Sök i Ratio Lex

Med förslag om förbättrad sjukpenningförsäkring

1966-04-01 · 111 sidor, varav 108 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 108 av 111 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:113, Med förslag om förbättrad sjukpenningförsäkring

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

1

Nr 113

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag om förbättrad

sjukpenningförsäkring; given Stockholms slott den

1 april 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring;

2) förordning om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december

1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om

allmän försäkring;

3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293)

om ersättning åt smittbärare;

4) förordning angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den

14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor;

5) förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960

(nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i lagen om allmän försäkring, som

innebär borttagande av karensdagar, höjning av sjukpenningbeloppen och

utbyggnad av sjukpenningskalan.

De nuvarande reglerna om karenstid föreslås slopade. Sjukpenning skall

enligt huvudregeln utgå fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. För sjukperioder,

som inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen, skall

gälla en s. k. fridagsregel, som innebär att sjukpenning utgår endast för dag

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning.

Under en sjukperiod skall dock fridagsregeln kunna tillämpas på

högst två fridagar. Fridagsregeln skall inte avse hemmafruförsäkrade kvinnor

och inte heller sådana förvärvsarbetande kvinnor som är sjukpenningklassplacerade

för enbart grundsjukpenning och som skulle ha varit hemmafruförsäkrade

om deras årsinkomst av förvärvsarbete inte uppgått till minst

1 800 kr.

Sjukpenningen i de nuvarande sjukpenningklasserna höjs med belopp

mellan 1 kr. och 6 kr. Sjukpenningens genomsnittliga kompensationsgrad

ökar genom höjningen från ca 65 % till drygt 80 %. Vid en årsinkomst av

15 000 kr. stiger sjukpenningen från 20 till 25 kr. och vid en årsinkomst av

20 000 kr. från 25 till 31 kr.

Grundsjukpenningen, som framför allt är av intresse för de hemmafruförsäkrade

kvinnorna, höjs från 5 till 6 kr.

Sjukpenningskalan byggs ut med sex nya sjukpenningklasser, så att dess

övre gräns ungefärligen motsvarar taket inom ATP. Den högsta sjukpenningklassen

föreslås avse årsinkomster på minst 39 000 kr. och ge 52 kr.

om dagen i sjukpenning.

Moderskapspenningen föreslås höjd från 900 till 1 000 kr. vid enkelbörd.

Höjningen av sjukpenningbeloppen gäller även tilläggssjukpenning vid

barnsbörd.

Inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen för hemmafruar och studerande

skall det bli möjligt att försäkra sig för 15 kr. per dag — inklusive

sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen — mot f. n. 12 kr.

Kostnaderna för de föreslagna förbättringarna beräknas till drygt 770

milj. kr. per år. Kostnadsökningen skall enligt förslaget i princip finansieras

avgiftsvägen. För löntagarnas del tas avgiftshöjningen i huvudsak ut

i form av ökad arbetsgivaravgift. Procentsatsen för arbetsgivaravgiften höjs

från 1,5 till 2,6 och underlaget för avgiftsuttaget, som f. n. är löner upp till

22 000 kr. om året, blir löner upp till ett belopp motsvarande 7,5 gånger

basbeloppet, dvs. ATP-taket. För löntagare i de vanligaste inkomstlägena

kan den sjukförsäkringsavgift, som de själva betalar via skattsedeln, beräknas

öka med 20—25 kr. för ogift och med 40—50 kr. för gift man, vars

hustru inte har inkomst. I de fall då en löntagare får höjd sjukpenning

också på grund av att sjukpenningskalan byggs ut med nya klasser blir

ökningen större.

För dem som är sjukpenningförsäkrade för annan förvärvsinkomst än

anställningsinkomst stiger sjukförsäkringsavgiften avsevärt mera. För tillläggssjukpenning

som svarar mot annan inkomst än anställningsinkomst

skall det alltjämt vara möjligt för den försäkrade att välja karenstid — enligt

förslaget 3 dagar, 33 dagar eller 93 dagar — och på så sätt få lägre

avgift.

Enligt förslaget skall avgift för grundsjukpenning liksom avgift för sjuk
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

vårdsförmåner erläggas endast om den försäkrade eller hans make kommer

upp till beskattningsbar inkomst. Avgiften för dessa båda ändamål skall

sammanlagt inte få överstiga 10 % av den beskattningsbara inkomsten.

Bidragsprocenten för statsbidraget till sjukförsäkringen föreslås sänkt

från 50 till 40. Härigenom stannar statens kostnadsökning på grund av reformen

vid ca 12 milj. kr. per år.

I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1966/67 till bidrag

till sjukförsäkringen beviljar ett förslagsanslag av 455 milj. kr.

Reformen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1967.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 4, 10—12 och 15 §§, 19 kap. 1, 2, 4, 6 och

7 §§ samt 21 kap. 1 § lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap.

4 §•

Försäkrad som avses i 2 § sista

stycket skall tillhöra sjukpenningklass

nr 1. Hel sjukpenning i denna

klass utgör fem kronor för dag. Övriga

sjukpenningklasser och beloppet

av hel sjukpenning för dag i

varje klass framgår av följande tabell:
-

Sjuk-

penning-

klass

nr

Inkomsten av för- värvsarbete uppgår

för år

Sjuk-

penning

kr

till

kr

men ej till

kr

2

1 800

2 600

5

3

2 600

3 400

6

4

3 400

4 200

7

5

4 200

5 000

8

6

5 000

5 800

9

7

5 800

6 800

10

8

6 800

8 400

12

9

8 400

10 200

14

10

10 200

12 000

16

11

12 000

14 000

18

12

14 000

16 000

20

13

16 000

18 000

22

14

18 000

21 000

25

15

21 000

—

28

Försäkrad som avses i 2 § sista

stycket skall tillhöra sjukpenningklass

nr 1. Hel sjukpenning i denna

klass utgör sex kronor för dag. Övriga

sjukpenningklasser och beloppet

av hel sjukpenning för dag i

varje klass framgår av följande tabell:
-

Sjuk-

penning-

klass

nr

Inkomsten av för- värvsarbete uppgår

för år

Sjuk-

penning

kr

till

kr

men ej till

kr

2

1 800

2 600

6

3

2 600

3 400

7

4

3 400

4 200

8

5

4 200

5 000

9

6

5 000

5 800

10

7

5 800

6 800

12

8

6 800

8 400

14

9

8 400

10 200

16

10

10 200

12 000

19

11

12 000

14 000

22

12

14 000

16 000

25

13

16 000

18 000

28

14

18 000

21 000

31

15

21 000

24 000

34

16

24 000

27 000

37

17

27 000

30 000

40

18

30 000

33 000

43

19

33 000

36 000

46

20

36 000

39 000

49

21

39 000

—

52

1 Senaste lydelse av 19 kap. 2 och 6 §§ se 1965:144.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Av sjukpenningbeloppet i varje

klass utgöra fem kronor grundsjukpenning

och återstoden tilläggssjukpenning.

För dag då försäkrad åtnjuter

sjukhusvård skall sjukpenning minskas

med fem kronor, dock med högst

hälften av sjukpenningens belopp.

Minskningen skall intill ett belopp av

två kronor 50 öre anses belöpa på

grundsjukpenning. I övrigt skall

minskningen i första hand anses belöpa

på sådan del av tilläggssjukpenning,

som svarar mot inkomst av anställning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen

vid sjukhusvård lägst fem

kronor, såframt hon stadigvarande

sammanbor med barn under tio år

till henne eller hennes make eller

till någon, med vilken hon stadigvarande

sammanbor och med vilken

hon varit gift eller har eller har haft

barn.

10

Sjukpenning må ej utgivas för de

tre första dagarna av varje sjukperiod,

den dag då sjukdomsfallet inträffade

inräknad, (karenstid)

och ej heller för tid, innan anmälan

om sjukdomsfallet gjorts hos den

allmänna försäkringskassan, där ej

hinder mött för sådan anmälan eller

eljest särskilda skäl föranleda att

sjukpenning bör utgå.

Därest försäkrad gör anmälan

därom till den allmänna försäkringskassan,

skall i fråga om sjukperiod,

som börjar efter nästa månadsskifte,

för hans del galla en karenstid av

trettiotre eller nittiotre dagar, såvitt

angår sådan tilläggssjukpenning,

Av sjukpenningbeloppet i varje

klass utgöra sex kronor grundsjukpenning

och återstoden tilläggssjukpenning.

För dag då försäkrad åtnjuter

sjukhusvård skall sjukpenning minskas

med fem kronor, dock med högst

hälften av sjukpenningens belopp.

Minskningen skall intill ett belopp

av tre kronor anses belöpa på grundsjukpenning.

1 övrigt skall minskningen

i första hand anses belöpa på

sådan del av tilläggssjukpenning,

som svarar mot inkomst av anställning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen

vid sjukhusvård lägst sex

kronor, såframt hon stadigvarande

sammanbor med barn under tio år

till henne eller hennes make eller till

någon, med vilken hon stadigvarande

sammanbor och med vilken hon

varit gift eller har eller har haft

barn.

§•

För den dag då sjukdomsfallet inträffade

utgår sjukpenning endast

om den försäkrade på grund av sjukdomen

gått miste om dagpenning

från erkänd arbetslöshetskassa.

Varar sjukperioden högst sex dagar

utöver den dag då sjukdomsfallet

inträffade, utgår sjukpenning

för dag, då den försäkrade icke skulle

hava utfört förvärvsarbete i sin

huvudsakliga sysselsättning, endast i

den mån antalet sådana dagar, den

dag då sjukdomsfallet inträffade

oräknad, överstiger två.

Utan hinder av andra stycket utgår

a) sjukpenning för semesterdag;

b) sjukpenning till försäkrad som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

som svarar mot inkomst av annat

förvärvsarbete.

Försäkrad, som gjort anmälan enligt

andra stycket, må övergå till kortare

karenstid om han ej fyllt femtiofem

år samt har god hälsa. Den

kortare karenstiden skall gälla från

och med månaden närmast efter den,

då framställning härom gjordes hos

kassan, men må ej äga tillämpning

vid sjukdom, som inträffat innan

den kortare karenstiden blivit gällande.

Vid beräkning av karenstid skola,

därest sjukperiod börjar inom tjugu

dagar efter föregående sjukperiods

slut, de båda perioderna anses såsom

en sjukperiod. Karenstid enligt första

stycket tillämpas ej, när den försäkrade

vid sjukperiodens början

äger uppbära daghjälp från erkänd

arbetslöshetskassa.

Såsom sjukperiod —------

(Föreslagen lydelse)

vid sjukperiodens början äger uppbära

dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa;
c)

sjukpenning till kvinnlig försäkrad

som är placerad i sjukpenningklass

nr 1 eller är placerad i

sjukpenningklass nr 2 och skulle

hava varit placerad i sjukpenningklass

nr 1 om hennes inkomst av förvärvsarbete

icke uppgått till ettusenåttahundra

kronor för år.

Sjukpenning må ej utgivas för tid,

innan anmälan om sjukdomsfallet

gjorts hos den allmänna försäkringskassan,

där ej hinder mött för sådan

anmälan eller eljest särskilda

skäl föranleda att sjukpenning bör

utgå.

i 7 §.

11 §•

Därest försäkrad gör anmälan därom

till den allmänna försäkringskassan,

skall i fråga om sjukperiod,

som börjar efter nästa månadsskifte,

tilläggssjukpenning som svarar mot

inkomst av annat förvärvsarbete icke

utgå för de första tre, trettiotre eller

nittiotre dagarna av varje sjukperiod,

den dag då sjukdomsfallet inträffade

inräknad (k ar ens tid).

Därvid äga 10 § första—tredje styckena

icke tillämpning i fråga om sådan

sjukpenning. Vid beräkning av

karenstid skola, därest sjukperiod

börjar inom tjugu dagar efter föregående

sjukperiods slut, de båda perioderna

anses såsom en sjukperiod.

Försäkrad, som gjort anmälan en
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Upphör undantagande som avses

i 2 § första stycket sista punkten att

äga giltighet, skall beträffande tillläggssjukpenning,

som svarar mot

inkomst av annat förvärvsarbete,

gälla en karenstid av nittiotre dagar.

Den försäkrade må dock under

de förutsättningar som angivas i

10 § tredje stycket välja en karenstid

av tre eller trettiotre dagar; och

skall därvid jämväl i övrigt tillämpas

vad i nämnda lagrum är stadgat.

Ej må----------

(Föreslagen lydelse)

ligt första stycket, må övergå till

försäkring med kortare karenstid

eller utan karenstid, om han ej fyllt

femtiofem år samt har god hälsa.

Sådan ändring skall gälla från och

med månaden närmast efter den, då

framställning härom gjordes hos

kassan, men må ej äga tillämpning

vid sjukdom, som inträffat innan

ändringen blivit gällande.

Upphör undantagande som avses

i 2 § första stycket sista punkten att

äga giltighet, skall beträffande tillläggssjukpenning,

som svarar mot

inkomst av annat förvärvsarbete,

gälla en karenstid av nittiotre dagar.

Den försäkrade må dock under de

förutsättningar som angivas i andra

stycket välja försäkring med kortare

karenstid eller utan karenstid;

och skall därvid jämväl i övrigt tilllämpas

vad i andra stycket är stadgat.

ägde giltighet.

12 §.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven

hos allmän försäkringskassa eller

skulle hava varit inskriven därest

hon uppfyllt åldersvillkoret i

1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt

till moderskapspenning.

Moderskapspenning utgör vid enkelbörd

niohundra kronor och vid flerbörd

nämnda belopp ökat med fyrahundrafemtio

kronor för varje barn

utöver ett.

Av moderskapspenningen — ---

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven

hos allmän försäkringskassa eller

skulle hava varit inskriven därest

hon uppfyllt åldersvillkoret i

1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt

till moderskapspenning.

Moderskapspenning utgör vid enkelbörd

ettusen kronor och vid flerbörd

nämnda belopp ökat med femhundra

kronor för varje barn utöver ett.

---tidpunkten därför.

15 §.

Sjukpenning utgår cj för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värn- a) fullgör värnpliktstjänstgöring

pliktig; eller vapenfri tjänst;

b) är intagen — —----allmännas bekostnad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19

1

Arbetsgivare skall--—---

Avgift till sjukförsäkringen utgår

å summan av vad arbetsgivaren under

året till arbetstagare hos honom

i penningar eller naturaförmåner i

form av kost eller bostad utgivit såsom

lön eller, där fall som avses i

3 kap. 2 § andra stycket sista punkten

är för handen, annan ersättning

för utfört arbete. Härvid skall hänsyn

icke tagas till arbetstagares lön

eller ersättning i vad den för år räknat

överstiger tjugutvåtusen kronor.

Avgift till försäkringen för tilläggspension

utgår å summan av

vad arbetsgivaren under året till arbetstagare

hos honom i penningar

eller naturaförmåner i form av kost

eller bostad utgivit såsom lön eller,

där fall som avses ill kap. 2 § andra

stycket är för handen, annan ersättning

för utfört arbete, sedan från

nämnda summa dragits dels ett belopp

motsvarande det vid årets ingång

gällande basbeloppet multiplicerat

med det beräknade genomsnittliga

antalet arbetstagare hos arbetsgivaren

under året, dels ock för

varje arbetstagare sådan del av lön

eller annan ersättning, som för år

räknat överstiger sju och en halv

gånger nämnda basbelopp. Härvid

skall arbetstagare, som under hela

året varit anställd med full arbetstid,

räknas såsom en arbetstagare

och arbetstagare, som under året varit

anställd i mindre omfattning,

medräknas i motsvarande mån. Genomsnittliga

antalet arbetstagare beräknas

med en decimal. Om särskilda

skäl föranleda därtill, må avgift

kap.

§•

för tilläggspension.

Avgift till sjukförsäkringen utgår

å summan av vad arbetsgivaren under

året till arbetstagare hos honom

i penningar eller naturaförmåner i

form av kost eller bostad utgivit såsom

lön eller, där fall som avses i

3 kap. 2 § andra stycket sista punkten

är för handen, annan ersättning

för utfört arbete.

Avgift till försäkringen för tillläggspension

utgår å summan av vad

arbetsgivaren under året till arbetstagare

hos honom i penningar eller

naturaförmåner i form av kost eller

bostad utgivit såsom lön eller, där

fall som avses i 11 kap. 2 § andra

stycket är för handen, annan ersättning

för utfört arbete, sedan från

nämnda summa dragits ett belopp

motsvarande det vid årets ingång

gällande basbeloppet multiplicerat

med det beräknade genomsnittliga

antalet arbetstagare hos arbetsgivaren

under året. Härvid skall arbetstagare,

som under hela året varit anställd

med full arbetstid, räknas såsom

en arbetstagare och arbetstagare,

som under året varit anställd i

mindre omfattning, medräknas i

motsvarande mån. Genomsnittliga

antalet arbetstagare beräknas med

en decimal. Om särskilda skäl föranleda

därtill, må avgift beräknas

på sätt som avviker från vad nu

stadgats men som giver i huvudsak

samma resultat.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr It3 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

beräknas på sätt som avviker från

vad nu stadgats men som giver i huvudsak

samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt

denna paragraf skall hänsyn icke

tagas till arbetstagare, vars lön under

året ej uppgått till trehundra

kronor. Vad gäller sjukförsäkringen

skall vidare, där ej fall som avses i

3 kap. 2 § andra stycket sista punkten

är för handen, vid beräkning av

avgift bortses från arbetstagare, som

icke är obligatoriskt försäkrad enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring.

Såvitt angår försäkringen för tillläggspension

skall bortses från arbetstagare,

som vid årets ingång

uppnått sextiofem års ålder, så ock

från arbetstagare i fall då lön eller

annan ersättning till honom antingen

enligt 11 kap. 2 § sista stycket

icke räknas såsom inkomst av anställning

eller, om arbetstagaren icke

är svensk medborgare eller mantalsskriven

härstädes, avser arbete utom

riket.

Om redares---— ■—- ---

2

Försäkrad, som visst år är inskriven

hos allmän försäkringskassa,

skall för nämnda år erlägga sjukförsäkringsavgift

till kassan

enligt vad nedan sägs.

Har den försäkrade under året varit

placerad i sjuk penningklass, skall

Vid beräkning av avgift enligt

denna paragraf skall hänsyn icke

tagas till arbetstagare, vars lön under

året ej uppgått till trehundra

kronor, och ej heller till arbetstagares

lön eller ersättning i vad den för

år räknat överstiger sju och en halv

gånger det vid årets ingång gällande

basbeloppet. Vad gäller sjukförsäkringen

skall vidare, där ej fall som

avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista

punkten är för handen, vid beräkning

av avgift bortses från arbetstagare,

som icke är obligatoriskt försäkrad

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

Såvitt angår försäkringen

för tilläggspension skall bortses

från arbetstagare, som vid årets ingång

uppnått sextiofem års ålder, så

ock från arbetstagare i fall då lön

eller annan ersättning till honom

antingen enligt 11 kap. 2 § sista

stycket icke räknas såsom inkomst

av anställning eller, om arbetstagaren

icke är svensk medborgare eller

mantalsskriven härstädes, avser arbete

utom riket.

— ■— stadgas särskilt.

§•

Försäkrad, som visst år är inskriven

hos allmän försäkringskassa,

skall för nämnda år till kassan erlägga

sj ukförsäkringsavg

i f t, som enligt vad nedan sägs avser

kassans utgifter för sjukvårdsersättning,

grundsjukpenning och

tilläggss juk penning.

Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning,

vari inbegripas de

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

i sjukförsäkringsavgiften ingå avgift

avseende den allmänna försäkringskassans

utgifter för sjukpenning

jämte barntillägg samt för moderskapspenning.

Sådan avgift utgår för

varje månad, under vilken den försäkrade

varit placerad i sjukpenningklass.

Den som fullgör tjänstgöring

såsom värnpliktig må, såframt

han senast två månader efter

tjänstgöringens slut gjort framställning

därom hos kassan, befrias från

avgift för varje hel månad av tjänstgöringstiden.

Har vid taxering året näst efter

det år sjukförsäkringsavgiften avser

beräknats till statlig inkomstskatt

beskattningsbar inkomst för den försäkrade

eller, om han taxeras enligt

för gift skattskyldig gällande bestämmelser,

för någon av de samtaxerade,

skall sjukförsäkringsavgiften innefatta

avgift avseende den allmänna

försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning.

Sjukförsäkringsavgiften skall icke

innefatta avgift avseende utgifter för

sjukvårdsersättning, om den försäkrade

vid utgången av det år avgiften

avser upphört att vara inskriven hos

allmän försäkringskassa eller fyllt

sextiosju år eller för december månad

samma år åtnjutit ålderspension

eller förtidspension enligt denna lag.

Angående skyldighet---

(Föreslagen lydelse)

utgifter för läkemedel som åvila de

allmänna försäkringskassorna, skall

erläggas under förutsättning att vid

taxering året närmast efter det år

avgiften avser till statlig inkomstskatt

beskattningsbar inkomst beräknats

för den försäkrade eller, om

denne taxerats enligt bestämmelserna

för gift skattskyldig, för någon

av de samtaxerade. Sådan avgift

skall dock icke erläggas, om den försäkrade

vid utgången av det år avgiften

avser upphört att vara inskriven

hos allmän försäkringskassa eller

fyllt sextiosju år eller för december

månad samma år åtnjutit ålderspension

eller förtidspension enligt

denna lag.

Avgift avseende utgifter för grundsjukpenning,

vari inbegripas utgifterna

för barntillägg och moderskapspenning,

skall erläggas under

förutsättning dels att den försäkrade

under det år avgiften avser

varit placerad i sjukpenningklass,

dels att vid taxering året närmast

efter det år avgiften avser till statlig

inkomstskatt beskattningsbar inkomst

beräknats för den försäkrade

eller, om denne taxerats enligt bestämmelserna

för gift skattskyldig,

för någon av de samtaxerade.

Avgift avseende utgifter för tillläggssjukpenning

skall erläggas under

förutsättning att den försäkrade

under det år avgiften avser varit

placerad i sjukpenningklass nr 3

eller högre sjukpenningklass.

— i uppbördsförordningen.

4 §.

Avgift till sjukförsäkringen enligt Avgift till sjukförsäkringen enligt

1 § skall utgå med en och fem tion- 1 § skall utgå med två och sex tion
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

dels procent av det belopp, varå avgiften

skall beräknas. Av avgiften

skola fyra femtondelar användas till

bestridande av de allmänna försäkringskassornas

utgifter för sjukvårdsersättning

och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter

för tilläggssjukpenning i vad den

svarar mot inkomst av anställning.

Medlen fördelas mellan kassorna i

förhållande till deras utgifter för

vartdera ändamålet under året; och

skola därvid de utgifter för läkemedel,

som enligt vad därom är särskilt

stadgat åvila kassorna, anses

ingå i utgifterna för sjukvårdsersättning.

Konungen äger med riksdagen

förordna, att viss del av de

medel, som enligt vad nu sagts skola

tillgodoföras de allmänna försäkringskassorna,

i stället skall ingå

till en fond, benämnd allmänna

sjukförsäkringsfonden,

vilken förvaltas enligt grunder som

fastställas i enahanda ordning. 6

(Föreslagen lydelse)

dels procent av det belopp, varå avgiften

skall beräknas. Av avgiften

skola sju tjugosjättedelar användas

till bestridande av de allmänna försäkringskassornas

utgifter för sjukvårdsersättning

och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter för

tilläggssjukpenning i vad den svarar

mot inkomst av anställning. Medlen

fördelas mellan kassorna i förhållande

till deras utgifter för vartdera

ändamålet under året; och skola därvid

de utgifter för läkemedel, som

åvila kassorna, anses ingå i utgifterna

för sjukvårdsersättning. Konungen

äger med riksdagen förordna,

att viss del av de medel, som

enligt vad nu sagts skola tillgodoföras

de allmänna försäkringskassorna,

i stället skall ingå till en fond,

benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden,

vilken

förvaltas enligt grunder som fastställas

i enahanda ordning.

6 §.

Sjukförsäkringsavgift fastställes -—

Avgifterna enligt 2 § andra stycket

skola vara så avvägda, att de i

förening med andra för denna del

av försäkringen tillgängliga medel

förslå till bestridande av den allmänna

försäkringskassans utgifter för

sjukpenning jämte barntillägg samt

för moderskapspenning ävensom till

förvaltningskostnader och erforderlig

fondering; och skola därvid utgifterna

för barntillägg och moderskapspenning

inbegripas i utgifterna

för grundsjukpenning. Avgifterna

skola i vad de avse grundsjuk
-

--öretal bortfaller.

Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning

beräknas för hela

året, avgift avseende utgifter för

grundsjukpenning för varje månad

under vilken den försäkrade varit

placerad i sjukpenningklass och avgift

avseende utgifter för tilläggssjukpenning

för varje månad under

vilken den försäkrade varit placerad

i sjukpenningklass nr 3 eller högre

s jukpcnningklass.

Avgifterna avseende utgifter för

sjukvårdsersättning, grundsjukpenning

och tilläggssjukpenning skola

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

penning vara lika stora för samtliga

till grundsjukpenning berättigade

försäkrade i den allmänna försäkringskassan.

Såvitt angår tilläggssjukpenning

skola avgifterna, till

den del sådan sjukpenning svarar

mot inkomst av anställning, vara

lika stora för alla försäkrade i kassan,

som med avseende å sådan inkomst

tillhöra samma sjukpenningklass.

Till den del tilläggssjukpenning

svarar mot inkomst av annat

förvärvsarbete skola avgifterna vara

lika stora för samtliga försäkrade i

kassan, för vilka den nämnda delen

av sjukpenningen är lika stor och

för vilka samma karenstid gäller;

därest undantagande, som avses i

3 kap. 2 § första stycket sista punkten,

upphört att äga giltighet eller

övergång till kortare karenstid skett

efter ingången av den månad varunder

den försäkrade fyllt fyrtio år,

må dock med hänsyn till skillnad

mellan de försäkrade i fråga om deras

ålder göras avvikelse från vad

nu stadgats. Avgifterna skola beräknas

för månad.

(Föreslagen lydelse)

var för sig vara avvägda så, att de i

förening med andra medel som äro

tillgängliga för motsvarande del av

försäkringen förslå till bestridande

av den allmänna försäkringskassans

utgifter för den delen samt till förvaltningskostnader

och erforderlig

fondering.

Avgifterna avseende utgifter för

sjukvårdsersättning och grundsjukpenning

skola var för sig vara lika

stora för samtliga avgifts pliktiga

försäkrade i den allmänna försäkringskassan.

Försäkrads avgifter för

dessa ändamål må för år räknat tillsammans

icke överstiga ett belopp

motsvarande en tiondel av hans till

statlig inkomstskatt beskattningsbara

inkomst vid taxering året närmast

efter det år sjukförsäkringsavgiften

avser eller, om han taxerats

enligt bestämmelserna för gift

skattskyldig, en tjugondei av den

sammanlagda beskattningsbara inkomsten.

I första hand nedsättes avgiften

avseende utgifter för sjukvårdsersättning.

Avgifterna avseende utgifter för

tilläggssjukpenning skola, till den del

sådan sjukpenning svarar mot inkomst

av anställning, vara lika stora

för alla försäkrade i den allmänna

försäkringskassan, som med avseende

på sådan inkomst tillhöra samma

sjukpenningklass. Till den del

tilläggssjukpenning svarar mot inkomst

av annat förvärvsarbete skola

avgifterna vara lika störa för samtliga

försäkrade i kassan, för vilka

den nämnda delen av sjukpenningen

är lika stor och för vilka försäkringen

är lika i fråga om karenstid. Om

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Är försäkrad på grund av vad i

4 kap. 3 § stadgas vid ingången av

månad, för vilken avgift enligt 2 §

andra stycket skall utgå, icke berättigad

till sjukpenning för minst nittio

dagar, nedsättes avgiften till hälften

av det belopp, vartill den eljest

skolat uppgå. Har försäkrad under

visst år åtnjutit inkomst, för vilken

erlagts sjömansskatt, skall avgift enligt

2 § andra stycket avseende samma

år nedsättas med en tolftedel för

varje månad, under vilken sådan inkomst

åtnjutits.

Avgifterna enligt 2 § tredje stycket

skola vara så avvägda, att de

i förening med andra härför tillgängliga

medel förslå till bestridande

av den allmänna försäkringskassans

utgifter för sjukvårdsersättning, däri

inbegripet utgifter för läkemedel,

ävensom till förvaltningskostnader

och erforderlig fondering. Avgifterna

skola vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga

försäkrade i kassan

samt beräknas för år. 7

(Föreslagen lydelse)

undantagande, som avses i 3 kap.

2 § första stycket sista punkten, upphört

att äga giltighet eller övergång

till försäkring med kortare karenstid

eller utan karenstid skett efter

ingången av den månad varunder

den försäkrade fyllt fyrtio år, må

dock med hänsyn till skillnad mellan

de försäkrade i fråga om deras

ålder göras avvikelse från vad nu

stadgats.

Är försäkrad på grund av vad i

4 kap. 3 § stadgas vid ingången av

månad, för vilken avgift avseende

utgifter för grundsjukpenning eller

tilläggssjukpenning skall utgå, icke

berättigad till sjukpenning för minst

nittio dagar, nedsättes avgiften till

hälften av det belopp, vartill den eljest

skolat uppgå. Har försäkrad under

visst år åtnjutit inkomst, för vilken

erlagts sjömansskatt, skall sådan

avgift avseende utgifter för grundsjukpenning

eller tilläggssjukpenning,

som hänför sig till samma år,

nedsättas med en tolftedel för varje

månad, under vilken sådan inkomst

åtnjutits.

Den som fullgör värnpliktstjänstgöring

eller vapenfri tjänst må, om

han senast två månader efter tjänstgöringens

slut gjort framställning

därom hos den allmänna försäkringskassan,

befrias från avgift avseende

utgifter för grundsjukpenning

eller tilläggssjukpenning för

varje hel månad av tjänstgöringstiden.

7 §•

Till allmän försäkringskassa utgår Till allmän försäkringskassa utgår

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för varje år statsbidrag med för varje år statsbidrag med

hälften av kassans utgifter för fyrtio procent av kassans utgifter

för

a) sjukvårdsersättning,---—---- d) moderskapspenning.

21 kap.

1

Kvinnlig försäkrad,-----

Genom frivilliga------

Sjukpenning som avses i denna

paragraf må ej uppgå till högre belopp

än tolv kronor för dag. Ej heller

må sjukpenningtillägg uppgå till

högre belopp än som motsvarar skillnaden

mellan tolv kronor och den

sjukpenning, vartill den försäkrade

är berättigad enligt 3 kap.

Vid tillämpning---—---

§•

----visst sjukpenningtillägg.

---3 kap.

Sjukpenning som avses i denna

paragraf må ej uppgå till högre belopp

än femton kronor för dag. Ej

heller må sjukpenningtillägg uppgå

till högre belopp än som motsvarar

skillnaden mellan femton kronor och

den sjukpenning, vartill den försäkrade

är berättigad enligt 3 kap.

---denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Utan hinder av 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om allmän försäkring

må försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass nr 15, placeras i högre

sjukpenningklass vid ingången av år 1967.

Försäkrad är enligt vad riksförsäkringsverket bestämmer skyldig att före

ikraftträdandet lämna de uppgifter som fordras för tillämpningen av de nya

bestämmelserna.

De äldre bestämmelserna i 3 kap. 10 § gälla alltjämt i fråga om sjukperiod,

som börjat före utgången av år 1966, om karenstid enligt de äldre

bestämmelserna dessförinnan gått till ända.

I fråga om tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete

och för vilken vid utgången av år 1966 gäller en karenstid av

tre dagar, gäller samma karenstid även efter ikraftträdandet, om den

försäkrade dessförinnan gör anmälan därom till den allmänna försäkringskassan.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgift och statsbidrag för

tid före ikraftträdandet.

Bestämmelserna om den som fullgör vapenfri tjänst lända till efterrättelse

från och med den 1 oktober 1966.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

15

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1959 (nr 555)

angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1959

angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt

(Nuvarande lydelse)

3

Avgiften till sjukförsäkringen utgår

efter den för året gällande procentsatsen

och beräknas för varje

redare å summan av lön till arbetstagare

som i 1 § sägs, sedan därifrån

för varje arbetstagare dragits sådan

del av lön, som för år räknat överstigit

tjugutvåtusen kronor. Härvid

skall bortses från arbetstagare, som

icke är obligatoriskt försäkrad enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring.

nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Avgiften till sjukförsäkringen utgår

efter den för året gällande procentsatsen

och beräknas för varje

redare å summan av lön till arbetstagare

som i 1 § sägs, sedan därifrån

för varje arbetstagare dragits sådan

del av lön, som för år räknat överstigit

sju och en halv gånger det i

1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring

avsedda basbelopp som gäller

vid årets ingång. Härvid skall bortses

från arbetstagare, som icke är

obligatoriskt försäkrad enligt lagen

om yrkesskadeförsäkring.

5 §•

Av avgiften till sjukförsäkringen

skola fyra femtondelar användas till

bestridande av de allmänna försäkringskassornas

utgifter för sjukvårdsersättning

och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter för

tilläggssjukpenning.

Av avgiften till sjukförsäkringen

skola sju tjugosjättedelar användas

till bestridande av de allmänna försäkringskassornas

utgifter för sjukvårdsersättning

och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter för

tilläggssjukpenning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgift för tid före ikraftträdandet.

1 Förordningen omtryckt 1962:397.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt

smittbärare

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt

smittbärare1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4

Är den till ersättning berättigade

intagen å sjukhus, som i lagen om

allmän försäkring omförmäles, skall

ersättningen för inkomstbortfall

minskas med fem kronor för dag,

dock med högst hälften av ersättningens

belopp. Det lägsta ersättningsbeloppet

till kvinna, som stadigvarande

sammanbor med eget eller

makes barn, adoptivbarn eller

fosterbarn under tio år, skall för tid

då hon är intagen å sjukhus utgöra

sju kronor för dag.

(Föreslagen lydelse)

§•

Är den till ersättning berättigade

intagen å sjukhus, som i lagen om

allmän försäkring omförmäles, skall

ersättningen för inkomstbortfall

minskas med fem kronor för dag,

dock med högst hälften av ersättningens

belopp. Det lägsta ersättningsbeloppet

till kvinna, som stadigvarande

sammanbor med eget eller

makes barn, adoptivbarn eller

fosterbarn under tio år, skall för tid

då hon är intagen å sjukhus utgöra

åtta kronor för dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1962: 410.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

17

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den 14 december 1956

(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas, att 28 § 2 mom. förordningen den 14 december 1956

om erkända arbetslöshetskassor1 2 skall

angives.

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Karenstid anses fullgjord,

när medlem blir arbetslös efter

att hava

åtnjutit liel sjukpenning enligt lagen

om allmän försäkring eller lagen

om yrkesskadeförsäkring för så

många dagar, att deras antal ökat

med tre motsvarar den för honom

föreskrivna karenstiden, eller

under minst fem dagar fullgjort —

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

(Föreslagen lydelse)

2 m o m. Karenstid anses fullgjord,

när medlem blir arbetslös efter

att hava

åtnjutit hel sjukpenning enligt lagen

om allmän försäkring eller lagen

om yrkesskadeförsäkring för så

många dagar, att deras antal ökat

med ett motsvarar den för honom

föreskrivna karenstiden, eller

--------i 22 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt, när medlem blir arbetslös efter sjukperiod

som börjat före ikraftträdandet.

1 Förordningen omtryckt 1964: 495.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Muj.ts proposition nr 113 år 1966

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960 (nr 77)

angående byggnadsforskningsavgift

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 22 april 1960 angående

byggnadsforskningsavgift1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2

Byggnadsforskningsavgift utgår —

Vid beräkning av byggnadsforskningsavsgift

skall hänsyn icke tagas

till arbetstagare, vars lön hos arbetsgivaren

under året ej uppgått till

trehundra kronor, och ej heller till

arbetstagares lön i vad lönen överstiger

tjiigutvåtusen kronor för år räknat.

Angående debitering-----

(Föreslagen lydelse)

§•

----— (kodnummer 403).

Vid beräkning av byggnadsforskningsavgift

skall hänsyn icke tagas

till arbetstagare, vars lön hos arbetsgivaren

under året ej uppgått

till trehundra kronor, och ej heller

till arbetstagares lön i vad lönen

för år räknat överstiger sju och en

halv gånger det i 1 kap. 6 § lagen den

25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

avsedda basbelopp som gäller

vid årets ingång.

— särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgift för tid före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1964:32.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 är 1966

19

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 18 mars

1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Lindström,

Länge, Kling, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om förbättrad sjukpenningförsäkring

och anför.

I en inom socialdepartementet upprättad promemoria har föreslagits ändringar

i sjukpenningförsäkringen, som berör karenstiden, sjukpenningbeloppens

storlek och finansieringsreglerna. Promemorian torde få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgetts av riksförsäkringsverket,

försäkringsinspektionen, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,

arbetsmarknadsstyrelsen, statens avtalsverk, Svenska landstingsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska

arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Folksam, Försäkringskasseförbundet, Riksförbundet

iandsbygdens folk (RLF), Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Sveriges köpmannaförbund samt Svensk industriförening. Försäkringskasseförbundet

har bifogat yttranden från samtliga allmänna försäkringskassor.

Även vissa andra remissinstanser har bifogat yttranden som de inhämtat.

Inom socialdepartementet har upprättats en sammanställning över remissyttrandena,

vilken torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga 2.

I fråga om gällande bestämmelser och de förslag som lagts fram i departementspromemorian

ber jag att få hänvisa till denna och i fråga om

remissyttrandena till den nyssnämnda sammanställningen.

Allmänna synpunkter

Genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen år 1955 betecknar

jämte pensionsreformen det viktigaste inslaget i de senare årens nyskapande

arbete på den sociala trygghetens område. Försäkringen innebär att

medborgarna garanteras inte bara ersättning för sjukvårdsutgifter utan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr li3 år 1966

även kompensation för inkomstbortfall på grund av sjukdom. I synnerhet

i det senare hänseendet var sjukförsäkringen med sina i förhållande till inkomstbortfallets

storlek graderade förmåner banbrytande på den allmänna

försäkringens område. Detta hindrar inte att önskemålen om reformer och

förbättringar av socialförsäkringen i stor utsträckning varit inriktade på

sjukförsäkringen. Redan år 1958 skedde en betydande förbättring av sjukpenningförsäkringen.

Ursprungligen gällde att sjukpenningen i samtliga

sjukpenningklasser utom de tre lägsta sjönk efter 90 dagar. Genom 1958

års reform förlängdes denna tid till 180 dagar. En ny betydande förbättring

av sjukförsäkringen skedde i samband med tillkomsten av lagen om allmän

försäkring år 1962.

Genom 1962 års lagstiftning fick sjukförsäkringen i huvudsak sitt nuvarande

innehåll. Reformen innebar bl. a. att grundsjukpenningen höjdes

från 3 kr. till 5 kr. och att sjukpenningskalan byggdes ut så att den kom

att omfatta förvärvsinkomst t. o. m. 21 000 kr. om året mot tidigare 14 000

kr. om året. Vidare slopades regeln om lägre sjukpenning efter 180 dagar

och sjukhjälpstiden, som tidigare varit begränsad till maximalt 730 dagar

för varje sjukdom, blev i princip obegränsad. Det obligatoriska försäkringsskyddet

utvidgades till att omfatta inte bara anställningsinkomster utan

även inkomster av annat förvärvsarbete.

I prop. 1962:90 med förslag till lag om allmän försäkring, m. m. uttalade

min företrädare i ämbetet att socialförsäkringen även i fortsättningen

lovade att bli ett fält som bjöd på en rik utveckling. Detta uttalande

har i hög grad besannats. En rad betydelsefulla reformfrågor på sjukförsäkringens

område prövas av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Utredningen

avlämnade i fjol ett delbetänkande med förslag till en allmän tandvårdsförsäkring.

Förslaget har remissbehandlats och är nu föremål för övervägande

i socialdepartementet. På pensionssidan arbetar pensionsförsäkringskommittén,

som har att ta ställning till bl. a. frågorna om folkpensionsförmånerna

efter år 1968 och pensionsförmånerna till dem som invalidiserats i unga

år. Med anledning av ett delbetänkande, som kommittén lämnade i höstas,

har nyligen avlåtits proposition till riksdagen med förslag till bl. a. förbättrade

förmåner för vissa handikappade.

I fråga om sjukpenningförsäkringen har reformönskemålen i stor utsträckning

inriktats på frågorna om ett slopande eller en förkortning av

karenstiden och om sjukpenningens kompensationsnivå. Huvudregeln i fråga

om karenstiden är att sjukpenning inte utgår för de tre första dagarna

i varje sjukperiod, insjuknandedagen inräknad. Kompensationsnivån är så

avvägd, att sjukpenningen efter karenstidens utgång ersätter ungefär 65 %

av den förlorade nettoinkomsten.

För flertalet löntagare är sjukförsäkringens förmåner det enda ekonomiska

skyddet vid sjukdom. Det finns emellertid betydande löntagargrupper

som har ett bättre skydd vid sjukdom på grund av att de i kollektivavtal är

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

tillförsäkrade sjuklöneförmåner. Hit hör huvuddelen av tjänstemännen, såväl

de hos staten, kommunerna och landstingen anställda som de som är anställda

på den privata arbetsmarknaden. Även huvuddelen av övriga löntagare,

som är anställda hos staten, kommunerna och landstingen, är tillförsäkrade

sjuklöneförmåner, medan sådana förmåner till andra än tjänstemän

hör till undantagen på den privata arbetsmarknaden. Sjuklöneförmånerna

till statens anställda innebär i korthet att den anställde fr. o. m. den

första sjukdagen uppbär en sjuklön, som motsvarar ungefär 90 % av den

ordinarie lönen, samt att staten tillgodogör sig den sjukpenning som tillkommer

den anställde. Sjuklöneförmånerna på kommun- och landstingssidan

är något annorlunda konstruerade men ger i huvudsak samma ekonomiska

resultat. De sjuklöneförmåner, som tillkommer tjänstemän på den

privata arbetsmarknaden, kan i stort sett jämföras med dem som förekommer

på den statliga och den kommunala sidan.

Den klyfta som sålunda existerar mellan tjänstemännen och arbetarna

på den privata arbetsmarknaden i fråga om den ekonomiska tryggheten

vid sjukdom har länge upplevts som en social orättvisa. I synnerhet har

den omständigheten att större delen av löntagarna på den privata arbetsmarknaden

saknar ekonomiskt skydd under karensdagarna gett anledning

till missnöje.

Karensreglerna har uppfattats såsom ogynnsamma även från en annan

utgångspunkt. När den allmänna sjukförsäkringen genomfördes samordnades

den med yrkesskadeförsäkringen på så sätt att skyddet vid yrkesskada

skulle utgå från sjukförsäkringen under den s. k. samordningstiden,

som i princip är 90 dagar efter dagen för yrkesskadan. Härigenom kom karensreglerna

att gälla även vid yrkesskada. Detta betydde en försämring,

eftersom sjukpenning vid yrkesskada enligt äldre regler utgick fr. o. m.

dagen efter olycksfallsdagen om sjukdomen varade mer än två dagar, olycksfallsdagen

oräknad.

LO har både vid 1962 års och vid 1964 års avtalsrörelser fört fram

krav på sjuklöneförmåner även för arbetarna under karensdagarna. Kraven

har emellertid vid båda tillfällena avböjts av arbetsgivarsidan. Enligt vad

Svenska arbetsgivareföreningen uppgivit har den avvisande inställningen

motiverats dels av kostnadsskäl och dels från principiella utgångspunkter.

Sedan det till följd härav blivit aktuellt att lagstiftningsvägen lösa frågan

om en förbättring av den ekonomiska tryggheten vid sjukdom för de stora

löntagargrupperna, har det från arbetsgivarsidan i årets löneförhandlingar

föreslagits en ordning som skulle ge sjuklöneförmåner under karensdagarna,

i princip lika för arbetare och tjänstemän. I huvuddrag innebär förslaget

att det för varje anställd skulle öppnas ett sjuksparkonto i bank, på

vilket arbetsgivaren skulle göra insättningar för varje avlöningsperiod och

från vilket arbetstagaren skulle ha rätt att för varje karensdag ta ut ett

visst belopp av de innestående medlen. Om arbetstagaren inte drabbades

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Ma j.ts proposition nr 113 år 1966

av sjukdom och därför inte utnyttjade kontot, skulle han likväl ha rätt att

lyfta de innestående medlen med undantag av ett minimibelopp, motsvarande

beloppet för ett visst antal karensdagar. För anställda, som till följd av

dålig hälsa har mycket hög sjukdomsfrekvens, skulle finnas vissa kompletterande

anordningar.

Mot en lösning av karenstidsproblemet efter de från arbetsgivarhåll föreslagna

riktlinjerna kan invändas att den skulle premiera arbetstagare med

god hälsa på ett sätt som från sociala synpunkter inte är motiverat. Man

kan inte heller bortse från att förslaget kan ha vissa från medicinsk synpunkt

mindre gynnsamma effekter. Förslaget kan få till följd att den som

är sjuk infinner sig på arbetsplatsen, fastän det både för hans egen och för

omgivningens hälsa skulle ha varit bättre om han stannat hemma.

En förutsättning för genomförandet av den av arbetsgivareföreningen

föreslagna ordningen torde vara att den kommer att gälla för såväl arbetare

som tjänstemän. Redan vid 1964 års avtalsrörelse förde arbetsgivarparten

fram ett förslag av denna innebörd till tjänstemännens organisationer, men

dessa avvisade då förslaget. Inte heller den fackliga arbetarrörelsen har

ansett förslaget antagbart.

Vad som sålunda förekommit visar att avtalsvägen inte är framkomlig

när det gäller att tillgodose de berättigade önskemålen om en utjämning av

skillnaderna mellan olika grupper i fråga om det ekonomiska skyddet vid

sjukdom. I detta läge anser jag det naturligt att gå fram på den väg som

tidigare visat sig effektiv för att nå lösningar av stora sociala frågor, nämligen

lagstiftningsvägen. Mot denna bakgrund har jag låtit utarbeta promemorian

om förbättrad sjukpenningförsäkring.

De förslag som promemorian innehåller innebär en avsevärd förbättring

och utbyggnad av den allmänna försäkringens sjukpenningförmåner. I huvudsak

innebär förslagen att de nuvarande karensreglerna slopas och att

sjukpenningen i regel skall utgå redan fr. o. m. den första dagen efter insjuknandedagen.

Vid sjukdom, som varar mindre än åtta dagar, skall sjukpenning

dock inte utges för den första eller den andra dagen efter insjuknandedagen,

om inte sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete

som han annars skulle ha utfört. Sjukpenningen föreslås höjd så

att den i de vanligaste inkomstlägena kompenserar ca 80 % av inkomstbortfallet.

Sjukpenningskalan byggs enligt förslaget ut så att den kommer att

täcka inkomster upp till ATP-taket.

Den bärande tanken i promemorian, att man bör söka åstadkomma likställighet

mellan olika arbetstagargrupper i fråga om skyddet mot inkomstbortfall

vid sjukdom, har fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.

Remissinstanserna är positiva till en förbättring av sjukpenningförmånerna.

Mot de i promemorian framlagda förslagen har dock invänts att

deras genomförande skulle leda till en ökad frånvaro från arbetet och därmed

till såväl ökade kostnader för produktionen som minskad produktion.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 dr 1966

Det är givet att reformen ger ökade möjligheter för de anställda att vid

sjukdom stanna hemma från arbetet för att återvinna hälsan. Denna effekt

betraktar jag som en av de stora och värdefulla vinsterna med den föreslagna

förbättringen av det ekonomiska skyddet vid sjukdom. Dessa vinster

begränsar sig inte till den enskildes välfärd utan de kan beräknas komma

även samhället i dess helhet till godo.

Bakom farhågorna för att förslagen skulle negativt återverka på produktionen

och leda till högre kostnader än som är motiverat av att bereda skydd

vid sjukdom ligger uppfattningen att de förbättrade sjukpenningförmånerna

kommer att ge upphov till missbruk av försäkringen. I synnerhet anses

slopandet i huvudsak av karenstiden vara ägnat att inbjuda till missbruk.

Det kan naturligtvis alltid sägas att väl utbyggda sociala trygghetsanordningar

innesluter vissa risker för missbruk. Erfarenheterna av de

stora sociala reformer, som genomförts under de sist förflutna tio åren och

som nu är i tillämpning, ger emellertid enligt min mening knappast grund

för antagandet att ett sådant missbruk skulle få stor omfattning. Tvärtom

torde kunna sägas att de svenska löntagarna genomgående visat prov på

hög arbetsmoral och stor lojalitet i förhållande till både arbetsgivare och

arbetskamrater. Jag vill hänvisa till att statens, kommunernas och landstingens

anställda liksom tjänstemännen på den privata arbetsmarknaden sedan

länge varit tillförsäkrade sjuklöneförmåner, som är jämförbara med de

i promemorian föreslagna sjukpenningförmånerna.

Risken för att ett mindre antal personer kan tänkas vilja missbruka de

förmåner försäkringen ger kan enligt min mening inte utgöra ett godtagbart

skäl för att beröva den stora massan lojala medborgare den stora fördel,

som det innebär att inte av ekonomiska skäl behöva avstå från den

ledighet från arbetet som kan behövas för att på ett riktigt och effektivt

sätt bota en sjukdom.

Karenstiden

Att störa grupper av löntagare saknar skydd mot inkomstbortfall vid

sjukdom under sjukförsäkringens tre karensdagar är, som jag redan konstaterat,

en viktig anledning till önskemålen om förbättring av sjukpenningförsäkringen.

I promemorian har föreslagits att de nuvarande karensdagarna slopas, så

när som på att sjukpenning alltjämt inte skall utgå för insjuknandedagen.

Ett tillgodoseende av önskemålen om likställighet kan synas kräva att sjukpenning

utgår även för den dagen. Ett sådant steg skulle emellertid medföra

att sjukpenning kunde utgå även för dag då den försäkrade insjuknat

efter arbetstidens slut och således inte gått miste om inkomst. Det kan

påpekas att sjuklöneförmånen inte leder till sådan dubbelersättning. Remissinstanserna

har godtagit att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen.

Jag förordar den ändringen i karensreglerna att sjukpenning i prin
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Mnj:ts proposition nr 113 år 1966

cip skall utgå fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. Detta innebär att karenstiden

i praktiken försvinner i de fall då insjuknandet ägt ruin så sent

på dagen att den försäkrade inte går miste om arbetsförtjänst för den dagen.

Att behålla termen karenstid för en företeelse som kan gälla endast en

del av sjukdomsfallen synes inte motiverat. Såsom föreslagits i promemorian

bör med hänsyn härtill denna term i fortsättningen inte användas i

förevarande sammanhang. I stället bör den nya regeln få den utformningen

att sjukpenning inte utgår för den dag då sjukdomsfallet inträffade.

Enligt promemorian skall regeln att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen

gälla utan undantag. Arbetsmarknadsstyrelsen har påpekat att

detta kan medföra försämringar för de arbetslöshetsförsäkrade, eftersom

det enligt nuvarande regler inte skall tillämpas karenstid när den försäkrade

vid sjukperiodens början är berättigad till dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa.

Styrelsen har förordat att de nuvarande samordningsreglerna

mellan arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen i sak bibehålls. Jag

finner dessa önskemål befogade och föreslår därför den ändringen i förhållande

till promemorieförslaget att liksom nu sjukpenning skall kunna utges

även för insjuknandedagen, när den försäkrade på grund av sjukdomen gått

miste om dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa för den dagen.

Sjukpenningen utgår enligt nuvarande regler för varje dag i sjukperioden,

sedan väl karenstiden gått till ända. Sjukpenning utges således även för dagar

då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete och då han inte

lidit någon inkomstförlust. Överkompensation uppstår likväl regelmässigt

inte. Karensreglerna har den effekten att kortare sjukdomsfall under veckoslut

och helger, då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete,

inte leder till sjukpenningersättning.

Ett borttagande av karenstiden enligt vad jag nyss förordat ger upphov

till vissa svårigheter med hänsyn till att sjukpenningen utgår per kalenderdag

och inte bara per arbetsdag. Sålunda skulle sjukpenning kunna utgå

till den som insjuknar och sjukanmäler sig på en fredag kväll efter arbetets

slut och är sjuk över lördagen och söndagen för att åter gå i arbete på måndagen,

även om han under lördagen och söndagen inte skulle ha utfört förvärvsarbete.

För att motverka sådana effekter av karenstidsförkortningen har i promemorian

föreslagits en spärregel för sjukdomsfall, som varar mindre än åtta

dagar inberäknat insjuknandedagen. Den föreslagna regeln har utformats

som en fridagsregel och innebär att sjukpenning inte skall utgå för den

första eller den andra dagen efter insjuknandedagen, om inte sjukdomen

hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete som han eljest skulle

ha utfört.

Sjukpenningen syftar till att ge ersättning för inkomstbortfall. Det torde

inte råda delade meningar om att det, när karenstiden slopas, behövs en fri
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

dagsregel för att säkerställa inkomstbortfallsprincipen. Däremot har den

utformning fridagsregeln fått i promemorian gett anledning till åtskillig

remisskritik. Man har pekat på att regeln kan leda till stor ojämnhet i ersättningen

beroende på vilken dag insjuknandet äger rum. I åtskilliga fall

skulle regeln inte hindra att sjukpenningen ger betydande överkompensation.

Som exempel härpå har anförts det fallet att en timavlönad försäkrad,

som har femdagarsvecka med lördag och söndag såsom lediga dagar, blir

sjuk en onsdag kväll, då han också anmäler sjukdomsfallet till försäkringskassan,

och åter är frisk och i arbete på måndagen. Enligt förslaget i promemorian

skulle han bli berättigad till sjukpenning för torsdag—söndag eller

för fyra dagar, trots att han förlorar inkomst endast för torsdag och fredag.

Kompensationen skulle då kunna överstiga inkomstbortfallet, åtminstone

om sjukpenningens nivå också höjs. Skulle däremot den försäkrade i stället

insjukna på en fredag kväll och återgå i arbete påföljande onsdag, skulle

fyra dagars sjukdom med två dagars bortovaro från arbetet ge sjukpenning

endast för två dagar. Skillnaden beror på att i det senare fallet lördagen

och söndagen utgör den första och den andra dagen efter dagen för insjuknandet,

medan de i det förra fallet utgör den tredje och den fjärde dagen

efter insjuknandedagen.

Ett par remissyttranden innehåller förslag om att fridagsregeln skall göras

tillämplig på flera arbetsfria dagar än den första och den andra dagen

efter insjuknandedagen. Ett förslag är att regeln skall vara tillämplig på de

fyra första dagarna efter insjuknandedagen. Ett annat går ut på att man

under en hel sjudagar speriod efter insjuknandedagen skall räkna bort arbetsfria

dagar.

Enligt min mening bör den i promemorian föreslagna fridagsregeln ändras,

så att överkompensation inte uppstår i fall av den typ som påtalats vid

remissbehandlingen. Härvid bör dessutom eftersträvas att dagen för insjuknandet

och förläggningen av den försäkrades arbetstid så litet som möjligt

påverkar den kompensation som sjukpenningen ger. Vid övervägande av

olika möjliga alternativ har jag'' funnit den bästa lösningen vara, att sjukpenning

inte får utgå för arbetsfri dag, som utgör någon av de sex första

dagarna efter insjuknandedagen. Sjukpenning skall dock inte på grund av

fridagsregeln kunna falla bort för mer än två dagar. I denna utformning

fyller fridagsregeln först och främst den funktionen att sjukpenning inte

utgår när sjukperioden omfattar endast en eller två arbetsfria dagar. Vidare

blir den sammanlagda sjukpenningen lika stor, oberoende av om den eller de

arbetsfria dagarna ligger i början, inuti eller i slutet av en sjukperiod om

högst sex dagar, insjuknandedagen oräknad. Sjukpenningen ger också inom

en sådan sjukperiod i regel samma kompensationsgrad oberoende av hur

lång sjukperioden är och vilken dag den försäkrade insjuknar. Det sista

betraktar jag som en värdefull vinst med den nya regeln, ty särskilt i detta

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Ma j.ts proposition nr 113 år 1966

hänseende har de nu gällande karensreglerna kunnat ge högst varierande

resultat. I motsats till nuvarande karensregler kan fridagsregeln aldrig leda

till att den försäkrade går miste om sjukpenning för dag då han skulle ha

utfört förvärvsarbete.

Sjukpenningen är så beräknad att den åsyftade kompensationsgraden för

en vecka uppnås när sjukpenning utgår för samtliga sju veckodagar. Fridagsregeln

leder till att kompensationsgraden blir lägre för den första veckan.

Detta torde kunna godtas i fråga om kortare sjukdomsfall. Vid längre

sjukdomsfall är det däremot angeläget att den åsyftade kompensationsgraden

uppnås. Med hänsyn härtill har i promemorian föreslagits att fridagsregeln

inte skall tillämpas, om sjukperioden varar mer än sex dagar, insjuknandedagen

oräknad. I sådana fall skall sjukpenningen så att säga

väckas till liv för dagar, som infallit före den sjunde dagen och som skulle

ha varit arbetsfria, även om den försäkrade inte varit sjuk. Denna s. k.

återgångsregel har väckt kritik i en del remissyttranden. Man har därvid

åberopat en av riksdagen uttalad uppfattning att s. k. villkorliga karenstider

erfarenhetsmässigt leder till att sjukskrivningstiderna tenderar att

förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall utgå under karensdagarna

blir uppfyllt. Det har under hänvisning härtill hävdats att den som är sjuk

på den sjätte dagen efter insjuknandedagen skulle frestas att vara sjukskriven

ytterligare en dag, eftersom detta skulle kunna ge honom sjukpenning

inte bara för den dagen utan för ytterligare två dagar, för vilka sjukpenningen

i annat fall skulle ha fallit bort på grund av fridagsregeln.

Jag tror för min del att riskerna för missbruk med den här föreslagna

återgångsregeln är tämligen begränsade. Den avgörande tidpunkten för om

regeln skall vara tillämplig eller inte bör nämligen sammanfalla med den

tidpunkt då försäkringskassan skall kräva läkarintyg för att sjukpenning

skall fortsätta att utgå. Möjligheten att få sjukpenning för två arbetsfria

dagar under den första sjukveckan blir alltså beroende av om den försäkrade

med läkarintyg styrker att han måste avhålla sig från arbete även under

den sjunde dagen efter insjuknandedagen. Med hänsyn härtill och då

jag bedömer det som angeläget att sjukpenningen ger så god kompensation

som möjligt för längre sjukperioder förordar jag att den föreslagna återgångsregeln

införs.

Många försäkringskassor kräver f. n. läkarintyg fr. o. m. den sjunde dagen

efter insjuknandedagen, medan intygskravet i andra kassor gäller fr. o. m.

den åttonde dagen. Med hänsyn till återgångsregeln bör försäkringskassornas

praxis på detta område bli enhetlig. Läkarintyg bör krävas senast

fr. o. m. den sjunde dagen efter insjuknandedagen. Det ankommer på riksförsäkringsverket

att meddela föreskrifter härom.

Enligt förslaget i promemorian skall fridagsregeln gälla endast dag då

sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete, som han eljest

skulle ha utfört. Flera remissinstanser har ansett att regeln med denna ut
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

formning blir svår att tillämpa och kan inbjuda till missbruk. Med den föreslagna

formuleringen skulle sålunda sjukpenning kunna utgå för dag då

den försäkrade skulle haft fridag i den ordinarie anställningen men skulle

ha ägnat någon stund åt en bisyssla. Man har därför efterlyst ett klarläggande

av hur mycket förvärvsarbete som den försäkrade skulle ha utfört för

att fridagsregeln inte skall träda i tillämpning. Några remissinstanser har

ansett att man bör kräva att den försäkrade skulle ha utfört arbete hos

huvudarbetsgivaren.

Jag anser det viktigt att fridagsregeln får en sådan utformning att den inte

bereder onödiga tillämpningssvårigheter. Det är vidare enligt min mening

inte rimligt att förekomsten av bisysslor leder till att sjukpenning trots

fridagsregeln utgår för dag, under vilken den försäkrade inte skulle ha arbetat

i sin huvudsakliga sysselsättning. Jag föreslår att regeln omformuleras

så, att sjukpenning under en sjukperiod, som varar högst sex dagar utöver

insjuknandedagen, utgår för dag då den försäkrade inte skulle ha utfört

förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning, endast i den mån antalet

sådana dagar, insjuknandedagen oräknad, överstiger två.

I allmänhet torde det inte råda någon tvekan om vad som är den försäkrades

huvudsakliga sysselsättning. I tveksamma fall torde viss ledning kunna

hämtas från tillämpningen av begreppet huvudsaklig arbetsanställning i

uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272). För en försäkrad, som inte

har fast anställning utan är sysselsatt i s. k. intermittent arbete, bör fridagsregeln

inte leda till bortfall av sjukpenning för en viss dag, om den försäkrade

gör sannolikt att han under den dagen skulle ha utfört det förvärvsarbete

som är hans huvudsakliga sysselsättning.

Om en försäkrad är sjuk under en dag, som normalt är arbetsfri men för

vilken övertidsarbete i den huvudsakliga sysselsättningen beordrats, bör

sjukpenning utan hinder av fridagsregeln kunna utgå för den dagen.

Fridagsregeln torde inte vålla några svårigheter att tillämpa på försäkrade

som har veckolön eller månadslön. Avgörande för om regeln är tillämplig

blir här liksom i andra fall, om den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete

i sin huvudsakliga sysselsättning. Däremot saknar det betydelse om han

gått miste om lön.

Några remissinstanser har ansett det oklart om fridagsregeln skall vara

tillämplig på dag då den försäkrade åtnjuter semester. Blir en arbetstagare

sjuk under sin semester, är han enligt 10 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114)

om semester (ändrad 1964: 100) berättigad att från semestern räkna bort

dag då han på grund av sjukdomen varit oförmögen till arbete. Dag, som

sålunda räknas bort från semestern, har han rätt att få utlagd som semesterdag

senare. Semesterlönen utbetalas emellertid vanligen bara för den

ursprungligen utlagda semesterperioden. Eftersom arbetstagaren sålunda

uppbär både semesterlön och — om man bortser från karensdagarna —

sjukpenning för de semesterdagar då han på grund av sjukdom är oför
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

mogen till arbete, har man menat att lian har möjlighet att lägga undan

pengar för de senare utlagda semesterdagarna. I överensstämmelse med

detta resonemang bör sjukpenning utan hinder av fridagsregeln utgå för

semesterdagar. Den omständigheten att en semesterdag med stöd av 10 §

semesterlagen kan komma att räknas bort och läggas ut senare bör inte

hindra att den i detta sammanhang betecknas som semesterdag. Jag vill

påpeka att fridagsregeln kommer att gälla för söndag som infaller under

semester, eftersom söndagar inte räknas in i semestern, liksom för andra

helgdagar som inte räknas in i semestern.

Jag anser att den förbättring av tryggheten vid sjukdom som karenstidsreformen

innebär bör komma alla försäkrade till godo, alltså inte bara löntagare

utan även företagare och husmödrar. För företagarna, som själva helt

bär kostnaderna för sina tilläggssjukpenningförmåner, kan detta medföra

betydande avgiftshöjningar. Såsom föreslagits i promemorian bör företagarna

därför ha möjlighet att behålla den nuvarande tredagarskarensen. Jag

förordar alltså att den nuvarande valfriheten i fråga om karenstid för tillläggssjukpenning,

som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning,

kompletteras med alternativet tre dagar. Väljs karenstid, bör

denna ersätta fridagsregeln i fråga om sådan tilläggssjukpenning.

I promemorian har föreslagits att den som före ikraftträdandet gör anmälan

därom till försäkringskassan får behålla den nuvarande tredagarskarensen

för sjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete

än anställning. Riksförsäkringsverket har förordat den motsatta övergångsregeln

att karenstiden tre dagar bibehålls om annat inte anmäls.

Skillnaden mellan de båda alternativen torde inte vara så stor, eftersom

det i båda fallen är lämpligt med en underrättelse från försäkringskassorna

till de försäkrade för att dessa skall kunna ta ställning till om de vill behålla

tredagarskarensen eller inte. Den i promemorian föreslagna regeln synes

mig mest följdriktig och jag förordar denna.

Om fridagsregeln inte modifierades, skulle karenstiden i praktiken bli kvar

för hemmafruförsäkrade kvinnor vid kortare sjukperioder än sju dagar,

insjuknandedagen oräknad. Dessa kvinnor utför i regel inte förvärvsarbete

och skulle därför vid sådana sjukperioder gå miste om sjukpenning för de

två första dagarna efter insjuknandedagen. I promemorian har därför föreslagits

att fridagsregeln inte skall gälla för de hemmafruförsäkrade. Undantaget

har emellertid inte begränsats till de hemmafruförsäkrade utan har i

fråga om grundsjukpenningen utsträckts till att avse även andra sjukpenningklassplacerade

kvinnor, som skulle ha varit hemmafruförsäkrade om

årsinkomsten av förvärvsarbete inte uppgått till 1 800 kr. Som skäl härför

har anförts att det i annat fall skulle uppstå omotiverade skillnader i sjukpenningförmånerna

mellan t. ex. å ena sidan en hemmafruförsäkrad kvinna

och å andra sidan en gift kvinna, som är sjukpenningklassplacerad för

grundsjukpenning på grund av förvärvsinkomst.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 ur 1966

Det föreslagna undantaget från fridagsregeln i fråga om grundsjukpenning

till husmödrar har väckt kritik i en del remissyttranden. Man har sålunda

ansett det mindre lämpligt att hemmafruarna får ytterligare en särförmån

och att en förvärvsarbetande kvinna blir tillförsäkrad en förmån

endast på grund av att hon är gift. I fråga om det senare fallet har det sagts

att undantaget från fridagsregeln borde begränsas till att avse kvinnor, som

har förvärvsarbete i begränsad omfattning och därför är placerade i någon

av de lägre sjukpenningklasserna. Enligt en annan uppfattning borde gifta

kvinnor få sjukpenning fr. o. m. första dagen efter insjuknandedagen endast

om sjukdomen medfört inkomstbortfall eller speciella kostnader.

Det är svårt att finna någon helt invändningsfri lösning på problemet

med hänsyn till att hemmafruförsäkringen inte tar sikte på att ersätta inkomstbortfall.

Detta gör att fridagsregeln inte passar för de hemmafruförsäkrade.

Såsom föreslagits i promemorian bör fridagsregeln inte gälla

hemmafruförsäkrade kvinnor. Det synes också rimligt att från regeln ta

undan kvinnor, som på grund av förvärvsinkomst är försäkrade för enbart

grundsjukpenning —- och alltså inte har tilläggssjukpenning — och som

skulle ha varit hemmafruförsäkrade om de inte haft förvärvsarbete. \ idare

kan det anföras skäl för att även andra förvärvsarbetande kvinnor borde

vara undantagna från fridagsregeln, om de har barn i hemmet. Denna fråga

har dock sådant samband med familjepolitiska kommitténs arbetsuppgifter

att den bör prövas av denna kommitté.

Såsom föreslagits i promemorian bör de nya reglerna om försäkring utan

karenstid inte innehålla någon motsvarighet till den nuvarande regeln att

två sjukperioder anses som en vid beräkning av karenstid, om den senare

perioden börjar inom 20 dagar efter den föregåendes slut. Förslaget har inte

mött någon gensaga i remissyttrandena.

Slopandet av karenstiden bör föranleda en ändring i reglerna om rätt

till dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen. Enligt förordningen den

14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor (omtryckt

1964:495) utgår dagpenning till medlem av arbetslöshetskassa i regel inte

förrän han under en sammanhängande tid av högst fem kalenderveckor varit

arbetslös under en karenstid av fem dagar (28 § 1 mom.). Karenstid anses

emellertid fullgjord, bl. a. när medlem blir arbetslös efter att ha åtnjutit

hel sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring

för så många dagar, att deras antal ökat med tre motsvarar

karenstiden (28 § 2 inom.). För att denna regels materiella innehåll skall

bli i huvudsak detsamma efter karenstidsreformen inom sjukförsäkringen,

bör den ändras så att karenstiden inom arbetslöshetsförsäkringen anses fullgjord

när antalet sjukpenningdagar ökat med ett motsvarar karenstiden.

Fridagsregeln bör inte tillämpas på den som insjuknar före ikraftträdandet

av de nya bestämmelserna, om han fullgjort karenstid enligt de äldre bestämmelserna

före ikraftträdandet. En regel av denna innebörd bör tas med

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Mcij:ts proposition nr 113 år 1966

bland övergångsbestämmelserna. I övrigt bör de nya reglerna gälla fullt ut

fr. o. m. ikraftträdandet, även om sjukperioden börjat dessförinnan.

Ersättningsnivån

När den allmänna sjukförsäkringen infördes avsåg sjukpenningförsäkringen

inkomster t. o. m. 14 000 kr. om året. Med lagen om allmän försäkring

höjdes denna gräns till 21 000 kr. I promemorian föreslås en ytterligare utbyggnad

av sjukpenningskalan till 39 000 kr. Om man räknar

med att den högsta sjukpenningklassen omfattar ett inkomstskikt på 3 000

kr., innebär förslaget att kompensationen för inkomstbortfall gäller alla årsinkomster

av förvärvsarbete till den del de inte överstiger 42 000 kr. Den

inkomst som skyddas motsvarar alltså nära den inkomst intill vilken pensionsgrlindande

inkomst inom ATP beräknas, dvs. sju och en halv gånger

basbeloppet. Förslaget har vunnit allmänt gillande vid remissbehandlingen.

Jag förordar att det genomförs. Frågan om det övre gränsbeloppets värdebeständighet

bör lösas så, att beslut om nya sjukpenningklasser fattas i den

mån det anses behövligt på grund av basbeloppsförändringar.

Sjukpenningförsäkringen har som jag inledningsvis nämnde undergått

flera betydelsefulla förbättringar sedan den allmänna sjukförsäkringen genomfördes.

I fråga om den andel av inkomstbortfallet som sjukpenningen är

avsedd att kompensera har dock ingen annan förändring ägt rum än att en

tidigare gällande regel om nedsättning av sjukpenningen efter viss tids sjukdom

slopats. Kompensationsgraden har i övrigt hela tiden legat vid samma

nivå i de sjukpenningklasser försäkringen omfattar. Denna nivå ligger i genomsnitt

vid omkring 65 % för tid efter den första sjukveckan. Kompensationen

är något större i de lägre sjukpenningklasserna än i de högre. I promemorian

framhålls att en förbättring av sjukpenningförsäkringen måste

omfatta en höjning av sjukpenningen förutom karensreformen,

om inte förbättringen företrädesvis skall avse de kortare sjukdomsfallen.

Även för de sistnämnda är givetvis den högre sjukpenningen av stor betydelse.

Promemorieförslaget innebär en kompensationsnivå på i genomsnitt ca

80 %, varvid tyngdpunkten liksom f. n. i viss mån har lagts på de lägsta

sjukpenningklasserna. Förslaget om en höjd ersättningsnivå har genomgående

mötts av instämmanden i remissyttrandena. Svenska arbetsgivareföreningen

är i princip positiv till en höjning av kompensationsnivån till

80 %. Föreningen anser dock att den föreslagna sjukpenningskalan skulle

leda till en icke godtagbar överkompensation i vissa fall, bl. a. på grund av

att hänsyn inte tagits till marginalskatteeffekten.

Den i promemorian föreslagna sjukpenningskalan är uppbyggd enligt de

principer som hittills tillämpats inom sjukpenningförsäkringen. Skattefrihetens

värde har beräknats med utgångspunkt från preliminärskatteavdragen.

Denna metod är enligt min mening mest ändamålsenlig med hänsyn till att

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

sjukpenningen är avsedd att under sjukdom ge den försäkrade medel till

hans uppehälle, som inte alltför mycket avviker från vad han skulle haft att

tillgå om han haft inkomst av sitt arbete. En beräkning med utgångspunkt

från slutlig skatt ger i detta hänseende ett mindre tillfredsställande resultat.

Jag förordar därför den i promemorian föreslagna sjukpenningskalan.

Förslaget innebär att sjukpenningen liksom hittills blir skattefri. Detta

medför att kompensationsgraden kan variera beroende på bl. a. inkomstläge

och beskattningsförhållanden, t. ex. om sambeskattning tillämpas eller inte.

Under vissa förutsättningar kan överkompensation uppkomma. Med nuvarande

utformning av sjukpenningskalan kan variationer i kompensationsnivån

mellan olika försäkrade inte undvikas. Såsom LO och TCO påpekat

torde en annan ordning förutsätta beskattad sjukpenning. Härigenom skulle

sjukpenningen bli mera jämförbar med sjuklön i fråga om anpassning till

individuella förhållanden. Hithörande frågor har jag för avsikt att pröva

i ett annat sammanhang.

En anmärkning som riktas mot den föreslagna sjukpenningskalan är att

skillnaden i kompensationsgrad vid övergång från sjukpenning till förtidspension

blir mer accentuerad än hittills. Jag är medveten om att det kan

uppstå en spänning mellan den högre kompensationsnivå, som sjukpenningen

ger enligt förslaget, och den nivå som representeras av förtidspensionen

för personer i de åldersklasser som inte kan få tilläggspension av

någon mera betydande storlek. I och med att ATP-systemet kommer närmare

sitt fullfunktionsstadium kommer denna spänning att minska. Jag tror

inte att någon vill avstå från sjukpenningförbättringen endast för att bevara

det nuvarande förhållandet mellan sjukpenningens och förtidspensionens

kompensationsnivåer.

I promemorian föreslås en höjning av grund sju k penningen från

5 kr. till 6 kr. om dagen. Denna höjning har allmänt godtagits vid remissbehandlingen.

Jag förordar att höjningen, som framför allt blir till fördel

för hemmafruarna, genomförs.

I enlighet med vad riksförsäkringsverket föreslagit bör den redovisningsregel

som finns i 3 kap. 4 § tredje stycket andra punkten lagen om allmän

försäkring justeras. Ändringen är utan betydelse för storleken av de försäkrades

förmåner.

Moderskapspenningen föreslås i promemorian höjd till 1 000 kr.

I flera remissyttranden påyrkas att moderskapspenningen får motsvara beloppet

av grundsjukpenning för 180 dagar, dvs. 1 080 kr. Jag anser den avrundning

till 1 000 kr. som föreslagits i promemorian lämplig och förordar

därför promemorieförslaget.

Någon erinran har inte riktats mot promemorieförslaget att det inom den

frivilliga sjukpenningförsäkringen hos försäkringskassorna

skall bli möjligt att försäkra sig för en sjukpenning på 15 kr. om dagen

— inklusive sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen —

mot f. n. 12 kr. om dagen. Jag förordar att detta förslag genomförs.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

I enlighet med vad som föreslagits i det föregående har följande sjukpenningskala

utarbetats. I tablån anges för varje sjukpenningklass även den

kompensationsgrad som erhålls med den nya skalan vid en inkomst, som

ligger mitt emellan den nedre och den övre inkomstgränsen för placering i

klassen (klassmitten), och vid en kommunal utdebitering av 17 kr. per

skattekrona.

Sjukpenning- klass nr

Inkomsten av

förvärvsarbete

uppgår för år

Sjukpenning kr;

ökning i förhållande

till nu inom parentes

Kompensationsgrad

procent1

till kr

men ej

till kr

ogift

gift2

samtliga

2

1 800

2 600

6( +

1)

100

100

100

3

2 600

3 400

7( +

1)

98

96

97

4

3 400

4 200

8( +

1)

95

86

92

5

4 200

5 000

9( +

1)

89

80

86

6

5 000

5 800

10 ( +

1)

85

78

82

7

5 800

6 800

12 (-1-

2)

90

83

87

8

6 800

8 400

14 ( +

2)

89

82

86

9

8 400

10 200

16 ( +

2)

83

78

81

10

10 200

12 000

19 ( +

3)

86

81

83

11

12 000

14 000

22 ( +

4)

86

79

82

12

14 000

16 000

25 ( +

5)

87

80

82

13

16 000

18 000

28 ( +

6)

88

79

82

14

18 000

21 000

31 (+

6)

87

77

79

15

21 000

24 000

34 ( +

6)

85

75

77

16

24 000

27 000

37 (+

9)

84

74

76

17

27 000

30 000

40 (+ 12)

83

73

75

18

30 000

33 000

43 ( +

15)

83

73

74

19

33 000

36 000

46 ( +

18)

82

73

74

20

36 000

39 000

49 (+ 21)

81

72

73

21

39 000

—

52 (+ 24)

81

72

73

1 För försäkrad, som är berättigad till barntillägg, blir kompensationsgraden högre.

2 Med gift avses här den vars make inte har inkomst.

Finansieringsfrågor

På grundval av de beräkningar som redovisas i promemorian kan de förslag,

som jag i det föregående förordat, beräknas medföra ökade utgifter för

försäkringskassorna på ca 772 milj. kr. för helt år. Utöver de ökade kostnaderna

för förmånerna får man räkna med en ökning av förvaltningskostnaderna

i storleksordningen ett par procent av reformkostnaderna.

Såsom framhålls i promemorian skulle en kostnadsökning av angiven

storlek med nuvarande finansieringsregler resultera i väsentligt höjda avgifter

för de försäkrade själva och en kraftig ökning av statsbidraget. Däremot

skulle arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen inte påverkas, eftersom

de inte beräknas på grundval av försäkringens utgifter utan på

grundval av utgivna lönebelopp. I promemorian föreslås att kostnadsökningen

i allt väsentligt tas ut i form av ökade arbetsgivaravgifter. Löntagarnas

avgifter och statsbidraget skall däremot i princip inte påverkas av reformen.

Enligt förslaget skall dock löntagarnas avgifter stiga i de fall då

s. 33 Kontrollera mot PDF

Ktingl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 33

den försäkrade flyttar upp i en högre sjukpenningklass som en följd av att

sjukpenningskalan byggs ut.

I några remissyttranden från dem som representerar arbetsgivarsidan

har riktats kritik mot att en väsentlig del av de kostnadsökningar, som reformen

medför, läggs på arbetsgivarna. Å andra sidan har TCO och SACO

uttalat att en ännu större andel av löntagarnas sjukförsäkring bort finansieras

med arbetsgivaravgifter. Eftersom tyngdpunkten i reformen ligger på

löntagarnas sjukpenning, anser jag det naturligt att huvudparten av kostnadsökningen

tas ut i form av arbetsgivaravgifter såsom föreslagits i promemorian.

I detta sammanhang vill jag endast erinra om att frågor om

socialförsäkringens finansiering utreds av utredningen angående indirekta

skatter och social försäkringsavgifter.

För att statsbidraget skall bli i stort sett oförändrat i kronor räknat,

trots att utgifterna för sjukförsäkringen stiger, behöver bidragsprocenten

sänkas från 50 till 40. Jag förordar denna lösning.

Sänkningen av statsbidragets andel i kostnaderna skulle i och för sig leda

till en höjning av de försäkrades avgifter för grundsjukpenning och sjukvårdsersättning.

Denna effekt skärps i fråga om avgiften för grundsjukpenning

genom att kostnaderna för denna förmån stiger. Ett sätt att motverka

en sådan ökning av de försäkrades avgifter är att låta arbetsgivaravgiften

i större utsträckning användas för finansieringen av utgifterna

för sjukvårdsersättning. Någon principiell förändring innebär inte detta,

eftersom redan nu en del av arbetsgivaravgiften används till bestridande av

utgifterna för sjukvårdsersättning. Den ökade insatsen av arbetsgivaravgifter

till utgifterna för sjukvårdsersättning bör vara så stor, att avgiftshöjningen

för grundsjukpenning i huvudsak motvägs av en sänkning av avgiften

för sjukvårdsersättning.

Arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen beräknas nu på de anställdas

löner upp till 22 000 kr., och uttagsprocenten utgör 1,5. Av avgiften går 0,4

procentenheter till bestridande av utgifterna för sjukvårdsersättning och

1,1 procentenheter till bestridande av utgifterna för löntagarnas tilläggssjukpenning.

Ca 60 % av sistnämnda utgifter täcks genom arbetsgivaravgifter.

Utsträckningen av sjukpenningskalan till att omfatta lönedelar upp till

7,5 gånger basbeloppet bör föranleda att även avgiftsunderlaget får omfatta

lönedelar upp till samma belopp.

För att man skall kunna uppnå en sådan sänkning av de försäkrades avgifter

på sjukvårdsersättningssidan att avgiftsökningen på grundsjukpenningsidan

i stort sett motvägs bör som föreslagits i promemorian den del

av arbetsgivaravgiften som går till sjukvårdsersättning höjas från 0,4 till

0,7 procentenheter.

I fråga om löntagarnas tilläggssjukpenning är avsikten att hela den kostnadsstegring

som uppkommer i de nuvarande sjukpenningklasserna skall

3—-lutning till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 är 1966

täckas med arbetsgivaravgifter, så att löntagarnas avgifter för tilläggssjukpenning

i dessa klasser kan hållas på i stort sett oförändrad nivå. Enligt de

beräkningar, som redovisats i promemorian och som bygger på att arbetsgivaravgiften

skall täcka ca 75 % av utgifterna för tilläggssjukpenning till

löntagare, motiverar detta ett uttag av 1,9 % på avgiftsunderlaget.

Procentsatsen för arbetsgivaravgiften bör således höjas från 1,5 till 2,6.

Av dessa 2,6 % bör 0,7 % användas för bestridande av utgifterna för sjukvårdsersättning

och 1,9 % för bestridande av utgifterna för löntagarnas

tilläggss j ukpenning.

I överensstämmelse med vad nu anförts om ändrade grunder för statsbidraget

och arbetsgivaravgiften kommer kostnaderna för sjukförsäkringen

att fördela sig på sätt framgår av följande sammanställning. Beräkningarna

grundar sig på försäkringsbeståndet i december 1964 och, i fråga om sjukvårdsersättningen,

på försäkringskassornas utgifter för sjukvård och läkemedel

för år 1964.

Sammanställning av de beräknade kostnaderna för reformen och dess finansiering

Ökningar och minskningar i kostnaderna inom parentes

Förmån

Kostnader

i milj. kr.

Finansiering

Föx-säkrade

Arbets-

givarna

Staten

1. Grundsjukpenning, barntillägg

och moderskapspenning.........

2. Tilläggssjukpenning för löntagare.

3. Tilläggssjukpenning för företagare

4. Sjukvårdsersättning............

Reformen totalt..................

692 (+ 223)

1 276 (+ 510)

93 (+ 39)

560 (± 0)

415 (+ 180)

319 (+ 13)

93 (+ 39)

79 (— 135)

- c — >

957 (+ 497)

— ( — )

350 (+ 166)

277 (+ 43)

— ( — )

— ( - )

131 (—31)

2 621 (+ 772)

906 (— 97)

1 307 (+ 663)

408 (+ 12)

Förslagen medför vissa konsekvenser för de försäkrades avgifter.

Avgifterna för grundsjukpenning, barntillägg och moderskapspenning

stiger. När även de ökade administrationskostnaderna beaktas kan reformen

antas leda till en ökning av denna del av de försäkrades avgifter med i genomsnitt

ca 40 kr. per avgiftspliktig. Denna avgiftsökning motvägs dock i

huvudsak av att den del av de försäkrades avgifter som avser sjukvårdsersättning

sänks med i genomsnitt ca 30 kr. per avgiftspliktig.

Jag finner det angeläget att avgifterna för grundsjukpenning inte drabbar

försäkrade med låga inkomster. Jag förordar därför att avgift för grundsjukpenning,

i likhet med avgift för sjukvårdsersättning, skall erläggas av

en försäkrad, endast om till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst

beräknats antingen för honom själv eller för den med vilken han samtaxerats.

Till undvikande av tröskeleffekter bör denna regel kompletteras med

en upptrappningsregel av innebörd att avgifterna för grundsjukpenning och

sjukvårdsersättning sammanlagt inte får överstiga 10 % av den beskattningsbara

inkomsten. I fråga om den som taxeras enligt för gift skattskyldig

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

gällande bestämmelser bör upptrappningsregeln modifieras så att avgifterna

till grundsjukpenning och sjukvårdsersättning för var och en av de samtaxerade

inte får överstiga 5 % av den sammanlagda beskattningsbara inkomsten.

De nu föreslagna avgiftslindringsreglerna medför en avgiftsökning

för övriga avgiftspliktiga, som kan uppskattas till 10—15 kr. per avgiftspliktig.

Den del av löntagarnas avgifter som rör tilläggssjukpenning blir i stort

sett oförändrad på grund av att kostnadsökningen i allt väsentligt bärs av

arbetsgivarna. För den som genom reformen flyttar upp i sjukpenningklass

blir det dock en höjning av avgiften för tilläggssjukpenning i proportion till

den höjning av tilläggssjukpenningen som är en följd av uppflyttningen.

Företagarnas tilläggssjukpenning bekostas av dem själva genom avgifter,

vilka bl. a. påverkas av den karenstid som var och en väljer. För en försäkrad

som nu har tre dagars karenstid ökar avgiften för tilläggssjukpenning

med i regel mellan 50 och 70 % i de nuvarande sjukpenningklasserna om

försäkringen gäller utan karenstid. Väljer den försäkrade att behålla den

nuvarande karenstiden tre dagar, blir höjningen något mer än hälften så

stor.

I anslutning till de behandlade reglerna om sjukförsäkringen vill jag ta

upp två frågor som har samband med arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen.

För arbetsgivarnas avgifter till yrkesskadeförsäkringen hos

riksförsäkringsverket tillämpas samma underlag som för avgifterna till

sjukförsäkringen. Utsträckningen av avgiftsunderlaget inom sjukförsäkringen

till att omfatta lönedelar upp till ATP-taket bör enligt min mening

återverka även på avgiftsunderlaget inom yrkesskadeförsäkringen, eftersom

den utbyggda sjukpenningskalan också blir tillämplig vid sjukdomsfall på

grund av yrkesskada.

Den andra frågan gäller uttag av byggnadsforskningsavgift

av vissa arbetsgivare. Enligt förordningen den 22 april 1960 (nr 77) angående

byggnadsforskningsavgift (ändrad 1962: 134 och 1964: 32) utgår byggnadsforskningsavgift

från vissa till byggnadsbranschen anknutna arbetsgivare

med 0,4 % av samma avgiftsunderlag som tillämpas för avgifterna

till sjukförsäkringen. För att överensstämmelse skall gälla även i fortsättningen

förordar jag att avgiftsunderlaget för byggnadsforskningsavgift får

omfatta lönedelar upp till ATP-taket.

Administrationsfrågor och ikraftträdande m.m.

I promemorian föreslås att sjukpenningreformen skall träda i kraft den

1 januari 1967.

Förberedelsetiden för riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna

blir kort. Genomförandet av sjukpenningreformen kan därför väntas

komma alt sätta administrationen på ett hårt prov. Från de allmänna

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr i 13 år 1966

försäkringskassorna har uttalats önskemål om ett uppskov med reformens

genomförande. Jag är medveten om de problem som kassorna och riksförsäkringsverket

ställs inför. Hellre än att en angelägen reform uppskjuts bör

man dock acceptera vissa svårigheter i inledningsskedet. Jag tror att allmänheten

skall visa förståelse för om det kan dröja någon tid efter ikraftträdandet

innan alla detaljer fungerar tillfredsställande. Mitt förslag är alltså

att de nya bestämmelserna får gälla fr. o. m. den 1 januari 1967.

Utöver de i det föregående behandlade ändringarna bör i lagen om allmän

försäkring göras ett par ändringar, som är föranledda av ett till lagrådet

remitterat förslag till lag om vapenfri tjänst. Vidare bör en ändring vidtas

i 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare.

Hemställan

I enlighet med det anförda föreligger förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring;

2) förordning om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december

1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om

allmän försäkring;

3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om

ersättning åt smittbärare;

4) förordning angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den

14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor;

5) förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960

(nr 77) angående byggnadsforskningsavgift.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

3K

Jag hemställer att lagrådets utlåtande inhämtas över förslaget till lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Torsten Jeppsson 1

1 Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 1

FÖRBÄTTRAD

SJUKPENNINGFÖRSÄKRING

Promemoria utarbetad inom socialdepartementet

Februari 1966

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Inledning

I denna promemoria framläggs förslag om förbättring av sjukpenningförmånerna

inom den allmänna försäkringen.

De nuvarande reglerna om tre dagars karenstid för rätt till sjukpenning

föreslås slopade. Enligt förslaget skall sjukpenning utgå fr. o. m. dagen efter

den då sjukdomsfallet inträffade (insjuknandedagen). En förutsättning för

att sjukpenning vid kortare sjukperioder skall utgå för den första och den

andra dagen efter den då sjukdomsfallet inträffade föreslås vara att den försäkrade

av sjukdomen hindrats att utföra förvärvsarbete, som han eljest

skulle ha utfört. Avsikten är att undvika att t. ex. vid femdagarsvecka med

ledig lördag en försäkrad, som sjukanmäle.r sig på fredag kväll, uppbär sjukpenning

för lördagen och söndagen även om han åter går i arbete på måndagen.

Om sjukperioden varar minst åtta dagar skall dock sjukpenning

utgå för de två första dagarna efter insjuknandet även om dessa två dagai

varit arbetsfria dagar. Hemmafruar föreslås vara garanterade grundsjukpenning

fr. o. m. dagen efter den då sjukdomsfallet inträffade.

Grundsjukpenningen föreslås höjd från 5 kr. till 6 kr. per dag. Tilläggssjukpenningen

höjs så att den sammanlagda sjukpenningen, om hänsyn

tas till att den är skattefri, kommer att i de vanligaste inkomstlägena kompensera

drygt 80 % i stället för som nu omkring 65 % av inkomstbortfallet.

Sjukpenningskalan byggs ut med nya sjukpenningklasser till en gräns som

motsvarar taket inom ATP dvs. 39 750 kr. Högsta sjukpenning blir enligt

förslaget 52 kr. per dag mot f. n. 28 kr.

Inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen för hemmafruar och studerande

skall det enligt förslaget bli möjligt att försäkra sig för 15 kr. per dag

—- inklusive sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen —

mot f. n. 12 kr.

Moderskapspenningen föreslås höjd från 900 kr. till 1 000 kr. Höjningen

av tilläggssjukpenningen medför att även tilläggssjukpenningen vid barnsbörd

blir högre.

Kostnaderna för de föreslagna förbättringarna beräknas till drygt 770

milj. kr. per år. Finansieringen av kostnadsökningen skall enligt förslaget

ske avgiftsvägen. För löntagarnas del tas avgiftshöjningen i huvudsak ut i

form av ökad arbetsgivaravgift. Procentsatsen för arbetsgivaravgiften höjs

från 1,5 till 2,6 och underlaget för avgiftsuttaget, som f. n. är löner upp till

22 000 kr. om året, blir löner upp till ATP-taket 7,5 gånger basbeloppet,

dvs. 39 750 kr. om året. För löntagare i de vanligaste inkomstlägena ökar

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 196G

den sjukförsäkringsavgift, som de själva betalar via skattsedeln, med 20—25

kr. för ogift och med 40—50 kr. för gift man, vars hustru inte har inkomst.

I de fall då en löntagare får nytta av att sjukpenningskalan byggs ut med

nya klasser till ATP-taket, blir ökningen större.

För dem som är sjukpenningförsäkrade för annan förvärvsinkomst än

anställningsinkomst stiger sjukförsäkringsavgiften avsevärt mera. För tillläggssjukpenning

som svarar mot annan inkomst än anställningsinkomst

skall det alltjämt vara möjligt för den försäkrade att välja karenstid — enligt

förslaget 3 dagar, 33 dagar eller 93 dagar —* och på så sätt få lägre avgift.

I fortsättningen skall enligt förslaget avgift för grundsjukpenning liksom

avgift för sjukvårdsförmåner erläggas endast om den försäkrade eller hans

make kommer upp till beskattningsbar inkomst. Avgiften för dessa båda

ändamål får sammanlagt inte överstiga 10 % av den beskattningsbara inkomsten.

Statens kostnader för sjukförsäkringen blir i stort sett oförändrade till

följd av att bidragsprocenten sänks.

Reformen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1967.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 4 och 10—12 §§,19 kap. 1, 2, 4, 6 och 7 §§

samt 21 kap. 1 § lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkringi skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap.

4

Försäkrad som avses i 2 § sista

stycket skall tillhöra sjukpenningklass

nr 1. Hel sjukpenning i denna

klass utgör fem kronor för dag. Övriga

sjukpenningklasser och beloppet

av hel sjukpenning för dag i

varje klass framgår av följande tabell:
-

Sjuk-

penning-

klass

nr

Inkomsten av för- värvsarbete uppgår

för år

Sjuk-

penning

kr

till

kr

men ej till

kr

2

1 800

2 600

5

3

2 600

3 400

6

4

3 400

4 200

7

5

4 200

5 000

8

6

5 000

5 800

9

7

5 800

6 800

10

8

6 800

8 400

12

9

8 400

10 200

14

10

10 200

12 000

16

11

12 000

14 000

18

12

14 000

16 000

20

13

16 000

18 000

22

14

18 000

21 000

25

15

21 000

—

28

§•

Försäkrad som avses i 2 § sista

stycket skall tillhöra sjukpenningklass

nr 1. Hel sjukpenning i denna

klass utgör sex kronor för dag. Övriga

sjukpenningklasser och beloppet

av hel sjukpenning för dag i

varje klass framgår av följande tabell:
-

Sjuk-

penning-

klass

nr

Inkomsten av för- värvsarbete uppgår

för år

Sjuk-

penning

kr

till

kr

men ej till

kr

2

1 800

2 600

6

3

2 600

3 400

7

4

3 400

4 200

8

5

4 200

5 000

9

6

5 000

5 800

10

7

5 800

6 800

12

8

6 800

8 400

14

9

8 400

10 200

16

10

10 200

12 000

19

11

12 000

14 000

22

12

14 000

16 000

25

13

16 000

18 000

28

14

18 000

21 000

31

15

21 000

24 000

34

16

24 000

27 000

37

17

27 000

30 000

40

18

30 000

33 000

43

19

33 000

36 000

46

20

36 000

39 000

49

21

39 000

—

52

1 Senaste lydelse av 19 kap. 2 och 6 §§ se 1965:144.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Knngl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Av sjukpenningbeloppet i varje

klass utgöra fem kronor grundsjukpenning

och återstoden tilläggssjukpenning.

För dag —--------

För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen

vid sjukhusvård lägst fem

kronor, såframt hon stadigvarande

sammanbor med barn under tio år

till henne eller hennes make eller

till någon, med vilken hon stadigvarande

sammanbor och med vilken

hon varit gift eller har eller har haft

barn.

(Föreslagen lydelse)

Av sjukpenningbeloppet i varje

klass utgöra sex kronor grundsjukpenning

och återstoden tilläggssjukpenning.

av anställning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen

vid sjukhusvård lägst sex

kronor, såframt hon stadigvarande

sammanbor med barn under tio år

till henne eller hennes make eller till

någon, med vilken hon stadigvarande

sammanbor och med vilken hon

varit gift eller har eller har haft

barn.

10

Sjukpenning må ej utgivas för de

tre första dagarna av varje sjukperiod,

den dag då sjukdomsfallet inträffade

inräknad, (karenstid)

och ej heller för tid, innan anmälan

om sjukdomsfallet gjorts hos den

allmänna försäkringskassan, där ej

hinder mött för sådan anmälan eller

eljest särskilda skäl föranleda att

sjukpenning bör utgå.

Därest försäkrad gör anmälan

därom till den allmänna försäkringskassan,

skall i fråga om sjukperiod,

som börjar efter nästa månadsskifte,

för hans del gälla en karenstid av

trettiotre eller nittiotre dagar, såvitt

angår sådan tilläggssjukpenning,

som svarar mot inkomst av annat

förvärvsarbete.

Försäkrad, som gjort anmälan enligt

andra stycket, må övergå till

kortare karenstid om han ej fyllt

femtiofem år samt har god hälsa.

Den kortare karenstiden skall gälla

från och med månaden närmast ef
-

§•

Sjukpenning utgår icke för den

dag då sjukdomsfallet inträffade.

Försäkrad äger rätt till sjukpenning

för den första eller den andra

dagen efter den då sjukdomsfallet

inträffade, endast om

a) sjukdomen hindrat honom att

utföra förvärvsarbete, som han eljest

skulle hava utfört, eller

b) sjukperioden varar minst åtta

dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade

inräknad, eller

c) han vid sjukperiodens början

äger uppbära dagpenning från erkänd

arbetslöshetskassa.

Utan hinder av andra stycket

äger kvinnlig försäkrad uppbära

grundsjukpenning för den första

och den andra dagen efter den då

sjukdomsfallet inträffade, om hon

är gift och stadigvarande sammanbor

med sin make eller, i annat fall,

stadigvarande sammanbor med barn

under sexton år till henne eller hennes

make eller med någon, med vil
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

ter den, då framställning härom

gjordes hos kassan, men må ej äga

tillämpning vid sjukdom, som inträffat

innan den kortare karenstiden

blivit gällande.

Vid beräkning av karenstid skola,

därest sjukperiod börjar inom tjugu

dagar efter föregående sjukperiods

slut, de båda perioderna anses såsom

en sjukperiod. Karens tid enligt första

stycket tillämpas ej, när den försäkrade

vid sjukperiodens början

äger uppbära daghjälp från erkänd

arbetslöshetskassa.

Såsom sjukperiod — —--— —

(Föreslagen lydelse)

ken hon varit gift eller har eller har

haft barn.

Sjukpenning må ej utgivas för tid.

innan anmälan om sjukdomsfallet

gjorts hos den allmänna försäkringskassan,

där ej hinder mött för sådan

anmälan eller eljest särskilda

skäl föranleda att sjukpenning bör

utgå.

• wV

[våu

11 §•

Därest försäkrad gör anmälan

därom till den allmänna försäkringskassan,

skall i fråga om sjukperiod,

som börjar efter nästa månadsskifte,

sådan tilläggssjukpenning

som svarar mot inkomst av annat

förvärvsarbete icke utgå för de

första tre, trettiotre eller nittiotre

dagarna av varje sjukperiod, den dag

då sjukdomsfallet inträffade inräknad

(karenstid). Vid beräkning

av karenstid skola, därest sjukperiod

börjar inom tjugu dagar efter föregående

sjukperiods slut, de båda perioderna

anses såsom en sjukperiod.

Försäkrad, som gjort anmälan enligt

första stycket, må övergå till

försäkring med kortare karenstid eller

utan karenstid, om han ej fyllt

femtiofem år samt har god hälsa.

Sådan ändring skall gälla från och

med månaden närmast efter den,

då framställning härom gjordes hos

kassan, men må ej äga tillämpning

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Upphör undantagande som avses

i 2 § första stycket sista punkten att

äga giltighet, skall beträffande tillläggssjukpenning,

som svarar mot

inkomst av annat förvärvsarbete,

gälla en karenstid av nittiotre dagar.

Den försäkrade må dock under

de förutsättningar som angivas i

10 § tredje stycket välja en karenstid

av tre eller trettiotre dagar; och

skall därvid jämväl i övrigt tillämpas

vad i nämnda lagrum är stadgat.

Ej må--—--— r —--

(Föreslagen lydelse)

vid sjukdom, som inträffat innan

ändringen blivit gällande.

Upphör undantagande som avses

i 2 § första stycket sista punkten att

äga giltighet, skall beträffande tillläggssjukpenning,

som svarar mot

inkomst av annat förvärvsarbete,

gälla en karenstid av nittiotre dagar.

Den försäkrade må dock under de

förutsättningar som angivas i andra

stycket välja försäkring med kortare

karenstid eller utan karenstid;

och skall därvid jämväl i övrigt tilllämpas

vad i andra stycket är stadgat.

— ägde giltighet.

12

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven

hos allmän försäkringskassa eller

skulle hava varit inskriven därest

hon uppfyllt åldersvillkoret i

1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt

till moderskapspenning.

Moderskapspenning utgör vid enkelbörd

niohundra kronor och vid flerbörd

nämnda belopp ökat med fyrahundrafemtio

kronor för varje barn

utöver ett.

Av moderskapspenningen —- — —

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven

hos allmän försäkringskassa eller

skulle hava varit inskriven därest

hon uppfyllt åldersvillkoret i

1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt

till moderskapspenning.

Moderskapspenning utgör vid enkelbörd

ettusen kronor och vid flerbörd

nämnda belopp ökat med femhundra

kronor för varje barn utöver ett.

-— — — tidpunkten därför.

19 kap.

1

Arbetsgivare skall--— — —

Avgift till sjukförsäkringen utgår

å summan av vad arbetsgivaren under

året till arbetstagare hos honom

i penningar eller naturaförmåner i

form av kost eller bostad utgivit så
-

§•

- för tilläggspension.

Avgift till sjukförsäkringen utgår

å summan av vad arbetsgivaren under

året till arbetstagare hos honom

i penningar eller naturaförmåner i

form av kost eller bostad utgivit sä
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

som lön eller, där fall som avses i

3 kap. 2 § andra stycket sista punkten

är för handen, annan ersättning

för utfört arbete. Härvid skall hänsyn

icke tagas till arbetstagares lön

eller ersättning i vad den för år räknat

överstiger tjugutvåtusen kronor.

Avgift till försäkringen för tilläggspension

utgår å summan av

vad arbetsgivaren under året till arbetstagare

hos honom i penningar

eller naturaförmåner i form av kost

eller bostad utgivit såsom lön eller,

där fall som avses ill kap. 2 § andra

stycket är för handen, annan ersättning

för utfört arbete, sedan från

nämnda summa dragits dels ett belopp

motsvarande det vid årets ingång

gällande basbeloppet multiplicerat

med det beräknade genomsnittliga

antalet arbetstagare hos arbetsgivaren

under året, dels ock för

varje arbetstagare sådan del av lön

eller annan ersättning, som för år

räknat överstiger sju och en halv

gånger nämnda basbelopp. Härvid

skall arbetstagare, som under hela

året varit anställd med full arbetstid,

räknas såsom en arbetstagare

och arbetstagare, som under året varit

anställd i mindre omfattning,

medräknas i motsvarande mån. Genomsnittliga

antalet arbetstagare beräknas

med en decimal. Om särskilda

skäl föranleda därtill, må avgift

beräknas på sätt som avviker från

vad nu stadgats men som giver i huvudsak

samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt

denna paragraf skall hänsyn icke

tagas till arbetstagare, vars lön under

året ej uppgått till trehundra

(Föreslagen lydelse)

som lön eller, där fall som avses i

3 kap. 2 § andra stycket sista punkten

är för handen, annan ersättning

för utfört arbete.

Avgift till försäkringen för tillläggspension

utgår å summan av vad

arbetsgivaren under året till arbetstagare

hos honom i penningar eller

naturaförmåner i form av kost eller

bostad utgivit såsom lön eller, där

fall som avses i 11 kap. 2 § andra

stycket är för handen, annan ersättning

för utfört arbete, sedan från

nämnda summa dragits ett belopp

motsvarande det vid årets ingång

gällande basbeloppet multiplicerat

med det beräknade genomsnittliga

antalet arbetstagare hos arbetsgivaren

under året. Härvid skall arbetstagare,

som under hela året varit anställd

med full arbetstid, räknas såsom

en arbetstagare och arbetstagare,

som under året varit anställd i

mindre omfattning, medräknas i

motsvarande mån. Genomsnittliga

antalet arbetstagare beräknas med

en decimal. Om särskilda skäl föranleda

därtill, må avgift beräknas

på sätt som avviker från vad nu

stadgats men som giver i huvudsak

samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt denna

paragraf skall hänsyn icke tagas

till arbetstagare, vars lön under året

ej uppgått till trehundra kronor,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

kronor. Vad gäller sjukförsäkringen

skall vidare, där ej fall som avses i

3 kap. 2 § andra stycket sista punkten

är för handen, vid beräkning av

avgift bortses från arbetstagare, som

icke är obligatoriskt försäkrad enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring.

Såvitt angår försäkringen för tillläggspension

skall bortses från arbetstagare,

som vid årets ingång

uppnått sextiofem års ålder, så ock

från arbetstagare i fall då lön eller

annan ersättning till honom antingen

enligt 11 kap. 2 § sista stycket

icke räknas såsom inkomst av anställning

eller, om arbetstagaren icke

är svensk medborgare eller mantalsskriven

härstädes, avser arbete utom

riket.

Om redares

(Föreslagen lydelse)

och ej heller till arbetstagares lön

eller ersättning i vad den för år räknat

överstigit sju och en halv gånger

det vid årets ingång gällande basbeloppet.

Vad gäller sjukförsäkringen

skall vidare, där ej fall som avses

i 3 kap. 2 § andra stycket sista

punkten är för handen, vid beräkning

av avgift bortses från arbetstagare,

som icke är obligatoriskt försäkrad

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

Såvitt angår försäkringen

för tilläggspension skall bortses

från arbetstagare, som vid årets ingång

uppnått sextiofem års ålder, så

ock från arbetstagare i fall då lön

eller annan ersättning till honom

antingen enligt 11 kap. 2 § sista

stycket icke räknas såsom inkomst

av anställning eller, om arbetstagaren

icke är svensk medborgare eller

mantalsskriven-härstädes, avser arbete

utom riket.

— stadgas särskilt.

2 §•

Försäkrad, som visst år är inskriven

hos allmän försäkringskassa,

skall för nämnda år erlägga sjukförsäkringsavgift

till kassan

enligt vad nedan sägs.

Har den försäkrade under året varit

placerad i sjukpenningklass, skall

i sjukförsäkringsavgiften ingå avgift

avseende den allmänna försäkringskassans

utgifter för sjukpenning

jämte barntillägg samt för moderskapspenning.

Sådan avgift utgår för

varje månad, under vilken den försäkrade

varit placerad i sjukpenningklass.

Den som fullgör tjänstgöring

såsom värnpliktig må, så
-

Försäkrad, som visst år är inskriven

hos allmän försäkringskassa,

skall för nämnda år erlägga sjukförsäkringsavgift

till kassan

enligt vad nedan sägs. Sjukförsäkringsavgift

avser kassans utgifter

för dels sjukvårdsersättning, dels

grundsjukpenning, dels ock tilluggssjukpenning.

I utgifterna för sjukvårdsersättning

inbegripas de utgifter

för läkemedel, som enligt vad

därom ur särskilt stadgat åvila de

allmänna försäkringskassorna, samt

i utgifterna för grundsjukpenning utgifterna

för barntillägg och moderskapspenning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

framt han senast två månader efter

tjänstgöringens slut gjort framställning

därom hos kassan, befrias från

avgift för varje hel månad av tjänstgöringstiden.

Har vid taxering året näst efter

det år sjukförsäkringsavgiften avser

beräknats till statlig inkomstskatt

beskattningsbar inkomst för den försäkrade

eller, om han taxeras enligt

för gift skattskyldig gällande bestämmelser,

för någon av de samtaxerade,

skall sjukförsäkringsavgiften innefatta

avgift avseende den allmänna

försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning.

Sjukförsäkringsavgiften skall icke

innefatta avgift avseende utgifter för

sjukvårdsersättning, om den försäkrade

vid utgången av det år avgiften

avser upphört att vara inskriven hos

allmän försäkringskassa eller fyllt

sextiosju år eller för december månad

samma år åtnjutit ålderspension

eller förtidspension enligt denna lag.

Angående skyldighet i

(Föreslagen lydelse)

Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning

skall erläggas under

förutsättning att vid taxering året

näst efter det år sjukförsäkringsavgiften

avser till statlig inkomstskatt

beskattningsbar inkomst beräknats

för den försäkrade eller, om han

taxerats enligt för gift skattskyldig

gällande bestämmelser, för någon av

de samtaxerade. Sådan avgift skall

dock icke utgå, om den försäkrade

vid utgången av det år avgiften avser

upphört att vara inskriven hos

allmän försäkringskassa eller fyllt

sextiosju år eller för december månad

samma år åtnjutit ålderspension

eller förtidspension enligt denna lag.

Avgift avseende utgifter för grundsjukpenning

skall erläggas under

förutsättning att den försäkrade under

det år sjukförsäkringsavgiften

avser varit placerad i sjukpenningklass

samt att vid taxering året näst

efter det år sjukförsäkringsavgiften

avser till statlig inkomstskatt beskattningsbar

inkomst beräknats för

den försäkrade eller, om han taxerats

enligt för gift skattskyldig gällande

bestämmelser, för någon av de

samtaxerade.

Avgift avseende utgifter för tillläggssjukpenning

skall erläggas under

förutsättning att den försäkrade

under det år sjukförsäkringsavgiften

avser varit placerad i sjukpenningklass

nr 3 eller högre sjukpenningklass.

— i uppbördsförordningen.

i §•

Avgift till sjukförsäkringen enligt Avgift till sjukförsäkringen enligt

1 § skall utgå med en och fem tion- 1 § skall utgå med två och sex tion
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

47

(Nuvarande lydelse)

dels procent av det belopp, varå avgiften

skall beräknas. Av avgiften

skola fyra femtondelar användas till

bestridande av de allmänna försäkringskassornas

utgifter för sjukvårdsersättning

och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter

för tilläggssjukpenning i vad den

svarar mot inkomst av anställning.

Medlen fördelas mellan kassorna i

förhållande till deras utgifter för

vartdera ändamålet under året; och

skola därvid de utgifter för läkemedel,

som enligt vad därom är särskilt

stadgat åvila kassorna, anses

ingå i utgifterna för sjukvårdsersättning.

Konungen äger med riksdagen

förordna, att viss del av de

medel, som enligt vad nu sagts skola

tillgodoföras de allmänna försäkringskassorna,

i stället skall ingå

till en fond, benämnd allmänna

sj ukförsäk ringsfonden,

vilken förvaltas enligt grunder som

fastställas i enahanda ordning. 6

(Föreslagen lydelse)

dels procent av det belopp, varå avgiften

skall beräknas. Av avgiften

skola sju tjugosjättedelar användas

till bestridande av de allmänna

försäkringskassornas utgifter för

sjukvårdsersättning och återstoden

till bestridande av kassornas utgifter

för tilläggssjukpenning i vad

den svarar mot inkomst av anställning.

Medlen fördelas mellan kassorna

i förhållande till deras utgifter

för vartdera ändamålet under

året; och skola därvid de utgifter

för läkemedel, som enligt vad

därom är särskilt stadgat åvila kassorna,

anses ingå i utgifterna för

sjukvårdsersättning. Konungen äger

med riksdagen förordna, att viss del

av de medel, som enligt vad nu sagts

skola tillgodoföras de allmänna försäkringskassorna,

i stället skall ingå

till en fond, benämnd allmänna

sjukförsäkringsfonden,

vilken förvaltas enligt grunder som

fastställas i enahanda ordning.

6 §•

Sjukförsäkringsavgift fastställes —

Avgifterna enligt 2 § andra stycket

skola vara så avvägda, att de i

förening med andra för denna del

av försäkringen tillgängliga medel

förslå till bestridande av den allmänna

försäkringskassans utgifter för

sjukpenning jämte barntillägg samt

för moderskapspenning ävensom till

förvaltningskostnader och erforderlig

fondering; och skola därvid utgifterna

för barntillägg och moderskapspenning

inbegripas i utgifterna

för grundsjukpenning. Avgifterna

skola i vad de avse grundsjuk
-

— — —- öretal bortfaller.

Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning

beräknas för hela

året, avgift avseende utgifter för

grundsjukpenning för varje månad,

under vilken den försäkrade varit

placerad i sjukpenningklass, och avgift

avseende utgifter för tilläggssjukpenning

för varje månad, under

vilken den försäkrade varit placerad

i sjukpenningklass nr 3 eller högre

s jukpcnningklass.

Avgifterna avseende utgifter för

sjukvårdsersättning, grundsjukpenning

och tilläggssjukpenning skola

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

penning vara lika störa för samtliga

till grundsjuk penning berättigade

försäkrade i den allmänna försäkringskassan.

Såvitt angår tillåggssjukpenning

skola avgifterna, till

den del sådan sjukpenning svarar

mot inkomst av anställning, vara

lika stora för alla försäkrade i kassan,

som med avseende å sådan inkomst

tillhöra samma sjukpenningklass.

Till den del tilläggssjukpenning

svarar mot inkomst av annat

förvärvsarbete skola avgifterna vara

lika stora för samtliga försäkrade i

kassan, för vilka den nämnda delen

av sjukpenningen är lika stor och

för vilka samma karenstid gäller;

därest undantagande, som avses i

3 kap. 2 § första stycket sista punkten,

upphört att äga giltighet eller

övergång till kortare karenstid skett

efter ingången av den månad varunder

den försäkrade fyllt fyrtio år,

må dock med hänsyn till skillnad

mellan de försäkrade i fråga om deras

ålder göras avvikelse från vad

nu stadgats. Avgifterna skola beräknas

för månad.

(Föreslagen lydelse)

var för sig vara så avvägda, att de i

förening med andra för ifrågavarande

del av försäkringen tillgängliga

medel förslå till bestridande av den

allmänna försäkringskassans utgifter

för respektive ändamål ävensom

till förvaltningskostnader och erforderlig

fondcring.

Avgifterna avseende utgifter för

sjukvårdsersättning och grundsjukpenning

skola var för sig vara lika

störa för samtliga avgifts pliktiga

försäkrade i den allmänna försäkringskassan.

Försäkrads avgifter för

dessa ändamål må för år räknat tillsammans

icke överstiga ett belopp

motsvarande en tiondel av hans till

statlig inkomstskatt beskattningsbara

inkomst vid taxering året näst

efter det år sjukförsäkringsavgiften

avser eller, om han taxerats enligt

för gift skattskyldig gällande bestämmelser,

en tjugondei av den sammanlagda

beskattningsbara inkomsten.

Nedsättning göres i första hand på

avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning.

Avgifterna avseende utgifter för

tilläggssjukpenning skola, till den

del sådan sjukpenning svarar mot inkomst

av anställning, vara lika störa

för alla försäkrade i den allmänna

försäkringskassan, vilka med avseende

på sådan inkomst tillhöra samma

sjukpenningklass. Till den del

tilläggssjukpenningen svarar mot inkomst

av annat förvärvsarbete skola

avgifterna vara lika stora för samtliga

försäkrade i kassan, för vilka

den nämnda delen av sjukpenningen

är lika stor och för vilka försäkringen

är lika med avseende på karens
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 ur 1966

(Nuvarande lydelse)

Är försäkrad på grund av vad i

4 kap. 3 § stadgas vid ingången av

månad, för vilken avgift enligt 2 §

andra stycket skall utgå, icke berättigad

till sjukpenning för minst nittio

dagar, nedsättes avgiften till hälften

av det belopp, vartill den eljest

skolat uppgå. Har försäkrad under

visst år åtnjutit inkomst, för vilken

erlagts sjömansskatt, skall avgift enligt

2 § andra stycket avseende samma

år nedsättas med en tolftedel för

varje månad, under vilken sådan inkomst

åtnjutits.

Avgifterna enligt 2 § tredje stycket

skola vara så avvägda, att

de i förening med andra härför

tillgängliga medel förslå till bestridande

av den allmänna försäkringskassans

utgifter för sjukvårdsersättning,

däri inbegripet utgifter för läkemedel,

ävensom till förvaltningskostnader

och erforderlig fondering.

Avgifterna skola vara lika stora för

samtliga avgifts pliktiga försäkrade

i kassan samt beräknas för år. 4

(Föreslagen lydelse)

tid; därest undantagande, som avses

i 3 kap. 2 § första stycket sista punkten,

upphört att äga giltighet eller

övergång till försäkring med kortare

karenstid eller utan karenstid skett

efter ingången av den månad varunder

den försäkrade fyllt fyrtio år,

må dock med hänsyn till skillnad

mellan de försäkrade i fråga om deras

ålder göras avvikelse från vad

nu stadgats.

Är försäkrad på grund av vad i

4 kap. 3 § stadgas vid ingången avmånad,

för vilken avgift avseende

utgifter för grundsjukpenning eller

tilläggssjukpenning skall utgå, icke

berättigad till sjukpenning för minst

nittio dagar, nedsättes avgiften till

hälften av det belopp, vartill den eljest

skolat uppgå. Har försäkrad under

visst år åtnjutit inkomst, för vilken

erlagts sjömansskatt, skall avgift

avseende utgifter för grundsjukpenning

eller tilläggssjukpenning,

vilken hänför sig till samma år, nedsättas

med en tolftedel för varje månad,

under vilken sådan inkomst åtnjutits.

Den som fullgör tjänstgöring såsom

värnpliktig må, om han senast

två månader efter tjänstgöringens

slut gjort framställning därom hos

den allmänna försäkringskassan, befrias

från avgift avseende utgifter för

grundsjukpenning eller tilläggssjukpenning

för varje hel månad av

t jänstgöringstiden.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

t

Till allmän försäkringskassa utgår

för varje år statsbidrag

med hälften av kassans utgifter för

a) sjukvårdsersättning, dock ej

ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

§•

Till allmän försäkringskassa utgår

för varje år statsbidrag

med fyrtio procent av kassans utgifter

för

a) sjukvårdsersättning, dock ej

ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

Kvinnlig försäkrad,

Genom frivilliga

Sjukpenning som avses i denna

paragraf må ej uppgå till högre belopp

än tolv kronor för dag. Ej heller

må sjukpenningtillägg uppgå till

högre belopp än som motsvarar skillnaden

mellan tolv kronor och den

sjukpenning, vartill den försäkrade

är berättigad enligt 3 kap.

Vid tillämpning------

visst sjukpenningtillägg.

3 kap.

Sjukpenning som avses i denna

paragraf må ej uppgå till högre belopp

än femton kronor för dag. Ej

heller må sjukpenningtillägg uppgå

till högre belopp än som motsvarar

skillnaden mellan femton kronor och

den sjukpenning, vartill den försäkrade

är berättigad enligt 3 kap.

- — — denna paragraf.

21 kap.

1 §•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Utan hinder av 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om allmän försäkring

må försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass nr 15, placeras i högre

sjukpenningklass vid ingången av år 1967. Det åligger försäkrad, som skall

placeras i högre sjukpenningklass, att dessförinnan lämna de uppgifter

som erfordras för klassplaceringen.

Såvitt angår tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete

och beträffande vilken vid utgången av år 1966 gäller en karenstid

av tre dagar, skall samma karenstid gälla även efter ikraftträdandet,

om den försäkrade dessförinnan gör anmälan därom.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgifter och statsbidrag för

tid före ikraftträdandet.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

51

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1959 (nr 555)

angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1951)

angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

3

Avgiften till sjukförsäkringen utgår

efter den för året gällande procentsatsen

och beräknas för varje

redare å summan av lön till arbetstagare

som i 1 § sägs, sedan därifrån

för varje arbetstagare dragits sådan

del av lön, som för år räknat överstigit

tjugutvåtusen kronor. Härvid

skall bortses från arbetstagare, som

icke är obligatoriskt försäkrad enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring.

5

Av avgiften till sjukförsäkringen

skola fyra femtondelar användas till

bestridande av de allmänna försäkringskassornas

utgifter för sjukvårdsersättning

och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter

för tilläggssjukpenning.

(Föreslagen lydelse)

Avgiften till sjukförsäkringen utgår

efter den för året gällande procentsatsen

och beräknas för varje

redare å summan av lön till arbetstagare

som i 1 § sägs, sedan därifrån

för varje arbetstagare dragits sådan

del av lön, som för år räknat överstigit

sju och en halv gånger det i

1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring

omförmälda basbelopp, som

gäller vid årets ingång. Härvid skall

bortses från arbetstagare, som icke

är obligatoriskt försäkrad enligt lagen

om yrkesskadeförsäkring.

Av avgiften till sjukförsäkringen

skola sju tjugosjättedelar användas

till bestridande av de allmänna försäkringskassornas

utgifter för sjukvårdsersättning

och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter för

tilläggssjukpenning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgifter för tid före ikraftträdandet.

* 3

1 Förordningen omtryckt 1962:397.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1960

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring (ändrad

1964: 146 och 156 samt 1965: 144 och 752) består den allmänna försäkringen

av sjukförsäkring, folkpensionering och försäkring för tilläggspension. Till

den allmänna försäkringen är anslutna en frivillig sjukpenningförsäkring

och en frivillig pensionsförsäkring (1 kap. 1 §). Försäkrade är enligt huvudregeln

svenska medborgare samt icke svenska medborgare, som är mantalsskrivna

i Sverige (1 kap. 3 §). Den som är försäkrad skall, om han är bosatt

i riket, vara inskriven hos allmän försäkringskassa fr. o. m. den månad

då han fyller 16 år (1 kap. 4 §).

Sjukförsäkringen avser dels sjukvårdsersättning, dels sjukpenning och

moderskapspenning. Bestämmelserna om sjukpenning och moderskapspenning

finns i huvudsak i lagens 3 kap. Rätten till sjukpenning är beroende

av placering i sjukpenningklass. Den som är inskriven hos allmän

försäkringskassa och har minst 1 800 kr. i årsinkomst av förvärvsarbete

skall vara placerad i sjukpenningklass (2 § första stycket). Dessutom är

under vissa förutsättningar kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa,

placerad i sjukpenningklass, fastän hennes årsinkomst av

förvärvsarbete inte uppgår till 1 800 kr. (den s.k. hemmafruförsäkringen).

Förutsättningarna är att kvinnan är gift och stadigvarande sammanbor med

sin make eller att hon stadigvarande sammanbor med barn under 16 år till

henne eller hennes make eller med annan man, med vilken hon varit gift

eller har eller har haft barn (2 § sista stycket). Hemmafruförsäkringen upphör

alltid senast med utgången av den månad då kvinnan fyllt 67 år (3 §).

Sjukpenningklasserna är 15 till antalet. De som omfattas av hemmafruförsäkringen

är placerade i sjukpenningklass nr 1, där hel sjukpenning utgör

5 kr. för dag. Inplaceringen i de övriga klasserna sker med hänsyn till

storleken av inkomsten av förvärvsarbete. Reglerna härför samt storleken

av hel sjukpenning i de nämnda klasserna framgår av tabell på nästa sida.

Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgör 5 kr. grundsjukpenning och

återstoden tilläggssjukpenning. Sjukpenningen i klasserna nr 1 och 2 är

alltså enbart grundsjukpenning.

Om den försäkrade åtnjuter sjukhusvård, minskas sjukpenningen med

5 kr., dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Minskningen skall

intill ett belopp av 2 kr. 50 öre anses belöpa på grundsjukpenningen. Sammanbor

en kvinna stadigvarande med barn under tio år till henne eller hennes

make eller till någon, med vilken hon stadigvarande sammanbor och

med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn, åtnjuter hon dock

vid sjukhusvård sjukpenning med lägst 5 kr. (4 §).

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

53

Sjukpenning-

klass

nr

Inkomsten av förvärvsarbete

uppgår för år

Sjukpenning

kr

till

kr

men ej till

kr

2

1 800

2 600

5

3

2 600

3 400

6

4

3 400

4 200

7

5

4 200

5 000

8

6

5 000

5 800

9

7

5 800

6 800

10

8

6 800

8 400

12

9

8 400

10 200

14

10

10 200

12 000

16

11

12 000

14 000

18

12

14 000

16 000

20

13

16 000

18 000

22

14

18 000

21 000

25

15

21 000

—

28

Vid inplaceringen i sjukpenningklass skiljer man, såvitt angår tilläggssjukpenningen,

mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete.

Har den försäkrade inkomst av båda slagen, läggs inkomsten

av anställning i botten, så att han blir placerad för inkomst av anställning

i den klass, som han skulle ha tillhört om han haft enbart inkomsten av

anställning, och i övrigt för inkomst av annat förvärvsarbete. Uppdelningen

på inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete har betydelse

för finansieringen av tilläggssjukpenningen och för möjligheterna att

vara undantagen från försäkringen såvitt gäller tilläggssjukpenningen. Genom

s. k. likställighetsavtal kan ersättning för arbete, som försäkrad utför

för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, anses såsom inkomst

av anställning (2 § första och andra styckena).

Såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete kan en försäkrad anmäla

undantagande från försäkringen för tilläggspension. Under den tid sådant

undantagande gäller är den försäkrade också undantagen från sjukförsäkringen,

såvitt gäller tilläggssjukpenning på grund av inkomst av annat förvärvsarbete.

Undantagandet innebär alltså i sjukpenninghänseende, att

sjukpenningklassen, utom såvitt angår grundsjukpenningen, bestäms med

bortseende från inkomsten av annat förvärvsarbete (2 § första stycket sista

punkten).

Sjukpenningklassplaceringen skall omprövas, när försäkringskassan fått

kännedom om att den försäkrades inkomstförhållanden undergått ändring

av betydelse för placeringen. Likaså skall en omprövning ske, när undantagande

från försäkringen blir giltigt eller upphör att gälla samt när förtidspension

beviljas den försäkrade eller redan utgående förtidspension

ändras med hänsyn till ändring av den försäkrades arbetsförmåga. Ändring

av klassplaceringen av nu angivna skäl får inte ske förrän vid månadsskiftet

efter det då beslutet om ändringen fattats. Ändring av klassplaceringen

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

i annat fall skall ske vid månadsskiftet närmast efter det då anledning till

ändringen uppkommit. Ändring på grund av att en kvinna inte längre skall

tillhöra hemmafruförsäkringen därför att hennes man eller den man med

vilken hon stadigvarande sammanbott avlidit får dock inte verkan förrän

vid fjärde månadsskiftet efter dödsfallet (5 §).

Till sjukpenning utges barntillägg för den försäkrades eller hans makes

barn under 16 år, med vilket den försäkrade stadigvarande sammanbor.

Barntillägg kan också under vissa förutsättningar utgå för barn som den

försäkrade är underhållsskyldig för men inte stadigvarande sammanbor

med. En kvinnlig försäkrad får inte barntillägg till sin sjukpenning för barn

över tio år om hennes make är placerad i sjukpenningklass, såvida inte

försäkringskassan på förhand medgivit att hon får barntillägg. Sådant medgivande

kan lämnas endast om kvinnans inkomst av förvärvsarbete överstiger

mannens och medför att barntillägg för barnet ej utgår till mannens

sjukpenning. Barntillägg till hel sjukpenning utgör 1 kr. för ett eller två

barn, 2 kr. för tre eller fyra barn samt 3 kr. för fem eller flera barn. En

kvinnlig försäkrad, som stadigvarande sammanbor med barn under tio år,

får dock alltid lägst 2 kr. i barntillägg till hel sjukpenning (9 §).

Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av ai''betsförmågan

med minst hälften. Vid fullständig nedsättning utgår hel sjukpenning

och eljest halv sjukpenning (7 §). Vid halv sjukpenning halveras

även barntillägget (9 §).

Sjukpenning utgår inte under en karenstid, som utgörs av de tre första

dagarna av varje sjukperiod, insjuknandedagen inräknad. Karenstid tilllämpas

dock inte, om den försäkrade vid sjukperiodens början är berättigad

till daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Om en ny sjukperiod börjar

inom 20 dagar från föregående sjukperiods slut, räknas vidare inte någon

ny karenstid vid den senare sjukperioden.

Karenstiden kan, såvitt gäller tilläggssjukpenning som svarar mot inkomst

av annat förvärvsarbete än anställning, förlängas till 33 eller 93 dagar.

Förutsättning är att den försäkrade gör anmälan därom. Är den försäkrade

under 55 år och har god hälsa, kan han återgå till kortare karenstid.

Sjukpenning får inte utges för tid, innan sjukdomsfallet anmälts till försäkringskassan,

om det inte förelegat hinder för att göra anmälan eller

eljest särskilda skäl föranleder att sjukpenning bör utgå (10 §).

Sjukpenning kan i princip utgå utan någon begränsning i tiden. Vid långvariga

fall av nedsättning av arbetsförmågan skall i regel sjukpenningen

avlösas av förtidspension. Utgår hel förtidspension, skall den försäkrade

inte längre vara placerad i sjukpenningklass, vilket medför att sjukpenningen

upphör att utgå (3 §). Vidare gäller enligt 4 kap. 3 §, att en försäkrad

inte får uppbära sjukpenning för mer än sammanlagt 180 dagar efter

ingången av den månad då han fyllt 67 år eller dessförinnan tagit ut ålderspension

enligt lagen om allmän försäkring.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

55

Sjukpenningen är skattefri. Till följd av skattesystemets utformning

kan sjukpenningen sägas vara mer värd för den ogifte än för den gifte. Om

hänsyn tas till den skatteminskning som blir följden av den bortfallna förvärvsinkomsten,

kompenserar sjukpenningen i de vanligaste inkomstlägena

(58—69 % av inkomstbortfallet för den ogifte och 61—64 % för den gifte.

Kungl. Maj:t kan föreskriva undantag från bestämmelserna om sjukpenningklassplacering

för arbetstagare, som enligt statliga föreskrifter eller pä

grund av kommunala bestämmelser är berättigade till lön vid sjukdom eller

barnsbörd. Om sådant undantag inte föreskrivits kan så kallat arbetsgivarinträde

ske för de nämnda gruppernas del. Detta innebär att arbetsgivaren

i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer har rätt att erhålla sjukpenning och

barntillägg, som tillkommer arbetstagaren. Arbetsgivarinträde kan också

komma till stånd genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits av

huvudorganisation (16 §).

Något undantag från bestämmelserna om sjukpenningklassplacering gäller

f. n. inte. Arbetsgivarinträde däremot föreligger för huvudparten av statens

anställda.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa eller skulle

ha varit inskriven om hon fyllt 16 år, har vid barnsbörd rätt till moderskapspenning.

Denna utgör 900 kr. Vid flerbörd tillkommer 450 kr.

för varje barn utöver ett (12 §).

En kvinna, som under minst 270 dagar i följd omedelbart före nedkomsten

eller den beräknade tidpunkten för nedkomsten varit placerad i sjukpenningklass

nr 3 eller i högre sjukpenningklass eller skulle ha varit placerad

i sådan sjukpenningklass om hon fyllt 16 år, är berättigad till tillläggssjukpenning

med anledning av barnsbörden. Tilläggssjukpenningen utgår

tidigast fr. o. m. sextionde dagen före den beräknade tidpunkten lör

nedkomsten och senast fr. o. m. förlossningsdagen så länge kvinnan utan

avbrott avhåller sig från förvärvsarbete, dock högst för 180 dagar. Tilläggssjukpenning

på grund av barnsbörd är inte förenad med rätt till barntillägg

(13 §).

De grundläggande bestämmelserna om den frivilliga sjukpenningförsäkringen

finns i 21 kap. lagen om allmän försäkring. Den

frivilliga försäkringen äger rum hos allmän försäkringskassa och står i

princip öppen för två kategorier försäkrade, nämligen hemmafruar och

studerande.

Såsom villkor för att en hemmafru skall få tillhöra den frivilliga försäkringen

gäller att hon skall vara omfattad av den obligatoriska hemmafruförsäkringen

eller skulle ha varit det, om hennes inkomst av förvärvsarbete

inte uppgått till 1 800 kr. om året. En ytterligare förutsättning är

att kvinnan inte åtnjuter förtidspension. Den frivilliga försäkringens förmåner

till hemmafruar utgår i form av sjukpenningtillägg.

Studerandeförsäkringen står öppen för försäkrade, som till följd av stil
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

dier eller annan utbildning som beräknas pågå minst ett halvt år inte eller

endast i ringa utsträckning ägnar sig åt förvärvsarbete. Försäkringen gäller

sjukpenning jämte barntillägg eller, i fråga om den som är sjukpenningklassplacerad,

sjukpenningtillägg till den obligatoriska sjukpenningen.

Närmare bestämmelser om den frivilliga sjukpenningförsäkringen finns

i kungörelsen den 25 maj 1962 (nr A02) om frivillig sjukpenningförsäkring

hos allmän försäkringskassa. Enligt denna skall försäkring för sjukpenningtillägg

gälla 1, 2, 3, 4, 5, 6 eller 7 kr. för dag. Tillägget och sjukpenningen

enligt den obligatoriska försäkringen får dock inte sammanlagt uppgå

till mer än 12 kr. för dag. Försäkring för sjukpenning skall gälla 5, 6, 7,

8, 9, 10, 11 eller 12 kr. för dag. I fråga om den frivilliga försäkringen för

hemmafruar skall efter den försäkrades val gälla en karenstid av 3, 18, 33

eller 93 dagar. För studerandeförsäkringen gäller alltid en karenstid av

18 dagar. Sjukpenning eller sjukpenningtillägg enligt studerandeförsäkringen

utgår endast vid sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan.

Frivillig sjukpenningförsäkring får meddelas endast den som inte fyllt

55 år och som har god hälsa.

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter

från de försäkrade, avgifter från arbetsgivarna samt statsbidrag.

Regler om finansieringen finns i 19 kap. lagen om allmän försäkring.

I den försäkrades sjukförsäkringsavgift för visst år kan ingå dels avgift

avseende den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukpenning jämte

barntillägg samt för moderskapspenning, dels avgift avseende kassans utgifter

för sjukvårdsersättning. Avgift avseende utgifter för sjukpenning

m. m. tas ut, om den försäkrade under året varit placerad i sjukpenningklass,

dock med undantag i vissa fall för den som fullgör värnpliktstjänstgöring.

Avgiften beräknas per månad. Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning

tas ut, om det vid nästföljande års taxering beräknats till

statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst för den försäkrade eller person,

med vilken han samtaxeras. Försäkrade, som vid avgiftsårets utgång

fyllt 67 år eller för december månad samma år åtnjutit ålderspension eller

förtidspension är dock befriade från den del av avgiften som avser utgifter

för sjukvårdsersättning (2 §).

Avgifterna avseende allmän försäkringskassas utgifter för sjukvårdsersättning

skall vara så avvägda, att de i förening med andra för ändamålet

tillgängliga medel förslår till bestridande av nämnda utgifter jämte utgifter

för läkemedel ävensom till förvaltningskostnader och erforderlig fondering.

Avgifterna skall vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga försäkrade

i kassan och beräknas för år.

Såvitt gäller allmän försäkringskassas utgifter för sjukpenning, skall avgifterna

var så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga medel förslår

till bestridande av kassans utgifter för sjukpenning jämte barntillägg

samt för moderskapspenning ävensom till förvaltningskostnader och er
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

forderlig fondering. Härvid skall utgifterna för barntillägg och moderskapspenning

inbegripas i utgifterna för grundsjukpenning. Avgifterna avseende

utgifter för grundsjukpenning skall vara lika stora för samtliga försäkrade,

som är berättigade till grundsjukpenning i kassan. I fråga om tilläggssjukpenning

skall avgifterna till den del tilläggssjukpenningen svarar mot inkomst

av anställning vara lika stora för alla försäkrade i kassan, vilka med

avseende på sådan inkomst tillhör samma sjukpenningklass. Till den del

tilläggssjukpenning svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete skall avgifterna

vara lika stora för samtliga försäkrade i kassan, för vilka nämnda

del av sjukpenningen är lika stor och för vilka samma karenstid gäller (6 §).

Beträffande storleken av de försäkrades avgifter till sjukförsäkringen

kan nämnas, att avgiften avseende utgifter för sjukvårdsersättning för

år 1965 uppgick i genomsnitt för hela landet till 68 kr. och för Stockholm

till 77 kr. Såvitt gäller grundsjukpenning var motsvarande siffror resp. 60

och 75 kr. Avgiften avseende tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst

av anställning, utgjorde i sjukpenningklass nr 13 (årsinkomsten uppgår till

16 000 kr. men ej till 18 000 kr.) för år 1965 i genomsnitt för hela riket

132 kr. och för Stockholm 163 kr. När det gäller tilläggssjukpenning, som

svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete och utgår med tre dagars karenstid,

var motsvarande belopp resp. 255 och 357 kr. Vid 33 dagars karenstid

sjönk beloppen till resp. 142 och 183 kr. och vid 93 dagars karenstid

till resp. 81 och 102 kr.

Arbetsgivaravgiften utgår på löner upp till 22 000 kr. för år räknat, varvid

det dock bortses från löner som under ett år inte uppgått till 300 kr.

( 1 g). Avgiftsuttaget är 1,5 %. Av avgiften går 4/15 till bestridande av utgifterna

för sjukvårdsersättning och 11/15 till bestridande av utgifterna

för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning (4 §).

Avsikten är att cirka 60 % av sistnämnda utgifter skall täckas genom

arbetsgivaravgifter.

Statsbidraget utgår med 50 % av allmän försäkringskassas utgifter för

sjukvårdsersättning utom ersättning för sjukhusvård i riket, grundsjukpenning,

barntillägg och moderskapspenning (7 g).

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen finansieras genom avgifter från

dem som är anslutna till försäkringen och med statsbidrag. Statsbidraget

utgör 20 % av kassans utgifter för sjukpenning och sjukpenningtillägg

samt 75 % av kassans utgifter för barntillägg (8 § kungörelsen om frivillig

sjukpenningförsäkring hos allmän försäkringskassa).

Sjukpenning jämte barntillägg kan utgå även från yrkesskadef ö rsäkringen,

som regleras i lagen den 14 ma j 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

(omtryckt 1962:408). Mellan yrkesskadeförsäkringen och

den allmänna försäkringen gäller i sjukförsäkringshänseende eu långtgående

samordning, som i huvudsak innebär att sjukvårdsersättning och sjukpenning

jämte barntillägg vid yrkesskada under de första 90 dagarna efter

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

skadans inträffande utgår från allmän försäkringskassa enligt den allmänna

försäkringens regler (11 §). Först därefter utgår sjukpenning och barntillägg

enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Dess regler skiljer sig inte mycket

från motsvarande regler i den allmänna försäkringen. Yrkesskadeförsäkringens

sjukpenningskala ansluter sig nära till sjukpenningskalan i den

allmänna försäkringen, men sjukpenningen sjunker, utom i de tre lägsta

klasserna, vid utgången av den månad då den skadade fyllt 67 år. Vidare

upptar yrkesskadeförsäkringens sjukpennningskala endast 13 klasser, av

vilka den högsta motsvarar sjukpenningklass nr 12 i den allmänna försäkringen.

Sålunda utgår sjukpenningen i klass nr 13 vid en arbetsinkomst

av 14 000 kr. och däröver. Trots att yrkesskadeförsäkringens sjukpenningskala

inte tar hänsyn till högre inkomster än 14 000 kr., sjunker inte sjukpenningen

vid samordningstidens slut för dem som inom den allmänna försäkringen

är placerade i högre sjukpenningklass än nr 12. Enligt en särskild

regel får nämligen sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen inte i

något fall utgå med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpenning från allmän

försäkringskassa, om skadan inte utgjort yrkesskada (13 §).

Yrkesskadeförsäkringen finansieras helt med arbetsgivaravgifter.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

59

Sjuklöneförmåner för vissa grupper

Betydande grupper av anställda erhåller vid sjukdom löneförmåner t rån

arbetsgivaren. Uppskattningsvis 800 000—900 000 personer har rätt till

sjuklön. I regel består sjuklöneförmånerna i att arbetsgivaren utger lön,

som är lägre än den eljest utgående lönen, såväl under karensdagarna som

under därefter följande sjukdomstid. För en del grupper är rätten till sjuklön

begränsad till viss tid.

Enligt allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän

(AST) utgår vid sjukdom, som inte är föranledd av i tjänsten ådragen

yrkesskada, i regel lön med A-avdrag under såväl karensdagarna som under

därefter följande sjukdomstid. Lönen med A-avdrag motsvarar 89 92 %

av den eljest utgående lönen. De tjänstemannen tillkommande sjukpenningförmånerna

uppbärs i gengäld av staten, s. k. arbetsgivarinträde. De nu

angivna sjuklöneförmånerna tillkommer inte vissa extra tjänstemän med

kort anställningstid. Vid sjukdom, som föranletts av yrkesskada, utgar i

princip sjuklöneförmåner efter gynnsammare regler.

För de hos staten anställda arbetarna tillämpas enligt gällande huvudavtal

i stort sett motsvarande regler. Sålunda äger arbetare vid sjukdomsfall,

som inträffar efter det att han uppnått sex månaders anställning,

rätt till sjuklön som utgår med 90 % av hans semesterlön. Även här gäller

gynnsammare regler vid sjukdom på grund av yrkesskada.

Sjuklöneförmåner tillkommer även anställda hos kommunerna och

landstingen. Reglerna om sjuklön för dessa anställda uppvisar stor överensstämmelse

i sak med vad som gäller på det statliga området. Sjuklönen

vid sjukdom, som inte har sin grund i yrkesskada, utgör under de första

åtta dagarna av sjukperioden 80 % och under den följande sjukdomstiden

90 % av lönen. I fråga om de hos kommunerna anställda krävs dock för

tjänstemän sex kalendermånaders heltidsanställning i följd och för arbetare

75 fullgjorda arbetsdagar under pågående anställning. För arbetstagare, som

inte har pensionsrätt enligt för kommunala (landstingskommunala) arbetstagare

gällande bestämmelser, är dock rätten till sjuklöneförmåner för mer

än 365 dagar beroende på arbetsgivarens ensidiga prövning. Kommunerna

och landstingen tillämpar inte arbetsgivarinträde, utan sjuklöneförmånerna

är i stället samordnade med sjukpenningförmånerna på så sätt att från

sjuklönen görs avdrag med belopp som i princip skall motsvara sjukpenningförmånen

när hänsyn tas till att sjukpenningen är skattefri.

Även på den privata sektorn förekommer sjuklöneförmåner. Industritjänstemännen

och arbetsledarna är sålunda enligt gällande kollektivavtal

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

berättigade till full lön fr. o. m. första sjukdagen. För dag då sjukpenning

utgår görs ett sjukavdrag. Sjuklön utgår för återstoden av den månad då

arbetsoförmågan börjar samt därutöver i tre månader för den som varit

anställd minst ett år i följd och har fyllt 21 år (grupp I) och i en månad

för övriga (grupp II). Den tid för vilken sjuklön kan utgå är per 12-månadersperiod

maximerad till 105 dagar för anställda i grupp I och till 45 dagar

för anställda i grupp II. Från denna maximitid avräknas det antal sjuklönedagar

som den anställde vid arbetsoförmågans inträde åtnjutit under

närmast föregående 12-månadersperiod.

En stor grupp, som har sjuklöneförmåner, är de handelsanställda. Av

dessa har de inom grosshandeln anställda i huvudsak samma sjuklöneförmåner

som industritjänstemännen. Detaljhandelns anställda har i stort

sett liknande sjuklöneförmåner. För fast anställd personal utgör sjuklönetiden

30 dagar (för de hos konsumentkooperationen anställda 60 dagar) under

det första anställningsåret och 180 dagar efter fyra anställningsår.

Lagerarbetare och chaufförer har dock rätt till sjuklön endast för karensdagarna,

för vilka arbetsgivaren utger 60 % av lönen.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts proposition nr 113 år 1966

61

Förhållanden i vissa främmande länder

Danmark

Om den danska sjukförsäkringen stadgas i Lov om den offentlige sygeforsikring

av den 10 juni 1960. Alla över 16 år, som är bosatta i Danmark,

har rätt att efter ansökan bli upptagna som förmånsberättigade sjukkassemedleminar.

En förmånsberättigad medlems barn under 16 år har rätt till

hjälp från sjukkassan. Personer över 16 år, som inte är förmånsberättigade

medlemmar, är skyldiga att vara avgiftsbetalande medlemmar av en sjukkassa.

En sådan medlem betalar väsentligt lägre avgift än en förmånsberättigad

medlem men är i gengäld inte berättigad till hjälp från kassan eller

till sjukpenning (»dagpenge») vid sjukdom. En avgiftsbetalande medlem

kan vid varje tidpunkt efter ansökan bli förmånsberättigad medlem och

har därefter rätt till sjukpenning samt — efter att ha genomgått en karenstid

av sex månader —- rätt till annan hjälp från sjukkassan.

Sjukpenning

Förmånsberättigad sjukkassemedlem, som är löntagare och ej uppbär

lön under sjukdom, har vid sjukdom rätt till sjukpenning ur en speciell

»dagpengefond», som finansieras genom bidrag från arbetstagare, arbetsgivare

och staten. Företagare, hemmafruar eller studerande omfattas således

inte av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen.

Som allmänt villkor för rätt till sjukpenning gäller att medlemmen vid

sjukdomens början måste ha varit i arbete och ha arbetat minst 40 timmar

under de sista fyra veckorna.

Sjukpenning utgår med 26 kr. per dag till familjeförsörjare, med 20 kr.

per dag till andra anställda över 18 år och med 10 kr. per dag till andra anställda

under 18 år. Fr. o. in. den 1 april 1966 kommer sjukpenningen att

utgöra 33 kr. för familjeförsörjare, 26 kr. för andra löntagare över 18 år

och 13 kr. för övriga löntagare under 18 år.

Sjukpenningen, som är skattepliktig inkomst, utbetalas endast för sex

lagar i veckan.

Eftersom sjukpenningens storlek inte direkt är beroende av inkomstens

storlek kan man inte säga att någon speciell kompensationsnivå eftersträvas.

Sjukpenningen får dock inte överstiga 4/5 av medlemmens vanliga arbetsinkomst.

I förening med annan penninghjälp, exempelvis sjuklön som

medlemmen erhåller under sjukdom, får sjukpenningen inte överstiga 9 10

av arbetsinkomsten.

Sjukpenning utgår för högst 156 dagar under tolv på varandra iöljande

månader.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

Kontrollfrågor

Läkarintyg kan i allmänhet infordras endast när sjukdomen varar mer

än två veckor.

Karenstid

Före den 1 april 1965 utgick sjukpenning inte för de första sex dagarna

av varje sjukdomsperiod. Denna ordning motiverades år 1959 på följande

sätt i »Betaenkning om den offentlige sygeforsikring».

En bestemmelse om ventetid er dels begrundet i den tanke, åt de forsikrede

må baere en vis selvrisiko. Den har derhos stor finansiel betydning:

Ved åt der ikke ydes dagpenge for de förste 6 dage af hvert sygdomstilfaelde,

kan man regne med, åt henved halvdelen af samtlige sygdomstilfaelde

falder uden for forsikringsmaessig dsekning. De herved sparede belpb

kan anvendes til en bedre hjaelp til de långvarigt syge, end det ellers ville

vaere muligt. Endelig har ventetiden kontrolmaessig betydning. Vanskelighederne

ved åt fastslå, om sygdom virkelig har foreligget, gpr sig sserligt

gaeldende i de kortvarige sygdomstilfaelde. Fors0g på åt opnå dagpenge med

urette er vanskeligere åt gennemfpre med den foreslåede bestemmelse, da

pågaeldende med en sådan ventetid fprst vil få dagpenge udbetalt 2 uger

efter sygdommens indtraeden.

Fr. o. m. den 1 april 1965 gäller att om sjukdomen varar mer än fyra

veckor utbetalas sjukpenning för karenstiden i efterskott. Denna ändring

har motiverats av en önskan om förbättrad hjälp till långtidssjuka. Ändringen

har beräknats öka utgifterna för sjukpenning med 7—8 %.

Sjuklön

Stats- och kommunaltjänstemän har rätt till sjuklön.

Personer som omfattas av »lov om retsforholdet mellem arbejdsgivere og

funktionärer», »lov om laerlingeforholdet», »medhjaelperloven» och »s0- mandsloven» har i allmänhet rätt till sjuklön.

Ibland stadgas i anställningskontrakt eller kollektivavtal att arbetsgivaren

skall utge sjuklön under viss tid. I vissa kollektivavtal har det överenskommits

att arbetsgivaren vid anställds sjukdom skall utge ett visst belopp

per dag som supplement till sjukpenningen. Antalet arbetstagare som är

berättigade till sjuklön är förhållandevis stort.

Den som på grund av lag eller avtal erhåller sjuklön får ingen sjukpenning.

Tilläggsförsäkring

Sjukkassemedlemmar, som inte får sjukpenning enligt huvudreglerna,

kan försäkra sig för rätt till sådan genom avtal med sjukkassan och mot

särskilt bidrag. Denna frivilliga sjukpenning skall utgöra minst 5 och högst

26 kr. per dag. Hemmafruar kan försäkra sig för en sjukpenning om högst

10 kr. per dag. Fr. o. m. den 1 april 1966 höjs maximibeloppet för hemmafruar

till 13 kr. och för övriga till 33 kr., allt för dag räknat.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Rätt till frivillig sjukpenning inträder tre månader efter ansökan. För

denna försäkring gäller en karenstid av två veckor. Fr. o. m. den 1 april

1966 förkortas karenstiden till en vecka, varjämte sjukpenningen kommer

att utgå i efterhand även för karenstiden, om sjukdomen varat mer än

fyra veckor.

Ca 105 000 personer beräknas ha tecknat frivilliga sjukpenningförsäkringar.

Möjlighet finns även att teckna helt privata tilläggsförsäkringar, vilket

dock torde göras i ganska liten utsträckning.

Finland

Reglerna om den finländska sjukförsäkringen återfinns huvudsakligen i

Sjukförsäkringslagen av den 4 juli 1963. Försäkringen är obligatorisk och

omfattar alla som är bosatta i Finland.

S jukpenning

Alla försäkrade mellan 16 och 65 års ålder har rätt att vid sjukdom erhålla

sjukpenning om de inte under den tid av tre månader, som föregått

sjukdomens början, av egen förskyllan varit utan arbete. Inte endast löntagare

har rätt till sjukpenning utan även egna företagare, hemmafruar,

vissa studerande m. fl.

Den kompensationsnivå man vill uppnå är ca 45 % av lönen. Detta uppnås

genom att man låter sjukpenningen utgöra 1,5 °/oo av den försäkrades

vid senaste beskattning konstaterade arbetsinkomst. Den del av inkomsten

som överstiger 15 000 mark (23 565 kr.) beaktas dock inte. För

inkomsttagare som ligger över denna inkomst gäller alltså inte den 45-procentiga

kompensationen.

För dem, vilkas inkomster ökat kraftigt sedan den senaste beskattningen,

skulle ovannämnda huvudregel för beräknande av sjukpenningens storlek

kunna leda till en alltför låg kompensation. Om därför den försäkrades arbetsinkomst

under de sista sex månaderna före sjukdomens början multiplicerad

med två är minst 20 % högre än den vid senaste beskattning

konstaterade inkomsten uträknas sjukpenningen med den högre inkomsten

som grund.

För dem som inte haft någon arbetsinkomst eller som haft lägre arbetsinkomst

än 2 750 mark (4 320 kr.) utgår minimisjukpenningen som är 4

mark (6:28 kr.). Maximisjukpenningen för ensamstående är 1,5 %o av

15 000 mark = 22: 50 mark (36: 33 kr.).

För den som är familjeförsörjare utgår försörj ar tillägg med 15 % av

sjukpenningen för make och 10 % för varje barn. Försörj artillägg kan

högst utgöra 50 % av sjukpenningen för ensamstående. Minimisjukpenningen

för den som har rätt till maximalt försörjartillägg (hustru och minst

4 barn) är således 6 mark (9:42 kr.) och maximisjukpenningen 33:75

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

mark (53: 02 kr.). För dem som har fullt försörj artillägg kan således kompensationen

bli betydligt högre än 45 %.

Sjukpenningen, som är skattefri inkomst, utgår endast för vardagar.

På grund av en och samma sjukdom utbetalas sjukpenning till utgången

av månaden före den månad under vilken antalet dagar för vilka sjukpenning

utgår skulle stiga till 300. Om alltså den trehundrade dagen infaller

den 25 april utgår sjukpenning t. o. m. den 31 mars.

Kontrollfrågor

Ansökan om sjukpenning bör åtföljas av »nödigbefunnen» utredning.

Läkarintyg fordras alltså inte ovillkorligen. Den försäkrade kan dock åläggas

att besöka läkare eller sjukhus. Vid varje betalningstermin fordras

intyg att den försäkrade varit borta från arbetet.

Karenstid

T. o. m. år 1966 gäller en karenstid av 14 vardagar. Fr. o. m. år 1967 kommer

denna att vara 7 vardagar. För den som regelbundet arbetar sön- och

helgdagar betraktas dessa som vardagar vid beräkning av karenstiden.

Insjuknar en försäkrad inom 30 dagar från den dag han senast erhöll

sjukpenning för samma sjukdom utgår sjukpenning fr. o. m. första vardagen

efter insjuknandet.

S juklön

I Finland gäller enligt lagen om arbetsavtal att arbetstagare under sjukdom

är berättigad till sjuklön från arbetsgivaren för tid motsvarande tilllämplig

uppsägningstid, dock högst för 14 dagar. Denna regel skulle i och

för sig kunna eliminera effekten av den långa karenstiden. I flera fall tilllämpas

dock endast en dags uppsägningstid för arbetare.

För statsanställda gäller särskilda regler om sjuklön. Många tjänstemän

i privat tjänst har dessutom enligt kollektivavtal rätt till sjuklön under

längre tid än lagen förutsätter.

Den som uppbär sjuklön erhåller ingen sjukpenning. Är den försäkrade

berättigad till en sjukpenning som är högre än hans aktuella lön får han

dock skillnaden mellan sjukpenningen och lönen. Den del av sjukpenningen,

som inte skall utbetalas till den försäkrade, erläggs till arbetsgivaren.

T illäggsförsäkring

Ca 40 000 arbetstagare är försäkrade för tilläggssjukpenning i särskilda

sjukkassor. Tilläggssjukpenningen är vanligen ca 60 % av dagslönen minus

den sjukpenning som utgår enligt den obligatoriska försäkringen. Karenstiden

är vanligtvis tre dagar och oftast ovillkorlig.

Försäkringsbolagen i Finland meddelar inte rena sjukförsäkringar.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 ur 1966

65

Norge

Reglerna om den norska sjukförsäkringen återfinns i Lov om syketrygd

av den 2 mars 1956. Den norska sjukförsäkringen är obligatorisk och omfattar

alla i landet bosatta.

Sjukpenning

Arbetstagare med en aktuell årsinkomst som överstiger 1 000 kr. har vid

sjukdom rätt till sjukpenning. Sjukpenning utgår dock inte för sjukdom

som inträffar innan anställningen varat 14 dagar med mindre arbetstagaren

har rätt till sjukpenning före anställningens början.

lcke-arbetstagare med en årlig arbetsinkomst över 1 000 kr. kan teckna

frivillig sjukpenningförsäkring inom den allmänna sjukförsäkringens ram

enligt särskilda regler.

Liksom i den svenska försäkringen finns det i Norge olika sjukpenningklasser,

närmare bestämt nio stycken. Klass 1 omfattar arbetstagare med

en aktuell årsinkomst mellan 1 000 och 2 000 kr; i denna klass utgår en

sjukpenning av 3 kr. per dag. I klass 9, den högsta sjukpenningklassen, som

omfattar arbetstagare med en aktuell årsinkomst över 25 000 kr., är sjukpenningen

19 kr. per dag.

För den som försörjer äkta make eller barn utgår ett tillägg av 2 kr. per

dag och försörjd person. Dessa tillägg är lika stora för alla arbetstagare.

Sjukpenningen, som är skattefri, utgår inte för söndagar.

Det är bl. a. på grund av den progressiva beskattningen svårt att konstatera

vilken kompensationsnivå som sjukpenningen ger. Uppskattningsvis

rör det sig om högst 40 % för ensamstående arbetstagare. I klass 9 kan det

naturligtvis bli en mycket låg kompensationsnivå.

Sjukpenningen och eventuella tillägg till denna från den frivilliga tillläggsförsäkringen

får inte överstiga 90 % av arbetstagarens inkomst efter

skatt.

Sjukpenning utgår i Norge i högst 104 veckor för en och samma sjukdom.

Efter 52 veckors sjukdom har den sjuke, helt utanför sjukförsäkringens

ram, rätt till »attfpringspenger», vilket närmast torde kunna översättas med

rehabiliteringsbidrag. Detta bidrag utgör 14 kr. per dag. Dessutom utgår

tillägg med 3 kr. för varje barn under 18 år, som försörjs av den sjuke, och

med 7 kr. för försörjd äkta make över 60 år. »Attfpringshjelpen» utgår således

med samma belopp till alla. Den som är föremål för rehabilitering

är berättigad till »attfpringspenger» även om sjukdomen inte varat i 52

veckor.

»Attfpringshjelpen» är så samordnad med sjukpenningen att den förmån

som i det enskilda fallet är gynnsammast utges. Ensamstående med inkomster

under 14 000 kr. om året får högre bidrag genom »attfpringshjelpen».

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

opaginerad Kontrollera mot PDF

6G

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Kontrollfrågor

Läkarintyg fordras alltid för rätt till sjukpenning. Sjukdomen anses i allmänhet

ha inträffat den dag då läkare söktes första gången.

Karenstid

I Norge tillämpas en karenstid av tre dagar, dagen för insjuknandet inräknad.

Söndagar inräknas i karenstiden.

Den norska sjukförsäkringen har alltid haft dessa regler om karenstid.

Några ändringar har inte diskuterats.

S juklön

Någon lagstadgad rätt till sjuklön finns inte i Norge. Statstjänstemän får

i regel sjuklön upp till ett år. Statligt eller kommunalt anställda arbetare

liksom privatanställda tjänstemän har i allmänhet genom avtal säkrat sig

rätt till sjuklön i en till tre månader.

När sjuklön utgår har arbetsgivaren rätt att uppbära sjukpenningen i

arbetstagarens ställe.

Tilläggs försäkring

Landsorganisasjonen i Norge och Norsk Arbeidsgiverforening överenskom

under avtalsförhandlingarna år 1956 om en tilläggsförsäkring till den obligatoriska

sjukförsäkringen. Försäkringen finansieras av arbetsgivare och

arbetstagare gemensamt.

Tilläggssjukpenningens storlek varierar efter inkomsten mellan 2 kr. och

10 kr. per dag. Försörj ar tillägg utgår inte. En karenstid av 14 dagar tillämpas.

Tilläggssjukpenningen utgår högst i 52 veckor för en och samma sjukdom.

Tyskland

Om den tyska sjukförsäkringen stadgas i Versicherungsordnung av den

19 juli 1911. Försäkringen är i princip obligatorisk för alla löntagare. Sedan

gammalt är dock tjänstemän med en inkomst över en viss gräns (f. n. 7 920

DM om året) inte obligatoriskt försäkrade.

Förmånstagare är den försäkrade och hans familjemedlemmar. Någon

viss anställningstid el. dyl. fordras inte för rätt till sjukförsäkringsförmåner.

Sjukpenning

Den tyska sjukpenningen utgår med 65 % av förmånstagarens daglön.

För arbetare som har en årslön som överstiger 7 920 DM beaktas dock inte

vid fastställandet av sjukpenningens storlek den del av inkomsten som överstiger

detta belopp. Som redan nämnts omfattas tjänstemän med inkomster

över 7 920 DM över huvud taget inte av sjukförsäkringen. För en försörjd

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

familjemedlem utgår vidare ett tillägg på 4 % av daglönen och för varje

ytterligare familjemedlem ett tillägg av 3 %. Sjukpenningen kan dock inte

överstiga 75 % av daglönen. En man med hustru och två barn får således

den maximala sjukpenningen dvs. 75 % av daglönen.

Sjukpenningen är skattefri men uträknas med utgångspunkt från daglönen

före avdrag för skatt och socialförsäkringsavgifter. Kompensationen

är alltså i realiteten högre än 65—75 %.

Sjukpenningen utgår för vardagar och betalda söndagar.

För en och samma sjukdom utgår sjukpenning för högst 78 veckor under

en period av tre år.

Kontrollfrågor

I princip räknas sjukdomen från den dag läkare söktes. Läkarintyg fordras

således alltid för att erhålla sjukpenning. Till sjukkassornas förfogande

står även särskilda förtroendeläkare som kan överpröva den intygsskrivande

läkarens beslut. Någon medverkan från arbetsgivarens sida finns inte i kontrollen

av sjukdomen men det förekommer en viss övervakning av de sjukskrivna

i form av hembesök etc. från sjukkassornas sida.

Karenstid

Före år 1957 gällde en karenstid av tre dagar.

Ären 1957—1961 gällde att sjukpenning i allmänhet utgick fr. o. m. sjukdomens

tredje dag men fr. o. m. första dagen om sjukdomen varade mer än

två veckor. Vid införandet av denna regel märktes en viss stegring i antalet

sjukdomsfall som varade mer än två veckor.

Är 1961 infördes den regel, som nu gäller, nämligen att sjukpenning börjar

utgå fr. o. m. dagen efter den dag då sjukdomen fastställdes av läkare.

Ändringarna åren 1957 och 1961 kom till efter motioner i Bundestag. Besluten

har därför inte föregåtts av några utredningar el. dyl.

Vid lagändringarna åren 1957 och 1961 diskuterades behovet av ökad

kontroll, men inga nya bestämmelser infördes. S

S juklön

Sedan år 1930 gäller i Tyskland att tjänstemännen, helt utanför sjukförsäkringens

ram, har rätt till full sjuklön från arbetsgivaren under sex veckor.

Samtidigt med den nedskärning av karenstiden till en dag, som genomfördes

år 1961, garanterades arbetarna i en särskild arbetsrättslig lag rätt

till en viss sjuklön under samma tid som tjänstemännen. Denna sjuklön

består av skillnaden mellan full nettolön och sjukpenningen. Arbetarna får

således under sjukdomens första sex veckor 65—75 % av lönen från sjukförsäkringen

och vad som återstår till den fulla nettolönen i sjuklön från

arbetsgivarna. Även denna lagändring var ett resultat av en motion i Bun
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1966

destag. Syftet med 1961 års bägge lagändringar var att ge arbetarna samma

sjukförmåner som tjänstemännen. Denna rättvisefråga angreps således

samtidigt utifrån två skilda utgångspunkter; dels minskades karensdagarnas

antal och dels infördes en form av sjuklön även för arbetarna.

Tilläggsförsäkring

De som inte omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen har enligt

särskilda regler vissa möjligheter att frivilligt ansluta sig till densamma.

Tilläggsförsäkringar för dem som önskar ett större skydd finns också.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

69

Tidigare överväganden

Karenstiden

Enligt de före tillkomsten av 1947 års lag om allmän sjukförsäkring gällande

bestämmelserna angående den frivilliga statsunderstödda sjukförsäkringen

fick sjukkassorna inte utge sjukpenning under en karenstid av tre

dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad.

Socialvärdskommittén föreslog i sitt betänkande med förslag till lag om

allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) att karenstiden på tre dagar skulle

bibehållas.

Den föreslagna karenstiden ansågs vid remissbehandlingen av kommittéförslaget

i flera yttranden alltför kort.

I den s. k. sjukförsäkringspromemorian, som var resultatet av en överarbetning

inom socialdepartementet av socialvårdskommitténs förslag,

framlades två alternativ för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Det

ena alternativet innebar en i förhållande till inkomsten av tjänst graderad

sjukpenning med en karenstid av tre dagar och det andra en enhetlig sjukpenning

för alla men med olika karenstid för olika grupper försäkrade. De

olika karenstiderna skulle vara tre dagar för arbetstagare, familjeförsäkrade

gifta kvinnor och sådana självständiga företagare, vilkas inkomst av

rörelse var direkt beroende av deras egen dagliga arbetsinsats, samt fyra

veckor för övriga självständiga företagare.

I prop. 1946: 312 med förslag till lag om allmän sjukförsäkring förordades

alternativet med en enhetlig sjukpenning med den jämkningen att en

enhetlig karenstid av tre dagar skulle gälla för alla sjukpenningförsäkrade.

I tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1 i anledning av propositionen

uttalades, att det saknades anledning frångå den karenstid, som vunnit

hävd inom de erkända sjukkassorna. Riksdagen var av samma mening.

Sjukförsäkringslagen trädde i kraft den 1 januari 1955 men då med ett

i väsentliga delar annat innehåll än som statsmakterna ursprungligen bestämt.

Beslutet om lagens ikraftträdande fattades av 1953 års riksdag, som

samtidigt tog ställning till en ny ordning för sjukpenningförsäkringen samt

till grunderna för en samordning av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.

Förslag i dessa delar hade framlagts av socialförsäkringsutredningen

i dess betänkande om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU

1952: 39). Principerna för samordningen innebar att personer, som var både

sjukpenningförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada

skulle få ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid,

den s. k. samordningstiden, gått till ända. Under samordningstiden skulle i

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1060

regel sjukhjälp utgå från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i sjukförsäkringslagen

för sjukdom i allmänhet. Samordningstiden omfattade tiden

t. o. m. 90 :e dagen efter dagen för olycksfallet eller, om yrkesskadan

uppkommit på annat sätt än genom olycksfall, efter dagen för skadans

yppande. Om skadan medförde rätt till livränta, skulle dock samordningstiden

upphöra senast den dag rätten till livränta inträdde.

Socialförsäkringsutredningen tog också upp frågan om karenstiden. Då

en utsträckning av karenstiden kunde antas medföra betydande ekonomiska

konsekvenser för en stor del av de försäkrade och en minskning av densamma

inte syntes möjlig av kostnadsskäl och administrativa skäl, förordade

utredningen att en karenstid av tre dagar skulle bibehållas i den obligatoriska

sjukförsäkringen och inom den samordnade försäkringen gälla också

vid yrkesskada.

Vid denna tid gällde i fråga om försäkringsförmånerna vid yrkesskada

bl. a. att, om en sjukdom varade mer än två dagar efter dagen för olycksfallet,

sjukpenning utgavs fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen.

Socialförsäkringsutredningens förslag att sjukförsäkringens regler om

karenstid skulle bli tillämpliga på alla slag av sjukdomar innebar en försämring

för de yrkesskadade. Detta väckte under remissbehandlingen kritik

från flera håll. Beträffande sjukförsäkringen framfördes förslag både om

förlängning och om förkortning av karenstiden.

I prop. 1953: 178 utvecklade föredragande departementschefen följande

synpunkter på de omstridda frågorna.

Inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är karenstiden bestämd efter

gynnsammare grunder än inom sjukförsäkringen. Utredningen har föreslagit,

att sjukförsäkringens karenstid skall gälla även inom den samordnade

sjukförsäkringen. Karenstiden skulle alltså bli tre dagar, dagen för insjuknandet

inräknad. Under remissbehandlingen har från arbetstagarhåll

yrkats en förkortning av karenstiden. Å andra sidan har bl. a. från arbetsgivarhåll

yrkats på en utsträckning av karenstiden antingen generellt eller

för vissa kategorier. Med hänsyn till min allmänna inställning att man -säd

genomförandet av en reform sådan som den förevarande bör gå fram med

varsamhet anser jag det inte vara lämpligt att nu minska karenstiden, å

andra sidan synes det vid en samordning med yrkesskadeförsäkringen ej

möjligt att öka densamma. Att komplicera den obligatoriska försäkringen

genom olika karenstid för olika kategorier försäkrade anser jag ej böra förekomma.

Jag förordar sålunda, att den i den antagna sjukförsäkringslagen

fastställda karenstiden om tre dagar bibehålies.

Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35,

att det med hänsyn till de yrkesskadade skulle vara önskvärt, om karenstiden

kunde minskas från tre till två dagar. Utskottet fortsatte:

En sådan minskning skulle emellertid medföra en icke obetydlig merkostnad.

Storleken av denna merkostnad kan, med hänsyn till frånvaron av

härför lämpad statistik, inte mera exakt beräknas. Emellertid torde kunna

antagas att den årliga merkostnaden minst kommer att uppgå till cirka 20

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungt. Maj.ts proposition nr 113 år 1960

milj. kr. Ett helt slopande av karenstiden skulle uppenbarligen medföra en

ännu mera betydande kostnadsökning.

En differentiering av karenstiden mellan å ena sidan sjukdomar orsakade

av yrkesskada och å andra sidan övriga sjukdomar skulle i väsentlig mån

eliminera fördelarna av den föreslagna samordningen och bör därför inte

ifrågakomma. Utskottet kan inte heller tillstyrka någon förlängning av den

i propositionen föreslagna karenstiden.

I prop. 1954: 60 förelädes riksdagen bl. a. förslag till lag om yrkesskadeförsäkring.

Andra lagutskottet som behandlade propositionen hade därvid

bl. a. att ta ställning till vissa i motioner framställda yrkanden, vilka syftade

till att behålla då gällande olycksfallsförsäkringslags bestämmelser i fråga

om karenstid för sjukpenning vid yrkesskada. Utskottet framhöll i sitt utlåtande

nr 22, att bifall till motionerna skulle innebära att olika karensregler

komme att gälla inom sjukförsäkringen för yrkesskador och andra

sjukdomar. Då grundvalen för samordningen därigenom skulle ryckas undan,

avstyrkte utskottet motionerna. Utskottsutlåtandet godkändes av riksdagen.

Sedermera har problemet om karenstiden genom motioner återkommit i

riksdagen nästan varje år. Kritiken mot karenstidsbestämmelserna har följt

olika linjer. Ett huvudargument som framförts många gånger har varit de

försämringar som uppkommit för de vrkesskadade genom att de i likhet med

andra sjuka underkastats bestämmelserna om tre dagars karenstid. På

grund härav har yrkats återgång till den tidigare villkorliga karenstiden

inom yrkesskadeförsäkringen. Yrkandena har genomgående avvisats av

riksdagen med i stort sett samma motivering som åren 1953 och 1954.

Riksdagen har också vid flora tillfällen haft att pröva motioner med yrkanden

om förkortning eller slopande av karenstiden inom sjukförsäkringen.

Vidare har framförts yrkanden om övergång till en villkorlig karenstid

inom sjukförsäkringen så att sjukpenning kunde utgå från första

dagen om sjukdomen varade tre dagar eller längre. Ej heller dessa krav

har rönt någon framgång. Som skäl mot att slopa eller förkorta karenstiden

har i allmänhet anförts ekonomiska och administrativa synpunkter. En

villkorlig karenstid har ansetts inte böra förekomma, enär en sådan utformning

av karenstiden erfarenhetsmässigt leder till att sjukskrivnings tiderna

tenderar att förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall utgå under

karensdagarna blir uppfyllt, även då så lång sjukskrivningstid inte är påkallad

av omständigheterna. En sådan utveckling skulle innebära väsentligt

höjda avgifter för de försäkrade och därjämte en försening av utbyggnaden

av andra och betydelsefullare delar av sjukförsäkringen. Sådana följder

av en reform har riksdagen inte ansett sig kunna acceptera.

En annan lösning av karenstidsproblem har kommit till uttryck i några

motioner till 1964 års riksdag. I motionerna föreslogs lagstiftning om att alla

anställda inom industriell och kommersiell verksamhet skulle tillförsäkras

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

lön bl. a. under karensdagarna vid sjukdom. Andra lagutskottet erinrade

i sitt utlåtande nr 64 om att vid 1964 års avtalsförhandlingar överenskommelse

nåtts mellan parterna i vissa av de frågor som aktualiserats i motionerna.

Utskottet fortsatte:

Ettersom utvecklingen visar hän mot att arbetsmarknadens parter i allt

större utsträckning löser viktiga problem genom frivilliga överenskommelser

torde det kunna förväntas att avtal skall kunna träffas även i fråga

om lön under karensdagarna. Enligt utskottets mening bör lagstiftning inte

övervägas såvida det inte visar sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar

lösning.

Riksdagen godkände vad utskottet anfört i frågan.

Slutligen kan nämnas att vid några tillfällen i motioner framförts yrkanden

på förlängning av sjukförsäkringens karenstid från tre till sju dagar,

varvid man dock velat göra undantag för yrkesskadefallen. Dessa yrkanden

har inte bifallits av riksdagen.

Ersättningsnivån

Då statsmakterna år 1946 beslöt, att den frivilliga statsunderstödda sjuklörsäkringen

skulle avlösas av en allmän obligatorisk försäkring bröt sig

meningarna starkt rörande frågan huruvida den obligatoriska sjukpenningtörsäkringen

skulle uppbyggas efter ett system med ett i princip enhetligt

sjukpenningbelopp, avsett att garantera medborgarna en skälig standard,

eller med ett sjukpenningbelopp, fastställt i förhållande till den genom

sjukdomen förlorade arbetsinkomstens storlek. Statsmakterna anslöt sig till

den förra lösningen. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1947 års lag om

allmän sjukförsäkring bestod sålunda sjukpenningförsäkringen av en obligatorisk

bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra förvärvsarbetande — såväl

arbetstagare som självständiga företagare — och hemmavarande hustrur

en viss minimistandard vid sjukdom. Denna obligatoriska sjukpenningförsäkring

kunde under vissa förutsättningar kompletteras genom en frivillig

försäkring. Lagen kom såsom förut nämnts inte att träda i kraft förrän den

1 januari 1955 och då med ett i väsentliga delar reviderat innehåll.

År 1953 tog statsmakterna ställning till en annan utformning av sjukpenningförsäkringen

än den som ursprungligen valts i 1947 års lag. I prop.

1953: 178 föreslogs sålunda övergång till ett system enligt vilket sjukpenningen

fastställdes i förhållande till arbetsinkomstens storlek. Alla som fyllt

16 år och hade en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. skulle

försäkras för en grundsjukpenning om 3 kr. för dag. Samma sjukpenning

skulle tillkomma hemmafruarna. För löntagarna föreslogs grundsjukpenningen

obligatoriskt påbvggd med en tilläggssjukpenning, om den försäkrades

inkomst av tjänst uppgick till minst 1 800 kr. om året. Sjukkassorna

skulle placera de försäkrade i sjukpenningklasser allt efter storleken av så
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

dan inkomst. Tilläggssjukpenningen i dessa klasser skulle variera mellan 1

och 17 kr. För löntagarna kom således sjukpenningen att i regel variera mellan

3 och 20 kr. Maximibeloppet föreslogs tillkomma den vars årsinkomst

av tjänst uppgick till minst 14 000 kr. Efter 90 dagar skulle viss reduktion

av sjukpenningen ske, dock ej i de lägre klasserna. För dem som hade barn

föreslogs sjukpenningen kompletterad med barntillägg.

Sjukpenningskalan hade utformats från bl. a. den förutsättningen, att

sjukpenningen skulle ge kompensation för inkomstbortfallet med omkring

två tredjedelar av arbetsinkomsten, minskad med den därå genomsnittligt

belöpande skatten. I de lägre inkomstlägena var dock kompensationsgraden

något större. För barnfamiljer förhöjdes kompensationen genom barntillläggen,

som var knutna till grundsjukpenningen och utgick oberoende av

arbetsinkomstens storlek. Då sjukpenningbeloppet — bortsett från barntilläggen

—- var lika för försörjare och ensamstående blev kompensationsgraden

i regel något större för de ensamstående än för de gifta, om blott den

ena av dessa hade inkomst. Å andra sidan kunde resultatet bli det motsatta

om båda makarna hade inkomster. Vidare må nämnas att karenstiden avsevärt

påverkar kompensationen vid de vanliga, mera kortvariga sjukdomarna.

Sjukpenning från de erkända sjukkassorna var skattefri. Ehuru beskattningsfrågan

blev av större betydelse i det nya systemet med kraftigt höjda

sjukpenningar, ansåg statsmakterna att de tidigare beskattningsreglerna

fortfarande skulle gälla.

Riksdagen antog de genom propositionen framlagda förslagen.

Genom en lagändring år 1958 förlängdes den tid under vilken sjukpenning

utgick utan reduktion från 90 till 180 dagar.

Sjukpenningskalan omprövades av 1958 års socialförsäkringskommitté i

dess betänkande Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring (SOU

1901: 29). Kommittén fann därvid att en rationell samordning mellan sjukförsäkring

och pensionering förutsatte en revision av sjukpenningskalan.

1 första hand föreslog kommittén att den dåvarande reduktionen av tilläggssjukpenningen

efter 180 dagar skulle upphöra, önskemålen beträffande

den närmare utformningen av sjukpenningskalan sattes av kommittén i

samband med frågan om sjukpenningens beskattning, och kommittén utgick

från att sjukpenningen av praktiska och administrativa skäl även i

fortsättningen borde utgöra skattefri inkomst. Med denna utgångspunkt

fann kommittén ej skäl att göra någon mera genomgripande omarbetning

av sjukpenningskalan.

Däremot föreslog kommittén en påbyggnad av sjukpenningskalan med

nya sjukpenningklasser för att nå en viss överensstämmelse med tilläggspensioneringen.

En sjukpenningskala, som täckte inkomster intill samma

maximum som beaktas vid fastställandet av pensionsgrundande inkomst

inom tilläggspensioneringen konstruerades av kommittén. Skalans utseende

framgår av följande tabell.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Sjuk-

penning-

Årsinkomsten

uppgår

Sjuk-

penning

Veckolön

vid klass-

Veckolön efter

källskatte- avdrag

Kompensation per

vecka efter första

sjukveckan

klass

per daa

mitten

nr

till

men ej

till

ogift

gift

/o

kr

kr

kr

kr

kr

kr

kr

ogift

gift

i

2

3

4

5

6

7

8

9

10

2

1 800

2 400

4

40

38

38

28

73,7

73,7

3

2 400

3 000

5

52

47

49

35

74,5

71,4

4

3 000

3 600

6

63

54

59

42

77,8

71,2

5

3 600

4 200

7

75

63

71

49

77,8

69,0

6

4 200

5 000

8

88

72

81

56

77,8

69,1

7

5 000

5 800

9

104

83

92

63

75,9

68,5

8

5 800

6 800

10

121

95

103

70

73,7

68,0

9

6 800

8 400

12

146

113

120

84

74,3

70,0

10

8 400

10 200

14

179

136

146

98

72,1

67,1

11

10 200

12 000

16

213

156

169

112

71,8

66,3

12

12 000

14 000

18

250

182

198

126

69,2

63,6

13

14 000

16 000

20

288

203

224

140

69,0

62,5

14

16 000

18 000

22

327

223

250

154

69,1

61,6

15

18 000

21 000

25

375

250

281

175

70,0

62,3

16

21 000

24 000

28

433

281

316

196

69,8

62,0

17

24 000

27 000

31

490

311

348

217

69,8

62,4

18

27 000

30 000

34

548

342

383

238

69,6

62,1

19

30 000

33 000

37

606

367

408

259

70,6

63,5

20

33 000

—

40

663

401

444

280

69,8

63,1

I anslutning till tabellen diskuterade kommittén om samordningsskälen

verkligen påkallade att maximibeloppet var detsamma inom sjukförsäkringen

och tilläggspensioneringen. Kommittén anförde, att garantier under

alla förhållanden skulle saknas för att förmånsnivåerna blev likvärdiga,

eltersom sjukpenningen tar sikte på de aktuella inkomsterna när sjukdomsfallet

inträffar under det att tilläggspensionen avspeglar ett genomsnitt av

inkomster under förfluten tid. Dessutom fäste kommittén avseende vid att

tilläggspensioneringen först efter en övergångstid får full effekt och att försäkrade

som är födda före år 1914 inte kan förvärva full pension. Kommittén

ansåg det inte nödvändigt att omedelbart bygga ut sjukpenningskalan

så att dess övre inkomstgräns motsvarade maximum av den pensionsgrundande

inkomsten. Utbyggnaden borde enligt kommitténs mening kunna

ske successivt i den takt statsmakterna fann påkallad. Tills vidare ville

kommittén bestämma den övre inkomstgränsen till 21 000 kr. om året, och

kommittén menade att man därigenom i stort sett täckte sådana grupper,

som kunde antas vara särskilt beroende av sjukpenningen för sin försörjning.

Flertalet försäkrade med löneinkomster ovanför det föreslagna taket

var tillförsäkrade en kompletterande sjuklön från sin arbetsgivare. Kommittén

fann inte skäl att i sjukförsäkringslagstiftningen införa bestämmelser

om indexreglering av sjukpenningskalans maximibelopp.

För att så långt möjligt få ett gemensamt avgiftstak inom de varandra

närstående socialförsäkringsgrenarna föreslog kommittén, att arbetsgivar
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 19GG

bidraget till sjukförsäkringen liksom avgifterna till ATP skulle beräknas på

löner upp till 7,5 gånger basbeloppet.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag framkom delade meningar

om var sjukpenningskalans tak borde sättas och om avgiftstaket.

I prop. 1962:90 stannade föredragande departementschefen för den av

kommittén föreslagna lösningen och uttalade att goda skäl talade för att

man borde gå fram i etapper. I propositionen föreslogs en höjning avgrundsjukpenningen

till 5 kr. Denna höjning påverkade inte den sammanlagda

sjukpenningersättningen utan innebar endast en förskjutning mellan vad

som utgår i form av grundsjukpenning och vad som utgår i form av tillläggssjukpenning.

Höjningen av grundsjukpenningen föranledde vissa jämkningar

i sjukpenningskalan.

Arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen föreslogs i propositionen skola

tas ut på löner upp till 22 000 kr.

Vid riksdagsbehandlingen godtogs propositionsförslaget.

Finansieringsfrågor

Enligt 1947 års lag om allmän sjukförsäkring i dess ursprungliga lydelse

skulle kostnaderna för sjukförsäkringen fördelas mellan de försäkrade och

staten. Statens bidrag beräknades motsvara i runt tal 70 procent av de totala

försäkringskostnaderna. Lagen skulle tråda i kraft den 1 juli 1950 men

ikraftträdandet uppsköts tills vidare. Den väsentliga anledningen härtill var

att de kostnader som sjukförsäkringsreformen skulle medföra för statsverket

syntes alltför betungande. Härmed aktualiserades frågan huruvida man

inte skulle kunna minska statens kostnader för försäkringen genom att anlita

andra finansieringsvägar än som beslutats 1946. En annan konstruktion

av försäkringen talade också för ändrade principer för finansieringen.

År 1953 beslöt statsmakterna på grundval av socialförsäkringsutredningens

förut omnämnda förslag att sjukförsäkringsreformen med ett i väsentliga

avseenden ändrat innehåll skulle sättas i kraft den 1 januari 1955.

Beträffande finansieringen innebar beslutet att kostnaderna för sjukförsäkringen

skulle fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten.

De försäkrades avgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen avsåg

sjukvårdsförsäkringen, försäkringen för grundsjukpenning (jämte barntillägg)

och försäkringen för tilläggssjukpenning. Avgifter till sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för grundsjukpenning påfördes endast försäkrad

med minst 1 200 kr. i till statlig inkomstskatt taxerad inkomst (för

gift minst 1 200 kr. i sammanlagd taxerad inkomst för makarna). Vidare

fick dessa avgifter inte överstiga 2 % av den taxerade inkomsten (för

gift 2 % av hälften av makarnas sammanlagda taxerade inkomst). Arbetsgivarbidrag

utgick till den obligatoriska försäkringen för tilläggssj ukpenning

och till sjukvårdsförsäkringen. Statsbidrag utgick i form av sjukhjälpsbidrag

och tre speciella bidrag (medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag

s. 76 Kontrollera mot PDF

C/Q C/Q

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

och avgiftsersättningsbidrag). Sjukhjälpsbidraget utgjorde 50 % av sjukkassans

utgifter för sjukvård och resor med undantag för utgifter för sjukhusvård

och för s. k. merprestationer, 50 % av utgifterna för grundsjukpenning

samt 75 % av utgifterna för barntillägg. Arbetsgivarnas bidrag utgjorde

1,1 % av de lönebelopp som låg till grund för beräkning av avgifterna

till yrkesskadeförsäkringen. Därvid medräknades inte arbetstagares lön

i vad lönen översteg 15 000 kr. för år räknat. Arbetsgivarbidraget fördelades

så att 1 % av lönesumman gick till försäkringen för tilläggssjukpenning och

0,1 till sjukvårdsförsäkringen. Arbetsgivarbidraget till försäkringen för

tilläggssjukpenning beräknades täcka omkring 60 % av kostnaderna för

denna försäkring. Bidraget till sjukvårdsförsäkringen var närmast avsett

att delvis finansiera förmånen av kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

De nya grunderna för finansieringen av sjukförsäkringen innebar en väsentlig

sänkning av statens utgifter för försäkringen och viss höjning av

de försäkrades egna avgifter, vilken höjning dock kunde begränsas genom

arbetsgivarbidragen. Procentuellt fördelade sig de årliga kostnaderna för

den obligatoriska sjukförsäkringen med 44 % på de försäkrade, 27 % på

arbetsgivarna och 29 % på staten.

I samband med att lagen om moderskapshjälp genomfördes vid 1954 års

riksdag beslöts att arbetsgivarna skulle bidra med 0,04 % av den beräknade

lönesumman till moderskapsförsäkringens tilläggspenning. Arbetsgivarnas

bidrag uppgick således härefter till sammanlagt 1,14 % av de på sätt förut

angivits beräknade lönerna.

Genom beslut av 1958 års B-riksdag sänktes arbetsgivarbidraget till försäkringen

för tilläggssjukpenning från 1 till 0,85 procentenheter. Bidraget

hade dittills visat överskott och det kunde vid oförändrad procentsats antas

göra så även i fortsättningen. Samtidigt höjdes arbetsgivarbidraget till sjukvårdstörsäkringen

från 0,1 till 0,25 Det totala bidraget utgjorde sålunda

alltjämt 1,14 %. Omfördelningen av bidragen till tilläggssjukpenningförsäkringen

och sjukvårdsförsäkringen föranleddes av de ökade utgifter för sjukvårdsförsäkringen,

som sjukkassorna åsamkades genom höjning av vårdavgifterna

på allmän sal på sjukhusen från 3 kr. till 5 kr. om dagen och

en förlängning av folkpensionärernas sjukhjälpstid för sjukhusvård.

Vid tillkomsten år 1962 av lagen om allmän försäkring lämnades principerna

för de olika försäkringsgrenarnas finansiering orubbade. En översyn

av tinansieringsreglerna bedömdes som erforderlig, men då dessa frågor

ägde nära samband med beskattningens utformning, ansågs de böra komma

under prövning i samband med förslag på beskattningsområdet. Kostnaderna

för den reformerade sjukförsäkringen skulle liksom tidigare fördelas

mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten. Vissa justeringar i reglerna

enomfördes dock. Sålunda blev skyldigheten för försäkrad att erlägga avift

till grundsjukpenning uteslutande beroende av om han var placerad

i sjukpenningklass eller ej. Avgiften till sjukvårdsersättning blev beroende

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1060

bl. a. av om den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten (för makar

den sammanlagda taxerade inkomsten) uppgick till minst 2 400 kr. Denna

avgift fick dessutom inte överstiga ett belopp motsvarande summan av

10 kr. och Vs av den taxerade inkomsten i vad denna översteg 2 400 kr. (för

gift summan av 5 kr. och Vs av hälften av makarnas sammanlagda taxerade

inkomst i vad denna hälft översteg 1 200 kr.).

Förbättringen av sjukförsäkringen medförde viss höjning av de försäkrades

egna avgifter. Höjningen kunde dock begränsas genom att arbetsgivaravgiften

höjdes. Arbetsgivarnas avgift bestämdes till 1,5 % av löner upp

till 22 000 kr. om året. Av avgiften går 1,1 procentenheter (11/15) till

bestridande av utgifterna för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst

av anställning och 0,4 procentenheter (4/15) till bestridande av utgifterna

för sjukvård inklusive läkemedel. Vid bestämmandet av arbetsgivarnas

avgift beaktades bl. a. att höjningen av grundsjukpenningen från

3 kr. till 5 kr. om dagen innebar att av det samlade sjukpenningskyddet för

de anställda en del överflyttades från den med arbetsgivarbidrag finansierade

försäkringen för tilläggssjukpenning till den med statsbidrag finansierade

försäkringen för grundsjukpenning. Syftet med grundsjukpenninghöjningen

var att förbättra skyddet för dem som inte hade tilläggssjukpenning,

främst hemmafruarna. Omfördelningen av sjukpenningskyddet för de anställda

mellan grundförmåner och tilläggsförmåner ansågs under sådana

omständigheter inte böra påverka arbetsgivarnas samlade kostnader för

sjukförsäkringen. Den minskning i arbetsgivarnas bidrag till försäkringen

för tilläggssjukpenning, som blev en följd av finansieringsreglernas tekniska

utformning, borde därför motvägas av en ökning av arbetsgivarbidraget

till sjukvårdsförsäkringen. Höjningen av arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenningförsäkringen

var nödvändig, om bidraget också i fortsättningen

skulle motsvara 60 % av utgifterna för detta ändamål. Reglerna om statens

bidrag till sjukförsäkringen förenklades. Statsbidraget utformades som ett

enhetligt bidrag på 50 % av utgifterna för sjukvårdsersättning, som ej avser

sjukhusvård i Sverige, samt för grundsjukpenning, moderskapspenning

och barntillägg.

Arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen fördelas mellan försäkringskassorna

i förhållande till deras utgifter för sjukvårdsersättning resp. tillläggssjukpenning

i vad den svarar mot inkomst av anställning. Kungl. Maj :t

äger dock med riksdagen förordna, att viss del av de medel som sålunda

skall tillgodoföras försäkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, allmänna

sjukförsäkringsfonden. Denna fond är avsedd att utgöra en reserv

vid tillfälliga påfrestningar på försäkringens finanser.

Fonderingsinöjligheten utnyttjades första gången år 1956, då statsmakterna

beslöt att viss del av arbetsgivarbidragen för år 1955 skulle fonderas.

Fonderingens storlek bestämdes så att den skulle utgöra det belopp, varmed

arbetsgivarbidragen till tilläggssjukpenning (inklusive moderskapsförsäk
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1366

ringens tilläggspenning) översteg 60 % av de under året i de allmänna sjukkassorna

bokförda utgifterna för nämnda förmåner. Även under åren 1956—

1958 översteg arbetsgivarbidragen nämnda procenttal. Det överskjutande

beloppet har i enlighet med statsmakternas för varje år särskilt fattade beslut

fonderats. För åren 1959 och 1960 har den för tilläggssjukpenning avsedda

delen däremot inte uppgått till beräknade 60 % av utgifterna. För år

1959 ansågs detta inte motivera någon åtgärd. För år 1960 återfördes från

fonden det belopp varmed arbetsgivarbidragen understeg 60 % av utgifterna.

Motsvarande återföring har beslutats också för åren 1961 och 1962. För

åren 1963 och 1964 har uppkommit överskott som överförts till fonden.

Allmänna sjukförsäkringsfonden förvaltas av riksförsäkringsverket och

medlen är insatta hos riksgäldskontoret. Fonden uppgår f. n. till drygt 250

milj. kr.

Fr. o. m. år 1966 (prop. 1965:45, L2U 41, rskr 229) ersattes regeln, att

avgiften till sjukvårdsersättning är beroende av den taxerade inkomsten,

av en regel, enligt vilken förutsättningen för avgiftsskyldighet är bl. a. att

den försäkrade (för gift försäkrad någon av makarna) har beskattningsbar

inkomst.

Frågan om socialtörsäkringens finansiering har behandlats av allmänna

skatteberedningen i betänkandet Nytt skattesystem (SOU 1964: 25). Beredningens

förslag omfattar finansieringen av folkpensioneringen och sjukförsäkringen.

Av sjukförsäkringens olika grenar behandlar beredningen sjukvårdsförsäkringen

samt grundsjukpenningen till ej förvärvsarbetande gifta

kvinnor (den s. k. hemmafruförsäkringen). Däremot omfattar beredningens

förslag inte sjukpenningförsäkringen för förvärvsarbetande. Såväl grundsjukpenning

som tilläggssjukpenning för dessa grupper skall enligt förslaget

finansieras enligt samma grunder som hittills. För de socialförsäkringsförmåner,

vilkas finansiering beredningens förslag avser, används beteckningen

grundförmåner.

Beredningen föreslår en ny konstruktion av finansieringssystemet med

ett ökat inslag av avgifter. Såvitt avser de anställda föreslås med tilläggspensioneringens

finansieringssystem som utgångspunkt att avgifterna för

vad beredningen kallar socialförsäkringens grundförmåner tas ut i form

av arbetsgivaravgifter. För andra än anställda förordas en egenavgift som

ersättning för nuvarande folkpensionsavgift och avgifter till sjukförsäkringens

s. k. grundförmåner.

Inom tilläggspensioneringen lämnas f. n. viss del av löneunderlaget, motsvarande

basbeloppet, fritt från avgiftsuttag. Denna avgiftsfrihet har i praktiken

medfört komplikationer och olägenheter, vilka det framstått som

önskvärt att i möjlig mån undanröja. Detta skulle enligt beredningens mening

i allt väsentligt bli fallet om avgiftsfriheten för löner upp till basbeloppet

slopades och om avgift togs ut efter samma procentsats som den för

tilläggspensioneringen tillämpliga även på sådana lönesummor. Beredningen

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

löreslår att influtna avgifter, som belöper på lönedelar upp till basbeloppet,

används som bidrag till bestridande av kostnaderna för socialförsäkringens

grundförmåner.

Ett endast på angivet sätt utformat avgiftsuttag skulle dock ej vara tillräckligt

från avkastningssynpunkt. På grund härav föreslår beredningen

ett ytterligare uttag av arbetsgivaravgift för grundförmånerna med 2 % på

hela lönesumman, dock med maximum vid det för tilläggspensioneringen

gällande övre gränsbeloppet, dvs. 7,5 gånger basbeloppet.

Arbetsgivaravgiften för inkomsttagare med anställningsinkomst motsvaras

för övriga inkomsttagares del av en egenavgift, benämnd grundförsäkringsavgift,

av i princip motsvarande tyngd som arbetsgivaravgiften. När

det gäller uttaget av den på skattsedeln individuellt påförda grundförsäkringsavgiften

måste betalningsförmågan i särskild grad beaktas. Det har

ej ansetts möjligt eller rimligt att ta ut avgifter av inkomsttagare med mycket

låga inkomster. Därför föreslås att grundförsäkringsavgift inte skall påföras

dem som inte har beskattningsbar inkomst samt att avgiften ej i

något fall får överstiga 10 % av den beskattningsbara inkomsten.

Frågor om socialförsäkringens finansiering utreds nu vidare av utredningen

angående indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Överväganden och förslag

För huvuddelen av de förvärvsarbetande utgörs skyddet mot inkomstbortfall

på grund av sjukdom av den allmänna försäkringens sjukpenningförmäner.

Sjukpenning utges för dag, då sjukdomen medfört nedsättning av

arbetsförmågan med minst hälften. Dock utgår sjukpenning i princip inte

under de tre första dagarna av en sjukperiod, de s. k. karensdagarna. Sjukpenningen,

som är skattefri, är graderad efter förvärvsinkomsten. Hänsyn

tas inte till den del av årsinkomsten som ligger ovanför 21 000 kr. I de

inkomstlägen som beaktas motsvarar sjukpenningen i genomsnitt ungefär

65 % av den bortfallna nettoinkomsten.

Stora grupper av anställda är i kollektivavtal tillförsäkrade löneförmåner

vid sjukdom fr. o. m. första sjukdagen och åtnjuter därigenom ett bättre

skydd mot inkomstbortfall på grund av sjukdom än vad sjukförsäkringen

bereder. Statens anställda har i regel sjuklön uppgående till 89—92 %

av den eljest utgående lönen. I gengäld uppbär staten på grund av s. k.

arbetsgivarinträde den anställdes sjukpenningförmåner från den allmänna

försäkringskassan. Liknande sjuklöneförmåner är tillförsäkrade kommunernas

och landstingens personal. I dessa fall uppbär dock den anställde

själv sjukpenningen, och sjuklönen reduceras med ett sjukpenningavdrag.

Utanför den offentliga sektorn förekommer sjuklöneförmåner bl. a. för

de privatanställda tjänstemännen och för större delen av de handelsanställda.

Bland de grupper som varit hänvisade till enbart sjukförsäkringens förmåner

har det länge funnits starka önskemål om en förbättring av skyddet

mot inkomstbortfall vid sjukdom. Härvid har man gjort jämförelser med

sjuklöneförmånerna för statens och kommunernas anställda och för de privatanställda

tjänstemännen. En förstärkning av sjukpenningskyddet har ansetts

önskvärd inte minst med hänsyn till att utgifterna för de flesta människor

är så bundna, att det kan innebära stora svårigheter att för en begränsad

tid anpassa utgifterna efter en lägre inkomstnivå.

I synnerhet har önskemålen om bättre sjukpenningförsäkring varit inriktade

på ett slopande eller en förkortning av karenstiden. Sedan samordningen

mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen genomfördes

har samma karenstid gällt i fråga om sjukdom på grund av yrkesskada

och annan sjukdom. Denna samordning innebar en försämring för de yrkesskadade,

för vilka enligt den äldre ordningen sjukpenning utgick fr. o. m.

dagen efter den då olycksfallet inträffade, om sjukdomen varade mer än

tre dagar. En förkortning av karenstiden skulle kunna medföra en återgång

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

till tidigare förhållanden inom yrkesskadeförsäkringen utan att därför

vinsterna av samordningen gick förlorade.

Vid 1962 och 1964 års avtalsrörelser framställdes från arbetarsidan yrkanden

om att arbetsgivaren skulle utge sjuklön under karensdagarna även

till andra än tjänstemän, men förhandlingarna ledde i denna del inte till

något för arbetarsidan positivt resultat.

önskemålen om en utjämning av sjukförmånerna mellan olika grupper

i samhället är välgrundade och den allmänna sjukförsäkringens regler bör

anpassas till närmare överensstämmelse med vad som gäller för de arbetstagargrupper

som har bättre skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom än

sjukförsäkringen f. n. ger.

En förkortning av karenstiden bar sin största betydelse vid kortare sjukdomsfall.

Sålunda kan den totala kompensationsnivån vid fyra dagars sjukdom

med nuvarande karensregler och sjukpenningbelopp bli så låg som

10—15 %. Borttagandet av två karensdagar skulle för dessa fall betyda att

kompensationsnivån tredubblades. Däremot har karenstiden inte någon

större betydelse för de långvariga fallen. För ett sjukdomsfall, som varar

60 dagar, skulle borttagandet av två karensdagar betyda att kompensationsnivån

höjdes med 3,5 %. Vill man nå en högre kompensation i långtidsfallen

måste man höja sjukpenningen. Å andra sidan innebär en sådan

åtgärd inte någon nämnvärd förbättring i korttidsfallen. Skall en önskvärd

förstärkning av sjukpenningskyddet inte komma att gälla antingen företrädesvis

de kortvarigare eller företrädesvis de långvarigare fallen, bör den

innebära både en förkortning av karenstiden och en höjning av sjukpenningen.

Karenstiden

Sjukförsäkringens huvudregel om karenstiden har i lagen om allmän försäkring

formulerats så, att sjukpenning ej får utges för de tre första dagarna

av en sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet inträffat inräknad. I allmänhet

anses ett sjukdomsfall ha inträffat den dag då anmälan om sjukdom

gjorts till försäkringskassan. Sjukanmälan kan göras per telefon, per

post eller vid personligt besök hos försäkringskassan. Många kassor har

installerat telefonsvarare i kombination med bandspelare, och telefonanmälan

kan då göras vid vilken tid på dygnet som helst. Vid anmälan per post

anses den dag försändelsen poststämplats såsom anmälningsdag.

Bl. a. för att förhindra missbruk av sjukförsäkringen anordnar försäkringskassorna

en fortlöpande kontroll av försäkrade som är sjukskrivna.

Formerna för denna kontroll är mycket skiftande och anpassas efter förhållandena

i det enskilda fallet, varvid man tar hänsyn till sjukdomens art,

sjukskrivningstidens längd, frekvensen av tidigare sjukskrivningar m. in.

En form för kontroll är besök hos den sjukskrivne. Det förekommer även

att kassan sätter sig i förbindelse med den behandlande läkaren eller med

6 — Bihang iill riksdagens protokoll 1966. Nr 113

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

arbetsgivaren. Läkarintyg begärs av den försäkrade då sjukdomen varat

viss tid, i regel sju eller åtta dagar.

Karenstiden är i princip densamma för alla försäkrade — arbetstagare,

företagare och hemmafruar. Företagarna har emellertid möjlighet att välja

en karenstid av 33 eller 93 dagar i stället för tre dagar. Valfriheten gäller

dock inte den i sjukpenningen ingående grundsjukpenningen och inte heller,

vid blandade anställnings- och företagarinkomster, den del av tillläggssjukpenningen

som svarar mot anställningsinkomsten.

Att helt slopa karenstiden framstår vid första påseendet såsom en naturlig

lösning, när det gäller att tillgodose önskemålet om likställighet mellan

olika grupper i fråga om skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom. En så

långtgående ändring skulle onekligen ge upphov till betydande praktiska

svårigheter. Såsom tidigare framhållits räknas även den dag då sjukdomsfallet

inträffat såsom karensdag, och borttagandet av samtliga karensdagar

skulle därför kunna leda till att sjukpenning kom att utgå för den första

sjukdagen, även om den försäkrade då uppburit sin fulla arbetsinkomst

eller en betydande del därav. Insjuknandet kan ju inträffa efter arbetsdagens

slut eller sedan en betydande del av denna förflutit. Det kan i detta

sammanhang framhållas att motsvarande svårighet inte uppstår då skyddet

mot inkomstbortfall tillgodoses genom sjuklön. I sådant fall betalar arbetsgivaren

för insjuknandedagen antingen den ordinarie lönen eller sjuklönen.

Förstärkningen av sjukpenningskyddet bör i fråga om karenstiden innebära

att två av karensdagarna tas bort. Såsom framgår av vad som nyss

sagts, betyder detta i praktiken att karenstiden helt försvinner för alla

sjukdomsfall, där den försäkrade insjuknat efter arbetstidens slut eller

under arbetsdagens lopp och fått uppbära full lön av arbetsgivaren för insjuknandedagen.

Med hänsyn härtill synes det lämpligt att termen karenstid

utmönstras i förevarande sammanhang. I stället bör väljas det uttryckssättet,

att sjukpenning inte utgår för den dag då sjukdomsfallet

inträffade.

Det kan inte undvikas att en reform av den angivna innebörden innesluter

vissa risker för missbruk. Bl. a. kan antas att antalet fall av endagssjuka

skulle öka. Den som vill skaffa sig en betald ledighet för en dag skulle

endast behöva anmäla sig sjuk hos försäkringskassan senast kvällen före

för att få ersättning för sin lediga dag från försäkringen. Problemet lär

inte kunna bemästras på annat sätt än genom en effektiviserad kontroll.

Av dem som misstänks för att missbruka försäkringen kan kassan fordra

att de vid framtida sjukdomsfall företer läkarintyg redan från första

dagen.

Vidare föreligger en risk för överkompensation, som sammanhänger med

att sjukpenning utgår för varje kalenderdag oavsett om och i vad mån den

för den försäkrade skulle ha utgjort en arbetsdag. Om man inte samtidigt

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungi. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

övergick till ett system, enligt vilket sjukpenningen bättre anslöt i tiden till

det taktiska inkomstbortfallet, eller införde särskilda spärregler, skulle ett

borttagande av två karensdagar få till följd bl. a. att en arbetstagare med

tim- eller ackordslön i vissa fall skulle få en omotiverad inkomstförstärkning

vid kortvarig sjukdom. Antag t. ex. att en arbetstagare, som hade

femdagarsvecka med lördag och söndag såsom lediga dagar och som avlönades

med timlön, blev sjuk en fredagskväll men tillfrisknade så att han kunde

gå i arbete igen på måndagen. Han skulle inte på grund av sjukdomen gå

miste om någon arbetsinkomst men likväl skulle han, om sjukpenning utgick

för alla dagar utom insjuknandedagen, få sjukpenning både för lördagen

och söndagen, under förutsättning att han anmälde sjukdomsfallet

redan på fredagskvällen.

Att konstruera om sjukpenningen så att den genomgående bättre ansluter

till det faktiska inkomstbortfallet skulle tvinga till besvärliga ingrepp i lagstiftningen,

och på flera punkter skulle dessa ingrepp kunna komma i konflikt

med de principer på vilka sjukförsäkringen f. n. vilar. En utväg vore

eventuellt att inom varje sjukpenningklass indela de försäkrade i olika

grupper med hänsyn till skillnader i fråga om arbetsveckans längd och de

regelbundna ledighetsdagarnas förläggning, men därigenom skulle administrationen

av försäkringen kompliceras åtskilligt.

1 stället synes det lämpligt att införa en spärregel av den innebörden

att den försäkrade inte får ersättning för den första eller den andra dagen

efter insjuknandedagen, om inte sjukdomen hindrat honom från att utföra

ett förvärvsarbete som han eljest skulle ha utfört. Bestämmelserna härom

torde kunna tillämpas så att den sjuke i den försäkran, som han skall avge

för att få sjukpenning, får intyga att han skulle ha arbetat de ifrågavarande

sjukdagarna. I samband härmed bör en arbetstagare också uppge namn

och adress på den arbetsgivare hos vilken arbetet skulle ha utförts om han

inte varit sjuk.

Den angivna spärregeln medför att arbetstagaren med femdagarsvecka

i det förut angivna exemplet inte får ersättning från sjukförsäkringen för

vare sig lördagen eller söndagen. Är det i stället fråga om en arbetstagare

med sexdagarsvecka, som arbetar på lördagen men har ledigt på söndagen,

blir resultatet att han får ersättning för lördagen men inte för söndagen.

Spärregeln knyter inte an till vissa bestämda veckodagar. En arbetstagare,

som normalt skulle ha arbetat under veckohelgen och i stället varit ledig

på annan tid, blir i ett fall som i övrigt motsvarar det valda exemplet berättigad

till sjukpenning för vcckoskiftesdagarna.

Sjukpenningen är konstruerad som om veckoinkomsten alltid var utslagen

på veckans alla sju dagar. För den som har betalt endast de dagar han

arbetar kan detta medföra att kompensationsnivån blir lägre än f. n. i princip

åsyftade 65 %. Donna svaghet i systemet avhjälps inte genom att man

slopar karenstiden, om man samtidigt inför en spärregel sådan som den här

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

törordade. Ett exempel: En arbetare, som arbetar femdagarsvecka måndag—- tredag, insjuknar på en fredag och är sjuk en längre tid. Under den första

sjukdomsveckan skulle han, om spärregeln tillämpas, få ersättning endast

för fyra dagar eller principiellt med 65 % av 4/7 av inkomsten för den

ifrågavarande sj udagarsperioden.

För att råda bot på denna olägenhet bör spärregeln kompletteras med en

regel, att sjukpenning alltid skall utgå för samtliga sjukdagar efter insjuknandedagen,

om sjukperioden varar minst åtta dagar. Gränsen åtta dagar

har valts så att den skall sammanfalla med den tidpunkt vid vilken

försäkringskassorna senast bör kräva läkarintyg.

Den nu gällande regeln om tre dagars karenstid äger inte tillämpning på

den som vid sjukperiodens början är berättigad till dagpenning från erkänd

arbetslöshetskassa. Inte heller spärregeln bör gälla i sådana fall. Eljest

skulle reformen kunna innebära en inte oväsentlig försämring för den som

går över från arbetslöshetsförsäkringens dagpenning till sjukpenning.

Däremot bör av praktiska skäl och i enhetlighetens intresse regeln att sjukpenning

inte utgår för insjuknandedagen gälla även den som går över från

arbetslöshetsförsäkringen till sjukförsäkringen.

I gällande bestämmelser om karenstiden finns en föreskrift att en försäkrad

inte behöver genomgå ny karenstid, om han insjuknar på nytt inom

20 dagar efter föregående sjukperiods slut. Denna regel kan utmönstras

såsom obehövlig, när sjukpenning kommer att utgå för alla sjukdagar utom

insj uknandedagen.

Huvudmotivet för den här föreslagna karenstidsreformen är önskemålet

om likställighet mellan olika grupper av förvärvsarbetande i fråga om skydd

mot inkomstbortfall på grund av sjukdom. Med hänsyn härtill skulle det

kunna diskuteras om reformen skall omfatta även hemmafruar, vilka i

denna egenskap är tillförsäkrade grundsjukpenning. För dessa är sjukpenningen

inte avsedd att ersätta ett inkomstbortfall utan den skall utgöra en

ersättning för de merkostnader som uppstår vid husmoderns sjukdom. Behovet

av ersättning för dessa merkostnader under karenstiden får emellertid

anses lika stort som behovet av ersättning för inkomstbortfall för de

förvärvsarbetande under samma tid. Därför bör i princip gälla samma

karensregler för de hemmafruförsäkrade som för andra försäkrade.

De ovan föreslagna reglerna går inte att utan vidare överföra på de

hemmafruförsäkrade. Spärregelns krav på att den försäkrade om hon varit

frisk skulle ha utfört förvärvsarbete för att sjukpenning skall utgå för den

första eller den andra dagen efter insjuknandedagen skulle, om det fick

galla även för hemmafruförsäkrade, innebära att de nuvarande karensreglerna

i praktiken bibehölls för denna grupp. Med hänsyn härtill bör

något sådant krav inte uppställas när det gäller de hemmafruförsäkrade.

Härigenom blir de hemmafruförsäkrade något gynnsammare ställda i

karenstidshänseende än övriga försäkrade, i det att de alltid blir berätti
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr it3 år 196(i

gade till sjukpenning för den första och den andra dagen efter insjuknandedagen.

Detta kan i sin tur ge upphov till spänningar inom försäkringen,

vilka framgår av en jämförelse av sjukpenningskyddet för å ena sidan en

hemmafruförsäkrad kvinna och å andra sidan en kvinna med en förvärvsinkomst

på mellan 1 800 kr. och 2 600 kr., som skulle ha varit hemmafruförsäkrad

om inte förvärvsinkomsten uppgått till 1 800 kr. Båda kvinnorna

har lika stor sjukpenning, men kvinnan som är placerad i sjukpenningklass

på grund av förvärvsinkomst skulle till skillnad från den

hemmafruförsäkrade inte äga rätt till sjukpenning för de båda dagarna

närmast efter insjuknandedagen i annat fall än om hon då skulle ha utfört

förvärvsarbete därest hon varit frisk.

Det angivna spänningsförhållandet kan elimineras genom en regel av

innehåll att en kvinna, som inte omfattas av hemmafruförsäkringen på

grund av att hennes inkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 800 kr.

för år, skall vara berättigad till grundsjukpenning för den första och den

andra dagen efter insjuknandedagen, även om hon då inte som frisk skulle

ha utfört förvärvsarbete. Spärregeln bör kompletteras med en undantagsregel

av detta innehåll. Är en sådan kvinna vid sjukdom berättigad även till

tilläggssjukpenning, erhåller hon, om hon inte skulle ha utfört förvärvsarbete

den första och den andra dagen efter insjuknandedagen och sjukdomen

varar mindre än åtta dagar, inte tilläggssjukpenning utan endast

grundsjukpenning för dessa båda dagar. Med avseende på rätten till grundsjukpenning

blir hon därmed jämställd med hemmafruförsäkrade och med

avseende på rätten till tilläggssjukpenning med övriga förvärvsarbetande.

Enligt gällande bestämmelser kan en försäkrad efter anmälan till försäkringskassan

få karenstiden förlängd från tre till 33 eller 93 dagar, såvitt

angår tilläggssjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete

än anställning. Denna möjlighet till karenstidsförlängning för

före tagar inkom ster bör bibehållas. Eftersom slopandet av två av de

nuvarande obligatoriska karensdagarna leder till väsentligt höjda avgifter

för sjukpenning på grund av företagarinkomster, bör valmöjligheten innesluta

också den nuvarande tredagarskarensen.

Ersättningsnivån

Såsom inledningsvis framhållits bör en förstärkning av sjukpenningskyddet

inte begränsas till en reform rörande karenstiden utan avse även en höjning

av sjukpenningbeloppen. Frågan om sjukpenningens storlek äger

samband med utformningen av sjukpenningskalan. Från början

omfattade sjukpenningskalan inom den allmänna sjukförsäkringen 13 sjukpenningklasser,

av vilka den högsta avsåg årsinkomster av anställning om

14 000 kr. och däröver. I samband med den samordning mellan sjukförsäkringen

och den allmänna pensioneringen som ägde rum i och med antagandet

av lagen om allmän försäkring byggdes sjukpenningskalan ut med nya

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

klasser, så att den numera omfattar 15 sjukpenningklasser, av vilka den

högsta gäller vid förvärvsinkomster om 21 000 kr. om året och däröver. Utbyggnaden

överensstämde med vad 1958 års socialförsäkringskommitté föreslagit.

Enligt kommittén motiverade samordningen egentligen att sjukpenningskalan

byggdes ut till samma övre inkomstgräns som gäller för beräkning

av pensionsgrundande inkomst inom ATP, dvs. till 7,5 gånger basbeloppet.

Emellertid ansågs utbyggnaden lämpligen kunna ske i etapper.

Såsom ett ytterligare skäl för att stanna vid 21 000 kr. anfördes att de

grupper som hade förvärvsinkomster över 21 000 kr. till stor del utgjordes

av tjänstemän, vilka genom sjuklöneförmåner var tillfredsställande tryggade

mot inkomstbortfall vid sjukdom.

Tiden synes nu mogen för en ytterligare utbyggnad av sjukpenningskalan.

Inkomster över 21 000 kr. för år är numera inte ovanliga bland anställda,

som saknar sjuklöneförmåner. Även önskemålet om likställighet

med avseende på skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom motiverar således

ett sådant steg. Frågan är då om man nu bör bygga ut sjukpenningskalan

till ATP-taket, som enligt det nu gällande basbeloppet 5 300 kr. utgör

39 750 kr., eller om man bör stanna någonstans på vägen. Då det finns

anledning att anta att en utbyggnad med endast ett par sjukpenningklasser

snart skulle visa sig otillräcklig, bör utbyggnaden nu ske ända till ATP-taket.

Taket i ATP är indexreglerat och detta aktualiserar frågan om inte även

sjukpenningskalan borde vara indexreglerad. Behovet av en sådan anordning

kan emellertid inte sägas vara stort. Den skulle få betydelse endast

för inkomsttagare i toppen av sjukpenningskalan, för vilka det vid en indexbetingad

uppgång i inkomstbeloppen inte finns någon högre sjukpenningklass

att flytta upp i. Vid lägre inkomster följer däremot sjukpenningen

genom uppflyttning i sjukpenningklass höjningar i inkomstbeloppen. Dessutom

är en indexreglering av sjukpenningskalan ett tekniskt tämligen

komplicerat problem. Med hänsyn härtill är det mest praktiskt att sjukpenningskalan

nu byggs ut, så att den omfattar inkomster upp till det f. n.

gällande ATP-taket, och att den ytterligare utbyggnad, som kan motiveras

av att ATP-taket höjs på grund av indexförändringar, får ske genom särskilda

beslut allteftersom sådana kan befinnas påkallade. I enlighet härmed

föreslås att sjukpenningskalan utökas med sex nya klasser, nr 16—21, av

vilka den sistnämnda omfattar förvärvsinkomster om lägst 39 000 kr. per år.

Den höjning av sjukpenningen som är en av komponenterna

i förstärkningen av sjukpenningskyddet bör utformas med sikte på att

sjukpenningen för dag räknat skall ersätta i genomsnitt ungefär 80 % av

den förlorade nettoinkomsten. Med hänsyn till att skatten är högre för

ogifta än för gifta blir kompensationen även enligt den nya sjukpenningskalan

större för de ogifta än för de gifta. Vid förstärkningen av sjukpenningen

bör — i likhet med vad som är fallet med den nuvarande sjukpenningskalan

— tyngdpunkten i viss mån ligga på de lägre sjukpenning
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

klasserna, så att kompensationsgraden där blir större än i de högre sjukpenningklasserna.

För att höjningen av sjukpenningen skall någorlunda likformigt komma

alla sjukpenningförsäkrade till godo, bör den omfatta både grundsjukpenningen

och tilläggssjukpenningen. En höjning av grundsjukpenningen

medför en förbättring av hemmafruarnas sjukpenningskydd.

Grundsjukpenningen bör höjas med 1 kr. till 6 kr. för dag.

I enlighet med vad ovan föreslagits har följande sjukpenningskala utarbetats.

I tablån anges för varje sjukpenningklass även den kompensationsgrad

som erhålls med den nya skalan vid en inkomst, som ligger mitt

emellan den nedre och den övre inkomstgränsen för placering i klassen

(klassmitten), och vid en kommunal utdebitering av 17 kr. per skattekrona.

Sjuk-

penning-

klass

nr

Inkomsten av förvärvs- arbete uppgår för år

Sjuk- penning kr;

ökning i

förhållande

till nu inom

parentes

Kompensationsgrad i procent1

till

kr

men ej till

kr

ogifta

gift2

samtliga

2

1 800

2 600

6(+ 1)

100

100

100

3

2 600

3 400

7(+ 1)

98

96

97

4

3 400

4 200

8(4- 1)

95

86

92

5

4 200

5 000

9(+ 1)

89

80

86

6

5 000

5 800

10(+ 1)

85

78

82

7

5 800

6 800

12(+ 2)

90

83

87

8

6 800

8 400

14(+ 2)

89

82

86

9

8 400

10 200

16(+ 2)

83

78

81

10

10 200

12 000

19(4- 3)

86

81

83

11

12 000

14 000

22(4- 4)

86

79

82

12

14 000

16 000

25(4- 5)

87

80

82

13

16 000

18 000

28(4- 6)

88

79

82

14

18 000

21 000

31(4- 6)

87

77

79

15

21 000

24 000

34(4- 6)

85

75

77

16

24 000

27 000

37(4- 9)

84

74

76

17

27 000

30 000

40(4-12)

83

73

75

18

30 000

33 000

43(4-15)

83

73

74

19

33 000

36 000

46(4-18)

82

73

74

20

36 000

39 000

49(4-21)

81

72

73

21

39 000

—

52(4-24)

81

72

73

1 För försäkrad, som är berättigad Ull barntillägg, blir kompensationsgraden högre.

2 Med gift avses den vars make icke har inkomst.

Hittills har moderskapspenningen stått i en bestämd relation

till grundsjukpenningens belopp. Även den nu föreslagna höjningen av

grundsjukpenningen bör återverka på moderskapspenningen, som f. n. är

1)00 kr. vid enkelbörd. Med hänsyn till att moderskapspenningen höjdes

kraftigt så sent som år 1963, bör höjningen kunna bestämmas så, att mode

rskapspcnn ingens belopp blir jämnt 1 000 kr. Det belopp som tillkommer

vid flerbörd bör höjas till 500 kr. för varje barn utöver ett.

Höjningen av sjukpenningen bör återverka även på den frivilliga

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

sj ukpenningf örsä k ringen. Enligt gällande regler får frivillig

försäkring för sjukpenning inte avse högre belopp än 12 kr. och sådan

försäkring för sjukpenningtillägg inte högre belopp än att tillägget och

sjukpenning enligt den obligatoriska försäkringen sammanlagt uppgår till

högst 12 kr. Maximigränsen bör höjas till 15 kr.

Finansieringsfrågor

Sjukförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna och från

de försäkrade själva samt genom statsbidrag.

Staten bidrar med hälften av kostnaderna för sjukvårdsersättning (utom

ersättning för sjukhusvård i Sverige), grundsjukpenning, barntillägg och

moderskapspenning.

Arbetsgivaravgiften beräknas på arbetsgivarnas lönekonton, varvid man

bortser från den del av varje arbetstagares lön som överstiger 22 000 kr. för

år räknat. Uttagsprocenten är 1,5. Vid bestämmandet av detta procenttal

har statsmakterna utgått från att arbetsgivarna bör svara, förutom för viss

del av utgifterna för sjukvård, för 60 % av försäkringens utgifter för tillläggssjukpenning

på grund av anställningsinkomster.

De kostnader som inte täcks genom statens och arbetsgivarnas bidrag

slås ut på de försäkrade i form av sjukförsäkringsavgifter. Dessa avgifter

är olika stora i olika kassor beroende bl. a. på lokala skillnader i sjukfrekvens.

De företagare som är försäkrade för tilläggssjukpenning har väsentligt

större avgifter än löntagarna, såvida inte företagarna utnyttjar möjligheten

till förlängning av karenstiden för tilläggssjukpenningen. Som

exempel kan nämnas att den årliga avgiften för tilläggssjukpenning i Stockholm

i sjukpenningklass nr 18 (årsinkomsten uppgår till 16 000 kr. men

inte till 18 000 kr.) fr. o. m. år 1965 är 163 kr. för löntagare och 357 kr. för

företagare med tre dagars karenstid.

Det är inte möjligt att på ett helt tillförlitligt sätt beräkna vad det kostar

att ta bort två karensdagar och att höja sjukpenningen på föreslaget sätt.

Svårigheterna sammanhänger bl. a. med att en reform påverkar frekvensen

av sjukanmälningar i en omfattning som inte kan förutses med någon säkerhet.

Det är dessutom att märka att en reform som innefattar både en förkortning

av karenstiden och en höjning av sjukpenningbeloppen måste få

en kumulativ effekt på kostnaderna.

I följande tablå anges med ledning av uppgifter, som lämnats av riksförsäkringsverket,

den kostnadsökning för helt år som kan antas uppstå

genom reformen. Beräkningen utgår från den kader av inskrivna försäkrade,

som fanns den 31 december 1964, och från ett antagande att sjuktalet

(= ersatta sjukdagar per inskriven försäkrad och år) med nuvarande

ersättningsregler ligger vid 15,0. Sjuktalet har antagits stiga med ca 20 % på

grund av borttagandet av två karensdagar och med ca 10 % på grund av höjningen

av ersättningsnivån eller till ca 20 (15,0 x 1,20 x 1,10 = 19,80).

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

Resultatet blir praktiskt taget detsamma, om man antar att var och en av

åtgärderna att ta bort två karensdagar och höja ersättningsnivån medför en

ökning av sjuktalet med 15 % (15,0 X 1,15 X 1,15 = 19,84).

Förmån

Beräknade

kostnader en- ligt nuvaran- de regler vid

sjuktalet 15,0

Beräknade

kostnader

efter

reformen

Beräknad

kostnadsök- ning genom

reformen

Grundsjukpenning.....

334

537

203

Tilläggssjukpenning

löntagare...........

672

1 157

485

företagare ..........

53

92

39

Barntillägg...........

25

33

8

Moderskapspenning. . . .

110

122

12

Tilläggssjukpenning vid

barnsbörd .........

95

120

25

1 289

2 061

772

Vidare får man räkna med en viss ökning i förvaltningskostnaderna,

som dock inte torde nämnvärt påverka kostnadsberäkningen.

En kostnadsökning av angiven storlek skulle med nuvarande finansieringsregler

resultera i väsentligt höjda avgifter för de försäkrade själva

och en kraftig ökning av statsbidraget. Däremot skulle arbetsgivarnas avgifter

till sjukförsäkringen inte påverkas, eftersom de inte beräknas på

grundval av försäkringens utgifter utan på grundval av utgivna lönebelopp.

Tyngdpunkten i reformen ligger på löntagarnas tilläggssjukpenning och det

framstår därför såsom naturligt att kostnadsökningen i allt väsentligt tas

ut genom ökade arbetsgivaravgifter. Däremot bör löntagarnas avgifter och

statsbidraget i princip inte påverkas av reformen. Det är dock rimligt att

löntagarnas avgifter stiger i de fall då den försäkrade flyttar upp i en högre

sjukpenningklass såsom en följd av att sjukpenningskalan byggs ut.

För att statsbidraget skall bli i stort sett oförändrat i kr. räknat

trots att utgifterna för sjukförsäkringen stiger, är det erforderligt att bidragsprocenten

sänks från 50 till 40.

Denna sänkning av statsbidragets andel i kostnaderna leder i och för sig

till en höjning av de försäkrades avgifter för grundsjukpenning och sjukvårdsersättning.

Denna effekt skärps i fråga om avgiften för grundsjukpenning

genom att kostnaderna för denna förmån stiger. Ett sätt att motverka

en sådan ökning av de försäkrades avgifter är att arbetsgivaravgifter

i större utsträckning än nu används för finansieringen av utgifterna

för sjukvårdsersättning. Den ökade insatsen av arbetsgivaravgifter till utgifterna

för sjukvårdsersättning bör vara ungefär så stor, att avgiftshöjningen

för grundsjukpenning i huvudsak motvägs av en sänkning av avgiften för

sjukvårdsersättning.

Utsträckningen av sjukpenningskalan till att omfatta lönedclar upp till

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

7,5 gånger basbeloppet (39 750 kr.) bör föranleda, att även avgiftsunderlaget

får omfatta lönedelar upp till samma belopp. 1 % av avgiftsunderlaget

beräknas ge 460 milj. kr. för år 1964. Om man vid fastställandet av avgiftsunderlaget

tagit hänsyn till lönedelar upp till 39 750 kr., kan det beräknas

att 1 % av avgiftsunderlaget i stället skulle lia gett 500 milj. kr. Vid beräkningen

av den procent, vartill arbetsgivaravgiften bör fastställas vid ett genomförande

av reformen, synes man böra utgå från alt 1 % på avgiftsunderlaget

ger 500 milj. kr. i avgifter. Häremot kan visserligen invändas

att med hänsyn till den fortgående lönestegringen 1 % av avgiftsunderlaget

år 1967, då reformen beräknas träda i kraft, bör ge mer än 500 milj. kr.

Emellertid är beräkningarna av utgifterna för försäkringen i huvudsak baserade

på 1964 års siffror. År 1967 bör även utgifterna ha stigit, bl. a. med

hänsyn till att sjukpenningen i princip stiger med lönen. Den ökning av intäkterna

som kan uppstå motsvaras därför sannolikt av en ungefär lika stor

ökning på utgiftssidan.

För att man skall kunna uppnå en sådan avgiftssänkning på sjukvårdscrsättningssidan

att avgiftsökningen på grundsjukpenningsidan i stort sett

motvägs bör den del av arbetsgivaravgiften som går till sjukvårdsersättning

höjas från 0,4 till 0,7 procentenheter. I förening med ökningen av avgiftsunderlaget

medför detta uppskattningsvis en ökning av arbetsgivarbidraget

till utgifterna för sjukvårdsersättning med 166 milj. kr.

Vad slutligen gäller löntagarnas tilläggssjukpenning är avsikten att hela

den kostnadsstegring som uppkommer i de nuvarande sjukpenningklasserna

skall täckas med arbetsgivaravgifter, så att löntagarnas avgifter för

tilläggssjukpenning i dessa klasser kan hållas på i stort sett oförändrad

nivå. Nämnda kostnadsstegring kan beräknas på följande sätt. Hela kostnaden

för löntagarnas tilläggssjukpenning efter reformens genomförande

har beräknats till ca 1 157 milj. kr., varav uppskattningsvis ca 65 milj. kr.

hänför sig till de nya sjukpenningklasserna. Totalkostnaden i de nuvarande

sjukpenningklasserna blir alltså (1 157 — 65 =) 1 092 milj. kr. Löntagarnas

avgifter för tilläggssjukpenning har för år 1964 uppskattats till sammanlagt

269 milj. kr. Arbetsgivarna bör således av kostnaderna för sjukpenning i de

nuvarande sjukpenningklasserna bära (1 092 — 269 =) 823 milj. kr. eller

ungefär 75 %. Det synes med hänsyn härtill lämpligt att riktmärket för arbetsgivarnas

tillskott till utgifterna för löntagarnas tilläggssjukpenning

sätts vid 75 % mot f. n. 60 % av nämnda utgifter. I enlighet härmed bör arbetsgivaravgiften

för löntagarnas tilläggssjukpenning utgöra (0,75x 1 157 =)

868 milj. kr. Samma procenttal bör tillämpas även vid beräkningen av

arbetsgivartillskottet till löntagares tilläggssjukpenning vid barnsbörd,

vilket följaktligen bör utgöra (0,75 x 119 =)89 milj. kr. Sammanlagt bör

till utgifterna för tilläggssjukpenning utgå i arbetsgivaravgift ca (868 +

89 =) 957 milj. kr. Detta motiverar ett uttag av 1,9 %.

Med de angivna förändringarna i grunderna för statsbidraget och arbets
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 91

Sammanställning av arbetsgivaravgift

Ändamål

Procent av

avgiftsunderlaget

Ungefärligt

belopp i

milj. kr. enligt

förslaget

Nu1

Förslag2

0,4

0,7

350

Tilläggssjukpenning............................

1,1

1,9

950

1,5

2,6

1 300

1 Avgiftsunderlaget beräknas på lönedelar upp till 22 000 kr.

2 Avgiftsunderlaget beräknas på lönedelar upp till 39 750 kr.

givaravgiften kommer kostnaderna för sjukförsäkringen att fördela sig på

sätt framgår av följande sammanställning.

Sammanställning av de beräknade kostnaderna för reformen och dess finansiering

ökningar och minskningar i kostnaderna inom parentes

Kostnader

i milj. kr.

Finansiering

Förmån

Försäk-

rade

Arbets-

givarna

Staten

1. Grundsjukpenning, barntillägg och

moderskapspenning................

692( + 223)

415(4-180)

-(—>

277(4-43)

2. Tilläggssjukpenning för löntagare----

1 276(4-510)

319(4- 13)

957(4-497)

-(— )

3. Tilläggssjukpenning för företagare . . .

93(+ 39)

93(4- 39)

—(—)

—(— )

4. Sjukvårdsersättning1...............

560(-t--0)

79(—135)

350(4-166)

131(—31)

Reformen totalt......................

2 621(4-772)

906(4-97)

1 307(4-663)

408(4-12)

1 Beräkningen grundar sig på sjukkassornas utgifter för sjukvård och läkemedel för år 1964.

De försäkrades avgifter för grundsjukpenning, barntillägg och

moderskapspenning stiger på grund av reformen. Kostnadsökningarna på

dessa områden, som sammanlagt uppgår till 223 milj. kr., täcks delvis genom

att statsbidraget i kronor räknat stiger med 43 milj. kr. Reformen,

inklusive ökade administrationskostnader, kan antas leda till en ökning

av denna del av de försäkrades avgifter med ca 40 kr. per avgiftspliktig.

Enligt vad ovan föreslagits minskar statsbidraget till sjukvårdsersättning

med ca 31 milj. kr. Samtidigt ökar den del av arbetsgivaravgiften som är

avsedd för detta ändamål med ca 166 milj. kr. De försäkrades avgifter till

denna del av försäkringen sjunker med sammanlagt 135 milj. kr. Detta leder

till en sänkning av avgiften med ca 30 kr. per avgiftspliktig. Härigenom

inotvägs i huvudsak avgiftsökningen på grundsjukpenningsidan.

För att avgifterna för grundsjukpenning inte skall drabba försäkrade med

låga inkomster bör skyldigheten att erlägga sådan avgift, i likhet med vad

som gäller i fråga om avgiften för sjukvårdsersättning, vara beroende av att

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst beräknats för den försäkrade.

Till undvikande av tröskeleffekter bör denna regel kompletteras med en

upptrappningsregel av innebörd att avgifterna för grundsjukpenning och

sjukvårdsersättning sammanlagt inte får överstiga 10 % av den beskattningsbara

inkomsten.

I fråga om den som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser

bör gälla, att avgiftsskyldighet inträder om beskattningsbar inkomst

beräknats för någon av de samtaxerade. Upptrappningsregeln bör för dessa

fall ha det innehållet att avgifterna till grundsjukpenning och sjukvårdsersättning

för var och en av de samtaxerade tillhopa inte får överstiga 5 % av

den sammanlagda beskattningsbara inkomsten.

De nu föreslagna avgiftslindringsreglerna kan beräknas få betydelse för

ensamstående med inkomster upp till drygt 5 000 kr. för år och för samtaxerade

med sammanlagda inkomster om högst 10 000—11 000 kr. Den avgiftslindring

som sålunda kommer nämnda grupper till del medför en avgiftsökning

för övriga avgiftspliktiga, som kan uppskattas till 10—15 kr.

per avgiftspliktig.

Deu del av löntagarnas avgifter som rör tilläggssjukpenning blir i stort

sett oförändrad på grund av att kostnadsökningen i allt väsentligt bärs

av arbetsgivarna. För den som genom reformen flyttar upp i sjukpenningklass

blir det dock en höjning av avgiften för tilläggssjukpenning i proportion

till den höjning av tilläggssjukpenningen som är en följd av uppflyttningen.

Den del av företagarnas avgifter som gäller tilläggssjukpenning ökar för

en försäkrad som nu har tre dagars karenstid med i regel mellan 50 och

70 % i de nuvarande sjukpenningklasserna om försäkringen gäller utan karenstid.

Väljer den försäkrade att behålla den nuvarande karenstiden tre

dagar, blir höjningen något mer än hälften så stor. Såsom exempel kan

nämnas att genomsnittsavgiften i landet för tilläggssjukpenning, som svarar

mot inkomst av annat förvärvsarbete, i sjukpenningklass nr 13 (årsinkomsten

uppgår till 16 000 men ej till 18 000 kr.) kan beräknas stiga

med 102 kr. till 374 kr., om den försäkrade har kvar karenstiden tre dagar,

och med 168 kr. till 440 kr., om hans försäkring överensstämmer med

löntagarnas i fråga om karenstid.

För arbetsgivarnas avgifter till yrkesskadeförsäkringen tilllämpas

samma avgiftsunderlag som för avgifterna till sjukförsäkringen.

Utsträckningen av avgiftsunderlaget inom sjukförsäkringen till att omfatta

lönedelar upp till ATP-taket bör återverka även på avgiftsunderlaget

inom yrkesskadeförsäkringen, eftersom den utbyggda sjukpenningskalan

också blir tillämplig vid sjukdomsfall på grund av yrkesskada.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

93

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över promemorian »Förbättrad sjukpenningförsäkring»
Allmänna

synpunkter

Remissinstanserna ställer sig allmänt positiva till tanken på en förbättring

av skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom. De är sålunda ense

om att sjukpenningskalan bör byggas ut med nya sjukpenningklasser i enlighet

med förslaget. I princip är man också ense om att sjukpenningens

kompensationsgrad bör höjas. En omstridd fråga gäller förslaget att avskaffa

de nuvarande reglerna om tre dagars karenstid för rätt till sjukpenning.

De flesta remissinstanserna tillstyrker detta förslag eller lämnar

det utan erinran, medan några ställer sig bestämt avvisande. Många remissinstanser,

både sådana som ansluter sig till förslaget att slopa de nuvarande

karenstidsreglerna och sådana som ogillar det, är kritiska till den utformning

de nya lagreglerna fått. Också den föreslagna metoden att lösa finansieringen

av sjukförsäkringsreformen är föremål för delade meningar. I de

flesta yttranden godtas dock förslaget.

Flertalet remissinstanser understryker önskemålet om likställighet mellan

olika arbetstagargrupper i fråga om skyddet mot inkomstbortfall vid

sjukdom. Samtidigt beklagar många att den önskvärda utjämningen av

sjukförmånerna under karensdagarna inte kunnat uppnås genom förhandlingar

mellan arbetsmarknadens parter.

LO konstaterar, att de förhandlingar som förts under de senaste årens

avtalsrörelser inte lett till något positivt resultat för de arbetstagare som

saknar sjuklön från arbetsgivaren. Förslaget om en förkortning av karenstiden

är därför enligt LO:s mening ett värdefullt steg i syfte att utjämna

olikheter i det ekonomiska skyddet mellan olika grupper på arbetsmarknaden.

TCO anser, att en förbättring av ersättningen under sjukdom är i hög

grad angelägen för stora grupper av arbetstagare. TCO beklagar att frågan

om ersättning under karenstiden inte kunnat lösas genom sjuklön från

arbetsgivaren, då ett sådant alternativ skulle ha inneburit väsentliga fördelar

jämfört med en lösning försäkringsvägen. I det förevarande läget vill

organisationen inte motsätta sig den föreslagna lösningen. SR har i princip

inte något att erinra mot borttagandet av två karensdagar. SACO anser att

frågan om bättre trygghet -— särskilt vid kortvarig sjukdom — bör lösas

förhandlingsvägen, eftersom en sådan utväg medför uppenbara fördelar. Åtgärder

bör därför vidtas för att ytterligare stimulera en sådan lösning.

Riksförsäkringsverket yttrar att karenstidsreformen kommer att medföra

mycket betydande olägenheter. Möjligheten att lösa karenstidsfrågorna ge
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

nom överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter borde därför ytterligare

undersökas.

Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,

Försäkringskasseförbundet och Folksam ansluter sig i princip till

förslagen i promemorian.

Ett realiserande av förslaget innebär enligt försäkringsinspektionens mening

ett fullföljande av det reformverk på pensioneringens och sjukförsäkringens

område som genomförts under efterkrigstiden. Liksom ATP-reformen

innebar ett avgörande steg mot en utjämning mellan olika befolkningsgrupper

vad gäller pensionstryggheten, avser sjukförsäkringsreformen att

skapa likställighet i fråga om tryggheten under sjukdom. Inspektionen delar

därför den uppfattning, som kommit till uttryck i promemorian, att starka

rättviseskäl talar för att sjukförsäkringen byggs ut. Efter att ha berört kostnaderna,

riskerna för missbruk, administrativa olägenheter och den negativa

effekt, som reformen kan få på den spända arbetskraftsbalansen i folkhushållet,

yttrar inspektionen, att man inte kan undgå intrycket att det

pris som betalas för den eftersträvade sociala rättvisan blir mycket högt.

Enligt inspektionens mening är det beklagligt att det inte varit möjligt att

vinna social rättvisa genom en alternativ metod, som skulle ha inneburit

större återhållsamhet med förmåner i de kortvariga sjukdomsfallen. Skulle

verkningarna av reformen bli sådana att de inte låter sig samhällsekonomiskt

försvaras, får man längre fram aktualisera alternativet att genom en

omkonstruktion av ersättningssystemet, som ger en större del av förmånerna

till de långvariga sjukdomsfallen, låta alla vidkännas viss inkomstminskning

vid korta sjukdomsfall. Inspektionen fäster också uppmärksamheten

på ett annat socialt rättviseproblem. Den miljardreform, som den bättre sjukpenningförsäkringen

innebär och som till stor del kommer de korta sjukdomsfallen

till godo, begränsar utrymmet för reformer för långtidssjuka

och handikappade. Inspektionen tillägger, att man uppenbarligen underskattar

det faktum att alla är utsatta för risk att bli handikappade. Man

måste därför inrikta ansträngningarna på uppgiften att inom folkhushållet

reservera en väsentligt vidgad ram för ytterligare reformer till förmån för

långtidssjuka och handikappade. Allt detta hindrar dock inte, slutar inspektionen,

att förslaget har en viktig social motivering och inspektionens uppfattning

är därför att förslaget i huvudsak bör förverkligas.

Svenska försäkringsbolags riksförbund räknar med att slopandet av karenstiden

kommer att leda till missbruk och en kraftig ökning av antalet

korttidssjuka samt ifrågasätter om de två karensdagarnas borttagande verkligen

innebär en vinst av den storleksordningen att vägande skäl finns för

förslagets genomförande. I stället för försäkringsvägen borde förmåner till

de anställda under karensdagarna utges av arbetsgivaren. Åtskilliga kontrollproblem

skulle då elimineras och administrationskostnaderna kunde hållas

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

på en skälig nivå. Enligt riksförbundets mening är det vidare väsentligt att

vid övervägande av sociala reformer en prioritering sker av de mest angelägna

vårdområdena, däribland invalidvården.

Svenska arbetsgivareföreningen godtar utbyggnaden av sjukpenningskalan

och ansluter sig i princip till förslaget om höjning av sjukpenningens

kompensationsgrad. Föreningen motsätter sig förslaget att kostnaderna för

reformen väsentligen täcks genom arbetsgivaravgifter, vilket förslag föreningen

tror syfta till att för arbetstagarna dölja den verkliga kostnaden

för reformen. Förslaget om karenstiden avstyrks. Föreningen anser i denna

del att det f. n. finns åtskilliga betydligt angelägnare behov på vilka tillgängliga

medel i stället skulle kunna satsas, t. ex. de handikappades rehabilitering,

vissa sektorer inom vårdområdet och cancerforskningen. Jämfört

med de fördelar som därigenom skulle vinnas, ter sig enligt föreningens

mening fördelarna av sjukpenning under två dagar som skäligen obetydliga.

I övrigt framhåller föreningen att den omständigheten att parterna på

arbetsmarknaden funnit det lämpligt att avtalsvägen komplettera försäkringsskyddet

för en viss grupp inte rimligen bör få tas till intäkt för att

genom lagstiftning generellt införa samma förmån. Uppenbarligen vore det

ogörligt att lagstiftningsvägen ordna med kompensation ens i flertalet fall

då olika grupper av arbetstagare förvärvat rätt till en viss typ av förmåner

i olika hög grad. Härtill kommer att, om statsmakterna skulle ha ambitionen

att göra detta, så skulle friheten för organisationerna på arbetsmarknaden

att genom avtal reglera olika frågor i stor utsträckning komma

att framstå som en illusion. Föreningen pekar dessutom på att risken för

missbruk dels stiger med kompensationsgraden och dels förekommer särskilt

i samband med korttidsfrånvaro, dvs. i stort sett sådan frånvaro som

hittills omfattats av karensdagarna. Föreningen anser vidare, att — även

om det stora flertalet av de försäkrade motsvarar det förtroende som sjukpenningförsäkringen

bygger på — karensdagarna behövs som en spärr mot

missbruk i alltför stor omfattning av sjukförsäkringsförmånerna. Som argument

mot karenstidsreformen åberopar föreningen vidare de administrativa

olägenheterna och de kontrollsvårigheter som uppstår.

Arbetsgivareföreningen framhåller att i promemorian inte berörts den

indirekta kostnad som ökad frånvaro från arbetet skulle medföra för företagen.

I sådana företag, vilkas produktionskostnader till stor del består av

kapitalkostnader för maskiner och anläggningar och som inte kan kompensera

den ökade frånvaron genom ökning av antalet anställda, skulle

kostnadsökningen bli betydande. Dessa indirekta kostnader är mycket

svåra att beräkna och varierar från företag till företag. De måste emellertid

vara betydande. Föreningen yttrar vidare, att man vid bedömningen av

om den föreslagna reformen bör genomföras samt av hur de direkta kostnaderna

för densamma bör fördelas måste ta hänsyn till näringslivets kon
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

kurrenssituation. Möjligheterna att genom prisstegringar kompensera sig

för kostnadshöjningar är särskilt små för företag i internationell konkur
rens.

Arbetsgivareföreningen behandlar frågan om karensdagarna i avtalsförhandlingarna

och nämner att LO under avtalsrörelsen 1963—1964 krävde

att ersättning för inkomstbortfallet under karensdagarna skulle utges

av arbetsgivarna. Kraven avböjdes dels av kostnadsskäl och dels från

principiella utgångspunkter. Föreningen var dock beredd att medverka till

avsättningar till individuella sparkonton, om detta kunde ske även för

tjänstemännens del. Ett förslag till sjuksparkonton utarbetades och förelädes

tjänstemännens organisationer, som dock avvisade förslaget. På

grund härav samt till följd av de komplicerade frågor i övrigt som behandlades

i avtalsrörelsen förelädes det inte LO. I den pågående avtalsrörelsen

har föreningen föreslagit såväl LO som tjänstemännens organisationer

individuella sjuksparkonton, vilket förslag i stort sett innebär

följande. Arbetsgivaren öppnar i bank ett sjuksparkonto för varje anställd.

Efter överenskommelse kan medlen få innestå i arbetsgivarens rörelse.

Varje avlöningsperiod gör arbetsgivaren en bestämd avsättning till kontot.

För varje karensdag äger den anställde lyfta ett visst belopp av de på

kontot innestående medlen. Om den anställde ej uttömt kontot till följd

av sjukdom, äger han ändå disponera medlen, förutsatt att ett minimibelopp

motsvarande ett visst antal karensdagar kvarstår på kontot. Genom

att karensdagsersättningen utgår från ett individuellt konto innebär systemet

en viss närvarostimulans.

Enligt föreningens mening är sjukspar kontosystemet enda möjligheten

att eliminera några av de nackdelar som vidlåder andra former av ersättning

under karensdagarna. Samtidigt som det ger ett rimligt skydd mot

inkomstbortfall vid korttidssjukdom frestar det inte till onödig frånvaro.

Slutligen kan administrationen göras relativt enkel och billig.

Med hänsyn till att det för stora delar av arbetsmarknaden varit möjligt

att träffa avtal om sjuklön under karensdagarna bör enligt Sveriges haniverks-

och industriorganisations mening en tvingande lagstiftning inte tillgripas

förrän de pågående förhandlingarna om denna fråga slutförts och

frågan eventuellt tagits upp i andra avtalslägen. RLF är inte övertygat om

att den föreslagna förbättringen av sjukpenningförsäkringen just nu är den

mest angelägna reformen. En förbättring för de långtidssjuka anses mera

angelägen. Sveriges köpmannaförbund anser att behovet av försäkringsskydd

under de två första dagarna efter sjukdomsfallet framstår såsom relativt

begränsat i jämförelse med behovet av skydd vid längre sjukdom. Med

hänsyn härtill kan ett slopande av karensdagarna ej anses vara oundgängligen

påkallat. Mot reformen åberopar förbundet vidare risken för missbruk

och den för de försäkrade besvärande kontrollen från försäkringskassornas

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 97

sida. Svensk industriförening anser att frågan bör lösas genom förhandlingar

och inte genom lagstiftning.

Karenstiden

Remissinstanserna synes allmänt vara ense om att man i ett sjukpenningsystem,

där sjukpenning utgår för varje dag oavsett om och i vad mån den

för den försäkrade skulle ha utgjort en arbetsdag, måste ha särskilda spärrregler,

om man utger sjukpenning för den första eller andra dagen efter

insjuknandedagen. Den föreslagna regeln att den försäkrade äger rätt till

sjukpenning för den första eller andra dagen efter insjuknandedagen, endast

om sjukdomen hindrat honom från att utföra arbete, som han eljest skulle

ha utfört, anses dock inte tillfredsställande. Mot regeln anmärks i huvudsak

att den innebär risker för överkompensation och missbruk och att den medför

betydande svårigheter vid den praktiska tillämpningen.

Riksförsäkringsverket anser att den föreslagna spärregeln skulle medföra

egendomliga konsekvenser i en del fall och anför därom följande. Om de

arbetsfria dagarna ligger i slutet av en sjukperiod, uppstår i vissa fall en

inte ringa överkompensation. Omfattar arbetsveckan måndag—fredag, får

exempelvis den som sjukanmäler sig en onsdagskväll och därefter är sjuk

fyra dagar (t. o. m. söndag) sjukpenning för alla dessa dagar, av vilka lördag

och söndag är arbetsfria och utan inkomstbortfall. Kompensationsgraden

blir här betydligt över 100 % av den vanliga inkomsten. Görs sjukanmälan

på en fredag och varar sjukdomen ytterligare fyra dagar (t. o. m. tisdag),

kommer sjukpenning däremot att utgå för endast två dagar (måndag och

tisdag). Enligt verkets mening måste en sådan skillnad te sig svårbegriplig

för de försäkrade. Statens avtalsverk visar med olika exempel att en spärrregel,

som tar sikte endast på den första och den andra dagen i en sjukperiod,

inte utesluter möjligheten till en betydande överkompensation, samtidigt

som kompensationen för inkomstbortfallet blir starkt varierande beroende

på hur insjuknandedagen infaller i förhållande till arbetsfria dagar.

Avtalsverket hävdar att regler av den typ som redovisas i förslaget ökar riskerna

för missbruk av försäkringen. LO anför att en viss omarbetning av

den ifrågavarande spärregeln torde bli nödvändig. TCO anser att regeln fått

en utformning som kan innebära vissa komplikationer för anställda som är

månadsavlönadc. Regeln bör enligt TCO:s mening bygga på kriteriet, att den

försäkrade förlorar mot sjukpenningen svarande arbetsinkomst i stället för

som föreslagits att den försäkrade hindrats att utföra förvärvsarbete.

Flera remissinstanser anser att tillämpningen av en bestämmelse som

bygger på att sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete,

som han eljest skulle ha utfört, blir svår att tillämpa i praktiken. Riksförsäkringsverket

pekar på anställda som ägnar sig åt bisysslor de dagar som

är arbetsfria i den ordinarie anställningen. Enligt verkets mening bör det

7 Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

klarläggas, i vilken omfattning förvärvsarbete skulle ha utförts för att spärrregeln

inte skall vara tillämplig. Det kan t. ex. krävas, att den försäkrade

skulle ha arbetat viss minimitid eller att gottgörelsen för det ifrågasatta

arbetet är av viss storleksordning. Även statens avtalsverk berör tillämpningssvårigheterna

i de fall då den försäkrade har extraarbete. Avtalsverket

antyder en lösning som enligt verket borde kunna ge ett resultat som är mer

tillfredsställande. Denna innebär att spärregeln utformas så att sjukpenning

under de första sju dagarna av en sjukdom — dagen då sjukdomsfallet inträffade

oräknad — skall utgå endast för sådana dagar då den försäkrade på

grund av sjukdom gått miste om arbetsinkomst hos den arbetsgivare från

vilken han uppbär sin huvudsakliga inkomst. Om spärregeln skall införas,

anser Sveriges hantverks- och inclustriorganisation att det bör klargöras att

med förvärvsarbete avses arbete för huvudarbetsgivaren. För att i någon mån

eliminera riskerna för missbruk bör enligt Försäkringskasseförhundets mening

gälla att förvärvsarbetet är av någorlunda regelmässig karaktär och

helst även har beaktats i samband med vederbörandes klassplacering.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar att av förslaget inte framgår om

det förvärvsarbete som skulle ha utförts skall vara av viss minsta omfattning

för att tas i beaktande. Frånvaron av någon precisering tyder närmast

på att hinder att utföra förvärvsarbete av även mycket ringa omfattning

skulle kvalificera till sjukpenning, vilket enligt föreningens mening är orimligt.

Lagtexten bör därför i likhet med vad som gäller inom arbetslöshetsförsäkringen

förses med ett tillägg om att förvärvsarbetet måste uppgå till

viss minimitid eller medföra en viss minimiinkomst för att kunna beaktas.

Föreningen anför vidare, att det inom vissa branscher med stor förekomst

av s. k. intermittenta anställningar är svårt att avgöra, om vederbörande

skulle ha arbetat eller ej. Föreningen anser att det mera klart bör uttryckas

att sjukpenning inte skall utgå, om t. ex. industrisemester eller permitteringar

gjort att den försäkrade inte skulle ha kunnat beredas arbete. Föreningen

ställer till sist frågan om spärregeln skall tillämpas också för anställda

med veckolön, månadslön eller årslön, vilka alltså har betalt även på

fria lördagar, sön- och helgdagar samt andra arbetsfria dagar. Svenska

landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet

tar också upp frågan om tillämpningen för arbetstagare med intermittent

arbete, i fråga om vilka det måste bli mycket svårt att avgöra, om de

skulle ha arbetat första eller andra dagen efter insjuknandet. Förbunden

anser det vidare oklart, om det föreligger rätt till sjukpenning under första

eller andra dagen efter insjuknandedagen, när dessa dagar utgör semesterdagar

för den försäkrade.

I fråga om den föreslagna kompletterande regeln, att sjukpenning alltid

skall utgå för samtliga dagar efter insjuknandedagen om sjukperioden varat

minst åtta dagar, framhåller statens avtalsverk, Svenska landstingsförbundet,

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet att den inte

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr It ti år 1!)C>(i

synes helt överensstämma ihed i promemorian anförda synpunkter om nackdelarna

med villkorliga karenstider. Det ifrågasätts därför om inte denna

regel bör utgå. Också riksförsäkringsverket anser att regeln har mindre

önskvärda konsekvenser och ifrågasätter om man inte bör överväga att förlänga

kvalifikationstiden till två veckor. Försäkringskasseförbundet anför

att åttadagarsregeln kommer att medföra att den försäkrade ställs inför valet

att friskanmäla sig senast den sjunde dagen efter insjuknandedagen eller att

dröja med att återgå i arbete till den åttonde dagen eller senare. Den försäkrade

kommer då att kunna väga inkomstbortfallet mot fördelen att få

kompensation för resterande sjukdagar och för de två arbetsfria dagarna i

början av sjukperioden. En utsträckning av sjukperioden i sådana fall kommer

inte sällan att medföra ett bättre, likvärdigt eller obetydligt sämre utbyte.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening leder åttadagarsregeln

till svåra tröskelproblem, som visserligen i princip kvarstår men dock minskar,

om man förlänger tidsperioden till exempelvis tre veckor.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som i sitt yttrande åberopar ett utlåtande av

styrelsens arbetslöshetsdelegation, anser att förslaget att sjukpenning inte

utgår för insjuknandedagen innebär en försämring för de arbetslöshetsförsäkrade,

eftersom dessa vid insjuknande under en arbetslöshetsperiod i

många fall inte skulle få ersättning för insjuknandedagen från vare sig

sjukförsäkringen eller arbetslöshetsförsäkringen. Styrelsen förordar att den

nuvarande samordningen mellan de båda försäkringarna bibehålls. Styrelsen

framhåller vidare, att ändringen av sjukpenningförsäkringens karenstidsregler

gör viss ändring av bestämmelserna om karenstidsbefrielse i arbetslöshetsförsäkringen

nödvändig. Riksförsäkringsverket har samma mening.

Svenska arbetsgivareföreningen anser att vissa övergångsproblem kommer

att uppstå och önskar ett klarläggande om de föreslagna reglerna skall gälla

för sjukfall som inträffar den 30 eller den 31 december 1966. Vidare anförs

att enligt nu gällande regel karenstid inte skall räknas, om en sjukperiod

inträffar inom 20 dagar efter en tidigare sjukperiod. Fråga uppstår nu om

enligt de föreslagna reglerna sjukpenning skall utbetalas för den första

dagen i den senare perioden, om sjukperioderna inträffar på var sin sida om

årsskiftet 1966/67. Alternativt kan frågan komma att gälla tre dagar, nämligen

om den andra sjukperioden inleds t. ex. på en fredag.

Förslaget att hemmafruar och övriga gifta kvinnor oberoende av inkomsten

alltid skall vara garanterade grundsjukpenning fr. o. m. dagen efter

insjuknandedagen möter erinran i flera remissyttranden. Riksförsäkringsverket

anser det inte lämpligt att hemmafruarna får en ytterligare särförmån

och kan inte finna det motiverat att en förvärvsarbetande kvinna tillförsäkras

en särskild förmån enbart av den anledningen att hon är gift. I varje fall

Dör enligt verkets mening undantagsregelns tillämpning begränsas till kvinnor

som bar förvärvsarbete i liten omfattning och därför är placerade i

någon av de lägsta sjukpenningklasserna och som, om do inte försäkrats

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

såsom förvärvsarbetande, skulle ha varit hemmafruförsäkrade. Statens avtalsverk

finner det inte rimligt att helt schematiskt ge de gifta kvinnorna en

särskild ersättning om det inte kan styrkas att sjukdomen medfört inkomstbortfall

eller speciella kostnader. I konsekvens med förslaget är det inte

omotiverat med »hemmafrutillägg» för gifta män med arbete utom hemmet.

SACO anser det inte socialt motiverat att slopa karensdagarna för hemarbetande

hustrur, eftersom de kostnadsökningar som uppstår vid deras sjukdom

i övervägande antalet fall torde inträffa först sedan sjukdomen varat

några dagar. SB har inte något att erinra mot förslaget men anser att ensamstående

män med hemmavarande barn skall jämställas med hemmafruar

och alltså få grundsjukpenning om de stadigvarande sammanbor med barn

under 16 år. Folksam anser det tveksamt om borttagandet av två karensdagar

för hemmafruarna är så angeläget att det bör gå före exempelvis en

höjning av grundsjukpenningbeloppet. Folksam ifrågasätter om hemmafruarna

i större utsträckning anmäler kortare sjukdomsfall och om husmödrarna

skaffar eller över huvud taget kan skaffa hemhjälp för kortare tid.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför liknande synpunkter. Försäkringskasseförbundet

ifrågasätter lämpligheten av att införa en särregel för

gifta kvinnor. Regeln bör i varje fall begränsas till dem som är försäkrade

som hemmafruar, eftersom det så långt möjligt bör råda likställighet mellan

olika grupper förvärvsarbetande, oavsett kön och civilstånd.

I fråga om sjukpenning till egna företagare kan enligt riksförsäkringsverket

karenstidsreformen förutses leda till särskilt svåra bedömningsfrågor.

Huruvida och i vilken utsträckning de avsett att utföra förvärvsarbete en

viss dag kan ofta ej fastslås. Borttagandet av karenstiden kommer vidare att

för dem medföra en kraftig avgiftsförhöjning. Med hänsyn härtill samt av

administrativa skäl ifrågasätter verket starkt, om inte nu gällande karenstidsbestämmelser

skall bibehållas för sjukpenning på grund av annat förvärvsarbete

än anställning. Om karenstiden likväl skall slopas för företagarna,

är det enligt verkets mening naturligast att inte kräva anmälan för

bibehållande av nu gällande karenstid utan i stället föreskriva att anmälan

skall göras av den som inte vill ha någon karenstid. Folksam anser att frågan

om borttagande av två karensdagar för de egna företagarna bör utredas

närmare. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det inte lämpligt att

ta bort karenstiden för företagarna. RLF understryker betydelsen av att valfriheten

för inkomst av annat förvärvsarbete får gälla, förutom försäkring

utan karenstid, de nuvarande karenstiderna 3, 33 och 93 dagar.

I fråga om kravet på läkarintyg för att få sjukpenning uttalar LO att det

skulle vara värdefullt om en mer enhetlig tidsgräns fastställdes, före vilken

läkarintyg inte är obligatoriskt. Bestämmelsen bör omfatta alla försäkringskassor

och tidsgränsen samordnas med den som gäller för rätt till

ersättning även för de två första dagarna när dessa varit arbetsfria. TCO

anser att kravet på läkarintyg inte bör bli väsentligt mera omfattande än

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år Wtlti

som nu är fallet, eftersom man eljest kommer att belasta en redan tidigare

hårt ansträngd yrkesgrupp med ett arbete som inkräktar på dess viktigaste

uppgifter. Läkarintyg för korttidssjukdom bör sålunda inte begäras annat

än då särskilda skäl härtill föreligger. Riksförsäkringsverket ifrågasätter om

man kan behålla en så lång läkarintygsfri sjukhjälpstid som sju dagar, när

sjukpenning skall utges för ytterligare två dagar och sjukpenningen dessutom

är högre än nu. Emellertid måste tillgången på läkare härvid tas i beaktande.

Verket anser det uppenbart att läkarbristen i regel torde lägga hinder

i vägen för att fordra läkarintyg redan vid någon dags sjukskrivning. Värdet

av läkarintyg vid kortvariga sjukdomsfall torde f. ö. vara starkt begränsat.

Verket tillägger att man över huvud taget måste bedöma försäkringskassornas

möjligheter att utöva kontroll vid korta sjukskrivningar som

mycket små.

Ersättningsnivån

Förslaget om utbyggnad av sjukpenningskalan till en övre gräns

som motsvarar taket inom ATP, dvs. ca 39 000 kr., hälsas med tillfredsställelse

av samtliga remissinstanser. TCO anser det dock vara en brist, att gränsen

inte automatiskt uppjusteras på samma sätt som taket inom ATP. Organisationen

förordar, att en ny sjukpenningklass automatiskt läggs till för varje

3 000-tal kronor som ATP-taket stiger.

Det råder också allmän uppslutning kring förslaget om höjning av

sjukpenningen. I flera remissyttranden understryks dock att den

höjda sjukpenningen kan medföra risk för missbruk, då ersättningsnivån i

vissa lägen blir mycket hög. Vidare uppkommer vissa samordningsproblem

särskilt i förhållande till pensioneringen. Erinringar riktas också mot variationerna

i kompensationsnivån mellan olika inkomstlägen samt mellan

ogifta och gifta.

Riksförsäkringsverket framhåller, att ersättningsnivån blir mycket hög

i synnerhet när det gäller ogifta i de lägre inkomstlägena, en kategori som

torde vara särskilt känslig ur kontrollsynpunkt. Vid inkomster, som något

överstiger 5 000, 5 800, 6 800 och 8 400 kr., blir för ogifta kompensationen

för den bortfallna arbetsinkomsten resp. 92, 97, 98 och 92 % med

utgångspunkt från de antaganden om beskattningen som gjorts i promemorian.

Att sådana kompensationsgrader kan komma att fresta till

missbruk, när man samtidigt tar bort karenstiden, är enligt verkets mening

uppenbart. En justering av sjukpenningskalan i dess nedre del skulle därför

vara önskvärd men torde av tekniska skäl vara svår att åstadkomma.

Verket tillstyrker därför den föreslagna skalan. Utvecklingen av penningvärdet

och övergången till femdagarsvecka torde dock enligt verkets mening

göra en översyn av skalan önskvärd inom en nära framtid. Verket

framhåller vidare, att den höjda ersättningsnivån kommer att medföra

inte oväsentliga olägenheter för samordningen med pensioneringen, sär
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

skilt under tiden fram till mitten av 1970-talet innan en mera tillfredsställande

ersättningsnivå uppnåtts inom ATP för flertalet försäkrade. Särskilda

svårigheter torde sålunda uppkomma vid tillämpningen av bestämmelsen

att försäkringskassa kan bevilja en försäkrad, som åtnjuter sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård, förtidspension utan att han ansöker därom.

Motsvarande problem kan uppstå när en försäkrad, som uppbär sjukpenning

enligt yrkesskadeförsäkringslagen, tillerkänns yrkesskadelivränta.

Även Försäkringskasseförbundet erinrar om de svårigheter som måste uppstå,

då fråga uppkommer om att avlösa sjukpenning med förtidspension

eller sjukbidrag, eftersom en sådan åtgärd på grund av den höjda kompensationsgraden

inom sjukförsäkringen i ett större antal fall än tidigare

kommer att ställa sig ekonomiskt ofördelaktig för den försäkrade.

Statens avtalsverk anser i likhet med riksförsäkringsverket, att sjukförsäkringen

på sikt bör ses över så att en smidigare anpassning till inkomstbortfallet

vid sjukdom uppnås. I det sammanhanget bör skattefriheten för

sjukpenning på nytt övervägas. Enligt avtalsverkets mening är det nämligen

sannolikt, att den föreslagna höjningen av sjukpenningnivån med bibehållen

skattefrihet för sjukpenning kommer att innebära spänningar i

förhållande till förtidspensionen som är beskattad. Avtalsverket ifrågasätter,

om den teknik för fastställande av sjukpenning som försäkringen nu

bygger på är lämplig vid en ersättningsnivå som ligger väsentligt över nuvarande

nivå.

Samma problem behandlas också av LO och TCO. LO anser att det slutliga

målet i fråga om ersättningsnivå måste vara, att de försäkrade vid sjukdom

i stort sett får behålla sin standard, dvs. att inkomstbortfallet i huvudsak

kompenseras. Detta torde dock förutsätta att frågan om sjukpenningens

anknytning till det faktiska inkomstbortfallet och skattepliktsfrågan

tas upp till behandling. En skattepliktig sjukpenning skulle också

avlägsna skillnaderna i kompensationsnivå mellan ogifta och gifta. Organisationen

tillägger, att en sådan omprövning inte är möjlig inom ramen

för den nu aktuella reformen. TCO anmärker på skillnaden i kompensationsnivån

mellan ogifta och gifta, som beror på att sjukpenningen är

skattefri. Med tanke på de tekniska hjälpmedel, som nu står till buds på

det administrativa området, anser TCO att de skäl av praktisk art som tidigare

anförts mot beskattning av sjukpenningen inte längre är övertygande.

Svenska arbetsgivareföreningen motsätter sig inte i princip en höjning

av kompensationsgraden från 65 till 80 %, under förutsättning av motsvarande

höjning av den försäkrades egenavgift. Arbetsgivareföreningen

kan dock inte godta den utformning som sjukpenningskalan fått, eftersom

den skulle medföra avsevärd överkompensation i vissa fall. Föreningen

påpekar särskilt att kompensationen blir mycket större om man beräknar

skattefrihetens värde med utgångspunkt från marginalskatten i stället för

som i promemorian från källskatteavdraget. Skalan bör därför omarbetas

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

103

så att graden av överkompensation går ned till vad som är ofrånkomligt

med hänsyn till skalans konstruktion. SACO anser att kompensationsgraden

så långt möjligt bör vara enhetlig i de inkomstlägen, som skalan omfattar.

Riksförsäkringsverket uppmärksammar de ersättningsnivåer som uppkommer

då sjukpenning från den allmänna försäkringen kompletteras

med sjukpenning från försäkringsbolag och understödsföreningar. Med en

kompletterande sjukpenning på t. ex. 5 kr. om dagen, vilket nu ofta förekommer,

skulle de i promemorian angivna kompensationsgraderna stiga

inte oväsentligt. Verket bedömer de kompensationsgrader som skulle uppnås

såsom alltför höga för försäkrade i det stora flertalet sjukpenningklasser.

I vissa inkomstlägen synes enligt verkets mening varje kompletteringsförsäkring

medföra överförsäkring. Verket anser därför, att det blir

nödvändigt att starkt beskära möjligheterna till kompletteringsförsäkring

vid sidan av den allmänna försäkringen, om sjukförsäkringen byggs ut

enligt förslaget i promemorian. Försäkringsinspektionen yttrar, att förslaget

för de enskilda försäkringsgivarnas del innebär, att en viss del av marknaden

för privat försäkring går förlorad och att en anpassning av försäljningen

till det nya läget måste äga rum. Det kan då kännas frestande att

kompensera en del av den förlorade marknaden genom att minska självriskgraden

hos de privata kompletteringsförsäkringarna och i vissa fall

helt utplåna denna. En sådan utveckling måste enligt inspektionens mening

med all makt förhindras. Folksam anför, att den likställighet som

eftersträvats i promemorian inte lett till att skillnaderna mellan olika arbetstagargrupper

helt utjämnats. Folksam konstaterar därför med tillfredsställelse

att hinder inte föreligger mot att den kvarstående skillnaden

elimineras genom arbetstagarnas egna åtgärder.

Förslaget om höjning av grundsjukpenningen lämnas i allmänhet

utan erinran. Några remissinstanser anför dock vässa synpunkter på

hemmafruarnas sjukpenningförsäkring och berör i det sammanhanget

deras frivilliga sjukpenningförsäkring.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att grundsjukpenningen,

även om den höjs till 6 kr., utgör en mycket begränsad hjälp för hemmafruarna,

vilkas verkliga behov av ekonomisk hjälp under sjukdom är mycket

svårt att fastställa. För kortare sjukperioder torde det i många fall vara

möjligt att ordna hemmets skötsel utan att ett reellt ekonomiskt ltompensationsbehov

uppkommer, medan längre sjukperioder ofta kan innebära

en svår belastning på familjeekonomin. Det borde därför övervägas att för

denna kategori förbättra ersättningsnivån vid de längre sjukdomsfallen

och att förbättra resurserna för hemhjälpsorganen. Enligt riksförbundets

mening kan det övervägas om inte grundsjukpenningen generellt bör höjas

till en nivå motsvarande folkpensionerna, t. ex. 10 kr. om dagen. En motsvarande

sänkning av'' tilläggssjukpenningcn skulle bli en given konsekvens

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

och därjämte skulle försäkringskassorna kunna befrias från den betungande

administrationen av den frivilliga sjukpenningförsäkringen. Folksam yttrar,

att en ersättning på 6 kr. om dagen inte ger möjligheter att kompensera

de merkostnader som uppstår vid husmoderns sjukdom. Höjningen

av sjukpenningen inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen ger visserligen

alla en formell möjlighet att skaffa sig en något så när skälig kompensation.

Anslutningen till den frivilliga försäkringen — i början av år

1965 140 000 husmödrar -— är dock otillfredsställande. Enbart höjningen

av sjukpenningen kan inte gärna föra med sig att anslutningen blir större.

Folksam anser att frågan om en förstärkning av den obligatoriska sjukpenningen

för alla husmödrar bör utredas och att målsättningen bör vara

att grundsjukpenningen höjs till en nivå som svarar mot folkpensioneringens

förtidspension.

Riksförsäkringsverket, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,

Svenska stadsförbundet, TCO och SR anser att in o d e r s k a p spenningen

bör höjas till 1 080 kr. vid enkelbörd och att det belopp som

tillkommer vid flerbörd bör höjas till 540 kr. för varje barn utöver ett. Genom

en sådan höjning skulle förmånen komma att stå i samma relation till

grundsjukpenningens belopp som f. n. RLF anser att moderskapspenningen

bör höjas till 1 100 kr.

Finansieringsfrågor

Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska

stadsförbundet godtar den i promemorian föreslagna lösningen av finansieringsfrågorna.

Försäkringskasseförbundet har inte heller något att erinra

mot de förordade finansieringsprinciperna.

TCO anser det riktigt att en större andel av kostnaderna än hittills finansieras

genom arbetsgivaravgifter. I konsekvens med den princip som tillämpas

för ATP:s finansiering skulle det dock enligt TCO:s mening finnas skäl

att gå ett steg längre än som föreslagits och finansiera samtliga kostnader

för löntagarnas sjukpenning och sjukvårdsförmåner med arbetsgivaravgifter.

De enda avgifter som borde tas ut av de försäkrade själva är avgifter

för sjukpenningförsäkring för företagare, hemmafruar och studerande. Statens

bidrag borde begränsas att avse grundsjukpenning och sjukvårdsersättning

till försäkrade utan egna inkomster. TCO förordar, att man successivt

går över till ett sådant finansieringssystem, som medför administrativa förenklingar

och underlättar samordningen med arbetsgivarfinansierade förmåner

som utgår enligt kollektivavtal. SACO yttrar, att det hade varit önskvärt

att finansieringssystemet hade reformerats i enlighet med allmänna

skatteberedningens förslag. Då så inte skett finner SACO att kostnaderna

för reformen bör bestridas helt Oa höjda arbetsgivaravgifter och att dessutom

en del av kostnaderna för den nuvarande sjukförsäkringen bör överflyttas

på arbetsgivaravgifter. Eftersom statstjänstemännen inte får sina

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kanyl. Maj.ts proposition nr 113 år 1066

sjuklöneförmåner förbättrade, om man bortser från den blygsamma höjningen

av moderskapspenningen, utgår SR från att dessa tjänstemän får kompensation

för den höjning av sjukförsäkringsavgiften som de kommer att drabbas

av.

Riksförsäkringsverket anser, att uttagsprocenten för arbetsgivaravgiften

är väl avvägd med utgångspunkt från de beräkningar som redovisats i promemorian.

Verket tillstyrker att lönetaket vid beräkning av arbetsgivaravgift

till sjukförsäkringen knyts till basbeloppet. Enligt verkets mening är

det en fördel att ha ett gemensamt lönetalc vid beräkning av arbetsgivaravgifterna

till ATP samt till sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. De framlagda

förslagen kommer att aktualisera ännu längre gående förenklingar och ett

ytterligare förenhetligande av avgiftsunderlaget. Målet bör vara att samtliga

i arbetsgivaravgiften ingående avgifter beräknas på ett enda avgiftsunderlag.

De kvarstående hindren för att uppnå detta mål är dels det basbeloppsavdrag,

som skall göras vid fastställande av ATP-underlaget, dels

de nuvarande oenhetliga reglerna om vilka personers löner som skall medräknas

i avgiftsunderlagen. Dessa hinder är enligt verkets mening av sådan

natur att de inte kan undanröjas i förevarande sammanhang.

Svenska arbetsgivareföreningen kan inte godta den enligt föreningens mening

godtyckliga och olämpliga omfördelning av kostnaderna som föreslagits.

En ändring av grunderna för kostnadsfördelningen anses under

alla omständigheter vara en så genomgripande reform, att den förutsätter

en parlamentarisk utredning. Den måste vidare ses i samband med skattesystemets

utformning i stort. Föreningen erinrar om att den principiella

diskussion om avgifts- och skattesystemets utformning, som inleddes av

allmänna skatteberedningen, ännu inte slutförts. En dylik diskussion är avmånga

skäl nödvändig, och föreningen beklagar att man söker förskjuta

förutsättningarna härför genom förslag av den art som nu framlagts. I

fråga om detaljerna i det föreslagna finansieringssystemet framhåller arbetsgivareföreningen,

att någon motivering inte anförts till stöd för uttalandet

i promemorian att löntagarnas avgifter och statsbidraget i princip

inte bör påverkas av reformen. Vidare framhålls att karenstidsreformen

tillför försäkringen ett nytt moment, som gör den mer utsatt tör missbruk

än tidigare. Därigenom ökas inte blott de egentliga försäkringsutgifterna

utan också frånvarokostnaderna för företagen. Föreningen anser det rimligt,

att detta moment finansieras med egenavgifter. Föreningen anser slutligen

att anledning helt saknas att ålägga arbetsgivarna alt bidra med ytterligare

166 milj. kr. för finansiering av sjukvårdsersättningen — en del avförsäkringen

för vilken reformen inte medför några kostnadsökningar —

och därigenom frångå nuvarande principer för finansiering av sjukförsäkringen.

Sveriges hantverks- och industriorganisation kan inte acceptera de

i promemorian förordade fördelningsgrunderna. Organisationen vänder sig

mot dels de föreslagna nya grunderna för finansiering av sjukvårdsersätt
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

ningen, dels den ändrade fördelningen av kostnaderna för löntagarnas

tilläggssjukpenningförsäkring. Sveriges köpmannaförbund anser det rimligt,

att kostnaderna för de förbättrade sjukförmånerna till största delen

tas ut i form av egenavgifter för de försäkrade. En höjning av arbetsgivaravgifterna

kan nämligen komma att ytterligare befästa föreställningen om

sjukvården såsom något man får gratis och därigenom än mera förlänga de

långa köerna på många vårdområden. Därtill kommer den begränsning av

utrymmet för löneförhöjningar som höjda arbetsgivaravgifter sannolikt

medför. Svensk industriförening anser att varje ytterligare ökning av företagens

kostnader för de anställdas sociala förmåner kan medföra allvarliga

konsekvenser för landets näringsliv och därigenom även för samhällsekonomin

och vill bestämt motsätta sig att företagen belastas med ytterligare

avgifter. RLF framhåller, att förslaget medför mycket betydande kostnadsökningar

som till övervägande delen läggs på arbetsgivarna. En sådan kostnadsbelastning

av näringslivet är i nuvarande läge mycket betänklig och

dess verkningar utgör ett starkt skäl för att inte nu forcera fram den föreslagna

reformen.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden har ingenting att erinra

mot de föreslagna reglerna om avgiftsberäkningen.

Administrationsfrågor och ikraftträdande

Riksförsäkringsverket räknar med att karenstidsreformen kommer att

medföra en avsevärd ökning av antalet sjukpenningfall. Dessa uppgår f. n.

till ca 3 miljoner om året, varav flertalet omfattar sjukperioder om högst

sju—åtta dagar. Det torde enligt verkets mening vara realistiskt att räkna

med en fördubbling, ja kanske t. o. m. en tredubbling av antalet fall. Att

allt detta jämte sättet för försäkringsfallens prövning kommer att medföra

en hård belastning för försäkringskassorna är uppenbart. Man torde

därför vara nödsakad att räkna med att under en övergångstid allvarliga

svårigheter kan uppkomma för vissa kassor att på ett önskvärt sätt fullgöra

sina åligganden. Verket anser att kontrollverksamheten i kassorna måste

utökas betydligt och att förtroendeläkarnas insatser kommer att bli särskilt

betydelsefulla, varför en förstärkning av denna läkarexpertis hos kassorna

blir nödvändig. De föreslagna lagändringarna kommer att medföra ett betydande

merarbete för försäkringskassorna inte endast i samband med

ikraftträdandet utan även i fortsättningen. Utgår man från antagandet att

antalet sjukpenningfall kommer att öka med omkring 100 %, kan antalet anställda

i försäkringskassorna, som f. n. uppgår till ca 7 500, uppskattningsvis

komma att behöva ökas med inemot 1 000. Detta medför rekryteringssvårigheter

och andra problem. Även riksförsäkringsverket torde bli i behov

av förstärkning. Med hänsyn till administrationssvårigheterna skulle

det enligt verkets mening vara en given fördel, om lagändringarna kunde

anstå till en senare tidpunkt än den 1 januari 1967. En lagändring av ifråga
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungi. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

varande slag bör dock helst träda i kraft vid ett kalenderårsskifte. Med

hänsyn till svårigheterna att hinna rekrytera och utbilda personal, skaffa

lokaler, maskinella hjälpmedel o. d. anser Försäkringskasseförbundet att

det för försäkringskassorna är angeläget att reformen får anstå till den

1 juli 1967. Flera andra remissinstanser, bland dem Svenska arbetsgivareföreningen,

Svenska försäkringsbolags riksförbund och försäkringsinspektionen,

berör administrations- och kontrollproblemen. Inspektionen anser

att det inte finns någon grund för uttalandet i promemorian att förvaltningskostnaderna

inte nämnvärt påverkar den totala kostnadsberäkningen. Enligt

all erfarenhet bör man enligt inspektionens mening räkna med att förvaltningskostnaderna

blir avsevärda på grund av den stora ökning av anmälningar,

registreringar och utbetalningar som följer av karenstidsreformen.

Därtill kommer kostnaden för en väsentligt utbyggd sjukkontroll.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr J13 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 31 mars 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 30 mars 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

18 mars 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn N. O. Wentz.

Lagrådet, som icke haft att bedöma de samhällsekonomiska konsekvenserna

av den föreslagna reformen, lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

10‘)

Utdrog av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 1 april

1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Kling,

Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, SvenEric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 31 mars

1966 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 18 mars 1966 remitterade

förslaget till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring.

Föredraganden upplyser att lagrådet lämnat förslaget utan erinran och

anför.

I prop. 1966: 1 (bil. 7 s. 24) har anslaget till bidrag till sjukförsäkringen

för budgetåret 1966/67 i avvaktan på särskild proposition preliminärt beräknats

till 455 milj. kr. Statens kostnader för bidrag till sjukförsäkringen

uppgick år 1964 till ca 400 milj. kr. Med beaktande av dels befolkningsutvecklingen,

dels en erfarenhetsmässig ökning av kostnaderna för sjukvårdsersättningen

kan statsbidraget för åren 1966 och 1967 med gällande bestämmelser

beräknas till ca 445 resp. 460 milj. kr. Enligt samma beräkningsgrunder

i fråga om befolkningsutvecklingen in. m. men med tillämpning

av de fr. o. m. år 1967 föreslagna förmåns- och finansieringsreglerna skulle

statsbidraget för år 1967 uppgå till ca 465 milj. kr. Anslagsbehovet för

budgetåret 1966/67 kan med ledning härav beräknas till avrundat 455

milj. kr. Jag föreslår att anslaget för nästa budgetår uppförs med detta

belopp.

I detta sammanhang vill jag anmäla att basbeloppet för maj 1966 lastställts

till 5 500 kr. Övre gränsen för avgiftsuttag till ATP och till sjukförsäkringen

enligt förslaget kommer med detta basbelopp att ligga vid

41 250 kr.

Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att Kungl.

Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

dels anta det i det föregående nämnda förslaget till lag angående ändring

i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

dels anta de vid statsrådsprotokollet den 18 mars 1966 fogade förslagen

till

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

1) förordning om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december

1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om

allmän försäkring,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om

ersättning åt smittbärare,

3) förordning angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den

li december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor,

4) förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960

(nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,

dels ock för budgetåret 1966/67 under femte huvudtiteln anvisa till Bidrag

till sjukförsäkringen ett förslagsanslag av 455 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

J. P. Wieselgren

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. J\laj:ts proposition nr 113 år 1966 111

Innehållsförteckning

Propositionen........................................................ 1

Förslag till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring.......................................................... 4

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december

1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om

allmän försäkring................................................... 15

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293)

om ersättning åt smittbärare........................................ 16

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen

den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor............. 17

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960

(nr 77) angående byggnadsforskningsavgift............................. 18

Utdrag av statsrådsprotokollet den 18 mars 1966 ........................... 19

Allmänna synpunkter.................................................. 19

Karenstiden.......................................................... 23

Ersättningsnivån...................................................... 30

Finansieringsfrågor.................................................... 32

Administrationsfrågor och ikraftträdande m. m........................... 35

Bilaga 1 P.M. »Förbättrad sjukpenningförsäkring»......................... 37

Inledning............................................................ 38

Författningsförslag.................................................... 40

Förslag till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring....................................................... 40

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december

1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om

allmän försäkring ................................................ 51

Gällande bestämmelser................................................ 52

Sjuklöneförmåner för vissa grupper...................................... 59

Förhållanden i vissa främmande länder.................................. 61

Tidigare överväganden................................................. 69

Karenstiden........................................................ 69

Ersättningsnivån.................................................... 72

Finansieringsfrågor.................................................. 75

Överväganden och förslag.............................................. 80

Karenstiden........................................................ 81

Ersättningsnivån.................................................... 85

Finansieringsfrågor.................................................. 88

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden............................. 93

Allmänna synpunkter.................................................. 93

Karenstiden.......................................................... 67

Ersättningsnivån...................................................... 101

Finansieringsfrågor.................................................... 104

Administrationsfrågor och ikraftträdande................................ 106

Lagrådets yttrande .................................................. 108

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 april 1966 ............................ 109

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1966:270 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om förbättrad sjukpenningförsäkring, i vad propositionen hänvisats till lagutskott, a1 i texten
  2. Rskr. 1966:255 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss utbildning av läkare med utländsk medicinsk examen m. m. a1 i texten
  3. SU 1966:114 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om förbättrad sjukpenningförsäkring, i vad propositionen avser medelsanvisning till bidrag till s s. 1 i texten
  4. 2LU 1966:47 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om förbättrad sjukpenningförsäkring, i vad propositionen hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet s. 1 i texten