Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

28 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:13, Med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1066

1

Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad Igdelse av 21 och 29 §§ lagen den 25

september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa

fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;

given Stockholms slott den 30 december 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och

29 §§ lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en skärpning av konkurrensbegränsningslagen

riktad mot leveransvägran och liknande diskriminering av återförsäljare.

Förslaget ger näringsfrihetsrådet befogenhet att förelägga företagare vid

vite att leverera varor i fall då rådet funnit den ifrågavarande konkurrensbegränsningen

medföra skadlig verkan enligt lagen och denna verkan inte

kunnat undanröjas genom förhandling.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 april 1966. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953

(nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet

Härigenom förordnas, att 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 om

motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Har förhandling avslutats utan att

skadlig verkan av konkurrensbegränsning

kunnat undanröjas, åligger

det näringsfrihetsrådet, där saken

finnes vara av större vikt, att

härom göra anmälan till Konungen.

Innebär den — — —------ —

(Föreslagen lydelse)

21 §.

Har förhandling avslutats utan att

skadlig verkan av konkurrensbegränsning

kunnat undanröjas och

avser ärendet vägran av företagare

att sälja förnödenhet till företagare

i senare försäljningsled på villkor

som motsvara vad han erbjuder andra

företagare, äger näringsfrihetsrådet

förelägga företagaren i det tidigare

försäljningsledet sådan försäljning

vid vite.

Har i annat fall än som avses i

första stycket skadlig verkan av konkurrensbegränsning

icke kunnat undanröjas

genom förhandling, åligger

det rådet, där saken finnes vara

av större vikt, att härom göra

anmälan till Konungen.

---ett år.

29 §.

Den som uppsåtligen---eller dagsböter.

Den som, i fall då förordnande en- Den som, i fall då förordnande enligt

21 § andra stycket gäller i fråga ligt 21 § tredje stycket gäller i fråga

om priset på förnödenhet eller annat, om priset på förnödenhet eller annat,

vid tillhandahållande därav uppsåt- vid tillhandahållande därav uppsåtligen

eller av oaktsamhet, som ej är ligen eller av oaktsamhet, som ej är

1 Senaste lydelse av 21 och 29 §§ se 1956: 244.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

(Nuvarande lydelse)

ringa, begär eller mottager högre

pris än som angives i förordnandet

eller särskilt av näringsfrihetsrådet

meddelat tillstånd, straffes med

dagsböter. Är brottet grovt, dömes

till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

Har någon----------

Husbonde ansvarar — -------

(Föreslagen lydelse)

ringa, begär eller mottager högre

pris än som angives i förordnandet

eller särskilt av näringsfrihetsrådet

meddelat tillstånd, straffes med

dagsböter. Är brottet grovt, dömes

till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

— av vederlaget.

---och vilja.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1966.

fl Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 13

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl.Maj:ts proposition nr 13 år 1966

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 19 november 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling,

Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om ändring i konkurrensbegränsningslagen

samt anför.

I ett ärende om leveransvägran har näringsfrihetsrådet i beslut den 30

september 1965 konstaterat, att den skadliga verkan av en leveransvägran

från ett företag icke genom förhandling kunnat undanröjas samt anmält

saken till Kungl. Maj:t. Med anledning härav har inom handelsdepartementet

upprättats en promemoria med förslag till sådan ändring av konkurrensbegränsningslagen

att näringsfrihetsrådet i fall av leveransvägran

skall äga förelägga vite (Stencil H 1965: 3).

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts av

Svea hovrätt, näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd, näringsfrihetsombudsmannen,

kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Västmanlands län, riktprisutredningen, koncentrationsutredningen,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverksoch

industriorganisation (SHIO), Svensk industriförening, Sveriges industriförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa förbundet (KF), ICA inköpscentralernas

aktiebolag, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO) och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Kommerskollegium

har bifogat yttranden av samtliga handelskamrar.

Gällande bestämmelser m. m.

Lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet (ändrad 1956:244) har till syfte

att främja en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kmujl. Maj. ts proposition nr 13 år 1966 5

(1 §). I lagen stadgas förbud —- med dispensmöjlighet — mot två arter av

konkurrensbegränsning, nämligen fasta bruttopriser och anbudskarteller

(2—4 §§). I fråga om alla andra konkurrensbegränsningstyper finns möjlighet

att inskrida genom förhandling i de fall, då konkurrensbegränsningen

anses på visst sätt medföra skadlig verkan (5 §).

Förbudsbestämmelserna mot bruttopriser och anbudskarteller riktar sig

mot speciella former av bunden prissättning. Med föreskrivande av fasta

bruttopriser förstås, att en företagare betingar sig av företagare inom senare

försäljningsled, att vid försäljning av förnödenhet inom landet visst pris

icke må underskridas, eller till ledning för prissättningen inom senare försäljningsled

eljest anger visst pris, såvida det därvid ej kommer till uttryck

att priset får underskridas (2 §). En anbudskartell är en överenskommelse

att samråd eller annan samverkan mellan olika företagare skall äga rum innan

någon av dem avger anbud på försäljning av förnödenhet eller utförande

av tjänst (3 §). Förbuden är straffsanktionerade men åtal förutsätter anmälan

eller medgivande av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (29 §

första stycket och 31 §). Näringsfrihetsrådet äger meddela dispens från förbuden;

förutsättning härför är, att konkurrensbegränsningen kan antas

främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del kommer konsumenterna

till godo, eller i övrigt bidra till en från allmän synpunkt ändamålsenlig

ordning eller att eljest särskilda skäl föreligger (4 § första stycket).

Om konkurrensbegränsning i andra fall finnes medföra skadlig verkan

skall näringsfrihetsrådet genom förhandling söka undanröja denna verkan

(1 §). Med skadlig verkan förstås, att konkurrensbegränsningen på ett ur

allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan

inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning

(5 §). Begreppet konkurrensbegränsning är ej definierat

i lagen, men enligt uttalanden i förarbetena skall därmed i vidsträckt mening

förstås varje omständighet som medför att konkurrensen inte är fullkomligt

fri och ohämmad (SOU 1955: 45 s. 122).

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta ledamöter, som utses av

Kungl. Maj :t. Ordföranden och en ledamot, som förordnas till vice ordförande,

skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Tre av ledamöterna

skall vara sådana som särskilt kan anses företräda företagarintressen och

tre skall vara representanter för allmänna konsument- och löntagarintressen

(7—9 §§).

Framställning om förhandling inför rådet görs av den av Kungl. Maj :t

förordnade ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Därest ombudsmannen

i visst fall beslutar att inte göra sådan framställning, kan framställning göras

av företagare, som omedelbart beröres av den ifrågavarande konkurrensbegränsningen,

eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare

(14 och 16 §§).

Har förhandling påkallats, hålles efter erforderlig förberedelse samman
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

träde för avgörande av frågan om skadlig verkan av konkurrensbegränsning

föreligger. I detta skede lämnas parterna å ömse sidor tillfälle att

framlägga sina synpunkter på denna fråga. Förfarandet är därvid av domstolsmässig

karaktär. Finner rådet skadlig verkan föreligga, beslutar rådet

om förhandling (18 och 19 §§).

Förhandling avslutas vid sammanträde med parterna inför rådet. Leder

förhandling inte till att den skadliga verkan av den förevarande konkurrensbegränsningen

undanröjs, åligger det näringsfrihetsrådet att anmäla

detta till Kungl. Maj :t, om saken anses vara av större vikt (20 och 21 §§).

Däremot finns ej något tvångsmedel mot ifrågavarande företagare med undantag

av möjligheten för Kungl. Maj:t att på hemställan av rådet under

vissa förutsättningar förordna om visst högsta pris (21 § andra stycket).

Näringsfrihetsrådets beslut enligt lagen kan ej överklagas (24 §).

Näringsfrihetsrådets anmälan

I sitt beslut den 30 september 1965 (nr 3/1965) har näringsfrihetsrådet

konstaterat, att den skadliga verkan av ifrågavarande leveransvägran icke

genom förhandling kunnat undanröjas samt beslutat att anmäla saken till

Kungl. Maj :t.

Rådet anför i beslutet, att det är av principiell vikt, att företag inte utsättes

för diskriminerande behandling på sådant sätt att de ej får möjlighet att

fritt tävla med andra företagsformer och distributionsmetoder. Rådet uttalar

vidare bl. a., att rådet nödgas räkna med risken av att den i ärendet visade

bristande viljan att medverka till en godtagbar lösning kan ge upphov

till ökade svårigheter i leveranshänseende i olika branscher. Rådet finner

sig därför — även om förhandlingssystemet i stort sett fyllt sin uppgift och

oavsett vilken vikt som må tillmätas det anmälda fallet — böra bringa förhållandet

till Kungl. Maj:ts kännedom.

Rådet har tidigare inte gjort anmälan till Kungl. Maj:t i något ärende.

Departementspromemorian

I promemorian erinras om att det i vårt land gällande systemet för att

motverka skadliga konkurrensbegränsningar bygger på åtgärder av olika

slag under medverkan av tre myndigheter, nämligen pris- och kartellnämnden,

ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor och näringsfrihetsrådet. Prisoch

kartellnämnden utför på grundval av lagen den 1 juni 1956 (nr 245)

om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden undersökningar,

som ofta berör hela branscher, handhar det allmännas prisövervakning

och ombesörjer kartellregistrering. Nämndens verksamhet är förenad

med omfattande publicitet. Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor

ingriper jämlikt konkurrensbegränsningslagen. I den mån fall av skadlig

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1 !)(>(> 7

verkan av konkurrensbegränsning inte löses redan vid ombudsmannens

handläggning, anhängiggör han ärendena hos näringsfrihetsrådet.

[ promemorian upplyses att den i ombudsmannaämbetets och näringsfrihetsrådets

verksamhet vanligast förekommande typen av konkurrensbegränsning

hittills har varit leveransvägran. Enligt ombudsmannaämbetets

statistik (se PM av arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor, Stencil H

1965:2, bil. nr 7) utgjorde antalet ärenden av detta slag492 under åren 1957—

1964. Under de två senaste åren har antalet varit omkring 50 per år. Den

övervägande delen av de fall i vilken skadlig verkan ifrågasatts har lösts

under handläggningen vid ombudsmannaämbetet. Antalet leveransvägransärenden

som anhängiggjorts vid näringsfrihetsrådet under perioden 1957—

1964 uppgår till 22. Av dessa har i 11 fall ärendet avskrivits under den förberedande

handläggningen sedan den skadliga verkan undanröjts, i fem

fall talan ogillats och i sex fall förhandling upptagits enligt konkurrensbegränsningslagen.

Det är i det senaste av dessa sex förhandlingsfall som rådet

gjort anmälan till Kungl. Maj:t.

I promemorian redovisas ett i anledning av näringsfrihetsrådets anmälan

från rådets ordförande infordrat yttrande rörande erfarenheterna av konkurrensbegränsningslagens

tillämpning. I yttrandet uttalar rådets ordförande,

att konkurrensbegränsningslagen i fråga om säljares val av kunder utgår

från att det i princip bör anses stå en säljare fritt att själv välja sina

försäljningsmetoder och därmed i viss omfattning även sin kundkrets efter

vad han bedömer som förmånligast ur sin speciella synpunkt. Selektiv försäljning

kan inte i och för sig bedömas som skadlig, utan den måste liksom

andra former av konkurrensbegränsningar bedömas efter sina verkningar i

det särskilda fallet. De fall av leveransvägran, i vilka näringsfrihetsrådet

funnit skadlig verkan föreligga, har i allmänhet riktat sig mot s. k. lågpriskanaler,

dvs. företag som driver en aktiv priskonkurrens och vars verksamhet

i stor utsträckning bygger på låga kostnader genom självbetjäningssystein

och andra åtgärder. Från allmänna synpunkter är det nämligen ett

viktigt intresse att tillkomsten och utvecklingen av nya företagstyper, som

ger konsumenterna ökade möjligheter att välja mellan olika kombinationer

av pris och service, inte oberättigat hindras eller hämmas. En diskriminering

av företag som söker tillämpa nya metoder eller som visar vilja till konkurrens,

särskilt i fråga om priset skulle, såsom näringsfrihetsrådet i skilda

ärenden framhållit, på ett olyckligt sätt bidraga till att konservera bestående

former och metoder inom näringslivet och därigenom försvåra strukturrationalisering.

I yttrandet anförs att rådet i de fall där förhandling förts tidigare i stort

sett kunnat uppnå godtagbara lösningar, men att i vissa fall avsevärda svårigheter

att lösa problemen förelegat. Det understryks vidare, att fall av leveransvägran

och liknande ofta utgör tecken på skärpt eller tilltagande konkurrens

med därav följande komplikationer och en i och för sig ganska 11at2

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. .Yr 11

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

turlig konsekvens av bruttoprisförbudet. Ett skäl för leveransvägran har varit

leverantörernas rädsla att mista vissa andra kunder, om de levererar varor

till lågpriskanaler. Farhågorna har ibland underblåsts av mer eller

mindre öppna reaktioner från kunder som konkurrerar med lågprisaffärer.

Rådet har dock inte kännedom om något enda fall där skada åsamkats leverantören

till följd av minskade inköp från andra företag sedan leveranser

till lågprisföretag efter förhandling kommit igång.

Att den gällande konkurrenslagstiftningen hittills kunnat med framgång

tillämpas och måhända i viss mån bidragit att skapa en konkurrensinställd

atmosfär inom näringslivet, har enligt rådets ordförande ej minst berott på

näringslivets egen medverkan. Härvid har säkerligen förhandlingslinjen

spelat en viktig roll för att förhindra en motsatsställning mellan myndigheterna

och näringslivet. I själva verket har näringslivet — ej minst genom

sin konkurrensnämnd — aktivt och positivt medverkat till att lösa uppkomna

fall och därigenom utövat en betydelsefull didaktisk verksamhet. Därjämte

har näringslivets representanter i näringsfrihetsrådet direkt medverkat

i rådets rättsbildande verksamhet.

I promemorian redovisas vidare vissa i samband med det utredningsarbete

som våren 1965 verkställts inom handelsdepartementet av arbetsgruppen

för prisövervakningsfrågor av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor

framlagda synpunkter på leveransvägran (Stencil H 1965: 2, bil. nr 5). Ombudsmannen

pekar på att fall av leveransvägran, särskilt till lågpriskanaler,

har varit ständigt återkommande hos ombudsmannaämbete^ Vid skilda tidpunkter

har olika branscher stått i förgrunden. Under de första verksamhetsåren

rörde dessa ärenden till stor del livsmedel och andra dagligvaror

och. var merendels tämligen okomplicerade. Sedermera har antalet sådana

fall minskat och i stället har tillkommit ärenden rörande kapitalvaror av

skilda slag. Tillfredsställande lösningar av anmälningsärenden, t. ex. av typen

leveransvägran till lågpriskanaler, har i många fall medfört en skärpning

av konkurrensen inom branschen eller lokalt. Det har också visat sig

att, sedan några fall av leveransvägran eller annan diskriminering inom ett

varuområde lösts efter ingripande av ämbetet, området i fråga »sanerats».

I stället har fall från nya områden påkallat ämbetets uppmärksamhet.

I promemorian föreslås, att näringsfrihetsrådet erhåller möjlighet att vid

vite förelägga företagare att fullgöra leverans på vanliga villkor, om förhandling

härom misslyckats. Som motivering härför anförs följande.

Leveransvägransfallen har i stor omfattning kommit att ta ombudsmannaämbetets

och näringsfrihetsrådets resurser i anspråk. Från allmän synpunkt

ter det sig betydelsefullt att denna typ av konkurrensbegränsning

skall kunna undanröjas genom åtgärder från samhällets sida, då den konstateras

innefatta skadlig verkan. Genom leveransvägran kan nämligen möjligheterna

till priskonkurrens försvåras. Det skulle allvarligt hämma en för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 ur 1 ätiti 0

konsumenterna gynnsam prisutveckling, om lågprisföretag hindrades från

att erhålla erforderliga leveranser. Av redovisade erfarenheter kan utläsas

att en negativ inställning till sådana företags konkurrensformer ofta är den

faktor som utlöser en leveransvägran.

Problemet kring leveransvägran synes hittills ha kunnat lösas på ett i

stort sett tillfredsställande sätt enligt de principer på vilka nuvarande lagstiftning

bygger. En bidragande orsak härtill torde otvivelaktigt ha varit

näringslivets beredvillighet att medverka till att sprida förståelse för lagstiftningens

syften och till att lösa uppkommande fall såväl genom egna

ansvariga organ som genom direkt representation i de på detta område

verksamma myndigheterna. Lagens förhandlingssystem har även i övrigt

hittills visat sig fungera.

I det utredningsförslag (SOU 1951:27) som ligger till grund för konkurrensbegränsningslagen

med dess förhandlingslinje framfördes såsom

ett skäl mot att stanna vid en ren förhandlingslagstiftning att det med en

sådan kunde inträffa, att vederbörande företagare utan vidare avböjde att

avskaffa eller ändra en konkurrensbegränsning trots att denna efter vederbörlig

prövning befunnits skadlig. Statsmakterna uttalade emellertid att

om förhandlingsorganet förmådde vinna önskvärt förtroende skulle trycket

av dess auktoritet samt offentligheten kring organets beslut komma att medföra

att man kunde påräkna att dess rekommendationer efterföljdes. Det

underströks dock, att om rättelse med till buds stående medel inte kunde

vinnas, hade man uppenbarligen en fastare grundval för lagstiftningens

komplettering med tvingande bestämmelser (prop. 1953: 103 s. 98, L2U 32

s. 36).

Förhandlingsförfarandet inför näringsfrihetsrådet bär nu för första gången

avslutats i ett ärende utan att den skadliga verkan kunnat undanröjas.

Med hänsyn till att förhandlingssystemet i stort sett visat sig leda till godtagbara

resultat, kan ifrågasättas huruvida det nu inträffade bör föranleda

lagändring. Såsom rådet anfört i sin anmälan av saken till Kungl. Maj :t kan

emellertid inte bortses från risken att utgången i ärendet kan ge upphov

till ökade svårigheter i leveranshänseende i olika branscher. Såsom departementschefen

anförde vid lagstiftningens tillkomst, måste det anses

stötande, att samhällsmakten skulle nödgas lämna utan åtgärd en konkurrensbegränsning,

som näringsfrihetsrådet vid tillämpning av i lagen angivna

värderingsnormer funnit skadlig. I det uppkomna läget talar därför starka

skäl för lagstiftningsåtgärder som förhindrar möjligheten av ett upprepande.

Med hänsyn till de i övrigt goda erfarenheterna av förhandlingssystemet

torde emellertid dessa åtgärder böra ges en utformning som bevarar

det nuvarande systemets fördelar. Ingripandet bör därför avgränsas

till fall av leveransvägran och liknande diskriminering av återförsäljare.

Att tillskapa tvångsmedel för sådana fall synes särskilt motiverat även

med hänsyn till det stora antal ärenden av denna typ och vikten av att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

dessa löses så att inite detaljhandelsföretag hämmas i sin strävan att priskonkurrera

till konsumenternas fromma. Dessa fall har också sakligt samband

med det alltsedan lagens tillkomst genom särskild bestämmelse förbjudna

bruttoprissystemet. Slutligen framhålles att det ej heller synes erbjuda

svårigheter att särskilja leveransvägransfallen från andra former av

konkurrensbegränsning.

Angående den föreslagna vitebestämmelsens utformning och tillämpning

uttalas i promemorian följande.

Vitesbestämmelsen bör anknyta till det nuvarande regelsystemet. Föreläggande

bör kunna meddelas först sedan näringsfrihetsrådet vid prövning

enligt lagens 19 § funnit konkurrensbegränsningen medföra skadlig verkan

enligt 5 § och den skadliga verkan inte kunnat undanröjas genom förhandling.

En med leveransvägran jämställbar situation kan föreligga i det fall att

företagare visserligen erbjuder leverans men endast på villkor som klart

missgynnar kontrahenten i förhållande till andra köpare. Även vägran att

tillhandahålla förnödenhet på försäljningsvillkor som motsvarar de av leverantören

vanligen tillämpade bör därför inbegripas under vitesbestämmelsen.

Föreläggande bör kunna meddelas endast när vägran riktas mot företagare

i senare försäljningsled. Begreppet försäljningsled bör ges samma innebörd

som motsvarande begrepp i stadgandet i 2 § med förbud mot bruttopris

(prop. 1953: 103 s. 280, L2U 32 s. 40).

Innehållet i föreläggandet torde få bestämmas på grundval av vad som

framkommit vid förhandlingen med parterna. Beträffande föreläggandets

utformning lär någon generell regel inte kunna uppställas utan åläggandet

torde få närmare bestämmas efter omständigheterna i det enskilda fallet.

Såsom regel bör åläggandet ta sikte på närmare angivna leveranser

eller på annat sätt, t. ex. genom begränsning till viss tidsperiod, avse bestämda

prestationer. Vid ett närmare angivande av villkoren torde en jämförelse

med de av leverantören i likartade fall tillämpade villkoren få utgöra

utgångspunkt med möjlighet till sådana modifikationer som kan betingas

av omständigheterna i det särskilda fallet. Fall är dock tänkbara

när föreläggandet kan ges en mera allmän innebörd. Med hänsyn till önskvärdheten

av att de berörda kontrahenterna snarast möjligt tar upp normala

affärsförbindelser med varandra bör dock här liksom i övriga fall föreläggandet

gälla endast under en begränsad tid.

Det synes ej lämpligt att ange någon begränsning i fråga om vitesbeloppets

storlek. Med tanke på vikten av att föreläggande snabbt efterkommes

och de betydande ekonomiska intressen som kan vara berörda torde vitesbeloppet

i vissa lägen behöva sättas mycket högt. Om vitesföreläggandet

ändå inte skulle efterkommas torde rådet äga möjlighet att utsätta nytt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 ur 1966

11

vite utan att avvakta det första vitets utdömande (NJA 1951 s. 116). Liksom

i fråga om andra beslut av näringsfrihetsrådet bör gälla, att beslut om

vitesföreläggande ej får överklagas (24 §). Redan nu fattar rådet beslut,

som kan ha mycket ingripande verkningar, exempelvis i anledning av ansökan

om tillstånd att tillämpa bruttoprissättning.

I promemorian påpekas att frågan om utdömande av förelagt vite prövas

av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Någon särskild bestämmelse

härom erfordras inte utan detta följer av allmänna regler om

inte annat är stadgat. I praktiken kommer med en sådan ordning talan

om utdömande av vite att föras först efter framställning från näringsfrihetsrådet

och det ankommer följaktligen på denna myndighet att pröva

frågan om vitet skall uttas eller inte.

Det föreslås att vitesbestämmelsen placeras som ett första stycke i 21 §

och att vissa härav betingade redaktionella jämkningar görs i nuvarande

21 och 29 §§.

Det lagförslag som tagits upp i promemorian torde få fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 2.

Remissyttranden

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga statliga organ,

KF, ICA, SACO och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Svensk

industriförening, Sveriges lantbruksförbund, LO, TCO och handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län vill ej motsätta sig förslagets genomförande.

Sveriges grossistförbund, SHIO samt nio handelskamrar avstyrker förslaget.

Vidare ställer sig Sveriges köpmannaförbund och Sveriges industriförbund

tveksamma till behovet av en lagändring. Enligt industriförbundets

mening vore det naturliga att man avvaktade utvecklingen i fråga

om leveranssvårigheter ytterligare innan frågan om en lagändring aktualiseras.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare förordar att förslaget bordläggs

i avvaktan på hur situationen kommer att utveckla sig under något år.

Betydelsen av den föreslagna lagändringen har betygats av åtskilliga

remissinstanser, som framhållit vikten av samhälleliga åtgärder mot

konkurrensbegränsningar och av lågpriskanalernas stora värde för priskonkurrensen.

TCO uttalar att den konkurrensbefrämjande lagstiftningen

måste kunna revideras med hänsyn till de erfarenheter som erhållits rörande

dess effektivitet. TCO finner det sålunda uppenbart nödvändigt att

den hittillsvarande förhandlingslinjen med hänsyn till nu vunna erfarenheter

kompletteras med möjlighet till ytterligare åtgärder. Med hänsyn till

den utomordentliga betydelse som måste tillmätas lagstiftningen mot konkurrensbegränsningsföreteelser,

får någon som helst tveksamhet icke före
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

ligga i vad gäller målsättningen för den samhälleliga aktiviteten på förevarande

område. LO konstaterar, att lagstiftningen hittills i stort sett fungerat

tillfredsställande men att möjlighet till vitesföreläggande borde kunna

medverka till att lagens tillämpning blir än effektivare.

Statens pris- och kartellnämnd påpekar att införandet av förbudet mot

fasta bruttopriser har underlättat de s. k. lågpriskanalernas uppkomst och

utveckling och därigenom möjliggjort en ökad priskonkurrens mellan olika

företagsformer, vilket kommit konsumenterna tillgodo i form av lägre priser.

Verksamheten hos de nya företagsformerna, som måste få tillfälle att

fritt och öppet tävla med de bestående företagen och företagsformerna,

har emellertid enligt nämnden i ganska stor utsträckning hindrats eller

hämmats genom att de utsatts för diskriminerande behandling från leverantörers

sida. Sådana fall av leveransvägran har nämligen ofta varit riktade

mot just lågpriskanaler. Det måste därför, som framhållits i promemorian,

från allmän synpunkt te sig betydelsefullt att denna typ av skadlig

konkurrensbegränsning skall kunna undanröjas. Det är enligt koncentrationsutredningen

av synnerlig vikt, att återförsäljare vilka använder

priset som konkurrensmedel inte diskrimineras genom leveransvägran eller

därmed jämförbara åtgärder. Sådan begränsning av konkurrensen kan

menligt inverka på strukturanpassning och rationalisering inom distributionen

genom att nya distributionsformer förhindras eller fördröjs. Leveransvägran

och prisdiskriminering riktad mot lågprisföretag har i dessa

avseenden i princip samma verkan som bruttopriser. Bestämmelser i enlighet

med de i promemorian föreslagna kan enligt utredningen betraktas

som ett naturligt komplement till det redan existerande förbudet mot bruttoprissättning.

Liknande synpunkter förs fram av bl. a. riktprisutredningen.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund vill som företrädare för en

stor konsumentgrupp och med hänvisning till konsumenternas krav på fri

konkurrens till förmån för rimlig prissättning uttala sitt bifall till den

föreslagna lagändringen. Särskilt vill förbundet betona önskvärdheten av

att handeln får möjlighet att söka sig fram till nya former.

Frågan om risken för nya misslyckade förhandlin g sf

a 11 har diskuterats i nära nog alla remissyttranden. I de tillstyrkande

yttrandena har denna risk genomgående ansetts beaktansvärd medan i de

avstyrkande och tveksamma yttrandena framhållits, att det endast förekommit

ett helt olöst fall under lagens tolvåriga tillämpningstid och att

detta fall därtill ej varit av större betydelse. I detta sammanhang betonas

emellertid allmänt förhandlingssystemets värde.

Kommerskollegium finner det i promemorian framlagda förslaget innefatta

en skälig avvägning mellan de motstridande intressen som här anmäler

sig. Lagen kommer alltjämt att i huvudsak bygga på förhandlingsprincipen

och det tvångsmedel som lagts i näringsfrihetsrådets hand avser

endast sådana fall av skadlig konkurrensbegränsning, där det erfarenhets
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år li)6C>

13

mässigt visat sig alt rådet haft svårt att genom förhandling få konkurrensbegränsningen

undanröjd, och vitesföreläggandet skall få tillgripas först

sedan det visat sig omöjligt att uppnå en från allmän synpunkt godtagbar

lösning.

Hur stor risken är för att antalet fall av skadlig leveransvägran kan

komma att öka, om åtgärder från samhällets sida ej vidtas för att förhindra

ett upprepande, är enligt pris- och kartellnämnden givetvis svårt

att bedöma, men nämnden delar näringsfrihetsrådets uppfattning, att sådan

risk föreligger. En dylik utveckling skulle enligt nämndens mening

kunna få allvarliga konsekvenser beträffande möjligheterna att med nu

gällande lagstiftning uppnå syftet med densamma.

Näringsfrihetsombudsmannen belyser i sitt yttrande frekvensen av leveransvägransfall.

Antalet sådana ärenden, som tidigare under 1960-talet visat

en tendens att minska (1964: 47 ärenden), har åter börjat öka och i

år har intill den 1 november inkommit 56 anmälningar rörande leveransvägran.

Om anledningen till ökningen kan knappast någon bestämd uppfattning

uttalas. En orsak torde dock vara den fortgående utvecklingen

inom distributionsledet med nytillkomna och expanderande lågprisföretag

och en annan utbredningen av selektiva försälj ningssystem och tilltagande

sortimentsdifferentiering mellan olika typer av distributionskanaler. De

flesta ärendena har hittills kunnat avskrivas redan under handläggningen

A-id ämbetet på grund av att de lösts, skadlig verkan ansetts inte föreligga

eller konkurrensbegränsningslagen ej befunnits vara tillämplig. Som en

följd härav har endast ett fåtal ärenden behövt föras upp till näringsfrihetsrådet.

För närvarande är två ärenden angående leveransvägran anhängiga

vid rådet och 25 under handläggning vid ombudsmannaämbetet.

Det ärende, som aktualiserat frågan om lagskärpning, kan måhända bedömas

vara en isolerad företeelse och som sådan inte anses vara av större

betydelse ur allmän synpunkt. Därest åtgärder inte vidtas för att förhindra

ett upprepande, kan emellertid ej bortses från konsekvenser i form av ökade

svårigheter i leveranshänseende inom olika branscher. I sammanhanget

bör också uppmärksammas att, även om den till Kungl. Maj:t gjorda anmälan

är den första i sitt slag, det redan tidigare inträffat att en förhandling

inför näringsfrihetsrådet misslyckats, varvid dock frågan kunde lösas

genom att leveranser upptogs av annat företag. Redan det ökande antalet

anmälda fall av leveransvägran och ärendenas ofta mer komplicerade

natur innebär en risk för inte önskvärda konsekvenser. Ombudsmannen

framhåller här särskilt, att ämbetet i olika sammanhang kunnat konstatera

en viss misstro från detaljistföretags sida i fråga om myndigheternas

möjligheter att med nuvarande regler komma till rätta med fall av leveransvägran.

Vid skilda tillfällen har också framkommit att leverantörer,

som av hänsyn till sina gamla kunder ej ansett sig kunna leverera till priskonkurrerande

företag, inte skulle ha något att invända mot skärpta be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

stäm in el ser. Även andra remissorgan har erinrat om det av ombudsmannen

berörda tidigare förhandlingsmisslyckandet. Överståthållarämbetet understryker

likaledes att föreskrift om vitesföreläggande kan komma att i

vissa fall utgöra ett stöd för leverantörer, som utsätts för påtryckningar

från sin kundkrets.

Även kommerskollegium har uppmärksammat, att näringsfrihetsrådets

ordförande i sitt yttrande omtalat att svårigheter tidigare yppats när det

gällt för rådet att komma till rätta med fall av leveransvägran, som av

rådet bedömts medföra skadlig verkan från samhällelig synpunkt. Mot denna

bakgrund finner kollegium det kunna befaras att rådets misslyckande

i nyssnämnda ärende kommer att påtagligt öka svårigheterna för rådet.

Kollegium menar därför, att detta ärende ej kan ses som en enstaka företeelse

utan får betraktas i ett större sammanhang.

Mot promemorians uttalande att rådet inte hade kännedom om något

enda fall där skada åsamkats en leverantör till följd av minskade

inköp från andra företag, sedan leveranser till lågprisföretag efter

förhandling kommit i gång har Sveriges industriförbund invänt att det ej

sällan förekommer att leveranser till lågpriskanaler medför att andra kunder

slutar att köpa. Minskningen i försäljningen till dessa kunder kan visserligen

ibland till en del kompenseras av försäljningen till lågpriskanalen.

Det är likväl förbundets bestämda intryck att skadeverkningar — i form

av försäljningsminskning, utebliven försäljningsökning eller ett starkt beroende

av enstaka storköpare — i åtskilliga fall är en påtaglig realitet

även om det av naturliga skäl ofta är vanskligt att leda sambandet i bevis.

Från näringsfrihetsrådets sida påpekas att en ökning av antalet leveransvägransärenden

—- som kan bli följden av att sådana fall som funnits

ha skadlig verkan, förblir olösta — skulle kunna leda till att utredningsresurserna

hos konkurrensmyndigheterna alltför mycket binds

vid ärenden av detta slag och inte, som avsett varit, får en bredare arbetsinriktning.

Samma synpunkt framhålls av riktprisutredningen som yttrar,

att vetskapen om att rådet äger befogenhet att i sista hand förelägga leverans

vid vite bör medverka till att ifrågavarande ärenden kan lösas snabbare

än vad som hittills ofta varit fallet.

De till lagförslaget negativa eller tveksamma remissorganens

inställning har särskilt utvecklats av Sveriges grossistförbund.

Förbundet finner det förklarligt att de pågående betydande strukturförändringarna

inom näringslivet givit upphov till tvister, som anmälts till och

behandlats av näringsfrihetsombudsmannen och näringsfrihetsrådet. Detta

är så mycket mer naturligt som lagen genom sin konstruktion inte givit

företagen klart preciserade handlingsregler utan syftat till att genom förhandlingar

i det konkreta fallet avgöra ärendena mot bakgrunden av de i

lagen uppställda allmänna kriterierna. Det är ett uttryck för näringslivets

positiva inställning till syftet med den nuvarande lagstiftningen att tidigare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 är 1966 lö

samtliga ärenden kunnat lösas under dessa förhandlingar. Förbundet anser

för sin del, att det inte finns anledning att ta det nu inträffade enda fallet

till intäkt för eu skärpning av gällande bestämmelser. Man kan räkna med

att det inträffade fallet skall visa sig vara en engångsföreteelse och alt andra

företag liksom hittills skall visa sig beredda att i tvistiga ärenden rätta

sig efter näringsfrihetsrådets beslut. Att införa tvångsmedel i lagstiftningen

måste uppenbarligen vara till förfång för det fria meningsutbyte, som förhandlingsordningen

förutsätter. Det framlagda förslaget står inte i överensstämmelse

med de principer, som är grundläggande för den nuvarande lagstiftningen.

Om upprepade fall hade förekommit, där rådets förhandlingar inte gett

resultat och där ärendena verkligen varit av större vikt för konsumenterna,

hade enligt SHIO ett konkret motiv kunnat föreligga för en lagändring. I

nuvarande läge, då systemet med förhandlingar genomgående gett positivt

resultat och där endast ett enda bagatellartat fall kan anföras som exempel

på motsatsen, föreligger enligt organisationens mening inte motiv för den

föreslagna ändringen. En lagskärpning av föreslagen form kan befaras ej

oväsentligt ändra förhandlingsatmosfären och ge förhandlingarna eu annan

karaktär än hittills.

De nio handelskamrar, som avstyrkt förslaget, hävdar i allmänhet, att

framförda farhågor för ett upprepande är överdrivna och alt frågan om eu

lagändring bör tas under övervägande först om utvecklingen skulle peka på

en tilltagande grad av leveransvägran, som kan anses skadlig från samhällelig

synpunkt. Även om det anmälda fallet av leveransvägran objektivt sett

vore av större vikt, vilket knappast synes vara fallet, är, enligt Stockholms

handelskammares uppfattning, frågan om införande av tvångsmedel för tidigt

väckt. I handelsdepartementets promemoria framhålls, att erfarenheterna

av nu gällande lagstiftning varit positiva och att förhandlingen spelat

en viktig roll för att förhindra en motsatsställning mellan myndigheterna

och näringslivet. Man bör då vara försiktig med att redan vid det första anmälda

misslyckandet gripa till tvångsmedel.

Flera remissorgan framhåller den stora roll som näringslivets s j ä 1 v s aneringsarbete

spelar i detta sammanhang. Sålunda anför KF att erfarenheterna

av lagen under dess hittillsvarande tillämpningstid visar att det

enskilda näringslivet, framförallt genom den av flertalet riksorganisationer

inom den enskilda sektorn upprättade näringslivets konkurrensnämnd, i

hög grad medverkat till att det gällande förhandlingssystemet visat sig bli

praktiskt funktionsdugligt. Sålunda har ett betydande antal konkurrensbegränsningar,

som vid en eventuell prövning inför de näringsfrihetsvårdande

myndigheterna kunde antas komma att bedömas såsom skadliga, frivilligt

undanröjts eller modifierats genom initiativ från konkurrensnämndens sida.

I åtskilliga fall har det vidare visat sig möjligt att genom förhandlingar

inför näringsfrihetsombudsmannen i samarbete med näringslivets konkur
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

rensnämnd avveckla eller modifiera såsom skadliga bedömda konkurrensbegränsningar

utan att näringsfrihetsombudsmannen behövt föra talan inför

näringsfrihetsrådet.

Enligt kommerskollegium behöver ej befaras att vitesbefogenheten skulle

allvarligt äventyra samförståndslösningar av den art som hittills vanligen

kunnat uppnås. Kollegium är övertygat om att den förordade tvångsåtgärden

inte kommer att behöva tillgripas annat än i undantagsfall, dvs.

när en fortsatt leveransvägran närmast bottnar i tredska. Kollegium förutsätter

då, att näringslivet alltjämt kommer att aktivt medverka till fria konkurrensförhållanden.

Vidare har kollegium beaktat att rådets sammansättning

borgar för att vitesföreläggande ej meddelas, med mindre det verkligen

är påkallat för undanröjande av en leveransvägran som är skadlig.

Förslagets praktiska innebörd sett mot bakgrunden av självsaneringsverksamheten

avhandlas av Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund.

Från detaljhandelns synpunkt synes det framförda förslaget

enligt Köpmannaförbundet inte medföra några mer vittgående konsekvenser.

Redan nu förutsätts att näringsfrihetsrådets rekommendationer skall

följas även i leveransvägransfallen. I ett nyligen gjort uttalande av Näringslivets

konkurrensnämnd, till vilken förbundet är anslutet, betonas också,

att leverantörer bör ställa sig rådets beslut till efterrättelse. I praktiken har

detta skett med det undantag som nu varit aktuellt. Om därför leverantörerna

som saken närmast gäller och som med detta undantag efterkommit näringsfrihetsrådets

rekommendationer genom en lagändring skulle riskera

ett vite, torde detta inte medföra någon väsentlig ändring av den ordning

som faktiskt tillämpas. Lantbruks förbundet anser att det för den ansvarskännande

delen av näringslivet torde sakna praktisk betydelse, om en vitesmöjlighet

införs, förutsatt att denna vitesmöjlighet inte utnyttjas på sådant

sätt i förekommande förhandlingar, att konkurrensbegränsningslagen

tår en restriktivare tillämpning genom att förhandlingsutrymmet beskärs.

Vikten av att vitesföreläggande inte meddelas förrän samtliga förhandlingsmöjligheter

uttömts understryks bl. a av Svensk industriförening.

Flera remissorgan betonar också, att förslaget inte synes avse att

ändra de nuvarande principerna för bedömning av när skadlig verkan av

konkurrensbegränsning skall anses föreligga och därmed betingelserna för

förhandling. Kommerskollegium finner det sålunda angeläget att understryka,

att ett bifall till förevarande förslag inte innebär att företagarnas ställning

i sak skulle bli en annan än enligt gällande regler. Näringsfrihetsrådets

bedömning av frågan, huruvida i ett visst fall eu från allmän synpunkt

skadlig leveransvägran föreligger eller ej, påverkas självfallet inte av om

rådet efter ett misslyckat förhandlingsförfarande har möjlighet att genomdriva

sin vilja medelst ett vitesföreläggande eller inte.

Näringsfrihetsrådet har gjort en principdeklaration om hur

rådet avser att tillämpa en eventuell vitesbestämmelse. Om den föreslagna

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 är 1966

ändringen i konkurrensbegränsningslagen genomförs, kommer rådet alltjämt

att bestämt eftersträva att lösa förekommande fall förhandlingsvägen.

Rådet kommer självfallet även att söka bevara det värdefulla samarbetet

på detta område med näringslivet och dess konkurrensnämnd. Med

befogenheten för rådet att meddela vitesföreläggande åsyftas endast att öppna

möjlighet för rådet att tvångsingripa i sådana undantagsfall, där på

grund av speciella förhållanden rådets och näringslivets gemensamma ansträngningar

att lösa fallet inte lett till resultat. Näringsfrihetsombudsmannen

understryker också att det är att förmoda att tvångsingripande med

stöd av vitesbestämmelsen ej skall behöva ske annat än i rena undantagsfall.

Näringsfrihetsrådet, näringsfrihetsombudsmannen, RF och SACO finner

det angeläget att den föreslagna kompletteringen av lagstiftningen vidtas

utan tidsutdräkt.

Beträffande utformningen av den föreslagna lagskärpningen föranleder

den i promemorian valda vägen att ge sanktionen form av en möjlighet

för näringsfrihetsrådet att förelägga vite i och för sig inte erinringar

från remissinstansernas sida. Ej heller riktas någon gensaga mot att frågan

om vites utdömande skall handläggas av allmän domstol. Endast tre handelskamrar

riktar invändning mot att rådets beslut i fråga om vite ej skall

kunna överklagas. Ett stort antal remissorgan, däribland Svea hovrätt och

statens pris- och kartellnämnd, lämnar promemorieförslaget till ändring av

lagen utan erinran.

Av de remissinstanser som gör påpekanden rörande lagtextens utformning

och vitesbestämmelsens tillämpning hävdas i några fall, att stadgandet

skulle leda till svårigheter i tillämpningen. Sålunda uttalar Sveriges grossistförbund

att den föreslagna bestämmelsen om att företagare skall åläggas

att sälja »på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra företagare»

i senare försäljningsled måste föranleda uppenbara tolkningssvårigheter.

Synpunkter av i huvudsak samma innebörd framförs av Sveriges industriförbund,

som bl. a. framhåller, att vid bedömningen av huruvida diskriminering

förekommer eller ej hänsyn uppenbarligen måste tas till vilka prestationer

den aktuelle köparen gör i jämförelse med andra kunder. Även RF

berör denna fråga och anför, att lagtextens formulering vid den praktiska

tillämpningen måste tolkas så, att hänsyn i varje särskilt fall tas till sambandet

mellan pris och prestation enligt numera allmänt accepterade företagsekonomiska

principer. Om försäljningsvillkoren motsvarar dem som vederbörande

företagare tillämpar i jämförliga och likartade fall får sålunda

bedömas under hänsynstagande till bl. a. sådana omständigheter som leveransernas

storlek vid varje leveranstillfälle, leveransernas årsvolym, betalningskonditioner

osv. Förbundet utgår från att näringsfrihetsrådet i de

sannolikt mycket fåtaliga fall, då vitesföreläggande kan behöva tillgripas,

skall vid utformningen av leveransåläggandet vederbörligen beakta här antydda

företagsekonomiska sammanhang mellan prestation och pris.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1966

I fråga om innehållet i ett vitesföreläggande ansluter sig näringsfrihetsrådet

till vad härom uttalas i promemorian. Rådet avser att, om förslaget

upphöjs till lag, bedöma frågan om försäljningsvillkor är att betrakta

som diskriminerande och således ej godtagbara med utgångspunkt från en

jämförelse med de av leverantören i likartade fall tillämpade villkoren. Det

i lagtexten an\ända uttrycket att villkoren skall »motsvara» vad som erbjuds

andra företagare bör därför förstås så, att villkoren skall vara avpassade till

de i andra fall erbjudna villkoren. Exempel på faktorer som kan inverka på

villkoren är prestationer såsom leveranssätt, betalningssätt, orderstorlek, leveransvolym

etc.

Även riktprisutredningen ansluter sig i stort till de i promemorian anförda

synpunkterna. Utredningen vill dock särskilt framhålla vikten av att vitesbestämmelsen

även inbegriper vägran att tillhandahålla förnödenhet på

samma villkor som gäller för leverantörens övriga jämförbara kunder, enär

erfarenheten visar att lågprisföretags verksamhet ibland försvåras genom

mera indirekta åtgärder än leveransvägran, såsom leveransförseningar, leverans

av sekunda varor, omotiverat hårda betalningsvillkor och diskriminering

i prishänseende. Å andra sidan anför Skånes handelskammare, att

kammaren finner det ligga i sakens natur, att vitesföreläggande endast skall

kunna avse skyldighet att leverera mot kontant betalning. Sveriges köpmannaförbund

betonar, att det skydd mot prisdiskriminering, som förslaget avser

att ge rimligen inte kan begränsas endast till de s. k. lågprisföretag som

särskilt beröres utan måste, för att få större betydelse, äga tillämpning även

i fråga om andra återförsäljare.

Svensk industriförening och Sveriges lantbruksförbund påpekar att ett

vitesföreläggande måste vara entydigt utformat för att kunna effektueras.

I detta hänseende framhåller Sveriges industriförbund att om den prestation,

som vitet avser att framtvinga, ej är klart preciserad utan föreläggandet

givits en mera allmän innebörd —- och promemorian utgår ifrån att

så i vissa fall skall kunna ske — torde domstolen bli tvingad att även göra

en mer eller mindre ingående materiell prövning. Industriförbundet påtalar

vidare den komplikation som sammanhänger med att marknadsläget

ständigt undergår förändringar. Att sådana förändringar kan försvåra bedömningen

av huruvida erbjudna villkor innefattar diskriminering eller ej

är uppenbart. Situationer kan också tänkas, då läget i så hög grad ändrats

att ett utdömande av vite skulle te sig uppenbart obilligt. Detta kan t. ex.

vara fallet om under mellantiden den tilltänkte köparen kommit på obestånd

eller förlorat intresset för den aktuella varan eller om leverantören till följd

av omständigheter utanför hans kontroll — fabriken har exempelvis brunnit

ner — ej kan fullgöra leveranser inom den i föreläggandet stipulerade

tiden. Att det kan inträffa nya omständigheter som gör vites utdömande

obilligt framhålls även av Sveriges köpmannaförbund.

Tolkningen av det i promemorian föreslagna uttrycket företagare i sena
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 dr 1966

re försäljningsled har föranlett kommentarer i några remissyttranden.

Näringsfrihetsrådet anför.

I departementspromemorian förordas, att vitesföreläggande bör ifrågakomma

endast när leveransvägran riktas mot företagare i senare försäljningsled,

varvid förutsättes att begreppet försäljningsled skall ha samma

innebörd som motsvarande begrepp i bruttoprisstadgandet i 2 §. Rådet har

i olika sammanhang haft anledning överväga innebörden av detta begrepp.

Härvid har rådet funnit nödvändigt att beakta den utveckling som skett

inom varudistributionen. Utvecklingen har under senare år i ökad utsträckning

gått emot en mindre strikt uppdelning mellan fabrikanter, (importörer)

grossister och detaljister, som utför skilda funktioner. En situation, som

också bör uppmärksammas vid tolkningen av begreppet senare försäljningsled

är att eu företagare, exempelvis en grossist, stundom köper vissa förnödenheter

från en annan grossist för vidareförsäljning. Ett fall av ungefär sådan

beskaffenhet bedömdes av rådet i ett ärende angående dispens från

bruttoprisförbudet såsom eu försäljning till företagare i senare försäljningsled

(Näringsfrihetsrådets beslut 1954^63, nr 19/1954—55). Mot bakgrunden

av vad nu sagts torde med försäljning till senare försäljningsled böra

förstås försäljning till varje självständig företagare, som avser att sälja förnödenheten

vidare.

Vidare ifrågasätter rådet om inte lagtextens uttryck, att jämförelse skall

avse företagare »i nämnda led», dvs. det senare försäljningsledet, kan mot

bakgrunden av vad nyss anförts om tolkningen av detta begrepp föranleda

missförstånd. Då det ju ofta ej är möjligt att urskilja vissa klart avgränsade

distributionsled, synes orden »i nämnda led» vara obehövliga och kunna utgå

ur lagtexten.

Rådets nu refererade uppfattning delas i huvudsak av näringsfrihetsombudsmannen

och KF. Synpunkter i liknande riktning förs fram även av LO,

som dock menar, att stadgandet bör vara tillämpligt även på leveransvägran

till företagare som köper för verksamheten väsentliga förnödenheter,

som ej är avsedda att vidareför säl jas.

Frågan om vitesföreläggandets begränsning till viss tidsperiod berörs

i några yttranden. I likhet med vad som anges i promemorian finner

näringsfrihetsrådet det lämpligt att meddelade vitesförelägganden begränsas

till att gälla endast under viss angiven tid. I allmänhet torde denna tid

ej böra vara alltför kort; i normala fall bör den lämpligen bestämmas till ett

ä två år. Lantbruksförbundet finner tidsbegränsningen så viktig att den bör

komma till uttryck i lagtexten.

Angående allmän domstols medverkan kommer Sveriges industriförbund

till slutsatsen att det för en rimlig och enhetlig rättstillämpning är

av stor vikt, att domstol i alla mål rörande vites utdömande inhämtar yttrande

från näringsfrihetsrådet. En annan konklusion blir att domstol även

om förutsättningar formellt sett skulle föreligga för att utdöma vite, i särskilda

fall skall kunna jämka detta till noll. Det bör kunna ske om sådana

ändrade förhållanden inträtt att det måste antas, att näringsfrihetsrådet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 19SC

om rådet kunnat förutse dessa då vitesföreläggandet gavs, ej skulle ha utfärdat

föreläggandet.

Näringsfrihetsrådets bedömning av vitesfrågan bör enligt KF särskilt uppmärksammas

redan av åklagaren. Förbundet anser, att det är alldeles riktigt

att den ordningen skall gälla att åklagare inte bör utan samförstånd med

näringsfrihetsrådet inför domstol påkalla utdömande av förelagt vite. Rådet,

som ju fattar och utformar beslut om leveransplikt och därmed kombinerat

vitesföreläggande, är enligt förbundets mening bäst ägnat att avgöra om

beslutet skall anses på föreskrivet sätt fullgjort eller ej och i sistnämnda

fall om vitesåtal skall väckas eller inte. Rådets bedömning av dessa frågor

bör sedan följas av åklagarna. Förbundet finner det vidare naturligt, att

i ärenden av detta alldeles speciella slag vitesbeslutet i regel kommer att

rikta sig mot den juridiska personen såsom sådan. Då detta torde bli förhållandet

och då det här i de flesta fall torde gälla tredskande i form av

juridiska personer samt dessutom endast ett ringa antal fall torde bli aktuella

för vitesföreläggande, vill förbundet inte påyrka att någon undantagsbestämmelse

beträffande förvandling av ifrågavarande vite intas i konkurrensbegränsningslagen.

Departementschefen

Lagstiftningen om konkurrensbegränsning vilar på grundtanken att samhället

bör bygga på konkurrensen som den bästa prisregulatorn. I syfte att

främja en effektiv konkurrens vidtas från samhällets sida åtgärder mot

skadliga konkurrensbegränsningar i förening med prisövervakning och konsumentupplysning.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen innehåller

konkurrensbegränsningslagen straffsanktionerade förbud med dispensmöjlighet

mot två arter av konkurrensbegränsning, nämligen bruttopriser

och anbudskarteller. I fråga om alla andra konkurrensbegränsningstyper

ger lagen möjlighet att inskrida i de fall då konkurrensbegränsningen

befunnits medföra skadlig verkan i lagens mening. Den metod som lagen

anvisar för detta är att näringsfrihetsrådet genom förhandling söker undanröja

den skadliga verkan.

Om förhandling påkallats inför näringsfrihetsrådet, har rådet först att

avgöra om eu konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger. Detta

avgörs i motiverat beslut som föregås av ett domstolsliknande förfarande.

Finner rådet skadlig verkan vara för handen, söker man förhandlingsvägen

undanröja denna verkan. Rådet har därvid inga straff- eller vitessanktioner

att tillgå utan lagstiftningen förutsätter, att vederbörande företag och

näringslivet i övrigt genom dess organisationer skall medverka till att den

skadliga verkan undanröjs. Detta har också hittills regelmässigt blivit fallet

och i praktiken har det oftast visat sig möjligt att undanröja skadeverkningar

av konkurrensbegränsningen redan på ett förberedande stadium

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:is proposition nr 13 är 1066

under handläggningen hos ombudsmannen för näringsfrihetsfiågor. Emellertid

har näringsfrihetsrådet nyligen för första gången anmält till Kungl.

Maj :t att eu förhandling i ett ärende om leveransvägran avslutats utan att

konkurrensbegränsningen i fråga kunnat undanröjas.

Ärenden om leveransvägran har kommit att utgöra den vanligaste formen

av konkurrensbegränsning i myndigheternas verksamhet. Detta förhållande

konstaterades redan i samband med det utredningsarbete som inom handelsdepartementet

under våren 1965 utfördes av arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor.

Det har också ytterligare belysts genom den utredning

som verkställts i anledning av näringsfrihelsrådets anmälan.

Mot bakgrunden av de farhågor för nya misslyckade förhandlingsfall angående

leveransvägran som rådet yppat och de uttalanden som gjorts vid

fagstiftningens tillkomst har i departementspromemorian lagts fram förslag

till ändring av konkurrensbegränsningslagen. Denna skulle ge näringsfrihetsrådet

befogenhet att förelägga leverantör att leverera varor vid vite i

fall då rådet funnit den ifrågavarande leveransvägran medföra skadlig verkan

enligt lagen och denna verkan inte kunnat undanröjas genom efterföljande

förhandling. .

Promemorieförslaget har fått ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna.

Huvudinvändningen från de remissinstanser som ställt sig

kritiska till förslaget har varit att hittills endast ett förhandlingsfall under

lagens tolvåriga tillämpningstid misslyckats och att ett genomförande av

förslaget skulle ogynnsamt påverka förhandlingsatmosfären och delvis stå

i motsättning till den nuvarande förhandlingsprincipen.

För egen del vill jag understryka den stora betydelse för en för konsumenterna

gynnsam prisutveckling som eu effektiv priskonkurrens har. Det

sedan år 1954 gällande bruttoprisförbudet har otvivelaktigt bidragit till

ökad konkurrens inom handeln och till den däri pågående strukturomvandlingen,

inte minst genom att möjliggöra framväxten av lågprisföretag. Det

är ”angeläget att sådana företag inte diskrimineras i sin näringsutövning.

Som framgår av det föregående har konkurrensbegränsande åtgärder,

framför allt i form av leveransvägran, i betydande utsträckning kommit att

riktas mot just dessa företag. Det har emellertid i stort sett hittills visat sig

möjligt att undanröja sådana konkurrensbegränsningar med den nuvarande

lagens förhandlingssystem. En starkt bidragande orsak härtill är det

sj älvsaneringsarbete som bedrivs inom näringslivets egna led och dess medverkan

genom direkt representation i statens pris- och kartellnämnd samt

näringsfrihetsrådet.

Gentemot den framförda huvudinvändningen mot promemorieförslaget

vill jag erinra om att det nu anmälda fallet, såsom framgår av remissyttrandena,

dock inte är det första där leverantör vid förhandling vägrat att efterkomma

näringsfrihetsrådets önskemål om att ta upp leverans. För fyra år

sedan förekom nämligen ett annat liknande fall som kunde lösas endast ge
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1966

nom att leveranser upptogs av annat företag. Vidare framgår av remissyttrandena

att de berörda konkurrensmyndigheter na alla finner risken för nya

misslyckade förhandlingsfall angående leveransvägran vara påtaglig i den

ii ii uppkomna situationen. Denna bedömning från de närmast ansvariga

myndigheternas sida delas av åtskilliga andra remissinstanser. Såsom föredragande

departementschefen anförde vid konkurrensbegränsningslagens

tillkomst måste det anses stötande, att samhällsmakten skulle nödgas lämna

utan åtgärd eu konkurrensbegränsning som näringsfrihetsrådet vid tilllämpning

av de i lagen angivna värderingsnormerna funnit skadlig. Då härtill

kommer att antalet fall av leveransvägran nu visar tendens att öka finner

jag, också mot bakgrunden av frågans samhällsekonomiska betydelse,

det betänkligt att näringsfrihetsrådet f. n. helt saknar möjlighet att i sådana

fall vidta åtgärd mot företagare som vägrar medverka till en förhandlingslösning.

Om en sådan praxis skulle utvecklas att man i undantagsfall

bortsåg från fall av vägran att efterfölja näringsfrihetsrådets rekommendationer,

skulle tilltron till förmågan att fast och konsekvent genomföra den

av statsmakterna beslutade konkurrenspolitiken lätt kunna rubbas och det

nuvarande förhandlingssystemet komma i vanrykte, en utveckling som kan

leda till behov av en mera genomgripande omläggning av lagstiftningen.

Den komplettering av lagen som föreslås i departementspromemorian rubbar

enligt min mening inte det nuvarande förhandlingssystemet. Inte heller

torde den föreslagna ändringen såsom befarats kunna äventyra det hittillsvarande

värdefulla samarbetet med näringslivet i saneringssyfte. Såsom

framhållits av köpmannaförbundet förutsätts inom näringslivet allmänt

att näringsfrihetsrådets rekommendationer länder till efterrättelse.

Det kan därför knappast göras gällande att den föreslagna vitesregeln —

som ju är ett uttryck för denna självklara förutsättning — skulle förändra

den nuvarande förhandlingsatmosfären. Jag finner på grund härav förslaget

om att införa möjlighet för rådet att sedan förhandling misslyckats förelägga

leverans vid vite vara en lämplig lösning. Jag vill i detta sammanhang

starkt understryka näringsfrihetsrådets principdeklaration om tilllämpningen

av en vitesbestämmelse och vad där framhållits om rådets bestämda

avsikt att söka lösa förekommande fall förhandlingsvägen.

Jag vill vidare understryka, att införandet av en vitesmöjlighet inte bör

ändra de nuvarande principerna för bedömning av när skadlig verkan av

konkurrensbegränsning skall anses föreligga och därmed betingelserna för

förhandling. Genom uttalanden under förarbetena till lagen och utveckling

i praxis har numera vissa närmare bedömningsnormer kommit fram. I anledning

av ett uttalande vid remissbehandlingen kan här anmärkas, att leveransvägran

mot en återförsäljare som med rätta är att bedöma som en

osäker betalare inte torde anses innefatta skadlig verkan i lagens mening.

Vad jag tidigare anfört om att förhandlingssystemet inte bör rubbas leder

till alt möjlighet att förelägga vite bör föreligga först i den situation att för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Muj.ts proposition nr 13 år 1966

handling i le verans vägrans ärende t avslutats utan att den skadliga verkan

kunnat undanröjas.

leveransvägran torde ofta sammanhänga med att leverantören finner sig

böra ta hänsyn till reaktioner inom sin övriga kundkrets. Sveriges industriförbund

har i sitt remissyttrande uttalat, att det inte sällan förekommer att

leveranser till lågpriskanaler medför att andra kunder slutar att köpa. Som

vissa andra remissinstanser framhållit torde dock möjligheten av ett vitesföreläggande

kunna utgöra ett visst stöd för leverantörer som utsätts för

påtryckningar från vissa kretsar bland de övriga kunderna. Det bör emellertid

understrykas, att sådana påtryckningar i sig själva utgör en konkurrensbegränsning

som kan tas upp till prövning enligt lagen.

En vitesbestämmelse kan ej begränsas till att gälla endast ren leveransvägran.

Med leveransvägran bör jämställas sådana fall då leverantör visserligen

erbjuder leverans men endast på villkor sam klart missgynnar

kontrahenten i förhållande till andra köpare. Villkoren bör motsvara vad

leverantören erbjuder andra jämförbara företagare. Jämförelsen bör härvid

i första hand avse såväl säljares som köpares prestation i likartade fall.

Mot näringsfrihetsrådets beslut föreligger nu ingen besvärsrätt. Lämpligheten

av promemorians förslag att rådets beslut om vitesföreläggande ej

heller skall kunna överklagas har satts i fråga i några yttranden. Som i

promemorian framhållits fattar rådet emellertid redan nu beslut som kan

ha mycket ingripande verkningar, exempelvis i anledning av ansökan om

tillstånd att tillämpa bruttoprissättning. Jag vill därutöver erinra om rådets

konstruktion, som företer nära parallellitet med arbetsdomstolen. I båda

fallen gäller att ordföranden och vice ordföranden skall vara domare och i

båda organen finns särskilda företrädare för närmast berörda intressen.

Arbetsdomstolens beslut kan inte heller överklagas. Erfarenheterna av konkurrensbegränsningslagens

tillämpning ger enligt min mening vid handen,

att det inte föreligger anledning att nu frångå principen att näringsfrihetsrådets

beslut ej skall kunna överklagas.

I överensstämmelse med det anförda har inom handelsdepartementet upprättats

förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25

september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet, vilket såsom bilaga l1 torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende.

I likhet med departementspromemorians förslag har den nya bestämmelsen

tagits upp som ett första stycke i 21 §. Den har angetts avse leveransvägran

gentemot företagare i senare försäljningsled, en bestämning som

även begagnas i stadgandet om förbud mot bruttopris i 2 §. Jag ansluter mig

till vad näringsfrihetsrådet anfört i sitt remissyttrande rörande tolkningen

av detta begrepp. Med hänsyn till det nära sakliga sambandet mellan förbudet

att föreskriva återförsäljares lägsta utförsäljningspris och leveransväg
1

Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

rån till priskonkurrerande återförsäljare har det synts lämpligt att begränsa

vitesstadgandet till att omfatta förnödenheter avsedda för vidareförsäljning.

De i promemorieförslaget i lagtexten upptagna orden »i nämnda led» har jag

i likhet med bl. a. näringsfrihetsrådet funnit obehövliga. Såsom tidigare angetts

skall vid fastställande av vad som kan anses utgöra motsvarande villkor

en jämförelse ske med vad leverantören erbjuder andra jämförbara

företagare.

Syftet med ett vitesföreläggande bör vara att söka upprätta affärsförbindelser

på normala villkor mellan parterna snarast möjligt och föreläggandena

bör utformas från denna utgångspunkt. Det torde inte vara lämpligt

att uppställa några närmare regler angående föreläggandenas utformning.

Förhållandena i det enskilda fallet måste vara avgörande. Näringsfrihetsrådet

bör under förhandlingsskedet inhämta erforderliga uppgifter för att

kunna bedöma de försäljningsvillkor som i det aktuella fallet kan anses

motsvara vad leverantören erbjuder andra företagare. Uppenbart är att

vitesföreläggandet — vare sig det görs mer eller mindre detaljerat — måste

ges ett så preciserat innehåll att oklarhet ej uppstår om föreläggandets innebörd.

Det bör beaktas att förhållandena inom näringslivet kan undergå

snabba förändringar. Av detta skäl och med hänsyn till syftet att snarast

etablera en normal affärskontakt bör föreläggandet alltid gälla en begränsad

tid. När den företagare som skall åläggas leverans är en juridisk person

får det anses naturligt att föreläggandet riktas direkt mot den juridiska

personen. Såsom i departementspromemorian framhållits torde det i vissa

lägen vara nödvändigt att sätta vitesbeloppet högt.

Frågan om vitets utdömande bör i enlighet med den härför gällande huvudregeln

prövas av allmän domstol, varvid talan förs av allmän åklagare

och bedöms enligt för viten allmänt gällande rättsregler. Jag vill erinra om

att domstolen bl. a. äger möjlighet att under vissa förutsättningar jämka

ett vite. Såsom anmärkts i departementspromemorian torde frågan om vitets

uttagande komma att bero på näringsfrihetsrådets bedömande.

Det nya första stycket i 21 § har föranlett vissa redaktionella jämkningar

i nuvarande 21 och 29 §§.

Jag förordar att dagen för lagändringens ikraftträdande bestäms till den

1 april 1966.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Eva Ås t rom

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

25

Bilaga 2

Departementspromemorians lagförslag

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 (nr 603)

om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet

Härigenom förordnas, att 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 om

motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

21

Har förhandling avslutats utan att

skadlig verkan av konkurrensbegränsning

kunnat undanröjas, åligger

det näringsfrihetsrådet, där saken

finnes vara av större vikt, att

härom göra anmälan till Konungen.

Innebär den----—---

(Föreslagen lydelse)

§•

Har förhandling avslutats utan

att skadlig verkan av konkurrensbegränsning

kunnat undanröjas och

avser ärendet vägran av företagare

att sälja förnödenhet till företagare

i senare försäljningsled på villkor

som motsvara vad han erbjuder

andra företagare i nämnda led,

äger näringsfrihetsrådet förelägga

företagaren i det tidigare försäljningsledet

sådan försäljning vid vite.

Har i annat fall än i första stycket

sägs skadlig verkan av konkurrensbegränsning

icke kunnat undanröjas

genom förhandling, åligger det

rådet, där saken finnes vara av större

vikt, att härom göra anmälan till

Konungen.

----ett år.

29 §.

Den som uppsåtligen----------eller dagsböter.

Den som, i fall då förordnande Den som, i fall då förordnande

enligt 21 § andra stycket gäller i enligt 21 § tredje stycket gäller i

1 Senaste lydelse se 1956:244.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

(Nuvarande lydelse)

fråga om priset på förnödenhet eller

annat, vid tillhandahållande därav

nppsåtligen eller av oaktsamhet,

som ej är ringa, begär eller mottager

högre pris än som angives i förordnandet

eller särskilt av näringsfrdhetsrådet

meddelat tillstånd, straffes

med dagsböter. Är brottet grovt,

dömes till fängelse i högst ett år eller

dagsböter.

Har någon----------------

Husbonde ansvarar--— — —

(Föreslagen lydelse)

fråga om priset på förnödenhet eller

annat, vid tillhandahållande därav

nppsåtligen eller av oaktsamhet,

som ej är ringa, begär eller mottager

högre pris än som angives d förordnandet

eller särskilt av näringsfrihetsrådet

meddelat tillstånd, straffes

med dagsböter. Är brottet grovt,

dömes till fängelse i högst ett år eller

dagsböter.

--av vederlaget.

-------och vilja.

Denna lag träder i kraft---.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1966

27

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 21 december 1965.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 6 december 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 19 november 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 21

och 29 §§ lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall

av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

departementsrådet Torsten Löwbeer.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Thomas Krook

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

30 december 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 21 december

1965 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 19 november 1965

remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen

den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden,

att förslaget måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition

föreläggas 1966 års riksdag till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven-Erik Skogsfors

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 650742

Doktrin (2)

  1. ÅKE MARTENIUS, Konkurrenslagstiftningen, SvJT 1987 s. 552, på s. 556 · Fritt tillgänglig
  2. Ulf Bernitz, Prisdiskriminering, SvJT 1979 s. 513, på s. 517 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1966:79 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 a1 i texten
  2. 3LU 1966:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. SvJT 1987 s. 552 ÅKE MARTENIUS, Konkurrenslagstiftningen s. 556 i texten
  2. SvJT 1979 s. 513 Ulf Bernitz, Prisdiskriminering s. 517 i texten