Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m

1966-09-30 · 398 sidor, varav 330 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 330 av 398 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:128, Med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

1

Nr 128

Knngl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

vissa gemensamhetsanläggningar m. m., given Stockholms

slott den 30 september 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar;

2) lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

;

3) lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker;

5> lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasserörelsen;

6) förordning angående ändring i förordningen den 29 november 1963

(nr 573) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar;
7)

förordning angående ändring i förordningen den 29 november 1963

(nr 575) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

med syfte att reglera frågor om samverkan mellan fastigheter för

utförande, underhåll och drift av anläggningar, som är av stadigvarande

betydelse för fastigheterna. Som exempel anges i förslaget parkeringsanläggningar,

förbindelseleder, gårdsutrymmen, lekplatser, anordningar till skydd

mot grundvatten, ledningar, värmeanläggningar och tvättstugor.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1.966. 1 samt. Nr 12S

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Meningen är, att det skall bli möjligt att skapa ett i princip oupplösligt

samband mellan anläggningen och de anslutna fastigheterna. Eu sådan

fastighet får alltså inte överlåtas eller ens säljas exekutivt utan att

delaktigheten i anläggningen följer med. I första hand avses, att ett frivilligt

samgående skall få starkare rättsverkningar än f. n. I vissa fall skall

fastighet dock kunna anslutas även utan ägarens samtycke. Utrymme för

anläggningen skall också under vissa förutsättningar kunna tas i anspråk

tvångsvis. Förslaget innehåller vidare närmare bestämmelser om de berörda

fastighetsägarnas inbördes rättigheter och skyldigheter i övrigt.

För prövning av att förutsättningarna för att inrätta en gemensamhetsanläggning

föreligger föreslås en förrättningsform, som i åtskilliga hänseenden

påminner om förrättningar enligt lagstiftningen om fastighetsbildning

och om enskilda vägar. Byggnadsnämnden får ett avgörande inflytande

på frågan om anläggningen skall komma till stånd.

När det gäller bedrivandet av den gemensamma verksamheten organiseras

fastighetsägarna i en samfällighet. Reglerna för den har utformats

efter mönster av de bestämmelser som gäller liknande sammanslutningar

enligt t. ex. vattenlagen och lagen om enskilda vägar. Flera betydelsefulla

förenklingar föreslås emellertid.

För att få medel till verksamheten skall samfälligheten ha rätt att taxera

ut bidrag från delägarna. Samfälligheten skall i viss omfattning äga åtnjuta

förmånsrätt för fordran på bidrag före inteckningar i delägarnas

fastigheter. Reglerna härom är sammanförda i en särskild förmånsrättslag.

De nya bestämmelserna föranleder följdändringar i lagstiftningen om banker

och vissa andra kreditinrättningar.

I detta sammanhang föreslås också regler för lån från sparbanker och

jordbrukets kreditkassor mot säkerhet av företagsinteckning. Förslaget är

föranlett av den nya lagstiftningen om företagsinteckning.

Samtliga förslag avses träda i kraft den 1 januari 1967.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

3

1) Förslag

till

Lag

om vissa gemensamhetsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

Grundläggande bestämmelser

1 §•

Efter prövning vid förrättning enligt denna lag kan inrättas för två

eller flera fastigheter gemensam anläggning av stadigvarande betydelse för

dem, såsom parkeringsanläggning, förbindelseled, gårdsutrymme, lekplats,

anordning till skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning eller tvättstuga

(gemensamhetsanläggning). Lagen gäller dock ej anläggning för vattenförsörjning

eller avlopp och ej heller anläggning, vars inrättande gemensamt

för två eller flera fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser

prövas av domstol eller annan myndighet.

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på

tomträtt, som är inskriven, och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör

fast egendom. Som ägare anses innehavaren av rättigheten. I fråga

om upplåtelse av utrymme för anläggning och ersättning med anledning

därav likställes område, som ej ingår i fastighetsindelningen, med fastighet.

Den som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag

besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att

äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens

ägare.

2 §.

I gemensamhetsanläggning deltaga de fastigheter vilkas ägare äro ense

därom.

Fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan skall deltaga oberoende av

ägarens samtycke, om ägaren till annan fastighet, som är belägen inom

sådant område och skall deltaga, yrkar det och anläggningen är av synnerlig

vikt för ändamålsenligt utnyttjande av vardera fastigheten. Fastighet

inom stadsplan eller byggnadsplan skall vidare deltaga, om ägaren yrkar

det och anläggningen är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga

utnyttjande.

Föreligga enligt vad ovan sagts förutsättningar för inrättande av gemensamhetsanläggning

för två eller flera fastigheter, kan ägaren till annan

fastighet få denna ansluten till anläggningen, om ökad kostnad eller annan

olägenhet, som är av betydelse, icke därigenom uppstår för någon av de

andra fastigheterna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

3 §•

För gemensamhetsanläggning behövligt utrymme skall vid förrättningen

bestämmas i fastighet för vilken anläggningen är avsedd eller i annan

fastighet och är därigenom att anse som upplåtet för anläggningen. Utrymmet

får tagas i anspråk utan hinder av den rätt till fastigheten som kan

tillkomma annan.

Utan fastighetsägarens medgivande får annat utrymme ej bestämmas än

som fordras med hänsyn till sådan fastighet som kan anslutas enligt 2 §

andra stycket och ej heller utrymme tagas i anspråk i fastighet som därigenom

skulle åsamkas betydande olägenhet, utan att anläggningen behöves

för bebyggelse, som är av större omfattning eller eljest av väsentlig

betydelse från allmän synpunkt, och anläggningen icke kan utföras på

annat sätt utan att kostnaden ökas avsevärt.

Det i andra stycket föreskrivna kravet på medgivande från fastighetsägaren

gäller även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än

rätt för fordran i den mån hans rätt beröres av upplåtelsen.

4 §•

För upplåtelse i fastighet av utrymme för gemensamhetsanläggning samt

för annat intrång, som orsakas fastigheten genom anläggningens utförande

eller begagnande, skall ersättning utgå till fastighetens ägare. Motsvarande

rätt till ersättning tillkommer innehavare av annan särskild rätt till

fastigheten än rätt för fordran. Även annan skada som genom upplåtelsen

uppkommer för ägaren eller för innehavaren av rättigheten skall ersättas.

5 §•

De fastigheter för vilka gemensamhetsanläggning inrättas utgöra en

samfällighet för anläggningens utförande, underhåll och drift.

Fastighet tillkommande rätt till anläggningen, rätten i samfälligheten

däri inbegripen, hör till fastigheten.

6 §•

Gemensamhetsanläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt att

dess ändamål kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig

kostnad. Åtgärd för att underlätta framtida tillbyggnad eller ökat utnyttjande

av anläggningen får vidtagas, om åtgärden föranleder endast ringa

ökning av kostnaden.

Anläggning får ej inrättas i strid mot fastställd plan eller bestämmelser

för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig

planläggning försvåras.

7 §•

Kostnaderna för gemensamhetsanläggnings utförande, underhåll och drift

skola fördelas mellan ägarna till de fastigheter, som äro anslutna till anläggningen,

efter andelstal, bestämda enligt vad som är skäligt med hänsyn

till det behov som beräknas bli tillgodosett för varje fastighet genom

anläggningen. Andelstalet för varje fastighet fastställes vid förrättningen.

Kan genom mätning eller på liknande sätt bestämmas i vilken omfattning

anläggningen under viss tid utnyttjats för varje fastighet, äger dock samfälligheten,

om särskilda skäl icke föranleda annat, besluta att underhålls
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1906

och driftskostnader som belöpa på nämnda tid skola fördelas efter ^aije

fastighets utnyttjande av anläggningen.

Vid förrättningen skall bestämmas i vad mån bidrag till kostnaderna

skall kunna utgå ur de anslutna fastigheterna med sådan förmånsrätt som

avses i lagen den 1966 (nr ) om förmånsrätt för fordringar

enligt denna lag. Sådan förmånsrätt får fastställas att i varje ansluten

fastighet gälla intill belopp, som motsvarar den ökning av fastighetens värde

anslutningen beräknas medföra, dock högst vad som belöper på fastigheten

av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande och längst under

den tid anläggningen med sedvanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde

väsentligen oförminskat.

Övergår fastighet till ny ägare, svarar denne, utom i fall som anges i

26 § första stycket, icke för bidrag som förfallit till betalning före den

bestämda tillträdesdagen eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auktion,

före försäljningsdagen.

8 §•

Gemensamhetsanläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt ändamål

och de närmare förskrifter som meddelas för att vinna detta. Kan

anläggning ej helt tillgodose de anslutna fastigheternas behov, skall begränsning

av deras rätt att utnyttja anläggningen bestämmas efter andelstalen.

9 §•

Därest rörande fastighet träffas överenskommelse om eller lämnas medgivande

till åtgärd som avses i denna lag, skall avgörandet vid förrättningen

grundas härpå. Vad nu sagts gäller dock ej i den mån åtgärden strider

mot beslut i fråga som avses i 17 § andra stycket eller bestämmelse i 7 §

andra stycket åsidosättes och ej heller i det fall att fastigheten häftar för

fordran eller annan rättighet, såvida innehavare av sådan fordran eller

rättighet icke samtycker till åtgärden eller denna är väsentligen utan betydelse

för hans rätt.

Förrättning

10 §.

Framställning om förrättning göres av ägaren till fastighet, som uppges

vara i behov av den med framställningen avsedda anläggningen, eller av

byggnadsnämnden.

Vid förrättningen får talan föras av ägaren till fastighet, som saken kan

angå. I fråga om fastighet, i vilken utrymme för anläggningen kan bli upplåtet,

äger även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt

för fordran föra talan i den mån hans rätt beröres.

11 §•

Framställning om förrättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det

län där fastighet, som saken kan angå, är belägen.

1 framställningen skall anges den anläggning som avses bli inrättad.

Är det uppenbart, att framställningen icke kan upptagas till prövning,

skall den omedelbart avvisas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

12 §.

Avvisas ej framställning om förrättning, förordnar länsstyrelsen förrättningsman.

Till förrättningsman utses person, som äger den kunskap och erfarenhet

som uppdraget kräver samt även i övrigt är lämplig till detta.

13 §.

Om förrättningsmannen finner, att medverkan av gode män behöves,

eller om sakägare påkallar sådan medverkan och oskäligt dröjsmål icke

föranledes därav, skall förrättningsmannen biträdas av två gode män.

Dessa utses av förrättningsmannen bland dem som äro valda till nämndemän,

ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar.

Gode männen behöva dock ej deltaga i handläggningen beträffande fråga

av förberedande natur eller i åtgärd under förrättningen, för vilken deras

medverkan uppenbart saknar betydelse.

Deltaga gode män, äga bestämmelserna i det följande om förrättningsman

motsvarande tillämpning på honom jämte gode männen, om annat ej

framgår.

Bestämmes att gode män skola medverka, rubbas icke därigenom vad

som dessförinnan beslutats eller verkställts under förrättningen.

14 §.

Förrättningsmannen skall utreda vilka som äro sakägare och i förrättningsprotokollet

anteckna dem och de förhållanden på vilka deras ställning som

sakägare grundas.

15 §.

Förrättningen sker vid sammanträde med sakägarna. Åtgärder av förberedande

art få dock vidtagas och beslut meddelas i annan ordning än

vid sammanträde. Förekomma ej stridiga intressen i saken eller är det

uppenbart att anläggningen icke kan tillåtas, fordras ej sammanträde.

Vid sammanträde skola sakägarna erhålla tillfälle att utveckla sin talan

och förebringa utredning, som är av betydelse för de vid sammanträdet

behandlade frågorna.

Sammanträde hålles där fastigheterna äro belägna men får, när det

kan ske utan olägenhet, hållas på annan plats.

16 §-

Förrättningsmannen skall söka åstadkomma överenskommelse mellan

sakägarna. Sådan överenskommelse skall upprättas skriftligen samt undertecknas

av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. Den skall

fogas vid förrättningsprotokollet.

17 §''

Föreligga från andra synpunkter än som avses i 6 § andra stycket förutsättningar

för att inrätta gemensamhetsanläggning, skall förrättningsmannen,

innan saken slutligen prövas, hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden

för prövning enligt angivna lagrum. Förrättningsmannen skall

därvid lämna byggnadsnämnden uppgift om de fastigheter för vilka anläggningen

är avsedd samt sådan beskrivning av anläggningen med angivande

av läge, storlek och beskaffenhet i övrigt som fordras för nämndens

bedömande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Finner byggnadsnämnden, att hinder mot anläggningen ej möter enligt

6 § andra stycket, skall nämnden lämna medgivande till anläggningen.

Även om denna strider mot plan eller bestämmelser för markens bebyggande,

får sådant medgivande lämnas, när särskilda skäl föreligga och byggnadsnämnden

äger medge avvikelse från planen eller bestämmelserna enligt

vad som i allmänhet gäller.

"Talan mot beslut, varigenom byggnadsnämnden vägrat medgivande till

anläggningen eller vid sådant medgivande fogat villkor som innefattar avvikelse

från förrättningsmannens förslag, föres hos länsstyrelsen genom

besvär. Länsstyrelsen äger icke mot byggnadsnämndens mening medge

anläggningen i strid mot fastställd generalplan eller stadsplan.

18 §.

Har medgivande enligt 17 § helt eller delvis vägrats eller möter annat

hinder mot anläggningens inrättande, skall förrättningsmannen så snart

det kan ske besluta att inställa förrättningen. Föreligga förutsättningar

för att inrätta anläggningen, skall saken avgöras genom anläggningsbeslut.

1 anläggningsbeslut skall anges

1. anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt;

2. de fastigheter för vilka anläggningen är gemensam;

3. utrymme som upplåtes för anläggningen;

4. ersättning för upplåtelse av utrymme och för annat intrång genom

anläggningens utförande eller begagnande;

5. ersättning för annan skada som genom upplåtelsen uppkommer för

ägaren till fastigheten eller innehavare av annan särskild rätt till denna

än rätt för fordran;

6. varje ansluten fastighets andelstal;

7. det belopp för vilket förmånsrätt får åtnjutas i varje fastighet och

den tid under vilken det får ske;

8. för den händelse anläggningen skall vara av begränsad varaktighet,

den tid under vilken den skall bestå;

9. om med anläggningens utförande skall kunna anstå mer än fem år

från den dag beslutet vinner laga kraft, den tid inom vilken anläggningen

senast skall vara utförd.

19 §.

Förrättningsmannen och särskilt tillkallad sakkunnig äga erhålla ersättning,

innefattande skäligt arvode och gottgörelse för behövliga kostnader.

Gode männen äga erhålla ersättning enligt de bestämmelser som gälla för

gode män vid lantmäteriförrättningar. Ersättningarna utom arvode till förrättningsmannen

skola när det påfordras utges i förskott av den som gjort

framställning om förrättningen.

Förrättningskostnaderna skola, om anläggningsbeslut meddelas, bäras

av ägarna till de anslutna fastigheterna efter varje fastighets andelstal.

Inställes förrättning, skola kostnaderna betalas av den som gjort framställning

om förrättningen eller, om byggnadsnämnden påkallat förrättningen,

av kommunen. När det är skäligt på grund av särskilda omständigheter,

få kostnaderna dock fördelas på annat sätt.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas i samband med anläggningsbeslutet

eller beslutet om förrättningens inställande. Beträffande

förskott kan beslut meddelas även under förrättningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

20 §.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket, 4, 8, 9 och It §§, 3 kap. 1 §,

2 § första stycket och andra stycket första punkten, 3 och 4 §§, 6 § första

stycket, 8, 9 och 13 §§, 16 kap. 2 § samt 18 kap. 3 § första stycket lagen

den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet äga motsvarande

tillämpning på förrättning enligt denna lag.

Utöver den rätt som enligt 2 kap. 11 § lagen om delning av jord å landet

tillkommer förrättningsmän och sakkunniga äga dessa, i den mån det behöves

för förrättningens utförande, erhålla tillträde till byggnad, som beröres

av förrättningen.

Om anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande icke

meddelas vid sammanträde, skall det meddelas på tid och plats som tillkännagivits

vid sammanträde eller varom sakägarna underrättats skriftligen

eller i annan ordning som bestämts vid sammanträde. Detsamma

gäller beslut, beträffande vilket besvärstiden räknas från dagen för beslutets

meddelande. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad som skall

iakttagas för fullföljd av talan. Om anläggningsbeslut skall förrättningsmannen

omedelbart underrätta byggnadsnämnden.

21 §.

Talan mot beslut, som meddelats av förrättningsmän, föres genom besvär

hos den ägodelningsrätt inom vars domkrets fastigheterna äro belägna

eller, om fastigheterna ligga inom skilda domkretsar, hos den av ägodelningsrätterna

inom vars domkrets huvuddelen ligger. Mot beslut, varigenom

jäv mot förrättningsmän ogillats, föres dock talan hos ägodelningsdomaren.

Klagande skall inkomma med besvärsinlaga till ägodelningsdomaren

inom trettio dagar från den dag då anläggningsbeslutet eller beslutet

om förrättningens inställande meddelades eller, när under förrättningen

meddelats beslut, varigenom jäv mot förrättningsmän ogillats eller sakkunnig

tillkallats eller fråga om förskjutande av ersättning till förrättningsman

eller sakkunnig prövats, från den dag då detta beslut meddelades.

Byggnadsnämnden äger föra talan mot anläggningsbeslut på den grund

att beslutet strider mot avgörande i fråga som avses i 17 § andra stycket.

I fråga om förfarandet i målet och talan mot beslut som meddelas "i detta

gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet beträffande avslutad

jorddelningsförrättning eller, om talan avser beslut om ogillande av jäv

mot förrättningsmän, bestämmelserna i 21 kap. 29 § andra stycket och

50 § lagen om delning av jord å landet. Mot ägodelningsrätts beslut i dit

fullföljd fråga om tillkallande av sakkunnig får talan ej föras.

Samfällighet

22 §.

Samfällighet förvaltas av fastighetsägarna efter vad de gemensamt bestämma.

Kär fastighetsägare begär det, skola fastighetsägarna genom beslut på

sådan samfällighetsstämma som anges nedan utse styrelse för handhavande

av samfällighetens angelägenheter samt antaga firma, under vilken

verksamheten skall bedrivas, ävensom bestämma den ort där styrelsen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

skali ha sitt säte. Styrelsen skall bestå av en eller flera ledamöter. Firman

skall uttrycka samfällighetens ändamål och vara lämplig i övrigt samt

tydligt skilja sig från andra förut anmälda eller registrerade firmor. Styrelsens

säte skall förläggas till ort inom det län där fastigheterna eller

huvuddelen av dem är belägen. Beslutet skall anmälas till länsstyrelsen

i det län där samfällighetens styrelse skall ha sitt säte. Vid anmälan skall

fogas styrkt avskrift av det stämmoprotokoll som upptager beslutet samt

av anläggningsbeslutet jämte bevis, att detta vunnit laga kraft eller ändå

skall lända till efterrättelse. När anmälan behörigen skett, kan samfälligheten

förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Endast styrelsen äger

därefter företräda samfälligheten i förhållande till tredje man. Beträffande

samfälligheten gälla i övrigt bestämmelserna i 23—34 §§.

23 §.

Fastighetsägarna äga skilja styrelseledamot från hans uppdrag före utgången

av den tid för vilken han blivit utsedd. Skiljande från styrelseuppdrag,

val av ny styrelseledamot och annan ändring i förhållande som

tidigare anmälts skola anmälas till länsstyrelsen.

Styrelsen äger utse särskild firmatecknare, om fastighetsägarna ej beslutat

annat. Bemyndigande att teckna firma kan av styrelsen återkallas

när som helst. Styrelsen skall till länsstyrelsen anmäla särskilt utsedd

firmatecknare och återkallelse av bemyndigande att teckna firma.

24 §.

Det åligger styrelsen att i överensstämmelse med fastighetsägarnas beslut,

i den mån dessa icke strida mot lag eller mot anläggningsbeslutet,

utöva de befogenheter som tillkomma samfälligheten i förhållande till fastighetsägarna,

ombesörja arbete som fordras för samfälligheten, tillse att

de förmåner som samfälligheten har till uppgift att bereda fastighetsägarna

komma dessa till godo utan att någon fastighetsägare missgynnas, uttaga

fastighetsägarnas bidrag, låta föra samfällighetens räkenskaper enligt vad

som i allmänhet gäller om bokföring och i övrigt handha samfällighetens

angelägenheter.

Som styrelsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande

förena sig vid sammanträde. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning

och gäller i andra frågor den mening som biträdes av ordföranden vid

sammanträdet.

Styrelseledamot äger ej taga befattning med angelägenhet, vari han äger

ett väsentligt intresse som strider mot samfällighetens.

25 §.

Om fastighetsägarna ej besluta annat, uttaxeras deras bidrag genom att

styrelsen årligen upprättar och på samfällighetsstämma ger fastighetsägarna

del av debiteringslängd, upplagande det belopp som skall uttaxeras, vad

därav belöper på varje fastighetsägare och tiden för inbetalningen.

Förslå ej tillgängliga medel till betalning av klar och förfallen skuld för

vilken samfälligheten svarar, åligger det styrelsen att ofördröjligen upprätta

och på stämma ge fastighetsägarna del av särskild debiteringslängd samt

att omedelbart uttaga vad som fordras.

Försumma styrelsens ledamöter vad som åligger dem enligt andra stycket,

äro de solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar,

skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att debitera

lj- Biliang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 128

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

och uttaga erforderligt belopp. Även om sådan försummelse ej föreligger,

skall syssloman förordnas när det fordras för att förmånsrätt för skulden

enligt lagen om förmånsrätt för fordringar enligt denna lag skall kunna

göras gällande. Om förmånsrätt kunnat göras gällande på borgenärens föranstaltande,

får bidrag som utgått med förmånsrätt ej sammanblandas med

andra tillgångar i samfälligheten eller tagas i mät för annan borgenärs

fordran. Syssloman äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes

av länsstyrelsen.

26 §.

Kan bidrag, som påförts ägare till fastighet enligt 25 §, ej uttagas hos

honom, fördelas bristen mellan övriga fastighetsägare i förhållande till deras

inbördes bidragsskyldighet. För brist från fastighet, som övergått till ny

ägare annorledes än genom försäljning på exekutiv auktion, är dock den

nye ägaren ansvarig före ägarna till övriga fastigheter, om bidraget förfallit

till betalning inom ett år före den bestämda tillträdesdagen och icke kan

utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt lagen om förmånsrätt för fordringar

enligt denna lag. Bristen fördelas genom ny debiteringslängd. Inbetalas

bidraget senare helt eller delvis från den fastighet, vars ägare det påförts

i debiteringslängd enligt 25 §, skall det influtna beloppet tillgodoräknas

ägarna till de fastigheter, från vilka bristen täckts, i förhållande till vad

som utgått från varje fastighet.

Anser fastighetsägare att uttaxering eller fördelning ej överensstämmer

med lag eller med beslut som fattats med stöd därav, äger han väcka talan

om rättelse inom fyra veckor från den dag då debiteringslängden framlades

på stämma.

Om rätten ej i samband med talan som avses i andra stycket förordnar

annat, får debiterat och till betalning förfallet belopp uttagas enligt utsökningslagens

bestämmelser om fordran för vilken betalningsskyldighet ålagts

genom dom som äger laga kraft.

27 §.

Fastighetsägares rätt att deltaga i handhavandet av samfällighetens angelägenheter

utövas på samfällighetsstämma.

Den som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin bidragsskyldighet får deltaga

i förhandlingarna men äger ej rösträtt, innan han fullgjort vad han

eftersatt.

Fastighetsägare eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som

ombud, deltaga i behandling av angelägenhet, vari han äger ett väsentligt

intresse som strider mot samfällighetens.

28 §.

Fastighetsägarna kallas till samfällighetsstämma av styrelsen. I kallelse

skall anges vilka ärenden som skola behandlas samt tid och plats för stämman.

Kallelse skall ske i så god tid före stämman att fastighetsägarna erhålla

skäligt rådrum.

Finnes ej styrelse eller underlåter styrelsen att utfärda kallelse till stämma

i enlighet med vad som kan ha bestämts därom, skall länsstyrelsen på

anmälan av fastighetsägare utlysa stämman. Om minst en femtedel av samtliga

röstberättigade fastighetsägare, med uppgift om de ärenden som skola

behandlas, hos styrelsen påfordrar att stämma hålles, skall styrelsen inom

en vecka utfärda kallelse. Sker det ej, skall länsstyrelsen på anmälan av

fastighetsägare utlysa stämma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

På fastighetsägares begäran skall förrättningsmannen i samband med

förrättningens slutförande hålla sammanträde med fastighetsagarna tor

utseende av styrelse. Sådant sammanträde anses som stamma. Beslut som

fattas därvid gäller dock endast under förutsättning att anlaggmngsbeslutet

vinner laga kraft eller ändå skall lända till efterrättelse.

29 §•

Varje röstberättigad fastighetsägare, som själv eller genom ombud ar

närvarande på samfällighetsstämma, äger rösträtt i förhållande till det tor

hans fastighet bestämda andelstalet. Dock får ej någons röstetal överstiga

en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga på stämman nar
varande

röstberättigade fastighetsägare. . ...

Som stämmans beslut gäller den mening som erhållit det högsta röstetalet

utom i fall för vilka fastighetsägarna bestämt annat. Vid lika röstetal

avgöres val genom lottning och gäller i andra frågor den mening som

biträdes av de flesta röstande eller, vid lika antal röstande, av stammans

ordförande. ... ...

Över beslut som fattas på stämma skall genom styrelsens forsorg loras

protokoll, vilket skall hållas tillgängligt för fastighetsägarna senast tva

veckor efter stämman.

30 §.

Styrelsen är skyldig att på samfällighetsstämma lämna de upplysningar

om samfällighetens verksamhet som fastighetsägare begär och som kunna

vara av betydelse för fastighetsägarna.

Oavsett om för samfälligheten meddelats särskilda bestämmelser angående

revision, äger fastighetsägare, som hos styrelsen påkallar granskning

av samfällighetens böcker, räkenskaper eller andra handlingar, få del av

dessa på lämpligt sätt.

31 §.

Anser styrelseledamot eller fastighetsägare, att beslut som fattats på samfällighetsstämma

icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot

]ao- eller mot anläggningsbeslutet, äger han vid rätten föra talan mot stammobeslutet.

Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i behörig ordning

eller att det eljest kränker endast fastighetsägares rätt, skall talan väckas

inom fyra veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet eljest är gällande.

... .

När talan väckts, äger rätten förordna att beslutet tills vidare ej lar verkställas.

_ .. ...

Dom, varigenom stämmobeslut upphävts eller ändrats, galler aven tor

fastighetsägare som ej fört talan.

32 §.

Angående skyldighet för styrelseledamot eller annan som ägt företräda

samfälligheten eller revisor eller tastighetsägarc att ersätta skada, som han

tillskyndat samfälligheten, fastighetsägare eller tredje man, samt angående

talan om sådan ersättning äger vad som för motsvarande fall är föreskrivet

i fråga om ekonomisk förening tillämpning.

33 §.

Skall styrelse utses men har del ej skett eller har styrelseledamot avgått

eller hans uppdrag i annat fall upphört och är styrelsen ej ändock beslutför,

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

äger länsstyrelsen, på yrkande av någon vilkens rätt är beroende av att

behörig styrelse finnes, förordna syssloman att antingen ensam eller jämte

de styrelseledamöter som kunna finnas handha sanifällighetens angelägenheter

och företräda samfälligheten såsom styrelse.

Handhas sanifällighetens angelägenheter på sådant sätt att anläggningen

icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet anger, äger länsstyrelsen

på begäran av fastighetsägare förordna syssloman att omhänder - ha förvaltningen. Sådant förordnande får meddelas endast om fastighetsägaren

visar att stämmobeslut påkallats i syfte att åstadkomma rättelse

utan att sådan likväl kommit till stånd inom skälig tid. Underlåtes åtgärd,

som fordras för att undvika betydande skada eller olägenhet, kan likväl

syssloman förordnas omedelbart, om stämmobeslut ej kan avvaktas med

hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet.

Syssloman äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes av

länsstyrelsen.

34 §.

Kallelse och annat meddelande anses ha kommit till fastighetsägares

kännedom, om handlingen avlämnats på posten i betalt brev, ställt till

fastighetsägarens vanliga adress eller till hans fastighet om annan adress

ej är känd.

Verkställighet m. m.

35 §.

o Beslut, som meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft,

får med iakttagande av bestämmelserna i det följande verkställas såsoni

lagakraftvunnen dom.

Ha besvär anförts mot anläggningsbeslut, äger rätten förordna, att beslutet

utan hinder av den förda talan skall lända till efterrättelse från dag,

som rätten bestämmer med iakttagande av att fastighetsägare eller annan

vars rätt beröres får skäligt rådrum. Sådant förordnande får meddelas

endast på yrkande av någon som ställer betryggande säkerhet för den ersättning,

som kan komma att bestämmas utöver vad anläggningsbeslutet

föreskriver, jämte ränta samt för det skadestånd, som han kan bli skyldig

att utge, om beslutet ändras på annat sätt.

Förordnande enligt andra stycket får meddelas utan huvudförhandling.

Innan förordnande meddelas, skola sakägarna erhålla tillfälle att yttra sig.

Rätten skall i samband med målets avgörande pröva, om förordnandet alltjämt

skall bestå. Talan mot ägodelningsrätts beslut under rättegången i fråga

som avses här föres särskilt. Mot hovrätts beslut i fråga angående förordnande

enligt andra stycket får talan ej föras.

36 §.

Ersättning enligt 4 § skall erläggas inom tre månader efter det att anläggningsbeslutet

vann laga kraft. Har enligt 35 § andra stycket förordnats,

att anläggningsbeslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan,

skall den däri bestämda ersättningen erläggas inom tre månader efter

det att förordnandet vann laga kraft. Om ersättningen slutligt bestämmes

till högre belopp, gäller om erläggande av det överskjutande beloppet vad

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

som är föreskrivet i första punkten här ovan. Erlägges ersättning efter Lid

som nu angivits eller, om tillträde skett tidigare, efter tiden härför, skall

därjämte utges sex procent årlig ränta, i förra fallet från den bestämda

tidens utgång och i senare fallet från tillträdesdagen. Ersättning, ränta

däri inbegripen, utges till den ersättningsberättigade, om annat ej följer

av andra stycket nedan.

Om fastighet på vilken anläggningen skall inrättas häftar för fordran,

skall förrättningsmannen eller, när anläggningsbeslutet meddelats av domstol,

denna förordna att sådan ersättning som enligt 4 § utgår för upplåtelse

av utrymme till anläggningen och annat intrång genom anläggningens utförande

eller begagnande jämte ränta skall nedsättas hos länsstyrelsen för

fördelning. Detta gäller dock icke, om ersättningens utbetalande till den

därtill berättigade medgivits av samtliga fordringshavare eller är väsentligen

utan betydelse för dem. I fråga om ordningen för och verkan av fördelningen

äga bestämmelserna om upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt

enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation motsvarande

tillämpning. Har förordnande om nedsättning meddelats men fördelning

ännu ej skett, utgör förordnandet ej hinder mot utbetalning till den ersättningsberättigade,

om medgivanden från fordringshavarna företetts hos

länsstyrelsen.

Innan ersättning till fullo erlagts i föreskriven ordning, får upplåtet utrymme

ej tillträdas utan medgivande av den vilkens rätt beröres. Har enligt

35 § andra stycket förordnats, att anläggningsbeslut skall lända till efterrättelse

utan hinder av förd talan, fordras för tillträde att den i detta beslut

bestämda ersättningen erlägges. Vad sålunda erlagts får sedermera ej återkrävas.

37 §.

Har inom ett år efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft ersättningen

för upplåtet utrymme ej till fullo erlagts i föreskriven ordning och

har ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet

av beslutet i denna del, är beslutet förfallet.

Anläggningsbeslutet är likaledes förfallet, om anläggningen ej utförts

inom fem år efter det att beslutet vunnit laga kraft eller inom den längre

tid som bestämts i anläggningsbeslutet. Vid förrättning, som begärts före

tidens utgång, får dock anstånd med anläggningens utförande medges för

ytterligare högst fem år. Tid för talan mot beslut i fråga som avses här

räknas från dagen för beslutet.

Erlagd ersättning får ej återkrävas på den grund att anläggningsbeslutet

förfallit till följd av bestämmelse här ovan.

38 §.

Angående anläggningsbeslut, som vunnit laga kraft eller som ändå skall

lända till efterrättelse, skall anteckning göras i fastighetsboken för varje

fastighet som beröres av beslutet. Har beslutet förfallit eller av annan anledning

upphört att gälla, skall även detta på anmälan antecknas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mcij.ts proposition nr 128 år 1966

Verkan av ändrade förhållanden

39 §.

Inträda, sedan anläggningsbeslut vunnit laga kraft, ändrade förhållanden

av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på fråga, som avgjorts genom

beslutet, kan frågan prövas vid ny förrättning.

Vid den nya förrättningen får vid bedömande av fråga om fastighets

fortsatta anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets andelstal

hänsyn ej tagas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse eller

användning som kan antagas ha skett i syfte att erhålla utträde eller nedsättning

av fastigheten åvilande bidragsskyldighet.

Är vid den nya förrättningen endast fråga om ändring, som icke påverkar

bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, får frågan avgöras

utan att byggnadsnämndens medgivande enligt 17 § inhämtas.

40 §.

Beslutas ändring angående vilka fastigheter som skola vara anslutna

till anläggning och är den till anläggningen knutna samfälligheten sådan

att den kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, skall prövas, huruvida

den skall bestå med den jämkning som ändringen medför eller om den

skall upplösas.

41 §.

Anslutes fastighet till befintlig anläggning, är fastighetens ägare enligt vad

som bestämmes vid förrättningen skyldig att, lika med övriga fastighetsägare,

efter andelstal bidraga till betalningen av samfällighetens förbindelser

i den mån dessa icke överstiga värdet av anläggningen och tillgångarna i

samfälligheten. Är värdet högre än beloppet av samfällighetens förbindelser,

är fastighetens ägare skyldig att till övriga fastighetsägare utge på fastigheten

belöpande andel av skillnaden. Vid prövningen skall anläggningens

värde uppskattas med hänsyn till kostnaden för anläggningens utförande

efter skäligt avdrag för förslitning och minskad användbarhet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om andelstalet för fastighet

som redan är ansluten höies.

42 §.

Förklaras fastighet ej längre skola vara ansluten till anläggning, skall

fastighetens ägare enligt vad som bestämmes vid förrättningen befrias från

skyldighet att tillsammans med övriga fastighetsägare efter andelstal bidraga

till betalningen av samfällighetens förbindelser till den del dessa icke

överstiga värdet av anläggningen och tillgångarna i samfälligheten. I den

mån samfällighetens förbindelser överstiga nämnda värde eller om brist uppkommer

genom att bidrag till dessa eller i första punkten avsedda förbindelser

ej kan uttagas hos annan fastighetsägare, har ägaren till fastigheten

dock även efter det att dess anslutning till anläggningen upphört samma betalningsansvar

som dessförinnan. Är värdet av anläggningen och tillgångarna

i samfälligheten högre än samfällighetens förbindelser, är fastighetens

ägare berättigad att erhålla på fastigheten belöpande andel av skillnaden.

Vid tillämpningen av detta stycke skall anläggningens värde uppskattas enligt

bestämmelserna i 41 §.

Sker utdebitering hos ägare till fastighet, som ej längre är ansluten till

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

anläggningen, skall han kallas till stämma vid vilken debiteringslangden

framlägges. Beträffande honom gälla de på ägare till ansluten fastighet tillämpliga

bestämmelserna i fråga om behörighet att klandra uttaxeringen och

förpliktelse att erlägga debiterat belopp. . .

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, om andels
talet

för fastighet som redan är ansluten sänkes.

43 §.

Förutom i fall som avses i 40 § skall samfällighet upplösas, om anläggningsbeslutet

förfallit eller tiden för anläggningens bestånd utgått eller torordnande

meddelats om att anläggningen skall upphöra.

Samfällighet, som är sådan att den kan förvarva rättigheter och lklada sig

skyldigheter, får ej upplösas, innan all dess skuld blivit betald eller de medel

som fordras för betalningen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen. Om

tillgångarna överstiga skulderna vid samfällighetens upplösning, skall överskottet

enligt beslut på samfällighetsstämma skiftas mellan fastighetsägarna

efter vad som finnes skäligt. Skiftas samfällighetens tillgångar, innan all

skuld blivit betald eller nedsättning skett, svara fastighetsägarna för skulden

solidariskt såsom för egen skuld. I samband med samfällighetens upplösning

får kallelse sökas på dess okända borgenärer. Därvid äga de i forordningen

den 4 mars 1862 (nr 10 s. 1) om tioårig preskription och om

kallelse å okända borgenärer meddelade bestämmelserna om sådan kallelse

motsvarande tillämpning. . ..

När samfällighet som avses i andra stycket upplösts, skall fastighetsägare

eller annan som haft att ombesörja skifte anmäla detta till länsstyrelsen och

lämna denna styrkt avskrift av skifteshandlingen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Vid tillämpning av 2 § jämställes avstyckningsplan med byggnadsplan.

2) Förslag

till

Lag

om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa

gemensamhetsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har ägare till fastighet påförts bidrag till samfällighet enligt 25 eller

26 § lagen den 1966 (nr ) om vissa gemensamhetsanlägg
ningar,

^äger samfälligheten, när anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, ur

fastigheten i vems hand den än är njuta betalning för bidraget med samma

förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild

ränteägare för avgäld av fast egendom, i den mån bidraget faller inom det

belopp och förmånsrätten göres gällande inom den tid som fastställts i anläggningsbeslutet.

Har ägaren påförts flera bidrag och överstiga dessa sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

manlagt nämnda belopp, äger tidigare påfört bidrag företräde framför senare

påfört. Förmånsrätten skall anses ha gjorts gällande inom den i anläggningsbeslutet

angivna tiden, såframt yrkande om förmånsrätt framställts

vid exekutiv försäljning av fastigheten i anledning av utmätning, som

skett före tidens utgång, eller under konkurs på grund av ansökan, som

gjorts dessförinnan.

2 §•

Har samfälligheten upptagit lån eller eljest iklätt sig förbindelse, skall

med styrelsens samtycke borgenären på yrkande antecknas som innehavare

av fordringen i fastighetsboken för varje i samfälligheten ingående fastighet,

dock högst till belopp, för vilket samfälligheten får åtnjuta förmånsrätt

enligt 1 §. Därefter får såvitt avser belopp, som svarar mot fordringen,

samfällighetens förmånsrätt göras gällande endast av syssloman, som enligt

lagen om vissa gemensamhetsanläggningar på borgenärens begäran

förordnats att uttaga medel till betalning av klar och förfallen skuld. Förmånsrätt

får ej atnjutas till större andel av det i anläggningsbeslutet medgivna

beloppet i var och en av fastigheterna än som motsvarar vad som

belöper på fastigheten av fordringens belopp. Efter medgivande av borgenären

får förmånsrätt göras gällande utan hinder av att syssloman ej förordnats

enligt vad nu sagts.

För flera borgenärer får anteckning ej ske till högre sammanlagt belopp

i varje fastighet än som fastställts i anläggningsbeslutet. Yrkas sådan anteckning

av flera borgenärer samtidigt, njuta de lika rätt.

3 §•

Har vid försäljning av fastighet på exekutiv auktion yrkats betalning

med förmånsrätt för bidrag, skall när auktionen vunnit laga kraft det belopp

intill vilket förmånsrätt får åtnjutas i fastigheten minskas med bidragets

belopp. Efter anmälan av auktionsförrättaren skall inskrivningsdomaren

göra anteckning därom i fastighetsboken.

Samfällighetens styrelse äger med samtycke av den som är antecknad

i fastighetsboken som borgenär besluta, att det belopp intill vilket förmånsrätt

får åtnjutas skall minskas med en viss, för alla fastigheter lika

stor andel, minst en femtedel, av det ursprungliga beloppet för varje fastighet.

Sedan anteckning om sådant beslut på begäran av stvrelsen gjorts i

fastighetsboken, gäller minskningen i fråga om bidrag som påföres därefter.

4 §•

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på

tomträtt som är inskriven och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör

fast egendom. Såvitt angår tomträtt gäller dock förmånsrätten efter

den förmånsrätt som tillkommer jordägaren för avgäld.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 dr 1966

17

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 195a (nr 183)

om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 56 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

56 §.

Bankaktiebolag må-------— j— dock

1. stat, kommun--------särskild säkerhet;

1 a. samfällighet som avses i lagen

den 1966 (nr

) om vissa gemensamhetsanläggningar

kunna erhålla kredit till belopp,

för vilket förmånsrätt åtnjutes

på grund av lagen den

1966 (nr ) om förmånsrätt för

fordringar enligt nyssnämnda lag,

om förmånsrätten får göras gällande

på bankbolagets föranstaltande;

2. kortvarig kredit--------anses föreligga;

3. av vederhäftig-------- — erhållits; samt

4. annan kredit---------femtontusen kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

4) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker

Härigenom förordnas, att 28 § lagen den 3 juni 19o5 om sparbanker- skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (höreslagen lydelse)

28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse---sparbankens verksamhetsområde.

Lån må-------i checkräkning.

Lån utan särskild säkerhet må be- Lån utan särskild säkerhet må beviljas

till belopp i varje särskilt fall viljas till belopp i varje särskilt fall

1 Senaste lydelse av 56 § se 1962:615.

2 Senaste lydelse av 28 § se 1965: 220.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kiingl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse)

av högst femtusen kronor eller det

högre belopp, dock högst femtontusen

kronor, som må vara bestämt i

reglementet. Lån som här avses må

beviljas till ett sammanlagt belopp

motsvarande högst en femtedel av

sparbankens fonder. Utan hinder av

vad nu sagts må lån utan särskild

säkerhet beviljas annan sparbank

eller kommun eller därmed jämförlig

samfällighet.

I övrigt äger sparbank utlämna

lån allenast mot fullgod säkerhet av

pant eller borgen. Mot inteckning i

fartyg eller förlagsinteckning eller

inteckning i jordbruksinventarier

må lån ej utlämnas, sparbank dock

obetaget att mottaga sådan säkerhet

tillika med annan i och för sig fullgod

säkerhet, som nyss nämnts. Lån

mot pant av aktier eller förlagsbevis

må utlämnas högst till sammanlagt

belopp motsvarande hälften av sparbankens

fonder, dock att sparbank

icke må som pant mottaga aktie i

bolag, vars verksamhet huvudsakligen

består i att förvalta eller driva

handel med aktier eller som idkar

emissionsrörelse, eller förlagsbevis,

som sådant bolag eller sparbanken

själv utställt. Ej heller må sparbank

som pant godtaga bevis om tillskott

till garantifond eller grundfond i

sparbanken.

Vad i---------är

(Föreslagen lydelse)

av högst femtusen kronor eller det

högre belopp, dock högst femtontusen

kronor, som må vara bestämt i

reglementet. Lån som här avses må

beviljas till ett sammanlagt belopp

motsvarande högst en femtedel av

sparbankens fonder. Utan hinder av

vad nu sagts må lån utan särskild

säkerhet beviljas dels annan sparbank

eller kommun eller därmed

jämförlig samfällighet, dels samfällighet

som avses i lagen den

1966 (nr ) om vissa gemensamhetsanläggningar,

om lånet ej överstiger

belopp för vilket förmånsrätt

åtnjutes på grund av lagen den

1966 (nr ) om förmånsrätt

för fordringar enligt nämnda

lag och förmånsrätten får göras

gällande på sparbankens föranstaltande.

I övrigt äger sparbank utlämna

lån allenast mot fullgod säkerhet av

pant eller borgen. Mot inteckning i

fartyg må lån ej utlämnas, sparbank

dock obetaget att mottaga sådan säkerhet

tillika med annan i och för

sig fullgod säkerhet, som nyss

nämnts. Lån mot pant av aktier eller

förlagsbevis må utlämnas högst till

sammanlagt belopp motsvarande

hälften av sparbankens fonder, dock

att sparbank icke må som pant mottaga

aktie i bolag, vars verksamhet

huvudsakligen består i att förvalta

eller driva handel med aktier eller

som idkar emissionsrörelse, eller

förlagsbevis, som sådant bolag eller

sparbanken själv utställt. Ej heller

må sparbank som pant godtaga bevis

om tillskott till garantifond eller

grundfond i sparbanken.

ansvarig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1988

19

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om j ordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, att 37 § lagen

rörelsen skall erhålla ändrad lydelse

(Nuvarande lydelse)

37

Kreditkassa må icke bevilja kredit,

utan att säkerhet som av kassan

prövas betryggande ställes antingen

i fast eller lös egendom eller ock i

fordringsrätt jämväl mot annan än

den, åt vilken krediten beviljas. Mot

inteckning i jordbruksinventarier

må kredit ej beviljas, kassan dock

obetaget att mottaga sådan säkerhet

tillika med annan i och för sig fullgod

säkerhet. Jordbrukskassa må

bevilja kredit mot förlagsinteckning

allenast om annan i och för sig fullgod

säkerhet ställes eller centralkassan

för varje särskilt fall lämnat

medgivande.

Lån mot---------

Utan hinder av vad i första stycket

stadgas må kommun eller annan därmed

jämförlig samfällighet ävensom

allmän kassa eller inrättning, vars

reglemente blivit fastställt av

Konungen, så ock bankaktiebolag

eller sparbank kunna erhålla kredit

ulan särskild säkerhet. Vad i första

stycket stadgas skall ej heller avse

lån, för vars fulla gäldande staten

eller kommun eller därmed jämförlig

samfällighet är ansvarig.

den 25 maj 1956 om jordbrukskassepå

sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§.

Kreditkassa må icke bevilja kredit,

utan att säkerhet som av kassan

prövas betryggande ställes antingen

i fast eller lös egendom eller ock i

fordringsrätt jämväl mot annan än

den, åt vilken krediten beviljas.

jordbrukets kreditkassa.

Utan hinder av vad i första stycket

stadgas må kommun eller annan därmed

jämförlig samfällighet ävensom

allmän kassa eller inrättning, vars

reglemente blivit fastställt av

Konungen, så ock bankaktiebolag

eller sparbank kunna erhålla kredit

utan särskild säkerhet. Även samfällighet

som avses i lagen den

1968 (nr ) om vissa gemensamhetsanläggningar

må utan särskild

säkerhet kunna erhålla kredit

till belopp, för vilket förmånsrätt åtn

jutes på grund av lagen den

1966 (nr ) om förmånsrätt

för fordringar enligt nämnda

lag, om förmånsrätten får göras gällande

på kreditkassans föranstaltande.

Vad i första stycket stadgas skall

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ej heller avse lån, för vars fulla gäldande

staten eller kommun eller

därmed jämförlig samfällighet är

ansvarig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

6) Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 29 november 1963 (nr 573)

om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och

om stadshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 21, 23, 28 och 30 §§ förordningen

den 29 november 1963 om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och

om stadshypoteksföreningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad

30 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 S.

Kassan må--------

Förfallotiden för------

Utöver dessa lån må kassan utlämna

lån till föreningarna motsvarande

sådana lån för kostnader

under byggnadstiden (byggnadskreditiv)

som avses i 28 § tredje

stycket.

Lånesumman skall ----— —

14

Inflyta medel till kassan, som

denna icke genast kan använda till

infriande av sina förbindelser eller

till utlåning åt föreningarna, äger

kassan göra sådana medel räntebärande

genom insättning hos svenskt

bankaktiebolag eller hos svensk sparbank

eller på postgiro eller genom

placering i svenska statsobligationer

eller andra svenska statspapper, i

Sveriges allmänna hypoteksbanks,

(sammansatta lån).

- — kassans förbindelser.

Utöver dessa lån må kassan utlämna

lån till föreningarna motsvarande

dels sådana lån för kostnader

under byggnadstiden (byggnadskreditiv)

som avses i 28 § tredje

stycket, dels lån enligt 30 a §.

---med lånesumman.

§■

Inflyta medel till kassan, som

denna icke genast kan använda till

infriande av sina förbindelser eller

till utlåning åt föreningarna, äger

kassan göra sådana medel räntebärande

genom insättning hos svenskt

bankaktiebolag eller hos svensk sparbank

eller på postgiro eller genom

placering i svenska statsobligationer

eller andra svenska statspapper, i

Sveriges allmänna hypoteksbanks,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1906

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Svenska bostadskreditkassans eller

kassans egna obligationer eller genom

utlåning mot fullgod säkerhet

av sådana obligationer eller av inteckning

i fast egendom i stad eller

tomträtt till i stad belägen fastighet.

21

Stadshypoteksförening har till ändamål

att, i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i reglemente

som utfärdas av Kungl.

Maj :t, tillhandahålla lån mot säkerhet

av inteckning i fast egendom eller

tomträtt.

23

Medlem i förening är fastighetsägare

eller tomträttshavare, som

hos föreningen häftar för lån för

vilket föreningen erhållit medel från

kassan.

28

Förening må, bortsett från placeringen

av den i 32 § angivna säkerhetsfonden,

meddela lån endast mot

säkerhet av inteckning i fast egendom

eller tomträtt. Härvid skall iakttagas,

att den fasta egendomen eller

den med tomträtt upplåtna fastigheten

är belägen inom föreningens

verksamhetsområde, att därå finnes

uppförd byggnad, som är nöjaktigt

brandförsäkrad och som huvudsakligen

är avsedd för bostadsändamål

eller till affärslokaler, samt att, då

fråga är om lån mot säkerhet av inteckning

i tomträtt, kassans styrel
-

Svenska bostadskreditkassans eller

kassans egna obligationer eller genom

utlåning mot fullgod säkerhet

av sådana obligationer eller av inteckning

i fast egendom i stad eller

tomträtt till i stad belägen fastighet

eller mot sådan förmånsrätt som

åtnjutes på grund av lagen den

1966 (nr ) om förmånsrätt för

fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

och som

får göras gällande på kassans föranstaltande.

§•

Stadshypoteksförening har till ändamål

att, i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i reglemente

som utfärdas av Kungl.

Maj :t, tillhandahålla lån mot säkerhet

av inteckning i fast egendom eller

tomträtt eller lån för vilket förmånsrätt

åtnjutes på grund av lagen

om förmånsrätt för fordringar enligt

lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

§•

Medlem i förening är fastighetsägare,

tomträttshavare eller i 30 a §

angiven samfällighet, som hos föreningen

häftar för lån för vilket föreningen

erhållit medel från kassan.

§•

Förening må, bortsett från placeringen

av den i 32 § angivna säkerhetsfonden

samt långivning enligt

30 a §, meddela lån endast mot säkerhet

av inteckning i fast egendom

eller tomträtt. Härvid skall iakttagas,

att den fasta egendomen eller

den med tomträtt upplåtna fastigheten

är belägen inom föreningens

verksamhetsområde, att därå finnes

uppförd byggnad, som är nöjaktigt

brandförsäkrad och som huvudsakligen

är avsedd för bostadsändamål

eller till affärslokaler, samt

att, då fråga är om lån mot säker
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse)

se godkänt det gällande tomträttsavtalet.

Som byggnad, huvudsakligen

avsedd för bostadsändamål, anses

jämväl för flera sådana byggnader

gemensam anläggning för värme,

varmvatten, tvätt eller annat liknande

ändamål.

(Föreslagen lydelse)

het av inteckning i tomträtt, kassans

styrelse godkänt det gällande tomträttsavtalet.

Som byggnad, huvudsakligen

avsedd för bostadsändamål,

anses jämväl för flera sådana byggnader

gemensam anläggning för värme,

varmvatten, tvätt eller annat

liknande ändamål,

brandförsäkring,

för lånet.

--kreditivets belopp.

I fråga —------— på

För att--

Säkerhet, som

30 §.

Inteckning i----------på brandförsäkring.

Vad sålunda---------- lånets belopp.

För annat---------av uppskattningsvärdet.

Inteckning, som —---------i anspråk.

Har i---------denna uppföres.

Får beträffande den fasta egendomen

eller tomträtten åtn jutas förmånsrätt

på grund av lagen om förmånsrätt

för fordringar enligt lagen

om vissa gemensamhetsanläggningar,

skall vid beviljandet av lån mot

inteckningssäkerhet anses som om

lånesökanden till belopp, för vilket

sådan förmånsrätt får åtnjutas, erhållit

lån mot säkerhet av inteckning

med bästa förmånsrätt.

30 a §.

Åt samfällighet, som avses i lagen

om vissa gemensamhetsanläggningar,

får förening meddela lån till belopp

för vilket förmånsrätt får åtnjutas

på grund av lagen om förmånsrätt

för fordringar enligt lagen

om vissa gemensamhetsanläggningar,

om förmånsrätten får göras gällande

på föreningens föranstaltande.

För sådant lån gälla följande särskilda

bestämmelser.

Alla eller flertalet av de fastigheter

som utgöra samfälligheten skola

vara belägna inom föreningens

verksamhetsområde och i övrigt uppfylla

bestämmelserna i 28 § om beby99else-

Består gemensamhetsanläggning

helt eller delvis av byggnad,

skall denna vara nöjaktigt brandförsäkrad.

1 fråga om lån för anlägg
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning, till vilken är ansluten fastighet

som äges av kommun, får förening, i

den omfattning och på de villkor

Kungl. Maj.t bestämmer, efterge

kravet på brandförsäkring.

Åt samfällighet för ej lämnas lån

till högre belopp än det vartill med

hänsyn till 30 § första, andra, tredje

och femte styckena lån mot inteckningssäkerhet

sammanlagt kunnat

lämnas för de fastigheter som utgöra

samfälligheten.

Lån får meddelas även i form av

byggnadskreditiv. Föreskrifterna i

första, andra och tredje styckena

äga därvid motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i denna paragraf

om fastighet äga motsvarande tilllämpning

på tomträtt, som är inskriven,

under förutsättning att kassans

styrelse godkänt det gällande tomträttsavtalet.

De äga vidare tillämpning

på sådan rätt till ofri tomt i

stad som utgör fast egendom.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

7) Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 29 november 1963 (nr 575) om

Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 21, 23, 28 och 30 §§ förordningen

den 29 november 1963 om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels

att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 30 a §, av nedan

angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Ivassan må — — — —■ — — —■ — fyrtio ai.

Utöver dessa lån må kassan utläm- Utöver dessa lån må kassan ul
na

lån till föreningarna motsvaran- lämna lån till föreningarna motsvade

sådana lån för kostnader un- rande dels sådana lån för kostna
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

der byggnadstiden (byggnadskredi- der under byggnadstiden (byggtiv)

som avses i 28 § tredje stycket, nadskreditiv) som avses i 28 § tredje

stycket, dels lån enligt 30 a §.

Lånesumman skall---------— med lånesumman.

14 S.

Inflyta medel till kassan, som

denna icke genast kan använda till

infriande av sina förbindelser eller

till utlåning åt föreningarna, äger

kassan göra sådana medel räntebärande

genom insättning hos svenskt

bankaktiebolag eller hos svensk

sparbank eller på postgiro eller genom

placering i svenska statsobligationer

eller andra svenska statspapper,

i Sveriges allmänna hypoteksbanks

eller Konungariket Sveriges

stadshypotekskassas obligationer eller

genom utlåning mot fullgod säkerhet

av sådana obligationer eller

av inteckning i fast egendom i stad

eller tomträtt till i stad belägen fastighet.

21

Bostadskreditförening har till ändamål

att, i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i

reglemente som utfärdas av Kungl.

Maj :t, tillhandahålla lån mot säkerhet

av inteckning i fast egendom eller

tomträtt.

23

Medlem i förening är fastighetsägare

eller tomträttshavare, som hos

föreningen häftar för lån för vilket

Inflyta medel till kassan, som

denna icke genast kan använda till

infriande av sina förbindelser eller

till utlåning åt föreningarna, äger

kassan göra sådana medel räntebärande

genom insättning hos svenskt

bankaktiebolag eller hos svensk

sparbank eller på postgiro eller genom

placering i svenska statsobligationer

eller andra svenska statspapper,

i Sveriges allmänna hypoteksbanks

eller Konungariket Sveriges

stadshypotekskassas obligationer eller

genom utlåning mot fullgod säkerhet

av sådana obligationer eller

av inteckning i fast egendom i stad

eller tomträtt till i stad belägen fastighet

eller mot sådan förmånsrätt

som åtnjutes på grund av lagen den

1966 (nr ) om förmånsrätt

för fordringar enligt lagen

om vissa gemensamhetsanläggningar

och som får göras gällande på kassans

föranstaltande.

§•

Bostadskreditförening har till ändamål

att, i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i

reglemente som utfärdas av Kungl.

Maj :t, tillhandahålla lån mot säkerhet

av inteckning i fast egendom

eller tomträtt eller lån för vilket

förmånsrätt åtn jutes på grund av

lagen om förmånsrätt för fordringar

enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

§.

Medlem i förening är fastighetsägare,

tomträttshavare eller i 30 a §

angiven samfällighet, som hos för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse)

föreningen erhållit medel från kassan.

28

Förening må, bortsett från placeringen

av den i 32 § angivna säkerhetsfonden,

meddela lån endast mot

säkerhet av inteckning i fast egendom

eller tomträtt. Härvid skall

iakttagas, att den fasta egendomen

eller den med tomträtt upplåtna fastigheten

är belägen inom föreningens

verksamhetsområde, att därå finnes

uppförd byggnad, som är nöjaktigt

brandförsäkrad och som huvudsakligen

är avsedd för bostadsändamål

eller till affärslokaler, samt att, då

fråga är om lån mot säkerhet av inteckning

i tomträtt, kassans styrelse

godkänt det gällande tomträttsavtalet.

Som byggnad, huvudsakligen

avsedd för bostadsändamål, anses

jämväl för flera sådana byggnader

gemensam anläggning för

värme, varmvatten, tvätt eller annat

liknande ändamål.

25

(Föreslagen lydelse)

eningen häftar lör lån för vilket

föreningen erhållit medel från kassan.

Förening må, bortsett från placeringen

av den i 32 § angivna säkerhetsfonden

samt långivning enligt

30 a §, meddela lån endast mot säkerhet

av inteckning i fast egendom

eller tomträtt. Härvid skall iakttagas,

att den fasta egendomen eller

den med tomträtt upplåtna fastigheten

är belägen inom föreningens

verksamhetsområde, att därå finnes

uppförd byggnad, som är nöjaktigt

brandförsäkrad och som huvudsakligen

är avsedd för bostadsändamål

eller till affärslokaler, samt att, då

fråga är om lån mot säkerhet av

inteckning i tomträtt, kassans styrelse

godkänt det gällande tomträttsavtalet.

Som byggnad, huvudsakligen

avsedd för bostadsändamål, anses

jämväl för flera sådana byggnader

anläggning för värme,

tvätt eller annat lik
-

gemensam

varmvatten,

nande ändamål.

I frå°a________på brandförsäkring.

För att--------för lånet.

Säkerhet, som-------kreditivets belopp.

30 §.

Inteckning i---------på brandförsäkring.

Lån må--------styrelse meddelar.

Inteckning, som--------* anspråk.

[jar j________denna uppföres.

Får beträffande den fasta egendomen

eller tomträtten åtnjutas förmånsrätt

på grund av lagen om förmånsrätt

för fordringar enligt lagen

om vissa gemensamhetsanläggningar,

skall vid beviljandet av lån mot

inteckningssäkerhet anses som om

lånesökanden till belopp, för vilket

sådan förmånsrätt får åtnjutas, erhållit

lån mot säkerhet av inteckning

med bästa förmånsrätt.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

30 a §.

Åt samfällighet, som avses i lagen

om vissa gemensamhetsanläggningar,

får förening meddela lån till belopp,

för vilket förmånsrätt får åtnjutas

på grund av lagen om förmånsrätt

för fordringar enligt lagen

om vissa gemensamhetsanläggningar,

om förmånsrätten får göras gällande

på föreningens föranstaltande.

För sådant lån gälla följande särskilda

bestämmelser.

Alla eller flertalet av de fastigheter

som utgöra samfälligheten skola

vara belägna inom föreningens verksamhetsområde

och i övrigt uppfylla

bestämmelserna i 28 § om bebyggelse.

Består gemensamhetsanläggning

helt eller delvis av byggnad, skall

denna vara nöjaktigt brandförsäkrad.

/ fråga om lån för anläggning,

till vilken är ansluten fastighet som

åges av kommun, får förening, i den

omfattning och på de villkor Kungl.

Maj:t bestämmer, efterge kravet på

brandförsäkring.

It samfällighet får ej lämnas lån

till högre belopp än det vartill med

hänsyn till 30 § första och fjärde

styckena lån mot inteckningssäkerhet

sammanlagt kunnat lämnas för

de fastigheter som utgöra samfälligheten.

Lån får meddelas åven i form av

byggnads kreditiv. Föreskrifterna i

första, andra och tredje styckena

äga därvid motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i denna paragraf

om fastighet äga motsvarande tilllämpning

på tomträtt, som är inskriven,

under förutsättning att kassans

styrelse godkänt det gällande

tomträttsavtalet. De äga vidare tilllämpning

på sådan rätt till ofri tomt

i stad som utgör fast egendom.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

27

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 17 december 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning

rörande vissa gemensamhetsanläggningar och anför.

Inledning

Under de senaste årtiondenas bebyggelseutveckling har i allt större omfattning

inrättats vissa anläggningar, som är avsedda att tjäna flera fastigheter

gemensamt, såsom parkeringsanläggningar, utfartsvägar inom byggnadskvarter,

gårdsutrymmen, lekplatser, ledningar och värmeanläggningar.

Behovet av samverkan har uppkommit såväl vid exploatering av obebyggda

områden som vid sanering av bebyggelsen i tätorternas centrala delar. Det

har aktualiserats av den stadsbyggnadstekniska utvecklingen över huvud

och framför allt av de numera höga kraven på rationellt utnyttjande av tillgänglig

mark. Av väsentlig betydelse är också, att stora kostnadsbesparingar

ofta kan vinnas genom samverkan. Det anses emellertid, att gällande

lagstiftning inte tillfredsställande löser de olika problem som uppkommer

vid ett samgående av detta slag. Det allmänna har inte något ansvar

för att de ifrågavarande anläggningarna inrättas och vidmakthålls såsom

förhållandet är med exempelvis gator och andra allmänna platser. Anläggningarna

faller även utanför tillämpningsområdet för den speciallagstiftning

som gäller på vissa områden, såsom vattenlagens bestämmelser om

vattenreglerings- och dikningssamfälligheter, lagstiftningen om enskilda

vägar in. fl.

Behovet av särskilda bestämmelser har under senare år uppmärksammats

i flera sammanhang. Lagberedningen har sålunda behandlat frågan

dels preliminärt i en promemoria ar 1952, som sändes ut på remiss, och

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1Ö66

dels i sitt år 1960 avgivna förslag till jordabalk m. m. (.SOU 1960:24—26).

Sistnämnda förslag innehåller i 22 kap. bestämmelser om samfällighetsrätt

och samfällighetsavtal. De tar uteslutande sikte på frivilliga överenskommelser

om samverkan mellan fastigheter. Bestämmelserna har upptagits i

19 kap. i det reviderade förslag till jordabalk som avlämnades av jordabalksutredningen

år 1963 (SOU 1963: 55). Jag avser att inom kort anmäla ett

förslag på grundval av detta. Ämnet har vid skilda tillfällen behandlats även

trän bl. a. saneringssynpunkt i samband med reformarbetet på byggnadslagstiftningens

område. Frågor om samverkan mellan fastigheter har sålunda

berörts i anslutning till andra utredningsuppdrag av 1942 års stadsplaneutredning

i betänkande år 1945 (SOU 1945: 15), av bostadssociala utredningen

i betänkande år 1947 (SOU 1947: 26), av byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen

i gemensamt betänkande år 1954 (SOU 1954:31) och av

1951 års byggnadsutredning i betänkande år 1957 (SOU 1957:21). I den

mån förslag till bestämmelser framlagts i dessa sammanhang har bestämmelserna

till skillnad från de av lagberedningen föreslagna även innehållit

möjlighet att tvinga fastighetsägare att ansluta sig till en gemensamhetsanläggning.

Förslagen har inte lett till lagstiftning.

Frågan om gemensamhetsanläggningar togs på nytt upp av byggnadsstvrelsen,

lantmäteristyrelsen, byggnadsutredningen, 1954 års fastighetsbildningskommitté

och Svenska stadsförbundet i gemensam framställning den

13 juni 1958 till chefen för kommunikationsdepartementet om utredning

av vissa frågor inom byggnadslagstiftningen och angränsande rättsområden.

I framställningen påpekades behovet av lagstiftning angående vissa,

särskilt inom stadsplaneområden aktuella frågor om servitut och annan

markupplåtelse liksom angående sådana gemensamma anläggningar som

anordnas pa annat sätt än genom kommuns försorg, t. ex. gemensam gård,

lekplats, parkeringsplats och värmecentral. Näringslivets byggnadsdelegation

och Sveriges fastighetsägareförbund anförde i gemensam skrivelse den

28 juli 1958 vissa synpunkter i ämnet och förklarade sig instämma i syftet

med framställningen. Kungl. Maj :t beslöt den 19 december 1958, att skrivelserna

skulle överlämnas till fastighetsbildningskommittén för att behandlas

i samband med dess uppdrag att utreda frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning

och därmed sammanhängande spörsmål. Kommittén fann lämpligt

ätt i ett särskilt avsnitt av utredningsarbetet behandla problemen angående

gemensamhetsanläggningarna och avgav år 1963 betänkande i ämnet

med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar in. in. (SOU 1963:

23). Av kommittén utarbetade förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

och till lag om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av Svea hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Västernorr
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1966

lands län, bankinspektionen, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, lagberedningen, expropriationsutredningen,

parkeringskommittén, 1962 års fritidsutredning, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan,

Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska kommunaltekniska

föreningen, Sveriges lantmätareförening, Svenska arkitekters

riksförbund, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund, Svenska teknologföreningen, Sveriges allmännyttiga

bostadsföretag (SABO), Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasse- och

byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. (HSB:s riksförbund), Handelskamrarnas

nämnd, Sveriges advokatsamfund och Föreningen för samhällsplanering.

Näringslivets byggnadsdelegation, som också beretts tillfälle att

yttra sig, har avstått därifrån under hänvisning till vad vissa andra remissinstanser

anfört.

Av överståthållarämbetet har överlämnats yttrande från stadskollegiet i

Stockholm, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från lansarkitekten,

överlantmätaren, vägförvaltningen, länsingenjören i Stockholms och Gotlands

län samt Stockholms stads och läns bostadsnämnd, av länsstyrelsen i

Östergötlands län yttranden från överlantmätaren, länsbostadsnämnden,

länsläkaren, länsingenjören och byggnadsnämnden i Norrköping, av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län yttranden från överlantmätaren, länsarkitekten,

stadskollegiet i Göteborg, drätselkammaren i Uddevalla samt

kommunalnämnderna i Partilie och Södra Sotenäs kommuner, av länsstyrelsen

i Örebro län yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren samt

byggnadsnämnderna i Örebro och Karlskoga, av länsstyrelsen i Västernorrlands

län yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren, vägförvaltningen,

stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, kommunalfullmäktige i Njuiunda

kommun samt kommunalnämnden i Själevads kommun, av lantbruksstyrelsen

yttranden från lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen

i Stockholms län och stad samt i Södermanlands, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus ävensom Västerbottens län samt av lantmäteristyrelsen

yttranden från överlantmätarna i 22 län.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om lagstiftning rörande vissa ge
inensamhetsanläggningar

till behandling.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Möjligheter enligt gällande rätt att genomföra samverkan mellan

fastigheter

Gällande lagstiftning innehåller åtskilliga regler om samverkan mellan

fastigheter i olika hänseenden. Man kan skilja mellan sådana samverkansformer

som kräver beslut av något det allmännas organ och som innefattar

ett större eller mindre mått av tvång samt sådana som stöder sig på en helt

frivillig uppgörelse mellan två eller flera fastighetsägare.

Exempel på den förstnämnda av dessa båda grupper finns inom fastighetsbildningslagstiftningen.

Enligt 10 kap. lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet kan vid laga skifte mark och vattenområden i

viss utsträckning undantas för skiftesdelägarnas gemensamma behov. Även

\id andra former av fastighetsbildning och vid tillämpning av lagen den 12

maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad kan motsvarande åtgärd

förekomma. I princip är denna samfällighetsbildning oberoende av medgivande

från fastighetsägarnas sida. Angående förvaltningen av vad som undantagits

för gemensamt behov finns ej några regler i fastighetsbildningslagstiftningen

utan erforderliga föreskrifter meddelas, i den mån frågan

inte reglerats i annan ordning, i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning

av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter. Om delägarna inte kan enas om användning eller tillgodogörande

av den samfällda egendomen, kan fråga därom enligt sistnämnda

lag tas upp och avgöras vid sammanträde med delägarna inför en av rätten

forordnad ordförande. Delägarna kan därvid besluta, att samfälligheten

skall ställas under förvaltning för gemensam räkning. Har det skett, skall

delägarna anta reglemente, som anger grunderna för förvaltningen. Reglementet

skall underställas rättens prövning. Förvaltningen ombesörjs av

en eller flera sysslomän, valda enligt grunder som anges i reglementet.

Kan bestämmelse ej träffas om förvaltning i nu angiven ordning, äger envar

a'' delägarna påkalla att ägan ställs under förvaltning av god man som utses

av rätten. De förvaltningsregler för vilka nu redogjorts är tillämpliga även

på samfällda ägor, som vid annan laga delning än laga skifte eller vid sämjedelning

undantagits för gemensamt behov eller som uteslutits från delningen,

liksom på mark, som i andra fall är gemensam för två eller flera

fastigheter med i övrigt skilda ägor. Detsamma gäller rättigheter och förmåner,

som är samfällda för två eller flera fastigheter. Om sålunda servitut

bildats till förmån för flera fastigheter, kan förvaltning enligt lagen anordnas

för gemensamt utnyttjande av servitutet. Så har t. ex. skett i fråga

om utnyttjande av gemensam värmecentral, tvättstuga, lekplats och liknande

anläggningar, som utförts med stöd av servitut.

Även utanför den egentliga fastighetsbildningslagstiftningen förekommer

i stor utsträckning samverkansregler av tvångsmässig karaktär.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196G

Sålunda ger lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden möjlighet

för fiskerättsägare och vissa med dem jämställda rättighetshavare att

bilda sammanslutning, kallad fiskevårdsområde, för att ordna fiskeförhållandena

och främja fiskerättsliavarnas gemensamma intressen. Beslut härom

meddelas av länsstyrelsen. På avgörande punkter är länsstyrelsen därvid

hunden av delägarnas beslut. Sålunda krävs för tillkomsten av fiskevårdsområde

viss anslutning av delägarna. I regel skall förrättning ske. Vidare

skall stadgar fastställas. Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid,

minst tio och högst tjugofem år, som i visst fall kan förlängas. Nya delägare

är i princip bundna av tidigare beslut. Tillkomsten av fiskevårdsområde

inverkar inte på bestående äganderättsförhållanden, men den enskilda fiskerättshavaren

blir vid utövandet av fisket bunden av stadgarna och delägarnas

beslut.

Enligt lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt kan ägarna av särskilda

fastigheter, vilkas ägor bildar ett sammanhängande område, för att

befrämja jaktvården på området besluta att ägorna skall utgöra jaktvårdsområde.

För beslutets giltighet fordras fastställelse av länsstyrelsen. Kan

samtliga fastighetsägare ej enas om att jaktvårdsområde skall bildas och

om vissa närmare grunder för verksamheten, skall särskild prövning ske

genom en av länsstyrelsen förordnad förrättningsman. I sådant fall fordras

viss kvalificerad majoritet av fastighetsägarna för att jaktvårdsomrade

skall bildas. Beslutet skall innehålla de huvudsakliga grunderna för verksamheten

på området. I övrigt saknas bestämmelser om förvaltningen.

Häradsallmänning tillhör enligt lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänningar

ägarna till de fastigheter inom häradet som är satta i mantal

eller med vilka är förenad rätt till delaktighet i allmänningen enligt vad

som bestämts vid jorddelning. Denna delaktighet åtnjuts efter oförmedlade

hemmantalet eller, i fråga om fastigheter för vilka rätten till delaktighet bestämts

vid jorddelning, efter den därvid stadgade grunden. Delägare får ej

på annan överlåta sin rätt till delaktighet i allmänningen annat än gemensamt

med själva fastigheten. Överlåtelse i strid häremot är ogiltig. Förvaltningen

av häradsallmänning ombesörjs av en allmänningsstyrelse, och delägarnas

beslutanderätt utövas på allmänningsslämma. Vidare skall finnas

särskilt reglemente, vartill delägarna gör upp förslag som underställs Kungl.

Maj :ts prövning.

Vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) innehåller flera exempel på tvångsvis

anordnad samverkan mellan fastigheter. I 3 kap. behandlas det fallet alt

någon vill till gemensamt gagn för sig och annan reglera valtnets avrinning

ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag för att åstadkomma

bättre hushållning med vattnet eller eljest för att bereda ökad möjlighet att

utnyttja vattenkraft eller han vill göra det både för sådant ändamål som

nu sagts och för torrläggning av mark. Den som önskar detta äger påfordra

att övriga som har gagn av företaget i något av nu angivna hänseenden

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

skall ta del i kostnaden, om mer än hälften av den beräknade båtnaden belöper

på egendom, som tillhör honom själv eller honom och andra som förenar

sig med honom om företaget. Kommer vattenreglering till stånd, skall

alla strömfall, för vilka regleringen medför båtnad, liksom all den mark

som vinner stadigvarande torrläggning genom företaget utgöra en samfällighet

med skyldighet i princip för delägarna att ta del i kostnaden för företaget,

var och en efter värdet av båtnaden för hans egendom. Sådan ägare

till strömfall som ej är sökande eller skall anses likställd med sökanden, är

emellertid inte skyldig att ta del i kostnaden för företaget, förrän han begagnar

den genom regleringen vunna förbättringen. Den på hans fall belöpande

andelen i kostnaden skall tills den erläggs av honom betalas av övriga

delägare i samfälligheten efter vanliga fördelningsnormer. Delaktigheten

i samfälligheten med åtföljande skyldighet att bidra till kostnaderna

är oskiljaktigt förenad med äganderätten till de i samfälligheten ingående

fastigheterna. Ansökan om vattenreglering görs hos vattendomstol och prövas

av denna antingen omedelbart eller efter förrättning av synemän genom

underställning av deras utlåtande. Sedan medgivande till vattenreglering

erhållits, skall stadgar antas och styrelse utses för att handha företagets

angelägenheter.

En liknande samfällighetsbildning möter i 7 kap. vattenlagen, som reglerar

torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning.

Vill någon ta upp dike för torrläggning av sin mark och önskar annan delta

i dikningen, äger den senare fordra, att dikningen utförs så, att största

möjliga båtnad bereds hans mark, under förutsättning dock att det är förenligt

med dikningens ändamål och hinder ej möter till följd av markens

beskaffenhet eller läge eller av att kostnaderna skulle ökas oskäligt. År dike,

som någon vill ta upp, till båtnad även för annans mark, är denne skyldig

att ta del i dikningen. All mark, för vilken dikningen medför båtnad och

vars ägare skall ta del däri, utgör en samfällighet. Delägare är i princip

skyldig att ta del i kostnaderna för samfällighetens torrläggning efter värdet

av den båtnad som bereds hans mark. Ansökan om dikning skall inges

till länsstyrelsen och prövas vid syneförrättning. Synemännens utlåtande

skall i vissa fall underställas vattendomstolens prövning. Reglerna om dikning

skall med iakttagande av vissa ytterligare bestämmelser tillämpas även

på vattenavledning. Sådan föreligger i första hand när någon vill för torrläggning

av sin mark sänka eller tappa ur sjö eller annan vattensamling,

fördjupa, utvidga eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda

vatten därifrån. Vad som gäller om vattenavledning skall i princip tillämpas

även på invallning, dvs. åtgärd varigenom vall eller annan byggnad

uppförs i syfte att vinna torrläggning vid eller i vattendrag, sjö eller annan

vattensamling eller havet. I fråga om invallning skall emellertid vissa särskilda

bestämmelser tillämpas. Bl. a. gäller här en mera begränsad skyldighet

att delta i företaget. Beträffande samfällighetens organisation och verk
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

samhetsformer gäller samma regler för dikning, vattenavledning och invallning.

De överensstämmer i stort sett med bestämmelserna för vattenreglering.

Vattenlagen innehåller slutligen i 8 kap. föreskrifter om samfällt avledande

av kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Är företag som avses

med dessa föreskrifter gemensamt för två eller flera samhällen, skall som

regel det samhälle som är bäst lämpat därför åläggas att handha företagets

angelägenheter mot ersättning för den del av utgifterna som skall åvila den

eller de övriga deltagarna. Motsvarande regel gäller i fråga om företag, som

är gemensamt för två fastigheter. Är företaget gemensamt för flera än två

fastigheter, skall styrelse utses och kan deltagarna anta stadgar. I sådant

fall omhänderhas företaget således av en samfällighet. För denna gäller i

det väsentliga samma bestämmelser som för vattenreglering.

1 nära samband med 8 kap. vattenlagen står lagen den 3 juni 1955 (nr

314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Denna ersätter vattenlagen

i fråga om vissa större avloppsföretag, när det gäller anslutningsrätt,

anslutningstvång och kostnadsfördelning. Lagen åsyftar att inom sådant

samhälle som avses i 8 kap. vattenlagen reglera vattenförsörjnings- och avloppsfrågorna

på ett enhetligt sätt såvitt angår förhållandet mellan den som

omhänderhar en allmän vatten- och avloppsanläggning — huvudmannen

— och ägarna till de fastigheter som anslutits eller ifrågasätts bli anslutna

till anläggningen. Den samverkan som avses i 1955 års lag sker inte genom

samfällighetsbildning utan verksamheten omhänderhas av huvudmannen,

som ombesörjer anläggningens utförande och fullgör övriga till anläggningen

hänförliga uppgifter. Huvudmannen har möjlighet att få fastighet ansluten

till företaget mot ägarens vilja, om ändamålet med sådan anslutning ej kan

vinnas för fastigheten med större fördel på annat sätt.

Lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar reglerar samverkan

mellan fastigheter för att tillgodose behovet av väg. Enligt 2 kap.,

som gäller enskilda vägar i allmänhet, är fastighetsägare pliktig att mot ersättning

upplåta mark till väg för annan fastighet, om vägen är av synnerlig

vikt för dennas ändamålsenliga brukande och inte kan lända till märkligt

men för den fastighet som vägen skall gå över. Under liknande villkor

föreligger skyldighet att upplåta redan befintlig väg till begagnande för

annan fastighet. Om en väg, som någon vill bygga för sin fastighet, kommer

att bli av synnerlig vikt även för brukandet av annan fastighet, är den

sistnämnda fastighetens ägare pliktig att delta i byggandet. Men även ägare

till befintlig väg eller den som fått sådan väg upplåten åt sig kan tvinga

andra att medverka, i det att också vägunderhåll och vinterväghållning utgör

ett gemensamt åliggande för ägarna till alla fastigheter som har nytta

av vägen den lid marken är bär resp. snötäckt. Väghållningsbördan fördelas

mellan flera väghållningsskyldiga efter den omfattning i vilken de beräknas

komma att begagna vägen. Dock får inte på någon fastighet läggas

2 Jlihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 12S

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Knngl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

större andel än som svarar mot fastighetens nytta av vägen. I fråga om

formerna för arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning

gäller att detta utförs antingen gemensamt efter andelstal eller efter vägdelning.

Skall väghållningen genomföras enligt gemensamhetssystemet, bildar

fastigheterna en vägsamfällighet, organiserad i stort sett som samfälligheter

för vattenreglering. Frågor om rättigheter och skyldigheter enligt lagen prövas

vid förrättning genom en av länsstyrelsen utsedd förrättningsman med

biträde i vissa fall av två gode män. Förrättningsmännens beslut kan överklagas

hos ägodelningsrätt. Enligt lagens 3 kap. kan vägfrågorna ordnas på

annat sätt för område med tätare bebyggelse. Väghållningen inom sådant

område anförtros efter förrättning åt samfällighet av delvis annat slag än

förut nämnts. Sådan samfällighet — vägförening — omfattar i regel ett

stort antal fastigheter. I fråga om fördelning av väghållningsbördan och i

vissa andra hänseenden gäller därför regler, som innebär avsevärda förenklingar

i jämförelse med bestämmelserna om enskilda vägar i allmänhet.

Reglerna får sin särskilda prägel även genom det starka allmänna intresset

av att samhällsbildningen inom tätbebyggelsen ordnas på ett ändamålsenligt

sätt. Ett uttryck härför är det avgörande inflytande länsstyrelsen äger

på frågorna om vägförenings bildande och om dess väghållning.

Enligt lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred kan bestämmas, att

vissa sakägare gemensamt skall hålla stängsel eller utföra arbete för upplåten

betesmarks inhägnande och anordnande för betesbruk. När detta blivit

i laga ordning bestämt — genom förrättning eller dom eller genom skriftlig

överenskommelse — bildas en samfällighet. Är sakägarna flera än två, skall

för samfälligheten utses styrelse. Vidare kan sakägarna anta stadgar. I fråga

om samfällighetsförvaltningen i övrigt hänvisas i allt väsentligt till bestämmelserna

om vattenreglering.

Utmärkande för de nu nämnda, på vissa särskilda ändamål inriktade samverkansinstituten

är, att gemenskapen konstitueras mellan fastigheterna

som sådana och därför i princip ej upphävs genom växlingar i äganderätten.

Regleringen innehåller vidare ett tvångsmoment, i det att fastighet under

vissa förutsättningar kan mot ägarens bestridande anslutas till ett gemensamt

företag eller utnyttjas för annan fastighet. Utanför denna speciallagstiftning

finns möjligheter att i viss utsträckning lösa samverkansfrågor

genom avtal. Detta kan ske i fråga om varje nyttighet av betydelse för en

fastighets tillgodogörande. Det är huvudsakligen sådana uppgörelser på frivillighetens

väg som för närvarande står till buds, när någon vill anordna

gemensam utfartsväg, lekplats, parkeringsplats, värmeanläggning eller annan

anläggning av det slag som det här är fråga om. En samverkan i dessa

fall kan dock inte på samma sätt som inom speciallagstiftningen knytas till

de berörda fastigheterna. Inte heller föreligger möjlighet att på rättslig

väg tvinga någon att ansluta sig eller ställa mark till förfogande.

Som exempel på avtal av hithörande slag kan nämnas upplåtelse av rätt

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

till elektrisk kraft från sådan starkströmsanläggning som avses i lagen den

22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska

anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. Fastän det ej är någon

förutsättning för upplåtelsen, att denna sker till förmån för flera fastigheter,

torde starkströmsanläggningar regelmässigt vara avsedda att utnyttjas

av ett flertal. Här föreligger därför i praktiken en samverkan mellan fastigheter.

Abonnents rätt till elektrisk kraft kan i vissa fall vinna sakrättsligt

skydd genom inteckning i kraftleverantörens fastighet. Även utan inteckning

är rättigheten, om den är skriftligen upplåten, gällande mot den som

förvärvar fastigheten genom frivillig överlåtelse. Utom denna sakrättsverkan

innehåller 1920 års lag vissa bestämmelser, som tryggar abonnent i det

fall att kraftleverantören till följd av ekonomiskt obestånd eller annat förhållande

ej iakttar sin leveransskyldighet, överexekutor äger då förelägga

anläggningens ägare att vid vite fullgöra skyldigheten eller i vissa fall förordna

om särskild förvaltning av anläggningen, s. k. tvångsförvaltning.

Av mera allmänt intresse och av särskild betydelse i detta sammanhang

är servitutet som medel att på frivillig väg trygga samverkan mellan

fastigheter.

Lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut förutsätter, att det på en

fastighet — den tjänande — kan läggas besvär och last till förmån för annan

fastighet — den härskande — såsom angående väg, vattens ledning eller

uppdämning, ledning för överförande av kraft, skogsfång, mulbete, torv-,

ler- eller grustäkt, utsikt eller fönster. Åtskilliga andra ändamål är tänkbara,

t. ex. just de i förevarande sammanhang särskilt aktuella som går ut

på att anordna gemensamma parkeringsanläggningar, lekplatser, värmecentraler

etc. Servitutet ger möjlighet för envar av de fastigheter som avses

bli betjänade av en sådan anläggning att för dess utförande och bibehållande

ta i anspråk utrymme utanför den egna fastigheten eller, om en anläggning

redan är färdigställd, ta den i anspråk. De härskande fastigheternas

rättsställning kan förstärkas, så att servitutet blir gällande även om den

tjänande fastigheten efter överlåtelse byter ägare. Sådan sakrättslig verkan

erhåller servitutet främst genom inteckning i den tjänande fastigheten eller

genom förbehåll om servitutets bestånd vid överlåtelse. Vid försäljning i

den ordning utsökningslagen bestämmer äger rättigheten ej under alla förhållanden

bestånd mot köparen. Faller servitutet inom det vid auktionen

bestämda lägsta budet, sker försäljning alltid med förbehåll om servitutets

bestånd. I annat fall kan servitutet komma att uppoffras vid exekutionen.

Så blir fallet om det fordras för att tillgodose intressenter med bättre rätt.

Det sakrältsliga skyddet är således här svagare utvecklat än i fråga om rätt

att ta mark i anspråk enligt speciallagstiftningen, t. ex. för dike eller väg.

Undantag gäller dock för vissa servitut med särskilt stark ställning, t. ex.

fastighetsbildningsservitut. Det sagda avser förhållandet till den tjänande

fastigheten. Servitutets anknytning till den härskande fastigheten bibehålls

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Mcij.ts proposition nr 128 år 1966

orubbad under servitutels giltighetstid. En byggnad eller annan anläggning,

som den härskande fastighetens ägare uppfört på den tjänande fastigheten

med stöd av servitutet, blir tillbehör till den härskande fastigheten.

Med servitut kan inte förenas skyldighet för den tjänande fastighetens

ägare att utföra positiva prestationer i vidare mån än att han kan genom

avtalet åläggas att underhålla väg, byggnad eller inrättning, som fordras för

rättighetens begagnande. Om ett servitutsavtal innehåller föreskrift om positiva

prestationer utöver underhållsskyldighet, kan därför avtalet i princip

inte intecknas såvitt det avser sådan föreskrift. Viss oklarhet tycks dock

råda i denna del.

Beträtlande mark, som upplåtits med tomträtt, har frågor om gemensamhetsanläggningar

ofta fått sin lösning genom tomträttskontrakten. Ett visst

stöd härför har ansetts ligga i föreskriften i 4 kap. 4 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, att upplåtelsehandlingen

skall ange — utöver ändamålet med upplåtelsen och avgäldens belopp

— de närmare föreskrifter om fastighetens användning och bebyggelse

samt bestämmelser i övrigt som skall gälla i fråga om tomträtten. Under

förarbetena till 1953 års ändringar i tomträttslagstiftningen uttalades, att

det här kunde vara fråga inte bara om positiva åtgärder, t. ex. skyldighet

att på fastigheten utföra och underhålla vissa anläggningar eller uppföra

vissa byggnader, utan även om inskränkningar i dispositionsrätten, t. ex.

att viss del av tomten inte fick bebyggas eller träd ej fällas utan fastighetsägarens

samtycke (NJA II 1953 s. 346 f.). I enlighet härmed brukar i kontrakt

om tomträtt i fastighet, där en för flera fastigheter gemensam värmecentral

skall vara belägen, stadgas bl. a., att i byggnad på tomten skall finnas

lämplig pannanläggning för leverans av värme och varmvatten till vissa

angivna fastigheter, att tomträttshavaren skall vara skyldig att leverera

värme och varmvatten till dessa fastigheter och att med deras innehavare

söka träffa avtal om parternas inbördes rättigheter och skyldigheter i fråga

om värmecentralen och dess drift samt att, om sådant avtal inte kan träffas

eller godtas av upplåtaren, tomträttshavaren är skyldig att ställa sig upplåtarens

— dvs. stadens — beslut i frågan till efterrättelse. Vidare föreskrivs

vissa sanktioner för att garantera värmecentralens drift. Tomträttskontrakt

om sådan fastighet som skall betjänas av anläggning på annan fastighet brukar

innehålla bl. a., att i byggnaden inte får finnas pannanläggning för tillgodoseende

av byggnadens behov av värme och varmvatten, att tomträttshavaren

är skyldig att ta emot leverans av värme och varmvatten från den

gemensamma värmecentralen och att med innehavaren av den fastighet på

vilken centralen är belägen söka träffa avtal rörande parternas inbördes

rättigheter och skyldigheter samt att, om sådant avtal inte kan träffas eller

godtas av upplåtaren, tomträttshavaren skall ställa sig stadens beslut i frågan

till efterrättelse. Kontraktet innehåller även i detta fall föreskrifter om

sanktioner motsvarande dem i kontrakt om anläggningsfastigheten.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Det nu beskrivna tillvägagångssättet att lösa frågorna om gemensamhetsanläggningar

i tomträttskontrakt innebär att fastställandet av parternas

rättsförhållanden får samma sakrättsliga verkan som själva tomträtten.

Till skillnad från vad som gäller vid servitut vinner även anspråk på positiva

prestationer sakrättsligt skydd.

Ett annat tillvägagångssätt att lösa fråga om gemensamhetsanläggning är

att utföra denna på särskild fastighet, som är avsedd endast för detta ändamål.

Fastigheten med tillhörande anläggning ägs av en ekonomisk förening,

i vilken som medlemmar ingår ägarna till de fastigheter som skall betjänas

av anläggningen. Föreningen, som bygger och underhåller anläggningen

samt ombesörjer driften av företaget, är i sådant fall en rent personell association,

där medlemmarnas inbördes rättsförhållanden inte kan på något

verkligt betryggande sätt anknytas till deras fastigheter. Viss sakrättslig

verkan kan åstadkommas därigenom, att medlemmarna åtar sig att vid överlåtelse

av fastighet göra förbehåll om skyldighet för den nya ägaren att inträda

som medlem i föreningen. Detta åliggande sanktioneras ofta genom

en klausul, att underlåtenhet medför skadestånd, för vars erläggande inteckningssäkerhet

skall ställas.

Exempel finns också på att samverkan ordnas genom en kombination av

några av de nu nämnda metoderna. En lösning genom servitut jämte föreningsbildning

är exempelvis inte ovanlig.

Slutligen har fastighetsägare som önskar samverkan möjlighet att träffa

avtal om nyttjanderätt, som inte utgör tomträtt, eller annat avtal, som inte

ryms under någon av de tidigare nämnda avtalstyperna. Sådant avtal har verkan

endast mellan de berörda fastighetsägarna personligen. I många fall

kan önskemål om sakrättsligt skydd nöjaktigt uppfyllas genom föreskritt

om skyldighet att vid överlåtelse av fastighet ålägga köparen att biträda

avtalet. Sådan skyldighet kan sanktioneras genom särskilda villkor för fastighets

belåning eller genom fordran på vitesinteckning eller annan säkerhet.

Allmän motivering

Fastighetsbildningskommitténs förslag

Kommittén anger den föreliggande uppgiften omfatta sådana gemensamhetsanläggningar

som inte är reglerade i speciallagstiftningen. I första hand

avses anläggningar inom områden med tätare bebyggelse, såsom gemensamma

gårdar, lekplatser, parkeringsplatser, värmecentraler och liknande. Någon

inskränkning till vissa, för närvarande särskilt aktuella företag åsyftas

inte. Även anläggningar av andra typer faller inom uppdraget, om de på

liknande sätt som dessa är ägnade alt stadigvarande öka möjligheterna att

självständigt utnyttja de särskilda fastigheterna. Kommittén finner det inte

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

vara avsett att göra någon inskränkning till områden med stadsplan eller

byggnadsplan.

Liksom kommitténs översyn av gällande regler om fastighetsbildning och

därmed sammanhängande frågor tar den nu ifrågavarande uppgiften sikte

på att behandla problemen från övervägande privaträttslig synpunkt. Detta

utesluter enligt kommittén inte, att skäl kan åberopas för att ge kommunala

organ ett betydande inflytande över det sätt på vilket vissa gemensamhetsföretag

kommer till utförande. Kommittén finner emellertid ej anledning att

föreslå ändringar i de offentligrättsliga bestämmelser som berör ägares

möjligheter att utnyttja sin fastighet. Vad särskilt gäller anläggningar för

uppställning av fordon erinrar kommittén om att enligt föreskrifterna i

53 § 3 mom. byggnadsstadgan fastighetsägares skyldighet att anordna uppställningsplatser

för fordon är begränsad till den egna fastighetens område.

Detta kan enligt kommittén i vissa fall synas göra regler om fastighets anslutning

till en gemensamhetsanläggning mindre effektiva. Kommittén

avstår likväl från att framlägga förslag till ändrad lydelse av dessa föreskrifter,

i första hand för att inte föregripa parkeringskommitténs utredning

av parkeringsfrågan i hela dess vidd.

Behovet av lagstiftning

Kommittén uttalar, att de anläggningar som åsyftas med uppdraget genomgående

är av den beskaffenhet att de utgör ett nödvändigt eller åtminstone

önskvärt komplement till en fastighet vid dess utnyttjande för avsett

ändamål. Det är uppenbart att en bostadsfastighet kräver tillgång till utfartsled

och i allmänhet även parkeringsutrymme, värme och varmvatten. Ägarens

möjligheter att ge fastigheten en rationell användning kan ytterligare

vidgas genom anläggningar av annat slag, t. ex. lekplats och tvättstuga. Alla

dessa anläggningstyper representerar ej i och för sig några nyheter utan ingår

sedan lång tid tillbaka i ordinär bostadsstandard. Motsvarande gäller om

fastigheter avsedda för andra ändamål, t. ex. industri- och jordbruksfastigheter,

låt vara att olika anläggningars inbördes angelägenhetsgrad kan vara en

annan än beträffande bostadsfastigheter. Medan tidigare varje fastighet försågs

med särskild utfart, parkeringsanläggning, värmecentral osv., har under

de senaste årtiondena strävats mot allt större anläggningar avsedda att

tillgodose behovet för flera fastigheter gemensamt. Ett samgående av detta

slag kan ibland sträcka sig över hela kvarter eller ännu större områden.

Denna utveckling från individualism mot kollektivitet måste enligt kommittén

främst ses mot bakgrund av den allmänna bebyggelseutvecklingen

och de nyare stadsplanetekniska strävandena. Sedan några årtionden pågår

en genomgripande omdaning av bebyggelsen inom våra stadssamhällen, och

inom tidigare obebyggda områden förekommer en livlig exploateringsverksamhet.

Till följd av den starka befolkningstillväxten i städer och andra tät
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

orter har det främst gällt att tillgodose behovet av bostäder. När sanering

tidigare kommit till utförande, har den i regel skett genom ombyggnad av

enstaka fastigheter. Erfarenheten har emellertid visat, att det för sanering i

önskad utsträckning krävs större företagsenheter, som omfattar hela byggnadskvarter

eller än större områden. Sådan s. k. områdessanering har därför

ansetts vara en uppgift, som för närvarande ter sig alltmera trängande.

Kommittén påpekar vidare, att den sålunda fortskridande nya bebyggelsen

även till sin närmare utformning äger en annan karaktar än tidigare.

Utvecklingen följer helt andra mönster inte bara i fråga om byggnadernas

tekniska beskaffenhet utan även och framför allt beträffande funktionell

utformning och stadsplaneteknisk standard. Nya stadsplaneideal framträder.

Den slutna bebyggelsen med kringbyggda gårdar och avskilda tomter har avlösts

av ett öppnare byggnadssätt. I ytterområdena ligger huskropparna ofta

helt åtskilda. Tomterna blir allt större, och man söker av ekonomiska skal

även ge enheterna för bebyggelsens projektering eller utförande okad utsträckning.

Vidare eftersträvas numera en rationell differentiering av bebyggelsen

efter olika ändamål, samtidigt som man söker genomföra en ändamålsenlig

lokalisering även med hänsyn till bebyggelsens karaktär i ovngt,

t. ex. genom att fördela enfamiljs- och flerfamiljshus på skilda områden.

Behovet att ordna bebyggelsen efter grundligt genomtänkt planläggning gor

sig alltmera gällande, och såväl den översiktliga planläggningen genom generalplan

som den närmare utformningen genom detaljplan får allt större

betydelse. Detta sammanhänger med nödvändigheten att på ett så effektivt

sätt som möjligt utnyttja den för bebyggelse avsedda marken.

Den nya syn på stadsbyggnadstekniska frågor som sålunda gör sig gällande

avser enligt vad kommittén framhåller också ändamål, som i viss män

ligger vid sidan om det primära tillgodogörandet av själva byggnaderna men

som måste tillgodoses för att fastigheterna skall komma till lämplig användning.

Strävandena tar sålunda sikte även på att undanröja bristfälligheter i

trafiktekniskt hänseende liksom bristen på tillräckliga och lämpliga utrymmen

för parkering, lek och rekreation. Inte minst hänsynen till den

växande trafiken har föranlett ett krav på att bebyggelsen tillgodoser behovet

av trafikleder och uppställningsplatser för motorfordon. Gatornas betydelse

har på senare tid undergått en viss förskjutning. Tidigare anspråk pa

gatumarken för parkering, lastning och lossning får stå tillbaka for kravet

på allmän framkomlighet. Detta gör det nödvändigt att differentiera gatunätet

i ett system av gator för snabbare genomfartstrafik samt lokalgator för

förbindelse mellan genomfartslederna inbördes och mellan genomfartsled

och de särskilda fastigheterna. Av trafiksäkerhetsskäl måste tomterna utmed

genomfartsgatorna beläggas med förbud mot utfart till dessa och i stället

erhålla förbindelse med någon av lokalgatorna. Därvid måste ofta angränsande

tomtmark tas i anspråk. Sådana privata förbindelsevägar vid sidan av

gatunätet framtvingas ej endast av utfartsförbud utan även av andra fakto
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

rer, såsom när en byggnad uppförs på gård inuti ett slutet byggnadskvarter

eller när kvarteren görs mycket stora.

Våra dagars stadsbyggande är emellertid, erinrar kommittén vidare, inte

begränsat till markplanet och utrymmet däröver. Kravet på hög exploatering

av den dyrbara tomtmarken har framtvingat, att även utrymmet under

markytan tas i anspråk för bebyggelse i ökad omfattning. Till denna utveckling

har också andra faktorer bidragit, såsom behovet av utrymme för underjordiska

trafikmedel och skyddsrum. Det börjar sålunda bli vanligt, att

byggnader utförs med flera källarvåningar. Djupbyggandet är även föranlett

av behov att tillgodogöra sig mark utanför de egna gränserna för ändamål,

som för närvarande kan främjas genom servitutsbildning. Det kan här vara

iråga om snedpålning för att förbättra dåliga grundförhållanden eller om

ledningar eller anordningar för trafikändamål, t. ex. utfart genom en byggnad

på grannfastighet under markplanet. Med de höga fordringar som måste

ställas på markanvändning har det också synts irrationellt att låta tillgänghgt

utrymme under allmänna platser, gator eller andra trafikleder ligga

outnyttjat. Det blir därför vanligt att i större utsträckning än tidigare förlagga

lagerlokaler, ledningar och andra anläggningar för kringliggande fastigheters

behov utanför den egentliga kvartersmarken, under de omgivande

områdenas marknivå.

Den nya synen på stadsbyggandet påverkar enligt kommittén i väsentlig

mån frågan om lämpligaste sättet att tillgodose fastigheternas behov av anläggningar

för sådana ändamål som avses med kommitténs uppdrag. Eu ordning

med anläggningar för parkering, värme, lek och rekreation osv. särskilt

för varje fastighet innebär enligt kommittén numera i regel inte någon rationell

lösning. Hoga krav på tillvaratagande och funktionellt utnyttjande av

tillgängliga utrymmen leder med nödvändighet till ett samgående i betydelsefulla

hänseenden mellan fastigheter inom stadssamhällena. Genom att gemensamhetsanläggningar

inrättas kan utrymmen frigöras för andra ändamål.

Det förekommer även, att ett samgående indirekt framtvingas genom att detaljplan

ej möjliggör separata anläggningar av visst slag. I enlighet med de

stadsbyggnadstekniska synpunkter som sålunda utvecklats har redan en

mångfald gemensamhetsföretag kommit till stånd inom tätorterna. Det kan

enligt kommittén med säkerhet antas, att utvecklingen inom överskådlig tid

kommer att i allt snabbare takt fortgå i denna riktning.

Det sagda gäller tätorterna, där det allmännas intresse av ändamålsenlig

planläggning gör sig starkast gällande. Kommittén finner, att detta allmänna

intresse i första hand berör områden med stadsplan men att det i samma

män kan avse byggnadsplaneområden. Vilketdera av dessa planinstitut som

kommer till användning i visst fall beror inte sällan på andra faktorer än

typen av bebyggelse. Gemensamhetsanläggningar utanför den gällande speciallagstiftningen

förekommer också redan i stor utsträckning inom byggnadsplaneområden.

Exempel därpå utgör gemensamma parkeringsplatser

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

och panncentraler i radhusbebyggelse. Inom glesbygderna är förhållandena

helt andra. Antingen det gäller områden för vilka utomplansbestämmelser

fastställts eller andra glesbygder föreligger visserligen även här ett visst allmänt

intresse av att bebyggelsen ordnas på ändamålsenligt sätt, men det är

här i regel mindre framträdande och får därför vid bedömande av behovet

av gemensamhetsanläggningar i regel stå tillbaka för rent privatekonomiska

intressen.

Kommittén anför, att inrättandet av gemensamhetsanläggningar säkerligen

i stor utsträckning grundas på överväganden av vad som är ekonomiskt

fördelaktigt för den enskilde fastighetsägaren. En större gemensam anläggning

anses nämligen i allmänhet vara jämförelsevis billigare än en mindre

separat. Redan kostnaden för anläggningens utförande blir ofta avsevärt

lägre för varje deltagande fastighet, men framför allt kan ett samgående

medföra besparingar i fråga om underhåll och drift. Särskilt de kraftigt

stegrade lönekostnaderna har gjort det alltmer angeläget att genomföra rationaliseringar

i förvaltningen av fastigheter. Att samverkan medför besparingar

är emellertid ej någon helt undantagslös erfarenhet. Förhållandena i

det enskilda fallet kan ibland leda till motsatt resultat. Ägaren till den mark

som i övrigt skulle vara mest lämpad för anläggningens placering kan betinga

sig en ersättning för rätten att ta marken i anspråk som är alltför hög

för att ett ekonomiskt tillfredsställande resultat av samverkan skall uppnås.

Vidare kan beskaffenheten av den tilltänkta marken göra det nödvändigt att

utföra alltför dyrbara arbeten för grundförbättring. Det kan också undantagsvis

förhålla sig så, att de ekonomiska erfarenheterna av samverkan i fråga

om anläggningar av viss typ är mindre goda eller i varje fall ojämna. Åtminstone

i fråga om vissa värmecentraler är det sålunda enligt kommittén

omtvistat, om några större fördelar kan vinnas med anläggningar av större

omfattning. Trots de i regel gynnsamma verkningarna av ett samgående på

detta område är det enligt kommittén ej helt uteslutet att erfarenheterna i

framtiden blir de motsatta. Den tekniska utvecklingen kan tänkas medföra

en förskjutning från kollektivitet åter mot individualism. Även om en sådan

förskjutning enligt kommitténs bedömande inte förefaller sannolik, är

det särskilt med hänsyn till att det ofta gäller betydande investeringsobjekt

ofrånkomligt att vid bedömande av det enskilda fallet låta även den troliga

utvecklingen ingå i det ekonomiska övervägandet.

Av nu angivna stadsbyggnadstekniska och ekonomiska skäl har enligt

kommittén utanför den gällande speciallagstiftningen tillkommit ett stort

antal gemensamhetsföretag, som avser olika slags anläggningar av stadigvarande

betydelse för fastigheter. Även med den gjorda reservationen för den

framtida utvecklingen kan man enligt kommittén såvitt avser anläggningar

i allmänhet med säkerhet räkna med att strävandena mot gemenskap kommer

att inom överskådlig tid fortgå och alltmera intensifieras.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 12S

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Efter att ha erinrat om några av de viktigaste av de nu förekommande

anläggningstyperna och särskilt uppehållit sig vid de trafiktekniska problemen

och parkeringsfrågan finner kommittén det klart framgå att de gemensamhetsanläggningar

som faller utanför speciallagstiftningens tillämpningsområde

utgör en realitet av stor praktisk betydelse. Med hänsyn härtill

är det enligt kommittén av vikt, att rättsreglerna på detta område motsvarar

högt ställda krav på ändamålsenlighet, rättssäkerhet och enkelhet. Så är

emellertid enligt kommittén för närvarande ej fallet. Den tekniska utvecklingen

har fortlöpt så snabbt att regelsystemet inte hunnit anpassa sig

efter de ändrade faktiska förutsättningarna. Detta har medfört att tillkomsten

av gemensamhetsföretag inte kunnat främjas i önskvärd omfattning

och att svårigheter uppkommit vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser.

Gemensamhetsanläggningar kan enligt vad kommittén erinrar alltid

komma till stånd genom avtal mellan intresserade fastighetsägare. Där frivillighet

inte kan uppnås i alla hänseenden, är emellertid möjligheten till

samverkan stängd. Men även om överenskommelse kan träffas, medför

nuvarande ordning vissa olägenheter. En med stöd av avtalet uppförd

anläggning är sålunda i regel tillbehör till den fastighet på vilken den

är belägen och kan inte utan vidare användas som säkerhet för andra lån

än sådana som upptas av nämnda fastighets ägare själv. Avtal i allmänhet

erhåller inte heller verkan mot ny ägare till en i företaget ingående fastighet

utan åtagande av denne. I sistnämnda avseende intar visserligen

avtal om nyttjanderätt en något förmånligare ställning genom att det kan

förlänas sakrättsligt skydd bl. a. genom inskrivning. Å andra sidan är

nyttjanderättsavtalets användbarhet i stadsbebyggelse inskränkt genom

bestämmelsen, att avtalet i regel ej är bindande för längre tid än 25 år.

Kommittén finner det tydligt, att överenskommelser av detta slag inte

kan i någon mera betydande omfattning tjäna som grund för samverkan

när det gäller dyrbara anläggningar, som skall äga bestånd för lång tid.

I stället har därför ofta tillgripits servitutsavtal. Sådant avtal har viss

sakrättslig effekt och erbjuder dessutom den fördelen att en med stöd

av servitutsavtalet uppförd anläggning på annans mark blir tillbehör till

den härskande fastigheten och därigenom kan utnyttjas av denna fastighets

ägare för kredit. Men även servitutsavtalet är behäftat med allvarliga

olägenheter. Det sakrättsliga skyddet är sålunda inte av samma styrka som

enligt speciallagstiftningen. Vidare är möjligheten att ålägga den tjänande

fastighetens ägare positiva prestationer mycket begränsad. Någon lösning

av det inbördes förhållandet mellan flera servitutsberättigade tillhandahålls

över huvud inte. Ofta är en gemensamhetsanläggning, t. ex. en

gårdsplats, utsträckt över flera fastigheters områden, vilket gör det nödvändigt

att stifta ett stort antal servitut, ett i varje fastighet samt vart och

ett med de övriga fastigheterna såsom härskande. Dylika ömsesidiga ser
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

vitut innebär inte någon enkel lösning och medför dessutom risk för ogynnsamma

rättsverkningar vid exekution, eftersom de kan ligga med olika

rätt i de skilda fastigheterna. Härtill kommer att avtalsservitut inom den

egentliga stadsbebyggelsen kan motverka genomförandet av ny eller ändrad

stadsplan. För enskilt tillgodogörande inom stadsplan av utrymme

under gata är servitut sannolikt inte möjligt för närvarande, eftersom

servitut ansetts kunna upplåtas endast i fastighetsenhet som ingår i fastighetsindelningen.

För att komma till rätta med problemet har på några

håll valts metoden att gatan, till den de! den är avsedd att underbyggas

för enskilt ändamål, läggs ut som kvartersmark. Denna får då inte bebyggas

i vidare mån än att den jämte bredvidliggande gatumark kan hållas

tillgänglig för allmän trafik. Detta tillvägagångssätt är emellertid enligt

kommittén inte alltid någon lämplig lösning.

Beträffande servitut som bildas vid jorddelningsförrättning framträder

enligt gällande rätt i huvudsak samma svårigheter som vid avtalsservitut.

Dessutom är, påpekar kommittén, själva servitutsbegreppet snävare inom

fastighetsbildningslagstiftningen än enligt servitutslagen. Är fråga om

sådant officialservitut i stadssamhälle, tillkommer faktorer som ytterligare

begränsar servitutets användbarhet. Servitut kan sålunda över huvud inte

stiftas enbart genom tomtindelning. Stundom förfars i fråga om ännu ej

tomtindelad mark visserligen så, att de till tomter avsedda områdena först

avstyckas och servitut bildas i samband därmed, varefter styckningslotterna

utan omfördelning av marken blir föremål för tomtindelning. Denna

metod är dock såväl kostnadskrävande som tidsödande och därför föga

ändamålsenlig, även om 1959 års ändringar i byggnadslagstiftningen medfört

vidgade möjligheter till dispens från förbudet att bygga på ej tomtindelad

mark inom byggnadskvarter. Vidare kan servitut av förevarande

slag inte bildas genom fristående åtgärd utan det måste ske i samband med

att fastighetsindelningen ändras t. ex. genom avstyckning eller laga skifte.

Även andra möjligheter som för närvarande står till buds måste enligt

kommitténs mening betraktas som nödfallslösningar. Möjligheten att avsätta

område såsom samfällt för två eller flera fastigheter är inskränkt

till fall då ett nära nog totalt utnyttjande av mark för anläggningen krävs

eller eljest kan ske. Den är dessutom utesluten i samband med tomtindelning

och avstyckning i stad. Bysamfällighetslagen ger ej någon fullständig

reglering av företagets förvaltning och är dessutom föråldrad i vissa delar.

Vad slutligen angår tomträttsinstitutet har detta visserligen i praktiken

visat sig kunna erbjuda en användbar lösning. Dess tillämpningsområde

är emellertid begränsat till sådana fastigheter som tillhör kronan eller kommun

eller eljest är i allmän ägo samt, i undantagsfall, fastigheter som tillhör

stiftelse. Att tillämpa tomträttsinstitutet enbart i syfte att åstadkomma

en lösning av samverkansproblemen lärer ej komma i fråga i någon större

utsträckning. Men även där tointrättsupplåtelse redan föreligger möter

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

enligt kommittén svårigheter att genomföra en lösning inom rimlig tid

efter det att behov därav uppkommit. Kommittén nämner i anslutning härtill

att upplåtelser som skett enligt 1953 års lagstiftning avser obestämd

tid. Enda möjligheten att i efterhand låta tomträtten reglera ett företag

för gemensamhetsanläggning torde i praktiken vara att överenskommelse

om ändring av tomträttsavtalet träffas. Kommittén finner därför tomträttsinstitutet

knappast vara ägnat att ge någon generell och slutgiltig lösning

av samverkansfrågorna.

Till ytterligare belysning av behovet av lagstiftning hänvisar kommittén

till de remissyttranden som avgavs över lagberedningens promemoria år

1952. Inte i något av yttrandena bestreds att sådant behov förelåg. Även

de remissinstanser som förhöll sig tveksamma eller avvisande till promemorieförslaget

vitsordade — låt vara med förbehåll — att behovet fanns.

Från några håll uttalades därjämte önskemål om komplettering med möjligheten

att tvångsvis genomföra en samfällighetsbildning av angivet slag.

Lagberedningen fann också remissbehandlingen styrka lämpligheten av

en reglering med syfte att förläna sakrättslig verkan åt en på avtal grundad

anordning för samverkan mellan olika fastigheter. Beredningen gick dock

inte önskemålen om tvångsregler till mötes, eftersom de stred mot den allmänna

uppläggningen av beredningens förslag däri, att de förutsatte prövning

av offentlig myndighet.

Även inom riksdagen har frågan varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda

uttalade tredje lagutskottet år 1959 vid behandlingen av förslaget

till ändrad byggnadslagstiftning (utlåtande 1959:26 s. 89), att det förelåg

ett mycket starkt behov av bestämmelser, som gjorde det möjligt att

gemensamt för ett eller flera kvarter anordna t. ex. planteringar, lekplatser,

parkeringsplatser, samlingslokaler, tvättstugor och panncentraler.

Efter påpekande av vissa olägenheter av gällande ordning framhöll utskottet,

att det ej torde vara någon tvekan om att lagstiftningen här företedde

en brist, som med det snaraste måste fyllas.

Under hänvisning till det anförda finner fastighetsbildningskommittén

klart framgå, att gällande rätt ej uppfyller skäliga fordringar på regler inom

ifrågavarande viktiga rättsområde. Framkomna önskemål om reformer

synes enligt kommittén också ha vunnit allmän anslutning. Kommittén

anser därför, att det uppenbart föreligger ett starkt behov av nya, mera

tidsenliga regler för samverkan av hithörande slag.

Allmänna riktlinjer

Sakrättslig verkan

Att regler saknas, enligt vilka ifrågavarande gemensamhetsanläggningar

kan garanteras bestå för framtiden, är enligt kommittén den allvarligaste

bristen i nuvarande regelsystem. Visserligen finns det lösningar, som

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

erbjuder visst skydd mot att gemensamhetsföretag upplöses utan att detta

är sakligt befogat, men dessa lösningar har uppbyggts efter helt andra

förutsättningar än som är för handen på det här aktuella området och deras

tillämpning är förenad med svåra komplikationer. I övrigt är fastighetsägare

som önskar samverkan med andra för närvarande hänvisad att

söka uppnå överenskommelse utanför kretsen av de avtalstyper som är

utrustade med sakrättslig verkan. Sådan överenskommelse gäller inte mot

ny ägare utan att denne förbinder sig att respektera avtalet. Någon säkerhet

för att sådan förbindelse avges föreligger ej ens om avtalet objektivt

sett är fördelaktigt för fastighetens ägare.

Kommittén har sökt finna en lösning, som förhindrar sådana konsekvenser.

Detta kräver att avtal om samgående erhåller sakrättslig verkan, dvs. etfektivt

knyts till samtliga deltagande fastigheter. Endast om rätten att utnvttja

anläggningen och skyldigheten att bidra till företagets kostnader bringas

att åtfölja varje ansluten fastighet i vilkens hand den än befinner sig,

kan företagets bestånd säkerställas. Att detta bör eftersträvas har ej heller

framkallat meningsskiljaktigheter under lagstiftningsfrågans tidigare behandling.

För denna ståndpunkt talar enligt kommittén otvivelaktigt goda

skäl. Från allmän synpunkt anses det sålunda vara av yttersta vikt, att

planer för bebyggelsen blir varaktigt genomförda. Detta kan ej ske utan att

också i bebyggelsen ingående gemensamma anläggningar blir bestående så

länge det anses ändamålsenligt. Att beslutad samverkan tryggas för framtiden

ligger även i de enskilda delägarnas intresse. Genom en fastighets utträde

minskas nämligen det ekonomiska underlaget för företaget i dess helhet.

Eftersom det normalt kan förutsättas att ett samgående medför besparingar,

ökas dessutom vid utträde bidragsbördan för de kvarvarande delägarna.

En rätt för någon att utan tvingande skäl få sambandet mellan anläggningen

och hans fastighet upplöst skulle därför innebära en möjlighet att

otillbörligt övervältra ett ekonomiskt ansvar på meddelägarna.

Visserligen har det, enligt vad kommittén har sig bekant, i tiåga om do

gemensamhetsföretag som hittills bildats ej i större utsträckning förekommit

att det ifrågavarande sambandet på detta sätt blivit upplöst. Det förhållandet

att tillämpningen av gällande regler synbarligen inte föranlett svårare

rättsförluster anses emellertid ej utan vidare göra ett förbättrat sakrättsskydd

obehövligt. Viss betydelse för den gynnsamma utvecklingen måste

otvivelaktigt tillmätas de på avtal grundade påtryckningsmedel — lånevillkor,

vitesinteckningar in. m. — med vilka hittills tillämpade nödfallslösningar

ofta förbundits. Ä andra sidan är det enligt kommittén inte lämpligt

att lita enbart till sådana avtalssanktioner. Möjligheterna att utnyttja dessa

kan nämligen inte med säkerhet antas vara kända för alla berörda fastighetsägare.

Betydande rättsförluster kan därför uppstå om sanktion av förbiseende

inte kommit till användning. Ytterligare framhålls, all - frånsett tomträttsfallet

— någon längre tids erfarenhet ännu ej föreligger i det nu ak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

tuella hänseendet. De erfarenheter som likväl står till buds kan vidare häntöras

till en tid av uppåtgående konjunkturer. I ett annat, mindre gynnsamt

läge är det inte säkert att den bidragsskyldighet som företaget måste bygga

på blir fullgjord i samma omfattning som hittills.

Den allvarligaste olägenheten av det bristfälliga sakrättsskyddet är emellertid

enligt kommittén, att annars intresserade fastighetsägare avhålls från

att sätta i gång nödvändiga anläggningsföretag. Att gemensamhetsanläggningar

hittills inrättats endast i jämförelsevis ringa omfattning utanför områden

som upplåtits med tomträtt beror enligt kommittén till övervägande

del på de begränsade möjligheterna att trygga företagens bestånd. Det ligger

i sakens natur, att en fastighetsägare ej är benägen att satsa erforderligt kapital

till en anläggning, om det inte föreligger säkerhet för att anläggningen

blir till nytta under en ej alltför kort tid. Särskilt i fråga om sådana större

anläggningar som krävs för ändamålsenlig bebyggelse i samband med saneringar

eller nyexploatering av större områden är det av yttersta vikt för bebyggelsens

genomförande att gemensamhetsföretagen blir effektivt knutna

till de särskilda fastigheterna. Ett förbättrat sakrättsskydd är således huvudvillkoret

för eu utveckling mot allt flera och större anläggningsföretag.

När det härefter gäller att bedöma på vilket sätt ett sakrättsskydd bör anordnas,

anser kommittén det ligga nära till hands att anknyta till någon av

de lösningar som valts på närbesläktade områden. Härvid framträder enligt

kommittén två huvudformer. Den ena, som främst representeras av tvångssamfälligheter

enligt vattenlagen, lagen om enskilda vägar m. fl., innebär att

den gemensamma anläggningen är i princip oskiljaktigt förbunden med varje

deltagande fastighet. Enligt den andra kan en mera begränsad sakrättsverkan

åstadkommas genom inskrivning.

Att anknytningen mellan anläggningen och de särskilda fastigheterna görs

oskiljaktig innebär, att rätten att utnyttja anläggningen och plikten att bidra

till kostnaderna utformas som tillbehör till fastigheterna på liknande

sätt som ett föremål är tillbehör till fastighet enligt 1895 års lag angående

vad till fast egendom är att hänföra. Vid frivillig eller exekutiv'' försäljning

av fastigheten medföljer således delaktigheten i anläggningen, och delaktigheten

kan ej utmätas eller försäljas för sig. Genom att äganderätten till fastigheten

och delaktigheten i företaget sålunda följs åt måste detta alternativ

uppenbarligen få stor betydelse ej endast för fastighetens ägare utan även för

innehav aie av begränsade sakrätter i fastigheten. Fastighetens värde påverkas

naturligen i hög grad av möjligheterna att utnyttja anläggningen liksom av

den bidragsskyldighet som följer med anslutningen till företaget. En spekulant

på fastigheten vid exekutiv auktion torde därför bestämma sitt bud med

hänsyn till angivna faktorer, och det bud som antas blir omedelbart avgörande

för den omfattning i vilken inteckningshavare och därmed jämställda

rättighetshavare erhåller betalning eller blir tillgodosedda i övrigt. Kommit
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ten anser därför, att förevarande lösning måste förknippas med villkor om

visst skydd för nämnda slag av rättsägare.

Den andra möjligheten innebär att sakrättslig verkan vinns genom inteckning

på sätt som för närvarande kan ske med avtal om nyttjanderätt,

servitut osv. Skyddet är emellertid här ej av samma valör som vid tvångssamfälligheterna,

eftersom en intecknad rättighet kan bli uppoffrad, om det

krävs för att tillgodose rättsägare med bättre förmånsrätt. Ett på detta sätt

anordnat sakrättsligt skydd föreslås av lagberedningen tillkomma även en

samfällighetsrätt som upplåtits med stöd av 22 kap. i 1960 års förslag till

jordabalk. Det mellan de berörda fastigheternas ägare ingångna samfallighetsavtalet

kan nämligen genom inskrivning i fastigheterna erhålla samma

rättsverkan som för närvarande tillkommer inteckning för nyttj anderätt eller

servitut. Att lagberedningens förslag inte bygger på en obegränsad sakrättsverkan

efter mönster av speciallagstiftningens tvångssamfälligheter sammanhänger

med de föreslagna bestämmelsernas syfte och allmänna uppläggning.

Utgångspunkten för förslaget är nämligen behovet av en friare och

enklare reglering än speciallagstiftningens, vilken med hänsyn till tvångsmomentet

och inteckningshavarnas ställning gör det nödvändigt att anord"

na en obligatorisk prövning genom offentlig myndighet av företagets tillåtlighet

och vissa grundläggande villkor för detsamma. I enlighet härmed bygger

lagberedningens förslag helt på en mellan fastighetsägarna ingången frivillig

uppgörelse, som ej för sin giltighet mellan parterna själva behöver bli

föremål för myndighets bedömande. Sådant erfordras ej heller med hänsyn

till uppgörelsens sakrättsliga verkan, eftersom samfällighetsavtalet genom

inteckning inplaceras i den ordinära förmånsrättsordningen, således efter

tidigare meddelade inteckningar och före senare tillkommande. Faller inteckningen

vid exekution inom det vid försäljningen bestämda lägsta budet, skall

samfällighetsrätten förbehållas vid försäljningen. Är så ej fallet eller ar

rättigheten ointecknad, skall egendomen i första hand utropas med förbehåll

om rättens bestånd, men visar det sig att ett utrop utan sådant förbehåll

föranleder ett högre bud får rätten i princip vika. Även om detta system således

ej ger någon absolut trygghet för samfällighetsrättens bestånd, vilar

det på den i och för sig naturliga principen, att rättigheten normalt kan förväntas

erhålla det sakrättsliga skydd som den förtjänar. Oavsett en fastighets

tidigare inteckningsbelastning och samfällighetsrättens förmånsläge

torde man nämligen kunna räkna med att en spekulant vid exekutiv auktion

är beredd att acceptera förbehåll om en samfällighetsrätt, som anses värdefull

för fastigheten.

Enligt fastighetsbildningskommittén står det klart, att en sakrättslig reglering

i enlighet med lagberedningens förslag erbjuder en förbättring i

förhållande till gällande rätt. I okomplicerade fall skulle den föreslagna anordningen

utgöra ett nöjaktigt alternativ, enligt vilket sakägarna kunde på

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ett enkelt sätt ordna samverkansfrågorna genom överenskommelse. Kommittén

finner det emellertid angeläget att det sakrättsliga skyddet görs så

starkt som möjligt. Risken för att delaktigheten i anläggningsföretaget efter

fastighets överlåtelse upphör att gälla kan aldrig elimineras utan att delaktigheten

förlänas egenskap av tillbehör till fastigheten. Framför allt i fråga

om storre anläggningar, som kräver betydande kostnader, är det av vikt

att skapa regler, som garanterar företagets bestånd. Eftersom den önskade

lagstiftningen främst aktualiserats av mycket omfattande bebyggelseprojekt

inom tätorterna, har kommittén ansett sig ha särskild anledning att

överväga ett starkare sakrättsligt skydd än det lagberedningens förslag erbjuder.

Kommittén erinrar om att också vissa av de remissmyndigheter

som yttrade sig över beredningens promemoria år 1952 uttalade sig i denna

riktning (SOU 1960:25 s. 457). Svenska bankföreningen anförde beträffande

den inverkan en samfällighetsrätt kunde tänkas utöva på kreditgivarnas

ställning, att det i vissa fall framstod som angeläget för kreditgivarna att

samfällighetsrättens fortsatta bestånd kunde anses tryggat. Det framhölls,

att om delaktigheten i samfälligheten var av väsentligt värde för en fastighet,

exempelvis i fråga om gemensam värmecentral, det visserligen tedde

sig troligt att fastigheten kom att säljas med förbehåll om rättighetens bestånd

men från kreditgivarnas synpunkt borde rättigheten för säkerhets

skull inneha ett betryggande prioritetsläge. Man fick därför räkna med att

kreditinstituten kom att vid belåning av inteckningar i fastigheter, som ingår

i samfällighet av verklig betydelse för fastighetens värde, såsom villkor

for krediten uppställa, att samfällighetsrätten åtnjuter ett betryggande

läge i samtliga de i samfälligheten ingående fastigheterna. Även bortsett

från detta kreditgivarintresse togs under remissbehandlingen av lagberedningens

promemoria upp till övervägande det faktum att en samfällighetsrätt

ofta kan vara av väsentlig betydelse för fastigheten och därför bör

åtnjuta en så trygg position som möjligt. Från denna synpunkt erinrade

exempelvis överståthållarämbetet om att enligt promemorieförslaget fordrades,

att samfällighetsanordningen skulle vara till nytta för de i samfälligheten

ingående fastigheterna. I fråga om vissa slag av anläggningar, exempelvis

värmeanläggningar, gällde vidare att sedan de en gång kommit till

stånd de utgjorde en nödvändig förutsättning för fastigheternas beboelighet.

Med hänsyn därtill var det enligt ämbetets mening betänkligt, att en exekutiv

auktion lätt kunde bringa samfällighetsrätten att upphöra. Olägenheten

därav framträdde särskilt om värmeverket var inrymt i den exekutivt

försålda fastigheten. Denna situation skulle i allmänhet undvikas, om samfällighetsrätten

ägde förmånsrätt framför fordringsrätter. Möjligheten att

bereda samfällighetsrätten sådan förmånsställning borde därför enligt ämbetets

mening undersökas.

Fastighetsbildningskommittén ansluter sig till dessa remissyttranden. Enligt

kommittén talar goda skäl för en fastare anknytning i sakrättsligt hän
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

seende än lagberedningens förslag innebär. Den vägledande principen bör

enligt kommittén vara att sambandet mellan en fastighet och anläggningen ej

kan upplösas så länge anläggningen är till nytta för fastigheten.

Krav på objektiv prövning

Kommittén finner att, om delaktigheten i företaget läggs med bästa rätt

i de anslutna fastigheterna, en prövning bör ske, så att delaktigheten inte

försätter rättsägare med företrädesrätt efter delaktigheten i ett sämre läge

än tidigare. En delaktighet, som åtföljer fastigheten i vems hand denna än

befinner sig, kan nämligen i hög grad påverka budgivningen vid exekutiv

auktion på fastigheten. Även om ett gemensamhetsföretag normalt vilar

på förväntningen att samgåendet medför fördelar, är det inte utan vidare

säkert, att förväntningen infrias. Fick sakägarna med bindande verkan för

tredje man fritt avtala om de med anläggningsföretaget förenade rättigheterna

och skyldigheterna, kunde det därför inträffa att en fastighets värde

minskades och att det bud som blev gällande vid exekutionen inte var tillräckligt

för att förnöja rättsägare, som annars skulle ha fått full betalning

ur köpeskillingen. Vill man eftersträva en lösning, som innefattar företrädesrätt

före redan existerande gravationer i fastigheterna, är det därför

enligt kommitténs mening nödvändigt att göra anordningens giltighet beroende

av att det objektivt konstateras, att någon försämring av berörda

rättsägares ställning ej inträder. Om samtliga rättsägare samtyckt till anordningen,

saknas skäl till särskild prövning; uppgiften blir då i stället den

rent formella att konstatera att erforderliga medgivanden finns.

En lösning, som innebär att en objektiv prövning skall ske av den sökta

gemensamhetsbildningens innebörd, anknyter till speciallagstiftningens bestämmelser

om obligatorisk prövning vid särskild förrättning eller inför

domstol. En sådan metod har visserligen av lagberedningen ansetts mindre

önskvärd men är enligt kommitténs mening knappast ägnad att inge starkare

betänkligheter. Det innebär sålunda enligt kommittén inte någon olägenhet,

om rättsordningen tillhandahåller ytterligare ett system för inrättande

av gemensamhetsanläggningar vid sidan av jordabalksförslagets. Kär

beredningen anfört, att de fall då prövningsmöjlighet för närvarande ej står

till buds är av synnerligen skiftande beskaffenhet och att det knappast kan

förväntas att de skall upptas till behandling i speciallagstiftningen, vilar

resonemanget enligt kommittén uppenbarligen på förutsättningar, som ändrats

genom det uppdrag som lämnats kommittén. Kommittén ifrågasätter

även riktigheten av vad beredningen uttalar därom, att en utveckling i riktning

mot specialreglering ej heller får anses önskvärd, eftersom det inte

finns anledning anta att de intressen som det här är fråga om skulle på

ett bättre sätt kunna tillgodoses av myndigheterna än på grundval av de intresserades

avtalsfrihet. För att trygga anläggningsföretags bestånd mera

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

effektivt än som är möjligt enligt lagberedningens förslag, krävs enligt kommittén

oundgängligen ett ökat beaktande av motstående intressen och därmed

också en prövning från det allmännas sida. Om prövningen anförtros

särskild förrättningsman, torde förfarandet enligt kommittén, särskilt i

okomplicerade fall, kunna anordnas i jämförelsevis enkla former och därför

inte behöva avskräcka sakägare, som överväger att påkalla tillämpning

av en lagstiftning med den av kommittén antydda innebörden.

Frånsett dessa mera principiella synpunkter finner kommittén en ordning

med prövning genom förrättningsman vara ägnad att rent praktiskt

underlätta tillkomsten av angelägna samverkansföretag. Tillgången till en

på området sakkunnig person, som verkar efter rent objektiva riktlinjer,

kan vara till avsevärd hjälp, när det gäller att klarlägga de faktorer — ekonomiska,

planläggningstekniska etc. — som kan inverka på innehållet i den

samverkan som önskas genomförd. Erfarenheten visar också, att svårigheter

ofta möter att fa till stånd en fullständig anslutning från alla dem, vilkas

fastigheter utgör ett ändamålsenligt underlag för en gemensamhetsbildning.

Även om man skulle nöja sig med en rent avtalsmässig samverkan

utan starkare sakrättslig effekt än som avsågs i lagberedningens förslag,

menar kommittén, att det skulle vara till avsevärd fördel om en fastighetsägare

kunde påkalla medverkan av förrättningsman för att erhålla förslag

till gemensamhetsföretagets anordnande och ledning av erforderliga förhandlingar

mellan berörda sakägare. Betydelsen av en sådan rådgivande

funktion förminskas ej genom att den sakrättsliga anknytningen görs fastare.

Förrättningsmannens medverkan bör i detta fall ej inskränkas till att

bifalla eller avslå en begäran om att förläna en träffad uppgörelse verkan

mot nya fastighetsägare utan snarare inriktas på att leda förhandlingarna

mellan sakägarna och på olika sätt positivt verka för en överenskommelse.

Att tillgodose detta önskemål är inte på samma sätt möjligt inom ramen

för ett förfarande vid domstol, länsstyrelse eller annan myndighet. Ett sådant

förfarande är enligt kommittén mindre rationellt även från den synpunkten

att det som regel torde förutsätta att sökanden eller annan åläggs

att svara för erforderlig utredning. I fråga om stora företag kan denna bli

mycket omfattande och dyrbar utan att ändå bli helt fullständig.

Med hänsyn till de speciella krav som sålunda måste ställas på prövningstörfarandet

finner kommittén en prövning genom särskilt förordnad förrättningsman

vara den praktiskt enda framkomliga vägen. Förrättningsmän anlitas

redan för närvarande med tillfredsställande resultat såsom beslutande

organ på angränsande rättsområden. Både inom fastighetsbildningen och,

i synnerhet, vid tillämpningen av lagen om enskilda vägar ställs förrättningsmannen

inför problem av huvudsakligen samma karaktär som här kommer i

fråga. Det gäller bl. a. frågor om tvångsanslutning, fördelning av bidragsplikt

och ersättningar för markupplåtelse. Vad särskilt angår ersättningsfrågorna

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

kunde det visserligen, anför kommittén, i och för sig anses ligga närmare till

hands att låta dem ankomma på expropriationsdomstol eller annan domstol.

En sådan anordning skulle emellertid leda till avsevärda komplikationer i

andra hänseenden. En uppdelning av prövningen mellan skilda instanser är

också med hänsyn till det starka sambandet mellan de olika frågorna enligt

kommitténs mening inte praktiskt möjlig att genomföra. Kommittén

erinrar vidare om att den som är missnöjd med förrättningsmans avgörande

har rätt att fullfölja talan i judiciell väg.

Trots att starka skäl talar för ett enhetligt förrättningsförfarande, kan enligt

kommittén en förrättningsprövning som omfattar samtliga uppkommande

frågor väcka betänkligheter med hänsyn till vissa allmänna intressen.

Med tanke på att flertalet hithörande anläggningar är belägna inom tätbebyggelseområden,

är det av stor betydelse att byggnadsnämnden får skäligt

inflytande på det sätt på vilket anläggning kommer till stånd. De anläggningar

som det här är fråga om utgör i flertalet fall byggnader och berörs

därför av byggnadsnämndernas verksamhet både i fråga om bebyggelseplaneringen

och beträffande prövningen av frågor om byggnadslov, dispenser

och liknande. Det är därför av stor vikt att nämnderna inkopplas på ett tidigt

stadium. Härigenom förebyggs, att det otta tidsödande och kostnadskrävande

arbetet med prövningen, huruvida anläggningen skall inrättas,

blir utan nytta därför att anläggningen senare visar sig vara oförenlig med

detaljplan eller hindras av att byggnadslov vägras. Ett väsentligt inflytande

för byggnadsnämnd på gemensamhetanläggningarnas utformning är därför

enligt kommittén i hög grad berättigat.

Byggnadsnämndens medverkan bör enligt kommittén inte begränsas till en

rätt att avge yttrande till förrättningsmannen eller överklaga dennes avgörande.

Nämnden bör anförtros ett såväl reellt som formellt inflytande vid

bedömandet. När det gäller uppdelningen mellan nämndens och förrättningsmannens

kompetensområden är det enligt kommittén naturligt, att byggnadsnämnden

prövar företaget från de synpunkter nämnden vanligen har

att anlägga. Däremot bör byggnadsnämnden inte bedöma sådana judiciella

frågor som spörsmålen om ersättning för upplåtet utrymme eller om fördelning

av bidragsplikten. I dessa liksom övriga privaträttsliga hänseenden bör

avgörandet ankomma på förrättningsmannen. Även för dennes prövning

kommer emellertid synpunkter av allmän natur att få betydelse. De olägenheter

som kan följa av att förrättningsmannen och byggnadsnämnden kommer

till motsatta ståndpunkter i en och samma fråga kan enligt kommittén

elimineras genom att byggnadsnämnden i princip erhåller oinskränkt rätt

att förhindra tillkomsten av anläggningar som inte bör tillåtas från de allmänna

synpunkter nämnden har att bevaka, medan bedömandet i övrigt

tillkommer förrättningsmannen. Nämnden bör enligt kommittén inte ha

möjlighet att framtvinga anläggningens inrättande mot den uppfattning som

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

godtagits under förrättningen. En sådan ordning skulle, menar kommittén,

vara oförenlig med det för kommittén vägledande syftet att få en reglering

av privaträttslig karaktär.

Behov av tvångsregler

Förrättningsprövningen har enligt kommittén inte till enda syfte att möjliggöra

det sakrättsliga sambandet och att tillhandahålla ett serviceorgan.

Kommittén erinrar om att det ofta möter svårigheter att åstadkomma fullständig

enighet i uppkommande frågor. De överväganden som måste ske kan

enligt kommittén i synnerhet beträffande större företag vara mycket svåröverskådliga

och invecklade. Det är därför förklarligt, om en och annan fastighetsägare

ej utan vidare är benägen att biträda en överenskommelse. Även

anordningar, som objektivt sett är välgrundade, kan till följd av ovisshet

om den framtida utvecklingen eller av ovidkommande skäl röna motstånd

från sakägares sida. Med hänsyn härtill måste det enligt kommittén övervägas,

om det för inrättandet av en gemensamhetsanläggning skall behöva

krävas att överenskommelse träffas mellan samtliga de fastighetsägare för

vilka ett samgående skulle medföra avsevärda fördelar. Anses lagstiftningen

böra främja tillkomsten av gemensamma anläggningar, bör det enligt kommittén

åtminstone i vissa uppenbara fall kunna tänkas möjlighet att till det

gemensamma företaget ansluta en fastighet utan medgivande från ägarens

sida. Kommittén erinrar om att det i samband med flera tidigare utredningar

och reformförslag understrukits vikten av att en reglering beträffande gemensamhetsanläggningar

medger att fastighet ansluts till företaget även mot

ägarens bestridande. Kommittén nämner vissa av 1942 års stadsplaneutredning

och 1951 års byggnadsutredning gjorda uttalanden om lagstiftning rörande

bl. a. gemensamma gårdar samt byggnadsstyrelsens remissyttrande

över lagberedningens promemoria av år 1952.

Kommittén säger sig visserligen ha eftersträvat en lösning som bygger på

fastighetsägarnas frivilliga medverkan, men erfarenheten visar enligt kommittén

att det inte låter sig göra att helt lita till frivillighet. Redan existensen

av tvingande regler har, även om de inte behöver träda i tillämpning, sin

stora betydelse i detta sammanhang genom att de utgör ett underlag för frivilliga

uppgörelser, som annars i många situationer sannolikt inte skulle

komma till stånd. Men tall förekommer även, då sakägare över huvud ej är

villig att ingå avtal om inrättande av en gemensamhetsanläggning, fastän

fördelarna av ett samgående är uppenbara. Kommittén erinrar om att situationen

stundom är den, att enighet om samgående i princip föreligger men

delade meningar råder om de närmare villkoren. Att lagstiftningen här måste

tillhandahålla regler, som innebär en skälig avvägning mellan olika synpunkter,

synes kommittén uppenbart. Att låta hänsynen till en enstaka fas
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

tighetsägare, vilkens anslutning det gäller, gå före alla andra intressen kan

ej komma i fråga. Det allmänna önskemålet att fastställda planer inom rimlig

tid blir genomförda kräver sålunda enligt kommitténs mening, att man i

viss utsträckning bortser från sakägarnas individuella önskningar. Men även

till skydd för andra enskilda måste fordras att en vägran att frivilligt ansluta

sig i någon mån grundas på objektiva skäl. Med hänsyn till den naturliga

intressegemenskap som i många fall råder inom en grupp fastigheter

skulle det, menar kommittén, verka stötande, om enstaka fastighetsägare

kunde till de övrigas nackdel utan fog vägra att ansluta sig till ett för samtliga

nyttigt anläggningsföretag. Risken att någon, genom att ställa oskäliga

villkor för frivillig medverkan, skulle erhålla en alltför stark ställning i förhållande

till de övriga kan inte heller uteslutas.

Av dessa skäl finner sig kommittén inte kunna uppställa ett generellt

krav på samstämmighet i alla uppkommande frågor. Kommittén understryker

emellertid, att skälen för anslutning utan samtliga sakägares medgivande

måste vara av betydande styrka. Med hänsyn till att det här gäller ett ingrepp

i enskildas intressen till förmån för andra enskilda bör åtgärden ej få

vidtas utan att det framstår som ovedersägligt att fastigheterna genom anslutning

till den gemensamma anläggningen vinner avsevärda fördelar. En

alltför långt driven tillämpning av möjligheten till tvångsanslutnmg kan enligt

kommittén också medföra risk för att ändamålet på längre sikt motverkas.

Till förmån för en restriktiv tillämpning talar också att prövningen

i stor utsträckning avser framtida förhållanden och därför kompliceras av

osäkerhet om den riktning utvecklingen kommer att ta.

De skäl som talar för att en fastighetsägares vägran att delta i ett gemensamt

företag ej alltid bör få hindra fastighetens anslutning till företaget

äger sin huvudsakliga betydelse för städer och andra samhällen med tätare

bebyggelse. Inom glesbygderna är enligt kommittén behovet av att tillgänglig

mark blir fullt utnyttjad ej lika trängande. Den naturliga intressegemenskapen

mellan grannfastigheter är vidare här mindre framträdande.

Detsamma gäller det allmännas intresse. Kommittén anser därför att tillräcklig

anledning ej finns att tillåta fastighets anslutning mot ägarens vilja

även inom glesbebyggelseområden. Kommittén förordar därför den begränsningen

att anslutningsregeln skall gälla enbart fastighet inom område med

stadsplan eller byggnadsplan. Skäl för tillämpning av regeln torde visserligen,

tillägger kommittén, ofta finnas även utom detaljplanerat område i

och med att tätbebyggelse redan uppkommit eller en utveckling i denna

riktning fortskrider. När denna utveckling nått så långt att tätbebyggelse är

att vänta inom nära förestående tid, finns emellertid förutsättningar för

upprättande av detaljplan och därmed tillämpning av anslutningsregeln.

Vidare anser kommittén det ofrånkomligt att som förutsättning för fastighets

anslutning kräva, att anslutningen uppbärs av ett intresse hos åtminstone

någon fastighetsägare, som själv skall ingå i det gemensamma

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

företaget. Fastighet bör därför ej få anslutas mot ägarens bestridande, utan

att förslag därom framställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall

ingå i företaget.

Förvaltningsformer

En lagstiftning enligt kommitténs riktlinjer kommer enligt kommittén

att innehålla två slags regler, nämligen dels regler för förhållandet mellan

å ena sidan ägarna till de fastigheter som skall tillgodogöra sig anläggningen

och å andra sidan ägaren till den mark där anläggningen kan tänkas bli

förlagd, dels regler för förhållandet mellan de förstnämnda inbördes. I sistnämnda

avseende fordras utom föreskrifter om fördelningen av rättigheter

och skyldigheter mellan de anslutna fastigheternas ägare i fråga om anläggningens

byggande och utnyttjande även bestämmelser om formerna för

företagets verksamhet. Kommittén finner här väsentligen två lösningar möjliga.

Den ena innefattar en samfällighetsbildning av huvudsakligen samma

typ som förekommer enligt vattenlagen och lagen om enskilda vägar och

som föreslås i 22 kap. i lagberedningens förslag till ny jordabalk. De till företaget

anslutna fastigheternas ägare ingår således i denna egenskap i en association,

som ombesörjer anläggningens utförande och underhåll samt övriga

med företaget förenade angelägenheter. I fråga om äganderätten till

själva anläggningen gäller, att anläggningen utgör tillbehör till varje fastighet,

som är ansluten till det gemensamma företaget. Anläggningen ägs

således ej av samfälligheten utan samfällt av delägarna i densamma. Anläggningen

kan därför ej intecknas av samfälligheten utan ingår i stället till

viss andel i varje ansluten fastighets kreditvärde. Den andra lösningen bär

till syfte att åstadkomma en förvaltningsform, som inte kräver de anslutna

fastighetsägarnas kontinuerliga medverkan på samma sätt som i en

association genom utseende av styrelse, bevakande av viktigare frågor på

stämma med delägarna etc. Ett alternativ till samfällighetsbildning är att

låta ägare till viss fastighet — inom eller utom kretsen av de till företaget

knutna fastigheterna — såsom ägare även till själva anläggningen mot ersättning

tillhandahålla den avsedda nyttigheten. På detta sätt kan samtliga

rättigheter och skyldigheter mellan berörda fastighetsägare regleras redan

vid företagets tillkomst och behålla sin giltighet för framtiden. För ägare

till de fastigheter som enbart skall betjänas av anläggningen blir det då i

regel inte fråga om annan fortlöpande medverkan än att till huvudmannen

erlägga bidrag till verksamheten.

Enligt kommitténs mening är båda dessa organisationsformer förknippade

med fördelar. Kommittén ger i princip ej någotdera alternativet företräde

framför det andra. Kommittén anser, att ett stort mått av valfrihet mellan

de båda förvaltningsformerna bör medges. Detta motiveras också av

att behovet av rättslig reglering tar sikte på anläggningar av vitt skilda ty
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

per och av olika storlek. Vad som är en ändamålsenlig organisation för utförande

och drift av en parlceringsanläggning för ett eller flera byggnadskvarters

behov är säkerligen ej alltid lämpligt för en enkel biluppställningsplats,

som är gemensam för 2—3 villafastigheter. Valfriheten är dock ej

helt obegränsad. Förvaltning genom huvudman anses av principiella skäl

böra inskränkas till det fall att den tilltänkte huvudmannen själv vill ata sig

att fullgöra uppdraget. Att genom beslut av myndighet tvinga någon att i

egenskap av ägare till viss fastighet mot sin vilja driva verksamhet av ifrågavarande

slag anser kommittén varken möjligt eller lämpligt. Motsvarande

betänkligheter gör sig däremot inte gällande vid en association, som

ju verkar genom särskilda organ, utsedda efter frivilligt åtagande. Även

om således avsikten ej är att ge försteg åt samfällighet framför förvaltning

genom huvudman, innebär nyssnämnda begränsning att samfällighetsbildning

är den form som i motsats till huvudmannaförvaltning alltid skall stå

till buds.

Skälen till att kommittén medger en vidsträckt valfrihet mellan de båda

förvaltningsalternativen bör enligt kommitténs mening vara vägledande även

för den närmare gestaltningen av varje alternativ för sig. Med hänsyn till

att företaget är i princip oupplösligt förbundet med de särskilda fastigheterna

är det visserligen nödvändigt att skapa visst skydd för innehavare av begränsade

rättigheter i fastigheterna, men i övrigt synes det i stort sett kunna

överlämnas åt fastighetsägarna själva att förvalta anläggningen på det

sätt de finner lämpligt. Är de ense om förvaltningen, saknas skäl att frånsett

behovet av skydd för inteckningshavare och därmed jämställda sakrättsägare

— låta någon utomstående ingripa i företagets skötsel. Föreligger däremot

ej enighet, fordras särskilda lagregler för konfliktens lösning. Med

hänsyn till lagstiftningens tvångskaraktär är regler nödvändiga även för

att hindra att en majoritet missbrukar sina befogenheter i syfte att få anläggningen

nedlagd och företaget upplöst. Att upplösning i regel ej bör få

ske utan ny prövning är en nödvändig följd av regleringens allmänna syfte

att säkerställa företagets bestånd så länge anläggningen är till gagn för

anslutna fastigheter.

I fråga om hnvudmannaorganisationen tänker sig kommittén, att de närmare

villkoren för anläggningens skötsel, huvudmannens rätt till gottgörelse

och de anslutna fastighetsägarnas rätt att utnyttja anläggningen skall

regleras genom avtal mellan samtliga fastighetsägare. Avtalsfrihet bör i

princip råda. Den enda begränsningen, som betingas av hänsynen till inteckningshavare

och därmed likställda rättsägare, bör enligt kommittén utgöras

av en föreskrift om att avtalet ej far erhalla sakrättslig verkan, utan

att dessa rättsägare godkänt avtalet eller detta är väsentligen utan betydelse

för deras säkerhet. Detta bedömande kräver å andra sidan, att avtalet

innehåller nöjaktiga bestämmelser i alla de frågor som kan bli aktuella

under företagets bestånd. Direkta lagbestämmelser om vad avtalet skall

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

innehålla torde därför kunna undvaras. Genom det sätt på vilket huvudmannaförvaltningen

salunda anordnas kan sakägarnas behov av en förvaltningsform

som är mest ändamålsenlig och bekväm för dem anses tillgodosett.

Att genom lagregler differentiera formerna för en anläggnings handhavande

genom huvudman är därför enligt kommittén ej påkallat.

När det gäller samfällighetsbildning blir enligt kommittén läget ett annat.

En association kräver med nödvändighet lagreglering. En sådan kan utformas

på olika sätt. Gällande rätt ger i fråga om såväl samfälligheter som

rent personella sammanslutningar av typen bolag, föreningar etc. flera exempel

på att samverkansformer kan göras mer eller mindre detalj reglerade.

Kommittén finner det angeläget att anpassa det associationsrättsliga systemet

efter olika slags företag, så att ett företag ej underkastas mera ingående

bestämmelser än som är erforderliga med hänsyn till omständigheterna. Så

enkla och smidiga former som möjligt är vad kommittén velat uppnå. Samtidigt

gör lagstiftningens allmänna karaktär och den starka sakrättsliga anknytningen

det nödvändigt att i viss mån inskränka sakägarnas frihet att

ordna sina mellanhavanden. Syftet att vinna en smidig förvaltningsorganisation

har kommittén sökt förverkliga genom att ge samfällighetsbildningen

ett varierande innehåll allteftersom kravet på utförliga regler blir mer eller

mindre framträdande.

I enlighet med allmänna associationsrättsliga grundsatser är det samfälliglietens

delägare som ytterst äger beslutanderätt i de gemensamma angelägenheterna.

I brist på särskilda regler skulle fullständig enighet mellan delägarna

krävas i samtliga uppkommande frågor. Detta är emellertid inte

någon ändamålsenlig anordning. Kommittén finner det nödvändigt att liksom

vid andra förekommande associationstyper meddela en bestämmelse,

enligt vilken giltigt beslut av delägarna kan åstadkommas utan att enighet

uppnås. Redan enkel majoritet bör enligt kommittén som regel vara tillräcklig

för beslut. Att dessutom låta en av delägarna vald styrelse ombesörja

samfällighetens löpande verksamhet är ett ytterligare medel att säkerställa

en effektiv förvaltning. På dessa grundsatser vilar kommitténs förslag till

samfällighetsbildning i dess fullt utvecklade form.

Delägarstämmans beslut kan, påpekar kommittén, ej endast avse åtgärder

i förekommande konkreta situationer utan även gälla sådana normer

för samfällighetens verksamhet som anses behövliga för komplettering av

eljest gällande föreskrifter. Beslut av sådan normerande karaktär torde

vanligen utformas som stadgar. Kommittén har övervägt att — i likhet med

vad som gäller på vissa angränsande områden — göra stadgar obligatoriska,

varigenom man skulle vinna att åtskilliga regler, som annars borde

upptas i själva lagen, kunde få sin plats i stadgarna. Detta skulle emellertid

göra det nödvändigt att anordna något slags prövning av stadgarnas innehåll

och därför i många fall te sig omständligt. Kommittén har velat undvika

detta och föreslår därför, att stadgar inte skall vara obligatoriska. Vill

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

delägarna på stämma anta stadgar, står det dem fritt, men stadgarna

skall då ej granskas av myndighet utan är delägarnas privata mellanhavande

och behandlas över huvud på samma sätt som andra stämmobeslut.

Vid sidan av den förenkling som förslaget innebär genom att stadgar kan

undvaras har kommittén även på annat sätt velat ge delägarna frihet att

besluta om formerna för verksamheten. Med tanke på mycket enkla gemensamhetsföretag

— t. ex. då två fastigheter skall tillsammans utnyttja

en ledning eller utfartsväg — kan det enligt kommittén ej anses lämpligt

att ovillkorligen upprätthålla kravet att samfälligheten organiseras med

styrelse, stämma etc. Att ange närmare kriterier på den omfattning ett företag

bör äga för att erhålla sådan fastare organisation är emellertid förenat

med betydande svårigheter, och kommittén avstår därför från att ange någon

närmare begränsning i detta avseende. Enligt förslaget bör delägarna

få möjlighet att träffa en helt formlös överenskommelse om företagets skötsel.

Men inte ens överenskommelse skall krävas. Tillvägagångssättet kan

exempelvis bli det, att någon delägare åtar sig att ombesörja verksamheten

mot att han får ta ut av de övriga vad han behöver för att täcka kostnaderna.

Med hänsyn till att en överenskommelse av detta slag, när sådan träffas,

inte publiceras eller prövas till sitt innehåll finner kommittén det emellertid

erforderligt att starkt begränsa överenskommelsens verkan. Den kan inte

göras bindande längre än delägarna själva respekterar den. Delägare, som

önskar få till stånd en fastare organiserad samfällighetsbildning, föreslås

därför få ovillkorlig rätt därtill. Eftersom ny ägare till ansluten fastighet

således ej blir bunden av en träffad överenskommelse, lider ej inteckningshavare

eller andra rättsägare någon skada. Inlåter sig samfälligheten i rättshandlingar

skyddas medkontrahenten genom att samtliga vid rättshandlingen

medverkande delägare blir solidariskt ansvariga för samfällighetens

förbindelser. Eftersom samfälligheten i detta fall ej utrustas med särskilda

organ som företräder densamma och majoritetsbeslut av delägare inte har

avsedd verkan, fordras att samtliga delägare gemensamt medverkar för att

samfälligheten som sådan skall bli bunden. En samfällighetsbildning av denna

mindre utvecklade typ erinrar således — frånsett de fall där överenskommelse

ej ingås — närmast om det enkla bolaget.

Finansieringsfrågan

Den som omhänderhar det gemensamma företagets angelägenheter, dvs.

huvudman eller samfällighet, bör enligt kommittén äga uppbära bidrag från

de anslutna fastigheternas ägare till anläggningens utförande, underhåll

och drift. Avgörande för om fastighetsägarnas bidragsplikt kan realiseras

är, att viss säkerhet föreligger. Kommittén erinrar om att vissa möjligheter

att säkerställa denna skyldighet kan skapas genom rätt till avstängning

och, vid ordinär samfällighetsbildning, genom subsidiärt solidariskt ansvar

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

för delägarna. Dessa medel är dock enligt kommittén knappast tillräckliga

för alla situationer. I sin diskussion av vilken ytterligare säkerhet som kan

visa sig erforderlig anför kommittén, att problemet är av betydelse inte bara

för huvudmannen eller samfälligheten när det gäller bidragen till verksamheten

utan även för tredje man, när lån tas eller andra förbindelser ingås

för det gemensamma företaget.

För det fallet att anläggningen omhänderhas av huvudman har kommittén

övervägt möjligheterna att stärka huvudmannens säkerhet för utfående av

törfallna bidrag till verksamheten genom att tillerkänna honom panträtt i

de anslutna fastigheterna med företräde framför inteckningar i dessa. På

skäl som närmare redovisas i betänkandet har kommittén emellertid ansett

sig inte böra föreslå några regler därom.

Vid samfällighetsbildning är läget enligt kommittén ett annat. Visserligen

kan i frivilligfallen uppkomma ett val mellan kreditupptagning genom samlällighetens

försorg och separatbelåning genom de särskilda fastigheternas

ägare. Med hänsyn till att samfälligheten har karaktär av tvångssammanslutning

tordras emellertid en lösning, som inte görs beroende av att överenskommelse

kan träffas om säkerheten. Det ankommer närmast på samiällighetens

styrelse att tillhandahålla den säkerhet som betingas av borgenären.

Kommittén erinrar om att samfälligheten inte kan tillhandahålla

inteckningar i anslutna fastigheter i annan mån än delägarna frivilligt erbjuder

dem som säkerhet. Samfälligheten har nämligen regelmässigt inte

själv någon inteckningsbar tillgång. Det skulle, uttalar kommittén, kunna

tänkas att ålägga delägarna skyldighet att tillhandahålla inteckningssäkerhet,

men denna utväg anses medföra svåra komplikationer. Om varje fastighet

skulle utgöra säkerhet endast för så stor del av krediten som motsvarar

fastighetens primära andel av bidragsskyldigheten, skulle följden bli att någon

säkerhet ej återstod för infriande av fastighetens subsidiärt solidariska

ansvar. Och skulle hela beloppet belasta var och en av de delägande fastigheterna,

skulle utrymmet för belåning för andra ändamål bli alltför beskuret.

Därtill kommer enligt kommittén svårigheterna att på lämpligt sätt säkerställa

att delägarna verkligen uppfyller sin skyldighet att prestera erforderliga

inteckningar. Kommittén har därför undersökt, om säkerhet kan

skapas på annat sätt än genom inteckning.

Kommittén har sålunda övervägt möjligheten att — efter mönster i exempelvis

lagstiftningen om enskilda vägar — förstärka den föreslagna rätten

för samfälligheten att uttaxera bidrag från de anslutna fastigheterna

med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, dvs. rätt före inteckningar.

Kan samfälligheten i något fall inte få ut den på viss fastighet belöpande

delen av bidragsfordringen, tjänar de övriga fastigheternas subsidiäransvar

som ytterligare skydd. Förutom att den tillgodoser borgenärens intressen

innefattar förmånsrätten emellertid även en spärr mot ett alltför vidsträckt

subsidiäransvar. Innehavare av inteckningar och därmed jämställda sak
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kangl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

rätter i de anslutna fastigheterna kan åtminstone formellt tyckas komma i

sämre läge om en sådan förmånsrätt införs. Denna försämring måste dock

enligt kommittén antas bli uppvägd av den värdeökning som gemensamhetsanläggningen

medför för fastigheterna. I de fall då en gemensamhetsanläggning

inrättas på grund av överenskommelse bör för dess sakrättsliga giltighet

krävas, att de nu nämnda rättsägarna godkänt överenskommelsen eller

att denna är väsentligen utan betydelse för deras säkerhet. I övriga fall, menar

kommittén, innebär villkoren för tvångsanslutning krav på sådana fördelar

att en ökning av fastighetens värde måste förutsättas. En garanti för

att värdeökningen är minst lika stor som de förmånsberättigade bidragsfordringarnas

belopp ligger i den prövning som skall ske av förrättningsman

eller domstol. Eftersom redan anknytningen mellan anläggningen och de

anslutna fastigheterna samt därmed även den framtida bidragsskyldigheten

till samfälligheten ligger med bästa rätt i dessa, kan man vidare i konsekvensens

namn göra gällande, att även de vid varje särskild tidpunkt förfallna

bidragen bör utgå med samma förmånsrätt.

Det kan enligt kommittén emellertid inte bestridas, att en förmånsrätt för

bidragsfordringarna framför inteckningar kan vara ägnad att väcka vissa

betänkligheter. Bidragsbeloppen kan här i många fall bli stora och få avsevärt

större ekonomisk betydelse än t. ex. bidrag till vägsamfällighet. Betänkligheterna

blir än större om förmånsrätten — sasom vanligen är fallet pa angränsande

rättsområden -— utformas som en s. k. tyst förmånsrätt och således

inte framgår av faslighetsböckerna. Med hänsyn härtill har kommittén

sökt införa både begränsningar av förmånsrättens omfattning och vissa villkor

i övrigt för dess utövning. Genom att ange klara gränser för förmånsrättens

utövning avser kommittén att undanröja olägenheterna av att utgående

belopp kan variera starkt och att rättigheten därför kan leda till ovissa

konsekvenser för övriga rättsinnehavare i fastigheterna. När det gäller frågan,

hur en lämplig gränsdragning bör ske, anför kommittén, att behovet av

kreditsäkerhet framför allt gör sig gällande i fråga om kostnaderna för anläggningens

utförande. Kommittén förordar, att förmånsrätten i första hand

begränsas till den beräknade anläggningskostnaden, fördelad mellan de anslutna

fastigheterna efter den norm som allmänt gäller fördelning av bidragsskyldigheten.

En sådan avgränsning är enligt kommittén att föredra

framför principen att låta det genom anläggningens inrättande ökade kreditvärdet

hos varje särskild fastighet vara avgörande. Denna ökning måste enligt

kommittén antas regelmässigt bli större än vad som belöper på fastigheten

av anläggningskostnaden och leda till att förmånsrätten kommer att

åtnjutas i vidare omfattning än som kan anses påkallat av behovet. Å andra

sidan saknas enligt kommittén skäl att som villkor för förmånsrätten uppställa

krav på att bidragsbeloppet alltid skall avse just kostnaden för anläggningens

utförande. Mot en sådan inskränkning talar framför allt praktiska

skäl. Ett exekutionsförfarande bör nämligen inte belastas med en prövning

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

av vad fordringen i själva verket avser. Hinder bör därför inte möta att

förmånsrätten gäller även för fordran, som avser underhålls- eller driftskostnad.

Detta är särskilt motiverat i sådana fall då avstängning av speciella

skäl inte kan komma i fråga.

Den förordade begränsningen till ett högsta belopp är emellertid enligt

kommittén inte tillräcklig. Även en begränsning av giltighetstiden bör ske.

En inskränkning till ett år från fordringens förfallodag, som är vanlig i hithörande

sammanhang, anser kommittén dock för snäv. Av praktiska skäl

anses inte heller den amorteringstid som kan ha bestämts för anläggningskostnaden,

böra vara avgörande. En lämpligare avgränsning finner kommittén

vara att förmånsrätten får åtnjutas under hela den tid som anläggningskostnaden

motsvaras av ett värde i anläggningen vid normalt underhåll av

denna. Kommittén törordar, att viss tid för förmånsrättens giltighet skall

föreskrivas i förrättningsmannens beslut om anläggningens inrättande.

Kommittén anser det ofrånkomligt, att den för varje ansluten fastighet

sålunda angivna ramen för utövandet av förmånsrätten blir föremål för lämplig

publicitet. Sådan kan enligt kommittén vinnas genom anteckning om förmånsrätten

och dess begränsningar i fastighetsboken. Härigenom kommer

uPPgifter i dessa hänseenden att inflyta även i gravationsbevis.

I enlighet med det anförda förordar kommittén införande av en förmånsrätt

av begränsad räckvidd för samfällighets bidragsfordringar enligt 17 kap.

6 § handelsbalken.

Lagteknisk utformning

Kommittén behandlar i ett särskilt avsnitt frågan, hur erforderliga regler

lämpligen bör inpassas i det gällande rättssystemet. Kommittén erinrar om

att gällande speciallagstiftning på angränsande områden omfattar en mångfald

skilda lagar om tvångssamfälligheter som till stora delar överensstämmer

med en reglering efter de av kommittén uppdragna riktlinjerna. Det

kunde därför finnas skäl att överväga, om inte lagstiftningen på något av de

närliggande områdena skulle kunna kompletteras med nödvändiga särbestämmelser

angående de gemensamhetsanläggningar som behandlas av kommittén.

Så har skett i ett tidigare lagförslag av 1951 års byggnadsutredning.

Detta hade dock ett mera begränsat syfte. Fastighetsbildningskommitténs

uPP§ift avser en allsidig utredning av rättsfrågorna vid gemensamma anläggningar

och kräver enligt kommittén en noggrann kartläggning även i

detaljfrågor. En jämförelse med andra slag av tvångssamfälligheter inom

speciallagstiftningen visar för övrigt, att gällande regler ej annat än i

mindre utsträckning kan utnyttjas vid utformningen av kommitténs förslag.

Kommittén menar det därför vara ofrånkomligt att huvudbestämmelserna

enligt förslaget upptas i en fristående lag om vissa gemensamhetsanläggningar.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Reglerna om förmånsrätt för samfällighets bidragsfordringar bör enligt

kommittén ej upptas i huvudförslaget utan i likhet med vad som skett i andra

liknande sammanhang få sin plats i en fristående lag. I anslutning därtill

föreslås vissa jämkningar i lagstiftningen om banker och andra kreditinrättningar.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Förslaget får allmänt ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna.

ÖverståthåUarämbetet anför, att från de synpunkter ämbetet har att företräda

den föreslagna lagstiftningen synes ägnad att smidigt lösa de frågor

som kan aktualiseras i samband med tillkomsten och driften av gemensamhetsanläggningar

av förevarande slag. Ämbetet tillstyrker, att förslaget läggs

till grund för lagstiftning i ämnet. Samma uppfattning uttalar länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län. Förslaget hälsas med tillfredsställelse av länsstyrelsen

i Örebro län.

Liknande omdömen uttalas även från kommunalt håll. Stadskollegiet i

Stockholm finner förslaget kunna underlätta bildandet av ändamålsenliga gemensamhetsanläggningar

och betraktar det som ett värdefullt hjälpmedel

att förmå enskilda att medverka till en rationell och ändamålsenlig bebyggelse

inom staden. Förslaget ses av kollegiet som ett led i den fortgående moderniseringen

och kompletteringen av byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen.

En lagstiftning i enlighet med förslaget kommer visserligen inte

att inverka på användningen av tomträttsinstitutet, med vars hjälp man

smidigt och ändamålsenligt kan ordna rättsförhållanden som annars ter sig

svåröverkomliga, men den föreslagna lagen torde enligt kollegiet kunna medverka

till att sådana svårigheter bemästras när det gäller fastigheter under

enskild äganderätt. Att en lagstiftning enligt förslaget kommer till stånd anser

kollegiet vara både ett kommunalt intresse och ett önskemål från de enskilda

fastighetsägarnas organisationer. Stadskollegiet i Göteborg anför, att

det endast kan hälsas med tillfredsställelse att ökad möjlighet till samverkan

av ifrågavarande slag kommer till stånd och att det framlagda förslaget

allsidigt och ändamålsenligt löser de aktuella spörsmålen.

Lantmäteristyrelsen anser förslaget i sina huvuddrag väl avvägt och lämpligt

utformat samt därför böra läggas till grund för lagstiftning.

Svenska bankföreningen gillar förslaget om införande av ett lagreglerat

förrättningsförfarande, som möjliggör alt samfällighetsrättigheter av nu ifrågavarande

slag kan erhålla sakrättsligt skydd och få karaktär av fastighetstillbehör.

Även Svenska sparbanksföreningen betecknar den sakrättsliga konstruktionen

i förslaget som en principiellt sett lämplig lösning.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Allmän tillfredsställelse med förslaget kommer till uttryck även i yttrandena

från Svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges lantmätareförening,

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund och Svenska arkitekters

riksförbund.

Svenska riksbyggen framhåller, att förslagets genomförande skulle innebära

en avsevärd förbättring av kommunernas möjligheter att genomföra

framför allt den komplicerade förnyelsen av städernas saneringsmogna kärnor.

Föreningen för samhällsplanering finner de föreslagna reglerna underlätta

såväl en lämplig utformning av stadsplaner för nya områden som en förbättring

av förhållandena inom äldre stadspartier.

Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslaget helt. Stadsfullmäktige i Härnösand,

kommunalfullmäktige i Njurunda kommun samt kommunalnämnderna

i Partille och Södra Sotenäs kommuner lämnar förslaget helt utan erinran.

Viss betänksamhet kommer till synes i yttrandena från Svea hovrätt och

bankinspektionen. Hovrättens invändningar tar framför allt sikte på förslagets

generella omfattning, som förmenas medföra allvarliga olägenheter.

Även i övrigt är förslaget enligt hovrättens mening i behov av omarbetning.

Det anses därför i allt fall inte utan ytterligare överväganden kunna läggas

till grund för lagstiftning i ämnet. Skulle de fortsatta övervägandena leda till

att en på tvångsreglering byggd lagstiftning anses böra få en så generell tilllämpning

som kommittén förordar finner hovrätten emellertid att lagen kan

utformas i huvudsaklig överensstämmelse med förslagets grunddrag.

Mest kritisk är lagberedningen, som helt allmänt konstaterar att förslaget

inte verkar övertygande. Vad gäller betänkandet som helhet gör dock inte

heller beredningen gällande, att de föreslagna reglerna inte bör kunna läggas

till grund för lagstiftning efter viss omarbetning.

1 fråga om behovet av lagstiftning godtar samtliga remissinstanser

i allt väsentligt vad fastighetsbildningskommittén anfört. Belysande

för flertalet remissmyndigheters inställning är byggnadsstyrelsens

yttrande i denna del. Styrelsen anför, att under den tid som förflutit sedan

styrelsen m. fl. år 1958 hemställde om en särskild utredning angående bl. a.

gemensamhetsanläggningar behovet av sådana anläggningar och nödvändigheten

av en ändamålsenlig form för deras rättsliga reglering blivit allt

påtagligare. Behovet har accentuerats av den snabbt fortskridande utvecklingen

på de byggnads- och trafiktekniska områdena. Jämsides härmed har

enligt styrelsen kraven på ett rationellt markutnyttjande ökat och strävandena

att genom samverkan minska kostnaderna för såväl de enskilda som

för kommunerna gjort sig alltmera gällande. Behovet av gemensamhetsanläggningar

framträder särskilt inom de större tätorterna men är obestridligt

även inom de mindre orterna. Svea hovrätt finner att en reglering av vissa

former av gemensamhetsanläggningar måste vara en angelägen lagstift
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ningsuppgift men hyser viss tvekan, om behovet bär den generella omfattning

som kommittén antagit.

Vad angår lagstiftningens föremål ansluter sig det övervägande

antalet remissinstanser till kommitténs ståndpunkt. Enligt Svea hovrätt

framstår det däremot som tveksamt, om det är tillrådligt att låta en lag

stiftning på området få eu så generell omfattning som kommittén föieslar

Hovrätten finner motiveringen ej innehålla någon närmare analys av vad

som lämpligen bör gälla i fråga om särskilda i lagtexten exemplifieiade

typer av gemensamhetsanläggningar och menar, att kommitténs bestämning

av tillämpningsområdet kan medföra risk för ogynnsamma vei Ilningar,

särskilt med avseende på reglerna om tvångsanslutning, upplåtelse

av utrymme för gemensamhetsanläggning, det i princip oupplösliga sambandet

mellan anläggningen och de anslutna fastigheterna samt förmånsrätt

för vissa fordringar. Hovrätten ifrågasätter, om man inte i stället bör toi tsälta

på den redan beträdda vägen med speciallagstiftning angående gemensamhetsanläggningar

för särskilda ändamål av större allmän betydelse.

Upphöjs de i lagberedningens förslag till jordabalk förordade bestämmelserna

om samfällighetsrätt och samfällighetsavtal till lag, finns enligt hovrätten

ändå möjlighet att vinna sakrättsligt skydd för frivillig samverkan beträffande

gemensamhetsanläggningar, som inte regleras i speciallagstiftningen.

Man kan också, anför hovrätten, tänka sig möjligheten att en lag på giundval

av kommitténs förslag begränsas till vissa typer av gemensamhetsanläggningar,

för vilka behovet av lagstiftning är särskilt påfallande och där enligt

redan vunna erfarenheter de ekonomiska riskerna i särskilda fall bedöms

vara ringa. En begränsning av lagstiftningen till att avse endast gemensamhetsanläggningar

väsentligen avsedda för bostadsbebyggelse förtjänar

också att övervägas. Det är enligt hovrätten främst beträffande sådan

bebyggelse som sociala skäl talar för en tvångsreglering; särskilt för

sanering av äldre bostadsbebyggelse föreligger uppenbara behov av lagstiftning

på området. I vissa hänseenden torde man också som en ersättning för

generell lagstiftning kunna tänka sig att vidga kommunernas ansvar för

gemensamhetsanläggningar, t. ex. så att stadsplanesamliälle åläggs skyldighet

att iordningställa och underhålla trafikleder inom byggnadskvarter av

större omfattning. Hovrätten anför vidare, att kommitténs förslag å andra

sidan medför betydande fördelar från lagteknisk synpunkt. Det aktuella

behovet av lagstiftning om gemensamhetsanläggningar för olika ändamål

kan nämligen vara svårt att överblicka. Framför allt undgår man, om

förslaget genomförs, framlida krav på lagändringar, som den tekniska

utvecklingen annars med säkerhet kommer att medföra. Dessa skäl kan

enligt hovrätten tala för att en generell lagstiftning på området bör godtas

under förutsättning att den ges en sådan utformning att berättigade

krav på rättssäkerhet för fastighetsägare och inteckningshavare blir

tillgodosedda. Lagberedningen finner, att den allmänna syftningen gör det

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

svårt att överblicka konsekvenserna av förslaget och att det därför bör

övervägas att tills vidare inskränka tillämpningsområdet till sådana anläggningar

som för närvarande bedöms som särskilt angelägna. Handelskamrarnas

nämnd framhåller, att de gemensamhetsanläggningar som berörs av

förslaget är av mycket växlande natur, från gemensamma cykelstall, lekplatser

eller mindre garage i villaområden till omfattande parkeringsanläggningar

eller invallningsåtgärder i städernas centra. I förstnämnda fall kan

enligt nämnden anläggningar tillkomma utan att några långtgående krav

behöver ställas på de berörda fastighetsägarna. I de sistnämnda fallen åter

blir anspråken på deras resurser och förmåga att medverka ofta betydande.

På motsvarande sätt torde behovet av otficialprövning och av medverkan

av byggnadsnämnderna växla. Många gånger torde helt frivilliga uppgörelser

kunna åstadkommas om gemensam drift av vissa mindre betydande

anläggningar. För dessa fall kan enligt nämnden diskuteras, om officialprövning

genom särskilt förordnad förrättningsman över huvud är av

behovet påkallad. I andra situationer däremot, då fråga är om mera omlattande

anläggningar eller där tvångsanslutning är nödvändig, torde ett

förfarande i stort sett baserat på den föreslagna lagstiftningen men med

vissa av nämnden förordade ändringar böra träda i tillämpning. I de fall

slutligen då det gäller betydande anläggningar som förorsakar sådana ingrepp

i enskild rätt som avses i 3 § andra stycket andra punkten i kommitténs

förslag torde det enligt nämnden i realiteten knappast längre vara fråga

om en privaträttslig utan om en rent offentligrättslig reglering, som i hög

grad förutsätter byggnadsnämndens initiativ och medverkan. Genom att utmönstra

sådana gemensamhetsanläggningar ur förslaget skulle detta i hög

giad förenklas och få en för de enskilda fastighetsägarna bättre avpassad

utformning. Det skulle därigenom också bli mera lockande för dem att utnyttja

det nya instrumentet. Även byggnadsstyrelsen nämner eu differentiering

etter liknande tankegångar som en tänkbar lösning.

I fråga om lagstiftningens tillämplighet både i tätorter och i

glesbebyggelse framhåller lantmäteristyrelsen, att erforderlig uppmärksamhet

bör ägnas åt de särskilda behoven på landsbygden och i de

mindre tätorterna. En särskild anledning härtill är enligt styrelsen, att det

allmännas engagemang när det gäller anläggningar av ifrågavarande slag

är betydligt mindre här än inom de större tätorterna, samtidigt som behovet

av mindre, gemensamma anläggningar blir allt större även på landsbygden.

Det gäller bebyggelse såväl för lielårsbostäder och fritidsbebyggelse

som för jordbruk. Hithörande frågor är, framhåller styrelsen, endast i

jämförelsevis ringa utsträckning reglerade i lag, t. ex. lagen om enskilda

vägar, och problemen måste till väsentlig del lösas genom insatser av fastighetsägarna

själva. Enligt styrelsen torde en annan ordning i detta hänseende

inte vara möjlig inom avsevärd tid.

Länsarkitekten i Stockholms län är däremot tveksam i fråga om möjlig
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

heten att till en gemensamhetsanläggning ansluta även fastighet utanför

detaljplanelagt område. Han påpekar, att genom sådan möjlighet en fastighets

samverkan med en grupp av fastigheter kan bindas innan det genom

planläggning enligt byggnadslagen prövats, om samverkan på lämpligare sätt

kunnat åstadkommas med en annan grupp av fastigheter. Även länsstyrelsen

i länet är inne på tanken, att möjligheten att ansluta fastighet utanför

detaljplanelagt område skulle kunna innebära ett föregripande av erforderlig

planläggning, och ifrågasätter om följderna av den föreslagna gränsdragningen

mellan detaljplanelagt område och annat område i tillräcklig omfattning

beaktats i betänkandet.

Lantbruksstyrelsen avstyrker, att lagen görs tillämplig på anläggningar

för jordbruksdrift, såsom andelsladugårdar, lagerhus och torkanläggningar.

Styrelsen anför, att någon diskussion eller behandling av synpunkter avseende

jordbruket över huvud inte redovisats i betänkandet och att anläggningar

av nyssnämnda slag för vissa led i jordbruksproduktionen har helt

andra funktioner än sådana stadigvarande serviceanläggningar som lagen i

huvudsak behandlar. Styrelsen menar, att det föreslagna judiciella systemet

med fast sakrättslig bindning till ifrågavarande fastigheter, domstolsprövning

etc. inte tar hänsyn till den rörlighet och anpassningsbarhet från driftsekonomiska

synpunkter och struktursynpunkt som måste eftersträvas inom

modernt jordbruk. Med hänsyn till att driftsanläggningar för jordbruk ofta

är mycket kapitalkrävande anser styrelsen en tillämpning av den föreslagna

förmånsrättslagen ofta inte kunna komma i fråga. De nu tillämpade formerna

för samgående — upprättande av en företagsekonomisk kalkyl och

bildande av en sammanslutning, vanligen i form av ekonomisk förening eller

enkelt bolag — är enligt styrelsens mening väl lämpade för ändamålet och

innebär en smidigare anordning än det av kommittén föreslagna förfarandet.

Stockholms läns och stads lantbruksnämnd anser det med hänsyn till

det ökade behovet inom jordbruket att snabbt kunna anpassa driften till varierande

marknadsförhållanden tveksamt, om gemensamhetsanläggningar

för jordbruksändamål kan få en tillräckligt stadigvarande betydelse för att

motivera den sakrättsliga effekt som den föreslagna lagen avser. Lantbruksnämnden

och hushållningssällskapet i Göteborgs och Bohus län uttalar med

åberopande av liknande synpunkter, att de regler som gäller för gemensamma

anläggningar inom tätbebyggelse ej utan vidare torde vara lämpliga

även för jordbrukets företag. Stockholms läns och stads hushållningssällskap

är inne på liknande tankegångar men har med hänsyn till att tvångsreglerna

ej är tillämpliga utanför detaljplan inte något alt erinra mot de

nya möjligheter som förslaget erbjuder. Eu klart positiv inställning till

förslaget bär lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Södermanlands

län, som framhåller betydelsen av ett starkt sakrättsskydd och anser en utveckling

i denna riktning nödvändig inom dagens jordbruk. Samma ståndpunkt

synes hushållningssällskapet i Hallands län samt lantbruksnämnden

3 Bibang till riksdagens protokoll 1!)Ci6. 1 samt. Nr 128

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

och hushållningssällskapet i Västerbottens län inta, liksom även lantbruksnämnden

och hushållningssällskapet i Malmöhus län, vilka emellertid betonar

vikten av att hänsyn tas till jordbrukets framtida utveckling och till

behovet av att kunna genomföra förändringar på ett smidigt sätt.

Kommitténs tanke, att en lagstiftning på området bör utformas som eu

övervägande privaträttslig reglering, vinner anslutning

från flertalet remissinstansers sida. I åtskilliga yttranden framförs dock invändningar

i detta hänseende. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser sålunda,

att i den mån allmänna åtgärder är behövliga för att få till stånd

vissa gemensamhetsanläggningar, t. ex. lekplatser, detta bör ske inte genom

privaträttsliga tvångsregler utan genom vidgade skyldigheter för kommunen

att anskaffa sådana anläggningar. Svea hovrätt anför, att man i vissa

hänseenden torde kunna tänka sig att vidga kommunernas ansvar för

gemensamhetsanläggningar, t. ex. så att stadsplanesamhälle åläggs skyldighet

att iordningställa och underhålla trafikleder inom byggnadskvarter

av större omfattning. Lagberedningen menar, att kommittén gått alltför lätt

förbi de stora praktiska besvärligheter som är förenade med den föreslagno,

privaträttsligt utformade ordningen. Beredningen pekar härvid bl. a. på

svårigheterna att få lämpliga förrättningsmän, risken för att genomförandet

av upprättade förslag kan stoppas genom klagomål som drar ut på tiden

och svårigheten att säkra erforderlig sakkunskap i samfälligheternas ledning.

Enligt beredningen har däremot kommunerna erforderlig organisation,

sakkunnig personal och en erfarenhet i fråga om vissa slags anläggningar

som inte kan finnas inom kvarterssamfälligheter.

Sveriges fastighetsägareförbund befarar, att byggnadsnämnderna och övriga

kommunala instanser kommer att betrakta en lag om gemensamhetsanläggningar

som ett komplement till byggnadslagstiftningen och som ett

instrument för anordnande av tvångssamfälligheter på kommunalt initiativ.

Med hänsyn till förslagets huvudsyfte att skapa förutsättningar för

giltigheten för framtiden av rent privaträttsliga överenskommelser, synes

det förbundet därför böra understrykas att tillkomsten av en lagstiftning i

huvudsaklig överensstämmelse med förslaget inte får innebära, att det träffats

något avgörande i frågan om en gränsdragning mellan allmänna och

enskilda intressen när det gäller anordnande av utfarter och omfattningen

av skyldigheten för fastighetsägare att anordna garage och parkeringsplatser.

Handelskamrarnas nämnd finner det tvångsmässiga inslaget i den föreslagna

lagstiftningen så betydande och de kommunala befogenheterna så

vittgående att förslaget knappast kan sägas ha fått den åsyftade övervägande

privaträttsliga karaktären.

Enligt länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län har däremot utredningen

till följd av att spörsmålen behandlats från övervägande privaträttslig synpunkt

inte blivit nog allsidig och förslaget inte fått den räckvidd som med

hänsyn till plangenomförandet i vissa fall torde vara påkallat. Parkerings
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

kommittén, Svenska stadsförbundet, drätselkammaren i Uddevalla, Svenska

arkitekters riksförbund, SABO och Föreningen för samhällsplanering ger

klart uttryck åt den uppfattningen att de offentligrättsliga synpunkterna

inte blivit tillräckligt beaktade och att det kommunala inflytandet bort göras

starkare. Stadsförbundet betonar, att användbarheten av den föreslagna

lagstiftningen inte bör överskattas. I den intensivare tätortsbebyggelsen är

enligt förbundet de samhälleliga intressena av planmässighet och funktionsduglighet

samt god stadsmiljö alltför starka för att komplicerade samordningsfrågor

i någon stor omfattning skall kunna lösas på privaträttslig väg.

Inom sitt användningsområde synes dock lagförslaget lösa samordningsproblemen

på ett ändamålsenligt sätt. Stadsfullmäktige i Sundsvall anser

önskvärt, att byggnadsnämnden i samband med beslut om byggnadslov kan

föreskriva att den berörda fastigheten skall delta i viss gemensamhetsanläggning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ingen erinran häremot

under förutsättning att ägare till fastighet, som uppenbart berörs av anläggningen,

skriftligen biträtt ett sådant villkor till byggnadslovet.

En mellanståndpunkt intar byggnadsstyrelsen, som ifrågasätter om det

inte för samhällsbyggandet hade varit önskvärt att byggnadsnämndens befogenheter

kunnat gå längre än enligt förslaget. För den praktiska planläggningen

är det uppenbarligen synnerligen angeläget att redan under pågående

planarbete med säkerhet kunna bedöma möjligheterna av sådana

lösningar som bygger på en gruppvis samverkan av det slag som lagen åsyftar.

I nuvarande läge innan utredningar inom närliggande rättsområden

har hunnit slutföras — styrelsen syftar därvid i främsta rummet på det

arbete som nu bedrivs inom parkeringskommittén — synes dock starka

skäl tala för fastighetsbildningskommitténs förslag att utforma lagen på

huvudsakligen privaträttslig grund.

En liknande uppfattning framförs av parkeringskommittén.

Förslagets betydelse som medel att underlätta stadsplans upprättande

och genomförande ej minst i saneringssyfte,

betonas av länsarkitekterna i Örebro och Västernorrlands län, stadskollegicrna

i Stockholm och Göteborg, drätselkammaren i Uddevalla, Föreningen

för samhällsplanering, Svenska riksbyggen, Svenska teknologföreningen,

Svenska arkitekters riksförbund och Föreningen Sveriges stadsarkitekter.

Stadskollegiet i Stockholm uttalar att det kan antas, att stadsplanens intentioner

i många fall kommer att realiseras genom initiativ från enskilda

fastighetsägares sida i den föreslagna lagstiftningens former utan sådana

insatser från stadens sida som aktualiseras t. ex. vid inlösen enligt 45 §

byggnadslagen. I varje fall skulle staden kunna begränsa sin insats till inlösen

av en av de berörda fastigheterna och därefter påfordra att anläggningen

anordnas med stöd av bidrag från alla de övriga fastigheter som

skall anslutas. Det kan enligt kollegiets mening dessutom tänkas, alt redan

vetskapen om stadens möjlighet att ingripa kan utgöra ett påtrycknings
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

medel för berörda fastigheters ägare att själva föranstalta om anläggningens

inrättande. Stadskollegiet i Göteborg framhåller, att förslaget gör det

möjligt att koncentrera den allmänna lekplatsverksamheten till större och

för allmänheten attraktiva anläggningar, medan det lokala lekplatsbehovet

kan ordnas enligt de föreslagna lagbestämmelserna. Handelskamrarnas

nämnd menar däremot, att en lagstiftning av ifrågavarande natur över huvud

inte bör få utnyttjas i saneringssyfte utan att för sådant ändamål uteslutande

bör anlitas de härför avsedda instituten, såsom expropriation och

ändrad tomtindelning.

Svea hovrätt understryker, att den av kommittén förordade lagstiftningen

självfallet inte får tas till intäkt för en övervältring av ansvaret

för vissa gemensam hetsan läggningar från kommunerna

till de enskilda fastighetsägarna. Hovrätten anför

härvid, att den moderna stadsbyggnadstekniken kan medföra att byggnadskvarter

görs mycket stora, varvid vägar inom kvarteret får samma funktion

som gator inom äldre kvarter med sluten bebyggelse. Det vore föga

rationellt att låta nya metoder för utformning av stadsplaner medföra, att

gatuhållningen till viss del i realiteten överförs från kommunal till enskild

regi. En övervältring av kostnaderna för gatuunderhållet på fastighetsägarna

inom vissa kvarter ställer också dessa i sämre läge än andra fastighetsägare

inom kommunen.

Liknande synpunkter framhålls av överståthåUarämbetet, länsarkitekten

i Stockholms län, bgggnadsstgrelsen, lagberedningen, Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Vad angår förslagets samband med andra aktuella lagstiftningsfrågor

ifrågasätter bankinspektionen starkt lämpligheten

av att man bryter ut ifrågavarande komplex ur jordabalksförslaget och genomför

en särskild lagstiftning i ämnet före antagandet av den nya jordabalken,

vars regler i olika avseenden intimt sammanhänger med de nu förevarande

lagreglerna och torde få betraktas som primära i förhållande till

dessa. Redan av den anledningen bör enligt inspektionen anstå med förslaget

till dess det kan insättas i sitt rätta sammanhang. Länsarkitekten i Göteborgs

och Bohus län uttrycker likaledes betänkligheter mot att en lagstiftning

på detta begränsade område föregriper den nya jordabalks- och fastighetsbildningslagstiftningen.

Lagberedningen understryker betydelsen av att

vid den fortsatta behandlingen av förslaget hänsyn tas till den förestående

jordabalksreformen och menar att det i lagtekniskt hänseende är nödvändigt

att jordabalkens regler blir primära och speciallagstiftningen kompletterande.

Väg förvaltningen i Stockholms län — som begränsar sitt yttrande

till anläggningar för parkering och anser att lagen om enskilda vägar bör

med vissa förenklingar kunna läggas till grund för en reglering — uttalar,

att reglernas utformning torde ankomma på parkeringskommittén och att

dennas förslag bör avvaktas innan en partiell reform verkställs.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller däremot, att den föreslagna

lagstiftningen synes kunna utan avsevärd olägenhet genomföras

utan avvaktan på ny fastighetsbildningslagstiftning, jordabalk och parkeringslagstiftning.

Väsentligen samma ståndpunkt intar stadskollegiet i

Stockholm samt överlantmätarna i Jönköpings och Kalmar län. Parkeringskommittén

menar att någon lagstiftning om samfällighetsrätt och samfällighetsavtal

på grundval av lagberedningens förslag i ämnet inte längre är aktuell.

Parkeringskommittén avser att i sitt blivande betänkande lägga fram

förslag till en mera fullständig lösning av parkeringsfrågan.

Svenska riksbyggen framhåller, att en lag om vissa gemensamhetsanläggningar

inte kan få avsedd betydelse i hela sin vidd förrän en ändring sker

av bestämmelserna i 53 § 3 mom. byggnadsstadgan, så att fastighetsägares

skyldighet att anordna parkeringsutrymme inte som för närvarande begränsas

till den egna fastigheten. En sådan ändring, vilken betraktas som

angelägen, bör kunna ske utan att avvakta parkeringskommitténs slutliga

förslag. Även Föreningen Sveriges stadsarkitekter finner det önskvärt, att

nämnda bestämmelser i byggnadsstadgan revideras i detta sammanhang.

Föreningen för samhällsplanering har däremot förståelse för kommitténs

ståndpunkt att avstå från förslag i detta avseende för att inte föregripa

parkeringskommitténs arbete. Fastighetsbildningskommitténs ståndpunkt

synes även godtas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och överlantmätaren

i Kopparbergs län.

När det gäller förslagets tillämpning på gemensamma utfarter erinrar

stadskollegiet i Stockholm, att förslaget inte löser alla problem, men kollegiet

förutsätter att lagstiftningsarbetet kommer att fortsättas och ge en mera

fullständig lösning av utfartsfrågan för fastigheter, som blockerats av utfartsförbud.

Beträffande den föreslagna regleringens utformning i stort

ansluter sig parkeringskommittén till den valda metoden att uppta bestämmelserna

i en fristående lag. Överlantmätarna i Gotlands, Älvsborgs samt

Göteborgs och Bohus län ger däremot uttryck åt viss tvekan på denna punkt

och menar, att det från vissa synpunkter är önskvärt att de nya reglerna

mera ansluter sig till befintlig lagstiftning eller rent av fogas in i denna.

Överlantmätaren i Kalmar län anser det vara en stor förtjänst hos förslaget,

att det fått en utformning, som dels medger att reglerna används inte

bara på kända behov utan också på tänkbara nya sådana, dels lämnar vägen

öppen för alternativa lösningar i viss utsträckning. SABO anser det påtagligt,

att kommittén sökt uppfylla de krav på smidiga lagbestämmelser som måste

upprätthållas för att ändamålsenliga lösningar i olika fall skall kunna åstadkommas,

och understryker betydelsen av att ett stort mått av frihet medges

beträffande regleringen av intressenternas mellanhavanden.

Mera kritiska synpunkter framförs i andra yttranden. Svea hovrätt —

som finner lagen kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

slagets grunddrag — uttalar sålunda, att den omständigheten att lagen avses

skola tillämpas i fråga om gemensamhetsanläggningar av i hög grad

olika art och omfattning synes ha föranlett kommittén att i olika hänseenden

ge de föreslagna bestämmelserna en utformning som medger en i hög

grad differentierad tillämpning. Enligt hovrättens mening bör emellertid

den ovisshet som råder i fråga om lagstiftningens tillämpningsområde föranleda

en sådan utformning av lagtexten att den ger en fast ledning för

rättstillämpningen. Även i övrigt bär lagen för att tillgodose rättssäkerhetens

krav ges ett mera restriktivt innehåll än kommittén förordar, främst

med hänsyn till att förslaget omfattar också gemensamhetsanläggningar av

mindre betydelse från allmän synpunkt. Bankinspektionen framför den allmänna

reflektionen att den föreslagna lagtexten ej ger tillräcklig ledning

för sakägare och förrättningsmän att bedöma konsekvenserna av en gemensamhetsanläggnings

inrättande. Inspektionen framhåller vidare, att de associationsrättsliga

sidorna av problemet inte blivit tillräckligt belysta och att

de i motiven anförda synpunkterna i flera fall inte fått komma till uttryck

i lagtexten såsom skulle ha varit önskvärt. Liknande synpunkter uttalas av

överlantmätaren i Blekinge län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter

om inte de komplicerade reglerna medför att lagen i praktiken kommer

att bli tillämpad endast i fråga om områden och objekt, där väsentliga

ekonomiska intressen föreligger. Sveriges lantbruksförbund anser lagförslaget

synnerligen svåröverskådligt och på vissa punkter oklart.

Lagberedningen, som anser förslaget i stort sett metodiskt uppbyggt, anmärker

att hänvisningarna till jorddelningslagen i stora stycken gör förslaget

mycket svårtillgängligt och kan befaras snart få ändrat innehåll genom

revision av jorddelningslagen. Beredningen erinrar vidare om att kommittén

i avsnittet om samfällighetsförvaltning bär begränsat de associationsrättsliga

bestämmelserna till vad som ansetts oundgängligen nödvändigt för

att inte göra lagen alltför svåröverskådlig men påpekar att mot detta intresse

av lagtextens koncentration måste vägas vikten av att gällande rätt

i tillräcklig omfattning kan utläsas av lagreglerna. Beredningen ifrågasätter

därför ett flertal kompletteringar. Det framhålls vidare, att kommitténs förslag

och jordabalksförslaget tillsammans innefattar inte mindre än fem metoder

att tillgodose behovet av ändamålsenliga förvaltningsformer. För allmänheten

blir det omöjligt att tillägna sig kunskap om de olika regelkomplexen,

och en så komplicerad ordning som skulle bli rådande efter båda

förslagens genomförande kan enligt beredningen inte vara godtagbar. Byggnadsstyrelsen

anför att bestämmelserna — inte minst de som avser förvaltningen

av en anläggning — kan befaras komma att verka komplicerade och

svåra att tillämpa samt att kompletteringar och ändringar senare kan visa

sig erforderliga.

Med hänsyn till den stora betydelse som en lagstiftning av ifrågavarande

innehåll måste tillmätas framför allt för ett effektivare bostadsbyggande

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

anser länsstyrelsen i Stockholms län det angeläget att lagförslagets

fortsatta behandling om möjligt påskyndas så att

bestämmelserna snarast kan träda i kraft. Behovet av skyndsamhet betonas

även av bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt

Örebro län, lantmäteristyrelsen och stadskollegiet i Stockholm. Sveriges

lantmätareförening anser skyndsamhet med lagens genomförande vara av

så stor vikt att jämkningar som kräver tidsödande utredningar bör anstå

och inte försena lagens ikraftträdande.

Liknande synpunkter framför bl. a. stadskollegiet i Stockholm, Svenska

kommunaltekniska föreningen, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund

samt Svenska telmologföreningen.

Den sakrättsliga konstruktionen

Remissorganen godtar med få undantag principen om ett oupplösligt samband

mellan gemensamhetsanläggningen och de anslutna fastigheterna. Att

ett sådant samband i vissa fall är motiverat framgår enligt Svea hovrätt redan

därav, att det sedan länge accepterats i speciallagstiftningen. Det torde

också, anför hovrätten, stå klart att ett sådant samband är motiverat i fråga

om vissa på senare tid tillkomna typer av gemensamhetsanläggningar, som

är nödvändiga för de anslutna fastigheternas brukande och som därför bl. a.

av hänsyn till fastighetskrediten inte kan tillåtas frångå dessa fastigheter.

Överståthållarämbetet delar kommitténs uppfattning, att ett förbättrat sakrättsskydd

är ett huvudvillkor för en utveckling mot flera och större gemensamhetsanläggningar

av här ifrågavarande beskaffenhet, och framhåller, att

nödvändigheten och önskvärdheten av en sådan utveckling är allmänt omvittnad.

Stadskollegiet i Stockholm anser, att frågan om erforderligt sakrättsskydd

har erhållit en lämplig lösning i förslaget. Samma åsikt framförs av

länsstyrelsen i Stockholms län, parkeringskommittén, Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan. Bostadsstyrelsen

framhåller, att anordningen med ett i princip oupplösligt samband mellan

de berörda fastigheterna är av synnerligen stort värde från kreditsynpunkt.

Svenska bankföreningen uttalar likaledes sitt gillande av ett lagreglerat förfarande,

som möjliggör att samfällighetsrättigheter av nu ifrågavarande slag

kan erhålla sakrättsligt skydd och få karaktären av fastighetstillbehor. Sveriges

fastighetsägareförbund framhåller, att en på sunda ekonomiska principer

grundad anläggning förhöjer en ansluten fastighets kreditvärde, och

anser det värdefullt att samfällighetsrätten utgör tillbehör till varje ansluten

fastighet och följaktligen inte går förlorad vid en försäljning av fastigheten.

Den sakrättsliga reglering kommittén föreslår måste enligt förbundet

öka benägenheten hos banker, hypoteksföreningar, försäkringsbolag och

andra kreditgivare att lämna inteckningslån på så förmånliga villkor som

möjligt. Sveriges lantbruks förbund tillstyrker likaledes den sakrättsliga reg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

lermgen och framhåller att det är en kännbar brist för permanenta gemensamhetsanlaggningar

i dag, att föreningsrättens huvudprincip om det fria

utträdet gor anläggningens effektiva bestånd i realiteten beroende av fastighetsägarens

personliga inställning.

Även byggnadsstyrelsen anser, att förslaget innebär en godtagbar lösning

av de sakrättsliga frågorna. Styrelsen är dock medveten om svårigheten alt

finna den ändamålsenligaste formen för en reglering, som är gemensam för

anläggningar av alla de skiftande slag och dimensioner som förekommer,

och anger som tänkbar lösning en sådan differentiering av lagstiftningen att

de enklare fallen, där frivilliga överenskommelser kunnat träffas, följer de

riktlinjer som uppdragits av lagberedningen i 22 kap. förslaget till jordabalk.

Svenska kommunförbundet, som är inne på en liknande tankegång, anser

visserligen att förslaget tillgodoser kravet på garanti för att en gemensamhetsanläggning

består för framtiden men känner sig inte helt övertygat om

att förslaget ger den enklast möjliga lösningen.

Vissa risker med den föreslagna anordningen påpekas av Svea hovrätt.

Enligt hovrätten torde man i allmänhet kunna räkna med att nyttan av en

gemensamhetsanläggning för de anslutna fastigheterna mer än väl uppväger

belastningen i form av bidragsskyldighet och att anslutningen sålunda är

till fördel även från kreditsynpunkt. Risk för felkalkyler föreligger dock alltid,

hur noggrant en prövning än görs. Mest betydelsefull är enligt hovrätten

kanske risken för att den tekniska utvecklingen skall gå fortare än man

räknat med och snabbt göra en ifrågasatt anläggning föråldrad och oekonomisk.

Även andra ekonomiska bakslag kan drabba en anläggning, t. ex. på

grund av fördyrade byggnadskostnader till följd av att en entreprenör går i

konkurs eller missgrepp i förvaltningen under den fortsatta driften. I sådana

fall kan vid exekutiv auktion en köpare tvingas att med hänsyn till anslutningen

bestämma sitt bud väsentligt lägre än annars och inteckningar

eller andra sakrätter som tillkommit tidigare än anslutningen bli nödlidande.

For att delaktighet i gemensamhetsanläggning skall ges en så fördelaktig

ställning som kommittén föreslår, bör enligt hovrätten krävas att risken för

misstag i särskilda fall är ringa. Huruvida detta kan antas bli fallet finner

hovrätten emellertid svårt att bedöma, eftersom betänkandet ej innehåller

någon undersökning av de ekonomiska förutsättningarna för de typer av gemensamhetsanläggningar

som avses med förslaget. Hovrätten över Skåne och

Blekinge anser, att man inte helt kan bortse från riskerna för fastighetskrediten.

Ett visst skydd för kreditgivare torde dock enligt hovrätten ligga däri,

att företagets ändamålsenliga utförande utreds av en kompetent person. Av

stor betydelse för kreditgivare och framtida köpare är att genom förrättningen

förutsättningarna för gemensamhetsanläggningen och detaljerna i dess

utförande inflyter i en offentlig handling. De risker i övrigt som företaget

kan medföra för kreditgivare är enligt hovrättens mening knappast av annan

art än som kan uppkomma vid byggnads- eller anläggningsföretag på fastig
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

hetens eget område. Kreditgivares utvägar att skydda sig däremot, t. ex. genom

krav på försäkring, torde alltså bli desamma.

Att den föreslagna sakrättskonstruktionen kan medföra risker betonas

starkast av lagberedningen, som yttrar bl. a. att en anläggning som från

början har varit en tillgång för en fastighet på grund av ändrade förhållanden

kan bli en belastning för denna. Planerad bebyggelse inom ett kvarter

fullföljs kanske ej. Anläggningen kan på grund av den tekniska utvecklingen

förlora sitt värde. Den inflyttning som pågår till vissa större befolkningscentra

kan medföra, att det ekonomiska underlaget för en gemensamhetsanläggning

i ett avfolkningsområde blir så försvagat att anläggningens

fortsatta drift utgör en börda för anslutna fastigheter osv. Den mera automatiska

sanering i fråga om onyttiga samfällighetsanläggningar, med vilken

lagberedningen i sitt förslag har ansett sig kunna räkna, kommer inte att

förekomma i här förevarande fall. Det måste alltså på annat sätt skapas

garantier för att fastigheterna inte kommer att belastas av mer eller mindre

onyttiga anläggningar och skulder för dem. Enligt beredningens mening

synes konstruktionen av ansvaret för gälden i en samfällighet, som är juridisk

person, kunna medföra allvarliga komplikationer för delägarna, även

om beredningen finner det svårt att riktigt bedöma hur förslaget skulle

komma att verka. Beredningen pekar på den situationen där samfälligheten

alltjämt svarar för gäld trots att samtliga delägares bidragsskyldighet utnyttjats

så långt deras egendom förslår och de anslutna fastigheterna därefter

har övergått på nya ägare. På grund av samfällighetens principiella

oupplöslighet kan dessa, som egentligen ej svarar för gälden, enligt beredningen

likväl få stå för de gamla skulderna, om samfälligheten alls skall

kunna fungera. Det sagda kan enligt beredningen medföra, att fastigheterna,

när samfälligheten har dåliga affärer, blir praktiskt taget osäljbara och att

ägarna ad infinitum svarar personligen för förfallande gäld. Det vidsträckta

personliga betalningsansvar som de anslutna fastigheternas ägare

kan iklädas i förening med samfällighetens principiella oupplösbarhet synes

över huvud betänkligt. Detta gäller så mycket mera som delägarens

möjligheter att effektivt påverka förvaltningen är begränsade. Beredningen

pekar i detta sammanhang på att inteckningshavare, hyresgäster o. a. kan

bli lidande. I fråga om hyresgästerna anför beredningen, att kommittén

alldeles har förbigått dessas ställning, när hyresvärden inte själv skall

fullgöra skyldigheten att tillhandahålla värme, tvättstuga, gårdsutrymme

och liknande. Hyresgästerna står i kontraktsförhållande endast till värden

och kan ej med åberopande av kontraktet vända sig mot samfälligheten eller

sådan huvudman som nämns i förslaget. Man frågar sig, anför beredningen,

om hyresgästerna, när de ej får vad de skall ha, njuter inte bara

rätt till nedsättning i hyran utan även rätt till skadestånd av värden, när det

är samfälligheten eller huvudmannen som har försummat sig.

Bankinspektionen framhåller som sin bestämda uppfattning, att inteck
3|

llihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 12S

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ningshavarnas intressen inte har blivit tillräckligt beaktade i förslaget. Det

kan enligt inspektionens mening inte vara godtagbart att på förrättningsmannen

lägga så vidsträckta befogenheter soin kommittén föreslår, när det

gäller att bedöma deras rätt. För att bättre skydda inteekningshavarna borde

dessa ges ställning som verkliga sakägare.

Behovet av tvångsregler

Några invändningar riktas ej mot kommitténs principiella inställning, att

gemensamhetsanläggningar i första hand bör främjas påfrivillig väg.

Att vissa tvångsregler likväl inte kan helt undvaras synes också godtas av

samtliga remissorgan utom hovrätten över Skåne och Blekinge, som anför,

att man måste hysa allvarliga betänkligheter mot att ta upp regler om

tvångsanslutning i en lag med så allmänt innehåll som den föreslagna. Det

kan väl sägas att regler om tvångsanslutning av fastighet till gemensamma

företag finns i andra lagar som behandlar speciella områden av samverkan

mellan fastigheter. Det är dock i sådana fall fråga om ändamål som är av

grundläggande betydelse för fastigheternas brukande och där syftet inte

kan nås utan en medverkan av alla. Den av kommittén föreslagna lagen är

avsedd att äga tillämpning på en rad uppräknade, mycket heterogena typer

av anläggningar och även andra liknande som har stadigvarande betydelse

för två eller flera fastigheter. Det är enligt hovrätten uppenbart att en tvångsrätt

inte bör införas inom ett så vidsträckt område. Det kan väl sägas att,

om ett företag är av stor omfattning och berör ett mycket stort antal fastigheter,

någon eller några enstaka fastighetsägare inte bör få omöjliggöra

företaget genom att motsätta sig detta. Den föreslagna tvångsrätten går

emellertid avsevärt längre. Den skulle kunna brukas för syften som inte är

av den vikt att samhället bör ställa tvångsmakt till förfogande. Enligt hovrättens

mening kan det inte heller anses att en tvångsrätt är behövlig. Hovrätten

vill alltså avstyrka bestämmelserna om tvångsanslutning i den föreslagna

lagen. Hovrätten lämnar härvid öppet om det på någon särskild

punkt kan finnas skäl att införa regler härom, t. ex. vid anordnande av

skydd mot grundvatten. I övrigt är det hovrättens uppfattning att i den mån

allmänna åtgärder är behövliga för att få till stånd vissa gemensamhetsanläggningar,

t. ex. lekplatser, detta bör ske inte genom privaträttsliga tvångsregler

utan genom vidgade skyldigheter för kommunen att anskaffa sådana

anläggningar.

Vad beträffar tvångsreglernas utformning i stort ansluter

sig flertalet remissorgan till kommittéförslaget.

I några yttranden — bl. a. från stadskollegiet i Stockholm, parkeringskommittén,

Svenska stadsförbundet och länsarkitekten i Västernorrlands

lån — anses tvångsmöjligheterna alltför inskränkta.

Andra remissorgan ifrågasätter om inte tvångsregleringen går för långt.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Svea hovrätt menar, att tvångsanslutning av fastigheter måste godtas i

fråga om vissa typer av gemensamhetsanläggningar, som ännu inte reglerats

i speciallagstiftning. Betänkandet ger emellertid enligt hovrättens mening

inte tillräcklig ledning för bedömning av frågan, huruvida varje typ av gemensamhetsanläggning

som omfattas av förslaget är av sådan art att det i

vissa fall kan finnas skäl att ansluta fastighet mot ägarens vilja. Bankinspektionen

understryker betydelsen av att möjligheten till tvångsanslutning

begagnas med stor varsamhet. Att en gemensamhetsanläggning bildas

mot flertalet av de berörda fastighetsägarnas önskan bör enligt inspektionens

uppfattning inte få förekomma annat än i rena undantagsfall. Byggnadsstyrelsen

anmärker, att det kan bli förenat med betydande svårigheter

att framtvinga en väl fungerande anläggning, om en eller flera av de berörda

fastigheternas ägare inte är villiga att medverka. Lagberedningen ställer frågan,

om man inte beträffande smärre anläggningar bör kunna reda sig utan

tvångsåtgärder. Och i fråga om stora anläggningar framstår tvångsingripanden

enligt beredningen som betänkliga. Handelskamrarnas nämnd framhåller,

att ett visst mått av tvång torde vara ofrånkomligt för att man skall

uppnå det syfte som avses med lagstiftningen. Steget därifrån och till den

lösning kommittén föreslår är dock enligt nämnden långt.

Svenska försäkringsbolags riksförbund vill starkt ifrågasätta, om en

tvångsregel av så långtgående beskaffenhet som den föreslagna är lämplig

och rimlig. Förbundet pekar särskilt på svårigheten att finna kvalificerade

förrättningsmän och risken för i viss mån subjektiva bedömningar medförande

ekonomiska konsekvenser av väsentlig omfattning för tvingade fastigheter.

Liknande synpunkter uttalas av Svenska sparbanksföreningen. Enligt

dess mening kan visserligen principen om tvångsanslutning godtas men

förslagets regler i detta avseende synes vara ägnade att i ej oväsentlig mån

förringa värdet av det i motiv och lagtext klart uttalade syftet, att frågan

om att skapa en gemensamhetsanläggning i första hand skall lösas genom

frivillig överenskommelse mellan delägarna.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller att den tveksamhet som måste

anses föreligga om förslaget torde bero på att det inte kan uteslutas att en

köpare av en förfallen fastighet i ett större byggnadskvarter gör ansträngningar

att påtvinga närliggande fastigheter någon form av gemensamhetsanläggning,

som inte tidigare varit aktuell. Det kan i ett sådant fall enligt förbundets

mening te sig stötande, att ett anläggningsbeslut skall kunna genomdrivas.

Förbundet påpekar vidare risken för att prövningen kan komma

att bli alltför diskretionär och finner det angeläget med en försiktig tilllämpning

i sådana fall då en allmän uppslutning kring anläggningsföretaget

inte kan åstadkommas. Enligt förbundet torde det böra övervägas ytterligare,

om det är möjligt att i högre grad än som skett i förslaget utforma

lagen och motiven på sådant sätt att det än mera otvetydigt än nu kommer

till uttryck att det närmast är fråga om alt uppnå bättre förutsättningar än

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

för närvarande att anordna gemensamma anläggningar genom överenskommelser

mellan fastighetsägarna.

Även Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan

ställer sig tveksamma till frågan, om ett verkligt behov av

tvångsanslutningsmöjligheter föreligger, men vill likväl inte motsätta sig

tvångsanslutningsregler, om deras tillämpning förutsätter frivillig anslutning

från en majoritet av de fastighetsägare som berörs av företaget.

Grundsatsen om tvångsreglernas tillämplighet endast

inom områden med stadsplan och byggnadsplan kritiseras

av några remissorgan. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller

sålunda, att det även utanför stadsplan och byggnadsplan finns och kan

väntas tillkomma en hel del tätbebyggelse och att behovet av gemensamhetsanläggningar

för sådan bebyggelse ofta kan vara lika stort som för annan

tätbebyggelse. Man torde enligt länsstyrelsen också få räkna med att den

eftersläpning av detaljplanläggningen som föreligger på många orter inte

kommer att bli hävd inom avsevärd tid. Samma uppfattning framför lantmäteristyrelsen

samt överlantmätarna i Östergötlands, Kronobergs, Gävleborgs

och Norrbottens län. Även Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund

ifrågasätter, om det finns anledning upprätthålla en åtskillnad av

ifrågavarande slag mellan tätort och glesbygd. Det generella kravet på anläggningens

synnerliga vikt för fastighetens ändamålsenliga brukande torde

enligt förbundets mening vara det korrektiv som bäst reglerar tvångsanslutningsföreteelserna.

Så som lagförslaget utformats kan själva plangränsen

på ett olyckligt sätt komma att begränsa möjligheterna att skapa

naturliga samverkansområden av den anledningen att vissa intressenters

fastigheter av en tillfällighet hamnar utanför det planlagda området. Förbundets

åsikt delas av överlantmätaren i Stockholms län och Svenska teknologföreningen.

Även Sveriges lantmätareförening finner, att lagens användbarhet

blir starkt begränsad genom tvångsreglernas tillämplighet endast

inom område med stadsplan eller byggnadsplan, och anser, att — om

en spärregel verkligen skulle vara behövlig — en begränsning, som anknyter

till byggnadslagens tätbebyggelsebegrepp, utgör en lämpligare lösning.

Önskemål om att tvångsreglerna görs tillämpliga inom område med tätbebyggelse

över huvud framförs även av länsarkitekten och överlantmätaren

i Västernorrlands län samt av fritidsutredningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, om följderna av den föreslagna

gränsdragningen mellan detalj planelagt område och annat område

beaktats i tillräcklig omfattning i betänkandet.

Stockholms läns och stads lantbruksnämnd vill inte förorda någon ändring

i förslaget på ifrågavarande punkt men anser att fall kan förväntas,

där företrädet för tätbebyggelseintresset kan verka stötande. Med avseende

på exempelvis skärgårdsfastigheters behov av parkerings- och upplagsplatser

på fastlandet gäller sålunda enligt förslaget, att fritidsboende inom så
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

dant område av ö för vilket byggnadsplan gäller bär möjlighet att mot markägares

bestridande få mark på fastlandssidan upplåten för ändamålet, medan

innehavarna av fastigheter inom ej planlagda områden — dit väl den

bofasta befolkningens innehav i allmänhet hör — saknar denna möjlighet.

Övriga remissorgan lämnar förslaget utan erinran på denna punkt. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län uttalar att, fastän vissa skäl talar för en

uppmjukning av ifrågavarande begränsning, det för närvarande främst

med hänsyn till önskemålet att erhålla en klar avgränsning av tillämpningsområdet

för tvångsbestämmelsen — inte bör göras någon ändring i vad

utredningen bär har föreslagit. Byggnadsstyrelsen anser övervägande skäl

tala för att tvång inte tillgrips i andra fall än där behovet av en gemenskap

manifesterats i eller harmonierar med en fastställd detaljplan. Även

Sveriges allmänna hypoteksbank och Sveriges lantbruksförbund avvisar uttryckligen

tanken på tvångsanslutning utanför stadsplan och byggnadsplan.

Den föreslagna regeln att tvångsanslutning ej får ske utan

att förslag därom framställts eller biträtts av ägare

till fastighet som skall ingå i företaget anses i några

remissyttranden ej innefatta tillräckligt skydd för den enskilde. Sålunda

ifrågasätter byggnadsnämnden i Norrköping om det är nödvändigt att ge

en enda intressent möjlighet att tvångsvis få en gemensamhetsanläggning

till stånd. Svenska sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

Svenska bostadskreditkassan, Svenska försäkringsbolags riksförbund

och Handelskamrarnas nämnd förordar krav på majoritet av berörda

fastighetsägare som villkor för tvångsanslutning.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller svårigheterna att närmare

ange på vilket sätt en ordning med majoritetskrav skulle kunna genomföras.

Ett krav på majoritet bland fastighetsägarna måste därtill enligt förbundet

befaras komma att verka så, att de materiella reglerna till skydd för minoriteten

får mindre betydelse. Eftersom ett krav på majoritet sålunda skulle

kunna leda till att förrättningsmannen, så snart majoritet föreligger, kan

anse sig ha mindre anledning att tillmäta de materiella förutsättningarna

avgörande betydelse, frånträder förbundet tanken på viss majoritet för att

förrättning skall komma till stånd.

Länsarkitekten i Örebro län, statens institut för byggnadsforskning, parkeringskommittén,

Svenska stadsförbundet, stadskollegiet i Stockholm, Föreningen

Sveriges stadsarkitekter och Föreningen för samhällsplanering anför

kritik i motsatt riktning och anser, att det bör övervägas att åtminstone

för vissa fall helt slopa kravet på fastighetsägares frivilliga medverkan.

Stadsförbundet finner det sålunda böra övervägas att för samordningsfall

av hög angelägenhetsgrad tillerkänna det allmänna eu rätt att genomdriva

sammanslutning av fastigheter enligt lagförslagets regler även när ingen

av de berörda fastighetsägarna velat ställa sig bakom en tvångsmässig samordning.

Lagstiftningen skulle därigenom få en något större användbarhet

opaginerad Kontrollera mot PDF

''8 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

för sådana fall där byggnadsnämnden finner en gemensamhetsanläggning

vara det rätta sättet att någorlunda snabbt uppnå en i och för sig nödvändig

modernisering av bebyggelsen, lösa ett parkeringsproblem, befria en gata

från utfarter eller dylikt. Eftersom förslaget medger en tvångsanslutning

av samtliga berörda fastigheter utom en, kan en sådan utvidgning enligt förbundet

knappast anses principiellt utesluten. Att ingen av fastighetsägarna

är positivt intresserad är enligt förbundet självfallet en komplikation praktiskt

sett, men organiserandet av samfälligheten är å andra sidan endast

ett alternativ som får vägas emot andra sätt att ingripa när en anläggning

bedöms vara nödvändig.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter också, om det inte för sainhällsbyggandet

är önskvärt att byggnadsnämndens befogenheter går längre än enligt förslaget.

Styrelsen anser dock kravet på fastighetsägares medverkan åtminstone

tills vidare böra godtas. Styrelsen hänvisar därvid till sin uppfattning,

att i nuvarande läge starka skäl talar för en lagstiftning på huvudsakligen

privaträttslig grund.

Prövningsförfarandet

Att fråga om gemensamhetsanläggnings inrättande skall prövas vid förrättning

och att förfarandet därvid anordnas på sätt kommittén föreslagit

godtas allmänt i remissyttrandena. Annan form för prövningen än

förrättning förordas endast i ett fåtal yttranden. Svenska försäkringsbolags

riksförbund finner det sålunda tveksamt om förrättningsmän med den

mångskiftande kompetens som kan krävas kommer att stå till förfogande.

När det gäller upplåtelse av utrymme och ersättning därför anser förbundet

det inte vara någon väsentlig skillnad i förhållande till ärenden angående

expropriation och föreslår därför att förrättningen till den del den avser sådana

frågor handläggs i den ordning som föreskrivs i expropriationslagen.

Lansarkitekten i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om inte handläggningen

borde ske hos länsstyrelsen, eventuellt efter förberedande utredning

av särskild sakkunnig. Länsarkitekten i Örebro län anser det självklart, att

länsstyrelsen bör vara fastställelsemyndighet. Han åberopar därvid det organiska

sambandet med planverksamheten.

I några yttranden ifrågasätts den föreslagna förrättningsinstansens lämplighet

med hänsyn till frågornas svårhetsgrad. Sålunda framhåller parkeringskommittén,

att många av de grundläggande bestämmelserna i lagförslaget

är mycket allmänt hållna med vagt formulerade huvudregler, undantag

och »undantag från undantag» samt att en tillämpning av dessa bestämmelser

i praktiken måste komma att ställa stora krav på förrättningsmannens

erfarenhet och kunnande, inte bara i lantmäteritekniskt hänseende

utan också i fråga om rättsliga och ekonomiska förhållanden. Samma

åsikt framförs av länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län, stadskollcgiet

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

i Göteborg, Svenska kommunaltekniska föreningen och Svenska teknologföreningen.

Även Handelskamrarnas nämnd anser det föreslagna prövningsförfarandet

förhållandevis schematiskt och menar, att de förrättningsmän

som kan komma i fråga inte sällan torde sakna erforderlig kompetens att

bedöma de synnerligen komplicerade avvägnings- och ersättningsfrågor som

kan uppkomma. Svea hovrätt finner det likaså tveksamt, om tillräckligt antal

förrättningsmän kommer att stå till förfogande för den stundom mycket

komplicerade prövningen. Lagberedningen framhåller, att en förrättningsmannaprövning

av så mångskiftande och krävande art som enligt föreliggande

förslag ej finns på andra håll och att svårigheterna att få lämpliga

förrättningsmän är påfallande. Liknande synpunkter anförs av Svenska

kommunförbundet.

Kravet på enkelhet och snabbhet i förfarandet betonas av flera

remissorgan, som från denna synpunkt framför vissa anmärkningar mot

förslaget. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att förfarandet är relativt

komplicerat, särskilt för sådana fall då endast ett fåtal fastighetsägare

berörs och gemenskapen är av enkel beskaffenhet. Lagberedningen menar,

att förfarandet kan bli omfattande, tidsödande och dyrbart. Risken för tidsutdräkt

och ökade kostnader påpekas även av stadskollegiet i Stockholm,

Svenska kommunförbundet samt länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län.

Enligt HSB.s riksförbund är det uppenbart, att proceduren kan bli tämligen

tidskrävande. Mot bakgrund av att en gemensamhetsbildning, som

grundar sig på servitut eller nyttjanderätt, otvivelaktigt kan genomföras på

avsevärt kortare tid vill förbundet förorda att proceduren för fastställelse

av frivilliga uppgörelser i möjligaste mån förenklas. Som en tänkbar förenkling

anger förbundet, att länsstyrelsen får rätt att förordna förrättningsmän

för viss tidsperiod, t. ex. i städer och större samhällen, och att dessa

förrättningsmän ges befogenhet att törordna om förrättning och meddela

anläggningsbeslut i de fall då frivilliga uppgörelser föreligger. En ännu större

förenkling skulle enligt förbundet kunna åstadkommas, om en överenskommelse

kunde vinna fastställelse utan förrättning och anläggningsbeslut.

Fastställelseverkan skulle måhända kunna anknytas till inskrivningsdomarens

anteckning i fastighetsboken angående överenskommelsen. En sådan

ordning skulle dock enligt förbundet förutsätta, att inskrivningsdomarens

prövning såvitt angår innehavare av begränsad rätt i fastigheten måste inskränkas

till inteckningshavare och rättsägare som vunnit utmätning. Förbundet

erinrar om att en prövning av detta slag utförs av inskrivningsdomaren,

när tomträttsupplåtelse enligt den före 1953 års lagstiftning gällande

lagen ändras och bringas i överensstämmelse med den nya lagen.

Överlantmätaren i Gotlands län ifrågasätter likaledes om förrättningsformen

skall vara nödvändig i de allra enklaste fallen men framhåller samtidigt

att en förrättning i dessa fall torde bli ytterligt enkel och föga kostnadskrävande.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Svenska kommunförbundet framför tanken på att vissa förrättningsmän

mer eller mindre fast knyts till länsstyrelserna och bl. a. får till uppgift att

mot särskild ersättning lämna service av olika slag — t. ex. rådgivning och

medlingsverksamhet — åt fastighetsägare, som är intresserade av ett gemensamt

projekt.

I några remissyttranden påpekas behovet av ytterligare vägledning

för förrättnings männens verksamhet. För att

de angelägna och ekonomiskt betydelsefulla problem som kan uppkomma

vid förrättningarna skall få så goda lösningar som möjligt och för att förrättningsverksamheten

skall kunna bedrivas rationellt och med betryggande

säkerhet torde det enligt lantmäteristyrelsen vara erforderligt, att vissa föreskrifter

eller i varje fall råd och anvisningar utfärdas till ledning för förrättningsmännen.

Detta framhålls som speciellt önskvärt i fråga om förfarande

och värderingsfrågor. Vidare är det enligt styrelsen angeläget, att förrättningsmännen

hos ett centralt organ kan få tillgång till service i olika

avseenden, t. ex. beträffande frågor som kräver speciell sakkunskap. Eftersom

den föreslagna lagen är att anse som ett viktigt komplement till fastighetsbildningsinstituten

enligt gällande lagstiftning, är lantmäteristyrelsen

beredd att medverka beträffande utarbetandet av erforderliga råd och anvisningar.

Önskvärdheten av kompletterande anvisningar till förrättningsmännen

framhålls även av överlantmätarna i Blekinge och Kristianstads län,

Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund, Svenska teknologföreningen och SABO.

I frågan om byggnadsnämndens inflytande kommer delade

meningar till uttryck. Flertalet remissorgan ansluter sig dock till kommittéförslaget.

Stadskollegiet i Stockholm anser sålunda att det väsentliga inflytande

som förslaget tilldelar nämnden ter sig väl motiverat. Samma åsikt har

Föreningen Sveriges stadsarkitekter. Stadskollegiet i Göteborg finner likaledes,

att det allmännas intressen tillvaratas på ett tillfredsställande sätt genom

det avgörande inflytande som byggnadsnämnden föreslås få.

Några remissorgan — bl. a. statens institut för byggnadsforskning, parkeringskommittén,

Svenska stadsförbundet, stadskollegiet i Stockholm och

Föreningen för samhällsplanering — anser, att byggnadsnämndens inflytande

bör förstärkas.

Stockholms läns och stads lantbruksnämnd ifrågasätter rent av om inte

intresset från allmän synpunkt kan vara vidare än vad byggnadsnämnden

i egenskap av kommunalt organ kan representera. En parkeringsanläggning

för befolkningen på en skärgårdsö kan exempelvis behöva förläggas

inom en annan kommun, där ett exklusivt utnyttjande av marken till förmån

för en viss grupp kan bli till förfång för denna kommuns innevånare.

Även andra exempel på fall, där allmänna intressen av mycket vid innebörd

kan behöva bevakas, torde kunna anföras.

I motsatt riktning uttalar sig bl. a. lantmäteristyrelsen, Svenska försök
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 ur 1966

ringsbolags riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges lantmätareförening, Svenska teknologföreningen,

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, HSB:s riksförbund samt

Handelskamrarnas nämnd. De anser att byggnadsnämndens inflytande enligt

förslaget är alltför långtgående. Enligt Handelskamrarnas nämnd rimmar

de vidsträckta befogenheter som tilläggs byggnadsnämnden inte med de

privaträttsliga syften förslaget har att tillgodose. Byggnadsnämnden har, uttalas

det, redan enligt byggnadslagstiftningen långtgående möjligheter att

ingripa reglerande på byggenskapen inom kommunen och verka för tillkomsten

av sådana gemensainhetsanläggningar som har ett betydande allmänt

intresse. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund påpekar att i

många samhällen byggnadsnämnden saknar kompetent personal, som kan

förväntas bedöma hithörande frågor rätt. Enligt förbundet måste det också

förutsättas — vilket även bör förtydligas — att nämnden skall handlägga

endast frågor inom sitt kompetensområde. Riksförbundet landsbygdens

folk erinrar om att tvångsanslutning ej skall komma i fråga utanför stadsplan

och byggnadsplan. Förbundet finner det därför onödigt betungande

med de regler som föreslagits för byggnadsnämnds medverkan. Enligt förbundets

mening bör sådan medverkan begränsas till områden med fastställd

generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Inom

områden med utomplansbestämmelser bör medverkan dock kunna undvaras

i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed

jämförlig näring. Samma uppfattning har överlantmätaren i Jämtlands län.

I några remissyttranden påpekas behovet av samordning mellan

förfarandet vid fastighetsbildning och förrättning

enligt kommittéförslaget. Enligt Svenska kommunaltekniska

föreningen hade det varit synnerligen önskvärt, om utredningen kunnat

finna former som möjliggjort inrättandet av gemensamhetsanläggningar

i anslutning till planerad eller pågående fastighetsbildning.

Önskemål om gemensam förrättning för fastighetsbildning och inrättande

av gemensamhetsanläggning framförs även av byggnadsnämnden i Örebro

och_i fråga om tvångsfallen — av stadskollegiet i Stockholm. När parterna

är ense, bör enligt kollegiet överenskommelse kunna träffas i anslutning

till ett förslag till fastighetsbildning under villkor att den föreslagna fastighetsindelningen

blir genomförd. Denna överenskommelse kan därefter biläggas

fastighetsbildningsärendet, som enligt gällande lagstiftning blir föremål

för fastställd seprövning. Fastställelsemyndigheten kan därigenom, menar

kollegiet, lätt övertyga sig om att den avsedda fastighetsbildningen

korresponderar mot en gemensamhetsanläggning, varom enighet nåtts. Sedan

fastighetsindelningen fastställts kan »gemensamhetsförrättning» företas.

LanImäterisiyrelsen finner likaledes en nära samordning, såväl materiellt

som tidsmässigt, av fastighetsindelningsfrågan och frågan om inrättande av

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

gemensamhetsanläggning i betydande utsträckning vara ofrånkomlig. Enligt

styrelsen är det därför nödvändigt att möjliggöra villkorsbundna beslut

om inrättande av gemensamhetsanläggning. Det är vidare erforderligt med

ett klarläggande, att möjlighet finns att förordna förrättningsman och påbörja

förrättning även i anslutning till planerad fastighetsbildning. Liknande

synpunkter framförs av Svenska teknologföreningen.

Behovet att kunna samordna förrättning enligt den föreslagna lagen med

fastighetsbildningen påpekas även av överlantmätarna i Jönköpings, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Örebro samt Gävleborgs län, byggnadsnämnden

i Norrköping, Sveriges fastighetsägareförbund samt Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund.

Förvaltningsformer

Även förslaget att det gemensamma företaget skall omhänderhas

av huvudman eller av samfällighet tillstyrks

eller lämnas utan erinran av flertalet remissorgan. Lagberedningen anmärker

dock som förut nämnts, att förslaget och jordabalksförslaget tillsammans

innehåller inte mindre än fem metoder att tillgodose hithörande behov.

Det förefaller beredningen som om dessa olika möjligheter kunde med

fördel reduceras till två alternativ.

Vad därefter beträffar vardera förvaltningsformen för sig uttalar stadskollegiet

i Stockholm, att bestämmelserna om huvudman förefaller riktiga.

Erfarenheten visar enligt kollegiet, att åtminstone samfälligheter som

bildas enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar inte alltid fungerar tillfredsställande,

vilket framför allt gäller samfälligheter där delägarna är få eller

det förvaltade objektet är litet. I sådana fall synes en anordning med huvudman

vara betydligt effektivare än samfällighetsbildning. SABO anser, att huvudmannaalternativet

öppnar möjligheter till lösningar som bör finnas, om

tillkomsten av gemensamhetsanordningar skall främjas. Parkeringskommittén

anför, att det inom parkeringskommittén framhållits som önskvärt

med en närmare undersökning om möjlighet kan beredas kommun att

inträda som huvudman, fastän kommunen ej är ägare av fastighet, som ingår

i gemensamhetsföretaget. Ett sadant övertagande av ansvaret från kommunens

sida lär nämligen i praktiken inte sällan ha blivit nödvändigt i fråga

om nu existerande typer av gemensamhetsföretag, när dessa råkat i ekonomiskt

trångmål.

En något mera reserverad hållning intar överlantmätaren i Malmöhus län,

vilken påpekar att konsekvenserna är svåra att överblicka t. ex. vid oförmåga

hos huvudmannen att fullgöra sina åligganden, exekutiv försäljning

av huvudmannens fastighet, avstyckning från huvudmannens fastighet

m. m. Anordningen bör dock prövas. Särskilt vid exploatering av mark för

bebyggelse ligger det enligt överlantmätaren nära till hands att redan på ett

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

tidigt stadium, när alla fastigheterna är i en ägares hand, reglera förvaltningen

genom huvudman. Svea hovrätt menar, att ifrågavarande förvaltningsform

otvivelaktigt är förbunden med åtskilliga praktiska fördelar. Det

kan dock medföra betydande risker främst för fastighetskrediten att med

äganderätten till en fastighet förena skyldighet att fullgöra positiva prestationer

i sådan utsträckning som följer av förslaget. En lösning torde stå att

finna i vidgade möjligheter att övergå från huvudmannaförvaltning till samfällighetsförvaltning.

Stadskollegiet i Göteborg ifrågasätter, om förvaltning

genom huvudman kommer att få någon större praktisk betydelse, när en

förutsättning måste vara att huvudmannen binder sig genom ett avtal, som

endast i undantagsfall kan upphävas eller ändras. Speciellt gäller detta när

han skall ha skyldighet att utföra viss arbetsprestation, t. ex. leverera värme

från en gemensam värmecentral.

Bostadsstgrelsen, Svenska sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan avstyrker reglerna

om förvaltning genom huvudman.

Bostadsstgrelsen anför att den gemensamma anläggningen i huvudmannafallet

är tillbehör till huvudmannens fastighet. Som kreditobjekt torde

anläggningen i och för sig ha endast ett begränsat värde. Ej heller torde de

anslutna fastigheternas ägare vara benägna att anlita sina fastigheter som

kreditobjekt för den gemensamma anläggningen, eftersom delaktigheten i

denna saknar egenskapen av tillbehör till deras fastigheter. Kommittén bär

i fråga om huvudmannafallet på tal om bidrag framhållit, att det mest

lämpliga ofta torde vara att bidragets storlek bestäms på grundval av en

rent affärsmässig uppgörelse, varigenom huvudmannen betingar sig sådana

bidrag som kan tillgodose hans anspråk på såväl gottgörelse för nedlagda

kostnader som skälig affärsvinst. Bostadsstyrelsen framhåller i anslutning

härtill, att även om vid tidpunkten för anläggningsbeslutet en viss affärsvinst

kan bedömas komma att tillföras huvudmannen här ofta blir fråga

om anläggningar av sådan beskaffenhet att de ursprungliga betingelserna

snabbt kan förändras på grund av tekniska och ekonomiska framsteg, exempelvis

central uppvärmning av bostäder genom atomkraft. Av denna anledning

kan det i samband med ett anläggningsbeslut visa sig vanskligt för

förrättningsmannen att med någorlunda säkerhet förutspå det ekonomiska

utbytet på lång sikt. En fclkalkyl kan föranleda serier av komplikationer

genom att huvudmannen inte fullföljer avtalet på ett tillfredsställande sätt.

Enligt bostadsstyrelsens mening kan det inte med tillräckligt starka skäl

göras gällande, att alternativet med huvudman måste stå till buds av den

anledningen att ägaren till fastigheten med den gemensamma anläggningen

hävdar, att han önskar äga anläggningen. Denna anläggning är, framhåller

styrelsen, närmast kollektivets egendom och finansieras av de betjänade

fastigheterna. Genom att låta alternativet huvudmannaförvaltning bortfalla

skulle man också uppnå en välmotiverad begränsning av förrättningsman
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

nens åligganden. De frågeställningar i fråga om belåningsmetodik och säkerhet

som sannolikt skulle komma att bli aktuella vid alternativet huvudmannaförvaltning

och vid övergång från dylik förvaltning till samfällighet

och vice versa elimineras, om enbart samfällighet står till buds såsom

förvaltningsform. Slutligen framhåller bostadsstyrelsen, att samfällighetsalternativet

kan komma att förete stora likheter med huvudmannafallet.

Om sålunda delägarna skulle finna det ändamålsenligt att anförtro förvaltningen

åt en eller flera av dem på grund av ådagalagd sakkunskap, särskilt

värdefull för viss typ av anläggning, kan samfälligheten uppdra åt vederbörande

att för samfällighetens räkning handha vissa specifierade uppgifter

under vis* tid. Den som erhåller sådant uppdrag torde i fråga om uppgifterna

kunna jämställas med huvudman enligt förslaget, men ändrade

förhållanden i en framtid går sannolikt lättare att reglera än vid regelrätt

huvudmannaförvaltning.

Liknande synpunkter anförs av Svenska sparbanksföreningen, som särskilt

uppehåller sig vid svårigheterna att utnyttja de olika fastigheterna som

kreditsäkerhet, liksom av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och

Svenska bostadskreditkassan.

Att förvaltning genom samfällighet är den mest ändamålsenliga

metoden framhålls uttryckligen av bostadsstyrelsen, Svenska sparbanksföreningen,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan.

Denna förvaltningsform synes enligt kassornas uppfattning medföra

ökad stabilitet och säkerhet i fråga om rättsförhållandet mellan de i

gemenskapen ingående parterna och därmed också ett säkrare underlag vid

bedömandet av uppkommande kreditfrågor. Kassorna finner det böra särskilt

understrykas, att varje i gemenskapen ingående fastighet vid denna

förvaltningsform äger del i anläggningen och att denna delaktighet i samfälligheten

är direkt förenad med äganderätten till fastigheten. Till den

värdeökning som själva anslutningen till gemensamhetsanläggningen innebär

kommer sålunda det värdetillskott som ligger i att delaktigheten i anläggningen

är ett tillbehör till fastigheten och därigenom stärker denna som

belåningsobjekt. Samfällighetsformen överensstämmer väl med den praxis

som f. n. tillämpas åtminstone när fråga är om en gemensam anläggning

av vital betydelse för fastigheter med skilda ägare. Kreditinstituten — och

även den statliga lånemyndigheten — kräver nämligen då i allmänhet, att

en ekonomisk förening bildas med uppgift att handha förvaltningen av den

gemensamma anläggningen. Det har visat sig praktiskt och lämpligt att bereda

i gemenskapen ingående intressenter möjlighet att på årsstämmor och

styrelsesammanträden diskutera och fatta beslut i frågor av större betydelse

för anläggningens ändamålsenliga drift.

överlantmätaren i Jönköpings län anser att, om ifrågavarande sammanslutning

av fastigheter skall benämnas samfällighet, den bör erhålla en sådan

benämning — t. ex. anläggningssamfällighet — som skiljer den från

samfälligheter enligt andra lagar.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Iiiingl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

85

Kreditsäkerhet för finansieringen av gemensamhetsanläggning

Frågan om finansieringen av gemensamhetsanläggning anser Svenska

riksbyggen inte bereda några större problem, eftersom cirka 90 % av bostadsproduktionen

genomförs med stöd av statliga lån. I flera remissyttranden

diskuteras däremot frågan ingående. Flertalet remissorgan synes ansluta

sig till kommitténs överväganden angående det lämpligaste sättet att

finansiera gemensamhetsanläggningarna.

När det gäller samfällighetsbildning knyter sig intresset till den särskilda

förmånsrätt som föreslås tillkomma samfällighetens bidragsfordringar.

Av de remissorgan som särskilt uppehåller sig vid denna fråga förklarar

sig länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län

inte ha något att erinra mot kommitténs förslag, medan bankinspektionen,

lagberedningen och Sveriges lantbruksförbund uttalar sig i avstyrkande

riktning. Svea hovrätt, bostadsstyrelsen, Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska

bostadskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank och Svenska försäkringsbolags

riksförbund godtar förmånsrättskonstruktionen med vissa

jämkningar.

Bankinspektionen ifrågasätter lämpligheten av att tillskapa en speciell

förmånsrätt framför den som tillkommer vanliga fordringsinteckningar.

Verkningarna av denna förmånsrätt synes ovissa och otillräckligt utredda,

något som enligt inspektionen är desto mer beklagligt som förmånsrätter

av denna art alltid inneburit ett orosmoment inom fastighetskreditgivning
en.

Lagberedningen anser, att den föreslagna förmånsrätten endast skenbart

anknyter till 17 kap. 6 § handelsbalken och att den reellt konstruerats

på ett helt nytt sätt. Att över huvud införa en ny betydelsefull förmånsrätt

av hittills okänd typ med den föreslagna prioriteten är enligt beredningens

mening vanskligt. Det virrvarr som nu utmärker 17 kap. 6 § handelsbalken

jämte därtill anslutande lagar hade bort utredas och ordnas — vilket beredningen

sett som sin uppgift — innan saken ytterligare förvärras. Om det

anses nödvändigt att en ny säkerhetsform skapas, bör betänkligheterna

på den punkten visserligen vika, men större möda måste nedläggas på att

nyheten blir sakligt tillfredsställande utformad. Mot det sätt på vilket

den föreslagna förmånsrätten utformats kan enligt beredningen goras

mycket allvarliga erinringar. Beredningen finner, att förslaget är utomordentligt

ingripande och bryter med alla hittills tillämpade regler. Beredningen

karakteriserar det som lösligt och svajande till sina verkningar.

Den nya förmånsrätten är enligt beredningen i sak vida riskablare för inteckningshavare

och andra än de nuvarande mera blygsamma rättigheter

som njuter sagda förmånsställning. Beredningen känner sig ej heller övertygad

om att förslaget om förmånsrätt är oundgängligen nödvändigt. Kre
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

dit bör i normala fall kunna ordnas med hjälp av inteckningar, lättast

kanske när ett helt kvarter blir föremål för nybyggnad, men även annars

finns naturligtvis oftast utrymme härför. Vid eventuell förrättning får,

sager beredningen, prövas om säkerheterna är sådana att de kan godtas.

Eftersom det i viss utsträckning är fråga om angelägenheter som hittills

skötts av kommunerna och dessa regelmässigt bär ansvaret för planutformningen

och har intresse av planernas genomförande med förutsatta

gemensamhetsanläggningar, borde det enligt beredningen i mån av behov

kunna ordnas med borgen av kommunen eller med kommunal kredit. Samtidigt

kunde, om så ansågs erforderligt, i ökad utsträckning öppnas möjlighet

för kommunerna att -— efter mönster av exempelvis 1955 års lagstiftning

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar — i egen regi genomföra

angelägna projekt.

Etter en jämförelse med den förmånsrätt som tillkommer vägsamfällighet

och vägförening erinrar beredningen om att de med förmånsrätt förenade

belopp som hänför sig till gemensamhetsanläggningar i många fall

kan få avsevärt större ekonomisk betydelse än exempelvis just bidrag till

vägsamfällighet. Förmånsrätten enligt förslaget kommer att kunna innebära

en kapitalbelastning på respektive fastigheter med betydelsefulla

konsekvenser i fråga om det pris som en köpare är beredd att erlägga för

fastigheten. Detta återverkar i sin tur på fastighetens allmänna kreditvärdighet.

En spekulant på fastigheten måste, menar beredningen, räkna med

att förmånsrätten i sin helhet kan komma att las i anspråk när som

helst under den i anläggningsbeslutet angivna tiden. Även om skuldbelastningen

i samfälligheten för ögonblicket är ringa, kan det vara förenat

med avsevärda svårigheter att förvissa sig om anläggningens tillstånd och

samfällighetens ekonomi i övrigt för att bedöma, om en ökad skuldbelastning

kan vara relativt nära förestående eller ej. Beredningen pekar också

på ovissheten i vad mån subsidiäransvaret kan komma att aktualiseras och

pa det förhållandet att, om samfälligheten skulle brista i amorteringen

av ett lån för vilket det föreskrivits att vid underlåten delbetalning hela

lånet skall vara förfallet till betalning, ett mycket stort belopp kan vara

att utdebitera på en gång. Härtill kommer det osäkerhetsmoment som följer

av att förrättningsmannen efter inträde av ändrade förhållanden har möjlighet

att företa omprövning av gemensamhetsbildningen. Denna allmänna

osäkerhet om förmånsrättens reella innebörd gör, att förmånsrätten kan

komma att bedömas som en avsevärt större belastning på fastigheten än den

realiter är. Detta medför i sin tur den betänkliga konsekvensen att en mot

den uppskattade risken svarande del av fastighetens kreditvärde kommer

att vara bundet och oåtkomligt som kreditobjekt för fastighetsägaren. I

den mån förmånsrätten är outnyttjad kan den sägas utgöra en dold (ehuru

osäker) tillgång, över vilken varken fastighetsägaren eller dennes borgenärer

kan förfoga. Den dag förmånsrätten upphör utan att ha behövt tas i an
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

språk kommer däremot hela dess värde dåvarande fastighetsägaren till

godo, dock ej som ett ägarhypotek — inteckningshavarna blir i första hand

gynnade — utan som en värdestegring på fastigheten. Beredningen menar,

att det inte är sörjt för att gravationsbevis blir rättvisande i fråga om förmånsrätten,

och gör gällande, att särskilda problem inställer sig vid exekutiv

försäljning av ansluten fastighet. Vidare pekas på vad bestämmelserna

i 107 § 2), 117 § och 134 § utsökningslagen innehåller beträffande fordran,

för vilken förmånsrätt föreligger enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Dessa

regler kan enligt beredningen ej gärna tillämpas på den av fastighetsbildningskommittén

föreslagna förmånsrätten.

Sveriges lantbruksförbund ifrågasätter, om anordningen med särskild

förmånsrätt är befogad, och anser att ett samgående ej utgör någon motivering

till att fastighetsägarnas tidigare kreditgivare skall komma i sämre

läge än om varje fastighetsägare täckt behovet ensam. Förslaget öppnar

enligt förbundet en ny kreditmöjlighet för personer, som i övrigt är så

starkt skuldsatta att de inte utan stöd av en lagstiftning av det föreslagna

slaget skulle kunnat få ytterligare kredit. Förbundet kan heller inte

dela kommitténs uppfattning, att en gemensamhetsanläggning alltid höjer

de deltagande fastigheternas egenvärde med deras andel i anläggningens

kostnad. Uppfattningen torde enligt förbundet vila på ett förbiseende. Generellt

sett torde nämligen på sin höjd en mycket ringa del av gemensamhetsinvesteringen

slå ut i ökat värde hos de individuella fastigheterna. I

allt fall gäller detta utan tvekan inom jordbruket. Förbundet anser därför

att fastighetsägare med behov av gemensamhetsanläggningar bör hänvisas

till att finansiera dessa med sedvanlig förmånsrätt.

Även flertalet av de remissorgan — Svea hovrätt och företrädare för

kreditväsendet — som anser sig kunna godta förmånsrätten med vissa

jämkningar anför principiella betänkligheter mot att en ny pant- och

förmånsrätt, som kan komma att bli av avsevärt större ekonomisk betydelse

än någon av de nu förefintliga förmånsrätterna enligt 17 kap. 6 §

handelsbalken, inskjuts att gälla före fordringsinteckningar.

Svea hovrätt påpekar, att trågan om den föreslagna förmånsrätten kommer

att medföra risker för den sedvanliga fastighetskrediten är beroende

på i vad mån den ökade belastningen på fastigheterna till följd av förmånsrätten

uppvägs av att anslutningen till en gemensamhetsanläggning ökar

fastigheternas värde. Rent generellt kan väl antas, att värdet ökar i tillräcklig

grad på grund av anslutningen. I det särskilda fallet kan risken

för felkalkyler — eller ekonomiska misslyckanden av annan art — dock

inte uteslutas. Särskilt med hänsyn till att förmånsrätten kan komma att

bestå under en ej obetydlig och därför måhända svåröverskådlig tidrymd

måste risken för felkalkyler stundom vara avsevärd. Väl kan det sägas att

menliga verkningar kan inträda för inteckningshavare och därmed jämställda

redan på grund av anslutningens sakrättsliga karaktär. Hovrätten an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ser emellertid, att på grund av förmånsrätten inteckningshavarna vid exekutiv

auktion riskerar, utöver att köparen nedsätter sitt bud med hänsyn till

fastigheten framdeles åvilande förpliktelser, även att köpeskillingen helt

eller delvis tas i anspråk för att täcka förfallen gäld till samfälligheten.

Svenska bankföreningen finner förslaget väl ägnat att underlätta finansieringen

av gemensamhetsanläggningar och medge en förhandsbedömning

av de maximala riskerna vid belåning av delägarfastigheterna. Svenska

sparbanksföreningen anser, att en förmånsrätt av detta slag kan fordras

för att ge nödig stadga åt samfälligheten. Svenska försäkringsbolags riksförbund

betecknar förmånsrätten som ett i och för sig praktiskt arrangemang.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan

tar hänsyn till angelägenheten av att erhålla en effektiv lösning

av de med gemensamhetsanläggningar sammanhängande problemen och

menar att de villkor med vilka kommittén sökt kringgärda förmånsrätten

onekligen innebär ett visst skydd för inteckningshavare. Även Sveriges

allmänna hypoteksbank beaktar de särskilda villkor som uppställts i syfte

att begränsa risken för försämring av tredje mans rättsställning.

Vad därefter angår begränsningarna av förmånsrättens

utövning föranleder den föreslagna maximeringen till anläggningskostnaden

i några fall avvikande meningar.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan

känner sig sålunda ej övertygade om riktigheten av kommitténs uppfattning,

att fastighetens värdeökning regelmässigt blir större än vad som

motsvarar fastighetens andel i anläggningskostnaderna. Kassorna finner det

möjligt, att värdeökningen ofta överstiger eller åtminstone motsvarar fastighetens

andel i anläggningskostnaderna, men anser det inte osannolikt, att

fall också kommer att inträffa när värdeökningen understiger denna andel.

I sådana fall skulle inteckningshavare komma i sämre läge. Reglerna bör

därför enligt kassorna utformas så, att förmånsrätt inte får åtnjutas för

högre belopp än som motsvarar den av förrättningsmannen beräknade ökningen

av fastighetsvärdet, dock högst fastighetens andel i anläggningskostnaden.

Möjligheterna att utnyttja förmånsrätten även för andra fordringar

än sådana som avser att täcka anläggningskostnaden inger enligt kassorna

särskilt allvarliga betänkligheter. Vid en exekutiv auktion, som kommer till

stånd på grund av en fordran med förmånsrätt enligt förslaget, skulle samtliga

fastighetsinteckningar komma att falla utom lägsta budet och bli kontant

betalda. I andra sammanhang har också framhållits, att kreditinstitut

som ägnar sig åt långfristig fastighetsbelåning kan förorsakas ränteförluster,

när de tvingas ta emot förtidsbetalning av lån i ett fallande ränteläge. Det

torde, uttalar kassorna, inte heller kunna uteslutas, att en förmånsrätt av

den föreslagna typen i vissa lägen skulle kunna inbjuda till manövrer i

syfte att vinna befrielse från låneengagemang, som inte längre framstår som

fördelaktiga för låntagaren. Inteckningshavares rätt enligt 87 § utsöknings
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

lagen att utlösa och träda i stället för den som påkallat auktionen kan inte

anses vara en tillfredsställande utväg att motverka de konsekvenser som här

berörts. Den inskjutna förmånsrätt som kommittén föreslår bör enligt kassornas

uppfattning inte ges större räckvidd än som kan anses erforderligt för

att uppnå det med förmånsrätten avsedda syftet, nämligen att ge större stadga

åt samfälligheten och skapa möjligheter att lånevägen finansiera kostnaderna

för uppförandet av gemensamhetsanläggningen. Endast sådana

fordringar som avser finansiering av anläggningskostnaderna bör därför

kunna göras gällande med förmånsrätt.

Sveriges allmänna hgpoteksbank och Svenska sparbanksföreningen föreslår

likaledes, att förmånsrätt inte skall få åtnjutas med högre belopp än

som motsvarar den av förrättningsmannen beräknade ökningen av varje ansluten

fastighets värde, dock högst fastighetens andel i den beräknade anläggningskostnaden.

Sparbanksföreningen åberopar särskilt hänsynen till

att förmånsrätten inte skall äventyra delägarens möjligheter till krediter för

den egna fastighetens övriga behov. Det är enligt föreningen inte osannolikt,

att den kreditgivare som skall lämna lån till komplexet i dess helhet — dvs.

både till samfälligheten och till de olika fastigheterna — som villkor för kreditgivningen

kan komma att fordra, att förmånsrätten begränsas till det belopp

kreditgivaren finner lämpligt efter sin uppskattning av värdeökningen.

Föreningen kan därför inte instämma i kommitténs uttalande, att ökningen

av delägarfastighetens kreditvärde regelmässigt blir större än vad som av

anläggningskostnaden belöper på fastigheten. Värdeökningen måste komma

att variera från fall till fall efter omständigheterna och blir ofta i sista hand

beroende av den belåningsvärdering kreditgivaren gör. Föreningen finner

också anledning till tvekan om lämpligheten av att inom förmånsrätten

rymma även andra fordringar än sådana som avser kostnaderna för anläggningens

utförande. I ett fall, där ett lån till en gemensamhetsanläggning

på vanligt sätt säkerställs av inteckningar i de särskilda anslutningsfastigheterna,

har övriga långivare i respektive fastigheter möjligheter att

genom kompletterande pantförskrivningar av framförliggande hypotek skaffa

sig garanti för att säkerheten för deras fordringar i förmånsrättshänseende

följer de värdeförändringar som sammanhänger med fastighetens

ökande ålder. Om »bottenhypoteket» för anläggningen däremot utgörs av

en inskjuten förmånsrätt, har efterföljande kreditgivare att räkna med

denna förmånsrätt som en till beloppet konstant blockering under hela

den tid förmånsrätten enligt anläggningsbeslutet skall bestå, oavsett hur

stora de reella fordringar är för vilka förmånsrätten kan göras gällande.

Detba kan komma att betyda, att man på långivarsidan hellre ser att säkerhet

för anläggningskrediten består av inteckningar och att långivaren uppställer

som villkor för en beviljad anläggningskredit, att någon sådan förmånsrätt,

varom här är fråga, inte får konstitueras. Föreningen gör i denna

del det påpekandet, att förmånsrätten, sedd enbart från kreditgivnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

synpunkt, i många fall torde kunna undvaras — möjligheten för kreditgivaren

att i stället välja inteckningsbelåning står ju alltid till buds — och

att utvecklingen härvidlag kan komma att gå i en annan riktning än vad

kommittén avsett.

Sistnämnda synpunkt anför även Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och Svenska bostadskreditkassan. De framhåller, att lånefinansiering

av gemensamhetsanläggningar även framdeles lämpligen bör ske genom separat

belåning av de anslutna fastigheterna och att den inskjutna förmånsrätten,

med den begränsning som enligt kassornas mening bör ges åt densamma,

därigenom synes kunna undvaras helt.

Den föreslagna begränsningen av förmånsrättens giltighetstid

berörs i några yttranden.

Sveriges allmänna hypoteksbank finner det vara ägnat att inge betänkligheter

att några garantier inte finns för att den beräknade värdeökningen består

under hela den tid under vilken förmånsrätten får åtnjutas och framhåller,

att betydande svårigheter torde uppkomma för inteckningshavarna

att utöva kontroll över att anläggningen verkligen utförs och att underhållet

sker på tillbörligt sätt.

Några remissorgan gör i likhet med lagberedningen invändningar från

den synpunkten att ett oförändrat maximibelopp under hela giltighetstiden

kan medföra även vissa andra olägenheter. Svea hovrätt framhåller sålunda,

att ju längre tid som förflyter efter anläggningsbeslutet det blir desto svårare

att bedöma, till vilket belopp förmånsrätten kan komma att göras gällande

under återstående giltighetstid. Särskilt gäller detta med hänsyn till

det subsidiära ansvaret. Den osäkerhet som vållas därav måste, menar hovrätten,

exempelvis påverka en spekulant på fastigheten. Finns ett fastställt

belopp, för vilket förmånsrätt gäller, torde köparen vara benägen att räkna

med att hela detta belopp kan komma att tas ut ur fastigheten, även om endast

en mindre del av förmånsrättens giltighetstid återstår. Hovrätten anser

att, om bedömningen är oriktig, köparen på längre sikt gör en vinst med det

belopp varmed köpeskillingen objektivt sett bort ökas. Sker förvärvet vid

exekutiv auktion, torde ovissheten om den reella belastningen på fastigheten

i allmänhet gå ut över inteckningshavarna. Hovrätten förordar att förmånsrätten

får gälla för ett successivt minskande belopp. Förmånsrätten bör då

anknytas till en avskrivningsplan för anläggningen, i förekommande fall

till särskilda avskrivningsplaner exempelvis för byggnader och maskiner.

Det belopp för vilket förmånsrätt ursprungligen gäller minskas därvid årligen

med ett lämpligt avskrivningsbelopp, till dess anläggningen kan beräknas

vara helt avskriven och någon förmånsrätt inte vidare skall äga

rum. Av naturliga skäl bör förmånsrätten ej gälla under alltför lång tid

och det synes därför lämpligt att i detta hänseende räkna med kortare avskrivningstid

än som i och för sig är ekonomiskt försvarligt. Förmånsrät
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

tens närmare omfattning i det enskilda fallet får liksom enligt kommitténs

förslag bestämmas i anläggningsbeslutet.

Ett system med successiv minskning av förmånsrättsbeloppet förordas

även av länsstyrelsen i Östergötlands län och av Svenska försäkringsbolags

riksförbund, som uttalar att förslaget i första hand för låntagarna innebär

att de inte kan utnyttja de »ägarehypotek» som uppkommer genom amortering

och att ett ytterligare argument för successiv nedskrivning av förmånsrätten

är att långivarna regelmässigt tillämpar skilda räntesatser, beroende

på lånets placering inom olika skikt av taxeringsvärdet.

Lagberedningen är inne på samma linje. En tänkbar möjlighet att undanröja

en del av de värsta olägenheterna med kommitténs förslag är sålunda

enligt beredningen att efter mönster av lagen om kronans förmånsrätt för avdikningslån

bestämma årliga annuiteter som antecknas vid inskrivningen.

Andra jämkningar föreslås också. Bostadsstyrelsen anser, att förmånsrätten

för sådana bidragsfordringar som avser underhålls- och driftskostnader

bör bringas i överensstämmelse med 17 kap. 6 § handelsbalken såtillvida,

att förmånsrätten inte skall gälla, när beloppet stått oguldet längre tid än ett

år efter förfallodagen. Svenska bankföreningen yrkar komplettering med bestämmelser,

att anmäld förmånsrätt kan helt eller delvis avanmälas av samfällighetens

styrelse. Därigenom kan delägarna, efter hand som anläggningskostnaderna

amorteras, få ökat utrymme för att utnyttja sina fastigheter

som kreditunderlag. Samma anordning förordas av Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan. De uttalar att,

om kassornas förslag att förmånsrätt skall få åtnjutas endast för fordran

som härrör ur anläggningskostnaderna vinner gehör, förmånsrätten inte

längre torde tjäna något behov, sedan dessa kostnader täckts genom separatbelåning

av fastigheterna. Behov av en möjlighet att låta ur fastighetsboken

avföra anteckning om förmånsrätt torde för övrigt också föreligga,

om samfälligheten av någon anledning skulle komma att upplösas. Svenska

sparbanksföreningen önskar en möjlighet att avföra anteckningen, när förmånsrätten

upphört att gälla.

Svenska försäkringsbolags riksförbund erinrar om vissa problem i anslutning

till pantsättning av värdehandlingar inom den s. k. livförsäkringsfonden

(274 och 276 §§ lagen om försäkringsrörelse). Bland sådana värdehandlingar

får ingå inteckningslån inom två tredjedelar av taxeringsvärdet. Förbundet

anser, att inskrivning av en sådan förmånsrätt som förslaget innehåller

uppenbart kommer att försämra inteckningslånens läge. Detta medför

administrativa besvär med justering av räntesatser och omfördelning av de

pantsatta tillgångarna. Förbundet påpekar vidare, att förmånsrätten inte omfattar

ränta på lånat belopp, och uttalar, att det av praktiska skäl synes böra

ske en modifikation av förslaget så att t. ex. två ars ränta på lånfången summa

kommer att omfattas av förmånsrätten.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Knngl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Departementschefen

Allmänt

Våra dagars bebyggelseutveckling präglas i åtskilliga hänseenden av nya

värderingar både i fråga om markens användning för skilda ändamål och

beträffande sättet att realisera dessa ändamål. Framför allt ställer tätbebyggelsen

ökade krav på att tillgänglig mark utnyttjas rationellt. Detta medför

ökat behov av planläggning och av större möjligheter att få fastställda

planer snabbt genomförda. Även inom glesbebyggelse framtvingar näringslivets

strukturomvandling och befolkningsomflyttningen från landsbygd till

tätorter en förändrad syn på frågan, hur fastighetsbeståndet bör vara beskaffat

för att utnyttjas på bästa sätt.

Ett utmärkande drag i utvecklingen är, att fastigheterna i högre eller

lägre grad blir beroende av varandra och av tillgången till nyttigheter, som

inte står till buds inom de egna gränserna. En strävan till samverkan över

fastighetsgränserna gör sig gällande som medför behov av fasta anläggningar

för gemensamt bruk vid sidan av de anordningar som inrättas genom

kommunens försorg, såsom gator, andra allmänna platser, allmänna

vatten- och avloppsanläggningar m. fl. Sådana gemensamhetsanläggningar

som nu är i fråga utgör inte någon nyhet utan har förekommit sedan

gammalt både i städerna och på landsbygden. Intresset av gemensamhetsanläggningar

har emellertid på senare tid blivit starkare än tidigare och

kommit att inriktas på ändamål som tidigare mera sällan tillgodosågs genom

samgående. Företeelsen torde få ses som en följd av den stadsbyggnadstekniska

utvecklingen över huvud och framför allt de ökade kraven på

rationellt utnyttjande av tillgänglig mark. Genom samverkan kan också

vinnas betydande kostnadsbesparingar.

Behovet av samverkan gör sig gällande både vid nyexploatering av obebyggd

mark och vid sanering av redan bebyggda områden framför allt i

städer och andra tätorter. En viktig grupp av gemensamhetsanläggningar

inom tätbebyggelse betingas av biltrafikens utveckling. Inom byggnadskvarteren

behövs ofta gemensamma utfarter från de särskilda tomterna

till gatunätet liksom förbindelser mellan tomterna inbördes. Vidare är

parkeringsproblemet särskilt aktuellt. Efterfrågan på uppställningsplatser

för bilar har stigit i en utsträckning som inte på långt när motsvaras av

tillgången på parkeringsplatser och garage. Parkeringsfrågan utreds för närvarande

i hela sin vidd genom den år 1960 tillsatta parkeringskommittén

men bör uppmärksammas även i förevarande sammanhang. Ett annat betydelsefullt

ändamål som kan vara ägnat att främjas genom samverkan

är anordnande av lekplatser för barnen. Behovet av sådana platser avskilda

från utrymmen för trafik och parkering kan göra det nödvändigt

med anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter. Andra be
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

hov som lämpligen kan tillgodoses genom samverkan är gårdsutrymmen

för olika ändamål, såsom för mattpiskning, vädring av kläder eller vila

och rekreation eller för att främja goda ljusförhållanden eller liknande

önskemål.

Även ledningar av olika slag är ofta till nytta för flera fastigheter samtidigt.

Gemensamma ledningar för vattenförsörjning, avlopp, elektricitet

och liknande ändamål förekommer sedan länge. De är i regel anordnade

genom det allmännas försorg. På senare tid har emellertid i stor utsträckning

tillkommit gemensamma ledningar även i enskild regi. Tunnlar

(kulvertar) för ledningar av olika slag anordnas också genom samgående

mellan flera fastigheter. De förläggs ofta till utrymmet under gata. Vanliga

gemensamma anläggningar är vidare sådana för värme och varmvatten.

Andra exempel utgör tvättstugor, bastuanläggningar, ventilationssystem och

kylanläggningar. Där bebyggelse sker under grundvattennivån uppkommer

särskilda problem i den mån källarlokaler eller andra djupt liggande utrymmen

inte kan hållas torra genom permanent bortpumpning av grundvatten,

dag- eller dräneringsvatten. Anordningar för att isolera sådana utrymmen

från vattnet utförs ofta gemensamt för flera fastigheter.

Vid sidan av nu nämnda typer, vilka så gott som uteslutande är hänförliga

till tätbebyggelse, kan nämnas sådana till landsbygden hänförliga anläggningar

som lagrings- och torkutrymmen, maskincentraler in. m. för jordbruket,

liksom elektriska anläggningar, badhus och bryggor.

Gemensamhetsanläggningar av de slag jag nu har nämnt är av stor praktisk

och ekonomisk betydelse. Det är därför angeläget att rättsordningen

innehåller för sådana anläggningar lämpade regler, vilka motsvarar de krav

som skäligen bör uppställas för att tillgodose allmänna och enskilda intressen.

Som framgår av kommitténs framställning torde gällande rätt på

detta område inte uppfylla sådana krav. Detta synes ha lett till att gemensamhetsanläggningar

inte har kommit till stånd i önskvärd omfattning och

till att i den mån anläggningar har inrättats tillämpningssvårigheter och

risk för rättsförluster har uppkommit. Enligt kommittén föreligger ett

starkt behov av nya, mera tidsenliga regler, avsedda att lösa de särskilda

problem som uppkommer vid samverkan av här ifrågavarande slag. Denna

uppfattning har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen och

jag vill också för egen del ansluta mig därtill.

Den av kommittén föreslagna regleringen synes i väsentliga delar innefatta

en realistisk avvägning mellan allmänna och enskilda intressen på detta

område. Förslaget har också bemötts övervägande positivt under remissbehandlingen,

och kommitténs lösningar av huvudfrågorna har godtagits

av det stora flertalet remissinstanser. Jag anser förslaget väl ägnat att

läggas till grund för lagstiftning.

I några remissyttranden bär anförts betänkligheter mot att en lagstiftning

om gemensamhetsanläggningar genomförs före tillkomsten av en ny

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

jordabalk. Jag kan inte dela denna uppfattning. Nu förevarande förslag har

utarbetats fristående från jordabalksförlaget och tillgodoser ett starkt behov,

önskemål om att lagstiftningen kommer till stånd utan dröjsmål har också

framförts av åtskilliga remissinstanser. Jag anser det därför inte tillrådligt

att avvakta jordabalksförslagets genomförande. Inte heller av hänsyn till

nya regler om fastighetsbildning eller om parkering finner jag ett uppskov

påkallat. Jag ansluter mig vidare till kommitténs uppfattning, att varken

ändringar i byggnadslagstiftningen eller jämkningar i andra offentligrättsliga

regler, som är av betydelse för inrättande av gemensamhetsanläggningar,

behöver ske i detta sammanhang. Till de problem angående gemensamma

utfarter som har behandlats av fastighetsbildningskommittén i betänkandet

»Nya medel för plangenomförande» (SOU 1963: 78) och som har berörts i

några remissyttranden över det nu aktuella betänkandet får jag anledning

återkomma i annat sammanhang.

I fråga om lagstiftningens föremål synes till en början allmän

enighet råda om att den nya regleringen inte skall avse vare sig sådana

anläggningar som det allmänna bär ansvaret för eller sådana som omfattas

av redan gällande speciallagstiftning. Däremot råder delade meningar i frågan,

om en ny lagstiftning skall som kommittén har föreslagit göras tillämplig

på alla slag av gemensamhetsanläggningar i övrigt eller om den skall begränsas

till vissa särskilt angivna typer. I några remissyttranden har sålunda

ifrågasatts, om inte lagstiftningen borde inskränkas till ett fåtal anläggningstyper,

för vilka en reglering framstår som särskilt angelägen.

Vid bedömande av denna fråga måste beaktas, att flertalet typer av anläggningar

som förekommer inom tätorterna redan nu torde betraktas som

mer eller mindre oumbärliga för stora delar av bebyggelsen där. Tanken

att generellt utsträcka det allmännas ekonomiska ansvar till gemensamhetsanläggningar

av nu förevarande slag är enligt min mening inte realistisk.

Ä\en om ufvecklingen skulle leda till ökade kommunala åtaganden rörande

vissa anläggningstyper, synes en lagstiftning av nu ifrågavarande karaktär

inte kunna undvaras inom överskådlig tid. När det gäller att närmare bestämma

tillämpningsområdet möter betydande svårigheter att göra en angelägenhetsgradering

av skilda anläggningstyper och användningsområden.

De anläggningar som kommer i fråga är nämligen av skiftande slag och behovet

varierar med hänsyn både till ändamålet och till de berörda fastigheternas

läge, beskaffenhet och användning. Det snabba tekniska framåtskridandet

kan på kort tid medföra helt nya typer av anläggningar och

samtidigt ändrade värderingar i fråga om sådana som redan finns. Som

exempel kan nämnas anläggningar för fritidsverksamhet. Sådana anses

numera erforderliga i en helt annan utsträckning än för endast några år

sedan. Om tillämpningsområdet begränsas till vissa särskilt angivna typer

av anläggningar, får man räkna med att utvecklingen kommer att föranleda

behov av tid efter annan återkommande lagändringar. Jag anser därför att

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

någon inskränkning i det av kommittén föreslagna tillämpningsområdet

inte bör ske. Det bakom nyssnämnda remisskritik liggande intresset att en

anläggning inte blir underkastad mera långtgående regler än som är nödvändigt

synes kunna tillgodoses genom en differentiering av bestämmelserna

på lämpligt sätt. Jag vill också erinra om de ytterligare möjligheter till

samverkan som skapas genom det nya institutet samfällighetsrätt enligt det

förslag till jordabalk som jag inom kort kommer att anmäla för remiss till

lagrådet.

Även kommitténs ståndpunkt att inte föreslå någon inskränkning i lagstiftningens

regionala tillämplighet har med endast få undantag godtagits

av remissinstanserna. Att lagstiftningen skall vara tillämplig inom tätbebyggelse

kan det inte råda någon tvekan om. Ett visst behov av lagregler

torde som kommittén anfört finnas även för områden med glesbebyggelse,

låt vara att det inte är lika starkt där som inom tätbebyggelse. Att intressegemenskapen

mellan fastigheterna i allmänhet är mindre framträdande i

glesbygderna har beaktats genom att reglerna där föreslås bli mindre långtgående.

Förslaget innebär sålunda, att anläggningar utom detaljplaneområden

skall kunna inrättas endast efter frivillig överenskommelse. Härigenom

reduceras avsevärt betydelsen av de invändningar som grundas pa att

jordbrukets anläggningar fullgör helt andra funktioner än övriga hithörande

typer och att reglerna för dem bör medge en smidigare anpassning

till ändrad produktionsinriktning än kommittéförslaget möjliggör. Att märka

är vidare, att förslaget även i denna del har tillstyrkts av det övervägande

antalet remissinstanser, av vilka flera uttryckligen har framhållit betydelsen

av ett starkt sakrättsskydd även för gemensamhetsanläggningar inom

jordbruket. Med hänsyn härtill finner jag det inte lämpligt att från lagstiftningens

tillämpning utestänga någon kategori av fastighetsägare som

önskar en gemenskap med de rättsverkningar, främst i sakrättsligt hänsenende,

som förslaget innebär. Inte heller anser jag de erinringar bärande som

tar sikte på att förslaget skulle på ett olämpligt sätt föregripa erforderlig

planläggning. Jag vill här hänvisa till de vidsträckta möjligheter förslaget

ger samhället att förhindra anläggningar som är olämpliga från allmän

synpunkt.

I fråga om lagstiftningens föremål vill jag i övrigt peka på det av kommittén

föreslagna kravet, att anläggningen skall vara av stadigvarande betydelse

för två eller flera fastigheter. De ändamål anläggningarna är avsedda

att tjäna sammanfaller väsentligen med dem som nu utmärker servitutet

och som enligt lagberedningens förslag till jordabalk skall kunna tillgodoses

genom servitut eller det nya institutet samfällighetsrätt. Även för dessa

rättigheter liksom vissa andra därmed jämförliga särskilda rättigheter är

utmärkande att de skall tjäna ändamål av stadigvarande betydelse för fast

egendom. Av särskilt intresse i detta sammanhang är den av lagberedningen

föreslagna samfällighetsrätten. Som redan har framgått sammanfal
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ler tillämpningsområdet för samfällighetsrätten i jordabalksförslaget till väsentliga

delar med tillämpningsområdet för den nu ifrågavarande lagstiftningen

om gemensamhetsanläggningar. Vissa skiljaktigheter föreligger dock

mellan de båda förslagen. Främst märks, att jordabalksförslaget avser enbart

frivillig samverkan och sålunda har uteslutande privaträttslig karaktär.

Kommitténs förslag är visserligen också av privaträttslig natur men har

dessutom vissa offentligrättsliga inslag, framför allt genom det inflytande

som tillerkänns byggnadsnämnden. Lagberedningens samfällighetsinstitut

förutsätter inte för sin tillämpning någon objektiv materiell prövning genom

något det allmännas organ. Delaktigheten i företaget kan därför inte garanteras

ligga med bästa rätt i de anslutna fastigheterna utan får det förmånsrättsläge

som i varje särskilt fall kan tillkomma den på grund av inskrivning.

I dessa hänseenden erbjuder kommitténs förslag en mera omfattande

och långtgående reglering. Nämnda skiljaktigheter förlänar de båda

instituten olika karaktär. Fastän de till stor del är avsedda att tjäna samma

syften torde de komma att behövas vid sidan av varandra. Flertalet

skiljaktigheter mellan förslagen i delar där överensstämmelse bör kunna

råda, såsom i fråga om de associationsrättsliga bestämmelserna om samfällighet,

kan elimineras. Jag finner det därför inte behöva befaras att

rättsreglerna, såsom uttalats i vissa yttranden, blir alltför komplicerade

och svåra att överblicka genom att två regelkomplex kommer att gälla vid

sidan av varandra.

Såvitt angår lagstiftningens allmänna karaktär har flertalet remissinstanser

biträtt kommitténs förslag till en övervägande privaträttslig

reglering.

Från några håll har under remissbehandlingen emellertid anförts, att behovet

av sådana anläggningar som förslaget avser bör tillgodoses genom det

offentligas forsorg. Även om det inte kan uteslutas att förutsättningar för

ett vidgat kommunalt engagemang kan vara för handen i några fall, är

enligt min mening tiden inte mogen för en lagstiftning som generellt ålägger

kommunerna att ombesörja eller ekonomiskt svara för gemensamhetsanläggningar

av hithörande slag. Fn sådan lagstiftning torde inte heller vara

påkallad från den synpunkten att anläggningarna annars inte kan förväntas

komma till stånd i tillräcklig omfattning eller med nöjaktig garanti för den

fortsatta verksamheten. Farhågor i denna riktning vinner inte stöd i erfarenheterna

från den samverkan som redan bedrivs utan stöd av särskilda

regler eller från tillämpningen av gällande samverkansregler inom speciallagstiftningen

på vissa närbesläktade områden. Visserligen medför den föreslagna

lagstiftningen i många fall betydligt större krav på delägarna än som

nu vanligen ställs i fråga om deras ekonomiska ansvar. Riskerna för rättslorluster

kan emellertid som framgår av kommitténs förslag motverkas genom

särskilda anordningar. Jag vill därför även i denna del biträda kommitténs

ståndpunkt.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Mcij.ts proposition nr 128 år 1966

Förslagets utformning på privaträttslig grund innebär emellertid inte, att

viktiga allmänna intressen lämnas utan beaktande. Som jag redan har

nämnt utmärks förslaget av vissa offentligrättsliga drag. Jag vill också helt

allmänt ansluta mig till tanken, att fråga om inrättandet av en geinensainhetsanläggning

prövas vid särskild förrättning efter en noggrann avvägning

mellan allmänna och enskilda intressen. Det gäller att tillgodose de enskilda

fastighetsägarnas behov av samgående på sådant sätt att det är

förenligt med viktiga allmänna intressen. Denna inriktning hos förslaget

motsägs inte av den betydelse förslaget kan få som medel att genomföra

bebyggelseplanering och därmed även sanering av äldre byggnadsbestånd.

Förslagets betydelse för saneringsändamål bör dock inte överskattas. Endast

i begränsad omfattning torde nämligen saneringssyftet kunna tillgodoses

enbart genom inrättande av gemensamhetsanläggning. Däremot

kan pekas på de stora fördelar som förslaget medför såtillvida som det

allmännas insatser i åtskilliga fall kan avsevärt inskränkas, t. ex. genom

att markinlösen enligt 45 § byggnadslagen kan undvikas. Kommunens

resurser kan därigenom komma andra angelägna ändamål till godo. Men

även för den enskilde torde anslutning till en gemensamhetsanläggning

oftast framstå som ett gynnsamt alternativ till tvångsinlösen från det

allmännas sida.

I några yttranden har vidare påpekats risken för eu övervältring från

kommunerna på de enskilda fastighetsägarna av ansvaret för vissa geinensamhetsanläggningar.

En sådan övervältring skulle kunna ske t. ex. genom

att stadsplanerna utformas med mycket stora byggnadskvarter och endast

ett fåtal gator, så att det blir nödvändigt med ett större nät av enskilda förbindelseleder

inom kvarteren än som är normalt. Härtill vill jag framhålla,

att en sådan plan kan vara mindre väl förenlig med byggnadslagstiftningen

och att därför vid fastställelseprövningen särskild uppmärksamhet bör

ägnas åt berörda frågeställning. Att tendenser i angivna riktning framträder

kan inte uteslutas, och fastighetsägarna inom området kan därför

ibland få särskild anledning att bevaka sina intressen. Varken detta förhållande

eller den omständigheten att prövningen i ärende om planfastställelse

kan bli mera maktpåliggande bör enligt min mening förhindra

förslagets genomförande. Ofta träffas för övrigt avtal mellan markägaren

och kommunen om exploateringen i de här aktuella fallen.

Någon anledning att för närvarande utöver kommitténs förslag ge det

allmänna medel att tvångsvis genomdriva sådana gemensamhetsanläggningar

som de enskilda skall bära det fulla ekonomiska ansvaret för anser

jag inte föreligga. I den mån en lösning efter de av kommittén uppdragna

riktlinjerna visar sig otillräcklig står expropriation eller inlösen enligt

byggnadslagen till buds.

Beträffande den lagtekniska utformningen ansluter jag mig

till kommitténs ståndpunkt att erforderliga bestämmelser bör upptas i en ny

4 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 128

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

fristående lag. Jag finner det också lämpligt att frågorna om förmånsrätt

för fordran på bidrag från de till en gemensamhetsanläggning anslutna fastigheterna

skiljs ut från övriga bestämmelser och behandlas i en lag för sig i

överensstämmelse med vad som tidigare har skett i liknande lagstiftningsfrågor.

Den sakrättsliga konstruktionen

Av kommitténs utredning och remissbehandlingen framgår att avsaknaden

av sakrättslig anknytning mellan en gemensamhetsanläggning och de

därtill anslutna fastigheterna utgör en av bristerna i gällande rätt. Garantier

bör därför skapas för att anläggningen står till de berörda fastigheternas

förfogande så länge behov föreligger. Kommitténs förslag innebär också, att

den sakrättsliga anknytningen får sådan styrka att sambandet mellan anläggningen

och de anslutna fastigheterna inte kan brytas annat än om en

objektiv prövning visar att tillräckliga skäl inte längre finns för gemenskapens

upprätthållande. Detta möjliggörs genom att anläggningens inrättande

sker på grundval av prövning och beslut vid föiTättning av därtill förordnad

förrättningsman. Rätten till utrymme för den gemensamma anläggningen

får liksom andra servitutsrättigheter som tillskapas genom förrättning,

t. ex. jorddelningsservitut och rätt till enskild väg, bästa rätt i den fastighet

på vilken anläggningen är belägen. Varje ansluten fastighets delaktighet

i den gemensamma anläggningen med därtill knutna rättigheter och

skyldigheter är vidare enligt den föreslagna lagen förenad med äganderätten

till fastigheten och kvarstår sålunda även efter fastighetens försäljning på

exekutiv auktion. Till denna regel ansluter sig särskilda bestämmelser om

att de bidrag till företaget som åvilar delägarna i samfällighet, vilken är

organiserad som juridisk person, häftar vid resp. fastigheter med förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, dvs. med rätt framför inteckningar.

Dessa sakrättsliga verkningar ger varje delägare trygghet för att

den krets av fastigheter som bildar det ekonomiska underlaget för anläggningen

i princip står kvar för framtiden. Därmed elimineras bl. a.

risken för en oförutsedd ökning av bidragsskyldigheten. Tillgången till

den gemensamma anläggningen är i förening med en sådan stark sakrättslig

anknytning ägnad att stärka delägarnas möjligheter att utnyttja

sina fastigheter som kreditobjekt. Eftersom fastigheterna kan förutsättas

i allmänhet stiga i värde genom anläggningens inrättande, skapas utrymme

för kredit som i regel åtminstone motsvarar kostnaderna för uppförande

av den gemensamma anläggningen. Med en sådan lösning av det

sakrättsliga problemet förenar förslaget vissa regler till skydd för den

som har begränsad rätt till fastigheten. Det krävs sålunda antingen att de

förpliktelser som en anslutning medför är väsentligen utan betydelse för

sådan rättshavares rätt eller att han godkänner anslutningen. Förslaget

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

upptar därjämte regler om publicitet angående gemensamhetsbildningen

genom anteckning i fastighetsboken. Spekulanter på fastigheterna och tilltänkta

långivare får därigenom erforderliga upplysningar för sin prövning

av fastighetens värde som överlåtelse- eller kreditobjekt.

Flertalet remissinstanser har biträtt kommitténs förslag i dessa delar. De

invändningar som har kommit till uttryck i remissyttrandena går främst ut

på att risk föreligger för att det gemensamma företaget missköts eller att anläggningen

till följd av den snabba tekniska utvecklingen blir föråldrad och

oekonomisk. Farhågor av detta slag bör emellertid inte överdrivas och de

motsägs också av erfarenheterna från samverkan på angränsande specialreglerade

områden. Visserligen kan sådana anläggningar som det nu är

fråga om många gånger bli betydligt mera kapitalkrävande än t. ex. en

gemensam väg, men de risker som kan följa därav torde ha blivit tillbörligt

beaktade genom särskilda bestämmelser till skydd för delägarminoriteten.

Jag vill också erinra om de möjligheter som finns till omprövning av

företaget vid ny förrättning, när ändrade förhållanden inträder. Helt torde

väl de anmärkta riskerna inte kunna undvikas. En viss mindre risk måste

emellertid enligt min mening godtas med hänsyn till de väsentliga fördelar

från allmän och enskild synpunkt som normalt står att vinna med ett

samgående i hithörande angelägenheter. Jag ansluter mig därför liksom

flertalet remissinstanser till kommitténs förslag i denna del.

I några yttranden förordas sådan differentiering av sakrättsskyddet att

mindre komplicerade fall, där i regel frivillig uppgörelse kan nås, får följa

enklare regler, utformade lämpligen i överensstämmelse med jordabalksförslaget.

Genom inskrivning eller genom förbehåll vid överlåtelse skulle

för dessa fall en begränsad sakrättslig verkan kunna åstadkommas utan förrättning.

En sådan ordning skulle emellertid innebära, att man fick två

system av väsentligt olika innehåll både i fråga om de materiellträttsliga

reglerna och beträffande reglerna om förfarandet. Detta synes göra lagstiftningen

onödigt komplicerad. Jag vill också påpeka att en förrättning

i okomplicerade fall kan genomföras både snabbt och enkelt. Enligt min

mening finns därför inte skäl att komplettera kommitténs förslag med särskilda

regler för nyssnämnda fall. När frivillig överenskommelse kan träffas

och en begränsad sakrättsverkan anses till fyllest torde för övrigt det

samfällighetsinstitut som jag ämnar föreslå i jordabalken med fördel kunna

användas.

Behovet av tvångsregler

Det är självfallet önskvärt, att inrättandet av en gemensamhetsanläggning

grundas på en överenskommelse mellan alla berörda fastighetsägare.

Med hänsyn till de många olika intressen som kan göra sig gällande här

måste man emellertid räkna med att fullständig samstämmighet inte kan

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

uppnås i alla lägen, där ett samgående objektivt sett ter sig fördelaktigt

för alla berörda parter. Det synes olägligt om en från allmän synpunkt

ändamålsenlig bebyggelseutveckling skulle hindras endast därför att någon

fastighetsägare av oförstånd eller av mer eller mindre ovidkommande

skäl motsätter sig ett samgående som är till nytta både för honom själv

och för andra. Bestämmelser torde därför böra införas som gör det möjligt

att i vissa fall inrätta en gemensamhetsanläggning även när enighet

inte kan uppnås. Tvångsregler av detta slag bör emellertid inte gå längre

än som fordras för att de skall tillgodose enskilda intressen. De skall således

inte syfta till att främja önskemål från det allmännas sida som går

därutöver. Något det allmännas organ eller annan utomstående skall t. ex.

inte kunna framtvinga en anläggning som vissa enskilda fastighetsägare

ensamma skall svara för. En tvångsreglering bör för att vara effektiv avse

både möjligheten att ta i anspråk utrymme som fordras för en gemensamhetsanläggning

och möjligheten att ansluta en fastighet till anläggningen.

I det förra hänseendet har kommittén föreslagit regler enligt vilka en servitutsrätt

skall kunna upplåtas för att säkra erforderligt utrymme för anläggningen.

Sådana regler har motsvarighet i gällande speciallagstiftning på

angränsande områden och är behövliga även här. I likhet med flertalet remissinstanser

ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag i denna

del. Frågan om en fastighets anslutning mot ägarens bestridande bör som

kommittén och flertalet remissinstanser förordat bedömas med hänsyn till

anläggningens betydelse för fastigheten. Anslutningsfrågan bör vidare lösas

enhetligt för samtliga anläggningstyper. En differentiering av regeln

med hänsyn till varje särskild typs angelägenhetsgrad synes varken behövlig

eller möjlig. Av vad jag tidigare anfört torde framgå, att jag avvisar

tanken på ett kommunalt ansvar för dessa gemensamlietsanläggningar

som ett generellt alternativ till tvångsregler av förevarande slag.

Kommittén har föreslagit en begränsning av tvångsanslutningsreglernas

tillämplighet till områden med stadsplan eller byggnadsplan. Mot denna begränsning

har i några yttranden framförts invändningen, att den är för snäv

med hänsyn till att detaljplanläggningen för närvarande inte hinns med

inom alla områden, innan behovet av gemensamhetsanläggningar inträder.

Inom glesbebyggelse torde emellertid behovet av ett samgående endast sällan

vara så framträdande att en fastighetsägare bör kunna tvinga in en annan

i en gemensamhet som avses här. En begränsning synes därför erforderlig.

Att, som föreslås i några yttranden, därvid anknyta till begreppet

tätbebyggelse torde emellertid ge en alltför oklar gränsdragning i

detta sammanhang, eftersom begreppet tätbebyggelse är knutet just till

nödvändigheten av särskilda anordningar för att tillgodose gemensamma behov.

Den av kommittén föreslagna och av flertalet remissinstanser godtagna

lösningen att anknyta till stadsplan eller byggnadsplan synes däremot

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 101

innebära en både sakligt tillfredsställande och klar avgränsning, som jag vill

ansluta mig till.

Kommittén har vidare föreslagit, att tvångsanslutning inte får ske utan

alt förslag därom framställs eller biträds av ägare till annan fastighet,

som skall anslutas till anläggningen. På denna punkt råder delade meningar

bland remissinstanserna. I några yttranden åberopas behovet av rättsskydd

för den enskilde till stöd för krav på majoritet av berörda fastighetsägare

för att eu tvångsanslutning skall få ske. Jag vill här liksom flera remissinstanser

erinra om de av kommittén påpekade svårigheterna att fullt

godtagbart ange hur en majoritet skall beräknas. Vidare kan ett majoritetskrav

lätt leda till att de sakliga skälen för en tvångsanslutning blir undanskymda

och i stället vunnen majoritet uppfattas som avgörande. För den

enskildes rättsskydd torde det vara av större vikt att en objektiv prövning

sker av de materiella villkoren för tvångsanslutning. Jag biträder därför i

likhet med flertalet remissorgan kommitténs förslag i denna del. Däremot

kan jag, som redan torde ha framgått, inte ansluta mig till det i några yttranden

framförda önskemålet, att en tvångsanslutning skall kunna ske utan

att någon av de övriga fastighetsägarna önskar det. En sådan bestämmelse

skulle komma i strid med den övervägande privaträttsliga karaktär reglerna

bör äga.

Prövningsförfarandet

De sakrättsliga verkningar som enligt det förut sagda bör t Öl j a med en

gemensamhetsanläggning liksom möjligheterna till tvångsanslutning föiutsätter

en prövning genom myndighet. I likhet med kommittén och flei talet

remissinstanser anser jag att denna prövning bör ske vid en offentlig förrättning

i överensstämmelse med vad som nu gäller på angränsande områden.

Denna prövningsform torde vara den lämpligaste även för hithörande

frågor. I några remissyttranden uttalas dock farhagor för att tillräckligt

antal förrättningsmän med erforderlig kompetens inte skall stå till förfogande.

Dessa farhågor torde vara överdrivna. Som förrättningsmän kommer

i första hand i fråga lantmätare, mätningsmän och andra som är förordnade

för fastighetsbildningsåtgärder. De har i regel förvärvat omfattande

erfarenhet från andra liknande förrättningar, t. ex. enligt lagen om

enskilda vägar, och torde snart bli förtrogna med de nya problem som den

nu ifrågavarande lagstiftningen medför. Jag ansluter mig därför till kommitténs

förslag. Jag anser också liksom kommittén, att samtliga uppkommande

frågor av privaträttslig natur bör prövas vid förrättningen och att

inte några spörsmål, t. ex. om upplåtelse av utrymme för anläggningen

eller om ersättning för sådan upplåtelse, skall hänskjutas till exproprialionsdomstol

eller annan instans. Den i förslaget upptagna möjligheten att

föra talan mot förrättningen hos ägodeluingsrätlen innebär en ytterligare

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

garanti för att rättssäkerhetssynpunkterna blir beaktade. Inte heller vill

jag förorda att, som ifrågasatts under remissbehandlingen, reglerna differentieras

så att frivilliga överenskommelser kan få åsyftad sakrättsverkan

utan förrättning men efter fastställelse av inskrivningsdomaren.

Att jag således helt biträder kommittéförslaget i förevarande del hindrar

inte att jag anser, att den kritik som har förts fram vid remissbehandlingen

bör beaktas så långt möjligt inom ramen för förslaget. I enlighet med vad

lantmateristyrelsen anfört bör sålunda för att stärka förrättningsmännens

kompetens råd och anvisningar utarbetas och kurser anordnas. Det torde

kunna förväntas, att en enkel och praktisk förrättningsmetodik utvecklas

allteftersom erfarenheter vinns.

Enligt kommittéförslaget får byggnadsnämnden ett bestämmande inflytande

på förrättningen såtillvida att den kan hindra att den sökta anläggningen

kommer till stånd. Däremot kan den inte framtvinga en anläggning.

Denna ståndpunkt har godtagits av flertalet remissorgan. Även jag anser angeläget

att byggnadsnämnden i egenskap av företrädare för kommunens bebySoelseP°litiska

strävanden erhåller ett starkt inflytande på prövningen.

De möjligheter byggnadslagstiftningen tillhandahåller är som kommittén

närmare har utvecklat inte till fyllest.

Från en del håll har dock gjorts gällande, att byggnadsnämnden tilldelas

en alltför passiv roll. Det har också under remissbehandlingen anförts,

alt byggnadsnämndens ställning enligt förslaget är alltför stark. I samband

därmed har bl. a. sagts, att nämnden på vissa orter saknar kompetent

personal för att bedöma hithörande frågor. Jag finner för min del

att kommitténs avvägning på denna punkt bör godtas. GemensamhetsanläS8mn§

bör inte kunna framtvingas mot alla berörda fastighetsägares

vilja. Inte heller finns det skäl att generellt inskränka nämndens inflytande

eller att begränsa dess medbestämmanderätt till vissa planområden

eller till anläggningar utanför jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig

näring. Med en sådan begränsning skulle nämndens möjligheter att påverka

bebyggelseutvecklingen bli alltför beskurna. En senare planläggning

skulle kunna föregripas och strävandena att åstadkomma en från

allmän synpunkt lämplig tätbebyggelse skulle kunna motverkas.

1 överensstämmelse med vad som har framhållits i några remissyttranden

vill jag betona vikten av att prövningen samordnas med planläggningsarbetet.

Det är sålunda av betydelse, att man vid utformning av sådan detaljplan

som förutsätter inrättande av gemensamhetsanläggning beaktar

möjligheterna att få planen genomförd inom skälig tid även såvitt det gäller

denna anläggning. Redan vid planläggningsarbetet bör därför undersökas

vilka förutsättningar som finns för anläggningens inrättande. En sådan

samordning kan ske utan stöd av lagbestämmelser. En sammankoppling

även i formellt hänseende torde däremot f. n. inte kunna ske, eftersom

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

en sådan ordning skulle komma i konflikt med viktiga allmänna principer

i byggnadslagstiftningen.

Under remissbehandlingen har också berörts frågan om samordning mellan

inrättandet av gemensamhetsanläggning och fastighetsbildningen. Behovet

av en ifrågasatt anläggning hänför sig ofta inte till den gällande fastighetsindelningen

utan till en planerad sådan. Självfallet måste i sådant

fall hänsyn tas till den planerade ändringen av fastighetsindelningen. Även

en sådan samordning kan enligt min mening ske utan särskilda lagregler.

Förrättningar för gemensamhetsanläggningens inrättande och för fastighetsbildningen

bör kunna genomföras parallellt, ofta av samma förrättningsman.

Att införa regler om formell sammankoppling av förrättningarna

möter däremot med nuvarande fastighetsbildningslagstiftning stora

svårigheter. Frågan kan komma i ett annat läge, om en ny fastighetsbildningslagstiftning

medför att fastighetsbildning till skillnad från vad som

nu gäller alltid skall ske vid förrättning. Jag är inte beredd att nu förorda

en ändring av förslaget på denna punkt. Inte heller anser jag mig i nuvarande

läge kunna biträda ett under remissbehandlingen framfört förslag,

att beslut om inrättande av gemensamhetsanläggning skall kunna göras

beroende av att viss ändrad fastighetsindelning kommer till stånd.

Förvaltningsformer

För omhänderhavande av en gemensamhetsanläggning har kommittén

föreslagit två alternativa förvaltningsformer — huvudmannaförvaltning

och samfällighetsbildning. Av dessa är den senare formen den vanliga inom

speciallagstiftningen. Erfarenheterna från närbesläktade rättsområden av

denna förvaltningsform är goda. Den bör också med en lämplig differentiering

av reglerna i huvudsaklig överensstämmelse med de av kommittén

givna riktlinjerna kunna i önskvärd mån anpassas till de skiftande behov

som här kan uppkomma i olika fall. I likhet med flertalet remissinstanser

ansluter jag mig därför i huvudsak till kommitténs förslag angående samfällighetsbildning.

Med huvudmannaalternativet har kommittén velat för frivilligfallen tillhandahålla

en lösning som medger de berörda fastighetsägarna stor valfrihet

när det gäller att närmare anordna förvaltningen. Åtminstone för

okomplicerade fall innebär denna form för andra deltagande parter än

huvudmannen normalt inte annan kontinuerlig medverkan än att de fullgör

sin bidragsskyldighet mot huvudmannen. Även i denna del har förslaget

lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. I åtskilliga remissyttranden

har dock framförts starka erinringar mot huvudmannaalternalivet.

För att mer än en förvaltningsform skall anses påkallad bör enligt min

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

mening fordras, att det beträffande olika slags gemensamhetsanläggningar

kan föreligga skilda behov och önskemål av sådan styrka att de motiverar

väsentligt skilda förvaltningsformer. Det av mig biträdda förslaget till samfällighetsbildning

öppnar emellertid möjlighet att anordna förvaltning genom

samtällighet på sådant sätt att det i praktiken nära nog överensstämmer

med huvudmannaalternativet. Styrelsen för samfälligheten kan sålunda

bestå av en enda person och möjlighet finns att besluta att stämma

skall hållas med flera års mellanrum. Ordningen behöver alltså inte bli

särskilt betungande. Ännu friare är möjligheterna att anordna förvaltning

genom samfällighet, om denna inte ges karaktär av juridisk person. Samfällighetsinstitutet

synes därför i erforderlig omfattning kunna tillgodose

behovet av smidiga regler i förevarande hänseende.

En olikhet mot samfällighetsalternativet som kan böra beaktas är, att

\id huvudmannaförvaltning anläggningen tillhör enbart huvudmannens fastighet,

medan den vid samfällighetsbildning tillhör samtliga anslutna fastighetei.

Denna olikhet synes dock ej ha någon större praktisk betydelse

med hänsyn till den starka sakrättsliga anknytning som enligt kommitténs

förslag skall gälla även vid huvudmannaalternativet. De anslutna fastighetei

nas kreditvärden torde sålunda inte påverkas av om den ena eller

andra formen kommer till användning. Från denna synpunkt står alltså

inte någon fördel att vinna med huvudmannaförvaltning.

Avtal om förvaltning genom huvudman innebär, att fastighetsägarnas

rättigheter och skyldigheter i detalj blir fastlagda från början och i princip

blir oförändrade under hela tiden för företagets bestånd. Kommittéförslaget

uppställer stränga förutsättningar för att avtalet skall få upphävas eller

andras. Det kan emellertid ifrågasättas om fördelarna av att samverkansfrågoina

salunda blir slutgiltigt reglerade redan vid företagets igångsättande

uppväger de olägenheter som följer av svårigheterna att få en ändring

till stånd, när ändrade förutsättningar har inträtt. Eftersom avtalet påverkar

fastigheternas kreditvärden, kan dessa olägenheter också drabba

inteekningshavare och likställda rättsägare. Den osäkerhet som sålunda är

föi enad med huvudmannainstitutet torde vara ägnad att minska dess praktiska

betydelse. Även i andra hänseenden anses olägenheter följa med huvudmannaformen.

Kommittéförslaget erbjuder en viss garanti för företagets

skötsel genom möjligheten att få syssloman förordnad för förvaltningen.

Värdet härav kan emellertid bli tämligen skenbart till följd av svårigheter

för sysslomannen att få medel till företaget och arvode för sitt uppdrag.

Dessa svårigheter, som blir särskilt framträdande i händelse av huvudmannens

konkurs, kan medföra obenägenhet att åta sig uppdrag som

syssloman. Särskilda problem uppkommer vidare vid omprövning av avtalet

om förvaltning genom huvudman, framför allt om det blir nödvändigt

att övergå från sådan förvaltning till samfällighetsbildning. För sådant

fall fordras vissa regler om skyldighet för samfälligheten alt utge er
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1966

sättning till huvudmannen med anledning av anläggningens övertagande

från denne. Dessa bestämmelser synes komplicerade och kan befaras ge

anledning till svårbedömda tvister. Konsekvenserna av att anläggningen

upphör att vara tillbehör till huvudmannens fastighet och i stället blir

tillbehör till de i samfälligheten ingående fastigheterna kan också vara

svåra att överblicka. Anläggningens övergång kan också medföra förändringar

i finansieringsmöjligheterna, exempelvis genom uppsägning av löpande

lån för räntehöjning eller annan förändring av villkoren.

En under remissbehandlingen påpekad fördel som skulle kunna vinnas

genom huvudmannaförvaltning är att därmed kan förenas möjlighet för

kommun att inträda som huvudman även när kommunen inte äger någon

av de berörda fastigheterna. En sådan ordning torde emellertid inte böra

komma i fråga, eftersom den skulle strida mot det privaträttsliga syftet

med den ifrågavarande lagstiftningen och dessutom nödvändiggöra avsteg

frän dess regler om sakrättsliga verkningar.

Med hänsyn till att några nämnvärda fördelar sålunda inte står att vinna

med alternativet huvudmannaförvaltning anser jag att lagstiftningen

inte bör betungas med denna form vid sidan av samfällighetsbildning. Som

jag antytt kan fastighetsägarna dock inom samfällighetsbildningens ram

träffa överenskommelse som i praktiken ger nära nog samma resultat som

huvudmannaförvaltning. En sådan överenskommelse kan naturligtvis också

innebära, att en kommun ombesörjer förvaltningen och detta även om kommunen

inte äger någon av de berörda fastigheterna.

Jag finner inte behov föreligga att, som föreslagits i ett remissyttrande,

införa en särskild beteckning för samfällighet enligt den nya lagen.

Finansieringsfrågan

För sådan samverkan som avses här krävs att erforderliga medel kan

anskaffas till anläggningens utförande och övriga med företaget förenade

kostnader. Kommittéförslaget ger därför i överensstämmelse med samfällighelslagstiftningen

på angränsande områden samfälligheten rätt att uttaxera

erforderliga medel från delägarna. Samfälligheten äger också inom

ramen för sina uppgifter ta upp lån och ingå andra förbindelser. Det ankommer

i sista hand på delägarna att infria dessa. Av betydelse är självfallet

att betryggande säkerhet kan skapas för att delägarna fullgör sin

skyldighet att betala förfallna bidrag.

Kommittéförslaget innebär inte bara att delägarna skall svara personligen

för sin bidragsskyldighet utan också att fullgörandet av denna skyldighet

säkerställs genom pant- och förmånsrätt i de anslutna fastigheterna

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, dvs. med rätt framför inteckningar. Förslaget

att de anslutna fastigheterna skall tjäna som säkerhet för bidragsskyldigheten

har knappast föranlett några invändningar. Däremot har det

4| liihang till riksdagens protokoll 19GU. 1 samt. Nr 12S

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

sätt på vilket problemet lösts i förslaget blivit utsatt för stark kritik på sina

håll. De allra flesta remissinstanserna och bland dem samtliga de företrädare

för fastighetskreditinrättningar som yttrat sig har dock i allt väsentligt

biträtt förslaget.

Som alternativ till kommitténs förslag framförs en ordning med vanlig

inteckningssäkerhet. Sådan säkerhet kan utnyttjas genom att varje delägare

överlämnar inteckning i sin fastighet till samfälligheten och denna

i sin tur använder inteckningen som säkerhet för lån hos tredje man. Separatbelåning

kan också tänkas ske sålunda, att varje delägare själv tar

lån mot inteckning och därefter överlämnar de upplånade medlen till samfälligheten.

Båda dessa tillvägagångssätt står till buds utan att särskilda

lagregler i ämnet fordras. En förutsättning är dock i normala fall, att de

anslutna fastigheternas kreditvärden har ökats genom anläggningens tillkomst.

Säkerhet genom inteckningar kan i princip alltid komma till användning,

när delägarna är ense om att tillhandahålla sådan i tillräcklig omfattning.

Företrädesvis torde detta tillvägagångssätt bli aktuellt vid exploatering

av obebyggd mark som från början är i en ägares hand. I andra fall kan

det möta svårigheter att få garantier för att inteckningssäkerhet tillhandahålls

i erforderlig omfattning. Som kommittén antytt är det över huvud

inte möjligt att skapa effektiva sanktioner vid delägares underlåtenhet att

lämna sådan säkerhet. Inte heller kan någon form av tvångsinteckning tillgripas,

eftersom det skulle nödvändiggöra djupgående ingrepp i centrala

regler inom intecknings- och utsökningsrätten och kräva ett omfattande

utredningsarbete, något som inte kan komma i fråga i detta jämförelsevis

begränsade sammanhang. Det synes därför inte återstå annat än att pröva

utvägen med särskild förmånsrätt framför intecknad gäld i enlighet med

kommitténs förslag.

De principiella invändningar som har gjorts mot denna lösning får vägas

mot behovet av en effektiv reglering. I detta hänseende är situationen enligt

min mening sådan att ändamålet med den föreslagna lagstiftningen inte

kan vinnas utan att de särskilda fastigheternas bidragsskyldighet säkerställs

med en pant- och förmånsrätt i fastigheterna framför inteckningar.

En från något håll framförd tanke på att i stället utnyttja kommunal kredit

eller borgen synes i nuvarande läge inte genomförbar. Vidare uppfyller

den av kommittén föreslagna ordningen enligt min mening de krav som

rimligen kan ställas på hänsyn till inteckningshavare och andra rättsägare.

Förmånsrätten har sålunda begränsats dels till ett på visst sätt bestämt

högsta belopp för varje ansluten fastighet och dels till att gälla en viss

längsta tid. Beloppet är så bestämt att den nedflyttning i förmånsrättsläge

som drabbar redan beviljade inteckningar kompenseras av den värdeökning

som gemensamhetsanläggningen kan beräknas medföra för de anslutna

fastigheterna. Tiden är så avpassad att nämnda värdeökning kan beräknas

bestå under hela denna tid. Genom dessa begränsningar och den publicitet

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 107

som föreslås i form av anteckning i fastighetsboken torde tillbörlig hänsyn

till innehavare av begränsad rätt till fastigheten vara iakttagen.

Mot förslaget har invänts, att det skulle väsentligt avvika från systematiken

i gällande förmånsrättsordning och att det med hänsyn till pågående

omarbetning av förmånsrättsreglerna i 17 kap. handelsbalken inte bör genomföras

nu. Härtill vill jag säga, att den föreslagna förmånsrätten ej är

uttryck för någon ny princip utan är av samma slag som den som nu tillkommer

vissa fordringar och andra förmåner enligt 17 kap. 6 § första stycket

handelsbalken. Den synes utan svårighet kunna inpassas i gällande

systematik. Den ifrågavarande lagstiftningen är avsedd att tillgodose ett

starkt praktiskt behov och kan inte anstå i väntan på den pågående översynen

av förmånsrättsordningen. Med smärre jämkningar i kommittéförslaget

— till vilka jag återkommer i specialmotiveringen — torde förmånsrättskonstruktionen

även kunna utan svårighet samordnas med gällande

utsökningsrättsliga bestämmelser.

Vad angår den under remissbehandlingen anmärkta risken för att de

kalkyler som läggs till grund för bestämmandet av gränserna för förmånsrättens

utövning visar sig felaktiga vill jag erinra om vad jag tidigare sagt

med anledning av de olägenheter som har ansetts följa av förslagets sakrättsliga

verkningar över huvud.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört ansluter jag mig i allt väsentligt till

den av kommittén föreslagna regleringen av förmånsrätten. Vissa jämkningar

synes dock böra ske. När det gäller begränsningen till visst högsta

belopp har kommittén föreslagit, att för varje ansluten fastighet gränsen

skall bestämmas till vad som belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden

för anläggningens utförande. Jag är ense med kommittén om en

sådan begränsning. Men i likhet med några remissinstanser anser jag, att regeln

bör kompletteras med en föreskrift om att beloppet inte i något fall

får överstiga den beräknade ökningen av fastighetens värde.

Någon ytterligare begränsning av förmånsrätten, så att den skulle få

avse enbart kostnader för anläggningens utförande, torde inte vara påkallad

av hänsyn till inteckningshavarnas säkerhet. En sådan ytterligare

begränsning torde inte heller vara praktiskt genomförbar. På denna punkt

ansluter jag mig till kommittén.

Under remissbehandlingen har också påtalats olägenheterna av att maximibeloppet

består oförändrat under förmånsrättens hela giltighetstid. Jag

vill instämma i de synpunkter som därvid har anförts om angelägenheten av

att gränsen för förmånsrättens utövning inte görs mera vidsträckt än nödvändigt.

I den mån behovet av förmånsrätten minskar eller bortfaller genom

inbetalningar av bidrag till företaget bör motsvarande kreditutrymme

kunna av fastighetsägaren utnyttjas för andra ändamål. Även för inteckningshavarna

är den av kommittén föreslagna ordningen till nackdel, i det

att deras säkerhet kommer i sämre läge än nödvändigt. Förhållandet kan

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

leda till att fastigheten vid exekutiv auktion måste säljas till det lägre pris

som bestäms med utgångspunkt från att förmånsrättsbeloppet till fullo

motsvaras av gäld. En försäljning skulle därför kunna leda till en oskälig

vinst för köparen på inteckningshavarnas eller — om köpesumman förslår

till deras förnöjande — säljarens bekostnad.

Olika metoder för att komma till rätta med problemet har diskuterats i

remissyttrandena. En metod bygger på en i förväg gjord uppdelning av förmånsrättsbeloppet

i årliga avbetalningar och leder således till successiv

minskning i överensstämmelse med t. ex. lagen den 14 juni 1929 (nr 164)

om kronans förmånsrätt för avdikningslån. Denna metod tillåter emellertid

inte att förmånsrättsbeloppet minskas i takt med den ekonomiska utvecklingen

inom samfälligheten. Den har vidare den olägenheten att den inte

medger samfällighetens borgenärer att med utnyttjande av förmånsrätten

ta ut hela fordringsbeloppet på en gång. Ett annat system går ut på att förmånsrättsbeloppet

minskas successivt enligt en fastställd avskrivningsplan.

En sådan ordning förefaller alltför stel och torde ofta medföra behov av

omprövning vid ny förrättning. En begränsning slutligen till endast ett år,

som också har föreslagits på något håll, kan som kommittén har framhållit

inte komma i fråga.

En framkomlig väg synes emellertid vara att samfälligheten får möjlighet

att låta förmånsrätten upphöra etappvis, varom anmälan görs för varje

gång hos inskrivningsdomaren. Den enskilda delägaren blir visserligen

med en sådan ordning bunden av majoritetens uppfattning men torde ha

goda möjligheter att påverka de övriga delägarna åtminstone i sådana fali

då samfällighetens kreditbehov minskar väsentligt. Att majoriteten här blir

bestämmande står i överensstämmelse med vad som gäller i andra frågor.

För att förmånsrätten skall få avlyftas bör fordras, att åtgärden inte avser

bara småbelopp eller vidtas i strid mot grundprinciperna i den föreslagna

förmånsrättslagen. Vissa förutsättningar bör därför uppställas för att ett

beslut om avveckling skall få giltighet och föranleda anteckning i fastighetsboken.

Till dessa detaljfrågor vill jag återkomma i specialmotiveringen.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

109

Specialmotivering

1) Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

Allmänna bestämmelser

1 §•

Genom denna paragraf fastslås till en början den föreslagna lagens tilllämpningsområde.

Första stycket innehåller en exemplifiering av de anläggningar

som kommer i fråga jämte grundvillkoret, att de skall vara av

stadigvarande betydelse för berörda fastigheter. I andra stycket görs undantag

främst för sådana anläggningar som avses i gällande speciallagstiftning.

Enligt tredje stycket äger lagens bestämmelser om fastighet och dess ägare

motsvarande tillämpning på bl. a. tomträtt och dess innehavare.

Kommittén. Avgörande för vilka anläggningstyper som lagen skall omfatta

bör enligt kommittén vara behovet av en lagreglering. Lagen bör sålunda

framför allt avse vissa trafikleder inom byggnadskvarter, biluppställningsplatser,

gårdsutrymmen, lekplatser, ledningar och ledningstunnlar,

värmeanläggningar, tvättstugor samt anordningar till skydd mot grundvatten.

Även sådana typer som förekommer inom glesbebyggelse, t. ex. anläggningar

inom jordbruket (andelsladugårdar, lagrings- och torkanläggningar),

privatägda ledningsnät för distribution av elektrisk ström, badhus och bryggor

avses. Enligt kommittén är det väl i och för sig önskvärt att så noggrant

som möjligt precisera samtliga de anläggningstyper på vilka lagen

bör tillämpas. Därigenom skulle en enhetlig lagtillämpning underlättas. En

uttömmande och detaljerad uppräkning skulle emellertid enligt kommittén

bli otymplig och dessutom svår att genomföra med hänsyn till det stora

antalet anläggningstyper. Den medför även att varje ny typ av anläggning,

för vilken lagen anses ändamålsenlig, skulle föranleda behov av lagändring.

Kommittén förordar därför en mera allmänt hållen regel, som anger

de viktigaste typerna som exempel. Härigenom vinns en smidigare lagtilllämpning

och en följsam anpassning till utvecklingen. Utgångspunkten för

en sådan regel bör enligt kommittén vara att lagstiftningen skall avse endast

anläggningar som kan sägas komplettera fastighetsägarens möjligheter

att utnyttja sin fastighet på ändamålsenligt sätt. Om en anläggning

inte med ett naturligt betraktelsesätt framstår som ett verkligt komplement

till själva fastigheten utan mera åsyftar att tjäna ett ändamål, som är av

begränsad räckvidd eller endast anknyter till den tillfälliga ägarens personliga

förhållanden, saknas bärande skäl att åstadkomma en sakrättslig bindning

mellan det gemensamma företaget och anslutna fastigheter. Det använda

begreppet anläggning utmärks enligt kommittén av att det skall vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

fråga om ett objekt, som utgör resultatet av en medveten verksamhet och

som regelmässigt utgör tillbehör till fastighet enligt 1895 års lag angående

vad till fast egendom är att hänföra.

Även inom gränserna för ett sålunda angivet område kan enligt kommittén

förekomma variationer i fråga om den angelägenhetsgrad som bör fordras

för att eu anläggning skall knytas till en fastighet. Kommittén erinrar

här om lagberedningens förslag till bestämmelser om samfällighetsrätt och

samfällighetsavtal i jordabalksförslaget (SOU 1960: 25 s. 462 f.) och menar,

att det av beredningen där uppställda kravet på att det gemensamma ändamålet

skall vara av stadigvarande betydelse för flera fastigheter bör vara

vägledande även här.

Kommittén anför vidare, att som ytterligare förutsättning bör anges att

anläggningen är avsedd för två eller flera fastigheter gemensamt.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén som första stycke i paragrafen

en bestämmelse av innehåll, att det gemensamt för två eller flera fastigheter

må enligt vad i lagen stadgas inrättas parkeringsanläggning, trafikled,

gårdsutrymme, lekplats, anordning till skydd mot grundvatten, ledning,

värmeanläggning, tvättstuga eller liknande anläggning av stadigvarande betydelse

för fastigheterna.

Med trafikled förstås varje anordning för gång- eller fordonstrafik. Uttrycket

parkeringsanläggning innefattar inte bara garage och parkeringshus

utan även biluppställningsplatser av enklaste slag. I övrigt anser kommittén

att någon tvekan inte behöver råda om de angivna exemplens innebörd.

Även om det i något fall skulle uppkomma ovisshet huruvida en sökt anläggning

kan hänföras till något av de uppräknade slagen, får detta i allmänhet

endast begränsad betydelse med hänsyn till den allmänna förutsättningen

att anläggningen skall vara av stadigvarande betydelse för fastigheter.

Endast om anläggningen trots att den uppfyller nämnda förutsättning

är av en typ, som inte kan anses jämförlig med något av de angivna exemplen,

saknas enligt kommittén möjligheter att tillämpa lagen.

Enligt den föreslagna lydelsen omfattar första stycket även sådana gemensamhetsanläggningar

som för närvarande behandlas inom speciallagstiftningen.

Detta är emellertid inte avsett. Vid den närmare avgränsningen mot

sådana anläggningar uppkommer enligt kommittén särskilda problem när

det gäller vatten- och avloppsanläggningar samt skyddsrum.

I fråga om vatten- och avloppsanläggningar erinrar kommittén om att

det vid tillkomsten av 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

rådde delade meningar om lagens tillämpningsområde och att lagen

kom att omfatta i huvudsak endast de större anläggningar som omhänderhas

av kommun eller också av annan, om anläggningen med hänsyn till beby§gelsens

omfattning, de sanitära förhållandena och omständigheterna i

övrigt prövas vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Vad angår

sådana gemensamma anläggningar för vatten och avlopp som faller utan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

för tillämpningsområdet för 1955 års lag anser kommittén det visserligen i

och för sig önskvärt att anläggningarna blir föremål för en rättslig reglering.

Det måste emellertid enligt kommittén beaktas, att statsmakterna ganska

nyligen har funnit tillräckliga skäl för särskild lagstiftning beträflande anläggningar

av denna typ saknas och att det därefter inte synes ha framkommit

något som föranleder ändring i denna ståndpunkt. Ett förslag som omfattar

även vissa slags vatten- och avloppsanläggningar skulle vidare, menar

kommittén, komma i konflikt med bestämmelser på centrala vattenrättsliga

områden. Alldeles bortsett från de olägenheter som kunde uppstå därigenom

skulle vatten- och avloppsanläggningarnas hänförande till förslaget under

alla omständigheter nödvändiggöra ett omfattande utredningsarbete i

vattenrättsligt avseende, som knappast kan komma i fråga i detta sammanhang.

Med hänsyn till det anförda avstår kommittén från att i detta sammanhang

reglera sådana gemensamma vatten- och avloppsanläggningar

som faller utanför 1955 års lag. I den mån servisledningar eller andra komplement

inte anses tillhöra en vatten- och avloppsanläggning, bör däremot

enligt kommittén hinder inte möta mot en samverkan enligt förslagets regler.

När det gäller gemensamma skyddsrum som iordningställs i enskild regi

erinrar kommittén om vissa bestämmelser i civilförsvarslagen den 22 april

1960 (nr 74). Eftersom förevarande paragraf uppställer krav på att en

anläggning skall vara av betydelse för fastigheter men de av civilförsvarslagen

reglerade skyddsrummen skall inrättas för anläggningar eller byggnader,

skall skyddsrum i princip hållas utanför förslaget. Emellertid, anför

kommittén vidare, tillämpas civilförsvarslagens bestämmelser om gemensamma

skyddsrum endast i de fall då skyldighet för enskild att anordna

skyddsrum över huvud är för handen. Härav följer att, när sådan

skyldighet inte föreligger, ett anordnande av gemensamt skyddsrum — anslutet

till fastigheter — formellt omfattas av kommitténs förslag. Någon

egentlig olägenhet synes dock enligt kommittén inte uppkomma därigenom.

Frivilligt samgående torde knappast hittills ha förekommit för detta ändamål.

Fallet synes ha föga praktisk betydelse.

Den nödvändiga avgränsningen gentemot vatten- och avloppsanläggningar

och redan specialreglerade anläggningar av annat slag anser kommittén

kunna vinnas genom en föreskrift i andra stycket av paragrafen, att den

föreslagna lagen inte skall gälla anläggning för vattenförsörjning eller avlopp

och inte heller annan anläggning, som enligt vad särskilt är stadgat må

efter myndighets eller domstols prövning inrättas gemensamt för fastigheter.

Kommittén anser det inte erforderligt alt föreskriva under vilka förutsättningar

det skall anses, att endast en anläggning eller flera anläggningar föreligger.

Denna fråga torde enligt kommittén i praktiken lösas efter vad som

befinnes mest naturligt och ändamålsenligt. Anordning vars huvudsakliga

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

uppgift är att möjliggöra eller underlätta utnyttjandet av eu gemensamhetsanläggning

bör ingå som en del av denna och inte betraktas som en

självständig anläggning. Att en parkeringsanläggning jämte anslutande

enskild tillfartsväg eller för anläggningen nödvändig vatten- och avloppsledning

normalt utgör en enda anläggning torde ligga i sakens natur på

samma sätt som en värmeanläggning måste anses omfatta även gemensamma

ledningar från anläggningen till de särskilda fastigheterna. Frågan är

för övrigt enligt kommittén inte av någon större praktisk vikt ens i de komplicerade

fallen, eftersom bedömandet oftast inte får någon betydelse för

sakägarnas materiella rättsläge.

Enligt vad kommittén erinrar utgörs intressenterna i företaget i första

hand av fastigheter. Viss närbesläktad lagstiftning har emellertid gått längre

och utsträckt kretsen av tänkbara intressentobjekt till andra kategorier

än fastigheter. Kommittén diskuterar i dessa sammanhang även frågan

vem som skall företräda ansluten fastighet, ägaren eller innehavare av begränsad

rätt. I dessa hänseenden erinrar kommittén om 1 § andra stycket

och 5 § lagen om enskilda vägar, 24 och 25 §§ lagen om allmänna vattenoch

avloppsanläggningar, 8 kap. 54 § och 14 kap. 2 § vattenlagen samt 22

kap. 2 § andra stycket lagberedningens förslag till jordabalk, vilka lagrum

bl. a. omfattar gruva, byggnad och industriell anläggning på annans grund

samt ägare till sådan byggnad eller anläggning, fideikommisshavare m. fl.

Beträttande Irågan, i vad mån en utvidgning i samma riktning bör ske även

inom förevarande område, tar kommittén till en början upp sådana situationer

då någon ägare till fastigheten inte finns. Så är fallet beträffande

fideikommiss och vissa på testamente grundade nyttjanderätter (jfr 12 kap.

2 § ärvdabalken). I analogi med bestämmelser på andra håll i lagstiftningen

töreslår kommittén en bestämmelse i tredje stycket sista punkten av förevarande

paragraf, att den som innehar fastighet med fideikommissrätt eller

eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande

utan att äganderätten tillkommer annan vid lagens tillämpning skall

anses som fastighetens ägare.

Kommittén finner visserligen även i övrigt, att skäl kan åberopas för att

till en gemensamhetsanläggning kunna knyta en vidare krets av förmögenhetsobjekt

och personer än fastigheter och deras ägare. Olägenheterna av en

sådan utvidgning är emellertid enligt kommittén påtagliga. Av stor betydelse

är risken för att en motsatsställning uppkommer mellan fastighetens ägare

och dess innehavare. Den vägledande grundsatsen bör vara att de till varje

ansluten fastighet hänförliga rättigheterna och skyldigheterna såvitt möjligt

koncentreras till en enda person, som uppenbarligen i regel bör vara fastighetsägaren.

För denna ståndpunkt talar det förhållandet att gemensamhetsanläggningar

av ifrågavarande slag i övervägande antalet fall och framför

allt inom tätbebyggelseområdena torde komma att bli av genomgripande

ekonomisk betydelse för berörda fastigheter.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 dr 1066

De skäl som framför allt talar mot en utvidgning sammanhänger emellertid

med kommittéförslagets lösning av de sakrättsliga problemen, närmare

bestämt med det förhållandet att förfallna bidrag till en enligt förslaget bildad

samfällighet föreslås häfta vid de anslutna fastigheterna med bästa förmånsrätt.

Kommittén anser nämligen ett sakrättsligt ansvar av detta slag

nödvändigt för att tillgodose samfällighetens borgenärer och för att begränsa

övriga delägares ansvar. Uppkommer vid uttagande av debiterat belopp

brist hos någon av de anslutna, blir nämligen de övriga solidariskt ansvariga

för bristen (27 § andra stycket i kommittéförslaget). Det är tydligt att, om

betalningsskyldigheten hänför sig till byggnad på annans grund eller till annat

objekt i vilket nämnda förmånsrätt inte får åtnjutas, risken för alt brist

uppstår och därmed för att det subsidiärt solidariska ansvaret utlöses kan

inträda lättare än annars; för ägarens förbindelser till samfälligheten åtnjuts

inte bättre rätt i egendomen än som tillkommer andra oprioriterade

fordringar. En möjlighet att förhindra sådana verkningar skulle vara att efter

förebild i lagen om enskilda vägar som villkor för ingående av förbindelser

föreskriva skyldighet att ställa säkerhet för den del av gälden som belöper

på annan intressent än fastighet. Men underlåtenhet att uppfylla detta

krav medför den påföljden att förbindelser inte kan ingås eller att avtal

därom blir ogiltiga. Resultatet blir då inte det önskade, eftersom samfälligheten

nödgas anskaffa erforderliga medel genom uttaxering från delägarna.

Detta innebär, att den befarade bristsituationen kan inträda betydligt tidigare

än annars.

Att en samfällighets bidragsfordringar skall utgå med bästa förmånsrätt

i anslutna fastigheter eller andra objekt är därför en grundsats som enligt

kommittén måste upprätthållas över hela linjen. Det kan emellertid inte

komma i fråga att på detta sätt göra en fastighet sakrättsligt ansvarig för

förbindelser, som åvilar innehavare av en begränsad rätt. Undantag härifrån

kan enligt kommittén medges endast i fråga om fideikommisshavare eller

innehavare av annan på testamente grundad besittningsrätt, när det

inte finns någon ägare till fastigheten. En utväg kunde tyckas vara att det

sakrättsliga ansvaret inte läggs på fastigheten utan på själva den begränsade

rätten. Denna är som regel av lös egendoms natur. Som förutsättning bör

dock gälla, att rättigheten har ett mera betydande ekonomiskt värde och på

grund därav kan erbjuda tillfredsställande säkerhet för de med förmånsrätt

utrustade förpliktelsernas infriande. Detta är fallet med tomträtt, till vilken

efter inskrivning även hör byggnader och andra objekt som annars utgör

tillbehör till fastigheten. Huruvida även andra begränsade sakrätter, i. ex.

en arrenderätt, i allmänhet äger något större värde från kreditsynpunkt, är

däremot mera ovisst. Det väsentliga värdet torde som regel ligga i åbyggnaderna.

Oavsett hur det förhåller sig därmed är det emellertid, erinrar kommittén,

för närvarande inte möjligt att annat än i undantagsfall låta ett objekt av

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

lös egendoms natur med förmånsrätt häfta för ägarens skuld. Kommittén

anser det stå klart, att betydande svårigheter uppkommer redan när det gäller

att söka lösa det vid 1961 års riksdag aktualiserade spörsmålet om utnyttjande

av byggnad på annans grund som säkerhet för ordinär kredit. Innan

detta spörsmål har blivit löst, är det enligt kommitténs mening över

huvud inte — och särskilt inte i detta begränsade sammanhang — tänkbart

att föreslå regler, som går vida längre och avser att möjliggöra att egendomen

tvångsvis tas i anspråk som säkerhet. En utvidgning i detta hänseende

bör därför, menar kommittén, i princip inte komma i fråga för närvarande.

Detta kan motiveras även med att något mera påtagligt behov därav inte synes

ha framträtt annat än undantagsvis. Därtill kommer, att i många fall

den möjligheten står öppen att byggnadens ägare i avtal med fastighetsägaren

förbinder sig att i förhållande till denne helt eller delvis svara för de

ekonomiska förpliktelser gentemot företaget som belöper på fastigheten.

I fråga om inskriven tomträtt liksom beträffande ofria tomter i stad som

enligt 5 § 1895 års lag utgör fast egendom är emellertid förhållandena sådana

att kommittén anser sig böra föreslå undantag från den allmänna grundsatsen.

I båda dessa fall är ett utsträckande av intressentskapet påkallat av

ett väsentligt behov, och rättighetshavarens ställning är också praktiskt taget

lika stark som under vanliga förhållanden en ägares. Här möter inte

heller samma svårigheter från sakrättslig synpunkt som i övriga situationer.

Tomträtt kan ju t. ex. frivilligt upplåtas som säkerhet, och det innebär

knappast ett alltför långtgående avsteg, om tomträtten bringas att med bästa

rätt hätta för förfallna bidrag till samfällighet. Kommittén påpekar vidare,

att byggnader och annat som normalt utgör tillbehör till fastighet tillhör

tomträtten sedan denna har inskrivits. Vad angår ofri tomt i stad är den

särskilda rätten därtill av fast egendoms natur, och reglerna om förmånsrätt

är därför utan vidare möjliga att tillämpa.

På grund av det anförda upptar kommittén i första punkten av tredje

stycket bestämmelse att, om i fastighet upplåtits tomträtt, som är inskriven,

eller fråga är om sådan rätt med avseende på ofri tomt i stad som anses utgöra

fast egendom, vad i lagen stadgas om fastighet och dess ägare skall

äga motsvarande tillämpning på rättigheten och dess innehavare.

En ytterligare utvidgning föreslås i tredje stycket andra punkten. Enligt

denna skall, såvitt gäller upplåtelse av utrymme för anläggning och ersättning

med anledning därav, lika med fastighet anses område som inte ingår i

fastighetsindelningen. Bestämmelsen åsyftar framför allt att undanröja de

olägenheter som det innebär att det för närvarande inte är möjligt att på

tillfredsställande sätt tillgodose behovet att förlägga gemensamhetsanläggningar

i gatumark under markplanet. Fastän gatumark och annan mark

som redovisas i bihang B eller C till fastighetsregistret inte utgör fastigheter

i egentlig mening, skall en anläggning således kunna förläggas till sådan

mark och samtliga de bestämmelser i förslaget som avser upplåtelse av ut
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

rymme och ersättning med anledning därav bli tillämpliga på marken. I övrigt

råder däremot inte likställighet mellan mark av detta slag och fastighet.

Gatumark kan därför t. ex. inte anslutas till en gemensamhetsanläggning.

Något mera påtagligt behov därav torde enligt kommittén för närvarande inte

föreligga.

Remissyttrandena. Den av kommittén tillämpade metoden att genom en

allmänt hållen regel ange vilka anläggningstyper som bör omfattas

av lagstiftningen godtas i princip av remissinstanserna. Lantmäteristyrelsen

anser det sålunda ändamålsenligt, att det grundläggande rekvisitet

för att en anläggning skall omfattas av lagen är att anläggningen är av stadigvarande

betydelse för två eller flera fastigheter, och understryker att de

i 1 § anförda exemplen bör anses endast som vägledande. Även överlantmätaren

i Jönköpings län finner det önskvärt, att reglerna får så vid tillämpning

som behovet ger anledning till. överlantmätaren i Örebro län anser det

sätt på vilket tillämpningsområdet har angivits medföra svårigheter att överblicka

konsekvenserna av förslaget från rättssäkerhetssynpunkt. Eftersom

en uttömmande uppräkning av anläggningstyper skulle vara förenad med

stora svårigheter, måste emellertid enligt överlantmätaren den av kommittén

föreslagna allmänna bestämningen av gemensamhetsobjekten accepteras.

Svenska teknologföreningen förutsätter likaledes, att uppräkningen i 1 §

inte är fullständig. Föreningen påpekar, att det skulle vara till stor nytta för

lagtillämpningen om ett auktoritativt uttalande gjordes angående de olika

samverkansbehov som lagen omfattar.

Uttrycket trafikled kritiseras av Sveriges fastighetsägareförbund,

som anser uttrycket ha en i detta sammanhang allttör vidsträckt innebörd.

Rent kommunikationstekniskt torde enligt förbundet uttrycket närmast föra

tanken till större kommunikationsleder, t. ex. huvudleder eller genomfartsleder

såsom Ivlarastrandsleden eller Essingeleden. Det måste också anses innefatta

järnvägsled, kanal och flygled. Med förslaget kan emellertid inte vara

avsett att genomföra någon utökning av skyldigheten för ägare av fastigheter

att ordna trafikleder. Förbundet anser, att »trafikled» bör ersättas med

något uttryck som bättre motsvarar vad det här närmast gäller, t. ex. »utfart».

Även länsarkitekten i Stockholms län framhåller att »trafikled», som

i byggnadslagstiftningen används för större väg av allmän betydelse, bör

utbytas mot ett ord som anger det avsedda syftet att karakterisera ett relativt

begränsat kommunikationsutrymme inom kvartersmark.

I åtskilliga yttranden berörs frågan om behovet av lagreglering beträffande

vissa andra typer av anläggningar än som kommittén

behandlat närmare. Länsstyrelsen och överlantmätaren

i Västernorrlands län anser den föreslagna lagen vara tillämplig på s. k. virkesavlägg

invid allmän väg eller flottled. Vägförvaltningen i länet menar,

att ett främjande av tillkomsten av gemensamma timmeravlägg skulle vara

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

av stor betydelse från trafik- och trafiksäkerhetssynpunkt. Upplagsplatser

nämns även av överlantmätaren i Älvsborgs län. Stadsfullmäktige i Sundsvall

anför, att den enklaste och vanligaste typen av gemensamhetsanläggningar

är hägnaden mellan byggnadstomter och att det beträffande sådan

anläggning föreligger ett klart behov av lagstiftning. Det förefaller närmast

självklart att hägnad bör tas med bland de uppräknade typexemplen. Även

Sveriges lantmätareförening anser lämpligt att hägnad omnämns särskilt i

lagen eller i anvisningar till denna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län menar

emellertid, att hägnad inte är av sådan stadigvarande betydelse för en

fastighet att den bör omfattas av det sakrättsskydd som den föreslagna lagen

lämnar. Stängselskyldigheten bör därför regleras i annat sammanhang.

Fritidsutredningen, Sveriges lantmätareförening, Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund samt Svenska teknologföreningen understryker betydelsen

av att lagen blir tillämplig på anläggningar som betjänar fritidsbebyggelse,

t. ex. småbåtshamnar, friluftsbad och vissa parkeringsplatser.

Enligt Svea hovrätt kan det — trots vad som sägs i motiveringen — ifrågasättas

om kommittén med uttrycket liknande anläggning verkligen

har avsett någon begränsning av lagens tillämpningsområde. Det är

emellertid, menar hovrätten, inte uteslutet att det valda uttrycket i rättstilllämpningen

kommer att ges en kraftigt begränsande innebörd. Man kan t. ex.

fråga sig, om en kompostanläggning vid fritidsbebyggelse eller en idrottsplats

kan anses vara en anläggning liknande de av kommittén exemplifierade

typerna. Stadgandet synes hovrätten lämpligen böra innehålla, att gemensamt

för två eller flera fastigheter må enligt vad i lagen stadgas inrättas

anläggning av stadigvarande betydelse för fastigheterna, såsom parkeringsanläggning

etc. En liknande uppfattning framförs av överlantmätaren i Jönköpings

län. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län önskar ett klarläggande

av vad som menas med »liknande anläggning». Lantbruksstyrelsen,

som enligt vad som har nämnts i den allmänna motiveringen avstyrker att

lagen görs tillämplig på anläggningar för jordbruksdrift, anser att sådana

anläggningar inte omfattas av lagtexten och att det därför är till fyllest med

ett klart uttalande vid förslagets genomförande, att lagen inte skall vara

tillämplig på driftsanläggningar för jordbruk.

Parkeringskommittén anser villkoret att anläggning skall vara av stadigvarande

betydelse för fastigheter oklart såtillvida att det inte

därav framgår, om innebörden är både att ange på vilka typer av anläggningar

lagen är tillämplig och att beträffande samtliga anläggningstyper uppställa

ett materiellt rekvisit för fastigheternas rätt att vinna anslutning.

Enligt överlantmätaren i Älvsborgs län kunde det ha varit önskvärt atl

begreppet fastighet hade blivit på ett eller annat sätt klart definierat.

Han menar att i förslaget sannolikt avses registerfastighet.

Ett flertal remissmyndigheter — bland dem Svea hovrätt, länsstyrelsen i

Stockholms län, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lag
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

beredningen, Sveriges lantmätareförening, Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund och Svenska teknologföreningen — påpekar behovet av lagieglering

i fråga om sådana anläggningar för vattenförsörjning

och avlopp som inte är reglerade i 1955 års lag om allmänna vattenoch

avloppsanläggningar. Lantmäteristyrelsen anser de skäl som kommittén

har anfört för att frågor rörande gemensamma vatten- och avloppsanläggningar

inte skall kunna regleras av den nu föreslagna lagen inte övertygande.

Så är fallet beträffande uttalandena, att konflikt skulle uppstå med bestämmelser

på centrala vattenrättsliga områden och att ett omfattande utredningsarbete

i vattenrättsligt avseende skulle nödvändiggöras. De vattenoch

avloppsanläggningar som lämpligen bör tas med i nu förevarande

sammanhang aktualiserar knappast andra vattenrättsliga frågekomplex

än dem som bör ha beaktats vid 1955 års lagstiftning. Vid tillkomsten av

denna lagstiftning ansågs en avsevärd risk föreligga för felbedömningar

och därmed för felinvesteringar i sådana anläggningar inom glesbygden.

Med hänsyn härtill ansågs lagreformen böra begränsas till att gälla i huvudsak

endast de större anläggningarna. Sedan mitten av 1950-talet har

väsentligt ändrade utvecklingstendenser framträtt beträffande bebyggelsen

på landsbygden. Härtill har främst bidragit den starkt ökande efterfrågan

på fritidsbostäder. Med hänsyn till omfattningen av fritidsbebyggelsen och

eftersom ett kommunalt engagemang otvivelaktigt många gånger kan vara

förenat med betydande svårigheter synes mycket kunna vinnas genom införande

av privaträttsliga regler av nu förevarande beskaffenhet.

I flertalet av nyssnämnda yttranden förordas likaledes, att det under lagstiftningsfrågans

vidare behandling övervägs att utvidga den föreslagna

lagen till att omfatta även de nu ifrågavarande vatten- och avloppsanläggningarna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser sig dock med hänsyn till

de av kommittén redovisade synpunkterna inte böra framställa något direkt

yrkande i denna riktning men föreslår att frågan blir föremål för vidare

utredning. Inte heller väg- och vattenbyggnadsstgrelsen anser sig kunna ta

ställning till frågan, om en lösning bör ske genom komplettering av 1955

års lag — vilket enligt styrelsen måhända ligger närmast till hands — eller

genom utvidgning av den nu föreslagna lagen eller pa annat sätt. Styrelsen

säger sig vilja förorda att frågan om en reglering av de mindre gemensamhetsanläggningarna

för vatten och avlopp ytterligare övervägs i lämpligt

sammanhang och om möjligt inom en inte alltför lång tid. Länsingenjören

i Östergötlands län anser, att avsaknaden av bestämmelser av ifrågavarande

slag inte har någon större betydelse men att om så skulle bli fallet frågan

måhända bör lösas genom ändring i speciallagarna för vattenfrågor.

Länsarkitekten i Västernorrlands län ifrågasätter, om skyddsrum

helt bör falla utanför den föreslagna lagen. Han menar, att en ökad samordning

av stadsplaneringen och civilförsvarsplaneringen troligen är samhällsekonomiskt

önskvärd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Vad i övrigt angår förslagets avgränsning mot speciallagstiftningen

påpekar länsstyrelsen i Östergötlands län, att gemensamhetsanläggning

utanför stadsplanelagda områden enligt förslaget inte kan

omfatta väg och att vägfrågor i sådana fall i stället skall behandlas enligt

lagen om enskilda vägar. Eftersom en gemensamhetsanläggning, t.ex. för

parkering, emellertid ofta förutsätter även samfälld väg för berörda fastigheter

och eftersom fastigheter, som har en i lagen angiven gemensamhetsanlaggning,

också annars har gemensam väg som lämpligen bör handhas

tillsammans med anläggningen, synes det länsstyrelsen lämpligt, att lagen

om vissa gemensamhetsanläggningar när så finnes påkallat kan tillämpas

även på enskilda vägar för fastigheter som ingår i samfällighet enligt nämnda

lag. Länsstyrelsen framhåller i sammanhanget önskvärdheten av att man

snarast undersöker, om inte lagen om enskilda vägar kan omarbetas så att

lagen om vissa gemensamhetsanläggningar med vissa förenklingar blir tilllämplig

även på vägsamfälligheter. Även enligt överlantmätaren i länet synes

det nödvändigt att kunna ordna uttagandet och underhållet av tillfartsvägar

till en i lagen avsedd gemensamhetsanläggning i samband med ordnandet

av huvudanläggningen även när det inte är fråga om stadsplanelagd

mark. Ett liknande betraktelsesätt synes fritidsutredningen anlägga, då den

påpekar önskemålet att driva samordningen av gemensamma förvaltningsfrågor

inom byggnadsplan därhän att ett enda organ kan omhänderha samtliga

sådana frågor inom området.

överlantmätarna i Kronobergs, Värmlands och Norrbottens län framhåller

önskvärdheten av att gemensamhetsanläggning kan inrättas även för

byggnad på ofri grund. Detta sägs vara av särskild betydelse inom

områden med fritidsbebyggelse. Detsamma anför Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund, som uttalar att en lösning i stil med lagen om enskilda

vägar måhända skulle prövas, och Svenska teknologföreningen, som

menar att en sådan lösning inte behöver vara utesluten annat än när ett

stort lånebehov för anläggningen föreligger.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner regeln att område, so in

ej ingår i fastighetsindelningen, skall i vissa hänseenden

vara likställt med fastighet vara för snävt utformad. Enligt hovrätten kan

fall tänkas, da skälen för anslutning av sadan mark till en gemensamhetsanläggning

kan vara desamma som i fråga om fastighet.

Ett förtydligande av nyssnämnda regels innebörd från eu annan synpunkt

önskas av stadskollegiet i Göteborg och byggnadsnämnden i Örebro.

Eftersom kommun för upplåtelse på allmän plats synes behörig endast att

ta upplåtelseavgift i enlighet med bestämmelserna i lagen den 31 maj 1957

(nr 259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän

plats, m. m., kan man enligt dessa remissorgan fråga sig, om detta

skulle innebära att förrättningsmannen inte kan tillämpa ersättningsbestämmelserna

i förslagets 4 § när det gäller att ta i anspråk gatumark i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 119

markplanet. Detta skulle innebära att kommun blev tvungen att upplåta

marken gratis.

Beträffande regelns tillämpning inom jordregisterområden anmärker

överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län, att man inom sådana områden

inte brukar använda uttrycket »område som ej ingår i fastighetsindelningen»

utan att ett förtydligande synes önskvärt, om regeln är avsedd att tilllämpas

även på områden som är samfällda för fastigheter i jordregistret.

Länsstyrelsen i länet anser, att områden av sistnämnda slag lämpligen bör

likställas med område som inte ingår i fastighetsindelning och att lagtexten

bör förtydligas i detta hänseende.

Stadgandet i sista punkten att den, som — frånsett fideikommissfallet

utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt

förordnande utan att äganderätten tillkommer

annan, vid lagens tillämpning skall anses som fastighetens

ägare torde enligt lagberedningen komma att ta över föreskriften i 18 kap.

4 § 5. föräldrabalken, att god man vid behov skall förordnas för att bevaka

blivande ägares rätt. En motsvarande reglering gäller visserligen enligt lagen

om enskilda vägar (t. ex. 16 § första stycket jämfört med 5 § andra

stycket), men de förpliktelser som den blivande ägaren kan iklädas enligt

förslaget kan, framhåller beredningen, bli ojämförligt mycket mera omfattande

än som torde vara fallet enligt nämnda lag, och det kan därför vara

stötande att lämna den blivande ägarens intressen utan beaktande. Detta

gäller särskilt vid frivilliga överenskommelser, där förrättningsmannens

prövning inskränkts avsevärt. Även Svea hovrätt erinrar på denna punkt om

möjligheten att låta blivande ägares intressen tillvaratas av god man enligt

nyssnämnda föreskrift i föräldrabalken.

Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen

bör den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde inte inskränkas

i förhållande till kommitténs förslag. Lagen bör sålunda i princip omfatta

de av kommittén behandlade anläggningstyperna och gälla utan begränsning

inom både tät- och glesbebyggelse. Tillämpningsområdet bör

självfallet bestämmas på ett så otvetydigt sätt som möjligt utan att fördenskull

en smidig anpassning till den fortgående utvecklingen försvåras. Den

av kommittén valda metoden med en mera allmänt hållen regel, som belyses

med vissa exempel, synes vara den enda praktiskt möjliga lösningen.

Den torde inte behöva föranleda några farhågor från rättssäkerhetssynpunkt.

I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att i ett forsta stycke

ange de allmänna förutsättningarna för lagens tillämpning och i ett

andra stycke göra undantag för sådana typer av anläggningar som regleras

i speciallagstiftningen eller som av annan orsak bör hållas utanför lagen.

Det av kommittén i första stycket föreslagna kravet, att anläggningen

skall vara av stadigvarande betydelse för fastigheter, synes allmänt ha god
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

120

Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

tagits av remissinstanserna. Det är också enligt min mening ett lämpligt

rekvisit för lagens tillämpning. Det utgör inte någon nyhet utan gäller redan

i fråga om servitut. Det överensstämmer också med det rekvisit som i lagberedningens

förslag till jordabalk uppställs i fråga om såväl servitut och

samfällighetsrätt som andra därmed jämförliga rättigheter till förmån för

fast egendom. Vid sidan av detta krav bör som kommittén föreslagit till ledning

för tillämpningen göras en exemplifiering av vilka anläggningstyper

som avses. Om som exempel utväljs de mera representativa bland de anIaggningar

som är i behov av lagreglering, torde vinnas ett tillräckligt vidsträckt

tillämpningsområde. En viss begränsning utöver den som följer av

kravet på stadigvarande betydelse är avsedd med exemplifieringen, i det att

vid sidan av de i paragrafen särskilt uppräknade typerna skall kunna komma

i fråga endast sådan anläggning som — med kommitténs lydelse — kan

sägas utgöra »liknande anläggning». Jag är ense med kommittén om att en

viss sådan ytterligare precisering är lämplig. Avsikten därmed bör främst

vara att utmärka, att det skall vara fråga om ett ändamål som, utöver att

det är av stadigvarande betydelse, är av mera central vikt för en fastighets

utnyttjande. Det behöver inte gälla en typ av anläggning som är nödvändig

löi ett rationellt utnyttjande av fastigheten men den bör vara av en betydande

angelägenhetsgrad. Möjligen kan ett bättre uttryck för denna innebörd

erhållas genom att ordet »liknande» i kommittéförslaget ersätts med

uttrjcket »därmed jämförlig». Jag förordar en sådan jämkning av lydelsen

i första stycket.

Villkoret, att anläggningen skall vara av stadigvarande betydelse för

fastigheter, bör, i motsats till vad kommittén synes ha menat, innefatta

ett krav på att anläggningen i det enskilda fallet måste konstateras vara

av stadigvarande betydelse för ifrågavarande fastigheter. Ett förtydligande

torde böra göras på denna punkt.

På den exemplifiering som gjorts av kommittén har under remissbehandlingen

framförts vissa synpunkter.

Mot uttrycket trafikled har från ett par håll anmärkts, att det är för vittomfattande.

Jag vill hålla med om att en term, som bättre uttrycker det

ifrågavarande ändamålet, nämligen att tillgodose ett enskilt trafikbehov av

begränsad omfattning, är att föredra. Som en remissinstans har påpekat används

termen trafikled i en viss betydelse i byggnadslagen. Att här använda

samma term med annan innebörd synes mindre lämpligt. Det möter

dock vissa svårigheter att finna eu benämning, som kan godtas från dessa

synpunkter utan att föranleda missförstånd i andra avseenden. Termen utfart,

som har förordats i något remissyttrande, är t. ex. inte tillräckligt vidsträckt.

Ordet förbindelseled synes bättre motsvara vad som åsyftas. Jag

förordar, att termen trafikled ersätts med förbindelseled.

Med anledning av vad som har anförts i några remissyttranden vill jag

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

anföra, att s. k. virkesavlägg och liknande upplagsplatser, som har karaktär

av verkliga anläggningar, liksom vissa hägnader synes kunna ha sådan stadigvarande

betydelse för fastigheter att de omfattas av den föreslagna lagen.

De torde inte behöva särskilt omnämnas i lagtexten. Däremot kan en

idrottsanläggning normalt inte anses vara av den betydelse för särskilda

fastigheter att den omfattas av lagen.

Som har framhållits i några yttranden torde även vissa anläggningar för

fritidsbebyggelse vara av stadigvarande betydelse för fastigheter och föranleda

behov av regler av nu ifrågavarande slag. De bör också omfattas av

lagen. Jag anser det emellertid obehövligt att vidga exemplifieringen till

sådana anläggningstyper som t. ex. bryggor, småbåtshamnar och friluftsbad.

Bryggor står förbindelseleder nära, vilket bl. a. framgår av att de i

visst fall omfattas av vägbegreppet i lagen om enskilda vägar. Steget är inte

heller långt till hamnanläggningar. Friluftsbad torde i många fall kunna

anses jämförliga med lekplatser och därför bli föremål för lagens tillämpning.

Men även i andra fall kan de vara av den betydelse för vissa fastigheter

att de omfattas av lagen.

I likhet med kommittén anser jag att även anläggningar för jordbruksdrift,

t. ex. lagrings- och torkanläggningar, faller in under den föreslagna

regleringen. Något särskilt omnämnande i lagtexten av dessa typer torde

inte behövas.

Någon precisering utöver det anförda av de anläggningstyper på vilka

lagen skall tillämpas torde inte behövas. Spörsmålet får överlämnas åt rättstillämpningen.

Viss ledning torde som förut har antytts kunna erhållas av

de riktlinjer som redan tillämpas i fråga om servitut. Att märka är dock

den förut nämnda begränsning av tillämpningsområdet som följer av

exemplifieringen och det i anslutning därtill uppställda kravet på jämförlig

anläggning.

Vad därefter gäller avgränsningen gentemot redan specialreglerade anläggningar

ansluter jag mig till den utformning kommittén har gett regeln i

andra stycket. Beträffande sådana enskilda vatten- och avloppsanläggningar

som inte omfattas av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

torde ytterligare erfarenheter böra avvaktas innan frågan om deras anordnande

blir löst genom enhetlig lagstiftning. En sådan kräver särskilda

överväganden. Det fordras sålunda en ingående undersökning, om de nu

aktuella bestämmelserna om gemensamhetsanläggningar i och för sig är

lämpade även för dessa anläggningar och på vilket sätt bestämmelserna

kan inpassas i det vattenrättsliga regelsystemet. Ett utredningsarbete

av detta slag skulle på ett olyckligt sätt fördröja genomförandet av nu

föreliggande förslag.

Sådana skyddsrum som är föremål för närmare reglering i civilförsvarslagen

faller som kommittén bar påpekat utom förslaget. Någon anledning att

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

i detta sammanhang vidga möjligheterna att samordna inrättandet av skyddsrum

med bebyggelseplaneringen och med förefintliga medel att genomföra

fastställda planer anser jag inte föreligga.

Den föreslagna regeln i andra stycket medför, att lagen inte omfattar sådan

självständig väganläggning som faller inom tillämpningsområdet för

lagen om enskilda vägar. Som har påpekats under remissbehandlingen kan

en sådan väg och en gemensamhetsanläggning enligt förevarande förslag

tänkas komma att betjäna samma fastigheter. Praktiska skäl kan då tala för

att anläggningarna handhas gemensamt. Det är dock fördenskull inte nödvändigt

att låta den nya lagen omfatta väg som nu har nämnts. Även utan

stöd av särskild lagföreskrift torde erforderlig samordning kunna ske, t. ex.

genom att samma personer utses till styrelseledamöter i de båda associationerna

och genom att förvaltningsåtgärderna samordnas på lämpligt sätt.

I sådana fall då vägen har till huvudsakligt syfte att möjliggöra tillträde

till en gemensamhetsanläggning enligt förslaget bör den i enlighet med

vad kommittén har uttalat i regel anses ingå i anläggningen. Någon tilllämpning

av lagen om enskilda vägar kommer då inte i fråga. Jag finner

inte heller anledning att nu förorda en vidgning av den föreslagna

lagen till att omfatta vägsamfälligheter eller att nu behandla frågan om

samordning av gemensamma förvaltningsfrågor inom byggnadsplaneområde

hos ett enda organ.

I likhet med kommittén anser jag, att lagstiftningen i första hand bör

gälla samverkan mellan fastigheter, företrädda av sina ägare. Termen fastighet

tas därvid i samma betydelse som den har i allmänhet inom fastighetsrätten,

dvs. registerfastighet. Likaså ansluter jag mig till kommitténs

förslag, att bestämmelserna om fastighet och dess ägare skall äga motsvarande

tillämpning på inskriven tomträtt och sådan rätt till ofri tomt

i stad som utgör fast egendom samt på innehavare av dessa rättigheter.

Jag är inte beredd att vidga tillämpningsområdet så, att en gemensamhetsanläggning

skall kunna inrättas till förmån för byggnad på ofri grund.

Även på denna punkt biträder jag kommitténs förslag.

Även när det gäller områden som inte ingår i fastighetsindelningen är jag

ense med kommittén. Sådant område skall sålunda inte kunna anslutas till

en gemensamhetsanläggning men vara likställt med fastighet i fråga om

upplåtelse av utrymme och ersättning med anledning därav. Det torde

vara klart, att lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser

å allmän plats, m. m., inte hindrar vare sig upplåtelse av utrymme

enligt förslaget eller tvångsförvärv över huvud med därav följande

ersättningsskyldighet enligt vanliga regler. Uttrycket »område som ej ingår

i fastighetsindelningen» har i detta sammanhang samma betydelse

som vanligen tilläggs uttrycket, främst enligt lagen om fastighetsbildning

i stad. Bestämmelsen torde knappast få betydelse annat än i fråga om

gator, allmänna platser och andra i bihang C till fastighetsregistret upptag
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj. ts proposition nr 12S år 1966

na områden. Upplåtelse av utrymme från samfälld mark och ersättning

med anledning därav torde nämligen, oavsett om marken redovisas i fastighetsregister

eller jordregister, böra anknytas till de fastigheter för vilka området

är samfällt.

Tredje styckets sista punkt innehåller i överensstämmelse med kommittéförslaget

bl. a. bestämmelse att den som utan vederlag besitter fastighet på

grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer annan

vid lagens tillämpning skall anses som fastighetens ägare. Till skillnad

från motsvarande regel i lagen om enskilda vägar är bestämmelsen inskränkt

till sådana fall då någon ägare inte finns. Därmed torde i tillbörlig mån ha

beaktats, att förslaget kan medföra mera långtgående verkningar än lagen

om enskilda vägar. Någon anledning att vid tillämpning av den föreslagna

lagen låta nyttjanderättshavaren stå tillbaka för god man som kan ha

förordnats enligt 18 kap. 4 § 5. föräldrabalken anser jag däremot inte

föreligga. Enligt min mening talar starka praktiska skäl för att nyttjanderättshavaren

i denna situation får ensam företräda fastigheten inte bara

vid förvaltningsåtgärder i allmänhet utan även i fråga om överenskommelser

enligt förslaget.

2 §•

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen bör en fastighet i

vissa fall kunna mot ägarens vilja anslutas till en gemensamhetsanläggning.

Bestämmelser härom föreslås i denna paragraf. Bestämmelserna

möjliggör anslutning även av sådan fastighet som inte har ett omedelbart

behov av tillgång till anläggningen men beräknas få det senare.

Kommittén. Kommittén finner en lämplig avvägning kunna åstadkommas,

om för fastighets anslutning mot ägarens vilja fordras att anläggningen är

av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten. Denna förutsättning

överensstämmer nära med det villkor som gäller för tvångsanslutning

till vägbyggnadsföretag enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar.

Den föreslagna regeln innebär, att bedömningen inte under alla förhållanden

skall hänföras till fastigheten sådan den utnyttjas vid tiden för prövningen

utan bedömningen skall anknytas till ett rimligt och lämpligt användningssätt.

Häri ligger en begränsning av möjligheterna att ansluta en

fastighet mot ägarens vilja. Är fastigheten belägen inom område med detaljplan,

torde i regel ett ändamålsenligt utnyttjande föreligga, om fastigheten

används för det i planen angivna ändamålet. Anläggningens betydelse för en

fastighet bör sättas i relation också till viss utnyttjandegrad. Man behöver

inte alltid räkna med ett optimalt ekonomiskt tillgodogörande av fastigheten,

utan hänsyn skall tas till en rimlig grad av utnyttjande. 1 fråga om bebyggda

fastigheter synes man i regel äga räkna med den omfattning i vilken

dessa utnyttjas vid tiden för prövningen. Gäller det fastigheter, som är obe
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

byggda eller står inför snar ny- eller ombyggnad, kan visserligen den bebyggelserätt

som medges i detaljplan tas som utgångspunkt för bedömandet.

Vid tvekan, om den medgivna rätten kommer att begagnas till fullo,

kan det emellertid finnas anledning att kalkylera med en lägre grad av

utnyttjande, dock inte lägre än som med hänsyn till omständigheterna anses

ekonomiskt försvarligt och rimligt.

Mot bakgrund av det utnyttjande som sålunda anses ändamålsenligt för

fastigheten skall prövas, om anläggningen är av synnerlig vikt för densamma.

Detta krav innebär en väsentlig skärpning av det rekvisit som uppställs

i 1 §. När förutsättningen skall anses uppfylld får avgöras med hänsyn

till den föreliggande situationen i dess helhet.

Kommittén finner det tydligt, att det måste finnas ett verkligt behov för

fastigheten att ha tillgång till en anläggning av den typ som det är fråga om.

Är fastigheten redan utrustad med separat anläggning av samma slag eller

ingår den redan i ett gemensamhetsföretag med det ifrågavarande ändamålet,

är något behov i regel inte för handen. Av största betydelse för frågan

om det faktiska behovet är även planläggningen av bebyggelsen inom det

aktuella området. Det möter inte något hinder att i stadsplan eller byggnadsplan

meddela föreskrifter, som i hög grad påverkar frågan om behovet

av en gemensamhetsanläggning. Om exempelvis planen för visst kvarter innehåller

förbud för två eller flera fastigheter vid gata att ha utfart till gatan,

torde i den mån bebyggelse därefter blir aktuell fastigheternas behov

av gemensam utfart genom kvarterets inre få anses klarlagt. Även annars

kan en plan vara så utformad att vissa ändamål inte i praktiken kan tillgodoses

utan samverkan mellan en grupp av fastigheter.

Det faktiska behovet är emellertid enligt kommitténs uppfattning inte tillräckligt.

I kravet på synnerlig vikt ligger i princip även en fordran på vissa

ekonomiska fördelar. För att en fastighetsägare skall åläggas att ingå i ett

gemensamt företag måste därför konstateras, att anslutningen för fastigheten

medför en besparing i jämförelse med de kostnader som skulle uppkomma,

om fastighetens behov i likvärdig mån tillgodosågs på annat sätt. Denna

besparing får emellertid i regel inte vara alltför obetydlig. Uttrycket synnerlig

vikt innebär i stället att kostnadsminskningen skall vara avsevärd.

Vid bedömande härav skall hänsyn tas till samtliga med företaget förenade

kostnader, således inte bara kostnaden för anläggningens utförande i inskränkt

mening utan också utgifter för rätt att ta i anspråk utrymme för anläggningen

liksom drifts- och underhållskostnader. Endast om den på fastigheten

belöpande andelen av samtliga dessa kostnader avsevärt understiger

de utgifter som ägaren annars skulle behöva vidkännas för att få tillgång

till en anläggning för samma ändamål kan det anses motiverat att ansluta

fastigheten mot ägarens vilja.

De båda förutsättningarna faktiskt behov och ekonomiska fördelar kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

inte alltid särskiljas strikt. Det avgörande bör då vara, om det efter ett

samlat övervägande av dessa krav kan konstateras att anläggningen är av

sådan väsentlig betydelse för fastigheten som åsyftas. Är detaljplanens utformning

sådan att ägaren till viss fastighet inte har annat val än att ingå

i ett gemensamhetsföretag, torde större rent ekonomiska fördelar inte kunna

fordras än att kostnaderna åtminstone inte blir högre än annars.

Kommittén anser anslutningsregeln höra gälla enbart fastighet inom

område med stadsplan eller byggnadsplan. För anslutningsregelns tillämpning

är det tillräckligt att endast en del av fastigheten ligger inom planområdet.

Kommittén behandlar i paragrafen även det fallet att en anläggning bör

utföras så att den täcker behovet inte bara för sådana fastigheter som redan

från början är betjänta av anläggningen utan även för sådana fastigheter

som beräknas bli det senare. En gemensamhetsanläggning skall i vanliga fall

dimensioneras så, att den så nära som möjligt motsvarar de anslutna fastigheternas

behov. Att dessutom tillskapa en reserv för andra fastigheters behov

kan i regel inte komma i fråga. Med hänsyn till de ständigt fortgående

förändringarna av byggnadsbeståndet och växlingarna i fråga om fastigheternas

användningssätt måste man emellertid enligt kommittén räkna med

förskjutningar beträffande fastigheters behov av en gemensamhetsanläggning.

Kommitténs förslag innehåller i överensstämmelse härmed regler,

enligt vilka omprövning av bl. a. anslutningsfrågan kan ske, om väsentligt''ändrade

förhållanden har inträtt i något hänseende som är av betydelse

för frågans bedömande. Befinnes vid sadan ny piövning att fastighet,

som tidigare har stått utanför företaget, bör anslutas även mot ägarens vilja,

måste tillses att fastighetens behov av anläggningen blir tillgodosett utan

att de övrigas möjligheter att utnyttja anläggningen försämras. Gemensamhetsanläggningens

kapacitet kan då behöva vidgas till att motsvara även den

nytillträdande fastighetens behov. Inte sällan drar en sådan tillbyggnad

kostnader, som ter sig oproportionerligt höga i jämförelse med de ökade

möjligheterna till utnyttjande. Tillbyggnaden kan t. ex. kräva mark, som

betingar avsevärt högre pris än den på vilken den ursprungliga anläggningen

har uppförts. Om däremot vidgningen hade beaktats från början, skulle

anläggningen kanske ha kunnat omdisponeras så att den dyrare marken

inte hade behövt tas i anspråk. Framför allt går man vid en successiv utbyggnad

miste om många av de fördelar som i allmänhet vinns genom att

en uppgift fullgörs i ett sammanhang, såsom att kostnaden för planläggning

och administration kan hållas lägre och byggnadskostnaderna minskas genom

att arbetskraften utnyttjas mera rationellt. Att man av dessa skäl ofta

önskar ge anläggningarna större dimensioner än som föranleds av det

aktuella behovet ligger även i linje med den tidigare berörda utvecklingen

mot allt mera omfattande enheter för bebyggelsens projektering. Fall av

opaginerad Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

överdimensionering torde framför allt bli vanliga i samband med sanering,

som inte alltid kan genomföras på en gång beträffande hela det område

som saneringsplanen omfattar.

Det anförda ger enligt kommittén vid handen, att behov av en rättslig

reglering av frågan föreligger. Det problem som framför allt uppkommer

sammanhänger med svårigheten att anskaffa kapital till den merkostnad

som normalt krävs för att göra anläggningen större än dagsläget kräver.

Skillnaden mellan kostnaden för sådan anläggning och kostnaden för en

anläggning avsedd endast för de fastigheter som har ett omedelbart behov

därav är, sett på kort sikt, inte någon fördelaktig investering utan utgör

ett kapital som under viss tid inte erhåller någon förräntning. De ursprungligen

deltagande fastigheternas ägare kan därför inte antas vara benägna

att utan vidare bidra till merkostnaden. Dessa nackdelar motverkas emellertid

av att anläggningens överskottskapacitet i vissa fall kan utnyttjas

ekonomiskt under den övergångstid som förflyter till dess anläggningen i

sin helhet kan tas i anspråk. Dessutom medför en samtidig utbyggnad ofta

ekonomiska fördelar, som — under förutsättning att de ursprungligen deltagande

fastighetsägarna får ersättning för nedlagd merkostnad av de senare

inträdande fastigheternas ägare —- på längre sikt kommer samtliga

berörda till godo. Av dessa skäl torde de ursprungligen deltagande fastighetsägarna

i viss utsträckning anse det förenligt med sina intressen att förskjuta

merkostnaden. I dessa frivilligfall (jfr 17 §) krävs enligt kommittén

inte någon lagreglering av frågan. Men viljan och förmågan att tillskjuta

erforderligt kapital torde vara i hög grad varierande. Därför krävs eu

reglering, som inte stannar vid ett frivilligt åtagande. De skäl som talar

för den allmänna regeln om fastighets anslutning mot ägarens vilja kan

åberopas till stöd för att en anläggning i vissa fall ges större omfattning

än som påkallats av det aktuella behovet. I den mån en på detta sätt utbyggd

anläggning objektivt -sett erbjuder mera avsevärda fördelar i jämförelse

med en anläggning, som har utformats endast efter det mera omedelbara

behovet, är det enligt kommittén knappast orimligt att sakägare,

som inte önskar medverka till en större utbyggnad, kan åläggas bidra till

merkostnaden.

Utgångspunkten för en reglering av denna fråga är att en utbyggnad av

anläggningen utöver det omedelbara behovet medför en merkostnad, som

visserligen på längre sikt innebär en besparing men vid tiden för anläggningens

inrättande kan te sig som en oräntabel investering och därför framstå

som en ogynnsam belastning för fastigheterna. Man kan vidare inte

räkna med att kostnaden kommer att täckas av bidrag från kommunen

eller annan, som står utanför de berörda fastigheternas krets. Det gäller således

att mellan dessa fastigheter fördela den ifrågavarande kostnadsbördan

på sätt som överensstämmer med rättvisa och billighet samt dessutom

bidrar till att i lämplig omfattning främja önskvärda överdimensioneringar

opaginerad Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 11)66

Kommittén menar att en försiktig modifikation i det allmänna kravet för

anslutning enligt första stycket kan tillåtas för att göra det möjligt att redan

från början mot ägarens bestridande ansluta sådan fastighet som med säkerhet

kan väntas bli knuten till företaget efter någon tid. Efter anslutningen

skall sådan fastighet behandlas på samma sätt som den vars behov av anläggningen

redan har inträtt. Detta innebär bl. a., att fastighetens ägare

redan från början blir i princip skyldig att bidra till företagets samtliga

kostnader.

En förutsättning för att fastighet på detta sätt skall kunna anslutas till en

gemensamhetsanläggning mot ägarens bestridande i annat fall än då kravet

på synnerlig vikt är uppfyllt måste enligt kommittén uppenbarligen vara

att genom överdimensioneringen vinns fördelar som inte är bara obetydliga.

Endast där läget är sådant att en tillbyggnad med anledning av nya fastigheters

anslutning inte gärna är möjlig att genomföra utan att de sammanlagda

kostnaderna avsevärt ökas eller annan därmed jämförbar situation

föreligger bör det komma i fråga att ansluta fastighet, för vars ändamålsenliga

utnyttjande gemensamhetsanläggningen inte omedelbart är av synnerlig

vikt.

Enligt kommitténs mening kan det inte anses stridande mot en fastighetsägares

berättigade intressen, om anslutning mot hans vilja kan ske utan att

kravet på synnerlig vikt är uppfyllt, bara detta krav kommer att uppfyllas

inom nära förestående tid. I sådant fall måste nämligen den väntade vinsten

av överdimensioneringen oftast uppväga den förlust som fastighetsägaren

lider genom att tvingas bidra till det gemensamma företaget innan han erhåller

full valuta därför. En förutsättning är dock att uttrycket inom nära

förestående tid inte får en alltför vidsträckt innebörd. Med hänsyn till de

ofta mycket skiftande förhållandena låter det sig dock knappast göra att

ange tidsfaktorn mera exakt. Det ligger i sakens natur, att någon längre

tidrymd inte kan komma i fråga, eftersom det i sådant fall inte är möjligt

att med tillräcklig grad av säkerhet bedöma, om anläggningens betydelse för

fastigheten verkligen kommer att inträda.

Kommittén stannar emellertid inte vid den nu nämnda vidgningen. Det

måste enligt kommittén även kunna tänkas fall, där kravet på synnerlig vikt

varken är uppfyllt eller kan väntas bli det inom nära förestående tid men

där likväl starka skäl talar för att en anslutning bör kunna framtvingas för

att avsevärda fördelar av en överdimensionering skall vinnas. Kommittén

åsyftar därvid ett mera allmänt ekonomiskt övervägande än som kan anses

tillåtet i de tidigare behandlade fallen. Framför allt avses sådana fall då anläggningens

överskottskapacitet med fördel kan utnyttjas under mellantiden

av utomstående. Därigenom kan en fastighets bidragsplikt måhända rent av

uppvägas av intäkterna från detta utnyttjande. När eu fastighets begagnande

av den gemensamma anläggningen inte ens kan sägas vara nära förestående,

är visserligen utrymmet lör oförutsedda händelser störie än i öviiga

opaginerad Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

fall och prövningen ofta förbunden med vanskligheter. Där vinsten av eu

överdimensionering är så betydande, att det måste vara till uppenbar fördel

för fastigheten att tillhöra företaget trots den osäkerhetsfaktor som en något

längre tids dröjsmål med utnyttjandet innebär, synes det emellertid försvarligt

att låta en omedelbar anslutning ske, under förutsättning alt bidragsskyldigheten

inte framstår som oskäligt betungande för fastigheten

med hänsyn till dess ekonomiska bärkraft. Sistnämnda förutsättning, som

inte uppställs för övriga anslutningsfall, har i denna mera allmänt utformade

typsituation ansetts inte kunna undvaras utan risk för rättsosäkerhet.

Kommittén påpekar, att risker av detta slag motverkas även av den möjlighet

till omprövning som enligt förslaget föreligger när väsentligt ändrade

förhållanden har inträtt. Visar det sig, att de förväntningar på vilka ett beslut

bygger sedermera inte infrias, kan således fastigheten efter ny förrättning

uteslutas ur företaget, samtidigt som ägaren kan erhålla viss gottgörelse

för nedlagda kostnader (39 och 42 §§ i kommittéförslaget).

I enlighet med det anförda upptas i paragrafens andra stycke regler om

anslutning, när gemensamhetsanläggning inte kan utan avsevärd merkostnad

eller olägenhet byggas ut annorledes än i ett sammanhang. Den enligt

första stycket gällande förutsättningen, att fastigheten skall vara belägen

inom område med stadsplan eller byggnadsplan, avser även anslutning enligt

andra stycket. Ett ytterligare villkor är, att den allmänna anslutningsregelns

förutsättningar är uppfyllda i fråga om åtminstone någon av de fastigheter

som skall delta i företaget. Att framtvinga en anläggning för en

grupp fastigheter, av vilka ingen har något omedelbart behov av densamma,

bör enligt kommittén inte komma i fråga.

I tredje stycket av paragrafen upptas ytterligare en förutsättning för att

fastighet skall få anslutas mot ägarens bestridande. Där stadgas att det får

ske endast om förslag därom har framställts eller biträtts av ägare till fastighet,

som skall ingå i företaget. Bestämmelsen innefattar enligt kommittén

ett komplement till de tidigare reglerna i paragrafen om fastighets anslutning

men tar samtidigt sikte på ett specialfall av det mera vidsträckta

problemet om förrättningsprövningens beroende av sakägarnas talan, eu

fråga som i betänkandet belyses närmare i anslutning till 14 §.

I paragrafens fjärde stycke erinras om anslutning i vissa andra fall efter

frivillig medverkan, som regleras i 17 §.

Remissyttrandena. Angående uttrycket synnerlig vikt anmärker

Svea hovrätt, att vad kommittén anför därom synes utvisa att förutsättningarna

för tvångsanslutning är tämligen vidsträckta. Med hänsyn till de olika

typer av gemensamhetsanläggningar som kan komma i fråga är det enligt

hovrätten måhända svårt att avväga förutsättningarna för tvångsanslutning

mera ingående än kommittén har gjort. Hovrätten vill dock understryka,

att vid prövning av frågan om tvångsanslutning en viss differentiering är

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

nödvändig efter den ifrågavarande anläggningstypens större eller mindre

vikt från allmän synpunkt och att det sålunda måste fordras väsentligt

mera för att en fastighetsägare skall mot sin vilja anslutas till en gemensam

tvättstuga än när fråga är om trafikleder inom ett byggnadskvarter.

Överlantmätaren i Norrbottens län betonar sambandet mellan

ifrågavarande stadgande och detaljplan. Han anser det

principiellt riktigt att det för tvångsanslutning bör fordras såväl ett påtagligt

faktiskt behov som ekonomiska fördelar och vidare full bevisning om

existensen av nämnda fördelar. I praktiken blir det emellertid, anför han,

sannolikt i stor utsträckning stads- eller byggnadsplanens bestämmelser och

anvisningar som bör vara utslagsgivande. Som kommittén påpekar möter

det inte hinder att i stadsplan eller byggnadsplan meddela föreskrifter, som

i hög grad påverkar frågan om behovet av en gemensamhetsanläggning. Tillkomsten

av anläggningen framstår i dessa fall som ett direkt led i plangenomförandet.

Utredningen och bevisningen både om behovet och om den ekonomiska

fördelen bör då också i princip hänföras till planläggningsproceduren.

Prövningen i anläggningsärendet blir närmast en tillämpningsfråga, låt

vara förenad med bedömning av yrkanden mera i detalj rörande gemensamhetskretsens

omfattning etc. Skulle krav ställas på självständig och allsidig

sakbevisning i anläggningsärendet, bryts det naturliga sambandet mellan

planläggning och plangenomförande. Utformningen av motiven förefaller

kunna ge upphov till en mera restriktiv tillämpning än vad som synes önskvärt

och erforderligt.

Överlantmätaren i Värmlands län är inne på samma tankegång och anser,

att en i fastställd stads- eller byggnadsplan anvisad gemensamhetsanläggning

för två eller flera fastigheter alltid bör få komma till stånd på yrkande

av en berörd fastighets ägare samt att en prövning, huruvida synnerlig

vikt respektive betydande olägenhet föreligger, är befogad endast om

bestämd plananvisning inte finns. Liknande synpunkter anför Föreningen

Sveriges stadsarkitekter. Av rättssäkerhetsskäl bör det vidare enligt föreningen

göras ett tillägg till byggnadslagen om skyldighet för byggnadsnämnden

att vid kallelse för behandling av stadsplan, som förutsätter gemensamhetsanläggning,

särskilt underrätta berörda markägare härom.

Beträffande del fallet då endast en del av fastighet ligger

inom planområde ifrågasätter lagberedningen, om det inte för tilllämpning

av tvångsregeln bör krävas att gemensamhetsanläggningen får betydelse

för just den del av fastigheten som ligger inom detaljplanerat område.

Beredningen finner det å andra sidan naturligt, att vid angelägenhetsprövningen

hänsyn tas endast till den delen av fastigheten. Beredningen

påpekar vidare, att med kommitténs ståndpunkt kan från anläggningen uteslutas

fastighetsdelar, för vilka en anslutning enligt 2 § eljest skulle framstå

som naturlig.

överlantmätaren i Gotlands län anser, att det i 2 g bör utsägas att tvångs5

Bihang till riksdagens protokoll 1900. 1 snml. .Yr I2S

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

förfarandet är tillämpligt endast inom fastställd stadsplan eller byggnadsplan

och att av ålder bestående stadsplan i detta fall skall anses jämställd

med fastställd plan.

Regleringen av det s. k. överdimensioneringsfallet vinner i

allmänhet anslutning från remissinstansernas sida.

Regeln om anslutning av fastighet när anläggningen förväntas inom nära

förestående tid bli av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande

godtas dock inte av Svea hovrätt. Om den planläggning som utgör förutsättning

för tvångsanslutning är riktigt utförd, bör enligt hovrättens mening

behovet av en gemensamhetsanläggning i allmänhet uppkomma ungefär

samtidigt för de fastigheter som kan tänkas bli anslutna. Och om den

tidpunkt då behovet kommer att inträda är mer eller mindre omedelbart förestående

torde fallet med en rimlig tolkning av 2 § första stycket kunna

föras in under huvudregeln där.

Svenska sparbanksföreningen anser, att ifrågavarande tvångsmöjlighet

sträcker sig längre än nöden kräver och att regelns tillämpning, särskilt i

fråga om större och mera kostnadskrävande anordningar, kan komma att

framstå som stötande.

Svenska försäkringsbolags riksförbund menar emellertid, att tvångsanslutning

i detta fall måhända bör tolereras. Enligt Handelskamrarnas nämnd

bör tvångsanslutning komma i fråga endast när det är fråga om en så nära

förestående tid att utvecklingen kan bedömas med säkerhet. Sveriges fastighetsägareförbund

påpekar, att det säkerligen kommer att medföra betydande

kostnader, om en anläggning redan efter en kortare tid skall bli föremål

för om- och tillbyggnad, när önskemål kommer fram om anslutning av ytterligare

fastigheter. Såvitt förbundet kan bedöma, bör man därför inte motsätta

sig den överdimensionering som kommittén förordar och som blir aktuell

vid utförande av många anläggningar i dagens samhälle.

Vad därefter angår frågan om anslutning av fastigheter, som inte ens inom

nära förestående tid får behov av anläggningen, anser Svea hovrätt, att

tvångsanslutning över huvud inte bör komma i fråga. Hovrätten menar, att

den tekniska och ekonomiska utvecklingen går så snabbt att det i en sådan

situation nära nog regelmässigt måste framstå som osäkert, om fastigheten

någonsin kan dra nytta av anläggningen. Det ter sig inte rimligt att en fastighet

under sådana förhållanden skall nödgas erlägga bidrag till anläggningen.

Kommittén har visserligen anfört, att anläggningens överdimensionering

kan under mellantiden ekonomiskt tillgodogöras genom att nyttigheter

tillhandahålls utomstående mot vederlag. Ingenstädes framgår emellertid,

att sådant vederlag skall tillgodoräknas fastighet som inte själv kan

tillgodogöra sig anläggningen. Några garantier för att en minoritet av fastighetsägare,

som ännu inte kan utnyttja anläggningen, lyckas nå en fördelning

av underhålls- och driftskostnader efter utnyttjandet (6 §) synes

inte heller föreligga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Även överlantmätaren i Jönköpings län, Handelskamrarnas nämnd och

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att ifrågavarande anslutningsmöjlighet

bör slopas, främst med hänsyn till den ökade osäkerhet vid bedömningen

som föreligger i detta fall. Riksförbundet påtalar att, eftersom

orden »till uppenbar fördel» måste tolkas som ett mindre krav än uttrycket

»av synnerlig vikt», bestämmelsen i andra stycket andra ledet i själva verket

upphäver den grundläggande regeln i första stycket.

Sveriges fastighetsägareförbund ställer sig tveksamt till förslaget i denna

del. Man bör emellertid enligt förbundet inte förbise, att ganska inskränkande

bestämmelser skall gälla som villkor för anslutning i förevarande

situation. Trots detta torde det ofta bli svårt att avgöra frågan om en

anslutning kan vara förenad med krav på rättvisa och billighet i sådana

fall då anslutningen skulle innebära att en fastighet får tillskjuta kapital

och bidra till löpande utgifter för företaget även om det kan dröja ganska

länge, innan anslutningen blir aktuell. I sådana fall skulle man enligt förbundets

mening kunna tänka sig att i stället tillämpa 39 § och följande

paragrafer i förslaget rörande verkan av ändrade förhållanden.

Länsstyrelsen i Örebro län anser det angeläget, att innebörden av uttrycken

»inom nära förestående tid» och »därav föranledd kostnad icke framstår

som oskäligt betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft»

närmare klargörs i motiven, överlantmätaren i länet ifrågasätter,

om inte viss hänsyn skäligen bör tas till den inverkan investeringskostnaden

kan ha på fastighetsägarnas ekonomi. Ett krav i detta hänseende kan för

övrigt anses motiverat även vid tillämpning av första stycket.

Svea hovrätt framhåller, att stadgandet i tredje stycket kan ge anledning

till tolkningssvårigheter. Hinder bör väl inte föreligga att den som föreslår

tvångsanslutning för annan fastighetsägare själv skall anslutas mot sitt

bestridande, bara det någonstans i kedjan finns en fastighetsägare som

samtycker till anslutning. Men fråga uppkommer om det är tillräckligt att

denne ansluts enligt 17 § tredje stycket i förslaget, dvs. enligt eget medgivande

utan att anläggningen är av synnerlig vikt för hans fastighet. Så

torde inte böra vara fallet. I 2 § tredje stycket bör enligt hovrätten kunna

utsägas, att förslag om tvångsanslutning skall framställas eller biträdas av

ägare till fastighet, som skall ingå i företaget och för vars ändamålsenliga

utnyttjande anläggningen är av synnerlig vikt.

Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar sådan modifikation av

förslaget att »lagen även kan bli tillämplig på befintliga anläggningar, så

alt deltagare i befintlig överenskommelse om anläggning icke kan åberopa

denna överenskommelse mot att densamma anpassas till den föreslagna lagens

bestämmelser».

Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är

det självfallet önskvärt, alt inrättandet av eu gemensamhetsanläggning

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

grundas på överenskommelse mellan berörda fastighetsägare. Den föreslagna

lagen har också främst till ändamål att främja frivillig samverkan.

För samgående på frivillig väg är det i princip tillräckligt att gemensamhetsanläggningen

uppfyller de krav som ställs i 1 §. Som jag

har sagt bör det emellertid också finnas möjlighet att tvångsvis ansluta

en fastighet till en gemensamhetsanläggning. För en sådan anslutning

bör krävas starka skäl. En betydande skärpning av villkoren enligt 1 §

bör därför göras för sådant fall. Kommittén har i huvudbestämmelsen

om tvångsanslutning — första stycket i paragrafen — föreslagit, att anläggningen

skall vara av synnerlig vikt för den ifrågavarande fastighetens

ändamålsenliga utnyttjande. Detta villkor ansluter sig nära till motsvarande

krav i 10 § första stycket lagen om enskilda vägar. Det har godtagits av flertalet

remissinstanser, och jag finner mig också kunna godta det. Om den

närmare innebörden bär kommittén utvecklat vissa synpunkter, som enligt

min mening bör vara vägledande för tillämpningen. Jag anser det alltså liksom

kommittén riktigt, att man i princip bör kräva både att fastigheten har

ett verkligt behov av den nyttighet som avses med anläggningen och att

samgåendet medför en väsentlig besparing av kostnaderna för att tillgodose

detta behov. Eftersom kravet på synnerlig vikt förekommer även i lagen om

enskilda vägar, kan vid tillämpningen erhållas viss ledning av den praxis

som har utbildats i anslutning till nämnda lag. Med hänsyn till att den föreslagna

lagstiftningen omfattar anläggningar av mycket skiftande slag blir

det emellertid också nödvändigt att i tillämpningen ge förutsättningen för

tvångsanslutning en differentierad innebörd. Detta betingas även av andra

faktorer. Möjligheterna att tvångsvis genomföra samverkan torde sålunda

i allmänhet vara mera gynnsamma beträffande obebyggd mark än när det

gäller redan bebyggda fastigheter. För att en sådan fri prövning skall kunna

godtas måste under alla omständigheter fordras en betryggande marginal

mot felkalkyler. Att detta iakttas är av särskild vikt för att förhindra, att en

fastighet påtvingas en anslutning vars ekonomiska konsekvenser den inte

kan bära. Däremot är den tillfälliga ägarens ekonomi i princip ovidkommande.

Skulle utredningen ge anledning till antagande att ägaren inte kan bidra

till det gemensamma företaget, kan det dock även vara skäl att ompröva

uppgjorda kalkyler.

Om den mark som berörs av det gemensamma företaget har blivit föremål

för planläggning, måste planen beaktas. En fastställd plan kan sålunda påverka

bedömandet av frågorna, på vilket sätt en fastighet bör utnyttjas och

vilket behov av tillgång till gemensamhetsanläggning fastigheten har. Ibland

kan planen också mera direkt ange eller åtminstone förutsätta en anläggning

med viss lokalisering och utformning. Att planläggningen på detta sätt får

ett starkt inflytande på gemensamhetsbildningar är enligt min mening

angeläget och gör den nu aktuella lagstiftningen till ett betydelsefullt medel

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr V28 år l''J66

133

för plangenomförande. De möjligheter som härigenom erbjuds för en plans

realiserande måste beaktas vid själva planläggningsarbetet.

Detta minskar emellertid inte betydelsen av förrättningsmannens prövning,

vilken bör vara formellt fristående i förhållande till planläggningsförfarandet.

En fastställd plans verkan bör liksom annars i huvudsak vara begränsad

till att hindra bebyggelse som är olämplig från allmän synpunkt.

Planens fastställande erbjuder därför inte någon säkerhet för att den medgivna

bebyggelserätten blir fullt utnyttjad. Mot bakgrund härav synes det

för närvarande inte möjligt att tillgodose de i några remissyttranden framförda

önskemålen, att det alltid bör utgöra en garanti för en gemensamhetsanläggnings

tillkomst att anläggningen har medgivits eller förutsatts i planen.

För att så skall kunna ske måste gemensamhetsbildningen såväl materiellt

som formellt inordnas i planläggningsproceduren. Detta kräver en

omdaning av byggnadslagstiftningen, som inte kan komma i fråga i detta

sammanhang.

Av det sagda följer, att det inte finns anledning att som har ifrågasatts i

något remissyttrande föreskriva skyldighet för byggnadsnämnden att i

planärende av hithörande slag utfärda kallelser i vidare mån än som gäller

för närvarande.

Enligt vad jag har anfört i den allmänna motiveringen ansluter jag

mig till kommitténs förslag att begränsa tillämpningsområdet för bestämmelserna

om tvångsanslutning till fastigheter inom stadsplan och byggnadsplan.

Denna begränsning har i ett remissyttrande föranlett tvekan, om regeln

bör gälla utan modifikationer även när endast en del av fastigheten

ligger inom detaljplaneområdet. Med hänsyn bl. a. till att en gemensamhetsanläggning

skall inrättas för fastigheter enligt gällande fastighetsindelning

bör enligt min mening ett sådant fall i princip inte föranleda något avsteg

från regelns tillämpning på fastigheten i dess helhet. Vid prövningen av

anslutningsfrågan får givetvis hänsyn tas till den betydelse för fastigheten

i dess helhet som den inom planområdet belägna delen har.

Under remissbehandlingen har yrkats, att med fastställd stadsplan skall

likställas av ålder gällande stadsplan. Härtill vill jag nämna, att bestämmelsen

i 79 § första stycket andra punkten stadsplanelagen den 29 maj 1931

— vilket lagrum alltjämt gäller enligt 159 § byggnadslagen -— torde innebära

att nu ifrågavarande lagstiftning blir tillämplig på sådan stadsplan

som består av ålder.

Kommittén har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan, om en anläggning

i vissa fall bör ges sådan omfattning att den kan tjäna även fastigheter, för

vilka behovet kan väntas bli aktuellt först om någon tid. Att behovet av en

gemensamhetsanläggning uppkommer samtidigt för alla fastigheter som

lämpligen bör anslutas därtill är ingalunda säkert. Regeln i paragrafens

första stycke medger emellertid inte att en fastighet tvångsansluts utan att

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

kravet på synnerlig vikt är uppfyllt redan vid tiden för prövningen. Särskilda

regler krävs för att man med sikte på framtiden skall kunna tillvarata

fördelarna av en lämplig överdimensionering.

Kommittén har föreslagit en bestämmelse i andra stycket som möjliggör,

att en fastighet kan tvångsanslutas även när anläggningen kan väntas

inom nära förestående tid bli av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga

utnyttjande. Därutöver fordras enligt kommittéförslaget att anläggningen

inte utan avsevärd merkostnad eller olägenhet kan utbyggas annat

än i ett sammanhang. Detta förslag har med enstaka undantag godtagits

av remissinstanserna. Den överdimensionering av anläggningen som blir

en följd av att till densamma ansluts även sådana fastigheter som nu

nämnts kan enligt min mening inte anses gå längre än som är nödvändigt

och rimligt. Jag biträder därför kommitténs förslag i denna del.

Att utsträcka möjligheten till tvångsanslutning även till fastigheter, om

vilka inte ens kan sägas att anläggningen blir av synnerlig vikt inom nära

förestående tid, ter sig mera tveksamt. För sådana fall ligger tanken på en

successiv utbyggnad, som beslutas vid ny förrättning med stöd av 39 § i förslaget,

i allmänhet närmare till hands. Om det står utom tvivel att en omedelbar

anslutning under alla förhållanden kommer att bli till avsevärd nytta

för en fastighet, synes man emellertid inte böra avstå från fördelarna av

en överdimensionering som täcker även den fastighetens behov. En förutsättning

bör dock vara, att den omedelbara anslutningen inte medför en

oskälig belastning för fastigheten. Kommitténs förslag innehåller en bestämmelse

om anslutning även i detta fall. Bestämmelsen innebär, att

tvångsanslutning av en fastighet skall kunna ske, om den är till uppenbar

fördel för fastigheten och därav föranledd kostnad inte är oskäligt betungande

med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft. Förslaget har godtagits

av flertalet remissinstanser. Jag vill också ansluta mig till en sådan bestämmelse.

Även här bör en första förutsättning vara, att anläggningen inte

utan avsevärd merkostnad eller olägenhet kan byggas ut annat än i ett sammanhang.

Dessutom bör som kommittén också menar kravet på anläggningens

betydelse för fastigheten sättas ännu högre än i de tidigare behandlade

fallen. Det är emellertid tveksamt om den av kommittén föreslagna lagtexten

ger tydligt uttryck för en sådan skärpning. Det av kommittén föreslagna

kravet på uppenbar fördel kan som påpekas i ett remissyttrande uppfattas

som ett lägre krav än det som ligger i det för de tidigare behandlade fallen

föreskrivna villkoret om synnerlig vikt för fastigheten. Ett klarare uttryck

för vad som avses torde erhållas med en lydelse, enligt vilken det är uppenbart

att anslutningen senare blir av synnerlig vikt för fastigheten. Jag förordar

en jämkning av lydelsen i enlighet härmed.

Enligt tredje stycket i kommitténs förslag fordras ytterligare för tvångsanslutning,

att ägaren till åtminstone någon fastighet som skall ingå i företaget

önskar åtgärden. I ett remissyttrande har förordats en skärpning av

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

denna bestämmelse så, att förslaget om anslutning måste ha framställts

eller biträtts av ägare till fastighet för vars ändamålsenliga utnyttjande anläggningen

är av synnerlig vikt. En sådan skärpning är enligt min mening

onödigt långtgående och bör inte ske. Det bör vara tillräckligt, att den fastighet

vars ägare framställer eller biträder förslag om annan fastighets tvångsanslutning

kan anslutas med stöd av 17 § tredje stycket, dvs. enligt egen

önskan. För tydlighets skull vill jag framhålla, att den nu behandlade regeln

inte utgör hinder mot att en fastighet med ägarens samtycke ansluts enligt

första eller andra stycket utan annan fastighetsägares medverkan.

Det i kommittéförslagets tredje stycke föreskrivna villkoret är gemensamt

för första och andra styckenas fall. Det synes vara att föredra att detta betydelsefulla

villkor kommer till uttryck redan i första stycket, så att samtliga

förutsättningar för det där behandlade huvudfallet av tvångsanslutning

kan utläsas direkt av första stycket. Andra stycket får därmed tydligare karaktär

av undantagsregel. Som ett tredje stycke följer därefter hänvisningen

i kommittéförslagets fjärde stycke. I enlighet härmed har 2 § utformats i

departementsförslaget. Vissa redaktionella jämkningar har samtidigt företagits.

Med anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande vill jag slutligen

påpeka, att den föreslagna lagstiftningen avses kunna bli tillämplig

inte bara på anläggningar som utförs med stöd av de nya reglerna utan

även på anläggningar som har tillkommit i annan ordning. Självfallet betyder

detta inte, att fastighetsägare, som ingått överenskommelse om en

äldre anläggning, alltid måste finna sig i att hans fastighet ansluts enligt

lagen eller att nya fastigheter kommer att ingå i gemenskapen.

3 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om upplåtelse av utrymme för

gemensamhetsanläggning. Under vissa förutsättningar kan utrymme tas

i anspråk mot fastighetsägarens bestridande.

Kommittén. När det gäller att säkra erforderligt utrymme för en gemensamhetsanläggning

är enligt kommittén två huvudlösningar tänkbara. Antingen

kan mark avstås med äganderätt eller kan upplåtelse ske av en begränsad

rätt liknande servitut e. d. Det övervägande antalet gemensamhetsanläggningar

är enligt kommittén av jämförelsevis begränsad omfattning

och deras utrymmesbehov kan därför lämpligen tillgodoses genom upplåtelse

av en begränsad rätt. Kommittén anser därför riktigast att behovet

av utrymme tillgodoses genom en begränsad rätt av servitutskaraktär. Paragrafens

första stycke innehåller bestämmelse om skyldighet för den berörda

fastighetens ägare att upplåta erforderligt utrymme. Denna skyldighet innebär

till eu början, att han måste avslå från sin rådighet. Upplåtelsen kan

emellertid medföra även annat intrång. Enligt kommitténs förslag förelig
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ger skyldighet att tåla alla åtgärder, som påkallas av anläggningens utförande

och företagets verksamhet i övrigt. Som exempel på sådana åtgärder

nämns i lagtexten rivning eller förändring av befintlig bebyggelse. Åtgärder

som inte är nödvändiga för anläggningens ändamål är däremot inte

tillåtna. Upplåtelsen kan göras tidsbegränsad. Den kan t. ex. bestämmas

att gälla viss tidrymd som har angivits för anläggningsföretagets bestånd.

De inskränkningar som föranleds av upplåtelsen drabbar i första hand

ägaren till den fastighet på vilken anläggningen inrättas. Men utom ägaren

berörs andra rättighetshavare. Det kan vara fråga om innehavare av nvttjanderätt,

servitutsrätt eller rättigheter av annat slag, antingen de åtnjuter

sakrättsligt skydd eller inte. Kommittén finner det tydligt, att sådana rättigheter

måste vika i den mån de berörs av upplåtelsen. Den föreslagna lagtexten

föreskriver sålunda skyldighet för fastighetens ägare och innehavare

av annan rätt till fastigheten att underkasta sig de av upplåtelsen föranledda

inskränkningarna.

Det ligger enligt kommittén i sakens natur, att anläggningens inrättande

regelmässigt måste innebära ett visst men för fastigheten. Kommittén är

angelägen att söka begränsa olägenheterna så långt det är möjligt. Intresset

härav tillgodoses i viss utsträckning redan genom den allmänna planläggningsregeln

i 5 §, som inte tillåter att de negativa verkningarna för

fastigheten blir större än som är nödvändigt för att vinna anläggningens

ändamål. Men eftersom nämnda bestämmelse enbart går ut på en bedömning

av uppkommande intrång och olägenheter i relation till de med upplåtelsen

förenade fördelarna, utgör den inte något hinder mot att anläggningen

absolut sett medför synnerligen genomgripande verkningar för befintlig

bebyggelse. Med hänsyn härtill är det enligt kommittén av vikt att

undersöka i vad mån det vid sidan av den allmänna regeln i 5 § bör införas

även en absolut begränsning av olägenheterna för den fastighet där

anläggningen önskas bli utförd. Exempel på en sådan regel utgör 6 § lagen

om enskilda vägar, enligt vilken eu förutsättning för upplåtelse av mark

för vägbyggande är att detta inte kan lända till märkligt men för den fastighet

över vars område vägen skall gå.

I den mån en anläggning direkt framgår av detaljplan eller dess inrättande

åtminstone indirekt erhåller stöd i sådan plan finns enligt kommittén

knappast något behov av ytterligare skydd för den enskilda markägaren.

De inskränkningar i hans möjligheter att bebygga och använda

marken som kan uppkomma därigenom har beaktats vid planläggningen

och bör lika litet som sådana begränsningar i allmänhet grunda något anspråk

från markägarens sida till följd av att inskränkningarna anses medföra

skada eller olägenhet för denne. Den enskilde bör i detta fall vara i

tillräcklig mån tillgodosedd genom det rättsskydd byggnadslagstiftningen

ger.

I övriga fall, dvs. då det antingen är fråga om en anläggning utom de
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 ur 1966

taljplaneområde eller gäller en anläggning inom sådant område men utan

stöd i planen, blir enligt kommittén frågan om behovet av en skyddsregel

aktuell. Visserligen är det tänkbart, att ett nöjaktigt skydd för markägaren

i flertalet fall kan åstadkommas enbart genom 5 §:ns regel jämte bestämmelse

om ersättning för skada och annan olägenhet till töljd av anläggningen.

Kommittén menar dock att en sådan ordning är förenad med vissa

olägenheter och inte bör komma i fråga.

Kommittén avvisar också tanken på att tillerkänna markägaren rätt att

påkalla att hela fastigheten inlöses, dvs. en rätt motsvarande den som tillkommer

honom enligt 12 § första stycket expropriationslagen och 24 §

lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar. En sådan lösning är enligt

kommittén förenad med åtskilliga olägenheter. Den rimmar dessutom illa

med det förhållandet att nämnda bestämmelse i expropriationslagen inte är

tillämplig i fråga om inlösen enligt byggnadslagen av mark som ingår i

stadsplan (141 § första stycket byggnadslagen). Även själva behovet av en

sådan inlösenregel kan enligt kommittén starkt ifrågasättas, eftersom markägaren

erhåller gottgörelse för inte bara den rättighet han upplåter utan

även annat intrång på fastigheten liksom för personlig skada till följd av

upplåtelsen. Detsamma gäller innehavare av begränsad sakrätt i fastigheten.

Vad det här gäller är enligt kommittén inte behovet av skydd mot

ekonomisk förlust utan frågan, i vad mån en fastighetsägare skall vara

skyldig att, till förmån för en gemensamhetsanläggning, tåla intrång i

sin rätt. Kommittén erinrar bl. a. om att den grund som motiverar ingrepp

enligt expropriationslagen utgörs av ett allmänt intresse av närmare

angivet slag. På nu ifrågavarande område torde en rätt att ta i

anspråk utrymme endast delvis uppbäras av allmänna hänsyn. Det är

snarare den naturliga intressegemenskapen mellan en grupp varandra

närbelägna fastigheter som rättfärdigar såväl tvånget att i viss utsträckning

vara ansluten till en gemensamhetsanläggning som skyldigheten att

upplåta utrymme för anläggningen. Ju större fördelar som det gemensamma

företaget totalt sett kan erbjuda, desto starkare är skälen för att tillåta

intrång på fastighet i vilken anläggningen är avsedd att inrymmas och

desto mera ingripande kan intrånget få göras. Att en gemensam parkeringsplats

prövas vara av synnerlig vikt för enbart två mindre fastigheter bör

således enligt kommittén knappast motivera, att en tredje fastighets ägare

skall vara pliktig att tillhandahålla mark för anläggningen under sådana

förhållanden att något mera avsevärt men tillskyndas honom. Men om det

gäller en mera omfattande anläggning med en större krets av anslutna

fastigheter, kan det med hänsyn till att betydande fördelar anses förknippade

med företaget vara påkallat att underkasta en fastighet ett större

ingrepp.

Kommittén anser sig med hänsyn härtill inte kunna undvara vissa absoluta

spärregler för det intrång som får göras och vars överskridande såle
5f

Bihang till riksdagens protokoll 1966. / samt. .Yr 128

opaginerad Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

des skall medföra att anläggningen inte kan komma till stånd, i varje fall

inte på föreslaget sätt. Kommittén föreslår som huvudregel i paragrafens

andra stycke, att utrymme inte får upplåtas så, att därigenom kan antas

uppkomma betydande olägenhet för fastighet som avses med upplåtelsen.

Att olägenheten skall vara betydande innebär enligt kommittén, att markägaren

bör få acceptera ett intrång, som håller sig inom rimliga gränser.

Vidare framhåller kommittén, att olägenheten skall vara en omedelbar

följd av anläggningens inrättande. Ordet »därigenom» markerar, att kausalsammanhang

fordras mellan upplåtelsen och intrånget. Om fastighetsägarens

rådighet begränsas till följd av något annat förhållande, t. ex.

ingripande av hälsovårdsnämnd eller av detaljplan eller dess genomförande,

är regeln inte tillämplig. Vad särskilt beträffar planfallet framgår

av planen vilka inskränkningar som skall gälla i fråga om bebyggelse

eller användning. Om inrättandet av en anläggning på visst sätt äger stöd

i planen, saknar förrättningsmannen enligt kommittén anledning att själv

i sak pröva om företagets verkningar bör tillåtas. Hans bedömande kan

då inskränkas till att konstatera att de begränsningar i ägarens rådighel

som följer av planen inte blir överskridna.

Bestämmelsen innebär vidare, att endast skadeverkningar som drabbar

den fastighet på vilken anläggningen skall inrättas eller vars mark annars

fordras för densamma skall beaktas. Att även ta hänsyn till anläggningens

verkningar på andra fastigheter skulle medföra särskilda komplikationer

och som regel inte heller motsvara samma starka behov som en skyddsregel

till förmån för de av anläggningen mera omedelbart berörda fastigheterna.

Utomstående fastighets intressen tillgodoses i viss utsträckning för

övrigt genom regeln i 5 § om sättet för anläggningens förläggande och utförande.

I den mån ytterligare behov av rättsskydd i något fall skulle

uppkomma kan talan härom föras vid domstol på grund av allmänna

grannelagsrättsliga principer.

En spärregel enligt det anförda innebär enligt kommittén i de flesta

fall en rimlig avgränsning av det men som en anläggning bör tillåtas

medföra. I vissa situationer kan regeln emellertid tänkas förhindra även

verkligt angelägna gemensamhetsföretag, för vilka ingen annan lösning

står till buds än en sådan som innefattar ett långtgående ingrepp. Hänsynen

till allmänna och enskilda intressen kan här motivera ett starkare ingrepp

än nyssnämnda regel medger. Detta gäller särskilt vissa saneringsfall,

då saneringsmogen fastighet är till hinder för företagets genomförande

i önskad utsträckning. Även om en gemensamhetsanläggning på fastigheten

praktiskt taget skulle utplåna dennas bebyggelse, kan det i vissa

situationer vara motiverat att fastighetsägarens intresse får vika. I åtskilliga

sådana fall kan spärregeln leda till att man nödgas avstå från

den lämpligaste lokaliseringen av anläggningen. Hänsynen till en saneringsmogen

byggnad kan sålunda medföra att en ytterst angelägen gemensam
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

hetsanläggning antingen inte kan komma till stånd eller också måste

lokaliseras på ett sätt som föranleder betydligt högre kostnader för företaget.

Att detta inte innebär en ändamålsenlig reglering är enligt kommittén

uppenbart. En undantagsregel krävs därför. För att ett ingrepp

skall få ske med vidsträcktare verkningar än som är tillåtna enligt huvudregeln

bör enligt kommittén ytterligare krävas att ett starkt allmänt intresse

talar för att anläggningen kommer till utförande. Detta är särskilt

motiverat, om ingreppet kan leda till att en byggnad totalt utplånas och

fastigheten efter upplåtelsen inte lämpligen kan utnyttjas för vare sig

det ursprungliga ändamålet eller annat ändamål. Det bör enligt kommitténs

mening i allmänhet vara fråga om en anläggning som är avsedd fölen

mera omfattande bebyggelse och som motsvarar ett verkligt angeläget

behov för denna. Men även i vissa andra situationer kan det allmännas

intresse göra sig gällande, t. ex. när sådan bebyggelse av något mindre

omfång som har behov av anläggningen är av betydelse för vissa särskilda

samhällsfunktioner, tillgodoseendet av trafiksäkerheten, brandskyddet etc.

För nu nämnda situationer föreslår kommittén en undantagsbestämmelse,

enligt vilken upplåtelse av utrymme för anläggningen får ske trots

att betydande olägenhet kan antas uppkomma, om företaget prövas erforderligt

för bebyggelse som är av större omfattning eller eljest av betydelse

från allmän synpunkt. Dessutom fordras, att anläggningen inte

kan utan avsevärd ökning av kostnaderna utföras på sätt som medför

mindre olägenhet än nu har sagts. Genom denna undantagsregel bör det

enligt kommittén vara möjligt att komma till rätta med ifrågavarande

saneringsproblem i alla sådana situationer då problemet över huvud lämpligen

bör lösas i detta sammanhang. Att mera generellt på detta sätt utnyttja

en lagstiftning om gemensamhetsanläggningar i saneringssyfte är

däremot enligt kommittén inte lämpligt. I stället bör andra utvägar användas,

t. ex. expropriation eller ändrad tomtindelning.

Enligt förslaget kan anläggningen i princip inrymmas i vilken fastighet

som helst. En begränsning till de anslutna fastigheterna skulle enligt kommittén

alltför mycket kringskära möjligheterna att lokalisera anläggningen

på ändamålsenligt sätt. Den skulle vidare motverka bl. a. önskemålen

att kunna ta i anspråk utrymme i gata under markplanet. Enligt kommittén

erhåller markägaren tillräckligt skydd för sina intressen genom

den allmänna planläggningsregeln i 5 § samt spärreglerna i förevarande

paragraf och ersättningsbestämmelsen i 4 §.

Kommittén anför vidare, att upplåtelse mot ägarens bestridande inte

skall kunna komma i fråga i andra fall än när det påkallas för att tillgodose

behovet hos fastighet som kan tvångsanslutas enligt 2 § i förslaget.

Fastighetsägare, som i andra fall går samman frivilligt om en

gemensamhetsanläggning, kan sålunda inte ensidigt bestämma att anläggningen

skall förläggas till mark utanför deras fastigheter.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Kommittén har även övervägt att vid sidan av bestämmelserna om

upplåtelse för ny anläggning föreskriva skyldighet för innehavare av äldre

anläggning att låta anläggningen tas i anspråk. I många fall skulle det

säkerligen, menar kommittén, vara av värde för det gemensamma företaget

att kunna ta anläggningen i anspråk. Kommittén avstår emellertid

från att föreslå någon särskild regel därom. En ändamålsenlig lösning

torde nämligen i flertalet fall kunna uppnås enligt övriga bestämmelser i

förslaget.

Remissyttrandena. Den föreslagna regleringen i denna paragraf godtas

av flertalet remissorgan.

I frågan, om utrymme för anläggningen i princip bör säkerställas genom

begränsad rätt eller genom äganderätt, erinrar överlantmätaren

i Värmlands län, att tomtindelning någon gång har använts med syfte

att genomföra en gemensamhetsanläggning så att särskild tomt (gemensamhetstomt)

har utlagts för anläggningen, överlantmätaren finner det

naturligt att så sker för vissa slag av gemensamhetsanläggningar och uttalar,

att det i sådant fall otvivelaktigt är önskvärt att gemensamhetstomten

förvärvas med äganderätt av den sammanslutning för vilken anläggningen

inrättas. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund anser, att

målsättningen bör vara att en för sig bestående fastighet bildas för anläggningen

och att en bestämmelse med denna innebörd bör övervägas.

Frågan om tvångs upplåtelse av utrymme berörs i några yttranden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker den föreslagna skyldigheten

att upplåta erforderligt område för gemensamhetsanläggningar. Hovrätten

anser det inte riktigt att tillägga enskild fastighetsägare en sådan allmänt

hållen expropriationsrätt gentemot sina grannar. I den mån tvångsregler

fordras för att skapa utrymme för gemensamhetsanläggningar bör de enligt

hovrätten inordnas i expropriationslagen och, åtminstone i huvudsak, gå ut

på ett avstående till stat eller kommun enligt nämnda lag.

Svea hovrätt erinrar om att redan den omständigheten att två fastighetsägare

samverkar kan medföra att de erhåller en expropriationsrätt som de

var för sig saknar. Motsvarande synes gälla t. o. m. om två fastigheter är i

samma ägares hand. Enligt hovrätten kan väl den omständigheten att samverkan

fordras tala för att fråga är om ändamål av större vikt än som kan

ifrågakomma för en ensam fastighetsägare, men med hänsyn till förslagets

omfattande syfte vet man inte något med säkerhet därom. Hovrätten anser

det med hänsyn till att förslaget avser ett flertal typer av gemensamhetsanläggningar

tveksamt, om utrymme tvångsvis bör få tas i anspråk från utomstående

fastighet. Det kan knappast antas att hithörande ändamål alltid är

av den betydelse från allmän synpunkt att en expropriationsrätt ter sig motiverad

vid jämförelse med t. ex. byggnadslagens och expropriationslagens

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

regler. Enbart den omständigheten att fastigheter samverkar för ett ändamål

som är av synnerlig vikt för deras ändamålsenliga nyttjande kan inte

anses utgöra tillräckligt skäl för att en utomstående fastighets ägare skall

tvingas avstå utrymme för företagets räkning. Hovrätten förordar därför att

expropriationsrätten enligt förslaget begränsas till att avse fastighet som

skall vara ansluten till anläggningen. Skulle fastighet där anläggningen är

inrymd framdeles uteslutas från företaget, bör hinder inte föreligga att anläggningen

får vara kvar. Frågan om möjligheterna att utnyttja utrymme i

gata under markplanet är av samma vikt för enskilda fastigheter och bör

lösas inom fastighetsbildningens och byggnadslagstiftningens ram, förslagsvis

på det sättet att kommunen berättigas ta mark inom byggnadskvarter i

anspråk för gatuändamål ned till visst i stadsplan bestämt djup.

Liknande synpunkter framförs av lagberedningen, som avstyrker att en

expropriationsrätt mot utomstående för enskilt behov införs utan att den

begränsas till erforderlig utfartsväg, framdragande av ledningar eller annat

ändamål som är av avsevärd betydelse även från allmän synpunkt.

Länsarkitekten i Stockholms län framhåller, att skyldigheten för fastighetsägare

och innehavare av begränsad rätt att tåla rivning av befintlig bebyggelse

innebär en markant utvidgning av möjligheterna till ingrepp i den

enskilda fastighetsägarens dispositionsrätt. Han erinrar om att det för ett

föreläggande om rivning enligt byggnadsstadgan fordras antingen att rivning

av skadad eller vanvårdad byggnad från ekonomisk synpunkt framstår som

ett rimligare alternativ än att återställa den i godtagbart skick eller också

att sökande av byggnadslov för nybyggnad skriftligen samtycker till rivning.

Åtskilliga remissorgan — bland dem lantmäteristgrelsen, lagberedningen

och expropriationsutredningen — anser, att begränsningen av befogenheten

att mot markägarens vilja ta utrymme i

anspråk till att avse de fall där förutsättningarna för

tvångsanslutning enligt 2 § är uppfyllda hör komma till

tydligt uttryck i lagtexten.

Stockholms läns och stads hushållningssällskap förordar sådan ändring av

förslaget att fastighet utanför planlagt område inte skall kunna bli föremål

för tvångsupplåtelse.

Sveriges fastighetsägareförbund anför i anslutning till att enligt förslaget

även begränsade rättigheter måste vika, att kommittén inte har berört sådana

komplikationer som kan uppkomma vid konflikt med annan

lagstiftning. Förbundet anser sig böra erinra om att det inte är

självklart att eu hyresnämnd eller, där hyresregleringen har upphört i

orten och besittningsskyddslagen gäller, vederbörande domstol skulle godkänna

uppsägning av en hyresgäst från t. ex. ett källarutrymme, som

måste tas i anspråk för det gemensamma företaget. Förbundet menar, att

ett företag kan omintetgöras enbart därigenom.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Föreningen för samhällsplanering finner det vara en brist, att förslaget

inte stadgar skyldighet för innehavare av äldre anläggning att låta

anläggningen tas i anspråk.

Expropriationsutredningen anser det önskvärt med sådant förtydligande

av förslagets innebörd att det framgår att förrättningsmans beslut om upplåtelse

enligt förevarande paragraf kan grundas antingen på överenskommelse

mellan berörda sakägare enligt 17 § eller också — vid markägarens bestridande

— omedelbart på 3 §.

Expropriationsutredningen tar vidare upp ett uttalande i motiven, att hänsyn

inte får tas till skadeverkningar på annan fastighet än

den som avses med upplåtelsen. Utredningen förutsätter här,

att begreppet fastighet inte får en alltför snäv innebörd. Utgångspunkten för

såväl det nu ifrågavarande bedömandet som bestämmandet av ersättning för

skada och intrång på restfastighet bör väl i regel vara den officiella fastighetsindelningen.

Men stundom kan det enligt utredningen vara påkallat att

göra avsteg från denna princip, t. ex. med hänsyn till rådande brukningsförhållanden.

Överlantmätaren i Jönköpings län anser kommitténs skäl för

att man inte skall beakta skadeverkningar för annan fastighet än sådan som

avses med upplåtelsen otillfredsställande.

I fråga om andra stycket finner Svea hovrätt det inte böra tillåtas, att utrymme

tvångsvis upplåts på sådant sätt att därav kan uppkomma betydande

olägenhet för fastigheten. Hovrätten anser att upplåtelse i sådant

fall i stället bör regleras i expropriationslagen eller byggnad slagen, varvid

vikten av en gemensamhetsanläggning för visst ändamål kan bedömas

från allmän synpunkt. Samma åsikt hyser Handelskamrarnas nämnd, som

anser det obefogat att åberopa ett starkt allmänt intresse som grund för en

tvångsupplåtelse av ifrågavarande innebörd. Även HSB.s riksförbund vill

ifrågasätta om inte expropriation bör ske i dessa fall och anser att det bör

kunna införas rätt för grupp av fastighetsägare att begära expropriation.

Lagberedningen uttalar, att motiveringen synes ge vid handen och starka

skäl talar för att undantag bör medges — förutom när fråga är om bebyggelse

av större omfattning —- endast om företaget prövas erforderligt för bebyggelse

av avsevärd betydelse från allmän synpunkt.

Parkeringskommittén betecknar spärreglerna som föga preciserade och

ifrågasätter deras värde. Även överlantmätaren i Jönköpings län anser förutsättningarna

för upplåtelse, som kan antas medföra betydande olägenhet,

vara för oklara och ifrågasätter, om inte för sådan upplåtelse bör fordras att

anläggningen i detaljplan eller tomtindelning har angivits som en förutsättning

för genomförandet.

Lagberedningen finner det angeläget, att ingrepp inte utan tvingande skäl

sker i miljöer av värde från historisk, naturvårds- eller allmänt kulturell

synpunkt. Utöver vad som gäller enligt byggnadslagen, lagarna om byggnadsminnen

och om fornminnen samt naturskyddslagen (numera naturvårdslagen)

bör enligt beredningen en allmän skyddsföreskrift tas in i förevarande

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

lagrum. Till jämförelse nämner beredningen 2 kap. 12 § andra stycket vattenlagen.

Skyddsbehovet gör sig enligt beredningen kanske särskilt gällande

när det är fråga om rivning eller förändring av befintlig byggnad.

Kommitténs avvisande hållning till tanken att låta markägaren i vissa fall

påkalla totalinlösen av fastigheten kritiseras i några yttranden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att, om fastigheten blir praktiskt

taget oanvändbar för annat ändamål, det torde bli omöjligt att sälja

den. Även om fastighetsägaren får ersättning för ekonomisk förlust kvarstår

en uppenbar olägenhet för honom, om man tvingar honom att behalla äganderätten

till en fastighet som han varken kan använda eller sälja. Hovrätten

vill därför med tanke på sådana fall då fastighet på grund av upplåtelse av

utrymme för gemensamhetsanläggning tillskyndas betydande olägenhet förorda

en motsvarighet till inlösenreglerna i 12 § första stycket expropriationslagen

och 24 § lagen om allmänna vägar. Regier av detta slag förordas också

av lagberedningen. Beredningen finner det vara ovisst om den föreslagna lagstiftningen

innehåller garantier motsvarande dem som har motiverat att

stadgandet i 12 § första stycket expropriationslagen inte har gjorts tillämpligt

på inlösen enligt hyggnadslagen. Även expropriationsutredningen ifrågasätter

om den föreslagna lagstiftningen inte bör innehålla motsvarighet

till nämnda stadganden och åberopar därvid, att befogenheten att tvångsvis

ta i anspråk utrymme enligt förslaget inte är begränsad till områden

som omfattas av byggnadslagens inlösenregler. Uppkommande olägenheter

är — i den mån de över huvud kan förutses — stundom av sadan art att

de svårligen kan kompenseras genom en penningersättning. Expropriationsutredningen

förklarar sig emellertid vara medveten om att införandet av

bestämmelser av antytt innehåll skulle komma att måhända avsevärt komplicera

lagstiftningen. Med hänsyn till frågans betydelse bör hithörande

problem likväl uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Parkeringskommittén anser motiveringen till förslaget i denna del inte vara

helt övertygande och ifrågasätter, om marklösen inte bör kunna påfordras

i undantagsfall. En liknande uppfattning framförs av överlantmätaren i

Värmlands län. Svenska försäkringsbolags riksförbund finner det rimligt

att möjlighet öppnas till inlösen av fastighet, som bär upplåtits i större omfattning.

I samma riktning uttalar sig Sveriges fastighetsägareförbund, som

framhåller att en totalinlöscn av marken visserligen skulle i ekonomiskt

hänseende bli mera betungande för företaget men att, om intrånget i

övrigt är betydande, även den ersättning som enligt förslaget skall utges

till markägaren måste bli avsevärd.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär, att utrymme för en gemensamhetsanläggning

skall upplåtas med begränsad rätt av servitutskaraktär.

Inlösen med äganderätt avses inte. Genom eu sådan ordning

vinns framför allt, att den berörda marken inte behöver tas i anspråk i

större omfattning än som fordras för att ändamålet skall uppnås. Detta

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

erbjuder fördelar i första hand för de i gemenskapen ingående fastighetsägarna,

i det att deras ersättningsskyldighet regelmässigt blir mindre omfattande

än om de nödgas lösa marken med äganderätt. Men även för ägaren

till marken och andra berörda rättsägare torde fördelar följa, i det

att marken till den del den inte berörs av upplåtelsen i allmänhet kan användas

för annat ändamål och att marken återgår till ägaren om upplåtelsen

upphör. Detta synes angeläget med hänsyn till de höga krav på markutnyttjande

som numera upprätthålls i tätbebyggelseområdena. Under förutsättning

att tillbörligt rättsskydd i övrigt bereds den enskilde vill jag därför

i likhet med flertalet remissinstanser ansluta mig till kommittéförslaget

i denna del.

Det är inte alltid säkert att upplåtelseregeln behöver träda i tillämpning.

Har erforderligt utrymme redan blivit säkerställt i annan ordning med

samma sakrättsliga verkan som enligt förslaget — t. ex. genom fastigiietsbildningsservitut

eller utläggande av samfälld ägolott — behövs inte någon

särskild upplåtelse. Kan frivillig överenskommelse träffas om överlåtelse

av erforderlig mark med äganderätt behövs inte heller någon upplåtelse

enligt förevarande paragraf. Det sistnämnda kan bli aktuellt t. ex.

när anläggningen kräver ett totalt utnyttjande av marken.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna i 3 § medger, att utrymme

för anläggningen tas i anspråk tvångsvis. Betänkligheter häremot torde

inte kunna anföras från den synpunkten att det är fråga om tvångsförvärv

till förmån för enskild. Möjligheten till sådant tvångsförvärv

utgör inte någon nyhet utan förekommer i speciallagstiftningen på angränsande

områden. Den synes vara att föredra framför en ordning som,

enligt vad som har förordats i ett remissyttrande, innebär att erforderlig

mark avstås eller upplåts till förmån för stat eller kommun med stöd av

expropriationslagen. Denna lags bestämmelser är över huvud inte lämpade

för tvångsförvärv i hithörande situationer. Särskilda svårigheter uppkommer

också med en sådan ordning med hänsyn till önskvärdheten av garanti

för att det allmänna verkligen utnyttjar sina tvångsmöjligheter och därefter

ställer erforderligt utrymme till samfällighetens förfogande.

I ett remissyttrande har mot kommittéförslaget invänts, att det innebär

en markant utvidgning av de möjligheter till ingrepp i fastighetsägares

dispositionsfrihet som föreligger på grund av byggnadsstadgans bestämmelser

om rivning. Härtill vill jag anföra att en sådan utvidgning är

nödvändig för att tillgodose de särskilda ändamål som det här är fråga om.

Nämnda bestämmelser i byggnadsstadgan bör inte få inverka här.

Kommittén har som huvudvillkor för upplåtelse uppställt, att därigenom

inte kan antas uppkomma betydande olägenhet för fastigheten. Detta villkor

synes innefatta en lämplig begränsning och har också godtagits av flertalet

remissinstanser. Jag biträder förslaget i denna del.

Flertalet remissinstanser delar också kommitténs mening, att denna regel

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 ur 1006

inte kan göras helt undantagslös. När det gäller anläggningar för sådan

bebyggelse till vilken starka allmänna intressen hänför sig — antingen därför

att den är mera omfattande eller därför att den skall tillgodose viktiga

allmänna funktioner — vill det också synas som om ett ovillkorligt

hävdande av huvudregeln skapar alltför små möjligheter att åstadkomma

en ändamålsenlig bebyggelseutveckling. Om i ett sådant fall omständigheterna

dessutom är sådana att den ifrågasatta lösningen är den praktiskt

sett enda utvägen, torde den enskilde rättsägarens intressen böra vika. Jag

ansluter mig därför i princip till kommitténs förslag även såvitt det medger

upplåtelse i en sådan situation. För att tydligare utmärka, att det allmänna

intresset i dessa undantagsfall måste vara av en betydande styrka

förordar jag den jämkningen av den av kommittén föreslagna lydelsen i

andra stycket att, frånsett det fall då företaget krävs för bebyggelse av

större omfattning, företaget skall fordras för annan bebyggelse av väsentlig

betydelse från allmän synpunkt. Till den närmare redaktionella utformningen

av paragrafen återkommer jag senare.

Som jag redan har antytt anser jag det inte föreligga någon anledning

att i expropriationslagen eller byggnadslagen reglera sådan upplåtelse som

nu är i fråga. Till skillnad från flertalet där behandlade fall avser nu ifrågavarande

lag enskilda ändamål. Att kräva stöd i detaljplan synes av olika skäl

likaså mindre lämpligt. Men jag ansluter mig till kommitténs uppfattning

att om sådant stöd föreligger hinder för upplåtelsen inte möter från nu

ifrågavarande synpunkt. Det i ett remissyttrande framförda önskemålet om

en allmän skyddsföreskrift synes mig inte heller böra föranleda särskilda bestämmelser

i detta sammanhang. De intressen som det här är fråga om torde

få anses skäligen tillgodosedda genom bestämmelserna i 5 § om anläggningens

lokalisering och utformning samt genom reglerna i 15 § om

byggnadsnämndens vetorätt.

När det gäller paragrafens tillämpningsområde kan det vara tveksamt,

om rätten till tvångsförvärv bör begränsas till mark, som tillhör ansluten

fastighet, eller om den skall kunna omfatta även utomstående fastighet.

Invändningarna i ett par remissyttranden mot den mera vidsträckta rätten

synes under alla förhållanden kunna beaktas såtillvida att man i första

hand bör undersöka möjligheterna att lokalisera anläggningen till någon

av de fastigheter för vilka den är avsedd. I allmänhet torde det också bli

möjligt att undgå att ta i anspråk en utomstående fastighet. I denna riktning

verkar den allmänna regeln i 5 § första punkten, enligt vilken anläggningens

lokalisering och utformning skall ske på sådant sätt att ändamålet

kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet.

Det torde emellertid inte kunna bestridas, att en regel som inte medger

att anläggningen förläggs till utomstående fastighet undantagsvis kan

komma att binda förrättningsmannen onödigt hårt i valet mellan olika alternativ.

Man bör också hålla i minnet att situationen kan vara sådan att

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

gällande detaljplan förutsätter en utomstående fastighet som enda alternativ.

Vidare föreligger det tidigare nämnda behovet av att kunna inrätta

anläggningen i gatumark, som ju enligt förslaget inte kan ingå i kretsen

av anslutna fastigheter. Dessa omständigheter talar starkt för att utrymme

bör kunna tas i anspråk även utanför de anslutna fastigheternas krets. Ett

betydelsefullt villkor för tvångsupplåtelse är enligt huvudregeln, att betydande

olägenhet inte kan antas uppkomma för fastigheten därigenom. I de

undantagsfall då upplåtelse enligt förslaget får ske trots sådan olägenhet

beror detta på hänsyn till starka allmänna intressen, något som även på

andra områden anses kunna motivera tvångsförvärv. Vidare får ingreppet

inte ske utan att detta är den enda praktiska möjligheten att inrätta gemensamhetsanläggningen

på sätt som är försvarligt med hänsyn till kostnaderna.

Av dessa skäl anser jag mig inte böra frångå kommitténs förslag om

möjligheter till upplåtelse även från utomstående fastighet.

Liksom kommittén anser jag, att hänsyn i regel inte bör i detta sammanhang

tas till verkningarna för annan fastighet än den i vilken upplåtelsen

skall ske. I undantagsfall synes dock liksom vid expropriation fastighetsbegreppet

i detta sammanhang kunna fattas något mera vidsträckt än annars.

Hänsyn skall sålunda kunna tas till verkningarna för en brukningsenhet

som består av flera registerfastigheter.

Av kommitténs motiv framgår, att mark inte skall kunna tas i anspråk

mot tastighetsägarens bestridande i annat fall än när det krävs för att tillgodose

behovet för fastighet som kan anslutas tvångsvis. Mot denna ståndpunkt,

som förhindrar tvångsupplåtelse från en fastighet enbart på grund

av överenskommelse mellan ägarna till vissa andra fastigheter, synes någon

erinran inte kunna göras. Som flera remissinstanser påpekat har denna

grundsats dock inte kommit till klart uttryck i den av kommittén föreslagna

lagtexten. Vidare torde den av kommittén åsyftade innebörden, att förrättningsmannens

beslut om upplåtelse kan grundas antingen på överenskommelse

enligt 17 § eller — vid markägarens bestridande — omedelbart på

förevarande paragraf, inte ha blivit tillräckligt tydlig. Jag vill därför förorda,

att i paragrafen införs en särskild bestämmelse av innehåll, att utrymme

inte får tas i anspråk mot fastighetsägarens bestridande i vidare mån än

som fordras för fastighet vilken kan anslutas enligt 2 §. Som framgår av

lydelsen medger bestämmelsen, att en upplåtelse sker mot markägarens bestridande

till förmån för fastighet som på ägarens önskan ansluts enligt

17 § tredje stycket, under förutsättning att anslutningen varken kräver ett

mera vidsträckt utrymme eller medför ett mera intensivt utnyttjande än

som föranleds av övriga anslutna fastigheter.

Fastän endast fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan kan tvångsanslutas

till anläggningen enligt 2 § i förslaget, innebär 3 § att även fastighet

utanför detaljplaneområde kan tas i anspråk för utrymme mot ägarens vil
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ja. Det blir då i regel fråga om fastigheter helt nära planområden. Antalet

sådana fall torde knappast bli stort. Där situationen likväl uppkommer,

skulle det otvivelaktigt kunna bli till olägenhet, om markägaren kunde

hindra anläggningens tillkomst. Det kan inte alltid vara lämpligt att man

för att undgå sådana olägenheter skall bestämma planområdets gränser så,

att det blir uteslutet att mark utanför området kommer att beröras av de

allmänna intressen som ligger bakom planläggningen. Av dessa skäl finner

jag inte anledning att frångå förslaget i detta hänseende.

I ett remissyttrande har berörts den konflikt som kan uppkomma mellan

den föreslagna lagen och annan lagstiftning, särskilt reglerna om besittningsskydd

för hyresgäst. Med anledning härav vill jag erinra om att samma

problem uppkommer vid expropriation och andra tvångsförvärv. Jag

finner ej skäl att införa särskilda bestämmelser i detta hänseende.

Angående skyldigheten för innehavare av äldre anläggning att låta denna

tas i anspråk synes anledning saknas att som har förordats i ett remissyttrande

införa särskilda regler. Jag godtar kommitténs ståndpunkt även i

denna del. Om anläggningen inte kan bli föremål för upplåtelse enligt denna

paragraf, bör den således inte få övertas av det gemensamma företaget

annat än efter frivillig uppgörelse.

Den här förut behandlade undantagsregeln om möjlighet att ta i anspråk

utrymme även när betydande olägenhet kan antas uppkomma för fastigheten

aktualiserar den av kommittén och flera remissinstanser diskuterade

frågan, om fastighetsägare bör få rätt att påkalla inlösen, när fastigheten

drabbas av ett mera betydande intrång. En bestämmelse härom kan motiveras

av att det är oskäligt att tvinga en fastighetsägare att behålla en fastighet,

som i fortsättningen får väsentligt inskränkt användning. Bestämmelser

om rätt för fastighetsägare att påkalla inlösen av fastighet, när ett

ingrepp föranleder synnerligt men vid fastighetens nyttjande, finns på åtskilliga

håll i lagstiftningen. Sådan rätt föreligger sålunda enligt 12 § första

stycket expropriationslagen och 9 kap. vattenlagen. Vidare finns bestämmelser

härom i t. ex. 24 § lagen om allmänna vägar och 26 § naturvårdslagen.

Även byggnadslagen innehåller vissa bestämmelser om lösningsplikt

(21 och 48 §§). Som regel kommer lösningsplikten enligt de nämnda bestämmelserna

att åvila det allmänna eller också enskilda subjekt med betydande

resurser. I nu förevarande sammanhang är förhållandena andra.

En lösningsplikt här skulle åvila enskilda fastighetsägare i skiftande ekonomiska

förhållanden. Den kan bli väsentligt mera betungande än som svarar

mot deras behov av utrymme och som står i proportion till företaget.

Svåra överväganden med hänsyn till enskilda intressen på ömse sidor blir

nödvändiga. Detta gör det mycket tveksamt om en bestämmelse om lösningsplikt

bör införas. Härtill kommer att en sådan regel torde få praktisk

betydelse endast inom områden med stadsplan eller byggnadsplan. Endast

där torde nämligen komma i fråga alt tillämpa undantagsregeln om alt

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

utrymme för en gemensamhetsanläggning får las i anspråk trols att betydande

olägenhet uppkommer. Vidare är det huvudsakligen endast där som

det kommer i fråga att ta i anspråk utrymme mot fastighetsägarens bestridande.

Till jämförelse kan nämnas, att den som äger mark som är avsedd

för enskilt bebyggande men som blir underkastad bebyggelseinskränkning

genom planläggning saknar rätt att påkalla inlösen av marken. Sådan inskränkning

kan ske t. ex. genom en planbestämmelse, som förbjuder att marken

bebyggs så att det hindrar tillkomsten av en gemensamhetsanläggning.

När det gäller inlösen enligt byggnadslagen av mark inom stadsplan saknas

också rätt att påkalla utvidgning av ianspråktagandet till att omfatta återstoden

av fastighet. Enligt 141 § byggnadslagen är nämligen 12 § första stycket

expropriationslagen inte tillämpligt inom stadsplan. Skälet härtill är att planen

antas medge en ändamålsenlig användning av all mark inom stadsplaneområdet

och att i regel även vad som kan återstå av fastighet efter

expropriation kan få sådan användning att den inte blir onyttig. I fråga om

en gemensamhetsanläggning som har stöd i stadsplan skulle alltså införandet

av en lösningsplikt för delägarna i det gemensamma företaget komma i

strid med nyssnämnda princip. Inom byggnadsplan saknas regler om inlösen.

De skäl som uppbär bestämmelsen i 141 § byggnadslagen bör emellertid

äga motsvarande betydelse beträffande anläggning som har stöd i byggnadsplan.

Vad nu sagts om anläggning som har stöd i stadsplan eller byggnadsplan

kan visserligen inte anföras i fråga om en anläggning som inte

är förutsatt i planen. Det torde dock kunna antas att, om en anläggning

inom planområdet fordrar stort utrymme eller i övrigt kan föranleda betydande

olägenhet för den berörda fastigheten, den i allmänhet har blivit uppmärksammad

i planen. Om detta likväl inte har skett, bör förrättningsmannens

bedömande enligt förevarande paragraf och byggnadsnämndens prövning

utgöra ett godtagbart skydd för fastighetsägarens berättigade intressen.

Med hänsyn till det sagda bör enligt min mening inte f. n. införas

någon bestämmelse om rätt att påkalla inlösen av fastighet eller fastighetsdel.

Som framgår av vad jag har anfört vid förevarande paragraf biträder jag

i allt väsentligt kommitténs förslag. En viss redaktionell omarbetning synes

dock böra ske. Det torde sålunda vara att föredra att huvudvillkoret för

upplåtelse av utrymme i fastighet, nämligen att betydande olägenhet för

fastigheten inte får antas uppkomma därigenom, kommer till uttryck redan

i första stycket. Delta blir därigenom huvudregel, medan andra stycket

får karaktär av undantagsregel för de fall då utrymme kan tas i anspråk

trots att betydande olägenhet kan antas uppkomma. I första stycket torde

också böra utsägas att upplåtelse skall ske i fastighet, antingen sådan för

vilken anläggningen är avsedd eller annan fastighet.

I första stycket av kommittéförslaget anges innebörden av upplåtelsen

vara att fastighetens ägare och innehavare av annan rätt till fastigheten är

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 ur 19C>(>

skyldiga att tåla rivning eller förändring av befintlig bebyggelse samt andra

åtgärder som påkallas av anläggningens utförande och företagets verksamhet

i övrigt. Därmed utmärks, att utom ägaren även innehavare av begränsad

rättighet till fastigheten måste vika i den mån rättigheten berörs av upplåtelsen.

Denna företrädesrätt för här ifrågavarande servitutsrätt torde

kunna uttryckas enklare, exempelvis i ordalag liknande dem som används

om vägrätt i lagen om allmänna vägar.

Den av mig i det föregående förordade bestämmelsen, att utrymme inte får

tas i anspråk mot fastighetsägarens bestridande i vidare mån än som fordras

för fastighet som kan anslutas enligt 2 §, synes vara av den betydelse att

den bör komma till uttryck redan i första stycket i anslutning till huvudregeln

om upplåtelse.

Enligt det anförda innehåller första stycket i departementsförslaget i en

första punkt bestämmelse, att det utrymme som behövs för anläggning skall

upplåtas i fastighet för vilken anläggningen är avsedd eller annan fastighet,

om betydande olägenhet för fastigheten ej kan antas uppkomma därigenom.

Därefter ges i en andra punkt uttryck för den företrädesrätt som tillkommer

upplåtelsen. Den innehåller, att utrymmet får tas i anspråk utan hinder av

den rätt till fastigheten som kan tillkomma annan. Som tredje punkt tillfogas

bestämmelsen, att utrymme inte får tas i anspråk mot fastighetsägarens

bestridande i vidare mån än som fordras för fastighet vilken kan

anslutas enligt 2 §.

Efter denna omredigering av första stycket innehåller andra stycket -—

enligt vad jag har anfört i det föregående och med en mindre redaktionell

jämkning av kommitténs lydelse — undantagsregeln, att utrymme får tas i

anspråk utan fastighetsägarens medgivande även om betydande olägenhet

kan antas uppkomma för fastigheten, om anläggningen fordras för bebyggelse

av större omfattning eller annan bebyggelse av väsentlig betydelse

från allmän synpunkt samt anläggningen inte kan utföras på annat sätt utan

att kostnaden ökas avsevärt.

4 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning för intrång och annan

skada som orsakas av att utrymme för anläggning tas i anspråk.

Kommittén. I överensstämmelse med gängse expropriationsrättsliga principer

föreslår kommittén bestämmelser i första stycket, att fastighetsägare

är berättigad till ersättning dels för upplåtelse av utrymme till anläggningen,

dels för annat intrång som orsakas fastigheten av anläggningens

utförande eller begagnande och dels för skada som i övrigt uppkommer för

ägaren genom upplåtelsen. Kommittén avser att de vid expropriationslagens

tillämpning utbildade principerna i allmänhet skall komma till användning

vid ersättningens bestämmande. Vissa avvikelser blir emellertid nödvändiga

med hänsyn till att situationen delvis är en annan vid upplåtelse för ända
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

mål som är gemensamt för flera fastigheter än vid ianspråktagande enligt

expropriationslagen. Det kan sålunda enligt kommittén i allmänhet inte

komma i fråga att vid ersättningens bestämmande avräkna den nytta som

kan uppkomma för den ersättningsberättigades fastighet till följd av dennas

anslutning till det gemensamma företaget.

Enligt första stycket skall vidare utgå sex procent årlig ränta på ersättningen.

Bestämmelsen står i nära överensstämmelse med vad som gäller på

vissa närbesläktade områden, t. ex. 55 § expropriationslagen och 19 § lagen

om allmänna vägar. I likhet med sistnämnda bestämmelse räknar förslaget

räntan från den dag då utrymmet tas i anspråk. Utgångspunkten för expropriationslagens

ränteberäkning är densamma endast vid förhandstillträde.

I övrigt hänför den sig till ersättningens förfallodag. Kommitténs

ståndpunkt är betingad av bestämmelsen i förslagets 37 § första stycket, enligt

vilken beslut om anläggningens inrättande förfaller, om ersättningen

inte har erlagts inom ett år efter det beslutet vunnit laga kraft. Så länge

själva ersättningsfrågan är svävande, bör enligt kommittén inte heller den

tilläggsförpliktelse som skyldigheten att utge ränta innebär inträda. Den ersättningsberättigade

markägaren torde i regel inte lida någon förlust genom

att han nödgas behålla rådigheten över utrymmet under en större eller

mindre del av den tid då frågan om anläggningsföretagets inrättande alltjämt

är svävande. Är fastigheten bebyggd, torde ägaren oftast kunna fortsätta

att utnyttja den till dess utrymmet faktiskt tas i anspråk. Och är marken

obebyggd, synes han i normala fall knappast hysa något intresse för

att göra sådana investeringar i fastigheten som krävs för att denna skall

ge något större ekonomiskt utbyte, innan det har blivit slutligen avgjort om

utrymmet skall tas i anspråk eller inte.

Kommittén framhåller vidare, att en upplåtelse med därav föranledda

olägenheter i hög grad kan drabba även andra rättsägare i fastigheten, t. ex.

innehavare av nyttjanderätt eller servitut. I överensstämmelse med expropriationslagen

innehåller andra stycket, att sådan rättsägare äger samma

rätt till ersättning och ränta som enligt första stycket tillkommer fastighetsägaren.

Självständigt anspråk på ersättning som avses här tillkommer

endast innehavare av nyttjanderätt, servitut och liknande rättigheter, medan

däremot innehavare av sakrättsligt skyddad fordringsrätt är hänvisad

till gottgörelse ur den ersättning som tillkommer markägaren (36 §).

För tydlighets skull erinrar kommittén om att ersättningsreglerna inte

omfattar andra fastigheter än sådana som blir föremål för upplåtelse enligt

3 §. Uppkommer till följd av anläggningsföretaget skada på annan fastighet,

kan gottgörelse utgå enligt vanliga grannelagsrättsliga regler.

Remissyttrandena. Kommitténs ståndpunkt, att endast företrädare

för fastighet som blir föremål för upplåtelse är

berättigade till ersättning, kritiseras av några remissinstanser.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

överlantmätaren i Jönköpings län anser att ersättning bör utgå även för

intrång på annan fastighet, som berörs av anläggningen, och för skada som

kan uppkomma för fastighetens ägare. Även överlantmätaren i Gävleborgs

län finner det betydligt mera praktiskt, om samtliga ersättningsanspråk som

orsakas av en anläggning kunde regleras i ett sammanhang enligt den föreslagna

lagens regler. Av samma mening är Svenska kommunaltekniska föreningen,

som anser den föreslagna ordningen böra tillämpas endast i den

mån oförutsedda skador inträffar under arbetet med företaget.

Expropriationsutredningen anför däremot, att ägare av helt utomstående

grannfastighet inte bör kunna med stöd av 4 § i förslaget göra gällande

anspråk på intrångsersättning till följd av anläggningens drift. Eftersom

författningstexten kan ge utrymme för en häremot stridande tolkning,

bör enligt utredningen ordalagen jämkas något.

Svea hovrätt anmärker, att paragrafens avfaltning inte ger någon ledning

för bedömning av frågan efter vilka normer ersättning

för upplåtelse av utrymme skall beräknas. Att

de vid expropriationslagens tillämpning utbildade principerna skall komma

till användning med vissa avvikelser bör enligt hovrätten komma till

uttryck i lagtexten (jfr 137 § byggnadslagen). Stadskollegiet i Stockholm

finner det lämpligt att ta upp en bestämmelse motsvarande 7 § expropriationslagen

eller en uttrycklig hänvisning till detta lagrum. Sveriges fastighetsägareförbund

ifrågasätter likaledes, om inte särskild hänvisning

bör göras till tillämpliga bestämmelser i expropriationslagen eller, om lagtekniska

svårigheter möter däremot, om det inte bör anges att ersättningen

skall prövas enligt grunderna i nämnda lag.

I fråga om möjligheten att vid ersättningens bestämmande avräkna

nytta från skada finner stadskollegiet i Stockholm inte något tydligt sammanhang

mellan å ena sidan det av kommittén gjorda uttalandet, att situationen

här delvis är en annan än vid ianspråktagande enligt expropriationslagen,

därför att fråga är om upplåtelse för ändamål som är gemensamt

för flera fastigheter, och å andra sidan den därav dragna slutsatsen,

att kompensation för nyttan i allmänhet inte kan komma i fråga. Enligt

kollegiets mening bör snarare föreskrifterna i 2 § första och andra styckena

om anläggningens synnerliga vikt eller fördel för fastighet föranleda

slutsatsen, att sådan kompensation i regel kommer i fråga för fastighet,

som är ansluten till anläggningen. Hur därmed än kan förhålla

sig, bör ersättningsfrågan inte överlämnas åt rättstillämpningen med de

knapphändiga motivuttalanden soin förekommer i betänkandet.

Beträffande utgångspunkten för beräkning av ränta påpekar

Svea hovrätt, alt sakägaren har möjlighet att indriva ersättningen

så snart denna har förfallit till betalning. Han bör då inte heller gå miste

om ränta för tid varunder huvudmannen eller samfälligheten har försummat

att utge ersättningen. Skulle sakägaren avstå från att göra anspråk på

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ersättning torde därav självfallet följa att ränta inte heller skall utgå.

Eftersom ersättning skall erläggas inom tre månader från det att anläggningsbeslutet

har vunnit laga kraft (36 §), bör enligt hovrätten skyldighet

att betala ränta inträda sedan denna tid har förflutit, jfr 48 och 55 § g

expropriationslagen. Samma utgångspunkt för ränteberäkningen förordas av

lagberedningen.

Departementschefen. I överensstämmelse med vad som gäller vid expropriation

bör som kommittén har förordat endast intrång och skada på den

fastighet i vilken utrymme för anläggningen tas i anspråk grunda rätt till

ersättning enligt den föreslagna lagen. Ett förtydligande härom synes böra

göras. Jag förordar därför att första stycket första punkten får den lydelsen

att ägaren till fastighet, i vilken utrymme för anläggning upplåts, är berättigad

till ersättning för upplåtelsen och för annat intrång, som orsakas fastigheten

genom anläggningens utförande eller begagnande. Angåe‘nde den

närmare innebörden av fastighetsbegreppet i detta sammanhang hänvisar

jag till vad jag anfört under 3 §. I övrigt föreslår jag endast en mindre jämkning

i första stycket av huvudsakligen redaktionell natur.

När det gäller ersättningsskyldighetens omfattning delar jag kommitténs

mening, att vanliga expropriationsrättsliga grundsatser bör komma

till användning. Som kommittén framhåller föranleds vissa modifikationer

bl. a. av att det är fråga om ingrepp i enskilds rätt till förmån för andra

enskildas intressen och, när upplåtelsefastigheten själv ingår i företaget,

av att upplåtelsen tillgodoser ett ändamål som är gemensamt för denna

och övriga fastigheter. I sistnämnda situation är det med hänsyn till att

nyttan är gemensam för de anslutna fastigheterna inte skäligt att, enligt

expropriationslagens princip om avräkning av nytta från skada, reducera

ersättningsbeloppet enbart med den nytta som tillkommer upplåtelsefastigheten.

Genom att i stället oreducerad ersättning utgår från samtliga anslutna

fastigheters ägare kommer nyttan att slås ut på dessa efter vanliga fördelningsnormer.

Även i övrigt torde vissa avvikelser från vad som gäller

i fråga om expropriationsersättning vara påkallade. Det bör kunna överlämnas

åt rättstillämpningen att med beaktande av lagstiftningens syfte

och funktion ta ställning till frågan i vad mån avvikelser från de expropriationsrättsliga

principerna är motiverade.

Den rätt till ränta på ersättningsbeloppet som föreslås har främst sin

grund i att den fastighetsägare som berörs av upplåtelsen eller annan ersättningsberättigad

bör ha ersättning för den förlust som drabbar honom genom

att han efter det att utrymmet har tagits i anspråk inte längre äger

disponera över egendomen som förut. Före ianspråktagandet kan han i regel

utnyttja egendomen på huvudsakligen samma sätt som tidigare och torde

då inte böra äga uppbära ränta. I överensstämmelse härmed synes den

av kommittén föreslagna utgångspunkten för ränteberäkningen böra följas.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Flertalet remissinstanser har också stannat för denna lösning. Att som förordas

i ett par yttranden låta ränta utgå redan från för fallodagen, fastän

tillträde ännu inte har skett, synes vara mindre tilltalande med hänsyn även

till att det vid nämnda tidpunkt är ovisst om upplåtelsen alls kommer till

stånd.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i andra stycket om rätt

till ersättning för innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt har

inte föranlett erinran under remissbehandlingen. Jag vill också ansluta mig

till förslaget i denna del. Bestämmelsen avser innehavare av nyttjanderätt,

servitut och liknande rättigheter men däremot inte innehavare av fordran

för vilken fastigheten svarar. Sistnämnda rättighetshavare äger enligt 36 §

erhålla gottgörelse ur den ersättning som tillkommer fastighetsägaren.

De rättighetshavare som avses här är desamma som de vilka enligt 8 §

tredje stycket andra punkten äger föra talan vid förrättningen. För att utmärka

att fråga är om andra rättighetshavare än innehavare av fordringsinteckning

eller annan rättighet till betalning ur fastigheten har kommittén

här liksom i 8 § valt uttrycket »innehavare av nyttjanderätt eller annan

särskild rätt», ett uttryck som förekommer på åtskilliga håll i lagstiftningen.

Expropriationsutredningen har gjort anmärkning häremot och anfört,

att uttrycket »särskild rätt» torde inbegripa även fordringsrätt som häftar

vid fastigheten på grund av inteckning eller av annan anledning. Det är riktigt,

att uttrycket »särskild rätt» förekommer i expropriationslagen i sådan

mera vidsträckt betydelse. Med hänsyn härtill kan möjligen någon oklarhet

vara förenad med uttrycket »nyttjanderätt eller annan särskild rätt».

Jag förordar därför att sistnämnda uttryck här och i 8 § ersätts med uttrycket

»annan särskild rätt till fastigheten än för fordran».

5 §•

I paragrafen ges vissa allmänna riktlinjer för det sätt på vilket en gemensamhetsanläggning

skall planläggas och utföras.

Kommittén. Kommittén anser det tillräckligt alt i lagtexten ange en allmän

grundsats till ledning för frågans bedömning. Delvis efter förebilder

i närbesläktad lagstiftning stadgas sålunda i paragrafens första punkt,

att anläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt att ändamålet

med den kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet.

Ett specialfall inträffar när det, utan att överdimensionering skall företas

enligt 2 § andra stycket, kan väntas att nya fastigheter kommer alt inträda

och det anses vara en fördel att redan vid anläggningens utförande

vidta vissa åtgärder som kan underlätta en senare utvidgning. Som

exempel nämns, att en parkeringsanläggning som utförs helt inom en

fastighets gränser kan väntas bli utsträckt senare, så att det blir nödvändigt

att ta i anspråk även mark tillhörande fastighet, vilken genom en

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

brandmur skiljs från förstnämnda fastighet. Om muren redan vid parkeringsanläggningens

tillkomst utförs så, att den lätt kan öppnas i samband

med den tänkta utvidgningen av anläggningen, kan vissa merkostnader

undvikas. En sådan åtgärd torde i allmänhet inte kunna omfattas

av det ändamål anläggningen skall främja för redan anslutna fastigheter.

Med hänsyn till kostnaderna för åtgärden torde därför för dess

tillåtlighet fordras en komplettering av den allmänna regeln om sättet för

anläggningens utförande. Av samma skäl bör skyldigheten att genom

sådan åtgärd förbereda en kommande utbyggnad hållas inom tämligen

snäva gränser. Enligt kommitténs mening är åtgärden egentligen inte

motiverad i andra fall än när den är jämförelsevis enkel att vidta i samband

med anläggningens byggande och dessutom inte föranleder annat

än obetydlig merkostnad.

Enligt det anförda föreslår kommittén en tilläggsbestämmelse enligt

vilken det även må vidtas åtgärd till underlättande av framtida tillbyggnad

eller ökat utnyttjande av anläggningen, om av åtgärden föranledd

merkostnad är endast ringa. Eftersom syftet bara är att underlätta en utvidgning

i framtiden dras en gräns mot det i 2 § andra stycket behandlade

fallet att anläggningen bör utbyggas i ett sammanhang. Bestämmelsens

avfattning medger ett visst mått av diskretionär prövning. Frågan

huruvida en merkostnad är ringa bör bedömas inte bara med hänsyn

till kostnadens absoluta belopp utan även i jämförelse med totalkostnaden

för anläggningen och — framför allt — i förhållande till de fördelar

som åtgärden kan antas medföra.

Kommittén påpekar, att paragrafen är avsedd att tillämpas inte bara av

förrättningsmannen utan även efter förrättningens slutförande av sakägarna

själva. I den mån frågan inte har blivit föremål för överenskommelse

mellan dem, anger regeln på vilket sätt förrättningsresultatet skall omsättas

i praktiken.

Remissyttrandena. Beträffande den i andra punkten upptagna förutsättningen,

att åtgärd för underlättande av framtida tillbyggnad eller ökat utnyttjande

av anläggningen får föranleda endast ringa merkostnad, framhåller

lagberedningen, att det är önskvärt att denna begränsningsregel görs

mindre stelt bunden till merkostnadens faktiska belopp. Beredningen påpekar

även, att frågan om överdimensioneringen har ett nära samband med

frågan vilken värderingsnorm som skall tillämpas enligt 41 §.

Departementschefen. Den i första punkten angivna principen för det sätt

på vilket anläggningen skall förläggas och utföras har motsvarigheter i annan

närbesläktad lagstiftning och bör inskrivas även i förevarande lag.

Med anledning av lagberedningens invändning mot andra punkten vill

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

jag erinra om kommitténs uttalande, att frågan huruvida en merkostnad är

ringa bör bedömas inte bara med hänsyn till kostnadens absoluta belopp

utan även i jämförelse med totalkostnaden för anläggningen och i förhållande

till de fördelar som åtgärden kan antas medföra. Enligt min mening

ger den föreslagna lydelsen tillräckligt utrymme för en fri bedömning. Från

nämnda synpunkt torde därför inte föreligga någon anledning till ändrad

lydelse. Jag föreslår endast en redaktionell jämkning. Den av beredningen

berörda värderingsnormen i 41 § återkommer jag till vid behandlingen av

sistnämnda paragraf.

6 §■

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om den bidragsplikt

som åvilar fastighetsägarna. När samfälligheten är organiserad

som juridisk person tas bidragen ut genom uttaxering enligt bestämmelser

i 25 §. Det sker genom att styrelsen upprättar debiteringslangd och

på samfällighetsstämma ger fastighetsägarna del därav. Det belopp som

upptagits i debiteringslängden tas därefter ut hos fastighetsägarna genom

styrelsens försorg. Som har framgått av den allmänna motiveringen

har säkerhet för att fastighetsägarna fullgör sin bidragsskyldighet ansetts

böra skapas genom särskilda bestämmelser om att fastigheterna skall

svara för bidragen. Sådana bestämmelser har i kommitténs förslag tagits

upp i den särskilda lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nu förevarande

lag om vissa gemensamhetsanläggningar. Enligt dessa bestämmelser

äger samfälligheten för tillskott som fastighetsägarna skall utge

på grund av uttaxeringen samma förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 §

handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.

Den särskilda lagen föreskriver vidare vissa gränser för förmånsrätten i

fråga om det belopp intill vilket förmånsrätten får åtnjutas i varje särskild

fastighet och den tid under vilken det får ske. Dessa bestämmelser

om förmånsrättens gränser har i departementsförslaget fått sin plats i

förevarande 6 § bland övriga grundläggande bestämmelser om bidrag till

anläggningen. I redaktionellt hänseende har det medfört, att bestämmelserna

om själva bidragsskyldigheten, vilka upptagits i första och

andra styckena av 6 § i kommitténs förslag, förts samman till ett första

stycke i paragrafen och bestämmelserna om förmånsrättens gränser tagits

in som ett andra stycke. Som tredje stycke följer därefter bestämmelser

motsvarande dem i tredje stycket av kommitténs förslag.

Kommittén. Kommittén föreslår att bidragsskyldigheten skall fullgöras

genom penningbidrag och diskuterar närmare frågorna, vilka fastighctei

bidragsskyldigheten bör åligga och hur ansvaret skall fördelas mellan dem.

Beträffande den förstnämnda frågan finner kommittén det ligga i sakens

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

natur, alt ansvaret bör åvila alla de fastigheter som är anslutna till anläggningen

men inte fastighet som står utanför. I enlighet därmed föreslår kommittén

i paragrafens första stycke en bestämmelse, att ägarna till de fastigheter

som är anslutna till anläggningen skall gemensamt bidra till de

med företaget förenade kostnaderna.

Angående fördelningen av kostnaderna är enligt kommittén två huvudlösningar

tänkbara. Enligt den ena tas kostnaderna ut efter en mera schematiskt

angiven regel, som grundas på de olika fastigheternas på förhand

uppskattade, inbördes relationer med avseende på företaget. Den andra

möjligheten innebär, att fördelningen sker på grundval av en i efterhand

gjord mätning av varje fastighets faktiska utnyttjande av anläggningen under

viss tidsperiod till vilken kostnaderna kan hänföras. Bägge metoderna

har både fördelar och nackdelar. Metoden att lägga det verkliga tillgodogörandet

till grund för bedömandet kan leda till det mest rättvisa resultatet

men kan i vissa fall motverka önskemålen att göra en fastighets anslutning

effektiv och är i andra fall över huvud inte möjlig att tillämpa. En mera

schematisk regel, som bygger på beräkningar i förväg, är därför oundviklig

i många fall och kan även annars vara att föredra. Kommittén eftersträvar

en reglering, som ger utrymme åt båda metoderna för att åstadkomma eu

kostnadsfördelning, som medför det med hänsyn till varje särskilt företag

mest skäliga resultatet.

Etter redogörelse för de fördelningsnormer som har kommit till användning

i lagstiftningen på angränsande rättsområden och i de samverkansfall

som på grund av avtal förekommer utanför speciallagstiftningen anför kommittén

att en fördelningsnorm som bygger på fastighetstaxeringen kan lämnas

ur räkningen. Övriga tänkbara möjligheter är i stort sett att hänföra

till två grunder, antingen fastigheternas nytta (båtnad) av gemensamhetsanläggningen

eller deras beräknade användning av den. Att nyttan och den

beräknade användningen uppfattas som skilda grunder framgår enligt kommittén

exempelvis av bestämmelsen i 11 § lagen om enskilda vägar enligt

vilken den beräknade användningen gäller som huvudregel, medan nyttan

utgör maximeringsnorm. Med det resonemang som ligger till grund för

nämnda bestämmelse skulle det enligt kommittén ligga nära till hands att

låta nyttan vara avgörande för fördelningen av anläggningens byggnadskostnad

och låta den beräknade användningen bestämma fördelningen av

utgifter för underhåll och drift. Det är emellertid enligt kommittén angeläget

att undvika en differentiering av fördelningsnormen med hänsyn till

skilda slags kostnader. En enhetlig fördelningsnorm bör eftersträvas som

i huvudsaklig överensstämmelse med både nyttan och den beräknade an\ändningen

ger uttryck för tanken, att kostnadsfördelningen bör ske enligt

vad som är skäligt med hänsyn till den betydelse gemensamhetsanläggningen

har för varje ansluten fastighet. Mot användningen av begreppet nvtta

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1066

talar enligt kommittén den särskilda innebörd begreppet har kommit alt fä

i rättstillämpningen på närbesläktade områden. Vidare har varken nyttan

eller den beräknade användningen tillräckligt omfattande innebörd för att

täcka samtliga fall som kan uppkomma enligt kommitténs förslag.

Kommittén anser i stället övervägande skäl tala för att fördelningen

grundas på det faktiska behov som varje fastighet kan beräknas få av anläggningen.

Den av kommittén föreslagna huvudregeln i andra stycket om

fördelningen lyder därför, att bidragsskyldigheten fördelas mellan fastigheterna

efter vad som prövas skäligt med hänsyn till deras beräknade behov

av anläggningen. Innebörden är, att det efter ett objektivt bedömande

skall avgöras, i vilken omfattning fastigheten beräknas behöva tillgång till

anläggningen. Regeln ansluter i praktiken nära till en fördelning efter nytta

och torde i de flesta fall ge väsentligen samma resultat som en sådan

fördelning. Vid förrättningen skall bestämmas särskilda andelstal för samtliga

deltagande fastigheter (16 § andra stycket). Senare inträffande omständigheter

som berör fastigheten skall i princip inte beaktas. Om de medför

en mera stadigvarande förändring av behovet, kan de dock utgöra anledning

till omprövning av fördelningsfrågan vid ny förrättning.

Den andra metoden, som innebär fördelning av bidragsskyldigheten efter

det verkliga tillgodogörandet, torde enligt kommittén komma till användning

endast vid vissa typer av anläggningar, där det över huvud är möjligt att

göra en mätning av varje fastighets utnyttjande, t. ex. vid värmeanläggningar,

parkeringsanläggningar och tvättstugor. I fråga om trafikleder, lekplatser,

invallningar och liknande anläggningstyper torde däremot av praktiska

skäl vara uteslutet att bestämma i vilken utsträckning varje deltagande fastighet

har tagit anläggningen i bruk.

Kommittén anser även andra omständigheter kunna föranleda, att sistnämnda

fördelningsnorm i många fall ter sig mindre lämplig än en schematisk

regel som tar sikte på det i förväg beräknade behovet. Eftersom konstaterandet

av det verkliga tillgodogörandet oftast inte kan göras förrän kostnaden

har uppstått och fordran därpå förfallit till betalning, kan tillvägagångssättet

inte komma till användning i sådana fall då medel inte finns tillgängliga

för att täcka kostnaden. Man förlorar också den förenkling som

det innebär att slippa bestämma utnyttjandet i efterhand.

Möjligheterna att fördela kostnaderna efter det verkliga tillgodogörandet

måste enligt kommittén underkastas ytterligare begränsningar för att förhindra

att reglerna om anslutningstvång kringgås. Detta tvång, som väsentligen

tar sig uttryck i en skyldighet att bidra till företagets kostnader, skulle

förlora i betydelse, om det var möjligt att undgå denna skyldighet genom

att underlåta att begagna anläggningen. Kommittén söker därför på lämpligt

sätt inskränka möjligheterna att fördela kostnaderna på grundval av

mätning i efterhand. Regeln om fördelning på denna grund begränsas enligt

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

förslaget till att avse endast underhålls- och driftskostnader. I fråga om

byggnadskostnaden, som även innefattar bl. a. ersättning för upplåtet utrymme

till anläggningen, föreslås däremot fördelning efter andelstal.

Huruvida en regel om fördelning efter det verkliga utnyttjandet bör begränsas

även av andra skäl är enligt kommittén en fråga, som inte bör underkastas

detaljreglering utan får avgöras på grundval av ett allmänt lämplighetsövervägande

med hänsyn till omständigheterna vid varje särskilt

företag. Detta kan leda till att regeln görs tillämplig på enbart underhållseller

enbart driftskostnaden eller till viss del på båda.

Som undantag från huvudregeln om fördelning efter fasta andelstal föreslår

kommittén bestämmelsen att, om det genom mätning eller på liknande

sätt kan bestämmas i vilken omfattning anläggningen under viss tid

har utnyttjats för varje fastighet, på nämnda tid belöpande underhålls- och

driftskostnad må i den mån så finnes lämpligt täckas genom särskilda bidrag

motsvarande varje fastighets sålunda bestämda utnyttjande av anläggningen.

Att avgöra i vilka fall bestämmelsen skall komma till användning

är enligt kommittén i första hand anförtrott sakägarna själva, dock med

den begränsning som följer av att samfällighets beslut som inte står i överensstämmelse

med lagens regler kan förklaras ogiltigt efter prövning vid

domstol.

Av vad jag tidigare har anfört framgår, att kommittén föreslår särskilda

bestämmelser om förmånsrätt för tillskott som skall utges av fastighetsägarna

på grund av uttaxering enligt 25 §, motsvarande 26 § i kommitténs

förslag. Som också redan framgått anser kommittén, att denna förmånsrätt

bör vara underkastad vissa begränsningar i fråga om omfattning

och varaktighet. Förmånsrätten skall sålunda i varje särskild fastighet

få åtnjutas till belopp, som har angivits i meddelat anläggningsbeslut

och befunnits motsvara vad som belöper på fastigheten av den

beräknade kostnaden för anläggningens utförande. Vidare får förmånsrätt

inte göras gällande längre än den genom beslutet fastställda tid under

vilken anläggningen med sedvanligt underhåll kan antas bevara sitt värde

väsentligen oförminskat. Förmånsrätten avser såväl primärt som subsidiärt

ansvar för tillskott till samfälligheten. Härav följer bl. a. att de fastställda

maximibeloppen inte får överskridas ens vid utkrävande av delägares

subsidiärt solidariska ansvar enligt 26 §, motsvarande 27 § i kommitténs

förslag.

Inskränkningarna i förmånsrätten tar närmast sikte på det fall då överenskommelse

mellan delägarna inte kan uppnås i frågan och denna därför

måste regleras i lagen. Föreligger överenskommelse om att samfällighetens

bidragsfordringar inte skall vara förenade med särskild förmånsrätt eller

att de skall utgå med förmånsrätt i mindre omfattning än som följer av

lagens regler, saknas enligt kommittén anledning att frånkänna överenskommelsen

verkan för framtiden. Men kommittén menar att något hinder

opaginerad Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S år 19 ti ti

inte heller bör föreligga mot att delägarna med verkan för framtiden

kommer överens om att förmånsrätt skall åtnjutas i större omfattning än

lagen anger. De invändningar som kan resas däremot med hänsyn till

tredje mans berättigade anspråk på rättsskydd är inte av principiellt annan

karaktär än de som gäller andra frågor rörande vilka frivillig uppgörelse

med sakrättslig effekt är tillåten. Att kommittén sålunda anser en

vidsträckt dispositionsfrihet böra råda även i fråga om förmånsrätten

kommer till uttryck i 16 och 17 §§ i förslaget. Det högsta belopp och den

längsta tid för vilka förmånsrätt får åtnjutas i varje fastighet skall bestämmas

vid förrättningen och enligt 16 § tas upp i anläggningsbeslutet.

Till följd därav kan de också bli föremål för överenskommelse enligt 17 §

med därav följande prövning av dess innehåll med hänsyn till inteckningshavares

och därmed jämställda rättsägares intressen.

Kommittén behandlar därefter frågan om bidragsskyldighetens fullgörande

i samband med att ansluten fastighet byter ägare, överlåtare och förvärvare

kan visserligen genom avtal bestämma vem av dem som slutligt

skall svara för bidraget, men deras överenskommelse kan enligt kommittén

inte gälla i förhållande till samfälligheten. Såvitt angår exekutiv försäljning är

frågan enligt kommittén löst genom 134 § utsökningslagen. Enligt detta lagrum

är egendomen när köparen har fullgjort sin betalningsskyldighet, i hans

hand fri från ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående avgift, som

har förfallit till betalning före försäljningsdagen. Även vid annan överlåtelse

anser kommittén bidragsfordringens förfallodag böra vara avgörande. Det kan

emellertid enligt kommittén vara tveksamt om förfallodagen skall jämföras

med tidpunkten för äganderättsövergången eller med tillträdesdagen. I nära

överensstämmelse med vad som gäller enligt exempelvis 5 § fjärde stycket

lagen om enskilda vägar och 25 § andra stycket lagen om allmänna vattenoch

avloppsanläggningar anser kommittén den avtalade tillträdesdagen böra

markera gränsen mellan gammal och ny ägares skyldigheter. I enlighet därmed

föreslår kommittén som tredje stycke i paragrafen bestämmelsen att,

om fastighet överlåts annorledes än genom inrop på exekutiv auktion, nye

ägaren inte svarar för bidrag som har förfallit till betalning innan han skall

tillträda fastigheten, om annat ej följer av 27 § andra stycket i förslaget.

Undantaget är betingat av det subsidiärt solidariska ansvar som åvilar delägare

enligt 27 § andra stycket och innebär, att detta ansvar inte får aktualiseras

innan det har konstaterats att brist uppstått även hos den nye ägaren.

I denna särskilda situation svarar denne alltså även för belopp som har

förfallit till betalning före tillträdesdagen. Ansvaret är dock begränsad till

bidrag som har förfallit till betalning inom ett år före tillträdesdagen och

som inte skall utgå med särskild förmånsrätt i fastigheten.

Remissyttrandena. 1 fråga om bidragsskyldighetens fördelning

enligt huvudregeln uttalar stadskollegiet i Stockholm, att i

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. M(tj:ls proposition nr 128 år W66

själva verket inte det rent faktiska behovet utan ett på mer eller mindre

bärkraftiga grunder uppskattat behov blir vägledande för andelstalet och att

skillnaden mellan ett sålunda uppskattat behov och det rent faktiska behovet

många gånger kan vara ej obetydligt. Det kan då, menar kollegiet,

framstå som tveksamt om det för gemensamhetsanläggningar bör införas eu

ny princip för kostnadsfördelningen. I stället för att förlita sig på möjligheten

att ändra andelstalet synes en mera varaktig grund för detta böra eftersträvas.

Kollegiet anser, att av betänkandet inte framgår annat än att nyttan

är den lämpligaste grunden för att uppnå en sådan varaktighet och att den

också synes möjliggöra en mera rättvis beräkning av de belopp som senare

tillkommande fastighetsägare skall erlägga vid inträde i samfällighet.

Frågan i vilka fall bidragsskyldighetens fördelning efter det

faktiska utnyttjandet av anläggningen skall kunna påkallas berörs

i ett par yttranden. Svea hovrätt framhåller, att det inte finns några

garantier för att en minoritet av fastighetsägare kan genomdriva en fördelning

efter det faktiska utnyttjandet ens om denna metod objektivt sett är

synnerligen lämplig. I allt fall om bestämmelserna i 2 § om överdimensionering

skulle lagfästas, synes det hovrätten ofrånkomligt att någon form av

minoritetsskydd införs i detta hänseende. Vid förrättningen bör enligt hovrättens

mening kunna prövas, om denna metod kan användas beträffande

underhålls- och/eller driftskostnader, varefter ett visst mindretal fastishetsägare

ges rätt att kräva tillämpning av metoden. Lagberedningen erinrar

om att enligt kommitténs motiv avgörandet av frågan, i vilka fall den

faktiska användningen skall bestämma underhålls- och driftskostnaden, är

anförtrott sakägarna. Samfällighetsbeslut som inte står i överensstämmelse

med lagens regler skall emellertid kunna förklaras ogiltigt av domstol. Med

den vaga formulering stadgandet har fått torde enligt beredningen delägares

möjlighet att erhålla ändring i ett av samfälligheten fattat beslut vara synnerligen

begränsad. I många fall — främst i fråga om anläggningar av den

typ där driftskostnaden står i nära relation till den faktiska förbrukningen,

t. ex. värme- och varmvattencentraler — kan det uppenbarligen vara lämpligt,

att åtminstone sådan kostnad fördelas efter en erfarenhetsmässigt beräknad

normalförbrukning. Det kan t. o. m. framstå som direkt obilligt, att

driftskostnaden fördelas efter andelstalet. Sålunda torde, fortsätter beredningen,

ägaren av en fastighet som har anslutits enligt 2 § andra styeket

normalt inte böra behöva bidra till kostnaden för t. ex. eldningsolja för en

värmeanläggning innan anläggningen är till faktisk båtnad för hans fastighet.

Enligt beredningens mening bör därför i stadgandet utsägas att, om det

genom mätning eller på erfarenhet grundad uppskattning kan beräknas i

vilken omfattning anläggningen under viss tid utnyttjas för varje fastighet,

den på samma tid belöpande underhålls- och driftskostnaden skall, om inte

särskilda skäl är däremot, täckas genom särskilda bidrag motsvarande varje

fastighets sålunda beräknade utnyttjande av anläggningen. Det bör enligt be
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

redningen ankomma på förrättningsmannen att i anläggningsbeslutet ange,

om kostnaderna skall fördelas på detta sätt. Därvid bör också normerna för

beräkningen bestämmas. Bestämmelse härom skulle lämpligen kunna införas

i 16 § sista stycket. Stadgandet i 6 § andra stycket andra punkten bör

självfallet få tillämpas, även om förrättningsmannen inte har föreskrivit

något därom i anläggningsbeslutet men det längre fram skulle visa sig att

mätning eller uppskattning kan ske.

Enligt beredningens mening bör inte — som andra punktens formulering

närmast ger vid handen — en förutsättning för tillämpningen vara, att

en exakt bestämning av det faktiska utnyttjandet kan ske, utan en uppskattning

efter erfarenhetsmässigt uppställda normer bör kunna godtas.

I fråga om möjligheterna för delägarna att komma överens om att förmånsrätt

skall åtnj utas i större omfattning än lagen anger framkommer

kritiska synpunkter i ett par yttranden. Sålunda finner Svea hovrätt,

att denna möjlighet inte framgår av förmånsrättslagens text och att en så

viktig fråga bör regleras i nämnda lag. Hovrätten anser kommitténs ståndpunkt

i denna fråga inte heller vara sakligt tillfredsställande. Visserligen

skall överenskommelsens innehåll prövas med hänsyn till inteckningshavares

och därmed jämställda rättsägares intressen. Det måste emellertid

för rättsägarna eller förrättningsmannen vara svårt att bedöma verkningarna

av förmånsrätten på längre sikt. Risk föreligger också att sakägarna

kommer överens om förmånsrätt för större belopp än lagen medger i avsikt

att tillskapa säkerhet för ovidkommande kredit. Är sakägarna överens, möter

det i regel inte heller några svårigheter för dem att ordna säkerhet genom

inteckningar. Sakägarna bör därför inte tillåtas att överenskomma om

större omfattning av förmånsrätten än lagen anger. Ett undantagsstadgande

av detta innehåll krävs i 17 § i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Uppfattningen delas av lagberedningen.

Beredningen anser vidare att bestämmelserna om gränser för förmånsrättens

utövning hör till de föreskrifter om förrättningen som bör tas upp i

lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. I förmånsrättslagen bör enligt

beredningen, såvitt nu är i fråga, endast anges att förmånsrätt i varje särskild

fastighet får åtnjutas till belopp och för tid som har angivits i anläggningsbeslut.

Angående den föreslagna regeln i tredje stycket om bidragsskyldighetens

fullgörande när fastighet byter ägare erinrar lagberedningen,

att bestämmelsen inte är tillämplig, när fastighet förvärvas genom inrop på

exekutiv auktion. Beredningen antar, att kommittén menar att det i sådant

fall följer av 134 § utsökningslagen att köparen inte häftar för bidrag som

förfallit till betalning före försäljningsdagen. Enligt beredningen är det i

sak inte något att erinra mot alt man låter försälj ningsdagen vara avgörande

i detta fall. Stadgandet i 134 § utsökningslagen reglerar emellertid enligt

sin ordalydelse inte frågan om köparens rent personliga betalningsskyl6

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. .Yr 128

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1066

dighet. Det är därför enligt beredningen lämpligt att låta den avsedda lösningen

komma till direkt uttryck i lagtexten. Beredningen hänvisar i detta

sammanhang till motsvarande regel i 7 kap. 60 § vattenlagen.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i första

stycket om skyldighet för de till anläggningen anslutna fastigheternas ägare

att bidra till kostnaderna har inte föranlett erinran under remissbehandlingen.

En uttrycklig bestämmelse av detta innehåll synes dock inte behövlig.

Lagtexten torde kunna ta sikte direkt på kostnadernas fördelning mellan

de anslutna fastigheternas ägare. I denna del innehåller kommitténs förslag

dels en huvudregel, enligt vilken en schematisk fördelning sker efter en

på förhand bestämd fördelningsgrund, och dels en kompletterande regel om

fördelning efter de olika fastigheternas i efterhand konstaterade utnyttjande

av anläggningen.

Som schematisk fördelningsgrund föreslår kommittén fastigheternas beräknade

behov av anläggningen. Mot denna lösning har i ett remissyttrande

anförts, att det inte som kommittén har tänkt sig är det rent faktiska behovet

som blir vägledande utan ett på mer eller mindre bärkraftiga grunder

uppskattat behov och att skillnaden mellan ett sålunda uppskattat behov och

det rent faktiska behovet många gånger kan vara betydande. Den lämpligaste

grunden för kostnadsfördelningen anses i stället vara nyttan. Härtill

vill jag säga att varje i förväg gjord beräkning måste bygga på eu schematisk

uppskattning. Det gäller också vid en fördelning efter nytta. Mot en regel

om sådan fördelning kan anmärkas, att begreppet nytta inte synes ha en

fullt enhetlig innebörd och inte heller är tillräckligt vidsträckt för att passa

in på alla här uppkommande situationer. Den vanligaste innebörden av begreppet

— nämligen fastighets båtnad eller värdeökning på grund av anläggningen

— erbjuder det sålunda vissa svårigheter att tillämpa på sådana

anläggningar beträffande vilka båtnaden inte alltid kan bedömas utan att det

först konstateras i vilken omfattning anläggningen får utnyttjas för fastighetens

räkning. Detta gäller i all synnerhet om den sistnämnda frågan såsom

enligt förslaget i princip bör lösas efter samma grund som fördelningen av

bidragsplikten. Jag ansluter mig därför till kommitténs ståndpunkt, att fördelning

av bidragsskyldigheten enligt huvudregeln skall ske med ledning av

eu på objektiva grunder gjord uppskattning av de olika fastigheternas behov

av anläggningen. Att behovet inte behöver uppskattas annat än i relativa

tal betyder inte att en fastighetsägare saknar skydd mot att tvingas

erlägga högre bidrag än som svarar mot företagets absoluta nytta för hans

fastighet. Ett sådant skydd ligger i 2 §, enligt vilken fastigheten inte kan

anslutas mot ägarens vilja, om bidragsskyldigheten får sådan omfattning att

anläggningen inte kan anses vara av synnerlig vikt för fastigheten.

Mot den föreslagna bestämmelsen om fördelning efter det verkliga utnyttjandet

har inte heller gjorts erinringar som föranleder jämkning av för
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

slaget. Med hänsyn till att bestämmelsen avser högst skiftande situationer

kan förutsättningarna för dess tillämpning knappast anges närmare än som

har skett och ett lämplighetsövervägande inte heller undvaras. Vad kommittén

har utvecklat till stöd för förslaget talar enligt min mening mot att som

det har föreslagits från något håll under remissbehandlingen ge ett generellt

företräde för principen om fördelning efter det verkliga utnyttjandet, när

sådan fördelning är tänkbar. Att binda möjligheten till kostnadsfördelning

av förevarande slag genom förrättningsbeslut synes vara en mindre smidig

lösning. Om utvecklingen föranleder önskemål om att övergå till fördelning

enligt huvudregeln, kan nämligen detta inte tillgodoses utan ny förrättning.

Kravet på minoritetsskydd får anses vara skäligen tillgodosett genom de

allmänna reglerna om styrelsens ansvarighet och om klander av beslut på

samfällighetsstämma. Huruvida minoriteten på grund av nämnda regler

skall få till stånd en ändring till sin fördel måste i fråga om förval tningsåtgärder

i allmänhet självfallet ofta bli beroende av lämplighetsöverväganden.

Den här aktuella situationen kan enligt min mening inte anses inta

någon särställning. Inte heller förslagets bestämmelser om överdimensionering

av gemensamhetsanläggning föranleder att kommitténs ståndpunkt i

förevarande avseende bör frångås.

Vid beräkning av det faktiska utnyttjandet bör självfallet — liksom då

sådan beräkning f. n. sker vid samverkan på grund av avtal —• komma

till användning metoder, som erbjuder en så säker bedömning som möjligt

utan att de fördenskull är onödigt kostnadskrävande. Detta torde

leda till att, som påpekas i ett remissyttrande, erfarenhetsmässigt uppställda

normer ofta tillämpas. Att så får ske överensstämmer enligt min uppfattning

också med den av kommittén föreslagna lagtexten.

Andra stycket innehåller enligt vad jag anfört inledningsvis till paragrafen

bestämmelser om förmånsrätt i de anslutna fastigheterna enligt lagen

om förmånsrätt för fordringar enligt nu förevarande lag för bidrag till kostnader

som avses i första stycket. Sådan förmånsrätt får fastställas att gälla

intill visst belopp och under viss längsta tid. I fråga om dessa begränsningar

av förmånsrättens omfattning kan jag i huvudsak hänvisa till vad jag har

anfört i den allmänna motiveringen. Därav framgår, att förmånsrättsbeloppet

enligt min mening bör bestämmas så att det i varje fastighet motsvarar

den ökning i fastighetens värde anslutningen beräknas medföra, dock högst

vad som belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden för anläggningens

utförande. Tiden kan längst avse den tid under vilken anläggningen med

sedvanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde väsentligen oförminskat.

Det är det belopp och den tid som fastställts vid förrättning enligt lagen och

anges i anläggningsbeslut enligt 16 § som blir bestämmande för förmånsrättens

gränser. Med anledning av några detaljanmärkningar under remissbehandlingen

vill jag anföra ytterligare några synpunkter. Kommittéförslaget

ger utrymme för frivilliga överenskommelser om förmånsrätten i princip

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

oberoende av de föreslagna begränsningarna av rättighetens omfattning. Att

detta är möjligt följer av att förmånsrättens gränser skall anges i anläggningsbeslut

och av att sådant beslut under vissa förutsättningar skall grundas

på överenskommelse. En överenskommelse rörande förmånsrätt har i

princip inte andra verkningar för tredje man än en överenskommelse i något

annat hänseende. Uttalandena i ett par remissyttranden är emellertid

ägnade att föranleda viss försiktighet, när det gäller att avgöra i vad mån

avtal om förmånsrätt skall erhålla sakrättslig verkan. Är det fråga om

uppgörelse, som innebär att förmånsrätt skall åtnjutas i mindre omfattning

än förevarande paragraf medger, saknas anledning att inte låta uppgörelsen

få sakrättsliga verkningar enligt de allmänna reglerna i 17 §. Med hänsyn

till att förmånsrätt före inteckningar inte bör komma i fråga utan tvingande

skäl anser jag det emellertid tveksamt om anordningen bör få komma

till användning i större omfattning än som följer av förevarande paragraf.

Något behov härav synes knappast vara för handen, eftersom det i dessa

fall nästan alltid torde vara möjligt att anskaffa säkerhet av konventionellt

slag. Härtill kommer de betänkligheter som kan göras gällande mot att fastighet

tillåts bli föremål för en direkt kapitalbelastning, som — med hänsyn

till reglerna om oskadlighetsprövningen — i enstaka fall måhända kan

medföra risk för att vederbörande rättsägare tillskyndas viss, låt vara

obetydlig förlust. Att överenskommelse skall få sakrättsverkan redan när

den befinnes vara väsentligen utan betydelse för tredje mans säkerhet kan

sålunda just i detta hänseende komma att uppfattas som i viss mån stötande.

På nu anförda skäl anser jag mig böra föreslå ett förbud mot överenskommelse

om förmånsrätt i vidare omfattning än som medges enligt

förevarande paragraf. Förslagets 17 § andra stycket torde därför böra

kompletteras med en föreskrift om att överenskommelse inte får läggas till

grund för anläggningsbeslutet om den innebär att förmånsrätten får åtnjutas

för högre belopp än som motsvarar den ökning av fastighetens värde

anslutningen till anläggningen medför eller som belöper på fastigheten av

den beräknade kostnaden för anläggningens utförande eller under längre

lid än anläggningen med sedvanligt underhåll kan antas bevara sitt värde

väsentligen oförminskat.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i tredje stycket om betalningsskyldigheten

när ansluten fastighet har bytt ägare lämnar det fall att

fastigheten säljs på exekutiv auktion utanför. Kommittén har menat, att

detta fall regleras i 134 § utsökningslagen. Som lagberedningen emellertid

har påpekat i sitt remissyttrande omfattar detta lagrum enligt sin ordalydelse

inte köparens personliga betalningsskyldighet. I enlighet med vad lagberedningen

har förordat torde det böra införas en särskild föreskrift om att

för sälj ningsdagen är avgörande även för den personliga betalningsskyldigheten,

när fastighet säljs på exekutiv auktion. Jag förordar, att bestämmelsen

i tredje stycket ändras i enlighet härmed.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966 165

7 §•

Paragrafen innehåller en allmänt hållen regel om hur en gemensamhetsanläggning

skall brukas.

Kommittén. En reglering av det sätt på vilket en anläggning får utnyttjas

är enligt kommittén naturligen beroende av de faktiska möjligheter som

finns att tillgodogöra sig anläggningar av olika slag. Att meddela enhetliga

bestämmelser för alla företag som faller inom lagens tillämpningsområde är

inte möjligt utan en ingående detaljreglering. En sådan reglering måste

emellertid anses vara mindre önskvärd från skilda synpunkter och skulle

för övrigt knappast kunna göras fullständig. Bestämmelser i själva lagen om

anläggningens utnyttjande anser kommittén väsentligen kunna inskränkas

till att fastslå den allmänna principen, att nyttjandet skall ske i överensstämmelse

med anläggningens ändamål och de närmare föreskrifter som

meddelas för att vinna detta. Det är uppenbart att detta även innebär, att de

närmare föreskrifterna inte får stå i strid med ändamålet.

Är anläggningens kapacitet otillräcklig för de anslutna fastigheternas

behov, fordras någon form av ransonering för att garantera varje fastighet

ett visst minimiutnyttjande av anläggningen. Kommittén anser en regel

därom påkallad. Enligt paragrafens andra punkt må sålunda i den mån

det anses erforderligt anläggningens utnyttjande för varje ansluten fastighet

begränsas efter vad som prövas skäligt med hänsyn till fastighetens beräknade

behov av anläggningen.

Kommittén har även övervägt att av andra skäl begränsa rätten att utnyttja

anläggningen. Kommittén diskuterar sålunda närmare möjligheten

att genom avstängning påverka en fastighetsägare som har försummat sin

bidragsskyldighet att fullgöra denna och kommer till att avstängning kan

antas utgöra ett verksamt påtryckningsmedel i fråga om bidrag till anläggningens

underhåll och drift. Bidragen till byggnadskostnaden är däremot

enligt kommittén praktiskt taget helt säkrade genom förmånsrätten för uttaxerade

belopp och det subsidiärt solidariska betalningsansvaret.

Efter att närmare ha berört frågans behandling i andra sammanhang

anser sig kommittén inte böra uppställa något förbud mot avstängning. Sådan

åtgärd kan därför enligt kommittén tillgripas i den mån allmänna

rättsgrundsatser medger det. Kommittén erinrar om att möjligheterna att i

praktiken genomföra en avstängning i viss mån är varierande med hänsyn

till varje anläggnings karaktär. Inskränkningar i dessa möjligheter blir

nödvändiga t. ex. när åtgärden innefattar något mera än passivitet från den

avstängandes sida.

Remissyttrandena. Betydelsen av avstängningsmöjligheten understryks

av stadskollegiet i Göteborg. Kollegiet hänvisar till att man i fråga

om värmecentraler har kunnat konstatera stora nackdelar av eu skyldighet

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

att leverera värme till sådana fastigheter vilkas ägare underlåter att betala

fastställda avgifter.

Lagberedningen påpekar, att avstängning inte är tillåten i många fall och

inte utan vidare torde kunna tillgripas, om åtgärden skulle innebära besittningsrubbning

för en fastighetsägare eller hans hyresgäster. Eftersom en

aktsam samfällighetsstyrelse för att undgå skadeståndsansvar torde tillgripa

avstängning endast i klara fall, torde enligt beredningen det praktiska

värdet av avstängningsmöjligheten ofta bli ringa, om inte frågan regleras.

Departementschefen. Kommitténs förslag i förevarande paragraf, som inte

har föranlett några erinringar under remissbehandlingen, ansluter jag mig

till i princip. Jag föreslår en mindre jämkning av andra punkten. Liksom

kommittén anser jag också, att möjlighet till avstängning bör finnas

när en fastighetsägare försummar sin bidragsskyldighet. Denna möjlighet,

som föreligger utan stöd av särskild föreskrift, är väl inte obegränsad.

Frågan torde dock inte böra närmare regleras i detta sammanhang

utan får överlämnas åt praxis.

Förrättning

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall frågan om att inrätta

en gemensamhetsanläggning prövas vid förrättning genom särskild förrättningsman.

Bestämmelser härom meddelas i 8—20 §§.

8 §■

Denna paragraf innehåller huvudregeln, att frågan huruvida en anläggning

skall inrättas prövas vid förrättning. Vidare innehåller paragrafen bestämmelser

om vem som äger påkalla förrättning och vem som äger föra

talan vid förrättningen.

Kommittén. Som första stycke i paragrafen föreslår kommittén regeln,

att fråga huruvida anläggning skall inrättas enligt lagen prövas vid förrättning

i den ordning som föreskrivs i det följande.

Andra stycket innehåller bestämmelser om vem som äger ta initiativ till

förrättning. Sådan rätt tillkommer i första hand ägare till fastighet, som

uppges vara i behov av anläggningen. Av naturliga skäl kan inte fordras

mer än att sökanden själv påstår, att anläggningen tillgodoser ett behov

för hans fastighet. Initiativrätt bör enligt kommittén tillkomma även byggnadsnämnden

i orten. Från det allmännas synpunkt är det ofta angeläget,

att en gemensamhetsanläggning kommer till stånd, och en initiativrätt för

det allmänna anses därför ha goda skäl för sig. Med hänsyn till de ändamål

byggnadsnämnden bär att fullfölja anser kommittén det lämpligt, att

nämnden anförtros uppgiften att utöva initiativrätten. En sådan rätt är av

särskild betydelse i det fall då åtminstone någon ägare inom det aktuella

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966 167

området är intresserad av en samverkan men av olika skäl inte är benägen

att stå som initiativtagare.

Kommittén påpekar att betydelsen av byggnadsnämndens initiativrätt

är väsentligt inskränkt genom andra regler i förslaget. Nämnden har sålunda

inte befogenhet att få en gemensamhetsanläggning inrättad mot alla

enskilda intressenters önskan (2 § tredje stycket). När förfarandet väl har

påbörjats, har nämnden inte heller någon rätt att föra talan i egentlig mening.

Det kan dock ofta vara lämpligt att låta någon representant för

nämnden framföra sina synpunkter vid sammanträde under förrättningen

eller att samråda med nämnden på annat sätt.

Vad därefter angår frågan, vem som skall äga föra talan vid förrättningen,

anser kommittén huvudregeln böra vara, att talerätt tillkommer

ägare till fastighet som saken kan angå. Detta innebär enligt kommittén en

skärpning i förhållande till regeln i andra stycket men överensstämmer

med allmänna grundsatser om saklegitimation, enligt vilka talerätt tillkommer

den som är bärare av ett rättsligt skyddat intresse i en aktuell fråga.

Medan det för initiativrätt är tillräckligt att sökanden påstår att hans fastighet

är i behov av anläggningen, fordras för talerätt att det på objektiva

skäl kan konstateras en viss sannolikhet för att anläggningsföretaget kommer

att beröra den fastighet vederbörande företräder, antingen så att anläggningen

kan komma att tillgodose fastighetens behov eller så att fastigheten

kan fordras för anläggningens inrymmande. Att utsträcka kretsen av

taleberättigade till innehavare av mera begränsade rättigheter än äganderätt

bör enligt kommittén av olika skäl inte förordas. Det måste enligt kommittén

vara till fördel för förrättningshandläggningen att varje fastighet

därvid erhåller endast en företrädare.

Kommittén anser dock, att undantag från huvudregeln måste medges i

fråga om sakrättsägare i fastighet, där anläggningen skall inrymmas. Huvudregeln

gäller även här beträffande innehavare av fordringsinteckningar.

Sådana rättsägare äger inte självständig rätt till ersättning för upplåtelse

av utrymme till anläggningen utan erhåller i stället gottgörelse ur den ersättning

som tillkommer fastighetsägaren. Däremot bör enligt kommittén

nyttjanderättshavare, servitutshavare och liknande rättsägare, vilka har en

självständig rätt till ersättning, inte förvägras att uppträda som sakägare

vid förrättningen för att bevaka sin rätt. Deras talerätt är emellertid inte

begränsad till ersättningsanspråk. Synpunkter från dessa rättsägare kan

vara av stor betydelse även när det gäller anläggningens lokalisering och

upplåtelsens omfattning. Å andra sidan bör talerätten inte sträcka sig längre

än det intresse som uppbär den. Är t. ex. en nyttjanderätt begränsad till

en mindre del av fastighet, bör rättighetshavarens befogenhet att föra talan

vid förrättningen vara beroende av att nyttjanderättens utövning påverkas

av de väckta frågorna.

Enligt det anförda föreslår kommittén i tredje stycket bestämmelser av

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

innehåll, att rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare till fastighet

som saken kan angå samt i fråga om fastighet där anläggningen

kan komma att inrymmas även innehavare av nyttjanderätt eller annan

särskild rätt såvitt rättigheten berörs.

Remissyttrandena. Åtskilliga remissinstanser anser det önskvärt att flera

olika anläggningar skall kunna inrättas vid en och

samma förrättning. Till denna grupp hör lantmäteristyrelsen, överlantmätaren

i Värmlands län, Svenska stadsförbundet och Sveriges lantmätareförening,

vilka också förutsätter att sådan gemensam handläggning

kan ske enligt förslaget. Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska

kommunaltekniska föreningen och Svenska teknologföreningen anser ifrågavarande

möjlighet böra komma till klart uttryck i lagtexten.

Förslaget om byggnadsnämndens initiativrätt vinner anslutning

från flertalet remissinstansers sida. Föreningen för samhällsplanering

finner det sålunda önskvärt, att kommunerna genom byggnadsnämnderna

får möjlighet att ta initiativ, som främjar en samverkan över fastighetsgränserna.

Länsarkitekten i Örebro län uttalar, att det förhållandet att

frågan om bildande av samfällighet är att betrakta som en planfråga måste

medföra att den myndighet som har att dana och övervaka den bostadssociala

miljön även äger befogenhet att tillse att intentionerna vid en planläggning

kan genomföras. Även med hänsyn till det många gånger akuta

behovet av en förbättring från bostadssocial synpunkt av kvartersmiljön

i äldre stadsdelar kan enligt länsarkitekten initiativrätt för byggnadsnämnden

inte undvaras. En sådan rätt är fullt i analogi med vad som gäller om

tomtindelning enligt byggnadslagstiftningen i dess numera ändrade lydelse.

Svea hovrätt avstyrker förslaget i denna del. Eftersom byggnadsnämnden

varken har befogenhet att få en gemensamhetsanläggning inrättad mot

alla enskilda intressenters önskan eller ens har någon talerätt i egentlig

mening vid förrättningen, synes det hovrätten helt omotiverat att nämnden

skall kunna få eu förrättning till stånd som måhända ingen av intressenterna

önskar. Det torde enligt hovrätten inte bli så svårt att finna

någon enskild fastighetsägare som är beredd att stå som sökande, om verkligt

intresse finns för en gemensamhetsanläggning. Riksförbundet landsbygdens

folk anser det knappast föreligga skäl att tillerkänna nämnden

initiativrätt. Inte heller överlantmätaren i Gävleborgs län anser tillräcklig

anledning finnas att ge byggnadsnämnden sådan rätt. Han anser det däremot

ofta påkallat att nämnden på ett tidigt stadium, t. ex. i samband med

prövning av planförslag, låter utreda förutsättningarna för sådan gemensamhetsanläggning

som kan vara av betydelse för planens utformning.

Särskilt stadgande härom torde inte behövas. Överlantmätaren i Jämtlands

län och Sveriges fastighetsägareförbund anser det tveksamt, om initiativrätt

bör tillkomma byggnadsnämnden.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Överlantmätaren i Östergötlands län anser det med hänsyn till stadgandet

i förslagets 2 § tredje stycket tvivelaktigt om byggnadsnämndens initiativrätt

får någon större praktisk betydelse.

När det gäller kretsen av taleberättigade anser överlantmätaren i

Värmlands län det kunna ifrågasättas, om inte ägaren till den fastighet

som saken kan angå bör tillerkännas befogenhet att i samtliga fall ensam

tala och svara vid förrättningen. Särskilt om den föreslagna bestämmelsen

i tredje stycket andra punkten skall tolkas så, att bl. a. samtliga

hyresgäster skall kallas till förrättning, kan detta enligt överlantmätarens

mening i vissa fall, t. ex. då fråga är om anordnande av gemensam parkeringsplats

på mark till ett flertal hyresfastigheter, befaras komplicera ärendets

handläggning så att eftersträvansvärda frivilliga överenskommelser

endast sällan kan erhållas. Sveriges lantmätareförening anser bestämmelsen

oklar och kunna föranleda tolkningssvårigheter. Man kan enligt föreningen

t. ex. fråga sig, om vanliga hyresförhållanden skall inrymmas eller inte.

Expropriationsutredningen anför, att under begreppet särskild rätt

torde falla även fordringsrätt som på grund av inteckning

eller eljest häftar vid fastighet. Den av kommittén föreslagna

regeln i tredje stycket sista punkten torde enligt utredningen innebära, att

även exempelvis inteckningshavare kan föra talan vid förrättningen, något

som uppenbarligen inte har åsyftats.

Bankinspektionen anser däremot, att man bör ge inteckningshavarna

ställning som verkliga sakägare för att skydda dem bättre. Detta skulle enligt

inspektionen innebära, att inteckningshavarna alltid fick tillfälle att

yttra sig före förrättningens avslutande. Även Svenska bankföreningen förordar,

att inteckningshavare får tillfälle att yttra sig före förrättningsmannens

avgörande.

Parkeringskommittén anser att byggnadsnämndens inflytande

inte är tillräckligt långtgående enligt förslaget. Kommittén föreslår

en bestämmelse om att byggnadsnämnd alltid skall kallas till förrättning

eller i allt fall underrättas därom, oavsett om kommunen är sakägare.

Eftersom ärendet ändå skall hänskjutas till nämndens prövning enligt 15 §,

är det enligt kommittén lämpligt att nämnden på detta sätt bereds tillfälle

att om den så önskar framföra synpunkter och eventuella jämkningsförslag

redan i samband med förrättningen. Rätt för byggnadsnämnden att

föra talan vid förrättningen förordas av länsstyrelsen och länsarkitekten

i Västernorrlands län, stadskollegiet i Stockholm samt stadsfullmäktige

i Sundsvall. Stadskollegiet i Stockholm framhåller, att kravet på

kommunal äganderätt till mark som villkor för att kommunen skall få

föra talan vid förrättningen kan medföra olägenheter. Det kan nämligen

förhålla sig så att kommunen inte är ägare av fastighet som saken kan

angå men har lösningsrätt till sådan fastighet, exempelvis enligt byggnadslagen.

Föreligger sådant fall, tvingas kommunen att begagna sin lösnings
Bihang

till riksdagens protokoll 1906. 1 samt. .Yr 12S

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

rätt för att kunna delta i förrättningen. Förrättningsmannen bör rimligen

kunna förväntas avvakta att denna förutsättning för kommunens talerätt

inträder. Med expropriationsförfarandets nuvarande anordning kan detta

dröjsmål bli betydande. De övriga berörda fastighetsägarnas intressen torde

inte trädas för när, om med hänsyn till det anförda i 8 § tas in en

bestämmelse, enligt vilken rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer

kommun som äger rätt att lösa fastighet som saken kan angå (eller att

lösa nyttjanderätt eller annan särskild rätt med avseende på fastighet vari

gemensamhetsanläggningen kan komma att inrymmas). En sådan bestämmelse

skulle täcka även det fall att kommun inte äger mark som är avsedd

till gata eller annan sådan allmän plats och upplåten till allmänt begagnande.

Från stadens synpunkt bör enligt kollegiet en kommande bearbetning

av lagen i första hand gå ut på att ge staden ökade möjligheter

att medverka till att gemensamhetsanläggningar kommer till stånd utan

att staden behöver göra den stora insats som fastighetsförvärv innebär.

Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen anser

jag, att den prövning som skall föregå inrättandet av en gemensamhetsanläggning

bör ske vid en offentlig förrättning i överensstämmelse med

vad som nu gäller på angränsande områden. Jag biträder sålunda den av

kommittén föreslagna regeln härom i första stycket.

I åtskilliga remissyttranden har framförts önskemål om att flera anläggningar

skall kunna inrättas vid en och samma förrättning. Dessa önskemål

är väl beaktansvärda men särskilda bestämmelser om sådan gemensam

handläggning skulle enligt min mening komplicera lagtexten utan

att så mycket skulle kunna vinnas därmed. Hinder föreligger inte mot att

behandla flera anläggningsprojekt gemensamt när detta är ändamålsenligt,

fastän det får ske vid formellt skilda förrättningar. Det är självfallet

tvärtom lämpligt att förrättningar som berör samma fastigheter handläggs

parallellt av samma förrättningsman. Om förhållandena är sådana att en

anläggning utgör en nödvändig förutsättning för en annan, torde anläggningarna

ofta kunna betraktas som en enda anläggning. Det är t. ex. fallet

när en parkeringsanläggning kräver anslutande tillfart, ett tall som jag

redan tidigare har berört under 1 §. Jag är sålunda inte beredd att i detta

sammanhang föreslå särskilda regler om kumulation av förrättningar.

Jag ansluter mig också till den av kommittén föreslagna bestämmelsen

i andra stycket om rätt att påkalla förrättning. Angående byggnadsnämndens

initiativrätt får jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen

om byggnadsnämndens inflytande. Denna rätt för byggnadsnämnden

kan få betydelse t. ex. när de enskilda inte utan vidare inser fördelarna

av ett samgående eller när ansökan från enskilt håll om en i och

för sig angelägen förrättning underlåts av oföretagsamhet eller andra ovidkommande

skäl. Tillräckligt skydd för den enskilde mot missbruk av det

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Iiungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

allmännas initiativrätt torde ligga i att förrättningskostnaderna i princip

kommer att åvila kommunen, om förrättningen inte leder till att anläggningen

inrättas.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna i tredje stycket angående

rätt att föra talan vid förrättningen har godtagits av flertalet remissinstanser.

Enligt bestämmelsen i andra punkten tillkommer talerätt även

innehavare av nyttjanderätt, servitut och därmed jämställda rättigheter i

fastighet, i vilken anläggningen kan komma att inrymmas. Bestämmelsen

motiveras bl. a. av dessa rättsägares självständiga rätt till ersättning med

anledning av upplåtelsen.

Jag anser mig kunna i sak biträda kommitténs förslag i dessa delar. Farhågor

torde inte behöva hysas för att nämnda utsträckning av talerätten till

vissa rättighetshavare skall medföra komplikationer i praktiken. Däremot

bör i överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller i förrättningssammanhang

innehavare av fordringsinteckningar och andra rättigheter till

betalning ur fastighet inte erhålla talerätt. Inte heller bör som det har förordats

i ett par remissyttranden införas föreskrift om att inteckningshavarna

alltid skall underrättas om förrättningen för att få tillfälle att yttra sig

före dess avslutande. En sådan föreskrift skulle innebära en onödig belastning

på förfarandet. Nämnda rättsägares intressen torde vara tillräckligt tillgodosedda

genom förrättningsmannens prövning och i fall av överenskommelse

mellan sakägarna kravet på godkännande eller särskild oskadlighetsprövning.

Innehavare av fordringar i fastighet som blir föremål för

upplåtelse har vidare rätt till gottgörelse ur det hos länsstyrelsen nedsatta

ersättningsbeloppet till fastighetsägaren.

På skäl som jag anfört i anslutning till 4 § bör den redaktionella jämkningen

vidtas att uttrycket »innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild

rätt med avseende å sådan fastighet» ersätts med »innehavare av

annan särskild rätt till fastigheten än för fordran».

Jag förordar också viss jämkning när det gäller att ange den fastighet

för Ailken rättighetshavarna skall få föra talan enligt tredje stycket andra

punkten. Självfallet bör krävas, att det på något sätt har aktualiserats att

inrätta anläggningen på fastigheten i fråga. Det bör sålunda inte vara tillräckligt

att det över huvud kan bli tal om att förlägga anläggningen dit.

Det av mig biträdda förslaget innebär, att byggnadsnämnden liksom vid

fastighetsbildningsförrättning inte har ställning som sakägare. Som kommittén

har påpekat utesluter dock förslaget inte, alt företrädare för nämnden

får framföra sina synpunkter vid förrättningssammanträde. Självfallet

kan det vara lämpligt att förrättningsmannen samråder med nämnden.

Någon särskild bestämmelse därom torde dock inte behövas. Jag vill erinra

om att förrättningsmannen enligt 14 § i förslaget skall inhämta byggnadsnämndens

medgivande till gemensamhetsanläggning, varigenom nämnden

får tillfälle alt bevaka det allmännas intresse. Nämnden har också enligt

20 § rätt att i vissa hänseenden föra talan mot anläggningsbeslut.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196G

9 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser angående ansökan om förrättning.

Departementschefen. Kommitténs förslag till bestämmelser i denna paragraf

har inte föranlett erinran under remissbehandlingen. Enligt paragrafen

skall ansökan om förrättning göras skriftligen hos länsstyrelsen i det län

där fastighet som anläggningen avser är belägen. Både fastighet för anläggningens

inrymmande och fastighet som önskas ansluten till anläggningen

kan grunda forum för ansökan. Vidare föreskrivs, att sökanden

skall ange den anläggning han önskar få till stånd. Om länsstyrelsen finner

det uppenbart att ansökningen inte kan tas upp till prövning, skall ansökningen

omedelbart avvisas.

Paragrafen överenstämmer sålunda i huvudsak med bestämmelserna angående

ansökan om förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar. Till

skillnad från vad som gäller om sådan ansökan och ansökan om andra

förrättningar föreskrivs inte någon skyldighet för sökanden att uppge vilka

fastigheter ärendet kan angå eller ägarna till dessa fastigheter och andra

sakägare. Några önskemål om komplettering i dessa hänseenden har inte

framförts under remissbehandlingen. Jag anser mig därför kunna godta

förslaget. Det är dock önskvärt att sökanden lämnar uppgifter i nämnda

hänseenden för att underlätta förrättningsmannens utredningsarbete.

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förordnande av förrättningsman.

Kommittén. Om ansökan inte avvisas enligt 9 §, skall länsstyrelsen enligt

första stycket av förevarande paragraf förordna förrättningsman. I fråga

om kravet på förrättningsmannens kompetens har kommittén med hänsyn

till de skilda typer av anläggningar som kan komma i fråga valt en tämligen

allmänt hållen avfattning. Enligt paragrafens andra stycke skall sålunda

till förrättningsman utses sådan person, lantmätare eller annan, som

finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt även i övrigt vara lämplig

till uppdraget. Att lagtexten särskilt nämner lantmätare — varmed i

detta sammanhang avses även stadsingenjör —- beror inte bara på att personer

tillhörande denna kategori ofta torde bli anlitade som förrättningsmän

och att förrättningar av förevarande slag inte sällan äger ett nära samband

med fastighetsbildningsverksamheten utan även på att kommittén

har velat utmärka, att förrättningsmannen som regel bör ha högskolekompetens.

Förutom lantmätare kan i många fall komma i fråga även andra

personer, som inom ramen för dessa allmänna kompetenskrav har de nödvändiga

kvalifikationerna i fråga om den anläggningstyp som är i fråga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:Is proposition nr 128 år 1966

Kommittén understryker emellertid, att det varken är nödvändigt eller tillräckligt,

att en förrättningsman själv äger fullständig sakkunskap på alla

fält som berörs av det sökta företaget. Sådan sakkunskap kan ofta tillföras

utredningen på annat sätt, t. ex. genom att särskilda experter tillkallas.

Kommittén beaktar, att det ibland kan vara förenat med vissa svårigheter

för länsstyrelsen att finna den för uppdraget lämpligaste personen.

Det kan därför finnas skäl att — vid sidan av den möjlighet länsstyrelsen

har att skaffa upplysningar genom sakkunniga myndigheter — underlätta

för länsstyrelsen att regelmässigt få anvisning på tillgängliga personer

med erforderliga kvalifikationer. Detta syfte kan enligt kommittén

nås genom att något ansvarigt organ får rätt att avge förslag på förrättningsman.

Kommittén anser att en sådan rätt bör ges byggnadsnämnden.

Denna får genom sin verksamhet regelmässigt god kännedom om vilka personer

som i skilda ställningar tar befattning med frågor som har samband

med nämndens verksamhet.

I enlighet härmed föreslår kommittén en bestämmelse i tredje stycket

att, om byggnadsnämnden har föreslagit viss förrättningsman, denne skall

förordnas om inte hinder möter enligt andra stycket eller i övrigt eller också

särskilda skäl föranleder annat. Nämnden har sålunda inte ålagts skyldighet

att föreslå förrättningsman. Men det kan förväntas att en byggnadsnämnd,

som från länsstyrelsen erhåller en begäran om förslag på lämplig förrättningsman,

i mån av möjlighet avger sådant förslag ulan åläggande. Detta

bör å andra sidan förutsätta, att länsstyrelsen i allmänhet är berättigad och

förpliktad att följa förslaget. I annat fall skulle behov av särskild bestämmelse

i ämnet falla bort. Skulle det allmänna kompetenskravet i undantagsfall

inte vara uppfyllt i fråga om den som har föreslagits eller möter

annat hinder, skall länsstyrelsen oberoende av byggnadsnämnden pröva vem

som bör utses. Till särskilda skäl mot byggnadsnämndens förslag kan höra

att konkurrens råder mellan en av byggnadsnämnden anvisad person och

någon som har föreslagits av sökanden eller annan och båda är kompetenta

Länsstyrelsen skall då självständigt pröva bådas lämplighet och utse den

som bäst motsvarar de uppställda fordringarna.

Remissyttrandena. Regeln om förrättningsman s kompetens

kritiseras i några yttranden. Stadslcollegiet i Stockholm anser, att förslaget

genom att särskilt nämna lantmätare ger intryck av att personer med denna

utbildning anses böra framför andra komma i fråga som förrättningsmän.

För en sådan bedömning talar dock enligt kollegiet knappast vare sig

uppdragets innehåll — huvudsakligen byggnadslekniska, ekonomiska och

juridiska frågor — eller karaktären av de anläggningar som vanligen kommer

i fråga. Den särskilda rekommendationen av endast en yrkesgrupp bör

därför enligt kollegiet utgå. Kompetenskraven måste dock hållas på hög

nivå som kommittén har avsett. Svenska stadsförbundet menar att, om det

opaginerad Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

över huvud skall anses befogat att i lagen markera att förrättningsmannen

bör ha liögskolemässig utbildning, detta bör göras på annat sätt än genom

att endast nämna lantmätarekompetensen. Svenska väg- och vattenbgggares

riksförbund anser, att förrättningsmannen bör väljas bland högskoleutbildade

ingenjörer med rik fastighetsrättslig erfarenhet eller mätningsmannakompetens

och att stadgandet bör omformuleras i enlighet därmed. Svenska

teknologföreningen menar, att ett kompetenskrav av sistnämnda slag bör

inskrivas i motiven. Länsarkitekten i Västernorrlands län anser det inte

erforderligt med särskild anvisning i lagen. Han anför, att utom lantmätare

(stadsingenjör) även annan typ av förrättningsman — fastighetschef, jurist

etc. — kan vara lämplig. Byggnadsnämnderna i Karlskoga och Norrköping

liksom stadskollegiet i Göteborg framhåller, att stadsingenjör eller mätningsman

har mera ingående erfarenhet av fastighetsbildning i större städer,

där frågan om gemensamhetsanläggningar framför allt blir aktuell, och

därmed är lämpligare än lantmätare.

Överlantmätaren i Örebro län anser däremot, att man från allmänna

rättssäkerhetssynpunkter i princip inte kan godta kommunal tjänsteman

som förrättningsman. Det torde nämligen inte bli ovanligt att kommunen

själv eller en dess stiftelse är sakägare vid förrättningen. Ifrågavarande

stycke bör därför omformuleras så att i första hand lantmätare i den statliga

lantmäteriorganisationen eller expropriationstekniker förordnas som

förrättningsmän. Överlantmätaren i Kronobergs län menar, att vederbörande

förrättningsman för fastighetsbildning i de allra flesta fall är den

mest lämpliga förrättningsmannen, men vill inte motsätta sig den föreslagna

formuleringen. Enligt överlantmätarens mening bör dock länsstyrelsen,

innan förordnande utfärdas, inhämta yttrande av överlantmätaren i

länet. Av liknande mening är överlantmätaren i Gävleborgs län.

Den av kommittén föreslagna regeln i tredje stycket om länsstyrelsens

bundenhet till byggnadsnämnds förslag till förrättningsman

har föranlett erinringar. Enligt Svea hovrätt saknas

anledning att i något fall binda länsstyrelsen vid förslag av byggnadsnämnden.

Länsstyrelsen torde nämligen vara i stånd att själv bedöma frågan

och torde inte lämna ett välmotiverat förslag av byggnadsnämnden utan

avseende. Förslaget ger enligt hovrättens mening alltför stor övervikt åt

allmänna intressen, särskilt med hänsyn till att byggnadsnämnden äger

en självständig prövningsrätt enligt 15 §. Sveriges fastighetsägareförbund

menar likaså, att byggnadsnämnden får en alltför vidsträckt befogenhet i

förhållande till såväl sakägarna som länsstyrelsen när det gäller att utse

förrättningsman. Förbundet föreslår en sådan utformning av bestämmelserna

att till förrättningsman skall utses den person som sakägarna föreslår

eller, om flera förslag föreligger, den som flertalet har enat sig om, såvida

inte enligt paragrafens andra stycke eller eljest hinder möter däremot

eller särskilda skäl föranleder annat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Även länsstyrelserna i Stockholms och Örebro lön, lantmäteristyrelsen,

överlantmätarna i Stockholms, Östergötlands, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands

län, lagberedningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges lantmätareförening, Svenska väg- och

vattenbyggares riksförbund, Svenska teknologföreningen och Handelskamrarnas

nämnd förordar, att bestämmelsen utgår.

Svenska stadsförbundet anser däremot att förslaget inte är tillräckligt

långtgående på denna punkt. För att hindra att kostnader läggs ned på att

förbereda tillkomsten av en gemensamhetsanläggning, som enligt byggnadsnämnden

inte kan komma till stånd eller inte kan ha den placering

eller utformning som initiativtagarna och förrättningsmannen har tänkt sig,

bör enligt förbundet ansökan om förrättning inges till byggnadsnämnden,

som med eget yttrande vidarebefordrar den till länsstyrelsen. Därigenom

får byggnadsnämnden också möjlighet att utöva den befogenhet att föreslå

lämplig förrättningsman som har tillagts nämnden. Av samma mening är i

allt väsentligt stadskollegiet i Stockholm, expropriationsutredningen och

Hyresgästernas riksförbund.

Åsikten delas inte av överståthållarämbctet. Med hänsyn till den aktiva

roll förrättningsmannen är avsedd att tilldelas bland annat i fråga om upprättande

av förslag till gemensamhetsföretagens anordnande synes det

ämbetet knappast motiverat med ett uttalande i sakfrågan av byggnadsnämnden

redan på det första förberedande stadiet.

Byggnadsnämnden i Norrköping menar, att ärendena i de flesta fall skulle

kunna handläggas lika väl och utan tidsutdräkt, om i stället för länsstyrelsen

byggnadsnämnd fick pröva ansökan och förordna förrättningsman.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna i första

och andra styckena om att förrättningsman skall förordnas av länsstyrelsen

och om förrättningsmans kompetens överensstämmer med motsvarande

regel i 19 § första stycket lagen om enskilda vägar. De har

lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Det av kommittén uppställda

kompetensvillkoret anger, att kravet på förrättningsmannens kunskaper

och erfarenheter måste sättas högt. Samtidigt begränsar det inte

valet av förrättningsman till personer med kompetens enbart inom fastighetsbildningsverksamheten

utan möjliggör förordnande av den som med

hänsyn till den sökta anläggningens art och övriga omständigheter är

mest lämpad för uppdraget. Detta synes böra komma till klarare uttryck

i lagtexten. Jag förordar därför, att i överensstämmelse med vad som

anförts i några remissyttranden hänvisningen till lantmätare får utgå.

Den förefaller onödig. Därmed avser jag emellertid inte någon sänkning

av kompetenskravet. Något jävsförhållande torde inte kunna anses föreligga

på den grund att förrättningsmannen är anställd hos kommun,

som äger av förrättningen berörd fastighet.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Enligt tredje stycket i kommittéförslaget skall den som byggnadsnämnden

har föreslagit till förrättningsman förordnas, om inte hinder möter eller

särskilda skäl föranleder annat. Denna bestämmelse har utsatts för stark

kritik under remissbehandlingen. Det kan väl också ifrågasättas om det

föreligger något behov av en sådan bestämmelse. Länsstyrelsen torde utan

särskild föreskrift beakta varje välmotiverat förslag på förrättningsman.

Det torde därför inte heller behöva införas någon bestämmelse liknande

den i 19 § tredje stycket lagen om enskilda vägar, enligt vilken länsstyrelsen

skall till förrättningsman förordna den som samtliga uppgivna

sakägare förenat sig om, såvida inte övriga bestämmelser i samma paragraf

föranleder annat eller i övrigt laga hinder möter. Att låta byggnadsnämnden

få ett avgörande inflytande på valet av förrättningsman skulle

också med hänsyn till det inflytande som i övrigt tillkommer nämnden

enligt förslaget alltför mycket kunna binda förrättningsmannen i hans

prövning. Det synes angeläget att undvika en ordning som skulle kunna ge

sakägare anledning att betrakta förrättningsmannen som en företrädare

för byggnadsnämnden och därigenom föranleda tvivelsmål om hans objektivitet.

Jag förordar därför att tredje stycket i kommitténs förslag får utgå.

Det är emellertid ofta lämpligt, att länsstyrelsen remitterar inkomna ansökningar

till byggnadsnämnden för att få synpunkter på valet av förrättningsman.

I några remissyttranden har föreslagits, att ansökan om förrättning skall

inges till byggnadsnämnden för att av denna vidarebefordras med eget

yttrande till länsstyrelsen. Syftet därmed skulle vara att nämnden, förutom

att den får tillfälle att föreslå förrättningsman, får möjlighet att på

ett tidigt stadium förhindra att kostnader läggs ned på ett projekt, som

nämnden inte anser sig kunna godkänna. En sådan anordning skulle emellertid

d viss mån föregripa förrättningsmannens prövning och därför vara

mindre väl förenlig med principen att den grundläggande prövningen skall

ske vid förrättning. Jag kan därför inte tillstyrka den föreslagna ordningen.

11 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om biträde av gode män vid

förrättning.

Kommittén. Kommittén anser det önskvärt, alt lekmannainflytandet får

visst utrymme vid förrättningsprövningen. I överensstämmelse med vad

som gäller på vissa andra områden föreslås därför, att förrättningsinstansen

i vissa fall skall kunna förstärkas med två gode män. Som sådana skall

anlitas de som är valda att tjänstgöra som gode män vid förrättningar för

fastighetsbildning. Därigenom vinns, att värdefulla erfarenheter från ett

närbesläktat rättsområde kommer förrättningsprövningen till godo, samtidigt

som särskilda regler och val av gode män kan undvaras.

Medverkan av gode män är enligt kommittén inte påkallad eller ens

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ändamålsenlig vid alla förrättningar eller i alla skeden av förrättningen.

Gode männens deltagande bör inriktas på de materiellträttsliga frågorna

och särskilt de verkligt tvistiga spörsmålen. Att dra upp en klar gräns för

deras medverkan går dock inte. Kommittén har valt att lösa frågan efter

mera allmänna riktlinjer. Avgörande bör enligt kommittén i första hand

vara, om deltagandet påkallas av förrättningsmannen eller av sakägare.

Är det förrättningsmannen som anser det erforderligt med gode män, bör

de tillkallas utan ytterligare villkor. Att ge även sakägare en oinskränkt

rätt att påfordra gode mäns deltagande anser kommittén däremot inte

möjligt. Förslaget innehåller, att sakägare inte kan påkalla gode mäns

biträde, om oskäligt dröjsmål skulle föranledas därav. Vidare får sakägare

inte påfordra medverkan av gode män beträffande frågor av förberedande

natur eller sådan åtgärd under förrättningen beträffande vilken det är

uppenbart att deras medverkan skulle sakna betydelse.

I andra stycket förklaras, att vad som sägs om förrättningsman i det

följande skall, när gode män deltar, äga motsvarande tillämpning på dem.

Om det först under förrättningens gång bestäms att gode män skall medverka,

rubbas inte därigenom vad som har beslutats eller verkställts desstörinnan

under förrättningen. Föreskrift därom upptas i ett tredje stycke.

Remissyttrandena. Överlantmätaren i Östergötlands län anser, att gode

männen bör i överensstämmelse med vad som gäller enligt lagen om enskilda

vägar kunna utses även bland nämndemän och ägodelningsnämndemän.

Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar, att gode männen

får utses med beaktande av det enskilda ärendets beskaffenhet utan begränsning

till viss krets av personer.

I fråga om villkoret att oskäligt dröjsmål inte får föranledas av gode

mäns medverkan påpekar Svea hovrätt, att motsvarighet därtill saknas i

exempelvis 2 kap. 1 § jorddelningslagen och 20 § lagen om enskilda vägar.

Hovrätten menar, att det aldrig torde behöva föranleda större omgång att

tillkalla gode män. Villkoret bör därför enligt hovrätten utgå. Av samma

mening är överlantmätaren i Jönköpings län.

Sveriges fastighetsägareförbund anser, att av sakägarna framförda förslag

till gode män inte bör frångås utan att särskilda skäl föranleder därtill.

I varje fall synes det förbundet kunna föreskrivas, att förrättningsmannen

vid utseendet av gode män skall ta skälig hänsyn till önskemål

av sakägare. Hyresgästernas riksförbund anser en lämpligare ordning

än den av kommittén föreslagna vara att förrättningsmannen biträdes av

två personer, som med hänsyn till ärendets karaktär utses av byggnadsnämnden.

Departementschefen. Enighet synes råda om att gode män skall kunna

biträda vid förrättningen, .lag finner också en sådan ordning lämplig. Kommittén

har föreslagit, alt gode männen skall utses bland dem som är valda

opaginerad Kontrollera mot PDF

178

Iiiingl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

att tjänstgöra som gode män vid förrättningar för fastighetsbildning. Detta

har av ett par remissinstanser ansetts innebära en för snäv begränsning av

den krets ur vilken gode männen kan tas. Kommittén har inte närmare angivit

skälen för sin begränsning, som avviker från motsvarande reglering i

lagen om enskilda vägar. Att som föreslås i ett yttrande avstå från all begränsning

av personkretsen är enligt min mening att gå för långt med tanke

på de krav som måste ställas på gode männen i fråga om både insikter och

vana att tjänstgöra som förrättningsman. Däremot torde såsom förordas i

ett annat yttrande kretsen böra utvidgas till att omfatta även nämndemän

och ägodelningsnämndemän. Därigenom vinns överensstämmelse med lagen

om enskilda vägar och större säkerhet för att en förrättning inte blir fördröjd

till följd av brist på lämpliga gode män. I likhet med kommittén anser

jag det lämpligt att gode männen utses av förrättningsmannen och inte av

t. ex. byggnadsnämnden, vilket har föreslagits i ett remissyttrande. För att

handläggningen skall kunna fortgå så smidigt som möjligt bör förrättningsmannen

vara fri i sitt val av gode män. Detta hindrar dock inte att han såvitt

möjligt tar hänsyn till sakägarnas önskemål.

Liksom kommittén anser jag att gode män bör medverka så snart förrättningsmannen

finner att det behövs. Kommittéförslaget innehåller också

rätt för sakägare att påkalla biträde av gode män. Två undantag gäller

dock. Det ena är att förrättningsmannen skall kunna avvisa ett yrkande

om biträde av gode män, om oskäligt dröjsmål föranleds därav. Mot detta

undantag har under remissbehandlingen gjorts invändning från ett par

håll. För egen del finner jag en skyldighet för förrättningsmannen att i alla

lägen tillkalla gode män på sakägares begäran kunna föra för långt. Man

hör inte bortse från risken att en sådan begäran kan oskäligt fördröja förrättningen.

För att undvika sådana olägenheter finner jag mig böra godta

kommitténs förslag på denna punkt. Det är dock tydligt att bestämmelsen

måste tillämpas med försiktighet. I regel torde en framställning om biträde

av gode män inte behöva föranleda dröjsmål med förrättningen annat än

när den görs under eller helt kort före ett sammanträde. Men även om dröjsmål

sålunda förorsakas, är det ingalunda säkert att det kan betraktas som

oskäligt. För att så skall vara fallet måste i allmänhet ett klart illojalt

syfte antas föreligga. Det andra undantaget, som avser frågor av förberedande

natur eller åtgärder för vilka medverkan av gode män uppenbart

saknar betydelse, har inte föranlett erinran under remissbehandlingen.

Jag biträder förslaget även i denna del. Regeln torde dock böra gälla också

för det fall att förrättningsmannen tagit initiativ till medverkan av gode

män. Jag förordar, att lydelsen jämkas i enlighet härmed.

Även i övrigt ansluter jag mig till vad kommittén har föreslagit i förevarande

paragraf.

12 g.

I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser om formerna för förrättningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1966

Kommittén. I första stycket fastslås till eu början, att förfarandet i princip

skall vara muntligt och äga rum i form av sammanträde med sakägarna.

Regeln innebär, att förrättningsmannens samtliga åtgärder i princip

skall verkställas vid sammanträde. Från denna princip stadgas emellertid

vissa undantag. Utan samband med sammanträde får vidtas åtgärder av förberedande

art och företas sådan handläggning som endast innefattar meddelande

av beslut. Att avgöra vilka åtgärder som skall anses vara av förberedande

art torde i allmänhet inte möta större svårigheter. Dit kan inte i något

fall hänföras den grundläggande utredning som avses i 14 § första stycket

och som skall föregå ärendets hänskjutande till byggnadsnämnden.

Ytterligare modifikationer av den allmänna regeln kan enligt kommittén

vara motiverade av sakens beskaffenhet. Råder full enighet mellan sakägarna

och kommer deras uppgörelse inte i strid med något allmänt intresse,

blir ett sammanträde med sakägarna knappast till någon nytta utan får

endast formell karaktär. För den s. k. oskadlighetsprövning som måste ske

för att överenskommelsen skall kunna läggas till grund för ett anläggningsbeslut

och medföra sakrättslig verkan är det för förrättningsmannen ofta

tillräckligt med skriftliga uppgifter. Något sammanträde påkallas då inte.

Kommittén tillfogar därför en bestämmelse av innehåll att, om inte stridiga

intressen förekommer i saken, förrättningen får helt handläggas utan sammanträde.

Om förrättningsmannen på grundval av den hos honom framlagda utredningen

finner det uppenbart, att hinder mot förrättningen är för handen,

bör han enligt kommitténs mening kunna underlåta att kalla till sammanträde.

En regel föreslås därom.

Närmare regler om förhandlingsordningen vid sammanträde anser kommittén

inte vara behövliga och för övrigt knappast möjliga att uppställa

med hänsyn till att förhållandena är alltför skiftande i olika fall. Att sakägarna

alltid skall beredas tillfälle att framställa sina yrkanden samt yttra

sig över vad som förekommit är emellertid tydligt, liksom också att de

skall få förebringa bevis och annan utredning, som är av beskaffenhet att

kunna tas upp vid förrättningen och av betydelse för de vid sammanträdet

behandlade frågorna. I andra stycket av paragrafen meddelas bestämmelse

med denna innebörd.

Enligt paragrafens sista stycke skall sammanträde hållas där de fastigheter

företaget avser är belägna, om förrättningsmannen inte finner det

utan olägenhet kunna hållas på annan plats.

Remissyttrandena. Lagberedningen anför, att bestämmelsen om att förrättning

kan helt handläggas utan sammanträde när stridiga intressen inte

förekommer i saken står i formell strid mot 14 § i förslaget, enligt vilken

förrättningsmannen skall efter överläggning med sakägarna utreda förutsättningarna

för att inrätta den sökta anläggningen.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Överlantmätaren i Hallands län menar, att förrättning under alla förhållanden

bör handläggas vid sammanträde.

Departementschefen. Kommitténs förslag i förevarande paragraf har

under remissbehandlingen lämnats utan erinran så när som på det nyssnämnda

önskemålet om obligatoriskt sammanträde. Jag biträder förslaget

i sak. Att under alla förhållanden kräva sammanträde med sakägarna är

enligt min mening att onödigt tynga förrättningsproceduren i enkla fall.

Jag förordar vissa redaktionella jämkningar. Lagberedningens anmärkning

att paragrafen står i formell strid mot 14 § bör föranleda en jämkning

i sistnämnda paragraf.

13 §.

Enligt denna paragraf skall förrättningsmannen utreda vilka som är

sakägare.

Kommittén. Frågan vilka som äger föra talan vid förrättningen och sålunda

enligt vanlig terminologi är att betrakta som sakägare är enligt kommittén

av den vikt att förrättningsmannen genom särskild föreskrift har

ålagts skyldighet att vidta åtgärder för att vinna klarhet därom. Att låta

frågan vara beroende av påpekande eller invändning från de vid förrättningen

deltagande enskilda personernas sida anses inte böra komma i fråga.

Som skäl härtill framhåller kommittén svårigheterna att konstruera effektiva

sanktioner till skydd för den som rätteligen varit att anse som sakägare

men inte fått tillfälle att bevaka sin rätt. Förrättningsmannen skall

sålunda enligt första stycket första punkten i kommitténs förslag utreda

vilka som är sakägare och verkställa erforderliga anteckningar om dem

och om de förhållanden på vilka deras ställning som sakägare grundas.

För att undersökningen skall bli till avsedd nytta bör den företas redan

under början av förrättningen. Med hänsyn till att sakägarna kan växla

under förrättningens gång kan det dock ofta bli nödvändigt med vissa

kompletteringar.

Förrättningsmannen skall utnyttja alla upplysningskällor som står till

buds. Starka praktiska skäl talar emellertid för att förrättningsmannen i

allmänhet bör kunna godta de upplysningar om äganderättsförhållandena

som erhålls från fastighetsboken. Dess ägareuppgifter äger vitsord även i

andra betydelsefulla sammanhang. Den förordade lösningen måste dock

enligt kommittén begränsas så att den inte tillämpas i sådana fall då fastighetsbokens

uppgifter inte återspeglar de aktuella ägareförhållandena och

dessa blir upplysta för förrättningsmannen. Att i sådant fall den verkliga

ägaren skall upptas som sakägare är enligt kommittén självfallet. Kommittén

föreslår därför som tillägg till huvudregeln en föreskrift, att som

ägare till fastighet må vid förrättningen anses den som senast har fått lag
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

fart på fastigheten, om det inte visas att denna tillhör annan. Motsätlningsvis

kan härav dras den slutsatsen att förrättningsinannen, när det är fråga

om fastighet som kan representeras av innehavare av nyttjanderätt eller

annan särskild rätt såsom sakägare, inte är berättigad att nöja sig med

uppgifterna i fastighetsboken. Denna behöver ju inte uppta samtliga rättighetshavare

av detta slag.

Enligt föreskrift i paragrafens andra stycke skall förrättningsinannen

göra sådan anmälan som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken för att god man

skall utses att bevaka bortovarande sakägares rätt.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anför, att det kan bli vanskligt för förrättningsmannen

att utröna vilka som kan vara innehavare av begränsade

sakrätter i fråga om fastighet från vilken utrymme skall upplåtas och som

på grund därav kan vara berättigade till ersättning. I fråga om rättigheter

som inte är intecknade torde förrättningsmannen främst få lita på fastighetsägarens

uppgifter. Det kan enligt hovrätten ifrågasättas om det inte

efter''mönster från expropriationslagen (22 §) bör stadgas skyldighet för

ägare till fastighet, från vilken upplåtelse av utrymme kan komma i fråga,

att uppge innehavare av begränsade sakrätter samt en därmed förbunden

skadeståndsskyldighet vid försummelse. Upplysningsplikten bör enligt hovrätten

i så fall inträda efter föreläggande från förrättningsmannen.

I anslutning till bestämmelsen, att som ägare till fastighet får vid förrättningen

i princip anses den som senast har fatt lagfart pa fastigheten,

uttalar lagberedningen att avsikten självfallet inte kan vara, att bestämmelsen

skall göra inskränkning i föreskriften i 1 § tredje stycket om att

den som utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande

utan att äganderätten tillkommer annan skall vid lagens tillämpning

anses som fastighetens ägare. Bestämmelsen bör enligt beredningens

mening inte heller vinna tillämpning, när annan har sökt lagfart men ansökningen

ännu inte har prövats eller den förklarats vilande.

Svea hovrätt, lantmäteristyrelsen och lagberedningen påpekar, att bestämmelsen

i andra stycket är överflödig med hänsyn till hänvisningen i

19 § till 3 kap. 1 § jorddelningslagen.

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag, att frågan vilka

som är sakägare bör utredas genom förrättningsmannens försorg. Motsvarande

skyldighet åvilar förrättningsmannen vid fastighetsbildningsförrättning.

Som jag har framhållit vid 9 § är det önskvärt, att sökanden redan i

ansökningen om förrättning lämnar så fullständiga uppgifter som möjligt

om vilka fastigheter ärendet kan angå och om vilka som är ägare till dessa

fastigheter eller är sakägare på annan grund enligt vad som följer av 1 §

tredje stycket och 8 § tredje stycket andra punkten. Jag är inte beredd att

som det har föreslagits i ett remissyttrande här förorda bestämmelser om

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

skyldighet för ägare till fastighet som avses i sistnämnda lagrum att uppge

innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än för fordran och om

skadeståndsplikt vid försummelse i uppgiftsskyldigheten.

Den av kommittén föreslagna presumtionsregeln, att den som senast har

fått lagfart på fastighet får anses som fastighetens ägare vid förrättningen,

stämmer mindre väl överens med vad som annars gäller om lagfarts

legitimerande verkan. Även utan särskilt stadgande torde förrättningsmannen

oftast ha anledning att godta fastighetsbokens uppgifter om de

aktuella äganderättsförhållandena. Jag förordar därför, att bestämmelsen

får utgå.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i andra stycket, som avser

god man för hortovarande, torde som några remissinstanser har anmärkt

böra utgå. Hänvisningen i 19 § till 3 kap. 1 § jorddelningslagen omfattar

motsvarande regel i sistnämnda lag.

14 och 15 §§.

Enligt 14 § skall förrättningsmannen göra en förberedande utredning om

förutsättningarna för den sökta anläggningen och om han inte finner hinder

möta mot företaget hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden. I 15 §

meddelas bestämmelser om byggnadsnämndens prövning.

Kommittén. Den första uppgiften under förfarandet bör vara att få till

stånd en preliminär inventering av skilda yrkanden och uppslag till lösningar.

I enlighet härmed stadgas i 14 § första stycket, att förrättningsmannen

skall efter överläggning med sakägarna utreda förutsättningarna

för inrättande av den sökta anläggningen. Denna undersökning skall i första

hand avse en fullständig kartläggning av de olika faktorer som kan inverka

på bedömandet enligt förslagets allmänna materiella regler. Förrättningsmannen

har emellertid skyldighet att under utredningsarbetet få belyst

även det material som har betydelse för byggnadsnämndens vetorätt. Om i

god tid sådana hinder mot företaget beaktas som kan komma att uppställas

av byggnadsnämnden, kan förrättningsmannen och sakägarna vinna

avsevärda besparingar i fråga om tid och kostnader genom att förbereda

alternativa lösningar.

Enligt kommitténs mening är det av största vikt, att den preliminära utredningen

sker i nära samverkan med sakägarna. Överläggningar med dessa

anges i lagtexten som en obligatorisk skyldighet för förrättningsmannen.

Några närmare regler om det sätt på vilket sakägarnas deltagande bör anordnas

meddelas inte utöver den allmänna föreskriften i 12 § om förhandlingsordningen

vid sammanträde. Förrättningsmannen har således stor

frihet att gestalta sättet för sakägarnas medverkan efter vad som i det enskilda

fallet är ändamålsenligt.

Förrättningsmannens utredning kan, erinrar kommittén, ge till resultat

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

antingen att han anser hinder föreligga mot anläggningens inrättande eller

att han finner anläggningen böra komma till stånd. I det förstnämnda fallet

skall han enligt 16 § första stycket inställa förrättningen så snart det kan

ske. Förutsättning är dock, att hinder föreligger enligt förslagets inledande

allmänna bestämmelser. Föreligger däremot hinder enbart av anledning,

som det tillkommer byggnadsnämnden att beakta, bör förrättningsmannen

inte äga inställa förrättningen utan nämndens hörande och mot

dess uppfattning. Även om han i regel kan förutsättas ha god kännedom

om de aktuella planläggningsfrågorna och liknande frågor, kan inte bortses

från möjligheten, att han och byggnadsnämnden har skilda uppfattningar

i konkreta frågor. Skulle det visa sig, att förrättningsmannen anser

hinder mot företaget möta från plansynpunkt men att byggnadsnämnden

har motsatt åsikt, är det inte rimligt att förrättningsmannen kan förhindra

en anläggning som bör tillåtas med hänsyn till de inledande materiella

reglerna i förslaget.

Om förrättningsmannen anser anläggningen böra komma till stånd, skall

han sammanfatta och redovisa utredningens resultat. Har sakägarna träffat

överenskommelse i uppkommande frågor, bör förrättningsmannen redovisa

denna (jfr 17 §). I annat fall skall han framlägga sitt eget bedömande

i salten. Syftet med redovisningen är att ge byggnadsnämnden erforderligt

underlag för dess prövning. Kommittén anser lämpligt att utredningsresultatet

i allmänhet får karaktären av ett regelrätt förslag om anläggningens

inrättande, i vilket intas även de närmare villkor som enligt

lagstiftningen skall fastställas för företaget. I 14 § andra stycket föreskrivs

därför att, om hinder mot företaget inte föreligger enligt de tidigare

bestämmelserna i förslaget, förrättningsmannen har att hänskjuta ärendet

till byggnadsnämnden för inhämtande av medgivande enligt 15 § och

att därvid överlämna förslag till företagets anordnande. Sådant förslag kan

enligt kommittén innehålla antingen en bestämd utformning av företaget

eller också alternativa lösningar.

I fråga om de krav som bör ställas på innehållet i förrättningsmannens

förslag bör enligt kommittén den naturliga utgångspunkten vara, att förslaget

skall innehålla så mycket som fordras för att byggnadsnämnden

skall kunna ta ståndpunkt till det. Att utredningen skall vara fullständig

är visserligen av betydelse för det fortsatta förrättningsförfarandet men bör

inte föranleda, att det avgivna förslaget redovisar även sådana rent privaträttsliga

frågeställningar — t. ex. bidragsskyldighetens fördelning —

som saknar betydelse för nämndens bedömning. Inte heller synes det påkallat

att kräva en beskrivning av byggnadstekniska eller liknande detaljer

i fråga om anläggningar, för vilkas utförande byggnadslov fordras. Väl

kan det i många fall vara lämpligt att frågan om byggnadslov prövas i

samband med nämndens bedömande enligt de här föreslagna reglerna, och

under förutsättning att utredningen är fullständig i båda dessa hänseen
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

den möter inte heller hinder att ärendena upptas till behandling samtidigt.

Härigenom undgås den risk som annars kan föreligga, nämligen att byggnadsnämnden

vägrar byggnadslov sedan den en gång lämnat sitt medgivande

till anläggningen enligt nu ifrågavarande lagstiftning. I andra

situationer kan det emellertid befinnas mindre lämpligt att belasta utredningen

rörande samverkansfrågorna med detaljerade byggnadstekniska

undersökningar. Kommittén finner sig med hänsyn till de i hög grad skiftande

fall som kan uppkomma inte böra förorda några lagbestämmelser om

gemensam behandling vid byggnadsnämnden av båda ärendena. På grund

av det anförda förordar kommittén i fråga om innehållet av förrättningsmannens

förslag endast föreskriften, att förslaget skall innehålla uppgift

om de fastigheter för vilka anläggningen är avsedd samt sådan beskrivning

av anläggningen med hänsyn till läge, storlek och beskaffenhet i övrigt

som kan anses erforderlig för nämndens bedömande.

Kravet på förslag till byggnadsnämnden anses inte behöva upprätthållas,

när förrättningsmannen själv bedömer läget så att nämnden kommer

att vägra medgivande. Till bestämmelserna i andra stycket fogas ett stadgande

med denna innebörd. Där förutsättningar för byggnadsnämndens

medgivande enligt förrättningsmannens mening saknas, bör det enligt kommittén

vara tillräckligt, att han till nämnden överlämnar utredningsresultatet

i befintligt skick och därvid på lämpligt sätt klargör anledningen

till sitt ställningstagande. Skulle nämnden i något fall ha annan mening

än förrättningsmannen, bör denne dock vara skyldig att på anmaning

av nämnden upprätta vederbörligt förslag.

Byggnadsnämndens uppgift bör enligt kommittén vara att i fråga om

det föreslagna anläggningsföretaget bevaka de synpunkter nämnden vanligen

har att anlägga. I första hand skall nämnden tillse, att företaget inte

kommer i strid med gällande byggnadslagstiftning och med stöd därav

fastställda planer eller meddelade bestämmelser om bebyggelsen inom det

berörda området. Av särskild betydelse är härvid stadsplan eller byggnadsplan.

Att en anläggning står i överensstämmelse med gällande detaljplan

är emellertid inte tillräckligt. Ofta är planen nämligen föråldrad och föremål

för omarbetning som ännu inte resulterat i planändring. Det kan då

inte vara rimligt att lämna den fortgående utvecklingen utan beaktande.

Även när det är fråga om tätbebyggelse på ännu inte planlagd mark fordras

ett bevakande från det allmännas sida av att anläggningsföretaget utformas

på ändamålsenligt sätt. Kommittén föreslår som huvudregel i 15 §

första stycket, att om anläggningens inrättande inte strider mot fastställd

plan eller bestämmelser, som gäller för markens bebyggande, och inte

heller annars föranleder från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller

markanvändning i övrigt, byggnadsnämnden skall lämna medgivande till

företaget.

Självfallet är det, anför kommittén vidare, önskvärt att byggnadsnämn
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

dens prövning enligt förevarande förslag så långt möjligt samordnas med

den prövning som skall ske enligt byggnadslagstiftningen av byggnadsnämnden

eller annan byggnadsreglerande myndighet. Det måste vara angeläget

att förhindra att exempelvis en anläggning tillåts enligt förevarande

paragraf men byggnadslov senare vägras. Att obligatoriskt sammankoppla

de båda prövningarna bör emellertid enligt kommittén inte komma i fråga.

För att vinna överensstämmelse med de krav som gäller enligt byggnadslagstiftningen

anser kommittén förslaget böra kompletteras med en motsvarighet

till de dispensmöjligheter som föreligger enligt nämnda lagstiftning.

I 15 § första stycket föreslås sålunda en bestämmelse, att om företaget

strider mot fastställd plan eller byggnadsreglerande bestämmelser,

byggnadsnämnden kan lämna medgivande, när särskilda skäl är därtill.

Sådana särskilda skäl föreligger enligt kommittén när dispens från något

i byggnadslagstiftningen upptaget förbud har meddelats av byggnadsnämnden

eller annan myndighet, t. ex. länsstyrelsen. I tveksamma situationer kan

det ofta vara lämpligt att nämnden avvaktar slutligt avgörande om dispens.

Annars kan nämnden genom samråd med den andra myndigheten i allmänhet

få tillräckligt underlag för att självständigt pröva dispensfrågan.

Om de angivna förutsättningarna inte är uppfyllda, skall byggnadsnämnden

vägra medgivande. Hinder föreligger inte att förbinda ett medgivande

med inskränkande villkor. Denna möjlighet torde kunna bli av

praktisk betydelse för att vinna tid. Förrättningsmannen behöver då inte

göra upp och till nämnden överlämna ett nytt förslag. Det förutsätts dock,

att villkorligt medgivande kommer till användning bara i sådana fall då

utsikter till undanröjande av det påtalade hindret verkligen föreligger.

För att förvissa sig härom kan det ofta vara lämpligt att nämnden samråder

med förrättningsmannen, innan den meddelar sitt beslut.

Kommittén anser det erforderligt med särskilda regler om rätt att överklaga

byggnadsnämndens beslut. Bestämmelserna om det kommunala besvärsinstitutets

inskränkning till särskilda besvärsgrunder blir härigenom

inte tillämpliga. Omprövning bör kunna ske av avgörandet i hela dess vidd.

Fn oinskränkt möjlighet till fullföljd kan emellertid föranleda vissa olägenheter.

De dubbla besvärsvägar som blir följden av att såväl byggnadsnämndens

som förrättningsmannens beslut kan överklagas är sålunda ägnade att i

viss mån komplicera och fördröja prövningsförfarandet. Enligt kommittén

kan det inte möta betänkligheter att avskära besvärsrätten, när nämnden

bär lämnat ett medgivande, som helt överensstämmer med förslaget. Om

nämnden däremot har vägrat alt lämna medgivande, utgör detta ett absolut

hinder mot den föreslagna gemensamhetsanläggningen. Det kan då inte

komma i fråga att avskära besvärsrätt för rättsägare, som avgörandet

går emot. Detsamma bör gälla ett medgivande, som har förbundits med

inskränkande villkor innebärande avvikelse från förrättningsmannens förslag.

Enligt det anförda stadgas i andra stycket av 15 §, att talan mot

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

byo§nadsnämnds beslut får föras, om nämnden har vägrat medgivande till

företaget eller vid sådant medgivande fogat villkor som innefattar avvikelse

från förrättningsmannens förslag.

I överensstämmelse med byggnadslagstiftningens regler föreslår kommittén,

att besvär över byggnadsnämndens beslut skall anföras hos länsstyrelsen.

Särskilda regler om besvärstid är enligt kommittén inte erforderliga.

Besvärstiden är därmed normalt tre veckor, räknat från det klaganden

fick del av beslutet. Kommittén hänvisar här till lagen den 4 juni

1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Kommittén menar, att besvär över länsstyrelsens beslut bör anföras hos

Kungl. Maj :t, men föreslår inte någon bestämmelse härom.

Även länsstyrelsen har befogenhet att när särskilda skäl är därtill lämna

medgivande, trots att företaget strider mot fastställd plan eller bestämmelser

som gäller för markens bebyggande. För att så skall få ske krävs

enligt kommittén i princip att vederbörande myndighet enligt byggnadslagstiftningen

har meddelat dispens från gällande förbud eller i allt fall att

sådan dispens kan med säkerhet påräknas. En kompletterande regel anses

emellertid påkallad med tanke på ett speciellt fall. I syfte att säkerställa

kommunernas s. k. planmonopol upptar 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan

en föreskrift, enligt vilken klagan inte får föras över byggnadsnämnds

beslut varigenom medgivande till avvikelse från fastställd

generalplan eller stadsplan har vägrats, vederbörande dock obetaget att

söka medgivande till åtgärden hos Kungl. Maj :t. För att samordna den föreslagna

lagen med byggnadslagstiftningen när det gäller skyddet för det

kommunala planmonopolet inför kommittén i paragrafens andra stycke

en motsvarighet till nämndens vetorätt enligt byggnadsstadgan. Den föreslagna

bestämmelsen lyder, att i den mån byggnadsnämndens beslut grundats

på att företaget skulle strida mot fastställd generalplan eller stadsplan,

länsstyrelsen inte får med frångående av byggnadsnämndens mening

medge företaget. Stadgandet hindrar inte under alla omständigheter

länsstyrelsen från att ändra överklagade beslutet. Om länsstyrelsen finner

skäl till viss ändring, som byggnadsnämnden i avgivet yttrande samtycker

till, kan det inte anses att länsstyrelsen frångår byggnadsnämndens

mening. Kommittén erinrar vidare om att nämndens vetorätt är begränsad

till länsstyrelsens handläggning. Det möter inte hinder för Kungl. Maj :t

vid prövning av länsstyrelsens beslut att medge ett företag, som strider

mot fastställd generalplan eller stadsplan, trots att byggnadsnämnden

inte har velat lämna något medgivande. I denna del överensstämmer förslaget

med 71 § byggnadsstadgan.

Remissyttrandena. Som jag har nämnt i anslutning till 12 § anser lagberedningen,

att den där upptagna möjligheten att handlägga förrättning

utan sammanträde, när stridiga intressen inte förekommer, formellt std
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

der mot 14 § första stycket, enligt vilket förrättningsmannens utredning

skall ske efter överläggning med sakägarna.

Stadskollegiet i Göteborg och byggnadsnämnden i Örebro ifrågasätter,

om det inte med hänsyn till önskvärdheten av en aktiv kommunal markpolitik

och därmed följande behov av insyn i och inflytande på prisbildningen

på mark kan vara lämpligt att kommunens fastighetsförvaltande

organ hörs av förrättningsmannen angående ersättningar för markupplåtelser

oavsett om kommunen är sakägare eller inte.

I fråga om skyldigheten att inhämta byggnadsnämnds

medgivande och utformningen av nämndens vetorätt

godtas förslaget av flertalet remissorgan.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sålunda att, fastän byggnadsnämndens

prövning kan medföra viss tungroddhet i förfarandet, fördelen

med en kommunal medverkan genom byggnadsnämnden är tillräckligt betydelsefull

för att motivera en bestämmelse om skyldighet att inhämta

nämndens medgivande.

Sveriges fastighetsägareförbund finner det i någon mån tveksamt om

en förhandsprövning av byggnadsnämnden fordras men framhåller vissa

fördelar med den föreslagna ordningen. Förbundet har kommit till att

en prövning på förhand av byggnadsnämnden skulle kunna vara av värde

för fastighetsägare, för vilka ett besked från byggnadsnämnden enligt 15 §

skulle komma att utgöra ett slags klarsignal. För att bestämmelserna i 15 §

skall fylla sin funktion torde man emellertid böra utgå ifrån att byggnadsnämndens

medgivande enligt detta lagrum bör kunna uppfattas som

ett förhandsbesked att byggnadslov kommer att lämnas till företaget, i den

mån detta står i huvudsaklig överensstämmelse med förrättningsmannens

enligt 14 § upprättade förslag. Medgivande enligt 15 § bör då, menar förbundet,

också kunna utgöra ett förhandsbesked om att hinder inte heller

kommer att föreligga med hänsyn till möjligen uppkommande frågor om

fastighetsbildning. Även överlantmätaren i Gävleborgs län anser att det,

när byggnadsnämnden lämnar medgivande, under alla omständigheter bör

vara fullt klarlagt, att hinder inte senare uppkommer i sådant avseende som

byggnadsnämnden eller annan myndighet har att pröva. Bl. a. bör, menar

överlantmätaren, länsstyrelsens dispens ha inhämtats, när sådan fordras.

Stadskollegiet i Göteborg framhåller att, eftersom byggnadsnämndens medgivande

till en gemensamhetsanläggning i realiteten kommer att utgöra ett

förhandsbesked om eventuellt erforderligt byggnadslov, det synes nödvändigt

alt nämndens bedömningar i de båda fallen samordnas. Enligt byggnadsstyrelsen

kan en omständlig och tidsödande procedur bli följden av

besvär över såväl byggnadsnämndens som förrättningsmannens beslut. Styrelsen

delar dock kommitténs uppfattning, att det inte torde vara möjligt

att slopa någon av dessa processvägar.

Svenska riksbyggen menar, att kommitténs synpunkter i kommentaren

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

till 15 § bör tillämpas med försiktighet. De slutliga anvisningarna till byggnadsnämnden

bör utformas så, att nämnden för sitt slutliga ställningstagande

ändå bör vara beroende av samfällighetens möjligheter att finansiellt

och förvaltningsmässigt genomföra utbyggnaden.

En avvisande hållning mot den föreslagna ordningen för byggnadsnämndens

medverkan kommer till synes i lantmäteristyrelsens yttrande.

Enligt styrelsen talar starka skäl för att förrättningsmannens ansvar beträffande

bevakningen av allmänintressena vid förrättningen bör vara av

samma karaktär som vid en fastighetsbildningsförrättning. Ett ärende av

det slag som avses i lagförslagets 15 § första stycket första punkten bör i

vart fall inte behöva hänskjutas till byggnadsnämnden. En dubbelprövning

skulle innebära ett tungt förfarande och medföra risk för förseningar. Bedömningen

av huruvida en begärd fastighetsbildning strider mot plan eller

bestämmelser angående markens bebyggande och användning eller eljest

kan föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning

har ju i princip vid fastighetsbildningsförrättning ansetts kunna

anförtros förrättningsmannen. Denne samråder därvid normalt med byggnadsnämnden

och, om så av särskilda skäl synes erforderligt, länets planmyndigheter.

Dessutom underrättas byggnadsnämnden obligatoriskt om

förrättningssammanträdena och har stora möjligheter att där göra sina

synpunkter och erinringar gällande. Ett likartat förfaringssätt bör vara

det ändamålsenligaste i fråga om förrättning för gemensamhetsanläggning.

Däi-jämte utgör nämndens byggnadslovsprövning en särskild garanti för

att de synpunkter nämnden har att företräda blir beaktade. Ofta torde dock

denna prövning, som avser även detaljerna i utförandet, inte kunna utan

olägenheter samordnas tidsmässigt med en prövning enligt förslagets 15 §.

Om det likväl skulle anses att en anordning med medgivande av byggnadsnämnden

bör lagfästas, bör enligt styrelsen beaktas att en dubbelprövning

på sätt kommittén har föreslagit synes mera befogad när ett företag strider

mot plan eller bestämmelser av angiven art än i övriga fall. Den särskilda

prövningen som i sådant fall måste ske, kan nämligen i ej oväsentlig mån

vara beroende av frågor om ändring av plan eller upprättande av ny plan

för det aktuella området. Företag av gemensamhetskaraktär på landsbygden

torde många gånger vara av den natur att i samband med deras inrättande

erforderliga anläggningar och anordningar kan åstadkommas utan att

plantekniska frågor och därmed sammanhängande problem uppkommer.

Det måste då anses oegentligt, att byggnadsnämnden skall lämna sitt medgivande.

En begränsning av de fall då byggnadsnämndens medgivande

fordras bör sålunda i allt fall ske. Styrelsen anser att begränsningen bör

ske till det i 15 § första stycket andra punkten berörda fallet, när företaget

strider mot plan eller vissa bestämmelser. Lantmäteristyrelsens uppfattning

delas i allt väsentligt av överlantmätarna i Stockholms, Jönköpings,

Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län. Riks
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj.ts proposition, nr 128 år 1966

förbundet landsbygdens folk, Svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges

lantmätareförening och Svenska teknologföreningen.

HSB:s riksförbund föreslår en bestämmelse, att remiss av anläggningsförslag

till byggnadsnämnd inte behöver ske, om förrättningsmannen finner

det vara uppenbart att några invändningar från plansynpunkt inte kan

anföras mot anläggningens inrättande. Även överlantmätaren i Malmöhus

län menar, att reglerna om byggnadsnämndens prövning bör väsentligt uppmjukas.

Han anser det i allt fall inte nödvändigt att nämnden skall förpröva

sådan gemensamhetsanläggning för vars utförande byggnadslov inte fordras.

Liknande synpunkter anför överlantmätarna i Östergötlands och Jönköpings

län samt Svenska kommunaltekniska föreningen. Sveriges lantbruksförbund

påpekar, att byggnadsnämnden för närvarande inte har någon befattning

med jordbrukets anläggningar utanför planlagda områden, och

anser det därför obefogat att här införa eu skyldighet att beträffande jordbruksföretag

inhämta nämndens godkännande.

Handelskamrarnas nämnd framhåller, att sökande till byggnadslov har

ett på äganderätt eller dispositionsrätt grundat anspråk på att erhålla

byggnadslov, om laga hinder däremot inte möter. Visserligen kan byggnadsnämnden

genom byggnadsförbud förhindra markens utnyttjande enligt

gällande stadsplan, men de fall då byggnadsförbud får tillgripas är noggrant

preciserade i lagstiftningen, och genom tidsbegränsande regler har

också garantier uppställts till skydd för den enskildes rätt. Lagförslaget innebär

i sistnämnda hänseenden ett avsteg från hittillsvarande rättsprinciper,

som är så vittsyftande att det inte kan godtas. Självfallet kan en gemensamhetsanläggning

inte få komma till stånd, om den befinnes strida

mot gällande detaljplanering. Det bör därför ankomma på vederbörande

förrättningsman att konstatera, att så inte är fallet. Om det kan anses tillräckligt

med ett sådant konstaterande eller om frågan bör underställas

byggnadsnämndens prövning lämnas därhän. Men om byggnadsnämnden,

trots att anläggningen inte strider mot fastställda planer eller bestämmelser,

anser den »ur allmän synpunkt olämplig», bör detta inte få medföra

att nämnden vägrar medgivande till företaget i annan ordning än som i

allmänhet gäller i fråga om byggnadslov. Prövningen bör sålunda ha karaktär

av hinderslöshetsprövning. Finner byggnadsnämnden därvid att gällande

detaljplan bör ändras och byggnadsförbud utfärdas, bör också detta

ske i den ordning byggnadslagstiftningen föreskriver. Handelskamrarnas

nämnd förordar, att förslagets 15 § utformas i överensstämmelse därmed.

Liknande synpunkter anför Svea hovrätt och lagberedningen, som framhåller

att någon allmän prövningsrätt utöver vad som följer av byggnadslagstiftningen

inte bör tillkomma byggnadsnämnden.

Att byggnadsnämnden, om företaget strider mot plan eller bebyggelsereglerande

bestämmelser, skall få lämna medgivande när särskilda

skäl är därtill, kritiseras av Svea hovrätt, länsstyrelsen och över
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

lantmätaren i Östergötlands län, länsstyrelsen och överlantmätaren i Göteborgs

och Bohus län, överlantmätarna i Jönköpings, Värmlands och Gävleborgs

län samt lagberedningen. De anser att i detta fall medgivande bör ankomma

på eller frågan underställas myndighet, som är behörig att företa

motsvarande prövning enligt byggnadslagstiftningen. Föreningen Sveriges

stadsarkitekter uttalar, att stadgandet förefaller omotiverat och att, om

kommitténs avsikt skulle vara att just för gemensamhetsanläggningar tillförsäkra

nämnden rätt att frångå stadsplanen i vidsträcktare avseenden än

byggnadslagen förutsätter, föreskrift därom bör meddelas genom ändring

i byggnadslagstiftningen.

Lagberedningen erinrar om byggnadsstadgans föreskrifter i 57 § att, om

åtgärd för vilken byggnadslov söks enligt bestämmelse i lag eller författning

dessutom är beroende på tillstånd av annan myndighet, byggnadsnämnden

skall hänvisa vederbörande att söka sådant tillstånd. Vidare har

nämnden i vissa fall afl hänvända sig till länsstyrelsen för att erhålla för

prövningen erforderliga upplysningar. Behov av dessa bestämmelser finns

uppenbart även enligt förslaget.

Länsarkitekten i Örebro län anser det önskvärt att samfällighet kan bilda

fristående tomt. Lagförslaget bör därför även medföra ändring i fastighetsbildningslagen

och byggnadslagen på så sätt att tomt skall kunna bildas

utan belägenhet vid gata och utan att vara avsedd för bebyggande. Överlantmätaren

i Gävleborgs län ifrågasätter, om det i 33 § byggnadsstadgan

uppställda kravet att varje i tomtindelning ingående fastighet skall ha erforderlig

förbindelse med gata anses fyllt genom att tomterna ges utfart

via en tänkt gemensam väg inom kvarteret. På liknande sätt kan fråga uppkomma

om tillämpning av bestämmelsen om väg i 19 kap. 12 § första

stycket jorddelningslagen när det gäller avstyckning av tomtplats inom

byggna(isplan. Sådana frågor fordrar enligt överlantmätaren en närmare utredning.

Även byggnadsnämnden i Karlskoga menar, att byggnadslagen

och fastighetsbildningslagen saknar de mot förevarande lagförslag svarande

föreskrifter som skulle kunna göra det till fullo användbart. Skall t. ex.

gemensamhetsanläggningar av skilda slag genomföras helt i överensstämmelse

med bestående stadsplan och fastighetsindelning torde enligt byggnadsnämnden

svårigheter i många fall kunna uppstå för anläggningarnas

rationella utformning, bl. a. på grund av att byggnad för sådant ändamål

inte kan uppföras över tomtgräns.

Länsläkaren i Östergötlands län föreslår föreskrift om att byggnadsnämnd

skall inhämta hälsovårdsnämnds yttrande, innan medgivande till

företaget lämnas.

Den i 15 § andra stycket andra punkten intagna bestämmelsen om viss

begränsning av länsstyrelsens prövningsrätt kritiseras

av Handelskamrarnas nämnd. Nämnden kan inte acceptera, att länsstyrelsen

inte skulle äga pröva besvär över ett av byggnadsnämnden vägrat med
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

givande till en gemensamhetsanläggning i de fall då nämnden gör gällande

att företaget skulle strida mot fastställd generalplan eller stadsplan. Den

omständigheten att 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan innehåller

en föreskrift om att klagan inte får föras över byggnadsnämnds beslut, varigenom

medgivande till avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan

har vägrats, kan sålunda inte åberopas i förevarande sammanhang. Riktigheten

av byggnadsnämndens motivering måste kunna prövas.

Överlantmätaren i Gotlands län anser bestämmelsen rimligen böra gälla

även fastställd byggnadsplan, även om formuleringen därigenom kommer

att avvika från föreskriften i 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär, att förrättningsmannen

i en första etapp skall utreda förutsättningarna för den sökta anläggningen.

Ändamålet med denna utredning är närmast att den skall tjäna som

underlag för byggnadsnämndens prövning. Enligt förslaget krävs nämligen

för att en anläggning skall få komma till stånd, att byggnadsnämnden

lämnar sitt medgivande till företaget. Leder utredningen till att förrättningsmannen

anser hinder föreligga mot anläggningen, skall han inställa

förrättningen så snart det kan ske. Bestämmelse därom finns i 16 §

första stycket andra punkten i kommitténs förslag. Men anser han att

anläggningen bör komma till stånd, skall han enligt 14 § andra stycket

överlämna ärendet till byggnadsnämnden för prövning. Denna prövning

sker i princip från de synpunkter byggnadsnämnden vanligen har att anlägga

med hänsyn till byggnadslagstiftningen och utfärdade bestämmelser

angående bebyggelsen inom det berörda området. Om byggnadsnämnden

finner, att anläggningens inrättande inte strider mot fastställd plan eller

meddelade bestämmelser för markens bebyggande och inte heller annars

föranleder bebyggelse eller markanvändning i övrigt som är olämplig från

allmän synpunkt, skall byggnadsnämnden enligt 15 § första stycket lämna

medgivande till anläggningen. Även om denna strider mot plan eller bestämmelser

som nyss har nämnts, kan medgivande lämnas när särskilda

skäl föreligger. Denna ordning för frågans behandling förutsätter, att förrättningsmannens

preliminära utredning innehåller så mycket som fordras

för att byggnadsnämnden skall kunna företa sin prövning. Kommittén har

ansett det lämpligt att förrättningsmannens utredning utmynnar i ett förslag

till företagets anordnande. Detta förslag skall enligt föreskrift i 14 §

andra stycket innehålla uppgift på de fastigheter som anläggningen är avsedd

för och sådan beskrivning av anläggningen till läge, storlek och beskaffenhet

i övrigt som kan anses erforderlig för nämndens bedömande.

Anser förrättningsmannen, att förutsättningar saknas för byggnadsnämndens

medgivande, behöver han dock inte upprätta sådant förslag utan kan

överlämna sin utredning i det skick han finner lämpligt. Han måste dock

under alla förhållanden hänskjuta frågan till byggnadsnämndens prövning

opaginerad Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

så snart han inte finner hinder föreligga enligt bestämmelserna i förslagets

inledande paragrafer eller bestämmelserna för frivilligfallen i 17 §.

Vägrar byggnadsnämnden helt eller delvis medgivande till anläggningen,

skall förrättningsmannen efter omständigheterna inställa förrättningen eller

lämna nytt förslag till byggnadsnämnden. Lämnar byggnadsnämnden medgivande

utan villkor, skall förrättningsmannen på grundval av medgivandet

företa slutlig prövning av frågan om anläggningens inrättande och meddela

beslut därom. Sådant beslut benämns i förslaget anläggningsbeslut och

skall ha visst innehåll enligt bestämmelser i 16 §.

Den av kommittén sålunda föreslagna ordningen för ärendets prövning

har godtagits av flertalet remissinstanser. I åtskilliga remissyttranden har

emellertid invänts, att den är onödigt omständlig genom den särskilda prövning

som skall ske hos byggnadsnämnden. Det har därvid anförts, att det

liksom vid fastighetsbildningsförrättningar och andra liknande förrättningar

borde räcka med förrättningsmannens prövning även i de hänseenden

byggnadsnämnden skall bevaka. Nämndens intressen anses kunna bli

tillräckligt beaktade genom att nämnden liksom vid andra förrättningar

får tillfälle att framföra sina synpunkter under förrättningens gång och

dessutom äger besvärsrätt. I synnerhet den omständigheten att byggnadsnämndens

beslut om vägrat medgivande får överklagas enligt bestämmelse

i 15 § andra stycket anses kunna föranleda fördröjning av ärendets handläggning

och därmed stora olägenheter, eftersom ett snabbt förfarande

ofta är påkallat i dessa sammanhang.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen anser jag det angeläget

att byggnadsnämnden får ett starkt inflytande på prövningen av hithörande

ärenden. Detta krav är enligt min mening till fullo uppfyllt genom den av

kommittén föreslagna ordningen för byggnadsnämndens medverkan. Jag

vill hålla med remisskritiken om att önskemålen att förhindra anläggningar

som strider mot det allmännas intresse av en lämplig utformning av bebyggelsen

och en ändamålsenlig markanvändning över huvud i viss utsträckning

kan tillgodoses genom de möjligheter till kontroll byggnadslagstiftningen

erbjuder. Kravet på byggnadslov kan väl anses innefatta ett

effektivt skydd för det allmännas intresse i många fall, eftersom åtskilliga

gemensamhetsanläggningar torde vara hänförliga till byggnader i byggnadslagstiftningens

mening. Men den planpolitiska kontrollen kommer enligt

min mening att med en sådan ordning insättas på ett alltför sent stadium.

Detta medför risk för att det ofta omfattande och kostsamma förrättningsarbetet

inte leder till åsyftat resultat därför att erforderligt byggnadslov

för anläggningen senare vägras. Med anledning härav torde, såsom

också kommittén har menat, byggnadsnämndens medverkan böra påkallas

redan i samband med förrättningen och samordnas med förrättningsprövningen

på sådant sätt att förrättningsresultatet kommer att stå i överensstämmelse

med nämndens ståndpunkt. Att ge byggnadsnämnden samma

ställning som vid fastighetsbildningsförrättningar är enligt min mening inte

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1066

tillräckligt i förevarande sammanhang. Från nämnden bör kunna krävas

ett besked i sådana former att någorlunda säker garanti erhålls för att

nämnden vid den efterföljande prövningen angående byggnadslov ställer sig

positiv till företaget. Alla anläggningar är visserligen inte av den karaktär

att byggnadslov krävs, men antalet torde vara tillräckligt stort för att motivera

en ordning som i praktiken innebär att byggnadsnämndens beslut

kan uppfattas som ett förhandsbesked om att byggnadslov kommer att meddelas.

Full säkerhet i detta hänseende kan dock inte erhållas. Den utredning

som underställs byggnadsnämndens prövning behöver nämligen inte

vara så fullständig och detaljerad som fordras i ett ärende om byggnadslov.

Att ställa lika höga krav på den preliminära utredning som det här

är fråga om skulle i många fall fördyra och fördröja förfarandet avsevärt.

Förhållandena torde vara alltför skiftande för att ett allmänt krav på

fullständighet i nämnda hänseende skall anses motiverat. Av dessa skäl

bör inte heller som det har förordats från något håll under remissbehandlingen

byggnadsnämndens prövning enligt förevarande förslag fastare

samordnas med prövningen angående byggnadslov eller därav påkallade

ändringar i byggnadslagstiftningen göras.

Mot en närmare samordning mellan förslaget och byggnadslagstiftningen

talar även att det här är fråga om delvis andra problem än som behandlas i

nämnda lagstiftning. Till en början kan erinras om det redan berörda förhållandet

att en gemensamhetsanläggning inte alltid kräver byggnadslov.

Men även när sådant fordras är det i första hand inte fråga om själva utförandet

av anläggningen utan om det förstadium som gemensamhetsbildningens

konstituerande innebär. Byggnadsnämndens prövning enligt förslaget

uppbärs därför inte alltid av samma syfte som byggnadslagstiftningens

bestämmelser. Som exempel kan nämnas, att en vägran att lämna medgivande

till en gemensamhetsanläggning kan grundas på andra allmänna

synpunkter än sådana som utgör giltig anledning att avslå ansökan om

byggnadslov. Här är närmast fråga om ett fritt bedömande av företagets

förenlighet med det allmännas intresse i bebyggelsesammanhang, sådant det

kommer till uttryck inte bara i fastställda planer utan även i kommunens

bebyggelsepolitiska strävanden över huvud. Särskilda regler fordras därför

som i formellt avseende bör hållas åtskilda från byggnadslagstiftningen.

Å andra sidan anser jag att en samordning i materiellt hänseende självfallet

bör åstadkommas så långt möjligt. Vid tillämpning av den av kommittén

föreslagna dispensregeln bör i väsentliga delar gälla de av kommittén

angivna riktlinjerna för bedömandet av frågan, huruvida särskilda skäl talar

för ett medgivande. Eftersom nämndens uppgift är att bevaka allmänna

synpunkter på bcbyggelseutformning och markanvändning över huvud,

måste i bedömandet också anses ingå ett hänsynstagande till att gemensamhetsanläggningens

utförande enligt särskilda bestämmelser är beroende på

tillstånd av annan myndighet. Det kan därför vara lämpligt, att nämnden

7 Bihang till riksdagens protokoll 19GG. 1 samt. Xr 12S

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

samråder med sådan myndighet eller avvaktar dess beslut i vederbörlig ordning.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i 57 § byggnadsstadgan torde

inte behöva införas i förslaget. Utan stöd av särskild föreskrift synes byggnadsnämnden

också böra inhämta yttrande från hälsovårdsnämnden, när

det finnes lämpligt.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen bör bestämmelsen

om byggnadsnämndens prövning inte begränsas till vissa områden

eller till bebyggelse eller anläggningar av visst slag. Jag är inte heller

beredd att i enlighet med vad som har förordats från några håll under remissbehandlingen

föreslå en begränsning sålunda, att kravet på nämndens

medgivande inte skall gälla andra fall än sådana då anläggningen strider mot

plan eller bebyggelsereglerande bestämmelser.

På grund av det anförda finner jag mig kunna godta de av kommittén

föreslagna bestämmelserna i 14 § andra stycket om förrättningsmannens

skyldighet att inhämta byggnadsnämndens medgivande och formerna härför

liksom också — låt vara med viss modifikation — bestämmelserna i 15 §

första stycket angående omfattningen av nämndens vetorätt. Den i kommitténs

förslag upptagna dispensregeln ger byggnadsnämnden möjlighet att

lämna medgivande även när motsvarande dispens enligt byggnadslagstiftningen

ankommer på Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen. Som påpekas i flera

remissyttranden, får detta anses mindre lämpligt. Bestämmelsen bör därför

begränsas till de fall då nämnden har dispensrätt även annars. I övriga situationer

bör dispens sökas hos vederbörande myndighet enligt vanliga regler.

Vidare vill jag med anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande

påpeka, att nämnden inte har att bedöma en samfällighets ekonomiska möjligheter

att genomföra företaget i vidare mån än att nämnden bör tillse att

anläggningen är försvarlig från samhällsekonomisk synpunkt. Det närmare

bedömandet tillhör förrättningsmannens prövning.

Vad närmare angår den utredning genom förrättningsmannens försorg

som skall föregå byggnadsnämndens prövning kan jag i allt väsentligt ansluta

mig till vad kommittén anfört härom i sitt betänkande (s. 162—164).

Som kommittén har framhållit är det av betydelse att förrättningsmannen

håller nära kontakt med sakägarna och bedriver förrättningen huvudsakligen

i form av förhandlingar med dessa. Enligt 12 § skall också förrättningen

som regel ske vid sammanträde med sakägarna. Som förut berörts

fordras dock inte sammanträde i alla situationer. Enligt 12 § kan

sammanträde sålunda undvaras bl. a. när stridiga intressen inte förekommer

i saken. Med hänsyn härtill bör den av kommittén i 14 § första stycket

föreslagna lydelsen, enligt vilken förrättningsmannens utredning skall ske

efter överläggning med sakägarna, jämkas. För bättre överensstämmelse

med 12 § förordar jag, att 14 § första stycket får den lydelsen att förrättningsmannen

skall utreda förutsättningarna för att inrätta den sökta anläggningen

och därvid i lämplig omfattning överlägga med sakägarna.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

I ett remissyttrande har förordats, att förrättningsmannen skall från kommunens

fastighetsförvaltande organ inhämta upplysningar till grund för bestämmandet

av ersättning enligt 4 §. Jag finner inte anledning att meddela

särskild föreskrift härom. Förrättningsmannen har frihet att här liksom

i andra hänseenden utnyttja alla de upplysningskällor som står till buds.

Av den föregående redogörelsen framgår, att förrättningsmannen efter

sin preliminära utredning skall inställa förrättningen så snart det kan ske,

om han finner hinder möta mot företaget. I annat fall skall han enligt 14 §

andra stycket hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden. Bestämmelsen om

att han skall inställa förrättningen är i kommitténs förslag intagen i 16 §,

där den finns som andra punkt i första stycket. Anledningen till denna placering

torde vara att kommittén har velat i 16 § samla alla bestämmelser om

förrättningsmannens avgöranden i huvudsaken. Enligt min mening är det

dock naturligare att 14 § lämnar besked om vad förrättningsmannen skall

göra, om han redan efter sin preliminära utredning anser hinder möta mot

förrättningen. Det synes nämligen vara en fördel att där få besked om vad

förrättningsmannen skall vidta för åtgärd både när han anser hinder möta

mot förrättningen och när han anser att så inte är fallet. Jag förordar därför,

att nyssnämnda bestämmelse i 16 § flyttas till 14 § andra stycket. I enlighet

härmed upptar departementsförslaget som första punkt i andra stycket

av 14 § bestämmelsen, att om hinder mot anläggningens inrättande möter

enligt bestämmelserna i det föregående eller i 17 § — dvs. i frivilligfallen

— förrättningen skall inställas så snart det kan ske. Som andra punkt

följer därefter bestämmelsen, att föiTättningsmannen i annat fall skall hänskjuta

ärendet till byggnadsnämnden för prövning enligt 15 § och därvid

lämna förslag till anläggningens anordnande.

Tredje punkten är oförändrad i sak. Enligt fjärde punkten i kommitténs

förslag kan förrättningsmannen underlåta att uppgöra särskilt förslag, om

enligt hans mening förutsättningar saknas för byggnadsnämndens medgivande.

För att undvika att bestämmelsen inger föreställningen att ärendet

i sådant fall över huvud inte behöver hänskjutas till byggnadsnämnden har

ordet uppgöra ersatts med ordet lämna. I övrigt har vissa redaktionella jämkningar

skett.

Beträffande innehållet i 15 § vill jag utöver vad jag har anfört i det föregående

uttala, att jag i sak ansluter mig till kommitténs förslag i 15 § andra

stycket angående talan mot byggnadsnämndens beslut. Jag biträder även

vad kommittén har anfört om behovet av inskränkning i länsstyrelsens

prövningsbefogenhet, när anläggningen strider mot fastställd generalplan eller

stadsplan, för att överensstämmelse skall vinnas med 71 § 1 mom. andra

stycket byggnadsstadgan. Den av kommittén föreslagna lydelsen av andra

punkten ger emellertid intryck av att länsstyrelsens prövningsrätt är begränsad

så snart byggnadsnämnden funnit anläggningen strida mot fastställd

generalplan eller stadsplan. Detta är dock inte meningen. Inskränk
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ningen bör innebära endast att länsstyrelsen inte äger mot nämndens mening

medge anläggningens inrättande i strid mot planen. Jag förordar, att lydelsen

jämkas i enlighet härmed. Jag anser det inte böra komma i fråga att nu

utvidga bestämmelsen till att omfatta även byggnadsplan.

I anslutning till 15 § har några remissinstanser framfört önskemål om

vissa följdändringar i byggnadslagstiftningen och reglerna om fastighetsbildning.

Behovet av en mera genomförd samordning med förstnämnda lagstiftning

bör enligt min mening prövas i samband med en allmän översyn

av byggnadslagen och byggnadsstadgan. I samband med den pågående fastighetsbildningsreformen

kan vissa frågor böra tas upp som har anknytning

till detta reformarbete. Även med oförändrade regler på dessa områden kan

man nöjaktigt komma till rätta med uppkommande svårigheter. Det i 33 §

byggnadsstadgan uppställda kravet, att varje i tomtindelning ingående fastighet

skall ha erforderlig förbindelse med gata, torde få anses uppfyllt, om

en gemensam utfartsväg anordnas inom kvarteret. I själva verket förhåller

det sig så att just nämnda föreskrift i byggnadsstadgan ofta utgör ett avgörande

skäl för att en sådan väg bör inrättas. Kravet att styckningsdel skall

äga rätt till nödiga vägar får likaså anses uppfyllt, om inom stadsplan väg

inrättas gemensamt för fastighet motsvarande styckningsdelen och andra

fastigheter. Som förut har framhållits är förslaget inte tillämpligt på väg

utom stadsplan. Där gäller i stället lagen om enskilda vägar. Vad slutligen

angår de svårigheter som har antagits uppkomma genom förbudet mot byggande

över tomtgräns vill jag framhålla att det i princip torde saknas anledning

att åsidosätta detta förbud vid gemensamhetsanläggning lika väl som

beträffande annan byggnad. Även om det således bör eftersträvas, att en

inom byggnadskvarter planerad anläggning i dess helhet förläggs inom eu

enda tomt, torde man inte kunna undvara en möjlighet att låta anläggningen

sträcka sig över flera tomters områden när speciella omständigheter föreligger.

Vad nu sagts får anses äga motsvarande tillämpning på andra förbudsregler

i byggnadslagstiftningen.

16 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förrätlningsmannens slutliga

prövning sedan byggnadsnämnden har tagit ställning.

Kommittén. Sedan definitivt beslut har meddelats enligt föregående paragraf,

skall förrättningsmannen företa slutlig prövning. Om byggnadsnämndens

medgivande till företaget har vägrats, bör detta ofta vara en anledning

att avbryta förrättningen och besluta om dess inställande. Förrättningsmannen

har emellertid möjlighet i vissa fall att genom förändring av den

föreslagna anordningen undanröja uppkommet hinder och till byggnadsnämnden

inkomma med nytt förslag. Kommittén anser att förrättningsmannen

bör få rätt att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet välja mellan att inställa förrättningen och att göra upp nytt förslag.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 11)68

I enlighet härmed föreslår kommittén bestämmelse i första stycket, att om

medgivande enligt 15 § har vägrats helt eller delvis, förrättningsmannen

kan efter omständigheterna inställa förrättningen eller till byggnadsnämnden

överlämna nytt förslag till företagets anordnande.

Bestämmelsen förutsätter, att förrättningsmannen anser villkoren för

anläggningens inrättande från privaträttslig synpunkt vara uppfyllda. I annat

fall saknas anledning att koppla in byggnadsnämnden. Om hinder mot

företaget möter redan på grund av de i förslagets inledande avsnitt eller

i 17 § föreskrivna villkoren, bör förrättningsmannen avbryta utredningsarbetet

så snart det kan ske och meddela beslut om förrättningens inställande.

Har ett absolut hinder uppstått, skall förrättningsmannen således inte

vidare lägga ned arbete på att göra utredningen fullständig i övriga hänseenden.

I enlighet härmed föreslår kommittén, att i en andra punkt av

första stycket tas upp en bestämmelse, enligt vilken förrättningen skall

inställas så snart det kan ske, när hinder mot företaget möter av annan

anledning än ställningstagande enligt 15 §.

Om däremot anläggningen bör komma till stånd, skall förrättningsmannen

på grundval av medgivande enligt 15 § företa slutligt bedömande av

uppkommande frågor och meddela beslut om anläggningens inrättande (anläggningsbeslut).

Att medgivande därvid skall föreligga enligt lagakraftvunnet

avgörande följer enligt kommittén av allmänna rättsprinciper och

anses inte behöva stadgas uttryckligen.

Kommittén framhåller, att anläggning sbeslutet jämte lagens regler utgör

själva grunden för företagets verksamhet. Av beslutets innehåll bör därför

fordras, att det anger förrättningsmannens uppfattning i de för företaget

mest väsentliga frågorna, som uppkommer vid förrättningen. Förrättningsmannens

avgöranden i andra frågor skall följaktligen i princip tas upp i

fristående beslut. Det gäller t. ex. förrättningskostnaderna (18 §).

Anläggningsbeslutet skall enligt kommitténs förslag till en början ange

anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt. Förslaget

anger inte några närmare riktlinjer för vilken grad av utförlighet som

beslutet bör äga i dessa hänseenden. Frågan måste bedömas med hänsyn

till arten av varje företag för sig. Ett krav motsvarande vad som fordras i

samband med att byggnadslov'' meddelas är enligt kommittén självfallet

alltför långtgående. Detaljutformningen får i stället ankomma på den huvudman

eller samfällighet som skall omhänderha företagets angelägenheter.

Beslutet skall vidare ange de fastigheter som ansluts till anläggningen.

I detta hänseende är förrättningsavgörandet av väsentlig betydelse och ändring

i fråga om kretsen av fastigheter, som utgör underlaget för anläggningens

verksamhet, bör enligt kommittén inte få ske ulan ny förrättning.

Ett noggrant fastställande av omfattningen av det utrymme som enligt 3 §

skall upplåtas för anläggningen är av'' största vikt för den fortsatta verksamheten

liksom för bedömandet av'' ersättningsfrågan. Sådant utrymme

s. 198 Kontrollera mot PDF

198 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 19(i(>

och ersättning med anledning av upplåtelsen skall också redovisas i anläggningsbeslutet.

Att upplåtelsens omfattning utmärks på karta eller annan

särskild beskrivning torde ofta vara nödvändigt eller åtminstone önskvärt.

Med hänsyn till de i hög grad skiftande fall som kan förekomma anser

kommittén dock uttryckligt stadgande därom inte böra föreslås. Ersättningen

kan antingen avse sj älva upplåtelsen av utrymme och annat intrång,

som orsakas fastighet, eller också gälla skada, som annars uppkommer för

ägaren. Ersättning för skada av sistnämnda slag skall enligt bestämmelsen

alltid tas upp för sig, medan övriga båda poster kan slås samman. Anledningen

till att gottgörelse för personlig skada skall anges separat är att

den följer delvis andra regler i fråga om sättet för beloppets erläggande.

Enligt 36 § andra stycket skall nämligen ersättning av detta slag inte som

andra ersättningsbelopp nedsättas hos länsstyrelsen. Vidare skall anläggningsbeslutet

uppta den andel som skall anses motsvara varje deltagande

fastighets beräknade behov av anläggningen (andelstal). I anläggningsbeslutet

skall också tas in de begränsningar som skall gälla i fråga om möjligheterna

för samfällighet att åtnjuta särskild förmånsrätt i anslutna fastigheter

för bidrag till samfälligheten.

Utöver de nämnda obligatoriska uppgifterna kan anläggningsbeslutet enligt

paragrafens tredje stycke innehålla vissa föreskrifter om tillämpningen

av sådan begränsning av anläggningens utnyttjande som avses i 7 §.

Som det har framhållits i annat sammanhang bör enligt kommittén en

samverkan kunna göras tidsbegränsad. Utan uttryckligt stadgande skall

enligt kommittén en sådan begränsning utmärkas i anläggningsbeslutet.

Slutligen påpekar kommittén att, eftersom anläggningsbeslut är termen

för beslut om anläggningens inrättande, även domstols avgörande med denna

innebörd är att anse som anläggningsbeslut och skall äga det i paragrafen

föreskrivna innehållet.

Remissyttrandena. Enligt överlantmätaren i Gävleborgs län är det förhållandet

att besvär över inställd förrättning kan leda till att domstol meddelar

anläggningsbeslut inte förenligt med vedertagen innebörd av att förrättning

inställs. Överlantmätaren menar, att det är mera följdriktigt om

förrättningsmannens utredning får utmynna i ett utlåtande i likhet med

vad som gäller enligt lagen om enskilda vägar.

1 fråga om kravet på den utförlighet med vilken anläggningens beskaffenhet

bör anges i anläggningsbeslutet anför Svenska försäkringsbolags riksförbund

vissa erinringar mot kommitténs uttalande i motiven, att ett krav

motsvarande vad som fordras i samband med att byggnadslov meddelas

självfallet är alltför långtgående. Förbundet anser en utförlig beskrivning

av anläggningen vara av intresse av flera skäl, nämligen dels för bedömande

av vissa andra av de beslut som förrättningsmannen skall fatta enligt

16 § och dels för kreditbedömningen.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Sveriges fastighetsägareförbund anser det i förevarande paragraf böra anges

att över anläggningens område skall upprättas karta utvisande för fastighetsindelningen

gällande planer med tillhörande bestämmelser. Tekniska

ritningar och besiktningar bör enligt förbundet också vara med i förrättningshandlingarna.

Även överlantmätaren i Jönköpings län framhåller behovet

av karta, som anger upplåtelsens omfattning.

Lagberedningen anser uttrycket personlig skada missvisande, eftersom

det enligt beredningen närmast torde associeras med begreppet personskada.

Om anläggningen skall vara av begränsad varaktighet, är detta enligt

lagberedningen av så central betydelse att tidsbegränsningen bör tas in i

anläggningsbeslutet. Föreskrift därom bör inflyta i lagtexten.

Förslaget att anläggningsbeslutet inte skall innehålla förrättningsmannens

avgöranden i vissa särskilda frågor — t. ex. angående förrättningskostnaderna

— kritiseras av lagberedningen. Förslaget skiljer sig enligt beredningen

från den i bl. a. 17 kap. 13 § tredje stycket rättegångsbalken upptagna

regeln, att beslut, som meddelas i samband med dom eller slutligt beslut,

skall upptas däri. Som motiv till rättegångsbalkens bestämmelse har

anförts, att det uppenbart inte är lämpligt att de båda avgörandena i formellt

hänseende åtskils. Även i fråga om beslut av förrättningsman måste

det vara till fördel, om alla hans samtidiga avgöranden finns i en och samma

handling. En uppdelning i skilda beslut kan medföra rättsförlust i frågor

som inte har upptagits i anläggningsbeslutet, vilket beslut av naturliga

skäl främst tilldrar sig sakägarnas intresse. Bakom kommitténs ståndpunktstagande

kan antas ligga önskemålet att anläggningsbeslutet inte belastas

med ställningstaganden som saknar relevans för framtiden. Detta

syfte kan enligt beredningen i huvudsak uppnås genom att beslutet indelas

i skilda avsnitt med särskilda rubriker. I den mån skilda beslut skall få

meddelas samtidigt blir det ett väsentligt intresse, att vederbörande ägodelningsrätt

tolkar fullföljd talan med största möjliga välvilja. Det är

emellertid ytterst tveksamt, om domstolarna blir så liberala på denna punkt

(jfr NJA 1962 s. 660). Det bör också enligt beredningen vara medgivet att

i en och samma besvärsinlaga föra talan mot exempelvis såväl anläggningsbeslut

som beslut i ersättningsfråga.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i första

stycket, att förrättningsmannen efter omständigheterna får inställa förrättningen

eller lämna nytt förslag till byggnadsnämnden, om denna helt eller

delvis har vägrat medgivande enligt 15 §, har i allmänhet lämnats utan erinran

under remissbehandlingen. Från något håll bär dock invänts, att uttrycket

inställa förrättningen används något oegentligt i förslaget, i det att

därmed avses också ett ogillande i sak av den gjorda ansökningen. Som

kommittén anfört torde det emellertid vara praktiskt lämpligt att denna

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

situation behandlas på samma sätt som den då förrättningen avbryts på

grund av hinder för själva förfarandet. Förrättningen bör sålunda inte i någotdera

fallet göras mera omfattande än som behövs för att få klarlagt att

förutsättningar saknas för anläggningens inrättande. Någon olägenhet torde

inte vållas genom att förrättningsmannens handläggning i båda fallen utmynnar

i att förrättningen inställs. Enligt min mening kan det inte, som en

remissinstans menat, komma i fråga att ägodelningsrätten efter besvär mot

beslut om förrättnings inställande själv meddelar anläggningsbeslut. I stället

bör ägodelningsrätten återförvisa målet till förrättningsmannen för ny

behandling enligt riktlinjer som meddelas av rätten. Jag biträder sålunda

i sak kommitténs förslag i första stycket första punkten.

I enlighet med vad jag har anfört i anslutning till 14 § bör den av kommittén

föreslagna bestämmelsen i 16 § första stycket andra punkten flyttas

till 14 § andra stycket.

Den av kommittén föreslagna termen anläggningsbeslut förefaller mig vara

en uttrycksfull och lämplig benämning på beslut om inrättande av gemensamhetsanläggning.

Den torde vara att föredra framför den annars i

liknande sammanhang brukade och av en remissinstans förordade termen

utlåtande.

Självfallet kan kraven på anläggningsbeslutets innehåll sättas mer eller

mindre högt. Det torde ligga i sakens natur att beslutet skall ge klart besked

om vilka fastigheter som skall anslutas, om upplåtelse av utrymme

och ersättning med anledning därav, om fastigheternas andelstal och om

gränserna för utövningen av den speciella förmånsrätten. I fråga om sättet

att bestämma anläggningens läge, storlek och beskaffenhet i övrigt är det

inom vissa gränser tänkbart med mera ungefärliga angivelser. Genom att

tillämpa sådana kan man på ett önskvärt sätt inskränka förrättningsarbetets

omfattning och inom den givna ramen bereda samfällighetsdelägarna

möjlighet att själva påverka anläggningens detaljutformning. Jag ansluter

mig till kommitténs överväganden i denna del. Jag anser mig inte böra förorda,

att härvid generellt upprätthålls samma krav på fullständighet som

förutsätts för byggnadslov. Inte heller är jag beredd att föreslå krav på att

karta upprättas. Förrättningsmannen bör enligt min mening ha fria händer

att åskådliggöra förrättningsresultatet på det sätt som han anser lämpligast

i det enskilda fallet. Detta torde emellertid i många fall leda till att karta

eller skiss som utvisar upplåtelsens omfattning och anläggningens utformning

fogas till anläggningsbeslutet.

Uttrycket personlig skada har kritiserats av lagberedningen, som menar

att det närmast för tanken till personskada. För att undvika sådant missförstånd

förordar jag, att ifrågavarande avsnitt av uppräkningen av de moment

anläggningsbeslutet skall innehålla delas upp så, att beslutet i anslutning

till lydelsen av 4 § kommer att ange dels utrymme som upplåts för

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

201

anläggningen, dels ersättning för upplåtelsen av utrymme och för annat intrång

som genom anläggningens utförande eller begagnande orsakas fastighet

i vilken upplåtelse sker, dels ersättning för annan skada som genom upplåtelsen

uppkommer för ägaren till fastigheten eller innehavare av annan

särskild rätt till denna än för fordran.

Med hänsyn till gemensamhetsanläggningarnas karaktär ligger det i sakens

natur, att ett anläggningsbeslut är avsett att gälla under en längre tid.

Kommittéförslaget synes medge både att beslutet gäller för framtiden eller

till dess det genom nytt förrättningsbeslut upphävs eller ändras och att det

består under viss i förväg bestämd tid. I likhet med kommittén finner jag

möjligheten till tidsbegränsning kunna vara av värde i vissa situationer.

Som lagberedningen har förordat torde sådan tidsbegränsning vara av den

betydelse att den bör komma till uttryck i anläggningsbeslutet. Jag föreslår

därför att en kompletterande föreskrift härom införs. Likaså förordar

jag att, om anläggningen inte skall vara utförd inom fem år efter det att beslutet

vinner laga kraft, beslutet skall innehålla uppgift om den tid inom vilken

anläggningen skall utföras. Föreskrift härom bör införas med hänsyn

till förfalloregeln i 37 § andra stycket. Till skillnad från kommittén anser

jag, att den vid förrättningen bestämda tiden skall anges i själva anläggningsbeslutet.

Vad slutligen beträffar kommitténs förslag att anläggningsbeslutet inte

skall omfatta sådana avgöranden som ligger utanför de materiella frågorna

har lagberedningen anfört, att alla av förrättningsmannen samtidigt meddelade

beslut bör efter mönster från rättegångsbalkens bestämmelser tas in i

en och samma handling. Även enligt min mening talar goda skäl för att någon

formell skillnad inte görs mellan olika delar av förrättningsmannens

avgörande. Det kan emellertid som kommittén menar vara praktiskt att som

anläggningsbeslut beteckna endast sådana avgöranden i sak som avses i förevarande

paragraf. Någon tvekan behöver då inte uppkomma om vad som

innefattas i ordet anläggningsbeslut i det följande eller i övrigt där det

kommer till användning. Med hänsyn härtill anser jag mig kunna godta

kommitténs förslag. För att såvitt möjligt undgå risken för misstag i fullföl

jdshänseende bör beslut som förrättningsmannen meddelar i andra frågor

i samband med anläggningsbeslutet tas upp i omedelbar anslutning till

detta i protokollet eller den särskilda handling som kan ha upprättats. I

samma syfte vill jag förorda en komplettering av de föreslagna bestämmelserna

i 19 § sista stycket om meddelande av beslut, så att de kommer att

omfatta inte bara anläggningsbeslut och beslut om förrättnings inställande

utan även beslut, som meddelas i samband med sådant beslut, och beslut

mot vilket talan förs särskilt. Detta innebär, att varje beslut av nu angivna

slag skall meddelas vid sammanträde eller på annan tid och plats som har

tillkännagivits vid sammanträde eller som förrättningsmannen underrättat

Tf Ilihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Xr 12$

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

sakägarna om skriftligen eller i annan vid sammanträde beslutad ordning.

Denna föreskrift i förening med reglerna om fullföljd i 20 § i förslaget torde

kunna ge tillräcklig säkerhet.

17 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om överenskommelse mellan sakägarna

och om frivillig anslutning i andra fall.

Kommittén. I första stycket av paragrafen föreslås bestämmelse om skyldighet

för förrättningsmannen att söka åstadkomma överenskommelse mellan

sakägarna. Det är enligt kommittén oftast lämpligt att överenskommelse

tas in i skriftlig, av sakägarna underskriven handling, vilket är ägnat att

förebygga tvister om dess innebörd. Kommittén anser emellertid med hänsyn

till de vitt skiftande fall som kan uppkomma, att tillräckliga skäl inte

finns att meddela en obligatorisk föreskrift därom. Även muntlig överenskommelse

är därför giltig enligt förslaget men dess innehåll bör enligt

kommittén säkras för framtiden genom anteckning antingen i förrättningsprotokollet

eller i annan handling, som underskrivs av förrättningsmannen

och biläggs övriga handlingar.

Enligt andra stycket av paragrafen skall överenskommelsen under vissa

förutsättningar läggas till grund för anläggningsbeslutet. Detta innebär att

förrättningsmannen i princip är förhindrad att — i de hänseenden som regleras

i uppgörelsen — grunda anläggningsbeslutet på ett eget bedömande

enligt lagens materiella regler. Med några modifikationer innebär förslaget

således, att överenskommelsen skall fastställas att gälla för framtiden, oavsett

om innehållet står i samklang med dessa regler eller inte. För att erhålla

avsedd sakrättsverkan måste den emellertid inskränkas till de frågor

som skall tas in i anläggningsbeslutet. Att den kan begränsas till någon eller

några av dessa frågor följer av första stycket. Sakägarna kan också avtala

att gemensamhetsanläggning inte skall komma till stånd. Något anläggningsbeslut

skall då inte heller meddelas utan förrättningen måste inställas.

Från allmän synpunkt måste fordras, att en överenskommelse inte avviker

från den prövning som har skett genom byggnadsnämnden. Regeln, att

överenskommelsen skall läggas till grund för anläggningsbeslutet, modifieras

därför så att den inte gäller, när överenskommelsen strider mot beslut

som avses i 15 §.

Även hänsyn till tredje mans intresse kräver enligt kommittén, att en

överenskommelse inte utan vidare förlänas sakrättslig verkan. Genom att

överenskommelsen knyts direkt till de berörda fastigheterna kan den åstadkomma

minskning av fastigheternas värden och därmed skada för innehavare

av fordringsinteckningar eller andra begränsade sakrätter i fastigheterna.

Visserligen torde det i allmänhet förhålla sig så, att sakägarnas intressen

i allt väsentligt sammanfaller med nu nämnda rättsägares, men detta

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

kan inte alltid antas vara fallet. Man kan enligt kommittén inte heller bortse

från risken, att en sakägare saknar förmåga att på bästa sätt tillvarata de

till hans fastighet knutna intressena.

I gällande lagstiftning på närbesläktade områden kommer, erinrar kommittén,

olika metoder till användning, när det gäller att skydda tredje man.

Enligt 34 § fjärde stycket lagen om enskilda vägar är sålunda träffad förening

inte gällande, om den finnes uppenbarligen till skada för fastighet betunga

denna med förpliktelse i avsevärt högre grad än som skall åligga fastigheten

enligt grunderna i lagens 2 kap. överenskommelsens innehåll skall

alltid prövas av förrättningsmannen. Med bestämmelsen avses enligt kommittén

inte bara att skydda befintliga inteckningar i fastigheterna utan

även att tillgodose de intressen som representeras av spekulanter på fastigheterna

eller tilltänkta långivare, vilka fordrar säkerhet i fastigheterna. En

annan metod kommer till användning i 8 kap. 4 § jorddelningslagen, med

vilken kan jämföras 13 kap. 2 a § samma lag. Om vid frivilligt ägoutbvte

en äga som skall ingå i utbytet hör till fastighet, som på grund av inteckning

eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, får utbytet inte

ske utan att innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande

därtill eller det är uppenbart, att utbytet inte kan lända honom till skada.

Enligt detta alternativ är förrättningsmannen inte skyldig att beakta andra

intressen än dem som tillkommer innehavare av vissa befintliga sakrätter

och är också befriad från prövning av överenskommelsens innehåll i den

mån medgivanden från dessa rättsägare föreligger.

Kommittén framhåller, att med dess strävan att i rimlig omfattning främja

frivilliga uppgörelser det är mest förenligt att låta överenskommelser få

avsedd sakrättslig verkan så långt det är möjligt utan att tredje mans berättigade

intressen åsidosätts. I valet mellan de nyssnämnda metoderna anser

kommittén en ordning i huvudsaklig överensstämmelse med den för ägoutbyte

gällande vara att föredra. I enlighet därmed föreslås i paragrafens

andra stycke, att om överenskommelsen berör fastighet, som på grund av

inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, överenskommelsen

inte får läggas till grund för anläggningsbeslutet, utan att innehavaren

av sådan fordran eller rättighet godkänt överenskommelsen eller denna

är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. De sakrätter som avses

med bestämmelsen är enligt kommittén inte bara intecknade rättigheter

utan även sådana som grundas på It kap. 2 § jordabalken eller äger förmånsrätt

på grund av utmätning av fastigheten eller utan inteckning åtnjuter

bättre förmånsrätt än nu sagts. Det åligger förrättningsmannen alt ex

officio införskaffa utredning om vilka rättighetshavare av hithörande slag

som kan finnas. Kommittén framhåller, att exempelvis ointecknade nyttjanderätter

eller avkomsträtter, som inte åtnjuter skydd enligt It kap. 2 § jordabalken,

ansetts inte vara av sådan beskaffenhet att fastighet kan sägas

häfta därför. Kommittén hänvisar här till lagrådets yttrande i samband med

s. 204 Kontrollera mot PDF

204 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

en år 1951 företagen ändring i 8 kap. 4 § jorddelningslagen (NJA II 1952

s. 129 f.).

Kommittén liar ansett det lämpligt att i någon mån efterge det stränga

krav på bevisning som måste uppfyllas vid frivilligt ägoutbyte, när det gäller

att bedöma om menliga verkningar följer av åtgärden. Medan det i ägoutbytesfallet

fordras, att det är uppenbart att utbytet inte kan lända rättsägaren

till skada, är det enligt kommitténs förslag tillräckligt att överenskommelsen

är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. Jämkningen

har sin motsvarighet i en år 1947 företagen ändring i 8 § första stycket och

14 § tredje stycket andra punkten lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning

av fastigheter å landet. Angående skälen till denna ändring

hänvisar kommittén till lagrådets och föredragande departementschefens

uttalanden i ärendet (NJA II 1948 s. 54 f. och 65).

Kommittén har övervägt möjligheten att utvidga regleringen av frivilligfallen

till att avse även ensidiga dispositioner. Kommittén menar nämligen,

att det inte finns anledning att frånkänna sådana dispositioner varje sakrättslig

effekt. Det är dock enligt kommittén lämpligt att begränsa en reglering

i ämnet till det fall då sakägare erbjuder att hans fastighet får anslutas

till gemensamhetsanläggningen, trots att förutsättningar för tvångsanslutning

enligt 2 § saknas. Skulle en disposition gå ut på något annat, t. ex. att

utge högre bidrag än som motsvarar fastighets andelstal eller att ersättning

för upplåtet utrymme sätts till alltför lågt belopp, bör enligt kommittén avseende

inte fästas därvid utan att överenskommelse kan uppnås. För att ett

erbjudande skall beaktas, bör enligt kommittén ytterligare fordras, att fastighetens

anslutning inte medför någon försämring för de övriga anslutna i

form av ökad bidragsskyldighet eller annan olägenhet av betydelse. I enlighet

därmed är regeln i paragrafens tredje stycke utformad. Även på sådan

anslutning skall andra styckets regler om villkoren för att överenskommelse

skall erhålla verkan för framtiden äga tillämpning. Anslutningen får således

inte stå i strid med byggnadsnämndens prövning. Vidare skall på vanligt

sätt bedömas, om anslutningen är väsentligen utan betydelse för sakrättsinnehavares

säkerhet.

Remissyttrandena. Parkeringskommittén gör anmärkning mot att frivilligfallen,

som i betänkandet anges som det normala, inte regleras i de inledande

allmänna bestämmelserna utan behandlas i avsnittet om förrättning

och i 17 §, som trots sin placering innehåller även materiella villkor

för anslutning. En läsare som snabbt vill orientera sig i lagen genom att

studera de inledande bestämmelserna kan därför få den felaktiga uppfattningen

att lagens egentliga syfte är att reglera tvångssamfälligheter. Sveriges

lantbruksförbund anför, att förslaget genom sin redigering praktiskt taget

döljer, att det innehåller ett frivilligalternätiv.

Beträffande formen för överenskommelse mellan sakägarna anser

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

205

Svea hovrätt att den i överenstämmelse med vad som regelmässigt gäller

på angränsande rättsområden bör vara skriftlig och att överenskommelsen

skall undertecknas av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. Av

samma mening är lagberedningen och överlantmätaren i Gotlands län.

Svea hovrätt och lagberedningen anser vidare, att överenskommelse om

åtnjutande av förmånsrätt i större omfattning än lagen medger inte bör

läggas till grund för anläggningsbeslut. Denna mening utvecklas närmare i

anslutning till 6 §.

Svenska försäkringsbolags riksförbund vänder sig mot att inteckningshavares

och liknande rättighetshavares godkännande inte behöver inhämtas,

när överenskommelse är väsentligen utan betydelse för deras säkerhet. Förbundet

anser, att det för långivarna inte är möjligt att till förrättningsmännen

överlämna frågan, vad som skall anses vara väsentligen utan betydelse

för deras säkerhet. Långivarna måste enligt förbundet ovillkorligen höras i

ärendet.

Svea hovrätt påpekar risken för att felkalkylerade anläggningar kommer

till stånd vilka allvarligt kan påverka rättighetshavarnas ställning. Det bör

därför i allmänhet krävas, att berörda rättighetshavare biträder överenskommelsen

för att denna skall bli gällande. Enligt hovrätten bör detta kunna

underlåtas endast om det är uppenbart att överenskommelsen är utan

betydelse för deras säkerhet. Av samma mening är bostadsstyrelsen, Svenska

sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan.

Lagberedningen anser, att det liksom vid sammanläggning av fastigheter

i tveksamma fall är lämpligt att inteckningshavare bereds tillfälle att yttra

sig. Frågan om talerätt för innehavare av begränsade sakrätter bör därför

enligt beredningen övervägas närmare. Beredningen erinrar vidare om att

ett särskilt skydd för innehavare av begränsade sakrätter mot överenskommelser

till deras nackdel tillskapats i 59 § expropriationslagen liksom i 9

kap. 73 § vattenlagen och att inteckningshavare enligt 21 § lagen om allmänna

vägar har subsidiär talerätt mot väghållare.

Svenska bankföreningen är tveksam inför förslaget, att kreditgivare i sista

hand inte skall få annat skydd för sin säkerhet än som innefattas i en

s. k. oskadlighetsprövning. Föreningen vill likväl inte motsätta sig en sådan

ordning, om inteckningshavare som så önskar får tillfälle att yttra sig

före förrättmingsmannens avgörande.

Parkeringskommittén anmärker, att den föreslagna bestämmelsen i

tredje stycket första punkten i och för sig kan läsas så, att lagen

här öppnar möjlighet för en fastighetsägare att få sin fastighet ansluten

till ett företag utan att rekvisitet »stadigvarande betydelse» föreligger, bara

anslutningen kan ske utan olägenhet för övriga deltagare. Parkeringskommittén

anser vidare att hänvisningen till 2 § är något otydlig och menar,

att med uttrycket »fastighet, som icke jämlikt 2 § skall anslutas till före
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Iiiingl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

taget», även skulle kunna avses sådan fastighet för vilken de materiella

förutsättningarna för tvångsanslutning föreligger men vars anslutning inte

påyrkats av annan sakägare.

Departementschefen. Som jag tidigare har framhållit är syftet med den nu

ifrågavarande lagstiftningen i första hand att främja frivillig samverkan

för inrättande av gemensamhetsanläggningar med de verkningar, främst i

sakrättsligt hänseende, som den föreslagna lagen möjliggör. Det skulle då

också som anförts i ett par remissyttranden vara önskvärt, att regleringen

av frivilligfallen kunde få en mera framskjuten plats än kommittén har

föreslagit. Övervägande skäl synes dock tala för den av kommittén valda

placeringen. Denna överensstämmer med den ordning som i allmänhet

redan har kommit till användning i närbesläktad lagstiftning. Det torde

även vara till fördel att ramen för den tvångsmässiga regleringen först klaras

ut i iagen, innan frågan om överenskommelser behandlas. Därigenom

kan undvikas vissa upprepningar. Det kan också sägas, att den som ställs

inför frågan om han skall ingå i gemenskap som här avses först bör få

lagstiftningens innebörd och särskilt tvångsregleringens räckvidd klara för

sig, innan han kan ta ställning till om han vill biträda en överenskommelse

i ämnet eller inte.

I likhet med kommittén anser jag det önskvärt att förrättningsmannen

söker få till stånd överenskommelse mellan sakägarna. Jag biträder sålunda

den av kommittén föreslagna bestämmelsen härom i första stycket första

punkten.

Enligt kommittéförslaget gäller inte något formkrav för överenskommelsen.

Det krävs endast att den antecknas i förrättningsprotokollet eller i

annan handling, som underskrivs av förrättningsmannen och biläggs övriga

handlingar. Mot denna ordning har anförts kritik av några remissinstanser,

som har förordat krav på att överenskommelsen skall upprättas skriftligen

samt undertecknas av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. En

sådan ordning överensstämmer med vad som gäller om förening enligt fastighetsbildningslagstiftningen

och lagen om enskilda vägar liksom om överenskommelse

vid syneförrättning enligt vattenlagen och ägofredslagen. Den

rättshandling det i nu förevarande sammanhang är fråga om synes mig vara

av sådan betydelse och kunna avse sådana invecklade frågor att det är angeläget

att så långt möjligt förebygga tvist om rättshandlingens innebörd

och även hos sakägarna inskärpa rättshandlingens vikt. Med hänsyn härtill

saknas enligt min mening anledning att nu frångå det i andra liknande

sammanhang gällande formkravet. Frågan om formkravet torde få tas

upp till övervägande i större sammanhang senare i samband med ny lagstiftning

om fastighetsbildning. Jag förordar därför den ändringen i första

stycket i kommitténs förslag att där tas in bestämmelse om att överenskommelse

mellan sakägarna skall upprättas skriftligen samt undertecknas

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1968

av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. överenskommelsen skall

fogas vid förrättningsprotokollet.

Rn överenskommelse mellan sakägarna skulle sakna mening, om den inte

fick läggas till grund för anläggningsbeslutet. Jag biträder därför kommitténs

förslag att så skall ske i princip. I stort sett kan jag också ansluta

mig till kommittéförslaget i fråga om de förutsättningar under vilka överenskommelsen

skall kunna få denna verkan. Det är sålunda enligt min mening

klart, att ett anläggningsbeslut inte kan grundas på en överenskommelse

som strider mot byggnadsnämndens prövning enligt 15 §.

I likhet med kommittén anser jag vidare, att en överenskommelse inte kan

förlänas sakrättslig verkan utan att inteckningshavares och därmed jämställda

rättighetshavares intressen skyddas i tillbörlig grad. Ett generellt

krav på medgivande från sådana rättighetshavare kan emellertid enligt min

mening inte komma i fråga. Visserligen anser jag som kommittén, att förrättningsmannen

i första hand bör söka inhämta medgivanden från berörda

rättsägare. Att införa en skyldighet till detta skulle emellertid i åtskilliga

fall bli onödigt tyngande för förrättningen. En oskadlighetsprövning genom

förrättningsmannens försorg bör därför kunna ske. En sådan anordning

förekommer sedan länge på närbesläktade områden utan att den föianlett

några olägenheter. En fullt tillfredsställande ordning synes erhållas

med den av kommittén valda lösningen i anslutning till bestämmelserna

för sammanläggning av fastigheter. En överenskommelse bör sålunda kunna

godtas, när den finnes vara väsentligen utan betydelse för rättighetshavarens

rätt. Detta hindrar självfallet inte, att förrättningsmannen bereder

rättighetshavare tillfälle att yttra sig så snart han anser det lämpligt och

det går att genomföra. Angående verkan av att fordringshavare avstår från

ersättning enligt 4 § får jag hänvisa till 36 §.

I fråga om kretsen av de rättighetshavare som avses kan jag ansluta mig

till vad kommittén har anfört om innebörden av sådan fordran eller annan

rättighet för vilken fastighet sägs häfta.

I ett par remissyttranden har gjorts gällande, att det inte är lämpligt att

sakägarna tillåts att genom överenskommelse grunda pant- och förmånsrätt

för samfällighet i större omfattning än som är medgivet enligt kommitténs

förslag i 1 § i den särskilda förmånsrättslagcn. Som jag har anfört

i anslutning till 6 § delar jag denna mening och förordar sålunda den

ytterligare begränsningen av bestämmelsen i andra stycket att överenskommelse

inte får läggas till grund för anläggningsbeslutet, om den innebär

att förmånsrätt får åtnjutas för högre belopp än som motsvarar den ökning

av fastighetens värde som anslutningen till anläggningen medför eller som

belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande

eller under längre tid än anläggningen med sedvanligt underhåll kan

antas bevara sitt värde väsentligen oförminskat.

Tredje stycket i kommitténs förslag möjliggör, all en fastighetsägare fri
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Knngl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

villigt ansluter sin fastighet till en gemensamhet sanläggning även om överenskommelse

inte träffas. Till denna bestämmelse ansluter jag mig i sak.

De anmärkningar av närmast redaktionell art som har gjorts i ett remissyttrande

torde inte böra föranleda annan jämkning i den av kommittén

föreslagna lydelsen än att denna förenklas så att den omfattar alla sådana

lramställningar om frivillig anslutning som inte leder till överenskommelse.

Därigenom kommer det för regelns tillämpning inte att krävas någon utredning

om att förutsättningar för tvångsanslutning saknas. Är sådana förutsättningar

för handen, kan fastigheten självfallet i stället anslutas enligt

2 §. Under alla förhållanden måste det grundläggande kravet i 1 § på stadigvarande

betydelse gälla.

Från övriga fastigheters synpunkt innebär bestämmelsen en tvångsregel, i

det att de måste finna sig i den begärda anslutningen, om denna inte kan

antas medföra ökad kostnad eller annan olägenhet av betydelse för dem.

Med hänsyn härtill kan som anförts i ett remissyttrande övervägas om

inte bestämmelsen bör inflyta i 2 §. Med hänsyn till att dess tillämpning är

avhängig av godkännande eller oskadlighetsprövning enligt andra stycket

har jag emellertid ansett mig kunna godta, att den upptas i förevarande paragraf.

18 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om förrättningskostnaderna.

Kommittén. Den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen bör enligt

kommittén erhålla skälig ersättning av sakägarna för sitt arbete med uppdragets

fullgörande och för resekostnader och andra utlägg. Detsamma bör

gälla den som anlitas som sakkunnig vid förrättningen.

I fråga om gode män anser kommittén lämpligt att ersättning utgår enligt

de bestämmelser som gäller för gode män vid förrättningar för fastighetsbildning.

Övriga kostnader kan avse utredning, som har införskaffats av förrättningsmannen,

eller kallelser eller annat som fordras för att förrättningen

skall kunna genomföras, allt i den mån de inte täcks av den ersättning som

tillkommer förrättningsmannen. Enligt kommittén skall även dessa kostnader

betalas av sakägarna.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén regler om i vilka fall sakägarna

skall svara för förrättningskostnad. Motsättningsvis följer av dessa

regler, att sakägare liksom i allmänhet vid förrättningar av jämförbar karaktär

inte är berättigad till ersättning för sådana kostnader som han själv

har haft för utredning eller arbete med talans väckande eller utförande.

Behovet av en regel om rätt till sådan ersättning blir, menar kommittén,

mindre framträdande med hänsyn till att erforderliga utredningar enligt

förslaget skall verkställas genom förrättningsmannens försorg. En bestäm
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

melse av detta slag skulle för övrigt enligt kommittén kunna medföra

frestelse för sakägarna att i alltför stor omfattning själva föranstalta om

utredningar, vilket skulle medföra risk för kraftig stegring av förrättningskostnaderna.

Från denna princip skulle enligt kommittén möjligen kunna göras undantag

för sådan sakägare som representerar fastighet för anläggningens inrymmande.

Eftersom upplåtelse av utrymme har karaktär av expropriation,

är det inte otänkbart att i överensstämmelse med expropriationslagen tillerkänna

sådan sakägare ersättning för kostnaderna i denna del. Men om fastigheten

samtidigt skall vara ansluten till det gemensamma företaget, uppkommer

enligt kommittén svårigheter att i kostnadshänseende skilja mellan

frågan om upplåtelsen och övriga frågor vid förrättningen. En rätt till

ersättning för kostnaderna skulle för övrigt, menar kommittén, inte kunna

få annat än begränsad tillämpning och egentligen komma att avse endast

utredningskostnader för ersättning enligt 4 §. När det gäller anläggningens

lokalisering och upplåtelsens omfattning uppstår kostnader även för övriga

sakägare, och en rätt till kostnadsersättning för ägare till fastighet, varifrån

upplåtelsen sker, skulle kunna på ett otillbörligt sätt gynna denne. Men även

i fråga om storleken av ersättning enligt 4 § är situationen mindre jämförbar

med expropriation än med vissa andra fall av tvångsingripande, där den

enskilde inte är berättigad till ersättning för sina kostnader. Kommittén

påpekar särskilt, att de tvångsmöjligheter som föreligger enligt förslaget

kan utnyttjas inte bara mot den ersättningsberättigade utan även mot ersättningsskyldig,

vilkens fastighet ansluts mot hans bestridande. Det synes

kommittén inte tillfredsställande att göra skillnad mellan dessa båda.

Beslut om ersättningar till förrättningsmannen och särskild sakkunnig

skall enligt kommitténs förslag meddelas vid förrättningen. I fråga om andra

slags kostnader, t. ex. ersättningar till gode män, fordras däremot inte att

de prövas vid förrättningen. Förrättningsmannens medverkan krävs beträffande

dem endast när det gäller kostnadernas fördelning enligt tredje stycket.

Angående frågan av vem och på vilket sätt ersättning skall tillhandahållas

saknas enligt kommittén anledning att uppställa regler, som alltför mycket

binder de berörda intressenterna till en viss ordning. Valrätt bör föreligga

för den ersättningsberättigade att antingen ta ut beloppet av sökanden, som

är pliktig att förskjuta det om så påkallas (andra stycket), eller att vända

sig direkt till den eller de sakägare som slutligen skall svara för beloppet

(tredje stycket). Endast i ett hänseende är valrätten begränsad, nämligen i

fråga om arvode till förrättningsmannen. Denne måste avvakta förrättningens

slutförande innan han kan få sitt arvode. Däremot är han berättigad

att förskottsvis få ersättning för sina utlägg. Har sökanden ålagts att förskjuta

ersättningsbelopp, skall talan mot beslutet föras särskilt (20 §).

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Angående ersättningens fördelning mellan sakägarna gäller enligt tredje

stycket, att beslut skall meddelas i samband med förrättningens slutförande,

dvs. när förrättningen inställs eller anläggningsbeslut tillkännages.

Skall en anläggning inrättas, bör förrättningskostnaderna enligt kommittén

i princip bäras gemensamt av ägarna till de fastigheter som ansluts till

anläggningen och fördelas i förhållande till de fastställda andelstalen (tredje

styckets första punkt). Inställs förrättningen skall enligt förslaget sökanden

som tappande part som regel bära alla kostnader. När byggnadsnämnden

är sökande gäller samma grundsats med den modifikationen att ersättningsplikten

åvilar kommunen. Mellan flera sökande bör enligt kommittén

kostnadsfördelningen avgöras med hänsyn till den omfattning i vilken envar

av dem föranlett kostnader och till vad som i övrigt kan anses skäligt.

Kommittén menar, att begreppet sökande bör ges en fri tolkning och att exempelvis

även sakägare som biträtt den ursprunglige initiativtagarens talan

eller fört självständig talan som går ut på en mera omfattande gemenskap

än denne begärt, betraktas som sökande och får svara för kostnaderna vid

inställd förrättning.

Dessa regler kan emellertid enligt kommittén inte tillämpas undantagslöst.

I tredje stycket sista punkten föreslås därför möjlighet till jämkning

när det är skäligt på grund av särskilda omständigheter. Skyldigheten att

betala förrättningskostnad kan då bestämmas på annat sätt än enligt huvudreglerna.

Som exempel på tillämpning av undantagsregeln nämner kommittén

att en sakägare gör sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse och

därigenom föranleder onödig kostnad eller att förrättning har inställts

först efter ett på omfattande utredningar grundat, synnerligen komplicerat

bedömande.

Remissyttrandena. Stadsfullmäktige i Sundsvall anmärker, att i fråga om

kommunal befattningshavare reglerna om ersättning till förrättningsmannen

kan komma i konflikt med det kommunala tjänstereglementet.

Beträffande skyldigheten att svara för arvode till förrättnings

mannen anser Svea hovrätt det förtjäna övervägas, om inte

arvodet skulle kunna förskotteras av allmänna medel i sådana fall då det avsociala

skäl är särskilt önskvärt att en gemensamhetsanläggning kommer till

stånd, dvs. främst för bostadsbebyggelse.

Att sakägarnas egna kostnader för utredning och utförande

av talan vid förrättningen inte skall ersättas enligt förslaget kritiseras i

några yttranden. Mot kommitténs uttalande, att situationen här är mindre

jämförbar med expropriation än med vissa andra fall av tvångsingripande

där den enskilde inte är berättigad till ersättning för sina kostnader, vänder

sig Svea hovrätt och anför, att situationen tvärtom är mycket nära jämförbar

med vanliga typer av expropriation. Ägaren till fastighet, från vilken ut
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

rymme kan komma att tas i anspråk, lär inte kunna åtnöjas med den utredning

som förrättningsmannen kan förebringa utan måste i allmänhet vara

verksam för att införskaffa utredning såväl för bedömande av frågan om

utrymme bör tas i anspråk från hans fastighet som angående vilken ersättning

som i sådant fall bör utgå. I allt fall får part, som fullföljer talan mot

förrättningsmannens beslut, i rättegången själv i stor utsträckning svara för

utredningen. Hela förfarandet kan lätt snedvridas om inte erforderlig utredning

förebringas redan vid förrättningen. Både ägaren till fastigheten och

innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt bör enligt hovrätten

vara berättigade till ersättning för kostnader som uppkommit för dem vid

förrättningen. Svårigheterna att särskilja dessa kostnader från andra kostnader

i anledning av förrättningen bör inte överskattas. Det av kommittén

åberopade skälet att en sådan reglering är orättvis mot övriga sakägare, är

enligt hovrättens mening inte bärande.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller önskvärdheten av att

den som, utan att själv få någon nytta av en gemensamhetsanläggning,

tvingas upplåta utrymme åt sådan tillerkänns rätt att av samfälligheten erhålla

ersättning för kostnader vid förfarandet och förordar en regel motsvarande

67 § expropriationslagen. Av samma uppfattning är lagberedningen,

Sveriges fastighetsägareförbund och Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund. I fråga om kostnader för utredning angående ersättning enligt

4 § anser även expropriationsutredningen, att en regel som inte under några

omständigheter medger kostnadsersättning stundom kan leda till stötande

resultat.

Överlantmätaren i Örebro län förordar också en bestämmelse motsvarande

67 § expropriationslagen. Viss skälighetsprövning bör dock kunna ske i

fråga om ersättning till anlitat biträde. Svenska teknologföreningen understryker,

att tvångsupplåtelse enligt förslaget är ett så kraftigt ingrepp i den

enskilda äganderätten att fastighetsägaren med fog kan göra gällande att

han inte skall behöva belastas med kostnader för att kunna bevaka sina intressen.

Det bör därför speciellt i sådana fall ankomma på förrättningsmannen

att göra en så allsidig och grundlig utredning som möjligt. Även Stockholms

läns och stads hushållningssällskap menar, att det knappast är skäligt

att en fastighetsägare skall behöva betala hela kostnaden för sådana utredningar

som han i viss mån blivit tvingad att utföra. Huvuddelen eller förslagsvis

75 procent bör betalas av den gemensamma anläggningens intressenter.

I fråga om begreppet sökande framhåller lagberedningen, att det av

kommittén åsyftade resultatet, åtminstone såvitt angår den slutliga kostnadsfördelningen,

i och för sig synes kunna nås genom en tillämpning av

tredje stycket sista punkten och således utan någon utvidgning av sökandebegreppet.

Den av kommittén föreslagna undantagsregeln i tredje stycket sista

s. 212 Kontrollera mot PDF

212 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

punkten anses av Svea hovrätt vara alltför allmänt hållen för att kunna ge

någon ledning.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna i första

stycket om ersättning till förrättningsmannen, sakkunniga och gode män

har inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen. Inte heller jag

finner anledning till erinran i sak i denna del. Bestämmelsernas förenlighet

med kommunala anställningsvillkor i fall då förrättningsmannen är kommunal

befattningshavare får beaktas i annan ordning.

Skyldigheten att utge ersättning för förrättningskostnad begränsas enligt

kommitténs förslag till i första hand ersättningar till förrättningsmän

och sakkunniga samt till kostnader för kallelser och annat som fordras

för förrättningen. Att kostnader av detta slag skall ersättas av sakägarna

har vid remissbehandlingen inte föranlett någon invändning. Däremot har

i åtskilliga remissyttranden förordats, att även vissa sakägare skall äga

rätt till ersättning för kostnader med anledning av förrättningen. Sådan

rätt anses sålunda böra tillkomma sakägare, som representerar fastighet

i vilken utrymme önskas upplåtet.

Vissa skäl synes väl tala för att sådan sakägare får rätt till ersättning

för nedlagda kostnader. Detta gäller i synnerhet när fastigheten inte skall

anslutas till gemensamhetsanläggningen. Situationen har då vissa likheter

med expropriation. Det förefaller emellertid inkonsekvent att sådan

sakägare skall äga rätt till kostnadsersättning men den som blir föremål

för anspråk på tvångsanslutning enligt 2 § inte skall äga samma rätt. 1

fråga om sådan fastighet som även skall anslutas till företaget uppkommer

svårigheter att urskilja den del av kostnaden som belöper på upplåtelsen.

För flertalet fall torde inte heller finnas behov av en kostnadsregel,

eftersom förrättningsarbetet i princip har karaktär av officialutredning

genom förrättningsmannens försorg.

Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att här frångå den vid

liknande förrättningar gällande principen, att sakägare inte äger rätt till

ersättning för kostnader vid förrättningen.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i andra stycket, enligt vilken

sökanden kan åläggas förskjuta förrättningskostnaderna utom arvodet

till förrättningsmannen, anser jag mig kunna biträda i sak. Att som förordas

i ett remissyttrande införa skyldighet för det allmänna att i vissa

fall förskjuta arvodet bör enligt min mening inte komma i fråga.

Vad angår den av kommittén angivna innebörden av begreppet sökande

är det visserligen riktigt, som påpekats i ett remissyttrande, att det åsyftade

resultatet delvis kan nås även utan denna begreppsbestämning med tillämpning

av tredje stycket sista punkten. Bestämmelsen är emellertid inte tilllämplig

beträffande skyldigheten att förskjuta ersättning enligt andra styc
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ket. Den av kommttén förordade metoden synes även ge bättre ledning för

tillämpningen när förrättning inställs i vanliga fall.

Till innehållet i de av kommittén föreslagna bestämmelserna i tredje stycket

om fördelningen av förrättningskostnaderna kan jag också ansluta mig.

Med hänsyn till de många skiftande fall som kan uppkomma anser jag i

likhet med kommittén att undantagsregeln i sista punkten är lämplig. Det

synes inte kunna undvikas att den blir tämligen allmänt hållen. En begränsning

till fall av vårdslöshet skulle bli alltför snäv. I vilken utsträckning

bestämmelsen skall tillämpas i övrigt torde få överlämnas åt praxis.

19 §.

Paragrafen innehåller vissa ytterligare detalj bestämmelser om förrättningsförf

arandet.

Kommittén. Utöver de i det föregående upptagna reglerna om förrättningen

fordras enligt kommittén ytterligare bestämmelser i åtskilliga ämnen. Vissa

av dessa kan regleras i administrativ ordning, medan andra torde böra

intas i själva lagen. Till de sistnämnda hör bl. a. frågor om edgång, jäv,

kallelser och kungörelse till förrättningssammanträde, protokoll, anlitande

av särskilda sakkunniga, rätt att beträda mark som berörs av förrättningen

och meddelande av beslut. Nämnda frågor har i viss närbesläktad lagstiftning

—. t. ex. j orddelningslagstiftningen och lagen om enskilda vägar —

blivit föremål för tämligen utförlig reglering. Kommittén har undersökt

möjligheterna att utnyttja dessa regler i förevarande sammanhang. Bestämmelserna

är visserligen i stor utsträckning föråldrade och i behov av översyn

men kan likväl utan större olägenheter komma till användning vid

förrättningar enligt förslaget, åtminstone till dess en översyn skett.

Kommittén förordar en hänvisning till ifrågavarande bestämmelser i

1926 års jorddelningslag, till vilken 1917 års lag om fastighetsbildning i

stad i allt väsentligt ansluter. En sådan hänvisning upptas i första stycket

av paragrafen. Den omfattar 2 kap. 2 § första stycket samt 4, 8, 9 och 11 §§,

3 kap. 1 §, 2 § första stycket och andra stycket första punkten, 3 och 4 §§,

6 § första stycket samt 8, 9 och 13 §§, 16 kap. 2 § och slutligen 18 kap. 3 §

jorddelningslagen.

Av hänvisningen till 2 kap. 2 § första stycket jorddelningslagen följer,

att förrättningsmannen äger anlita biträde av sakkunnig. Tillkallande av

sådan torde i allmänhet påyrkas av sakägare men är inte beroende därav

utan kan ske även på förrättningsmannens eget initiativ. Bestämmelsen innebär

att det är förrättningsmannen som utser sakkunnig. Häri skiljer sig

förslaget från lagen om enskilda vägar, enligt vilken förordnande av sakkunnig

meddelas av länsstyrelsen efter framställning av förrättningsman
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

nen. Kommittén menar, att någon risk för att förrättningsmannen skall

anlita sakkunniga utan att skäl därtill föreligger knappast finns. Enligt

kommittén finns inte heller anledning att låta hänvisningen omfatta jorddelningslagens

bestämmelser om att tillkallande av sakkunnig skall ske på

sammanträde och att fråga om sådant förordnande skall underställas lantmäteristyrelsens

prövning, när sakägare är missnöjd med beslutet. Enligt

kommittéförslaget kan sakägare däremot vid ägodelningsrätten föra särskild

talan mot beslut om tillkallande av sakkunnig (20 §).

Bestämmelserna i 2 kap. 4 och 9 §§ samt 3 kap. 8 och 9 §§ jorddelningslagen

behandlar jäv mot förrättningsman och sakkunnig samt förfarandet

i jävsfrågor. I 2 kap. 8 § samma lag finns regler om ed av god man.

Enligt 2 kap. It § jorddelningslagen äger förrättningsmän, sakkunniga

och hantlangningsmanskap beträda den mark som berörs av förrättningen

och där göra vissa markeringar. Till denna bestämmelse fogar kommittén

i andra stycket av förevarande paragraf en tilläggsbestämmelse, enligt vilken

befogenheterna utsträcks till att avse rätt att vinna tillträde till byggnader

som berörs av förrättningen.

Enligt hänvisningen till 3 kap. 1—3 §§ jorddelningslagen med vissa undantag

skall utfärdas kungörelse och kallelser till det första förrättningssammanträdet.

Med hänsyn till att byggnadsnämnden bortsett från initiativrätten

avses göra sitt inflytande gällande genom prövning av förrättningsmannens

förslag enligt 15 § omfattar hänvisningen inte jorddelningslagens

föreskrift i 2 § andra stycket andra punkten, att byggnadsnämnden

skall underrättas om tid och ställe för första sammanträdet. Som kommittén

har framhållit i anslutning till 8 §, kan det likväl ofta och särskilt när

nämnden tagit initiativet till förrättningen vara lämpligt att förrättningsmannen

samråder med nämnden och även att denna under hand får uppgift

om förrättningssammanträde, så att representant för nämnden kan få

tillfälle att framföra sina synpunkter.

I 3 kap. 4 § jorddelningslagen behandlas verkan av förrättningsmans

eller sakägares utevaro. Om samtliga sakägare infinner sig, kan förrättningen

äga rum trots brist i kungörelse- och kallelseförfarandet. Vid sakägares

utevaro är frågan om förrättningens genomförande däremot beroende

av att kungörande har skett i laga ordning. Att vederbörliga kallelser

utsänts är däremot i princip inte erforderligt. Bestämmelsen i 3 kap. 4 §

andra stycket jorddelningslagen om kallelse till nytt sammanträde avser

egentligen endast det fall då lantmätaren har uteblivit men bör enligt kommittén

kunna erhålla motsvarande tillämpning annars när förrättning

måste uppskjutas till nytt sammanträde (jfr 3 kap. 11 § andra stycket).

I 3 kap. 6 § första stycket jorddelningslagen meddelas bestämmelser om

protokoll vid förrättningen.

Har fastighet övergått till ny ägare under förrättningens gång, skall enligt

hänvisningen till 3 kap. 13 § jorddelningslagen den nya ägaren prin
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

cipiellt vara bunden av den tidigare ägarens ståndpunktstaganden i samma

mån som denne själv varit bunden.

Av återstående bestämmelser i jorddelningslagen, till vilka förevarande

paragraf hänvisar, innehåller 16 kap. 2 § vissa föreskrifter om utlämnande

av förrättningshandlingarna efter förrättningens avslutande och 18 kap.

3 § vissa bestämmelser om beslut när förrättnmgsmännen stannar i olika

meningar och om underrättelse angående fullföljd mot vissa beslut. Kommittén

påpekar, att en tillämpning av 18 kap. 3 § andra stycket på nu

ifrågavarande förrättningar leder till att förrättningsmannen skall underrätta

sakägarna om vad som skall iakttas för fullföljd av talan, när någon

är missnöjd med beslut mot vilket talan skall föras särskilt. Detta gäller

oavsett om beslutet meddelats vid sammanträde eller inte. Vidare framhåller

kommittén vikten av att förrättningsmannen i erforderlig utsträckning

anger skälen till sina beslut.

Någon motsvarighet till det i 18 kap. 3 § omnämnda underställningsinstitutet

bör enligt kommittén av flera skäl inte upptas i förslaget. Det

ankommer följaktligen i princip på förrättningsmannen att, när det finnes

påkallat, själv ta ställning till alla sådana frågor som är av betydelse för

det aktuella bedömandet, oavsett om frågan är sådan att den annars vanligen

tillhör domstols eller förvaltningsmyndighets kompetensområde.

Hänvisning görs inte till 16 kap. 1 § jorddelningslagen, som innehåller

vissa bestämmelser om förrättningens avslutande och underrättelse om vad

som skall iakttas för fullföljd av talan. Kommittén föreslår i stället i tredje

stycket av förevarande paragraf vissa bestämmelser, som åsyftar att på

motsvarande sätt bereda möjlighet för den som är missnöjd med anläggningsbeslut

eller beslut om förrättningens inställande, att iaktta föreskriven

besvärstid och för fullföljd annars föreskrivna villkor. Sådana beslut som

nu nämnts skall sålunda meddelas på sammanträde eller på dag, som har

angivits vid sammanträde eller om vilken sakägarna har underrättats

skriftligen eller i annan, vid sammanträde beslutad ordning. Vidare skall

beslutet innehålla underrättelse om vad som sikall iakttas för fullföljd av

talan. — Förslaget innehåller inte någon regel om skyldighet för förrättningsmannen

att underrätta även byggnadsnämnden om beslutet. Bestämmelse

därom bör meddelas i administrativ ordning.

Remissyttrandena. Mot den föreslagna hänvisningen till vissa bestämmelser

i jorddelningslagen gör överlantmätaren i Västernorrlands län den allmänna

anmärkningen att dessa bestämmelser i stor utsträckning är föråldrade

och i behov av översyn.

Lagberedningen gör invändning mot att det skall ankomma pa förrättningsmannen

alt utse sakkunnig. Beredningen erinrar om att det enligt

22 § första stycket lagen om enskilda vägar är länsstyrelsen som på

begäran av förrättningsmannen och efter prövning av åtgärdens behövlig
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

het förordnar sakkunnig, och menar att det är naturligt att tillämpa samma

ordning här. Beredningen hänvisar även till 10 kap. 3 § andra stycket

och 46 § vattenlagen.

I anslutning till reglerna om jäv ifrågasätter överlantmätaren i Kopparbergs

lån. om byggnadsnämnd bör få föreslå stadsingenjör so-m förrätlningsman

i de säkerligen mycket talrika fall då staden i egenskap av markägare

eller på annan grund är sakägare vid förrättningen.

Beträffande kallelse till förrättning anser länsstyrelsen i Västernorrlands

län och stadsfullmäktige i Sundsvall, att hänvisning bör göras till bestämmelserna

om avstyckning i stället för bestämmelserna om laga skifte.

Även enligt lantmäteristyrelsen kan de i 19 kap. 7 § jorddelningslagen

givna reglerna tas till mönster. Därigenom skulle vinnas möjlighet att inom

städerna tillämpa el t kallelseförfarande, som överensstämmer med det vid

fastighetsbildningsförrättningar i allmänhet tillämpade. En liknande ståndpunkt

intar Svenska kommunaltekniska föreningen. Överlantmätaren i

Norrbottens län anser det helt allmänt inte tilltalande att på ett nytt viktigt

rättsområde ens som provisorium införa jorddelningslagens föråldrade

och klart otillräckliga regler för utlysande av förrättning. Han anser det

lämpligare att nu utforma tidsenliga bestämmelser, som senare kan ersättas

med hänvisning till den väntade nya fastighetsbildningslagen.

I fråga om hänvisningen till 18 kap. 3 § jorddelningslagen anmärker

lagberedningen, att enligt nämnda lag beslut regelmässigt torde meddelas

vid sammanträde med sakägarna och att det därför kan presumeras,

att sakägarna får kännedom om beslutet, men att enligt 12 § första stycket

i förslaget sådan handläggning som endast avser meddelande av beslut får

företas utan sammanträde. Eftersom besvärstiden skall räknas från beslutets

dag, bör enligt beredningen till undvikande av rättsförlust gälla, att

sakägarna antingen vid sammanträde eller i annan ordning underrättas om

att beslut kommer att meddelas, dagen därför och platsen där beslutet hålls

tillgängligt. Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län är inne på en liknande

tankegång och anser att den i 18 kap. 3 g jorddelningslagen föreskrivna

skyldigheten för förrättningsmannen att tillkännage vad den med

beslutet missnöjde har att iaktta för fullföljd av talan får till följd, att

beslut om tillkallande av sakkunnig liksom annat beslut, som kan klandras

inom viss tid från den dag beslutet meddelades, bör meddelas vid sammanträde

med sakägarna.

Lagberedningen förmodar, att kommittén vid urvalet av de lagrum i jorddelningslagen

som skall vinna tillämpning även beaktat sitt kommande förslag

till ny lagstiftning på fastighetsbildningens område. Med utgångspunkt

från nu gällande bestämmelser kunde enligt beredningens mening annars

ifrågasättas, om inte även andra lagrum med fördel hade kunnat tas med

Som exempel nämner beredningen 3 kap. 7 § jorddelningslagen (jfr 30 §

lagen om enskilda vägar).

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Departementschefen. De bestämmelser angående förrättningsförfarandet

som kommittéförslaget i denna paragraf hänvisar till är otvivelaktigt föråldrade

och torde inte alltid leda till de lämpligaste lösningarna i förevarande

sammanhang. För att få den bästa ordningen skulle krävas tämligen

omfattande kompletteringar av förslaget. Med hänsyn till den förestående

reformen av fastighetsbildningslagstiftningen torde dock en sådan komplettering

inte böra ske nu. De smärre olägenheter förslaget kan komma att

medföra under en övergångstid synes böra godtas med hänsyn till de

avsevärda fördelar från lagteknisk synpunkt som förslaget erbjuder. Efter

genomförandet av en ny fastighetsbildningslagstiftning kan ny hänvisning

utan större svårighet göras till denna. Jag biträder alltså kommitténs förslag

angående bl. a. sakkunnig och kallelse till förrättningen.

På en punkt vill jag dock förorda en ändring i kommittéförslaget. Den i

18 kap. 3 § andra stycket jorddelningslagen meddelade bestämmelsen om

fullföljdshänvisning i samband med att sådant beslut meddelas mot vilket

talan skall föras särskilt torde som lagberedningen har anmärkt utgå från

att beslutet meddelas vid sammanträde. Eftersom beslut enligt förevarande

förslag kan komma att meddelas även i annan ordning än vid sammanträde,

bör sakägarna för att kunna iaktta fullfölj dsföreskrifterna få underrättelse

om att beslut kommer att meddelas, tiden för beslutet och platsen där det

hålls tillgängligt. Jag förordar i detta syfte en jämkning i första stycket och

en komplettering av tredje stycket. Enligt vad jag anfört under 16 § bör

bestämmelserna vidare omfatta beslut, som meddelas i samband med anläggningsbeslut

eller beslut om förrättnings inställande.

Någon anledning att i förslaget ta upp motsvarigheter till de ytterligare

föreskrifter jorddelningslagen innehåller om förfarandet finns inte enligt

min mening. Vissa ytterligare regler torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

20 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om besvär mot förrättningsmannens

beslut.

Kommittén. Med hänsyn till de utpräglat privaträttsliga frågor som förrättningsmannen

har att avgöra är det enligt kommittén naturligt att hans

beslut får överklagas på judiciell väg och inte i administrativ ordning. Mest

ändamålsenligt anser kommittén vara att utnyttja den instansordning som

gäller för överklagande av förrättningar enligt fastighetsbildningslagstiftningen

och 2 kap. lagen om enskilda vägar, alltså ägodelningsrätt, hovrätt

och högsta domstolen. Denna ordning är enligt kommittén att föredra även

framför möjligheten att låta prövningen ankomma på expropriationsdomstol.

Denna är inte någon besvärsinstans, och dess anlitande i förevarande

sammanhang skulle förutsätta en tämligen vidlyftig reglering av förfarandet.

Kommittén erinrar vidare om att det ingår i kommitténs huvudupp
-

s. 218 Kontrollera mot PDF

218 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

drag att företa en översyn av det judiciella förfarandet vid fastighetsbildning

och att de reformer som därvid kommer att föreslås naturligen bör

paverka ä\en lösningen av motsvarande frågor vid bildande av gemensamhetsanläggningar.

Förevarande förslag kan emellertid inte anstå i väntan

på nya regler om fastighetsbildning.

I paragrafens första stycke fastslås, att talan mot beslut som har meddelats

av förrättningsman förs genom besvär hos ägodelningsrätt. Behörig är

ägodelningsrätten i den domkrets där de fastigheter som saken angår är

belägna. En komplikation uppkommer, när fastigheterna är belägna inom

två eller flera domkretsar. Efter övervägande av olika lösningar anser kommittén

sig inte kunna förorda något alternativ, som innebär att behörighetsfrågan

skulle kunna besvaras enbart genom lagens regler. Kommittén

tänker därvid särskilt pa sådana situationer då förrättningsmannen

hai funnit anläggning inte kunna komma till stånd och kretsen av de fastigheter

som skulle kunna anslutas inte är fastställd. Det synes kommittén

mera ändamålsenligt att låta förrättningsmannen bestämma och i fullfölj dshänvisningen

ange vilken ägodelningsrätt som skall ta upp besvären till

prövning. Att i lagtexten ge närmare anvisningar härom är enligt kommittén

knappast erforderligt i vidare mån än att valet bör begränsas till någon

av de domkretsar där fastighet, som berörs av saken, är belägen.

Kommittén anser det böra eftersträvas ett enhetligt besvärsförfarande

för alla frågor som kan bli föremål för överklagande. Principen bör enligt

kommittén gälla även i förhållandet mellan förrättningsbeslut, som meddelats

vid skilda tidpunkter. Den anvisade ordningen kommer i förslaget

till uttryck genom att rättsmedlet alltid är besvär och genom att utgångspunkten

för besvärstiden enligt huvudregeln är enhetlig. Den hänför sig

till meddelandet av det slutliga beslut varigenom förrättningsmannen skiljer

förrättningen från sig.

Denna princip kan emellertid inte upprätthållas utan undantag. Har invändning

om jäv mot förrättningsman ogillats, skall denne likväl fortfara

med sin befattning till dess annorlunda förordnas (19 § i förslaget, jämföid

med 3 kap. 9 § andra stycket jorddelningslagen). Med hänsyn därtill

är det av största vikt att den som är missnöjd med avgörandet så snabbt

som möjligt får jävsfrågan prövad vid domstol. Han bör därför äga rätt

att föra talan mot förrättningsmannens beslut utan att avvakta förrättningens

slutförande. Särskild talan torde också böra få föras mot beslut om

tillkallande av sakkunnig. Eftersom därigenom regelmässigt uppkommer

en kostnad, skulle annars den som anser sakkunnigutredningen onödig

över huvud inte kunna få rättelse till stånd. Att så kan ske är enligt kommittén

av vikt inte minst med hänsyn till att behovet av sakkunniga enligt

förslaget synes kunna bli större än i andra liknande sammanhang. Särskild

talan anser kommittén vara så mycket mera motiverad i detta fall

som förslaget föreskriver sådan talan även mot beslut i fråga om förskju
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

tande av ersättning till den sakkunnige. En överprövning fristående från det

slutliga avgörandet anser kommittén påkallad också när det gäller förskjutande

av ersättning till förrättningsman. Det är därvid utan betydelse, om

beslutet innebär att förskott skall utgå eller inte. Att talan i de nu uppräknade

undantagsfallen skall föras fristående utmärks i förslaget genom att

fullföljdstiden räknas från dagen för beslutets meddelande.

Besvärstidens längd föreslås utgöra trettio dagar. Detta gäller såväl vid

särskild talan som när tiden skall räknas från förrättningens slutförande.

Förrättningen är enligt kommittén att anse som slutförd i och med att anläggningsbeslut

eller beslut om förrättningens inställande meddelas.

Frågan vem som äger anföra besvär är frånsett en bestämmelse i andra

stycket om byggnadsnämndens klagorätt ej uttryckligen reglerad i förslaget.

Allmänna grundsatser om saklegitimation blir därför att tillämpa.

I paragrafens andra stycke föreslås en bestämmelse om att byggnadsnämnden

får föra talan mot anläggningsbeslut under åberopande av att det

strider mot avgörande i fråga som avses i 15 §. Utom i detta materiella hänseende

är en besvärsrätt för nämnden enligt kommittén motiverad av att

kommunen kan komma att åläggas skyldighet att utge kostnader för inställd

förrättning som påkallats av nämnden. Med hänsyn härtill föreskrivs

i samma stycke därjämte, att byggnadsnämnden får överklaga beslut om

åläggande av detta slag.

I fråga om förfarandet vid ägodelningsrätten och talan mot dess beslut

skall enligt tredje stycket i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat

angående klagan över avslutat laga skifte. Detta innebär att vissa regler

i 21 kap. jorddelningslagen blir tillämpliga. Vidare kommer på grund avhänvisning

i 21 kap. 1 § tredje stycket nämnda lag rättegångsbalkens bestämmelser

i vissa delar att tillämpas. Angående beslut om ogillande avjäv

mot förrättningsmannen påkallas en särreglering för att främja eu

snabb prövning och för att i överensstämmelse med vad som annars är vedertaget

förbjuda vidare klagan över besvärsinstansens avgörande. Förslaget

tar därför upp en hänvisning till 21 kap. 29 § andra stycket och 50 § jorddelningslagen.

Kommittén anser det också av starka praktiska skäl befogat

alt avskära klagorätten beträffande ägodelningsrättens beslut i dit

fullföljd fråga angående tillkallande av sakkunnig. Eu sådan begränsning,

som har motsvarighet i t. ex. 22 § första stycket lagen om enskilda vägar,

är oberoende av om förrättningsmannen beslutat tillkalla sakkunnig och

talan alltså fullföljts särskilt eller om cn begäran angående sakkunnig avslagits

och talan förts i samband med besvär mot det slutliga förrättningsavgörandet.

Remissyttrandena. Svea honrätt ställer sig tveksam till förslaget om ä g odelningsrätt

som bcsvärsinstans. Enligt hovrätten är f. n. expropriationsdomstolarna

genom förhandenvaron av expropriationstekniker mest

s. 220 Kontrollera mot PDF

220 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

lämpade att pröva frågor på den föreslagna lagstiftningens område. Eftersom

dessa i stor utsträckning kan antas bli av teknisk karaktär, är det

en lördel att teknisk sakkunskap ingår i domstolen. För mål som det här

blir fråga om skulle efter ändring av 16 § expropriationslagen särskilda

expropriationstekniker med erforderlig sakkunskap kunna utses. Expropriationsdomstolarna

är enligt hovrätten i synnerhet lämpade att pröva frågor

om ersättning för upplåtet utrymme. I anslutning till kommitténs erinran

om sitt uppdrag att företa en översyn av det judiciella förfarandet vid

fastighetsbildning nämner hovrätten domstolskommitténs arbete, som får

betydelse även för ägodelningsrätterna och expropriationsdomstolarna. Pågående

utredningsarbete kan enligt hovrätten tänkas medföra, att förutsättningarna

för bedömning av frågan, vilka domstolar som bör pröva besvär

över förrättning enligt kommitténs förslag, blir väsentligt ändrade.

Med hänsyn därtill vill hovrätten inte motsätta sig, alt prövningen under

en övergångstid får ankomma på ägodelningsrätterna.

Överlantmätaren i Östergötlands län menar, att ägodelningsrätterna i regel

saknar större erfarenhet av saväl bebyggelseplanering som frågor rörande

gemensamhetsanläggningars tekniska utförande, och anser det önskvärt

att överprövningen kan förläggas till expropriationsdomstolen. I så fall

bör kretsen av expropriationstekniker utökas med personer, som besitter

god erfarenhet i bebyggelseplanering och gemensamhetsanläggningars tekniska

utförande.

I fråga om besvärsforum när berörda fastigheter ligger inom flera

domkretsar tramhåller lagberedningen, att förrättningsmannens val av

ägodelningsrätt självfallet måste grundas på ett objektivt övervägande av

anknytningsmomenten till de domstolar som kan komma i fråga. Det hade

enligt beredningen varit önskvärt, att motiven innehållit någon ledning för

denna prövning.

Lagberedningen anser vidare, att bestämningen av klagotiden i

dagar är föråldrad, och töreslår, att tiden efter mönster av rättegångsbalken

anges i veckor, lämpligen fyra veckor. Beredningen delar kommitténs

uppfattning, att särskild talan mot beslut under förrättningen inte

bör vara medgiven i andra fall än kommittén har föreslagit, men anser all

regeln bör komma till klart uttryck i lagtexten.

Beträffande kretsen av dem som skall äga fullföljdsrätt anser

lagberedningen, som förut nämnts, att talerätt kan böra tillerkännas innehavare

av begränsade sakrätter och att problemkomplexet bör övervägas

närmare. Även bankinspektionen, Sveriges allmänna hypoteksbank och

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser inteckningshavare böra få

rätt att föra talan mot förrättningsmannens avgörande.

Svea hovrätt påpekar, att genom hänvisning till jorddelningslagens bestämmelser

bl. a. allmänna bestämmelser om ersättning för rättegångskostnad

blir tillämpliga i rättegången. Hovrätten ifrågasätter, om inte ägare till

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

fastighet, från vilken utrymme upplåtits, liksom också innehavare av nyttjanderätt

eller annan särskild rätt till fastigheten bör — efter mönster från

expropriationslagstiftningen — oavsett utgången som huvudregel erhålla

ersättning för sina kostnader i anledning av upplåtelsen. Av samma mening

är hovrätten över Skåne och Blekinge och lagberedningen.

Departementschefen. Kommitténs förslag, att besvär över förrättningsmannens

beslut skall anföras hos ägodelningsrätten bär godtagits av flertalet

remissinstanser. Även för egen del kan jag ansluta mig till detta förslag.

Resultatet av pågående reformarbete inom fastighetsbildnings- och expropriationslagstiftningen

kan dock komma att kräva ett förnyat bedömande av

denna fråga.

När berörda fastigheter ligger inom skilda domkretsar, skall förrättningsmannen

enligt förslaget ange i fullfölj dshänvisningen vilken domstol

som är behörig. Självfallet bör som lagberedningen framhållit detta val

grundas på ett bedömande av vilka anknytningsmoment som väger tyngst.

Att ge närmare föreskrifter för bedömningen synes vanskligt. I allmänhet

bör valet falla på den ägodelningsrätt inom vars domkrets största delen

av den berörda marken är belägen. En bedömning efter denna grund bereder

dock svårigheter i vissa fall och särskilt när förrättningen inställs utan

att fastighetsunderlaget för det sökta företaget har blivit närmare bestämt.

Förrättningsmannen bör därför inte vara alltför bunden av formella regler.

I likhet med kommittén anser jag att besvär stiden bör liksom i jorddelningslagen

bestämmas till 30 dagar. Att särskild talan får föras endast mot

vissa beslut torde med tillräcklig tydlighet framgå av den föreslagna lagtexten.

I överensstämmelse med vad som allmänt gäller i förrättningssammanhang

tillkommer rätt att föra talan mot förrättningsmannens beslut sakägarna

vid förrättningen men inga andra. Någon anledning att här förorda

en annan lösning synes inte föreligga. En utsträckning av fullfölj dsrätten

till innehavare av fordringsinteckningar och liknande rättigheter skulle

för övrigt stöta på stora praktiska problem med hänsyn till svårigheterna

att kunna nå alla dessa rättighctshavare med underrättelse om meddelade

beslut. För andra än sakägare återstår i vissa fall möjligheten till domvillobesvär.

Jag biträder också den av kommittén föreslagna bestämmelsen i andra

stycket om besvärsrätt för byggnadsnämnden, vilken bestämmelse även har

godtagits under remissbehandlingen.

Vad slutligen angår frågan om ersättning för kostnader i målet vid ägodelningsrätten

och i överinstanserna innebär kommittéförslaget, att sakägare

får sådan ersättning enligt allmänna regler om rättegångskostnad.

Någon skillnad görs inte mellan å ena sidan ägaren och innehavare av

begränsade rättigheter till fastighet, som blir föremål för upplåtelse av ut
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

rymnie, och å andra sidan övriga sakägare. I sistnämnda hänseende råder

överensstämmelse med den ståndpunkt jag har tagit till regleringen i 18 §

om kostnader med anledning av förrättningen.

I övrigt biträder jag liksom remissinstanserna kommittéförslaget i denna

del. Vissa smärre redaktionella jämkningar har företagits.

Samfällighet

Departementschefen. Kommitténs förslag innehåller efter de nu behandlade

bestämmelserna angående de grundläggande materiella reglerna och

lörrättningsförfarandet ett avsnitt av associationsrättsligt innehåll. Detta är

i kommitténs förslag upptaget i 22—34 §§ under rubriken Om samfällighet.

Som framgår av den allmänna motiveringen anser jag den föreslagna lagstiftningen

böra innehålla bestämmelser om endast en förvaltningsform för

gemensamhetsanläggningar, nämligen samfällighetsbildning. De av kommittén

föreslagna bestämmelserna i 21 § om huvudmannaförvaltning utgår därför

i departementsförslaget. Till följd härav blir paragrafnumreringen i det

löljande till och med 31 § förskjuten ett steg i förhållande till numreringen

i kommittéförslaget. Därefter återvinns parallellitet med kommittéförslaget

trån och med 33 § genom att en ny paragraf har införts i departementsförslaget

närmast efter 31 §. Den sista paragrafen i kommitténs förslag, 44 §,

har också bestämmelser om huvudmannaförvaltning och saknar därför motsvarighet

i departementsförslaget.

Som jag också har antört i den allmänna motiveringen sammanfaller de

ändamål gemensamhetsanläggningar enligt förevarande lagförslag är avsedda

att tjäna väsentligen med de ändamål som skall kunna tillgodoses med

det av lagberedningen föreslagna institutet samfällighetsrätt. I båda fallen

förutsätts, att samfälligheter med egen rättssubjektivitet kan uppkomma.

Det synes lämpligt att den associationsrättsliga regleringen är så långt

möjligt densamma i båda fallen. Den av kommittén föreslagna regleringen

överensstämmer också väsentligen med motsvarande bestämmelser i lagberedningens

förslag till jordabalk (SOU 1960: 24 och 25). I sistnämnda förslag

år dessa bestämmelser intagna i 22 kap. 3 § och 13—32 §§. De är oförändrade

i jordabalksutredningens reviderade förslag till jordabalk (SOU

1963: 55), där de finns i motsvarande paragrafer i 19 kap. Under remissbehandlingen

av jordabalksförslaget har dessa bestämmelser lämnats utan

erinran. Jag har sökt att i löreliggande departementsförslag ge de associationsrättsliga

bestämmelserna sådant innehåll att de kan passa även samfälligheter

enligt jordabalksförslaget. Huruvida de slutligen skall ha sin plats

i förevarande lag eller i jordabalken eller i båda torde få avgöras vid den

kommande behandlingen av förslaget till jordabalk. När jag i det följande

hänvisar till jordabalksförslaget avser jag lagberedningens förslag.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

21 §.

Paragrafen, som motsvarar 22 § i kommitténs förslag och 22 kap. 3 § i

jordabalksförslaget, innehåller den grundläggande regeln, att de fastigheter

för vilka anläggning skall vara inrättad utgör en samfällighet och att varje

fastighets delaktighet i samfälligheten är förenad med äganderätten till fastigheten.

Till dessa regler fogas en bestämmelse att anläggningen hör till

fastigheterna.

Kommittén. För uppkomst av en samfällighet fordras enligt kommitténs

förslag endast, att beslut om anläggningens inrättande har vunnit laga kraft

eller i övrigt kan verkställas samt att avtal om huvudmannaförvaltning inte

fastställts. Att de fastigheter som anslutits till anläggningen tillhör skilda

ägare är inte nödvändigt. Paragrafens första stycke fastslår att, om inte

annat följer av 21 § i kommitténs förslag, de fastigheter för vilka anläggning

skall vara inrättad utgör en samfällighet för anläggningens utförande,

underhåll och drift samt för ombesörjande av företagets angelägenheter i

övrigt. Bestämmelsens innehåll överensstämmer i det väsentliga med motsvarande

bestämmelser om tvångssamfälligheter enligt annan lagstiftning.

Att samfällighetens uppgift i förslaget anges vara anläggningens utförande,

underhåll och drift samt ombesörjande av företagets angelägenheter i

övrigt innebär enligt kommittén, att samfällighetens verksamhet skall begränsas

till det ändamål anläggningen har att tillgodose. Utan uttrycklig

föreskrift gäller således, att samfälligheten inte äger utöva verksamhet som

går utöver det för anläggningen uppställda syftet.

Enligt paragrafens andra stycke är varje fastighets delaktighet i samfälligheten

förenad med äganderätten till fastigheten och får inte överlåtas

för sig. I sakens natur ligger, att det inte heller är möjligt att vid överlåtelse

av fastigheten undanta delaktigheten från den nya ägarens förvärv.

Härigenom ges uttryck åt gemenskapens sakrättsliga konstruktion.

Att delaktighet i samfälligheten är förenad med äganderätten till varje

ansluten fastighet får betydelse även för själva anläggningens ställning i

sakrättsligt hänseende. Eftersom den rätt till utrymme för anläggningen

som upplåts enligt 3 § i förslaget är av servitutskaraktär, blir allmänna

regler om servitutsinstitutet att tillämpa i den mån inte avvikande bestämmelser

uppställts. Enligt dessa allmänna regler anses också utan särskild

lagföreskrift gälla, att byggnader och andra anläggningar som uppförts på

den tjänande fastigheten för tillgodogörande av en servitutsrätt är alt anse

såsom hörande till den härskande fastigheten, om de tillhör dennas ägare.

Med hänsyn därtill utgör en med kommitléförslaget avsedd anläggning,

som ju tillhör de anslutna fastigheternas ägare gemensamt, tillbehör till

samtliga dessa fastigheter. Om anläggningen är inrymd i enbart någon av

dessa eller i utomstående fastighet saknar betydelse i detta sammanhang.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Remissyttrandena. Att samfällighet inte får utöva verksamhet, som går

utöver syftet med anläggningen, bör enligt lagberedningens mening utsägas

i lagtexten liksom skett i 50 § första stycket sista punkten lagen om enskilda

vägar.

Länsstyrelsen, överlantmätaren och länsarkitekten i Västernorrlands län,

fritidsutredningen och Svenska teknologföreningen anser det böra klart utsägas,

att två eller flera anläggningar kan utföras och förvaltas av en och

samma samfällighet. Enligt överlantmätarens mening bör för detta krävas

endast, att det är fråga om anläggningar som är knutna till samma eller i

stort sett samma fastighetsgrupp. Sveriges lantmätareförening utgår från

att förslaget inte hindrar en fri kombination av olika anläggningar för en

grupp av fastigheter.

Lantmäteristyrelsen anser det böra övervägas, om inte förvaltningen av

en gemensamhetsanläggning för flera olika ändamål skall kunna ske inom

ramen för en och samma samfällighet, även om de i samfälligheten ingående

fastigheternas andelstal i de skilda nyttigheterna skulle vara olika.

Styrelsen anser erfarenheterna från tillämpningen av lagen om enskilda

vägar tala för att en sådan anordning kan fungera väl. I samma riktning

uttalar sig Svea hovrätt och lagberedningen.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är det från allmän och praktisk

synpunkt önskvärt, att såväl nu förekommande som föreslagna former av

samverkan mellan fastigheter i största möjliga utsträckning kan samordnas

på sådant sätt att endast ett gemensamt organ inom varje område är erforderligt.

Länsstyrelsen förklarar sig dock vara väl medveten om att det

omfattande reformarbete som detta skulle medföra kräver lång tid och att

det skulle avsevärt försena förslagets genomförande.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge hör bestämmelsen i andra stycket

inte till förvaltningsformerna utan är av grundläggande betydelse för

det ämne lagen avser att reglera och bör därför flyttas fram till lagens inledning.

Svea hovrätt, lagberedningen och Sveriges fastighetsägareförbund anser

det erforderligt med en uttrycklig bestämmelse om att anläggning utgör

tillbehör till samtliga anslutna fastigheter, även om den är inrymd i enbart

någon av dessa eller i utomstående fastighet.

Lagberedningen framhåller vidare, att kommittén endast i ringa mån

uppmärksammat exekutionsrättsliga frågor och inte gått in på konkursrättsliga

aspekter, frånsett förmånsrätt. Beredningen pekar på flera frågor

som den finner outredda i sammanhanget och som här tas upp i det följande

vid behandlingen av 22 §.

Departementschefen. Av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen

framgår, att jag stannat för samfällighetsbildning som enda form för ge
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

mensamhetsanläggnings förvaltning. Jag biträder den av kommittén föreslagna

grundregeln härom i paragrafens första stycke. Bestämmelsen motsvarar

bl. a. 50 § första stycket lagen om enskilda vägar. Med hänsyn till att

det av kommittén föreslagna alternativet huvudmannaförvaltning utgår,

krävs en mindre jämkning i den av kommittén föreslagna lydelsen. Eftersom

samfällighetens syfte anges vara anläggningens utförande, underhåll

och drift samt ombesörjande av övriga angelägenheter som rör anläggningen,

torde det av lagtexten framgå, att samfälligheten inte äger utöva verksamhet

som faller utanför detta syfte. Något behov av särskild föreskrift härom

torde därför inte föreligga.

I anslutning till 8 § har jag anfört, att en och samma förrättning kan

avse endast en anläggning. På samma sätt bör enligt min mening en och

samma samfällighet avse endast en anläggning. Svårigheterna att åstadkomma

en samordning här synes inte vara mindre än när det gäller samordning

på förrättningsstadiet. En samordning här skulle nödvändiggöra

mera utbyggda och komplicerade regler än som annars är påkallat och som

förekommer i liknande sammanhang, t. ex. i lagen om enskilda vägar. Kommitténs

förslag har också godtagits av flertalet remissinstanser. Även utan

särskilda regler kan en långtgående samordning ske i praktiken genom att

samma personer utses till styrelse i de olika samfälligheterna och sammanträden

hålls gemensamt. Vissa förvaltningsåtgärder torde också kunna vidtas

jämsides med varandra.

Enligt andra stycket i kommitténs förslag är varje fastighets delaktighet

i samfälligheten förenad med äganderätten till fastigheten och får inte

överlåtas för sig. Bestämmelsen är ett uttryck för gemenskapens sakrättsliga

karaktär. Med hänsyn till den betydelse bestämmelsen sålunda har

finns väl vissa skäl för att som förordas i ett remissyttrande flytta fram

bestämmelsen till den centrala regleringen i de inledande paragraferna.

Det är emellertid först sedan det har fastslagits, att ifrågavarande fastigheter

bildar en samfällighet, som det kan bli tal om varje särskild fastighets delaktighet

i samfälligheten. Bestämmelsen torde därför böra behålla sin

plats i förevarande paragraf.

Kommittén har med åberopande av allmänna regler om servitutsförhållanden

ansett anläggningen höra till de anslutna fastigheterna, oavsett om den

är inrymd i någon av dessa eller i utomstående fastighet. Enligt min mening

bör en uttrycklig bestämmelse införas härom, som täcker alla här uppkommande

fall. Jag förordar, att en sådan bestämmelse tas upp sist i paragrafen

med innehåll att anläggningen hör till fastigheterna.

Till vissa exekutionsrättsliga frågor som berörts av lagberedningen i dess

remissyttrande återkommer jag i det följande, främst vid behandlingen av

22 §.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1906. 1 samt. Nr lss

s. 226 Kontrollera mot PDF

226 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

22 §.

I denna paragraf, som motsvarar 23 § i kommittéförslaget och 22 kap. 13 §

i jordabalksförslaget, meddelas vissa grundläggande bestämmelser om samfällighetens

förvaltning.

Kommittén. Enligt förslaget skall de i samfälligheten ingående fastigheterna

representeras av sina ägare, vilka i överensstämmelse med en i hithörande

sammanhang gängse terminologi betecknas som delägare i samfälligheten.

Även om beslutanderätten således ytterst utövas av delägarna,

föreligger i övrigt olika möjligheter att organisera samfälligheten. Kommittén

tänker sig två former av samfällighetsbildning. Den ena och enklaste

formen är förvaltning enbart genom delägarna själva. Den andra innebär

samfällighetens utformning på sådant sätt som allmänt anses känneteckna

en juridisk person.

I första stycket första punkten fastslås det förstnämnda alternativet genom

bestämmelsen, att samfällighetens förvaltning kan ombesörjas av delägarna

så som de kan komma överens. Närmare regler om detta förvaltningsalternativ

är enligt kommittén inte erforderliga. Delägarna äger full

frihet att organisera verksamheten så som de finner lämpligast. Eftersom

någon prövning inte sker av uppgörelsens innehall, måste dess verkan bli

synnerligen begränsad framför allt av hänsyn till tredje man. På en ö\erenskommelse

mellan delägarna är enligt kommittén allmänna associationsrättsliga

grundsatser tillämpliga, sådana de har kommit till uttryck bl. a. i

bestämmelserna om enkla bolag. Att en grundläggande, uttrycklig eller

tyst överenskommelse — motsvarande bolagsavtal vid enkelt bolag - föreligger

är emellertid inte nödvändigt enligt kommitténs förslag. En utomstående,

som i egenskap av borgenär eller i övrigt företar rättshandling med

delägare, skyddas genom att den eller de som han ingår rättshandlingen

med ådrar sig personligt ansvar för dess verkningar.

Den nu nämnda organisationsformen är enligt vad kommittén anför i och

för sig möjlig att tillämpa i fråga om alla slags gemensamhetsföretag enligt

förslaget. Beträffande större anläggningar krävs emellertid en högre

grad av effektivitet än som är möjlig, när enighet fordras för varje åtgärd

som skall vara bindande för samfälligheten i dess helhet. Möjligheter måste

också finnas att komma fram till ett beslut, när meningsskiljaktighet uppkommer

mellan delägarna. Det förhållandet att samfälligheten i sin helhet

inte under alla omständigheter svarar för ingångna förbindelser är även

ägnat att minska tredje mans benägenhet att inlåta sig på mera omfattande

ekonomiska mellanhavanden med företaget. Det är därför enligt kommittén

erforderligt att vid sidan av den förvaltningsform som avses i första stycket

första punkten ge möjlighet att inrätta samfälligheter som är juridiska personer.

Som sådana anses bl. a. tvångssamfälligheter enligt vattenlagen och

lagen om enskilda vägar liksom även de i 22 kap. lagberedningens förslag

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

till jordabalk föreslagna samfälligheterna. Kommitténs förslag ansluter på

alla mera väsentliga punkter till bestämmelserna för dessa associationstyper.

Samfällighetens tillgångar är sålunda i alla de här aktuella fallen oåtkomliga

för de enskilda delägarna liksom för deras rättsinnehavare och

borgenärer. Förfoganden över egendomen kan ske endast för gemensam

räkning. Samfälligheten kan i stället ha egna borgenärer, och styrelsen

äger i princip behörighet att ingå förbindelser på samfällighetens vägnar

liksom att i övrigt företräda samfälligheten i förhållande till tredje man.

Endast samfälligheten är berättigad att av delägarna utkräva bidrag till

verksamheten, och bidragen skall alltså erläggas till samfälligheten och inte

direkt till tredje man.

I andra och tredje styckena av paragrafen samt i 24—34 §§ föreslår

kommittén sådana bestämmelser angående samfällighets organisation och

verksamhet som ger sammanslutningen ställning av självständigt rättssubjekt.

I fråga om rättskapacitetens inträde uppställer förslaget som första

förutsättning, att styrelse skall finnas. De övriga bestämmelserna ansluter

sig i första hand till detta villkor.

Enligt första stycket andra punkten skall två förutsättningar vara uppfyllda

för att styrelse skall finnas för samfällighet. Den ena är, alt de i

samfälligheten ingående fastigheterna inte är i samma ägares hand. Den

andra är, att någon delägare begärt att styrelse skall utses. Som framgår av

den allmänna motiveringen avvisar kommittén tanken på obligatorisk styrelse

i alla samfälligheter eller i samfälligheter med visst minsta antal delägare.

Varje delägare kan i stället genom att påkalla tillsättande av styrelse

upphäva samfällighetsförvaltning enligt första stycket första punkten.

Eftersom förvaltning av detta slag inte underkastas någon prövning med

hänsyn till tredje mans intresse, kan den enligt kommittén inte förlänas

verkan mot ny ägare till ansluten fastighet. På grund av nödvändigheten

att åstadkomma en lösning av uppkomna meningsskiljaktigheter, kan den

inte heller göras bindande för fastighetsägare, som själv biträtt anordningen.

Denne har alltså möjlighet att få ett beslut i en omtvistad fråga till

stånd genom att påkalla tillsättandet av styrelse. Hans blotta begäran därom

är tillräcklig. I fråga om mera omfattande samfälligheter torde det redan

frän början vara tydligt, att en organisation enligt första stycket första

punkten inte kan komma i fråga. Slutligen påpekar kommittén, att borgenär

är förhindrad att påverka samfällighetens organisation genom att få

styrelse utsedd. Han kan själv bedöma risken för insolvens hos delägare,

som han träder i förbindelse med. Borgenärens intresse torde därför bli

fullt tillgodosett genom hans möjlighet att träda tillbaka, om lian anser

risken alltför stor. Skulle borgenären i enlighet därmed avböja den tilltänkta

rättshandlingen, kan detta emellertid innefatta ett skäl för delägare

att begära styrelse.

I överensstämmelse med vanliga associationsrättsliga principer föreslås

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

i andra stycket, att styrelse skall utses av delägarna på stämma. Antalet styrelseledamöter

är inte angivet i förslaget utan stämman får avgöra det.

Har viss mandattid inte bestämts av delägarstämman, får uppdrag som styrelseledamot

anses gälla tills vidare. Även om ledamot utsetts för viss tid,

bör han med hänsyn till uppdragets karaktär inte ha något ovillkorligt

anspråk på att få sitta kvar under hela mandattiden. Förslaget innehåller

därför en föreskrift att styrelseledamot kan av delägarna skiljas från uppdraget,

även om den tid för vilken han har utsetts inte gått till ända.

Kommittén anser det vidare ofrånkomligt, att samfällighet av nu ifrågavarande

slag förses med en klargörande benämning. Föreskrifter om sådan

benämning eller firma meddelas i paragrafens tredje stycke. Enligt dessa

skall delägarna i samband med att styrelse utses första gången bestämma

den firma som verksamheten skall bedrivas under.

I fråga om firmans innehåll föreskrivs, att firman skall uttrycka samfällighetens

ändamål och vara lämplig i övrigt samt tydligt skilja sig från

andra förut anmälda eller registrerade firmor. Utan uttrycklig föreskrift

torde länsstyrelsen i samband med anmälan enligt förslagets 24 § ha att

verkställa viss prövning av firmans innehåll. I fråga om det fall då firma

är förväxlingsbar med äldre firma kan som ytterligare sanktion tänkas

domstols dom på förbud mot firmans användande och skadestånd till den

som lider förfång genom att firman används.

Kommittén anser det inte erforderligt med särskilda regler för övriga frågor

som har samband med de nu behandlade föreskrifterna, t. ex. angående

kvalifikationskrav på styrelseledamot, styrelsens säte och firmateckningsrätt.

Allmänna associationsrättsliga principer blir därför tillämpliga.

Remissyttrandena. Lagberedningen anför vissa synpunkter på frågan om

samfälligheten som juridisk person eller inte. Beredningen erinrar

om att kommittén förutsätter, att en samfällighet inte blir juridisk

person utan att styrelse utsetts och behörig anmälan om styrelsevalet gjorts.

Om delägarna själva ombesörjer förvaltningen, skulle samfälligheten inte

kunna vara bärare av rättigheter eller skyldigheter. Beredningen befarar, att

man kanske inte kommer ifrån problemet så lätt. Till jämförelse nämner

beredningen, att dödsbo räknas som juridisk person även när dödsbodelägarna

själva handhar förvaltningen. Även förvaltning av delägare är, menar

beredningen, ett slags förvaltning, även om den fordrar enhällighet hos

delägarna. En för samfälligheten gemensam förmögenhetsmassa kan också

finnas, framhåller beredningen. Om den tillhör samfälligheten eller de enskilda

delägarna beror på om man anser att samfälligheten är juridisk person

eller inte. Beredningen frågar vidare, vilka gemensamma tillgångar som

skall anses vara tillbehör till fastigheter som ingår i samfällighet, dels när

samfälligheten är juridisk person och dels när så inte är fallet. Det är —

förutom inneliggande kontanter — åtskilligt som kan vara lös egendom

opaginerad Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

men som eventuellt kan bli fast egendom under förutsättningar som inte

är närmare utredda. Om en samfällighet inte är juridisk person, blir lös

egendom föremål för samäganderätt, men det är oklart vilka som blir samägare

-— dvs. om andelsrätten i lös egendom utan vidare följer fastighetsöverlåtelse.

Om samfälligheten är juridisk person, ingår den lösa egendomen

i samfällighetens bo. Dessa spörsmål blir enligt beredningen avgörande

för utmätning för den ena eller den andra delägarens skulder liksom för

bestämmande av vad som ingår i konkursbo. I 2 kap. 1 § i förslaget till jordabalk

finns en bestämmelse som har samband med hithörande spörsmål.

Vidare frågar sig beredningen, hur delägarnas ansvar för gäld skall regleras.

Om de anses personligt solidariskt ansvariga för lån, kommer ansvaret

att fortbestå även om fastigheterna byter ägare. Efter växling blir andra

personer i fortsättningen solidariskt ansvariga för ny gäld. Hur detta skall

förenas med 6 § tredje stycket är enligt beredningen rätt svårförståeligt. Att

tala om samfällighet både när den skall vara juridisk person och när så

inte blir fallet är enligt beredningen uppenbart missvisande och kan för fastighetsägare,

som inte inser vådorna, medföra svåra följder. I allt fall bör

skillnaden i fråga om ansvaret för samfällighetens förbindelser komma

till tydligt uttryck i lagtexten. Beredningen hemställer vidare, att kommittéförslaget

ändras så att styrelse alltid skall finnas när delägarna är flera än

två. Därmed undanröjs också, menar beredningen, åtskillig oklarhet om

vilka som skall anses ha del i anskaffad lös egendom, när fastighet bytt

ägare m. m. Andel i sådan lös egendom torde inte utan vidare följa fastighetsinnehavet.

Också den frågan uppkommer enligt beredningen, om tillbehörsbegreppet

i fråga om fast egendom blir analogiskt tillämpligt på tillbehör

till gemensam anläggning. Antagligen bör man anta detta men i så

fall inställer sig spörsmålet, i vad mån undantag följer av att annan än fastighetsägaren

är ägare till egendomen. Vidare, anför beredningen, har nog

menige man svårt att förstå att, om tre delägare utser sig själva till styrelse

och gör anmälan därom för registrering — och därmed enligt kommitténs

mening bildar en juridisk person — de i princip inte svarar personligen för

samfällighetens skulder men att, om de i sämja sköter angelägenheterna

utan att kalla sig styrelse, de blir solidariskt ansvariga för alla samfällighetens

skulder, ett ansvar från vilket de vid överlåtelse av fastigheterna

inte kan befrias utan borgenärens medgivande.

Svenska sparbanksföreningen anser det önskvärt att samfälligheten alltid

ges karaktären av juridisk person för att erforderlig stadga åt samfällighetsformen

skall vinnas. I samma riktning uttalar sig Konungariket Sveriges

stadslujpotekskassa och Svenska bostadskreditkassan.

Lagberedningen påpekar att, om samtliga fastigheter har kommit i eu

ägares hand sedan en juridisk person väl konstituerats, detta inte bör föranleda

att den juridiska personen måste upplösas.

Svea hovrätt och lagberedningen anser, att den föreslagna skyldigheten

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

för länsstyrelsen att pröva firmas innehåll bör grundas på uttrycklig bestämmelse

i ämnet.

Några remissorgan yrkar införandet av vissa kompletterande föreskrifter

angående samfällighetsorganisationen.

Svea hovrätt anser sålunda, att kommitténs hänvisning till allmänna

associationsrättsliga principer när det gäller bl. a. kvalifikationskrav på styrelseledamot,

styrelsens säte och firmateckningsrätt inte ger tillräcklig ledning

för bedömning av de frågor som kan uppkomma. Vissa grundläggande

bestämmelser utöver de av kommittén föreslagna bör enligt hovrätten tas in

i lagtexten. Hovrätten anser det viktigt att samfälligheten beslutar och till

länsstyrelsen anmäler var styrelsen skall ha sitt säte. Detta underlättar

val av forum, om talan skall föras mot samfälligheten. Även valet av behörig

länsstyrelse för anmälan enligt förslaget kan enligt hovrätten göras

beroende av var styrelsen har sitt säte. Beslut angående firmateckning är

också enligt hovrätten av den vikt att det bör framgå av lagtexten om det

ankommer på delägarstämman eller styrelsen att fatta sådant beslut. Beslutet

bör ges publicitet genom anmälan till länsstyrelsen. I fråga om kvalifikationskrav

på ledamot av styrelsen uttalar Svenska riksbyggen, att — i

analogi med lagen om ekonomiska föreningar, vari stadgas att styrelseledamot

skall vara medlem av föreningen — torde avses att styrelseledamot

i samfällighet skall vara delägare i den. Det synes emellertid som om

även ägare till fastighet, som inte ingår i samfälligheten men vars mark tagits

i anspråk för gemensamhetsanläggningen, borde kunna få utöva visst

inflytande och sålunda ingå som styrelseledamot. Att platsen för styrelsens

säte skall registreras anser även lagberedningen, som vidare ifrågasätter, om

inte de i jordabalksförslaget öppnade möjligheterna att för ordna särskild

firmatecknare och att anta och granska stadgar bör stå till buds även

här. Med hänsyn till att stadgar inte skall vara obligatoriska anser länsstyrelsen

och överlantmätaren i Östergötlands län erforderligt, att bestämmelser

angående t. ex. antalet styrelseledamöter och revisorer samt tid för

räkenskapsavslutning tas in i lagen med förklaring att bestämmelserna

skall gälla, om inte annat föreskrivs i stadgar.

Departementschefen. Kommitténs förslag till samfällighetsbildning innefattar

två former. Antingen kan samfälligheten organiseras som juridisk

person med särskilt förvaltningsorgan i form av styrelse och möjlighet att

självständigt ingå förbindelser och förvärva egendom eller också kan den

behållas i en enklare form utan rättssubjektivitet och särskilt förvaltningsorgan.

I det senare fallet omhänderhas förvaltningen av samtliga delägare

i förening och dessa svarar för ingångna förbindelser med sina egna tillgångar.

Den sålunda föreslagna ordningen har godtagits av remissinstanserna

med endast få undantag. Av dem som ställt sig kritiska har Svenska spar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr i28 år 1066

banksföreningen, samt stadshypoteks- och bostadskreditkassorna förordat,

att samfälliglieten alltid skall organiseras som juridisk person. Lagberedningen

bär ifrågasatt om inte samfälligheten är juridisk person även när

styrelse ej utsetts och anmälts enligt 23 §. Beredningen har vidare med utgångspunkt

från kommitténs lösning invänt bl. a., att det är missvisande att

tala om samfällighet både när den är juridisk person och när så inte ar

fallet, vilket kan medföra svåra följder för fastighetsägare som inte inser

vådorna. Enligt beredningen bör styrelse alltid finnas, när delägarna är

flera än två.

I fråga om tvångssamfälligheter på angränsande områden finns i vissa

fall endast möjligheten att konstituera samfälligheten som juridisk person

med särskild styrelse. Det gäller t. ex. samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen

och lagen om enskilda vägar. För exempelvis torrläggningssamfällighet

enligt 7 kap. vattenlagen samt stängsel- och betessamfälligheter enligt

ägofredslagen är dock en anordning med styrelse ej obligatorisk, när deltagarnas

antal stannar vid två. Även lagberedningens förslag till jordabalk

innehåller i fråga om det nya institutet samfällighetsrätt valmöjlighet för

delägarna när deras antal inte överstiger två. I det ursprungliga förslag angående

samfällighetsrätt som togs upp i beredningens promemoria år 1952

gjordes inte någon skillnad mellan olika fall utan samfälligheten skulle

alltid utgöra ett självständigt rättssubjekt med särskilt organ som ägde företräda

den såväl inåt som utåt. Detta förslag utsattes emellertid för kritik

under remissbehandling av promemorian. Med anledning härav jämkades

det slutliga förslaget. Beredningen anförde i anslutning därtill, att samfällighetens

underkastelse under mera ingripande associationsrättsliga regler

kunde komma att te sig oproportionerligt betungande i fall då samfällighetsförhållandet

var av allra enklaste beskaffenhet, dvs. när fastigheterna

ägdes av en och samma person eller delägarna inte var flera än två.

Liknande skäl har varit avgörande för kommittén, när den i fråga om

samfällighet enligt förevar ande förslag inte ovillkorligen upprätthållit kravet

att samfälligheten organiseras som självständigt rättssubjekt med styrelse

m. m. Kommittén har emellertid ansett det vara förenat med betydande

svårigheter att närmare ange den omfattning i fråga om deltagarantalet eller

i övrigt som ett företag bör äga för att erhålla en sådan fastare organisation

och har därför avstått från att ange någon närmare begränsning. Enligt

kommitténs förslag kan därför i samtliga fall varje delägare begära att

styrelse utses och därmed åstadkomma att samfälligheten får rättssubjektivitet.

Även om den enklare formen är avsedd för fall av enkel beskaffenhet,

är det alltså inte uteslutet att den kommer till användning även i större

förhållanden.

Den valmöjlighet kommittéförslaget sålunda erbjuder i fråga om samfällighetens

organisation utgör som framgår av det anförda i princip inte

någon nyhet. Den förekommer i andra sammanhang, låt vara i begränsad

opaginerad Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

omfattning. Lagberedningen har i sin remisskritik framför allt menat, att

valmöjligheten medför ovisshet i fråga om gäldsansvarigheten och äganderätten

till egendom som förvärvas. För egen del anser jag att några avgörande

betänkligheter mot förslaget inte behöver möta i dessa hänseenden.

Själva anläggningen liör enligt den tillagda regeln därom i 21 § till samtliga

anslutna fastigheter. Detta gäller oavsett samfällighetens ställning i associationsrättsligt

hänseende. Detsamma torde gälla egendom som förvärvas till

anläggningen och är av sådan beskaffenhet att den enligt den särskilda lagstiftningen

om vad som är fast egendom blir tillbehör till anläggningen. Enligt

förslaget blir samfällighetens ställning som självständigt rättssubjekt

fullt genomförd genom anmälan om styrelse. Detta står i överensstämmelse

med vad som gäller i fråga om andra liknande samfälligheter. I de fall då

samfälligheten är juridisk person blir den egendom som förvärvas för dess

räkning och ej anses som tillbehör till fast egendom samfällighetens tillhörighet.

På samma sätt svarar samfälligheten för de förbindelser som ingås

för dess räkning av därtill behörig företrädare. I de fall då samfälligheten

inte är juridisk person blir sådan egendom som delägarna förvärvar tillsammans

och som inte utgör tillbehör till fast egendom föremål för delägarnas

samäganderätt. I regel får förvärvet anses ha skett för det gemensamma ändamålet,

varigenom reglerna om enkla bolag blir tillämpliga. Möjligheten att

välja mellan de båda organisationsformerna torde inte heller behöva betyda

några större olägenheter för tredje man. År han i den tron att samfälligheten

utgör en juridisk person måste han liksom i fråga om andra juridiska

personer förvissa sig om att den som han träder i förbindelse med är behörig

företrädare för samfälligheten. En undersökning på denna punkt kan

leda till att han får veta att personen i fråga inte är behörig att företräda

samfälligheten eller att samfälligheten över huvud inte är organiserad som

juridisk person. I det förra fallet kan han vända sig till behörig person och i

det senare fallet får han vända sig till samtliga fastighetsägare såvida han

inte nöjer sig med att endast någon eller några ikläder sig förpliktelse utan

att binda de övriga.

I fråga om gäldsansvaret framträder skillnaden mellan de båda organisationsformerna

särskilt när ansluten fastighet byter ägare. I det fall då samfälligheten

är juridisk person utgör ägarbytet intet problem. Samfälligheten

svarar i egenskap av självständigt subjekt som förut för skulden i fråga.

Men om samfälligheten inte utgör juridisk person, kvarstår den förra ägarens

ansvar oförändrat, om inte annat avtalas med borgenären. Att den förre

ägarens ansvar inte utan vidare bör kunna avlyftas från honom är tydligt.

I de flesta fall torde det emellertid kunna träffas uppgörelse med borgenären

om att den nya fastighetsägaren får överta den förra ägarens betalningsansvar.

De anläggningar som kommer i fråga enligt den föreslagna lagstiftningen

torde kunna bli av mycket varierande omfattning. Med hänsyn härtill har

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

kommitténs strävan att så långt möjligt differentiera den associationsrättsliga

regleringen enligt min mening goda skäl för sig. Därigenom kan tillgodoses

fastighetsägarnas önskemål i varje särskilt fall om en just för deras

företag lämpad förvaltningsform. Alternativet huvudmannaförvaltning kan

också därmed lättare undvaras.

Med hänsyn till det anförda ansluter jag mig till kommitténs förslag, att

samfälligheten antingen skall kunna organiseras som juridisk person med

särskilt förvaltningsorgan eller också skall kunna bestå utan rättssubjektivitet.

Jag anser det också vara en smidig och lämplig ordning att inte dra

någon bestämd gräns mellan de fall då den ena eller den andra organisationsformen

skall användas. Frågan torde i praktiken få en naturlig lösning

i varje särskilt fall. Att märka är att varje fastighetsägare i samfällighet

som saknar rättssubjektivitet är oförhindrad enligt förevarande paragraf

att när som helst påkalla att styrelse utses och därigenom åstadkomma att

samfälligheten får ställning som juridisk person. Som lagberedningen har

påpekat torde den omständigheten att samtliga anslutna fastigheter övergår

i en ägares hand inte medföra, att samfällighetens ställning som juridisk

person upphör.

Jag biträder även de av kommittén föreslagna bestämmelserna i andra

och tredje styckena av paragrafen om styrelse och firma. Någon uttrycklig

skyldighet för länsstyrelsen att företa granskning och prövning av firmans

innehåll torde inte behöva föreskrivas. Viss sådan skyldighet torde ändå åligga

länsstyrelsen. Den av ett par remissinstanser förordade tillsynsplikten

synes sträcka sig utöver vad som gäller enligt allmänna firmarättsliga regler.

Dessa torde nämligen innebära, att registreringsmyndigheten inte är skyldig

att utsträcka granskningen till annat register än det egna. Även med hänsyn

till att firmalagstiftningen f. n. är föremål för översyn torde några nyheter

nu inte böra införas.

I några remissyttranden har framförts önskemål om ytterligare bestämmelser

av associationsrättsligt innehåll. Liksom kommittén anser jag det

önskvärt att bestämmelser av detta slag så långt möjligt undviks, så att lagmaterialet

inte blir alltför omfattande. Åtskilliga frågor synes som kommittén

menat kunna lösas enligt allmänna associationsrättsliga regler eller, där

sådana inte ger erforderlig ledning, kunna överlämnas åt rättstillämpningen.

På vissa punkter torde dock kompletteringar böra göras för att nå ertorderlig

tydlighet eller en lämpligare ordning än kommittén har tänkt sig.

Vad beträffar de under remissbehandlingen berörda frågorna ansluter

jag mig till kommitténs mening, att någon föreskrift om stadgar inte torde

behövas. Fördelarna av att stadgar skall granskas och fastställas genom

myndighet motsvarar knappast olägenheterna av den omgång eu sådan ordning

medför. Därtill kommer att den föreslagna lagstiftningen i följande

paragrafer innehåller bestämmelser i de hänseenden där stadgar skulle kunna

bli av värde som skydd för en minoritet av fastighetsägare. Det står dock

8f Bihang till riksdagens protokoll 1906. 1 samt. Nr 128

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

självfallet fastighetsägarna fritt att anta stadgar, om de anser det lämpligt.

Sådana stadgar skall inte granskas av myndighet utan får samma karaktär

som andra stämmobeslut, fastän av normerande innebörd.

Inte heller finner jag anledning att uppställa särskilda fordringar på

styrelseledamots kompetens. Även andra än fastighetsägarna kan ingå i styrelsen.

Däremot bör enligt min mening delvis i överensstämmelse med vad som

också förordas i jordabalksförslaget intas särskilda föreskrifter om firmatecknare.

Jag föreslår bestämmelser härom i 23 §. Vidare anser jag det erforderligt

att förslaget kompletteras med bestämmelser angående styrelsens

säte och anmälan därom. Sådana bestämmelser torde likaså få tas in i 23 §.

Till övriga kompletteringar som jag anser böra göras i anslutning till

jordabalksförslaget återkommer jag i det följande vid respektive paragrafer.

23 §.

Paragrafen, som motsvarar 24 § i kommitténs förslag och 22 kap. 14 och

15 §§ i jordabalksförslaget, föreskriver att anmälan skall göras till länsstyrelsen

om styrelseval och vissa andra uppgifter om samfälligheten och att

styrelsen därefter i stället för delägarna företräder samfälligheten. Vidare

upptas bestämmelser om särskild firmatecknare.

Kommittén. För att reglerna om styrelse och övriga bestämmelser som

ger samfälligheten en fastare organisation skall träda i tillämpning, synes

enligt kommittén inte fordras annat än att utseendet av styrelsen får viss

publicitet. Kommittén upptar på grund härav i paragrafens första stycke

en bestämmelse, att anmälan om styrelseval skall göras till länsstyrelsen.

Anmälan skall vara åtföljd av anläggningsbeslut jämte bevis, att beslutet

vunnit laga kraft, och av stämmoprotokoll utvisande vem eller vilka som

utsetts till styrelse och samfällighetens firma. Detsamma bör gälla ändring

av styrelsens sammansättning och av firman. Enligt förslaget skall därför

anmälan på samma sätt göras om ändring i sådan fråga. Anläggningsbeslutet

behöver därvid av naturliga skäl inte företes, men stämmoprotokoll

som utvisar den företagna ändringen skall bifogas.

Frågan om rättsverkningarna av att anmälan gjorts om styrelseval regleras

i paragrafens andra stycke. Sedan anmälningen behörigen skett, äger

endast styrelsen företräda samfälligheten i förhållande till tredje man.

Därigenom regleras således styrelsens behörighet. Dess befogenheter behandlas

i 25 § i kommittéförslaget. Av stadgandet följer motsättningsvis,

att styrelseledamöter eller delägare som företar rättshandling för samfällighetens

räkning, innan vederbörlig anmälan har skett, ådrar sig personligt

och solidariskt ansvar för därigenom uppkommande förbindelser. Detta synes

kommittén vara ett mera adekvat och verksamt medel att framtvinga,

att anmälan om styrelseval sker och samfälligheten därmed erhåller rätts
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

subjektivitet, än en föreskrift liknande den i lagen om enskilda vägar, att

arbete dessförinnan inte får verkställas på annans mark eller åtgärd annars

vidtas till förfång för annan.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anför att, om ändring i styrelsens sammansättning

inträder sedan anmälan om styrelseval behörigen skett, samlalligheten

torde bli bunden av rättshandling som den tidigare styrelsen

företagit mot tredje man i god tro, innan ändringen behörigen anmälts. Hovrätten

hänvisar för jämförelse till 204 § aktiebolagslagen och 105 § lagen

om ekonomiska föreningar. Kommitténs motiv ger enligt hovrätten intryck

av att tredje man även i denna situation skulle ha att hålla sig endast till de

handlandes personliga ansvar.

Lagberedningen fäster uppmärksamheten på vissa konkursrättsliga frågor.

Beredningen anför, att risken för att samfälligheten skall komma i

konkurs kanske inte är stor men inte kan uteslutas. Därvid kan en särskilt

besvärlig situation uppkomma. Samfälligheten kan nämligen upplösas

bara efter ny förrättning och då i huvudsak endast om behov av anläggningen

inte finns. Om anledning till anläggningens upphörande inte föreligger

enligt 39 §, måste samfälligheten alltså fortbestå oavsett konkursen.

En ekonomisk förening anses däremot enligt 94 § första stycket lagen om

ekonomiska föreningar upplöst, när konkursen har avslutats och överskott

inte finns. Svårigheter uppkommer vidare beträffande den fortsatta driften

såväl under konkursen som därefter.

Departementschefen. Mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna i

första stycket angående anmälan till länsstyrelsen om styrelseval och firma

har jag inte något att invända i sak. Som jag har anfört vid 22 § bör emellertid

bestämmelserna kompletteras med föreskrifter angående styrelsens säte

och anmälan därom. Jag förordar sålunda att till första stycket fogas föreskrift,

att anmälan skall göras till länsstyrelsen i det län där samfällighetens

styrelse enligt beslut på samfällighetsstämma skall ha sitt säte och att styrelsen

inte får ha sitt säte utanför det län där fastigheterna eller större delen

av dem är belägen. Denna bestämmelse överensstämmer i sak med motsvarande

regel i jordabalksförslaget. Med uttrycket »större delen» av fastigheterna

avses större delen av deras sammanlagda areal. Som Svea hovrätt har

påpekat i anslutning till 22 § är styrelsens säte av betydelse även för forum

i rättegång. Uppgift om orten för styrelsens säte bör framgå av det vid anmälan

fogade stämmoprotokollet. Lagtexten bör kompletteras även i detta

hänseende.

I likhet med kommittén anser jag, att personligt och primärt solidariskt

betalningsansvar bör inträda för dem som för samfällighetens räkning företar

rättshandling i förhållande till tredje man, innan anmälan om styrelseval

skett i behörig ordning och alltså rättssubjektivitet vunnits. Motsvaran
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

de gäller enligt uttryckliga regler i lagarna om aktiebolag (28 §) och om

ekonomiska föreningar (3 §) innan registrering har skett. Den nu avsedda

verkan, som överensstämmer med allmänna rättsgrundsatser, torde följa

motsättningsvis av förevarande paragrafs andra stycke. En uttrycklig lagregel

härom enligt vad som har förordats i ett remissyttrande torde inte vara

erforderlig.

Kommittén synes mena, att samma verkan inträder även vid underlåtenhet

att anmäla ändring av styrelsens sammansättning. Sådan innebörd bör

dock bestämmelsen inte ha. Den bör avse endast det fall då styrelseval

första gången sker och alltså rättssubjektivitet förvärvas. Jag förordar ett

förtydligande i detta avseende. Sedan samfälligheten en gång vunnit rättskapacitet,

bör tredje man kunna utgå från att anmälda uppgifter om styrelsen

är riktiga. Samfälligheten får därför avses bunden av rättshandlingar,

som ingåtts av behörigen anmäld styrelse, såvida ej tredje man insett eller

bort inse att styrelsen fått ändrad sammansättning.

I anslutning till lagberedningens uttalanden angående vissa konkursrättsliga

frågor vill jag erinra om att, eftersom samfällighetens karaktär av juridisk

person enligt förslaget är beroende av att styrelse utses, samfällighet

utan styrelse knappast torde kunna försättas i konkurs. Samfällighet med

styrelse och därmed rättskapacitet kan däremot försättas i konkurs. De möjligheter

förslaget ger samfälligheten att skaffa fram medel till betalning av

förfallen gäld torde dock praktiskt taget utesluta konkurs. Skulle sådan likväl

inträffa, måste gemensamhetsbildningen självfallet bestå som förut utan

hinder av konkursen. En konkurs kan dock tillfälligt minska eller upphäva

möjligheterna att driva verksamheten. Något behov av särskilda regler för

konkursfallet torde emellertid inte föreligga. I samfällighetens konkursbo

ingår inte själva anläggningen men samtliga tillgångar av lös egendoms natur.

Visserligen synes uttaxering inte kunna verkställas genom något konkursboets

organ, men i den mån medel kan komma att inflyta genom uttaxering

i vanlig ordning tillfaller medlen konkursboet.

Enligt 3 § i förslaget till den särskilda förmånsrättslagen kan en borgenär

genom anteckning i fastighetsboken hindra att förmånsrätten utan hans

medverkan görs gällande till det belopp som motsvarar hans fordran. Syftet

med regeln är att en uttaxering som görs för att betala borgenärens fordran

skall komma honom och inte andra borgenärer till godo. Undantag gäller

dock när syssloman enligt 25 § i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

förordnats att utdebitera medel för betalning av klar och förfallen skuld.

Om belopp som uttaxeras av sysslomannen och tas ut på grund av förmånsrätten

skulle tillfalla konkursboet, skulle detta innebära att borgenärens

rätt försämrades. Med hänsyn härtill anser jag, att till samfälligheten influtna

medel som har utgått med förmånsrätt, när denna kunnat göras gällande

på borgenärens föranstaltande, inte bör ingå bland samfällighetens

tillgångar. En regel härom bör lämpligen tas in i 25 § sista stycket.

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Som jag har anfört vid 22 § bör som har förordats under remissbehandlingen

förslaget kompletteras med bestämmelser om särskild firmatecknaie. Jag

föreslår, att till andra stycket fogas bestämmelser, att styrelsen äger utse

särskild firmatecknare, om inte fastighetsägarna beslutat annat på samfällighetsstämma,

och att styrelsen skall anmäla särskilt utsedd firmatecknare

till länsstyrelsen. Vidare föreskrivs, att bemyndigande att teckna firma kan

återkallas när som helst och att även sadan återkallelse skall anmälas till

länsstyrelsen. Dessa bestämmelser avviker från jordabalksförslaget såtillvida

att firmatecknare utses av styrelsen och inte på samfällighetsstämma. Den

lösning jag förordat överensstämmer bättre med vad som gäller enligt lagarna

om aktiebolag och om ekonomiska föreningar och förtjänar enligt min

mening företräde från praktisk synpunkt. Självfallet kan tva eller flera,

inom eller utom styrelsen, utses att teckna firman i förening.

24 §.

Paragrafen, som motsvarar 25 § i kommittéförslaget och 22 kap. 17 § och

18 § första och andra styckena i jordabalksförslaget, behandlar styrelsens

uppgifter och befogenheter i förhållande till fastighetsägarna och innehåller

dessutom vissa allmänna regler om styrelsens funktioner.

Kommittén. Styrelsen, som är samfällighetens verkställande organ, skall

enligt första stycket i paragrafen handha samfällighetens angelägenheter.

Lagtexten innehåller utöver denna allmänt hållna uppgift en exemplifierande

uppräkning av styrelsens åligganden. Bland dessa anges särskilt skyldigheten

att tillse att de förmåner som samfälligheten har till uppgift att

bereda delägarna kommer dessa till godo, utan att någon delägare missgynnnas,

samt att ta ut delägarnas bidrag. Det ligger enligt kommittén i

sakens natur, att delägarstämman såsom samfällighetens beslutande organ

kan och bör fastställa de närmare riktlinjer för företagets verksamhet som

fordras utöver föreskrifterna i lagen och anläggningsbeslutet. Styrelsen

skall därför i princip följa antagna stadgar och andra beslut av delägarna.

Emellertid är det, erinrar kommittén, i associationsrätten en vanlig princip,

att styrelsen i viss mån äger självständig ställning i förhållande till delägarna

och får en kontrollerande funktion i syfte att förhindra verkställighet

av sådana delägarbeslut som är behäftade med felaktigheter av grövre beskaffenhet.

Enligt kommittén bör styrelsen vara berättigad och förpliktad

att åsidosätta stämmobeslut i den mån det strider mot lag eller mot anläggningsbeslutet.

Första stycket är utformat i överensstämmelse härmed.

I fråga om styrelseledamöternas ansvarighet har kommittén övervägt att

införa särskilda bestämmelser i huvudsak motsvarande exempelvis 3 kap.

21 § vattenlagen och 55 § lagen om enskilda vägar. Sådana bestämmelser

innefattar emellertid enligt kommittén inte någon fullständig reglering av

ansvarigheten. Samma ordning synes kommittén i allt väsentligt komma

s. 238 Kontrollera mot PDF

238 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

att gälla även utan särskilt lagstöd. Med hänsyn därtill avstår kommittén

från att föreslå särskilda regler i ämnet. Av allmänna principer anser kommittén

följa, att styrelseledamöter, som genom att överskrida sin befogenhet

eller på annat sätt uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndar delägarna

i samfälligheten skada, ådrar sig solidariskt skadeståndsansvar. Enligt kommittén

torde det gälla även att ledamöterna på grund av uppsåt eller

vårdslöshet kan bli ansvariga gentemot enskild delägare eller annan

tredje man, åtminstone när de till stöd för sina åtgärder inte kan åberopa

beslut av delägarstämma. Att ansvar ibland kan inträda även när sådant

stöd föreligger torde framgå av förevarande paragrafs första stycke och

allmänna skadeståndsprinciper.

Kommittén anser, med hänsyn till att samfälligheterna kan vara av synnerligen

skiftande karaktär, skäl saknas att meddela obligatoriska föreskrifter

om sådant dechargeförfarande som gäller exempelvis enligt aktiebolagslagen

och lagen om ekonomiska föreningar. Den ordinära vägen att

inom tioårspreskriptionens ram föra skadeståndstalan vid domstol bör i

princip kunna anses tillräcklig. Är målsäganden delägare i samfälligheten,

underlättas hans möjligheter att komma till sin rätt genom den befogenhet

att erhålla upplysningar och att granska samfällighetens handlingar som

tillförsäkras honom i 31 § i kommitténs förslag. Ä andra sidan möter enligt

förslaget inte hinder att delägarna i stadgar eller i annan ordning beslutar

om särskilda, mera utbyggda former för ansvarets utkrävande.

Enligt paragrafens andra stycke skall styrelsens beslut bestämmas genom

enkel majoritet av de vid sammanträde närvarande ledamöterna. Vid lika

rösttal gäller i allmänhet den mening som biträds av den vid sammanträdet

fungerande ordföranden. Val avgörs dock i sådant fall genom lottning.

Frågan om styrelsens beslutförhet lämnas i förslaget oreglerad. För giltigt

beslut förutsätts i princip, att samtliga ledamöter deltar i avgörandet.

Det möter dock inte hinder, att delägarna i stadgar eller på annat sätt beslutar

avvikelse härifrån och således medger ett lägre antal deltagande ledamöter

för beslutmässighet.

Tredje stycket innehåller en jävsregel, som har motsvarighet på flera

andra håll, såsom i 86 § aktiebolagslagen, 3 kap. 19 § andra stycket vattenlagen

och 54 § sista stycket lagen om enskilda vägar. Den föreskriver, att

styrelseledamot inte får ta befattning med angelägenhet, vari han företräder

ett intresse, som väsentligt strider mot samfällighetens. Bestämmelsen

överensstämmer i stort med nyssnämnda motsvarigheter i annan lagstiftning

men företer också avvikelser i vissa hänseenden. Den innebär bl. a. en

begränsning av jävet till fall av mera påtaglig betydelse.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser en uttrycklig bestämmelse om skadeståndsansvar

för styrelseledamöter vara ägnad att för dem understryka

deras ansvar. Hovrätten anser vidare, att det bör övervägas ytterligare, om

opaginerad Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

inte ett dechargeförfarande bör inskrivas i lagtexten. Lagberedningen framhåller,

att ledamöterna i en samfällighetsstyrelse i själva lagen bor erhalla

klara uppgifter om sin ansvarighet, och anser det lämpligt med eu hänvisning

till 106—109 §§ lagen om ekonomiska föreningar. Aven stadskod - qiet i Stockholm anser, att en ansvarsregel bör skrivas in i lagen, o egi

hänvisar särskilt till att avfattningen av 26 § sista stycket sista punkten i

kommittéförslaget kan tänkas utesluta samfällighetens ratt att av styrelseledamöterna

söka åter vad den fått utge till syssloman, som tillsatts nar

försummelse ligger styrelsen till last. ,.f), c

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan

anser förslaget böra kompletteras med bestämmelser om styrelsens beslutförhet.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna reglerna i första stycket

om styrelsens uppgifter och befogenheter överensstämmer i allt väsentligt

med vad som gäller på angränsande rättsområden och ar så fU so“ h^‘

lydande med motsvarande regler i jordabalksförslaget. Jag bitrader liksom

remissinstanserna förslaget i denna del. Med hänsyn till att. stadgar inte

är obligatoriska för något fall enligt förslaget förordar jag till undvikande

av missförstånd på den punkten en redaktionell jämkning sålunda att hanvisningen

till antagna stadgar får utgå. Någon ändrad innebord avses inte

därmed. Har stadgar antagits skall de givetvis också beaktas. I fråga om

styrelseledamots ansvar och formerna för dess utkrävande kan jag in e e a

kommitténs uppfattning, att en tillfredsställande lösning erhålls uteslutande

med tillämpning av allmänna regler i förening med vissa särskilda bestämmelser

i kommittéförslaget. Jag förordar därför en särskild bestämmelse om

skadeståndsskyldighet i enlighet med jordabalksförslaget, som i denna del

hänvisar till vad som är föreskrivet om ekonomiska föreningar. Den or e

kunna tas in i en särskild paragraf närmast efter 31 §.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna i andra och tredje styccena

om styrelsebeslut och jäv för styrelseledamot företer vissa smärre avvikelser

från motsvarande bestämmelser i jordabalksförslaget. De har lamnats

utan erinran under remissbehandlingen. Jag finner mig kunna godta innehållet

i andra stycket. Ytterligare föreskrifter om beslutförhet torde vara

obehövliga. Jävsregeln i tredje stycket torde dock böra utformas i narmare

anslutning till motsvarande regel i jordabalksförslaget, vilken överensstämmer

med motsvarande bestämmelser på andra håll i lagstiftningen, ag orordar

sålunda den lydelsen att styrelseledamot ej äger ta befattning me

angelägenhet vari han äger ett väsentligt intresse som strider mot samfallig
lietens.

25 §.

Paragrafen, som motsvarar 26 § i kommitténs förslag och 22 kap. 19 § i

jordabalksförslaget, innehåller bestämmelser om uttaxering av bidrag fri n

fastighetsägarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ommittén. Fastän det tillkommer styrelsen att vidta åtgärder för att

delagarna skall utge erforderliga bidrag för samfällighetens verksamhet,

synes det kommittén uppenbart att styrelsen inte kan få handla helt oberoende

av delagarna. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som kan

föreligga bor delägarna få möjlighet att på stämma besluta om erforderliga

begränsningar av styrelsens ordinarie uttaxeringsbefogenhet. Delägarna bör

exempelvis kunna fatta beslut om att utgifts- och inkomststat skall upprättas

och godkännas på stämma. Möjlighet bör även finnas för delägarna

a bestamma lättnader i villkoren för uttaxering, t. ex. genom att ordinarie

uttaxering sker med vissa års mellanrum. En dylik dispositionsfrihet inskriys

! forsta stycket av paragrafen. Om delägarna inte har beslutat annat,

skall däremot uttaxering av bidrag ske genom att styrelsen årligen upprattar

och pa stamma för granskning framlägger debiteringslängd som upptar

det belopp som skall uttaxeras, vad som därav belöper på varje delägare

och tiden för inbetalningen.

Kommittén anser sig emellertid inte kunna stanna vid denna ordinära

möjlighet att ta ut bidrag av delägarna. Hänsyn till borgenärerna fordrar

att deras beta^mgsanspråk säkerställs oberoende av delägarnas ståndpunkt

i sadana fall då medel till betalning inte finns tillgängliga. I likhet

med annan lagstiftning, t. ex. 62 § första stycket lagen om enskilda vägar,

oreskriver paragrafens andra stycke skyldighet för styrelsen att när tillganghga

medel inte förslår till betalning av klar och förfallen gäld oförr

oj ligen upprätta och för granskning på stämma framlägga särskild debiteringslangd

och att omedelbart ta ut vad som fordras.

Denna extraordinära uttaxeringsrätt anser kommittén vara av den vikt

att den bor forses med vissa sanktioner. Bestämmelser därom meddelas i

tredje stycket som innehåller att, om styrelsens ledamöter har försununat att

verkställa uttaxering enligt andra stycket, de är solidariskt betalningsskyldiga

for galden. År försummelsen uppenbar, skall länsstyrelsen på borgenärens

yrkande förordna syssloman att utdebitera och ta ut erforderligt

belopp. Syssloman skall utses även i ett annat fall, vilket sammanhänger

med den speciella förmånsrätt som kommittén föreslår. Angående denna

bestämmelse hanvisar kommittén till sina uttalanden i anslutning till den

föreslagna lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nu förevarande lag

Syssloman ager av samfälligheten uppbära arvode, som bestäms av länsstyrelsen.

Aven i dessa hänseenden råder till stor del överensstämmelse

med annan lagstiftning, t. ex. 62 § första stycket lagen om enskilda vägar.

Remissyttrandena. Svea hovrätt önskar sådant förtydligande i tredje stycket

att det klart kan utläsas under vilka omständigheter förordnande av

syssloman skall anses erforderligt när det gäller uttaxering av bidrag med

åberopande av förmånsrätt.

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Departementschefen. I 6 § i förslaget regleras fördelningen av fastighetsägarnas

bidragsskyldighet i stort mellan fastighetsägarna. Denna skyldighet

fullgörs efter uttaxering enligt närmare regler i förevarande paragraf. Vad

kommittén har föreslagit i första stycket om ordinarie uttaxering och i andra

stycket om extraordinarie uttaxering för betalning av klar och förfallen

skuld överensstämmer med jordabalksförslaget. Bestämmelserna har lämnats

utan erinran under remissbehandlingen och innefattar också enligt min mening

en ändamålsenlig reglering. Även tredje styckets bestämmelser om

personligt solidariskt betalningsansvar för styrelseledamöter, som försummar

att verkställa uttaxering för betalning av klar och förfallen skuld, och

om möjlighet att vid sådan försummelse få syssloman förordnad för att ta

ut erforderligt bidragsbelopp har motsvarighet i jordabalksförslaget. Till

dessa vill jag också ansluta mig. Jag förordar dock en viss, huvudsakligen

redaktionell jämkning av kommitténs förslag. Utöver dessa bestämmelser

har kommittén föreslagit en tilläggsregel om möjlighet att utverka förordnande

av syssloman för uttaxering av bidrag med åberopande av förmånsrätt

enligt den av kommittén föreslagna särskilda lagen därom. Regeln har begränsats

till fall då sådant förordnande är nödvändigt för åtnjutande av förmånsrätten.

Denna begränsning sammanhänger med att sådant förordnande

inte alltid utgör villkor för att bidrag skall utgå med pant- och förmånsrätt.

Förordnande av syssloman är sålunda inte nödvändigt, om borgenären har

medgivit undantag enligt 3 § sista punkten i förslaget till förmånsrättslag

eller när syssloman har utsetts enligt föregående punkt i nu ifrågavarande

paragraf. Men i övriga fall torde borgenärs yrkande om syssloman i princip

böra bifallas. Jag biträder även detta förslag. Likaså ansluter jag mig till

arvodesbestämmelsen i sista punkten, vilken är densamma som i jordbalksförslaget.

Som jag har anfört vid 23 § anser jag det erforderligt med en bestämmelse

om att till samfälligheten influtna medel, som utgått med förmånsrätt när

denna kunnat göras gällande på borgenärens föranstaltande, inte skall ingå

bland samfällighetens tillgångar. En sådan bestämmelse torde böra tas upp

i sista stycket av förevarande paragraf.

26 §.

Paragrafen, som motsvarar 27 § i kommitténs förslag och 22 kap. 20 § i

jordabalksförslaget, innehåller bestämmelser om fastighetsägares talan mot

uttaxeringsbeslut och om subsidärt solidariskt ansvar fastighetsägarna emellan

för uttaxerade bidrag.

Kommittén. I huvudsaklig överensstämmelse med annan närbesläktad

lagstiftning, t. ex. 3 kap. 30 § vattenlagen och 63 § andra stycket lagen om

enskilda vägar, ger paragrafens första stycke rätt för delägare att föra talan

om rättelse inom viss tid, när han anser att uttaxering eller fördelning inte

s. 242 Kontrollera mot PDF

242 Kungl. Mcij:ts proposition nr 128 år 1966

står i överensstämmelse med anläggningsbeslutet. Talan skall enligt allmänna

regler väckas genom stämning på samfälligheten vid allmän underrätt.

Om inte domstolen i målet förordnar om inhibition av verkställigheten,

är beslutet om uttaxering omedelbart exigibelt som lagakraftvunnen

dom på betalningsskyldighet. Ansvaret för förfallna bidrag till samfälligheten

är i första hand personligt och delat mellan delägarna. Dessutom häftar

deras fastigheter i viss omfattning med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 §

handelsbalken i enlighet med den av kommittén föreslagna särskilda lagen

därom.

Som ytterligare garanti för samfällighetens kreditvärdighet föreslår kommittén

efter mönster i närbesläktad lagstiftning subsidiärt solidariskt ansvar

för delägarna. De svarar alltså för brist, som kan uppkomma genom

att bidrag som enligt debiteringslängd påförts delägare ej kan tas ut hos

honom. Bestämmelse därom föreslås i paragrafens andra stycke. Bristen

fördelas mellan de övriga delägarna i förhållande till deras inbördes bidragsskyldighet.

Att bidrag inte kan uttas hos delägare, måste enligt kommittén

konstateras på betryggande sätt. Det är således inte tillräckligt, att delägaren

underlåter att betala. Vid behov måste betalningsoförmågan styrkas

genom exekution såväl i delägarens fastighet — i förekommande fall med

åberopande av den särskilda förmånsrätten — som i hans övriga egendom.

Ofta torde emellertid förhållandena vara sådana att brist kan klart konstateras

redan på ett tidigt stadium. Någon anledning att skrida till utsökning

finns då inte. Enligt förslaget är exekution inte heller någon ovillkorlig

förutsättning för att de övrigas subsidiära ansvar skall utlösas.

Det måste enligt kommittén anses i hög grad angeläget att så långt möjligt

begränsa risken för det subsidiärsolidariska ansvarets utlösande och

att i varje fall fördela denna risk på ett större antal händer. Detta har kommittén

i första hand velat uppnå genom den särskilda förmånsrätten i delägarnas

fastigheter. En annan möjlighet anser kommittén vara att när fastighet

överlåts på annat sätt än genom exekutiv försäljning låta även förvärvaren

i viss omfattning häfta personligen för tidigare förfallen gäld, innan

övriga delägares subsidiära ansvar för bristen inträder. Som undantag

från huvudregeln om det subsidiära ansvaret föreskrivs därför i en andra

punkt av andra stycket möjlighet att begränsa detta ansvar. Samtidigt utvidgas

den nya ägarens skyldighet att svara för tidigare förfallen gäld. Har

den försumliga delägarens fastighet överlåtits på annat sätt än genom exekutiv

auktion, skall huvudregeln om det subsidiära ansvaret gälla endast

om bidraget inte heller har kunnat tas ut hos den nya ägaren när det törfallit

till betalning inom ett år innan denne skolat tillträda fastigheten och

det inte får utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt vad som är särskilt

föreskrivet därom.

För att realisera det subsidiärt solidariska ansvaret saknas enligt kommittén

skäl att upprätta ny debiteringslängd. Styrelsen kan redan med led
-

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ning av den ursprungliga längden fastställa de ytterligare belopp som övriga

delägare skall utge. Det bör sålunda räcka med underrättelse från

styrelsen om vad som åligger dem.

Ansvarets realiserande befriar inte den försumlige från hans betalningsskyldighet.

Denna kvarstår i princip oförändrad. I enlighet därmed föreskrivs,

att belopp som har inbetalts till täckande av brist skall, i den mån

den försumlige fullgör sin bidragsskyldighet, tillgodoräknas delägare som

gjort inbetalningen.

Remissyttrandena. Lagberedningen påpekar, att med den föreslagna formuleringen

i första stycket talerätt inte tillkommer sakägare exempelvis

när stämman beslutat om kostnadernas fördelning enligt 6 § andra

stycket andra punkten men styrelsen verkställt fördelning efter andelstalet.

Lagtexten bör enligt beredningen justeras.

Enligt Svea hovrätt kan bestämmelsen i andra stycket om fördelning

av det subsidiärt solidariska ansvaret mellan delägarna efter deras

inbördes bidragsskyldighet leda till svårigheter, om flera olika bidragsposter

utestår oguldna, eftersom bestämmelsen närmast får förstås så att

samma norm skall tillämpas som vid uttaxering av det oguldna bidraget. Det

är enligt hovrätten rimligt att det subsidiära ansvaret alltid fördelas efter

delägarnas andelstal. Även vid realiserandet av det subsidiärt solidariska

ansvaret är det enligt hovrätten erforderligt att debiteringslängd upprättas.

Eftersom exekution hos den primärt ansvariga delägaren inte är någon

ovillkorlig förutsättning för utlösande av de övriga delägarnas ansvar, kan

delade meningar råda, om det subsidiära ansvaret i visst fall skall inträda.

Delägare bör därför, menar hovrätten, ha möjlighet att föra talan mot beslut

om att det subsidiära ansvaret skall tas i anspråk. Utgångspunkt för sådan

talan bör vara framläggande av särskild debiteringslängd på stämma.

En sådan åtgärd synes hovrätten också vara lämplig som utgångspunkt, om

förmånsrätt skall tas i anspråk för utkrävande av det subsidiära ansvaret.

Även lagberedningen anmärker, att talerätt bör finnas mot beslut om fördelning

av uppkommen brist.

Svea hovrätt och lagberedningen anmärker vidare med anledning av bestämmelsen

i andra stycket andra punkten, att det bör uttryckligen — enligt

beredningen lämpligen i 6 § — utsägas i vad mån den nya ägaren skall

svara personligen även för belopp, som har förfallit under den förra ägarens

besittningstid.

Lagberedningen anför i anslutning till bestämmelsen i sista punkten om

verkan av inbetalning från försumlig delägare, att det bör klargöras hur betalningen

skall behandlas, när fastighet vars ägares subsidiärt solidariska

ansvar utkrävts inte längre tillhör samfälligheten. I den mån byte av ägare

har skett men fastigheten kvarstår i samfälligheten ger lagtexten enligt beredningen

vid handen, att den försumliges bidrag skall komma den ägare till

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1966

del som gjort inbetalningen. Men eftersom avsikten tydligen inte är, att ett

sålunda till samfälligheten inkommet belopp skall utbetalas till delägarna

utan tillgodoräknas dem, ifrågasätts om kommittén inte har avsett att betalningen

i sådant fall skall komma den nya ägaren av fastigheten till godo.

Om en sådan ordning står i överensstämmelse med vad som torde gälla om

subsidiäransvaret för brist, som hänför sig till en före överlåtelsen gjord

uttaxering, synes dock beredningen tveksamt. I detta sammmanhang anmärker

beredningen också, att enligt lagen om enskilda vägar själva fastigheterna

anges vara medlemmar i samfällighet och att det kan ifrågasättas,

om inte den konstruktionen är att föredra framför den som valts av

kommittén.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i första

stycket om talan mot uttaxering eller fördelning av bidragsbelopp har under

remissbehandlingen inte föranlett annan erinran än att lagberedningen

ansett, att bestämmelsen är för snäv genom att den hänvisar enbart till anläggningsbeslutet.

Den beaktar t. ex. inte det fallet att fördelningen strider

mot beslut om fördelning efter annan grund än andelstalet enligt bestämmelserna

i 6 §. Med anledning härav förordar jag sådan jämkning i första

stycket första punkten att talan får föras när uttaxeringen eller fördelningen

inte överensstämmer med lag eller med beslut som fattats med stöd

därav. Denna lydelse ansluter närmare till motsvarande regler i 3 kap. 20 §

vattenlagen och 63 § andra stycket lagen om enskilda vägar. Kommitténs

förslag i första punkten skiljer sig från vad som gäller för liknande samfälligheter

enligt nyssnämnda lagar även såtillvida att preskriptionstiden

för talan är bestämd till sex veckor i stället för 30 dagar. I jordabalksförslaget

föreslås däremot en sådan kortare preskriptionstid. Den är där bestämd

till en månad. Kommittén har inte anfört något skäl för den längre

preskriptionstiden. Jag kan inte heller finna någon anledning till avvikelse

från vad som enligt det sagda gäller i andra liknande sammanhang. Jag förordar

därför att tiden i nära anslutning till jordabalksförslaget bestäms till

fyra veckor.

Andra punkten i kommittéförslaget överensstämmer helt med motsvarande

bestämmelse i jordabalksför slaget och är i sak oförändrad i departementsförslaget.

Liksom bestämmelserna om uttaxering i 25 § är den av kommittén föreslagna

bestämmelsen i andra stycket första punkten av förevarande paragraf

om delägarnas subsidiärt solidariska ansvar av största betydelse som skydd

för tredje man, som träder i affärsförbindelse med samfälligheten. Jag ansluter

mig till denna bestämmelse, som är likalydande med motsvarande regel

i jordabalksförslaget. En fördelning av det subsidiära ansvaret efter fasta

andelstal i varje situation i enlighet med vad som har förordats i ett remissyttrande

skulle leda till orättvisor i de fall då det primära ansvaret skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

fördelas efter det verkliga utnyttjandet av anläggningen. Den av mig biträdda

ordningen torde inte som befaras i remissyttrandet medföra nämnvärda

olägenheter när flera bidragsposter utestår obetalda. Utan större svårigheter

torde det även då kunna avgöras hur mycket av uppkommen brist i en fastighet

som belöper på den ena eller den andra bidragsposten. Jag anser det

inte heller nödvändigt med en föreskrift att ny debiteringslängd skall upprättas

för realiserande av det subsidiära ansvaret. Förslaget överensstämmer

bär med lagen om enskilda vägar och jordabalksförslaget.

Andra stycket andra punkten i kommittéförslaget innehåller en särbestämmelse

angående ansvaret för brist, när den försumliga fastighetsägarens

fastighet övergår på annan. Här föreskrivs att, om den försumliges fastighet

överlåtits på annat sätt än genom inrop på exekutiv auktion, det subsidiärt

solidariska ansvaret för övriga fastighetsägare skall inträda endast om bidraget

inte heller har kunnat tas ut hos den nya ägaren, när det förfallit till

betalning inom ett år innan denne skolat tillträda fastigheten och det inte

får utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt de särskilda bestämmelserna

därom. Denna bestämmelse har inte föranlett erinran i sak. Däremot har anmärkts,

att den regel om utsträckt ansvar för ny ägare som bestämmelsen

innehåller bort komma till direkt uttryck i lagtexten, förslagsvis i 6 §. Jag

ansluter mig till den föreslagna regeln i sak. I enlighet med kommittéförslaget

har i 6 § sista stycket gjorts anmärkning om det undantagsfall som kan

uppkomma vid brist hos den föregående ägaren. Med hänsyn härtill anser

jag mig kunna godta den utformning kommittéförslaget har fått i denna

del. En annan utformning stöter på vissa lagtekniska svårigheter.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i andra stycket sista punkten,

att belopp som fastighetsägare har inbetalt på grund av sitt subsidiära

ansvar skall tillgodoräknas honom i den mån den försumlige sedermera

fullgör sin bidragsskyldighet, ger uttryck för en riktig princip. Som lagberedningen

påpekat i sitt remissyttrande lämnar den emellertid rum för

tvivel om den rätta innebörden i vissa situationer. Om fastighet, vars ägare

medverkat till att täcka brist, har utträtt ur samfälligheten, skulle innebörden

nämligen kunna anses vara den att fastighetens ägare blev utesluten från

möjlighet att på samma sätt som de i samfälligheten kvarstående fastigheternas

ägare återfå belopp som avses här. Detta kan inte vara rimligt. En

svårighet uppkommer även när fastighet väl står kvar i samfälligheten men

byter ägare sedan det subsidiära ansvaret infriats. Den av kommittén föreslagna

lydelsen synes närmast innebära, att den som var ägare vid tiden för

inbetalningen också är berättigad till andel i belopp som senare intlyter från

den försumlige fastighetsägaren. Lämpligheten av en sådan regel kan ifrågasättas.

överlåtelse av fastigheten kan ske med beaktande av att bristbelopp

kan komma alt inflyta. En överlåtare har sålunda möjlighet att vid överlåtelsen

beakta de utsikter som kan finnas att för fastighetens räkning återfå

utgivet belopp av den försumliga fastighetsägaren. Det synes därför mest

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

rimligt, att den nya fastighetsägaren får tillgodoräkna sig beloppet. Det

resultat, som jag enligt det anförda kommit till i båda de angivna situationerna,

torde kunna uppnås genom en omformulering av sista punkten sålunda

att, om bidraget helt eller delvis inbetalas från den fastighet vars ägare

det påförts i debiteringslängden, det influtna beloppet skall tillgodoräknas

ägarna till de fastigheter, från vilka bristen täckts, i förhållande till vad som

utgått från varje fastighet. Jag vill förorda, att lagtexten jämkas i enlighet

härmed.

27 §.

Paragrafen, som motsvarar 28 § i kommitténs förslag och 22 kap. 24 och

25 §§ i jordabalksförslaget, behandlar fastighetsägares rätt att delta i handhavandet

av samfällighetens angelägenheter.

Kommittén. I första stycket fastslås att delägares inflytande över samfällighetens

angelägenheter utövas på stämma, vilken således är samfällighetens

beslutande organ. Enligt andra stycket förutsätts för rösträtt på

stämma, att delägaren har fullgjort sin bidragsskyldighet till samfälligheten.

Trots att så inte skett äger han emellertid delta i förhandlingarna utan att

utöva rösträtt.

Tredje stycket innehåller en jävsregel för delägare motsvarande den som

enligt 25 § tredje stycket i kommitténs förslag gäller för styrelseledamot.

Regeln avviker från sistnämnda bestämmelse såtillvida, att jävet gäller

även det vanliga fallet att delägaren uppträder genom ombud eller som ombud

för annan. Delägarjäv föreligger exempelvis beträffande den som också

är styrelseledamot i de fall då stämman behandlar fråga om skadeståndsskyldighet

för honom eller väljer revisor.

Departementschefen. Kommitténs förslag i förevarande paragraf överensstämmer

i huvudsak med motsvarande bestämmelser i jordabalksförslaget.

Jävsregeln företer dock samma avvikelse som jävsregeln för styrelseledamot

i 24 § sista stycket. Förslaget har inte föranlett erinran under remissbehandlingen.

Jag anser mig även för egen del kunna godta det med undantag

för jävsregeln, som bör utformas i överensstämmelse med vad jag förordat

i fråga om j ävsregeln i 24 § sista stycket.

28 §.

I paragrafen, som motsvarar 29 § i kommitténs förslag och 22 kap. 28 § i

jordabalksförslaget, meddelas vissa bestämmelser om utlysande av samfällighetsstämma.

Kommittén. Uppgiften att utsätta tid och plats för stämma och att ombesörja

kallelser till delägarna bör enligt kommittén i första hand tillkomma

styrelsen. Bestämmelse därom upptas i paragrafens första stycke. Det
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ta innehåller även vissa bestämmelser om kallelsens innehåll och om tid för

dess utfärdande. I kallelsen skall sålunda anges vilka ärenden som skall behandlas

på stämman samt tid och plats för stämman. Kallelse skall vidare

ske i så god tid före stämman att delägarna får skäligt rådrum.

Frågan, när styrelsen skall kalla till stämma, behöver enligt kommittén

inte regleras omedelbart i lagtexten men blir i viss mån besvarad genom

paragrafens andra stycke. Styrelsen bör anordna stämma, så snart någon

sådan fråga aktualiserats som delägarna enligt styrelsens bedömande bör

ta ställning till och vars avgörande inte lämpligen kan anstå till senare tillfälle.

Ofta torde emellertid frågan om stämmas hållande komma att regleras

i antagna stadgar eller i andra beslut av delägarna. Förslaget anses emellertid

inte böra sakna vissa garantier för att stämma utlyses i behövlig omfattning.

Behov av sådana garantier föreligger till en början i det fall då styrelse

inte finns, fastän sådan skolat utses enligt 23 § första stycket i kommitténs

förslag. Dessutom bör delägare ha rätt att få till stånd stämma, när

styrelse finns men underlåter att utfärda vederbörliga kallelser. Även i övrigt

bör delägarna enligt kommittén tillerkännas en självständig rätt att

påkalla stämma. En ovillkorlig rätt för varje delägare att påfordra stämma

anses dock förenad med vissa risker. Men om minst en femtedel av

samtliga röstberättigade stöder framställning om stämma, bör presumtion

kunna anses föreligga för att yrkandet inte saknar grund. I överensstämmelse

därmed äger enligt förslaget en sålunda bestämd krets av delägare

ovillkorlig rätt att hos styrelsen påfordra stämma. Sådan begäran skall åtföljas

av uppgift på de ärenden som skall behandlas. Om styrelsen underlåter

att utfärda kallelse inom en vecka efter det att framställningen inkommit,

skall stämman likväl utlysas. Uppgiften att kalla till stämma, som inte

utlyses av styrelsen, bör enligt kommittén anförtros länsstyrelsen.

Enligt kommittén kan utvägen att vända sig till länsstyrelsen te sig onödigt

omständlig, när det är fråga om att omedelbart vid företagets igångsättande

utse styrelse. Kommittén föreslår därför en bestämmelse i paragrafens

tredje stycke, att förrättningsmannen skall på delägares begäran hålla

sammanträde med delägarna för utseende av styrelse i samband med förrättningens

slutförande. Sådant sammanträde skall anses som stämma. Att

styrelse blivit utsedd vid sådan stämma innebär emellertid inte, att gemensamhetsföretagets

verksamhet kan påbörjas genast. Styrelsens befogenheter

måste begränsas av de allmänna förutsättningarna för verkställighet av

anläggningsbeslutet. Detta måste först vinna laga kraft eller ändå kunna

verkställas. Beslut på stämma inför förrättningsmannen är därför enligt

förslaget gällande endast under förutsättning att anläggningsbeslut vinner

laga kraft eller eljest kan verkställas.

Remissyttrandena. Enligt länsstyrelsen och överlantmätaren i Östergötlands

län är det önskvärt att den i första stycket angivna tiden för kallelse

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

utformas mera exakt, förslagsvis minst en vecka före sammanträdet, om

inte annat bestämts i stadgar.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna i första

och andra styckena överensstämmer väsentligen med motsvarande paragraf

i jordabalksförslaget. Bl. a. är bestämmelsen i första stycket, att kallelse

skall ske i så god tid före stämman att fastighetsägarna erhåller skäligt rådrum,

densamma i båda förslagen. Andra styckets bestämmelser om möjlighet

för fastighetsägare att i olika fall efter anmälan få stämma utlyst av

länsstyrelsen motsvaras i jordabalksförslaget av regler om rätt för fastighetsägare

att själv utfärda kallelse. Den av kommittén föreslagna ordningen

med anmälan till länsstyrelsen har sin motsvarighet i lagen om ekonomiska

föreningar (59 §). Från sistnämnda lag skiljer sig dock kommitténs förslag

i viss mån när det gäller kravet på viss anslutning enligt andra punkten, i

det att framställning till styrelsen skall ha gjorts av minst en femtedel av

samtliga röstberättigade fastighetsägare för att stämma skall utlysas.

De nu nämnda bestämmelserna i kommitténs förslag anser jag mig kunna

godta i sak. Det föreslagna kravet på iakttagande av skäligt rådrum vid kallelse

till stämma medger ett smidigt hänsynstagande till det aktuella ärendets

större eller mindre vikt och föreliggande behov av ett snabbt avgörande.

Det synes därför vara att föredra framför krav på kallelse inom viss i lagen

fixerad tid.

Jag biträder även de av kommittén föreslagna bestämmelserna i tredje

stycket om stämma inför förrättningsmannen, vilka har lämnats utan erinran

under remissbehandlingen. De innebär en ändamålsenlig ordning, som

kan ge fastighetsägarna tillfälle att få råd och hjälp av förrättningsmannen

med vissa förvaltningsfrågor.

29 och 30 §§.

Dessa paragrafer, som motsvarar 30 och 31 §§ i kommitténs förslag och

22 kap. 26 och 27 §§ i jordabalksförslaget, innehåller närmare bestämmelser

om rösträtt och majoritetsbeslut m. m. på samfällighetsstämma samt

om rätt för fastighetsägare att få upplysningar av styrelsen om samfällighetens

verksamhet och att få ta del av samfällighetens räkenskaper och

andra handlingar.

Departementschefen. Kommitténs förslag överensstämmer i förevarande

delar i huvudsak med motsvarande bestämmelser i jordabalksförslaget.

Detta innehåller dock ej någon motsvarighet till andra stycket i 31 § i

kommittéförslaget. De av kommittén föreslagna bestämmelserna har godtagits

under remissbehandlingen och föranleder inte heller erinran från

min sida.

opaginerad Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

31 §.

Paragrafen, som motsvarar 32 § i kommitténs förslag och 22 kap. 29 § i

jordabalksförslaget, innehåller bestämmelser om klandertalan mot beslut

som fattats på samfällighetsstämma.

Kommittén. För fullgörandet av samfällighetens uppgifter är det av vikt,

att frågan om giltigheten av stämmobeslut inte blir svävande under någon

längre tid och att man förhindrar, att ett avgörande som legat till grund

för betydelsefulla förvaltningsåtgärder blir upphävt eller ändrat först långt

efteråt. Genom reglerna i förevarande paragraf har kommittén åsyftat att

framtvinga klarhet i giltighetsfrågan inom viss kortare tid efter beslutets

fattande. I nära överensstämmelse med 58 § lagen om enskilda vägar föreskrivs

i första stycket att, om delägare anser att beslut som fattats på

stämma inte tillkommit i behörig ordning eller annars kränker hans rätt

som delägare i samfälligheten, han äger föra talan mot beslutet. Sådan talan

skall väckas inom sex veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet

annars är gällande. Talan, som skall riktas mot samfälligheten, förs enligt

gängse regler efter stämning vid allmän underrätt.

Klanderrätten åsyftar att skydda delägare mot övergrepp av stämman.

Området för klanderpreskriptionen är därför begränsat till de fall då talan

grundas på kränkning av sådana regler som avser att bereda skydd åt delägarna

i denna egenskap, dvs. bestämmelser i lag eller i anläggningsbeslutet

vilka avser tillkomsten av stämmobeslut eller annars rör endast delägarnas

rätt och vilka därför kan åsidosättas med samtliga delägares samtycke.

Man kan i dessa fall med fog likställa en delägares underlåtenhet att föra

talan inom föreskriven tid med ett godkännande av beslutet.

Enligt paragrafens andra stycke äger domstol i mål av förevarande slag

förordna om inhibition av stämmobeslutets verkställande. I tredje stycket

föreskrivs att dom, varigenom beslutet har upphävts eller ändrats, gäller

även för delägare som inte fört talan. Dessa regler äger motsvarigheter i annan

lagstiftning, t. ex. 69 § lagen om ekonomiska föreningar.

Paragrafen åsyftar enligt kommittén inte en uttömmande behandling av

alla de fall då stämmobeslut kan vara ogiltiga. Har så väsentliga felaktigheter

förekommit att ett hållet sammanträde ej ens kan betraktas som

stämma, är reglerna om klanderpreskription inte tillämpliga. Talan om att

sammankomsten ej är stämma kan vid behov utan tidsbegränsning föras

enligt vanliga regler om fastställelsetalan. Nullitet föreligger emellertid på

grund av allmänna rättsregler även i andra fall, då fel av grövre beskaffenhet

vidlåder ett beslut. Det blir här särskilt fråga om att stämmobeslut är

rättsstridigt därför att det innebär ett åsidosättande av sådana föreskrifter

som avser att skydda tredje man eller som är givna i ett allmänt intresse.

Det gäller in. a. o. regler, vilka är tvingande på det sättet att de inte kan

åsidosättas ens med samtycke av alla delägare i samfälligheten. I de situa
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

tioner då nullitet föreligger är talan vid domstol inte nödvändig för att delägare

skall göra ogiltigheten gällande men han har stundom ett starkt intresse

av att få fastställt att nullitet är för handen. Delägaren är då berättigad

att utan stöd av särskild lagregel väcka talan därom utan att vara bunden

till viss tid.

Remissyttrandena. Lagberedningen anser, att bestämmelsen om delägares

klagorätt har blivit knapphändig och att den i stället bör utformas i överensstämmelse

med antingen 22 kap. 29 § jordabalksförslaget eller 58 §

första stycket lagen om enskilda vägar.

Departementschefen. Mot kommitténs förslag i första stycket om preskription

av rätt till talan mot stämmobeslut i sådana fall då beslutet inte har

tillkommit i behörig ordning eller det annars kränker endast fastighetsägares

rätt är enligt min mening intet att erinra i sak. Jag delar också kommitténs

mening, att rätt till talan mot stämmobeslut, som anses vara en nullitet, kan

grundas på allmänna regler och inte är inskränkt till viss tid. Även om det

sålunda kan göras gällande att lagbestämmelser inte är erforderliga för

nullitetsfallens del, talar enligt min mening vissa skäl för att i paragrafen

ta in en allmän regel om rätt till talan mot beslut, som anses inte ha tillkommit

i behörig ordning eller annars strider mot lag eller mot anläggningsbeslutet.

Jag förordar därför i överensstämmelse med vad lagberedningen

har anfört i sitt remissyttrande, att första stycket i paragrafen utformas

enligt motsvarande bestämmelser i jordabalksförslaget, vilka har sin

förebild i lagarna om aktiebolag (138 §) och om ekonomiska föreningar

(69 §). Första stycket i departementsförslaget innehåller i enlighet härmed

först en allmän regel om rätt för styrelseledamot eller fastighetsägare att

vid rätten föra talan mot beslut, som han anser inte ha tillkommit i behörig

ordning eller av annat skäl strida mot lag eller mot anläggningsbeslut, och

därefter en regel om talerättspreskription när talan grundas på att beslutet

inte har tillkommit i behörig ordning eller det på annat sätt kränker endast

fastighetsägares rätt. Reglernas innebörd torde härigenom bli lättare att uppfatta,

samtidigt som de får redaktionell överensstämmelse med andra motsvarande

regler.

Den av kommittén föreslagna preskriptionsfristen, sex veckor, är kortare

än i lagarna om aktiebolag och om ekonomiska föreningar, vilka har en tremånader

sfr ist. Jag anser också, att tiden kan sättas kortare i förevar ande

sammanhang, där det i regel blir fråga om ett mera begränsat antal delägare.

Härigenom kommer bestämmelsen också i närmare överensstämmelse

med motsvarande reglering i vattenlagen och lagen om enskilda vägar, vilka

har en preskriptionstid om trettio dagar. Liksom i 26 § torde tiden här böra

bestämmas till fyra veckor.

Jag biträder de av kommittén föreslagna bestämmelserna i andra och

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

tredje styckena, vilka har lämnats utan erinran under remissbehandlingen

och överensstämmer med motsvarande regler i j ordabalksförslaget.

32 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommitténs förslag men svarar

mot 22 kap. 30 § i jordabalksförslaget. Den innehåller vissa bestämmelser

om skadeståndsansvar för styrelseledamot m. fl. och om talan angående

sådant ansvar.

Departementschefen. Som framgår av de under 24 § återgivna remissyttrandena

har önskemål framförts om särskilda bestämmelser angående skadeståndsansvar

för styrelseledamöterna i samfällighet. Jordabalksförslaget

innehåller också en regel i ämnet. I stort kan väl som kommittén anfört allmänna

principer anses ge ledning för omfattningen av styrelseledamöternas

skadeståndsansvar. Jag anser emellertid i likhet med lagberedningen att

samma reglering bör gälla här som vid ekonomiska föreningar. Jag förordar

därför i överensstämmelse med 22 kap. 30 § i jordabalksförslaget, att bestämmelserna

i fråga om ekonomisk förening skall äga tillämpning angående

skyldighet för styrelseledamot, likvidator eller annan som ägt företräda

samfälligheten eller revisor eller fastighetsägare att ersätta skada som vållats

samfällighet en, fastighetsägare eller tredje man liksom angående talan

om sådan ersättning.

De bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar som avses med denna

regel är 106—109 §§ om skadeståndsskyldighet samt 63—66 §§ och 95 §

om talan för utkrävande av ansvarigheten. Förstnämnda paragrafer innehåller

utöver huvudregeln om skadeståndsskyldighet bl. a. vissa regler om

jämkning av skadeståndet och om solidariskt ansvar. Enligt de senare paragraferna

gäller vissa preskriptionstider för talan, högst två år, när det inte

är fråga om brottslig gärning.

33 §.

Paragrafen, som motsvarar 33 § i kommitténs förslag och 22 kap. 16 §

i jordabalksförslaget, innehåller regler om förordnande av syssloman i vissa

fall.

Kommittén. Förordnande av syssloman enligt första stycket har till syfte

att, när beslutför styrelse ej finns, garantera att de åt styrelsen vanligen

anförtrodda funktionerna upprätthålls. Eftersom åtgärden att utse styrelse

enligt 23 § första stycket är beroende av delägares begäran, anser kommittén

följdriktigt att även förordnande av syssloman i detta fall förutsätter

sådan begäran. I överensstämmelse med annan liknande lagstiftning föreslås,

att länsstyrelsen skall utse syssloman.

Andra stycket tar sikte på att fulltalig styrelse visserligen finns men att

opaginerad Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

delägare är missnöjd med det sätt på vilket samfällighetens angelägenheter

omhänderhas. Sysslomannaförordnande får dock i detta fall inte meddelas,

utan att sökanden visar att stämmobeslut har påkallats för att åstadkomma

rättelse men sådan likväl inte kommit till stånd inom skälig tid. Denna begränsning

kan dock enligt kommittén inte upprätthållas i vissa lägen, när

tiden inte medger att stämma hålls. Är det fråga om underlåtenhet att vidta

åtgärd, som fordras för att undvika betydande skada eller olägenhet, kan

nämligen syssloman förordnas omedelbart om stämmobeslut inte kan avvaktas

med hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet.

Med hänsyn till arten av den bedömning som skall föregå ett förordnande

av syssloman enligt andra stycket anser kommittén, att prövningen bör ankomma

på domstol eller överexekutor i stället för länsstyrelsen. Till förmån

för överexekutor talar enligt kommittén, att beslut om tvångsförvaltning

av anläggning som avses i 1920 års lag med vissa bestämmelser om

registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft

m. m. ankommer på överexekutor. Vidare och framför allt vinns överensstämmelse

med överexekutors prövning enligt 191 § utsökningslagen. I

rättspraxis har detta lagrums tillämpningsområde utvidgats till att omfatta

inte bara olovliga besittningsrubbningar utan även handräckning i flera

andra fall, när den mot vilken åtgärden riktas har underlåtit att uppfylla en

förpliktelse. Med hänsyn därtill kan det enligt kommittén stundom tänkas

vara tillräckligt att meddela sådan handräckning i stället för att utse syssloman.

Sistnämnda utväg synes böra reserveras främst för de situationer

då ett övertagande av de ordinära samfällighetsorganens uppgifter krävs för

längre tid. I betraktande av den valrätt mellan olika möjligheter som sålunda

kan vara befogad är det enligt kommittén lämpligt att samma myndighet

— överexekutor — får vara verksam i båda fallen.

Har syssloman förordnats enligt andra stycket, är han underkastad samma

begränsningar i sin handlingsfrihet som andra samfällighetsorgan och

således hänvisad till gängse möjligheter att få anspråk tvångsvis realiserade.

I de brådskande fall då syssloman enligt vad nyss har föreslagits kan förordnas

utan att avvakta stämmobeslut skulle enligt kommittén ändamålet

med förordnandet ofta kunna bli förfelat, om sysslomannen inte fick möjlighet

att på ett mera skyndsamt sätt få sitt anspråk realiserat, exempelvis

när det gäller att bryta lås för att vinna tillträde till en värmeanläggning.

Kommittén föreslår, att sysslomannen i sådana fall skall kunna vända sig

direkt till utmätningsman, som på sysslomannens framställning äger meddela

erforderlig handräckning.

Enligt tredje stycket äger syssloman uppbära arvode av samfälligheten.

Arvodet bestäms av den myndighet som har förordnat sysslomannen. För

att få ut arvodet är denne liksom när det gäller att ta ut medel till samfällighetens

verksamhet berättigad att tillämpa vanliga regler om uttaxering.

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Remissyttrandena. Lagberedningen anser det med hänsyn till 24 § andra

stycket i kommittéförslaget uppenbart, att även annan än delägare kan ha

intresse av att behörig styrelse finns. Första stycket bör enligt beredningen

justeras i enlighet därmed.

I anslutning till förslaget, att överexekutor skall förordna syssloman enligt

andra stycket, framhåller beredningen, att överexekutorsinstitutionen

enligt beredningens åsikt bör avskaffas. Beredningen finner det därför angeläget,

att inte nya uppgifter läggs på överexekutor. För övrigt är det mera

naturligt att länsstyrelse, som bl. a. skall förordna förrättningsman och

således får andra funktioner enligt lagförslaget, också förordnar syssloman.

Beredningen förordar, att paragrafen ändras i enlighet därmed. En

konsekvens därav blir att talan mot beslutet inte kommer att prövas av

hovrätt utan i administrativ ordning.

Departementschefen. När det gäller första styckets regel om förordnande

av syssloman i fall då styrelseledamots uppdrag har upphört anser jag det

inte finnas skäl att begränsa rätten att påkalla sådant förordnande till de anslutna

fastigheternas ägare. Även hyresgäster och andra rättsägare i en fastighet

har ett legitimt intresse av att samfälligheten förvaltas effektivt. Att

så sker är av särskild betydelse för inteckningshavarna med hänsyn till den

föreslagna förmånsrätten enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Jag förordar därför,

att förordnande skall kunna begäras inte bara av fastighetsägare utan

också av annan, vilkens rätt är beroende av att behörig styrelse finns. Samma

utvidgning bör enligt min mening göras för det fall då styrelse inte utses

fastän det skall ske. I sistnämnda situation fordras dock, att fastighetsägare

redan har påkallat styrelse enligt 22 § första stycket.

Jag delar lagberedningens uppfattning, att det bör ankomma på länsstyrelsen

och inte på överexekutor att förordna syssloman i fall som avses i

andra stycket. Kommitténs förslag bör jämkas i enlighet härmed. Den nyss

föreslagna utvidgningen i fråga om rätten att begära syssloman enligt första

stycket bör få en motsvarighet i andra stycket.

I övrigt föranleder kommittéförslaget i denna del inte någon erinran i

sak från min sida.

34 §.

Paragrafen, som motsvarar 34 § i kommitténs förslag och 22 kap. 32 § i

jordabalk sförslaget, behandlar frågan när kallelse skall anses ha kommit

till fastighetsägares kännedom.

Kommittén. Kallelse och annat meddelande skall enligt denna paragraf

anses ha kommit till delägares kännedom, om handlingen avlämnats i hans

hemvist eller på posten i betalt brev, ställt till delägarens vanliga adress,

eller, om annan adress inte är känd, till hans fastighet. Bestämmelsen av
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungi. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ser inte att uttömmande reglera frågan, hur delgivning med delägare skall

ske. Den vill endast anvisa en delgivningsmetod, som innefattar en rimlig

avvägning mellan kravet på ett enkelt förfarande och hänsynen till den enskildes

rättssäkerhet. Även delgivning i annan ordning kan accepteras. Om

exempelvis stämman har beslutat om delgivning på annat sätt, kan denna

ordning vara tillfyllest under förutsättning att betryggande garantier för

dess tillförlitlighet kan anses föreligga.

Remissyttrandena. Lagberedningen anser, att kallelse inte bör få lämnas

i hemvistet, eftersom vederbörande kan vara bortrest och ha givit anvisning

om ettersändning av posten. Det är bättre att kallelse sänds med posten,

även om inte heller denna form alltid är betryggande. I övrigt bör lagrummet

enligt beredningen utformas i anslutning till 22 kap. 32 § jordabalksförslaget.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag, att delgivning av

kallelse eller annat meddelande till fastighetsägare skall anses ha skett när

handlingen har avlämnats på posten i betalt brev. I överensstämmelse med

vad lagberedningen har anfört i sitt remissyttrande anser jag det inte tillrådligt

att anse behörig delgivning ha skett genom att handlingen avlämnats

i fastighetsägarens hemvist. Det är nämligen inte säkert att fastighetsägaren,

när han reser bort, har möjlighet att anordna privat eftersändning genom

någon, som har tillträde till hans hemvist. Jag förordar, att förslaget

jämkas i enlighet härmed. I övrigt har jag intet att erinra mot den av kommittén

föreslagna bestämmelsens innehåll, som inte synes avvika från jordabalksförslaget

i denna del.

Verkställighet m. m.

35 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om verkställighet av förrättningsmans

beslut.

Kommittén. Enligt första stycket gäller i fråga om varje beslut, som har

meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft, att det får med

iakttagande av bestämmelserna i det följande verkställas såsom lagakraftvunnen

dom. Särskild uppmärksamhet förtjänar enligt kommittén det beslut

varigenom en samverkan enligt förslaget konstitueras — anläggningsbeslutet.

Beträffande detta gäller otvivelaktigt den i statusfrågor allmänt

tillämpliga grundsatsen, att beslutet inte länder till efterrättelse förrän det

vunnit laga kraft. Någon föreskrift därom fordras därför inte.

En undantagslös tillämpning av principen kan emellertid enligt kommittén

leda till mindre tillfredsställande resultat. Från allmän och enskild syn
-

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

punkt angelägna gemensamhetsföretag skulle därigenom kunna fördröjas

avsevärd tid på grund av överklaganden i frågor av ringa vikt. Kommittén

anser det därför böra eftersträvas, att anläggningsbeslut i fall av antydd natur

skall kunna verkställas även innan det vunnit laga kraft. Behovet av en

sådan lösning gör sig inte gällande med samma styrka i alla situationer som

kan uppkomma. Kommittén anser det finnas skäl att modifiera huvudprincipen

endast i en bestämd situation, nämligen när motstånd mot ianspråktagande

av det i anläggningsbeslutet bestämda utrymmet kommer från rättsägare,

som berörs av upplåtelsen. Kommittén anser det salunda erfordeiligt

att genom en uttrycklig lagregel tillerkänna dem som skall anslutas till företaget

befogenhet att under vissa förutsättningar ta avsett utrymme i anspråk

även mot vederbörande rättsägares bestridande, innan slutlig prövning har

ägt rum.

En sådan befogenhet bör enligt kommittén förutsätta, att besvärstiden

utgått. Vidare bör i fråga om föremålet för besvären krävas, att dessa avser

själva upplåtelsen eller ersättning därför. En ytterligare förutsättning är

enligt förslaget, att den som yrkar förtida verkställighet förbinder sig både

att förskjuta den ersättning som kan komma att bli slutligt bestämd jämte

föreskriven ränta och att vid bifall till besvären ersätta skada till följd av

att anläggningsbeslutet verkställts och vidare ställer betryggande säkerhet

för förskott och ersättning som nu sagts.

Under dessa förutsättningar äger enligt paragrafens andra stycke ägodelningsrätten

förordna, att anläggningsbeslutet utom beträffande ersättning

enligt 4 § får lända till omedelbar efterrättelse. Av bestämmelsens formulering

framgår, att ägodelningsrätten inte är ovillkorligen skyldig att

förordna om förtida verkställighet. Verkställighetsfrågan bör uppenbart

prövas även med hänsyn till att ett verkligt behov föreligger av att anläggningsbeslutet

realiseras omedelbart. Yrkandet bör därför avslas, om det

inte kan anses sakligt motiverat från denna synpunkt. Vidare påpekar

kommittén, att det i lagtexten anges att ett av ägodelningsrätten meddelat

förordnande äger rättsverkan i fråga om anläggningsbeslutet i dess helhet

utom beträffande ersättningsfrågan. Som framgår av 36 § första stycket

skall ersättningen betalas inom tre månader efter det att anläggningsbeslutet

vunnit laga kraft. Att ersättningsfrågan har undantagits från omedelbar

exigibililet sammanhänger bl. a. med de i 36 § reglerade formerna för

ersättningens betalning. Ersättningsskyldigheten skall nämligen ofta fullgöras

genom att beloppet sätts ned hos länsstyrelsen för vidare fördelning

på närmare angivet sätt. I den mån den slutgiltigt bestämda ersättningen

blir högre än den av förrättningsmannen beslutade skulle det således bli

fråga om att tillämpa nedsättningsförfarandet flera gånger. Kommittén

anser det angeläget, att detta förfarande begränsas till ett enda tillfälle

liksom att de olägenheter undviks som kan bli följden av att den ersättningsberättigade

måste betala tillbaka ersättning helt eller delvis, när så
-

s. 256 Kontrollera mot PDF

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

dan inte skall utgå enligt den slutliga prövningen. Den ersättningsberättigades

intressen tillgodoses enligt kommittén i tillräcklig grad genom att

han får betryggande säkerhet för det ersättningsbelopp som kan komma

att bestämmas och i sinom tid ränta enligt 4 § från den dag när utrymmet

togs i anspråk. Vid avgörandet huruvida erbjuden säkerhet kan anses betryggande

får ägodelningsrätten inte bygga enbart på det av förrättningsmannen

bestämda ersättningsbeloppet. Rätten måste också beakta möjligheten

att ersättningen kan höjas vid den slutliga prövningen eller i högre

rätt. Några mera ingående utredningar i ersättningsfrågan bör dock inte

företas på detta stadium. Med hänsyn till svårigheten att förutse till vilket

belopp ersättningen slutligen kommer att bestämmas är det angeläget, att

endast säkerhet som erbjuder tillräckligt vid marginal godtas. Att säkerheten

inte utan vidare måste motsvara hela det belopp som har fordrats är

enligt kommittén å andra sidan tydligt.

En modifikation i den uppställda regeln bör enligt kommittén göras,

när ersättningsberättigad sakägare samtycker till att utrymme för anläggningen

får tillträdas utan att någon förbindelse avges till skydd för honom.

I andra stycket tilläggs därför en föreskrift, att efter medgivande av den

vilkens rätt berörs därav, utrymme får tas i anspråk utan hinder av att sådan

förbindelse inte har lämnats beträffande honom tillkommande ersättning.

Slutligen påpekar kommittén, att paragrafen endast avser verkställighet

av förrättningsmannens beslut. Några motsvarande regler beträffande ägodelningsrätts

eller annan domstols anläggningsbeslut eller annat avgörande

har inte ansetts behöva tas upp i förslaget. Kommittén anser allmänna

regler i ämnet vara tillfyllest. Kommittén hänvisar därom till 17 kap. 14 §

rättegångsbalken och 3 kap. utsökningslagen.

Remissyttrandena. Svea hovrätt, lagberedningen och Hyresgästernas riksförbund

anser behov finnas av en bestämmelse, enligt vilken ersättningsberättigad

sakägare kan liksom enligt 38 § expropriationslagen sätta som

villkor för förhandstillträde, att sökanden nedsätter visst belopp hos länsstyrelsen.

Samma önskemål anför expropriationsutredningen. Denna framhåller,

att behovet av förhandstillträde bl. a. kan göra sig gällande i fråga

om utrymmen som disponeras av bostadshavare och rörelseidkare. Omständigheterna

kan därvid vara sådana att skyldighet att avträda utrymmet

inte rimligen bör kunna åläggas sakägaren, innan åtminstone viss ersättning

har utgivits. Behov av en sådan regel torde enligt utredningen också

finnas i fråga om förtida verkställighet av ägodelningsrätts eller hovrätts

utslag. Med hänsyn till bestämmelsen i 36 § om förfallotid för utdömd ersättning

torde sakägare nämligen sakna möjlighet att enligt utsökningslagens

regler erhålla förtida verkställighet av utslag i ersättningsfrågan. Expropriationsutredningen

framhåller vidare, att erlagd förskottsbetalning

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966 257

bör göras definitiv i så måtto, att den inte får återkrävas i den mån den

överstiger slutligt utdömt ersättningsbelopp eller skadestånd.

Lagberedningen påpekar, att besvär mot anläggningsbeslutet kan ha anförts

även av annan än den som föranlett att förbindelse har avgivits och säkerhet

ställts. Även när sådana besvär leder till att anläggningen inte kommer

till stånd, måste rimligen avgiven förbindelse och däremot svarande

säkerhet innefatta åtagande att ersätta skada till följd av det överklagade

beslutets verkställande. Lagtexten bör enligt beredningen jämkas därefter.

Enligt Svea hovrätt är det erforderligt med uttrycklig bestämmelse om

hur frågan om interimistiskt förordnande skall handläggas. Hovrätten anser,

att prövningen bör kunna verkställas av ägodelningsdomaren. Mot ägodelningsrättens

förordnande, att anläggningsbeslutet får lända till efterrättelse,

bör särskild talan få föras i likhet med vad som i allmänhet gäller

om interimistiska beslut (jfr 39 § expropriationslagen). Liknande synpunkter

anförs av lagberedningen. Denna framhåller även, att beslut enligt

förevarande bestämmelse bör få meddelas utan huvudförhandling. Det bör

föreskrivas, att tillfälle att yttra sig skall beredas den som kan beröras av

beslutet. Dessutom bör enligt beredningen finnas rätt till särskild talan

mot beslutet.

Departementschefen. Jag ansluter mig helt till den av kommittén angivna

principen, att anläggningsbeslut kan verkställas först sedan det har vunnit

laga kraft. Jag är också ense med kommittén och remissinstanserna om att

denna grundsats inte kan upprätthållas utan undantag. Konstruktionen av

lagförslagets materiella bestämmelser medför dock vissa svårigheter, när

det gäller att utforma en undantagsregel. Huvudprincipen torde som kommittén

har föreslagit böra vara att den eller de fastighetsägare som önskar påskynda

gemensamhetsbildningen får göra detta på egen risk och alt särskilda

regler fordras endast för att bereda tillträde till utrymme för anläggningen.

Den av kommittén föreskrivna prövningen av behovet och lämpligheten av

förtida verkställighet liksom skyldigheten att ställa betryggande säkerhet

för blivande ersättningar synes i och för sig erbjuda tillräckligt skydd för

ersättningsberättigad sakägare. Denne får enligt 4 § även gottgörelse för

ränteförlust. Rätt för den ersättningsberättigade att få förskottsbetalning

i överensstämmelse med vad som gäller vid förtida tillträde enligt expropriationslagen

torde dock inte böra införas. En sådan ordning skulle som

kommittén påpekat föranleda flera nedsättningsförfaranden. Förutom de

olägenheter som följer därav kan komplikationer uppkomma när nedsatt

och fördelad ersättning har utgått med för högt belopp och skall återbetalas.

Den i expropriationslagen gällande principen om förbud mot återkrav av

erlagd förskottsbetalning bör nämligen enligt min mening inte göras tilllämplig

i förevarande fall. Det skulle kunna oskäligt betunga de anslutna

lastigheternas ägare. Även om den ersättningsberättigade således inte äger

9 Bihang till riksdagens protokoll tOGG. i samt. År 12S

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

utfå något ersättningsbelopp, innan anläggningsbeslutet i sin helhet vunnit

laga kraft, är det tydligt att fastighetsägarnas intresse av förtida verkställighet

bör vägas mot sakägarens behov av ersättning. Är det fråga om ett

större belopp, måste det fordras tungt vägande skäl för ett förordnande

om omedelbar verkställighet. I överensstämmelse med vad lagberedningen

anför i sitt remissyttrande anser jag, att förbindelse och säkerhet som avses

i andra stycket bör gälla även för det fall att anläggningsbeslutet upphävs

efter besvär av annan än den till vars förmån förbindelsen har avgivits

och säkerheten ställts. Lagtexten bör jämkas i enlighet härmed.

Som också påpekats under remissbehandlingen, fordras beträffande

handläggningen av fråga om interimistiskt förordnande vissa särskilda föreskrifter

i överensstämmelse med vad som gäller för motsvarande fall på

andra områden. Förordnande bör sålunda kunna meddelas utan huvudförhandling,

sedan sakägarna har fått tillfälle att yttra sig. Vidare bör talan

mot ägodelningsrättens beslut under rättegången i här avsedd fråga få föras

särskilt. Frågan bör inte kunna föras längre än till hovrätten. Dess beslut

bör alltså inte få överklagas. Jag förordar, att tredje stycket kompletteras

med bestämmelser enligt vad jag nu har anfört.

I övrigt har jag inte något att erinra mot kommitténs förslag i denna del.

36 §.

Paragrafen reglerar tid och sätt för erläggande av ersättning enligt 4 §

liksom viss rättsverkan av betalning.

Kommittén. Efter förebild i 48 § expropriationslagen föreskrivs i första

stycket, att ersättning enligt 4 § jämte ränta skall betalas inom tre månader

efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft. Angående ränta får bestämmelsen

betydelse endast när förhandstillträde har skett.

I fråga om sättet för ersättningens betalning bör enligt kommittén erforderliga

regler utformas med hänsyn till bestämmelserna om själva ersättningsskyldigheten.

Enligt dessa tillkommer rätt till ersättning för upplåtet

utrymme omedelbart, förutom ägaren till den fastighet varifrån upplåtelsen

sker, endast innehavare av nyttjanderätt, servitut eller annan särskild

rätt till fastigheten men inte innehavare av sakrättsligt skyddad fordringsrätt.

Sådan innehavare är i stället hänvisad till gottgörelse ur den ersättning

som tillkommer markägaren. I fråga om uppdelning av utgående ersättningar

mellan den omedelbart berättigade samt innehavare av fordringsinteckningar

och därmed jämställda bör enligt kommittén vanliga expropriationsrättsliga

principer tjäna som utgångspunkt för regleringen.

Nedsättning av ersättningsbeloppet hos länsstyrelsen är enligt kommittén

motiverat endast när innehavare av fordringar kan lida förlust genom att

ingreppet minskar fastighetens värde så, att fordringshavarna kan antas

inte med säkerhet få betalt för sina fordringar vid exekution. Är situatio
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

nen sådan att samtliga fordringshavare önskar behålla sin betalningsrätt i

fastigheten eller kan det annars på objektiva skäl konstateras, att någon

förlustrisk inte uppkommer, finns inte anledning att tvinga vederbörande

att ta emot betalning. En betalning före förfallotiden kan nämligen i många

fall medföra nackdelar för borgenären. Därtill kommer, att nedsättning och

fördelning hos länsstyrelsen alltid innebär en mera omständlig procedur än

betalning direkt.

Kommittén anser sig därför inte kunna godta ett system med obligatorisk

nedsättning. Att som frågan är löst i 20 och 21 §§ lagen om allmänna

vägar låta de ersättningsskyldiga på eget ansvar pröva i vilka fall värdeminskning

kan antas uppstå och nedsättning därför bör företas är enligt

kommittén inte heller tänkbart på förevarande område. Enligt lagen om

allmänna vägar är den ersättningsskyldige pliktig att ersätta förlust för

fordringshavarna till följd av att nedsättning inte skett. Ansvaret för en

felbedömning kan med en sådan ordning bli mycket tyngande för de anslutna

fastighetsägarna. Kommittén finner mest ändamålsenligt att överlämna

prövningen åt förrättningsmannen. Häftar fastigheten på grund av

inteckning eller på annan grund för fordran, skall förrättningsmannen därför

enligt paragrafens andra stycke förordna att ersättning, som inte utgör

gottgörelse för personlig skada, jämte ränta skall betalas genom beloppets

nedsättande hos länsstyrelsen för fördelning. Detta skall dock inte gälla, om

samtliga fordringshavare medger att ersättningen betalas ut till den därtill

berättigade eller utbetalningen är väsentligen utan betydelse för dem. När

anläggningsbeslutet meddelas av domstol, ankommer motsvarande prövning

på denna. Belopp, som enligt det sagda inte skall nedsättas, utbetalas

enligt första stycket direkt till den ersättningsberättigade. Kommittén har

genom lagtextens avfattning velat utmärka, att direktbetalning skall vara

huvudregel och företas så snart förrättningsmannen inte meddelat förordnande

av annan innebörd.

I fråga om ordningen för och verkan av länsstyrelsens fördelning skall

bestämmelserna om expropriationsersättning äga motsvarande tillämpning.

Den föreslagna befogenheten för fordringshavarna att med bibehållen

rätt avstå från nedsättning och fördelning hos länsstyrelsen anses vara av

den betydelse för att nå önskvärd förenkling att kommittén har ansett sig

böra utsträcka befogenheten även till tid, när förordnande om nedsättning

redan har meddelats men fördelning ännu inte skett. Även om fordringshavarna

inte under själva förrättningen ansett sig kunna avstå från alt få betalning

ur utgående ersättning, kan de säkerligen ofta när de har fått tillfälle

att överblicka förrättningsresultatet komma att föredra, att rätten till

betalning ur fastigheten kvarstår. Enligt andra styckets sista punkt skall

meddelat förordnande följaktligen, om fördelning ännu inte skett, inte hindra

utbetalning direkt till den ersättningsberättigade, om medgivande från

fordringsinnehavarna företetts hos länsstyrelsen. Alt samtligas medgivan
-

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1966

den ansetts erforderliga — i detta fall liksom enligt första punkten — sammanhänger

med att fördelning måste omfatta alla fordringshavare och att

verkan av åtgärden blir densamma som vid expropriation i allmänhet, nämligen

att rätten till betalning ur fastigheten upphör (24 § inteckningsförordningen).

Fordringshavare, som vid fördelning avstår honom tillkommande

belopp till förmån för den enligt 4 § berättigade sakägaren, går miste om

beloppet.

Verkan av att betalning fullgörs i vederbörlig ordning är enligt paragrafens

tredje stycke, att upplåtet utrymme får tas i anspråk. Sakägare

vilkens rätt berörs av upplåtelsen kan således vägra tillträde till utrymmet

innan betalning erlagts. Därigenom vinns ett i flertalet fall effektivd sanktionsmedel

för ersättningsskyldighetens fullgörande. Undantag från regeln

gäller av naturliga skäl, när vederbörande sakägare medger tillträde, trots

att betalning inte skett. En reservation görs i lagtexten vidare för det fall

att förtida tillträde ägt rum enligt 35 § andra stycket.

Remissyttrandena. Stads kollegiet i Stockholm anser, att frågan huruvida

ersättning enligt 4 § skall utgå på en gång eller i form av löpande avgifter

behöver övervägas ytterligare. Enligt kollegiet kan periodiska avgifter te sig

naturligare, när det gäller ersättning för upplåtelse av utrymme. Detta sammanhänger

enligt kollegiet med att inteckningshavare och andra innehavare

av särskild rätt endast undantagsvis kan anses lida skada genom anläggningens

tillkomst och därmed hindra utbetalning direkt till den ersättningsberättigade

sakägaren. Får ersättningen erläggas i periodiska belopp,

kan den enligt kollegiet på ett enkelt sätt indrivas genom avdrag från fastighetens

bidrag till samfälligheten. Sambandet mellan ersättningen och

bidraget framträder även genom att både ersättningens belopp och det andelstal

som ligger till grund för fastighets bidrag, skall bestämmas i anläggningsbeslutet.

Enligt lagberedningen kan den i första stycket bestämda tiden för ersättningens

betalning ibland vara för knapp med hänsyn bl. a. till att det

kan ta tid att ordna krediter och skaffa fram erforderlig säkerhet samt

dessutom i förekommande fall konstituera en samfällighet. En utsträckning

av tiden kan å andra sidan med förslagets nuvarande utformning medföra

bl. a. ränteförlust för den ersättningsberättigade. Denna olägenhet kan

emellertid enligt beredningen undvikas genom viss ändring av 4 § första

stycket sista punkten enligt vad beredningen anmärkt i anslutning till

nämnda paragraf.

Svea hovrätt lutar åt att skyldighet att nedsätta ersättningen hos länsstyrelsen

bör föreskrivas som huvudregel efter mönster från expropriationslagen.

Bostadsstyrelsen och Svenska sparbanksföreningen önskar skärpning av

regeln om oskadlighetsprövning, så att det för underlåtenhet att nedsätta

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 128 år 1966

ersättning skall fordras att direktbetalning är uppenbarligen utan betydelse

för fordringshavarna.

Expropriationsutredningen ansluter sig till kommitténs ståndpunkt i

nämnda hänseende men anser en officialprövning knappast vara överflödig,

när medgivanden lämnats av fordringsägarna. Om nämligen dessa,

såsom det är avsett i förslaget, bibehålls vid sin intecknings- eller förmånsrätt,

fastän de genom sina medgivanden avstått från betalning, kan enligt

expropriationsutredningen avståendet tänkas lända till men för rättigheter i

sådan egendom som är gemensamt intecknad med den fastighet upplåtelsen

avser.

I fråga om verkan av fördelning av nedsatt ersättningsbelopp bör enligt

expropriationsutredningen gälla vad som föreskrivs för det fall att nyttjanderätt

eller servitutsrätt upplåts genom expropriation. Utredningen anser

författningstexten böra jämkas i överensstämmelse därmed.

Lagberedningen anmärker här liksom vid 16 § på uttrycket »personlig

skada», som enligt beredningen för tanken till personskada.

Svea hovrätt förordar, att sista punkten i andra stycket får utgå. Enligt

hovrätten är det onödigt att sedan beslut en gång fattats i nedsättningsfrågan

belasta ärendet med ytterligare prövning.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär, att ersättningen för

upplåtelse av utrymme till anläggningen skall utgå på en gång. Stadskollegiet

i Stockholm har däremot förordat, att ersättningen bör kunna få utgå

i form av löpande avgifter. En sådan ordning kan självfallet innebära stora

fördelar för de ersättningsskyldiga. Det kan dock knappast vara rimligt att

kräva att den ersättningsberättigade skall nöja sig med att få ersättningen

i delposter, sedan han har nödgats avstå utrymmet. Samfälligheten torde

också som regel ha goda möjligheter att genom lån framskaffa hela ersättningsbeloppet

på en gång. Jag är med hänsyn härtill inte beredd att frångå

kommitténs förslag, som överensstämmer med vad som annars gäller i liknande

sammanhang och som har godtagits av remissinstanserna i övrigt.

Den av kommittén föreslagna förfallotiden om tre månader från det anläggningsbeslutet

vunnit laga kraft överensstämmer med vad som gäller

enligt expropriationslagen. Även på denna punkt har förslaget godtagits under

remissbehandlingen så när som på att i ett yttrande har förordats en utsträckning

av tiden. Jag kan inte anse, att tillräckliga skäl finns att frångå

kommitténs förslag på denna punkt.

I fråga om det sätt på vilket ersättningen skall betalas bör huvudregeln

lämpligen ta sikte på den situation som blir den vanligaste och som medger

den enklaste lösningen. Med hänsyn till att upplåtelse enligt huvudregeln

i 3 § skall ske så att betydande olägenhet inte uppkommer, torde nedsättning

i flertalet fall inte vara sakligt motiverad. Man synes därför böra undvika

den omgång som nedsättningsförfarandet innebär och de olägenheter

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

som det medför för borgenärerna genom att dessa måste ta emot förtidsbetalning.

Jag biträder därför den av kommittén föreslagna och av remissinstanserna

med endast ett undantag godtagna ordningen, att direktbetalning

skall vara huvudregel. Nedsättning skall alltså förutsätta ett särskilt

beslut därom. Sådant skall meddelas sedan det beträffande skuldbelastad

fastighet har konstaterats, att upplåtelsen medför risk för att fastighetens

kreditvärde försämras. Denna oskadlighetsprövning synes böra ske efter

samma riktlinjer som vid överenskommelse enligt 17 §. Anledning torde

saknas att som förordats i ett par remissyttranden uppställa strängare krav

här än enligt nyssnämnda paragraf. Inte heller anser jag det påkallat att till

skillnad från vad som gäller i andra liknande sammanhang fordra oskadlighetsprövning

även när fordringshavarna har lämnat medgivanden till att ersättningen

får betalas ut till den eller de ersättningsberättigade. Är en inteckning

gällande även i annan fastighet, som dessutom besväras av inteckningar

med sämre rätt, torde oskadlighetsprövning inte behöva ske med hänsyn

särskilt till den rätt som tillkommer dessa särinteckningshavare.

Anmärkningen mot uttrycket personlig skada torde här liksom i 16 § böra

föranleda en jämkning av lagtexten.

Hänvisningen i andra stycket till expropriationslagstiftningen angående

ordningen för och verkan av fördelning av nedsatta medel bör som expropriationsutredningen

anfört jämkas till att avse fall av upplåtelse av nyttjanderätt

eller servitut enligt expropriationslagen.

I likhet med kommittén anser jag att direkt betalning bör kunna ske med

fordringshavarnas medgivande även sedan förordnande om nedsättning

har meddelats. Jag biträder därför den av kommittén föreslagna bestämmelsen

härom i andra stycket sista punkten.

Till den föreslagna bestämmelsen i tredje stycket, vilken har lämnats

utan erinran under remissbehandlingen, ansluter jag mig likaså.

Utom de jämkningar jag nämnt har jag ansett vissa redaktionella jämkningar

böra göras i den av kommittén föreslagna lydelsen.

37 §.

Enligt denna paragraf förfaller anläggningsbeslut under vissa betingelser.

Kommittén. Första stycket i paragrafen innehåller bestämmelsen, att anläggningsbeslutet

är förfallet, om inte ersättning för upplåtet utrymme betalts

i föreskriven ordning inom ett år efter det att anläggningsbeslutet

vunnit laga kraft. Grunden till denna bestämmelse är enligt kommittén vikten

av att betalning kan framtvingas. Det kan inte ske enbart genom att

vägra att ställa upplåtet utrymme till förfogande, om nämligen de anslutna

fastigheternas ägare av någon anledning inte är intresserade av att få an
-

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

läggningen till stånd. Befogenheten att driva in ersättningen bör dock enligt

kommittén inte få kvarstå under någon mera avsevärd tid. Efter viss tids

förlopp bör det enligt kommittén kunna fordras av den ersättningsberättigade,

att han vidtar åtgärder för beloppets utkrävande vid äventyr att

rätten därtill och därmed frågan om anläggningens inrättande förfaller.

Även den situationen bör uppmärksammas när markägaren eller jämställd

rättighetshavare bestritt att upplåtelse får ske och alltjämt vidhåller denna

ståndpunkt. Är även de till företaget anslutna fastigheternas ägare ointresserade

av att genomföra anläggningsbeslutet och låter detta komma till uttryck

genom att underlåta att erlägga betalning, bör resultatet bli att beslutet

efter viss tid förfaller. Den tid inom vilken förfallopåföljd bör inträda

torde enligt kommittén kunna bestämmas till ett år efter det att beslutet

vunnit laga kraft.

I andra stycket föreslås en förfalloregel, som har till syfte att förhindra

att anläggningsbeslutet, oavsett om ersättningen betalts, blir gällande under

en mera avsevärd tidrymd utan att någon bryr sig om att genomföra

det. Anläggningsbeslut skall enligt denna regel vara förfallet, om anläggningen

inte har kommit till utförande inom fem år sedan beslutet vunnit laga

kraft eller inom den längre tid som bestämts vid anläggningsbeslutets meddelande.

Innebörden av att beslutet förfaller torde enligt kommittén i huvudsak

följa av allmänna rättsprinciper. För att undanröja varje ovisshet om

dess verkningar i fråga om uppburen ersättning föreskrivs uttryckligen, att

skyldighet att återbetala ersättningen inte föreligger.

Inträdet av förfallopåföljden kan enligt förslaget förhindras genom att

anstånd med anläggningens utförande utverkas. Sådant anstånd får medges

av förrättningsman, som på vanligt sätt förordnas av länsstyrelsen. Tiden

för anståndet anses inte böra regleras i vidare mån än att den inte får överstiga

ytterligare fem år. Självfallet får tiden inte sättas längre än som kan

anses oundgängligen nödvändigt. Förutsättning för åtgärden är, att förordnande

av förrättningsman begärs före förfallotidens utgång.

Utan särskild föreskrift torde enligt kommittén förslagets vanliga regler

om förrättningsförlarandet vinna tillämpning vid anståndsprövningen. Någon

motsvarighet till anläggningsbeslut finns dock inte. Med hänsyn till

att besvärstiden enligt 20 § räknas från det anläggningsbeslutet meddelats

fordras därför en särregel för detta fall. Tiden räknas enligt förslaget

oavsett huruvida begäran om anstånd har bifallits eller avslagits från dagen

för beslutet i anståndsfrågan.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser, att förfallopåföljd enligt första

stycket bör göras beroende av att sakägare inte gjort anspråk på ersättningen

inom viss tid och inte av att de ersättningsskyldiga underlåtit att

betala ersättningen.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Departementschefen. I likhet med kommittén och remissinstanserna anser

jag det rimligt, att anläggningsbeslut skall vara förfallet såväl när ersättiiing

enligt 4 § inte har erlagts inom viss kortare tid som när beslutet, oavsett

om betalning skett, inte har bringats i verkställighet efter en längre tids

förlopp. Att i det förstnämnda fallet utgångspunkten för tidsberäkningen

enligt förslaget är beslutets lagakraftvinnande överensstämmer med vad

som gäller i andra liknande sammanhang. Den föreslagna ettårstiden bör

enligt min mening anses tillräcklig. Även i övrigt biträder jag kommitténs

förslag i förevarande paragraf med den jämkningen att, om förrättningsmannen

anser tiden för anläggningens utförande enligt andra stycket

böra sättas längre än fem år, den längre tiden skall tas in i själva anläggningsbeslutet.

Detta överensstämmer med ett av mig förordat tillägg till 16 §.

38 §.

Paragrafen föreskriver anteckning i fastiglietsboken om anläggningsbeslut.

Kommittén. Med hänsyn främst till de ifrågavarande anläggningarnas

ofta avsevärda betydelse ur fastighetskreditens synvinkel anser kommittén

ofrånkomligt, att behovet av publicitet tillgodoses genom att anläggningsbeslutet

blir antecknat i fastighetsbok. Uppgift om beslutet kommer

då också att inflyta i gravationsbevis. En bestämmelse om anteckning i fastighetsboken

föreslås därför i förevarande paragraf.

Sådan anteckning bör enligt kommittén inte få ske, förrän den eftersträvade

sakrättsliga effekten verkligen inträder. Bestämmelsen förutsätter

därför, att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft eller ändå får verkställas.

Remissyttrandena. Lagberedningen påpekar, att någon inskrivning inte

kommer att ske enligt förslaget, när fastighet utträder, men att det bör stå

fastighetens ägare fritt att inge beslut enligt 42 § till inskrivningsdomaren

för erforderliga anteckningar.

överlantmätaren i Älvsborgs län anser det oklart, om något exemplar av

förrättningshandlingarna kommer att tillföras inskrivningsdomarens arkiv.

överlantmätarna i Kronobergs, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län

samt Svenska kommunaltekniska föreningen anser, att gemensamhetsbildning

bör antecknas även i fastighetsregister. Åsikten delas av lantmäteristyrelsen,

som emellertid anser sig inte f. n. böra framlägga förslag i ämnet

utan hänvisar till pågående utredning angående fastighetsregister.

Departementschefen. I likhet med remissinstanserna biträder jag kommitténs

förslag, att anteckning skall göras i fastighetsboken om anläggningsbeslut.

Bestämmelsen innebär, att anteckning skall ske om varje an
-

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

läggningsbeslut, således både det ursprungligen meddelade och nytt sådant

som kan tillkomma senare med anledning av förändring i de anslutna fastigheternas

krets eller av väsentligt ändrade förhållanden i övrigt. Därigenom

kommer således anteckning att ske även i det fall som berörts i ett

remissyttrande, nämligen att en fastighet utträder ur samfälligheten.

Om anläggningsbeslut förfaller eller det av annan anledning upphör att

gälla, bör på anmälan göras anteckning i fastighetsboken även om detta. Jag

förordar att en särskild bestämmelse tillfogas härom.

Närmare bestämmelser om sådana anteckningar bör utfärdas av Kungl.

Maj :t.

Verkan av ändrade förhållanden

39 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om ny förrättning, när ändrade

förhållanden har inträtt som i väsentlig mån inverkar på fråga som avgjorts

genom anläggningsbeslutet.

Kommittén. Huvudprincipen måste vara att anläggningsbeslut, som har

vunnit laga kraft, äger giltighet för framtiden eller den tid som bestämts i

beslutet. En orubblighetsgrundsats bör emellertid här lika litet som annars

upprätthållas helt utan undantag. Vilken ändring som helst kan å

andra sidan inte få tas i betraktande. Till en början framhåller kommittén

den begränsningen att det skall vara fråga om nya eller ändrade förhållanden

av rent faktisk natur och således inte bara om ett annat bedömande

av föreliggande fakta. Vidare bör enligt kommittén beaktas hänsynen till

de med prövningen förenade kostnaderna och de enskilda fastighetsägarnas

intresse av trygghet mot rubbning av bestående rättsförhållanden. För omprövning

bör därför fordras en mera väsentlig ändring. Denna ståndpunkt

har också kommit till uttryck i första stycket av paragrafen. Där föreskrivs

att, om ändrade förhållanden av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på

fråga som avgjorts genom anläggningsbeslutet inträder sedan beslutet vunnit

laga kraft, frågan får tas upp till prövning vid ny förrättning.

Angående de materiella villkor som skall tillämpas vid omprövningen

avser förslaget att i princip samma regler skall gälla som vid anläggningens

inrättande. Frågor om anslutning av nya fastigheter skall således bedömas

på grundval av bestämmelserna i 2 §, i första hand förutsättningen att anläggningen

skall vara av synnerlig vikt för fastigheternas ändamålsenliga

utnyttjande. Vid den nya förrättningen skall dessutom prövas, om de i företaget

ingående fastigheterna skall kvarstå eller utträda ur gemenskapen.

När fastighet utträder ur gemenskapen knyter sig ett särskilt intresse

till frågan, i vad mån de övriga fastigheterna bör skyddas mot eventuellt

förfång till följd av åtgärden. I allmänhet torde kostnaderna för det gemen
9|

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 128

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

samma företaget bli högre för var och en av de kvarvarande fastigheterna

nnder förutsättning att förhållandena i övrigt blir oförändrade. Enligt kommittén

bör den naturliga utgångspunkten vara att låta de föreliggande förhållandena

på vanligt sätt bestämma i vad mån en tidigare anordnad gemenskap

skall bestå för framtiden. Ett bortfall av en eller annan fastighet

behöver i och för sig inte göra det nödvändigt att öka de övrigas bidragsbörda.

Endast när bidragsskyldigheten stegras ända därhän att det uppställda

kravet på synnerlig vikt inte vidare kan anses uppfyllt beträffande

de återstående fastigheterna uppkommer svårigheter. Enligt kommittén saknas

emellertid anledning att inte dra den naturliga och i överensstämmelse

med förslagets grundtankar stående konsekvensen, nämligen att den eller

de fastigheter som berörs av det ändrade bedömandet medges utträde ur

gemenskapen. Kommittén anser inte skäl finnas till särreglering annat än i

de verkligt illojala fallen. På samma sätt som fastighets utträde bör en

minskning av fastighetens andelstal behandlas. I enlighet med det anförda

föreskrivs i paragrafens andra stycke, att vid bedömande av fråga om fastighets

fortsatta anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets

andelstal hänsyn inte får tas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse

eller användning som kan antas ha skett i syfte att erhålla utträde eller

nedsättning av fastigheten åvilande bidragsskyldighet.

I övrigt anser kommittén att särregler inte är behövliga för bedömningen

av grunderna för företagets fortsatta verksamhet.

Kommittén behandlar i detta sammanhang även det fallet att en till företaget

ansluten fastighet berörs av ändring i fastighetsindelningen. I den

mån sådan åtgärd innebär en väsentlig ändring i de förhållanden som ligger

till grund för den ursprungliga förrättningsprövningen, kan åtgärden liksom

varje annat faktum föranleda omprövning av anläggningsbeslutet vid

ny förrättning. Att sådana alltid påkallas är emellertid inte säkert. Man

måste enligt kommittén i allt fall räkna med att det förflyter viss tid från

det den ändrade fastighetsindelningen genomförs till dess det nya anläggningsbeslutet

vinner laga kraft eller ändå kan verkställas. Det kan därför

synas, som om det åtminstone för denna övergångstid skulle vara nödvändigt

med regler, enligt vilka det redan från den nya fastighetsindelningens

genomförande kan fastslås, vilken ställning den eller de fastigheter som

berörts av åtgärden får i gemensamhetsföretaget.

Kommittén har övervägt en regel att, när fastighet som ingår i företaget

varit föremål för åtgärd varigenom fastighetsindelningen ändrats, ägarens

rättigheter och skyldigheter inom företaget skall hänföras till den eller de

fastigheter till vilka den ursprungliga fastighetens mark har övergått. Av en

reglering i ämnet bör enligt kommittén kunna fordras, att den någorlunda

varaktigt löser den aktuella frågan och därmed åtminstone i viss, inte alltför

obetydlig utsträckning gör ny förrättning obehövlig. Det möter emellertid

svårigheter att åstadkomma detta i förevarande sammanhang. Frågan bör i

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

stället lösas antingen inom ramen för ny lagstiftning om fastighetsbildning

eller annars i större sammanhang omfattande alla de fall där fastighetsbildningsåtgärd

kan påverka till fastighet anknutna rättigheter och således

exempelvis även gemensamhetsbildningar enligt vattenlagen, lagen om enskilda

vägar osv. I avvaktan på en sådan mera generell lösning torde enligt

kommittén särskilda regler i förslaget kunna undvaras. Att den ursprungliga

fastighetens rättigheter och skyldigheter inom företaget skall hänföras till

den eller de nya fastigheter till vilka dess mark övergått torde i allmänhet

gälla utan uttrycklig bestämmelse. I delningsfallet innebär detta, att

alla de nybildade fastigheterna formellt står kvar i gemenskapen. I praktiken

torde ofta komma att träffas överenskommelse mellan deras ägare

om fördelningen av rätten att utnyttja anläggningen och av bidragsskyldigheten.

Annars torde de i första hand få underkasta sig samfällighetens beslut.

Om de inte nöjer sig därmed, finns i sista hand möjligheten att få

till stånd ny förrättning enligt förevarande paragraf.

Eftersom förslaget i princip räknar endast med fastigheter enligt gällande

fastighetsindelning, kan enbart administrativt bildade tomter inte anslutas

till en gemensamhetsanläggning. Även om det i och för sig är önskvärt att

det kan ske, skulle eu sådan möjlighet vara oförenlig med den konstruktion

förslaget fått från sakrättslig synpunkt och nödvändiggöra speciella regler

av komplicerad natur. Behovet att kunna anknyta en gemensamhetsanläggning

till ännu inte rättsligen bestående fastigheter inom tomtindelat område

kan beräknas bli avsevärt reducerat i och med eu ny fastighetsbildningslagstiftning,

varigenom möjligheterna att på ett enkelt sätt genomföra

tomtindelning torde komma att underlättas.

Även i fråga om själva prövningsförfarandet torde enligt kommittén annars

gällande regler i förslaget i huvudsak vara till fyllest. Förslaget bygger

på tanken att prövningen skall ske vid samma slags förrättning som skall

föregå anläggningens inrättande. Reglerna därom är så avfattade att de är

tillämpliga även på ny förrättning. Även när det är fråga om ny förrättning

skall anläggningsbeslutct begränsas till de i 16 § angivna frågorna eller utmynna

i fastställelse av avtal enligt 21 §. Förrättningsmannens prövning av

de följdfrågor som regleras i 40 -44 §§ berör däremot inte på samma sätt

som hans avgörande i förutnämnda hänseenden grundvalen för den framtida

verksamheten. Avgörandena av dessa frågor anses därför böra meddelas

fristående i förhållande till anläggningsbeslutct.

Endast i ett hänseende föreslår kommittén undantag från vanliga regler

om förrättningsförfarandet, nämligen i fråga om förrättningsmannens skyldighet

enligt 14 § att inhämta byggnadsnämndens medgivande till företaget.

Åtskilliga av de förrättningar som avser omprövning av tidigare meddelade

anläggningsbcslut torde nämligen enligt kommittén komma att begränsas

till ändring i fastigheternas andelstal och liknande frågor, som oftast saknar

intresse för byggnadsnämnden. Med hänsyn diirlill föreslås i paragra
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

fens andra stycke en bestämmelse att, om endast ändring som inte påverkar

bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt avses, byggnadsnämndens

medgivande enligt 15 § inte behöver inhämtas.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser, att bestämmelserna i förevarande

avsnitt om verkan av ändrade förhållanden i särskilt hög grad kan befaras

medföra tillämpningssvårigheter. Bl. a. i fråga om de ekonomiska uppgörelser

som ett beslut om ändring nödvändiggör ger förslaget enligt hovrätten

ett till synes alltför vidsträckt utrymme för skälighetsprövning.

Svenska riksbyggen menar, att ifrågavarande paragrafer kunde ha fått en

klarare utformning.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att det för många fall skulle ha varit

önskvärt om någon automatiskt verkande regel kunnat utformas, som medgivit

en anpassning utan vidare till ändrade förhållanden. Styrelsen kommer

emellertid till att denna utväg inte är framkomlig utan att frågan

måste lösas vid förrättning.

överlantmätaren i Blekinge län anser förrättningsformen alltför tung när

det är fråga om smärre jämkningar.

Även fritidsutredningen ifrågasätter en förenkling och gör anmärkning

mot att det enligt förslaget i allmänhet krävs ny förrättning för att åstadkomma

en anpassning av förvaltningssystemet till även så normala och förutsebara

företeelser som att nya fastigheter bildas inom ett exploateringsområde

och behöver inträda i samfällighet eller att viss fastighet av någon

anledning behöver utträda. Enligt fritidsutredningen är det önskvärt att

samfällighetens styrelse får ökade möjligheter att ombesörja sådana anpassningsåtgärder.

Detta förutsätter i sin tur att man vid den grundläggande

förrättningen har möjlighet att fixera ändamål och område för samfällighetsbildningen

samt tillämpa en s. k. rörlig fördelningsnorm beträffande

de med anläggningen förenade kostnaderna. Utredningen menar, att en sådan

anordning bör kunna utformas med anpassningsreglerna för vägförening

som förebild och kan få särskild betydelse inom sådana tätbebyggelseområden

för fritidsändamål som exploateras successivt. Av samma uppfattning

är Sveriges lantmätareförening.

Länsstyrelsen i Örebro län anser kompletterande bestämmelser böra meddelas

om förfarandet för det fall att en i samfälligheten ingående fastighet

delas upp på ett flertal fastigheter. När det gäller att från en ansluten fastighet

avstycka ett område, som uppenbart inte bör vara anslutet till anläggningen,

bör enligt överlantmätaren i Blekinge län ett intyg av den förrättningsman

som handlägger avstyckningen vara tillräckligt för att inte

anläggningsbeslutets inskrivning i stamfastigheten skall föras över på det

avstyckade området, överlantmätaren i Örebro län menar, att ny förrättning

inte rimligen bör komma i fråga vid varje ändring av bestående fastighetsindelning

utan att förslaget bör kompletteras i dessa hänseenden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Förslaget att samma regler i princip skall gälla vid

omprövning som vid anläggningens inrättande berörs

av bl. a. Svea hovrätt, som framhåller att det vid omprövning kan uppstå

åtskilliga frågor för vilka reglerna om inrättande av ny anläggning knappast

passar. Till en början kan enligt hovrätten frågas, vem som äger begära

ny förrättning. Självfallet torde ägare till fastighet, som ingår i löretaget,

äga påkalla ny förrättning, även om ordalagen i 8 § andra stycket inte passar

så bra, om ägaren önskar utträda ur gemensamhetsföretaget. Men fråga

uppstår om ägare till utomstående fastighet skall äga påkalla ny förrättning

för att få sin fastighet ansluten till bestående anläggning. Att så får ske synes

i och för sig rimligt och vinner stöd av ordalydelsen i 8 § andra stycket;

förutsättning är givetvis att väsentligt ändrade förhållanden inträtt. Det kan

vidare ifrågasättas, om det skall krävas att anläggningen är av synnerlig

vikt för den utomstående fastighetens ändamålsenliga utnyttjande, för att

anslutning skall få ske, eller om det är tillräckligt att ägaren själv begär anslutning.

Sistnämnda ståndpunkt torde äga företräde under förutsättning

att skyddsreglerna i 17 § tredje stycket iakttas. Svårigheter uppstår vid anslutningsfrågans

bedömning med hänsyn till vad kommittén anför i motiveringen

om prövningen vid den ursprungliga förrättningen, när tastighet

redan är utrustad med separat anläggning av den typ som det är fråga

om eller ingår i ett existerande gemensamhetsföretag med det ifrågavarande

ändamålet. Att de anslutna fastigheterna redan har en anläggning,

bör givetvis inte få hindra att utomstående fastighet ansluts till denna.

Men om anläggningen för att kunna tillgodose även den utomstående fastighetens

behov måste utvidgas, torde prövningen få ske på samma sätt som

om frågan gällde en ny anläggning, varvid de anslutna fastigheterna i regel

inte kan tvingas till utvidgning mot sin vilja. Hovrätten frågar sig slutligen

om kostnaderna för ny förrättning, som verkställts på ansökan av ägaren

till utomstående fastighet och endast har föranlett denna fastighets anslutning,

skall bäras av företaget i dess helhet. Dessa frågor måste under det

fortsatta lagstiftningsarbetet göras till föremål för ytterligare överväganden

och eventuellt föranleda särskild reglering.

Även lagberedningen finner det oklart vem som äger påkalla ny förrättning.

Närmast till hands synes enligt beredningen ligga, att initiativrätt bara

skall tillkomma dem som är anslutna till företaget och att förrättning sålunda

inte får påkallas av ägare till fastighet som önskar vinna anslutning.

Denne måste då vara hänvisad till att begära förrättning enligt 1 §, om initiativ

inte tas från ägaren till ansluten fastighet. Därvid torde de fastigheter

som är anslutna till anläggningen knappast kunna tvångsanslutas enligt

2 §, eftersom deras behov redan är tillgodosett. I motiven har om de materiella

villkor som skall tillämpas vid omprövningen omtalats, att i princip

samma regler skall gälla som de vilka bestämt anläggningens inrättande.

Måhända anser kommittén också, att en sådan regel som den om initiativ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

rätten till den ursprungliga förrättningen (8 § andra stycket) direkt eller

analogivis är att tillämpa. I den mån initiativrätt avses tillkomma fastighetsägare

som önskar vinna anslutning kan emellertid andra frågor uppkomma.

Det kan t. ex. itrågasättas, om det är rimligt att ägarna av redan anslutna

fastigheter inte skall tå ersättning av sökanden för sina kostnader vid den

nya förrättningen. Frågan om initiativrätten torde få göras till föremål för

ytterligare överväganden. I övrigt anser beredningen det angeläget, att omprövningen

inte görs mera omfattande än sakägarna — i vidsträckt mening

■— begär eller som annars är nödvändigt för att ett nytt anläggningsbeslut

skall bli funktionsdugligt.

Lantmäteristyrelsen anser det också vara av största vikt, att alla förenklingsmöjliglieter

beträffande förrättningsförfarandet tillvaratas. Enligt

styrelsens mening bör byggnadsnämndens formella medgivande i princip

inte fordras i dessa fall.

Svenska riksbyggen menar, att avsaknaden av exempel på skäl för utträde

ur samfällighet kan skapa osäkerhet och ge anledning till tvister.

Departementschefen. Även om den sannolika utvecklingen i framtiden har

blivit tillbörligt beaktad vid gemensamhetsanläggningens inrättande, är det

klart att nya omständigheter kan komma att göra en omprövning nödvändig.

Det av kommittén för sådan prövning uppställda och av övervägande antalet

remissinstanser godtagna kravet, att ändrade förhållanden har inträtt av

beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på förut avgjord fråga, innefattar

enligt min mening en lämplig avvägning mellan intresset av det tidigare avgörandets

orubblighet och hänsynstagandet till den fortgående utvecklingen.

Regeln överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelse i 2 kap.

lagen om enskilda vägar (65 §), vilken dock kräver att de ändrade förhållandena

inverkar i synnerlig mån på tidigare avgjord fråga. Att omprövning

alltid skall ske vid förrättning synes också befogat med hänsyn till att det

gäller frågor som kan vara av samma betydelse här som vid den ursprungliga

förrättningen. Någon möjlighet att vid det senare tillfället urskilja frågor

av större eller mindre vikt torde inte finnas. Samma princip synes även

böra upprätthållas vid ändringar i fastighetsindelningen. Som kommittén

har anfört föreligger vissa svårigheter att lösa sistnämnda problem genom

en automatiskt verkande regel. Jag är därför inte beredd att nu förorda

någon ändring i kommittéförslaget på denna punkt. Frågan kan kanske

komma i ett annat läge efter tillkomsten av en ny lagstiftning om fastighetsbildning.

I fråga om tillvägagångssättet vid den nya förrättningen utgår kommittéförslaget

från att vanliga regler i princip skall komma till användning. Jag

ansluter mig till denna princip.

Vid förrättningen skall således, om överenskommelse inte kan uppnås, prö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

vas huruvida förutsättningar för anslutning enligt 2 § alltjämt är för handen

och även övriga materiella regler tillämpas så som om något tidigare anläggningsbeslut

inte hade meddelats. Även frågan, om ändrade förhållanden

inträtt av sådan beskaffenhet att de bör påverka det tidigare anläggningsbeslutet,

prövas av förrättningsmannen. Mot fastighets utträde eller minskning

av fastighets andelstal uppställs inga särskilda hinder, såvida det inte

är fråga om de i paragrafens andra stycke reglerade illojala fallen. Uppkommande

frågor om anslutning av ny fastighet skall på vanligt sätt bedömas

med utgångspunkt i anläggningens betydelse för fastigheten. Att

fastighetens tillkomst medför behov av utbyggnad av anläggningen utgör

således i och för sig inte något hinder mot anslutningen. Inte heller innebär

förslaget något principiellt förbud mot att ny fastighet ansluts på grund av

ägarens frivilliga erbjudande enligt 17 § tredje stycket. Även om en utbyggnad

skulle bli nödvändig i denna situation, är anslutningen möjlig under förutsättning

att ökad bidragsskyldighet eller annan olägenhet av betydelse inte

uppkommer för de redan anslutna fastigheterna.

Även i fråga om förfarandet skall de tidigare behandlade bestämmelserna

tillämpas med undantag för kravet på byggnadsnämnds medgivande.

Detta krav efterges i viss omfattning. Sådan eftergift bör dock inte komma

i fråga när det gäller ändring, som påverkar bebyggelsens utformning eller

markanvändningen i övrigt. Även bortsett från frågan om medgivande från

byggnadsnämnden torde handläggningen vid den nya förrättningen i praktiken

bli avsevärt enklare och snabbare än vid den ursprungliga. Detta beror

på att prövningen ofta kan inskränkas till viss eller vissa frågor och

på att man i stor omfattning kan bygga på tidigare förebragt utredningsmaterial.

Ansökan om förrättning bör kunna göras med stöd av 8 § av såväl

ägaren till ansluten fastighet som ägaren till utomstående fastighet,

som uppges vara i behov av anläggningen. Uppgift om detta behov torde i

förstnämnda fall få anses framgå av det tidigare anläggningsbeslutet. Några

särskilda regler om förrättningskostnaderna synes knappast påkallade, när

förrättningen har inletts med anledning av att ägare till utomstående fastighet

begärt anslutning. Det kan ibland vara fullt rimligt, att sökanden får svara

för större delen av kostnaderna även när i sådant fall förrättningen resulterar

i ett anläggningsbeslut. Ett avgörande av kostnadsfrågan i enlighet

härmed möjliggörs också genom undantagsregeln i 18 § tredje stycket sista

punkten. I flertalet situationer torde emellertid förhållandet bli sådant att

den nya fastighetens tillträde blir till fördel även för de redan anslutna fastigheterna.

En kostnadsfördelning efter samtliga fastigheters inbördes behov

av anläggningen kan då innebära en ändamålsenlig lösning.

I övrigt föranleder kommitténs förslag i denna del inte anledning till annan

erinran än att bestämmelsen i första stycket andra punkten angående

huvudmannaalternativet får som tidigare nämnts utgå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

40 §.

Paragrafen innehåller, att det vid ändring i de anslutna fastigheternas

krets skall prövas, om ny samfällighet skall bildas eller om den gamla skall

bestå med beslutad ändring.

Kommittén. Vad som vid ändring i tidigare anläggningsbeslut närmast

pakallar uppmärksamhet är enligt kommittén frågan, om samfälligheten

skall bestå med den beslutade ändringen eller om den skall upplösas och

ny samfällighet bildas. Kommittén framhåller, att åtskilliga ändringar inte

är av den karaktär att en upplösning av samfälligheten är påkallad. Enbart

jämkning av fastigheters andelstal eller utvidgning av anläggningen med

därav föranledd ny upplåtelse av utrymme torde sålunda inte innefatta anledning

att bilda en helt ny samfällighet. En så ingripande åtgärd bör enligt

kommittén komma i fråga endast vid ändring beträffande de i företaget

ingående fastigheterna. Denna ståndpunkt överensstämmer nära med regleringen

av motsvarande situation i 66 § första stycket lagen om enskilda

vägar. Kommittén uppställer som allmän förutsättning för att frågan skall

få tas upp kravet, att det vid den nya förrättningen beslutas ändring angående

vilka fastigheter som skall ingå i samfälligheten.

Även när det är fråga om växling beträffande de i företaget ingående fastigheterna

torde det enligt kommittén ofta — särskilt om ändringen endast

avser enstaka fastighet —- te sig lämpligt att samfälligheten får kvarstå med

de modifikationer som betingas av ändringen. Någon särskild föreskrift

krävs då inte för att fastslå, att samfälligheten skall bibehållas. Kommittén

påpekar emellertid att också sådana situationer kan inträffa då samfällighetens

upplösning måste anses vara det mest ändamålsenliga förfaringssättet.

Det är dock förenat med betydande svårigheter att ange bestämda förutsättningar

för den ena eller den andra lösningen. Kommittén anser, att något

behov av sådana närmare riktlinjer för övrigt knappast föreligger. Det resultat

som en ändring i fråga om fastighetsanslutningen kan medföra för

fastigheternas ekonomiska mellanhavanden avses nämligen — delvis till

skillnad från en tillämpning av lagen om enskilda vägar — bli väsentligen

detsamma, oavsett vilken möjlighet som väljs. Hur man här bör gå till väga

är i stället en rent praktisk fråga, vilken bör lösas efter vad som är mest

ändamålsenligt i varje särskilt fall. Vid mera genomgripande förändringar

i anläggningens fastighetsunderlag kan det ofta vara lämpligt att upplösa

samfälligheten. Ett skäl mot upplösning kan å andra sidan vara, att samfälligheten

har en betydande skuldbörda. Svårigheterna att på kort tid infria

alla förbindelser — en åtgärd som enligt 43 § andra stycket utgör villkor

för upplösningen — kan ofta medföra, att åtgärden ter sig som en utväg

som bör tillgripas i sista hand.

Kommittén föreslår därför inte någon inskränkning i förrättningsmannens

möjligheter att vid den nya förrättningen pröva, om ny samfällighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966 273

skall bildas eller om den äldre skall äga bestånd med den beslutade ändringen.

Remissyttrandena. Lagberedningen ställer sig skeptisk till tanken att låta

samfälligheten fortbestå av hänsyn till att samfällighetens skulder inte

skall behöva betalas på en gång. Under alla omständigheter måste enligt

beredningen något slags bouppteckning upprättas, så att ovisshet inte kommer

att råda om de olika fastigheternas ansvar.

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag det vara rimligt

att frågan, om samfälligheten skall bestå med beslutade ändringar eller om

den skall upplösas och ersättas med ny samfällighet, får tas upp till prövning

endast när det vid den nya förrättningen beslutas ändring i kretsen av

anslutna fastigheter. Andra ändringar torde inte böra föranleda att samfälligheten

upplöses. Som kommittén har menat torde det vara lämpligt att

inte meddela några närmare bestämmelser för förrättningsmannens prövning

av nämnda fråga. Resultatet torde i allmänhet bli detsamma vilken väg som

än väljs. Praktiska skäl får därför bli avgörande. Upplösning torde komma

att tillgripas endast om mera betydande förändringar har skett i fastighetsunderlaget

eller om i övrigt särskilda skäl föreligger. Eftersom en upplösning

av samfällighet enligt vad som föreslås i 43 § första stycket förutsätter, att

alla skulder betalas eller erforderliga medel sätts ned i förvar hos länsstyrelsen,

torde en upplösning ofta inte komma i fråga. När samfälligheten består,

fordras naturligen ett klarläggande av de olika fastigheternas inbördes

gäldsansvar. Särskilda lagregler i detta hänseende är dock enligt min

mening inte behövliga.

41 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om verkningarna av att ytterligare

fastighet ansluts till anläggningen.

Kommittén. När till en gemensamhetsanläggning ansluts fastighet, som

förut inte ingått i företaget, aktualiseras frågan, om fastighetens ekonomiska

förpliktelser skall begränsas till framdeles uppkommande kostnader eller

om de skall avse även någon del av vad som nedlagts tidigare. Åtminstone

såvitt gäller utgifterna för anläggningens utförande skulle det, menar kommittén,

i många fall te sig från rättvisesynpunkt mindre tillfredsställande,

om nytillträdande fastighet blev delaktig i de tillgångar som varit gemensamma

för tidigare anslutna fastigheter utan att samtidigt bli påförd retroaktiv

bidragsplikt i fråga om viss del av dessa kostnader. Enligt kommitténs

mening bör som allmän princip gälla, att den nytillträdande fastigheten i

förhållande till de övriga åläggs viss bidragsskyldighet motsvarande relationen

mellan fastighetens andelstal och de övrigas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 dr 1966

Även om grundsatsen således bär till syfte att i viss mån bereda gottgörelse

för de utgifter som belastat tidigare anslutna fastigheter, ligger det enligt

kommittén i sakens natur, att de i företaget nedlagda kostnaderna inte

utan begränsningar kan läggas till grund för bestämmandet av bidragsskyldighetens

omfattning. En principiellt riktig utgångspunkt synes däremot

kunna erhållas, om skyldigheten knyts till värdet av anläggningen och övriga

tillgångar i samfälligheten, exempelvis fonderade medel eller för verksamheten

erforderliga inventarier. Begreppet värde är emellertid ingalunda entydigt.

En närmare bestämning av dess innebörd är därför enligt kommittén

erforderlig åtminstone såvitt avser den viktigaste tillgången, nämligen själva

anläggningen. Att anläggningens värde i regel inte kan vara liktydigt med

försäljningsvärdet följer av att något sådant i allmänhet knappast kan anses

föreligga eller i allt fall måste sättas betydligt lägre än som kan anses skäligt

i detta sammanhang. Detta beror i sin tur främst på att anläggningen är i

princip oskiljaktigt förenad med de i gemenskapen ingående fastigheterna

och därför inte kan säljas fristående. Att å andra sidan lägga anläggningens

återanskaffningsvärde till grund för ersättningen skulle säkerligen i flertalet

fall medföra en alltför omfattande bidragsplikt för den nytillträdande

fastigheten. Detta skulle i sin tur vara ägnat att motverka intresset hos

ägare till utomstående fastigheter att ansluta sig till samfälligheten. För

frågan, vilken värdenivå som kan anses skälig, finner kommittén i stället en

lämplig riktpunkt i vattenlagens bestämmelser om vattenreglering med

tvångsdelaktighet. Enligt 3 kap. 6 § vattenlagen åligger det i princip delägare,

som efter vattenregleringens utförande inträder som deltagare i företaget,

att bidra till nedlagda anläggningskostnader men inte att ta del i sådana

utgifter för underhåll och drift som gjorts före inträdet. Är vid denna tid

byggnad eller annan anläggning, som utförts för företaget, i sådant skick

att dess värde kan anses väsentligt minskat äger vattendomstolen på yrkande

föreskriva, att den kostnad som han skall ta del i skall beräknas till mindre

belopp än det som anläggningskostnaden uppgått till.

Enligt kommittén bör eftersträvas ett värde, som i princip motsvarar

kostnaden för anläggningens utförande efter reduktion för slitage och annan

värdeminskning under tiden fram till den nya fastighetens tillträde.

Till kostnad för utförandet av anläggningen bör räknas inte bara själva

byggnadskostnaden utan även övriga utgifter som har föranletts av anläggningens

färdigställande, exempelvis ersättningar enligt 4 § och administrationskostnader

under byggnadstiden. I övrigt åsyftar kommittén beträffande

anläggningskostnadens omfattning visserligen i princip, att de faktiskt

nedlagda utgifterna skall vara avgörande. Det är emellertid enligt

kommittén uppenbart att, om anläggningens utförande i det enskilda fallet

dragit kostnader som väsentligt överstiger vad som fordrats för en anläggning

av den i anläggningsbeslutet angivna beskaffenheten, hänsyn

inte kan få tas till det överskjutande beloppet. Annars skulle följderna av

opaginerad Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

en felinvestering komma att delvis övervältras på den nytillträdande fastighetens

ägare. Å andra sidan är det enligt kommittén klart att, om viss

utgift av speciella skäl inbesparats eller hållits lägre än annars, detta inte

alltid bör medföra att ersättningen bestäms till motsvarande lägre belopp.

Om sakägarna exempelvis vid den ursprungliga förrättningen kommit överens

om att ersättning för upplåtet utrymme till anläggningen inte skall

utgå och överenskommelsen ansetts böra godtas med hänsyn till villkoren

i 17 §, synes den anläggningskostnad som skall ligga till grund för nytillträdande

fastighets bidragsskyldighet i allmänhet böra beräknas som om

även en till skäligt belopp uppskattad ersättning enligt 4 § ingått i kostnaden.

Av ersättningens begränsning till anläggningskostnaden följer, att

hänsyn i och för sig inte skall tas till tidigare nedlagda underhålls- eller

driftskostnader. Åtminstone i fråga om underhållet kommer emellertid

använda medel regelmässigt att beaktas på det sättet att de motverkar den

reduktion som enligt den angivna huvudprincipen annars skall företas med

anledning av slitage. Har för underhållet avsedda medel fonderats och ännu

inte kommit till användning, utgör de i stället en tillgång vid sidan av anläggningen

och bör därför omfattas av ersättningsregeln. Vad slutligen

angår den reduktion som anläggningskostnaden skall underkastas bör hänsyn

tas endast till sådana värdeminskningsfaktorer som föranlett att anläggningen

kommit att få den faktiska beskaffenhet den äger vid den nya

fastighetens tillträde. Utom slitage blir enligt kommittén fråga om att anläggningens

användbarhet nedsatts särskilt till följd av den tekniska utveckling

som ägt rum under mellantiden. Det förhållandet att den allmänna

prisnivån har förändrats efter anläggningens utförande synes däremot inte

i och för sig utgöra anledning till jämkning av bidragsskyldigheten. Det är

dock inte uteslutet, att prisutvecklingen kan tillmätas viss betydelse vid den

skälighetsprövning som torde vara oundgänglig, t. ex. så att en penningvärdeförsämring

i viss mån tillåts neutralisera sådan värdeminskning som

beror på att anläggningen är i sämre skick än tidigare.

I överensstämmelse med det anförda skall enligt paragrafens första stycke

den retroaktiva bidragsplikten utgöra en del av värdet av tillgångarna i

samfälligheten, vilken del bestäms efter den nytillträdande fastighetens

andelstal. Anläggningens värde skall därvid uppskattas till kostnaden för

anläggningens utförande efter skäligt avdrag för förslitning och minskad

användbarhet. I lagtexten görs dock förbehåll för det fall att överenskommelse

träffats angående bidragspliktens omfång.

När det gäller frågan på vilket sätt bidragsskyldigheten bör få göras gällande

anser kommittén övervägande skäl tala för att den nytillträdande fastigheten

i första hand görs ansvarig för samfällighetens gäld upp till det belopp

som anger måttet på bidragsskyldigheten. Utan särskilt stadgande svarar

fastigheten inte för gäld som samfälligheten har ådragit sig före tillträdet.

Först i den mån gäldbeloppet inte förslår, bör fastighetsägaren förplik
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

^76 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

tas utge kontantbidrag. Sådant bidrag bör enligt kommittén erläggas direkt

till de övriga delägarna och således inte till samfälligheten. Paragrafens andra

stycke upptar en regel i överensstämmelse därmed.

Remissyttrandena. Regeln att anläggningens värde skall uppskattas till

kostnaden för anläggningens utförande efter skäligt avdrag för förslitning

och minskad användbarhet kritiseras av några remissinstanser. Svea hovrätt

anknyter till kommitténs uttalande, att enligt förslaget hänsyn i princip inte

skall tas till förändringar i den allmänna prisnivån. På grundval av de erfarenheter

som hittills vunnits angående penningvärdets utveckling ifrågasätter

hovrätten, om inte denna ståndpunkt leder till obilliga resultat. Om en

utomstående fastighetsägare vinner anslutning till en bestående anläggning

mot de förut anslutna fastighetsägarnas vilja, synes det hovrätten rimligt att

hans bidragsskyldighet bestäms med hänsyn till anläggningens värde i befintligt

skick. Särskilt bör denna lösning väljas, om som hovrätten förordar

förtida anslutning av fastigheter för att möjliggöra överdimensionering enligt

2 § inte tillåts. Enligt hovrättens mening bör frågan om värdering av anläggning,

när nya fastigheter ansluts, bli föremål för ytterligare överväganden.

Det är därvid inte säkert, att samma principer bör gälla för värdering av anläggningen

i de fall som avses i 42 och 44 §§. Det kan t. ex. när ansluten fastighet

utträder ur företaget vara naturligt, att ägarens rätt till återbäring endast

skall avse faktiskt nedlagda kostnader. Även lagberedningen anmärker,

att den föreslagna regeln medför att i tider av fallande penningvärde den

nytillträdande gynnas på de tidigare delägarnas bekostnad och i motsatt fall

missgynnas samt finner en rimligare ram för bidragsplikten vara anläggningens

värde i befintligt skick i överensstämmelse med föreskrifterna i 8 kap.

12 § vattenlagen. I samma riktning uttalar sig Sveriges lantmätareförening,

som anser förslaget kunna motverka önskemålet att redan från början få

hela det slutliga fastighetsunderlaget som bas för en anläggning. Liknande

synpunkter anför Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, som föreslår

sådan omarbetning av paragrafen att kostnaderna mera rättvist drabbar

de anslutna fastigheterna, vare sig dessa ingått i den ursprungliga förrättningen

eller tillkommit senare. Stadskollegiet i Stockholm förordar, att ersättningen

beräknas efter fastighetens nytta av anläggningen.

Lagberedningen anser vidare, att det bör klargöras om fastighet som åläggs

ansvar för samfällighetens förbindelser endast svarar primärt för dessa eller

om den liksom tidigare delägare även har ett subsidiärt ansvar.

Departementschefen. I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser

anser jag det rimligt, att ägaren till nytillträdande fastighet får lämna bidrag

till övriga delägare för de förmåner gemenskapen erbjuder. Bidraget bör

i princip bestämmas så att det motsvarar vad som belöper på fastigheten av

värdet av anläggningen och tillgångarna i samfälligheten. Frågan hur anläggningens

värde skall beräknas erbjuder dock vissa svårigheter. I enlig
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

het med vad kommittén anfört torde en värdering inte kunna anknyta till anläggningens

försäljningsvärde eller återanskaffningsvärde. Att utan särskilda

kriterier objektivt ange anläggningens bruksvärde för anslutna fastigheter

torde också i regel vara förenat med nästan oöverstigliga svårigheter.

Däremot synes en säkrare mätare på värdet kunna erhållas, om man som

kommittén föreslår grundar bedömningen på kostnaden för anläggningens

utförande med skäligt avdrag för förslitning och minskad användbarhet.

Den av kommittén föreslagna ordningen synes i själva verket utgöra den

enda metod, som möjliggör ett någorlunda säkert bedömande. Under remissbehandlingen

har invänts, att den av kommittén föreslagna regeln på ett

otillbörligt sätt gynnar den nytillträdande därigenom att förändringar i

penningvärdet i princip inte skall påverka ersättningens storlek. Även enligt

min mening är det rimligt att sådana förändringar skall beaktas vid bedömandet

av ersättningsfrågan i hela dess vidd och inte bara, som kommittén

förordat, när det gäller att beräkna avdraget för förslitning och minskad

användbarhet. Med hänsyn härtill anser jag en sådan jämkning av lagtexten

böra ske att ersättningens bestämmande inte behöver knytas omedelbart till

den faktiskt utgivna kostnaden. Detta är önskvärt också med tanke på de

av kommittén påpekade fallen då anläggningskostnaden varit onormalt hög

eller låg. De i kommitténs förslag i övrigt angivna grunderna för bestämmande

av bidragsskyldigheten anser jag mig kunna godta. Eftersom emellertid

själva anläggningen som tidigare anförts inte utgör tillgång hos samfälligheten

men dess värde självfallet skall läggas till grund för uppskattningen,

förordar jag sådan redaktionell jämkning i första stycket första punkten att

anläggningen nämns särskilt vid sidan av samfällighetens tillgångar.

Enligt andra stycket i kommittéförslaget skall den nytillträdande fastighetens

bidragsskyldighet i första hand utkrävas genom att fastigheten åläggs

svara för samfällighetens förbindelser intill beloppet av bidragsskyldigheten.

För vad som därefter kan återstå av bidragsbeloppet skall tillskott utges

till övriga fastighetsägare. I likhet med remissinstanserna anser jag en sådan

ordning ändamålsenlig. Någon anledning att inte tillämpa de tidigare

behandlade reglerna för bidragsskyldighetens utkrävande synes inte föreligga.

Den nytillträdande fastighetens ägare ansvarar sålunda både primärt

för det fastställda beloppet och subsidiärt solidariskt för uppkommande

brist. Det torde framgå av paragrafen, sammanställd med 26 § andra stycket.

42 §.

Paragrafen behandlar möjligheterna för utträdande fastighets ägare att

återfå kostnader, som för fastighetens räkning nedlagts på anläggningen,

samt fastighetens fortsatta ansvar för samfällighets förbindelser.

Kommittén. Vad först beträffar frågan, om någon ekonomisk uppgörelse

bör ske mellan utträdande delägare och de kvarvarande, avser kommittén

inte att ålägga den utträdande någon ersättningsskyldighet på den grund att

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

samfällighetens fastighetsunderlag minskas och bidragsplikten för de återstående

delägarna därigenom kan komma att stegras. Tvärtom kan det, menar

kommittén, i många fall vara rimligt att den utträdande i någon mån

återfår sina insatser i företaget. Angående omfånget av denna rätt till ersättning

anser kommittén den principiella utgångspunkten böra vara densamma

som enligt nästföregående paragraf, nämligen den efter fastighetens andelstal

bestämda delen av värdet av anläggningen och övriga tillgångar i samfälligheten.

Anläggningens värde skall därvid liksom enligt nämnda paragraf

uppskattas till kostnaden för anläggningens utförande efter skäligt avdrag

för förslitning och minskad användbarhet. Uppskattningen skall hänföra sig

till tiden för prövningen av utträdesfrågan. Avdrag skall därför göras för förslitning

och minskad användbarhet, som uppkommit fram till nämnda tidpunkt.

Vidare gör kommittén förbehåll för det fall att överenskommelse

har träffats.

Principens tillämpning kan emellertid enligt kommittén i vissa fall leda

till mindre tillfredsställande resultat och bör därför underkastas vittgående

modifikationer. Att full ersättning skall utgå t. ex. när den utträdande fastighetens

ägare inte har infriat sin bidragsskyldighet bör inte komma i fråga.

Kommittén anser även den situationen böra uppmärksammas då han själv

påfordrat anläggningens inrättande och föranlett att andra fastigheter anslutits

mot sina ägares bestridande. Det bör då enligt kommittén kunna fordras,

att han själv också svarar för viss del av nedlagda kostnader för den

händelse det sedermera skulle visa sig att verksamheten inte blir så lönsam

som antagits från början. Även annars är omständigheterna i samband med

fastighets utträde enligt kommittén så mångskiftande att det inte är lämpligt

att alltför mycket binda bestämmandet av ersättningens omfattning. Ersättningsfrågan

bör prövas tämligen fritt med hänsyn till de i varje särskilt

fall föreliggande omständigheterna. Den uppställda huvudprincipen bör endast

tjäna som maximeringsnorm. Skall fastigheten enligt andra stycket

svara även efter utträdet för samfällighetens förbindelser, bör ersättningens

högsta belopp ytterligare begränsas med vad som belöper på fastigheten primärt

av den totala skuldsumman. På denna tankegång vilar de i paragrafens

första stycke upptagna reglerna.

Kommittén anser det även utan lagbestämmelse tydligt, att något ansvar för

förbindelser, som samfälligheten ikläder sig efter det att fastighetens anslutning

upphört, inte kan åläggas fastigheten. I fråga om gäld som har uppkommit

dessförinnan aktualiseras däremot problemet, om fastighetens ansvar

skall helt eller delvis bestå. Kommittén anser det ofrånkomligt med ett fortsatt

gäldsansvar och stöder sig därvid på en förebild i 59 § lagen om enskilda

vägar. Huvudskälet är, att en regel av motsatt innebörd inte i tillräcklig

grad skulle skydda samfällighetens borgenärer.

Det kan enligt kommittén å andra sidan inte bestridas, att principen

kan medföra vissa olägenheter för den utträdande fastigheten. Såvitt av
-

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ser det primära ansvaret är dessa olägenheter visserligen ofta mindre

framträdande. I den mån fastighetsägaren enligt paragrafens första stycke

är berättigad till gottgörelse skall fastigheten åvilande gäldsansvar utnyttjas

för avräkning på gottgörelsens belopp. Annars torde hinder inte

möta, att fastighetsägaren avlyfter primäransvaret genom att efter frivillig

överenskommelse med kvarvarande delägare erlägga återstående

skuldbelopp. Annat är förhållandet med det subsidiära ansvar som inträder

enligt 27 § andra stycket Aid brist hos delägare. Från detta ansvar

bör enligt kommittén befrielse inte kunna vinnas vare sig genom avräkning

enligt första stycket eller genom överenskommelse om betalning av

primärbeloppet. Det kan vid tiden för utträdet ofta inte bedömas i vad

mån det subsidiära ansvaret kommer att aktualiseras. Att fastighetsägaren

då skulle till någon del infria detta är därför inte tänkbart. Inte

heller möjligheten att låta fastigheten på ägarens begäran stå kvar i

gemenskapen, till dess all gäld infriats, kan enligt kommittén komma i

fråga. Därigenom skulle fastigheten nämligen -— i strid mot bestämmelsens

ändamål att slutreglera fastighetens mellanhavande med de övriga

— belastas även med alla nya förbindelser som samfälligheten ikläder

sig. Dessutom skulle regeln inte vara förenlig med bestämmelsen i 17 §

tredje stycket, enligt vilken möjligheterna för fastighetsägare att frivilligt

ansluta sig till en anläggning utan att överenskommelse kan uppnås med

övriga intressenter är underkastade vissa begränsningar. Kommittén avvisar

även den alternativa lösningen att den utträdande skulle äga påfordra

att gäld, för vilken hans fastighet svarar endast subsidiärt, betalas omedelbart.

För denna ståndpunkt talar enligt kommittén sålunda, att borgenären

inte alltid kan antas vara benägen att ta emot förtida betalning.

Vidare kan anföras, att skyldigheten för de kvarstående delägarna att

på detta sätt anskaffa medel före förfallotiden ofta kan te sig alltför betungande.

I jämförelse därmed bör enligt kommitténs mening den utträdandes

intresse att bli befriad från det subsidiära gäldsansvaret få vika.

Detta är, anför kommittén, ytterligare motiverat av att till följd av vissa

andra möjligheter, som förslaget erbjuder i syfte att trygga borgenärernas

intresse, risken för subsidiäransvarets utkrävande i praktiken torde

bli tämligen obetydlig. Av särskild vikt i detta sammanhang är, att samfällighets

bidragsfordringar föreslås utgå med förmånsrätt före inteckningar

i anslutna fastigheter.

Bortsett från möjligheten att avräkna primäransvaret från ersättning

enligt första stycket anser kommittén således skäl saknas till undantag

från den allmänna principen om utträdande fastighets gäldsansvar. Ansvaret

böra vara bestämt till så stor del av den kvarstående förbindelsens belopp

som motsvarar tidigare gällande fördelningsgrund. I enlighet därmed föreslås

i paragrafens andra stycke en föreskrift att fastighet, som utträder

ur samfällighet, därefter i oförändrad omfattning svarar för samfällig
-

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

hetens förbindelser, i den män dessa inte skall gå i avräkning enligt

första stycket. Av formuleringen torde enligt kommittén framgå, att

ansvar enligt bestämmelsen föreligger endast när en före utträdet uppkommen

förbindelse verkligen åvilat fastigheten. Därigenom är från regelns

tillämpning uteslutna sådana förbindelser som samfälligheten ådragit

sig innan fastighetens anslutits.

Eftersom utträdande fastighets ägare inte längre är delägare i samfälligheten,

fordras särskilda bestämmelser om att de vanliga reglerna

om delägares rättigheter och skyldigheter är tillämpliga på honom när

det gäller att realisera ifrågavarande gäldsansvar. Därför tillfogas i andra

stycket en föreskrift att, om uttaxering sker på fastigheten, ägaren skall

kallas till den stämma vid vilken debiteringslängden läggs fram för granskning.

Beträffande honom skall vidare i fråga om behörighet att klandra

uttaxeringen och förpliktelse att erlägga debiterat belopp gälla vad som

är föreskrivet om delägare.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser prövningen, om och till vilket belopp

tillskott skall återbäras, bli mycket svår att fullgöra. Hovrätten påpekar

att någon närmare ledning för frågans bedömande inte erhålls vare

sig i lagtexten eller i motiveringen. Resultatet av prövningen måste ofta

bli tämligen godtyckligt. Hovrätten ifrågasätter, om någon skälighetsprövning

över huvud är erforderlig. Återbäringsskyldigheten bör i detta

fall, om överenskommelse inte träffas, alltid kunna fastställas till det

belopp som anges i första stycket sista punkten. De av kommittén anförda

exemplen synes hovrätten inte tala däremot. Har den utträdande

fastighetens ägare inte infriat på honom belöpande bidragsskyldighet,

kan oguldna belopp självfallet kvittningsvis avräknas på ersättning som

tillkommer honom. Visar det sig att anläggning, som den utträdande

själv påfordrat, inte blivit så lönsam som från början antagits, lärer detta

medföra att anläggningens värde måste nedsättas på grund av minskad

användbarhet.

När det gäller den utträdande fastighetsägarens subsidiära ansvar anser

lagberedningen den föreslagna konstruktionen innebära viss fara för

den utträdande. Om primäransvaret till någon del består, blir han visserligen

kallad till stämma, vid vilken debiteringslängd läggs fram för granskning.

För fördelning av brist hos någon delägare fordras emellertid enligt

förslaget inte sammanträde mellan delägarna. Om bara subsidiär ansvarighet

återstår för den utträdande, är det sålunda inte sörjt för att

han får tillfälle att på stämma påverka frågan eller ens får kännedom

om den ursprungliga uttaxeringen innan klagotiden gått till ända. Inte

heller i övrigt får han enligt förslaget tillfälle att delta i handläggningen

av sainfällighetens angelägenheter. I fråga om räntor på gamla lån kan

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Iiiingl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

det vara obilligt, att det subsidiära ansvaret består. Samfälligheten bör

inte rimligtvis äga förnya gamla lån med bibehållande av ansvaret för

fastighet som utträtt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser begränsningen av den utträdandes

gäldsansvar till förbindelser, som uppkommit under tiden för fastighetens

anslutning till samfälligheten, böra komma till tydligare uttryck

i lagtexten. Detsamma anför lagberedningen. Den senare anser det vidare

opraktiskt att inte föreskrifterna i 34 § i kommittéförslaget blir tillämpliga

vid uttaxering på fastighet som har utträtt.

Departementschefen. Reglerna i första stycket om återbäringsskyldighet

vid utträde bör ses som en motsvarighet till bidragsplikten vid inträde

enligt närmast föregående paragraf. Jag ansluter mig till kommitténs av

flertalet remissinstanser stödda uppfattning om behovet av sådana bestämmelser

och till det föreslagna innehållet i dessa. Härav följer, att jag

anser de i 41 § angivna, i jämförelse med kommittéförslaget något omformulerade

grunderna för uppskattning av anläggningens värde i princip böra

vara tillämpliga även vid utträde. En mera vidsträckt återbäringsskyldighet

skulle kunna motverka intresset att förhindra utträde, som inte är sakligt

motiverat, och synes inte heller böra komma i fråga av andra orsaker. Jag

anser att kommittén har anfört goda skäl för uppfattningen att den föreslagna

värdenivån skall innefatta en maximinorm och att förrättningsmannen

skall äga frihet att med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet

fastställa återbäringsskyldigheten till belopp under den angivna nivån. Behov

av en sådan möjlighet föreligger otvivelaktigt också i andra fall än de då

fastighetsägaren har underlåtit att fullgöra sin bidragsskyldighet. Även på

grund av hans förhållande i övrigt i samband med anläggningens inrättande

och företagets bestånd torde det, som kommittén också berört, kunna vara

rimligt att hans rätt till ersättning vid utträde i viss mån reduceras. Utträdets

verkningar för de kvarstående delägarna synes stundom också kunna

utgöra ett motiv för att bestämma lägre ersättning än annars.

Att ansvaret för samfällighetens skulder inte upphör för fastigheten i

och med dess utträde torde som kommittén utvecklat vara ofrånkomligt i

fråga om såväl det primära som det subsidiära ansvaret. Utöver de av kommittén

anförda olägenheterna, vilka ansetts inte kunna undvikas, synes

inga risker för den utträdande befaras till följd av att subsidiäransvaret

består efter utträdet. Att den utträdande inte svarar för några förbindelser

som uppkommit efter utträdet — vare sig de grundar sig på förnyelse

av äldre lån eller på annat — torde böra komma till tydligare uttryck i lagtexten.

Att den utträdandes ansvar för samfällighetens förbindelser anges

gälla i oförändrad omfattning synes knappast med tillräcklig tydlighet utmärka,

att ansvaret inte avser förbindelser som uppkommit före fastig
-

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

hetens anslutning. Även i detta hänseende bör därför ett förtydligande av

lagtexten ske. Jag förordar en jämkning av andra stycket i enlighet med

vad jag nu anfört.

Den i 34 § i förslaget intagna delgivningsbestämmelsen blir tillämplig även

i fråga om kallelse på ägare till fastighet, som utträtt ur samfälligheten.

I övrigt finner jag inte skäl till erinran mot kommitténs förslag i förevarande

paragraf i vidare mån än att viss redaktionell jämkning påkallas

i första stycket dels av att anläggningen som jag tidigare nämnt inte ingår

bland samfällighetens tillgångar och dels av att huvudmannaalternativet

utgått i departementsförslaget.

43 §.

Paragrafen behandlar vissa frågor om betalning av gäld och fördelning av

behållning i samband med samfällighets upplösning.

Kommittén. Angående förutsättningarna för upplösning anser kommittén

särskilda bestämmelser inte erforderliga. Upplösning skall enligt kommittén

självfallet äga rum, när de i 22 § uppställda kraven på samfällighetsbildning

inte längre är uppfyllda. Samfälligheten kan som regel inte upplösas utan

att förrättningsman meddelat förordnande därom. Undantag därifrån föreligger

emellertid när anläggningsbeslutet förfallit enligt 37 § eller när beslutet

gjorts tidsbegränsat och tiden gått ut.

Med vissa undantag är enligt kommittén speciella bestämmelser inte heller

erforderliga i fråga om det sätt på vilket likvidationen skall genomföras.

I allmänhet torde styrelsen kunna vidta alla behövliga åtgärder. Det blir

därvidlag framför allt aktuellt att indriva samfällighetens utestående fordringar,

betala skulderna och fördela överskottet på delägarna. Med hänsyn

till att förslaget är tillämpligt på företag av mycket olikartad beskaffenhet

avvisar kommittén tanken på ett obligatoriskt likvidationsförfarande genom

särskilt utsedda likvidatorer. Hinder möter emellertid inte att det i stadgar

för samfälligheten tas in bestämmelser om att likvidatorer skall utses och

om hur likvidationen närmare skall gå till.

De lagbestämmelser som anses erforderliga är till väsentlig del förestavade

av intresset att så långt möjligt förhindra, att gäld står kvar sedan samfälligheten

upplösts. Enligt andra stycket får sålunda samfälligheten inte

upplösas, innan all gäld blivit till fullo betald eller erforderliga medel blivit

nedsatta i förvar hos länsstyrelsen. Styrelseledamöter och likvidatorer, som

enligt stadgarna utsetts att ombesörja avvecklingen, är på vanligt sätt ansvariga

för att denna föreskrift iakttas. I vissa fall kan emellertid ovisshet råda,

om samfälligheten är belastad med gäld utöver de förbindelser som är kända

för styrelseledamöter eller likvidatorer. För att vinna klarhet om att ytterligare

gäld inte föreligger och därmed säkerhet för att hinder mot upplösning

inte är för handen enligt andra stycket, föreskrivs i första stycket möjlighet

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

att söka kallelse på samfällighetens okända borgenärer. Bestämmelserna i

förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å

okända borgenärer skall därvid äga tillämpning.

Om tillgångarna överstiger skulderna, skall överskottet enligt tredje stycket

i första hand fördelas efter överenskommelse mellan dem som vid tiden

för upplösningen är delägare i samfälligheten. Kan överenskommelse inte

uppnås, skall fördelningen ske efter vad som kan anses skäligt. I regel torde

fastigheternas andelstal utgöra en lämplig fördelningsnorm. Olika omständigheter

kan emellertid föranleda en jämkning. Kommittén vill därför

inte som allmän regel binda fördelningen till andelstalen. En jämkning kan

te sig motiverad exempelvis när en fastighet är belastad med gäld i förhållande

till samfälligheten i större omfattning än de övriga. Däremot synes

en avvikelse inte böra tillåtas enbart på den grund att viss delägare underlåtit

att erlägga uttaxerade bidragsbelopp. I sådant fall bör styrelsen i första

hand utnyttja möjligheten att på vanligt sätt driva in samfällighetens fordran.

Slutligen påpekar kommittén, att frågan om överskottets fördelning enligt

förslaget inte behöver prövas av förrättningsman. Om sådan prövning

inte påfordrats, bör tvisten kunna tas upp av allmän domstol.

Vid upplösning skall enligt 24 § första stycket sista punkten anmälan göras

till länsstyrelsen.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser, att bestämmelserna i paragrafens

första och andra stycken inte bör tillämpas i fråga om annan samfällighet

än sådan som är att anse som juridisk person.

Lagberedningen framhåller, att de ekonomiska åtagandena enligt förslaget

ofta blir avsevärt mera omfattande än som är normalt enligt lagen om enskilda

vägar och att bl. a. därför mera ingående föreskrifter om likvidation

är önskvärda. Borgenärernas intresse är vidare enligt beredningen inte tillgodosett

med att styrelseledamöter och eventuella likvidatorer blir ansvariga

för skada som uppkommer genom att samfälligheten upplöses innan all

gäld betalts. I överensstämmelse med 22 kap. 21 § jordabalksförslaget bör

därför tas in en föreskrift om att delägarna svarar solidariskt för borgenärs

fordran såsom för egen skuld. Beredningen erinrar även om bestämmelserna

om dödsbodelägares ansvar enligt 21 kap. 12 och 17 §§ ärvdabalken.

Svea hovrätt förordar —- efter mönster av 88 § lagen om ekonomiska föreningar

— en bestämmelse att, om skifte sker annorledes än som sägs där

eller nedsatta medel inte lämnar tillgång till gälds betalning, den som uppburit

något vid skiftet skall i händelse av samfällighetens oförmåga att fullgöra

sina förbindelser vara skyldig att återbära vad han erhållit.

Hovrätten anser det vidare knappast framgå av 24 § första stycket andra

punkten, alt som det sägs i motiven anmälan skall göras till länsstyrelsen vid

upplösning av samfällighet. Hovrätten förordar en uttrycklig bestämmelse

därom i förevarande paragraf. Även lagberedningen förordar en sådan be
-

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

stämmelse. Denna bör enligt beredningen också innehålla föreskrift om att

styrkt avskrift av skifteshandlingen skall fogas vid anmälan.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna reglerna för samfällighets

upplösning överensstämmer väsentligen med motsvarande bestämmelser

i lagen om enskilda vägar (64 §). De torde kunna anses tillräckligt omfattande

för att man i flertalet fall skall komma till rätta med de mera väsentliga

problemen. Som lagberedningen påpekat i sitt remissyttrande kan

emellertid de ekonomiska åtagandena enligt förslaget i många fall väntas bli

avsevärt mera omfattande än som är fallet enligt lagen om enskilda vägar.

Till borgenärernas skydd torde enligt vad beredningen förordat böra införas

vissa närmare föreskrifter i anslutning till motsvarande bestämmelser

i jordabalksförslaget, där de upptagits i 22 kap. 21 §. Paragrafen bör sålunda

enligt min mening kompletteras med en bestämmelse av innebörd att,

om skifte sker innan borgenärerna blivit förnöjda eller medel därför blivit

nedsatta, fastighetsägarna svarar solidariskt för kvarstående skulder. Om

en sådan bestämmelse införs, torde inte dessutom finnas behov av någon

särskild bestämmelse om att den som har uppburit egendom skall återbära

denna i den mån det fordras för att betala skulden.

Eftersom paragrafen förutsätter att samfälligheten har egna tillgångar och

skulder, torde det utan särskild begränsning i lagtexten stå klart, att ifrågavarande

regler gäller endast samfällighet, som har karaktär av juridisk person.

Vad angår bestämmelsen i tredje stycket i kommittéförslaget om fördelning

av befintligt överskott synes de av kommittén i motiven uppdragna riktlinjerna

böra vara vägledande för tillämpningen. I den mån samfällighet har

fordran på fastighetsägare, bör självfallet möjligheten till kvittning utnyttjas.

I likhet med kommittén anser jag det lämpligt, att anmälan om samfällighetens

upplösning skall göras till länsstyrelsen. Eftersom denna situation

väsentligt skiljer sig från den som närmast avses med föreskriften om anmälan

i 23 § första stycket sista punkten, bör i överensstämmelse med vad

som förordats i ett par remissyttranden en särskild bestämmelse införas här

om skyldighet att i sådant fall göra anmälan till länsstyrelsen. Bestämmelsen

bör också som lagberedningen förordat innehålla, att när anmälan sker

styrkt avskrift av skifteshandlingen skall lämnas till länsstyrelsen. Även

dessa tilläggsföreskrifter bör utformas i nära anslutning till motsvarande

regler i 22 kap. 21 § i jordabalksförslaget.

Utöver det anförda bör enligt min mening paragrafen underkastas en redaktionell

omarbetning. Huvudregeln i paragrafen torde vara den i andra

stycket, att samfällighet inte får upplösas, innan all dess skuld har betalts

eller de medel som fordras för betalningen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen.

Denna regel bör därför tas upp först i paragrafen. Omedelbart

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

därefter torde i samma stycke böra följa bestämmelsen i tredje stycket i

kommittéförslaget om skifte mellan delägarna av eventuellt överskott. I

ett andra stycke bör följa den av mig förordade regeln om solidariskt ansvar

för delägarna i fall av skifte, innan all skuld blivit betald eller nedsättning

enligt första stycket skett, och i anslutning därtill bestämmelsen

i första stycket i kommittéförslaget om tillämpning av preskriptionsförordningens

bestämmelser om kallelse på okända borgenärer. Slutligen upptas

i ett tredje stycke de av mig föreslagna bestämmelserna om anmälan till

länsstyrelsen om samfällighetens upplösning och om ingivande dit av skifteshandlingen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Kommittén. Kommittén anser inte behov finnas av särskilda övergångsbestämmelser

utöver en föreskrift, att avstyckningsplan vid tillämpning av

2 § skall jämställas med byggnadsplan. Fastän möjligheten att tillskapa

nya avstyckningsplaner har tagits bort genom 1947 års ändringar i fastighetsbildningslagstiftningen,

äger vissa äldre sådana planer alltjämt giltighet

och från och med den 1 januari 1948 också byggnadsreglerande verkan

(168 § byggnadslagen). En anledning därtill har varit de olägenheter som

i annat fall skulle ha inträtt därigenom att det blivit nödvändigt att omedelbart

efter ikraftträdandet av nämnda lagändringar upprätta ett stort

antal byggnadsplaner; byggnadsplaneinstitutet har närmast ansetts tillgodose

det behov som föranlett avstyckningsplan. Det synes kommittén med

hänsyn därtill lämpligt att låta även reglerna i förslaget om fastighets anslutning

mot ägarens bestridande — vilka regler i övrigt är begränsade

till stadsplane- och byggnadsplaneområden — omfatta mark inom godkänd

avstyckningsplan.

Remissyttrandena. Överlantmäiaren i Skaraborgs län avstyrker bestämmelsen

och framhåller, att man ju siktar mot att avstyckningsplaner undan

för undan och helst så snabbt som möjligt skall ersättas av byggnadsplan.

Detta motverkas av förslaget som har en på avstyckningsplan konserverande

verkan. Skulle så vara att tvångsregeln behöver komma i tillämpning

inom avstyckningsplan, vilket sannolikt blir mindre vanligt på grund av det

okomplicerade byggnadssätt som sådana planer är avsedda för, bör avstyckningsplanen

omarbetas till byggnads- eller stadsplan.

Departementschefen. Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli

1966.

Till följd av vad byggnadslagstiftningen innehåller om verkan av avstyckningsplan

kommer sådan plan att tillmätas betydelse enligt förslaget när det

gäller att avgöra huruvida den sökta gemensamhetsanläggningen bör tillåtas

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

med hänsyn till föreliggande allmänna intressen. Detta följer av förslagets

15 §. Mot bakgrund härav är det knappast rimligt, om avstyckningsplan

skall sakna varje betydelse vid bedömande av frågan om fastighets anslutning

mot ägarens vilja. Planens existens får anses ge vid handen, att det

föreligger en sådan starkare intressegemenskap inom området som uppbär

reglerna i 2 § om tvångsanslutning. Härtill kommer, att det allmännas

planläggningsresurser för närvarande är hårt ansträngda och därför inte

medger att avstyckningsplanerna ersätts med byggnadsplan i den takt som

skulle vara önskvärd. Att framtvinga byggnadsplan enbart för att möjliggöra

tvångsanslutning enligt förslaget bör knappast komma i fråga annat

än i mycket begränsad omfattning. Av dessa skäl biträder jag kommitténs

förslag på förevarande punkt.

2) Förslag till lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa

gemensamhetsanläggningar

1 §•

Paragrafen innehåller grundläggande regler om förmånsrätt för samfällighets

fordran på bidrag från fastighetsägarna.

Kommittén. I första stycket fastslår kommittén, att förmånsrätten skall

gälla tillskott som på grund av uttaxering enligt 26 § i förslaget till lag om

vissa gemensamhetsanläggningar, motsvarande 25 § i departementsförslaget,

skall utges av delägare i samfällighet. Förmånsrätt är utesluten i sådana fall

då samfällighet saknar styrelse och förvaltningen således helt ombesörjs av

delägarna själva. Förmånsrätten är densamma som den vilken enligt 17 kap.

6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.

Objekt för förmånsrätten är i första hand de i samfälligheten ingående

fastigheterna. Förmånsrätten utgör ett komplement till samfällighetens

rätt att uttaxera bidrag från delägarna. En förutsättning för utövandet

av förmånsrätten är således, att ett personligt betalningsansvar till samfälligheten

föreligger. Att detta ansvar åvilar ansluten fastighets aktuella

ägare är däremot inte nödvändigt. När fastigheten överlåtits på annat sätt

än genom exekutiv auktion, svarar sålunda den nya ägaren i princip inte

för bidrag, som förfallit till betalning innan han skall tillträda fastigheten,

men fastigheten häftar likväl med förmånsrätt för den förra ägarens

bidragsskuld. Detta följer av hänvisningen till 17 kap. 6 § handelsbalken,

enligt vilket lagrum företrädet till betalning ur egendomen gäller oavsett

vem som är ägare. Det är emellertid inte alltid nödvändigt, att fastigheten

är ansluten till anläggningen. Har fastighet utträtt ur företaget, svarar den

alltjämt i oförändrad omfattning för samfällighetens förbindelser i den

mån dessa inte skall avräknas från fastighetsägaren tillkommande ersättning

enligt 42 § i förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar.

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Enligt kommitténs mening saknas anledning att behandla detta fall på annat

sätt än när fastigheten fortfarande är ansluten. Förmånsrätt bör därför

kunna göras gällande i fastigheten så länge denna över huvud svarar

för samfällighetens förbindelser. Detta möjliggörs genom den i nyssnämnda

42 § andra stycket upptagna föreskriften, att det beträffande utträdande

fastighets ägare skall i fråga om förpliktelse att erlägga debiterat belopp

gälla vad som är stadgat om delägare. Förmånsrätten avser både det

primära och det subsidiära ansvaret för bidrag till samfälligheten. Därav

följer bl. a., att maximibeloppen inte heller får överskridas när delägares

subsidiärt solidariska ansvar utkrävs.

Enligt andra stycket i kommitténs förslag får förmånsrätt i varje särskild

fastighet åtnjutas till belopp som angivits i meddelat anläggningsbeslut

och befunnits motsvara vad som belöper på fastigheten av den beräknade

kostnaden för anläggningens utförande. Den får vidare inte göras gällande

längre än den genom beslutet fastställda tid under -vilken anläggningen

med sedvanligt underhåll kan antas bevara sitt värde väsentligen

oförminskat.

Remissyttrandena. Under åberopande av att förmånsrätten enligt motiveringen

avser även det subsidiära ansvaret för tillskottet till samfälligheten

finner Svea hovrätt erforderligt att det subsidiära ansvaret görs gällande genom

uttaxering på grund av särskild debiteringslängd så att man vinner en

klar utgångspunkt för förmånsrätten.

Lagberedningen anser, att det uppenbarligen inte kan vara rimligt att förmånsrätten

efter den angivna tidens utgång förfaller utan vidare, om en syssloman

har satt i gång ett exekutivt förfarande före tidens utgång men detta

inte har hunnit slutföras. Det måste enligt beredningen vara tillräckligt, om

förfarandet påbörjas före utgången av tiden för förmånsrättens bestånd och

sedan i normal ordning fullföljs till sitt slut.

Departementschefen. Rörande skälen till den i paragrafens första stycke

upptagna grundläggande bestämmelsen om särskild förmånsrätt kan jag

hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen härom. Enligt vad

jag uttalat vid behandlingen av 26 § i förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

anser jag, att särskild debiteringslängd inte behövs vid

utkrävande av det subsidiära ansvaret.

I enlighet med vad jag anfört vid behandlingen av 6 § i förslaget till lag

om vissa gemensamhetsanläggningar bör föreskrifterna om hur gränserna

för förmånsrätten i fråga om belopp och tid skall bestämmas ha sin

plats i nämnda paragraf. I förevarande 1 § i den särskilda förmånsrättslagen

bör endast ske hänvisning till vad som angivits i anläggningsbeslut

angående det högsta belopp intill vilket förmånsrätten får göras gällande

och den längsta tid under vilken det får ske. Angående innebörden av att

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

förmånsrätten kan göras gällande endast under den tid som har angivits

i anläggningsbeslutet finner jag det rimligt, att rättigheten bevaras under

hela det exekutiva förfarande i vilket den åberopas och att det följaktligen

bör vara tillräckligt att förfarandet har inletts genom utmätning eller konkursansökan

inom den fastställda tiden, lag utgår från att detta även har

varit kommitténs mening, fastän tidsbegränsningen inte utmärks i lagtexten

på sådant sätt. Så har för övrigt inte heller skett i exempelvis 17 kap.

6 § första stycket första punkten handelsbalken eller lagen den 3 september

1939 om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar.

I andra bestämmelser — t. ex. 17 kap. 6 § första stycket tredje punkten

handelsbalken — har emellertid en motsvarande tidsbestämning anknutits

till utmätning eller ingivande av konkursansökan. Ovisshet skulle

därför kunna uppstå med den av kommittén föreslagna lydelsen. I överensstämmelse

med vad lagberedningen anfört i sitt remissyttrande förordar

jag den lydelsen att förmånsrätten inte får göras gällande senare

än i samband med utmätning som sker eller i konkurs som begärs inom

den i anläggningsbeslutet angivna tid under vilken förmånsrätten längst

får åtnjutas.

2 §•

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om anmälan till inskrivningsdomaren

som villkor för förmånsrätt enligt den föreslagna lagen.

Kommittén. Omfattningen av den förmånsrätt samfällighet får åtnjuta i varje

deltagande fastighet skall anges i anläggningsbeslutet. Därav följer dock

enligt kommittén inte med nödvändighet, att förmånsrätt generellt bör få göras

gällande ens inom de sålunda utstakade gränserna. Det torde väl i allmänhet

bli möjligt att redan under förrättningen ta åtminstone preliminär ställning

till samfällighetens kreditbehov och sättet för att tillgodose detta. Det

bör emellertid inte bortses från att det i andra situationer kan vara förenat

med svårigheter att på detta tidiga stadium träffa ett mera bestämt avgörande

och att det därför kan vara olämpligt att belasta förrättningsförfarandet

med utredning i dessa hänseenden. Med tanke på situationer av denna

karaktär finner kommittén mindre lämpligt att låta den i anläggningsbeslutet

fastställda förmånsrätten bli obetingat gällande. Detta är motiverat inte

bara av allmänna fastighetskreditsynpunkter. Enligt dessa måste det för

tillämpning av en företrädesrätt till betalning som avviker från vad som

gäller i allmänhet krävas, att företrädesrätten i det enskilda fallet är påkallad

av ett starkt behov. Det bör även beaktas, att den särskilda förmånsrätten

minskar möjligheterna att utnyttja fastigheterna som säkerhet

för kredit till andra ändamål.

Den särskilda förmånsrätten bör därför enligt kommittén få åtnjutas endast

om samfälligheten anmäler önskemål därom. Uppenbarligen bör frågan

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

om förmånsrätt av hänsyn till tredje man inte få hållas svävande under någon

längre tidrymd. Förslaget stadgar på grund därav, att en anmälan för

att få avsedd verkan skall göras inom viss kortare tid från det att anläggningsbeslutet

har vunnit laga kraft. Kommittén finner en tid av sex månader

lämplig. Härigenom erhålls viss överensstämmelse med den tid som enligt

11 kap. 2 § jordabalken i fråga om landet gäller för innehavare av rätt

till ogulden köpeskilling, om han vill bevara den företrädesrätt som tillkommer

honom. Den föreslagna anordningen torde enligt kommittén inte medföra

några större olägenheter för tredje man. På grund av den anteckning

som enligt 38 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar alltid skall ske

i fastighetsboken om anläggningsbeslutet har tredje man nämligen anledning

räkna med att förmånsrätt kan komma att aktualiseras. Den som har

att bedöma vilken grad av säkerhet som representeras av en ansluten fastighets

inteckningar vet således under sexmånaderstiden att förmånsrätt

kan komma att göras gällande och får avvakta tidens utgång, om han vill

skaffa sig full visshet.

På grund av det anförda föreskrivs i paragrafen att, om samfällighet vill

åtnjuta förmånsrätt enligt förslaget, styrelsen har att inom sex månader

från det att anläggningsbeslutet har vunnit laga kraft göra anmälan därom

hos inskrivningsdomaren i den domkrets där de fastigheter som ingår

i företaget är belägna och därvid förete beslutet jämte lagakraftbevis.

Att förmånsrätten tas i anspråk i full omfattning är enligt kommittén

inte nödvändigt. Hinder möter således inte, att samfällighetsstyrelsen i

sin anmälan preciserar önskemålen till visst lägre belopp eller till kortare

tid än som anges i anläggningsbeslutet. Därvid måste emellertid förutsättas,

att fastigheterna behandlas likformigt. Det kan exempelvis inte

komma i fråga att samfälligheten tillerkänns förmånsrätt i full omfattning

beträffande vissa fastigheter och helt avstår från rättigheten i fråga

om andra. Anmälan, som avser att förmånsrätt skall utnyttjas endast till viss

del, får därför enligt förslaget godtas bara under förutsättning att den önskade

förmånsrätten i var och en av fastigheterna står i samma förhållande

till den omfattning som har medgivits i anläggningsbeslutet. Lagtexten lämnar

vidare möjlighet för styrelsen att vid ett eller flera tillfällen inom den

angivna tiden göra flera anmälningar, av vilka var och en avser en del av

det sammanlagda förmånsrättsbeloppet i varje fastighet. Detta förfaringssätt

kan få särskild betydelse, när samfälligheten önskar ikläda sig förbindelser

gentemot flera borgenärer. Vad angår forumfrågan påpekar kommittén,

att lagtexten inte ger någon särregel för det fall då de anslutna fastigheterna

ligger i skilda domkretsar. Av paragrafen torde emellertid framgå,

att anmälan skall göras till inskrivningsdomaren i varje domkrets, inom

vilken fastighet är belägen, och att förmånsrätt inte får åtnjutas i någon

fastighet innan anteckningar har skett i fastighetsboken för samtliga. För

att anmälan skall anses gjord i rätt ordning måste självfallet krävas inte

10 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 128

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

bara att dessa villkor har iakttagits utan också att förmånsrätten till sin

omfattning håller sig inom den ram som har angivits i anläggningsbeslutet.

Remissyttrandena. Bostadsstyrelsen ifrågasätter, om inte fristen för anmälan

om åtnjutande av förmånsrätt bör kunna begränsas till två månader.

Svenska sparbanksföreningen uttrycker önskemål om kompletterande

bestämmelser, som garanterar att kända inteckningshavare och därmed

jämställda innehavare av rättighet i delägarfastighet blir underrättade så

snart särskild förmånsrätt har konstituerats i fastigheten. I samma riktning

uttalar sig Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska

bostadskreditkassan.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär, att förmånsrätten inte

inträder omedelbart i och med att samfälligheten bildas utan att det

dessutom förutsätts en hos inskrivningsdomaren gjord anmälan från

samfälligheten om att rättigheten önskas konstituerad. Denna anordning,

som har godtagits vid remissbehandlingen, föranleder inte någon erinran

från min sida.

Den av kommittén föreslagna sexmånadersfristen synes lämpligt avvägd.

En mera avsevärd förkortning av tiden skulle knappast överensstämma

med syftet att ge möjlighet för delägarna att fullständigt överblicka

förrättningsresultatet.

Tanken att inteckningshavare och därmed jämställda rättighetshavare

skulle underrättas om vederbörligen gjord anmälan till inskrivningsdomaren

synes — även om hänsyn endast skulle tas till inteckningshavare som har

antecknats i fastighetsboken — vara alltför långtgående och inte heller

överensstämma med de regler förslaget i övrigt innehåller till skydd för

tredje man. Genom den anteckning i fastighetsboken som skall ske

enligt 38 § förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar sätts rättighetshavarna

i tillfälle att själva bevaka sin rätt. Genom att avvakta

huruvida anteckning enligt förevarande paragraf sker inom sexmånaderstiden

kan tredje man sålunda skaffa sig klarhet om vilken prioritet hans

egen rättighet får.

Paragrafen har i departementsförslaget undergått vissa redaktionella

jämkningar, varvid bl. a. särskilt beaktats att fastigheterna kan lyda under

flera inskrivningsdomare. Närmare föreskrifter om anmälan bör utfärdas

av Kungl. Maj :t.

3 §.

I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser om anteckning i fastighetsboken

om borgenärs innehav av fordran på samfälligheten och verkan

därav.

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1966

Kommittén. De medel som inflyter genom att förmånsrätten realiseras

kan av styrelse resp. syssloman användas för betalning av skuld eller för

kontant betalning. Tredje man, med vilken samfälligheten har ingått rättshandling

eller i förhållande till vilken samfälligheten annars är betalningsskyldig,

har enligt huvudregeln inte något anspråk på att tillgodogöra sig

uttaxerade medel framför övriga borgenärer. I vissa fall har tredje man

emellertid enligt kommittén ett intresse av att få garantier för att medlen

verkligen kommer honom till godo och kan, om detta intresse inte blir

beaktat, antas bli obenägen att bevilja kredit till samfälligheten. Detta gäller

särskilt affärsbank, sparbank eller annat rättssubjekt, som enligt särskilda

bestämmelser inte får bevilja kredit utan säkerhet av närmare angiven

beskaffenhet. Ett rättsskydd för borgenären i detta hänseende är enligt

kommittén oundgängligen erforderligt för att samfällighet skall få tillräckliga

kreditmöjligheter, i första hand för att ta upp lån till anläggningskostnaden.

Att uppställa en regel, som på lämpligt sätt tillgodoser det uppställda

syftet, är emellertid enligt kommittén förenat med svårigheter till följd

av själva samfällighetskonstruktionen. Eftersom borgenären inte får träda

i förbindelse med delägarna själva, behövs en anordning, varigenom

borgenären kan påverka samfälligheten så att den vid utövandet av förmånsrätten

och vid användningen av uttaxerade medel i första hand tillgodoser

borgenärens anspråk.

Kommittén anser det lämpligt att bygga rätten att göra förmånsrätt gällande

på innehavet av det av inskrivningsdomaren utfärdade beviset om

anteckning enligt 2 §. Samfällighetens styrelse, som i egenskap av sökande

i inskrivningsärendet är skyldig att lösa beviset, kan då antingen behålla

beviset och aktualisera förmånsrätten på vanligt sätt eller överlämna

beviset till tredje man, som därigenom tillförsäkras uteslutande rätt att

påverka utövningen av förmånsrätten. I sistnämnda situation är befogenheten

att göra förmånsrätt gällande således betagen styrelsen. Å andra

sidan kan, som förut bär berörts, befogenheten att utöva förmånsrätt inte

tillkomma någon utanför samfälligheten själv. En framkomlig väg är enligt

kommittén att förbehålla befogenheten åt särskild syssloman. Syssloman

skall enligt kommittéförslaget i visst fall kunna, oberoende av frågan

om förmånsrätt, på borgenärs yrkande utses av länsstyrelsen att utdebitera

och ta ut bidragsbelopp. Sådan syssloman bör enligt kommittén äga behörighet

att göra förmånsrätt gällande för borgenären tillkommande fordringsbelopp.

Att försummelse är för handen bör emellertid inte uppställas

som någon ovillkorlig förutsättning, och syssloman med nämnda uppgift

bör kunna utses också i andra fall. Även om styrelsen i vederbörlig ordning

företar uttaxering, är del därför inte säkert, att influtna medel överlämnas

till den borgenär om vilkens förnöjande det är fråga. Stadgandet i

26 § kompletteras med anledning därav med en föreskrift, att syssloman

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

kan förordnas även om försummelse från styrelsens sida inte föreligger.

Ett villkor för detta är emellertid, att förordnandet är erforderligt för åtnjutande

av förmånsrätt för gäldens belopp på sätt stadgas i förmånsrättslagen.

Förevarande paragraf avser således den situation då samfälliglieten vill

ta upp lån eller annars ikläda sig förbindelse och styrelsen till borgenären

överlämnar bevis om anteckning enligt 2 §. Har så skett, får förmånsrätt

i vad avser förbindelsens belopp därefter göras gällande endast av

syssloman, som enligt särskilda bestämmelser på borgenärens begäran

har förordnats att utdebitera medel till betalning av klar och förfallen

gäld.

Av bestämmelsens lydelse framgår, att innehavet av det av inskrivningsdomaren

utfärdade beviset utgör villkor för att utöva förmånsrätten

antingen beviset finns hos styrelsen eller hos en för ändamålet utsedd syssloman.

Å andra sidan finner kommittén inte anledning att konstruera beviset

som ett s. k. presentationspapper och det fordras således inte, att

handlingen företes. En dylik konstruktion skulle nödvändiggöra en tämligen

vidlyftig reglering motsvarande vad som gäller beträffande vissa

fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor för rätt till betalning. Exempelvis

skulle det bli nödvändigt att anordna ett särskilt dödningsförfarande

för att skydda innehavaren mot förlust genom att handlingen förkommer.

Det är således enligt förslaget möjligt för den som åberopar

förmånsrätten att även på annat sätt än genom att förete beviset styrka

att han innehar handlingen. Har handlingen förkommit, är det tillräckligt

att den som gör rättigheten gällande visar att han har fått handlingen

i sin besittning och att den inte har lämnats vidare. Kommittén

finner en mera utförlig reglering i förevarande hänseende kunna undvaras

så mycket hellre som förmånsrätten i första hand är avsedd att

täcka bidrag till anläggningskostnaden och att man åtminstone inte sedan

bidragsskyldigheten blivit slutligen fullgjord i denna del torde behöva

räkna med att ett bevis av detta slag i större utsträckning byter innehavare.

Å andra sidan framhåller kommittén att hinder inte föreligger att

bevis, sedan det har återställts till samfälligheten, efter det att lånet har

infriats, på nytt utges vid upptagande av annan förbindelse. Har bidrag

på den förre borgenärens föranstaltande utgått med förmånsrätt, skall

förmånsrättens belopp reduceras enligt 4 §, och detta skall även antecknas i

fastighetsboken. Kommittén finner med hänsyn därtill inte anledning att

lämna föreskrift även om att beviset skall förses med påskrift om reduktionen.

Som har berörts i annat sammanhang, är det enligt förslaget möjligt

att beträffande samma fastigheter få flera originalbevis avseende skilda

belopp. Denna möjlighet torde komma att utnyttjas främst d sådana fall

då samfälligheten lånar upp medel till anläggningskostnaden på flera

opaginerad Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

håll. Varje borgenär kan då betinga sig särskilt bevis beträffande sin

fordran hos sarafälligheten. Självfallet möter inte hinder att, om flera

borgenärers fordringar förfaller ungefär samtidigt, samma person utses

till syssloman och detta oavsett om det sker genom ett eller flera förordnanden.

Även om borgenären genom innehav av beviset har fått garantier för

att samfällighetens vanliga organ, styrelsen, inte kan göra förmånsrätten

gällande till skada för borgenären, skulle det enligt kommitténs

mening föra för långt om sysslomannaförordnande alltid skulle krävas

för åtnjutande av förmånsrätt i det enskilda fallet. Med hänsyn därtill har

i en andra punkt intagits stadgande om rätt för borgenären att medge

undantag från föreskrifterna i paragrafen. Genom att vid exekution styrka

sådant medgivande får styrelsen således befogenhet att själv göra

förmånsrätten gällande utan hinder av att det av inskrivningsdomaren

utfärdade beviset har överlämnats till borgenären.

Remissyttrandena. I fråga om de rättsverkningar som följer av innenavet

av inskrivningsdomarens bevis om anteckning rörande förmånsrätten finner

Svea hovrätt den föreslagna konstruktionen omöjlig att tillämpa, om beviset

inte görs till ett verkligt presentationspapper. Den föreslagna förmånsrätten

torde enligt hovrätten få sådan betydelse från kreditsynpunkt att

rättsosäkerhet måste följa av de regler som kommittén förordar. Hovrätten

motsätter sig därför bestämt att förslaget i denna del upphöjs till lag.

Inte heller bankinspektionen finner de ifrågavarande bevisen godtagbara.

Lagberedningen anser det uteslutet, att bevis tillskapas av det slag som

kommittén har föreslagit och avstyrker bestämt hela arrangemanget. Det

ligger enligt beredningen i öppen dag att en ny form av viktiga dokument

inte kan införas på så lösa grunder som här bär skett. Det slags dokument

som kommittén skapat kräver ett nytt regelsystem för vad som skall gälla

vid överlåtelse m. m. Hittills gällande system för skuldebrev o. 1. passar inte.

Med beredningens alternativ för förmånsrätt förfaller troligen hela frågan.

Lämpligare torde vara, att fordringsägaren får möjlighet att anteckna sitt

innehav av fordran i fastighetsboken. Beredningen hänvisar i detta sammanhang

till 1934 års lag om anteckning om innehav av fordringshandling samt

30 kap. 21 § jordabalksförslaget. Beredningen anmärker vidare, att medan

en vanlig fordringsinteckning vid exekutiv försäljning av fastigheten beaktas

utan bevakning, bevakning måste ske beträffande fordran som åtnjuter

förmånsrätt på grund av bevis som det här är fråga om. Riskerna för rättsförlust

framstår enligt beredningen som uppenbara.

Departementschefen. Med hänsyn till att samfällighetens borgenäier inte

har möjlighet att själva träda i kontakt med fastighetsägarna behövs särskilda

regler för att säkerställa att medel, som samfälligheten tar ut un
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

der åberopande av den särskilda förmånsrätten, verkligen kommer borgenären

till godo. Säkerhet för att så sker kommer självfallet ofta att betingas

som ett villkor för kredit till samfälligheten och nödvändiggörs även av

att lagstiftningen i fråga om banker och vissa andra kreditinrättningar

uppställer krav på säkerhet av viss beskaffenhet. Enligt reglerna i förevarande

paragraf i kommitténs förslag kan borgenären under vissa förutsättningar

utverka förordnande för syssloman att vid uttaxering för samfällighetens

räkning åberopa förmånsrätten och överlämna influtna medel

till borgenären. Samfällighetens vanliga organ är då i motsvarande

mån förhindrade att göra förmånsrätten gällande. Som förutsättning bär

uppställts att samfälligheten till borgenären har överlämnat av inskrivningsdomaren

utfärdat bevis om den anteckning som enligt 2 § förmånsrättslagen

skall ske om samfällighetens önskan att åtnjuta förmånsrätten.

Beviset har dock inte konstruerats som en bärare av rättighet och dess

företeende utgör således inte villkor för att borgenären skall äga ensam

föranstalta om att förmånsrätten görs gällande. Detta innebär att borgenären

även på annat sätt kan visa att beviset har överlämnats.

Enighet synes råda om behovet av att borgenär i vissa fall får garanti för

att medel, som vid exekution har härflutit ur fastighet med utnyttjande av

den särskilda förmånsrätten, verkligen kommer honom till godo. Den kritik

som i några yttranden har riktats mot att borgenärens rätt att råda över

förmånsrättens utövning görs beroende av att det av inskrivningsdomaren

utfärdade beviset överlämnas till honom visar emellertid att den av kommittén

föreslagna ordningen inte är lämplig för att skapa sådan garanti.

Med hänsyn till förmånsrättens betydelse från ekonomisk synpunkt är det

nämligen nödvändigt att, om befogenheten att föranstalta om rättighetens

utövning skall knytas till viss handling, dennas verkningar i olika hänseenden

regleras uttömmande. Detta kräver dock att det införs särskilda

regler, som skulle komplicera lagstiftningen avsevärt. Vidare kan med visst

fog göras gällande, att det med hänsyn till de av inskrivningsdomaren utfärdade

bevisens primära funktion ter sig egendomligt, att dessa bevis förlänas

de rättsverkningar som kommittén åsyftar. Dessa rättsverkningar

skulle inte heller komma att framgå av bevisens lydelse. Detta kan ge upphov

till rättsosäkerhet.

Det anförda föranleder mig att undersöka möjligheterna att på annat sätt

åstadkomma en motsvarande garanti för borgenären. Som en utväg erbjuder

sig härvid den i ett yttrande framförda tanken att låta en på borgenärens

yrkande gjord anteckning i fastighetsboken om fordringsinnehavet vara avgörande

för rådigheten över förmånsrätten. Att på detta sätt göra rådigheten

beroende av myndighets anteckning kan visserligen medföra viss

tungroddhet. Den ökade belastningen av fastighetsböckerna måste i och för

sig också betraktas som en nackdel. Dessa olägenheter bör emellertid enligt

min mening få vika för den ökade klarhet om reglernas innebörd som

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

vinns genom anordningen. Jag förordar därför sådan ändring av paragrafen

att åsyftad rättsverkan knyts till att borgenären på yrkande blivit antecknad

som innehavare av fordringen i fastighetsboken för varje i samfälligheten

ingående fastighet. I övrigt synes den av kommittén föreslagna

anordningen kunna godtas. I fråga om rättsverkningarna kan i detta sammanhang

erinras om den av mig förordade kompletteringen av 25 § tredje

stycket i förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar med en bestämmelse

av innehåll att bidrag som har utgått med förmånsrätt i förevarande

situation inte ingår bland samfällighetens tillgångar.

Som påpekas i ett remissyttrande kräver åtnjutande av förmånsrätten bevakning

vid exekution. Sådan bevakning är emellertid en förutsättning för

utövandet av samtliga rättigheter enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Någon

anledning att för det här aktuella fallet införa en avvikande ordning föreligger

enligt min mening inte.

4 §•

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser angående minskning av förmånsrätt

sbeloppet.

Kommittén. Uttrycklig lagreglering påkallas enligt kommittén i första

hand av frågan om verkan av att tillskott utgått med förmånsrätt. Därvid

erinrar kommittén om att rättigheten enligt allmänna regler kan realiseras

endast genom fastighets försäljning i den ordning utsökningslagen stadgar.

Den utmätningsvis sålda fastigheten blir i köparens hand — sedan denne

har fullgjort sin betalningsskyldighet — fri från bidrag, som har förfallit

till betalning före försäljningsdagen. Det följer av 134 § utsökningslagen.

Dessutom krävs emellertid att ställning tas till trågan, om förmånsrätt skall

få åtnjutas till oförminskat belopp även för framdeles förfallande bidrag.

Med den förmånsrättsliga reglering som gällande rätt tillhandahåller på

vissa angränsande områden torde, uttalar kommittén, anledning där saknas

att begränsa möjligheterna att åtnjuta förmånsrätt i framtiden på den grund

att visst bidrag redan har utgått med företräde framför andra fordringar.

Förmånsrätt för vägsamfällighets bidragsfordringar är sålunda inte inskränkt

till visst belopp men blir å andra sidan gällande endast ett år efter

förfallodagen. Enligt kommitténs förslag kan förmånsrätt i allmänhet tas

i anspråk under avsevärd tid och begränsningen till visst belopp, i regel motsvarande

vad som belöper på fastighet av den beräknade anläggningskostnaden,

skulle uppenbarligen bli utan värde som spärregel för den händelse

samfälligheten skulle vid flera tillfällen äga göra förmånsrätt gällande intill

maximibeloppet. Det är följaktligen, med den konstruktion förmånsrätten

har fått i förslaget, ofrånkomligt att reducera beloppet i samma män

som rättigheten tas i anspråk. Detta kommer också till uttryck i paragrafens

första punkt.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Paragrafen innehåller vidare en bestämmelse om anteckning i fastighetsbok

om sådan reduktion som här avses. Efter anmälan från auktionsförrättaren

skall sålunda inskrivningsdomaren enligt förslaget i fastighetsboken

göra anteckning därom. Kommittén finner däremot inte anledning att meddela

föreskrift om att anteckning om förmånsrätt skall avföras ur boken

i det fall då fastighet efter utträde ur samfälligheten eller efter dennas upplösning

inte vidare skall häfta för bidrag till samfälligheten.

Remissyttrandena. Lagberedningen uttalar i huvudsak följande. Regeln i

134 § utsökningslagen torde normalt medföra, att fastigheten — oavsett om

köpeskillingen har räckt till betalning för det bevakade beloppet eller inte —

därefter inte belastas till den del bevakning har kunnat ske. Enligt 4 § förmånsiättslagen

skall dock — som en följd av att samfälligheten förfogar

över förmånsrätten under hela dess löptid i den mån betalning inte har

skett efter exekutiv försäljning — inskränkning i beloppet av den förmånsrätt

som får åtnjutas i fastigheten ske bara i den mån bidrag har utgått

genom den exekutiva auktionen. En sådan konstruktion är främmande

för utsökningslagens metodik. Det bör påpekas, att det inte torde vara orealistiskt

att räkna med att vid försäljning av fast egendom i konkurs fordringar

med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken kan bli utan betalning,

t. ex. efter tillämpning av den anslutningsrätt som enligt 114 § utsökningslagen

i konkurs tillkommer bl. a. borgenärer med förmånsrätt enligt

17 kap. 4 § handelsbalken. Risken för att sådana förmånsberättigade tränger

ut borgenärer med sämre förmånsrätt har ofta påvisats. I en av beredningen

nyligen företagen cnquete rörande reformbehovet i fråga om förmånsrättsordningen

har saken ytterligare påtalats från flera håll. Om man i stället

anser, att hela förmånsrättsbeloppet bör bevakas, oavsett hur mycket som är

förfallet, uppstår andra svårigheter. I den mån bevakning har skett torde

enligt reglerna i 134 § utsökningslagen vid utebliven likvid förmånsrätten i

motsvarande mån böra upphöra. I den mån däremot betalning erhålls står

det i vida fältet, vartill betalningen skall användas i den mån den inte för

stunden motsvaras av någon gäld som skall likvideras. Kommittén torde

avse, att en bevakning av sådan omfattning inte behövs, eftersom förmånsi

ätten skall kvarsta oförändrad i den mån reglerna i 4 § förmånsrättslagen

inte föranleder annat. I viss utsträckning kan självfallet vid auktionen sådana

upplysningar beträffande samfälligheten lämnas av auktionsförrättaren

att ovissheten om förmånsrättens reella belastningsvärde minskas. Det

förefaller dock inte sannolikt, att därigenom nackdelarna av förmånsrättens

säregna konstruktion skall kunna elimineras. Beredningen anser att,

om förmånsrätt skall finnas intill ett visst kapitalbelopp, detta belopp bör

vid exekutiv auktion vara fixt och utgå i sin helhet. En köpare måste försiktigtvis

räkna med belastning intill kapitalbeloppet och detta kommer därför

under alla omständigheter att dra ned köpeskillingen. Det synes vara att

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 ur 1966

föredra, att hela beloppet tas upp i borgenärsförteckningen och får utgå kontant

i avräkning på fastighetens andel i samfällighetens skuld, om köparen

inte får överta betalningsansvaret. För att genomföra ett sådant system måste

emellertid utsökningslagen omarbetas och ändringar vidtas i kommitténs

huvudförslag. Kommittén har inte beaktat det fallet att ersättning utfaller

vid expropriation eller liknande förfarande som rör ansluten fastighet. Det

är svårt att se, hur man här skall kunna åstadkomma någon rationell ordning

med kommitténs förslag. Om förmånsrätten tillkommer samfälligheten

frågar man sig sålunda, hur pengarna skall användas. Spörsmålen bör klargöras.

Av vad som anförts i det föregående framgår, att några remissorgan uttrycker

önskemål om kompletterande bestämmelser, enligt vilka anteckning

om förmånsrätt kan avföras ur fastighetsboken.

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag att de föreslagna

begränsningarna i fråga om förmånsrättens utövning gör det nödvändigt

med en kompletterande regel enligt vilken förmånsrättsbeloppet skall

minskas i samma mån som bidrag utgår med förmånsrätt. Bestämmelsen

i 134 § utsökningslagen — enligt vilken fastighet i köparens hand blir

fri från bidrag, som har förfallit till betalning före försäljningsdagen —

innebär emellertid, att verkan av exekutionen inträder oavsett om bevakning

har skett eller inte. Förmånsrättsbeloppet bör därför minskas med det

förfallna bidragets storlek även när bevakning har underlåtits och bidraget

därför inte bär utgått ur fastigheten. Jag vill således förorda sådan

jämkning av lagtexten att den ifrågavarande minskningen görs beroende

endast av att fastighet, som häftar för förmånsberättigat bidrag, har

sålts på exekutiv auktion som har vunnit laga kraft. Härav följer också, att

jag inte är beredd att tillmötesgå lagberedningens önskemål om att förmånsrätten

genom exekution skall upphöra även till den del den inte

motsvarar förfallet bidrag till samfälligheten.

Vad angår spörsmålet om vilken inverkan tvångsförvärv av fastighet

får på förmånsrätt i fastigheten kan hänvisas till bestämmelse i 49 § andra

stycket expropriationslagen. Enligt denna förändras inte fastighets ansvar

för fordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken

genom expropriationen. På grund av hänvisningar gäller nämnda

regel i expropriationslagen även tvångsförvärv enligt viss annan lagstiftning.

Jag är ense med kommittén om att problemet om att avföra förmånsrättsanteckning

ur fastighetsboken inte bör tas upp i detta sammanhang

såvitt gäller situationer, där förmånsrätten upphör efter fastighets utträde

eller samfällighets upplösning. Frågan om anteckningens borttagande

får emellertid avsevärt större räckvidd om man — utanför exekutionsfallens

ram — godtar tanken på att förmånsrättsbeloppet skall kunna

10f Ilihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 128

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

nedbringas redan med anledning av att samfällighetens behov av ifrågavarande

säkerhet minskas och delägarnas behov av större kreditutrymme

för annat ändamål ökas. Av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen

framgår att de olägenheter som kan uppkomma för den händelse förmånsrättsbeloppet

består oförändrat under förmånsrättens hela giltighetstid

enligt min mening bör undanröjas genom att ge samfälligheten

möjlighet att få till stånd en reduktion av förmånsrättens belopp. Jag förordar,

att bestämmelser i detta ämne tas upp i ett andra stycke av förevarande

paragraf.

I den mån samfällighetens styrelse gör anmälan därom skall inskrivningsdomaren

enligt förslaget sålunda i fastighetsboken anteckna beslut som

styrelsen fattat om minskning av förmånsrättsbeloppet i de olika fastigheterna.

Eftersom samfälligheten inte rimligen bör kunna åstadkomma sådan

minskning till skada för borgenär, som enligt 3 § har tillerkänts rådighet

över förmånsrättens utövning, förutsätter inskrivningsdomarens anteckning

att borgenären har samtyckt till åtgärden. Förslaget innebär att samfällighetens

beslut i princip skall vara avgörande för den omfattning i vilken reduktionen

skall ske. För att undvika att inskrivningsdomarens medverkan

påkallas för mindre väsentliga jämkningar uppställs krav på att nedsättningen

skall avse minst en femtedel av det ursprungliga förmånsrättsbeloppet

i varje fastighet. Vidare fordras att minskningen berör samtliga fastigheter

likformigt i den meningen att den står i samma förhållande till det

ursprungliga beloppet i var och en av fastigheterna. Härigenom erhålls en

motsvarighet till det krav på likformighet som enligt 2 § andra punkten

gäller anmälan om utnyttjande av förmånsrätt. Hänsyn skall vid beräkningen

inte tas till reduktion enligt paragrafens första stycke på annat sätt än

att förmånsrättsbeloppet efter minskning enligt andra stycket självfallet

aldrig kan överstiga vad som återstår efter reduktion av förstnämnda slag.

5 §.

Enligt denna paragraf likställs bl. a. tomträtt i princip med fastighet vid

tillämpning av förevarande lagförslag.

Kommittén. Har i fastighet upplåtits tomträtt som blivit inskriven eller är

det fråga om sådan rätt till ofri tomt i stad som anses utgöra fast egendom,

skall enligt 1 § tredje stycket i den föreslagna lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

vad som föreskrivs i lagen om fastighet äga motsvarande

tillämpning på rättigheten. För att uppnå överensstämmelse i detta hänseende

mellan huvudförslaget och förslaget till förmånsrättslag har kommittén

i en första punkt av förevarande paragraf tagit upp en bestämmelse,

som såvitt avser förmånsrättens objekt likställer de nyssnämnda

särskilda rättigheterna med fastighet.

Andra punkten föranleds av den konkurrenssituation som uppkommer

genom att såväl bidrag till samfälligheten som tomträttsavgäld till

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

fastighetsägaren utgår med samma förmånsrätt. Eftersom avgälden ingår

i tomträttens innehåll och för övrigt underlåtenhet att betala avgälden inte

får utgöra anledning för ägaren att häva tomträttsavtalet, bör avgälden enligt

kommitténs mening utgå framför övriga anspråk av hithörande karaktär.

Kommittén föreslår därför, att samfälligheten skall åtnjuta förmånsrätt

efter den jordägaren tillkommande förmånsrätten för avgäld.

Departementschefen. Mot innehållet i kommitténs förslag i denna del finner

jag inte anledning till erinran. Vissa redaktionella jämkningar har gjorts.

3)—5) Förslag till följdändringar i lagstiftningen om vissa kreditinstitut

Kommittén. Den föreslagna särskilda förmånsrättskonstruktionen utgör

enligt kommitténs mening i och för sig tillräcklig säkerhet för samfälligheten

och därmed i flertalet fall även när det gäller dess möjligheter att

erhålla kredit. På grund av speciella föreskrifter i annan lagstiftning är

dock rätten att bevilja lån inskränkt beträffande vissa kreditinstitut. Dessa

inskränkningar kan enligt vad kommittén påpekar verka i två riktningar.

Enligt åtskilliga bestämmelser får lån över huvud inte beviljas utan

att säkerhet av konventionellt slag —- inteckning eller borgen — ställs. I

andra fall finns tämligen restriktiva regler om längsta lånetid och om

skyldighet för långivaren att vid lämnande av långfristiga lån göra förbehåll

om rätt att uppsäga lånet före lånetidens utgång. Dessa inskränkningar

skulle komma att drabba även samfälligheter av här ifrågavarande

slag och föranleda att dessa blev hetagna möjligheterna att utnyttja

huvuddelen av lånemarknaden. En svårighet uppkommer genom att den

panträtt som enligt den föreslagna förmånsrättslagen skall gälla i de anslutna

fastigheterna inte tillkommer borgenären utan samfälligheten, låt

vara att rättigheten är avsedd att i praktiken säkerställa även borgenären.

Emellertid anvisar 3 § förmånsrättslagen en metod, genom vilken borgenären

kan tillförsäkras ensamrätt att få till stånd uttaxering av samfällighets

bidragsfordran med åtnjutande av förmånsrätten. Denna anordning

synes utgöra ett minst lika starkt skydd för borgenären som en

säkerhet av konventionellt slag. Kommittén föreslår därför komplettering

av den för vissa kreditinstitut gällande lagstiftningen med regler, enligt

vilka det angivna tillvägagångssättet likställs med säkerhet av gängse

beskaffenhet.

Remissyttrandena. Förslaget föranleder i dessa delar inte några erinringar.

Hyresgästernas riksförbund framhåller, att de föreslagna ändringarna

angående kreditinstituten innebär en nödvändig anpassning till en pågående

utveckling så att instituten även framgent kan fylla sina uppgifter

som kreditgivare till bostadsbyggandet.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Departementschefen. Av vad jag har anfört i anslutning till 3 § i den särskilda

förmånsrättslagen framgår, att samfällighets borgenärer enligt min

mening bör genom att i fastighetsboken bli antecknade som fordringshavare

lå möjlighet att avgöra huruvida samfällighetens förmånsrätt skall kunna

göras gällande eller inte. Den av mig föreslagna kompletteringen i 25 § tredje

stycket i förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar innebär, att

borgenär som skyddat sig genom sådan anteckning kan förhindra att belopp

som uttaxerats för betalning av hans fordran och som tas ut ur fastigheten

med förmånsrätt tillfaller övriga borgenärer. De garantier som bereds borgenär

härigenom får anses erbjuda minst samma skydd som säkerhet på grund

av inteckning. Såvitt angår de inskränkningar som för affärsbanker, sparbanker

och vissa andra kreditinstitut gäller beträffande rätten att bevilja

lån utan säkerhet anser jag därför det av kommittén föreslagna tillvägagångssättet

böra likställas med ställande av säkerhet av konventionellt sias.

Jag ansluter mig således till kommitténs ståndpunkt i detta hänseende. De

av kommittén föreslagna ändringarna i sparbankslagstiftningen kräver viss

omarbetning med anledning av att bestämmelserna för sparbanker om pantsäkerhet

som förutsättning för beviljande av lån med längre uppsägningstid

än sex månader har ändrats. Förslagen till ändringar beträffande hypoteksinstituten

behöver inte tas upp nu, eftersom lagrådsgranskning inte är erforderlig

i denna del. Jag har för avsikt att närmare behandla de frågor som

uppkommer beträffande de avsedda hypoteksinstituten i samband med att

jag anmäler lagrådets utlåtande i ärendet.

Hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar;

2) lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsan

läggn ingår;

3) lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker;

5) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasserörelsen.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga l1.

1 Ur bilagan har uteslutits förslagen under 3) — 5). Ändringsförslaget under 3) är likalydande

med det vid propositionen fogade förslaget. Ändringarna i förslagen under 4) och 5) är likalydande

med de ändringar i 28 § tredje stycket lagen om sparbanker och 37 § tredje stycket

lagen om jordbrukskasserörelsen som upptagits i de vid propositionen fogade förslagen. Vissa

redaktionella jämkningar har dock företagits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966 SOI

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inåtte

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Bilaga 1

1) Förslag

till

Lag

om vissa gemensamhetsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Enligt denna lag får inrättas parkeringsanläggning, förbindelseled, gårdsutrymme,

lekplats, anordning till skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning,

tvättstuga eller därmed jämförlig anläggning av stadigvarande

betydelse för två eller flera fastigheter.

Lagen gäller ej anläggning för vattenförsörjning eller avlopp och ej heller

annan anläggning som enligt särskilda bestämmelser får inrättas gemensamt

för fastigheter efter domstols eller annan myndighets prövning.

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på tomträtt

som är inskriven och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör fast

egendom. Som ägare anses innehavaren av rättigheten. I fråga om upplåtelse

av utrymme för anläggning och ersättning med anledning därav likställes

område som ej ingår i fastighetsindelningen med fastighet. Den som

innehar fastighet med fideikommissrätt och annan som utan vederlag besitter

fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten

tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens ägare.

2 §.

År anläggningen av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastighet

inom stadsplan eller byggnadsplan, skall fastigheten även utan ägarens

samtycke anslutas till anläggningen, om ägaren till annan fastighet

som skall anslutas begär det eller biträder förslag därom.

Kan anläggning ej utan avsevärd merkostnad eller olägenhet utbyggas

annat än i ett sammanhang, skall på begäran av ägaren till fastighet som

skall anslutas eller på förslag som biträdes av ägaren till sådan fastighet anslutas

även annan fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan än som

avses i första stycket, om anläggningen kan antagas inom nära förestående

lid bli av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande eller

om det är uppenbart att anslutning senare blir av synnerlig vikt för fastigheten

och kostnaden med anledning därav ej är oskäligt betungande med

hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft.

Om anslutning i annat fall än som avses i första eller andra stycket meddelas

bestämmelser i 17 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

3 §-

Det utrymme som behöves för anläggning skall upplåtas i fastighet för

vilken anläggningen är avsedd eller annan fastighet, om betydande olagenhet

för fastigheten ej kan antagas uppkomma därigenom. Utrymmet far taöas

i anspråk utan liinder av den rätt till fastigheten som kan tillkomma annan.

Mot fastighetsägarens bestridande får utrymme ej tagas i ansprak i vidare

mån än som fordras för fastighet vilken kan anslutas enligt 2 §.

Även om betydande olägenhet kan antagas uppkomma for fastigheten, tar

utrymme tagas i anspråk utan fastighetsägarens medgivande, om anläggningen

fordras för bebyggelse av större omfattning eller annan bebyggelse

av väsentlig betydelse från allmän synpunkt samt anläggningen icke kan

utföras på annat sätt utan att kostnaden ökas avsevärt.

4 §-

Ägaren till fastighet, i vilken utrymme för anläggning upplåtes, är berättigad

till ersättning för upplåtelsen och för annat intrång, som orsakas fastigheten

genom anläggningens utförande eller begagnande. Aven annan

skada som genom upplåtelsen uppkommer för ägaren skall ersattas. Pa ersättningsbelopp

skall utgå sex procent årlig ränta från den dag da utrymmet

togs i anspråk till dess betalning sker.

Samma rätt till ersättning och ränta tillkommer innehavare av annan

särskild rätt till fastigheten än för fordran.

5 §‘

Anläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt att dess ändamål

kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Åtgärd

för att underlätta framtida tillbyggnad eller ökat utnyttjande av anläggningen

får vidtagas, om åtgärden föranleder endast ringa merkostnad.

6 §.

Kostnaderna för anläggningens utförande, underhåll och drift fördelas

mellan ägarna till de fastigheter som äro anslutna till anläggningen efter vad

som är skäligt med hänsyn till fastigheternas behov av anläggningen. Kan

uenom mätning eller på liknande sätt bestämmas i vilken omfattning^ anläggningen

under viss tid utnyttjats för varje fastighet, får dock underhålls-och

driftskostnad som belöper på nämnda tid, i den mån det är lämpligt, fördelas

efter varje fastighets utnyttjande av anläggningen.

Bidrag till kostnader som avses i första stycket kunna, enligt vad som

an«es i lagen den 1966 (nr 000) om förmånsrätt för ford
ringar

enligt denna lag, utgå ur de anslutna fastigheterna med förmånsrätt.

Sådan förmånsrätt får fastställas att i varje ansluten fastighet galla mtill

belopp som motsvarar den ökning av fastighetens värde anslutningen beräknas

medföra, dock högst vad som belöper på fastigheten av den beräknade

kostnaden för anläggningens utförande, och längst under den tid som anläggningen

med sedvanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde väsentligen

oförminskat.

Övergår fastighet till ny ägare, svarar denne med det undantag som loljer

av 26 § andra stycket icke för bidrag som förfallit till betalning innan

han skall tillträda fastigheten eller, om han inropat fastigheten på exekutiv

auktion, före försälj ningsdagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

7 §•

Anläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt ändamål och de

närmare föreskrifter som meddelas för att vinna detta. Om utnyttjandet av

anläggningen måste begränsas, skall detta ske efter fastigheternas beräknade

behov av anläggningen.

Förrättning

8 §‘

Fråga huruvida anläggning får inrättas enligt denna lag prövas vid förrättning.

Förrättning sker efter ansökan av ägaren till fastighet, som uppges vara

i behov av anläggningen, eller av byggnadsnämnden.

Talan vid förrättningen får föras av ägare till fastighet som saken kan

angå. I fråga om fastighet, i vilken utrymme för anläggningen avses bli

upplåtet, äger även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än för

fordran föra talan i den mån hans rätt beröres.

9 §.

Ansökan om förrättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det län där

fastighet som anläggningen avser är belägen.

Sökanden skall i ansökningen ange den anläggning han önskar få till

stånd.

Är det uppenbart att ansökningen icke kan upptagas till prövning, skall

den omedelbart avvisas.

10 §.

Avvisas ej ansökan om förrättning, förordnar länsstyrelsen förrättningsman.

Till förrättningsman utses person, som äger den kunskap och erfarenhet

som uppdraget kräver samt även i övrigt är lämplig till detta.

11 §•

I den mån förrättningsmannen finner att medverkan av gode män behöves

eller om sakägare påkallar sådan medverkan och oskäligt dröjsmål icke

föranledes därav, skall förrättningsmannen biträdas av två gode män. Dessa

utses av förrättningsmannen bland dem som äro valda till nämndemän eller

agodelningsnämndemän eller till gode män vid förrättningar för fastighetsbildning.

Gode män skola dock ej deltaga i handläggningen beträffande

fråga av förberedande natur eller åtgärd under förrättningen för vilken

deras medverkan uppenbart saknar betydelse.

Bestämmelserna i det följande om förrättningsman äga motsvarande tilllämpning

på gode männen, om annat ej framgår.

Bestämmes att gode män skola medverka, rubbas icke därigenom vad som

dessförinnan beslutats eller verkställts under förrättningen.

12 §''

Förrättningen sker vid sammanträde med sakägarna. Utan sammanträde

fa dock åtgärder av förberedande art vidtagas och beslut meddelas. Förekomma

ej stridiga intressen i saken eller är det uppenbart att anläggningen

icke kan tillåtas, fordras ej sammanträde.

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Vid sammanträde skola sakägarna erhålla tillfälle att utveckla sin talan

och förebringa utredning, som är av betydelse för de vid sammanträdet

behandlade frågorna.

Sammanträdet hålles där fastigheterna äro belägna men får när det kan

ske utan olägenhet hållas på annan plats.

13 §.

Förrättningsmannen skall utreda vilka som äro sakägare och i förrättningsprotokollet

anteckna dem och de förhållanden på vilka deras ställning

som sakägare grundas.

14 §.

Förrättningsmannen skall utreda förutsättningarna för att inrätta den

sökta anläggningen och därvid i lämplig omfattning överlägga med sakägarna.

Möter mot anläggningens inrättande hinder enligt bestämmelserna i det

föregående eller i 17 §, skall förrättningen inställas så snart det kan ske.

I annat fall skall förrättningsmannen hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden

för prövning enligt 15 § och därvid lämna förslag till anläggningens

anordnande. Förslaget skall innehålla uppgift om de fastigheter för vilka

anläggningen är avsedd samt sådan beskrivning av anläggningen med angivande

av läge, storlek och beskaffenhet i övrigt som fordras för nämndens

bedömande. Förrättningsmannen äger dock underlåta att lämna sådant

förslag, om han anser att förutsättningar saknas för byggnadsnämndens

medgivande.

15 §.

Strider anläggningen icke mot fastställd plan eller bestämmelser för markens

bebyggande och föranleder den ej heller i övrigt bebyggelse eller markanvändning

som är olämplig från allmän synpunkt, skall byggnadsnämnden

lämna medgivande till anläggningen. Även om denna strider mot plan

eller bestämmelser för markens bebyggande, får sådant medgivande lämnas,

när särskilda skäl föreligga och byggnadsnämnden äger medge avvikelse

från planen eller bestämmelserna enligt vad som i allmänhet gäller.

Talan mot beslut, varigenom byggnadsnämnden vägrat medgivande till

anläggningens inrättande eller vid sådant medgivande fogat villkor som

innefattar avvikelse från förrättningsmannens förslag, föres hos länsstyrelsen

genom besvär. Länsstyrelsen äger icke mot byggnadsnämndens mening

medge anläggningens inrättande i strid mot fastställd generalplan eller stadsplan.

16 §.

Har medgivande enligt 15 § helt eller delvis vägrats, skall förrättningsmannen

inställa förrättningen eller lämna nytt förslag till byggnadsnämnden.

Har medgivande enligt 15 § lämnats, skall förrättningsmannen slutligt

pröva, om anläggningen får inrättas. I beslut om anläggningens inrättande

(anläggningsbeslut) skall anges

1. anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt;

2. de fastigheter som anslutas till anläggningen;

3. utrymme som upplåtes för anläggningen;

4. ersättning för upplåtelse av utrymme och för annat intrång som ge
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

306 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

nom anläggningens utförande eller begagnande orsakas fastighet, i vilken

upplåtelse sker;

5. ersättning för annan skada som genom upplåtelsen uppkommer för

ägaren till fastigheten eller innehavare av annan särskild rätt till denna än

för fordran;

6. den andel som motsvarar varje deltagande fastighets beräknade behov

av anläggningen (andelstal);

7. det högsta belopp för vilket förmånsrätt enligt lagen om förmånsrätt

för fordringar enligt denna lag får åtnjutas i varje fastighet och den längsta

tid under vilken det får ske;

8. för den händelse anläggningen skall vara av begränsad varaktighet,

den tid under vilken den skall bestå;

9. om anläggningen ej skall vara utförd inom fem år efter det att beslutet

vinner laga kraft, den tid inom vilken anläggningen skall utföras.

I anläggningsbeslutet skola föreskrifter meddelas om tillämpningen av

sådan begränsning av anläggningens utnyttjande som avses i 7 §, om skäl

föreligga.

17 §.

Förrättningsmannen skall söka åstadkomma överenskommelse mellan

sakägarna. Sådan överenskommelse skall upprättas skriftligen samt undertecknas

av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. Den skall fogas

vid förrättningsprotokollet.

Träffas överenskommelse, skall den läggas till grund för anläggningsbeslutet,

om den ej strider mot medgivande enligt 15 § eller innebär att förmånsrätt

får åtnjutas för högre belopp eller längre tid än som anges i 6 §

andra stycket. Berör överenskommelsen fastighet, som häftar för fordran

eller annan rättighet, får överenskommelsen ej läggas till grund för anläggningsbeslutet

utan att innehavaren av sådan fordran eller rättighet godkänt

överenskommelsen eller denna är väsentligen utan betydelse för hans

rätt.

Fastighetsägare äger få sin fastighet ansluten till anläggningen, om anslutningen

ej kan antagas medföra ökad kostnad eller annan olägenhet av

betydelse för övriga fastigheter som skola anslutas. Bestämmelserna i andra

stycket om överenskommelse äga motsvarande tillämpning på sådan anslutning.

18 §.

Förrättningsmannen och särskilt tillkallad sakkunnig äga erhålla skälig

ersättning för sitt uppdrag och ersättning för sina kostnader. Ersättningen

bestämmes vid förrättningen. Gode män erhålla ersättning enligt de bestämmelser

som gälla för gode män vid förrättningar för fastighetsbildning.

Ersättningen utom arvode till förrättningsmannen skall utges av sökanden

i förskott när det påfordras.

Förrättningskostnader som avses i första stycket skola i samband med

anläggningsbeslut fördelas mellan ägarna till anslutna fastigheter i förhållande

till varje fastighets andelstal. Inställes förrättning, skola uppkomna

kostnader betalas av sökanden eller, om byggnadsnämnden påkallat förrättningen,

av kommunen. När det finnes skäligt på grund av särskilda omständigheter,

får förrättningskostnad dock fördelas på annat sätt.

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

19 §•

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket, 4, 8, 9 och 11 §§, 3 kap. 1 §,

2 § första stycket och andra stycket första punkten, 3 och 4 §§, 6 § första

stycket, 8, 9 och 13 §§, 16 kap. 2 § samt 18 kap. 3 § första stycket lagen

den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet äga motsvarande

tillämpning på förrättning enligt denna lag. Bestämmelsen i 3 kap. 4 g

fjärde stycket nämnda lag om verkan av sökandens utevaro från törsta

sammanträdet gäller dock ej.

Utöver den rätt som enligt 2 kap. 11 § lagen om delning av jord å landet

tillkommer förrättningsmän och sakkunniga äga dessa i den mån det

behöves för förrättningens utförande erhålla tillträde till byggnad som beröres

av förrättningen.

Om anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande icke meddelas

vid sammanträde, skall det meddelas på tid och plats som tillkännagivits

vid sammanträde eller varom sakägarna underrättats skriftligen eller

i annan ordning som bestämts vid sammanträde. Beslutet skall innehålla

underrättelse om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan mot beslutet.

Detsamma gäller beslut, som meddelas i samband med avgörande som nu

sagts, och beslut, mot vilket talan föres särskilt.

20 §.

Talan mot beslut som meddelats av förrättningsmän föres genom besvär

hos ägodelningsrätten. Om fastigheterna ligga inom flera domkretsar, föres

talan "hos den ägodelningsrätt som förrättningsmannen angivit i meddelad

fullfölj dshänvisning. Klagande skall inge besvär sinlaga till ägodelningsdomaren

inom trettio dagar från den dag då anläggningsbeslutet meddelades

eller förrättningen inställdes eller, när särskilt beslut meddelats om ogillande

av jäv mot förrättningsmän eller tillkallande av sakkunnig eller i

fråga om förskjutande av ersättning till förrättningsmän eller sakkunnig,

då beslutet meddelades.

Byggnadsnämnd äger föra talan mot anläggningsbeslut under åberopande

av att beslutet strider mot avgörande i fråga som avses i 15 § liksom mot

beslut varigenom kommunen ålagts skyldighet att ersätta kostnad för inställd

förrättning som påkallats av nämnden.

I fråga om förfarandet i målet och talan mot beslut som meddelas i detta

gälla i tillämpliga delar bestämmelserna om klagan över avslutat laga skifte.

Avse besvären beslut om ogillande av jäv mot förrättningsmannen, äga

bestämmelserna i 21 kap. 29 § andra stycket och 50 § lagen om delning av

jord å landet motsvarande tillämpning. Mot ägodelningsrätts beslut i dit

fullföljd fråga om tillkallande av sakkunnig får talan ej föras.

Samfällighet

21 §.

De fastigheter för vilka anläggning skall vara gemensam utgöra en samfällighet

för anläggningens utförande, underhåll och drift samt för ombesörjande

av övriga angelägenheter som röra anläggningen.

Varje fastighets delaktighet i samfälligheten är förenad med äganderätten

till fastigheten och får ej överlåtas för sig. Anläggningen hör till fastigheterna.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

22 §.

Samfällighet^! förvaltas av fastighetsägarna efter vad de gemensamt bestämma.

Om de fastigheter som ingå i samfälligheten ej äro i samma ägares

hand, skall dock på fastighetsägares begäran styrelse utses för handhavande

av samfällighetens angelägenheter. För sådant fall gälla bestämmelserna

nedan i denna paragraf och i 23—34 §§.

Styrelsen består av en eller flera ledamöter och utses av fastighetsägarna

på samfällighetsstämma. Fastighetsägarna äga skilja styrelseledamot från

hans uppdrag före utgången av den tid för vilken han blivit utsedd.

När styrelse utses första gången, skola fastighetsägarna bestämma den

firma under vilken verksamheten skall bedrivas. Firman skall uttrycka samfällighetens

ändamål och vara lämplig i övrigt samt tydligt skilja sig från

andra förut anmälda eller registrerade firmor.

23 §.

Anmälan om styrelseval skall göras till länsstyrelsen i det län där samfällighetens

styrelse enligt beslut på samfällighetsstämma skall ha sitt säte.

Styrelsen får ej ha sitt säte utanför det län där fastigheterna eller större

delen av dem är belägen. Vid anmälan skall fogas styrkt avskrift av anläggningsbeslutet

jämte bevis, att beslutet vunnit laga kraft, samt av stämmoprotokoll

utvisande vem eller vilka som utsetts till styrelse, den ort där

styrelsen skall ha sitt säte och samfällighetens firma. Sker ändring i något

av dessa förhållanden, skall detta anmälas på samma sätt.

Sedan anmälan om styrelseval enligt första stycket skett första gången,

äger endast styrelsen företräda samfälligheten i förhållande till tredje man.

Styrelsen äger utse särskild firmatecknare, om ej fastighetsägarna beslutat

annat på samfällighetsstämma. Bemyndigande att teckna firma kan av

styrelsen återkallas när som helst. Styrelsen skall till länsstyrelsen anmäla

särskilt utsedd firmatecknare och återkallelse av bemyndigande att teckna

firma.

24 §.

Det åligger styrelsen att i överensstämmelse med fastighetsägarnas beslut,

i den mån dessa icke strida mot lag eller mot anläggningsbeslutet,

utöva de befogenheter som tillkomma samfälligheten i förhållande till fastighetsägarna,

ombesörja arbete som fordras för samfälligheten, tillse att

de förmåner som samfälligheten har till uppgift att bereda fastighetsägarna

komma dessa till godo utan att någon fastighetsägare missgynnas, uttaga

fastighetsägarnas bidrag, låta föra samfällighetens räkenskaper enligt vad

som i allmänhet gäller om bokföring och i övrigt handha samfällighetens

angelägenheter.

Som styrelsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande

förena sig vid sammanträde. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning

och gäller i andra frågor den mening som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

Styrelseledamot äger ej taga befattning med angelägenhet, vari han äger

ett väsentligt intresse som strider mot samfällighetens.

25 §.

Om fastighetsägarna ej besluta annat, uttaxeras deras bidrag genom att

styrelsen årligen upprättar och på samfällighetsstämma ger fastighetsägar
-

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966 309

na del av debiteringslängd, upptagande det belopp som skall uttaxeras, vad

därav belöper på varje fastighetsägare och tiden för inbetalningen.

Förslå ej tillgängliga medel till betalning av klar och förfallen skuld för

vilken samfälligheten svarar, åligger det styrelsen att ofördröj ligen upprätta

och på stämma ge fastighetsägarna del av särskild debiteringslängd

samt att omedelbart uttaga vad som fordras.

Försumma styrelsens ledamöter vad som åligger dem enligt andra stycket,

äro de solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar,

skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att debitera

och uttaga erforderligt belopp. Även om sådan försummelse ej föreligger,

skall syssloman förordnas när det fordras för att förmånsrätt för

skulden enligt lagen om förmånsrätt för fordringar enligt denna lag skall

kunna göras gällande. Bidrag som utgått med förmånsrätt ingår ej bland

samfällighetens tillgångar, om förmånsrätten kunnat göras gällande på

borgenärens föranstaltande. Syssloman äger av samfälligheten uppbära arvode,

som bestämmes av länsstyrelsen.

26 §.

Anser fastighetsägare att den uttaxering eller fördelning som verkställts

enligt 25 § ej överensstämmer med lag eller med beslut som fattats med

stöd därav, äger han väcka talan om rättelse inom fyra veckor från den dag

då debiteringslängden framlades på stämma. Om rätten ej förordnat annat,

får debiterat och till betalning förfallet belopp uttagas enligt utsökningslagens

bestämmelser om fordran för vilken betalningsskyldighet ålagts genom

dom som äger laga kraft.

Kan bidrag som påförts fastighetsägare enligt debiteringslängd ej uttagas

hos honom, fördelas bristen mellan övriga fastighetsägare i förhållande

till deras inbördes bidragsskyldighet. Brist från fastighet som övergått på

ny ägare annorledes än genom försäljning på exekutiv auktion får dock uttagas

hos övriga fastighetsägare endast om den ej kan uttagas hos den nye

ägaren samt avser bidrag som förfallit inom ett år innan denne skolat tillträda

fastigheten och ej får utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt lagen

om förmånsrätt för fordringar enligt denna lag. Inbetalas bidraget helt eller

delvis från den fastighet vars ägare det påförts i debiteringslängden, skall

det influtna beloppet tillgodoräknas ägarna till de fastigheter, från vilka

bristen täckts, i förhållande till vad som utgått från varje fastighet.

27 §.

Fastighetsägares rätt att deltaga i handhavandet av samfällighetens angelägenheter

utövas på samfällighetsstämma.

Den som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin bidragsskyldighet får deltaga

i förhandlingarna men äger ej rösträtt, innan han fullgjort vad han

eftersatt.

Fastighetsägare eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som

ombud, deltaga i behandling av angelägenhet, vari han äger ett väsentligt

intresse som strider mot samfällighetens.

28 §.

Fastighetsägarna kallas till samfällighetsstämma av styrelsen. I kallelse

skall anges vilka ärenden som skola behandlas samt tid och plats för stämman.

Kallelse skall ske i så god tid före stämman att fastighetsägarna erhålla

skäligt rådrum.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Finnes ej styrelse eller underlåter styrelsen att utfärda kallelse till stämma

i enlighet med vad som kan ha bestämts därom, skall länsstyrelsen på

anmälan av fastighetsägare utlysa stämman. Om minst en femtedel av

samtliga röstberättigade fastighetsägare, med uppgift på de ärenden som

skola behandlas, hos styrelsen påfordrar att stämma hålles, skall styrelsen

inom en vecka utfärda kallelse. Sker det ej, skall länsstyrelsen på anmälan

av fastighetsägare utlysa stämma.

På fastighetsägares begäran skall förrättningsmannen i samband med

förrättningens slutförande hålla sammanträde med fastighetsägarna för

utseende av styrelse. Sådant sammanträde anses som stämma. Beslut som

fattas därvid gäller dock endast under förutsättning att anläggningsbeslutet

vinner laga kraft eller ändå kan verkställas.

29 §.

Varje röstberättigad fastighetsägare, som själv eller genom ombud är

närvarande på samfällighetsstämma, äger rösträtt i förhållande till det

för hans fastighet bestämda andelstalet. Dock får ej någons röstetal överstiga

en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga på stämman

närvarande röstberättigade fastighetsägare.

Som stämmans beslut gäller den mening som erhållit det högsta röstetalet,

om ej fastighetsägarna för visst fall bestämt annat. Vid lika röstetal avgöres

val genom lottning och gäller i andra frågor den mening som biträdes

av de flesta röstande eller, vid lika antal röstande, av ordföranden.

Över beslut som fattas på stämma skall genom styrelsens försorg föras

protokoll, vilket skall hållas tillgängligt för fastighetsägarna senast två veckor

efter stämman.

30 §.

Styrelsen är skyldig att på samfällighetsstämma lämna de upplysningar

om samfällighetens verksamhet som fastighetsägare begär och som kunna

vara av betydelse för fastighetsägarna.

Oavsett om för samfälligheten meddelats särskilda bestämmelser angående

revision, äger fastighetsägare, som hos styrelsen påkallar granskning

av samfällighetens böcker, räkenskaper eller andra handlingar, få del av

dessa på lämpligt sätt.

31 §.

Anser styrelseledamot eller fastighetsägare, att beslut som fattats på

samfällighetsstämma icke tillkommit i behörig ordning eller av annat

skäl strider mot lag eller mot anläggningsbeslutet, äger han vid rätten föra

talan mot stämmobeslutet. Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i

behörig ordning eller att det på annat sätt kränker endast fastighetsägares

rätt, skall talan väckas inom fyra veckor från beslutets dag vid påföljd att

beslutet eljest är gällande.

När talan väckts, äger rätten förordna att beslutet tills vidare ej får verkställas.

Dom, varigenom stämmobeslut upphävts eller ändrats, gäller även för

fastighetsägare som ej fört talan.

32 §.

Angående skyldighet för styrelseledamot, likvidator eller annan som ägt

företräda samfälligheten eller revisor eller fastighetsägare att ersätta ska
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år W66

da, som vållats samfälligheten, fastighetsägare eller tredje man, samt angående

talan om sådan ersättning äger vad som för motsvarande fall är

föreskrivet i fråga om ekonomisk förening tillämpning.

33 §.

Skall styrelse utses men har det ej skett eller har styrelseledamot avgått

eller hans uppdrag i annat fall upphört och är styrelsen icke beslutför ändå,

äger länsstyrelsen på yrkande av någon vilkens rätt är beroende av att behörig

styrelse finnes förordna syssloman att antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter

som kunna finnas handha samfällighetens angelägenheter

och företräda samfälligheten såsom styrelse.

Handhas samfällighetens angelägenheter på sådant sätt att anläggningen

icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet anger, äger länsstyrelsen

på begäran av fastighetsägare eller annan vilkens rätt är beroende

därav förordna syssloman att omhänderha förvaltningen. Sådant förordnande

får meddelas endast om sökanden visar att stämmobeslut påkallats

i syfte att åstadkomma rättelse utan att sådan likväl kommit till stånd inom

skälig tid. Underlåtes åtgärd, som fordras för alt undvika betydande skada

eller olägenhet, kan likväl syssloman förordnas omedelbart, om stämmobeslut

ej kan avvaktas med hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet. Under

samma förutsättning äger utmätningsmannen på framställning av syssloman

meddela erforderlig handräckning.

Syssloman äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes av

länsstyrelsen.

34 §.

Kallelse och annat meddelande anses ha kommit till fastighetsägares kännedom,

om handlingen avlämnats på posten i betalt brev, ställt till

fastighetsägarens vanliga adress eller till hans fastighet om annan adress ej

är känd.

Verkställighet m. m.

35 §.

Beslut, som meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft, får

med iakttagande av bestämmelserna i det följande verkställas såsom lagakraftvunnen

dom.

Ha besvär anförts mot anläggningsbeslut i fråga om upplåtelse av utrymme

för anläggningen eller om ersättning för sådan upplåtelse, äger ägodelningsrätten

förordna, att beslutet skall lända till omedelbar efterrättelse

utom beträffande ersättningen. Sådant förordnande får meddelas endast på

yrkande av någon som förhinder sig att dels förskjuta den ersättning som

kan komma alt bestämmas för upplåtelsen jämte ränta och dels vid bifall

till anförda besvär ersätta skada till följd av att beslutet verkställts samt

därjämte ställer betryggande säkerhet för förskottet och ersättningen för

skada. Om den som kan äga rätt till ersättning medger det, får dock utrymme

tagas i anspråk utan hinder av att förbindelse ej lämnas för honom

tillkommande ersättning.

Förordnande enligt andra stycket får meddelas utan huvudförhandling.

Innan förordnandet meddelas, skola sakägarna erhålla tillfälle att yttra sig.

Ägodelningsrätlen skall i samband med målets avgörande pröva, om förordnandet

alltjämt skall bestå. Talan mot ägodelningsrättens beslut under

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

rättegången i fråga som avses här föres särskilt. Mot hovrättens beslut i frågan

får talan ej föras.

36 §.

Ersättning enligt 4 § jämte ränta skall erläggas inom tre månader efter

det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft och utges till den ersättningsberättigade,

om annat ej följer av andra stycket nedan.

, Häftar fastighet på vilken anläggningen skall inrättas för fordran, skall

förrättningsmannen eller, när anläggningsbeslutet meddelats av domstol,

denna förordna att sådan ersättning som enligt 4 § utgår för upplåtelse av

utrymme till anläggningen och annat intrång genom anläggningens utförande

eller begagnande jämte ränta skall nedsättas hos länsstyrelsen för fördelning.

Detta gäller dock icke, om ersättningens utbetalande till den därtill

berättigade medgivits av samtliga fordringshavare eller är väsentligen

utan betydelse för dem. I fråga om ordningen för och verkan av fördelningen

äga bestämmelserna om upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt

enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation motsvarande

tillämpning. Har förordnande om nedsättning meddelats men fördelning

ännu ej skett, utgör förordnandet ej hinder mot utbetalning till den ersättningsberättigade,

om medgivanden från fordringshavarna företetts hos länsstyrelsen.

Innan ersättning till fullo erlagts i föreskriven ordning, får upplåtet utrymme

ej tillträdas utan att den vilkens rätt beröres lämnat medgivande

därtill eller förordnande meddelats enligt 35 § andra stycket.

37 §.

Har ersättning för upplåtet utrymme ej erlagts i föreskriven ordning inom

ett år efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, är beslutet förfallet.

Anläggningsbeslut är likaledes förfallet, om anläggningen ej utförts inom

fem år efter det att beslutet vunnit laga kraft eller inom den längre tid som

bestämts i anläggningsbeslutet. Har ersättning enligt 4 § erlagts, behöver

den ej återbetalas på den grund att anläggningsbeslutet sålunda förfaller.

Vid förrättning, som begärts före tidens utgång, får dock anstånd med anläggningens

utförande medges för ytterligare högst fem år. Tid för talan

mot beslut i fråga som avses här räknas från dagen för beslutet.

38 §.

Angående anläggningsbeslut, som vunnit laga kraft eller som ändå får

verkställas, skall på anmälan göras anteckning i fastighetsboken för varje

fastighet som beröres av beslutet. Har beslutet förfallit eller av annan anledning

upphört att gälla, skall även detta på anmälan antecknas.

Verkan av ändrade förhållanden

39 §.

Inträda, sedan anläggningsbeslut vunnit laga kraft, ändrade förhållanden

av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på fråga, som avgjorts genom

beslutet, kan frågan med iakttagande av bestämmelserna i det följande

upptagas till prövning vid ny förrättning.

Vid den nya förrättningen får vid bedömande av fråga om fastighets

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

fortsatta anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets

andelstal hänsyn ej tagas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse eller

användning som kan antagas ha skett i syfte att erhålla utträde eller nedsättning

av fastigheten åvilande bidragsskyldighet. För ändring, som icke

påverkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, fordras

ej byggnadsnämndens medgivande enligt 15 §.

40 §.

Beslutas ändring angående vilka fastigheter som skola ingå i samfälligheten,

skall vid den nya förrättningen prövas, om samfälligheten skall bestå

med den beslutade ändringen eller om den skall upplösas och ny samfällighet

bildas.

41 §.

Skall i samfälligheten ingå fastighet som icke deltagit förut, är fastighetens

ägare skyldig att i förhållande till övriga fastighetsägare bidraga med

en efter fastighetens andelstal bestämd del av värdet av anläggningen och

tillgångarna i samfälligheten, om annat ej överenskommits. Anläggningens

värde skall därvid uppskattas med hänsyn till kostnaden för anläggningens

utförande efter skäligt avdrag för förslitning och minskad användbarhet.

Fastigheten svarar intill beloppet av bidraget enligt första stycket för de

förbindelser som åvila samfälligheten. Beloppet av fastighetens ansvarighet

skall fastställas vid förrättningen. Är bidragsbeloppet större än förbindelserna,

skall fastighetens ägare utge tillskott till övriga fastighetsägare med

överskjutande belopp.

42 §.

Skall i annat fall än som avses i 43 § fastighet ej längre vara ansluten

till anläggningen, prövar förrättningsmannen med hänsyn till omständigheterna

huruvida och med vilket belopp tillskott, som uppburits från fastigheten,

skall återbäras till dess ägare. Har överenskommelse om återbäringsskyldigheten

träffats, skall den läggas till grund för beslutet. I övrigt får

återbäringsskyldigheten icke fastställas till högre belopp än som motsvarar

vad som belöper på fastigheten av anläggningens värde enligt 41 § och av

tillgångarna i samfälligheten efter avdrag av fastigheten i första hand

åvilande förbindelser.

Fastighet, som utträtt ur samfälligheten, svarar fortfarande för de förbindelser

som uppkommit för samfälligheten under den tid då fastigheten

varit ansluten till anläggningen i den mån dessa ej avräknas till följd av

första stycket. Sker uttaxering för sådan förbindelse, skall ägaren kallas till

stämma vid vilken debiteringslängden framlägges för fastighetsägarna. Beträffande

honom gälla bestämmelserna om ägare till fastighet som är ansluten

till anläggningen i fråga om behörighet att klandra uttaxeringen och

förpliktelse att erlägga debiterat belopp.

43 §.

Samfällighet får ej upplösas, innan all dess skuld blivit betald eller de

medel som fordras för betalningen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen.

Om vid samfällighetens upplösning tillgångarna överstiga skulderna och

överenskommelse om fördelningen av överskottet ej träffats, skall överskottet

fördelas mellan fastighetsägarna efter vad som är skäligt.

Skiftas samfällighets tillgångar, innan all skuld blivit betald eller nedsätt
-

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ning enligt första stycket skett, svara fastighetsägarna för skulden solidariskt

såsom för egen skuld. I samband med samfällighetens upplösning får

kallelse sökas på dess okända borgenärer. Därvid äga de i förordningen den

4 mars 1862 (nr 10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända

borgenärer meddelade bestämmelserna om sådan kallelse motsvarande tilllämpning.

När upplösning skett, skall fastighetsägare eller annan som haft att ombesörja

skifte anmäla detta till länsstyrelsen och lämna denna styrkt avskrift

av skifteshandlingen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Vid tillämpning av 2 § jämställes avstyckningsplan med byggnadspian.

2) Förslag

till

Lag

om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhets
anläggningar
Härigenom

förordnas som följer.

1 §•

För bidrag, som på grund av uttaxering enligt 25 § lagen den

1966 (nr 000) om vissa gemensamhetsanläggningar skall utges av delägare

i samfällighet, äger denna på de villkor som föreskrivas i det följande

samma förmånsrätt i delägarens fastighet som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken

tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.

Förmånsrätten gäller i varje fastighet intill belopp som fastställts i anläggningsbeslut

enligt nämnda lag och får ej göras gällande senare än i

samband med utmätning som sker eller i konkurs som begäres inom den i

anläggningsbeslutet angivna tid under vilken förmånsrätten längst får åtnjutas.

2 §•

Vill samfällighet åtnjuta förmånsrätt, skall styrelsen inom sex månader

från det anläggningsbeslutet vunnit laga kraft anmäla detta till inskrivningsdomaren

eller, om fastigheterna äro belägna i två eller flera inskrivningsdomares

områden, inskrivningsdomarna och därvid förete beslutet

jämte lagakraftbevis. Anmälan som avser utnyttjande av förmånsrätt endast

till viss del får ej godtagas, utan att den önskade förmånsrätten står i

samma förhållande till den i anläggningsbeslutet medgivna omfattningen i

var och en av fastigheterna. Har anmälan gjorts i föreskriven ordning, skall

i fastighetsboken för varje fastighet antecknas till vilket belopp och under

hur lång tid förmånsrätt får åtnjutas i fastigheten. Innan sådan anteckning

skett för varje fastighet, får förmånsrätten ej göras gällande.

3 §.

Har samfälligheten upptagit lån eller eljest iklätt sig förbindelse, skall

borgenären på yrkande antecknas som innehavare av fordringen i fastig
-

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

hetsboken för varje i samfälligheten ingående fastighet. Därefter får såvitt

avser förbindelsens belopp förmånsrätt göras gällande endast av syssloman,

som enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar på borgenärens

begäran förordnats att utdebitera medel till betalning av klar och förfallen

skuld. Borgenären äger dock medge undantag från denna bestämmelse.

4 §•

Häftar fastighet för bidrag för vilket förmånsrätt åtnjutes och säljes fastigheten

på exekutiv auktion som vinner laga kraft, minskas det belopp intill

vilket förmånsrätt gäller i fastigheten med bidragets belopp. Efter anmälan

från auktionsförrättaren skall inskrivningsdomaren göra anteckning därom

i fastighetsboken.

Har samfällighetens styrelse beslutat, att förmånsrättsbeloppet skall minskas

med lika stor del, minst en femtedel, av det ursprungliga beloppet i

var och en av fastigheterna och har den som är antecknad i fastighetsboken

som borgenär samtyckt till åtgärden, skall inskrivningsdomaren på anmälan

av styrelsen göra anteckning om beslutet i fastighetsboken.

5 §.

Bestämmelserna om fastighet i denna lag äga motsvarande tillämpning

på tomträtt som är inskriven och på sådan rätt till ofri tomt i stad som

utgör fast egendom. Såvitt angår tomträtt gäller dock förmånsrätten efter

den förmånsrätt som tillkommer jordägaren för avgäld.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Bilaga 2

Fastighetsbildnmgskommitténs f örslag till

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Gemensamt för två eller flera fastigheter må enligt vad i denna lag stadgas

inrättas parkeringsanläggning, trafikled, gårdsutrymme, lekplats, anordning

till skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning, tvättstuga eller

liknande anläggning av stadigvarande betydelse för fastigheterna.

Lagen gäller ej anläggning för vattenförsörjning eller avlopp och ej heller

annan anläggning, som enligt vad särskilt är stadgat må efter myndighets

eller domstols prövning inrättas gemensamt för fastigheter.

År fastighet upplåten med inskriven tomträtt eller är fråga om sådan rätt

med avseende å ofri tomt i stad, som anses utgöra fast egendom, skall vad

om fastighet och dess ägare i denna lag stadgas äga motsvarande tillämpning

å rättigheten och dess innehavare. Lika med fastighet skall, såvitt

gäller upplåtelse av utrymme för anläggning och ersättning med anledning

därav, anses område, som ej ingår i fastighetsindelningen. Den, som innehar

fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet

på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer

annan, skall vid lagens tillämpning anses såsom fastighetens ägare.

2 §•

Är anläggning, som avses i denna lag, av synnerlig vikt för ändamålsenligt

utnyttjande av fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan, skall

fastigheten anslutas till anläggningen ändå att fastighetens ägare ej samtyckt

därtill.

Kan anläggning icke utan avsevärd merkostnad eller olägenhet utbyggas

annorledes än i ett sammanhang, skall jämte fastighet, varom stadgas i

första stycket, anslutas även annan inom stadsplan eller byggnadsplan belägen

fastighet, därest anläggningen förväntas inom nära förestående tid

bliva av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande eller

ock ett omedelbart deltagande i företaget eljest är till uppenbar fördel för

fastigheten samt därav föranledd kostnad icke framstår som oskäligt betungande

med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft.

Fastighet må ej anslutas enligt vad nu sagts, utan att förslag därom

framställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall ingå i företaget.

Om anslutning i andra fall än som avses i denna paragraf meddelas bestämmelser

i 17 §.

3 §.

För anläggning skall utrymme i erforderlig omfattning upplåtas med

skyldighet för ägare till fastighet, varifrån upplåtelsen sker, och innehavare

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

av annan rätt med avseende å fastigheten att tåla rivning eller förändring

av befintlig bebyggelse så ock andra åtgärder, som påkallas av anläggningens

utförande och företagets verksamhet i övrigt.

Utrymme må ej så upplåtas, att därigenom kan antagas uppkomma betydande

olägenhet för fastighet, som avses med upplåtelsen, med mindre

företaget prövas erforderligt för bebyggelse av större omfattning eller eljest

av betydelse från allmän synpunkt. För upplåtelse i sådant fall fordras tilllika,

att anläggningen icke kan utan avsevärd ökning av kostnaderna utföras

på sätt, som medför mindre olägenhet än nu sagts.

4 §•

För upplåtelse av utrymme till anläggning så ock för annat intrång, som

orsakas fastighet av anläggningens utförande eller begagnande, är fastighetens

ägare berättigad till ersättning. Uppkommer eljest genom upplåtelsen

skada för ägaren, skall ersättning även därför utgivas. Å ersättning

skall utgå sex procent årlig ränta från den dag, då utrymmet togs i anspråk.

Enahanda rätt till ersättning jämte ränta tillkommer innehavare av

nyttjanderätt eller annan särskild rätt med avseende å fastigheten.

5 §•

Anläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt, att ändamålet med

densamma kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet.

Därvid må jämväl vidtagas åtgärd till underlättande av framtida tillbyggnad

eller ökat utnyttjande av anläggningen, om av åtgärden föranledd

merkostnad är allenast ringa.

6 §.

Ägarna till de fastigheter, vilka äro anslutna till anläggningen, skola gemensamt

bidraga till de med företaget förenade kostnaderna.

Skyldighet, som nu avses, skall mellan fastigheterna fördelas efter vad

med hänsyn till deras beräknade behov av anläggningen prövas skäligt. Kan

genom mätning eller på liknande sätt bestämmas i vilken omfattning anläggningen

under viss tid utnyttjats för varje fastighet, må dock å nämnda

tid belöpande underhålls- och driftskostnad i den mån så finnes lämpligt

täckas genom särskilda bidrag motsvarande varje fastighets sålunda bestämda

utnyttjande av anläggningen.

Överlåtes fastighet annorledes än genom inrop å exekutiv auktion, svarar

nye ägaren, där ej annat följer av 27 § andra stycket, icke för bidrag, som

förfallit till betalning innan han skall tillträda fastigheten.

7 §■

Anläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt ändamål och de

närmare föreskrifter, som meddelas för att vinna detta. I den mån så anses

erforderligt må anläggningens utnyttjande för varje ansluten fastighet begränsas

efter vad med hänsyn till fastighetens beräknade behov av anläggningen

prövas skäligt.

Om förrättning

8 §•

Fråga, huruvida anläggning skall inrättas enligt denna lag, prövas vid

förrättning i den ordning här nedan stadgas.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Förrättning må påkallas av ägare till fastighet, som uppgives vara i behov

av anläggningen, så ock av byggnadsnämnden.

Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare till fastighet, som

saken kan angå. Såvitt avser fastighet, vari anläggningen kan komma att

inrymmas, må ock innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt

med avseende å sådan fastighet föra talan i vad rättigheten beröres.

9 §•

Ansökan om förrättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det län, där

fastighet som anläggningen avser är belägen.

Sökanden skall i ansökningen angiva den anläggning han önskar få till

stånd.

Finnes uppenbart, att ansökningen icke kan upptagas till prövning, skall

densamma omedelbart avvisas.

10 §.

Där ansökan om förrättning ej avvisas, skall länsstyrelsen förordna förrättningsman.

Till förrättningsman utses sådan person, lantmätare eller annan, som

finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt vara till

uppdraget lämplig.

Har byggnadsnämnden föreslagit viss förrättningsman, skall han förordnas,

om ej enligt andra stycket eller eljest hinder däremot möter eller

särskilda skäl annat föranleda.

11 §•

I den mån det av förrättningsmannen finnes erforderligt eller av sakägare

påkallas och oskäligt dröjsmål icke föranledes därav skall förrättningsmannen

biträdas av två gode män, som av honom utses bland dem,

vilka äro valda att tjänstgöra såsom gode män vid förrättningar avseende

fastighetsbildning. Medverkan av gode män må dock ej av sakägare påfordras

i vad avser handläggning av frågor av förberedande natur eller vidtagande

av sådan åtgärd under förrättningen, för vilken deras medverkan

eljest uppenbarligen skulle sakna betydelse.

Vad nedan i denna lag stadgas om förrättningsman skall, då gode män

deltaga, äga motsvarande tillämpning jämväl å dem.

Bestämmes, att gode män skola medverka, rubbas icke därigenom vad

dessförinnan under förrättningen beslutats eller verkställts.

12 §.

Förrättningen skall handläggas vid sammanträde med sakägarna. Utan

samband med sammanträde må dock åtgärder av förberedande art vidtagas

samt sådan handläggning företagas, som allenast innefattar meddelande av

beslut. Förekomma ej i saken stridiga intressen, må förrättningen helt handläggas

utan sammanträde. Finnes uppenbart, att företaget icke kan tillåtas,

är sammanträde ej heller erforderligt.

Vid sammanträde skola sakägarna erhålla tillfälle att anföra vad de akta

nödigt samt att förebringa utredning, som är av betydelse för de vid sammanträdet

behandlade frågorna.

o Sammanträde skall hållas där de fastigheter företaget avser äro belägna,

såframt icke förrättningsmannen finner det utan olägenhet kunna hållas

annorstädes.

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

319

13 §.

Förrättningsmannen skall utreda vilka som äro sakägare samt verkställa

erforderliga anteckningar om dessa och om de förhållanden, på vilka deras

ställning som sakägare grundas. Såsom ägare till fastighet må vid förrättningen

den anses, som senast erhållit lagfart å fastigheten, såvida ej visas

att denna tillhör annan.

För utseende av god man att bevaka bortovarande sakägares rätt skall

förrättningsmannen göra sådan anmälan, som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken.

14 §.

Förrättningsmannen skall efter överläggning med sakägarna utreda förutsättningarna

för inrättande av den sökta anläggningen.

Föreligger ej i avseende, varom ovan är stadgat, hinder mot företaget, har

förrättningsmannen att hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden för inhämtande

av medgivande jämlikt 15 § och att därvid överlämna förslag till

företagets anordnande. Förslaget skall innehålla uppgift å de fastigheter,

för vilka anläggningen är avsedd, samt sådan beskrivning av anläggningen

med hänsyn till läge, storlek och beskaffenhet i övrigt, som kan anses erforderlig

för nämndens bedömande. Förrättningsmannen må dock, där

förutsättningar för byggnadsnämndens medgivande enligt hans mening saknas,

underlåta att uppgöra särskilt förslag.

15 §.

Finnes anläggningens inrättande icke strida mot fastställd plan eller bestämmelser,

som gälla med avseende å markens bebyggande, och ej heller

eljest föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning

i övrigt, skall byggnadsnämnden lämna medgivande till företaget.

Om företaget strider mot plan eller bestämmelser som nu sagts, må

sådant medgivande dock lämnas, då särskilda skäl äro därtill.

Har byggnadsnämnden vägrat medgivande till företaget eller vid sådant

medgivande fogat villkor, som innefattar avvikelse från förrättningsmannens

förslag, må talan mot beslutet föras genom besvär hos länsstyrelsen. I

den mån överklagade beslutet grundats därå, att företaget skulle strida mot

fastställd generalplan eller stadsplan, må länsstyrelsen ej med frångående

av byggnadsnämndens mening medgiva företaget.

16 §.

Har medgivande jämlikt 15 § blivit helt eller delvis vägrat, må förrättningsmannen

efter omständigheterna inställa förrättningen eller till byggnadsnämnden

överlämna nytt förslag till företagets anordnande. Möter

eljest hinder mot företaget, skall förrättningen så snart ske kan inställas.

Finnes anläggningen böra komma till stånd, har förrättningsmannen att

på grundval av medgivande jämlikt 15 § företaga slutligt bedömande av uppkommande

frågor samt meddela beslut om anläggningens inrättande (anläggningsbeslut).

Detta skall angiva

anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt;

de fastigheter, vilka anslutas till anläggningen;

utrymme, som upplåtes för anläggningen, samt ersättning med anledning

av upplåtelsen, därvid gottgörelse för personlig skada och annan ersättning

skola upptagas för sig;

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

den andel, som skall anses motsvara varje deltagande fastighets beräknade

behov av anläggningen (andelstal); samt

det högsta belopp och den längsta tid, för vilka förmånsrätt enligt vad

därom är särskilt stadgat må åtnjutas i varje fastighet.

Där så finnes påkallat, äger förrättningsmannen i anläggningsbeslutet

meddela föreskrifter angående tillämpningen av sådan begränsning av anläggningens

utnyttjande, varom stadgas i 7 §.

17 §.

Förrättningsmannen skall söka åstadkomma överenskommelse mellan

sakägarna. Då i viss fråga sådan överenskommelse träffas, skall den antecknas

i förrättningsprotokollet eller i annan handling, som underskrives

av förrättningsmannen och bilägges övriga handlingar.

Överenskommelse som nu sagts skall läggas till grund för anläggningsbeslutet

utom då densamma prövas strida mot beslut, som avses i 15 §.

Berör överenskommelsen fastighet, som på grund av inteckning eller eljest

häftar för fordran eller annan rättighet, må överenskommelsen ej heller

läggas till grund för anläggningsbeslutet, såvida icke innehavaren av sådan

fordran eller rättighet godkänt överenskommelsen eller denna är väsentligen

utan betydelse för hans säkerhet.

Om ägare till fastighet, som icke jämlikt 2 § skall anslutas till företaget,

likväl förklarar sig vilja deltaga däri, skall fastigheten anslutas, därest anslutningen

icke för övriga fastigheter, för vilka anläggningen skall inrättas,

kan antagas medföra ökad bidragsskyldighet eller annan olägenhet av betydelse.

Jämväl vad i nästföregående stycke stadgas om överenskommelse

skall äga motsvarande tillämpning å anslutning, varom nu är fråga.

18 §.

Den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen är, liksom särskilt tillkallad

sakkunnig, berättigad till skälig ersättning för sitt uppdrag; sådan

ersättning bestämmes vid förrättningen. Gode män ersättas i enlighet med

vad för gode män vid förrättningar avseende fastighetsbildning stadgas.

Ersättning, som avses i första stycket och ej utgör arvode till den av länsstyrelsen

utsedde förrättningsmannen, samt kostnader för kallelser eller annat,

som erfordras för förrättningen, skola där så påkallas förskjutas av

sökanden.

Förrättningskostnad, som sägs i denna paragraf, skall i samband med

beslut om anläggnings inrättande fördelas mellan ägarna till de fastigheter,

som anslutits till anläggningen, i förhållande till varje fastighets andelstal.

Inställes förrättning, skola "uppkomna kostnader gäldas av sökanden eller,

då byggnadsnämnden påkallat förrättningen, av kommunen. Där det på

grund av särskilda omständigheter finnes skäligt, må dock skyldighet att

gälda förrättningskostnad bestämmas på annat sätt än sålunda stadgats.

19 §.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket, 4 §, 8 §, 9 § och It §, 3 kap.

1 §, 2 § första stycket och andra stycket första punkten, 3 §, 4 §, 6 § första

stycket, 8 §, 9 § och 13 §, 16 kap. 2 § samt 18 kap. 3 § lagen om delning av

jord å landet skola äga motsvarande tillämpning å förrättning enligt denna

lag. Vad i 3 kap. 4§ fjärde stycket nämnda lag stadgas om verkan av sökandens

utevaro från första sammanträdet skall dock ej gälla.

Utöver den rätt, som enligt 2 kap. 11 § förutnämnda lag tillkommer för
-

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

rättningsmän och sakkunniga, äga dessa i erforderlig omfattning vinna

tillträde till byggnader, som beröras av förrättningen.

Anläggningsbeslut och beslut om förrättningens inställande skola meddelas

å sammanträde eller annorledes å dag, som angivits vid sammanträde

eller om vilken sakägarna underrättats skriftligen eller i annan, vid sammanträde

beslutad ordning. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad

som skall iakttagas för fullföljd av talan däremot.

20 §.

Mot beslut, som meddelats av förrättningsman, föres talan genom besvär

hos ägodelningsrätten i den domkrets, där de fastigheter som saken angår

äro belägna eller, om fastigheterna ligga inom flera domkretsar, hos ägodelningsrätten

i den av dessa, som av förrättningsmannen angivits i meddelad

fullfölj shänvisning. Klaganden har att till ägodelningsdomaren inkomma

med besvärsinlaga inom trettio dagar från den dag, då anläggningsbeslutet

meddelades eller förrättningen inställdes. Mot beslut om ogillande

av jäv mot förrättningsman eller tillkallande av sakkunnig eller i

fråga om förskjutande av ersättning till förrättningsman eller sakkunnig

skall besvärstiden dock i stället räknas från den dag, då beslutet meddelades.

Av byggnadsnämnd må klagan föras över anläggningsbeslut under åberopande

av att beslutet strider mot avgörande i fråga, som avses i 15 §, så

ock över beslut, varigenom kommunen ålagts skyldighet att ersätta kostnad

för inställd förrättning, som påkallats av nämnden.

I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelade beslut skall

i tillämpliga delar gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är

stadgat. Avse besvären beslut om ogillande av jäv mot förrättningsmannen,

skola bestämmelserna i 21 kap. 29 § andra stycket och 50 § lagen om

delning av jord å landet äga motsvarande tillämpning. Mot ägodelningsrätts

beslut i dit fullföljd fråga om tillkallande av sakkunnig må klagan ej föras.

Om huvudman

21 §.

Hava ägarna till de fastigheter, som beröras av anläggningen, vid förrättningen

träffat avtal om att ägaren till en av fastigheterna skall såsom

anläggningens huvudman och ägare på de villkor avtalet innehåller ombesörja

anläggningens utförande, underhåll och drift samt tillhandahålla

anslutna fastigheter den med anläggningen avsedda nyttigheten, skall förrättningsmannen

under de i 17 § andra stycket sista punkten stadgade

förutsättningarna i anläggningsbeslutet fastställa avtalet. Där utrymme för

anläggningen upplåtes från annan fastighet än sådan som skall vara ansluten

till företaget, erfordras ej att fastighetens ägare biträtt avtalet, med

mindre han skall vara huvudman.

Rätten till den med anläggningen avsedda nyttigheten och plikten att

bidraga till företaget äro, sedan fastställelse jämlikt första stycket skett,

förenade med äganderätten till varje fastighet, för vilken anläggningen inrättats,

och må cj för sig överlåtas. Anläggningen skall efter fastställelsen

anses utgöra tillbehör till huvudmannens fastighet.

Där företagets angelägenheter handhavas på sådant sätt att anläggningen

icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet angiver, äger

11 Bihang till riksdagens protokoll 19G6. I samt. Nr 12S

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

övei exekutor på begäran av ansluten fastighets ägare förordna syssloman

att omhänderhava förvaltningen. Underlåter huvudmannen åtgärd, som

erfordras för undvikande av betydande skada eller olägenhet, och är saken

av brådskande beskaffenhet, må utmätningsmannen på framställning

av syssloman meddela erforderlig handräckning. Sysslomannen äsjer av

huvudmannen uppbära arvode, vilket bestämmes av överexekutor.

Om samfällighet

22 §.

De fastigheter, för vilka anläggning skall vara inrättad, utgöra, där ej

annat följer av 21 §, en samfällighet för anläggningens utförande, underhall

och drift ävensom för ombesörjande av företagets angelägenheter i

övrigt.

Varje fastighets delaktighet i samfälligheten är förenad med äganderätten

till fastigheten och må ej för sig överlåtas.

23 §.

Samfällighetens förvaltning må ombesörjas av delägarna på sätt dessa

kunna överenskomma. På delägares begäran skall dock, där ej de i samfälligheten

ingående fastigheterna äro i samme ägares hand, utses stvrelse

för handhavande av samfällighetens angelägenheter; och skall för sådant

fall tillika gälla vad nedan i denna paragraf samt i 24—34 §§ stadgas.

Styrelse skall utses av delägarna å stämma och bestå av en eller flera

ledamöter. Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej

gått till ända, må han av delägarna skiljas från uppdraget.

I samband med att styrelse första gången utses skola delägarna bestämma

den firma, under vilken verksamheten skall bedrivas. Firman skall uttrycka

samfällighetens ändamål och vara i övrigt lämplig samt tydligt

skilja sig från andra förut anmälda eller registrerade firmor.

24 §.

Anmälan om styrelseval skall göras till länsstyrelsen samt vara åtföljd

av anläggningsbeslut jämte bevis, att beslutet vunnit laga kraft, samt av

stämmoprotokoll utvisande vem eller vilka som utsetts till styrelse ävensom

samfällighetens firma. Om ändring i fråga, som nu sagts, skall på

enahanda sätt anmälan göras.

Sedan anmälan om styrelseval behörigen skett, äger allenast styrelsen i

förhållande till tredje man företräda samfälligheten.

25 §.

Styrelsen åligger att i överensstämmelse med antagna stadgar och andra

beslut av delägarna, i den mån vad sålunda bestämts icke finnes stridande

mot lag eller mot anläggningsbeslutet, utöva de befogenheter, som tillkomma

samfälligheten i förhållande till delägarna, ombesörja arbete, som erfordras

för samfälligheten, tillse att de förmåner, som samfälligheten har till uppgift

att bereda delägarna, komma dessa till godo utan att någon delägare

missgynnas, uttaga delägarnas bidrag, låta föra samfällighetens räkenskaper

på sätt om bokföring är i allmänhet stadgat och i övrigt handhava samfällighetens

angelägenheter.

Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken vid sammanträde

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

323

de flesta röstande förena sig. Äro rösttalen lika, avgöres val genom lottning;

i andra frågor gäller den mening, som biträdes av ordföranden ''sid

sammanträdet.

Styrelseledamot må icke taga befattning med angelägenhet, vari han

företräder ett intresse, som väsentligt strider mot samfällighetens.

26 §.

Uttaxering av delägarnas bidrag skall, där ej delägarna annorledes beslutat,

verkställas sålunda att styrelsen årligen upprättar och å stämma

för granskning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp som

skall uttaxeras, vad därav belöper å varje delägare samt tiden för inbetalningen.

Finnas tillgängliga medel ej förslå till betalning av klar och förfallen

gäld, för vilken samfälligheten svarar, åligger styrelsen att ofördröjligen

upprätta och för granskning å stämma framlägga särskild debiteringslängd

samt att omedelbart uttaga vad som erfordras.

Prövas i fall som avses i andra stycket försummelse ligga styrelsens

ledamöter till last, äro de en för alla och alla för en betalningsskyldiga för

gälden. Är försummelsen uppenbar, skall länsstyrelsen på borgenärens

yrkande förordna syssloman att utdebitera och uttaga erforderligt belopp.

Ändå att försummelse ej föreligger, skall syssloman förordnas enligt vad

nu sagts, där det prövas erforderligt för åtnjutande av förmånsrätt för

gäldens belopp på sätt stadgas i lagen om förmånsrätt för fordringar enligt

denna lag. Sysslomannen äger av samfälligheten uppbära arvode, som

bestämmes av länsstyrelsen.

27 §.

Anser delägare att den uttaxering eller fördelning, som verkställts enligt

26 §, icke överensstämmer med anläggningsbeslutet, äger han väcka

talan om rättelse inom sex veckor sedan debiteringslängden framlades å

stämma. Angående uttagandet av utdebiterat och till betalning förfallet bidrag

gäller, om ej rätten i samband med talan som nu sagts förordnat annat,

vad i utsökningslagen är stadgat i fråga om fordran, för vilken betalningsskyldighet

ålagts genom dom som äger laga kraft.

Kan ej bidrag, som enligt debiteringslängd påförts delägare, uttagas hos

honom, skall bristen fördelas mellan övriga delägare i förhållande till

deras inbördes bidragsskyldighet. Har den försumlige delägarens fastighet

överlåtits annorledes än genom inrop å exekutiv auktion, skall dock vad

nu sagts gälla endast om bidraget icke heller kunnat uttagas hos nye

ägaren, där det förfallit till betalning inom ett år innan denne skolat tillträda

fastigheten och där det ej må utgå med förmånsrätt i fastigheten

enligt vad därom är särskilt stadgat. Belopp, som inbetalats till täckande

av brist, skall, i den mån den försumlige fullgör sin bidragsskyldighet,

tillgodoräknas delägare, som gjort inbetalningen.

28 §.

Delägares rätt all deltaga i handhavandet av samfällighetens angelägenheter

utövas å stämma.

Den, som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin bidragsskyldighet, må deltaga

i förhandlingarna men äger ej rösträtt, innan vad sålunda eftersatts

blivit fullgjort.

Ej må någon, själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan,

s. 324 Kontrollera mot PDF

324 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

deltaga i behandling av angelägenhet, vari han företräder ett intresse, som

väsentligt strider mot samfällighetens.

29 §.

Styrelsen skall kalla delägarna till stämma. I kallelsen skola angivas vilka

ärenden som skola behandlas å stämman jämte tid och plats för stämmans

hållande. Kallelse skall ske i så god tid före stämman, att delägarna

erhålla skäligt rådrum.

Finnes ej styrelse eller underlåter styrelsen att utfärda kallelse till stämma

i enlighet med vad därom må hava bestämts, har länsstyrelsen att på

anmälan av delägare utlysa stämman. Vad nu sagts skall även eljest gälla,

om styrelsen underlåter att utfärda kallelse inom en vecka efter det att

minst en femtedel av samtliga röstberättigade delägare, med uppgift å de

ärenden som skola behandlas, hos styrelsen påfordrat hållande av stämma.

På delägares begäran har förrättningsmannen att i samband med förrättningens

slutförande hålla sammanträde med delägare för utseende av

styrelse. Sammanträde, som nu sagts, skall anses såsom stämma. Av delägarna

därvid fattat beslut är dock gällande endast under förutsättning att

anläggningsbeslutet vinner laga kraft eller eljest kan verkställas.

30 §.

Envar röstberättigad delägare, som själv eller genom ombud är närvarande

å stämma, äger därvid rösträtt i förhållande till det för hans fastighet

bestämda andelstalet. Dock må ej någons rösttal överstiga en femtedel

av det sammanlagda rösttalet för samtliga å stämman närvarande röstberättigade

delägare.

Som stämmans beslut gäller, om ej delägarna för vissa fall bestämt

annat, den mening, som erhållit det högsta rösttalet. Äro rösttalen lika,

avgöres val genom lottning; i andra frågor gäller den mening, som biträtts

av de flesta röstande eller, vid lika antal röstande, av ordföranden.

över beslut, som fattas å stämma, skall genom styrelsens försorg föras

protokoll, vilket senast två veckor efter stämman skall hållas tillgängligt

för delägarna.

31 §.

I den mån det av delägare begäres är styrelsen skyldig att å stämma lämna

de upplysningar angående samfällighetens verksamhet, som kunna

vara av betydelse för delägarna.

Oavsett om för samfälligheten meddelats särskilda bestämmelser angående

revision, äger delägare, som hos styrelsen påkallar granskning av samfällighetens

böcker, räkenskaper och andra handlingar, på lämpligt sätt

få del av dessa.

32 §.

Anser delägare, att beslut som fattats å stämma icke tillkommit i behörig

ordning eller eljest kränker hans rätt såsom delägare i samfälligheten,

äger han föra talan mot beslutet. Talan skall väckas inom sex veckor

från beslutets dag vid påföljd att beslutet eljest är gällande.

Då talan väckts, äger rätten förordna att beslutet tills vidare ej må verkställas.

Dom, varigenom stämmobeslut upphävts eller ändrats, gäller även för

delägare, som ej fört talan.

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

325

33 §.

Skali styrelse utses men har så ej skett eller har styrelseledamot avgått

eller hans uppdrag eljest upphört och är styrelsen ej ändock beslutför,

äger länsstyrelsen på yrkande av delägare förordna syssloman att antingen

ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, handhava samfällighetens

angelägenheter och såsom styrelse företräda denna.

Där företagets angelägenheter handhavas på sådant sätt att anläggningen

icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet angiver, äger

överexekutor på delägares begäran förordna syssloman att omhänderhava

förvaltningen. Förordnande, som nu sagts, må dock ej meddelas, med

mindre sökanden visar att stämmobeslut påkallats i syfte att åstadkomma

rättelse utan att sådan likväl kommit till stånd inom skälig tid. Underlåtes

åtgärd, som erfordras för undvikande av betydande skada eller olägenhet,

må likväl, där med hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet stämmobeslut

ej kan avvaktas, syssloman förordnas omedelbart. Under enahanda

förutsättning äger utmätningsmannen på framställning av syssloman

meddela erforderlig handräckning.

Syssloman, som avses i denna paragraf, äger av samfälligheten uppbära

arvode, vilket bestämmes av den myndighet, som förordnat sysslomannen.

34 §.

Kallelse och annat meddelande skall anses hava kommit till delägares

kännedom, om handlingen avlämnats i hans hemvist eller å posten i betalt

brev, ställt till delägarens vanliga adress, eller, om annan adress ej är

känd, till hans fastighet.

Om verkställighet m. m.

35 §.

Beslut, som meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft,

må med iakttagande av vad nedan i denna lag stadgas verkställas såsom

lagakraftvunnen dom.

Har mot anläggningsbeslut besvär anförts i fråga om upplåtelse av utrymme

för anläggningen eller om ersättning för sådan upplåtelse, äger

ägodelningsrätten förordna, att beslutet utom i vad avser ersättningen må

lända till omedelbar efterrättelse. Sådant förordnande må meddelas endast

då yrkande därom framställts av någon, som förbinder sig såväl att förskjuta

den ersättning, vilken kan komma att bestämmas, jämte ränta som

att vid bifall till besvären gottgöra skada till följd av att beslutet verkställts

samt tillika ställer betryggande säkerhet för utgivande av förskott och gottgörelse

som nu sagts. Dock må efter medgivande av den, vilkens rätt därav

beröres, utrymme tagas i anspråk utan hinder av att sådan förbindelse ej

lämnats i vad avser honom tillkommande ersättning.

Då förordnande jämlikt andra stycket meddelats, skall ägodelningsrätten

i samband med målets avgörande pröva, om förordnandet alltjämt

skall lända till efterrättelse.

36 §.

Ersättning enligt 4 § jämte ränta skall gäldas inom tre månader efter det

att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft och, där ej annat följer av vad nedan

sägs, utgivas till den ersättningsberättigade.

Häftar fastighet, vari anläggningen skall inrymmas, på grund av inteclc
-

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ning eller eljest för fordran, skall förrättningsmannen eller, då anläggningsheslutet

meddelats av domstol, denna, såvida icke ersättningens utbetalande

till den därtill berättigade medgivits av samtliga fordringshavare eller är väsentligen

utan betydelse för dem, förordna att ersättning, som icke utgör

gottgörelse för personlig skada, jämte ränta skall gäldas genom beloppets

nedsättande hos länsstyrelsen för fördelning. I fråga om ordningen för och

verkan av fördelningen skall vad angående expropriationsersättning är stadgat

äga motsvarande tillämpning. Har förordnande meddelats men fördelning

ännu ej skett, må förordnandet ej utgöra hinder mot utbetalning till

den ersättningsberättigade, om medgivanden från fordringsinnehavarna företetts

hos länsstyrelsen.

Innan ersättning till fullo guldits i den ordning sålunda föreskrivits, må,

utom i fall som avses i 35 § andra stycket, upplåtet utrymme ej tillträdas

med mindre den, vilkens rätt därav beröres, lämnat medgivande därtill.

37 §.

Har ersättning för upplåtet utrymme ej i föreskriven ordning guldits inom

ett år efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, är beslutet förfallet.

Anläggningsbeslut är likaledes förfallet, om anläggningen ej kommit till

utförande inom fem år, sedan beslutet vunnit laga kraft, eller inom den

längre tid, som bestämts vid anläggningsbeslutets meddelande; skyldighet

att återgälda uppburen ersättning jämlikt 4 § föreligger därvid ej. Vid förrättning,

som begärts före tidens utgång, må dock medgivas anstånd med anläggningens

utförande på ytterligare högst fem år. Tid för talan mot beslut i

fråga, som här avses, räknas från dagen för beslutet.

38 §.

Rörande anläggningsbeslut, som vunnit laga kraft eller eljest må verkställas,

skall efter anmälan enligt vad därom är särskilt stadgat anteckning göras

i fastighetsboken för varje av beslutet berörd fastighet.

Om verkan av ändrade förhållanden

39 §.

Inträda, sedan anläggningsbeslut vunnit laga kraft, ändrade förhållanden

av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på fråga, som avgjorts genom beslutet,

må frågan med iakttagande av vad nedan stadgas upptagas till prövning

vid ny förrättning. Avses allenast ändring eller upphävande av avtal,

som fastställts jämlikt 21 §, må omprövning dock ej ske med mindre förutsättningarna

för avtalet väsentligt rubbats till följd av omständighet, som

vid avtalets ingående icke rimligen bort förutses.

Vid den nya förrättningen må vid bedömande av fråga om fastighets fortsatta

anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets andelstal

hänsyn ej tagas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse eller användning,

som kan antagas hava skett i syfte att erhålla utträde eller nedsättning

av fastigheten åvilande bidragsskyldighet. Avses allenast ändring,

som icke påverkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt,

erfordras ej att byggnadsnämndens medgivande jämlikt 15 § inhämtas.

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

40 §.

Beslutas ändring rörande vilka fastigheter som skola ingå i samfällighet,

skall vid den nya förrättningen prövas, huruvida ny samfällighet skall bildas

och den äldre upplösas eller ock sistnämnda samfällighet skall äga bestånd

med den beslutade ändringen.

41 §.

Skall i samfällighet ingå fastighet, vilken förut icke deltagit i företaget, är

fastighetens ägare, där ej annat överenskommits, skyldig att i förhållande

till övriga delägare bidraga med en efter fastighetens andelstal bestämd del

av värdet å tillgångarna i samfälligheten. Anläggningens värde skall därvid

uppskattas till kostnaden för anläggningens utförande efter skäligt avdrag

för förslitning och minskad användbarhet.

I enlighet med vad nu sagts skall vid förrättningen fastställas i vad mån

fastigheten skall svara för förbindelser, som åvila samfälligheten, så ock huruvida

och med vilket belopp fastighetens ägare därutöver har att utgiva tillskott

till övriga delägare.

42 §.

Skall i annat fall än som avses i 43 § fastighet ej längre vara ansluten till

anläggning, har förrättningsmannen att med hänsyn till omständigheterna

pröva, huruvida och med vilket belopp tillskott, som uppburits från fastigheten,

skall återbäras till dess ägare. Återbäringsskyldighet skall dock, där

överenskommelse träffats, bestämmas i enlighet med denna och må eljest

icke fastställas till högre belopp än som motsvarar vad å fastigheten belöper

av anläggningens jämlikt 41 § uppskattade värde eller, om samfällighet bildats,

av tillgångarna i denna efter avdrag av fastigheten i första hand åvilande

förbindelser.

Fastighet, som utträder ur samfällighet, svarar därefter i oförändrad omfattning

för samfällighetens förbindelser, i den mån dessa ej skola gå i avräkning

jämlikt första stycket. Sker fördenskull uttaxering å fastigheten,

skall ägaren kallas till den‘stämma, vid vilken debiteringslängden framlägges

för granskning; och skall beträffande honom med avseende å behörighet att

klandra uttaxeringen och förpliktelse att erlägga debiterat belopp gälla vad

om delägare är stadgat.

43 §.

Skall samfällighet upplösas, må kallelse sökas å dess okända borgenärer,

därvid de i förordningen om tioårig preskription och om kallelse å okända

borgenärer rörande dylik kallelse meddelade bestämmelserna skola äga motsvarande

tillämpning.

Ej må samfälligheten upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo gulden

eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen.

Därest vid samfällighetens upplösning tillgångarna överstiga skulderna,

skall överskottet, om ej de som vid tiden för upplösningen äro delägare träffat

överenskommelse därom, mellan dem fördelas efter vad som prövas skäligt.

44 §.

Upptages fråga angående omprövning av avtal enligt 21 § och kan överenskommelse

i frågan cj uppnås eller kan ingången överenskommelse icke fastställas,

har förrättningsmannen att, där så kan ske utan oskälig försämring

för sakägare, förordna om fortsatt giltighet av det tidigare avtalet med den

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

jämkning, som kan föranledas av de ändrade förhållandena. I annat fall

skall han upphäva avtalet och förordna att anläggningen skall övertagas av

samfällighet.

Då anläggning skall övertagas av samfällighet eller av annan fastighets

ägare såsom huvudman än den, vartill anläggningen tidigare hört, åligger

det, om ej annat överenskommits, samfälligheten eller den nye huvudmannen

att ersätta den förre anläggningens jämlikt 41 § uppskattade värde, där

ej ersättningen finnes böra skäligen jämkas med hänsyn främst till de bidrag,

som ma hava utgivits till täckande av kostnad för anläggningens utförande.

Ej må ägare till fastighet, som tidigare icke varit ansluten till anläggningen,

förpliktas utgiva bidrag till infriande av samfällighet åvilande ersättningsskyldighet

jämlikt andra stycket.

Denna lag träder i kraft den

Avstyckningsplan skall vid tillämpning av 2 § jämställas med byggnadsplan.

Fastighetsbildningskommitténs förslag till

Lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhets»

anläggningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För tillskott, som på grund av uttaxering jämlikt 26 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

skall utgivas av delägare i samfällighet, äger denna

på de villkor här nedan stadgas enahanda förmånsrätt i delägarens fastighet

som den, vilken enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild

ränteägare för avgäld av fast egendom.

Förmånsrätt, som här avses, må i varje särskild fastighet åtnjutas till belopp,

som angivits i meddelat anläggningsbeslut och befunnits motsvara vad

å fastigheten belöper av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande.

Ej må förmånsrätt göras gällande längre än den genom beslutet fastställda

tid, varunder anläggningen med sedvanligt underhåll kan antagas bevara

sitt värde väsentligen oförminskat.

2 §•

Om samfällighet önskar komma i åtnjutande av förmånsrätt enligt denna

lag, har styrelsen att inom sex månader från det anläggningsbeslutet vunnit

laga kraft göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren i den domkrets, där

de i företaget ingående fastigheterna äro belägna, och därvid förete beslutet

jämte lagakraftbevis. Anmälan, vilken avser utnyttjande av förmånsrätt allenast

till viss del, må ej godtagas, med mindre den önskade förmånsrätten i

var och en av fastigheterna står i samma förhållande till den i anläggningsbeslutet

medgivna omfattningen. Har anmälan rätteligen gjorts, skall i fas
-

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

tighetsboken för varje fastighet antecknas i vad mån förmånsrätt må åtnjutas

i fastigheten. Innan anteckning sålunda skett, må förmånsrätten ej göras

gällande.

3 §•

Vill samfälligheten upptaga lån eller eljest ikläda sig förbindelse och överlämnar

styrelsen till borgenären erhållet bevis om anteckning jämlikt 2 §,

må förmånsrätt i vad avser förbindelsens belopp därefter göras gällande allenast

av syssloman, som enligt vad särskilt stadgats på borgenärens begäran

förordnats att utdebitera medel till betalning av klar och förfallen gäld. Borgenären

äger dock medgiva undantag från vad sålunda föreskrivits.

4 §•

Där vid exekutiv auktion, som vunnit laga kraft, bidrag utgått med förmånsrätt

enligt vad nu sagts, skall beloppet av den förmånsrätt, som må åtnjutas

i fastigheten, minskas i motsvarande mån. Efter anmälan från auktionsförrättaren

har inskrivningsdomaren att i fastighetsboken göra anteckning

härom.

5 §•

Är fastighet upplåten med inskriven tomträtt eller är fråga om sådan rätt

med avseende å ofri tomt i stad, som anses utgöra fast egendom, skall vad

om fastighet i denna lag stadgas äga motsvarande tillämpning å rättigheten.

Såvitt angår tomträtt skall dock förmånsrätt, som här avses, åtnjutas efter

den jordägaren tillkommande förmånsrätten för avgäld.

Denna lag träder i kraft den

11-j- Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 128

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

13 maj 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Kling, Edenman, Johansson, Hermansson,

Aspling, Palme, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om regler för lån

från sparbanker och jordbrukets kreditkassor mot säkerhet av företagsinteckning

och anför.

Inledning

Efter förslag i prop. 1966:23 har riksdagen (LSU 28, rskr 146) beslutat

lag om företagsinteckning. Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari

1967 och ersätta bl. a. förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående

förlagsinteckning och lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier.

Enligt en övergångsbestämmelse gäller föreskrift i annan

författning om förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier även

i fråga om företagsinteckning, om inte annat föreskrivs eller framgår av

omständigheterna.

Lagen grundas på förlagsinteckningskommitténs betänkande »Företagsinteckning»

(SOU 1964: 10). Utan att framlägga särskilt förslag påtalade

kommittén att de nya reglerna om företagsinteckning kräver ändring av 37 §

lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen (JL). I propositionen

(s. 135) framhåller föredragande departementschefen att eftersom

bestämmelserna i 37 § JL över huvud inte kan tillämpas på företagsinteckning

en lagändring är nödvändig i samband med reformen av förlagsinteekningsinstitutet.

Vidare sägs att chefen för finansdepartementet ämnar

senare anmäla denna fråga.

Inom finansdepartementet har gjorts en promemoria (stencil Fi 1966: 3)

med förslag till ändrad lydelse av 37 § JL till följd av de nya reglerna om

företagsinteckning.

över promemorian har efter remiss yttranden avgetts av bankinspektionen,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, kreditinsti
-

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

tututredningen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och

Sveriges jordbrukskasseförbund.

Samtidigt med sitt remissyttrande över nyssnämnda promemoria har

Svenska sparbanksföreningen i framställning till Kungl. Maj :t hemställt

om sådan ändring av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

(SpL) att sparbank skall kunna lämna kredit mot säkerhet av enbart företagsinteckning.

Gällande ordning

Första styciket i 37 § JL stadgar i första punkten att kreditkassa inte får

bevilja kredit utan att säkerhet, som av kassan prövas betryggande, ställs

antingen i fast eller lös egendom eller också i fordringsrätt även mot annan

än den åt vilken krediten beviljas. Kredit får enligt andra punkten inte beviljas

mot inteckning i jordbruksinventarier, men kassa har rätt att ta emot

sådan säkerhet tillsammans med annan i och för sig fullgod säkerhet. Enligt

tredje punkten slutligen får jordbrukskassa bevilja kredit mot förlagsinteckning

bara om annan i och för sig fullgod säkerhet ställs eller centralkassan

i varje särskilt fall lämnat medgivande. I övrigt finns i 37 § JL ytterligare

bestämmelser om säkerheter vilka emellertid saknar intresse i förevarande

sammanhang.

Enligt 28 § tredje stycket SpL får sparbank lämna ut lån till visst belopp

utan särskild säkerhet. I övrigt måste sparbank — jämlikt fjärde stycket i

samma paragraf — för beviljad kredit betinga sig säkerhet i form av pant

eller borgen. Vidare stadgas i sistnämnda stycke att lån inte får lämnas ut

mot bl. a. förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier. Det står

dock sparbank fritt att motta sådan säkerhet tillsammans med annan i och

för sig fullgod säkerhet.

Promemorian

Det påpekas i promemorian att det nya institutet företagsinteckning kommer

att ersätta både förlagsinteckningsinstitutet och institutet inteckning i

jordbruksinventarier. Del nya institutet sägs innebära förbättringar i skilda

hänseenden av inteckningshavarens ställning jämfört med nuvarande förhållanden.

Sålunda avses företagsinteckning bl. a. medföra förmånsrätt inte

bara i näringsidkarens konkurs utan också vid utmätning. Det antas emellertid

att inteckningssäkerheten ter sig mycket olika beroende på vad slags

objekt inteckningen omfattar i det särskilda fallet.

Att principiellt diskvalificera företagsinteckningssäkerheten som sådan

genom att — vid sidan om det generella kravet på att kreditgivningen skall

grundas på fullgod säkerhet — uppställa särregler för belåning av företags
-

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

inteckning är mindre tilltalande, framhålls det i promemorian. Å andra

sidan, heter det vidare, kan sägas att den nu uppkomna säkerhetsfrågan bör

avgöras provisoriskt i avvaktan på kreditinstitututredningens överväganden

i denna del och att provisoriska regler inte bör utformas på ett sätt som

alltför starkt avviker från nuvarande bestämmelser. Den sistnämnda svnpunkten

förefaller enligt promemorian mindre tungt vägande.

I promemorian förordas en lösning för jordbrukets kreditkassor enligt vilken

andra och tredje punkterna i 37 § första stycket JL upphävs med verkan

fr. o. m. den 1 januari 1967, alltså samtidigt med att de nya reglerna om företagsinteckning

träder i kraft. Enligt denna lösning kommer det sålunda

inte att finnas något lagligt hinder för kreditkassa att lämna lån mot säkerhet

av företagsinteckning.

I promemorian berörs även motsvarande regler i 28 § SpL. Det framhålls

dock att ändring av SpL inte fordras som konsekvens av förslaget till

lag om företagsinteckning, eftersom förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier

behandlas lika i SpL. Den synpunkten framförs att det med

hänsyn till de nya reglerna om företagsinteckningens rättsliga ställning kan

synas naturligt att ompröva säkerhetsbestämmelserna i 28 § fjärde stycket

SpL. Frågan bör emellertid enligt promemorian först prövas av kreditinstitututredningen.

Svenska sparbanksföreningens framställning

Sparbanksföreningen erinrar inledningsvis om gällande bestämmelser i

28 § SpL som stadgar förbud för sparbank att lämna ut lån mot säkerhet

av enbart förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier. Föreningen

påpekar att det nya företagsinteckningsinstitutet kommer att ge

inteckningshavaren väsentligt förbättrad ställning. Särskilt betydelsefullt

är, framhålls det, att företagsinteckningen avses medföra förmånsrätt även

vid utmätning. Ett visst skydd har också skapats för inteckningshavaren

vid överlåtelse av den verksamhet som berörs av företagsinteckningen.

Föi eningen åberopar slutligen innehållet i den departementspromemoria

som är aktuell i förevarande sammanhang.

Remissyttrandena över promemorian

Den i promemorian föreslagna lösningen för jordbrukets kreditkassor

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Vissa allmänna

synpunkter framhålls av ett par remissinstanser.

Bankinspektionen hänvisar till att inspektionen i samband med remissbehandlingen

av JL föreslog att kredit mot förlagsinteckning som enda säkerhet

inte skulle få lämnas av jordbrukskassa utan medgivande för varje sär
-

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

skilt fall av centralkassans styrelse bl. a. av det skälet att prövningen av

förlagsintecknings värde som kreditsäkerhet ofta inrymde juridiskt-teknislta

överväganden, som inte gärna kunde anförtros en jordbrukskassa. Sedan

inspektionen avgav detta yttrande — i april 1955 — har emellertid

jordbrukskassorna utvecklats snabbt och varit föremål för eu omfattande

teknisk och personell upprustning. Härtill kommer att värdet av det nya

institutet företagsinteckning som säkerhet för kredit generellt sett kommer

att vara större än av den nuvarande förlagsinteckningen genom förbättringar

i olika avseenden. Flertalet kassor torde i dagens läge enligt inspektionen

ha goda förutsättningar att ta det större ansvar i fråga om

kreditprövning, som utlåning mot säkerhet av företagsinteckning ställer.

Bankinspektionen tillstyrker på grund härav att de nuvarande begränsningarna

i rätten att belåna förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier

utgår samt att 37 § JL får den lydelse som föreslagits i promemorian.

Inspektionen förutsätter emellertid att de större krav, som måste ställas i

fråga om prövningen av lånesökandens kreditvärdighet vid utlåning mot företagsinteckning

som enda säkerhet, kommer till uttryck i de av riksorganisationen

meddelade utlåningsbestämmelserna. Inspektionen anser det vara

lämpligt att föreskrifter meddelas, som under en övergångstid tills närmare

erfarenheter vunnits av det nya institutet lägger den faktiska prövningen på

vederbörande centralkassa. I sådana föreskrifter bör också framhållas vikten

av att kredittagarens verksamhet noga följs under lånets löptid. Riksbanksfullmäktige

anför att fullmäktige vill ansluta sig till förslaget även om den

i promemorian föreslagna ändringen är vidsträcktare än vad som i och för

sig motiveras av den direkta anledningen till densamma. Förslaget sägs vara

ägnat att minska den formella detaljbundenhet i kreditprövningsärenden

som knappast fyller ett sakligt ändamål.

Några remissinstanser berör även företagsinteckningens ställning som säkerhet

för lån från sparbank. Att Svenska sparbanksföreningen tar upp

frågan är naturligt. Föreningen hänvisar till sin särskilda framställning i

ämnet. Kreditinstitututredningen framhåller att utredningen med hänsyn

till företagsinteckningens rättsliga ställning anser det naturligt att säkerhetsbestämmelserna

i 28 § SpL omprövas. Utredningen föreslår att fjärde

stycket i nämnda paragraf ändras så att nuvarande särbestämmelser om

sparbanks rätt att lämna ut lån mot pant av förlagsinteckning och inteckning

i jordbruksinventarier utgår ur SpL. Enligt bankinspektionens mening

föreligger inga sakliga motiv för att behandla frågan om företagsinteckningens

värde som säkerhet för kredit på annat sätt i sparbankslagsliftningen

än i jordbrukskasselagstiftningen.

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Departementschefen

Av min redogörelse framgår att den reform av förlagsinteckningsinstitutet

som avses träda i kraft den 1 januari 1967 nödvändiggör ändrade regler

lör utlämnande av lån mot säkerhet för jordbrukets kreditkassor. I den promemoria

som upprättats inom finansdepartementet föreslås att kreditkassa

skall fritt få bedöma om den nya säkerheten företagsinteckning, som kan

meddelas i näringsverksamhet av olika slag och således även i jordbruk, utgör

betryggande säkerhet i det särskilda fallet. Förslaget har i princip godtagits

av samtliga remissinstanser. Bankinspektionen har emellertid förutsatt

att Sveriges jordbrukskasseförbund kommer att meddela särskilda bestämmelser

av innehåll att centralkassorna under en övergångstid intill dess

närmare erfarenheter vunnits får behålla den faktiska prövningen. Jag ansluter

mig till inspektionens uppfattning. Med anledning av inspektionens

uttalande vill jag härjämte understryka att den i promemorian föreslagna

lösningen lägger ett större ansvar i kreditprövningshänseende på kreditkassorna.

Företagsinteckning i jordbruk kan lika litet som företagsinteckning

i annan näringsverksamhet utan vidare godtas som fullgod säkerhet. Dess

värde som säkerhet kan uppenbarligen komma att starkt variera med arten

och omfattningen av den intecknade egendomen. Värdet måste därför avgöras

efter en noggrann prövning av omständigheterna i det särskilda fallet.

Vidare torde det i många fall bli erforderligt att i någon form fortlöpande

följa den näringsverksamhet som avses med inteckningen.

De för jordbrukets kreditkassor föreslagna reglerna om belåning av företagsinteckning

bör — som Svenska sparbanksföreningen begärt — göras

tillämpliga även på sparbankerna. Detta innebär i förhållande till kreditkassorna

ett något större avsteg från de principer som f. n. gäller. Emellertid

har såväl bankinspektionen som kreditinstitututredningen tagit upp

denna fråga i sina remissyttranden över departementspromemorian och förbehållslöst

uttalat sig mot ett förbud för belåning av företagsinteckning. Författningsmässigt

kan frågan lösas så att orden »eller förlagsinteckning eller

inteckning i jordbruksinventarier» i andra punkten i 28 § fjärde stycket SpL

får utgå. Därmed torde, med hänsyn till paragrafens konstruktion, lagligt

hinder inte möta för sparbank att lämna lån mot säkerhet av företagsinteckning.

Även för sparbankerna gäller dock givetvis vad jag nyss anfört om

det större ansvar i kreditprövningshänseende som de nya bestämmelserna

kommer att medföra. För sparbankerna finns inte något organ som motsvarar

Sveriges jordbrukskasseförbund och som skulle kunna meddela särskilda

bestämmelser om tillämpningen av företagsinteckningsinstitutet i säkerhetshänseende.

Det tillkommer emellertid bankinspektionen som tillsynsmyndighet

att se till att sparbankerna inte ägnar sig åt kreditgivning som äventyrar

deras säkerhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr kl6)

om sparbanker;

2) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasserörelsen.

Författningsförslagen torde som bilaga1 få togas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen för det i

87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bo Josephson

1 Bilagan har uteslutits här. Däri upptagna ändringsförslag är likalydande med de ändringar

i 28 § fjärde stycket SpL och 37 § första stycket JL som upptagits i de vid propositionen

fogade förslagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 6 maj 1966.

Närvarande:

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

justitierådet

Edling,

Hegrelius,

Petrén,

JoäCHIMSSON.

Enligt lagrådet den 9 februari 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 17 december 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till 1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar, 2)

lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,

3) lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955

(nr 183) om bankrörelse, 4) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den

3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker samt 5) lag angående ändrad lydelse

av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra rådmannen Anders Hedström.

Lagförslagen föranledde följande lagrådets yttrande:

Förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

Det institut, som upptages i lagförslaget, avser anläggning som skall vara

gemensam för två eller flera fastigheter. Enligt de huvudprinciper, på vilka

förslaget vilar, avses att inrättande av anläggning skall kunna i första hand

grundas på överenskommelse mellan de berörda fastighetsägarna. Kan enighet

ej uppnås, föreligger viss möjlighet till tvångsåtgärder. Genom att byggnadsnämnden

inkopplas skall säkerställas, att planpolitiska synpunkter beaktas.

Anläggningen skall vara sakrättsligt knuten till de fastigheter, för

vilka den är gemensam, och den skall, liksom de rättigheter och skyldigheter

som följer med den, vara oupplösligt förbunden med fastigheterna, så

länge anläggningen består. Bidrag till anläggningen kan utgå ur fastigheterna

med förmånsrätt före inteckningar. För att ombesörja anläggningens utförande,

underhåll och drift skall de deltagande fastigheterna utgöra en

samfällighet, vilken kan ges sådan organisation att den utgör en juridisk

person. Fråga om inrättande av gemensamhetsanläggning prövas enligt för
-

s. 337 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition nr 128 år 1966

337

slaget vid särskild förrättning, och det vid denna fattade beslutet utgör grunden

för åtskilliga av de rättsverkningar som följer med en gemensamhetsanläggning.

De huvudprinciper på vilka förslaget sålunda vilar är enligt lagrådets

mening godtagbara; i vissa icke oväsentliga hänseenden kommer dock jämkningar

att föreslås. Det sätt på vilket förslagets grunder kommit till uttryck

i den remitterade lagtexten kan icke anses helt tillfredsställande. De tre

första avdelningarna i lagen avser allmänna bestämmelser, förrättning och

samfällighet. Grundläggande regler återfinnes inom ett vart av dessa avsnitt.

Så kan nämnas, att läsaren först i avsnittet om förrättning erhåller

upplysning om betydelsen av träffade överenskommelser och därmed om

den dispositionsfrihet som tillkommer fastighetsägarna. Regler om tvångssamverkan

upptages främst i 2 § under allmänna bestämmelser men för

visst fall i 17 § tredje stycket bland reglerna om förrättningsförfarandet.

Grundsatsen om att planpolitiska intressen skall beaktas behandlas bland

bestämmelserna om formen för byggnadsnämndens medverkan. I de allmänna

bestämmelserna ges ej någon klar regel om det sakrättsliga sambandet

mellan anläggningen och de deltagande fastigheterna. Bestämmelse

i detta ämne återfinnes först i 21 § i avdelningen om samfällighet. Genom

att den regel, enligt vilken frågan om anläggnings inrättande skall prövas

vid förrättning, meddelas först i avdelningen om förrättning saknas möjlighet

att i de skilda bestämmelserna i första avdelningen ange, om sådan

bestämmelse skall kunna tillämpas blott vid förrättningen eller om den innefattar

föreskrift om vad fastighetsägarna skall kunna besluta på egen

hand. Med hänsyn till de förhållanden som nu antytts måste den föreslagna

lagen och särskilt dess första avdelning anses tämligen svårtillgänglig. Enligt

lagrådets mening skulle förslaget bli väsentligt tydligare och mera lättförståeligt,

om samtliga de grundläggande bestämmelserna upptoges i första

avdelningen. De ändringar från dispositionssynpunkt lagrådet vill förorda

kan sammanfattas sålunda.

Stadgandet i 1 § första stycket bör endast upptaga bestämmelser om

vilka anläggningar lagstiftningen avser.

I 2 § upptages reglerna om rätt och skyldighet att deltaga i anläggning.

Därvid bör av stadgandet framgå, att fastighetsägarna kan frivilligt samverka.

Även det fall av samverkan som behandlas i 17 § tredje stycket av

det remitterade förslaget bör upptagas i 2 §. Till denna kan också överflyttas

regeln i 8 § att fråga om inrättande av gemensamhetsanläggning

prövas vid förrättning.

Reglerna i 3 § utbygges så att det av dem klart framgår, att det är genom

förrättningsbeslutet som upplåtelse av utrymme för anläggningen kommer

till stånd.

Efter 4 §, vars räckvidd bibehålies oförändrad, inskjutes en paragraf —

betecknad 5 § och närmast motsvarande 21 § i förslaget — vilken anger, att

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Knngl. Mcij:ts proposition nr 128 år 1966

de deltagande fastigheterna utgör en samfällighet, samt fastslår den sakrättsliga

ställning som skall tillkomma anläggningen och den därmed förenade

rätten i samfälligheten.

Som ett nytt stycke fogas till det remitterade förslagets 5 § — vilken erhåller

beteckningen 6 § ■— regler om vad som är att iaktta med hänsyn till

planpolitiska intressen. Viss motsvarighet till reglerna finns i förslagets 15 §.

Stadgandena i förslagets 6 och 7 §§ bibehålies med oförändrad räckvidd

och erhåller beteckningarna 7 och 8 §§.

Härefter upptages ett som 9 § betecknat stadgande, vari regleras i vad

mån träffade överenskommelser och gjorda medgivanden skall ligga till

grund för avgörandet vid förrättningen. Bestämmelsen motsvarar i väsentliga

avseenden 17 § andra stycket och tredje stycket sista punkten i det remitterade

förslaget.

Med det vidgade innehåll första avdelningen i lagen vid bifall till lagrådets

förslag erhåller synes överskriften till avdelningen lämpligen kunna ändras

till »Grundläggande bestämmelser».

Avdelningen om förrättning kommer att omfatta de i förslaget under

8—20 §§ behandlade reglerna, i den mån de ej överflyttats till den första

avdelningen. Reglerna kan uppdelas på paragrafer med beteckningarna

10—21 §§. Sålunda bör förslagets stadganden i 8—11 §§ upptagas i 10—13 §§

och reglerna i förslagets 12 och 13 §§, vilka av skäl nedan anföres bör byta

plats, i 14 och 15 §§. Vad som efter överflyttningen till första avdelningen

återstår av förslagets 17 §, nämligen anmaningen till förrättningsmannen

att verka för överenskommelser och föreskrifterna om formen för dessa, kan

lämpligen införas i 16 §. Reglerna om sättet för byggnadsnämndens medverkan

— i förslaget behandlat i 14 och 15 §§ — kan upptagas i 17 §. I detta

avsnitt återstående paragrafer i förslaget, nämligen 16 § och 18—20 §§, bör

få sin motsvarighet i 18—21 §§.

Vad som upptagits i det remitterade förslagets 21 §, den första i avdelningen

om samfällighet, har föreslagits överflyttat till första avdelningen.

Avdelningen om samfällighet kommer alltså att börja med 22 § i förslaget,

vilket stadgande bibehåller sin beteckning.

De närmare uttalanden som föranledes av de skilda stadgandenas utformning

kommer att göras vid de särskilda paragraferna i enlighet med dispositionen

och nummerordningen i det remitterade förslaget.

Den lydelse av lagförslagets två första avdelningar lagrådet förordar framgår

av en till detta protokoll fogad Bilaga. Utöver de ändringar i förhållande

till det remitterade förslaget som är direkt berörda i lagrådets uttalanden

har vidtagits vissa j ämkningar av redaktionell natur.

1 §•

Bestämmelsen i första stycket synes ge vid handen, att området för lagens

tillämpning begränsats till anläggningar, som är av stadigvarande betydelse

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

för två eller flera fastigheter och därjämte kan hänföras till eller är jämförliga

med de typer som anges i uppräkningen. Av motiven till lagrummet

framgår emellertid, att även anläggningar, som enligt vanligt språkbruk

knappast kan anses jämförliga med de uppräknade, skulle kunna

komma i fråga. Lagrådet har icke någon invändning i salt mot den åsyftade

omfattningen. För att samtliga avsedda anläggningar skall inrymmas under

lagrummet, synes detta böra få en sådan utformning, att förutsättningen

»stadigvarande betydelse för fastigheterna» blir det egentliga rekvisitet

medan uppräkningen upptages såsom en exemplifiering, avsedd att närmare

belysa innebörden av detta. Visserligen blir tillämpningsområdet därigenom

måhända något vidsträcktare än motiven ger anledning till, men detta torde

ej behöva inge några betänkligheter, särskilt som förslaget för tvångsanslutning

uppställer det skärpta kravet, att anläggningen skall vara av synnerlig

vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten.

I texten synes även benämningen gemensamhetsanläggning böra införas.

2 §•

I överensstämmelse med vad lagrådet anfört vid lagens rubrik förordar

lagrådet, att paragrafen måtte inledas med ett första stycke, däri anges att

gemensamhetsanläggning må efter prövning vid förrättning inrättas för

fastigheter, vilkas ägare är ense därom eller för vilka skyldighet att deltaga

följer av bestämmelserna nedan i paragrafen.

Enligt första stycket i det remitterade förslaget gäller, att tvångsanslutning

får påkallas icke blott av ägare till fastighet, som kan bli tvångsansluten,

utan även av fastighetsägare, som på egen önskan äger få sin fastighet

ansluten enligt 17 § tredje stycket. Förutsättning för anslutning i

sistnämnda fall är, att anslutningen icke kan antagas medföra ökad kostnad

eller annan olägenhet av betydelse för övriga fastigheter som skall ingå i

företaget. Intet krav ställes på att anläggningen skall vara av synnerlig

vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten; det räcker att anläggningen

är av sådan betydelse för denna som avses i 1 § första stycket.

Ej heller fordras att fastigheten är belägen inom område med stadsplan

eller byggnadsplan. Av första stycket i förevarande paragraf synes

vidare framgå, att gemensamhetsanläggning kan komma till stånd

även om endast en av fastigheterna kan tvångsanslutas. Den angivna

regleringen medför, att fastighetsägare, som vill få en gemensamhetsanläggning

till stånd med anslutning av hans fastighet, ehuru anläggningen icke

är av synnerlig vikt för denna, kan vinna sitt syfte, så snart någon enda

fastighet finns som kan tvångsanslutas enligt denna paragraf. En sådan

ordning är icke tillfredsställande. För en fastighet, som kan anslutas enligt

17 § tredje stycket, kan behovet av anläggningen vara förhållandevis ringa,

och på grund härav och med hänsyn till de i C> § föreslagna reglerna om

skyldighet alt deltaga i kostnaderna för anläggningens utförande, underhåll

s. 340 Kontrollera mot PDF

340 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

och drift kan ägaren i många fall deltaga utan risk att belastas med kännbara

kostnader. Den tvångsanslutna fastighetens ägare kan då tvingas att

ensam svara för huvudparten av kostnaderna. Det skydd för denne fastighetsägare,

som ligger i kravet att anläggningen skall vara av synnerlig

vikt för hans fastighet, synes i detta fall icke tillräckligt. Den föreslagna

regleringen torde för övrigt icke vara nödvändig. Det torde sällan förekomma,

att en gemensamhetsanläggning är särskilt angelägen, om den är av synnerlig

vikt för blott en fastighet. Och är anläggningen av sådan vikt för två

eller flera fastigheter, torde i regel kunna påräknas, att yrkande om tvångsanslutning

framställes av ägare till fastighet, som kan tvångsanslutas. Lagrådet

förordar på grund härav, att gemensamhetsanläggning icke skall kunna

komma till stånd tvångsvis, om icke minst två fastigheter kan tvångsanslutas,

samt att behörighet att påkalla tvångsanslutning icke skall tillkomma

annan än den, vilkens egen fastighet kan tvångsanslutas.

Vid bifall till vad lagrådet sålunda hemställt kan förslagets bestämmelser

i första stycket upptagas i ett nytt andra stycke med innehåll att fastighet

inom område med stadsplan eller byggnadsplan är skyldig att deltaga i

gemensamhetsanläggning, om ägaren till annan fastighet inom sådant område

yrkar det samt anläggningen är av synnerlig vikt för ändamålsenligt

utnyttjande av vardera fastigheten.

Förslaget uppställer jämförelsevis stränga villkor för tvångsanslutning

av fastighet; det kräves att anläggningen skall vara av synnerlig vikt

för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten. Helt naturligt gäller som

huvudregel, att detta villkor skall vara uppfyllt redan vid tidpunkten för

anläggningens tillkomst. Från denna regel stadgar emellertid förslaget

vissa undantag. Sålunda skall i vissa fall, då en överdimensionering av anläggningen

anses önskvärd för att tillgodose ett för vissa fastigheter förutsett

men ännu ej inträtt behov av anläggningen, anslutning av sådan

fastighet kunna framtvingas, fastän anläggningen först framdeles blir av

synnerlig vikt för fastigheten. Förslaget ger härvid skilda regler för det fall

att villkoret om synnerlig vikt kan antagas bli uppfyllt inom nära förestående

tid och det fall att så först senare blir förhållandet.

Det är naturligtvis från ekonomisk synpunkt ofta önskvärt, att en gemensamhetsanläggning

redan från början kan dimensioneras så, att den utan

tillbyggnad förmår betjäna även de fastigheter, vilka med en större grad

av säkerhet kan antagas framdeles få behov av anläggningen. Om ägaren

till sådan fastighet själv anser det med sina intressen förenligt att omedelbart

ansluta fastigheten till anläggningen, bör därför hinder häremot ej

uppställas. En regel om tvångsanslutning i dylika fall synes däremot förenad

med stora vanskligheter. Förslaget bygger ju på den principen, att en

anslutning till företaget skall medföra en förmån för fastigheten av minst

sådan storlek att den uppväger de kostnader för företaget som kommer att

åvila fastigheten. Emellertid kan, åtminstone för en tid, belastningen på fas
-

s. 341 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

341

tigheten bli större än värdeökningen, om fastigheten ingår i företaget, ehuru

den ännu ej har något behov av anläggningen. Då kostnaderna ej till fullo

motsvaras av någon ökning av belåningsunderlaget, kan särskilda svårigheter

uppstå att finansiera den på fastigheten belöpande kostnaden för

anläggningens utförande. Den möjligheten kan ej heller uteslutas, att anläggningen

ej såsom antagits kommer att bli av synnerlig vikt för fastighetens

ändamålsenliga utnyttjande; på sätt i ett remissyttrande framhållits

kan så tänkas bli fallet särskilt i tider med en snabb teknisk utveckling.

Anslutningen till anläggningen skulle i sådant fall kunna medföra

en avsevärd förlust för fastighetens ägare och innebära risk för inteckningshavarna.

Och vad särskilt angår driftskostnaderna för anläggningen

måste det som regel framstå som obilligt att belasta en fastighet därmed

för en längre tid, under vilken den ej har någon nytta av anläggningen.

De vanskligheter som sålunda är förbundna med en tvångsanslutning av

fastighet innan något behov av anläggningen inträtt för fastigheten är självfallet

större ju mer avlägsen tidpunkten härför beräknas vara. Enligt lagrådets

mening är dessa vanskligheter i de fall, när anslutningen ej ens inom

en nära förestående tid kan antagas bli av synnerlig vikt för fastigheten, så

betydande att mot fastighetsägarens vilja en anslutning ej bör kunna framtvingas.

Tvekan kan däremot råda beträffande de fall, när anslutningen

kan antagas bli av synnerlig vikt inom den närmaste framtiden. Försiktigheten

synes dock bjuda, att ej heller i dessa fall framtvinga en anslutning

— som ju kan bli till skada för fastighetens ägare — med mindre behovet

är så aktuellt att fastigheten redan i och med anläggningens inrättande kan

sägas ha avsedd nytta av densamma. För sist angivna fall — vilka att döma

av förslagets motivering ansetts hänförliga under undantagsstadgandet i paragrafens

andra stycke — fordras emellertid icke någon särregel. I dessa

fall får huvudregeln i första stycket anses tillämplig; denna måste nämligen

anses ha den innebörden att, om behov att utnyttja anläggningen visserligen

ännu icke inträtt men är att förvänta inom kort, anläggningen redan

vid sin tillkomst är av synnerlig vikt för fastigheten och anslutningsskyldighet

således föreligger.

Med hänsyn till det anförda förordar lagrådet, att andra stycket i det remitterade

förslaget utgår.

I ett tredje stycke i paragrafen bör såsom angivits vid lagens rubrik upptagas

en motsvarighet till regeln i 17 § tredje stycket första punkten i det

remitterade förslaget om förutsättningarna för att en fastighet på önskan

av dess ägare skall vinna anslutning till en anläggning.

3 §•

På sätt angivits vid lagens rubrik bör av paragrafen framgå, att upplåtelse

av utrymme för anläggning kommer till stånd genom förrättningsbeslutet.

Önskvärd klarhet synes vinnas, om detta och upplåtelsens verkan med

s. 342 Kontrollera mot PDF

342 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

avseende på andra särskilda rättigheter till fastigheten regleras i ett första

stycke, medan i ett andra stycke upptages de bestämmelser som begränsar

möjligheterna att besluta om upplåtelse. Det förslag till utformning av paragrafen

som lagrådet förordar innebär i sak avvikelse från det remitterade

förslaget endast såvitt gäller frågan om begränsning i möjligheten att göra

upplåtelser med hänsyn till tidigare upplåtna särskilda rättigheter till fastigheten.

I sistnämnda hänseende må anföras att, när tvångsupplåtelse skall ske

mot fastighetsägaren, den utan vidare skall gälla även mot innehavare av

särskild rätt till fastigheten. Förutom fastighetens ägare kan då innehavare

av särskild rätt till fastigheten, dock ej innehavare av rätt för fordran, enligt

8 § föra talan vid förrättningen och därvid göra gällande exempelvis att

förutsättning för tvångsupplåtelse ej föreligger. Fastighetsägaren och, med

angivna undantag, innehavare av särskild rätt till fastigheten är således likställda.

Är åter fråga om frivillig upplåtelse, synes enligt 3 § medgivande

krävas blott av fastighetsägaren. Kommer överenskommelse med denne om

upplåtelse till stånd, får det med stöd härav tillkomna förrättningsbeslutet

verkan även mot innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt

för fordran. Innehavare av sådan rätt torde vid förrättningen väl äga föra

talan om ersättning, men han kan ej förhindra en av fastighetsägaren medgiven

upplåtelse. Detta skall gälla, även om de eljest stadgade villkoren för

tvångsupplåtelse ej föreligger. Enligt lagrådets mening är det otillfredsställande,

att innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt för fordran

sålunda göres beroende av fastighetsägarens förfogande. Lagrådet hemställer

därför, att förevarande paragraf ges sådan avfattning att därav framgår,

att frivillig upplåtelse förutsätter medgivande av, utom fastighetsägaren,

även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt för fordran.

Enligt vad departementschefen uttalar vid 1 § avses med termen fastighet

registerfastighet. I uttalanden vid förevarande paragraf samt 4 § framhåller

han, att fastighetsbegreppet i dessa sammanhang kan fattas något

mera vidsträckt än annars. I och för sig är mindre tillfredsställande, att ett

och samma uttryck har olika innebörd på skilda ställen i samma lag. Med

hänsyn till den växlande innebörd uttrycket fastighet redan har inom gällande

lagstiftning med expropriationsrättsligt innehåll synes emellertid

vanskligt, att i en lag inom nämnda rättsområde genomföra en strikt terminologi.

Den mindre tillfredsställande ordningen torde därför få godtagas.

Om i förevarande paragraf begreppet fastighet skall kunna omfatta ej

blott registerfastighet utan även med denna sambrukade fastigheter, torde

möjligheterna till ianspråktagande som regel bli större än vad eljest skulle

bli fallet; vad som är en betydande olägenhet för en registerfastighet kan

vara av relativt begränsad vikt för ett fastighetskomplex, vari registerfastigheten

ingår. Enligt lagrådets mening bör i dylikt fall det ifrågasatta in
-

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

greppets betydelse kunna bedömas mot bakgrunden av hela komplexet endast

såframt det framstår som praktiskt taget uteslutet, att registerfastigheten,

däri ingreppet skall göras, skulle kunna brytas ut ur komplexet och

bli en brukningsenhet för sig.

4 §.

Av skäl som lagrådet anför vid 36 § bör bestämmelsen om ränta icke upptagas

här. Den omformulering i övrigt av paragrafen lagrådet föreslår är av

redaktionell natur.

Angående utformningen av 5 § enligt lagrådets paragrafföljd hänvisas till

vad som anföres vid 21 §.

5 §■

Till förevarande paragraf — vilken av skäl som anförts vid lagens rubrik

bör erhålla numret 6 — torde böra fogas ett andra stycke upptagande det

av lagrådet vid 14 och 15 §§ förordade stadgandet om beaktande av planpolitiska

synpunkter.

6 §.

Fördelningen av kostnaderna för anläggning avses enligt förslaget skola

som regel ske efter det andelstal, som jämlikt 16 § skall vid förrättningen

fastställas efter varje deltagande fastighets beräknade behov av anläggningen.

Detta torde komma till tydligare uttryck, om i första punkten av förevarande

paragraf anges, att fördelningen skall ske efter vad som är skäligt

med hänsyn till det behov, som beräknas bli genom anläggningen tillgodosett

för varje fastighet, och termen andelstal införes redan i detta sammanhang.

Med hänsyn till den av lagrådet föreslagna dispositionen i övrigt bör

här även intagas föreskriften att andelstalet för varje fastighet skall fastställas

vid förrättningen.

Beträffande underhålls- och driftskostnaderna bör av skäl som framgår

av motiven till förslaget möjlighet finnas att fördela dessa efter anläggningens

utnyttjande för varje fastighet. Under förutsättning att det genom mätning

eller på liknande sätt kan avgöras i vilken omfattning utnyttjandet under

viss tid ägt rum, bör denna fördelningsgrund få användas, så snart särskilda

skäl inte föranleder till annat. Det bör uttryckligen anges, att samfälligheten

själv äger besluta när så skall ske. Andra punkten av första

stycket torde böra utformas i enlighet härmed.

Vad gäller bestämmelserna i andra stycket hänvisas till vad lagrådet anför

vid förmånsrättslagen. De av lagrådet förordade jämkningarna i andra

och tredje styckena är av formell natur. Paragrafen erhåller enligt lagrådets

förslag beteckningen 7 §.

7 §•

Med hänsyn till att begreppet andelstal föreslagits bli infört i nästföregående

paragraf och efter viss jämkning av redaktionell art torde andra punk
-

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ten av förevarande paragraf — betecknad 8 § enligt lagrådets förslag —

kunna ges lydelsen, att om anläggning ej helt kan tillgodose de anslutna

fastigheternas behov, begränsning av deras rätt att utnyttja anläggningen

skall bestämmas efter andelstalen.

Enligt vad som framgår av 16 § sista stycket i det remitterade förslaget

skall närmare föreskrifter om hur begränsningen skall genomföras kunna

meddelas vid förrättningen och intagas i anläggningsbeslutet. Sker det, lärer

verkan vara, att ändring av ransoneringsreglerna ej kan komma till

stånd utan att ny förrättning företages vid vilken anläggningsbeslutet jämkas.

Att upptaga dylika regler i anläggningsbeslutet synes medföra en bindning,

som utom i något undantagsfall är hårdare än vad som kan anses

lämpligt. Lagrådet förordar därför, att den i 16 § sista stycket upptagna regeln

utgår. Detta hindrar ej, att förrättningsmannen under förrättningen

klarlägger förhållanden av betydelse för hur begränsningen skall genomföras.

Själva avgörandet i ransoneringsfrågan, vilket enligt det remitterade

förslaget ansetts som regel skola ankomma på delägarna, får med denna

lösning städse vila på dem.

Lagrådet hänvisar beträffande 9 § enligt lagrådets paragraf följd till vad

som anföres vid 17 §.

8 §•

Föreskriften i första stycket av förevarande paragraf bör såsom förordats

vid lagens rubrik flyttas till 2 §. Föreslagna jämkningar i paragrafen i övrigt

— motsvarande 10 § i lagrådets förslag -— är av redaktionell art.

10 §.

Denna paragraf motsvaras av 12 § enligt lagrådets paragraf följd.

De avgöranden, som vid delade meningar mellan sakägarna skall träffas

vid förrättningen, kan vara synnerligen maktpåliggande och verkningarna

för den enskilde betydande. Det kan gälla till en början skyldigheten att deltaga

i en gemensamhetsanläggning, vidare skyldigheten att avstå utrymme

för anläggningen och än vidare frågan om ersättning i anledning av beslutad

upplåtelse. En och samma fastighetsägare kan på envar av dessa punkter

ha ett från annan fastighetsägare avvikande intresse och utgången kan

självfallet gå honom emot i dem alla. Med hänsyn till den betydelse avgörandet

kan ha är av vikt, att förrättningsmannen intager en fri ställning och

kan omfattas med förtroende från alla håll. Man kan inte bortse från risken,

att ibland förrättningsmannen ej komme att åtnjuta ett odelat förtroende,

om till förrättningsman vid en förrättning, som berör kommun tillhörig

fastighet, skulle utses en hos kommunen anställd befattningshavare.

Anledning saknas emellertid att ifrågasätta annat än att länsstyrelsen vid

utfärdande av förordnande kommer att beakta spörsmål av nu antydd art.

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

11 §•

Enligt förevarande paragraf — i lagrådets paragraf följd 13 § — skall i

vissa fall gode män medverka vid förrättning. Till god man skall kunna

utses bl. a. den som är vald till god man vid förrättningar för fastighetsbildning.

Härmed torde avses gode män, som valts enligt 6 kap. 4 § lagen om

fastighetsbildning i stad eller 2 kap. 6 § lagen om delning av jord å landet.

I 18 § första stycket innehåller det remitterade förslaget bl. a., att gode män

skall erhålla ersättning enligt de bestämmelser som gäller för gode män vid

förrättningar för fastighetsbildning. Vad som härmed åsyftas torde vara bestämmelserna

i kungörelsen den 30 november 1962 angående ersättning

till gode män vid lantmäteriförrättningar. Lagrådet hemställer med hänsyn

till det anförda, att uttrycket förrättningar för fastighetsbildning i förevarande

paragraf utbytes mot ordet lantmäteriförrättningar. Motsvarande ändring

bör göras i 18 §.

I första stycket sista punkten sägs, att gode män icke skall deltaga i handläggningen

beträffande fråga av förberedande natur eller åtgärd under förrättningen,

för vilken deras medverkan uppenbart saknar betydelse. Avfattningen

kan anses giva vid handen, att hinder skall föreligga mot gode mäns

deltagande i sådan handläggning och att gode män, som biträder vid ett

sammanträde, alltså skall avträda, om handläggning av sagda slag skulle

äga rum. Detta torde ej vara avsett. Lagrådet hemställer, att ordet skola

ersättes med behöva.

Lagrådet föreslår härutöver vissa redaktionella jämkningar.

12 och 13 §§.

Förslagets bestämmelser i 13 § om förrättningsmannens utredning till

fastställande av vilka som är sakägare torde lämpligen böra placeras före

12 §, vars innehåll förutsätter att sakägarna är kända och kallade till sammanträde.

Lagrådet förordar därför, att dessa paragrafer byter plats, varvid

de erhåller beteckningarna 14 och 15 §§ i lagrådets paragrafföljd.

Såsom angives vid 17 § bör reglerna i dess första stycke överflyttas till

en särskild paragraf med beteckningen 16 §.

14 och 15 §§.

I 14 § första stycket stadgas, att förrättningsmannen skall utreda förutsättningarna

för den sökta anläggningen och därvid i lämplig omfattning

överlägga med sakägarna. Att detta skall gälla torde vara klart även utan

uttrycklig bestämmelse. Sakägarnas rätt att yttra sig i samband med förrättningsmannens

utredning torde för övrigt framgå redan av 12 § andra

stycket i förslaget. Lagrådet hemställer, att första stycket i 14 § utgår.

Vad i 14 § andra stycket upptages om inställande av förrättning bör överflyttas

till 16 § — enligt lagrådets paragrafföljd 18 § — vilken reglerar förrättnings

avslutande i övriga fall.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Genom förevarande båda lagrum har byggnadsnämnden tillagts befogenhet

att med bindande verkan för förrättningsmannen bestämma, att gemensamhetsanläggning

ej må inrättas. Som förutsättning för denna byggnadsnämndens

vetorätt gäller, att byggnadsnämnden finner anläggningen strida

mot fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande eller i

övrigt föranleda bebyggelse eller markanvändning som är olämplig från allmän

synpunkt. Förslaget i denna del innebär — utom att prövningen från

viss synpunkt utbrytes till behandling i särskild ordning — att när fråga

är om gemensamhetsanläggning planmyndigheternas prövningsrätt utsträckes

utöver vad som eljest gäller enligt byggnadslagstiftningen. Sålunda skall

enligt förslaget även anläggning inom sådana områden på landsbygden, där

byggnadslov eljest som regel ej kräves, inordnas under planmyndigheternas

kontroll. Vidare skall prövningsrätten omfatta jämväl sådana anläggningar

som ej är hänförliga till byggnader i byggnadslagstiftningens mening. Och

slutligen innebär förslaget, att byggnadsnämnden ges befogenhet att avgöra

frågan om en gemensamhetsanläggnings inrättande ej endast från de synpunkter

nämnden har att anlägga enligt byggnadslagstiftningen utan även

från ett mera allmänt betraktelsesätt eller mot bakgrunden av — som det

heter i lagtexten — huruvida anläggningen föranleder bebyggelse eller markanvändning

som är olämplig från allmän synpunkt.

Vad sålunda i remissen förordats överensstämmer i allt väsentligt med

fastighetsbildningskommitténs förslag i ämnet. Till stöd för sitt förslag

framhöll kommittén egentligen endast, att byggnadsnämnden såsom företrädare

för det allmännas intresse med avseende å markens användning

borde tillerkännas ett avgörande inflytande på frågor om gemensamhetsanläggningars

inrättande. Förutom allmänna uttalanden av denna innebörd

anförde kommittén icke några särskilda skäl för att i fråga om just gemensamhetsanläggningar

byggnadsnämndens prövningsrätt borde få ett

mer vidsträckt tillämpningsområde och vara mer vittsyftande än enligt

byggnadslagstiftningen. Även föredragande departementschefen betonar

vikten av att byggnadsnämnden erhåller ett starkt inflytande på prövningen

av frågor om gemensamhetsanläggningar samt framhåller, att denna prövning

icke alltid uppbures av samma syfte som byggnadslagstiftningens bestämmelser,

varför särskilda regler vid sidan av dessa vore erforderliga.

Några skäl i sak för den föreslagna, i förhållande till byggnadslagstiftningen

mera vidsträckta prövningsrätten lämnas dock ej. Några sådana skäl torde

det också vara svårt att finna. Ett sådant skäl skulle kunna tänkas vara,

att en gemensamhetsanläggning skulle i högre grad än en för en enda fastighet

avsedd anläggning öva inflytande på blivande markanvändning och

bebyggelse. Bärkraften av detta skäl, som under förarbetena icke närmare

belysts, är dock enligt lagrådets åsikt icke sådan att den motiverar den

föreslagna särbehandlingen av gemensamhetsanläggningar. Har förslaget

däremot sin grund i att den markpolitiska kontrollen över huvud anses

behöva skärpas, bör därför erforderliga bestämmelser införas i byggnads
-

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

lagstiftningen och ej i en speciallagstiftning för ett särskilt slag av byggnadsföretag.

Härtill kommer, att byggnadsnämndens prövningsrätt, i den

mån den går utöver byggnadslagstiftningens regler, i förslagets lagtext är

mycket vagt utformad. Någon säker ledning för prövningsrättens närmare

innebörd lämnas ej heller i motiven. Departementschefen anför, att det

här är »närmast fråga om ett fritt bedömande av företagets förenlighet

med det allmännas intresse i bebyggelsesammanhang, sådant det kommer

till uttryck inte bara i fastställda planer utan även i kommunens bebyggelsepolitiska

strävanden över huvud». I ett annat sammanhang antydes,

att nämnden bör tillse att anläggningen är försvarlig från samhällsekonomisk

synpunkt. Även efter dessa och övriga uttalanden av departementschefen

kvarstår intrycket, att lagregeln är oklar till sin innebörd och därmed

ägnad att föranleda rättsosäkerhet.

Såsom förut nämnts innebär förslaget vidare, att den byggnadsnämnden

anförtrodda prövningen skall ingå som ett led i förrättningsförfarandet.

Skälet till denna ordning är, att den planpolitiska kontrollen skall kunna

ske på ett så tidigt stadium som möjligt, så att kostnader och arbete icke

nedlägges på ett projekt, som senare visar sig från plansynpunkt icke kunna

genomföras. Detta skäl är beaktansvärt; det bör självfallet i görligaste

mån undvikas, att en myndighet vid sin prövning finner ett företag böra

komma till stånd, medan en annan myndighet senare finner hinder mot

genomförande möta. Allvarliga olägenheter är emellertid förbundna med

den föreslagna samordningen av den judiciella och den planpolitiska prövningen.

Till en början märkes, att det måste bli mycket svårt att draga en

klar skiljelinje mellan förrättningsmannens och byggnadsnämndens kompetens.

Som exempel må nämnas, att förrättningsmannen har att pröva förutsättningen

för tvångsanslutning av fastighet — huruvida gemensamlietsanläggningen

är av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten

— men att frågan om en gemensamhetsanläggnings betydelse för en

fastighet självfallet måste komma under bedömning även vid avgörandet

av anläggningens tillåtlighet från plansynpunkt. Vidare må framhållas, att

den särskilda prövningen av byggnadsnämnden är ägnad att föranleda betydande

omgång och tidsutdräkt; under tiden innan frågan om gemensamhetsanläggningens

tillåtlighet avgjorts genom beslut som vunnit laga

kraft måste förrättningen vila. Beslut av byggnadsnämnden kan överklagas

till länsstyrelsen och därifrån till Kungl Maj :t. Motsvarande olägenheter

inträffar ånyo, om talan mot förrättningen fullföljes, vilket kan ske i

första hand till ägodelningsrätten och därifrån till hovrätten och högsta

domstolen. Kompetenskonflikterna avser då domstolen och byggnadsnämnden.

Och för domstolen gäller samma regler som för förrättningsmannen i

fråga om skyldighet att underställa ärendet byggnadsnämndens prövning.

Detta innebär, att domstol — eller efter återförvisning förrättningsmannen

— i många fall är förhindrad att vidtaga ändring i meddelat anläggnings
-

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

beslut utan att frågan ånyo prövas av byggnadsnämnden och eventuellt av

högre instanser. Om en fastighetsägare söker ändring i ett anläggningsbeslut

med yrkande att hans fastighet ej skall tvångsanslutas till anläggningen,

torde sålunda hans talan — frånsett det fall att domstolen finner någon

anläggning över huvud ej böra komma till stånd — ej kunna vinna bifall

med mindre nämnden i nytt beslut lämnat samtycke till den genom fastighetens

uteslutning ändrade anläggningen samt detta beslut vunnit laga kraft.

Och motsvarande torde gälla, om ägare av viss fastighet fullföljer talan

med yrkande att annan fastighet skall tvångsanslutas. Ett förslag, som innebär

en sådan processuell oformlighet, anser sig lagrådet icke kunna tillstyrka.

Självfallet bör eljest tillämpad planpolitisk kontroll gälla även i fråga

om gemensamhetsanläggningar. Om man ej, på grund av därmed förenade

olägenheter, vilt låta med prövningen från plansynpunkt helt anstå till dess

byggnadslov sökes, synes icke någon annan utväg stå till buds än att efter

mönster av jorddelningslagstiftningen låta frågan om anläggningens tilllåtlighet

från plansynpunkt i första hand prövas av de organ som handhar

prövningen i övrigt av frågan om anläggningens inrättande. Denna väg har

anvisats av lantmäteristyrelsen och ett flertal andra remissinstanser. Någon

fara för att planmyndigheternas synpunkter med en sådan ordning icke skulle

bli i tillbörlig grad beaktade synes ej föreligga. Naturligtvis skulle det åligga

förrättningsmannen att före ärendets avgörande inhämta yttrande från

byggnadsnämnden, och det kan förutsättas att detta endast i undantagsfall

komme att frångås. Vidare skulle nämnden ha behörighet att överklaga

beslut om gemensamhetsanläggningens inrättande. Och självfallet skulle

avgörandet vid den judiciella prövningen ej vara formellt bindande för den

slutliga bedömningen vid sökande av byggnadslov i enlighet med bestämmelserna

i byggnadslagen. Genom en lösning efter dessa linjer skulle enligt

lagrådets mening i stort sett vinnas samma fördelar som enligt det remitterade

förslaget, medan de med det senare förbundna olägenheterna väsentligen

skulle undvikas.

På grund av det anförda får lagrådet föreslå, att bland de grundläggande

bestämmelserna upptages ett stadgande av innebörd att gemensamhetsanläggning

icke må inrättas utan planpolitisk prövning. Denna prövning

bör — i anslutning till vad som gäller enligt 15 § av förslaget — i

första hand gå ut på att gemensamhetsanläggning ej får inrättas i strid

mot fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande. Men vidare

bör prövningen taga sikte på att anläggningen ej försvårar en ändamålsenlig

bebyggelse eller lämplig planläggning; i princip överensstämmer en sådan

prövning med vad som gäller enligt 19 kap. 13 § jorddelningslagen. Stadgandet,

som torde infogas i 6 § enligt lagrådets paragrafföljd, bör alltså upptaga,

att gemensamhetsanläggning ej må inrättas i strid mot fastställd plan

eller bestämmelser för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig be
-

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

byggelse eller lämplig planläggning försvåras. Vidare bör i en särskild paragraf,

lämpligen 17 § enligt lagrådets paragraf följd, stadgas skyldighet för

förrättningsmannen att inhämta yttrande från byggnadsnämnden. Sådan

skyldighet bör finnas, när från andra än planpolitiska synpunkter förutsättningar

föreligger för att inrätta en anläggning. I samma paragraf bör föreskrifter,

nära anslutande sig till dem som upptages i 14 § i det remitterade

förslaget, meddelas om de uppgifter förrättningsmannen har att lämna byggnadsnämnden,

när yttrande inhämtas. Slutligen bör i den paragraf som reglerar

rätten att föra talan mot förrättningsmannens beslut — 21 § i lagrådets

paragrafföljd — stadgas rätt för byggnadsnämnden att föra talan mot

anläggningsbeslut för prövning av frågan huruvida reglerna om planpolitisk

kontroll iakttagits.

16 §.

Lagrådet får, bl. a. under hänvisning till vad som anförts vid 14 och 15 §§,

förorda, att i ett första stycke av förevarande paragraf — vilken enligt

lagrådets paragrafföljd erhåller beteckningen 18 § — stadgas att, om hinder

möter mot anläggningens inrättande, förrättningsmannen så snart det kan

ske skall besluta att inställa förrättningen samt att, om förutsättningar föreligger

för att inrätta anläggningen, saken skall avgöras genom anläggningsbeslut.

I ett andra stycke bör föreskrivas vad som skall anges i anläggningsbeslutet.

Med hänsyn till lagrådets uttalanden vid 7 § förordas, att den i

det remitterade förslagets sista stycke upptagna regeln får utgå. De jämkningar

lagrådet i övrigt förordar beträffande reglerna om anläggningsbeslutets

innehåll är av redaktionell art.

17 §.

Förslaget utgår från att frivillig samverkan som regel skall kunna uppnås

mellan fastigheternas ägare och att, när så skett, anläggningsbeslutet

skall grundas på den träffade överenskommelsen. Denna princip har kommit

till uttryck i förevarande paragraf.

Det är självfallet önskvärt, att överenskommelse träffas mellan alla sakägarna

och alltså anläggningen kommer till stånd helt på frivillighetens

väg. En sådan överenskommelse berör emellertid, åtminstone när den

gäller en anläggning av någon betydelse, en mångfald skiftande spörsmål.

I första hand märkes frågan om kretsen av de fastigheter, för vilka anläggningen

skall inrättas, och den närmare utformningen av anläggningen.

Men hit hör även frågor om upplåtelse av erforderligt utrymme för anläggningen

och ersättningen därför. Vidare kan pekas på spörsmålet om

fördelningen mellan de deltagande fastigheterna av kostnaderna för anläggningen.

Det måste säkerligen mången gång bli svårt att uppnå enighet

rörande samtliga de spörsmål som här uppstår, varför åtskilligt måste över
-

s. 350 Kontrollera mot PDF

350 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

lämnas till förrättningsmannens avgörande. Men även en överenskommelse

rörande en viss begränsad fråga eller en viss del av ett frågekomplex

är självfallet av värde och bör läggas till grund för anläggningsbeslutet.

Enighet kan tänkas ha uppnåtts i fråga om vilka fastigheter som skall anslutas

men däremot icke om kostnadsfördelningen. Och ägaren av den

fastighet, som avses skola tagas i anspråk för upplåtelse av utrymme till anläggningen,

kan medgiva upplåtelsen och godtaga den erbjudna ersättningen

utan att överenskommelse träffas i övriga frågor rörande anläggningen.

En annan sak är, att de olika frågorna ofta kan vara så sammanvävda att

en överenskommelse i viss del förutsätter att enighet uppnås också i annan.

Även om en överenskommelse i en särskild fråga icke kan anses ingången

mellan alla intressenter å ömse sidor, bör dock ett medgivande i frågan av

sakägare på ena sidan kunna läggas till grund för avgörandet. Detta bör

framgå av lagtexten.

Såsom i remissen framhålles bör ägaren av fastighet, vilken häftar för

fordran eller annan rättighet, ej kunna förfoga över fastigheten till förfång

för innehavaren av fordringen eller rättigheten; åtgärden i fråga bör,

om den icke väsentligen är utan betydelse för hans rätt, godkännas av honom.

Till förtydligande av vad härom anföres i remissprotokollet må framhållas,

att vad nu sagts äger tillämpning bl. a. såväl i fråga om själva anslutningen

av en fastighet till en gemensamhetsanläggning och kostnadernas

fördelning som beträffande upplåtelse av utrymme i fastighet och ersättningen

härför.

Lagrådet föreslår, att stadganden i ovan angivna hänseenden upptages

såsom 9 § bland de grundläggande bestämmelserna. Den närmare utformningen

av lagtexten framgår av bilagan.

De instruktionsmässiga reglerna i första stycket torde böra upptagas

såsom en särskild paragraf med beteckningen 16 §. Regeln i tredje styckets

första punkt bör, såsom angivits vid lagens rubrik och vid 2 §, överflyttas

till detta lagrum.

18 §.

Jämlikt 3 § kan under vissa förutsättningar för gemensamhetsanläggning

erforderligt utrymme tagas i anspråk emot ägarens vilja. Enligt expropriationslagstiftningen

gäller, att den som tvingas avstå mark är berättigad att,

åtminstone i första instans, erhålla gottgörelse för sina kostnader för tillvaratagande

av sin rätt till ersättning för marken. Den föreslagna tvångsrätten

för tillgodoseende av gemensamhetsanläggnings behov av utrymme

är snarlik rätten till ianspråktagande enligt expropriationslagstiftningen.

Tillräcklig anledning att låta den mot vilken tvångsrätten riktas i kostnadshänseende

intaga en helt annan ställning än expropriat torde ej föreligga;

avgörande betydelse torde icke kunna tillerkännas det förhållandet

att förrättningsmannen ex officio skall söka införskaffa utredning i ären
-

s. 351 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

351

det. I fråga om gemensamhetsanläggningar avgöres emellertid, i motsats

till vad som är fallet vid expropriation enligt expropriationslagen, frågan

om tvångsrätt över huvud får tillgripas vid samma förfarande som spörsmålet

om ersättningens storlek. Då det torde vara svårt att särskilja kostnaderna

för de båda frågorna, torde rätten till gottgörelse för kostnader

böra avse båda leden. Vidare måste den, mot vilken anspråk på upplåtelse

av utrymme riktas utan att anspråket vinner bifall, likställas med den som

ålägges att upplåta utrymme. Vad nu sagts bör gälla även när fråga är om

upplåtelse av utrymme i fastighet som skall ingå i anläggningen; ersättningen

bör dock självfallet ej avse andra kostnader än sådana som hänföra

sig till själva ianspråktagandet.

Enligt remissprotokollet skulle det förefalla inkonsekvent, att nu avsedda

sakägare skulle äga rätt till kostnadsersättning men icke den som bleve

föremål för anspråk på tvångsanslutning till anläggningen. En viss principiell

skillnad förefinnes dock mellan de båda grupperna; de förra utgöres

ju av sakägare som i egenskap av upplåtare står utanför den intressegemenskap

som anläggningen skall tjäna.

På grund av det anförda får lagrådet föreslå en regel av innehåll att sakägare,

mot vilken riktas anspråk på upplåtelse av utrymme för anläggning,

är i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas berättigad till ersättning för sina kostnader i anledning härav.

Den förrättningsmannen och särskilt tillkallad sakkunnig enligt paragrafens

första stycke tillkommande rätten till ersättning för kostnader bör

lämpligen begränsas till att avse behövliga kostnader. Beträffande ersättning

till gode män bör av skäl, som angivits under 11 §, gälla bestämmelserna

om ersättning till gode män vid lantmäteriförrättningar. I andra stycket

av paragrafen har arvode till förrättningsmannen undantagits från ersättning,

som kan utgå i förskott. Avfattningen av första stycket bör jämkas

så att därav framgår, att i ersättningarna till förrättningsmannen och

särskilt tillkallad sakkunnig ingår arvode.

I paragrafen föreskrivs, att sökanden skall vara skyldig att utgiva förskott

och skall kunna åläggas att betala förrättningskostnad. Av vad föredragande

departementschefen anfört i anslutning till vissa uttalanden i det

till grund för förslaget liggande betänkandet framgår, att begreppet sökande

här har en vidsträcktare innebörd än eljest och att exempelvis sakägare,

som fört självständig talan som går ut på en mera omfattande gemenskap

än vad den ursprunglige initiativtagaren begärt, betraktas som sökande.

Om begreppet skall ha denna innebörd, bör det framgå av lagtexten. Emellertid

torde det icke finnas tillräcklig anledning att i angiven omfattning

vidga kretsen av dem, som skall vara skyldiga att utgiva förskott. Att med

sökande bör likställas den, som biträtt den ursprunglige initiativtagarens

lalan, torde vara uppenbart. När det däremot gäller slutlig betalningsskyldighet

bör kunna komma i fråga att även annan än sökanden och den som

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

instämmer med honom göres ansvarig. Detta kan ske med stöd av den i slutet

av paragrafen föreslagna jämkningsregeln, vid vars tillämpning kan beaktas

även vad departementschefen anfört. Lagrådet anser sig därför icke

böra föreslå någon ändring av lagtexten i nu förevarande avseende.

Ersättning till förrättningsmannen och särskilt tillkallad sakkunnig skall

enligt förevarande paragraf bestämmas vid förrättningen. Vidare framgår,

att i samband med anläggningsbeslut förrättningskostnaderna skall fördelas

på närmare angivet sätt. Inga bestämmelser ges här rörande ordningen

för meddelande av beslut om förskott eller om ersättning till gode män eller

om fördelning av förrättningskostnaderna när förrättningen inställes.

Förrättningsmannen synes sålunda i vissa fall vara oförhindrad att avgöra

ersättningsfråga genom särskilt beslut, dvs. beslut som meddelas utan samband

med anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande. Med

dessa bestämmelser bör jämföras föreskrifterna i 19 § tredje stycket och

20 § med avseende å fullföljd av talan mot förrättningsmannens beslut. Härom

synes skola gälla, att talan får föras bl. a. mot beslut, som meddelas i

samband med anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande,

ävensom mot särskilt beslut i vissa angivna fall, bland dem beslut om förskott

å ersättning. Däremot ges inga regler beträffande fullföljd av talan

mot särskilt beslut om ersättning i andra fall. Enligt den föreslagna ordningen

synes alltså kunna inträffa, att beslut om ersättning meddelas särskilt

utan att särskild talan kan föras mot beslutet. Detta lär icke vara avsett.

Behov av särskilt beslut i ersättningsfrågor torde, frånsett när fråga

är om förskott, icke föreligga annat än möjligen beträffande ersättning till

sakkunnig. Med hänsyn till sakkunnigs rätt till förskott torde dock möjlighet

till särskilt beslut om själva ersättningen kunna undvaras. Det synes

på grund av det anförda lämpligast, att förevarande paragraf avfattas så

att därav framgår att annat beslut beträffande ersättning än beslut om förskott

skall meddelas i samband med anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens

inställande.

Förevarande paragraf, i lagrådets paragrafföljd med beteckningen 19 §,

har avfattats i enlighet med det anförda, varjämte vissa redaktionella jämkningar

vidtagits.

19 §.

Enligt första stycket första punkten i förevarande paragraf — enligt lagrådets

paragrafföljd 20 § — skall på förrättning tillämpas ett antal bestämmelser

i jorddelningslagen, däribland 3 kap. 4 §. I andra punkten undantas

dock från tillämpning en bestämmelse i nämnda paragraf. Det gäller ett

med avseende på laga skifte givet stadgande av innehåll att om sökande,

utan att ha anmält laga förfall, uteblir från första sammanträdet och icke

någon sakägare påyrkar förrättningens företagande, ansökningen om skiftet

skall anses återkallad och sökanden skall vara skjddig ersätta alla i ären
-

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

det uppkomna kostnader. Om den beskrivna situationen inträffar vid en

förrättning enligt förslaget, kan saken med hänsyn till förslagets regler i

(ivrigt icke gärna behandlas på annat sätt än det angivna. Lagrådet förordar

därför, att undantagsbestämmelsen utgår. Därmed har ställning icke

tagits till frågan när en ansökning eljest skall anses återkallad eller verkan

därav.

I jorddelningslagen är stadgat att, om laga skifte eller avstyckning äger

rum inom ort där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, förrättningsmannen

skall viss tid förut underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe

för första sammanträdet eller förrättningen. Något motsvarande skall icke

gälla enligt förslaget. Enligt lagrådets mening bör skyldighet att underrätta

byggnadsnämnden ej heller föreligga för den händelse vad lagrådet föreslagit

om nämndens ställning blir iakttaget. Däremot bör i sådant fall förrättningsmannen

ha att omedelbart underrätta nämnden om anläggningsbeslutet.

En föreskrift härom kan lämpligen införas i slutet av förevarande

paragraf.

20 §.

Paragrafen, motsvarande 21 § enligt lagrådets paragrafföljd, inledes med

ett stadgande enligt vilket talan mot förrättningsmannens beslut föres hos

ägodelningsrätten. I lagtexten bör utsägas, att den ägodelningsrätt avses

inom vars domkrets fastigheterna är belägna. I fall fastigheterna ligger inom

skilda domkretsar, lämnas enligt förslaget åt förrättningsmannen att bestämma

vilken ägodelningsrätt som är behörig. Detta synes icke vara lämpligt.

I nära anslutning till 10 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken bör

gälla, att talan föres hos den av ägodelningsrätterna under vilken huvuddelen

av fastigheterna ligger.

Stadgandet att talan föres hos ägodelningsrätten är undantagslöst. Om

talan avser beslut om ogillande av jäv mot förrättningsman, skall emellertid

enligt sista stycket i paragrafen bestämmelserna i 21 kap. 29 § andra stycket

och 50 § lagen om delning av jord å landet äga motsvarande tillämpning.

Dessa bestämmelser avser förfarandet då i jorddelningsmål talan föres mot

beslut, varigenom jäv mot förrättningsman ogillats. Enligt det förstnämnda

stadgandet skall ägodelningsdomaren meddela beslut angående sådan talan,

och enligt 50 § får talan mot ägodelningsdomarens beslut ej föras. Uppenbarligen

är i förslaget avsett att talan mot beslut, om ogillande av jäv mot

förrättningsman skall föras hos ägodelningsdomaren. Ett stadgande, varav

detta undantag från huvudregeln om ägodelningsrätts kompetens framgår,

bör intagas i paragrafen.

Bifalles vad lagrådet under 14 och 15 §§ hemställt beträffande byggnadsnämndens

ställning, bör nämndens rätt att föra talan mot anläggningsbeslut

avse det fall, att nämnden vill vinna prövning huruvida 6 § andra stycket

i lagrådets förslag åsidosatts.

12 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 12S

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

I andra stycket har upptagits en regel om talerätt mot beslut, varigenom

kommunen ålagts skyldighet att ersätta kostnad för inställd förrättning som

påkallats av byggnadsnämnden. I detta fall torde emellertid kommunen

vara att anse som sakägare med avseende på kostnaderna och således ha

talerätt enligt de allmänna bestämmelserna i första stycket. Med hänsyn

härtill och då tillräckliga skäl icke åberopats att här reglera frågan om vilket

organ som äger föra talan för kommunen förordas, att stadgandet utgår.

Enligt tredje stycket första punkten skall i fråga om förfarandet i målet

vid ägodelningsrätten och talan mot beslut som meddelats i detta i tillämpliga

delar gälla bestämmelserna om avslutat laga skifte. Det synes vara

lämpligare att i nära anslutning till vad som för motsvarande fall stadgas

i 16 § andra stycket lagen den 18 april 1952 om sammanföring av samfälld

vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. hänvisa

till vad som är föreskrivet beträffande avslutad jorddelningsförrättning.

21 §.

Det för gemensamhetsanläggning i sakrältsligt hänseende i första hand

utmärkande är, att rätten till det för anläggningen bestämda utrymmet

samt den däri uppförda anläggningen skall vara knuten till de fastigheter

för vilka anläggningen är gemensam. Detsamma skall visserligen gälla också

beträffande den till anläggningen knutna samfälligheten med vad däri kan

inläggas för skilda fall. Men rätten till utrymmet och själva anläggningen

får anses vara det primära. Det synes därför mindre följdriktigt att, såsom

sker i andra stycket, behandla samfällighetens sakrättsliga ställning först

och låta anläggningen komma i andra hand. Det torde även kunna vara

ägnat att föranleda missförstånd, att helt olika uttryckssätt användes för

att ange det sakrättsliga sambandet för anläggningen och för samfälligheten,

ehuru någon reell skillnad icke torde vara avsedd. Enligt lagrådets

mening skulle vad som åsyftas komma till klarare uttryck, om andra stycket

erhåller den lydelsen att envar fastighet tillkommande rätt till anläggningen,

rätten i samfälligheten däri inbegripen, hör till fastigheten. Vid 22

och 23 §§ i förslaget skall innebörden av uttrycket rätten i samfälligheten

något beröras. Det synes icke erforderligt att i lagtexten angiva att anläggningens

egenskap av tillbehör till fastigheterna ej kan upphöra på annat

sätt än genom att själva anläggningsbeslutet rubbas.

Såsom lagrådet framhållit vid lagens rubrik bör stadgandena i denna

paragraf överflyttas till första avdelningen och där upptagas som 5 §. Härvid

synes sista ledet i första stycket såsom obehövligt kunna uteslutas.

22 och 23 §§.

Enligt vad som framgår av departementschefens uttalanden skall samfälligheten

kunna vara en juridisk person men också kunna sakna sådan

egenskap. Denna skillnad är av avgörande betydelse för den rättsliga ställ
-

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ning som tillkommer för anläggningen tillskjutna medel samt anskaffade,

men i anläggningen ännu ej anbragta föremål. Är samfälligheten en juridisk

person, äges de av denna. Genom att varje fastighets andel i samfälligheten

är tillbehör till fastigheten är det värde medlen och föremålen representerar

bundet till fastigheten och oåtkomligt för fastighetsägarens borgenärer,

om de icke vänder sig mot själva fastigheten. Om däremot samfälligheten

saknar egenskap av juridisk person, får de medel och föremål,

som nyss nämndes, anses tillhöra fastighetsägarna och kunna direkt tagas

i anspråk av deras borgenärer. Trygghet att i detta fall medlen och föremålen

kommer fastigheten till godo saknas. Med hänsyn till att den särskilda

förmånsrätt som föreslås kan föreligga endast när samfälligheten är

juridisk person, synes emellertid berörda förhållanden icke innebära någon

ökad risk för inteckningshavarna. Den ordning som kommer att gälla, när

samfälligheten är juridisk person, måste anses äga större stadga än den

som eljest skall tillämpas. Anledning saknas att icke öppna möjlighet att

även i det fall att samtliga de anslutna fastigheterna är i en ägares hand

skapa den bättre ordning som råder, då samfälligheten är juridisk person.

Det häremot stridande, i 22 § upptagna villkoret bör enligt lagrådets mening

utgå.

Lagtexten i det remitterade förslaget anger ej med den tydlighet som är

önskvärd att samfällighet kan antingen vara eller icke vara juridisk person.

Lagrådet föreslår sådan omdisposition av bestämmelserna att det klart anges,

under vilka betingelser och vid vilken tidpunkt samfälligheten kan få

egenskapen av juridisk person. I anslutning härtill må anmärkas, att verkan

av anmälan till länsstyrelsen bör inträda icke blott då anläggningsbeslutet

vunnit laga kraft utan även då förordnande meddelats om förtida

verkställighet enligt 35 §.

Lagrådet föreslår, att 22 och 23 §§ gives följande lydelse:

22 §. Samfällighet förvaltas av fastighetsägarna efter vad de gemensamt

bestämma.

När fastighetsägare det begär, skola fastighetsägarna genom beslut på

sådan samfällighetsstämma varom nedan sägs utse styrelse för handhavande

av samfällighetens angelägenheter samt antaga firma, under vilken verksamheten

skall bedrivas, ävensom bestämma den ort, där styrelsen skall ha

sitt säte. Styrelsen skall bestå av eu eller flera ledamöter. Firman skall uttrycka

samfällighetens ändamål och vara lämplig i övrigt samt tydligt skilja

sig från andra förut anmälda eller registrerade firmor. Styrelsens säte skall

förläggas till ort inom det län där fastigheterna eller huvuddelen av dem är

belägen. Beslutet skall anmälas till länsstyrelsen i det län där samfällighetens

styrelse skall ha sitt säte. Vid anmälan skall fogas styrkt avskrift av

del stämmoprotokoll soin upptager beslutet samt av anläggningsbcslutet

jämte bevis, att detta vunnit laga kraft eller ändock skall lända till efterrättelse.

Sedan anmälan behörigen skett, kan samfälligheten förvärva rättighe
-

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ter och ikläda sig skyldigheter. Endast styrelsen äger därefter företräda

samfälligheten i förhållande till tredje man. Beträffande samfälligheten

gälla i övrigt bestämmelserna i 23—34 §§.

23 §. Fastighetsägarna äga skilja styrelseledamot från hans uppdrag före

utgången av den tid för vilken han blivit utsedd. Skiljande från styrelseuppdrag,

val av ny styrelseledamot och annan ändring i förhållande som tidigare

anmälts skola jämväl anmälas till länsstyrelsen.

Styrelsen äger utse särskild firmatecknare, om ej fastighetsägarna beslutat

annat. Bemyndigande att teckna firma kan av styrelsen återkallas när

som helst. Styrelsen skall till länsstyrelsen anmäla särskilt utsedd firmatecknare

och återkallelse av bemyndigande att teckna firma.

25 §.

Av skäl som anföres vid lagen om förmånsrätt för fordringar enligt förevarande

lag avstyrker lagrådet förslaget att förmånsrätt skulle kunna reserveras

för en viss samfällighetens borgenär. I överensstämmelse härmed

förordar lagrådet, att de med nämnda förslag sammanhängande bestämmelserna

i tredje styckets tredje och fjärde punkter utgår.

26 §.

Den i andra stycket förutsatta skyldigheten för ny ägare till en fastighet

att i vissa fall svara för brist, som uppkommit genom att tidigare ägare till

fastigheten underlåtit fullgöra sitt betalningsåliggande, bör uttryckligen angivas.

Fördelning av brist bör ske genom ett nytt debiteringsbeslut. Härigenom

beredes de subsidiärt ansvariga fastighetsägarna otvetydig möjlighet

att klandra ett beslut som innefattar oriktigt påförande. Nytt debiteringsbeslut

synes även erforderligt för att exekutionstitel säkert skall föreligga beträffande

dem som är betalningsskyldiga för bristen.

Om andra stycket ges det innehåll nu sagts, blir innehållet sådant att reglerna

i första stycket bör äga tillämpning även beträffande de förhållanden

som regleras i andra stycket. Reglerna i första stycket bör därför placeras

efter bestämmelserna i andra stycket, varjämte de lämpligen bör fördelas

på två stycken.

Lagrådet, som tillika föreslår vissa formella jämkningar, förordar att paragrafen

får följande lydelse:

26 §. Kan bidrag, som påförts ägare till fastighet enligt 25 §, ej uttagas

hos honom, fördelas bristen mellan övriga fastighetsägare i förhållande till

deras inbördes bidragsskyldighet. Har fastigheten övergått till ny ägare annorledes

än genom försäljning på exekutiv auktion, är dock den nye ägaren

före ägarna till övriga fastigheter ansvarig för sådant bidrag, som förfallit

till betalning inom ett år före den bestämda tillträdesdagen och som

icke kan utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt lagen om förmånsrätt

för fordringar enligt denna lag. Bristen fördelas genom ny debiteringslängd.

s. 357 Kontrollera mot PDF

357

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Inbetalas bidraget senare helt eller delvis från den fastighet, vars ägare det

påförts i debiteringslängd enligt 25 §, skall det influtna beloppet tillgodoräknas

ägarna till de fastigheter, från vilka bristen täckts, i förhållande till

vad som utgått från varje fastighet.

Anser fastighetsägare att uttaxering eller fördelning ej överensstämmer

med lag eller med beslut som fattats med stöd därav, äger han väcka talan

om rättelse inom fyra veckor från den dag då debiteringslängden framlades

på stämma.

Debiterat och till betalning förfallet belopp får, om ej rätten i samband

med talan som avses i andra stycket förordnar annat, uttagas enligt utsökningslagens

bestämmelser om fordran, för vilken betalningsskyldighet ålagts

genom dom som äger laga kraft.

33 §.

Behörighet att begära förordnande av syssloman, om gemensamhetsanläggning

omhänderhas på otillfredsställande sätt, har enligt andra stycket

tillagts dels ägare av ansluten fastighet och dels, utan motsvarighet i kommitténs

förslag, annan vilkens rätt är beroende därav. Av remissprotokollet

framgår icke tydligt vilka rättsägare som avses härmed. Ett faktiskt intresse

av att anläggningen icke vansköts kan visserligen föreligga även för

någon som icke är fastighetsägare. Så kan vara fallet för innehavare av särskild

rätt till ansluten fastighet och för samfällighetens borgenärer men

knappast för andra personer. Innehavare av särskild rätt torde dock vanligtvis

icke åtnjuta rättsligt skydd mot annan än fastighetens ägare, och

samfällighetens borgenärer torde lika litet som borgenärer i allmänhet kunna

grunda någon rätt enbart på det förhållandet att gäldenären försummar

förvaltningen av sin egendom. Ett uttryckligt villkor för att syssloman skall

utses är för övrigt, frånsett visst undantagsfall, att stämmobeslut påkallats

i syfte att åstadkomma rättelse utan att sådan likväl kommit till stånd inom

skälig tid. Möjlighet att påkalla sådant stämmobeslut lär icke föreligga för

annan än fastighetsägare. På grund av det anförda bör orden »eller annan

vilkens rätt är beroende därav» utgå samt ordet »sökanden» i nästföljande

mening utbytas mot »fastighetsägaren».

Stadgandet i slutet av andra stycket att utmätningsman på begäran av

syssloman skall äga meddela handräckning synes ha motiverats med att

sysslomannen kan behöva biträde för att bryta motstånd från styrelsen mot

att låta sysslomannen komma i besittning av anläggningen eller annat under

styrelsens förvaltning. Detta skäl synes icke vara tillräckligt för att införa

en särregel av ifrågavarande slag. Lagrådet hemställer därför, att bestämmelsen

utgår. I vart fall bör den förtydligas så, att det klart framgår

att handräckning blott kan meddelas mot styrelsen.

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

35 §.

Helt naturligt bör en gemensamhetsanläggning icke komma till utförande,

innan alla de rättsliga frågor av vilka anläggningen är beroende blivit

slutgiltigt avgjorda. Stora värden skulle kunna gå till spillo, om sedan

en anläggning påbörjats eller fullbordats, de rättsliga förutsättningarna

för anläggningen skulle befinnas ej vara för handen. Huvudregeln bör alltså

såsom enligt förslaget vara, att anläggningsbeslut ej får verkställas innan

det tagit åt sig laga kraft.

Det kan emellertid ej bortses från att i vissa fall olägenheter kan vara

förbundna med en ordning, som undantagslöst kräver att anläggningsbeslutet

skall till alla delar ha vunnit laga kraft innan det får verkställas. Härigenom

kan en önskvärd gemensamhetsanläggning avsevärt fördröjas. Ett

avsteg från huvudregeln synes utan alltför stora olägenheter kunna genomföras

i fall, då ett anläggningsbeslut överklagats endast i en viss avgränsad

fråga, vars avgörande regelmässigt icke påverkar huvudspörsmålet om

själva anläggningen skall få komma till stånd; i en sådan situation synes

nämligen faran för att tillstånd till anläggningen icke slutligen erhålles som

ganska ringa. Som en sådan från anläggningsbeslutet i övrigt isolerad fråga

framstår i första hand spörsmålet om upplåtelse av utrymme för anläggningen

och ersättningen därför. Lagrådet anser, att den omständigheten att dessa

frågor av upplåtaren överklagats till högre rätt under vissa bestämda förutsättningar

icke bör förhindra anläggningsbeslutets genomförande. Den

reglering förslaget innehåller i detta hänseende finner lagrådet emellertid

icke tillfredsställande.

Enligt förslaget skall på yrkande av sakägare, som ställer erforderlig

säkerhet, kunna meddelas förordnande om förtida verkställighet, så snart

anläggningsbeslutet överklagats i fråga om upplåtelse av utrymme för anläggningen

eller om ersättning för sådan upplåtelse. Överklagas ett anläggningsbeslut

endast i någon annan fråga, t. ex. rörande vilka fastigheter

som skall vara anslutna till anläggningen, skulle däremot icke föreligga

möjlighet att förordna om sådan verkställighet. Detta innebär, att medan

vid separat överklagande såvitt angår fråga av sist angivet slag möjlighet

till förtida verkställighet icke står till buds, motsatsen blir fallet i och med

att beslutet därjämte överklagas såvitt angår upplåtelsen eller ersättningen

därför och detta oavsett huruvida överklagandet i sist angiven del föres

av upplåtaren eller ägare till ansluten fastighet. En sådan processuell ordning

är självfallet icke tillfredsställande. I sak kan mot förslaget anmärkas,

att det innefattar alltför svag garanti mot att ett anläggningsbeslut sättes

i verket och att de rättsliga förutsättningarna sedermera finnes brista. För

att tillbörlig säkerhet i detta hänseende skall föreligga torde åtminstone

böra krävas, att enighet om anläggningens utförande är för handen på anläggarsidan

och att alltså icke någon ägare till fastighet, som anslutits till

anläggningen eller vars anslutning ifrågasätts, överklagat anläggningsbe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

359

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

slutet; är beslutet överklagat även av sådan fastighetsägare, synes som regel

frågan om anläggningens tillblivelse så pass tveksam att det ej bör komma

i fråga att på förhand taga annans egendom i anspråk. Enighet på anläggarsidan

bör även sträcka sig därhän att fastighetsägarna är överens om

att taga de risker som är förbundna med att anläggningsbeslutet länder till

efterrättelse trots att beslutet blivit överklagat i fråga om upplåtelse av

utrymme för anläggningen eller ersättningen därför.

Genom de nu uppställda kraven skulle vissa garantier skapas för att en

fastighetsägare icke skulle behöva låta sin fastighet tagas i anspråk för

ett företag som sedermera visade sig icke kunna äga bestånd. Därmed torde

emellertid fastighetsägarens berättigade intressen icke vara tillgodosedda.

Som ytterligare villkor bör uppställas, att fastighetsägaren samtidigt med

att han nödgas upplåta utrymme i sin fastighet erhåller visst belopp i avräkning

på den ersättning som slutgiltigt kan bli bestämd. Fastighetsägaren

är icke betjänt av att först framdeles få sin gottgörelse jämte ränta utan

bör sättas i stånd att omedelbart skaffa motsvarighet till vad som upplåtits;

genom upplåtelsen kan t. ex., såsom i ett remissyttrande framhållits, fastighetsägaren

ha berövats sin bostad eller sin verkstadslokal. Vad i remissen

anförts till stöd för att — i strid mot vad som i regel gäller inom expropriationsrättslig

lagstiftning — i fråga om gemensamhetsanläggningar en

annan ordning skulle tillämpas kan lagrådet icke finna övertygande. Väl

skulle en ordning, enligt vilken ersättningen skulle utges i två omgångar

kunna föranleda flera nedsättningsförfaranden. Några olägenheter av ett

sådant system har emellertid icke försports vid expropriationslagens tillämpning.

I ett nyligen för riksdagen framlagt förslag till ändringar i denna lag

föreslås för övrigt, att expropriaten vid mera än ett tillfälle under processens

gång skall kunna utfå belopp i avräkning på den ersättning som slutgiltigt

kan bli bestämd. Som ett avgörande skäl för det remitterade förslaget torde

ej heller kunna åberopas, att en regel om förskottsbetalning förutsätter förbud

mot återkrav av guldet belopp; att det belopp anläggarna måste betala

för att i eget intresse, innan den rättsliga grundvalen för anläggningen blivit

fastställd, få taga annans egendom i anspråk i vissa situationer kan gå förlorat

är en risk som dessa få taga och står i överensstämmelse med annan

liknande lagstiftning.

Enligt expropriationslagen skall, då domstol medger förtida tillträde av

egendom, domstolen bestämma storleken av den preliminära ersättning

som skall omedelbart utgå. En motsvarande ordning synes emellertid

icke böra tillämpas enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. I enlighet

med vad tidigare anförts bör nämligen för att utrymme skall

få tagas i anspråk innan anläggningsbeslutet vunnit laga kraft fordras,

att sådan enighet om anläggningens utförande föreligger på anläggarsidan

att beslutet av dem lämnats oklandrat. När rätten har att ta ställning till

frågan om förtida verkställighet, föreligger alltså städse ett av lägre in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

360 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

stans meddelat beslut om ersättning, som högre rätt icke utan ändring

av beslutet om själva upplåtelsen kan sänka, och det synes då naturligt att

det är detta belopp som skall utges för att anläggningsbeslutet skall få

sättas i verket.

För att utrymme skall fa tagas i anspråk i förtid bör vidare i enlighet

med gängse regler krävas, att de som framställt yrkande härom ställer säkerhet

för den ytterligare ersättning som kan bli bestämd samt för skada, som

kan tillfogas upplåtaren genom att anläggningsbeslutet eljest ändras. Därjämte

bör uppställas det villkoret att tillträde ej får ske innan upplåtaren

erhållit skäligt rådrum.

Den nu föreslagna möjligheten att meddela förordnande om anläggningsbesluts

verkställbarhet bör föreligga ej endast, då sakägare som avses i 3

eller 4 § för talan mot beslut meddelat av förrättningsman, utan även då av

lägre rätt meddelat anläggningsbeslut på grund av sådan sakägares talan

kommer under högre rätts prövning.

På grund av det anförda föreslår lagrådet, att andra och tredje styckena

erhåller följande lydelse:

Har sakägare som avses i 3 eller 4 § anfört besvär mot anläggningsbeslut,

medan ägarna till de enligt beslutet till anläggningen anslutna fastigheterna

låtit detta vinna laga kraft mot sig, äger rätten att, när skäl äro

därtill, på yrkande av de sistnämnda förordna, att beslutet utan hinder av

den däremot förda talan skall lända till efterrättelse från dag, som rätten

bestämmer med iakttagande av att förstnämnda sakägare få skäligt rådrum.

Sådant förordnande far meddelas endast om de som begära förordnandet

dessförinnan ställa betryggande säkerhet för den ersättning, som

kan komma att bestämmas utöver vad anläggningsbeslutet föreskriver, så

ock för det skadestånd, som de kunna bli skyldiga att utgiva, om beslutet

på annat sätt ändras.

Förordnande enligt andra stycket får meddelas utan huvudförhandling.

Innan förordnande meddelas, skola sakägarna erhålla tillfälle att yttra sig.

Rätten skall i samband med målets avgörande pröva, om förordnandet alltjämt

skall bestå. Talan mot ägodelningsrätts beslut under rättegången i

fråga som avses här föres särskilt. Mot hovrätts beslut i fråga om förordnande

enligt andra stycket får talan ej föras.

36 §.

Som följd av vad lagrådet förordat beträffande 35 § bör första och tredje

styckena i 36 § omarbetas på sätt framgår av nedan föreslagna lagtext.

Enligt 4 § i förslaget skall ränta å ersättning för upplåtet utrymme utgå

från den dag, då utrymmet togs i anspråk. Redan dessförinnan kan emellertid

enligt första stycket i förevarande paragraf föreligga skyldighet att

utgiva ersättningen. Med hänsyn härtill bör, på sätt även gäller enligt expropriationslagen,

rätten till ränta avse tiden från den dag då utbetalning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 361

skolat ske eller, om tillträde skett dessförinnan, från tillträdesdagen. Regeln

om ränta torde böra upptagas i förevarande paragraf.

Enligt andra stycket behöver nedsättning icke äga rum, om ersättningens

utbetalande till den därtill berättigade är väsentligen utan betydelse för

fordringshavarna. Departementschefen har i anslutning till denna regel uttalat,

att beslut om nedsättning skulle meddelas sedan det beträffande

skuldbelastad fastighet hade konstaterats att upplåtelsen medförde risk för

att fastighetens kreditvärde försämrades. Enligt lagrådets mening är med

detta uttalande icke uttömmande angivet i vilka fall nedsättning skall ske.

Lagrådet anser, att den angivna regeln bör givas den innebörden att nedsättning

skall äga rum ej endast när utredningen ger vid handen att risk

av betydelse för inteckningshavarna föreligger utan även när det icke blivit

klarlagt att någon sådan risk ej föreligger.

Första och tredje styckena bör lyda som följer:

36 §. Ersättning enligt 4 § skall erläggas inom tre månader efter det att

anläggningsbeslutet vann laga kraft. Har enligt 35 § andra stycket förordnats,

att anläggningsbeslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd

talan, skall den däri bestämda ersättningen erläggas inom tre månader efter

det att förordnandet vann laga kraft; varder sedermera ersättningen slutligt

bestämd till högre belopp, gäller om erläggande av det överskjutande

beloppet vad i första punkten här ovan är föreskrivet. Erlägges ersättning

efter tid som nu angivits eller, om tillträde skett tidigare, efter tiden härför,

skall därjämte utges sex procent årlig ränta, i förra fallet från den bestämda

tidens utgång och i senare fallet från tillträdesdagen. Ersättning,

ränta däri inbegripen, utges till den ersättningsberättigade, om annat ej

följer av andra stycket nedan.

Innan ersättning till fullo erlagts i föreskriven ordning, får upplåtet utrymme

ej tillträdas utan att den vilkens rätt beröres lämnat medgivande

därtill. Har enligt 35 § andra stycket förordnats, att anläggningsbeslut skall

lända till efterrättelse utan hinder av förd talan, fordras för tillträde att

ersättningen till det belopp som bestämts i detta beslut erlägges; och må

vad sålunda erlagts sedermera ej återkrävas.

37 §.

Innebörden av stadgandet i paragrafens första stycke torde vara, att anläggningsbeslutet

förfaller, om ersättning för upplåtet utrymme icke blivit

erlagd inom den angivna tiden, oavsett huruvida detta berott på samfälligheten

eller den ersättningsberättigade. Det kan emellertid icke anses

skäligt att låta påföljden inträda även i fall, då den ersättningsberättigade

begärt verkställighet av beslutet i vad det angår honom men verkställigheten

icke hunnit slutföras inom året. Såsom ytterligare förutsättning för att beslutet

skall förfalla bör därför i första stycket anges, att ej heller någon

opaginerad Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

som i beslutet tillerkänts här avsedd ersättning har före årets utgång begärt

verkställighet av beslutet i denna del.

Den i andra punkten av andra stycket stadgade befrielsen från skyldighet

att återbetala mottagen ersättning bör uppenbarligen avse även fall, då

beslut förfallit av anledning, som anges i första stycket. Stadgandet bör

därför lämpligen upptagas för sig i ett tredje stycke av paragrafen.

39 §.

Fråga, som avgjorts genom lagakraftvunnet anläggningsbeslut, skall enligt

förslaget kunna upptagas till ny prövning endast om det inträtt ändrade

förhållanden av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på frågan.

Departementschefen har inte närmare utvecklat spörsmålet om vilka ändringar

som avses skola kunna åberopas som grund för ny prövning, men

kommittén har framhållit, att det skall gälla nya eller ändrade förhållanden

av rent faktisk natur och således ej blott ett annat bedömande av redan tidigare

föreliggande fakta. Även med beaktande av fastighetsägarnas intresse

av trygghet mot att bestående rättsförhållanden rubbas, synes dock en sådan

begränsning i vissa situationer vara alltför snäv. Det torde nämligen ej sällan

bli obilligt att inte medge ny prövning i fall, då föreliggande fakta tidigare

bedömts felaktigt, t. ex. när kostnaderna för anläggnings utförande visar

sig bli avsevärt högre än man räknat med vid tiden för anläggningsbeslutet.

Likaså synes i regel tillräcklig anledning saknas att vägra ny prövning, då

samtliga fastighetsägare är ense om att anläggningen bör nedläggas eller

över huvud icke komma till utförande, i synnerhet om anläggningsbeslutet

grundats på frivillig överenskommelse mellan dem. Åt förevarande stadgande

torde därför böra givas en något mer vidsträckt tolkning än vad motiven

ger vid handen.

Vid den nya förrättningen skall enligt vad departementschefen uttalat i

princip vanliga regler komma till användning. Sålunda skall enligt uttalandet

prövas, huruvida förutsättningar för anslutning enligt 2 § alltjämt är

för handen och skall även övriga materiella regler tillämpas så som om något

tidigare anläggningsbeslut ej hade meddelats. Innebörden av uttalandet

synes vara, att man i princip skall bortse från det läge som uppkommit genom

det tidigare anläggningsbeslutet; avgörandet skall träffas som om det

ej funnits något sådant beslut och, i konsekvens därmed, ej heller någon

på grund av beslutet inrättad anläggning. Åt förslaget torde dock icke undantagslöst

kunna givas en sådan tolkning. Har exempelvis en anläggning

bestått under längre tid och tillgodoser den fortfarande de anslutna fastigheternas

behov nöjaktigt, synes det icke kunna komma i fråga att helt bortse

från det sålunda rådande läget.

I andra stycket sista punkten upptages en särregel i fråga om skyldigheten

att inhämta medgivande från byggnadsnämnden. Med hänsyn till vad

lagrådet vid 14 och 15 §§ föreslagit om den ordning i vilken byggnadsnämn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

363

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

den må göra sitt inflytande gällande måste särregeln omarbetas. Lagrådet

förordar, att en regel upptages — lämpligen såsom ett nytt tredje stycke

— av innehåll, att om vid den nya förrättningen allenast är fråga om ändring,

som icke påverkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i

övrigt, frågan må avgöras utan att yttrande inhämtas från byggnadsnämnden.

40 §.

Enligt 21 § i förslaget utgör de fastigheter för vilka anläggningen skall

vara gemensam en samfällighet för anläggningens underhåll och drift m. m.

Vad lagrådet tidigare anfört innefattar ej rubbning härav. Med denna uppbyggnad

måste ändring beträffande kretsen som deltager i anläggningen

avse frågan om vilka fastigheter som skall vara anslutna; ändring i angivna

hänseende får automatiskt den verkan att motsvarande ändring sker

i fråga om samfälligheten. Frågan huruvida ändringen beträffande samfälligheten

betraktas såsom en ändring av den tidigare bestående samfälligheten

eller såsom upplösning av denna och skapande av en helt ny synes

vara utan betydelse, så länge det gäller samfällighet, som icke är juridisk

person. Till samfällighet som saknar rättssubjektivitet synes nämligen enligt

förslaget icke vara knutna några särskilda rättsverkningar; inbördes

kräves enhällighet mellan samtliga delägare och i förhållande till tredje

man svarar envar delägare direkt. Annorlunda ställer sig däremot spörsmålet,

därest samfälligheten är juridisk person och följaktligen har både

rättigheter och skyldigheter såväl i förhållande till delägarna som till

tredje man. Skäl kan anföras för att i detta fall vid den nya förrättningen

beslutas, huruvida den juridiska personen skall bestå eller om den skall

upplösas med påföljd att en ny kan bildas.

Det praktiska behovet av att förordna om upplösning av den tidigare juridiska

personen framstår emellertid för lagrådet som ringa. Ett fall då det

stundom torde kunna vara lämpligt att göra så är, när samfällighetens skulder

överstiger värdet av anläggningen och tillgångarna i samfälligheten och

när därför — på sätt lagrådet berör vid 41 och 42 §§ — skilda bidrag skall

utgå från skilda grupper fastigheter. I så fall får den tidigare juridiska

personen reda upp de äldre skulderna, medan den nya juridiska personen

slipper taga befattning därmed. En annan sak är, att det vid större ändringar

kan vara lämpligt att förklara den tidigare anläggningen skola upphöra

och en ny bildas, som övertager den tidigares utrymme med vad därtill

hör. Den tidigare anläggningen kan då, om överenskommelse ej nås, bli

skyldig att enligt 3 § avstå sin rätt till utrymmet mot ersättning jämlikt 4 §.

Ett sådant förfarande innefattar emellertid ej någon tillämpning av förevarande

paragraf.

Bestämmes, att den förutvarande juridiska personen skall upplösas, måste

den likvideras. Likvidationen kan komma att taga avsevärd tid i anspråk

opaginerad Kontrollera mot PDF

364 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

~ rättegång kan exempelvis pågå om betalningsskyldighet i visst hänseende

“7 °Cl1 en slutlig upplösning kan kanske komma till stånd först efter åtskilliga

år. Det är tydligt, att detta ej kan få utgöra hinder för att en ny

juridisk person bildas och omedelbart får tillträda förvaltningen av själva

anläggningen. Ordningen medför, att samtidigt två juridiska personer är

verksamma med anknytning till en och samma anläggning och att båda äger

utdebitera bidrag. De vanskligheter som kan följa med en sådan ordning

torde ej vara större än att den får anses godtagbar.

Det innehåll förevarande paragraf sålunda synes böra ha torde komma

till nöjaktigt uttryck om paragrafen erhåller följande lydelse:

§. Beslutas ändring angående vilka fastigheter som skola vara anslutna

till anläggning, skall, om den till anläggningen knutna samfälligheten är

sådan att den kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, prövas,

huruvida den skall bestå med den jämkning som ändringen medför eller om

den skall upplösas.

41 §•

När en fastighet anslutes till en redan befintlig anläggning, bör från fastigheten

utgå gottgörelse för vad som genom anslutningen tillföres den.

Mot det remitterade förslagets grundsats att gottgörelsen skall motsvara fastighetens

efter andelstal bestämda del av värdet av anläggningen och tillgångarna

i samfälligheten är enligt lagrådets mening i och för sig intet att

erinra. Vad de föreslagna bestämmelserna i detalj innebär synes emellertid

i viss mån oklart.

Gottgörelsen skall enligt lagförslaget i första hand presteras därigenom att

fastigheten skall intill beloppet av gottgörelsen svara för de förbindelser som

åvilar samfälligheten. Vad som åsyftas är uppenbarligen, att fastigheten

skall åläggas skyldighet att intill beloppet av gottgörelsen utgiva bidrag till

samfälligheten för betalning av dess förbindelser. Oklart är emellertid om

denna primära bidragsskyldighet skall avse hela gottgörelsens belopp eller

nagot som väl är tänkbart därest samfällighetens förbindelser understiger

värdet av anläggningen och samfällighetstillgångarna — endast den på fastigheten

efter andelstal belöpande delen av förbindelserna. Ordalagen i den

förut omnämnda lagregeln liksom bestämmelsen att beloppet av fastighetens

ansvarighet skall fastställas vid förrättningen tyder närmast på att det

förstnämnda alternativet avses. Syftet torde emellertid vara, att den inträdande

fastigheten skall, sa langt det är möjligt, bli jämställd med övriga

fastigheter. Detta talar för det senare alternativet. En sådan ordning torde

också vara den som minst komplicerar administrationen inom samfälligheten.

Lagrådet förordar, att det senare alternativet skall vinna tillämpning.

Det är att märka, att om sa blir fallet, beloppet av fastighetens primära bidragsskyldighet

ej kan anges i förrättningsbeslutet. Ansvarigheten skall ju

då anknyta till beloppet av samfällighetens förbindelser den dag anslutning
-

s. 365 Kontrollera mot PDF

365

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

en blir gällande och detta belopp — vilket i regel torde vara ett annat än

det som föreligger då förrättningsbeslutet meddelas — kan klarläggas endast

genom ett per nämnda dag upprättat bokslut. I förrättningsbeslutet kan

alltså blott anges de grunder efter vilka fastighetens primära bidragsskyldighet

är att beräkna.

Det nyss omnämnda stadgandet synes vidare ge vid handen, att när beloppet

av gottgörelsen till fullo erlagts av den inträdande fastigheten, vidare

anspråk ej skulle kunna riktas mot fastigheten på grund av själva vinnandet

av anslutningen till anläggningen. Emellertid framhåller departementschefen,

att på fastighetens ägare skall vila ett subsidiärt solidariskt ansvar

för uppkommande brist. Det kan antagas vara åsyftat, att detta subsidiärt

solidariska ansvar i vart fall skall sträcka sig så långt som att avse de anslutna

fastigheternas bidragsskyldighet till samfälligheten för betalning av de

samfällighetens förbindelser som ligger till grund för beräkningen av den

nyanslutna fastighetens primära bidragsskyldighet. Med denna innebörd av

den subsidiära ansvarigheten kan tydligen inträffa, att om brist uppstår

hos annan fastighet, vad den nyanslutna fastigheten får betala överstiger

beloppet av gottgörelsen. Lagrådet är berett förorda den nu angivna ordningen.

Den synes emellertid ej vara förenlig med det förut angivna stadgandet

så som det utformats i lagtexten.

Om beloppet av samfällighetens förbindelser överstiger värdet av anläggningen

och samfällighetens tillgångar, kan någon primär bidragsskyldighet

svarande mot det överskjutande beloppet icke vara avsedd att läggas på den

nyanslutna fastigheten. Det måste antagas vara åsyftat, att bidragsskyldigheten

beträffande detta överskjutande belopp skall vila på de tidigare anslutna

fastigheterna. Detta innebär, att olika bidrag skall utgå ur olika grupper

av fastigheter och att följaktligen skilda debiteringslängder får upprättas

för de olika bidragen. Denna ordning får anses godtagbar. Konsekvensen

synes bjuda, att fastighet ej skall ha något subsidiärt ansvar beträffande bidrag,

som avser förbindelse för vilken fastigheten ej har att till någon del

primärt svara. Subsidiärt ansvar bör alltså ej åvila den nyanslutna fastigheten

för bidrag, som avser samfällighetens förbindelser i den mån dessa

överstiger värdet av anläggningen och samfällighetens tillgångar. Detta bör

klart framgå av lagtexten.

Om den gottgörelse, som skall presteras från den nyanslutna fastigheten,

överstiger den på fastigheten vilande skyldigheten att primärt bidraga till

betalning av förbindelsen, uppkommer en skillnad, som skall tillgodoföras

övriga fastighetsägare. Från praktisk synpunkt synes knappast vara möjligt

att tillämpa annan ordning än att skillnaden erlägges utan beaktande

av den subsidiära ansvarigheten, dvs. redan innan det är klart huruvida

brist uppstår hos annan fastighet. Detta innebär, att om den subsidiära ansvarigheten

senare verkligen aktualiseras, den inträdande fastigheten kommer

att få i bidrag till betalning av gäld och i kontantersättning erlägga be
-

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

lopp överstigande gottgörelsen. Detta resultat måste — ehuru i och för sig

mindre tillfredsställande — godtagas såsom en följd av vad i det föregående

förordats.

Med den utformning lagrådet föreslagit av bestämmelserna i 9 § enligt

lagrådets paragrafföljd blir, utan att särskild regel därom behöver upptagas

i denna paragraf, en träffad överenskommelse om gottgörelsen i princip avgörande

för förrättningsbeslutet. Om någon av fastigheterna häftar för fordran

eller annan rättighet, skall emellertid till följd av 9 § oskadlighetsprövning

ske, och vad nyss sagts komma att gälla endast, såframt resultatet av

nämnda prövning ej lägger hinder i vägen därför. Sträng följdriktighet

skulle bjuda, att även i dessa fall möjlighet skulle finnas att nedsätta kontantbeloppet

hos länsstyrelsen för fördelning mellan inteckningshavarna

i stället för att utbetala det till fastighetsägaren. Det praktiska behovet av

denna möjlighet kan dock antagas vara ringa, och man torde därför kunna

avstå från den och därigenom undgå åtskilliga komplikationer.

När andelstalen för en förut ansluten fastighet höjes, föreligger problem

av alldeles samma slag, som när en fastighet, vilken ej förut deltagit i anläggningen,

anslutes till denna. Vad förut angivits bör vinna tillämpning

även i det nu åsyftade fallet. Det ligger i sakens natur, att därvid såsom

fastighetens andelstal skall anses endast den del av fastighetens andelstal

som innefattar höjningen.

Vad sålunda förordats synes kunna komma till uttryck genom en lagtext

av följande lydelse:

41 §. Anslutes fastighet till befintlig anläggning, är fastighetens ägare enligt

vad vid förrättningen bestämmes skyldig att, lika med övriga fastighetsägare,

efter andelstal bidraga till betalningen av samfällighetens förbindelser

i den mån dessa icke överstiga värdet av anläggningen och tillgångarna

i samfälligheten. År värdet högre än beloppet av samfällighetens

förbindelser, är fastighetens ägare skyldig att till övriga fastighetsägare

utgiva på fastigheten belöpande andel av skillnaden. Vid prövning varom

nu sagts skall anläggningens värde uppskattas med hänsyn till kostnaden

för anläggningens utförande efter skäligt avdrag för förslitning och minskad

användbarhet.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, om andelstalet

för fastighet som redan är ansluten höjes.

42 §.

Ägaren till utträdande fastighet kan enligt det remitterade förslaget knappast

sägas vara tillförsäkrad gottgörelse för det värde från vilket han genom

utträdet avstår till förmån för övriga fastighetsägare. I överensstämmelse

med vad som föreslagits vid 41 § synes grundsatsen i förevarande fall

böra vara att utträdande fastighet skall erhålla vederlag för den på fastigheten

efter andelstal belöpande delen av anläggningens värde och tillgång
-

s. 367 Kontrollera mot PDF

367

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

arna i samfälligheten. Även om spörsmålet synes svårt att till alla delar

överblicka, framstår dock som möjligt att utträde av en fastighet kan medföra

rubbning av den ekonomiska grundvalen för anläggningen. En skyldighet

för de kvarstående fastigheterna att utgiva vederlag till den utträdande

kan i sådant fall framstå som omotiverad. Med dylika situationer

synes man emellertid kunna komma till rätta utan att därför behöva frångå

den förut nämnda, principiellt riktiga grundsatsen. Är sådant fall som

nyss angivits för handen, torde de svårigheter utträdet medför ofta vara

ett bevis på att värdet på anläggningen ej kan vara särskilt högt; grunden

för vederlagsanspråket är då väsentligt reducerad. Skulle exempelvis det

fallet föreligga, att efter en fastighets utträde anläggningen, kanske en

värmecentral, är väsentligt överdimensionerad för de kvarstående fastigheterna

och därmed skulle komma att innebära en belastning för dem,

finns möjligheten att förklara, att den gamla anläggningen skall upphöra

och att de fastigheter, som skall fortsättningsvis begagna värmecentralen,

bildar en ny anläggning, som för ett billigt pris övertager värmecentralen

från den tidigare anläggningen. Såvitt lagrådet kan bedöma synes övervägande

skäl tala för att låta ifrågavarande stadgande bygga på den förut

angivna grundsatsen.

Med utgångspunkt från den nu angivna uppfattningen kan bestämmelserna

i förevarande paragraf väsentligen utformas som en spegelbild av

reglerna i nästföregående paragraf. Därmed undvikes också åtskilliga oklarheter,

som vidlåder paragrafen i dess utformning enligt remissen.

Sålunda må anmärkas att — medan frågan om den utträdande fastighetens

skyldighet att bidraga till betalningen av samfällighetens skulder, i

förslaget behandlad i andra stycket, är det spörsmål som måste lösas först —

paragrafen i sitt första stycke behandlar hur det skall förfaras med en eventuellt

förefintlig skillnad mellan tillgångar och skulder; detta stycke blir

härigenom mindre lättillgängligt. — Vid beräknande av värdet av anläggningen

för bestämmande av återbäringsskyldigheten hänvisar stadgandet till

41 §. Enligt vad denna bestämmelse avses innefatta skall hänsyn tagas till

penningvärdets fall. Med den utveckling som är tänkbar beträffande penningvärdet

framstår som icke uteslutet, att värdet vid tidpunkten för en fastighets

utträde överstiger anläggningskostnaden. Enligt denna regel skulle då

kunna »återbäras» mera än vad som tillskjutits. Detta synes oförenligt med

den i paragrafen också upptagna regeln att tillskott skall återbäras. — Med

den utformning andra stycket erhållit synes, väl mot vad som är meningen,

ansvar för bidrag, vilka fastigheten enligt 41 § är skyldig att utgiva, ej vila

på fastigheten efter utträdet.

Vad gäller den närmare utformning som bör ges åt stadgandet synes de av

lagrådet vid nästföregående paragraf gjorda uttalandena vara tillräckligt

vägledande. I ett hänseende synes dock ett tillägg vara påkallat. Stadgandet

s. 368 Kontrollera mot PDF

368 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

bör sålunda uttryckligen ange i vilka hänseenden skyldighet att bidraga till

betalning av samfällighetens förbindelser skall åvila fastigheten, när den

ej längre är ansluten till anläggningen. Vad som skall häfta vid fastigheten

bör vara dels primärt och subsidiärt ansvar för bidrag till betalning

av samfällighetens förbindelser i den mån de överstiga värdet av anläggningen

och tillgångarna i samfälligheten och dels subsidiärt ansvar för

bidrag till betalning av samfällighetens förbindelser inom nämnda värde.

I anslutning till vad det remitterade förslaget innehåller bör upptagas regler

som säkerställer att den ej längre anslutna fastighetens ägare får möjlighet

att klandra gjord utdebitering och som förpliktar honom att erlägga

debiterat belopp. Den utformning lagrådet förordat beträffande 26 §, innebärande

att brist skall fördelas genom ny utdebiteringslängd, säkerställer

att ägare till ej längre ansluten fastighet får möjlighet att klandra beslut,

varigenom samfälligheten ålagt honom betalningsskyldighet till infriande

av subsidiärt ansvar.

Den nu förordade ordningen bör gälla icke blott då fastighet upphör att

vara ansluten till en anläggning utan även när en kvarstående fastighets

andelstal sänkes.

Under åberopande av det anförda förordar lagrådet, att förevarande paragraf

erhåller följande lydelse:

42 §. Förklaras fastighet ej längre skola vara ansluten till anläggning,

skall fastighetens ägare enligt vad vid förrättningen bestämmes befrias från

skyldighet att samman med övriga fastighetsägare efter andelstal bidraga

till betalningen av samfällighetens förbindelser till den del dessa icke överstiga

värdet av anläggningen och tillgångarna i samfälligheten. I den mån

samfällighetens förbindelser överstiga nämnda värde eller om brist uppkommer

genom att bidrag till dessa eller i första punkten avsedda förbindelser

ej kan uttagas hos annan fastighetsägare, har ägaren till fastigheten

dock även efter det att dess anslutning till anläggningen upphört samma

betalningsansvar som dessförinnan. Är värdet av anläggningen och tillgångarna

i samfälligheten högre än samfällighetens förbindelser, är fastighetens

ägare berättigad att erhålla på fastigheten belöpande andel av skillnaden.

Vid prövning varom nu sagts skall anläggningens värde uppskattas

enligt bestämmelserna i 41 §.

Sker utdebitering hos ägare till fastighet, som ej längre är ansluten till

anläggningen, skall han kallas till stämma vid vilken debiteringslängden

framlägges. Beträffande honom gälla de på ägare till ansluten fastighet tilllämpliga

bestämmelserna i fråga om behörighet att klandra uttaxeringen

och förpliktelse att erlägga debiterat belopp.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, om andelstalet

för fastighet som redan är ansluten sänkes.

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

43 §.

Av paragrafen bör framgå i vilka fall upplösning av samfällighet kan

komina i fråga. Detta kan anges i ett särskilt första stycke, som då kommer

att avse alla slag av samfälligheter. Fortsättningen av paragrafen kommer

att gälla blott samfällighet, som är juridisk person. För tydlighets

skull bör detta utmärkas i lagtexten.

I motsvarighet till vad som tillämpas i andra liknande fall bör beslut om

skifte av överskott fattas å samfällighetsstämma. Det synes lämpligt, att en

erinran härom intas i lagtexten.

Vid beaktande av det anförda kan paragrafen givas följande lydelse:

43 §. Förutom i fall som avses i 40 § skall samfällighet upplösas, om anläggningsbeslutet

förfallit eller tiden för anläggningens bestånd utgått eller

ock förordnande meddelats om att anläggningen skall upphöra.

Samfällighet, som är sådan att den kan förvärva rättigheter och ikläda

sig skyldigheter, får ej upplösas, innan all dess skuld blivit betald eller de

medel som erfordras för betalningen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen.

Om vid samfällighetens upplösning tillgångarna överstiga skulderna,

skall överskottet enligt beslut på samfällighetsstämma skiftas mellan

fastighetsägarna efter vad som finnes skäligt. Skiftas samfällighetens tillgångar,

innan all skuld blivit betald eller nedsättning skett, svara fastighetsägarna

för skulden solidariskt såsom för egen skuld. I samband med

samfällighetens upplösning får kallelse sökas på dess okända borgenärer.

Därvid äga de i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10 s. 1) om tioårig preskription

och om kallelse å okända borgenärer meddelade bestämmelserna

om sådan kallelse motsvarande tillämpning.

När upplösning skett av samfällighet som avses i andra stycket, skall

fastighetsägare eller annan som haft att ombesörja skifte anmäla detta till

länsstyrelsen och lämna denna styrkt avskrift av skifteshandlingen.

övergångsbestämmelser

Vid genomförandet av byggnadslagstiftningen år 1947 framhölls, att avstyckningsplaner

— liksom för övrigt byggnadsplaner som tillkommit under

den dittills gällande lagstiftningen — ej sällan vore starkt överdimensionerade.

Avstyckningsplan kan alltså ej utgöra övertygande bevis för att

tätbebyggelse är nära förestående.

Då skyldighet att underkasta sig tvångsanslulning är avsedd att vinna

tillämpning endast inom tälbebyggelseområden, kan skäl anföras mot att

i det hänseende varom nu är fråga jämställa avstyckningsplan med byggnadsplan.

Emellertid är antagligt, att med tillämpning av avstyckningsplan

uppkommit åtskillig tätbebyggelse, och när så är fallet bör skyldighet att

underkasta sig tvångsanslutning föreligga. I lagstiftningsärendet lämnas ej

någon belysning av hur det i dag, snart 20 år efter byggnadslagstiftningens

13 Iiihang till riksdagens protokoll 196G. 1 saml. .Yr läs

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ikraftträdande, förhåller sig med avstyckningsplanerna. Denna ovisshet

borde rätteligen leda till att övergångsbestämmelsen, som jämställer avstyckningsplan

med byggnadsplan, skulle utgå. Särskilt med hänsyn till att

de äldre byggnadsplanerna — med vilka avstyckningsplanerna i det hänseende

varom nu är fråga företer likhet — omfattas av 2 § i lagen, synes

dock övervägande skäl tala för att den åsyftade bestämmelsen får godtagas.

Vid fråga om tvångsanslutning inom sådant område, som väl omfattas

av avstyckningsplan eller äldre byggnadsplan men där tätbebyggelse i

själva verket knappast är att förvänta, kommer de omständigheter som

här berörts att medföra att kravet på att anläggningen skall vara av synnerlig

vikt sällan kan anses vara uppfyllt.

Förslaget till lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa

gemensamhetsanläggningar

Gemensamhetsanläggning kan uppenbarligen icke sällan konnna att

draga betydande kostnader, och det är därför angeläget att skapa möjlighet

att lånevägen skaffa nödiga medel framför allt till kostnaderna för anläggningens

utförande. För att tvångsanslutning skall få förekomma synes

det i själva verket vara ofrånkomligt, att sistnämnda kostnader skall kunna

bestridas utan att ägaren till tvångsansluten fastighet omedelbart betungas

med bidrag därtill. Likaså torde det med hänsyn till delägarnas inbördes

förhållande vara påkallat, att godtagbar säkerhet finnes för att bidrag kan

uttagas från varje ansluten fastighet.

I nu angivet syfte har enligt förslaget samfällighet tillerkänts förmånsrätt

i delägares fastighet för bidrag, som på grund av uttaxering enligt lagen

om vissa gemensamhetsanläggningar skall utges av denne. Då förmånsrätten

skall vara densamma som enligt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken

tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom, har för

att inteckningshavares rätt inte skall äventyras det belopp, för vilket förmånsrätt

må åtnjutas, måst begränsas. Jämlikt 6 § nyssnämnda lag må sålunda

förmånsrätten i varje till viss anläggning ansluten fastighet åtnjutas

endast intill belopp, motsvarande den ökning i fastighetens värde, som

anslutningen beräknas medföra, dock högst vad som belöper på fastigheten

av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande. Ökat kreditvärde

ges åt förmånsrätten genom att i 3 § förmånsrättslagen den inskränkningen

göres i samfällighetens befogenheter, att förmånsrätten, sedan borgenär

i fastighetsboken antecknats som innehavare av viss fordran, såvitt

avser fordringens belopp ej får utan borgenärens medgivande göras gällande

av annan än särskilt utsedd syssloman.

Den sålunda föreslagna ordningen är till sina verkningar oklar i flera

s. 371 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 371

hänseenden och skiljer sig väsentligt från det gängse förmånsrättsbegrcppet.

Till en början må framhållas, att den begränsning, som enligt 17 kap.

6 § första stycket handelsbalken ligger däri, att förmånsrätten kan göras

gällande endast under viss tid efter förfallodagen, saknas i förslaget. För

länge sedan förfallna bidrag är således förenade med förmånsrätt, om de

blott håller sig inom den angivna ramen. Även om en sådan ordning i och

för sig kan godtagas — bl. a. på grund av det föreslagna publicitetskravet

— kommer den dock att medföra komplikationer i det fall, då de oguldna

bidragen stiger till så högt belopp, att ramen överskrides. Frågan om vilka

av bidragen som då skall utgå med förmånsrätt har inte fått någon lösning

i förslaget. Så länge samfälligheten själv innehar samtliga fordringar på bidrag,

är frågan uppenbarligen av mindre intresse, eftersom samfälligheten

då själv äger avgöra beträffande vilka bidrag förmånsrätten skall åberopas.

Annorlunda är emellertid läget, om någon av fordringarna innehas av annan,

t. ex. därför att den har överlåtits av samfälligheten eller blivit utmätt

för dess skuld. Närmast till hands synes ligga, att tidigare debiterat

bidrag får företräde framför bidrag som påförts senare. Skulle ett äldre

bidrag inbetalas frivilligt, blir följden att den eller de närmast utanför ramen

liggande fordringarna helt eller delvis rymmes inom denna och till

motsvarande del blir omfattade av förmånsrätten. Möjligheten att få åtnjuta

förmånsrätt kan således komma att tilläggas en fordran, som ursprungligen

icke var förenad med sådan rätt. Detta innebär visserligen ett

avsteg från utformningen av de nuvarande förmånsrätterna enligt 17 kap.

6 § handelsbalken, vilka kan göras gällande i fråga om alla anspråk av

visst slag redan från deras uppkomst, men någon annan ordning synes

med bibehållande av förslagets grundsatser knappast kunna komma i fråga.

I anslutning härtill må framhållas, att den nu förordade prioritetsregeln

blir tillämplig också i det fall att till en anläggning är knuten en under avveckling

varande samfällighet och en ny sådan samt konkurrens om förmånsrätten

föreligger mellan anspråk på bidrag till de båda samfälliglieterna.

Förslagets bestämmelser om möjlighet att helt eller delvis för viss borgenär

reservera det belopp, för vilket samfällighet kan åtnjuta förmånsrätt

i delägarnas fastigheter, medför också konsekvenser, som är diskutabla.

Fastighetsägarna är subsidiärt solidariskt ansvariga för uttaxerade bidrag

till samfälligheten. Då avhändelse av befogenheten att göra förmånsrätten

gällande inte, såvitt framgår av förslaget, medför att denna ansvarighet på

något sätt inskränkes, äger borgenären således i princip låta framställa anspråk

på förmånsrätt i envar ansluten fastighet för hela sin fordran hos

samfälligheten, i den mån den rymmes inom det för fastigheten bestämda

förmånsrättsbeloppet. Vidare saknas bestämmelse om att det förmånsrättsbelopp

som reserverats för borgenären vid delbetalning skall nedsättas med

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

belopp, motsvarande denna. Den reserverade förmånsrätten blir således till

beloppet oförändrad ända tills borgenären erhållit full likvid för sin fordran.

Samfälligheten blir därför, särskilt om antalet anslutna fastigheter är

stort, i väsentligt större utsträckning än som erfordras för att säkerställa

borgenärens rätt betagen möjligheten att själv göra förmånsrätt gällande.

Endast i den mån borgenärens hela ursprungliga anspråk mot samfälligheten

understiger förmånsrättstaket i en fastighet, torde samfälligheten

själv till någon del kunna disponera över förmånsrätten i denna fastighet.

Risken för att uttaxerat bidrag ej skall kunna uttagas ur fastigheten blir

därför stor, och det kan lätt hända, att de övriga fastighetsägarnas subsidiära

betalningsansvar måste tagas i anspråk. Av samma anledning blir

möjligheten för en annan borgenär att tillförsäkra sig förmånsrätt avsevärt

begränsad. Oreglerat är också spörsmålet vilken av flera borgenärer som

skall få göra gällande förmånsrätt för och därmed åtnjuta utdelning ur det

bidrag, om vars indrivning är fråga.

I det föregående har framhållits åtskilliga olägenheter, som är förenade

med den föreslagna bestämmelsen om den för borgenär reserverade förmånsrätten,

vars konstruktion är en nyhet för svensk rätt. Ytterligare olägenheter

torde kunna påvisas. Det är måhända ej uteslutet att efter vidare

utredning — vilken uppenbarligen ej kan ankomma på lagrådet — bestämmelsen

kan givas en sådan innebörd och utformning, att en godtagbar ordning

ernås. I sitt nuvarande skick bör dock förslaget i denna del ej upphöjas

till lag.

Det synes emellertid uppenbart, att förmånsrätten även utan nämnda bestämmelse

blir av avsevärd betydelse för säkerställande av borgenärs fordran,

särskilt om den förut angivna regeln vid konkurrens mellan flera bidrag

införes. Finnes säkerhet i annan form påkallad, må erinras om att

fastighetsägarna personligen svarar för de på fastigheterna belöpande bidragen

till samfälligheten och att borgensåtagande av dem därför inte medför

någon ökad belastning.

1 §•

Under hänvisning till vad som anförts vid lagens rubrik föreslår lagrådet,

att i förevarande paragraf införes en bestämmelse av innehåll, att om

ägare av fastighet påförts flera bidrag och dessa sammanlagt överstiger

det förmånsrättsbelopp, som fastställts i anläggningsbeslutet, tidigare påfört

bidrag äger företräde framför senare påfört. Eftersom förmånsrätt även

skall kunna åtnjutas för belopp, som i anledning av att påfört bidrag ej

kunnat uttagas hos viss fastighetsägare, fördelats mellan övriga, bör hänvisningen

till lagen om vissa gemensamhetsanläggningar — särskilt efter

den av lagrådet förordade jämkningen av 26 § i samma lag — omfatta även

detta lagrum.

Biträdes vad lagrådet sålunda förordat, bör förevarande paragraf, sedan

därjämte några formella jämkningar vidtagits däri, erhålla följande lydelse:

s. 373 Kontrollera mot PDF

373

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

1 §. Har ägare till fastighet påförts bidrag till samfällighet enligt 25 eller

26 § lagen den 1966 (nr ) om vissa gemensamhets
anläggningar,

äger samfälligheten att ur fastigheten i vems hand den vara

må njuta betalning för bidraget med samma förmånsrätt som enligt 17

kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast

egendom, i den mån bidraget faller inom det belopp och förmånsrätten

göres gällande inom den tid som fastställts i anläggningsbeslutet. Härvid

skall, om ägaren påförts flera bidrag och dessa sammanlagt överstiga nämnda

belopp, tidigare påfört bidrag äga företräde framför senare påfört. Förmånsrätten

skall anses ha gjorts gällande inom den i anläggningsbeslutet

angivna tiden, såframt yrkande om förmånsrätt framställts vid exekutiv

försäljning av fastigheten i anledning av utmätning, som skett före tidens

utgång, eller under konkurs på grund av ansökan, som gjorts dessförinnan.

2 §•

Den i förevarande stadgande föreslagna ordningen, att förmånsrätten

skall vara beroende ej blott av anläggningsbeslutet utan även av att en anmälan

göres av styrelsen hos inskrivningsdomaren, synes motiverad av

att det är önskvärt att det belopp som skall kunna utgå med förmånsrätt

ej är större än vad som är av behovet påkallat samt att detta behov ej kan

slutligen bedömas förrän efter förrättningen. Sedan i 4 § i departementsförslaget

upptagits regler om att det belopp som får utgå med förmånsrätt

kan minskas genom ett enkelt anmälningsförfarande, synes det resultat

som eftersträvas kunna nås utan det förfarande varom stadgas i förevarande

paragraf. Ett slopande av detta innebär förenkling både för samfälligheten

och inskrivningsdomaren. Det förordas, att förevarande paragraf utgår

ur förslaget.

3 §•

Av skäl som anförts vid rubriken till lagen torde denna paragraf böra

utgå.

4 §•

De bidrag till samfälligheten för vilka förmånsrätt kan åtnjutas måste

anses vara av den karaktär att de omfattas av bestämmelsen i 134 § utsökningslagen.

Av bestämmelsen följer, att bidrag, som förfallit till betalning

före dagen för den exekutiva försäljningen, icke därefter kan åtnjuta

någon förmånsrätt i fastigheten.

Det belopp intill vilket förmånsrätt får åtnjutas bar bestämts med utgångspunkt

från den kapitalökning som genom anläggningen tillföres den

anslutna fastigheten. Har den mot kapitalökningen svarande kostnaden en

gång uttagits med förmånsrätt ur fastigheten, bör rimligen icke ifrågakomma,

att ett motsvarande belopp åter skall utgå med förmånsrätt. Med

de bidrag för vilka förmånsrätt begäres lärer regelmässigt avses att bestrida

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ej blott avbetalningar å anläggningskostnaden utan även löpande utgifter.

Reduktion av taket borde rätteligen endast ske, såvitt bidragen avser att

skaffa medel för anläggningskostnaden. Att i detta sammanhang på dylik

grund göra någon uppdelning av bidragen synes dock ej kunna komma i

fråga. Reduktion måste därför ske med bidragens hela belopp. I och för

sig kan skäl anföras för att nedsätta taket med hela det belopp, för vilket

förmånsrätt skulle ha kunnat göras gällande vid den exekutiva auktionen.

Det synes emellertid knappast görligt att ålägga auktionsförrättaren att

spåra upp alla sådana bidrag; att vända sig till samfälligheten är ej till

fyllest, då denna kan ha överlåtit fordringen på bidrag till någon tredje man.

Nedsättningen bör därför inskränkas till sådana bidrag, för vilka yrkats

förmånsrätt vid den exekutiva auktionen. För dylika bidrag bör nedsättning

ske, oavsett om betalning erhållits eller om bidraget, därför att priset

på fastigheten ej räckt till, blivit nödlidande.

På grund av det anförda föreslås, att första punkten i första stycket av

förevarande paragraf — vilken vid bifall till vad som förordats vid 2 och

3 §§ erhåller numret 2 — måtte ange, att om vid försäljning av fastighet

på exekutiv auktion yrkats betalning med förmånsrätt för bidrag, det belopp

intill vilket förmånsrätt får åtnjutas i fastigheten skall, sedan auktionen

vunnit laga kraft, minskas med bidragets belopp.

Därest lagrådets förslag om slopande av bestämmelserna om möjlighet

för borgenär att anteckna sin fordran i fastighetsboken biträdes, erfordras

omarbetning av de i andra stycket upptagna reglerna om minskning av

förinånsrättsbeloppet på grund av beslut av styrelsen. Av allmänna rättsgrundsatser

lär följa, att styrelsen ej bör kunna beröva ett debiterat och

till tredje man överlåtet bidrag dess förmånsrättsställning. Nedsättningen

bör därför begränsas att avse bidrag, som framdeles påföres fastighetsägarna.

Det förordas, att andra stycket erhåller den lydelsen att samfällighetens

styrelse äger besluta, att det belopp intill vilket förmånsrätt får åtnjutas

skall minskas med en viss, för alla fastigheter lika stor andel, minst

en femtedel, av det ursprungliga beloppet för varje fastighet, samt att, sedan

anteckning om sådant beslut på begäran av styrelsen gjorts i fastighetsboken,

minskningen gäller i fråga om bidrag som därefter påföres.

5 §.

Paragrafen bör vid bifall till vad som förordats under 2 och 3 §§ i det

remitterade förslaget betecknas 3 §.

Övriga lagförslag

Därest såsom lagrådet förordat vid förslaget till lag om förmånsrätt för

fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar 3 § i lagen utgår,

är frågan om ändring i förevarande lagar förfallen.

s. 375 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

375

Bilaga

Grundläggande bestämmelser

1 §•

Denna lag avser för två eller flera fastigheter gemensam anläggning av

stadigvarande betydelse för dem, såsom parkeringsanläggning, förbindelseled,

gårdsutrymme, lekplats, anordning till skydd mot grundvatten, ledning,

värmeanläggning eller tvättstuga (gemensamhetsanläggning). Lagen gäller

dock ej anläggning för vattenförsörjning eller avlopp och ej heller anläggning,

vars inrättande gemensamt för två eller flera fastigheter kan enligt

särskilda bestämmelser prövas av domstol eller annan myndighet.

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på tomträtt,

som är inskriven, och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör

fast egendom. Som ägare anses innehavaren av rättigheten. I fråga om upplåtelse

av utrymme för anläggning och ersättning med anledning därav likställes

område, som ej ingår i fastighetsindelningen, med fastighet. Den

som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter

fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten

tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens

ägare.

2 §•

Gemensamhetsanläggning må efter prövning vid förrättning inrättas för

fastigheter, vilkas ägare äro ense därom eller för vilka skyldighet att deltaga

följer av bestämmelserna här nedan.

Fastighet inom område med stadsplan eller byggnadsplan är skyldig att

deltaga i gemensamhetsanläggning, om ägaren till annan fastighet inom

sådant område yrkar det samt anläggningen är av synnerlig vikt för ändamålsenligt

utnyttjande av vardera fastigheten.

Föreligga enligt vad ovan sagts förutsättningar för inrättande av gemensamhetsanläggning

för två eller flera fastigheter, må ägaren till annan

fastighet få denna ansluten till anläggningen, såframt icke därigenom för

någon av de övriga fastigheterna uppstår ökad kostnad eller annan olägenhet,

som är av betydelse.

3 §•

För gemensamhetsanläggning behövligt utrymme i fastighet, för vilken

anläggningen är avsedd, eller i annan fastighet skall bestämmas vid förrättningen

och är härigenom att anse som upplåtet för anläggningen. Utrymmet

får tagas i anspråk utan hinder av den rätt till fastigheten som

kan tillkomma annan.

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Utan medgivande av fastighetsägaren och innehavare av annan särskild

rätt till fastigheten än rätt för fordran må för anläggning annat utrymme

ej bestämmas än som fordras med hänsyn till sådan fastighet som kan anslutas

enligt 2 § andra stycket. Ej heller må utan sådant medgivande utrymme

tagas i anspråk, om fastigheten därigenom skulle åsamkas betydande

olägenhet, med mindre anläggningen behöves för bebyggelse, som är av större

omfattning eller eljest av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, samt

anläggningen icke kan utföras pa annat sätt utan att kostnaden ökas avsevärt.

4 §•

För upplåtelse i fastighet av utrymme till gemensamhetsanläggning samt

för annat intrång, som orsakas fastigheten genom anläggningens utförande

eller begagnande, skall utgå ersättning till fastighetens ägare. Motsvarande

rätt till ersättning tillkommer innehavare av annan särskild rätt till fastigheten

än rätt för fordran. Även annan skada, som genom upplåtelsen uppkommer

för ägaren eller för innehavaren av rättigheten, skall ersättas.

5 §•

De fastigheter för vilka gemensamhetsanläggning inrättas utgöra en samfällighet

för anläggningens utförande, underhåll och drift.

Envar fastighet tillkommande rätt till anläggningen, rätten i samfälligheten

däri inbegripen, hör till fastigheten.

6 §•

Gemensamhetsanläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt att

dess ändamål kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig

kostnad. Åtgärd för att underlätta framtida tillbyggnad eller ökat utnyttjande

av anläggningen får vidtagas, om åtgärden föranleder endast ringa

ökning av kostnaden.

Ej må anläggning inrättas i strid mot fastställd plan eller bestämmelser

för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig

planläggning försvåras.

7 §•

Kostnaderna för gemensamhetsanläggnings utförande, underhåll och drift

skola mellan ägarna till de fastigheter, som äro anslutna till anläggningen,

fördelas efter andelstal, bestämda enligt vad som är skäligt med hänsyn

till det behov som genom anläggningen beräknas bli tillgodosett för varje

fastighet. Andelstalet för varje fastighet fastställes vid förrättningen. Kan

genom mätning eller på liknande sätt avgöras i vilken omfattning anläggningen

under viss tid utnyttjats för varje fastighet, äger dock samfälligheten,

om särskilda skäl icke föranleda till annat, besluta att underhålls- och

driftskostnader, som belöpa på nämnda tid, skola fördelas efter varje fastighets

utnyttjande av anläggningen.

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Vid förrättningen skall bestämmas i vad mån bidrag till kostnaderna

skall kunna utgå ur de anslutna fastigheterna med sådan förmånsrätt varom

stadgas i lagen den 1966 (nr ) om förmånsrätt

för fordringar enligt denna lag. Sådan förmånsrätt må fastställas att i

varje ansluten fastighet gälla intill belopp, som motsvarar den ökning av

fastighetens värde anslutningen beräknas medföra, dock högst vad som

belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande

och längst under den tid anläggningen med sedvanligt underhåll

kan antagas bevara sitt värde väsentligen oförminskat.

Övergår fastighet till ny ägare, svarar denne, utom i fall varom sägs i

26 § första stycket, icke för bidrag som förfallit till betalning före den bestämda

tillträdesdagen eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auktion,

före försälj ningsdagen.

8 §•

Gemensamhetsanläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt ändamål

och de närmare föreskrifter som meddelas för att vinna detta. Kan anläggning

ej helt tillgodose de anslutna fastigheternas behov, skall begränsning

av deras rätt att utnyttja anläggningen bestämmas efter andelstalen.

9 §■

Därest rörande fastighet träffas överenskommelse om eller lämnas medgivande

till åtgärd som avses i denna lag, skall avgörandet vid förrättningen

grundas härå. Vad nu sagts skall dock ej gälla i den mån bestämmelse i

6 § andra stycket eller 7 § andra stycket åsidosättes och ej heller i det fall

att fastigheten häftar för fordran eller annan rättighet, såvida icke innehavare

av sådan fordran eller rättighet samtycker till åtgärden eller denna är

väsentligen utan betydelse för hans rätt.

Förrättning

10 §.

Framställning om förrättning göres av ägaren till fastighet, som uppges

vara i behov av den med framställningen avsedda anläggningen, eller ock

av byggnadsnämnden.

Vid förrättningen får talan föras av ägaren till fastighet, som saken kan

angå. I fråga om fastighet, i vilken utrymme för anläggningen kan bli

upplåtet, äger även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än

rätt för fordran föra talan i den mån hans rätt beröres.

11 §•

Framställning om förrättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det

län där fastighet, som saken kan angå, är belägen.

I3f Biliang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. AV 128

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj. ts proposition nr i28 år 1966

I framställningen skall anges den anläggning som avses bli inrättad.

Är det uppenbart, att framställningen icke kan upptagas till prövning,

skall den omedelbart avvisas.

12 §.

Avvisas ej framställning om förrättning, förordnar länsstyrelsen förrättningsman.

Till förrättningsman utses person, som äger den kunskap och erfarenhet

som uppdraget kräver samt även i övrigt är lämplig till detta.

13 §.

Om förrättningsmannen finner, att medverkan av gode män behöves, eller

om sakägare påkallar sådan medverkan och oskäligt dröjsmål icke

föranledes därav, skall förrättningsmannen biträdas av två gode män. Dessa

utses av förrättningsmannen bland dem som äro valda till nämndemän,

ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar. Gode

männen behöva dock ej deltaga i handläggningen beträffande fråga av förberedande

natur eller i åtgärd under förrättningen, för vilken deras medverkan

uppenbart saknar betydelse.

Deltaga gode män, äga bestämmelserna i det följande om förrättningsman

motsvarande tillämpning på honom jämte gode männen, om annat ej

framgår.

Bestämmes att gode män skola medverka, rubbas icke därigenom vad som

dessförinnan beslutats eller verkställts under förrättningen.

14 §.

Förrättningsmannen skall utreda vilka som äro sakägare och i förrättningsprotokollet

anteckna dem och de förhållanden på vilka deras ställning

som sakägare grundas.

15 §.

Förrättningen sker vid sammanträde med sakägarna. Åtgärder av förberedande

art få dock vidtagas och beslut meddelas i annan ordning än vid

sammanträde. Förekomma ej stridiga intressen i saken eller är det uppenbart

att anläggningen icke kan tillåtas, fordras ej sammanträde.

Vid sammanträde skola sakägarna erhålla tillfälle att utveckla sin talan

och förebringa utredning, som är av betydelse för de vid sammanträdet behandlade

frågorna.

Sammanträde hålles där fastigheterna äro belägna men får, när det kan

ske utan olägenhet, hållas på annan plats.

16 §.

Förrättningsmannen skall söka åstadkomma överenskommelse mellan

sakägarna. Sådan överenskommelse skall upprättas skriftligen samt un
-

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

dertecknas av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. Den skali

fogas vid förrättningsprotokollet.

17 §.

Föreligga från andra synpunkter än som avses i 6 § andra stycket förutsättningar

för att inrätta gemensamhetsanläggning, skall förrättningsmannen,

innan saken slutligen prövas, inhämta yttrande från byggnadsnämnden

huruvida med hänsyn till bestämmelserna i angivna lagrum hinder

finnes mot anläggningens inrättande.

Förrättningsmannen skall därvid lämna byggnadsnämnden uppgift om

de fastigheter för vilka anläggningen är avsedd samt sådan beskrivning av

anläggningen med angivande av läge, storlek och beskaffenhet i övrigt som

fordras för nämndens bedömande.

18 §.

Möter hinder mot anläggningens inrättande, skall förrättningsmannen så

snart det kan ske besluta att inställa förrättningen. Föreligga förutsättningar

för att inrätta anläggningen, skall saken avgöras genom anläggningsbeslut.

I anläggningsbeslut skall anges

1. anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt;

2. de fastigheter för vilka anläggningen är gemensam;

3. utrymme som upplåtes för anläggningen;

4. ersättning för upplåtelse av utrymme och för annat intrång genom

anläggningens utförande eller begagnande;

5. ersättning för annan skada som genom upplåtelsen uppkommer för

ägaren till fastigheten eller innehavare av annan särskild rätt till denna än

rätt för fordran;

6. varje ansluten fastighets andelstal;

7. det belopp för vilket förmånsrätt får åtnjutas i varje fastighet och den

tid under vilken det får ske;

8. för den händelse anläggningen skall vara av begränsad varaktighet,

den tid under vilken den skall bestå;

9. om med anläggningens utförande skall kunna anstå mer än fem år

från den dag beslutet vinner laga kraft, den tid inom vilken anläggningen

senast skall vara utförd.

19 §•

Förrättningsmannen och särskilt tillkallad sakkunnig äga erhålla ersättning,

innefattande skäligt arvode och gottgörelse för behövliga kostnader.

Gode männen erhålla ersättning enligt de bestämmelser som gälla för gode

män vid lantmäteriförrättningar. Ersättningarna utom arvode till förrättningsmannen

skola när det påfordras utges i förskott av den som gjort

framställning om förrättningen.

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Sakägare, mot vilken riktas anspråk på upplåtelse av utrymme för anläggning,

är i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas berättigad till ersättning för sina kostnader i anledning

härav.

Förrättningskostnaderna och kostnad som avses i andra stycket skola,

om anläggningsbeslut meddelas, bäras av ägarna till de anslutna fastigheterna

efter varje fastighets andelstal. Inställes förrättning, skola kostnaderna

betalas av den som gjort framställning om förrättningen eller, om

byggnadsnämnden påkallat förrättningen, av kommunen. När det finnes

skäligt på grund av särskilda omständigheter, få kostnaderna dock fördelas

på annat sätt.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas i samband med anläggningsbeslutet

eller beslutet om förrättningens inställande. Beträffande

förskott må beslut meddelas även under förrättningen.

20 §.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket, 4, 8, 9 och 11 §§, 3 kap. 1 §,

2 § första stycket och andra stycket första punkten, 3 och 4 §§, 6 § första

stycket, 8, 9 och 13 §§, 16 kap. 2 § samt 18 kap. 3 § första stycket lagen den

18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet äga motsvarande tillämpning

på förrättning enligt denna lag.

Utöver den rätt som enligt 2 kap. 11 § lagen om delning av jord å landet

tillkommer förrättningsmän och sakkunniga äga dessa, i den mån det behöves

för förrättningens utförande, erhålla tillträde till byggnad, som beröres

av förrättningen.

Om anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande icke meddelas

vid sammanträde, skall det meddelas på tid och plats som tillkännagivits

vid sammanträde eller varom sakägarna underrättats skriftligen eller

i annan ordning som bestämts vid sammanträde. Detsamma gäller beslut,

som meddelas i samband med avgörande som nu sagts, och beslut, mot

vilket talan skall föras särskilt. Beslut som avses här ovan skall innehålla

underrättelse om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan mot beslutet.

Om anläggningsbeslut skall förrättningsmannen omedelbart underrätta

byggnadsnämnden.

21 §.

Talan mot beslut, som meddelats av förrättningsmän, föres genom besvär

hos den ägodelningsrätt inom vars domkrets fastigheterna äro belägna eller,

om fastigheterna ligga inom skilda domkretsar, hos den av ägodelningsrätterna

under vilken huvuddelen lyder. Mot beslut, varigenom jäv mot förrättningsman

ogillats, skall dock talan föras hos ägodelningsdomaren. Klagande

skall inkomma med besvärsinlaga till ägodelningsdomaren inom

trettio dagar från den dag då anläggningsbeslutet eller beslutet om förrätt
-

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ningens inställande meddelades eller, när under förrättningen meddelats

beslut, varigenom jäv mot förrättningsman ogillats eller sakkunnig tillkallats

eller ock fråga om förskjutande av ersättning till förrättningsman eller

sakkunnig prövats, från den dag då detta beslut meddelades.

Byggnadsnämnden äger föra talan mot anläggningsbeslut på den grund

att bestämmelsen i 6 § andra stycket åsidosatts.

I fråga om förfarandet i målet och talan mot beslut som meddelas i detta

gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet beträffande avslutad jorddelningsförrättning

eller, om talan avser beslut om ogillande av jäv mot

förrättningsman, bestämmelserna i 21 kap. 29 § andra stycket och 50 § lagen

om delning av jord å landet. Mot ägodelningsrätts beslut i dit fullföljd

fråga om tillkallande av sakkunnig får talan ej föras.

Ur protokollet:

Per Bylén

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2 juni 1966.

Närvarande:

justitierådet Edling,

regeringsrådet Hegrelius,

justitierådet Petrén,

justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 31 maj 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 13

maj 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till 1) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker och 2) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25

maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av kanslirådet G. Wahlgren.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 383 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

383

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 30 september 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist

Gustafsson,

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter

dels lagrådets den 6 maj 1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den

17 december 1965 remitterade förslagen till

1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar;

2) lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar;
3)

lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker;

5) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasserörelsen;

dels lagrådets den 2 juni 1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den

13 maj 1966 remitterade förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker;

2) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasserörelsen.

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtanden och anför.

Förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

Lagrådet har föreslagit viss omdisposition av lagtexten i syfte att bättre

klargöra sambandet mellan de materiella reglerna och de bestämmelser som

gäller förfarandet och frågor av associationsrättslig natur. Enligt den av lagrådet

förordade ordningen blir reglerna lättare att överblicka än enligt det

remitterade förslaget, vilket i denna del utformats med lagen om enskilda

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

vägar som förebild. Lagrådets disposition bör därför följas. Rubriken till

lagens första avdelning bör därvid ändras på sätt lagrådet föreslagit.

Den i 1 § av det remitterade förslaget gjorda begränsningen av tillämpningsområdet

till anläggningar, som är jämförliga med de särskilt uppräknade

typerna, åsyftar att utesluta anläggningar som inte är av mera central

vikt för fastighets utnyttjande. Inte minst gäller detta sådana ännu inte

aktuella typer beträffande vilka förslagets verkningar inte kan till fullo

överblickas för närvarande. Jag vill dock hålla med lagrådet om alt en säker

gränsdragning här ter sig vansklig och att det knappast möter betänkligheter

att ta bort nämnda begränsning. Avgörande vikt kommer därmed

att fästas vid kravet på stadigvarande betydelse. En fördel kan vara att

man därigenom får en närmare anknytning till servitutet, med vilket institut

den föreslagna lagstiftningen har starka beröringspunkter. Jag förordar

därför en jämkning av lagtexten i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets

förslag. Enligt min mening bör dock bestämmelsen, att fråga om

inrättande av gemensamhetsanläggning prövas vid förrättning, flyttas till

1 §, så att 2 § kommer att reglera enbart vilka fastigheter som skall anslutas

till anläggningen.

Som lagrådet förordat bör 2 § omfatta även fall av frivillig samverkan

mellan fastighetsägare. Paragrafen torde böra inledas med en regel härom.

Därefter bör regleras det fall av tvångsanslutning som innebär att en fastighet

kan anslutas till anläggningen utan ägarens samtycke. Slutligen bör

upptas det fallet att någon vill få sin fastighet ansluten oavsett om övriga

deltagande fastigheters ägare går med på det. I fråga om möjligheterna till

tvångsanslutning i förstnämnda fall har lagrådet förordat vissa begränsningar

i förhållande till det remitterade förslaget. Jag delar lagrådets uppfattning,

att en gemensamhetsanläggning sällan kan betraktas som särskilt

angelägen, om den är av synnerlig vikt för bara en fastighet. Det av lagrådet

förordade kravet på att anläggningen skall vara av sådan vikt för minst två

fastigheter innebär ett något ökat skydd för den enskilde utan att fördenskull

verkligt önskvärda anläggningar torde behöva hindras. Det kan också

vara ett rimligt krav att yrkande om fastighets tvångsanslutning får framställas

endast av ägaren till sådan fastighet som kan anslutas tvångsvis.

Huvudregeln om tvångsanslutning bör därför utformas i huvudsak enligt

lagrådets förslag. Med denna ändrade avfattning bör införas en kompletterande

föreskrift, som ger klart uttryck åt att, som jag anförde i lagrådsremisser

fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan skall med ägarens

samtycke kunna utan annan fastighetsägares medverkan anslutas, om anläggningen

är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande.

TiHäggsregeln torde kunna utformas så, att fastighet inom stadsplan eller

byggnadsplan skall delta, om ägaren yrkar det och anläggningen är av synnerlig

vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande.

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

När det gäller överdimensioneringsfallet bör reglerna utformas så att angelägna

överdimensioneringar inte motverkas. I fråga om det fall då en anläggning

inte blir av synnerlig vikt för en fastighet förrän efter avsevärd

tid kan emellertid en tvångsanslutning av fastigheten stundom te sig vansklig.

Med hänsyn till vad lagrådet utvecklat härom anser jag mig kunna frånträda

min tidigare intagna ståndpunkt i denna del. Blir kravet på synnerlig

vikt uppfyllt för en fastighet inom den närmaste framtiden, är det däremot

fullt rimligt att ansluta fastigheten redan från början, även om ägaren inte

samtycker till åtgärden. Det torde här exempelvis bli fråga om fall, då ett

flertal fastigheter skall exploateras i ett sammanhang men byggnaderna färdigställs

i etapper inom några års förlopp. Även den fastighet som blir bebyggd

sist bör då kunna tvångsanslutas till en anläggning, som är avsedd

för samtliga fastigheter, redan i samband med att den första etappen färdigställs.

Skyldigheten att redan från början bidra till åtminstone anläggningskostnaden

uppvägs här av den särskilda besparing som vinns genom att

anläggningen på en gång byggs ut till hela sin kapacitet. Med hänsyn till att

frågan huruvida synnerlig vikt föreligger måste bedömas inte enbart efter

dagsläget utan på längre sikt anser jag det emellertid knappast behövligt

med en uttrycklig bestämmelse om anslutning i detta fall. Jag biträder därför

lagrådets förslag att paragrafens andra stycke utgår.

Även 3 § torde böra omarbetas i huvudsaklig överensstämmelse med vad

lagrådet föreslagit. Härigenom klarläggs, att frivillig upplåtelse av utrymme

kan ske oavsett om betydande olägenhet för fastigheten kan antas uppkomma

därigenom. Den av lagrådet förordade regeln, att frivillig upplåtelse

förutsätter medgivande även av innehavare av annan särskild rätt till fastigheten

än rätt för fordran, torde liksom regeln i 8 § tredje stycket om rätt

att föra talan böra begränsas till sådana fall då den särskilda rättigheten

berörs av upplåtelsen.

I anslutning till bestämmelsen i 10 § andra stycket — enligt lagrådets

paragraf följd 12 § andra stycket — har lagrådet framhållit vikten av att

länsstyrelsen vid förordnande av förrättningsman beaktar att denne bör inta

en fri ställning och omfattas med förtroende från alla håll. Lagrådet har

därvid särskilt pekat på den risk som skulle uppkomma, om till förrättningsman

vid en förrättning, som berör kommun tillhörig fastighet, skulle

utses en hos kommunen anställd befattningshavare. Jag delar självfallet

lagrådets principiella uppfattning att förrättningsmannen skall stå fri i förhållande

till de skilda intressen som kan göra sig gällande. Att som lagrådet

synes mena utesluta varje hos kommunen anställd tjänsteman från möjligheten

att bli förordnad när det gäller förrättning, som kan beröra kommunen

tillhörig fastighet, anser jag emellertid vara att gå för långt. När i

andra sammanhang kommunal befattningshavare har att fullgöra liknande

uppgifter, t. ex. förrättningar för fastighetsbildning, gäller inte någon mot
-

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

svarande begränsning. Inom stadssamhälle torde det f. ö. oftast ligga närmast

till hands att anlita just stadsingenjör eller liknande befattningshavare

för förrättning enligt förevarande lag.

När det gäller de i li och 15 §§ upptagna bestämmelserna om byggnadsnämndens

medverkan — enligt lagrådets paragraf följd 17 § — har lagrådet

kritiserat förslaget både på grund av att nämndens prövningsrätt utsträcks

utöver vad som annars gäller enligt byggnadslagstiftningen och på grund

av att olägenheter anses förbundna med den föreslagna samordningen av

den judiciella och den planpolitiska prövningen.

Om jag till en början bortser från skillnaden mellan en formell beslutanderätt

för byggnadsnämnden och en rätt för nämnden att enbart yttra sig

kan jag inte se någon avgörande olikhet mellan det remitterade förslaget

och den ordning som gäller t. ex. enligt 19 kap. 13 § lagen om delning av jord

å landet eller 4 § andra stycket lagen om enskilda vägar. Den bevakning av

planpolitiska synpunkter som byggnadsnämnden företar vid förrättning

enligt sistnämnda lagar är sålunda inte heller begränsad till en hinderslöshetsprövning

av den art som den vilken föregår beviljande av byggnadslov,

utan den har liksom här ett vidare syfte. Beträffande förutsättningarna för

att en gemensamhetsanläggning skall tillåtas med hänsyn till allmänna intressen

anser jag de i remissen gjorda uttalandena alltjämt vägledande.

Att någon inskränkning ej skett till tätbebyggelse eller till anläggningar,

som är att anse som byggnader i byggnadslagstiftningens mening, beror på

angelägenheten av att inte en senare planläggning föregrips eller motverkas.

Har en gemensamhetsbildning ägt rum, kan den erfarenhetsmässigt liksom

servitutsbildning i många fall hindra eller försvåra genomförandet av en

sådan planläggning och en lämplig tätbebyggelse. Den oklarhet som enligt

lagrådet utmärker förslaget är enligt min mening i allt fall inte större än

den som kan föreligga med avseende på motsvarande regler inom andra områden,

t. ex. nyssnämnda bestämmelser i jorddelningslagen och lagen om

enskilda vägar. Med hänsyn till de skiftande förhållandena torde det knappast

vara möjligt att mera konkret än som skett i förslaget bestämma det

område inom vilket det allmännas intresse skall tillgodoses. Att även samhällsekonomiska

synpunkter skall beaktas vid överväganden i planfrågor

anser jag uppenbart.

Som jag förut framhållit, är det angeläget, att byggnadsnämnden får

ett starkt både reellt och formellt inflytande över det sätt på vilket gemensamhetsbildningar

sker. En rätt för nämnden att framföra synpunkter

vid förrättningen eller att avge yttrande till förrättningsmannen är enligt

min mening inte till fyllest. De olägenheter som enligt lagrådet är förenade

med den föreslagna samordningen av den judiciella och den planpolitiska

prövningen synes överdrivna. Någon egentlig kompetenskonflikt

mellan förrättningsmannen och byggnadsnämnden behöver knappast riskeras,

eftersom vardera av dem har det avgörande inflytandet inom sitt

s. 387 Kontrollera mot PDF

387

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

område. Att förrättningen får vila i avvaktan på byggnadsnämndens prövning

torde normalt inte behöva medföra någon mera avsevärd tidsutdräkt.

Risken för överklagande av nämndens avgöranden lärer inte heller böra

tillmätas alltför stor vikt i detta hänseende.

Av det anförda framgår, att jag i princip inte är beredd att frångå min

tidigare intagna ståndpunkt i fråga om vetorätt för byggnadsnämnden. I

själva verket kan denna anordning även för den enskilde fastighetsägaren

bli mera fördelaktig än den av lagrådet förordade. Ett medgivande av

nämnden får nämligen en stark faktisk verkan i det senare byggnadslovsärendet

och torde i praktiken — såvitt gäller de förhållanden som prövats

i det tidigare ärendet — innebära en garanti för att byggnadslov meddelas.

Men framför allt ter sig vetorätten i förevarande situation som ett smidigare

och för den enskilde mindre betungande medel för bebyggelsepolitisk

kontroll än de mera omfattande nybyggnadsförbud som det allmänna

säkerligen skulle anse sig böra tillgripa i annat fall. Jag vill emellertid

inte motsätta mig lagrådets förslag att uttryckssättet i den materiella

regeln om byggnadsnämndens prövning bringas i närmare överensstämmelse

med vad som gäller i liknande sammanhang och att regeln förs över

till det avsnitt som innehåller grundläggande bestämmelser, enligt lagrådets

paragrafföljd 6 § andra stycket. Vid den omarbetning av lagtexten

som blir nödvändig på grund härav bör vissa förenklingar kunna göras,

särskilt genom att kravet på upprättande av ett formellt förslag av förrättningsmannen

efterges. Även utan bestämmelser om sådant särskilt förslag

och om befrielse i visst fall från skyldighet att upprätta detta torde man

kunna räkna med att förrättningsmannen på lämpligt sätt konkretiserar

frågeställningarna, när han hänskj uter ärendet till byggnadsnämnden. Som

följd härav synes även den i 16 § första stycket i det remitterade förslaget

föreskrivna valrätten för förrättningsmannen mellan att inställa förrättningen

och att lämna nytt förslag till nämnden böra slopas.

Som lagrådet anfört bör sakägares medgivande lika väl som en överenskommelse

kunna läggas till grund för förrättningsavgörandet. Det

kan som lagrådet förordat vara lämpligt att detta kommer till uttryck i

lagtexten. Med medgivande bör i detta hänseende likställas yrkande om

anslutning av egen fastighet. Bestämmelsen om verkan av en frivillig disposition

-— enligt lagrådets paragrafföljd upptagen i 9 § — får utformas

med hänsyn till den bibehållna vetorätten för byggnadsnämnden.

Vad lagrådet i anslutning till 18 § i det remitterade förslaget — enligt

lagrådets paragrafföljd 19 § — föreslagit om rätt för sakägare till ersättning

för egna kostnader vid förrättningen kan jag inte biträda. Införandet

av en sådan rätt ter sig mindre angeläget med hänsyn till förrättningens

karaktär av officialförfarande och skulle, som jag förut påpekat, också

leda till vissa inkonsekvenser. Man bör här följa den allmänna principen

i förrättningssainmanhang — även när det är fråga om tvångsförvärv av

s. 388 Kontrollera mot PDF

388 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

rätt till mark — nämligen att sakägare inte har rätt till ersättning för sina

kostnader.

Vad lagrådet i anslutning till 19 § — enligt lagrådets paragrafföljd

20 § — föreslagit om att förrättningsmannen skall underrätta byggnadsnämnden

om anläggningsbeslut synes ändamålsenligt även med den ståndpunkt

jag intagit till frågan om nämndens ställning. Jag förordar, att

paragrafen kompletteras med en sådan föreskrift.

Byggnadsnämndens rätt att föra talan mot anläggningsbeslut enligt

20 § andra stycket bör begränsas till sådana situationer då beslutet strider

mot avgörande som meddelats av nämnden eller, efter besvär över nämndens

beslut, av länsstyrelsen eller Kungl. Maj :t. Att kommunen är berättigad

att föra talan mot beslut, varigenom den ålagts skyldighet att ersätta

kostnad för inställd förrättning som påkallats av byggnadsnämnden,

torde följa av allmänna rättsgrundsatser. I enlighet med vad lagrådet anfört

bör inte i detta sammanhang meddelas bestämmelse som reglerar

frågan vilket organ som äger föra talan för kommunen. Jag förordar därför

att, som lagrådet föreslagit, ifrågavarande bestämmelse i 20 § andra

stycket i det remitterade förslaget utgår.

Bestämmelserna i 25 § tredje stycket tredje och fjärde punkterna sammanhänger

med den i 3 § förmånsrättslagen givna möjligheten för viss

samfällighetens borgenär att genom syssloman göra förmånsrätten gällande.

Eftersom jag inte är beredd att som lagrådet föreslagit slopa denna

möjlighet, bör inte heller förstnämnda bestämmelser utgå. Viss omformulering

bör dock ske i fjärde punkten i syfte att bättre klargöra separationsrättens

innebörd.

Vid bedömande av den i 35 § andra stycket reglerade frågan om verkställighet

av anläggningsbeslut, som inte vunnit laga kraft, har jag ansett

utgångspunkten böra vara att bestämmelser om sådan verkställighet utformas

restriktivt. I enlighet härmed är regeln i det remitterade förslaget

avsedd för de fall då ägaren till mark, som avses med upplåtelsen, eller

annan därav berörd sakägare överklagat förrättningsavgörande såvitt avser

frågorna om upplåtelse eller ersättning. När ingen av dessa överklagat

utan de kan antas samtycka till att det i anläggningsbeslutet bestämda utrymmet

får tillträdas, kan fastighetsägare, som är intresserad av att snabbt

få i gång verksamheten, på egen risk förbereda denna utan att anläggningsbeslutet

verkställs och därmed en samfällighet träder i funktion. När nu

lagrådet funnit den föreslagna begränsningen inte vara tillfredsställande,

vill jag dock inte motsätta mig att den slopas. Jag är emellertid inte

beredd att godta det av lagrådet förordade kravet på enighet på anläggarsidan

för att förtida verkställighet skall få ske. Om ett sådant krav uppställs,

kan en fastighetsägare genom att överklaga anläggningsbeslutet

enbart i någon detalj — t. ex. genom att yrka en obetydlig jämkning av

andelstalet för sin fastighet — hindra igångsättandet av ett från allmän

s. 389 Kontrollera mot PDF

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

och enskild synpunkt angeläget anläggningsföretag. Därigenom skulle lagbestämmelsen

förlora mycket av sin betydelse. Enligt min mening bör ett

förordnande om förtida verkställighet därför inte vara beroende av i vilket

hänseende eller av vem besvär anförts mot anläggningsbeslutet. Lagrådets

förslag går vidare ut på att beslutet skall verkställas även såtillvida

att ersättning enligt 4 § utges. Som lagrådet anfört talar beaktansvärda

skäl för att vid förtida verkställighet den som enligt anläggningsbeslutet

berättigats till sådan ersättning i vissa fall utfår beloppet utan att behöva

vänta på att beslutet vinner laga kraft. Jag vill ansluta mig till en sådan

ordning. Erlagt belopp bör som lagrådet anfört inte kunna återkrävas

för den händelse beslutet upphävs eller ändras. Eftersom förordnande om

förtida verkställighet enligt min mening skall kunna meddelas även om

enighet inte råder därom på anläggarsidan, bör en fastighetsägare, som

inte tagit initiativ till åtgärden men som utgivit bidrag till samfälligheten,

inte slutligt bära denna kostnad för den händelse den visar sig onödig på

den grund att anläggningsbeslutet ändras. Den som begärt förordnandet

och som är skyldig att ersätta skada till följd av verkställigheten bör också

svara för kostnad som det nu är fråga om. Jag förordar, att förevarande

lagrum omarbetas i enlighet med vad jag nu har anfört och att erforderliga

följdändringar görs i 36 §.

I anslutning till 39 § anförde jag vid remissen till lagrådet, att vid ny

förrättning vanliga regler i princip skall komma till användning, att det

således skall prövas huruvida förutsättningar för anslutning alltjämt är

för handen och att även övriga materiella regler skall tillämpas så som om

något tidigare anläggningsbeslut inte hade meddelats. Avsikten med sistnämnda

uttalande har inte, såsom lagrådet antagit, varit att förrättningsmannen

skall helt bortse från en anläggning, som sedan lång tid nöjaktigt

tillgodoser vissa fastigheters behov. Meningen har endast varit att —- närmast

med anledning av vissa invändningar under remissbehandlingen —

påpeka, att fastigheter inom en redan bildad samfällighet i princip inte bör

få en mera gynnad ställning vid omprövningen än utomstående fastigheter.

Framför allt får det äldre anläggningsbeslutet enligt min mening inte

hindra, att frågan om inträde av nya fastigheter prövas efter allmänna anslutningsregler.

Befinnes den äldre anläggningen vid förrättningen vara

av synnerlig vikt även för en utomstående fastighet, skall denna således

kunna anslutas, även om detta medför någon försämring för de andra.

Naturligtvis får anslutningen inte åstadkomma, alt ett krav på synnerlig

vikt beträffande dessa inte längre blir uppfyllt. Skulle så bli fallet, får

den fastighet om vars nyanslutning är fråga hänvisas att begära inrättande

av eu annan gemensamhetsanläggning.

Bestämmelsen i 39 § andra stycket sista punkten av det remitterade

förslaget bör i anslutning till vad lagrådet anfört upptas i ett nytt tredje

stycke. Jag förordar endast en redaktionell jämkning.

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

I övrigt anser jag mig, frånsett smärre avvikelser i lagteknisk t hänseende,

kunna godta de ändringar lagrådet föreslagit. Vissa redaktionella

jämkningar bör dessutom vidtas.

Förslaget till förmånsrättslag

I enlighet med vad lagrådet anfört bör 1 § kompletteras med en bestämmelse

om företräde för tidigare påfört bidrag framför senare påfört

i den situation då bidragen sammanlagt överstiger det i anläggningsbeslutet

angivna maximibeloppet. Jag vill förorda att paragrafen får den av

lagrådet föreslagna lydelsen med ett tillägg som jag strax skall återkomma

till.

För att förmånsrätt skall få åtnjutas bör fordras, att anläggningsbeslutet

vunnit laga kraft. Att beslutet skall verkställas på grund av förordnande

enligt 35 § andra stycket bör således inte vara tillräckligt. Kravet

på laga kraft framgår i det remitterade förslaget av 2 §, enligt vilken

anmälan till inskrivningsdomaren om att samfälligheten vill åtnjuta förmånsrätt

skall göras inom sex månader från det anläggningsbeslutet vunnit

laga kraft. Lagrådet har emellertid föreslagit att bestämmelserna i 2 §

om anmälan till inskrivningsdomaren utgår. Jag kan biträda även detta

förslag. Men då bör nyssnämnda krav på laga kraft i stället tas upp i 1 §.

Till den av lagrådet föreslagna lydelsen av 1 § bör alltså fogas ett tillägg

härom.

Om 2 § i det remitterade förslaget utgår enligt vad jag nyss nämnde, försvinner

den där upptagna föreskriften om anteckning i fastighetsboken om

det belopp och den tid för vilken förmånsrätt får åtnjutas i varje fastighet.

Detta inverkar inte på publiciteten. Nödvändiga uppgifter kommer nämligen

att framgå av den anteckning som enligt 38 § förslaget till lag om vissa

gemensamhetsanläggningar skall göras om anläggningsbeslutet.

De invändningar lagrådet framfört mot 3 § avser vissa konkurrensfrågor,

som enligt lagrådet lämnats olösta i det remitterade förslaget. Dessa

frågor berör knappast förmånsrättslagens grundvalar och är enligt min

mening i övrigt inte av den natur att de påkallar särskild utredning. Jag

delar inte heller uppfattningen, att förslaget saknar bestämmelse om att det

förmånsrättsbelopp som reserverats för viss antecknad borgenär skall vid

delbetalning nedsättas med belopp som motsvarar denna. Att sådan nedsättning

skall ske framgår nämligen av andra punkten, som innebär att den

avsedda rättsverkan knyts till den aktuella fordringens belopp. I den mån

det i fastighetsboken för viss borgenär antecknade beloppet inte längre

motsvaras av någon fordran kan samfälligheten alltså göra förmånsrätten

gällande vid uttagandet av andra bidrag. Däremot kan, som lagrådet påpekat,

samfällighetens möjligheter att åberopa förmånsrätten för andra

ändamål inskränkas genom att förmånsrätt görs gällande vid utkrävandet

s. 391 Kontrollera mot PDF

391

Kiingl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

av subsidiärt solidariskt ansvar för bidrag till täckande av en prioriterad

borgenärs fordran. Det kan ifrågasättas om inte den i fastighetsboken

antecknade borgenären härigenom får en alltför stark ställning i förhållande

till andra borgenärer, vilka är hänvisade till de medel samfälligheten

har uttaxerat i vanlig ordning. Det vill synas som om den prioriterade

borgenären kan bli behörigen tillgodosedd, även om förmånsrätten får

göras gällande för hans räkning i viss fastighet endast till så stor andel

av det i anläggningsbeslutet medgivna beloppet som motsvarar vad som belöper

primärt på fastigheten av det fordringsbelopp som alltjämt tillkommer

borgenären. Jag förordar att i lagtexten upptas en begränsning i enlighet

härmed. För inträde av de avsedda rättsverkningarna bör även fordras,

att samfällighetens styrelse lämnat sitt samtycke till anteckningen i

fastighetsboken. På grund av det anförda vill jag förorda, att 3 § i det

remitterade förslaget behålls med vissa kompletteringar. Den får beteckningen

2 §.

Lagrådet har vidare påpekat, att frågan om företrädesrätt mellan flera

i fastighetsboken antecknade borgenärer lämnats oreglerad. En bestämmelse

härom förutsätter, att borgenärer skulle kunna antecknas för belopp,

som tillhopa överstiger de för de olika fastigheterna fastställda förmånsrättsbeloppen.

Någon sådan möjlighet bör emellertid inte föreligga. Enligt

min mening bör endast så många fordringar få antecknas som ryms inom

de i anläggningsbeslutet bestämda gränserna och de fordringar som sålunda

antecknats åtnjuta lika rätt. Även med en sådan ordning kan dock konkurrens

uppkomma mellan flera borgenärer, nämligen för det fall att de

på samma inskrivningsdag yrkar att bli antecknade för belopp som tillhopa

överstiger det förmånsrättsbelopp som medgivits eller som återstår,

sedan annan borgenär redan antecknats. I detta läge torde de böra åtnjuta

lika rätt och därför anteckningen böra göras så att de vidkänns reduktion

efter förhållandet mellan fordringarnas storlek. På grund av det anförda

vill jag förorda, att bestämmelsen i paragrafens första punkt kompletteras

så att där avsedd anteckning kan ske högst till belopp, för vilket förmånsrätt

får åtnjutas enligt 1 §. Vidare bör tillfogas ett andra stycke av innehåll

att det för flera borgenärer inte får göras anteckning till högre sammanlagt

belopp i varje fastighet än som fastställts i anläggningsbeslutet

och att, om sådan anteckning ändå kommer till stånd därför att den yrkats

samtidigt av flera borgenärer, dessa äger lika rätt. Har förmånsrättsbeloppet

efter exekution eller avanmälan minskats, skall vad nu sagts om det i

anläggningsbeslutet fastställda beloppet självfallet i stället avse det belopp

till vilket minskning skett.

De ändringar lagrådet föreslagit i fråga om 4 § i det remitterade förslaget

anser jag mig kunna godta utom i vad de sammanhänger med mitt

ställningstagande till 3 § i samma förslag.

4 och 5 §§ bör betecknas 3 och 4 §§.

Härutöver bör vissa redaktionella jämkningar vidtas.

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Övriga förslag

Med hänsyn till vad jag har anfört i anslutning till 3 § förinånsrättslagen

bör de följdändringar i lagarna om bankrörelse, om sparbanker och

om jordbrukskasserörelsen som upptagits i det den 17 december 1965 remitterade

förslaget genomföras.

I remiss till lagrådet den 13 maj 1966 har i anslutning till den nya lagen

om företagsinteckning föreslagits vissa ändringar i lagarna om sparbanker

och om jordbrukskasserörelsen. Förslaget har lämnats utan erinran av

lagrådet. Ändringarna avser samma paragrafer som nyssnämnda följdändringar

i lagarna om sparbanker och om jordbrukskasserörelsen och avses

träda i kraft samtidigt. Med hänsyn härtill förordar jag efter samråd

med chefen för finansdepartementet, att de genomförs i detta sammanhang.

Enligt vad jag anförde vid remissen till lagrådet den 17 december 1965

vill jag nu också efter samråd med chefen för finansdepartementet ta upp

till behandling de frågor som i anslutning till den föreslagna lagstiftningen

om gemensamhetsanläggningar uppkommer beträffande hypoteksinstituten.

Förslagen till lag om vissa gemensamhetsanläggningar och lag om förmånsrätt

för fordringar enligt nämnda lag berör hypoteksinstitutionernas

möjligheter att bidra till finansieringen av gemensamhetsanläggningar. Vidare

påverkas hypoteksinrättningarnas ställning såsom innehavare av inteckningar

i sådana fastigheter som är anslutna till en gemensamhetsanläggning.

Den förstnämnda frågan sammanhänger med att hypoteksinrättningarnas

långivning enligt gällande regler i princip får ske endast mot säkerhet

av inteckning i fast egendom eller tomträtt. Härom finns bestämmelser i

21 och 28 §§ förordningen den 29 november 1963 (nr 573) om Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar (SF),

21 och 28 §§ förordningen den 29 november 1963 (nr 575) om Svenska

bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar (BF) samt i 32 och

43 §§ förordningen den 4 mars 1955 (nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank

och om landshypoteksföreningar (LF). Fastighetsbildningskommittén

föreslog ändringar i då gällande författningar angående stadshypoteks-

och bostadskreditväsendet och i LF för att öppna möjlighet att lämna

lån till samfällighet, som avses i förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar.

Enligt kommitténs förslag skulle lån kunna lämnas till belopp

för vilket förmånsrätt kunde åtnjutas i de till gemensamhetsanläggningen

anslutna fastigheterna under förutsättning att förmånsrätten kunde

göras gällande på långivarens föranstaltande. Mot kommitténs förslag gjordes

inga invändningar under remissbehandlingen.

s. 393 Kontrollera mot PDF

393

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Även enligt min mening bör den föreslagna förmånsrätten i princip få utnyttjas

för lån hos hypoteksinrättningar på det sätt kommittén föreslagit.

Från denna typ av låneverksamhet torde dock böra undantas landshypoteksväsendet.

De fastigheter som kommer i fråga som säkerhet för lån från

landshypoteksföreningarna är nämligen i allmänhet belägna utanför områden

med stadsplan eller byggnadsplan och kommer därför inte i fråga

för tvångsanslutning enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Här blir det i stället fråga om gemensamhetsanläggningar på frivillighetens

väg och i fråga om sådana torde säkerhet i form av inteckningar komma att

stå till buds i behövlig utsträckning.

För stadshypoteks- och bostadskreditväsendet finns däremot ett påtagligt

behov av att kunna lämna lån mot den säkerhet som förmånsrätten

erbjuder. Den av kommittén föreslagna utvidgningen av dessa hypoteksinstitutioners

låneverksamhet till att omfatta även gemensamhetsanläggningar

bör således genomföras. Kommittéförslaget bör dock modifieras i vissa

hänseenden. För lån från hypoteksinstitutionerna ställs nämligen vissa krav

på de fastigheter som utgör säkerhet för lånen. Enligt 28 § SF och 28 § BF,

som sinsemellan är likalydande, skall sålunda vid meddelande av lån iakttas

bl. a., att fastigheten är belägen inom den långivande föreningens verksamhetsområde

och att det på fastigheten finns byggnad, som huvudsakligen

är avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler. För lån till eu

gemensamhetsanläggning bör på motsvarande sätt krävas, att alla eller

flertalet av de fastigheter för vilka anläggningen är avsedd uppfyller nu

nämnda villkor.

I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit bör lån för gemensamhetsanläggning

på grundval av förmånsrätt få beviljas endast åt samfällighet

som bildas av de fastigheter för vilka anläggningen inrättas. Som

framgått av det föregående kan endast sådan samfällighet som är juridisk

person åtnjuta förmånsrätt eller förfoga över förmånsrätten. SF och BF

bygger på principen att låntagare hos stadshypoteks- eller bostadskreditförening

skall vara medlem i föreningen (23 § SF, 23 § BF). Medlemskapet

har betydelse därigenom att föreningens medlemmar är ansvariga för

föreningens förbindelser i förhållande till sina lån hos föreningen (31 §

SF, 31 § BF). Enligt nuvarande regler kan endast fastighetsägare eller

tomträttshavare vara medlem. Som kommittén föreslagit bör ändring göras,

så att även låntagande samfällighet kan vara medlem.

Vidare är att märka, att liypoteksväsendet är bundet av fasta lånegränser,

så att en fastighet får belånas endast intill viss del av värdet. Dessa

gränser är satta olika för primär- och sekundärlån. Beträffande primärlånen,

som meddelas av stadshypoteksföreningarna, skall lånesäkerheten

ligga inom hälften av det uppskattningsvärde som den långivande föreningen

åsätter fastigheten eller, om kassaslyrelsen medger det, inom 60 % av

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

uppskattningsvärdet. För sekundärlånen, som meddelas av bostadskreditföreningarna,

är lånegränsen satt vid 75 % av uppskattningsvärdet. Vissa

andra bestämmelser gäller dessutom.

Förslagen till lag om vissa gemensamhetsanläggningar och lag om förmånsrätt

för fordringar enligt nämnda lag innebär att en anläggning kan

finansieras genom lån mot säkerhet som har bättre rätt i de anslutna fastigheterna

än fordringsinteckningar. Enligt förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

(7 § andra stycket) skall sålunda förmånsrätt

kunna fastställas att i varje ansluten fastighet gälla intill belopp, som

motsvarar den ökning av fastighetens värde anslutningen beräknas medföra,

dock högst vad som belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden

för anläggningens utförande. Förslaget bygger alltså i denna del på den

värdeökning som var och en av de anslutna fastigheterna undergår genom

tillkomsten av gemensamhetsanläggningen. I princip är läget detsamma

som i fråga om andra typer av förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken.

Man torde dock inte kunna bortse från att förmånsrättsbeloppet i en fastighet

undantagsvis kan komma att ha ett värde som är jämförelsevis

högt i förhållande till fastighetens totala värde. Det kan därför finnas anledning

att i detta sammanhang jämställa belåning mot den särskilda förmånsrätten

med belåning mot inteckning med bästa rätt. Fastän det inte är sannolikt

att förmånsrättsbeloppet i praktiken blir så högt att en belåning mot

säkerhet av den särskilda förmånsrätten kan sägas komma i konflikt med

nyssnämnda regler om fasta lånegränser för hypoteksinrättningarna torde

det för säkerhets skull böra införas en bestämmelse som hindrar en belåning

på grundval av förmånsrätten utanför dessa gränser.

Förslaget om den särskilda förmånsrätten bygger som jag förut har

nämnt på den värdeökning som en gemensamhetsanläggning medför för

var och en av de anslutna fastigheterna. En belåning med utnyttjande av

den särskilda förmånsrätten kommer därför i regel inte att nämnvärt påverka

den säkerhet som tillkommer innehavare av tidigare meddelade penninginteckningar

i de anslutna fastigheterna. För hypoteksinrättningar,

som är bundna till fixa lånegränser, blir läget dock i viss mån ett annat. En

belåning med utnyttjande av den särskilda förmånsrätten kan nämligen

sägas innebära, att inteckningar som ligger närmast lånegränserna förskjuts

utanför dessa, om än obetydligt i de allra flesta fall. För att principen

om fasta lånegränser inte skall genombrytas bör hypoteksinrättning

vid meddelande av lån mot säkerhet av inteckning i fastighet, som är ansluten

till gemensamhetsanläggning, få lämna lån högst intill belopp som

tillsammans med förmånsrättsbeloppet ryms inom den föreskrivna belåningsgränsen,

60 resp. 75 % av uppskattningsvärdet. Vidare torde det böra

skapas möjlighet till uppsägning av redan meddelat inteckningslån som

till följd av den särskilda förmånsrätten kan komma att sakna betryggande

pantunderlag.

Även i övrigt bör, där så är möjligt, införas bestämmelser för lån till

s. 395 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 395

gemensamhetsanläggningar motsvarande dem som nu gäller för inteckningslån.

Sålunda bör gemensamhetsanläggning, som helt eller delvis består av

byggnad, vara nöjaktigt brandförsäkrad. Vidare bör, i analogi med vad

som gäller om inteckningslån, Kungl. Maj :t ha möjlighet att bestämma

om eftergift av brandförsäkringskravet när kommunägd fastighet belånas.

Lån till gemensamhetsanläggning bör även liksom inteckningslån få meddelas

i form av byggnadskreditiv. Därvid bör bestämmelserna om förmånsrätt

som underlag för lånet samt övriga förutsättningar för långivningen

enligt vad jag förut anfört vara uppfyllda. Några krav på extra säkerhet, i

likhet med vad som gäller byggnadskreditiv mot inteckningssäkerhet enligt

28 § tredje stycket SF och 28 § tredje stycket BF, synes emellertid inte

behöva uppställas.

Enligt 14 § SF och 14 § BF äger stadshypoteks- respektive bostadskreditkassan

rätt att göra medel, som inflyter till kassan och som inte genast

kan användas till infriande av förbindelse eller utlåning åt föreningarna,

räntebärande genom placering på närmare angivna sätt, bl. a. genom utlåning

mot fullgod säkerhet av inteckning i fast egendom i stad eller tomträtt

till i stad belägen fastighet. Med fullgod säkerhet av inteckning bör

jämställas förmånsrätt som får göras gällande på vederbörande kassas föranstaltande.

Vad jag nu har anfört föranleder vissa ändringar i SF och BF. De nya

bestämmelser som fordras för att möjliggöra lån till gemensamhetsanläggning

bör tas upp i en särskild paragraf, lämpligen närmast efter 30 § i

respektive SF och BF och betecknad 30 a §. I denna synes också böra tas

upp en bestämmelse om tillämpning på tomträtt motsvarande bestämmelsen

i 4 § första punkten i förslaget till lag om förmånsrätt för fordringar

enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. För att förmånsrätt som

avser tomträtt skall få utgöra underlag för belåning synes vidare i likhet

med vad som f. n. gäller inteckningssäkerhet böra krävas, att kassans styrelse

godkänt det gällande tomträttsavtalet.

Vidare bör bestämmelserna i 21 § SF och 21 § BF om respektive föreningars

ändamål ändras, så att det framgår att lån får lämnas även på

grundval av sådan särskild förmånsrätt som avses här.

Bestämmelserna om medlemskap i 23 § SF och 23 § BF bör ändras i överensstämmelse

med vad jag tidigare har anfört.

Av det föregående framgår, att hypoteksinrättning vid beviljande av lån

mot inteckningssäkerhet bör ta hänsyn till det förmånsrättsbclopp som

fastställts för fastigheten. En bestämmelse härom bör meddelas i ett nytt

sista stycke i 30 § SF respektive 30 § BF. Beträffande förenings möjlighet

att säga upp krediter, som till följd av lån till samfällighet kommer att

sakna betryggande pantunderlag, kan komma att fordras ändring av gällande

reglementen för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna. Sådan

ändring kan göras av Kungl. Maj :t utan riksdagens medverkan.

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

De i 14 § SF och 14 § BF upptagna bestämmelserna om placering av medel

som inflyter till kassa bör kompletteras i det hänseende som jag redan har

berört.

Slutligen bör redaktionella ändringar göras i 12 § tredje stycket och 28 §

första stycket SF samt i 12 § andra stycket och 28 § första stycket BF.

Tiden för ikraftträdandet torde böra sättas till den 1 januari 1967.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att antaga förslag till

1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar;

2) lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar;
3)

lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr £16)

om sparbanker;

5) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasserörelsen;

6) förordning angående ändring i förordningen den 29 november 1963

(nr 573) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar;
7)

förordning angående ändring i förordningen den 29 november 1963

(nr 575) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Per Bylén

s. 397 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 397

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag.................................. 3

Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar.............. 3

Förslag till lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa

gemensamhetsanläggningar .................................. 15

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars

1955 (nr 183) om bankrörelse............................■ • • • 17

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni

1955 (nr 416) om sparbanker............................... 17

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj

1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen .................... 19

Förslag till förordning angående ändring i förordningen den 29 november

1963 (nr 573) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och om stadshypoteksföreningar ...................... 20

Förslag till förordning angående ändring i förordningen den 29 november

1963 (nr 575) om Svenska bostadskreditkassan och om

bostadskreditföreningar ..................................... 23

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 december 1965 .............. 27

Inledning .................................................... 27

Möjligheter enligt gällande rätt att genomföra samverkan mellan

fastigheter................................................. 30

Allmän motivering............................................ 37

Fastighetsbildningskommitténs förslag ........................ 37

Behovet av lagstiftning.................................... 38

Allmänna riktlinjer....................................... 44

Sakrättslig verkan...................................... 44

Krav på objektiv prövning .............................. 49

Behov av tvångsregler .................................. 52

Förvaltningsformer ..................................... 54

Finansieringsfrågan..................................... 57

Lagteknisk utformning.................................. 60

Remissyttrandena .......................................... 61

Allmänna synpunkter .................................... 61

Den sakrättsliga konstruktionen............................ 71

Behovet av tvångsregler .................................. 74

Prövningsförfarandet ..................................... 78

Förvaltningsformer ....................................... 82

Kreditsäkerhet för finansieringen av gemensamhetsanläggning 85

Departementschefen ........................................ 92

Allmänt ................................................. 92

Den sakrättsliga konstruktionen............................ 98

Behovet av tvångsregler.................................... 99

Prövningsförfarandet ..................................... 101

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Förvaltningsformer .......................................

Finansieringsfrågan ......................................

Specialmotivering ............................................

1) Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

Allmänna bestämmelser............................

Förrättning .......................................

Samfällighet ......................................

Verkställighet m. m...............................

Verkan av ändrade förhållanden ....................

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ..........

2) Förslag till lag om förmånsrätt för fordringar enligt la
gen

om vissa gemensamhetsanläggningar ............

3) —5) Förslag till följdändringar i lagstiftningen om vissa kre
ditinstitut

........................................

Hemställan ..................................................

Bilaga 1. Till lagrådet remitterade lagförslag....................

Bilaga 2. Fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

och lag om förmånsrätt för

fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

............................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 maj 1966 ..................

Inledning ...............................................

Gällande ordning ............................................

Promemorian ............................................

Svenska sparbanksföreningens framställning ....................

Remissyttrandena över promemorian ..........................

Departementschefen .................................

Utdrag av lagrådets protokoll den 6 maj 1966 ......................

Utdrag av lagrådets protokoll den 2 juni 1966 .....................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 september 1966 ..............

103

105

109

109

109

166

222

254

265

285

286

299

300

302

316

330

330

331

331

332

332

334

336

382

383

*1ARCUS BOKTR. STHLM 1966 650711

Doktrin (2)

  1. Axel Berg, Bortom Guttviks brygga — vägledning vid ianspråktagande av lös egendom för en gemensamhetsanläggning, SvJT 2026 s. 453, på s. 454 · Fritt tillgänglig
  2. Axel Berg, Tvångsianspråktagande av lös egendom enligt anläggningslagen, SvJT 2024 s. 807, på s. 810, 811 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1966:377 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 19 tf 2 s. 2 i texten
  2. 3LU 1966:61 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av punkterna 1 och 2 i bestämmelserna om införande av lagen den s. 6 i texten
  3. BU 1966:54 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om vissa gcmensamhetsanläggningar m. m. jämte motioner i ämnet. s. 1 i texten
  4. 3LU 1966:57 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. in., i vad propositionen hänvisats till lagutskott s. 1 i texten

Doktrin (3)

3 kopplingar i 2 dokument.

  1. SvJT 2024 s. 807 Axel Berg, Tvångsianspråktagande av lös egendom enligt anläggningslagen s. 810 · s. 811 i texten
  2. SvJT 2026 s. 453 Axel Berg, Bortom Guttviks brygga — vägledning vid ianspråktagande av lös egendom för en gemensamhetsanläggning s. 454 i texten