Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 27i § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse, m. m

30 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 20 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:5, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 27i § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1966

1

Nr 5

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag

angående ändrad lydelse av 27i § lagen den 17

juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse, m. m.;

given Stockholms slott den 17 december 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr

433) om försäkringsrörelse,

2) lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 9 juni 1950 (nr 272)

om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här

i riket.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i bestämmelserna för redovisning

av försäkringsbolagens livförsäkringsfonder. Ändringarna berör i

huvudsak den s. k. bundna sektorn. Dock föreslås införande av fri sektor

för försäkringar i utländsk valuta.

Förslaget om den bundna sektorn innebär bl. a. en höjning av nuvarande

redovisningsgräns för inteckningar, två tredjedelar av senast

fastställda taxeringsvärde, till fyra femtedelar av detta värde när redovisningen

avser jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastigheter. Vidare

föreslås det nu föreskrivna, oavvisliga kravet på brandförsäkring av

den intecknade fastighetens byggnader uppmjukat med en dispensmöjlighet

när det gäller lån till svensk kommun.

Som följd av den omorganisation av Svenska skeppshypotekskassan

som ägde rum våren 1965, då samtidigt Skeppsfartens sekundärlanekassa

inrättades, föreslås nu rätt för försäkringsbolag att inom den bundna sektorn

av livförsäkringsfonden få redovisa de obligationer som utfärdas av

sekundärlånekassan på samma sätt som f. n. gäller beträffande skeppshypotekskassans

obligationer.

De i propositionen föreslagna ändringarna avses skola tillämpas även

beträffande utländska försäkringsanstalter med rätt att driva rörelse här

i riket.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1966.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om

försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 274 § lagen den 17 juni 1948 om försäkrings

rörelse1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

274 §.

Vid envar-----—--• —

2. obligationer utfärdade av Sveriges

allmänna hypoteksbank, konungariket

Sveriges stadshypotekskassa,

Svenska bostadskreditkassan

eller Svenska skeppshypotekskassan

eller av kreditaktiebolag, som enligt

vad därom finnes stadgat står under

tillsyn av bankinspektionen;

3. av riksbanken, svenskt bankaktiebolag,

postsparbanken, svensk

sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan

eller centralkassa för jordbrukskredit

utfärdade fordringsbevis,

med undantag av sådana för den

allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,

som medföra rätt till betalning

först efter utfärdarens övriga

fordringsägare (förlagsbevis);

4. obligationer eller------

6. skuldförbindelser, för vilka bolaget

äger säkerhet genom inteckning

i fast egendom inom två tredjedelar

av senast fastställda taxeringsvärde,

ävensom skuldförbindelser

med säkerhet av inteckning i tomträtt

inom två tredjedelar av senast

fastställda taxeringsvärde och med

den ytterligare begränsning med hän
1

Senaste lydelse av 274 § se 1963: 77.

— av staten;

2. obligationer utfärdade av Sveriges

allmänna hypoteksbank, konungariket

Sveriges stadshypotekskassa,

Svenska bostadskreditkassan,

Svenska skeppshypotekskassan eller

Skeppsfartens sekundärlånekassa eller

av kreditaktiebolag, som enligt

vad därom finnes stadgat står under

tillsyn av bankinspektionen;

3. av riksbanken, svenskt bankaktiebolag,

postbanken, svensk sparbank

eller centralkassa för jordbrukskredit

utfärdade fordringsbevis,

med undantag av sådana för den

allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,

som medföra rätt till betalning

först efter utfärdarens övriga

fordringsägare (förlagsbevis);

--svenskt bankaktiebolag;

6. skuldförbindelser, för vilka bolaget

äger säkerhet genom

inteckning i jordbruks-, bostads-,

kontors- eller affärsfastighet inom

fyra femtedelar eller i annan fastighet

inom två tredjedelar av senast

fastställda taxeringsvärde eller

inteckning i tomträtt, till vilken

hör byggnad som är avsedd för bo
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966

(Nuvarande lydelse)

syn till tomträttsavtalets innehåll eller

andra omständigheter, som försäkringsinspektionen

föreskriver;

dock att i varje fall åbyggnad skall,

för att inteckning i fastigheten eller

tomträtten må godkännas, vara

brandförsäkrad i försäkringsbolag

som avses i denna lag eller i utländsk

försäkringsanstalt med rätt att driva

försäkringsrörelse här i riket;

7. inhemska eller------ —

Utan hinder av vad i första stycket

är stadgat må ett belopp, motsvarande

högst en tiondel av försäkringsfonden

för egen räkning för

försäkringar i svensk valuta, redovisas

i andra värdehandlingar än i

första stycket 1—7 avses, dock icke

i aktier.

Med försäkringsfond-----

(Föreslagen lydelse)

stads-, kontors- eller affärsändamål,

inom fyra femtedelar eller i annan

tomträtt inom två tredjedelar av senast

fastställda taxeringsvärde, allt

med den ytterligare begränsning som

försäkringsinspektionen föreskriver

med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll

eller annan omständighet,

dock att, utom i fråga om sådant

lån till svensk kommun för vilket

försäkringsinspektionen medgivit

undantag, åbyggnad skall, för att inteckning

i fastigheten eller tomträtten

må godkännas, vara brandförsäkrad

i försäkringsbolag som avses i

denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt

med rätt att driva försäkringsrörelse

här i riket;

-----kunna medgivas.

Utan hinder av vad i första stycket

är stadgat må ett belopp, motsvarande

högst en tiondel av försäkringsfonden

för egen räkning, redovisas

i andra värdehandlingar än i första

stycket 1-—7 avses, dock icke i aktier.

— återförsäkringsgivares ansvarighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966

Förslag

\ till

Lag

angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt

för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse

här i riket

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk

försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Försäkringsfonden med —--—

Utan hinder av vad i första stycket

är stadgat må ett belopp, motsvarande

högst en tiondel av försäkringsfonden

för egen räkning för försäkringar

i svensk valuta, redovisas i

andra värdehandlingar än i första

stycket avses, dock icke i aktier.

-------i återförsäkring.

Utan hinder av vad i första stycket

är stadgat må ett belopp, motsvarande

högst en tiondel av försäkringsfonden

för egen räkning, redovisas i

andra värdehandlingar än i första

stycket avses, dock icke i aktier.

Med försäkringsfond---— återförsäkringsgivares ansvarighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1966

5

Vidrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 19 november 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist,

Aspling, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga om ändringar i bestämmelserna

för redovisning av försäkringsbolagens livförsäkringsfonder,

m. m., och anför.

Svenska försäkringsbolags riksförbund (riksförbundet) har i framställning

till chefen för finansdepartementet hemställt om vissa ändringar i 274 §

lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse (FL). Paragrafen

innehåller bestämmelser om redovisning av livförsäkringsfond.

Över framställningen har efter remiss yttranden avgetts av försäkringsinspektionen,

fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium, bostadsstyrelsen,

kreditinstitututredningen samt Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och Svenska bostadskreditkassan gemensamt.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i

Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle.

Efter remissbehandlingen har riksförbundet i särskild skrivelse ändrat

sin hemställan i vissa avseenden.

Våren 1965 omorganiserades Svenska skeppshypotekskassan. Dessutom

inrättades ett nytt sekundärlåneinstitut för rederinäringen, Skeppsfartens

sekundärlånekassa (prop. 1965:99, B:oU 38, rskr 289, SFS 1965:139).

I propositionen anförde jag bl. a. att obligationer som utfärdats av sekundärlånekassan

bör få användas för redovisning av livförsäkringsfonder samt

att jag — eftersom en författningsbestämmelse med sådant innehåll krävde

lagrådets medverkan — hade för avsikt att anmäla denna fråga vid ett senare

tillfälle.

Gällande bestämmelser om redovisning m. m. av livförsäkringsfond

Enligt 262 § 1 mom. FL skall i försäkringsbolags balansräkning såsom

skuld under benämningen försäkringsfond tas upp värdet balansdagen av

bolagets ansvarighet på grund av dels inträffade försäkringsfall (ersättnings
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1966

reserv), dels löpande försäkringar (premiereserv) samt dels, om rörelsen

avser livförsäkring, tilldelad återbäring.

I fråga om livförsäkring skall enligt 274 § första stycket vid varje tidpunkt

ett belopp motsvarande försäkringsfonden vara redovisat i vissa närmare angivna

slag av värdehandlingar eller tillgångar av annan art.

Redovismingsgilla värdehandlingar är f. n.

1) obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats

av staten (274 § första stycket 1);

2) obligationer utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan eller Svenska

skeppshypotekskassan eller av kreditaktiebolag, som enligt vad därom

finns stadgat står under bankinspektionens tillsyn (274 § första stycket 2);

3) fordringsbevis, som utfärdats av riksbanken, svenskt bankaktiebolag,

postsparbanken, svensk sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa

för jordbrukskredit, med undantag dock för förlagsbevis (274 §

första stycket 3);

4) obligationer eller andra skuldförbindelser utfärdade eller garanterade

av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit

Kungl. Maj :ts tillstånd (274 § första stycket 4);

5) obligationer, som utfärdats av svenskt industriföretag och offentligen

utbjudits av svenskt bankaktiebolag (274 § första stycket 5);

6) skuldförbindelser, för vilka försäkringsbolaget äger säkerhet genom

inteckning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde,

liksom skuldförbindelse med säkerhet av inteckning i tomträtt

inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde och med den

ytterligare begränsning med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller andra

omständigheter som försäkringsinspektionen föreskriver, under förutsättning

att åbyggnad är brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller utländsk

försäkringsanstalt som har rätt att driva rörelse här i riket (274 §

första stycket 6);

7) inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till den

säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med någon av de under 1)__6)

nämnda, med den begränsningen att värdehandling som enligt sin lydelse

skall infrias i främmande valuta får användas för redovisning endast i den

man den motsvarar försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i

samma valuta (274 § första stycket 7).

Med försäkringsfonden för egen räkning förstås enligt 274 § tredje stycket

den del av fonden som inte motsvarar värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

Redovisningsgilla tillgångar av annan art utgör lån mot säkerhet i bolagets

försäkringsbrev inom återköpsvärdet samt värdet av återförsäkringsgivares

ansvarighet på grund av livförsäkringar, som övertagits i återförsäkring.

Värdet av utländsk försäkringsanstalts ansvarighet får emellertid inte an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är Wtiti

vändas till redovisning av försäkringsfonder i större utsträckning än försäkringsinspektionen

finner kunna medges med hänsyn till försäkringstagarnas

säkerhet (274 § första stycket 8 och 9).

Trots bestämmelserna om redovisning av livförsäkringsfonder får emellertid,

med stöd av 274 § andra stycket, ett belopp motsvarande högst en

tiondel av försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i svensk valuta,

den s. k. fria sektorn, redovisas i andra värdehandlingar än nyss angetts,

dock inte i aktier.

I stort sett samma redovisningsbestämmelser som för livförsäkringsfond

gäller beträffande premiereserven för s. k. allframtidsförsäkring (275 §)

och beträffande säkerhetsfond, om försäkringsbolaget meddelar såväl livförsäkring

som annan försäkring än personförsäkring (277 §). Det bör i sammanhanget

observeras att samma regler som för livförsäkring gäller för personförsäkring

av annat slag, såvida det inte rör sig om personförsäkring,

som meddelas för kortare tid än fem år eller mot premie som är beräknad

och bestämd för kortare tid än fem år (2 § 2 mom. andra stycket).

De värdehandlingar i vilka livförsäkringsfonden redovisas skall enligt

276 § förvaras avskilda på särskilt sätt och utgöra försäkringstagarnas pant

till säkerhet för de försäkringsbolagets förbindelser som grundas på försäkringsavtalen.

Samma pantsättningsregler gäller även premiereserven för

allframtidsförsäkring och säkerhetsfonden i de fall nyss angivna redovisningsbestämmelser

tillämpas (276 och 277 §§).

Riksförbundets hemställan

Riksförbundet hemställde i sin första framställning att 274 § FL måtte

ändras i följande hänseenden.

1. Förbundet begärde att den i paragrafens första stycke 6 angivna gränsen

för redovisning av inteckningslån skulle höjas till 80 % av senast fastställda

taxeringsvärde när det gäller andra fastigheter eller tomträtter än

bolagets egna.

2. Nyss angivna redovisningsgräns begärdes höjd till 100 % i fråga om

bolagets egna fastigheter och tomträtter.

3. Förbundet önskade att samma stadgande skulle kompletteras med en

bestämmelse för sådana fall där taxeringsvärde ännu ej fastställts för fastighet

eller tomträtt eller där på grund av ny-, till- eller ombyggnad ansökan

om fastställande av preliminärt taxeringsvärde gjorts men inte

prövats. Förbundet föreslog att redovisning av inteckning skulle få ske

inom 75 % av ett av bolaget beräknat uppskattningsvärde på sådana fastigheter

eller tomträtter.

4. Förbundet begärde att det i samma stadgande upptagna kravet på

brandförsäkring skulle kunna efterges i den omfattning och på de villkor

försäkringsinspektionen bestämmer när det gäller lån till kommun.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966

5. Förbundet hemställde att den s. k. fria sektorn skulle utvidgas från

en tiondel till en femtedel av försäkringsfonden för egen räkning. Samtidigt

önskade förbundet införa fri sektor även beträffande försäkringar i utländsk

valuta.

6. Förbundet hemställde om rätt att inom den fria sektorn redovisa även

aktier.

Efter remissbehandlingen har riksförbundet frånfallit sin hemställan

såvitt avser punkterna 2 och 6. I övrigt har förbundet uttalat vissa synpunkter

och önskemål, vilka skall redovisas närmare i det följande.

Som allmän motivering för sin hemställan anför riksförbundet

bl. a. följande. Sedan nu gällande bestämmelser om redovisning av livförsäkringsfond

infördes genom 1948 års FL har så ingående erfarenhet

vunnits om deras verkningar att en översyn av bestämmelserna blivit aktuell.

Förbundet och Svenska livförsäkringsbolags förening har vid flera

tidigare tillfällen framhållit vikten av en sådan översyn, senast i förbundets

remissyttrande över värdesäkringskommitténs betänkande »Indexlån»

(SOU 1964:1—2). Även andra remissyttranden över nämnda betänkande

innehöll önskemål om liberalisering av försäkringsbolagens kapitalplaceringsbestämmelser.

I yttrande till Kungl. Maj:t över förbundets besvär över

försäkringsinspektionens cirkulär nr 147 angående tolkning av 274 § första

stycket 5 FL underströk riksbanksfullmäktige angelägenheten av att en

allmän översyn av försäkringsbolagens placeringsbestämmelser kom till

stånd. Förbundet framhåller att den översyn som olika instanser sålunda

funnit påkallad förutsatts redan av 1945 års försäkringsutredning, som

— utan att då föreslå någon ändring i placeringsbestämmelserna — bl. a.

tillstyrkte att ytterligare steg togs på vägen mot friare placeringsrätt om

erfarenheterna av placeringsreglerna blev gynnsamma.

Riksförbundet framhåller i sin allmänna motivering vidare att det torde

vara ostridigt att gällande placeringsbestämmelser väl tillgodosett kravet

På trygghet vid förvaltningen av försäkringstagarnas medel. Enligt förbundets

mening reser bestämmelserna däremot i vissa hänseenden hinder

för erhållande av bästa möjliga avkastning av försäkringstagarnas medel,

vilket sägs vara av stor betydelse, särskilt under en inflatorisk utveckling.

Att avkastningen, med bibehållande av placeringarnas säkerhet, blir så stor

som möjligt överensstämmer med den i FL inskrivna skälighetsprincipen,

påpekar förbundet vidare. Penningvärdeförändringen gör det angeläget att

varje möjlig åtgärd vidtas för att mildra de ogynnsamma verkningarna för

sparandet.

Efter att ha understrukit angelägenheten av att en utredning kommer till

stånd beträffande de problem som är förenade med införande av s. k. vinstandelslån

och att statsmakterna genom erforderliga lagstiftningsåtgärder

gör det möjligt för enskilda att sluta avtal med s. k. indexklausul anför

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år t9C>C>

riksförbundet att kravet på en bättre avkastning av de i livförsäkringsfonden

förvaltade medlen kan i avvaktan på och vid sidan av nyssnämnda åtgärder

tillgodoses genom de av förbundets hemställan omfattade ändringarna

i 274 § FL.

Riksförbundets ändringsförslag är avfattat efter samråd med Svenska

livförsäkringsbolags förening.

Som speciell motivering för de särskilda punkterna i ändringsförslaget

i de delar det slutligen vidhålls framför riksförbundet följande.

Redovisningsgränsen beträffande inteckningslån, m. m. (punkterna 1, 3 och

\ i riksförbundets hemställan)

Riksförbundet påpekar att en jämförelse med de säkerhetskrav som gäller

enligt vissa andra punkter i 274 § första stycket FL ger vid handen att

den nuvarande gränsen för pantsättning i den bundna sektorn framstår som

alltför rigorös. Enligt 274 § första stycket 2 får pantsättas obligationer som

utfärdats av bl. a. Svenska bostadskreditkassan och kreditaktiebolag. Till

säkerhet för dessa obligationer ligger numera, heter det i förbundets framställning,

fastighetsinteckningar inom 75 % av institutionernas egna uppskattningsvärden.

Denna gräns torde, framhålfer förbundet, regelmässigt

ligga högre än den för försäkringsbolagen fastställda, två tredjedelar av taxeringsvärdet.

Förbundet erinrar vidare om att pantsättning kan, enligt 274 §

första stycket 5, ske av obligationer som utfärdats av svenskt industriföretag

och offentligen utbjudits av svensk affärsbank. I detta stadgande uppställs

inte något krav på särskild säkerhet för obligationslånen utan denna

kan sägas främst ligga i det ansvar som den emitterande banken tar genom

sin kreditbedömning. Till det anförda kommer, framhålls det vidare i förbundets

framställning, att taxeringsvärdena i regel ligger ganska avsevärt

under fastigheternas avkastningsvärden, varför en väsentlig höjning av

pantsättningsgränsen inom taxeringsvärdets ram bör kunna ske utan att

kravet på fullgod säkerhet eftersätts.

Vad beträffar riksförbundets hemställan om komplettering av 274 § första

stycket 6 med en bestämmelse avseende det fall att taxeringsvärde ännu ej

fastställts eller ansökan om fastställande av preliminärt taxeringsvärde

gjorts men inte prövats anför förbundet att nu gällande bestämmelser lägger

binder i vägen för pantsättning av inteckningar, som beviljas i ny fastighet.

Vidare hävdas att skuldförbindelser avseende lån som höjts i anslutning till

ny-, till- eller ombyggnad på fastighet inte kan bli föremål för pantsättning i

försäkringsfondens bundna sektor, om den medgivna kvoten av tidigare fastställt

taxeringsvärde redan är utnyttjad.

1 vad gäller det i samma lagstadgande upptagna kravet på brandförsäkring

av åbyggnader upplyser riksförbundet att vissa större kommuner inte

tecknar brandförsäkring utan står självrisk. Detta medför, påpekar förbun
lf

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 5

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966

det, att skuldförbindelse avseende lån mot säkerhet av fastighetsinteckning

inte får redovisas inom försäkringsfonden jämlikt 274 § första stycket 6

sedan fastigheten förvärvats av sådan kommun. Detta innebär, sägs det vidare,

komplikationer för bolagen utan att någon försämring av säkerheten

kan sägas ha skett i realiteten. I sammanhanget erinrar förbundet om all

stadshypoteksföreningarna och bostadskreditföreningarna fått Kungl. Maj :ts

medgivande att efterge kravet på brandförsäkring, när städerna Stockholm

och Göteborg är låntagare.

Som kommer att redovisas närmare i det följande är vissa remissinstanser,

däribland försäkringsinspektionen och kreditinstitututredningen, i vissa avseenden

av annan uppfattning än riksförbundet när det gäller frågan om

redovisningsgränsen för fastighetsinteckningar. De båda nämnda remissinstansernas

förslag innebär bl. a. en indelning av inteckningarna i kategorier

avseende å ena sidan jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastigheter

och å andra sidan övriga fastigheter, bland vilka särskilt må märkas industrifastigheter.

Remisskritiken har föranlett förbundet att avstå från sin begäran

om höjning av redovisningsgränsen för industrifastigheter.

Remisskritiken har förmått riksförbundet att modifiera sin hemställan på

ytterligare en punkt, nämligen i fråga om den begärda kompletteringsregeln

för det fall taxeringsvärde ännu ej fastställts eller ansökan om preliminärt

taxeringsvärde inte hunnit prövas. Förbundet har i denna fråga anslutit sig

till försäkringsinspektionens förslag, som innebär att även placering i sådana

objekt skall redovisas efter uppdelning i industrifastigheter och övriga fastigheter.

Vidgning av den fria sektorn (punkten 5 i riksförbundets hemställan)

Riksförbundet erinrar om att förbundet i sin allmänna motivering framhållit

angelägenheten av att försäkringstagarnas medel placeras så att bästa

möjliga avkastning erhålls. En förfrågan bland livförsäkringsbolagen hösten

1964 om deras erfarenheter av den fria sektorn har visat att medelräntan på

placeringarna i denna sektor i allmänhet ligger en halv procent högre än

medelräntan inom den bundna sektorn. Vidare har denna förfrågan visat att

inom den fria sektorn redovisas — förutom lån mot säkerhet i inteckning

som inte får pantsättas i den bundna sektorn — borgenslån, reverslån, förlagsbevis

och underställningsfria kommunlån. Förfrågningen har ytterligare

gett vid handen att den fria sektorns storlek inte lagt hinder i vägen för

sådan överföring från de fria fonderna till försäkringsfonder som erfordrats

för tilldelning av återbäring. Det kan emellertid bli önskvärt, framhåller förbundet,

att i ökad utsträckning tilldela återbäring, t. ex. genom att återbäringsvägen

meddela tilläggsförsäkring, varvid överförda återbäringsmedel

skulle komma att ingå i den del av försäkringsfonden som utgör premiereserven.

Komplikationer skulle därvid kunna uppkomma om den fria sektorn

bibehålls vid sin nuvarande storlek.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1!)6(i

Utan särskild motivering anser riksförbundet att begränsningen till försäkringar

i svensk valuta vid bestämmande av den fria sektorns storlek bör

avskaffas.

Remissyttrandena

Alla remissinstanser hälsar med tillfredsställelse eu liberalisering av lörsäkringsbolagens

kapitalplaceringsbestämmelser. Dock framförs invändningar

i fråga om vissa speciella punkter i förbundets ursprungliga hemställan.

Förbundet har också — som tidigare framhållits — till följd av denna

kritik frånfallit vissa krav och modifierat vissa andra. Någon närmare

redovisning för remissinstansernas uttalanden beträffande de av förbundet

sedermera frånfallna yrkandena i punkterna 2 och 6 i den ursprungliga

hemställan kommer jag inte att lämna. Det må räcka med att här nämna

att den sistnämnda punkten, frågan om rätten att placera den fria sektorn

av livförsäkringsfonden i aktier, fått ett skiftande mottagande. Från

näringslivets sida intar man en positiv hållning till att frågan löses i detta

sammanhang, under det att försäkringsinspektionen, riksbanksfullmäktige

och kreditinstitututredningen anser att frågan bör anstå.

I remissyttrandena lämnas genomgående stöd för den av riksförbundet uttalade

uppfattningen att åtgärder nu bör vidtas i syfte att mildra peuningvärdeförändringens

ogynnsamma verkningar för försäkringssparande

t.

Försäkringsinspektionen anför att inspektionen i sitt yttrande över värdesäkringskommitténs

betänkande pekat på den markerade förbättring av försäkringssparandets

villkor som inträffat under det senaste årtiondet. Under

denna tid, säger inspektionen, har nominalräntan för nyplaceringar varit

drygt 5 % och ligger för dagen omkring 6,5 %. Konsumentpriserna uppvisar

under denna tid en genomsnittlig årlig indexstegring på något mer än 3 %,

varvid även effekten av den allmänna varuskatten är medräknad. Influtna

penningmedel har alltså kunnat placeras så att de bibehållits vid sin köpkraft

och därutöver erhållit ett par procents reell avkastning. Under denna

tid har en rörlig räntepolitik förts och landet har sluppit starka och snabba

inflationer av världskrigs- och Koreatyp. Detta har medfört ett ekonomiskt

utfall för nominalförsäkringarnas del som varit betydligt mera förmånligt

än man ofta föreställer sig.

Det stora problemet — det som stod i centrum för hela värdesäkringsdiskussionen

förra året— är dock hur man skall skydda sparandet, särskilt det

långsiktiga sparandet, av vilket livförsäkringssparandet utgör en betydelsefull

del, från verkningarna av snabba, oförutsedda prisstegringar, heter det

vidare i försäkringsinspektionens yttrande. Värdesäkringskommittén har

'';isat att innehavare av större förmögenheter, där realkapital och aktier in
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj. ts proposition nr 5 år 1966

tar en stor plats, ofta har skulder överstigande finansiella tillgångar under

det att de smärre förmögenheterna oftast består i innehav av enbart finansiella

tillgångar. En inflation, vars verkningar på långivarnas realförmögenhet

ej kompenseras genom högre nominalräntor, överför sålunda förmögenhet

från hushåll med finansiella tillgångar till hushåll med finansiella skulder

oeh ökar därmed ojämnheten i förmögenhetsspridningen i landet. Det

sker alltså i sammanhanget en förmögenhetsomfördelning från innehavare

av mindre till innehavare av större förmögenheter. Värdesäkringskommitténs

undersökningar gav också vid handen att antalet hushåll, vars inkomster

helt eller till större delen utgörs av räntor, livräntor, privata pensioner

eller andra nominalt fixerade inkomster, är betydande. Av utredningen framgick

att bruttoinkomsterna i dessa hushåll ligger lågt och att känsligheten

med avseende på penningvärdeförändringarnas konsekvenser således är stor.

Dessa klarlägganden av problemets sociala natur låg till grund för den diskussion

kring upprättandet av en indexlånemarknad som fördes dels i värdesäkringskommitténs

betänkande, dels i de olika remissutlåtandena över

betänkandet, anför försäkringsinspektionen fortsättningsvis. Den genomlysning

av värdesäkringsproblemets olika aspekter som diskussionen åstadkom

var av mycket stort värde men visade samtidigt att uppbyggandet av en

fungerande indexlånemarknad är en fråga på längre sikt och att en mängd

tekniska och legala problem måste lösas innan en mer allmän introduktion

av indexlån kan ske. Vidare är det så, att införandet av liv- och pensionsförsäkringar

med direkta värdegarantier knutna till försäkringsavtalet förutsätter

att det finns en marknad med indexlån, så att försäkringsbolagen i sin

tur kan placera försäkringstagarnas premier i på samma sätt värdesäkra

tillgångar. Snabba lösningar är sålunda knappast att vänta på detta område.

De svårigheter som är förenade med etablerandet av en fungerande indexlånemarknad

och introduktionen i samband därmed av försäkringar med

realgaranti har, framhåller försäkringsinspektionen, i hög grad riktat försäkringsbolagens

intresse mot en revision av FL:s kapitalplaceringsbestämmelser.

Avsikten med en liberalisering av dessa bestämmelser är att möjliggöra

en högre avkastning på försäkringstagarnas medel och ett ökat inslag

av placering i reala värden. Genom dessa åtgärder hoppas man att en

förbättring av det långsiktiga försäkringssparandets, däribland det viktiga

pensionssparandets, allmänna villkor skall komma till stånd.

Allmänt sett anser försäkringsinspektionen att en liberalisering av kapitalplaceringsbestämmelserna

är angelägen. Inflationsriskerna skärper kravet

på att bolagen får ökade möjligheter att erhålla största möjliga avkastning

på livförsäkringstagarnas medel. Inspektionen menar att vissa liberaliseringar

av kapitalplaceringsbestäinmelserna i FL bör kunna ske utan dröjsmål.

Även näringslivets x-epresentanter uttalar sig med varierande grad av utförlighet

om angelägenheten av att med de nu föreslagna åtgärderna skydda

försäkringstagarnas medel mot fortsatta inflationsrisker.

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966

När man härefter kommer in på de konkreta ändringsförslagen

är uppfattningen inte lika enstämmig.

De frågor som sammanhänger med förslaget om höjning a v r e d ovisningsgränsen

för inteckningslån har förorsakat en rätt

ingående diskussion.

En stor del av intresset ägnas i denna diskussion frågan huruvida industrifastigheter

skall tillåtas utgöra belåningsunderlag inom den bundna

sektorn i samma utsträckning som andra fastigheter.

Försäkringsinspektioncn framhåller att fastighetsinteckningar skänker

en mycket olika grad av trygghet. Generellt sett, sägs det, föreligger större

trygghet då det är fråga om fastigheter, som kan användas för flera ändamål,

än när det är fråga om specialfastigheter. I allmänhet är bostads-, kontors-

och affärsfastigheter av det förstnämnda slaget och speciella industrifastigheter,

vilkas värde är i hög grad beroende av vederbörande företags

bärighet, av det sistnämnda slaget.

Försäkringsinspektionen ställer sig positiv till en höjning av gränsen för

redovisning av inteckningslån när det gäller vissa slag av fastighetsinteckningar,

som genomsnittligt skänker en hög grad av trygghet, och ser en

sådan åtgärd som ett led i den liberalisering av försäkringsbolagens kapitalplaceringsbestämmelser

som inspektionen finner nu bör kunna genomföras.

Å andra sidan anser inspektionen att i samband härmed en åtskillnad

i lagen bör införas mellan fastighetsinteckningar av olika trygghetsgrad.

Man kan ifrågasätta om inteckning i industrifastighet över huvud taget

bör tas upp bland de värdehandlingar som generellt godkänns i bunden

sektor med tanke på att det i så många fall är företagets bärighet som är

helt avgörande för tryggheten och inte fastighetsinteckningen, heter det

i försäkringsinspektionens remissyttrande. Inspektionen menar emellertid

att det kan vara till fyllest att — i samband med en höjning till 80 % av

gränsen för redovisning av inteckningslån i jordbruks-, bostads-, kontorseller

affärsfastighet eller viss motsvarande tomträtt — sänka gränsen till

50 % för redovisning av inteckningslån i annan fastighet eller tomträtt.

En sådan sänkning anknyter enligt inspektionen till den praxis som utvecklat

sig på området. Det är, framhåller inspektionen, mycket sällsynt att

bolagen i bunden sektor redovisar inteckningslån i industrifastighet över

50 % av taxeringsvärdet. Inspektionens sänkningsförslag får också ses i

samband med den stora ökning av utrymmet för fri placering som man

får genom att det av inspektionen understödda önskemålet om en fördubbling

av den fria sektorn tillgodoses.

Försäkringsinspektionen föreslår sålunda att i bunden sektor får redovisas

skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom

inteckning i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet inom fyra

femtedelar eller i fast egendom av annat slag inom hälften av senast fastställda

taxeringsvärde, eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1966

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader

som finns uppförda där är avsedda för bostads-, kontors- eller affärsändamål,

inom fyra femtedelar eller i tomträtt av annat slag inom hälften av

senast fastställda taxeringsvärde, allt med den ytterligare begränsning med

hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller andra omständigheter som inspektionen

föreskriver.

Kreditinstitututredningen förordar att rcdovisningsgränsen höjs till 80 %

av senast fastställda taxeringsvärde avseende jordbruks-, bostads-, kontorseller

affärsfastigheter samt tomträtter avseende sådana fastigheter. Med

hänsyn till de stränga krav på säkerhet som enligt utredningens mening bör

ställas på de placeringar som ingår i den bundna sektorn av försäkringsfonden

har utredningen inte tillstyrkt att gränsen för inteckningslån höjs

utöver den nu gällande för andra än nu nämnda fastigheter.

En snävare hållning intar majoriteten inom riksbanksfullmäktige, som

anser att en höjning från två tredjedelar till 80 % av taxeringsvärdet kan

godtas utan olägenhet förutsatt att denna höjning begränsas att avse inteckningar

i bostadsfastigheter.

Näringslivets representanter, handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Gävle, stöder riksförbundets ursprungliga förslag. Den förstnämnda

handelskammaren — liksom f. ö. också kommerskollegium — framhåller

att anledning saknas att sänka den nuvarande gränsen två tredjedelar

av taxeringsvärdet i fråga om industrifastigheterna. I polemik mot försäkringsinspektionen

anför handelskammaren i Stockholm bl. a. att, eftersom

det veterligt inte förekommit någon förlust på inteckningslån i industrifastighet

och bolagen alltså handhaft dessa placeringar med vederbörlig

försiktighet, det enligt handelskammarens mening saknas anledning att förhindra

placeringar i industrifastigheter, när dessa placeringar bedöms

ekonomiskt motiverade och säkra, även om pantsättningsgränsen skulle

överstiga 50 % av taxeringsvärdet.

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan biträder riksförbundets ursprungligen

framställda ändringsförslag — alltså att redovisningsgränsen

höjs utan att differentiering görs mellan industrifastigheter och andra fastigheter

— fastän med en mindre modifiering. Kassorna föreslår sålunda att

belåningsgränsen fastställs till högst 75 % av försäkringsbolagets uppskattningsvärde

med en tilläggsregel av innehåll att gränsen dock inte i något

fall får överstiga 80 % av senast fastställda taxeringsvärde. Genom

en sådan utformning av reglerna skulle enligt kassornas mening bolagens

ansvar för ett riktigt avvägt belåningsvärde poängteras. Tilläggsregeln skulle

få karaktären av en garanti för att gränsen inte i något fall överstiger den

angivna procentsatsen av taxeringsvärdet.

Kassorna uppehåller sig rätt ingående vid riksförbundets speciella motivering

till sitt ändringsförslag i förevarande hänseende. Kassorna anför därvid

bl. a.

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Det är visserligen riktigt, all — såsom riksförbundet framhåller — till

säkerhet för de obligationer, som utfärdas av Svenska bostadskreditkassan

och kreditaktiebolag, numera ligger inteckningar inom 75 % av institutionernas

egna uppskattningsvärden och att denna gräns i allmänhet ligger

högre än den för försäkringsbolagen fastställda. Förbundet föibigår emellertid

härvid det förhållandet, att de pantförskrivna inteckningarna hos dessa

institutioner ingalunda är den enda säkerheten för obligationerna. En ytterligare

säkerhet ligger i institutionernas egen solvens, som återspeglas i

bl. a. den fondbildning, som författningsenligt skall äga rum. Beträffande

bostadskreditkassan tillkommer dessutom den i denna institution inbyggda

solidariska ansvarigheten, låntagarnas gentemot respektive förening och

föreningarnas gentemot kassan. Som en yttersta säkerhet för bostadskieditkassans

förpliktelser står den av staten tillskjutna grundfonden. Med hänsvn

till sistnämnda omständigheter måste särskilt bostadskreditkassans

obligationer generellt sett anses innebära en avgjort säkrare placering än utlåning

mot inteckningssäkerhet inom 80 % av låneobjektets taxeringsvärde.

.

Beträffande obligationer, som utfärdats av svenskt industriföretag och

som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, innehåller, som riksförbundet

påpekar, FL inte något krav på särskild säkerhet. Det torde emellertid

knappast vara riktigt att därav dra slutsatsen, att säkerheten för obligationerna

främst ligger i det ansvar, som den emitterande banken må anses

påta sig genom sin kreditbedömning. Avsaknaden av något uttryckligt krav

i berörda avseende torde nämligen sammanhänga med den omständigheten,

att ett enskilt företag i princip förutsätts ställa särskild säkerhet för sina

obligationer. Sådan säkerhet lämnas regelmässigt i form av inteckningar

med bästa förmånsrätt inom 50 % av taxeringsvärdet på det obligationsutgivande

företagets fastigheter. Detta hindrar givetvis inte, alt den förmedlande

bankens medverkan är utomordentligt värdefull genom den bedömning,

som banken gör inte endast av den för obligationerna ställda säkerheten utan

av företagets utvecklingsmöjligheter och ekonomiska ställning över huvud

taget.

Trots att kassorna sålunda inte helt kan dela riksförbundets synpunkter

på den i förbundets framställning gjorda jämförelsen mellan olika placeringsobjekt,

vill kassorna inte ställa sig avvisande till en höjning av belåningsgränsen

för försäkringsbolagens utlåning mot inteckningssäkerhet. Såsom

förbundet framhåller, heter det vidare i kassornas yttrande, ligger taxeringsvärdena

erfarenhetsmässigt ofta betydligt under fastigheternas avkastningsvärden.

Kassorna delar också förbundets mening att en höjning av

pantsättningsgränsen bör kunna medges utan att kraven på fullgod säkerhet

träds för nära. Det torde därvid få anses ligga i sakens natur, framhåller

kassorna, att en tillämpning av den maximala belåningsgränsen kommer

i fråga endast beträffande objekt som med hänsyn till läge, utrustning

och övriga omständigheter kan bedömas ha ett kvarstående värde på

längre sikt. Den erfarenhet och sakkunskap som finns representerad hos

försäkringsbolagen får enligt kassornas mening anses utgöra garanti för att

prövningen i berörda avseenden blir allsidig och väl avvägd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1966

En särskild fråga i detta sammanhang berörs utförligt av bostadsstyrelsen.

Det gäller frågan om beräkningsunderlaget vid fastställande

av redovisningsgränsen. För såväl riksförbundet som de flesta remissinstanserna

framstår taxeringsvärdet som det naturliga beräkningsunderlaget,

åtminstone såvitt gäller den absoluta maximigränsen. Bostadsstvrelsen

är emellertid av en annan uppfattning och anför följande synpunkter.

Stadshypoteks- och bostadskreditkassorna har till uppgift att lämna ut lån

till stadshypoteks- resp. bostadskreditföreningarna, som sedan i sin tur

\ar och en inom sitt område — beviljar lån till sina medlemmar, de

låntagande fastighetsägarna. Varje kassa anskaffar sina lånemedel genom

upplåning mot obligationer. Säkerheten för dessa utgörs av låntagarnas

reverser till föreningarna med tillhörande liypotek. Föreningarna ägnar

sig huvudsakligen åt att utlämna lån, primär- och sekundärlån, mot inteckningssäkerhet

i bostads- och affärsfastigheter. Enligt de bestämmelser

som gällde före den 1 januari 1964 fick föreningarna, med vissa undantag,

bevilja lån mot säkerhet av inteckning som för stadshypoteksföreningarnas

del skulle ligga inom högst 60 % och för bostadskreditföreningarnas

del inom 75 % av det lägsta av två värden, nämligen fastighetens uppskattade

värde och dess taxeringsvärde. I sitt i juni 1962 framlagda betänkande

»Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna» (SOU 1962:31) behandlade

bostadslåneutredningen bl. a. frågan om bestämmande av de belåningsgränser

och värderingsprinciper som borde gälla för ifrågavarande institutioners

lånerörelse. Frågan hade aktualiserats därav att det med de gällande

bestämmelserna ofta visade sig omöjligt att vid föreningarnas långivning nå

anslutning mellan primär- och sekundärlån och de statliga bostadslånen,

förut kallade tertiärlån. Eftersom taxeringsvärdet i allmänhet var inte obetydligt

lägre än den statliga långivande myndighetens belåningsvärde (låneunderlag

och pantvärde) uppstod ofta ett glapprum mellan föreningarnas

lån och de statliga lånen. Detta glapprum måste överbryggas antingen genom

en utökning av de statliga lånen eller genom separata lån. Denna olägenhet,

som alltså berodde på att föreningarnas och statens lån bestämdes på

grundval av skilda värderingar av låneobjekten, hade stor praktisk betydelse

eftersom mer än 90 % av nybyggda flerfamiljshus tillkommer med stöd avstatslån.

Bostadslåneutredningen intog, fortsätter bostadsstyrelsen, den principiella

ståndpunkten att en bättre anslutning mellan föreningarnas lån och de statliga

lånen om möjligt borde ske genom en ordning, som inte förutsatte ökat

statligt engagemang i finansiellt hänseende. Med denna utgångspunkt och

med beaktande av att anslutningssvårigheterna främst var orsakade av belåningsgränsernas

bundenhet vid taxeringsvärdena föreslog utredningen att

bindningen vid taxeringsvärdena skulle slopas. Enligt utredningens uppfattning

skulle i det stora flertalet fall anslutning ske, om en belåningsgräns

vid 75 % av föreningarnas egna uppskattningsvärden tillämpades.

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

liiingl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966

1 prop. 1963: 163 anslöt sig föredragande departementschefen till förslaget

att slopa taxeringsvärdena som norm för säkerhetskravet vid föreningarnas

långivning, heter det vidare i bostadsstyrelsens yttrande. Vad beträffar institutionernas

långivning till statligt belånade flerfamiljshus fann emellertid

departementschefen praktiska skäl tala för att institutionerna tillämpade

samma värden som de statliga låneorganen. Han föreslog därför att det för

statligt bostadslån fastställda pantväldet av en fastighet i regel skulle godtas

som belåningsvärde vid bedömning av inteckningssäkerheten även för utlåning

från förening men att, där omständigheterna föranledde en annan

värdering i det senare hänseendet, ett särskilt uppskattningsvärde skulle tilllämpas.

För avvikelse från ett för statligt bostadslån fastställt pantvärde

förutsattes principiella omständigheter, som motiverade att detta värde inte

kunde godtas såsom belåningsvärde.

Bostadsstyrelsen erinrar i fortsättningen om att förslaget godtogs av riksdagen.

I enlighet härmed, påpekas det, föreskrivs numera i förordningarna

den 29 november 1963 (nr 573 och 575) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och om stadshypoteksföreningar resp. om Svenska bostadskreditkassan

och om bostadskreditföreningar att, när lån av statsmedel har beviljats

till uppförande av viss byggnad, bör, om inte särskilda skäl föranleder

annat, till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten i stället för föreningarnas

uppskattningsvärde läggas det enligt de statliga lånebestämmelserna

fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet där byggnaden

uppförs.

Det framgår vidare av bostadsstyrelsens yttrande att det statliga lånets

storlek bestäms på grundval av ett s. k. låneunderlag, som utgör summan av

vissa av Kungl. Maj :t, bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnden fastställda

schablonbelopp för kostnaden för marken och dess exploatering, grundläggning

och grovplanering samt byggnaden. I varje låneärende skall länsbostadsnämnden

också fastställa ett pantvärde. Ibland är pantvärdet lika stort som

låneunderlaget, ibland är det högre. Sålunda får pantvärdet överstiga låneunderlaget

med värdet av mark, byggnad eller annan nyttighet, som man inte

tagit hänsyn till när låneunderlaget beräknades. Det förutsätts, anför bostadsstyrelsen,

att underliggande kredit (primär- och sekundärlån) skall

kunna erhållas i öppna marknaden med belopp motsvarande 70 % av pantvärdet.

Bostadsstyrelsen framhåller att något över 90 % av de nytillkommande

bostäderna fortfarande finansieras med statslån. Bortsett från de fall när

kommun är låntagare eller tecknar borgen för lån som upptagits av kommunala

bostadsbyggnadsföretag, utgörs säkerheten för lånen av inteckningar

med förmånsrätt inom 100, 95, 90 eller 85 % av pantvärdet, beroende på

vilken låntagarkategori det är fråga om, upplyser bostadsstyrelsen och anför.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1966

Försäkringsbolagens direkta långivning till bostadsfastigheter framgår

av följande tabell, som redovisar långivningen under åren 1959—1964.

1959 ............................. 251 milj. kr.

1960 ............................. 194 »

1961 ............................. 149 »

1962 ............................. 117 »

1963 ............................. 50 »

1964 ............................. 98 »

Fastän försäkringsbolagens långivning till bostadsfastigheter relativt sett

är av blygsam omfattning skulle det likväl ur den statliga långivningens synpunkt

vara rationellt om försäkringsbolagen fick möjlighet att i fråga om lån

till uppförande av byggnad, för vilken beviljats lån av statsmedel till främjande

av bostadsbyggandet, till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten

lägga det enligt de statliga lånebestämmelserna fastställda pantvärdet

i stället för taxeringsvärdet, om inte särskilda skäl föranleder annat, heter

det till sist i bostadsstyrelsens yttrande.

Riksförbundets förslag om särskilt uppskattningsvärde i fall

där taxeringsvärde ej fastställts eller där ansökan om fastställande av preliminärt

taxeringsvärde ännu inte prövats, har föranlett försäkringsinspektionen

att föreslå att det av förbundet ursprungligen framförda procenttalet

75 utbyts mot 50 för industrifastigheter och 80 för övriga fastigheter

i anslutning till inspektionens i det föregående återgivna inställning till

redovisningsgränserna. Även andra remissinstanser, bl. a. kreditinstitututredningen,

anser att man bör åstadkomma en differentiering beträffande

redovisningen av här omtalade placeringsfall i överensstämmelse med vad

som föreslagits gälla i fråga om redovisningen av de placeringsobjekt för

vilka taxeringsvärde föreligger. Majoriteten inom riksbanksfullmäktige finner

inte särskilda skäl föreligga för att komplicera lagtexten med en specialregel

om uppskattningsvärde. Bestämmelsen skulle få endast temporär

betydelse för de enskilda lånen, framhålls det. Med hänsyn härtill och då

möjlighet finns att tillfälligt redovisa de inteckningar som väntas falla

inom föreskriven kvot av det nya taxeringsvärdet i den fria sektorn synes

denna fråga vara av mycket begränsad betydelse, heter det i fullmäktiges remissyttrande.

Herr Kollberg har reserverat sig och anser att förbundets förslag

i förevarande avseende bör godtas.

Det av riksförbundet upptagna yrkandet om införande av möjlighet att

efterge kravet på brandförsäkring har inte mött några erinringar

under remissbehandlingen.

Förslaget om vidgning av den fria sektorn har rönt stor

uppmärksamhet hos remissinstanserna. I allmänhet bemöts det positivt, så

t. ex. av försäkringsinspektionen, majoriteten inom kreditinstitututredning
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1966

eu, kommerskollegium, samtliga hnndelslcamrar som yttrat sig samt stadshypotekskassan

och bostadskreditkassan. Emot en utvidgning i förevarande

sammanhang är majoriteten inom riksbanksfullmäktige samt en av de sakkunniga

i kreditinstitututredningen, herr Gallans.

Försäkringsinspektionen erinrar om att den fria sektorn var en nyhet

i 1948 års FL. 1942 års försäkringsutredning hade anfört att det framstod

som angeläget att •— åtminstone intill dess erforderlig praktisk erfarenhet av

systemet vunnits — tämligen snävt begränsa den fria placeringsrätten. Utredningen

hade ansett att till 10 % av fonden begränsad fri placeringsrätt

torde kunna anses som en försiktig avvägning. Om erfarenheten skulle ge vid

handen att en höjning av gränsen utan olägenhet kunde företas, borde frågan

härom enligt utredningens mening tas under omprövning. I prop. 1948:

50 föreslogs av försiktighetsskäl att gränsen för den fria sektorn skulle sättas

vid 5 % av försäkringsfonden, heter det vidare i inspektionens utlåtande.

Första lagutskottet förordade — i likhet med försäkringsutredningen — en

till 10 % bestämd fri placering och uttalade dessutom att det borde vara

möjligt att småningom utvidga den fria sektorn, om erfarenheterna blev

gynnsamma. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag, påpekar inspektionen.

Försäkringsinspektionen erinrar vidare om att 1945 års försäkringsutredning,

som framlade sitt betänkande år 1949, inte föreslagit några ändringar

av de då nyligen beslutade kapitalplaceringsbestämmelserna men anfört att

utredningen ville tillstyrka att ytterligare ett steg togs på vägen mot friare

placeringsrätt, om erfarenheterna av de nya placeringsreglerna blev gynnsamma.

Försäkringsinspektionen lämnar följande statistiska uppgifter om den

fria sektorn.

Av senast tillgängliga bokslutssiffror (ultimo 1963) framgår, att den

fria sektorn hade av livförsäkringsbolagen tillsammans utnyttjats till 38 %.

Bolaget med högsta utnyttjandegrad hade 62 %. Två bolag låg i utnyttjandegrad

mellan 50 % och 60 %. Övriga låg under 50 %. Vid beräkningen

har hänsyn tagits till efter den 31/12 1963 gjorda fusioner. Från ett litet

specialbolag i sjukförsäkring med ytterst begränsad verksamhet har bortsetts.

Den utnyttjade fria sektorn utgjordes till 66 % av högre liggande inteckningar

och till 21 % av förlagsbevis. Resten fördelade sig på småposter.

Under de år den fria sektorn funnits har erfarenheterna varit goda, framhåller

försäkringsinspektionen vidare i sitt remissyttrande. Några förluster

har inte förekommit, och placeringarna i den fria sektorn har gett en medelränta

som ligger omkring en halv procent högre än medelräntan

inom den bundna sektorn. Man bör emellertid då också hålla i minnet,

heter det i fortsättningen, att ifrågavarande epok kännetecknats av

goda konjunkturer och frånvaron av större kriser. Inspektionen nämner

i sammanhanget även att viss restriktivitet gällt i fråga om bolagens place
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj ds proposition nr 5 år 1966

ringar under större delen av denna tid genom att bolagen iakttagit riksbankens

placeringsrekommendationer.

Försäkringsinspektionen menar att man nu bör kunna ta det nästa steg i

fråga om liberalisering varom talats redan vid tillkomsten av gällande bestämmelser

och tillstyrker en vidgning av den fria sektorn. Försäkringsbolagen

har visserligen ännu inte utnyttjat det utrymme för fri placering

som gällande regler ger men har gett uttryck åt sin avsikt att ändra placeringsinriktningen

för att nå högre avkastning och bör i detta hänseende

få vidgad rörelsefrihet, anför inspektionen.

Vid en liberalisering av FL:s kapitalplaceringsbestämmelser är, sägs det,

lämpligt att gå fram på den vägen att man — med bibehållande av stränga

soliditetskrav inom en stor bunden sektor — ökar den fria sektorn och skaffar

sig erfarenheter härav. Försäkringsinspektionen föreslår därför i likhet

med försäkringsbolagen att den nuvarande fria sektorn ökas från en tiondel

till en femtedel av försäkringsfonden.

Försäkringsinspektionen gör slutligen följande reflexioner.

Vid sidan om försäkringsfonden har livförsäkringsbolagen överskottsfonder,

bär kallade de »fria fonderna». Dessa får placeras helt fritt, sålunda

även i aktier. Den fria sektorn av försäkringsfonden får inte placeras i aktier.

En vidgning av den fria sektorn av försäkringsfonden får flera betydelsefulla

konsekvenser. Till de viktigaste hör att bolagens möjligheter till fastighetsplacering

ökar utan att konkurrensen med aktier om utrymmet i de

fria fonderna behöver skärpas. Genom den avlastning av de fria fonderna

som därmed möjliggörs skapas sålunda en lättnad för bolagen vad gäller

aktieplacering, även om aktieförbudet för den fria sektorn av försäkringsfonden

bibehålies.

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan vill framhålla att kassornas

verksamhet inte tillför kassastyrelserna erfarenhet eller underlag för

en närmare bedömning av konsekvenserna av de ifrågasatta ändringarna.

Utan att ta någon ståndpunkt till framställningen i dessa delar vill kassorna

därför endast göra den reflexionen, att det kan ifrågasättas huruvida

anledning föreligger att för svenska förhållanden tillämpa snävare bestämmelser

än som gäller inom grannländerna Danmark, Finland och Norge.

Skäl kan sålunda föreligga, anför kassorna, att överväga en vidgning av den

fria sektorns — inklusive placeringsrätt i aktier — till i vart fall 15 % av

försäkringsfonden.

Majoriteten inom riksbanksfullmäktige motiverar sitt avståndstagande

från förslaget om vidgad fri sektor med följande synpunkter. Vid en översyn

av placeringsreglerna är det angeläget att dessa bestämmelser ses inte

bara med riksförbundets syfte för ögonen — att med bibehållen trygghet

åstadkomma bättre förräntning — utan även i sitt allmänna samhällsekonomiska

sammanhang. Allmänna samhälleliga önskemål om kapitalresursernas

fördelning och om de olika kreditinstitutens uppgifter härvidlag mås
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 19C>6

tc sålunda få tillfälle att göra sig gällande. Anledning saknas att i detta

sammanhang närmare utveckla denna synpunkt, anför fullmäktige. Som

en grov schematisk antydan framhålls emellertid att försäkringssparandet

uppbär en så väsentlig del av de totala, via lånemarknaden finansierade investeringarna

i samhället, att den ungefärliga fördelningen av dessa måste,

om en snedvridning skall undvikas, tillåtas återspegla sig i försäkringsbolagens

placeringspolitik. Utan att fullmäktige i detta sammanhang vill ta

ställning till några gränsdragningsfrågor sägs vidare att det knappast kan

vara anledning att, med bortseende från övriga kreditmarknadsinstitut, ta

upp till omprövning placeringsreglerna bara för försäkringsbolagen och härvidlag

göra en mera väsentlig ändring. Detta skulle, fortsätter fullmäktige,

innebära en sådan förändring i förhållande till nuläget att den sannolikt

skulle utlösa krav på omprövning av andra placeringsregler; en prövning

som emellertid då skulle bli mindre förutsättningslös. Antydda överväganden

synes enligt fullmäktiges mening böra leda till att den översyn av försäkringsbolagens

placeringsbestämmelser, som således bör komma till stånd,

verkställs i samband med en mera allmän granskning av kreditmarknadsinstitutens

uppgifter och att därför det förslag som förbundet framfört om

vidgning av den fria sektorn tills vidare förs åt sidan i avbidan härpå.

Vad slutligen beträffar riksförbundets yrkande om införande av en fri

sektor även för försäkringsfond avseende försäkringar

i utländsk valuta framförs inga speciella erinringar. Försäkring

sinspektionen påpekar att frågan kvantitativt är av mycket ringa betydelse.

Departementschefen

Ett livförsäkringsavtal omspänner i regel en avsevärd tidrymd, inte sällan

större delen av den försäkrades livstid. Den avgift som försäkringstagarna

enligt avtalet har att erlägga för försäkringen, premien, utgör grundvalen

för försäkringsbolagets möjlighet att fullgöra sin motprestation, utbetalande

av försäkringsummorna. Livförsäkringar innehåller ofta ett sparmoment.

Här kan nämnas de sammansatta kapitalförsäkringarna för dödsfall,

där försäkringssummorna betalas ut vid viss uppnådd ålder eller vid

dödsfall dessförinnan, samt framför allt de viktiga pensionsförsäkringarna,

inom vilka en betydande kapitalansamling äger rum. De medel som livförsäkringsbolagen

på grund härav förvaltar för försäkringstagarnas räkning

uppgår f. n. till ett betydande belopp (vid utgången av år 1964 uppgick

omslutningen av livförsäkringsbolagens balansräkningar till omkring 16

miljarder kr.). Huvudparten av dessa uppsamlade medel motsvarar försäkringsbolagens

skuld till de försäkrade.

Enligt gällande bestämmelser skall bolags ansvarighet på grund av sina

försäkringsåtaganden tas upp i dess balansräkning som skuld under be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1966

nämningen försäkringsfond. Med hänsyn till de försäkrade är det självfallet

av vikt att dessa medel förvaltas på sådant sätt att bolagen är i stånd att

vid varje tidpunkt fullgöra sina förbindelser enligt ingångna försäkringsavtal.

I syfte att säkerställa detta har i FL meddelats bestämmelser om placeringen

av medel som motsvarar försäkringsfonden i fråga om livförsäkring.

Beträffande förvaltningen av de medel som motsvarar försäkringsfonden

står kravet på placering i säkra objekt i förgrunden. Dessutom anmäler sig

krav på bästa möjliga avkastning och på tillfredsställande likviditet. Vid

sidan härav måste man emellertid komma ihåg att försäkringsbolagen har

en viktig uppgift som kapitalför sörj are på kreditmarknaden, särskilt vad

gäller långfristiga lån. Placeringsbestämmelserna i FL måste således också

ses mot bakgrunden av en ur samhällets synpunkt önskvärd investeringspolitik.

Som det nu är återspeglar 274 § FL nyss anförda betraktelsesätt genom

att dels binda den huvudsakliga delen av försäkringsfonden att redovisas i

vissa i säkerhetsavseende betryggande värdehandlingar, bland vilka återfinns

placeringsobjekt ägnade att tillgodose samhälleligt betydelsefulla investeringsbehov,

dels tillåta fri placering för återstående del av fonden, eu

tiondel av densamma.

Under de senaste åren har frågan om realvärdesäkring av tillgodohavanden

i nominalvärde fått ökad aktualitet. Diskussionen kring värdesäkringskommitténs

betänkande »Indexlån» (SOU 1964: 1—2) är i detta avseende

belysande. Frågan är av största betydelse för placeringar som är bundna för

lång tid. Livförsäkringssparandet är i högre grad än annat institutionellt

sparande långsiktigt och bundet.

Livförsäkringsbolagen har i skilda sammanhang anfört önskemål om liberalisering

av gällande fondredovisningsbestämmelser i syfte att kunna öka

det förvaltade kapitalets avkastning och därmed minska de ogynnsamma

verkningar för försäkringssparandet som ett fallande penningvärde medför.

Värdesäkringskommittén har inte haft möjlighet att företa de utredningar

som är nödvändiga för ett ställningstagande till utformningen av försäkringsbolagens

placeringsregler (SOU 1964: 1 s. 94). Som ett led i nu nämnda

liberaliseringssträvanden från försäkringsbolagens sida ingår den i förevarande

sammanhang aktuella framställningen från riksförbundet om ändring

av 274 § FL.

Riksförbundets ändringsförslag berör formellt sett endast bestämmelserna

för försäkringsfondredovisningen men skulle, om det genomfördes, få konsekvenser

som i vissa avseenden sträcker sig vida härutöver. Jag vill därvid

särskilt peka på frågorna om vidgning av den fria sektorn och rätten att placera

i aktier. Även den begärda höjningen av redovisningsgränsen för fastighetslån

och den därmed sammanhängande frågan om taxeringsvärdet som

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år i i Hit i 23

underlag vid beräkning av redovisningsgränsen innefattar problem av större

räckvidd.

Rent allmänt vill jag här framhålla att jag delar riksförbundets åsikt all

åtgärder bör vidtas för att förbättra villkoren på lång sikt för

försäkringssparande t. Så länge försäkringssparande! förekommer

i sin nuvarande form bör alla ansträngningar göras i sytte att skydda spararna

mot de ogynnsamma verkningarna av en penningvärdeförsämring.

Som riksbanksfullmäktige påpekat i sitt remissyttrande måste emellertid,

vid sidan av önskemålet om förbättrad avkastning, allmänna samhällsekonomiska

synpunkter beaktas. En vidgning av den fria sektorn

skulle — liksom medgivande till aktieplacering inom densamma

— i hög grad återverka på den totala lånemarknaden och därmed

aktualisera de placeringsbestämmelser som gäller för andra typer av kreditinstitut.

Enligt direktiven för kreditinstitututredningen skall utredningen

verkställa en förutsättningslös avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes

ställning och funktion på kreditmarknaden. Kreditinstitututredningen

har — med undantag för herr Gallans — vid remissbehandlingen biträtt

förslaget om vidgning av den fria sektorn. De av riksbanksfullmäktige

anförda synpunkterna, som måste anses tungt vägande, leder mig emellertid

till den uppfattningen att båda de nu berörda frågorna — den fria sektorns

vidgning och aktieplaceringsrätten — bör anstå i avvaktan på ytterligare

överväganden. F. ö. vill jag beträffande den fria sektorn framhålla att enligt

försäkringsinspektionens uppgift en inte ringa del av densamma fortfarande

står outnyttjad, även om förhållandena härvidlag varierar mellan

de olika försäkringsbolagen.

Övriga åtgärder, som riksförbundet föreslagit, har inte samma kreditpolitiska

räckvidd.

Beträffande redovisningsgränsen för fastighetslån begär

riksförbundet, som efter remissbehandlingen frångått sin ursprungliga

ståndpunkt, en höjning för alla fastighetskategorier utom industrifastigheter

från nu gällande två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde till fyra

femtedelar av nämnda värde. För kategorien industrifastigheter föreslås ingen

ändring av gällande bestämmelser. Näringslivets representanter bland

remissinstanserna är genomgående positivt inställda till förslaget. Kreditinstitututredningen

förordar en höjning av redovisningsgränsen för jordbruks-,

bostads-, kontors- eller affärsfastigheter till 80 % av taxeringsvärdet. För

övriga fastigheter tillstyrks ingen höjning. Försäkringsinspektionen är av

samma mening som utredningen såvitt avser höjningen men anser att redovisningsgränsen

för fastigheter av annat slag samtidigt bör sänkas till hälften

av taxeringsvärdet. Riksbanken vill begränsa höjningen till att avse endast

bostadsfastigheter. En särskild fråga tas upp av bostadsstyrelsen, som

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1966

anser att det pantvärde som fastställs enligt de statliga lånebestämmelserna

bör läggas till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten i stället för

taxeringsvärdet. Även stadshypotekskassan och bostadslcreditkassan berör

spörsmålet om grundvalen för bestämmandet av säkerhetsgränsen.

En höjning av redovisningsgränsen bör, såvitt jag kan finna, kunna ske för

jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsfastigheter utan att solvenskravet

eftersätts. Jag vill i sammanhanget framhålla att till jordbruksfastighet,

liksom fallet är i banklagstiftningen, bör kunna räknas även skogsfastighet.

Innan jag så övergår till att behandla frågorna om taxeringsvärdet som

grundval för redovisning av inteckningar, nya redovisningsgränser samt behandlingen

i redovisningshänseende av inteckningar när det gäller andra

fastighetskategorier än jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastigheter,

vill jag beröra ytterligare ett i sammanhanget betydelsefullt spörsmål, som

helt förbigåtts i det föregående. Den 15 september i år beslöt Kungl. Maj :t

inhämta lagrådets yttrande rörande ett inom justitiedepartementet upprättat

förslag till lag om fast egendom och vad därtill hör. Den nya lagen avses träda

i kraft den 1 januari 1967. Enligt den föreslagna lagen sker ingen större

ändring i nuvarande förhållanden utom i fråga om industrifastigheter. Till

industrifastighet avses skola höra, utöver vad som nu utgör fast egendom,

maskin- och annan utrustning som tillförts fastigheten för att användas i

den industriella verksamheten huvudsakligen på denna fastighet. Fordon,

kontorsutrustning och handverktyg räknas emellertid inte till fastigheten.

Frågan i vad mån de föreslagna reglerna om fast egendom kommer att påverka

fondredovisningen blir, om man behåller det nuvarande systemet att

anknyta redovisningsgränserna till taxeringsvärdet, beroende av samordningen

mellan de civilrättsliga och de skatterättsliga reglerna om fastighetsbegreppet.

Frågan om en sådan samordning ämnar jag låta utreda inom

finansdepartementet. Jag vill emellertid förutskicka att jag kommer att

föreslå att de nuvarande skatterättsliga reglerna om fastighetsbegreppet

skall gälla under tiden före nästa allmänna fastighetstaxering, vilken normalt

skall ske år 1970.

Redan vid tillkomsten av FL diskuterades möjligheten av att bestämma

lånegränsen för vissa fastigheter i förhållande till det avkastningsvärde som

fastställdes av den då existerande byggnadslånebyrån i stället för i förhållande

till taxeringsvärdet. I prop. 1948: 50 anförde föredraganden (s. 217) bl. a.

att förslaget inte saknade sitt intresse men att förhållandena manade till stor

försiktighet. Den allmänna fastighetstaxeringen frångicks inte som värderingsnorm.

Frågan dryftades ingående för stadshvpoteks- och bostadskreditväsendets

vidkommande i samband med omorganisationen av stadshypoteks-

och bostadskreditinstitutionerna. För dessa institutioner slopades taxeringsvärdena

som norm för säkerhetskravet vid föreningarnas långivning. I

stället infördes som sådan norm de uppskattningsvärden som föreningarna

skall åsätta låneobjekten. Vid lån till fastigheter som finansieras med statligt

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. M(ij:ts proposition nr 5 år 1966

25

bostadslån skall emellertid det pantvärde som fastställts enligt de statliga lånebestämmelserna

läggas till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet,

om inte särskilda skäl föranleder annat. (Se prop. 1963: 163 s.

54, B:oU 26 s. 23, rskr 349, SFS 1963: 573, 30 § och 1963: 575, 30 g.)

Även bortsett från de synpunkter som jag här hänvisat till kan det nu —

med hänsyn till vad jag nämnt i det föregående beträffande förslaget till

nya civilrättsliga regler om vad som skall anses utgöra fast egendom — förefalla

naturligt att helt frångå taxeringsvärdet som underlag för belåningsvärdet.

När det gäller försäkringsbolagens kapitalplaceringar gör emellertid

trygghetskraven sig så starkt gällande att man inte utan ingående belysning

bör överge ett system som i detta hänseende fungerat tillfredsställande. Även

om bostadsstyrelsens synpunkter är värda allt beaktande ger dock styrelsens

yttrande inte tillräckligt underlag för en bedömning av de följder som eu

redovisning enligt styrelsens förslag skulle få för försäkringsbolagen i soliditetshänseende.

Dessutom löser förslaget inte de svårigheter i fondredovisningsavseende

som ett utvidgat fastighetsbegrepp skapar på industrilåneområdet.

överger man det nuvarande taxeringsvärdet som underlag för bestämmande

av säkerheten vid industrilån, måste man nämligen — av skäl som

jag i det följande närmare skall gå in på — helt omarbeta redovisningsbcstämmelserna

för sådana lån. Även om en sådan omarbetning förefaller nödvändig

inom en inte alltför avlägsen framtid, skulle det innebära en olycklig

fördröjning av liberaliseringen ifall frågan om grundvalen för redovisningen

skulle behöva lösas tillsammans med de förslag i övrigt som här behandlas.

Jag förordar således att taxeringsvärdet som det bestäms enligt nuvarande

regler tills vidare bibehålls som grund vid bestämmande av redovisningsgränserna.

Beträffande maximigränsen är det en allmänt förekommande mening att

redovisning bör få ske intill 80 %, dvs. fyra femtedelar av senast fastställda

taxeringsvärde. Det sagda berör emellertid, såsom framgår av vad jag tidigare

anfört, inte andra kategorier än jordbruks-, bostads-, kontors- och af färsfastigheter.

Till återstående fastighetskategorier återkommer jag i det följande.

Stadshypotekskassan och hostadskreditkassan föreslår emellertid en

något snävare belåningsgräns, nämligen 75 % av försäkringsbolagets uppskattningsvärde

under förutsättning att gränsen dock inte i något fall får

överstiga 80 % av taxeringsvärdet. Genom en sådan regel, anser nämnda institutioner,

skulle bolagens ansvar för ett riktigt avvägt belåningsvärde

poängteras. Min uppfattning är att en maximigräns vid fyra femtedelar av

taxeringsvärdet är tillräcklig ur säkerhetssynpunkt när det gäller dessa kategorier

av fastigheter. Ytterligare bestämmelser förefaller onödigt komplicerande.

Omprövning av denna gräns måste naturligtvis ske om de nuvarande

reglerna om fastighetsbegreppet vid taxeringen överges.

Som tidigare framhållits föreslår försäkringsinspektionen en sänkning av

belåningsrätten för andra fastighetskategorier än jordbruks-, bostads-, kon
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1966

tors- och affärsfastigheter från nuvarande två tredjedelar till hälften av taxeringsvärdet.

Kategorien industrifastigheter tilldrar sig här givetvis det största

intresset. Inspektionen betonar att det kan ifrågasättas huruvida inteckning

i industrifastighet över huvud taget bör tas upp bland de värdehandlingar

som generellt godkänns i bunden sektor med tanke på att det i många fall

är företagets bärighet som är helt avgörande för tryggheten och inte fastighetsinteckningen.

En gräns vid 50 % av taxeringsvärdet skulle anknyta till

den praxis som utvecklat sig på området. Sänkningsförslaget bör dessutom

ses i samband med förslaget om ökat utrymme för fri placering, vilket inspektionen

understöder.

Frågan om acceptabla säkerheter för industrilån är komplicerad. Den har

i flera avseenden betydligt större räckvidd än vad som framgår av det hittills

anförda. Så t. ex. uppkommer liknande problem vid emission av industriobligationer.

För någon tid sedan introducerades på den svenska marknaden

obligationer med s. k. negativ klausul. För sådana obligationer lämnas

inte realsäkerhet utan låntagaren utfäster sig i stället att inte skuldsätta

sig mer än i viss närmare angiven grad. I den mån sådana obligationer

offentligen utbjuds av svensk affärsbank äger f. ö. ett försäkringsbolag redovisa

dem i den bundna sektorn av försäkringsfonden. Även om realsäkerhet

ställs för industriobligationer kan i fortsättningen — efter införande av

de nya reglerna om vad som skall anses utgöra fast egendom — säkerheten

för industriobligationer i vilka försäkringsfondmedel placerats komma

att befinna sig ovanför de säkerhetsgränser som iakttas mot bakgrunden

av nuvarande civilrättsliga regler för fastighetsbegreppet. Å andra sidan

måste man komma ihåg att den föreslagna ändringen av fastighetsbegreppet

är föranledd huvudsakligen av ett önskemål från näringslivets

sida att bättre kunna utnyttja de faktiska säkerheter som finns i ett välkonsoliderat

industriföretag. Jag anser sålunda att frågan för försäkringsbolagens

vidkommande måste uppmärksammas i fortsättningen. Som jag

redan nämnt vore det olyckligt om de ytterligare överväganden som fordras

i fråga om säkerheter för industrilån skulle fördröja en liberalisering av

försäkringsbolagens fondredovisningsregler. I avvaktan på dessa ytterligare

överväganden förefaller det mig lämpligast att lämna redovisningsbestämmelserna

angående industrifastigheter utan ändring.

Riksförbundet framhåller att obebyggda fastigheter och tomträtter enligt

försäkringsinspektionens förslag omfattas av den lägre redovisningsgränsen.

Jag har inte förordat inspektionens sänkningsförslag. Enligt min uppfattning

bör nuvarande redovisningsregler gälla även såvitt avser obebyggda

fastigheter och tomträtter utan tillhörande byggnad.

En fråga av mindre betydelse är riksförbundets förslag om rätt för försäkringsbolag

att använda eget uppskattnings värde som redovisningsgrund

för det fall att taxeringsvärde ännu inte fastställts

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:Is proposition nr 5 år 1966

för fastighet eller tomträtt eller där på grund av ny-, till- eller ombyggnad

ansökan om fastställande av preliminärt taxeringsvärde gjorts men inte prövats.

Förslaget gav i sin ursprungliga form anledning till smärre erinringar

från de remissinstanser som i huvudsak var positivt inställda. Förbundet modifierade

sitt förslag i överensstämmelse med dessa erinringar. Emellertid

är majoriteten inom riksbanksfullmäktige motståndare till förslaget med

motivering att det skulle i onödan komplicera lagtexten. Med hänsyn till vad

jag i det föregående anfört om nödvändigheten att ytterligare belysa taxeringsvärdets

roll i framtiden som måttstock vid bestämmande av realsäkerhetsgränser

bör enligt min mening frågan om uppskattningsvärde för de speciella,

här avsedda fallen tas upp i sitt större sammanhang. Därför biträder

jag inte f. n. riksförbundets ändringsförslag i detta avseende.

Kvarstående förslag, dvs. om möjlighet att dispensera från kravet på

brandförsäkring av byggnad på fastighet, för vilken inteckning redovisas

inom försäkringsfondens bundna sektor, samt om inrättande av

fri sektor för försäkringar i utländsk valuta har inte

föranlett erinringar från remissinstansernas sida. Jag har redan — i samband

med diskussionen om utvidgning av den fria sektorn — förklarat mig

beredd att tillstyrka inrättandet av en fri sektor för försäkringar i utländsk

valuta. Som konsekvens härav bör ändring vidtas även såvitt avser utländska

försäkringsanstalter med rätt att driva rörelse här i riket. Även

den begärda möjligheten till dispens från brandförsäkringskravet anser jag

böra införas i FL.

Inledningsvis nämnde jag att jag i våras, i samband med omorganisationen

av Svenska skeppshypotekskassan och inrättandet av Skeppsfartens

sekundärlånekassa, framhållit att obligationer, som sekundärlånekassan

utfärdar, bör få användas för redovisning av livförsäkringsfonder.

Mitt uttalande har inte väckt någon gensaga. Jag vill sålunda

nu föreslå att denna möjlighet öppnas genom ett tillägg i 274 § första

stycket 2 FL.

Inom finansdepartementet har upprättats förslag till lag angående ändrad

lydelse av 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse samt

lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt

för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket i överenstämmelse

med vad jag anfört i det föregående. Förslagen torde få bifogas

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1 Förutom vad som hittills behandlats

har i det förstnämnda lagförslaget upptagits den ändringen i förhållande

till vad som nu gäller att ordet »Svenska jordbrukskreditkassan» i

paragrafens första stycke 2 uteslutits. Svenska jordbrukskreditkassan har

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966

numera upphört att existera, och några fordringsbevis utfärdade av nämnda

kassa innehas enligt uppgift inte av något försäkringsbolag. Vidare är i detta

förslag ordet »postsparbanken» utbytt mot ordet »postbanken». Åtgärden är

föranledd av de organisatoriska förändringar som skett inom postbanken.

Den reella innebörden är att även fordringsbevis som utfärdats inom postgirorörelsen

får redovisas inom den bundna sektorn.

Jag vill slutligen tillägga att de nu föreslagna redovisningsreglerna för

livförsäkringsfond kommer att tillämpas även på premiereserverna vid allframtidsförsäkring

och på säkerhetsfond för bolag som meddelar såväl livförsäkring

som annan försäkring än personförsäkring. Detta följer av hänvisningen

i 275 och 277 §§ till 274 §.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1966.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att lagrådets utlåtande

över lagförslagen måtte för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Jan-Erik Torsell

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1966

29

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 3 december 1965.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 26 november 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 19 november 1965, hade Kungl. Maj:t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till lag angående ändrad lydelse av

274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse och till lag

angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för

utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

kanslirådet G. Wahlgren.

Lagrådet yttrade:

De remitterade lagförslagen avser främst en höjning av redovisningsgränsen

för fastighetslån vid placering av livförsäkringsfonder. Därjämte

föreslås viss ändring beträffande kravet på brandförsäkring samt inrättande

av fri sektor för försäkringar i utländsk valuta. Vidare föreslås att

obligationer utfärdade av Skeppsfartens sekundärlånekassa skall få användas

för redovisning av livförsäkringsfonder. Slutligen framlägges förslag

till vissa, huvudsakligen formella jämkningar i 274 § lagen om försäkringsrörelse.

Mot de sålunda föreslagna ändringarna har lagrådet intet

att erinra.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1966

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

17 december 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 3 december

1965 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 19 november 1965 remitterade

förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 27i § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)

om försäkringsrörelse,

2) lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 9 juni 1950 (nr 272)

om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i

riket.

Med förmälan att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran hemställer

föredraganden, att de måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition

föreläggas 1966 års riksdag till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo Josephson

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650643

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1966:76 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts ''proposition angående ändrade bestämmelser om ersättning av allmänna medel till vittnen■, m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1966:6 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17 juni 19U8 s. 1 i texten