Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), in. m

1966-11-11 · 52 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 52 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:159, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), in. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

1

Nr 159

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen

den 6 juni 1957 (nr 297), in. m.; given Stockholms

slott den 11 november 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4

och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),

dels godkänna den i Tokio den 14 september 1963 undertecknade konventionen

om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en i Tokio år 1963 undertecknad

konvention om brott och vissa andra handlingar begångna ombord

på luftfartyg. Vidare föreslås att 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen ändras

med anledning av konventionen. Lagförslaget har tillkommit i samarbete

med berörda departement i Danmark, Finland och Norge.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 159

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen

den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni

1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4 §.

För upprätthållande av lydnaden

och ordningen ombord äger befälhavaren

bruka det våld, som med

hänsyn till omständigheterna kan

anses försvarligt.

Då fartyget är i fara eller nöden

eljest kräver det, har befälhavaren

rätt att bruka varje medel, som är

nödvändigt för att framtvinga lydnad

eller återställa ordningen. Det

åligger i sådant fall envar av besättningen

att utan särskild anmaning

lämna befälhavaren nödigt bistånd.

Göres större våld än som är medgivet,

vare lag som eljest för sådant

fall är stadgad.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

När det påkallas av hänsyn till

luftfartygets säkerhet eller säkerheten

för ombordvarande person eller

egendom eller för upprätthållande

av lydnaden och ordningen ombord,

äger befälhavaren bruka det

våld och vidtaga de åtgärder i övrigt

som kunna anses försvarliga

med hänsyn till omständigheterna.

I fall som avses i första stycket

skall medlem av besättningen utan

särskild anmaning lämna befälhavaren

det bistånd han behöver. Efter

anmaning av befälhavaren äger även

passagerare lämna sådant bistånd.

Om det till förebyggande av att

luftfartygets säkerhet eller säkerheten

för person eller egendom ombord

äventyras är nödvändigt att åtgärd

som avses i första stycket vidtages

utan dröjsmål, äger medlem av

besättningen och passagerare vidtaga

åtgärden utan anmaning av befälhavaren.

5 §•

Förövas å — —----kunna uppskjutas.

Befälhavaren skall, så långt om- Befälhavaren skall, så långt omständigheterna

medgiva, sörja för ständigheterna medgiva, sörja för

att den brottslige icke avviker och att den brottslige icke avviker och

äger för sådant ändamål taga honom äger för sådant ändamål taga ho
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

(Nuvarande lydelse)

i förvar till dess han kan överlämnas

till svensk polisman eller, utom

riket, till behörig utländsk myndighet

eller, där hinder icke möter, till

svensk konsul.

Föremål som må antagas äga betydelse

för utredning om brottet må

av befälhavaren tagas i förvar till

dess det kan överlämnas till polisman

eller myndighet som avses i

andra stycket.

(Föreslagen lydelse)

nom i förvar. Bestämmelserna i i §

andra stycket äga motsvarande tilllämpning.

Den brottslige får ej utan

eget samtycke hållas i förvar längre

än till dess han kan överlämnas till

svensk polisman eller, utom riket,

till behörig utländsk myndighet eller

till svensk konsul.

Föremål som kan antagas äga betydelse

för utredning om brottet får

befälhavaren taga i förvar. Befälhavaren

skall tillhandahålla polisman

eller myndighet som avses i andra

stycket de upplysningar och de föremål

i hans besittning som kunna

vara av betydelse för utredning om

brottet.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 30 september 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad lydelse

av 5 kap. i och 5 §§ luftfartslagen samt anför.

I 5 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297) finns bestämmelser om

luftfartygs befälhavare och om tjänsten ombord. Bl. a. ges regler om befälhavarens

och besättningens befogenheter för att trygga säkerheten och

upprätthålla ordningen ombord på luftfartyget och om befälhavarens skyldigheter

när brott förövas ombord. Dessa regler är omedelbart tillämpliga

bara på svenska luftfartyg. Med stöd av en fullmaktsbestämmelse i 5 kap.

11 § luftfartslagen har emellertid Kungl. Maj :t i 53 § luftfartskungörelsen

den 24 november 1961 (nr 558) föreskrivit att, om lagen i den stat där utländskt

luftfartyg är registrerat tillägger befälhavaren samma behörighet

som enligt nämnda regler tillkommer befälhavare på svenskt luftfartyg,

behörigheten får utövas även inom svenskt område.

Den 14 september 1963 antogs på en diplomatisk konferens i Tokio en

konvention om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg.

Till grund för konventionen låg ett förslag som hade upprättats inom

Internationella civila luftfartsorganisationens (ICAO) juridiska kommitté.

Konventionen reglerar väsentligen frågor om befälhavares, besättningsmedlems

och passagerares skyldigheter och befogenheter i anledning av brott

ombord på luftfartyg eller eljest för upprätthållande av ordning och säkerhet

ombord. Konventionen har undertecknats av tjugosex stater, bland dem

Norge och Sverige men inte övriga nordiska stater. Den träder i kraft när

den har ratificerats av tolv signatärmakter. Konventionen har hittills ratificerats

av Filippinerna, Republiken Kina och Portugal.

Konventionen i de franska och engelska versionerna samt i en inom

justitiedepartementet utarbetad svensk översättning torde få fogas vid

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Företrädare för det danska justitsministeriet och ministeriet for offentlige

arbejder, det finska justitieministeriet, det norska justisdepartementet

och det svenska justitiedepartementet har under åren 1964 och 1965 hållit

överläggningar om en samnordisk lagstiftning på grundval av Tokiokonventionen.

Enighet har därvid uppnåtts om att de nordiska länderna bör ansluta

sig till konventionen. I anslutning till överläggningarna har inom justitiedepartementet

i november 1965 upprättats en promemoria angående ifrågasatt

svenskt biträdande av Tokiokonventionen (stencil Ju 1965: 12). Vid

promemorian har fogats bl. a. förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap.

4 och 5 §§ luftfartslagen. Förslaget överensstämmer såväl sakligt som formellt

nära med motsvarande danska och norska lagförslag. Folketinget och

stortinget har redan antagit dessa lagförslag. Något finskt lagförslag föreligger

ännu inte. Promemorieförslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av riksåklagaren

— efter hörande av länsåklagarmyndigheterna i Blekinge län och Kronobergs

län, Malmöhus län samt Hallands län — hovrätten för Västra Sverige,

rikspolisstyrelsen, luftfartsstyrelsen, Landsorganisationen (LO), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Scandinavian Airlines System (SAS),

och Svensk pilotförening.

Gällande bestämmelser

I 5 kap. luftfartslagen ges bestämmelser om luftfartygs befälhavare och

om tjänsten ombord.

I 1 och 2 §§ föreskrivs att på svenskt luftfartyg skall finnas befälhavare,

som äger högsta myndighet ombord. Vidare ges bestämmelser om befälhavarens

skyldigheter med avseende på fartygets luftvärdighet, utrustning, bemanning,

tillsyn m. in.

Enligt 3 § skall befälhavaren ha uppsikt över luftfartyget och dess besättning

samt passagerare och gods. Han äger, när det visar sig nödvändigt,

tillfälligt ålägga medlem av besättningen att utföra annat arbete än det

för vilket han anställts. Passagerare skall noggrant iaktta vad befälhavaren

föreskriver i fråga om ordningen ombord. När omständigheterna kräver

det, äger befälhavaren landsätta eller vägra att ta ombord medlem av

besättningen, passagerare eller gods.

I 4 § regleras de befogenheter att tillgripa våld som tillkommer befälhavaren,

när det gäller att upprätthålla lydnaden och ordningen eller säkerheten

ombord. För att upprätthålla lydnaden och ordningen ombord äger

befälhavaren enligt första stycket använda det våld som med hänsyn till

omständigheterna kan anses vara försvarligt. När fartyget är i fara eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

nöden i annat fall kräver det, äger befälhavaren enligt andra stycket använda

varje medel som är nödvändigt för att framtvinga lydnad eller återställa

ordningen. I sådant fall är varje medlem av besättningen skyldig

att utan särskild anmaning lämna befälhavaren det bistånd som behövs.

Används större våld än som är medgivet enligt dessa regler, gäller enligt

4 § tredje stycket vad som eljest är föreskrivet för sådant fall.

I 5 § meddelas bestämmelser för det fall att svårare brott förövas ombord

på luftfartyg. Enligt första stycket skall befälhavaren i sådant fall såvitt

möjligt vidta de åtgärder som fordras för utredning av saken och som

inte kan uppskjutas utan våda. Andra stycket föreskriver att befälhavaren

så långt omständigheterna medger skall sörja för att den brottslige inte avviker

och att han för detta ändamål äger ta den brottslige i förvar till dess

denne kan överlämnas till svensk polisman eller, utom Sverige, till behörig

myndighet eller svensk konsul. Föremål som kan antas vara av betydelse

för utredningen kan enligt tredje stycket också tas i förvar till dess det

kan överlämnas till polisman eller myndighet som nyss nämnts.

I 6—8 §§ meddelas vissa bestämmelser om befälhavarens skyldighet i

fråga om fartygshandlingar och om de åtgärder som skall vidtas när fartyget

råkar i nöd eller när allvarligare olyckshändelser inträffat eller hotar.

Enligt 9 § åligger det var och en som gör tjänst ombord på luftfartyg

bl. a. att noggrant efterkomma förmans order angående tjänsten och att

tillgodose ombordvarandes säkerhet och bästa.

I 10 § föreskrivs att den som på grund av alkoholpåverkan eller liknande

orsak inte kan fullgöra sina åligganden på ett betryggande sätt inte

får göra tjänst ombord.

De nu återgivna bestämmelserna i 5 kap. luftfartslagen är omedelbart

tillämpliga bara beträffande svenskt luftfartyg. Enligt 11 § i samma kapitel

ankommer det på Kungl. Maj :t att bestämma i vad mån föreskrifterna

skall tillämpas i fråga om utländskt luftfartyg vid luftfart inom svenskt

område. I fråga om bestämmelserna i 5 kap. 3—5 §§ luftfartslagen har

så skett genom föreskrifterna i 53 § tredje stycket luftfartskungörelsen.

Där föreskrivs — i första punkten — att, om befälhavare på utländskt

luftfartyg enligt lagen i den stat där luftfartyget är registrerat äger behörighet

som avses i 5 kap. 3, 4 eller 5 § luftfartslagen, sådan behörighet får

utövas även inom svenskt område. Har befälhavaren inom svenskt område

tagit någon i förvar eller eljest berövat honom friheten eller inkommer luftfartyget

till riket med någon ombord, som är tagen i förvar eller eljest berövad

friheten, skall enligt andra punkten anmälan om förhållandet genast

göras till polismyndighet eller till flygtrafikledning.

Beträffande rätt att anmoda luftfartyg att landa, när person som är misstänkt

för brott befinner sig ombord, ges bestämmelser i 103 § luftfartskungörelsen.

Vid förundersökning i brottmål äger undersökningsledaren

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

enligt 103 § första stycket hos luftfartsstyrelsen eller flygtrafikledning begära

att luftfartyg anmodas landa, om han anser det nödvändigt för efterspanande

av person, som på sannolika skäl är misstänkt för brott för vilket

är stadgat fängelse i ett år eller däröver, eller person som är häktad eller

anhållen eller om undersökningsledaren anser det nödvändigt för utredning

av sådant brott. Framställningen skall efterkommas, om det inte med

hänsyn till säkerheten eller i övrigt är särskilda skäl däremot. Enligt andra

stycket i samma paragraf tillkommer motsvarande befogenhet polismyndighet,

som finner anmaning att landa oundgängligen påkallad för efterspanande

av häktad eller anhållen person eller någon som har rymt från

anstalt, samt i vissa fall även tulltjänsteman. Reglerna om anmaning att

landa i anledning av misstanke om brott är tillämpliga, även om brottet

inte har begåtts ombord på luftfartyget.

I 2 kap. 1—5 §§ brottsbalken behandlas bl. a. frågan om svensk lags

tillämplighet och svensk domstols behörighet beträffande brott begångna

ombord på luftfartyg. Enligt dessa bestämmelser skall den som begått brott

ombord på svenskt luftfartyg dömas enligt svensk lag och vid svensk domstol,

oavsett om luftfartyget befann sig inom eller utom riket när brottet

begicks. Har brottet begåtts på utländskt luftfartyg, när detta befann sig

inom Sverige, sker likaledes lagföring enligt svensk lag och vid

svensk domstol. I detta fall fordras dock tillstånd av Kungl. Maj :t eller den

Kungl. Maj :t bemyndigat för väckande av åtalet, om brottet var riktat mot

utlänning eller mot utländskt intresse. Har svensk medborgare eller utlänning

med hemvist i Sverige förövat brott ombord på utländskt luftfartyg,

medan fartyget befann sig utom riket, är också svensk lag tillämplig och

svensk domstol behörig. Även i detta fall fordras särskilt tillstånd för åtals

väckande. Har utlänning utan hemvist i Sverige begått brott ombord på utländskt

luftfartyg när detta befann sig utom riket, är svensk domstol däremot

i princip inte behörig att pröva åtal för brottet.

Av bestämmelserna i 2 kap. 6 § brottsbalken följer vidare att åtal för gärning,

för vilken gärningsmannen undergått straff eller annan påföljd utom

riket, inte får ske i Sverige utan tillstånd av Kungl. Maj :t eller den Kungl.

Maj:t bemyndigat. Blir gärningsmannen åtalad, skall vid påföljdens bestämmande

hänsyn tas till den påföljd han undergått utom riket. Domstolen

kan i dessa fall bestämma straffet under minimum eller helt efterge påföljd.

Slutligen bör anmärkas att brott, som begåtts på utländskt luftfartyg,

enligt 3 § lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning för brott vid

tillämpning av nämnda lag jämställs med brott som begåtts utom riket.

Utlämning kan således ske, även om luftfartyget befann sig inom riket, när

brottet förövades.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Huvuddragen av Tokiokonventionen

Kapitel I i konventionen (art. 1 och 2) innehåller bestämmelser om konventionens

tillämpningsområde.

Konventionen är tillämplig beträffande dels straffbelagda handlingar, dels

handlingar som, oavsett om de innefattar brott eller inte, äventyrar eller är

ägnade att äventyra luftfartygets säkerhet eller säkerheten för personer

eller egendom ombord eller som äventyrar god ordning och lydnad ombord

(art. 1 mom. 1). För att konventionen skall vara tillämplig krävs

vidare att handlingen begåtts ombord på ett i fördragsslutande stat registrerat

luftfartyg medan detta befann sig under flygning eller på område

som inte är statligt territorium (art. 1 mom. 2). Ett luftfartyg anses vid

tillämpning av denna bestämmelse vara under flygning från det kraft insätts

för att få fartyget att lyfta till det ögonblick då landningsrörelsen

avslutas (art. 1 mom. 3). Konventionens bestämmelser gäller i princip inte

politiska brott eller handlingar som utgör brott enligt ras- eller religionsdiskriminerande

lagstiftning, om inte ingripande är påkallat av hänsyn

till säkerheten ombord (art. 2). Denna huvudregel skall dock enligt uttrycklig

föreskrift inte hindra en fördragsslutande stat att ingripa mot ett

främmande luftfartyg för att utöva straffrättslig jurisdiktion över vissa i

art. 4 närmare uppräknade typer av brott (jfr redogörelsen i det följande

för art. 4).

Konventionen är inte tillämplig på luftfartyg som används inom militär-,

tull- eller polisväsendet (art. 1 mom. 4).

I kapitel II (art. 3 och 4) meddelas vissa jurisdiktionsbestämmelser. Den

stat där luftfartyget är registrerat äger utöva jurisdiktion över handlingar

begångna ombord på fartyget (art. 3 mom. 1). Fördragsslutande stat är

skyldig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att den skall kunna

utöva jurisdiktion över sådana handlingar (art. 3 mom. 2). Registreringsstaten

är emellertid inte exklusivt behörig. Konventionen medför över huvud

inte någon inskränkning i de fördragsslutande staternas rätt att utöva

straffrättslig jurisdiktion med stöd av nationell lag (art. 3 mom. 3). Däremot

begränsar konventionen fördragsslutande stats rätt att ingripa mot ett

främmande luftfartyg under flygning för att utöva straffrättslig jurisdiktion

i anledning av brott som begåtts ombord. Sådant ingripande får ske

endast i vissa särskilt angivna fall (art. 4).

Kapitel III (art. 5—10) reglerar de befogenheter som tillkommer befälhavaren,

medlem av besättningen och passagerare, när någon ombord begått

eller är i färd med att begå brott eller annan handling.

Kapitlet inleds med särskilda föreskrifter om dess tillämpningsområde.

Kapitlets bestämmelser är i princip inte tillämpliga på handlingar som

förövas av någon ombordvarande medan luftfartyget befinner sig över den

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

stat där det är registrerat eller över område som inte utgör statligt territorium.

Bestämmelserna är emellertid tillämpliga när den plats från vilken

luftfartyget senast lyft före det handlingen förövades eller den plats där

nästföljande landning avses äga rum ligger i annan stat än registreringsstaten

liksom när luftfartyget efter det handlingen förövades flyger in i luftrummet

över en annan stat med vederbörande ombord (art. 5 mom. 1).

I inledningen till kapitlet ges vidare en från art. 1 mom. 3 något avvikande

definition av begreppet »luftfartyg under flygning». Vid tillämpning

av bestämmelserna i kapitel III skall sålunda ett luftfartyg anses vara

under flygning från det ögonblick då alla ytterdörrar stängts till det ögonblick

då någon av ytterdörrarna åter öppnats för avstigning (art. 5 mom.

2).

Befälhavaren äger enligt art. 6 mom. 1 ingripa, bl. a. med omhändertagande,

mot den som — enligt vad befälhavaren har grundad anledning

tro — ombord på fartyget begått eller är i färd med att begå ett sådant

brott eller en sådan handling som avses i art. 1. Endast sådana åtgärder

får vidtas som är skäliga och nödvändiga (»reasonable measures... which

are necessary») för att skydda luftfartygets säkerhet eller säkerheten för

personer eller egendom ombord eller för att upprätthålla god ordning och

lydnad ombord eller slutligen för att gärningsmannen skall kunna överlämnas

till behörig myndighet eller ilandsättas enligt de bestämmelser

därom som konventionen innehåller (art. 6 mom. 1 a—c). Befälhavaren kan

ålägga eller bemyndiga medlem av besättningen att lämna bistånd vid omhändertagande

av den som han själv äger ta i förvar. Han kan också bemyndiga

men inte ålägga en passagerare att bistå honom vid sådan åtgärd

(art. 6 mom. 2 första punkten).

Medlem av besättningen eller passagerare äger också utan särskild anmaning

från befälhavaren vidta skäliga förebyggande åtgärder, när han

har skälig anledning tro, att sådana åtgärder är omedelbart påkallade för

att skydda luftfartygets säkerhet eller säkerheten ombord (art. 6 mom. 2

andra punkten).

Om någon har tagits i förvar, får åtgärden i princip inte bestå längre

än till dess luftfartyget landar (art. 7 mom. 1). Undantag gäller emellertid

bl. a. för det fall att den som omhändertagits själv medger att åtgärden

får bestå under den fortsatta färden (art. 7 mom. 1 c).

Enligt art. 7 mom. 2 åligger det befälhavare, som omhändertagit någon

enligt art. 6, att snarast möjligt undex-rätta myndigheterna i den stat där

luftfartyget landar om sin åtgärd och om skälen till denna.

När luftfartyget landar, äger befälhavaren sätta i land person som, enligt

vad befälhavaren har skälig anledning tro, ombord på luftfartyget

har begått eller är i färd med att begå eu handling vilken äventyrar säkerheten

eller god ordning och lydnad ombord, dock bara under förutsättning

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

att åtgärden är nödvändig för att skydda säkerheten eller god ordning och

lydnad ombord (art. 8 mom. 1).

Har befälhavaren grundad anledning tro att någon ombord på luftfartyget

har begått en handling som enligt befälhavarens mening utgör ett allvarligt

brott enligt registreringslandets lag, äger han överlämna vederbörande

till behörig myndighet i fördragsslutande stat, inom vars område luftfartyget

landar (art. 9 mom. 1).

I art. 8 mom. 2 och art. 9 mom. 2 ges vissa föreskrifter om skyldighet för

befälhavaren att snarast underrätta myndigheterna i den stat där luftfartyget

landar om att han ilandsätter någon enligt art. 8 mom. 1 resp. avser

att överlämna någon enligt art. 9 mom. 1 samt om anledningen till åtgärden.

Art. 9 mom. 3 innehåller vissa föreskrifter om skyldighet för befälhavare

att när han överlämnar någon ge de upplysningar och tillhandahålla

de bevis som han lagligen innehar.

I art. 10 ges regler om ansvarsfrihet. Har en åtgärd vidtagits i överensstämmelse

med konventionen, kan varken befälhavaren, medlem av besättningen,

passagerare, luftfartygets ägare eller innehavare eller den för vars

räkning flygningen utförts göras ansvarig för åtgärden i rättegång, som rör

behandlingen av den mot vilken åtgärden företogs. Bestämmelsen gäller såväl

det straffrättsliga som det skadeståndsrättsliga ansvaret.

Kapitel IV (art. It) reglerar fall av olaga besittningstagande av luftfartyg,

s. k. »hijacking». Har någon olagligen genom våld eller hot om våld

förövat en handling som innebär ingripande i eller utövande av kontrollen

över ett luftfartyg under flygning eller är sådan handling på färde, åligger

det de fördragsslutande staterna att vidta de åtgärder som påkallas för att

kontrollen över fartyget skall kunna återföras till befälhavaren eller vidmakthållas

av honom (art. 11 mom. 1). Vidare åligger det den fördragsslutande

stat där luftfartyget landar att återställa fartyget och dess last

till deras rättmätiga innehavare samt att tillåta passagerare och besättning

att fortsätta resan så snart som möjligt (art. 11 mom. 2).

Kapitel V (art. 12—15) innehåller bestämmelser om de fördragsslutande

staternas rättigheter och skyldigheter, när befälhavaren vill sätta i land

eller överlämna någon eller när någon som misstänks för olaga besittningstagande

av luftfartyg går i land.

Fördragsslutande stat skall tillåta ilandsättning enligt art. 8 mom. 1

(art. 12) samt ta emot den som befälhavaren överlämnar enligt art. 9 mom.

1 (art. 13 mom. 1). Om det påkallas av omständigheterna, skall fördragsslutande

stat ta i förvar person som mottagits eller som misstänks för

olaga besittningstagande. För att förhindra att sådan person avviker kan

också andra åtgärder tillgripas. Åtgärderna skall vidtas enligt statens egen

lag och får bestå endast under den tid som fordras för att straffrättsligt

förfarande eller förfarande för utlämning skall kunna inledas (art. 13

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

mom. 2). Den som tagits i förvar skall få hjälp att komma i förbindelse

med behörig representant för sitt hemland (art. 13 mom. 3). En preliminär

undersökning skall omedelbart inledas av den stat till vilken någon

överlämnats eller inom vars område ett luftfartyg landat, sedan handling

som innebär olaga besittningstagande förövats (art. 13 mom. 4). Meddelande

om att någon tagits i förvar i en fördragsslutande stat skall genast

lämnas till den stat där luftfartyget är registrerat och till den stat i vilken

den omhändertagne är medborgare. Till dessa stater skall också lämnas

meddelanden om resultatet av verkställd undersökning och om huruvida

den stat som omhändertagit vederbörande avser att utöva jurisdiktion i

saken (art. 13 mom. 5).

Den som blivit ilandsatt enligt art. 8 mom. 1 eller överlämnad enligt art. 9

mom. 1 eller som gått i land efter att ha gjort sig skyldig till olaga besittningstagande

kan återsändas till den stat där han är medborgare eller

stadigvarande bosatt eller till stat där han påbörjade flygningen, om han

själv inte kan eller inte vill fortsätta sin resa. Denna befogenhet kan dock

inte av en fördragsslutande stat utövas mot dess egna medborgare eller mot

dem som är stadigvarande bosatta i den staten (art. 14 mom. 1).

Varken ilandsättning, överlämnande, tagande i förvar, återsändande eller

de övriga åtgärder som kan vidtas enligt art. 13 mom. 2 skall anses innefatta

tillstånd att inresa till den berörda staten, och konventionens bestämmelser

skall inte inverka på utlämningslagstiftningen i de fördragsslutande

staterna (art. 14 mom. 2).

Den mot vilken en åtgärd vidtagits enligt art. 8 inom. 1 eller art. 9 mom.

1 eller som gått i land efter att ha gjort sig skyldig till olaga besittningstagande

av luftfartyg skall ha frihet att fortsätta till den ort han väljer, om

hans kvarstannande inte fordras för att han skall kunna utlämnas eller

för att straffrättsligt förfarande skall kunna inledas mot honom (art. 15

mom. 1). Han skall, med förbehåll för vad som kan gälla enligt utlännings-

och utlämningslagstiftningen i vederbörande stat, åtnjuta samma

skydd och säkerhet som under motsvarande omständigheter bereds medborgare

i den stat där åtgärden vidtas (art. 15 mom. 2).

Kapitel VI (art. 16—18) innehåller vissa bestämmelser av mer allmän

karaktär. Av dessa kan här nämnas regeln i art. 16 mom. 1, enligt vilken

ett brott, som förövats ombord på ett luftfartyg, vid tillämpning av utlämningsbestämmelser

skall anses begånget inte bara på den ort där det förövades

utan också inom den stat där luftfartyget är registrerat, och art. 16

mom. 2, som utsäger att i övrigt ingen bestämmelse i konventionen skall anses

grunda förpliktelse att medge utlämning.

Kapitel VII (art. 19—26) innehåller slutbestämmelser. Konventionen

träder som nämnts i kraft, när den har ratificerats av tolv signatärmakter.

För dessa stater träder den i kraft på nittionde dagen efter depositionen

av del tolfte ratifikationsinstrumentet. För stat som därefter ratificerar

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

konventionen träder den i kraft på nittionde dagen efter det att den statens

ratifikationsinstrument deponerades (art. 21). Konventionen kan uppsägas

med en uppsägningstid av sex månader (art. 23). Tvister angående tolkningen

eller tillämpningen av konventionen skall hänskjutas till skiljedom.

Om de tvistande staterna inte inom sex månader från det framställning om

inledande av skiljeförfarande gjordes har enats om hur detta skall vara

anordnat, kan tvisten hänskjutas till den internationella domstolen i Haag

(art. 2k). Reservation får göras mot bestämmelserna i art. 24 men ej mot

konventionen i övrigt (art. 25).

Departementspromemorian

I promemorian diskuteras i vad mån en svensk ratificering av konventionen

kräver ny eller ändrad lagstiftning.

Promemorian förutsätter att vid överförande av konventionens bestämmelser

till nationell lag dessa skall göras generellt tillämpliga på både internationell

och nationell civil luftfart. Konventionens bestämmelser om

tillämpningsområdet (art. 1 och 5) skulle därför inte föranleda några självständiga

författningsbestämmelser.

I anslutning till bestämmelserna i art. 5 om tillämpningsområdet för

kapitel III görs vissa påpekanden. De befogenheter som enligt bestämmelserna

i kap. III i konventionen (art. 6—10) tillkommer luftfartygs befälhavare

är enligt promemorian av den art att regleringen härav bör ske i

5 kap. luftfartslagen. De paragrafer i nämnda lag som berörs av dessa konventionsbestämmelser

och i vilka vissa ändringar möjligen kan bli påkallade

är 5 kap. 4 och 5 §§. Där upptagna bestämmelser är visserligen

omedelbart tillämpliga endast beträffande befälhavare på svenskt luftfartyg.

Enligt 53 § luftfartskungörelsen skall emellertid behörighet som enligt

nämnda lagrum i luftfartslagen tillkommer befälhavare på svenskt luftfartyg

också få utövas inom svenskt område av befälhavare på luftfartyg

registrerat i stat, vars lagstiftning tillägger befälhavaren motsvarande behörighet.

Under förutsättning att bestämmelserna i 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen

bringas i överensstämmelse med bestämmelserna i kap. III i

konventionen torde enligt promemorian Sveriges förpliktelser att respektera

rätten för befälhavare på övriga konventionsstaters luftfartyg att i

Sverige utöva de befogenheter som enligt nämnda kapitel i konventionen

tillkommer dem bli uppfyllda genom 53 § luftfartskungörelsen.

De bestämmelser konventionen innehåller om de fördragsslutande staternas

inbördes skyldigheter — art. 2, art. 11 mom. 1, art. 13 mom. 5 och

art. 18 —- behöver enligt promemorian inte föranleda några andra lagstift
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kangl. Maj. ts proposition nr 159 år 1966

ningsåtgärder än att vissa på art. 13 mom. 5 grundade bestämmelser om

underrättelseskyldighet möjligen bör meddelas av Kungl. Maj :t.

Jurisdiktionsreglerna i art. 3 mom. 1 och 2 står enligt promemorian sakligt

i överensstämmelse med bestämmelserna i 2 kap. 2, 3 och 5 §§ brottsbalken.

Art. 3 mom. 3 medför ej någon förpliktelse för de fördragsslutande

staterna och påkallar därför inte heller några lagstiftningsåtgärder.

Reglerna i art. 4 om rätt att ingripa mot främmande luftfartyg har närmast

sin motsvarighet i 103 § luftfartskungörelsen, vilken emellertid för

vissa fall ger längre gående befogenheter än konventionen. Med hänsyn härtill

bör enligt promemorian i 103 § luftfartskungörelsen införas en föreskrift

om att paragrafens bestämmelser om rätt för förundersökningsledare

m. fl. alt begära att luftfartyg anmodas landa inte gäller, om hinder

mot ingripande möter på grund av bestämmelse i internationellt fördrag

som biträtts av Sverige.

Konventionens bestämmelser i art. 6—10 om befogenheter och förpliktelser

för befälhavare, medlem av besättningen och passagerare ansluter enligt

promemorian i sina huvuddrag nära till de bestämmelser härom som

redan finns i 5 kap. luftfartslagen och luftfartskungörelsen. Dessa konventionsbestämmelser

bör emellertid enligt promemorian föranleda vissa smärre

ändringar i nämnda kap. i luftfartslagen och i luftfartskungörelsen. Såvitt

gäller 5 kap. luftfartslagen torde behovet av ändringar inskränka sig

till 4 och 5 §§. Även 5 kap. 3 § luftfartslagen har visserligen sin motsvarighet

i konventionen men behöver enligt promemorian inte ändras.

Rörande här ifrågavarande konventionsbestämmelser och därav föranledda

lagstiftningsåtgärder anförs vidare i promemorian.

De befogenheter som enligt art. 6 mom. la) och b) samt mom. 2 första

punkten tillkommer befälhavaren torde denne redan kunna utöva med stöd

av gällande bestämmelser i 5 kap. 4 § luftfartslagen. Lagtexten bör dock

bringas i närmare överensstämmelse med konventionstexten.

Art. 6 mom. 1 c) har sin motsvarighet i 5 kap. 5 § andra stycket luftfartslagen.

Den befogenhet att också för hithörande fall påkalla bistånd

av besättningsmedlem eller passagerare som enligt mom. 2 första punkten

tillkommer befälhavaren bör återspeglas i den svenska lagtexten. I 5 kap.

5 § luftfartslagen bör därför införas en föreskrift, att bestämmelserna i

4 § om bistånd av besättning och passagerare skall äga motsvarande tilllämpning.

Föreskriften bör enligt promemorian tas upp i paragrafens andra

stycke.

Bestämmelserna i art. 6 mom. 2 andra punkten om behörighet för besättningsmedlem

och passagerare att i vissa fall vidta förebyggande åtgärder

till skydd för luftfartygets eller ombordvarande personers eller egendoms

säkerhet bör enligt promemorian föranleda särskild bestämmelse i

5 kap. 4 § luftfartslagen.

Bestämmelserna i art. 7 mom. 1 om rätten att hålla ombordvarande i för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

var torde enligt promemorian inte föranleda annan lagstiftningsåtgärd än att

i 5 kap. 5 § andra stycket luftfartslagen tas in bestämmelse av innebörd att

åtgärd för tagande i förvar i varje fall får bestå så länge den som blivit föremål

för åtgärden samtycker därtill (jfr 24 kap. 23 § rättegångsbalken). Vad

som sägs i art. 7 mom. 2 om befälhavarens underrättelseskyldighet torde

redan nu ha full täckning i 53 § tredje stycket luftfartskungörelsen.

Föreskrifterna i art. 8 mom. 1 om ilandsättning torde enligt promemorian

redan vara täckta av bestämmelserna i 5 kap. 3 § tredje stycket luftfartslagen.

Den i art. 8 mom. 2 föreskrivna underrättelseskyldigheten bör

föranleda en tilläggsföreskrift i 53 § tredje stycket luftfartskungörelsen.

Bestämmelsen i art. 9 mom. 1 om överlämnande av den som misstänks

för allvarligt brott påkallar enligt promemorian inte någon lagstiftningsåtgärd

(jfr 5 kap. 5 § luftfartslagen). Den i mom. 2 av samma artikel föreskrivna

skyldigheten för befälhavaren att till vederbörande myndigheter

göra anmälan om sin avsikt att överlämna person ombord till myndigheterna

i den konventionsstat där fartyget kommer att landa bör enligt promemorian

bara föranleda en tilläggsföreskrift i 53 § tredje stycket andra

punkten luftfartskungörelsen.

Bestämmelsen i art. 9 mom. 3 om befälhavarens skyldighet att lämna upplysningar

m. m. motsvaras närmast av 5 kap. 5 § tredje stycket luftfartslagen.

Lagrummet bör emellertid enligt promemorian bringas i närmare

överensstämmelse med konventionsbestämmelsen.

Beglerna i art. 10 om ansvarsfrihet för befälhavare m. fl. torde enligt

promemorian inte utsäga annat eller mera än som för svensk rätts del följer

av allmänna straff- och civilrättsliga grundsatser. Från svensk synpunkt

synes bestämmelsen därför överflödig. Att ta in en motsvarande bestämmelse

i den svenska lagstiftningen kan närmast verka vilseledande och

inbjuda till slutsatsen att de i artikeln omnämnda personerna åtnjuter något

slags immunitet, fastän konventionsbestämmelsen uppenbart inte har

annan eller vidsträcktare innebörd än att straff- eller skadeståndsansvar

inte skall ifrågakoinma i anledning av ingripanden som sker i överensstämmelse

med konventionen och som följaktligen är att anse som rättsenliga.

I promemorian påpekas i detta sammanhang särskilt, att befrielse från ersättningsskyldighet

föreligger bara i förhållande till den mot vilken ingripandet

riktas.

Bestämmelserna i art. It mom. 2 om bl. a. återställande av luftfartyg påkallar

enligt promemorian inte några särskilda lagbestämmelser, eftersom

man redan enligt rådande praxis hos oss torde följa de principer som kommer

till uttryck i konventionen.

Att befälhavare på svenskt luftfartyg har den befogenhet att sätta i land

ombordvarande som avses i art. 12 i konventionen följer enligt promemorian

av 5 kap. 3 § luftfartslagen. Såvitt gäller rätten att sätta i land personer

inom svenskt område kommer motsvarande befogenhet enligt 53 §

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

tredje stycket luf tf artskungörelsen att tillkomma befälhavare på luftfartyg

hemmahörande i övriga till Tokiokonventionen anslutna stater. Förevarande

konventionsbestämmelser påkallar därför enligt promemorian inte någon

lagstiftningsåtgärd.

Bestämmelsen i art. 13 mom. 1 om skyldighet för fördragsslutande stat att

ta emot den som befälhavaren överlämnar föranleder enligt promemorian inte

någon legislativ reglering. Att person, vilken är misstänkt för sådant brott

ombord på luftfartyg som avses i art. 9 mom. 1 och vilken fartygets befälhavare

önskar överlämna till svensk (polis-) myndighet, också skall omhändertas

av vederbörande myndighet framgår enligt promemorian nämligen

indirekt av 5 kap. 5 § luftfartslagen och, beträffande utländska luftfartyg,

53 § luftfartskungörelsen.

Med hänsyn till den begränsning i skyldigheten att ta sådan person i förvar

som kommit till uttryck i inledningen till art. 13 mom. 2 samt den hänvisning

till bestämmelser i nationell lag som skett i samma mom. andra

punkten synes det enligt promemorian inte påkallat att vid sidan av rättegångsbalkens

regler om tvångsmedel införa några på dessa konventionsbestämmelser

grundade särskilda regler.

Det synes enligt promemorian följa av allmänna grundsatser och torde

redan nu vara praxis hos oss att utländsk medborgare som berövas friheten

här i riket bereds tillfälle att sätta sig i förbindelse med sitt hemlands

konsul eller annan representant för hemlandet. Art. 13 mom. 3 föranleder

därför enligt promemorian ingen särskild lagbestämmelse.

Bestämmelsen i art. 13 mom. 4 om skyldighet att hålla preliminärt förhör

i vissa fall torde enligt promemorian för svenskt vidkommande alltid

komma att bli uppfylld, eftersom det här gäller sådana fall när en för brott

misstänkt person omhändertagits av svensk myndighet och ett sådant omhändertagande

över huvud inte torde kunna ske utan att ett utredningsförfarande

sätts i gång.

Bestämmelsen i art. 14 mom. 1 om förpassning medför enligt promemorian

inte några positiva förpliktelser i detta hänseende för de fördragsslutande

staterna och behöver därför inte föranleda några lagstiftningsåtgärder.

Skyldighet för den stat till vilken förpassning sker att ta emot den förpassade

föreligger enligt art. 14 mom. 2 inte i vidare mån än som följer av

den statens interna utlänningslagstiftning. Inte heller denna konventionsbestämmelse

— som i övrigt endast föreskriver alt varken ilandsättning,

överlämnande eller åtgärder enligt art. 13 mom. 2 anses innefatta inresetillstånd

till vederbörande fördragsslutande stat — föranleder därför några

lagstiftningsåtgärder.

Med hänsyn till de reservationer som i art. 15 mom. 1 gjorts för förpassningsreglerna

i art. 14 och för åtgärder som enligt nationell lag påkallas

för tillämpning av de interna utlämningsreglerna och för fullföljande av

»criminal procecdings» torde enligt promemorian de förpliktelser denna kon
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1966

ventionsbestämmelse medför inte sträcka sig längre än vad som redan nu

följer av vår interna lagstiftning. Det får enligt promemorian anses uppenbart

att vederbörandes rätt att fortsätta sin resa är beroende av att eventuella

föreskrifter i nationell lag om utresetillstånd, pass, visum etc. är uppfyllda,

fastän detta inte klart framgår av konventionstexten.

Bestämmelserna i art. 15 mom. 2 om behandlingen av ilandsatta eller överlämnade

personer ger enligt promemorian uttryck endast åt grundsatser som

redan är allmänt erkända hos oss och föranleder inte några lagstiftningsåtgärder.

Den princip som kommer till uttryck genom bestämmelsen i art. 16 mom.

1 och som innebär att ett brott ombord på luftfartyg vid tillämpning av nationell

utlämningslagstiftning skall anses begånget i registreringslandet är

enligt promemorian erkänd i vår lagstiftning. Härutinnan hänvisas till 3 §

lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott. Stadgandet i art. 16

mom. 2 har enligt promemorian en rent negativ innebörd och föranleder inte

någon lagstiftningsåtgärd.

Övriga konventionsbestämmelser kräver inte någon lagstiftning.

Sammanfattningsvis uttalas i promemorian följande beträffande de ändringar

i 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen som enligt promemorian föranleds

av en svensk anslutning till Tokiokonventionen.

4 § bör omarbetas och bringas i närmare överensstämmelse med bestämmelserna

i art. 6 i konventionen. I paragrafen bör särskilt komma till uttryck

att det är hänsynen till luftfartygets eller ombordvarande personers

eller egendoms säkerhet som skall utgöra kriteriet för rätten att vidta åtgärder.

Vidare bör en bestämmelse motsvarande art. 6 mom. 2 andra punkten

införas i paragrafen. I samband med dessa ändringar bör en redaktionell

omarbetning äga rum. I anslutning till art. 6 mom. 1 c) — jfrd med

mom. 2 första punkten — bör i 5 § andra stycket som en andra punkt införas

föreskrift att bestämmelserna i 4 § om bistånd av besättning och passagerare

skall äga motsvarande tillämpning. I anslutning till art. 7 mom.

1 c) bör i 5 § andra stycket införas bestämmelse om att tagande i förvar

ombord får bestå så länge den omhändertagne samtycker därtill. Vidare bör

5 § tredje stycket bringas i närmare överensstämmelse med konventionen

art. 9 mom. 3.

I samband med den omredigering av 4 § som sålunda förordas bör slutligen

enligt promemorian det nuvarande tredje stycket i paragrafen utgå.

Även utan uttrycklig föreskrift torde brottsbalkens allmänna bestämmelser

om nöd- och nödvärnsexcess bli analogiskt tillämpliga på detta område.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966 17

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att Sverige

biträder Tokiokonventionen.

Svensk pilotförening framför dock vissa betänkligheter mot bestämmelserna

i art. 4. Eftersom konventionen är tillämplig beträffande alla slag av

straffbara handlingar och anmodan att landa skall efterkommas t. ex. då

brottet äger verkningar inom ifrågavarande stats territorium, kan enligt föreningen

art. 4 i konventionen medföra skyldighet för svenskt luftfartyg att

landa inom konventionsstat även i sådana fall då det brott som begåtts är

av perdurerande art, t. ex. brott mot valutalagstiftning.

De förslag till lagändringar som framlagts genom promemorian har

i allmänhet fått ett positivt mottagande hos remissinstanserna. Bara på ett

par punkter har framförts erinringar eller synpunkter av principiell natur.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om inte, främst med hänsyn

till lagstiftningens internationella karaktär, en uttrycklig bestämmelse om

ansvarsfrihet motsvarande art. 10 bör tas upp i luftfartslagen. Hovrätten

erinrar om att en i viss mån likartad bestämmelse återfinns i 60 § andra

stycket sjömanslagen, som tillkom så sent som år 1952, och att den nuvarande,

mot art. 10 åtminstone delvis svarande bestämmelsen i 5 kap. 4 § tredje

stycket luftfartslagen är av så sent datum som år 1957. Att ta bort sistnämnda

lagrum utan att det får någon motsvarighet kan enligt hovrätten

möjligen ge anledning till oriktiga slutsatser av den som inte tar del av

förarbetena.

Länsåklagarmgndighcten i Blekinge län och Kronobergs län uttalar, att

den föreslagna bestämmelsen om passagerares befogenhet att vidta åtgärd

efter anmaning av befälhavaren torde vara överflödig, då den synes ge uttryck

endast åt vad som följer av allmänna regler om nödvärn och nödrätt.

Luftfartsstyrelsen och SAS har understrukit, att det med hänsyn till SASsamarbetet

är av stor betydelse att den lagstiftning som föranleds av konventionen

blir i möjligaste mån likformig för de skandinaviska länderna.

Departementschefen

Allmänna överväganden

Den i Tokio den 14 september 1963 undertecknade konventionen om

brott och vissa andra handlingar ombord på luftfartyg innehåller regler för

sådana fall då någon ombord på luftfartyg begår brott eller gör sig skyldig

till annan handling som utgör ett hot mot säkerheten eller ordningen ombord.

Konventionen grundar sig på ett av Internationella civila luftfartsorganisationens

(ICAO) juridiska kommitté år 1962 framlagt förslag, vilket

2 Bihang till riksdagens protokoll 1906. 1 saml. Nr 159

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

i sin tur ytterst går tillbaka på ett äldre förslag till konvention om luftfartygsbefälhavarens

rättsliga ställning. Sistnämnda förslag kom till vissa

delar att ligga till grund för bestämmelserna i 5 kap. i 1957 års luftfartslag

om luftfartygs befälhavare och om tjänsten ombord.

Tokiokonventionens bestämmelser innebär i huvudsak att befälhavare,

besättningsman och passagerare ges befogenheter att vidta behövliga åtgärder

med anledning av brott eller andra handlingar som nyss nämnts

eller för att förebygga gärningar av denna art. Vidare ges regler som berättigar

befälhavaren att i vissa fall sätta i land och i andra fall till vederbörande

myndighet överlämna den som förövat en sådan handling som avses

i konventionen. Denna innehåller också jurisdiktionsbestämmelser och

bestämmelser om de fördragsslutande staternas rättigheter och skyldigheter

i fråga om att ingripa mot luftfartyg under flygning, att tillåta ilandsättning

eller ta emot person som befälhavaren överlämnar, att verkställa

brottsundersökningar och lämna vissa underrättelser m. m.

Tokiokonventionen har som tidigare nämnts undertecknats av tjugosex

stater, bland dem Sverige, Italien, Norge, Storbritannien, Förbundsrepubliken

Tyskland och USA. Den har ratificerats av tre stater. Den träder emellertid

i kraft först när den har ratificerats av tolv signatärmakter.

1957 års luftfartslag tillkom i nordiskt samarbete. Vid överläggningar

som under åren 1964 och 1965 har hållits mellan företrädare för berörda

departement och ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige har

enighet uppnåtts om att de nordiska länderna bör biträda konventionen. I

Danmark och Norge har samtycke till ratifikation redan erhållits och erforderliga

lagändringar antagits.

Under remissbehandlingen av den promemoria angående ifrågasatt

svenskt biträdande av konventionen som upprättats inom justitiedepartementet

har de hörda instanserna genomgående ställt sig positiva till en

svensk anslutning till konventionen.

Svensk pilotförening har emellertid ifrågasatt, om inte art. 4 medger

alltför stora möjligheter att ingripa mot luftfartyg som är under flygning.

Artikeln innehåller som huvudregel ett förbud för fördragsslutande stat

att anmoda eller tvinga ett luftfartyg att landa för att den staten skall

kunna utöva straffrättslig jurisdiktion med anledning av att brott förövats

ombord på luftfartyget. Sådant ingripande får emellertid enligt konventionen

ske i vissa fall, såsom när brottet äger verkningar inom den ifrågavarande

statens territorium eller begåtts av eller är riktat mot någon som

är medborgare i den staten. I svensk rätt finns mot art. 4 delvis svarande

bestämmelser i 103 § luftfartskungörelsen. Dessa bestämmelser är tillämpliga

beträffande både svenska och utländska luftfartyg, som befinner sig

inom svenskt område. Svenska luftfartyg är på motsvarande sätt under

flygning över utländskt territorium i regel underkastade liknande bestämmelser

enligt vederbörande stats interna lagstiftning. En svensk anslutning

till konventionen kommer att medföra en inskränkning i möjligheterna för

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

annan fördragsslutande slat att ingripa mot svenskt luftfartyg med anledning

av att brott förövats ombord. Betänkligheterna mot bestämmelserna i

art. 4 synes därför sakna fog. Det är f. ö. att märka, att de praktiskt viktigaste

fallen av landningsanmaningar inte är konventionsreglerade, nämligen

de fall då person, som efterspanas på grund av brott begånget före

flygresan, befinner sig ombord.

Konventionens bestämmelser överensstämmer i allt väsentligt med vad

som redan gäller enligt svensk lag eller praxis. De regler som konventionen

innehåller om behandling av person, mot vilken åtgärd vidtas, om

underrättelseskyldighet till stat, där omhändertagen person är medborgare,

samt om omedelbar brottsundersökning kommer att medföra ett ökat rättsskydd

för svenska medborgare vid flygresor utomlands. Jag anser därför

i likhet med remissinstanserna att Sverige bör biträda konventionen.

Eftersom flertalet av konventionens bestämmelser redan har sin motsvarighet

i gällande lagbestämmelser och praxis eller till sin natur är sådana

att lagstiftningsåtgärder inte är påkallade, föranleder en svensk anslutning

till konventionen bara vissa mindre ändringar i gällande luftfartslagstiftning.

I denna del hänvisar jag till den tidigare redogörelsen för innehållet i

departementspromemorian.

Enligt promemorian krävs vissa ändringar i 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen,

varigenom dessa lagrum bringas i full överensstämmelse med bestämmelserna

i art. 6, art. 7 mom. 1 och art. 9 mom. 3 i konventionen om

befälhavares, besättningsmans och passagerares skyldigheter och befogenheter

i anledning av brott eller handling som äventyrar säkerheten eller

ordningen ombord. I övrigt föranleder konventionen enligt promemorian

endast en del mindre justeringar och kompletteringar i luftfartskungörelsen.

De i promemorian anförda synpunkterna i denna del har i allt väsentligt

godtagits av remissinstanserna. Hovrätten för Västra Sverige har dock ifrågasatt

om inte en mot art. 10 svarande bestämmelse om ansvarsfrihet bör

tas in i luftfartslagen.

Enligt art. 10 kan inte någon göras ansvarig för åtgärd som har vidtagits

i överensstämmelse med konventionen. Bestämmelsen avser frihet från såväl

straffansvar som skadeståndsansvar. Ansvarsfriheten gäller inte bara

för befälhavare, medlem av besättningen och passagerare utan även för

luftfartygets ägare eller innehavare eller den för vars räkning flygningen

utförts. Bestämmelsen är tillämplig bara »i rättegång rörande behandlingen

av den, mot vilken åtgärden riktats». Om t. ex. skada åsamkats eu

passagerare som befunnit sig i närheten av den mot vilken åtgärden vidtogs,

är bestämmelsen inte tillämplig.

Att ansvarsfriheten gäller bara »åtgärd, som vidtagits i överensstämmelse

med denna konvention» innebär bl. a. ett krav på att åtgärden skall ha varit

försvarlig. Om åtgärden vidtagits av befälhavaren, skall denne enligt art.

6 ha haft skälig anledning tro att den person mot vilken han ingripit begått

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

eller varit i färd att begå ett brott eller annan sådan handling som konventionen

avser. Åtgärden skall vidare ha varit skälig och nödvändig för upprätthållande

av säkerheten eller ordningen ombord eller för att vederbörande

skulle kunna överlämnas till behörig myndighet. Ansvarsfrihet kan med

andra ord komma i fråga endast om befälhavaren hållit sig inom gränserna

för sina befogenheter.

Det är en i nordisk rätt erkänd princip att rättsenliga åtgärder inte skall

medföra straff- eller skadeståndsansvar. Varken i dansk eller svensk rätt

gäller — om man bortser från speciallagstiftning på särskilda områden —

några undantag från denna grundsats. I Norge däremot gäller enligt § 24

i straffelovens ikrafttredelseslov att den som rättsenligt till avvärjande av

en hotande fara orsakar skada på tredje man är skyldig att ersätta skadan.

Regeln om ansvarsfrihet i art. 10 i Tokiokonventionen har i Norge ansetts

-— såvitt gäller skadeståndsansvaret — vara för visst fall oförenlig med

denna bestämmelse i den norska lagen. I motiven till det norska lagförslaget

har pekats på det fallet att skada tillfogats tredje man på grund av

att denne förväxlats med person mot vilken åtgärden borde ha riktats. Har

den som orsakade skadan haft skälig anledning tro att han ingrep mot rätt

person, följer av konventionen art. 10, jämförd med art. 6, att ansvar ej

inträder enligt konventionen — under förutsättning att de vidtagna åtgärderna

varit skäliga. Enligt § 24 i den norska straffelovens ikrafttredelseslov

däremot inträder i ett sådant fall objektivt ansvar för den som orsakat skadan.

Med hänsyn härtill har man i Norge ansett det nödvändigt att i den

norska luftfartslagen införa en särskild, mot art. 10 i konventionen svarande

allmän bestämmelse om frihet från skadeståndsansvar.

I det numera antagna, av Tokiokonventionen föranledda danska lagförslaget

har inte tagits upp någon mot art. 10 svarande bestämmelse om ansvarsfrihet.

I motiven hänvisas i denna del till att enligt allmänna rättsgrundsatser

ansvar inte kan uppkomma i de fall som avses i artikeln.

Det föreligger inte heller hos oss något behov av en uttrycklig regel om

ansvarsfrihet, motsvarande den bestämmelse som föreslagits i Norge. Det

synes inte heller vara lämpligt att här ta in en särbestämmelse. Den skulle

inte ge uttryck åt annat eller mera än som följer redan av allmänna rättsgrundsatser.

Som har anförts i promemorian skulle en sådan särreglering

kunna ge upphov till oberättigade motsatsslut.

På nu anförda skäl förordar jag att någon särskild bestämmelse om ansvarsfrihet

inte tas upp i 5 kap. luftfartslagen.

Mera tveksamt är, om den i 5 kap. 4 § tredje stycket luftfartslagen upptagna

hänvisningen till eljest gällande rätt för fall av nöd- och nödvärnsexcess

bör utgå. Bestämmelsen är av enbart informativ karaktär och är

därför i och för sig obehövlig. De danska och norska luftfartslagarna innehöll

tidigare liknande bestämmelser. I det nu antagna danska lagförslaget

har bestämmelsen uteslutits under motivering att något behov av den inte

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

föreligger. Också i det norska lagförslaget har bestämmelsen utgått. Vid

övervägande av de skäl som kan anföras för och mot ett bibehållande av

bestämmelsen har jag stannat för att den bör utgå också ur den svenska

lagen. Jag har särskilt beaktat risken för att en olikhet i lagens utformning

i de skandinaviska länderna kan föranleda felaktiga slutsatser angående

bestämmelsens innebörd för svensk rätts del. Ett upphävande av bestämmelsen

synes mig inte kunna vara ägnat att föranleda missförstånd i fråga

om tillämpligheten på detta område av allmänna regler om nöd- och nödvärnsexcess.

Den i promemorian föreslagna bestämmelsen om rätt för passagerare att

efter anmaning lämna befälhavaren bistånd saknar motsvarighet i gällande

lag. 1 sak torde bestämmelsen dock inte innebära något nytt. Som har framhållits

i ett remissyttrande ger bestämmelsen nämligen inte uttryck åt annat

eller mera än som hos oss följer av allmänna rättsgrundsatser. Från

denna synpunkt kan den synas överflödig. Den kan dock få pedagogisk

betydelse, och det synes också lämpligt att den uttryckliga konventionsbestämmelsen

på denna punkt återspeglas i den svenska lagen. I denna del

ansluter jag mig därför till promemorieförslaget.

De i promemorian i övrigt framförda synpunkterna på vilka lagstiftningsåtgärder

som påkallas i samband med en svensk anslutning till konventionen

har biträtts av remissinstanserna. Även jag delar dessa synpunkter. I

enlighet härmed bör i 5 kap. 4 § luftfartslagen tas in bestämmelse att besättningsman

och passagerare äger av eget initiativ vidta förebyggande åtgärder,

när det är omedelbart påkallat av hänsyn till säkerheten ombord. Vidare

bör i 5 kap. 5 § luftfartslagen tas in bestämmelse av innebörd att ett

omhändertagande av person, som begått brott ombord på ett luftfartyg, kan

med hans medgivande bestå även efter det att han kunnat överlämnas till

behörig myndighet. Samma paragraf bör också kompletteras med en föreskrift

om att bestämmelserna i 4 § andra stycket om besättningsmans och

passagerares skyldigheter och befogenheter att lämna befälhavaren bistånd

i hans åtgärder till skydd för säkerhet och ordning ombord äger motsvarande

tillämpning, när befälhavaren vidtar åtgärd mot person som begått brott

ombord.

Utöver dessa lagändringar bör i samband med att konventionen träder

i kraft för Sveriges del vidtas vissa av konventionen föranledda ändringar

i luftfartskungörelsen.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om undrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen

den 6 juni 1957 (nr 297).

Förslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

l.1

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med det lagförslag som är fogat vid propositionen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

De särskilda bestämmelserna

4 §•

I 5 kap. 4 § luftfartslagen föreskrivs nu i första stycket, att befälhavaren

för upprätthållande av lydnaden och ordningen ombord äger bruka det våld

som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. När luftfartyget

är i fara eller nöden i annat fall kräver det, äger befälhavaren enligt

andra stycket första punkten bruka varje medel, som är nödvändigt för att

framtvinga lydnad eller återställa ordningen. Enligt andra punkten i samma

stycke åligger det i sådant fall var och en av besättningen att utan särskild

anmaning lämna befälhavaren nödigt bistånd. Görs större våld än som

är medgivet, gäller enligt tredje stycket vad som eljest är föreskrivet i lag

för sådant fall.

Promemorian. Enligt det vid promemorian fogade förslaget erhåller paragrafens

första stycke en lydelse som delvis motsvarar art. 6 mom. 1 a) och

b) i konventionen. Det innehåller föreskrift om befälhavarens befogenheter,

när åtgärder är påkallade av hänsyn till luftfartygets säkerhet eller säkerheten

för ombordvarande personer eller egendom eller för upprätthållande

av lydnaden och ordningen ombord. I sådant fall äger befälhavaren enligt

förslaget bruka det våld och vidta de åtgärder i övrigt som kan anses försvarliga

med hänsyn till omständigheterna.

Andra och tredje styckena i den föreslagna lydelsen reglerar besättningsmedlems

och passagerares skyldigheter och befogenheter att bistå befälhavaren

i de fall som avses i första stycket och att utan anmaning av befälhavaren

vidta åtgärder till skydd för säkerheten ombord. Dessa bestämmelser

grundar sig på art. 6 mom. 2 i konventionen.

Besättningsman är enligt andra stycket första punkten i förslaget skyldig

att utan anmaning lämna befälhavaren nödigt bistånd i de fall som avses

i första stycket. Enligt andra punkten i samma stycke äger även passagerare

på anmodan av befälhavaren bistå denne.

I tredje stycket slutligen innehåller förslaget, att besättningsmedlem och

passagerare utan anmaning av befälhavaren äger i förebyggande syfte vidta

åtgärd som avses i första stycket när det omedelbart påkallas av hänsyn

till luftfartygets säkerhet eller säkerheten för ombordvarande personer eller

egendom.

Den nuvarande bestämmelsen i 4 § tredje stycket utgår enligt promemorieförslaget.

Remissyttrandena. Hovrätten för Västra Sverige anser det önskvärt att

reglerna om handlande från besättningsmäns och passagerares sida på grund

av befallning eller uppmaning från befälhavaren behandlas i ett stycke, medan

reglerna om handlande av eget initiativ tas upp i ett särskilt stycke.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Hovrätten ifrågasätter i detta sammanhang om inte den föreslagna bestämmelsen

i andra stycket ger besättningsman större befogenheter än konventionen

medger. Som exempel anförs det fall då besättningsman ingriper för

att upprätthålla god ordning och lydnad ombord.

Länsåklagarmijndiglieten i Blekinge län och Kronobergs län ifrågasätter

om inte bestämmelsen i andra stycket innebär en obefogad inskränkning i

en passagerares rättigheter och skyldigheter, när det i samma bestämmelse

föreskrivs att passagerare inte får ingripa annat än efter anmaning av

befälhavaren.

Beträffande bestämmelsen i det föreslagna tredje stycket om besättningsmans

och passagerares befogenhet att ingripa av eget initiativ anser länsåklagarmyndigheten

i Malmöhus län alt den inte i önskvärd grad uttrycker,

att ingripande får ske endast när välgrundad anledning föreligger.

Departementschefen. Första stycket i promemorians förslag innebär i

sak inte någon ändring av betydelse i förhållande till nuvarande bestämmelser

i första stycket och andra stycket första punkten. Vid sammanförandet

av sistnämnda bestämmelser i ett stycke har en redaktionell omarbetning

vidtagits, delvis i syfte att uppnå bättre överensstämmelse med närmast

motsvarande bestämmelse i art. 6 mom. 1 i konventionen. Frånsett vissa

redaktionella jämkningar ansluter jag mig till promemorians förslag i denna

del.

Det är att märka att det föreslagna första stycket har en mera generell

räckvidd än nyssnämnda konventionsbestämmelser. Under det att de senare

endast reglerar befälhavarens befogenhet att ingripa mot någon som han har

skälig anledning tro har begått eller är i färd med att begå brott eller

annan handling som äventyrar säkerheten, ordningen eller lydnaden ombord,

ger det föreslagna första stycket i lagen — i överensstämmelse med

vad som redan gäller -— befälhavaren rätt att ingripa också när säkerheten,

ordningen eller lydnaden ombord äventyras på annat sätt. Det är givet att

konventionen inte lägger hinder i vägen för en sådan reglering, och det

saknas också anledning att på denna punkt avvika från gällande rätt.

I fråga om dispositionen av bestämmelserna i andra och tredje styckena

om besättningsmedlemmars och passagerares skyldighet och befogenhet

att ingripa har hovrätten för Västra Sverige ansett, att frågan, om en anmaning

har utgått från befälhavaren eller inte, bör läggas till grund för den

lagtekniska systematiken. Jag anser det emellertid mera logiskt att först

ta upp reglerna om bistånd åt befälhavaren för sig, i direkt anslutning till

de bestämmelser som reglerar befälhavarens befogenheter, och därefter ta

upp bestämmelserna om helt självständiga initiativ från besättningens och

passagerarnas sida särskilt för sig. Jag ansluter mig sålunda till den i promemorian

föreslagna dispositionen av paragrafen.

Vad beträffar det sakliga innehållet i andra stycket i promemorians för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj ds proposition nr 159 år 1966

slag är det givetvis riktigt att som hovrätten har påpekat den föreslagna

bestämmelsen tillägger besättningsmedlem — liksom f. ö. även passagerare

— mer vittgående befogenheter än som omedelbart följer av konventionen,

vilken i art. 6 mom. 2 första punkten bara talar om bistånd som lämnas

på befälhavarens initiativ och i fråga om passagerares bistånd endast

reglerar frågan om bistånd »vid omhändertagande av den som befälhavaren

är behörig att taga i förvar». Liksom när det gäller rätten för befälhavaren

själv att ingripa till skydd för säkerhet, ordning eller lydnad ombord

behandlar konventionen i detta sammanhang över huvud bara det fall

att någon begått brott eller annan liknande handling ombord. Detta hindrar

självfallet inte att en ansluten stat genom nationell lag reglerar t. ex.

fråga om besättningsmedlems rätt att ingripa i andra fall till skydd för

säkerhet, ordning eller lydnad ombord. Det väsentliga är att de svenska lagbestämmelserna

bör utformas så att de ger befälhavare, besättningsmedlemmar

och passagerare åtminstone sådana befogenheter som tillkommer dem

enligt konventionen. Vad gäller besättningsmedlems rätt att ingripa överensstämmer

förslaget f. ö. med vad som gäller enligt 4 § andra stycket andra

punkten i nuvarande lydelse.

I anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande om att bestämmelsen

i andra stycket andra punkten om passagerares rätt att efter anmaning

bistå befälhavaren innebär en obefogad inskränkning i en passagerares

rättigheter och skyldigheter vill jag betona, att bestämmelsen inte får

läggas till grund för motsatsslut. Den får inte anses innebära föreskrift om

att en passagerare inte får ingripa annat än efter anmaning av befälhavaren.

Ingriper en passagerare i annat fall, blir frågan om ingripandet varit

rättsenligt att bedöma enligt allmänna rättsregler.

Vad nu sagts gäller också den nya bestämmelsen i tredje stycket om rätt

för besättningsmedlem och passagerare att i vissa fall helt av eget initiativ

ingripa med våld eller andra åtgärder i förebyggande syfte. Stadgandet får

således lika litet som den motsvarande konventionsbestämmelsen i art. 6

mom. 2 andra punkten läsas som om den uttömmande angav de fail då ett

ingripande av en besättningsmedlem eller en passagerare är att anse som

rättsenligt. Också denna bestämmelse måste med andra ord kompletteras

med allmänna grundsatser om nödrätt och nödvärnsrätt. Dess väsentligaste

betydelse ligger i att den klart anger vissa fall då ett ingripande under alla

förhållanden är att anse som rättsenligt. I detta avseende torde bestämmelsen

dock inte utsäga mer än som följer av allmänna grundsatser. Dess

upptagande i lagen torde huvudsakligen tjäna ett pedagogiskt syfte.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört synes den av länsåklagarmyndigheten

i Malmöhus län framförda anmärkningen inte böra föranleda någon

ändring av bestämmelsens avfattning. Det skulle däremot kunna ifrågasättas,

om det inte i närmare anslutning till konventionstexten bör tydligt anges

att rätt till ingripande föreligger redan när vederbörande besättnings
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

man eller passagerare »har skälig anledning att tro, att sådan åtgärd är omedelbart

nödvändig...» och att det med andra ord inte behöver i efterhand

konstateras att det förelåg objektivt giltiga skäl för åtgärden. Det synes likväl

inte nödvändigt att tynga lagtexten med en så utförlig beskrivning av rekvisiten.

Det praktiska resultatet torde bli detsamma med den föreslagna lagtexten.

Av allmänna regler följer nämligen att den som haft skälig anledning

tro att hans åtgärd varit nödvändig för avvärjande av ett hot mot säkerheten

ombord inte kan anses ha handlat culpöst och följaktligen inte

heller kan fällas till ansvar eller ådömas ersättningsskyldighet, även om

det i efterhand visar sig att han objektivt sett bedömt situationen felaktigt.

På denna punkt har de danska och norska lagförslagen utformats på samma

sätt som det föreliggande förslaget i promemorian.

I enlighet med vad jag nu har anfört biträder jag promemorians förslag

också i fråga om andra och tredje styckena. Vissa redaktionella jämkningar

bör dock ske.

Det bör understrykas att bestämmelsen i det föreslagna tredje stycket

gäller bara förebyggande åtgärder. Någon rätt att självständigt ingripa t. ex.

med ett omhändertagande av den som redan har begått ett brott eller annan

liknande handling ombord medger bestämmelsen inte — annat än om en

sådan åtgärd måste vidtas omedelbart för att förhindra ytterligare hot mot

säkerheten ombord. Det ankommer på befälhavaren att ingripa med omhändertagande

och liknande åtgärder i andra fall, varvid emellertid bestämmelserna

i andra stycket om bistånd från besättningens och passagerarnas

sida blir tillämpliga.

Lagtexten i tredje stycket talar om åtgärder som avses i första stycket.

Det innebär bl. a. att rätten att ingripa gäller bara åtgärder som kan anses

försvarliga med hänsyn till omständigheterna. Överskrids denna gräns, blir

allmänna regler om nödvärnsexcess tillämpliga.

Som jag redan har anfört i den allmänna motiveringen godtar jag de skäl

som har föranlett förslaget att upphäva det nuvarande tredje stycket i 4 §

om nöd- och nödvärnsexcess.

5 §•

I 5 kap. 5 § luftfartslagen finns nu regler om befälhavarens skyldigheter

när svårare brott begås ombord på luftfartyg. Enligt första stycket skall

befälhavaren såvitt möjligt vidta de åtgärder som erfordras för utredning

av saken och som inte kan uppskjutas utan våda. Han skall vidare enligt

andra stycket så långt omständigheterna medger sörja för att den brottslige

inte avviker, och han äger för sådant ändamål ta honom i förvar till dess

han kan överlämnas till svensk polisman eller, utom Sverige, till behörig

utländsk myndighet eller till svensk konsul. Enligt tredje stycket slutligen

kan befälhavaren i hithörande fall ta i förvar föremål som kan antas äga

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

betydelse för brottsutredningen, till dess det kan överlämnas till polisman

eller myndighet som avses i andra stycket.

Promemorian. I promemorians förslag behålls bestämmelsen i 5 § första

stycket oförändrad. Andra stycket föreslås uppdelat på tre punkter. I samband

därmed tas i andra punkten upp en mot konventionen art. 7 mom. 1

c) svarande bestämmelse, att tagande i förvar av den som begått svårare

brott ombord inte utan samtycke av den brottslige får bestå längre än till

dess han kan överlämnas till svensk polisman resp. behörig utländsk myndighet

eller svensk konsul. I tredje punkten tas i anslutning till konventionsbestämmelserna

i art. 6 mom. 1 c), jämförd med art. 6 mom. 2 första

punkten, upp en föreskrift om att bestämmelserna i 4 § andra stycket —

om skyldighet resp. befogenhet för besättningsmedlem och passagerare att

lämna befälhavare bistånd — skall äga motsvarande tillämpning i nu ifrågavarande

fall. Paragrafens tredje stycke har i förslaget underkastats en

redaktionell jämkning i anslutning till art. 9 mom. 3 i konventionen, så att

det klart framgår att befälhavare är skyldig att tillhandahålla polisman eller

myndighet som avses i andra stycket upplysningar och föremål av betydelse

för brottsutredningen.

Remissyttrandena. Förevarande paragraf har inte rönt annan saklig erinran

under remissbehandlingen än att hovrätten för Västra Sverige gjort gällande,

att det för ingripande enligt konventionen inte krävs att det brott som

förövats är av svårare art. Hovrätten framhåller i anslutning härtill att enligt

5 kap. 5 § första och andra styckena luftfartslagen i deras nu gällande

lydelse befälhavare, när svårare brott förövats ombord, skall vidta för utredning

i saken nödvändiga åtgärder och sörja för att den brottslige inte

avviker. Genom att lagtexten i dessa delar inte föreslås ändrad synes enligt

hovrätten en bristande överensstämmelse mellan konventionen och lagtexten

komma att föreligga.

Departementschefen. Konventionen innehåller inte någon mot 5 kap. 5 §

första stycket luftfartslagen svarande bestämmelse om att befälhavaren

skall vara verksam för sakens utredning när svårare brott begås ombord på

ett luftfartyg. Frågan diskuterades under förarbetena till konventionen men

ansågs lämpligen böra regleras genom nationell lag. Jag biträder under dessa

förhållanden promemorians förslag att behålla första stycket i 5 § oförändrat.

Hovrättens för Västra Sverige anmärkning rörande förhållandet mellan

konventionen och 5 § andra stycket i den föreslagna nya lydelsen synes

grunda sig på en feltolkning av konventionen. Av art. 6 mom. 1 följer att,

om ingripande inte kan motiveras av hänsyn till säkerheten, ordningen eller

lydnaden ombord, befälhavaren äger vidta åtgärder mot en person som be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

gått eller är i färd med att begå brott ombord endast för att sätta sig i stånd

att överlämna gärningsmannen till behörig myndighet (eller ilandsätta honom)

enligt bestämmelserna i kap. III i konventionen. Sistnämnda hänvisning

innebär bl. a. en hänvisning till art. 9 mom. 1. Av denna konventionsbestämmelse

följer att en uttrycklig rätt för befälhavaren att överlämna en

person till behörig myndighet i fördragsslutande stat föreligger endast om

befälhavaren har anledning tro att vederbörande ombord på fartyget begått

en handling som enligt befälhavarens mening utgör ett allvarligt brott mot

strafflagstiftningen i registreringsstaten. Det är följaktligen fullt i överensstämmelse

med konventionen att anknyta reglerna i förevarande paragraf

om rätt för befälhavaren att — i andra fall än som avses i 4 § första stycket

— ta en för brott ombord misstänkt person i förvar och överlämna honom

till behörig myndighet till den förutsättningen att det skall vara fråga

om »svårare brott».

Den i promemorian föreslagna nya bestämmelsen i 5 § andra stycket av

innebörd att ett omhändertagande kan bestå längre än till dess vederbörande

kan överlämnas till behörig myndighet (polisman, konsul) innebär ett

av art. 7 mom. 1 i konventionen föranlett avsteg från de grundsatser som

annars gäller hos oss. Enligt 24 kap. 23 § rättegångsbalken får ingen hållas

i förvar i anledning av misstanke om brott annorledes än som är stadgat i

nämnda kapitel eller på annat håll i lagstiftningen, även om han samtycker

därtill. De lagbestämmelser om omhändertagande i anledning av misstanke

om brott som finns hos oss förutsätter undantagslöst att den omhändertagne

skall friges, så snart de skäl som föranlett frihetsberövandet inte

längre är för handen. Med hänsyn till de speciella förhållanden som kan

råda vid omhändertagande av personer ombord på luftfartyg får det emellertid

anses försvarligt att här göra undantag från de principer som annars

gäller. Jag biträder i fråga om denna bestämmelse promemorians förslag

med vissa redaktionella jämkningar.

Den föreslagna bestämmelsen är tillämplig exempelvis när den omhändertagne

föredrar att bli överlämnad till myndighet i visst land, t. ex. hemlandet,

och luftfartyget avses landa där. En förutsättning är dock givetvis att

befälhavaren finner att överlämnandet kan anstå. Någon ovillkorlig rätt för

den omhändertagne att fortsätta färden under förvar föreligger således inte.

Befälhavaren å sin sida är givetvis skyldig att överlämna den brottslige så

snart luftfartyget landar på plats, där behörig myndighet finns som kan

motta honom, om inte den brottslige samtycker till att han hålls i förvar

under fortsatt färd.

Enligt konventionen art. 6 mom. 2 har besättningsmedlem och passagerare

samma skyldigheter och befogenheter att bistå befälhavaren vid omhändertagande

av person, som begått brott ombord, som när det gäller de

i 4 § behandlade fallen. En hänvisning till 4 § andra stycket bör därför som

skett i promemorians förslag tas upp i 5 § andra stycket men synes där

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

böra ingå som en andra punkt. Det bör betonas att besättningsmedlem och

passagerare inte har någon rätt att ingripa av eget initiativ i hithörande fall.

Utgör brottet ett hot mot luftfartygets säkerhet eller säkerheten för ombordvarande

personer eller egendom, blir emellertid givetvis bestämmelserna

i 4 § tredje stycket tillämpliga.

De ändringar som i promemorian föreslagits i 5 § tredje stycket föranleder

inte från saklig synpunkt någon erinran från min sida. De torde inte

kräva någon ytterligare kommentar. I redaktionellt hänseende bör en

mindre omarbetning ske.

Ikraftträdande

Med hänsyn till samarbetet inom SAS bör den av konventionen föranledda

nya lagstiftningen träda i kraft samtidigt i Danmark, Norge och Sverige.

Det bör därför överlämnas åt Kungl. Maj :t att förordna om lagens ikraftträdande.

Det har under de nordiska departementsöverläggningarna förutsatts

att också ratifikationsfrågan samordnas på det nordiska planet.

I och för sig torde något hinder inte föreligga att låta den nya lagstiftningen

träda i kraft redan innan konventionen efter ratifikation blir bindande

för Sverige. Frågan om ett tidigare ikraftträdande av lagen kan bli

aktuell, om det dröjer mera avsevärd tid, innan konventionen vinner anslutning

från det föreskrivna antalet av tolv signatärmakter.

Några särskilda övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen torde

inte behövas.

Hemställan

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget till lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr

297) måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Per By lön

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Bilaga 2

Departementspromemorians förslag

till

lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen

den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4 §.

För upprätthållande av lydnaden

och ordningen ombord äger befälhavaren

bruka det våld, som med hänsyn

till omständigheterna kan anses

försvarligt.

Då fartyget är i fara eller nöden

eljest kräver det, har befälhavaren

rätt att bruka varje medel, som är

nödvändigt för att framtvinga lydnad

eller återställa ordningen. Det

åligger i sådant fall envar av besättningen

att utan särskild anmaning

lämna befälhavaren nödigt bistånd.

Göres större våld än som är medgivet,

vare lag som eljest för sådant

fält är stadgad.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

När det påkallas av hänsyn till

luftfartygets säkerhet eller säkerheten

för ombordvarande personer eller

egendom eller för upprätthållande

av lydnaden och ordningen ombord,

äger befälhavaren bruka det

våld och vidtaga de åtgärder i övrigt

som kunna anses försvarliga

med hänsyn till omständigheterna.

Det åligger medlem av besättningen

att även utan särskild anmaning

lämna befälhavaren nödigt bistånd.

Efter anmaning av befälhavaren äger

också passagerare lämna dylikt bistånd.

Utan anmaning av befälhavaren

äger medlem av besättningen och

passagerare i förebyggande syfte vidtaga

åtgärd som sägs i första stycket,

när det omedelbart påkallas av

hänsyn till luftfartygets säkerhet eller

säkerheten för ombordvarande

personer eller egendom.

5 §.

Förövas å-----kunna uppskjutas.

Befälhavaren skall, så långt om- Befälhavaren skall, så långt omständigheterna

medgiva, sörja för att ständigheterna medgiva, sörja för

den brottslige icke avviker och äger att den brottslige icke avviker och

or sådant ändamål taga honom i äger för sådant ändamål taga honom

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

(Nuvarande lydelse)

förvar till dess han kan överlämnas

till svensk polisman eller, utom riket,

till behörig utländsk myndighet

eller, där hinder icke möter, till

svensk konsul.

Föremål som må antagas äga betydelse

för utredning om brottet må

av befälhavaren tagas i förvar till

dess det kan överlämnas till polisman

eller myndighet som avses i

andra stycket.

(Föreslagen lydelse)

i förvar. Sådan åtgärd må ej utan

samtycke av den brottslige bestå

längre än till dess han kan överlämnas

till svensk polisman eller,

utom riket, till behörig utländsk

myndighet eller, där hinder icke möter,

till svensk konsul. Bestämmelserna

i 4 § andra stycket skola äga

motsvarande tillämpning.

Föremål som må antagas äga betydelse

för utredning om brottet må

av befälhavaren tagas i förvar. Det

åligger befälhavaren att till polisman

eller myndighet som avses i andra

stycket lämna de uppgifter och tillhandahålla

de föremål i hans rättmätiga

besittning som kunna vara

av betydelse för utredning om brottet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Convention

relative aux infractions et a certains

autres actes survenant å bord des

aéronefs1

LES ETATS Parties å la présente

Convention

SONT CONVENUS des dispositions

suivantes :

Titre ler — Champ cTapplication

de la Convention

Article ler

1. La présente Convention s’applique

:

a) aux infractions aux lois pénales;
b)

aux actes qui, coustituant ou

non des infractions, peuvent compromettre

ou compromettent la sécurité

de 1’aéronef ou de personnes

ou de biens å bord, ou compromettent

le bon ordre et la discipline å

bord.

2. Sous réserve des dispositions

du Titre III, la présente Convention

s’applique aux infractions commises

ou actes accomplis par une personne

å bord d’un aéronef immatriculé

dans un Etat contractant pendant

que cet aéronef se trouve, soit en

vol, soit å la surface de la haute mer

ou d’une région ne faisant partie du

territoire d’aucun Etat.

3. Aux fins de la présente Convention,

un aéronef est considéré

comme en vol depuis le moment ou

la force motrice est employée pour

décoller jusqu’au moment ou l’atterrissage

a pris fin.

4. La présente Convention ne s’applique

pas aux aéronefs utilisés å des

fins militaires, de douane ou de police.

Convention

on offences and certain other acts

committed on board aircraft1

THE STATES Parties to this Convention
HAVE

AGREED as follows:

Chapter I — Scope of the

Convention

Article 1

1. This Convention shall apply in

respect of:

a) offences against penal law;

b) acts which, whether or not they

are offences, may or do jeopardize

the safety of the aircraft or of persons

or property therein or which

jeopardize good order and discipline

on board.

2. Except as provided in Chapter

III, this Convention shall apply in

respect of offences committed or

acts done by a person on board any

aircraft registered in a Contracting

State, while that aircraft is in flight

or on the surface of the high seas

or of any other area outside the territory

of any State.

3. For the purposes of this Convention,

an aircraft is considered to

be in flight from the moment when

power is applied for the purpose of

take-off until the moment when the

landing run ends.

4. This Convention shall not apply

to aircraft used in military, customs

or police services.

1 Slutbestämmelserna (art. 19—26) har uteslutits här.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i 59 år 1966

33

Bilaga 3

Konvention

Om brott och vissa andra handlingar

begångna ombord på luftfartyg1

(Översättning)

DE STATER som anslutit sig till

denna konvention

HA ÖVERENSKOMMIT följande:

Kapitel I — Konventionens tillläm

pningsområde

Artikel 1

1. Denna konvention äger tillämpning

beträffande

a) straffbelagda handlingar;

b) handlingar vilka, vare sig de

innefatta brott eller ej, äventyra eller

äro ägnade att äventyra luftfartygets

säkerhet eller säkerheten för

personer eller egendom ombord eller

vilka äventyra god ordning och lydnad

ombord.

2. Om annat ej följer av kapitel

III, äger denna konvention tillämpning

på brott eller annan handling,

begången av person ombord på ett i

fördragsslutande stat registrerat luftfartyg,

under det fartyget befinner

sig under flygning eller på ytan av

det fria havet eller annat område

utanför statligt territorium.

3. Vid tillämpning av denna konvention

anses ett luftfartyg vara under

flygning från det ögonblick då

kraft insättes för att bringa fartyget

att lyfta till det ögonblick då landningsrörelsen

avslutats.

4. Denna konvention skall ej äga

tillämpning på luftfartyg som användes

inom militär-, tull- eller polisväsendet.

1 Slutbestämmelserna (art. 19—26) har uteslutits här.

3 Iiihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 169

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Artide 2

Sans préjudice des dispositions de

1’Article 4 et sous réserve des exigences

de la sécurité de 1’aéronef et

des personnes ou des biens å bord,

aucune disposition de la présente

Convention ne peut étre interprétée

comme autorisant ou prescrivant

1’application de quelque mesure que

ce soit dans le cas d’infractions å

des lois pénales de caractére politique

ou fondées sur la discrimination

raciale ou religieuse.

Titre II — Competence

Article 3

1. L’Etat d’immatriculation de

1’aéronef est compétent pour connaitre

des infractions commises et

actes accomplis å bord.

2. Tout Etat contractant prend

les mesures nécessaires pour établir

sa compétence, en sa qualité d’Etat

d’immatriculation, aux fins de connaitre

des infractions commises ä

bord des aéronefs inscrits sur son

registre d’immatriculation.

3. La présente Convention n’écarte

aucune compétence pénale

exercée conformément aux lois nationales.

Article 4

Un Etat contractant qui n’est pas

1’Etat d’immatriculation ne peut gener

1’exploitation d’un aéronef en

vol en vue d’exercer sa compétence

pénale å 1’égard d’une infraction

commise å bord que dans les cas suivants

:

a) cette infraction a produit effet

sur le territoire dudit Etat;

b) cette infraction a été commise

par ou contre un ressortissant dudit

Etat ou une personne y ayant sa résidence

permanente;

Article 2

Without prejudice to the provisions

of Article 4 and except when

the safety of the aircraft or of persons

or property on board so requires,

no provision of this Convention

shall be interpreted as authorizing

or requiring any action in respect

of offences against penal laws

of a political nature or those based

on racial or religious discrimination.

Chapter II — Jurisdiction

Article 3

1. The State of registration of the

aircraft is competent to exercise

j urisdiction over offences and acts

committed on board.

2. Each Contracting State shall

take such measures as may be necessary

to establish its j urisdiction as

the State of registration over offences

committed on board aircraft registered

in such State.

3. This Convention does not exclude

any criminal j urisdiction exercised

in accordance with national

law.

Article 4

A Contracting State which is not

the State of registration may not

interfere with an aircraft in flight in

order to exercise its criminal j urisdiction

over an offence committed

on board except in the following

cases:

a) the offence has effect on the

territory of such State;

b) the offence has been committed

by or against a national or permanent

resident of such State;

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Artikel 2

Utom i fall som avses i artikel 4

skall icke någon bestämmelse i denna

konvention anses medföra befogenhet

eller skyldighet att vidtaga

åtgärd i anledning av brott av politisk

natur eller handling som utgör

brott enligt lagstiftning grundad på

ras- eller religionsdiskriminering, såframt

sådan åtgärd ej påkallas av

hänsyn till luftfartygets säkerhet

eller säkerheten för ombordvarande

personer eller egendom.

Kapitel II -— Jurisdiktion

Artikel 3

1. Den stat där luftfartyget är registrerat

äger utöva jurisdiktion

beträffande brott och andra handlingar

begångna ombord på luftfartyget.

2. Det åligger fördragsslutande

stat att vidtaga de åtgärder som

fordras för att den skall kunna utöva

sin jurisdiktion i egenskap av

registreringsstat beträffande brott

förövade ombord på luftfartyg, som

är registrerat i den staten.

3. Denna konvention utesluter

icke utövande av straffrättslig jurisdiktion

enligt nationell lag.

Artikel 4

Fördragsslutande stat får ej i syfte

att utöva straffrättslig jurisdiktion

med avseende på brott förövat ombord

på luftfartyg, som är registrerat

i annan fördragsslutande stat,

ingripa mot luftfartyget medan detta

är under flygning, utom i följande

fall:

a) om brottet äger verkningar

inom den statens territorium;

b) om brottet begåtts av eller är

riktat mot någon som är medborgare

eller stadigvarande bosatt i den

staten;

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

c) cette infraction compromet la

sécurité dudit Etat;

d) cette infraction constitute une

violation des régles ou réglements

relatifs an vol ou å la manoeuvre des

aéronefs en vigueur dans ledit Etat;

e) 1’exercice de cette compétence

est nécessaire pour assurer le respect

d’une obligation qui incombe audit

Etat en vertu d’un accord international

multilatéral.

Titre III — Pouvoirs du commandant

d’aéronef

Artide 5

1. Les dispositions du présent

Titre ne s’appliquent aux infractions

et aux actes commises ou accomplis,

ou sur le point de 1’étre, par une

personne å bord d’un aéronef en vol,

soit dans 1’espace aérien de 1’Etat

d’immatriculation, soit au-dessus de

la haute mer ou d’une region ne faisant

partie du territoire d’aucun

Etat, que si le dernier point de décollage

ou le prochain point d’atterrissage

prévu est situé sur le territoire

d’un Etat autre que celui d’immatriculation,

ou si l’aéronef vole

ultérieurement dans 1’espace aérien

d’un Etat autre que l’Etat d’immatriculation,

ladite personne étant encore

å bord.

2. Aux fins du présent Titre, et

nonobstant les dispositions de l’Article

ler, paragraphe 3, un aéronef

est considéré comme en vol depuis

le moment ou, l’embarquement étant

terminé, toutes ses portes extériures

ont été fermées jusqu’au moment ou

l’une de ees portes est ouverte en

vue du débarquement. En cas d’atterrissage

forcé, les dispositions du

présent Titre continuent de s’appliquer

å l’égard des infractions et des

actes survenus å bord jusqu’å ce que

1’autorité compétente d’un Etat

prenne en charge 1’aéronef ainsi que

les personnes et biens å bord.

c) the offence is against the security

of such State;

d) the offence consists of a breach

of any rules or regulations relating

to the flight or manoeuvre of aircraft

in force in such State;

e) the exercise of jurisdiction is

necessary to ensure the observance

of any obligation of such State under

a multilateral international agreement.

Chapter III — Powers of the aireraft

commander

Article 5

1. The provisions of this Chapter

shall not apply to offences and aets

committed or about to be committed

by a person on board an aireraft in

flight in the airspace of the State of

registration or over the high seas

or any other area outside the territory

of any State unless the last

point of take-off or the next point

of intended landing is situated in a

State other than that of registration,

or the aireraft subsequently flies in

the airspace of a State other than

that of registration with such person

still on board.

2. Notwithstanding the provisions

of Article 1, paragraph 3, an aireraft

shall for the purposes of this

Chapter, be considered to be in flight

åt any time from the moment when

all its external doors are closed

following embarkation until the

moment when any such door is opened

for disembarkation. In the case of

a forced landing, the provisions of

this Chapter shall continue to apply

with respect to offences and aets

committed on board until competent

authorities of a State take over the

responsibility för the aireraft and

for the persons and property on

board.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

c) om brottet är riktat mot den

statens säkerhet;

d) om brottet består i överträdelse

av i den staten gällande regler

eller föreskrifter beträffande flygning

eller manövrering av luftfartyg!
e)

om utövande av jurisdiktion är

nödvändigt till säkerställande av att

den statens förpliktelser enligt multilateralt

internationellt fördrag fullgöras.

Kapitel III — Befogenheter som tillkomma

luftfartygets befälhavare

Artikel 5

1. Bestämmelserna i detta kapitel

äga ej tillämpning beträffande brott

och andra handlingar som begåtts

eller äro under utförande av någon

som befinner sig ombord på luftfartyg

under flygning i luftrummet över

den stat där luftfartyget är registrerat

eller över det fria havet eller annat

område utanför statligt territorium,

såvida icke den plats från vilken

luftfartyget senast lyft eller den

plats där nästföljande landning avses

äga rum ligger i annan stat än

nyss sagts eller luftfartyget sedermera

flyger in i luftrummet över annan

stat med vederbörande alltjämt

ombord.

2. Utan hinder av bestämmelserna

i artikel 1 mom. 3 skall vid tilllämpning

av detta kapitel ett luftfartyg

anses vara under flygning

från det ögonblick då alla ytterdörrar

stängts efter ombordgåendet till

det ögonblick då någon av ytterdörrarna

öppnats för avstigning. Vid

nödlandning skola bestämmelserna

i detta kapitel fortfara att äga tilllämpning

beträffande brott och andra

handlingar begångna ombord till

dess behörig myndighet i en stat

övertagit ansvaret för luftfartyget

samt för personer och egendom ombord.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Artide 6

1. Lorsque le commandant d’aéronef

est fondé å croire qu’une personne

a commis ou accompli ou est

sur le point de commettre ou d’accomplir

å bord une infraction ou

un acte, visés å 1’Article ler, paragraphe

1, il peut prendre, å l’égard

de cette personne, les mesures raisonnables,

y compris les mesures

de contrainte, qui sont nécessaires :

a) pour garantir la sécurité de

1’aéronef ou de personnes ou de

biens å bord;

b) pour maintenir le bon ordre et

la discipline å bord;

c) pour lui permettre de remettre

ladite personne aux autorités compétentes

ou de la débarquer conformément

aux dispositions du présent

Titre.

2. Le commandant d’aéronef peut

requérir ou autoriser 1’assistance des

autres membres de 1’équipage et,

sans pouvoir 1’exiger, demander ou

autoriser celle des passagers en vue

d’appliquer les mesures de contrainte

qu’il est en droit de prendre. Tout

membre d’équipage ou tout passager

peut également prendre, sans cette

autorisation, toutes mesures préventives

raisonnables, s’il est fondé å

croire qu’elles s’imposent immédiatement

pour garantir la sécurité de

1’aéronef ou de personne ou de biens

å bord.

Article 7

1. Les mesures de contrainte prises

å 1’égard d’une personne confoi1- mément aux dispositions de 1’Article

6 cesseront d’étre appliquées

au-delå de tout point d’atterrissage

å moins que :

a) ce point ne soit situé sur le

territoire d’un Etat non contractant

et que les autorités de cet Etat ne

refusent d’y permettre le debarquement

de la personne intéressée ou

que des mesures de contrainte

Article 6

1. The aircraft commander may,

when he has reasonable grounds to

believe that a person has committed,

or is about to cornmit, on board the

aircraft, an offence or act contemplated

in Article 1, paragraph 1, impose

upon such person reasonable

measures including restraint which

are necessary:

a) to protect the safety of the aircraft,

or of persons or property

therein; or

b) to xnaintain good order and

discipline on board; or

c) to enable him to deliver such

person to competent authorities or

to disembark him in accordance with

the provisions of this Chapter.

2. The aiixraft commander may

require or authorize the assistance

of other crew members and may request

or authorize, but not require,

the assistance of passengers to restrain

any person whom he is entitled

to restrain. Any crew member

or passenger may also take reasonable

preventive measures without

such authorization when he has

reasonable grounds to believe that

such action is immediately necessai-y

to protect the safety of the aircraft,

or of persons or property

therein.

Article 7

1. Measures of restraint imposed

upon a person in accordance with

Article 6 shall not be continued

beyond any point åt which the aircraft

lands unless:

a) such point is in the territory

of a non-Contracting State and its

authorities refuse to permit disembarkation

of that person or those

measures have been imposed in accordance

with Article 6, paragraph

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1966

Artikel 6

1. Om befälhavaren har skälig anledning

tro, att en person ombord på

luftfartyget begått eller är i färd att

begå sådant brott eller sådan handling

som avses i artikel 1 mom. 1

äger han vidtaga skäliga åtgärder

mot sådan person, inbegripet tagande

i förvar, vilka äro nödvändiga:

a) för att skydda luftfartygets säkerhet

eller säkerheten för personer

eller egendom ombord; eller

b) för att upprätthålla god ordning

och lydnad ombord; eller

c) för att sätta honom i stånd att

överlämna gärningsmannen till behörig

myndighet eller att ilandsätta

denne enligt bestämmelserna i detta

kapitel.

2. Befälhavaren äger ålägga eller

bemyndiga medlem av besättningen

att lämna bistånd samt äger uppmana

eller bemyndiga men ej ålägga

passagerare att bistå vid omhändertagande

av den som befälhavaren

är behörig att taga i förvar. Medlem

av besättningen eller passagerare

äger också, utan dylikt bemyndigande,

vidtaga skäliga förebyggande

åtgärder, när han har skälig anledning

tro, att sådan åtgärd är

omedelbart nödvändig för att skydda

luftfartygets säkerhet eller säkerheten

för personer eller egendom

ombord.

Artikel 7

1. Har någon tagits i förvar enligt

artikel 6, får åtgärden ej bestå längre

än till dess luftfartyget därefter

landar, såvida icke

a) landningsplatsen ligger inom

en icke fördragsslutande stats område

och denna stats myndigheter vägra

att medge ilandsättning av den

omhändertagne eller omhändertagandet

ägt rum enligt artikel 6 mom.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

n’aient été imposées å celle-ci conformément

aux dispositions de l’Article

6, paragraphe 1, c), pour permettre

sa remise aux autorités compétentes;
b)

1’aéronef ne fasse un atterrissage

forcé et que le commandant

d’aéronef ne soit pas en mesure de

remettre la personne intéressée aux

autorités compétentes;

c) la personne intéressée n’accepte

de continuer å étre transportée audelå

de ce point en restant soumise

aux mesures de contrainte.

2. Le commandant d’aéronef doit,

dans les moindres délais et, si possible,

avant d’atterrir sur le territoire

d’un Etat avec å son bord une

personne soumise ä une mesure de

contrainte prise conformément aux

dispositions de 1’Article 6, informer

les autorités dudit Etat de la présence

å bord d’une personne soumise

å une mesure de contrainte et des

raisons de cette mesure.

Article 8

1. Lorsque le commandant d’aéronef

est fondé å croire qu’une personne

a accompli ou est sur le point

d’accomplir å bord un acte visé å

1’Article ler, paragraphe 1, b), il peut

débarquer cette personne sur le territoire

de tout Etat ou atterrit l’aéronef

pour autant que cette mesure

soit nécessaire aux fins visées å Artide

6, paragraphe 1, a) ou b).

2. Le commandant d’aéronef informe

les autorités de l’Etat sur le

territoire duquel il débarque une

personne, conformément aux dispositions

du présent article, de ce débarquement

et des raisons qui l’ont

motivé.

Article 9

1. Lorsque le commandant d’aéronef

est fondé å croire qu’une personne

a accompli å bord de 1’aéronef

un acte qui, selon lui, constitue une

infraction grave, conformément aux

1 c) in order to enable his delivery

to competent authorities;

b) the aircraft makes a forced

landing and the aircraft commander

is unahle to deliver that person to

competent authorities; or

c) that person agrees to onward

carriage under restraint.

2. The aircraft commander shall

as soon as practicable, and if possible

before landing in the territory

of a State with a person on board

who has been placed under restraint

in accordance with the provisions of

Article 6, notify the authorities of

such State of the fact that a person

on board is under restraint and of

the reasons for such restraint.

Article 8

1. The aircraft commander may,

in so far as it is necessary för the

purpose of subparagraph a) or b) of

paragraph 1 of Article 6, disembark

in the territory of any State in which

the aircraft lands any person who

he has reasonable grounds to believe

has committed, or is about to

commit, on board the aircraft an act

contemplated in Article 1, paragraph

1 b).

2. The aircraft commander shall

report to the authorities of the

State in which he disembarks any

person pursuant to this Article, the

fact of, and the reasons för, such

disembarkation.

Article 9

1. The aircraft commander may

deliver to the competent authorities

of any Contracting State in the territory

of which the aircraft lands

any person who he has reasonable

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kiingl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

1 c) i syfte att möjliggöra den omhändertagnes

överlämnande till behörig

myndighet;

b) luftfartyget nödlandar och befälhavaren

är ur stånd att överlämna

den omhändertagne till behörig

myndighet; eller

c) den omhändertagne medger, att

åtgärden består under fortsatt färd.

2. Befälhavaren skall, så snart det

låter sig göra och om möjligt innan

luftfartyget landar inom en stats

område med någon ombord som blivit

omhändertagen enligt bestämmelserna

i artikel 6, lämna den statens

myndigheter underrättelse om

att en ombordvarande person blivit

tagen i förvar och om anledningen

till omhändertagandet.

Artikel 8

1. I den mån det är nödvändigt för

ändamål som avses i artikel 6 mom.

1 a) eller b) äger befälhavaren i

stat, där luftfartyget landar, ilandsätta

envar som, enligt vad han har

skälig anledning tro, ombord på

luftfartyget har begått eller är i färd

med att begå sådan handling som avses

i artikel 1 mom. 1 b).

2. Befälhavaren skall lämna myndigheterna

i den stat, där han ilandsätter

någon enligt denna artikel, underrättelse

om ilandsättningen och

om anledningen till denna.

Artikel 9

1. Befälhavaren äger till behörig

myndighet i fördragsslutande stat,

inom vars område luftfartyget landar,

överlämna den som, enligt vad

han har skälig anledning tro, om4

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 159

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj ds proposition nr 159 år 1966

lois pénales de l’Etat d’immatriculation

de 1’aéronef, il peut remettre

ladite personne aux autorités compétentes

de tout Etat contractant sur

le territoire duquel atterrit 1’aéronef.

2. Le commandant d’aéronef doit,

dans les moindres délais et si possible

avant d’atterrir sur le territoire

d’un Etat contractant avec å bord

une personne qu’il a 1’intention de

remettre conformément aux dispositions

du paragraphe précédent, faire

connaitre cette intention aux autorités

de cet Etat ainsi que les raisons

qui la motivent.

3. Le commandant d’aéronef communique

aux autorités auxquelles il

remet l’auteur présumé de 1’infraction,

conformément aux dispositions

du présent article, les éléments de

preuve et d’information qui, conformément

å la loi de l’Etat d’immatriculation

de 1’aéronef, sont légitimement

en sa possession.

Article 10

Lorsque 1’application des mesures

prévues par la présente Convention

est conforme ä celle-ci, ni le commandant

d’aéronef, ni un autre

membre de 1’équipage, ni un passager,

ni le propriétaire, ni 1’exploitant

de 1’aéronef, ni la personne pour le

compte de laquelle le vol a été effectué,

ne peuvent étre déclarés responsables

dans une procédure engagée

en raison d’un préjudice subi par

la personne qui a fait 1’objet de ees

mesures.

Titre IV — Captnre illicite

(Vaéronefs

Article 11

1. Lorsque, illicitement, et par

violence ou menace de violence, une

personne å bord a géné 1’exploitation

d’un aéronef en vol, s’en est

emparé ou en a exercé le controle,

ou lorsqu’elle est sur le point d’accomplir

un tel aete, les Etats contraetants

prennent toutes mesures

grounds to believe bas committed

on board the aireraft an act which,

in his opinion, is a serious offence

according to the penal law of the

State of registration of the aireraft.

2. The aireraft commander shall

as soon as practicable and if possible

before landing in the territory

of a Contracting State with a person

on board whom the aireraft commander

intends to deliver in accordance

with the preceding paragraph,

notify the authorities of such State

of his intention to deliver such person

and the reasons therefor.

3. The aireraft commander shall

furnish the authorities to whom any

suspeeted offender is delivered in

accordance with the provisions of

this Article with evidence and information

which, under the law of

the State of registration of the aireraft,

are lawfully in his possession.

Article 10

For actions taken in accordance

with this Convention, neither the

aireraft commander, any other

member of the erew, any passenger,

the owner or operator of the aireraft,

nor the person on whose behalf

the flight was performed shall

be held responsible in any proceeding

on account of the treatment undergone

by the person against whom

the actions were taken.

Chapter IV — Unlawful Seizure

of Aireraft

Article 11

1. When a person on board has

unlawfully committed by force or

threat thereof an act of interference,

seizure, or other wrongful exercise

of conlrol of an aireraft in flight or

when such an act is about to be

committed, Contracting States shall

take all appropriate measures to re
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

bord på luftfartyget har begått en

handling vilken enligt hans åsikt utgör

ett allvarligt brott enligt strafflagstiftningen

i den stat, där luftfartyget

är registrerat.

2. Befälhavaren skall så snart det

låter sig göra och om möjligt innan

luftfartyget landar inom en fördragsslutande

stats område med någon

ombord, som befälhavaren avser

att överlämna enligt mom. 1, underrätta

den statens myndigheter om

sin avsikt att överlämna vederbörande

och om anledningen därtill.

3. Befälhavaren skall tillhandahålla

den myndighet, till vilken en för

brott misstänkt person överlämnas

enligt bestämmelserna i denna artikel,

den bevisning och de upplysningar,

vilka befinna sig i hans rättmätiga

besittning enligt lagen i den

stat, där luftfartyget är registrerat.

Artikel 10

För åtgärd, som vidtagits i överensstämmelse

med denna konvention,

skall varken befälhavaren,

medlem av besättningen, passagerare,

luftfartygets ägare eller innehavare

eller den, för vars räkning flygningen

utförts, göras ansvarig i rättegång

rörande behandlingen av

den, mot vilken åtgärden riktats.

Kapitel IV — Olaga besittningstagande

av luftfartgg

Artikel 11

1. Har någon ombord rättsstrid igt

genom våld eller hot om våld begått

en handling, som innefattar ingripande,

besittningstagande eller annat

orättmätigt utövande av kontroll

över ett luftfartyg under flygning,

eller är sådan handling å färde, skola

de fördragsslutande staterna vid
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

appropriées pour restituer ou conserver

le contröle de 1’aéronef au commandant

légitime.

2. Dans les cas visés au paragraphe

précédent, tout Etat contractant ou

atterrit 1’aéronef permet aux passagers

et å 1’équipage de poursuivre

leur voyage aussitöt que possible. Il

restitue 1’aéronef et sa cargaison å

ceux qui ont le droit de les détenir.

Titre V — Pouvoirs et obligations

des Etats

Artide 12

Tout Etat contradant doit permettre

au commandant d’un aéronef

immatriculé dans un autre Etat contractant

de débarquer toute personne

conformément aux dispositions de

1’Artide 8, paragraphe 1.

Artide 13

1. Tout Etat contractant est tenu

de recevoir une personne que le commandant

d’aéronef lui remet conformément

aux dispositions de l’Article

9, paragraphe 1.

2. S’il estime que les circonstances

le justifient, tout Etat contractant

assure la détention ou prend toutes

autres mesures en vue d’assurer la

présence de toute personne auteur

présumé d’un acte visé å l’Article

11, paragraphe 1, ainsi que de toute

personne qui lui a été remise. Cette

détention et ees mesures doivent étre

conformes å la législation dudit

Etat; elles ne peuvent étre maintenues

que pendant le délai nécessaire

å 1’engagement de poursuites pénales

ou d’une procédure d’extradition.

3. Toute personne détenue en application

du paragraphe précédent,

peut communiquer immédiatement

avec le plus proche représentant

qualifié de l’Etat dont elle a la nationalité;

toutes facilités lui sont ac
-

store control of the aireraft to its

lawful commander or to preserve

his control of the aireraft.

2. In the cases contemplated in

the preceding paragraph, the Contraeting

State in whicli the aireraft

lands shall permit its passengers

and erew to continue their journey

as soon as practicable, and shall return

the aireraft and its cargo to the

persons lawfully entitled to possession.

Chapter V — Powers and Duties

of States

Artide 12

Any Contracting State shall allow

the commander of an aireraft registered

in another Contracting State

to disembark any person pursuant

to Artide 8, paragraph 1.

Artide 13

1. Any Contracting State sliall

take delivery of any person whom

the aireraft commander delivers pursuant

to Artide 9, paragraph 1.

2. Upon being satisfied that the

circumstances so warrant, any Contracting

State shall take custody or

other measures to ensure the presence

of any person suspeeted of an

act contemplated in Artide 11, paragraph

1, and of any person of whom

it has taken delivery. The custody

and other measures shall be as provided

in the law of that State but

may only be continued for such time

as is reasonably necessary to enable

any criminal or extradition proceedings

to be instituted.

3. Any person in custody pursuant

to the previous paragraph shall be

assisted in communicating immediately

with the nearest appropriate

representative of the State of which

he is a national.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

45

taga de åtgärder som påkallas för

att återföra kontrollen över luftfartyget

till dess laglige befälhavare eller

för att vidmakthålla dennes kontroll

över luftfartyget.

2. I fall som avses i mom. 1 skall

den fördragsslutande stat, i vilken

luftfartyget landar, tillåta dettas

passagerare och besättning att fortsätta

sin resa så snart det låter sig

göra samt återställa luftfartyget och

dess last till de personer som äro

rättmätiga innehavare därav.

Kapitel V — Staternas rättigheter

och skyldigheter

Artikel 12

Varje fördragsslutande stat skall

tillåta befälhavaren på ett luftfartyg,

som är registrerat i annan fördragsslutande

stat, att i enlighet med artikel

8 mom. 1 ilandsätta vem det vara

må.

Artikel 13

1. Fördragsslutande stat skall

mottaga envar, som befälhavaren

överlämnar enligt artikel 9 mom. 1.

2. Fördragsslutande stat, som finner

ådagalagt att omständigheterna

föranleda det, skall taga i förvar envar

som misstänkes ha begått handling,

som avses i artikel 11 mom. 1,

och envar som mottagits i den staten

eller vidtaga andra åtgärder till

säkerställande av sådan persons närvaro.

Åtgärd som nu sagts skall vidtagas

enligt lagen i nämnda stat men

får bestå endast under den tid som

skäligen erfordras för att möjliggöra

att straffrättsligt förfarande eller

förfarande för utlämning inledes.

3. Envar som tagits i förvar enligt

mom. 2 skall erhålla bistånd att

omedelbart träda i förbindelse med

närmaste behöriga representant för

den stat, vars medborgare han är.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

cordées å cette fin.

4. Tout Etat contractant auquel

une personne est remise conformément

aux dispositions de 1’ArticIe 9,

paragraphe 1, ou sur le territoire

duquel un aéronef atterrit apres

qu’un acte visé å 1’Article 11, paragraphe

1, a été accompli, procéde

immédiatement å une enquéte préliminaire

en vue d’établir les faits.

5. Lorsqu’un Etat a mis une personne

en détention conformément

aux dispositions du présent artide,

il avise immédiatement de cette détention,

ainsi que des circonstances

qui la justifient, l’Etat d’immatriculation

de 1’aéronef, l’Etat dont la

personne détenue a la nationalité et,

s’il le juge opportun, tous autres

Etats intéressés. L’Etat qui procéde

å 1’enquéte préliminaire visée au présent

article, paragraphe 4, en communique

promptement les conclusions

auxdits Etats et leur indique

s’il entend exercer sa compétence.

Article 14

1. Si une personne qui a été débarquée

conformément aux dispositions

de 1’Article 8, paragraphe 1,

ou qui a été remise conformément

aux dispositions de 1’Article 9, paragraphe

1, ou qui a débarqué apres

avoir accompli un acte visé å l’Article

11, paragraphe 1, ne peut ou ne

veut pas poursuivre son voyage, l’Etat

d’atterrissage, s’il refuse d’admettre

cette personne et que celle-ci

n’ait pas la nationalité dudit Etat

ou n’y ait pas établi sa résidence

permanente, peut la refouler vers

l’Etat dont elle a la nationalité ou

dans lequel elle a établi sa résidence

permanente, ou vers l’Etat sur le

territoire duquel elle a commencé

son voyage aérien.

2. Ni le débarquement, ni la remise,

ni la détention, ni d’autres mesures,

visées å 1’Article 13, para
-

4. Any Contracting State, to which

a person is delivered pursuant to

Article 9, paragraph 1, or in whose

territory an aircraft lands following

the commission of an act contemplated

in Article 11, paragraph 1,

shall immediately make a preliminary

enquiry into the facts.

5. When a State, pursuant to this

Article, has taken a person into custody,

it shall immediately notify the

State of registration of the aircraft

and the State of nationality of the

detained person and, if it considers

it advisable, any other interested

State of the fact that such person

is in custody and of the circumstances

which warrant his detention.

The State which makes the preliminary

enquiry contemplated in paragraph

4 of this Article shall promptly

report its findings to the said

States and shall indicate whether it

intends to exercise jurisdiction.

Article 14

1. When any person has been disembarked

in accordance with Article

8, paragraph 1, or delivered in accordance

with Article 9, paragraph

I, or has disembarked after committing

an act contemplated in Article

II, paragraph 1, and when such person

cannot or does not desire to continue

his journey and the State of

landing refuses to admit him, that

State may, if the person in question

is not a national or permanent resident

of that State, return him to the

territory of the State of which lie

is a national or permanent resident

or to the territory of the State in

which lie began his journey by air.

2. Neither disembarkation, nor

delivery, nor the taking of custody

or other measures contemplated in

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

47

4. Fördragsslutande stat, till vilken

någon överlämnats enligt artikel

9 mom. 1 eller inom vars område

ett luftfartyg landar efter det sådan

handling begåtts, som avses i artikel

11 mom. 1, skall omedelbart

verkställa en preliminär undersökning

av omständigheterna.

5. Har en stat enligt denna artikel

tagit någon i förvar, skall underrättelse

omedelbart lämnas till den stat,

där luftfartyget är registrerat, och

till den stat, i vilken den omhändertagne

är medborgare, samt, om förstnämnda

stat finner det lämpligt,

till varje annan berörd stat rörande

det förhållandet, att en person tagits

i förvar och rörande de omständigheter,

som motivera hans omhändertagande.

Den stat, som verkställer

sådan preliminär undersökning

som avses i mom. 4, skall utan dröj smål

lämna nu nämnda stater meddelande

om undersökningsresultatet

och skall ange, huruvida den har

för avsikt att utöva jurisdiktion.

Artikel 14

1. Har någon blivit ilandsatt enligt

artikel 8 mom. 1 eller överlämnad

enligt artikel 9 mom. 1 eller gått

i land efter att ha förövat sådan

handling som avses i artikel 11 mom.

1 och kan eller önskar icke den

ilandsatte eller överlämnade fortsätta

sin resa samt vägrar den stat, där

landningen skett, att tillåta honom

kvarbliva, äger sagda stat, såvida vederbörande

icke är medborgare eller

stadigvarande bosatt i den staten,

återsända honom till den stat,

där han är medborgare eller stadigvarande

bosatt, eller till den stat, i

vilken han påbörjade sin flygresa.

2. Varken ilandsättning, överlämnande,

tagande i förvar eller andra

i artikel 13 mom. 2 avsedda åtgärder

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

graphe 2, ni le renvoi de la personne

intéressée ne sont considérés

comme valant entrée sur le territoire

d’un Etat contractant, au regard

des lois de cet Etat relatives å

1’entrée ou å 1’admission des personnes.

Les dispositions de la présente

Convention ne peuvent affecter les

lois des Etats contractants relatives

au refoulement des personnes.

Article 15

1. Sous réserve des dispositions de

1’article précédent, toute personne

qui a été débarquée conformément

aux dispositions de 1’Article 8, paragraphe

1, ou qui a été remise conformément

aux dispositions de 1’Article

9, paragraphe 1, ou qui a débarqué

apres avoir accompli un acte

visé å 1’Article 11, paragraphe 1, et

qui désire poursuivre son voyage

peut le faire aussitöt que possible

vers la destination de son choix, å

moins que sa présence ne soit requise

selon la loi de l’Etat d’atterrissage,

aux fins de poursuites pénales

et d’extradition.

2. Sous réserve de ses lois relatives

å 1’entrée et å 1’admission, å 1’extradition

et au refoulement des personnes,

tout Etat contractant dans le

territoire duquel une personne a été

débarquée conformément aux dispositions

de 1’Article 8, paragraphe 1,

ou remise conformément aux dispositions

de FArticle 9, paragraphe 1,

ou qui a débarqué et å laquelle est

imputé un acte visé å FArticle 11,

paragraphe 1, accorde å cette personne

un traitement qui, en ce qui

concerne sa protection et sa sécurité,

n’est pas moins favorable que celui

qu’il acorde å ses nationaux dans

des cas analogues.

Article 13, paragraph 2, nor return

of the person concerned, shall be

considered as admission to the territory

of the Contracting State concerned

for the purpose of its law

relating to entry or admission of

persons and nothing in this Convention

shall affect the law of a Contracting

State relating to the expulsion

of persons from its territory.

Article 15

1. Without prejudice to Article

14, any person who has been disembarked

in accordance with Artide

8, paragraph 1, or delivered

in accordance with Article 9, paragraph

1, or has disembarked af ter

committing an act contemplated in

Article 11, paragraph 1, and who

desires lo continue his journey shall

be åt liberty as soon as practicable

to proceed to any destination of his

choice unless his presence is required

by the law of the State of

landing for the purpose of extradition

or criminal proceedings.

2. Without prejudice to its law

as to entry and admission to, and

extradition and expulsion from its

territory, a Conctracting State in

whose territory a person has been

disembarked in accordance with Article

8, paragraph 1, or delivered in

accordance with Article 9, paragraph

1, or has disembarked and is suspected

of having committed an act

contemplated in Article 11, paragraph

1, shall accord to such person

treatment which is no less favourable

for his protection and security

than that accorded to nationals of

such Contracting State in like circumstances.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

eller återsändande av vederbörande

skall vid tillämpning av ifrågavarande

fördragsslutande stats utlänningslagstiftning

anses innefatta tillstånd

att inresa i sagda stat, och ingen

bestämmelse i denna konvention

skall inverka på en fördragsslutande

stats lagstiftning beträffande avlägsnande

av person från dess område.

Artikel 15

1. Med iakttagande av artikel 14

skall den som blivit ilandsatt enligt

artikel 8 mom. 1 eller överlämnad

enligt artikel 9 mom. 1 eller som

gått i land efter att ha begått sådan

handling, som avses i artikel 11

mom. 1, om han önskar fortsätta sin

resa, äga frihet att, så snart det låter

sig göra, fortsätta till den ort

han väljer, såvida icke hans kvarstannande

är påkallat enligt lagen

i den stat, där landning skett, för

att utlämning skall kunna ske eller

straffrättsligt förfarande kunna inledas.

2. Fördragsslutande stat, inom

vars område någon blivit ilandsatt

enligt artikel 8 mom. 1 eller överlämnad

enligt artikel 9 mom. 1 eller

inom vars område någon som

misstänkes ha begått sådan handling,

som avses i artikel It mom. 1,

själv gått i land, skall med iakttagande

av bestämmelserna i den statens

lagstiftning beträffande rätt till

inresa, utlämning samt avlägsnande

från dess territorium, underkasta

vederbörande en behandling, som i

fråga om hans beskydd och säkerhet

icke är mindre förmånlig än

den som under motsvarande omständigheter

tillkommer medborgare i

den staten.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Titre VI — Autres dispositions

Artide 16

1. Les infractions commises å bord

d’aéronefs immatriculés dans un

Etat contractant sont considérées,

aux fins d’extradition, comme ayant

été commises tant au lieu de leur

perpétration que sur le territoire de

1’Etat d’immatriculation de l’aéronef.

2. Compte tenu des dispositions

du paragraphe précédent, aucune

disposition de la présente Convention

ne doit étre interprétée comme

créant une obligation d’accorder l’extradition.

Article 17

En prenant des mesures d’enquéte

ou d’arrestation ou en exercant

de toute autre maniére leur compélence

å 1’égard d’une infraction commise

å bord d’une aéronef, les Etats

contractants doivent dument tenir

compte de la sécurité et des autres

intéréts de la navigation aérienne et

doivent agir de maniére å éviter de

retarder sans nécessité 1’aéronef, les

passagers, les membres de 1’équipage

ou les marchandises.

Article 18

Si des Etats contractants constituent

pour le transport aérien, des

organisations d’exploitation en commun

ou des organismes internationaux

d’exploitation et si les aéronefs

utilisés ne sont pas immatriculés

dans un Etat déterminé, ees

Etats désigneront, suivant des modalités

appropriées, celui d’entre eux

qui sera consideré, aux fins de la

présente Convention, comme Etat

d’immatriculation. Ils aviseront de

cette désignation 1’Organisation de

l’Aviation civile internationale qui

en informera tous les Etats parties

å la présente Convention.

Chapter VI — Other Provisions

Article 16

1. Offences committed on aireraft

registered in a Contracting State

shall be treated, för the purpose of

extradition, as if they had been committed

not only in the place in which

they have occurred but also in the

territory of the State of registration

of the aireraft.

2. Without prejudice to the provisions

of the preceding paragraph,

nothing in this Convention shall be

deemed to ereate an obligation to

grant extradition.

Article 17

In taking any measures for investigation

or arrest or otherwise exercising

jurisdiction in connection

with any offence committed on

board an aireraft the Contracting

States shall pay due regard to the

safety and other interests of air

navigation and shall so act as to

avoid unnecessary delay of the aireraft,

passengers, erew or cargo.

Article 18

If Contracting States establish

joint air transport operating organizations

or International operating

agencies, which operate aireraft not

registered in any one State those

States shall, according to the circumstances

of the case, designate

the State among them which, for the

purposes of this Convention, shall be

considered as the State of registration

and shall give notice thereof

to the International Civil Aviation

Organization which shall communicate

the notice to all States Parties

to this Convention.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

51

Kapitel VI — Övriga bestämmelser

Artikel 16

1. Brott begångna ombord på luftfartyg

registrerat i fördragsslutande

stat skall i fråga om utlämning

bedömas som om de hade begåtts

icke blott på den ort, där de förövats,

utan även inom den stats område,

där luftfartyget är registrerat.

2. Med iakttagande av bestämmelserna

i mom. 1 skall icke någon bestämmelse

i denna konvention anses

grunda förpliktelse att bevilja utlämning.

Artikel 17

I fråga om vidtagande av åtgärder

för utredning eller frihetsberövande

eller annat utövande av jurisdiktion

med avseende på brott, begånget

ombord på luftfartyg, skola

de fördragsslutande staterna taga

tillbörlig hänsyn till säkerhet och

andra intressen i samband med lufttrafik

samt förfara på sådant sätt,

att onödig försening av luftfartyget,

dess passagerare, besättning eller

last undvikes.

Artikel 18

Om fördragsslutande stater för

utförande av lufttransport inrättat

gemensamma organisationer eller

internationella organ, som driver

luftfartyg, vilka icke registrerats i

någon stat, skola berörda stater, allt

efter omständigheterna i det särskilda

fallet, utse en stat bland dem,

som vid tillämpning av denna konvention

skall anses som den stat, i

vilken luftfartyget registrerats, och

de skola härom underrätta den Internationella

Civila Luftfartsorganisationen,

som har att delge samtliga

fördragsslutande stater denna underrättelse.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 11 november 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 11 oktober 1966 tillhandakomniet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av

Halland, i statsrådet den 30 september 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap.

4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297).

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

assessor Birgitta Blom.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

53

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

11 november 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,

Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ivling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 11 november

1966 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 30 september 1966 remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen

den 6 juni 1957 (nr 297).

Föredraganden anför, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran, och

hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

dels antaga förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen

den 6 juni 1957 (nr 297),

dels godkänna den i Tokio den 14 september 1963 undertecknade konventionen

om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MAtCUS BOKTR. STHLM 1966 660 51 5

Doktrin (2)

  1. Krister Malmsten, Falskt larm, SvJT 1981 s. 161, på s. 162 · Fritt tillgänglig
  2. Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång, SvJT 1978 s. 453, på s. 459 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1966:364 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet för kommun att bidraga till pensionskostnad för personal som a1 i texten
  2. 1LU 1966:47 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957 a1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. SvJT 1981 s. 161 Krister Malmsten, Falskt larm s. 162 i texten
  2. SvJT 1978 s. 453 Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång s. 459 i texten