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966 49

nas arbete med trafikmålen genom att kombinera en revision ajv straffskaiorna

för vissa ofta förekommande trafikbrott och trafikförseelser med en

uppmjukning av vissa villkor för utnyttjandet av förenklade handläggningstormer.

En central ställning bland reformförslagen intar det nya polisbötessystemet,

som är avsett för förseelser med endast penningböter i straffskalan.

Denna uppläggning gör att kommitténs olika förslag inte kan bedömas

helt fristående från varandra. Frågan om borttagande av fängelse ur straffskalan

för vårdslöshet i trafik i 1 § första stycket trafikbrottslagen sammanhänger

med planerna på ökad användning av institutet strafföreläggande

och en vidgad ensamdomarkompetens. På motsvarande sätt har förslaget

om övergång från dagsböter till penningböter beträffande åtskilliga

förseelser i vägtrafikförordningen och i andra trafikförfattningar samband

med det föreslagna polisbötessystemet.

En rationalisering genom förenklade handläggningsregler är som jag inledningsvis

har understrukit godtagbar endast i den utsträckning som rationaliseringen

låter sig förena med hänsynen till den enskildes rättssäkerhet.

Vid en revision av straffskalorna inom trafiklagstiftningen är påföljdssvstemets

effektivitet en avgörande synpunkt. Påföljdssystemet måste vara så utformat

att det på bästa möjliga sätt tjänar syftet att hos trafikanterna inskärpa

vikten av att trafikreglerna noga iakttas. Mellan en rationell och

smidig ordning för handläggningen av trafikmål och påföljdssystemets utformning

finns emellertid ett tydligt samband. Det är allmänt erkänt att

brottspåföljdernas effekt i hög grad beror på den snabbhet med vilken samhället

reagerar mot upptäckta brott.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser har jag för min del kommit

fram till att man genom en kombination av reformer inom straff- och

processrättslig lagstiftning efter i huvudsak de linjer som trafikmålskommittén

har förordat bör kunna ge polisen, åklagarna och domstolarna möjligheter

till ökade insatser som inte bara gör rättsvården effektivare utan

också främjar trafiksäkerheten. Detta är utgångspunkten för mina bedömningar

av enskildheter i kommitténs förslag, bl. a. de förslag till ändrade

slraffskalor för vissa trafikbrott och trafikförseelser som jag nu närmast

skall behandla.

Straffet för vårdslöshet i trafik är enligt 1 § första stycket trafikbrotlslagen

dagsböter eller fängelse i högst sex månader. För grov vårdslöshet i

trafik är straffet enligt andra stycket i samma paragraf fängelse i högst två

år. En skillnad mellan bestämmelserna är att straff för vårdslöshet i trafik

kan drabba varje vägtrafikant medan stadgandet om straff för grov vårdslöshet

är tillämpligt endast på förare av bil, motorcykel, traktör eller motorredskap.

Kommitténs förslag att ta bort fängelse ur straffskalan för enkel vårdslöshet

bär blivit föremål för delade meningar bland remissinstanserna. De

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

kritiskt inställda remissinstanserna har bl. a. gjort gällande att det bör finnas

en möjlighet att undantagsvis döma en kvalificerat vårdslös fotgängare

eller cyklist till fängelse. En annan synpunkt som har anförts är att ett

fängelsestraff kan vara på sin plats beträffande en trafikant som gör sig

skyldig till upprepade trafikförseelser som visserligen inte är grova men

som likväl sammantagna visar att vederbörande är likgiltig för trafikens

krav.

Som kommittén har framhållit torde det emellertid under den långa tid

trafikbrottslagen har varit i kraft knappast — annat än möjligen i något

eller några enstaka fall —- ha förekommit att en domstol har utdömt fängelsestraff

för en vårdslöshet i trafik som inte varit att bedöma som grov

enligt andra stycket i 1 § trafikbrottslagen. Den preventiva effekten av att

ett straffstadgande som gäller ett av våra vanligaste brott innehåller en

straffart som i praktiken aldrig eller så gott som aldrig tillämpas måste

antas vara mycket ringa. Bekämpandet av brottsligheten i samhället över

huvud taget kan däremot väntas vinna i effektivitet om ett stort antal

uppenbara fall av vårdslöshet i trafik kan regleras genom strafförelägganden

utan att domstolarnas hårt ansträngda resurser behöver anlitas. Det

kan åtminstone f. n. inte anses aktuellt att försöka nå samma resultat genom

att i stället vidga användningsområdet för strafföreläggande till

brott som är belagda med fängelse. Tanken på en sådan lösning har avvisats

av riksdagen vid flera tillfällen, senast år 1958 (IAU 1958: B 13).

Om vårdslöshet i trafik görs till ett rent bötesbrott får detta konsekvenser

inte bara för möjligheterna att använda strafföreläggande. Den ändrade

straffskalan återverkar också på underrätts sammansättning i åtskilliga

trafikmål. Betydligt fler mål än nu kommer i fortsättningen att kunna

handläggas av en domare utan nämnd. Även denna förenkling bör i sin

mån kunna bidra till en snabbare handläggning och därmed indirekt

gagna arbetet på att hålla trafikbrottsligheten inom så snäva gränser som

möjligt.

När jag för min del, efter att ha samrått med chefen för kommunikationsdepartementet,

finner mig kunna godta kommittéförslaget i denna del utgår

jag emellertid — det vill jag kraftigt understryka — från att slopandet av

fängelse som påföljd för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen

inte skall föranleda domstolarna att ändra sin straffmätningspraxis

i mildrande riktning. Den föreslagna lagändringen är inte ett uttryck

för en ändrad syn på trafikbrottsligheten. Den är uteslutande föranledd

av en rationaliseringssträvan som ytterst siktar till att man bättre än

hittills skall kunna komma till rätta med lagöverträdare, inte minst sådana

som överträder trafikreglerna. Ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1966.

Av ännu större praktisk betydelse än jämkningen i bestämmelserna om

straff för vårdslöshet i trafik är frågan om en övergång till penningböter

som påföljd för ett antal trafikförseelser som nu är belagda med dagsbö
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

ter. Det huvudsakliga motivet för kommitténs förslag i detta ämne är

önskemålet att skapa tillräckliga förutsättningar för att införa ett polisbötesförfarande.

Den handläggningsform som kommittén föreslagit är avsedd

att användas vid förseelser som inte kan föranleda annat straff än penningböter.

Systemet skall fungera så att den polisman som upptäcker en förseelse

skall förelägga den misstänkte ett straff för godkännande. Straffsatserna

för olika förseelser eller grupper av förseelser skall som regel fastställas

centralt av RÅ. En skillnad mellan det föreslagna polisbötessystemet och

den nuvarande parkeringsboten är att det nya systemet inte kommer att

medge att den som bötfälls behåller sin anonymitet. Trafikförseelser som

beivras genom ett polisbötesförfarande skall på vanligt sätt antecknas i körkortsregistret,

vilket inte är fallet med överträdelser som faller under parkeringsbotslagen.

Utan att föregripa mitt ställningstagande i detalj till kommitténs polisbötessystem

vill jag redan nu säga att jag är övertygad om att systemet

har mycket stora fördelar. Det bör i väsentlig grad kunna bidra till att

polispersonal friställs för en skärpt trafikövervakning och annat trafiksäkerhetsfrämjande

arbete. En förutsättning för att man skall uppnå eftersträvade

rationaliseringsvinster och ökad effektivitet är emellertid att

man kan tillgodose kommitténs önskemål att trafikförseelser oftare än

hittills skall bestraffas med penningböter. Jag delar nämligen kommitténs

uppfattning att dagsböter inte bör utmätas i ett polisbötesförfarande. Bötesstraffet

måste kunna föreläggas den misstänkte på platsen i omedelbar

anslutning till förseelsen, och det finns därför inte utrymme för en sådan

utredning om den misstänktes ekonomiska förhållanden som bör föregå

ett dagsbotsstraff.

Dagsbotsstraffet är från vissa synpunkter överlägset penningböter. Det

medger att påföljden för en förseelse avvägs med hänsyn både till förseelsens

mer eller mindre allvarliga beskaffenhet och till den misstänktes ekonimiska

förhållanden, och det framstår därför ofta som mer rättvist än ett

schablonmässigt straff omedelbart i pengar. Nackdelen med dagsbotsstraffet

är främst att det kräver en utredning om den misstänktes inkomster,

förmögenhet och försörjningsskyldighet som ibland kan vara tidsödande

och omständlig. Det har också alltsedan dagsbotsstraffet infördes i början

av 1930-talet stått klart att denna brottspåföljd inte kan få en helt generell

tillämpning. Penningböter har behållits för ett stort antal ofta förekommande

s. k. ordningsförseelser. Någon klar gräns mellan förseelser som bar

ansetts böra beläggas med dagsböter och andra bötesförseelser finns emellertid

inte och begreppet ordningsförseelse ger härvidlag inte någon egentlig

vägledning.

På vägtrafikens område är enligt gällande bestämmelser dagsböter den

normala påföljden för flertalet förseelser i den rörliga trafiken liksom

också för överträdelser av föreskrifter om motorfordons beskaffenhet och

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

utrustning. Den kraftiga ökningen av antalet trafikförseelser har emellertid

i viss mån urholkat dagsbotsstraffet. Dels har arbetet med dagsbotsutredningar

måst begränsas. Dels har domstolar och åklagarmyndigheter i

allt större utsträckning kommit att utnyttja befintliga möjligheter att

jämka dagsbotens belopp. Från Stockholm finns exempel på att man vid

vissa trafikförseelser tillämpar en helt schablonmässig straffmätning vilken

inte tar någon som helst hänsyn till variationer i de misstänktas ekonomiska

förhållanden. Dagsbotsstraffet fyller i sådana fall inte längre sin

funktion.

Det är bl. a. mot denna bakgrund som remissinstanserna så gott som enhälligt

i princip har godtagit att användningen av dagsböter inom trafiklagstiftningen

begränsas. Även jag anser att nödvändigheten att hushålla

med rättsvårdens resurser och förhoppningarna om att vinna stora fördelar

med ett polisbötessystem gör att betänkligheterna mot en reform i denna

riktning måste vika. På åtskilliga håll utomlands har man redan hunnit

få gynnsamma erfarenheter av polisbötessystem med schablonmässigt bestämda

bötesbelopp. Om vi nu i Sverige slår in på samma väg, kan detta

i sin mån underlätta det alltmer nödvändiga internationella samarbetet beträffande

vägtrafiklagstiftningen.

Till dem som gentemot kommitténs förslag har åberopat rättvisesynpunkter

vill jag ytterligare endast säga att ett polisbötessystem med

schablonmässigt bestämda penningböter ingalunda behöver medföra att

trafikanter, som är ekonomiskt välbeställda, riskfritt kan sätta sig över

trafikreglerna. Avsikten är som jag förut har nämnt, att trafikförseelser,

som beivras genom ett polisbötesförfarande, på vanligt sätt skall antecknas

i körkortsregistret, och försumliga trafikanter måste därför räkna med

att penningstraff för trafikförseelser kan komma att åtföljas av sanktioner

av annat slag. Jag räknar med att vi i en snar framtid kommer att få ett

differentierat och nyanserat påföljdssystem med bötesstraffet som endast

ett av åtskilliga alternativa eller varandra kompletterande medel att beivra

trafiköverträdelser. Även i detta sammanhang bör man för övrigt hålla i

minnet att polisbötessystemet bör kunna leda till att trafikförseelser upptäcks

och beivras i betydligt fler fall än hittills.

För att polisbötessystemet skall ge önskat resultat måste, som kommittén

också har föreslagit, en övergång från dagsböter till penningböter avse

ett jämförelsevis stort antal trafikförseelser. Beträffande urvalet av förseelser

som inte skall kunna föranleda annan påföljd än penningböter har

kommittén följt principen att penningböter bör tillämpas beträffande alla

förseelser i vägtrafikförordningen och vissa närliggande författningar utom

ett mindre antal som är att betrakta som speciellt allvarliga. I fråga om

vissa förseelser, särskilt sådana som sammanhänger med ett vinstintresse

hos den försumlige trafikanten, har kommittén dock varit återhållsam med

att föreslå ändringar i straffbestämmelserna.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Urvalsproblemet har gett remissinstanserna anledning att framföra åtskilliga

uppslag och synpunkter. Inbördes är remissopinionen splittrad.

Som min egen åsikt vill jag framhålla att dagsböter bör tillämpas beträffande

förseelser som i det konkreta fallet är av allvarlig natur. Förseelser som,

när de har ordningskaraktär, bestraffas enligt vägtrafikförordningen men

som, när de är av allvarligare art, är att bedöma som vårdslöshet i trafik

bör i enlighet härmed kunna beläggas med penningböter i vägtrafikförordningen.

För brott mot föreskrifter som helt eller delvis tillgodoser annat

syfte än trafiksäkerheten, där trafikbrottslagen inte på motsvarande

sätt täcker de allvarligare fallen, bör i vägtrafikförordningen föreskriven

påföljd i form av dagsböter bibehållas.

I överensstämmelse med denna huvudprincip föreslår jag, i samråd med

chefen för kommunikationsdepartementet, att dagsböter utbyts mot penningböter

i följande straffbestämmelser beträffande brott mot de i högerspalten

i denna förteckning angivna föreskrifterna.

65 § vägtrafikförordningen

motordrivet fordons och släpfordons

beskaffenhet och utrustning

67 § vägtrafikförordningen

skyldighet för annan vägtrafikant än

gående att beakta anvisningar genom

vägmärken m. m.

beredande av fri väg för vissa vägtrafikanter

m. fl.

uppträdande vid korsning i plan

mellan väg och järnväg m. m.

omkörning av annat fordon strax före

eller på övergångsställe

signalering

skyldighet att lämna företräde vid

korsande möte

fordonsförares särskilda förpliktelser

vid övergångsställe

stannande och uppställning på väg

belysning på motordrivet fordon och

släpfordon

utmärkning av fordons last

fordons bredd m. m.

bogsering av fordon m. m.

hastighetsbestämmelser för fordon

2—6 §§ utom 3 § 6 mom.

40 § 1 mom.

41 § 1 mom. och 2 mom. andra stycket
42

§ 2 och 4 mom.

47 § 2 mom.

47 § 3 mom. första stycket

48 § 1 och 3 mom.

48 a §

49 § 2 och 4 mom.

51 § 1 mom.

52 § 2 mom.

54 § 2 mom.

55 § 1 mom. och 2 mom. första stycket
56

§ 1, 2, 3 och 4 mom.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

68 § vägtrafikförordningen

lokal trafikföreskrift, dock ej förbud

mot trafik med motordrivet fordon

och ej heller föreskrift om fordons

axeltryck och bruttovikt

61 § 1 mom. första stycket a) och

c)—g) samt 63 § 2 mom.

11 § förordningen den 5 maj 1960

om mopeder

brukande av bristfälligt fordon

belysning

3 § första stycket

10 § andra stycket

I de nu berörda trafikförfattningarna bör ytterligare göras den ändringen

att bötesmaximum generellt bestäms till 500 kr. i stället för nu 300 kr.

Härigenom sker en anpassning till brottsbalkens bötesbestämmelser.

Mitt förslag innehåller även de ändringar som upptagits i det med 1)

betecknade förslaget till ändring i vägtrafikförordningen i prop. 1965:

1801. Dessa ändringar bör liksom de av mig här förordade ändringarna

sättas i kraft den 1 januari 1967. Enligt det med 2) betecknade författningsförslaget

i samma proposition skall vägtrafikförordningen fr. o. m.

den 3 september 1967 innehålla förbud för fordonsförare att överskrida

s. k. spärrlinje eller filmarkering. I samråd med chefen för kommunikationsdepartementet

föreslår jag att straffet för överträdelse av detta förbud

skall vara penningböter och inte som tidigare föreslagits dagsböter.

Föreläggande av ordningsbot

Kommittén

Kommittén framhåller att stegringen av antalet ordningsförseelser, särskilt

på trafikens område, har lett till en väsentlig ökning i arbetsbördan

främst hos polisen och åklagarna men även hos delgivnings- och uppbördsmyndigheter

samt domstolar. Handläggningen av ordningsförseelser har

kommit att belasta dessa myndigheter till förfång för andra viktigare arbetsuppgifter,

t. ex. kampen mot den allvarligare kriminaliteten, trafikövervakning

och ordningshållning. Mot denna bakgrund är det naturligt att det vid

flera tillfällen har krävts att reglerna för rapportering och handläggning av

1 Enligt förslaget i propositionen skall förbud att gå mot rött sken införas genom en

ändring av 40 § 1 mom. VTF och kompletterande föreskrifter i vägmärkeskungörelsen

den 7 december 1951 (nr 744). Alla förseelser av gående mot 40 § skall enligt förslaget

bestraffas med penningböter. Ytterligare innehåller förslaget jämkningar i förbudet mot

omkörning i 47 § 2 mom. och överträdelser av förbudet föreslås belagda med dagsböter.

Nya, med dagsböter straffsanktionerade föreskrifter om fordonsförares förpliktelser vid

övergångsställe föreslås i 48a§. Slutligen föreslås i 60 § andra stycket utvidgad skyldighet

för gående att använda övergångsställe. Straffet för brott mot denna regel skall vara

penningböter.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

mindre bötesförseelser skall förenklas. Tanken att även i vårt land införa

ett polisbötessystem har härvid kommit i förgrunden. Med »polisbötessystem»

avser kommittén en ordning, enligt vilken polisman eller polismyndighet

omedelbart ålägger böter för en förseelse.

I betänkandet lämnar kommittén en redogörelse för de handläggningsrutiner

som tillämpas, när ordningsförseelser avgörs genom strafföreläggande.

Kommittén anser att ett polisbötessystem skulle innebära eu

väsentlig förenkling i jämförelse med rådande ordning. Även det enklaste

ärende har nu att vandra mellan många instanser, innan den misstänkte

blir i tillfälle att få sin sak slutligt prövad. Nuvarande ordning medför även

en mängd onödigt arbete med diarieföring. Denna olägenhet sammanhänger

med att polis och åklagare är organisatoriskt skilda. Polisen utför utredningsarbetet

och åklagaren har den dömande funktionen, som kommer till

uttryck i strafföreläggandet. Förstatligandet av polis- och åklagarväsendet

och upplösningen av det organisatoriska sambandet mellan polis- och åklagarverksamheten

gör det från praktisk synpunkt än mera påkallat att överväga

lämpligheten av ett polisbötessystem. Inom ett sådant system blir åklagarens

medverkan i handläggningen obehövlig i det stora flertalet fall.

Mot nuvarande handläggningsformer riktar kommittén även den anmärkningen

att de tvingar kvalificerad personal — polis eller åklagare —

att deltaga i handläggningen av det enklaste ärende vid flera tillfällen. Tilllämpar

man ett polisbötessystem, kan den rapport som ofta skrivs på platsen

i stor utsträckning ersättas av ett omedelbart föreläggande. Återstående

arbete kan övertas av kontorspersonal. En avsevärd lättnad kan vidare

åstadkommas i det omfattande delgivningsarbete som nu förekommer. Införandet

av ett polisbötessystem kan också leda till att s. k. slagning i register

helt eller delvis försvinner. Det blir över huvud anledning att allmänt

överväga, om det är nödvändigt och lämpligt att registrera de mindre förseelserna

i den utsträckning som nu sker.

Behovet av förenklade handläggningsformer är särskilt framträdande i

vissa fall. Kommittén erinrar om att det nu ofta förekommer stort upplagda,

tidsbegränsade aktioner vid trafikövervakningen. Härvid sker ett

mycket stort antal ingripanden. Det är av värde om man i dessa fall kan

beivra en förseelse omedelbart och underlåta rapportering m. m. Även när

endast ett obetydligt straff kommer i fråga, anser kommittén att nu tillämpade

handläggningsformer är för invecklade.

När man prövar frågan om att införa ett polisbötessystem måste man,

betonar kommittén, beakta vikten av att ordningsförseelserna handläggs

sä, att onödig friktion mellan de rättsvårdande organen och allmänheten

undviks. Mot ett polisbötessystem har invänts att allmänheten skulle komma

att mera direkt förbinda polisen med bötesstraffet, dvs. straffutmätningen,

och att förhållandet mellan polis och allmänhet skulle försämras. Kommittén

finner denna invändning mindre hållbar. Avgörande för den skyldige i

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

dessa fall är, om rapportering sker eller inte. Om förutsättningar föreligger,

kan polismannen meddela rapporteftergift. När polismannen beslutar att

rapportera en förseelse, har den som erkänner förseelsen inte sällan ett

starkt intresse av att få saken avgjord så fort som möjligt. Den enskilde

vill inte besväras av skrivelser och delgivningar från olika organ. Från dessa

synpunkter måste ett polisbötessystem anses innebära vissa fördelar för allmänheten.

Systemet kan utformas så, att bötesföreläggandet sker med tilllämpning

av en av åklagarmyndigheten på förhand fastställd taxa med belopp

som i princip är fixt för varje aktuell förseelse. Skönsmässig prövning av

böternas storlek förekommer då inte i varje särskilt fall. Enligt kommitténs

mening bör införandet av ett system med denna utformning inte vara ägnat

att försämra polisens förhållande till allmänheten. Genom förmedling av trafikantorganisationerna

kan upplysning spridas om systemets fördelar för

trafikanterna.

Handläggningen av trafikförseelser är, anför kommittén, förenad med

särskilda problem, eftersom förseelserna ofta begås långt från hemorten.

Med nuvarande handläggningsregler är det i praktiken inte möjligt att få

saken avgjord i omedelbart samband med förseelsen. När institutet straffföreläggande

infördes, tänkte man sig att åklagaren skulle utfärda föreläggandet

i samband med ett förhör med den misstänkte. Åklagaren håller

emellertid inte något förhör om förseelser för vilka strafföreläggande blir

aktuellt. Strafföreläggandet utfärdas i allmänhet inte förrän en månad eller

mera efter förseelsen. Den misstänkte skall då sökas i sin hemort. I fråga

om utlänningar är detta ofta inte praktiskt möjligt. Detta är betänkligt

från trafiksäkerhetssynpunkt. Inte minst i dessa fall skulle ett polisbötessystem

kunna medföra betydande organisatoriska förenklingar.

För att straltlagstiftningen skall bli effektiv är det av betydelse att straffet

följer så snabbt som möjligt på brottet. För trafiksäkerheten är det

väsentligt, om polisen har möjlighet att genast ställa den som är skyldig

till en förseelse inför konsekvensen av dennes handling. Straffet sätts då °i

direkt samband med överträdelsen av trafikregeln. En lindrigare omedelbar

bestraffning är säkerligen mången gång verkningsfullare än ett hårdare

stratt, som blir aktuellt liera månader efter förseelsen. Därtill kommer,

enligt vad kommittén framhåller, att en bedömning som sker på handlingarna

månader efter förseelsen måste vara förenad med många felkällor.

Den omedelbara bedömningen kan däremot grundas på ett material, som

båda parter har fullt aktuellt. Missförstånd kan genast klaras upp och utredningsarbetet

kan koncentreras på de verkligt stridiga frågorna.

Kommittén erinrar om att gällande bestämmelser för handläggning av allvarligare

brott och obetydliga förseelser i princip är desamma. Rättegångsbalken

gör ingen större skillnad mellan olika måltyper, även om strafföre*äggandet

erbjuder mera summarisk handläggning av vissa mindre brottmål.

Det skulle vara av värde, om själva sättet för handläggningen av en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966 57

ordningsförseelse kunde göra det mera klart att den inte är att hänföra till

den egentliga kriminaliteten.

Bötesstraffet används som reaktion mot såväl förhållandevis allvarlig

kriminalitet som rena ordningsförseelser. En särskild påföljd som endast

tillämpas vid ordningsförseelser skulle understryka att dessa ej hänförs till

den egentliga kriminaliteten. Genom lagen om parkeringsbot har begreppet

parkeringsbot tillkommit. Kommittén anser att straffet i ett allmänt polisbötessystem

bör få en särskild beteckning, exempelvis ordningsbot. Ett ytterligare

steg i samma riktning, säger kommittén, skulle vara om ordningsstraffet

inte kunde förvandlas. Mot detta torde emellertid kunna invändas

att villigheten att betala ordningsstraffet kan starkt försämras. Möjligheterna

till indrivning blir inte tillräckligt effektiva, om hotet om förvandling

inte behålls. Kommittén understryker att ett särskilt ordningsstraff inte

innebär att bötesstraffen genomgående blir lägre. Ordningsstraffet skall bestämmas

med tillämpning av samma principer som gäller för bötesstraff i

allmänhet.

Mot ett polisbötessystem kan, anför kommittén vidare, göras den invändningen

att en i viss mån dömande verksamhet läggs på annat organ än

domstol. F. n. kan emellertid åklagare utfärda strafföreläggande. Kommittén

anser att betänkligheter inte möter att låta polisen handlägga sådana

ordningsförseelser som är av enkel natur och inte kräver någon egentlig

straffmätning. I fråga om t. ex. de ringare trafikförseelserna synes hinder

inte möta att i väsentlig mån föra över handläggningen till polisen. Ordningsförseelserna

har ett naturligt samband med polisens hela ordningshållande

verksamhet som talar för att man låter polisen utöva dömande

verksamhet i fråga om dessa förseelser. Kommittén erinrar om att i prop.

1962: 148 angående huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. har uttalats

(s. 61) att överflyttning till polischef av vissa enklare åklagaruppgifter kan

komma i fråga som ett led i en rationalisering. Kommittén anser uttalandet

vara ett stöd för dess uppfattning om ett sådant samband. Samhällets reaktion

mot trafikförseelser får ses som ett led i den trafikövervakning som

polisen utför för att åstadkomma bättre trafikdisciplin. Det kan därför synas

naturligt att polisen, som har den närmaste kontakten med trafiken

och dess problem, även tar del i den polisiära tillrättavisning som straffet

egentligen utgör i dessa fall.

Kommittén tar i fortsättningen upp frågan om de enskilda polismännen

har kvalifikationer för de nya uppgifter som skulle läggas på dem inom ett

polisbötessystem. Kommittén finner att ett större ansvar därvid kommer

att vila på polismännen. Kommitténs överväganden leder fram till den slutsatsen

att polismännen besitter erforderliga kvalifikationer. Därvid förutsätts

att endast de mindre förseelserna kommer att handläggas inom detta

system. Kommittén jämför med de åligganden som polismännen har redan

nu och erinrar först om att den enskilde polismannen f. n. har att träffa

opaginerad Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

avgöranden om parkeringsbot, vilka är principiellt likartade med de beslut

som kan bli aktuella inom ett mera allmänt polisbötessystem. Detta har, såvitt

kommittén har erfarit, inte medfört påvisbara olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt.

I allmänhet, men inte alltid, är det enkelt att ta ställning

till frågan om en parkeringsförseelse föreligger eller ej. Någon väsentlig

skillnad i svårighetsgraden mellan dessa avgöranden och avgöranden

om vissa andra okomplicerade trafikförseelser föreligger dock inte.

Kommittén nämner förande av cykel eller moped utan lykta under mörker

liksom paråkning på dessa fordon. Även vid andra förseelser, exempelvis

hastighetsöverträdelser som kontrolleras med s. k. radarmätare, är det ofta

lätt att avgöra om förseelse föreligger. Till detta kommer att polismännen

numera har en god allmänutbildning. För trafikövervakning används i stor

utsträckning polispersonal som är specialutbildad. Denna personal har kunnat

anförtros uppgiften att meddela beslut av mera kvalificerad art, exempelvis

beslut om körförbud beträffande fordon (23 § vägtrafikförordningen).

Ett sådant beslut måste, framhåller kommittén, anses väsentligt mera

ingripande för den enskilde än ett föreläggande som avser ett mindre bötesstraff.

Det anmärks att beslut om körförbud kan meddelas även mot vederbörandes

bestridande. Kommittén pekar i detta sammanhang också på att

en polisman under särskilda förutsättningar har befogenhet att meddela

rapporteftergift vid förseelse, på vilken inte kan följa frihetsstraff. Härigenom

utövar polismannen redan f. n. en i viss mån dömande funktion. Hans

ställningstagande, som ofta är förenat med svårigheter, blir avgörande för

om en förseelse skall föranleda rättsligt ingripande. Institutet rapporteftergift

har mycket stor betydelse i praktiken. Även i övrigt har polismännen

i skilda avseenden anförtrotts avgöranden som kräver ett stort mått av

kunnande och omdöme. Som exempel nämner kommittén gripande av den

som kan misstänkas för brott (24 kap. 7 § rättegångsbalken).

Frågan om förhöjt straff vid återfall berörs också av kommittén. Den

konstaterar att förhöjt straff i återfallssituationer f. n. utdöms i viss utsträckning

även för ordningsförseelser. Ett polisbötessystem torde väsentligt

försvåra en sådan praxis. Kommittén erinrar om att reglerna om återfall

hade ett annat innehåll i strafflagen än de har i brottsbalken (26 kap. 3 §

brottsbalken). Med undantag för bestämmelser i vissa speciella författningar

finns nu inte något uttryckligt lagstöd för att återfall skall beaktas vid

straffmätningen i fråga om bötesbrott. Det har emellertid ansetts att återfallet

utgör en omständighet som domstolen bör beakta (prop. 1962: 10 C

s. 247). I detta sammanhang erinrar kommittén om att det finns en förhållandevis

fullständig central registrering av begångna trafikförseelser

utom bl. a. vissa parkeringsförseelser. Kommittén syftar på den registrering

som sker i körkortsregistren. Det är alltså, yttrar kommittén, teoretiskt möjligt

att vid straffmätningen ta hänsyn till att en trafikförseelse utgör återfall.

I fråga om andra ordningsförseelser finns i allmänhet inte någon cen
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

59

träl registrering. Beträffande fylleri förs dock ett sådant register hos kontrollstyrelsen.

I anslutning härtill framhåller kommittén att det inte föreligger

skyldighet för åklagare eller domstolar att infordra körkortsrcgisterutdrag,

när förseelse mot vägtrafikförordningen skall prövas. Rådande

praxis är skiftande. Enligt vad kommittén redovisar är det vid många domstolar

vanligt att utdrag företes. Vid andra domstolar är förhållandet det

motsatta. I allmänhet har åklagaren inte tillgång till uppgifter ur körkortsregistret,

när strafföreläggande utfärdas.

Den som har att bestämma straffet för en förseelse mot vägtrafikförordningen

känner således ofta inte till om förseelsen är ett återfall, anför kommittén.

Förhöjt straff kan följaktligen inte komma i fråga i dessa fall. Även

i övrigt finns det, enligt kommitténs erfarenheter, en stark tendens att utmäta

straff för trafikförseelser efter schablon. Kommittén anser att den

främsta anledningen till denna utveckling är den betydande ökningen av

antalet sådana förseelser. Även i fråga om andra ordningsförseelser går utvecklingen

mot ett minskat hänsynstagande till återfall, när straff skall utmätas.

Kommittén upplyser att varken rådhusrätterna eller åklagarna i

Stockholm och Göteborg numera mäter ut förhöjt straff vid återfall i fylleri.

Rådande skiftande praxis innebär att straffmätningen vid en upprepad

ordningsförseelse blir beroende av var i landet förseelsen har begåtts.

Kommittén finner detta vara mycket olämpligt. Man kan tala om orättvisa,

i det att likadana återfallsförseelser bestraffas olika hårt på skilda håll.

Kommittén uttalar att tidigare förseelser i princip skall beaktas vid straffmätningen,

om särskilda skäl inte talar mot detta. Ordningsförseelserna är

emellertid i allmänhet av sådan karaktär att det kan ifrågasättas, om det

är lämpligt att beakta eventuellt återfall. Det torde kunna göras gällande

att förhöjt straff vid återfall inte har någon preventiv effekt här. Värdet

av straffhöjning måste i allt fall anses begränsat. Gällande praxis bestyrker

att behov av förhöjt straff i allmänhet inte anses föreligga vid återfall

i en ordningsförseelse. Även andra, praktiska synpunkter anser sig

kommittén böra beakta. De eventuella fördelarna av en straffmätning som

generellt tar hänsyn till återfall måste vägas mot det merarbete som den

förorsakar. Införs en skyldighet att infordra utdrag ur körkortsregistret vid

trafikförseelser, skulle en väsentlig arbetsökning följa hos de berörda myndigheterna,

inte minst hos körkortsmyndigheterna som redan nu har svårigheter

att bemästra arbetssituationen. Den hittillsvarande arbetsbelastningen

— i detta sammanhang främst hos polis och åklagare — har säkerligen

varit en bidragande orsak till utvecklingen mot mindre hänsynstagande till

återfall vid ordningsförseelser. Det kan för storstädernas del utan överdrift

sägas att det är praktiskt omöjligt att beakta iteration annat än i ringa

omfattning.

På grund av de överväganden som nu har redovisats anser kommittén,

alt den omständigheten att eu ordningsförseelse utgör ett återfall i allmän
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

het inte bör påverka straffets höjd. Hinder bör därför inte möta att använda

ett polisbötessystem som innebär att tidigare förseelser inte beaktas. Kommittén

ger uttryck för den tanken att det snarare är en fördel från rättvisesynpunkt

att ett polisbötessystem kan medverka till en mera enhetlig straffmätningspraxis.

Kommittén finner att, förutom rent praktiska motiv, också principiella

skäl talar för att föreläggande av böter direkt genom en polisman bör avse

endast böter omedelbart i penningar. Det bör inte åläggas polisman att ingå

i prövning av de förhållanden som bestämmer dagsbotens storlek.

Kommittén har övervägt, om utformningen av förfarandet inom ett polisbötessystem

kan göras enligt samma principer som tillämpas i lagen om

parkeringsbot. Handläggningen av parkeringsbot karakteriseras kanske

främst, hävdar kommittén, av att den skyldige behåller sin anonymitet.

Detta medför att förseelsen inte kan antecknas i körkortsregistret. Vid de

flesta typer av förseelser i den rörliga trafiken är det emellertid nödvändigt

med en sådan anteckning. Förseelser av sådan art är jämte parkeringsförseelserna

de vanligaste. Redan detta visar att det inte är möjligt att mera

allmänt handlägga trafikförseelser enligt principerna i lagen om parkeringsbot.

Vidare har kommittén diskuterat, om en lösning står att finna inom ramen

för institutet strafföreläggande. En väsentlig förenkling i det nu tilllämpade

förfarandet skulle erhållas, yttrar kommittén, om polisman fick

behörighet att utfärda sådant föreläggande i vissa fall. Kommittén anser

det emellertid betydelsefullt att det genom själva handläggningen av en

ordningsförseelse framgår att ett särskilt förfarande används. Det är även

önskvärt att den polisman, som utfärdar ett föreläggande, har att följa

strikta anvisningar och att straffet bestäms efter schablon. Detta skulle

tvinga fram särbestämmelser för strafföreläggande som utfärdas av polis.

Speciella regler bör om möjligt undvikas. Starka skäl talar mot att ändra

i strafföreläggandeinstitutet för att göra detta lämpat att användas i ett

polisbötessystem.

Kommittén finner sig inte heller kunna förorda att, närmast efter tysk

förebild, ett system med avgiftspliktig varning införs för förseelser i trafiken.

Detta sätt att beivra förseelser förutsätter nämligen att avgiften kan

hållas förhållandevis låg. Våra oftast förekommande mindre trafikförseelser

föranleder emellertid en ej obetydlig påföljd. En avgiftspliktig varning

skulle följaktligen inte få större praktisk tillämpning.

Grundtanken bakom ett polisbötessystem är, oavsett hur det regleras i detalj,

att den skyldige skall få kännedom om följderna av sitt handlande i

omedelbart samband med en förseelse, anför kommittén. Detta besked skall

lämnas av en polisman. Frågan om det sätt på vilket den misstänkte skall

godkänna påföljden kan emellertid lösas olika. Ställningstagandet i denna

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

fråga är av stor betydelse för hela utformningen av systemet. Kommittén

behandlar följande tre lösningar av frågan.

Betalning av böterna utgör godkännande. Detta system torde lämpa sig

bäst vid förseelser, för vilka bötesstraffet kan sättas relativt lågt. I annat

fall kan betalning ofta inte erhållas inom rimlig tid. Förfarandet är användbart

endast när betalningsprocenten förväntas bli hög. Det har alltså begränsat

användningsområde. Den stora fördelen med förfarandet är att den

misstänkte genom godkännandet — betalningen — slutligen skiljer sig

från ärendet.

Underlåtenhet att klaga över förelagd påföljd anses som godkännande.

När strafföreläggande infördes i vår rätt, framfördes tanken att låta underlåtenheten

att klaga få denna rättsverkan. Detta ansågs emellertid mindre

lämpligt från rättssäkerhetssynpunkt. Även kommittén anser att starka skäl

talar mot att tillmäta en underlåtenhet denna betydelse. Den omständigheten

att en misstänkt inte klagar över en förelagd påföljd behöver ingalunda betyda

att han godtar föreläggandet. Okunnighet, glömska eller oförmåga kan

ej sällan vara orsak härtill.

Skriftligt godkännande av föreläggandet krävs. Detta sätt för godkännande

används vid strafföreläggande, önskvärdheten av största möjliga

likhet mellan ett polisbötesföreläggande och strafföreläggande talar för denna

lösning. Samtidigt vinns den störa fördelen från rättssäkerhetssynpunkt

att man tvingar fram ett positivt handlande från den misstänkte. Det är

även av värde för utredningsorganet -— polisen -— att så snart som möjligt

få kännedom om den misstänktes inställning. Onödigt utredningsarbete

undviks härigenom. Det är emellertid uppenbart att skriftligt godkännande

medför viss omständlighet.

Kommittén har funnit det särskilt väsentligt att godkännandet sker genom

ett positivt handlande av den misstänkte. För att förfarandet skall bli

så praktiskt och smidigt som möjligt anser kommittén att godkännande

bör kunna ske genom såväl betalning som skriftligt medgivande. Godkännande

som lämnas i omedelbart samband med att föreläggandet utfärdas

bör, liksom vid strafföreläggande, godtas. Som processlagberedningen har

framhållit i fråga om strafföreläggande (SOU 1938: 44 s. 499) skulle en

föreskrift om betänketid för den misstänkte i många fall vara onödig. Något

tvång för den misstänkte att godkänna omedelbart skall självfallet inte

föreligga. Den som utfärdar föreläggandet skall upplysa den misstänkte om

de olika möjligheter som erbjuds för att få saken avklarad.

Det är av stor betydelse att det står klart för alla att polisbötesförfarandet

avser förseelser som, enligt vad kommittén säger, inte hör till den egentliga

kriminaliteten. Kommittén föreslår därför att den handling polismannen

utfärdar betecknas ordningsföreläggande och att påföljden kallas ordningsbot.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Polisbötessystemet bör enligt kommitténs mening få den utformningen

att polisman bestämmer straffet enligt straffsatser, som RÅ eller i vissa fall

statsåklagare har fastställt. Polismannens handlingsfrihet begränsas härigenom,

och det blir inte möjligt för den misstänkte att genom diskussion

med polismannen söka förmå denne att utfärda ett föreläggande med lägre

straff. Särskilt för polisens förhållande till allmänheten är detta väsentligt.

Det blir visserligen inte möjligt att beakta alla de speciella förhållanden som

kan finnas i olika fall. Ett ordningsföreläggande bör emellertid vara avsett

endast för normalfallet. Föreligger någon omständighet som gör det mindre

lämpligt att använda den påföljd som avses för normalfallet, skall polismannen

inte utfärda ett föreläggande. Han skall i stället avge rapport i vanlig

ordning.

Kommittén anser det inte nödvändigt eller lämpligt att ordningsföreläggande

i princip underställs annan myndighet, såsom åklagare eller domstol,

för prövning. Med en sådan ordning minskas värdet av institutet i hög grad.

Förfarandet blir väsentligt långsammare och någon större arbetslättnad erhålls

inte. Polisen måste anses kompetent att självständigt handha dessa

avgöranden som är förhållandevis enkla. Kommittén hävdar emellertid att

det i vissa speciella fall som skall beröras i det följande kan vara önskvärt

att ett ordningsföreläggande prövas av annan myndighet, lämpligen åklagare.

Kommittén har vidare övervägt, om klagan skall kunna ske eller prövning

i annan ordning skall äga rum beträffande det föreläggande som polismannen

har utfärdat och den misstänkte har godkänt. Kommittén jämför

med strafföreläggande^ vilket vinner laga kraft i och med att det har godkänts.

Kommittén anser att det inte bör göras någon skillnad mellan straffföreläggande

och ordningsföreläggande i detta avseende. En allmän möjlighet

att klaga över godkänt ordningsföreläggande skulle medföra stora praktiska

svårigheter utan att motsvarande fördelar erhålls. I extraordinär väg

bör emellertid, hävdar kommittén, besvär kunna anföras över ordningsföreläggande.

Förfarandet för sådana besvär bör anordnas på samma sätt som

vid strafföreläggande. Det allmänna bör företrädas av åklagaren. Det skall

åligga polismyndighet att underrätta åklagaren, när förhållandena är sådana

att extraordinära besvär bör anföras.

Kommittén understryker i detta sammanhang att bestämmelserna om

ordningsföreläggande bör utformas på sådant sätt att de inte binder förfarandet

vid någon bestämd handläggningsrutin. Även om det är betydelsefullt

att föreläggandet utfärdas i omedelbart samband med förseelsen, skall

den patrullerande polismannen inte använda ordningsföreläggande i varje

särskilt fall. Förfarandet skall självfallet inte tillämpas, om det under speciella

betingelser visar sig praktiskt olämpligt. Erfarenheten får visa, om

det kan vara fördelaktigt att begränsa användningsområdet till de vanligaste

förseelserna. Kommittén är vidare medveten om att det kan föreligga svå
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

righeter att skriva ut ett ordningsföreläggande exempelvis under olägliga

väderleksförhållanden. Polismännen disponerar emellertid fordon i stor utsträckning

numera. Bilen utgör en lämplig plats för utskriften. Det förekommer

även att fasta kontrollplatser utrustas för trafikövervakningen där

tillgång till full skrivutrustning, bandspelare m. m. finns. Vidare kan ett

föreläggande skrivas ut på polisstationen bl. a. i samband med förhör med

den misstänkte. Det bör tillkomma polisledningen att närmare fastställa

den eller de handläggningsrutiner som skall användas.

Kommittén vill inte heller binda förfarandet för betalningen av ordningsboten

vid något visst sätt. Kommittén anser det olämpligt att polisman

generellt blir skyldig att uppbära betalning i samband med att föreläggandet

utfärdas. Omedelbar betalning skulle visserligen, kanske inte minst från

preventiv synpunkt, ha en stor betydelse. Värdet hos ordningsföreläggandet

från trafiksäkerhetssynpunkt skulle höjas. Kommittén erinrar om att, när

strafföreläggande utfärdas i den misstänktes närvaro, han skall ges tillfälle

att betala ordningsboten omedelbart. Detta bygger på tanken att strafföreläggandet

utfärdas i samband med att åklagaren håller förhör med den

misstänkte. I tillämpningen har denna tanke dock inte följts. Närmare erfarenhet

av betalning direkt till den som utfärdar föreläggande saknas alltså.

Från uppbördsteknisk synpunkt kan det vara till nackdel att ett mycket

stort antal personer får behörighet att ta emot bötesbetalning. Det kan

bli nödvändigt att förenkla uppbördsförfarandet.

När frågan om omedelbar betalning av ordningsbot övervägs måste, anför

kommittén, polisens förhållande till allmänheten beaktas. Ett syfte med möjlighet

till omedelbar betalning är att bespara allmänheten besvär. Genom

förmedling av de olika trafikantorganisationerna kan upplysning spridas

härom. Kommittén finner det uteslutet att den uppfattningen utbreder sig

att böterna tillfaller den polisman som har utfärdat föreläggandet. Samtidigt

understryker kommittén att förhållandet mellan polis och allmänhet

inte får försämras genom ett polisbötessystem. Enligt vad kommittén

upplyser har det framhållits för kommittén att särskilt betalningssättet är

av betydelse. Kommittén finner det svårt att ta ställning i dessa närmast

psykologiska frågor. Den framlida utvecklingen bör inte bindas. Genom försöksverksamhet

torde det vara möjligt att vinna större klarhet om det lämpligaste

förfaringssättet.

I anslutning härtill betonar kommittén alt möjligheten till omedelbar

betalning av ordningsbot är särskilt värdefull i vissa fall. Trafikförseelser

begås ej sällan av personer som befinner sig långt från sin hemort. Det

måste förefalla märkligt för den enskilde, om betalning inte får ske omedelbart.

Visserligen kan polismannen överlämna ett postgiroinbetalningskort.

Detta medför emellertid fördröjning. Särskilt i fråga om utlänningar innebär

det nackdelar. I varje fall bör det finnas befattningshavare på samtliga

polisstationer, gärna bland kontorspersonal, som är behörig att ta emot

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

omedelbar betalning av ordningsbot. Kommittén nämner dessutom att det

särskilt vid större trafikkontroller kan visa sig fördelaktigt att polisman

eller annan person finns tillgänglig som är behörig att ta emot betalning på

platsen.

Kommittén har främst beaktat trafikförseelserna men finner det uppenbart

att behov föreligger att förenkla handläggningsformerna även vid andra

ordningsförseelser. Den nämner förseelser mot allmänna ordningsstadgan

och bestämmelserna angående mått och vikt, förargelseväckande beteende

samt enklare tullmål. Dessa förseelser är ofta av mycket enkel natur.

Kommittén anser därför att polisbötesförfarandet i princip bör vara

tillämpligt på samtliga förseelser, på vilka endast böter omedelbart i penningar

kan följa. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att närmare bestämma

tillämpningsområdet.

Endast beträffande fylleriförseelser har kommittén ansett sig böra mera

ingående pröva, om förutsättningar föreligger — utanför trafikstraffrätten

— att använda ordningsföreläggande. Anledningen härtill är främst, anför

kommittén, att gällande processuella bestämmelser har visat sig mindre

ändamålsenliga, när det gäller att beivra fylleri. Kravet på förenkling är

starkt. Kommittén erinrar om att strafföreläggande i praktiken inte har

kunnat utfärdas i omedelbart samband med förseelserna. När någon har

gjort sig skyldig till fylleri, sänder åklagaren strafföreläggandet till den

misstänkte. Ofta sker detta efter en eller flera månader. På flera håll, särskilt

i storstäderna, godkänns emellertid endast ett begränsat antal straffförelägganden

angående fylleriförseelser. I stor utsträckning förekommer

det därför att man ger den misstänkte tillfälle att utfärda en fullmakt i

samband med förseelsen. Den för vilken fullmakten utfärdas — ofta en

tjänsteman vid domstol — kan sedan erkänna förseelsen inför domstol i

den misstänktes ställe. På vissa orter sker alltid stämning direkt till rätten.

Det förekommer också att man försöker med strafföreläggande som första

åtgärd. Godkänns inte föreläggandet, stäms den misstänkte till rätten. I

de fall fullmakt har lämnats, delges stämningen med ombudet som skriftligen

erkänner förseelsen. Huvudförhandlingen som sedan följer vid domstolen

får en ytterst summarisk karaktär. Kommittén upplyser att Stockholms

rådhusrätt årligen handlägger omkring 7 000 mål av denna karaktär.

Kommittén anser att ordningsföreläggandet, jämfört med det berörda fullmaktsförfarandet,

har den fördelen att det direkt anger straffets storlek för

den misstänkte. Han får veta konsekvenserna av ett godkännande. Från

rättssäkerhetssynpunkt måste detta anses värdefullt. Kommittén erinrar

om att handläggning av fylleriförseelser genom ordningsföreläggande innebär

att straffmätningen sker efter schablon. Detta innebär, åtminstone i

storstäderna, inte någon större skillnad i förhållande till nuvarande praxis.

Kommittén anser det inte vara någon olägenhet att tillämpa enhetsstraff

för fylleriförseelser.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

Slutligen liar kommittén övervägt, om polis kan anses lämpad att ta

ställning till om en fylleriförseelse föreligger eller ej. Den bedömning som

blir aktuell motsvarar enligt kommitténs mening det ställningstagande en

polisman bar att göra, innan han beslutar att en fyllerist skall tas om

hand. Polisen har den omedelbara kontakten med den misstänkte och får

då de bästa möjligheterna att bedöma, om en fylleriförseelse har begåtts.

En granskning i efterhand på handlingarna blir nästan uteslutande av formell

natur. Kommittén finner således att fylleriförseelser väl lämpar sig att

handläggas genom ordningsföreläggande. Fylleriförseelserna är dock i vissa

avseenden av annan karaktär än trafikförseelserna. Vid en trafikförseelse

kan rapporteftergiften ersätta åklagarens möjligheter att besluta att

ej åtala. Motsvarande förhållande gäller inte i fråga om en fylleriförseelse,

där särskilda synpunkter kan påverka åtalsfrågan. Uppgifter från bl. a.

kontrollstyrelsen måste inhämtas, innan slutlig ställning kan tas. Det är

från skilda synpunkter lämpligt att det slutliga avgörandet inte ligger i

polisens hand. Kommittén anser följaktligen att ordningsföreläggande för

fylleri skall underställas åklagaren för prövning. Polismannens föreläggande

får betraktas som ett förslag. Åklagarmyndigheternas arbete med fyllerimål

minskar avsevärt, även om föreläggandet skall fastställas av åklagare.

Kommitténs uppfattning att ordningsföreläggande för fylleri skall underställas

åklagarens prövning aktualiserar frågan, om betalning av ordningsbot

även i dessa fall skall kunna ske i omedelbart samband med att

föreläggandet utfärdas. Det som komplicerar denna fråga är att åklagare

skall pröva, om åtal lämpligen bör ske för förseelse av den som har intagits

på anstalt för alkoholmissbrukare, se 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård (senast ändrad 1964:175). Kommittén anmärker att

den som kommer att utfärda ordningsföreläggande ofta saknar kännedom

om huruvida den misstänkte tillhör berörda kategori. Om ordningsbot betalas

omedelbart, kan det således bli fråga om att återbetala den, när åklagaren

prövar ordningsföreläggandet. De som bär intagits på vårdanstalt för

alkoholmissbrukare känner emellertid i regel väl till att åtal i dessa fall

vanligen inte äger rum. De torde därför upplysa om att de är intagna på

anstalt eller vägra att godkänna föreläggandet. Det finns i vart fall inte anledning

att anta att frivillig betalning kommer att ske i större utsträckning.

Eftersom möjligheten till frivillig betalning i det övervägande antalet fall

ändå medför praktiska fördelar, vill kommittén inte utesluta möjligheten till

omedelbar betalning.

Kommittén överväger i vilken utsträckning ordningsföreläggande skall

användas då särskilda rättsverkningar är aktuella. Det är enligt kommittén

inte lämpligt att ett förverkande enligt 2 kap. 17 § strafflagen — numera

56 kap. 2 § brottsbalken — handläggs i samband med ordningsföreläggande.

Kommittén anser, att föreskrift i detta avseende kan meddelas av Rå,

när ordningsbot fastställs. I andra fall är emellertid frågor om särskilda

3 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Xr 100

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

rättsverkningar väsentligt enklare att avgöra. Kommittén föreslår därför att

ett visst utrymme bör ges för att använda ordningsföreläggande, när förverkande

eller andra rättsverkningar av en förseelse kan ifrågakomma. Vid

exempelvis fylleri anser kommittén att förverkande enligt lagen den 9 maj

1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. bör kunna

tas upp i ett ordningsföreläggande. Kommittén framhåller, att Kungl. Maj :t

bör överväga frågor om förverkande och andra särskilda rättsverkningar,

när ställning skall tas till den utsträckning vari ordningsföreläggande skall

underställas åklagare för eventuell fastställelse. Kommittén anser att i de

fall en rättsverkan är obligatoriskt förenad med en förseelse det inte kan

anses erforderligt med åklagarprövning. Sådan prövning bör däremot ske,

när rättsverkan inte är obligatorisk.

Kommittén har funnit att närmare regler om förfarandet vid handläggning

av ordningsföreläggande enligt de principer som kommittén sålunda

har redovisat bör upptas i en särskild lag. I enlighet härmed framlägger

kommittén förslag till lag om ordningsföreläggande.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag om ordningsföreläggande har i princip tillstyrkts eller

lämnats utan erinran i det alldeles övervägande antalet yttranden. Några

remissinstanser har uttalat viss tveksamhet. Endast länsstyrelsen i Älvsborgs

län, polismästaren i Göteborg, Föreningen Sveriges landsfiskaler och

fem underremissinstanser har avstyrkt förslaget.

I några tillstyrkande yttranden förordas inskränkningar i användningsområdet

för ordningsföreläggande. Länsstyrelsen i Skaraborgs län, domstolskommittén,

polisberedningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund

och Trafikförsäkringsföreningen anser att förfarandet hör begränsas till

»rena» ordningsförseelser och ej avse trafikförseelser i den rörliga trafiken.

Riksrevisionsverket, Föreningen Sveriges polismästare, polismästaren i

Stockholm och ett par underremissinstanser ger uttryck för liknande tankar.

1 ett stort antal allmänt tillstyrkande remissyttranden betonas

särskilt att institutet ordningsföreläggande medger en förenklad och snabbare

handläggning av mindre förseelser. JK uttalar, att ökningen av antalet

trafikförseelser har föranlett att rättsskipningen i trafikmålen blivit långsam.

Detta medför, som kommittén framhåller, betydande olägenheter i

skilda hänseenden. Det är därför angeläget att dessa mål, särskilt de som

har karaktär av ordningsförseelser, handläggs och avgörs enklare och snabbare

än nu. JK understryker att befogade rättssäkerhetskrav inte får eftersättas

genom en förenklad handläggningsordning. Absolut bundenhet vid en

sådan ordning bör således inte komma i fråga. Möjlighet bör finnas att, när

skäl föreligger, använda den normala handläggningsordningen vid domstol

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1066

67

med de garantier för en fullständig och objektiv utredning som denna innebär.

Kommitténs förslag innebär uppenbarligen ett förenklat handläggningsförfarande.

Bl. a. vinns den väsentliga fördelen, att en förseelse kan

beivras omedelbart efter det att den har begåtts. RÄ anser att kommittén

på ett övertygande sätt har visat att institutet strafföreläggande -— trots att

det avlastar domstolarnas arbetsbörda i betydande omfattning — ändå från

andra synpunkter medför olägenheter. RÅ åsyftar dels det förhållandet

att strafföreläggandet innefattar en mångfald arbetsrutiner som utgör en

avsevärd belastning för polis- och åklagarmyndigheterna, dels den omständigheten

att repressionen på en förseelse inte alltid kommer så snabbt som

är angeläget från preventiv synpunkt.

Göteborgs rådhusrätt tillstyrker livligt att ett polisbötessystem införs i

svensk rätt. Det skulle verksamt bidra till att lätta den belastning som

vägtrafikförseelserna medför främst för åklagarna men även för domstolarna.

Samtidigt har det andra fördelar som kommittén har redovisat. Även

länsstyrelsen i Malmöhus län finner det uppenbart att systemet med ordningsföreläggande

är ägnat att medföra mycket stora fördelar från arbetssynpunkt,

i synnerhet för polismän och åklagare. Förslaget är väl motiverat

och utformat, varför det snarast möjligt bör genomföras. Sveriges advokatsamfund

anser att det är synnerligen önskvärt att de förseelser mot vägtrafikförordningen,

som inte innefattar trafikovarsamhet, kan handläggas på

ett enkelt sätt. Poliskammaren i Karlstad säger att den polisorganisation

fungerar bäst där fältorganens slagkraft är stor. Erfarenheten visar att en

dominans av utredare och skrivare i en poliskår är otillfredsställande. Förslaget

till lag om ordningsföreläggande utgör en så välmotiverad reform

att det utan tvekan kan tillstyrkas. Avsevärda fördelar kan vinnas i polisverksamheten

både i fråga om snabb reaktion mot ordningsförseelser och

otydligt förenklad rapportering.

Samtidigt understryker flera remissorgan betydelsen frän trafiksäkerhetssynpunkt

aA'' en snabb handläggning. Sålunda uttalar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att det för trafiksäkerheten är väsentligt, om polisen

har möjlighet att genast ställa den skyldige inför konsekvensen av ett bötesstraff.

Detta sätts då i direkt samband med överträdelsen av trafikregeln.

En lindrigare men omedelbar bestraffning är säkerligen mången gång

verkningsfullare än ett hårdare straff, som blir aktuellt först flera månader

efter förseelsen. Även länsstyrelsen i Värmlands län betonar att straffets

uppfostrande effekt i väsentlig mån heror av den snabbhet med vilken

straff följer på brott. Giltigheten av denna sanning torde vara uppenbar

inte minst vid trafikförseelser av ordningskaraktär, vilka genom själva sin

lindriga beskaffenhet ofta framstår som resultat av nonchalans parad med

— i dagens läge — inte grundlösa förhoppningar om att förseelsen inte skall

bli upptäckt och beivrad. Samhällets åtgärder för att stävja all trafikbroltslighct

och inte minst lindrigare former därav synes därför böra inriktas —

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 1966

förutom på skärpt trafikövervakning — på snabba och smidiga former för

att utkräva ansvar. Kommitténs förslag om ett polisbötessystem synes väl

ägnat att tillgodose önskemålet om snabb handläggning och förhöjd effekt

bos straffet. Liknande uttalanden gör bl. a. hovrätten för Nedre Norrland,

statens trafiksäkerhetsråd och Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Frågan om värdet i och för sig av att en särskild handläggningsform

skapas för ordningsförseelserna berörs av utredningen rörande specialstraffrätten,

som anser att kommitténs resonemang i detta avseende förefaller helt

plausibelt. Men man rör sig här med spekulationer som är svåra att verifiera.

Erfarenheterna av parkeringsbot skulle kunna vara till ledning. Det

undandrar sig emellertid utredningens kunskap, om det förhållandet att

parkeringsbot har införts har påverkat allmänhetens värdering av felparkering

i förhållande till grövre brottslighet. Om en förändring har ägt rum,

har den kanske mera att göra med anonymiteten då boten betalas än med

förfarandets förenkling i övrigt eller botens benämning. Enligt utredningens

mening är det främst praktiska skäl som talar för ett förfarande med ordningsföreläggande.

Utredningen vill emellertid på intet sätt förneka att det

kan vara värdefullt att markera skillnaden mellan rena ordningsförseelser

och allvarlig kriminalitet genom ett särskilt förfarande och en särskild påföljdsbenämning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill inte hålla för osannolikt

att en reaktion från samhällets sida med olika slag av påföljder vid

trafikförseelser, där det rör sig å ena sidan om rent ordningsbetonade företeelser

och å andra sidan om klar ovarsamhet, kan bli av väsentligt värde

för den viktiga del av trafiksäkerhetsarbetet som siktar till att påverka trafikanterna

genom uppfostran och andra psykologiska medel. Uttalanden av

liknande innehåll görs av länsstyrelsen i Malmöhus län och trafiknykterhetskommitién.

De tillstyrkande remissinstanserna godtar nästan genomgående kommitténs

uttalande att det föreslagna systemet för handläggning av ordningsförseelser

inte är ägnat att försämra polisens förhållande till

allmänheten. Sålunda säger sig bl. a. RÅ instämma med kommittén.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att institutet som sådant innebär en

smidig, snabb och från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande avveckling

av problemen. Det bör snarare förbättra än försämra förhållandet mellan

polisen och allmänheten.

Polisberedningen anser att invändningen att förhållandet mellan polisen

och allmänheten kan påverkas negativt inte saknar fog. Trots detta vill beredningen

inte motsätta sig att ordningsföreläggande införs. Svenska polisförbundet

framhåller att störa betänkligheter har framförts från polismannahåll

inom förbundet mot att den enskilde polismannen skulle få rätt

att meddela ordningsbot. Polisen är ingen dömande myndighet, men allmänheten

skulle komma att mera direkt förbinda polisen med bötesstraffet,

dvs. straffutmätningen. Härigenom skulle förhållandet mellan polis och

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1966

allmänhet kanske avsevärt försämras. Inom förbundet har anmärkts att

kommittén inte tillräckligt har beaktat den psykologiska effekten av att

införa ordningsbot. De goda erfarenheterna från andra länder innebär inte

att systemet kan överföras till svenska förhållanden med samma framgång.

Polisförbundet har ändock tillstyrkt kommitténs förslag.

Några avstyrkande instanser lägger stor vikt vid att polisen skulle få en

i viss mån dömande verksamhet. Föreningen Sveriges landsfiskaler ställer

sig i princip avvisande till att polisen åläggs arbetsuppgifter utöver den

egentliga polisverksamheten. Föreningen säger att man inte kan bortse från

strävandena på senare tid att renodla polisarbetet och befria polisen från

uppgifter som ligger vid sidan av den egentliga polisverksamheten. Oidningsföreläggandet

kommer att kräva en alltför vidlyftig och tyngande administrationsapparat

och ge upphov till uppbördstekniska komplikationer.

Folismästaren i Göteborg anser det betänkligt att kommittén vill tillföra

polisen uppgifter, som allmänheten kommer att uppfatta som dömande, vid

en tidpunkt då en fullständig skilsmässa mellan polisens och åklagarnas

funktioner står för dörren.

Av de tillstyrkande remissinstanser som berör samma ämne framhåller

Föreningen Sveriges stadsdomare att skäl givetvis kan anföras såväl för

som mot detta system, som innebär att en dömande verksamhet i inte ringa

grad utövas av polismän. Med den föreslagna utformningen, innebärande

att boten föreläggs enligt en schablon som har fastställts på förhand och

på tillfredsställande sätt, kan föreningen dock tillstyrka förslaget. Poliskammaren

i Malmö anser att bärande invändningar knappast kan göras mot

att polisen anförtros att utöva dömande verksamhet i den omfattning som

har föreslagits. I yttrandet av länsstyrelsen i Värmlands län erinras om att

ordningsförseelserna har ett naturligt samband med polismaktens ordningshållande

verksamhet.

En mera tveksam hållning intar poliskammaren och polismästaren i

Stockholm. Att ålägga polisen att utöva en dömande verksamhet är enligt

dessa remissinstanser ett steg, som principiellt möter starka betänkligheter.

Så länge polisen fullgör en renodlad polisiär uppgift i ordets vedertagna bemärkelse

och alltså inskränker sig till att upprätthålla ordning och säkerhet

samt uppdaga och utreda brott och förseelser, står den tryggare mot

misstänkliggöranden för partiskhet och orättvisa än om den själv skall ta

ställning till påvisade överträdelser. Att sammanföra uppdagande, påtalande

och dömande funktioner på en hand är uppenbarligen i och för sig olämpligt.

För polisens och polisverksamhetens egen skull är en sådan uppgift

allt annat än eftersträvansvärd. Dock driver den tilltagande kompliciteten i

samhället allt hårdare fram kravet på förenklingar och polisen hör inte undandra

sig att medverka om inte mycket starka skäl talar däremot. I den

mån polisen kan tilläggas den nya uppgiften utan att dess ställning gentemot

allmänheten försämras och utan att därmed förutsättningarna för dess

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Mcij.ts proposition nr 100 år 1900

gi undläggande uppgifter nämnvärt rubbas, bör därför denna möjlighet tillvaratas.

Liknande synpunkter anläggs av Föreningen Sveriges polismästare.

Frågan om polismännen har erforderliga kvalifikationer för att

handlägga mindre förseelser genom ordningsföreläggande har tilldragit sig

.stoi uppmärksamhet. Stgrelsen för statens polisskola ger uttryck för uppfattningen

att den enskilde polismannen besitter den ansvarskänsla, det omdöme

och de allmänna kvalifikationer i övrigt som är nödvändiga förutsättningar

för att man skall kunna överlåta avgöranden av ifrågavarande slag

På honom utan men för rättssäkerheten. Hovrätten för Nedre Norrland påpekar

att en handläggningsform av detta slag redan har genomförts i de

flesta kulturländer. Den svenska poliskårens förutsättningar att fullgöra

denna uppgift på ett betryggande sätt står säkerligen inte de utländskas efter.

Vår poliskår får anses vara väl skickad för uppgiften. Hovrätten förutsätter

att behörighet att förelägga ordningsbot tilläggs polisman efter prövning

av polisledningen. Poliskammaren i Malmö erinrar om att polisman

har ansetts besitta kvalifikationer för andra jämförbara uppgifter, t. ex. att

meddela rapporteftergift eller anmaning att betala parkeringsbot och att

företa gripande enligt rättegångsbalken. Därjämte menar poliskammaren

att det föreslagna systemet inte kräver någon egentlig straffmätning av polismannen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar säger sig inte dela uppfattningen

att så gott som alla polismän har erforderliga kvalifikationer för att anförtros

att förelägga ordningsbot. För behörighet måste man kräva att den

enskilde polismannen har erforderlig utbildning och erfarenhet samt att han

också i övrigt är lämplig för uppgiften. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

omtalar att det förekommer, enligt vad erfarenheterna utvisar, att unga och

oerfarna polismän rapporterar företeelser som polismyndigheten sedan finner

inte vara trafikförseelser. Risk föreligger sålunda att oriktiga ordningstörelägganden

kommer att utfärdas och även godkännas av obetänksamhet.

Detta kan väcka misstro hos trafikanterna mot polisen och försämra förhållandet

mellan allmänhet och polis. Länsstyrelsen vill att polisman skall få

särskilt bemyndigande av polischefen. Denne bör kunna väl bedöma vilka

polismän som lämpligen kan betros att förelägga ordningsbot. Några av

dem som har avstyrkt kommitténs förslag om ordningsföreläggande, länsstyrelsen

i Älvsborgs län och Älvsborgs länsavdelning av Föreningen Sveriges

landsfiskaler, framhåller att befogenheten i princip för varje polisman att

utfärda ordningsföreläggande inte synes tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

Enligt vad polis beredningen anför måste polismännen visserligen anses

kvalificerade att handha uppgiften att utfärda ordningsföreläggande, när det

gäller enklare förseelser som lätt kan konstateras. Bland de förseelser som

enligt kommitténs uppfattning skall omfattas av ordningsföreläggande finns

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

dock, yttrar beredningen, åtskilliga typer där det är ytterst vanskligt att dra

gränsen mellan ordningsförseelse och svårare brott, särskilt om bedömningen

skall göras på platsen i omedelbart samband med att förseelsen har

begåtts. Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Svenska försäkringsbolags riksförbund

och Trafikförsäkringsföreningen ger uttryck för samma principiella

inställning.

Kommitténs uppfattning att det i allmänhet inte finns något behov av

förhöjt straff vid återfall i en ordningsförseelse har allmänt godtagits.

JK yttrar att viss hänsyn väl i princip bör tas till tidigare brott vid straffmätningen.

Ordningsförseelserna är emellertid av sådan natur att det inte

synes erforderligt att strängt upprätthålla denna princip. Skyldighet att

införskaffa registerutdrag skulle också medföra ett betydande merarbete

och fördröja handläggningen högst avsevärt. Härigenom förfelas syftet

med reformen i hög grad. Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller

att hinder inte bör möta för de dömande myndigheterna att bortse från

om återfall föreligger beträffande varje slag av brott mot trafiklagstiftningen

utom möjligen olovlig körning, rattonykterhet och rattfylleri. Körkortsmyndigheternas

arbete med expediering av körkortsregisterutdrag skulle

därmed minska betydligt. Under år 1962 utfärdade länsstyrelsen 2 318 utdrag

för domstolarnas räkning. I yttrandena av KAK och MHF påpekas

att praxis är mycket skiftande när det gäller att inhämta utdrag ur lcörkortsregistret

vid brott mot vägtrafikförordningen. Från rättssäkerhetssynpunkt

är^det inte tillfredsställande med olika förfaringssätt i skilda delar av landet.

Den enskilde medborgaren måste vara garanterad lika behandling, oavsett

var förseelsen har begåtts.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Trafikförsäkringsf oreningen

anmärker att en straffskärpning bör ske vid återfall i förseelser som har

betydelse för trafiksäkerheten. En möjlig negativ effekt av att tidigare förseelser

inte beaktas vid ordningsföreläggande uppmärksammas av hovrätten

för Västra Sverige. Det kan tänkas leda till, yttrar hovrätten, att trafikanterna

föranleds att godkänna ett ordningsföreläggande, även om saken är

tveksam, för att därmed undgå att frågan hänskjuts till åklagare och att

undersökning sker i körkortsregistret. Detta är emellertid en svaghet som

finns hos alla system enligt vilket den enskilde har att välja mellan ett

snabbt och billigt samt ett grundligt, säkrare och dyrare förfarande. Hovrätten

finner därför att återfallsfrågan inte bör hindra alt polisbötessystemet

genomförs.

De allmänna principer för förfarandet som kommittén

har angivit angående ordningsföreläggande har genomgående lämnats

utan erinran. Några instanser uppehåller sig vid frågan om föreläggandet

skall utfärdas i omedelbart samband med polismannens personliga kontakt

med den felande eller senare under utredningsarbetet. Statsåklagaren i (lote
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

borg anser det från principiell synpunkt angeläget att bestämda gränser dras

för det^ nya institutet. Föreläggande bör användas endast i de fall då det

framstår som praktiskt och lämpligt. Detta inträffar blott när polismannen

kommer i direkt kontakt med den misstänkte och kan delge honom misstanken.

Stockholms rådhusrätt ger uttryck för likartade synpunkter.

Svenska ledamöterna i Nordisk vägtrafikkommitté vill inte godta att ordningsföreläggande

används i fall då godkännandet inte kan ske omedelbart.

Poliskammaren i Stockholm tar däremot fasta på att föreläggandet

skall kunna delges per post. Med detta tillvägagångssätt vinner man att föreläggandet

kan kontrolleras av befäl, innan det expedieras. Avstår man från

att delge föreläggandet på platsen och framför allt från att omedelbar betalning

utgör godkännande, eliminerar man de största praktiska svårigheterna

för att tillämpa institutet på bred front och även de mest uppenbara psykologiska

olägenheterna. Poliskammaren vill emellertid inte förneka att man

genom att pruta på omedelbarheten avstår från en del av arbetsbesparingen,

främst inbesparade delgivningar. Likalydande yttrande har avgivits av

polismästaren i Stockholm. Poliskammaren i Hälsingborg finner det välbetänkt

att föreläggandet inte binds i den formen att det skall utfärdas, delges

och godkännas omedelbart. Att godkännande skall kunna ske omedelbart

inger länsstyrelsen i Kopparbergs län betänkligheter. När en trafikant blir

föremål för ett polisingripande, blir han oftast så upprörd eller åtminstone

irriterad att hans omedelbara reaktion blir att söka komma ifrån den obehagliga

situationen så fort som möjligt. Han är därför benägen att godkänna

ett föreläggande om ordningsbot, som han vid närmare eftertanke i lugn

och ro kort tid senare bedömer som felaktigt.

Kommitténs förslag att enbart betalning av ordningsboten i vissa fall skall

anses som godkännande anser Kalmar länsavdelning av Föreningen Sveriges

landsfiskaler utgöra en välkommen förenkling, eftersom den påskrift med

namnet på strafföreläggande som nu fordras ofta bedöms som »krångel».

Denna uppfattning delas av några enskilda åklagare, som även upplyser att

man f. n. mången gång betalar böter som har förelagts i strafföreläggande

men underlåter att sända in föreläggandet. Föreningen Sveriges stadsdomare

förklarar att viss tvekan kan råda om förslaget är lämpligt, men föreningen

bedömer riskerna som förhållandevis ringa. Landsfogden i Stockholms

län, i vars yttrande länsstyrelsen i länet har instämt, samt Älvsborgs

länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler anser däremot att möjligheten

att godkänna genom betalning bör utgå. Landsfogden anmärker

att svåra tolkningsfrågor kan uppstå.

Frågan om sättet för betalning av ordningsboten har rönt stor

uppmärksamhet. Göta hovrätt erinrar om att kommittén i huvudsak har

lamnat oppet, i vilken ordning betalning skall kunna ske. Hovrätten framhåller

önskvärdheten av att möjligheten att betala till polismannen, på platsen

eller i en polisbil eller på polisstationen eller annan lokal, inte lämnas

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1066

oförsökt. Detta betalningssätt kan naturligtvis inte bli obligatoriskt, inen i

åtskilliga fall torde en sådan ordning kunna tillämpas utan olägenhet, om

polismännen är utrustade med blanketthäften och betryggande anordningar

för kvittering, ev. stämpelmärken. Anordningen skulle innebära förenkling

och fördelar för såväl myndigheten som den enskilde. Liknande synpunkter

anförs av hovrätten för Västra Sverige och av några enskilda åklagare.

JK förutsätter att möjligheterna till omedelbar betalning särskilt undersöks.

Rådhusrätten i Malmö (majoriteten) hyser också den meningen att man

bör tillgodose allmänhetens intresse att kunna få en ordningsförseelse utagerad

omedelbart i sammanhang med att förseelsen begås. Åklagarmyndigheten

i Uppsala upplyser att myndigheten vid ett flertal tillfällen har

arrangerat försöksverksamhet, då strafförelägganden har utfärdats i omedelbart

samband med hastighetskontroller. Enligt bemyndigande har böterna

också kunnat tas emot från den bötfällde och redovisas till stadsfogden

i staden påföljande dag. De bötfällda personerna har samtliga uttryckt

sin tillfredsställelse över att få förseelserna handlagda omedelbart, utan remiss

till hemorten och utan att behöva bli krävda senare. Svenska polisförbundet

uppställer däremot som förutsättning för att det nya institutet skall

kunna accepteras bl. a. att betalning inte får ske till den enskilde polismannen

eller på poliskontoret och att ingen som helst uppbörd får ske i samband

med större trafikrazzior eller liknande. All betalning av ordningsbot

skall ske på postgiro till exekutiv myndighet. Polisberedningens uppfattning

ansluter i allt väsentligt till vad polisförbundet har anfört på denna

punkt. Beredningen framhåller dessutom att betalning av ordningsbot och

parkeringsbot under alla förhållanden bör ske till samma myndighet. Liknande

synpunkter anlägger bl. a. överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Göteborgs och Kohus samt Södermanlans län, polismästaren i Göteborg och

Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Statspolisintendenten, riksrevisionsverket, styrelsen för statens polisskola,

länsstyrelserna i Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens och Uppsala

län. poliskammaren och polismästaren i Stockholm, poliskamrarna i Malmö

och Gävle, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges polismästare,

Sveriges juristförbund samt ett flertal enskilda åklagare och polischefer

vänder sig särskilt mot omedelbar betalning till den enskilde polismannen

på platsen för förseelsen. Som skäl härför åberopas att risk finns att

förfarandet kommer att inverka menligt på förhållandet mellan polisen och

allmänheten. Poliskammaren och polismästaren i Stockholm hävdar, att betalning

till den enskilde polismannen på platsen skulle återuppväcka den

gamla misstanken att polismannen har procent på indrivna böter och jagar

syndare. Det är väl knappast heller rimligt om polismännen, som ofta är

försatta i situationer som kräver ingripande med våld, skall åläggas att bära

allmänna medel på sig och påtvingas redovisningsansvar.

Riksrevisionsverket anser att ordningsboten regelmässigt bör betalas över

:$r Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 100

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

postgiro eller kontant till den myndighet som redovisar till statsverket för

uppbörd av bötesmedel. Kontant betalning till polisman bör inte komma

i fråga. Det föreligger givetvis ett önskemål från allmänhetens sida att även

kunna betala ordningsbot vid besök på polisstation. Samma förhållande gäller

emellertid också parkeringsbot. Riksrevisionsverket har sig inte bekant

att olägenheter försports av att kontant betalning av denna bot endast kan

ske till indrivningsmyndigheten eller annan myndighet som Kungl. Maj:t

har bestämt. Några remissorgan, bl. a. länsstyrelserna i Kopparbergs och

Västmanlands län, hävdar emellertid att betalning bör kunna ske till funktionär

på polisstationen. Statspolisintendenten föreslår betalning till polisens

postgirokonto. Landsfiskalen i Vellinge distrikt anser att särskilda regler

bör gälla för utlänningar på tillfälligt besök.

Indrivningen av ordningsbot kan medföra problem enligt vad riksrevisionsverket

anför. Det kan befaras att betalning av ordningsbot i stor utsträckning

kommer att ske först sedan saköreslängd bar upprättats och

överlämnats till indrivningsmyndigheten. Eftersom ordningsboten oftast

kommer att vara av ringa storlek, kan indrivningskostnaderna antas bli

betydande i förhållande till indrivet belopp. Riksrevisionsverket ifrågasätter

därför, om inte ordningsföreläggande bör innefatta uttryckligt krav på betalning

inom viss bestämd tid. Påminnelse inom viss ytterligare tidsrymd

bör också utsändas i förekommande fall. Den skyldige bör vidare kunna

medges visst betalningsanstånd av polismyndigheten under villkor att skriftligt

godkännande av föreläggandet äger rum. För att ytterligare nedbringa

antalet indrivningsfall kan övervägas att låta möjligheten till åtal stå öppen,

om föreläggandet visserligen har godkänts men inte har efterkommits genom

betalning. Även statsåklagaren i Göteborg berör åtgärderna för uppbörd

och kontroll. Han framhåller att kontrollen i städer, som har särskilt parkeringskontor,

lämpligen bör förläggas till detta kontor. Uppbörd bör ske

på ett postgirokonto hos parkeringskontoret. Inkommer ordningsboten inte

inom viss tid, bör boten föras i restlängd. Den bör, förslagsvis en månad

efter utfärdandet, överlämnas till utmätningsmannen för indrivning. I orter

som inte har parkeringskontor bör kontroll och uppbörd av bot, som inte

blir förd i restlängd, knytas till särskild avdelning vid åklagarmyndigheten.

Att ordningsföreläggande i vissa fall skall kunna underställas

åklagare för prövning har avstyrkts i ett stort antal yttranden. RÄ framhåller

att ett sådant förfarande skulle stå i strid med den tankegång som ligger

till grund för institutet, nämligen att vinna en omedelbar och snabb

repression på rena ordningsförseelser. Likartade uttalanden görs av bl. a.

JK, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Västmanlands län, Föreningen

Sveriges landsfogdar, polisberedningen och utredningen rörande

specialstraffrätten. Föreningen Sveriges landsfiskaler betonar att underställning,

särskilt när föreläggandet ändras, kan medföra irritation mellan polis

och åklagare.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

75

Kommitténs uppfattning att ordningsföreläggande bör användas endast

vid förseelser som är belagda med böter omedelbart i penninga

r har vunnit allmän anslutning. Det föreslagna tillämpningsområdet,

innebärande att ordningsföreläggande skall tillämpas vid flertalet

trafikförseelser tillstyrks i det övervägande antalet yttranden. I

ett stort antal av dessa riktas emellertid kritik mot förslagets enskildheter

på den grunden att en eller några förseelser anses så allvarliga att förfarandet

inte bör användas. Bland de remissorgan, som har utvalt förseelser som

särskilt allvarliga och betydelsefulla för trafiksäkerheten, har emellertid meningarna

varit mycket delade om urvalet.

Föreningen Sveriges polismästare anger som en förutsättning för att polisen

skall kunna ta på sig uppgiften att förelägga ordningsbot att de förseelser,

som kan komma i fråga, skall vara lindriga och förskylla ett relativt

ringa bötesbelopp. Föreningen anser att en sådan förseelse som att föra bil

med oduglig styrinrättning eller oduglig fotbroms inte skall kunna beivras

genom ordningsföreläggande. Inte heller bör det komma i fråga att ordningsbot

skall gälla belopp över 100 kr. De olika ordningsbotsbeloppen bör

vidare för enkelhetens skull reduceras till ett fåtal. Även länsstgrelsen i

Kronobergs län nämner särskilt fel på styrinrättning och bromssystem. Eftersom

dessa fel ofta antyder en höggradig nonchalans mot trafiksäkerheten,

är länsstyrelsen tveksam om de bör omfattas av ordningsföreläggande.

MHF gör en exemplifiering som enligt dess mening innefattar brott som är

så allvarliga för trafiksäkerheten att de inte får bedömas schablonmässigt.

Detta gäller bristfälligheter på bil — körning med helt obrukbara lyktor,

oduglig fotbroms, m. m. — underlåtenhet att återlämna återkallat körkort

till länsstyrelsen, passerande av järnvägskorsning mot rott ljus, vändning

på motorväg, underlåtenhet att nedbringa hastighet före övergångsställe, underlåtenhet

att stanna före infart på huvudled. Visserligen skall, anför MHF,

polisman som finner förseelsen allvarligare än »normalfallet» överlämna

frågan till åklagare. När en »taxa» finns, är det dock troligt att polisen rutinmässigt

kommer att följa denna i största möjliga utsträckning och taxera

förseelserna enligt denna tabell. Kommitténs förslag måste bli föremål för

en mycket ingående och kritisk granskning med särskild hänsyn till vad

förseelserna kan betyda för trafiksäkerheten. Många förseelser är typiska

för element, vilkas lämplighet för körkortsinnehav starkt kan ifrågasättas.

Särskilt allvarlig skulle effekten av kommitténs förslag bli, om förseelser av

denna typ inte anmäls till körkortsregistret och således kan upprepas utan

att körkortet kommer i fara. Polisberedningen uttalar att förseelser i den

rörliga trafiken lämpar sig mindre väl för att handläggas genom ordningsföreläggande.

De bör därför inte bli föremål för sådant föreläggande. Hit

hör t. ex. backning och vändning på motorväg, åsidosättande av hastighetsbestämmelser

och underlåtenhet att stanna före infart på huvudled. Förseelser

av denna art innefattar ofta straffbar oaktsamhet i trafiken. Läns
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

styrelsen i Skaraborgs län, poliskammaren och polismästaren i Stockholm,

Svenska försäkringsbolags riksförbund samt Trafikförsäkringsföreningen

är av samma mening som polisberedningen. I flera yttranden betonas betydelsen

av att trafikförseelserna antecknas i körkortsregistret.

Kommitténs förslag av innebörd att ordningsföreläggande skall utformas

så, att det i princip kan tillämpas även på andra förseelser än

trafikförseelser har lämnats utan erinran i praktiskt taget samtliga

yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrker dock en

vidgad tillämpning.

Ett stort antal remissorgan har avstyrkt att ordningsföreläggande tillämpas

i fråga om fylleriförseelser. Bland dem som avstyrker är RÅ,

JK, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Västmanlands,

Norrbottens, Skaraborgs och Örebro län, statsåklagaren i Göteborg,

polisberedningen, utredningen rörande specialstraffrätten och Föreningen

Sveriges landsfogdar. Statsåklagaren säger att särskilt anordningen med underställning

av ordningsföreläggande är mindre lämplig vid fylleri. I Göteborg

skulle vart sjätte fall av fylleri behöva prövas i frågan om åtalseftergift.

Det förefaller därför mera praktiskt att ha kvar den nuvarande ordningen,

enligt vilken ett strafföreläggande normalt kan utfärdas inom 7—14

dagar, om prövning av åtalseftergift förekommer. Hovrätten för Västra Sverige

erinrar om att frågan om bötesstraffet som reaktion mot fylleri nu

utreds av särskilda sakkunniga.

I några yttranden har kommittéförslaget emellertid vunnit anslutning.

Stockholms rådhusrätt anser att fördelarna med användning av ordningsföreläggande

vid fylleriförseelser uppväger nackdelarna, varför rådhusrätten

inte vill motsätta sig förslaget. Uttalanden av denna innebörd gör även domstolskommittén.

Poliskammaren och polismästaren i Stockholm säger att

ordningsföreläggandet torde medföra avsevärda arbetsvinster vid fylleriförseelserna

i Stockholm. Positiva synpunkter på förslaget anförs också av

bl. a. länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län.

Möjligheterna att använda ordningsföreläggande vid enklare tullmål behandlas

av generaltullstyrelsen. Styrelsen framhåller att fullmaktsförfarandet

är av praktisk betydelse för att avveckla ett betydande antal tullmål, när

hinder eller svårigheter förutses möta för att använda strafföreläggande.

Detta är ofta fallet, då sjöfolk och resande utlänningar begär smugglingsbrott.

Är brottet erkänt, avfordras den misstänkte rättegångsfullmakt och

deposition av medel till betalning av blivande böter. Det vanligaste smugglingsbpottet

— ringa varusmuggling — är numera belagt med böter omedelbart

i penningar. Styrelsen har i samråd med riksåklagaren utfärdat anvisningar

med viss taxesättning för bötesstraffet. Ordningsföreläggande skulle

otvivelaktigt kunna ersätta fullmaktsförfarandet i stor utsträckning. Man

skulle alltså kunna förenkla handläggningen av enkla tullmål i avsevärd

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1060

Förslaget att förverkande eller annan sådan särskild

rättsverkan skulle få upptas i ordningsföreläggande har kritiserats

från flera håll. Exempelvis anför utredningen rörande specialstraffratten att

bortsett från vanliga fall av förverkande av spritdrycker som påträffas hos

berusade personer konfiskationsfrågor lätt kan bli så komplicerade att de

inte alls är ägnade för att behandlas summariskt av polisman. Utredningen,

som har avstyrkt att fylleriförseelser handläggs genom ordningsföreläggande,

anser att bestämmelsen om särskild rättsverkan bör utgå. Visar sig

ett starkt praktiskt behov av att låta ordningsföreläggande omfatta viss

ordningsförseelse med särskild rättsverkan, kan det övervägas att avskaffa

den särskilda rättsverkan vid denna förseelse. Liknande synpunkter uttalar

hovrätten för Västra Sverige. Enligt JK:s mening bör frågor om icke-obligatoriska

rättsverkningar inte handläggas genom ordningsföreläggande. Föreningen

Sveriges häradshövdingar hävdar likaså att ordningsföreläggande

inte bör utfärdas, om den aktuella rättsverkan — förverkande, dubbel avgift

m. m. _ inte är obligatoriskt förbunden med förseelsen. Svea hovratt

anser uttrycket »rättsverkan» vara för vidsträckt eller i vart fall oklart.

Det bör preciseras vad som skall få föreläggas på detta sätt utöver ordningsboten.

I flera yttranden erinras om att det krävs utbildning och vidareutbildning

av polismännen som skall handha det nya institutet ordningsföreläggande.

Styrelsen för statens polisskola förutsätter att undervisningen i

specialstraffrätt vid skolan väsentligen fördjupas på de områden som omfattas

av ordningsföreläggande. Detta gäller såväl specialkurserna i trafiksäkerhet

och trafikövervakning som kurserna för utbildning av blivande konstaplar

och assistenter. I samband med att de nya bestämmelserna träder i

kraft torde också fordras specialutbildning i skolan av sådant polisbefäl

som handhar frågor om trafiksäkerhet och trafikövervakning. Svenska polisförbundet

anser att befogenhet att utfärda ordningsföreläggande bör anförtros

varje polisman fr. o. m. extra ordinarie poliskonstapel. En förutsättning

härför är emellertid att varje polisman får en sådan utbildning att han

når erforderlig kompetens. Skulle så inte bli fallet, kan motsättningar uppkomma

som inte gagnar vare sig rättssäkerheten för allmänheten eller kårandan

inom polisen. Det medför stora besvärligheter att meddela polismännen

den massutbildning som fordras. Det torde därför bli nödvändigt att utbilda

lokala instruktörer, som svarar för denna utbildning under polischefens

överinseende i polisdistrikten.

Eftersom förfarandet med ordningsföreläggande inte har prövats tidigare

hör systemet, yttrar Sveriges juristförbund, i varje fall under den tid det introduceras

begränsas till ett mindre antal lindriga och lätt konstaterbara

förseelser. Möjligen bör begränsning också göras i fråga om den personal

som engageras. Förbundet syftar på särskilt ordnade trafikkontroller och

liknande, där polisbefäl är närvarande och kan meddela polismännen hand
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

ledning hur den nya befogenheten skall utövas. Föreningen Sveriges stadsfiskaler

tramhåller att erfarenheterna från parkeringsbotssystemet ger föreningen

anledning förorda att en lagstiftning om ordningsföreläggande förs

ut i praktisk tillämpning successivt och först efter mycket noggranna förberedelser.

Det är angeläget att det nya systemet inte bringas i vanrykte genom

okunnighet hos polismännen. Liknande uttalanden gör bl. a. länsstyrelsen

i Kristianstads län samt Föreningen Sveriges landsfogdar. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen säger att riksåklagaren noga bör följa institutets

tillämpning särskilt i början. Klarläggande instruktioner bör utfärdas för

polismännen så att de inte slentrianmässigt utfärdar ordningsföreläggande

även när det inte är lämpligt i det särskilda fallet.

Departementschefen

I det föregående har jag berört att polisen, åklagarna och domstolarna

har fått starkt ökande arbetsbelastning till följd av framför allt trafikförseelsernas

tilltagande antal. Jag framhöll i det sammanhanget bl. a. det angelagna

i att tillgänglig personal inom rättsvården utnyttjas effektivt och alt

möjligheterna till förenklingar i handläggningsformerna tas till vara.

Nar förenkhngsfrågorna aktualiseras, riktas av självklara orsaker uppmärksamheten

särskilt på ordningsförseelsernas handläggning. Beivrandet

av sådana förseelser bör kunna ske i tämligen summariska former och även

utan medverkan av domstol och åklagare (jfr L’U 1958: B 13 s. 18). Exempel

i utländsk rätt har också givit belägg för att en sådan ordning har kunnat

genomföras med gott resultat.

I vårt land har ett reformarbete i sådan riktning inletts genom den år

1960 antagna lagen om parkeringsbot. Förfarandet innebär" att polisman

eller trafikövervakare genom en skriftlig anmaning framställer krav på

schablonmässigt fastställd parkeringsbot och att den enskilde kan få saken

utagerad genom att betala boten.

Redan under förarbetena till parkeringsbotslagen höjdes röster för att ett

likartat polisbötesförfarande — ehuru utan den anonymitet för

den skyldige som utmärker parkeringsbotssystemet — borde kunna användas

också i fråga om andra ordningsförseelser.

Nar nu trafikmålskommittén har lagt fram ett förslag till lag i ämnet,

anser jag tiden vara mogen att från mera allmänna synpunkter än dem

som var aktuella vid 1960 års partiella reform pröva frågan om införande

av ett polisbötessystem med vidsträcktare tillämpningsområde. Med polisbötessystem

avser jag därvid ett förfarande som går ut på att en polisman

förelägger den som har begått en förseelse ett bötesstraff till godkännande

och att den enskilde har möjlighet att få saken slutligt avgjord genom godkännande

i ena eller andra formen. Ett system av denna art har inte satts i

fråga annat än för förseelser av utpräglat ordningsmässig karaktär, nämligen

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966 79

förseelser för vilka inte är stadgad annan påföljd än böter omedelbart i

penningar.

Några betänkligheter torde inte kunna anföras mot en ordning som innebär

att frågor om straffansvar, så länge det rör sig om lindrigare brottslighet,

får sitt slutliga avgörande utan att domstol medverkar. En sådan ordning

har vi redan i strafföreläggandeinstitutet. Ett polisbötessystem skulle

inte innebära annat än att en viss del av de förseelser som nu faller inom

tillämpningsområdet för strafföreläggande — och därmed inom det område

som åklagarna slutligt svarar för — överförs till polisens handlaggningsområde.

Fråga är då om det skulle vara oförenligt med polisens uppgifter och

ställning att polismän får utöva vad som företer vissa likheter med dömande

verksamhet. Under remissbehandlingen har från några håll anförts betänkligheter

i detta avseende. Med anledning härav vill jag framhålla att

det inte är fråga om att en poliisman skall gå in på någon prövning när den

enskilde har annan mening i skuldfrågan eller i fråga om straffmatningen.

Polismannen konstaterar bara att som han har uppfattat saken förseelse av

visst slag har blivit begången. I anslutning därtill inhämtar han av fastställd

sträfftaxa vilket bötesstraff som skall följa på sådan förseelse. Konstaterandet

att förseelsen föreligger är knappast annorlunda beskaffat än den bedömning

som en polisman gör när han beslutar att upprätta rapport angående

en överträdelse eller beslutar att meddela rapporteftergift. Det kan tillläggas

att vi redan genom parkeringsbotslagen har tagit steget att tillägga

polisman en »dömande» uppgift i den bemärkelse som här är i fråga. De

göda erfarenheterna av parkeringsbotsförfarandet visar att det inte finns

anledning att från nu aktuella synpunkter tveka att gå vidare på den inslagna

vägen. Det bör tilläggas att de principiella gränserna för polisens

uppgifter inte kan anses bli rubbade, om polisen tilläggs sådana åligganden

som kan komma i fråga inom ett polisbötessystem. Uppgifter av sådan

art får, lika väl som polisens funktioner enligt parkeringsbotslagen, anses

falla inom ramen för polisens huvuduppgift att upprätthålla ordning och

säkerhet (jfr prop. 1964: 101 s. 51, 77 och 94).

En annan fråga av principiell betydelse är om polismännen har de kvalifikationer

som behövs för att handha ett polisbötessystem. Man har all anledning

att utgå från att den svenska poliskåren inte har sämre förutsättningar

att tillämpa ett sådant förfarande än polismän i andra länder, där

man med framgång har infört systemet i ena eller andra utformningen.

Man kan vidare peka på att de svenska polismännen redan enligt gällande

ordning i flera avseenden har anförtrotts uppgifter som inte gärna kan

anses mindre krävande och kvalificerade än de uppgifter som allmänt sett

kan komma i fråga i ett sådant system. Kommittén har nämnt flera exempel

på detta. Emellertid är frågan om kvalifikationerna självfallet beroende

på vilket tillämpningsområde ett polisbötessystem erhåller och vil
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Mnj.ts proposition nr 100 år 1000

ken utbildning som anordnas för polismännen beträffande ett nytt sådant

system. Men redan det hittills sagda torde berättiga till omdömet att det

inte finns anledning att tro annat än att den svenska poliskåren är vuxen att

efter vederbörliga förberedelser handha ett sådant förfarande.

En annan allmän synpunkt, som har förts fram i en del remissyttranden,

avser att ett system av detta slag befaras kunna medföra att förhållandet

mellan allmänheten och polisen skulle försämras. De antaganden och synpunkter

som har anförts i dessa yttranden är emellertid inte av den art eller

•yngd ntt de motiverar att vi bör avstå från att i praktiken pröva ett polisbötessystem.

En annan sak är att man om ett sådant system införs bör

söka undvika former som är ägnade att hos allmänheten skapa irritation

gentemot polisen.

De mera allmänna synpunkter som jag nu har anfört leder till slutsatsen

att det enligt min mening inte finns fog för principiella betänkligheter mot

att införa ett polisbötessystem på ett vidare område än det som vi hittills

har prövat genom parkeringsbotsförfarandet.

Bland de skäl som talar för ett polisbötessystem har jag redan nämnt det

angelägna i att handläggningsformerna förenklas i de mer bagatellartade

brottmålen. Genom ett sadant förfarande kan åklagarmyndigheterna avlastas

göromål av ganska betydande omfattning. Även för polisen kan det

medföra lättnader genom att tidsödande rapportskrivning bortfaller och

ansvarsfrågan kan bli utagerad på ett snabbt och enkelt sätt. För de enskilda

framstår det säkerligen också regelmässigt som en stor fördel att få

en möjlighet att efter en förseelse kunna klara upp sitt mellanhavande

med det allmänna fortast möjligt. Vidare kan kravet på att beivrande skall

ske snarast efter det en förseelse har blivit begången särskilt väl tillgodoses

inom ramen för ett förfarande av den art som här har diskuterats. Jag

anser därför starka skäl tala för att man bör söka införliva ett polisbötessystem

med vår rättsordning.

Trafikmålskommitténs förslag om ett sådant system har i huvudsak följande

innebörd. Polisman far rätt att förelägga den som begår en förseelse

ett bötesstraff till godkännande. Föreläggandet meddelas i omedelbart samband

med förseelsen eller senare. Bötesbeloppets storlek bestäms enligt taxa

som har fastställts av RÅ eller, efter dennes förordnande, av statsåklagare.

Den felande kan, om han så önskar, antingen omedelbart eller efter viss betänketid

godkänna den förelagda boten. Föreläggandet kan godkännas skriftligen

eller, i vissa fall, genom betalning. Förfarandets tillämpningsområde

begränsas i princip till förseelser, för vilka inte är stadgad annan påföljd

än böter omedelbart i penningar. Inom denna ram skall Kungl. Maj :t äga

bestämma vilka typer av förseelser som får beivras genom denna handläggningsform.

Kommittén har närmare övervägt endast trafik- och fylleriförseelser

och kommit till slutsatsen att förfarandet hör användas vid för
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906 81

seelser av detta slag. Det föreslagna institutet har av kommittén benämnts

ordningsföreläggande. För påföljden föreslås benämningen ordningsbot.

Dessa huvudlinjer i kommitténs förslag har så gott som genomgående

godtagits av remissorganen. Det fåtal remissinstanser, som har avstyrkt

förslaget, har främst åberopat sådana principiella betänkligheter som jag

nyss har behandlat och inte har funnit utgöra hinder för ett polisbötessystem.

Till de för förslaget grundläggande principfrågorna, som har föranlett

viss diskussion under remissbehandlingen, hör avgränsningen av til 1- lämpningsområdet. Som har nämnts föreslås förfarandet kunna

bli tillämpligt endast vid brott för vilka inte är stadgad annan påföljd än

böter omedelbart i penningar, dock ej normerade böter. En sådan avgränsning

finner jag naturlig och riktig, eftersom man därigenom säkerställer

att inte annat än utpräglat ordningsmässiga förseelser kan komma att behandlas

i sådan förenklad ordning. Inom den ramen bör det ankomma på

Kungl. Maj :t att bestämma de typer av förseelser på vilka förfarandet skall

bli tillämpligt. En sådan ordning gör det möjligt att i ett inledningsskede

pröva förfarandet på ett begränsat antal förseelsetyper, varvid man kan

samla och tillgodogöra sig erfarenheter av systemet. Förberedelse- och utbildningsarbetet

kan också bli enklare, om systemet prövas i mindre skala i

en första etapp.

Behörighet att utfärda föreläggande skall enligt förslaget tillkomma

polisman. Kommittén har dock förutsatt att närmare bestämmelser i

vilken utsträckning polismän i olika tjänsteställningar skall få utfärda föreläggande

för förseelser av olika slag skall meddelas i administrativ ordning.

I flera remissyttranden har anförts synpunkter av innebörd att det bör göras

viss differentiering så att förseelser som inte är av det enklaste slaget

blir handlagda av polismän med särskilda kvalifikationer. Dessa synpunkter

anser jag beaktansvärda. Särskilt vill jag framhålla betydelsen av att

bara polismän som har fått utbildning för uppgiften tilläggs behörighet.

Vidare ansluter jag mig till uppfattningen att behörigheten bör kunna göras

olika för polismän i olika tjänsteställning.

Straff mätning i egentlig mening skall enligt kommittéförslaget inte

ankomma på polismännen. RÅ eller i vissa fall statsåklagare skall fastställa

fixa bötesbelopp för de förseelsetyper som kan beivras enligt den

förenklade ordningen. Införande av en sådan straffbestämning efter schablon

har i regel inte mött invändningar under remissbehandlingen. Tvärtom

har det från en del håll ansetts som ett viktigt moment i det föreslagna

systemet att någon skönsmässig bedömning i fråga om straffets storlek

inte ankommer på polisman. För egen del anser jag att det är en väsentlig

praktisk fördel med straffbestämning enligt fasta taxor på detta område.

Man undviker därmed risker för oenhetlighet i straffmätningen. Vidare

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

vinns att polismännen vid mellanhavande med enskilda inte behöver ingå

i diskussioner om straffets avvägning utan kan hänvisa till den fastställda

taxan.

Emellertid har spörsmålet om straffmätning enligt schablon också andra

aspekter. En synpunkt som kommittén har anfört avser att ett schablonmässigt

fastställt bötesstraff måste ta sikte på normalfallet inom varje

typ av förseelser. Föreligger någon omständighet, som gör att ett konkret

fall klart skiljer sig från normalfallet, bör enligt kommitténs mening saken

inte behandlas genom ett summariskt polisbötesförfarande utan hänskjutas

till prövning i annan ordning, där straffmätning kan ske under

beaktande av föreliggande särskilda förhållanden. Denna princip har vunnit

gillande under remissbehandlingen och även jag ansluter mig därtill.

En särskild fråga i detta sammanhang är om återfall skall anses vara

en sådan omständighet som bör utesluta handläggning inom det föreslagna

systemets ram. Här kommer man in på en avvägningsfråga. Det kan hävdas

att en återfallssituation principiellt sett bör beaktas och ofta föranleda

förhöjt straff. Men det är också uppenbart att en sådan ordning skulle omintetgöra

den snabbhet och de praktiska fördelar i övrigt som följer med

ett polisbötessystem. Det skulle bli nödvändigt för polisen att med hjälp av

lokala eller centrala register efterforska, om varje misstänkt tidigare har

gjort sig skyldig till en likartad förseelse. Kommittén har ansett att man

inom ett polisbötessystem bör kunna lämna därhän om återfall är för handen.

Förutom praktiska skäl har därvid åberopats att man redan nu i rättstillämpningen

på åtskilliga håll inte beaktar om återfall föreligger. Kommitténs

synpunkter har vunnit stor anslutning vid remissbehandlingen och

bara från några håll har viss tveksamhet uttalats.

Vill man nå de praktiska fördelar som kan följa med ett polisbötessystem,

måste man enligt min mening ta konsekvensen att handläggningen får en

summarisk prägel, där utrymme inte ges att beakta förhållanden som inte

kan konstateras vid handläggningstillfället. Med hänsyn till att återfall

vid ordningsförseelser — om sådant i praktiken alls beaktas — oftast torde

föranleda en jämförelsevis ringa sträf förhöj ning anser jag att man utan

större betänkligheter kan acceptera denna konsekvens. Detta betyder dock

inte att återfallssituationer aldrig bör beaktas när det gäller ordningsförseelser.

Blir det för de trafikövervakande polismännen känt att en person gång

på gång sätter sig över gällande bestämmelser bör detta vid ny förseelse föranleda

rapport i och för åtal (jfr prop. 1960: 175 s. 84).

Kommitténs förslag innebär inte att någon förändring skall ske när det

gäller anteckningar i kör kortsregistret. Det bötesstraff för trafikförseelser

som avses förekomma vid det föreslagna ordningsföreläggandeinstitutet

skall alltså föranleda anteckning i registret på samma sätt som

nu sker när motsvarande förseelser beivras genom strafföreläggande. Jag

anser i likhet med flera remissinstanser att det är av värde att denna ord
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

ning behålls. Den preventiva effekten av beivrandet skulle försvagas, om

registreringen upphörde.

Kommittén har föreslagit att utfärdandet av ett föreläggande skall

kunna ske såväl i omedelbart samband med förseelsen som senare. Detta

liar i stor utsträckning godtagits under remissbehandlingen. Några remissinstanser

har dock hävdat att föreläggandet hör utfärdas bara vid en direkt

kontakt mellan den misstänkte och polismannen, men det finns andra

som har förordat att föreläggandet i allmänhet skall översändas till den

misstänkte med posten. Enligt min mening är det från både praktiska och

psykologiska synpunkter önskvärt att ett föreläggande utfärdas så snart

som möjligt efter förseelsen och i den misstänktes närvaro. Därigenom

kan eventuella missförstånd klaras upp omgående. Vidare är det av värde

att den som är medveten om sin överträdelse genast ställs inför påföljden

av sin handling. En omedelbar handläggning bör alltså vara normalfallet.

Det kan emellertid föreligga hinder för en sådan handläggningsordning,

exempelvis i det inte ovanliga fallet att utredningen fullbordas vid en tidpunkt

när den misstänkte inte är tillstädes. Man bör därför inte utesluta

möjligheten för polisen att i sådana fall, om praktiska hänsyn talar härför,

tillställa den misstänkte föreläggandet med angivande av viss frist för

den misstänkte att ta ställning till föreläggandet.

Kommittén har föreslagit att godkännande skall kunna ske skriftligen

eller i vissa fall enbart genom betalning av det förelagda bötesbeloppet.

Med få undantag har detta godtagits av remissinstanserna. Jag ansluter

mig också till en sådan ordning, varvid jag dock vill erinra om att, isom

jag nyss har sagt, huvudregeln bör vara att handläggningen skall slutföras

i direkt anslutning till att förseelsen uppdagas och i den misstänktes närvaro.

Utrymmet för godkännande enbart genom betalning blir därigenom

begränsat.

Frågan om sättet för betalning av förelagt bötesbelopp har

kommittén ansett böra — i likhet med vad som gäller för strafföreläggande

— lösas genom bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj:t. Kommittén

har förutsatt att förfarandet inte skall bindas vid något visst sätt för

betalning. Den enskilde bör enligt kommittén, särskilt i samband med större

trafikkontroller, beredas möjlighet att betala omedelbart. Ett betydande

antal remissorgan har emellertid med skärpa framhållit att betalning inte

bör ske omedelbart på gatan till den enskilde polismannen. I andra yttranden

hävdas däremot, med åberopande framför allt av den preventiva betydelsen

av omedelbar betalning, att möjligheten till sådan betalning inte

bör lämnas oförsökt. De remissinstanser, som har haft erinringar mot en

omedelbar betalning, gör huvudsakligen gällande att ett sådant förfarande

skulle försämra polisens förhållande till allmänheten och medföra uppbördstekniska

komplikationer.

För egen del vill jag — i anslutning till vad jag tidigare har anfört —

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

betona att det är betydelsefullt att förfarandet anordnas så, att polisens

förhållande till allmänheten inte försämras. De farhågor som i detta avseende

har uttalats särskilt från polishåll bör inte lämnas obeaktade. Jag

är därför inte beredd att f. n. förorda en ordning som innebär att den enskilde

polismannen lar emot betalning. En sådan ordning skulle f. ö. föranleda

åtskilliga uppbördstekniska och redovisningsmässiga problem. Eftersom

det i allmänhet inte innebär någon större olägenhet för den enskilde

att betala in böterna på ett postgirokonto, bör en sådan betalningsform

vara det normala. Om dessutom andra betalningssätt kan komma i fråga

— t. ex. på en polisstation eller till särskild tjänsteman vid större trafikkontroller

— får bedömas, när mera ingående undersökningar av organisatorisk

natur har verkställts. En arbetsgrupp inom justitiedepartementet arbetar

med organisatoriska spörsmål bl. a. avseende anordnandet av uppbörden

av parkeringsbot och strafföreläggandcböter samt uppbörden inom

ett system av den typ som nu är i fråga. Uppmärksamhet ägnas därvid bl. a.

åt frågan om det är möjligt att utnyttja automatisk databehandling för att

få ett enkelt och effektivt uppbörds-, redovisnings- och kontrollsystem. Hur

betalnings- och uppbördsfrågorna närmare skall lösas torde med hänsyn

till det anförda böra lämnas öppet t. v. Detta synes ej hindra att man nu

tar ställning till ett polisbötessystem som sådant, eftersom de nämnda frågorna

är av den art att de torde kunna regleras genom bestämmelser av

Kungl. Maj:t.

I kommitténs förslag förutsätts att föreläggande beträffande vissa slag

av förseelser skall underställas åklagare för prövning. Som exempel

nämns fylleri, eftersom sådan förseelse ofta ger anledning till åtalsprövning

enligt 57 § nykterhetsvårdslagen. Förslaget i denna del har mött

invändningar i ett stort antal remissyttranden. Enligt bl. a. RÅ:s mening

står ett sådant underställningsförfarande i strid med den tankegång som

är grundläggande för ett polisbötessystem, nämligen att vinna en omedelbar

och snabb repression på ordningsförseelser. Jag delar denna uppfattning.

Enligt kommitténs förslag skulle i viss utsträckning även frågor om

förverkande och annan sådan särskild rättsverkan

kunna handläggas inom ramen för polisbötessystemet. En del remissinstanser

har dock anfört betänkligheter mot förslaget i den delen. Jag finner denna

kritik vägande. Åtminstone till en början synes därför frågor om förverkande

och annan sådan särskild rättsverkan böra hållas utanför polisbötessystemet.

Uppkommer sådan fråga, får handläggningen alltså även i

fortsättningen ankomma på åklagare, varvid strafföreläggande kan bli aktuellt.

På ett område kan dock starka praktiska skäl tala för att förverkande

bör kunna upptas inom ramen för det föreslagna systemet, nämligen om

detta görs tillämpligt på ringa varusmuggling, varvid i så fall tjänstemän

inom tullverket skulle handha handläggningen. Generaltullstyrelsen har

opaginerad Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1960

förordat att systemet, inbegripet förverkande, skall få tillämpas på detta

område. Innan ställning tas till denna fråga behövs dock ytterligare utredning.

Av det anförda framgår att jag förordar alt ett polisbötessystem införs

enligt de grundläggande principerna i kommitténs förslag men med några

undantag och modifikationer. Detta kräver lagstiftning. Lagreglerna

torde lämpligen böra sammanföras i en särskild lag. I enlighet härmed har

förslag till lag i ämnet upprättats inom justitiedepartementet. Beträffande

övervägandena i skilda detaljfrågor får jag hänvisa till specialmotiveringen

i det följande.

Några synpunkter beträffande huvudsakligen begreppsmässiga spörsmål

bör dock lämpligen beröras redan i detta sammanhang. Kommittén har

som nämnts föreslagit att det bötesstraff som skall föreläggas genom polismans

föreläggande kallas »ordningsbot». Visserligen är det här inte

fråga om en påföljd med sådana specifika drag som är utmärkande för parkeringsboten

och som gjorde det motiverat att införa en särskild benämning

för denna. Det straff som kommer i fråga And ordningsföreläggande

är böter i vanlig mening och de allmänna reglerna om indrivning, förvandling

m. m. avses i princip vara tillämpliga, liksom också bestämmelserna

i 25 kap. brottsbalken. Emellertid anser jag ändå att särskilt psykologiska

skäl talar för kommitténs förslag att den påföljd som föreläggs av polisman

i summarisk ordning får en särskild benämning. Därigenom klargörs för

allmänheten att det vid denna handläggningsform är fråga om förseelser

av ordningskaraktär. Jag ansluter mig därtör till kommitténs förslag att

påföljden skall kallas ordningsbot.

Det nya institutet är av processuell natur och kommittén har ansett att det

bör erhålla ett särskilt namn, nämligen ordningsföreläggande. Denna benämning

har under remissbehandlingen utsatts för viss kritik från språkliga

synpunkter. Kritiken kan inte anses oberättigad. Vad som föreläggs är en

påföljd och strängt taget borde man därför tala om ordningsbotsföreläggande.

Det kortare uttrycket ordningsföreläggande har dock sedan kommittébetänkandet

framlades hunnit vinna viss hävd och jag anser det godtagbart

som teknisk term. Det är praktiskt att ha en sådan term som kan beteckna

både den handling polismännen skall utfärda och det processuella institutet.

Jag anser dock inte att uttrycket bör tas upp i lagtexten.

Vidare har kommittén i sitt förslag till lagtext använt benämningen »förseelse»,

uppenbarligen i syfte att markera att lagen gäller lindrigare brottslighet.

Någon fast uppfattning om vilka brott som bör hänföras till förseelsernas

grupp har vi dock inte i svensk rätt. Jag anser därför att man i

lagtexten bör knyta an till brottsbalkens begrepp och använda termen brott.

Som redan har berörts innebär förslaget att Kungl. Maj :t bemyndigas

att bestämma vilka typer av brott som skall kunna beivras genom ordningsföreläggande.

Urvalet skall ske inom den ram som följer av att lagen

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

avses gälla bara förseelser belagda med böter omedelbart i penningar,

dock ej normerade böter. Vilken omfattning ett sådant förordnande kan

komma att få är självfallet för tidigt att uttala sig om. Jag har dock redan

nämnt att förfarandet till en början bör prövas i mindre skala och i fråga

om ett begränsat antal förseelsetyper. Lämpligen kan man därvid börja

med försöksverksamhet i ett antal polisdistrikt. Lagen bör följaktligen innehålla

bestämmelse som gör det möjligt för Kungl. Maj:t att i ett övergångsskede

meddela förordnanden som är lokalt begränsade.

På längre sikt är dock en generell tillämpning av lagen avsedd och det

kan beroende på erfarenheterna under den första tiden komma i fråga

att undan för undan utsträcka lagens tillämpning till nya förseelsetyper.

I dagens läge synes det mest angeläget att den nya lagen vinner tillämpning

på sådana trafikförseelser inom penningbotsområdet som har liög

frekvens. Detta är en förutsättning för att de åsyftade arbetslättnaderna

skall uppnås. Strävandena bör därför inriktas på att snarast möjligt få

med sådana förseelser som enligt erfarenheten oftast uppdagas vid polisens

trafikövervakande verksamhet. Erfarenheterna från trafikkontrollerna

är här av särskilt värde. I betänkandet (s. 203) har upptagits en statistik

som närmare belyser vilka förseelser som är särskilt vanliga. Enligt

min mening är det uteslutet att, som några remissinstanser har ifrågasatt,

från ordningsbotsområdet undanta förseelser i den rörliga trafiken.

En av fördelarna med det nya systemet är ju att man i trafiksäkerhetens

intresse kan tillgodose önskemålet om en snabb beivran. Just snabbheten

i ingripandet mot och beivrandet av trafikförseelser är uppenbarligen

ägnat att medverka till förbättrad trafikdisciplin och därmed ökad trafiksäkerhet.

Under remissbehandlingen har vidare anförts exempel på förseelser,

som kan vara särskilt farliga från trafiksäkerhetssynpunkt och som av

den anledningen möjligen borde undantas från ordningsbotssystemets tilllämpningsområde.

Bl. a. har nämnts förande av bil med bristfällig styrinrättning

eller dåliga bromsar, vändning på motorväg och hastighetsöverträdelser

av den art att fråga kan uppkomma om överträdelsen inte bör

bedömas som vårdslöshet i trafik. Dessa påpekanden är otvivelaktigt dikterade

av omsorg om trafiksäkerheten och farhågor att förseelserna kan

komma att bli för milt behandlade inom ramen för ett summariskt ordningsbotssystem

med fasta strafftaxor. Emellertid vill jag peka på att standardstraffet

för den ena och andra förseelsen självfallet kommer att bestämmas

med hänsyn till förseelsens typiska farlighet. Vidare är att märka att

enligt mitt förslag användningen av penningböter är mer begränsad än enligt

kommittéförslaget.

Vidare vill jag understryka vad jag tidigare har sagt om att schablonstraffet

enligt sakens natur tar sikte på normalfallet inom varje förseelsetyp.

Om ett konkret fall avviker härifrån — t. ex. att en hastighetsöverträdelse

är påfallande grov eller ett utrustningsfel på en bil visar hög
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

gradig brist på ansvar i fråga om egen och andras säkerhet i trafiken —

skall ordningsföreläggande inte användas utan saken gå till åklagares

prövning i vanlig ordning, så att straffet kan sättas i relation till förseelsens

svårhetsgrad i det särskilda fallet. Detsamma gäller naturligtvis om

ansvar för vårdslöshet i trafik kan komma i fråga. Detta är ett betydelsefullt

moment i det föreslagna systemet och det bör kraftigt understrykas

vid utbildningen och i andra sammanhang när det nya systemet förs ut

i praktiken.

Jag vill tillägga att sådana bedömningar som nyss har berörts redan nu

i realiteten verkställs av polismännen i viss utsträckning, nämligen när

de avgör hur omfattande rapport angående en trafikförseelse skall göras.

Betraktas förseelsen som jämförelsevis lindrig, brukar rapporterna oftast

göras helt summariska. Fylligare rapporter med detaljer, som kan ge åklagaren

ett egentligt underlag för en bedömning om vårdslöshet i trafik föreligger

eller om av annat skäl en särskilt sträng bestraffning är motiverad,

torde i regel upprättas endast när polismannen själv har funnit förseelsen

allvarlig.

Vad gäller frågan om fylleri skall kunna beivras genom ordningsföreläggande

anser jag det inte otänkbart att det organisatoriskt går att ordna

så, att man vid polisdistrikten snabbt kan få upplysning från centralt register

huruvida beträffande viss person föreligger sådant förhållande att

särskild åtalsprövning enligt 57 § nvkterhetsvårdslagen bör ske. Därmed

skulle det i och för sig bli möjligt att låta ordningsföreläggande komma till

användning beträffande fylleri i sådana fall där det har konstaterats att

sådan prövning inte kommer i fråga. Emellertid bör också beaktas att frågan

om samhällets åtgärder beträffande berusade personer som har omhändertagits

på allmän plats f. n. är under utredning. Frågan om möjligheten

för och behovet av att tillämpa ordningsföreläggande på fylleriförseelser

anser jag därför böra övervägas först i senare sammanhang.

Kommande erfarenheter kan göra det befogat att utsträcka det nya institutets

användning till åtskilliga andra typer av förseelser inom penningbotsområdet.

Närmare överväganden härom finns det dock inte anledning

att gå in på i nuvarande läge.

Parkeringsbotslagen

Som tidigare har redovisats handläggs vissa parkeringsförseelser med

tillämpning av lagen om parkeringsbot. En förutsättning för att detta förfarande

skall kunna användas är att överträdelsen inte är belagd med svårare

straff än böter omedelbart i penningar. För vissa parkeringsförseelser

stadgas emellertid dagsböter och följaktligen är parkeringsbotslagen inte

tillämplig i dessa fall.

Bestämmelser om parkering, stannande och uppställning av motorfor^

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

don finns i 49 § vägtrafikförordningen och i lokala trafikföreskrifter. Parkeringsbotslagen

kan tillämpas endast då bestämmelserna i 49 § 3 mom.

vägtrafikförordningen eller i lokala trafikföreskrifter har överträtts. Straffet

är nämligen i dessa fall böter omedelbart i penningar. Parkering på väg

får enligt stadgandet i 49 § 3 mom. inte ske, om parkering hindrar andra

fordon att fritt komma förbi, vid spårvägshållplats eller på utrymme, avsett

för trafik med spårvagn, vid busshållplats inom ett område av tio meter

på vardera sidan om hållplatsskylt, på tydligt markerad plats för droskstation

med annat fordon än sådant, för vilket stationen är avsedd, på bro

eller viadukt eller i vägport eller trafiktunnel eller framför ingång eller

infart till fastighet, om passage till eller från fastigheten därigenom obehörigen

hindras eller störs.

Systemet med parkeringsbot kan däremot inte användas, när någon har

brutit mot bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen, eftersom

straffet i dessa fall är dagsböter. Stannande eller uppställning på väg får

enligt detta stadgande i princip inte ske på motorväg utom på parkeringsplats

och ej heller i skarp kurva eller nära sådan eller på backkrön eller

i närheten därav eller på annan plats, där sikten är skymd, vid vägkorsning

inom ett avstånd av tio meter från korsande körbanas närmaste ytterkant,

framför vägmärke, så att detta skyms, på tydligt markerat övergångsställe

för gående eller inom ett område av tio meter före övergångsstället

eller inom särskild filmarkering eller så nära sådan, att inkörning i rätt fil

därigenom försvåras. Även en förseelse mot bestämmelsen i 49 § 4 mom.

vägtrafikförordningen om bl. a. skyldighet att vidta sådana åtgärder, att

fordonet hindras att komma i gång av sig självt, bestraffas med dagsböter,

varför parkeringsbot inte heller här kan användas. Vidare kan framhållas

att 42 § 4 mom. vägtrafikförordningen innehåller en bestämmelse om bl. a.

uppställning av fordon inom visst avstånd från järnvägskorsning.

Parkeringsförseelser, som omfattas av parkeringsbotslagen, antecknas

inte i körkortsregistret. Däremot sker enligt 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen

den 7 december 1951 (nr 743, 80 § 2 mom. ändrad senast 1964: 734)

anteckning i detta register om övriga parkeringsförseelser.

Kommittén

Kommittén uttalar att erfarenheterna av det genom lagen om parkeringsbot

införda förfarandet har varit goda och att såväl polisens som åklagarnas

arbete med parkeringsärenden har underlättats väsentligt. Kommittén

anser att det inte föreligger någon anledning att överväga ändringar i handläggningen

enligt parkeringsbotslagen. Däremot tar kommittén upp frågan

om förfarandet bör tillämpas vid flera förseelser än som nu faller under

lagen. Förutsättningarna för att tillämpa lagen i större delar av landet än

f. n. behandlas också i betänkandet.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

Kommittén framhåller att redan i samband med att parkeringsbotslagen

genomfördes önskemål framfördes om en mera vidsträckt tillämpning av

lagen. I den promemoria, som låg till grund för lagstiftningen, föreslogs att

lagen skulle tillämpas vid överträdelse av lokal trafikföreskrift vid parkering

eller annan uppställning av motorfordon, dock ej moped. I remissyttrandena

över promemorian framfördes från flera håll tanken att förfarandet

inte borde begränsas att gälla endast förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter

(prop. 1960: 175 s. 62 ff.). Enligt det av riksdagen antagna

förslaget till lag om parkeringsbot korn också förseelser mot 49 § 3 mom.

vägtrafikförordningen att omfattas av parkeringsbotslagen.

Kommittén redovisar en av parkeringskontoret i Stockholm upprättad

statistik angående parkeringsanmärkningarnas antal och fördelning för tiden

den 1/7—31/12 1961. Av denna framgår följande.

Kurva .................. 17

Backkrön ................ —

Skymd sikt .............. 1

Vägkorsning.............. 1 530

Framför vägmärke ........ 23

Övergångsställe............ 2111

Filmarkering.............. 535

Busshållplats.............. 140

Bro etc................. 386

Framför ingång............ 508

Hindrande parkering ...... 102

Stoppförbud..............

Avgiftsplikt .............. 9 650

P-förbud, ständigt ........ 7 809

P-förbud, vissa tider ...... 10 629

2-minutersregeln .......... 631

Markerad hållplats ........ 43

Tidsbegränsad parkering .... 1 953

24-timmarsregeln.......... 1515

Förbud mot nattparkering.. 8 826

Högeruppställning ........ 3 800

Annan förseelse .......... 1216

Summa

4217 (= 49 § 2 mom, vägtrafik
förordningen)
-

1 136

46 072

55 413, därav rapporterade av

polis .................. 10 141

trafikvakter ............ 45 272

3 988

Med åberopande av dessa uppgifter uttalar kommittén att redan denna

statistik visar att det skulle vara av väsentlig praktisk betydelse om även

förseelser mot 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen omfattades av parkeringsbotslagen.

Främst är det överträdelser av förbudet att stanna eller

uppställa fordon vid vägkorsning, övergångsställe eller filmarkering, som

bär större frekvens.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Enligt vad som har inhämtats under departementsbehandlingen förekom

under år 1965 i Stockholm 12 395 rapporterade parkeringsförseelser, som ej

omfattades av parkeringsbotslagen.

Kommittén framhåller att enligt dess förslag till nya straffskalor vid vissa

trafikförseelser dagsböter inte längre skall användas vid överträdelse av

bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen. Något på straffskalorna

beroende hinder mot användning av parkeringsbot föreligger följaktligen

inte längre om detta förslag följs.

Det avgörande för frågan om en vidgning av parkeringsbotslagen måste

emellertid enligt kommittén vara om det föreligger någon väsentlig saklig

skillnad mellan de i 49 § 2 resp. 3 mom. vägtrafikförordningen angivna förseelserna

och om denna skillnad är tillräckligt stor för att motivera att endast

överträdelser av 3 mom. skall handläggas med tillämpning av parkeringsbotslagen.

Kommittén förklarar att den vid sina undersökningar inte har kunnat

finna att någon sådan mera betydande skillnad föreligger. Det kan visserligen

göras gällande att vissa av bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen

— exempelvis förbudet att stanna eller uppställa fordonet i

skarp kurva (b), vid vägkorsning (c) eller vid övergångsställe (e) — är

betingade av ett mera uttalat trafiksäkerhetsintresse. Även parkeringsförbuden

i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen vid exempelvis spårvägshållplats

eller busshållplats torde emellertid enligt kommittén ha en stor betydelse

från trafiksäkerhetssynpunkt. I Stockholm medför en förseelse mot

49 § 2 mom. vägtrafikförordningen ett strafföreläggande på åtta dagsböter

å fem kronor, medan parkeringsboten för överträdelse av 49 § 3 mom. i

samma förordning är fastställd till 25 kronor. Denna föga betydande skillnad

i straffmätningen utgör ett starkt belägg för att svårhetsgraden av dessa

förseelser kan anses vara ungefär likartad.

Emellertid framhåller kommittén att ett förslag om att parkeringsbotslagen

skall kunna tillämpas vid överträdelse av bestämmelserna i 49 § 2

mom. vägtrafikförordningen även måste få till konsekvens att underrättelseplikten

till körkortsregistret om dessa förseelser enligt 80 § vägtrafikkungörelsen

bortfaller. Parkeringsbotslagen förutsätter att den som har begått

en förseelse, som handläggs med tillämpning av lagen, förblir anonym.

Anteckningen om dessa förseelser i körkortsregistret har emellertid enligt

kommittén en mycket liten betydelse för prövning av frågor om återkallelse

av körkort. Även i övrigt har dessa anteckningar ringa värde för bedömning

av vederbörandes lämplighet som körkortsinnehavare. Anteckningen

i körkortsregistret kan därför avvaras.

I detta sammanhang påpekar kommittén att det kanske kan göras gällande

att anonymiteten, när en parkeringsförseelse handläggs med tillämpning

av lagen om parkeringsbot, medför att antalet överträdelser skulle

stiga. Invändningen synes emellertid kommittén mindre hållbar. Det är

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

91

främst andra faktorer, som i dessa fall påverkar trafikanterna. Den redan

vunna erfarenheten av parkeringsbotslagen visar således inte, att lagen

i nämnvärd grad har medverkat till att antalet förseelser har stigit.

Kommittén erinrar om att den tidigare i betänkandet har framhållit att

en effektiv övervakning är det kanske främsta medlet för att uppnå god

efterlevnad av trafikföreskrifterna. En förenklad handläggning av överträdelser

av dessa föreskrifter är en av de vägar på vilka man kan gå fram för

att med tillgängliga personella resurser nå bästa möjliga resultat. En vidgning

av systemet med parkeringsbot kan medverka till att tillsynen av parkeringsföreskrifternas

efterlevnad blir bättre. Den omständigheten att förhållandevis

likartade förseelser skall handläggas på olika sätt, måste utgöra

en betydande olägenhet inte enbart från administrativ synpunkt, övervakning

av parkeringsföreskrifterna i storstäderna sker i stor utsträckning

genom särskilda trafikövervakare. Det måste då anses praktiskt att dessa

kan förelägga parkeringsbot för en så betydande grupp förseelser som här

är aktuell, dvs. överträdelser av bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen.

Mot bakgrunden av nu redovisade överväganden föreslår kommittén att

även överträdelse av bestämmelserna i 49 § 2 mom. skall omfattas av parkeringsbotslagen.

Vissa av dessa förseelser — främst parkering i skarp

kurva och på backkrön m. m. (49 § 2 mom. första st. b) — kan dock enligt

kommittén vara mera svårbedömda. Den som utfärdar anmaning att betala

parkeringsbot har i dessa fall bl. a. att överväga om trafikovarsamhet

kan anses föreligga och följaktligen det förenklade förfarandet inte skall

användas. Om parkeringsbotslagen skall tillämpas på dessa överträdelser,

bör särskilda trafikövervakare inte anförtros att utfärda betalningsanmaning

i sådana fall.

Angående möjligheterna att även geografiskt sett vidga tillämpningen

av parkeringsbotslagen framhåller kommittén, att de goda erfarenheterna

av lagens användning gör det motiverat att inte längre förbehålla Kungl.

Maj :t beslutanderätten. En vidgning av lagens tillämpning till nya polisdistrikt

bör ske, när detta är lämpligt från arbetsekonomisk synpunkt. Den

centrala polisledningen och kanske främst rikspolischefen är väl skickad att

besluta i dessa frågor. Kommittén föreslår därför att Kungl. Maj :t skall äga

bemyndiga annat organ att förordna om lagens tillämpning inom visst polisdistrikt.

Kungl. Maj:t bör meddela rikspolischefen sådant bemyndigande.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag, att parkeringsbotslagen skall vidgas att omfatta fler

överträdelser än som nu faller under lagen har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av flertalet remissinstanser. Bland dessa kan till en början

nämnas JK, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

länsstyrelserna i Östergötlands, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens

län, svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté, polisberedningen,

Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska polisförbundet och NTF.

I en del av de tillstyrkande yttrandena har närmare diskuterats om vidgningen

bör vara så långtgående att, som kommittén har föreslagit, alla förseelser

enligt 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen skall omfattas av parkeringsbotslagen.

Åtskilliga i princip tillstyrkande remissorgan — bl. a. de

nyss namngivna — har därvid uttryckt uppfattningen att någon eller några

av de i 49 § 2 mom. upptagna förseelserna bör undantas från beivrande i

parkeringsbotslagens ordning. Detta har framför allt gällt förseelser mot

49 § 2 mom. första st. b) (parkering i skarp kurva och på backkrön m. m.)

och i nästan lika stor utsträckning punkt a) i samma moment (förseelser

mot förbudet att stanna på motorväg). I viss mån har också avstyrkts att

förseelser mot punkt d) i samma föreskrift (förbudet att stanna framtör

vägmärke så att detta skyms) beivras enligt parkeringsbotslagen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser att de förbudsbestämmelser, som

finns i 49 § 2 mom. c)—f) är av sådant slag, att de knappast motiverar en

behandling, som skiljer dem från de parkeringsförseelser som nu omfattas

av parkeringsbotslagen. Statens trafiksäkerhetsråd ger uttryck för en likartad

uppfattning.

Bland de remissinstanser, som helt synes acceptera kommitténs tanke att

samtliga förseelser enligt 49 § 2 mom. skulle kunna beivras enligt lagen

om parkeringsbot, kan nämnas Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge, flertalet länsstyrelser, stats polisintendenten, utredningen rörande

specialstraffrätten, Föreningarna Sveriges stadsdomare och Sveriges stadsfiskaler,

KAK, Motormännens riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Sveriges advokatsamfund, Sveriges juristförbund och Trafikförsäkringsf

öreningen.

Ett par remissinstanser, hovrätten över Skåne och Blekinge samt rådhusrätten

i Malmö, förordar att parkeringsbot — utöver vad kommittén har

föreslagit — skall användas vid de i 49 § 4 mom. vägtrafikförordningen

omnämnda förseelserna. Hovrätten anser dessutom att utvidgningen bör

omfatta även förseelser mot 42 § 4 mom. vägtrafikförordningen.

Den av kommittén föreslagna vidgningen av parkeringsbotssystemet till

att omfatta ytterligare förseelser har avstyrkts av RÅ, Svea hovrätt,

hovrätterna för Nedre och för Övre Norrland, länsstyrelserna i Stockholms,

Gotlands, Hallands och Göteborgs och Bohus län, domstolskommittén, Föreningen

Sveriges häradshövdingar, MHF samt landsfogden i Norrbottens

län.

Vidare har hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Gävleborgs län,

Föreningen Sveriges landsfogdar samt landsfogdarna i Örebro och Västmanlands

län uttalat tveksamhet beträffande kommitténs förslag i

denna del.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Bland de avstyrkande remissinstansernas uttalande kan nämnas följande.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att kommitténs bedömning

av de skilda parkeringsförseelsernas svårhetsgrad påtagligt skiljer sig

från vad som vid lagens tillkomst uttalades av utredningsmannen (prop.

1960:175 s. 42). Denne ansåg nämligen att systemet med parkeringsbot

inte borde tillämpas i fråga om någon av bestämmelserna i 49 §. Att förselser

mot 3 mom. fördes in under lagens tillämpningsområde har såvitt

kan bedömas visserligen inte medfört några olägenheter. Hovrätten säger

sig likväl inte kunna dela kommitténs uppfattning i denna del. I vart fall

i fråga om 2 mom. punkterna a) och b) — parkering på motorväg, i skarp

siktskymd kurva, på backkrön eller annan plats med skymd sikt — är omständigheterna

ofta sådana att förfarandet kan innebära synnerlig fara för

omfattande olyckor. Enligt hovrättens mening är det angeläget att behålla

en sträng syn på denna art av förseelser för att kunna påverka trafikanterna

till nödvändig vaksamhet. Med hänsyn till de synnerligen skiftande förhållanden

som avses med bestämmelserna bör åklagarprövning förekomma

i samtliga fall. Vad beträffar 2 mom. punkterna c)—f) möter inte samma

betänkligheter. Dessa förseelser torde ytterligt sällan kunna medföra allvarliga

konsekvenser. Hovrätten vill dock i första hand förorda att ingen

vidgning av lagens tillämpningsområde sker. Likartade synpunkter anläggs

av bl. a. RÅ, Svea hovrätt och länsstyrelsen i Hallands län.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att i allt fall de flesta av de

förbud, som stadgas i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen, är betingade av

uttalade trafiksäkerhetsintressen och inte är jämförbara med de fall som

f. n. avses med parkeringsbotslagen. Visserligen kan enligt föreningen vissa

av de förbud, som omnämns i 49 § 2 mom., sägas vara närbesläktade

med förbuden i 3 mom. Detta gäller särskilt uppställning av fordon för

nära vägkorsning eller inom eller nära filmarkering, i allt fall såvitt gäller

platser, där höga hastigheter inte brukar förekomma. Om någon ändring

skall göras, synes den enligt föreningen böra ske på det sättet, att vissa

förbud flyttas från 2 mom. till 3 mom.

Ett flertal remissorgan uppehåller sig vid frågan om betydelsen av att

en parkeringsförseelse antecknas i körkorts regist re t. KAK understryker

den preventiva effekt som ligger i vetskapen om att en förseelse

blir registrerad men förklarar sig dock kunna gå med på att en registrering,

när det gäller parkeringsförseelserna, kan ha ringa värde för bedömning

av vederbörandes lämplighet som körkortsinnehavare. Vidare anser länsstyrelsen

i Västmanlands län att bortfallet av anteckning i körkortsregistret

rörande parkeringsförseelser torde sakna betydelse för körkortsmyndigheten.

På svårare parkeringsförseelser kan med fördel 2 §'' trafikbrottslagen

tillämpas och vid en sådan förseelse skall anteckning ske i körkortsregistret.

Likartade synpunkter anläggs av poliskammaren i Västerås.

Några remissorgan uttalar emellertid betänkligheter mot en begränsning

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

av registreringen av parkeringsförseelser. Länsstyrelsen i Östergötlands

län förklarar sålunda, att den visserligen i huvudsak kan ansluta sig till

kommitténs åsikt att den nuvarande anteckningen i körkortsregistret har

mycket liten betydelse för prövning av frågan om återkallelse av körkort.

I vissa fall — l. ex. parkering i skarp kurva och på backkrön — synes emellertid

vårdslös uppställning vara av så allvarlig beskaffenhet från trafiksäkerhetssynpunkt,

att den kan ha betydelse för bedömning av vederbörandes

lämplighet som förare av motorfordon. Beträffande dessa förseelser

bör därför enligt länsstyrelsen underrättelseplikten till körkortsregistret

kvarstå. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, alt

en parkeringsförseelse ibland kan vara av den art, att körkortsinnehavaren

genom förseelsen får anses ha ådagalagt att han inte är lämplig som motorfordonsförare.

Vidare uttalar MHF, att förseelser som t. ex. stannande i

skarp kurva, på backkrön, på eller omedelbart före övergångsställe, på

motorväg o. s. v. är alltför allvarliga för att få begås anonymt och få upprepas

utan annan påföljd än en utgift, som i varje fall för den välsituerade

är mycket ringa.

Frågan om polismännens kompetens och i vissa fall även

trafikövervakarnas berörs i några yttranden. RÅ anser det vanskligt att till

polisman överlåta avgörandet om i det särskilda fallet trafikovarsamhet

skall anses föreligga. Likartade synpunkter anför bl. a. polisberedningen,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges landsfogdar

och Föreningen Sveriges landsfiskaler. Poliskammarcn i Gävle anser däremot

att polismannen inte bör frånkännas den kunnighet och det omdöme

som krävs för att avgöra de aktuella fallen.

JK hävdar att parkeringsbotslagen inte bör vidgas så, att tillämpningen

inte längre kan anförtros särskilda trafikövervakare. Med den begränsade

utbildning, som trafikövervakarna har, bör det inte komma i fråga att anförtro

dem handläggningen av mera svårbedömda fall. Detta gäller särskilt

när ansvar för trafikovarsamhet kan inträda. Dit torde enligt JK kunna

räknas förseelser enligt 49 § 2 mom. b). Även statens trafiksäkerhetsråd

framhåller, att om — trots att rådet har avstyrkt kommittéförslaget i denna

del — parkeringsbot skall användas vid förseelser mot 49 § 2 mom.

a) och b), uttrycklig föreskrift bör meddelas om att trafikövervakare

inte skall äga utfärda anmaning att betala parkeringsbot för dess förseelser.

Vidare instämmer bl. a. överståthållarämbetet och Föreningen Sveriges

polismästare i kommitténs uttalande att särskilda trafikövervakare

inte bör anförtros att utfärda anmaning beträffande i allt fall förseelser

som avses i 49 § 2 mom. b).

Kommitténs förslag, att Kungl. Maj :t skall kunna meddela bemyndigande

för rikspolischefen att besluta i vilka polisdistrikt parkeringsbotslagen

skall tillämpas har i regel inte mött någon erinran. Läns
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

styrelsen i Skaraborgs län anser dock att detta bemyndigande bör ges rikspolisstyrelsen.

Statsåklagaren i Göteborg föreslår däremot att beslutanderätten

bör delegeras till RÅ. RA, som i denna del har biträtt kommitténs

förslag, erinrar om att Kungl. Maj :t alltid har inhämtat yttrande från RÅ

när fråga hittills uppkommit om vidgad tillämpning av lagen. Med hänsyn

till RÅ:s befattning i övrigt med parkeringsboten kan det därför synas lämpligt

att föreskriva att rikspolischefen i dessa frågor skall samråda med RÅ.

I några yttranden, bl. a. av statspolisintendentcn, polisberedningen och

Föreningen Sveriges häradshövdingar, förordas att parkeringsbotslagen utan

särskilt förordnande görs tillämplig i hela landet. Statspolisintendenten uttalar

sålunda, att han inte kan finna något skäl att förbehålla utfärdande av

parkeringsbot till vissa områden inom landet. Detta synes även oegentligl

med hänsyn till att ordningsföreläggande enligt kommittéförslaget skall

kunna åläggas utan inskränkning till plats för förseelsen.

Departementschefen

Parkeringsbotslagen har nu tillämpats i över fem år. Erfarenheterna av

systemet har i huvudsak varit goda. Förfarandet har varje år vidgats till att

avse nya polisdistrikt. Särskilt polisen och åklagarna har genom denna

handläggningsform fått en värdefull arbetslättnad. Det bör emellertid nämnas

att det fortfarande i vissa fall när parkeringsboten ej har blivit betald

efter anmaning krävs ett betydande utredningsarbete för att fastställa vem

som har gjort sig skyldig till den aktuella parkeringsförseelsen.

Parkeringsbotslagen är konstruerad så, att lagen genom förordnande av

Kungl. Maj :t kan göras tillämplig beträffande sådan överträdelse av föreskrift

rörande parkering eller annan uppställning eller stannande av fordon

som inte är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar. I det

föregående har föreslagits att vissa parkeringsförseelser, som nu är belagda

med dagsböter och av den anledningen f. n. faller utanför parkeringsbotslagens

tillämpningsområde, skall straffas med penningböter. Denna ändring

i straffskalan bör emellertid inte utan vidare föranleda att alla de berörda

parkeringsförseelserna skall kunna beivras enligt parkeringsbotslagen. Detta

är en fråga som bör särskilt övervägas under beaktande av parkeringsbotsförfarandets

natur.

Kommitténs förslag innebär att parkeringsbotslagens tillämpningsområde

skall vidgas att avse också sådana förseelser, som anges i 49 § 2 mom. första

stycket vägtrafikförordningen. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i det övervägande antalet yttranden. Åtskilliga remissinstanser har

emellertid avstyrkt förslaget. Vidare har vissa remissorgan förordat en

mindre omfattande vidgning av institutet än vad kommittén har föreslagit.

1 ett par remissyttranden hävdas däremot en motsatt uppfattning, dvs. att

opaginerad Kontrollera mot PDF

9G Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

parkeringsbotslagen bör erhålla en mera vidsträckt tillämpning än kommittén

har förordat.

De erinringar, som har framförts mot kommitténs förslag, har genomgående

grundats på den uppfattningen att parkeringsbotslagen genom en

vidgad tillämpning skulle komma att omfatta förseelser av sådan svårhetsgrad

att de inte lämpar sig för handläggning genom det förenklade förfarandet.

I detta sammanhang har flera remissorgan särskilt framhållit att parkeringsbot

medför anonymitet. En följd av detta är bl. a. att en parkeringsförseelse

som har beivrats med tillämpning av systemet inte kan antecknas

i körkortsregistret. Detta försvagar enligt dessa remissorgan den preventiva

betydelsen av ingripandet.

Jag kan för egen del i viss mån ansluta mig till den kritik som har framförts

mot kommittéförslaget. I likhet med ett stort antal remissinstanser

anser jag således att förseelser mot 49 § 2 mom. första stycket b), dvs. parkering

i skarp kurva och på backkrön, inte sällan utgör en sådan fara för

trafiksäkerheten och är av så kvalificerad natur att parkeringsbot inte bör

användas. Även beträffande stannande eller uppställning på motorväg —

49 § 2 mom. första stycket a) — anser jag att man kan hysa berättigad tvekan

om förseelserna är lämpade att beivras genom parkeringsbotsförfarandet.

I detta sammanhang vill jag också instämma i ett uttalande av JK om att

parkeringsbot inte bör användas i sådana fall då avgörandet inte kan anförtros

särskilda trafikövervakare. Institutet bör följaktligen med hänsyn till

att dessa övervakare får begränsad utbildning omfatta endast förseelser som

är lätta att bedöma. Detta förhållande utgör ett ytterligare skäl till försiktighet,

när det gäller att vidga parkeringsbotssystemet.

Av redovisad statistik får anses framgå att det framför allt är övriga förseelser

i 49 § 2 mom. första stycket vägtrafikförordningen, dvs. parkering

vid vägkorsning, vägmärke, övergångsställe och filmarkering som förekommer

i något större antal. Det är således huvudsakligen beträffande dessa

förseelser som praktiska fördelar står att vinna genom ett förenklat förfarande

enligt parkeringsbotslagen.

De sistnämnda förseelserna kan möjligen anses vara något allvarligare

till sin typ än de parkeringsförseelser som redan nu omfattas av parkeringsbotslagen.

Skillnaden är emellertid inte större än att den på ett tillfredsställande

sätt kan beaktas inom ramen för institutet parkeringsbot.

*Ja§ syftar här främst till möjligheten att differentiera parkeringsbotens

storlek. Vidare vill jag framhålla att en smidigare handläggningsform samtidigt

skapar utrymme för effektivare övervakning. Det torde vara självklart

att denna bör inriktas på de från trafiksäkerhetssynpunkt farligaste

parkeringsförseelserna.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att lagen om parkeringsbot

ändras på sådant sätt att det blir möjligt att använda parkeringsbot även

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

i vissa fall då förfarandet f. n. inte är tillämpligt. Ändringen torde lämpligen

böra göras på det sättet att Kungl. Maj :t bemyndigas att — liksom nu gäller

beträffande lagens tillämpningsområde i geografiskt hänseende — meddela

förordnande vilka parkeringsförseelser som får beivras med stöd av lagen.

Som framgår av det förut anförda är det min uppfattning att en vidgad tillämpning

av lagen bör genomföras så att förseelser enligt 49 § 2 mom. första

stycket c)—f) hänförs till parkeringsbotsområdet.

Slutligen har kommittén uttalat, att lagens tillämpning bör vidgas till

nya polisdistrikt, när detta är lämpligt från arbetsekonomisk synpunkt. I

samband härmed har kommittén förordat, att Kungl. Maj :t får möjlighet

att delegera rätten att besluta om lagens tillämplighet i geografiskt avseende.

Kommittén tänker sig att rikspolischefen skall besluta i dessa frågor.

Detta förslag har praktiskt taget genomgående lämnats utan erinran under

remissbehandlingen. Några remissorgan har t. o. m. ansett, att lagen utan

särskilt förordnande bör vara tillämplig i hela landet.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs uppfattning att så goda erfarenheter

nu har vunnits av systemet med parkeringsbot, att det är motiverat

att sprida systemet till alla orter där man kan vinna praktiska fördelar

av det. Det synes mig lämpligt att prövningen i detta avseende skall kunna

överlämnas till rikspolisstyrelsen, som har goda möjligheter att bedöma när

praktiska förutsättningar föreligger för systemets införande i ytterligare

polisdistrikt. Att generellt delegera denna prövning till rikspolisstyrelsen torde

dock böra komma i fråga först så småningom. Jag erinrar om att jag i

det föregående har föreslagit att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att

under ett övergångsskede bestämma i vilka polisdistrikt ordningsbotssystemet

skall tillämpas. Det är under detta övergångsskede önskvärt med en

viss samordning mellan de båda instituten. I regel torde nämligen organisatoriska

fördelar uppnås, om parkeringsbotslagen är tillämplig i de distrikt

där ordningsbotssystemet prövas.

Vad jag nu har föreslagit föranleder ändring i 1 § lagen om parkeringsbot.

Beträffande övriga ändringar i denna lag får jag hänvisa till specialmotiveringen.

Strafföreläggande

Tillämpningsområdet

I detta avsnitt behandlas kommitténs förslag att tillämpningsområdet

för strafföreläggandeinstitutet skall vidgas så, att strafföreläggande kan

användas även i vissa fall när målsägande finns. Kommittén har också behandlat

frågan om institutet bör utvidgas till att avse också fall då fängelse

ingår i straffskalan för brottet men anledning inte förekommer att an4

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 100

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

vända annat straff än böter. Vad som har anförts i den frågan har samband

med kommitténs förslag om stämningsföreläggande. Jag återkommer

därför senare till denna fråga.

Kommittén

En vidgad användning av strafföreläggande till att avse även fall då

målsägande finns har tidigare inte ansetts vara av större praktisk betydelse,

eftersom det sällan finns någon målsägande vid brott, för vilket endast

böter har upptagits i straffskalan. Förslag om att ta bort ifrågavarande

hinder för strafföreläggande har avvisats med hänvisning till detta förhållande.

Läget är emellertid nu ett annat. Brottsbalken innehåller nämligen

bestämmelser om ett flertal brott med enbart böter i straffskalan

och dessa brott är till sin natur sådana att målsägande alltid eller vanligen

förekommer. Även kommitténs förslag att fängelse skall utgå ur straffskalan

för sådan vårdslöshet i trafik som inte är grov måste här beaktas.

Kommittén har beträffande brott, som är sådana att endast böter ingår

i straffskalan men där målsägande ändå kan finnas, uttalat att det inte

är brottens art utan hänsynen till målsäganden som har varit det avgörande

skälet för utformningen av gällande handläggningsbestämmelser.

Kommittén har mot denna bakgrund närmare övervägt vilka särskilda

hänsyn som bör tas till målsäganden.

Beträffande målsägandens befogenheter i ansvarsdelen av brottmål

uttalar kommittén till en början, att målsägandens åtalsrätt numera

väsentligen framstår som en kontroll av att åklagarna -— kanske framför

allt i politiskt mera oroliga tider — med oväld utövar sin rätt och plikt att

åtala. Det är enligt kommittén ytterst sällan som målsägande väcker enskilt

åtal vid åklagar- och angivelsebrott. Målsägandens rätt att biträda

åtalet och fullfölja talan till högre rätt är även ett uttryck för tanken att

målsäganden har förutsatts ha ett intresse att bevaka i ansvarsfrågan. Det

är emellertid vid mycket få tillfällen som målsäganden anser sig böra utnyttja

dessa befogenheter. Detta torde visa, att målsägandena nästan undantagslöst

anser att åklagaren ensam kan bevaka även målsägandeintresset

i ansvarsfrågan.

Kommittén påpekar att det enligt gällande rätt inte finns någon skyldighet

för rätten eller åklagaren att genom särskild underrättelse till målsäganden

bereda denne tillfälle att biträda åtal eller fullfölja talan i ansvarsfrågan.

Föreskriften i 22 kap. 2 § rättegångsbalken att målsägande,

om det kan ske, skall underrättas i god tid före åtalet, har nämligen främst

till syfte att underlätta för målsäganden att framställa enskilt anspråk på

grund av brottet. Målsägandens ev. intressen i ansvarsdelen har följaktligen

inte tillmätts självständig betydelse. Det skall under förundersökningen alltid

antecknas om målsägande ämnar föra ersättningstalan i anledning av

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966 99

brottet (20 § förundersökningskungörelsen) men det finns inte någon motsvarande

skyldighet att utreda om målsägande önskar biträda åtalet.

Det möter enligt kommitténs uppfattning inte några betänkligheter om

man uppställer krav på att målsäganden på ett relativt tidigt stadium av

sakens handläggning genom aktivt handlande visar att han vill utnyttja

sina processuella möjligheter i ansvarsdelen. Den målsägande som verkligen

anser, att han har ett intresse att bevaka i ansvarsdelen och ger detta

till känna, bör inte betagas sina nuvarande rättigheter. Men om målsäganden

är passiv och därför får antas vara ointresserad av ansvarsfrågan, bör

det vara möjligt att tillämpa förenklade handläggningsregler.

Vill målsäganden bevaka sin rätt att biträda åtal, bör det därför enligt

kommitténs mening åligga honom att självmant begära hos åklagaren att

åtal skall väckas vid rätten. Sker inte detta, bör exempelvis hinder inte

möta att utfärda strafföreläggande om förutsättningar i övrigt föreligger

för sådan handläggningsform.

Vad beträffar målsägandens möjligheter att framställa enskilt anspråk

i brottmål framhåller kommittén att denna förmån används i förhållandevis

stor utsträckning. Statistiska uppgifter, som redovisas i betänkandet,

tyder på att sådana anspråk framställs i cirka 10 % av samtliga

trafikmål vid underrätterna. Den omständigheten att en brottslig handling

kan medföra såväl straff som skadeståndsskyldighet utgör ett starkt

skäl för att dessa frågor handläggs i en och samma rättegång. Processekonomiska

fördelar erhålls så gott som alltid, när frågorna handläggs gemensamt.

Även om tvist föreligger angående storleken av det skadestånd

som bör utgå, är denna fråga vanligen av förhållandevis enkel beskaffenhet,

och domstolen kan då utan större olägenhet pröva även skadeståndsfrågan

vid handläggningen av brottmålet. Ett annat starkt skäl för gemensam

handläggning är att man härigenom undviker risken att mot varandra

stridande domar meddelas i ansvars- och i skadeståndsdelen.

Det är enligt kommittén en betydelsefull förmån att målsäganden nu

har möjlighet att, ofta genom åklagaren, föra skadeståndstalan i brottmålet.

Om en sådan ordning inte gällde, torde man få räkna med att målsäganden

inte sällan skulle avstå från att föra skadeståndstalan eller också

skulle föra sådan talan genom ombud med därav följande kostnader.

Under hänvisning till dessa och andra förhållanden framhåller kommittén,

att det finns mycket som talar för att målsäganden även i fortsättningen

bör kunna på ett enkelt sätt framställa sina skadeståndsanspråk

i brottmålsprocessen. Denna förmån bör därför i princip inte rubbas. Kommittén

åberopar emellertid också alt det är mycket vanligt att målsäganden

av en eller annan anledning inte framställer skadeståndsyrkande i

brottmålet. Kommitténs överväganden leder till förslaget att det bör åläggas

undersökningsledare eller åklagare att om möjligt tillfråga målsäganden

om lian ämnar föra skadeståndstalan, önskar målsäganden inte föra så
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

dan talan, bör hinder för förenklad handläggningsform inte föreligga. Det

anses lämpligt att den som håller förhör med målsäganden inhämtar uppgifter

i detta avseende. Målsägandens inställning skall då antecknas i förundersökningsprotokollet.

Kommittén anser det inte behövligt att målsäganden

avger sin förklaring i någon särskild form. Möjligheten att det

någon gång kan uppkomma tvist om anteckningen i förundersökningsprotokollet

är riktig, bör inte få komplicera förfarandet i normalfallet. Skulle

det inträffa att ett strafföreläggande utfärdas mot en målsägandes önskan,

får detta endast processuell betydelse. Målsäganden har ju kvar sina rättigheter

att själv väcka talan i civilprocess och i den ordningen kräva ut

sitt skadestånd. Den möjlighet som målsäganden har fått att framställa

sina enskilda anspråk i brottmålsprocessen, får inte betraktas som en förmån

som under alla förhållanden skall behållas.

Vidare erinrar kommittén om att även annan än målsägande i brottmålet

kan fora talan om enskilt anspråk i anledning av brottet och att

talan kan föras även mot annan än den misstänkte. I dessa fall krävs vanligen

att det enskilda anspråket anhängiggörs genom stämning. Som exempel

på sådan talan nämnes försäkringsbolags regressanspråk enligt 25 §

lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal. Det är emellertid här

än mera uppenbart att sådan möjlighet att föra skadeståndstalan i samband

med brottmålsrättegång är en processuell förmån av sådan art att

den inte bör få hindra att handläggningen av ansvarsfrågan förenklas.

Möjligheten att få sådana anspråk prövade i en ordinär brottmålsprocess

bör därför vara begränsad till de fall då sådan handläggning tillgrips av

straffprocessuella skäl.

Kommittén förordar vidare vissa tillägg i förundersökningskungörelsen.

Dessa syftar till att lösa de svårigheter som kan uppstå, om målsäganden

på fråga förklarar, att han inte kan ta ställning till om han skall föra talan

om enskilt anspråk i brottmålet. Förundersökningsledare, åklagare eller

polisman kan då muntligen eller skriftligen anmana målsäganden att inom

viss tid ange om han ämnar föra talan om enskilt anspråk eller inte.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att i princip vidga tillämpningsområdet för straffföreläggande

även till brott där målsägande finns men denne ej vill föra

talan har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att förslaget utgör en sedan flera

år efterlängtad förbättring. Åklagarmyndigheten i Uppsala framhåller att

domstolarna genom förslaget säkerligen kan vinna en avsevärd avlastning,

eftersom många erkända mål f. n. av formella skäl måste stämmas. Liknande

uttalande gör bl. a. länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands

län samt Föreningen Sveriges landsfiskaler.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Kommitténs förslag i fråga om målsägandens ställning och

om målsägandens möjligheter att motsätta sig att strafföreläggande används

har i stort sett lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Sveriges

advokatsamfund anser, att målsägandens rätt har tillgodosetts på ett

tillfredsställande sätt. Gällande bestämmelser har enligt rådhusrätten i

Malmö komplicerat handläggningen utan några däremot svarande vinster

i rättssäkerhetshänseende eller andra avseenden. Liknande synpunkter anläggs

av ett flertal remissorgan.

I några yttranden hävdas t. o. m. att målsägandens rätt bör inskränkas

ytterligare. Åklagarmyndigheten i Uppsala anser sålunda att man helt bör

avskilja målsäganden från rätten att få sin talan prövad i ett trafikmål.

Erfarenheten visar enligt åklagarmyndigheten att parterna i dessa mål under

förundersökningen nästan hundraprocentigt förklarar sig ämna föra

skadeståndstalan. Vidare anser poliskamrarna i Halmstad och Hälsingborg,

att målsäganden inte bör ha rätt att påverka handläggningsformen, när han

inte för talan. Föreningen Sveriges polismästare och länsstyrelsen i Stockholms

län ger uttryck för liknande tankar.

Kommitténs förslag, att målsäganden för att bevaka sin rätt i ansvarsdelen

självmant skall vara aktiv genom att framställa erinringar mot att

strafföreläggande används, har praktiskt taget vunnit allmän anslutning.

Hovrätten för övre Norrland ifrågasätter dock om inte målsäganden bör

tillfrågas särskilt, huruvida han påfordrar att åtal skall väckas vid domstol.

Några remissinstanser uppehåller sig vid frågan om formen för den förklaring,

som målsäganden enligt kommittéförslaget skall avge angående

eventuell skadeståndstalan. Hovrätten för Övre Norrland anser, att det skulle

kunna hävdas, att denna förklaring borde avges i viss form, t. ex. skriftligen.

Det skulle härigenom kunna undvikas att tvist kom upp om riktigheten

av en anteckning i förundersökningsprotokollet. Hovrätten delar emellertid

kommitténs uppfattning att sådan föreskrift inte behövs., Hovrätten

för Västra Sverige framhåller, att målsäganden måste få klart för sig innebörden

av en förklaring att han inte ämnar fora skadestandstalan i brottmålet

och att han inte får bibringas uppfattningen att enbart ett löfte från

skadevållaren om betalning tillgodoser hans rätt. Målsäganden bör även

upplysas om de kostnader som kan uppkomma i tvistemål om skadeståndet.

Likartade synpunkter anläggs av länsstyrelsen i Malmöhus län. KAK och

MHF erinrar att det vid trafikbrott ofta förekommer att målsäganden på

grund av sina skador inte har möjlighet att snabbt ta ställning till om han

skall påfordra att åtal skall ske i vanlig ordning eller inte.

Några remissorgan diskuterar förslaget med hänvisning till vissa särskilda

brott. Hovrätten för Västra Sverige är således tveksam om sådana

brott som ringa misshandel och egenmäktigt förfarande regelmässigt bör

avgöras genom strafföreläggande. Hovrätten förutsätter emellertid alt åkla
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

garna i allmänhet kommer att väcka åtal för dessa brott. Liknande synpunkter

framför rådhusrätten i Göteborg (minoriteten).

Handläggning genom strafföreläggande av mål om ansvar för vårdslöshet

i trafik behandlas särskilt i en del remissyttranden. Hovrätten för Västra

Sverige förklarar, att den, inte har någon erinran mot att dessa mål avgörs

genom strafföreläggande. Länsstgretsen i Västmanlands län anser att

kommittén genom sina förslag i denna del på ett förtjänstfullt sätt löst problemet

om hur man skall komma till rätta med dessa ofta tids- och arbetskrävande

mål. Även Svea hovrätt gör uttalande av i huvudsak likartad innebörd.

En motsatt uppfattning uttalas av Göta hovrätt, som ifrågasätter om

strafföreläggande bör användas i dessa fall. Till stöd för denna uppfattning

åberopas dock främst kommitténs nu ej prövade förslag om begränsning

av det straffbara området enligt 1 § trafikbrottslagen. Om detta förslag

skulle genomföras menar hovrätten att utrymmet för strafföreläggande

för trafikovarsamhet inte skulle bli så stort. Liknande synpunkter anför

statens trafiksäkerhetsråd. Enligt trafiksäkerhetsrådet bör sådana mål

om ansvar för vårdslöshet i trafik, som ej utan vidare kan bedömas som

mindre allvarliga, bli föremål för muntlig handläggning inför domare med

särskilda kunskaper om trafiken. När det gäller sådana mål uttrycker även

Föreningen Sveriges häradshövdingar tveksamhet om lämpligheten av att

använda strafföreläggande.

Departementschefen

Som förut har nämnts får strafföreläggande användas vid brott för vilka

stadgas endast bötesstraff. Emellertid gäller den begränsningen att straffföreläggande

inte får användas, om anledning förekommer att målsägande

finns. Kommittén föreslår att den omständigheten att målsägande finns i

målet inte skall utgöra hinder mot strafföreläggande, om målsäganden har

förklarat att han inte ämnar föra talan om enskilt anspråk och han inte

heller av annan orsak fordrat att målet handläggs vid domstol.

Kommittéförslaget utgår från att målsäganden även i fortsättningen skall

ha samma befogenheter som f. n. i ansvarsdelen av ett brottmål och också

ha samma rätt att föra talan om enskilt anspråk i sådant mål. Den förändring

som åsyftas med förslaget gäller bara att om en målsägande inte vill

agera i någotdera av dessa avseenden, hinder inte skall föreligga att handlägga

målet i förenklad ordning genom strafföreläggande.

Principerna i förslaget bär inte mött någon invändning under remissbehandlingen.

För egen del kan jag instämma i kommitténs uppfattning att

det förhållandet att målsägande finns inte bör påverka handläggningsformen

i ett brottmål, om målsäganden inte vill ta del i rättegången. Frågan är då

vilket underlag man skall ha för att få utgå från att målsäganden har den
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

na inställning i målet. Kommittén har i det avseendet förordat olika lösningar

för ansvarsdelen av ett mål och för skadeståndsfrågan.

Enligt kommitténs mening bör målsäganden självmant ge till känna, om

han vill biträda åtalet eller på annat sätt påverka ansvarsfrågans behandling.

Om han inte visar sådan aktivitet, skall det alltså enligt förslaget få

förutsättas att han är ointresserad av i vilken handläggningsform ansvarsfrågan

blir behandlad. Denna lösning har så gott som genomgående godtagits

under remissbehandlingen. För egen del anser jag att det inte kan

antas annat än det måste vara i rena undantagsfall som målsäganden —

när han inte har ersättningsanspråk — har ett verkligt intresse i frågan

vilken handläggningsform som kommer till användning för brottets beivrande.

Möjligheten av sådana undantagsfall kan inte motivera att de rättsvårdande

myndigheterna skall behöva efterforska, vilken inställning varje

målsägande har beträffande handläggningsformen. Jag vill tillägga, att det

är en helt annan sak att målsäganden kan ha ett berättigat intresse av att

få reda på om ett anmält brott inte föranleder beivran. Detta intresse får

dock anses tillfredsställande tillgodosett genom redan gällande bestämmelser

i 14 § förundersökningskungörelsen och 20 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken.

Vad angår målsägandens inställning i fråga om enskilt anspråk har

kommittén föreslagit, att undersökningsledare eller åklagare skall tillfråga

målsäganden, huruvida han ämnar före skadeståndstalan. I likhet med

flertalet remissinstanser anser jag detta vara en tillfredsställande ordning.

Jag anser följaktligen att kommitténs förslag till utvidgning av tillämpningsområdet

för strafföreläggande bör godtas. 48 kap. 1 § andra stycket

rättegångsbalken bör ändras i enlighet härmed. Vidare bör gälla att målsäganden,

innan strafföreläggande utfärdas, skall tillfrågas om man ämnar

föra talan om enskilt anspråk. Jag återkommer i specialmotiveringen

till frågan i vilken författning bestämmelse härom bör intas.

Några remissinstanser har hyst betänkligheter mot att ett vidgat tillämpningsområde

för strafföreläggande i enlighet med kommittéförslaget kan

medföra att strafföreläggande kommer till användning i vissa fall som enligt

dessa remissinstanser inte lämpar sig för beivran i sådan form. Bl. a.

har hävdats att domstolsbehandling i regel är lämpligare för sådana brott

som ringa misshandel och hemfridsbrott eller - om fängelse utgår ur

straffskalan — sådan vårdslöshet i trafik som inte är av mindre allvarlig

beskaffenhet.

I anslutning till dessa synpunkter vill jag framhålla att det otvivelaktigt

kan förekomma fall där de formella förutsättningarna för strafföreläggande

föreligger men det ändå kan vara olämpligt att använda denna handläggningsform.

Åklagaren bör således innan lian utfärdar ett strafföreläggande

bedöma om denna form för beivrande i det särskilda fallet är lämplig

eller inte. Detta är emellertid ingen nyhet, eftersom motsvarande be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

*04 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

dömningsfrågor kan förekomma redan med strafföreläggandeinstitutets nuvarande

tillämpningsområde. För egen del hyser jag inte några betänkligheter

mot att man även med ett vidsträcktare tillämpningsområde för

institutet anförtror åt åklagare att avgöra om ett mål är sådant att det bör

handläggas genom strafföreläggande eller om det på grund av sin allvarliga

beskaffenhet eller av annan särskild orsak bör hänskjutas till domstols

prövning. Med hänsyn till att det kan rymmas fall av helt olika beskaffenhet

inom en och samma brottstyp anser jag dock att några gränslinjer inte

kan anges på det sättet, att vissa brottstyper företrädesvis bör hänvisas till

domstolsbehandling och andra till handläggning genom strafföreläggande.

Vissa frågor om godkännande av strafföreläggande och om besvär

Enligt 48 kap. 3 § rättegångsbalken skall godkännande av strafföreläggande

göras skriftligen på föreläggandet. Godkännandet skall göras av den

misstänkte personligen.

I och med att ett strafföreläggande blir godkänt gäller det enligt 48 kap.

4 § rättegångsbalken som dom vilken har vunnit laga kraft. Något ordinärt

rättsmedel för att erhålla ändring i strafföreläggandet finns alltså inte.

Emellertid innehåller 59 kap. rättegångsbalken bestämmelser om ett särskilt

rättsmedel för talan mot strafföreläggande. Föreläggandet kan enligt

5 § undanröjas, om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring,

om vid ärendets behandling har förekommit sådant fel, att föreläggandet

bör anses ogiltigt, eller om föreläggandet eljest inte överensstämmer

med lag.

Talan mot strafföreläggande förs enligt 6 § genom besvär till hovrätt av

den misstänkte eller åklagaren. Besvär skall föras inom en månad efter det

att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte.

Bestämmelserna i 52 kap. rättegångsbalken är tillämpliga vid handläggningen

i hovrätten. Talan får inte föras mot hovrättens beslut.

Ett godkänt strafföreläggande har även ansetts kunna undanröjas med

tillämpning av resningsinstitutet i 58 kap. rättegångsbalken. Resning har

förekommit vid såväl formella som materiella felaktigheter.

Kommittén

I fråga om formen för godkännande av strafföreläggande

anknyter kommittén till sina överväganden om formen för ordnmgsföreläggandets

godkännande. Enligt detta institut skall, som har

nämnts, föreläggande i vissa fall kunna godkännas genom betalning av

de förelagda böterna. Det finns enligt kommittén anledning att överväga

en motsvarande ordning vid strafföreläggande. Godkännande genom betal
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

ning ger den misstänkte möjlighet att på ett smidigt sätt ge uttryck för sin

uppfattning angående föreläggandet. Det blir även möjligt för ett ombud

att godkänna föreläggandet när den misstänkte inte själv har tillfälle att

göra detta. Enligt kommittén finns det i dessa fall tillräckliga medel för

att vinna rättelse, om betalning har skett mot den misstänktes vilja, genom

möjligheten att undanröja strafföreläggande enligt 59 kap. 5 § första stycket

1 rättegångsbalken och genom resningsinstitutet. Kommittén föreslår,

att strafföreläggande skall kunna godkännas genom betalning i de fall då

föreläggandet avser endast böter.

Samtidigt föreslår kommittén att föreläggandet inte skall anses som

godkänt i det fall att den misstänkte förklarar att han inte erkänner förseelsen

men att han trots detta betalar böterna. Det kan även i övrigt framgå,

att den misstänkte inte har avsett att godkänna föreläggandet genom

betalningen.

Kommittén nämner vidare att den har övervägt, om strafföreläggande bör

kunna godkännas genom ombud. Starka skäl talar för att den misstänkte

bör beredas denna möjlighet men vissa erinringar anses också kunna riktas

mot en sådan ordning. Kommittén stannar för att inte lägga fram förslag

om att strafföreläggande skall kunna godkännas genom ombud. Ett avgörande

skäl härför är att kommittén räknar med att ordningsföreläggande kommer

att användas vid t. ex. fylleriförseelser. Det är vid dessa som behovet av

godkännande av strafföreläggande genom ombud har varit mest framträdande.

Mål om besvär över strafföreläggande är, enligt vad kommittén

framhåller, vanligen av enkel beskaffenhet. Oftast är det åklagaren

som för talan till förmån för den som har sakfällts genom föreläggandet.

Det kan bl. a. på grund härav ifrågasättas om inte avgörandena kan anförtros

underrätt. Kommittén åberopar som ett ytterligare skäl för att denna

fråga nu bör övervägas närmare, att kommittén föreslår att bestämmelserna

om extraordinära besvär vid strafföreläggande skall tillämpas även

vid besvär över ordningsföreläggande.

Kommittén erinrar om att strafföreläggande enligt rättegångsbalkens

ursprungliga lydelse i viss utsträckning skulle fastställas av underrätt.

Det ansågs då olämpligt att den rätt, som fastställde föreläggandet, även

skulle kunna undanröja detsamma. Bestämmelsen om fastställelse av rätten

har emellertid nu upphävts (prop. 1954: 200). Det här tidigare berörda

skälet mot en behörighet för underrätt att undanröja strafföreläggande

föreligger följaktligen inte längre.

Handläggningen av besvär vid strafföreläggande utgör inte någon nämnvärd

arbetsbelastning för hovrätterna. Enbart detta förhållande kan emellertid

enligt kommittén inte motivera att nuvarande förfarande behålls.

En handläggning i hovrätt måste otvivelaktigt bli mera kostsam och omständlig

än ett motsvarande förfarande i underrätt. Rättssäkerhetsskäl, som

4| Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 100

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

talar för att dessa avgöranden inte bör anförtros underrätt, synes inte kunna

anföras. Någon principiell invändning kan inte heller riktas mot att den

judiciella prövningen med tillämpning av ett särskilt rättsmedel sker vid

underrätt. Underrätten medverkar nämligen vid strafföreläggandeinstitutet

inte i den ordinära handläggningen. Kommittén föreslår därför att besvär

enligt 59 kap. 5 § rättegångsbalken skall föras vid underrätt. Talan

mot underrättens beslut bör kunna föras i hovrätt.

Kommittén behandlar vidare frågan om tiden för besvär mot strafföreläggande.

Sådan talan skall f. n. föras inom en månad från det åtgärd.för verkställighet

vidtogs hos den misstänkte. Det har enligt kommittén i praktiken

visat sig att sådana förhållanden, som kan föranleda, att strafföreläggande

skall undanröjas, i viss utsträckning inte uppmärksammas förrän långt

efter besvärstidens utgång. Besvär kan därför i dessa fall inte föras enligt

59 kap. 5 § rättegångsbalken. Resningsinstitutet i 58 kap. 2 § rättegångsbalken

anses emellertid tillämpligt. Någon tidsfrist för talan enligt detta stadgande

finns inte. Högsta domstolen belastas härigenom med ett visst antal

resningsansökningar (14 under år 1960) som, om besvärsinstitutet i 59 kap.

hade kunnat tillämpas, skulle ha stannat i hovrätt. Den antydda olägenheten

kan visserligen inte anses betydande men det är dock onödigt att dessa

vanligen mycket enkla frågor behandlas av högsta domstolen. Det bör även

beaktas att RÅ har att ta del i handläggningen av ett resningsärende.

Kommittén erinrar om att talan enligt 59 kap. 5 § rättegångsbalken aldrig

kan utfalla till den misstänktes nackdel. När ett strafföreläggande har

undanröjts, kan nämligen inte därefter dömas till eller föreläggas svårare

straff för samma gärning. En förlängning av besvär stiden medför följaktligen

inte någon olägenhet för den enskilde. Det är i och för sig olämpligt

att frågor om att undanröja strafföreläggande prövas lång tid efter det

att föreläggandet har utfärdats och godkänts. Denna olägenhet kan emellertid,

eftersom resningsinstitutet vanligen kan tillämpas i dessa fall, inte

undvikas oavsett hur fatalietiden i 59 kap. 6 § rättegångsbalken bestäms.

Kommittén föreslår att tiden för besvär mot strafföreläggande anges till

ett år från det åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den

misstänkte. En stor del av de frågor om att undanröja strafföreläggande,

som f. n. handläggs av högsta domstolen, torde härigenom i fortsättningen

kunna avgöras av underrätt.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att strafföreläggande skall kunna godkännas

genom betalning av böterna har i allmänhet lämnats utan erinran

under remissbehandlingen. Förslaget tillstyrks uttryckligen av bl. a. Gävleborgs

länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler som anser att det

innebär att åklagarmyndighetens arbete förenklas. Stadsfiskalen i Falun på
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

pekar, att det är mycket vanligt att den som har erhållit ett strafföreläggande

nöjer sig med att betala och inte bryr sig om att fylla i de papper som

översänds.

Några remissinstanser avstyrker emellertid förslaget. Föreningen Sveriges

landsfiskaler uttalar att det föreslagna systemet torde leda till praktiska

komplikationer. Det föreligger enligt föreningens erfarenheter knappast något

behov av att tillskapa nya former för att godkänna strafföreläggande

utöver det nuvarande förfarandet, som får anses fungera fullt tillfredsställande.

Liknande uttalande gör länsstyrelsen i Stockholms län samt några

underremissinstanser.

Även i några andra yttranden uttalas tveksamhet om förslaget. Föreningen

Sveriges landsfogdar invänder främst mot att det skapas en möjlighet att

godkänna genom ombud. Föreningen erinrar om att föreläggandet kan få

rättsverkan i annat avseende även om bara böter utdöms. Det kan exempelvis

komma att införas i körkortsregistret. Betänkligheterna mot förslaget minskar

emellertid, om själva föreläggandet innehåller klara och på iögonfallande

sätt tryckta anvisningar om sättet för att godkänna, om rättsverkan

av betalning och om besvär över föreläggande.

Det förhållandet, att kommittén inte har föreslagit att den misstänkte

skall kunna godkänna ett strafföreläggande genom ombud har mött erinringar

i yttrande från JK. Denne sätter i fråga om det finns tillräckliga skäl

att upprätthålla en skillnad i detta hänseende i förhållande till rättegångsmålen.

I de enklare rättegångsmålen förekommer inte sällan att den misstänkte

erkänner genom ombud. Ett godkännande genom ombud skulle

visserligen kunna leda till att den misstänkte kan komma att företa en disposition,

vars följder han inte kan bedöma. Denna nackdel kan dock undvikas,

eftersom den misstänkte ju alltid har möjlighet att begränsa fullmakten

till att avse godkännande av ett visst högsta bötesbelopp. Liknande

uttalande gör statsåklagaren i Göteborg. Däremot hävdar bl. a. Föreningen

Sveriges landsfogdar att endast den misstänkte själv bör kunna godkänna

ett strafföreläggande.

Kommitténs förslag att besvär över strafföreläggande skall

anföras vid underrätt i stället för hovrätt har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i samtliga remissyttranden. Hovrätten för Västra Sverige uttalar all

förslaget innebär en reform som sedan länge har ansetts i hög grad påkallad.

Även den förlängning av besvär stiden, som kommittén har

föreslagit, har praktiskt taget vunnit allmän anslutning i remissyttrandena.

RÅ anser det välbetänkt att utsträcka möjligheten att anföra besvär till att

omfatta ett år. En sådan ändring anses ägnad att avsevärt nedbringa antalet

fall, då resningsinstitutet har måst anlitas. Även andra remissinstanser

gör liknande uttalanden.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 ur 1966

Några remissinstanser föreslår emellertid en längre tid för besvär än ett

år. JK anser att det förtjänar övervägas om inte, i likhet med vad som gäller

vid resning till den tilltalades förmån, särskild tidsfrist helt kan undvaras.

Likartade synpunkter framförs av hovrätten över Skåne och Blekinge samt

rådhusrätten i Malmö. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att felaktiga

strafförelägganden kanske oftast upptäcks i samband med statsåklagarnas

inspektioner hos distriktsåklagarna. Det kan dröja mellan sådana

inspektioner. Länsstyrelsen anser därför att det kan övervägas om inte

praktiska skäl talar för att besvärstiden utsträcks till två år.

Andra remissinstanser hävdar däremot att ett år är en för lång besvärstid.

Stockholms rådhusrätt uttalar sålunda att denna tid uppenbarligen är

tör lång och hovrätten för Nedre Norrland anser att det är tveksamt om

besvärstiden bör sättas längre än som gäller för besvär över domvilla i 59

kap. 2 § rättegångsbalken eller sex månader. Länsstyrelsen i Västmanlands

län erinrar om att en tidsförlängning medför risker i bevishänseende och anser

därför att besvärstiden bör behållas vid en månad.

Hovrätten för Nedre Norrland tar även upp frågan om grunderna för besvärstalan

mot strafföreläggande. Hovrätten ifrågasätter, om inte möjlighet

borde öppnas att efter besvär undanröja strafföreläggande inte bara, som

nu är fallet, på grund av formella utan även på grund av materiella fel. Det

kommer sannolikt att utfärdas ett avsevärt ökat antal felaktiga förelägganden

genom att ordningsföreläggande införs och strafföreläggande utvidgas.

Det föreligger bl. a. på grund härav ett uppenbart behov av att söka begränsa

antalet resningsansökningar. Hovrätten anser därför att den berörda

reformen bör övervägas även om den skulle innebära ett avsteg från den

hävdvunna indelningen av de extraordinära rättsmedlen.

Departementschefen

Strafföreläggande skall enligt gällande rätt godkännas genom att den

misstänkte personligen skriftligen förklarar, att han godkänner föreläggandet.

Kommittén har föreslagit att strafföreläggande skall kunna godkännas

genom betalning i de fall då föreläggandet endast avser ett

visst bötesbelopp och det alltså inte är fråga om förverkande eller annan sådan

särskild rättsverkan. Remissinstanserna har med några undantag lämnat

förslaget utan erinran.

I det föregående har jag intagit ståndpunkten att ordningsföreläggande

bör kunna godkännas genom betalning. Även när det gäller strafföreläggande

torde det för den enskilde vara praktiskt att kunna godkänna ett

t öreläggande enbart genom att betala böterna. Önskvärdheten av att få i

huvudsak likformiga regler beträffande det ena och det andra institutet talar

också till förmån för kommitténs förslag. Emellertid vill jag erinra om

vad jag förut har sagt beträffande det angelägna i att det nya ordningsbots
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

systemet i inledningsskedet prövas i mindre skala så att man kan vinna

och tillgodogöra sig erfarenheter. Detta gäller bl. a. frågan om godkännande

genom betalning. Med hänsyn härtill anser jag, att ställning inte f. n. bör

tas till kommitténs förslag i den nu aktuella frågan. Det bör tilläggas att

frågan om godkännande av strafföreläggande genom betalning har samband

med det vidare spörsmålet, om det allmänt bör öppnas möjlighet att

godkänna strafföreläggande genom ombud. Detta spörsmål anser jag böra

övervägas i senare sammanhang när närmare utredning härom föreligger.

Vad angår kommitténs förslag om vissa ändringar i reglerna om besvär

över strafföreläggande vill jag i likhet med samtliga remissinstanser,

som har uttalat sig i frågan, förorda att handläggningen av dessa

besvärsmål flyttas från hovrätt till underrätt. En sådan ändring bör alltså

genomföras.

Kommittén föreslår vidare en förlängning av besvärstiden vid strafföreläggande

från en månad till ett år. Några remissorgan hävdar att tiden bör

vara längre medan andra remissinstanser uttalar att den bör vara kortare än

ett år. För egen del finner jag att kommitténs förslag är väl avvägt och jag

anser därför att lagändring bör ske i enlighet härmed.

Eftersom besvärsförfarandet sålunda enligt min mening bör ankomma på

underrätt, måste närmare övervägas vilka regler som bör gälla beträffande

handläggningen i underrätten. Denna fråga kommer jag att behandla i

specialmotiveringen.

I sammanhanget vill jag erinra om att besvärsproceduren vid ordningsbotssystemet

föreslås anknyta till de besvärsregler som skall gälla för straffföreläggande.

På grund av vad jag nu har anfört beträffande besvärsförfarandet föreslår

jag vissa ändringar i 59 kap. rättegångsbalken. Beträffande ändringsförslagens

närmare utformning får jag hänvisa till specialmotiveringen.

Ensamclomarkompetensen i brottmål

Kommittén

Som bakgrund till sina överväganden rörande ensamdomarkompetensen

i brottmål redovisar kommittén vad som har förekommit i lagstiflningssammanhang

i denna fråga. Kommittén framhåller, att skiftande uppfattningar

har kommit till uttryck i fråga om den lämpligaste avgränsningen

av ensamdomares behörighet. BI. a. erinras om vad första lagutskottet 1950

och 1958 uttalade om möjligheten att vidga ensamdomarkompetensen genom

att vid utformningen av nya straffskalor ta hänsyn till de processuella

konsekvenserna. Kommittén har med beaktande av hl. a. dessa synpunkter

föreslagit alt fängelsestraff inte längre skall ingå i straffskalan

för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen. Om detta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

förslag genomförs, uppnäs att sadana mal kan komma att handläggas av

ensamdomare enligt de domförhetsregler som f. n. gäller. Behörigheten för

ensamdomaren påverkas emellertid inte enbart av straffskalan för det aktuella

brottet. Rättegångsbalkens bestämmelser innebär att ensamdomare

inte kan pröva ett åtal om det förekommer anledning att målsägande finns

i målet. Detta medför att mål om vårdslöshet i trafik skulle kunna handläggas

av ensamdomare endast när ovarsamheten inte har föranlett skador.

Ensamdomare skulle däremot inte vara behörig, då exempelvis en kollision

har inträffat. Det skulle inge vissa betänkligheter att dela upp den-''

na typ av mål efter sådana grunder. Mål om trafikovarsamhet som inte har

medfört skada, dvs. när fråga är om s. k. abstrakt fara, kan föranleda större

s\årigheter än de mål där skada följt. Dessa och även andra förhållanden

anser kommittén motivera att frågan om ensamdomares behörighet tas

UPP till förnyad prövning, övervägandena begränsas emellertid till mål om

brott, för vilka stadgas endast böter, här kallade bötesmål.

Kommittén framhåller, att det under senare år särskilt i storstäderna

har visat sig svårt att tillgodose domstolsväsendets behov av ett allt större

antal därför lämpade nämndemän. Yrkesverksamma personer anser ofta

att de inte kan förena ett sådant uppdrag med sitt ordinarie arbete. Problemet

torde komma att skärpas alltmera och bli kännbart även på landsbygden.

Rättssäkerheten tillgodoses under sådana förhållanden bäst, om

ett mindre antal men väl kvalificerade nämndemän behöver anlitas. En

kollegial domstolssammansättning bör inte användas i mål där sådan sammansättning

inte är sakligt grundad.

Frågan om ensamdomarkompetensen bör vidare enligt kommittén bedömas

med beaktande av att domstolarna tas i anspråk för en sådan massföreteelse

som trafikmålen utgör. Det stora antalet sådana mål gör att

organisationen måste göras så smidig som möjligt. Det är väsentligt lättare

att smidigt anpassa organisationen efter arbetsmängden, om dessa mål kan

handläggas av ensamdomare än om nämnd ovillkorligen måste medverka.

Kostnadssynpunkter är också vårda att beaktas i detta sammanhang. Arvodena

till nämndemännen samt rese- och traktamentsersättningar blir

inte oväsentliga om nämndemännen ofta måste anlitas. En nämndemans

frånvaro från sitt ordinarie arbete måste även ses som en kostnadspost.

Kommittén betonar dock i det sammanhanget att sparsamhetssynpunkter

inte får väga så tungt, att man inte värnar om rättssäkerheten.

Det huvudsakliga skälet mot att vidga ensamdomarkompetensen har enligt

kommittén tidigare varit, att flera domare ansetts höra medverka, när

bevisvärdering kommer i fråga. Man har ansett att nämnden har goda förutsättningar

för denna uppgift genom sin kännedom om människor, deras

åskådningar och levnadsvanor. Bevisfrågorna i trafikmålen gäller emellertid

ofta problem av körteknisk, fordonsteknisk eller trafikteknisk natur.

En yrkesdomare får med åren en erfarenhet och utbildning, som ger

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 1966 111

honom särskilda förutsättningar att objektivt granska ett sådant bevismaterial

och utmönstra uppgifter som saknar betydelse.

Kommittén anser, att det är berättigat att ställa frågan om det inte från

rättssäkerhetssynpunkt är fullt tillräckligt och även i övrigt lämpligt att

mål om vårdslöshet i trafik får handläggas av ensamdomare. Detta medför

inte att denna handläggningsform skall användas i alla sådana mai.

De processuella bestämmelserna medger en kollegial domstolsform, da

detta behövs. Starka skäl talar enligt kommittén för att mål om vårdslöshet

i trafik i allmänhet bör handläggas av ensamdomare.

Kommittén behandlar även ensamdomarkompetensen mot bakgrunden

av målsägandens ställning. Detta problem har berörts när ensamdomarkompetensen

har diskuterats i lagstiftningssammanhang. De brott som enligt

tidigare gällande bestämmelser har haft enbart böter i sträffska an

har emellertid varit sådana, att det i allmänhet inte funnits någon målsägande.

Det har därför ansetts vara av mindre vikt att ge ensamdomare

behörighet i de fall då målsägande undantagsvis kunde förekomma. Om

kommitténs förslag till ändrad straffskala i 1 § trafikbrottslagen genomförs,

förändras dock läget. Brottsbalkens straffskalor har också medfört ett

nytt läge. Denna lag stadgar endast bötesstraff för vissa brott vid vilka

målsägande regelmässigt förekommer.

Det är enligt kommittén naturligt att de mål i vilka målsaganden inte

för skadeståndstalan i första hand beaktas när man prövar frågan om att

utvidga ensamdomarkompetensen. Den omständigheten att en målsägande

eventuellt skulle ha kunnat yrka skadestånd ändrar inte i så hog grad karaktären

av en ansvarstalan, att det motiverar en mer kvalificerad sammansättning.

Ensamdomare måste alltså i allt fall anses kompetent att

handlägga bötesbrottmål, när yrkande om skadestånd inte framställs.

I frågan om ensamdomare bör kunna avgöra skadeståndsfrågor gör kommittén

en jämförelse med förhållandena i tvistemål. Ensamdomare kan i

dessa fall under förberedelsen bl. a. meddela dom i anledning av talan om

anspråk som har medgivits. Han har också behörighet att ensam hålla huvudförhandling

i omedelbart samband med förberedelsen. I praxis utnyttjar

man i stor utsträckning de möjligheter, som rättegångsbalken erbjuder att

få tvistemål avgjorda genom ensamdomare. Flertalet tvistemål avgörs efter

huvudförhandling inför ensamdomare. Förfarandet medger all tvistefrågor

avgörs snabbt och effektivt, när de inte kräver att någon mera vidlyftig

bevisning upptas. Detta har inte medfört några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt.

Den erfarenhet som man har fått från tvistemålen utgöi

ett argument för att ensamdomare skall ha kompetens att avgöra skadeståndsfrågor

även i brottmål. Kommittén påpekar, alt ett enskilt anspråk

i anledning av brott inte alltid avgörs i samband med åtal för brottet. En

målsägande kan alltså väcka sin talan enligt tvistemålsreglerna och vidare

kan rätten, även om talan om enskilt anspråk har väckts i ett brottmål,

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

förordna att denna talan skall handläggas som särskilt mål i den ordning

som gäller för tvistemål. Ensamdomare kan då vara behörig att pröva anspråket.

De a-\ göranden, som rätten träffar i frågor som rör enskilda anspråk i

anledning av brott, är enligt vad kommittén påpekar ofta av enkel natur.

Det kan i ett mycket stort antal fall inte ens sättas i fråga att inte ensamdomare

skulle vara kompetent.

Starka skäl talar alltså enligt kommittén för att ensamdomare i viss utsträckning

skall kunna handlägga skadeståndsfrågor även i bötesmål. Man

kan därvid fråga sig om ensamdomarens behörighet i sådant avseende bör

begränsas på något sätt. 1951 års rättegångskommitté föreslog (SOU 1953:

26) att ensamdomare vid rådhusrätt skulle vara behörig att pröva enskilt

anspråk i anledning av brott till belopp av högst 500 kr. men detta förslag

vann inte gehör. En annan tänkbar lösning är att skadeståndsfrågan får

prövas av ensamdomare bara om frågan inte kräver särskild bevisning infor

domstolen. Skriftlig men ej muntlig bevisning skulle eventuellt kunna

medges. Enligt kommittén skulle dock en sådan ordning medföra svåra och

konstlade avgränsningsproblem. Kommitténs slutsats blir att det bör överlämnas

till domstolen att avgöra, om bevisningen är så vidlyftig att en kollegial

domstolsform behövs. I sådant fall bör antingen hela målet handläggas

i kollegial sammansättning eller också förordnande meddelas enligt

22 kap. 5 § rättegångsbalken. Någon av dessa vägar skall väljas, då rätten

anser att skadeståndsfrågan är av sådan art eller medför så omfattande bevisning,

att den inte lämpligen bör handläggas av ensamdomare. Särskilt

den omständigheten att svårare värderingsfrågor förekommer utgör ett skäl

för att prövningen av skadeståndsfrågan bör göras i en kollegial domstol.

Ensamdomare bör vara behörig att med dessa begränsningar handlägga

skadeståndsfrågor i bötesmålen.

Det möter störa svårigheter att i en lagregel ange, när ett bötesmål på

grund av särskilda förhållanden inte bör få handläggas av ensamdomare.

Kommittén anser emellertid att det med förtroende kan överlämnas till

domstolarna att avgöra vilken domstolssammansättning som skall användas

i det särskilda fallet. Den lösning som eftersträvas, dvs. en för varje särskilt

mål lämpad sammansättning, kan uppnås endast om domstolarna får valfrihet.

En sådan avvägning görs f. n. i tvistemål, när rätten beslutar om ett

mål skall kunna avgöras vid huvudförhandling i omedelbart samband med

förberedelsen. Bevisning, som inte är vidlyftig, kan då upptas inför ensamdomare.

Detta har inte inneburit några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt.

Även i brottmål bör principen vara den, att domstolen skall ha en

kollegial sammansättning, när målet är av vidlyftig beskaffenhet. Kommittén

har utarbetat förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966 113

Kommittén uttalar vidare att mål angående trafikovarsamhet i allmänhet

inte bör handläggas av tingsnotarie.

Kommittéledamoten, häradshövdingen Fröding, som i princip ansluter

sig till kommittéförslaget, anser, att utöver vad kommittén har föreslagit,

även bör föreskrivas att nämnd skall medverka när det före huvudförhandlingen

klarlagts, att den muntliga bevisningen i målet kommer att omfatta

— utöver målsägandeförhör — förhör med minst två personer.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag har föranlett många remissinstanser att dels uttala

sig om förslaget i princip och med tanke på bötesmål i allmänhet, dels anlägga

särskilda synpunkter på förslagets innebörd när det gäller mål om

vårdslöshet i trafik.

Den principiella uppläggningen i kommittéförslaget har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i det alldeles övervägande antalet yttranden.

Endast Svea hovrätt, tre av nio ledamöter i Göteborgs rådhusrätt, en

ledamot av styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare samt Jämtlands

länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler har avstyrkt förslaget.

Kommitténs förslag att ensamdomare i princip skall vara behörig att

handlägga även frågor om enskilda anspråk i anledning av bötesbrott

har nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland

de remissinstanser, som särskilt har yttrat sig i denna fråga, är bl. a. Sveriges

advokatsamfund. Samfundet delar kommitténs uppfattning att det från

rättssäkerhetssynpunkt inte kan invändas något mot att ensamdomare prövar

skadeståndsfrågor. En lagfaren domare har lika goda förutsättningar

att pröva en skadeståndsfråga ensam som tillsammans med ett fåtal nämndemän.

I yttrandet påpekas även att ensamdomare har att i viss utsträckning

pröva enskilda anspråk enligt rättegångsbalkens regler för civilmål.

Hovrätten för övre Norrland anser att den föreslagna vidgningen av kompetensen

är välgrundad och att det torde saknas anledning att föreskriva

någon begränsning av behörigheten till att avse visst högsta belopp eller

anspråk som inte kräver särskild bevisning. Föreningen Sveriges häradshövdingar

anser däremot att skäl att ge ensamdomare behörighet att pröva

skadeståndstalan i bötesmål inte föreligger annat än om ensamdomarkompetensen

utsträcks att omfatta vårdslöshet i trafik, något som föreningen

inte förordar. Föreningen anser att ensamdomarkompetensen bör utsträckas

endast till fall då målsägande visserligen finns men ej för någon talan

om enskilt anspråk.

I fråga om betydelsen av nämnds medverkan vid bevisprö vn

i n g i bötesmål har kommitténs förslag, alt nämnd i allmänhet behöver

delta bara då bevisningen är vidlyftig, mött erinringar från en del remiss
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

instanser, däribland även sådana som i princip har tillstyrkt kommittéförslaget.

Hovrätten för övre Norrland framhåller att svåra bevisfrågor

skall bedömas av flera domare även om bevisningen inte är vidlyftig. Domstolskommittén

anser att frågan om den ena sammansättningen eller den

andra skall användas bör få avgöras från fall till fall med hänsyn till målets

svårhetsgrad och beskaffenhet i övrigt. Även flera andra remissinstanser,

bl. a. Stockholms rådhusrätt, betonar att det är betydelsefullt att nämnd

medverkar när svårare bevisfrågor avgörs.

Några remissorgan erinrar om att, sedan brottsbalken har genomförts,

kommitténs förslag leder till att ensamdomare kan handlägga bl. a. mål

om misshandel och vållande till annans död i fall då brotten är ringa. Hovrätten

för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt och minoriteten i Göteborgs

rådhusrätt fäster uppmärksamhet vid att vankliga bevisspörsmål kan

föreligga i sådana mål.

Förslaget att prövningen huruvida nämnd bör medverk

a i bötesmål skall göras av rätten från fall till fall har föranlett särskilda

uttalanden. Remissinstanserna godtar allmänt, att domstolarna själva skall

göra denna prövning. Hovrätten för Västra Sverige framhåller emellertid,

att detta innebär en ny princip. Denna bör enligt hovrätten inte prövas och

genomföras från de begränsade utgångspunkter som ligger till grund för

kommitténs uppdrag. Det finns anledning förmoda att skilda domare skulle

bedöma behovet av nämnd olika och att det för allmänheten måste te sig

egendomligt om praxis är växlande.

Kommitténs uttalande, att begränsningen i ensamdomarkompetensen i

dessa fall inte bör bestämmas i lagtext, har i regel vunnit anslutning. JK

betonar att det erbjuder stora svårigheter att närmare ange gränsen för

ensamdomares behörighet i lagtext. Det innebär enligt JK en alltför stel

och formell gräns att på det sätt som har föreslagits i en reservation till

kommitténs förslag göra behörigheten beroende av det antal personer, som

skall höras i målet. Hovrätten för Övre Norrland anser att ensamdomare

bör användas i mera begränsad utsträckning än vad kommittén har tänkt

sig. Kommitténs majoritet har utgått från att domstolarna även i framtiden

skall ha frihet att avgöra vilken domstolssammansättning som skall

användas i det enskilda fallet. Sådan frihet torde enligt hovrätten f. n. beaasnas

i ett avsevärt antal svårbedömda brottmål, där endast bötesstraff

kan ifrågakomma. Dessa mål blir således handlagda med nämnd. Viss fara

torde emellertid föreligga, att valfriheten särskilt när det rör trafikmål

leder till att tillämpningen blir väsentligt olika vid skilda underrätter. Hovrätten

anser emellertid, att den bästa lösningen är att överlämna åt domstolen

att bestämma om sammansättningen i det särskilda fallet. Samtidigt

betonar hovrätten, att det är av största vikt att domstolen följer den viktiga

principen, att svåra bevisfrågor skall bedömas av flera domare. En erinran

härom synes enligt hovrätten böra införas i motiven. Likartade syn
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

115

punkter framför domstolskommittén. Även Föreningen Sveriges häradshövdingar

anser att om kommitténs förslag skall genomföras frågan huruvida

nämnd skall medverka inte bör avgöras efter något kriterium, som anges

i lag.

En annan uppfattning har Stockholms nämndemannaförening, som anser

att det klart skall framgå av lagtext, att domstolen eller ordföranden

skall besluta att rätten skall ha en kollegial sammansättning när ett mål

bedöms vara av vidlyftig beskaffenhet. Stockholms rådhusrätt, som delar

reservantens uppfattning angående behovet av nämnds medverkan, anser

också att en uttrycklig bestämmelse bör införas i rättegångsbalken, att

nämnd skall medverka vid huvudförhandling i bötesmål, när sakens beskaffenhet,

målets omfattning eller andra särskilda skäl föranleder det.

Den av reservanten föreslagna gränsdragningen efter antalet förhörspersoner

finner rådhusrätten däremot inte vara ändamålsenlig. Hovrätten över

Skåne och Blekinge, Föreningen Sveriges häradshövdingar och rådhusrätten

i Malmö anser att reservantens förslag inte är lämpligt.

Frågan om den föreslagna domförhetsregeln bör avse även mål om

vårdslöshet i trafik har föranlett vissa meningsbrytningar.

Bland yttranden som i den delen innehåller tillstyrkanden kan nämnas

följande. JK uttalar att praktiska skäl talar för att man i anslutning till att

trafikinålens handläggning förenklas tar upp till prövning även spörsmålet

om domstolens sammansättning i dessa mål. Några betänkligheter torde

från rättssäkerhetssynpunkt inte behöva hysas mot att trafikmål, i vilka

endast bötesstraff kan utmätas, i allmänhet avgörs av ensamdomare. Det

bör gälla även om enskilt anspråk framställs i målet. Det bör emellertid enligt

JK inte komma i fråga, att mål med mera omfattande bevisvärdering

eller större skadeståndsanspråk avgörs av ensamdomare. Hovrätten för Nedre

Norrland framhåller också att åtskilliga trafikmål otvivelaktigt är av

sådan beskaffenhet att de kan avgöras på ett betryggande sätt utan alt

nämnd medverkar. Stockholms nämndemannaförening delar kommitténs

uppfattning att en kollegial domstolssammansättning bör användas endast

när detta är verkligt motiverat och att nämndens ställning inte får försvagas

genom att den används i mål där dess medverkan inte är sakligt grundad.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Kronobergs län betonar att man genom ett

system med ensamdomare i trafikmål kan vinna en snabbare och smidigare

form för att handlägga dessa mål.

Flera remissinstanser — bland dem även en del som i princip tillstyrker

kommitténs förslag — uttalar emellertid att nämnd bör medverka när det

gäller mål angående vårdslöshet i trafik. Föreningen Sveriges häradshövdingar

anser att nämndemännens medverkan i trafikmålen har stort värde,

särskilt när bevisningen bedöms men även annars. De flesta nämndemän

har numera körkort och många av dem är förtrogna med tekniska frågor,

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

som kan uppkomma i trafikmålen. Nämndens medverkan i de kontroversiella

trafikovarsamhetsmålen är av stor betydelse för att bibehålla allmänhetens

förtroende för våra domstolar. Den tilltalade har just i dessa mål ofta

mycket svårt för att inse, att han har felat och att det utmätta straffet har

varit befogat. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att värdet av

att nämnden deltar ligger däri att den tvingar till en överläggning mellan

ledamöter, som har olika utbildning och livserfarenhet. Medverkan av lekmän

i de känsliga omdömesfrågor som uppkommer när 1 § trafikbrottslagen

tillämpas är motiverad även av intresset att bibehålla ett allmänt förtroende

för rättsskipningen. Göta hovrätt uttalar, att det möjligen kan göras

gällande att det nu finns en del enklare trafikmål där nämnden har

mindre betydelse. Hovrätten anser dock att det skulle innebära en alltför

stor och i och för sig betänklig begränsning av nämndens roll vid domstolarna

om alla trafikmålen, vilka alltjämt kan antas komma att motsvara

en väsentlig del av underrätternas verksamhet, skulle helt undandras nämnden.

Även Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Malmöhus

län och Föreningen Sveriges landsfiskaler samt ett par underremissinstanser

anser att nämnd alltid bör medverka i dessa mål.

Departementschefen

Enligt gällande regler är underrätt domför med en lagfaren domare utan

nämnd i brottmål, om målet rör endast ansvar för brott för vilket inte är

stadgat svårare straff än böter. En ytterligare förutsättning för att ensamdomare

skall vara behörig är att i målet inte förekommer anledning att målsägande

finns. Har skada uppkommit genom brottet, måste alltså nämnd

delta i prövningen oberoende av om ersättningstalan förs i målet eller inte.

Genomförs förslaget att slopa fängelsestraffet i straffskalan för vårdslöshet

i trafik, som inte är grov, kommer ensamdomares behörighetsområde

i viss mån att vidgas även om gällande domförhetsregler inte ändras. Eftersom

straffet för vårdslöshet i trafik kan bli enbart böter, faller mål om sådant

brott automatiskt under ensamdomares kompetens, om ovarsamheten

inte har föranlett någon skada.

Jag har vidare föreslagit att åklagare skall få använda strafföreläggande

även när målsägande finns men denne har förklarat att han inte ämnar

föra talan om enskilt anspråk. Konsekvensen därav bör rimligen vara att

även ensamdomares behörighet vidgas i motsvarande utsträckning, dvs. att

förekomsten av målsägande inte tillmäts betydelse annat än när målsäganden

för talan eller biträder åtalet. Om så sker, skulle ensamdomare kvinna

pröva mål om vårdslöshet i trafik, i vilka skadeståndsyrkande inte har

framställts. Som kommittén har framhållit skulle en sådan ändring få betydelse

även utanför trafikmålen. I brottsbalken förekommer nämligen ett

inte ringa antal brott, vilkas straffskalor innehåller endast böter men som

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

måste handläggas med nämnd f. n., eftersom målsägande kan finnas vid

dessa brott. Som exempel kan nämnas ringa fall av misshandel (3: 5), hemfridsbrott

och olaga intrång (4: 6), ringa fall av tillgrepp av fortskaffningsmedel

(8:7) och åverkan (12:2).

Kommittén går emellertid ett steg längre och föreslår en lagändring som

innebär att ensamdomares behörighet utsträcks till att i princip avse samtliga

bötesmål — varmed avses mål om brott med endast böter i straffskalan

—- och att ensamdamare i sådana mål skall äga pröva även talan om enskilt

anspråk. Kommittén förutsätter enligt uttryckligt uttalande i sin motivering

att nämnd medverkar i bötesmålen, om bevisningen i det särskilda

fallet är vidlyftig eller det föreligger andra särskilda skäl för att prövningen

bör ankomma på domstol med flera ledamöter.

De nu angivna huvudprinciperna i kommitténs förslag har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Åtskilliga remissinstanser,

som i princip ansluter sig till kommittéförslaget, gör dock en reservation

av innebörd i huvudsak att behov av nämnds medverkan i särskilda

fall föreligger oftare än vad kommittén har tänkt sig. Speciellt har

framhållits värdet av nämnds medverkan vid bevisprövningen i mål om

vårdslöshet i trafik. Synpunkter av denna innebörd har förts fram av bl. a.

flertalet hovrätter, Föreningen Sveriges häradshövdingar och domstolskommittén.

I allmänhet har därvid sagts att bevisvärdering är en så krävande

uppgift att den i regel bör ankomma på domstol med flera ledamöter. A

andra sidan har de remissinstanser som närmast företräder allmänheten,

dvs. trafikantorganisationerna, Sveriges advokatsamfund och försäkringsväsendet,

inte haft några invändningar mot kommitténs förslag.

Frågan om domstolens sammansättning är utan tvivel av betydelse från

rationaliseringssynpunkt. Det förekommer ett betydande antal brottmål vid

underrätterna, i vilka ensamdomare inte är behörig trots att endast bötesstraff

kan komma i fråga. Det skulle otvivelaktigt innebära besparingar för

samhället, om en större del av dessa mål kunde handläggas utan nämnd.

Förutom statsverkets kostnader, när nämndemän tas i anspråk, är att beakta

intresset att nämndemännen inte i onödan skall behöva vara frånvarande

från sin yrkes- eller näringsverksamhet.

Kommittéförslaget skall självfallet prövas också från andra synpunkter

än med tanke på önskemålet om rationalisering. Rättssäkerhetssynpunkter

måste ägnas samma uppmärksamhet nu som när förenklingsfrågor tidigare

har varit under prövning. När det gäller frågan om rättens sammansättning

är särskilt att beakta vilka synpunkter som talar för nämnds medverkan

i mål av ena och andra slaget.

.lag anser därvid att den omständigheten, att målsägande förekommer i

ett bötesmål, inte på ett sådant sätt förändrar målets karaktär att enbart

detta förhållande kan motivera att det måste krävas att domstolen har flera

ledamöter i samtliga bötesmål, där anledning förekommer att målsägande

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

finns. En annan sak som jag strax skall återkomma till är att det i vissa

bötesmål, alldeles oavsett målsägandefrågan, kan finnas skäl som motiverar

att nämnd medverkar.

Kommitténs förslag att ensamdomare skall kunna pröva även enskilda

anspråk som framställs i bötesmål har praktiskt taget genomgående tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av remissorganen. För egen del vill jag

framhålla att en sådan vidgad kompetens för ensamdomaren i bötesmålen

ger honom en behörighet, som svarar mot den behörighet han redan har i

tvistemålsprocessen. En mycket stor del av alla tvistemål avgörs av ensamdomare

i omedelbart samband med förberedelsen. Detta har inte visat sig

medföra några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt. Det finns inte anledning

att anta att det skulle vara svårare för en ensamdomare att avgöra

likartade frågor när de uppkommer i en brottmålsprocess.

Det spörsmål som jag nu har berört har ett visst samband med frågan

om ett ställningstagande till kommittéförslaget berör de mera allmänna

principerna för nämndens medverkan i domstolsprocessen. Detta spörsmål

övervägs f. n. inom domstolskommittén. Det är följaktligen inte lämpligt

att i detta sammanhang pröva nämndens ställning från mera principiella

utgångspunkter. Den fråga det nu gäller är emellertid av mera begränsad

räckvidd, nämligen spörsmålet i vilken utsträckning nämnd behöver medverka

i bötesmålen, dvs. mål som vanligen är av förhållandevis enkel karaktär.

Denna brottsgrupp är visserligen antalsmässigt betydande men med

hänsyn till målens art kan det enligt min uppfattning inte göras gällande,

att kommittéförslaget föregriper ett ställningstagande till de mera allmänna

principerna. Det bör särskilt nämnas att domstolskommittén inte har haft

någon erinran mot att det nu aktuella förslaget tas upp till prövning och

att kommittén är i huvudsak positivt inställd till förslaget.

Vad jag hittills har anfört leder till att jag anser mig böra förorda att

bestämmelserna om ensamdomares behörighet ges sådant innehåll, att det

blir möjligt för ensamdomare att handlägga bötesmål även när målsägande

finns och när enskilda anspråk framställs i sådana mål.

Avsikten är emellertid inte att bötesmålen undantagslöst skall handläggas

utan nämnd.

Kommittén har utgått från att det skall ankomma på rätten att bedöma om

ett visst bötesmål är av sådan särskild beskaffenhet att det kräver att nämnd

skall medverka. Några riktlinjer för denna bedömning bör enligt kommittén

inte föreskrivas i lag. Den föreslagna ordningen innebär alltså att innan ett

bötesmål utsätts eller företas till förhandling rätten skall ta ställning till om

det föreligger något särskilt förhållande som gör det motiverat att nämnd

medverkar. Kommitténs uppfattning har i regel godtagits under remissbehandlingen.

För egen del vill jag ansluta mig till att frågan om nämnds medverkan i

bötesmål löses på det sätt som har föreslagits. Några i lagtext eller på an
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

nät sätt fixerade anvisningar om vilka omständigheter som skall beaktas

när det gäller att avgöra om nämnd skall medverka i det ena och andra bötesmålet

är enligt sakens natur svåra att ge. Redan f. n. gäller i och för sig

att domaren kan, obunden av föreskrifter, avgöra om ett mål, som faller

inom det nuvarande området för ensamdomarkompctensen, ändå bör handläggas

med nämnd. På samma sätt bör man med ett vidsträcktare område

för ensamdomarkompetensen kunna anförtro åt domaren att bedöma när

nämnd bör medverka i ett bötesmål. Den vägledande principen bör därvid

vara att nämnd bör medverka när i målet förekommer omfattande bevisvärdering

eller målet oavsett detta är invecklat eller vidlyftigt. Är skadeståndsyrkande

framställt och gäller det större belopp, som inte är medgivna,

är detta också ett förhållande som kan påkalla nämnds medverkan vid

målets prövning. Detsamma gäller när fråga är om sådan uppskattning av

inträffad skada, som avses i 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Bevisningen i mål

om ansvar för vårdslöshet i trafik kan inte anses vara av så speciell karaktär,

att för denna målkategori behöver gälla andra grundsatser än för övriga

bötesmål.

Jag ansluter mig till trafikinålskommitténs ståndpunkt att mål om vårdslöshet

i trafik i allmänhet inte bör handläggas av tingsnotarie. Liksom f. n.

bör tingsnotarie få handlägga sådana mål endast efter förordnande av hovrätt.

Det ankommer på Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser härom.

De reformer som jag föreslår i detta avsnitt föranleder ändring i 1 kap.

4 och 11 §§ rättegångsbalken.

Om möjligheterna till ytterligare processuella förenklingar i

mindre brottmål

Kommittén

Kommittén konstaterar, att ett stort antal av de vid underrätterna avgjorda

målen avser erkända brott, i vilkas straffskalor ingår både fängelse

och böter men för vilka endast böter utdömts. I betänkandet redovisas vissa

statistiska uppgifter som belyser detta (s. 103—104). Kommittén sätter i

fråga om det är nödvändigt att ha domstolshandläggning i den utsträckning

eller form som nu förekommer i mål av denna art.

Den muntliga handläggningsformens fördelar vid brottmålens behandling

framträder enligt kommittén huvudsakligen, när en verklig förhandling

förekommer mellan två parter och rätten får döma på grundval av ett material

som båda parterna har framlagt. Förhållandet blir väsentligt annorlunda,

när den tilltalade endast formellt eller inte alls tar del i förhandlingen.

Kommittén nämner som exempel att en tilltalad inställer sig personligen

endast för att vid huvudförhandlingen erkänna gärningen och vitsorda

åklagarens uppgifter eller att han låter ett ombud inställa sig för att

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kurigl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

avge erkännandet. Kommittén anför vidare att mål av enkel beskaffenhet

i praktiken ofta avgörs i den tilltalades frånvaro och på grundval av ett utom

rätta avgivet erkännande. Bakgrunden härtill är ofta att rätten skriftligen

meddelar den tilltalade att han, om han så önskar, kan sända in ett skriftligt

erkännande och i så fall kan underlåta att inställa sig. Det lämnas

således ett mer eller mindre formellt besked att det kommer att anses tillräckligt

att den tilltalade erkänner skriftligen. Om sådant erkännande avges,

brukar anses att målet kan prövas och avgöras utan hinder av den tilltalades

utevaro. Grunden härför är att rätten enligt 46 kap. 15 § andra

stycket rättegångsbalken får avgöra mål i den tilltalades frånvaro om det

inte förekommer anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter och

saken anses kunna utredas nöjaktigt. I sammanhanget är även att märka

att enligt 45 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken vite alltid skall föreläggas

när den tilltalade kallas till huvudförhandling. Förelagt vite utdöms

dock inte, när rätten finner sig kunna handlägga målet enligt 46 kap. 15 §

andra stycket.

Kommittén anser, att de sålunda tillämpade förfarandena visar att det

föreligger ett praktiskt behov av en form att avgöra vissa enklare brottmål

utan att kravet på en verklig förhandling upprätthålls. Kommittén sätter

samtidigt i fråga om det är lämpligt från rättssäkerhetssynpunkt att tilllämpa

46 kap. 15 § andra stycket på det sätt som förekommer. Främst

påpekas att den tilltalade, när han inte inställer sig personligen eller genom

ett ombud som är insatt i sakförhållandena, inte har möjlighet att kontrollera

de uppgifter som åklagaren lämnar. Domstolen är vidare inte skyldig

att underrätta en tilltalad om domens innehåll. Om den tilltalade inte själv

gör förfrågan härom hos domstolen, torde han få kännedom om straffet

först när åtgärd vidtas för att verkställa domen och alltså tiden att överklaga

domen har gått ut. Den misstänkte har därför i dessa fall svårt att

bedöma konsekvenserna av att han erkänner. Förutom de erinringar från

rättssäkerhetssynpunkt, som det anförda kan motivera, anser kommittén

att den nämnda handläggningsordningen är onödigt omständlig.

Kommittén överväger huruvida domstols handläggning av vissa mindre

allvarliga brottmål kan ersättas genom att man tillåter strafföreläggande

i något vidgad utsträckning, övervägandena tar sikte på sådana brott, som

enligt straffskalan har ett högsta straff på sex månaders fängelse men för

a ilka endast bötesstraff är aktuellt i det särskilda fallet. Kommittén erinrar

om att frågan om att i vidgad utsträckning använda strafföreläggande vid

ett flertal tillfällen har övervägts i lagstiftningssammanhang och att riksdagen

under 1950-talet vid tre tillfällen uttalat sig mot att vidga strafföreläggandeinstitutet

till att avse brott, i vilkas straffskala ingår även fängelse.

Bl. a. nämns att första lagutskottet när riksdagen behandlade frågan år

1958 särskilt framhöll, att man vid lagstiftningsarbetet på straffrättens område

borde undersöka om det är möjligt att använda strafföreläggande i

s. 121 Kontrollera mot PDF

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966 121

större utsträckning genom att för flera brottstyper ha endast böter i straffskalan.

Efter att ha redovisat skäl soin talar för och emot att använda strafföreläggandeinstitutet

vid brott, där fängelse ingår i straffskalan (betänkandet

s. 105—107), stannar kommittén för att avvisa tanken på en sådan vidgning.

En av de synpunkter som åberopas för detta ställningstagande är att

kommittén menar att för mål om brott av berört slag kan skapas en ny

handläggningsform enligt riktlinjer som anges i det följande.

Kommittén tar i detta sammanhang också upp frågan om högre straff

än 40 dagsböter bör kunna åläggas i strafföreläggande och om strafföreläggande

bör kunna omfatta även normerade böter. Emellertid kommer

kommittén även i den delen till slutsatsen att någon ändring inte bör ske.

Kommittén diskuterar i stället möjligheterna att skapa nya former för att

handlägga mål om brott, vid vilka fängelse ingår i straffskalan men endast

bötesstraff kommer i fråga i det särskilda fallet.

Efter överväganden, som närmare redovisas i betänkandet (s. 122—-125),

föreslår kommittén att en förenklad handläggning skall anordnas genom ett

nytt institut, som betecknas stämningsföreläggande. Stämningsföreläggandet

är avsett att utgöra en kombination av stämning i brottmål och straffföreläggande.

Stämningsföreläggande innebär att åklagaren utfärdar ett

föreläggande för den misstänkte att godkänna ett bötesstraff men också att

att en brottmålsprocess vid domstol anses inledd genom stämning. Åtal

anses väckt genom att stämningsföreläggandet delges med den misstänkte.

Kommittén anser att rätten inte bör ta del av handlingarna innan den

misstänkte har uttalat sin uppfattning om åklagarens föreläggande. Den

misstänkte kan annars få uppfattningen att rätten har godtagit det straff

som har förelagts. Åklagaren bör därför utfärda stämningsföreläggandet

och även delge det med den misstänkte. Innan åklagaren utfärdar stämningsföreläggande

skall han pröva om åtalet kan handläggas utan att den

tilltalade iakttar personlig inställelse vid rätten. Sedan föreläggandet har

delgivits med den misstänkte, skall denne inom viss tid ge till känna om han

vill erkänna gärningen och godta det förelagda bötesstraffet och eventuella

yrkanden om förverkande o. dyl. Om han godkänner föreläggandet, vilket

även innebär- att han inte påkallar förhandling vid rätten, skall han återställa

föreläggandet till åklagaren. Denne skall omedelbart insända handlingarna

till rätten. Därefter kan rätten antingen utan förhandling meddela

dom i överensstämmelse med föreläggandet eller också, om den anser detta

behövligt, förordna att målet skall prövas vid huvudförhandling i vanlig

ordning.

Om föreläggandet inte godkänns av den misstänkte, medför detta att

målet skall prövas vid huvudförhandling. Enligt kommittén bör användningsområdet

för stämningsföreläggande begränsas till brott, för vilka inte

är stadgat svårare straff än fängelse sex månader. När böter till mycket

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

höga belopp kommer i fråga, anser kommittén dock att stämningsföreläggande

inte bör användas. Däremot avses åklagaren kunna ta upp en målsägandes

enskilda anspråk i föreläggandet.

Remissyttrandena

De synpunkter och förslag av kommittén som nu har redovisats har lett

till ett mycket oenhetligt remissutfall.

En väsentligen positiv inställning till kommitténs förslag om

införande av det nya institutet stämningsföreläggande har kommit till uttryck

i en jämförelsevis stor andel av remissyttrandena. Bland de i huvudsak

tillstyrkande remissinstanserna kan nämnas Svea hovrätt, Göta hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms

rådhusrätt, statskontoret, utredningen rörande specialstraffrätten,

Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten),

KAK, MHF, Motormännens riksförbund, Sveriges advokatsamfund

och Trafikförsäkringsföreningen.

Ett stort antal avstyrkande remissinstanser förordar att behovet av

en förenklad handläggning för de mindre brottmålen bör tillgodoses genom

att vidga möjligheterna att använda strafföreläggand

e utöver vad kommittén har föreslagit. Denna uppfattning har kommit

till uttryck i yttranden av bl. a. RÅ, polisberedningen, Föreningen Sveriges

stadsfiskaler, Sveriges juristförbund och rådhusrätten i Malmö. Till denna

kategori kan också hänföras JK och hovrätten för Nedre Norrland, vilka

är benägna att återinföra ett system som innebär att strafföreläggande i vissa

fall underställs domstols prövning. JK framhåller vidare att om det i större

utsträckning förekommer brott, för vilka fängelse ingår i latituden men

där domstolarna likväl så gott som undantagslöst utdömer böter, det bör

övervägas att för dessa brott utforma särskilda straffskalor med enbart

böter. Denna synpunkt anförs också av rådhusrätten i Malmö.

Vissa remissinstanser avstyrker förslaget om stämningsföreläggande

utan att samtidigt föreslå andra förenklade handläggningsformer för den

typ av mål, som är aktuell i detta sammanhang. Denna uppfattning kommer

till uttryck i yttranden av bl. a. hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs

rådhusrätt, domstolskommittén, svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté,

minoriteten i styrelsen för Föreningens Sveriges stadsdomare

och Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, som också avstyrker förslaget, vitsordar

att kommittén har givit en riktig skildring av det på flera håll tilllämpade

förfarandet att den tilltalade bereds tillfälle att avge skriftligt erkännande

i enkla brottmål och därigenom slipper inställa sig. En sådan

rättstillämpning har framtvingats av praktiska skäl och har grundats på

46 kap. 15 § rättegångsbalken, som dock inte torde ha varit avsedd att

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

tillämpas så vidsträckt. Föreningen anser att man bör ändra rättegångsbalkens

regler om kallelse till huvudförhandling så, att i erkända brottmål

av enkel beskaffenhet den tilltalade får valrätt att inställa sig eller utebli.

Om han uteblir, kan rätten pröva målet, när förutsättningar föreligger härför,

men annars inställa förhandlingen och ge ovillkorlig viteskallelse till

ny förhandling.

En del remissinstanser förordar, som har framgått, sådana alternativ

till stämningsföreläggandet som kommittén har avvisat. Kommitténs

avvisande av sådana alternativ har emellertid vunnit stöd från andra

remissinstanser.

Sålunda har en del remissinstanser uttryckligen anslutit sig till kommitténs

uppfattning att strafföreläggande inte bör användas, när fängelse

ingår i straffskalan för ett brott. Hovrätten för Nedre Norrland delar kommitténs

uppfattning, att domstol bör medverka i någon form vid brott av

denna karaktär. Även Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och statens

trafiksäkerhetsråd intar denna ståndpunkt. Föreningen Sveriges landsfiskaler

anser också, att kommitténs överväganden i detta avseende i stora

delar är riktiga.

Om det införs ett institut som innebär att en åklagare måste underställa

rätten ett straffmätningsförslag, har flera remissinstanser antagit att åklagarna

inte skulle använda detta förfarande. Synpunkter av sådan innebörd

har anförts av bl. a. RÅ, hovrätten för Övre Norrland, polisberedningen och

Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Med anledning av att kommittén har berört frågan om det antal dagsböter

som bör kunna föreläggas genom strafföreläggande har en del

remissinstanser särskilt yttrat sig i den frågan. Svea hovrätt anser att det

inte bör komma i fråga att ändra nu gällande regler. Hovrätten för Västra

Sverige och polisberedningen uttalar samma uppfattning. Hovrätten för

Nedre Norrland anser att den gällande gränsen vid 40 dagsböter kanske

skulle kunna förskjutas något uppåt. RÅ förordar däremot att gränsen för

antalet dagsböter höjs från 40 till förslagsvis 60.

Departementschefen

Av kommitténs förslag till processuella förenklingar har i tidigare avsnitt

behandlats förslag om att införa ett ordningsbotssystem, att vidga användningen

av parkeringsbotssystemet, att tillämpa strafföreläggandeinstitutet

även i vissa fall när målsägande finns samt att vidga ensamdomarkompetensen.

Dessa förslag har i allt väsentligt vunnit god genklang hos

remissinstanserna och jag har för egen del förordat ny eller ändrad lagstiftning

i huvudsaklig överensstämmelse med dessa förslag.

När kommittén utöver de nu nämnda förslagen har förordat ytterligare

ett steg i förenklande riktning — nämligen i fråga om formen för beivrande

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

av brott när tillämplig straffskala innehåller både böter och fängelse men

endast böter kommer i fråga i det särskilda fallet — har inställningen hos

remissinstanserna varit oenhetlig. Redan delta förhållande gör det motiverat

att man inte på grundval av nu föreliggande material gör någon principiell

ändring i gällande ordning.

Under remissbehandlingen har framställts ett par förslag i vissa särskilda

frågor. Sålunda har RÅ föreslagit att åklagare skall få rätt att i strafföreläggande

ta upp högst 60 dagsböter i stället för högst 40 dagsböter, som

f. n. gäller. Detta förslag vill jag dock inte biträda.

Vidare har Föreningen Sveriges häradshövdingar tagit upp frågan om

inte en viss uppmjukning bör ske av den föreskrift i 45 kap. 15 § rättegångsbalken

som innebär att den tilltalade i kallelse till huvudförhandling

undantagslöst skall kallas vid vite. Som redan har nämnts i avsnittet om

gällande bestämmelser har önskemål i denna riktning tidigare förts fram

vid några tillfällen. Jag anser att dessa önskemål i och för sig är förståeliga.

Emellertid är åtskilliga synpunkter att beakta vid bedömningen av denna

fråga, som — även om ändring önskas endast beträffande vissa mål som

typiskt sett är bagatellartade — dock sammanhänger med vissa för vår

rättegångsordning grundläggande principer. Jag anser att ytterligare överväganden

behöver ske innan slutlig ställning kan tas i frågan.

Som framgår av det anförda är jag inte beredd att nu lägga fram några

processrättsliga förslag utöver dem som jag har berört i det föregående.

Emellertid vill jag samtidigt framhålla att jag är övertygad om att en vidare

utveckling mot ökad effektivitet och bättre utnyttjande av rättsvårdens resurser

kan ske utan avkall på rättssäkerhetskravet. Jag avser därför att

ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om fortsatt rationalisering inom

rättsvården.

Specialmotivering till vissa av lagförslagen

I enlighet med vad som förut har anförts har förslag upprättats till lag

om föreläggande av ordningsbot och till ändringar i parkeringsbotslagen,

rättegångsbalken, trafikbrottslagen, vägtrafikförordningen och förordningen

om mopeder. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende

som bilaga l1. Specialmotiveringar finner jag behövliga endast när det gäller

den föreslagna lagen om föreläggande av ordningsbot och vissa av förslagen

till lagändringar. Eftersom förslaget till lagen om föreläggande av ordningsbot

i vissa delar skiljer sig från kommitténs motsvarande lagförslag, torde

sistnämnda förslag få biläggas som bilaga 2.

1 Förslagen till ändringar i parkeringsbotslagen, trafikbrottslagen, vägtrafikförordningen och

förordningen om mopeder har uteslutits i bilagan. De är likalydande med de förslag som är fogade

vid propositionen frånsett en mindre ändring av redaktionell art.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

125

Förslag till lag om föreläggande av ordningsbot

1 §•

I paragrafens första stycke har, i viss mån efter mönster av parkeringsbotslagen,

angetts att Kungl. Maj :t äger förordna att de följande paragraferna

i lagen skall äga tillämpning. Vidare fastslås den yttersta gränsen för

lagens tillämpningsområde genom att det föreskrivs att Kungl. Maj :ts förordnande

bara får avse brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter

omedelbart i penningar. I likhet med vad som gäller beträffande strafföreläggande

enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken har undantagits brott, som är

belagda med normerade böter.

Om bemyndigande för Kungl. Maj :t meddelas med den omfattning som

nu har angetts, bör detta självfallet anses inbegripa också den mera begränsade

befogenheten att meddela förordnanden som avser vissa typer av

förseelser som faller inom första paragrafens ram. Som jag har anfört i

den allmänna motiveringen är också avsikten att en begränsning skall ske,

när förordnande första gången meddelas. Därigenom kan uppnås att för

stora krav inte ställs på dem som skall handha det nya förfarandet i ett

inledningsskede. Utbildningen kan också bli enklare om förfarandet till att

börja med inriktas på en begränsad och helst också homogen grupp av förseelser.

Naturligen kommer i första hand vissa trafikförseelser i fråga.

I första styckets andra punkt har föreskrivits att Kungl. Maj :ts förordnande

kan begränsas att avse visst eller vissa polisdistrikt. Denna bestämmelse

har tillkommit med anledning av de i den allmänna motiveringen

nämnda planerna på att i ett inledningsskede ha försöksverksamhet i ett

antal polisdistrikt. Lokalt begränsade förordnanden är däremot inte avsedda

att komma i fråga på längre sikt.

Enligt ett motivuttalande av kommittén bör ordningsföreläggande inte användas

i fråga om förseelser, som inte hör under allmänt åtal, och ej heller

när för allmänt åtal är stadgat särskilt villkor såsom tillstånd av myndighet

eller angivelse av målsägande. Kommittén har emellertid inte ansett att detta

behöver anges i lagtexten utan har förutsatt att Kungl. Maj :t kan beakta sådana

förhållanden, när förordnande meddelas om lagens tillämpning.

För min del anser jag emellertid att det uttryckligen bör anges i lagtexten

att lagen inte får tillämpas, om brott ej hör under allmänt åtal eller

om särskilt villkor är stadgat för allmänt åtal. Därmed får man en anknytning

till 20 kap. 3 § rättegångsbalken.

Användning av ordningsföreläggande bör vidare vara utesluten i vissa

andra fall än dem jag förut har nämnt. Jag återkommer till detta under

2 och 3 §§. Jag vill här anmärka bara att dessa undantag är motiverade av

omständigheterna i det särskilda fallet och av den anledningen inte bör tas

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

upp i förevarande paragraf, som är avsedd att ange mera allmängiltiga gränser

för lagens tillämpningsområde.

2 §•

I denna paragraf behandlas innebörden av institutet föreläggande av ordningsbot

och vidare frågan i vad mån föreläggande kan användas, när flera

brott sammanträffar.

Institutet är avsett att vara ett straffprocessuellt institut utanför rättegångsbalkens

ram. Det skall kunna träda i stället för åtal och det kan slutligt

leda till att fråga om straffansvar blir rättskraftigt avgjord. Jag har ansett

att det på något sätt bör komma till uttryck i lagtexten att institutet —

för den begränsade kategori förseelser som är i fråga -—- har karaktären av

ett alternativ till det i rättegångsbalken reglerade brottmålsförfarandet. Med

hänsyn härtill har med anknytning till ordalagen i 20 kap. 1 § och 30 kap.

9 § rättegångsbalken i denna paragraf angetts att fråga om ansvar för ifrågavarande

förseelser får upptas genom ordningsföreläggande.

Det förhållandet att ordningsföreläggande får ersätta åtal behöver inte

särskilt anges, eftersom bestämmelsen i 20 kap. 6 § rättegångsbalken, som

reglerar åklagares åtalsplikt, redan innehåller ett allmänt formulerat undantag.

Detta innebär att skyldighet för åklagare att tala å brott, som hör

under allmänt åtal, föreligger endast om annat inte är stadgat. Undantagsbestämmelsen

åsyftar alla fall som är sådana att frågor om straffansvar får

sin lösning på annat sätt än genom åtal och därpå följande domstolsprövning

(jfr prop. 1964: 10 s. 135).

Vidare innehåller förevarande paragraf en närmare bestämning av vad

föreläggande av ordningsbot innebär, nämligen att polisman till godkännande

förelägger den misstänkte ett bötesstraff, fastställt enligt 4 §. Formuleringen

är i viss mån hämtad från den grundläggande bestämmelsen rörande

strafföreläggande (48 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken).

Skillnaden är att det är polisman och inte åklagare som utfärdar föreläggandet

och att bötesstraffet måste fastställas enligt taxor, som tillkommer

i viss ordning, och sålunda inte, som vid strafföreläggande, får bestämmas

efter fri bedömning av den som utfärdar föreläggandet. Av avfattningen

framgår att ordningsbot är ett bötesstraff. De allmänna reglerna om böter

skall sålunda gälla i den mån annat inte föreskrivs (jämför under 10 §).

Med polisman avses sådan tjänsteman inom polisväsendet som anges i 7 §

polisinstruktionen den 3 december 1965 (nr 686). I enlighet med kommitténs

förslag har i lagen inte tagits upp närmare regler om vilka polismän som

skall få behörighet att utfärda föreläggande. Denna fråga kan regleras i administrativ

ordning. Jag vill erinra om att jag har anfört vissa synpunkter

om behörighetsfrågan i den allmänna motiveringen.

Kommittéförslagets 3 § innehåller en regel som direkt ansluter till 48 kap.

1 § första stycket sista punkten och innebär följande. Om fråga är om flera

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

förseelser, får föreläggande inte utfärdas med mindre det sker gemensamt

för alla förseelserna. I ett motivuttalande framhåller kommittén att det inte

bör åligga den som utfärdar ordningsföreläggande att genom efterforskning

i diarier eller på annat sätt närmare undersöka om vederbörande är misstänkt

även för andra förseelser.

Jag delar komitténs uppfattning i denna fråga. I andra stycket av förevarande

paragraf har detta markerats så, att reglerna om gemensamt föreläggande

behöver beaktas bara när fråga om flera brott föreligger vid ett

och samma tillfälle. Detta tillfälle är, som torde framgå av avfattningen,

den tidpunkt då det är aktuellt att utfärda föreläggande. När det i bestämmelsen

sägs att det är »fråga om flera brott» innebär detta att det för polismannen

skall vara känt att flera brott föreligger.

Vid sådant sammanträffande av förseelser får enligt det förslag som jag

nu lägger fram föreläggande utfärdas endast om det omfattar alla förseelserna

och upptar gemensam ordningsbot för dem. Detta innebär att ordningsföreläggande

inte får utfärdas dels när ett eller flera av brotten inte

omfattas av förordnande enligt 1 §, dels när hinder enligt 3 § föreligger beträffande

något av brotten, dels när det gemensamma straffet — uträknat

enligt sådana grunder som fastställs med stöd av 4 § — uppgår till belopp

som överstiger maximigränsen för gemensam ordningsbot (jfr specialmotiveringen

till 4 §).

3 §•

I denna paragraf har upptagits vissa omständigheter som föranleder att

föreläggande inte får utfärdas (första stycket) eller inte bör utfärdas (andra

stycket). Kommittéförslaget upptar inte några motsvarande bestämmelser.

Kommittén. I frågan huruvida oklarhet i skuldfråga eller rättsfråga bör

utgöra hinder för utfärdande av ordningsföreläggande innebär kommitténs

ståndpunkt följande. Innan polisman utfärdar ett föreläggande, har han att

avgöra om det framgår av utredningen att en förseelse har begåtts. I allmänhet

grundas bedömningen på de iakttagelser polismannen själv har

gjort och på den misstänktes egna uppgifter. Är saken tvivelaktig från bevissynpunkt

eller rättstillämpningssynpunkt, skall föreläggande inte utfärdas

utan rapport lämnas i vanlig ordning.

Kommittén berör också brott som i det särskilda fallet kan föranleda

ämbetsstraff. Ordningsföreläggande får enligt kommittén inte utfärdas, om

den misstänkte är ämbetsman och genom sitt handlande kan anses ha åsidosatt

sin tjänsteplikt (20 kap. 5 § brottsbalken) eller har visat sig uppenbarligen

inte vara skickad att inneha sin befattning (20 kap. 8 § brottsbalken).

Om den misstänkte är krigsman eller tjänsteman vid krigsmakten

skall fråga om brott i vissa fall handläggas som militärt mål (3 § militära

rättegångslagen den 30 juni 1948). I sådant fall får ordningsföreläggande

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

inte heller användas. Det bör enligt kommitténs mening ankomma på den

centrala polisledningen att meddela föreskrifter som klargör detta för polismännen.

Den omständigheten att anledning förekommer att målsägande finns bör

enligt kommittén inte vara hinder för ordningsföreläggande. Kommittén

åberopar till stöd härför vad den har anfört beträffande motsvarande fråga

i samband med strafföreläggandeinstitutet. Vidare framhålls att det endast

i undantagsfall förekommer att någon lider skada vid den typ av förseelser

som kan bli aktuell inom ordningsföreläggandets tillämpningsområde. När

skada har uppstått, exempelvis genom nedsmutsning vid förseelse enligt

46 § 1 mom. sista stycket vägtrafikförordningen, bör ordningsföreläggande

inte användas, om frågan om ersättning inte är uppgjord. Kommittén anser

att det bör ankomma på den centrala polisledningen att utfärda närmare

anvisningar i frågan.

Det förhållandet att åtalsprövning i vissa fall är föreskriven bör enligt

kommittén inte utgöra hinder för ordningsföreläggande. När sådan åtalsprövning

är föreskriven, bör föreläggandet dock underställas åklagare.

Kommittén syftar därvid särskilt på sådan åtalsprövning som föreskrivs i

57 § nykterhetsvårdslagen.

Kommittén uttalar vidare att det i vissa fall kan föreligga förhållanden

som avviker från normalfallet. Eftersom den fastställda strafftaxan för

varje förseelsetyp skall avpassas efter normalfallet, bör polismannen, när

förhållandena i det särskilda fallet avviker från normalfallet, inte utfärda

ordningsföreläggande utan avge rapport i vanlig ordning.

Remissyttrandena. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser det vara

en brist att lagtexten inte antyder att ordningsföreläggandet inte får utfärdas,

när saken är tvivelaktig i fråga om bevisningen eller rättstillämpningen

eller när den fastställda boten är för hög eller för låg. Föreningen delar kommitténs

uppfattning att ordningsföreläggande inte bör användas, när skada

har uppstått men frågan om skadestånd inte är uppgjord. En så viktig regel

bör dock enligt föreningens mening framgå av lagtexten och inte bara

av motiven. Även hovrätten för Västra Sverige och polisberedningen anser

att frågan om målsägande bör regleras i lagtext. De anser att ordningsföreläggande

inte bör användas, när förseelsen har orsakat skada.

Landsfogden i Stockholms län och länsstyrelsen i samma län sätter i

fråga om inte lagen bör innehålla en föreskrift att föreläggande får utfärdas

bara när den misstänktes rätta identitet har styrkts genom legitimation eller

på annat betryggande sätt. Det är relativt vanligt att polismännen får falska

uppgifter om namn m. m. av de misstänkta. En snabb handläggning på

gatan genom ordningsföreläggande kan befaras öka omfattningen av sådana

falska uppgifter. Godkänner någon ordningsföreläggande med falskt namn,

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

torde dessutom förfalskning föreligga. Sådan brottslighet kan motverkas,

om krav på legitimation uppställs..

Statsåklagaren i Göteborg sätter i fråga, om man i tillämpningen behöver

beakta reglerna om ämbetsbrott i 20 kap. brottsbalken annat än när det är

uppenbart att en förseelse har begåtts under sådana omständigheter att

detta kapitel är tillämpligt. Är detta fallet, bör ordningsföreläggande underlåtas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län påpekar att åtal mot personer, som är

intagna i ungdomsvårdsskolor eller vårdanstalter för alkoholmissbrukare,

inte får äga rum utan att särskild åtalsprövning har verkställts av åklagare.

I de flesta fall är det emellertid omöjligt för polisman att på platsen få reda

på om det föreligger förhållande som föranleder sådan åtalsprövning. Poliskammaren

i Luleå hävdar att hundratusentals personer årligen fälls till ansvar

genom strafföreläggande eller dom utan att det dessförinnan har kontrollerats

om det bort ske åtalsprövning enligt nykterhetsvårdslagen. Sannolikheten

talar för att bestämmelsen har blivit åsidosatt i åtskilliga fall.

Departementschefen. Det kan svårligen positivt anges vilka förutsättningar

i bevishänseende som skall föreligga för att ordningsföreläggande

skall få utfärdas. Som kommittén har framhållit kommer bedömningen i

allmänhet att grundas på polismannens egna iakttagelser och på den misstänktes

egna uppgifter. Det måste dock också förutsättas fall då polismannen

inte själv har bevittnat en förseelse men uppgifter härom kommer fram

genom anmälningar från enskilda eller myndigheter eller på annat sätt.

Genom sådant material, kompletterat i regel med uppgifter av den misstänkte,

kan det bli klarlagt att en förseelse föreligger. Man måste emellertid

räkna med att i praktiken högst skiftande förhållanden kan förekomma,

när det gäller bevisläget och bevismaterialet. Det bör därför inte uppställas

något krav på att enligt polismannens bedömning full bevisning måste

föreligga för att föreläggande skall få utfärdas. Det vore f. ö. främmande

att tänka sig att polismannen själv skulle pröva bevisvärdet av sina egna

iakttagelser, om den misstänkte eller annan gör gällande att polismannen

bar misstagit sig. Inte heller anser jag att ett nödvändigt villkor för föreläggandes

utfärdande skall vara att den misstänkte dessförinnan uttryckligen

har erkänt gärningen. Jag har funnit det från praktiska synpunkter

lämpligast att en föreskrift i frågan ges den utformningen, att föreläggande

inte får utfärdas, om den misstänkte förnekar gärningen. En sådan föreskrift

har därför upptagits som första punkt i denna paragraf.

Som ett ytterligare hinder för ordningsföreläggandcs utfärdande har upptagits

det fallet att det föreligger anledning anta att förseelsen bör föranleda

ämbetsstraff eller disciplinstraff för krigsman. Praktisk betydelse

torde denna föreskrift främst få i det av kommittén nämnda exemplet att

5 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 100

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Mnj.ts proposition nr 100 år 1960

trafikförseelse har begåtts vid förande av militärt eller civilt tjänstefordon.

Avgörande är enligt den föreslagna föreskriften om polismannen objektivt

sett bär haft anledning anta att fall av nu berörd art är för handen.

På motsvarande sätt har som hinder för ordningsföreläggande upptagits

det fallet att det föreligger anledning anta att talan om enskilt anspråk

kommer att föras. Som kommittén har framhållit, torde inte heller detta

komma att bli något vanligt fall i praktiken. Om en förseelse har föranlett

skada (t. ex. nedstänkta kläder vid förseelse mot 46 § 1 mom. sista stycket

vägtrafikförordningen), får föreläggande dock utfärdas, om den förfördelade

parten förklarar sig inte vilja framställa ersättningsanspråk eller om

uppgörelse träffas om ersättningen.

Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen bör förverkande eller

annan sådan särskild rättsverkan inte kunna upptas i ordningsföreläggande.

Av 2 och 5 §§ följer att endast böter kan upptas i föreläggande. Om det i

särskilt fall uppkommer fråga huruvida förseelsen bör föranleda förverkande,

bör detta utgöra anledning att inte utfärda föreläggande utan rapport

bör lämnas till åklagaren för prövning av fråga om åtal. Detta hör till

de fall som åsyftas i paragrafens andra stycke. .lag vill emellertid erinra

om att jag i den allmänna motiveringen har nämnt möjligheten att ordningsbotssystemet

ev. kommer att utsträckas till tullverkets område. På

det rättsområdet torde förverkandefrågan kunna bedömas annorlunda.

Med förevarande paragrafs andra stycke åsyftas också andra fall då polisman

inte bör utfärda föreläggande utan hänskjuta saken till åklagares

prövning. Ett sådant fall är att en viss företeelse klart avviker från vad

som får anses vara normalfallet inom förseelsetypen. Jag har redan berört

detta i den allmänna motiveringen med vissa exempel på förseelser som

är klart allvarligare än det tänkta normalfallet. Det bör tilläggas att det kan

vara motiverat att hänskjuta ett fall till åklagare också av den anledningen

att sådana förmildrande omständigheter föreligger att ordningsboten enligt

fastställd taxa framstår som för hög. Detta kan dock i vissa fall vara

onödigt, nämligen om förseelsen är så obetydlig och klart ursäktlig att

rapporteftergift är befogad.

När det gäller fall, där enligt gällande bestämmelser åklagare skall pröva

huruvida allmänt åtal bör ske, vill jag först nämna att dessa bestämmelser

rent formellt inte är tillämpliga på den form av beivrande som avses ske

genom ordningsföreläggande. Detta institut är, som har nämnts, formellt

fristående från åtalsinstitut. Sakliga skäl kan självfallet ändå tala för att

förekomsten av bestämmelser om åtalsprövning bör medföra att föreläggande

bör underlåtas och saken hänskjutas till åklagare. Några sådana

fall kan nämnas.

Åtalsprövning enligt lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser

om unga lagöverträdare lär regelmässigt kunna anses obehövlig,

när det gäller sådana brott av utpräglad ordningskaraktär som kan

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1900

131

komma i fråga inom ordningsbotssystemets ram. Ett sådant brott som

exempelvis paråkning på cykel är ett typexempel på fall som lämpar sig för

ordningsföreläggande och detta brott begås säkerligen oftast av ungdomar.

Den nämnda lagen bör dock inte lämnas obeaktad, eftersom dess tillämpningsområde

i och för sig omfattar även brott, varå endast böter kan följa.

Oavsett detta är det befogat att polismännen är särskilt försiktiga när det

gäller föreläggande beträffande de allra yngsta lagöverträdarna. Det kan

vara en viss risk att dessa inte inser innebörden av ett föreläggande. Det

kan beträffande dem vara lämpligt att de får rådrum på sätt som anges

i 5 § andra stycket så att de kan rådfråga föräldrar eller annan vuxen.

Särskild åtalsprövning är enligt 69 § barnavårdslagen den 29 april 1960

(nr 97) föreskriven när den som har inskrivits vid ungdomsvårdsskola

misstänks ha begått brott före utskrivningen. När det är aktuellt att utfärda

ordningsföreläggande, kan vederbörande polisman oftast inte veta och

inte heller få reda på om den unge är inskriven vid ungdomsvårdsskola. Enbart

möjligheten att så är fallet anser jag inte böra utgöra anledning att underlåta

att utfärda föreläggande. Om däremot den unge själv upplyser att

han är inskriven vid ungdomsvårdsskola eller polismannen råkar känna

till detta förhållande, bör föreläggande inte utfärdas utan rapport lämnas

till åklagaren.

En likartad bestämmelse om åtalsprövning finns i 57 § nykterhetsvårdslagen.

Denna har jag haft anledning att nämna redan i den allmänna motiveringen

och i det sammanhanget angav jag den som ett skäl för att ordningsföreläggande

f. n. inte bör användas beträffande fylleri. När det gäller

andra brott, föreligger emellertid förhållanden som är väsentligen likartade

med dem som jag nyss berörde i samband med 69 § barnavårdslagen

och handläggningen bör därför ske efter samma riktlinjer som jag

då förordade.

Det kan tilläggas att brottsbalkens bestämmelser om särskild åtalsprövning

vid vissa brott inte kan få aktualitet inom ordningsbotssystemet, som

ju kan avse bara mer bagatellartad brottslighet. Emellertid finns andra

bestämmelser i brottsbalken, som här måste uppmärksammas. Jag åsyftar

främst bestämmelserna i 34 kap. om vissa konkurrenssituationer (se särskilt

7 § andra stycket och 9 § andra stycket i detta kapitel). Det kan dock

inte påräknas att inom ordningsbotssystemets ram kan bedömas om det

föreligger sådan konkurrens som medför att särskild påföljd för förseelsen

ej bör komma i fråga. Som allmän princip bör därför gälla att föreläggande

inte bör utfärdas beträffande den som veterligen vårdas i fångvårdsanstalt

men — t. ex. under permission — begår en ordningsförseelse. Sådana fall

är dock så speciella att särskilda föreskrifter för dem inte bör upptas i

den nu föreslagna lagstiftningen. De bör anses falla under 3 § andra stycket

i den föreslagna lagen.

Under remissbehandlingen har väckts fråga om det inte bör krävas att

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 100

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

den misstänkte legitimerar sig innan ordningsföreläggande utfärdas. Denna

synpunkt har visst fog för sig. I anledning därav vill jag framhålla att

det måste anses åligga en polisman att förvissa sig om identiteten hos den

som hörs som misstänkt för en förseelse. Detta gäller vare sig rapport upprättas

eller föreläggande utfärdas. Behovet av legitimation synes dock särskilt

framträdande när det gäller föreläggande. Framför allt är att beakta

att om den misstänkte godkänner ett föreläggande genom att teckna annan

existerande persons namn, den sistnämnde kan åsamkas kännbara

olägenheter. Eftersom godkänt föreläggande är att betrakta som lagakraftvunnen

dom (8 §), blir besvärstalan nödvändig för att föreläggandet

skall undanröjas.

För att förebygga risker av nu berört slag torde rikspolisstyrelsen, när

den utfärdar anvisningar beträffande det praktiska förfarandet (jfr under

10 §), böra särskilt understryka vikten av att polismannen förvissar

sig om den misstänktes identitet.

4 §•

Denna paragraf reglerar hur ordningsbotstaxorna skall fastställas.

Föreskriften innebär att RÅ bestämmer de belopp som skall upptas som

ordningsbot för olika förseelser. RÅ skall också bestämma grunderna för

beräkningen av gemensam ordningsbot för flera förseelser. Därined kan

man erhålla önskvärd enhetlighet för hela landet. Kommittén har redovisat

exempel på hur en bötesskala kan uppställas. Exemplet innehåller

också ett uppslag till hur en regel för beräkning av gemensam ordningsbot

kan utformas. Jag anser mig inte böra kommentera exemplen, eftersom

RÅ bör vara obunden när det gäller att finna de lämpligaste lösningarna.

Jag vill dock göra ett påpekande. Med hänsyn till att enligt 5 § i det nu

framlagda förslaget tillämpliga lagrum inte skall behöva antecknas i ordningsföreläggandet,

bör lämpligen de av RÅ utfärdade handlingarna med

ordningsbotstaxor innehålla uppgifter härom. Därmed blir det möjligt för

en misstänkt, som önskar det, att skaffa sig upplysning om vilka lagrum

som är tillämpliga beträffande den i föreläggandet beskrivna förseelsen.

Enligt andra stycket i den föreslagna paragrafen skall RÅ ha möjlighet

att uppdra åt statsåklagare att fastställa ordningsbot. Detta kan vara lämpligt

när det gäller lokala föreskrifter som betingas av speciella förhållanden

i viss eller vissa orter. Statsåklagaren bör i sådana fall bestämma ordningsboten

så, att den harmonierar med de belopp som RÅ bestämmer för

likartade förseelser.

Under remissbehandlingen har framförts synpunkter av innebörd att RÅ

före bestämmande av beloppen bör samråda med företrädare för polisen

och beakta domstolarnas straffmätningspraxis. Det torde kunna förutsättas

att så sker utan att uttryckliga föreskrifter meddelas härom.

Enligt 25 kap. brottsbalken är minsta belopp för penningböter 10 kr.,

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj.ts proposition nr 100 år 1966 133

om annat inte är föreskrivet, och högsta belopp 500 kr. eller som gemensamt

straff 1 000 kr. Dessa bestämmelser ger de yttersta gränserna för de

bötesbelopp som kan komma i fråga inom ordningsbotssystemets område.

Som jag har betonat i den allmänna motiveringen bör det nya förfarandet

införas med stor försiktighet. Det bör framhållas att Kungl. Maj :t med

stöd av 10 § kan meddela föreskrifter om lägre maximibelopp, överväganden

härom kommer också att ske och för min del är jag av den uppfattningen

att man särskilt i inledningsskedet bör röra sig med belopp som ligger

väsentligt lägre än brottsbalkens maximigränser.

5 §•

I denna paragraf anges vad föreläggande skall innehålla. Av andra stycket

framgår dessutom vissa grundsatser beträffande frågan när den misstänkte

bör få tillfälle att ta ställning till ett föreläggande senare än i samband

med föreläggandets utfärdande. I kommittéförslaget motsvaras första

stycket av 4 § och andra stycket av 6 §.

Första stycket

Kommittén. Första styckets bestämmelser om ordningsföreläggandets

innehåll överensstämmer nästan helt med den föreskrift om strafföreläggandes

innehåll som finns i 48 kap. 2 § rättegångsbalken. Förslaget innehåller

emellertid ingen bestämmelse om att tillämpligt lagrum skall anges

och förslaget avviker alltså på den punkten från föreskrifterna om strafflöreläggande.

Det väsentliga för den misstänkte är enligt kommittén att förseelsen

beskrivs på sådant sätt att det klart framgår vad som avses med

föreläggandet. Paragrafangivelser ger inte någon större ledning för lekmannen

utan kan tvärtom verka förbryllande, när det blir fråga om en

uppräkning av ett flertal paragrafer som är tillämpliga beträffande förseelsen.

Om två förseelser sammanträffar, kan läget bli ännu mera komplicerat.

När en polisman utfärdar föreläggande i samband med förseelsen,

blir det tidsödande att ange paragraferna. Kungl. Maj :t bör uppdra åt

RÅ och åt statsåklagare, som får fastställa bötesstraff, att utfärda närmare

anvisningar om hur en förseelse skall beskrivas i föreläggandet. Rättstilllämpningen

bör emellertid inte bindas av några absoluta föreskrifter. Det

väsentliga är att förseelsen blir kännetecknad på tillfredsställande sätt i

föreläggandet. Exakt paragrafangivelse kan erhållas exempelvis genom

hänvisning till en kodförteckning som RÅ utfärdar.

Ordningsföreläggande bör enligt kommitténs uppfattning utfärdas på

blanketter och dessa bör om möjligt vara enhetliga för hela landet. De

speciella förhållandena i storstäderna kan motivera lokala avvikelser. Kommittén

föreslår att blankett till ordningsföreläggande skall godkännas av

RÅ.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

Remissyttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland betonar vikten av att

entydig beskrivning av förseelserna görs i ordningsföreläggandena. Annars

kan svårigheter uppstå, när man skall bedöma vad som har blivit rättskraftigt

avgjort genom föreläggande. Liknande uttalande gör länsstyrelsen

i Västmanlands län.

Departementschefen. Det faller sig naturligt att en bestämmelse om vilka

uppgifter ett ordningsföreläggande skall innehålla anknyter till motsvarande

föreskrift beträffande strafföreläggande. Första stycket har utformats

i enlighet härmed och på grundval av de skäl som kommittén har anfört.

Givetvis skall blanketter för ordningsföreläggande utformas, varvid i

varje fall de vanligaste förseelsetyperna kan anges genom förtryck i blankettexten.

Om Kungl. Maj :t i tillämpningsföreskrifter bestämmer att formulär

för sådana blanketter måste vara godkända av RÅ, behöver man

inte befara att beskrivningarna av skilda förseelser blir oenhetliga eller

oklara. Ett oeftergivligt krav måste vara att förseelserna beskrivs så, att

beskrivningarna blir förståeliga för de misstänkta som skall ta del av dem.

Därmed tillgodoses också de synpunkter som har anförts under remissbehandlingen.

Jag vill erinra om vad jag i specialmotiveringen till 4 § har uttalat om

det lämpliga i att lagrum anges i de av RÅ utfärdade handlingarna med

ordningsbotstaxor. Sker detta, kan den enskilde av dessa handlingarna inhämta

vilka lagrum som svarar mot de i föreläggandet upptagna brottsrubriceringarna.

Andra stycket

När föreläggande utfärdas, skall den misstänkte få tillfälle att ta del av

det. En sådan ordning är så självklar att den inte behöver komma till uttryck

i lagtexten, något som ej heller har skett i 48 kap. rättegångsbalken.

Det förhållandet att den misstänkte på detta sätt får ta del av föreläggandet

innebär dock inte att polismannen därmed har avhänt sig dispositionsrätten

över handlingen. Vill den misstänkte inte godkänna föreläggandet

vid tillfället, är polismannen alltså berättigad att ta tillbaka handlingen,

liksom han självfallet skall ha den tillbaka om skriftligt godkännande

sker vid samma tillfälle.

I den allmänna motiveringen har jag på där angivna skäl uttalat att normalfallet

bör vara en omedelbar handläggning, när polismannen sammanträffar

med den misstänkte, dvs. oftast i samband med att förseelsen uppdagas.

Genom en sådan huvudregel uppnår man också att skriftligt godkännande

kommer att bli den vanligaste formen för godkännande, vilket jag

anser önskvärt.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Att ett omedelbart och skriftligt godkännande i första hand hör komma

i fråga kommer i lagtexten indirekt till uttryck genom att i andra stycket

har föreskrivits, att särskilda förutsättningar måste föreligga för att polismannen

skall få tillställa den misstänkte föreläggandet. Med uttrycket tillställa

avser jag att markera att polismannen avhänder sig den dispositionsrätt

över handlingen, som han enligt vad jag nyss uttalade måste anses ha så

länge han endast bereder den misstänkte tillfälle att ta del av föreläggandet.

Om den misstänkte tillställs föreläggandet, innebär detta alltså att den misstänkte

får disponera över det.

Den misstänkte bör av självklara skäl tillställas föreläggandet, om detta

utfärdas i hans frånvaro, exempelvis därför att utredningen fullbordas vid

en tidpunkt då den misstänkte inte är tillstädes. Någon närmare föreskrift

om hur föreläggandet i sådant fall bör tillställas den misstänkte anser jag

inte behövlig. Översändande med tjänstebrev bör vara tillräckligt.

I vissa fall kan en misstänkt, som är närvarande när föreläggandet utfärdas,

ha ett verkligt behov av att få rådrum. Jag har förut nämnt exemplet

att den misstänkte är mycket ung och därför bör få tillfälle att rådfråga

föräldrar eller andra. Även annars kan särskilda omständigheter göra det

befogat att en misstänkt får tid på sig att ta ställning till föreläggandet.

När föreläggandet tillställs den misstänkte, skall det vara försett med

anteckning om viss tid, inom vilken föreläggandet senast skall vara godkänt,

samt upplysning att åtal kan äga rum, om det inte godkänns inom

förelagd tid. I stort sett svarar denna föreskrift mot 48 kap. 3 § andra stycket

rättegångsbalken. Att tid utsätts får enligt 7 § den verkan att frågan

om ansvar för brottet inte på nytt får upptas förrän den utsatta tiden har

gått ut. Tiden bör anges löpa från dagen för föreläggandets utfärdande.

Om ett ordningsföreläggande inte godkänns omedelbart vid utfärdandet

och det inte föreligger sådana omständigheter att polismannen enligt andra

stycket får tillställa den misstänkte föreläggandet, förfaller frågan om fortsatt

förfarande enligt denna lag. Polismannen har då att avge rapport i vanlig

ordning.

Vad jag nu har behandlat avser hanteringen av originalföreläggandet.

Genom blankettekniska lösningar kan tillses att den misstänkte, när så

är behövligt, får kopia av föreläggandet för egen räkning.

G §•

Denna paragraf innehåller föreskrifter om formerna för godkännande.

Som huvudregel föreslås att godkännande skall ske skriftligen på föreläggandet.

Bestämmelsen är utformad i huvudsaklig överensstämmelse med

48 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken. Det får anses ligga i sakens natur

att det skriftliga godkännandet är utan verkan om det godkända föreläggandet

inte återställs till vederbörande polismyndighet.

I den allmänna motiveringen har jag i princip anslutit mig till kommit
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1960

téns förslag att om betalning sker utan att den misstänkte återställt skriftligen

godkänt föreläggande, betalningen skall anses som godkännande.

Några remissinstanser har påpekat att det finns viss risk att godkännande

genom betalning kan komma att göras av annan än den misstänkte utan

dennes vetskap och kanske mot hans vilja. Det torde emellertid kunna antas

att denna risk kommer att bli obetydlig. Besvärsinstitutet gör det möjligt

att få rättelse till stånd.

Som kommittén har framhållit, kan det tänkas att den misstänkte i samband

med betalningen framhåller att han inte erkänner förseelsen men att

han trots detta betalar böterna. I lagtexten har med anledning härav angetts

att betalningen i sådant fall inte skall anses som godkännande.

7 §■

I paragrafen anges att i vissa fall utfärdande av föreläggande medför

hinder att beivra förseelsen genom annan åtgärd. Vidare behandlas situationen

när föreläggande godkänns för sent.

I 4 § lagen om parkeringsbot föreskrivs att åtal ej får äga ruin, om anmaning

att betala sådan bot har blivit meddelad. Betalas inte boten inom

förelagd tid, utgör anmaningen inte längre hinder för åtal. Vidare föreskrivs

i samma paragraf att betalning, som sker efter delgivning av stämning

eller av strafföreläggande, är utan verkan.

Enligt 45 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken gäller att nytt åtal inte

får väckas mot den tilltalade för gärning, för vilken han redan stål'' under

åtal.

Samma principer som ligger till grund för dessa bestämmelser bör gälla

även vid ordningsbotssystemet. Grundsatserna beträffande s. k. lis pendens

bör alltså iakttas också när det gäller det nya institutet. Detta innebär att

det bör tillses att den enskilde inte skall råka ut för att två straffprocessuella

förfaranden samtidigt kommer att pågå mot honom för en och samma gärning.

Ordningsbotssystemet är emellertid anordnat så, att det i regel inte skall

bli fråga om att en sorts straffprocess skulle pågå ens kortare tid. Frågan

om lis pendens blir inte aktuell om föreläggandet godkänns omedelbart i

samband med utfärdandet, eftersom det då enligt 8 § i förslaget omedelbart

gäller som lagakraftvunnen dom. Motsvarande blir förhållandet när

ett föreläggande inte godkänns omedelbart men inte heller enligt 5 § andra

stycket får tillställas den misstänkte. Som jag förut bär framhållit förfaller

då frågan om fortsatt förfarande enligt denna lag.

Emellertid kan förfarandet enligt lagen få en viss varaktighet i det fallet

att föreläggandet enligt 5 § andra stycket tillställs den misstänkte med angivande

av viss tid för godkännande. Det är följaktligen bara med tanke på

detta fall som det blir behövligt med en särskild bestämmelse, som säkerställer

att fråga om ansvar för förseelsen inte upptas på nytt medan ord
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

ningsföreläggandeförfarandet pågår. Första stycket av förevarande paragraf

har utformats i enlighet härmed. Det bör anses innebära hinder även

för utfärdande av anmaning att betala parkeringsbot.

Även om förfarandet är att anse som avbrutet i och med att den förelagda

tiden har gått ut, kan det förekomma att godkännande kommer in efter

denna tidpunkt. Starka praktiska skäl talar för att ett sålunda för sent inkommet

godkännande tillmäts rättsverkan. Denna ståndpunkt intogs också

vid utformningen av 4 § lagen om parkeringsbot. Dock sattes där den gränsen

att betalning, som sker efter delgivning av stämning eller av strafföreläggande,

är utan verkan. Jag har ansett att inom ordningsbotssystemet

bör väljas samma lösning som i parkeringsbotslagen. Andra stycket har

därför utformats i överensstämmelse med 4 § sista punkten parkeringsbotslagen.

8 §.

Bestämmelsen i denna paragraf har motsvarighet i 48 kap. 4 § rättegångsbalken.

9 §.

Enligt denna paragraf skall besvär över godkänt ordningsföreläggande

kunna anföras under samma förutsättningar som gäller i fråga om strafföreläggande.

Eftersom godkänt ordningsföreläggande enligt 8 § gäller som lagakraftvunnen

dom, kan överklagande ske bara i extraordinär väg. Bestämmelserna

i 59 kap. 5—7 §§ rättegångsbalken, som avser besvär över godkänt straffföreläggande,

föreslås bli tillämpliga även i fråga om ordningsföreläggande.

Beträffande mitt förslag till vissa ändringar i 59 kap. får jag hänvisa till

vad som anförs i specialmotiveringen till det ändringsförslaget.

Eftersom nu förevarande lag är parallell med rättegångsbalken torde uttryckligen

böra anges att allmän åklagare är den misstänktes motpart i mål

om besvär över ordningsföreläggande. Bestämmelser om vilken åklagare

som skall uppträda som motpart kan meddelas av Kungl. Maj :t med stöd av

10 §.

Bifall till besvär över ordningsföreläggande kommer alltid att innebära

att föreläggandet undanröjs. Åklagaren kan sedan väcka åtal i vanlig ordning.

Enligt 59 kap. 5 § rättegångsbalken får då inte för samma gärning

dömas till eller föreläggas svårare straff än det ursprungliga föreläggandet

innehöll.

10 §.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av lagen kommer att behövas

i flera hänseenden. Jag har redan nämnt några (se under 3 och 9 §§). Som

ytterligare exempel kan nämnas att — liksom efter dom i brottmål —

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

underrättelser skall sändas till olika myndigheter i vissa fall och att frågor

om förvaring av godkända förelägganden och andra handläggningsdetaljer

behöver lösas. I behörighetsfrågor behövs också närmare bestämmelser.

Förutom av Kungl. Maj :t bör tillämpningsföreskrifter kunna utfärdas

av t. ex. RÅ och rikspolisstyrelsen.

I fråga om indrivning och redovisning av ordningsbot kommer att föreligga

behov av närmare bestämmelser. Liksom i allmänhet gäller i fråga

om böter ankommer det på Kungl. Maj :t att utfärda sådana bestämmelser.

I prop. 1964: 10 (s. 195—196) anges vissa grundsatser beträffande kronofogdemyndighets

förfarande, när flera bötesstraff förekommer till indrivning

samtidigt. I huvudsak innebär dessa grundsatser att kronofogdemyndighet

då skall avräkna gjord inbetalning på det äldsta bötesstraff som

föreligger till indrivning. Föreskrift i ämnet återfinns i 6 § 4 mom. förordningen

den 14 december 1917 (nr 915, senaste lydelse se 1964: 860)

angående indrivning och redovisning av böter. I det nya ordningsbotssystemet

får förutsättas att betalning av förelagd ordningsbot ofta kommer

att ske i nära anslutning till att föreläggandet utfärdas och alltså innan

ordningsboten föreligger till indrivning hos kronofogdemyndighet. För sådana

fall bör inte gälla avräkningsregler som svarar mot nyssnämnda författningsrum

utan betalningen bör avräknas på ordningsboten i det föreläggande

som har föranlett betalningen.

Förslag till lag angående ändring i parkeringsbotslagen

1 §•

I den allmänna motiveringen har jag förordat, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas

att bestämma vilka parkeringsförseelser som får beivras med

stöd av parkeringsbotslagen. I enlighet härmed har första stycket i den

föreslagna paragrafen utformats. Genom den ändrade formuleringen har

markerats att Kungl. Maj :ts förordnande skall ta sikte på överträdelser av

vissa föreskrifter rörande parkering m. m.

Frågan om tillämpningsområdet i geografiskt hänseende har upptagits i

ett nytt andra stycke. I detta har angetts att Kungl. Maj :t beslutar i vilka

polisdistrikt eller delar av polisdistrikt som förordnande enligt första stycket

skall gälla. I överensstämmelse med vad jag har anfört i den allmänna

motiveringen har vidare i samma stycke intagits föreskrift att efter Kungl.

Maj :ts bemyndigande sådant beslut får meddelas av rikspolisstyrelsen.

Eftersom RÅ enligt förslaget under 2 § avses få till uppgift att fastställa

parkeringsbotens storlek, har det ansetts lämpligt att i 1 § ange att rikspolisstyrelsen

skall höra RÅ före sina beslut om utsträckande av lagens tilllämpningsområde

i geografiskt hänseende.

En ändring av 1 § i enlighet med vad som nu har föreslagits kommer

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

att ge anledning till jämkning i 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen. De typer

av parkeringsförseelser som kommer att omfattas av Kungl. Maj :ts

förordnande enligt 1 § första stycket lagen om parkeringsbot i dess nu

föreslagna lydelse bör undantas från gällande underrättelseskyldighet till

körkortsregister.

2 §•

Kommittén har föreslagit att det i princip skall ankomma på RÅ att

fastställa parkeringsbotens storlek. Detta förslag har praktiskt taget genomgående

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. En sådan ändring

korresponderar väl med att RÅ enligt vad jag tidigare har föreslagit

i regel skall fastställa de belopp som skall få tas upp i föreläggande av ordningsbot.

Jag förordar därför en sådan ändring som nu har berörts. Enligt

den föreslagna lagen om föreläggande av ordningsbot skall RÅ, om särskilda

skäl föreligger, kunna delegera rätten att bestämma ordningsbot för

vissa förseelser. Behov av motsvarande ordning torde inte föreligga i fråga

om parkeringsbot. Jag lägger därför inte fram något förslag om sådan delegationsrätt

för RÅ.

Som har framhållits under remissbehandlingen kan det i en del orter,

framför allt i de största städerna, föreligga sådana förhållanden att det

är motiverat med en särskild bot med belopp som avviker från den som

gäller i andra orter. RÅ bör anses berättigad att fastställa sådan särskild

bot för förseelser i visst eller vissa polisdistrikt. Vidare bör det vara möjligt

att för vissa typer av parkeringsförseelser fastställa andra belopp än

för övriga typer. Uttrycklig föreskrift i dessa frågor anser jag inte behövlig.

Slutligen synes lämpligt att göra en sådan ändring i lagtexten att minimibeloppet

för parkeringsbot höjs från 5 till 10 kr. så att man får överensstämmelse

med bötesminimum i brottsbalken.

I lagförslaget har paragrafen ändrats i enlighet med det anförda. 3

3 §.

I andra stycket av paragrafen behandlas frågan om behörighet för trafikövervakare,

som inte är polisman, att meddela anmaning att betala parkeringsbot.

Det förutsätts härvid enligt lagtexten att medgivande att ombesörja

trafikövervakningen på detta sätt har lämnats av Kungl. Maj:t.

Systemet med särskilda trafikövervakare tillkom genom lagen den 31 maj

1957 (nr 258) angående ändrad lydelse av 18 § lagen om polisväsendet i

riket. Genom denna lagändring bemyndigades Kungl. Maj:t att för visst

polisdistrikt medge, alt särskilda med trafikövervakningen sammanhängande

polisuppgifter av enklare beskaffenhet fick ombesörjas i annan ordning

än som föreskrevs i polislagen. Dessa bestämmelser ersattes i samband

med polisväsendets förstatligande av bestämmelser i lagen den 29

maj 1964 (nr 321) om kommunal trafikövervakning. Enligt denna lag kan

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

Kung]. Maj :t under vissa förutsättningar förordna att kommun skall övervaka

efterlevnaden av föreskrifter om parkering och annan uppställning

samt stannande av fordon. Denna uppgift fullgörs av de kommunalt anställda

trafikövervakarna.

Inom departementsutredningen pågår arbete med att decentralisera olika

uPP§ifter, som nu tillkommer Kungl. Maj :t. Därvid övervägs bl. a. frågan

om att delegera Kungl. Maj :ts beslutanderätt enligt lagen om kommunal

trafikövervakning. Oavsett hur denna fråga kommer att lösas synes det

lämpligt att i förevarande sammanhang vidta sådan redaktionell jämkning

i parkeringsbotslagen att denna lag inte på nytt behöver ändras för det fall

att Kungl. Maj :ts tidigare berörda beslutanderätt skulle komma att delegeras.

För parkeringsbotslagens del medför en sådan jämkning inte någon

saklig förändring.

Enligt tredje stycket i paragrafen skall inbetalning av parkeringsbot ske

till myndighet, som har att indriva böter, eller annan myndighet som Kungl.

Maj :t bestämmer.

Kommittén har föreslagit att beslutanderätten i denna rent praktiska

fråga skall delegeras till underordnad myndighet, lämpligen riksrevisionsverket.

Under remissbehandlingen har inga invändningar riktats mot förslaget.

Även jag ansluter mig till förslaget. Vidare anser jag att det inte föreligger

behov av att i lagen ha bestämmelse om att inbetalning av parkeringsbot

skall ske till myndighet, som har att indriva böter, i de fall då Kungl.

Maj :t ej bestämt att annan myndighet skall motta sådan betalning. Den nuvarande

bestämmelsen härom kan alltså utgå.

3 § andra och tredje styckena har i förslaget utformats i enlighet med

vad som nu har anförts. 4

4 §■

I denna paragraf anges f. n. att anmaning att betala parkeringsbot under

viss tid utgör hinder för åtal. Eftersom 48 kap. 1 § rättegångsbalken

innebär att strafföreläggande inte kan utfärdas när allmänt åtal inte kan

äga rum, får inte heller strafföreläggande utfärdas när sådan anmaning har

meddelats. I enlighet med vad kommittén har föreslagit bör anmaning att

betala parkeringsbot utgöra hinder också för föreläggande av ordningsbot.

I lagförslaget har 4 § ändrats i enlighet härmed. Något praktiskt behov

att nämna sådant föreläggande i andra och tredje punkterna av paragrafen

föreligger inte.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

141

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

1 KAP.

4 och 11 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen om

vidgad ensamdomarkompetens.

48 KAP.

•1 §•

Kommittén. Kommittén föreslår att andra stycket i denna paragraf ändras

så, att det inte alltid skall föreligga hinder för strafföreläggande när anledning

förekommer att målsägande finns. Andra stycket bör i stället innebära

att hinder att använda strafföreläggande föreligger, när målsägande har förklarat

att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet

eller påfordrat att åtalet skall handläggas vid rätten. Det bör uttryckligen

anges i lagtexten att det är förhållandet vid den tidpunkt då föreläggandet

utfärdas som är det avgörande. Yrkande som målsägande framställer senare

skall inte beaktas. En målsägande kan komma att ändra sin inställning i

ena eller andra riktningen under förundersökningen. Den uppfattning som

målsäganden senast har uttalat skall då gälla.

Departementschefen. I den allmänna motiveringen i avsnittet om straffföreläggande

har jag behandlat ändringsförslaget i princip och uttalat att

kommitténs förslag att vidga tillämpningsområdet för strafföreläggande bör

godtas. Beträffande utformningen av andra stycket i förevarande paragraf

kan jag i sak instämma i vad kommittén har anfört. Den föreslagna nya lydelsen

av paragrafens andra stycke motsvarar i sak kommitténs förslag.

I den allmänna motiveringen har jag vidare anslutit mig till kommitténs

uppfattning att strafföreläggande skall få utfärdas först sedan målsäganden

har tillfrågats, huruvida han ämnar föra skadeståndstalan.

Kommittén har föreslagit att föreskrift härom skall införas som ett tilllägg

till den nu gällande bestämmelsen i 22 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken.

F. n. innehåller denna bestämmelse att om undersökningsledare

eller åklagare vid utredning angående brott finner att enskilt anspråk kan

grundas på brottet, han skall, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta

målsäganden därom. Den föreslagna ändringen innebär att i samma mening

skulle tillfogas »ävensom före åtalsprövningen tillfråga denne, om han

ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet».

Enligt min mening är det inte lämpligt att sätta in den föreslagna föreskriften

i 22 kap. 2 §. Det första stycket reglerar åklagares skyldighet att i

vissa fall i samband med åtal förbereda och utföra målsägandes talan om en
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

skilt anspråk på grund av brott. Skyldigheten att lämna underrättelse enligt

andra stycket föreligger också bara när det är fråga om enskilda anspråk på

grund av brott. Det synes inte lämpligt att i detta sammanhang ta in en föreskrift

som rör enskilda anspråk i anledning av brott, vilket uttryck åsyftar

en vidare kategori.

En generell bestämmelse i rättegångsbalken av föreslagen innebörd framstår

f. ö. knappast som behövlig med tanke på att 20 § andra stycket förundersökningskungörelsen

redan innehåller föreskrift om ätt i förundersökningsprotokoll

skall antecknas uppgift huruvida målsägande ämnar föra talan

i anledning av brottet. Motsvarande gäller i de fall då kortfattade anteckningar

får föras i stället för protokoll (24 § andra stycket förundersök - ningskungörelsen). För att undersökningsledare skall kunna iaktta vad som

sålunda har föreskrivits om förundersökningshandlingars innehåll måste

målsägande först tillfrågas i saken. Emellertid bör tilläggas att nu nämnda

föreskrifter inte är tillämpliga i sådana fall då enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken

förundersökning inte behövs (jfr även 25 § förundersökningskungörelsen).

Jag anser — inte minst med tanke på det förhållande som sist anmärktes

— att det ändå kan vara lämpligt med en föreskrift av i huvudsak den innebörd

som kommittén har föreslagit. Eftersom det framför allt är för straffföreläggandeinstitutet

som en sådan bestämmelse får betydelse, kan det

komma i fråga att införa den i kungörelsen den 19 december 1947 (nr 947)

med närmare föreskrifter om strafföreläggande. Denna fråga avser jag dock

att överväga i senare sammanhang, liksom också den av kommittén väckta

frågan om ändringar i 8 och 20 §§ förundersökningskungörelsen. Prövningen

av dessa frågor kräver inte riksdagens medverkan.

59 KAP.

6 §•

Första stycket

Kommittén. Det föreslås att besvär över strafföreläggande skall anföras

hos underrätt som skulle ha ägt uppta åtal för brottet. I ett motivuttalande

tramhåller kommittén att besvären i praktiken lämpligen bör handläggas

vid underrätt, där den åklagare som har utfärdat föreläggandet skulle ha

fört talan, om åtal hade väckts.

Remissyttranden. Stockholms rådhusrätt anser det mindre lämpligt att

kommitténs förslag medger alternativa fora för besvärstalan. Rådhusrätten

föreslår därför att besvärstalan skall handläggas vid underrätt, där åklagare

som har utfärdat föreläggandet hade haft att föra talan, om åtal i saken

hade väckts.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Departementschefen. I den allmänna motiveringen har jag redan förordat

att handläggningen av ifrågavarande besvärsmål skall flyttas från hovrätt

till underrätt. Jag delar kommitténs uppfattning, att besvären skall

anföras hos underrätt som ägt uppta åtal för brottet. Det kan nämligen

medföra praktiska olägenheter, om handläggningen av dessa besvär måste

ske vid den underrätt, där åklagare som har utfärdat föreläggandet haft

att föra talan, om åtal i saken hade väckts. Denna domstol kan tänkas ligga

långt från den bötfälldes hemort. Det bör vidare beaktas, att denna bestämmelse

är avsedd att tillämpas även vid besvär över ordningsföreläggande.

I detta fall kan det vara svårt för den enskilde att avgöra vid vilken domstol

åtal skulle ha kommit att väckas, om ordningsföreläggande inte hade använts.

Ett misstag från den enskilde skulle kunna medföra rättsförlust.

Jag förordar således att bestämmelsen i 6 §:s första stycke utformas i enlighet

med kommitténs förslag.

Den föreslagna lösningen av forumfrågan kan medföra vissa problem,

när det gäller att fastställa vilken åklagare som bör anses som motpart till

den bötfällde. Dessa frågor är dock av sådan natur att de kan lösas genom

bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj :t.

Andra stycket

Andra stycket har enligt gällande rätt följande lydelse.

Besvär skola föras inom en månad, sedan åtgärd för verkställighet av föreläggandet

företogs hos den misstänkte. Hovrätten äge, när skäl äro därtill,

förordna, att, till dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet

av föreläggandet ej må äga rum. Om besvär, som nu sagts, äge

i övrigt vad i 52 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, över hovrättens

beslut må talan ej föras.

Kommittén. Förutom förslaget att besvärstiden förlängs från en månad

till ett år — vilket förslag redan har behandlats i det föregående — har

kommitténs överväganden lett till följande resultat. Någon ändring i fråga

om utgångspunkten för besvärstidens beräkning sätts inte i fråga. Eftersom

hovrätt inte avses vara första besvärsinstans, föreslås att ordet hovrätt

i andra punkten av 6 § :s andra stycke byts ut mot ordet rätten. De båda

sista punkterna i samma stycke föreslås utgå, eftersom de tar sikte på handläggning

i hovrätt.

Förfarandet vid besvär över strafföreläggande bör enligt kommittéförslagel

regleras i två nya paragrafer, kallade 7 och 8 §§.

Den föreslagna 7 § innebär följande. Underrätten skall lämna klagandens

motpart tillfälle att yttra sig. Om det för utredningen är behövligt att höra

part eller annan, skall förhandling äga rum.

Den föreslagna .S § innehåller en bestämmelse som innebär att besvären

i underrätten får prövas av ensamdomare. Vidare anges att rättens avgörande

av saken sker genom beslut. Den föreskrift som nu finns i 6 § andra

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1900

stycket sista punkten — att talan inte får föras mot hovrätts beslut — las

också in i den föreslagna 8 §. Slutligen anges att i övrigt rättegångsbalkens

bestämmelser om brottmål skall gälla i tillämpliga delar.

Remissyttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att enligt (i §

andra stycket besvärstiden räknas från det åtgärd vidtas för att verkställa

föreläggandet. Ibland sker inte någon åtgärd för att verkställa ett strafföreläggande,

eftersom åklagaren redan kort tid efter det att föreläggande

bar utfärdats kommer till insikt om att föreläggandet är felaktigt. Bestämmelsen

om tiden för besvärstalan bör enligt hovrätten med hänsyn härtill

erhålla exempelvis följande avfattning: »sist inom ett år sedan etc.».

Departementschefen. Jag har i den allmänna motiveringen anslutit mig

till kommitténs förslag att besvärstiden skall förlängas från en månad till

ett år.

Utgångspunkten för besvärstidens beräkning är enligt gällande rätt den

tidpunkt då åtgärd för verkställighet företogs hos den misstänkte. Med anledning

av det exempel som anförts av hovrätten för Nedre Norrland vill

jag framhålla att redan gällande bestämmelse måste anses åsyfta endast att

ange en grund för bestämmande av besvärstidens utgång. Något hinder kan

alltså inte anses föreligga för part att anföra besvär redan innan åtgärd för

verkställighet har företagits.

Sådan åtgärd för verkställighet som ankommer på indrivningsmyndighet

kan emellertid också utebli av den anledningen att den misstänkte frivilligt

betalar förelagda böter, innan indrivningsmyndigheten hunnit vidta

någon verkställighetsåtgärd. Detta fall bör särskilt uppmärksammas, eftersom

den föreslagna lagen om föreläggande av ordningsbot innebär att godkännande

av föreläggandet kan ske genom betalning. Enligt min mening

är det befogat att tolka bestämmelsen om utgångspunkten för besvärstidens

beräkning så, att det inte nödvändigtvis måste ha förekommit någon av

indrivningsmyndighet vidtagen åtgärd för verkställighet. Har den misstänkte

själv genom betalning åstadkommit verkställighet av föreläggandet, bör

besvärstiden anses löpa från dagen för betalningen. Denna tolkning har

också kommit till uttryck i praxis (SvJT 1961 rf s. 16).

I kommittéförslaget upptas vissa kortfattade bestämmelser om hur underrätt

skall handlägga de fall som nu är i fråga. Kommittéförslaget lämnar

dock vissa frågor oreglerade, vilket kan tänkas leda till komplikationer.

Särskilt kan nämnas frågorna om vad besvärsinlaga skall innehålla och vad

rätten har alt göra om besvärsinlagan är oklar eller kommer in för sent

(jfr t. ex. 8 kap. militära rättegångslagen).

I fråga om formen för underrätts handläggning anser jag den avgörande

synpunkten vara att den önskvärda reformen bara är att lägre instans blir

besvärsforum. Något sakligt skäl att ändra själva förfarandet har inte fram
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

145

kommit. Det ligger därför närmast till hands att underrätterna får att tilllämpa

samma bestämmelser som hovrätterna nu har att följa i motsvarande

fall, dvs. 52 kap. rättegångsbalken. Att underrätterna får tillämpa bestämmelser

som i och för sig är utformade med tanke på överrätts handläggning

anser jag inte möta några principiella betänkligheter. Underrätt

kan i dessa fall sägas få samma funktioner som en överrätt i och med att

den blir besvärsinstans.

Jag anser därför att andra styckets hänvisning till 52 kap. bör kvarstå

men med tillägg att bestämmelse, som avser hovrätt, i stället skall gälla

underrätt. Hänvisningen bör dock utformas så, att det framgår att man inte

åsyftar vissa paragrafer som klart inte kan bli tillämpliga, nämligen 1, 4

och 13 §§. Att inte heller 7 § tredje stycket kan bli tillämpligt torde inte

behöva markeras särskilt. Förslaget till ändring av 59 kap. 6 § andra stycket

har avfattats i enlighet med vad som nu har anförts.

Besvärsförfarandet i underrätten är att betrakta som ett mål i vilket

slutligt beslut meddelas utan huvudförhandling (jfr 52 kap. 11 och 12 §§

samt även 10 §, varav framgår att annan förhandling än huvudförhandling

kan äga rum). Härav följer att målen enligt 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken

kan handläggas av ensamdomare.

När åklagare anför besvär, torde det vara en självklar sak att han inger

befintliga handlingar beträffande strafföreläggande! eller ordningsföreläggandet.

I annat fall ankommer det på rätten att infordra handlingarna. Uttrycklig

föreskrift om detta självklara förhållande torde inte behövas. Det

kan nämnas att sådan föreskrift inte heller finns i 58 kap. rättegångsbalken.

7 §•

Denna nya paragraf, som enligt förslaget bör tilläggas i 59 kap., avses

reglera förfarandet i hovrätt, när talan fullföljs mot underrätts beslut i mål

om undanröjande av strafföreläggande eller av ordningsföreläggande.

Med 59 kap. 3 § som förebild i viss mån har i paragrafen angetts att i

fråga om fullföljd av talan mot underrätts beslut bestämmelserna i 49 och

52 kap. äger motsvarande tillämpning. Vidare har tagits upp en bestämmelse

att talan inte får föras mot hovrätts beslut (jfr 59 kap. 6 § sista punkten

i dess gällande lydelse).

Ikraftträdande

Ändringarna i rättegångsbalken och i trafikbrottslagen föreslås tråda i

kraft den 1 juli 1966.

Förslagen om ordningsbotssystemet och om vidgat tillämpningsområde

för parkeringsbotslagen kan genomföras först efter vissa förberedelser av

organisatorisk art. Jag föreslår därför att den nya lagstiftningen i den delen

träder i kraft den 1 januari 1967. Med hänsyn till att ändringsförslagen

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

beträffande vägtrafikförordningen och förordningen om mopeder har nära

samband med nyssnämnda förslag bör de också träda i kraft den 1 januari

1967.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet

utarbetade förslag till

1) lag om föreläggande av ordningsbot,

2) lag angående ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot,

3) lag om ändring i rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr

659) om straff för vissa trafikbrott,

5) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 setember 1951

(nr 658),

G)förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 maj

1960 (nr 135) om mopeder.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen under

1)—4) måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Hans Rune Persson

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

147

Bilaga 1

1) Förslag

till

Lag

om föreläggande av ordningsbot

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen äger förordna, att 2—9 §§ denna lag skola äga tillämpning

beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter omedelbart

i penningar och ej heller normerade böter. Förordnande kan begränsas att

avse visst eller vissa polisdistrikt.

Om brott ej hör under allmänt åtal eller om särskilt villkor är stadgat

för allmänt åtal, får denna lag icke tillämpas.

2 §•

Fråga om ansvar för brott, som avses i förordnande enligt 1 §, får upptagas

genom föreläggande av ordningsbot. Sådant föreläggande innebär att

polisman till godkännande förelägger den misstänkte ett bötesstraff, fastställt

enligt 4 §.

Är vid ett och samma tillfälle fråga om flera brott, får föreläggande utfärdas

endast om det omfattar alla brotten och upptager gemensam ordningsbot

för dem.

3 §•

Föreläggande får icke utfärdas, om den misstänkte förnekar gärningen.

Detsamma gäller om det föreligger anledning att antaga att brottet bör

föranleda ämbetsstraff eller disciplinstraff för krigsman eller att talan om

enskilt anspråk kommer att föras.

Föreläggande bär ej utfärdas, om särskild anledning i annat fall1 förekommer

att fråga om åtal för brottet prövas av åklagare.

4 §•

Riksåklagaren bestämmer för olika brott de belopp som skola upptagas

såsom ordningsbot i föreläggande. Därvid bestämmas även grunder för beräkning

av gemensam ordningsbot för flera brott.

Om särskilda skäl föreligga, äger riksåklagaren uppdraga åt statsåklagare

att bestämma ordningsbot för vissa brott. 5

5 §•

Föreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av den polisman som

utfärdar det. Det skall innehålla uppgift om

1. den misstänkte,

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

2. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga

omständigheter som fordras för dess kännetecknande,

3. den ordningsbot som förelägges den misstänkte.

Om föreläggande utfärdas i den misstänktes frånvaro eller om misstänkt,

som är närvarande när föreläggande utfärdas, behöver rådrum, får

polismannen tillställa honom föreläggandet. Detta skall i sådant fall vara

försett med anteckning om viss tid, inom vilken föreläggandet senast skall

godkännas, samt upplysning att åtal kan äga rum, om föreläggandet ej

godkännes inom förelagd tid.

6 §.

Föreläggande godkännes genom att den misstänkte på föreläggandet

undertecknar förklaring, att han erkänner gärningen och underkastar sig

den förelagda ordningsboten.

Om ordningsboten betalas utan att den misstänkte återställt godkänt föreläggande,

anses betalningen som godkännande, om det icke framgår att

den misstänkte ej har avsett att godkänna föreläggandet.

7 §•

Har viss tid för godkännande angivits i föreläggande, får fråga om

ansvar för brottet ej upptagas på nytt förrän denna tid utgått.

Godkännande, som sker efter delgivning av stämning eller av strafföreläggande,

är utan verkan.

8 §.

Har föreläggande godkänts, gäller det som dom vilken har vunnit laga

kraft.

9 §.

Bestämmelserna i 59 kap. 5—7 §§ rättegångsbalken äga motsvarande

tillämpning i fråga om besvär över godkänt föreläggande av ordningsbot.

I mål om besvär över sådant föreläggande är allmän åklagare motpart till

den misstänkte.

10 §.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

149

3) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 4 och 11 §§,48 kap. 1 § och 59 kap.

6 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att i 59 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, betecknad 7 §,

av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen

med nämnd. Häradsrätten

vare dock domför utan nämnd vid

måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles i

omedelbart samband med förberedelsen.

Lag samma vare i fråga om

huvudförhandling och syn å stället

i brottmål, om målet rör allenast ansvar

för brott, för vilket icke är stadgat

svårare straff än böter, och i

målet ej förekommer anledning, att

målsägande finnes.

I häradsrätt dömer häradshövdingen

med nämnd. Häradsrätten

vare dock domför utan nämnd vid

måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles i

omedelbart samband med förberedelsen.

Lag samma vare i fråga om

huvudförhandling och syn å stället

i mål om brott, för vilket icke är

stadgat svårare straff än böter.

11 §•■

Rådhusrätt vare —- -—• — — — — och nämnd.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles

i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock

domför med en lagfaren domare. Lag

samma vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i brottmål,

om målet rör allenast ansvar för

brott, för vilket icke är stadgat svå
-

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles

i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock

domför med en lagfaren domare. Lag

samma vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i mål om

brott, för vilket icke är stadgat svårare

straff än böter.

1 Senaste lydelse av 1 kap. 4 och 11 §§ samt 48 kap. 1 § se 1964: 166.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 100

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rare straff än böter, och i målet ej

förekommer anledning, att målsägande

finnes.

48 KAP.

1 §•

Skall allmänt------alla brotten.

Strafföreläggande må ej använ- Strafföreläggande må ej utfärdas,

das, om anledning förekommer, att om målsägande förklarat, att han

målsägande finnes. ämnar fora talan om enskilt an
språk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas.

59 KAP.

6 §•

Den som vill besvära sig över

strafföreläggande skall till den hovrätt,

där, om åtal väckts, talan mot

underrättens dom skolat fullföljas,

inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom en månad,

sedan åtgärd för verkställighet

av föreläggandet företogs hos den

misstänkte. Hovrätten äge, när skäl

äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda

föreskrives, vidare åtgärd

för verkställighet av föreläggandet ej

må äga rum. Om besvär, som nu

sagts, äge i övrigt vad i 52 kap. är

stadgat motsvarande tillämpning.

över hovrättens beslut må talan ej

föras.

Den som vill besvära sig över

strafföreläggande skall till den underrätt,

som ägt upptaga åtal för

brottet, inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom ett år, sedan

åtgärd för verkställighet av föreläggandet

företogs hos den misstänkte.

Rätten äger, när skäl äro därtill,

förordna, att, till dess annorlunda

föreskrives, vidare åtgärd för

verkställighet av föreläggandet ej må

äga rum. Om besvär, som nu sagts,

äga i övrigt bestämmelserna i 52

kap. 2, 3 och 5—12 §§ motsvarande

tillämpning. Bestämmelse som avser

hovrätt gäller därvid i stället underrätten.

7 §■

Om fullföljd av talan mot underrättens

beslut i anledning av besvär

över strafföreläggande äga bestämmelserna

i 49 och 52 kap. motsvarande

tillämpning.

Mot hovrättens beslut må talan ej

föras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966. I fråga om besvär över strafföreläggande,

som anförts före nämnda dag, äger dock äldre lag tillämpning.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

151

Bilaga 2

Trafikmålskommitténs förslag till lag om ordningsföreläggande

1 §•

Konungen må beträffande förseelse, för vilken ej är stadgad annan påföljd

än böter omedelbart i penningar, dock ej normerade böter, förordna,

att denna lag skall äga tillämpning.

2 §•

Riksåklagaren, eller efter dennes förordnande vederbörande statsåklagare,

har att för en eller flera förseelser, varom förordnande enligt 1 § meddelats,

fastställa visst bötesbelopp (ordningsbot).

3 §■

Polisman må för förseelse, som avses i 2 §, till godkännande förelägga den

misstänkte fastställd bot. Är fråga om flera förseelser, må föreläggande ej

givas med mindre det sker gemensamt för alla förseelserna.

Är förseelsen förenad med särskild rättsverkan, skall ock den rättsverkan

föreläggas den misstänkte till godkännande.

4 §•

Föreläggande skall avfattas skriftligen samt innehålla uppgift om

1. den misstänkte;

2. förseelsen med angivande av tid och plats för dess begående samt de

övriga omständigheter, som kan erfordras för dess kännetecknande;

3. den ordningsbot och den särskilda rättsverkan av förseelsen, som förelägges

den misstänkte.

Föreläggande skall undertecknas av den som utfärdar det.

5 §•

Godkännande skall tecknas av den misstänkte på föreläggandet och skall

innehålla, att han erkänner gärningen och att han underkastar sig den ordningsbot

och den särskilda rättsverkan av förseelsen, som förelagts honom.

Avser föreläggandet ej annat än ordningsbot och betalas boten, skall betalningen

anses som godkännande, där det ej framgår, att den misstänkte ej

avsett att godkänna föreläggandet.

6 §•

Godkännes ej föreläggandet omedelbart, må det överlämnas till den misstänkte

med tillkännagivande att han har att inom viss tid antingen återställa

föreläggandet försett med skriftligt godkännande eller ock, om föreläggandet

ej avser annat än ordningsbot, godkänna föreläggandet genom

att betala boten och att åtal i annat fall kan äga rum.

Föreläggande må delgivas med den misstänkte. Om delgivning skall vad

i rättegångsbalken stadgas om delgivning av stämning äga motsvarande tilllämpning.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

7 §•

Om föreläggande utfärdats, utgör det hinder för åtal och för anmaning

att betala parkeringsbot. Godkännes ej föreläggandet inom utsatt tid utgör

det ej hinder för åtal. Sker godkännande efter delgivning av stämning eller

av strafföreläggande, är det utan verkan.

8 §•

Konungen må förordna, att ordningsföreläggande, som godkänts av den

misstänkte, skall underställas åklagares prövning.

9 §.

Finner åklagaren, i fall som avses i 8 §, ej anledning undanröja föreläggandet,

skall detta fastställas av åklagaren.

Ordningsföreläggande må fastställas tidigast sju dagar efter det att föreläggandet

godkänts av den misstänkte.

10 §.

Ordningsföreläggande, som godkänts av den misstänkte och i fall då så

erfordras fastställts av åklagare, skall gälla som dom, vilken vunnit laga

kraft.

Talan mot ordningsföreläggande må i särskild ordning föras på sätt i

59 kap. 5—8 §§ rättegångsbalken är stadgat om besvär över strafföreläggande.

Åklagare, som fastställt föreläggandet, eller där detta ej skett, som ägt

väcka åtal för förseelsen, skall härvid anses som motpart till den som avsetts

med föreläggandet.

11 §•

De närmare bestämmelser, som utöver vad ovan sagts erfordras för tilllämpning

av denna lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

153

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 31 mars 1966.

N ärvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 24 mars 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11

februari 1966, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om föreläggande av ordningsbot, 2) lag angående ändring

i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot, 3) lag om ändring

i rättegångsbalken och 4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28

september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Carl-Johan Cosmo.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om föreläggande av ordningsbot

Det föreslagna systemet med ordningsföreläggande är inte avsett att innebära

någon förändring när det gäller anteckningar i körkortsregistret.

Det bötesstraff för trafikförseelse som innefattas i ett föreläggande av ordningsbot

skall alltså föranleda anteckning i registret på samma sätt som

nu sker, när motsvarande förseelse beivras genom dom eller strafföreläggande.

Departementschefen har, i likhet med flera remissinstanser, ansett

att det är av värde att den hittillsvarande ordningen behålls. Den preventiva

effekten av beivrandet skulle, framhåller departementschefen, försvagas

om registreringen upphörde.

I dessa allmänna synpunkter kan lagrådet instämma. Upprepade trafikförseelser,

vilka visserligen var för sig kan betecknas som mindre allvarliga

men tillsammantagna måste anses ådagalägga väsentliga brister i vederbörandes

vilja eller förmåga att följa trafikens regler, skall alltså även i fortsättningen

kunna föranleda återkallelse av körkortet. Efter genomförandet

av den föreslagna nya ordningen med endast schablonmässigt bestämda

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

penningböter torde körkortsmyndigheten — när den överväger åtgärder

beträffande körkortet i anledning av upprepade ordningsförelägganden — i

regel finna anledning att först pröva om icke den försumlige kan låta sig

rättas genom en varning. Härigenom erhålls bättre garantier för att den

enskildes rättssäkerhet icke eftersätts.

1 §•

Såsom av uttalanden i remissprotokollet framgår förutsätter den nu föreslagna

lagstiftningen alt Kungl. Maj :t utfärdar tillämpningsföreskrifter i

olika hänseenden. Bland annat kommer att ges närmare bestämmelser i

vilken utsträckning polismän i olika tjänsteställningar skall få utfärda föreläggande

för förseelser av skilda slag.

I det remitterade förslaget till lag om föreläggande av ordningsbot har

däremot inte berörts frågor som sammanhänger med den lokala behörigheten

att utfärda föreläggande. Vad gäller besvär över godkänt ordningsföreläggande

har emellertid anknytning skett till gällande regler om forum

genom alt hänvisning i 9 § gjorts till förslaget om ändrad lydelse av 59

kap. 6 § rättegångsbalken, däri forum för besvärstalan angivits vara den

underrätt som äger uppta åtal för förseelsen.

Behovet av föreskrifter som närmare reglerar den lokala behörigheten vid

utfärdande av ordningsföreläggande får visserligen anses vara begränsat. I

det stora flertalet fall skall ju handläggningen slutföras i direkt anslutning

till att förseelsen uppdagas. Emellertid skall i vissa fall ordningsföreläggande

kunna utfärdas vid en senare tidpunkt t. ex. när utredningen fullbordas.

Härvid kan uppkomma frågor om den lokala behörigheten och huruvida

i detta avseende eljest gällande regler om forum bör äga analog

tillämpning. Exempelvis bör övervägas om för det fall att utredningen

utförs i den misstänktes närvaro på annan ort än gärningsorten jämväl polisen

på den förra orten skall äga utfärda föreläggande.

Den föreslagna ordningen med föreläggande av ordningsbot avses i ett

inledningsskede komma att, i den omfattning Kungl. Maj :t bestämmer, tilllämpas

i ett begränsat antal polisdistrikt. Under denna tid erfordras givetvis

en utförligare reglering av frågor som sammanhänger med den lokala

behörigheten. En utväg synes därvid vara att ordningsbotssystemet endast

får tillämpas då förseelsen eller, om fråga är om flera förseelser, samtliga

förseelser begåtts inom polisdistrikt för vilket Kungl. Maj :t utfärdat förordnande

som nyss sagts.

Av det anförda lär framgå att närmare föreskrifter om den lokala behörigheten

är påkallade vid genomförande av den föreslagna ordningen. Därmed

sammanhängande frågor synes emellertid vara av sådan natur att de kan

lösas genom bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj :t. Lagrådet har

därför funnit sig kunna avstå från att föreslå tillägg till lagtexten i detta

hänseende.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

155

2 §

I andra stycket av denna paragraf stadgas att, om vid ett och samma

tillfälle fråga är om flera brott, föreläggande får utfärdas endast om det

omfattar alla brotten och upptar gemensam ordningsbot för dem. En liknande

bestämmelse finns i 48 kap. 1 § rättegångsbalken beträffande straffföreläggande.

Meningen med dessa föreskrifter är att den allmänna principen

om gemensam påföljd vid sammanträffande av brott skall iakttas också

då fråga uppkommer om att tillämpa ordningsföreläggande eller strafföreläggande

(jfr NJA II 1943 s. 604).

En tänkbar situation är att den polisman som har att avgöra om ordningsföreläggande

skall ges äger kännedom om att den misstänkte tidigare

begått annat brott, som föranlett strafföreläggande, ordningsföreläggande

eller anmaning att erlägga parkeringsbot utan att förfarandet ännu fortskridit

till godkännande av föreläggandet eller betalning av parkeringsboten.

I sådana fall synes tvekan ej kunna råda om att det tidigare brottet

icke utgör hinder mot att utfärda ordningsföreläggande enbart för det aktuella

brottet. Så länge det står den misstänkte öppet att godkänna föreläggande

för det äldre brottet kan nämligen nytt straff för detta ej aläggas,

jfr 45 kap. 1 § rättegångsbalken och 7 § förslaget till lag om föreläggande

av ordningsbot. Och jämlikt 4 § lagen om parkeringsbot i dess föreslagna

nya lydelse kan, sedan anmaning att betala parkeringsbot meddelats, ordningsföreläggande

för parkeringsförseelsen ej ifrågakomma.

5 §•

Såsom av motiven framgår skall vid föreläggande av ordningsbot den

normala ordningen vara att föreläggande utfärdas i samband med att polismannen

sammanträffar med den misstänkte och att handläggningen a^

ärendet vid tillfället slutförs genom att den misstänkte skriftligen godkänner

föreläggandet. Avsteg från denna ordning förutses emellertid kunna

ske om särskilda omständigheter föreligger t. ex. om utredningen fullbordas

vid en tidpunkt när den misstänkte ej är tillstädes eller när det föreligger

ett verkligt behov av att den misstänkte får tid på sig att ta ställning

till föreläggandet. Det får anses vara av väsentlig betydelse vid den torm för

beivran av brott varom här är fråga att den först angivna ordningen för

handläggningen tillämpas i största möjliga utsträckning. Att omedelbart

och skriftligt godkännande i första hand bör komma i fråga framgår emellertid

endast indirekt av lagtexten genom föreskriften i andra stycket av

förevarande paragraf. Enligt lagrådets mening skulle det vara en fördel om

den huvudregel som förutsätts skola gälla vid förfarande enligt lagen kom

till direkt uttryck i lagtexten. Förslagsvis kan detta ske genom att andra

stycket inleds med stadgande att föreläggande bör utfärdas i den misstänktes

närvaro och alt denne skall beredas tillfälle att omedelbart godkänna

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

detta. Lagrådet hemställer att andra stycket erhåller ändrad avfattning i

enlighet med det anförda.

Avfattningen av andra stycket ger vid handen att det är godkännandet

som skall ske inom viss förelagd tid, medan enligt kommitténs förslag (6 §)

tidsbestämningen hänförde sig till föreläggandets återställande i godkänt

skick, alternativt betalning.

Kommittéförslaget står i närmare överensstämmelse med vad som gäller

beträffande parkeringsbot och strafföreläggande. Rättsverkningarna anknyts

sålunda till ett faktum som det är lätt för myndighet att konstatera.

En sådan ordning synes vara att föredraga i klarhetens intresse.

Lagrådet förordar därför att den i sista meningen omförmälda anteckningen

skall avse viss tid inom vilken föreläggandet skall återställas, försett

med godkännande.

6 §.

Andra stycket innehåller att godkännande av föreläggande kan ske genom

betalning av den förelagda ordningsboten. Härtill fogas emellertid en undantagsregel

enligt vilken det sagda endast gäller om det icke framgår att

den misstänkte ej har avsett att godkänna föreläggandet. Enligt uttalande

i betänkandet torde meningen vara att endast den som är behörig att utfärda

föreläggande av det slag varom fråga är skall äga pröva om betalningen

skall anses som godkännande.

Ett godkännande av föreläggande har betydelsefulla rättsverkningar. Undantagsregeln

kan stundom skapa ovisshet huruvida godkännande genom

betalning verkligen skett. Vidare medför undantagsregeln att om brottet icke

vidare beivras rättsgrund saknas för betalningen. Den misstänkte blir då berättigad

att återfå det erlagda beloppet. Med hänsyn härtill bör i förekommande

fall frågan om betalningens verkan såsom godkännande omedelbart

provas, så att betalning icke godtages om det framgår att den misstänkte

ej har avsett att godkänna föreläggandet.

7 §•

Av förslaget framgar att rättskraft tillkommer föreläggande som godkänts

inom förelagd tid och att å andra sidan godkännande som sker efter

delgivning av stämning eller av strafföreläggande är utan verkan.

Emellertid kan förekomma att godkännande sker efter den förelagda tiden

men innan någon delgivning ägt rum. Jämförelse kan här göras med vad

som gäller om strafföreläggande och om parkeringsbot. Något godkännande

förekommer icke i fråga om parkeringsbot utan endast betalning. Om betalning

sker efter förelagd tid men före delgivning utgör detta icke hinder

för åtal men betalningen kan godtagas och åtal underlåtas. Liknande torde

gälla för strafföreläggande, dvs. att åklagaren beträffande för sent godkända

förelägganden har rätt men icke plikt att underlåta åtal.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

Det är enligt lagrådets mening berättigat utgå från att motsvarande skall

gälla enligt den nu föreslagna lagstiftningen. Antagas kan emellertid att i

praktiken de godkännanden som inkommer före delgivning i allmänhet

kommer att godtagas.

9 §•

På grund av stadgandet i 8 § att godkänt föreläggande skall gälla som

dom vilken har vunnit laga kraft lär bestämmelserna om resning i 58 kap.

rättegångsbalken kunna vinna tillämpning.

Godtages vad lagrådet kommer att förorda beträffande förslaget till lag

om ändring i rättegångsbalken, bör i förevarande paragraf hänvisningen

avse 59 kap. 5—8 §§ rättegångsbalken.

Förslaget tUl lag angående ändring i lagen om parkeringsbot

1 §•

Enligt motiven skall Kungl. Maj :t bemyndigas att bestämma vilka parkeringsförseelser

som får beivras med stöd av parkeringsbotslagen. Rörande

den planerade tillämpningen å olika typer av sådana överträdelser har departementschefen

gjort vissa uttalanden, men såvitt av remissprotokollet

framgår är det icke meningen att lagen skall stadga annan inskränkning i

Kungl. Maj :ts befogenhet härutinnan än att överträdelsen ej får vara belagd

med svårare straff än penningböter. Med hänsyn till sistnämnda förhållande

synes den föreslagna lydelsen av första stycket första punkten i förevarande

paragraf att förordnandet skall avse överträdelser av »vissa» föreskrifter

rörande parkering m. m. mindre lämplig. Lagrådet förordar, att

stadgandet formuleras sålunda, att Konungen äger förordna, att 2—5 §§

i lagen skola äga tillämpning beträffande överträdelse av föreskrift rörande

parkering eller annan uppställning eller stannande av motorfordon.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

59 KAP.

I 6 § detta kapitel stadgas för närvarande rätt för hovrätt att i anledning

av besvär över strafföreläggande förordna om inhibition, när skäl därtill

äro. Enligt förslaget till ändring av 6 § skall nu sådant förordnande kunna

meddelas av den underrätt hos vilken besvär över strafföreläggande anförs.

Däremot har i den föreslagna nya 7 § motsvarande befogenhet icke tillagts

hovrätt, då talan fullföljs mot underrättens beslut. Det synes erforderligt

att även i sistnämnda fall förordnande om inhibition kan meddelas. För att

vinna förkortning av lagtexten synes lämpligt att det ifrågavarande stadgan
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

det utesluts ur den föreslagna 6 § samt att i en ny 8 § upptas en för underrätt

och hovrätt gemensam bestämmelse om inhibition. Denna kan innehålla,

att i mål som avses i 6 eller 7 § rätten äger, när skäl därtill äro, förordna

att, till dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av

sträf föreläggandet ej må äga rum. Lagrådet hemställer om sådan ändring.

I samband därmed bör i ingressen till ändringslagen den nya 8 § anmärkas.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av lagen om straff för vissa

trafikbrott

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

159

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 1 april

1966.

Närvarande:

atsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Kling,

StEDENMAN, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 31 mars 1966

avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade

förslagen till

1) lag om föreläggande av ordningsbot,

2) lag angående ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot,

3) lag om ändring i rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad Igdelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr

6)9) om straff för vissa trafikbrott.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

De jämkningar av lagförslagen som lagrådet har förordat bör vidtas. De

tillägg till 5 § lagen om föreläggande av ordningsbot som lagrådet har föreslagit

bör jämte andra stycket av paragrafen i dess lydelse enligt det remitterade

förslaget föras till en särskild paragraf, betecknad 6 §. Detta medför

att numreringen av de följande paragraferna får ändras.

Med anledning av vad lagrådet har uttalat beträffande 6 § i det remitterade

förslaget vill jag anföra följande. Avsikten är att föreskrifter i behöhörighetsfrågor

skall meddelas med stöd av den avslutande paragrafen i

lagen. Detta gäller även behörigheten att pröva om betalning, som har skett

under reservation av ena eller andra slaget, skall anses som godkännande.

Denna prövning torde i regel vara av sådan beskaffenhet alt den bör anförtros

polismän med högre tjänsteställning. Jag delar lagrådets mening att

prövningen bör ske omedelbart, när betalning ej har skett reservationslöst.

Utöver vad som framgår av det anförda bör vissa redaktionella jämkningar

vidtas i förslagen.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition

dels föreslår riksdagen att anta lagförslagen med de ändringar som sålunda

har angetts,

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

dels inhämtar riksdagens yttrande över de i bilaga 1 till statsrådsprotokollet

den 11 februari 1966 upptagna förslagen till

förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

(nr 648),

förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 maj 1960

(nr 134) om mopeder.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966 161

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Författningsförslag ............................................. 3

Förslag till lag om föreläggande av ordningsbot.................. 3

Förslag till lag angående ändring i lagen den 9 december 1960 (nr

683) om parkeringsbot...................................... 5

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.................... 6

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september

1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott................ 8

Förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28

september 1951 (nr 648) .................................... 9

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen

den 5 maj 1960 (nr 134) om mopeder.......................... 12

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 februari 1966 ................ 13

Inledning .................................................... 13

Gällande bestämmelser m. m................................... 15

Allmänna synpunkter......................................... 24

Påfölj ds frågorna.............................................. 39

Föreläggande av ordningsbot................................... 54

Parkeringsbotslagen........................................... 87

Strafföreläggande............................................. 97

Tillämpningsområdet........................................ 97

Vissa frågor om godkännande av strafföreläggande och om besvär 104

Ensamdomarkompetensen i brottmål............................ 109

Om möjligheterna till ytterligare processuella förenklingar i mindre

brottmål................................................... 119

Specialmotivering till vissa av lagförslagen...................... 124

Förslag till lag om föreläggande av ordningsbot................ 125

Förslag till lag angående ändring i parkeringsbotslagen.......... 138

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.................. 141

Ikraftträdande.............................................. 145

Departementschefens hemställan................................ 146

Bilaga 1. Författningsförslagen................................. 147

Bilaga 2. Trafikmålskommitténs förslag till lag om ordningsföreläg
gande

...................................................... 151

Utdrag av lagrådets protokoll den 31 mars 1966 .................... 153

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 april 1966 .................... 159

HAkCUS ftOKTK. STHLM éSOIt

Doktrin (1)

  1. Hans Klette, Domstolarna och trafiksäkerhetsarbetet, SvJT 1969 s. 569, på s. 577 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1966:272 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om föreläggande av ordningsbot m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1966:33 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om föreläggande av ordningsbot m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1969 s. 569 Hans Klette, Domstolarna och trafiksäkerhetsarbetet s. 577 i texten