Sök i Ratio Lex

Med förslag till affärstidslag

1966-10-28 · 79 sidor, varav 79 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 79 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:144, Med förslag till affärstidslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

1

Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till affärstidslag;

given Stockholms slott den 28 oktober 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

affärstidslag.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den nuvarande butikstängningslagen upphävs

och ersätts med en väsentligt enklare och friare reglering av affärstiderna i

en affärstidslag. Den vanliga affärstiden sträcks ut till kl. 20 på vardagar.

Huvuddelen av den handel som f. n. efter dispens får ske på annan tid än

vanlig affärstid — bl. a. hela kioskhandeln — undantas från regleringen.

Kommun skall för särskilt fall medge längre affärstid än den vanliga affärstiden

om det är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse.

Det föreslås att affärstidslagen skall träda i kraft den 1 januari 1967 och

gälla t. o. m. den 31 december 1971.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 144

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

Förslag

till

Affarstidslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Yrkesmässig detaljhandel får bedrivas endast under tid som medges i

denna lag eller med stöd av denna lag (affärstid). Försäljningsställe för

sådan handel samt frisersalong och fotografiateljé få icke hållas öppna

under annan tid.

2 §•

Vanlig affärstid är vardagar mellan klockan 8 och 20.

Om det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse,

skall kommunens styrelse eller nämnd som utses av fullmäktige i kommunen

medge affärstid utöver den vanliga.

3 §•

Från lagens tillämpning undantages

1) försäljning från apotek,

2) försäljning från automatapparat av sådan typ som är godkänd av myndighet

som Konungen bestämmer,

3) försäljning på trafikmedel till resande,

4) försäljning som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare bedriver

med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst, om

försäljningen sker i ringa omfattning och utan samband med annan handel,

5) försäljning på salutorg eller liknande plats som är upplåten till allmän

försäljningsplats.

Från lagens tillämpning undantages vidare, i den omfattning och på de

villkor som föreskrivas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer,

6) försäljning av alster av bildkonst, konsthantverk eller konstindustri

som bedrives i utställningslokal.

7) försäljning i anslutning till ordnad serveringsrörelse av lagad mat

samt bageri- och konditorivaror,

8) försäljning av tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor,

drivmedel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon samt andra va
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

ror som allmänheten särskilt efterfrågar på annan tid än vanlig affärstid,

om försäljningen sker antingen i anslutning till ordnad serveringsrörelse

eller försäljning av konst eller utan samband med försäljning av andra varor.

4 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer.

5 §•

Den som bedriver yrkesmässig detaljhandel eller håller försäljningsställe

för sådan handel, fr iser salong eller fotografiateljé öppen i strid mot denna

lag eller föreskrift som har meddelats med stöd av lagen dömes till böter.

6 §.

Talan mot beslut av kommuns styrelse eller nämnd enligt denna lag föres

hos länsstyrelsen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967 och gäller till och med den 31

december 1971.

Genom denna lag upphäves butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr

608). Beslut som har fattats med stöd av 11 § 3 mom. 4 eller 12 § butikstängningslagen

gäller dock till och med den 30 juni 1967, om kommunen icke

dessförinnan bestämmer annat enligt 2 § denna lag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 7 oktober 1966.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Johansson, Hermansson, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Lundkvist fråga om ny affärstidslagstiftning och anför.

Inledning

Alltsedan år 1909 har i vårt land funnits lagstiftning som har reglerat

affärstiden. Den lag som f. n. gäller i ämnet är butikstängningslagen den

21 juli 1948 (nr 608). På senare tid har i skilda sammanhang satts i fråga

om de skäl som har motiverat lagstiftningen är bärkraftiga längre. Redan

år 1954 fick särskilda sakkunniga i uppdrag att i samband med utredning

om arbetstidens längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning

av den lagstadgade arbetstiden även undersöka om inte tiden var inne

för en mindre stel butikstängningslagstiftning. De sakkunniga fann emellertid

att sambandet mellan butikstängningslagen och arbetstidslagstiftningen

var alltför svagt för att det skulle vara nödvändigt för dem att gå in på

frågan om affärstidens reglering i lag.

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallade chefen för inrikesdepartementet

i juni 1962 åtta sakkunniga för att göra en utredning om butikstängningslagstiftningen.

De sakkunniga* 1 som antog benämningen affärstidsutredningen

lämnade i juni 1965 ett betänkande i två delar, »Affärstiderna»

(SOU 1965: 38 och 39). Till betänkandet är fogat ett särskilt yttrande

av en av de sakkunniga, Tord Brotaeus.

De sakkunniga lägger i betänkandet fram förslag till affärstidslag. Lagen

är avsedd att ersätta butikstängningslagen. Förslaget torde få fogas

vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

1 De sakkunniga var byråchefen i socialstyrelsen Sven-Hugo Ryman, ordförande, direktören

i Sveriges köpmannaförbund Tord Brotaeus, ordföranden i Handelsanställdas förbund Erik

Magnusson, disponenten i Kooperativa förbundet Karl Erik Persson, riksdagsledamöterna CarlGustav

Enskog, Gördis Hörnlund och Gustaf Svensson i Vä samt dåvarande riksdagsledamoten

Stina Gunne.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av arbetarskyddsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, kommerskollegium — som har bifogat

yttranden av samtliga handelskammare — ombudsmannaämbete för

näringsfrihetsfrågor, statens institut för konsumentfrågor, rikspolisstyrelsen,

överståthållarämbetet — som har överlämnat yttranden av stadsfullmäktige

i Stockholm och polischefen i Stockholms polisdistrikt — samtliga

länsstyrelser — som har bifogat yttranden av kommuner och i några

fall av länspolischef, polismästare, läns- eller stadsveterinär, köpmannaförening

eller konsumtionsförening — Svenska stadsförbundet, Svenska

kommunförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Kooperativa

förbundet (KF), Handelns arbetsgivareorganisation (HAO), Handelsanställdas

förbund, Handelstjänstemannaförbundet, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger, Hotell-

och restauranganställdas förbund, Sveriges hotell- och restaurangförbund,

Sveriges konditor-förening, Apotekarsocietetens direktion, Sveriges

bensinhandlares riksförbund, Motorbranschens riksförbund, Svenska tidningsutgivareföreningen,

Tobakshandlarnas riksförbund, Sveriges kioskägares

riksförbund, Svenska kioskhandlareförbundet, Sveriges korvhandlareförbund,

Aktiebolaget Svenska pressbyrån, Aktiebolaget Turitz & Co,

Åhlén & Holm Aktiebolag — av de två sistnämnda gemensamt — Sveriges

grossistförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Svenska kvinnors

nationalförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Högerpartiets kvinnoförbund,

Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund samt Sveriges hantverks- och industriorganisation,

som har bifogat yttranden från anslutna organisationer.

Yttranden har också kommit in från statens konsumentråd, Ensamma

föräldrars förening, Svenska företagares riksförbund, Bageri- och konditoriarbetsgivareföreningen

och Folkpartiets ungdomsförbund.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

Äldre bestämmelser om affärstiden

Den första författning som reglerade affärstiden var lagen den 5 juni

1909 (nr 50 s. 2) om förbud mot handelns idkande å söckendag utöver viss

tid. Lagen gällde endast för städer, köpingar och municipalsamhällen. Den

gav möjlighet för kommun att begränsa affärstiden för handelsbod. Kommunens

beslut skulle fastställas av länsstyrelsen. Viss handel undantogs

från lagens tillämpning.

Som motiv för lagstiftningen angavs (prop. 1909:95) att friheten att

hålla handelsbodar öppna hur länge som helst hade medfört olägenheter

för både affärsinnehavarna och deras biträden i fråga om vilotider och

tillfälle till intellektuell utbildning och förströelse. Arbetstagarna inom detaljhandeln

ansågs ha längre arbetsdag än arbetstagarna inom de flesta

andra yrken. För lagstiftningen talade vidare att flertalet av de arbetsgivare

och arbetstagare som berördes starkt önskade att en sådan lagstiftning skulle

komma till stånd. Hänsynen till konsumenternas intresse ansågs inte med

fog kunna åberopas mot lagstiftningen eftersom konsumtionens omfattning

knappast hade något närmare samband med affärstiden.

1909 års lag ersattes av lagen den 30 maj 1919 (nr 270) om begränsning

av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse. Den nya lagen gällde

även på landsbygden. I lagen föreskrevs en vanlig affärstid, vardagar kl. 8

—19. Utöver denna tid fick butik i princip inte hållas öppen. Undantag

från lagens tillämpning medgavs i fråga om viss försäljning. I allmänhet

skulle butik hållas stängd på sön- och helgdagar. Kommun fick besluta

om avvikelser från den vanliga affärstiden. Avvikelser fick avse både inskränkning

och förlängning av tiden. Beslut om avvikelse skulle fastställas

av länsstyrelsen.

I förarbetena till 1919 års lag anfördes i fråga om affärstidens längd

(prop. 1919: 143) att man fick väga de affärsanställdas intresse av skälig

begränsning av arbetstiden mot allmänhetens och affärsinnehavarnas berättigade

krav på att affärstiden inte blev alltför snävt begränsad. Särskilt

borde man ta hänsyn till kroppsarbetarnas möjligheter att göra de inköp

som de behövde utan hinder av deras arbetstider.

1919 års lag var i kraft i 20 år. Den byttes ut mot butikstängningslagen

den 22 juni 1939 (nr 2S9). Denna hade i stort sett samma innehåll som

den butikstängningslag som gäller f. n. Den skilde sig från 1919 års lag

främst i följande avseenden. Fler undantag gjordes från lagens tillämpning,

bl. a. i fråga om försäljning i samband med restaurang- och konditorirörelse

och försäljning av motorolja och andra varor som behövs för att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

föra motorfordon. Möjligheten för kommun att göra avvikelser från den

vanliga affärstiden begränsades så att kommun aldrig kunde sträcka ut

affärstidens längd räknat per vecka. Viss försäljning fick efter särskilt

tillstånd pågå utöver vanlig affärstid, bl. a. kioskhandel och försäljning i

samband med nöjes- och idrottstillställningar o. d. Sådant tillstånd skulle

meddelas av polismyndighet, överståthållarämbetet eller länsstyrelsen. Den

vanliga affärstiden på vardagar var densamma som enligt 1909 års lag, dvs.

kl. 8—19.

I prop. 1939: 96 med förslag till 1939 års butikstängningslag anförde föredragande

departementschefen i fråga om behovet av lagstiftning om affärstiden

att den tidigare lagstiftningen i främsta rummet hade motiverats

av hänsynen till de anställda. Eftersom samtidigt med den nya butikstängningslagen

föreslogs en direkt arbetstidslagstiftning för butikspersonalen

kunde behovet av en butikstängningslag sättas i fråga. Emellertid ansåg

departementschefen att butikstängningslagens betydelse för att bereda

fritid åt butiksinnehavarna själva och för att främja likartade konkurrensförhållanden

mellan olika företag — två faktorer som tidigare hade anförts

som skäl för en lagreglering — var så stor att lagstiftning var motiverad

enbart på grund härav.

Departementschefen ansåg vidare att stängningstiden på vardagar borde

bestämmas i första hand med hänsyn till att allmänheten skulle få möjlighet

att handla efter arbetstidens slut. Den relativt sett fåtaliga butikspersonalens

intresse av att få sluta arbetet tidigt ansågs härvid få stå tillbaka.

På lördagar behövde detaljhandlarna och deras anställda visserligen sluta

sitt arbete tidigare för att få bättre möjlighet till friluftsliv i samband med

söndagen. Utvecklingen för flertalet arbetstagare mot kortare arbetstid på

lördagar hade emellertid skett på frivillighetens väg. Denna väg borde beträdas

även i detta fall. En allmän regel om tidigare lördagsstängning skulle

vara till avsevärd skada för vissa branscher, där just lördagseftermiddagarna

var den bästa affärstiden. Detta gällde t. ex. tobaksaffärerna. Även

inom andra branscher var det inte ovanligt att en stor del av veckans omsättning

föll på lördagen. En förkortad affärstid då skulle kunna medföra

sådan påfrestning att den vanliga personalen inte räckte till.

1939 års butikstängningslag gällde tre år räknat från den 1 januari 1940.

Den följdes åren 1942 och 1945 av nya butikstängningslagar som också hade

begränsad giltighetstid, nämligen tre år vardera. 1948 års butikstängningslag

som gäller f. n. är inte tidsbegränsad. Motivet för lagstiftningen har vid

tillkomsten av dessa lagar varit i huvudsak detsamma som anfördes i förarbetena

till 1939 års butikstängningslag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

Gällande bestämmelser om affärstiden m. m.

Butiks tängningslagen

Enligt 1 § 2 mom. får butik hållas öppen för allmänheten endast under

tid då det är medgivet i lagen (affärstid). Från annat ställe än butik får

yrkesmässig försäljning av viss vara ske endast under affärstid för handel

med sådan vara (1 § 3 mom.).

Med butik menas enligt 1 § 1 mom. försäljningsställe där detaljhandel

bedrivs. Rakstuga, frisersalong och fotografiateljé jämställs i lagen med

butik.

I 2 § föreskrivs att lagen inte skall tillämpas på följande verksamhet.

Försäljning till avhämtning eller försändning av lagad mat, bageri- och

konditorivaror, alkoholfria drycker, tobaksvaror eller tryckta skrifter, om

försäljningen sker under utövning av eller i samband med ordnad restaurang-,

kafé- eller konditorirörelse,

försäljning på apotek,

försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra varor som är nödvändiga

för att föra motorfordon, om försäljningen sker från upplagsställe

där andra varor inte sälj s,

försäljning till resande i järnvägsvagn eller på annat trafikmedel,

försäljning av program o. d. trycksaker, konfektyrer, färsk frukt eller

levande blommor i teatrar, biografer och andra nöjeslokaler,

försäljning från automat under vissa förutsättningar,

julgransförsäljning och försäljning som lantbrukare, trädgårdsodlare

eller fiskare i ringa omfattning och utan samband med annan handel bedriver

av egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller av fisk av egen

fångst,

försäljning av leksaksballonger eller andra mindre leksaker, om försäljningen

sker utomhus och utan samband med annan handel,

försäljning av tryckta skrifter, om försäljningen sker utan samband med

annan handel och, i fråga om annat än periodiska skrifter, utomhus,

försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker o. d. i museer eller

utställningslokaler eller på andra sådana platser,

tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål,

öppethållande av butik i demonstrations- eller upplysningssyfte utan

samband med försäljning eller av utställningslokal för visning av verk av bildande

konst och alster av konsthantverk och konstindustri vilka är avsedda

för försäljning.

För att automathandel skall vara undantagen från lagens tillämpning

måste den automat som används vara av godkänd typ. Bestämmelser om

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1966 9

typgranskning finns i kungörelsen den 21 juli 1948 (nr 609, ändrad 1964:

365) om typgranskning av automatapparater. Vidare får automat sättas

upp endast i vissa utrymmen inom järnvägs stationsområde, i anslutning

till »egen» butik, om enbart samma varor saluförs som i butiken, samt på

annan plats, om det inte sker i anslutning till sådan annan tillhörig butik

där man saluför samma slags varor som säljs från automaten.

I 4—5 §§ finns bestämmelser om den vanliga affärstiden. Denna är på

vardagar kl. 8—19. En vardag i veckan liksom varje vardag under tiden den

10—23 december får tiden sträckas ut till kl. 20. Butik där man i huvudsak

säljer mejerivaror, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror får öppnas

redan kl. 7.30. På påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och

nyårsafton skall butik stängas senast kl. 16. För sön- och helgdagar gäller

som huvudregel att butik inte får hållas öppen. Butik där man i huvudsak

säljer mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, pilsnerdricka,

alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande blommor får dock hållas öppen

kl. 8—10. Även fotografiateljé får hållas öppen två timmar, dock inte

under högmässogudstjänst. Om sön- och helgdagar inträffar i följd, får

rakstuga eller frisersalong hållas öppen en av dessa dagar kl. 8—10.

Enligt 1 § 2 mom. får efter affärstiden kund som har kommit in i butik

under affärstid betjänas och vara som har sålts under affärstid lämnas ut

eller sändas i väg.

Kommun får besluta om avvikelser från den vanliga affärstiden. Om

sådana kommunala avvikelser finns bestämmelser i 6—9 §§. Genom kommunalt

beslut får affärstiden inskränkas. Den får vidare helt eller delvis

förläggas på annan tid än som föreskrivs i 4 och 5 §§ för vardag resp. helgdag.

Därvid får affärstiden dock inte förlängas utöver den vanliga affärstiden

räknat för vecka. Kommun får inte heller inskränka rätten att en

vardag i veckan hålla öppet till kl. 20 eller förskjuta affärstiden under sönoch

helgdag så att butik får hålla öppet under högmässotid. Om det behövs

att butik hålls öppen på sön- eller helgdag för att skogs- och flottningsarbetare

och andra personer som är sysselsatta långt från hemmet skall

kunna göra inköp på sin fritid, kan kommun bestämma att butik får hållas

öppen på sådana dagar under högst två timmar, dock inte under högmässotid.

Förutsättning för kommunal avvikelse är enligt 6 § att avvikelsen är

lämplig från allmän synpunkt och att den inte leder till otillbörligt förfång

för företag som bedriver butiksrörelse i kommunen. Beslut om kommunal

avvikelse skall avse hela kommunen, om det inte finns synnerliga

skäl för annat. Olika bestämmelser får meddelas för butiker av skilda slag.

Bestämmelser får också meddelas för enbart butiker av visst slag. Däremot

får beslut om avvikelse inte avse en eller flera angivna butiker.

Om kommunal avvikelse beslutar den myndighet som utövar kommunens

beslutanderätt i allmänhet. Näringsidkare, arbetstagare och andra som skulle

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

beröras av kommunal avvikelse skall höras innan beslut meddelas (7 §).

Enligt 8 och 9 §§ underställs beslut om kommunal avvikelse länsstyrelsens

prövning, varvid länsstyrelsen helt eller delvis fastställer eller också ogillar

beslutet.

Särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga, s. k. dispens, får enligt

11 § 3 mom. meddelas i följande fyra fall.

1. I fråga om konfektyrer, kex, alkoholfria drycker, frukt, produkter av

frukt, honung, levande blommor, tryckta skrifter, vykort, fotografisk film,

tändstickor, tobaksvaror, tobaksutensilier, tvålar, kammar, tandborstar,

tandkräm, rakblad, resesouvenirer, pappersartiklar, pennor och bläck (det

s. k. kiosksortimentet) får tillstånd meddelas, om varorna säljs från fast

försäljningsställe där man under vanlig affärstid saluför endast dessa varor

och om det inte finns särskilda skäl mot utsträckt affärstid. I allmänhet

får affärstiden dock inte sträckas ut längre än till kl. 22 eller, om försäljningen

sker i anslutning till trafikinrättning, till den senare tidpunkt som

påkallas av de resandes behov. Även om dessa varor inte säljs från fast försäljningsställe

kan tillstånd till utsträckt affärstid meddelas. Försäljningen

får i så fall inte vara förbunden med handel med andra varor. Det skall också

finnas skäl till utsträckt affärstid.

2. För försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad

e. d. får lämnas tillstånd till den affärstid som behövs med hänsyn

till förhållandena. I regel får dock tillstånd meddelas endast för försäljning

av sådana varor som avses under 1 samt lagad mat.

3. Försäljning utomhus av varm korv, varm fisk eller varm buljong och

som tillbehör därtill bröd, potatis, senap, sås o. d. får medges i lämplig utsträckning.

I tillståndet skall fastställas den plats där försäljningen får ske.

4. I andra fall än dem som har nämnts under 1—3 får tillstånd meddelas

att bedriva försäljning eller hålla öppet om synnerliga skäl föreligger.

Tillståndet skall innehålla uppgift om den affärstid som medges och de

varor som får säljas. Även andra föreskrifter om hur försäljningen skall

anordnas får meddelas i samband med tillståndet.

Tillstånd meddelas i de fall som har nämnts under 3, i Stockholm av

överståthållarämbetet och i landet i övrigt av polismyndigheten. I de andra

fallen meddelas tillstånd av länsstyrelsen (11 § 1 mom.).

Förutsättning för tillstånd är enligt 11 § 2 mom. att sökanden uppfyller

de villkor som gäller för att idka handel i allmänhet, att anledning saknas

att anta att han inte är lämplig att utöva verksamheten samt att hinder

inte föreligger från hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt.

Vid prövningen av ansökan om tillstånd skall hänsyn tas till på ena

sidan det gagn för allmänheten och på andra sidan de olägenheter för annan

handel som skulle uppkomma om framställningen bifölls (11 § 3 inom.).

Innan ansökan prövas skall i allmänhet drätselkammare eller kommunalnämnd

ges tillfälle att yttra sig i ärendet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

11

Enligt 12 § kan Kungl. Maj :t förordna om eftergift från vad som är föreskrivet

i lagen, om eftergift är påkallad av särskilt trängande behov. Eftergift

får meddelas för visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. I förordnandet

skall meddelas de närmare föreskrifter som behövs i samband

med eftergiften.

Arbetarskyddsstyrelsen är enligt 3 § skyldig att avge utlåtande om lagens

tillämpning, om domstol, myndighet som meddelar tillstånd enligt It §, allmän

åklagare eller enskild person vars rätt berörs av bestämmelse i lagen

begär det. Beror mål som handläggs vid domstol på om lagen är tillämplig

på viss försäljning eller på visst öppethållande, skall domstolen låta arbetarskyddsstyrelsen

pröva frågan, om part begär det eller om domstolen anser

det nödvändigt.

I 14—16 §§ finns straffbestämmelser. Hålls butik öppen eller bedrivs försäljning

i strid mot bestämmelse i lagen eller föreskrift som har meddelats

med stöd av lagen, straffas näringsidkaren med dagsböter. Om verksamheten

bedrivs av staten eller kommun straffas föreståndaren för verksamheten.

Har länsstyrelsen på framställning av näringsidkare godtagit viss

person som föreståndare för verksamheten i näringsidkarens ställe straffas

denne.

Beslut enligt lagen som har meddelats av polismyndigheten kan överklagas

hos länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelsens beslut anförs hos Kungl.

Maj :t. Talan får dock inte föras mot beslut som överståthållarämbetet eller

—• efter besvär — länsstyrelse har meddelat i ärende om tillstånd enligt 11 §

3 mom. 3, dvs. fråga om försäljning av varm korv m. in. Arbetarskyddsstyrelsens

beslut kan inte överklagas (18 §).

Arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652)

Enligt 1 § skall lagen tillämpas på detaljhandel och verksamhet som bedrivs

i omedelbar anslutning därtill och på rakstuga, frisersalong, fotografiateljé

eller badinrättning. Från lagens tillämpning undantas visst slag av

arbete, bl. a. arbete som det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka

över hur det anordnas och arbete i samband med hotell-, restaurang- och

kaférörelse under vissa förutsättningar. Vissa arbetstagare, bl. a. medlem

av arbetsgivarens familj, faller också utanför lagens tillämpningsområde.

I 4 § bestäms den ordinarie arbetstiden till högst 45 timmar i veckan och

till högst 10 timmar under ett dygn. Under korta tidsperioder får arbetstiden

utsträckas. Enligt 4 a § får avsteg också göras frän den ordinarie arbetstiden

genom överenskommelse i kollektivavtal.

6—8 §§ innehåller bestämmelser om övertid. I allmänhet får arbetsgivare

använda arbetstagare på övertid högst 48 timmar under loppet av fyra veckor

och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

I 9 § finns bestämmelser om raster. Om arbetstagaren arbetar minst sex

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr l ti år 1966

timmar under ett dygn skall han i allmänhet ha antingen en rast om en timma

eller två raster om sammanlagt en timma och 15 minuter.

Bestämmelser om arbetstid i kollektivavtal

Inom detaljhandeln förekommer ett mycket stort antal kollektivavtal vilket

delvis hänger samman med näringens karaktär. Avtalen reglerar förhållandena

för endast omkring hälften av de anställda. Det är bara undantagsvis

som det i avtalen föreskrivs en kortare arbetstid än arbetstidslagen

medger. I allmänhet finns i avtalen bestämmelser om s. k. genomsnittsberäkning

av arbetstiden. Denna beräkning innebär att arbetstiden för vecka

får vara mer än 45 timmar under vissa perioder, t. ex. i samband med

julen eller någon annan tid på året då säsongmässiga variationer i arbetsbelastningen

påkallar det, med motsvarande avkortning av veckoarbetstiden

under andra perioder, t. ex. sommaren.

Allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617)

Enligt 2 § krävs tillstånd för att allmän plats inom stadsplanelagt område

i stad, köping och annat samhälle där byggnadslagens bestämmelser

för stad är tillämpliga skall få tas i anspråk bl. a. för försäljningsstånd. Tillstånd

meddelas i Stockholm av överståthållaräinbetet och i landet i övrigt

av polismyndigheten. Innan tillstånd meddelas skall styrelsen eller nämnd

i kommunen yttra sig. Om styrelsen eller nämnden avstyrker får tillstånd

inte meddelas.

I lokal ordningsstadga får meddelas föreskrifter i fråga om den allmänna

ordningen utöver dem som allmänna ordningsstadgan innehåller. Föreskrifterna

får avse hela kommunen eller del därav. De får dock inte avse förhållanden

som är reglerade på annat sätt. Genom föreskrifterna får inte läggas

onödigt tvång på allmänheten eller på annat sätt göras obefogad inskränkning

i den enskildes frihet (7 §).

Enligt 8 § kan polismyndigheten för särskilt fall meddela de ordningsföreskrifter

som behövs i fråga om bl. a. handel som bedrivs på allmän plats

eller på område som gränsar till allmän plats. Inte heller sådan föreskrift

får innefatta onödigt tvång på allmänheten eller obefogad inskränkning i

den enskildes frihet. Polismyndigheten får också förbjuda handel på allmän

plats eller angränsande område om det anses påkallat av hänsyn till

den allmänna ordningen. Behövs allmänna föreskrifter skall polismyndigheten

göra anmälan om förhållandet till kommunens fullmäktige.

Lagstiftning om affärstiden i Danmark, Finland och Norge

I Danmark regleras affärstiden av en lag från år 1950. Lagen innehåller

en bestämmelse om vanlig affärstid — kl. 6—20 på fredagar, kl. 6—14 på

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr lhi år 1966

lördagar och kl. 6—17.30 på övriga vardagar. På söndagarna skall affärerna

i allmänhet hållas stängda. Ett stort antal undantag görs från lagens tilllämpning.

Undantagen motsvarar i huvudsak undantagen från den svenska

lagstiftningen. Ett stort antal varuslag får säljas på annan tid än vanlig

affärstid efter medgivande av polismyndigheten. I denna ordning kan fri

affärstid medges i fråga om fler varuslag än som är möjligt enligt de svenska

dispensbestämmelserna. För affärerna inom Köpenhamns centralstation och

på vissa civila flygfält gäller särskilda bestämmelser om affärstiden.

Den finska regleringen av affärstiden finns i en lag från år 1946. Huvudregeln

är att affärerna får hållas öppna kl. 8—17 på lördagar och kl. 8 18

på andra vardagar och att de skall hållas stängda på söndagar. Undantag

från lagens tillämpning görs i ungefär samma utsträckning som i den svenska

lagstiftningen. Kommun kan besluta om förskjutning av affärstiden.

Affärstiden för bl. a. kioskhandeln och handeln med mjölk och bröd bestäms

av kommun. Socialministeriet äger bevilja dispens i enskilda fall

från den vanliga affärstiden.

I Norge finns bestämmelser om affärstiden i en lag från år 1913. Enligt

denna är stad skyldig att meddela beslut om när affärerna skall hållas

stängda. Landskommunerna har befogenhet men är inte skyldiga att meddela

sådana beslut. Kommunalt beslut om stängningstider skall stadfästas

av kommunaldepartementet. Dispens från den affärstid som kommunen

har bestämt kan medges, för kortare tid av fylkesmannen och för enstaka

tillfälle av polismyndigheten. Kommun har också möjlighet att med stöd

av en lag från år 1921 meddela bestämmelser om affärstiden för sådan handel

som sker på gator, torg och andra offentliga platser. Försäljning på

trafikmedel får ske oberoende av kommunala beslut om affärstid.

I Finland och Norge föreligger förslag till ny lagreglering av affärstiden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

Vissa undersökningar

Inledning

Utredningen redovisar resultatet av flera undersökningar om bl. a. tilllämpningen

av butikstängningslagen, omsättning och kundfrekvens inom

detaljhandeln under olika tider, konsumenternas vanor och önskemål i

fråga om affärstiderna samt arbetstidens längd och förläggning inom olika

näringsgrenar. Några undersökningar har gjorts av statistiska centralbyråns

utredningsinstitut och finns utförligt redovisade i del II av betänkandet.

En kortare redogörelse för dessa undersökningar liksom en fullständig

redogörelse för de andra undersökningarna finns i del I.

Undersökningsresultaten har legat till grund för utredningens överväganden

både i fråga om behovet av lagstiftning och utformningen av en

sådan. I det följande lämnas en kort sammanfattning av utredningens

egen redovisning i fråga om dessa undersökningar. Mot undersökningarna

som sådana och mot utredningens redovisning av undersökningsresultaten

har inte gjorts någon erinran under remissbehandlingen av betänkandena.

Butikstängningslagens tillämpning (Del I s. 27—31)

Kommunala avvikelser är relativt ovanliga. Omkring år 1931 var ungefär

300 avvikelser i kraft. Hälften av dessa reglerade affärstiden generellt. År

1936 hade mer än 100 beslut tillkommit. Därav var ungefär 30 generella.

År 1947 var nästan 250 avvikelser i kraft. Huvuddelen avsåg förkortning

av affärstiden. I 30 kommuner hade föreskrivits att butikerna skulle öppna

och stänga senare än enligt den vanliga affärstiden. I 20 fall föreskrevs

lunchstängning. Vid årsskiftet 1963/64 förekom kommunala avvikelser i

88 av landets drygt 1 000 kommuner. Av dessa förekom 36 i Malmöhus

och Kristianstads län. Ärenden hos länsstyrelserna om fastställelse av

kommunala avvikelser har under åren 1961—1963 varit få. Sammanlagt

har drygt 30 ärenden handlagts. I nästan alla fall har kommunens beslut

blivit fastställt. Några av besluten om kommunal avvikelse är gamla —

det äldsta är från år 1940 — och de flesta av dessa har förlorat sin betydelse.

I 64 kommuner, varav 34 städer, innebär beslut om avvikelse en generell

reglering av den vanliga affärstiden. I de flesta av dessa fall har den

vanliga affärstiden på vardagar bestämts till kl. 8—18. Den därnäst vanligaste

tiden är kl. 9—18. Bestämmelser om lunchstängning finns i sex

kommuner. I fråga om lördagar varierar stängningstiden i besluten mellan

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

kl. 13 och 18. Den vanligaste stängningstiden i kommunalt awikelsebeslut

i fråga om lördagar är kl. 16, därnäst vanligast är kl. 17. Sex kommuner

har valt att reglera endast stängningstiden på lördagar. I sju kommuner

avser avvikelserna endast mjölkaffärer, bagerier, frukt- och konfektyraffärer

samt blomsteraffärer. De får hålla öppet någon timma på söndagar.

I några kommuner berör avvikelserna endast viss bransch. Vanligen är det

frisersalonger och fotoateljéer som har särreglerats med hänsyn till sin

egenart. Detsamma gäller i några fall torghandeln. — Den 2 april 1965

fastställde länsstyrelsen i Västmanlands län ett beslut av Västerås stad

att alla affärer i staden skall få hålla öppet måndag—fredag kl. 9—20 och

lördag kl. 8—17. Beslutet har överklagats men har inte prövats ännu av

Kungl. Maj :t.

Särskilda tillstånd till annan affärstid än den vanliga, dvs. dispenser,

har meddelats av länsstyrelserna i åtskilliga fall.

Den 1 januari 1964 var mer än 8 000 tillstånd till försäljning från kiosk

av huvudsakligen sådana varor som tillhör kiosksortimentet (11 § 3 mom.

1) i kraft. Antalet dispenser från den vanliga affärstiden för vanliga butiker

med motsvarande varor var nästan 2 000. Tillstånd till försäljning av varm

korv o. d. (11 § 3 mom. 3) hade meddelats i omkring 2 500 fall. För

försäljning av varm korv o. d. i förening med varor som tillhör kiosksortimentet,

vanligtvis läskedrycker, juice eller glass, hade omkring 850

dispenser meddelats. Enligt utredningen ger dessa siffror dock inte någon

alldeles riktig bild av förhållandena bl. a. därför att många söker dispens

endast för viss period, underlåter att utnyttja den eller upphör med rörelsen

men inte bryr sig om att återkalla tillståndet. Andra uppgifter från år

1963 angående tidningsförsäljning visar att tidningar och tidskrifter såldes

från 4 800 kiosker. Antalet kiosker, bortsett från korvkiosker, torde med

hänsyn härtill kunna beräknas till minst 5 000.

Drygt 500 tillstånd till utsträckt affärstid som var i kraft den 1 januari

1964 avser antingen försäljning av varor utanför kiosksortimentet och

gruppen varm korv o. d. eller försäljning av sådana varor från annat ställe

än kiosk eller vanlig butik. Dispensernas innehåll skiftar starkt. Ofta

avser de rätt att från kiosk sälja sportartiklar, badartiklar, fiskeredskap

o. d. Dispens avser ibland försäljning av sådana varor som särskilt efterfrågas

på orten. Flera dispenser avser försäljning på bensinstationer, motell,

hotell och sjukhus av i första hand kiosksortiment. I trakter med utpräglat

turistliv avser dispenserna rätt till försäljning på sön- och helgdagar av

textil- och konsthantverk, hemslöjdsartiklar o. d. På orter med större

fritidsbebyggelse eller livligt besökta campingplatser avser de rätt för livsmedelsaffärer

att under sommarsöndagarna hålla öppet längre och samtidigt

saluföra fler varor än som lagen annars tillåter. — En särskild grupp

bildar de affärer i några av Stockholms tunnelbanestationer som får sälja

livsmedel, tekniska varor, ekiperingsartiklar m. in. på vardagskvällar och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

söndagar. Hit hör även två livsmedelsaffärer i Göteborg ovan jord som

enligt tillstånd från år 1964 får tillämpa utsträckt affärstid på vardagar.

Det är i dessa fall fråga om livligt trafikerade platser där det har ansetts

särskilt angeläget att tillgodose allmänhetens inköpsbehov.

Även tillstånd till annan tillfällig försäljning än i samband med nöjestillställningar

och idrottstävlingar förekommer. Söndagsöppet medges t. ex.

i samband med invigning av nytt affärscentrum liksom kvällsöppet i anslutning

till marknad eller något annat speciellt evenemang.

Under vart och ett av åren 1961 och 1962 meddelade länsstyrelserna beslut

i ungefär 2 500 dispensärenden.

Affärstiden i praktiken — bortsett från den som tillämpas på grund av

dispenser — skiljer sig avsevärt från den som medges i lagen. Privaträttsliga

överenskommelser mellan olika detaljhandelsföretag på en ort som

inskränker affärstiden i förhållande till den som medges enligt lagen är

mycket vanliga. Även sådana överenskommelser mellan detaljhandelsföretag

och de affärsanställdas organisationer förekommer. Kommunala avvikelser

har också en viss betydelse.

Under 1930-talet var den ojämförligt vanligaste affärstiden under måndagar—fredagar

kl. 8—18. Läget var i huvudsak detsamma på lördagar.

Under 1940-talet var stängningstiden under måndagar—fredagar fortfarande

vanligtvis kl. 18. Öppningstiden blev emellertid oftare kl. 9 och stängningstiden

på lördagar tenderade att bli något tidigare. Under senare delen av

1940-talet var kl. 17 den vanligaste stängningstiden på lördagar. I flera

fall stängdes butikerna dock redan kl. 16.

Om man bortser från den utsträckta affärstiden en kväll i veckan, har

affärstiden under måndagar—fredagar hållit sig i stort sett konstant sedan

slutet av 1940-talet. Den dominerande affärstiden är således fortfarande kl.

9—18. På lördagar är bilden en annan. Den vanligaste öppningstiden har

visserligen liksom övriga dagar varit kl. 9 men stängningstiden har både

skiftat och förändrats. Den har varierat såväl mellan olika orter som mellan

olika branscher. En jämförelse mellan åren 1955 och 1963 visar klart

att affärstiden under lördagar har minskat. År 1955 tillämpades normalt

kl. 17 som stängningstid inom fyra av de länsförbund som är anslutna till

köpmannaförbundet. Inom 17 länsförbund stängdes affärerna vanligen kl.

16 och inom fyra kl. 15. År 1964 var den vanligaste stängningstiden kl. 15

inom 13 förbund och kl. 14 inom de övriga. Dessa stängningstider representerar

genomsnittet inom länsförbunden. Stora variationer förekommer.

En del butiker, i huvudsak sådana som är centralt belägna i Stockholm,

stängde först kl. 16.

Skillnader kan också iakttas mellan de olika branschernas affärstider på

lördagar. År 1964 stängde sålunda livsmedelsbutikerna oftast redan kl. 14

medan varuhusen i regel stängde senare.

Sommartid stängs affärerna oftast kl. 14 på lördagar. En förskjutning

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1966

mot kl. 13 som stängningstid kan iakttas sedan år 1963. Den är mest markerad

för livsmedelshandeln.

Möjligheten till utsträckt affärstid en kväll i veckan har tidigare utnyttjats

ganska sparsamt. De allra senaste åren har intresset för kvällsöppet

emellertid stegrats kraftigt.

Hösten 1964 förekom kvällsöppet en dag i veckan på 15 orter med fler än

40 000 invånare och på 70 orter med mindre än 40 000 invånare. Det sammanlagda

invånarantalet för dessa 85 orter var ungefär 3 350 000.

Bilden i fråga om den utsträckta affärstiden en vardagskväll i veckan är

emellertid långt ifrån entydig. På många orter är det endast en butik —

ofta ett varuhus — som utnyttjar möjligheten till kvällsöppet. På andra orter

är det affärerna inom en viss bransch som utnyttjar möjligheten.

Kvällsöppet förläggs vanligen till måndag eller fredag. Stängningstiden

varierar mellan kl. 18.30 och 20.

Konsumenternas vanor och önskemål (Del II s. 41—91, del I s. 32—37,

106—110)

Sön- och helgdagar

Eftersom butikerna i allmänhet skall vara stängda på sön- och helgdagar

kan man inte tala om några särskilda vanor i fråga om söndagshandel

hos konsumenterna. Rätten att hålla butiker där man säljer mejerivaror

o. d. öppna på söndagar kl. 8—10 har numera inte någon större betydelse.

Utvecklingen inom detaljhandeln synes enligt utredningen ha begränsat

möjligheten att hålla öppet på söndagar. Tyngdpunkten bär förskjutits till

kioskhandeln och i någon mån automathandeln. I Stockholm är dock förhållandet

ett annat med hänsyn till de dispenser som där gäller för affärer

att hålla öppet även på söndagar.

Konsumenternas önskemål att kunna handla på sön- och helgdagar är

främst knutna till blommor och livsmedel. 16 % av alla hushåll vill ha möjlighet

att köpa livsmedel på söndagar (Storstockholm 20 %, andra större

städer 16 %, mindre tätorter och landsbygden 13 ä 14 %). Ensamstående

vuxna med förvärvsarbete vill mer än andra kunna handla livsmedel på söndagarna.

Det högsta talet för denna kategori har man fått i Storstockholm,

nämligen 31 %. Blommor vill mer än hälften av hushållen kunna handla

på söndagarna. I fråga om alla andra varor är det mindre än 10 % som har

önskemål om söndagshandel. Även i fråga om dessa varor vill man i Storstockholm

ha mer söndagsöppet.

Lördagar

Konsumenternas vanor i fråga om lördagsköp varierar mellan olika varor

men i allmänhet görs en relativt stor del av veckans inköpsbesök på lördagar.

Omkring 19 % av livsmedelsköpen görs på lördagar. Störst andel har

2 — liihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 144

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

köpen av herrkläder, nämligen 35 %. Kundfrekvensen på lördagar avtar i

allmänhet de sista timmarna mot affärstidens slut utom i Storstockholm.

Mest köps damkläder och minst livsmedel under dessa timmar. Av lördagens

affärsbesök inträffar 30 % efter kl. 13 i affärer för damkläder och

13 % i livsmedelsaffärer. De förvärvsarbetande hushållen svarar för merparten

av de sena inköpen. De som förvärvsarbetar gör 28 % av livsmedelsinköpen

efter kl. 13 medan de hushåll där inte någon av de vuxna familjemedlemmarna

har arbete utom hemmet gör endast 9 % av livsmedelsinköpen

efter denna tidpunkt.

Undersökningarna av konsumenternas önskemål i fråga om affärstiden

på lördagar visar att mellan 5 och 17 % av hushållen inte är nöjda om affärerna

stänger kl. 15. Med stängning redan kl. 15 är man minst nöjd i

Storstockholm och på landsbygden.

Om affärerna i stället stängde så tidigt som kl. 13 på lördagar, skulle andelen

hushåll som inte är nöjda öka till mellan 28 och 50 % beroende på

vilket varuslag det är fråga om. Om man höll helt stängt på lördagar skulle

nämnda procenttal vara 56 och 82.

Vanliga vardagar

Inköpsvanorna vanliga vardagar kännetecknas, när affärerna har öppet

till kl. 18, främst av en koncentration av inköpsbesöken under den sista

timman. Om inköpsfrekvensen vore jämn en dag då affärstiden räcker

mellan kl. 9 och 18, skulle 11 % av besöken inträffa varje timma. Mellan

kl. 17 och 18 varierar emellertid inköpsfrekvensen för olika varuslag i allmänhet

mellan ungefär 15 % (livsmedel) och 35 % (radio och TV).

De sena affärsbesöken är i allmänhet vanligast i Storstockholm och minst

i de mindre tätorterna.

Ganska många hushåll har önskemål om senare stängningstid än kl. 18.

Framför allt vill man efter denna tidpunkt kunna köpa blommor (20 %),

kläder (19 %) och skor (18 %). Därnäst vill man ha möjlighet att köpa

möbler (16 %), bilar (15 %), radio, TV samt bok- och pappershandelsvaror

(14 %) samt konstverk, järnhandelsvaror, färghandelsvaror, båtar och

hushållsmaskiner (13 %). Intresset är minst för livsmedel (6 %). I Storstockholm

vill dock 10 % av hushållen eller nästan dubbelt så många som

på andra håll i landet kunna köpa livsmedel efter kl. 18. Efter kl. 20 är

det överlag ringa intresse för att affärerna håller öppet. Likaså är det bara

ett fåtal hushåll som vill kunna köpa livsmedel vanliga vardagar före kl. 8.

Detaljhandelns omsättning under olika tider (Del I s. 42—59)

Undersökningarna av detaljhandelns omsättning täcker inte detaljhandeln

i dess helhet. De avser bl. a. inte varuhusen i allmänhet och de anses

inte heller i övrigt så representativa som konsumentundersökningarna.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

Lördagshandeln svarar i allmänhet för 20—30 % av detaljhandelns veckoomsättning.

För livsmedelshandelns del motsvarar lördagshandeln omkring

25 % av veckoomsättningen. Butiker inom samma bransch och med samma

stängningstid på lördagar synes ha ungefär lika stor del av sin omsättning

på lördagar oavsett om de ligger i storstäder eller på landet. Senare stängningstid

på lördagar medför i de flesta fall större andel på lördagarna av

veckans försäljning. Tendensen till större andel av veckoförsäljningen på

lördagar vid senare stängningstid dessa dagar är dock inte helt enhetlig.

I allmänhet är försäljningsintensiteten på lördagar högst under de tidiga

eftermiddagstimmarna. Förmiddagspasset och de sena timmarna på eftermiddagen

visar oftast något lägre siffror. För livsmedelshandeln är belastningen

dock ganska jämn till kl. 14. Därefter mattas den. De livsmedelsaffärer

som har öppet till kl. 16 säljer dock mer per timma kl. 15—16 än

under veckan i övrigt. För skohandel, herrkonfektion och damkonfektion

når omsättningen sitt maximum kl. 13—14. Den är särskilt intensiv mellan

dessa klockslag inom herrkonfektionsbranschen — tre till fem gånger den

normala under veckan. Generellt sett svarar den sista timman av affärstiden

på lördagar för omkring 20 % av hela lördagsförsäljningen. Fn jämförelse

mellan åren 1961—-1963 visar att lördagens betydelse som inköpsdag

inte har minskat men väl att inköpsfrekvensen under de sena eftermiddagstimmarna

har gått ned något. Ett undantag från den sistnämnda

tendensen visar dock damkonfektionsbranschen.

Omsättningen sådana kvällar då butikerna har utnyttjat den möjlighet

som lagen ger att tillämpa utsträckt affärstid en kväll i veckan — oavsett

om möjligheten har utnyttjats fullt ut, dvs. till kl. 20 — har också undersökts.

Undersökningsmaterialet anses emellertid vara så begränsat att resultaten

är mindre säkra. Försäljningsintensiteten synes dessa vardagskvällar

vara lägre än under lördagseftermiddagarna. Någon tendens till ökning

av försäljningsintensiteten tycks inte skönjas. Lördagsförsäljningen synes

inte påverkas av om butikerna hålls öppna en kväll i veckan.

Eu undersökning av några kooperativa självbetjäningsaffärer inom

främst livsmedelsbranschen visar att kundantalet är lågt under måndagar—

fredagar kl. 9—10. Det stiger måttligt på förmiddagen och faller efter

lunchtiden. Härefter sker en kraftig stegring som pågår till affärstidens slut

kl. 18. Antalet köpta poster ökar i stort sett i proportion till antalet kundbesök.

På lördagar stiger kundantalet kraftigt under förmiddagstimmarna.

Stegringen fortsätter fram till kl. 13—14. Då nås ett maximum som ligger

över kundfrekvensen kl. 18 på vardagskvällar. Antalet varuposter per kund

sjunker kraftigt efter kl. 11—12.

Utredningen anser att undersökningsmaterialet visar två klara tendenser.

I fråga om livsmedel ligger tyngdpunkten i veckans omsättning på fredagar

och lördagar. Omsättningen når sitt maximum vid 11-tiden på lördag.

Övriga veckodagar kulminerar omsättningen i allmänhet den sista timman

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

av affärstiden. Den når därvid dock inte upp till samma höga värde som

vid den vanliga affärstidens slut på fredagar. I fråga om övriga varor ligger

tyngdpunkten i veckans omsättning i allmänhet också på lördag. Kulmen

nås dock senare på dagen eller mellan kl. 12 och 14. Övriga vardagar är troligen

omsättningen högre under de sena eftermiddagstimmarna än annars.

Omsättningen kan dock lika ofta eller t. o. in. oftare vara högre mitt på

dagen.

Arbetstidens längd och förläggning inom olika näringsgrenar (Del II s. 92—97,

del I s. 60—61)

Undersökningen avser en vecka under oktober 1963 och omfattar detaljhandel,

samfärdsel, sjukvård och socialvård, hotell- och restaurangverksamhet,

bank- och försäkringsverksamhet, annan serviceverksamhet —• såsom

partihandel och fria yrkesområden, t. ex. advokat-, revisors- och konsultverksamhet

— industri samt övriga näringsgrenar — dvs. förvaltningspersonal,

lärare, jordbrukare m. fl. Arbetstiden för alla som är verksamma

inom dessa yrken redovisas, således både för anställda, egna företagare och

fria yrkesutövare. Undersökningen omfattar såväl heltidsanställda som deltidsanställda.

Den ordinarie arbetstidens längd under den vecka som undersökningen

avser var i medeltal 43,5 timmar. Inom detaljhandeln arbetade de som var

heltidsanställda 46 timmar. Kortare arbetstid än den genomsnittliga förekom

framför allt inom bank- och försäkringsverksamhet men också inom

hotell- och restaurangverksamhet, sjukvård och socialvård samt samfärdsel.

På lördagen arbetade de på heltid sysselsatta i genomsnitt 2,77 timmar.

Det genomsnittliga antalet ordinarie arbetstimmar på lördagen var störst

inom detaljhandeln (4,74 timmar) och minst inom industrin (1,29 timmar).

Som obekväm arbetstid definierar utredningen ordinarie arbetstid före

kl. 7 och efter kl. 15 på lördagar samt före kl. 7 och efter kl. 18 på andra

vardagar. I genomsnitt arbetade man drygt tre timmar på obekväm arbetstid

under måndag—fredag och något mer än en halv timma på lördagen den

vecka som undersökningen avser. För dem som är verksamma inom detaljhandeln

låg den obekväma arbetstiden något under genomsnittet (2,9 timmar).

Mest obekväm arbetstid vanliga vardagar hade de som arbetar inom

hotell- och restaurangverksamhet (7,9 timmar) samt sjukvård, socialvård

och samfärdsel (5 timmar). De som är sysselsatta inom industrin hade det

gynnsammare (2,5 timmar). På lördagar var det annorlunda. Den obekväma

arbetstiden var här för alla yrkesverksamma i landet i genomsnitt

0,6 limmar men för dem som arbetar inom industrin bara 0,2 timmar. Genomsnittstalet

för landets samtliga yrkesverksamma förklaras av den

längre obekväma arbetstiden inom några serviceyrken. Den uppgick i medeltal

till 2,75 timmar för hotell- och restaurangverksamhet och 1,33 timmar

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kurigl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

för sjukvård och socialvård. Inom detaljhandeln sammanföll den obekväma

arbetstiden här med genomsnittet.

På övertid arbetade de heltidsanställda i medeltal 1,26 timmar under hela

veckan. Variationerna mellan de olika näringsgrenarna var ganska små,

eller mellan 1,96 och 0,59 timmar. Inom detaljhandeln var övertiden 1,18

timmar.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1966

Behovet av lagstiftning

Utredningen

Konsumenternas intressen i fråga om affärstiden

Utredningen drar till en början vissa slutsatser av konsumentundersökningarna.

Konsumenterna uppfattar det enligt utredningen visserligen inte som

jnågon allvarlig olägenhet att inte kunna handla på sön- och helgdagar.

Ganska många vill dock ha möjlighet att göra inköp då. Detta gäller framför

allt blommor och livsmedel men även i någon liten utsträckning kläder,

möbler, bilar och konstverk. De affärstider som f. n. tillämpas på lördagar

synes i det stora hela stämma väl överens med konsumenternas önskemål

och behov. Endast om man stänger så tidigt som kl. 13 blir det ett påfallande

missnöje. De allra flesta är tillfreds om affärerna stänger omkring

kl. 15 på lördagar. Inte så få vill dock handla senare. På vanliga vardagar

vill en stor del av konsumenterna att affärerna skall hålla öppet längre

än f. n. Att affärerna i allmänhet stänger redan kl. 18 trots att lagen medger

senare stängningstid kan enligt utredningens uppfattning bero på att

man med hänsyn till tiden för middagsmålet har funnit det skäligen meningslöst

eller i vart fall mindre angeläget att hålla öppet efter kl. 18 när

man ändå måste stänga kl. 19.

Utredningen försöker att bedöma butikstängningslagens inverkan på konsumenternas

önskemål och den framtida inriktningen av konsumtionsvanorna.

Därvid konstaterar utredningen först att resultatet av undersökningarna

inte visar hur omfattande den ström av varor som detaljhandeln

förmedlar skulle ha varit om affärstiderna inte hade varit reglerade i lag.

Sannolikt går man emellertid enligt utredningen för långt om man hävdar

att konsumtionens omfattning inte har något närmare samband med affärstiden.

Det finns enligt utredningens mening skäl att tro att de önskemål som

allmänheten har framställt i fråga om affärstiden har påverkats i återhållande

riktning av inrotade vanor. Allteftersom valmöjligheterna blir större

för människorna får de sannolikt också en mera bestämd uppfattning om

hur de i själva verket vill ha det med affärstiden. De dispenser som i Stockholm

har meddelats i fråga om affärerna vid tunnelbanestationer i city har

sannolikt medverkat till att det är just i Storstockholm som intresset har

visat sig vara störst för att kunna handla livsmedel efter kl. 18.

Allmänhetens inställning till affärstiden på vanliga vardagar visar i varje

fall i förening med den påtagliga koncentrationen av affärsbesöken till tiden

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1966

mellan kl. 17 och 18 att inte så få konsumenter på många håll skulle besöka

affärerna även efter kl. 18 om de finge tillfälle till det.

Utredningen pekar på olika förhållanden som inverkar på bedömningen

av konsumenternas behov det närmaste decenniet av att kunna handla

olika dagar i veckan och olika tider på dagen. Till en början framhåller utredningen

betydelsen av befolkningens flyttning i riktning mot tätorterna,

koncentrationen av detaljhandeln till allt större butiksenheter och handelns

rationalisering i övrigt.

Utvecklingen inom detaljhandeln innebär att affärer med ringa omsättning

läggs ned i mycket stor omfattning och att tyngdpunkten förskjuts till

de större enheterna, framhåller utredningen. Ofta förläggs flera varuhus

som konkurrerar med varandra tillsammans i en stor tätort. Möjligheterna

att köpa flera varor på ett ställe ökar därmed. Samtidigt blir dock avstånden

längre till inköpsstället, framför allt till den butik där man säljer livsmedel

och andra dagligvaror. Störst svårigheter medför de långa avstånden

för åldringarna och därnäst för dem som förvärvsarbetar. Olägenheterna

med de långa avstånden utjämnas endast delvis av privatbilismens ökning.

Större betydelse för att motverka olägenheterna när det gäller livsmedelsinköpen

har antagligen utvecklingen av konserveringstekniken och tillkomsten

av nya förpackningsmetoder. På grund härav kan fler varor för

längre tids användning köpas på en gång och antalet inköp kan därmed

nedbringas. Utvecklingen inom detaljhandeln medför också att affärerna

får mer rikhaltigt och i fråga om kvaliteten mer differentierat varusortiment.

Utvecklingen av standardförpackningar och självbetjäningssystem

leder till att affärsbesöken blir kortare för vissa varor. Inköp av andra varor

kan emellertid med hänsyn till det mer mångsidiga utbudet komma att ta

längre tid för övervägande och val. Särskilt kapitalvaror kan det komma

att ta längre tid att köpa.

Vidare pekar utredningen på att andelen åldringar och förvärvsarbetande

kvinnor kommer att öka under den närmaste tiden. Åldringarnas köpkraft

kommer att öka allteftersom pensionssystemet byggs ut. Det är sannolikt

att de långa avstånden till affärerna kommer att bli ett större problem för

åldringarna än affärstidens förläggning. De förvärvsarbetande är däremot

på ett helt annat sätt beroende av affärstiden, framför allt av marginaltiden

efter arbetets slut. Detta beroende blir kännbart för allt fler hushåll allteftersom

de gifta kvinnorna i ökad utsträckning ägnar sig åt förvärvsarbete.

Intresset för sön- och helgdagsöppet är störst bland de förvärvsarbetande

hushållen och kan alltså väntas stiga. Här är det särskilt

blomster- och livsmedelsaffärerna som kommer i blickpunkten. Lördagar

och helgdagsaftnar utnyttjas redan nu flitigare än andra dagar för affärsbesök.

Dessa dagar kan man motse ökad besöksfrekvens i nästan alla affärer.

Likaså måste intresset för kvällsöppet vanliga vardagar bli större i och

med att andelen förvärvsarbetande hushåll ökar.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

Slutligen stryker utredningen under betydelsen av att arbetstiden i fortsättningen

kommer att förkortas och att till följd därav en slutlig övergång

till fem dagars arbetsvecka kan väntas. Utredningen diskuterar också i

vad mån denna utveckling kommer att påverka konsumenternas önskemål

i fråga om affärstiden under måndagar—fredagar resp. lördagar.

Utredningen räknar med att de konsumenter som brukar resa bort över

veckoslutet kommer att visa ett stegrat intresse för kvällsöppet. Flera andra

omständigheter talar också för att intresset för en förlängd affärstid på

måndagar—fredagar kommer att öka trots de fria lördagarna. Konsumtionen

kommer sålunda att stiga i ökad takt och efterfrågan på varor kommer

att bli större. Många konsumenter, främst sådana som är anställda inom

servicenäringarna, kommer att vara hänvisade till att handla på vanliga

vardagar. För de förvärvsarbetande som har fria lördagar kan lördagsöppet

ersätta kvällsöppet vanliga vardagar bara i begränsad utsträckning.

Särskilt de som bor i en större tätorts omland inom räckhåll för dess affärscentrum

kan få stort intresse för kvällsöppet. Antalet sådana kunder ökar i

takt med inflyttningen till städerna. Samma intresse har sannolikt många

konsumenter i rikets största städer som på grund av de affärstider som

tillämpas f. n. är tvungna att köpa livsmedel och andra dagligvaror omedelbart

efter arbetets slut och bära med sig dem den ofta långa vägen hem. För

dem skulle det säkert te sig mera tilltalande att kunna köpa varorna i närheten

av bostaden. Kvällsöppet vanliga vardagar har också för många konsumenter

den fördelen att de lättare kan undvika trängseln i affärerna på

lördagar.

Utredningen drar slutsatsen av sina överväganden i denna del att konsumenternas

intresse för kvällsöppet på måndagar—fredagar i framtiden

sannolikt kommer att öka. Vilken inställning konsumenterna kommer att

få till affärstiden på lördagar finner utredningen det svårt att uttala sig om

med någon större grad av säkerhet. De faktorer som kan tänkas påverka

utvecklingen är inte entydiga. Mycket talar dock för att allmänheten kommer

att utnyttja lördagarna för inköp av urvalsvaror. Intresset av att

kunna handla på söndagar kommer av allt att döma att i fortsättningen

liksom f. n. vara knutet till blommor och livsmedel.

Inverkan på detaljhandeln av en lagreglering

Utredningen framhåller till en början att butikstängningslagen till sin

natur är konkurrensbegränsande och att den därför inte rimmar så bra

med de principer som ligger bakom lagen den 25 september 1953 (nr 603)

om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Butikstängningslagen begränsar den fria konkurrensen mellan detaljhandeln

och andra näringsgrenar. Sålunda hindrar bestämmelserna om affärstiden

detaljhandeln från att på vardagskvällar och söndagar konkurrera

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungi. Maj.ts proposition nr tbk år t966

med t. ex. restaurangnäringen och nöjesindustrin. Framför allt begränsar

emellertid lagen den inbördes konkurrensen inom detaljhandeln.

Från den sistnämnda synpunkten har de särskilda tillstånden till annan

affärstid än den vanliga, dispenserna, som meddelas med stöd av It §

butikstängningslagen stor betydelse, menar utredningen. Tillstånd som

avser kiosker och andra försäljningsställen där man säljer varor ur det s. k.

kiosksortimentet har meddelats i stort antal i hela landet. Kioskhandelns

uppsving måste ses mot bakgrund av att denna försälj ningsform sedan

länge har haft en privilegierad ställning i butikstängningslagen. Därmed är

emellertid inte sagt att kioskhandeln skulle stagnera eller gå tillbaka om

lagen upphävdes. Utredningen kan mycket väl tänka sig att den ökade konkurrens

som kioskerna i ett sådant läge skulle utsättas för blir kompenserad

av friheten för dem att utvidga sitt sortiment. Det finns större anledning att

tro att kioskerna utan stöd av lagstiftning som reglerar affärstiden för

den reguljära detaljhandeln skall bli i stånd att bättre än nu anpassa sin

verksamhet till de krav som konsumenterna ställer på service från en

närhetsbutik. Utvecklingen har f. ö. redan nu gått i riktning mot större

kiosker, ofta med två avdelningar för olika slag av försäljning. Tillstånd

som avser vanliga butiker där man säljer ett allmänt sortiment av varor

(11 § 3 mom. 4) har hittills meddelats endast i ett fåtal fall i fråga om

centralt belägna affärer i Stockholm och Göteborg. Det är här fråga om en

dispensgivning som utvecklingen har tvingat fram och som enligt utredningens

mening inte är invändningsfri från konkurrenssynpukt.

Kommunala avvikelser ter sig från konkurrenssynpunkt framför allt betänkliga

om de rubbar balansen i konkurrensen mellan företag inom två

eller flera kommuner, dvs. om kunderna gynnar företagen i en kommun

därför att affärstiden där på grund av kommunalt beslut är längre än i

andra kommuner. Utredningen anser dock att riskerna för att sådana situationer

skall inträffa blir mindre i den mån det bildas nya kommuner

som har bättre näringsgeografisk struktur än de äldre.

Den största vikten fäster utredningen vid att butikstängningslagen hindrar

den stora mängden av detaljhandelsföretagen att variera sin affärstid inom

en vidare ram än den i lagen föreskrivna vanliga affärstiden. Sedan gammalt

har man ansett att man härigenom främjar likartade konkurrensförhållanden

inom detaljhandeln och detta har också varit ett av motiven för

lagstiftningen. Begränsningen av affärstiden kan emellertid också ha

betydelse för detaljhandelns möjlighet att under fri konkurrens utveckla

sig mot rationella och ekonomiskt bärkraftiga företagsformer. För bedömningen

av denna fråga har resultatet av undersökningarna av omsättning

och kundfrekvens inom detaljhandeln intresse. Mot bakgrund av dessa

resultat anför utredningen att många tecken lyder på alt butikstängningslagen

för inte så få affärer hindrar en anpassning av affärstiden på vanliga

vardagar till variationerna i omsättningen och kundfrekvensen. Det

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1966

finns skäl att anta att anpassningen kommer att försvåras ytterligare om

butikstängningslagen får vara kvar oförändrad.

Utredningen diskuterar vidare butikstängningslagens betydelse för balansen

i konkurrensen mellan olika typer av företag inom samma bransch.

Därvid redogör utredningen till en början för den strukturförändring som

hittills har skett inom detaljhandeln. Enligt utredningens mening ger denna

förändring, särskilt den som har skett under de senaste tio åren, en antydan

om hur utvecklingen kommer att gestalta sig i fortsättningen. Lanthandeln

och små butiker med traditionell betjäning i tätorterna — särskilt sådana

där man säljer dagligvaror — minskar till förmån för stora självbetjäningsaffärer

och vanliga varuhus. En särskild typ av självbetjäningsaffärer är

de s. k. storbutikerna. Dessa har en årsomsättning som är större än 3 milj.

kr. De växer i antal. Självbetjäningsbutiker har hittills förekommit företrädesvis

inom livsmedelsbranschen. Numera förekommer en modifierad

typ av självbetjäningsbutik inom även andra branscher, den s. 1c. själwalsaffären.

Den kombinerar självbetjäning med traditionell service. Allt talar

för att antalet sådana affärer kommer att öka. Varuhusen som tidigare

förekom endast i de större städerna är numera vanliga både i småstäder

och i ännu mindre orter som har ett ganska tätbefolkat omland. En särskild

typ av varuhus är de s. k. rabattvaruhusen som har ett begränsat sortiment

av varor som omsätts mycket snabbt. De erbjuder minsta möjliga service.

Varuhusens expansion har varit kraftig och den synes fortsätta. Troligen

kommer varuhusen att gå över till självbetjäningssystemet i större utsträckning

än som har skett hittills. Livsmedelsavdelningar kan väntas bli

vanligare inom varuhusen.

Den utveckling som har skett inom detaljhandeln kan sägas ha inneburit

en avlastning av arbetsuppgifter i två motsatta riktningar, anför

utredningen. Genom utvecklingen av förpackningsmetoderna har visst arbete

avlastats på fabrikanter och grossister och genom tillkomsten av

självbetjänings- och själwalssystemet har servicearbete i stor utsträckning

avlastats på kunden. Härigenom har man kunnat undvika eller fördröja

prishöjningar.

De olika typerna av företag kan enligt utredningen väntas utnyttja möjligheten

till utsträckt affärstid på olika sätt om butikstängningslagen skulle

upphävas. Varuhusen kommer antagligen att utnyttja möjligheten att

hålla öppet längre på vardagskvällar. Särskilt rabattvaruhusen lär bli intresserade

av kvällsöppet framför allt om de ligger långt från en tätort

och vänder sig så gott som uteslutande till kunder som färdas med bil.

Däremot kan man med hänsyn till erfarenheterna i fråga om omsättningen

hos de livsmedelsaffärer som hittills har tillämpat utsträckt affärstid räkna

med att man inom denna bransch inte kommer att öka affärstiden på

kvällarna särskilt mycket. Detta gäller dock inte speciella livsmedelsaffärer

i storstädernas cityområden och sådana livsmedelsaffärer som ligger långt

från city i storstädernas tätbefolkade bostadsområden.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1966

Mot bakgrund av de antaganden om strukturförändringar och affärstid

som utredningen sålunda har gjort diskuterar utredningen möjligheterna

för de affärer — specialaffärer och dagligvaruaffärer — som

håller fast vid sin traditionella service att hävda sig i konkurrensen framför

allt från varuhusen.

Utredningen räknar med att specialaffärerna får koncentrera sig på ett

avgränsat sortiment. De får avstå från priskonkurrens på lika plan med

varuhus o. d. affärer. I stället får de lägga större vikt vid god betjäning

och oklanderlig branschkännedom. Det är tänkbart att själwalssystemet

blir tillämpat i viss utsträckning. Framför allt sådana specialaffärer som

ligger nära ett varuhus inom en större tätorts köp- och servicecentrum

■torde ha framtiden för sig. Specialaffärerna kommer att få anpassa sin

affärstid till kundfrekvensen inom hela köpcentrum. De behöver dock

inte bli beroende av varuhusens affärstider.

Ett särskilt intresse ägnar utredningen åt de s. k. närhetsbutikerna.

Härmed menar man dagligvaruaffärer — även kiosker — som helt inriktar

sig på kunder som är bosatta i närheten av affären. De affärer som fullgör

en närhetsbutiks funktion är främst mindre livsmedelsaffärer, tobaksaffärer

och kiosker. Utredningen har flera synpunkter på vilka funktioner

närhetsbutikerna kan antas komma att fylla under den närmaste framtiden.

Bl. a. anser utredningen att de främst kommer att få till uppgift

att tillfredsställa kundernas bekvämlighet. Man antar vidare att de kommer

att komplettera varuhusen men inte konkurrera med dessa. Utredningen

anför vidare härom.

I första hand tillhandahåller närhetsbutiken sådana varor, som det ter

sig naturligt att köpa i närheten av hemmet och som det skulle vara opraktiskt

att behöva bege sig till självbetjäningsaffären för att handla, om man

inte har något annat ärende att uträtta där. Hit hör ett flertal av de varor

som i dag räknas till kiosksortimentet. Som typiska exempel kan det räcka

med att här nämna tidningar och tobaksvaror. Närhetsbutiken står vidare

till tjänst, då det är något som storbutikskunden har glömt att köpa under

det senaste besöket i storbutiken eller då han av någon särskild anledning

inte vill bege sig dit, exempelvis för att det har börjat regna. Det kan också

vara fråga om kunder, som oförutsett har fått gäster eller som av något

annat skäl har fått en impuls att handla någon vara så fort och bekvämt

som möjligt.

Närhetsbutiken kan emellertid också för många kunder få betydelse som

ett mera reguljärt ställe för inköp av dagligvaror, låt vara att den alltjämt

också i dessa fall vanligen blir ett inköpsställe i andra hand. Som en följd

av de allt längre avstånden till de större självbetjäningsaffärerna kan man

vänta sig att hushållen minskar antalet besökstillfällen där, och då blir

behovet att kunna göra kompletteringsköp större. Vidare kan många äldre

personer liksom invalider och sjuka bli hänvisade till att åtminstone tidvis

helt återfalla på närhetsbutiken. Också för många förvärvsarbetande

kan det ibland te sig bekvämare att på vägen hem från arbetet uppsöka

närhetsbutiken än att bege sig till storbutiken. Det finns därför sannolikt

utrymme för olika slag av närhetsbutiker, var och en anpassad till de spe
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 196G

ciella behov som finns hos kunderna inom just det område där butiken är

belägen.

Enligt utredningens mening kan det inte råda något tvivel om att närhetsbutiken

har framtiden för sig vid sidan av varuhus och andra större

affärer. En förutsättning härför är dock att den smidigt anpassar sitt sortiment

och sin affärstid till kundernas önskemål och behov. Från samhällets

synpunkt är det också angeläget att man inte har en lagstiftning

som främjar just kiosken som försäljningsställe. Ordentligt inredda butiker

tillgodoser bättre både konsumenternas och de anställdas krav på en

god försäljningsmiljö. Utredningen tror att närhetsbutikerna kommer att

vara bland de företagstyper som i främsta rummet kommer att utnyttja

kvällsöppet om butikstängningslagen skulle upphävas eller liberaliséras.

Affärstiden kommer för dessa butiker att anpassas med hänsyn till deras

speciella funktion. Eftersom närhetsbutikerna inte direkt konkurrerar med

varuhus och andra större affärer bör de också kunna utan svårighet få ut

de högre priser som kan bli nödvändiga för att täcka bl. a. ökade personalkostnader

under obekväm arbetstid.

Frågan om ökade varupriser kommer att bli en följd om butikstängningslagen

upphävs eller liberaliseras diskuteras också mera allmänt av utredningen.

Personalkostnaderna kommer visserligen säkert att bli högre om

obekväm arbetstid tas ut i större utsträckning, framhåller utredningen.

Kostnadsökningen måste därvid slås ut på konsumenterna. Emellertid vet

man inte säkert om detaljhandeln kommer att utnyttja möjligheten till

kvällsöppet i sådan utsträckning att personalkostnaderna blir ett större

problem än nu. De som kommer att utnyttja möjligheten kan tänkas motverka

ökade lönekostnader genom att i större utsträckning än f. n. tillämpa

självbetjänings- eller självvalssystem och genom att hålla stängt under tider

när kundfrekvensen är låg, t. ex. en eller annan förmiddag. Utredningen

finner det svårt att förutsäga om varupriserna kommer att stiga men anser

det i vart fall inte säkert att så blir fallet. Skulle det bli en prisstegring

torde den bli obetydlig, åtminstone om den slås ut på alla konsumenter.

Enligt utredningens mening bör på detaljhandelns område likaväl som på

många andra områden konsumenterna åtminstone i viss utsträckning kunna

godta att kostnaderna fördelas på alla även om alla inte i lika mån kan

tillgodogöra sig fördelarna.

På grund av vad utredningen hittills har anfört anger man som slutomdöme

i fråga om butikstängningslagens betydelse för rationaliseringen och

strukturomvandlingen inom detaljhandeln att lagen inte längre är tillräckligt

smidig för att tillåta en rationell utveckling. Lagens hämmande effekt

bör dock inte överdrivas, framhåller utredningen. Strukturförändringar har

tvingats fram oberoende av lagen. Denna har inte kunnat hindra den koncentration

till större butiksenheter som har varit det dominerande draget

i utvecklingen under det senaste decenniet. Lagen har väl i stort sett bara

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Aungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1966

fördröjt rationaliseringsåtgärder soin i och för sig har varit påkallade. Om

lagen får vara kvar oförändrad, kommer den sannolikt att bidra till att en

hel del mindre bärkraftiga affärer som annars skulle duka under i konkurrensen

kommer att kunna leva vidare. I och för sig är det ett konsumentintresse

att inte alla små affärer försvinner. Om det skedde skulle

nämligen servicen bli sämre. Det kan från denna och andra synpunkter

finnas skäl att beklaga att butiksbeståndet f. n. minskar kraftigt. På längre

sikt kan det emellertid inte gärna vara ett samhällsintresse att behålla en

lagstiftning oförändrad som håller mindre konkurrenskraftiga företag vid

liv och motverkar möjligheterna för både företagare och anställda att hålla

jämna steg med andra grupper i fråga om inkomster.

Vissa gynnsamma verkningar har butikstängningslagen dock haft, anser

utredningen. Lagen har säkert medverkat till ordnade förhållanden och

motverkat osund konkurrens inom detaljhandeln. Osund konkurrens anser

utredningen föreligga om mindre ansvarsmedvetna företagare håller

öppet särskilt länge på kvällarna i spekulationssyfte och låter de stegrade

personalkostnaderna gå ut över varornas kvalitet och försäljningslokalernas

standard. Lojala företagare tvingas i så fall att hålla öppet i en utsträckning

som inte svarar mot något konsumentbehov och det onödiga priset får

betalas av konsumenterna. Ett företag som säljer dåliga varor från lokaler

som inte uppfyller elementära krav i fråga om standard kan dock inte bli

särskilt långlivat. Inte heller för sådana mellanformer av osund konkurrens

som leder till skadeverkningar först på längre sikt anser utredningen att

utrymmet är särskilt stort. Ett detaljhandelsföretag kan nämligen inte startas

utan kapitalresurser och ingående planering och förberedelser. I regel

sker det i medverkan av branschorganisationerna och kommunerna. Man

kan dock inte se bort från möjligheten att företagare som redan är etablerade

men börjar få ekonomiska svårigheter använder osunda konkurrensmetoder.

Många kan vidare frestas att göra experiment med affärstiden

som ter sig tvivelaktiga från ekonomisk synpunkt utan att det blir fråga

om osunda metoder. Utredningen räknar dock med att sådana experiment

skall höra hemma i en övergångsperiod.

De affärsanställdas behov av fritid

I fråga om arbetstidens längd finner utredningen att arbetstidslagstiftningen

torde ge de anställda inom detaljhandeln ett tillräckligt skydd. Inte

heller synes övertiden vara något väsentligt problem för dem. I fråga om

arbetstidens förläggning är de handelsanställdas problem, enligt vad undersökningen

visar, främst att obekväm arbetstid förekommer på lördagarna.

De är i detta avseende visserligen inte sämre lottade än många yrkesgrupper

inom andra serviceområden. Emellertid har de långtifrån samma

gynnsamma villkor som industriarbetarna. Det är förklarligt alt de handelsanställda

önskar få fria lördagar i likhet med andra stora grupper av

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1966

arbetstagare. De handelsanställda kan kräva samma rimliga hänsyn till

sina intressen som andra medborgargrupper, konsumenterna inte undantagna.

Enligt vad utredningen känner till befarar man bland både köpmän och

handelsanställda att förutsättningarna för sådana lokala överenskommelser

om begränsning i affärstiden som f. n. är vanliga och som torde ha haft ett

starkt stöd i butikstängningslagen kommer att allvarligt försämras om

butikstängningslagen upphävs. Det skulle leda till mer obekväm arbetstid

för de anställda. Utredningen redogör vidare för hur Handelsanställdas

förbund ser på de anställdas möjligheter att på facklig väg göra sina intressen

gällande. Enligt förbundets mening skulle dessa möjligheter vara mindre

goda. Utredningen anför härom.

Detaljhandelspersonalen är i allmänhet organiserad i Handelsanställdas

förbund. Vissa begränsade grupper tillhör Handelstjänstemannaförbundet.

Enligt uppgifter som lämnats av Handelsanställdas förbund är bara omkring

20 % av detaljhandelsföretagen bundna av kollektivavtal och inte mer

än cirka 55 % av de anställda fackligt organiserade. Förbundet har därför

haft svårare än andra fackförbund att hos arbetsgivarsidan vinna gehör

för de anställdas intressen, särskilt när det gällt frågan om lönekompensation

för obekväm arbetstid. Förbundet anser visserligen arbetstidens

förläggning i princip vara en avtalsfråga men hyser oro inför framtiden

om möjligheten alt avtalsvägen främja de handelsanställdas berättigade

önskemål härvidlag. Denna oro sammanhänger framför allt med farhågor

för att det inte överallt kommer att råda erforderlig konkurrens om arbetskraften.

Ett allvarligt problem är enligt förbundet, att oorganiserade arbetsgivare

på orter med överskott på kvinnlig arbetskraft i sina detaljhandelsföretag

anställer redan tidigare lågavlönade kvinnor mot underbetalning.

Härigenom försvåras inom hela detaljhandeln en lösning av likalönsfrågan

som man nyligen har fatt till stand pa det kollektivavtalsreglerade området

enligt de riktlinjer som Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen

enats om.

Utredningen pekar på den utveckling inom detaljhandeln som har skett

mot allt större affärsenheter och framhåller att denna utveckling bl. a. har

fört med sig att andelen anställda bland dem som är yrkesverksamma inom

branschen har ökat. Vissa sifferuppgifter som belyser denna utveckling

lämnas på s. 129 i del I av betänkandet.

De anställdas problem väger alltså i dag tyngre än tidigare och de kommer

i framtiden att väga än tyngre, anför utredningen. Detta kan emellertid

inte rimligen få till följd annat än att förutsättningarna kommer att förbättras

för de handelsanställda — i vart fall på längre sikt — att på facklig

väg få gehör för sina anspråk inom avtalsområdet, bl. a. anspråken på kompensation

för obekväm arbetstid. Lämplig lokalisering av näringslivet kan

också väntas minska det överskott pa kvinnlig arbetskraft som nu finns

på vissa orter. Konkurrensen om arbetskraften kommer enligt utredningens

mening av allt att döma att bli hård på alla de platser där det finns förutsättningar

för lönsam och rationellt bedriven detaljhandel.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

Den utveckling som pågår mot kortare arbetstid och högre levnadsstandard

gör att allt fler människor får resurser för ett rikare fritidsliv, anför

utredningen. Ingen sätter i fråga att det är nödvändigt att hålla de allmänna

kommunikationerna i gång eller att hålla sjukhusen tillgängliga på obekväm

arbetstid. För att fritiden skall bli så värdefull som man förutsätter

när man strävar efter kortare arbetstid är det nödvändigt att varor och

tjänster förmedlas också under den tid då de flesta är lediga från sitt arbete.

Därför måste alla som sysslar med serviceverksamhet ställa sig till förfogande

i rimlig omfattning även på obekväm arbetstid. Debatten om arbetstidens

förläggning skulle enligt utredningens uppfattning vinna i saklighet

och tyngd, om man ville ta till utgångspunkt inte fria lördagar utan femdagarsveckan,

dvs. en vecka om fem arbetsdagar som inte är fixerade till

vissa konstant bestämda veckodagar.

Femdagarsveckan behöver inte hindra att allmänhetens behov av service

blir tillgodosett alltefter sin styrka olika tider på dygnet. De anställdas organisationer

kan anpassa sina krav på lönekompensation för obekväm arbetstid.

Under ett system med fri konkurrens bestämmer ytterst konsumenterna

vilket pris de vill betala för varor och tjänster som förmedlas under

sådan tid.

Affärsinnehavarnas behov av fritid

Utredningen framhåller att eftersom arbetstidslagen för detaljhandeln inte

tillämpas på företagare och deras familjemedlemmar har dessa inget annat

skydd mot för lång arbetstid än det som butikstängningslagen erbjuder.

Visserligen medför utvecklingen inom detaljhandeln att de anställda blir

förhållandevis allt fler än företagarna, anför utredningen. Antalet företagare

och medlemmar i deras familj är dock fortfarande stort. I slutet av

år 1962 var sålunda 70 400 företagare och 8 600 familjemedlemmar verksamma

inom branschen, upplyser utredningen. För många affärsinnehavare

blir arbetsdagen orimligt lång. Konkurrensen tvingar nämligen framför

allt småföretagen att ständigt anpassa sig till konsumenternas växlande

behov och de större företagens affärstidspolitik. Det finns också skäl att

tro att de mindre företagen kommer att bli utsatta för en ännu hårdare

konkurrens.

En lagstiftning som har till syfte att tillgodose enskilda näringsidkares

behov av fritid bör emellertid enligt utredningens mening inte införas om

inte starka skäl talar för det. En sådan lagstiftning minskar lätt de enskilda

företagens rörelsefrihet och konkurrenskraft. Under en hård konkurrens

måste det vara av avgörande betydelse för de mindre företagarna alt fritt

kunna använda affärstiderna som konkurrensmedel. Närhetsbutikerna som

skall stå konsumenterna i den närmaste omgivningen till tjänst måste f. ö.

i regel ha öppet på kvällarna för att kunna fylla sin uppgift. Skälen att av

hänsyn till affärsinnehavarnas behov av fritid ha en butikstängningslag

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

har också minskat i takt med att antalet sådana företagare har blivit mindre.

Vidare har sedan länge på flera områden av detaljhandeln omsorgen

om enskilda företagares fritid fått stå tillbaka för konsumentintresset. Bensinhandeln,

kioskhandeln och konditoriförsäljningen har —■ för att bara

nämna några exempel — antingen undantagits från butikstängningslagens

tillämpning eller där fått en undantagsställning som står friheten nära.

Myndigheterna och butikstängningslagen

Utredningen anser att butikstängningslagen är svår att tillämpa för de

många myndigheter som har med lagen att göra och för allmänheten. Dispensärendena

är svårbedömda och de för med sig orimligt mycket arbete.

På grund av lagens konstruktion med uppräkning av de varor eller varuslag

som får säljas uppstår många gränsdragningsproblem. Dessa skapar

osäkerhet om lagens innebörd och olust i förhållandet mellan företagare

och konsumenter och mellan företagare inbördes. Detaljregleringen uppfattas

ofta som ett onödigt byråkratiskt krångel. Invändningar av principiell

natur har också gjorts mot att arbetarskyddsstyrelsen har rätt att

med bindande verkan t. o. in. för domstolarna avgöra frågor om lagens

tillämpning.

Tillämpningen av lagen har blivit ojämn. Detta har berott inte bara på

lokalt betingade skillnader utan också på olika uppfattning om lagens närmare

innebörd. Det är svårt att kontrollera att lagen följs. Polismyndigheterna

måste i första hand syssla med viktigare frågor. En förseelse kommer

i regel till polisens kännedom endast om den är mycket flagrant eller

om den har anmälts till åtal. Detta förhållande minskar respekten för

lagen.

Beslutanderätten är ofta alltför mycket centraliserad. Härigenom blir

effektiviteten lätt eftersatt och administrationen blir dyrbar. Varje liten

ändring som behövs i den detaljreglering som lagen innehåller måste underställas

riksdagen. Det går därför inte att anpassa lagen på ett smidigt sätt

till de förändringar som numera ofta inträffar i varubeståndet till följd av

den snabba utvecklingen på området. Kungl. Maj :t belastas också med

ganska många besvärsärenden.

Slutomdömen och förslag

Utredningen finner att flera skäl talar för att butikstängningslagen upphävs

utan att ersättas med någon ny lagstiftning. Bland dessa skäl framhåller

utredningen främst konsumenternas behov och intresse av att kunna

handla på annan tid än vanlig affärstid, betydelsen av att detaljhandelns

rationaliseringssträvanden inte motverkas samt de administrativa problem

och olägenheter som lagen har framkallat. Utredningen anför också flera

skäl för fortsatt lagstiftning, nämligen hänsynen till de affärsanställdas

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

och i viss män företagarnas behov av fritid samt vikten av att kunna hindra

en osund konkurrens.

Att butikstängningslagen utan vidare skall upphävas anser sig utredningen

inte kunna föreslå. I stället förordar utredningen att en ny lag utfärdas.

Denna bör ha karaktären av en ramlagstiftning som bör ge större utrymme

åt detaljhandeln att själv bestämma över affärstiden än butikstängningslagen.

Den bör vidare vara enklare att tillämpa än denna. Genom en sådan

lagstiftning skall det inte vara omöjligt att i allt väsentligt tillgodose konsumenternas

intressen och behov. Konsumenternas tryck på detaljhandeln

på andra tider än den vanliga affärstiden är enligt vad konsumentundersökningarna

har visat inte så starkt att en sådan lagstiftning skulle göra

det omöjligt att i allt väsentligt tillgodose konsumenternas intresse. En lagstiftning

efter dessa riktlinjer skulle också ge det utrymme som är önskvärt

för ändamålsenliga rationaliseringssträvanden. Dessa måste nämligen

i huvudsak anpassas efter konsumenternas vanor och önskemål. Utredningen

anser det värdefullt om man genom sådan lagstiftning får tillfälle att

pröva ett friare system. Med stöd av erfarenheterna härav får man avgöra

om man bör ta steget fullt ut och helt avstå från en lagfäst reglering.

Remissinstanserna

Sammanfattning av remissinstansernas ståndpunkt

Remissinstanserna kan delas in i tre grupper med hänsyn till deras inställning

till frågan om behovet av fortsatt lagstiftning om affärstiden.

Den största gruppen biträder i stort sett utan reservationer utredningens

förslag. Till denna grupp hör omkring 120 kommuner, sju länsstyrelser,

arbetarskyddssiyrelsen, statens institut för konsumentfrågor, LO, TCO,

HAO, Handelsanställdas förbund, Handelstjänstemannaförbundet, Sveriges

köpmannaförbund, Hotell- och restauranganställdas förbund, Motorbranschens

riksförbund, Tobakshandlarnas riksförbund, Svenska kvinnors nationalförbund,

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges hantverks-

och industriorganisation och några till denna organisation anslutna

förbund samt tre handelskammare. Fredrika-Bremer-förbundet tillstyrker

lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag men

förklarar att man skulle föredra ett friare system.

En annan grupp tillstyrker också utredningsförslaget men stryker starkare

än utredningen under att den föreslagna ramlagstiftningen skall ses

som en etapp på vägen mot ett helt fritt system. Denna meningsriktning

företräds av nio kommuner, sju länsstyrelser, överståthållarämbetet, arbetsmarknadsstyrelsen,

kommerskollegium, en majoritet inom styrelsen för

Svenska stadsförbundet, RF och fyra handelskammare. Länsstyrelserna i

Kronobergs, Kopparbergs och Gävleborgs län, Sveriges grossistförbund och

Sveriges husmodersföreningars riksförbund som också hör till denna grupp

3-—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 144

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

förordar att lagstiftningen från början tidsbegränsas. Länsstyrelserna föreslår

tidsperioder om tre eller fem år. Länsstyrelserna i Jönköpings och

Värmlands län avstyrker visserligen lagstiftning men föreslår också en tidsbegränsning

om lagstiftning kommer till stånd.

Till förmån för en omedelbar övergång till ett fritt system uttalar sig en

ganska stor grupp. Följande remissinstanser anser sålunda att butikstängningslagen

bör upphävas utan att ersättas av någon ny lag, nämligen nio

kommuner, en minoritet inom Stockholms stadsfullmäktige, en minoritet

inom styrelsen för Svenska stadsförbundet, rikspolisstyrelsen, åtta länsstyrelser,

ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, en reservant inom

arbetarskyddsstyrelsen, SAF, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och

restauranger, Sveriges hotell- och restaurangförbund, Västergötlands och

Norra Hallands handelskammare, Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet,

Svenska företagares riksförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets

ungdomsförbund, statens konsumentråd, Svenska tidningsutgivareföreningen,

Yrkeskvinnors klubbars riksförbund och Aktiebolaget Svenska

pressbyrån. Flera av dessa remissinstanser anser emellertid att utredningens

förslag är ett steg i rätt riktning och många förordar i andra hand en lagstiftning

av det slag som utredningen har föreslagit.

Stockholms handelskammare anser också att all lagreglering av affärstiden

bör upphävas. Principbeslut härom bör fattas nu. Under en övergångstid

bör butikstängningslagen emellertid vara i kraft i oförändrat

skick. Aktiebolaget Turitz cfc Co samt Åhlén cfc Holm Aktiebolag hävdar att

endast affärstiden på sön- och helgdagar bör regleras i lag. I övrigt bör

lagregleringen upphävas.

Endast ett par remissinstanser, kommunalfullmäktige i Gislaved och

Kungsör, ställer sig negativa till ny lagstiftning eller någon annan reform.

Dessa remissinstanser anser att butikstängningslagen medger tillräckligt

lång affärstid. Centerns kvinnoförbund sätter också i fråga om det är lämpligt

att sträcka ut affärstiden.

Allmänna synpunkter

En vanlig uppfattning bland remissinstanserna är att det ligger närmast

till hands och är från principiell synpunkt riktigast att detaljhandeln själv

får bestämma över det konkurrensmedel som affärstidens längd är. Denna

uppfattning kommer mer eller mindre klart till uttryck bl. a. i många yttranden

där en fortsatt lagstiftning avstyrks. Det yttrande som Aktiebolaget

Turitz cfc Co och Åhlén cfc Holm Aktiebolag har avgett är representativt i

detta avseende. Det heter där att man på goda grunder kan förmoda att

möjligheterna att anpassa detaljhandelns servicefunktioner till samhällsutvecklingen

och olika väsentliga faktorer i dagens samhälle blir bättre om

ingen lagstiftning finns. Det framhålls vidare i några yttranden att frihet

för handeln att själv bestämma affärstiden inte kommer att medföra att

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:is proposition nr 1H år 1966

affärerna håller öppet orimligt länge eller att andra olägenheter uppkommer.

Lönsamheten utgör en automatisk spärr härför. Sveriges grossistförbund

finner att varken de skäl som utredningen har anfört för eller emot

fortsatt lagstiftning är övertygande. Avgörande för frågan är i stället om

det finns skäl att genom lagstiftning inskränka företagens möjligheter att

efter företagsekonomiska överväganden bestämma affärstiden. Förbundet

anser att det inte finns några sådana skäl.

Besläktade med dessa synpunkter är uppfattningen att staten inte bör

främja sådana företeelser som innebär en konkurrensbegränsning inom

näringslivet med mindre starka skäl av allmän räckvidd kan åberopas härför.

Butikstängningslagen anses ha en sådan verkan. I denna riktning har

kommerskollegium, några handelskammare och länsstyrelser, minoriteten

inom Svenska stadsförbundets styrelse och Sveriges hantverks- och industriorganisation

uttalat sig. Några remissinstanser anser att butikstängningslagen

strider mot den princip som lagen om motverkande i vissa fall

av konkurrensbegränsning inom näringslivet bygger på. Styrelsen för KF

utvecklar synpunkter av denna art närmare. Enligt styrelsens mening är

det självfallet att konsumenternas intresse skall vara vägledande vid bedömningen

av frågor om näringsfrihet. Styrelsen har alltid ansett att konsumenternas

intresse tillgodoses bäst genom en effektiv konkurrens. Från

dessa utgångspunkter måste man på en lagstiftning om affärstiden ställa

kravet att den i vart fall inte motverkar detaljhandelns anpassning till konsumenternas

önskemål om service i skilda avseenden och om låga priser.

Det bör därför inte komma i fråga att i lag förbjuda butiker att hålla öppet

under tider när många vill handla. Avvägningen mellan olika konsumenters

skilda önskemål kan inte utan svårigheter göras lagstiftningsvägen. I stället

kan man vänta att den från konsumentsynpunkt önskvärda anpassningen

av bl. a. butikstyper och affärstid kommer till stånd genom en konkurrens

som är så fri som möjligt.

Att affärstidens längd primärt bör bestämmas med hänsyn till konsumentintressena

och till företagsekonomiska överväganden är f. ö. en uppfattning

som företräds av ett stort antal remissinstanser bland dem som

förordar att all lagstiftning slopas eller som endast vill godta en libcraliserad

lag under en övergångsperiod. Arbetsmarknadsstyrelsen samt några

länsstyrelser och kommuner ger uttryck för sådana synpunkter.

Betydelsen av eu lagstiftning om affärstiden för utformningen och omfattningen

av distributionsapparaten inom detaljhandeln diskuteras utförligt

i några yttranden. Representativt för den uppfattning som kommer

fram i dessa yttranden är vad Handelsanställdas förbund anför. Enligt förbundets

mening påverkas konsumtionen i väsentlig grad av butikstängningstiden

endast i extremt besvärliga inköpssituationer. En begränsning

av affärstiden är därför ägnad att ge distributionsapparaten en ändamålsenlig

utformning och omfattning och den är därför också rationell från

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj.ts proposition nr i44 år 1966

samhällets synpunkt. Lagstiftning är härvidlag en lämplig styrningsmekanism.

Till de allmänna synpunkterna på frågan om affärstiden bör lagregleras

hör också vad stadsfullmäktige i Stockholm anför om att utredningsförslaget

synes ha karaktären av en förhandlingsuppgörelse mellan de intressenter

som berörs av frågan, nämligen konsumenterna, de affärsanställda och

de större och mindre affärsinnehavarna. Enligt fullmäktiges mening kan

man inte se bort från detta förhållande när man tar ställning i frågan.

Stadsfullmäktige i Stockholm framhåller vidare som ett skäl för fortsatt

lagstiftning att affärstiden är reglerad i lag i vissa andra länder, bl. a. de

länder i Europa som i kulturellt avseende står oss närmast, de nordiska

länderna, England, Holland, Tyskland och Frankrike.

Konsumenternas intressen i fråga om affärstiden

De remissinstanser som särskilt har behandlat konsumentintressena anser

i allmänhet att en ramlagstiftning med större frihet för detaljhandeln att

anpassa affärstiden inte behöver hindra att konsumenternas önskemål i

fråga om affärstiden blir tillgodosedda på ett i stort sett tillfredsställande

sätt. I denna riktning uttalar sig kommerskollegium, några handelskammare,

statens institut för konsumentfrågor, flera länsstyrelser, majoriteten

inom Svenska stadsförbundets styrelse, TCO och KF. I några remissyttranden

görs dock den reservationen att bedömningen har skett med hänsyn

till resultatet av konsumentundersökningarna. Allmänhetens köpvanor har

emellertid antagligen påverkats av den affärstid som har rått hittills. Resultatet

av undersökningarna är bl. a. därför troligen inte helt rättvisande.

SAF finner det svårt att i detalj förutse utvecklingen i fråga om konsumenternas

önskemål. Föreningen anser att detta förhållande talar mot en ny

lagstiftning som ju i detta väsentliga avseende kommer att bygga på lösa

antaganden. Aktiebolaget Turitz & Co och Åhlén & Holm Aktiebolag tror

att det kommer att krävas en inte alltför knapp övergångstid innan nya

bestämmelser om affärstiderna slår igenom.

Företrädare för uppfattningen att man redan nu kan förutse ett behov

av längre affärstid hos allmänheten finns emellertid också bland remissinstanserna.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån och Tidningsutgivareföreningen

anser sålunda att allmänhetens behov av att kunna göra inköp på

kvällar och söndagar säkerligen är betydligt större än vad konsumentundersökningarna

visar. Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor anför

att man inte kan se bort från risken av en fortsatt stelhet i affärstidens

anpassning till kundönskemålen även om bestämmelserna om affärstiden

liberaliseras. Släpps däremot affärstiden fri kommer detaljhandeln att få

större möjligheter att hålla öppet under tider som kan differentieras med

hänsyn till affärstyp och till lokala och branschvisa specialförhållanden.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

Bl. a. tendensen till ökade inköp av kapitalvaror talar för en längre affärstid

inom vissa branscher.

Länsstyrelsen i Västmanlands län samt några kommuner och handelskammare

anser att konsumenterna över huvud taget inte har något intresse

av att affärstiden begränsas.

Även uppfattningen att den affärstid som tillämpas f. n. är i stort sett

tillräcklig finns företrädd bland remissinstanserna. Som bär anförts tidigare

avstyrker några remissinstanser varje reform med en sådan motivering.

Vidare anför länsstyrelsen i Norrbottens län att den inte är övertygad

om att det finns behov av längre affärstid. Genom att hålla affärerna öppna

till kl. 20 varje dag torde man visserligen på sikt kunna vänja en del av

allmänheten att göra sina inköp på kvällen men huvuddelen av inköpen

torde likväl även i fortsättningen komma att ske före kl. 18. Affärstiden

lär emellertid även framdeles komma att bestämmas genom avtal och förslaget

torde knappast komma att medföra någon större ändring i förhållandena.

Handelsanställdas förbund vitsordar visserligen att en del konsumenter

har behov av utsträckt affärstid. Konsumentundersökningarna visar

emellertid enligt förbundets mening att önskningarna och vanorna hos de

flesta hushåll stämmer överens med den tid som tillämpas f. n. Förbundet

pekar också på att undersökningen inte har mätt priskonsekvenserna av

en avvikande inköpstid. Med hänsyn härtill får det behov som har redovisats

bedömas som synnerligen lågt. Hotell- och restauranganställdas förbund

redovisar liknande synpunkter.

Inyerkan på detaljhandeln ay en lagreglering

Kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Gotlands län,

stadsfullmäktige i Göteborg, minoriteten inom Svenska stadsförbundets styrelse,

SAF, Aktiebolaget Turitz & Co och Åhlén & Holm Aktiebolag anser att

de dispenser och andra undantag från lagens tillämpning som medges för

vissa kategorier är synnerligen skadliga eller ogynnsamma från konkurrenssynpunkt.

Därför motsätter sig dessa remissinstanser varje lagstiftning eller

ställer sig tveksamma till en sådan, i vart fall på lång sikt. Ett uttalande

som är representativt för denna ineningsriktning är SAF :s yttrande i denna

del. Det heter där att om man behåller en lagstadgad begränsning av affärstiden

tvingas man att göra eu serie undantag från lagens tillämpning. Vidare

måste man behålla dispensmöjligheterna. Undantag och dispenser

torde nämligen vara nödvändiga så snart man gör ett försök att ange en

huvudregel för när affärerna skall hålla öppet. Det kan redan av praktiska

skäl knappast undvikas att man då kommer att otillbörligt gynna vissa

affärer eller viss verksamhet. Stockholms handelskammare — som i likhet

med överståthållarämbetet redovisar att systemet med dispenser för vanliga

butiker med ordinärt varusortiment (It § 3 mom. 4) har medfört svårigheter

och orättvisor såvitt gäller Stockholm — anför att det har visat sig

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år W6(i

vara omöjligt att finna någon grund att vägra dispens i sådana fall då

sökanden själv finner synnerligen starka skäl för att ha öppet utöver vanlig

affärstid. Om man skall undvika ett dispenssystem som medför orättvisor,

måste den vanliga affärstiden sträckas ut till kl. 21 eller 22, anser

handelskammaren. Under sådana omständigheter måste man starkt sätta

i fråga värdet av en lagstiftning.

Flera remissinstanser pekar på att ett system med fria affärstider eller

en liberalare lagstiftning skulle underlätta detaljhandelns rationaliseringssträvanden.

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor anför att dessa

strävanden och den fortsatta utvecklingen mot ekonomiskt bärkraftiga enheter

hämmas av det ingrepp i den fria konkurrensen som lagreglerade

affärstider utgör. Om regleringen slopas och affärstiderna blir ett konkurrensmedel

bland andra kan det antas att möjligheterna till sådana strukturförändringar

som är gynnsamma också från allmän synpunkt kommer

att öka. I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt Skaraborgs län, Stockholms och Göteborgs handelskammare, minoriteten

inom Svenska stadsförbundets styrelse och KF. Handelsanställdas förbund

däremot anför att hänsynen till rationaliseringssträvandena inom detaljhandeln

är ett föga bärkraftigt motiv mot en lagstiftning om affärstiden.

Den nuvarande lagstiftningen har nämligen inte hindrat en snabb rationalisering,

framhåller förbundet. Även länsstyrelsen i Västmanlands län, handelskammaren

i Göteborg och Sveriges husmodersföreningars riksförbund

anser det osäkert vilken verkan ett system med helt fri affärstid skulle få

på rationaliseringsverksamheten. Denna pågår nämligen redan nu oberoende

av den nuvarande regleringen, framhåller man.

Den inverkan ett fritt eller ett liberalare system skulle få på de minsta

affärernas, särskilt närhetsbutikernas möjligheter att hävda sig i konkurrensen

diskuteras i flera yttranden. Stadsfullmäktige i Stockholm framhåller

att en utökning av affärstiden otvivelaktigt skulle medföra att det stora nätet

av mindre butiker skulle försvinna raskare och att de stora varuhusen

och varukedjorna skulle slå igenom mera fullständigt på en kortare tid.

Även de mindre butikerna har emellertid en funktion att fylla som s. k. närhetsbutiker

inte minst för de äldre husmödrarna. Man bör även beakta att

den stora kategorin av äldre butiksinnehavare inte utan vidare kan finna

sysselsättning efter en bortrationalisering. Omskolnings- och anpassningsmöjligheterna

i dessa åldrar är begränsade. Även länsstyrelsen i Kopparbergs

län räknar med att en friare affärstid kan medföra att mindre affärer

och affärer i tätorternas ytterområden tvingas att upphöra med rörelsen.

Länsstyrelsen finner det emellertid tveksamt om detta förhållande är ett

tillräckligt motiv för en fortsatt lagstiftning. Länsstyrelsen i Malmöhus län,

Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg pekar på att ett

fritt system skulle få ogynnsamma verkningar i fråga om de mindre butikerna.

Andra remissinstanser, nämligen ombudsmannaämbetet för närings
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr lbA år 1966

frihetsfrågor, länsstyrelsen i Västmanlands län, minoriteten inom Svenska

stadsförbundets styrelse samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare

anser att man inte behöver befara att de mindre affärerna, t. ex.

specialaffärer och s. k. närhetsbutiker, genom ett friare system skulle ställas

i en svårare situation. Ombudsmannaämbetet anför att närhetsbutikernas

konkurrenskraft skulle kunna stärkas genom fria affärstider. Liknande

uttalanden gör också de övriga av dessa remissinstanser. Även länsstyrelsen

i Kopparbergs län räknar med möjligheten att mindre butiker skall kunna

hävda sig bättre än f. n. om de får använda affärstiden som konkurrensmedel.

TCO anför att en förlängd affärstid kan medverka till att antalet försäljningsställen

minskar starkt, dvs. att stordriften får ökat utrymme. Detta

kan skapa förutsättningar för en billigare distribution men kan också medföra

att konkurrensen avtar vilket kan föra med sig verkningar på varupriserna.

Organisationen förutsätter att statsmakterna noggrant följer denna

utveckling och att resurser ställs till förfogande för att skydda konsumenterna

från negativa följdverkningar på prisområdet.

Frågan om vilken verkan en utökad affärstid kan väntas få på varupriserna

behandlas även från andra utgångspunkter i flera yttranden.

Kommerskollegium räknar med möjligheten att detaljhandeln under en

övergångstid kommer att få för stort omfång, om affärstiden släpps fri.

Även Skånes handelskammare räknar med denna möjlighet och tillägger att

en sådan utveckling kommer att medföra ökade kostnader och högre priser.

I allmänhet anser emellertid de remissinstanser som har uttalat sig i frågan

antingen att en utökad affärstid inte i och för sig kommer att medföra prishöjningar

eller att farhågorna härför är överdrivna. I denna riktning uttalar

sig ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, länsstyrelserna i Örebro

och Västmanlands län, KF och handelskammaren i Göteborg. Sistnämnda

remissinstans tror att det totala behovet av arbetskraft inte kommer

att öka, eftersom någon nyanställning av arbetskraft inte kan ske om

inte omsättningen ökar. Företagen får då i stället stänga på mindre frekventerade

tider, disponera om arbetstiden eller företa andra organisatoriska

åtgärder, ökningen av arbetskraftsbehovet för företag som expanderar torde

kompenseras av att personal friställs på andra håll inom handeln. Lönerna

lär oberoende av lagstiftningen om affärstiden komma att successivt

pressas upp i höjd med lönerna inom andra grupper. De prishöjningar som

blir en följd härav torde i någon mån komma att kompenseras genom att

produktiviteten per anställd höjs. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser

att man inte kan veta något säkert om hur ett system med friare affärstid

påverkar prisutvecklingen förrän systemet har prövats i praktiken.

Om affärstiden släpps fri anser länsstyrelsen det i vart fall inte uteslutet att

rationaliseringen inom detaljhandeln påskyndas vilket skulle leda till lägre

priser. KF har den bestämda uppfattningen att en utökad affärstid inte hö
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr lYå år 1966

jer kostnaderna. Denna uppfattning grundas på erfarenheter från de kooperativa

försäljningsställen som redan håller öppet efter vanlig affärstid.

SAF anför att om affärstiden förlängs eller förläggs på annat sätt än f. n.

och till följd därav priserna höjs eller prissänkningar fördröjs, är det inte

fråga om egentliga prisförändringar utan om kostnader för en ökad service

från handelns sida som konsumenterna begär. Liknande uttalanden gör

Y rkeskvinnors klubbars riksförbund och Högerpartiets kvinnoförbund.

Utredningens uppfattning att vikten av att kunna stävja möjligheterna

till osund konkurrens talar mot att man helt avstår från lagstiftning om

affärstiden vinner i allmänhet ingen anklang hos remissinstanserna. Endast

i ett par yttranden ansluter man sig till denna tanke. Sålunda anser stadsfullmäktige

i Karlskoga att det finns risk för osund konkurrens om all lagstiftning

på området slopas och att den reglering som har funnits hittills har

bidragit till ordnade förhållanden. Stadsfullmäktige i Gävle anser att det är

nödvändigt med någon form av lagstiftning för att man inte skall behöva

riskera osunda experiment med affärstiden. I övrigt anser de remissinstanser

som har uttalat sig i frågan att det inte finns någon risk för osund konkurrens,

att farhågorna för en sådan är överdrivna eller att företeelser av

denna art torde vara övergående. Uttalanden i den riktningen gör ombudsmannaämbetet

för näringsfrihetsfrågor, länsstyrelserna i Skaraborgs och

Kopparbergs län och SAF. Kommer skollegium anför att i den mån osund

konkurrens — som f. ö. är ett i hög grad relativt begrepp — framträder kan

de nackdelar som är förknippade därmed inte bli så stora att de överväger

fördelarna med ett fritt system. SAF anför att det är svårt att inse att det i

och för sig skulle vara osunt att, som utredningen har exemplifierat, låta

kostnaderna för utsträckt affärstid gå ut över varornas kvalitet eller lokalernas

standard. Osunt blir ett sådant förfarande först om kunderna vilseleds

i fråga om varornas kvalitet eller om lokalerna inte kan godtas från

hälsovårds- eller arbetarskyddssynpunkt. I övrigt kan man inte göra någon

annan invändning mot en sådan konkurrens än att den är affärsmässigt

oklok.

De affar 8 anställd as och affarsinnehavarnas behov av fritid

Ett stort antal remissinstanser diskuterar vilken betydelse de affärsanställdas

och affärsinnehavarnas behov av fritid bör tillmätas vid bedömningen

av frågan om fortsatt lagstiftning rörande affärstiden. I allmänhet anser

man att hänsynen till dessa behov inte kan motivera en så restriktiv reglering

av affärstiderna som butikstängningslagen innebär. Företrädare för

denna opinion är kommerskollegium och flera handelskammare, ombudsmannaämbetet

för näringsfrihetsfrågor, flera länsstyrelser och kommuner,

SAF, Sveriges grossistförbund, Högerpartiets kvinnoförbund och Folkpartiets

kvinnoförbund.

Dessa remissinstanser framhåller bl. a. att de anställda har ett tillräck
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1966

ligt skydd i arbetstidslagstiftningen och i sina organisationer. Organisationerna

anses vara så starka att de bör kunna hävda de anställdas berättigade

intressen. I några yttranden anförs att det inte finns något skäl

att genom lagbestämmelser om affärstiden reglera arbetstidens förläggning

för de affärsanställda, när någon motsvarande reglering inte finns för arbetare

inom t. ex. andra serviceyrken, industrin eller kommunikationsområdet.

Även en motsatt uppfattning kommer emellertid till uttryck. Några remissinstanser

framhåller sålunda att de affärsanställda endast i jämförelsevis

liten utsträckning är organiserade och att bara en liten del av företagen

inom detaljhandeln är bundna av kollektivavtal. Länsstyrelsen i Stockholms

län anser att det fortfarande är i viss mån ovisst om de anställdas behov av

fritid blir tillgodosett utan att åtminstone en ramlagstiftning ersätter butikstängningslagen.

Stadsfullmäktige i Karlskoga anför att förutsättningarna

för de anställda att få till stånd tillfredsställande avtal med sina arbetsgivare

skulle allvarligt försämras om all laglig reglering av affärstiden slopades.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län belyser de affärsanställdas intresse ur

skilda synvinklar. Med hänsyn till att arbetstiden för de affärsanställda redan

är delvis reglerad genom arbetstidslagen för detaljhandeln är det enligt

länsstyrelsens mening visserligen tveksamt om en lagstiftning som reglerar

affärstiden har särskilt stor självständig betydelse för att tillgodose de affärsanställdas

behov av fritid. Även arbetstidens förläggning är emellertid

av intresse, inte minst därför att de affärsanställda i viss mån anser sig

missgynnade därvidlag i förhållande till andra grupper. Om all laglig reglering

av affärstiden upphävs, torde i första hand stängningstiden komma att

scnareläggas. Det är emellertid inte säkert att affärstiden därmed kommer

att förlängas. De affärsanställdas möjligheter att ta till vara sina intressen

vid förhandlingar kan kanske te sig något ovissa med hänsyn till den relativt

svaga fackliga anslutningen. Att slopa den lagliga regleringen av affärstiden

skulle emellertid vara ägnat att stimulera till ökat fackligt engagemang.

Resultatet av en överenskommelse som på senare tid har träffats rörande

ersättning för obekväm arbetstid inom en del av detaljhandeln visar

att de affärsanställdas möjligheter att hävda sina intressen inte bör underskattas.

Kvar står emellertid att, om affärstidsregleringen i lag upphävs, de

affärsanställdas arbete i större utsträckning än hittills kommer att förläggas

till mindre attraktiv arbetstid. Härigenom kan rekryteringen till branschen

försvåras. Eftersom det knappast finns något behov av väsentligt förlängd

affärstid, är länsstyrelsen dock inte övertygad om alt hänsynen till de affärsanställda

motiverar fortsatt laglig reglering av affärstiden.

I stort sett samma remissinstanser som menar att de affärsanställdas intresse

i fråga om arbetstiden inte bör inverka på spörsmålet om affärstiden

skall regleras i lag anser att man i detta sammanhang också bör sc bort

även från affärsinnehavarnas motsvarande intresse. Ett uttalande som är

representativt för denna meningsriktning gör länsstyrelsen i Kristianstads

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1966

län. Enligt denna länsstyrelse är det inte en uppgift för lagstiftaren att försöka

säkerställa en viss företagargrupps fritidsbehov. Här som i andra fall

måste det vara den enskilde näringsidkarens sak att väga värdet av fritid

mot möjligheterna till en mer intensiv förvärvsverksamhet. Stadsfullmäktige

i Stockholm finner däremot skäl att beakta intresset av en rimlig fritid

hos innehavare av små butiker. I stadskollegiets yttrande i ärendet som stadsfullmäktige

åberopar heter det att i t. ex. Stockholm finns ett betydande

antal sådana affärsidkare. Dessa är ofta relativt gamla. Även för dem är fritiden

väsentlig. Att låta konkurrenshänsyn tvinga dessa till en affärstid som

är väsentligt längre än f. n. väcker tveksamhet från sociala synpunkter.

Centerns kvinnoförbund, kommunalnämnden i Gällivare och Sveriges urmakare-

och optikerförbund för fram liknande synpunkter. Dessa remissinstanser

betonar f. ö. också vikten av att de affärsanställdas intresse beaktas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att man för att tillgodose de affärsanställdas

och de mindre företagarnas intresse av en rimlig fritid bör

överväga en begränsning av arbetstiden på annat sätt än genom en reglering

av affärstiden, t. ex. genom en ändring i arbetstidslagen. Om frågan inte kan

lösas på sådant sätt bör man för att tillgodose de berörda intressena ha en

laglig reglering av affärstiden i den form som utredningen har föreslagit

under en övergångstid.

Myndigheterna och butikstängningslagen

I allmänhet framhåller remissinstanserna värdet av att få en lagstiftning

som medför mindre administrativa olägenheter o. d. än butikstängningslagen

har gjort. Kommerskollegium, ombudsmannaämbetet för nåringsfrihetsfrågor,

några länsstyrelser och kommuner, SAF och KF anser dock att administrativa

problem alltid måste vara förenade med en lagstiftning om affärstiden.

I allmänhet anför dessa remissinstanser detta som ett skäl mot fortsatt

lagstiftning.

Problem vid en omedelbar övergång till ett fritt system

En ganska utbredd uppfattning bland remissinstanserna är att det skulle

medföra besvärliga övergångsproblem att genast införa helt fria affärstider.

Synpunkter av denna art föranleder också sådana remissinstanser som förordar

ett helt fritt system att likväl godta en uppmjukad lagstiftning under

en övergångstid.

Helt allmänt framhålls i flera yttranden att en omedelbar övergång till ett

fritt system skulle medföra svårigheter. Denna uppfattning har kommerskollegium,

länsstyrelserna i Malmöhus och Kopparbergs län, majoriteten

inom Stockholms stadsfullmäktige, några handelskammare och Högerpartiets

kvinnoförbund.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, stadsfullmäktige i Stockholm, majori
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

teten inom Svenska stadsförbundets styrelse, LO och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund anser att det är vanskligt att f. n. överblicka verkningarna

av ett helt fritt system och framhåller värdet av att för en tid få

erfarenheter av en liberalare lagstiftning. Länsstyrelsen i Östergötlands län

menar däremot att en period med ett helt fritt system skulle vara väl så

givande från denna synpunkt.

Flera av de remissinstanser som uppehåller sig vid svårigheterna att genast

gå över till ett fritt system pekar på att detaljhandeln under lång tid

har anpassat sig till bestämmelserna i butikstängningslagen och att det därför

är rimligt och önskvärt med en omställningsperiod. Länsstyrelsen i

Malmöhus län samt Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg

anser att de mindre affärerna, bl. a. specialaffärerna och närhetsbutikerna,

behöver få tillfälle att under en tid anpassa sig till ett fritt system.

Övriga synpunkter

Arbetsmarknadspolitiska synpunkter tas upp i några remissyttranden.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför sålunda att en större rörlighet i fråga om

affärstidens förläggning framstår som angelägen med hänsyn till den ökning

av antalet yrkesverksamma kvinnor som kan väntas. Utredningens förslag

är ägnat att skapa bättre förutsättningar för deltidstjänstgöring inom handeln.

Detta förhållande innebär fördelar för både arbetsgivare och arbetstagare,

anför styrelsen. Minoriteten inom Svenska stadsförbundets styrelse

framhåller att det från samhällsekonomisk synpunkt framstår som angeläget

att ta till vara det arbetskraftstillskott som kvinnorna representerar.

Allt måste därvid göras för att undanröja de svårigheter som dubbla arbetsuppgifter

medför särskilt för husmödrarna. Fri affärstid har från dessa

synpunkter stor betydelse.

SAF anser det angeläget att man inte genom lagstiftning om affärstiden

‘motverkar en sådan förläggning av arbetstiden inom andra delar av näringslivet

som är önskvärd. Föreningen framhåller bl. a. att kraven på att

till fullo utnyttja en dyr produktionsapparat ofta gör det nödvändigt med

skiftarbete. Det är viktigt att affärstiden och därmed de anställdas möjligheter

att få service under olika tider på dygnet och under olika veckodagar

för bestämmas utan hinder av en lagreglering.

Göteborgs handelskammare, gatunämnden i Stockholm och drätselkammaren

i Ronneby framhåller att en senare affärstid på vardagar torde komma

att medverka till en gynnsam spridning av trafiken. Endast i ett yttrande,

polischefens i Sundsvalls polisdistrikt, uttalas farhågor från trafiksynpunkt

för en utökning av affärstiden.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

Föredraganden

Den nuvarande affärstiden

Lagstiftning med bestämmelser om affärstiden för detaljhandeln har funnits

i vårt land sedan år 1909. År 1939 fick lagstiftningen i huvudsak det

innehåll som den alltjämt har. F. n. gäller en butikstängningslag från år

1948.

I lagen föreskrivs den längsta affärstid som är tillåten, den s. k. vanliga

affärstiden. Inom denna tid står det företagarna fritt att själva bestämma

om affärstiden. Den vanliga affärstiden är f. n. kl. 8—20 en vardag i veckan

och kl. 8—19 övriga vardagar. På sön- och helgdagar skall butikerna med

vissa mycket få undantag vara stängda.

Viss detaljhandelsverksamhet är undantagen från lagens tillämpning,

främst sådan handel som allmänheten är särskilt beroende av på annan

tid än vanlig affärstid, t. ex. bensinhandel, försäljning från apotek, konditori

o. d. Uppräkningen av undantagen från lagens tillämpning är lång och

mycket detaljrik.

Kommun kan under vissa förutsättningar meddela generellt beslut om

att den vanliga affärstiden skall inskränkas eller -— utan att förlängas per

vecka — förskjutas, s. k. kommunal avvikelse.

Särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga, s. k. dispens, kan

också meddelas under vissa förutsättningar. Dispens kan ges bl. a. i fråga

om försäljning av det s. k. kiosksortimentet — drygt 20 varuslag som anges

i lagen — och försäljning av varm korv o. d. Om synnerliga skäl föreligger

kan dispens meddelas oavsett vilka varor som säljs. Dispens meddelas av

länsstyrelse eller polismyndighet.

Motiven för lagstiftningen om affärstiden har skiftat något under årens

lopp. Syftet med 1909 års lag var att få till stånd en reglering av arbetstiden

för affärsinneliavarna och deras anställda. Sedan arbetstiden för de affärsanställda

har reglerats genom särskild arbetstidslag — den första utfärdades

år 1939 — har detta motiv för affärstidsregleringen inte samma betydelse

för de anställda. Affärsinnehavarnas intresse av affärstidsreglering

för att få en rimlig fritid är däremot oförändrat. Härtill har kommit näringspolitiska

skäl för regleringen. Man har menat att den behövs för att få till

stånd i stort sett likartade konkurrensförhållanden mellan olika detaljhandelsföretag.

Utredningen har undersökt affärstiderna i praktiken. Det har därvid

visat sig att butikerna i allmänhet håller öppet kortare tid än som medges i

lagen. Vanligen öppnar man kl. 9 och stänger kl. 18 alla vardagar utom lördagar,

då man i allmänhet öppnar kl. 8 eller 9 och stänger mellan kl. 13 och

16. Utsträckt affärstid en kväll i veckan förekom tidigare sparsamt men är

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

ttungl. Maj:ts proposition nr li4 år 1966

numera vanligare. Dessa affärstider är oftast resultatet av överenskommelser

mellan detaljhandelsföretagen på orten eller mellan dessa och de anställdas

organisationer. Möjligheten att i vissa fall hålla öppet på söndagar

har inte någon större praktisk betydelse. Kommunala avvikelser är enligt

vad utredningen har funnit mycket ovanliga. Dispenser för kiosker och för

butiker som säljer varor ur kiosksortimentet in. m. förekommer i tusental.

För butiker med sedvanligt varusortiment har dispenser meddelats i Stockholm

och i Göteborg, dock endast i begränsad utsträckning.

Behovet på längre sikt av fortsatt reglering av affärstiden

Utredningen har ingående prövat frågan om det finns något behov av

fortsatt lagstiftning om affärstiden. Därvid har utredningen granskat de

motiv som hittills har anförts för lagstiftningen. Men även andra synpunkter

på frågan har behandlats. Till grund för utredningens överväganden har

i stor utsträckning legat särskilda undersökningar som utredningen har

låtit göra eller själv har företagit.

Frågan om i vilken utsträckning affärstiden bör regleras måste enligt

min mening bedömas i första hand mot bakgrund av regleringens betydelse

för konsumenterna. Bland de intressen som måste beaktas är konsumenternas

behov i fråga om affärstidens längd och förläggning. Konsumentintressena

i denna mening kan aldrig främjas genom en reglering som enbart

hindrar butiksinnehavarna att hålla öppet vissa tider. För att åstadkomma

den största behovstillfredsställelsen på denna väg finge man i stället

föreskriva skyldighet att hålla butikerna öppna vissa tider. En sådan lagstiftning

kan emellertid av olika skäl inte komma i fråga. På detta område

liksom på andra områden inom näringslivet får man i stället lita till att

konkurrensen mellan företagarna leder till att dessa lämnar den service

konsumenterna önskar.

Utredningen och remissinstanserna har ingående diskuterat om fri eller

reglerad affärstid bäst främjar en ändamålsenlig konkurrens mellan företagen

inom detaljhandeln.

Ett av motiven för lagstiftningen var att den skulle utjämna konkurrensförhållandena

inom detaljhandeln genom att hindra företagare att använda

en längre affärstid än den vanliga som konkurrensmedel. Utredningen

och ett stort antal remissinstanser anser emellertid att butikstängningslagen

i vissa avseenden har en motsatt verkan.

Man pekar på att systemet med dispenser från den vanliga affärstiden för

vissa företag rubbar förutsättningen för en konkurrens på lika villkor mellan

dessa och andra företag och att systemet därför är skadligt. Att viss

verksamhet är helt undantagen från lagens tillämpning anses också av

några remissinstanser medföra skadliga verkningar från konkurrenssynpunkt.

De kommunala avvikelserna kan vidare tänkas förskjuta konkurrensförhållandena

mellan företag i skilda kommuner. Några mer påtagliga

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

verkningar av detta slag anses emellertid dessa avvikelser inte ha, förmodligen

främst av den anledningen att de är så få.

Regleras affärstiden i lag genom att en vanlig affärstid föreskrivs är det

ofrånkomligt att avsteg måste medges från denna tid eller från lagens bestämmelser

över huvud taget. Härigenom gynnas vissa företag på andrasbekostnad.

Hittills har denna ordning medfört framför allt att kioskhandeln

har fått försteg framför den vanliga butikshandeln. Men även ett antal vanliga

butiker av skilda slag har fått en i viss mån privilegierad ställning.

Dispensgivningen i Stockholm för vanliga butiker i stadens centrum medför

t. ex. enligt vad överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare

uppger svåra problem. Enligt min mening måste de konsekvenser av lagstiftningen

som nu har påpekats anses vara från principiell synpunkt mindre

tillfredsställande. I den mån allmänhetens behov av längre affärstid

ökar kan man befara att framför allt problemen med dispensgivningen

kommer att bli svårare, i vart fall om butikstängningslagen behålls oförändrad.

En reglering av affärstiden kan tänkas påverka konkurrensförhållandena

inom detaljhandeln också på ett annat sätt. Genom att företagarna inte kan

variera affärstiden fritt med hänsyn till företagsekonomiska överväganden

kan i och för sig livskraftiga företag hindras från att expandera i den takt

och utsträckning som annars vore möjlig. Företag med sämre förutsättningar

har kanske däremot ett konstlat skydd i regleringen. Utredningen

för vissa resonemang av det här slaget och konstaterar att butikstängningslagen

inte är tillräckligt smidig för att tillåta en rationell utveckling inom

detaljhandeln. Utan hinder av lagen har visserligen mycket stora strukturförändringar

kunnat ske. Jag anser dock liksom utredningen att lagen om

den får vara kvar oförändrad kan komma att hindra att rationaliseringen

drivs så långt som i och för sig skulle vara önskvärt.

Fråga är då om dessa verkningar av lagen är av ondo eller av godo. Den

strukturförändring inom detaljhandeln som har skett under de senaste

åren och som synes fortgå i stort sett i oförminskad takt innebär framför

allt eu förskjutning mot större enheter. De små butikerna, särskilt inom

livsmedelsbranschen, minskar i antal. Stora butiker, i allmänhet med självbetjäning,

varuhus o. d. som ofta ligger i centrum av en tätort får förhållandevis

allt större andel av detaljhandelns omsättning. Som utredningen

och flera remissinstanser har framhållit är denna utveckling inte uteslutande

till fördel för konsumenterna. Särskilt bortfallet av små butiker i glesbygderna

och inom tätorternas bostadsområden innebär ofta en försämring

av servicen. Utredningen har vissa synpunkter på de s. k. närhetsbutikernas

funktion och betydelse som är av stort intresse i detta sammanhang.

Med närhetsbutik menar utredningen ett försäljningsställe — en vanlig

butik eller en kiosk — där man säljer varor som konsumenterna i stort

sett dagligen har behov av. Det kan vara sådana varor som i dag säljs från

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1966

kiosker men också andra varor, främst vissa livsmedel. Närhetsbutiken

ligger i anslutning till kundernas bostäder. Den kompletterar men konkurrerar

inte med de större butikerna och varuhusen. I dessa senare görs i allmänhet

de stora inköpen. På grund av utvecklingen av förpacknings- och

konserveringstekniken, bl. a. djupfrysningen, görs uppköp ofta för längre

tidsperioder än förut, kanske upp till en vecka eller mer. För kompletterings-

och impulsköp ligger emellertid närhetsbutiken väl till hands. Många

personer, främst åldringar, som har svårt att ta sig den ibland långa vägen

till storbutiken gör kanske de flesta av sina inköp i närhetsbutiken. Utredningen

och de remissinstanser som har uttalat sig i frågan anser att en

viktig förutsättning för att närhetsbutiken skall kunna fylla sina funktioner

är att affärstiden kan anpassas smidigt till konsumenternas önskemål. Och

just i fråga om närhetsbutiken torde önskemålen om en friare förläggning

av affärstiden vara särskilt uttalade.

I andra fall kan det emellertid vara vanskligt att bedöma vilka företagsformer

som skulle dra fördel av ett friare system och vilka som skulle

skadas därav. Det kan också många gånger vara tveksamt i vad mån det

från konsumentsynpunkt finns skäl att låta vissa företag eller vissa företagsformer

åtnjuta det skydd en lagreglering av affärstiden kan innebära.

Från olika håll har man uttryckt farhågor för att varupriserna kommer

att stiga om ett system med friare affärstid införs. Utredningen finner det

svårt att göra några bestämda förutsägelser i denna fråga men anför att det

i vart fall inte är säkert att det finns fog för sådana farhågor. Enligt utredningens

mening har man anledning att räkna med att de ökade personalkostnader

som ett friare system torde medföra i stor utsträckning kommer

att kompenseras genom olika rationaliseringsåtgärder. I vissa fall kan personalkostnaderna

hållas nere genom att man kompenserar längre affärstid

på kvällarna med att hålla stängt en eller annan förmiddag. De remissinstanser

som redovisar någon uppfattning i frågan uttalar sig i allmänhet i

ungefär samma riktning som utredningen.

Om ett system med fri affärstid för med sig högre varupriser, kan en

övergång till ett sådant system synas betänklig framför allt för de konsumenter

som inte har nytta av den utsträckta affärstiden. Emellertid kan

man enligt min mening anta att den förhållandevis väl differentierade detaljhandeln

kommer att anpassa affärstiden på ett tillräckligt smidigt sätt

till olika konsumentgruppers önskemål för att sådana konsekvenser i allmänhet

inte skall behöva inträffa i vart fall på längre sikt.

Enligt min mening talar således mycket för att det på längre sikt skulle

vara bäst förenligt med konsumenternas intresse om detaljhandeln finge

bestämma affärstiden utan hinder av lagbestämmelser. För ett sådant fritt

system talar givetvis också, som utredningen och många remissinstanser

har anfört, att myndigheterna skulle avlastas ett stort administrativt bestyr

om lagregleringen upphävs. I den mån en längre och framför allt eu mer

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1966

differentierad affärstid skapar ökat utrymme för deltidsanställning inom

detaljhandeln är det också, som några remissinstanser har framhållit, en

värdefull effekt av ett fritt system.

När det sedan gäller de affärsanställdas intressen har affärstidslagstiftningen

numera mindre betydelse än tidigare för regleringen av arbetstidens

längd men den är fortfarande av stor vikt för dem genom att den begränsar

deras obekväma arbetstid. I det avseendet ger butikstängningslagen nämligen

de anställda ett bättre skydd än arbetstidslagen för detaljhandeln.

Affärstiden är visserligen i allmänhet kortare än vad som medges i butikstängningslagen.

Särskilt påfallande är att butikerna inte utnyttjar möjligheterna

att hålla öppet på kvällen fullt ut. I likhet med utredningen och ett

stort antal remissinstanser anser jag dock att man av resultaten av de konsumentundersökningar

och undersökningar om detaljhandelns omsättning

under olika tider som utredningen redovisar kan dra slutsatsen att butikerna

i större omfattning än f. n. kommer att hålla öppet på kvällarna om

lagregleringen av affärstiden upphör eller mjukas upp.

Vissa olägenheter för de affärsanställda skulle därmed otvivelaktigt följa

av ett friare system. Handelsanställdas förbund och flera andra remissinstanser

anser att möjligheterna för personalen att på facklig väg få kompensation

för obekväm arbetstid är osäkra med hänsyn till att den fackliga

organisationsgraden är låg bland de affärsanställda och att endast en liten

del av företagen i branschen är bundna av kollektivavtal. Den ringa organisationsanslutningen

hänför sig till de många små detaljhandelsföretagen.

För de anställda inom varuhus och butikskedjor regleras däremot anställningsförhållandena

i regel av kollektivavtal. Som jag bär framhållit tidigare

innebär utvecklingen inom detaljhandeln att de nuvarande små företagen

minskar i antal till förmån för de större enheterna och närhetsbutikerna.

Man kan alltså redan på denna grund förutse att möjligheterna för de anställda

att på facklig väg tillgodose sina intressen kommer att bli bättre.

Därtill kommer att man inom större enheter lättare kan fördela den obekväma

arbetstiden så att den inte blir alltför betungande. Dessa synpunkter

talar för att den betydelse som en lagfäst affärstidsreglering nu har för de

affärsanställda kommer att minska.

Sammanfattning och förslag

Av vad jag hittills har anfört framgår att jag vid min bedömning av behovet

av en lagfäst affärstidsreglering har funnit att flera omständigheter

kan anföras till stöd för ett antagande att man med beaktande av konsumenternas

och de affärsanställdas intresse bör kunna avvara en sådan reglering,

åtminstone på längre sikt. Härtill kommer -— som utredningen och flera

remissinstanser har funnit -— att konsumenternas behov i fråga om affärstidens

längd och förläggning visserligen f. n. skulle kunna i huvudsak tillgodoses

inom ramen för en lagreglering men att detta knappast kommer att

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj ds proposition, nr 144 år 1966

vara möjligt i längden. Utredningen och dessa remissinstanser pekar nämligen

på flera faktorer som torde komma att föra med sig att behovet av en

längre affärstid kommer att göra sig mera gällande. Sålunda framhåller man

bl. a. den fortgående ökningen av yrkesverksamheten bland kvinnorna och

befolkningsomflyttningen som medför att allt fler får längre avstånd mellan

arbetsplatsen och bostaden. Man menar vidare att behovet av att kunna köpa

bl. a. kapitalvaror i lugn och ro efter arbetstidens slut, ofta tillsammans med

flera familjemedlemmar, kommer att bli mer framträdande i takt med välståndsökningen.

I likhet med flera remissinstanser — även sådana som är i princip anhängare

av fri affärstid — anser jag emellertid att ett omedelbart slopande

av affärstidsregleringen skulle kunna medföra betydande olägenheter. Sålunda

kan man inte utesluta att en tvär omställning skulle få vissa oförmånliga

verkningar för konsumenterna. Som jag har utvecklat tidigare skulle

vidare vissa olägenheter för de affärsanställda otvivelaktigt följa härav.

En omedelbar avveckling av affärstidsregleringen skulle också, som några

remissinstanser har framhållit, i många fall kunna leda till sociala problem

för affärsinnehavare som driver sina företag utan anställda eller med endast

någon enstaka medhjälpare.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört vill jag inte förorda att man — som

en ganska stor grupp av remissinstanser har föreslagit — omedelbart slopar

all affärstidsreglering. Däremot anser jag i likhet med utredningen och en

bred remissopinion att det finns tillräckliga skäl för att nu ersätta butikstängningslagen

med en friare reglering. Denna bör ges en begränsad giltighetstid,

förslagsvis fem år. Vid utgången av denna tid får man på nytt pröva

frågan om affärstidsregleringen skall slopas helt. Erfarenheterna av den

friare regleringen och den utveckling som torde ske inom ramen för denna

bör då ge en bättre vägledning för prövningen.

Jag föreslår alltså att butikstängningslagen ersätts med en lag som — i

enlighet med utredningens förslag — ger ökade möjligheter till en längre

affärstid och som får en giltighetstid av fem år.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 144

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1866

Det huvudsakliga innehållet i en affärstidslag

Affärstidens längd

Utredningen

Den lag som utredningen föreslår har i huvudsak samma konstruktion

som butikstängningslagen. Den innehåller sålunda en föreskrift om en vanlig

affärstid. På annan tid skall butik i princip hållas stängd. En stor del av

detaljhandeln skall enligt förslaget kunna tillämpa fri affärstid. Ett stort

varusortiment undantas nämligen från lagens tillämpning. Avsteg från den

vanliga affärstiden föreslås vidare kunna medges genom dispens.

I fråga om den vanliga affärstidens förläggning anför utredningen att enligt

vad konsumentundersökningarna ger vid handen intresset för söndagsöppet

inte är större än att det bör kunna tillgodoses genom lämpliga undantagsbestämmelser.

Utredningen anser därför att den vanliga affärstiden inte

skall omfatta sön- och helgdagar. Inget har framkommit som ger utredningen

anledning att föreslå annan tidpunkt för affärstidens början än den

nuvarande, dvs. kl. 8. Utredningen finner inte heller skäl för att affärstiden

bör vara olika för någon av vardagarna.

Från dessa utgångspunkter finner utredningen att man bör försöka finna

en stängningstid som i huvudsak tillgodoser konsumenternas inköpsbehov

på den vardag, då intresset för kvällsöppet sannolikt kommer att vara störst.

Med ledning av resultaten av undersökningarna av konsumenternas inköpsvanor

och önskemål i fråga om affärstiden och av detaljhandelns omsättning

kommer utredningen fram till att konsumenternas behov och intressen blir

rimligen tillgodosedda om man väljer kl. 20 som den senaste tidpunkt då

affärerna i allmänhet måste stänga. Utredningen föreslår därför att den vanliga

affärstiden skall vara vardagar kl. 8—20.

Som jag nyss har sagt föreslår utredningen undantagsbestämmelser i fråga

om vissa varor. Utredningen framhåller att sådana undantag är nödvändiga

om man inte vill sträcka ut affärstiden så långt att en lagstiftning ter sig

meningslös. En förutsättning för att det skall vara möjligt att på ett ändamålsenligt

sätt dra gränsen mot det varusortiment som skall falla utanför

lagens tillämpningsområde är att den föreslagna stängningstiden får gälla

allmänt. Kommunerna bör redan med hänsyn härtill inte ges möjlighet att

inskränka den vanliga affärstiden. Mot att ge kommunerna en sådan möjlighet

talar också att affärstidsregleringen bör vara mer fri och generell än

den nuvarande. Av dessa skäl bör kommunerna inte heller längre få förskjuta

affärstiden. Rätt för kommunerna att generellt sträcka ut affärstiden

skulle kunna leda till att lagen sattes helt ur kraft inom viss kommun. En

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1966

sådan rätt vore därför inte lämplig. Utredningen föreslår på grund härav att

kommunerna inte skall få rätt att vare sig inskränka, förskjuta eller generellt

förlänga den vanliga affärstiden. Däremot skall kommunerna få rätt att

i särskilda fall eller för visst tillfälle medge avvikelse från den vanliga affärstiden.

Till utredningens förslag härom återkommer jag i det följande.

Remissinstanserna

I remissyttrandena sätts inte i fråga att lagen skall ha eu annan allmän

konstruktion än butikstängningslagen, dvs. att den skall innehålla dels bestämmelser

om en vanlig affärstid, dels föreskrifter om att viss handel skall

undantas från lagens tillämpning, dels bestämmelser om möjlighet till

dispens från den vanliga affärstiden. Endast en remissinstans, länsstyrelsen

i Kalmar län, har avvikande mening och föreslår att dispensmöjligheten ersätts

av särskilda undantagsbestämmelser i lagen.

I fråga om den vanliga affärstidens längd på vardagar och möjligheten för

kommun att generellt föreskriva annan affärstid tillstyrker de remissinstanser

som har yttrat sig i frågorna praktiskt taget enhälligt utredningens förslag

eller lämnar förslaget utan erinran. Detta gäller både sådana remissinstanser

som anser att affärstiden bör lagregleras och de som i första hand

förordar att butikstängningslagen upphävs utan att ersättas med ny lagstiftning.

Endast en remissinstans, Järvsö kommun, föreslår en längre vanlig affärstid,

nämligen till kl. 22. Stadsfullmäktige i Borlänge föreslår att affärstiden

inskränks till kl. 13 på lördagar under månaderna maj—september. Skånes

handelskammare sätter i fråga om det inte skulle vara lämpligt att i lag

medge att affärstiden får sträckas ut till kl. 21 under tiden närmast före jul.

Rätt för kommun att inskränka den vanliga affärstiden förordas av drätselkammaren

i Landskrona.

Mot utredningens förslag att den vanliga affärstiden inte skall omfatta

sön- och helgdagar anmäler endast ett par remissinstanser avvikande mening.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser sålunda att den nuvarande rätten

att hålla öppet på söndagar för försäljning av mejerivaror m. m. inte bör tas

bort. Skånes handelskammare föreslår att det i lagen föreskrivs att affär får

hållas öppen ett visst antal valfria söndagar om året. I övrigt tillstyrks emellertid

utredningens förslag i denna del.

Föredraganden

Enligt min mening finns det goda skäl för utredningens förslag alt i lagen

skall föreskrivas en vanlig affärstid, dvs. en tid då butikerna i allmänhet får

hållas öppna och att någon möjlighet att lokalt medge inskränkning eller förskjutning

eller generell förlängning av den vanliga affärstiden inte skall

finnas. Liksom praktiskt taget samtliga remissinstanser ansluter jag mig till

denna principiella uppläggning av regleringen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 7J4 år 1966

Vilken affärstid som bör föreskrivas beror i hög grad på vilka avsteg och

undantag från denna som tillåts. Som utredningen har anfört måste sådana

kunna göras. Jag biträder utredningens förslag att det skall kunna ske genom

att viss handel undantas från lagens tillämpning och att möjlighet ges

till dispenser från den vanliga affärstiden. Affärstiden kunde sträckas ut så

långt att undantag och dispenser blev i det närmaste obehövliga. Därmed

skulle man komma mycket nära ett helt oreglerat tillstånd. Som framgår av

vad jag har anfört i fråga om behovet av lagstiftning är jag inte beredd att

förorda ett sådant steg. Affärstiden får emellertid inte bestämmas så snävt

att man med hänsyn till konsumenternas intressen tvingas att göra ett avsevärt

antal undantag och medge dispenser i mycket vidsträckt omfattning. Enligt

min mening har utredningen gjort en lämplig avvägning av dessa synpunkter

i sitt förslag. Detta innebär att affärerna får hållas öppna kl. 8—20

på vardagar men skall hållas stängda på söndagar. Remissinstanserna har i

det närmaste enhälligt godtagit förslaget. Jag förordar att det genomförs.

Lagens tillämpningsområde

Utredningen

Enligt utredningens förslag skall i princip försäljningsställe där detaljhandel

bedrivs yrkesmässigt vara underkastat bestämmelserna om vanlig

affärstid.

Den undantagsföreskrift som finns f. n. för öppethållande av butik i demonstrations-

eller upplysningssyfte utan samband med försäljning anser

utredningen olämplig. Kritik har riktats mot bestämmelsen framför allt

därför att det har visat sig vara svårt att kontrollera att försäljning verkligen

inte förekommer vid sådana tillfällen. Enligt utredningens mening bör de

intressen som här är aktuella kunna tillgodoses genom dispenser från den

vanliga affärstiden vid särskilda tillfällen för försäljning från t. ex. möbelaffärer

och bilsalonger. Utredningen föreslår därför inte någon motsvarande

undantagsföreskrift.

I anslutning till frågan om vilka undantag som bör göras från lagens tilllämpning

anför utredningen att allmänhetens intresse av att kunna göra inköp

på annan tid än den vanliga affärstiden av allt att döma främst kommer

att vara knutet till sådana varor som säljs från konditorier, bensinstationer,

kiosker och andra mindre dagligvaruaffärer. Enligt utredningens mening behandlas

sådana varor på ett konstlat sätt olika i butikstängningslagen. Så är

t. ex. försäljningen av bensin resp. tidningar helt fri medan man måste ha

särskilt tillstånd för att sälja frukt, choklad och cigarretter efter vanlig affärstid.

Det skulle innebära en fördel att lämna all den försäljning som förekommer

från sådana försäljningsställen helt fri. Därmed skulle man nämligen

vinna både den rörelsefrihet som behövs för denna typ av detaljhandel

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

och en förenkling av lagen. Sett från ordnings- och liknande synpunkter behövs

inte heller någon annan reglering än den som finns i allmänna ordningsstadgan,

hälsovårdsstadgan, byggnadsstadgan och liknande. Utredningen

anser också att övervägande skäl talar för att denna försäljning i

princip lämnas utanför tillämpningsområdet för en ny lag. Man kan emellertid

enligt utredningens mening av konkurrenshänsyn inte lämna denna

del av detaljhandeln frihet att sälja vilka slag av varor som helst. Avgränsas

lagens tillämpningsområde endast genom att man anger de försäljningsställen

— kiosker, bensinstationer m. fl. — som lagen inte skall tillämpas på,

ger man alltför stort utrymme åt skadlig konkurrens. I stället får man ange

vilka varor eller varuslag som skall undantas från lagens tillämpning. Med

den metoden kan man helt se bort från om varan säljs från det ena eller

andra slaget av försäljningsställe. Härmed vinner man att kiosker inte främjas

framför andra försäljningsställen. Utredningen finner det från flera synpunkter

angeläget att man kommer bort från en sådan skev konkurrenssituation.

Utredningen föreslår således att försäljningen av ett antal varuslag undantas

från lagens tillämpning — både sådana varor som f. n. faller utanför lagens

tillämpningsområde och sådana som f. n. efter dispens får säljas efter

den vanliga affärstidens slut. Bl. a. innebär förslaget att hela det nuvarande

s. k. kiosksortimentet lämnas utanför lagens tillämpningsområde. Enligt förslaget

skall dessutom några varor som inte är särreglerade i butikstängningslagen

undantas. Det fria varusortimentet anges genom en mindre detaljrik

uppräkning än f. n. Det föreslås att en central myndighet skall få närmare

bestämma omfånget av det fria sortimentet. Med det sistnämnda förslaget

vill utredningen vinna en större smidighet i lagens tillämpning och underlätta

sådana ändringar i det fria varusortimentet som betingas av utvecklingen.

Remissinstanserna

Ingen remissinstans anmäler annan mening än utredningens i frågan,

om hur lagens tillämpningsområde bör bestämmas. Man är också ense med

utredningen om att undantagsbestämmelsen om öppethållande i demonstrations-

eller upplysningssyfte inbjuder till missbruk. Skånes handelskammare

anför att en strikt tillämpning av regeln för allmänheten framstår

som ett oförklarligt hårklyveri eller som en brist på smidighet från

detaljhandelns sida. Ingen remissinstans förordar att undantagsbestämmelsen

skall vara kvar.

Ombudsmannaämbctet för näringsfrihetsfrågor, länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus samt Kopparbergs län, stadsfullmäktige i Linköping, Skånes

handelskammare, Aktiebolaget Turitz & Co, Åhlén & Holm Aktiebolag,

Sveriges grossistförbund och Folkpartiets kvinnoförbund framhåller att

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kiingl. Maj:ts proposition nr 1''ii år 1966

kioskhandeln genom förslaget får en gynnad ställning i förhållande till

den detaljhandel som blir underkastad affärstidsregleringen. Skånes handelskammare

anser det otillfredsställande att förslaget är ägnat att stimulera

till fortsatta och ofta dyrbara investeringar i anläggningar av kiosktyp

eftersom en laglig reglering av butikstiderna troligen så småningom

kommer att upphöra. Länsstyrelsen i Kopparbergs län delar utredningens

uppfattning att den s. k. närhetsbutiken har framtiden för sig och att man

inte genom en lagstiftning bör främja kiosken som försäljningsställe framför

ordentligt inredda butiker. Länsstyrelsen finner emellertid att utredningens

förslag att behålla affärstidsregleringen för vanliga butiker och

lämna kioskhandeln helt fri mindre väl kan förenas med denna uppfattning.

Bortsett från dessa invändningar får förslaget att väsentligt utvidga

kretsen av de varor som skall undantas från lagens tillämpning ett i stort

sett positivt mottagande av remissinstanserna.

En grupp av remissinstanser avstyrker dock utredningens förslag eller

ställer sig tveksam till förslaget från en principiell utgångspunkt. Till denna

grupp hör överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Älvsborgs, Gävleborgs,

Västerbottens och Norrbottens län, länspolischefen i Norrbottens län, polischeferna

i Stockholms, Karlstads och Arvika polisdistrikt samt stadsfullmäktige

i Vänersborg. Dessa remissinstanser pekar på att det i fråga om

den handel som f. n. är underkastad dispenstvång enligt 11 § 2 mom. butikstängningslagen

finns möjlighet att begränsa affärstiden med hänsyn

till butiksinnehavarens personliga lämplighet samt hälsovårds-, ordnings-,

säkerhets- och liknande synpunkter. Möjligheterna att reglera den dispensbundna

handeln enligt allmänna ordningsstadgan är begränsade bl. a. eftersom

denna handel inte alltid bedrivs från allmän plats. Man befarar ordningsproblem

om den handel som f. n. är dispensbunden släpps helt fri.

Problem torde enligt remissinstanserna främst bli knutna till kioskhandeln

och kringföringshandeln. Man anför att ordningsstörningar ofta uppstår

i samband med sådan handel. Några remissinstanser framhåller särskilt

att det från trafiksynpunkt är nödvändigt att reglera denna handel. De

flesta av remissinstanserna föreslår att polismyndighet eller kommun ges

möjlighet att inskränka affärstiden för kioskhandel o. d. när det är nödvändigt

från ordningssynpunkt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår att

bestämmelser som motsvarar dem som 11 § 2 mom. butikstängningslagen

innehåller införs i de olika specialförfattningar som finns i fråga om allmän

ordning o. d. Stadsfullmäktige i Vänersborg föreslår att lagens bestämmelser

blir tillämpliga på kioskhandeln och att affärstiden för denna handel

bestäms till kl. 22. Om det finns behov av att hålla kiosk öppen senare

får dispens meddelas. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför hälsovårdssynpunkter

som motiv för en tillståndsplikt för kioskhandeln. Polischefen

i Arvika polisdistrikt framhåller vikten av att man liksom f. n. är

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 1966

fallet får möjlighet att pröva de personliga egenskaperna hos dem som skall

driva kioskhandel.

En annan inställning till de frågor som nu har behandlats har länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län och polischefen i Örebro polisdistrikt.

Länsstyrelsen anför att frågan i vad mån prövning skall ske av handelsidkares

lämplighet hör hemma i den allmänna näringslagstiftningen. Frågor

av ordningsmässig och sanitär natur regleras av ordningsstadgan, hälsovårdsstadgan

och livsmedelsstadgan och bestämmelser som är meddelade

med stöd av dessa författningar. Polischefen anser att det torde finnas

möjligheter att komma till rätta med eventuella olägenheter från ordningssynpunkt

i byggnadslagstiftningen, allmänna ordningsstadgan, lokala ordningsstadgor

och förordningen om försäljning av alkoholfria drycker.

De remissinstanser som har yttrat sig om förslaget att de varor som skall

undantas från tillämpningen av lagen skall fastställas i detalj av en central

myndighet och således endast i stora drag avgränsas i lagen tillstyrker i

allmänhet förslaget.

F ör edraganden

Som utredningen har föreslagit bör som huvudregel gälla att den vanliga

affärstiden skall tillämpas på detaljhandel som bedrivs yrkesmässigt. Till

några frågor som hänger samman med denna bestämning återkommer jag

i deit följande.

I likhet med utredningen och ett stort antal remissinstanser anser jag att

den nuvarande undantagsbestämmelsen för öppethållande i demonstrationseller

upplysningssyfte inbjuder till missbruk och att det är svårt att kontrollera

att den tillämpas på rätt sätt. Behovet av öppethållande i sådant

syfte torde minska med den utsträckta vanliga affärstiden. I den mån ett

sådant behov kommer att stå kvar bör det i allt väsentligt kunna tillgodoses

genom dispenser som medger även försäljning. Jag föreslår därför att

undantagsbestämmelsen inte får någon motsvarighet i den nya lagen.

De undantag som måste göras från lagens tillämpning kan enligt utredningens

mening av konkurrenshänsyn i allmänhet inte utformas så att

handeln från vissa försäljningsställen undantas utan avseende på vilka varor

som säljs. I stället måste man ange vilka varor som skall vara undantagna

från lagens tillämpning. Jag delar denna uppfattning som inte heller

har utsatts för någon kritik under remissbehandlingen.

Utredningens förslag att i förhållande till vad som gäller f. n. avsevärt

utvidga det varusortiment som är undantaget från lagens tillämpning har

enligt min mening stora förtjänster. Förslaget som bl. a. innebär att man

undantar alla de särskilda varuslag som f. n. kan bli föremål för dispens

kommer att medföra avsevärda lättnader från administrativa synpunkter

ocli kan antas ge denna del av detaljhandeln väsentligt bättre möjligheter

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. RIaj:ts proposition nr 1H år 1966

att anpassa sin service till konsumenternas behov. Remissinstanserna ställer

sig också i allmänhet positiva till förslaget.

Som några remissinstanser påpekar innebär förslaget att den prövning

från bl. a. ordningssynpunkt som f. n. sker i samband med dispensgivningen

enligt 11 § 2 mom. butikstängningslagen faller bort. Man menar att den

prövning som kan ske i fråga om handel från försäljningsställe på allmän

plats enligt 2 § allmänna ordningsstadgan i samband med upplåtelsen av

försäljningsplatsen inte är tillräcklig eftersom en viss del av den handel

som f. n. är dispensbunden bedrivs från enskilt område.

Prövningen enligt 11 § 2 mom. butikstängningslagen innefattar en bedömning

från — förutom ordningssynpunkter — hälsovårds-, säkerhets- och

liknande synpunkter. Säkerhetssynpunkterna torde i huvudsak hänföra sig

till trafikförhållandena. Även näringsidkares personliga lämplighet kan

beaktas. Enligt min mening bör det inte komma i fråga att genom lagstiftning

om affärstiden få till stånd en prövning av näringsidkares personliga

lämplighet eller av försäljningsställets lämplighet från hälsovårdssynpunkt.

Sådana synpunkter synes f. ö. redan ha blivit tillräckligt beaktade i den

allmänna näringslagstiftningen och hälsovårdslagstiftningen och någon

självständig prövning i dessa avseenden torde i praktiken inte ha skett enligt

butikstängningslagen annat än i rena undantagsfall. Annorlunda förhåller

det sig emellertid med ordnings- och säkerhetssynpunkterna. Trots

att sådana aldrig har anförts som skäl för reglering av affärstiden är det

enligt min mening klart att frågan om affärstiden angår den allmänna ordningen.

Ordnings- och säkerhetssynpunkter torde också ofta ha beaktats

vid dispensprövningen.

Visserligen torde det vara sällsynt att affärstidens längd har nämnvärd

betydelse för trafikens framkomlighet eller för den allmänna ordningen i

övrigt. Det kan dock inte uteslutas att det från sådana synpunkter ibland

kan finnas behov av att inskränka affärstiden. Frågan är då om annan

lagstiftning — närmast allmänna ordningsstadgan — ger tillräckliga möjligheter

härtill. Föreskrifter med stöd av allmänna ordningsstadgan kan

aldrig ges i strid mot annan lagstiftning. I den mån viss handel undantas

från affärstidsregleringen torde i princip föreskrifter om affärstiden inte

kunna meddelas med stöd av allmänna ordningsstadgan. Emellertid synes

något hinder inte finnas mot att ge sådana föreskrifter i samband med

upplåtelse av försäljningsplats enligt 2 § allmänna ordningsstadgan eller

i fråga om salutorg och liknande allmän försäljningsplats. På det sättet

torde öppethållandet av kioskerna på allmänna platser kunna regleras med

hänsyn till ordnings- och säkerhetssynpunkter. I fråga om handel som

bedrivs utomhus på allmän plats och på område därintill kan polismyndigheten

också enligt 8 § allmänna ordningsstadgan för särskilda fall meddela

ordningsföreskrifter som innefattar inskränkning av affärstiden. Jag är

emellertid angelägen att betona att inskränkningar i affärstiden med stöd

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

av allmänna ordningsstadgan alltid måste grundas enbart på vad den allmänna

ordningen kräver. Häri ligger en väsentlig begränsning i utrymmet

för sådana inskränkningar.

Från de synpunkter som nu har behandlats finns det således enligt min

mening ingen anledning att motsätta sig utredningens förslag till utvidgning

av det fria varusortimentet. Med hänsyn härtill och till vad jag i övrigt

har anfört om förslaget tillstyrker jag detta.

Som jag har anfört redan i inledningen framhölls i direktiven till utredningen

att en ny lag om affärstiden borde få en mera generell karaktär

än butikstängningslagen. Utredningen har beaktat detta och framhållit att

det inte kan vara lämpligt att i lagen närmare ange vilka olika varor som

skall ingå i det fria sortimentet. Liksom åtskilliga remissinstanser delar

jag denna uppfattning och jag föreslår i enlighet med utredningsförslaget

att dessa varor endast delvis räknas upp i lagen och att de i övrigt anges

genom en allmän beskrivning. Det får sedan ankomma på Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t utser att i tillämpningsföreskrifter till lagen

närmare bestämma vilka varor som skall höra hit.

Dispenser

Utredningen

Genom att lämna bl. a. i stort sett hela kioskförsäljningen i alla dess

nuvarande former utanför regleringen av affärstiden åstadkommer man

att huvuddelen av de dispensanledningar som förekommer f. n. avskaffas,

framhåller utredningen. Av detaljhandeln utanför den vanliga affärstiden

kommer enligt utredningens förslag dispenser i fortsättningen bara att bli

aktuella för öppethållande i demonstrations- eller upplysningssyfte samt

försäljning från vissa affärer framför allt i de centrala delarna av de största

städerna och tillfälligt från affärer i samband med utställning, idrottstävling

eller liknande evenemang. Utredningen föreslår sålunda att dispenser

skall kunna meddelas i särskilda fall eller generellt för visst tillfälle.

Befogenhet att meddela dispens skall enligt utredningsförslaget tillkomma

kommun. Härigenom kommer det att bli möjligt att få till stånd en smidig

anpassning av lagen till de lokala förhållandena och man får för varje kommun

bara en beslutande myndighet, anför utredningen.

Syftet med förslaget att dispens skall kunna meddelas i särskilda fall

är enligt utredningen främst att tillgodose intresset av att affärer i city)

eller i annat affärscentrum skall kunna hålla öppet längre än den vanliga

affärstiden. Dispens bör kunna medges i fråga om samtliga affärer inom

området, om konkurrensskäl hindrar att dispensen begränsas till en eller

några affärer. Dispens kan meddelas för endast en eller två dagar i veckan.

Vidare kan det bli aktuellt att medge vidgad affärstid åt en butik med)

varor som konsumenterna behöver dagligen och som är belägen inom ett

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

tättbefolkat bostadsområde långt från affärscentrum. Ett annat tänkbart

fall är då en bilsalong vid särskilt tillfälle vill introducera ett nytt bilmärke

eller en ny årsmodell eller då en möbelaffär vill introducera alster av en

speciell arkitekt. Andra fall som hör hit är då en viss kiosk eller annat

försäljningsställe med hänsyn till sin belägenhet behöver kunna sälja vissa

varor fritt utöver dem som tillhör det fria varusortimentet. En kiosk vid

en livligt besökt badstrand kan t. ex. få tillstånd att utom vanlig affärstid

sälja också badartiklar. Genom att möjligheten att ge dispens är begränsad

till särskilda fall blir det inte möjligt att ge tillstånd till utsträckt affärstid

generellt för alla affärer i kommunen eller för samtliga affärer inom en och

samma bransch. Det skall dessutom föreligga ett verkligt behov av utsträckt

affärstid. Förutom behovet skall i varje särskilt fall prövas verkningarna i

konkurrenshänseende av den längre affärstiden.

Generell dispens för visst tillfälle skall enligt utredningsförslaget kunna

meddelas för en kort tidrymd som anges i beslutet. Bland situationer då

det kan bli aktuellt att lämna generellt tillstånd för visst tillfälle nämner

utredningen större idrottstävlingar, festspel, mässor o. d. evenemang. Också

julen utgör ett sådant tillfälle då generell dispens kan meddelas.

Utredningen förutsätter att talan mot kommuns beslut i dispensärende

skall föras enligt 76 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753).

En ledamot av utredningen, direktören i Sveriges köpmannaförbund Tord

Brotaeus, anför i ett särskilt yttrande att det bör föreligga synnerligen

starkt vägande skäl för att bifalla framställning om att få hålla öppet längre

än den vanliga affärstiden på vardagar och att hålla öppet på söndagar.

Till stöd för sin mening anför Brotaeus att konsumenterna inte har något

större, mer allmänt behov av längre affärstid än som medges f. n. Hittills

har det intresse av en lämplig fördelning mellan arbetstid och fritid som

finns hos dem som är verksamma inom handeln kunnat tillgodoses på ett

rimligt sätt, fortsätter Brotaeus. Det har bidragit till att svårigheterna att

få fullgod arbetskraft till handeln har minskat. Det är angeläget att möjligheten

att i framtiden få väl kvalificerad arbetskraft tillgodoses. Denna

möjlighet minskar i den mån affärstiden sträcks ut. En utsträckning av

affärstiden skulle också med hänsyn till konstruktionen av löneavtalen

inom handeln innebära en uppenbar risk för högre detaljhandelspriser,

framhåller Brotaeus vidare. En sådan utveckling skulle drabba även de

konsumenter som inte anlitar butikerna under den utsträckta affärstiden.

Brotaeus framhåller slutligen att denna risk är av betydelse även för den

allmänna samhällsutvecklingen, främst för en fortsatt kostnadsinflation.

Remissinstanserna

Åtskilliga remissinstanser avstyrker eller anför betänkligheter mot förslaget

att rätten att meddela dispens skall tillkomma kommunerna och att

endast kommunalbesvär skall få föras i dispensärenden, nämligen kom
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

merskollegium, överståthållarämbetet, flera länsstgrelser, kommuner och

handelskammare, Sveriges grossistförbund, Tobakshandlarnas riksförbund

och Aktiebolaget Svenska pressbgrån. Man förordar att länsstyrelse eller

annan statlig myndighet i stället får pröva dessa ärenden. I några fall föreslås

att om kommun skall få meddela dispens dess beslut skall underställas

länsstyrelsen för prövning och fastställelse. I huvudsak samma remissinstanser

som nu har nämnts ställer sig negativa till förslaget att endast kommunalbesvär

skall få föras mot beslut i dispensärenden. Kommerskollegium gör

ett representativt uttalande i frågan om vilket organ som bör pröva dessa

ärenden. I kollegiets yttrande heter det att det är angeläget att bedömningen

av dispensärendena blir så enhetlig som möjligt vilket inte blir fallet om

ärendena skall prövas av kommun. Vidare anför kollegiet att kommun vanligen

saknar förutsättningar för att bedöma de invecklade ekonomiska problem

som anmäler sig i frågan. Länsstyrelserna har i stället de bästa förutsättningarna.

Stockholms handelskammare anser att det i Storstockholmsområdet

skulle leda till orimliga konsekvenser om dispensprövningen lades

på de olika kommunerna. I fråga om formen för besvär anför remissinstanserna

i stort sett samma synpunkter som återfinns i det yttrande som länsstyrelsen

i Uppsala län har lämnat. Där heter det att man genom kommunalbesvär

inte kan få till stånd en tillräckligt allsidig prövning av ärendena.

Så torde t. ex. ställningstagandet i fråga om konsumentbehovet knappast

kunna angripas genom kommunalbesvär, framhåller länsstyrelsen. Besvärsrätt

vid kommunalbesvär tillkommer vidare endast medlem i den kommun

som har prövat dispensärendet. Länsstyrelsen förordar därför att en besvärsbestämmelse

tas in i lagen så att reglerna om förvaltningsbesvär blir

tillämpliga. Några av remissinstanserna anser att besvär i sista instansi

bör prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län och Sveriges kioskägares riksförbund tillstyrker förslaget att lägga

dispensprövningen på kommunerna. Riksförbundet anför dock viss tveksamhet

mot förslaget med hänsyn till kommunala engagemang i kioskföretag.

Centerns kvinnoförbund hälsar förslaget till decentralisering av dispensprövningen

med tillfredsställelse. Drätselkammaren i Eskilstuna anför viss

tvekan mot förslaget från rättssäkerhetssynpunkt men förklarar sig inte

vilja avstyrka det.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, Skånes och Karlstads handelskammare,

Handelsanställdas förbund, omkring tio kommuner, Sveriges leg. optikers

riksförbund och Sveriges urmakare- och oplikerförbund anser att dispenser

bör meddelas mycket restriktivt. Dessa remissinstanser anknyter i allmänhet

till det särskilda yttrandet. Av motsatt uppfattning är bl. a. styrelsen

för KF. I dess yttrande heter det att dispenser bör meddelas liberalt.

Styrelsen är av den bestämda uppfattningen att behovet av att hålla öppet

utöver vanlig affärstid kommer att öka och att det därför är mycket angeläget

atl dispensrätten utnyttjas. Det är på grund av denna rätt som sty
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

relsen över huvud taget anser sig kunna tillstyrka hela lagförslaget. Skulle

det visa sig att dispensrätten utnyttjas restriktivt, vilket skulle göra det

omöjligt att anpassa affärstiden efter konsumentbehoven, måste hela frågan

angående lagstiftning om affärstiden prövas om, anför styrelsen.

Föredraganden

Som framgår av vad jag tidigare har anfört har jag avsett att bestämma

den vanliga affärstiden så att endast ett någorlunda rimligt antal dispenser

från denna skall behöva medges. Förslaget att en väsentligt större del av

detaljhandeln skall falla utanför lagens tillämpning än f. n. har också bl. a.

syftat till att minska behovet av dispenser. Ett visst behov därav kommer

ändock att kvarstå med den utformning av lagen som jag har förordat.

Frågan vilket organ som bör handha dispensprövningen är föremål för

delade meningar mellan utredningen, som velat lägga prövningen på kommunen,

och ett stort antal remissinstanser, som ansett prövningen böra

tillkomma ett statligt organ, främst länsstyrelsen.

Som jag har anfört tidigare bör frågor om affärstidens längd i första hand

bedömas med utgångspunkt i konsumenternas intresse. En riktig bedömning

av dispensfrågorna kräver därför främst kännedom om vilka vanor och

behov som konsumenterna i orten har. Den bästa kännedomen härom finns

otvivelaktigt hos de kommunala organen. Några remissinstanser har pekat

på att det kan finnas risk för bristande enhetlighet vid tillämpningen om

prövningen läggs hos kommunerna. Vad man här främst syftar på torde

vara att praxis inte lämpligen bör skifta mellan kommuner som tillsammans

bildar ett näringsgeografiskt sammanhängande område. Jag utgår emellertid

från att sådana kommuner i samarbetsnämnderna i kommunblocken eller

i annan ordning kommer att verka för att enhetliga normer följs vid dispensprövningen.

Av de skäl som jag nu har anfört biträder jag utredningens förslag

att beslutanderätten i dispensfrågorna läggs på kommunerna.

En begränsning i kommuns befogenhet att meddela dispens följer av att

kommun, som jag har förordat tidigare, inte skall ha rätt att generellt

sträcka ut affärstiden för hela kommunen. Dispens kan således inte medges

för alla affärer i kommunen eller för alla affärer inom en viss bransch såvida

inte dispensen avser endast vissa dagar. Frågan om dispens bör meddelas

skall bedömas i första hand med hänsyn till konsumenternas intresse.

För att dispens skall medges måste det kunna antas att det finns ett utbrett

önskemål om utsträckt affärstid. Men är det fallet bör dispens inte heller få

vägras. Det lär inte vara möjligt att undvika att dispensgivningen i viss mån

kan komma att påverka konkurrenssituationen mellan olika företag. Självfallet

får emellertid dispens inte medges i syfte att främja en viss näringsidkare

eller en grupp av sådana eller för att ställa företagare inom kommunen

i ett särskilt gynnsamt konkurrensläge i förhållande till företagare

i en angränsande kommun.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

61

Under remissbehandlingen har framhållits bl. a. att man genom kommunalbesvär

inte skulle kunna få en tillräckligt allsidig överprövning av

kommuns beslut i dispensärende. Med hänsyn härtill förordar jag att förvaltningsbesvär

skall få anföras över dessa beslut.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

Specialmotivering

Lagens rubrik

Utredningen föreslår att lagen skall kallas affärstidslag. Mot den nuvarande

benämningen kan invändas att butik är ett ord som används ganska

sällan i modernt språk. Det för vidare tankarna närmast till ett mindre försäljningsställe.

Visserligen brukar varken de allra största försäljningsställena

-— t. ex. varuhusen — eller de mindre -— t. ex. kioskerna — kallas för

affärer. Detta ord har vidare vid sidan av betydelsen försäljningsställe en

annan betydelse. I lagens rubrik är dock uttrycket affär att föredra framför

butik. Affärstid är ett uttryck som redan används i butikstängningslagen

och det täcker i stort vad lagen skall reglera. Jag tillstyrker därför förslaget

till lagrubrik.

1 §•

Butikstängningslagens bestämmelser knyts till begreppet butik. Detta definieras

närmare i lagen. Enligt en särskild föreskrift skall bestämmelserna

även tillämpas på detaljhandel som bedrivs på annat ställe än i butik (framför

allt s. k. kringföringshandel). Med butik jämställs rakstuga, frisersalong

och fotografiateljé. Även i utredningsförslaget knyts bestämmelserna

till ett begrepp som definieras i lagen, nämligen affär. Någon särbestämmelse

för kringföringshandel föreslås inte. Kringföringshandel anses i definitionen

vara affär. Vidare föreslås att rak- och frisersalong samt fotografiateljé inte

längre skall omfattas av lagens bestämmelser. Dessa rörelser bör enligt utredningen

utan olägenhet kunna medges denna större frihet på grund av den

utvidgning av den vanliga affärstiden som har föreslagits.

En nackdel med den teknik för att ange lagens tillämpningsområde som

används i butikstängningslagen och även av utredningen är att man vid definition

av ordet butik eller affär tvingas att avlägsna sig mycket långt från

vanligt språkbruk. Jag föreslår att lagens tillämpningsområde i stället bestäms

genom att i lagen i första hand anges på vilken verksamhet — yrkesmässig

detaljhandel — som bestämmelserna om affärstiden skall tillämpas.

Till denna regel bör knytas ett förbud att hålla försäljningsställe för sådan

handel öppet under annan tid. Jag avser inte att härmed få till stånd någon

ändring i sak i vad som gäller f. n. I fråga om innebörden av gällande rätt i

denna del vill jag hänvisa till prop. 1939: 96 s. 161.

Mot förslaget att affärstiden för rak- och frisersalonger samt fotografiateljéer

inte längre skall regleras i lagen har invändningar rests från ett par

håll under remissbehandlingen. LO pekar på att arbetstidslagen för detaljhandeln

är tillämplig på dem som är anställda inom sådan rörelse och för
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

ordar att tillämpningsområdet blir detsamma för de båda lagarna. Svenska

frisörföreningen vill att rörelse inom dam- och herrfrisörs- samt fotvårdsoch

skönhetsvårdsbranscherna skall falla inom lagens tillämpningsområde.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län hälsar däremot förslaget med tillfredsställelse

och föreslår för sin del också att man öppnar möjlighet att i dessa

rörelser fritt sälja de varor som brukar finnas till försäljning där.

Enligt min mening kan det medföra både gränsdragnings- och övervakningsproblem

om lagen inte blir tillämplig på frisersalonger och fotografiateljéer,

eftersom man inom dessa rörelser ofta även bedriver detaljhandel.

Med hänsyn härtill och till vad som har sagts under remissbehandlingen förordar

jag att affärstidsregleringen skall gälla också dessa rörelser oavsett

om man där i det enskilda fallet bedriver någon försäljning.

I butikstängningslagen föreskrivs att utan hinder av lagens bestämmelser

om affärstid kund som har kommit in i butik under affärstid får betjänas

och vara som har sålts under affärstid får lämnas ut eller sändas i väg efter

affärstidens slut. Att denna frihet skall finnas torde ligga i sakens natur. Som

utredningen också har anfört synes sådan föreskrift därför inte behövas.

2 §•

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslår jag att från lagens

tillämpning undantas i huvudsak den handel som är undantagen från

butikstängningslagens tillämpning, större delen av den handel som nu är

dispensbunden och därutöver handel med vissa varor som f. n. inte kan säljas

på annan tid än den vanliga affärstiden.

Första stycket

Punkt 1—4

I likhet med vad som gäller f. n. föreslår jag att försäljning från apotek,

från automatapparat och på trafikmedel till resande samt viss försäljning

som lantbrukare, trädgårdsodlare och fiskare bedriver skall falla utanför

lagens tillämpningsområde.

Utredningen föreslår en viss liberalisering av automathandeln. De ganska

invecklade regler om var automatapparat får vara uppsatt som finns i butiksstängningslagen

kan enligt utredningens mening utan olägenhet undvaras.

Det enda krav som utredningen föreslår skall upprätthållas är att apparaten

är av godkänd typ.

Förslaget har avstyrkts av endast en remissinstans, Tobakshandlarnas

riksförbund. Förbundet befarar att den föreslagna friheten för automathandeln

skall medföra att automatapparater sätts upp i anslutning till tobaksbutiker

och andra servicebutiker av andra än butiksinnehavarna. En sådan

utveckling skulle vara mycket otillfredsställande från konkurrenssynpunkt.

Enligt min mening finns det med den utsträckning av affärstiden som jag

förordar inte längre tillräckliga skäl för den ingående reglering av automat
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

handeln i fråga om uppsättningsplats som gäller f. n. Jag tillstyrker därför

utredningens förslag.

Julgransför sälj ning som är undantagen från butikstängningslagens tilllämpning

tillsammans med bl. a. lantbrukares försäljning bör fortfarande

kunna ske fritt. Till den undantagsbestämmelse som behövs härför återkommer

jag i det följande.

För övrigt föreslår jag i denna del ingen ändring i förhållande till gällande

rätt.

Punkt 5

Några remissinstanser, länsstyrelsen i Hallands län, Svenska stadsförbundet

samt drätselkamrarna i Malmö och Oxelösund, anser att besvärliga problem

kan uppstå för torghandeln, om kommunen inte längre skall få inskränka

den vanliga affärstiden. Man pekar på att det med hänsyn till bl. a.

trafiksynpunkter inte är lämpligt att torghandel får bedrivas så länge som

den föreslagna affärstiden. Svårigheter att hinna göra torgen rena talar

också för att affärstiden måste kunna begränsas. I något yttrande sägs att

det över huvud taget bör vara en kommunal angelägenhet att bestämma hur

länge salutorg får användas för sitt ändamål.

De synpunkter som sålunda har kommit fram under remissbehandlingen

finner jag böra beaktas och jag föreslår med hänsyn härtill att försäljning

från salutorg och liknande allmän plats som i vederbörlig ordning har upplåtits

för försäljningsändamål skall undantas från lagens tillämpning. Syftet

med detta undantag är således inte i och för sig att ge tillfälle till längre försäljningstid

i dessa fall utan att helt lägga i kommunernas händer att bestämma

affärstiden för torghandeln. Det måste förutsättas att kommunerna

därvid beaktar även ordningssynpunkterna.

Punkt 6

Visning av konstverk som inte är till salu är inte detaljhandel och verksamheten

faller därför utanför lagens tillämpningsområde. Konstutställning

bör emellertid liksom f. n. få ske även på annan tid än vanlig affärstid även

om de utställda verken är till salu. Och som utredningen framhåller bör man

på detta liksom på andra områden undvika att ha skilda bestämmelser om

visning och försäljning. En särreglering av försäljning av konst synes därför

behövas. Sådan verksamhet omfattar ofta samtidigt alla de arter av konst

som det här kan vara fråga om, nämligen alster av bildkonst — dvs. tavlor,

skulpturer o. d. — konsthantverk och konstindustri. Därför bör konstarterna

behandlas lika.

Det förekommer inte sällan att konstverk — särskilt alster av konsthantverk

och konstindustri — säljs i affärer med ett blandat varusortiment, t. ex.

varuhus, antikaffärer och antikvariat. Om man helt undantog försäljning

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H dr 1966

av konst från lagens tillämpning skulle man därför otillbörligt gynna specialaffärer

i branschen.

Utredningen föreslår att konstutställning som hålls i lokal som har ställts

i ordning för ändamålet skall undantas från lagens tillämpning även om försäljning

av de utställda verken förekommer. Däremot skall lagen tillämpas

på affär för försäljning av konst även om den hålls öppen endast för visning.

Med utställningslokal menar utredningen antingen museum e. d. permanent

lokal eller lokal som har upplåtits särskilt för utställningsändamål. De tilllämpningsföreskrifter

som behövs för att göra gränsdragningen skall enligt

utredningens förslag meddelas av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

För min del förordar jag en undantagsbestämmelse som ger frihet från

lagregleringen om affärstiden åt sådan verksamhet som har till syfte att ge

allmänheten tillfälle att se konst oavsett om man har för avsikt att göra inköp

eller inte. Museer och konstgallerier faller självfallet inom det fria området

medan antikvariat och antikaffärer som håller konst till salu inte hör

dit. Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer bör få utfärda

närmare föreskrifter om vilken verksamhet som skall vara undantagen

och de övriga föreskrifter som kan behövas för tillämpningen av undantagsbestämmelsen.

Punkt 7

Butikstängningslagens bestämmelse att bl. a. försäljning av lagad mat samt

bageri- och konditorivaror skall falla utanför lagens tillämpningsområde under

förutsättning att försäljningen sker från ordnad restaurang-, kafé- eller

konditorirörelse har enligt utredningen medfört tillämpningsproblem. Utredningen

anser att dessa beror på svårigheten att avgöra vilka företag som driver

serveringsrörelse i egentlig mening och under förhållanden som är godtagbara

från hälsovårdssynpunkt. Utredningen föreslår en motsvarande undantagsbestämmelse

i fråga om sådana varor. Som förutsättning för att försäljningen

skall undantas från lagens tillämpning anges i utredningsförslaget

att försäljningen sker i anslutning till ordnad serveringsrörelse. För att

säkerställa en riktig tillämpning föreslår utredningen att myndighet som

Kungl. Maj :t bestämmer skall i särskilda tillämpningsföreskrifter ange vad

som fordras för att ordnad serveringsrörelse skall anses föreligga. Som minimikrav

bör enligt utredningen gälla att det i anslutning till serveringslokalerna

finns ett kaffekök som har godkänts av hälsovårdsmyndigheterna.

Arbetarskijddsstyrelsen anser att förslaget är ägnat att medföra bättre förhållanden

än f. n. Sveriges bageriidkareförening menar att både bestämmelsen

i butikslängningslagen och den föreslagna innebär en diskriminering

av vissa företag. Numera är servering på stället inte längre det väsentliga för

de flesta s. k. serveringskonditorierna. Försäljning för avhämtning har kommit

att spela en alltmer framträdande roll. Det är därför naturligt att s. k.

butiksbagerier eller haudclskonditorier har försökt alt vidta åtgärder för att

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr Ibi

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1966

komma i samma konkurrensläge som serveringskonditorierna, t. ex. genom

att förse lokalerna med primitiva anordningar för servering. Det är enligt

föreningens mening inte rimligt att upprätthålla den gränsdragning som gäller

f. n. på detta område. Föreningen anser i vart fall att utredningen har

angett det krav som skall ställas för att ordnad serveringsrörelse skall anses

föreligga för snävt. Föreningen pekar vidare på att en stor del av bageriproduktionen

numera avsätts genom den vanliga detaljhandeln. En affärstidsreglering

ställer de vanliga detalj handelsbutikerna i ett sämre konkurrensläge

än de bagerier och konditorier som bedriver serveringsrörelse.

I likhet med utredningen anser jag att det såsom f. n. är fallet bör vara

tillåtet att på annan tid än vanlig affärstid sälja lagad mat samt bageri- och

konditorivaror på näringsställen som tillhandahåller sådana huvudsakligen

för att förtäras på stället. Att upprätthålla ett förbud häremot skulle te sig

egendomligt och f. ö. knappast vara möjligt. Av konkurrenshänsyn kan man

emellertid särskilt i fråga om konditorier och bagerier inte tillåta att försäljning

sker fritt från alla företag i dessa branscher. En gränsdragning måste

ske mot sådana företag som inte bedriver någon verklig serveringsrörelse

eller som bedriver sådan i endast förhållandevis mycket ringa omfattning.

Undantagsbestämmelsen bör därför tillämpas endast på ordnad serveringsrörelse.

Kräver konsumentintressena att annat företag håller öppet utöver

vanlig affärstid finns möjligheten att medge dispens från affärstiden.

Hur den gränsdragning som måste ske skall göras är knappast, enligt vad

erfarenheterna av butikstängningslagens tillämpning torde visa, möjligt att

i detalj ange i lagen. Denna uppgift bör därför anförtros åt Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t utser.

Med lagad mat avses mat i huvudsakligen sådant skick som det i vilken

maten hålls tillhanda i serveringsrörelsen. Med denna bestämning får man

en naturlig avgränsning mot varor som säljs i vanliga detaljhandelsföretag.

Andra stycket

Utöver de undantag som hittills har behandlats föreslår utredningen att

ett stort antal varor undantas från lagens tillämpning. Förutsättningen för

att dessa varor skall få säljas fritt är enligt utredningsförslaget att de säljs

antingen i samband med serveringsrörelse eller visning av konst eller att de

säljs utan samband med annan verksamhet, dvs. annan handel över huvud

taget.

Arbetarskijddsstyrelsen anser att från ett försäljningsställe där sådana

varor säljs som är undantagna från lagens tillämpning inte heller andra varor

bör få säljas under vanlig affärstid. En sådan ordning skulle emellertid

enligt min mening knappast vara lämplig. I många fall förekommer att t. ex.

ett varuhus har en särskild avdelning för kioskvaror. Efter affärstidens slut

får allmänheten tillträde endast till denna avdelning. Även på annat sätt kan

man tänka sig att det skapas garantier för att försäljningen efter affärstidens

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1966

slut begränsas till det fria varusortimentet. Som utredningen har föreslagit

bör det ges närmare bestämmelser härom i tillämpningsföreskrifterna till

lagen.

De varor som utredningen föreslår skall få säljas fritt är till en början

vissa varor som särskilt anges i lagen, nämligen tryckta

skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor, drivmedel och tillbehör till

motorfordon.

I fråga om tryckta skrifter anför utredningen att dessa, som f. n.

delvis är undantagna från lagens tillämpning och delvis efter dispens får

säljas utom affärstiden, nu bör kunna släppas helt fria.

Sveriges köpmannaförbund och Handelskammaren i Karlstad anser att

det skulle medföra en mycket otillfredsställande konkurrenssituation för den

egentliga bokhandeln om tryckta skrifter helt undantogs från regleringen.

Specialaffärer för enbart böcker skulle nämligen därigenom få ett försteg.

Dessa remissinstanser kan inte finna något bärande skäl för en sådan ordning.

Som jag skall återkomma till förordar utredningen att skrivmateriel undantas

från lagens tillämpning. Om så sker blir i stort sett hela bokhandelssortimentet

fritt. Skulle någon bokhandel föra även andra varor kan försäljningslokalen

för dessa avskärmas efter affärstidens slut eller också kan

dispens medges för varorna. Den vanliga bokhandeln behöver således inte

ställas i sämre konkurrensläge än specialaffärerna inom branschen. I själva

verket torde den nuvarande ordningen vara mer ogynnsam i konkurrenshänseende

eftersom böcker f. n. får säljas efter dispens tillsammans med andra

varor ur kiosksortimentet från vilket försäljningsställe som helst. Jag tillstyrker

därför utredningens förslag i denna del.

Förslaget att tobaksvaror med tillbehör skall få säljas fritt

har inte mött någon kritik under remissbehandlingen. Jag tillstyrker förslaget.

I den mån särskilda bestämmelser om vad som skall anses vara tillbehör

behövs får sådana tas in i tillämpningsföreskrifterna.

I fråga om blommor samt drivmedel och tillbehör till

motorfordon anför utredningen att konsumenternas behov av att få

köpa dessa varor på annan tid än vanlig affärstid är så starkt att affärstiden

för dessa varor rimligen bör vara helt fri. F. n. är affärstiden i fråga

om drivmedel och vissa tillbehör helt fri medan blommor får säljas utom

affärstiden efter dispens.

Sveriges köpmannaförbund och Blomsterhandlarnas riksförbund avstyrker

förslaget i fråga om blommor och Sveriges bensinhandlares riksförbund

i fråga om bensin m. m. Man anför att det skulle innebära en alltför stor

press på de enskilda näringsidkarna om affärstiden blev helt fri. I stället

förordar man ett begränsat öppethållande på annan tid än vanlig affärstid.

Någon form av jourtjänst kunde anordnas.

Om bensinhandeln släpps fri vill Sveriges bensinhandlares riksförbund att

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1966

försäljningen av andra varor blir så fri som möjligt. Motorbranschens riksförbund

säger i fråga om tillbehör till motorfordon att detta begrepp inte

bör ges en vidsträcktare innebörd än att en konkurrens på lika villkor mellan

olika distributionsformer säkerställs.

Enligt min mening kan det knappast komma i fråga att nu införa en

affärstidsreglering av en vara som efterfrågas så allmänt dygnet om som

drivmedel till motorfordon o. d. Resultatet av konsumentundersökningarna

visar att konsumenternas behov av att kunna köpa blommor på kvällar och

söndagar är så stort att även handeln av denna vara bör släppas fri. F. n.

faller utanför lagens tillämpningsområde andra varor än drivmedel om de

är nödvändiga för att föra motorfordon. Som utredningen liar anfört är

det synnerligen svårt att i varje särskilt fall avgöra om en vara är nödvändig

för detta ändamål eller inte. I stället bör, som utredningen har föreslagit,

undantas tillbehör till motorfordon. Vilka varor som skall anses höra

hit får anges närmare i tillämpningsföreskrifterna. Därvid får en avvägning

ske av konsumenternas intresse och hänsynen till konkurrensen med

annan handel inom branschen.

Vidare föreslår utredningen att flera varuslag som i lagen anges

endast genom en allmän beskrivning — varor som

är av sådant slag att allmänheten bör kunna köpa dem även under annan

tid än vanlig affärstid — skall undantas från lagens tillämpning. Vilka

varor som skall höra hit bör enligt utredningen anges i tillämpningsföreskrifterna.

Utredningen presenterar ett förslag som upptar de varor som enligt

utredningen lämpligen bör undantas i denna ordning. Förslaget innehåller

dels portioner av mat som har värmts eller grillats på stället och tillbehör

till sådan mat, dels julgranar samt ballonger och andra smärre leksaker

.— dvs. varor som är undantagna från butikstängningslagens tillämpning

•— dels vissa varor som i stort sett motsvarar det nuvarande kiosksorlimentet,

nämligen glass, konfektyrer, alkoholfria drycker, frukt, produkter av

frukt, honung, kex, toalettartiklar, skrivmateriel, vykort, film, souvenirer

och tändstickor.

I denna del vill jag anföra endast vissa allmänna synpunkter. Om man

gav det fria sortimentet väsentligt större omfattning än det nu har på grund

av undantagen i butikstängningslagen eller dispenser med stöd av denna

skulle de som säljer det fria sortimentet få en starkt gynnad ställning i

förhållande till andra detaljhandlare. Det kan inte uteslutas att skadeverkningar

skulle uppstå härav. I likhet med utredningen anser jag att konsumentönskemålen

bör kunna tillgodoses på ett lämpligt sätt utan väsentlig

ökning av det nuvarande fria sortimentet. Härtill kommer att man, som

skall utvecklas närmare under 3 §, kan tillgodose särskilda konsumentintressen

dispensvägen.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungi. Maj:ts proposition nr IM år 1966

3 §•

Som jag har anfört tidigare föreslår jag att den vanliga affärstiden skall

vara vardagar kl. 8—20 och att kommun skall ha möjlighet att medge dispens

från denna tid. Befogenheten att medge dispens begränsas av att kommun

inte får generellt utsträcka affärstiden för hela kommunen. Dispens kan

emellertid medges för enstaka företag eller grupper av företag för en begränsad

tid, för viss veckodag eller för hela året. Vidare kan dispens medges mer

generellt för företag inom kommunen om dispensen begränsas till enstaka

tillfällen, t. ex. någon eller några söndagar, eller viss kortare tid, t. ex. veckorna

före jul. Dispens kan också avse rätt för visst företag att utöver den

vanliga affärstiden sälja varuslag som inte ingår i det fria sortimentet enligt

2 § andra stycket. De principer som jag nu har angett bör komma till uttryck

genom en föreskrift att dispens skall medges för särskilt fall. Vilka förutsättningar

som i övrigt bör gälla för att dispens skall medges har jag redan

berört i den allmänna motiveringen. Jag föreslår att dessa anges i lagtexten

genom en föreskrift att kommun skall medge längre affärstid om det är

påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse.

Utredningen synes ha förutsatt att kommunens fullmäktige skall besluta

i dessa frågor. Under remissbehandlingen har förslaget i denna del mött

viss kritik, överståthållarämbetet, flera länsstyrelser och kommuner samt

Svenska kommunförbundet finner sålunda den ordning som har förutsatts

opraktisk med hänsyn bl. a. till att fullmäktigförsamlingarna i allmänhet

sammanträder ganska sällan medan dispensärendena ofta kan kräva snabb

handläggning. Enligt min mening skulle det innebära den mest ändamålsenliga

ordningen att dispensfrågorna avgörs av kommunens styrelse eller,

efter uppdrag av fullmäktige, av en nämnd. Jag förordar därför en lösning i

enlighet härmed.

Som utredningen har anfört bör kommun bereda de intressenter och

myndigheter som berörs av beslut om förlängd affärstid tillfälle att yttra

sig i ärendet. Enligt utredningens mening bör det vara beroende av beslutets

karaktär hur långt kommunen skall sträcka sig i detta avseende. Närmare

bestämmelser härom bör meddelas i tillämpningsföreskrifterna. Jag delar

utredningens uppfattning och jag föreslår således att någon bestämmelse i

ämnet inte tas in i lagen.

4 §•

I det föregående har jag föreslagit att Ivungl. Maj :t eller myndighet som

Kungl. Maj :t bestämmer skall meddela föreskrifter om lagens tillämpning i

flera avseenden. Bl. a. skall det fria varusortimentet fastställas i detalj i

denna ordning.

Utredningen — som föreslår att tillämpningsföreskrifterna meddelas av en

central myndighet — anför att arbetarskyddsstyrelsen f. n. har uppgifter av

liknande art och förordar att uppgiften läggs på styrelsen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

Arbetar skgddsstgr elsen, kommerskollegium och SAF avstyrker förslaget.

Enligt dessa remissinstansers mening är styrelsen inte det organ som är

bäst lämpat för uppgiften. Styrelsen anför själv härom.

Enligt styrelsens mening kommer de uppgifter, som föreslås ankomma på

den föreslagna myndigheten, att sträcka sig väsentligt över den befattning

som styrelsen för närvarande har att taga med gällande lag. De av utredningen

angivna uppgifterna att med bindande verkan fastställa visst varusortiment

lör fritidshandeln och att utfärda tillämpningsföreskrifter till

lagen fordrar enligt styrelsens mening att myndigheten har möjlighet att

kontinuerligt följa utvecklingen inom detaljhandeln och för sådant ändamål

företager eller låter företaga vissa utredningar. Styrelsen saknar resurser

för att åtaga sig ett sådant uppdrag och anser det vidare i hög grad

tveksamt om uppdraget bör läggas på styrelsen, vars befattning med butikstängningslagen

i det närmaste helt faller utanför styrelsens egentliga ämbetsområde,

arbetarskyddet. —- Styrelsen anser, att de föreslagna uppgifterna

lämpligen bör anförtros åt annat ämbetsverk eller överlämnas till en

direkt under Kungl. Maj :t sorterande nämnd.

Handelsanställdas förbund har inget att erinra mot att arbetarskyddsstyrelsen

får ta hand om ifrågavarande uppgifter. Tobakshandlarnas riksförbund

anser styrelsen synnerligen lämplig för ändamålet.

För egen del vill jag anföra följande synpunkter på frågan vilken myndighet

som bör utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen, om denna uppgift

inte skall fullgöras av Kungl. Maj :t. Jag har förståelse för den kritik mot

utredningens förslag i denna del som har kommit fram. F. n. skall arbetarskyddsstyrelsen

yttra sig i frågor om butikstängningslagen är tillämplig på

viss verksamhet eller i andra frågor om lagens tillämpning. Flera av de uppgifter

som styrelsen skulle få enligt förslaget skiljer sig onekligen väsentligt

från de uppgifter styrelsen har enligt butikstängningslagen och från dess

verksamhet i övrigt. Styrelsens erfarenhet från butikstängningslagens tilllämpning

måste dock vara av stort värde för att lösa de föreslagna nya uppgifterna.

I avvaktan på en slutlig prövning av frågan om affärstidsregleringen

skall bestå synes det vidare mindre rationellt att flytta över uppgifterna

på en annan myndighet. Skall Kungl. Maj :t inte meddela tillämpningsföreskrifterna

bör Kungl. Maj :t äga bestämma vilken myndighet som skall

ha uppgiften. Jag är f. n. inte beredd att förorda någon annan än arbetarskyddsstyrelsen

men anser att det bör övervägas om inte styrelsen vid handläggningen

av ärendena i fråga skall ha en särskild sammansättning med

företrädare för de intressen som här är berörda.

5 §•

För förseelse mot butikstängningslagen är påföljden dagsböter eller, i

fråga om en särskild ordningsförseelse, penningböter. Jag föreslår att påföljden

för brott mot den nya lagen blir dagsböter. Enligt uttrycklig bestämmelse

i butikstängningslagen vilar ansvaret för lagens efterlevnad på näringsidkaren

utom i vissa fall som är särskilt reglerade då ansvaret i stället vilar

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

på föreståndaren för rörelsen. Det torde inte vara nödvändigt att i den nya

lagen föra in direkta bestämmelser om vem som har det straffrättsliga ansvaret.

Av allmänna straffrättsliga regler torde nämligen följa att ansvaret

för brott varom här är fråga vilar på i första hand innehavaren av rörelsen

eller på någon eller några personer i företagsledningen. Undantagsvis torde

ansvaret i stället kunna läggas på exempelvis en affärsföreståndare som

självständigt leder verksamheten vid visst försäljningsställe.

6 §.

Som jag har sagt tidigare föreslår jag att förvaltningsbesvär skall få anföras

över kommuns beslut i dispensärende. En bestämmelse härom bör

införas i denna paragraf. Besvär bör få anföras, över det kommunala organets

beslut hos länsstyrelsen och över länsstyrelses beslut hos Kungl. Maj :t

i statsrådet.

Övergångsbestämmelser

Lagen bör träda i kraft den 1 januari 1967. Samtidigt bör butikstängningslagen

upphöra att gälla. Därmed upphör också de beslut om kommunala

avvikelser och tillstånd till utsträckt affärstid som har meddelats med

stöd av butikstängningslagen. Med hänsyn till den nya lagens bestämmelser

torde detta sakna praktisk betydelse för andra beslut än dem som kan ha

meddelats med stöd av 11 § 3 mom. 4 butikstängningslagen eller med stöd

av 12 § samma lag. Innan kommun har hunnit ta ställning till frågan om

dispens i sådana fall som avses i dessa lagrum bör de gamla tillstånden gälla.

Det torde vara tillräckligt att de gäller sex månader efter lagens ikraftträdande.

Jag föreslår en övergångsbestämmelse härom.

Som jag har anfört tidigare bör lagen gälla under fem år, dvs. t. o. m.

den 31 december 1971.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

Hemställan

I enlighet med vad jag nu har anfört föreligger ett inom inrikesdepartementet

upprättat förslag till

affärstidslag, vilket torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende

som bilaga 2.

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i 87 §

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet

Regenten.

Ur protokollet:

Ingemar Reimer

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

73

Bilaga 1

Affärstidsiitredmngens förslag

till

Affårstidslag

1 §•

Affär må hållas öppen för allmänheten vardagar från kl. 8 till kl. 20.

Med affär förstås försäljningsställe, där detaljhandel bedrives yrkesmässigt.

2 §.

Från lagens tillämpning är undantagen

1) försäljning från apotek;

2) försäljning från automatapparat av typ som godkänts av myndighet

som Konungen bestämmer;

3) försäljning på trafikmedel;

4) försäljning som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa

omfattning bedriver med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller

fisk av egen fångst;

5) försäljning i utställningslokal av bildande konst och reproduktioner

härav samt alster av konsthantverk och konstindustri i samband med visning

av konstverken;

6) försäljning i anslutning till ordnad serveringsrörelse av lagad mat

samt bageri- och konditorivaror; samt

7) försäljning utan samband med annan verksamhet än som avses i 5)

eller 6) av tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor, drivmedel,

tillbehör till motorfordon och andra liknande varor av sådant slag att allmänheten

bör kunna köpa dem även under annan tid än som angives i 1 §.

3 §•

Kommun må i särskilda fall lämna tillstånd till öppethållande utöver

den tid som angives i 1 §.

Sådant tillstånd må lämnas även generellt för visst tillfälle.

4 §•

Det ankommer på myndighet som Konungen bestämmer att fastställa

vilka varor som enligt 2 § 7) skola undantagas från lagens tillämpning

och att i övrigt meddela tillämpningsföreskrifter till lagen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1966

5 §.

Den som bedriver detaljhandel i strid mot denna lag eller föreskrift som

meddelats med stöd av lagen dömes till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den då butikstängningslagen den

21 juli 1948 (nr 608) skall upphöra att gälla.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

75

Bilaga 2

Förslag

till

Affärstidslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Yrkesmässig detaljhandel får bedrivas endast under tid som medges i

denna lag (affärstid) eller med stöd av lagen. Försäljningsställe för sådan

handel samt frisersalong och fotografiateljé få icke hållas öppna under annan

tid.

2 §.

Från lagens tillämpning undantages

1) försäljning från apotek,

2) försäljning från automatapparat av sådan typ som är godkänd av myndighet

som Konungen bestämmer,

3) försäljning på trafikmedel till resande,

4) försäljning som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare bedriver

med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst,

om försäljningen sker i ringa omfattning och utan samband med annan

handel,

5) försäljning på salutorg eller liknande plats som är upplåten till allmän

försäljningsplats,

6) försäljning av alster av bildkonst, konsthantverk eller konstindustri

som bedrives i utställningslokal enligt bestämmelser vilka meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer,

7) försäljning i anslutning till ordnad serveringsrörelse av lagad mat

samt bageri- och konditorivaror enligt bestämmelser vilka meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Från lagens tillämpning undantages vidare, i den omfattning och på de

villkor som föreskrives av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer,

försäljning av tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor,

drivmedel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon samt andra

varor som allmänheten särskilt efterfrågar på annan tid än affärstid, om

försäljningen sker antingen i anslutning till ordnad serveringsrörelse eller

försäljning av konst eller utan samband med försäljning av andra varor.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1966

3 §.

Affärstiden är vardagar mellan klockan 8 och 20.

Om det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse

skall kommunens styrelse eller nämnd som fullmäktige i kommunen utser

medge längre affärstid.

4 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer.

5 §.

Den som bedriver yrkesmässig detaljhandel eller håller försäljningsställe

för sådan handel, frisersalong eller fotografiateljé öppen i strid mot denna

lag eller föreskrift som har meddelats med stöd av lagen dömes till böter.

6 §.

Talan mot beslut av kommuns styrelse eller nämnd enligt denna lag föres

hos länsstyrelsen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967 och gäller till och med den

31 december 1971.

Genom denna lag upphäves butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr

608). Beslut som har fattats med stöd av 11 § 3 mom. 4 eller 12 § butikstängningslagen

skall gälla till den 1 juli 1967, om kommunen inte dessförinnan

bestämmer annat enligt 3 § denna lag.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

77

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 21 oktober 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 17 oktober 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av

Halland, i statsrådet den 7 oktober 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till affärstidslag.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Sten Wickbom.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Enligt 1 § i den föreslagna lagen förstås med »affärstid» endast den tid

för yrkesmässig detaljhandel som nämnes i 3 § första stycket, d. v. s. vardagar

mellan klockan 8 och 20. Däremot avser termen ej sådan tid som kan

medges med stöd av lagen, alltså ej tid som anges i 3 § andra stycket. Denna

terminologi har även iakttagits i 2 § andra stycket, där »affärstid» betyder

den i lagen fastställda tiden. Däremot är avfattningen av 3 § andra stycket

ej fullt konsekvent då där talas om att kommunens styrelse eller nämnd kan

medge »längre affärstid».

Enligt lagrådets mening skulle lagtexten bli klarare om beteckningen

»affärstid» användes om all tid för tillåten yrkesmässig detaljhandel vare

sig den anges i lagen eller medges med stöd av lagen. Den i lagen fastställda

tiden kunde då till skillnad från den kommunalt bestämda kallas »vanlig

affärstid». Sistnämnda uttryck skulle alltså i stället för »affärstid» användas

såväl i 2 § andra stycket som i 3 § första stycket. De föreslagna 2 och

3 §§ bör då byta plats, enär innebörden av terminologien klargöres i sistnämnda

paragraf. Lagrådet vill förorda att lagtexten ändras i enlighet med

vad nu sagts. Om så sker synes ej erforderligt att termen »affärstid» anges

i 1 §. Lämpligen torde 2 § i förslaget göras till föremål för formell bearbetning.

2 §•

Enligt punkt 5 i första stycket undantas från lagens tillämpning försäljning

på salutorg eller liknande plats som är upplåten till allmän försälj
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1966

ningsplats. Undantaget har föranletts av viss remisskritik mot utredningens

förslag att kommun inte längre skall få inskränka den vanliga affärstiden.

Förslaget i denna del befarades kunna medföra besvärliga problem för torghandeln.

I motiveringen för undantaget har departementschefen anfört, att

syftet med detta inte i och för sig är att ge tillfälle till längre försäljningstid

i dessa fall utan att helt lägga i kommunens händer att bestämma affärstiden

för torghandeln. Departementschefen har tillagt, att det måste förutsättas

att kommunerna därvid beaktar även ordningssynpunkterna.

Nu gällande lagstiftning innehåller både i allmänna ordningsstadgan och

i butikstängningslagen bestämmelser som kan tillämpas för reglering av

affärstiden på salutorg och liknande allmänna försäljningsplatser. Systemet

tår anses innebära att i fråga om försäljning, som över huvud taget regleras

av butikstängningslagen, affärstiden kan regleras med hänsyn till såväl vad

allmänna ordningen kräver som vad i övrigt finnes lämpligt ur allmän synpunkt

(6 § butikstängningslagen. Jfr JO:s ämbetsberättelse 1957 s. 325 f).

Genom att handeln å ifrågavarande allmänna platser undantas från den

föreslagna lagens tillämpning, kan reglering av affärstiden där komma till

stånd endast med stöd av allmänna ordningsstadgan. En tillämpning av

denna måste emellertid, såsom departementschefen i annat sammanhang

påpekat, alltid grundas enbart på vad den allmänna ordningen kräver. Det

synes dock kunna antagas, att den möjlighet till reglering som alltså kommer

att återstå skall vara tillfyllest.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 744 år 1966

79

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 28 oktober 1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Kling, Johansson,

Hermansson, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Lundkvist lagrådets den 21 oktober 1966 avgivna utlåtande över

det till lagrådet den 7 oktober 1966 remitterade förslaget till affärstidslag

och anför.

Som lagrådet anmärkt bör beteckningen »affärstid» användas i en något

annan betydelse än i det remitterade lagförslaget. Jag biträder i huvudsak

de förslag till ändringar i lagtexten som föranleds härav. Vissa redaktionella

ändringar bör vidare göras i lagförslaget.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj :t genom proposition

föreslår riksdagen att antaga lagförslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Johan Åström

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1966:368 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till affärstidslag jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. 3LU 1966:58 Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966 s. 1 i texten