Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, m.m

1966-04-15 · 137 sidor, varav 124 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 124 av 137 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:73, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

1

Nr 73

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

m.m.; given Stockholms slott den 15 april 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i 1917 års lag om expropriation i syfte bl. a.

att effektivisera expropriationsförfarandet. I fråga om den tidpunkt vid vilken

rättegång i expropriationsmål tidigast kan inledas föreslås sådan lagändring, att

domstolsförfarandet på initiativ av den exproprierande skall kunna påbörjas

redan innan Kungl. Maj:t avgjort frågan om expropriationstillstånd. Åtskilliga

ändringar föreslås i bestämmelserna om förhandstillträde och om ersättning med

anledning av sådant tillträde. Bl. a. föreslås att domstol skall kunna besluta om

förskott på expropriationsersättningen inte bara, såsom nu är fallet, i samband

med förordnande om förhandstillträde utan också annars, när expropriationsobjektet

tagits i besittning av den exproprierande. Under processens fortgång

skall domstolen vidare, allteftersom ytterligare klarhet vinns i ersättningsfrågorna,

kunna meddela nya beslut om förskott. Bestämmelserna om hur förskott

skall beräknas föreslås skola förenklas i flera avseenden. Vidare föreslås, att tidsfristen

för betalning av expropriationsersättning skall förkortas för det fall att

förhandstillträde ägt rum. I nära anknytning till dessa förslag står ett annat

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 73

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

förslag, som innebär att fastighetsägare och andra sakägare får befogenhet att

själva ta initiativ till rättegång i expropriationsmål, när egendomen redan tillträtts

av den exproprierande. — En väsentlig nyhet är att fastighet, som skall

avstås genom expropriation, i vissa fall skall kunna få tas i anspråk med äganderätt

redan innan ersättningsfrågorna blivit slutligt avgjorda (s. k. kvalificerat

förhandstillträde). — Vad gäller rättegångskostnaderna vid expropriation föreslås

sådan lagändring, att fastighetsägares och andra sakägares rätt till ersättning

för egna kostnader i högre rätt för det fall att de själva fullföljt talan dit

blir beroende på den utgång målet får i den högre rätten. — Slutligen föreslås,

att kommuner och kommunalförbund —■ i likhet med vad som f. n. gäller beträffande

kronan — skall vara befriade från skyldighet att ställa säkerhet enligt

expropria tionslagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 73 är 1966

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation

Härigenom förordnas dels att rubriken närmast före 37 § lagen den 12 maj

1917 om expropriation skall utgå, dels att 5, 21, 22, 25, 27, 32, 36—40, 48—50,

52—54, 58, 60—62, 67, 68, 74 och 101 §§ lagen1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas tre nya paragrafer, 41, 42 och

63 §§2, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

--må omfatta.

för annan,

bestämmelsers efterlevnad.

Konungen bestämme

Finnes mer----

Prövas särskilda--

Konungen utsätte viss tid, inom

vilken den, som erhållit expropriationsrätt,

skall fullfölja frågan genom

ansökning om stämning till domstol,

vid äventyr att expropriationsrätten

upphör.

Beviljas expropriationsrätt, utsätter

Konungen den dag när saken sist

skall ha fullföljts genom ansökan om

stämning till domstol. Har talan då

ej väckts, förfaller frågan om expropriation.

21 §.

Talan i expropriationsmål må väckas

av den som sökt eller erhållit

tillstånd till expropriation. Har sådant

tillstånd meddelats och fastigheten

tagits i besittning av den exproprierande,

äger även fastighetens

ägare eller annan sakägare, vars rätt

beröres av besittningstagandet, väcka

talan.

Senaste lydelse av 21, 22, 25, 27, 32, 30—40, 48, 50, 53, 54, 58, 60, 61 och 67 §§ se 1949:663

41, 42 och 63 §§ ha upphört att gälla enligt 1949:663.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

I stämningsansökan skall den exproprierande

uppgiva, utöver vad eljest

är stadgat, även den ersättning

han bjuder i målet. Då område som

skall exproprieras utgör del av fastighet,

skall områdets storlek och läge

noggrant angivas i ansökningen

eller därvid fogade handlingar.

(Föreslagen lydelse)

Stämningsansökan skall, utöver

vad som i övrigt är föreskrivet, innehålla

uppgift om namn och adress på

samtliga för käranden kända sakägare.

I stämningsansökan som den exproprierande

gör skall han uppgiva

den ersättning han bjuder i målet.

Då område som skall exproprieras utgör

del av fastighet, skall områdets

storlek och läge noggrant angivas

i ansökningen eller därvid fogade

handlingar.

22 §.

Avvisas ej stämningsansökan, utfärde

domstolen stämning å fastighetens

ägare, så ock å andra ersättningsberättigade,

om sådana sakägare

av sökanden uppgivas.

Fastighetens ägare vare pliktig att

uppgiva övriga sakägare i avseende

å fastigheten. Underlåter han det

utan laga skäl, och uppstår skada för

sakägare, som saknat kännedom om

expropriationen, skall han hålla sådan

sakägare skadeslös. Erinran härom

varde införd i den stämning,

som utfärdas å fastighetens ägare.

Har, sedan stämning utfärdats,

sakägare uppgivits eller eljest blivit

Avvisas ej stämningsansökan, skall

domstolen, om ansökningen gjorts av

den exproprierande, utfärda stämning

å fastighetens ägare och övriga

kända sakägare samt, om ansökningen

gjorts av annan, utfärda stämning

å den exproprierande och på sätt om

stämning är stadgat kalla övriga kända

sakägare att såsom parter inträda

i rättegången.

Fastighetens ägare skall, även om

han icke gjort ansökan om stämning,

uppgiva övriga sakägare i avseende

å fastigheten. Underlåter han det

utan laga skäl, och uppstår skada

för sakägare, som saknat kännedom

om expropriationen, skall han hålla

sådan sakägare skadeslös. Domstolen

skall erinra honom härom i stämning

eller kallelse eller på annat sätt.

I stämning, som utfärdas å den

exproprierande, skall denne anmodas

att uppgiva den ersättning han bjuder

i målet.

Bestämmelserna i första stycket

äga motsvarande tillämpning om,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 73 ur 1966

(Nuvarande lydelse)

känd, varde han stämd i målet, om

han ej ändå kommit tillstädes.

(Föreslagen lydelse)

sedan stämning utfärdats, sakägare

uppgivits eller eljest blivit känd men

ej kommit tillstädes.

25 §.

från honom.

Tvistas om

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,

som förre ägaren ingått,

eller annan i målet vidtagen, för denne

bindande åtgärd. Har förre ägaren

varit stämd eller kommit tillstädes

i målet, vare stämning å nye

ägaren ej behövlig.

Vad sålunda

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,

som förre ägaren ingått,

eller annan i målet vidtagen, för denne

bindande åtgärd. Stämning eller

kallelse å nye ägaren fordras ej, om

förre ägaren varit stämd eller kallad

eller ändå kommit tillstädes i målet.

av expropriation.

Har den exproprierande enligt medgivande

av ägaren eller stadgande i

denna lag tagit mark i besittning

innan huvudförhandling i målet hållits,

och kan uppskattning av expropriationsersättningen

icke lämpligen

äga rum förrän anläggning eller företag,

varför expropriationen sker, längre

fortskridit, äge domstolen på framställning

av part låta anstå med målets

vidare handläggning.

Ersättning må ej bestämmas lägre

än vad den exproprierande i målet

erbjudit eller högre än motparten begärt.

I fall då belopp nedsatts enligt

vad i 38 § stadgas, må ersättning ej

heller bestämmas lägre än nedsatta

beloppet.

Har den exproprierande tagit fastigheten

i besittning innan huvudförhandling

i målet hållits, och kan

uppskattning av expropriationsersättningen

icke lämpligen äga rum förrän

anläggning eller företag, varför expropriationen

sker, längre fortskridit,

äge domstolen på framställning av

part låta anstå med målets vidare

handläggning.

§■

Ersättning må ej bestämmas lägre

än vad den exproprierande i målet

erbjudit eller högre än motparten

begärt. Har domstol enligt bestämmelserna

i denna lag förordnat om

förskott på expropriationsersättningen,

må den slutliga ersättningen ej

heller bestämmas till lägre belopp än

som utgått eller kan komma att utgå

på grund av sådant förordnande.

Till förfång

mindre begärt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Om tillträde av fastigheten före

expropriationens fullbordande

37 §.

Om det är av synnerlig vikt för

den exproprierande att innan expropriationen

fullbordats taga i besittning

den fastighet eller rättighet, som

tillståndet till expropriationen omfattar,

äge expropriationsdomstolen

förordna därom, sedan stämning i

målet utfärdats. Därvid slcall som

villkor för tillträde föreskrivas, att

den exproprierande hos Konungens

befallningshavande ställer pant eller

borgen för expropriationsersättningen

jämte sex procent årlig ränta från

tillträdesdagen.

Tiden för tillträdet skall bestämmas

så, att ägare eller annan, vars

rätt beröres, får skäligt rådrum efter

det han fått del av domstolens beslut.

Därest å fastigheten finnes byggnad,

där dess ägare eller på grund av avtal

annan har sin bostad, må tillträdet

till bostaden icke bestämmas

till tidigare dag än den fardag för

avträde av förhyrd lägenhet, som

först inträffar sedan tre månader förflutit

från delgivningen.

Enligt vad i 38 § stadgas slcall i

vissa fall som villkor för tillträde

även föreskrivas att ersättning nedsättes.

38 § (första och andra styckena).

Där det ej är uppenbart, att expropriationsersättningen

blir obetydlig,

skall domstolen på yrkande »v

ägaren som villkor för tillträde tilllika

föreskriva, att den exproprierande

hos Konungens befallningshavande

(Föreslagen lydelse)

36 §.

Om det är av synnerlig vikt för den

exproprierande, äger domstolen förordna,

att fastighet eller rättighet,

som omfattas av expropriationstillstånd,

må tagas i besittning av den

exproprierande utan hinder av att

målet ännu icke avgjorts genom dom

som vunnit laga kraft. Tiden för tillträdet

skall bestämmas så, att ägare

eller annan, vars rätt beröres, får

skäligt rådrum.

Såsom viUkor för tillträde skall föreskrivas,

att den exproprierande hos

Konungens befallningshavande ställer

pant eller borgen för expropriationsersättningen

jämte den ränta som

kan komma att utgå enligt 55 §.

Om det ej är uppenbart att expropriationsersättningen

blir obetydlig,

skall domstolen på yrkande av

fastighetens ägare eller annan sakägare,

vars rätt beröres av tillträdet,

som ytterligare villkor för tillträde

föreskriva, att den exproprierande

i avräkning på den expropriationsersättning

som slutligt fastställes i

målet erlägger visst belopp som förskott.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 1 966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

nedsätter belopp, som av domstolen

bestämmes. Beloppet må ej sättas

lägre än tre fjärdedelar av det belopp,

vartill expropriation er sättning en av

domstolen förberedelsevis uppskattas,

och ej heller lägre än vad den exproprierande

i målet erbjudit eller vad

denne har att erlägga på grund av

dom i målet, som mot honom vunnit

laga kraft.

Vad om ägare sålunda stadgas ägc

motsvarande tillämpning beträffande

annan, vars rätt ber öres.

■39 §.

37 §.

Har den exproprierande tagit i besittning

fastighet eller rättighet, som

skall utgöra föremål för expropriation,

må domstolen på yrkande av

fastighetens ägare eller annan sakägare,

vars rätt beröres av tillträdet,

föreskriva att förskott skall utgå i

avräkning på den expropriationsersättning,

som slutligt fastställes i målet.

Bestämmelserna i första stycket

äga ej tillämpning, om det är uppenbart

att förskottet blir obetydligt.

Har beslut i fråga om förskott meddelats

på yrkande av viss sakägare,

må nytt yrkande av denne om förskott

ej upptagas till prövning förrän

sex månader förflutit sedan det föregående

beslutet vann laga kraft.

38 §.

Beslut i fråga, som avses i 37 eller

38 §, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan beslut meddelas, skola

parterna erhålla tillfälle att yttra

sig.

Beslut i fråga, som avses i 36 eller

37 §, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan beslut meddelas, skola

parterna erhålla tillfälle att yttra

sig.

Mot beslut, som av expropriationsdomstol meddelats under rättegången i

fråga, varom förmäles i första stycket, skall talan föras särskilt. Mot hovrättens

beslut i dylik fråga må talan ej föras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 §.

Om det år av synnerlig vikt för den

exproprierande, äger domstolen medgiva,

att fastighet som skall avstås genom

expropriation övergår till den

exproprierande i den ordning JjO §

föreskriver, innan lagakraftägande

dom angående expropriationsersättningen

föreligger.

I dom, varigenom medgivande enligt

första stycket lämnas, skall bestämmas

tid och villkor för tillträde

av fastigheten, i den män tillträde ej

skett förut. Härvid äga bestämmelserna

i 36 § motsvarande tillämpning.

40 §.

Anmäler den exproprierande hos

Konungens befallningshavande att

han vill utnyttja medgivande enligt

39 § och visar han därvid dels att

domen vunnit laga kraft, dels att

han tagit fastigheten i besittning

samt har pant eller borgen ställts hos

Konungens befallning shav anda för

expropriationsersättningen jämte den

ränta, som kan komma att utgå enligt

55 §, anses fastigheten genom anmälningen

övergå till den exproprierande

med samma rätt som om expropriationen

fullbordats. I fråga om

betalning och uttagande av expropriationsersättning,

som slutligt fastställes

i målet, äga bestämmelserna

i 48 §, 50 § tredje stycket samt 52

och 53 §§ tillämpning.

41 §•

När anmälan enligt 40 § skett, skall

Konungens befallningshavande ofördröjligen

underrätta den domstol, där

expropriationsmålet är anhängigt.

Därjämte äger vad som är föreskrivet

i 58 § första och tredje styckena

mo ts var ande tillämp ning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i)

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 är 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dö §• 42 §.

Så snart dom i målet vunnit laga kraft, skall genom domstolens försorg till

den som för fastighetsregistret översändas det ena exemplaret av karta och

beskrivning, som enligt 26 § andra stycket må hava ingivits i målet, jämte

sådant utdrag av handlingarna i målet och domstolens dom, att därav framgår

vilket område som avses med expropriationen. Å kartan skall tecknas bevis,

att den legat till grund för expropriationen.

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas

hos Konungens befallningshavande

inom tre månader från det

dom, i målet vunnit laga kraft. Avser

expropriationen upplåtelse av särskild

rätt, som medför allenast ringa

men, och prövas den, om fastigheten

besväras av sökt eller beviljad inteckning

för fordran eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken kan häfta för ogulden

köpeskilling, uppenbarligen icke rubba

fordringsägarens säkerhet, ägc

domstolen medgiva, att nedsättning

ej behöver äga rum. Har sådant medgivande

lämnats, göre den exproprierande,

i stället för att nedsätta

ersättningen, anmälan hos Konungens

befallningshavande och styrke

därvid, att expropriationsersättningen

guldits. Vad i denna lag är stadgat

om nedsättande av expropriationsersättning

skall i tillämpliga delar

gälla anmälan som nu sagts.

Har fastighet övergått till den exproprierande

enligt 40 §, skall expropriationsdomstolen,

så snart lagakraftägande

dom angående expropriationsersättningen

föreligger, underrätta

inskrivningsdomaren om det

belopp till vilket löseskillingen för fastigheten

slutligt bestämts.

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas

hos Konungens befallningshavande.

Där fråga ej är om förskott

som avses i 36 eller 39 §, skall nedsättningen

äga rum inom tre månader

eller, om fastigheten tagits i besittning

av den exproprierande, inom

en månad från det dom eller beslut,

varom fråga är, vann laga kraft.

Avser expropriationen upplåtelse av

särskild rätt, som medför allenast

ringa men, och prövas den, om fastigheten

besväras av sökt eller beviljad

inteckning för fordran eller jämlikt

11 kap. 2 § jordabalken kan häfta

för ogulden köpeskilling, uppenbarligen

icke rubba fordringsägarens säkerhet,

äge domstolen medgiva, att

nedsättning ej behöver äga rum. Har

sådant medgivande lämnats, göre den

exproprierande, i stället för att nedsätta

ersättningen, anmälan hos

Konungens befallningshavande och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Vid nedsättning eller anmälan, varom

i första stycket förmäles, ingive

den exproprierande till Konungens

befallningshavande domen i målet

jämte bevis att och när den vunnit

laga kraft. När nedsättning äger

rum, skall den exproprierande tillika

ingiva gravationsbevis rörande fastigheten,

såframt ej förordnande enligt

05 § meddelats.

38 § (tredje stycket).

Vid nedsättningen ingive den exproprierande

till Konungens befallningshavande

domstolens beslut

ävensom gravationsbevis rörande fastigheten.

(Föreslagen lydelse)

styrke därvid, att expropriationsersättningen

guldits. Vad i denna lag är

stadgat om nedsättande av expropriationsersättning

skall i tillämpliga

delar gälla anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, varom

i första stycket förmäles, ingive

den exproprierande till Konungens

befallningshavande domen eller beslutet

samt lagakraftbevis. När nedsättning

äger rum, skall den exproprierande

tillika ingiva gravationsbevis

rörande fastigheten, såframt ej

förordnande enligt 35 § meddelats.

40 §.

Då nedsättning enligt 38 § skett,

skall uppgift å det nedsatta beloppet

av Konungens befallningshavande

ofördröjligen översändas till den domstol,

där expropriationsmålet är anhängigt.

Då förskott nedsatts, skall uppgift

å det nedsatta beloppet av Konungens

befallningshavande ofördröjligen

översändas till den domstol, där expropriationsmålet

är anhängigt.

Då vad i 48 § första stycket stadgas

blivit fullgjort, vare expropriationen

fullbordad och nye ägaren

berättigad att genast taga fastigheten

i besittning.

Exproprierad fastighet —

Genom expropriation--

49 §.

Då vad i 48 § första stycket stadgas

blivit fullgjort med avseende på

slutlig expropriationsersättning, vare

expropriationen fullbordad och nye

ägaren berättigad att genast taga

fastigheten i besittning.

- genom expropriationen.

samma fastighet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

50

Försummas vad i 48 § första stycket

är stadgat, och har ej den exproprierande

enligt medgivande av fastighetens

ägare eller stadgande i denna

lag tagit fastigheten i besittning, vare

expropriationsrätten förverkad.

Visar fastighetens

Varda de —--

11

(Föreslagen lydelse)

Försummas med avseende på slutlig

expropriationsersättning vad i

48 § första stycket är stadgat, och

har ej den exproprierande tagit fas
-

tigheten i besittning, vare expropriationsrätten

förverkad.

---om anteckningen.

---nämnda handlingar.

Har den exproprierande enligt medgivande

av fastighetens ägare eller

stadgande i denna lag tagit fastigheten

i besittning utan nedsättande av

expropriationsersättning en, och försummas

vad i 48 § första stycket är

stadgat, må sakägare hos Konungens

befallningshavande påkalla uttagande

av den sakägaren tillkommande

ersättning.

Vid ansökning som i 51 § andra

stycket eller 52 § avses, skola fogas

domen i målet samt bevis att och

när densamma vunnit laga kraft-, och

skola utsökningslagens stadganden

om verkställighet av lagakraftägande

dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet

blivit någon ålagd,

äga motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens

uttagande.

Har expropriationsersättningen inkommit

till Konungens befallningshavande,

vare expropriationen fullbordad.

Har den exproprierande tagit fastigheten

i besittning och försummas

med avseende på förskott enligt 37 §

eller slutlig expropriationsersättning

vad i 48 § första stycket är stadgat,

må sakägare hos Konungens befallningshavande

påkalla uttagande av

den sakägaren tillkommande ersättning.

§•

Vid ansökning, som i 51 § andra

stycket eller 52 § avses, skola fogas

domen eller beslutet samt lagäkraftbevis;

och skola utsökningslagens

stadganden om verkställighet av lagakraftägande

dom i tvistemål, varigenom

betalningsskyldighet blivit

någon ålagd, äga motsvarande tillämpning

vid expropriationsersättningens

uttagande.

Har den slutliga expropriationsersättningen

inkommit till Konungens

befallningshavande, vare expropriationen

fullbordad.

Bestämmelsen i 1,8 § tredje stycket

äger motsvarande tillämpning, när

förskott, som uttagits enligt 52 §,

inkommit till Konungens befallningshavande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

54 §.

Har den exproprierande tillträtt

fastigheten efter nedsättning enligt

38 §, och varder expropriationsersättningen

slutligt bestämd till högre belopp

än det nedsatta, gälle om nedsättande

av det överskjutande beloppet

vad i i8 § sägs, och äge vad i

Jt9 §, 50 § tredje stycket samt 52

och 53 §§ är föreskrivet motsvarande

tillämpning. Bestämmes ersättningen

ej till högre belopp, göre den exproprierande,

sedan domen i målet vunnit

laga kraft, anmälan därom hos

Konungens befallningshavande; och

vare expropriationen fullbordad, då

sådan anmälan skett.

Har domstolen---

Överstiger den slutliga expropria - tionsersättningen icke vad som utgått

på grund av domstols beslut om förskott,

göre den exproprierande, sedan

domen i målet vunnit laga kraft,

anmälan därom hos Konungens befallningshavande;

och vare expropriationen

fullbordad, då sådan anmälan

skett. Anmälan kräves dock icke, om

fastigheten förut övergått till den exproprierande

enligt JfO §.

motsvarande tillämpning.

58 §.

---eller inteckningsboken.

Då expropriation

Utfaller, då intecknad egendom

tillträdes efter nedsättning jämlikt

38 § eller då en del av intecknad fastighet

eller en eller flera av gemensamt

intecknade fastigheter exproprieras

eller ock då särskild rätt till

intecknad fastighet genom expropriation

förvärvas, vid fördelning av ersättning

likvid å intecknings huvudstol,

åligger ock Konungens befallningshavande

att därom, sedan fördelningen

blivit godkänd eller vunnit

laga kraft, ofördröjligen göra anmälan

enligt vad nyss sagts och tilllika

insända fördelningslängden.

Utfaller, då en del av intecknad

fastighet eller en eller flera av gemensamt

intecknade fastigheter exproprieras

eller ock då särskild rätt

till intecknad fastighet genom expropriation

förvärvas, vid fördelning av

ersättning likvid å intecknings huvudstol,

åligger ock Konungens befallningshavande

att därom, sedan

fördelningen blivit godkänd eller vunnit

laga kraft, ofördröjligen göra anmälan

enligt vad nyss sagts och tilllika

insända fördelningslängden. Gäller

fördelningen förskott och har fastigheten

ej enligt 40 § övergått till

den exproprierande, äger vad sålunda

föreskrivits tillämpning även när i

annat fall likvid utfaller på intecknings

huvudstol.

Exproprieras del---för fastighetsregistret.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 1066 13

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

00 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning

blivit av domstolen

fastställd, galle i tillämpliga delar

vad i 48—58 §§ stadgas. Skall

enligt överenskommelsen expropriationsersättning

ej utgå, göre den exproprierande,

i stället för att nedsätta

ersättning, anmälan hos Konungens

befallningshavande; och vare, då domen

vunnit laga kraft och sådan anmälan

blivit gjord, expropriationen

fullbordad.

Vill den, som genom ansökning om

stämning fullföljt anspråk på expropriation,

återkalla anspråket, göre

han anmälan därom till domstol, hos

vilken målet är anhängigt, och ingive

därvid bevis att han fullgjort vad i

62 § andra stycket sägs, eller vare

rättigheten till återkallelse försutten.

Över anmälan om återkallelse skall

motparten höras. Vad i 23 § stadgas

om anmälan till inskrivningsdomaren

och anteckning av expropriationsmål

äge, sedan domstolen skilt målet

från sig, motsvarande tillämpning beträffande

återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet

expropriationsanspråket omfattar,

så ock någon del därav, om

ej genom expropriationen eller den

exproprierade delens användande den

återstående delen skulle lida synnerligt

men. Ej må återkallelse göras

i avseende å mark, som den exproprierande

tagit i besittning.

Har överenskommelse om expropriationsersättning

blivit av domstolen

fastställd, gälle i tillämpliga delar

vad i 48—58 §§ stadgas. Skall

enligt överenskommelsen expropriationsersättning

ej utgå och har fastigheten

ej övergått till den exproprierande

enligt kO §, göre den exproprierande,

i stället för att nedsätta ersättning,

anmälan hos Konungens befallningshavande;

och vare, då domen

vunnit laga kraft och sådan anmälan

blivit gjord, expropriationen fullbordad.

Vill den exproprierande, sedan han

ingivit ansökan om stämning, återkalla

expropriationsanspråket, göre

han anmälan därom till domstol, hos

vilken målet är anhängigt, och ingive

därvid, om tillstånd till expropriation

erhållits, bevis att han fullgjort

vad i 62 § andra stycket sägs, eller

vare rättigheten till återkallelse försutten.

Över anmälan om återkallelse

skall motparten höras. Vad i 23 §

stadgas om anmälan till inskrivningsdomaren

och anteckning av expropriationsmål

äge, sedan domstolen skilt

målet från sig, motsvarande tillämpning

beträffande återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet

expropriationsanspråket omfattar,

så ock någon del därav, om ej genom

expropriationen eller den exproprierade

delens användande den återstående

delen skulle lida synnerligt

men.

Ej må återkallelse göras i avseende

å mark, som den exproprierande

tagit i besittning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har på grund av expropriationsanspråket

skada uppstått för sakägare,

vare, då återkallelse skett, den exproprierande

skyldig ersätta skadan.

Innan återkallelse göres, ställe den

exproprierande hos Konungens befallningshavande

pant eller borgen för

gäldande av skadeersättning som nu

är sagd.

Den exproprierande vare pliktig

att, i den mån ej annat föranledes

av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas, ersätta motparten

hans kostnader å expropriationsmålet,

vid expropriationsersättningens

fördelning och eljest i anledning

av expropriationen.

§•

Har på grund av expropriationsauspråket

skada uppstått för sakägare,

vare, då återkallelse skett, den exproprierande

skyldig ersätta skadan.

Vad nu sagts äger motsvarande tilllämpning,

när domstolen skiljer målet

från sig med anledning av att tillstånd

till expropriation vägrats.

Exproprierande som erhållit tillstånd

till expropriation skall, innan

återkallelse göres, hos Konungens befallning

shav ande ställa pant eller borgen

för gäldande av skadeersättning

som nu är sagd.

63 §.

Beträffande återkallelse av talan

om expropriation, som väckts av fastighetens

ägare eller annan sakägare,

äger bestämmelsen i 61% tredje stycket

motsvarande tillämpning. Om

återkallelse av ersättningsyrkande,

som framställts i målet, gälla bestämmelserna

i 32 och 59 §§.

§•

Den exproprierande vare pliktig

att, i den mån ej annat föranledes

av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas, vidkännas å

ömse sidor uppkomna kostnader å

målet vid expropriaticmsdomstolen

ävensom vid expropriationsersättningens

fördelning och eljest i anledning

av expropriationen.

Beträffande skyldigheten att svara

för kostnad i expropriationsmål i högre

rätt gäller, med tillämpning i övrigt

av 18 kap. rättegångsbalken, att

den exproprierande, där ej annat för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kunyl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

anledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma

balk, alltid själv skall vidkännas

sina kostnader, så ock kostnad som

åsamkas motpart genom att den exproprierande

fullföljt talan.

Har exproprierad fastighet eller genom

expropriation förvärvad särskild

rätt ej kommit till användning för

det avsedda ändamålet eller dess användande

för ändamålet upphört och

är nämnda ändamål såvitt angår dylik

fastighet eller rätt att anse såsom

övergivet, eller användes fastighet eller

rätt som nyss sagts i väsentlig

omfattning för annat ändamål än det

avsedda, må fastigheten eller den

särskilda rätten lösas, därest talan

om dess avträdande instämmes inom

tjugo år från det expropriationen fullbordats.

Lösningsrätt tillkomme, när

hel fastighet exproprierats, den, som

närmast före expropriationens fullbordande

var fastighetens ägare, eller

hans rättsinnehavare och, om en del

av en fastighet exproprierats, ägaren

av den återstående delen samt, då

fråga är om särskild rätt, ägaren av

den fastighet, som därav besväras.

Har, efter

08 §.

Har exproprierad fastighet eller genom

expropriation förvärvad särskild

rätt ej kommit till användning för

det avsedda ändamålet eller dess användande

för ändamålet upphört och

är nämnda ändamål såvitt angår dylik

fastighet eller rätt att anse såsom

övergivet, eller användes fastighet

eller rätt som nyss sagts i väsentlig

omfattning för annat ändamål än det

avsedda, må fastigheten eller den

särskilda rätten lösas, därest talan

om dess avträdande instämmes inom

tjugo år från det expropriationen fullbordats.

Lösningsrätt tillkomme, när

hel fastighet exproprierats, den, som

närmast före expropriationens fullbordande

var fastighetens ägare, eller

hans rättsinnehavare och, om en del

av en fastighet exproprierats, ägaren

av den återstående delen samt, då

fråga är om särskild rätt, ägaren

av den fastighet, som därav besväras.

I fall, som avses i 40 §, gäller vad nu

sagts med avseende på tiden för fullbordande

av expropriation i stället

den tid, då anmälan enligt nämnda

lagrum skett.

tämningen yrkas.

74 §.

Vad i denna lag stadgas om ställande

av pant eller borgen gälle ej kro
-

nan.

Vad i denna lag stadgas om ställande

av pant eller borgen gälle ej kronan

och ej heller landstingskommun,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

stad, landskommun eller köping eller

kommunalförbund mellan sådana

kommuner.

101 §.

Har mark-----och tomtindelning.

Vill ej--------om skiljemän.

Vad ovan-------av området.

Expropriationen medföre---stadgade villkor.

1 fall, som avses i JfO §, gälla bestämmelserna

i andra och tredje

styckena om tiden för fullbordande

av expropriation i stället den tid, då

anmälan enligt nämnda lagrum skett.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

I mål, vari stämning utfärdats före ikraftträdandet, skall vid tilllämpning

av bestämmelsen i 32 § första stycket andra punkten hänsyn tagas även till

belopp som nedsatts på grund av föreskrift enligt 38 § i dess förut gällande

lydelse.

Har expropriationsersättning fastställts genom dom, som vunnit laga kraft

före den nya lagens ikraftträdande, tillämpas 48 § i sin äldre lydelse i fråga

om tid för vidtagande av åtgärd som anges i nämnda paragraf.

I mål, som avgjorts av expropriationsdomstol före nya lagens ikraftträdande,

tillämpas 67 § i sin äldre lydelse.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnad slagen den 30 juni 1947 (nr 383)

Härigenom förordnas, att 140 och 141 §§ byggnadslagen den 30 juni 19471

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

140 §.

Uppkommer i mål angående inlösen

av mark tvist om rätt eller plikt

att lösa, skola bestämmelserna i 37

och 38 §§ lagen om expropriation äga

tillämpning först sedan det genom

lagakx-aftägande dom blivit avgjort

att inlösen skall äga rum.

Bestämmelserna i

Är fråga om att mark som ingår

i tomt skall inlösas av anledning varom

förmäles i 46 eller 47 §, skall i

stället för bestämmelserna i 26 §

andra stycket lagen om expropriation

gälla, att till expropriationsdomstolen

skall ingivas karta med protokoll

rörande mätning av tomten enligt

bestämmelserna i 2 kap. lagen

om fastighetsbildning i stad; och

skall vad i 36 § lagen om expropriation

är stadgat om karta och beskrivning

i stället gälla karta och

protokoll som nu sagts.

Uppkommer i mål angående inlösen

av mark tvist om rätt eller plikt

att lösa, skola bestämmelserna i 36

och 37 §§ lagen om expropriation äga

tillämpning först sedan det genom

lagakraftägande dom blivit avgjort

att inlösen skall äga rum.

Är fråga om att mark som ingår

i tomt skall inlösas av anledning varom

förmäles i 46 eller 47 §, skall i

stället för bestämmelserna i 26 §

andra stycket lagen om expropriation

gälla, att till expropriationsdomstolen

skall ingivas karta med protokoll

rörande mätning av tomten enligt

bestämmelserna i 2 kap. lagen

om fastighetsbildning i stad; och

skall vad i A2 § lagen om expropriation

är stadgat om karta och beskrivning

i stället gälla karta och protokoll

som nu sagts.

141 §.

- i stadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

1 Senaste lydelse av 140 och 141 §§ se 1949: 666.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 73

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 73 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25 mars

1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i expropriationslagstiftningen

och anför.

Genom den år 1960 tillsatta expropriationsutredningen1 pågår för närvarande

översyn av expropriationslagstiftningen. Utredningen är enligt sina direktiv

(riksdagsber. 1961:1 Ju 49) oförhindrad att framlägga delförslag. Sedan utredningen

år 1962 avgett ett första delbetänkande som lett till ny lagstiftning

om expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull

bebyggelse, har utredningen den 16 juni 1964 avlämnat ett andra delbetänkande

med titeln »Förtida tillträde, expropriationskostnad m. m.» (SOU 1964:32).

Sistnämnda betänkande innehåller förslag till partiella reformer i lagen den 12

maj 1917 (nr 189) om expropriation samt till vissa följdändringar i byggnadslagen

den 30 juni 1947 (nr 385). Förslagen gäller i första hand tidpunkten för inledande

av rättegång i expropriationsmål, förtida tillträde och preliminär ersättning

i anledning av sådant tillträde, befogenhet för fastighetsägare och andra

ersättningsberättigade att väcka talan i expropriationsmål, äganderättsövergång

innan ersättningsfrågorna har avgjorts samt fördelningen av expropriationskostnaderna.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av Svea hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen,

försvarets civilförvaltning, järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, luftfartsstyrelsen, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens naturvårdsnämnd,

statens institut för byggnadsforskning, överståthållarämbetet (efter hörande av

stadsfullmäktige i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmö
1

Regeringsrådet V. Körlof, ordförande, riksdagsmannen S. Ekström (fr. o.m. den 22 februari

1965), f. borgarrådet J. Garpe, riksdagsmännen E. Grebäck, G. H. Hansson, K. Johansson och

B. Lundström samt f. d. riksdagsmannen kommunaldirektören O. W. Wiklund (t. o. m. 21 februari

1965). Experter advokaten M. Hemmarck, andre förbundsordföranden Å. Lindh, civilingenjören

O. Westin (fr. o. m. den 29 juni 1964) och stadsjuristen E. G. Westman.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 är 1066 19

hus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, lagberedningen,

1963 års markvärdekommitté, markpolitiska utredningen, Svenska kommunförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,

Handelskamrarnas nämnd, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF),

Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Landsorganisationen i Sverige (LO),

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska vattenkraftföreningen, Näringslivets

bvggnadsdelegation, Svenska kommunal tekniska föreningen, Sveriges

allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Svenska riksbyggen och Svenska

byggherref ören ingen.

Av lantmäteristyrelsen har överlämnats yttranden från överlantmätarna i

Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs

och Norrbottens län, av överståthållarämbetet yttrande från stadsfullmäktige i

Stockholm, av länsstyrelsen i Gävleborgs län yttranden från stadsfullmäktige

i Bollnäs och kommunalfullmäktige i Iggesunds och Valbo kommuner, av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län yttranden från stadskollegiet i Göteborg

och kommunalnämnden i Stenungsunds kommun, av länsstyrelsen i Jönköpings

län yttranden från lantbruksdirektören, länsarkitekten, länsbostadsnämnden,

länsingenjören och vägförvaltningen i länet, drätselkammaren i Jönköping, stadsfullmäktige

i Vetlanda och kommunalfullmäktige i Rydaholms och Skärstads

kommuner, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från länsarkitekten i länet,

stadsfullmäktige i Hälsingborg, Malmö, Trelleborg och Ystad samt Skånes

jordägareförbund, av länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från länsarkitekten

i länet, drätselkamrarna i Boden, Kiruna, Luleå och Piteå samt kommunalnämnden

i Gällivare kommun, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från

drätselkamrarna i Solna och Södertälje samt kommunalnämnderna i Märsta,

Österhaninge och Österåkers kommuner samt av länsstyrelsen i Örebro län yttranden

från drätselkamrarna i Karlskoga och Örebro.

Vid yttrandena från överlantmätarna i Göteborgs och Bohus, Jönköpings och

Norrbottens län har fogats yttranden från lantmätare, verksamma såsom expropriationstekniker

inom respektive län, varjämte överlantmätaren i Gävleborgs

län angett, att han samrått i ärendet med de lantmätare i länet som innehar förordnanden

såsom expropriationstekniker.

De av stadskollegiet i Göteborg, stadsfullmäktige i Hälsingborg, Kiruna,

Malmö, Stockholm och Ystad samt drätselkamrarna i Karlskoga och Örebro

avgivna yttrandena har i sin tur åtföljts av yttranden från skilda tjänstemän

och organ inom städernas förvaltning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Huvuddragen i nuvarande expropriationsregler

De centrala expropriationsrättsliga bestämmelserna finns i lagen den 12 maj

1917 om expropriation (ExL). Lagen har efter sin tillkomst undergått åtskilliga

ändringar. Särskilt omfattande ändringar vidtogs år 1949, då bl. a. de nu gällande

bestämmelserna om domstolsförfarandet i expropriationsmål till stor del

tillkom.

ExL innehåller regler om expropriation för ett flertal ändamål. En detaljerad

uppräkning görs i 1 § första stycket under 18 skilda punkter. Åtskilliga av

expropriationsfallen tar sikte på de offentliga verksamhetsgrenarnas omedelbara

behov av mark, exempelvis för rikets försvar, för den allmänna samfärdseln

och för allmänna byggnader m. m. Vid sidan härav finns bestämmelser om expropriationsrätt

för ändamål, som syftar till att tillgodose bl. a. bostadssociala,

planekonomiska, vetenskapliga och kulturella intressen. I sammanhanget kan

särskilt erinras om den år 1949 under punkt 16 införda bestämmelsen, att expropriation

kan äga rum för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig

för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för att annars

i kommuns ägo överföra mark som inte är tätbebyggd för upplåtelse med tomträtt.

Expropriation enligt ExL kan i allmänhet ske endast till förmån för kronan,

landsting, kommun eller vissa andra offentliga subjekt. I några fall föreligger

expropriationsrätt även för enskilda rättssubjekt (se exempelvis 1 § första stycket

13 och 18 samt 102 och 108 §§).

Föremål för expropriation är enligt 1 § fastighet och särskild rätt till fastighet,

dock med undantag för kronan tillhörig egendom.

Expropriation kan enligt 2 § första stycket innebära, antingen att fastigheten

tas i anspråk med äganderätt eller att till den exproprierandes förmån stiftas

nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastigheten. Expropriation av äganderätt

medför i regel, att bestående särskilda sakrätter till fastigheten faller bort (s. k.

osjälvständig rättighetsexpropriation; 49 § andra stycket ExL och 24 § 1 mom.

inteckningsförordningen den 16 juni 1875 nr 42 s. 12). Även vid expropriation

som avser stiftande av nyttjanderätt eller servitutsrätt kan förekomma, att bestående

särskild rätt osjälvständigt exproprieras. Enligt 49 § tredje stycket ExL

äger den nybildade rättigheten nämligen företräde framför all annan rätt till

samma fastighet. Bestående särskild rätt till fastighet kan också exproprieras

självständigt, dvs. utan samband med att själva fastigheten avstås. Sådan expropriation

kan enligt 2 § andra stycket gå ut på att rättigheten skall upphöra

eller begränsas eller — vilket torde vara mera ovanligt — övertas av den exproprierande.

Flertalet av ExL:s bestämmelser är avfattade med tanke på äganderättsexpropriation.

Enligt 3 § ExL gäller dock samma bestämmelser i tillämpliga delar

vid självständig expropriation av särskild rätt. Åtskilliga av bestämmelserna är

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 1966

också tillämpliga vid osjälvständig expropriation av särskild rätt. Bl. a. skall de

centrala värderingsreglerna i 7—10 §§ äga motsvarande tillämpning beträffande

särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation.

Enligt ExL är det i regel Kungl. Maj:t som prövar, huruvida och i vilken omfattning

expropriation får äga rum. Enligt 1 § får sålunda expropriation äga rum,

om Kungl. Maj:t prövar det nödigt för något av de i samma lagrum uppräknade

ändamålen. Angående prövningen föreskriver 5 § bl. a., att det vid meddelande

av expropriationsrätt skall tillses, att ändamålet utan oskälig kostnad för den

exproprierande kan vinnas med minsta olägenhet för annan. — Om expropriationsrätt

meddelas, skall Kungl. Maj:t enligt 5 § fjärde stycket utsätta viss tid,

inom vilken den som erhållit expropriationsrätten, skall fullfölja frågan genom

ansökan om stämning till domstol. Någon rätt för den, vars egendom utsätts för

expropriation, att göra ansökan om stämning finns däremot inte föreskriven.

Här bortses från det i 34 § ExL omnämnda fallet, att en del ersättningsfrågor

ställs på framtiden.

Angående domstol i expropriationsmål och rättegången i sådant mål gäller

enligt 13 §, om ej annat är stadgat, vad som är föreskrivet om allmän domstol,

när det är tillämpligt.

Första domstol i expropriationsmål är enligt 14 § ExL expropriationsdomstol,

en för varje domsaga eller stad med rådhusrätt. Expropriationsdomstol består

enligt 15 § av ordförande — ägodclningsdomaren i orten — och fyra ledamöter,

av vilka två skall vara särskilt utsedda expropriationstekniker och två nämndemän

i orten. I mål av mindre betydelse är domstolen dock domför med, förutom

ordföranden och nämndemännen, en expropriationstekniker. Vid måls avgörande

utan huvudförhandling samt annan handläggning, som inte sker vid huvudförhandling

eller syn på stället, liksom vid huvudförhandling som hålls i omedelbart

samband med förberedelsen är expropriationsdomstol domför med ordföranden

ensam. När det är lämpligt äger domstolen enligt 28 § uppdra åt expropriationsteknikerna

eller en av dem att med eller utan biträde av nämndemännen eller

en av dem verkställa undersökning på stället. I enklare fall får sådant uppdrag

lämnas åt nämndemännen eller en av dem. Huvudförhandling i målet skall enligt

29 § hållas vid syn på stället eller, när målet kan prövas utan syn, på annan

plats som ordföranden bestämmer med hänsyn till att minsta kostnader uppstår.

I 20—23 §§ meddelas vidare särskilda föreskrifter angående expropriationsdomstols

lokala kompetens, stämningsansökan i expropriationsmål och domstolens

åtgärder med anledning av sådan ansökan.

Till de viktigaste uppgifterna för domstolen hör att i enlighet med värderingsreglerna

i 7—11 §§ bestämma expropriationsersättningen. Enligt 7 § första stycket

kan denna bestå av tre poster, nämligen dels löseskilling, som motsvarar

fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning,

dels ersättning för skada eller intrång på restfastighet, som kommer i fråga

när en del av en fastighet exproprieras (s. k. delexpropriation) och återstoden av

fastigheten lider skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprie
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majds proposition nr 73 år 1966

rade delens användande, dels annan ersättning till ägaren, omfattande ersättning

för sådan skada som i övrigt uppkommer för ägaren genom expropriationen.

Enligt 31 § skall dessa tre ersättningsposter bestämmas var för sig.

En sådan uppdelning skall i möjlig mån ske inte bara vid äganderättsexpropriation

utan också vid expropriation av särskild rätt. — Expropriationsersättning

skall vidare enligt 31 § bestämmas särskilt för varje sakägare, dvs. fastighetens

ägare och varje annan ersättningsberättigad. Som sakägare anses ej innehavare

av fordran, för vilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller för vilken

fastigheten häftar enligt 11 kap. 2 § jordabalken. Bestämmelse härom finns

i 24 §. Sådan rättsägare far — i motsats till fastighetens ägare och innehavare

av annan särskild rätt i fastigheten — inte självständigt föra talan om ersättning

i expropr ia t ionsmå 1. Han är emellertid berättigad till utdelning ur utdömda ersättningsbelopp.

Domstolen har ålagts att till hans skydd självmant beakta, att

expropriationsersättningen inte bestäms för lågt (32 § andra stycket; jfr även

59 §). Expropriationsersättningen skall enligt 34 § i regel bestämmas att utgå på

en gång. Ersättning i form av periodiskt utgående belopp är således inte tillåten.

I vissa fall kan dock ersättningsfrågor prövas i ett senare sammanhang.

Under expropriationsmålet kan även uppkomma fråga om utvidgning av expropriationen

enligt bestämmelser i 12 § ExL. Utvidgning kan komma i fråga

vid delexpropriation och vid expropriation, som avser upplåtelse av nyttjanderätt

eller servitutsrätt till fastighet. Yrkande om utvidgning kan framställas av fastighetens

ägare (12 § första stycket) eller av den exproprierande (12 § andra

stycket).

Av 13 § följer att rättegångsbalkens tvistemålsregler är tillämpliga i fråga

om fullföljd av talan i expropriationsmål.

Enligt 67 § ExL är den exproprierande skyldig att ersätta motparten dennes

kostnader i expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens fördelning och

i övrigt i anledning av expropriationen. Undantag görs endast för sådana fall

som avses i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken (RB).

Angående fastställelse av överenskommelse mellan parterna rörande expropriationsersättning

är bestämmelser meddelade i 59 och 60 §§ ExL. För vissa

angivna slag av expropriation finns dessutom särskilda bestämmelser — av såväl

materiell som processucll innebörd — meddelade i 76 § och följande paragrafer.

Enligt några av dessa bestämmelser (77, 81 och 87 §§) kan Kungl. Maj:t

bevilja expropriationsrätt utan att i alla avseenden fixera belägenheten av expropriationsomradet.

I visst fall (89 § andra stycket) fordras över huvud inte

Kungl. Maj:ts tillstånd för expropriation.

Fastställd expropriationsersättning skall erläggas inom viss i lagen angiven

tidsfrist och betalning i regel ske genom att beloppet nedsätts hos länsstyrelsen.

Närmare föreskrifter härom finns i 48 § första stycket. Om dessa föreskrifter inte

iakttas kan expropriationsrätten enligt 50 § förverkas.

När domen i expropriationsmålet vunnit laga kraft och expropriationsersättningen

blivit nedsatt, är expropriationen fullbordad. Bestämmelse härom är med
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 23

delad i 49 § första stycket. Med fullbordandet är åtskilliga rättsverkningar förbundna.

Bland de viktigaste kan nämnas följande. Vid äganderättsexpropriation

anses fastigheten övergå till den exproprierande i och med fullbordandet. Den

nye ägaren är enligt 49 § första stycket berättigad att genast därefter ta fastigheten

i besittning. I enlighet med de förut nämnda bestämmelserna i 49 § andra

stycket ExL och 24 § 1 mom. inteckningsförordningen bortfaller begränsade sakrätter

i fastigheten när fastighetsexpropriation fullbordas. Såvitt gäller dclexpropriation

av fastighet kan fullbordandet också tänkas få betydelse för den tidpunkt,

då den nya fastighetsbildningen skall anses komma till stånd.

Nedsatt expropriationsersättning fördelas enligt regler i 57 § ExL genom länsstyrelsens

försorg bland dem som är berättigade till ersättning. Besväras fastighet

av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller kan den jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, fördelas löseskilling,

ersättning för skada eller intrång på restfastighet samt ersättning för upplåtelse

av särskild rätt efter i stort sett samma regler som gäller om fördelning av köpeskilling

för utmätningsvis såld fast egendom.

För att expropriations rättsverkningar i skilda avseenden skall komma till uttryck

i fastighetsböcker och fastighetsregister har viss underrättelseplikt ålagts

domstolar och länsstyrelse gentemot inskrivningsdomare och fastighetsregisterförare

(36 och 58 §§ ExL).

Som förut nämnts är den exproprierande berättigad att ta expropriationsobjektet

i besittning så snart expropriationen fullbordats. Om det är av synnerlig

vikt för den exproprierande att ta objektet i besittning tidigare, kan expropriationsdomstolen

förordna om förtida tillträde, vanligen benämnt förhandstillträde.

Bestämmelser härom finns i 37—40 §§ ExL. Som villkor för sådant tillträde

kan domstolen föreskriva bl. a. att den exproprierande nedsätter preliminär

ersättning. Den exproprierande kan — även utan att påkalla domstolsförordnande

i tillträdesfrågan — efter medgivande av vederbörande rättsägare tillträda

expropriationsobjektet i förtid. Förhandstillträde medför inte någon förändring

i fråga om äganderätten till expropriationsobjektet eller dettas ansvar

för begränsade sakrätter (jfr 52—54 §§ ExL).

Ersättnings- och förfarandereglerna i ExL är tillämpliga även på tvångsavhändelser

enligt vissa andra lagar och författningar. I byggnadslagen den 30 juni

1947 (nr 385; BL) finns åtskilliga bestämmelser om lösningsrätt för genomförande

av bebyggelseplaner och tomtindelning. Enligt 18 § äger sålunda stad lösa till sig

mark, som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän

plats. Mark som är avsedd till gata eller annan allmän plats och som ingår i

stadsplan äger staden enligt 41 § lösa, när staden begär det. I 18 och 41 §§ finns

vidare föreskrifter om rätt för stad att lösa i fastställd generalplan eller stadsplan

ingående mark till den del den ej är avsedd för nyss angivna ändamål eller

för enskilt bebyggande. Härmed åsyftas mark, som avsatts för särskilda ändamål,

såsom för allmän byggnad, järnväg, flygplats, hamnområde, idrottsplats

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

eller begravningsplats. Förutsättning för inlösen är i dessa fall att markens användning

för avsett ändamål ändå ej kan anses säkerställd. Om mark som avses i 18

eller 41 §§ är i stadens ägo, kan staden under motsvarande förutsättningar lösa

särskild rätt, som besvärar marken. Enligt 18 a och 41 a §§ kan vidare på yrkande

av stad meddelas föreskrift om skyldighet att, såvitt gäller mark som inte får

lösas enligt 18 eller 41 §§, upplåta servituts- eller nyttjanderätt för vissa i generalplan

eller stadsplan angivna trafik- och ledningsändamål. Ytterligare finns

i 46 och 47 §§ bestämmelser om lösningsrätt till tomtdelar som är i olika ägares

hand. Lösningsrätt tillkommer i första hand ägare av tomtdel och i andra hand

staden. — Vid sidan av de nu angivna bestämmelserna som i och för sig grundar

inlösningsrätt finns vissa bestämmelser om inlösen efter tillstånd av Kungl.

Maj:t. Hit hör bestämmelserna i 44 § om zonexpropriation för genomförande av

mera omfattande regleringsföretag inom tätbebyggt område, i 44 a § om expropriation

för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och

i 45 § om tomtexpropriation för det fall att mark, som ingår i byggnadskvarter,

inte är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med fastställd stadsplan och

stadsplanens genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens

ingripande. Nu nämnda bestämmelser gäller endast till förmån för staden.

— BL innehåller slutligen också vissa bestämmelser om lösningsplikt för stad.

Enligt 21 och 48 §§ föreligger sådan plikt i vissa fall då mark enligt fastställd

generalplan eller stadsplan inte får användas för enskilt bebyggande. Sistnämnda

paragraf föreskriver också lösningsplikt för stad beträffande tomtdel. Även de

förut nämnda bestämmelserna i 18 a och 41 a §§ innehåller vissa föreskrifter om

lösningsplikt. — Vad som gäller för stad äger enligt hänvisningar i 88, 90, 97 och

106 §§ motsvarande tillämpning för köping och municipalsamhälle samt i viss

omfattning för landskommun.

Beträffande inlösen av mark enligt BL skall enligt 137 § bestämmelserna i

ExL — med vissa avvikelser — i tillämpliga delar lända till efterrättelse. När

markens ägare är berättigad till inlösen, skall han enligt 138 § BL göra ansökan

om stämning. Ogillas yrkande om inlösen, gäller i fråga om rättegångskostnad

vad som i allmänhet är föreskrivet därom. Bestämmelserna i 37 och 38 §§ ExL

om förtida tillträde och preliminär ersättning får enligt 140 § BL i det fall att

tvist uppkommer om rätt eller plikt att lösa, tillämpas först sedan det genom

lagakraftägande dom blivit avgjort att inlösen skall äga rum. Bland de bestämmelser

som innefattar en från ExL avvikande reglering kan slutligen nämnas

141 och 146 §§ BL. Enligt dessa bestämmelser får vid inlösen enligt BL reglerna

i 12 § första stycket ExL om utvidgning av expropriation inte tillämpas på

mark som ingår i stadsplan.

När fastighet tas i anspråk för starkströmsanläggningar enligt lagen den 27

juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

är ExL:s regler tillämpliga praktiskt taget i sin helhet. Av övriga lagar

och författningar, som helt eller i vissa avseenden hänvisar till ExL, kan nämnas

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts proposition nr 73 år 1966

Ingen den 28 maj 1886 (nr 43) angående stenkolsjyndigheter in. in. (14 § 1 inom.,

50, 52 och 57 §§), lagen den 21 december 1949 (nr 658) om inlösen i vissa fall av

rätt till gruva m.m., vattenlagen, såvitt gäller kronans lösningsrätt till större

vattenkraftanläggningar enligt 4 kap. 9—12 §§ (jfr även 2 kap. 18 §), lagen den

30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (24, 31 c och 33 a §§), lagen den 30 juni

1947 (nr 290) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom och naturvårdslagen

den 11 december 1964 (nr 822; 36 §).

Slutligen bör nämnas, att ExL:s bestämmelser är tillämpliga även vid handläggningen

av vissa frågor utanför den egentliga expropriationsrättens område.

Talan om ersättning enligt naturvårdslagen och lagen den 9 december 1960

(nr 690) om byggnadsminnen väcks sålunda vid expropriationsdomstol. I den

man avvikande föreskrifter ej meddelats i dessa lagar gäller beträffande sådana

mål i tillämpliga delar ExL:s bestämmelser om domstolar och rättegången i

expropriationsmål. Enligt 4 kap. 24 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom skall expropriationsdomstol vidare ta upp vissa

frågor angående tomträtt (mål angående omprövning eller jämkning av avgäld,

klander av uppsägning eller bestämmande av löseskilling). Enligt 25 § samma

lag gäller härvid angående rättegången vad som i allmänhet är stadgat om expropriation,

i den mån det är tillämpligt. Åtskilliga avvikelser från ExL:s regler

följer emellertid av 25 § och efterföljande paragrafer. Slutligen kan erinras om

bestämmelsen i 6 § andra stycket lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt

till fast egendom. Enligt denna lag skall angående domstol i mål om återköpsrätt

och rättegången i sådant mål bestämmelserna i lagen om expropriation

i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av vad som stadgas

i lagen om återköpsrätt.

Allmänna synpunkter

Tidigare reformkrav och reformförslag

Som redan antytts innebar 1949 års ändring i ExL väsentliga nyheter beträffande

förfarandet i expropriationsmål. Handläggningen av dessa mål förlädes i

sin helhet till domstol, som därigenom trädde i stället för expropriationsnämnd,

när det gällde bestämmandet av expropriationsersättningen. Som första instans

inrättades särskilda expropriationsdomstolar med bl. a. teknisk sakkunskap. Det

förutsattes, att domstolarna skulle redovisa skälen för sina avgöranden, något

som expropriationsnämnderna enligt lag varit förhindrade att göra. Samtidigt

övergavs den tidigare principen, att expropriationsmålen inte kunde överprövas

av högre rätt annat än på huvudsakligen formella grunder. Det förutsågs, att

denna ändring skulle kunna medföra förlängning av den tid som krävs för att

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

genomföra expropriationer. För att minska olägenheterna härav vidgades möjligheterna

för den exproprierande att tillträda expropriationsobjektet, innan expropriationen

fullbordats.

I en motion till 1953 år riksdag (11:72) begärdes utredning om en snabbare

och smidigare handläggning av expropriationsmålen. För det fall att möjligheten

att fullfölja målen till högre instans behölls, påyrkades sådan ändring av ExL:s

kostnadsregel att onödiga och tidsödande processer i överinstans motverkades.

Huvudregeln borde vara den som gäller för tvistemål, nämligen att den part

som förlorar målet skall ersätta motparten hans kostnader i överinstans. Det

nya förfarandet hade, enligt vad som framhölls i motionen, blivit alltför omständligt

och tidsödande, och de olägenheter som tidsutdräkten åsamkade kommunerna

kunde inte alltid uppvägas av möjligheten till förtida tillträde, bl. a. därför

att sådant tillträde inte innebar att äganderätten övergick på den exproprierande.

Itiksdagen lämnade motionen utan åtgärd, främst med hänvisning till

att de nya bestämmelserna gällt så kort tid att erfarenheten av deras verkan

var begränsad (L3U 1953: 31).

Kostnadsfrågan togs sedermera upp inom markvärdeutredningen. I det förslag

som utredningens ordförande jämte en ledamot av utredningen framlade år

1957 — förslag I (SOU 1957:43) — anfördes sålunda bl. a., att den gällande

kostnadsregeln syntes ägnad att oskäligt fördyra expropriationsprocessen. Regeln

frestade till onödig och skadlig vidlyftighet i utredningen i första instans och

markägare kunde, utan att behöva löpa nämnvärd risk att få betala rättegångskostnader.

föranledas att fullfölja målet ända till högsta instans, även om utsikterna

till förhöjning av expropriationsersättningen var synnerligen små eller

obefintliga. Enligt förslagsställarna borde i fråga om rättegången i överinstans

gälla att expropriat som tappade målet i princip blev berättigad till gottgörelse

för kostnader bara i den utsträckning dessa föranletts av fullföljd talan från det

allmännas sida. Förslaget ledde inte till några lagstiftningsåtgärder.

Vissa frågor rörande expropriationsförfarandet uppmärksammades ånyo i samband

med behandlingen av två vid 1958 års A-riksdag väckta motioner (1:28

och II: 19) angående ändring av värderingsregeln i 33 § ExL. Med utgångspunkt

i att det i rättspraxis (NJA 1957 s. 102; jfr även NJA 1954 s. 513) fick anses

fastslaget, att expropriationsersättningen när förtida tillträde ägt rum skulle

bestämmas med hänsyn till fastighetens värde den dag då tillträdet skedde och

i då gällande penningvärde, behandlade tredje lagutskottet frågan om möjligheterna

att undanröja vissa olägenheter av denna värderingsprincip (L3U 1958

A: 16). Bl. a. uppmärksammades de konsekvenser som kunde uppkomma om

penningvärdet förändrats under tiden mellan tillträdet och värderingen. Bland

åtgärder för att råda bot på olägenheterna av att viss tid kunde komma att

förflyta mellan tillträdet och den slutliga värderingen nämndes möjligheten att

utvidga omfattningen av den exproprierandes nedsättningsskyldighet enligt

38 § ExL och att låta föreskrifterna om nedsättning bli tillämpliga också på det

fall att förhandstillträde ägt rum efter överenskommelse. Enligt utskottet kunde

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år lf)G(i

<let också övervägas att införa möjlighet för fastighetsägare och annan sakägare

att sedan förhandstillträde skett instämma expropriationssökanden till expropriationsdomstolen

för att därigenom erhålla en preliminär värdering med åtföljande

nedsättning. Riksdagen biträdde ntskotttets förslag om en utredning av

bl. a. dessa frågor (rskr 1958 A: 229).

Vid 1959 ars riksdag togs frågan om kostnadsfördelningen i expropriationsmål

åter upp. I två motioner yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t

begära en översyn av ExL:s kostnadsregler (1:330 och 11:401). Motionerna behandlades

av tredje lagutskottet, som i sitt utlåtande (L3U 1959: 19) bl. a. ansåg

sig kunna konstatera, att rådande system i fråga om rätten till kostnadsersättning

var förenat med allvarliga olägenheter. För det första kunde man inte

bortse från att systemet uppmuntrade till överklaganden och att det endast i

undantagsfall kunde fastsIas, att ett överklagande skett av sådant okynne att

bestämmelserna i 18 kap. 6 § rättegångsbalken blev tillämpliga. Härigenom fördröjdes

expropriationen. För det andra medförde det rådande systemet en fördyring

för den expropriationsberättigade både beträffande frivilliga förvärv och

i fråga om sådana där expropriation måste tillgripas. För det tredje var risken

uppenbar att tyngdpunkten i rättegången försköts från underrätten till överrätterna,

vilket stred mot allmänna rättegångsprineiper. Utskottet fann av

dessa skäl motiverat att ExL:s kostnadsbestämmelser ändrades beträffande i

första hand rättegången i överrätt. I enlighet härmed hemställde utskottet,

att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Maj:t om en översyn av ExL:s bestämmelser

om rättegångskostnad. I en reservation till utlåtandet avstyrkte sju

av utskottets ledamöter bifall till motionerna. Reservanterna framhöll särskilt

betydelsen av nuvarande kostnadsregler i ExL såsom en rättssäkerhetsgaranti.

Riksdagen biföll utskottsmajoritetens hemställan (rskr 1959:229).

Vid 1962 års riksdag väcktes en motion med viss anknytning till den vid 1958

års riksdag behandlade frågan om ersättning i samband med förtida tillträde

(II: 222). Den gällde tidpunkten för utbetalning av ersättning vid expropriation

av vägmark. Motionärerna påtalade att sakägare i vissa fall, särskilt när vägmärken

från början tagits i anspråk med vågrätt men väghållaren därefter utverkat

tillstånd att expropriera äganderätt till marken, kunde få vänta på ersättning

lång tid efter det marken tagits i anspråk. Motionärerna hemställde

därför bl. a., att riksdagen för sin del måtte besluta att väghållare i de fall då

vägmark togs i anspråk genom expropriation skulle få rätt att utge ersättning

innan slutligt avtal kommit till stånd eller lagakraftvunnen dom förelåg. Tredje

lagutskottet fastslog i utlåtande över motionen (L3U 1962: 37) bl. a. att fastighetsägaren

inte kunde enligt ExL:s bestämmelser utverka domstols förordnande om

skyldighet att nedsätta preliminärt ersättningsbelopp när väghållaren enligt

medgivande från fastighetsägaren eller på grund av vågrätt redan erhållit tillträde

till marken. I likhet med ett flertal remissinstanser, som yttrat sig över

motionen, fann utskottet det från såväl allmän som enskild synpunkt otillfredsställande

att markägare sålunda i vissa fall kunde tvingas vänta på ersättning

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

lång tid efter det att marken tagits i anspråk. Utskottet ansåg det angeläget,

att dessa missförhållanden i all möjlig utsträckning undanröjdes. Problemet var

emellertid enligt utskottets mening inte begränsat till fall som avsag vägmark.

Förhållandena var lika otillfredsställande vid varje expropriation, där tillträde

till marken skett antingen före expropriationsförfarandets igångsättande på

grund av medgivande av fastighetsägaren eller också under expropriationsrättegången

efter överenskommelse mellan parterna eller — om markägaren av försummelse

eller av annan orsak underlåtit att framställa yrkande om nedsättning

— efter domstols förordnande enligt 37 § ExL. Enligt utskottets mening

borde vidare en reform inte ta sikte bara på att den exproprierande skulle få

rätt att utge ersättning vid förhandstillträde utan också avse att fastighetsägaren

skulle vara berättigad att på yrkande utfå sådan ersättning, Med hänsyn

till angelägenheten från såväl allmän som enskild synpunkt av att fragan fick

en tillfredsställande lösning fann utskottet det önskvärt att expropriationsutredningen

upptog och såvitt möjligt framlade förslag i saken utan att avvakta

slutförandet av sitt uppdrag i övrigt. Samråd borde därvid ske med 1960 års

vägsakkunniga. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag att hos Kungl.

Maj:t hemställa om överlämnande av utskottsutlåtandet jämte motionen till

1960 års vägsakkunniga och expropriationsutredningen (rskr 1962:360). Framställningen

har efterkommits genom Kungl. Maj:ts beslut den 23 november 1962.

Den vid 1958 års riksdag behandlade frågan om införande av möjlighet även

för den vars egendom skall tas i anspråk genom expropriation att väcka talan i

expropriationsmål togs också upp i en motion vid 1963 ars riksdag (II: 670).

Under hänvisning till det pågående arbetet inom expropriationsutredningen

ansåg tredje lagutskottet, att något uttalande från riksdagens sida med anledning

av motionen inte var påkallat (L3U 1963:10). Motionen föranledde inte

någon riksdagens åtgärd.

I två motioner vid 1964 års riksdag föreslogs viss ändring av nedsättningsregeln

i 38 § ExL men inte heller dessa motioner bifölls av riksdagen (mot.

1:224, 11:275, L3U:9).

I en den 27 november 1962 dagtecknad skrivelse till chefen för justitiedepartementet

föreslog länsstyrelsen i Östergötlands län bl. a. sådan ändring av 74 §

ExL att landskommuner, köpingar, städer, församlingar, landstingskommuner

och dylika samfälligheter befrias från skyldighet att ställa säkerhet för expropriationsersättning

m. m. Skrivelsen har överlämnats till expropriationsutredningen

för beaktande.

Slutligen har önskemål om reformer av bl. a. bestämmelserna om förtida tillträde

och rättegångskostnader framförts även i den allmänna debatten (se bl. a.

artiklar i Svenska Stadsförbundets Tidsskrift år 1960 nr 6 s. 181 ff och i tidsskriften

Stadsbyggnad år 1960 nr 1 s. 1 f; jfr även artiklar i Förvaltningsrättslig

Tidsskrift år 1961 s. 121 ff och s. 197 ff.).

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 19(i(>

Huvudgrunderna för utredningens förslag

Utredningen framhåller, att arbetet med översyn av expropriationslagstift - ningen avser åtskilliga författningar med expropriationsrättsligt innehåll och

berör såväl materiellträttsliga som processuella och organisatoriska frågor. Med

hänsyn härtill är utredningsarbetet av den omfattningen, att det med nödvändighet

måste ta ytterligare tid i anspråk. Emellertid har utredningen med förtur

behandlat vissa frågor, som det ansetts särskilt angeläget att bringa till en

skyndsam lösning. Hit hör frågan om möjligheterna att undvika onödig tidsutdräkt

i anledning av domstolsförfarandet i expropriationsmål liksom frågan, i

vad mån det är möjligt att tillgodose det vid upprepade tillfällen framförda

önskemålet om en reform av kostnadsreglerna i ExL. Utredningen har funnit,

att dessa och ytterligare några spörsmål bör kunna lösas utan att det fortsatta

utredningsarbetet binds i nämnvärd mån. I enlighet härmed har utredningen

ansett sig böra redovisa resultatet av sina överväganden i dessa delar utan avvaktan

på att uppdraget i sin helhet slutförs.

Fortsättningsvis betonar utredningen, att den reform av expropriationsförfarandet

som genomfördes år 1949 otvivelaktigt innebar en förbättring och modernisering

av lagstiftningen. I vissa avseenden har reformen emellertid kritiserats.

Särskilt har gjorts gällande, att hänsyn till förfarandets effektivitet inte fått

bli bestämmande i den omfattning som varit önskvärt. För att få underlag för

sitt bedömande har utredningen införskaffat ett stort antal uppgifter om expropriationsärenden

och expropriationsmål, som handlagts efter ikraftträdandet av

1949 års reform. Utredningen har också haft tillfälle att vid sammanträden med

representanter för kommunala myndigheter få del av de erfarenheter som vunnits

på kommunalt håll.

Resultatet av utredningens undersökningar redovisas i form av tabellariska

sammanställningar i betänkandet (s. 113—118). I ett särskilt avsnitt av betänkandet

(s. 36—41) redogör utredningen närmare för sina iakttagelser i samband

med undersökningarna. Sammanfattningsvis anför utredningen härom följande.

Vid en genomgång av vissa i kommunikationsdepartementet handlagda ärenden

— huvudsakligen sådana under tiden 1/1 1960—30/6 1963 avgjorda ärenden

som gällt expropriation för kommunikations- eller tätbebyggelseändamål —

har kunnat konstateras, att flertalet ärenden avgjorts på kortare tid än ett år.

Längre handläggningstider har förekommit i ungefär 20 % av hela antalet

ärenden.

Beträffande domstolarnas handläggning av expropriationsmålen har bl. a.

framkommit, att ungefär 35 % av de under tidsperioden 1954—1958 avgjorda

målen tog längre tid än ett år i första instans. År 1960 var motsvarande procenttal

högre, eller 57,8 %. Tillgänglig preliminär statistik för åren 1961 och 1962

synes bestyrka en tendens mot längre processtider. I omkring 47 % av alla mål,

som avgjordes av expropriationsdomstolarna under de båda sistnämnda åren

synes sålunda processtiden i första instans ha uppgått till eller överstigit ett år.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

I fråga om mål, som fullföljts till högre rätt och där prövats i sak, redovisas

genomsnittliga processtider på 1 år 3 månader i första instans, 9 månader i andra

instans och 1 år 10 månader i tredje instans. Uppgifterna hänför sig till mål, i

vilka första instansen meddelat dom under tidsperioden 1952—1958. Först mot

slutet av 1963 hade samtliga mål från denna tidsperiod definitivt avgjorts i

högre rätt. Antalet mål i vilka de nyss angivna genomsnittstiderna överskridits

väger ungefär jämnt med antalet mål, i vilka tiderna underskridits, dock med

någon liten övervikt för de senare målen. Drygt 70 % av de mål som behandlades

i tre instanser tog längre tid än tre år. I ungefär 40 % av treinstansmålen

uppgick den totala processtiden till fyra år eller mera.

Bland målen från den senast angivna tidsperioden, 1952—1958, ingår inte

något mål om zonexpropriation. Utredningen nämner, att dessa mål på senare år

blivit allt vanligare. Oftast har de avsett utpräglad citybebyggelse. Målen har

visat sig särskilt tidskrävande. I några av dem har sålunda förekommit processtider

på sammanlagt mellan fem och sex år i första och andra instans.

Enligt beräkningar, som utförts på grundval av de insamlade uppgifterna,

skedde fullföljd i 9,5 % av hela antalet mål som avgjorts av expropriationsdomstol

under åren 1952—1958. Utredningen anmärker emellertid, att det med hänsyn

till vissa särskilt angivna förhållanden finns anledning anta att fullföljdsfrekvensen

i själva verket legat på en ännu något högre nivå. — Av de till hovrätt

fullföljda målen fördes ungefär 32 % vidare till högsta domstolen. En fjärdedel

av dessa togs upp till saklig prövning; i återstående mål, dvs. i tre fjärdedelar

av hela antalet till högsta domstolen fullföljda mål, vägrades prövningstillstånd.

För den grupp av mål som avsett expropriation av mark för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande inrättningar och anordningar redovisas en betydligt

högre fullföljdsfrekvens än för målen i allmänhet. Enligt utredningens beräkningar

har nära nog hälften av de i första instans under tiden 1952—1958

avgjorda tätbebyggelsemålen fullföljts till hovrätt och ungefär vartannat av

hovrätt avgjort mål förts vidare till högsta domstolen. Utredningen anmärker

dock, att dessa frekvenstal med hänsyn till bristande kontrollmöjligheter i fråga

om uppgiftsunderlaget möjligen kan vara något för höga.

Fullföljdsrätten har under den aktuella tidsperioden utnyttjats oftare av expropriat

än av expropriant. Medan expropriant intog ställning av vade- eller

revisionskärande i knappt halva antalet fall, var expropriat vadekärande i 89 %

av de till hovrätt fullföljda målen och revisionskärande i 74 % av de till högsta

domstolen fullföljda målen.

Sammanlagt utdömdes i de fullföljda målen från tidsperioden 1952—1958

omkring 19,6 milj. kr. i expropriationsersättning. I ungefär vartannat mål ändrades

första instansens dom.

Utöver nyssnämnda belopp utdömdes 2,0 milj. kr. i ersättning för rättegångskostnader.

Av detta belopp utgjorde 0,9 milj. kr. ersättning för kostnader i överrätt.

Genomsnittligt uppgick kostnadersersättningen per mål till 4 200 kr. i

första instans, 2 800 kr. i hovrätt och 1 200 kr. i högsta domstolen. De angivna

opaginerad Kontrollera mot PDF

•fl

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 19Gti

beloppen hänför sig uteslutande till mål, i vilka talan fullföljts till högre rätt,

och avser enbart den ena sidans — expropriaternas — kostnader. Någon uppgift

om storleken av exproprianternas rättegångskostnader lämnas inte i målen.

Utredningen anför, att det genom de företagna undersökningarna klarlagts

att domstolsförfarandet i expropriationsmål ofta är förenat med avsevärd tidsutdräkt.

Enbart i första instansen tar målen i många fall ett år eller längre tid

i anspråk och i fullföljda mål är det inte ovanligt att den totala handläggningstiden

uppgår till tre ä fyra år. Det torde vidare förhålla sig så, att antalet

särskilt tidskrävande mål ökat påtagligt under de allra senaste åren, något som i

sin tur kan förmodas bero på att domstolarna i allt större utsträckning fått att

ta befattning med expropriationer av innerstadsfastigheter med därtill knutna

speciella värderingsproblem. Den fortgående förnyelsen av tätorternas centrala

delar och de individuella drag som flertalet värderingsfrågor företer gör det

troligt, att domstolarna också framdeles kommer att få handlägga ett stort antal

tidskrävande mål av detta slag. Det kan därför knappast antas, att den ökade

tidsutdräkten berott enbart på tillfälligheter.

De långa väntetiderna vid expropriation medför enligt utredningens mening

olägenheter både från allmän och från enskild synpunkt. För kommuner och

andra, som begagnar sig av expropriation, uppkommer bl. a. den konsekvensen

att uppgjorda tidsplaner måste ändras. Tidsplaner kan kanske i någon mån

göras elastiska, men möjligheterna härtill är begränsade. Den tidsutdräkt som

för närvarande ofta är förenad med expropriation, gör att den exproprierande

i många fall inte ens tillnärmelsevis kan beräkna vid vilken tidpunkt de erforderliga

förvärven kan genomföras. Därigenom rubbas en av grundförutsättningarna

för ekonomisk planering. När det är fråga om mera omfattande stadsbyggnadsföretag,

uppkommer lätt den från allmän synpunkt särskilt olyckliga

konsekvensen att önskvärd kontinuitet i nybebyggelse och stadsförnyelse motverkas.

För kommunernas del ställer det sig under sådana förhållanden svårt

att driva en rationell och förutseende markpolitik.

Utredningen betonar, att nackdelarna av ett utdraget expropriationsförfarande

inte helt kan undanröjas genom att den exproprierande får tillträda

expropriationsobjektet i förväg. Genom förhandstillträde får han nämligen inte

samma befogenheter som om han var ägare. Han kan sålunda inte få lagfart

på fastigheten och han kan inte heller inteckna den. Tillämnade fastighetsbildande

åtgärder, vidareöverlåtelser och upplåtelser med tomträtt fördröjs därigenom

och kreditgivningen till igångsatta byggnadsföretag försvåras. För att

ordna kreditfrågan har man ibland t. o. m. sett sig nödsakad att använda

den från många synpunkter olämpliga metoden att formellt sälja fastigheten

till långivaren i stället för att pantsätta den (s. k. säkerhetsöverlåtelse).

Även för fastighetsägare och andra sakägare kan enligt utredningen situationen

bli bekymmersam, om förfarandet drar ut på tiden. Redan det förhål
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

landet att frågan, om expropriation över huvud skall komma till stånd, förblir

obesvarad under en längre tid inverkar störande. Särskilt påtagliga kan olägenheterna

bli, om egendomen på ett tidigt stadium fått tillträdas av den

exproprierande. Har ingen ersättning utbetalts i samband med tillträdet, kan

ägaren kanske få vänta flera år på sin betalning. Har viss ersättning betalts i

förväg men visar det sig senare under processens gång att ersättningen är för

lågt beräknad, kan domstolen inte förordna om ytterligare preliminär ersättning.

Konsekvensen härav blir särskilt stötande, om den exproprierande efter

nytillkommen utredning höjt sitt bud eller det annars blivit klarlagt, att den

slutliga ersättningen skall bestämmas till högre belopp än det preliminärt erlagda.

Det kan invändas, att sakägare vanligen har möjlighet att vägra tillträde

annat än mot preliminär ersättning. Det är emellertid inte säkert, att

han alltid påfordrar sådan ersättning. Han kanske litar på att expropriationsförfarandet

skall kunna genomföras utan mera avsevärd tidsutdräkt eller kanske

förbiser eller är okunnig om gällande bestämmelser. Utredningen anser det

föga rimligt, att sådana förhållanden skall utestänga sakägaren från varje möjlighet

att utfå en i och för sig klar fordran, innan det tidskrävande förfarandet

avslutats.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att tidsutdräkten i samband

med expropriationsförfarandet f. n. utgör ett allvarligt problem och att gällande

bestämmelser inte förmår avhjälpa olägenheterna av detta. Utredningen anser

det från såväl rättssäkerhets- som effektivitetssynpunkt angeläget, att bestämmelserna

överses och att lagändringar snarast vidtas.

Från bl. a. nu angivna utgångspunkter har utredningen granskat ett flertal

bestämmelser i ExL och andra lagar. Organisatoriska frågor har dock tills

vidare lämnats åsido. Utredningen framhåller, att bristerna i lagstiftningen

också riktat uppmärksamheten på frågan, om det genom 1949 års reform tillskapade

domstolsförfarandet fått en i alla avseenden lämplig utformning. Även

denna fråga måste givetvis övervägas ingående. Samtidigt erinras emellertid

om fastighetsbildningskommitténs förslag till genomgripande reformer av domstolsorganisationen

på fastighetsbildningens område (SOU 1963:68) och om

de principer för domkretsindelningen såvitt angår de allmänna underrätterna

som domstolskommittén redovisat (SOU 1963: 56). När det gäller frågan om

organisatoriska förändringar på expropriationsväsendets område måste enligt

utredningen bl. a. undersökas, i vad mån förfarandet kan anpassas efter de linjer

som kommit till uttryck i dessa förslag. Ett sådant undersökningsarbete har

inte kunnat medhinnas inom den begränsade tid som stått till buds efter förslagens

offentliggörande. Å andra sidan har utredningen funnit, att konstaterade

brister i mångt och mycket kan avhjälpas genom andra metoder än sådana som

syftar till en förändrad organisation. Som ett resultat av sina överväganden

framlägger utredningen i enlighet härmed förslag till åtskilliga partiella reformer.

Utredningen anser, att samtliga dessa förslag är av beskaffenhet att

kunna genomföras oberoende av hur de materiella, processuella och organisato
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majtts proposition nr 73 år 196G

riska frågorna inom expropriationslagstiftningen kan komma att lösas under det

fortsatta utredningsarbetet.

Sammanfattning av utredningens förslag

Utredningen framlägger förslag till lag angående ändring i ExL och förslag till

lag om ändring i BL. Det senare avser uteslutande redaktionella ändringar, föranledda

av ändringarna i ExL.

Enligt nuvarande ordning gäller i fråga om tidpunkten för inledande

av rättegång i expropriationsmål, att Kungl. Maj :ts

beslut om tillstånd till expropriation måste avvaktas, innan värderingsförfarandet

vid domstol kan påbörjas. Utredningen föreslår, att Kungl. Maj :t får befogenhet

att i brådskande fall på framställning av den exproprierande medge denne att

väcka talan vid expropriationsdomstolen, redan innan Kungl. Maj:t slutligt

prövat frågan om expropriationsrätt (5 § ExL; följdändring i 27 §).

Vissa ändringar föreslås i bestämmelserna om förtida tillträde

och preliminär ersättning med anledning av sådant tillträde.

Enligt förslaget skall sålunda domstol kunna föreskriva preliminär ersättning

(i förslaget benämnt förskott) inte bara såsom nu i samband med att

förordnande ges om förhandstillträde utan även när sådant tillträde redan

kommit till stånd på grund av avtal mellan parterna eller på annan grund.

Under processens fortgång skall domstolen vidare, allteftersom klarhet vinns i

fråga om befogenheten av framställda ersättningsanspråk, kunna meddela beslut

om ytterligare förskott. Nuvarande detaljerade föreskrifter om beräkningen

av förskottets storlek utmönstras såsom obehövliga. — Bestämmelserna om

domstols befogenhet att föreskriva förskott föreslås inflyta i 36, 37 och 38 §§

ExL (följdändringar i 32, 48—50, 52—54 och 58 §§).

Även i fråga om förutsättningarna och villkoren i övrigt för förhandstillträde

föreslår utredningen vissa ändringar i ExL. Den nuvarande föreskriften om att

bostadsutrymme i regel får tillträdas endast på laga fardag slopas. Nuvarande

bestämmelse om att sakägarna alltid skall få skäligt rådrum behålls oförändrad

och anses tillfyllest även när fråga är om bostadsutrymmen (36 § i förslaget).

I nära anslutning till bestämmelserna om förskott står ett förslag om befogenhet

för sakägare att väcka talan i expropriationsmål.

F. n. kan initiativ till rättegång tas endast av den exproprierande.

Med tanke på de inte sällan förekommande fall då egendom tillträtts

av den exproprierande redan innan domstolsförfarandet inletts föreslår utredningen

regler, som gör det möjligt för markägare och andra ersättningsberättigade

att självständigt instämma talan i expropriationsmål för att få sina ersättningsanspråk

prövade. Befogenhet härtill skall föreligga, när den exproprierande

tagit egendom i besittning efter överenskommelse eller på annan grund.

De ersättningsberättigade får härigenom också möjlighet att utverka domstols
-

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 73

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

beslut om förskott. — Nu nämnda bestämmelser föreslås inflyta i 21 § ExL

(följdändringar i 5, 22, 25, 61 och 63 §§).

Enligt nuvarande principer övergår expropriationsfastigheten inte i den exproprierandes

ägo, förrän värderingsförfarandet inför domstolen avslutats och

expropriationsersättningen till alla delar betalts. Utredningen föreslår bestämmelser,

som i vissa situationer möjliggör att fastighet tas i anspråk med äganderätt,

innan expropriationsersättningen slutligen bestämts (s. k. kvalificerat

för handstillträde). Medgivande härtill skall kunna lämnas av domstolen

genom deldom i expropriationsmålet. Har fastigheten inte förut tillträtts av den

exproprierande, skall domstolen samtidigt bestämma tid och villkor för tillträde,

varvid lagens bestämmelser om förhandstillträde utan samtidig äganderättsövergång

(s. k. enkelt förhandstillträde) skall äga motsvarande tillämpning. Fastighetsägaren

och andra ersättningsberättigade skall sålunda bl. a. kunna fordra

förskott på den blivande expropriationsersättningen. Vill den exproprierande begagna

sig av lämnat medgivande till kvalificerat förhandstillträde, har han att

efter tillträdet göra särskild anmälan till länsstyrelsen. Innan anmälan sker,

skall säkerhet ha ställts för blivande expropriationsersättning jämte ränta. När

anmälan rätteligen skett, skall fastigheten övergå i den exproprierandes ägo med

samma rätt som om expropriationen fullbordats, givetvis dock med kvarstående

skyldighet för den exproprierande att erlägga den expropriationsersättning som

slutligen fastställts. Att fastigheten övergår med samma rätt som om expropriationen

fullbordats, innebär bl. a. att eventuella panträtter faller bort. För

fordringsägarnas del inträder i stället en rätt till utdelning ur den blivande expropriationsersättningen.

— Bestämmelserna om kvalificerat förhandstillträde

föreslås få sin plats i 39—41 §§ ExL (följdändringar i 54, 58, 60, 68 och 101 §§).

I fråga om expropriationskostnaderna föreslår utredningen

viss ändring i den nuvarande kostnadsregeln i 67 § ExL. Den föreslagna lagändringen

tar sikte på det fall att den exproprierandes motpart fullföljt talan i

expropriationsmål till högre rätt, och går ut på att denna parts rätt till ersättning

för sina kostnader i den högre rätten i sådant fall skall bedömas enligt de

allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken, dvs. i första hand med hänsyn

till målets utgång i den högre rätten. Har den exproprierande ensam fullföljt

talan till högre rätt skall denne däremot liksom hittills i regel alltid ersätta motparten

hans kostnader i den högre rätten. Likaså bibehålls enligt förslaget

gällande rätts ståndpunkt, att den exproprierande i princip är skyldig att alltid

svara för sina egna kostnader i samtliga instanser och för motpartens kostnader

i första instans.

Bland övriga frågor som behandlas i utredningens förslag kan nämnas

befogenhet för Kungl. Maj:t att medge förlängning av den tid inom vilken expropriationssaken

skall instämmas till domstol, tidpunkten för betalning av

expropriationsersättning och skyldigheten för den exproprierande att i vissa fall

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

ställa säkerhet för sådan ersättning. I det förstnämnda hänseendet föreslås, att

den befogenhet att medge förlängning av stämningstiden som f. n. enligt praxis

anses tillkomma Kungl. Maj:t uttryckligen lagfästs (5 § ExL). I fråga om tiden

för betalning av expropriationsersättning föreslår utredningen, att nu gällande

betalningsfrist, tre månader, förkortas till en månad beträffande ersättning, som

förskottsvis eller slutligt utdöms efter förhandstillträde (48 § ExL). Vad slutligen

angår skyldigheten att ställa säkerhet för expropriationsersättning föreslår

utredningen, att landsting och kommun i likhet med vad som nu gäller

för kronan befrias från sådan skyldighet (74 § ExL).

Formellt gäller de framlagda förslagen endast ExL. I praktiken får de dock

en mera vidsträckt betydelse, eftersom bestämmelserna i ExL är tillämpliga

också vid tvångsförvärv enligt åtskilliga andra lagar, bl. a. BL och 1902 års lag

om elektriska starkströmsanläggningar.

Utredningen har samrått med 1960 års vägsakkunniga beträffande frågorna

om befogenhet för den, vars mark i förtid tagits i besittning av den exproprierande,

att väcka talan vid expropriationsdomstol och om rätt för domstolen att

meddela förskottsbeslut.

Remissyttrandena

Förslaget att genom partiella reformer avhjälpa olägenheterna av ett

tidskrävande expropriationsförfarande har — ofta i synnerligen positiva ordalag

— vunnit anslutning i det alldeles övervägande antalet remissyttranden. I ett

par yttranden — nämligen från lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i Jönköpings

län — har dock uttalats farhågor för att vissa av de föreslagna partiella

reformerna kan komma att föregripa en angelägen allmän översyn av förfarandereglerna

och de organisatoriska frågorna. Endast under förutsättning att en sådan

översyn inte kan medhinnas inom nära förestående tid är dessa remissinstanser

beredda att godta föreslagna partiella reformer. Lantmäteristyrelsen utgår

därvid från att reformerna inte i något avseende kommer att binda en kommande

revision av de delar av expropriationslagstiftningen som reglerar förfarandet

och organisationen. I motsats härtill hävdar hovrätten över Skåne och Blekinge

att det saknas skäl att anta, att partiella reformer i de hänseenden utredningen

behandlat skulle försvåra den allmänna översyn av expropriationslagstiftningen,

som uppdragits åt utredningen. Såvitt hovrätten kunnat finna, kan reformer

i angivna hänseenden också utan olägenhet inpassas i gällande lag.

Samma ståndpunkt intar Föreningen Sveriges häradshövdingar, som inte har

något att erinra mot att utredningens delförslag behandlas särskilt före den

allmänna översynen av expropriationslagstiftningen.

Bland de remissinstanser som till alla delar tillstyrkt utredningens förslag eller

lämnat det helt utan erinringar är bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, fortifikations

förvaltning en, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens naturvårds
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

nämnd, statens institut för byggnadsforskning, telestyrelsen, länsstyrelserna i

Örebro och Norrbottens län, flertalet hörda kommuner, Hyresgästernas riksför
bund,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, LO, Svenska landstingsför
bundet,

Svenska riksbyggen samt TCO.

Av de allmänna synpunkter, som framkommit under remissbehandlingen

kan i detta sammanhang återges följande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att utredningen på ett övertygande

sätt motiverat sitt förslag att genom partiella reformer med förtur behandla

frågan om möjligheterna att undvika onödig tidsutdräkt i anledning

av domstolsförfarandet i expropriationsmål och i samband därmed även frågan

om rättegångskostnad i sådana mål. Hovrätten anser åtgärder i de hänseenden

som utredningen behandlat angelägna och tillstyrker, att förslaget efter erforderlig

bearbetning läggs till grund för lagstiftning. Enligt bostadsstyrelsen synes

de föreslagna lagstiftningsåtgärderna ägnade att göra expropriationsförfarandet

till ett smidigare markpolitiskt instrument än som hittills varit fallet, antingen

genom att direkt påverka tidsåtgång och kostnader eller genom att skapa gynnsamma

betingelser för överenskommelser mellan parterna. Flera kommuner ger

uttryck åt en liknande uppfattning. Byggnadsstyrelsen hälsar de föreslagna

partiella reformerna med stor tillfredsställelse och konstaterar, att de långa

väntetiderna medfört olägenheter från såväl allmän som enskild synpunkt.

Inte minst har den kommunala planeringsverksamheten försvårats av att uppgjorda

tidsplaner inte kunnat hållas. Försvarets civilförvaltning anser att de föreslagna

lagändringarna genomgående är väl ägnade att öka snabbheten i förfarandet

och att de på ett från allmänna rättvise- och billighetssynpunkter välgrundat

sätt stärker expropriatens möjligheter att skyndsamt få ersättningsfrågan prövad

och vid förtida tillträde få ut förskott på expropriationsersättningen.

ÖverståthåMarämbetet påpekar bl. a. att förslagets genomförande skulle få stor

praktisk betydelse för Stockholms stad. Ämbetet erinrar om att staden antagit

en principplan för cityområdets sanering och att det för genomförandet av

denna plan erfordras inlösen av mer än 250 fastigheter. Ämbetet anför.

Enligt av staden gjorda beräkningar torde planen icke kunna vara förverkligad

förrän omkring år 1980. Även om den långa utsträckningen i tiden för

planens förverkligande till väsentlig del beror därpå att staden av ekonomiska

eller tekniska skäl icke har möjlighet att snabbare fullfölja planen, är det enligt

överståthållarämbetets mening uppenbart att det nuvarande expropriationsförfarandets

omständlighet ytterligare tynger saneringens genomförande. De av

utredningen nu framlagda förslagen, vilka syftar till ett snabbare och smidigare

förfarande och samtidigt bereder fastighetsägare och andra sakägare vidgade

möjligheter att erhålla förskott å blivande expropriationsersättning, innebär

klara fördelar. Särskilt finner ämbetet utredningens förslag om kvalificerat förhandstillträde,

varigenom den fastighet, som är föremål för expropriation, med

äganderätt övergår till den exproprierande innan expropriationsprocessen slutförts,

vara av stor betydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

.''57

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1960

Som allmänt omdöme om förslaget uttalar länsstyrelsen i Örebro län, att reformerna

är väl ägnade att väsentligt reducera olägenheterna av den tidsutdräkt

man vanligen har att räkna med vid expropriation. Även länsstyrelsen i Stockholms

län hälsar med tillfredsställelse, att åtgärder vidtas för att nedbringa

tidsåtgången vid expropriation, och anser att förslaget på väsentliga punkter

kommer att underlätta för kommunerna att genomföra markförvärv genom

expropriation. Statens institut för byggnadsforskning — som särskilt understryker

betydelsen av det föreslagna nya institutet kvalificerat förhandstillträde

liksom den föreslagna ändringen av kostnadsregeln — anför, att de föreslagna

reformerna, sedda i sitt sammanhang med planering och samhällsbyggande, är

att anse som synnerligen angelägna. 1963 års markvärdekommitté framhåller

bl. a. att vissa kommuner med stor bostadsbrist och begränsad tillgång till

byggnadsmark stundom ej ansett sig kunna fördröja sitt bostadsbyggande med

att avvakta utgången av ett tidskrävande expropriationsförfarande utan i stället

sett sig nödsakade att göra upp med markägarna på villkor, som varit sämre

än dem, som tett sig möjliga att uppnå, om utgången av expropriationsförfarandet

kunnat avvaktas. Sådana av tidsutdräkten vid expropriation framtvingade

uppgörelser fördyrar inte bara det aktuella markförvärvet utan påverkar

också den framtida prisbildningen på mark i orten både vid frivilliga

uppgörelser och vid expropriation. Även markpolitiska utredningen påpekar att

risken för tidsutdräkt — i kombination med en bristande kommunal markberedskap

— leder till att expropriationsinstitutet inte utnyttjas i alla de fall

där det är påkallat. Kommunerna befinner sig, framhåller utredningen, i en

tvångssituation med hänsyn till samhällsplaneringens allmänna läge och anser

sig därför av tidsskäl tvingade att betala vad säljaren begär. Svenska stadsförbundet

erinrar om att nu gällande regler om domstolsförfarandet och om

rättegångskostnaderna i expropriationsmål föranlett åtskillig kritik inte minst

från kommunalt håll och anser de föreslagna reformerna i allt väsentligt välmotiverade

och ägnade att i görlig mån undanröja de påtalade olägenheterna.

En tveksam inställning till frågan om behovet av lagstiftningsåtgärder kommer

till uttryck i yttrandet från Sveriges fastighetsägareförbund. Enligt förbundets

mening synes de av utredningen redovisade statistiska uppgifterna

rörande expropriationsärenden inte visa, att det föreligger något behov av ett

enklare och snabbare expropriationsförfarande än det som nu tillämpas. Förbundet

åberopar härvid att flertalet ärenden enligt det redovisade materialet

avgjorts på kortare tid än ett år. Att avgörandet i vissa fall dragit ut på tiden

på grund av ärendenas komplicerade natur eller av den orsaken att sökanden

funnits sakna expropriationsrätt, kan enligt förbundets mening knappast tas till

intäkt för någon befogad kritik mot gällande regler. För kommunernas del

synes förfarandets längd hos Kungl. Maj:t endast undantagsvis utgöra en olägenhet.

Till belysning härav påpekar förbundet att Stockholms stad, som år

1956 erhållit tillstånd att inlösa 164 fastigheter, i början av år 1964 — då sta
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

den begärde tio års förlängning av den utsatta fristen för anhängiggörande av

talan om inlösen — förvärvat endast 55 av dessa fastigheter. Helt allmänt framhåller

förbundet, att tvångsinlösen av egendom är ett extraordinärt och allvarligt

ingrepp i den enskildes rätt och att lagändringar för att främja snabbhet

och effektivitet i expropriationsförfarandet därför måste företas med stor varsamhet

och under hänsynstagande till den enskildes krav på rättssäkerhet.

Förbundet tillstyrker med viss reservation utredningens förslag beträffande

bl.a. enkelt och kvalificerat förhand stillträde men anser dessa lagändringar fullt

tillräckliga för att undanröja eventuellt förekommande olägenheter av och

brister i nuvarande lagstiftning. Att ytterligare försämra expropriatens ställning

är enligt förbundets mening opåkallat och innebär dessutom ett åsidosättande

av befogade rättsskyddssynpunkter.

Även advokatsamjundet anser, att de åtgärder som utredningen föreslagit

delvis innebär ett alltför vittgående ingrepp i den enskilde markägarens anspråk

på ett skäligt rättsskydd. Samfundet syftar härvid bl. a. på förslaget att

tillskapa en möjlighet att inleda rättegång i expropriationsmål, innan frågan

om expropriationstillstånd avgjorts, samt de föreslagna lagändringarna beträffande

enkelt förhandstillträde och expropriationskostnad.

Lantmäteristyrelsen befarar att de föreslagna partiella reformerna i vissa

avseenden kan komma att innebära risk för cn ökad belastning i förfarandehänseenden.

Detta är enligt styrelsens mening fallet med utredningens förslag om

särskild prövning hos Kungl. Maj:t av frågan, om förfarandet vid domstol skall

få inledas innan medgivande till expropriation lämnats. Detsamma anses gälla

domstolens handläggning av upprepade frågor om förtida tillträde och om förskott.

Frågor om partiellt förhandstillträde, enkelt eller kvalificerat, kan t. ex.

vid samma expropriation komma att få tas upp vid flera tillfällen beträffande

skilda delar av expropriationsobjektet. Styrelsen anser att man knappast kan

bortse från att den belastning dessa nya prövningar medför kan verka försenande

i fråga om slutresultatet.

I åtskilliga remissyttranden berörs frågan om ytterligare åtgärder

utöver de av utredningen föreslagna kan anses erforderliga för att undvika onödig

tidsutdräkt. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Jönköpings län bl. a. att

sådana faktorer som obeslutsamhet från kommunernas sida inför frågan om

utnyttjande av expropriationsinstitutet, ineffektivitet i fråga om förhandlingar

med markägarna samt personalbrist eller organisatoriska brister hos de myndigheter

eller organ, som har att ta ställning till expropriationsfrågorna, kan antas

spela en inte obetydlig roll för tidsåtgången. Enligt länsstyrelsens meningär

det angeläget att söka undanröja också sådana orsaker till tidsutdräkten.

Föreningen Sveriges häradshövdingar påpekar, att avgörandet i expropriationsfrågor

inte sällan fördröjs genom parternas egna åtgärder. Vidare anmärker föreningen

att den administrativa behandlingen av expropriationsärenden ofta

blir utdragen och föreslår att expropriationsutrcdningen undersöker om och på

vad sätt denna behandling — utan att därför grundligheten eftersätts — skall

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

kunna påskyndas. Överlantmätaren i Örebro län betonar angelägenheten av en

aktiv processledning från domstolarnas sida i syfte att åstadkomma en mera

planmässig anordning av utredningsarbetet och att undvika undersökningar och

argumentering beträffande förhållanden som inte är relevanta för bedömningen.

I bl. a. yttrandet från statens institut för byggnadsforskning påpekas behovet

av sådana organisatoriska förändringar som kan leda till mera enhetliga värderingsnormer.

Även i åtskilliga andra yttranden understryks behovet av organisatoriska

ändringar i fråga om det administrativa och judiciella förfarandet vid

expropriation. Uttalanden i denna riktning förekommer — förutom i de inledningsvis

omnämnda yttrandena från lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i

Jönköpings län — i bl. a. de yttranden som avgetts av länsstyrelsen i Stockholms

län, överlantmätarna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Norrbottens

län, 1963 års markvärdekommitté samt stadsf ullmäktige i Trelleborg. En

i viss mån motsatt ståndpunkt intar RLF, som hävdar att det knappast föreligger

skäl för någon mera genomgripande ändring.

Departementschefen

Samhällsutvecklingen har medfört att allt större anspråk kommit att ställas

på det allmännas resurser när det gäller att trygga tillgången på mark och utrymme

för en rad viktiga ändamål och åtgärder, som syftar till att tillgodose

betydelsefulla gemensamma intressen. Särskilt inom de expanderande tätorterna

föreligger ett ständigt växande behov av mark för bostäder, affärs- och industrilokaler,

trafikleder, skolor och en mångfald andra anläggningar och inrättningar,

som hör samman med en välordnad tätbebyggelse. För de kommuner som inrymmer

sådana orter har det blivit en alltmera angelägen uppgift att söka tillgodose

dessa behov genom egna markförvärv och på så sätt bereda väg för en

sund och tillfredsställande bebyggelseutveckling. Också det omfattande arbetet

med att åstadkomma förnyelse av områden med äldre bebyggelse förutsätter ett

synnerligen aktivt kommunalt engagemang, inte minst i form av markförvärv för

att åstadkomma den nödvändiga samordningen mellan olika planerade åtgärder

och skapa förutsättningar för ett fortsatt ändamålsenligt utnyttjande av de områden,

som berörs av åtgärderna. Även i andra avseenden än de nu angivna gör

sig behovet av mark och utrymme för olika allmännyttiga ändamål gällande i

allt större utsträckning. Bl. a. kräver den växande motorfordonstrafiken nya och

bättre trafikleder och vidare växer behovet av utrymmen för fritidsområden

och fritidsanläggningar av skilda slag.

Som cn följd av bl. a. de nu angivna förhållandena har expropriationslagstiftningen

fått en successivt ökande betydelse. Särskilt gäller detta i fråga om dess

roll som ett instrument för samhällsbyggandet. Flera reformer har under senare

år genomförts i syfte bl. a. att förbättra lagstiftningens användbarhet för detta

ändamål. 1949 års ändringar i ExL innebar en väsentlig utvidgning av kommunernas

befogenhet att ta i anspråk mark och utrymme för tätbebyggelse och

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 73 år 1966

därmed sammanhängande anordningar. Den samtidigt genomförda omorganisationen

av domstolsförfarandet i expropriationsmål gav bl. a. ökade möjligheter

att få till stånd en jämn och tillförlitlig ersättningsbedömning. Vidare kan i

sammanhanget erinras om de ändringar, som tid efter annan vidtagits i byggnadslagstiftningens

inlösningsregler. Genom dessa ändringar har man bl. a. skapat

ökade möjligheter att få till stånd en rationell förnyelse av områden med

äldre bebyggelse.

De sålunda genomförda reformerna har otvivelaktigt medfört en förbättring

och modernisering av expropriationslagstiftningen. Hittills gjorda erfarenheter

tyder emellertid på att dessa reformer inte varit tillräckliga för att tillgodose det

växande behovet av ett effektivt instrument för markförvärv som ett led i samhällsbyggandet.

Från flera håll har lagstiftningen kritiserats. Man har bl. a. gjort

gällande, att förefintliga expropriationsbefogenheter inte är tillräckligt omfattande

och att värderingsreglerna brister i precision. I fråga om expropriationsförfarandet

har anmärkts, att det ofta är förenat med betydande tidsutdräkt, en

anmärkning som framstår som särskilt allvarlig mot bakgrund av att expropriation

inte sällan måste komma till användning, när det gäller att genomföra omfattande

och kostnadskrävande företag för nybebyggelse eller stadsförnyelse.

Man har vidare gjort gällande, att förfarandet medför onödiga kostnader, och att

gällande bestämmelser inte är utformade så, att de uppmuntrar till frivilliga uppgörelser.

Med hänsyn till bl. a. nu anmärkta förhållanden har det befunnits nödvändigt

att göra en översyn av expropriationslagstiftningen. Arbetet härmed pågår inom

expropriationsutredningen. I det nu föreliggande betänkandet föreslår utredningen

åtskilliga partiella reformer för att avhjälpa eller mildra olägenheter,

som följer av påtalade brister i lagstiftningen. Utredningen har framhållit, att

de framlagda förslagen gäller frågor, som kräver en skyndsam lösning och att

samtliga föreslagna åtgärder kan genomföras oberoende av hur de materiella,

processuella eller organisatoriska frågorna inom expropriationslagstiftningen kan

komma att lösas under det fortsatta utredningsarbetet.

De föreslagna åtgärderna tar i första hand sikte på bestämmelserna i ExL om

förhandstillträde och rättegångskostnad. I det alldeles övervägande antalet remissyttranden

har förslagen bemötts positivt och framkomna invändningar har

mestadels avsett detaljutformningen av de föreslagna bestämmelserna. Från

några håll har dock uttryckts farhågor för att partiella reformer av den innebörd,

som utredningen föreslagit, kan komma att åtminstone delvis föregripa en mera

allmän reform av lagstiftningen. Frågan om dessa farhågor kan anses välgrundade

låter sig naturligtvis inte definitivt besvaras utan cn närmare detaljgranskning

av de särskilda bestämmelserna i förslaget. Redan i detta sammanhang kan

emellertid konstateras, att de föreslagna åtgärderna i stort sett låter sig väl inordnas

i det nuvarande regelsystemet. Det är möjligt att en eller annan detalj

kan komma att behöva ändras eller justeras i samband med en blivande allmän

översyn av lagstiftningen. Detta bör emellertid enligt min mening inte hindra

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1960

genomförandet av reformer, som i och för sig framstår som angelägna och brådskande.

Dessutom måste beaktas, att det komplex av frågor, som hänskjutits

till utredningen och som alltjämt återstår att behandla, inrymmer många komplicerade

problem, som fordrar ingående överväganden och delvis är av ömtålig

och grannlaga natur. Det måste därför med nödvändighet dröja åtskillig tid,

innan det slutliga resultatet av det återstående utredningsarbetet föreligger. Jag

anser med hänsyn härtill att de på denna punkt gjorda invändningarna inte bör

hindra en fortsatt prövning av de framlagda förslagen.

Bakom förslagen ligger bl. a. önskemålet att i åtskilliga avseenden få till stånd

en förenkling och effektivisering av expropriationsförfarandet. Vad gäller fastighetsägare

och andra sakägare har utredningen bl. a. eftersträvat en sådan ordning,

att dessa skall kunna få ut sin ersättning tidigare än som f. n. är möjligt.

I vad avser kommuner och andra, som begagnar sig av expropriation, präglas

förslagen av önskemålet att, så långt sig göra låter med hänsyn till befogade

anspråk från motsidan, tillgodose intresset av att expropriationsobjektet får tas i

anspråk utan onödigt dröjsmål. Utan att föregripa mitt ställningstagande till de

särskilda förslagen vill jag redan nu framhålla, att ett konsekvent genomförande

av de sålunda redovisade grundtankarna i förslaget synes mig väl ägnat att

avhjälpa åtskilliga brister i expropriationslagstiftningen.

Under remissbehandlingen har yppats farhågor för att nu föreslagna reformer

kan komma att i vissa avseenden innebära en ökad arbetsbelastning för expropriationsmyndigheterna

och därigenom försena slutresultatet. Härvid har

man bl. a. hänvisat till vad förslaget innehåller om befogenhet för domstol att

meddela upprepade förskottsbeslut och om förprövning i vissa fall av expropriationsansökningar.

Med anledning härav vill jag framhålla, att åtgärder i den

riktning utredningen föreslagit synes mig väl ägnade att avsevärt förenkla handläggningen

av förskottsfrågor och att dessutom skapa förutsättningar för ett ökat

antal överenskommelser mellan parterna. Såsom jag i det följande kommer att

närmare ange, synes det vidare möjligt att genom någon jämkning i utredningens

förslag komma fram till en lösning som innebär, att något behov av förprövning

av expropriationsansökningar inte uppkommer. Med hänsyn härtill finner jag att

de invändningar som förslagen mött i detta hänseende inte kan tillmätas någon

avgörande betydelse.

Beträffande ett av de förslag utredningen lagt fram anser jag emellertid att

det kan anstå med en lagändring till den slutliga översynen av ExL. Det gäller

här utredningens förslag om en uttrycklig regel i 5 § ExL angående befogenhet

för Kungl. Maj:t att medge förlängning av den tid inom vilken talan skalf

väckas. Denna fråga har inte något direkt samband med de ändringar som nu

närmast är i fråga för att förkorta handläggningstiderna för expropriationsmålen.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag anser utredningens förslag — med nyss

angivet undantag — kunna efter erforderlig bearbetning läggas till grund för

lagstiftning.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1966

Tidpunkten för inledande av rättegång i expropriationsmål

Gällande rätt

Expropriationsförfarandet inleds med en ansökan hos Kungl. Maj:t om tillstånd

till expropriation. Detta gäller praktiskt taget undantagslöst vid expropriation

enligt ExL. Samma ordning är också föreskriven beträffande inlösen enligt

44, 44 a och 45 §§ BL (zonexpropriation, expropriation för sanering av historiskt

eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse samt tomtexpropriation). Sedan

av ansökningen berörda personer, sammanslutningar och myndigheter fått

tillfälle att yttra sig (jfr 5 § ExL), avgörs ärendet av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Beviljas expropriationsrätt, utsätter Kungl. Maj :t i sitt beslut viss tid inom vilken

den exproprierande skall fullfölja frågan genom ansökan om stämning till domstol.

Vanligen utsätts en cttårsfrist. På framställning av den exproprierande anses

Kungl. Maj:t kunna medge förlängning av tiden. ExL innehåller dock inte någon

uttrycklig bestämmelse härom. Fullföljs inte expropriationsfrågan inom utsatt

tid, förfaller expropriationsrätten. Har fullföljd däremot skett i föreskriven

ordning, ankommer det på domstolen att utfärda stämning och fortsättningsvis

handlägga expropriationsfrågan i enlighet med de regler som gäller därom.

Utredningen

Mot bakgrund av ExL:s nu återgivna förfaranderegler konstaterar utredningen

bl. a. att expropriationsdomstol f. n. torde vara hindrad att ta upp en talan,

som väcks innan Kungl. Maj:t prövat frågan om expropriationsrätt, och att

domstolsförfarandet och förfarandet hos Kungl. Maj:t således inte ens delvis

kan pågå jämsides med varandra.

Med hänsyn till tidsåtgången i ärenden angående tillstånd till expropriation,

kan förmodas att det i flertalet fall inte följer några mera påtagliga olägenheter

av att domstolsförfarandet inte kan påbörjas, medan handläggningen

hos Kungl. Maj:t pågår. Detta utesluter emellertid inte att det kan förekomma

fall när betydande tidsvinster skulle kunna göras med en annan ordning. Utredningen

erinrar härvid om att expropriationsdomstol, innan den kan avgöra

målet, skall ha hållit förberedelse, varvid målet skall beredas så, att det

kan slutföras i ett sammanhang vid kommande huvudförhandling. Parternas

ståndpunkter skall klarläggas och bevisningen skall uppges. Som ett led i förberedelsen

kan vidare undersökning på platsen företas av domstolen eller av

särskilt utsedda ledamöter inom denna. Den mångfald åtgärder, som särskilt

i större mål kan komma i fråga under förberedelsen, gör att denna kan ta lång

tid i anspråk. Det står därför enligt utredningen klart, att inte obetydliga fördelar

skulle kunna vinnas om förberedelsen, i de fall då så överhuvudtaget är

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts •proposition nr 73 år 1966

möjligt med hänsyn till expropriationsfrågans läge, kunde påbörjas i ett tidigare

skede än som nu är fallet.

I fråga om tidsvinsten med ett system, enligt vilket domstolsförfarandet kan

inledas redan under den tid, som handläggningen hos Kungl. Maj:t pågår, framhåller

utredningen, att den verkar till fördel inte bara för den exproprierande

utan också för övriga sakägare. Det torde sålunda ofta bli möjligt att avgöra

ersättningsfrågorna inom relativt kort tid efter det att expropriationstillstånd

getts. Till detta kommer att behovet av att utverka förordnanden om förtida

tillträde antagligen skulle minska, varigenom preliminära värderingar och upprepade

förrättningar för fördelning av nedsatt expropriationsersättning i motsvarande

mån undviks. Man bör slutligen inte bortse från betydelsen av att

parterna får tillfälle att sammanträffa inför domstolen på ett tidigt stadium i expropriationsförfarandet.

Möjligheten att få till stånd ett sådant sammanträffande,

innan parterna alltför hårt bundit sig vid sina ståndpunkter, kan i själva verket

komma att verksamt bidra till att förefintliga meningsmotsättningar minskas

eller på vissa punkter helt utjämnas.

Mot att rättegången inleds innan tillståndsfrågan avgjorts talar enligt utredningens

mening huvudsakligen skäl av processekonomisk art. Domstolar och

parter kan komma att belastas med arbete och kostnader, som blir helt onyttiga

om ansökningen om expropriationstillstånd sedermera lämnas utan bifall. Redan

det förhållandet, att den som väcker talan i här åsyftad ordning löper risk att

få betala både sina egna och motsidans kostnader för en onyttig rättegång,

talar emellertid enligt utredningen för, att en möjlighet att instämma saken till

domstol innan tillståndsfrågan avgjorts inte kommer att utnyttjas i andra

fall än när verkligt bärande skäl föreligger. Företagna undersökningar tyder

vidare på en mycket låg frekvens av sådana expropriationsansökningar, som inte

till någon del bifalls. Utredningen anser att det av dessa skäl knappast finns

anledning befara, att olägenheter av nyss berörd art skall behöva uppkomma i

någon mera betydande omfattning. För att så långt möjligt förebygga att

sådana olägenheter ändå uppkommer och för att förhindra missbruk av en befogenhet

att väcka talan, innan tillståndsfrågan avgjorts, bör emellertid en

sådan befogenhet göras beroende av en lämplighetsprövning från Kungl. Maj:ts

sida i varje särskilt fall.

På grundval av dessa överväganden föreslår utredningen, att i ExL införs

bestämmelser, som gör det möjligt för expropriationssökanden att i särskilda

fall och efter därtill av Kungl. Maj:t lämnat medgivande inleda rättegång i

expropriationsmål, redan innan frågan om expropriationstillstånd avgjorts. Enligt

den föreslagna huvudbestämmelsen i ämnet, vilken föreslås få sin plats

i ett nytt femte stycke i 5 § ExL, skall sådant medgivande kunna lämnas på

framställning av den, som söker rätt till expropriation, under förutsättning att

expropriationen är brådskande. Med det sist angivna kravet har utredningen

avsett att markera, att möjligheten att inleda rättegång innan tillståndsfrågan

avgjorts bör komma till användning bara när det föreligger ett klart uttalat

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

behov av att expropriationen genomförs med minsta möjliga tidsutdräkt. Att

möjligheten inte utnyttjas annat än när verkligt bärande skäl härför föreligger

är nämligen enligt utredningens mening angeläget bl. a. med hänsyn till

önskemålet att inte onödigtvis komplicera handläggningen av expropriationsärenden

hos Kungl. Maj:t. — Utredningen har övervägt huruvida förutom

expropriationssökanden också fastighetsägare och andra ersättningsberättigade

sakägare bör få möjlighet att utverka medgivande att väcka talan vid domstol.,

innan tillståndsfrågan avgjorts men av flera skäl ansett sig böra avstå därifrån.

Bl. a. hänvisas till att behovet av en rätt för sakägare att på detta stadium

väcka talan synes mindre framträdande och att eventuella bestämmelser i ämnet

med nödvändighet blir omfattande och komplicerade.

Den lämplighetsprövning som ankommer på Kungl. Maj:t beror i allt väsentligt

på den större eller mindre sannolikheten för att expropriationsrätt kommer

att beviljas. I själva verket torde få förutsättas, att medgivande till förtida talan

inte kommer att lämnas i andra fall än då det på grundval av förefintligt material

framstår som i hög grad sannolikt, att ansökningen om expropriation kommer

att bifallas. Fullständig säkerhet i detta hänseende kan emellertid enligt utredningens

mening inte krävas. Lagstiftningen måste utgå från att den, som gör

framställning om rätt att väcka talan innan tillståndsfrågan avgjorts, medvetet

tar en viss risk, bl. a. risken att få betala både sina egna och motsidans kostnader

för en onyttig rättegång, om utgången av det hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda

ärendet blir en annan än den sökanden förutsätter. Utredningen finner det angeläget

att betona detta, särskilt från den synpunkten att Kungl. Maj:ts ställningstagande

i fråga om sådant medgivande som avses här givetvis inte får

binda det slutliga avgörandet. I anslutning härtill framhåller utredningen, att

en bestämmelse, som medför att huvudyrkandet i ett anhängiggjort ärende

måste underkastas viss förprövning, inte är unik inom lagstiftningen. Rättegångsbalkens

och utsökningslagens regler om kvarstad och handräckningsåtgärder

liksom bestämmelserna om s. k. interimskoncession i 1902 års lag om

elektriska starkströmsanläggningar är av samma karaktär.

Utredningen framhåller vidare att vissa begränsningar tydligtvis måste gälla

i fråga om de åtgärder, som domstolen kan vidta i expropriationsmålet, innan

tillståndsfrågan avgjorts. Den bör sålunda inte kunna dessförinnan meddela

dom i målet och den bör inte heller kunna meddela beslut om förhandstillträde

eller förskott, innan tillståndsfrågan avgjorts. Bestämmelser i dessa hänseenden

föreslås i 27, 36 och 37 §§ ExL. — Talan, som väckts innan tillståndsfrågan avgjorts,

bör enligt utredningens mening anses förfallen i den mån ansökningen om

expropriationsrätt sedermera avslås. Särskild bestämmelse härom anses inte

behövlig. -— Vad gäller Kung], Maj:ts beslut om expropriationsrätt anför utredningen,

att bestämmelsen i 5 § fjärde stycket ExL om att viss tid skall utsättas

inom vilken talan skall fullföljas till domstol bör vara tillämplig också i det fall

att talan enligt de av utredningen föreslagna bestämmelserna redan väckts vid

domstolen. Det är nämligen inte säkert, att Kungl. Maj:t när huvudfrågan om

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungi. Maj:tv proposition nr 73 år 1966

expropriation avgörs har kännedom om huruvida saken instämts till domstol.

Vidare erinras om att en vid domstol väckt talan kan komma att återkallas eller

eljest förfalla.

Remissyttrandena

De flesta av de remissinstanser som särskilt uttalat sig om utredningsförslaget

i nu behandlad del har tillstyrkt förslaget. Byggnadsstyrelsen anser förslaget

vara av stor praktisk betydelse och hovrätten över Skåne och Blekinge anför

bl. a. att den omständigheten att en i förväg inledd rättegång i vissa fall kan

bli onyttig, därför att Kungl. Maj:t avslår ansökningen om expropriationsrätt,

är av ringa betydelse i jämförelse med den totala tidsvinst som i åtskilliga fall

kan uppnås genom att domstolsförfarandet får inledas redan under tid, när

handläggningen hos Kungl. Maj:t pågår. Såsom en — jämte tidsvinsten — värdefull

effekt av förslaget nämner överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län

det förhållandet, att parterna på ett tidigare stadium än som f. n. är fallet får

tillfälle att sammanträffa inför domstolen, något som i sin tur kan bidra till

att missförstånd och motsättningar som uppkommit i anslutning till det inledda

administrativa förfarandet kan tillrättaläggas och mildras.

Föreningen Sveriges stadsdomare vill inte motsätta sig att förslaget genomförs

men påpekar att det föreslagna systemet har sina begränsningar. Föreningen

framhåller i detta avseende, att systemet mera sällan torde böra tilllämpas

i de inte ovanliga fall, när tvekan vid prövningen av frågan om expropriationstillstånd

främst gäller expropriationens omfattning. Vidare framhåller

föreningen, att det torde bli svårt för domstolen att förmå parterna till någon

större aktivitet i processföringen så länge frågan om tillstånd till expropriation

över huvud kommer att beviljas ännu är svävande. Utredningens uttalande om

i vilken omfattning förberedelsen i målet i en dylik situation skall kunna bedrivas

synes föreningen alltför optimistiskt. Det torde mera sällan vara möjligt

att få till stånd mera än ett inledande av processen. Redan detta kan

emellertid innebära en värdefull tidsvinst. Med hänsyn härtill och till att systemets

tillämpning föreslås bli beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt

fall vill föreningen inte motsätta sig utredningens förslag.

Svea hovrätt, som likaledes tillstyrker förslaget, ger uttryck åt den uppfattningen,

att de föreslagna bestämmelserna knappast torde komma att få någon

mera allmän tillämpning.

En mera reserverad hållning till förslaget kommer till synes i yttrandet från

öv erståthållar ämbetet. Ämbetet anser det tveksamt om förslaget i denna del

bör genomföras och hänvisar därvid särskilt till risken för att Kungl. Maj:ts

ställningstagande till frågan om processmedgivande kan komma att binda det

slutliga avgörandet, allrahelst om avsevärda kostnader redan nedlagts på domstolsförfarandet.

Lagberedningen, Handelskamrarnas nämnd, Näringslivets byggnadsdelegation,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund

avstyrker förslaget. Lagberedningen hävdar att förslaget är principiellt

otillfredsställande och anlägger i sitt yttrande i huvudsak samma synpunkt

som kommit till uttryck i överståthållarämbetets yttrande. Att det

slutliga ställningstagandet till expropriationsfrågan kan komma att föregripas

finner lagberedningen betänkligt med hänsyn till den enligt beredningens mening

uppenbara risken för att processmedgivandet tillkommit på grundval av

en ensidig och bristfällig utredning. Väsentligen samma uppfattning kommer till

synes i yttrandena från Handelskamramas nämnd, Näringslivets byggnadsdelegation

och bankföreningen. Advokatsamfundet och fastighetsägareförbundet

hävdar att det över huvud inte föreligger några bärande motiv att genomföra

den föreslagna lagstiftningsåtgärden. Eventuella olägenheter av tidsåtgången

i expropriationsförfarandets administrativa skede bör kunna i allt

väsentligt elimineras genom att sökanden i tillräckligt god tid inger sin ansökan

om expropriationsrätt. Enligt advokatsamfundets mening kan uppkommande

problem för övrigt enklast lösas genom att brådskande expropriationsfall,

sedan erforderlig utredning förebragts, slutbehandlas och avgörs med förtursrätt.

Härigenom uppnås åsyftat resultat utan det komplicerade, arbetstyngande

och för den enskildes rättsskydd olämpliga förfarande som utredningen

föreslagit.

Bland de remissinstanser som godtagit förslaget om lämplighetsprövning från

Kungl. Maj:ts sida har några gett uttryck åt den uppfattningen, att en mer

eller mindre långtgående restriktivitet bör iakttas vid prövningen. Till denna

grupp hör kammarkollegiet, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen

Sveriges stadsdomare samt Skånes jordägareförbund. Bl. a. med hänsyn till att

ett processmedgivande åtminstone i praktiken torde komma att uppfattas som

ett ställningstagande till tillståndsfrågan anser kammarkollegiet angeläget, att

medgivande inte lämnas annat än när det framstår som klart att expropriationsansökningen

kommer att bifallas, fastän ärendet av formella skäl inte

kan avgöras omedelbart. Såsom exempel på en inte sällan förekommande situation,

i vilken medgivande kan tänkas, nämner kollegiet det fall, att sakägarna

inte framställt erinringar mot sökandens anspråk på markförvärv i

och för sig men expropriationsansökningen föranletts av olika meningar om

ersättningsbeloppens storlek. Den sålunda förordade restriktiviteten i tillämpningen

bör enligt kollegiet komma till uttryck i lagtexten, t. ex. genom att såsom

förutsättning för förhandsmedgivande anges, att det vid preliminär bedömning

av ärendet finnes sannolikt att ansökningen kommer att bifallas. Häradshövdingeföreningen

och jordägareförbundet anser att medgivande bör lämnas

endast i undantagsfall. Förbundet betonar vikten av att även expropriatens

intresse beaktas. Medgivande bör lämnas endast om ärendet är brådskande

och särskilda skäl föreligger. Även överståthållarämbetet anser att ett sådant

rekvisit bör uppställas för den händelse lagstiftningsåtgärder i det nu behandlade

hänseendet kommer till stånd. Överlantmätaren i Jönköpings län framför

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

tanken på en begränsning av tillämpningsområdet för de föreslagna lagreglerna

till sådana fall, när målet är av större betydelse, helst på så sätt att en automatiskt

verkande norm — anknuten exempelvis till värdet — uppställs.

I några remissyttranden framförs tanken på att helt avstå från kravet på

lämplighetsprövning. Hovrätten över Skåne och Blekinge, 1963 års markvärdekommitté

och Svenska kommunförbundet anser det sålunda både möjligt och

lämpligt att helt avstå från detta krav. Hovrätten menar att det uppenbarligen

kan vara vanskligt att företa en summarisk bedömning av ärendet innan

detta kommit i det skick att det kan slutligt avgöras. Det kan på ett tidigt

stadium vara oklart vilka fastigheter som bör inbegripas i ett expropriationstillstånd

och vilken räckvidd detta i övrigt bör få. Det kan också vara svårt

att avgöra om ett ärende skall anses brådskande eller ej. Med hänsyn till de

långa tider förfarandet kräver kan alla ärenden sägas vara i den mening brådskande

att en förkortning av tiden är önskvärd. Det finns emellertid knappast

någon anledning befara att möjligheten att inleda rättegång i förtid skulle missbrukas

även om kravet på särskild lämplighetsprövning utesluts. Sökandens risk

att få betala rättegångskostnad för en onyttig rättegång utgör här ett tillräckligt

korrektiv. Motparten löper inte någon risk att inte få sina rättegångskostnader

ersatta, eftersom sökanden som regel är stat eller kommun, kraftverksbolag eller

annat sådant företag. — Markvärdekommittén bedömer likaledes risken för att

rättegången inleds i onödan såsom obetydlig. Ett ytterligare skäl att slopa kravet

på lämplighetsprövning är enligt kommitténs mening, att det för markägare

och andra intressenter som motsatt sig expropriation kan komma att te sig utsiktslöst

att bestrida expropriationsansökningen, sedan Kungl. Maj:t medgett

sökanden att inleda en — ofta dyrbar — rättegång. Kommittén tillägger att ett

slopande av kravet på lämplighetsprövning också får den effekten, att processen

kan inledas ännu tidigare än enligt förslaget och alltså utan den tidsförlust, som

skulle vara förenad med den föreslagna förprövningen. Närmast med tanke på

det fall att expropriation sker till förmån för ett inte offentligt rättssubjekt anmärker

kommittén slutligen, att det med den lösning kommittén förordat möjligen

kan bli nödvändigt att meddela föreskrift om skyldighet för expropriant att,

där så finnes påkallat, ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnad. —.

Kommunförbundet slutligen avstyrker att lämplighetsprövning görs obligatorisk.

Det bör dock stå sökanden fritt att om han så önskar påkalla lämplighetsprövning

hos Kungl. Maj:t. Förbundet anser det önskvärt att en sådan bestämmelse

tas upp i lagen.

I flera yttranden från remissinstanser, som i och för sig inte riktat någon

invändning mot kravet på lämplighetsprövning, betonas angelägenheten av ett

snabbt förfarande i ärenden angående processmedgivande. Fastighetsnämnden

i Göteborg och Svenska kommunal tekniska föreningen anser bl. a. erforderligt

att starkt begränsa remissbehandlingen av ansökningar om sådant medgivande.

Vad beträffar tillämpningen i övrigt av det föreslagna institutet ifrågasätter

1963 års markvärdekommitté om inte möjligheten att väcka talan i förtid bör

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

stå öppen också för expropriat, när hans egendom på grund av medgivande

tagits i besittning, innan frågan om expropriationstillstånd avgjorts. — Sveriges

fastighetsägareförbund anser att expropriat, om den vid domstolen väckta talan

förfaller, bör vara berättigad till ersättning — förutom för sina kostnader i expropriationsmålet

— för den skada, som han lidit genom att rättegången inletts,

innan frågan om expropriationstillstånd avgjorts. — Mot den av utredningen

uttalade meningen att en i förtid väckt talan förfaller, om ansökningen om

expropriationsrätt avslås, invänder hovrätten över Skåne och Blekinge att detta

ingalunda följer av vare sig ExL eller RB. Den instämda talan måste anses rätteligen

väckt och det brister sålunda ej i processförutsättningarna men väl i de

materiella förutsättningarna för bifall till den väckta talan. Denna torde därför,

om den inte återkallas, böra avgöras och helt eller delvis ogillas genom dom.

Departementschefen

Nuvarande ordning för expropriationsmålens behandling tillkom genom lagändring

år 1949. Handläggningen överlämnades då helt åt domstolar — i första

instans särskilda expropriationsdomstolar — vilka således även skulle ha att

bestämma expropriationsersättningen. Tidigare hade värderingsfrågan slutgiltigt

avgjorts av en särskild nämnd. Dennas beslut hade karaktär av skiljedom och

fick alltså inte överklagas annat än på huvudsakligen formella skäl. Enligt den

nya ordningen kan expropriationsmålen fullföljas till hovrätt och högsta domstolen.

Mot den nuvarande ordningen har framför allt anmärkts, att målen drar långt

ut på tiden. Det är självfallet ett allmänt intresse, att handläggningstiderna för

dessa mål kan göras så korta som möjligt. Enligt min mening bör därför alla

vägar prövas för att få till stånd en snabb handläggning utan att rättssäkerhetskravet

eftersätts. Expropriationsutredningen har i detta syfte framlagt förslag

till ett flertal ändringar. En av dessa ändringar innebär att den exproprierande

skall kunna väcka talan vid expropriationsdomstol redan innan tillståndsprövningen

avslutats hos Kungl. Maj:t. För att undvika att onyttiga rättegångar i

ersättningsfrågan kommer till stånd innan själva tillståndsfrågan avgjorts föreslår

utredningen, att talan skall få väckas endast efter medgivande av Kungl.

Maj:t.

Den tidsvinst som kan göras i ett expropriationsmål är som utredningen anfört

till fördel inte bara för den exproprierande utan också för motparten,

genom att den slutgiltiga ersättningen kan fastställas tidigare och därmed också

erläggas tidigare. En annan fördel med att kunna inleda rättegången i ett så

tidigt skede som möjligt anses ligga i att parterna får tillfälle att sammanträffa

inför domstolen och diskutera frågor som sammanhänger med den sökta expropriationen

innan de låst sig i sina ståndpunkter.

Utredningens förmodan att den nuvarande ordningen i flertalet fall inte medför

några påtagliga olägenheter kan möjligen inge föreställningen att behovet av

en ändring i nu ifrågavarande hänseende inte är så framträdande. Jag vill emel
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tx proposition nr 7-3 år 19(i(J

49

lertid framhålla — och det är tydligen också utredningens uppfattning — att

varje åtgärd som kan medföra ett snabbare förfarande är av betydelse. Visserligen

rör det sig här om ett begränsat antal mål men målen avser ofta företag avstor

betydelse, i vilka dröjsmål i förfarandet får betydande ekonomiska konsekvenser.

Utredningens förslag, att rättegång skall kunna inledas innan själva tillståndsfrågan

avgjorts om Kungl. Maj:t medger det, har godtagits av flertalet

av de remissinstanser, som uttalat sig i denna del. Av särskild betydelse

är att förslaget vunnit stöd på domarhåll. Mot förslaget har emellertid avvissa

remissinstanser anförts processekonomiska skäl. Både domstolen och parterna

anses komma att belastas med arbete och kostnader som senare visar sig

onyttiga. Såvitt jag kan finna visar emellertid de av utredningen lämnade

statistiska uppgifterna, att tillstånd till expropriation i ringa utsträckning söks

i andra fall än när grund för expropriation föreligger. Detta förhållande i förening

med risken för den exproprierande att få bekosta en onyttig rättegång ger

anledning anta att det ytterst sällan kommer att inträffa att en rättegång blir

onyttig, emedan expropriationstillstånd vägras. Skulle så bli fallet någon enstaka

gång får detta vägas mot den totala tidsvinst som kan göras med den

föreslagna ordningen. Från processekonomisk synpunkt kan därför enligt min

mening inte anföras några vägande skäl mot förslaget.

Men även invändningar av principiell natur har gjorts mot förslaget. I flera

remissyttranden påpekas risken för att Kungl. Maj:ts ställningstagande till

frågan om processmedgivande kan komma att binda den slutliga prövningen.

Detta anses särskilt betänkligt om medgivandet är grundat på en ensidig och

bristfällig utredning. Dessa synpunkter förtjänar enligt min mening beaktande.

Härutöver vill jag å ena sidan framhålla, att en någorlunda fullständig prövning

av tillståndsärendet måste göras, om inte skyldigheten att inhämta förhandsmedgivande

skall komma att framstå som meningslös. Å andra sidan finner

man då att tidsvinsten med den föreslagna ordningen blir liten.

Med hänsyn till det anförda bör enligt min mening inte införas en ordning

som förutsätter Kungl. Maj:ts medgivande till talans väckande. I stället bör,

som också förordats i några remissyttranden, möjligheten att väcka talan i förtid

stå öppen utan krav på lämplighetsprövning av Kungl. Maj:t eller annan myndighet.

Vad jag här tidigare anfört ger enligt min mening vid handen att man

inte torde behöva befara att en sådan ordning skall komma att missbrukas. Avstår

man från kravet på processmedgivande görs ytterligare en tidsvinst, eftersom

man inte behöver avvakta sådant medgivande innan talan kan väckas.

Jag förordar sålunda att utredningens förslag genomförs med den modifikationen.

att medgivande av Kungl. Maj:t inte fordras.

I ett remissyttrande har ifrågasatts om inte den exproprierande i här avsett

fall bör vara skyldig att ställa säkerhet för motparts rättegångskostnad, när det

finnes påkallat. Jag anser dock inte att det finns tillräckliga skäl att här avvika

från vanliga regler, särskilt som det ju i flertalet fall är staten eller kommun

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 73

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

som begär expropriation. Vidare har i ett remissyttrande förordats en särskild

bestämmelse om rätt för expropriat att för den händelse väckt talan förfaller få

ersättning inte bara för rättegångskostnader utan också för den skada han kan

ha lidit genom att rättegång inletts innan tillståndsfrågan avgjorts. Inte heller

en sådan bestämmelse anser jag erforderlig.

Någon befogenhet för fastighetsägare och andra sakägare att väcka talan

innan tillståndsfrågan avgjorts föreslås inte av utredningen. En remissinstans

har förordat en bestämmelse av sådan innebörd. Som utredningen anfört är

emellertid behovet av en sådan bestämmelse mindre framträdande och jag finner

mig därför inte böra frångå utredningsförslaget på denna punkt.

Den av utredningen förordade bestämmelsen har föreslagits få sin plats i ett

nytt femte stycke av 5 § ExL. Med det innehåll jag förordat är det inte lika

naturligt att ta in bestämmelsen i denna paragraf. Den synes hellre böra få sin

plats i det avsnitt av lagen som handlar om rättegång i expropriationsmål. Jag

förordar att den får inflyta i 21 §, som enligt utredningens förslag får ett delvis

nytt innehåll. Där bör sålunda föreskrivas, att talan i expropriationsmål får

väckas av den som sökt eller erhållit tillstånd till expropriation.

I anslutning till den föreslagna möjligheten att väcka talan innan tillstånd till

expropriation meddelats har utredningen föreslagit en bestämmelse i ett nytt

andra stycke av 27 § av innehåll att dom inte får meddelas i målet innan expropriationstillstånd

beviljats. En sådan bestämmelse synes överflödig, eftersom

det ändå torde stå klart att dom inte kan meddelas innan den grundläggande

förutsättning föreligger som består i att tillstånd beviljats.

Om expropriationsrätt inte beviljas, torde i allmänhet en vid domstol i förtid

väckt talan komma att återkallas. Om det inte sker, får efter allmänna regler

avgöras vilken verkan utgången i tillståndsärendet får på målet.

Innan tillstånd till expropriation meddelats, bör domstolen givetvis inte kunna

förordna om förhandstillträde eller om betalning av förskott på expropriationsersättningen.

Detta inverkar på utformningen av bestämmelserna i 36 och 37 §§.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kung], May.tx proposition nr 73 är 1966

51

Förhandstillträde och preliminär ersättning samt befogenhet för

sakägare att väcka talan i expropriationsmål

Gällande rätt

I likhet med flertalet övriga lagar om tvångsförvärv utgår ExL från att ersättningen

skall vara slutgiltigt bestämd och erlagd, innan egendomen får tas i

anspråk av den exproprierande. Som nämnts förut, är emellertid denna princip

inte undantagslös. Hänsyn har tagits till att behovet av att någorlunda snabbt

få ta egendomen i besittning i vissa situationer kan göra sig gällande så starkt,

att det rimligen inte kan komma i fråga att avvakta den tidpunkt, när ersättningsfrågorna

avgjorts och förvärvet kan fullbordas i normal ordning. I sin ursprungliga

lydelse tillgodosåg ExL detta behov genom särbestämmelser, som tog

sikte på speciella expropriationsändamål, beträffande vilka behovet av förhandstillträde

kunde antas vara särskilt stort. Efterhand utvidgades dessa bestämmelser

till att avse flera expropriationsändamål och i samband med 1949 års reform

öppnades möjlighet att, låt vara under speciella betingelser, tillåta förhandstillträde

vid expropriation för i princip vilket som helst av de i lagen angivna ändamålen.

I brist på överenskommelse mellan parterna ankommer det på domstolen i

expropriationsmålet att avgöra, om förhandstillträde får ske, och att i förordnande

om sådant tillträde närmare ange de villkor, som skall gälla för tillträdet.

Bestämmelser härom och om förfarandet vid handläggningen av sådana frågor

finns meddelade i ett särskilt avsnitt av ExL, närmare bestämt i de under rubriken

»Om tillträde av fastigheten före expropriationens fullbordande» intagna

37—40 §§.

Enligt 37 § kräver domstols förordnande om förhandstillträde, att det är av

synnerlig vikt för den exproprierande att ta expropriationsobjektet i besittning

innan expropriationen fullbordats. En ytterligare förutsättning är att stämning

utfärdats i expropriationsmålet. Som villkor för tillträde skall föreskrivas, att

den exproprierande ställer pant eller borgen hos länsstyrelsen för expropriationsersättningen

jämte sex procent årlig ränta från tillträdesdagen. Vidare gäller

att tillträdestiden skall bestämmas så, att sakägarna får skäligt rådrum efter det

att domstolens beslut delgetts dem. I anslutning härtill innehåller paragrafen en

regel som tar sikte på det fall, att på fastigheten finns byggnad, där dess ägare

eller — på grund av avtal — annan har sin bostad. Enligt denna regel får tillträdet

till bostaden inte bestämmas till tidigare dag än den fardag för avträde av

förhyrd lägenhet, som först inträffar, sedan tre månader förflutit från delgivningen.

Slutligen skall domstolen i vissa fall som villkor för tillträde föreskriva.,

att ersättning (s. k. preliminär ersättning) nedsätts hos länsstyrelsen. Detta skalf

enligt 38 § ske om det inte är uppenbart att expropriationsersättningen blir obe
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

tydlig. Vidare förutsätts att ägaren eller annan vars rätt berörs framställt

yrkande om preliminär ersättning. I fråga om beloppet gäller, att det inte får

sättas lägre än tre fjärdedelar av det belopp till vilket expropriationsersättningen

förberedelsevis uppskattats av domstolen, och inte heller lägre än vad

exproprianten erbjudit eller har att erlägga på grund av dom, som vunnit laga

kraft mot honom.

Nedsatt preliminär ersättning fördelas av länsstyrelsen på samma sätt som

den slutliga expropriationsersättningen och utan avvaktan på slutgiltig dom i

expropriationsmålet.

I fråga om förfarandet gäller enligt 39 § att beslut i tillträdesfråga får meddelas

utan huvudförhandling och att parterna innan beslut meddelas skall få

tillfälle att yttra sig. Mot expropriationsdomstols beslut får föras särskild talan

genom besvär. Hovrätts beslut i tillträdesfråga får däremot inte överklagas.

Det synes lämpligt, att i detta sammanhang erinra om de verkningar, som på

grund av särskilda bestämmelser i ExL eller enligt sakens natur inträder till följd

av att förhandstillträde ägt rum. Enligt 61 § ExL gäller sålunda att återkallelse

av expropriationsanspråket inte får ske beträffande mark som tagits i besittning

av den exproprierande. Av 55 § ExL följer att sakägare blir berättigad till viss

ränta på expropriationsersättningen från tillträdesdagen. Vidare anses av 33 §

ExL följa, att uppskattningen av egendomens värde när förhandstillträde ägt

rum skall hänföra sig inte till tiden för domen i målet utan till tiden för tillträdet.

(Beträffande frågan om hänsynstagande till förändringar i penningvärdet

se NJA 1954 s. 513 och 1957 s. 162; jfr SvJT 1964 ref. s. 11.) De nu angivna

reglerna torde gälla inte bara när tillträdet skett efter domstols förordnande

utan också när tillträdet grundas på överenskommelse mellan parterna eller på

annan rättsgrund (jfr beträffande ränta på expropriationsersättning NJA 1938

s. 585). Vidare bör erinras om föreskriften i 32 § ExL, enligt vilken den preliminära

ersättning, som domstol kan ha bestämt i samband med tillträdesbeslut,

i så måtto får betydelse för det slutliga avgörandet i målet, att expropriationsersättningen

inte får bestämmas till lägre belopp än det, som nedsatts enligt

domstolens beslut. Slutligen skall här anmärkas det redan tidigare omnämnda

förhållandet, att sakägare enligt nu gällande lagregler inte kan påkalla preliminär

uppskattning och nedsättning av expropriationsersättning i andra fall än när

frågan om förhandstillträde hänskjutits till domstols prövning. Någon motsvarande

rätt föreligger således inte om förhandstillträde skett t. ex. på grund

av frivillig överenskommelse eller enligt lagen om allmänna vägar.

Utredningen

Utredningen erinrar om att gällande bestämmelser om förhandstillträde kritiserats

bl. a. därför, att de i tvistiga fall inte alltid ger den exproprierande möjlighet

att tillräckligt snabbt komma i besittning av expropriationsobjektet. Särskilt

har anmärkts på att reglerna om tillträdestid såvitt gäller bostäder utformats

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majrtx proposition nr 73 ur 1966

så att tillträdet kan komma att fördröjas onödigtvis och att sådan fördröjning

också kan inträffa, när fråga uppkommer om preliminär värdering i anslutning

till tillträdet.

För att få underlag för sitt bedömande av hithörande frågor har utredningen

bl. a. gått igenom ett stort antal domstolsakter i mål, i vilka frågor om förhandstinträde

behandlats. Utredningen konstaterar att vad som framkommit därvid

inte gett belägg på någon mera allmän tendens till ett utdraget processuellt förfarande

i tillträdesfrågan. I första instans har avgörandet sålunda kunnat träffas

relativt kort tid efter det yrkande om tillträde framställts. Samtidigt har emellertid

kunnat konstateras, att expropriationsdomstolarnas avgöranden i inte så

få fall överklagats, vilket kunnat medföra att tillträdestiden förskjutits.

Enligt utredningens mening kan den anmärkningen riktas mot bestämmelserna

om tidpunkten för förhandstillträde, att de inte alltid medger en tillräckligt

smidig anpassning efter förhållandena i det särskilda fallet. Utredningen

betonar emellertid att frågan, om dessa bestämmelser och de övriga regler i

lagen som anger förutsättningarna för förhandstillträde kan uppmjukas något i

syfte att få ökad effektivitet i förfarandet, i hög grad beror på möjligheterna att

tillgodose de ersättningsberättigade sakägarnas anspråk på skydd mot oförmånliga

verkningar av förhandstillträdet. Detta skydd är enligt utredningen redan

för närvarande bristfälligt i vissa avseenden. Sakägare som frivilligt gått med

på att egendomen får tillträdas innan expropriationsprocessen inför domstol inletts

har sålunda inte befogenhet att självständigt dra ersättningsfrågan inför

domstols prövning. Lagen ger honom inte heller rätt att under pågående process

få ut någon del av den blivande expropriationsersättningen. I detta hänseende

intar en sakägare, som vägrar att frivilligt avträda fastigheten i förtid, en bättre

ställning. I samband med att tillträdesfrågan bringas under domstolens prövning

kan han yrka, att nedsättning av preliminär ersättning föreskrivs som villkor för

tillträde. Utredningen håller emellertid före, att skyddet inte heller i detta fall

är fullt tillfredsställande. Möjlighet saknas sålunda att, innan processen slutförts,

förordna om ytterligare nedsättning ens för det fall att det senare under processen

visar sig att det ursprungligen nedsatta beloppet är uppenbart för lågt.

Utredningen erinrar om att det enligt ExL uteslutande ankommer på den

exproprierande att ta initiativ till rättegång i expropriationsmål. Som skäl härför

har åberopats, att den exproprierande också efter det han fått expropriationstillstånd

bör ha möjlighet att avstå från att begagna sig av sin expropriationsrätt.

Till fördelarna med ett sådant system hör också, att sakägarna slipper besväret

med att förebringa den ofta omfattande grundläggande utredning, som fordras

för domstolens bedömande. Skyldigheten att förebringa sådan utredning åvilar

nämligen i första hand den exproprierande. Enligt utredningens mening bör

denna ordning alltjämt behållas såsom huvudregel. Samtidigt framhåller utredningen

emellertid, att det i vissa situationer kan uppkomma olägenheter av att

sakägare inte självständigt äger ta initiativ till prövning av ersättningsfrågan.

Det är exempelvis inte ovanligt, att den exproprierande träffar överenskommelse

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

med sakägarna om att få tillträda expropriationsobjektet, redan innan domstolsförfarandet

inletts eller t. o. m. innan expropriationstillstånd erhållits. Sakägarna

kan då försättas i det läget, att de under lång tid får vänta på att utfå

ersättning för den ianspråktagna egendomen. ExL:s bestämmelser om ordningen

för betalning av expropriationsersättning gör nämligen, att den exproprierande

ofta anser sig förhindrad att i förväg utbetala ens någon del av blivande ersättningsbelopp.

Det har också inträffat att expropriant, som efter medgivande av

sakägare fått ta egendom i anspråk, dröjt avsevärd tid med att påkalla domstolsprövning

av ersättningsfrågan. Att således lång tid kan komma att förflyta

mellan tillträdet och betalningstillfället är också från allmän synpunkt otillfredsställande.

Utredningen anser att den nuvarande ordningen i själva verket är

ägnad att motverka uppgörelser i godo.

För att i görlig mån söka förhindra olägenheter av nyss angiven art föreslår

utredningen, att ersättningsberättigad sakägare skall få viss befogenhet att självständigt

ta initiativ till prövning av ersättningsfrågan inför expropriationsdomstol.

Utredningen anser emellertid att en sådan befogenhet inte bör vara generell.

Innan tillträde ägt rum bör det sålunda liksom hittills ankomma på den

exproprierande att avgöra, om expropriationen skall fullföljas eller ej. Om den

exproprierande däremot redan tagit i besittning den egendom, som expropriationstillståndet

omfattar får han därigenom anses ha manifesterat sin avsikt att

fullfölja anspråket. Utredningen anser att sakägaren i en sådan situation i regel

har ett berättigat krav på att snarast möjligt få sina ersättningskrav prövade av

domstolen. På grund härav föreslås att i 21 § ExL tas upp bestämmelser, som

under nyss angivna förhållanden ger sakägare samma befogenhet som den exproprierande

att fullfölja expropriationsfrågan till domstol. Förslaget i denna del

har dessutom föranlett utredningen att föreslå viss jämkning av ordalydelsen i

5 § fjärde stycket ExL.

Den förstärkning av sakägarnas ställning, som kan åvägabringas på det nyss

angivna sättet, finner utredningen emellertid otillräcklig. I så måtto är denna

förstärkning nämligen av begränsat värde, att det också sedan domstolsförfarandet

inletts kan ta åtskillig tid, innan expropriationsersättningen blir tillgänglig

för fastighetsägaren och andra ersättningsberättigade. Utredningen har därför

funnit anledning överväga i vad mån ytterligare åtgärder kan vidtas för att motverka

de olägenheter som uppkommer på grund härav. En reform av gällande

bestämmelser om preliminär ersättning har därvid först kommit i åtanke. Utredningen

erinrar om, att möjligheten för domstol att meddela föreskrift om sådan

ersättning enligt 38 § ExL är begränsad till fall, när domstolen samtidigt förordnar

om förhandstillträde. En sådan begränsning finner utredningen inte sakligt

befogad, utan anser det tvärtom angeläget, att möjligheten vidgas till att i princip

omfatta alla de fall, när expropriationsobjekt i förtid tagits i besittning av

den exproprierande, vare sig besittningstagandet ägt rum efter överenskommelse

mellan parterna, efter domstols förordnande eller på annan rättsgrund. (Jfr L3U

1962:37 angående ianspråktagandc av mark med vågrätt innan expropriationstillstånd

utverkats.)

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj: tu pro position nr 7.1 är 19(1(1 55

Eu på nyss angivet sätt utvidgad möjlighet för domstol att förordna om förskottsbetalning

av blivande expropriationsersättning aktualiserar emellertid enligt

utredningens mening frågan om inte bestämmelserna i 38 § ExL bör ändras

också i andra avseenden. Mot dessa bestämmelser kan bl. a. invändas, att de i

alltför hög grad uppfordrar både domstolar och parter till att söka få den preliminära

värderingen utförd med sådan noggrannhet, att dess resultat så nära

som möjligt sammanfaller med det slutliga värderingsresultatet. Härtill bidrar

inte bara föreskriften om att ersättningsbeloppet skall motsvara lägst tre fjärdedelar

av det belopp, till vilket expropriationsersättningen av domstolen förberedelsevis

uppskattas, utan också det förhållandet att preliminär ersättning, oavsett

processtidens längd, kan utdömas bara en gång. Nu angivna förhållanden

medför, att förfarandet i tvistiga fall kan bli omständligt och tungrott. I någon

mån föreligger också risk för att tyngdpunkten i rättegången förskjuts från huvudförhandlingen

till det stadium av förberedelsen, när den preliminära värderingen

sker. Utredningen anser därför önskvärt, att förfarandet förenklas.

Om det nyssnämnda önskemålet skall kunna tillgodoses, är det i första hand

nödvändigt att domstolarna får relativt fria händer, när det gäller att utmäta

preliminära ersättningsbelopp. Utredningen konstaterar, att det för de ersättningsberättigades

del givetvis är angeläget, att en så stor del som möjligt av

den blivande expropriationsersättningen blir tillgänglig inom kort tid efter det

tillträde ägt rum. Detta önskemål måste emellertid vägas mot intresset av att

förfarandet inte i alltför hög grad kompliceras. Utredningen har för sin del

stannat för en lösning, som innebär att man å ena sidan befriar domstolarna

från skyldigheten att redovisa resultat av sin preliminära uppskattning och slopar

de i lagen angivna minimigränserna för den ersättning som skall utgå men

å andra sidan kombinerar detta med regler, som gör det möjligt för domstol att

under processens gång ge föreskrift om ytterligare ersättning. Härigenom kommer

de ersättningsberättigades ställning totalt sett, att inte oväsentligt förbättras.

En möjlighet att meddela upprepade förskottsbeslut i förening med en också

i övrigt utvidgad befogenhet för domstol att utdöma preliminära ersättningsbelopp

skulle sålunda för sakägarnas del medföra avgjorda fördelar från likviditetssynpunkt.

Vidare skulle den i skilda sammanhang väckta frågan om hänsynstagande

till penningvärdeförändringar, som kan inträda under tiden mellan

tillträdet och den slutliga värderingen, få reducerad betydelse. Den antydda

ordningen skulle slutligen också vara till fördel för den exproprierande,

eftersom den skapar gynnsamma betingelser för överenskommelser mellan parterna

och dessutom ökar möjligheten att få till stånd snabba avgöranden i tillträdesfrågorna.

Utredningen understryker att den är medveten om att ett system, enligt

vilket frågor om preliminär ersättning kan väckas vid upprepade tillfällen under

processens gång, är behäftat med vissa nackdelar. Även om domstolens arbetsbelastning,

såvitt gäller varje enskilt värderingstillfälle, kan beräknas åtminstone

i någon mån minska, kan befaras att systemet med upprepade ersättnings
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

beslut medför en ökning av den totala arbetsbördan. Härtill kommer att återkommande

ersättningsbeslut också nödvändiggör upprepade fördelningsförrättningar.

I sin tur följer härav ett ökat antal åtgärder för registrering av den inverkan

fördelningarna får på inteckningsförhållandena m. m. Å andra sidan kan

man enligt utredningens mening räkna med att behovet av förhandstillträde —

och därmed också av förordnanden om preliminär ersättning — i någon mån

minskar, om den exproprierande, på sätt utredningen också föreslagit, får viss

möjlighet att väcka talan i expropriationsmål innan expropriationstillstånd lämnats.

Vidare kan man räkna med att ett ökat antal överenskommelser kommer

till stånd. Utredningen anser sig likväl inte kunna anta, att de nyss nämnda

olägenheterna härigenom motverkas i tillräcklig utsträckning, och bedömer det

därför som nödvändigt att åtminstone i någon mån begränsa rätten att påkalla

beslut om preliminär ersättning. I sådant syfte anses lämpligt att dels behålla

det nu gällande förbudet mot att utdöma obetydliga ersättningsbelopp, dels göra

rätten att meddela förnyat ersättningsbeslut beroende av att viss tid förflutit

från tidigare beslut i sådan fråga.

Utredningen föreslår att bestämmelserna om preliminär ersättning reformeras

i den riktning, som nyss angetts.

Vad beträffar de villkor i övrigt, som f. n. gäller för förhandstillträde, ansluter

sig utredningen till gällande rätts ståndpunkt att rätten till förhandstillträde

skall vara beroende av att det för den exproprierandes del föreligger ett betydande

behov av att ta expropriationsobjektet i besittning, innan ersättningsfrågorna

avgjorts definitivt. En viss jämkning av författningstexten föreslås

emellertid. Mot den nu gällande lagregeln kan anmärkas att den genom sitt

starka framhävande av rekvisitet »synnerlig vikt för den exproprierande» i viss

mån inbjuder till den tolkningen, att förhandstillträde bara skulle kunna komma

i fråga i utpräglade undantagsfall. I praktiken har det emellertid visat sig att

situationer, i vilka den exproprierande har ett betydande behov av att i förtid

tillträda expropriationsobjektet, är mycket vanligare än vad som torde ha antagits

vid lagregelns tillkomst. Regeln i fråga kan således föranleda missförstånd,

vilket i sin tur kan leda till att onödiga tvister uppkommer på denna punkt.

Utredningen föreslår därför den utformningen av regeln, att domstol äger förordna

om förhandstillträde »när skäl äro därtill». Det sålunda föreslagna rekvisitet

för regelns tillämpning överensstämmer i formuleringen med bestämmelsen

i 17 kap. 14 § RB om förtida verkställighet av domstols dom i tvistemål.

Utredningen har vidare funnit att regeln i 37 § ExL om bostadshavareS rätt

till laga fardag i vissa sammanhang kommit att framstå som alltför stel. Sålunda

förekommer inte sällan att den exproprierande erbjuder bostadshavaren annan

lägenhet, som kan ställas till förfogande vid en tidigare tidpunkt än den som

följer av fardagsregeln. Med nuvarande bestämmelser är domstolen — även om

den finner erbjudandet vara sådant, att det skäligen bör godtas av bostadshavaren

— förhindrad att ta hänsyn härtill, när den skall bestämma tid för förhandstillträdet.

Detta är, framhåller utredningen, uppenbarligen inte tillfredsställande.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Lämpligare och rimligare är att domstolen får möjlighet att anpassa tillträdestiden

efter förhållandena i det särskilda fallet, givetvis med beaktande av att

bostadshavaren alltid skall få skäligt rådrum. 1 enlighet härmed föreslås att särregeln

angående tillträdestid beträffande bostadsutrymmen slopas. I vad mån

tillträdesdagen bör anknytas till fardag blir således enligt förslaget att avgöra

enbart enligt bestämmelsen om att ägare eller annan vars rätt berörs alltid skall

få skäligt rådrum. Den nu gällande föreskriften, att rådrummet skall fastställas

med utgångspunkt från dagen för delgivningen av domstolens beslut anses kunna

undvaras. Också i detta avseende bör domstolen ha möjlighet att anpassa avgörandet

efter förhållandena i det särskilda fallet. Om exempelvis domstolen i

parternas närvaro tillkännagivit, när beslut i anledning av framställt yrkande

om förhandstillträde kommer att meddelas, bör vid bifall till yrkandet datum

för tillträdet kunna utsättas, utan att beslutet i denna del görs beroende av att

delgivning med part ägt rum viss tid dessförinnan.

De nu redovisade förslagen till reformer och jämkningar i ExL:s bestämmelser

om förhandstillträde och preliminär ersättning har, i förening med det samtidigt

framlagda förslaget till bestämmelser om kvalificerat förhandstillträde, föranlett

utredningen att föreslå en viss omredigering av bestämmelserna. Dessa bör enligt

utredningen tas in i det avsnitt av lagen som handlar om domstolar och rättegång

i expropriationsmål. Som en följd därav bör rubriken framför 37 § »Om tillträde

av fastigheten före expropriationens fullbordande» utgå. Den f. n. i 37 §

upptagna huvudbestämmelsen om förhandstillträde föreslås — med jämkad

lydelse — få sin plats i 36 §. I detta lagrum tas också in de nya bestämmelserna

om förskott som villkor för förhandstillträde. I 37 § upptas bestämmelser om

förskottsbeslut efter förhandstillträde. Erforderliga föreskrifter om bl. a. handläggningen

av nu avsedda frågor, f. n. meddelade i 39 §, föreslås skola tas in i

38 §. De expeditionella föreskrifter som 36 § nu innehåller föreslås skola inflyta i

en ny paragraf, 42 §, placerad som sista paragraf i avsnittet om rättegångsförfarandet.

— Utöver vad nu nämnts föreslås vissa följdändringar i 32, 48—50,

52—54 och 58 §§ ExL.

Remissyttrandena

Förslaget om rätt för fastighetsägare och andra ersättningsberättigade sakägare

att självständigt ta initiativ till rättegång i expropriationsmål har mött

kritik bara i yttrandet från järnvägsstyrelsen. Styrelsen avstyrker förslaget och

hävdar att den föreslagna utvidgade talerätten kan medföra den olägenheten för

statens järnvägars del, att mål som berör ett stort antal markägare och som

hittills kunnat sammanföras i större grupper fortsättningsvis kan komma att

få handläggas i ett stort antal rättegångar med obetydliga processföremål. Vidare

anser styrelsen, att statens järnvägar om förslaget genomförs skulle löpa en viss

risk att till viss del åsamkas dubbla kostnader. Bl. a. kan det befaras att markägare

— i ovetskap om att karta och annan utredning enligt 11 och 26 §§ ExL

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

redan upprättats genom statens järnvägars försorg — själv ombesörjer utredningsåtgärder

av nyss angiven art. Enligt styrelsens mening är det önskvärt

att genom lagstiftningsåtgärder söka undanröja risken för dubbelarbete med

åtföljande merkostnader för exproprianten.

Föreningen Sveriges staclsdomare vill inte motsätta sig utredningens förslag

men framhåller, att en del processuella olägenheter kan uppkomma, om sakägare

får befogenhet att väcka talan i expropriationsmål. Om den exproprierande inte

anser tiden mogen för frågans avgörande, kan det nämligen bli svårt för domstolen

att förmå denne att fullgöra sin skyldighet att förebringa den — ofta omfattande

— grundläggande utredning, som erfordras för frågans bedömande.

Sveriges allmänna hypoteksbank ifrågasätter om inte den föreslagna befogenheten

för sakägare att väcka talan bör gälla också i fall när expropriationsrätt erhållits

men fastigheten ännu inte tillträtts.

De föreslagna bestämmelserna om förskott vid förhandstillträde har praktiskt

taget enhälligt tillstyrkts av de remissinstanser, som gått närmare in på

frågan. Med särskild tillfredsställelse hälsas den föreslagna förenklingen i fråga

om beräkning av förskott. På en punkt, nämligen i fråga om lämpligheten

av att införa möjlighet till upprepade förskottsbeslut har dock viss tvekan

yppats i några remissyttranden. Lantmäteristyrelsen samt länsstyrelsen och

överlantmätaren i Jönköpings län uttrycker sålunda, som redan antytts, farhågor

för att en reform i denna riktning kan komma att öka den totala arbetsbördan

för domstolar och andra organ och därigenom motverka syftet med de

föreslagna lagstiftningsåtgärderna i övrigt. Länsstyrelsen tillägger att det i

varje fall finns anledning att överväga en något starkare begränsning av rätten

till förskott än utredningen tänkt sig. I motsats till den sist återgivna uppfattningen

hävdar Föreningen Sveriges häradshövdingar att den begränsningsregel,

som utredningen föreslagit i detta sammanhang i vissa lägen kan framstå som

alltför restriktiv. Lantbruksdirektören i Jönköpings län anser — under hänvisning

bl. a. till en befarad ökning av domstolarnas arbetsbörda och till att bjudet

belopp kan utdömas såsom förskott — de föreslagna bestämmelserna om upprepade

förskott onödiga och avstyrker helt förslaget i denna del.

I fråga om beräkningen av förskottens storlek betonar Svenska vattenkraftföreningen

vikten av att i lagtext eller motiv klart utsägs, att förskott utöver

vad exproprianten erbjudit i vissa typsituationer inte får utdömas. Som exempel

på sådana situationer nämner föreningen, att markägare vid expropriation för

kraftledningsändamål kräver ersättning för förlust av tätbebyggelsevärde och

tvist föreligger i frågan, om ersättning överhuvudtaget skall utgå i sådant hänseende.

T anslutning till de föreslagna förskott sreglerna berör lagberedningen i sitt

yttrande en fråga av mera allmän räckvidd, nämligen frågan i vilken utsträckning

det bör vara möjligt att, när den slutliga expropriationsersättningen bestäms,

ta hänsyn till förändringar i penningvärdet under tiden mellan tillträdet

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 är 1966

och den slutliga värderingen. Lagberedningen erinrar om att sådan förändring

enligt högsta domstolens praxis inte skall beaktas vid expropriationsersättningens

bestämmande. Enligt lagberedningen står denna ståndpunkt inte i överensstämmelse

med den allmänna principen om full ersättning till expropriaten. Ståndpunkten

har också i olika sammanhang kritiserats. I utredningens betänkande

har frågan inte närmare penetrerats. Lagberedningen betvivlar att de föreslagna

reglerna kan i någon mera väsentlig mån undanröja de uppenbara olägenheter

för sakägarna som är förbundna med den nuvarande ordningen och hemställer

därför, att frågan får en adekvat lösning. Försvarets civilförvaltning anser däremot

att en i enlighet med utredningens förslag utvidgad befogenhet för domstol

att utdöma förskott kommer att medföra, att frågan om särskilt indextillägg i

praktiken begränsas till att gälla ett fåtal fall och bara avse eventuellt kvarstående

del av totalersättningen.

Förslaget att domstol skall äga förordna om förhandstillräde »när skäl är

därtill» har lämnats utan erinran i det alldeles övervägande antalet remissyttranden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att förslaget i denna del

medför en önskvärd förbättring och Stockholms stadskanslis juridiska avdelning

anser förslaget välgrundat. Fastighetsnämnden i Göteborg, Svenska kommunal

tekniska föreningen och SABO hävdar att förslaget innebär en lämplig

anpassning till gällande praxis och de erfarenheter som vunnits sedan den nuvarande

lagregeln tillkom.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att förhandstillträde bör kunna

tillåtas bara om det kan ske utan att markägaren eller annan sakägare oskäligt

betungas och att detta bör framgå av lagtexten.

Svea hovrätt, Handelskamramas nämnd, Näringslivets byggnadsdelegation,

RLF, Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund

avstyrker utredningens förslag på denna punkt. Hovrätten erinrar

om att utredningen inte åsyftat någon ändring i det tillämpningsområde för

institutet förhandstillträde, som angavs vid den nuvarande lagregelns tillkomst.

Enligt hovrättens mening föreligger inte heller några sakliga skäl för ändring av

lagregeln. Mot den av utredningen föreslagna formuleringen kan invändas, att

den skulle kunna föranleda en tolkning, som inte tillräckligt beaktar sakägarnas

intressen i frågan. Advokatsamfundet hävdar att den av utredningen föreslagna

formuleringen innebär en väsentlig uppmjukning av nuvarande regel och öppnar

vidsträckta möjligheter för den expropriationssökande att bara med kort

varsel beröva markägaren dispositionsrätten till hans egendom. För den enskilde

markägaren innebär den föreslagna omformuleringen en avsevärd minskning av

hans rättsskydd och bestämmelsen kan, om den inte tillämpas restriktivt, medföra

stora olägenheter. Detta gäller inte bara när det är fråga om ett bostadsförhållande

utan i än högre grad när det gäller intrång i rörelse. Samfundet

hävdar att expropriationssökandens behov av förhandstillträde är tillräckligt

väl tillgodosett med domstolarnas nuvarande tillämpning av begreppet »synnerlig

vikt».

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majrts ''proposition nr 73 år 1966

Synpunkter av i huvudsak samma innebörd som de av Svea hovrätt och advokatsamfundet

framförda åberopas av övriga remissinstanser som avstyrkt förslaget.

Förslaget att utmönstra den nuvarande föreskriften om bostadshavares rätt

att åtnjuta laga fardag har livligt tillstyrkts av flera remissinstanser. Svea hovrätt

understryker att det med hänsyn till hovrättens erfarenheter framstår som

särskilt önskvärt, att nuvarande bestämmelser om tillträde till bostad ändras.

Det har nämligen visat sig att dessa bestämmelser är svårtolkade och därjämte

medför praktiska svårigheter vid tillämpningen.

Endast Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget i denna del. Samfundet

hävdar att redan den nuvarande tidsfristen är otillräcklig. Ett slopande av

fristen skulle kunna medföra stora ekonomiska och personliga svårigheter för

bostadshavama och innebär ett allvarligt intrång i deras anspråk på rimligt

rättsskydd. Med hänsyn till rådande bostadsbrist förordar styrelsen, att den

nuvarande bestämmelsen kompletteras med en bestämmelse om skyldighet för

expropriationssökanden att tillhandahålla bostadsinnehavaren annan till pris

och beskaffenhet godtagbar bostad. Styrelsen anser vidare att tidsfristen för tillträde

liksom hittills skall räknas först från den dag expropriaten erhållit del av

domstolens beslut om rätt till förhandstillträde.

Från några håll anmäls önskemål om ytterligare lagändringar eller förtydliganden

i de föreslagna bestämmelserna om förhandstillträde. Vattenfallsstyrelsen

och Svenska vattenkraftföreningen yrkar att bestämmelserna ges sådan utformning,

att domstols beslut om tillträde, när skäl föreligger därtill, skall sedan

den som skäligt rådrum bestämda tiden utgått få utnyttjas oberoende av att

beslutet inte vunnit laga kraft. Drätselkammaren i Kiruna anser att domstolsbeslut

om förhandstillträde bör kunna — med giltighet från det expropriationstillstånd

erhålls eller från viss bestämd tid därefter — meddelas i expropriationsmål

också under tid, när handläggningen av frågan om expropriationstillstånd

pågår hos Kungl. Maj:t.

I yttrandet från juridiska avdelningen vid Stockholms stadskansli framhalls

önskvärdheten av en regel, som ger möjlighet för expropriant att vid expropriation

av fastighet tillträda fastigheten och de rättigheter — exempelvis hyresrätt

— som upplåtits däri vid skilda tidpunkter. Juridiska avdelningen framhallei

att sådan möjlighet inte synes föreligga enligt förslaget och ger exempel på situationer,

i vilka behov kan föreligga av en regel med angiven innebörd. — I samma

yttrande erinras vidare om att förslaget inte innehåller någon bestämmelse om

hur fastighetens inkomster och utgifter skall fördelas mellan expropriant och

expropriat efter tillträdet. Ett klarläggande på denna punkt anses önskvärt.

Departementschefen

När expropriationsförfarandet inletts kan det vara mycket angeläget för den

exproprierande att snabbt komma i besittning av expropriationsobjektet, som

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1966

i regel är en fastighet. Det står givetvis parterna fritt att avtala om förhandstillträde

men sådana överenskommelser är ofta inte möjliga att uppnå. Eftersom

expropriationsförfarandet inte sällan kräver lång tid, har regler införts som

ger domstolen rätt att under vissa förutsättningar ge tillstånd till förhandstillträde.

Av hänsyn till de ersättningsberättigade sakägarnas intressen kan förhandstillträde

inte tillåtas utan en viss prövning och utan att domstolen uppställer

vissa villkor.

ExL:s regler om förhandstillträde kan inte bedömas utan att man tar hänsyn

till de verkningar som enligt särskilda bestämmelser eller sakens natur inträder

till följd av att tillträde ägt rum. Sålunda anses att uppskattningen av egendomens

värde skall hänföra sig till tiden för tillträdet om sådant ägt rum och

inte till tiden för domen. Detta anses gälla även när tillträdet grundas på frivillig

överenskommelse. Vidare gäller att en sakägare inte kan framställa

yrkande om nedsättning av preliminär ersättning i andra fall än då frågan om

förhandstillträde hänskjutits till domstols prövning. Om förhandstillträde skett

på grund av frivillig överenskommelse kan expropriaten alltså inte framtvinga

sådan ersättning.

Reglerna om förhandstillträde har utsatts för viss kritik. Bl. a. har gjorts gällande

att den exproprierandes intresse av att snabbt komma i besittning av

marken inte är tillräckligt tillgodosett. Det har också riktats anmärkningar

mot de regler som avser att skydda de ersättningsberättigades intressen.

Utredningens förslag innefattar ett flertal ändringar i frågor som äger samband

med förhandstillträde, men beträffande de förutsättningar som måste

vara uppfyllda för att förhandstillträde skall få ske föreslås inga nyheter av

principiell innebörd. Möjligheten att erhålla förhandstillträde skall liksom f. n.

stå öppen oberoende av expropriationsobjektets karaktär, och beslut i tillträdesfrågan

skall meddelas av domstolen.

De frågor som utredningen tar upp gäller dels befogenheten för sakägare att

väcka talan i expropriationsmål, dels kravet på besittningstagande som förutsättning

för rätt till preliminär ersättning, dels vissa frågor angående fastställandet

av preliminär ersättning och beloppet av sådan ersättning, dels vissa

detaljfrågor rörande förhandstillträde.

Som jag redan anfört kan tillträde ske på grundval av en frivillig överenskommelse.

Denna kan träffas redan innan den exproprierande väckt talan i

expropriationsmålet. Eftersom expropriaten inte har möjlighet att själv väcka

talan i målet får han i en sådan situation en mycket svag ställning. Sedan

den exproprierande väckt talan, har expropriaten inte heller möjlighet att under

rättegången få ut någon del av den blivande ersättningen. Genom att frivilligt

ge den exproprierande tillträde kommer expropriaten alltså i ett sämre

läge än om han vägrat. I det senare fallet kan han framställa yrkande om

preliminär ersättning och domstolen kan då föreskriva att sådan ersättning skall

nedsättas hos länsstyrelsen och att detta skall utgöra villkor för tillträdet.

Utredningen anser att den nyss beskrivna ordningen är otillfredsställande och

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

föreslår att talan i expropriationsmål, när fastigheten tagits i besittning, skall

få väckas inte bara av den exproprierande utan också av fastighetens ägare

eller annan sakägare vars rätt berörs av besittningstagandet. Bestämmelsen härom

tas upp i 21 § första stycket ExL. Den föreslagna bestämmelsen har fått

ett mycket gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.

Enligt min mening innebär den föreslagna regeln en klar förstärkning av

expropriatens ställning. Den är också värdefull genom att den uppmuntrar till

uppgörelser i godo. Jag ansluter mig därför helt till utredningens förslag.

Även sedan domstolsförfarandet inletts kan det emellertid ta åtskillig tid innan

expropriationsersättningen blir tillgänglig för de ersättningsberättigade.

F. n. kan dessa inte komma i åtnjutande av någon del av denna ersättning annat

än genom beslut av domstolen i samband med tillstånd till förhandstillträde.

Utredningen anser att denna begränsning inte är befogad och föreslår därför

att möjligheten att utfå preliminär ersättning eller, med utredningens terminologi,

förskott vidgas så att varje besittningstagande i regel ger fastighetens ägare

och andra sakägare rätt att få förskott på den blivande expropriationsersättningen.

Bestämmelsen därom tas upp i 37 § ExL.

Remissbehandlingen har gett ett mycket starkt stöd även åt detta förslag och

jag ansluter mig till det.

När det gäller fastställandet av preliminär ersättning är det i övrigt framför

allt två frågor som utredningen behandlar. Den ena avser beräkningen av beloppet

och den andra gäller det förhållandet att preliminär ersättning, oavsett

processtidens längd, kan utdömas bara en gång. Det förslag som utredningen

stannar för innebär att domstolen får friare händer än nu när det gäller att

bestämma beloppet. Regeln om att beloppet skall motsvara lägst tre fjärdedelar

av det belopp, vartill domstolen preliminärt uppskattar expropriationsersättningen

slopas. Vidare föreslås att domstolen skall få möjlighet att utdöma

ytterligare belopp under processens gång. I syfte att förhindra att detta leder

till alltför stor olägenhet för domstolar och andra myndigheter, som har att ta

befattning med dessa frågor, föreslår utredningen bestämmelser som innebär att

domstolen inte får utdöma obetydliga belopp och inte heller får meddela nytt

beslut i sådana frågor som här avses förrän viss tid förflutit från ett tidigare

beslut. De nu återgivna reglerna tas upp i 36 och 37 §§ ExL. Förslagen har fatt

ett positivt mottagande vid remissbehandlingen.

Utredningens förslag i denna del medför utan tvivel stora fördelar för sakägarna,

inte minst från likviditetssynpunkt. En stor fråga som inte kan få sin

lösning i detta sammanhang men som på grund av förslaget minskar i betydelse,

är den ofta diskuterade frågan om beaktande av penningvärdeförändringar, som

inträffar under tiden mellan tillträdet och den slutliga domen i målet. Förslaget

är vidare ägnat att främja uppgörelser i godo mellan parterna och ger vissa möjligheter

till en snabbare handläggning av tillträdesfrågorna. Samtidigt kan det

dock leda till upprepade framställningar om förskott och därigenom orsaka

domstolar och andra myndigheter visst ökat besvär. De regler som föreslagits i

avsikt att motverka sådana olägenheter synes emellertid tillräckliga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. May.ts proposition nr 73 ar 1966

På grund av vad nu anförts kan jag också i denna del i allt väsentligt ansluta

mig till utredningens förslag. Till detaljerna i förslaget, torde jag få återkomma

i specialmotiveringen. I anledning av några remissyttranden vill jag dock redan

i detta sammanhang uttala att det synes varken lämpligt eller behövligt att i

lagen närmare reglera när förskott kan anses befogat.

En av de detaljfrågor om förhandstillträde som utredningen tagit upp är

närmast av redaktionell natur. F. n. föreskrivs i 37 § ExL att tillstånd kan lämnas

om det är av synnerlig vikt för den exproprierande att få ta fastigheten

i besittning innan expropriationen fullbordats. Utredningen anser att uttrycket

»synnerlig vikt» kan inbjuda till den tolkningen att förhandstillträde skall kunna

komma i fråga bara i undantagsfall, f praktiken är det emellertid enligt vad

utredningen framhåller mycket vanligt med förhandstillträde. I syfte att undanröja

risker för missförstånd samt onödiga tvister föreslår utredningen att som

förutsättning för tillträde anges att »skäl äro därtill».

Förslaget har lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Några har

dock gjort gällande att det föreslagna uttrycket ger expropriaterna ett minskat

rättsskydd.

Jag delar utredningens uppfattning att uttrycket »synnerlig vikt» ger eu föreställning

om att förhandstillträde kan komma i fråga bara i undantagsfall och

att uttrycket på grund därav kan missuppfattas och leda till onödiga tvister.

I likhet med utredningen anser jag därför lämpligt att kravet på domstolsprövning

av frågan om den exproprierandes intresse att i förväg få tillträda expropriationsobjektet

i stället kommer till uttryck genom en allmän regel av innebörd,

att domstolen äger tillåta sådant tillträde, när skäl föreligger. Med hänsyn

till den tämligen omfattande praxis, som numera hunnit utbildas på området,

och till den innebörd uttrycket har i andra likartade rättsregler, kan enligt min

mening inte befaras att omformuleringen skall misstolkas.

Enligt utredningens förslag — till vilket jag ansluter mig — skall förordnande

om förhandstillträde liksom hittills kunna meddelas beträffande fastighet eller

rättighet som omfattas av meddelat expropriationstillstånd. Detta innebär inte,

att förordnandet med nödvändighet måste omfatta hela expropriationsobjektet.

Möjlighet bör naturligtvis finnas, att anpassa förordnandets omfattning och

innehåll i övrigt efter vad som i varje särskilt fall finnes lämpligt och behövligt.

Med den utformning bestämmelserna om förhandstillträde fått i utredningens

förslag torde utan vidare stå klart, att sådan möjlighet föreligger.

Den andra mera detaljbetonade fråga som utredningen tar upp i detta sammanhang

gäller laga fardag för ägare eller annan som har sin bostad i byggnad

på fastigheten. Enligt den nu gällande ordningen får tillträdet inte bestämmas

till tidigare dag än den fardag som först inträffar sedan tre månader förflutit

från delgivningen. Detta innebär att domstolen är förhindrad ge tillstånd till

förhandstillträde till tidigare dag även om den exproprierande erbjuder bostadshavaren

annan bostad som i och för sig bör godtas.

Utredningen anser att regeln är alltför stel och föreslår att den helt avskaffas.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Nuvarande regel om skäligt rådrum anses tillräcklig också med tanke på denna

situation.

Förslaget har livligt tillstyrkts av flera remissinstanser. Endast en remissinstans

har avstyrkt förslaget och därvid uttalat att det innebär ett allvarligt

intrång i sakägarnas rättsskydd.

Enligt min mening är det inte en rimlig ordning att tillträdet när den exproprierande

ställt en godtagbar bostad till förfogande skall behöva uppskjutas enbart

i avvaktan på en laga fardag. Även i andra fall kan det vara olämpligt

att göra tillträdet beroende av laga fardag. Den av utredningen åberopade regeln

om skäligt rådrum får anses ge tillräckligt skydd. Bland de omständigheter som

måste beaktas vid tillämpningen ingår också tillgången på bostäder. Att införa

en uttrycklig regel om skyldighet för den exproprierande att ställa en bostad till

förfogande synes varken nödvändigt eller lämpligt. Jag biträder således även i

nu behandlat avseende utredningens förslag.

Vid remissbehandlingen har upptagits några frågor om ytterligare ändringar

när det gäller förhandstillträde. De berörda frågorna är emellertid av den speciella

natur att lösningen av dem bör kunna anstå till den slutliga översynen

av ExL.

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag att ExL:s bestämmelser om förhandstillträde

och ersättning i samband med sådant tillträde ändras i överensstämmelse

med vad utredningen föreslagit. Jag biträder också den av utredningen

föreslagna omredigeringen av hithörande bestämmelser och förordar i enlighet

härmed att nu behandlade bestämmelser får inflyta i 36—38 §§ ExL.

Såsom utredningen anfört föranleder förslagen också vissa följdändringar i 32.

48—50, 52—54 och 58 §§ ExL.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196G

65

Kvalificerat förhandstillträde

Gällande rätt

Även om förhandstillträde skett är den exproprierande att betrakta som ägare

av expropriationsfastigheten först sedan domen i expropriationsmålet vunnit laga

kraft och föreskriven åtgärd för expropriationens fullbordan vidtagits. Sistnämnda

åtgärd består vanligen i att expropriationsersättningen nedsätts hos

länsstyrelsen (48 och 49 §§ ExL). Finns ingen expropriationsersättning att erlägga

enligt domen — vare sig detta beror på att hela beloppet nedsatts i förväg

enligt 38 § ExL eller på att parterna kommit överens om att expropriationsersättning

över huvud inte skall utgå — krävs i stället för nedsättning anmälan

hos länsstyrelsen (54 och 60 §§). Vad som anförts nyss om tidpunkten för äganderättsövergången

gäller också i fråga om den i 49 § andra stycket ExL och 24 §

1 mom. inteckningsförordningen angivna verkan av äganderättsexpropriation,

nämligen att fastigheten befrias från begränsade sakrätter. Fullbordandet av

expropriation kan dessutom tänkas få betydelse för den tidpunkt, när expropriation

får fastighetsbildande verkan. — ExL:s regler bygger på den grundprincipen

att alla av expropriationen föranledda ersättningsfrågor skall avgöras i ett

sammanhang. I fråga om löseskilling för exproprierad egendom medger lagen

överhuvudtaget inte något avsteg från denna princip. Beträffande övriga ersättningsposter

är principen emellertid något modifierad. På yrkande av part kan

domstolen sålunda hänvisa sakägare att i särskild rättegång vid domstolen föra

talan om ersättning för skada eller intrång, som finnes inte lämpligen kunna

prövas i målet (34 § första stycket ExL). Uppkommer fråga om ersättning för

skada eller intrång, som uppstått efter expropriationsmålets slutliga avgörande

och inte kunnat förutses i målet, äger bestämmelserna i ExL inte alls tillämpning

(34 § andra stycket ExL).

Vissa utländska förhållanden

Grundsatsen att betalning av slutligt fastställd expropriationsersättning i regel

skall föregå det definitiva ianspråktagandet vid expropriation möter inte bara i

svensk utan också i utländsk expropriationslagstiftning. Från Förbundsrepubliken

Tyskland kan nämnas att dess byggnadslag av år 1960 (Bundesbaugesetz),

som bl. a. innehåller åtskilliga bestämmelser om expropriationsrätt för tätbebyggelseändamål,

också har en regel (165 §) av innebörd, att avsteg i visst fall kan göras

från den nyss angivna grundsatsen. Regeln tar närmare bestämt sikte på det

fall att en vid domstol anhängig tvist gäller bara storleken av expropriationsersättningen.

På yrkande av den exproprierande kan domstolen härvid uppdra

åt viss administrativ myndighet att meddela s. k. verkställighetsförordnande

(Ausfiihrungsanordnung). I och med att sådant förordnande getts, vinner ex
-

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 73

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

propriationsbeslutet rättskraft, utom beträffande det omtvistade ersättningsbeloppet.

Det förutsätts att den exproprierande dessförinnan erlagt belopp,

beträffande vilka slutligt avgörande redan föreligger samt i regel dessutom att

han ställt säkerhet för belopp, om vilket tvist råder. — I norsk expropriationsrättslig

litteratur har uttalats att en expropriant, efter det förhandstillträde skett

i enlighet med bestämmelserna i 1959 års norska expropriationslag (lov om oreigning),

torde kunna få s. k. grunnbokhjemmel till egendomen och därigenom bli

berättigad att exempelvis pantsätta den för byggnadslån (Sandene, Oreigningsloven,

s. 150, Oslo 1962).

Utredningen

Inledningsvis erinrar utredningen om att det i vissa fall när expropriation

sker för att överföra fastighet i den exproprierandes ägo kan uppkomma särskilda

svårigheter till följd av att den exproprierande måste avvakta tidpunkten

för expropriationens fullbordan, innan han blir ägare till fastigheten. Som exempel

nämns vissa fall, när fastigheten skall ingå i ett saneringsföretag eller användas

för ny bostadsbebyggelse. Det är då vanligt att marken skall utnyttjas för

enskilt bebyggande och det förhåller sig dessutom inte sällan så, att marken

ingår i ett större område som skall bebyggas i ett sammanhang. En förutsättning

för att byggnadsföretaget överhuvudtaget skall kunna påbörjas kan härvid vara

att erforderliga fastighetsbildningsåtgärder samt vidareöverlåtelser eller tomträttsupplåtelser

dessförinnan genomförts. I regel föreligger också behov av att

under byggnadstiden kunna inteckna och belåna fastigheten. Åtgärder av nu

berörd art förutsätter i sin tur att den exproprierande blivit ägare av fastigheten.

En förskjutning av tidpunkten för hans förvärv kan således komma att medföra

att också själva byggnadsföretaget fördröjs.

Det anförda ger enligt vad utredningen framhåller vid handen, att frånvaron

av bestämmelser som gör det möjligt för den exproprierande att innan expropriationsprocessen

slutförts förvärva äganderätt till fastighet, som skall exproprieras

med sådan rätt, i vissa situationer kan medföra påtagliga olägenheter.

Som en följd av att bostadsbyggandet och saneringsverksamheten kraftigt

ökat har behovet av att anlita expropriationsförfarande i sådana sammanhang

också växt. Detta har i sin tur bidragit till att behovet av att komplettera

lagstiftningen med regler av nyss angiven innebörd på senare år gjort sig allt

starkare gällande.

Utredningen betonar att en förutsättning för att en reform i antydd riktning

skall kunna genomföras givetvis är, att fastighetsägares och andra rättsägares

rimliga intressen kan tillgodoses. I detta avseende konstateras att redan ett

förtida besittningstagande i många fall medför att såväl ägaren som nyttjanderättshavare

och därmed jämställda rättsägare helt betages möjligheten att

utnyttja fastigheten. Efter ett besittningstagande i enlighet med domstols förordnande

kan den exproprierande sålunda i allmänhet fysiskt förfoga över fas
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G 7

Kung!. Maj:ts proposition nr 73 ur 1966

tigheten på samma sätt som om lian var ägare till densamma. En reform som

innebär att den exproprierande i här åsyftade fall också juridiskt blir att betrakta

som ägare av fastigheten kan näppeligen anses medföra, att nu berörda

rättsägares ställning försvagas i jämförelse med den situation som redan nu

uppkommer vid ett totalt besittningstagande. Givetvis bör — i överensstämmelse

med vad som funnits böra gälla vid förhandstillträde — till rättsägarnas

skydd uppställas krav på att de får skäligt rådrum, innan egendomen behöver

frånträdas, att ersättning i görlig mån utdöms i så nära anslutning till ianspråktagandet

som möjligt och att säkerhet finns för att också återstående ersättningsbelopp

kommer att erläggas. I den mån så sker kan det emellertid inte

ur önskemålet att bereda nu angivna rättsägare ett rimligt rättsskydd härledas

något argument, som innebär avgörande hinder mot införandet av bestämmelser,

enligt vilka den exproprierande när ett påtagligt behov därav föreligger

kan få ta fastigheten i anspråk med äganderätt innan expropriationsmålet definitivt

avgjorts.

Vad beträffar eventuella panträttshavares intressen i sammanhanget anmärker

utredningen, att den omständigheten att den exproprierande övertar

fastigheten med äganderätt innan expropriationsprocessen slutförts inte nödvändigtvis

behöver innebära att också panträtter i fastigheten bringas att upphöra

samtidigt. Både fastighetsbildningen och kreditgivningen kan dock försvaras

av att äldre panträtter kvarstar i fastigheten. Från denna synpunkt är

det följaktligen önskvärt att fastigheten, i likhet med vad som sker när expropriation

fullbordas, befrias från panträtt i och med att den övergår i den

exproprierandes ägo. Inte heller med ett sådant system anses några olägenheter

behöva uppkomma för panträttshavarna. Med hänvisning till sitt förslag

om vidgade möjligheter att utdöma förskott hävdar utredningen, att panträttshavamas

intressen i själva verket kan tillgodoses på ett avgjort bättre sätt än

som hittills kunnat ske i samband med förtida besittningstagande. I den mån

fordringarna inte blir fullt betalda ur utdömda förskottsbelopp, kvarstår för

fordringsägarnas del — i stället för panträtten — en rätt till utdelning ur den

blivande expropriationsersättningen och för betalningen av denna ersättning

skall enligt ExL:s regler alltid finnas betryggande säkerhet.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att några avgörande invändningar

inte kan riktas mot ett system enligt vilket fastigheten — befriad från begränsade

sakrätter i samma utsträckning som vid fullbordad expropriation — kan

överföras i den exproprierandes ägo, redan innan slutlig dom föreligger i ersättningsfrågorna.

Utredningen konstaterar vidare, att det föreligger ett klart uttalat

behov av ett sådant system och uttalar som sin mening, att i ExL bör införas

bestämmelser som tillgodoser detta behov.

När det gäller att infoga bestämmelser av den nyss angivna innebörden i

ExL:s regelsystem, diskuterar utredningen skilda lösningar. En tänkbar utväg

är att ändra de nuvarande bestämmelserna om förhandstillträde så, att sådant

tillträde alltid får den verkan att egendomen övergår till den exproprierande

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

med samma rätt som efter fullbordad expropriation, givetvis dock med skyldighet

för den exproprierande att erlägga den expropriationsersättning, som kan

komma att slutligt fastställas i målet. Denna lösning avvisas emellertid av utredningen

bl. a. av det skälet, att förfarandet ofta skulle bli alltför omständligt.

Bl. a. skulle domstolen — på vilken det rimligen bör ankomma att ta upp och

pröva frågor av denna art — alltid vara tvingad att hålla särskild huvudförhandling

och meddela dom i frågan. Vidare skulle omfattningen av det förtida

ianspråktagandet inte kunna anpassas efter vad som i varje särskilt fall motsvarade

föreliggande behov utan en tämligen omfattande detaljreglering av

rättsförhållandet mellan parterna. Av dessa skäl anser utredningen lämpligast

att det nuvarande systemet med förhandstillträde får bestå jämsides med det

av utredningen förordade nya systemet.

Å andra sidan anser utredningen inte heller lämpligt att utforma bestämmelserna

så, att ett ianspråktagande med den rätt som nu är i fråga kan komma till stånd

oberoende av om fastigheten tas i besittning av den exproprierande eller ej. En

sådan lösning skulle nämligen avsevärt komplicera lagstiftningen. Bl. a. skulle det

bli nödvändigt att i detalj reglera förhållandena under den tid som förflyter från

äganderättsövergången till det slutliga besittningstagandet. Utredningen menar

att det inte heller föreligger något praktiskt behov av att på detta sätt möjliggöra

äganderättsövergång utan besittningstagande. Den lösning som utredningen slutligen

stannar för innebär att besittningstagande liksom nu skall kunna ske utan

äganderättsövergång men att äganderättsövergång inte skall kunna ske utan att

besittningstagande först ägt rum. Utredningen framhåller, att särskilda föreskrifter

om rätt för fastighetsägaren och innehavaren av särskilda sakrätter att

åtnjuta skäligt anstånd innan egendomen avträds inte erfordras med en sådan

lösning. Inte heller blir det nödvändigt med särskilda bestämmelser om skyldighet

för den exproprierande att erlägga förskott i samband med ianspråktagandet.

Om nämligen besittningstagande uppställs som en förutsättning för äganderättsövergång

innan ersättningsfrågorna definitivt avgjorts, följer redan av bestämmelserna

om förhandstillträde, att domstolen skall bereda vederbörande

sakägare skäligt rådrum och att förskottsbetalning kan föreskrivas såsom villkor

för besittningstagandet.

I enlighet med dessa överväganden föreslår utredningen att vid sidan av de

nuvarande bestämmelserna om förhandstillträde införs regler, enligt vilka domstolen

när skäl är därtill skall kunna i särskild dom medge, att fastighet som

skall avstås genom expropriation får övergå i den exproprierandes ägo, innan

lagakraftägande dom angående expropriationsersättningen föreligger. Denna senare

form av ianspråktagande anser utredningen lämpligen kunna benämnas

kvalificerat förhandstillträde i motsats till den nuvarande formen enkelt förhandstillträde.

I den mån tillträde inte redan skett, skall domstolen i samband

med medgivandet bestämma tid och villkor för tillträde av fastigheten. Enligt

förslaget skall det sedan ankomma på den exproprierande att själv bestämma,

om han vill utnyttja medgivandet till kvalificerat förhandstillträde. Vill han be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

09

Kungl. Mujrts proposition nr 73 ur 1966

gagna sig av medgivandet skall han, sedan tiden för fullföljd av talan utgått

och tillträde skett, göra anmälan till länsstyrelsen. När anmälan skett skall

fastigheten övergå till den exproprierande med samma rätt som om expropriationen

fullbordats, givetvis dock med skyldighet för den exproprierande att erlägga

den expropriationsersättning, som kan komma att slutligt fastställas i

målet.

De sålunda föreslagna reglerna med därtill anslutande föreskrifter föreslås få

sin plats i 3»—41 §§ ExL. Vissa följdändringar föreslås i 54, 58, 60, 68 och

101 §§.

Remissyttrandena

Huvudprinciperna i det nu aktuella förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran

av nästan alla remissinstanser. RLF avstyrker förslaget.

Flera remissinstanser understryker behovet av en reform i föreslagen riktning

och förslaget hälsas — i synnerhet från kommunalt håll — med stor tillfredsställelse.

Från åtskilliga håll, bl. a. i yttrandena från överståthållarämbetet och

borgarrådsberedningen i Stockholm uttalas, att betydande praktiska fördelar kan

väntas av reformen. I likhet med utredningen finner bl. a. kammarkollegiet att

några avgörande invändningar med hänsyn till motstående intressen inte kan

riktas mot en reform av denna innebörd.

RLF anser att något behov av att gå ifrån grundsatsen om betalning av slutligt

fastställd expropriationsersättning före det definitiva ianspråktagandet

rimligen inte kan föreligga, om expropriationsmål förbereds på ett lämpligt och

fullständigt sätt och vederbörande expropriant i god tid tar initiativ till förfarandet.

En ändring av de nuvarande reglerna skulle medföra avsteg från vad som

gäller enligt andra tvångsförfogandelagar. Enligt förbundets mening skulle en

sådan ändring också kunna medföra onödiga motsatsställningar mellan parterna.

Även den lagtekniska lösning som utredningen föreslår godtas i allmänhet

i remissyttrandena. Från några håll riktas dock invändningar mot den föreslagna

lösningen.

Svenska kommunförbundet framhåller att utredningens förslag innebär att

frågan om kvalificerat förhandstillträde skall avgöras av domstol genom slutlig

dom eller genom deldom. Vare sig medgivandet lämnas i slutlig dom eller i deldom

kan domen komma att överklagas. Tillämpningen av institutet kan komma

att föranleda tidsödande processer i överinstanserna. Sådana konsekvenser skulle

uppenbarligen motverka syftet med reformen. Förbundet anser att man bör

överväga en lösning, som — utan att fördenskull åsidosätta kravet på ett rimligt

rättsskydd för berörda rättsägare — på ett bättre sätt än den av utredningen

föreslagna kan tillgodose den exproprierandes intresse av att när ett påtagligt

behov föreligger, få ta fastigheten i anspråk med äganderätt innan expropria
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

tionsmålet slutligt avgjorts. Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län anser

förslaget ganska omständligt men betonar samtidigt nödvändigheten av att

rättssäkerhetens krav tillgodoses fullt ut. Överlantmätaren anser angeläget att

cn metodik utbildas, varigenom tidsåtgången för ett kvalificerat förhandstillträde

i möjligaste mån nedbringas. Samma åsikt uttalas av SABO.

I likhet med kommunförbundet anser Svenska stadsförbundet, att det av utredningen

föreslagna systemet inte i erforderlig grad tillgodoser önskemålen om

ett snabbt avgörande. Stadsförbundet medger att den konstruktion som utredningen

föreslagit rent processtekniskt får anses vara förestavad av starka skäl,

men ifrågasätter om inte bestämmelserna likväl bör överses i syfte att effektivisera

institutet kvalificerat förhandstillträde. I anslutning härtill framför förbundet

tanken på att — i likhet med vad som gäller beträffande enkelt förhandstillträde

— låta även frågan om äganderättsövergång bli föremål för beslut, som

får överklagas endast till hovrätt. Från rättssäkerhetssynpunkt förefaller en sådan

lösning enligt förbundets mening inte vara förenad med några avgörande

betänkligheter. Frågan om äganderättens övergång får även vid enkelt förhandstillträde

i realiteten anses avgjord redan i samband med domstolsbeslutet och

den exproprierandes tillträde. Den exproprierande kan därefter inte för egen del

återkalla expropriationsanspråket och också de facto torde en återgång av

fastigheten till expropriaten som regel vara omöjliggjord.

Tanken på en begränsning av fullföljdsrätten kommer till synes också i yttrandena

fi''ån överlantmätaren i Gävleborgs län och markpolitiska utredningen.

Fastighetsnämnden i Göteborg anser en sådan begränsning — ehuru i och för

sig önskvärd — knappast genomförbar. För att nedbringa tidsåtgången bör

emellertid bestämmelsen om skyndsamt avgörande i 16 § arbetsordningen för

nedre justitierevisionen tillämpas vid fullföljd till högsta domstolen. Av samma

mening är Svenska kommunal tekniska föreningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker av principiella skäl den av utredningen

valda lösningen, vilken enligt hovrättens mening inte kan anses välfunnen.

Syftet med bestämmelserna bör i stället tillgodoses genom en utvidgning

av bestämmelser i 34 § ExL om att vissa ersättningsfrågor skall hänskjutas

till särskild rättegång. Denna bestämmelse som f. n. endast avser det fall att

talan gäller ersättning för skada och intrång, som finnes inte lämpligen kunna

prövas i målet, bör enligt hovrättens mening ges sådan utformning, att det också

i andra fall blir möjligt att under särskilt angivna förutsättningar hänskjuta

talan om expropriationsersättningen eller del därav till särskild rättegång. Hovrätten

anför.

Utredningen söker tillgodose det angivna syftet genom en bestämmelse, enligt

vilken domstolen äger medgiva att fastigheten må »övergå i den exproprierandes

ägo, innan lagakraftägande dom angående expropriationsersättningen

föreligger». Redan det sålunda använda uttryckssättet ter sig olämpligt. Det

förekommer inte eljest i lagstiftningen någon motsvarighet därtill. Åtskilliga

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur lOGG

lagbestämmelser talar väl om ägaren till fastighet och de befogenheter i skilda

hänseenden som kan tillkomma denne. Men några bestämmelser om fastighets

övergång i någons ägo förekommer inte. Man synes numera inte vara inställd

på att kunna fastställa en enhetlig tidpunkt för äganderättens övergång. De olika

befogenheterna kan mycket väl successivt övergå utan att man har anledning

att utmärka ett särskilt stadium såsom avgörande för äganderättens övergång

(Seve Ljungman och Per Stjernquist: Den rättsliga kontrollen över mark och

vatten II, s. 27 jämte hänvisningar). Det måste anses svårförståeligt och förvillande

att i expropriationslagen tala om både att fastigheten övergår i den exproprierandes

ägo och att expropriationen fullbordas samt därvid beteckna det

förra i förhållande till det senare såsom ett kvalificerat förhandstillträde. Såsom

utredningen själv anger måste ett medgivande till sådant kvalificerat förhandstillträde

vara att betrakta som ett avgörande av en del av själva den sak expropriationsmålet

gäller. Utredningen har därför — enligt hovrättens mening med

rätta — föreslagit att beslut om sådant kvalificerat förhandstillträde skall meddelas

i form av dom. Vad som återstår efter en sådan deldom är att bestämma

en uppskjuten del av, eller eventuellt hela, expropriationsersättningen. Redan

enligt gällande bestämmelser i 34 § kan bestämmandet av expropriationsersättning

i vissa hänseenden uppskjutas, under det att dom i övrigt meddelas i huvudsaken.

Vad utredningen föreslår kan sålunda uppfattas som en utvidgning av

de möjligheter som 34 § ger att hänskjuta en del av målet till särskild rättegång.

Enligt hovrättens mening ter det sig mera lättbegripligt om det betraktas på

det sättet och inte som en kvalificerad form av förhandstillträde. Därigenom

skulle vinnas att man kan fasthålla vid en form av expropriationens fullbordan

med den tolkning därav som må anses behövlig.

Frågan huruvida ett system enligt vilket expropriationsfastigheten kan bringas

att övergå i den exproprierandes ägo, innan expropriationsersättningen bestämts

och helt erlagts, går att förena med inteckningshavares anspråk på rimligt

rättsskydd har uppmärksammats i några remissyttranden. Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa anser att kvalificerat förhandstillträde under de förutsättningar,

som utredningen föreslagit, inte kommer att träda fastighetsägares

eller andra sakägares intressen för när. Inteckningshavares behov av rättsskydd

synes tillfredsställande tillgodosett genom att den exproprierande har

att hos länsstyrelsen ställa säkerhet för expropriationsersättningen samt att

inteckningshavaren i enlighet med de allmänna reglerna i expropriationslagen

äger rätt till utdelning ur ersättningen och i eventuellt nedsatt förskott.

Svenska sparbanksföreningen hyser samma uppfattning. Svenska bankföreningen

— som i princip godtar utredningens förslag — påpekar emellertid, att det är

av största vikt för att inteckningshavares rätt inte skall äventyras att tillräcklig

säkerhet verkligen finns för betalningen av den slutliga expropriationsersättningen.

Bankföreningen framför därför önskemålet, att i den föreslagna nya 40 § ExL

orden »fullt betryggande» insätts framför »pant eller borgen». Dessutom bör

inteckningshavare vid förtidstillträde i nu ifrågavarande kvalificerade form få

samma rätt som sakägare att i rättegången framställa begäran om förskott.

Också Sveriges allmänna liypoteksbank anser att inteckningshavarnas rätt bör

tillgodoses på ett bättre sätt än som följer av förslaget. Hypoteksbankcn erinrar

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1966

om att det åligger domstolen att självmant beakta, att expropriationsersättningen

inte till inteckningshavarnas förfång bestäms för lågt och att någon slutlig

förlust för inteckningshavarna alltså inte synes behöva riskeras genom expropriationsförfarandet.

Om förfarandet drar långt ut på tiden efter det att kvalificerat

förhandstillträde skett och några förskott inte utdömts, riskerar emellertid långivarna

att annuitetsbetalningarna på inteckningslånen uteblir i ett skede när

panträtten upphört att gälla. Långvariga rubbningar i fråga om betalning av

räntor och amorteringar kan medföra inte oväsentliga olägenheter för långivarna,

även om de får sina fordringar helt täckta vid den slutliga fördelningen av expropriationsersättningen.

Enligt hypoteksbankens mening förefaller det från angivna

synpunkter rimligt att exproprianten i samband med äganderättsövergången

alltid åläggs att betala ett förskott på expropriationsersättningen, vare

sig yrkande därom framställts eller inte. Det bör alltså åligga domstolen att ex

officio fatta beslut om sådant förskott. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser,

att man med hänsyn till såväl inteckningshavares intressen som till befarade

tekniska komplikationer från inskrivningsrättslig synpunkt uppenbarligen kan

ställa sig ytterst tveksam till den föreslagna reformen. De betänkligheter som

möter i sammanhanget inställer sig enligt hovrättens mening vare sig man väljer

den lösning utredningen föreslagit eller den lösning hovrätten — i enlighet med

vad nyss redovisats — stannat för. Hovrätten fortsätter.

De praktiska olägenheter som kan uppkomma genom reformen består huvudsakligen

i att fordringsinteckningar, som inte täcks av lämnade förskott, kan

komma att efter panträttens upphörande kvarleva såsom ett med inteckningshandlingen

förenat anspråk på utdelning ur den slutliga expropriationsersättningen.

Det är uppenbart, att härav vållas tekniska komplikationer och att man

även av sakliga skäl kan finna det betänkligt att införa regler, som leder till ett

sådant resultat. I tekniskt hänseende torde det bli nödvändigt att föra anteckningar

i fastighetsböckerna om denna inteckningarnas fortsatta skuggtillvaro

och att låta upplysningar därom inflyta i gravationsbevis, så länge anteckningarna

är av betydelse. Denna nyskapelse ter sig invecklad och dess precisa handhavande

ställer stora krav på personalen. Av större vikt är emellertid att inteckningshavarens

ställning efter en deldom inte kan sägas vara riskfri. Sedan inteckningen

upphört att gälla i fastigheten, har han, vid sidan om det personliga

betalningsansvar för fastighetsägaren som kan föreligga, en kvarstående rätt till

utdelning ur den framtida, slutliga expropriationsersättningen. Denna skall visserligen

bestämmas till fastighetens verkliga värde, men vad det innebär kan

ibland vara svårt att bedöma i förväg. Han är enligt 24 § inte sakägare och han

kan inte inverka på målets bedrivande. Han kan sålunda få vänta långa tider

på att få sin del i expropriationsersättningen. Det är tydligt, att han under sådana

förhållanden har små möjligheter att överlåta inteckningen eller eljest

realisera dess värde. — Hovrätten anser, att möjligheten att meddela deldom under

alla omständigheter bör begränsas till de fall, då det är av synnerlig vikt för

den exproprierande att kunna få expropriationen fullbordad, såsom då expropriationen

gäller område avsett för bostadsbyggande. Vidare synes det kravet lämpligen

böra uppställas, att domstolen har att ingå i prövning av frågan, om det kan

befaras att deldom leder till förfång för inteckningshavare. Man kan givetvis

säga att i flertalet fall så inte är förhållandet. Om den summa som den exprop
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts •proposition nr 73 år 196G

lierande erbjudit täcker den mera ordinära fastighetskredit som finns på fastigheten

och det erbjudna beloppet utdöms i deldomen eller redan lämnats såsom

förskott, uppkommer inte förfång för inteckningshavaren. Man har sålunda enbart

att beakta mera extraordinära fall, såsom då fastigheten är överintecknad.

Även i sådana fall bör det kunna sägas att domstolen inte behöver räkna med att

något förfång för inteckningshavaren uppkommer, om t.ex. den exproprierande

genom särskild uppgörelse med denne anskaffar hans medgivande till åtgärden

eller om de överskjutande inteckningarna bara är formellt fastställda och innehas

av fastighetsägaren. I varje fall synes böra krävas att den exproprierande

har ställt pant eller borgen för kvarstående inteckningar; enbart denna åtgärd

kan dock inte alltid vara tillräcklig för att möjligheten av förfång för inteckningshavaren

skall kunna uteslutas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i sitt yttrande erinrat om de i 112 § utsökningslagcn

och 18 § inteckningsförordningen uppställda begränsningarna i fråga

om rätten att ta ut ränta på intecknad fordran. Länsstyrelsen påpekar att innehavare

av inteckning med hänsyn till nämnda begränsningar kan komma att

lida rättsförlust, om avsevärd tid förflyter mellan tillträdet och dagen för fördelningen

av den slutliga expropriationsersättningen. Enligt länsstyrelsens mening

bör denna fråga uppmärksammas vid den fortsatta behandlingen av utredningens

förslag.

Utredningens förslag, att medgivande till kvalificerat förhandstillträde skall

få lämnas »när skäl är därtill», möter invändning i remissyttrandena från Näringslivets

byggnadsdelegation och Sveriges fastighetsägareförbund. I överensstämmelse

med den ståndpunkt, som dessa remissinstanser intar i fråga om förutsättningarna

för enkelt förhandstillträde, anser de att nu avsett medgivande

bör få lämnas endast om detta är av synnerlig vikt för den exproprierande.

Departementschefen

I det närmast föregående avsnittet behandlades förhandstillträde. Oavsett

grunden för sådant tillträde är expropriaten fortfarande ägare till fastigheten.

Äganderätten övergår till den exproprierande först i och med att expropriationen

fullbordas. Detta sker inte förrän ersättningsfrågorna i expropriationsmålet

blivit definitivt avgjorda och expropriationsersättningen nedsatts hos länsstyrelsen.

I och med att expropriationen fullbordas befrias fastigheten också från

de begränsade sakrätter — däribland panträtter — som tidigare vilat på den.

Det kan ibland innebära allvarliga olägenheter — särskilt när expropriationsfastigheten

skall ingå i ett saneringsföretag eller ensam eller tillsammans med

andra fastigheter användas för bostadsbebyggelse — att äganderättsövergången

uppskjuts och att eventuella panträtter står kvar i fastigheten till dess expropriationen

fullbordas. Den exproprierande kan inte få lagfart på fastigheten och

detta fördröjer i sin tur tillämnade fastighetsbildningsåtgärder, vidareöverlåtelser

och tomträttsupplåtelser. Vidare försvåras kreditgivningen till det byggnadsföretag,

som är avsett att komma till stånd, eftersom fastigheten inte kan intecknas

och belånas vare sig av den exproprierande eller av en senare ägare eller

tomträttshavare.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen tagit upp frågan om en

komplettering av ExL med bestämmelser som gör det möjligt för den exproprierande

att förvärva äganderätt till expropriationsfastigheten redan innan

expropriationen fullbordats. Utredningen har funnit, att några avgörande invändningar

inte kan riktas mot ett system som innebär att fastigheten — befriad

från panträtter och andra begränsade sakrätter i samma utsträckning som

vid fullbordad expropriation — övergår till den exproprierande innan slutlig

dom föreligger i ersättningsfrågan. Eftersom det föreligger ett klart uttalat behov

av ett sådant system föreslår utredningen, att ExL kompletteras med regler

som tillgodoser detta behov.

I fråga om den lagtekniska konstruktionen av reglerna avvisar utredningen

fanken på att ändra nuvarande regler om förhandstillträde så, att äganderätten

alltid skulle komma att övergå redan vid förhandstillträdet. Den lösning som

föreslås, innebär i stället att det överlämnas åt domstolen att på yrkande av den

exproprierande avgöra om det finns skäl att låta den fastighet som skall exproprieras

övergå till den exproprierande med äganderätt innan lagakraftägande

dom föreligger angående expropriationsersättningen. Om sådana skäl är för

handen skall domstolen genom deldom lämna medgivande av nyss antydd innebörd.

Om tillträde inte redan skett och rätt till förhandstillträde inte heller föreligger

enligt tidigare förordnande av domstolen, skall domstolen också bestämma

tid och villkor för tillträde av fastigheten. Den exproprierande får sedan själv

avgöra om han vill begagna sig av medgivandet eller inte. Vill han begagna sig

därav skall han anmäla detta till länsstyrelsen. Innan han får göra sådan anmälan,

skall han dock ha tillträtt fastigheten och, om detta inte skett redan vid tillträdet,

dessutom ha ställt säkerhet för den blivande expropriationsersättningen.

När anmälan gjorts, övergår fastigheten i den cxproprierandes ägo med samma

rätt som om expropriationen fullbordats. Detta innebär bl. a. att eventuella

fordringsinteckningar faller bort. Inteekningshavarna får i stället en rätt till

utdelning ur den blivande expropriationsersättningen.

Den nya formen för ianspråktagandet benämner utredningen kvalificerat

förhandstillträde, medan förhandstillträde enligt nuvarande ordning kallas enkelt

förhandstillträde. Huvudreglerna om kvalificerat förhandstillträde ingår

som 39—41 §§ i utredningens förslag till ändringar i ExL.

Utredningens uttalanden om behovet av en lagstiftning av det nu aktuella

slaget har fått ett mycket starkt stöd vid remissbehandlingen. Det starkaste stödet

kommer som väntat från kommunalt håll men också de allra flesta andra

remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till utredningens bedömningar i denna

del. De föreslagna åtgärderna tillgodoser ett sedan länge känt behov och det

är framför allt från samhällsbyggnadssynpunkt angeläget att lagstiftningen

ändras i den riktning utredningen föreslagit.

I fråga om den lagtekniska lösning som utredningen stannat för har vid

remissbehandlingen från en del håll uttalats vissa betänkligheter. I remissytt
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:tn proposition nr 73 år 1966

randet från hovrätten över Skåne och Blekinge föreslås en helt annan konstruktion

av lagreglerna än som föreslagits av utredningen. Hovrättens förslag innebär

i korthet att syftet med reformen i stället skall tillgodoses genom en utvidgning

av bestämmelserna i 34 § ExL om att ersättningsfrågor i vissa fall kan

hänskjutas till avgörande i särskild rättegång. Några remissinstanser har förordat

begränsning av fullföljd mot dom, varigenom kvalificerat förhandstillträde

medgetts, eftersom det annars kan uppstå onödig tidsutdräkt som förringar

värdet av reformen.

Frågan i vad mån det är möjligt, att nå det åsyftade resultatet genom en helt

ny konstruktion av reglerna — eventuellt på sätt som förordats av hovrätten

över Skåne och Blekinge — beror i hög grad på resultatet av den pågående

översynen av bl. a. de organisatoriska frågorna inom expropriationslagstiftningen.

När detta resultat föreligger kan ett mera definitivt ställningstagande

äga rum. I avbidan härpå bör utredningens förslag ligga till grund för konstruktionen

av reglerna.

Tydligt är att en uppkommen fråga om att fastigheten skall i förtid få övergå

i den exproprierandes ägo från processucll synpunkt måste betraktas som en del

av själva den sak expropriationsmålet gäller. Ett bifall till en begäran om

äganderättsövergång får såtillvida materiell innebörd, att det kan läggas till

grund för en verkställighetsåtgärd, som innebär att expropriationen fullbordas

utom i vad avser betalningen av den definitiva expropriationsersättningen. I

enlighet med vad utredningen föreslagit bör därför frågor av här avsedd art

avgöras genom dom, lämpligen betecknad som deldom (jfr 11 kap. 66 § 1 mom.

vattenlagen). Att införa regler som — utöver vad som annars gäller — begränsar

parts rätt att fullfölja talan mot sådan dom är enligt min mening inte tillrådligt.

Farhågorna att en ordning enligt vilken talan kan fullföljas på vanligt

sätt skall leda till olägenheter av någon betydelse synes mig överdrivna. I allmänhet

torde de frågor som uppkommer i här åsyftade sammanhang inte bli

av särskilt invecklad eller svårbedömd art och de torde mera sällan komma att

bli föremål för verklig tvist mellan parterna. Med hänsyn härtill och då man

vidare får räkna med att domstolarna kommer att ta tillbörlig hänsyn till den

ofta brådskande karaktären av hithörande frågor, kan man enligt min mening

utgå ifrån att definitiva avgöranden kommer att kunna träffas förhållandevis

snabbt. Det kan vidare övervägas att i gällande arbetsordningar för hovrätterna

och nedre justitierevisionen ta in särskilda föreskrifter om att mål av nu avsett

slag skall behandlas som förtursmål.

Även i övriga hänseenden anser jag den av utredningen föreslagna lagtekniska

konstruktionen lämplig och ändamålsenlig. Särskilt förtjänar framhållas att en

lösning, sådan som den föreslagna, inte gör det nödvändigt med särskilda, för

nu aktuella fall avfattade föreskrifter om tillträde och förskott. Inte heller blir

det nödvändigt att i övrigt detaljreglera rättsförhållandena mellan parterna.

En betydelsefull fråga är i vad mån särskilda bestämmelser kan anses behövliga

med tanke på inteckningshavarnas intressen. I närmast föregående avsnitt

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

har jag förordat regler, som innebär en väsentlig utvidgning av domstolarnas

befogenhet att utdöma förskott på expropriationsersättning. Om dessa regler

genomförs blir följden, att inteckningshavarna framdeles kan tillgodoses på ett

mycket bättre sätt än som f. n. är möjligt i samband med förhandstillträde.

Genomförs utredningens förslag kommer visserligen deras panträtt i expropriationsfastigheten

— i den mån den inte redan tidigare fallit bort på grund av

utbetald förskottsersättning — att upphöra, när fastigheten övertas av den

exproprierande men i stället får de rätt till utdelning ur blivande expropriationsersättning

för vilken alltid skall finnas fullt betryggande säkerhet. Något mera

trängande behov av bestämmelser som syftar till att även på annat sätt än som

nyss angetts trygga inteckningshavarnas intressen kan inte anses föreligga.

Naturligtvis har jag vid detta bedömande utgått ifrån att avgörandet av återstående

ersättningsfrågor inte fördröjs oskäligt. Det torde utan vidare kunna

förutsättas att domstolarna beaktar detta krav och tillser att handläggningen

fortgår med tillbörlig skyndsamhet.

Bortsett från att en förpliktelse kan kvarstå för den exproprierande att betala

expropriationsersättning innebär den föreslagna ordningen, att kvalificerat förhandstillträde

till sina verkningar blir jämställt med fullbordad expropriation.

Andra fastighetsregistrerings- och inskrivningsåtgärder än sådana som normalt

vidtas i samband med expropriation kommer inte i fråga. Befintliga inteckningai

faller bort i samma utsträckning som vid en i vanlig ordning fullbordad expropriation

och inteckningshavarna har att i likhet med vad som då gäller hålla

sig till utgående expropriationsersättning. Några praktiska olägenheter eller tekniska

komplikationer torde därför inte behöva befaras med den föreslagna ordningen.

Vad beträffar de närmare förutsättningar, som bör gälla för att expropriationsfastighet

skall få tas i anspråk med här avsedd rätt, ansluter jag mig helt

till utredningens förslag. I enlighet härmed anser jag att det bör tillkomma domstol

att i varje särskilt fall pröva om det är av betydelse för den exproprierande

att förvärvet snarast genomförs. De synpunkter, som härvid bör anläggas,

överensstämmer i allt väsentligt med dem, som enligt vad jag anfört i det föregående,

bör beaktas i fråga om enkelt förhandstillträde.

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag, att i ExL införs bestämmelser

om kvalificerat förhandstillträde och att utredningens förslag därvid i allt

väsentligt läggs till grund. På sätt utredningen föreslagit bör de erforderliga bestämmelserna

i ämnet tas upp i 39—11 §§ ExL. Förslaget föranleder därjämte

vissa följdändringar i 54, 58, 60, 68 och 101 §§■

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 73 år 1966

77

Expropriationskostnadema

Gällande rätt

Enligt 67 § ExL är den exproprierande skyldig att, i den mån inte annat

föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ RB, ersätta motparten

hans kostnader i expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens fördelning

och eljest i anledning av expropriationen. Hänvisningen till RB innebär att ersättningsskyldigheten

inte omfattar kostnad, som motparten ådragit sig genom

vårdslöshet eller försummelse (6 §), och inte heller kostnad, som annars inte

varit skäligen påkallad för att tillvarata partens rätt (8 §). Vid tillämpningen av

sistnämnda bestämmelse anses det avgörande vara, om parten, när han vidtog

den åtgärd som föranledde kostnaden, hade skäl att anse åtgärden erforderlig

(jfr NJA II 1943 s. 235).

ExL innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om den exproprierandes

egna kostnader. Tydligt är att han i regel har att själv stå för dessa. I ett fall,

då fastighetsägare i samband med fullföljd av talan i expropriationsmål till

högsta domstolen låtit sig komma till last sådant förhållande, som avses i 18

kap. 6 § RB, har dock fastighetsägaren förpliktats att utge kostnadsersättning

till den exproprierande (NJA 1955 s. 513).

Kostnadsregeln i 67 § ExL är tillämplig också vid tvångsförvärv enligt vissa

andra lagar, såsom 1902 års lag om elektriska anläggningar (jfr även 2 kap. 18 §

vattenlagen), lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksfastighet och

lagen om inlösen i vissa fall av rätt till gruva in. m. Vidare är den tillämplig i de

inlösningsfall som avses i 4 kap. 9—12 §§ vattenlagen samt 14, 50 och 57 §§

lagen om stenkolsfyndigheter m. m. Enligt 137 § BL skall 67 § ExL dessutom

tillämpas vid inlösen enligt BL:s bestämmelser. Ogillas yrkande om inlösen skall

dock enligt 138 § andra stycket BL allmänna bestämmelser om rättegångskostnad

gälla, dvs. 18 kap. RB.

Beträffande åtskilliga andra tvångsförvärv eller därmed närbesläktade ingripanden

är frågan om kostnadsfördelningen reglerad på annat sätt än som följer

av 67 § ExL. I stort sett har tre skilda lösningar kommit till användning.

För det första gäller i vissa hithörande fall RB:s stadganden om rättegångskostnad

i tvistemål. Så är förhållandet såvitt gäller det domstolsförfarande som

kan komma i fråga vid inlösen enligt ensittarlagen den 18 juni 1925 (nr 334;

18 §), gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314; 31 § 2 mom.) och uranlagen den 2 december

1960 (nr 679; 63 §). Det bör dock nämnas att kostnaderna för själva förrättningsförfarandet

enligt dessa lagar skall betalas av den, till vars förmån inlösen

sker. RB:s kostnadsbestämmelser är vidare att tillämpa i mål, som uppkommit

i anledning av anförda besvär över vägförrättning enligt 2 kap. lagen

den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar. Detsamma gäller beträffande

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj:ts -proposition nr 73 år 1966

mål om sådan lösningsskyldighet, som avses i 10 § jordförvärvslagen den 14 maj

1965 (nr 290).

I en andra grupp av fall har kostnadsfördelningen lösts så, att den till vars

förmån ingripandet sker förklarats skyldig att i princip vidkännas både sina

egna och motsidans rättegångskostnader men med möjlighet för domstolen att

förordna annat om det prövas skäligt med hänsyn till omständigheterna. Kostnadsregler

av sådan innebörd förekommer bl. a. i 86 och 105 §§ lagen om enskilda

vägar, 23 § lagen om allmänna vägar, 23 § BL, 36 § naturvårdslagen och

12 § lagen om byggnadsminnen.

En tredje lösning av frågan om kostnadsfördelningen förekommer i lagen den

1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Lagen reglerar

bl. a. frågor om ersättning av statsmedel till ägare av vattenområde, vilket

frångått ägaren enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde. Ersättningsfrågorna

tas i första instans upp av en särskild domstol, kallad fiskevärderingsnämnd.

Talan mot nämndens dom eller beslut fullföljs till hovrätt. Mot hovrätts

dom eller beslut fullföljs talan till högsta domstolen. I fråga om rättegångskostnader

i första instans gäller i princip samma regler som enligt ExL. I överrätt

skall kronan i princip svara för sina egna kostnader. I fråga om motpartens

kostnader i överrätt tillämpas däremot 18 kap. RB, dock med det undantaget

att kronan, om annat inte följer av 18 kap. 6 och 8 §§ RB, skall betala kostnad

som åsamkas motparten genom att kronan fullföljt talan. — Genom lagändring

år 1961 har en liknande reglering införts beträffande mål, som avses i 11 kap.

17 § 1—11 vattenlagen. Sådana mål kan — förutom annat — gälla tvångsförvärv

av fast egendom eller särskild rätt till sådan egendom.

Utländsk rätt

I Danmark är expropriationslagstiftningen uppdelad på flera lagar. Enhetliga

bestämmelser om förfarandet saknas. Vanligen föreskrivs emellertid, att ersättningsfrågorna

skall avgöras av särskilt tillsatta värderingsnämnder. Den exproprierande

kan åläggas att ersätta motparten dennes nödiga utgifter i anledning

av förfarandet inför dessa nämnder. Under vissa förutsättningar kan beslut av

nämnd underkastas prövning av domstol, och beträffande kostnaderna för domstolsprocessen

tillämpas då allmänna regler. I Finland ankommer det på vederbörande

länsstyrelse att avgöra bl. a. ersättningsfrågor, som uppkommer vid expropriation.

Det åligger den exproprierande att ersätta all undersöknings- och

värderingskostnad samt annan kostnad i anledning av förfarandet. Är part missnöjd

med länsstyrelsens utslag, kan han instämma saken till domstol, varvid

allmänna regler blir att tillämpa i kostnadsfrågan. I Norge fastställs regelmässigt

expropriationsersättningen vid en judiciell eller, i enklare fall, vid en administrativ

förrättning, benämnd skjpn. Utgifter, som enligt lag är förbundna med

skj0nnet, skall betalas av den exproprierande. Vid fullföljd till högre instans

(overskj0n) får den exproprierande i allmänhet själv vidkännas sina kost
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7!)

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

nader men behöver gottgöra motparten dennes kostnader endast om denne vinner

saken. Om saken går till domstol, gäller där allmänna regler om rättegångskostnad.

I Förbundsrepubliken Tyskland gäller i åtskilliga avseenden skilda expropriationsrättsliga

regler för olika delstater. Emellertid finns för stora delar av

förbundsrepubliken en alltjämt gällande allmän expropriationslag av år 1874. I

första hand avgörs expropriationsmål — även ersättningsfrågorna — av administrativ

myndighet, varvid kostnaderna för förfarandet bärs av den exproprierande.

Ersättningsfrågorna kan sedan vid behov dras under domstols prövning.

Några speciella regler finns inte meddelade i fråga om kostnaderna för domstolsförfarandet,

vilket torde innebära att allmänna regler om rättegångskostnader

gäller också i expropriationsmål. Enligt en år 1958 i Frankrike genomförd lagstiftning

om expropriation gäller i kostnadshänseende, att den exproprierande

får vidkännas processkostnaderna på ömse sidor i första instans. Däremot tilllämpas

allmänna kostnadsregler i överrätt.

Utredningen

Mot bakgrund av den kritik som i olika sammanhang riktats mot kostnadsregeln

i 67 § ExL och som i stort sett gått ut på, att regeln medför fördyringar

och förseningar av expropriationerna och därigenom en försvagning av expropriationsinstitutet,

framhåller utredningen att hänsyn till förfarandets effektivitet

ensamt inte kan få vara avgörande, när det gäller att utforma regler om

rättegångskostnaderna i expropriationsmål. Det har i vårt land alltid ansetts

självklart att den som blir utsatt för ett tvångsmässigt ingripande av expropriationskaraktär

skall få ut sin ersättning ograverad och inte behöva vidkännas

några utgifter för att få sin rätt. Denna grundsats bör enligt utredningens mening

gälla oavsett om parternas uppfattning i ersättningsfrågan i stort sett sammanfaller

eller om meningsskiljakigheter råder mellan dem och expropriationen

därför ger upphov till en mer eller mindre kostsam process.

Utredningen betonar emellertid att den nyss angivna grundsatsen inte behöver

innebära, att markägare och andra ersättningsberättigade sakägare alltid

skall ha full ersättning för samtliga kostnader, som de lägger ner på en expropriationsprocess,

och att de under alla förhållanden skall undgå att betala motpartens

kostnader. Vissa härifrån avvikande regler finns ju redan nu enligt hänvisningen

till 18 kap. 6 och 8 §§ RB, utan att det därför kan sägas, att man frånfalla

principen om full kostnadsersättning för markägare och med dessa jämställda

sakägare. Uppgiften att konstruera lämpliga regler om kostnadsersättning

i expropriationsmål består i själva verket i en avvägning mellan fordringsägarens

intresse att få ut fordringen ograverad och det allmänna intresset att

processen bör vara någorlunda snabb och billig. Utredningen håller före, att

det förstnämnda intresset härvid bör tillgodoses i första hand, dock inte i den

omfattning att motstående intressen helt åsidosätts.

Enligt utredningens mening kräver det allmänna intresset av ett tillfreds
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. May.ts ''proposition nr 73 år 1966

ställande rättsskydd för den enskilde, att han utan någon ekonomisk risk skall

få sin egendom värderad och sin talan i övrigt prövad i en instans. Utredningen

anser sig därför sakna anledning att på allvar ingå i diskussion av frågan om de

nuvarande reglernas berättigande i fråga om processen i första instans.

Svaret anses inte lika givet när det gäller processen i överinstans. Vissa skäl

talar onekligen för att den, som fått sin talan kostnadsfritt prövad i en instans,

därigenom fått sitt behov av rättsskydd tillgodosett i sådan omfattning, att det

inte framstår som oskäligt, om han vid process i högre instans får finna sig i att

ta en viss ekonomisk risk för det fall att han förlorar processen där. Medan

processen i underrätt är ett nödvändigt led i expropriationen, kan detsamma inte

alltid sägas om en process i överinstans. Om den klagande parten vinner, är därmed

fastslaget, att han hade skäl för sin klagan och att överrättsprocessen var

nödvändig för att han skulle få sin rätt. Om däremot hans klagan inte leder till

någon ändring i den lägre instansens avgörande, kan överrättsprocessen i viss

mening sägas ha varit överflödig. Den klagande parten har genom att inte åtnöjas

med den lägre rättens avgörande vållat onödiga kostnader både för sig

själv, för motparten och för det allmänna. Dessutom har han förlängt processen

och kanske hindrat motparten att komma i besittning av den egendom, som

avses med expropriationen. Alla dessa olägenheter kan visserligen sägas vara

ofrånkomliga konsekvenser av att man i rättssäkerhetens intresse organiserat

domstolsväsendet i flera instanser. Möjlighet måste givetvis finnas att klaga över

domstolsavgöranden i tveksamma fall. Men detta behöver inte betyda, att reglerna

om ersättning för rättegångskostnad skall utformas så, att de direkt uppmuntrar

till överklaganden också när den missnöjda parten inte har någon utsikt

att vinna framgång med sin talan. Från den nu angivna synpunkten finner utredningen

att de anmärkningar, som gjorts mot nuvarande regler om rättegångskostnader

i expropriationsmål inte framstår som obefogade.

Beträffande den i 67 § ExL förekommande hänvisningen till 18 kap. 6 och

8 §§ RB framhåller utredningen, att denna visserligen kan sägas vara ägnad

att i någon mån motverka obefogade överklaganden, men att dess effekt i sådant

hänseende torde vara ganska ringa. Reglerna om rättegångskostnad i expropriationsmål

verkar dessutom mycket olika på den exproprierande å ena sidan

och markägaren och med denne jämställda sakägare å andra sidan. Den exproprierande,

som har att betala både sina egna och motpartens kostnader,

tvingas sålunda att av kostnadsskäl noga överväga, om han skall fullfölja talan,

medan motsvarande hämsko helt saknas på den andra sidan. Med någon överdrift

kan situationen beskrivas så, att expropriaterna enligt nuvarande ordning

har »allt att vinna och ingenting att förlora» på en fortsatt process efter första

instansens dom.

I anslutning härtill nämner utredningen, att dess genomgång av domar och

domstolsakter i expropriationsmål inte klarlagt i vilken omfattning markägare

och andra ersättningsberättigade sakägare otillbörligt utnyttjat sin förmån

av kostnadsfri rättegång i överrätt. Samtidigt konstateras emellertid att

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

det ofta nog är omöjligt att på ett objektivt godtagbart sätt påvisa att sådant

missbruk förekommit. Redan det förhållandet att gällande kostnadsregler kan

fresta till ett illojalt processande iir enligt utredningens mening så otillfredsställande

att en ändring av reglerna är motiverad.

Utredningen konstaterar vidare bl. a. att utformningen av kostnadsreglerna

i ExL uppenbarligen måste påverka parternas förhandlingsläge, när det gäller

att få till stånd frivilliga uppgörelser. Med nuvarande ordning föreligger otvivelaktigt

en viss risk för att den exproprierande kommer i underläge vid förhandlingar

mellan parterna om frivillig uppgörelse. Expropriaten kan när han

bestämmer sitt krav så att säga räkna sig till godo de kostnader, som hans

motpart måste räkna med att få svara för i händelse av fortsatt rättegång. I

stället för att uppmuntra till frivilliga uppgörelser kan den nuvarande kostnadsregeln

sålunda i vissa situationer få en rakt motsatt effekt. Härav följer inte

bara processekonomiska nackdelar i form av en ökad tillströmning av expropriationsmål

till överrätterna utan också andra från allmän synpunkt betydande

olägenheter. Är företaget brådskande, kan den exproprierande ibland

tvingas medge också sådana ersättningskrav, som han skulle ha motsatt sig,

om han haft friare händer. Med instämmande i vad tredje lagutskottet påpekade

år 1959 (uti. 1959: 19), understryker utredningen, att kostnadsregeln i det

nu behandlade hänseendet motverkar syftet med ExL:s värderingsregler.

Kostnadsregeln i ExL är otillfredsställande också från den synpunkten att

den medför en påtaglig risk för att tyngdpunkten i rättegången förskjuts från

underinstans till överinstans, något som uppenbart strider mot allmänna processuella

principer. Faran är att expropriaterna med nuvarande generösa bestämmelser

inte tillräckligt beaktar sin skyldighet att redan i första instansen

framlägga det material, som kan vara av vikt för bedömningen av målet. Nackdelarna

av en sådan ordning är så uppenbara att de inte behöver närmare

utvecklas.

Sammanfattningsvis anser sig utredningen således kunna konstatera, att det

av flera skäl är motiverat att ändra kostnadsregeln i 67 § ExL i vad avser

kostnader i överrätt.

En lagändring, som tar sikte på att avhjälpa de påvisade olägenheterna av

den nuvarande regeln måste, konstaterar utredningen, oundvikligen få till följd

att expropriaten i kostnadshänseende kommer att behandlas något mera restriktivt

än som hittills varit fallet. Detta behöver emellertid inte betyda att rättssäkerhetens

krav sätts åt sidan. Den svenska expropriationslagstiftningen har

hittills berett expropriaterna en ovanligt gynnad ställning och denna lagstiftning

har dessutom i kanske högre grad än lagstiftningen i de flesta länder sörjt

för att värderingsfrågorna redan i första instansen skall få en så grundlig och

objektiv behandling som möjligt.

Enligt utredningens mening bör en ändring av kostnadsregeln ta sikte på att

tillskapa en bestämmelse, som gör det nödvändigt också för expropriat att ingå
-

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 73

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

ende överväga, om han för sin del skall fullfölja talan mot den lägre rättens

avgörande. Vad som bör eftersträvas är framför allt ett återhållande moment

som är ägnat att avhålla sakägare från att utan fog föra talan mot den lägre

rättens avgörande.

Utredningen konstaterar att en lagändring i angivet syfte kan åstadkommas

efter flera tänkbara linjer. Det kan sålunda övervägas att i fråga om rättegången

i överinstans göra RB:s allmänna bestämmelser om kostnad i tvistemål helt

tillämpliga. En reform av denna innebörd skulle emellertid gå längre än som påkallas

av syftet med lagändringen. Bl. a. skulle följden bli att en sakägare, som

efter klagan av den exproprierande får sin expropriationsersättning reducerad i

högre instans, regelmässigt skulle förpliktas att betala den exproprierandes kostnader

i överinstansen. I sammanhanget erinras om att vattenlagen tidigare upptog

bestämmelser av denna innebörd men att dessa regler år 1961 — som det vill

synas på goda grunder — ändrades till förmån för markägare och andra ersättningsberättigade

såvitt angick bl. a. mål om avstående eller upplåtelse av mark

för vattenkraftsändamål.

En annan möjlighet som utredningen övervägt är att låta bestämmelserna i

RB om rättegångskostnad gälla bara beträffande sakägarens egna kostnader i

överinstansen. Detta skulle innebära att den exproprierande i princip får svara

för sina egna kostnader — oavsett utgången — och att sakägaren får sina kostnader

i den högre rätten betalda endast för det fall att han där är att anse som vinnande

part. Också denna lösning avvisas emellertid av utredningen, som därvid

bl. a. erinrar om att norrländska vattenkraftsutredningen på sin tid föreslog en

sådan lösning för vattenlagens del, vilket förslag dock inte godtogs, eftersom det

ansågs för restriktivt mot sakägarna (prop. 1961:13 s. 64, L3U 5, rskr 74).

Åtskilliga fördelar kan vinnas genom en regel som innebär, att den exproprierande

i princip skall svara för samtliga kostnader i expropriationsmålet, om

inte rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annat.

Denna lösning, som valts i lagen om allmänna vägar och som även återfinns i

flera andra lagar, innehåller otvivelaktigt just ett sådant återhållande moment,

som utredningen anser önskvärt. Utredningen anser emellertid inte heller denna

lösning fullt tillfredsställande, eftersom en bestämmelse med detta innehåll lämnar

parter och domstolar utan egentlig ledning och det säkerligen skulle dröja

mycket länge, innan en fast och vägledande praxis hunnit utbilda sig.

Beträffande det system, som införts i lagen om ersättning för mistad fiskerätt

och som i princip innebär, att sakägaren får stå sina egna kostnader endast för

det fall att han klagar och förlorar, erinrar utredningen om att det numera införts

också i vattenlagen. Principen har därigenom kommit att gälla för åtskilliga

expropriationsfall. Uppenbarligen är det önskvärt att i detta avseende söka

uppnå enhetlighet i lagstiftningen. En regel av motsvarande innebörd också för

ExL:s vidkommande skulle helt tillgodose det syfte som uppställts. Fastän

regeln är stelare än den nyss berörda kostnadsbestämmelsen i lagen om allmänna

vägar, erbjuder den i stor utsträckning samma fördelar som denna. Vid sidan

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:tn proposition nr 73 ur 1966 83

härav har den också förtjänsten av att vara klar och entydig och det blir möjligt

för parterna att förutse, hur kostnadsfrågan kommer att bedömas i skilda situationer.

Expropriaten far med eu sådan kostnadsregel en av de speciella förhållandena

motiverad förmånlig behandling, bortsett från fall av rättegångsmissbruk

o. d. behöver han sålunda aldrig betala motsidans kostnader. Sina egna kostnader

får han ersatta inte bara när han själv klagar och vinner utan också — oavsett

utgången av målet — när kostnaderna uppkommit genom att exproprianten

klagat.

Utredningen föreslår att kostnadsregeln i 67 § ExL ändras i den riktning, som

angetts nu senast. Vad som framför allt kan vinnas härigenom är en från allmän

synpunkt önskvärd begränsning av risken för att de förvärv, för vilkas genomförande

expropriation måste tillgripas, onödigtvis fördröjs och fördyras. Regeln

bidrar också i sin mån till upprätthållandet av principen att rättegångens tyngdpunkt

skall ligga i första instansen.

Särskilt med tanke på det fall att överklagande sker beträffande värderingseller

rättsfrågor av omstridd eller oklar natur, har utredningen övervägt, om en

kostnadsregel av föreslagen innebörd bör kombineras med en undantagsbestämmelse,

som gör det möjligt för överrätt att i speciella situationer utdöma kostnadsersättning

till expropriat, fastän denne inte fått bifall till sin fullföljda talan.

Att ta upp en sådan bestämmelse i ExL skulle emellertid i viss mån kunna sägas

innebära, att man på ett speciellt rättsområde återinförde den i modern lagstiftning

övergivna principen om särskild kostnadsfördelning för det fall att saken

varit så »mörk och tvivelaktig» att den tappande parten haft skälig orsak till

rättegång. Utredningen finner det också tydligt, att besvärliga avgränsningsproblem

ofta måste uppstå vid tillämpningen av en sådan bestämmelse. Av dessa

skäl anses inte lämpligt, att en undantagsbestämmelse av här åsyftad innebörd

tas upp bland ExL:s kostnadsregler.

I ett annat hänseende föreslås däremot en avvikelse från kostnadsreglerna i

lagen om ersättning för mistad fiskerätt och vattenlagen. För det fall att talan

fullföljs i högre instans innehåller dessa lagar bestämmelser som, om de överfördes

till ExL, skulle innebära att den exproprierande alltid skulle gottgöra sina

motparter kostnader som åsamkas dessa genom att den exproprierande fullföljt

talan i den högre instansen. Utredningen har ingen erinran mot den princip som

ligger till grund för bestämmelserna men konstaterar samtidigt att bestämmelserna,

om talan fullföljts av parterna på ömse sidor, i viss mån lämnar öppet i

vad mån kostnaderna i den högre instansen skall anses föranledda av den ena

eller den andra partens talan. I ett den 21 februari 1957 avgivet utlåtande över

ett då föreliggande förslag till ändringar i lagen om ersättning för mistad fiskerätt

har lagrådet visserligen uttalat, att uppdelning lärer få ske efter vad som av

kostnaderna kan anses hänföra sig till den enes eller den andres fullföljda talan

(prop. 1957: 129 s. 26). Inte heller detta uttalande är emellertid ägnat att skapa

full klarhet i frågan. Lagtextens ordalydelse skulle sålunda kunna ge upphov till

den tolkningen, att i första hand den exproprierande hade att betala samtliga de

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

kostnader, som skulle ha uppkommit, om han ensam fullföljt talan, och att motparten

sålunda endast borde stå för den merkostnad, som eventuellt uppkommit

till följd av hans i överinstansen fullföljda talan. En rimligare tolkning är emellertid

att parterna anses jämställda vid kostnadsuppdelningen. För att förebygga

varje anledning till missuppfattning vid tillämpningen av ExL anser utredningen

lämpligt, att regeln om skyldighet för den exproprierande att svara för kostnad

som åsamkas motpart genom att den exproprierande fullföljt talan, begränsas

att avse fall när talan fullföljts av honom ensam och att rättegångsbalkens allmänna

regler om rättegångskostnad i överinstans görs tillämpliga när talan fullföljts

å ömse sidor, dock givetvis med den inskränkningen att den exproprierande

alltid skall själv bära sina kostnader å målet.

I enlighet med nu angivna riktlinjer har utredningen utformat sitt förslag till

ändring i 67 § ExL.

I ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande av utredningens expert Hernmarck

redovisar denne både i fråga om behovet av ändrade kostnadsregler och

i fråga om utformningen av nya sådana regler en annan mening än den, som

kommit till uttryck i betänkandet och som omfattas av samtliga ledamöter i

utredningen.

Hernmarck framhåller inledningsvis, att regeln om expropriationskostnad i

67 § ExL införts till skydd för expropriaten i det speciella läge, som uppkommer

genom tvångsavhändelsen. En sådan ändring av kostnadsregeln att rättsskyddet

försvagas kan i första hand aktualiseras, om erfarenheten visar att expropriatens

gynnsamma ställning i fråga om rättegångskostnad missbrukats genom

obefogad fullföljd till överinstans. Hernmarck framhåller att utredningen konstaterat

att något sådant missbruk inte kan påvisas.

Ett annat skäl för ändring av den gällande kostnadsregeln skulle bestå i att

exproprianten, om företaget är brådskande, ibland nödgas medge också sådana

ersättningskrav, som han skulle ha motsatt sig, om han haft friare händer.

Något stöd för att sådana situationer skulle förekomma mera allmänt har utredningsmaterialet

inte lämnat. Med hänvisning till gällande bestämmelser om

förhandstillträde och den reform av dessa regler som utredningen föreslår särskilt

beträffande möjligheten till kvalificerat förhandstillträde i ett tidigt skede

av förfarandet, konstaterar Hernmarck att exproprianten inte behöver försätta

sig i det läget att obefogade ersättningskrav på grund av tidsnöd måste godtas.

Hernmarck delar utredningens uppfattning, att den föreslagna kostnadsregeln

kan främja det i och för sig angelägna önskemålet, att utredningen i expropriationsmål

koncentreras till rättegången i första instans, men menar att detta

syfte bör tillgodoses med andra medel än genom regler om rättegångskostnad,

t. ex. genom en aktiv processledning. Redan på grundval av gällande bestämmelser

har domstolarna ofta ansett sig böra vägra expropriaten ersättning för utredning,

som inte bedömts erforderlig för att tillvarata hans intresse.

Den föreslagna kostnadsregeln syftar till att försvaga expropriatens förhand
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1006

lingsläge för att därmed »uppmuntra till frivilliga uppgörelser». Eftersom den

förutsedda rättegångskostnad i överinstans, som skulle inverka vid förhandling

mellan parterna, i regel måste te sig betydligt mera betungande för expropriaten

än för den exproprierande, medför förslaget emellertid inte bara att exproprianten

kommer ur det underläge, som med nuvarande ordning anses föreligga, och uppnår

paritet med expropriaten, utan också att han i allmänhet försätts i en starkare

position än expropriaten vid förhandling om frivillig uppgörelse.

Hernmarck konstaterar vidare, att det allmänt sett kan vara önskvärt alt

kostnadsreglerna i de författningar, som innehåller bestämmelser om tvångsinlösen,

om möjligt blir likartade. En sådan uniformitet uppnås inte genom utredningens

förslag. Det är också möjligt, att en fullständig likformighet inte kan

tillskapas med hänsyn till de skillnader i fråga om ändamål och föremål, som

föreligger för de olika fallen. Någon analys härav har inte företagits. Innan så

skett bör inte likformighetskraven uppställas som något självändamål.

Till stöd för den nuvarande kostnadsregeln i ExL har i skilda sammanhang

åberopats, att de värderingsproblem som förekommer till prövning i expropriationsmålen

ofta är invecklade och svårbemästrade. I denna del hänvisar Hernmarck

till uttalanden av andra lagutskottet vid 1949 års riksdag och av Svea

hovrätt i remissyttrande över motionerna I: 330 och II: 401 vid 1959 års riksdag

(L2U 1949: 34 s. 54 och L3U 1959: 19 s. 13). I sammanhanget erinras om de svårigheter

som på grund av oklarheter i lagstiftningen föreligger när det gäller att

bedöma byggnadslagstiftningens inverkan på markvärdet. Vid avgörandet huruvida

ett tätbebyggelsevärde över huvud föreligger eller inte kan stora värden stå

på spel och ovissheten om utgången kan vara betydande. För mången torde det

te sig stötande att expropriat inte skall kunna påkalla sådan prövning i överinstans

utan risk för att belastas med rättegångskostnader. I synnerhet när överinstansens

ledamöter stannar i skilda meningar, kan det komma att framstå som

obilligt att expropriaten, ehuru överinstansens dom går honom emot, inte kan

få ersättning för sina kostnader.

Beträffande den av utredningen föreslagna kostnadsregeln anmärker Hernmarck,

att den kan bli synnerligen vansklig att tillämpa, när båda parter fullföljt

talan.

Avslutningsvis konstateras att en vågning mellan å ena sidan rättsskyddsintresset

och värderingsfrågornas svårbedömbarhet och å andra sidan de motiv

som utredningen angett för sitt förslag ger vid handen, att tillräckliga skäl för en

ändrad lagstiftning inte kan sägas föreligga. Om det skulle anses att en revision

inte går att undvika bör denna enligt Ilernmarcks mening, i högre grad än

utredningens förslag medger, öppna möjlighet för domstolarna att tillerkänna

expropriaten kostnadsersättning även om domen går honom emot. Bestämmelsen

kunde därvid, med bibehållande av utredningens förslag som huvudregel,

få ett tillägg av innebörd att exproprianten skall svara för motpartens kostnader

även i överinstans, därest domstolen med hänsyn till omständigheterna

finner skäligt att så förordna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Remissyttrandena

Den av utredningen uttalade meningen att nu gällande princip om expropriants

ersättningsskyldighet för både egna och motparts kostnader för expropriationsrättegången

i första instans bör lämnas orubbad, har inte bemötts i

något yttrande.

I fråga om fördelningen av rättegångskostnaderna i överinstans är meningsmotsättningarna

däremot mycket stora.

Det stora flertalet remissinstanser deklarerar i princip sin anslutning till utredningens

ståndpunkt, att expropriats rätt till ersättning för rättegångskostnader

i överinstans bör begränsas i förhållande till vad som gäller f.n. I några fall

— närmare bestämt i yttrandena från stadskoUegiet i Göteborg, drätselkamrarna

i Boden och Luleå samt SABO — har uttalats att begränsningen bör gå längre

än utredningen föreslagit. Även i de yttranden, som avgetts av bostadsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kommunalnämnden i Stenungsund,

markpolitiska utredningen och Svenska kommunal tekniska jöreningen har ifrågasatts

om förslaget på denna punkt är tillräckligt långtgående.

Åtskilliga av de remissinstanser, som är positivt inställda till en reform i den

riktning utredningen föreslagit, understryker angelägenheten av att en sådan reform

snarast kommer till stånd. Kommunalnämnden i Stenungsund uttalar att

en ändring i angiven riktning är av synnerlig betydelse för kommunerna, särskilt

med hänsyn till att nuvarande bestämmelser försätter kommunerna i ett avgjort

underläge, när frågan om frivillig uppgörelse eller expropriation skall avgöras. Svea

hovrätt finner det uppenbart att den nuvarande bestämmelsen i 67 § ExL är

ägnad att fresta en expropriat att i onödan fullfölja talan mot lägre rätts dom.

Hovrätten anser angeläget att de nackdelar som den nuvarande ordningen medför

för kommunerna i möjligaste mån undanröjs. I yttrandet från Föreningen

Sveriges stadsdomarc konstateras bl. a. att gällande kostnadsregler uppenbarligen

kan utnyttjas på ett otillbörligt sätt. Att i en situation när exproprianten-kommunen

på grund av rådande bostadssituation befinner sig i tidsnöd

meddela avsikten att fullfölja till högre instans, fastän utsikterna till ändring

maste bedömas som mycket små, kan ibland innebära en påtryckning, som kan

betecknas som otillbörlig. Några remissinstanser, bl. a. kammarkollegiet, anmärker

att en del av de skäl, som utredningen åberopat till förmån för en ändring

av kostnadsregeln, visserligen får mindre tyngd om utredningens övriga förslag

— särskilt förslaget om kvalificerat förhandstillträde — genomförs. I kollegiets

yttrande framhålls emellertid att en ändring ändå får anses motiverad, eftersom

gällande ordning kan fresta till ett illojalt processande och sålunda påtagligen

inbjuder till missbruk.

Några remissinstanser tar principiellt avstånd från tanken på att frångå nu

gällande kostnadsbestämmelser. Hit hör bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Länsstyrelsen framhåller att staten, så länge den i princip garanterar en enskild

äganderätt, också bör tillse att den enskilde i förhållande till samhället äger obe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.1 Ar I96G H7

skuren möjlighet att utan eget kostnadsutlägg hävda sin rätt. Uppfattningen att

nuvarande kostnadsbestämmelser bör behållas i princip oförändrade hävdas också

av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Malmöhus Uin, överlantmätarna

i Gävleborgs, Jönköpings och Örebro län, länsarkitekten och länsingenjören i

Jönköpings län, Näringslivets byggnadsdelegation, RLF, Skånes jordägareförbund,

Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund

liksom även av reservanter inom stadskollcgiet, borgarrådsberedningen,

drätselnämnden och fastighetsnämnden i Stockholm samt tva reservanter

inom styrelsen för Svenska stadsförbundet. Till stöd för den sålunda

intagna ståndpunkten har i allmänhet åberopats synpunkter av liknande innebörd

som de, vilka framförts i det särskilda yttrandet av utredningens expert

Hernmarck. Såsom ett ytterligare skäl för att nuvarande ordning alltjämt bör

behållas åberopar RLF, att någon utpräglad praxis i värderingsfrågorna ännu

inte utbildats på samma sätt som exempelvis beträffande vattenmålen. I anslutning

härtill nämner RLF också, att det enligt förbundets erfarenhet inte är möjligt

att utläsa någon enhetlig praxis ur hovrätternas avgöranden.

Fastighetsägareförbundet anför bl. a. att expropriaten med hänsyn till fortgående

penningvärdeförsämring och till expropriationslagens ränteregel i kombination

med skattebestämmelserna i regel har lika stort intresse som den exproprierande

att undvika en tidsödande och långdragen process.

Advokatsamfundet gör följande mera allmänna reflexion.

Även om de nu gällande kostnadsreglema i enstaka fall kan antagas leda till

en objektivt sett onödig fördyring och försening av expropriationsförfarandet, innebär

detta en väsentligt mindre olägenhet än det försvagande av den enskildes

rättsskydd som skulle bli en följd av den föreslagna lagändringen. Expropriationerna

drabbar i stor utsträckning villaägare och andra fastighetsägare i ganska

blygsamma ekonomiska förhållanden, och för dessa är kostnaderna av mycket

väsentlig betydelse. Ett genomförande av utredningens förslag skulle med all

säkerhet leda till att den enskilde inte sällan såge sig nödsakad att av hänsyn till

risken för kostnader avstå från fullföljd av talan, även i sådana fall där skäligheten

av den utdömda ersättningen med fog kan ifrågasättas och där en fullföljd

av talan inte vore omotiverad. En sådan följd av lagstiftningen om expropriation

är inte rimlig.

Också vad gäller frågan om vilken lösning som bör väljas vid utformningen av

en ny lagbestämmelse rörande expropriationskostnaderna i överrätt har delade

meningar framkommit under remissbehandlingen.

Den lösning som utredningen stannat för godtas i sina huvuddrag av det stora

flertalet av de remissinstanser, som är positivt inställda till tanken på en lagändring.

Bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvcdtningen och lantmäteristyrelsen

finner förslaget välmotiverat och väl avvägt. Även flertalet av de

hörda kommunerna har funnit den föreslagna lösningen ändamålsenlig eller acceptabel.

Flera remissinstanser, bl. a. öv erståthållarämbetet, ger uttryck åt den

uppfattningen, att expropriaten även efter en reform enligt utredningens förslag

får ett tillfredsställande rättsskydd, varvid bl. a. hänvisas till att den exproprie
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

rande enligt förslaget alltid själv har att svara för egna kostnader samt att expropriaten

å sin sida alltjämt får möjlighet att under rättegången i första instans

kostnadsfritt utnyttja erforderlig expertis. Kammarkollegiet påpekar att

den i kostnadshänseende gynnade ställning som en expropriat även efter den

föreslagna ändringen erhåller saknar motsvarighet i vanliga utomobligatoriska

skadeståndsförhållanden. I dessa gäller — framhåller kollegiet — allmänna regler

om rättegångskostnader, oavsett att den skadelidande, t. ex. en vid bilolycka

skadad person, inte i någon mån föranlett rättegången och oavsett de skäl av

social eller personlig natur, som kan tala till förmån för en mot den skadelidande

välvillig behandling av kostnadsfrågan.

Utan att ta ställning vare sig för eller emot utredningens förslag på denna

punkt noterar Svenska sparbanksföreningen såsom en tacknämlig konsekvens,

att förslaget bör medföra att utredningen i expropriationsmål kommer att kon

centreras till rättegången i första instans. Å andra sidan uttrycks i några remissyttranden,

bl. a. i yttrandena från vattenfallsstyrelsen samt länsstyrelsen och

överlantmätaren i Malmöhus län, farhågor för att den föreslagna kostnadsregeln

kan komma att leda till ökade kostnader för rättegången i första instans. Vattenfallsstyrelsen

nämner i detta sammanhang, att det är styrelsens erfarenhet,

att de hittills gällande kostnadsreglerna i stor utsträckning medfört onödig och

skadlig vidlyftighet i utredningen vid expropriationsdomstolarna och att domstolarna

i första instans haft en mycket liberal inställning till kostnadsregeln.

Det kan enligt styrelsen befaras, att den nu införda kostnadsregeln i ännu högre

grad kan inbjuda till onödig och skadlig vidlyftighet i utredningen vid första

domstolen, eftersom markägarna löper risk att få betala rättegångskostnader

om de fullföljer målet till högre instans. Styrelsen finner därför angeläget att

det i motiven uttalas, att uppmärksamhet bör riktas på angivna förhållanden

så att den tilltänkta reformen i praktiken inte blir innehållslös.

Stads kollegiet i Göteborg föreslår att allmänna kostnadsregler, dvs. 18 kap.

helt och hållet skall tillämpas beträffande rättegången i överinstans

Kollegiet hänvisar till att man genom inrättandet av expropriationsdomstolar

med tillgång till särskild expertis tillskapat garantier för att värderingsfrågorna

redan i första instans får en så allsidig och objektiv behandling som möjligt.

Vidare hänvisar kollegiet till att utomlands i allmänhet gäller, att kostnadsfördelningen

i högre rätt bestäms efter den utgång som målet fått. Den av kollegiet

uttalade meningen har kommit till uttryck också i yttrandet från SABO.

Drätselkammaren i Luleå anser likaledes, att 18 kap. RB bör tillämpas i överinstans,

dock med modifikationen, att den exproprierande skall stå kostnad,

som förorsakas motpart när den exproprierande ensam fullföljt talan. Drätselkammaren

i Boden anser att vardera parten bör stå sin kostnad, om exproprianten

klagar och vinner, men tillstyrker i övrigt utredningens förslag.

Å andra sidan föreslås i några remissyttranden lösningar, som innebär att

expropriaten i kostnadshänseende behandlas mera gynnsamt än enligt utredningens

förslag.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Längst i den nyss angivna riktningen går en reservant inom fastighetsnämnden

i Göteborg — som föreslår att den nuvarande kostnadsregeln i (17 § ExL

skall behållas, såvitt gäller rättegången i expropriationsdomstol och hovrätt,

medan den av utredningen föreslagna kostnadsregeln får gälla beträffande rättegången

i högsta domstolen — samt länsstyrelsen i Jönköpings län och Ilandelskamrarnas

nämnd, vilka anser att den nu gällande ordningen bör behållas som

huvudregel men med möjlighet för överrätt att under vissa förutsättningar förordna,

att expropriaten själv skall stå sin kostnad. Länsstyrelsen tänker sig härvid

en kostnadsregel av den typ, som f. n. förekommer i bl. a. 23 § lagen om allmänna

vägar, dvs. en regel som innebär, att den exproprierande i princip är

skyldig att svara för såväl sina egna som motsidans rättegångskostnader, men

med möjlighet för domstolen att förordna om annat, när så prövas skäligt med

hänsyn till omständigheterna. Handelskamrarnas nämnd återigen anser att avvikelse

från principen om expropriants ersättningsskyldighet för rättegångskostnad

i överinstans bör få ske endast under förutsättning att domstolen finner att

överklagandet skett utan skäl eller synnerlig anledning annars förekommer därtill.

Också i remissyttranden, som avgetts av länsarkitekten i Norrbottens län.

Näringslivets byggnadsdclegation och Svenska bankjöreningen kommer tanken

på en lagändring av denna mera begränsade innebörd till synes.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har berört frågan om lämpligheten av att

utforma expropriationslagens kostnadsregel efter mönster av 23 § lagen om allmänna

vägar. Styrelsen uttalar att allmänna väglagens kostnadsregel väl rent

formellt torde ge domstolarna möjlighet att, utöver de fall som åsyftas i undantagsregeln

i nuvarande 67 § ExL, ålägga markägaren att svara för rättegångskostnader.

I praktiken har emellertid sakägarna nära nog undantagslöst fått

ersättning för samtliga sina skäliga kostnader inte bara i underrätten utan också

i överrätterna. Det kan sålunda konstateras att kostnadsreglerna i nuvarande

expropriationslag och väglag materiellt sett stämmer överens. Eftersom den

konstruktion av kostnadsregeln som kommit till uttryck i väglagen sålunda

knappast inneburit något återhållande moment torde detta enligt styrelsens

mening utgöra en hållbar grund för att inte utforma expropriationslagens nva

kostnadsregler på enahanda sätt.

Inte sa fa remissinstanser ansluter sig i princip till den av Hernmarck i andra

hand uttalade meningen att utredningens förslag bör kompletteras med en bestämmelse,

som gör det möjligt för överrätt att under vissa förutsättningar tillerkänna

expropriat kostnadsersättning även om domen i sakfrågan går honom

emot. Till denna grupp hör Svea hovrätt, försvarets civilförvaltning, länsstyrelsen

i Stockholms län, överlantmätarna i Göteborgs och Bohus samt Stockholms

län, Föreningen Sveriges häradshövdingar samt Svenska byggherreföreningen.

Svea hovrätt föreslår, att 67 § ExL ändras på sätt utredningen föreslagit med

tillägg av innebörd att domstolen må, därest omständigheterna föranleder därtill,

tillerkänna expropriaten ersättning för rättegångskostnader även i fall, då

han är tappande. Hovrätten anser att en bestämmelse sådan som den av utred
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 1966

ningen föreslagna ibland kan bli för hård mot expropriaten. Enligt hovrätten

torde förslaget också gå längre än som är nödvändigt för att uppnå det syfte,

som utredningen uppställt som mål för en lagändring. De frågor som uppkommer

i ett expropriationsmål är ibland av så invecklad och för den enskilde

expropriaten svårbemästrad natur, att dennes fullföljd kan anses ha varit

motiverad även om han inte vinner bifall till sin talan. Hovrätten anser att

det i sådana fall skulle vara obilligt att låta expropriaten själv svara för sina

kostnader. Med tanke på fall av berörda art anser hovrätten motiverat med en

undantagsbestämmelse, som öppnar möjlighet för överrätten att i särskilda fall

tillerkänna också förlorande expropriat ersättning för rättegångskostnader. De

skäl, som utredningen åberopat mot införande av en sådan undantagsbestämmelse

anser hovrätten inte vara av den beskaffenhet, att de bör hindra införandet

av en bestämmelse, som med hänsyn till expropriatens berättigade intressen

ter sig sakligt grundad.

Liknande synpunkter som de Svea hovrätt anlagt kommer till uttryck i yttrandena

från länsstyrelsen och överlantmätaren i Stockholms län samt Svenska

byggherreföreningen. En undantagsregel av antydd innebörd bör enligt överlantmätaren

i Göteborgs och Bohus län utnyttjas »om särskilda skäl är därtill».

I yttrandet från Föreningen Sveriges häradshövdingar anges att en sådan undantagsregel

bör komma till användning om synnerliga skäl föreligger. Även

försvarets civilförvaltning anser, att en dylik bestämmelses karaktär av undantagsregel

bör markeras starkare än som skett i Hernmarcks yttrande. Enligt

ämbetsverkets mening bör bestämmelsen tillämpas om domstolen med hänsyn

till beskaffenheten av i målet förekommande rättsfrågor eller särskilda omständigheter

i övrigt finner detta skäligt.

Uttalanden till förmån för en undantagsregel av den innebörd Hernmarck

angett i sitt särskilda yttrande görs också i yttranden, som avgetts av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohm län, övcrlantmätarna i Jönköpings och Gävleborgs

län, lantbruksdirektören i sistnämnda län, RLF, reservanter inom stadskollegiet,

borgarrådsberedningen, drätselnämnden och fastighetsnämnden i Stockholm

samt två reservanter inom styrelsen för Svenska stadsförbundet.

En ledamot av hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att utredningens

förslag kompletteras med en bestämmelse om att den exproprierande, när särskilda

skäl är därtill, må åläggas att utge ersättning för motparts rättegångskostnad

i högre rätt utöver vad som följer av 67 § ExL i dess föreslagna lydelse.

Som exempel på situationer i vilka tillämpning av en sådan kompletterande

bestämmelse framstår som skälig anges dels det fall att expropriat som fullföljt

talan får bifall till denna endast i sådan mindre mån, att kostnaderna enligt

18 kap. 4 § RB skulle kvittas eller expropriaten skulle få jämkad ersättning,

dels vissa undantagsfall, när det av sociala billighetsskäl kan anses rimligt att

ersättning utgår även om expropriaten förlorat sin talan.

Den föreslagna kostnadsfördelningen i överinstans när parterna på ömse sidor

fullföljt talan avstyrks av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 ur I9f>(>

kammar kollegiet, lagberedningen och Föreningens Sveriges häradshövdingar.

Enligt dessa remissinstansers mening bör kostnadsfördelningen också i den no

avsedda situationen avgöras efter de grunder, som gäller enligt motsvarande

bestämmelser i lagen om ersättning för mistad fiskerätt och vattenlagen. I de

avstyrkande yttrandena erinras om att utredningens förslag i nu nämnt hänseende

innebär, att expropriaten försätts i ett sämre läge än som skulle ha

blivit fallet vid en tillämpning av grunderna för dessa bestämmelser. Vidare

påpekas önskvärdheten av enhetliga regler inom varandra närliggande lagstiftningsområden.

Kammarkollegiet framhåller också att kollegiet, såvitt gäller

tillämpningen av lagen om ersättning för mistad fiskerätt, inte funnit nämnda

lags kostnadsregel olämplig.

I några remissyttranden anmäls önskemål om motsvarande lagändringar

beträffande närbesläktade kostnadsregler inom andra lagstiftningsområden.

Kammarkollegiet anser sålunda önskvärt med en översyn av kostnadsreglerna i

36 § andra stycket naturvårdslagen och i lagarna om allmänna vägar och enskilda

vägar i syfte att om möjligt få till stånd en likformig reglering. Svenska

stadsförbundet anser att utredningens förslag föranleder, att ändring också

måste övervägas beträffande de bestämmelser i 23, 53, 69, 71 och 117 §§ BL,

som reglerar kostnadsfördelningen i vissa ersättningsmål enligt nämnda lag.

bl. a. mål om ersättning för gatumark och om bidrag till gatubyggnadskostnad.

Den av utredningen uppställda huvudprincipen för fördelning av

rättegångskostnaderna kan enligt förbundets mening tillämpas också beträffande

sådana tvister. Visserligen skulle måhända kunna göras gällande att

tillämpningen av skälighetsreglerna i de angivna specialbestämmelserna kommer

att röna inflytande av lydelsen av den allmänna kostnadsregeln i 67 §

ExL. Så har tidigare varit fallet i anslutning till den modifikation av kostnadsansvaret

som vid 1949 års revision av expropriationslagstiftningen infördes

genom hänvisningen till 18 kap. 6 och 8 §§ KB. På motsvarande sätt

skulle då utredningens kostnadsregler om de genomfördes påverka tillämpningen

av de nu aktuella specialreglerna i bl. a. byggnadslagen. En sådan

tolkning förefaller dock tveksam och till undvikande av varje oklarhet i detta

hänseende bör enligt förbundets mening de allmänna kostnadsreglerna i 67 §

ExL genom en uttrycklig föreskrift ges tillämpning även för de fall där hittills

en sådan särskild kostnadsreglering skett som i de nu angivna bestämmelserna

i BL.

Förslag om lagändringar av sistnämnda innebörd framförs också av stadsjullmäktige

i Malmö, Svenska kommunförbundet och Svenska kommunal tekniska

föreningen.

Överlantmätaren i Örebro län anmäler önskemål om viss komplettering av

67 § ExL för att klargöra vad som är att hänföra till »kostnader å expropriationsmålet».

Överlantmätaren påpekar att i rättegångskostnader ofta inbegrips

kostnader, som är konstituerande för markvärdet och rätteligen ingår i löseskillingen.

Såsom exempel nämns kostnader för undersökning av grundförhållanden

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

beträffande mark avsedd för tätbebyggelse, kostnader för planskisser och liknande

utredning. Överlantmätaren håller före att sådana kostnader i regel

ersätts såsom rättegångskostnad, varigenom expropriaten tydligen erhåller dubbel

ersättning för kostnaderna. En lagändring för att tillrättalägga berörda förhållande

är enligt överlantmätarens mening av väsentlig betydelse från ekonomisk

synpunkt, eftersom undersökningskostnaderna ofta uppgår till relativt

stora belopp. Vad överlantmätaren sålunda anfört finner länsstyrelsen i Örebro

län välbetänkt och väl förtjänt att tas upp till närmare prövning.

Departementschefen

Den nuvarande regeln i 67 § ExL innebär att den exproprierande är skyldig

att ersätta motparten sådana kostnader i expropriationsmålet, som inte föranletts

av motpartens försumliga processföring, om kostnaden skäligen varit påkallad

för tillvaratagande av partens rätt. Denna regel har, bortsett från vissa

jämkningar som närmast är av redaktionell natur, gällt alltsedan tillkomsten

av ExL. Regeln fick emellertid en helt annan innebörd och betydelse genom 1949

års reform av expropriationslagstiftningen. Redan då ifrågasattes också om inte

expropriatens rätt till ersättning för kostnader i överrätt borde begränsas. Yrkanden

av liknande slag har därefter framförts vid flera tillfällen.

Kritiken mot den gällande ordningen går i korthet ut på att denna medför

att expropriationerna fördyras. Regeln i 67 § ExL anses ägnad att försvåra

frivilliga uppgörelser och uppmuntra till överklaganden. Därigenom försenas expropriationerna.

Processens tyngdpunkt påstås också kunna förskjutas från första

instansen till överrätterna. Å andra sidan har det alltid betonats, att expropriationsförfarandets

karaktär kräver en särskild reglering. Meningarna är emellertid

delade i frågan hur långt en sådan reglering bör gå.

Expropriationsutredningen har funnit att expropriaten i kostnadshänseende

bör behandlas något mera restriktivt än hittills. Utredningen har inriktat sig pa

en bestämmelse som berättigar expropriaten till ersättning för rättegångskostnaderna

i första instansen oavsett utgången av målet men som gör det nödvändigt

för honom att ingående överväga om han skall fullfölja talan mot den lägre

rättens avgörande. Sålunda föreslås att den exproprierande, i den mån inte

annat föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ RB, alltid skall vidkännas

sina egna kostnader samt kostnader som åsamkats motpart till följd av

att den exproprierande ensam fullföljt talan men att i övrigt bestämmelserna i

18 kap. RB skall gälla.

Den kritik som under en lång följd av år riktats mot den nu gällande kostnadsregeln

kan enligt min mening inte avvisas. Det synes vara en utbredd uppfattning

att regelns innehåll är ägnat att leda till missförhållanden. Jag anser

också att en reform bör göras men denna bör ske med varsamhet och under beaktande

av de grundsatser som präglar svensk rätts inställning till tvångsavhändelser

över huvud.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 73 år 1966 93

Det är uppenbart att expropriaten även i fortsättningen bör utan några kostnader

få sin talan prövad i en instans. När det gäller kostnaderna i överrätt anser

jag i likhet med utredningen att en ordning bör eftersträvas som avhåller sakägare

från att utan fog föra talan mot avgörandet i den första instansen. Enligt

allmän mening torde den nu befintliga hänvisningen till 18 kap. 6 § RB inte

tillräckligt effektivt fylla en sådan funktion.

Den lösning som utredningen stannat för innebär i princip att expropriaten

aldrig behöver betala den exproprierandes kostnader och att han får svara för

sina egna kostnader enbart när han själv klagat och förlorat. Förslaget överensstämmer

med den reglering som finns i lagen om ersättning för mistad fiskerätt

och i vattenlagen. Härutöver har utredningen diskuterat andra alternativ. Av

dessa torde endast ett böra allvarligt övervägas, nämligen det som förekommer

i bl. a. lagen om allmänna vägar, och som innebär att den exproprierande i princip

skall svara för samtliga kostnader i målet såvida inte rätten med hänsyn

till omständigheterna finner skäligt förordna på annat sätt.

Enligt vad som upplysts tillämpas den reglering som finns i lagen om allmänna

vägar i praktiken på ett sätt som överensstämmer med 67 § ExL i dess nuvarande

lydelse. I valet mellan de två nu berörda lösningarna bör avgörande vikt

fästas vid att utredningens lösning är klar och entydig och ger parterna möjlighet

att förutse hur kostnadsfrågan kommer att bedömas i skilda situationer. En

sådan lösning innebär vidare stora fördelar för expropriaten. Bortsett från fall

av rättegångsmissbruk o. d. behöver han aldrig betala motpartens kostnader och

han får sina egna kostnader ersatta inte bara när han klagar och vinner utan

även när den exproprierande ensam klagat. Regelns syfte att utgöra ett avhållande

moment vid övervägandena i fullföljdsfrågan framträder genom att expropriaten

löper risk att få stå sina egna kostnader när han klagar och förlorar.

Denna risk bör också ge expropriaten anledning att inte från början räkna med

en prövning i flera instanser utan koncentrera sin talan till den första instansen.

På grund av vad nu anförts anser jag att utredningens lösning i princip bör

accepteras.

En expert inom utredningen har föreslagit en komplettering av utredningens

förslag. Denna komplettering skulle innebära en rätt för överinstansen att i vissa

fall tillerkänna expropriaten ersättning för rättegångskostnader också när han

klagar och förlorar. Som motiv för en sådan regel åberopas, att de frågor som

förekommer till bedömande ibland är av så invecklad och för expropriaten svårbemästrad

natur att dennes fullföljd av talan kan ha varit motiverad även om

den inte leder till att talan vinner bifall. En del remissinstanser har tillstyrkt

detta förslag.

Även jag anser att vissa skäl talar för en bestämmelse av ungefär den innebörd

som nyss angetts. Att införa en sådan bestämmelse skulle emellertid —

som utredningen antytt — i viss mån innebära en återgång till den numera

övergivna principen om särskild kostnadsfördelning när saken varit »mörk och

tvivelaktig». Ett sådant steg torde inte böra tas endast på ett begränsat område

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

utan frågan bör bedömas i ett större sammanhang. Jag kan därför inte biträda

detta förslag.

En särskild fråga gäller kostnadsfördelningen när både expropriat och expropriant

fullföljt talan i högre rätt. Utredningen anser att det är i viss mån oklart

hur motsvarande fråga skall bedömas vid tillämpningen av exempelvis lagen

om ersättning för mistad fiskerätt. Frågan är om den exproprierande när han

fullföljt talan alltid skall betala expropriatens samtliga kostnader, oavsett om

denne fullföljt talan eller inte, eller om denna påföljd skall drabba den exproprierande

bara när han ensam fullföljt talan. Utredningen har valt det sistnämnda

alternativet.

Utredningens förslag i nyssnämnda del har mött kritik vid remissbehandlingen.

Därvid har gjorts gällande bl. a. att expropriaten kommer i ett sämre läge än

den ersättningsberättigade i motsvarande situation vid tillämpning av lagen om

ersättning för mistad fiskerätt.

Såsom utredningen anfört lämnar kostnadsreglerna i lagen om ersättning för

mistad fiskerätt och vattenlagen i viss mån öppet, hur kostnaderna skall fördelas,

när parterna på ömse sidor fullföljt talan. När den princip som kommit

till uttryck i dessa kostnadsregler skall överföras till ExL, bör enligt min mening

klart anges hur kostnadsfrågan för expropriationsmålens del skall bedömas i

motsvarande situation. En lämplig och rimlig lösning synes mig därvid vara den,

som utredningen stannat för, eller att de allmänna reglerna i RB om rättegångskostnad

görs tillämpliga, dock med den begränsning som följer av att den exproprierande

alltid skall själv vidkännas egna kostnader. Jag anser sålunda utredningsförslaget

böra följas också på denna punkt.

Om de föreslagna ändringarna genomförs kommer detta att påverka kostnadsfördelningen

även i vissa andra mål än sådana som avses i 67 § ExL. Framför

allt kommer samma regler att gälla vid inlösen av mark enligt BL. Vid remissbehandlingen

har uttryckts önskemål om motsvarande ändringar också i vissa

andra lagar, bl. a. naturvårdslagen och väglagstiftningen. Motsvarande regler

anses också böra gälla för kostnadsfördelningen i vissa ersättningsmål enligt BL,

exempelvis mål om ersättning för gatumark. Dessa frågor torde få tas upp i

därför lämpligt sammanhang.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tx proposition nr 73 år J966

it 5

Övriga frågor

Tidsfristen för betalning av expropriatiunsersättning

Gällande rätt

Expropriationsersättning skall enligt 48 § ExL erläggas inom tre månader från

det domen i expropriationsmålet vunnit laga kraft. Denna tidsfrist gäller oavsett

om tillträde ägt rum dessförinnan. Underlåtenhet att i behörig ordning erlägga

ersättningen medför enligt 50 § den påföljden att expropriationsrätten förverkas,

dock inte om den exproprierande tillträtt cxpropriationsobjektet. För sådant fall

gäller i stället enligt 52 och 54 §§ att sakägare har rätt att efter utgången av

nyssnämnda tidsfrist hos länsstyrelsen påkalla uttagande av oguldna ersättningsbelopp.

Som nämnts i ett tidigare sammanhang får återkallelse av expropriationsanspråk

inte göras beträffande mark, som den exproprierande tagit i besittning

(51 §).

Utredningen

Den ökade frekvensen av förhandstillträden och det förhållandet att sådant

tillträde numera äger rum också vid mera omfattande expropriationer har bl. a.

aktualiserat frågan, om inte en väsentligt kortare tidsfrist än den i lagen angivna

tremånadersperioden bör föreskrivas för betalning av ersättning när förhandstillträde

skett. Förslagsvis har framförts tanken på en förkortning av tidsfristen

till en månad.

Den nu gällande lagregeln i ämnet återgår på en bestämmelse i 1860 års expropriationsförordning

enligt vilken expropriationsersättningen, om den inte

hunnit bestämmas före tillträdesdagen, skulle utges inom tre månader efter det

ersättningen bestämts. Någon närmare motivering har inte lämnats till bestämmelsen.

I anslutning härtill redogör utredningen för motsvarande bestämmelser

inom angränsande rättsområden och nämner därvid bl. a. stadgandet i 9 kap.

67 § vattenlagen. Om tillstånd till företag eller åtgärd enligt vattenlagen på

grund av vattendomstols förordnande tagits i anspråk innan utslaget vunnit

laga kraft eller ersättning eljest enligt vattenlagen bestämts efter det företaget

utförts gäller enligt detta stadgande för sådan ersättning, som skall nedsättas hos

länsstyrelsen, en betalningsfrist av 30 dagar från det crsättningsbeslutet vunnit

laga kraft.

Utredningen framhåller att det självfallet är angeläget att utgivandet av fastställd

expropriationsersättning i de fall, då expropriationsobjektet redan tagits i

anspråk av den exproprierande, sker i så nära anslutning till crsättningsbeslutet

som möjligt. Med visst fog skulle man kunna göra gällande att sådan ersättning

— vare sig det är fråga om förskott eller slutlig ersättning — borde förfalla till

betalning i och med att domstolens avgörande vinner laga kraft. Med hänsyn

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

till den ränteförpliktelse, som enligt 55 § åvilar den exproprierande när förhandstillträde

ägt rum, ligger det också i dennes intresse att inte onödigtvis fördröja

betalningen. Å andra sidan är att beakta att den exproprierande är skyldig att i

samband med nedsättandet av ersättningen inge bl. a. gravationsbevis och vissa

andra handlingar till länsstyrelsen. För anskaffande av dessa handlingar behövs

visst rådrum. Om den exproprierande är juridisk person kan beslut behöva inhämtas

från anslagsbeviljande organ, och det kan av denna orsak vara nödvändigt

att den exproprierande efter det slutligt avgörande föreligger i expropriationsmålet

får ytterligare någon tid på sig att ordna betalningen. Goda skäl

talar således för att behålla rådande system med någon tids betalningsfrist efter

lagakraftvunnet avgörande. Av hänsyn till de ersättningsberättigades intressen

anser utredningen emellertid önskvärt att fristen inte blir längre än nödvändigt.

En förkortning från tre månader till en månad från det lagakraftvunnet avgörande

föreligger kan knappast medföra nämnvärd olägenhet för de exproprierande

och utredningen anser en sådan förkortning också i övrigt lämplig.

Av nu angivna skäl föreslår utredningen att i 48 § ExL tas in en bestämmelse

av innebörd att expropriationsersättningen, om fastigheten tagits i besittning

innan avgörandet vunnit laga kraft, skall nedsättas inom en månad från dagen

för lagakraftvinnandet. Om befrielse från nedsättningsskyldighet medgetts, skall

den exproprierande inom angiven tid i stället göra anmälan till länsstyrelsen

och därvid styrka att ersättningen betalats. De nya bestämmelserna föreslås få

sådan utformning att de kommer att avse både den slutligt utdömda expropriationsersättningen

och förskott, som enligt de av utredningen samtidigt föreslagna

nya förskottsreglerna bestäms av domstol efter det förhandstillträde skett.

Remissyttrandena

Svenska kommunförbundet och Svenska vattenkraftföreningen avstyrker förslaget.

Kommunförbundet erinrar om att ett kommunalt anslagsbeslut vinner laga

kraft tidigast tre veckor från dagen för tillkännagivandet på kommunens anslagstavla

av beslutsprotokollets justering. Även om finansieringsfrågan i många

fall kan ordnas förhållandevis snabbt, kan det enligt förbundets mening i andra

fall vara förenat med svårigheter att med kort rådrum skaffa erforderliga medel

för ändamålet. Förbundet anser under sådana omständigheter övervägande skäl

tala för att en och samma frist av tre månader tillämpas för betalning av expropriationsersättning,

oavsett om förhandstillträde ägt rum eller ej. Vattenkraftföreningen

åberopar att det kan ta ganska lång tid att anskaffa för nedsättningen

erforderliga lagakraft- och gravationsbevis samt avskrifter, vilket i sin tur

kan innebära att nedsättningsärendet inte alltid hinner bli komplett inom den

föreskrivna fristen. Olägenheterna härav måste enligt föreningen bedömas allvarligare

än att markägaren, också för de fall då tillträde ägt rum, kan få vänta

något längre på själva nedsättningen.

Drätselkammaren i Boden tillstyrker förslaget endast under den uttryckliga

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 196ti

förutsättningen att garantier lämnas för att gravationsbevis kan erhållas inom

förutsatt tid.

Luf tf artsstyrelsen föreslår en tidsfrist av två månader i stället för den föreslagna

tiden av en månad. Styrelsen hänvisar härvid till att svårigheter kan

uppkomma att utverka erforderliga anslagsbeslut inom den av utredningen föreslagna

tidsfristen.

Kommunalnämnden i Stenungsuml finner det däremot skäligt att tidsfristen

minskas till en månad. Nämnden framhåller att den långa tid, som i regel förflyter

från det kommunen får vetskap om tiden för första domstolsförhandlingen

till föreslagen tidpunkt för betalning, är fullt tillräcklig för att förbereda finansiering

av utgiften.

Departementschefen

Reglerna för betalning av expropriationsersättningen bör självfallet vara sådana

att betalningen inte onödigt fördröjs. I synnerhet är det angeläget att betalningen

sker så snart som möjligt när egendomen i fråga redan tagits i besittning.

Jag ansluter mig därför till utredningens förslag om en förkortning av den

nu gällande tremanadersfristen i sådant fall. Den föreslagna tiden en månad har

lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett par remissinstanser har

ansett tiden för kort när den exproprierande är juridisk person och ersättningen

föranleder beslut av anslagsbeviljande organ. Jag anser det emellertid angeläget

att parterna såvitt möjligt medverkar till att expropriationsförfarandet inte drar

onödigt långt ut på tiden och det bör vara möjligt att i dylikt fall förbereda ärendet

så att betalning kan ske inom en månad från det domen vunnit laga kraft.

Jag biträder därför utredningens förslag på denna punkt.

Skyldigheten för expropriant att ställa säkerhet för expropriationsersättning

Gällande rätt

Skilda bestämmelser i ExL ålägger den exproprierande att ställa säkerhet för

ersättnings- eller skadebelopp. Sådana bestämmelser förekommer i 37, 62 och

72 §§. Den i praktiken oftast tillämpade bestämmelsen är 37 §, som föreskriver

skyldighet för den exproprierande att ställa säkerhet hos länsstyrelsen för expropriationsersättningen

med ränta, innan erhållen rätt till förhandstillträde tas

i anspråk. I utredningens förslag finns motsvarigheter till denna föreskrift upptagna

i 36 och 39 §§.

Enligt 74 § i dess nu gällande lydelse är kronan befriad från skyldighet att

ställa säkerhet. Sådan befrielse galler däremot inte för kommun eller liknande

subjekt.

Utredningen

Under remissbehandlingen av det lagstiftningsärende, som utmynnade i 1949

års reform av expropriationslagstiftningen ifrågasattes om inte befrielsen från

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 73

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

skyldighet att ställa säkerhet enligt ExL borde utsträckas att avse också kommun.

I sammanhanget hänvisades till kommunallagarnas regler om lån och borgen

och till den reella betydelsen av kommunens ansvar för sina förpliktelser.

Föredragande departementschefen förklarade sig emellertid för det dåvarande

inte kunna förorda en lagändring av sådan innebörd. Utredningen framhåller,

att denna fråga under senare år fått allt större aktualitet. Frånsett de fall, när

expropriation sker för upplåtelse av kraftledningsservitut o. d., sker det alldeles

övervägande antalet expropriationer för kommuns räkning. En särskilt stor

grupp av fall i vilka kommun är exproprierande avser inlösen av mark enligt

byggnadslagen. Förhandstillträde kommer till stånd i ett stort antal fall och det

förekommer inte sällan domstolsförordnanden om sådant tillträde, varvid kommunens

skyldighet att ställa säkerhet aktualiseras.

I fråga om förutsättningarna för en reform i antydd riktning anmärker utredningen

till en början att kommunernas ekonomiska ställning i allmänhet avsevärt

förstärkts efter de indelningsreformer och kommunsammanslagningar, som

skett på senare år. Vidare kan man räkna med att mera omfattande expropriationsföretag

inte sätts igång innan exproprianten försäkrat sig om att de nödvändiga

ekonomiska resurserna finns för att genomföra företaget. I det nu

aktuella sammanhanget aktualiseras skyldighet att ställa säkerhet betydligt

oftare än i andra fall då gällande bestämmelser föreskriver sådan skyldighet.

Den säkerhet som ställs består vidare i många fall av borgen från någon kommunens

förtroendeman eller tjänsteman. Det ligger i sakens natur att det ofta

är mycket svårt för kommunerna att ställa säkerhet i annan form. Med hänsyn

till storleken av de belopp för vilka sådan borgen gäller saknar den varje praktisk

betydelse för säkerställande av sakägarnas ersättningsanspråk.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen, att kommunerna helt

fritas från skyldighet att ställa säkerhet enligt ExL. Med kommun avser utredningen

härvid borgerlig primärkommun, dvs. landskommun, köping och stad,

men däremot inte municipalsamhälle. Vid sidan härav bör också landsting få

motsvarande befrielse. Utredningen har också övervägt, om inte befrielse från

skyldighet att ställa säkerhet borde gälla även till förmån för kommunalförbund,

Med hänsyn till den oklarhet som f. n. råder om dessa sammanslutningars framtida

uppgifter har utredningen emellertid ansett sig inte böra avge något förslag

av sådan innebörd.

Remissyttrandena

Utredningsförslaget i denna del hälsas från flera håll med tillfredsställelse.

Förutom från kommunalt håll tillstyrks förslaget bl. a. av Svenska bankföreningen.

Kammarkollegiet anser att även kommunalförbund och kyrkliga kommuner

bör vara befriade från skyldighet att ställa säkerhet. Kollegiet erinrar om att det

vid 1962 års kommunreform förutsattes, att behov av kommunalförbund kom
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

mer att föreligga också framdeles. Vad angår kyrkliga kommuner framhåller kollegiet

att det exempelvis inte sällan förekommer att församling behöver expropriera

mark för kyrkogårdsändamål. Kyrkliga kommuner har visserligen ofta

inte samma ekonomiska tyngd som de borgerliga kommunerna men å andra

sidan torde expropriationen för deras del endast kunna gälla relativt små objekt.

Det bör därför inte möta betänkligheter att befria också de kyrkliga kommunerna

från skyldighet att ställa säkerhet.

Endast lagberedningen anmäler betänkligheter mot förslaget. Beredningen finner

det tveksamt om den föreslagna lagändringen bör genomföras utan samtidig

ändring av andra lagar som innehåller bestämmelser om ställande av säkerhet.

Genomförs förslaget på denna punkt bör dock samtidigt övervägas, om inte

andra garantier fordras för att ersättningsskyldigheten fullgörs utan dröjsmål

när exproprianten är landsting eller kommun. Lagberedningen anser det inte

givet, att de borgensförbindelser som f. n. brukar ställas saknar varje praktisk

betydelse för ändamålet.

Departementschefen

I likhet med flertalet remissinstanser ansluter jag mig till utredningens förslag

att kommun befrias från skyldighet att ställa säkerhet för ersättningsbelopp

enligt ExL. Bestämmelse härom bör som utredningen föreslår införas i 74 §.

Något praktiskt behov av en motsvarande regel för kyrklig kommun torde ej

föreligga. Bestämmelsen bör omfatta — förutom kronan — stad, köping, landskommun

och landstingskommun samt kommunalförbund mellan sådana kommuner.

I enlighet med vad förut anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag ångande ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen

5 §•

Paragrafens fjärde stycke innehåller bestämmelse om att Kungl. Maj:t, när

expropriationsrätt meddelas, skall utsätta en tidsfrist för fullföljande av expropriationssaken

hos domstol och om verkan av att denna tidsfrist inte iakttas.

Departementschefen

Enligt vad jag anfört i det föregående föranleder den föreslagna befogenheten

för fastighetsägare och andra sakägare att väcka talan i expropriationsmål viss

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

ändring i bl, a. fjärde stycket i denna paragraf. I överensstämmelse med vad

utredningen föreslagit har lagrummet fått en sådan utformning att därav framgår,

att talan som väcks av fastighetens ägare eller annan sakägare får samma

verkan i fråga om expropriationsrättens bevarande som en av den exproprierande

väckt talan och att samma tidsfrist gäller i båda fallen.

21 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vem som får väcka talan och när

det kan ske samt vissa föreskrifter om vad stämningsansökan skall innehålla.

Departementschefen

Av skäl som jag förut angett har den föreslagna bestämmelsen om rätt

att väcka talan redan innan tillstånd till expropriationen lämnats av Kungl.

Maj:t placerats i denna paragraf. Bestämmelsen tas upp i första stycket,

som också innehåller den föreslagna regeln om rätt för fastighetens ägare

eller annan sakägare att under vissa förutsättningar väcka talan. Dessa

förutsättningar är att tillstånd till expropriation meddelats och att fastigheten

tagits i besittning. Det sistnämnda kravet är uppfyllt även om tillträdet

skett innan expropriationstillståndet meddelades och oberoende av om tillträdet

grundas på överenskommelse mellan parterna eller har annan grund.

Detta innebär bl. a. att fastighetsägare, vars mark tagits i anspråk med vågrätt

är berättigad att väcka talan mot väghållaren när denne, såsom ibland

förekommer, också utverkat expropriationstillstånd.

I andra stycket har tagits upp en bestämmelse om att stämningsansökan,

utöver vad som i övrigt är föreskrivet, skall innehålla uppgift om namn och

adress på samtliga för sökanden kända sakägare. Bestämmelsen överensstämmer,

bortsett från en redaktionell jämkning, med utredningens förslag.

Tredje stycket, som motsvarar 21 § i dess nu gällande lydelse, har jämkats

på sätt utredningen föreslagit.

22 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utfärdande av stämning m. m.

Utredningen

Som en konsekvens av att enligt 21 § även fastighetens ägare eller annan

sakägare skall kunna väcka talan i expropriationsmål föreslår utredningen

vissa ändringar i bestämmelserna om stämning och kallelse i 22 §. De föreslagna

ändringarna innebär bl. a. följande.

Bestämmelsen om att rätten skall utfärda stämning på fastighetens ägare

och övriga kända sakägare begränsas att gälla det fall att den exproprierande

väckt talan. Har stämningsansökan gjorts av annan skall rätten utfärda

stämning på den exproprierande. Eftersom övriga ersättningsberättigade sakägare

i detta fall inte är motparter till den som ansökt om stämning bör stämning

inte utfärdas på dem men de bör kallas att som parter inträda i rätte
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. May.tx proposition nr 73 år 1966

gången. Utredningen föreslår att kallelserna delges på samma sätt som är

föreskrivet i fråga om stämning. De nu berörda ändringarna avser första

stycket.

Genom en omformulering av nuvarande andra stycket klargörs att fastighetens

ägare är skyldig uppge Övriga sakägare i fastigheten även om han inte

själv väcker talan.

Som ett tredje stycke i paragrafen tar utredningen upp en bestämmelse om

att stämning som utfärdas på den exproprierande skall innehålla en anmodan

till denna att uppge den ersättning han bjuder i målet. Utredningen framhåller

att det naturligtvis bör tillses att den exproprierande får skälig tid

på sig för att bestämma sitt bud.

I det nuvarande tredje stycket, som föreslås utgöra fjärde stycket, föreslås

eu redaktionell jämkning.

Departementschefen

De föreslagna ändringarna är att betrakta som enbart följdändringar till

förslaget om rätt för annan än den exproprierande att väcka talan i expropriation

små let. Jag har i sak ingen erinran mot utredningens förslag.

25 §.

De ändringar som föreslås i denna paragraf är av enbart redaktionell natur.

27 §.

Enligt denna paragraf äger domstolen låta anstå med målets vidare handläggning

i visst fall.

Utredningen

Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller bestämmelse i

ExL tagit mark i besittning innan huvudförhandling i målet hållits och kan

uppskattning av expropriationsersättningen inte lämpligen äga rum förrän

den anläggning eller det företag för vilket expropriationen sker fortskridit

ytterligare, kan domstolen på framställning av part låta anstå med målets

vidare handläggning. Utredningen har enligt vad som framgått tidigare uttalat

sig för att bestämmelserna om befogenhet för fastighetsägare och annan sakägare

att väcka talan i éxpropriationsmål samt om förskott på expropriationsersättning

görs tillämpliga också i det fall att mark tagits i anspråk med vågrätt

enligt lagen om allmänna vägar. Eftersom detta fall av förhandstillträde sålunda

föreslagits skola i övrigt jämställas med det fall, att förhandstillträde skett på

grund av ägarens medgivande eller enligt föreskrift i ExL, bjuder konsekvensen

att också förevarande bestämmelse görs tillämplig på sådant förhandstillträde.

Även praktiska hänsyn talar i denna riktning. Därför föreslås en sådan omformulering

av paragrafen att denna blir tillämplig i samtliga fall, då den

exproprierande tagit fastigheten i besittning. Att uttrycket »fastigheten» valts

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

i stället för det nuvarande uttrycket »mark», beror på att det är önskvärt att

nå terminologisk överensstämmelse med 21 § och att utmärka, att bestämmelsen

är tillämplig även vid sådan rättighetsexpropriation som avses i 3 §. Däremot

åsyftas givetvis inte att utesluta tillämpning av bestämmelserna i det fall

att en fastighet endast delvis tagits i anspråk innan huvudförhandling hålls.

ExL:s terminologi torde inte vara sådan att stöd därav kan hämtas för en

sådan ej avsedd tolkning.

Departementschefen

Jag biträder utredningens förslag.

Enligt vad jag anfört i samband med behandlingen av frågan om rätt för

den exproprierande att väcka talan, innan tillståndsfrågan avgjorts, bör det

av utredningen föreslagna nya andra stycket i paragrafen utgå.

32 §.

Paragrafen innehåller vissa regler om det högsta och lägsta belopp vartill

expropriationsersättningen får bestämmas.

Departementschefen

Som framgått av den allmänna motiveringen skall beslut om förskott kunna

meddelas inte bara i samband med förordnande om förhandstillträde utan även

i fall när förhandstillträde redan kommit till stånd. Det är därför inte uteslutet

att föreskrivna förskott kan komma att vara obetalda, när den slutliga

ersättningen bestäms. Detta har föranlett en ändring i förevarande paragraf.

Dessutom har vissa jämkningar av övervägande redaktionell natur vidtagits.

36 §.

I denna paragraf finns bestämmelser om befogenhet för domstol att i expropriationsmål

förordna om förhandstillträde som inte medför äganderättsövergång

(s. k. enkelt förhandstillträde).

Paragrafen motsvarar nuvarande 37 § och 38 § första och andra stycket.

Utredningen

Yrkande om förhandstillträde bör kunna tas upp till prövning så snart

talan väckts i målet, dvs. när stämningsansökan inkommit till domstolen.

Gällande rätts krav på att stämning utfärdats bör därför inte behållas men

parterna bör självfallet få tillfälle att yttra sig över ett framställt yrkande om

förhandstillträde.

Utredningen har avstått från att i detta sammanhang göra en översyn av

de bestämmelser i ExL som innehåller uttrycket fastighet. I förevarande

paragraf avser utredningen med detta uttryck fastighet eller del av fastighet

som omfattas av expropriationstillstånd. Förhandstillträde kan alltså inte mot

bestridande medges i fråga om sådant område som avses i 12 § ExL.

Som förut framgått har utredningen föreslagit att de f. n. ganska detaljerade

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966 103

reglerna om beräkning av preliminär ersättning skall utgå. Utredningen framhåller

att det är ett intresse att de föreslagna reglerna om förskott inte tilllämpas

så att förfarandet vid bestämmandet av förskottsbelopp utvecklas till

något som liknar en huvudförhandling. Givetvis bör dock parterna få tillfälle

att yttra sig. En uttrycklig bestämmelse därom finns i 38 § i förslaget. Med

ledning av tillgänglig utredning bör det ofta vara möjligt att bestämma ett

belopp som under alla förhållanden skall tillkomma expropriaten. Detta belopp

kan då i sin helhet fastställas som förskott. Möjligheten att ta upp förskottsfrågan

till förnyad prövning bör i de flesta fall kunna befria domstolarna från

tvånget att ge sig in på en mera ingående behandling av olika värderingsproblem.

Departementschefen

De väsentligaste frågorna i anslutning till denna paragraf har behandlats

i ett tidigare avsnitt. Jag kan därför i detta sammanhang inskränka mig till

att beröra några av mer detaljbetonad karaktär.

Det är uppenbart att terminologien i ExL inte är konsekvent och därför

behöver överses. Såvitt gäller begreppet fastighet har detta påtalats flera

gånger. En översyn bör emellertid anstå till slutfasen av utredningens uppdrag.

Av den föreslagna lydelsen framgår att beslut i fråga om förhandstillträdc

kan meddelas inte bara av expropriationsdomstolen utan också av högre rätt.

Att sådan fråga kan tas upp endast på yrkande av den exproprierande följer

av allmänna processuella regler.

Utredningens påpekanden om prövningen av förskottsfrågor förtjänar att

understrykas. Om tillämpningen följer de linjer utredningen dragit upp kan

den nya ordningen enligt min mening komma att medföra stora fördelar för

alla berörda, både parter och myndigheter.

37 §.

Paragrafen behandlar förutsättningarna för beslut om förskott i fall när tillträde

redan skett.

Utredningen

Initiativet till att en förskottsfråga bringas under domstolens prövning bör

komma från den ersättningsberättigade. En uttrycklig regel härom föreslås. Yrkandet

om förskott kan framställas på vilket stadium som helst av rättegången,

alltså även i överrätt om målet fullföljts dit.

Som redan förut berörts har utredningen föreslagit en regel som begränsar

möjligheten att erhålla upprepade förskottsbeslut. Regeln innebär att beslut

om förskott inte får meddelas förrän sex månader förflutit från det ett tidigare

beslut om förskott vunnit laga kraft. Innebörden av denna bestämmelse är att

hinder mot förnyat förskottsbeslut föreligger vare sig det förut meddelade beslutet

innefattat avslag på framställd begäran om förskott eller inneburit bifall

till en sådan begäran.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts •proposition nr 73 år 1966

Remissyttrandena

Lantmäteristyreben påpekar att partiellt tillträde av en fastighet kan innebära

att en begränsad rättighet i fastigheten helt faller bort. Om tillträde ändå

anses kunna tillåtas bör rättighetshavaren enligt styrelsens mening få ut ett fölskott

som motsvarar hela värdet av rättigheten.

Departementschefen

Paragrafen har upptagits i departementsförslaget med väsentligen samma innehåll

som utredningens förslag. Begränsningsregeln i fråga om nya förskottsbeslut

har utformats så att tiden sex månader skall förflyta, innan nytt yrkande

om förskott får tas upp till prövning.

Med anledning av lantmäteristyrelsens påpekande, som inte gäller bara fall

som avses i förevarande paragraf utan även andra fall där förskott kan komma

i fråga, vill jag framhålla, att det i vissa fall givetvis inte möter något hinder

att bestämma förskottet så att det motsvarar hela den ersättning vederbörande

kan anses berättigad till.

38 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 39 §. De ändringar som gjorts i förhållande

till den mi gällande lydelsen beror av ändringarna i nuvarande 36—38 §§.

39 §.

I paragrafen, som innehållsmässigt är helt ny, har tagits upp bestämmelser om

domstols befogenhet att medge kvalificerat förhandstillträde och om skyldighet

för domstolen att i samband därmed bestämma tid och villkor för tillträde av

expropriationsfa stigheten.

Utredningen

Begäran om medgivande till kvalificerat förhandstillträde bör enligt utredningens

mening inte kunna tas upp till prövning, innan rättegång inletts i expropriationsmålet.

Vidare har förutsatts, att prövningen skall ankomma på den

domstol, där målet är nnhängigt. Något hinder att väcka fråga om kvalificerat

förhandstillträde i överinstans föreligger således inte om målet fullföljts dit.

Första stycket i paragrafen reglerar domstolens befogenhet att medge kvalificerat

förhandstillträde.

Utredningen har inte funnit anledning begränsa tillämpningsområdet för kvalificerat

förhandstillträde till vissa expropriationsändamål men framhåller, att behovet

av sådant tillträde företrädesvis torde komma att göra sig gällande vid

expropriation, som sker för att genomföra saneringsåtgärder inom befintlig bebyggelse

eller för att säkerställa nyproduktionen av bostäder e. d. Vad beträffar

expropriation för allmänna inrättningar, kommunikationsanläggningar e. d. anse!

utredningen däremot att behov av kvalificerat förhandstillträde mera sällan

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj;ts proposition nr 73 är 1966 105

kan uppkomma och detsamma gäller också vid expropriation för åtskilliga andra

ändamål.

I förslaget upptagna regler om kvalificerat förhandstillträdc kan — på grund

.iv bestämmelsen i 3 § ExL — i och för sig tillämpas vid s. k. självständig rättighetsexpropriation.

Utredningen framhåller emellertid att för den expropricrandes

del knappast något står att vinna genom att använda denna form av tillträde

i stället för det enkla tillträdet. En rimlig tillämpning av 36 och 39 §§ bör enligt

utredningens uppfattning i allmänhet leda till att domstolen inte finner skäl att

tillämpa den senare paragrafen.

Med det i författningstexten använda uttrycket »fastighet, som skall avstås

genom expropriation» avser utredningen i första hand de fall, då fastigheten omfattas

av ett av Kungl. Maj:t meddelat tillstånd till expropriation. Bestämmelsen

är emellertid avsedd att kunna tillämpas även i fall, då Kungl. Maj:ts tillstånd

inte erfordras för förvärvet, t. ex. i vissa inlösningsfall enligt BL och vid

utvidgning av expropriation enligt 12 § ExL. Utredningen finner det dock uppenbart

att bestämmelsen inte kan komma till användning beträffande område,

till vilket expropriation begärs utvidgad enligt 12 § andra stycket ExL, annat

än i den undantagsvis förekommande situationen, att ersättningsfrågan i expropriåtionsmålet

kan avgöras samtidigt med att medgivande till kvalificerat förhandstillträde

lämnas. Att fråga om utvidgning av expropriationen enligt första

ellei andra stycket i 12 § ExL alltjämt står öppen, bör emellertid enligt utredningen

inte helt utesluta att kvalificerat förhandstillträde får ske till mark, som

under alla förhållanden skall bli föremål för expropriation. En del nackdelar,

företrädesvis från fastighetsbildningssynpunkt kan visserligen ibland uppkomma

härav, men antalet utvidgningsfall är förhållandevis ringa. Kvalificerat förhandstilltiäde

torde företrädesvis komma att aktualiseras i fall, då kommun står som

expropriant. Det finns därför anledning anta, att eventuella olägenheter i fastighetsbildningshänseende

inte skall bli bestående under någon mera avsevärd

tid efter det expropriationen genomförts.

I fråga om möjligheten att medge förhandstillträde till endast en del av det

expropriationsobjekt, som expropriationstillståndet avser, anser utredningen åtskillnad

böra göras mellan det fall. att fråga är om en för sig bestående fastighet,

och det fall, att fråga är om endast en del av sådan fastighet. I fråga om det

förra fallet hyser utredningen knappast några betänkligheter mot att kvalificerat

förhandstillträde tillämpas. I fråga om det senare fallet hävdar utredningen

däremot, att sådant tillträde kan medföra inte oväsentliga komplikationer från

fastighetsbildnings- och registreringssynpunkter. Utredningen anser visserligen

möjligheten av kvalificerat förhandstillträde inte böra helt uteslutas för sådana

fall, men betonar att en avvägning av den expropricrandes intresse av att förvärva

äganderätt till fastighetsdelen på ett tidigt stadium och de skäl, som talar

mot att medgivande lämnas, endast i undantagsfall kan tänkas ge till resultat

att kvalificerat förhandstillträde bör få äga rum.

Vad beträffar de processuella frågorna framhåller utredningen att medgivande

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

till kvalificerat förhandstillträde självfallet inte bör kunna lämnas, utan att definitiv

ställning tagits till frågan, om det finns grund för expropriationsanspråket

som sådant. I den mån denna fråga inte förut avgjorts genom mellandom.

måste alltså avgörandet i den delen träffas i samband med att frågan om kvalificerat

förhandstillträde avgörs.

Andra stycket innehåller bestämmelser om skyldighet för domstol att bestämma

tid och villkor för tillträde av fastigheten i samband med medgivande enligt

första stycket. Utredningen har inte ansett behövligt att i förslaget ta upp en

särskild bestämmelse, som med tanke på det fall att dom angående kvalificerat

förhandstillträde överklagats, ger överinstansen möjlighet att omedelbart — innan

saken i övrigt prövas — fatta beslut om de i domen upptagna tillträdesfrågorna.

Utredningen hänvisar härvid till att den exproprierande har möjlighet

att också i överinstansen begära förordnande om enkelt förhandstillträde enligt

66 § i förslaget.

Remissyttrandena

I likhet med utredningen anser kammarkollegiet, att det inte bör vara uteslutet

att medge kvalificerat förhandstillträde till sådan del av expropriationsobjektet,

som inte utgör för sig bestående fastighet. Kollegiet utgår emellertid liksom

utredningen från att medgivande endast undantagsvis kommer att lämnas

i sådana fall. Svenska kommunförbundet hävdar däremot med skärpa att bestämmelserna

inte bör tillämpas restriktivt i detta hänseende. En restriktiv tillIämpning

skulle nämligen innebära ett sådant uttunnande av bestämmelsernas

innehåll, att deras praktiska användbarhet blev starkt reducerad. Förbundet anmärker,

att det ju inte kan komma i fråga att ta i anspråk mera mark än som

fordras för att tillgodose föreliggande behov. Utredningens skäl för en restriktiv

tillämpning kan inte anses tillräckligt underbyggda. Förbundet är inte övertygat

om att komplikationerna kan vara så betydande, att den exproprierandes intresse

av att förvärva äganderätt till en fastighetsdel på ett tidigt stadium bör vika

vid en intresseavvägning.

Lantmäteristyrelsen anmärker att det av utredningens förslag inte framgår

klart på vad sätt det är avsett att på karta och på marken avgränsa område av

fastighet, som skall bli föremål för kvalificerat förhandstillträde, för det fall att

tillträdet avser en mindre del av fastigheten än som skall exproprieras. Med

tanke på sådana situationer ifrågasätter överlantmätaren i Jönköpings län ett

tillägg till 26 § ExL av innebörd, att gränsen mot återstoden av expropriationsfastigheten

inte behöver utmärkas på marken. Om målet slutligen resulterar i

att återstoden inte exproprieras, bör domstolen lämpligen ha att förordna om utmärkande

av gränsen.

Överlantmätaren i Gävleborgs län efterlyser klarläggande föreskrifter om förfarandet

i fastighetsbildnings- och registreringshänseende i nyss åsyftade fall och

erinrar vidare om att för domen kan fordras särskild karta enligt 26 § andra

stycket ExL.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Kammarkollegiet anmärker att den exproprierandes intresse av att få målet

slutligt avgjort lätt kan komma att försvagas sedan han fått rätt att i alla avseenden

förfoga över expropriationsfastigheten. Som en tänkbar utväg att stimulera

intresset för skyndsam handläggning av återstående frågor antyder kollegiet

möjligheten av att till kvalificerat förhandstillträde knyta skyldighet för

den exproprierande att utge högre ränta än annars på obetalda ersättningsbelopp,

förslagsvis efter 9 %, och tillägger att en sådan skyldighet kanske också

skulle göra den exproprierande mera benägen att bjuda högre förskott.

Departementschefen

Frågan hur de nya bestämmelserna om kvalificerat förhandstillträde bör utformas

i sina huvuddrag har jag behandlat i ett tidigare avsnitt. Jag har därvid

gett uttryck för den meningen att utredningens förslag i allt väsentligt kan

läggas till grund för lagstiftning.

Som utredningen framhållit talar starka skäl för att åtminstone en viss återhållsamhet

iakttas när det gäller att medge kvalificerat förhandstillträde till delar

av områden, som i sin helhet omfattas av expropriationstillstånd. Självfallet

får emellertid de skäl som talar för en sådan återhållsamhet i varje särskilt fall

vägas mot intresset av att den exproprierande så snart som möjligt blir ägare av

fastigheten. Om så sker torde man knappast behöva befara att olägenheter av

någon betydelse i ena eller andra riktningen uppkommer.

Tillräckliga skäl att enbart med tanke på nyss åsyftade situationer införa

särskilda föreskrifter om gränsutmärkning synes mig inte vara för handen. Om

det efter någon tids erfarenheter mot förmodan skulle komma att visa sig att

nuvarande ordning är förenad med någon mera väsentlig olägenhet får frågan

givetvis övervägas på nytt.

Jag vill i sammanhanget erinra om att bestämmelserna i 42 § (nuvarande 36 §)

och 58 § om underrättelse till registerförare m. m. givetvis skall tillämpas också

när det är fråga om kvalificerat förhandstillträde.

Vad gäller den närmai’e utformningen av förevarande paragraf har jag ej funnit

anledning att i något väsentligt hänseende frångå utredningens förslag. Frånsett

en del redaktionella jämkningar överensstämmer densamma således med

nämnda förslag. Skäl saknas att införa en regel om skyldighet för den exproprierande

att efter kvalificerat förhandstillträde utge förhöjd ränta på obetald

expropriationsersättning.

40 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den ordning i vilken dom, som innefattar

medgivande enligt 39 §, får verkställas och om den rättsföljd som inträder

i och med att domen verkställts.

Utredningen

Som förutsättning för verkställighet av dom enligt 39 § har i förevarande

paragraf bl. a. upptagits föreskrift om att säkerhet skall ställas till expropria
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1966

tionsersättningen med ränta. Sådan föreskrift har av utredningen bedömts erforderlig

med tanke på situationer, när frivilligt förhandstillträde ägt rum.

Enligt förslaget bör länsstyrelsen ha att på grundval av den utredning, som

den exproprierande förebringar i anslutning till gjord anmälan, avgöra om förutsättningarna

för verkställighet är uppfyllda. Om dessa förutsättningar inte

uppfyllts, skall länsstyrelsen avvisa anmälningen.

Utredningen anmärker att dom, varigenom medgivande enligt 30 § lämnats,

bör verkställas enligt bestämmelserna i nu förevarande paragraf, innan lagakraftägande

dom angående expropriationsersättningen föreligger i målet. Någon

verkställighet därefter kan nämligen inte komma i fråga. Att detta gäller, framgår

av ordalydelsen i 39 §, enligt vilken medgivandet skall avse äganderättsövergång

innan lagakraftägande dom föreligger i ersättningsfrågan. För fullbordande

av expropriation efter det ersättningsfrågan slutligt avgjorts har utredningen

ansett att vanliga regler bör tillämpas, vilket bl. a. innebär att förverkandepåföljd

kan inträda, om expropriationsersättningen inte erläggs i föreskriven

ordning.

Remissyttrandena

Kammarkollegiet anmärker, att länsstyrelsen enligt denna paragraf har att

göra en sakprövning, som inte har motsvarighet vid sådan i 48 § ExL föreskriven

anmälan, som enligt 49 § utgör en förutsättning för expropriationens fullbordande.

Enligt kollegiets mening bör i lagtexten tas in en uttrycklig föreskrift

om att länsstyrelsen skall ha att pröva om anmälan är rätteligen gjord och genom

särskilt beslut antingen konstatera att så är fallet eller avvisa anmälningen.

Depa rtementschefen

Paragrafen har, bortsett från jämkningar av redaktionell karaktär, utformats

i överensstämmelse med utredningens förslag. Med anledning av kammarkollegiets

yttrande bör framhållas att länsstyrelsen givetvis skall meddela beslut

med anledning av gjord anmälan. Detta torde även titan uttrycklig föreskrift

framgå av innehållet i övrigt i paragrafen.

41 §.

Paragrafen, som utformats i nära överensstämmelse med utredningens förslag,

innehåller föreskrifter om länsstyrelsens skyldighet att underrätta domstol,

inskrivningsdomare och fastighetsregisterförare om anmälan enligt 40 §.

42 §.

Paragrafen innehåller vissa föreskrifter av expeditionell karaktär.

Departementschefen

I enlighet med vad jag anfört förut har till denna paragraf överflyttats de

föreskrifter som nu har sin plats i 36 §.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kunyl. Maj:tu proposition nr 73 år 19GG

När lagfart beviljas enligt dom, som innefattar medgivande till kvalificerat

förhandstillträde kan beslut om stämpelskatt inte meddelas samtidigt, såvida

inte också löseskillingen för fastigheten slutligt bestämts. Med tanke på det fall

att beslut i skatteärendet av sådan anledning behövt uppskjutas (jfr 30 § 1 mom.

andra stycket och 36 § stämpelskatteförordningen) har i andra stycket av förevarande

42 § upptagits en föreskrift om skyldighet för vederbörande expropriationsdomstol

att underrätta inskrivningsdomaren om det belopp, till vilket löseskillingen

bestämts enligt lagakraftvunnen dom.

48 §.

Denna paragraf innehåller regler om expropriationsersättningens erläggande.

Paragrafen motsvarar 38 § tredje stycket samt 40 och 48 §§ i gällande rätt.

I] tredningen

De föreslagna nya reglerna om förskott på expropriationsersättning innehåller

inte några särskilda bestämmelser om sätt och tid för betalning av förskotten.

Utredningen har i stället valt metoden att genom jämkningar i 48—58 §§ skapa

i görlig mån enhetliga regler för alla former av expropriationsersättning. Under

detta uttryck faller således om inte annat framgår såväl slutlig ersättning som

förskott.

Beträffande första stycket anför utredningen bl. a. följande.

Skyldigheten att göra anmälan till länsstyrelsen i fall när nedsättning inte äger

rum har, när det är fråga om förskott, inte samma funktion som när fråga är

om slutlig ersättning men anses av praktiska skäl ändå böra behållas, bl. a. med

hänsyn till att det ålagts länsstyrelsen att underrätta domstolen om att förskottsbelopp

nedsatts. Tydligt är att, när förskott föreskrivits som villkor för

förhandstillträde och medgivande lämnats till att förskottet inte behöver nedsättas,

föreskriven anmälan skall ha inkommit till länsstyrelsen, innan tillträdesrätten

får tas i anspråk.

I fråga om den tid inom vilken nedsättning skall ske behålls huvudregeln, dvs.

ersättningen skall nedsättas inom tre månader från det domstolens avgörande i

ersättningsfrågan vunnit laga kraft. Om fastigheten tagits i besittning innan

avgörandet vunnit laga kraft skall emellertid nedsättningen ske inom en månad

från dagen för lagakraftvinnandet. De nu angivna fristerna gäller naturligtvis

inte förskott som enligt 36 eller 39 § i förslaget föreskrivits som villkor för förhandstillträde.

Andra stycket — som motsvarar 48 § andra stycket och 38 § tredje stycket —

avviker i sak inte från vad som nu gäller.

Tredje stycket motsvarar med en formell jämkning 40 § i nu gällande lag.

Departementschefen

Paragrafen har upptagits i departementsförslaget utan andra avvikelser från

utredningens förslag än sådana som är av rent redaktionell karaktär.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

49 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den tidpunkt när expropriation skall

anses fullbordad.

Utredningen

Eftersom bestämmelserna om expropriationsersättning i 48 § enligt utredningens

förslag omfattar även förskott och nedsättning av förskott inte innebär

att expropriationen fullbordas, föreslår utredningen viss jämkning i den nu

gällande lydelsen. Jämkningen innebär att expropriationen är att anse som fullbordad

när den exproprierande såvitt gäller »slutlig expropriationsersättning»

fullgjort sina förpliktelser enligt 48 §. Med »slutlig expropriationsersättning»

avses bara sådan ersättning som utdöms i expropriationsmålet, och inte sådan

ersättning som enligt 34 § ExL kan utdömas i en senare rättegång.

Utredningen erinrar om att förslaget om kvalificerat förhandstillträde innebär

att den fastighet, som skall avstås genom expropriation, under vissa förutsättningar

kan övergå i den exproprierandes ägo redan innan lagakraftägande dom

föreligger angående den slutliga expropriationsersättningen. Den situation som

uppkommer genom denna form av tillträde är att jämställa med den som inträder

när en expropriation fullbordas i vanlig ordning med undantag av att det

kan kvarstå en förpliktelse att utge expropriationsersättning. Konsekvenserna av

detta utvecklas närmare (SOU 1964: 32 s. 95).

Departementschefen

Jag biträder utredningens förslag.

50, 52 och 53 §§.

Paragraferna innehåller bestämmelser om påföljd av underlåtenhet att iaktta

föreskrifterna i 48 § (50 och 52 §§) samt förfarandet vid indrivning av expropriationsersättning

(53 §). 52 § motsvarar 52 § och 54 § första stycket i gällande rätt.

De föreslagna ändringarna är av övervägande redaktionell natur.

54 §.

Paragrafen innehåller föreskrift om anmälan i vissa fall till länsstyrelsen när

den slutliga expropriationsersättningen fastställts.

Departementschefen

I paragrafen har med en av de nya förskottsreglerna föranledd redaktionell

jämkning, upptagits föreskriften i nu gällande 54 § andra punkten om att den

exproprierande i och för expropriationens fullbordande har att göra anmälan till

länsstyrelsen, när den slutliga expropriationsersättningen inte överstiger preliminära

ersättningsbelopp.

Eftersom frågan när expropriationen skall anses fullbordad sakligt sett är

utan betydelse om kvalificerat förhandstillträde skett bör det inte krävas av

den exproprierande, att han också i sådant fall skall göra anmälan till länssty
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

relsen enligt denna paragraf. I en ny andra punkt av paragrafen har därför

tagits upp en bestämmelse om undantag från anmälningsskyldigheten i det fall,

som angetts nyss.

Första punkten i nu gällande 54 § har — utom i den del bestämmelsen blivit

överflödig genom den nu föreslagna lagstiftningen — motsvarighet i förslagets

48, 50 och 52 §§.

58 §.

Paragrafen innehåller föreskrifter om skyldighet för länsstyrelse att underrätta

inskrivningsdomare när nedsatt ersättning fördelats.

Departementschefen

De föreslagna ändringarna som enbart avser andra stycket i paragrafen är av

övervägande formell natur.

Vad gäller fördelning av medel, som nedsatts efter kvalificerat förhandstillträde,

skall enligt förslaget uppgiftsskyldighet och skyldighet att insända fördelningslängd

föreligga i det fall när det är fråga antingen om expropriation av

del av intecknad fastighet eller om expropriation av en eller flera av gemensamt

intecknade fastigheter samt likvid utfallit på intecknings huvudstol. Detta framgår

av första punkten i andra stycket. Såvitt gäller förskott måste emellertid

nyssnämnda skyldighet föreligga också i ett annat fall, nämligen då väl enkelt

förhandstillträde ägt rum men kvalificerat förhandstillträde inte kommit till

stånd. Av 24 § 2 mom. inteekningsförordningen följer nämligen att inteckning i

sådant fall upphör att besvära expropriationsobjektet i den mån betalning utfallit

på kapitalbeloppet av den intecknade fordringen. Andra punkten i andra

stycket tar sikte på den nu angivna situationen.

60 §.

Paragrafen innehåller bl. a. föreskrift om anmälan till länsstyrelse, när överenskommelse

träffats att ersättning inte skall utgå.

Departementschefen

Av skäl som anförts i anslutning till 54 § har en bestämmelse om undantag

från anmälningsskyldighet tagits upp i paragrafen med tanke på det fall att

kvalificerat förhandstillträde skett.

61 §.

Paragrafen innehåller regler om återkallelse av talan, som väckts av den

exproprierande.

Remissyttrandena

Sveriges allmänna hypoteksbank anser att det bör övervägas om inte i ExL

bör införas ett allmänt förbud för den exproprierande att återkalla väckt talan

sedan han erhållit expropriationstillstånd.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Departementschefen

I paragrafens första stycke har gjorts en ändring av redaktionell natur. Ändringen

är betingad av den ändring som föreslagits i 63 §. Av den föreslagna formuleringen

i första stycket framgår att lagrummet syftar bara på återkallelse av

talan, som väckts av den exproprierande.

Av lagtekniska skäl föreslås att det nuvarande stadgandet i andra stycket

andra punkten bryts ut till ett tredje stycke.

Den i remissyttrandet berörda frågan torde komma att behandlas under det

fortsatta arbetet med översyn av ExL.

63 §.

Denna paragraf, till vilken motsvarighet saknas i nuvarande författningstext,

tar upp regler om återkallelse av talan i det fall att expropriationsmål enligt de

föreslagna nya bestämmelserna i 21 § väckts av fastighetsägare eller annan sakägare.

Departementschefen

Paragrafen har utformats i överensstämmelse med utredningens förslag.

Enligt de principer som gäller för expropriationslagstiftningen avser rättegången

i ett expropriationsmål samtliga av expropriationen föranledda ersättningsfrågor.

Intressenter i en återkallelsefråga är således samtliga sakägare och i viss mening

också de innehavare av fordringsinteckningar m. fl. rättsägare, vilkas intressen

domstolen har att bevaka självmant. Med hänsyn härtill måste i princip samma

regler gälla beträffande sakägares återkallelse av talan som de, vilka enligt

61 § gäller, när den exproprierande återkallar sitt anspråk. Såsom utredningen i

detta sammanhang anfört skulle en naken hänvisning till nyssnämnda paragraf

kunna leda till missförstånd. En sakägare som återkallat sin talan torde nämligen

vara benägen att i återkallelsen inlägga enbart den innebörden, att han

avstår från att göra sitt ersättningsanspråk gällande inför domstol. På sätt utredningen

föreslagit bör därför bestämmelsen om återkallelse av talan kompletteras

med en erinran om de bestämmelser i ExL, som anger verkan av att sakägare

nedsätter eller helt avstår från sitt ersättningsanspråk. I så fall kan bestämmelsen

om återkallelse emellertid inte lämpligen tas in i 61 § utan bör i stället

ta form av ett särskilt stadgande vid sidan av reglerna i 61 och 62 §§. Av

dessa skäl har bestämmelsen fått inflyta i förevarande paragraf. Vid utformningen

har beaktats den särskilda situation, som uppkommer vid tillämpning av

138 § första stycket BL.

67 §.

Denna paragraf behandlar rättegångskostnaderna. Grunderna för fördelningen

av dessa har behandlats i den allmänna motiveringen.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 73 år J966

113

Utredningen

I den nuvarande lydelsen av 67 § talas bara om kostnader som uppkommer

för expropriaten. Utredningen utgår från att man ansett självklart att den exproprierande

själv skall svara för sina egna kostnader. Av hänvisningen till 18

kap. 6 § RB får dock anses följa att den exproprierande är berättigad till ersättning

av motparten för den kostnadsökning som blivit en följd av vårdslöshet

i ller försummelse vid processföringen (se NJA 1955 s. 513). Till undanröjande

av all tvekan om innebörden av kostnadsregeln såvitt avser den exproprierandes

kostnader föreslår utredningen en viss om formulering av paragrafen.

Departementschefen

Jag har ingen erinran mot utredningens förslag. Paragrafen har därför i sak

utformats i enlighet med utredningens förslag.

68 §.

De föreslagna bestämmelserna om kvalificerat förhandstillträde har föranlett

viss komplettering av första stycket i paragrafen.

74 §.

Paragrafen innehåller den i ett tidigare avsnitt behandlade bestämmelsen om

befrielse för vissa subjekt från att ställa pant eller borgen.

101 §.

De föreslagna bestämmelserna om kvalificerat förhandstillträde har föranlett

viss komplettering av första stycket i paragrafen.

Övergångsbestämmelserna

Utredningen

I allmänhet bör enligt utredningen de föreslagna lagreglerna få tillämpas också

i mål, som är anhängiga vid lagens ikraftträdande. Utredningen har dock

ansett att ett par undantag härifrån bör föreskrivas. De nya bestämmelserna i

48 § första stycket om tidsfrist för nedsättning eller anmälan till länsstyrelse

anses sålunda inte böra gälla för det fall, att dom i expropriationsmål vunnit

laga kraft innan lagändringen trätt i kraft. Vidare anses äldre kostnadsregler

böra tillämpas i mål som redan avgjorts i första instans när lagändringen träder

i kraft. Enligt 32 § första stycket andra punkten i förslaget får slutlig expropriationsersättning

inte sättas lägre än som utgått eller kan komma att utgå på

grund av domstolsbeslut om förskott. Utredningen anser det tydligt att om tilllämpning

av denna bestämmelse aktualiseras i mål, som härrör från tiden före

det lagändringen träder i kraft, hänsyn också måste tas till sådan preliminär

ersättning, som nedsatts enligt 38 § i dess nu gällande lydelse.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 73

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj ds proposition nr 78 år 1966

Remissyttrandena

Drätselkammaren i Luleå anser att den nya kostnadsregeln bör få tillämpas

i alla mål, som görs anhängiga i överrätt efter det lagändringen trätt i kraft.

Sveriges fastighetsägareförbund anser det däremot skäligt och riktigt, att 67 §

i dess nya lydelse inte tillämpas när expropriationstillstånd beviljats innan den

nya lagen trätt i kraft. Förbundet framhåller att den av utredningen föreslagna

övergångsbestämmelsen skulle kunna medföra att denna för den enskilde viktiga

fråga skulle kunna få olika utgång i två eller flera helt likartade mål, som

löpt parallellt hos expropriationsdomstolen, beroende på om domstolen på grund

av sin arbetsbelastning meddelar dom före eller efter den nya lagens ikraftträdande.

Departementschefen

Övergångsbestämmelserna har utformats i saklig överensstämmelse med utredningens

förslag.

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen

Departementschefen

Förslaget avser uteslutande ändringar av vissa i 140 och 141 §§ BL förekommande

hänvisningar till paragrafer i ExL, som får nya nummer om föreslagna

ändringar i ExL genomförs.

Samtliga nu föreslagna lagändringar torde böra träda i kraft den 1 juli 1966.

Hemställan

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

2) lag om ändring i byggnadslagen den SO juni 19^7 (nr 385)

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

S. O. Bellskog

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1960

115

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation

Härigenom förordnas dels att rubriken närmast före 37 § lagen den 12 maj

1917 om expropriation skall utgå, dels att 5, 21, 22, 25, 27, 32, 36—40, 48—50,

52—54, 58, 60, 61, 67, 68, 74 och 101 §§ lagen1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas tre nya paragrafer, 41, 42 och

63 §§2, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Konungen bestämme---må omfatta.

Finnes mer--------för annan.

Prövas särskilda —--bestämmelsers efterlevnad.

Konungen utsatte viss tid, inom I beslut, varigenom expropriations
vilken

den, som erhållit expropria- rätt beviljas, skall utsättas viss tid

tionsrätt, skall fullfölja frågan genom inom vilken saken skall fullföljas ge
ansökning

om stämning till domstol, nom ansökan om stämning till dom
vid

äventyr att expropriationsrätten stol. Väckes ej talan inom den ut
upphör.

satta tiden, förfaller frågan om ex
propriation.

21 §.

Talan i expropriationsmål må väckas

av den som sökt eller erhållit

tillstånd till expropriation. Har sådant

tillstånd meddelats och fastigheten

tagits i besittning av den exproprierande,

äger även fastighetens

ägare eller annan sakägare, vars rätt

beröres av besittningstagandet, väcka

talan.

1 Senaste lydelse av 21, 22, 25, 27, 32, 36—40, 48, 50, 53, 54, 58, 60, 61 och 67 §§ se 1949:663.

s 41, 42 och 63 §§ ha upphört att gälla enligt 1949:663.

8’

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

I stämningsansökan skall den exproprierande

uppgiva, utöver vad eljest

är stadgat, även den ersättning

han bjuder i målet. Då område som

skall exproprieras utgör del av fastighet,

skall områdets storlek och läge

noggrant angivas i ansökningen

eller därvid fogade handlingar.

(Föreslagen lydelse)

Stämningsansökan skall, utöver

vad som i övrigt är föreskrivet, innehålla

uppgift om namn och adress på

samtliga för sökanden kända sakägare.

I stämningsansökan som den exproprierande

gör skall han uppgiva

den ersättning han bjuder i målet.

Då område som skall exproprieras utgör

del av fastighet, skall områdets

storlek och läge noggrant angivas

i ansökningen eller därvid fogade

handlingar.

22 §.

Avvisas ej stämningsansökan, utförde

domstolen stämning å fastighetens

ägare, så ock å andra ersättningsberättigade,

om sådana sakägare

av sökanden uppgivas.

Fastighetens ägare vare pliktig att

uppgiva övriga sakägare i avseende

å fastigheten. Underlåter han det

utan laga skäl, och uppstår skada för

sakägare, som saknat kännedom om

expropriationen, skall han hålla sådan

sakägare skadeslös. Erinran härom

varde införd i den stämning,

som utfärdas å fastighetens ägare.

Har, sedan stämning utfärdats,

sakägare uppgivits eller eljest blivit

Avvisas ej stämningsansökan, skall

domstolen, om ansökningen gjorts av

den exproprierande, utfärda stämning

å fastighetens ägare och övriga

kända sakägare samt, om ansökningen

gjorts av annan, utfärda stämning

å den exproprierande och på sätt om

stämning är stadgat källa övriga kända

sakägare att såsom parter inträda

i rättegången.

Fastighetens ägare skall även om

han icke gjort ansökan om stämning,

uppgiva övriga sakägare i avseende

å fastigheten. Underlåter han det

utan laga skäl, och uppstår skada

för sakägare, som saknat kännedom

om expropriationen, skall han hålla

sådan sakägare skadeslös. Domstolen

skall erinra honom härom i stämning

eller kallelse eller på annat sätt.

I stämning, som utfärdas å den

exproprierande, skall denne anmodas

att uppgiva den ersättning han bjuder

i målet.

Har, sedan stämning utfärdats,

sakägare uppgivits eller eljest blivit

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

känd, varde lian stämd i målet, om känd, varde han stämd eller kallad i

han ej ändå kommit tillstädes. målet, om han ej ändå kommit till
städes.

25 §.

från honom.

Tvistas om

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,

som förre ägaren ingått,

eller annan i inålet vidtagen, för denne

bindande åtgärd. Har forre ägaren

varit stämd eller kommit tillstädes

i målet, vare stämning å nye

ägaren ej behövlig.

Vad sålunda

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,

som förre ägaren ingått,

eller annan i målet vidtagen, för denne

bindande åtgärd. Stämning eller

kallelse å nye ägaren jordras ej, om

förre ägaren varit stämd eller kallad

eller ändå kommit tillstädes i målet.

av expropriation.

27 §.

Har den exproprierande enligt medgivande

av ägaren eller stadgande i

denna lag tagit mark i besittning

innan huvudförhandling i målet hållits,

och kan uppskattning av expropriationsersättningen

icke lämpligen

äga rum förrän anläggning eller företag,

varför expropriationen sker, längre

fortskridit, äge domstolen på framställning

av part låta anstå med målets

vidare handläggning.

Har den exproprierande tagit fastigheten

i besittning innan huvudförhandling

i målet hållits, och kan

uppskattning av expropriationsersättningen

icke lämpligen äga rum förrän

anläggning eller företag, varför expropriationen

sker, längre fortskridit,

äge domstolen på framställning av

part låta anstå med målets vidare

handläggning.

32 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre

än vad den exproprierande i målet

erbjudit eller högre än motparten begärt.

I fall då belopp nedsatts enligt

vad i 38 § stadgas, må ersättning ej

heller bestämmas lägre än nedsatta

beloppet.

Ersättning må ej bestämmas lägre

än vad den exproprierande i målet

erbjudit eller högre än motparten

begärt. Ilar domstol enligt bestämmelserna

i denna lag förordnat om

förskott på expropriationsersättningen,

må den slutliga ersättningen ej

heller bestämmas till lägre belopp än

som utgått eller kan komma att utgå

på grund av sådant förordnande.

mindre begärt.

Till förfång

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Om tillträde av fastigheten före

expropriationens fullbordande

37 §.

Om det är av synnerlig vikt för

den exproprierande att innan expropriationen

fullbordats taga i besittning

den fastighet eller rättighet, som

tillståndet till expropriationen omfattar,

äge expropriationsdomstolen

förordna därom, sedan stämning i

målet utfärdats. Därvid skall som

villkor för tillträde föreskrivas, att

den exproprierande hos Konungens

befallningshavande ställer pant eller

borgen för expropriationsersättningen

jämte sex procent årlig ränta frän

tillträdesdagen.

Tiden för tillträdet skall bestämmas

så, att ägare eller annan, vars

rätt beröres, får skäligt rådrum efter

det han fått del av domstolens beslut.

Därest å fastigheten finnes byggnad,

där dess ägare eller på grund av avtal

annan har sin bostad, mä tillträdet

till bostaden icke bestämmas

till tidigare dag än den fardag för

avträde av förhyrd lägenhet, som

först inträffar sedan tre månader förflutit

från delgivningen.

Enligt vad i 38 § stadgas skall i

vissa fall som villkor för tillträde

även föreskrivas att ersättning nedsättes.

38 § (första och andra styckena).

Där det ej är uppenbart, att expropriationsersättningen

blir obetydlig,

skall domstolen på yrkande av

ägaren som villkor för tillträde tilllika

föreskriva, att den exproprierande

hos Konungens befallningshavande

(Föreslagen lydelse)

36 §.

När skäl föreligga, må domstolen

förordna, att fastighet eller rättighet,

som omfattas av expropriationstillständ,

må tagas i besittning av den

exproprierande utan hinder av att

målet ännu icke avgjorts genom dom

som vunnit laga kraft. Tiden för tillträdet

skall bestämmas så, att ägare

eller annan, vars rätt beröres, får

skäligt rådrum.

Såsom villkor för tillträde skall föreskrivas,

att den exproprierande hos

Konungens befallningshavande ställer

pant eller borgen för expropriationsersättningen

jämte den ränta som

kan komma att utgå enligt 55 §.

Om det ej är uppenbart att expropriationsersättningen

blir obetydlig,

skall domstolen på yrkande av

fastighetens ägare eller annan sakägare,

vars rätt beröres av tillträdet,

som ytterligare villkor för tillträde

föreskriva, att den exproprierande

i avräkning på den expropriationsersättning

som slutligt fastställes i

målet erlägger visst belopp som förskott.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

nedsätter belopp, som av domstolen

bestämmes. Beloppet må ej sättas

lägre än tre f järdedelar av det belopp,

vartill expropriationsersättningen av

domstolen förberedelsevis uppskattas,

och ej heller lägre än vad den exproprierande

i målet erbjudit eller vad

denne har att erlägga på grund av

dom i målet, som mot honom vunnit

laga kraft.

Vad om ägare sålunda stadgas äge

motsvarande tillämpning beträffande

annan, vars rätt beröres.

39 §.

Beslut i fråga, som avses i 37 eller

38 §, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan beslut meddelas, skola

parterna erhålla tillfälle att yttra

sig.

(Föreslagen lydelse)

37 §.

Har den exproprierande tagit i besittning

fastighet eller rättighet, som

skall utgöra föremål för expropriation,

må domstolen på yrkande av

fastighetens ägare eller annan sakägare,

vars rätt beröres av tillträdet,

föreskriva att förskott skall utgå i

avräkning på den expropriationsersättning,

som slutligt fastställes i målet.

Bestämmelserna i första stycket

äga ej tillämpning, om det är uppenbart

att förskottet blir obetydligt.

Har beslut i fråga om förskott meddelats,

må nytt yrkande om förskott

ej upptagas till prövning förrän sex

månader förflutit sedan det föregående

beslutet vann laga kraft.

38 §.

Beslut i fråga, som avses i 36 eller

37 §, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan beslut meddelas, skola

parterna erhålla tillfälle att yttra

sig.

Mot beslut, som av expropriationsdomstol meddelats under rättegången i

fråga, varom förmäles i första stycket, skall talan föras särskilt. Mot hovrättens

beslut i dylik fråga må talan ej föras.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 §.

När skäl föreligga, äger domstolen

medgiva, att fastighet som skall avstås

genom expropriation övergår till

den exproprierande i den ordning

40 § föreskriver, innan lagakraftägande

dom angående expropriationsersättningen

föreligger.

1 dom, varigenom medgivande enligt

första stycket lämnas, skall bestammas

tid och villkor för tillträde

av fastigheten, i den mån tillträde ej

skett förut. Härvid äga bestämmelserna

i 36 § motsvarande tillämpning.

W §.

Anmäler den exproprierande hos

Konungens befallningshavande att

han vill utnyttja medgivande enligt

39 § och visar han därvid dels att

domen vunnit laga kraft, dels att

han tagit fastigheten i besittning

samt har pant eller borgen ställts hos

Konungens befallningshavande för

expropriationsersättningen jämte den

ränta, som kan komma att utgå enligt

55 §, anses fastigheten genom anmälningen

övergå till den exproprierande

med samma rätt som om expropriationen

fullbordats. 1 fråga om

betalning och uttagande av expropriationsersättning,

som slutligt fastställes

i målet, äga bestämmelserna

i 48 §, 50 § tredje stycket, 52 och

53 §§ tillämpning.

U §•

När anmälan enligt 40 § skett, skall

Konungens befallningshavande ofördröjligen

underrätta den domstol, där

expropriationsmålet är anhängigt.

Därjämte skall vad som är föreskrivet

i 58 § första och tredje styckena

äga motsvarande tillämpning.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. May.ts proposition nr 73 ur 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §. 42 §.

Så snart dom i målet vunnit laga kraft, skall genom domstolens försorg

till den som för fastighetsregistret översändas det ena exemplaret av karta

och beskrivning, som enligt 26 § andra stycket må hava ingivits i målet,

jämte sådant utdrag av handlingarna i målet och domstolens dom, att därav

framgår vilket område som avses med expropriationen. Å kartan skall tecknas

bevis, att den legat till grund för expropriationen.

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas

hos Konungens befallningshavande

inom tre månader från det

dom i målet vunnit laga kraft. Avser

expropriationen upplåtelse av särskild

rätt, som medför allenast ringa

men, och prövas den, om fastigheten

besväras av sökt eller beviljad inteckning

för fordran eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken kan häfta för ogulden

köpeskilling, uppenbarligen icke rubba

fordringsägarens säkerhet, ägc

domstolen medgiva, att nedsättning

ej behöver äga rum. Har sådant medgivande

lämnats, göre den exproprierande,

i stället för att nedsätta

ersättningen, anmälan hos Konungens

befallningshavande och styrke

därvid, att expropriationsersättningen

guldits. Vad i denna lag är stadgat

om nedsättande av expropriationsersättning

skall i tillämpliga delar

gälla anmälan som nu sagts.

Har fastighet övergått till den exproprierande

enligt 40 §, skall expropriationsdomstolcn,

så snart lagakraftägande

dom angående expropriationsersättningen

föreligger, underrätta

inskrivningsdomaren om det

belopp till vilket löseskillingen för fastigheten

slutligt bestämts.

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas

hos Konungens befallningshavande.

Dår fråga ej är om förskott

som avses i 36 eller 39 §, skall nedsättningen

äga rum inom tre månader

eller, om fastigheten tagits i besittning

av den exproprierande, inom

en månad från det dom eller beslut,

varom fråga är, vanm laga kraft.

Avser expropriationen upplåtelse av

särskild rätt, som medför allenast

ringa men, och prövas den, om fastigheten

besväras av sökt eller beviljad

inteckning för fordran eller jämlikt

11 kap. 2 § jordabalken kan häfta

för ogulden köpeskilling, uppenbarligen

icke rubba fordringsägarens säkerhet,

äge domstolen medgiva, att

nedsättning ej behöver äga rum. Har

sådant medgivande lämnats, göre den

exproprierande, i stället för att nedsätta

ersättningen, anmälan hos

Konungens befallningshavande och

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Vid nedsättning eller anmälan, varom

i första stycket förmäles, ingive

den exproprierande till Konungens

befallningshavande domen i målet

jämte bevis att och när den vunnit

laga kraft. När nedsättning äger

rum, skall den exproprierande tillika

ingiva gravationsbevis rörande fastigheten,

såframt ej förordnande enligt

35 § meddelats.

(Föreslagen lydelse)

styrke därvid, att expropriationsersättningen

guldits. Vad i denna lag är

stadgat om nedsättande av expropriationsersättning

skall i tillämpliga

delar gälla anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, varom

i första stycket förmäles, ingive

den exproprierande till Konungens

befallningshavande domen eller beslutet

samt lagakraftbevis. När nedsättning

äger rum, skall den exproprierande

tillika ingiva gravationsbevis

rörande fastigheten, såframt ej

förordnande enligt 35 § meddelats.

38 § (tredje stycket).

Vid nedsättningen ingive den exproprierande

till Konungens befallningshavande

domstolens beslut

ävensom gravationsbevis rörande fastigheten.

40 §.

Då nedsättning enligt 38 § skett,

skall uppgift å det nedsatta beloppet

av Konungens befallningshavande

ofördröjligen översändas till den domstol,

där expropriationsmålet är anhängigf.

Då förskott nedsatts, skall uppgift

å det nedsatta beloppet av Konungens

befallningshavande ofördröjligen

översändas till den domstol, där expropriationsmålet

är anhängigt.

49

Då vad i 48 § första stycket stadgas

blivit fullgjort, vare expropriationen

fullbordad och nye ägaren

berättigad att genast taga fastigheten

i besittning.

Då vad i 48 § första stycket stadgas

blivit fullgjort med avseende på

slutlig expropriationsersättning, vare

expropriationen fullbordad och nye

ägaren berättigad att genast taga

fastigheten i besittning.

Exproprierad fastighet---genom expropriationen.

Genom expropriation — — — samma fastighet.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Försummas vad i 48 § första stycket

är stadgat, och har ej den exproprierande

enligt medgivande av fastighetens

ägare eller stadgande i denna

lag tagit fastigheten i besittning, vare

expropriationsrätten förverkad.

Visar fastigheten:

Varda de---

(Föreslagen lydelse)

50 §.

Försummas med avseende på slutlig

expropriationsersättning vad i

48 § första stycket är stadgat, och

har ej den exproprierande tagit fastigheten

i besittning, vare expropriationsrätten

förverkad.

---om anteckningen.

---nämnda handlingar.

Har den exproprierande enligt medgivande

av fastighetens ägare eller

stadgande i denna lag tagit fastigheten

i besittning utan nedsättande av

expropriationsersättningen, och försummas

vad i 48 § första stycket är

stadgat, må sakägare hos Konungens

befallningshavande påkalla uttagande

av den sakägaren tillkommande

ersättning.

Vid ansökning som i 51 § andra

stycket eller 52 § avses, skola fogas

domen i målet samt bevis att och

när densamma vunnit laga kraft; och

skola utsökningslagens stadganden

om verkställighet av lagakraftägande

dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet

blivit någon ålagd,

äga motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens

uttagande.

Har expropriationsersättningen inkommit

till Konungens befallningshavande,

vare expropriationen fullbordad.

§•

Har den exproprierande tagit fastigheten

i besittning och försummas

med avseende på förskott enligt 37 §

eller slutlig expropriationsersättning

vad i 48 § första stycket är stadgat,

må sakägare hos Konungens befallningshavande

påkalla uttagande av

den sakägaren tillkommande ersättning.

Vid ansökning, som i 51 §. andra

stycket eller 52 § avses, skola fogas

domen eller beslutet samt lagakraftbevis;

och skola utsökningslagens

stadganden om verkställighet av lagakraftägande

dom i tvistemål, varigenom

betalningsskyldighet blivit

någon ålagd, äga motsvarande tilllämpning

vid expropriationsersättningens

uttagande.

Har den slutliga expropriationsersättningen

inkommit till Konungens

befallningshavande, vare expropriationen

fullbordad.

Bestämmelsen i J)8 § tredje stycket

äger motsvarande tillämpning, när

förskott, som uttagits enligt 52 §,

inkommit till Konungens befallningshavande.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

54 §.

Har den exproprierande tillträtt

fastigheten efter nedsättning enligt

38 §, och varder expropriationsersättningen

slutligt bestämd till högre belopp

än det nedsatta, gälle om nedsättande

av det överskjutande beloppet

vad i Jj.8 § sägs, och äge vad i

4-9 §, 50 § tredje stycket samt 52

och 53 §§ är föreskrivet motsvarande

tillämpning. Bestämmes ersättningen

ej till högre belopp, göre den exproprierande,

sedan domen i målet vunnit

laga kraft, anmälan därom hos

Konungens befallningshavande; och

vare expropriationen fullbordad, då

sådan anmälan skett.

Har domstolen

Överstiger den slutliga expropriationsersättningen

icke vad som utgått

på grund av domstols beslut om förskott,

göre den exproprierande, sedan

domen i målet vunnit laga kraft,

anmälan därom hos Konungens befallningshavande;

och vare expropriationen

fullbordad, då sådan anmälan

skett. Anmälan kräves dock icke, om

fastigheten förut övergått till den exproprierande

enligt J)0 §.

---motsvarande tillämpning.

58 §.

— — — eller inteckningsboken.

Då expropriation

Utfaller, du intecknad egendom

tillträdes efter nedsättning jämlikt

38 § eller då en del av intecknad fastighet

eller en eller flera av gemensamt

intecknade fastigheter exproprieras

eller ock då särskild rätt till

intecknad fastighet genom expropriation

förvärvas, vid fördelning av ersättning

likvid å intecknings huvudstol,

åligger ock Konungens befallningshavande

att därom, sedan fördelningen

blivit godkänd eller vunnit

laga kraft, ofördröjligen göra anmälan

enligt vad nyss sagts och tilllika

insända fördelningslängden.

Utfaller, då en del av intecknad

fastighet eller en eller flera av gemensamt

intecknade fastigheter exproprieras

eller ock då särskild rätt

till intecknad fastighet genom expropriation

förvärvas, vid fördelning aversättning

likvid å intecknings huvudstol,

åligger ock Konungens befallningshavande

att därom, sedan

fördelningen blivit godkänd eller vunnit

laga kraft, ofördröjligen göra anmälan

enligt vad nyss sagts och tilllika

insända fördelningslängden. Gäller

fördelningen förskott och har fastigheten

ej enligt Jfi § övergått till

den exproprierande, äger vad sålunda

föreskrivits tillämpning även när i

annat fall likvid utfaller på intecknings

huvudstol.

Exproprieras del---för fastighetsregistret.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

00 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning

blivit av domstolen

fastställd, galle i tillämpliga delar

vad i 48—58 §§ stadgas. Skall

enligt överenskommelsen expropriationsersättning

ej utgå, göre den exproprierande,

i stället för att nedsätta

ersättning, anmälan hos Konungens

befallningshavande; och vare, då domen

vunnit laga kraft och sådan anmälan

blivit gjord, expropriationen

fullbordad.

Har överenskommelse om expropriationsersättning

blivit av domstolen

fastställd, gälle i tillämpliga delar

vad i 48—58 §§ stadgas. Skall

enligt överenskommelsen expropriationsersättning

ej utgå och har fastigheten

ej övergått till den exproprierande

enligt Ifi §, göre den exproprierande,

i stället för att nedsätta ersättning,

anmälan hos Konungens befallningshavande;

och vare, då domen

vunnit laga kraft och sådan anmälan

blivit gjord, expropriationen fullbordad.

Vill den, som genom ansökning om

stämning fullföljt anspråk på expropriation,

återkalla anspråket, göre

han anmälan därom till domstol, hos

vilken målet är anhängigt, och ingive

därvid bevis att han fullgjort vad i

62 § andra stycket sägs, eller vare

rättigheten till återkallelse försutten.

Över anmälan om återkallelse skall

motparten höras. Vad i 23 § stadgas

om anmälan till inskrivningsdomaren

och anteckning av expropriationsmål

äge, sedan domstolen skilt målet

från sig, motsvarande tillämpning beträffande

återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet

expropriationsanspråket omfattar,

så ock någon del därav, om

ej genom expropriationen eller den

exproprierade delens användande den

återstående delen skulle lida synnerligt

men. Ej må återkallelse göras

i avseende å mark, som den exproprierande

tagit i besittning.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml.

61 §.

Vill den exproprierande, sedan han

ingivit ansökan om stämning, återkalla

expropriationsanspråket, göre

han anmälan därom till domstol, hos

vilken målet är anhängigt, och ingive

därvid bevis att han fullgjort vad

i 62 § andra stycket sägs, eller vare

rättigheten till återkallelse försutten.

Över anmälan om återkallelse skall

motparten höras. Vad i 23 § stadgas

om anmälan till inskrivningsdomaren

och anteckning av expropriationsmål

äge, sedan domstolen skilt målet från

sig, motsvarande tillämpning beträffande

återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet

expropriationsanspråket omfattar,

så ock någon del därav, om

ej genom expropriationen eller den

exproprierade delens användande den

återstående delen skulle lida synnerligt

men.

Ej må återkallelse göras i avseende

å mark, som den exproprierande

tagit i besittning.

Nr 73

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Den exproprierande vare pliktig

att, i den mån ej annat föranledes

av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas, ersätta motparten

hans kostnader å expropriationsmådet,

vid expropriationsersättningens

fördelning och eljest i anledning

av expropriationen.

Har exproprierad fastighet eller genom

expropriation förvärvad särskild

rätt ej kommit till användning för

det avsedda ändamålet eller dess användande

för ändamålet upphört och

är nämnda ändamål såvitt angår dylik

fastighet eller rätt att anse såsom

övergivet, eller användes fastighet el
-

(Före slagen lydelse)

63 §.

Beträffande återkallelse av talan

om expropriation, som väckts av fastighetens

ägare eller annan ersättningsberättigad

sakägare, äger bestämmelsen

i 61 § tredje stycket motsvarande

tillämpning. Om återkallelse

av ersåttningsyrkande, som framställts

i målet, gälla bestämmelserna

i 32 och 59 §§.

§•

Den exproprierande vare pliktig

att, i den mån ej annat föranledes

av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas, vidkännas å

ömse sidor uppkomna kostnader å

målet vid expropriationsdomstolen

ävensom vid expropriationsersättningens

fördelning och eljest i anledning

av expropriationen.

Beträffande skyldigheten att svara

för kostnad i expropriationsmål i högre

rätt gäller, med tillämpning i övrigt

av 18 kap. rättegångsbalken, att

den exproprierande, där ej annat föranledes

av 18 kap. 6 och 8 §§ samma

balk, alltid själv skall vidkännas

sina kostnader, så ock kostnad som

åsamkas motpart genom att den exproprierande

ensam fullföljt talan.

§•

Har exproprierad fastighet eller genom

expropriation förvärvad särskild

rätt ej kommit till användning för

det avsedda ändamålet eller dess användande

för ändamålet upphört och

är nämnda ändamål såvitt angår dylik

fastighet eller rätt att anse såsom

övergivet, eller användes fastighet

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966

(Nuvarande lydelse)

ler rätt som nyss sagts i väsentlig

omfattning för annat ändamål än det

avsedda, må fastigheten eller den

särskilda rätten lösas, därest talan

om dess avträdande instämmes inom

tjugo år från det expropriationen fullbordats.

Lösningsrätt tillkomme, när

hel fastighet exproprierats, den, som

närmast före expropriationens fullbordande

var fastighetens ägare, eller

hans rättsinnehavare och, om en del

av en fastighet exproprierats, ägaren

av den återstående delen samt, då

fråga är om särskild rätt, ägaren av

den fastighet, som därav besväras.

Har, efter

(Föreslagen lydelse)

eller rätt som nyss sagts i väsentlig

omfattning för annat ändamål än det

avsedda, må fastigheten eller den

särskilda rätten lösas, därest talan

om dess avträdande instämmes inom

tjugo år från det expropriationen fullbordats.

Lösningsrätt tillkomme, när

hel fastighet exproprierats, den, som

närmast före expropriationens fullbordande

var fastighetens ägare, eller

hans rättsinnehavare och, om en del

av en fastighet exproprierats, ägaren

av den återstående delen samt, då

fråga är om särskild rätt, ägaren

av den fastighet, som därav besväras.

I joll, som avses i 40 §, gäller vad nu

sagts med avseende på tiden för fullbordande

av expropriation i stallet

den tid, då anmälan enligt nämnda

lagrum skett.

stämningen yrkas.

74 §.

Vad i denna lag stadgas om ställande

av pant eller borgen gälle ej kronan

och ej heller landstingskommun,

stad, landskommun eller köping eller

kommunalförbund mellan sådana

kommuner.

101 §.

Har mark-----och tomtindelning.

Vill ej--------om skiljemän.

Vad ovan-------av området.

Expropriationen medföre---stadgade villkor.

I fall, som avses i 40 §, gälla bestämmelserna

i andra och tredje

styckena, om tiden för fullbordande

av expropriation i stället den tid, då

anmälan enligt nämnda lagrum skett.

Vad i denna lag stadgas om ställande

av pant eller borgen gälle ej kronan.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

I mål, vari stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall vid tillämpning

av bestämmelsen i 32 § första stycket andra punkten hänsyn tagas

även till belopp som nedsatts på grund av föreskrift enligt 38 § i dess förut

gällande lydelse.

Har expropriationsersättning fastställts genom dom, som vunnit laga kraft

före den nya lagens ikraftträdande, tillämpas 48 § i sin äldre lydelse i fråga

om tid för vidtagande av åtgärd som anges i nämnda paragraf.

I mål, som avgjorts av expropriationsdomstol före nya lagens ikraftträdande,

tillämpas 67 § i sin äldre lydelse.

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 140 och 141 §§ byggnadslagen den 30 juni 19471

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

140

Uppkommer i mål angående inlösen

av mark tvist om rätt eller plikt

att lösa, skola bestämmelserna i 37

och 38 §§ lagen om expropriation äga

tillämpning först sedan det genom

lagakraftägande dom blivit avgjort

att inlösen skall äga rum.

(Föreslagen lydelse)

Uppkommer i mål angående inlösen

av mark tvist om rätt eller plikt

att lösa, skola bestämmelserna i 36

och 37 §§ lagen om expropriation äga

tillämpning först sedan det genom

lagakraftägande dom blivit avgjort

att inlösen skall äga rum.

141

Bestämmelserna i

Är fråga om att mark som ingår

i tomt skall inlösas av anledning varom

förmäles i 46 eller 47 §, skall i

stället för bestämmelserna i 26 §

i stadsplan.

Är fråga om att mark som ingår

i tomt skall inlösas av anledning varom

förmäles i 46 eller 47 §, skall i

stället för bestämmelserna i 26 §

1 Senaste lydelse av 140 och 141 §§ se 1949:666.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. May.ts ''proposition nr 73 är 1966

(Nuvarande lydelse)

andra stycket lagen om expropriation

gälla, att till expropriationsdomstolen

skall ingivas karta med protokoll

rörande mätning av tomten enligt

bestämmelserna i 2 kap. lagen

om fastighetsbildning i stad; och

skall vad i 36 § lagen om expropriation

är stadgat om karta och beskrivning

i stället gälla karta och

protokoll som nu sagts.

(Föreslagen lydelse)

andra stycket lagen om expropriation

gälla, att till expropriationsdomstolen

skall ingivas karta med protokoll

rörande mätning av tomten enligt

bestämmelserna i 2 kap. lagen

om fastighetsbildning i stad; och

skall vad i 42 § lagen om expropriation

är stadgat om karta och beskrivning

i stället gälla karta och protokoll

som nu sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Protokoll, hullet i lagrådet den 15 april 1966.

Närvarande

f. d. justitierådet

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

Lind,

Y. SÖDERLUND,

ÅB J ÖRN SSON,

Brunnberg.

Enligt lagrådet den 4 april 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25 mars

1966, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation och

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 19)7 (nr 385).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Lars Landh.

Lagrådet, som vid sin granskning av de nu remitterade förslagen beaktat att

expropriationslagstiftningen är föremål för en allmän översyn, fann förslagen

föranleda följande yttranden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om expropriation

21 §.

Genom det föreslagna stadgandet i första stycket av 21 § införs den nyheten

att även annan än den exproprierande skall få väcka talan i expropriationsmål.

Såsom förutsättning härför uppställs att den exproprierande skall ha tagit fastigheten

i besittning. Det kan vara tveksamt huruvida förutsättningen är uppfylld

när endast en del av den fastighet som expropriationstillståndet omfattar

tagits i besittning och om i sådana fall talan endast kan avse denna del eller

får utsträckas till att gälla hela fastigheten. Lagtexten i första stycket, jämförd

med tredje stycket, kan ge anledning till uppfattningen att stadgandet är tilllämpligt

endast om hela fastigheten tas i besittning. I betänkandet har emellertid

gjorts ett uttalande, som departementschefen torde ha godtagit, av innebörd

att stadgandet äger tillämpning även beträffande förtida tillträde avseende endast

en del av den fastighet som enligt Kungl. Maj:ts beslut skall exproprieras.

Det för sakägare uppställda villkoret att hans rätt skall beröras av besittningstagandet

åsyftar just ett besittningstagande delvis. Man torde därför vara

berättigad utgå från att stadgandet äger den ovan angivna, mera vidsträckta

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

omfattningen. Lagrådet har icke någon erinran häremot. I och för sig kunde

det vara önskvärt att den angivna oklarheten undanröjdes genom en modifiering

av lagtexten. I remissprotokollet har emellertid i åtskilliga sammanhang framhållits

att expropriationslagens terminologi med avseende å begreppet fastighet

finge bli föremål för senare översyn. Liknande tolkningsspörsmål som det

förut antydda kan bli aktuella även eljest, exempelvis i fråga om 27, 36, 37 och

39 §§.

I förevarande lagstiftningssaminanhang torde med hänsyn till det anförda

det nu ifrågavarande stadgandet i 21 § kunna godtagas i den föreslagna lydelsen.

36 §.

Enligt gällande bestämmelser i 37 § ExL krävs för domstolsförordnande om

förtida tillträde (enkelt förhandstillträde) att det är av synnerlig vikt för den

exproprierande att ta expropriationsobjektet i besittning innan expropriationen

fullbordats. Vid bestämmelsernas tillkomst framhölls att det måste föreligga ett

betydande behov för den exproprierande att tillträda marken genast för att han

skall kunna tillerkännas rätt till förtida tillträde.

I det till lagrådet nu remitterade lagförslaget upptas regler om enkelt förhandstillträde

i 36 § och om kvalificerat förhandstillträde i 39 §. Domstolen skall härvid

pröva vilken betydelse som kan tillmätas den exproprierandes intresse att i

förväg få tillträda expropriationsobjektet. Detta kommer i båda lagrummen till

uttryck genom en regel av innebörd att domstolen äger tillåta sådant tillträde

när skäl föreligger. Det tidigare uttrycket »synnerlig vikt» har sålunda utbytts

mot ett mera allmänt hållet stadgande. Förslaget överensstämmer på denna

punkt i huvudsak med ett av utredningen framlagt författningsutkast. Enligt

utredningens uppfattning kan den nuvarande formuleringen i 37 § ExL i viss

mån inbjuda till den tolkningen att förhandstillträde endast skulle kunna komma

i fråga i utpräglade undantagsfall. I praktiken vore det emellertid mycket vanligt

med förhandstillträde. Regeln i fråga kan således, menar utredningen, i sin

nuvarande utformning föranleda missförstånd vilket i sin tur kan leda till att

onödiga tvister uppkommer.

Under remissbehandlingen avstyrktes utredningens förslag på denna punkt

av Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund och ytterligare några remissinstanser.

Hovrätten erinrar om att utredningen icke åsyftat någon ändring i det tilllämpningsområde

för institutet enkelt förhandstillträde som angavs vid den

nuvarande lagregelns tillkomst. Mot den av utredningen föreslagna formuleringen

kan invändas, framhåller hovrätten vidare, att den skulle kunna föranleda

eu tolkning som inte tillräckligt beaktar sakägarnas intressen i frågan. Advokatsamfundet

hävdar att utredningens förslag innebär en väsentlig uppmjukning

av nuvarande regel och öppnar vidsträckta möjligheter för den expropriationssökande

att bara med kort varsel beröva markägaren dispositionsrätten till

hans egendom.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Såvitt lagrådet kan finna råder enighet om att vid båda formerna av förhandstillträde

tillbörlig hänsyn till expropriatsidans intressen kräver att rätten

till sådant tillträde — i överensstämmelse med vad som nu gäller — görs beroende

av att det för den exproprierande föreligger ett betydande behov av att

överta besittningen eller äganderätten innan ersättningsfrågorna definitivt avgjorts.

Enligt lagrådets uppfattning kommer denna förutsättning för reglernas

tillämpning icke till klart uttryck genom den i det remitterade förslaget valda

allmänna formuleringen »när skäl föreligger». Det i nuvarande lagtext förekommande

uttrycket »synnerlig vikt» täcker enligt lagrådets mening ganska väl

kravet på att ett betydande behov skall föreligga. I varje fall talar för ett bibehållande

av den nuvarande formuleringen att en tämligen omfattande praxis

utbildats på detta område varigenom lagregelns tillämpning i olika situationer

blivit närmare klarlagd. Det synes betydelsefullt att sambandet med denna

praxis bibehålls. Av särskild vikt torde detta vara, när man nu inför ett nytt

institut, kvalificerat förhandstillträde, som komplement till reglerna om enkelt

förhandstillträde. Det har nämligen i olika sammanhang understrukits att vid

domstolens prövning av frågan om förutsättningarna för kvalificerat förhandstillträde

är för handen de synpunkter som härvid bör anläggas i allt väsentligt

överensstämmer med dem som bör beaktas i fråga om enkelt förhandstillträde.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att det nuvarande uttrycket »av

synnerlig vikt för den exproprierande» bibehålls i fråga om enkelt förhandstillträde

(36 §) och att samma formulering används beträffande kvalificerat förhandstillträde

(39 §).

37 §.

I 36 § av förslaget behandlas bl. a. villkoren för enkelt förhandstillträde. Därvid

kan föreskrivas att den exproprierande skall erlägga av domstolen bestämt

förskott å expropriationsersättningen. Motsvarande gäller enligt 39 § vid kvalificerat

förhandstillträde. I 37 § åter behandlas det fall att tillträde redan skett

och beslut därefter påkallas om att få ut förskott å den blivande ersättningen.

Den situationen kan alltså inträffa att sakägare som fått visst förskott i samband

med tillträdet sedermera begär ytterligare förskott. Avsikten lär vara att

den i 37 § intagna regeln som begränsar möjligheten att erhålla upprepade förskottsbeslut

skall innefatta även nyss angivna fall. Någon omformulering av

lagtexten torde emellertid ej erfordras.

Det genom regeln stadgade förbudet får antas avse endast sakägare som tidigare

framställt yrkande om förskott. Det torde alltså stå en sakägare, som inte

tidigare påyrkat förskott, fritt att när som helst under rättegången påkalla förskottsbeslut,

oavsett att sådana på yrkande av andra sakägare tidigare meddelats

under rättegången. Med hänsyn härtill skulle det enligt lagrådets mening

vara en fördel om i begränsningsregeln uttryckligen angavs att det skall vara

fråga om yrkande av samme sakägare. Lagrådet föreslår att lagtexten jämkas

i enlighet härmed.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 är 1966

I 33

fil och 62 §§.

Det kan tänkas att expropriationssökanden väcker talan vid domstol innan

ännu tillstånd meddelats samt att tillstånd sedermera vägras. Fråga uppkommer

då huruvida markägaren och andra sakägare bör vara berättigade till ersättning

för skada som uppkommit genom att expropriationsanspråket sålunda anhängiggjorts

vid domstol. I ett remissyttrande har gjorts gällande att rätt till

skadestånd borde föreligga och förordats att en särskild bestämmelse härom införs.

Departementschefen har emellertid ansett att ett sådant stadgande icke är

erforderligt.

Angående förfarandet har departementschefen uttalat att, om expropriationsrätt

icke beviljas, en i förtid väckt talan i allmänhet torde komma att

återkallas. Och departementschefen har tillagt att, när så ej sker, efter allmänna

regler får avgöras vilken verkan utgången i tillståndsärendet får på målet.

För den händelse återkallelse sker, torde bestämmelserna i 62 § första stycket

om skyldighet att ersätta sakägares skada bli tillämpliga. Såväl stadgandets lydelse

som de skäl som föranlett detsamma synes nämligen kunna åberopas till stöd

för ersättningsrätt även då skada vållats av målets anhängiggörande ehuru

expropriationstillstånd ej givits. En tillämpning av 62 § första stycket torde innebära

att sådan ersättningsfråga kan upptas och prövas i själva expropriationsmålet,

innan detsamma avskrives. Om däremot käromålet icke återkallas är

bestämmelsen i 62 § första stycket ej tillämplig. För sådant fall kan väl av allmänna

rättsgrundsatser tänkas följa att sakägare är berättigad till ersättning

för skada på grund av talans väckande, men yrkande härom torde icke kunna

upptas annat än efter stämning. Att sakägares ställning i ersättningshänseende

sålunda skall vara beroende av om käranden återkallar sin talan eller ej är enligt

lagrådets mening icke tillfredsställande. I 62 § bör därför upptas ett stadgande

om skyldighet för den exproprierande att ersätta sakägares skada även

då domstolen, utan att återkallelse skett, skiljer målet från sig med anledning av

att tillstånd till expropriation vägrats.

I andra stycket av 62 § stadgas att den exproprierande, innan återkallelse

görs, skall ställa pant eller borgen för gäldande av skadeersättning till sakägare,

och fullgörande av denna skyldighet är enligt 61 § en förutsättning för att återkallelse

skall få ske. Föreligger expropriationstillstånd, medför sålunda underlåtenhet

att ställa säkerhet vanligen att expropriation kommer till stånd och

sakägare som lidit skada får då gottgörelse i form av expropriationsersättning.

Om emellertid expropriationssökandens talan instämts innan tillståndsfrågan avgjorts

och tillstånd därefter vägras, synes skäl ej finnas att som villkor för återkallelse

kräva att säkerhet ställts för skadeersättning. Även om ej återkallelse

sker kommer nämligen i sådant fall målet att avslutas utan att expropriationsersättning

utdöms; i stället bör i enlighet med det nyss sagda möjlighet föreligga

att i målet fastställa skadestånd åt sakägare. Lagrådet förordar att den i andra

stycket av 62 § stadgade skyldigheten begränsas till att avse den expropriant

som erhållit tillstånd till expropriation. En mindre jämkning av ordalagen i

61 § första stycket torde då böra ske.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966

Godtas vad lagrådet föreslagit beträffande 62 § bör denna paragraf anmärkas

i ingressen.

67 §.

Den ändring som nu föreslås beträffande rättegångskostnaderna gäller väsentligen

expropriatens egna kostnader i högre instans.

När expropriaten har att ta ställning till om han skall fullfölja målet, kan

ekonomiska hänsyn tala i olika riktning. Har förhandstillträde skett — något

som enligt utredningen ofta förekommer — kan en fullföljd innebära att en

del av löseskillningen kommer att stå ute mot en marknadsmässigt låg ränta

och att den slutliga utbetalningen sker i ett försämrat penningvärde. Å andra

sidan har expropriaten möjlighet att genom att utan egen kostnad fördröja

processen uppnå en överenskommelse med motparten, som denne eljest icke

skulle ha biträtt. Avgörande lär emellertid i regel bli vilken utgång av själva

saken som expropriaten anser sig kunna förvänta av en ytterligare domstolsbehandling.

Huruvida de nuvarande bestämmelserna utnyttjats otillbörligt har ej kunnat

klargöras. Obestridligen kan emellertid finnas viss risk härför. Den jämkning av

bestämmelserna som av denna anledning kan vara motiverad bör emellertid

såsom departementschefen framhållit äga rum med varsamhet.

Förslaget anknyter till den reglering som 1957 genomfördes i lagen om ersättning

för mistad fiskerätt och 1961 i vattenlagen. Enligt denna ordning skall den

ersättningsskyldige vidkännas den kostnad som åsamkas motparten i överinstansen

genom att den ersättningsskyldige fullföljt talan. I den nu föreslagna lagtexten

har detta ersatts med »ensam fullföljt talan». Lagtexten överensstämmer

härutinnan i sak med utredningens förslag. Anledningen till denna avvikelse

från förebilderna synes ha varit att utredningen eljest befarar en tolkning som

den icke vill biträda.

Härmed åsyftar utredningen det fall att talan fullföljts å ömse sidor. År 1957

uttalades av lagrådet att en uppdelning då får ske efter vad som av kostnaderna

kan anses hänföra sig till den enes eller den andres fullföljda talan. Uttalandet

torde ha godtagits. Utredningen finner emellertid att uttalandet ej är ägnat att

skapa full klarhet. Enligt utredningen skulle en ordalydelse motsvarande lagtexten

i de nämnda båda lagarna kunna ge upphov till den tolkningen att i

första hand den exproprierande har att betala samtliga de kostnader som skulle

ha uppkommit om han ensam fullföljt talan och att motparten endast bör stå

för merkostnaden.

Det är angeläget att framhålla att lagrådsuttalandet avser uppdelningen av

kostnaderna, dvs. om en viss kostnad som den ersättningsberättigade haft skall

anses orsakad av hans egen eller av motpartens fullföljd av talan. Uppdelningen

får ske efter mera allmänna överväganden och lagtexten lämnar ingen ledning

härvidlag. Vilken part som därefter skall bli ålagd att vidkännas kostnad som

sålunda funnits orsakad av den enes eller den andres fullföljd av talan är däremot

en annan fråga. För att komma till rätta med det tolkningsproblem som

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1966

utredningen anser föreligga har utredningen emellertid funnit nödvändigt att

ingripa reglerande i denna senare fråga.

Enligt regelsystemet i de lagar som stått som förebild kan den ersättningsberättigade,

när talan fullföljes å ömse sidor, i princip få viss rättegångskostnadsersättning

även om han förlorar och motparten vinner, nämligen i den mån hans

kostnad är orsakad av motpartens fullföljd av talan. Enligt förslaget kan däremot

icke utgå någon ersättning i sådant fall även om orsakssammanhanget är

fullt klart. Och detta gäller oavsett om expropriaten själv tagit initiativet till

att målet dragits under hovrättens prövning eller om han endast efter anslutningsvad

fullföljt talan.

Lagrådet anser att det saknas anledning att nu införa en annan reglering än

den som tidigare genomförts i de angivna lagarna. De omnämnda problemen

med kostnadsuppdelning — som icke torde vara på något sätt ovanliga när

fråga är om att bestämma rättegångskostnader — kan överlämnas till rättstillämpningen.

I varje fall beträffande lagen om ersättning för mistad fiskerätt lär

ha utbildat sig en viss praxis i hithörande hänseenden och kammarkollegiet har

i sitt remissyttrande framhållit att kollegiet icke funnit nämnda lags kostnadsregel

olämplig. Enligt lagrådets mening skulle även en på detta sätt utformad

regel om ersättningsskyldighetens fördelning tjäna det avsedda syftet att motverka

opåkallade överklaganden i expropriationsmål.

Lagrådet hemställer därför att ordet »ensam» utgår ur paragrafens sista

stycke.

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:is proposition nr 73 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenderi, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 15 april

1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets denna dag avgivna utlåtande

över de till lagrådet den 25 mars 1966 remitterade förslagen till lag angående

ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation och lag om ändring

i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför.

I fråga om förutsättningarna för enkelt förhandstillträde liksom för kvalificerat

förhandstillträde användes i departementsförslaget uttrycket »när skäl

föreligga». Lagrådet har föreslagit, att det i nuvarande 37 § ExL förekommande

uttrycket »av synnerlig vikt för den exproprierande» i stället skall användas.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag i anslutning till reglerna om enkelt förhandstillträde,

att det med hänsyn till bl. a. den tämligen omfattande praxis,

som numera hunnit utbildas på området, inte kunde befaras att den på förevarande

punkt vidtagna omformuleringen skulle komma att misstolkas. Någon

ändring av hittillsvarande praxis, vilken befunnits lämplig, var således inte

åsyftad. Jag delar lagrådets uppfattning om önskvärdheten av att sambandet

med hittillsvarande praxis upprätthålls beträffande såväl det enkla förhandstillträdet

som det föreslagna institutet kvalificerat förhandstillträde. Eftersom

det, såsom lagrådet antytt, kan vara tveksamt om detta samband tillräckligt

tydligt kommer till uttryck i den remitterade lagtexten anser jag mig kunna

godta lagrådets förslag beträffande 36 och 39 §§ ExL.

I enlighet med lagrådets uttalanden bör viss jämkning vidtas i 37 § i förslaget.

De synpunkter, som lagrådet anlagt i anslutning till återkallelsereglerna i 61

och 62 §§ ExL, torde likaledes böra beaktas. Med anledning härav föreslår jag

att 62 § ändras i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag. Detta

förslag föranleder, som lagrådet anfört, också viss jämkning av ordalagen i 61 §

första stycket.

Kostnadsreglerna i 67 § ExL anknyter i den utformning de fått i det remitte
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1966 137

rade förslaget nära till den reglering som förekommer i lagen om ersättning för

mistad fiskerätt och som också i viss utsträckning gäller enligt vattenlagen. Såtillvida

föreslogs emellertid en avvikelse från nämnda reglering, att frågan om

sakägares rätt till ersättning för kostnader i högre rätt skulle bedömas helt efter

bestämmelserna i 18 kap. RB i det fall att talan fullföljts på ömse sidor. Som jag

anförde vid remissen till lagrådet ansåg jag den föreslagna avvikande regleringen

motiverad med hänsyn till att kostnadsreglerna i de båda lagar som tjänat som

förebild i viss mån lämnade öppet hur kostnadsfrågan skall bedömas i den nyss

angivna situationen. Med hänsyn till den belysning detta spörsmål fått genom

lagrådets uttalanden anser jag mig emellertid kunna frånträda min tidigare uttalade

uppfattning på denna punkt. Vad lagrådet anfört i fråga om utformningen

av 67 § bör sålunda godtas.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagtexten böra vidtas vissa

redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t jämlikt 87 § regeringsformen genom

proposition föreslår riksdagen att anta förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 19J±7 (nr 385).

Föredraganden tillägger att, om riksdagen skulle uppskjuta behandlingen av

förslagen till höstsessionen, tiden för ikraftträdandet torde böra flyttas till den

1 januari 1967.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t

Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Per Bylén

Ivar Hteggströms Tryckeri AB • Stockholm 1966

66047S

Doktrin (1)

  1. Bert Aasa, Förhandstillträde vid expropriation, FT 1968 nr 3 s. 150, på s. 153 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1966:245 Skrivelse till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag till lag angående ändring i stadgan om ersättning för riksdag smannauppdrage a1 i texten
  2. 3LU 1966:47 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1968 s. 150 Bert Aasa, Förhandstillträde vid expropriation s. 153 i texten