Sök i Ratio Lex

Med förslag till radiolag

1966-10-28 · 43 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 43 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:149, Med förslag till radiolag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1i 9 dr 1966

1

Nr 149

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till radiolag;

given Stockholms slott den 28 oktober 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till radiolag.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anslutning till propositionen nr 136 angående rundradions fortsatta

verksamhet m. m. framläggs genom denna proposition förslag till ny radiolag.

Den föreslagna lagstiftningen skiljer mellan begreppen radiosändning,

som är den trådlösa sändningen för ljudradio och television, och trådsändning.

Rundradiosändning är ett gemensamt begrepp för den radiooch

trådsändning som riktar sig till allmänheten. Som rundradiosändning

anses ej sändning som är avsedd att mottagas endast av en sluten krets,

vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag

än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen. Undantagna

blir således t. ex. sjukhusradio, specialtelevision för undervisningsändamål,

television inom ett varuhus m. in.

Enligt förslaget fordras tillstånd för innehav och användning av radiosändare

men icke trådsändare. Rundradiosändning förutsättes som nu handhas

av ett företag med ensamrätt.

I lagförslaget ingår en särskild bestämmelse om att ensamrätten skall

utövas opartiskt och sakligt. Vidare föreskrivs förbud mot censur. Efterhandsgranskning

skall som nu ske genom radionämnden.

Förslaget innehåller straff- och förverkandebestämmelser.

Den nya radiolagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1967.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 149

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1966

Förslag

till

Radiolag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med

radiosändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp

av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser äro lägre än 3 000 gigahertz

och vilka utbreda sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

trådsändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp

av elektromagnetiska vågor vilka äro bundna vid särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning: radiosändning eller trådsändning som är avsedd att

mottagas direkt av allmänheten, om sändningen icke är avsedd endast för

en sluten krets, vars medlemmar äro förenade genom en påtaglig gemenskap

av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen,

sändare: anordning för radiosändning (radiosändare) eller trådsändning

(trådsändare),

mottagare: anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning,

radioprogram: radiosändnings eller trådsändnings innehåll, om detta består

av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden

om tid, väderlek, nyheter eller dylikt.

2 §.

Radiosändare får här i riket eller på svenskt fartyg eller luftfartyg utom

riket innehas eller användas endast av den som erhållit tillstånd av Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer.

Tillstånd meddelas för viss tid.

Konungen äger förordna om avgift för innehav av radiosändare.

3 §.

Mottagare får innehas och användas av var och en.

Konungen förordnar efter riksdagens hörande om avgift för innehav

av mottagare. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger

meddela närmare föreskrifter om sådan avgift och ordningsföreskrifter för

användning av mottagare.

Konungen äger meddela föreskrifter till skydd för telehemlighet.

4 §•

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ äga ej tillämpning på radiosändare eller

mottagare på utländskt fartyg, luftfartyg eller motorfordon.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela föreskrifter

för innehav och användning av sådan radiosändare och mottagare.

5 §.

Det företag som Konungen bestämmer äger med ensamrätt avgöra vilka

radioprogram som skola förekomma i rundradiosändning från sändare här

i riket.

Företaget får ej överlåta sin rätt enligt första stycket helt eller delvis

utan medgivande av Konungen.

6 §.

Ensamrätten enligt 5 § skall utövas opartiskt och sakligt.

Ensamrätten skall i övrigt utövas efter riktlinjer som fastställas genom

avtal mellan Konungen och företaget.

7 §•

För granskning av radioprogram som förekommit i rundradiosändning

finnes radionämnden. Konungen meddelar närmare bestämmelser om nämndens

verksamhet.

8 §•

Myndighet eller annat allmänt organ får ej i förväg granska eller föreskriva

förhandsgranskning av radioprogram och ej heller förbjuda radiosändning

eller trådsändning på grund av dess innehåll.

Bestämmelserna i första stycket hindra ej förhandsgranskning eller sändningsförbud

i fråga om bild som återger Sverige eller del därav och som

innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.

9 §■

Den som innehar eller använder radiosändare i strid mot bestämmelserna

i denna lag eller mot villkor som föreskrivits vid meddelande av tillstånd

enligt 2 § eller som driver verksamhet i strid mot bestämmelserna i 5 § dömes

till böter eller fängelse i högst ett år.

Sändare som använts såsom hjälpmedel vid eller varit föremål för brott

enligt denna lag kan förklaras förverkad. Bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken

äga därvid tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967, då lagen den 3 maj 1946

(nr 172) om radioanläggningar m. m. skall upphöra att gälla.

Tillstånd som meddelats enligt den äldre lagen äger fortfarande giltighet.

Utan hinder av bestämmelserna i den nya lagen får verksamhet för trådsändning

som påbörjats före den 1 november 1966 och som drives vid lagens

ikraftträdande drivas även därefter i samma omfattning som den hade

den 31 oktober 1966.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1966

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet på Stockholms slott den 7 oktober 1966.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Johansson, Hermansson, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny

radiolagstiftning och anför.

Inledning

Den 22 juni 1965 avlämnade en särskilt tillkallad utredningsman (professorn

vid Uppsala universitet Svante Bergström) betänkandet »Radiolag»

(SOU 1965:46). I betänkandet föreslås att lagen den 3 maj 1946 (nr 172)

om radioanläggningar m. m. skall ersättas med en ny lag.

Den nya lagen föreslås skola reglera inte endast rätten att inneha radioanläggning

utan även rätten att driva programverksamhet för radio. I fråga

om programverksamheten innefattar förslaget bestämmelser om den nya

form av rundradio, särskild rundradio, som föreslagits av 1960 års radioutredning

i betänkandet »Radions och televisionens framtid i Sverige I» (SOU

1965:20).

Vidare föreslås en särskild reglering i fråga om trådsändningar.

Efter remiss, som skett gemensamt med remiss över radioutredningens

betänkande, har yttranden över betänkandet »Radiolag» avgetts av justitiekanslersämbetei

(JK), riksåklagarämbetet (RÅ), Göta hovrätt, hovrätten för

Västra Sverige, försvarsstaben, televerket, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen,

kommerskollegium, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,

Norrbottens, Södermanlands och Älvsborgs län, forskningsrådens samarbetsdelegation,

1964 års utredning om radions juridiska ansvar, ellagstiftningsutredningen,

Sveriges Radio aktiebolag, Svenska Arbetsgivareföreningen,

Sveriges Grossistförbund, Sveriges Hantverks- och Industriorganisation,

Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Lantbruksförbund,

Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Publicistklubben,

Svenska Tidningsutgivareföreningen, Föreningen Sveriges Filmprodu
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 i9 år 1966

center, Svenska Teleindustriföreningen, Hyresgästernas Sparkasse- och

Byggnadsföreningars Riksförbund, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag,

Motororganisationernas Samarbetsdelegation och Kooperativa Ivvinnogillesförbundet.

Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj :t att radioutredningens förslag om

inrättande av särskild rundradio skall utredas närmare, innan Kungl. Maj :t

tar ställning till förslaget. Jag kommer därför inte att nu ta upp frågan om

en rättslig reglering av särskild rundradio.

Den 15 maj 1962 avlämnade en särskilt tillkallad utredningsman (häradshövdingen

Johan Björling) betänkandet »Radions juridiska ansvar» (SOU

1962: 27) till chefen för justitiedepartementet. I betänkandet föreslås bl. a.

censurförbud i fråga om radioprogram. Sedan Nordiska rådet vid sin elfte

session i Oslo år 1963 beslutat hemställa till regeringarna att undersöka

möjligheterna för en i princip likartad nordisk lagstiftning om radions juridiska

ansvar (rekommendation nr 18/1963), tillkallade chefen för justitiedepartementet

samme utredningsman att ytterligare utreda frågan. Den 15

september 1965 avlämnade utredningsmannen betänkandet »Radioansvarighetslag»

(SOU 1965:58). I betänkandet föreslås åter censurförbud i fråga

om radioprogram.

Betänkandet »Radioansvarighetslag» har remissbehandlats inom justitiedepartementet.

Yttranden har avgetts av JK, RA, Svea hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Göteborg,

överbefälhavaren (ÖB), televerket, beredskapsnämnden för psykologiskt

försvar, statens biografbyrå, radionämnden, filmcensurutredningen, 1963

års konsumentupplysningskommitté, Sveriges Radio aktiebolag, Sveriges

advokatsamfund, Svenska Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i

Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), SACO, Tidningarnas

Telegrambyrå, Högerpressens Nyhetsbyrå, Folkpartiets Presstjänst,

Publicistklubben, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Författareförening,

Fria Litterära Yrkesutövares Centralorganisation, Svenska

Journalistförbundet och Föreningen Sveriges stadsdomare.

I yttrandena över betänkandet »Radiolag» har frågan om förbud mot censur

berörts av JK, Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Grossistförbund,

Sveriges Hantverks- och Industriorganisation, Sveriges Köpmannaförbund,

Sveriges Industriförbund och Sveriges Lantbruksförbund.

Efter samråd med chefen för justitiedepartementet kommer jag i det följande

att ta upp frågan om förbud mot censur.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

Nuvarande ordning

För innehav och nyttjande av radioanläggning i Sverige har sedan år

1905 fordrats myndighets tillstånd. Gällande bestämmelser härom finns i

lagen den 3 maj 1946 (nr 172) om radioanläggningar m. m. Med radioanläggning

förstås enligt 1 § sådan anläggning för överförande eller mottagande

genom radiovågor av tecken, signaler, skrift, bilder eller ljud, som inte är

avsedd endast för mottagande av utsändning från annan sådan anläggning.

Anläggning eller annan anordning som är avsedd endast för mottagande av

utsändning från radioanläggning kallas i lagen radiomottagningsapparat.

1946 års lag anger inte vad som skall förstås med begreppet radiovågor.

Någon begränsning till vågor som utbreder sig utan ledare i fria rymden

har inte gjorts. Vad som sägs om radioanläggning gäller därför enligt lagens

ordalydelse även anläggning för trådsändning, dvs. överföring på tråd

av radiovågor. Kungl. Maj :t har också under senare år prövat och bifallit

ansökningar om tillstånd till trådsändningar.

I det till 1959 års internationella telekonvention fogade radioreglementet

definieras begreppet radiovågor (eller hertzska vågor) såsom elektromagnetiska

vågor, vilkas frekvens ligger under 3 000 gigahertz (1 gigahertz == en

miljard svängningar per sekund) och som fortplantar sig i rymden utan

konstgjord ledare. Definitionen utesluter alltså trådsändning.

Radioanläggning får enligt 2 § 1946 års lag innehas eller nyttjas endast

efter tillstånd av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av

televerket. I 3 § föreskrivs att tillstånd skall meddelas för viss tid. Vid meddelande

av tillstånd skall, under förbehåll av enskild rätt, föreskrivas på vilket

sätt och under vilka villkor i övrigt anläggningen får innehas och nyttjas.

Kungl. Maj :t äger föreskriva om avgift för innehav av radioanläggning.

Innehav eller nyttjande utan tillstånd eller i strid mot meddelad föreskrift

straffas enligt 4 § med dagsböter eller fängelse och kan föranleda anläggningens

förverkande.

I kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 471) med vissa bestämmelser rörande

radioanläggningar har föreskrivits bl. a. i vilka fall tillståndsprövningen ankommer

på televerket.

Med stöd av 6 § 1946 års lag har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelsen den

23 maj 1958 (nr 231) angående rätt att innehava radiomottagningsapparat.

I 1 § föreskrivs att sådant innehav kräver tillstånd av televerket. Tillstånd

utgörs enligt 2 § av ljudradiolicens eller televisionsradiolicens för vilka med

vissa undantag utgår licensavgift. Vid meddelande av tillstånd föreskriver

televerket enligt 5 §, under förbehåll av enskild rätt, på vilket sätt och under

vilka villkor radiomottagningsapparat får innehas och nyttjas. Televerket

har med stöd av 5 § i kungörelsen föreskrivit villkor för rätt att inneha radiomottagningsapparat.

Enligt dessa gäller bl. a. att apparatinnehavaren

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1966

eller annan som tillåts lyssna på apparaten skall hemlighålla innehållet i

telegraf- eller telefonmeddelande som avlyssnats på apparaten. Innehållet

får inte skrivas ned och man får inte göra något som helst bruk av det. Förbudet

avser dock inte nödsignaler eller andra meddelanden som uppenbarligen

är avsedda för var och en.

I detta sammanhang bör uppmärksammas bestämmelserna i 4 kap. 8 §

brottsbalken om brytande av telehemlighet. För sådant brott straffas den

som olovligen bereder sig tillgång till meddelande, vilket såsom telefonsamtal,

telegram eller annat telemeddelande befordras genom allmän befordringsanstalt.

Bestämmelserna om tillstånd i 1946 års lag gäller enligt 7 § inte radioanläggning

eller radiomottagningsapparat på främmande fartyg eller luftfartyg.

Föreskrifter meddelas i detta hänseende av Kungl. Maj :t. Så har skett

i kungörelsen den 3 november 1939 (nr 796) angående nyttjande inom

svenskt territorium av radioanläggning eller radiomottagningsapparat å

främmande fartyg eller luftfartyg.

I överenskommelse den 15 maj 1959 mellan svenska staten och Sveriges

Radio aktiebolag angående rundradions programverksamhet, vilken gäller

t. o. in. den 31 december 1966, tillförsäkras bolaget ensamrätt dels att bestämma

vilka rundradioprogram som skall utsändas över svenska sändare,

dels att inom landet producera rundradioprogram för utsändning över

svenska sändare. Distributionen av programmen skall enligt överenskommelsen

handhas av televerket. Verket får inte utan begäran av bolaget producera

eller lämna hjälp vid produktion av rundradioprogram som ar avsedda

att utsändas över utländska sändare. I fråga om bolagets programverksamhet

föreskrivs bl. a. att bolaget sakligt, opartiskt och i lämplig form

skall meddela upplysning om nuets händelser, lämna allmänheten orientering

om viktigare kulturfrågor och samhällsfrågor samt stimulera till debatt

kring sådana frågor. Program eller programinslag med kommersiell reklam

mot betalning eller annat vederlag får inte förekomma. Bolaget får inte

utan Kungl. Maj :ts medgivande överlåta sina rättigheter och skyldigheter

enligt överenskommelsen. För granskning av bolagets handha\ande av programverksamheten

utser Kungl. Maj :t en särskild nämnd, radionämnden.

Enligt Kungl. Maj :ts instruktion den 31 maj 1963 för radionämnden åligger

det denna huvudsakligen att granska de allmänna riktlinjer efter vilka programverksamheten

planläggs och bedrivs samt granska om programverksamheten

i stort handhas enligt bestämmelserna i överenskommelsen.

Nämnden äger pröva anmärkning som framställts mot program.

Begreppet rundradio finns inte definierat i någon författning. Av förarbetena

till lagen den 1 april 1966 (nr 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning

på öppna havet framgår emellertid att med rundradiosändning

förstås radiosändning som är avsedd att mottagas direkt av allmänhe
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1966

ten. I telekonventionen definieras rundradiotrafik såsom radiotrafik som

består i utsändningar avsedda (»destinées») att mottagas direkt av den

stora allmänheten (»le public en général»). Sådan trafik kan enligt definitionen

omfatta ljudsändningar, televisionssändningar eller andra slag av

sändningar.

Enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) står det i princip varje

svensk medborgare fritt att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter. Förbud

mot censur i fråga om tryckt skrift föreskrivs i 1 kap. 2 §. Förbudet innebär

att förhandsgranskning av skrift eller förbud mot tryckning inte får

förekomma. Myndighet eller annat allmänt organ får inte heller på grund av

innehållet i en skrift hindra dess tryckning, utgivning eller spridning bland

allmänheten genom åtgärd som saknar stöd i TF. Enligt 6 kap. 2 § lämnas

närmare bestämmelser i lag om spridning av sådan karta eller jämförlig

ritning eller bild över Sverige eller del därav som innehåller upplysning av

betydelse för landets försvar. Sådana bestämmelser har meddelats i lagen

den 16 december 1949 (nr 680) om förbud mot spridning av vissa kartor

in. m. och i kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 802) angående förbud mot

försäljning och utförsel av flygfotografier m. m.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om hur frågan om informations-

och yttrandefriheten behandlats i Europarådets konvention den 4 november

1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna. I denna konvention, som ratificerats av Sverige den

11 januari 1952, föreskrivs i artikel 10 följande.

1. Envar skall äga rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet

samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning

av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser. Denna

artikel förhindrar icke en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller

biografföretag.

2. Enär utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter,

må det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar

eller straffpåföljder, som äro angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle

äro nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den territoriella integriteten,

den allmänna säkerheten, förebyggandet av oordning eller brott, hälsovården,

skyddandet av sedligheten eller av annans goda namn och rykte

eller rättigheter, förhindrandet av att förtroliga underrättelser spridas, eller

upprätthållandet av domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

Utredningarna

Förslaget till radiolag

Utredningen har bedrivits i nära samarbete med radioutredningen och

utredningsmannen betecknar sina förslag som en utbruten juridiskt-teknisk

del av radioutredningens betänkande. En naturlig utgångspunkt för

utredningsmannens arbete har varit att anpassa den svenska lagstiftningen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1960

till den internationella telekonventionen och dess radioreglemente. I fråga

om terminologi och rättslig reglering måste man därför göra en klar skillnad

mellan trådlösa sändningar, radiosändningar, och trådbundna sändningar,

trådsändningar. Med hänsyn framför allt till radioutredningens förslag

om särskild rundradio anser utredningsmannen att lagstiftning behövs

om vad som kan kallas innehållssidan av en sändning. Den revision av 1946

års lag som alltså bör ske enligt utredningsmannens mening skulle bli så

genomgripande att utredningsmannen ansett det lämpligt att lägga fram

förslag till en helt ny lag. En sådan lag, radiolagen, bör enligt utredningsmannens

mening fungera som en »ramlag» på området för radio- och trådsändningar,

. De begreppsbestämningar som ges i radiolagen bör därför i

stor utsträckning kunna användas i andra författningar och föreskrifter på

området.

Med radiosändning avses enligt förslaget sändning av tecken, signaler,

skrift, bilder, ljud eller andra meddelanden av vad slag som helst med

hjälp av elektromagnetiska vågor, vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz

och som utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare (radiovågor).

Genom denna inskränkning av begreppet radiovågor, som överensstämmer

med motsvarande definition i radioreglementet, kommer allt som

hänför sig till »radio» att i princip avse endast trådlös överföring. Utredningsmannen

anser det inte nödvändigt att i lagen definiera begreppet

radioanläggning. Han anser det tillräckligt att definiera de båda grundläggande

formerna av radioanläggning, dvs. radiosändare och radiomottagare,

för att undanröja all oklarhet om att de hänför sig endast till trådlös

överföring.

I likhet med bestämmelserna i 2 § 1946 års lag skall enligt förslaget tillstånd

krävas för innehav av radiosändare. Utredningsmannen

anser det inte nödvändigt att särskilt föreskriva krav på tillstånd även i

fråga om nyttjande av radiosändare. Tillståndet torde enligt hans mening

alltid komma att gälla innehavet, varmed senare följer rätt till nyttjande.

Det ifrågasätts om man från tillståndstvång skulle kunna undanta vissa

radiosändare med ytterst ringa effekt, där sändningen kan uppfattas endast

på några tiotal meters avstånd. Eftersom den föreslagna radiolagen inte

ägnar sig för upprepade och snabba ändringar, finner utredningsmannen

det mycket svårt att ge en hållbar definition av de sändare som skall undantas.

Avsikten är dock inte att lagen skall hindra bestämmelser om generellt

tillstånd t. v. för vissa angivna typer av sändare.

Tillståndsgivningen skall liksom f. n. ankomma på Kungl. Maj :t med

rätt att delegera den. Delegation skall emellertid kunna ske inte endast till

televerket, såsom enligt 1946 års lag, utan även till annan myndighet. Utredningsmannen

anser att det ibland kan finnas behov av att vissa föreskrifter

i samband med tillståndet, t. ex., i fråga om skydd mot störningar,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

utfärdas av annan myndighet än televerket. Tillstånd bör enligt utredningsmannens

mening inte meddelas endast för viss tid. Det anses komma att

innebära en administrativ lättnad att tillstånd får meddelas t. v. och att de

därför kan omprövas när skäl föreligger i stället för obligatoriskt efter ett

visst antal år. I förhållande till 2 § 1946 års lag innehåller förslaget till bestämmelser

om tillståndstvång även vissa ändringar av formell natur.

Bland radiosändningar behandlar utredningsmannen en särskild kategori,

rundradiosändning, som har grundläggande betydelse för

de bestämningar som hänför sig till sändningarnas innehåll. Begreppet

rundradiosändning definieras i anslutning till motsvarande definition i

telekonventionen såsom ljudradiosändning, televisionssändning eller annat

slag av radiosändning som är ägnad att mottagas direkt av en större allmänhet.

Utredningsmannen föreslår att programverksamhet här i landet

för den form av rundradiosändning som radioutredningen kallar allmän

rundradio skall bedrivas med ensamrätt av den programsammanslutning

som Kungl. Maj :t bestämmer efter bemyndigande av riksdagen. Det förutsätts

att denna programsammanslutning skall vara Sveriges Radio. Programverksamhet

för särskild rundradio skall få bedrivas endast av programsammanslutning

som fått tillstånd av Kungl. Maj:t. Med programverksamhet

förstås verksamhet där program anordnas direkt för sändning.

Om sändningen består endast av enkla meddelanden såsom uppgifter om

tid, väderlek eller nyheter eller av inspelad musik föreligger dock ej programverksamhet.

Inte heller vissa former av vidaresändning av program

betraktas som sådan verksamhet.

Utredningsmannen föreslår en särskild reglering i fråga om trådsändning.

Sådan sändning definieras såsom sändning av meddelanden

av vad slag som helst med hjälp av elektromagnetiska vågor som är bundna

vid särskilt anordnad ledare. Såväl högfrekvent som lågfrekvent sändning

avses. Att de elektromagnetiska vågorna skall vara bundna vid särskilt

anordnad ledare, innebär att trådanläggningen skall vara utförd så att praktiskt

taget ingen energi strålar ut från ledaren, när anläggningen fungerar

normalt.

Utredningsmannen framhåller att kravet på tillstånd för innehav av radiosändare

motiveras av knappheten på frekvensutrymme men att något sådant

motiv inte kan åberopas för trådsändningarnas del. Det krav på tillstånd

som uppställts på ett annat närliggande område, nämligen i fråga om elektriska

anläggningar, synes närmast vara motiverat av den skada som kan

uppkomma för utomstående. Inte heller detta motiv kan åberopas för trådsändningarnas

del. Det enda motiv som på allvar kan åberopas är enligt

utredningsmannen hänsynen till de huvudprinciper efter vilka rundradioverksamheten

f. n. bedrivs i vårt land. Den grundläggande frågan blir därför,

om detta motiv för en reglering av trådsändningarna är bärande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

Enligt utredningsmannens mening är det klart att 1946 års lag fortfarande

reglerar åtminstone anläggningar för högfrekvent trådöverföring av

rundradioprogram. Det kan inte visas att praxis på denna centrala punkt

satt lagens regler ur funktion. Att stadgad praxis kommit övriga trådanläggningar

att falla utanför 1946 års lag kan med visst fog påstås. Frågan

anses dock inte vara av någon större vikt. Det är enligt utredningsmannens

uppfattning uppenbart att man i fortsättningen skall anknyta till denna

från administrativ synpunkt lämpliga praxis och inte uppställa något krav

på tillstånd för högfrekvent trådöverföring av annat än rundradioprogram.

Det torde också vara klart, menar utredningsmannen, att Sveriges Radios

ensamrätt att handha rundradions programverksamhet enligt överenskommelsen

med staten även omfattar rätten att anordna program som är av

samma karaktär som vanliga rundradioprogram, fastän de distribueras

endast med tråd. Övervägande skäl talar för att det vid denna ensamrätt inte

görs någon skillnad mellan högfrekvent och lågfrekvent sändning.

Om man skulle avstå från varje reglering av trådsändningarna, skulle

man enligt utredningsmannen företa en betydelsefull ändring i den rättsliga

reglering av rundradioverksamheten som nu gäller. Ändringen gäller inte

bara omfattningen av Sveriges Radios ensamrätt. Inte minst genom utvecklingen

av centralantennanläggningar för stora enheter och förbindelserna

mellan olika sådana anläggningar, skulle det troligen inom en icke alltför

avlägsen framtid uppstå relativt omfattande ledningsnät, där televisionssändningarna

hade inslag av kommersiell reklam som finansierade verksamheten.

Det hittillsvarande systemet, där den kommersiella reklamen hålls

utanför rundradioprogrammen, skulle härigenom på ett ganska påfallande

sätt uppluckras.

Utgångspunkten för utredningsmannens förslag blir därför att regleringen

av trådsändningarna skall företas under hänsynstagande till de huvudprinciper

efter vilka rundradioverksamheten f. n. bedrivs i vårt land. En

sådan reglering kan i stora drag sägas innebära att samma regler skall

gälla, när program sänds trådlöst som när de sänds per tråd till en större

allmänhet. Utredningsmannen föreslår i samråd med radioutredningen att

tillstånd inte skall krävas för innehav av trådanläggning. Inskränkningar

i rätten att använda anläggningen skall inträda endast om anläggningen

skall utnyttjas i samband med sådan programverksamhet som är att jämställa

med rundradions programverksamhet, dvs. som är ägnad att mottagas

av en större allmänhet bär i landet. Detta innebär att programverksamhet

som motsvarar den allmänna rundradions får bedrivas endast av Sveriges

Radio och att programverksamhet som motsvarar särskild rundradio kräver

tillstånd av Kungl. Maj :t.

Utredningsmannen behandlar vissa gränsdragningsfrågor,

som är av betydelse vid bestämmandet av om rundradiosändning resp. sådan

trådsändning som får utföras endast av Sveriges Radio eller som krä
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1966

ver tillstånd av Kungl. Maj :t föreligger. I alla fallen fordras enligt de föreslagna

begreppsbestämningarna att sändningen skall vara ägnad att mottagas

av en större allmänhet. För rundradiosändning krävs dessutom att

mottagandet skall vara direkt.

En radiosändning är enligt utredningsmannen i princip »ägnad» att mottagas

av allmänheten om ett frekvensband, som genom internationella överenskommelser

reserverats för rundradiosändningar, faktiskt tagits i anspråk

för sådana sändningar och dessa därför kan mottagas av vanliga radiomottagare.

Däremot är sändning i t. ex. den s. k. abonnemangsradion, som televerket

ställer till enskilda abonnenters förfogande på frekvenser utanför

rundradiobanden, inte rundradiosändning. Utredningsmannen anser att en

radiosändning i normala fall är ägnad att mottagas av allmänheten, när den

kan mottagas på vanliga marknadsförda apparater utan tillsatser. I gränsfall

gäller detsamma, om det visserligen fordras tillsatser men dessa är tillgängliga

på den allmänna marknaden till överkomliga priser eller om en

mottagare från början försetts med tillsats som inte medfört någon avsevärd

fördyring. Om någon sänder på en frekvens inom ett vanligt rundradioband,

fast på en sällan utnyttjad frekvens och en ovanlig tid, är sändningen enligt

utredningsmannen ändå ägnad att mottagas av en större allmänhet, även

om detta inte direkt varit avsikten. I andra fall förekommer att sändningar

på frekvenser utanför rundradiobanden av en tillfällighet kan mottagas

av sådana som de inte är avsedda för. Utredningsmannen menar att

sändningarna i dessa fall inte är ägnade att mottagas av en större allmänhet.

I fråga om trådsändning anser utredningsmannen att sändningen får

anses ägnad att mottagas av en större allmänhet, när denna har tillfälle att

abonnera på sändningen till ett överkomligt pris. Ett exempel är, när man

kan få ett meddelande genom att slå ett telefonnummer i en stad. Om endast

en begränsad krets får erbjudande om abonnemang, är sändningen inte

ägnad att mottagas av en större allmänhet.

Att mottagandet i fråga om rundradiosändning skall vara »direkt», vilket

föreskrivs i motsvarande definition i telekonventionen, kan enligt utredningsmannen

synas något oklart. Han anser det troligt att man härigenom

velat från rundradiosändningar utesluta sådana där allmänheten inte på

vanliga apparater kan mottaga sändningarna utan att dessa först passerat

över en annan, för rundradio avsedd radiosändare. Som exempel nämns

sändning från en länkstation till en annan i en radiolänkförbindelse.

Utredningsmannen påpekar att uttrycket »en större allmänhet» inte är

känt från någon nu gällande lagtext. Uttrycket avser att motsvara telekonventionens

uttryck »le public en général» och har ansetts språkligt bättre

än den direkta översättningen »den stora allmänheten». Om innebörden av

uttrycket anför utredningsmannen.

Till en början är det tydligt att »en större allmänhet» utgör en vidare

krets än »allmänheten». Utanför begreppet en större allmänhet faller där
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

13

för först och främst alla fall, där en sändning enligt t. ex. upphovsrättslagen

eller 1956 års allmänna ordningsstadga inte skulle anses vara »offentlig»,

dvs. inte tillgänglig för allmänheten. Som exempel kan nämnas vanlig

skolundervisning och annan undervisning för en »sluten» krets, t. ex. sändningar

som endast kan nå sådana universitetsstuderande som har anmält

sig till viss undervisning. Sändningar som enligt nyssnämnda båda författningar

skulle vara offentliga, ehuru de klart är utpekade som gränsfall, kan

inte heller vara sändningar till en större allmänhet. Som exempel kan nämnas

sändningar som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten

krets, t. ex. för de anställda vid ett större industriföretag. Ett annat exempel

är sändningar som sker vid tillställningar dit envar i realiteten har tillträde

även om det härför formellt fordras att man ingår som medlem i en

förening eller mottar särskild inbjudan.

När man i detta sammanhang karakteriserar en allmänhet som »större»

har man i princip i sikte både ett kvalitativt och ett kvantitativt kännemärke,

som i gränsfall får vägas mot varandra.

Det kvalitativa kännemärket är av negativt slag: en större allmänhet är

en grupp, vars medlemmar inte är förenade genom någon påtaglig intressegemenskap

eller något liknande tydligt band.

Det kvantitativa kännemärket innebär helt enkelt att gruppen är omfattande,

varvid man tar hänsyn till dels om gruppens absoluta antal är stort,

dels om gruppen är utspridd över något större geografiskt område. Några

absoluta tal kan man inte ange. Är bandet inom gruppen ganska svagt utvecklat,

kan en större allmänhet anses föreligga redan vid ett relativt lågt

tal. Är bandet inom gruppen starkt, t. ex. därför att uppmärksamheten är

koncentrerad till en och samma sak, såsom en fotbollsmatch på en stor sportanläggning,

når man kanske aldrig över det tal som förvandlar gruppen till

en större allmänhet.

Utredningsmannen anser att varje rimligt behov hos medborgarna skall

ha en chans att bli tillgodosett. Rundradio åsyftar i princip att tillgodose behoven

hos en större allmänhet. Grovt sett förhåller det sig därför så att de

behov som rundradion inte tillgodoser inte hänför sig till en större allmänhet

och därför bör kunna tillgodoses på annat sätt — utan särskilt tillstånd.

Utredningsmannen nämner vissa praktiska fall där sändningarna får anses

riktade till en större allmänhet, nämligen enkla meddelanden som lämnas

den som slår ett visst telefonnummer såsom till »Fröken Ur», sändning

av inspelad musik till arbetsplatser, skolor, hotell, sjukhus, varuhus, restauranger

och kaféer om var och en kan abonnera på samma program, överföring

till flera andra orter av kommentarer till ett sportevenemang, överföring

av rundradioprogram till en ort som på grund av avstånd, terränghinder

e. d. inte har fullgod mottagning samt s. k. pay-TV, dvs. sändning av

hl. a. särskilt dyrbara program till abonnenter som får betala för varje

sändning, för sändning under viss tid, för sändning av visst slag e. d. Vissa

typer av sändningar är enligt utredningsmannen inte riktade till en större

allmänhet, nämligen sändning av inspelad musik till arbetsplatser o. d. om

programmen utförs efter varje abonnents önskemål, s. k. konferenstelefoni

då olika personer eller grupper på olika orter kan konferera med varandra,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

överföring av gudstjänster till sjukhus, ålderdomshem och liknande, s. k.

sjukhusradio då program av växlande innehåll sänds till sjukhus, ålderdomshem

och liknande, lokala nyhetssändningar och annan information till

synskadade på viss ort, kommentarer till sportevenemang förmedlade till

högtalare runt anläggningen, specialtelevision för undervisningsändamål,

vid offentliga evenemang för att underlätta för publiken att följa med vad

som försiggår eller på båt, tåg, flygplan eller buss som tidsfördriv eller information

för passagerarna samt s. k. varuhustelevision. Som särskilt svårbedömbar

anger utredningsmannen specialtelevision för bostadsområden,

stadsdelar e. d.

Av central betydelse för den föreslagna regleringen av rundradiosändningarnas

och trådsändningarnas innehållssida är begreppet programverksamhet.

Sådan verksamhet skall enligt förslaget bestå i att anordna »program»

och inte i att enbart sända antingen enkla meddelanden i form av

uppgifter om tid, väderlek, nyheter o. d. eller också inspelad musik. Så snart

man kombinerar olika inslag i sändningarna föreligger en viss kvalificerad

verksamhet som kan betecknas som programverksamhet. Det enda inslag

som får förekomma vid sidan av meddelandena eller musiken är angivande

av namn eller källa. Att ange namn eller källa kan enligt utredningsmannen

vara en skyldighet enligt upphovsrättslagen eller närstående lagar

som måste iakttas, t. ex. att ange upphovsman eller artist. Ibland

kan det vara ett starkt önskemål från allmänna synpunkter att källan

uppges, t. ex. vid vissa nyhetssändningar. Utredningsmannen anser det

vara av stor vikt att fastslå att uppgifterna om nyheter verkligen måste

vara begränsade till enkla meddelanden, såsom enkla kommunikéer från

nyhetsbyråer, sportresultat o. d. Varje mera ambitiös nyhetsförmedling med

utförligare kommunikéer eller kommentarer går utanför de enkla meddelandenas

ram. Om någon endast sänder inspelad musik med tråd, anses

han enligt utredningsmannens mening inte anordna något program. Sändning

av redan inspelad musik utan några inslag mellan de olika grammofonskivorna

eller banden är enligt utredningsmannen i realiteten bara en distribution

av redan inspelade program som rimligen inte kan anses hänförlig till

programverksamhet. Att det huvudsakligen torde vara fråga om bakgrundsmusik

gör också programkaraktären tvivelaktig. En fördel med den intagna

ståndpunkten anser utredningsmannen vara att man slipper att dra en svår

gräns mellan fall, då den inspelade musiken sänds till en större allmänhet

och då så inte är fallet.

En annan förutsättning för att programverksamhet skall anses föreligga

enligt förslaget är att verksamheten består i att »anordna» program, inte i

att distribuera dem. Den som enbart vidaresänder rundradiosändningar vilka

är anordnade av annan, t. ex. av Sveriges Radio eller ett utländskt radioföretag,

anses enligt utredningsmannen inte driva programverksamhet. En

förutsättning är dock att han inte tillfogar något annat till vidaresändning
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr ?49 år 1966

en än en uppgift om sändningens ursprung e. d. En ytterligare förutsättning

är att vidaresändningen sker med samtycke av den som anordnat det vidaresända

programmet. Den som företar vidaresändningen utan samtycke får

anses själv driva programverksamhet, eftersom det är enbart han och inte

den som anordnat det ursprungliga programmet som tagit initiativet till och

föranstaltat om programmets spridning till nya kretsar. Denna förutsättning

får särskild betydelse i fall då programmet först genom den olovliga vidaresändningen

kommer att nå en större allmänhet. Såsom exempel på vidaresändning

som inte utgör programverksamhet nämns att en privat s. k.

slavstation sänder Sveriges Radios program. En viktig skillnad föreligger

dock mellan trådlös och trådbunden vidaresändning, påpekar utredningsmannen.

Trådlös vidaresändning kräver enligt förslaget alltid tillstånd, medan

något motsvarande krav inte uppställts i fråga om trådbunden vidaresändning.

Skulle ett sådant krav uppställas, blev man enligt utredningsmannens

mening tvungen att dra en gräns mellan vad som grovt sett skulle kunna

benämnas »centralantennanläggning» och »slavstation». Tillstånd kan

uppenbarligen inte krävas för att uppsätta en vanlig centralantenn för ett

enda bostadshus, men utredningsmannen ifrågasätter om man kan finna en

lämplig gräns för anläggningens storlek eller utformning, ovanför vilken

tillstånd måste sökas. Utredningsmannen uppger att de nordiska teleförvaltningarna

i maj 1965 haft överläggningar om tekniska och juridiska

aspekter på frågan om gränsen mellan slavstation och centralantenn. Dessa

överläggningar har emellertid ännu inte slutförts. Detsamma gäller vissa

överläggningar mellan främst europeiska radioföretag. I avvaktan härpå bör

enligt utredningsmannens mening intet stadgande om tillstånd för vidaresändning

av trådsändning upptas i radiolagen eller någon definitiv ståndpunkt

i frågan intas.

Programverksamhet förutsätter vidare enligt förslaget att programmen är

anordnade för »radiosändning» eller »trådsändning». Detta innebär enligt

utredningsmannen bl. a. att programmen verkligen skall ha sänts. Dessförinnan

föreligger inte programverksamhet i förslagets mening. Programmen

skall också vara anordnade »direkt» för sändning. Det är endast den

som direkt överlämnar programmen till distribution genom etern som bedriver

programverksamhet i förslagets mening. Sveriges Radio anses sålunda

driva programverksamhet, därför att företaget överlämnar programmen

direkt till televerket för distribution. Sådan verksamhet skall däremot

inte anses bedriven av t. ex. filmföretag eller televisionsföretag för s. k. fri

produktion, när dessa levererar beställda program till ett radioföretag. Om

Sveriges Radio låter vidaresända program från ett utländskt radioföretag, är

det Sveriges Radio som anordnar programmen direkt för sändning i Sverige,

framhåller utredningsmannen.

I anslutning till sina förslag om reglering av programverksamhet för trådsändning

föreslår utredningsmannen en bestämmelse av innebörd att Kungl.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

Maj :t skall kunna ge förhandsbesked om i vad mån de föreslagna

bestämmelserna är tillämpliga i visst fall. Det skall vara fråga om en tolkning

eller tillämpning av lagen och inte om dispens i enskilda fall.

I fråga om p å f ö 1 j der föreslår utredningsmannen att olovligt innehav

av radiosändare skall bestraffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma föreslås gälla om någon nyttjar radiosändare, som innehas

med tillstånd, i strid mot lagen eller villkor som föreskrivits vid meddelande

av tillstånd. Någon särskild straffbestämmelse föreslås inte för den som

nyttjar radiosändare som innehas utan tillstånd. Utredningsmannen anser

det osannolikt att någon skulle lyckas att utan medgivande från statlig myndighet

driva programverksamhet med hjälp av statliga sändare. Däremot

föreslår utredningsmannen att den som olovligen driver programverksamhet

för trådsändning som är ägnad att mottagas av en större allmänhet här i

landet skall kunna straffas. Böter anses därvid tillräckligt. I fråga om förverkande

av radiosändare som använts såsom hjälpmedel vid olovligt innehav

eller nyttjande föreslår utredningsmannen att bestämmelserna i 36 kap.

brottsbalken skall äga motsvarande tillämpning.

I likhet med vad som gäller enligt nuvarande ordning föreslår utredningsmannen

att Kungl. Maj :t skall äga förordna om avgift för innehav av radiosändare

och om innehav och avgift i fråga om radiomottagare (trådmottagare).

Kungl. Maj :t skall även äga förordna om innehav av radiosändare

och radiomottagare på främmande fartyg, luftfartyg eller motorfordon som

inkommer till riket och om avgift härför. Utredningsmannen framhåller att

en ny radiolag föranleder omarbetning av samtliga författningsföreskrifter

som meddelats med stöd av 1946 års lag.

Förslaget om förbud mot censur

1962 års betänkande innehåller förslag till lag om ansvarighet för innehållet

i rundradiosändningar m. m. En bestämmelse i förslaget upptar förbud

mot censur.

Utredningsmannen framhåller att det med hänsyn till de speciella tekniska

förutsättningarna inte är möjligt att i lag lämna några garantier för

en allmän yttrandefrihet i radion, liknande den i 1 kap. 1 § TF fastslagna

tryckfriheten. Starka skäl talar dock enligt utredningsmannens mening för

att söka ge radion den självständighet och den frihetsgaranti som ett förbud

mot censur, motsvarande det i 1 kap. 2 § TF upptagna, skulle innebära.

Utredningsmannen anser det otvivelaktigt bättre med en ordning, där i

efterhand genom förhandling vid domstol prövas om innehållet i en sändning

innebär ett överskridande av yttrandefrihetens i lag fastställda gränser,

än ett system där myndigheter kan utan sådan offentlig kontroll förhandsgranska

och förbjuda program som enligt deras mening är olämpliga.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 749 år 1966

En sådan förhandsgranskning måste lägga en hämsko på den informationens

frihet och den rätt till kritik mot missförhållanden i samhället som

bör tillkomma radion i ett demokratiskt samhälle. Vidare påpekas att, om

myndigheterna äger rätt till förhandsgranskning av program, det kan komma

att betraktas som om myndigheterna utövat denna rätt och därigenom

tagit ansvar för programmen, även om de i själva verket inte begagnat sig

av censurrätten.

Enligt utredningsmannens mening måste det väsentliga innehållet i ett

förbud mot censur av radiosändningar vara ett förbud mot föreskrifter om

förhandsgranskning av program. Det framhålls att en sådan innebörd av ett

förbud mot censur i själva verket inte torde komma att medföra någon

ändring av vad som redan nu tillämpas.

Frågan mot vem ett förbud mot förhandsgranskning skall riktas kan

vara föremål för tvekan. Det är enligt utredningsmannen självfallet att

förbudet skall avse myndighet och annat allmänt organ, och tveksamheten

gäller om det finns skäl att gå längre än så. Det är till en början tydligt,

att ett censurförbud inte kan riktas mot programföretaget och dess personal

utan endast mot dem som står utanför detta. Ett naturligt led i programproduktionen

måste nämligen för programföretaget vara att granska

och sovra program, innan de utsänds. Förutsättningen för ett system med

ansvariga programledare, vilket utredningsmannen föreslår, är också att den

som skall vara ansvarig utövar en sådan förhandsgranskning. Man kan inte

heller betaga en person, som skall yttra sig i radion, rätten att i avtal med

programföretaget förbehålla sig att granska en inspelning, innan den utsänds.

Utredningsmannen anser det också kunna ifrågasättas om man i ett

censurförbud för radion kan ta med någon motsvarighet till bestämmelsen

i 1 kap. 2 § TF om att förbud mot tryckning av skrift inte får förekomma.

För radions del skulle ett förbud mot tryckning motsvaras av ett förbud

mot sändning av visst program. Utredningsmannens tveksamhet föranleds

av att det gällande avtalet mellan staten och Sveriges Radio, liksom de

föregående avtalen, innehåller bestämmelser om programmens beskaffenhet.

Dessa bestämmelser torde i särskilda delar innefatta förbud mot vissa

slag av program. Ett klart sådant förbud finns beträffande program med

kommersiell reklam. Eftersom ett förbud mot censur inte kan vara riktat

mot programföretaget och eftersom bestämmelserna i avtalet med staten

— oavsett statens faktiska maktställning — tillkommit med samtycke av

Sveriges Radio, anser emellertid utredningsmannen att det inte föreligger

något hinder mot att i en bestämmelse om förbud mot censur även ta med

en klausul om att något förbud mot sändning av program inte får förekomma.

Det anses självfallet, att denna klausul inte heller kan avse annat

än myndighet eller annat allmänt organ. Del anmärks, att det inte torde

vara förenligt med ett sådant stadgande som det föreslagna, att statsmak
-

2 Bihang till riksdagens protokoll 19C>6. 1 samt. .Yr HD

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

terna utan företagets samtycke under löpande avtalsperiod i samband

med tilldelningen av licensmedel uppställer sådana villkor rörande programmens

beskaffenhet, som kan anses innefatta förbud mot vissa program.

Inte heller ett på sådant sätt begränsat förbud mot censur torde enligt

utredningsmannens mening kunna gälla utan undantag. På samma sätt

som i 6 kap. 2 § TF i fråga om spridning av karta över Sverige o. d. gjorts

viss inskränkning i den annars fria spridningsrätten synes det nödvändigt

att öppna möjlighet till förhandsgranskning av televisionsbilder som innehåller

upplysningar av betydelse för rikets försvar. Förutom kartor över

Sverige eller delar därav är det särskilt flygfotografier som kan innehålla

uppgifter av betydelse för försvaret. Liksom fallet är enligt TF torde de inskränkningar

som ur försvarssynpunkt är påkallade i rätten att utan förr

handsgranskning utsända bilder av ifrågavarande slag böra vara reglerade i

lag.

Det föreslagna förbudet mot censur utgör även hinder mot utsträckning

av statens biografbyrås befogenhet att förhandsgranska biograffilm till att

omfatta film som visas i television.

I 1965 års betänkande föreslår utredningsmannen censurförbud, som utformats

i huvudsak lika med det som föreslogs i 1962 års betänkande. Förslaget

innebär att myndighet eller annat allmänt organ inte får anordna eller

föreskriva förhandsgranskning av program eller förbjuda sändning på

grund av dess innehåll. I fråga om televisionssändning av sådan karta över

Sverige eller del därav, som innehåller upplysning av betydelse för landets

försvar, eller av därmed jämförlig ritning eller bild skall dock enligt förslaget

gälla vad som är bestämt i särskild lag.

Man kan enligt utredningsmannens mening inte utan vidare jämställa

radion med pressen i fråga om censurförbud. Han menar att, såsom framhållits

under remissbehandlingen av 1962 års betänkande, ett censurförbud

inte kan hindra myndighet att vid koncessionsprövning anordna en intern

censur i programföretaget, om inte förbudet kompletteras med regler om

företagets organisatoriska struktur. Oberoende därav torde det inte vara

realistiskt att räkna med att ett radioföretag, som finansieras med licensmedel

eller annars med statsanslag, kan handhas lika självständigt som

en tidning. I fråga om ett sådant företag som Sveriges Radio måste det

emellertid enligt utredningsmannens mening vara av värde, att statsmakterna

genom ett lagstadgande slår fast principen, att myndigheter och andra

allmänna organ inte skall kunna ingripa i programverksamheten genom

att föreskriva eller anordna granskning eller genom att utfärda sändningsförbud.

Att radioledningen har denna rättsliga garanti för självständighet

måste vara ägnat att stärka allmänhetens förtroende för programverksamheten.

Det torde också vara en fördel om regeringen, här lika väl som i

fråga om pressen, gentemot främmande stater eller inhemska påtryck
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Mctj:ts proposition nr 149 år 1966

ningsgrupper kan åberopa att myndigheter genom lag är hindrade att blanda

sig i radions programverksamhet.

Under remissbehandlingen av 1962 års betänkande framfördes vissa betänkligheter

mot att ett censurförbud skulle gälla även under krig och

krigsfara och andra sådana orostider. Det ansågs att ett censurförbud inte

borde få sådant innehåll att ingripanden från myndigheters sida för att omintetgöra

omstörtningsgruppers aktioner mot radion stämplades som olagliga.

Enligt utredningsmannens mening måste det emellertid ligga inom

en administrativ myndighets kompetens att, om sådana aktioner skulle utföras,

oberoende av ett censurförbud upprätthålla eller återställa den lagliga

ordningen och de rättsenliga besittningsförhållandena i fråga om radioanläggningar

och programföretag. Vad beträffar yttrandefrihetsbrott, som

begås utan samband med omstörtningsaktioner och som är av betydelse för

rikets säkerhet, såsom uppsåtlig eller vårdslös publicering av hemliga uppgifter

om försvaret, torde nackdelarna med censur väga tyngre än fördelarna.

Utredningsmannen anser att de betänkligheter som anförts mot censur

av tryckta skrifter under orostider (prop. 1948: 230 s. 104) i huvudsak har

betydelse även i fråga om radion. Utredningsmannen hänvisar också till den

informations- och rådgivningsverksamhet som i händelse av krig kommer

att bedrivas genom statens upplysningscentral under medverkan av personal

från press och radio. Det förslag till överenskommelse mellan svenska staten

och Sveriges Radio om företagets verksamhet vid krig, krigsfara eller andra

av krig föranledda utomordentliga förhållanden som radioutredningen framlagt,

torde enligt utredningsmannens mening inte vara oförenligt med ett

censurförbud.

I vissa remissyttranden hade förordats, att ett stadgande om censurförbud

borde införas i grundlag. Utredningsmannen anser att frihet från censur i

radion är av så stor betydelse för ett demokratiskt samhällsskick att den bör

garanteras i grundlag. Innan statsmakterna har tagit ställning till radioutredningens

förslag om radions och televisionens framtid i Sverige, är det

emellertid enligt utredningsmannens mening inte möjligt att avgöra hur ett

grundlagsstadgande i ämnet bör utformas.

Remissyttrandena

Förslaget till radiolag

Förslaget att begreppet radiosändning skall bestämmas i anslutning till

motsvarande definition i telekonventionen och radioreglementet och alltså

avse endast trådlös sändning tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Inte heller förslaget att i samma lag uppta regler motsvarande

dem i 1946 års lag och bestämmelser som avser innehållet i radio- eller

trådsändning föranleder någon invändning.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 119

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

JK framhåller att det kan finnas behov av grundlagsskydd för radions

frihet lika väl som för det tryckta ordets. Uppenbarligen är det dock inte

realistiskt att tänka sig en grundlag för radion med lika detaljerade föreskrifter

som i TF. Enligt JK:s mening bör utformningen av eventuella

grundlagsstadganden om radiofriheten övervägas under det fortsatta arbetet

med en ny regeringsform.

Även 1964 års utredning om radions juridiska ansvar anser att, eftersom

ett grundlagsstadgande ger ett något bättre värn för medborgerliga rättigheter,

det finns skäl för att reglera sådana rättigheter i fråga om radion i en

grundlag i stället för i en vanlig lag. Utredningen anser emellertid att även

ett stadgande i vanlig lag innebär ett beaktansvärt skydd.

SACO finner det naturligt att det i lagstiftningen införs en garanti för

replikrätt i anledning av radioprogram.

I fråga om rätten till innehav av radiosändare anser hovrätten

för Västra Sverige att vissa praktiska överväganden talar för utredningsmannens

förslag att tillstånd inte skall meddelas för viss tid såsom enligt

1946 års lag. Från rättssäkerhetssynpunkt är det dock enligt hovrättens mening

önskvärt, att tillstånd inte utan vidare kan återkallas så snart skäl härför

anses föreligga. För den som fått tillstånd att inneha radiosändare som

led i sin förvärvsverksamhet torde det vara ett starkt intresse att kunna

räkna med att under viss tid få behålla tillståndet. Av sådana skäl kan det

synas lämpligt med en föreskrift att viss minsta tid bör anges i tillståndet.

Hovrätten ifrågasätter också att i lagen ange förutsättningarna för att tillståndet

skall återkallas. Vidare anser hovrätten att tillstånd bör krävas inte

endast för rätt att inneha sändare utan även för dess nyttjande. Fall kan

nämligen tänkas, då den som använder sändaren låter den vara kvar i tillståndshavarens

besittning. Möjligen skulle tillståndstvånget kunna kringgås

på detta sätt. Liknande synpunkter framförs av televerket, som nämner det

fallet att någon använder sändare som annan innehar utan tillstånd. Enligt

televerkets mening bör i sådant fall båda kunna straffas.

Svenska Teleindustriföreningen förutsätter att sådan trådlös överföring

mellan lokalt begränsad s. k. teleslinga och särskilda mottagarenheter, som

förekommer t. ex. i samlingslokaler för hörselskadade, inte skall anses som

radiosändning i förslagets mening.

JK, 1964 års utredning om radions juridiska ansvar och SACO anser att

lagen bör innehålla bestämmelser också om rätt för var och en att inneha

radiomottagare. JK framhåller att utländska exempel visar att ingripanden i

de enskildas rätt att begagna radiomottagare är en metod att begränsa informationsfriheten.

Möjligen bör också föreskrivas att myndighet eller annat

allmänt organ inte får meddela föreskrifter om mottagares beskaffenhet

eller hindra framställning eller försäljning av mottagare. JK ifrågasätter

vidare om inte lagen borde innehålla bestämmelser om att avgift för innehav

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr lb9 år 1966

av radiomottagare skall fastställas av riksdagen och att Kungl. Maj :t äger

meddela föreskrifter om uppbörd av avgifter m. in. 196b års utredning om

radions juridiska ansvar anser också att licensavgifter för innehav av radiomottagare

bör fastställas genom riksdagsbeslut.

I fråga om förslaget att i lagen föreskriva att programverksamhet här i

riket för den form av rundradiosändning som radioutredningen

kallar allmän rundradio skall bedrivas med ensamrätt av den programsammanslutning

som Kungl. Maj :t bestämmer efter riksdagens bemyndigande,

dvs. Sveriges Radio, anser Föreningen Sveriges filmproducenter att det inte

är nödvändigt eller önskvärt att föreskriva ensamrätt för en enda programsammanslutning.

JK framhåller att förslaget närmast innebär ett koncessionssystem men

att kravet på bemyndigande av riksdagen torde leda till att Kungl. Maj :t

reellt blir bunden av vad riksdagen beslutar. JK föreslår likväl att Sveriges

Radios rätt att bedriva radioverksamhet direkt skrivs in i lagen. JK påpekar

att i en sådan rätt ingår att anordna program men inte att sända dem. Avsikten

enligt förslaget är att televerket liksom hittills skall ombesörja sändningen.

JK anser att en sådan ordning inte ger fullgod säkerhet för att Sveriges

Radios program verkligen kommer att sändas. En diktatorisk regering

skulle utan att komma i konflikt med lagen kunna avbryta sändningen av

ett misshagligt program. Bättre garanti vinns enligt JK:s mening om lagen

ger Sveriges Radio rätt inte bara att driva programverksamhet utan även

att sända programmen. Detta innebär inte att Sveriges Radio behöver äga

den tekniska utrustningen. Förhållandet mellan Sveriges Radio och televerket

kan regleras genom avtal, så att de praktiska verkningarna nära ansluter

till den hittills iakttagna ordningen.

Sveriges Radio påpekar att varken radioutredningen eller utredningsmannen

avsett någon förändring av Sveriges Radios avtalsenliga åligganden och

befogenheter i fråga om den radio- och televisionsverksamhet som är riktad

till utlandet. Det föreslås därför att förslagets begränsning till programverksamhet

»här i riket» ändras och förtydligas. Televerket förmodar att

denna begränsning bör tolkas så, att utländska programsammanslutningar

kan producera program här i riket direkt för sändning förutsatt att själva

sändningen inte sker här.

Mot förslaget om särskild reglering i lagen i fråga om trådsändning

görs invändning av Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Grossistförbund,

Sveriges Hantverks- och Industriorganisation, Sveriges Köpmannaförbund,

Sveriges Industriförbund och Sveriges Lantbruksförbund. Organisationerna

anser att en sådan lagreglering inte behövs. Mot bakgrund av de snabba

tekniska framstegen kan regleringen komma att försvåra utvecklingen av

trådbundna masskommunikationer av olika slag. Den förefaller organisationerna

dessutom strida mot yttrandefrihetsprincipen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

Även JK anser den föreslagna regleringen överflödig. Behörighet att driva

rundradiosändning bör enligt JK innefatta rätt att befordra sändningarna

även med tråd.

Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget i denna del utan

erinran. Sveriges Radio framhåller att, så länge rundradiosändningarna av

tekniska skäl måste inskränkas, en demokratisk ordning kräver att de brukas

på villkor som statsmakterna bestämmer för en programverksamhet

som tjänar allmänna intressen. Om programverksamhet för trådsändningar

till en större allmänhet fick bedrivas utan tillstånd och utan de standardkrav,

som gäller för trådlösa sändningar, skulle dessa trådsändningar särskilt

i större städer med hjälp av reklaminkomster och annan kommersiell

verksamhet kunna få en så betydande omfattning och bli en så påtaglig konkurrent

till rundradion om publikintresset, att denna skulle ha svårigheter

att upprätthålla den karaktär som stipulerats. Sveriges Radio anser därför

att det, så länge frekvensbegränsningen består och tillstånd på denna grund

fordras för rundradiosändningar, finns skäl för att beträffande trådsändningar

göra avsteg från principen att endast tekniska hinder motiverar inskränkningar

i rätten att bedriva radio- och televisionsverksamhet. Programverksamhet

för trådsändning bör enligt Sveriges Radios mening förbehållas

den programsammanslutning, som enligt statsmakternas beslut

skall ombesörja programverksamheten för rundradio.

Utan att ta ställning till utredningsmannens gränsdragning i varje anfört

enskilt fall anser Sveriges Radio i princip liksom denne att tillstånd ej bör

fordras för trådsändning, som inte innefattar programverksamhet eller som

inte är ägnad att mottagas av en större allmänhet. Vilken ståndpunkt lagen

skall inta till andra trådsändningar än sådana som är jämförbara med rundradiosändningar

bör däremot enligt JK:s mening till väsentlig del bero på

om reklamförbudet skall upprätthållas. Skall så ske, vilket då bör anges i lagen,

symes det JK knappast lämpligt att trådsändningar till stora grupper av

invånare i viss stad, stadsdel osv. skall kunna organiseras utan någon prövning

från myndighets sida. Det kan befaras att reklamförbudet då kommer

att undermineras, särskilt om vissa sändningar, t. ex. sändningar av inspelad

musik och nyheter i form av »enkla meddelanden», skall kunna befordras

även till »en större allmänhet». De trådsändningar som inte har

samband med rundradiosändningar torde inte ha någon större betydelse

från yttrandefrihetssynpunkt. Enligt JK:s mening finns det därför inte några

principiella betänkligheter mot att tillståndskravet får förhållandevis stor

omfattning. De praktiskt administrativa betänkligheterna kan reduceras, om

tillståndsbesluten delegeras t. ex. till lokala teleförvaltningar och om det blir

möjligt att meddela generella tillstånd för vissa typer av sändningar.

Några remissinstanser är kritiska mot utredningsmannens synpunkter

på de gränsdragnings frågor som är av betydelse vid bestämning
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

en av begreppet rundradiosändning resp. sådan trådsändning som får

utföras endast av Sveriges Radio eller som fordrar tillstånd av Kungl. Maj :t.

Det är framför allt förutsättningen att sändningen skall vara ägnad att mottagas

av en större allmänhet som möter invändning. Televerket anser det tveksamt

om ordet »ägnad» är bättre än »avsedd» för att täcka telekonventionens

uttryck »destinées». RÅ utgår vid sin kritik från de föreslagna straffbestämmelserna,

närmast dem som avser olovlig trådsändning. RÅ anser att bestämningen

»en större allmänhet» inte tillräckligt klart preciserar det straffbara

området. I vissa situationer måste det ställa sig utomordentligt svårt för åklagare

och domstolar att avgöra om en sändning är ägnad att mottagas av en

större allmänhet, anser RÅ. Uppenbarligen föreligger sådana svårigheter i

det av utredningsmannen angivna exemplet med specialtelevision för bostadsområden,

stadsdelar o. d. Frågan hur stort ett bostadsområde skall vara,

för att sändningar inom detsamma inte skall få ske utan tillstånd, är enligt

RÅ över huvud knappast lämpad att lösas åtalsvägen. När det gäller att

närmare precisera under vilka förutsättningar ansvar skall ådömas, anser

Rå begreppet »allmänhet» vara att föredra framför »en större allmänhet».

Innebörden av begreppet allmänhet, som bl. a. används vid bestämningen

av brottsrekvisit i ett flertal sammanhang, torde numera vara klar. Om

emellertid tillståndstvång skulle föreskrivas för sändningar »ägnade att mottagas

av allmänheten», skulle tillstånd behöva sökas i åtskilliga av utredningsmannen

angivna fall, där tillståndstvång rimligen inte bör föreligga.

Enligt RÅ:s mening bör en begränsning kunna ske genom uppräkning i lagtexten

av vissa typfall där tillstånd inte behövs, trots att sändningen i och

för sig är ägnad att mottagas av allmänheten. Uppräkningen kan givetvis

inte göras uttömmande. Genom exemplifiering bör man på ett tillfredsställande

sätt kunna klargöra vilka fall som avses. Enligt RÅ:s mening bör tillstånd

krävas till sändning för specialtelevision för bostadsområden, stadsdelar

o. d. Tillståndstvång bör också föreligga för överföring till andra orter

av kommentarer till sportevenemang samt för varuhustelevision. I dessa fall

kan det möta svårigheter att dra en tillräckligt tydlig gräns. RÅ framhåller

att förhållandet att tillstånd måste sökas givetvis inte innebär att sådant tillstånd

regelmässigt skall vägras. Avsikten med tillståndstvånget i sådana fall

skulle främst vara att i möjlig mån undvika oklarhet och missförstånd

vid tillämpningen av straffbestämmelserna. Eftersom den föreslagna radiolagen

avses bli en ramlag, till vilken hänvisningar skall göras i andra författningar,

anser RÅ vidare att det skulle vara en fördel om man kunde

åstadkomma något uttryck motsvarande rundradiosändning för trådsändningarnas

del. Annars skulle man bli tvungen att i författningar där hänvisningar

förekommer till det nuvarande rundradiobegreppet hänvisa till rundradiosändning

och trådsändning som anges i radiolagen.

Flera remissinstanser anser att begreppet programverksamhet sådant det

definierats av utredningsmannen är oklart och svårtolkat. Hovrätten för

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 14,9 år 1966

Västra Sverige ifrågasätter om inte avsaknaden av en definition av begreppet

program i vissa fall kan få praktisk betydelse.

I fråga om förslaget att Kungl. Maj :t skall kunna ge förhandsbesked

om viss trådsändning är tillåtlig enligt lagen anför Rå att en sådan

konstruktion är en nyhet i svensk rätt. RÅ kan inte finna att tillräcklig anledning

föreligger att i förevarande sammanhang införa en sådan möjlighet

till förhandsbesked. Enligt RÅs mening kan den föreslagna bestämmelsen

bl. a. medföra svårigheter, om Kungl. Maj :t och domstol skulle komma till

olika resultat i fall av likartad beskaffenhet. Den situationen kan t. ex. föreligga,

att domstol i ett fall, då förfrågan hos Kungl. Maj :t inte gjorts, fällt

någon till ansvar. I ett senare fullkomligt likartat fall förklarar däremot

Kungl. Maj :t på parts begäran att tillstånd inte behövs. Det synes enligt

RÅ:s mening inte heller tillfredsställande, att frågan om någon blir fälld till

ansvar helt kan bli beroende av om han haft förutseendet att före påbörjad

sändning begära förhandsbesked av Kungl. Maj :t.

Hovrätten för Västra Sverige anför att, även om förhandsbeskedet inte

blir bindande för domstolarna, det knappast synes lämpligt att Kungl. Maj :t

i statsrådet skulle kunna ta ställning till frågan hur lagen i ett enskilt fall

bör tolkas. Utredningsmannens motiv ger en god ledning beträffande åtskilliga

praktiskt viktiga gränsdragningsfrågor, och från vederbörande departement

eller myndighet torde under hand kunna inhämtas ytterligare

upplysningar om tillståndstvångets innebörd. I vissa speciella fall av ursäktlig

rättsvillfarelse lärer åtal kunna underlåtas eller påföljd efterges. Hovrätten

hyser visserligen all förståelse för medborgarnas berättigade intresse

att i god tid få besked om komplicerade rättsfrågor som påverkar beslut av

vittgående ekonomisk betydelse. Det ifrågasätts emellertid om en regel om

förhandsbesked är av sådant värde att den bör upptas trots de principiella

invändningar som i detta fall kan riktas mot bestämmelsen.

JK anser att den föreslagna metoden med förhandsbesked knappast är

ändamålsenlig.

RA ifrågasätter om inte bestämmelserna om påföljder och förverkande

bör utformas lika i fråga om radiosändning och trådsändning. Det är

tänkbart, menar RÅ, att betydande kommersiella intressen kan komma att

ligga bakom icke tillåtna trådsändningar. Det är då tveksamt om enbart ett

bötesstraff alltid är tillräckligt för att förekomma fortsatta brottsliga sändningar.

Förslaget om förbud mot censur

Ingen av remissinstanserna uttalar sig mot ett förbud mot censur från

myndighet eller annat allmänt organ.

En klart positiv inställning till ett sådant förbud redovisas av JK, Svea

hovrätt, radionämnden, ÖB, beredskapsnämnden för psgkologiskt försvar,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1966

filmcensurutredningen, Sveriges Radio, Sveriges advokatsamfund, Svenska

Arbetsgivareföreningen, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Hantverks- och

Industriorganisation, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund,

Sveriges Lantbruks förbund, LO, TCO, SACO och Svenska Tidningsut givareföreningen.

De flesta av dessa remissinstanser har inte heller någon invändning

mot den utformning censur förbudet fått i förslaget. Från några håll

görs dock vissa anmärkningar och påpekanden i fråga om utformningen.

Svea hovrätt finner det önskvärt med ytterligare överväganden innan

ett allmänt censurförbud införs. Vidare anser hovrätten att det bör övervägas

om inte ett sådant förbud bör inskrivas i grundlag. Mot utformningen

av förslaget invänder hovrätten att det kan ifrågasättas om detta är förenligt

med att det i avtal eller koncessioner från statens sida uppställs villkor

angående programmens närmare innehåll och utformning. Föreskrift att

programmen inte får gynna politiskt ytterlighetsparti är t. ex. diskutabel.

Det torde dock enligt hovrättens mening vara nödvändigt att ha möjlighet att

föreskriva villkor av tämligen ingående art. Om skolradiosändningarna liksom

hittills skall ske i samråd med skolöverstyrelsen, anför hovrätten vidare,

skulle enligt förslaget denna myndighet inte kunna förbjuda sändning på

grund av dess innehåll. En sådan inskränkning i skolmyndighetens behörighet

anser hovrätten knappast lämplig och påpekar att det även i fråga om

sändningarna till utlandet kan uppstå liknande problem. Hovrätten berör

också de särskilda svårigheterna att upprätthålla ett censurförbud under tid

då landet är i krig eller utsatt för överhängande krigsfara. Vad utredningsmannen

anfört häremot anser hovrätten inte helt övertygande. Hovrätten

finner det givetvis önskvärt att liksom i fråga om pressen även för rundradion

undvika censur jämväl under krigstid. Svårigheterna är dock uppenbarligen

väsentligt större med hänsyn till den omedelbara verkan av en radiosändning.

F. ö. ifrågasätter hovrätten om gällande överenskommelse mellan

staten och Sveriges Radio om rundradioverksamheten vid krig och krigsfara

in. in. liksom det förslag i ämnet som framlagts av radioutredningen är förenligt

med censurförbud, eftersom Sveriges Radio vid krig etc. skall lyda

direkt under Kungl. Maj :t.

Synpunkten att det kan bli nödvändigt att vid koncessionsgivning föreskriva

villkor för verksamhetens bedrivande framförs också av Sveriges

Radio, som anser att ett censurförbud inte får utesluta sådana villkor. Det

framhålls emellertid att koncessionsvillkor och tillämpningen av dem självfallet

inte får innebära att censurförbudet blir illusoriskt.

I fråga om censurförbud under krig och liknande förhållanden framhåller

ÖB alt förbudet mot förhandsgranskning i TF inte hindrar att en tidning

eller en författare frivilligt kan förbinda sig att ställa artikel och bilder

till myndighets förfogande för granskning. TF hindrar inte heller att vederbörande

samtidigt förbinder sig att respektera myndighetens anvisningar

om uteslutningar eller ändringar i manuskriptet med hänsyn till sekretesskravet.

ÖB förutsätter att det föreslagna förbudet inte hindrar att ett mot
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Knngl. Maj.ts proposition nr 1>\9 år 1966

svarande förfarande kan tillämpas när det gäller radio- och televisionssändningar.

En sådan ordning skulle vara ägnad att underlätta meddelande

av önskvärda upplysningar till allmänheten om krigsmakten, anser

ÖB. Liknande synpunkter uttalas av beredskapsnämnden för psykologiskt

försvar, som erinrar om att statens upplysningscentral i händelse av krig

skall bedriva rådgivning i publiceringsfrågor och att denna rådgivning är

avsedd att omfatta både pressen och radion. En överenskommelse i detta

syfte har ingåtts mellan nämnden och Sveriges Radio. Nämnden förutsätter

att denna överenskommelse inte påverkas av censurförbudet, utan är väl

förenlig med ett sådant förbud.

ÖB anser att det föreslagna undantaget från förbudet mot förhandsgranskning

inte fullt ut täcker behovet av bildsekretess med hänsyn till

rikets säkerhet i vissa fall. Särskilt bör flygfotograferingen uppmärksammas

i detta sammanhang. ÖB påpekar att filmning från luften med dess

sekvenser av bilder samt svårigheten att beskära dessa ger avsevärda risker

för visning av bilder som är skadliga för försvaret, även när bilderna inte

kan anses jämförliga med karta. ÖB förordar därför att undantagsregeln

utformas så att den kommer att omfatta även andra bilder tagna från luftfartyg

än sådana som är jämförliga med karta.

SACO framhåller att det föreslagna censurförbudet ljuder ihåligt, eftersom

det också föreslås att programledare ensam skall bestämma över sändning,

så att intet får sändas mot hans vilja. Det går inte att i detta sammanhang

bortse från radions ensamställning och dess relativa beroende av myndigheter

och allmänna organ, menar SACO. Så länge någon verklig konkurrens

inte förekommer mellan olika programföretag motsvarande konkurrensen

mellan tidningsföretag, ter sig programledarens enväldiga bestämmanderätt

enligt SACO:s mening som en motsägelse till förbudet mot

förhandsgranskning.

TCO anmärker att inte heller radionämnden, som bör betraktas som allmänt

organ, bör ha någon rätt till förhandsgranskning av programmen.

Statens biografbyrå anser att prövningen av censurfrågan bör avvakta

filmcensurutredningens kommande förslag. Biografbyrån antar nämligen

att utredningen inte kan undgå att behandla frågan om det finns skäl att

göra en legal skillnad i granskningsavseende mellan film visad i television

och film visad vid offentlig biografföreställning.

Svea hovrätt anser det inte motiverat med en legal skillnad mellan filmförevisning

på biograf och sådan förevisning i television och detta oberoende

av hur man ställer sig till lämpligheten av den nuvarande filmcensuren,.

Skäl talar därför enligt hovrättens mening för ett tillägg till det föreslagna

censurförbudet om att vad som stadgas om censur av biograffilm också

skall gälla när sådan film sänds i television.

Filmcensurutredningen utgår från att vad som kan komma att träda i

stället för gällande ordning, enligt vilken biografförordningen inte gäller

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

film som visas i television men Sveriges Radio och biografbyrån överenskommit

om samråd och samarbete på området, inte kommer att vara oförenligt

med ett förbud mot censur av televisionsprogram.

Departementschefen

I nära samarbete med radioutredningen, vars förslag jag kommer att anmäla

inom kort, har frågan om den för radioverksamheten grundläggande

lagstiftningen utretts av en särskild utredningsman. Hans förslag innebär

att gällande lag på området, 1946 års lag om radioanläggningar m. in., skall

ersättas av en ny radiolag. Denna föreslås liksom 1946 års lag reglera rätten

att inneha och använda sändnings- och mottagningsanläggningar tör

radiosändning. Vidare skall den enligt förslaget behandla rätten att driva

programverksamhet för radio.

Begreppet radiosändning är i 1946 års lag definierat så att bestämmelserna

kommer att omfatta både trådlösa och trådbundna sändningar. Enligt

1959 års internationella telekonvention avser radiosändning emellertid endast

trådlös sändning. Utredningsmannen anser det naturligt att den svenska

terminologin anpassas till den internationella. Remissinstanserna har ingen

invändning mot detta, och även jag anser en sådan anpassning naturlig.

Under senare år har en rad nya former av trådbundna sändningar blivit aktuella,

och en viss osäkerhet har visat sig om vilka regler som gäller för sådana

sändningar, trots att 1946 års lag enligt sin ordalydelse är tillämplig

på dem. Detta gör det än mer angeläget att lagstiftningen på området utformas

så att de skillnader i rättsligt avseende som kan anses motiverade mellan

trådlösa och trådbundna sändningar blir klargjorda.

Förslaget om rättslig reglering av rätten att driva programverksamhet,

dvs. av sändningars innehåll, är närmast föranlett av radioutredningens

förslag om inrättande av en ny form av rundradio, kallad särskild rundradio.

Som jag anfört inledningsvis, anser jag att frågan om en särskild

rundradio bör utredas närmare, innan Ivungl. Maj :t tar ställning till radioutredningens

förslag härom. Detta bör emellertid inte hindra ett ställningstagande

redan nu till frågan om en rättslig reglering av sändningars innehåll.

Enligt min mening är det naturligt att man i samband med bestämmandet

av den framtida utformningen av radioverksamheten i Sverige också

i lag slår fast de grundläggande rättigheterna och skyldigheterna i fråga

om denna verksamhet. Med hänsyn till radions betydelse som kommunikationsmedel

i samhället kan det, såsom påpekats från olika håll, finnas skäl

att bestämma dessa rättigheter och skyldigheter eller de viktigaste av dem

i grundlag. Frågan om detta bör ske torde lämpligen kunna prövas i samband

med del fortsatta arbetet på en total grundlagsreform.

Jag förordar att 1946 års lag nu ersätts med en ny lag. I likhet med ut
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Knngl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

redningsmannen anser jag att en sådan lag bör utformas som en ramlag

för alla författningar och föreskrifter på området.

Till en början är det nödvändigt att bestämma vissa huvudbegrepp för

den nya lagstiftningen. Utredningsmannen anser med utgångspunkt från

telekonventionens definition av radiovågor att begreppsbestämningarna bör

göras så att allt som hänför sig till radio i princip skall avse endast trådlösa

sändningar. En sådan gränsdragning skulle onekligen ha vissa fördelar.

Som jag kommer att utveckla närmare i specialmotiveringen stöter

det emellertid på praktiska svårigheter, om man vill på detta sätt renodla

begreppet radio. Framför allt gäller detta i fråga om rundradiosändning,

om man, som jag föreslår i det följande, vill låta samma regler gälla

vare sig sändningen sker trådlöst eller med tråd. Jag förordar i stället ett

system där radiosändning, definierat enligt de internationella bestämningarna

är det grundläggande begreppet för ljudradio och television och avser

den betydelsefullaste formen av sändning, nämligen den trådlösa. Trådbunden

sändning bör då kallas trådsändning. Vidare används rundradiosändning

som ett gemensamt begrepp för en viss form av radio- eller trådsändning.

Utrymmet i etern är begränsat, och de frekvenser som är tillgängliga för

radiosändningar har därför genom internationella överenskommelser fördelats

mellan olika kategorier av radiotrafik och mellan skilda områden

och stater. Ansvaret för att denna internationellt gällande ordning iakttas

vilar ytterst på staterna, och det är uteslutet att var och en skulle äga rätt

att inneha och använda radiosändare. Sedan år 1905 har också radiosändningar

i Sverige varit underkastade statlig kontroll. I den nya lagen bär

därtör föreskrivas att innehav och användning av radiosändare skall kräva

tillstånd av Ivungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Jag vill betona att vad jag nu anfört avser endast radiosändare. I fråga om

trådsändare är situationen en annan, vilket jag kommer att beröra i det

följande.

I ett demokratiskt samhälle, där informations- och yttrandefriheten anses

som en av de viktigaste medborgerliga rättigheterna, är det en självklar

princip att var och en skall ha rätt att inneha radio- och trådmottagare

och lyssna eller se på varje rundradiosändning som han kan mottaga

på sin apparat. En sådan rättighet stämmer enligt min mening väl

överens med bestämmelserna om yttrandefrihet i Europarådets konvention

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

I en lag som slår fast de grundläggande rättigheterna i fråga

om radion bör, såsom bl. a. JK anfört, rätten att inneha och använda

mottagare komma till uttryck. Principen om denna rätt utesluter inte att

utövandet av rätten förenas med skyldighet att betala en avgift för finansieringen

av rundradioverksamheten i landet. Enligt gällande ordning

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr l>t9 år 1966

bestämmer Kungl. Maj :t licensavgifter efter hörande av riksdagen. Denna

ordning bör enligt min mening skrivas in i lagen. Jag anser det vidare

ofrånkomligt att rätten att inneha och använda mottagare begränsas i den

omfattning som är nödvändig för att hindra spridning av meddelanden

som inte är avsedda för allmänheten. Möjlighet bör också finnas att meddela

ordningsföreskrifter för användning av mottagare.

De första försöken med rundradiosändning i vårt land utfördes år 1922.

Redan från början diskuterades de principer efter vilka den nya verksamheten

borde drivas. Genom tillkomsten av Aktiebolaget Radiotjänst den

1 januari 1925 överlämnades programverksamheten åt ett enda företag,

som var fristående från staten men hade statligt medinflytande. Denna

form för handhavandet av programverksamheten har gällt sedan dess. Som

jag kommer att utveckla närmare vid anmälan av frågan om radions

framtid i Sverige anser jag att någon ändring inte bör ske i principen

att rundradions programverksamhet skall handhas av ett enda företag.

Denna princip bör komma till uttryck i lagen.

Ensamrätten bör avse att bestämma vilka program som skall förekomma

i rundradiosändning från sändare här i landet. Att ett enda företag får

en sådan ensamrätt utesluter inte att företaget avstår ensamrätten helt

eller delvis till annan. Företaget bör dock inte få överlåta sin ensamrätt

utan medgivande av Kungl. Maj :t. En sådan ordning stämmer med vad

som nu gäller enligt överenskommelsen mellan staten och Sveriges Radio.

JK anser att en bestämmelse om visst företags ensamrätt bör utformas

så att företaget garanteras rätt att sända sina program. I sådana extrema

situationer som JK närmast avser torde det inte spela någon större roll

om en garanti av det slaget finns i lag eller i avtal mellan staten och företaget.

För normala förhållanden finns det ingen anledning att reglera

sändningsrätten på annat sätt än enligt gällande ordning.

Med ett system där rundradions program bestäms av ett enda företag,

som skall verka i samhällets och allmänhetens tjänst, är det nödvändigt att

företaget intar en oavhängig hållning till olika åsiktsyttringar och smakriktningar.

Även om alla intressen inte kan tillgodoses, maste skilda grupper

i största möjliga utsträckning kunna komma till tals. En allsidig belysning

av de skiftande företeelserna i samhället är en väsentlig uppgift för

rundradioverksamheten, överenskommelsen mellan staten och Sveriges

Radio ger uttryck för detta bl. a. genom kravet på opartiskhet och saklighet

i upplysningar om nuets händelser och orientering om viktigare kulturoch

samhällsfrågor. Detta krav innehåller den grundläggande skyldigheten

för företaget. Det bör därför regleras i samma ordning som företagets

grundläggande rättighet. Jag förordar att bestämmelsen om ensamrätt

kompletteras med en bestämmelse om skyldighet att utöva ensamrätten

opartiskt och sakligt. Riktlinjerna i övrigt för rundradions programverksamhet

bör liksom f. n. bestämmas genom en överenskommelse mellan sta
3

ISihang till riksdagens protokoll 0)66. 1 samt. Nr 149

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

ten och företaget. Jag anser det lämpligt att en bestämmelse härom tas in

i lagen.

Huvudprincipen för programverksamheten bör vara att företaget självständigt

skall handha det löpande programarbetet inom ramen för kravet

på opartiskhet och saklighet och de riktlinjer som dras upp i överenskommelsen

med staten. Jag är inte beredd att i detta sammanhang ta ställning

till frågan i vilken omfattning och på vilket sätt intressen utanför

företaget bör få inverka på dess programpolitik och kontrollera att de

grundläggande kraven på programverksamheten uppfylls. Så mycket anser

jag emellertid klart, att det med hänsyn till företagets ställning som ett

organ i samhällets och allmänhetens tjänst måste finnas möjlighet att genom

ett från företaget fristående organ få prövat om visst program överensstämmer

med dessa krav. Enligt gällande ordning ankommer en sådan

granskning på radionämnden. Denna funktion bör även i framtiden ankomma

på nämnden. Bestämmelserna härom bör enligt min mening ges

i lagen i stället för, som nu är fallet, i överenskommelsen. Jag vill understryka

att den kontroll jag nu avser gäller efterhandsgranskning. Till frågan

om förhandsgranskning och annan censur återkommer jag i det följande.

Som jag redan antytt avser jag med rundradiosändning såväl trådlös

som trådbunden sändning. Vad jag förordat i fråga om rundradiosändning

gäller alltså även trådsändning. Jag delar med andra ord, liksom

flertalet av remissinstanserna, utredningsmannens uppfattning att ensamrätten

i fråga om rundradiosändning skall omfatta även trådsändning.

Detta innebär ingen ändring av vad som gäller f. n.

Utredningsmannen föreslår att tillstånd inte skall krävas för innehav av

trådsändare. Inte heller skall det enligt förslaget göras någon inskränkning

i rätten att använda sändaren, annat än när det blir fråga om rundradiosändning.

Majoriteten av remissinstanserna har ingen erinran mot dessa

förslag.

Det skäl som påkallar krav på tillstånd för innehav och användning av

radiosändare, nämligen att utrymmet i etern är begränsat, föreligger inte i

fråga om trådsändare. Det kan göras gällande att principerna i fråga om

rundradiosändning motiverar statlig kontroll även av innehav av trådsändare.

Skälet för en sådan ordning skulle då vara att man genom tillståndsprövningen

fick möjlighet att hindra upprättandet av sändare som skulle

kunna komma att användas för rundradiosändning. Definitionen av rundradiosändning

bör emellertid kunna göras så att det inte blir någon större

svårighet för innehavare av trådsändare att avgöra om de sändningar som

han tänker utföra skall betraktas såsom rundradiosändningar eller ej. Jag

anser därför att det antydda skälet inte bör leda till krav på tillstånd i

fråga om trådsändare. Inte heller har jag funnit något annat skäl för ett

sådant krav.

Jag förordar alltså att trådsändare skall få innehas och användas utan

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''i9 år 1966

annan inskränkning än den som följer av att bestämmanderätten i fråga

om rundradions program förbehålls ett enda företag.

För regleringen i fråga om rundradiosändningar är det av stor vikt hur

vissa gränsdragningsfrågor behandlas. Utredningsmannen föreslår att begreppet

rundradiosändning skall avse sådan sändning som är ägnad att

mottagas direkt av en större allmänhet. Med uttrycket »en större allmänhet»

avser utredningsmannen en vidare krets än den i lagtext brukliga bestämningen

»allmänheten». Några remissinstanser är kritiska mot den föreslagna

definitionen.

För egen del anser jag att begreppet allmänheten bör användas. Innebörden

av detta begrepp torde vara förhållandevis klar. Det har i olika

sammanhang tolkats så att en krets av personer som är på en gång liten

och sluten inte räknas till allmänheten. Avgränsar man mottagarkretsen

på detta sätt, kan rundradiosändning komma att föreligga även i några

fall, där det enligt min mening skulle föra för långt att upprätthålla

ensamrätten. Jag avser t. ex. sjukhusradio och kommentarer till ett

sportevenemang för publiken på sportanläggningen. Man bör här kunna

tala om en sluten krets, eftersom de personer som ingår i den utgör en

från andra avgränsad grupp som uppstått genom att medlemmarna befinner

sig i en likartad situation eller har ett påtagligt gemensamt intresse.

Gruppen kan emellertid vara så stor att man av den anledningen måste

hänföra den till allmänheten. En sådan grupp kan ha ett berättigat krav

på radioprogram som är anpassade särskilt för gruppens behov och intressen

men är av ringa eller inget intresse för andra. Det är uppenbart att

ett enda företag inte kan tillgodose alla krav av sådant slag. Enligt min

mening är det emellertid också klart att man inte av den anledningen bör

avstå från att tillmötesgå sådana önskemål om speciella radioprogram.

Det begränsade utrymmet i etern behöver inte heller lägga hinder i vägen,

eftersom överföringen av programmen kan ske genom trådsändning.

Jag vill betona att endast sådana speciella former av programverksamhet

som de jag nyss nämnt bör få förekomma vid sidan av den verksamhet

som avses med bestämmelserna om ensamrätt. Det kan inte komma i fråga

att bestämma begreppet rundradiosändning så att varje sändning som är

avsedd för en viss grupp faller utanför begreppet. För att viss programverksamhet

skall kunna anses förenlig med principerna för rundradioverksamheten

i landet, måste det i första hand vara fråga om en grupp

som verkligen kan anses som en sluten krets. De som bor inom ett bostadsområde

kan inte endast av den anledningen anses utgöra en sluten krets.

En ytterligare förutsättning för att viss programverksamhet skall kunna

drivas utan att inkräkta på ensamrätten bör vara att medlemmarna i den

slutna kretsen inte kommit samman endast för att lyssna på eller se

program som anordnats i verksamheten.

Jag förordar alltså att begreppsbestämningen sker efter den principen

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 är 1966

att rundradiosändning inte skall anses föreligga om sändningen är avsedd

endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig

gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se

sändningen.

Det är enligt min mening inte lämpligt att göra bestämningen så att, såsom

RA föreslår, i lagen anges vissa typfall som inte skall anses som

rundradiosändning, även om sändningarna är avsedda för allmänheten.

Utvecklingen på området går snabbt, och nya företeelser kan snart bli aktuella.

Det kan då visa sig mindre välbetänkt att ha låst undantagen från

rundradiosändningsbegreppet vid vissa konkreta fall, låt vara att de utformats

som typfall. Det synes mig bättre att undantag från begreppet allmänheten

görs genom en generell bestämning enligt den princip jag nyss

nämnt.

En annan fråga av betydelse i detta sammanhang är begreppsbestämningen

i fråga om rundradiosändnings innehåll. Det är detta som skall

vara föremål för ensamrätten, inte sändningens tekniska sida, dvs. distributionen

av innehållet. Den verksamhet det här är fråga om kallar utredningsmannen

för programverksamhet och föreslår en särskild definition

av begreppet. Enligt denna avses verksamhet där program anordnas

direkt för radiosändning eller trådsändning. Undantag görs dock i fråga

om sändning som, utom angivande av namn och källa, innehåller endast

enkla meddelanden, inspelad musik eller vidaresändning av program som

anordnats av annan, om denne medgett vidaresändningen. Flera remissinstanser

har ansett definitionen oklar och svårtolkad. Jag delar denna

uppfattning. Som jag förut anfört anser jag att ensamrätten bör beskrivas

som en rätt att bestämma vilka program som skall förekomma i rundradiosändning.

Begreppet program bör då definieras. Att ett program avser

en sändnings innehåll torde utan vidare vara klart. Vid begreppsbestämningen

uppkommer emellertid frågan om det finns anledning att förbehålla

ett enda företag rätten att bestämma över varje innehåll i en rundradiosändning.

Jag kan ansluta mig till utredningsmannens förslag i fråga

om enkla meddelanden. Sådana bör inte anses som program i lagens mening.

Däremot anser jag det tveksamt om inspelad musik bör undantas från programbegreppet.

Det kan här bli fråga om sändningar som till natur och

omfattning är av samma slag som vissa av Sveriges Radios sändningar.

Jag anser det mest förenligt med principerna för rundradioverksamheten

i landet att även inspelad musik betraktas som progam.

Med den innebörd som ensamrätten enligt min mening bör ha följer att

även vidaresändning av program omfattas av ensamrätten. En sådan ordning

anser jag sakligt fullt motiverad. Ensamrätten skulle annars kunna

urholkas genom att s. k. slavstationer vidaresänder utländska program. 1

vissa fall kan det dock vara motiverat att annan än det företag som har

ensamrätten får vidaresända program. Jag avser t. ex. trådbunden överfö
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj ds proposition nr H9 år 1966

ring av program genom centralantenn. Sådan vidaresändning kan göras

möjlig genom att företaget med Kungl. Maj :ts medgivande avstår sin ensamrätt

till sändningar av detta slag.

Utredningsmannen föreslår att Kungl. Maj :t skall kunna ge förhandsbesked

huruvida viss trådsändning är tillåtlig enligt lagen eller ej. Det

skall enligt förslaget vara fråga om en tolkning eller tillämpning av lagen

och inte om dispens i enskilt fall. Jag instämmer i den kritik som riktats

mot förslaget av JK, RÅ och hovrätten för Västra Sverige. Jag kan således

inte tillstyrka förslaget.

I fråga om påföljder för överträdelse av bestämmelserna i den nya lagen

anser jag liksom RÅ att dessa bör vara lika utformade vare sig det gäller

radiosändning eller trådsändning.

Som jag anfört inledningsvis förordar chefen för justitiedepartementet

och jag att det i betänkandet »Radioansvarighetslag» föreslagna förbudet

mot censur behandlas i samband med förslaget till radiolag. Jag övergår

nu till denna fråga.

En av hörnpelarna i skyddet för tryckfriheten i vårt land är det förbud

mot censur av tryckt skrift som föreskrivs i 1 kap. 2 § TF. Det föreslagna

förbudet mot censur i fråga om radioprogram är uppbyggt efter samma

principer som förbudet i TF. Remissinstanserna har inte någon invändning

mot behovet av att yttrandefriheten i radio värnas på detta sätt.

Som utredningsmannen påpekar kan man visserligen inte utan vidare

jämställa radion med pressen i fråga om censurförbud. Principen om pressens

självständighet och frihet från förhandsgranskning av myndighet

eller annat allmänt organ bör dock enligt min mening otvivelaktigt gälla

även för radion. Jag anser det naturligt att denna princip kommer till uttryck

i den nya lagen. Liksom utredningsmannen anser jag att ett censurförbud

bör avse endast myndighet eller annat allmänt organ.

I det föregående har jag framhållit vikten av att det företag som tillerkänns

ensamrätt att bestämma vilka program som skall förekomma i rundradiosändning

självständigt handhar det löpande programarbetet inom

ramen för kravet på opartiskhet och saklighet och de riktlinjer som dras

upp i överenskommelsen med staten. Ett censurförbud har betydelse framför

allt som en garanti för att företagets självständighet i detta hänseende

tryggas. Utredningsmannen framhåller att en sådan garanti är ägnad att

stärka allmänhetens förtroende för programverksamheten och påpekar att

det också kan vara en fördel, om statsmakterna gentemot främmande stater

eller inhemska påtryckningsgrupper kan åberopa att myndigheter genom

lag är förhindrade att blanda sig i programverksamheten. Jag ansluter

mig till dessa synpunkter.

Censurförbudet är emellertid av betydelse inte bara som ett led i sys
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-9 år 1960

temet för bedrivande av programverksamhet för rundradion. Principen om

yttrandefrihet i radio kräver att inte heller innehållet i andra sändningar

än sådana som förbehålls det företag som har ensamrätten utsätts för

förhandsgranskning av myndighet eller beläggs med sändningsförbud.

Svea hovrätt och Sveriges Radio berör ett särskilt problem som uppkommer

om myndighet inte skall få förbjuda en sändning på grund av dess

innehåll. Problemet gäller i vad mån det kan vara förenligt med ett sådant

censurförbud att föreskriva villkor för programverksamheten i avtal eller

tillstånd. Jag har tidigare förordat en bestämmelse i lagen om att riktlinjerna

för rundradions programverksamhet skall fastställas genom avtal

mellan staten och företaget. Med en sådan ordning bör censurförbudet inte

hindra att man i avtalet kommer överens om att vissa slag av program

inte skall få sändas. Detta är redan fallet i fråga om program med kommersiell

reklam. Om villkor i andra fall uppställs för viss sändningsverksamhet,

t. ex. i samband med tillstånd att inneha eller använda radiosändare,

bör dessa givetvis inte få utformas så att de kommer i strid med censurförbudet.

Frågan om ett censurförbud skall gälla även under krig och krigsfara

och andra sådana orostider tilldrar sig stort intresse. Utredningsmannen

anser att ingripanden mot omstörtningsaktioner mot radion kan göras oberoende

av ett censurförbud och att i övrigt nackdelarna med censur under

krig och liknande förhållanden väger tyngre än fördelarna. Vid remissbehandlingen

har endast Svea hovrätt framfört betänkligheter mot utredningsmannens

ståndpunkt. Hovrätten framhåller att svårigheterna att upprätthålla

ett censurförbud under ifrågavarande förhållanden är väsentligt större

för rundradion än för pressen med hänsyn till den omedelbara verkan av en

radiosändning.

Jag kan instämma med hovrätten i att problemet är mer svårlöst när det

gäller radion än i fråga om pressen. Svårigheterna torde uppkomma framför

allt i fråga om sändningar som inte skall omfattas av ensamrätten. Vatt

angår det företag som tillerkänns ensamrätten anser jag riskerna med att

upprätthålla censurförbudet även under krig och andra orostider vara mycket

små. Jag förutsätter att företagets ställning under sådana tider såsom

radioutredningen föreslagit kommer att regleras i en särskild överenskommelse

med staten. Statens upplysningscentrals rådgivande verksamhet i händelse

av krig är en ytterligare garanti för att företagets verksamhet inte

kommer att äventyra landets säkerhet.

När det gäller sändningar som inte skall omfattas av ensamrätten är det

mera osäkert vilka konsekvenser ett censurförbud under krig och andra

orostider kan få. Man bör visserligen kunna utgå från att de som kommer

att utöva sådan verksamhet i regel är medvetna om sitt ansvar och frivilligt

underkastar sig den övervakning som kan vara befogad med hänsyn

till landets säkerhet. Det kan emellertid inte bortses från att det kan

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

finnas de som låter lojaliteten mot landet vika för andra intressen. Motsvarande

problem aktualiserades vid tillkomsten av TF men ansågs inte

vara av den art att allmän censur var motiverad. Dåvarande chefen för

justitiedepartementet anförde till statsrådsprotokollet i frågan att censur

är förkastlig under fredstid och i krig kan bli en verklig fara för landet

och den demokratiska ordningen (prop. 1948: 230 s. 104). Detta uttalande

äger enligt min mening fortfarande giltighet. Jag vill också påpeka att de

sändningar som jag nu avser antingen består endast av enkla meddelanden

eller inte rör allmänheten eller i vart fall endast en sluten krets av allmänheten.

Eventuella skadeverkningar av illojala sändningar bör därför bli

ganska begränsade. Vidare vill jag påpeka att en sändare som använts som

hjälpmedel vid brott kan förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken

och då också tas i beslag. Det finns alltså möjlighet att relativt snabbt ingripa

mot sändning som innefattar brott mot landets säkerhet.

Jag vill i detta sammanhang förorda att censurförbudet i enlighet med

utredningsmannens förslag inte skall gälla i fråga om kartor m. m. som

innehåller uppgifter av betydelse för landets försvar. Lagens bestämmelser

härom bör utformas med beaktande av ÖB:s påpekanden.

Vad härefter angår den särskilda frågan om skillnaden i censurhänseende

mellan film som visas på biograf och film som visas i television anser

jag det inte möjligt att ta definitiv ställning till frågan förr än i samband

med behandlingen av filmcensurutredningens kommande förslag. Censurförbudet

i radiolagen bör enligt min mening i avvaktan på detta ställningstagande

avse även film som visas i television.

I enlighet med vad jag anfört har inom kommunikationsdepartementet

upprättats förslag till radiolag. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga.1 Om innehållet i förslaget får jag, utöver

vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.

i §■

Vad som kan vara föremål för radiosändning är enligt 1 § 1946 års lag

tecken, signaler, skrift, bilder eller ljud. I den föreslagna definitionen har

uppräkningen begränsats till ljud, bild eller annat meddelande. Härigenom

framhävs att radio avser inte bara ljudsändning, dvs. vad som vanligen avses

med radio, utan även television. Begränsningen innebär ingen ändring

i sak. Alla former av meddelanden avses. Även radarsändning, fjärrmanövrering,

fjärrskrift och liknande överföring av tecken, signaler eller skrift

är alltså radiosändning. I anledning av vad Svenska Teleindustriföreningen

anfört vill jag framhålla att begreppet radiosändning omfattar även sådan

överföring mellan teleslinga och särskilda mottagare som föreningen syftar

på. Definitionen anknyter i övrigt till den internationella terminologin.

1 Bilagan som, frånsett redaktionell jämkning i övergångsbestämmelserna, har samma lydelse

som det vid propositionen fogade lagförslaget har uteslutits här.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1990

Från tekniska utgångspunkter skulle det vara motiverat att reservera begreppet

radio för det som hänför sig till trådlösa sändningar. Begreppet

förekommer emellertid i olika författningar utan sådan begränsning. Med

en ny innebörd av begreppet måste sådana författningar ändras. Även i

många andra sammanhang avser radio både trådlösa och trådbundna

sändningar. En ny begreppsbestämning skulle kunna skapa förvirring. Det

terminologiska system som jag förordar torde inte komma att medföra

några tillämpningssvårigheter. De praktiska fördelarna med systemet anser

jag överväga de nackdelar det kan ha från tekniskt-språklig synpunkt.

Definitionen av trådsändning omfattar både högfrekvent och lågfrekvent

sändning. Vanliga telefonsamtal är alltså en form av trådsändning. Att de

elektromagnetiska vågorna skall vara hundna, innebär att energi inte får

stråla ut från ledaren på sådant sätt att sändningen kan mottagas utanför

denna.

Det skulle kunna göras gällande att den rent tekniska innebörden av

definitionen omfattar även överföringar som uppenbarligen inte bör i förevarande

hänseende betraktas som trådsändningar, t. ex. överföring av

tal, sång eller musik från en mikrofon till en högtalare vid konsert, folkmöte

eller under liknande förhållanden, eller uppspelning av grammofonskiva

eller ljudband. Det har inte visat sig möjligt att komma fram

till en definition som är på en gång lämpad för lagtext och tekniskt oantastlig

och som helt utesluter att begrepet trådsändning får denna vida

innebörd. Detta får givetvis inte leda till den orimliga tolkningen att lagförslagets

bestämmelser om trådsändning skulle vara tillämpliga på överföringar

sådana som de nämnda.

Enligt 1946 års lag avses med radioanläggning antingen endast sändare

eller en kombination av sändare och mottagare. Begreppet radioanläggning

används inte i lagförslaget. Endast sändare och mottagare har därför definierats.

Vad dessa uttryck innebär torde vara klart även utan definitioner,

men sådana synes ändå befogade för att undvika eventuella missförstånd

om att endast trådlös sändare och mottagare skulle avses. Med dessa definitioner

bör begreppet radioanläggning också få den naturliga innebörden av

en gemensam benämning på sändare, mottagare eller en kombination av

båda.

Rundradiosändning föreligger liksom enligt 1966 års lag om förbud i

vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet, om sändningen är avsedd

att mottagas direkt av allmänheten. Uttrycket »direkt» får, såsom utredningsmannen

anfört, anses innebära att sändningen överförs från sändaren

till mottagaren utan att passera en mellanliggande sändare. Att en

sändning som är avsedd för en sluten krets tillfälligtvis kan mottagas även

av andra, anser jag inte vara av den vikt att sändningen därför bör betraktas

som rundradiosändning. Principerna för rundradioverksamheten torde

inte komma att äventyras härigenom.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

Jag har i det föregående redovisat de överväganden som lett fram till definitionen

av rundradiosändning. Jag utgick därvid från att vissa former

av programverksamhet bör få förekomma vid sidan av den verksamhet

som avses med bestämmelserna om ensamrätt och nämnde som exempel

sjukhusradio och kommentarer till ett sportevenemang för publiken på

sportanläggningen. Bland de praktiska fall som utredningsmannen angett

anser jag att följande bör jämställas med de redan nämnda, nämligen

sändning av inspelad musik till viss arbetsplats e. d„ konferenstelefoni,

överföring av gudstjänster till sjukhus och liknande inrättning, lokal nyhetssändning

och annan information till synskadade på viss ort, television

inom ett varuhus, samt specialtelevision för undervisningsändamål, för

patienter på sjukhus, vid offentliga evenemang för att underlätta för publiken

att följa med vad som händer, eller på båtar och andra färdmedel som

tidsfördriv eller information för passagerarna. I fall som dessa och liknande

får sändningen anses avsedd att mottagas av en sluten krets, vars

medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett

gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen. Dessa förutsättningar

föreligger däremot inte i fall sådana som överföring till andra orter av

sportevenemang eller kommentarer till sådant evenemang, specialtelevision

för bostadsområden eller stadsdelar, eller s. k. pay-TV. Vidaresändning

av rundradioprogram bör, som framgår av vad jag förut anfört, bedömas

på samma sätt som direktsändning.

Uttrycket radioprogram har valts i stället för endast program med tanke

på att uttrycket skall kunna användas även i annan lagstiftning, där det

kanske inte ställer sig lika naturligt som i radiolagen att tala om program.

Undantagen från begreppet radioprogram avser enkla meddelanden av det

slag som lämnas av »Fröken Ur», »Fröken Väder», »Telenytt» o. d. F. n.

torde sådana meddelanden förekomma endast i trådsändning men åtminstone

teoretiskt kan det tänkas ske även i radiosändning. I likhet med utredningsmannen

vill jag understryka att det verkligen måste vara fråga

om enkla meddelanden för att innehållet i en sändning inte skall betraktas

som program. Kommentarer eller andra utläggningar till meddelandena

gör att de inte kan anses såsom enkla. Fordrar meddelandena någon form

av redigering utöver en ren sammanställning av uppgifter torde radioprogram

alltid föreligga. Meddelandena får t. ex. inte inramas av musik, reklam

eller annat innehåll utom uppgift om vem som lämnar meddelandena och

deras källa.

2 §.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar bestämmelserna i 2 och 3 §§

1946 års lag. Den formella ändringen har dock gjorts att det inte uttryckligen

föreskrivits alt tillstånd kan förenas med villkor om användningen

under förbehåll om enskild rätt. Fn sådan föreskrift synes överflödig.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj.ts proposition nr Ii9 år 1966

Tillstånd krävs för både innehav och användning av radiosändare. Att

kräva tillstånd endast för innehavet skulle, såsom hovrätten för Västra

Sverige och televerket påpekat, kunna leda till att syftet med tillståndstvånget

inte uppnås.

I likhet med utredningsmannen anser jag att generella tillstånd bör kunna

ges för vissa angivna typer av sändare, t. ex. teleslinga.

Jag kan inte dela utredningsmannens uppfattning att det skulle innebära

någon större administrativ lättnad om tillstånd meddelades t. v. En sådan

ordning skulle ställa stora krav på utformningen av villkoren för innehav

och användning av radiosändare. De tekniska förutsättningar som förelåg

när ett tillstånd meddelades kan t. ex. förändras så att de föreskrivna villkoren

inte längre är tillräckliga. Om tillståndet meddelats t. v., skulle det

i en sådan situation kunna återkallas för den händelse tillståndshavaren inte

ville gå med på de nya villkor som ansågs nödvändiga. Ett sådant förfarande

skulle många gånger kunna te sig stötande för den enskilde. Det kan därför

förmodas att tillståndsmyndigheten ofta skulle välja att söka utforma

villkoren från början så att de skulle kunna täcka tänkbara framtida förändringar

i förutsättningarna för tillståndet. De administrativa lättnaderna

med en tillståndsgivning t. v. skulle därmed kunna förbytas i sin motsats.

Någon ändring har därför inte gjorts i gällande ordning, enligt vilken

tillstånd skall meddelas för viss tid.

Jag avser att senare anmäla de ändringar som kan bli nödvändiga i

1954 års kungörelse med vissa bestämmelser rörande radioanläggningar.

3 §■

När medborgarnas rätt att inneha och använda mottagare grundar sig

på en föreskrift i lag, kan bestämmelserna om licensavgift och de övriga

inskränkningar i denna rätt som ansetts nödvändiga inte såsom f. n. knytas

till ett krav på tillstånd för rätt att inneha mottagare. Bestämmelserna

i förevarande paragraf har i detta hänseende utformats så att de nödvändiga

föreskrifterna skall utfärdas av Kungl. Maj :t i vissa fall och i andra

fall av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. På Kungl. Maj :t bör ankomma

att utfärda de grundläggande föreskrifterna om licensavgift och

andra föreskrifter som inte är av rent administrativ natur eller innebär

mindre ingripande ordningsregler.

Uttrycket telehemlighet har samma innebörd som i 4 kap. 8 § brottsbalken.

Det skydd som där ges för telehemlighet avser endast det fallet att

någon olovligen berett sig tillgång till telemeddelande. Det fordras alltså

att gärningsmannen agerat med uppsåt att få tillgång till meddelandet. Bestämmelsen

täcker inte det fallet att någon oavsiktligt fått del av en telehemlighet,

t. ex. medan han lyssnar på ett rundradioprogram. En på sådant

sätt uppenbarad telehemlighet bör givetvis inte få föras vidare. Bestämmelser

härom finns f. n. i de villkor som televerket meddelat för innehav

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Mcij.ts proposition nr H9 år 1966

av mottagare. De är emellertid av sådan art att de bör utfärdas av Kungl.

Maj:t. En föreskrift härom har därför intagits i förevarande paragraf.

Rätten att inneha och använda mottagare får anses innebära att myndighet

eller annat allmänt organ inte äger föreskriva om mottagares beskaffenhet

eller hindra framställning eller försäljning av mottagare, om syftet

skulle vara att försvåra eller göra det omöjligt att mottaga viss sändning

eller sändning av visst slag. Ett särskilt förbud häremot, såsom JK ifrågasätter,

anser jag inte nödvändigt.

Bestämmelserna i förevarande paragraf förutsätter en genomgripande ändring

av 1958 års kungörelse angående rätt att innehava radiomottagningsapparat.

Jag kommer senare att föreslå Kungl. Maj :t dessa ändringar.

*§■

Vad som föreskrivits i 2 och 3 §§ bör liksom enligt gällande rätt inte äga

tillämpning i fråga om utländskt fartyg eller luftfartyg som finns i Sverige.

Eftersom det numera inte är ovanligt att utländska motorfordon kommer

in i landet försedda med radiosändare, har undantaget utvidgats att omfatta

även sådana fall.

Jag avser att senare anmäla de ändringar som kan bli nödvändiga i 1939

års kungörelse angående nyttjande inom svenskt territorium av radioanläggning

eller radiomottagningsapparat å främmande fartyg eller luftfartyg.

5 §.

Den ensamrätt Sveriges Radio har att bestämma programmen i rundradiosändning

följer av det avtal där Kungl. Maj :t och Sveriges Radio är

avtalsslutande parter. Sedan en lång följd av år har emellertid huvudprinciperna

för rundradioverksamheten i landet fastställts med riksdagens godkännande.

Denna ordning bör bestå.

Med bestämmelsen att ensamrätten gäller rundradiosändning från sändare

här i landet avses inte någon ändring i gällande ordning för sändningar

till utlandet.

r> §.

Reglerna om opartiskhet och saklighet måste tillämpas med beaktande

av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skall råda i radion.

Kravet på opartiskhet medför att olika åsiktsriktningar skall få komma

till tals och balanseras på ett rättvist sätt. Av kravet på saklighet följer att

uppgifter och påståenden i ett program skall vara sanna. För att dessa krav

skall kunna anses uppfyllda bör fordras att felaktig sakuppgift beriktigas,

när det är påkallat, och att den som har befogat anspråk att bemöta ett

påstående bereds tillfälle till genmäle.

Eftersom ett beriktigande eller genmäle kan förlora avsevärt i verkan

om det kommer alltför lång tid efter den felaktiga uppgiften eller det påstående

som skall bemötas, är det angeläget att det utan oskäligt dröjsmål

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

ges beriktigande eller plats för genmäle. Bestämmelser i detta syfte bör

ingå i det avtal som avses i andra stycket av 6 §.

7 §.

Bland de uppgifter som skall ankomma på radionämnden bör ingå övervakning

av att kraven på opartiskhet och saklighet uppfylls. Härav följer

att nämnden har att pröva frågor om beriktigande eller genmäle.

8 §.

Censurförbudet enligt denna paragraf bör lika litet som motsvarande

förbud enligt TF hindra en frivillig censurering på det sätt som bl. a. ÖB

antytt. En sådan ordning tillämpas f. n. av Sveriges Radio i fråga om flygbilder

som visas i television. Det undantag från censurförbudet som gjorts

i andra stycket med hänsyn till bildsekretessens betydelse för landets försvar

innebär alltså i praktiken ingen ändring av vad som nu tillämpas.

Den reglering som är påkallad i detta hänseende bör utan olägenhet kunna

ske i administrativ ordning. Det har därför inte såsom i 6 kap. 2 § TF

föreskrivits att reglerna skall ges i lag.

9 §■

Även om tillstånd inte krävs för innehav av trådsändare, måste det dock

finnas möjligheter att ingripa, om sändaren används i verksamhet som strider

mot bestämmelserna om ensamrätt i 5 §. Är det sändarens innehavare

som driver verksamheten, kan han straffas direkt enligt bestämmelserna

i förevarande paragraf. Har innehavaren upplåtit sändaren till den som

driver verksamheten, torde brottsbalkens medverkansregler bli tillämpliga

på innehavaren.

Straffet har anpassats till det som föreskrivits i 1966 års lag om förbud

i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Bestämmelserna om förverkande avser både radiosändare och trådsändare.

Med bestämningen att sändare varit föremål för brott avses det

fallet att en radiosändare innehas utan tillstånd. Den kan då inte anses ha

använts såsom hjälpmedel vid brott men bör ändå kunna förverkas.

Enligt 4 § 1946 års lag är förverkande i princip obligatoriskt. Undantag

görs om förseelsen skett av förbiseende eller under omständigheter som annars

är synnerligen mildrande eller om förseelsen begåtts av annan än anläggningens

innehavare och denne inte låtit något komma sig till last i fråga

om förseelsen. Dessa bestämmelser får anses strängare än de i 36 kap. 2 §

brottsbalken. Enligt den paragrafen skall förverkande ske om ägaren eller

någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat

till den och om förverkande är påkallat för att förebygga brott eller det annars

föreligger särskilda skäl och det inte är uppenbart obilligt. Det finns

enligt min mening ingen anledning att reglera förverkandemöjligheten i fråga

om sändare på annat sätt än enligt brottsbalken.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

De påföljder som kan behövas i fråga om överträdelse av föreskrifter för

innehav och användning av mottagare torde liksom f. n. böra bestämmas

av Kungl. Maj :t.

Övergångsbestämmelser

Som jag antytt i det föregående har rättsläget i fråga om trådsändningar

inte varit helt klart. Det förekommer också, vid sidan av Sveriges

Radios verksamhet, vissa fall av sådana sändningar som enligt lagförslaget

faller under begreppet rundradiosändning. Verksamhet som drivs med tillstånd

enligt 1946 års lag bör få fortsättas även sedan den nya lagen trätt

i kraft. Jag anser det vidare obilligt att den som till följd av oklarheten

i rättsläget nu opåtalat utför trådsändningar utan tillstånd skulle tvingas

att upphöra med sändningarna, övergångsbestämmelserna har därför utformats

så att det blir möjligt att fortsätta redan etablerad verksamhet

även om den strider mot bestämmelserna i den nya lagen.

Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget till radiolag för det

i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

C.-E. Brändström

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 i9 år 1960

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 26 oktober 1966.

N ärvarande:

f. d. justitierådet

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

Lind,

Y. Söderlund,

Åbjörnsson,

Brunnberg.

Enligt lagrådet den 24 oktober 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll

över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,

Hertigen av Halland, i statsrådet den 7 oktober 1966, hade Kungl. Maj :t

förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda

ändamålet inhämtas över upprättat förslag till radiolag.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Bertil Voss och rättschefen Bertil Holmquist.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

43

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Höns Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet på Stockholms slott den 28 oktober

1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Kling, Johansson,

Hermansson, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, lagrådets den

26 oktober 1966 avgivna utlåtande över det den 7 oktober 1966 till lagrådet

remitterade förslaget till radiolag och upplyser, att lagrådet lämnat

förslaget utan erinran.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att med redaktionell jämkning i övergångsbestämmelserna antaga

lagförslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo Holmquist

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660548

Doktrin (1)

  1. Göran Regner, En utdragen grundlagshistoria, SvJT 1991 s. 428 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1966:370 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till radiolag jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. K3LU 1966:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till radiolag jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1991 s. 428 Göran Regner, En utdragen grundlagshistoria s. 428 i texten