Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 27i § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse, m. m
30 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 20 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1966:5, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 27i § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1966
1
Nr 5
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 27i § lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse, m. m.;
given Stockholms slott den 17 december 1965.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till
1) lag angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr
433) om försäkringsrörelse,
2) lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 9 juni 1950 (nr 272)
om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här
i riket.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i bestämmelserna för redovisning
av försäkringsbolagens livförsäkringsfonder. Ändringarna berör i
huvudsak den s. k. bundna sektorn. Dock föreslås införande av fri sektor
för försäkringar i utländsk valuta.
Förslaget om den bundna sektorn innebär bl. a. en höjning av nuvarande
redovisningsgräns för inteckningar, två tredjedelar av senast
fastställda taxeringsvärde, till fyra femtedelar av detta värde när redovisningen
avser jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastigheter. Vidare
föreslås det nu föreskrivna, oavvisliga kravet på brandförsäkring av
den intecknade fastighetens byggnader uppmjukat med en dispensmöjlighet
när det gäller lån till svensk kommun.
Som följd av den omorganisation av Svenska skeppshypotekskassan
som ägde rum våren 1965, då samtidigt Skeppsfartens sekundärlanekassa
inrättades, föreslås nu rätt för försäkringsbolag att inom den bundna sektorn
av livförsäkringsfonden få redovisa de obligationer som utfärdas av
sekundärlånekassan på samma sätt som f. n. gäller beträffande skeppshypotekskassans
obligationer.
De i propositionen föreslagna ändringarna avses skola tillämpas även
beträffande utländska försäkringsanstalter med rätt att driva rörelse här
i riket.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1966.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 5
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om
försäkringsrörelse
Härigenom förordnas, att 274 § lagen den 17 juni 1948 om försäkrings
rörelse1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
274 §.
Vid envar-----—--• —
2. obligationer utfärdade av Sveriges
allmänna hypoteksbank, konungariket
Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan
eller Svenska skeppshypotekskassan
eller av kreditaktiebolag, som enligt
vad därom finnes stadgat står under
tillsyn av bankinspektionen;
3. av riksbanken, svenskt bankaktiebolag,
postsparbanken, svensk
sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan
eller centralkassa för jordbrukskredit
utfärdade fordringsbevis,
med undantag av sådana för den
allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
som medföra rätt till betalning
först efter utfärdarens övriga
fordringsägare (förlagsbevis);
4. obligationer eller------
6. skuldförbindelser, för vilka bolaget
äger säkerhet genom inteckning
i fast egendom inom två tredjedelar
av senast fastställda taxeringsvärde,
ävensom skuldförbindelser
med säkerhet av inteckning i tomträtt
inom två tredjedelar av senast
fastställda taxeringsvärde och med
den ytterligare begränsning med hän
1
Senaste lydelse av 274 § se 1963: 77.
— av staten;
2. obligationer utfärdade av Sveriges
allmänna hypoteksbank, konungariket
Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan,
Svenska skeppshypotekskassan eller
Skeppsfartens sekundärlånekassa eller
av kreditaktiebolag, som enligt
vad därom finnes stadgat står under
tillsyn av bankinspektionen;
3. av riksbanken, svenskt bankaktiebolag,
postbanken, svensk sparbank
eller centralkassa för jordbrukskredit
utfärdade fordringsbevis,
med undantag av sådana för den
allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
som medföra rätt till betalning
först efter utfärdarens övriga
fordringsägare (förlagsbevis);
--svenskt bankaktiebolag;
6. skuldförbindelser, för vilka bolaget
äger säkerhet genom
inteckning i jordbruks-, bostads-,
kontors- eller affärsfastighet inom
fyra femtedelar eller i annan fastighet
inom två tredjedelar av senast
fastställda taxeringsvärde eller
inteckning i tomträtt, till vilken
hör byggnad som är avsedd för bo
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966
(Nuvarande lydelse)
syn till tomträttsavtalets innehåll eller
andra omständigheter, som försäkringsinspektionen
föreskriver;
dock att i varje fall åbyggnad skall,
för att inteckning i fastigheten eller
tomträtten må godkännas, vara
brandförsäkrad i försäkringsbolag
som avses i denna lag eller i utländsk
försäkringsanstalt med rätt att driva
försäkringsrörelse här i riket;
7. inhemska eller------ —
Utan hinder av vad i första stycket
är stadgat må ett belopp, motsvarande
högst en tiondel av försäkringsfonden
för egen räkning för
försäkringar i svensk valuta, redovisas
i andra värdehandlingar än i
första stycket 1—7 avses, dock icke
i aktier.
Med försäkringsfond-----
(Föreslagen lydelse)
stads-, kontors- eller affärsändamål,
inom fyra femtedelar eller i annan
tomträtt inom två tredjedelar av senast
fastställda taxeringsvärde, allt
med den ytterligare begränsning som
försäkringsinspektionen föreskriver
med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll
eller annan omständighet,
dock att, utom i fråga om sådant
lån till svensk kommun för vilket
försäkringsinspektionen medgivit
undantag, åbyggnad skall, för att inteckning
i fastigheten eller tomträtten
må godkännas, vara brandförsäkrad
i försäkringsbolag som avses i
denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket;
-----kunna medgivas.
Utan hinder av vad i första stycket
är stadgat må ett belopp, motsvarande
högst en tiondel av försäkringsfonden
för egen räkning, redovisas
i andra värdehandlingar än i första
stycket 1-—7 avses, dock icke i aktier.
— återförsäkringsgivares ansvarighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966
Förslag
\ till
Lag
angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt
för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse
här i riket
Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk
försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
13 §.
Försäkringsfonden med —--—
Utan hinder av vad i första stycket
är stadgat må ett belopp, motsvarande
högst en tiondel av försäkringsfonden
för egen räkning för försäkringar
i svensk valuta, redovisas i
andra värdehandlingar än i första
stycket avses, dock icke i aktier.
-------i återförsäkring.
Utan hinder av vad i första stycket
är stadgat må ett belopp, motsvarande
högst en tiondel av försäkringsfonden
för egen räkning, redovisas i
andra värdehandlingar än i första
stycket avses, dock icke i aktier.
Med försäkringsfond---— återförsäkringsgivares ansvarighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1966
5
Vidrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 19 november 1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist,
Aspling, Lundkvist, Gustafsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga om ändringar i bestämmelserna
för redovisning av försäkringsbolagens livförsäkringsfonder,
m. m., och anför.
Svenska försäkringsbolags riksförbund (riksförbundet) har i framställning
till chefen för finansdepartementet hemställt om vissa ändringar i 274 §
lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse (FL). Paragrafen
innehåller bestämmelser om redovisning av livförsäkringsfond.
Över framställningen har efter remiss yttranden avgetts av försäkringsinspektionen,
fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium, bostadsstyrelsen,
kreditinstitututredningen samt Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan gemensamt.
Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i
Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle.
Efter remissbehandlingen har riksförbundet i särskild skrivelse ändrat
sin hemställan i vissa avseenden.
Våren 1965 omorganiserades Svenska skeppshypotekskassan. Dessutom
inrättades ett nytt sekundärlåneinstitut för rederinäringen, Skeppsfartens
sekundärlånekassa (prop. 1965:99, B:oU 38, rskr 289, SFS 1965:139).
I propositionen anförde jag bl. a. att obligationer som utfärdats av sekundärlånekassan
bör få användas för redovisning av livförsäkringsfonder samt
att jag — eftersom en författningsbestämmelse med sådant innehåll krävde
lagrådets medverkan — hade för avsikt att anmäla denna fråga vid ett senare
tillfälle.
Gällande bestämmelser om redovisning m. m. av livförsäkringsfond
Enligt 262 § 1 mom. FL skall i försäkringsbolags balansräkning såsom
skuld under benämningen försäkringsfond tas upp värdet balansdagen av
bolagets ansvarighet på grund av dels inträffade försäkringsfall (ersättnings
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1966
reserv), dels löpande försäkringar (premiereserv) samt dels, om rörelsen
avser livförsäkring, tilldelad återbäring.
I fråga om livförsäkring skall enligt 274 § första stycket vid varje tidpunkt
ett belopp motsvarande försäkringsfonden vara redovisat i vissa närmare angivna
slag av värdehandlingar eller tillgångar av annan art.
Redovismingsgilla värdehandlingar är f. n.
1) obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats
av staten (274 § första stycket 1);
2) obligationer utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan eller Svenska
skeppshypotekskassan eller av kreditaktiebolag, som enligt vad därom
finns stadgat står under bankinspektionens tillsyn (274 § första stycket 2);
3) fordringsbevis, som utfärdats av riksbanken, svenskt bankaktiebolag,
postsparbanken, svensk sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa
för jordbrukskredit, med undantag dock för förlagsbevis (274 §
första stycket 3);
4) obligationer eller andra skuldförbindelser utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Kungl. Maj :ts tillstånd (274 § första stycket 4);
5) obligationer, som utfärdats av svenskt industriföretag och offentligen
utbjudits av svenskt bankaktiebolag (274 § första stycket 5);
6) skuldförbindelser, för vilka försäkringsbolaget äger säkerhet genom
inteckning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde,
liksom skuldförbindelse med säkerhet av inteckning i tomträtt
inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde och med den
ytterligare begränsning med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller andra
omständigheter som försäkringsinspektionen föreskriver, under förutsättning
att åbyggnad är brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller utländsk
försäkringsanstalt som har rätt att driva rörelse här i riket (274 §
första stycket 6);
7) inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till den
säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med någon av de under 1)__6)
nämnda, med den begränsningen att värdehandling som enligt sin lydelse
skall infrias i främmande valuta får användas för redovisning endast i den
man den motsvarar försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i
samma valuta (274 § första stycket 7).
Med försäkringsfonden för egen räkning förstås enligt 274 § tredje stycket
den del av fonden som inte motsvarar värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.
Redovisningsgilla tillgångar av annan art utgör lån mot säkerhet i bolagets
försäkringsbrev inom återköpsvärdet samt värdet av återförsäkringsgivares
ansvarighet på grund av livförsäkringar, som övertagits i återförsäkring.
Värdet av utländsk försäkringsanstalts ansvarighet får emellertid inte an
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är Wtiti
vändas till redovisning av försäkringsfonder i större utsträckning än försäkringsinspektionen
finner kunna medges med hänsyn till försäkringstagarnas
säkerhet (274 § första stycket 8 och 9).
Trots bestämmelserna om redovisning av livförsäkringsfonder får emellertid,
med stöd av 274 § andra stycket, ett belopp motsvarande högst en
tiondel av försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i svensk valuta,
den s. k. fria sektorn, redovisas i andra värdehandlingar än nyss angetts,
dock inte i aktier.
I stort sett samma redovisningsbestämmelser som för livförsäkringsfond
gäller beträffande premiereserven för s. k. allframtidsförsäkring (275 §)
och beträffande säkerhetsfond, om försäkringsbolaget meddelar såväl livförsäkring
som annan försäkring än personförsäkring (277 §). Det bör i sammanhanget
observeras att samma regler som för livförsäkring gäller för personförsäkring
av annat slag, såvida det inte rör sig om personförsäkring,
som meddelas för kortare tid än fem år eller mot premie som är beräknad
och bestämd för kortare tid än fem år (2 § 2 mom. andra stycket).
De värdehandlingar i vilka livförsäkringsfonden redovisas skall enligt
276 § förvaras avskilda på särskilt sätt och utgöra försäkringstagarnas pant
till säkerhet för de försäkringsbolagets förbindelser som grundas på försäkringsavtalen.
Samma pantsättningsregler gäller även premiereserven för
allframtidsförsäkring och säkerhetsfonden i de fall nyss angivna redovisningsbestämmelser
tillämpas (276 och 277 §§).
Riksförbundets hemställan
Riksförbundet hemställde i sin första framställning att 274 § FL måtte
ändras i följande hänseenden.
1. Förbundet begärde att den i paragrafens första stycke 6 angivna gränsen
för redovisning av inteckningslån skulle höjas till 80 % av senast fastställda
taxeringsvärde när det gäller andra fastigheter eller tomträtter än
bolagets egna.
2. Nyss angivna redovisningsgräns begärdes höjd till 100 % i fråga om
bolagets egna fastigheter och tomträtter.
3. Förbundet önskade att samma stadgande skulle kompletteras med en
bestämmelse för sådana fall där taxeringsvärde ännu ej fastställts för fastighet
eller tomträtt eller där på grund av ny-, till- eller ombyggnad ansökan
om fastställande av preliminärt taxeringsvärde gjorts men inte
prövats. Förbundet föreslog att redovisning av inteckning skulle få ske
inom 75 % av ett av bolaget beräknat uppskattningsvärde på sådana fastigheter
eller tomträtter.
4. Förbundet begärde att det i samma stadgande upptagna kravet på
brandförsäkring skulle kunna efterges i den omfattning och på de villkor
försäkringsinspektionen bestämmer när det gäller lån till kommun.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966
5. Förbundet hemställde att den s. k. fria sektorn skulle utvidgas från
en tiondel till en femtedel av försäkringsfonden för egen räkning. Samtidigt
önskade förbundet införa fri sektor även beträffande försäkringar i utländsk
valuta.
6. Förbundet hemställde om rätt att inom den fria sektorn redovisa även
aktier.
Efter remissbehandlingen har riksförbundet frånfallit sin hemställan
såvitt avser punkterna 2 och 6. I övrigt har förbundet uttalat vissa synpunkter
och önskemål, vilka skall redovisas närmare i det följande.
Som allmän motivering för sin hemställan anför riksförbundet
bl. a. följande. Sedan nu gällande bestämmelser om redovisning av livförsäkringsfond
infördes genom 1948 års FL har så ingående erfarenhet
vunnits om deras verkningar att en översyn av bestämmelserna blivit aktuell.
Förbundet och Svenska livförsäkringsbolags förening har vid flera
tidigare tillfällen framhållit vikten av en sådan översyn, senast i förbundets
remissyttrande över värdesäkringskommitténs betänkande »Indexlån»
(SOU 1964:1—2). Även andra remissyttranden över nämnda betänkande
innehöll önskemål om liberalisering av försäkringsbolagens kapitalplaceringsbestämmelser.
I yttrande till Kungl. Maj:t över förbundets besvär över
försäkringsinspektionens cirkulär nr 147 angående tolkning av 274 § första
stycket 5 FL underströk riksbanksfullmäktige angelägenheten av att en
allmän översyn av försäkringsbolagens placeringsbestämmelser kom till
stånd. Förbundet framhåller att den översyn som olika instanser sålunda
funnit påkallad förutsatts redan av 1945 års försäkringsutredning, som
— utan att då föreslå någon ändring i placeringsbestämmelserna — bl. a.
tillstyrkte att ytterligare steg togs på vägen mot friare placeringsrätt om
erfarenheterna av placeringsreglerna blev gynnsamma.
Riksförbundet framhåller i sin allmänna motivering vidare att det torde
vara ostridigt att gällande placeringsbestämmelser väl tillgodosett kravet
På trygghet vid förvaltningen av försäkringstagarnas medel. Enligt förbundets
mening reser bestämmelserna däremot i vissa hänseenden hinder
för erhållande av bästa möjliga avkastning av försäkringstagarnas medel,
vilket sägs vara av stor betydelse, särskilt under en inflatorisk utveckling.
Att avkastningen, med bibehållande av placeringarnas säkerhet, blir så stor
som möjligt överensstämmer med den i FL inskrivna skälighetsprincipen,
påpekar förbundet vidare. Penningvärdeförändringen gör det angeläget att
varje möjlig åtgärd vidtas för att mildra de ogynnsamma verkningarna för
sparandet.
Efter att ha understrukit angelägenheten av att en utredning kommer till
stånd beträffande de problem som är förenade med införande av s. k. vinstandelslån
och att statsmakterna genom erforderliga lagstiftningsåtgärder
gör det möjligt för enskilda att sluta avtal med s. k. indexklausul anför
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år t9C>C>
riksförbundet att kravet på en bättre avkastning av de i livförsäkringsfonden
förvaltade medlen kan i avvaktan på och vid sidan av nyssnämnda åtgärder
tillgodoses genom de av förbundets hemställan omfattade ändringarna
i 274 § FL.
Riksförbundets ändringsförslag är avfattat efter samråd med Svenska
livförsäkringsbolags förening.
Som speciell motivering för de särskilda punkterna i ändringsförslaget
i de delar det slutligen vidhålls framför riksförbundet följande.
Redovisningsgränsen beträffande inteckningslån, m. m. (punkterna 1, 3 och
\ i riksförbundets hemställan)
Riksförbundet påpekar att en jämförelse med de säkerhetskrav som gäller
enligt vissa andra punkter i 274 § första stycket FL ger vid handen att
den nuvarande gränsen för pantsättning i den bundna sektorn framstår som
alltför rigorös. Enligt 274 § första stycket 2 får pantsättas obligationer som
utfärdats av bl. a. Svenska bostadskreditkassan och kreditaktiebolag. Till
säkerhet för dessa obligationer ligger numera, heter det i förbundets framställning,
fastighetsinteckningar inom 75 % av institutionernas egna uppskattningsvärden.
Denna gräns torde, framhålfer förbundet, regelmässigt
ligga högre än den för försäkringsbolagen fastställda, två tredjedelar av taxeringsvärdet.
Förbundet erinrar vidare om att pantsättning kan, enligt 274 §
första stycket 5, ske av obligationer som utfärdats av svenskt industriföretag
och offentligen utbjudits av svensk affärsbank. I detta stadgande uppställs
inte något krav på särskild säkerhet för obligationslånen utan denna
kan sägas främst ligga i det ansvar som den emitterande banken tar genom
sin kreditbedömning. Till det anförda kommer, framhålls det vidare i förbundets
framställning, att taxeringsvärdena i regel ligger ganska avsevärt
under fastigheternas avkastningsvärden, varför en väsentlig höjning av
pantsättningsgränsen inom taxeringsvärdets ram bör kunna ske utan att
kravet på fullgod säkerhet eftersätts.
Vad beträffar riksförbundets hemställan om komplettering av 274 § första
stycket 6 med en bestämmelse avseende det fall att taxeringsvärde ännu ej
fastställts eller ansökan om fastställande av preliminärt taxeringsvärde
gjorts men inte prövats anför förbundet att nu gällande bestämmelser lägger
binder i vägen för pantsättning av inteckningar, som beviljas i ny fastighet.
Vidare hävdas att skuldförbindelser avseende lån som höjts i anslutning till
ny-, till- eller ombyggnad på fastighet inte kan bli föremål för pantsättning i
försäkringsfondens bundna sektor, om den medgivna kvoten av tidigare fastställt
taxeringsvärde redan är utnyttjad.
1 vad gäller det i samma lagstadgande upptagna kravet på brandförsäkring
av åbyggnader upplyser riksförbundet att vissa större kommuner inte
tecknar brandförsäkring utan står självrisk. Detta medför, påpekar förbun
lf
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 5
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966
det, att skuldförbindelse avseende lån mot säkerhet av fastighetsinteckning
inte får redovisas inom försäkringsfonden jämlikt 274 § första stycket 6
sedan fastigheten förvärvats av sådan kommun. Detta innebär, sägs det vidare,
komplikationer för bolagen utan att någon försämring av säkerheten
kan sägas ha skett i realiteten. I sammanhanget erinrar förbundet om all
stadshypoteksföreningarna och bostadskreditföreningarna fått Kungl. Maj :ts
medgivande att efterge kravet på brandförsäkring, när städerna Stockholm
och Göteborg är låntagare.
Som kommer att redovisas närmare i det följande är vissa remissinstanser,
däribland försäkringsinspektionen och kreditinstitututredningen, i vissa avseenden
av annan uppfattning än riksförbundet när det gäller frågan om
redovisningsgränsen för fastighetsinteckningar. De båda nämnda remissinstansernas
förslag innebär bl. a. en indelning av inteckningarna i kategorier
avseende å ena sidan jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastigheter
och å andra sidan övriga fastigheter, bland vilka särskilt må märkas industrifastigheter.
Remisskritiken har föranlett förbundet att avstå från sin begäran
om höjning av redovisningsgränsen för industrifastigheter.
Remisskritiken har förmått riksförbundet att modifiera sin hemställan på
ytterligare en punkt, nämligen i fråga om den begärda kompletteringsregeln
för det fall taxeringsvärde ännu ej fastställts eller ansökan om preliminärt
taxeringsvärde inte hunnit prövas. Förbundet har i denna fråga anslutit sig
till försäkringsinspektionens förslag, som innebär att även placering i sådana
objekt skall redovisas efter uppdelning i industrifastigheter och övriga fastigheter.
Vidgning av den fria sektorn (punkten 5 i riksförbundets hemställan)
Riksförbundet erinrar om att förbundet i sin allmänna motivering framhållit
angelägenheten av att försäkringstagarnas medel placeras så att bästa
möjliga avkastning erhålls. En förfrågan bland livförsäkringsbolagen hösten
1964 om deras erfarenheter av den fria sektorn har visat att medelräntan på
placeringarna i denna sektor i allmänhet ligger en halv procent högre än
medelräntan inom den bundna sektorn. Vidare har denna förfrågan visat att
inom den fria sektorn redovisas — förutom lån mot säkerhet i inteckning
som inte får pantsättas i den bundna sektorn — borgenslån, reverslån, förlagsbevis
och underställningsfria kommunlån. Förfrågningen har ytterligare
gett vid handen att den fria sektorns storlek inte lagt hinder i vägen för
sådan överföring från de fria fonderna till försäkringsfonder som erfordrats
för tilldelning av återbäring. Det kan emellertid bli önskvärt, framhåller förbundet,
att i ökad utsträckning tilldela återbäring, t. ex. genom att återbäringsvägen
meddela tilläggsförsäkring, varvid överförda återbäringsmedel
skulle komma att ingå i den del av försäkringsfonden som utgör premiereserven.
Komplikationer skulle därvid kunna uppkomma om den fria sektorn
bibehålls vid sin nuvarande storlek.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1!)6(i
Utan särskild motivering anser riksförbundet att begränsningen till försäkringar
i svensk valuta vid bestämmande av den fria sektorns storlek bör
avskaffas.
Remissyttrandena
Alla remissinstanser hälsar med tillfredsställelse eu liberalisering av lörsäkringsbolagens
kapitalplaceringsbestämmelser. Dock framförs invändningar
i fråga om vissa speciella punkter i förbundets ursprungliga hemställan.
Förbundet har också — som tidigare framhållits — till följd av denna
kritik frånfallit vissa krav och modifierat vissa andra. Någon närmare
redovisning för remissinstansernas uttalanden beträffande de av förbundet
sedermera frånfallna yrkandena i punkterna 2 och 6 i den ursprungliga
hemställan kommer jag inte att lämna. Det må räcka med att här nämna
att den sistnämnda punkten, frågan om rätten att placera den fria sektorn
av livförsäkringsfonden i aktier, fått ett skiftande mottagande. Från
näringslivets sida intar man en positiv hållning till att frågan löses i detta
sammanhang, under det att försäkringsinspektionen, riksbanksfullmäktige
och kreditinstitututredningen anser att frågan bör anstå.
I remissyttrandena lämnas genomgående stöd för den av riksförbundet uttalade
uppfattningen att åtgärder nu bör vidtas i syfte att mildra peuningvärdeförändringens
ogynnsamma verkningar för försäkringssparande
t.
Försäkringsinspektionen anför att inspektionen i sitt yttrande över värdesäkringskommitténs
betänkande pekat på den markerade förbättring av försäkringssparandets
villkor som inträffat under det senaste årtiondet. Under
denna tid, säger inspektionen, har nominalräntan för nyplaceringar varit
drygt 5 % och ligger för dagen omkring 6,5 %. Konsumentpriserna uppvisar
under denna tid en genomsnittlig årlig indexstegring på något mer än 3 %,
varvid även effekten av den allmänna varuskatten är medräknad. Influtna
penningmedel har alltså kunnat placeras så att de bibehållits vid sin köpkraft
och därutöver erhållit ett par procents reell avkastning. Under denna
tid har en rörlig räntepolitik förts och landet har sluppit starka och snabba
inflationer av världskrigs- och Koreatyp. Detta har medfört ett ekonomiskt
utfall för nominalförsäkringarnas del som varit betydligt mera förmånligt
än man ofta föreställer sig.
Det stora problemet — det som stod i centrum för hela värdesäkringsdiskussionen
förra året— är dock hur man skall skydda sparandet, särskilt det
långsiktiga sparandet, av vilket livförsäkringssparandet utgör en betydelsefull
del, från verkningarna av snabba, oförutsedda prisstegringar, heter det
vidare i försäkringsinspektionens yttrande. Värdesäkringskommittén har
'';isat att innehavare av större förmögenheter, där realkapital och aktier in
-
12
Kungi. Maj. ts proposition nr 5 år 1966
tar en stor plats, ofta har skulder överstigande finansiella tillgångar under
det att de smärre förmögenheterna oftast består i innehav av enbart finansiella
tillgångar. En inflation, vars verkningar på långivarnas realförmögenhet
ej kompenseras genom högre nominalräntor, överför sålunda förmögenhet
från hushåll med finansiella tillgångar till hushåll med finansiella skulder
oeh ökar därmed ojämnheten i förmögenhetsspridningen i landet. Det
sker alltså i sammanhanget en förmögenhetsomfördelning från innehavare
av mindre till innehavare av större förmögenheter. Värdesäkringskommitténs
undersökningar gav också vid handen att antalet hushåll, vars inkomster
helt eller till större delen utgörs av räntor, livräntor, privata pensioner
eller andra nominalt fixerade inkomster, är betydande. Av utredningen framgick
att bruttoinkomsterna i dessa hushåll ligger lågt och att känsligheten
med avseende på penningvärdeförändringarnas konsekvenser således är stor.
Dessa klarlägganden av problemets sociala natur låg till grund för den diskussion
kring upprättandet av en indexlånemarknad som fördes dels i värdesäkringskommitténs
betänkande, dels i de olika remissutlåtandena över
betänkandet, anför försäkringsinspektionen fortsättningsvis. Den genomlysning
av värdesäkringsproblemets olika aspekter som diskussionen åstadkom
var av mycket stort värde men visade samtidigt att uppbyggandet av en
fungerande indexlånemarknad är en fråga på längre sikt och att en mängd
tekniska och legala problem måste lösas innan en mer allmän introduktion
av indexlån kan ske. Vidare är det så, att införandet av liv- och pensionsförsäkringar
med direkta värdegarantier knutna till försäkringsavtalet förutsätter
att det finns en marknad med indexlån, så att försäkringsbolagen i sin
tur kan placera försäkringstagarnas premier i på samma sätt värdesäkra
tillgångar. Snabba lösningar är sålunda knappast att vänta på detta område.
De svårigheter som är förenade med etablerandet av en fungerande indexlånemarknad
och introduktionen i samband därmed av försäkringar med
realgaranti har, framhåller försäkringsinspektionen, i hög grad riktat försäkringsbolagens
intresse mot en revision av FL:s kapitalplaceringsbestämmelser.
Avsikten med en liberalisering av dessa bestämmelser är att möjliggöra
en högre avkastning på försäkringstagarnas medel och ett ökat inslag
av placering i reala värden. Genom dessa åtgärder hoppas man att en
förbättring av det långsiktiga försäkringssparandets, däribland det viktiga
pensionssparandets, allmänna villkor skall komma till stånd.
Allmänt sett anser försäkringsinspektionen att en liberalisering av kapitalplaceringsbestämmelserna
är angelägen. Inflationsriskerna skärper kravet
på att bolagen får ökade möjligheter att erhålla största möjliga avkastning
på livförsäkringstagarnas medel. Inspektionen menar att vissa liberaliseringar
av kapitalplaceringsbestäinmelserna i FL bör kunna ske utan dröjsmål.
Även näringslivets x-epresentanter uttalar sig med varierande grad av utförlighet
om angelägenheten av att med de nu föreslagna åtgärderna skydda
försäkringstagarnas medel mot fortsatta inflationsrisker.
opaginerad Kontrollera mot PDF
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966
När man härefter kommer in på de konkreta ändringsförslagen
är uppfattningen inte lika enstämmig.
De frågor som sammanhänger med förslaget om höjning a v r e d ovisningsgränsen
för inteckningslån har förorsakat en rätt
ingående diskussion.
En stor del av intresset ägnas i denna diskussion frågan huruvida industrifastigheter
skall tillåtas utgöra belåningsunderlag inom den bundna
sektorn i samma utsträckning som andra fastigheter.
Försäkringsinspektioncn framhåller att fastighetsinteckningar skänker
en mycket olika grad av trygghet. Generellt sett, sägs det, föreligger större
trygghet då det är fråga om fastigheter, som kan användas för flera ändamål,
än när det är fråga om specialfastigheter. I allmänhet är bostads-, kontors-
och affärsfastigheter av det förstnämnda slaget och speciella industrifastigheter,
vilkas värde är i hög grad beroende av vederbörande företags
bärighet, av det sistnämnda slaget.
Försäkringsinspektionen ställer sig positiv till en höjning av gränsen för
redovisning av inteckningslån när det gäller vissa slag av fastighetsinteckningar,
som genomsnittligt skänker en hög grad av trygghet, och ser en
sådan åtgärd som ett led i den liberalisering av försäkringsbolagens kapitalplaceringsbestämmelser
som inspektionen finner nu bör kunna genomföras.
Å andra sidan anser inspektionen att i samband härmed en åtskillnad
i lagen bör införas mellan fastighetsinteckningar av olika trygghetsgrad.
Man kan ifrågasätta om inteckning i industrifastighet över huvud taget
bör tas upp bland de värdehandlingar som generellt godkänns i bunden
sektor med tanke på att det i så många fall är företagets bärighet som är
helt avgörande för tryggheten och inte fastighetsinteckningen, heter det
i försäkringsinspektionens remissyttrande. Inspektionen menar emellertid
att det kan vara till fyllest att — i samband med en höjning till 80 % av
gränsen för redovisning av inteckningslån i jordbruks-, bostads-, kontorseller
affärsfastighet eller viss motsvarande tomträtt — sänka gränsen till
50 % för redovisning av inteckningslån i annan fastighet eller tomträtt.
En sådan sänkning anknyter enligt inspektionen till den praxis som utvecklat
sig på området. Det är, framhåller inspektionen, mycket sällsynt att
bolagen i bunden sektor redovisar inteckningslån i industrifastighet över
50 % av taxeringsvärdet. Inspektionens sänkningsförslag får också ses i
samband med den stora ökning av utrymmet för fri placering som man
får genom att det av inspektionen understödda önskemålet om en fördubbling
av den fria sektorn tillgodoses.
Försäkringsinspektionen föreslår sålunda att i bunden sektor får redovisas
skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom
inteckning i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet inom fyra
femtedelar eller i fast egendom av annat slag inom hälften av senast fastställda
taxeringsvärde, eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1966
inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader
som finns uppförda där är avsedda för bostads-, kontors- eller affärsändamål,
inom fyra femtedelar eller i tomträtt av annat slag inom hälften av
senast fastställda taxeringsvärde, allt med den ytterligare begränsning med
hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller andra omständigheter som inspektionen
föreskriver.
Kreditinstitututredningen förordar att rcdovisningsgränsen höjs till 80 %
av senast fastställda taxeringsvärde avseende jordbruks-, bostads-, kontorseller
affärsfastigheter samt tomträtter avseende sådana fastigheter. Med
hänsyn till de stränga krav på säkerhet som enligt utredningens mening bör
ställas på de placeringar som ingår i den bundna sektorn av försäkringsfonden
har utredningen inte tillstyrkt att gränsen för inteckningslån höjs
utöver den nu gällande för andra än nu nämnda fastigheter.
En snävare hållning intar majoriteten inom riksbanksfullmäktige, som
anser att en höjning från två tredjedelar till 80 % av taxeringsvärdet kan
godtas utan olägenhet förutsatt att denna höjning begränsas att avse inteckningar
i bostadsfastigheter.
Näringslivets representanter, handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Gävle, stöder riksförbundets ursprungliga förslag. Den förstnämnda
handelskammaren — liksom f. ö. också kommerskollegium — framhåller
att anledning saknas att sänka den nuvarande gränsen två tredjedelar
av taxeringsvärdet i fråga om industrifastigheterna. I polemik mot försäkringsinspektionen
anför handelskammaren i Stockholm bl. a. att, eftersom
det veterligt inte förekommit någon förlust på inteckningslån i industrifastighet
och bolagen alltså handhaft dessa placeringar med vederbörlig
försiktighet, det enligt handelskammarens mening saknas anledning att förhindra
placeringar i industrifastigheter, när dessa placeringar bedöms
ekonomiskt motiverade och säkra, även om pantsättningsgränsen skulle
överstiga 50 % av taxeringsvärdet.
Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan biträder riksförbundets ursprungligen
framställda ändringsförslag — alltså att redovisningsgränsen
höjs utan att differentiering görs mellan industrifastigheter och andra fastigheter
— fastän med en mindre modifiering. Kassorna föreslår sålunda att
belåningsgränsen fastställs till högst 75 % av försäkringsbolagets uppskattningsvärde
med en tilläggsregel av innehåll att gränsen dock inte i något
fall får överstiga 80 % av senast fastställda taxeringsvärde. Genom
en sådan utformning av reglerna skulle enligt kassornas mening bolagens
ansvar för ett riktigt avvägt belåningsvärde poängteras. Tilläggsregeln skulle
få karaktären av en garanti för att gränsen inte i något fall överstiger den
angivna procentsatsen av taxeringsvärdet.
Kassorna uppehåller sig rätt ingående vid riksförbundets speciella motivering
till sitt ändringsförslag i förevarande hänseende. Kassorna anför därvid
bl. a.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960
Det är visserligen riktigt, all — såsom riksförbundet framhåller — till
säkerhet för de obligationer, som utfärdas av Svenska bostadskreditkassan
och kreditaktiebolag, numera ligger inteckningar inom 75 % av institutionernas
egna uppskattningsvärden och att denna gräns i allmänhet ligger
högre än den för försäkringsbolagen fastställda. Förbundet föibigår emellertid
härvid det förhållandet, att de pantförskrivna inteckningarna hos dessa
institutioner ingalunda är den enda säkerheten för obligationerna. En ytterligare
säkerhet ligger i institutionernas egen solvens, som återspeglas i
bl. a. den fondbildning, som författningsenligt skall äga rum. Beträffande
bostadskreditkassan tillkommer dessutom den i denna institution inbyggda
solidariska ansvarigheten, låntagarnas gentemot respektive förening och
föreningarnas gentemot kassan. Som en yttersta säkerhet för bostadskieditkassans
förpliktelser står den av staten tillskjutna grundfonden. Med hänsvn
till sistnämnda omständigheter måste särskilt bostadskreditkassans
obligationer generellt sett anses innebära en avgjort säkrare placering än utlåning
mot inteckningssäkerhet inom 80 % av låneobjektets taxeringsvärde.
.
Beträffande obligationer, som utfärdats av svenskt industriföretag och
som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, innehåller, som riksförbundet
påpekar, FL inte något krav på särskild säkerhet. Det torde emellertid
knappast vara riktigt att därav dra slutsatsen, att säkerheten för obligationerna
främst ligger i det ansvar, som den emitterande banken må anses
påta sig genom sin kreditbedömning. Avsaknaden av något uttryckligt krav
i berörda avseende torde nämligen sammanhänga med den omständigheten,
att ett enskilt företag i princip förutsätts ställa särskild säkerhet för sina
obligationer. Sådan säkerhet lämnas regelmässigt i form av inteckningar
med bästa förmånsrätt inom 50 % av taxeringsvärdet på det obligationsutgivande
företagets fastigheter. Detta hindrar givetvis inte, alt den förmedlande
bankens medverkan är utomordentligt värdefull genom den bedömning,
som banken gör inte endast av den för obligationerna ställda säkerheten utan
av företagets utvecklingsmöjligheter och ekonomiska ställning över huvud
taget.
Trots att kassorna sålunda inte helt kan dela riksförbundets synpunkter
på den i förbundets framställning gjorda jämförelsen mellan olika placeringsobjekt,
vill kassorna inte ställa sig avvisande till en höjning av belåningsgränsen
för försäkringsbolagens utlåning mot inteckningssäkerhet. Såsom
förbundet framhåller, heter det vidare i kassornas yttrande, ligger taxeringsvärdena
erfarenhetsmässigt ofta betydligt under fastigheternas avkastningsvärden.
Kassorna delar också förbundets mening att en höjning av
pantsättningsgränsen bör kunna medges utan att kraven på fullgod säkerhet
träds för nära. Det torde därvid få anses ligga i sakens natur, framhåller
kassorna, att en tillämpning av den maximala belåningsgränsen kommer
i fråga endast beträffande objekt som med hänsyn till läge, utrustning
och övriga omständigheter kan bedömas ha ett kvarstående värde på
längre sikt. Den erfarenhet och sakkunskap som finns representerad hos
försäkringsbolagen får enligt kassornas mening anses utgöra garanti för att
prövningen i berörda avseenden blir allsidig och väl avvägd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1966
En särskild fråga i detta sammanhang berörs utförligt av bostadsstyrelsen.
Det gäller frågan om beräkningsunderlaget vid fastställande
av redovisningsgränsen. För såväl riksförbundet som de flesta remissinstanserna
framstår taxeringsvärdet som det naturliga beräkningsunderlaget,
åtminstone såvitt gäller den absoluta maximigränsen. Bostadsstvrelsen
är emellertid av en annan uppfattning och anför följande synpunkter.
Stadshypoteks- och bostadskreditkassorna har till uppgift att lämna ut lån
till stadshypoteks- resp. bostadskreditföreningarna, som sedan i sin tur
\ar och en inom sitt område — beviljar lån till sina medlemmar, de
låntagande fastighetsägarna. Varje kassa anskaffar sina lånemedel genom
upplåning mot obligationer. Säkerheten för dessa utgörs av låntagarnas
reverser till föreningarna med tillhörande liypotek. Föreningarna ägnar
sig huvudsakligen åt att utlämna lån, primär- och sekundärlån, mot inteckningssäkerhet
i bostads- och affärsfastigheter. Enligt de bestämmelser
som gällde före den 1 januari 1964 fick föreningarna, med vissa undantag,
bevilja lån mot säkerhet av inteckning som för stadshypoteksföreningarnas
del skulle ligga inom högst 60 % och för bostadskreditföreningarnas
del inom 75 % av det lägsta av två värden, nämligen fastighetens uppskattade
värde och dess taxeringsvärde. I sitt i juni 1962 framlagda betänkande
»Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna» (SOU 1962:31) behandlade
bostadslåneutredningen bl. a. frågan om bestämmande av de belåningsgränser
och värderingsprinciper som borde gälla för ifrågavarande institutioners
lånerörelse. Frågan hade aktualiserats därav att det med de gällande
bestämmelserna ofta visade sig omöjligt att vid föreningarnas långivning nå
anslutning mellan primär- och sekundärlån och de statliga bostadslånen,
förut kallade tertiärlån. Eftersom taxeringsvärdet i allmänhet var inte obetydligt
lägre än den statliga långivande myndighetens belåningsvärde (låneunderlag
och pantvärde) uppstod ofta ett glapprum mellan föreningarnas
lån och de statliga lånen. Detta glapprum måste överbryggas antingen genom
en utökning av de statliga lånen eller genom separata lån. Denna olägenhet,
som alltså berodde på att föreningarnas och statens lån bestämdes på
grundval av skilda värderingar av låneobjekten, hade stor praktisk betydelse
eftersom mer än 90 % av nybyggda flerfamiljshus tillkommer med stöd avstatslån.
Bostadslåneutredningen intog, fortsätter bostadsstyrelsen, den principiella
ståndpunkten att en bättre anslutning mellan föreningarnas lån och de statliga
lånen om möjligt borde ske genom en ordning, som inte förutsatte ökat
statligt engagemang i finansiellt hänseende. Med denna utgångspunkt och
med beaktande av att anslutningssvårigheterna främst var orsakade av belåningsgränsernas
bundenhet vid taxeringsvärdena föreslog utredningen att
bindningen vid taxeringsvärdena skulle slopas. Enligt utredningens uppfattning
skulle i det stora flertalet fall anslutning ske, om en belåningsgräns
vid 75 % av föreningarnas egna uppskattningsvärden tillämpades.
opaginerad Kontrollera mot PDF
17
liiingl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966
1 prop. 1963: 163 anslöt sig föredragande departementschefen till förslaget
att slopa taxeringsvärdena som norm för säkerhetskravet vid föreningarnas
långivning, heter det vidare i bostadsstyrelsens yttrande. Vad beträffar institutionernas
långivning till statligt belånade flerfamiljshus fann emellertid
departementschefen praktiska skäl tala för att institutionerna tillämpade
samma värden som de statliga låneorganen. Han föreslog därför att det för
statligt bostadslån fastställda pantväldet av en fastighet i regel skulle godtas
som belåningsvärde vid bedömning av inteckningssäkerheten även för utlåning
från förening men att, där omständigheterna föranledde en annan
värdering i det senare hänseendet, ett särskilt uppskattningsvärde skulle tilllämpas.
För avvikelse från ett för statligt bostadslån fastställt pantvärde
förutsattes principiella omständigheter, som motiverade att detta värde inte
kunde godtas såsom belåningsvärde.
Bostadsstyrelsen erinrar i fortsättningen om att förslaget godtogs av riksdagen.
I enlighet härmed, påpekas det, föreskrivs numera i förordningarna
den 29 november 1963 (nr 573 och 575) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar resp. om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar att, när lån av statsmedel har beviljats
till uppförande av viss byggnad, bör, om inte särskilda skäl föranleder
annat, till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten i stället för föreningarnas
uppskattningsvärde läggas det enligt de statliga lånebestämmelserna
fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet där byggnaden
uppförs.
Det framgår vidare av bostadsstyrelsens yttrande att det statliga lånets
storlek bestäms på grundval av ett s. k. låneunderlag, som utgör summan av
vissa av Kungl. Maj :t, bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnden fastställda
schablonbelopp för kostnaden för marken och dess exploatering, grundläggning
och grovplanering samt byggnaden. I varje låneärende skall länsbostadsnämnden
också fastställa ett pantvärde. Ibland är pantvärdet lika stort som
låneunderlaget, ibland är det högre. Sålunda får pantvärdet överstiga låneunderlaget
med värdet av mark, byggnad eller annan nyttighet, som man inte
tagit hänsyn till när låneunderlaget beräknades. Det förutsätts, anför bostadsstyrelsen,
att underliggande kredit (primär- och sekundärlån) skall
kunna erhållas i öppna marknaden med belopp motsvarande 70 % av pantvärdet.
Bostadsstyrelsen framhåller att något över 90 % av de nytillkommande
bostäderna fortfarande finansieras med statslån. Bortsett från de fall när
kommun är låntagare eller tecknar borgen för lån som upptagits av kommunala
bostadsbyggnadsföretag, utgörs säkerheten för lånen av inteckningar
med förmånsrätt inom 100, 95, 90 eller 85 % av pantvärdet, beroende på
vilken låntagarkategori det är fråga om, upplyser bostadsstyrelsen och anför.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1966
Försäkringsbolagens direkta långivning till bostadsfastigheter framgår
av följande tabell, som redovisar långivningen under åren 1959—1964.
1959 ............................. 251 milj. kr.
1960 ............................. 194 »
1961 ............................. 149 »
1962 ............................. 117 »
1963 ............................. 50 »
1964 ............................. 98 »
Fastän försäkringsbolagens långivning till bostadsfastigheter relativt sett
är av blygsam omfattning skulle det likväl ur den statliga långivningens synpunkt
vara rationellt om försäkringsbolagen fick möjlighet att i fråga om lån
till uppförande av byggnad, för vilken beviljats lån av statsmedel till främjande
av bostadsbyggandet, till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten
lägga det enligt de statliga lånebestämmelserna fastställda pantvärdet
i stället för taxeringsvärdet, om inte särskilda skäl föranleder annat, heter
det till sist i bostadsstyrelsens yttrande.
Riksförbundets förslag om särskilt uppskattningsvärde i fall
där taxeringsvärde ej fastställts eller där ansökan om fastställande av preliminärt
taxeringsvärde ännu inte prövats, har föranlett försäkringsinspektionen
att föreslå att det av förbundet ursprungligen framförda procenttalet
75 utbyts mot 50 för industrifastigheter och 80 för övriga fastigheter
i anslutning till inspektionens i det föregående återgivna inställning till
redovisningsgränserna. Även andra remissinstanser, bl. a. kreditinstitututredningen,
anser att man bör åstadkomma en differentiering beträffande
redovisningen av här omtalade placeringsfall i överensstämmelse med vad
som föreslagits gälla i fråga om redovisningen av de placeringsobjekt för
vilka taxeringsvärde föreligger. Majoriteten inom riksbanksfullmäktige finner
inte särskilda skäl föreligga för att komplicera lagtexten med en specialregel
om uppskattningsvärde. Bestämmelsen skulle få endast temporär
betydelse för de enskilda lånen, framhålls det. Med hänsyn härtill och då
möjlighet finns att tillfälligt redovisa de inteckningar som väntas falla
inom föreskriven kvot av det nya taxeringsvärdet i den fria sektorn synes
denna fråga vara av mycket begränsad betydelse, heter det i fullmäktiges remissyttrande.
Herr Kollberg har reserverat sig och anser att förbundets förslag
i förevarande avseende bör godtas.
Det av riksförbundet upptagna yrkandet om införande av möjlighet att
efterge kravet på brandförsäkring har inte mött några erinringar
under remissbehandlingen.
Förslaget om vidgning av den fria sektorn har rönt stor
uppmärksamhet hos remissinstanserna. I allmänhet bemöts det positivt, så
t. ex. av försäkringsinspektionen, majoriteten inom kreditinstitututredning
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1966
eu, kommerskollegium, samtliga hnndelslcamrar som yttrat sig samt stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan. Emot en utvidgning i förevarande
sammanhang är majoriteten inom riksbanksfullmäktige samt en av de sakkunniga
i kreditinstitututredningen, herr Gallans.
Försäkringsinspektionen erinrar om att den fria sektorn var en nyhet
i 1948 års FL. 1942 års försäkringsutredning hade anfört att det framstod
som angeläget att •— åtminstone intill dess erforderlig praktisk erfarenhet av
systemet vunnits — tämligen snävt begränsa den fria placeringsrätten. Utredningen
hade ansett att till 10 % av fonden begränsad fri placeringsrätt
torde kunna anses som en försiktig avvägning. Om erfarenheten skulle ge vid
handen att en höjning av gränsen utan olägenhet kunde företas, borde frågan
härom enligt utredningens mening tas under omprövning. I prop. 1948:
50 föreslogs av försiktighetsskäl att gränsen för den fria sektorn skulle sättas
vid 5 % av försäkringsfonden, heter det vidare i inspektionens utlåtande.
Första lagutskottet förordade — i likhet med försäkringsutredningen — en
till 10 % bestämd fri placering och uttalade dessutom att det borde vara
möjligt att småningom utvidga den fria sektorn, om erfarenheterna blev
gynnsamma. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag, påpekar inspektionen.
Försäkringsinspektionen erinrar vidare om att 1945 års försäkringsutredning,
som framlade sitt betänkande år 1949, inte föreslagit några ändringar
av de då nyligen beslutade kapitalplaceringsbestämmelserna men anfört att
utredningen ville tillstyrka att ytterligare ett steg togs på vägen mot friare
placeringsrätt, om erfarenheterna av de nya placeringsreglerna blev gynnsamma.
Försäkringsinspektionen lämnar följande statistiska uppgifter om den
fria sektorn.
Av senast tillgängliga bokslutssiffror (ultimo 1963) framgår, att den
fria sektorn hade av livförsäkringsbolagen tillsammans utnyttjats till 38 %.
Bolaget med högsta utnyttjandegrad hade 62 %. Två bolag låg i utnyttjandegrad
mellan 50 % och 60 %. Övriga låg under 50 %. Vid beräkningen
har hänsyn tagits till efter den 31/12 1963 gjorda fusioner. Från ett litet
specialbolag i sjukförsäkring med ytterst begränsad verksamhet har bortsetts.
Den utnyttjade fria sektorn utgjordes till 66 % av högre liggande inteckningar
och till 21 % av förlagsbevis. Resten fördelade sig på småposter.
Under de år den fria sektorn funnits har erfarenheterna varit goda, framhåller
försäkringsinspektionen vidare i sitt remissyttrande. Några förluster
har inte förekommit, och placeringarna i den fria sektorn har gett en medelränta
som ligger omkring en halv procent högre än medelräntan
inom den bundna sektorn. Man bör emellertid då också hålla i minnet,
heter det i fortsättningen, att ifrågavarande epok kännetecknats av
goda konjunkturer och frånvaron av större kriser. Inspektionen nämner
i sammanhanget även att viss restriktivitet gällt i fråga om bolagens place
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
Kungl. Maj ds proposition nr 5 år 1966
ringar under större delen av denna tid genom att bolagen iakttagit riksbankens
placeringsrekommendationer.
Försäkringsinspektionen menar att man nu bör kunna ta det nästa steg i
fråga om liberalisering varom talats redan vid tillkomsten av gällande bestämmelser
och tillstyrker en vidgning av den fria sektorn. Försäkringsbolagen
har visserligen ännu inte utnyttjat det utrymme för fri placering
som gällande regler ger men har gett uttryck åt sin avsikt att ändra placeringsinriktningen
för att nå högre avkastning och bör i detta hänseende
få vidgad rörelsefrihet, anför inspektionen.
Vid en liberalisering av FL:s kapitalplaceringsbestämmelser är, sägs det,
lämpligt att gå fram på den vägen att man — med bibehållande av stränga
soliditetskrav inom en stor bunden sektor — ökar den fria sektorn och skaffar
sig erfarenheter härav. Försäkringsinspektionen föreslår därför i likhet
med försäkringsbolagen att den nuvarande fria sektorn ökas från en tiondel
till en femtedel av försäkringsfonden.
Försäkringsinspektionen gör slutligen följande reflexioner.
Vid sidan om försäkringsfonden har livförsäkringsbolagen överskottsfonder,
bär kallade de »fria fonderna». Dessa får placeras helt fritt, sålunda
även i aktier. Den fria sektorn av försäkringsfonden får inte placeras i aktier.
En vidgning av den fria sektorn av försäkringsfonden får flera betydelsefulla
konsekvenser. Till de viktigaste hör att bolagens möjligheter till fastighetsplacering
ökar utan att konkurrensen med aktier om utrymmet i de
fria fonderna behöver skärpas. Genom den avlastning av de fria fonderna
som därmed möjliggörs skapas sålunda en lättnad för bolagen vad gäller
aktieplacering, även om aktieförbudet för den fria sektorn av försäkringsfonden
bibehålies.
Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan vill framhålla att kassornas
verksamhet inte tillför kassastyrelserna erfarenhet eller underlag för
en närmare bedömning av konsekvenserna av de ifrågasatta ändringarna.
Utan att ta någon ståndpunkt till framställningen i dessa delar vill kassorna
därför endast göra den reflexionen, att det kan ifrågasättas huruvida
anledning föreligger att för svenska förhållanden tillämpa snävare bestämmelser
än som gäller inom grannländerna Danmark, Finland och Norge.
Skäl kan sålunda föreligga, anför kassorna, att överväga en vidgning av den
fria sektorns — inklusive placeringsrätt i aktier — till i vart fall 15 % av
försäkringsfonden.
Majoriteten inom riksbanksfullmäktige motiverar sitt avståndstagande
från förslaget om vidgad fri sektor med följande synpunkter. Vid en översyn
av placeringsreglerna är det angeläget att dessa bestämmelser ses inte
bara med riksförbundets syfte för ögonen — att med bibehållen trygghet
åstadkomma bättre förräntning — utan även i sitt allmänna samhällsekonomiska
sammanhang. Allmänna samhälleliga önskemål om kapitalresursernas
fördelning och om de olika kreditinstitutens uppgifter härvidlag mås
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 19C>6
tc sålunda få tillfälle att göra sig gällande. Anledning saknas att i detta
sammanhang närmare utveckla denna synpunkt, anför fullmäktige. Som
en grov schematisk antydan framhålls emellertid att försäkringssparandet
uppbär en så väsentlig del av de totala, via lånemarknaden finansierade investeringarna
i samhället, att den ungefärliga fördelningen av dessa måste,
om en snedvridning skall undvikas, tillåtas återspegla sig i försäkringsbolagens
placeringspolitik. Utan att fullmäktige i detta sammanhang vill ta
ställning till några gränsdragningsfrågor sägs vidare att det knappast kan
vara anledning att, med bortseende från övriga kreditmarknadsinstitut, ta
upp till omprövning placeringsreglerna bara för försäkringsbolagen och härvidlag
göra en mera väsentlig ändring. Detta skulle, fortsätter fullmäktige,
innebära en sådan förändring i förhållande till nuläget att den sannolikt
skulle utlösa krav på omprövning av andra placeringsregler; en prövning
som emellertid då skulle bli mindre förutsättningslös. Antydda överväganden
synes enligt fullmäktiges mening böra leda till att den översyn av försäkringsbolagens
placeringsbestämmelser, som således bör komma till stånd,
verkställs i samband med en mera allmän granskning av kreditmarknadsinstitutens
uppgifter och att därför det förslag som förbundet framfört om
vidgning av den fria sektorn tills vidare förs åt sidan i avbidan härpå.
Vad slutligen beträffar riksförbundets yrkande om införande av en fri
sektor även för försäkringsfond avseende försäkringar
i utländsk valuta framförs inga speciella erinringar. Försäkring
sinspektionen påpekar att frågan kvantitativt är av mycket ringa betydelse.
Departementschefen
Ett livförsäkringsavtal omspänner i regel en avsevärd tidrymd, inte sällan
större delen av den försäkrades livstid. Den avgift som försäkringstagarna
enligt avtalet har att erlägga för försäkringen, premien, utgör grundvalen
för försäkringsbolagets möjlighet att fullgöra sin motprestation, utbetalande
av försäkringsummorna. Livförsäkringar innehåller ofta ett sparmoment.
Här kan nämnas de sammansatta kapitalförsäkringarna för dödsfall,
där försäkringssummorna betalas ut vid viss uppnådd ålder eller vid
dödsfall dessförinnan, samt framför allt de viktiga pensionsförsäkringarna,
inom vilka en betydande kapitalansamling äger rum. De medel som livförsäkringsbolagen
på grund härav förvaltar för försäkringstagarnas räkning
uppgår f. n. till ett betydande belopp (vid utgången av år 1964 uppgick
omslutningen av livförsäkringsbolagens balansräkningar till omkring 16
miljarder kr.). Huvudparten av dessa uppsamlade medel motsvarar försäkringsbolagens
skuld till de försäkrade.
Enligt gällande bestämmelser skall bolags ansvarighet på grund av sina
försäkringsåtaganden tas upp i dess balansräkning som skuld under be
-
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1966
nämningen försäkringsfond. Med hänsyn till de försäkrade är det självfallet
av vikt att dessa medel förvaltas på sådant sätt att bolagen är i stånd att
vid varje tidpunkt fullgöra sina förbindelser enligt ingångna försäkringsavtal.
I syfte att säkerställa detta har i FL meddelats bestämmelser om placeringen
av medel som motsvarar försäkringsfonden i fråga om livförsäkring.
Beträffande förvaltningen av de medel som motsvarar försäkringsfonden
står kravet på placering i säkra objekt i förgrunden. Dessutom anmäler sig
krav på bästa möjliga avkastning och på tillfredsställande likviditet. Vid
sidan härav måste man emellertid komma ihåg att försäkringsbolagen har
en viktig uppgift som kapitalför sörj are på kreditmarknaden, särskilt vad
gäller långfristiga lån. Placeringsbestämmelserna i FL måste således också
ses mot bakgrunden av en ur samhällets synpunkt önskvärd investeringspolitik.
Som det nu är återspeglar 274 § FL nyss anförda betraktelsesätt genom
att dels binda den huvudsakliga delen av försäkringsfonden att redovisas i
vissa i säkerhetsavseende betryggande värdehandlingar, bland vilka återfinns
placeringsobjekt ägnade att tillgodose samhälleligt betydelsefulla investeringsbehov,
dels tillåta fri placering för återstående del av fonden, eu
tiondel av densamma.
Under de senaste åren har frågan om realvärdesäkring av tillgodohavanden
i nominalvärde fått ökad aktualitet. Diskussionen kring värdesäkringskommitténs
betänkande »Indexlån» (SOU 1964: 1—2) är i detta avseende
belysande. Frågan är av största betydelse för placeringar som är bundna för
lång tid. Livförsäkringssparandet är i högre grad än annat institutionellt
sparande långsiktigt och bundet.
Livförsäkringsbolagen har i skilda sammanhang anfört önskemål om liberalisering
av gällande fondredovisningsbestämmelser i syfte att kunna öka
det förvaltade kapitalets avkastning och därmed minska de ogynnsamma
verkningar för försäkringssparandet som ett fallande penningvärde medför.
Värdesäkringskommittén har inte haft möjlighet att företa de utredningar
som är nödvändiga för ett ställningstagande till utformningen av försäkringsbolagens
placeringsregler (SOU 1964: 1 s. 94). Som ett led i nu nämnda
liberaliseringssträvanden från försäkringsbolagens sida ingår den i förevarande
sammanhang aktuella framställningen från riksförbundet om ändring
av 274 § FL.
Riksförbundets ändringsförslag berör formellt sett endast bestämmelserna
för försäkringsfondredovisningen men skulle, om det genomfördes, få konsekvenser
som i vissa avseenden sträcker sig vida härutöver. Jag vill därvid
särskilt peka på frågorna om vidgning av den fria sektorn och rätten att placera
i aktier. Även den begärda höjningen av redovisningsgränsen för fastighetslån
och den därmed sammanhängande frågan om taxeringsvärdet som
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år i i Hit i 23
underlag vid beräkning av redovisningsgränsen innefattar problem av större
räckvidd.
Rent allmänt vill jag här framhålla att jag delar riksförbundets åsikt all
åtgärder bör vidtas för att förbättra villkoren på lång sikt för
försäkringssparande t. Så länge försäkringssparande! förekommer
i sin nuvarande form bör alla ansträngningar göras i sytte att skydda spararna
mot de ogynnsamma verkningarna av en penningvärdeförsämring.
Som riksbanksfullmäktige påpekat i sitt remissyttrande måste emellertid,
vid sidan av önskemålet om förbättrad avkastning, allmänna samhällsekonomiska
synpunkter beaktas. En vidgning av den fria sektorn
skulle — liksom medgivande till aktieplacering inom densamma
— i hög grad återverka på den totala lånemarknaden och därmed
aktualisera de placeringsbestämmelser som gäller för andra typer av kreditinstitut.
Enligt direktiven för kreditinstitututredningen skall utredningen
verkställa en förutsättningslös avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes
ställning och funktion på kreditmarknaden. Kreditinstitututredningen
har — med undantag för herr Gallans — vid remissbehandlingen biträtt
förslaget om vidgning av den fria sektorn. De av riksbanksfullmäktige
anförda synpunkterna, som måste anses tungt vägande, leder mig emellertid
till den uppfattningen att båda de nu berörda frågorna — den fria sektorns
vidgning och aktieplaceringsrätten — bör anstå i avvaktan på ytterligare
överväganden. F. ö. vill jag beträffande den fria sektorn framhålla att enligt
försäkringsinspektionens uppgift en inte ringa del av densamma fortfarande
står outnyttjad, även om förhållandena härvidlag varierar mellan
de olika försäkringsbolagen.
Övriga åtgärder, som riksförbundet föreslagit, har inte samma kreditpolitiska
räckvidd.
Beträffande redovisningsgränsen för fastighetslån begär
riksförbundet, som efter remissbehandlingen frångått sin ursprungliga
ståndpunkt, en höjning för alla fastighetskategorier utom industrifastigheter
från nu gällande två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde till fyra
femtedelar av nämnda värde. För kategorien industrifastigheter föreslås ingen
ändring av gällande bestämmelser. Näringslivets representanter bland
remissinstanserna är genomgående positivt inställda till förslaget. Kreditinstitututredningen
förordar en höjning av redovisningsgränsen för jordbruks-,
bostads-, kontors- eller affärsfastigheter till 80 % av taxeringsvärdet. För
övriga fastigheter tillstyrks ingen höjning. Försäkringsinspektionen är av
samma mening som utredningen såvitt avser höjningen men anser att redovisningsgränsen
för fastigheter av annat slag samtidigt bör sänkas till hälften
av taxeringsvärdet. Riksbanken vill begränsa höjningen till att avse endast
bostadsfastigheter. En särskild fråga tas upp av bostadsstyrelsen, som
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1966
anser att det pantvärde som fastställs enligt de statliga lånebestämmelserna
bör läggas till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten i stället för
taxeringsvärdet. Även stadshypotekskassan och bostadslcreditkassan berör
spörsmålet om grundvalen för bestämmandet av säkerhetsgränsen.
En höjning av redovisningsgränsen bör, såvitt jag kan finna, kunna ske för
jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsfastigheter utan att solvenskravet
eftersätts. Jag vill i sammanhanget framhålla att till jordbruksfastighet,
liksom fallet är i banklagstiftningen, bör kunna räknas även skogsfastighet.
Innan jag så övergår till att behandla frågorna om taxeringsvärdet som
grundval för redovisning av inteckningar, nya redovisningsgränser samt behandlingen
i redovisningshänseende av inteckningar när det gäller andra
fastighetskategorier än jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastigheter,
vill jag beröra ytterligare ett i sammanhanget betydelsefullt spörsmål, som
helt förbigåtts i det föregående. Den 15 september i år beslöt Kungl. Maj :t
inhämta lagrådets yttrande rörande ett inom justitiedepartementet upprättat
förslag till lag om fast egendom och vad därtill hör. Den nya lagen avses träda
i kraft den 1 januari 1967. Enligt den föreslagna lagen sker ingen större
ändring i nuvarande förhållanden utom i fråga om industrifastigheter. Till
industrifastighet avses skola höra, utöver vad som nu utgör fast egendom,
maskin- och annan utrustning som tillförts fastigheten för att användas i
den industriella verksamheten huvudsakligen på denna fastighet. Fordon,
kontorsutrustning och handverktyg räknas emellertid inte till fastigheten.
Frågan i vad mån de föreslagna reglerna om fast egendom kommer att påverka
fondredovisningen blir, om man behåller det nuvarande systemet att
anknyta redovisningsgränserna till taxeringsvärdet, beroende av samordningen
mellan de civilrättsliga och de skatterättsliga reglerna om fastighetsbegreppet.
Frågan om en sådan samordning ämnar jag låta utreda inom
finansdepartementet. Jag vill emellertid förutskicka att jag kommer att
föreslå att de nuvarande skatterättsliga reglerna om fastighetsbegreppet
skall gälla under tiden före nästa allmänna fastighetstaxering, vilken normalt
skall ske år 1970.
Redan vid tillkomsten av FL diskuterades möjligheten av att bestämma
lånegränsen för vissa fastigheter i förhållande till det avkastningsvärde som
fastställdes av den då existerande byggnadslånebyrån i stället för i förhållande
till taxeringsvärdet. I prop. 1948: 50 anförde föredraganden (s. 217) bl. a.
att förslaget inte saknade sitt intresse men att förhållandena manade till stor
försiktighet. Den allmänna fastighetstaxeringen frångicks inte som värderingsnorm.
Frågan dryftades ingående för stadshvpoteks- och bostadskreditväsendets
vidkommande i samband med omorganisationen av stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutionerna. För dessa institutioner slopades taxeringsvärdena
som norm för säkerhetskravet vid föreningarnas långivning. I
stället infördes som sådan norm de uppskattningsvärden som föreningarna
skall åsätta låneobjekten. Vid lån till fastigheter som finansieras med statligt
Kungl. M(ij:ts proposition nr 5 år 1966
25
bostadslån skall emellertid det pantvärde som fastställts enligt de statliga lånebestämmelserna
läggas till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet,
om inte särskilda skäl föranleder annat. (Se prop. 1963: 163 s.
54, B:oU 26 s. 23, rskr 349, SFS 1963: 573, 30 § och 1963: 575, 30 g.)
Även bortsett från de synpunkter som jag här hänvisat till kan det nu —
med hänsyn till vad jag nämnt i det föregående beträffande förslaget till
nya civilrättsliga regler om vad som skall anses utgöra fast egendom — förefalla
naturligt att helt frångå taxeringsvärdet som underlag för belåningsvärdet.
När det gäller försäkringsbolagens kapitalplaceringar gör emellertid
trygghetskraven sig så starkt gällande att man inte utan ingående belysning
bör överge ett system som i detta hänseende fungerat tillfredsställande. Även
om bostadsstyrelsens synpunkter är värda allt beaktande ger dock styrelsens
yttrande inte tillräckligt underlag för en bedömning av de följder som eu
redovisning enligt styrelsens förslag skulle få för försäkringsbolagen i soliditetshänseende.
Dessutom löser förslaget inte de svårigheter i fondredovisningsavseende
som ett utvidgat fastighetsbegrepp skapar på industrilåneområdet.
överger man det nuvarande taxeringsvärdet som underlag för bestämmande
av säkerheten vid industrilån, måste man nämligen — av skäl som
jag i det följande närmare skall gå in på — helt omarbeta redovisningsbcstämmelserna
för sådana lån. Även om en sådan omarbetning förefaller nödvändig
inom en inte alltför avlägsen framtid, skulle det innebära en olycklig
fördröjning av liberaliseringen ifall frågan om grundvalen för redovisningen
skulle behöva lösas tillsammans med de förslag i övrigt som här behandlas.
Jag förordar således att taxeringsvärdet som det bestäms enligt nuvarande
regler tills vidare bibehålls som grund vid bestämmande av redovisningsgränserna.
Beträffande maximigränsen är det en allmänt förekommande mening att
redovisning bör få ske intill 80 %, dvs. fyra femtedelar av senast fastställda
taxeringsvärde. Det sagda berör emellertid, såsom framgår av vad jag tidigare
anfört, inte andra kategorier än jordbruks-, bostads-, kontors- och af färsfastigheter.
Till återstående fastighetskategorier återkommer jag i det följande.
Stadshypotekskassan och hostadskreditkassan föreslår emellertid en
något snävare belåningsgräns, nämligen 75 % av försäkringsbolagets uppskattningsvärde
under förutsättning att gränsen dock inte i något fall får
överstiga 80 % av taxeringsvärdet. Genom en sådan regel, anser nämnda institutioner,
skulle bolagens ansvar för ett riktigt avvägt belåningsvärde
poängteras. Min uppfattning är att en maximigräns vid fyra femtedelar av
taxeringsvärdet är tillräcklig ur säkerhetssynpunkt när det gäller dessa kategorier
av fastigheter. Ytterligare bestämmelser förefaller onödigt komplicerande.
Omprövning av denna gräns måste naturligtvis ske om de nuvarande
reglerna om fastighetsbegreppet vid taxeringen överges.
Som tidigare framhållits föreslår försäkringsinspektionen en sänkning av
belåningsrätten för andra fastighetskategorier än jordbruks-, bostads-, kon
-
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1966
tors- och affärsfastigheter från nuvarande två tredjedelar till hälften av taxeringsvärdet.
Kategorien industrifastigheter tilldrar sig här givetvis det största
intresset. Inspektionen betonar att det kan ifrågasättas huruvida inteckning
i industrifastighet över huvud taget bör tas upp bland de värdehandlingar
som generellt godkänns i bunden sektor med tanke på att det i många fall
är företagets bärighet som är helt avgörande för tryggheten och inte fastighetsinteckningen.
En gräns vid 50 % av taxeringsvärdet skulle anknyta till
den praxis som utvecklat sig på området. Sänkningsförslaget bör dessutom
ses i samband med förslaget om ökat utrymme för fri placering, vilket inspektionen
understöder.
Frågan om acceptabla säkerheter för industrilån är komplicerad. Den har
i flera avseenden betydligt större räckvidd än vad som framgår av det hittills
anförda. Så t. ex. uppkommer liknande problem vid emission av industriobligationer.
För någon tid sedan introducerades på den svenska marknaden
obligationer med s. k. negativ klausul. För sådana obligationer lämnas
inte realsäkerhet utan låntagaren utfäster sig i stället att inte skuldsätta
sig mer än i viss närmare angiven grad. I den mån sådana obligationer
offentligen utbjuds av svensk affärsbank äger f. ö. ett försäkringsbolag redovisa
dem i den bundna sektorn av försäkringsfonden. Även om realsäkerhet
ställs för industriobligationer kan i fortsättningen — efter införande av
de nya reglerna om vad som skall anses utgöra fast egendom — säkerheten
för industriobligationer i vilka försäkringsfondmedel placerats komma
att befinna sig ovanför de säkerhetsgränser som iakttas mot bakgrunden
av nuvarande civilrättsliga regler för fastighetsbegreppet. Å andra sidan
måste man komma ihåg att den föreslagna ändringen av fastighetsbegreppet
är föranledd huvudsakligen av ett önskemål från näringslivets
sida att bättre kunna utnyttja de faktiska säkerheter som finns i ett välkonsoliderat
industriföretag. Jag anser sålunda att frågan för försäkringsbolagens
vidkommande måste uppmärksammas i fortsättningen. Som jag
redan nämnt vore det olyckligt om de ytterligare överväganden som fordras
i fråga om säkerheter för industrilån skulle fördröja en liberalisering av
försäkringsbolagens fondredovisningsregler. I avvaktan på dessa ytterligare
överväganden förefaller det mig lämpligast att lämna redovisningsbestämmelserna
angående industrifastigheter utan ändring.
Riksförbundet framhåller att obebyggda fastigheter och tomträtter enligt
försäkringsinspektionens förslag omfattas av den lägre redovisningsgränsen.
Jag har inte förordat inspektionens sänkningsförslag. Enligt min uppfattning
bör nuvarande redovisningsregler gälla även såvitt avser obebyggda
fastigheter och tomträtter utan tillhörande byggnad.
En fråga av mindre betydelse är riksförbundets förslag om rätt för försäkringsbolag
att använda eget uppskattnings värde som redovisningsgrund
för det fall att taxeringsvärde ännu inte fastställts
27
Kungl. Maj:Is proposition nr 5 år 1966
för fastighet eller tomträtt eller där på grund av ny-, till- eller ombyggnad
ansökan om fastställande av preliminärt taxeringsvärde gjorts men inte prövats.
Förslaget gav i sin ursprungliga form anledning till smärre erinringar
från de remissinstanser som i huvudsak var positivt inställda. Förbundet modifierade
sitt förslag i överensstämmelse med dessa erinringar. Emellertid
är majoriteten inom riksbanksfullmäktige motståndare till förslaget med
motivering att det skulle i onödan komplicera lagtexten. Med hänsyn till vad
jag i det föregående anfört om nödvändigheten att ytterligare belysa taxeringsvärdets
roll i framtiden som måttstock vid bestämmande av realsäkerhetsgränser
bör enligt min mening frågan om uppskattningsvärde för de speciella,
här avsedda fallen tas upp i sitt större sammanhang. Därför biträder
jag inte f. n. riksförbundets ändringsförslag i detta avseende.
Kvarstående förslag, dvs. om möjlighet att dispensera från kravet på
brandförsäkring av byggnad på fastighet, för vilken inteckning redovisas
inom försäkringsfondens bundna sektor, samt om inrättande av
fri sektor för försäkringar i utländsk valuta har inte
föranlett erinringar från remissinstansernas sida. Jag har redan — i samband
med diskussionen om utvidgning av den fria sektorn — förklarat mig
beredd att tillstyrka inrättandet av en fri sektor för försäkringar i utländsk
valuta. Som konsekvens härav bör ändring vidtas även såvitt avser utländska
försäkringsanstalter med rätt att driva rörelse här i riket. Även
den begärda möjligheten till dispens från brandförsäkringskravet anser jag
böra införas i FL.
Inledningsvis nämnde jag att jag i våras, i samband med omorganisationen
av Svenska skeppshypotekskassan och inrättandet av Skeppsfartens
sekundärlånekassa, framhållit att obligationer, som sekundärlånekassan
utfärdar, bör få användas för redovisning av livförsäkringsfonder.
Mitt uttalande har inte väckt någon gensaga. Jag vill sålunda
nu föreslå att denna möjlighet öppnas genom ett tillägg i 274 § första
stycket 2 FL.
Inom finansdepartementet har upprättats förslag till lag angående ändrad
lydelse av 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse samt
lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt
för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket i överenstämmelse
med vad jag anfört i det föregående. Förslagen torde få bifogas
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1 Förutom vad som hittills behandlats
har i det förstnämnda lagförslaget upptagits den ändringen i förhållande
till vad som nu gäller att ordet »Svenska jordbrukskreditkassan» i
paragrafens första stycke 2 uteslutits. Svenska jordbrukskreditkassan har
1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966
numera upphört att existera, och några fordringsbevis utfärdade av nämnda
kassa innehas enligt uppgift inte av något försäkringsbolag. Vidare är i detta
förslag ordet »postsparbanken» utbytt mot ordet »postbanken». Åtgärden är
föranledd av de organisatoriska förändringar som skett inom postbanken.
Den reella innebörden är att även fordringsbevis som utfärdats inom postgirorörelsen
får redovisas inom den bundna sektorn.
Jag vill slutligen tillägga att de nu föreslagna redovisningsreglerna för
livförsäkringsfond kommer att tillämpas även på premiereserverna vid allframtidsförsäkring
och på säkerhetsfond för bolag som meddelar såväl livförsäkring
som annan försäkring än personförsäkring. Detta följer av hänvisningen
i 275 och 277 §§ till 274 §.
De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1966.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att lagrådets utlåtande
över lagförslagen måtte för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.
Ur protokollet:
Jan-Erik Torsell
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1966
29
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 3 december 1965.
Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Y. Söderlund,
regeringsrådet Åbjörnsson,
justitierådet Brunnberg.
Enligt lagrådet den 26 november 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 19 november 1965, hade Kungl. Maj:t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till lag angående ändrad lydelse av
274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse och till lag
angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för
utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
kanslirådet G. Wahlgren.
Lagrådet yttrade:
De remitterade lagförslagen avser främst en höjning av redovisningsgränsen
för fastighetslån vid placering av livförsäkringsfonder. Därjämte
föreslås viss ändring beträffande kravet på brandförsäkring samt inrättande
av fri sektor för försäkringar i utländsk valuta. Vidare föreslås att
obligationer utfärdade av Skeppsfartens sekundärlånekassa skall få användas
för redovisning av livförsäkringsfonder. Slutligen framlägges förslag
till vissa, huvudsakligen formella jämkningar i 274 § lagen om försäkringsrörelse.
Mot de sålunda föreslagna ändringarna har lagrådet intet
att erinra.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
17 december 1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 3 december
1965 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 19 november 1965 remitterade
förslagen till
1) lag angående ändrad lydelse av 27i § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse,
2) lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 9 juni 1950 (nr 272)
om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i
riket.
Med förmälan att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran hemställer
föredraganden, att de måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition
föreläggas 1966 års riksdag till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bo Josephson
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650643
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1966:76 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts ''proposition angående ändrade bestämmelser om ersättning av allmänna medel till vittnen■, m. m. a1 i texten
- 1LU 1966:6 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17 juni 19U8 s. 1 i texten