Sök i Ratio Lex

Med förslag till radioansvarighetslag

1966-11-11 · 75 sidor, varav 67 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 67 av 75 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:156, Med förslag till radioansvarighetslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

1

Nr 156

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till radioansvarighetslag;

given Stockholms slott den 11 november

1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att anta härvid fogade förslag

till radioansvarighetslag.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till radioansvarighetslag med vissa särskilda

regler om straff- och skadeståndsrättsligt ansvar för yttrandefrihetsbrott

i ljudradio- och televisionsprogram. Med yttrandefrihetsbrott förstås

i förslaget ärekränkningar och andra brott med motsvarighet i tryckfrihetsförordningens

bestämmelser om tryckfrihetsbrott. För varje program

skall finnas en ansvarig programtjänsteman, som förordnas av programföretaget

och som i förslaget benämns tillsynsman. Enligt förslaget är det

i allmänhet tillsynsmannen som får bära det straffrättsliga ansvaret och

det personliga skadeståndsansvaret för yttrandefrihetsbrott. Programföretaget

skall jämte den personligt ansvarige ersätta skada på grund av yttrandefrihetsbrott.

Vid handläggningen av mål om ansvar eller skadestånd

för yttrandefrihetsbrott skall jury kunna medverka enligt samma bestämmelser

som gäller beträffande tryckfrihetsmål.

Den särskilda ansvarsordningen med ansvar för tillsynsman skall inte

gälla program eller del av program som består endast i direktsändning av

dagshändelse eller av sådan gudstjänst eller offentlig tillställning som anordnas

av annan än programföretaget. Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i

sådana direktsändningar skall följa allmänna bestämmelser i bl. a. brottsbalken.

Programföretaget skall dock även i dessa fall vara skadeståndsskyldigt

för eventuella yttrandefrihetsbrott.

1 Itiliang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 156

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Mnj.ts proposition nr 156 år 1966

Förslag

till

Radioansvarighetslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag gäller yttrandefriheten i ljudradio- och televisionsprogram

(radioprogram) som svenskt programföretag äger anordna med ensamrätt.

Bestämmelsen i 5 § andra stycket är tillämplig även på meddelande för

offentliggörande i program som anordnas av utländskt programföretag. Bestämmelserna

i 2 § första stycket samt 4, 5 och 7—9 §§ äro ej tillämpliga

på program eller del av program som består i direktsändning av dagshändelse

eller av sådan gudstjänst eller offentlig tillställning som anordnas av

annan än programföretaget.

I frågor, som ej behandlas i denna lag eller i bestämmelse som meddelats

med stöd av lagen, gäller vad som föreskrives i annan författning.

2 §•

Missbruk av yttrandefriheten i radioprogram medför ansvar och skadeståndsskyldighet

endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Vad

som sagts nu gäller även förverkande av egendom och annan särskild rättsverkan

av brott.

Med yttrandefrihetsbrott i radioprogram avses i denna lag framställning

eller offentliggörande, som enligt 7 kap. 4 eller 5 § tryckfrihetsförordningen

skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om gärningen begåtts

genom tryckt skrift. Yttrandefrihetsbrott föreligger endast om programmet

blivit sänt.

Bestämmelse i brottsbalken eller annan lag om påföljd för brott, som

avses i 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen, eller om förverkande av

egendom eller annan särskild rättsverkan av sådant brott gäller även när

brottet är att anse som yttrandefrihetsbrott i radioprogram.

3 §.

För varje radioprogram skall finnas en tillsynsman med uppgift att förebygga

yttrandefrihetsbrott. Ingenting får sändas mot tillsynsmannens vilja.

Tillsynsman skall vara myndig och ha hemvist i Sverige.

Tillsynsman förordnas av programföretagets chef eller av annan tjänsteman

hos programföretaget enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

Uppgift om vem som är tillsynsman skall före sändningen av program antecknas

i register, som föres hos programföretaget och är tillgängligt för

allmänheten.

4 §•

Tillsynsman är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i radioprogram för vilket

han är förordnad.

Beträffande program som direktsändes kan dock den som skall förordna

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

tillsynsman besluta, att i stället var och en som framträder i programmet

själv skall bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott som han begår. Om beslutet

skall före sändningen underrättelse lämnas till de berörda och anteckning

göras i register som avses i 3 § tredje stycket. Har sådan åtgärd

försummats beträffande någon av dem som skola framträda i programmet,

är beslutet utan verkan mot honom.

Har tillsynsman ej förordnats eller uppgift härom ej registrerats före

sändningen, vilar det ansvar för yttrandefrihetsbrott i programmet som tillsynsmannen

skulle ha burit i stället på den som haft att förordna tillsynsman.

5 §•

Ansvar för yttrandefrihetsbrott i radioprogram eller för medverkan till

sådant brott får ej ådömas annan än den som är ansvarig enligt 4 §.

Den som lämnat meddelande för offentliggörande i radioprogram är fri

från ansvar, när ansvarsfrihet skulle ha förelegat om meddelandet under

motsvarande förhållande lämnats för offentliggörande i tryckt skrift.

6 §.

För skada på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram svarar den

som är ansvarig för brottet enligt 4 §. Om brottet hänför sig till program

eller del av program som består i sådan direktsändning som avses i 1 §

andra stycket, åligger skadeståndsskyldigheten gärningsmannen eller, om

flera medverkat till brottet, gärningsmannen och övriga medverkande i förening.

Programföretaget är skyldigt att jämte den för brottet ansvarige ersätta

skadan.

Skadeståndsskyldighet får ej åläggas annan än den som är ansvarig för

skadan enligt första eller andra stycket.

7 §■

Fråga som rör missbruk av yttrandefriheten i radioprogram bedömes efter

samma grunder som gälla för bedömningen av missbruk av tryckfriheten

enligt 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

Den som är ansvarig för innehållet i radioprogram enligt 4 § första eller

tredje stycket skall anses ha haft kännedom om innehållet och medgivit

att programmet sändes.

I mål om ansvar eller skadestånd eller om förverkande av egendom eller

annan särskild rättsverkan på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram

får fråga ej väckas om vem som, utan att vara ansvarig för brottet

eller skadeståndsskyldig enligt denna lag, författat eller framställt programmet,

framträtt i detta eller lämnat meddelande för offentliggörande i

programmet.

8 §■

Mål om ansvar eller skadestånd eller om förverkande av egendom eller

annan särskild rättsverkan på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram

upptages av Stockholms rådhusrätt. Om det är lämpligt med hänsyn

till utredningen, kostnader och andra omständigheter, kan sådant mål upptagas

även av annan rådhusrätt som är behörig att pröva tryckfrihetsmål.

Beträffande rättegången äga i övrigt 12 kap. och 14 kap. 1—3 §§ tryckfrihetsförordningen

samt lagen den 22 april 194!) (nr 164) med vissa be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 156 år 1966

stämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål, jämte anslutande föreskrifter,

motsvarande tillämpning. De som äro jurymän för tryckfrihetsmål äro

behöriga att medverka även i mål som avses i denna paragraf.

Allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott i radioprogram väckes av justitiekanslern.

Sådant åtal skall väckas inom sex månader från det programmet

sändes.

9 §•

Tillsynsman, tjänsteman hos programföretaget eller annan som har att

taga befattning med radioprogram eller med nyhetsmeddelande för sådant

program får ej avslöja vem som författat eller framställt program, framträtt

i program eller lämnat meddelande för offentliggörande i program.

Detta gäller dock ej, om den vars namn avslöjas samtyckt till detta eller

om skyldighet att avslöja hans namn föreligger enligt lag.

Brott mot denna paragraf bestraffas med böter eller fängelse i högst ett

år. Åtal får väckas av åklagare endast om målsäganden angiver brottet till

åtal. Åklagare är j ustitiekanslern.

10 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Konungen meddelar även bestämmelser om skyldighet för programföretaget

att vidtaga åtgärder för att säkerställa framtida bevisning om innehållet

i radioprogram och fastställer villkoren för att enskild skall få taga del

av sådan bevisning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

5

Utdrag au protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 28 oktober 1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Kling, Johansson,

Hermansson, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter förslag till radioansvarighetslag,

och anför.

Den utbyggnad av radion och televisionen som nu förestår i vårt land ger

aktualitet åt flera lagstiftningsfrågor som varit föremål för utredning under

senare år. I anslutning till en planerad utbyggnad och omorganisation

av radio- och televisionsverksamheten har nyligen till lagrådet remitterats

ett förslag till radiolag. I detta lagförslag, som bygger på att programverksamheten

för radio och television även i framtiden skall bedrivas av ett

företag med ensamrätt, fastslås att ensamrätten skall utövas opartiskt och

sakligt. Förslaget innehåller även ett uttryckligt förbud mot programcensur

från myndighets sida.

En grupp av frågor, som har nära samband med Sveriges Radios uppgift

som informationsorgan och forum för debatt, gäller det juridiska ansvaret

för innehållet i radio- och televisionsprogram. Dessa frågor har utretts av

en särskilt tillkallad utredningsman, häradshövdingen Johan Björling. I

september 1965 avlämnade utredningsmannen betänkandet »Radioansvarighetslag»

(SOU 1965: 58) där han redovisar resultatet av sitt arbete. Betänkandet

innehåller bl. a. ett förslag till radioansvarighetslag, som torde få

fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern

(JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

överbefälhavaren, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, televerket,

Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, statens biografbyrå, radionämnden,

filmcensurutredningen, 1963 års konsumentupplysningskommitté,

Sveriges Radio Aktiebolag, Sveriges advokatsamfund, Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorgani
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1966

sation (SACO), Tidningarnas telegrambyrå (TT), Högerpressens nyhetsbyrå,

Folkpartiets presstjänst, Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen,

Sveriges författareförening, Fria litterära yrkesutövares centralorganisation,

Svenska journalistförbundet och Föreningen Sveriges stadsdomare.

RÅ har bifogat yttranden från överåklagaren i Malmö samt länsåklagarna

i Stockholms län och Gotlands län, Östergötlands län, Kopparbergs län, Gävleborgs

län samt Västernorrlands län och Jämtlands län.

Jag hemställer att nu få ta upp till behandling de i betänkandet berörda

frågorna om det juridiska ansvaret för innehållet i radio- och televisionsprogram.

Ett par frågor som diskuterats i betänkandet skall dock inte närmare beröras

här. I utredningsmannens förslag till radioansvarighetslag finns sålunda

vissa bestämmelser med förbud mot programcensur. Som redan framgått

behandlas censurförbudet i det förslag till radiolag som nyligen remitterats

till lagrådet. I betänkandet föreslås vidare vissa ändringar i 1

kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen (TF). Ändringarna innebär

bl. a. att den som lämnar ett meddelande till en nyhetsbyrå skall åtnjuta

anonymitetsskydd även om han samtyckt till att nyhetsbyrån vidarebefordrar

meddelandet till andra abonnenter än pressen och radion. En

sådan reform aktualiserar problem som kräver ytterligare kartläggning och

andra överväganden än som kunnat ske inom ramen för en expertutredning.

Reformen har emellertid inte något ofrånkomligt samband med

radioansvarighetsfrågorna. Ett anonymitetsskydd för Sveriges Radios informationskällor

kan åstadkommas genom bestämmelser i en radioansvarighetslag

utan samtidig ändring i 1 kap. 1 § andra stycket TF. Jag

ämnar föreslå en sådan lösning.

Inte heller tar jag i detta sammanhang upp den i betänkandet berörda

frågan om rätt till beriktigande av felaktiga uppgifter i radioprogram och

om skydd mot förvanskning av framställningar i program. Utredningsmannen

har i denna del inte lagt fram något lagförslag.

Huvuddragen i nuvarande ordning

Yttrandefriheten är hos oss lagfäst endast i fråga om yttranden i tryckt

skrift. Enligt TF skall det stå varje svensk medborgare fritt att —- med de

begränsningar till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet som följer av

TF — »i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna

handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som

helst». Det skall också stå var och en fritt att för offentliggörande i tryckt

skrift lämna uppgifter och meddelanden till skriftens författare, utgivare

eller redaktion eller till företag som yrkesmässigt förmedlar nyheter till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

periodiska skrifter. Varje svensk medborgare eller svensk juridisk person

är vidare genom TF tillförsäkrad rätt att sprida tryckta skrifter. TF uppställer

även ett allmänt förbud mot förhandsgranskning av tryckt skrift.

För missbruk av tryckfriheten, tryckfrihetsbrott, får ansvar eller ersättningsskyldighet

inte ådömas i annan ordning eller i annat fall än som är

bestämt i TF. Ett tryckfrihetsbrott består antingen i ett otillåtet yttrande i

tryckt skrift eller i ett otillåtet offenliggörande genom sådan skrift. I vilka

fall en framställning i tryckt skrift skall anses som otillåtet yttrande anges

uttömmande i 7 kap. 4 § TF, den s. k. brottskatalogen. Där upptas enligt

lag straffbara framställningar, som innefattar bl. a. högförräderi, uppror,

ärekränkning av Konungen eller annan medlem av kungahuset, skymfande

av Sveriges eller främmande makts vapen eller flagga, uppvigling,

samhällsfarlig ryktesspridning, hot, förtal eller smädelse av folkgrupp,

brott mot trosfrid, förfarande som sårar tukt och sedlighet samt

ärekränkning av enskild person. Till otillåtet offentliggörande i tryckt skrift

är enligt 5 § samma kapitel att hänföra bl. a. publicering av allmän handling

som skall hållas hemlig. Beträffande påföljden för ett tryckfrihetsbrott gäller

samma regler som om brottet begåtts på annat sätt än genom tryckt

skrift.

Skadeståndsanspråk med anledning av missbruk av tryckfriheten kan

grundas endast på att skriften innefattar tryckfrihetsbrott.

Även i fråga om vem som har att svara för tryckfrihetsbrott och skada på

grund av sådant brott innehåller TF särskilda regler. Sålunda är det straffrättsliga

ansvaret utformat som ett ensamansvar. För innehållet i periodisk

skrift är i första hand skriftens utgivare ansvarig och för innehållet i annan

skrift författaren. Skadeståndsanspråk får i princip riktas endast mot den

som enligt TF:s regler bär det straffrättsliga ansvaret för det aktuella tryckfrihetsbrottet.

I fråga om periodisk skrift får dock anspråket riktas även mot

skriftens ägare och i fråga om annan skrift mot dess förläggare.

För bedömandet av frågor om straff- och skadeståndsansvar uppställer TF

en presumtionsregel, som innebär att den som ansvarar för en framställning

som någon annan författat skall anses ha haft kännedom om framställningens

innehåll och medgivit att den publiceras.

Mål om ansvar och skadestånd på grund av tryckfrihetsbrott skall enligt

TF och lagen den 22 april 1949 (nr 1(54) med vissa bestämmelser om rättegången

i tryckfrihetsmål handläggas i särskild ordning. Bl. a. gäller att

frågan om en skrift innehåller ett brottsligt yttrande skall prövas under

medverkan av jury, om någon part önskar det. Reglerna om beslutsfattande

är utformade på ett sätt som erbjuder särskilda garantier mot en snäv

tolkning av tryckfriheten. I samma riktning verkar den s. k. instruktionen

i 1 kap. 4 § TF, som föreskriver bl. a. att envar som skall döma över missbruk

av tryckfriheten alltid skall ha i åtanke att »tryckfriheten utgör grundval

för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på äm
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

nets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet,

samt i tvivelsmål hellre fria än fälla».

Åtalsprövningen i tryckfrihetsmål är centraliserad till JK. Tillsynsreglerna

i TF ålägger chefen för justitiedepartementet att själv eller genom ombud

vaka över TF :s efterlevnad.

Medan det enligt TF i princip står var och en fritt att utge och sprida

tryckta skrifter gäller i fråga om radio och television att det fordras särskilt

tillstånd för att inneha och bruka anläggning för radiosändning. Regler

härom finns i lagen den 3 maj 1946 (nr 172) om radioanläggning m. m.

Sveriges Radio, som med ensamrätt producerar ljudradio- och televisionsprogram

för allmänheten, grundar emellertid inte sin ställning på koncession

enligt denna lag utan på ett privaträttsligt avtal med staten som åtagit

sig att ombesörja den tekniska överföringen av programmen genom televerkets

anläggningar för radiosändning. Enligt nu gällande avtal den 15

maj 1959 skall Sveriges Radio bedriva sin verksamhet under beaktande av

radions och televisionens centrala ställning i landets kultur- och samhällsliv.

Med utgångspunkt härifrån skall företaget genom sina program bl. a.

sakligt och opartiskt meddela upplysningar om aktuella händelser, lämna

allmänheten orientering rörande viktigare kultur- och samhällsfrågor och

stimulera till debatt kring sådana frågor. I programmen skall olika intresseinriktningar

tillgodoses i skälig omfattning. Företaget skall eftersträva

samarbete med kulturella och sociala institutioner samt med företrädare

för statlig och kommunal verksamhet och för näringslivet. För sina nyhetskommunikéer

skall företaget i första hand använda material från TT.

Enligt en särskild bestämmelse i avtalet är Sveriges Radio skyldigt att på

begäran av statlig myndighet låta sända för allmänheten avsedda viktiga

meddelanden. Program eller programinslag med kommersiell reklam får

inte förekomma.

Sveriges Radio har i avtalet åtagit sig att svara för att programmen inte

kränker enskild rätt. I anslutning härtill har i Sveriges Radios arbetsordning

införts vissa regler om tillsyn över program.

Det straffrättsliga resp. skadeståndsrättsliga ansvaret för innehållet i radio-

och televisionsprogram är inte särskilt reglerat i lag eller författning.

I motsats till vad som gäller för tryckt skrift är därför uteslutande

allmänna regler att tillämpa.

De brott som kan tänkas i samband med radiosändning torde i stor

utsträckning vara desamma som enligt TF utgör otillåtet yttrande eller

otillåtet offentliggörande i tryckt skrift, och de får bedömas på vanligt

sätt enligt bestämmelserna i brottsbalken och gällande sekretesslagstiftning.

För ansvar för nu ifrågavarande brott fordras i allmänhet att gärningen

begåtts uppsåtligen. Som exempel på brott som kan förekomma

i samband med radiosändning kan vidare nämnas förfaranden som är

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

straffbelagda som illojal konkurrens eller som överträdelser av lagstiftningen

om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Det straffrättsliga ansvaret för yttrande i radio- eller televisionsprogram

ligger regelmässigt i första hand på gärningsmannen, dvs. den som

fällt yttrandet. Eftersom ett program i regel är resultatet av flera personers

samarbete kan emellertid ansvar för medverkan till brott ej sällan

komma i fråga. Den som lämnat ett meddelande med brottsligt innehåll

som tas in i ett program, kan i princip drabbas av medverkansansvar och

åtnjuter alltså inte ansvarsfrihet som om meddelandet lämnats till en

tidningsredaktion eller till en nyhetsbyrå för vidarebefordran till tidningarna.

Ansvar för medverkan torde under vissa förutsättningar också komma

i fråga beträffande den som inom programföretaget har den direkta

ledningen av eller tillsynen över ett program. Detta gäller främst om vederbörande

haft kännedom på förhand om att ett brottsligt yttrande skulle

förekomma i programmet och likväl tillåtit att detta sänds.

Andra personer än meddelare, programförfattare och sådana som har

ledningen av program eller tillsynen över program torde endast i sällsynta

fall kunna straffas för medverkan till yttrandefrihetsbrott i programmen.

Som nyss nämnts följer även det skadeståndsrättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott

i radio- och televisionsprogram allmänna regler. Detta

innebär att den som i egenskap av gärningsman eller medverkande är ansvarig

för ett yttrandefrihetsbrott som begåtts i samband med radiosändning

också är ersättningsskyldig för den skada som uppkommit i anledning

av detta. Programföretaget torde däremot inte vara skyldigt att ersätta

skadan. Helt klart är emellertid inte rättsläget på denna punkt.

I radio- och televisionsprogram kan förekomma yttranden som inte innefattar

yttrandefrihetsbrott men likväl utgör grund för skadeståndsanspråk

mot en programtjänsteman eller mot programföretaget. Som exempel kan

nämnas brott mot upphovsrättslagstiftningen och brott mot lagstiftningen

om illojal konkurrens. Fall kan även tänkas då förfaranden som inte är

straffbara utlöser skadeståndsanspråk. En programtjänsteman torde t. ex.

kunna bli skyldig att ersätta person- eller sakskada som uppkommit till

följd av att han av vårdslöshet förvanskat en radioutsänd varning eller annat

liknande radiomeddelande. Om tjänstemannen har ledande funktioner

— och ibland även annars om han har självständiga uppgifter inom programföretaget

— torde företaget kunna åläggas att jämte tjänstemannen

ersätta skadan.

Beträffande rättegången i mål om ansvar eller skadestånd på grund av

yttrande i radio- eller televisionsprogram gäller rättegångsbalkens regler

om brottmål resp. tvistemål i allmänhet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

Den tidigare behandlingen av frågan om ansvaret för innehållet i

radio- och televisionsprogram

Frågan om det juridiska ansvaret för innehållet i radioprogram togs upp

i en motion vid 1960 års riksdag. I utlåtande (nr 27) över motionen pekade

första lagutskottet på den ovisshet som på flera punkter rådde beträffande

det juridiska ansvaret i samband med radiosändningar. Detta förhållande

i förening med växande behov av skydd för enskilda och institutioner mot

kränkningar genom rundradions verksamhet motiverade enligt utskottet

en utredning i ämnet. Sedan riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställt

om ifrågavarande utredning (rskr 218), tillkallades den 14 november

1960 häradshövdingen Björling att såsom sakkunnig utreda frågan om

radions juridiska ansvar. Enligt direktiven för utredningen (se riksdagsberättelsen

1961 s. 56) borde särskilt uppmärksammas hur ljudradions

och televisionens intresse av frihet i sin verksamhet skulle kunna förenas

med det motstående intresset av lagstadgat ansvar. Det borde närmare övervägas

vilka grunder som borde gälla för ansvarigheten både i straffrättsligt

och skadeståndsrättsligt hänseende. Beträffande skadeståndsskyldigheten

borde undersökas i vad mån principalansvar kunde komma i fråga. I enlighet

med vad första lagutskottet uttalat i sitt utlåtande borde utredningen

dock vara förutsättningslös.

Den 15 maj 1962 avgav utredningsmannen betänkandet »Radions juridiska

ansvar» (SOU 1962: 27). Utredningsmannen uttalade i betänkandet

att tillämpningen av allmänna rättsregler på radio- och televisionsprogram

inte medfört sådana olägenheter att det för den skull var nödvändigt att

införa ett helt nytt system för radion. Vägande skäl talade dock för att Sveriges

Radio ålades skadeståndsansvar för rättskränkningar i program. Ett

påtagligt behov av ändring fann utredningsmannen också föreligga i fråga

om ansvarsfrihet och rätt till anonymitet för radions informationskällor.

Utredningsmannen framlade ett förslag till särskild ansvarsordning för

radion, men han framhöll i motiveringen att han därmed inte tagit ställning

till frågan om en sådan lagstiftning var nödvändig eller ej.

I fråga om grunderna för en lagstiftning om radions ansvar fann utredningsmannen

att man måste ta hänsyn till TF:s ansvarighetssystem även

om det inte var lämpligt att utforma ett helt analogt system. Enligt det

framlagda förslaget skulle det finnas en ansvarig programledare vid varje

sändning med undantag för vissa direktsändningar. Denne skulle dock i

allmänhet inte vara ensam ansvarig utan den som enligt allmänna regler

var ansvarig för innehållet i ett program skulle behålla sitt ansvar. Emellertid

skulle det finnas möjlighet för programföretaget att för visst program

av vad slag som helst förordna ensamansvarig programledare. I sådant fall

skulle programledaren således ha samma ansvar som en utgivare av perio
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

disk skrift. Vid bedömandet av programledarens ansvar skulle allt som förekommit

i programmet anses ha tillkommit med hans vetskap och vilja.

Blev programledare ansvarig endast genom tillämpning av denna regel,

skulle dock svårare straff än böter inte få ådömas. I likhet med TF skulle

den särskilda ansvarsordningen för programledare vara begränsad till vissa

brott, benämnda yttrandefrilietsbrott. Med sådana var att förstå otillåtet

yttrande och otillåtet offentliggörande som skulle ha ansetts som tryckfrihetsbrott

om gärningen under motsvarande förhållanden begåtts genom

tryckt skrift. Ansvarig programledare skulle förordnas av programföretaget

och förordnandet skulle antecknas i ett register. Som nämnts skulle

vissa direktsändningar vara undantagna från regeln att ansvarig programledare

skulle finnas, nämligen sändningar av bl. a. dagshändelse, offentlig

tillställning och yttranden som framfördes av namngiven upphovsman.

I syfte att skapa en motsvarighet till den garanti för informationsfriheten,

som TF ger genom bestämmelserna om rätt att utan påföljd och under

anonymitet meddela uppgifter för offentliggörande i tryckt skrift, upptogs

i förslaget bestämmelser till skydd för den som meddelade uppgifter för

radion. Förslaget innehöll även bestämmelser om förbud mot censur.

I skadeståndsrättsligt hänseende innehöll förslaget bl. a. bestämmelser

om ansvar för programföretag. Enligt förslaget skulle företaget svara för

skada genom rundradiosändning i de fall då någon vid sändningen medverkande

var ersättningsskyldig enligt allmänna regler eller enligt de föreslagna

bestämmelserna om ansvarig programledare. I dessa fall skulle programföretaget

svara solidariskt med den som var personligen ansvarig, och företagets

ansvar skulle avse även skada på annan grund än yttrandefrihetsbrott,

dock inte skada på grund av avtalsförhållande. Programföretaget

skulle i allmänhet ha regressrätt mot den som vållat skadan.

I motsats till vad som gäller enligt TF upptogs i förslaget inte några bestämmelser

om särskild rättegångsordning. Däremot innehöll förslaget en

särskild forumregel för mål om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott.

Stockholms rådhusrätt skulle alltid vara behörigt forum.

Betänkandet remissbchandlades. Därvid avgavs yttranden av i huvudsak

samma remissinstanser som senare yttrat sig över 1965 års förslag. Behovet

av en skadeståndsrättslig reglering av radions juridiska ansvar blev under

remissbehandlingen så gott som genomgående vitsordat. Däremot gick meningarna

isär i den straffrättsliga delen. De remissinstanser som avstyrkte

en straffrättslig reglering utgick i allmänhet från att några regler om särskilt

skydd för radions meddelare ej borde förekomma. De som ansåg att

det fanns behov av eu särskild straffrättslig reglering godtog i allmänhet utredningsmannens

förslag om afl det skulle finnas en ansvarig programledare

vid alla sändningar med undantag för vissa direktsändningar.

I fråga om den av utredningsmannen föreslagna möjligheten för programföretag

att förordna ensamansvarig programledare framfördes skil
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

da synpunkter. Medan vissa remissinstanser uttalade sig för att programledaren

alltid skulle vara ensamansvarig, så att någon tvekan inte skulle behöva

uppstå om var ansvaret låg i det särskilda fallet, fann andra remissinstanser

det otillfredsställande att den som exempelvis deltog i en direktsänd

debatt, som inte kunde förhandsgranskas, inte själv skulle bära ansvaret

för sina yttranden. Från flera håll framställdes också den principiella anmärkningen,

att det inte kunde godtas att straffrättsligt ansvar skulle kunna

bli beroende på programföretagets förordnande från fall till fall.

Beträffande rättegångsordningen mötte förslaget invändning endast i ett

yttrande. I detta framhölls bl. a. att det var svårt att motivera att olika

regler beträffande rättegången skulle gälla beroende på om yttrandefriheten

överskridits i tryckt skrift eller i radiosändning.

Medan remissbehandlingen av 1962 års betänkande pågick väcktes inom

Nordiska rådet ett medlemsförslag om likartad lagstiftning angående radions

juridiska ansvar i medlemsländerna. Förslaget, som behandlades vid

rådets elfte session i Oslo 1963, resulterade i att rådet hemställde hos regeringarna

att dessa skulle undersöka möjligheterna för en i princip likartad

lagstiftning i ämnet (sak A 20, juridiska utskottets förslag nr 3, rekommendation

nr 18). Med anledning härav utsågs en nordisk sakkunniggrupp,

som efter överläggningar avgav ett gemensamt uttalande som de

nordiska ländernas justitieministrar senare anslöt sig till.

I detta uttalande pekade sakkunniggruppen inledningsvis på rådande

skiljaktigheter mellan de nordiska länderna i fråga om presslagstiftningen

och radioföretagens rättsliga ställning. Trots olikheterna borde det emellertid,

framhölls det, kunna införas bestämmelser i varje enskilt land om ansvar

för innehållet i radio- och televisionsprogram enligt grundprinciper

och riktlinjer som i varje fall i huvudsak kunde ha samma eller likartat

innehåll. Bl. a. det nära nordiska samarbetet i fråga om radiosändningar

gjorde det naturligt att man tillskapade en lagstiftning som i möjligaste

mån följde likartade riktlinjer. Utgångspunkten för reglerna på området

borde vara ett erkännande av radions fria och självständiga ställning som

informationsorgan och dess betydelse som förmedlare av konst- och kulturupplysning.

Radions ansvariga ledning borde i princip ha samma ställning

som en redaktör har vid redigering av sin tidning. Följaktligen borde

offentliga organ inte ges möjlighet till förhandsgranskning av radioprogram

och inte heller ha rätt att förbjuda sändning av program. Oavsett

om de särskilda bestämmelserna i en lagstiftning rörande radions ansvar

måste utformas olika med hänsyn till vederbörande lands förvaltningsmässiga

praxis och radions organisatoriska förhållanden, var det enligt sakkunniggruppen

ett gemensamt och generellt krav att det skulle finnas

straff- och civilrättsliga regler om ansvaret för innehållet i radio- och televisionsprogram.

Det borde framgå av dessa regler bl. a. vilka tjänstemän

och andra medverkande som hade ansvaret och när och i vilken omfatt
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

ning radioinstitutionen som sådan var ansvarig. Sakkunniggruppen utgick

från att man tills vidare i varje särskilt land i viss utsträckning borde försöka

samordna reglerna med presslagstiftningen. Vidare rådde enighet om

att det med avseende på anonymitetsrätt och annat skydd för upplysningskällor

borde finnas regler som i varje land tog hänsyn till önskvärdheten

av likhet mellan pressen och radion.

Avslutningsvis framhöll den nordiska sakkunniggruppen, att likartade

ansvarssystein inte skulle medföra mer än en yttre formell enhetlighet, om

man inte också genomförde enhetliga materiella regler om vad som skulle

medföra straffansvar och skadeståndsskyldighet. Skillnaderna mellan de

nordiska länderna i fråga om regler om straff och skadestånd för ärekränkning

och om skydd för privatlivets helgd var emellertid avsevärda. Enligt

sakkunniggruppen borde det fortsatta lagstiftningsarbetet ske i nära kontakt

mellan företrädare för de skilda nordiska länderna.

Sedan den nordiska sakkunniggruppen avslutat sitt uppdrag återupptogs

i Sverige arbetet på en lagstiftning om det juridiska ansvaret för innehållet

i radio- och televisionsprogram. Häradshövdingen Björling fick i uppdrag

att göra en ny utredning i ämnet. Enligt direktiven för den nya utredningen

som tillsattes 1964 och som resulterat i det nu aktuella betänkandet, borde

det fortsatta utredningsarbetet bedrivas efter de riktlinjer som framlagts av

den nordiska sakkunniggruppen och godkänts av de nordiska justitieministrarna.

Utredningsmannens förslag

I 1965 års betänkande har utredningsmannen på åtskilliga punkter omprövat

de ståndpunkter som redovisades i 1962 års betänkande.

Med sitt nya förslag har utredningsmannen velat skapa en rättsordning

för radio- och televisionsverksamheten som motsvarar den som TF skapat

för pressen. TF har i högre grad än i det äldre förslaget fått bilda mönstret

för den tilltänkta radioansvarighetslagstiftningen, men även denna gång

har många avvikelser gjorts från mönstret. Avvikelserna har i betänkandet

motiverats med de olikheter som finns mellan radion och pressen i fråga om

förutsättningar, uppgifter och arbetsformer.

Det nu aktuella förslaget innehåller i första hand regler om vem som

skall bära det straffrättsliga resp. skadeståndsrättsliga ansvaret för missbruk

av yttrandefriheten. I anslutning härtill ges bestämmelser om ansvarsfrihet

och anonymitetsskydd för dem som direkt eller via nyhetsbyråer

lämnar radion informationer.

I straffrättsligt hänseende behandlar förslaget endast sådana brott som

rör yttrandefriheten och som har motsvai-ighet i TF. På den skadeståndsrättsliga

sidan har det emellertid en vidare ram. Förslaget upptar sålunda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr i56 år 1966

bestämmelser om skyldighet för programföretag att svara för även andra

skador på grund av innehållet i radio- och televisionsprogram än sådana

som hänför sig till brott motsvarande tryckfrihetsbrotten i TF,.

I betänkandet framhåller utredningsmannen att han inte heller denna

gång tagit ställning till frågan om behovet av en ansvarig hetslagstiftning

för radion. Samtidigt betonar han dock att de skäl

som tidigare kunnat åberopas för en lagstiftning i ämnet numera vuxit i

styrka. Riskerna för rättskränkningar har nämligen enligt utredningsmannen

ökat i och med att radio- och televisionsprogrammen i högre grad än

tidigare inriktats på aktuella förhållanden och på samhällskritik.

Beträffande utgångspunkterna för sitt förslag erinrar utredningsmannen

vidare om att han inte haft i uppdrag att utreda frågan om yttrandefrihetens

gränser. Han har alltså i sitt förslag måst utgå från

de regler om nu gäller i detta hänseende,. Han förordar för sin del att de

problem som rör yttrandefrihetens innehåll och gränser får bli föremål för

utredning i särskild ordning. Sådana program som t. ex. reportagen och

konsumentupplysningsprogrammen visar, anser han, att just utvecklingen

på radio- och televisionsområdet bidrar till att göra en utredning om yttrandefriheten

angelägen.

Det straffrättsliga ansvaret

För att ta ställning till hur en radioansvarighetslag bör vara utformad

måste man, konstaterar utredningsmannen inledningsvis, ha klart för sig

vad man väntar av radion och televisionen som massmedium. Om man vill

att radions verksamhet skall inriktas på att skänka oförarglig underhållning

och ge spridning åt vedertagna värderingar, måste det väsentliga bli

att lagen ger skydd mot rättskränkningar. Anser man däremot att radion

bör ge plats åt ett fritt meningsutbyte och en allsidig belysning av förhållandena

på olika samhällsområden, kommer även andra önskemål i förgrunden.

I så fall måste man försöka finna regler som i rimlig utsträckning

tillgodoser både yttrandefrihetens krav och kravet på skydd för enskilda

mot rättskränkningar i radio- och televisionsprogram. Reglerna bör

då vara sådana att rättskränkningar förebyggs så långt detta är möjligt

utan att den fria informationen och debatten hämmas. I de fall då rättskränkningar

likväl inträffar bör de skadelidande ha effektiva garantier

för att de verkligen får ersättning.

Utredningsmannen har kraftigt understrukit vikten av att radion får

vara ett forum för aktuell och allsidig information och för fri debatt i

politiska, kulturella och andra aktuella frågor. Han har i enlighet med

denna grundsyn ansett sig böra tillmäta yttrandefrihetssynpunkterna stor

vikt. För att finna vägen till lämpligt utformade straffrättsliga regler i en

radioansvarighetslag har han gjort en undersökning av vad som vid olika

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

typer av program kan vara naturligt och ändamålsenligt från yttrandefrihetssynpunkt.

Den centrala frågan har därvid varit vem eller vilka som bör

ha det straffrättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott eller annorlunda

uttryckt i vad mån man behöver göra undantag och avvikelser från vanliga

regler inom straffrätten för att skydda dem som medverkar i radio- och

televisionsprogram eller tillhandahåller radion informationer. Med yttrandefrihetsbrott

avser han ärekränkning, uppvigling, sedlighetssårande yttranden

och annat som kan beivras som tryckfrihetsbrott när det förekommer

i tryckt skrift.

Vid sin undersökning av olika programtyper har utredningsmannen utgått

från att ett monopolföretag för radio och television spelar en roll för

allmänhetens information och åsiktsbildning som är att jämföra inte med

en enstaka tidnings utan snarare med den samlade dagspressens. Från

den synpunkten är det enligt utredningsmannen särskilt betydelsefullt att

man kringgärdar radioföretagets informationskällor med rättsliga garantier.

Vad det därvid i första hand är fråga om är att medge ansvarsfrihet för

dem som lämnar och förmedlar nyheter till radion. En sådan ansvarsfrihet,

som innefattar avsteg från vanliga regler om medverkan till brott, har sitt

naturliga komplement i ett straffsanktionerat anonymitetsskydd. Det är

emellertid enligt vad utredningsmannen funnit svårt att trygga anonymiteten

för meddelare av upplysningar om man samtidigt lämnar fältet fritt

för utredningar om vilka som i övrigt medverkat till ett yttrandefrihetsbrott

i ett radio- eller televisionsprogram. Tanken leds därför, menar utredningsmannen,

in på frågan om förutsättningarna för att efter mönster

av TF:s regler beträffande utgivare av periodisk skrift koncentrera ansvaret

för ett brottsligt yttrande i ett radio- eller televisionsprogram till en enda

person. Därvid räknar utredningsmannen med att man antingen skulle kunna

lägga ett ensamansvar för hela innehållet i ett program på en programtjänsteman

eller utforma ensamansvaret så att var och en som framträder

i ett program ensam svarar för sina egna insatser såsom upphovsman. Frågan

om lämpligheten att göra avvikelser från vanliga straffrättsliga regler

kan emellertid, anser utredningsmannen, ställa sig olika vid olika typer av

program.

Inom ramen för radions uppgifter som informationsorgan finns det enligt

utredningsmannen tre olika slag av program som bör ägnas särskild

uppmärksamhet: nyhetssändningarna, socialreportagen och direktsändningarna

av dagshändelser och offentliga tillställningar.

Beträffande nyhetssändningarna anser utredningsmannen att

starka skäl talar för ett ensamansvar. Ett ensamansvar är inte bara eu

förutsättning för att meddelare skall kunna tillförsäkras ansvarsfrihet och

anonymitet. Det är också motiverat av hänsyn till nyhetstjänstens krav på

snabbhet och effektivitet. Vanliga ansvarighetsreglcr kan tänkas leda till

att varje medverkande i en nyhetssändning anser sig vid straffansvar skyl
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

dig att pröva om känsliga nyheter bör sändas eller inte. En sådan ordning

är uppenbarligen inte ändamålsenlig.

En programtyp som under senare år torde ha ökat i betydelse är, framhåller

utredningsmannen, de s. k. socialreportagen. Dessa program

kan allt efter sin utformning ha karaktären av en presentation av

fakta, ett debattinlägg eller en diskussion. Ofta sänds intervjuer och andra

uttalanden anonymt. För närvarande kan radion inte erbjuda andra garantier

för anonymitet än dem som följer av de interna publiceringsreglerna

och av medarbetarnas hederskodex. Skulle ett intervjuuttalande vara

straffbart exempelvis såsom, ärekränkning, finns inget hinder att ställa

den som gjort uttalandet till ansvar om det går att utröna vem han är.

Det är enligt utredningsmannens mening av vikt, att ansvarighetslagstiftningen

inte försvårar för programföretaget att anordna program av

typen socialreportage. Ansvarsreglerna bör utformas så, att ingen behöver

avhålla sig från att lämna bidrag till ett program på grund av fruktan för

en kritisk inställning från samhällets eller omgivningens sida eller för repressalier.

Jämte behovet av skydd för meddelare framträder här ett behov

av att kunna skydda dem som medverkar på annat sätt, exempelvis genom

att framträda i radio eller television med ett talat inslag. Utredningsmannens

slutsats är att en regel om ensamansvar är ändamålsenlig och behövlig

för socialreportagen. Han hänvisar i detta sammanhang även till att TF,

när det gäller dagstidningar och andra periodiska skrifter, ger inte bara

meddelare utan även artikelförfattare rätt att förbli anonyma om de så

önskar.

Direktsändningarna av dagshändelser och offentliga

tillställningar är en typ av program som ger radion ett speciellt

försteg framför pressen. Genom direktsändningarna kan radion och

televisionen, påpekar utredningsmannen, ge sin publik tillfälle att vara

med om aktuella händelser just i det ögonblick då de inträffar. Även beträffande

dessa program gäller att ansvarighetslagen inte får utformas så,

att den försvårar programföretagets arbete. Eftersom man före en direktsändning

av en dagshändelse inte med säkerhet kan veta vad programmet

kommer att innehålla, skulle det knappast vara rimligt att låta en programtjänsteman

ensam bära ansvar för sändningen. I stället bör, anser utredningsmannen,

vanliga ansvarsregler gälla. Var och en bör svara för sin

medverkan. Samma synpunkter som kan anläggas på direktsändningar av

dagshändelser och offentliga tillställningar har giltighet även i fråga om

direktsändningar av gudstjänster. För gudstjänsternas del tillkommer

ytterligare ett motiv för att tillämpa vanliga ansvarsregler. Ett ansvar

för en tjänsteman hos programföretaget skulle kunna åberopas till stöd för

krav på förhandsgranskning, och man skulle därigenom kunna komma i

konflikt med religionsfriheten.

Ser man till radion som debattforum finns det särskild anledning att

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

liålla i minnet den förut nämnda synpunkten att radion snarare är att

jämföra med den samlade pressen än med en enstaka tidning. Radioföretaget

skall inte på samma sätt som en tidning framstå som opinionsbildare

i politiska, ideella eller andra frågor. Det är tvärtom ett krav, att det finns

möjlighet att i radio- och televisionsprogrammen plädera för olika uppfattningar

och livsåskådningar. Ett system med generellt ensamansvar för någon

i programföretagets ledning på liknande sätt som för utgivaren av periodisk

skrift skulle, när det gäller politiska och kulturella

debatter, kunna verka hämmande och medföra risk för att programverksamheten

blev ett uttryck för en sammanhängande åskådning. För att

en monopolradio skall kunna vara forum för olika meningsyttringar måste

principen i stället vara personligt ansvar för dem som kommenterar och

debatterar eller på annat sätt ger uttryck för personliga meningar, såvida

de inte själva vill vara anonyma. Det är, framhåller utredningsmannen,

denna tanke som ligger bakom den i 1962 års förslag intagna bestämmelsen

att det inte behöver finnas någon ansvarig programledare vid direktsändning

av yttrande eller annan framställning som framförs av namngiven

upphovsman. Innebörden av denna bestämmelse var att allmänna straffrättsliga

regler skulle bli tillämpliga på debattprogram, dock med det

undantaget att den som lämnat ett meddelande för offentliggörande i sändningen

skulle vara fri från ansvar i samma omfattning som enligt TF

gäller vid meddelande för offentliggörande i tryckt skrift. Utredningsmannen

anser numera att ett obligatoriskt ensamansvar för upphovsmannen av

samma typ som TF stadgar för författare av icke periodisk skrift är att

föredra för debattprogrammen.

1 fråga om program som består i framförande av andras

verk kan det enligt utredningsmannens mening synas naturligt att^ ha

ett system med personligt ansvar för alla som ger uttryck för egna åsikter

eller annars bidrar med en självständig insats. Tanken skulle då vara att

varje person svarar för sin insats: författaren för verket i ursprungligt

skick (i den mån det återges i sändningen), bearbetaren för sin bearbetning,

regissören för sin regi och de som framför verket för sitt framförande

i den mån detta innebär något nyskapande. Ingen skulle dömas för vad eu

annan åstadkommit. Utredningsmannen har emellertid under sina överväganden

kommit fram till att det skulle vålla stora, möjligen oöverkomliga

svårigheter att särskilja de olika medverkandes insatser. Vidare skulle det

kunna försvåra programproducentens arbete, om var och en av de andra

medverkande skulle anse sig tvungen att la ställning till i vad mån en rörelse,

en åtbörd eller ett tonfall kunde vara alt bedöma som en självständig

insats från hans sida. Upphovsrättens regler talar också, anser utredningsmannen,

i någon mån mot en lösning med personligt ansvar för flera medverkande.

Utredningsmannen föredrar därför en ordning enligt vilken

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr ISO

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

sceniska framställningar och andra framföranden av andras verk sänds

på en persons, normalt en programtjänstemans, ansvar.

I anslutning till konsumentupplysningsprogrammen erinrar

utredningsmannen om att gränserna för yttrandefriheten är mycket

vida på det ekonomiska området och att ansvarsfrågor därför endast sällan

torde bli aktuella. När ett konsumentupplysningsprogram består i att

någon redovisar en undersökning som verkställts av någon annan — en

myndighet, programföretagets eget bedömarlag, en fristående forskningsinstitution,

en teknisk tidskrift, en privatperson osv. — torde ansvaret i regel

böra vila på en programtjänsteman. Däremot bör den som framträder

öppet och redogör för en av honom själv verkställd undersökning kunna

göras ansvarig för innehållet i denna.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningsmannen att hans undersökningar

lett honom till slutsatsen att yttrandefrihetens krav beträffande vissa

slag av program tillgodoses bäst genom ett ensamansvar för en programtjänsteman

och beträffande andra program bäst genom en ordning enligt

vilken var och en som framträder i programmet ensam ansvarar för sina

egna yttranden och insatser. Beträffande direktsändningar av dagshändelser,

gudstjänster och offentliga tillställningar är dock enligt utreuningsmannens

åsikt en tillämpning av vanliga regler om straff för gärningsmän

och medverkande i flertalet fall att föredra.

Enligt förslaget i 1962 års betänkande skulle för flertalet program finnas

en programledare, och förordnandet för programledaren skulle före sändningen

antecknas i ett register som var tillgängligt för allmänheten. I 1965

års betänkande har utredningsmannen utgått från i princip samma administrativa

arrangemang med den skillnaden att programledare enligt det

nu föreliggande förslaget skall förordnas för alla program utan undantag.

I vissa program skall programledaren ha ett ansvar för yttrandefrihetsbrott.

I andra program skall han enligt förslaget övervaka vad som förekommer

utan att dock själv bära det straffrättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott.

Detta ansvar skall då ligga på andra händer.

Vid den närmare utformningen av det straffrättsliga ansvarighetssystemet

har utredningsmannen inte knutit an till programtypen

som sådan utom beträffande vissa direktsändningar. Han föreslår

i stället som huvudregel att den som i ett radio- eller televisionsprogram

ger uttryck för en egen mening generellt — alltså oberoende av om

det är fråga om en debatt, ett reportage, ett konsumentupplysningsprogram

eller något annat slag av program — ensam skall svara för ev.

yttrandefrihetsbrott som han gör sig skyldig till, om han namnges som upphovsman

i samband med sändningen eller, i fråga om televisionsprogram,

om han uppenbarligen är allmänt känd. Ett motiv för huvudregeln

är enligt utredningsmannen att den som framträder öppet i ett radio- eller

televisionsprogram i allmänhet bör vara beredd att själv bära det fulla

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

ansvaret för vad han yttrar. Principen om personligt ansvar för egna

insatser måste emellertid, anser utredningsmannen, begränsas genom vissa

undantagsregler. En omständighet av betydelse härvidlag är om yttrandet

återges i obeskuret och oförvanskat skick eller om det bearbetas

före sändningen. Har yttrandet bearbetats, kan den som fällt detta tänkas

göra gällande att yttrandet fått ändrad innebörd genom bearbetningen

och att det först därigenom blivit brottsligt. Av praktiska skäl -— svårigheten

att utreda omfattningen av en bearbetning -—• anser utredningsmannen

det nödvändigt att här välja den utvägen, att den som gjort bearbetningen

eller annan programtjänsteman i första hand blir ansvarig.

Visas det emellertid att yttrandet inte fått väsentligt ändrad innebörd genom

bearbetningen bör emellertid, menar utredningsmannen, även den

som fällt yttrandet svara som gärningsman. I praktiken torde en regel om

en programtjänsteman såsom i första hand ansvarig för bearbetade uttalanden

av andra personer få tillämpning framför allt på intervjuer i aktuella

ämnen.

Undantag från principen om personligt ansvar för egna insatser kan enligt

utredningsmannens mening också övervägas från andra utgångspunkter.

Han erinrar i detta sammanhang om att 1962 års förslag innehöll bestämmelser

som gjorde det möjligt för programföretaget att skydda den

som ville förbli anonym även i sådana fall då vederbörande själv framträdde

i ett program med egna åsikter. Programföretaget kunde nämligen

enligt 1962 års förslag för vilket program som helst, oavsett vad det innehöll,

förordna en ensamansvarig programledare. Vid remissbehandlingen av

1962 års förslag riktades kritik mot möjligheten att meddela sådant förordnande

främst i två hänseenden. Dels anmärkte vissa remissinstanser på att

programföretaget skulle få möjlighet att ge de medverkande carte blanche

att vid direktsändningar och liknande sändningar fälla yttranden, som

ingen inom företaget hade kunnat kontrollera. Dels ansågs det otillfredsställande,

att det skulle ligga i företagets hand att avgöra, om de verkliga

gärningsmännen skulle gå fria från ansvar. De olika reglernas tillämplighet

borde framgå av lagen. Utredningsmannen medger att det är ett starkt

önskemål, att lagen direkt anger i vilka fall ansvaret för ett yttrande ligger

på den som fällt det och i vilka fall cn programtjänsteman är i första hand

ansvarig. Han anser därför numera, att kriterierna för fördelningen av ansvaret

om möjligt bör anges direkt i lagen. Vad vissa remissinstanser uppfattade

som stötande torde, framhåller utredningsmannen, främst lia varit, alt

någon skulle kunna framträda helt öppet i eu sändning med ett yttrande,

som han inte själv hade något rättsligt ansvar för. I denna synpunkt vill utredningsmannen

för sin del instämma. Alla rimliga hänsyn till yttrandefrihetens

krav uppfylls, om den som framträder anonymt med ett yttrande

befrias från ansvar. Utredningsmannens slutsats efter förnyade överväganden

blir därför all det är önskvärt ur yttrandefrihetssynpunkt, alt ansvaret

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

för anonyma yttranden åvilar en programtjänsteman samt att ansvaret för

yttranden av annat slag åvilar den som fällt dem.

I alla de talrika fall då ett personligt ansvar för dem som framträder i ett

radio- eller televisionsprogram inte blir aktuellt skall enligt utredningsmannens

förslag ansvaret för yttrandefrihetsbrott i regel bäras av en programtjänsteman,

i förslaget benämnd programledare. Programledarens ansvar

—- vilket liksom upphovsmannaansvaret skall vara ett ensamansvar som

fritar alla övriga medverkande — bör enligt utredningsmannen efter förebild

av TF kompletteras genom en regel om uppsåtspresumtion. Programledaren

skall alltid anses ha känt till programmets innehåll före sändningen. Det

kan, understryker utredningsmannen i detta sammanhang, inte komma i

fråga att stadga befrielse från ansvar för meddelare och andra medverkande

utan att den som av lagen utpekas såsom ansvarig presumeras ha haft

insikt om yttrandet på liknande sätt som gäller enligt TF. Innebörden av

TF:s presumtionsregel är, framhåller utredningsmannen, emellertid inte

fullt klar. Enligt ordalagen innebär den endast, att »den för skriften ansvarige

ej till sitt fredande kan åberopa att han icke känner skriftens innehåll

eller att detta influtit däri utan hans samtycke» (SOU 1947: 60 s. 260).

I vad mån den ansvarige skall anses ha uppsåt även i fråga om andra förhållanden,

som förutsätts för fällande dom, besvaras inte av regeln. Av

praktisk betydelse för radions vidkommande kan exempelvis vara, om,

när fällande dom förutsätter att en uppgift är osann, den enligt ansvarighetslagen

ansvarige skall kunna dömas utan hinder av att han inte insåg

att denna var osann, medan å andra sidan den som lämnat uppgiften till

företaget haft vetskap därom. Utredningsmannen tror att rättstillämpningen

kan komma till rätta med vissa av de antydda problemen, men han vill

inte utesluta att begränsningen i presumtionsregelns räckvidd i vissa fall

kan få resultat som ter sig stötande. Utredningsmannen säger sig dock

inte kunna avhjälpa bristerna utan att anonymitetsskyddet försvagas. Samma

brister vidlåder TF, och det finns inte skäl att på denna principiellt

viktiga punkt framlägga förslag till regler som avviker från TF:s. I sällsynta

fall kan visserligen ett presumtionsansvar leda till att yttranden med

brottsligt innehåll inte kan beivras. Denna lucka i rättsskyddet är dock inte

så stor att man för den skull behöver räkna med ett ökat antal yttrandefrihetsbrott.

I de fall då programledaren inte är ansvarig för programmens innehåll

skall han enligt utredningsmannens förslag likväl ha skyldighet att övervaka

programmen. Om han i avsevärd mån brister i denna tillsyn skall

han kunna straffas särskilt härför. Tillsynsansvaret får tillämpning

dels på program med framställningar av upphovsmän som framträder

öppet, dels på direktsändningar av dagshändelser, gudstjänster eller offentliga

tillställningar. Som ett motiv för tillsynsansvaret framhåller utredningsmannen

radiosändningarnas räckvidd och den stora skada som kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

uppkomma om en sändning innehåller en brottslig framställning. En med

publiceringsfrågor obekant person, även den som framträder öppet, kan ha

mindre förmåga att bedöma ett yttrandes rättsliga innebörd och konsekvenser

än programföretagets tjänstemän, som är vana vid sådana problem.

Programledaren har ofta praktiska möjligheter att förebygga rättskränkningar.

Vid direktsändningar torde de krav som kan ställas på programledaren

främst ha samband med valet av ämne och medverkande. Men om

det vid en sådan sändning förekommer ett yttrande eller inträffar en

händelse som uppenbart överskrider yttrandefrihetens gränser, torde programledaren

ofta vara i stånd att ingripa och begränsa brottets verkningar.

Utredningsmannen är medveten om att vissa risker kan vara förenade med

ett tillsynsansvar. Px-ogramledaren kan möjligen uppfatta sig själv såsom

även moraliskt ansvarig för andras yttranden, något som skulle kunna

verka hämmande på debatten i radio. Utredningsmannen har dock funnit,

att skälen för en tillsynsplikt är så starka att betänkligheterna måste få

vika.

Det skadeståndsrättsliga ansvaret

Beträffande det personliga skadeståndsansvaret för

yttrandefrihetsbrolt i radio- och televisionsprogram föreslås i betänkandet

att detta skall följa samma regler som det straffrättsliga ansvaret.

Som redan tidigare nämnts föreslår utredningsmannen att ett programföretag

skall ha ett lagreglerat skadeståndsansvar. Programföretagets

skadeståndsansvar är i förslaget konstruerat som ett principalansvar,

och det täcker i princip all slags skada som uppkommer på

grund av innehållet i radio- och televisionsprogram med den viktiga begränsningen

att det måste finnas någon som enligt allmänna skadeståndsrättsliga

regler är personligen skyldig att ersätta skadan.

Förslaget överensstämmer i denna del med 1962 års lagförslag. Det bygger

också i huvudsak på de grunder och överväganden som anfördes i 1962

års betänkande. I detta betänkande framhölls att en ordning med ensamansvarig

programledare gjorde det naturligt att låta programföretaget bära

skadeståndsansvar för innehållet i radioprogram. Den skadelidandes rätt

till ersättning kunde nämligen sägas ha beskurits i viss mån genom att

ansvaret begränsades till en enda person. Emellertid fann utredningen att

även andra och i själva verket mera väsentliga skäl talade för en utvidgning

av det ansvar som enligt allmänna regler åvilade programföretaget.

Sålunda kunde programföretaget just genom att låta sända ett yttrande

åstadkomma att detta fick en starkt skadehringande effekt. Vidare var enligt

utredningen risken för skada genom innehållet i en sändning — vilken

risk knappast kunde helt elimineras — avhängig av den övervakning över

programmen som företaget anordnade, medan den som led skada uppen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

barligen inte kunde gardera sig mot denna risk. Ur dessa synpunkter var

det enligt utredningen rimligt att programföretaget, om det genom en inskränkning

av kontrollen — t. ex. för att öka aktualiteten i programmen

eller för att spara kostnader — ökade risken för uppkomsten av skada,

också skulle svara för den skada som kunde uppkomma på grund därav.

Att göra programföretagets ansvar beroende av om det kunde visas att

kontrollåtgärderna inte varit tillräckliga för att rimligen förebygga skada,

skulle knappast ge den skadelidande en bättre ställning. Svårigheterna att

bevisa ett kausalsammanhang mellan bristande kontrollåtgärder från programföretagets

sida och skadan skulle säkerligen, framhöll utredningen, i

flertalet fall bli den skadelidande övermäktiga.

Till stöd för en utvidgning av programföretagets ansvar anförde utredningen

vidare, att skadefallen, även om de inte kunde undvikas helt, kunde

väntas bli så sällsynta vid en omsorgsfullt skött programproduktion, att det

inte skulle komma att medföra någon avsevärd belastning ur programföretagets

synpunkt med ett ansvar för all skada, som förorsakats genom straffbar

handling i ett program. Beträffande program, för vilka det inte funnits

någon ansvarig programledare, var enligt utredningen vidare att beakta de

svårigheter som kunde möta för den skadelidande att utpeka rätt person

som ansvarig för den skada som drabbat honom genom programmet.

Av betydelse vid bedömningen av frågan huruvida programföretagets

ansvarighet borde utvidgas var enligt utredningen även det förhållandet att,

när ett skadefall någon gång inträffade, skadan lätt kunde bli så stor att

skadeståndsbördan blev oskäligt tung att bära för en enskild person.

Om programföretaget ålades skadeståndsansvar fanns det enligt utredningens

åsikt knappast anledning att stanna vid ett principalansvar i sedvanlig

bemärkelse. Vanligen brukade med principalansvar förstås att en

företagare oberoende av egen vårdslöshet fick svara för underordnades och

medhjälpares vårdslöshet. De skäl som motiverade att programföretaget

ålades ansvar för skada på grund av innehållet i ett radioprogram, talade

för att skadeståndsskyldighet borde kunna åläggas företaget oavsett om

skadevållaren var anställd hos företaget eller annars hade någon fastare

anknytning till detta.

Beträffande omfattningen av programföretagets skadeståndsansvar ansåg

utredningen vidare, att det inte kunde komma i fråga att ålägga programföretaget

skadeståndsansvar i andra fall än då någon som medverkat i programmet

var personligen skadeståndsskyldig. Skulle man gå längre och således

ålägga programföretaget ett objektivt skadeståndsansvar helt oberoende

av vållande, skulle detta enligt utredningen innebära att vissa yttranden

i radio skulle kunna utgöra grund för skadestånd, när det gällde anspråk mot

programföretaget, men inte vid krav mot någon enligt allmänna regler ansvarig.

Frågan om en sådan utvidgning av skadeståndsgrunderna ansåg utredningen

falla utanför sitt uppdrag. Däremot innefattade utredningens förslag

ett självständigt ansvar för programföretaget såtillvida, att man inte

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr i56 år 1966

först genom dom skulle behöva ha konstaterat att skadeståndsskyldighet

förelåg för den som vållat skadan. Programföretaget horde således enligt utredningens

mening inte svara subsidiärt i förhållande till den vållandes utan

företaget borde svara solidariskt med denne.

Programföretagets ansvar skulle enligt utredningens förslag omfatta även

skador på grund av andra brott än yttrandefrihetsbrott samt skador på

grund av handlingar, som enligt allmänna regler var skadeståndsgrundande

utan att vara brottsliga. Vad som talade för ett så vidsträckt principalansvar

var, att man därigenom fick ett enkelt system, som följde en för varje

skadelidande klar linje: programföretaget skulle svara för all genom radioprogram

förorsakad skada så snart någon enskild person enligt allmänna

regler kunde göras ansvarig därför. Det väsentliga för gemene man var

säkerligen i allmänhet möjligheten att få ut skadestånd av programföretaget,

medan det däremot torde vara av mindre betydelse för honom huruvida

han hade möjlighet att få någon fälld till straff. Vidare framhöll utredningen

att ett ansvar som omfattade även annan skada än sådan som härrörde

från yttrandefrihetsbrott, förmodligen skulle bli utan någon större betydelse

för företaget ur ekonomisk synpunkt. De skadefall utanför yttrandefrihetsbrottens

område, som det fanns störst sannolikhet för, kunde nämligen

väntas vara förfaranden som stod i strid med lagarna om upphovsrätt

och rätt till fotografisk bild. Beträffande olovligt utnyttjande av skyddat

verk eller fotografisk bild, förelåg f. ö. redan enligt gällande upphovsrätts

lagstiftning skyldighet för programföretaget att ge ut viss ersättning. En

utsträckning av programföretagets skadeståndsansvar till att omfatta även

annan ersättningsgill skada än sådan som förorsakats av yttrandefrihetsbrott

skulle därför inte i de berörda avseendena medföra så stor saklig ändring.

De anförda synpunkterna gav enligt utredningens mening otvetydigt

utslag till förmån för att programföretagets ansvar för utomobligatorisk

skada borde omfatta även annan skada än sådan som vållats genom yttrandefrihetsbrott.

I 1965 års betänkande, som alltså i sak ansluter till 1962 års förslag, tas

upp ytterligare en fråga om programföretagets principalansvar, nämligen

frågan om ansvaret för skada på grund av sådant meddelande som företaget

är skyldigt att sända på begäran av statlig myndighet. Utredningsmannen

framhåller i detta hänseende att ett ansvar för programledare och

därigenom också för programföretaget för sådana meddelanden inte stämmer

överens med principen, att ansvar för ett brott skall kunna utkrävas

endast av den som haft möjlighet att förebygga brottet. Utredningsmannen

anser det visserligen vara möjligt att — såvitt angår programledarens ansvar

— tekniskt lösa problemet så, att man tillerkände honom en i dessa

fall obegränsad regressrätt mot programföretaget, men med en sådan ordning

skulle, framhåller han, det straffrättsliga ansvaret ändå stå kvar. Även

med avseende på programföretaget saknas enligt utredningsmannen bärande

motiv för skadeståndsansvar för program, beträffande vilka förelaget

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

inte har någon bestämmanderätt. Utredningsmannen finner det därför riktigare,

att den myndighet som begärt sändning av meddelandet också här

det skadeståndsrältsliga ansvaret för innehållet i detta. Han föreslår därför

en regel av innebörd att varning, efterlysning eller annat sådant för allmänheten

avsett meddelande, som sänds på begäran av myndighet, nndantas

från lagens tillämpningsområde. I anslutning till den nu berörda frågan

bör slutligen nämnas att utredningsmannen avvisar en motsvarande undantagsregel

för meddelanden, som är avsedda för viss eller vissa personer.

Rättegången

Enligt utredningsmannen bör den grundsyn som kommer till uttryck i

den s. k. instruktionen il kap. 4 § första stycket TF prägla även

prövningen av frågan om överskridande av yttrandefrihetens gränser i

radion. Instruktionen föreskriver att myndigheter och domstolar vid prövning

av om en skrift är brottslig skall ta hänsyn mera till författarens

syfte än till sättet för framställningen. Utredningsmannen föreslår att en

motsvarande föreskrift tas in i radioansvarighetslagstiftningen.

Beträffande rättegången i mål om ansvar och skadestånd på grund

av yttrandefrihetsbrott i radio och television erinrar utredningsmannen

om att detta spörsmål diskuterats ingående i 1962 års betänkande och att

man där stannat för att sådana mål skulle tas upp av vanliga domstolar

och handläggas enligt rättegångsbalken. Enligt utredningsmannen har frågan

nu kommit i ett delvis ändrat läge genom det närmande till TF som det

föreslagna ansvarighetssystemet innefattar. Ensamansvaret med presumtion

om uppsåt för programledare finner utredningsmannen i vissa fall nära

nog förutsätta en lagtillämpning i enlighet med instruktionen i TF, om

det skall vara möjligt att undgå för rättskänslan stötande resultat. Utredningsmannen

antar också att en domstol med jury skall vara mera aktsam

om yttrandefriheten än en domstol med vanlig sammansättning. I själva

verket torde det i tryckfrihetsmål och mål enligt en radioansvarighetslag

bli fråga om hänsynstaganden och avvägningar av i huvudsak samma art.

Om det av sakliga skäl anses motiverat med en juryprocess i tryckfrihetsmål,

är det, anser utredningsmannen, svårt att ange skäl för att inte ha en

liknande rättegångsordning i mål om överskridande av yttrandefrihetens

gränser i radion.

Utredningsmannen vill inte fästa avgörande vikt vid det i 1962 års betänkande

anförda argumentet att frågor om överskridande av yttrandefrihetens

gränser genom ett annat medel än tryckt skrift, t. ex. film och anförande

på massmöte, handläggs enligt allmänna regler. Enligt utredningsmannens

uppfattning står ett radio- eller televisionsprogram i de avseenden,

som det här är fråga om, betydligt närmare en tryckt skrift än de andra

meddelelseformerna. Den omständigheten, att man inom den moderna

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

svenska processlagstiftningen ställt sig avvisande till införande av specialdomstolar

och specialprocess, anser utredningsmannen inte heller behöva

innebära ett skäl mot att tillägga redan existerande specialdomstolar en ny

grupp av mål, om dessa ligger i linje med de hittillsvarande och kan handläggas

på i huvudsak, samma sätt. Att den första av dessa förutsättningar

i detta fall är för handen synes ligga i öppen dag. Mål om överskridande av

yttrandefrihetens gränser i radion torde också utan egentliga komplikationer

kunna handläggas efter väsentligen samma regler som tryckfrihetsmål

och vid domstolar med samma sammansättning.

De starkaste skälen för cn process efter mönster av rättegången i tryckfrihetsmål

finner utredningsmannen föreligga beträffande mål, där programledaren

har ensamansvar. Här är likheterna med ett tryckfrihetsåtal

mot en tidningsutgivare störst, och det förefaller naturligt med en juryprövning

av frågan om programmets innehåll varit brottsligt. Däremot är, anser

utredningsmannen, förhållandena något annorlunda, t. ex. i de fall då ansvarigheten

för ett program skall bedömas enligt allmänna regler och ansvar

således kan yrkas gentemot både gärningsmannen och annan medverkande.

En annan grupp av mål, där en tillämpning av tryckfrihetsprocessens

regler inte synes kunna ske helt utan svårighet, är enligt utredningsmannen

mål om ansvar för bristande tillsyn över program. Trots anförda

betänkligheter stannar utredningsmannen för att förorda en särskild processordning

efter mönster från tryckfrihetsprocessen utan begränsningar

till vissa mål. Bestämmande för detta ståndpunktstagande har varit, framhåller

utredningsmannen, det ur yttrandefrihetssynpunkt välmotiverade

intresset av ett närmande av radioansvarighetslagstiftningen till TF i förening

med det förhållandet att den särskilda processordningen synes

kunna införas genom lagtekniskt enkla hänvisningar till reglerna om tryckfrihetsprocessen.

Enligt utredningsmannen väger dock skälen för och emot

en särskild processordning nära nog jämnt.

I fråga om å t a 1 s p r ö v n i n g e n framhåller utredningsmannen att

de skäl för en central prövning som anfördes under remissbehandlingen

av 1962 års betänkande vuxit i styrka i och med att det nuvarande förslaget

knyter närmare an till TF. Enligt utredningsmannen bör rättskränkningar

i radio, likaväl som rättskränkningar i tryckta skrifter, prövas från

andra synpunkter än de strängt juridiska redan på ett tidigt stadium och

inte först under rättegången. De principer som kommit till uttryck i instruktionen

torde därför förverkligas bäst om åtalsprövningen sker i former

som liknar dom som TF föreskriver. En prövning under konstitutionellt

ansvar gör det vidare möjligt, framhåller utredningsmannen, för riksdagen

att debattera åtalsbesluten, och detta synes här motiverat i samma

män som i fråga om de tryckta skrifterna. Utredningsmannen föreslår därför

att TF:s bestämmelser om tillsyn och åtal skall gälla i tillämpliga delar

i fråga om ingripanden mot yttrandefrihetsbrott i radio.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1966

Sammanfattning av huvudpunkterna i utredningsmannens förslag

1. För varje radio- och televisionsprogram skall enligt förslaget finnas

en av programföretaget förordnad programledare. Förordnandet skall före

sändningen antecknas i ett register, som är tillgängligt för allmänheten.

2. Den som framträder i ett program med en egen mening eller annars

lämnar en framställning till vilken han själv är upphovsman skall enligt

förslaget ensam bära det straffrättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott.

En förutsättning härför är dock att upphovsmannen antingen namnges i

samband med sändningen eller, om det är fråga om televisionssändning,

uppenbarligen är allmänt känd.

3. Från huvudregeln under 2. görs i förslaget åtskilliga undantag, bl. a.

för de fall då en framställning inspelats och före sändningen bearbetats.

För sådana bearbetade framställningar svarar i straffrättsligt hänseende

programledaren ensam eller, om framställningen inte genom bearbetningen

fått väsentligt ändrad innebörd, både programledaren och upphovsmannen.

4. I alla de fall då yttrandefrihetsbrott begåtts utan att ett upphovsmannaansvar

föreligger enligt de tidigare nämnda reglerna skall enligt förslaget

ansvaret ligga på programledaren. Om brottet förövats vid direktsändning

av dagshändelse, gudstjänst eller offentlig tillställning skall dock vanliga

regler om straff för gärningsmän och medverkande tillämpas.

5. I fall då programledaren inte själv är ansvarig för yttrandefrihetsbrott

i ett program skall han dock vara skyldig att övervaka vad som förekommer

i programmet. Om han åsidosätter denna tillsynsplikt i avsevärd mån

skall han kunna straffas härför.

6. Det personliga skadeståndsansvaret skall enligt förslaget vara knutet

till samma person som har det straffrättsliga ansvaret. Programföretaget

skall jämte den personligt ansvarige svara för skada på grund av yttrandefrihetsbrott.

Dessutom skall programföretaget emellertid svara även för

annan skada på grund av innehållet i radio- eller televisionsprogram i den

mån det finns någon som enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler är

personligen ersättningsskyldig.

7. Den som lämnar ett meddelande till programföretag eller till nyhetsbyrå

för vidarebefordran till programföretag skall vara fri från ansvar så

snart ansvarsfrihet skulle ha förelegat om meddelandet i stället lämnats

t. ex. till redaktionen för en dagstidning. Utrymmet för ansvarsfrihet skall

alltså vara detsamma som enligt TF. Ansvarsfriheten har i förslaget kompletterats

med ett anonymitetsskydd. Detta är konstruerat som ett straffstadgande

med tillämpning på den som obehörigen avslöjar någon som

lämnat uppgift eller på annat sätt medverkat i ett radio- eller televisionsprogram.

8. Mål om överskridande av yttrandefrihetens gränser i radio- eller televisionsprogram

skall handläggas under medverkan av jury i samma ordning

som tryckfrihetsmål. Åtalsprövningen skall vara centraliserad till justitie
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

kanslern, och justitieministern och justitiekanslern har i förslaget tillagts

övervakningsuppgifter motsvarande dem de har i fråga om tryckta skrifter

enligt TF.

Remissyttrandena över utredningsmannens förslag

Det är en så gott som genomgående uppfattning bland remissinstanserna

att det juridiska ansvaret för innehållet i radio- och televisionsprogram bör

regleras genom en särskild lagstiftning. Så gott som alla remissinstanser

anser också att en radioansvarighetslag bör utformas med ledning av TF:s

regler om ansvaret för innehållet i periodisk skrift. Däremot är meningarna

delade om hur långt och på vilket sätt en anpassning till TF-mönstret bör

ske. Beträffande innehållet i övrigt i en radioansvarighetslag finns också

åtskilliga meningsskiljaktigheter.

Flera av dem som mera utförligt har uppehållit sig vid frågan om behovet

av en radioansvarighetslag framhåller att radion snabbt

fått en allt större betydelse som debattforum och informationsorgan. JK

söker förklaringen härtill i två skilda omständigheter. Dels växer, säger

han, programverksamheten i omfattning, dels får radion relativt sett en allt

större betydelse för nyhetsförmedlingen och åsiktsbildningen i samma mån

som antalet dagstidningar av olika politisk färg minskar. Radions medverkan

i samhällsdebatten bör, fortsätter JK, inte försvåras genom att rättssystemet,

utan att sakliga skäl härför kan åberopas, ställer radion i en mindre

gynnsam position än pressen. JK välkomnar därför i princip utredningsmannens

försök att skapa en rättsordning för radio- och televisionsverksamheten

som motsvarar den som enligt TF gäller för pressen. Liknande

uttalanden görs av bl. a. radionämnden, Sveriges Radio, LO, Publicistklubben,

Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska journalistförbundet.

JK, Svea hovrätt, Göteborgs rådhusrätt, radionämnden, Sveriges Radio,

SAF, LO, TCO, TT, Svenska tidningsutgivaref öreningen och Svenska journalistförbundet

anser att man bör genomföra en lagstiftning som i huvudsak

har den omfattning och inriktning som utredningsmannen har föreslagit.

Även i flera andra remissyttranden finns allmänt hållna tillstyrkanden

av utredningsförslaget.

I några enstaka remissyttranden har emellertid avgetts mycket kritiska

helhetsomdömen om förslaget. Stockholms rådhusrätt avstyrker att förslaget

läggs till grund för lagstiftning, och RÅ och Sveriges advokatsamfund

är tveksamma beträffande behovet av lagstiftningsåtgärder. RÅ vill i och

för sig inte kategoriskt avstyrka lagstiftning, men han anser att om en

radioansvarighetslag skall genomföras så bör utgångspunkten vara i viss

mån en annan än utredningsmannens. Det väsentliga är enligt RÅ att man

inriktar sig på alt få ett tillfredsställande skydd mot rättskränkningar i

opaginerad Kontrollera mot PDF

28 Iiungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

radio- och televisionsprogram. Därvid bör de skadeståndsrättsliga reglerna

sättas i centrum.

Advokatsamfundet anser att utredningsmannen inte påvisat något praktiskt

behov av regler om meddelarskydd eller andra särskilda ansvarsregler

för radion. Den nuvarande ordningen har, framhåller samfundet, inte medfört

att radion ägnat sig åt oförarglig och menlös underhållning. Tvärtom

har radion visat sig kunna fullgöra sina uppgifter som nyhetsförmedlare

och forum för samhällskritik på ett förtjänstfullt sätt inom ramen för nuvarande

regler. I ett hänseende anser advokatsamfundet dock att det finns

behov av lagstiftning. Den enskildes skydd gentemot rättskränkningar i

radion bör enligt samfundets åsikt förstärkas genom ett lagstadgat skadeståndsansvar

för programföretag. Den lösning som utredningsmannen föreslagit

i denna del är dock, menar samfundet, godtagbar endast som ett provisorium.

Samfundet anser att hela frågan om radions juridiska ansvar bör

utredas på nytt.

Även SACO har en i viss mån kritisk inställning till utredningsmannens

förslag i dess helhet. SACO ser helst att det får anstå med en radioansvarighetslagstiftning

tills man utrett frågan om yttrandefrihetens gränser. Organisationen

anser att skillnaderna mellan radions och pressens funktion och

ställning i samhället är så stora att yttrandefriheten kan behöva ges olika

innebörd för de båda medierna. Om en radioansvarighetslag skall genomföras

nu bör lagen enligt organisationens mening betraktas endast som ett

provisorium i avbidan på en utredning av frågan om yttrandefrihetens

gränser.

Krav på en utredning om yttrandefrihetens gränser har rests

även i flera andra remissyttranden. JK anser emellertid att en utredning i

detta ämne inte är påkallad och Sveriges Radio uttalar bestämt den uppfattningen

att det inte bör komma i fråga att begränsa yttrandefriheten för

radion snävare än för pressen.

Svea hovrätt tar i sitt remissyttrande upp en annan principiell fråga. Hovrätten

anser att man bör överväga att ge yttrandefriheten i radio grundlagsskydd.

Svenska tidningsutgivareföreningen och Föreningen högerpress

är inne på samma tanke då de framkastar att radioansvarighetsreglerna

borde inarbetas i TF. Tidningsutgivareföreningen anser dock att det kan

anstå med detta tills man fått erfarenheter från tillämpningen av den nva

radioansvarighetslagstiftningen.

Det straffrättsliga ansvaret

Som redan nämnts förordar remissinstanserna med enstaka undantag att

en radioansvarighetslag utformas med TF som förebild. Man vill m. a. o.

införa ett ensamansvar för yttrandefrihetsbrott i radio- och televisionsprogram

motsvarande det exklusiva ansvar för tryckfrihetsbrott som, när det

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

gäller periodisk skrift, enligt TF vilar på utgivaren av skriften. Däremot

råder bland de i princip positivt inställda remissinstanserna olika uppfattningar

om ensamansvarets utformning och räckvidd. En omstridd fråga är

var ett ensamansvar för yttrande i radio- eller televisionsprogram bör placeras,

hos en program tjänsteman eller hos den som fällt yttrandet.

De remissinstanser som förordar principen om ensam ansvar

delar genomgående utredningsmannens uppfattning att ensamansvaret är

nödvändigt för att man skall kunna åstadkomma ett effektivt skydd för

dem som lämnar informationer till radion. De menar också att behovet av

att skydda radions informationskällor är ett av de tyngst vägande motiven

över huvud taget för en radioansvarighetslagstiftning. JK uttrycker det så,

att en ökad insats från radions sida i fråga om nyhetsförmedling och samhällskritik

i längden torde förutsätta att radion i likhet med tidningarna

får möjlighet att skydda dem som vill lämna meddelanden eller annars

medverka i radio- och televisionsprogram utan att ge sig till känna. Sveriges

Radio konstaterar att meddelar- och medverkandeskyddet är av fundamental

betydelse för tryckfriheten och finner att det måste krävas starka skäl,

om skydd inte skall införas också för radion. Uttalanden till förmån för meddelarskydd

görs också av bl. a. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge, radionämnden och Svenska t idningsut givar eföreningen.

Den utformning som utredningsmannen gett det straffrättsliga ansvarighetssystemet

med ensamansvar i vissa fall för programledare och i andra

fall för upphovsmannen till ett brottsligt yttrande godtas uttryckligen av

JK, länsåklagarna i Gävleborgs län och Kopparbergs län, radionämnden,

beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och Föreningen Sveriges stadsdomare.

Enligt JK kan det nuvarande förslaget, som enligt vad han framhåller

går längre än 1962 års förslag i att samla ansvaret hos en person,

visserligen i vissa fall leda till mindre tilltalande resultat, såsom att anstiftare

går fria i högre grad än som i och för sig skulle vara önskvärt. Detta

torde dock böra godtas för radions del likaväl som för de tryckta skrifternas.

Han finner sig därför i stort sett kunna acceptera utredningsmannens förslag

i vad det avser programledare, fördelningen av ansvaret mellan upphovsman,

programledare och medverkande, uppsåtspresumtion och tillsynsansvar.

Länsåklagaren i Gävleborgs län finner att särskilt metoden att låta

ansvarigheten bero på programmets karaktär, varigenom den som framträder

öppet med ett yttrande svarar för detta, innebär en avgjort bättre lösning

än den som gavs i 1962 års förslag.

En något mera reserverad hållning intar beredskapsnämnden för psykologiskt

försvar som dock finner sig kunna godta den föreslagna ordningen.

Nämnden framhåller sålunda att det vid den praktiska tillämpningen kan

uppkomma eu del komplicerade gränsfall, där det inte på förhand kan

avgöras vem som är ansvarig. Vad angår direktsändningar av bl. a. dagshändelser

och diskussioner finner nämnden det riktigast alt den medver
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1966

kande själv svarar som gärningsman eller upphovsman, eftersom framställningarna

i dessa fall ligger utom programledarens kontroll. När det gäller

inspelade program har programledaren visserligen reella möjligheter att

hindra vttrandefrihetsbrott men ett exklusivt programledaransvar skulle

kunna leda till överdriven försiktighet med att släppa fram mera särpräglade

meningar. Nämnden ifrågasätter också om deltagarna i en diskussion

skulle gå med på att underkasta sina uttalanden en förhandsgranskning.

Enligt nämnden framstår det därför som en bättre lösning att i enlighet

med förslaget låta den som medverkar i ett program ansvara som upphovsman

antingen ensam eller tillsammans med programledaren.

Åtskilliga remissinstanser har framkastat förslag till ändringar, ibland

långtgående, i det föreslagna ansvari g hetssystemets utformning.

En grupp av remissinstanser, däribland hovrätten över Skåne och

Blekinge, TT, Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen och

Svenska journalistförbundet, förordar att man håller sig närmare till TF

och utvidgar området för programledaransvar för yttrandefrihetsbrott. Även

Sveriges Radio har sympatier för en sådan lösning. RÅ och Svea hovrätt vill

däremot gå i motsatt riktning och i stället utvidga området för upphovsmannens

ensamansvar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar att det nuvarande förslaget

i högre grad än 1962 års förslag ansluter till principen om ett exklusivt

ansvar för en i förväg utsedd person. Om förslaget gjort detta helt,

hade enligt hovrätten inte mycket varit att invända. Emellertid innehåller

förslaget bl. a. den avvikelsen från nämnda princip att den som fäller ett

yttrande i ett radio- eller televisionsprogram i vissa situationer skall svara

såsom upphovsman för yttrandet. Det är visserligen i och för sig, anser

hovrätten, en tilltalande tanke att den som anser sig ha ett angeläget budskap

skall kunna få framföra detta — åtminstone i första hand —- på eget

ansvar. Friheten för en enskild person som framträder i ett program att

yttra sin mening måste dock i allt fall bli begränsad med hänsyn till de

föreslagna reglerna om tillsynsansvar och om skadeståndsskyldighet för

programföretaget. Det främsta skälet mot ett upphovsmannaansvar anser

hovrätten ligga i det förhållandet att hela ansvarssystemet därmed blir i

hög grad komplicerat. Man kan nämligen enligt hovrätten inte bortse från

att det i en hel del gränsfall kan bli vanskligt att fastställa vem som har

ansvaret. De i lagtexten uppställda rekvisiten att den som talar uttrycker

en egen mening eller annars är upphovsman och att han skall vara namngiven

i samband med sändningen eller — om det är fråga om television —

vara allmänt känd kan sålunda vålla tvistigheter och kräva besvärlig utredning.

Samma svårigheter kan enligt hovrätten möta när det gäller att avgöra

om en inspelning bearbetats och till följd därav fått ändrat innehåll. Olägenheterna

med de åsyftade reglerna ligger, framhåller hovrätten, inte minst

däri att man ofta först vid en domstolsprövning kan avgöra om upphovsman
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

nen eller programledaren är den ansvarige och att det alltså inte står fullt

klart vid sändningen av ett program vem som är ansvarig. Om man vill

främja yttrandefriheten är det väsentligt att skapa klarhet i detta hänseende.

Vidare erinrar hovrätten om att varje mera ingående undersökning

om ansvarsförhållandena vid tillkomsten av ett program kan medföra att

en meddelares anonymitet äventyras. Blir detta resultatet har man, framhåller

hovrätten, satt på spel just det intresse som motiverat hela förslaget

om särskilda ansvarsregler. Hovrätten vill därför förorda att reglerna om

ansvar för upphovsman ersätts med en regel av innebörd att programledaren

svarar för yttrandefrihetsbrott i radio- eller televisionsprogram med

undantag dock för vissa direktsändningar.

TT, Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska

journalistförbundet förordar att man följer den principen alt den som

framträder med en egen mening i ett direktsänt program alltid skall bära

ansvaret för vad han yttrar men att ensamansvaret annars generellt skall

ligga på programledaren. Tidningsutgivareföreningen modifierar dock sin

ståndpunkt i ett hänseende. Föreningen anser att det kan finnas anledning

att överväga om inte programledaren bör ansvara även för direktsänt yttrande

när det är fråga om en intervju. Det kan nämligen inträffa, påpekar

föreningen, att den som intervjuas påverkas av intervjuaren att uttala

åsikter som han kanske annars inte skulle ha låtit komma till uttryck.

Publicistklubben framhåller att radion vid direktsändningar befinner sig

i ett väsentligt annat läge än dagspressen i fråga om möjligheterna att ingripa

mot rättskränkningar. Det måste därför vara riktigt både ur principiell

och praktisk synpunkt, anser klubben, att den som framträder i en

direktsändning svarar för sitt yttrande. I fråga om andra program bör det

enligt Publicistklubben däremot inte möta hinder att tillämpa en ordning

som motsvarar den som gäller för pressen. Därigenom kan man undgå

en rad problem som kan vara förenade med tillämpningen av de av utredningsmannen

föreslagna reglerna om upphovsmannaansvar. Publicistklubben

framhåller vidare att ett allt större antal program numera spelas

in före sändningen och att bearbetning i en eller annan form hör till rutinen.

Åsikterna hos de personer som deltar i program av mera kontroversiell

natur är vanligen kända för producenten på förhand och inläggen är

ofta lästa eller repeterade i förväg. Dessutom finns alltid möjlighet att

göra ingrepp under eller efter en inspelning. Dessa omständigheter gör

enligt Publicistklubben att en programledares ställning i allt väsentligt

liknar en tidningsutgivares. En programledare har snarast större möjligheter

att överblicka vad som släpps fram till allmänheten. Det torde också,

säger Publicistklubben, vara svårt att påvisa någon risk för alt programledaren

skulle bli obenägen att låta ett bidrag inflyta i ett program på

den grund att han inte vill bära ansvaret för bidraget. Svenska pressens utveckling

visar i varje fall inte några sådana tendenser.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Sveriges Radio anser att utredningsmannen, då han avvisat tanken på

generellt ensamansvar för särskilt förordnade tjänstemän hos programföretaget,

gjort detta delvis på grunder som inte är bärande. Det förhållandet

att en person själv är juridiskt ansvarig för vad han yttrar öppet

är enligt Sveriges Radios uppfattning inte ägnat att främja yttrandefriheten

i så hög grad som utredningsmannen velat göra gällande. En sådan verkan

uppnås förmodligen, säger radioföretaget, först om man förenar ansvaret

med en rätt för en enskild person som medverkar i ett radio- eller

televisionsprogram att bestämma att en framställning, som han lämnat i

och för ett program, skall sändas. Att lagfästa en sådan rätt kan emellertid

inte komma i fråga. Inte heller tror Sveriges Radio att det finns någon

nämnvärd risk för att ett system med generellt programledaransvar skulle

kunna leda till att programverksamheten blev ett uttryck för en sammanhängande

åskådning. Visserligen måste man räkna med att en ansvarig

program tjänsteman någon gång kunde komma att motsätta sig publicering

av ett yttrande, men om ett sådant ingripande skulle sträcka sig

längre än vad lagreglerna motiverar, torde detta inte sammanhänga med

att det är en programtjänsteman som ensam bär ansvaret för yttrandet.

Enligt Sveriges Radio har utredningsmannen generellt sett överdrivit de

risker för debattfriheten som kan följa just av att anställda inom programföretaget

får ett ensamansvar. Inom radioföretaget är man övertygad om

att det i första hand är koncessionsvillkorens bestämmelser om opartiskhet

m. m. och bevakningen från radionämndens och kritikens sida som garanterar

debattfriheten.

I likhet med hovrätten över Skåne och Rlekinge har Sveriges Radio

allvarliga erinringar mot oklarheter i utredningsförslagets regler om upphovsmannaansvaret.

Gränsdragningen mellan upphovsmannaansvar och

programledaransvar har enligt Sveriges Radios åsikt blivit så oklar att en

betydande rättsosäkerhet är att befara både för dem som medverkar i radio-

och televisionsprogrammen och för dem som blir utsatta för rättskränkningar.

Sveriges Radio vill dock inte i första hand förorda att man

avhjälper bristerna genom att låta upphovsmannaansvaret helt utgå. Radioföretaget

föreslår i stället att man kompletterar utredningsmannens förslag

med en regel som ger programföretaget möjlighet att för vilket program

som helst förordna en ensamansvarig programledare. Om man inte

vill acceptera den lösningen, bör man emellertid slopa konstruktionen med

upphovsmannaansvar och i stället föreskriva ensamansvar för programledare

över hela linjen med undantag endast för vissa direktsända program.

I sitt yttrande ägnar Sveriges Radio utredningsmannens skäl för konstruktionen

med upphovsmannaansvar en ingående granskning. Gentemot

utredningsmannens antydan att det skulle vara stötande om någon kunde

framträda helt öppet med ett yttrande som han inte själv hade något ansvar

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 är 1966

för erinrar Sveriges Radio om att en sådan ordning godtagits för tidningarnas

del och har visat sig fungera väl. En vidsträckt ansvarsfrihet för dem

som framträder och på annat sätt medverkar i radioprogram är enligt Sveriges

Radios åsikt motiverad inte minst från yttrandefrihetssynpunkt. Ingen

bör avhållas från att föra fram åsikter i radion eller televisionen på grund av

att han är okunnig om lagen och fruktar att begå lagbrott. Att en person

namnges som upphovsman till vad han yttrar, behöver inte innebära att

han är kapabel att avgöra vad lagen föreskriver. Det är också att märka att

en medverkande i radion ofta löper större risk att träda över gränsen för det

tillåtna än den som medverkar i en tidning. I vissa program, t. ex. intervjuer,,

kan oförsiktiga yttranden rent av bli framprovocerade. Vetskapen hos eu

medverkande att han själv bär ansvaret för yttrandefrihetsbrott kan därför

medföra att han vägrar uttala sig eller blir överdrivet återhållsam eller att

han kräver en annan programform än den som från informativa och andra

synpunkter är den lämpligaste. I sådana fall som de nu åsyftade bör det

därför, anser Sveriges Radio, finnas en möjlighet i lagen för programföretaget

att låta en i publiceringsrättsliga spörsmål väl insatt programtjänsteman

överta ansvaret.

I 1962 års förslag fanns, påpekar Sveriges Radio, en bestämmelse motsvarande

den Sveriges Radio nu föreslagit som gav programföretaget möjlighet

att förordna programledare för särskilda fall. Som skäl för att denna

bestämmelse nu slopats anför utredningsmannen att det straffrättsliga

ansvaret inte bör vara beroende av programföretagets förordnande i det

särskilda fallet utan framgå direkt av lagen. Denna motivering är emellertid

inte hållbar. Även med det nu föreliggande förslaget har nämligen programföretaget

möjligheter att påverka ansvaret genom sina egna åtgärder. Programföretaget

kan sålunda t. ex. befria en medverkande från ansvar genom

att inte namnge honom som upphovsman i programmet eller genom att mer

eller mindre ingripande bearbeta hans framställning.

Sveriges Radio kritiserar också vad utredningsmannen anfört om att programföretaget

inte bör ha möjlighet att befria en medverkande från ansvar

för yttrande som ingen hos programföretaget på förhand kunnat kontrollera.

Visserligen vill Sveriges Radio inte i första hand förorda en ordning med

generellt programledaransvar för alla direktsändningar. Men radioföretaget

påpekar att en programtjänsteman även vid direktsändningar ofta har möjlighet

att förebygga brott eller begränsa ett brotts verkningar. Med hänsyn

till sådana fall kan det vara motiverat att programföretaget får rätt att förordna

om ensamansvar även vid direktsändningar. Det är dock svårt att i

lagtext exakt ange gränserna för denna rätt. Däremot torde det, framhåller

Sveriges Radio, vara lämpligt att vissa riktlinjer för vilka programtyper

som normalt hör vara underkastade den ena eller andra ansvarsformen tas

in i de föreskrifter om förordnande av programledare som enligt utredningsmannens

förslag skall utfärdas av Kungl. Maj :t.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. .Yr 156

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

Som förut nämnts finns det ett par remissinstanser som vill inskränka

programledaransvaret och i stället utvidga området för upphovsmannaansvar.

RÄ anser det sålunda mest naturligt att, när fråga är om uppförande

av annans verk, varje namngiven medverkande skall svara för sin insats i

den mån det är fråga om ett nyskapande. I program av denna typ finns det

en icke obetydlig risk för rättskränkningar. Både med hänsyn till denna

risk och av principiella skäl bör enligt RÅ:s åsikt de agerande själva svara

för yttrandefrihetsbrott i nu avsedda fall. En sådan ordning behöver inte

medföra några oöverstigliga svårigheter för rättstillämpningen. Svea hovrätt

har en liknande uppfattning.

En fråga som diskuterats i åtskilliga yttranden är vem som bör vara programledare.

Sveriges Radio upplyser i detta sammanhang att man inom

företaget bedrivit viss försöksverksamhet för att pröva organisationen sådan

den tänkts efter radionsvarighetslagens ikraftträdande. Man har därvid

utgått från nu gällande arbetsordning, som bl. a. föreskriver att sektionschef,

redaktionschef eller avdelningschef skall utöva särskild tillsyn

över att program, som vederbörande sektion, redaktion eller avdelning åtagit

sig att producera för sändning, inte innefattar kränkning av lag, avtalet med

staten, annat avtal vari Sveriges Radio är part eller de regler för programverksamheten

som annars fastställts. Under försöksverksamheten har till

programledare i princip utsetts de personer som enligt dessa bestämmelser

i arbetsordningen har att utöva tillsynsverksamhet. Antalet personer i denna

ställning är f. n. omkring 45. Under försöksverksamheten har även förts ett

register i enlighet med utredningsmannens förslag. Ansvaret för att anteckning

om programledare för varje program skett i registret har lagts hos

en person för vardera radio- resp. televisionsverksamheten. Vid förfall för

denne har en särskilt utsedd ställföreträdare fått inträda. Erfarenheterna

från försökstiden visar att systemet med programledare och register går att

genomföra i praktiken utan alltför invecklade procedurer.

Rå, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, SAF, Föreningen högerpress

och Folkpartiets presstjänst framhåller som sin åsikt att till programledare

bör utses endast personer med relativt hög ansvarsställning inom

programföretaget. Programledaren måste dock ha praktiska möjligheter att

övervaka de olika programmens utformning, betonar SAF.

TT och Svenska tidningsutgivareföreningen anser att antalet programledare

bör begränsas till en för vart och ett av ljudradions tre program,

distriktens regionala program resp. televisionsprogrammen. Både TT och

Folkpartiets presstjänst föreslår att även en utomstående person skall kunna

förordnas till programledare för rena nyhetssändningar. Enligt TT är en

sådan ordning ägnad att markera TT-sändningarnas självständiga karaktär

i förhållande till programföretaget, vilket är värdefullt ur olika synpunktei.

Svenska tidningsutgivareföreningen och Folkpartiets presstjänst föreslår

att programledare skall registreras i justitiedepartementet på samma sätt

som nu sker beträffande ansvarig utgivare för periodisk skrift.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Från ett par håll har föreslagits begränsningar i det föreslagna ansvarighetssystemets

tillämpningsområde. RA och hovrätten över Skåne och Blekinge

förordar sålunda båda att direktsändningar av dagshändelser, gudstjänster

och offentliga tillställningar skall falla helt utanför ansvarighetsreglerna.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge finns det inget skäl för

ett anonymitetsskydd vid sändningar av denna typ. Men inte heller i övrigt

finns anledning att frångå vanliga ansvarighetsregler. Om den som agerat

eller yttrat sig i en sådan sändning varit medveten om att sändning pågått

kan detta enligt hovrätten visserligen vara en försvårande omständighet och

inverka på skadeståndsskyldigheten men det ändrar inte händelsens karaktär.

RÅ gör uttalanden i samma riktning.

Båda de nu nämnda remissinstanserna pekar också på egendomliga konsekvenser

av utredningsmannens förslag beträffande direktsändningar av

dagshändelser in. m. Utredningsförslaget innebär bl. a. att man skulle ha ett

exklusivt ansvar för upphovsmannen till ett brottsligt yttrande om denne råkar

ha namngivits i sändningen men annars ansvar för gärningsman och

medverkande enligt allmänna regler.

Frågan om ett särskilt tillsynsansvar för programledare behandlas

i några yttranden. Utredningsmannens förslag att en programledare, som

inte är ansvarig för ev. yttrandefrihetsbrott i ett program, skall kunna straffas

om han i avsevärd mån försummar sin skyldighet att utöva tillsyn över

programmet tillstyrks av RA, Svea hovrätt, länsåklagaren i Gävleborgs län,

TCO och Sveriges Radio, medan däremot överåklagaren i Malmö och Föreningen

Sveriges stadsdomare ställer sig tveksamma till förslaget.

RA framhåller, att ett tillsynsansvar synes särskilt befogat, om ansvaret

för upphovsmannen konstrueras som ett ensamansvar.

Svea hovrätt, TCO och Sveriges Radio understryker vikten av att det

tillsynsansvar, som utredningen föreslagit, skall inträda endast då programledaren

i avsevärd mån brustit i tillsyn. Svea hovrätt framhåller sålunda,

att det annars är risk för att programledare av försiktighetsskäl i alltför

hög grad sovrar inlägg för vilka upphovsmannen skall svara. Härigenom

motverkas det väsentliga syftet med systemet med upphovsmannaansvar,

nämligen att främja en rikt differentierad debatt och en fri opinionsbildning.

TCO påpekar, att åtskilliga programinslag i såväl radio som TV har aktualitetsprägel.

Ofta föreligger stor tidsnöd beträffande kontroll av innehåll

och redigering. Frågan om en programledare ”i avsevärd mån brustit i tillsyn”

bör bedömas mot denna bakgrund. TCO hemställer, att detta kommer

till klart uttryck i motiven. Även Sveriges Radio framhåller, att tillsynsansvaret

bör begränsas till sådana fall då den programansvarige haft vetskap

om det brottsliga innehållet i ett program eller på grund av grov vårdslöshet

försummat att förhindra att ett yttrandefrihetsbrott begåtts i program.

överåklagaren i Malmö framhåller, att principiella erinringar med hänsyn

till debattfriheten i radion kan riktas mot ett tillsynsansvar för programledare

och att ett sådant ansvar inte som programledaransvaret i övrigt är på
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

kallat för att tillgodose anonymitetsskyddet för meddelare. Överåklagaren

finner det därför tveksamt, om ett uttryckligt stadgande om förhandsgranskning

kan anses motiverat av den praktiska betydelse stadgandet antas få.

Föreningen Sveriges stadsdomare ställer sig frågande till vad som egentligen

avses med det föreslagna tillsynsansvaret. Föreningen, som erinrar om

utredningsmannens uttalande att frågan huruvida en programledare i avsevärd

mån brustit i tillsyn inte bör prövas enbart från juridiska synpunkter

utan även från yttrandefrihetssynpunkter, har svårt att förstå, hur man

skall kunna lägga yttrandefrihetssynpunkter på något som närmast torde

vara att betrakta som misskötsamhet i vederbörande programledares tjänst.

Med den utformning motiven har blir brottet enligt föreningens mening helt

konturlöst och straffbarheten blir beroende på ett tyckande i varje enskilt

fall.

Det skadeståndsrättsliga ansvaret

Mot utredningsmannens förslag att det personliga skadeståndsansvaret

för yttrandefrihetsbrott i radioprogram skall följa samma regler

som det straffrättsliga ansvaret för sådana brott har inte framställts

någon erinran under remissbehandlingen.

Vad angår frågan om skadeståndsansvar för programföretaget

har, som framgått, knappast någon remissinstans velat bestrida

behovet av lagstiftning. Det helt övervägande antalet instanser har också

godtagit att programföretagets skadeståndsansvar får den omfattning som

uredningsmannen föreslagit, dvs. att det får omfatta inte bara skador på

grund av yttrandefrihetsbrott utan även andra skador på grund av innehållet

i radioprogram. Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund och SACO anser

att en reglering av programföretagets skadeståndsansvar är den mest angelägna

lagstiftningsfrågan på radioansvarighetsområdet.

JK framhåller det nära sambandet mellan frågan om skadeståndsansvar

för programföretag och frågan om en allmän reglering av principalansvaret.

Han anser att det i och för sig skulle vara fördelaktigt om dessa båda frågor

löstes samtidigt. Emellertid finner han att de skadeståndsrättsliga spörsmålen

blivit så belysta genom skadeståndskommitténs arbete, att det är

möjligt att nu separat genomföra regler om skadeståndsansvar för programföretaget.

Att ett principalansvar för programföretag skall avse skada till följd av

yttrandefrihetsbrott som programledaren är personligen ansvarig för är enligt

JK:s åsikt helt naturligt. Lika självklart finner han däremot inte att

programföretaget skall svara också för skada på grund av yttrandefrihetsbrott

som begåtts av annan än programledaren, eftersom en sådan regel kan

leda till att programföretaget och programledaren blir mindre villiga att

anordna diskussionsprogram och reportage i känsliga ämnen. JK är tvek
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

sam om denna farhåga också är praktiskt grundad men han har kommit

till den slutsatsen att hänsynen till den skadelidande gör att man under alla

förhållanden måste godta ett ansvar för programföretaget även i de fall då

det är de medverkande i ett radioprogram som själva personligen är ansvariga

för yttrandefrihetsbrott i programmet.

Man kan fråga sig, säger JK, om programföretagets principalansvar bör

omfatta inte bara skador på grund av yttrandefrihetsbrott utan även andra

skador. Anledning finns till en viss tveksamhet. Enligt JK talar dock övervägande

skäl för ett ansvar av den omfattning som utredningsmannen föreslagit.

Genomgående kan det synas befogat att tillgodose skyddsbehovet för

tänkbara skadelidande genom att göra programföretaget ansvarigt för skadan.

Om radioansvarigheten betraktas utifrån, kan det vidare förefalla opåkallat

att skilja mellan programföretagets skadeståndsansvar beroende på

om rättskränkning i ett radioprogram utgör yttrandefrihetsbrott eller ej.

Svea hovrätt menar att man bör överväga vissa inskränkningar i programföretagets

ansvar. Hovrätten påpekar att programföretaget med de regler

som utredningsmannen har föreslagit skulle kunna bli ansvarigt för t. ex.

skada till följd av svindleri eller illojal reklam i en direktsändning. Sådana

resultat är inte tilltalande.

Två remissinstanser anser att programföretagets skadeståndsansvar är för

snävt begränsat i utredningsförslaget. RÅ vill sålunda ålägga programföretaget

ett objektivt skadeståndsansvar för innehållet i radio- och televisionsprogram.

Visserligen kommer då olika regler att gälla för pressen och för

radion, men enligt RÄ:s åsikt möter inte något hinder mot en sådan åtskillnad

på grund av de stora olikheter som finns mellan de båda medierna. Även

Stockholms rådhusrätt framför tanken på ett objektivt ansvar. Om ett objektivt

ansvar sammankopplas med ett solidariskt ansvar för och regressrätt

mot den som är straffrättsligt ansvarig i egenskap av gärningsman eller

i annan egenskap, kan man enligt rådhusrätten tillgodose även preventiva

syften.

Rättegången

En så gott som enhällig remissopinion anser att frågor som rör yttrandefriheten

i radio och television bör prövas utifrån en instruktion av

samma slag som den som förekommer i TF. Undantaget är

Sveriges advokatsamfund. Samfundet kan inte se några skäl varför den

som kränkt någon genom ett yttrande i radio skall bedömas mildare än den

som gjort sig skyldig till en liknande kränkning vid exempelvis ett massmöte.

Det förefaller samfundet som om det förra förfarandet snarare borde

bedömas strängare, eftersom ett uttalande i radio når en mycket större

krets.

Utredningsmannens förslag om j uryprövning och tillämpning i övrigt

av tryckfrihetsrättens processuella regler på mål om yttrandefrihets
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

brott i radio- och televisionsprogram samt mål om bristande tillsyn över

sådana program är föremål för delade meningar bland remissinstanserna.

Till förmån för utredningsförslaget uttalar sig bl. a. Svea hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, Sveriges Radio, Pnblicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen

och Svenska journalistförbundet.

JK anser däremot att övervägande skäl talar för att allmänna rättegångsregler

skall tillämpas. Han framhåller, att det visserligen ur formell synpunkt

inte finns något binder mot att låta tryckfrihetsprocessens regler få

motsvarande tillämpning beträffande mål på radioansvarighetens område.

En sådan ordning är emellertid mindre lämplig i flera hänseenden ur saklig

synpunkt. Ansvaret för innehållet i ett program skall enligt utredningsförslaget

under vissa förhållanden bedömas efter vanliga materiella regler.

Detta gäller ett så väsentligt område som direktsändningar av dagshändelser

m. in. Därvid kan frågor om uppsåt och medverkan, som är mindre

lämpade för juryprövning, komma upp till prövning. Enligt JK:s uppfattning

är inte heller frågor om ansvar för bristande tillsyn särskilt lämpade

för juryprövning. Inte heller kan juryprövning anses nödvändig som

en garanti för att den s. k. instruktionen i TF skall bli tillbörligt beaktad,

eftersom instruktionen i lika hög grad riktar sig till alla domstolar och är

tillämplig oavsett formerna för målens handläggning. Instruktionen har för

övrigt fått väsentligt minskad betydelse sedan brottsbalkens nya bestämmelser

om ärekränkning genomförts. Föreskrifter om tillämpning av tryckfrihetsprocessuella

regler på radiomål kan också ställa domstolarna inför

gränsdragningssvårigheter. Fråga kan uppkomma om ett visst förfarande

är att bedöma som yttrandefrihetsbrott eller som ett allmänt brott eller som

annan rättsstridig framställning. Gränserna mellan rättskränkningar som

har att göra med yttrandefriheten och andra rättskränkningar är inte helt

klara. Dessa praktiska olägenheter framträder, påpekar JK, särskilt starkt i

skadeståndsmål. Genom att olika rättegångsordningar gäller för olika typer

av rättskränkningar i radio och television kan en målsägande förlora möjligheten

att åberopa alternativa eller olika grunder för sin talan. RÅ, Stockholms

rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund har framfört liknande synpunkter.

Även de som vill alt allmänna rättegångsregler skall tillämpas på radiomålen

delar utredningsmannens uppfattning att åtalsprö v ningen bör

ske centralt och anförtros åt JK. JK anser dock själv att en sådan ordning

är mindre nödvändig när det gäller brott mot anonymitetsskyddet. Oavsett

hur man gör med åtalsprövningen, bör man enligt JK inte kopiera bestämmelserna

i TF om skyldighet för chefen för justitiedepartementet att utöva

tillsyn över tryckfriheten. En motsvarighet till dessa bestämmelser behövs

inte inom radioansvarighetslagstiftningen, säger JK, eftersom radioansvarighetslagstiftningen

under alla förhållanden kommer att sakna regler om beslag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

39

Departementschefen

Reglerna för radions verksamhet har i vårt land till stor del vuxit fram

vid sidan av lagstiftningen. Sveriges Radio grundar sin ensamrätt på ett

avtal med staten, och riktlinjerna för radioföretagets programverksamhet

är fastställda i interna programregler. Beträffande yttrandefriheten i radiooch

televisionsprogrammen finns inga särskilda föreskrifter. I detta hänseende

gäller allmänna straff-, civil- och processrättsliga bestämmelser, alltså

samma bestämmelser som reglerar yttrandefriheten vid t. ex. en vanlig allmän

sammankomst.

Avsikten är att de grundläggande reglerna för radio- och televisionsverksamheten

i framtiden skall samlas i en radiolag. I det förslag till radiolag,

som nyligen remitterats till lagrådet, fastslås sålunda bl. a. att programverksamheten

skall handhas av ett företag med ensamrätt och att

ensamrätten skall utövas opartiskt och sakligt. Programföretaget skall ha

en självständig och fristående ställning i förhållande till statsmakterna.

Självständigheten garanteras bl. a. genom ett uttryckligt förbud mot programcensur.

Det förslag till radioansvarighetslag, som utarbetats av en särskilt tillkallad

utredningsman och som nu är aktuellt, behandlar en speciell sida

av radioverksamheten. Förslaget innehåller bestämmelser bl. a. om vem

som skall bära det straffrättsliga resp. skadeståndsrättsliga ansvaret för

yttrandefrihetsbrott i radion — brott motsvarande tryckfrihetsbrotten i TF.

I anslutning härtill finns i förslaget regler om ansvarsfrihet och anonymitetsskydd

för dem som direkt eller via nyhetsbj''råer lämnar radion informationer

eller medverkar i program utan att vilja framträda öppet.

Programföretaget har i utredningsmannens förslag ålagts en vidsträckt

skyldighet att svara både för skador på grund av yttrandefrihetsbrott och

för andra skador på grund av innehållet i radio- och televisionsprogram.

Motiven för en särlagstiftning beträffande yttrandefriheten i radion är

flera. Dels är det ett samhälleligt intresse alt radions informationskällor

kan skyddas på samma sätt som pressens och att personer som vill framträda

anonymt i ett radio- eller televisionsprogram kan göra detta utan att

riskera att bli avslöjade i samband med utredningar om yttrandefrihetsbrott.

Ett naturligt tillvägagångssätt, om man vill tillgodose detta intresse,

är att sätta vanliga regler om straff för medverkan till brott ur spel och

införa en särskild ansvarsordning för radion efter mönster av TF :s regler

om ansvaret för innehållet i periodisk skrift. Dels är det också ett

samhälleligt intresse att förebygga rättskränkningar i radion och att sörja

för att de som lider skada på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogrammen

har effektiva möjligheter att få ersättning. I det sammanhanget

är ett skadeståndsansvar för programföretaget som går utöver vad som föl
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Knngl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

jer av allmänna skadeståndsrättsliga regler ett närliggande önskemål. Ytterligare

kan som skäl för lagstiftningsåtgärder pekas på oklarheter i det

nuvarande rättsläget. Både för dem som skall bära ansvaret för yttrandeIrihetsbrott

och för dem som lider skada på grund av sådana brott är det

angeläget att rättsreglerna på området är enkla och tydliga.

När ett tidigare förslag till radioansvarighetslag lades fram för några år

sedan blev det under remissbehandlingen en i viss mån omstridd fråga

om lagen motsvarade något egentligt behov. Denna gång är situationen en

annan. Så gott som alla remissinstanser vitsordar nu behovet av lagstiftningsåtgärder.

JK, som tidigare var kritisk men nu ger sin

anslutning till tanken på en radioansvarighetslagstiftning som innefattar

både straff- och skadeståndsrättsliga regler, motiverar sin ändrade ståndpunkt

med hänvisningar till att radioverksamheten vuxit i omfattning och

att programmen i allt högre grad kommit att inriktas på aktuella förhållanden

och ömtåliga ämnen. Han erinrar också om att radion får allt större

betydelse för nyhetsförmedlingen och åsiktsbildningen i samma mån som

antalet dagstidningar med olika politisk färg minskar.

Även jag är av den åsikten att en särskild lagstiftning om ansvaret för

missbruk av yttrandefriheten i radion och televisionen har en viktig uppgift

att fylla. En sådan lagstiftning bör kunna utformas så alt den tillgodoser

angelägna rättssäkerhetsintressen och samtidigt blir ett stöd för radion i

dess verksamhet som informationsorgan och debattforum. Den naturliga

förebilden för en radioansvarighetslagstiftning är TF. Behovet av lagstiftningsåtgärder

framträder betydligt klarare nu än bara för några år sedan.

I ett remissyttrande görs gällande att man helst bör vänta med en radioansvarighetslag

ännu någon tid i avbidan på att hela frågan om yttrandefrihetens

gränser blir utredd. Detta är en synpunkt som jag

inte kan ansluta mig till. Jag kan inte finna några bärande principiella

skäl för att man, som antyds i remissyttrandet, ev. skulle ge yttrandefriheten

ett annat innehåll eller en annan omfattning i radion än i andra media.

I utredningsmannens lagförslag finns bestämmelser som innebär att gränserna

för yttrandefriheten i radion och pressen kommer att sammanfalla.

Detta anser jag vara en både naturlig och ändamålsenlig ordning.

Inte heller i övrigt kan jag finna några skäl för att man i nuvarande

läge, då flera utredningar sysslar med olika avgränsade problem som rör

yttrandefriheten, skulle tillsätta ytterligare en utredning som skulle spänna

över hela fältet av yttrandefrihetsfrågor.

Svea hovrätt och ett par andra remissinstanser för fram den i och för

sig naturliga tanken att man borde ge yttrandefriheten i radion grundlagsskydd.

Som chefen för kommunikationsdepartementet framhållit

vid remissen till lagrådet av förslaget till radiolag kan man lämpligen i

samband med det fortsatta arbetet på en total författningsreform undersöka

om vissa viktigare bestämmelser beträffande radioverksamheten lämp
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

ligen bör skrivas in i själva grundlagen. Möjligen kan det då komma att visa

sig att man bör revidera TF och inarbeta radioansvarighetsreglerna i en ny

författning av grundlags karaktär för massmedia. Till detta är det emellertid

för tidigt att ta ställning nu.

Det strafferättsliga ansvaret

Ett radio- eller televisionsprogram är regelmässigt resultatet av ett samarbete.

Med nuvarande bestämmelser kan det just av den anledningen lätt

inträffa att flera personer blir ansvariga för ett yttrandefrihetsbrott i ett

program. Straff kan drabba både den som författat ett brottsligt yttrande,

den som framfört det i programmet och den som medverkat till brottet genom

att lämna en upplysning som lagts till grund för det brottsliga yttrandet.

I utredningsmannens förslag till radioansvarighetslag har ansvaret för

yttrandefrihetsbrott konstruerats som ett ensamansvar. Som huvudregel

har i förslaget föreskrivits att den som självständigt framför en mening i

ett program ensam skall svara såsom upphovsman för innehållet i sin

framställning, om han namnges i samband med sändningen eller -— när

det gäller televisionen — är allmänt känd. I övriga fall skall en särskilt

förordnad programtjänsteman, i förslaget kallad programledare, svara för

allt som förekommer i ett program som han är satt att övervaka. Regeln

om upphovsmannaansvar har i förslaget försetts med åtskilliga undantag.

Sålunda skall t. ex. ansvaret ligga på programledaren ensam eller på programledaren

och upphovsmannen i förening, om ett inspelat yttrande bearbetats

innan det sänts.

Ansvarsordningen i utredningsförslaget förutsätter ett arrangemang med

programledarförordnanden och offentlig registrering. I förslaget iinns också

bestämmelser om att programledare skall förordnas för varje program

och att sådana förordnanden skall antecknas i ett register, som skall föras

hos programföretaget och vara tillgängligt för allmänheten.

Beträffande en speciell typ av program, nämligen direktsändningar av

dagshändelser, gudstjänster och offentliga tillställningar, innehåller förslaget

särskilda regler.

Remissinstanserna har med ett par enstaka undantag godtagit själva

principen om ensam ansvar för yttrandefrihetsbrott i radio

och television. Ensamansvaret betraktas av remissinstanserna som en

ofrånkomlig konsekvens redan av önskemålet att bereda radions informationskällor

ett effektivt skydd. Jag delar denna uppfattning.

Likaså har remissinstanserna i allmänhet godtagit de föreslagna

administrativa arrangemangen. Även i denna del har jag

samma åsikt som utredningsmannen och remissinstanserna. Beträffande

programledarinstitutionen vill jag, för att undvika missförstånd, redan här

säga att jag inte tänker mig ett system med endast en eller ett par program
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

ledare för hela radio- och televisionsverksamheten. Det är visserligen angeläget

att förordnanden som programledare meddelas endast för kvalificerade

personer i relativt hög ansvarsställning, men det är också viktigt

att man ser till att antalet programledare inte begränsas så hårt att programledarna

i praktiken kommer att sakna möjligheter att granska programmen

från yttrandefrihetssynpunkt. Närmare bestämmelser om programledare

bör, såsom utredningsmannen förutsatt, utfärdas i tillämpningsföreskrifter

till lagen.

Den av utredningsmannen föreslagna utformningen av ensamansvaret

med ansvar i vissa fall för upphovsmannen till ett brottsligt

yttrande och ansvar i andra fall för programledaren har utsatts för kritik

i åtskilliga remissyttranden. Flertalet remissinstanser med särskild erfarenhet

av frågor, som rör yttrandefriheten i radio och press, anser att utredningsmannen

avlägsnat sig onödigt långt från förebilden i TF. De vill väsentligt

utvidga området för programledarens ansvar för yttrandefrihetsbrott.

Sveriges Radio har sympatier för ett i princip generellt programledaransvar,

men företaget stannar till sist för att förorda sakligt betydelsefulla

men lagtekniskt relativt litet ingripande ändringar i syfte att råda bot

på vad företaget uppfattar som allvarliga brister i utredningsförslaget. I ett

par andra remissyttranden går kritiken i rakt motsatt riktning. RÅ och

Svea hovrätt vill sålunda begränsa programledarens ansvar och i stället

utvidga området för upphovsmannaansvaret.

Om man väl har bestämt sig för att ha ett ensamansvar och ett system

med programledare, förefaller det naturligt att utforma radioansvarighetsreglerna

i så nära anslutning som möjligt till TF:s regler med endast sådana

avvikelser från mönstret som är motiverade av väsentliga olikheter mellan

radion och pressen. Sådana synpunkter som att det är tilltalande att den

som framträder öppet i ett radioprogram med en egen åsikt också får bära

det juridiska ansvaret för vad han säger har under sådana förhållanden

inte någon större tyngd. Samma synpunkt skulle med lika stort fog kunna

åberopas i förhållande till pressen. Utgivaren av en tidning ansvarar ju även

för namngivna artikelförfattares bidrag. Denna ordning har för övrigt inte

visat sig medföra några olägenheter i praktiken.

Utredningsmannen anser emellertid att frågan om vad som bäst gagnar

yttrandefriheten inte kan bedömas på samma sätt när det gäller radion som

när det gäller en enstaka tidning. Garantin för att vi genom pressen får allsidig

information och debatt ligger, säger han, i det förhållandet att den samlade

pressen består av många tidningar med olika åskådningar. Radion däremot

är ett monopolföretag som skall ge samhällsfrågorna en allsidig belysning

och lämna plats för olika meningsriktningar. Radions roll i samhället

är snarare att jämföra med den samlade pressens än med en enstaka tidnings.

Utredningsmannen fruktar att radion skulle kunna frestas att bli

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

restriktiv i sin gallring av materialet och i debattprogrammen sålla bort obekväma

eller ytterlighetsbetonade meningsyttringar, om programledarna skulle

stå ansvaret för allt som sägs i dessa program. Programverksamheten

skulle därigenom så småningom kunna komma att bli ett uttryck för en

sammanhängande åskådning.

Den jämförelse som utredningsmannen sålunda gjort mellan radion och

pressen är i och för sig träffande, men i likhet med flera remissinstanser

som uppehållit sig vid utredningsmannens argumentation på denna punkt

anser jag att han dragit för vittgående slutsatser av jämförelsen. De väsentliga

garantierna för att radion inte undertrycker nyheter och åsikter

har mycket litet att göra med frågan om vem som skall ha det juridiska ansvaret

för ärekränkningar och andra framställningar som innebär överskridanden

av de mycket vidsträckta gränserna för yttrandefriheten. Vad som

har betydelse som garanti för objektiviteten och allsidigheten i radio- och

televisionsprogrammen är främst att radion har en självständig ställning i

förhållande till myndigheter och intressegrupper, att det finns ett opartiskt

organ som kan pröva klagomål mot enskilda program och att radioföretagets

programpolitik kontinuerligt är föremål för en vaksam kritik från

allmänhet, organisationer och tidningar. Utgångsläget för konstruktionen

av ansvarighetssystemet är alltså i viss mån ett annat än det utredningsmannen

räknat med.

Som jag redan tidigare antytt måste man på ett radioansvarighetssystem

ställa kravet att reglerna är enkla och lättillgängliga så att man redan före

sändningen av ett program alltid vet vem som har ansvaret för ev. yttrandefrihetsbrott

i programmet. Detta är ett rättssäkerhetsintresse. Men det är

också ett yttrandefrihetsintresse. Om ansvarsreglerna görs invecklade och

gränsdragningen mellan ansvaret för dem som medverkar i programmen

och programledaransvaret blir suddig kan lagstiftningen komma att förfela

sitt syfte. Ansvarsreglerna kan då komma att tvinga till ingående undersökningar

i konkreta fall om vem som har ansvaret för ett begånget

yttrandefrihetsbrott, och det kan bli svårt att göra undersökningarna på

ett sådant sätt att meddelares och anonyma medverkandes identitet inte avslöjas.

Det är bl. a. utifrån synpunkter av detta slag som flera remissinstanser,

däribland hovrätten över Skåne och Blekinge och Sveriges Radio, kritiserat

den av utredningsmannen föreslagna huvudregeln om ansvar för namngivna

medverkande i programmen och de olika undantag som i utredningsförslaget

anslutits till huvudregeln.

De oklarheter i ansvarsreglerna som remissinstanserna påtalat hänför sig

till flera olika rekvisit i de föreslagna bestämmelserna. Det kan vara svårt

att avgöra, har man sagt, vad som menas med att en medverkande ansvarar

för yttrandefrihetsbrott i en framställning endast när framställningen är

uttryck för en åsikt som är hans egen eller när han annars är upphovsman

till framställningen. Det kan också vara svårt att avgöra om eu person, som

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

medverkar i ett televisionsprogram men som inte namnges i programmet,

uppenbart är allmänt känd. De bestämmelser, som föreslås i fråga om inspelade

yttranden vilka bearbetats före sändningen, inbjuder enligt de kritiskt

inställda remissinstanserna i särskilt hög grad till tolkningssvårigheter.

Den kritik som sålunda i olika hänseenden riktats mot otydligheter i utredningsförslagets

regler måste enligt min mening beaktas vid utformningen

av lagen.

Vad som förekommit under remissbehandlingen har övertygat mig om

alt man bör eftersträva ett ansvarighetssystem för radion som är enklare

och överskådligare än det utredningsmannen föreslagit. Systemet bör också

ansluta närmare till ansvarighetssystemet i TF för periodiska skrifter.

Både formellt och reellt bör huvudregeln vara, att programledaren har ansvaret

för yttrandefrihetsbrott i program som han skall övervaka. Vissa begränsningar

i programledaransvaret måste dock övervägas. Jag tänker därvid

närmast på de direktsända radio- och televisionsprogrammen som onekligen

ger upphov till speciella problem.

I fråga om ett radio- eller televisionsprogram, som direktsänds, är programledaren

i en annan situation än utgivaren av en tidning. Tidningsutgivaren

har alltid åtminstone något rådrum för att stoppa artiklar med

brottsligt innehåll, men programledaren för ett direktsänt program kan

bli helt överrumplad av ett brottsligt yttrande från någon av deltagarna.

Den praktiska skillnaden är dock inte så stor som man kanske skulle vara

frestad att tro. Dels är att märka att även de direktsända programmens

innehåll planeras på förhand och att programledaren, särskilt om han själv

deltar i programmet, har ett inte obetydligt utrymme för ingripanden och

tillrättalägganden. Dels får man inte glömma att tidningsutgivaren ofta

saknar reella möjligheter att granska allt material som inflyter i tidningen.

Med tanke på förhållandena i direktsända program ligger det emellertid

nära till hands att överväga om man inte för dessa program bör koppla bort

programledaransvaret och i stället generellt lägga ansvaret på programdeltagarna

själva. En sådan lösning skulle vara enkel och klar, och den skulle

inte behöva ge upphov till några besvärliga gränsdragningsproblem. Likväl

skulle den ha sina svagheter. Även i direktsända program finns det behov

av att kunna skydda medverkande som vill vara anonyma. Det kan också i

vissa fall finnas skäl att låta även personer som framträder fullt öppet i ett

direktsänt program slippa stå det juridiska ansvaret för vad de säger i programmet.

Sveriges Radio har i sitt remissyttrande påpekat, att vetskapen

hos en medverkande att han själv bär ansvaret för yttrandefrihetsbrott

kan medföra att han vägrar att uttala sig eller blir överdrivet återhållsam

eller kräver en annan programform än den som från informativa och andra

synpunkter är den lämpligaste. Radioföretaget påminner vidare om att det

i vissa program, t. ex. i intervjuer, kan förekomma att oförsiktiga yttran
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

den provoceras. Svenska tidningsutgivareföreningen, som också berört de

problem som är förknippade med intervjuer i radio och television, anser

att man bör överväga att lägga ansvaret för intervjuuttalanden på programledaren

även i de fall då det är fråga om direktsända intervjuer med namngivna

personer.

Läget visar sig vid närmare övervägande vara det, att det från radions

synpunkt inte är lyckat vare sig att generellt lägga ansvaret på programdeltagarna

själva eller att undantagslöst låta programledaren stå ansvaret för

allt som förekommer i ett direktsänt program. Det är inte heller möjligt

att i en lagtext göra en ändamålsenlig uppspaltning efter olika typer av yttranden

eller program inom kategorin direktsändningar. Den enda lösning

som fullt ut tillgodoser radions anspråk på ett ansvarighetssystem som

underlättar dess verksamhet som informationsorgan och debattforum synes

vara att man i fråga om de direktsända programmen låter radioföretaget

bestämma i vilka fall programledaransvaret skall ersättas med ett

ansvar för programdeltagarna själva. Från rättssäkerhetssynpunkt bör det

inte finnas något att invända mot en sådan lösning, om reglerna kan utformas

så att det alltid står klart före sändningstillfället både för programledaren

och för de medverkande hur det förhåller sig med det juridiska

ansvarets placering. Möjligen kan man av principiella skäl ställa sig tveksam

till att låta radioföretaget i viss omfattning på egen hand utarbeta

normer i fråga om ansvaret för yttrandefrihetsbrott. Sådana betänkligheter

kan dock knappast tillmätas någon avgörande betydelse. Fullmakten skulle

komma att gälla en mindre, klart avgränsad kategori av program, och den

är behövlig för att skapa bästa möjliga arbetsförutsättningar för ett radioföretag

på vars ledning man under alla förhållanden har rätt att ställa mycket

stora krav med hänsyn till företagets viktiga samhällsfunktioner. Av

Sveriges Radios remissyttrande framgår också att företaget inte tvekar att

ta på sig det ansvar som är förenat med en fullmaktsregel. Jag anser att det

finns all anledning att räkna med att företaget skall kunna finna riktlinjer

för sitt handlande som blir till gagn för programverksamheten och som

kan godtas av alla berörda parter.

Mina synpunkter på frågan om ansvaret för innehållet i direktsända program

kan sammanfattas i följande förslag beträffande utformningen av bestämmelserna

i ämnet. Huvudregeln om programledarens exklusiva ansvar

bör i princip gälla alla program. Men när det är fråga om ett program, som

skall direktsändas, bör radioföretaget kunna särskilt besluta att programdeltagarna

själva skall bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott som de begår.

När ett sådant beslut fattats bör deltagarna i programmet underrättas härom,

och anteckning om beslutet bör före sändningen göras i det i annat sammanhang

omnämnda offentliga registret. En försummelse att iaktta underrättelse-

eller registreringsplikten beträffande någon av programdeltagarna

bör leda till att beslutet blir utan verkan mot honom och att ansvaret för de

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1966

yttranden som han fäller kommer att vila på programledaren i enlighet med

huvudregeln.

Hittills har jag inte talat om en speciell typ av just direktsända program,

nämligen direktsändningar av dagshändelser, gudstjänster och offentliga

tillställningar. Beträffande dessa program har utredningsmannen föreslagit

bestämmelser som innebär att de delvis faller utanför hans ansvarighetssystem

men delvis blir att hänföra under reglerna om upphovsmannaansvar.

Kännetecknande för direktsändningar av dagshändelser, gudstjänster och

offentliga tillställningar är att radion passivt, utan redigering eller bearbetning,

speglar något som tilldrar sig oberoende av radions närvaro. Denna

omständighet gör att det ter sig konstlat att över huvud taget dra in dessa

sändningar under en speciell ansvarsordning för radio- och televisionsprogrammen.

En tillämpning av radioansvarighetsregler skulle också leda till

komplikationer. Man kan bara tänka på det fallet att radion direktsänder

ett avsnitt ur en revy som spelas kväll efter kväll. Revyförfattaren och de

som medverkar i revyn är givetvis normalt ansvariga enligt vanliga straffrättsliga

regler för innehållet i revyn i den mån detta innebär straffbara

överskridanden av yttrandefrihetens gränser. Men just den kväll då radion

är på platsen skulle för det avsnitt som återges i radio- eller televisionsprogrammet

komma att gälla särskilda ansvarsregler som fritog vissa medverkande

eller helt överflyttade ansvaret på en av radioföretaget förordnad programledare.

Jag tror, i likhet med bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, att man

inte har någon anledning att ge sig i kast med de svårigheter att samordna

olika regelsystem som här kan uppkomma. Radions närvaro ändrar ju

ingenting i det händelseförlopp som sändningen speglar, och inte heller

föreligger det vid denna typ av program något behov av ett anonymitetsskydd.

Det enda naturliga är under sådana förhållanden att bortse från att

en radio- eller televisionssändning äger rum och låta händelseförloppet bedömas

på vanligt sätt efter allmänna straffrättsliga regler. Självfallet bör

detta dock gälla endast i de fall då företaget inte självt anordnar gudstjänster

eller tillställningar till vilka allmänheten har tillträde.

En helt annan fråga är om radioföretaget bör kunna åläggas skadeståndsansvar

om företaget i en direktsändning återger ett händelseförlopp som

innehåller något straffbart. Till denna fråga återkommer jag i annat sammanhang.

Ett ansvarighetssystem sådant som det jag här föreslagit bör kompletteras

med vissa element som lämpligen kan hämtas ur TF. Det bör sålunda

i radioansvarighetslagen finnas en motsvarighet till bl. a. föreskrifterna

om uppsåtspresumtion i 8 kap. 12 § TF. En programledare som är ansvarig

för en framställning av någon annan i ett radio- eller televisionsprogram

måste vid bedömande av ansvarsfrågan presumeras ha haft kännedom om

vad som skulle förekomma i programmet och ha medgett att sändningen

kom till stånd.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

De bestämmelser om ensamansvar för yttrandefrihetsbrott som jag föreslagit

i det föregående bör inte få hindra att man -—- på motsvarande sätt

som sker inom tryckfrihetslagstiftningens ram — i vissa undantagsfall straffar

den som i strid mot lag lämnar radion informationer. Så t. ex. bör den

som genom att lämna en upplysning till radion bryter mot en i lag föreskriven

tystnadsplikt kunna straffas för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap.

3 § brottsbalken. De undantag, som bör genombryta meddelares ansvarsfrihet,

kan lämpligen utformas i anknytning till 7 kap. 3 § TF. Ansvarsfriheten

både för meddelare och andra som medverkar i ett program bör kompletteras

med regler om anonymitetsskydd efter mönster av bestämmelserna i 3

kap. TF.

Utredningsmannen har föreslagit att man vid sidan av reglerna om ensamansvar

skall införa särskilda bestämmelser om skyldighet för programledare

att utöva tillsyn över programverksamheten. I sådana fall då programledaren

enligt utredningsförslaget inte själv skall vara ansvarig för yttrandefrihetsbrott

skall han likväl vara skyldig att övervaka programmen, och

brister han avsevärt i detta hänseende skall han kunna straffas för sin

försummelse. Frågan om ett sådant tillsynsansvar kommer i ett

annat läge om man följer mitt förslag till ansvarsregler. I utredningsmannens

förslag är utrymmet för ett tillsynsansvar stort, men enligt mitt förslag

blir det betydligt mindre eftersom programledaren regelmässigt själv

skall vara ansvarig för yttrandefrihetsbrott i programmen. Endast inom

kategorin direktsända program kommer det ibland att inträffa att programledaransvaret

ersätts med ansvar för programdeltagarna. Att för dessa fall

komplettera programdeltagarnas ansvar med ett särskilt tillsynsansvar för

programledaren är knappast behövligt. Programledaren bör givetvis alltid

göra vad han kan för att förhindra yttrandefrihetsbrott, men för den skull

är det inte nödvändigt att straffsanktionera övervakningsplikten. En sådan

särskild straffsanktion passar också, såsom framhållits under remissbehandlingen,

mindre väl i stycke med regelsystemet i övrigt. Jag har för

min del kommit till slutsatsen att reglerna i radioansvarighetslagen om ansvar

för yttrandefrihetsbrott inte bör kompletteras med ett tillsynsansvar

av det slag som utredningsmannen förordat.

Det skadeståndsrättsliga ansvaret

Enligt utredningsförslaget skall det personliga skadeståndsansvaret

för yttrandefrihetsbrott i radio- och televisionsprogram följa

samma regler som det straffrättsliga ansvaret. Detta innebär bl. a. att skadeståndsanspråk

på grund av ett yttrandefrihetsbrott inte kan riktas mot

annan enskild person än den som är straffrättsligt ansvarig för brottet.

Denna ordning, som har motsvarighet i TF, har allmänt godtagits av remissinstanserna.

Även jag ansluter mig till förslagets princip.

De väsentliga nyheterna i utredningsförslaget i skadeståndsrättsligt hän
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1966

seende gäller emellertid programföretagets skadeståndsansvar.

Utredningsmannen föreslår ett ansvar för annans handlande av

annan konstruktion än det principalansvar som förekommer inom den allmänna

skadeståndsrätten. Programföretaget skall enligt förslaget alltid

svara för skador på grund av yttrandefrihetsbrott i ett radioprogram oavsett

om det är programledaren, någon annan programtjänsteman eller en

person utan anknytning till radion som gjort sig skyldig till brottet. Ansvaret

är emellertid inte begränsat till skador på grund av yttrandefrihetsbrott

utan företaget skall i princip vara skyldigt att ersätta all skada på

grund av innehållet i ett radio- eller televisionsprogram. Ersättningsskyldigheten

förutsätter dock att det finns någon som är personligen ersättningsskyldig

enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler, och företagets ansvar

sträcker sig i princip inte längre än ansvaret för den personligen ersättningsskyldige.

I denna del överensstämmer det nu aktuella utredningsförslaget med 1962

års förslag. Remissinstanserna har därför vid den senare remissbehandlingen

i allmänhet behandlat skadeståndsfrågorna mycket summariskt. Det

framgår dock tydligt att remissopinionen nu liksom tidigare är mycket positivt

inställd till tanken på ett vidsträckt skadeståndsansvar för programföretaget.

På flera håll betraktar man detta som det mest angelägna reformönskemålet

inför en lagstiftning om det juridiska ansvaret för innehållet

i radio- och televisionsprogram.

Att programföretaget skall ha ett principalansvar för skador på grund av

yttrandefrihetsbrott anser jag i likhet med remissinstanserna vara ett

välgrundat förslag. Konstruktionen att företaget skall svara för skador på

grund av yttranden som fälls av personer som inte har någon som helst

anknytning till företaget kan visserligen i första ögonblicket förefalla något

överraskande. Den har dock, som utredningsmannen utvecklade redan i

1962 års betänkande, starka skäl för sig, och en motsvarande konstruktion

finns för övrigt i TF. En omständighet av betydelse i detta sammanhang är

att programföretaget kan begränsa antalet skadefall genom en effektiv

övervakning av programmen medan de som hotas av skada inte kan skydda

sig på motsvarande sätt. Praktisk betydelse får konstruktionen bl.a. i direktsända

program, där programdeltagarna själva bär det personliga ansvaret

för yttrandefrihetsbrott. Ansvar för programdeltagarna skall, enligt vad

jag föreslagit i det föregående, förutsätta ett särskilt beslut av programföretaget,

och det vore uppenbarligen inte tillfredsställande om företaget skulle

kunna utnyttja sin beslutsbefogenhet till att friskriva sig från ett skadeståndsansvar

som det annars normalt skulle bära.

Däremot har jag svårt att följa utredningsmannen när han föreslår att

man -— utan att avvakta resultatet av det pågående arbetet på en allmän

reformering av skadeståndsrätten — i radioansvarighetslagen föreskriver

att programföretagets skadeståndsansvar skall omfatta även andra

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1966

skador på grund av innehållet i radioprogram än sådana som har samband

med yttrandefrihetsbrott. Den naturliga avgränsningen av tillämpningsområdet

för en radioansvarighetslag är att låta lagen sysselsätta sig endast med

sådant som rör yttrandefriheten i radio- och televisionsprogram. En motsvarande

begränsning finns ju i TF. Förutom denna mera formella invändning

finns emellertid även andra som väger tyngre.

Skador på grund av innehållet i radioprogram kan tänkas uppkomma i

vitt skilda sammanhang. En typ av skada, som det ligger nära till hands att

tänka på, är sådan allmän förmögenhetsskada som kan drabba t. ex. en

företagare på grund av ofördelaktiga upplysningar i ett konsumentupplysningsprogram

om varor eller tjänster som han tillhandahåller allmänheten.

En annan typ är skada på grund av att programföretaget uppför en författares

eller konstnärs verk utan hans tillstånd eller annars i strid mot den

upphovsrättsliga lagstiftningen. Ytterligare ett exempel: Meddelanden och

upplysningar till allmänheten av olika slag kan, om de är felaktiga, resultera

i sak- och personskador.

Allmän förmögenhetsskada av det slag som kan väntas förekomma i

anslutning till konsumentupplysningsprogram — utan samband med brott

— är i princip över huvud taget inte ersättningsgill enligt gällande skadeståndsrättsliga

regler, och programföretagets skadeståndsansvar skulle inte

heller enligt utredningsmannens förslag komma att omfatta sådan skada.

Beträffande skador på grund av överträdelser av upphovsrättslig lagstiftning

är att märka att programföretaget redan enligt gällande lagstiftning

torde ha en åtminstone i huvudsak lika vidsträckt skadeståndsskyldighet

som den som skulle följa av utredningsförslaget.

Kvar står den sista typen av skador, sak- och personskador på grund av

felaktiga meddelanden och upplysningar till allmänheten i radio- och televisionsprogrammen.

Många situationer kan tänkas då en felaktig upplysning

i ett program leder till att lyssnare och tittare, som rättar sig efter upplysningen,

lider skada till sin person eller egendom. Upplysningen kan ha

blivit felaktig på grund av slarv av en tjänsteman hos programföretaget som

sammanställt programmet. I sådana fall har tanken på ett principalansvar

för programföretaget många skäl för sig. Men felaktigheten kan lika väl

bero på en försummelse som ingen inom programföretaget haft någon som

helst möjlighet att förebygga eller avslöja. Ett exempel: Antag att ett program

om ett läkemedel anordnas av programföretaget i samarbete med en

forskningsinstitution som gjort vissa för allmänheten intressanta undersökningar

rörande läkemedlets verkningar. Att en felaktig upplysning om

läkemedlet lämnas i programmet och resulterar i personskador kan ha sin

förklaring i att själva undersökningen varit bristfällig. Men felaktigheten

kan också bero t. ex. på att eu tjänsteman vid forskningsinstitutionen feltolkat

undersökningens resultat eller slarvat på annat sätt. Även i exemplet

med läkemedlet är tanken på ett principalansvar närliggande, men vad som

4 Bihang till riksdagens protokoll 1966. i samt. .Yr 766

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

förefaller naturligt är i första hand att lägga ett principalansvar på forskningsinstitutionen.

Den fråga som skall ställas här är emellertid en annan:

Bör programföretaget drabbas av skadeståndsansvar trots att försummelse

inte kan läggas någon inom företaget till last? Det är ingalunda givet att

denna fråga bör besvaras jakande. Man kan mycket väl göra gällande att

det väsentliga för skadeståndsfrågan bör vara att allmänheten bibragts en

oriktig uppfattning om läkemedlet på grund av en försummelse inom forskningsinstitutionen.

Däremot bör det, kan man i så fall vidare säga, i och

för sig sakna betydelse om den felaktiga upplysningen förmedlats till allmänheten

genom radion eller pressen eller på annat sätt. En talesman för

en sådan åsikt kan också hänvisa till att TF inte ålägger ägaren av en tidning

något skadeståndsansvar för felaktiga upplysningar av det slag som

det här är fråga om.

Det är uppenbart, att det finns utrymme för olika meningar om hur långt

programföretagets skadeståndsansvar ev. bör utsträckas utanför området

för yttrandefrihetsbrott. De problem som möter i detta sammanhang är av

den arten, att frågan måste vinna på att behandlas i sitt större skadeståndsrättsliga

sammanhang såsom en del av frågan om ett allmänt principalansvar

inom skadeståndsrätten. Principalansvarsfrågorna kommer att tas

upp i hela sin vidd i samband med det reformarbete på skadeståndsrättens

område som för närvarande förbereds inom justitiedepartementet på grundval

av tidigare framlagda betänkanden. För närvarande bör en lagstiftning

om programföretagets ansvar enligt min mening begränsas till skador

på grund av yttrandefrihetsbrott.

Vid behandlingen av de straffrättsliga reglerna har jag föreslagit, att den

särskilda ansvarsordningen i radioansvarighetslagen inte skall omfatta program

eller programinslag som består i direktsändning av dagshändelse eller

av gudstjänst eller offentlig tillställning som anordnas av annan än programföretaget.

Det innebär att den särskilda ansvarsordningen inte heller

får betydelse för det personliga skadeståndsansvaret. Frågan om programföretaget

bör svara för skador på grund av yttrandefrihetsbrott i sådana

program ligger emellertid annorlunda till. Programföretaget saknar

inte möjligheter att förebygga och avhjälpa skadeverkningar. Det kan ske

genom urvalet av händelser och tillställningar som företaget skall direktsända.

Men det kan också ske genom att vederbörande programtjänsteman

avbryter en direktsändning av en framställning, om han upptäcker att den

innehåller otillåtna yttranden, eller genom att programföretaget gör ett

tillrättaläggande i anslutning till programmet. Både hänsyn till de skadelidande

och preventiva synpunkter talar för att man, såsom utredningsmannen

och remissinstanserna förordat, bör låta programföretagets skadeståndsansvar

omfatta även direktsända program av det slag som det här är fråga

om.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

51

Rättegången

Utredningsmannen har, om också efter åtskillig tvekan, funnit att rättegången

i mål enligt radioansvarighetslagen bör följa samma bestämmelser

som enligt TF gäller för handläggningen av tryckfrihetsmål. Han föreslår

att den s. k. instruktionen i 1 kap. 4 § TF skall göras tillämplig på mål

om yttrandefrihetsbrott i radio- och televisionsprogram och att sådana mål

skall handläggas under medverkan av jury. Åtalsprövningen skall enligt utredningsmannens

förslag vara centraliserad till JK, och chefen för justitiedepartementet

skall utöva tillsyn över radioansvarighetslagens efterlevnad

på motsvarande sätt som han enligt TF har att övervaka tryckfriheten.

Mot förslaget, att instruktionen i TF — som ger uttryck för vissa

principer som skall vara vägledande vid bedömningen av frågor som rör

missbruk av yttrandefriheten — skall tillämpas även vid prövning av ansvars-

och skadeståndsfrågor enligt radioansvarighetslagen, har under remissbehandlingen

gjorts invändning endast från något enstaka håll. I likhet

med flertalet remissinstanser anser jag anknytningen till TF på denna

punkt fullt naturlig. Det blir, såsom utredningsmannen framhållit, fråga om

samma hänsynstaganden och avvägningar i mål om yttrandefrihetsbrott i

radio- och televisionsprogram som i tryckfrihetsmål. De principer som därvid

skall vara vägledande bör då också vara desamma för båda slagen av

mål.

Beträffande förslaget om juryprövning i mål enligt radioansvarighetslagen

är meningarna delade bland remissinstanserna. De remissinstanser

som har särskild anknytning till radio och press biträder i allmänhet

förslaget. JK ställer sig dock avvisande.

De invändningar som JK och andra kritiskt inställda remissinstanser

gjort mot tanken på medverkan av jury i radioansvarighetsmålen motiveras

emellertid till stor del med argument som bortfaller, om man följer vad

jag i det föregående har föreslagit beträffande ansvarsreglernas utformning.

Enligt mitt förslag skulle sålunda en jury inte behöva ställas inför

uppgiften att tillämpa allmänna straffrättsliga regler om ansvar för gärningsmän

och medverkande och inte heller skulle juryn behöva pröva

frågor om straff för bristande tillsyn över radio- och televisionsprogram. I

det stora flertalet fall skulle juryprövningen komma att avse frågan om en

programledare skall dömas till straff eller skadestånd för yltrandefrihetsbrott

i ett program som han haft att övervaka, och situationen i sådana mål

är obestridligen mycket lik den som förekommer när en ansvarstalan eller

ett skadeståndsanspråk riktas mot utgivaren av en periodisk skrift.

De invändningar från remissinstansernas sida som kvarstår är sådana

som också kan riktas mot en särskild rättegångsordning i tryckfrihetsmål,

nämligen att skilda rättegångsordningar för tryckfrihetsmål och mål om

andra brott kan medföra gränsdragningsproblem för domstolarna och vissa

4| Bihang till riksdagens protokoll W6G. 1 saml. .Yr 156

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

andra processuella olägenheter. Erfarenheterna från TF talar emellertid för

att dessa olägenheter inte har någon större betydelse i praktiken.

Jag har stor förståelse för den tvekan som utredningsmannen och flera

remissinstanser känt i fråga om lämpligheten att kopiera tryckfrihetsprocessuella

regler på radioansvarighetsområdet. Denna tvekan var väl motiverad

med hänsyn till de materiella olikheterna mellan utredningsförslagets

ansvarsregler och motsvarande regler i TF. Om man emellertid vid konstruktionen

av ansvarsreglerna följer TF så nära som jag har föreslagit

blir det en naturlig konsekvens att anpassa radioansvarighetslagen till TF

även på den processuella sidan. Jag vill därför förorda att bestämmelserna

i TF om rättegången i tryckfrihetsmål, däribland alltså även bestämmelserna

om juryprövning, görs tillämpliga på radioansvarighetsmålen. Undantag

bör dock göras för mål som rör program eller programinslag som består

endast i direktsändning av dagshändelse, gudstjänst eller offentlig tillställning.

Åtalsprövningen i mål om ansvar för yttrandefrihetsbrott i radio

och television bör, såsom utredningsmannen föreslagit, centraliseras till

JK. Däremot anser jag, liksom JK, att det inte finns tillräckliga skäl att

i radioansvarighetslagen införa bestämmelser om skyldighet för chefen för

justitiedepartementet att övervaka lagens efterlevnad.

Specialmotivering

På grundval av de överväganden som redovisats i det föregående har

inom justitiedepartementet upprättats förslag till radioansvarighetslag. Förslaget

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Den föreslagna radioansvarighetslagen är tillämplig på radioprogram som

anordnas av svenskt programföretag med ensamrätt enligt bestämmelserna

i förslaget till radiolag. Radioansvarighetslagen behandlar endast frågor

som har med yttrandefriheten att göra.

I förslaget till radioansvarighetslag fastslås att gränserna för yttrandefriheten

i radio och television är desamma som gäller för pressen. Lagen reglerar

uttömmande frågan om vem som har det straff- och skadeståndsrättsliga

ansvaret för yttrandefrihetsbrott i radio- och televisionsprogram. I anslutning

härtill ges vissa bestämmelser om ansvarsfrihet och anonymitet för

dem som lämnar radion informationer och för andra som medverkar i program.

Därutöver innehåller lagen även vissa bestämmelser om handläggningen

av mål om ansvar och skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott

och om åtalsprövningen både i sådana mål och i mål om ansvar för brott

mot bestämmelserna om anonymitetsskydd.

I administrativt hänseende förutsätts för tillämpningen av de materiella

reglerna ett system med programledare — eller, som benämningen är i de
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 ur 1966

partementsförslaget, tillsynsmän — och offentlig registrering av vissa uppgifter

av betydelse för ansvaret för yttrandefrihetsbrott. De grundläggande

bestämmelserna i detta ämne finns i själva lagen, men avsikten är att de

skall kompletteras genom tillämpningsföreskrifter av Kungl. Maj :t.

Den föreslagna radioansvarighetslagen har många kontaktytor inte bara

mot TF utan också mot åtskilliga andra lagar. I sådana straff- och skadeståndsrättsliga

frågor som inte behandlas i radioansvarighetslagen eller i

bestämmelser i TF till vilka radioansvarighetslagen hänvisar skall gälla vad

allmän lag föreskriver. Av den omständigheten att radioansvarighetslagen

inte innehåller några bestämmelser om regressrätt får man — för att ta ett

exempel — inte dra den slutsatsen att programföretaget, om det utger ersättning

för ett yttrandefrihetsbrott, skulle sakna regressrätt mot den som

är personligen ansvarig för brottet. I fråga om regressrätten gäller allmänna

skadeståndsrättsliga grundsatser. Radioansvarighetslagens konstruktion i

detta hänseende framgår av en uttrycklig bestämmelse i 1 §.

1 §•

Lagen är enligt första stycket i denna paragraf tillämplig endast på ljudradio-

och televisionsprogram (radioprogram) som svenskt programföretag

äger anordna med ensamrätt. Det har ansetts att skäl saknas att göra radioansvarighetslagen

tillämplig på sådana program med begränsad räckvidd

som faller utanför området för ensamrätten.

Ensamrätten gäller enligt det till lagrådet remitterade förslaget till radiolag

endast radioprogram som skall förekomma i rundradiosändning,

d. v. s. sändning som riktar sig till allmänheten. Den närmare innebörden

av denna begränsning är att även andra än Sveriges Radio får anordna

radioprogram som riktar sig till en sluten krets, såvida det inte är

fråga om en krets vars medlemmar sammanhålls endast av det gemensamma

intresset att lyssna eller se på programmet. Ensamrätten hindrar alltså

inte att annan än Sveriges Radio anordnar t. ex. radioprogram för patienterna

på ett sjukhus.

Utanför begreppet radioprogram faller enligt förslaget till radiolag enkla

meddelanden i radio- och trådsändningar om tid, väderlek, nyheter och dylikt.

Begreppet radioprogram har givetvis samma innebörd här som i den

föreslagna radiolagen.

Andra stycket i denna paragraf innehåller vissa jämkningar i det i första

stycket angivna tillämpningsområdet. Dessa jämkningar innefattar dels en

utvidgning, dels en begränsning av tillämpningsområdet. Utvidgningen avser

bestämmelserna i 5 § andra stycket om ansvarsfrihet för dem som lämnar

radion informationer. Ansvarsfriheten skall gälla även när informationer

lämnas för offentliggörande genom utländskt programföretag. Denna ordning

har motsvarighet i TF. Enligt 13 kap. 5 § första stycket TF åtnjuter

den som lämnar uppgifter och underrättelser för offentliggörande i skrift

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Mcij.ts proposition nr 156 år 1966

som trycks utomlands i huvudsak samma skydd som den som lämnar

meddelande för offentliggörande i skrift som trycks i Sverige. Avsikten

med TF :s bestämmelser i ämnet är bl. a. att skydda utländska tidningars

korrespondenter i Sverige.

Den i andra stycket föreskrivna begränsningen av tillämpningsområdet

avser program eller del av program som består endast i direktsändning

av dagshändelse eller av sådan gudstjänst eller offentlig tillställning som

anordnas av annan än programföretaget. Beträffande sådana program och

programinslag blir vanliga straff-, skadestånds- och processrättsliga regler

att tillämpa. Programföretaget kan dock drabbas av skadeståndsskyldighet

om direktsändningen innefattar ett återgivande av ett brottsligt yttrande.

Begreppet dagshändelse får anses täcka även de mest alldagliga tilldragelser.

I begreppet ligger alltså inget kvalitetskrav. Det för gränsdragningen

avgörande, när det gäller dagshändelser, gudstjänster och offentliga tillställningar,

är att radions insats består endast i ett passivt återgivande av

något som sker oberoende av om radion är på platsen eller inte. I ett program

som huvudsakligen består i direktsändning av en dagshändelse eller

en offentlig tillställning kan förekomma arrangerade inslag, t. ex. intervjuer

eller kommentarer. I ett vanligt program kan naturligtvis också förekomma

inslag som utgörs av direktsändning av händelser eller offentliga tillställningar.

I sådana fall får skilda regler tillämpas för de olika inslagen.

I utredningsmannens förslag till radioansvarighetslag har gjorts undantag

för varning, efterlysning eller annat sådant meddelande som är avsett

för allmänheten och som sänds på begäran av myndighet. På sådana programinslag

skall lagen enligt utredningsförslaget över huvud taget inte vara

tillämplig. Det väsentliga skälet för detta undantag är att utredningsmannen

därmed velat åstadkomma en begränsning av programföretagets skadeståndsansvar

med avseende på andra skador än sådana som har med yttrandefriheten

att göra. Eftersom departementsförslagets skadeståndsbestämmelser

inte sträcker sig utanför området för yttrandefrihetsbrott har

något motsvarande undantag inte ansetts behövligt här.

2 §.

Som förut nämnts skall gränserna för yttrandefriheten i princip vara desamma

för radion som för pressen. Vid direktsändningar av dagshändelser,

gudstjänster och offentliga tillställningar är dock allmänna regler och inte

tryckfrihetsrättsliga avgörande för gränsdragningen. Detta framgår av förevarande

paragraf jämförd med 1 § andra stycket.

Med uttrycket missbruk av yttrandefriheten i första stycket förstås detsamma

som med uttrycket missbruk av tryckfriheten i 1 kap. 3 § TF.

Radioansvarighetslagen hindrar lika litet som TF att förfaranden som är

brottsliga i annat hänseende än som missbruk av yttrandefriheten_t. ex.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966 55

bedrägeri, illojal konkurrens, brott mot upphovsrättslig lagstiftning — bedöms

enligt allmän lag.

Andra stycket innehåller en definition av begreppet yttrandefrihetsbrott

som ansluter till definitionen av begreppet tryckfrihetsbrott i 7 kap. 1 §

TF. Med tryckfrihetsbrott förstås enligt 7 kap. 1 § TF brott som innefattar

otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom tryckt

skrift. Vad som skall anses som otillåtet yttrande i tryckt skrift framgår

av den s. k. brottskatalogen i 4 § och vad som faller under otillåtet offentliggörande

framgår av 5 § i samma kapitel. Eftersom det brottsliga i en

framställning i ett radioprogram inte nödvändigtvis behöver bestå i ett yttrande

utan likaväl kan bestå i ett tonfall, i åthävor eller i en bild har ordet

yttrande, som används i TF, här ersatts med ordet framställning.

I andra stycket föreskrivs att yttrandefrihetsbrott i radioprogram föreligger

endast om programmet blivit sänt. TF förutsätter för att tryckfrihetsbrott

skall anses föreligga, att den skrift, i vilken det brottsliga yttrandet

förekommer, blivit utgiven (jfr 1 kap. 6 § och 7 kap. 1 § TF).

3 §•

Denna paragraf innehåller vissa grundläggande bestämmelser om programansvariga

tjänstemän och om register för anteckning av uppgifter

av betydelse för ansvaret för yttrandefrihetsbrott.

I första stycket föreskrivs att det för varje radioprogram skall finnas en

tillsynsman med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Den i utredningsförslaget

använda benämningen programledare har i departementsförslaget

utbytts mot tillsynsman. Benämningen programledare är redan

upptagen och används inom radioverksamheten för att beteckna tjänstemän

med helt andra funktioner än dem som skall tillkomma en tillsynsman.

Tillsynsmannens uppgift är att förebygga yttrandefrihetsbrott. Han äger

förbjuda sändning av program eller programinslag, som han anser stridande

mot lag, men däremot ankommer det inte på honom att positivt bestämma

vilka program som skall produceras eller vad programmen skall

innehålla.

I den allmänna motiveringen har framhållits att det kommer att behövas

ett inte obetydligt antal tillsynsmän inom programföretaget. Antalet

är inte fixerat i lagen. Lagen säger inte heller något om tillsynsmannens

kvalifikationer utöver att han skall vara myndig och ha hemvist i Sverige.

Om det anses lämpligt kan även en person, som inte är anställd hos programföretaget,

förordnas till tillsynsman för visst eller vissa program. Förordnande

för utomstående kan möjligen bli aktuellt t. ex. i fråga om nyhetsprogram

som iordningställs av TT.

Frågan om vilka tjänstemän inom programföretaget — utöver chefen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Ma j.ts proposition nr 156 år 1966

för företaget — som skall ha till uppgift att utse tillsynsman skall, såsom

framgår av tredje stycket, regleras i tillämpningsföreskrifter till lagen.

Med den nya organisation för radion som är planerad kommer programverksamheten

att bli uppdelad på sex enheter med var sin ledning: en

enhet för ljudradion, en för vardera av två kanaler för televisionen, en

för utbildningsverksamheten, en för utlandsprogrammen och en för distrikten.

Sannolikt kan det komma att visa sig lämpligt att utrusta chefen för

varje enhet med befogenhet att utse tillsynsmän, och det kan också vara

ändamålsenligt att ha ett register för anteckningar enligt 3 och 4 §§ vid

varje programenhet. Ingen bestämmelse i radioansvarighetslagen hindrar

genomförandet av en sådan ordning.

Regeln att det skall finnas en tillsynsman för varje radioprogram är

undantagslös, och den gäller alltså även för program i vilka tillsynsmannen

inte skall ha ansvaret för yttrandefrihetsbrott. Det är inte alltid möjligt

att redan före sändningen av ett program med säkerhet säga om där

skall förekomma något inslag som kan medföra ansvar för tillsynsmannen.

Även i ett program, som är avsett att vara uteslutande en direktsändning

av en dagshändelse, kan sålunda komma att inflyta ett improviserat

inslag av annan karaktär, t. ex. en intervju. Eftersom den intervjuade själv

enligt reglerna i 4 § normalt inte skall ha något ansvar för innehållet i intervjun,

är det nödvändigt att det finns en tillsynsman för programmet

som kan stå ansvaret i den intervjuades ställe.

4 §.

Första stycket innehåller huvudregeln om ansvar för tillsynsman. Undantagen

från huvudregeln framgår av andra och tredje styckena.

Det viktigaste undantaget gäller direktsända program. Det är här fråga

endast om direktsändning av tillställning som arrangerats av programföretaget.

Redan av 1 § andra stycket framgår att ansvarsreglerna i 4 § inte är

tillämpliga på direktsändning av dagshändelse eller av sådan gudstjänst

eller offentlig tillställning som anordnas av annan än programföretaget.

Beträffande program som omfattas av andra stycket skall programföretaget

kunna bestämma att deltagarna i programmet själva skall bära ansvaret

för yttrandefrihetsbrott. Beslut härom måste fattas före sändningen,

och beslutet skall även före sändningstillfället registreras och delges

de medverkande. Programföretaget bör av naturliga skäl inte använda

sina befogenheter att flytta över ansvaret på de medverkande på det sättet

att man gör skillnad mellan olika medverkande. Skulle företaget försumma

sin registrerings- eller underrättelseplikt i förhållande till någon

av programdeltagarna blir beslutet emellertid utan verkan mot honom, och

ansvaret för yttrandefrihetsbrott som han begår kommer följaktligen enligt

huvudregeln att ligga på tillsynsmannen.

I lagen måste finnas bestämmelser som anger vem som skall bära an
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

svaret för yttrandefrihetsbrott om tillsynsman av någon anledning inte

blivit utsedd eller om föreskrivna åtgärder i samband med förordnande

av tillsynsman försummats. Bestämmelser i detta ämne har intagits i

tredje stycket, och de innebär att ansvaret i sådana fall kommer att vila

på den som haft att utse tillsynsman.

5 §•

I första stycket fastslås principen att ansvar för yttrandefrihetsbrott inte

får ådömas annan än den som är ansvarig enligt reglerna i 4 §.

Även enligt TF gäller den regeln att ingen annan än den som enligt den

särskilda ansvarsordningen sv^arar för tryckfrihetsbrott kan dömas för missbruk

av tryckfriheten. I TF har emellertid gjorts vissa undantag härifrån.

Så t. ex. kan enligt 7 kap. 3 § ansvar ådömas den som genom att lämna

meddelande till en tidningsredaktion röjer ett förhållande som han fått

kännedom om på grund av allmän befattning och som han enligt lag är

skyldig att hemlighålla. Ansvar skall dock inte ådömas för medverkan till

tryckfrihetsbrott utan meddelarens gärning är att bedöma som ett fristående

brott, brott mot tystnadsplikt. Ansvar inträder oberoende av om

ett offentliggörande av den sekretessbelagda uppgiften kommit till stånd

eller inte.

Andra stycket i förevarande paragraf har formulerats så att man för

radions vidkommande skall få en så nära anknytning som möjligt till TF:s

regler om ansvarsfrihet för meddelare (jfr 1 kap. 1 § andra stycket, 7 kap.

3 § och 13 kap. 5 § första stycket TF). I sak överensstämmer departementsförslaget

såtillvida väsentligen med utredningsmannens förslag. Departementsförslaget

innehåller emellertid till skillnad från utredningsförslaget

inga uttryckliga föreskrifter om de adressater, till vilka meddelanden kan

lämnas fritt. Det har i stället överlämnats till rättstillämpningen att bestämma

kretsen av behöriga mottagare med ledning av grunderna för 1 kap.

1 § andra stycket TF.

Uttrycket lämna meddelande för offentliggörande är avsett att täcka alla

förfaranden som omfattas av 7 kap. 3 § TF.

Som framgår av en jämförelse med 1 § andra stycket i förslaget föreligger

ansvarsfrihet också för den som lämnar meddelande för offentliggörande

i utländsk radio eller television.

6 §.

Som framgått av den allmänna motiveringen bör det personliga skadeståndsansvaret

för yttrandefrihetsbrott följa samma regler som det straffrättsliga

ansvaret. Detta har kommit till uttryck i första stycket.

Enligt andra stycket svarar programföretaget solidariskt med den som

begått ett yttrandefrihetsbrott i radio eller television för skada på grund av

brottet. Frågan huruvida programföretaget har regressrätt mot den som är

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

personligt ansvarig för skadan behandlas inte här. Denna fråga får avgöras

efter allmänna skadeståndsrättsliga regler. Om företagares regressrätt vid

en framtida skadeståndsreform på principalansvarets område skulle komma

att begränsas, kan ändringarna komma att automatiskt slå igenom även på

radioansvarighetsområdet. Det har inte ansetts lämpligt att föregripa en

allmän skadeståndsreform genom att på detta begränsade område införa

särskilda regressbestämmelser.

Tredje stycket korresponderar mot 5 § första stycket. Även utan uttrycklig

bestämmelse i ämnet får anses gälla att enskilt anspråk kan göras gällande

utan hinder av att frågan om ansvar för yttrandefrihetsbrott förfallit

eller ansvarstalan av annan anledning ej kan föras (jfr It kap. 5 § TF).

Bestämmelserna i denna paragraf är, som framgår av en jämförelse

med 1 § andra stycket, tillämpliga även på program och programinslag som

består endast i direktsändning av dagshändelse m. in.

7 §•

Denna paragraf innehåller vissa bestämmelser som får betydelse vid handläggningen

av mål om ansvar och skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott.

Enligt första stycket skall missbruk av yttrandefriheten i radioprogram

bedömas efter samma grunder som gäller för missbruk av tryckfriheten enligt

1 kap. 4 § TF. Hänvisningen avser såväl den s. k. instruktionen i första

stycket som föreskriften i andra stycket i 1 kap. 4 § TF, att man vid bestämmande

av påföljd för missbruk av yttrandefriheten skall beakta huruvida

rättelse skett på lämpligt sätt.

Andra stycket innehåller en regel om uppsåtspresumtion, som har motsvarighet

i 8 kap. 12 § TF. I tredje stycket stadgas förbud mot att i mål

om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott väcka fråga

om vem som, utan att vara ansvarig för yttrandefrihetsbrott enligt den i

förslaget angivna ansvarsordningen, medverkat i program med brottsligt

innehåll. Denna bestämmelse har motsvarighet i 3 kap. 2 och 4 §§ TF.

8 §•

Mål om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram

skall handläggas i samma ordning som tryckfrihetsmål. Därvid blir

alltså 12 kap. och vissa paragrafer i 14 kap. TF att tillämpa liksom även

1949 års lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Särskilda

jurymän skall dock inte väljas, utan de som är jurymän enligt TF är

automatiskt behöriga att medverka även i mål enligt radioansvarighetslagen.

Första stycket innehåller vissa forumregler, och i tredje stycket har getts

bestämmelser om åtalsprövning och åtalspreskription. Allmänt åtal får

väckas endast av JK. Preskriptionstiden när det gäller allmänt åtal är sex

månader och utgångspunkten för preskriptionstiden är sändningstillfället.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966 59

Jfr beträffande reglerna om åtalsprövning och åtalspreskription 9 kap. 2

och 3 §§ TF.

Av 1 § tredje stycket framgår att enskilt åtal för yttrandefrihetsbrott i

radioprogram följer bestämmelserna i allmän lag. I detta sammanhang får

beaktas bl. a. bestämmelserna i 20 kap. 8 § rättegångsbalken och 35 kap.

brottsbalken.

Förevarande paragraf är inte tillämplig på program eller programinslag

som består endast i direktsändning av dagshändelse m. m. Detta framgår

av 1 § andra stycket.

I sådana fall då meddelare ställs till ansvar för brott — se 5 § andra

stycket — skall handläggningen ske efter vanliga regler och inte efter bestämmelserna

i denna paragraf. De brott som det härvid kan vara fråga

om är nämligen inte att hänföra till yttrandefrihetsbrott.

9 §•

Denna paragraf innehåller regler om anonymitetsskydd. Medan 7 § tredje

stycket stadgar förbud mot att i mål om ansvar eller skadestånd på grund

av yttrandefrihetsbrott efterforska vem som, förutom den i lagen utpekade

ansvarige, kan ha medverkat till brottet, föreskriver denna paragraf ett allmänt

förbud för dem som har att ta befattning med radioprogram att avslöja

vem som författat eller framställt program, framträtt i program eller

lämnat meddelande för offentliggörande genom radion. Förbudet är förenat

med straffansvar. Det har motsvarighet i 3 kap. 5 § TF.

Förbudet riktar sig mot alla som har att ta befattning med radioprogram

eller med nyheter för sådant program inom programföretaget eller vid nyhetsbyråer

som betjänar programföretaget. Däremot gäller förbudet inte för

utomstående som av någon anledning råkat få upplysning om vem som författat

eller på annat sätt lämnat medverkan i ett radioprogram. Liksom i

TF genombryts anonymitetsskyddet bl. a. av vittnesplikten. Under remissbehandlingen

har från något håll den tanken framförts, att det intresse som

motiverar fullgörandet av vittnesplikt m. m. borde vara av viss kvalitet för

att anonymitetsintresset skall få vika. Det har emellertid inte ansetts lämpligt

att ha olika regler i detta hänseende i radioansvarighetslagen och i TF.

Anonymitetsskyddet gäller inte i förhållande till den som är ansvarig för

yttrandefrihetsbrott på grund av beslut enligt 4 § andra stycket. Ett sådant

beslut är offentligt och om något avslöjande i detta ords vanliga mening kan

det alltså inte bli tal beträffande den som avses med beslutet.

Straffbestämmelsen liksom åtalsbestämmelsen i andra stycket anknyter

till motsvarande bestämmelser i 3 kap. 5 § TF. För ansvar fordras uppsåt

hos gärningsmannen.

I 3 kap. 5 § TF finns även en straffbestämmelse, som tar sikte på det

fallet att någon på tryckt skrift falskeligen utsätter annan som författare,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

utgivare eller meddelare. Det har ansetts att det inte finns något praktiskt

behov av att ha en motsvarande bestämmelse för radioprogram.

10 §.

Kungl. Maj :t äger enligt första stycket utfärda tillämpningsföreskrifter till

lagen. Sadana föreskrifter behöver meddelas bl. a. i fråga om registreringsförfarandet

enligt 3 och 4 §§.

Det torde vara nödvändigt att programföretaget i viss omfattning gör upptagningar

av program för arkivering. Sådana upptagningar kan få betydelse

bl. a. såsom bevis angående yttrandefrihetsbrott. Upptagningarna bör göras

tillgängliga för allmänheten. Det är emellertid inte möjligt att fastställa en

generell rätt för alla att utan avgift ta del av ljud- och filmupptagningar och

annan dokumentation hos programföretaget. Även i detta ämne måste en

komplettering av lagen ske genom föreskrifter av Kungl. Maj :t.

övergångsbestämmelser

Radioansvarighetslagen är avsedd att träda i kraft samtidigt med den

nya radiolagen, dvs. den 1 juli 1967.

Hemställan

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget till radioansvarighetslag

inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Sigrid Lindblad

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

61

Bilaga 1

Förslag

till

Radioansvarighetslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag gäller yttrandefriheten i ljudradio- och televisionsprogram

(radioprogram) som svenskt programföretag äger anordna med ensamrätt.

Bestämmelsen i 5 § andra stycket är tillämplig även på meddelande för

offentliggörande i program som anordnas av utländskt programföretag. Bestämmelserna

i 2 § första stycket samt 4, 5 och 7—9 §§ äro ej tillämpliga

på program eller del av program som består i direktsändning av dagshändelse

eller av sådan gudstjänst eller offentlig tillställning som anordnas av

annan än programföretaget.

I frågor, som ej behandlas i denna lag eller i bestämmelse som meddelats

med stöd av lagen, gäller vad som föreskrives i annan författning eller följer

av allmänna rättsgrundsatser.

2 §•

Missbruk av yttrandefriheten i radioprogram medför ansvar och skadeståndsskyldighet

endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott.

Med yttrandefrihetsbrott avses i denna lag framställning eller offentliggörande

som skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om gärningen

begåtts genom tryckt skrift. Yttrandefrihetsbrott föreligger endast om programmet

blivit sänt.

3 §•

För varje radioprogram skall finnas en tillsynsman med uppgift att förebygga

yttrandefrihetsbrott. Ingenting får sändas mot tillsynsmannens vilja.

Tillsynsman skall vara myndig och ha hemvist i Sverige.

Tillsynsman förordnas av programföretagets chef eller av annan tjänsteman

hos programföretaget enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

Uppgift om vem som är tillsynsman skall före sändningen av program antecknas

i register, som föres hos programföretaget och är tillgängligt för

allmänheten.

4 §•

Tillsynsman är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i radioprogram för vilket

han är förordnad.

Beträffande program som direktsändes kan dock den som skall förordna

tillsynsman besluta, att de som framträda i programmet själva skola bära

ansvaret för yttrandefrihetsbrott. Om beslutet skall före sändningen underrättelse

lämnas till de berörda och anteckning göras i register som avses

5 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 1.16

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

i 3 § tredje stycket. Har sådan åtgärd försummats beträffande någon av dem

som skola framträda i programmet, är beslutet utan verkan mot honom.

Har tillsynsman ej förordnats eller uppgift härom ej registrerats före

sändningen, vilar det ansvar för yttrandefrihetsbrott i programmet som tillsynsmannen

skulle ha burit i stället på den som haft att förordna tillsynsman.

5 §•

Ansvar för yttrandefrihetsbrott i radioprogram eller för medverkan till

sådant brott får ej ådömas annan än den som är ansvarig enligt 4 §.

Den som lämnat meddelande för offentliggörande i radioprogram är fri

från ansvar, när ansvarsfrihet skulle ha förelegat om meddelandet under

motsvarande förhållanden lämnats för offentliggörande i tryckt skrift.

6 §•

För skada på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram svarar den

som är ansvarig för brottet enligt 4 §. Om brottet hänför sig till program

eller del av program som består i sådan direktsändning som avses i 1 §

andra stycket, åligger skadeståndsskyldigheten gärningsmannen eller, om

flera medverkat till brottet, gärningsmannen och övriga medverkande i förening.

Programföretaget är skyldigt att jämte den för brottet ansvarige ersätta

skadan.

Skadeståndsskyldighet får ej åläggas annan än den som är ansvarig för

skadan enligt första eller andra stycket.

7 §•

Fråga som rör missbruk av yttrandefriheten i radioprogram bedömes efter

samma grunder som gälla för bedömningen av missbruk av tryckfriheten

enligt 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

Den som enligt 4 § är ansvarig för framställning av annan i radioprogram

skall anses ha haft kännedom om programmets innehåll och medgivit

att det sändes.

I mål om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram

får fråga ej väckas om vem som, utan att vara ansvarig för

brottet eller skadeståndsskyldig enligt denna lag, författat eller framställt

programmet, framträtt i detta eller lämnat meddelande för offentliggörande

i programmet.

B §•

Mål om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram

upptages av Stockholms rådhusrätt. Om det är lämpligt med hänsyn

till utredningen, kostnader och andra omständigheter, kan sådant mål

upptagas även av annan rådhusrätt som är behörig att pröva tryckfrihetsmål.

Beträffande rättegången äga i övrigt 12 kap. och 14 kap. 1—3 §§ tryckfrihetsförordningen

samt lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser

om rättegången i tryckfrihetsmål, jämte anslutande föreskrifter,

motsvarande tillämpning. De som äro jurymän för tryckfrihetsmål äro

behöriga att medverka även i mål som avses i denna paragraf.

Allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott i radioprogram väckes av justitiekanslern.

Sådant åtal skall väckas inom sex månader från det programmet

sändes.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1966

9 §•

Tillsynsman, tjänsteman hos programföretaget eller annan som har att

taga befattning med radioprogram eller med nyhetsmeddelande för sådant

program får ej avslöja vem som författat eller framställt program, framträtt

i program eller lämnat meddelande för offentliggörande i program.

Detta gäller dock ej, om den vars namn avslöjas samtyckt till detta eller

om skyldighet att avslöja hans namn föreligger enligt lag.

Brott mot denna paragraf bestraffas med böter eller fängelse i högst ett

år. Åtal får väckas av åklagare endast om målsäganden angiver brottet till

åtal. Åklagare är justitiekanslern.

10 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Konungen meddelar även bestämmelser om skyldighet för programföretaget

att vidtaga åtgärder för att säkerställa framtida bevisning om innehållet

i radioprogram och fastställer villkoren för att enskild skall få taga del av

sådan bevisning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr i56 år 1966

Bilaga 2

Utredningsmannens

förslag

till

Lag om ansvarighet för innehållet i ljudradio- och televisionssändningar

till allmänheten (radioansvarighetslag)

Inledande bestämmelser

1 §

I denna lag förstås med

programföretag: Sveriges radio aktiebolag eller ock annat svenskt företag

som erhållit Konungens tillstånd att sända program i ljudradio eller television

till allmänheten;

sändning: av programföretag anordnad till allmänheten riktad ljudradioeller

televisionssändning från radioanläggning här i riket; samt

yttrandefrihctsbroit: yttrande eller annan framställning i sändning, som

skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om gärningen begåtts genom

tryckt skrift.

Lagen äger icke tillämpning å varning, efterlysning eller annat dylikt för

allmänheten avsett meddelande, som sändes på begäran av myndighet.

2§

Myndighet eller annat allmänt organ må ej anordna eller föreskriva förhandsgranskning

av program, ej heller förbjuda sändning på grund av dess

innehåll. I fråga om televisionssändning av sådan karta över Sverige eller

del därav, som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar, eller

av därmed jämförlig ritning eller bild gäller dock vad i särskild lag är stadgat.

3§

För missbruk av yttrandefriheten i sändning eller medverkan därtill må

ej någon i annat fall än denna lag bestämmer kunna tilltalas eller dömas

till ansvar eller ersättningsskyldighet.

4 §

Envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av yttrandefriheten

i sändning eller eljest vaka över denna lags efterlevnad, bör därvid städse

hava i åtanke att yttrandefriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick,

alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets

lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål

hellre fria än fälla.

Vid bestämmande av påföljd, som enligt denna lag är förenad med missbruk

av yttrandefriheten, skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt

beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens

kännedom.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

65

Programledare

5§

Vid varje sändning skall finnas en programledare.

Programledaren skall ensam äga bestämma över sändningen, så att intet

får sändas mot hans vilja.

6§

Programledare förordnas av programföretaget. Inskränkning i den befogenhet,

som enligt 5 § tillkommer programledaren vare utan verkan.

Har programledare ej förordnats före en sändning, skall såsom programledare

för sändningen anses den som enligt av Konungen fastställda föreskrifter

haft att meddela förordnandet.

Programledare skall vara myndig och vid tiden för sändningen äga hemvist

inom riket. Ej må någon förordnas till programledare utan att ha samtyckt

därtill.

7§

Förordnande av programledare skall före sändningen antecknas i ett hos

programföretaget fört, för allmänheten tillgängligt register. Sker det ej, vare

förordnandet utan verkan.

Konungen meddelar närmare föreskrifter om registret.

Ansvarighet

8§

Den som i sändning eller i inspelning för sändning yttrar sin mening eller

eljest lämnar en framställning, till vilken han själv är upphovsman, svarar

för yttrandefrihetsbrott i framställningen och för skada i anledning av brottet,

om han namngives som upphovsman i samband med sändningen.

Är den som yttrar sin mening i televisionssändning uppenbarligen allmänt

känd, svarar han utan hinder av att han ej namngives.

Den som yttrat sin mening eller åstadkommit annan framställning i sändning

skall anses som upphovsman, även om framställningen icke är att anse

som litterärt eller konstnärligt verk.

9§

Programledaren svarar i upphovsmannens ställe

1. om upphovsmannen vid sändningen ej hade känt hemvist inom riket

och det ej heller kan i målet utrönas, var han här i riket uppehåller sig;

2. om upphovsmannen vid sändningen var avliden;

3. om upphovsmannen vid sändningen ej hade fyllt femton år;

4. om upphovsmannen, när han lämnade sin framställning eller samtyckte

till sändningen, icke insåg, att han skulle namngivas såsom upphovsman

i samband med sändningen; samt

5. om framställningen inspelats och inspelningen före sändningen bearbetats

av annan än upphovsmannen.

I fall som avses i första stycket 5. svarar dock upphovsmannen jämte

programledaren, om det visas, att framställningen icke genom bearbetningen

erhållit väsentligt ändrad innebörd.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

10 §

Om sändning i annat fall än som avses i 8 § innefattar yttrandefrihetsbrott,

svarar programledaren för brottet och för skada i anledning därav.

Om brottet förövats i direktsändning av dagshändelse, gudstjänst eller offentlig

tillställning, svara dock gärningsmannen och de som eljest medverkat.

11 §

Vid bedömande av fråga om ansvar eller skadestånd för programledare

jämlikt 9 eller 10 § skall så anses som om framställningen sänts med hans

vetskap och vilja.

12 §

Programledare, som, utan att vara ansvarig för yttrandefrihetsbrott i

sändning, före denna ägt vetskap om den brottsliga framställningen eller

annorledes i avsevärd mån brustit i tillsyn, straffes för bristande tillsyn

över sändning med dagsböter eller fängelse i högst sex månader och vare

skyldig att ersätta skada i anledning av brottet.

Meddelelsefrihet och anonymitet

13 §

Det skall stå envar fritt att för offentliggörande i sändning meddela

uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst till programledaren,

till den som författar eller eljest framställer program eller del därav samt

till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter till programföretag. Vad

nu sagts skall äga motsvarande tillämpning på meddelande för offentliggörande

genom ljudradio- eller televisionssändning till allmänheten från

fast radioanläggning i utlandet.

Utan hinder av vad som stadgas i första stycket må meddelaren fällas

till ansvar och dömas att utgiva skadestånd i fall motsvarande dem, då

så kan ske vid meddelande för offentliggörande i tryckt skrift.

14 §

Har meddelande avlämnats enligt 13 § första stycket, må ej mottagaren

eller den som eljest för sändning har att taga befattning med sådant meddelande

mot meddelarens vilja uppenbara vem denne är, med mindre

skyldighet därtill är i lag föreskriven.

Ej heller må den som är anställd vid programföretag eller eljest tager

befattning med sändning uppenbara vem som på annat sätt än i första

stycket sägs medverkat till sändning, med mindre denne medgivit det eller

skyldighet därtill är i lag föreskriven eller ock hans medverkan innefattar

yttrandefrihetsbrott.

I mål om yttrandefrihetsbrott eller om bristande tillsyn över sändning

må ej fråga väckas om vem som lämnat meddelande enligt 13 § första

stycket eller vem som, utan att vara programledare eller eljest ansvarig,

medverkat vid tillkomsten av sändningen.

15 §

Den som i strid mot 14 § röjer meddelare eller medverkande eller sanningslöst

uppgiver annan som meddelare eller medverkande, straffes med

dagsböter eller fängelse i högst ett år.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Skadeståndsansvar för programföretag och regressrätt i vissa fall

16 §

Är någon på grund av yttrandefrihetsbrott eller eljest på annan grund

än avtal ansvarig för skada i anledning av innehållet i sändning, är programföretaget

lika med honom pliktigt att gälda skadan.

17 §

Skadestånd, som programföretag utgivit till den skadelidande, må företaget

söka åter av programledare eller annan, som är ansvarig för skadan,

i den mån det med hänsyn till den skadegörande handlingens beskaffenhet,

den ansvariges ställning och övriga omständigheter prövas skäligt.

Har programledare eller annan på grund av denna lag ersatt skada, må

han av programföretaget söka åter vad han utgivit, i den mån utgiften enligt

i första stycket angiven grund bör stanna å detta.

Rättegångsbestämmelser m. m.

18 §

Om tillsyn över efterlevnaden av denna lag och om åtal skola 3 kap. 5 §

andra stycket samt 9 kap. 1—4 §§ tryckfrihetsförordningen äga motsvarande

tillämpning; dock skall vad i 9 kap. 2 § första stycket stadgas om

skyldighet att överlämna skrift gälla allenast om upptagning eller utskrift

av sändningen är tillgänglig.

19 §

Vad i tryckfrihetsförordningen och med stöd därav meddelad lag eller

författning stadgas om rättegången i tryckfrihetsmål skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om rättegången i mål om ansvar eller skadestånd

på grund av yttrandefrihetsbrott eller bristande tillsyn över sändning.

Därvid skall vad som stadgas om tryckningsort gälla den ort, där programföretaget

skall svara i tvistemål i allmänhet.

Deltager jury i mål om bristande tillsyn över sändning och finner juryn

sändningen brottslig, skall juryn pröva även frågan, huruvida programledaren

i avsevärd mån brustit i tillsyn över sändningen; och skall därvid vad som

för tryckfrihetsmål stadgas om prövningen av skriftens brottslighet äga

motsvarande tillämpning.

Mål om yttrandefrihetsbrott eller bristande tillsyn över sändning må

upptagas även vid annan rådhusrätt än som följer av första stycket, om

rätten är behörig att upptaga tryckfrihetsmål och med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

20 §

Programföretag skall ombesörja ljudupptagning av varje program samt

förvara upptagningen till dess en månad förflutit från det programmet

sänts.

Envar äger, mot avgift som fastställes av Konungen, under denna tid

taga del av upptagningen samt erhålla utskrift eller kopia av denna.

Denna lag träder i kraft den 1966: dock må dessförinnan

programledare förordnas för sändning, som skall äga rum efter ikraftträdandet,

och skall äldre lag tillämpas i fråga om sändning före ikraftträdandet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 10 november 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 2 november 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 28 oktober 1966, hade Kungl. Maj:t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda

ändamålet inhämtas över upprättat förslag till radioansvarighetslag.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av departementsrådet Carl Lidbom.

Lagrådet yttrade:

Genom den föreslagna lagstiftningen införs skadeståndsskyldighet för

programföretaget för alla brott mot yttrandefriheten i radioprogram. Enligt

lagrådets mening innebär detta från lagstiftningssynpunkt ett väsentligt

framsteg som är att hälsa med tillfredsställelse. Enskilda personers berättigade

intresse att kunna få gottgörelse för den skada de lidit blir därigenom

tillgodosett. På längre sikt kan skadeståndsskyldigheten även tänkas

förebygga missbruk av yttrandefriheten när det gäller att behandla och

bedöma personer och förhållanden. Såsom framhållits under förarbetena

är radion genom sin monopolställning närmast att jämföra med den samlade

tidningspressen. Härtill kommer att framför allt TV-programmen har

en stark suggestiv verkan och att det kan vara svårt att efteråt tillrättalägga

felaktigheter eller ensidiga ställningstaganden med tillräcklig effekt.

Om man bortser från företagets skadeståndsskyldighet erhålls genom

förslaget tre former för ansvarighet. Beträffande direktsändningar av dagshändelser

in. m. gäller straffrättsligt ansvar enligt brottsbalken däri inbegripet

ansvar för medverkande (1 § andra stycket) och skadeståndsskyldighet

åvilar gärningsmannen eller gärningsmannen och medverkande i förening

(6 § första stycket). I fråga om andra direktsändningar kan efter särskilt

beslut det straffrättsliga och skadeståndsrättsliga ansvaret komma att åvila

envar framträdande för hans avsnitt; något ansvar för medverkan kommer

ej i fråga (4 § andra stycket). Och vad slutligen angår övriga sändningar

så skall tillsynsmannen eller den som skolat förordna tillsynsman

ensam ha det straffrättsliga och skadeståndsrättsliga ansvaret (4 § första

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

och tredje styckena). Det kan väl tänkas förekomma att olika delar av

program skall följa skilda former för ansvarighet. Gränsdragningen mellan

de olika formerna måste av naturliga skäl erbjuda svårigheter och kan

knappast göras helt invändningsfri. Lagrådet som framför allt fäster avseende

vid den skadeståndsskyldighet som nu införs för programföretaget anser

emellertid att uppläggningen i förslaget väl kan godtas.

Förslaget bygger på en anknytning till reglerna i TF. Att så sker synes

i och för sig vara en lycklig lösning.

För svensk rätts del har sedan gammalt regleringen av yttrandefrihetens

gränser varit delad mellan olika lagstiftningar. Sålunda har i TF meddelats

bestämmelser om vad som utgör missbruk av tryckfriheten medan

annat överskridande av yttrandefriheten behandlas i allmän kriminallag.

Tillika har i TF intagits sådana bestämmelser angående processrättsliga

frågor och om enskilda anspråk i anledning av missbruk av tryckfrihet

som ansetts påkallade för att ernå en önskad särreglering i dessa hänseenden

i förhållande till vad eljest gäller. Lagtekniskt har underlag för den nu

gällande TF:s reglering av straff-, process- och skadeståndsrättsliga frågor

skapats genom den i 1 kap. 3 § upptagna bestämmelsen, varigenom tilllämpligheten

av eljest gällande regler uteslutits.

Det kan vara oklart om förslaget avser att tillskapa ett självständigt brott,

yttrandefrihetsbrott, eller icke. Å ena sidan synes avfattningen av 2 § med

den där införda brottsbeteckningen — vilken återkommer i senare paragrafer

— tyda på att här är fråga om ett nytt slags brott, självständigt i

förhållande till brott enligt annan lag. Och i vart fall måste det straffrättsliga

ansvaret för tillsynsman (4 § första stycket) och den som försummat

att förordna tillsynsman (4 § sista stycket) bygga på en kriminalisering

i radioansvarighetslagen. Å andra sidan har gärningsbeskrivning och

påföljdsstadganden ej upptagits i förslaget, vare sig uttryckligen eller

genom direkt hänvisning, vilket antyder motsatsen (jfr definitionen på

brott i 1 kap. 1 § brottsbalken).

Förslaget lär förutsätta att frågor om ansvar vid missbruk av yttrandefriheten

i radioprogram skall bedömas omedelbart enligt allmän lag, d. v. s.

främst brottsbalken, med de avvikelser som stadgas i förslaget. Av en sådan

konstruktion följer att gärningen inte kan betecknas som ett särskilt

brott utan måste av domstolen rubriceras som ett bestämt, i annan lag angivet

brott, t. ex. ärekränkning. Att döma tillsynsman, eller den som försummat

utse sådan, för ärekränkning framstår emellertid såsom olämpligt,

inte minst från kriminalpolitisk synpunkt. En rubricering av gärningen såsom

yttrandefrihetsbrott i radioprogram får anses vara mera adekvat.

Lagförslaget syftar till att reglera yttrandefrihetens gränser när fråga

är om framställning eller offentliggörande i radio. Som förut nämnts har

därvid anknutits till reglerna angående tryckfriheten. Under sådana förhållanden

synes del ha legat nära till hands att låta den lagtekniska utformningen

följa den som valts i TF. Det kan medges att tekniken i TF

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

—- som betingas av historiska skäl och av förordningens karaktär av grundlag

— kan förefalla vara en onödig omgång. Förslagets lagtext har emellertid

blivit mindre lättillgänglig och synes knappast fullt följdriktig.

Ehuru en utformning av lagförslaget i nära anslutning till den i TF använda

systematiken enligt lagrådets mening skulle innebära fördelar anser

sig lagrådet emellertid i lagstiftningsärendets nuvarande läge inte böra

förorda en så vittgående omarbetning av förslaget. Vad ovan anförts bör

emellertid föranleda att yttrandefrihetsbrott i radioprogram klart utformas

som ett särskilt brott. Detta kan ernås genom att i 2 § av den föreslagna

lagen införs dels direkt hänvisning till gärningsbeskrivningarna i 7 kap.

4 och 5 §§ TF dels ock ett särskilt stadgande om påföljd i likhet med vad

som skett i 7 kap. 6 § TF. Till denna fråga återkommer lagrådet vid 2 §

nedan.

Om man emellertid i stället vill upprätthålla den princip som kan antagas

vara förslagets, nämligen att missbruk av yttrandefriheten i radioprogram

inte är ett självständigt brott utan utgör något i allmän lag, främst brottsbalken,

angivet brott som begåtts under särskilda omständigheter, synes den

föreslagna lagtexten böra ändras på åtskilliga punkter, bland annat i följande

hänseenden. Benämningen yttrandefrihetsbrott i radioprogram torde

böra undvikas och för att utmärka lagens natur av inskränkningar i brottsbalkens

reglering av det straffbara området kunde i inledningsorden i 2 §

uttryckligen användas beteckningen »brott som innefattar missbruk av yttrandefriheten

i radioprogram». Den straffskyldighet som åläggs t. ex. tillsynsman

för gärning som annan begått torde med denna systematik kräva

ett utförligare stadgande än vad förslaget innehåller.

1 §•

Sista stycket upptar bestämmelse om tillämpning av andra rättskällor vid

sidan av den föreslagna lagen. Enligt stadgandet skall i frågor som inte behandlas

i lagen eller i bestämmelse som meddelats med stöd av lagen gälla

vad som föreskrivs i annan författning eller följer av allmänna rättsgrundsatser.

I motiven nämns som exempel på vad stadgandet avser att i fråga om

regressrätt skall tillämpas allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser.

Lagrådet, som återkommer till frågan om regressrätt, hemställer att hänvisningen

till vad som följer av allmänna rättsgrundsatser såsom överflödig

inte medtas och att stadgandet flyttas till lagens slut, där det lämpligen kan

utgöra en särskild paragraf omedelbart före det remitterade förslagets 10 §.

2 §•

Såsom inledningsvis anförts förordar lagrådet att yttrandefrihetsbrott i

radioprogram skall utformas som ett särskilt brott. Godtas detta förslag bör,

såsom tidigare nämnts, vissa ändringar och tillägg göras i förevarande paragraf.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

I första stycket bör intas en erinran om att vad där sägs även skall gälla

förverkande av egendom och annan särskild rättsverkan av brott. Vidare bör

i andra stycket göras en direkt hänvisning till gärningsbeskrivningarna i 7

kap. 4 och 5 §§ TF. Slutligen bör, i likhet med vad fallet är i TF (7 kap.

6 §), upptas ett särskilt stadgande om påföljd för brott. Bestämmelsen

härom kan lämpligen införas som ett tredje stycke i förevarande paragraf.

I anslutning härtill torde — med utgångspunkt från att brottsbalkens

bestämmelser om särskild rättsverkan av brott inte skall vara omedelbart

tillämpliga —- böra omnämnas förverkande och annan särskild rättsverkan.

I enlighet med det sagda förordar lagrådet att 2 § erhåller följande lydelse:

»Missbruk av yttrandefriheten i radioprogram medför ansvar och skadeståndsskyldighet

endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Vad

nu sagts gäller även förverkande av egendom och annan särskild rättsverkan

av brott.

Med yttrandefrihetsbrott i radioprogram avses i denna lag framställning

eller offentliggörande, som jämlikt 7 kap. 4 eller 5 § tryckfrihetsförordningen

skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om gärningen begåtts genom

tryckt skrift. Yttrandefrihetsbrott föreligger endast om programmet

blivit sänt.

Vad i brottsbalken eller annan allmän lag är stadgat angående påföljd för

brott, som avses i 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen, samt om förverkande

av egendom och om annan särskild rättsverkan av sådant brott

skall även gälla då brottet är att anse som yttrandefrihetsbrott i radioprogram.

»

6 §■

Bestämmelsen i andra stycket innebär att programföretaget är solidariskt

skadeståndsskyldigt jämte den för brottet ansvarige. Enligt förklaring i remissprotokollet

behandlas här inte frågan om programföretaget har regressrätt

mot den som är personligt ansvarig för skadan utan skall denna fråga

avgöras efter allmänna skadeståndsrättsliga regler. Härtill fogas uttalande

att det inte ansetts lämpligt att föregripa en allmän skadeståndsreform genom

att på detta begränsade område införa särskilda regressbestämmelser.

Tills vidare skall alltså tillämpas de allmänna skadeståndsrättsliga regler

som eljest gäller. Till jämförelse kan då nämnas att när flera personer är solidariskt

skadeståndsskyldiga de har att sinsemellan ta del i skadeståndet

efter som det kan vara skäligt (jfr NJA 1937 s. 264). Härvidlag kan den

olika graden av skuld ha grundläggande betydelse men ofta måste uppdelningen

helt enkelt ske efter huvudtalet. Är däremot en av dem skadeståndsskyldig

endast på grund av strikt ansvar har han i allmänhet full regressrätt

mot den vållande, se t. ex. It § i 1916 års bilansvarighetslag.

Vad den nu föreslagna lagstiftningen angår märks att därigenom införs

stadganden om skadeståndsskyldighet för programföretaget. I lagtexten an
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

ges företaget inte som ansvarigt för yttrandefrihetsbrott i radioprogram men

denna beteckning används däremot för den som skall ersätta skadan tillsammans

med företaget. Enligt lagrådets uppfattning ligger jämförelsen

med strikt ansvar nära till hands. Att så gäller beträffande de i 1 § omnämnda

direktsändningarna och sådana direktsändningar som avses i 4 § andra

stycket synes vara att antaga. Den direkt brottslige är ju då vanligen en

person utan anknytning till företaget.

En avvägning av regressrätten kan erbjuda svårlösta problem. Emellertid

avses såsom nämnts att regressreglerna skall omarbetas i ett större sammanhang.

Lagrådet anser sig därför kunna avstå från hemställan att närmare

reglering av regressrätten redan nu företas.

8 §•

Såväl med den lagtekniska utformning som förslaget har som med den av

lagrådet förordade kommer de i brottsbalken givna bestämmelserna om förverkande

och annan särskild rättsverkan av brott att bli tillämpliga på brott

som innebär missbruk av yttrandefriheten i radioprogram.

Fråga om att meddela förordnande om sådan särskild rättsverkan kan

uppkomma även om påföljd inte längre kan ådömas. Även i detta fall torde

målet böra handläggas i den ordning som anges i förevarande paragraf. Det

synes emellertid tveksamt om stadgandets lydelse lämnar utrymme härför.

I det sammanhanget kan hänvisas till att i 12 kap. 1 § TF särskilt anges att

mål rörande konfiskation av tryckt skrift utan samband med åtal är att anse

som tryckfrihetsmål. Det remitterade förslaget bör därför enligt lagrådets

mening förtydligas i denna del, förslagsvis så att i stadgandet anges att

det avser mål om ansvar eller skadestånd eller annan rättsverkan.

Skadeståndsyrkande mot programföretaget kan bli framställt i samma

mål som anhängiggörs mot den för brottet ansvarige men det kan också göras

till föremål för särskild rättegång. Genom hänvisningen till 12 kap. TF

blir 14 § i kapitlet tillämplig. Har ansvarsyrkande framställts mot den

ansvarige och brottsligheten konstaterats genom juryprövning får således i

ett därefter följande mål mot programföretaget någon ny juryprövning inte

ske och företaget är förhindrat att bestrida brottslighet oaktat det inte var

part eller hade intervenerat i målet mot den ansvarige. Men om målet mot

denne inte avsåg ansvar utan endast skadestånd får däremot juryprövning

ske i båda målen; företaget kan alltså då bestrida brottslighet. Skillnaden

mellan de båda fallen synes knappast motiverad. Motsvarande gäller ju emellertid

enligt TF och härtill kommer att det står företaget fritt att intervenera

i mål om ansvar gentemot den för brottet ansvarige. Lagrådet anser sig

därför kunna, efter erinran om lagstiftningens innebörd på denna punkt,

avstå från hemställan om någon ändring i förslaget.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts proposition nr 156 år 1966

73

Övergångsbestämmelserna

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1967. Några särskilda övergångsbestämmelser

har inte upptagits i förslaget. I princip blir lagen tilllämplig

i fråga om alla sändningar som äger rum efter ikraftträdandet. En

övergång till den föreslagna ansvarsordningen kan emellertid i vissa fall ge

upphov till övergångsproblem av speciell art. I 1962 års betänkande har utredningsmannen

anfört en del exempel. Även andra situationer kan tänkas

uppkomma. Lagrådet har övervägt huruvida en uttrycklig reglering är påkallad.

Med hänsyn till att frågan måste bedömas ha mycket ringa praktisk

betydelse har lagrådet dock stannat för att icke framlägga förslag till bestämmelser

i detta hänseende. Skulle i något fall övergångsproblem av här

åsyftat slag komma att aktualiseras torde dessa få avgöras med ledning av

allmänna regler för verkan av ny straffrättslig och processrättslig lagstiftning.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

11 november 1966.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,

Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 10 november

1966 avgivna utlåtande över det den 28 oktober 1966 till lagrådet remitterade

förslaget till radioansvarighetslag.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har godtagit de sakliga lösningarna i det remitterade förslaget.

Däremot har lagrådet anfört vissa erinringar mot förslagets tekniska utformning

samt förordat redaktionella jämkningar på ett par punkter.

I TF utesluts tillämpning av allmänna regler genom bestämmelsen i 1

kap. 3 § att man inte får tilltala eller döma någon till ansvar eller ersättningsskyldighet

eller konfiskera skrift eller lägga skrift under beslag på

grund av missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri i annan ordning

eller i annat fall än TF föreskriver. Därigenom skapas underlag för förordningens

särskilda bestämmelser i straff-, skadestånds- och handläggningsfrågor.

I dessa bestämmelser hänvisas emellertid ibland i sin tur tillbaka

till allmänna regler. Denna systematik är, som lagrådet framhållit,

betingad av historiska skäl och av förordningens karaktär av grundlag.

Det till lagrådet remitterade förslaget till radioansvarighetslag utgår

från att allmän lag, främst brottsbalken, skall gälla även vid missbruk av

yttrandefriheten i radioprogram i den mån lagen inte innehåller uttryckliga

bestämmelser om avvikelser härifrån. Denna systematik, som i förslaget

följts med full konsekvens, framgår tydligt av 1 § tredje stycket i förslaget.

Den är enligt min mening att föredra framför en uppläggning som

lagtekniskt ansluter närmare till TF.

Lagrådet har föreslagit, att yttrandefrihetsbrott i radioprogram skall

konstrueras som ett självständigt brott. Sålunda bör t. ex. en tillsynsman

som är ansvarig för ärekränkning i ett radioprogram enligt lagrådet dömas

för yttrandefrihetsbrott och inte för ärekränkning men med tillämpning

dock av den i brottsbalken för ärekränkning föreskrivna påföljden. Det kan

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

vara tveksamt om det finns någonting att vinna från kriminalpolitiska

eller andra synpunkter med en sådan ändring. Den från kriminalpolitisk

synpunkt väsentliga frågan är om man anser sig kunna godta att gärningsmannens

ansvar ersätts med ett ansvar för en tillsynsman, som eventuellt

inte ens känt till att det brottsliga yttrandet fällts. Frågan om brottsrubriceringen

är vid sidan härav av underordnad betydelse. Jag vill emellertid

inte motsätta mig den av lagrådet på denna punkt förordade ändringen i

förslaget.

I det remitterade förslaget saknas regler om konfiskation motsvarande

dem som finns i TF. I princip blir, såsom lagrådet konstaterat, brottsbalkens

bestämmelser om förverkande tillämpliga vid yttrandefrihetsbrott i

radioprogram. Förverkandefrågor måste bedömas ha mycket ringa praktisk

betydelse på detta område, men jag finner inte anledning att motsätta

mig de bestämmelser om förverkande som lagrådet föreslagit i anslutning

till 2 och 8 §§. Det bör då också göras en jämkning av bestämmelsen i 7 §

tredje stycket. Däremot kan jag inte biträda förslaget att flytta den i 1 §

tredje stycket upptagna bestämmelsen om tillämpning av allmän lag till

lagens slut. Det måste nämligen anses vara av värde att lagens tekniska uppläggning

kommer till uttryck redan i en inledande paragraf.

Utöver vad som följer av det anförda bör göras även vissa redaktionella

ändringar i förslaget.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att anta det sålunda jämkade förslaget till radioansvarighetslag.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660559

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1966:392 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till radioansvarighetslag. a1 i texten
  2. K1LU 1966:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till radioansvarighetslag, dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  3. K3LU 1966:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till radiolag jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten