Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1966-03-04 · 150 sidor, varav 111 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 111 av 150 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:85, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

1

Nr 85

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 4

mars 1966.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

2) förordning angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. förordningen den

‘>6 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom.

förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november

1956 (nr 623); , „n

5) förordning om ändrad lydelse av 3 § 3 mom. förordningen den 30 november

1951 (nr 763) angående beräkning av statlig inkomstskatt for ackumulerad

inkomst.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas frågan vilka åtgärder som bör vidtas beträffande

inkomst- och förmögenhetsskattelagstiftningen for att hindra skatteflykt

genom kryphål i lagstiftningen. Någon särskild bestämmelse mot skentransaktioner

anses inte nödvändig eftersom dessa i praxis bedöms efter

sin verkliga innebörd. Mot andra skatteflyktsåtgärder behövs däremot ingripande

genom lagstiftning. En allmän bestämmelse mot skatteflykt, avsedd

att tillämpas över hela beskattningsområdet, anses dock mindre lämplig. I

överensstämmelse med hittills tillämpade lagstiftningsprinciper forordas att

skatteflykt på begränsade områden av lagstiftningen omöjliggörs genom

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 85

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

mer allmänt hållna bestämmelser. I propositionen föreslås en sådan bestämmelse

for att hindra att vinstmedel i aktiebolag och ekonomiska föreningar,

som tömts eller avses skola tömmas på sina realtillgångar, obehörigen undgår

beskattning.

Ett annat förslag i propositionen gäller beskattningen av oskiftat dödsbo

som har en inkomst överstigande 10 000 kr. taxerad inkomst eller en

förmögenhet överstigande 100 000 kr. skattepliktig förmögenhet. Förslaget

innebär att sådant dödsbo under en avvecklingstid av tre år efter dödsfallet

skall betraktas såsom särskilt skattesubjekt och taxeras enligt hittillsvarande

bestämmelser. Vid taxering för senare år skall dödsboet behandlas enligt

de regler som galler för handelsbolag, vilket innebär att boets inkomst och

förmögenhet beskattas hos dödsbodelägarna i förhållande till deras andelar

i boet. Möjlighet att erhålla dispens från de nya reglerna föreslås för särskilda

fall.

I avsikt att stänga den lucka i skattelagstiftningen som f. n. finns vid utskiftning

av t. ex. varulager från aktiebolag förordas vidare att beskattningen

vid utskiftning av tillgång från aktiebolag och ekonomiska föreningar

regleras författningsmässigt.

I propositionen behandlas också beskattningsreglerna beträffande patent,

goodwill och liknande rättigheter. Det föreslås att vad som gäller för

inventarier i rörelse skall tillämpas för dessa rättigheter. I samband härmed

förordas att hyresrätt uttryckligen likställs med goodwill i beskattningshänseende.

Propositionen grundar sig på skatteflyktskommitténs förslag i betänkande

»Om åtgärder mot skatteflykt» (SOU 1963:52).

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1967 och tilllampas

fr. o. m. 1968 års taxering. Reglerna rörande dödsbos behandling i

beskattningshänseende avses dock träda i kraft ett år senare.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

3

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 29

skattelagen den 28 september 1928

punkt 5 av anvisningarna till 29 §,

1 av anvisningarna till 41 §, punkt

av anvisningarna till 66 § samma

nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 m o m. Från bruttointäkten —

kostnad för----

Har skattskyldig--

mom., 53 § 3 mom. och 54 § kommunalsamt

punkt 1 av anvisningarna till 28 §,

punkt 5 av anvisningarna till 38 §, punkt

4 av anvisningarna till 53 § och punkt 2

lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse)

29 §.

--till kapitalförlust;

förlust, som uppstått i rörelsen

och ej är av sådan natur som avses

i punkt 1 nionde stycket av anvisningarna

till 4? §;

--tillhörande fördelningsledningar.

____— oavskrivna värde.

3 m o m. Avlider skattskyldig,

Vad i-------

53 §.

__________den avlidne.

—----för fastighet.

För senare beskattningsår än det,

då dödsfallet inträffade, taxeras

oskiftat dödsbo, om den avlidne vid

sitt frånfälle var bosatt här i riket,

som inländsk juridisk person och i

annat fall som här i riket icke hemmahörande

juridisk person.

Från och med det taxeringsår som

följer närmast efter det fjärde kalenderåret

efter det kalenderår, då

dödsfallet inträffade, tillämpas dock

bestämmelserna om handelsbolag på

dödsbo efter den som vid sitt frånfälle

var bosatt här i riket, om för

dödsboet skulle ha beräknats högre

till statlig inkomstskatt taxerad in
-

> Senaste lydelse av 29 § 1 mom. se .j,91^ g4!g/1959-170,''aTpunkt 5 av anvisningarna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

komst än 10 000 kronor eller större

skattepliktig förmögenhet än 100 000

kronor. Dödsbo på vtlket bestämmelserna

om handelsbolag varit tilllämpliga

något beskattningsår anses

därefter som sådant bolag i beskattningshänseende,

oavsett storleken av

boets inkomst eller förmögenhet. Bestämmelserna

i detta stycke tillämpas

icke på fideikommissbo.

Om särskilda skäl föreligga, må

riksskattenämnden på ansökan förklara

att oskiftat dödsbo, som enligt

föregående stycke skall behandlas

såsom handelsbolag i beskattningshänseende,

må taxeras enligt bestämmelserna

i tredje stycket. Ansökan

skall för att kunna upptagas till

provning göras hos riksskattenämnden

senast den dag boet har att avlämna

uppgift enligt 38 § taxeringsförordningen

för beskattningsåret.

Mot beslut, som riksskattenämnden

meddelat i sådant ärende, må talan

icke föras.

Från skattskyldighet----

Aktiebolag och-------

Om aktierna--------

Riksskattenämnden må, om synnerliga

skäl därtill föranleda, medgiva

bolag eller förening, som jämlikt

bestämmelserna i nästföregående

stycke skall utgöra skatt för utdelning

å aktier eller andelar, att för

viss tid åtnjuta i första stycket vid

a) omförmäld skattefrihet, över beslut,

som riksskattenämnden meddelat

i sådant ärende, må klagan icke

föras.

54 §.

----till livförsäkring.

---■ — bolagens verksamhet.

lös egendom.

Förvärvar svenskt aktiebolag eller

svensk ekonomisk förening aktie i

sådant bolag eller andel i sådan förening

och är det icke uppenbart att

det bolag eller den förening som gör

förvärvet därigenom erhåller tillgång

av verkligt och särskilt värde

med hänsyn till förvärvarens rörelse

eller kapitalförvaltning, åtnjutes icke

skattefrihet enligt första stycket vid

a) för utdelning å aktien eller andelen

av sådana medel som vid förvärvet

funnos hos det utdelande bo
-

Att personer,

laget eller den utdelande föreningen

och som icke motsvara tillskjutet

belopp eller inbetald insats. Utdelning

anses i första hand gälla andra

medel än sådana som motsvara tillskjutet

belopp eller inbetald insats.

----samma paragraf.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 28

1. Till intäkt av rörelse hänföras

samtliga intäkter i penningar eller

varor, som influtit i rörelsen. Detta

innebär, att intäkten skall vara av

sådan beskaffenhet, att den normalt

är att räkna med och ingår såsom ett

led i den förvärvsverksamhet, varom

fråga är. Hit räknas alltså inflytande

betalning för varor eller produkter,

som den skattskyldige för i handel

eller tillverkar, och gäller detta

även för det fall, att rörelseidkaren

vid överlåtelse av rörelsen till annan

låter i överlåtelsen ingå befintliga varor

eller produkter. Denna överlåtelse

utgör då så att säga den sista affärshändelsen

i hans rörelse. Däremot

räknas icke hit sådan intäkt,

som till den skattskyldige kan inflyta

vid sidan av rörelsen eller utanför

vad som normalt är att anse såsom

driftinkomst, såsom exempelvis

vid avyttring av personlig lösegendom

eller för stadigvarande bruk i

rörelsen avsedda fastigheter eller

andra tillgångar — angående för sådant

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier så ock patenträtter

och liknande tidsbegränsade rättigheter

ävensom rättigheter av

goodwills natur, se dock andra, tred)e,

fjärde och femte styckena här nedan.

Den intäkt, som erhålles genom

en dylik, oberoende av rörelsen verkställd

avyttring, skall tagas i betraktande

vid inkomstberäkningen for

förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet

och bedömas efter de för

denna förvärvskälla stadgade grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning

av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7 av

1. Till intäkt av rörelse hänföras

samtliga intäkter i penningar eller

varor, som influtit i rörelsen. Detta

innebär, att intäkten skall vara av

sådan beskaffenhet, att den normalt

är att räkna med och ingår såsom ett

led i den förvärvsverksamhet, varom

fråga är. Hit räknas alltså inflytande

betalning för varor eller produkter,

som den skattskyldige för i handel

eller tillverkar, och gäller detta även

för det fall, att rörelseidkaren vid

överlåtelse av rörelsen till annan låter

i överlåtelsen ingå befintliga varor

eller produkter. Denna överlåtelse

utgör då så att säga den sista affärshändelsen

i hans rörelse. Däremot

räknas icke hit sådan intäkt,

som till den skattskyldige kan inflyta

vid sidan av rörelsen eller utanför

vad som normalt är att anse såsom

driftinkomst, såsom exempelvis vid

avyttring av personlig lösegendom

eller för stadigvarande bruk i rörelsen

avsedda fastigheter eller andra

tillgångar — angående för sådant

bruk avsedda maskiner och andra

inventarier så ock patenträtter och

liknande tidsbegränsade rättigheter

ävensom hyresrätter och rättighetei

av goodwills natur, se dock andra

och tredje styckena här nedan. Den

intäkt, som erhålles genom en dylik,

oberoende av rörelsen verkställd avyttring,

skall tagas i betraktande vid

inkomstberäkningen för förvärvskällan

tillfällig förvärvsverksamhet

och bedömas efter de för denna förvärvskälla

stadgade grunder.

Till intäkt av rörelse hänföres intäkt

vid avyttring av för stadigvarande

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning

av värdeminskningsavdrag

opaginerad Kontrollera mot PDF

c

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

anvisningarna till 29 §), hänföres till

intäkt av rörelse.

Vid avyttring av patenträtt eller

liknande tidsbegränsad rättighet

skall såsom intäkt av rörelse upptagas

vad som vid dylik avyttring

må hava återbekommits av belopp,

för vilka avdrag i beskattningsavseende

åtnjutits; i övrigt skall intäkten

upptagas såsom intäkt av tillfätlig

förvärvsverksamhet, i den mån

enligt 35 § förutsättningar för skattepliktig

realisationsvinst föreligga.

I enlighet--------.

Då skattskyldig, i samband med

överlåtelse av rörelse eller eljest, till

annan överlåter rättighet av goodwills

natur, såsom varumärke, firmanamn,

tidningstitel o. dyl., skall

såsom intäkt av rörelse upptagas

skillnaden mellan ersättningen för

rättigheten och vad som av rättighetens

anskaffningsvärde kvarstår oavskrivet

i beskattningshänseende (jfr

punkt 5 tredje stycket anvisningarna

till 29 §). Har rättighet av goodwills

natur förvärvats annorledes än genom

köp, byte eller därmed jämförligt

fång, skall såsom anskaffningsvärde

för rättigheten anses det belopp,

som kvarstår i beskattningshänseende

oavskrivet för överlåtaren.

(Föreslagen lydelse)

hänföras till byggnad (se punkt 7

av anvisningarna till 29 §), samt intäkt

vid avyttring av patenträtt eller

liknande tidsbegränsad rättighet.

Detsamma gäller intäkt vid avyttring

av hyresrätt och av varumärke,

firmanamn eller annan rättighet

av goodwills natur.

realisationsvinst föreligga.

Utskiftar svenskt aktiebolag eller

svensk ekonomisk förening tillgång

på annat sätt än genom sådan fusion

som avses i 28 § 3 mom. och skulle

vid en försäljning av tillgången köpeskillingen

ha varit skattepliktig i

förvärvskällan, anses bolaget eller

föreningen ha åtnjutit skattepliktig

inkomst, som om tillgången sålts.

Som köpeskilling gäller därvid tillgångens

verkliga värde vid utskiftningen.

till 29 8.

5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning,

som patenträtt och liknande

tidsbegränsad rättighet, vilken

rörelseidkare förvärvat för utnyttjande

vid en av honom driven

tillverkning, undergått på grund av

minskning av giltighetstiden. Beträffande

värdeminskningsavdrag för

dylik tillgång skola föreskrifterna i

5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning,

som patenträtt och

liknande tidsbegränsad rättighet undergått

på grund av minskning av

giltighetstiden. Det är härvid utan

betydelse om rörelseidkaren förvärvat

rättigheten för att utnyttja den

vid tillverkning som han bedriver

eller om han tillgodogör sig rättighe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1066

(Nuvarande lydelse)

punkt 3 äga motsvarande tillämpning.

Patenträtt eller liknande rättighet,

vilken rörelseidkare tillgodogör sig

genom att överlåta exploateringen

därav till annan, är att anse såsom

vara i rörelse och skall följaktligen

icke behandlas enligt regeln i denna

punkt utan enligt reglerna för dylik

tillgång.

Kostnad för anskaffning av varumärke,

firmanamn eller andra rättigheter

av goodwills natur må avdragas

genom lika stora årliga vcirdeminskningsavdrag

inom en period

av tio år från den tidpunkt, då Äosfnaden

uppkommit; dock att, där så

på grund av särskilda omständigheter

finnes skäligt, kostnaden må, enligt

taxeringsnämnds eller, om besvär

anförts, prövningsnämnds särskilda

beprövande, fördelas på en

längre period. Har skattskyldigs rörelse

för visst år utvisat förlust eller

så ringa överskott, att den skattskyldiqe

vid beräkning av nettointäkten

av rörelsen ej kunnat utnyttja det

på året belöpande avdraget, skola

beträffande rätt för den skattskyldige

att tillgodoräkna sig det resterande

avdraget för senare år bestämmelserna

i punkt 3 c tredje stycke

äga motsvarande tillämpning. Har

skattskyldig i samband med överlåtelse

av rörelse eller eljest avyttrat

tillgång, varom nu är fråga, får avdrag

ske för vad som i beskattningshänseende

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

i den mån detta

belopp överstiger vad som influtit

vid avyttring av tillgången. Om moderbolag

eller övertagande förening

genom sådan fusion, som i 28 S o

inom. första eller andra stycket avses,

övertager tillgång, varom nu ar

(Föreslagen lydelse)

ten genom att överlåta utnyttjandet

av denna till annan. Genom värdeminskning

savdrag avdrages också

kostnad för anskaffning av hyresrätt

och av varumärke, firmanamn

eller annan rättighet av goodwills

natur.

Beträffande värdeminskningsavdrag

för tillgång som avses i första

stycket äga föreskrifterna i punkterna

3 och 4 motsvarande tillämpning.

Om moderbolag eller övertagande

förening genom sådan fusion, som i

28 § 3 mom. första eller andra stycket

avses, övertager patenträtt, hyresrätt

eller tillgång av goodwills natur,

skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag

och av vad som

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet

av tillgången så anses som

om bolagen eller föreningarna utgjort

en skattskyldig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

hungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

fråga, skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag

och av vad som

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet

av tillgången så anses som om

bolagen eller föreningarna utgjort

en skattskyldig.

till

„5- Vad som galler om utdelning

från utländskt bolag skall enligt bestämmelsen

i 67 § tillämpas jämväl

å utdelning från annan här i riket

icke hemmahörande juridisk person.

Oskift dödsbo efter person, som vid

sitt frånfälle icke varit bosatt eller

stadigvarande vistats här i riket, anses

såsom en här i riket icke hemmahörande

juridisk person (jfr

punkt 4 i anvisningarna till 53 §).

Utdelning från sådant dödsbo till i

Sverige bosatt delägare av inkomst,

som förvärvats under den tid delägarna

suttit i oskift bo — men

givetvis ej utskiftning av den avlidnes

efterlämnade tillgångar — skall

således här i riket bliva föremål för

beskattning. Från denna föreskrift

meddelas likväl ett undantag i 54 8

första stycket e).

(Föreslagen lydelse)

38 §.

5. Vad som gäller om utdelning

från utländskt bolag skall enligt bestämmelsen

i 67 § tillämpas jämväl

å utdelning från annan här i riket

icke hemmahörande juridisk person.

Oskift dödsbo efter person, som vid

sitt frånfälle icke varit bosatt eller

stadigvarande vistats här i riket, anses

såsom en här i riket icke hemmahörande

juridisk person (jfr 53 §

3 mom.). Utdelning från sådant dödsbo

till i Sverige bosatt delägare av

inkomst, som förvärvats under den

tid delägarna suttit i oskift bo —

men givetvis ej utskiftning av den

avlidnes efterlämnade tillgångar _

skall således här i riket bliva föremål

för beskattning. Från denna

föreskrift meddelas likväl ett undantag

i 54 § första stycket e).

1. Inkomst av — -----

För skattskyldig,----

Därest vinstresultatet--

Den i-------

Lagret vid —-----

Därest värdet------

Utan avseende----

Vad i-------

till 41 §.

särskilt stadgas.

av följande,

stadgade grunder,

nedan sägs.

för inkurans.

- — icke gälla.

---vara påkallat.

— såsom skäligt.

Förvärvas aktie i svenskt aktiebolag

av skattskyldig, som driver bankeller

annan penningrörelse eller försäkringsrörelse,

eller av annan skattskyldig,

för vilken aktien utgör varulagertillgång,

och är det icke

uppenbart att den skattskyldige därigenom

erhåller tillgång av verkligt

och särskilt värde för honom med

hänsyn till hans rörelse, må sådan

nedgång i aktiens värde som beror

på utdelning till den skattskyldige av

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Avdrag för--------

Vid bestämmande---- — ---

När fråga — --------'' ~

Nedskrivning av------

Vad här---------

Har avverkningsrätt--

Om beskattningsmyndighet,

Motsvarande gäller-----

(Föreslagen lydelse)

medel, vilka vid förvärvet funnos

hos det utdelande bolaget och icke

motsvara tillskjutet belopp, ej föranleda

att aktien vid inkomstberäkningen

för den skattskyldige upptages

till lägre belopp än som motsvarar

hans anskaffningskostnad för

aktien. Har denna, innan sådan utdelning

skett, upptagits till lägre belopp

än den skattskyldiges anskaffningskostnad,

må aktien vid utgången

av det beskattningsår, varunder

utdelningen äger rum, icke upptagas

till lägre belopp än aktiens värde i

beskattningshänseende vid ingången

av samma år med tillägg av ett belopp,

som motsvarar skillnaden mellan

den skattskyldiges anskaffningskostnad

för aktien och nämnda värde,

dock högst av det utdelade beloppet.

Sker utdelning utan att det

värde för aktien, som ligger till

grund för beräkningen av den skattskyldiges

inkomst, påverkas och

medför detta att den skattskyldige

efter överlåtelse av aktien eller upplösning

av bolaget redovisar förlust,

skall därifrån avräknas det belopp

som motsvarar utdelningen. Utdelning

som avses i detta stycke anses i

första hand gälla andra medel än

sådana som motsvara tillskjutet belopp.

Vad som sägs om aktie i detta

stycke äger motsvarande tillämpning

på andel i ekonomisk förening. Med

tillskjutet belopp avses därvid inbetald

insats.

------ skattskyldiga angivit.

-------eget kapital.

— — skulle ifrågakommit.

---september beskattningsåret.

--årets inkomst.

--- influtna likviden.

____till beskattning.

— års inkomstberäkning.

till 53

4. Oskift dödsbo anses i skattskyldighetsavseende

såsom inländsk juridisk

person, då den avlidne varit

It Bihang till riksdagens protokoll 1066.

4. Att bestämmelserna om handelsbolag

skola tillämpas för oskiftat

dödsbo medför att dödsboet icke

saml. Nr 85

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

vid sitt frånfälle här i riket bosatt

eller vid samma tid stadigvarande

vistats härstädes, samt i annat fall

såsom här i riket ej hemmahörande

juridisk person.

(Föreslagen lydelse)

skall åsättas taxering. 1 stället skall

dödsboets inkomst hänföras till de

särskilda delägarnas inkomst med

belopp som för varje delägare motsvarar

hans andel i boets inkomst.

Om annat icke följer av arvsavsägelse

eller avtal om sammanlevnad i

oskiftat dödsbo, anses därvid delägares

andel i boets inkomst motsvara

hans andel i boets behållning

enligt lag och testamente. Till skattepliktig

inkomst hänföres ej vad

delägare erhåller genom skifte av

boet.

Förklaring enligt 53 § 3 mom. sista

stycket ma meddelas exempelvis

när frågan vilka som äro dödsbodelägare

är oklar till följd av tvist om

testamente eller av annan anledning.

till 66 8.

2. På grund av förevarande paragrafs

stadgande!), jämförda med

53 § 3 mom., skall för oskift dödsbo

efter avliden person, som under

det år frånfället timat men icke vid

dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande

vistats här i riket, vid taxering

nästföljande år såsom hemortskommun

anses den kommun, som

utgjort den avlidnes hemortskommun.

Vid taxering under senare år

har dödsboet däremot såsom utländsk

juridisk person ingen hemortskommun

här i riket (se punkt 4

av anvisningarna till 53 §).

2. På grund av förevarande paragrafs

stadganden, jämförda med

53 § 3 mom., skall för oskift dödsbo

efter avliden person, som under det

år frånfället timat men icke vid

dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande

vistats här i riket, vid taxering

nästföljande år såsom hemortskommun

anses den kommun, som

utgjort den avlidnes hemortskommun.

Vid taxering under senare år

har dödsboet däremot såsom utländsk

juridisk person ingen hemortskommun

här i riket.

Denna lag trader i kraft den 1 januari 1967, såvitt avser 29 § 1 mom

fin lo T l \ \ V anvisningarna till 28 §, punkt 5 av anvisningarna

till 29 § och punkt 1 av anvisningarna till 41 §. Nämnda lagrum i äldre

lydelse galla = dock lortfarande i fråga om 1967 års taxering och efteraxenng

för å* 1967 eller tidigare år. I övrigt träder denna lag i kraft den

frå”ä om 1968 åt /’'' bestäm“elsffr 1 denna del gälla dock fortfarande

Jfnr 196^ taxering och eftertaxering för år 1968 eller tidigare år.

^ idtdlampnmg av de nya bestämmelserna i punkt 5 av anvisningarna

till -9 b om avdrag for värdeminskning, som patenträtt eller liknande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tidsbegränsad rättighet undergått på grund av minskning av giltighetstiden,

skall som ingångsvärde för rättighet, vars utnyttjande den skaltskyldige

överlåtit till annan och som till följd darav enligt aldie bestämmelser

behandlats såsom vara i rörelse, anses rättighetens värde i beskattningshänseende

vid utgången av närmast föregående beskattnmgsai eller,

om detta värde icke kan fastställas, anskaffningsväide .

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 6 § 3 inom. förordningen den 26 juli 1947

(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 6 § 3 mom. förordningen den 26 juli 1947 om

statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på satt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6

3 mo m. Avlider skattskyldig,

skall för det beskattningsår, då dödsfallet

inträffade, oskift dödsbo efter

honom taxeras såväl för inkomst,

vilken den avlidne haft, som för inkomst,

vilken ingått till dödsboet efter

dödsfallet, och skall därvid för

dödsboet tillämpas vad som enligt

bestämmelserna i denna förordning

skolat gälla för den avlidne.

3 m o m. Bestämmelserna i 53 §

3 mom. första, tredje, fjärde och

femte styckena kommunalskattelagen

om taxering av oskiftat dödsbo

äga motsvarande tillämpning vid

taxering till statlig inkomstskatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelse!

gälla dock fortfarande i fråga om 1968 års taxering och eftertaxerm0 f

år 1968 eller tidigare år.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom. förordningen

den 26 juh 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt

~ § !,m0m'' och 6 § 1 mom- förordningen den

SM nedan ang” * ''^^nhetsskam skola erhäll, ändrad lydelse pa

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §.

,1-m1 ° Vld fö.rmö§enhetsberäknmgen----och dylikt;

d) kapital, som fmnp« l/nnfont mi i____•. , ’

d) kapital, som finnes kontant tillgängligt

eller utlånats eller nedlagts

i obligationer eller insatts i bank eller

annorstädes eller bestått av andra

fordringar eller av aktier eller andelar

i ekonomiska föreningar, bolag

eller rederier, i den mån samma

kapital icke är att hänföra till i c)

här ovan nämnd egendom;

e) lös egendom,

d) kapital, som finnes kontant

tillgängligt eller utlånats eller nedlagts

i obligationer eller insatts i

bank eller annorstädes eller bestått

av andra fordringar eller av aktier

eller andelar i ekonomiska föreningar,

bolag eller rederier eller av andel

i oskiftat dödsbo som vid taxering

till statlig inkomstskatt skall

behandlas såsom handelsbolag, i den

mån samma kapital icke är att hänföra

till i c) här ovan nämnd egendom;
--beskattningsårets

utgång.

6 §•

1 mom. Skyldighet att--

a) fysiska personer, vilka voro här

i riket bosatta vid beskattningsårets

utgång, och oskifta dödsbon efter

personer, som vid dödsfallet voro här

i riket bosatta, ävensom i 10 § 1

mom. förordningen om statlig inkomstskatt

omförmälda familjestiftelser:
-

--- 21 §§ sägs:

a) fysiska personer, vilka voro här

i riket bosatta vid beskattningsårets

utgång, och oskifta dödsbon efter

personer, som vid dödsfallet voro

här i riket bosatta, med undantag

av dödsbon som vid taxering till

statlig inkomstskatt skola behandlas

såsom handelsbolag, ävensom i

10 § 1 mom. förordningen om statlig

inkomstskatt omförmälda familjestiftelser:
av

6 § 1 mom. se 1950: 312.

mom. se 1951: 791 och

1 Senaste lydelse av 3 § 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för all-----------* riket.

Medlem av--------för förmögenhet.

För skattskyldiga,-------7 meddelade för^knfter.

Hypoteksföreningar, bostadskreditforenmgar ---._7.for.1fo.rm g.e , ''

Utländska försäkringsanstalter---bedriven livförsäkringsrörelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser

gälla dock fortfarande i fråga om 1968 års taxering och eftertaxerm0 for

1968 eller tidigare år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

Förslag

till

r orordnmg

om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

beJIlÄen,n.f?r°rdn»’ aU tiU 38 § taxeringsförordningen den 23 novembSelse

838 nyU m°ment’ betCCknat 3 mom‘> angTven

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

38 §.

3 m o m. Bestämmelserna i 1 och

2 mom. gälla i tillämpliga delar även

sådant oskiftat dödsbo som vid inkomst-

och förmögenhetstaxering

skall anses som handelsbolag.

Förslag

till

Förordning

om andrad lydelse av 3 § 3 mom. förordningen den 30 november 1951

(nr 763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för

ackumulerad inkomst

*-anrr ^ro.rdnas> att 3 § 3 mom. förordningen den 30 november 1951

S?rh''„b“a,^nUlg, r, Sta,llg inkomstskaU för ackumulerad inkomst

skall erhålla andrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

g §

I Zr™; •Iffräga--*----liknande förfarande;

intakt i form av engangsersätt- 4) intäkt i form av eneånsspr

HmS i|ld ^7 rl"g av sådan patent- sättning vid avyttring av patenträtt

lätt eller liknande rättighet, som är eller liknande Rättighet samt vid av
''

Senaste lydelse av 3 § 3 mom. se 1962:193.

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

att anse såsom vara i rörelse, samt

vid avyttring eller avlösning av rätt

till royalty, allt under förutsättning

att avyttringen eller avlösningen

skett i samband med överlåtelse,

upplåtelse eller nedläggande av rörelse;
5)

intäkt vid---------

Vadi----------1

(Föreslagen lydelse)

yttring eller avlösning av rätt till

royalty, allt under förutsättning att

avyttringen eller avlösningen skett i

samband med överlåtelse, upplåtelse

eller nedläggande av rörelse;

sådan inkomst,

di rörelsegren.

år 1967 eller tidigare år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj-t

honungen i statsrådet på Stockholms slott den i mars

Närvarande:

“T ERLTANDER’ statsräde» Sträng, Andersson, Lindström

Sv^n-F T0’ J°HtANSSON> Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme,’

- -Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter »emen

Zfa^nöcnh8a"ä.S“Sr4delS Ö''riSa ledamä''er «■* “ ~ —

Inledning

Enligt Kungl. Majrts bemyndigande den 25 september 1953 tillkallades

regeringsrådet, numera direktören i Svenska bankföreningen Sven Str^m!

assessoarnerbagTdenfi"1''11’ T™™ bankdirektören Ernst Anneli samt f. d.

assessorn, bankdirektoren Erland Geijer med uppdrag att utreda frågan

opälXda"sLuettt»äS‘fl"ingen a'''' teS''ämmel“r skatteflykt och

flyktskommittéferiUtradningen’ som antoS benämningen 1953 års skatteyktskommitte,

erinrades om en metod att skattefritt ta ut vinstmedel från

der de i01? fastiShetsföreningar. Metoden hade utbildat sig un
der

de närmast fopegaend6 åren och börjat praktiseras . stö »

ning. Regeringsrätten hade emellertid i ett den 14 februari i<ki ''• *

punkttorde^b Tatt de vidtaSna åtgärderna ur skatte^ynpunkt

borde betraktas pa samma sätt som om utdelning i vanlig ordnL

häns 3V VmStmedlen- Detta innebar att metoden underkändes i beskattning

hänseende av regeringsrätten. Förhållandet åberopades av departements
den

dmUIs^l d1'''' 182 Td fÖrSlag tm Ia§stiftni“g om begränsning av

den dittills gällande generella skattefriheten för aktiebolag och ekonomiska

föreningar for utdelning från andra sådana företag. Med stöd av nvssnTmn

“departementschefen att det kunde förutspås at~s''

åtgärder, som endast i syfte att kringgå beskattningsreglerna getts en viss

utformning, skulle bedömas efter sin verkliga innebörd. Något uttryckligt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1!)66

stadgande om hur skatteflyktsåtgärder borde bedömas ansåg departementschefen

därför inte erforderligt.

Praxis svängde emellertid. I ett senare mål, avgjort av regeringsrätten

in pleno den 5 februari 1953 (RÅ 1953 ref. 10), ansågs sålunda förutsättningar

för beskattning inte föreligga trots att omständigheterna i allt väsentligt

var jämförbara med dem som förelåg i RÅ 1951 ref. 8.

1 detta ändrade läge ifrågasatte departementschefen om det var tillrådligt

att längre lita till att i praxis skatteflyktsåtgärder av olika slag som byggde

på utnyttjandet av kryphål i lagstiftningen erhöll det bedömande som lagstiftaren

avsett. Departementschefen förordade en närmare utredning av

hithörande spörsmål innan slutlig ställning kunde tas. Därvid borde undersökas

om det inte var mer ändamålsenligt med ett allmänt hållet stadgande

om hur skentransaktioner och skatteflyktsåtgärder skulle bedömas. En sådan

skatteflykt sbestämmelse borde utformas så att i möjligaste mån otrygghet

i tillämpningen undveks och att stadgandet inte blev tillämpligt på rent

affärsmässiga transaktioner utan samband med undandragande av skatt. Vidare

framhöll departementschefen att utredningsuppdraget inte borde vara

begränsat till de av honom särskilt omnämnda möjligheterna till skatteundandragande.

Även andra luckor i lagstiftningen, som kunde utnyttjas för

att vinna inte avsedda skattelättnader och som under utredningsarbetet observerades,

borde föranleda överväganden från de sakkunnigas sida.

Såsom en första etapp i fullgörandet av sitt uppdrag lämnade skatteflyktskommittén

den 31 december 1953 »Promemoria med förslag till förordning

om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt)» (stencilerad). Förslaget avsåg

att stimulera fastighetsaktiebolag, fastighetsföreningar och liknande

företag till upplösning och därigenom minska förutsättningarna för skatteflykt

genom den i direktiven närmare omnämnda metoden. Förslaget ledde

till att 1954 års riksdag (prop. 1954: 187, BevU 54, rskr 300) antog förordningen

den 21 maj 1954 (nr 264) om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt).

Kommittén lämnade vidare den 24 mars 1956 »Promemoria med förslag

till lagstiftning mot skatteflyktsåtgärder genom s. k. benefika barnreverser

m. m.» samt den 19 oktober 1959 »Promemoria med förslag till lagstiftning

rörande beskattning av djur vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

enligt den s. k. kontantprincipen». Sistnämnda båda förslag

bar inte föranlett lagstiftning.

Kommittén slutförde sitt arbete genom att den 25 september 1963 avlämna

betänkandet »Om åtgärder mot skatteflykt» (SOU 1963:52). I lietänkandet

erinras om alt utredningsuppdraget begränsats bl. a. genom lagstiftningsåtgärder,

som genomförts inom skilda delar av skatteområdet medan

kommittéarbetet pågått. Som exempel nämns — förutom nyssnämnda

beslut år 1954 om fondskatt — samma års lagstiftning om beskattning avvissa

kapitalförsäkringar samt 1959 års lagstiftning rörande den skatterätlsliga

behandlingen av förmånstagareförordnanden till pensionsförsäk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

ringar. Vidare pekas på frågan om pensionsstiftelsernas beskattning och

om avdrag för avsättning till sådana stiftelser. Härom lagstiftades vid flera

tillfällen under den aktuella tiden. I detta sammanhang vill jag erinra om

att pensionsstiftelseutredningen nyligen framlagt förslag till vissa ändringar

\äl den civilrättslij^a som den skatterättsliga lagstiftningen om sådana

stiftelser i betänkandet »Pensionsstiftelser II» (SOU 1965: 41).

Skatteflyktskommittén framhåller vidare att dess uppdrag begränsades

ä\en av 1963 års lagstiftning mot missbruk av avdragsrätten för representationskostnader

och av förslag på vissa områden av andra utredningar,

såsom t. ex. av dubbelbeskattningssakkunniga i betänkandet »Internationella

skattefrågor» (SOU 1962:59).

I sitt betänkande behandlar skatteflyktskommittén till en början den i

direktiven uppställda frågan om en allmän bestämmelse mot skentransaktioner

och skatteflyktsåtgärder. Av olika skäl som jag kommer att redovisa

i det följande avstyrker kommittén att en sådan bestämmelse införs

med giltighet för hela beskattningsområdet. Däremot anser kommittén det

vara ofrånkomligt att man på särskilda, starkt begränsade avsnitt av inkomstbeskattningen

har allmänt avfattade bestämmelser mot skatteflykt.

Kommittén föreslår själv i betänkandet en bestämmelse av denna typ för

att möta den metod att skattefritt ta ut vinstmedel från aktiebolag och ekonomiska

föreningar som jag berörde i det föregående, s. k. lundintransaktion.

Vidare framlägger kommittén förslag till ett system att ordna inkomstbeskattningen

i samband med att egendom som använts i förvärvsverksamhet

övergår till ny ägare genom arv, gåva eller annat liknande fång. På

grundval av samma system föreslås också en författningsmässig reglering

av överföringar av olika slags egendom från aktiebolag, ekonomiska föreningar

m. fl. juridiska personer till delägare genom utdelning eller utskiftning.

Betänkandet innehåller slutligen förslag rörande inkomst- och

förmögenhetsbeskattning av dödsbo samt rörande den skatteinässiga behandlingen

av förbättringskostnader som arrendator eller annan innehavare

av nyttjanderätt till fastighet nedlagt på fastighetsägarens egendom. Av

kommittén framlagda författningsförslag torde såsom bilaga få fogas vid

statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgetts av justitiekanslern,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten

för övre Norrland, kammarrätten, bankinspektionen, försäkringsinspektionen,

riksrevisionsverket, riksskattenämnden, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen

(med överlämnande av yttranden från hushållningssällskap och lantbruksnämnder),

skogsstyrelsen, kommerskollegium (med överlämnande av

yttranden från flertalet handelskammare), patent- och registreringsverket,

skogshögskolans lärarråd, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, allmänna

ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, Stockholms rådhusrätt,

arrendelagsutredningen, familjerättskommittén, Sveriges industriförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorgani
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

salicin, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges redareförening,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund,

Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksambolagen, Familjeföretagens

förening, Svensk industriförening, Kooperativa förbundet,

Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksförbundet Landsbygdens folk

(RLF), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Taxeringsnämndsordförandenas riksföibund,

Sveriges advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade revisorei, Föieningen

Sveriges häradshövdingar, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Svenska uppfinnareföreningen, Sveriges jordägareförbund och Svenska företagares

riksförbund. Härvid har Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges grossistförbund

samt Svenska bankföreningen — sistnämnda instans vid sidan a\

eget yttrande — åberopat ett av näringslivets skattedelegation avgivet utlåtande,

medan Sveriges lantbruksförbund och RLF hänfört sig till ett

yttrande av lantbrukets skattedelegation.

I prop. 1965:129 hade jag anledning att behandla en mindre del av

skatteflyktskommitténs betänkande. Det gällde beskattningen av rättighet

att avverka skog. Jag anförde i propositionen att det ännu inte varit möjligt

att ta ställning till kommitténs förslag som till störa delar berörde mycket

komplicerade frågor. Ställningstagandet kunde också utan större olägenhet

uppskjutas i avvaktan på den översyn som verkställdes inom finansdepartementet.

I fråga om skogsavverkningsrätternas beskattning ansag jag

dock ett lagstiftningsingripande brådskande, i första hand för att täppa

till den lucka i beskattningen som förelåg i samband med att sådan rättighet

övergick till annan ägare genom arv. Jag föreslog i propositionen att

upplåtelse av avverkningsrätt genom arv, testamente, gåva e. d. fång skall

föranleda beskattning hos upplåtaren som om denne avyttrat rättigheten.

Innehavare av avverkningsrätt skall vidare — oavsett hur han förvärvat

rättigheten — beskattas för vad han erhåller, när han tillgodogör sig lättigheten

genom egen avverkning eller överlåtelse av densamma. Den som innehar

avverkningsrätt på grund av förbehåll vid avyttring eller annan ö\erlåtelse

av fastighet skall uppta intäkten som intäkt av skogsbruk när han

tillgodogör sig rättigheten, medan den för annan innehavare skall utgöra

intäkt av rörelse. Riksdagen antog vid 1965 års höstsession förslaget oförändrat

(BevU 41, rskr 356, SFS 1965: 571). De nya bestämmelserna i ämnet

skall tillämpas fr. o. m. 1966 års taxering.

Såsom jag framhöll i nyssnämnda proposition har skatteflyktskommitténs

betänkande fått ett i stort sett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.

Vissa av kommitténs förslag har dock rönt förhållandevis kraftig

kritik. Detta gäller förslaget till en enhetlig reglering av inkomstbeskattningen

i samband med arvs- och gåvoöverföringar och vidare förslaget till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

ändrade regler beträffande arrendators m. fl. avdragsrätt för förbättrings
kostnader

på fastighet.

\ ad angår sistnämnda förslag vill jag framhålla att jag med hänsyn till

pågående lagstiftningsarbete av civilrättslig och skatterättslig natur inte

anser mig böra ta upp någon del därav i detta sammanhang. Jag vill erinra

om att de civilrättsliga bestämmelser som reglerar förhållandet mellan nyttjanderättshavare

och fastighetsägare är under utredning av arrendelagsutredningen

resp. hyreslagstiftningssakkunniga och att företagsskatteutredningen

f. n. är sysselsatt med en översyn av bestämmelserna rörande värdeminskningsavdrag

på fastighet.

Beträffande kommitténs förslag att ordna inkomstbeskattningen av fastighets-

och rörelsetillgångar som övergår till ny ägare genom arv, gåva

e. d. fång har från många remissinstanser framhållits att förslaget är mycket

komplicerat. Det har även ifrågasatts om förefintliga möjligheter till

skatteflykt på detta område verkligen motiverar ett så relativt stort ingrepp

i skattelagstiftningen.

När det gäller att bedöma angelägenheten av en lagstiftning med den

uPPIaggning kommittén förordat bör först uppmärksammas att kommitténs

förslag till inte ringa del och särskilt när det gäller gåvotransaktioner innebär

en kodifiering av rådande praxis. Såsom redan kommittén med stöd av

sina rättsfallsundersökningar har framhållit får möjligheterna att genom

gåvor undkomma en motiverad inkomstbeskattning anses ringa.

Något annorlunda ställer det sig vid överföringar i samband med arv. En

följdriktig beskattning förhindras här på vissa punkter av klara författningsbestämmelser,

som för ett modernt betraktelsesätt ter sig irrationella,

såsom t. ex. reglerna om ingångsvärde på skog och anskaffningsvärde för

inventarier för den som förvärvat egendomen genom arv. Härtill kommer

att praxis vid bedömande av skattskyldigheten till inkomstskatt i samband

med äganderättsövergångar genom arv varit liberalare gentemot de skattskyldiga

än vid gåvoöverföringar.

Med sitt förslag syftade skatteflyktskommittén inte minst till att ta bort

de inadvertenser som hittills uppkommit vid skogsbeskattningen i samband

med fastighetsägarens dödsfall. Emellertid har det sedan länge riktats kritik

mot de svenska skogsbeskattningsreglerna från vidare utgångspunkter. Därvid

har bl. a. gjorts gällande att bestämmelserna, som tillhör de tekniskt

mest invecklade i skattelagstiftningen, är alltför komplicerade. Detta har

medfört störa svårigheter för saväl skattskyldiga som taxeringsmvndigheter

att ratt beräkna inkomsten av skogsbruket. Jag har därför ansett lämpligt

att låta verkställa en översyn av beskattningsreglerna rörande skog. På

grund härav tillkallade jag under år 1964 efter bemyndigande av Kungl.

Maj :t särskilda sakkunniga, skogsskattekommittén, med uppgift att söka

förenkla reglerna och anpassa dem till de faktiska möjligheterna att erhålla

ett riktigt taxeringsresultat. Kommitténs arbete pågår.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Ma j:Is proposition nr 85 år 10tit'',

Genom det numera antagna förslaget i prop. 1965: 129 till andrade regler

för beskattning av skogsavverkningsrätter har det allvarligaste och mest

stötande felet i skogsbeskattningsreglerna rättats till. Enligt mm mening

bör det inte komma i fråga att genomföra så väsentliga ändringar i skogsbeskattningsreglerna,

som skatteflyktskommittén syftade till i övrigt, medan

utredning pågår om en genomgripande omgestaltning av hela detta

frågekomplex.

Skatteflyktskommitténs förslag gällde visserligen inte bara skogsbeskattningen

och teoretiskt kan förslaget genomföras med uteslutande av de delar

som berör skogen. Ur flera synpunkter skulle det givetvis vara värdefullt

om detta svårtillgängliga område av beskattningen kunde författningsmässigt

regleras efter ett — såsom kommittén förordat — enhetligt system

grundat på den s. k. kontinuitetsprincipen. Det kan emellertid inte förnekas

att de föreslagna reglerna är vidlyftiga och mycket komplicerade trots sin

principiella uppbvggnad. Infogade i kommunalskattelagen innebär de en

belastning med invecklade regler för relativt sällan förekommande fall, vilka

dessutom till en del redan i praxis fått samma lösning som kommittén

föreslagit. Härtill kommer att förslaget i vissa avseenden mött starka invändningar

från remissinstansernas sida på det tekniska planet. Detta

gäller framför allt frågorna om s. k. avskattning och om restitution av arvsskatt.

Dessa invändningar är enligt min mening inte utan fog. Med hänsyn

härtill anser jag mig inte kunna tillstyrka att skatteflyktskommitténs

förslag beträffande inkomstbeskattning av fastighets- och rorelsetillgångar

som övergår till ny ägare genom arv, gåva e. d. fång genomförs i dagens

läge. Förslaget bör lämpligen återupptas till nya överväganden sedan frågan

om skogsbeskattningens framtida utformning fått sin lösning. En mindre

del av kommitténs förslag anser jag dock bör behandlas i detta sammanhang,

nämligen förslaget till ändrade regler för beskattning av patent och

goodivill. Vad kommittén föreslagit beträffande den s. k. skyldemansregeln

vid realisationsvinstbeskattningen avser jag att beröra i samband med att

jag om någon tid anmäler aktievinstutredningens förslag.

.lag förordar vidare i det följande att skatteflyktskommitténs förslag beträffande

inkomstbeskattningen av tillgångar som utdelas eller utskiftas

från aktiebolag m. fl. juridiska personer till delägare genomfors vad galler

utskiftning. Sistnämnda förslag är liksom det mer omfattande förslaget

rörande inkomstbeskattning i samband med arv, gåva etc. uppbyggt med

kontinuitetsprincipen som grund. Det kan emellertid enligt min mening genomföras

i den utsträckning jag förordar trots att jag inte är beredd att

f. n. acceptera det större förslaget.

Jag anmäler härutöver kommitténs förslag till lagstiftning mot s. k. lundintransaktioner

och till ändrade regler för inkomst- och förmögenhetsbeskattning

av dödsbo.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1006

Allmän bestämmelse mot skentransaktioner och skatteflyktsåtgärder

Kommittén

I betänkandet erinras inledningsvis om att förslag till bestämmelse av

hithörande slag tidigare framlagts i vårt land, nämligen av 1928 års bolagsskatteberedning

i »Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående

beskattning av aktiebolag och andra näringsföretag m. m.» (SOU

1931:40). Beredningen framlade vissa förslag i syfte att lindra näringslivets

beskattning och ansåg det vara av synnerlig vikt att åtgärder samtidigt

vidtogs för att i möjligaste mån förekomma att skatteförfattningarnas

bestämmelser begagnades av de skattskyldiga för att åstadkomma obehörig

skattelindring. Bland andra förslag med detta syfte som beredningen

framlade var ett förslag till en uttrycklig föreskrift i 76 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370) av innebörd, att de skattskyldigas

åtgärder vid beskattningen skulle bedömas efter sin verkliga innebörd och

inte efter den benämning som getts dem. Beredningen föreslog också att

stadgandet skulle närmare exemplifieras och utvecklas i anvisningar till

lagrummet. Enligt dessa borde stadgandet vara tillämpligt t. ex. om en utbetalning

av ett aktiebolag betecknats såsom avlöning eller annan ersättning

för arbete och avdras såsom driftkostnad men befinns rätteligen böra

anses såsom utdelning. Såsom ytterligare ett exempel nämndes det fall att

en näringsidkare såsom driftkostnad under missvisande rubrik drar av förlust,

som rätteligen är att hänföra till kapitalförlust, eller utgift, som rätteligen

inte gäller hans företag.

Av remissinstansernas yttranden, som i korthet redovisas i skatteflvktskommittens

betänkande (s. 63—65), framgår att bolagsskatteberedningens

förslag i stort sett godtogs av länsstyrelser och andra statliga myndigheter,

medan näringslivets organisationer i allmänhet ställde sig avvisande.

Ett förslag med likartat syfte framlades senare av 1950 års skattelagssakkunniga

i betänkande »Förslag till effektivare taxering» (SOU 1954: 24).

Stadgandet, som foreslogs ingå i 17 § 2 mom. taxeringsförordningen den

23 november 1956 (nr 623), innehöll att intäkt eller tillgång inte fick utelämnas

»på grund av att åtgärd eller anordning vidtagits i syfte att kringgå

skatteförfattningarnas föreskrifter». Förslaget utgjorde ett komplement

tdl en av de sakkunniga förordad avgiftsplikt för skattskyldig som i sin

deklaration utelämnat skattepliktig inkomst eller felaktigt tillgodogjort

sig avdrag utan att lämna korrekta upplysningar om avdragets beskaffenhet.

Varken bolagsskatteberedningens eller skattelagssakkunnigas förenämnda

förslag har föranlett lagstiftning. Skattelagssakkunnigas förslag hade då
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

varande chefen för finansdepartementet anledning beröra i prop. 19o5: 160.

Han hänvisade därvid till att det av de sakkunniga i denna del upptagna

spörsmålet i huvudsak gällde den materiella skattelagstiftningen. Med

hänsyn till skatteflyktskommitténs pågående arbete borde något stadgande

i ämnet inte inflyta i taxeringsförordningen.

Skatteflyktskommittén erinrar i fortsättningen om att i praxis i många

fall där skatteundandragande åtgärder varit uppe till bedömning beskattning

ansetts kunna ske trots att något allmänt lagstadgande mot skatteflyktsåtgärder

inte finns. Därvid har från taxeringsmyndigheternas sida

ofta åberopats vissa uttalanden av bevillningsutskottet vid 1933 års riksdag

(BevU 40). Dessa gjordes i anledning av ett motionsvis framställt yrkande

om lagstiftningsåtgärder mot skatteflykt i den formen att skattskyldig ga\

bort avverkningsrätt till skog, vanligen till sina barn. Dessa försålde senare

rättigheterna tämligen snart efter gåvotillfället. Utskottet framhöll att det i

motionen berörda spörsmålet hade vida större räckvidd än som direkt

framgick av motionen och att samma problem kunde uppkomma i nara

nog varje fall, när tillgång eller rättighet av natur att utgöra framtida avkastning

i en av givaren utövad verksamhet bortgavs till närstående i avsikt

att låta mottagaren genom försäljning eller på annat sätt tillgodogöra

sig det bortgivna. Vidare uttalade utskottet, att fog ofta fanns för det betraktelsesättet,

att ägaren eller givaren redan genom gåvan måste anses

ha förfogat över avkastningen så att det framstod som helt naturligt att han

beskattades för inkomsten. Utskottet erinrade i fortsättningen om att beskattningsmyndigheterna

i åtskilliga fall vid tillämpningen bedömt skentransaktioner

av olika slag från de skattskyldigas sida i avsikt att kringgå

skattelagarna efter deras verkliga innebörd. Om en sådan princip följdes vid

bedömningen av de i motionen omförmälda fallen erfordrades det enligt

utskottets mening inte någon särskild lagstiftning mot sådana transaktioner.

Utskottet tilläde att den dittillsvarande rättstillämpningen visserligen

hade varit vacklande men att praxis dock inte lade hinder i vagen for en

tolkning av bestämmelserna i den riktning, som utskottet antytt och som

enligt utskottets mening var rimlig och riktig. Med hänsyn härtill ansåg

sig utskottet inte böra föreslå någon åtgärd i anledning av motionen. Vad

utskottet anfört godkändes av riksdagen.

Kommittén övergår härefter till att undersöka hur skentransaktioner bedömts

i senare praxis och redovisar först fall avseende s. k. lörtäckt utdelning.

Kommittén konstaterar att sådan utdelning enligt fast praxis beskattas

oberoende av att något direkt lagstadgande inte kan åberopas. I fortsättningen

granskas inställningen i praxis till skentransaktioner av den arten

att ett fång som egentligen är köp rubriceras som gåva eller tvärtom. Även

bedömningen av handelsbolagsbildningar med anhöriga som delägare undersöks

liksom ett flertal rättsfall rörande giltigheten av arrendeavtal och avtal

om försäljning av fastighet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr S5 år 1966

Under åberopande av rättsfallsredogörelsen uttalar kommittén att regeringsrätten

funnit sig kunna utan direkt stöd i skatteförfattningarna ingripa

mot transaktioner, som ansetts ha tillkommit för skens skull. Därvid har

domstolen toljt den för all rättskipning gällande regeln att den verkliga inneborden

av den rättshandling som föreligger till bedömande bör vara avgörande

för dess verkningar i olika hänseenden.

Efter att i korthet ha redogjort för omständigheterna i det mål som närmast

föranledde skatteflyktskommitténs tillsättande (RÅ 1953 ref. 10) —

det s. k. Nordbäcksmålet — diskuterar kommittén frågan hur bedömningen

av detta mål skulle ha utfallit om bolagsskatteberedningens nyss antydda

skatteflyktsbestämmelse varit tillämplig. Kommittén kommer till slutsatsen

att utgången hade blivit densamma, dvs. någon beskattning hade inte kommit

i fråga. Anmärkas må att jag i ett senare sammanhang kommer att

närmare gå in på den principiella utformningen av den i RÅ 1953 ref. 10

förekommande metoden att skattefritt ta ut vinstmedel från fastighetsbolag

Inte heller bedömningen av fall, som gällt frågan om visst fång varit

onerost eller benefikt, skulle enligt kommitténs mening ha blivit annorlunda

om beredningens förslag blivit lagfäst. Med hänsyn härtill uttalar kommittén

att den av bolagsskatteberedningen förordade bestämmelsen knappast

lampar sig som förebild för en nutida föreskrift i svensk skatterätt gentemot

skatteflykt och opåkallade skattelättnader.

För att klargöra om ledning möjligen kan hämtas från utländsk rätt för

bedömning av vilken utformning en generalklausul mot skatteundandragande

bor ha för att nå önskvärd effektivitet redovisar kommittén några i utländsk

lagstiftning förekommande sådana stadganden.

Till en början behandlas därvid två med bolagsskatteberedningens förslag

likartade bestämmelser, nämligen dels föreskriften i artikel 244 av

Frankrikes allmanna skattelag och dels stadgandet i 56 § i den finska beskattningslagen.

Kommittén finner att förekomsten i Sverige av en bestämmelse

liknande den franska inte skulle ha påverkat utgången i Nordbäcksmålet.

Om ett stadgande mera likt det finska skulle ha gjort det finner kommittén

i viss mån tveksamt med hänsyn till att det finska stadgandet har ett

subjektivt rekvisit. Stor vikt läggs sålunda vid syftet med en viss transaktion.

Om det funnits ett stadgande med sådant rekvisit i Sverige hade enligt

kommitténs mening möjligen bevisningen lagts annorlunda och förts mer

energiskt av parterna. Jag återkommer i det följande till kommitténs uppfattning

om lämpligheten av ett stadgande, som för sin tillämpning kräver

ett visst syfte.

I fortsättningen redovisar kommittén i originaltext och översättning dels

de i den tyska Steueranpassungsgesetz av år 1934 förekommande skatteflyktsstadgandena

och dels generalklausulerna i australisk och kanadensisk

skattelagstiftning. Det anmärks att svenska rättsvetenskapsmän uttalat olika

uppfattningar om den hithörande tyska bestämmelsens tillämplighet i

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Nordbäcksmålet. Det kanadensiska stadgandet finner kommittén ha den

mest vidsträckta innebörden av samtliga i betänkandet redovisade utländska

bestämmelser. Även här beror emellertid dess tillämpning i hög grad på bevisningen.

Kommittén har även inventerat de förebilder för en allmän skatteflyktsparagraf,

som gäller eller har gällt i svensk skattelagstiftning på begränsade

områden. Först granskas därvid övergångsbestämmelserna till det nu tilllämpade

uppbördssystemet. Dessa innebar, att äldre inkomst- och förmögenhetsskatter,

som förföll till betalning efter källskattereformens ikraftträdande,

dvs. den 1 januari 1947, efterskänktes. Härigenom blev viss del av

år 1946 skattefritt och det ansågs därför nödvändigt att stadga vissa undantag

från skatteeftergiften för att förhindra att vissa skattskyldiga skaffade

sig oberättigad skattevinst genom att förlägga en särskilt stor inkomst till

berörda år. Ett av dessa undantagsstadganden fordrade för sin tillämpning

ett syfte hos den skattskyldige att vinna skattelättnad.

Kommittén uttalar att denna bestämmelse i tillämpningen visade sig synnerligen

svårhanterlig och gav upphov till ett stort antal skatteprocesser.

Såsom belysande exempel hänvisar kommittén till mål rörande beskattning

av inkomst av skogsbruk. Här gällde det att avgöra om fastighetsägares

handlingssätt i vissa avseenden avvek från det på orten normala eller inte.

För att praktiskt lösa de bevissvårigheter som bestämmelserna gav anledning

till uppställde taxeringsmyndigheterna vissa presumtionsregler rörande förekomsten

av sådant syfte hos de skattskyldiga som konstituerade skattskyldighet.

Regeringsrätten delade emellertid inte uppfattningen att beskattning

kunde ske med stöd av så allmänt uppställda regler utan ansåg

att bevisning om syftet måste föras i varje särskilt fall. Från denna utgångspunkt

fann regeringsrätten ett mycket stort antal taxeringar inte hållbara

och undanröjde underinstansernas beslut.

En skatteflyktsbestämmelse med mer begränsad räckvidd men där också

syftet med en åtgärd spelar en väsentlig roll förekommer, erinrar kommittén

vidare, i punkten 3 b fjärde stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

Stadgandet gäller frågan om anskaffningsvärde för maskiner

och andra inventarier i rörelse vid överlåtelse mellan varandra närstående

personer. Därvid föreskrivs att anskaffningsvärdet skall jämkas i skälig

mån om det visar sig att den skattskyldige eller honom närstående vidtagit

åtgärd för att den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna sig ett högre

sådant värde än som synes rimligt och det kan antas att detta skett för att

åt någon av dem bereda obehörig förmån i beskattningsavseende.

Beträffande denna bestämmelse erinrar kommittén om att praxis är

mycket sparsam. Innebörden av det fåtal avgöranden i högsta instans som

finns synes vara att bestämmelsen, som egentligen gäller endast inventarier,

fått analogisk tillämpning för byggnader. Ett intressant rättsfall, som kommittén

granskar närmare, gällde anskaffningsvärde för byggnader, nämligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år i966

RÄ 1949 ref. 39. Utgången i målet blev att överlåtarens skattemässiga restvärde

för byggnaderna ansågs som skäligt anskaffningsvärde för köparen.

Kommittén framhåller att i fråga om begreppet »obehörig förmån i beskattningshänseende»

förelåg oenighet inte bara parterna emellan utan även mellan

skattedomstolarna. Vidare påpekar kommittén att utgången blev den

motsatta i ett senare avgjort mål, RÅ 1957 not Fi 1358. I detta fall godkändes

således den överlåtna tillgångens vid överlåtelsen gällande marknadsvärde

såsom skäligt anskaffningsvärde.

Bland återstående mer allmänt hållna bestämmelser mot skatteflykt redovisar

kommittén först två på objektiva rekvisit uppbyggda stadganden, nämligen

43 § och 57 § 3 mom. kommunalskattelagen i deras ursprungliga lydelser.

Båda dessa lagrum behandlar det fall att överflyttning av vinst sker

mellan näringsidkare. I 43 §, som är tillämplig även vid den statliga inkomstbeskattningen,

är fråga om överflyttning av vinst till person som inte

är skattskyldig i Sverige, medan 57 § 3 mom. avser vinstöverflyttning mellan

här i riket skattskyldiga. I det senare fallet har kommunens intresse

att få beskatta inom dess område lokaliserade förvärvskällor kränkts, och

den rättelse som i anledning härav bör vidtas har avseende endast på den

kommunala beskattningen.

Nu nämnda stadganden hade jag anledning att närmare uppehålla mig

vid i prop. 1965: 126 och jag föreslog i samband därmed väsentliga ändringar

i dem. Förslagen antogs oförändrade av riksdagen (BevU 1965:43,

rskr 379, SFS 1965: 573).

Slutligen redovisar kommittén vissa stadganden mot skatteflykt i skatleförfattningar

av tillfällig natur. Dessa har inte kunnat belysas med avgöranden

från praxis, eftersom endast ett fåtal mål förts upp i högsta instans.

Bestämmelser av hithörande slag har funnits i förordningarna om krigskonjunkturskatt

under 1940-talet (SFS 1940:764, 1941:359, 1942:409,

1943:399 och 1944:275), i förordningen den 30 mars 1951 (nr 151) angående

en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar i varulager

och inventarier (investeringsskatt), förordningen den 30 april 1952 (nr 203)

om konjunkturskatt samt senare års förordningar om investeringsavgift

(SFS 1955: 19, 1956: 695 och 1957: 554). Som exempel på hur dessa bestämmelser

var uppbyggda må lydelsen av 18 § förordningen den 11 februari

1955 (nr 19) om investeringsavgift citeras.

Har någon i samband med investering, som i 2—4 §§ sägs, vidtagit åtgärd,

som kan antagas hava tillkommit i syfte att undgå eller erhålla lindring

i taxeringen till investeringsavgift, skall taxering åsättas som om dylik åtgärd

icke vidtagits.

Kommittén övergår härefter till att på grundval av det redovisade materialet

ta ställning till frågan om en allmän bestämmelse mot skentransaktioner

och skatteflyktsåtgärder bör införas i vår skattelagstiftning. Därvid

framhålls till en början att förutsättningen för en likformig och rättvis be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

skattning är att de uppställda beskattningsreglerna i möjligaste mån ges

en sådan utformning att tillfälle inte bereds vissa skattskyldiga att genom

olika transaktioner undgå eller minska den avsedda beskattningen. Kommittén

finner det otvivelaktigt att ju högre skattetrycket är, desto starkare

gör sig tendensen från de skattskyldigas sida gällande att söka helt eller

delvis undgå beskattning. Med nuvarande mycket höga skattetryck ställs

därför stora krav på skattelagstiftningens effektivitet. Å andra sidan krä%ei

hänsynen till de skattskyldiga, att beskattningsreglernas innehåll är sådant,

att konsekvenserna av ett handlande med rimlig säkerhet kan förutses a\

de skattskyldiga. Vid utformningen av beskattningssystemet måste således

en avvägning ske mellan å ena sidan rättssäkerhetskravet och å andra sidan

kravet på effektivitet.

Att frågan om införande av en allmän bestämmelse mot skatteflykt nu

uppkommit anser kommittén sammanhänga med att den svenska skattelagstiftningen

saknar en direkt definition av inkomstbegreppet. Förarbetena

till 1928 års skattelagstiftning utvisar att stor möda nedlades på försök i

detta avseende. Det befanns emellertid omöjligt att åstadkomma en godtagbar,

kort och uttömmande definition på vad som skulle anses som skattepliktig

inkomst. Såsom framgår av kommunalskattelagens lydelse i denna

del (21—38 §§), som i princip är oförändrad sedan år 1928, valde man i

stället att stadga, att intäkt, som härflutit ur vissa angivna förvärvskällor,

skulle vara skattepliktig. Härav följde att intäkt, som icke kunde hänföras

till någon av dessa förvärvskällor, ej heller skulle vara underkastad skatteplikt.

Angivandet av vad som var intäkt i de olika förvärvskällorna skedde

genom exemplifiering.

Utgångspunkten för kommitténs arbete har varit att metodiken för fastställande

av vad som är skattepliktig intäkt skall lämnas orubbad och att

en allmän skatteflyktsbestämmelse skulle ses som en komplettering av

inkomstbegreppet. Det innebär bl. a. att bestämmelsen borde erhålla en så

allmän utformning att den skulle bli användbar i alla de olika förvärvskällorna.

Den undersökning kommittén gjort rörande den skatterättsliga bedömningen

i praxis av skentransaktioner anser kommittén utvisa att avgörande

betydelse tillmäts rättshandlingens verkliga innebörd. I detta avseende föreligger

enligt kommittén full överensstämmelse mellan skatterätten och civilrätten,

där skentransaktioner äger giltighet blott i det fall som anges i

34 § avtalslagen den 11 juni 1915 (nr 218). I fråga om skentransaktioner

uttalar kommittén med åberopande härav som sin mening, att något behov

av författningsmässig reglering inte förefinns.

Frågan om en allmän regel bör uppställas för bedömningen av andra skatlellyktsåtgärder,

varmed här förslås detsamma som i doktrinen rubricerats

som kringgåendehandlingar, finner kommittén avsevärt svårare att be
-

svara.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Enligt kommitténs mening är det inte möjligt att utforma en tillfredsställande

generalklausul med enbart objektiva rekvisit. I så fall träffar

nämligen stadgandet i stort sett bara skenrättshandlingar och därmed

skulle med hänsyn till vad nyss sagts om bedömningen i praxis av sådana

handlingar intet vara vunnet.

För att få någon praktisk betydelse måste därför en allmän skatteflyktsbestämmelse

innehålla ett subjektivt rekvisit, ett »ont» syfte. Uppenbart är

enligt kommittén att något mer än ett syfte att vinna skattelättnad måste

fordras för att ett förfarande skall kunna rubriceras såsom ett otillåtet

kringgående. Annars skulle man kunna hamna i sådana orimligheter som att

t. ex. en utövare av ett s. k. fritt yrke beskattades för inkomster som han

»bort» kunna förskaffa sig genom att arbeta mer än han gjort. En begränsning

måste ske genom införande av sådana uttryck som syfte att vinna

»otillbörlig» skattelättnad eller »obehörig förmån» i beskattningsavseende

eller liknande. Så har skett i den kanadensiska skatteflyktsbestämmelsen

och i den förut antydda svenska bestämmelsen i punkt 3 b av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen.

Kommittén finner det emellertid i många fall svårt för att inte säga

omöjligt att avgöra om »otillbörlig» skattelättnad föreligger eller ej. Vid

kommitténs överläggningar om vad som borde beivras såsom skatteflykt

rådde visserligen oftast enighet både om att vissa transaktioner tett sig

klart stötande och att andra åtgärder måste lämnas utanför eventuell lagstiftning.

I ett inte obetydligt antal gränsfall yppades dock olika meningar

eller åtminstone allmän tvekan, huruvida man kunde tala om någon »otillbörlig»

skattelättnad. Att även skattedomstolarnas bedömning i sådant avseende

kan variera anser kommittén framgå av praxis rörande tillämpningen

av nyssnämnda bestämmelse.

Enligt kommitténs mening skulle det därför inte vara försvarligt ur

rättssäkerhetssynpunkt att i en bestämmelse som är avsedd att tillämpas

över hela området för den direkta beskattningen begagna så vagt formulerade

rekvisit. De skattskyldiga, som i allmänhet kan förutsättas inte ägna

lagstiftningens förarbeten något studium, skulle i så fall lämnas nästan

helt utan ledning. Detsamma gäller enligt kommittén i stor utsträckning

för taxeringsnämnderna.

I detta sammanhang framhåller kommittén, att ett generellt skatteflyktsstadgande

lämpligen bör kunna utnyttjas redan vid taxeringen i första

instans. Tillämpningen skulle därigenom tillkomma ett mycket stort antal

taxeringsfunktionärer spridda över hela landet. Detta skulle medföra

ökad risk för att i taxeringsarbetet insmyger sig ett visst mått av godtycke.

Att definiera vad som menas med syfte att vinna otillbörlig skattelättnad

anser kommittén inte heller möjligt. I gränsfallen, som är de svåraste att

bedöma, kan regelmässigt frågan om syftet inte avgöras utan hänsynstagande

till flertalet omständigheter i det enskilda fallet. Den önskade defi
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

nitionen måste därför alltid innehålla en passus, som möjliggör sådant

hänsynstagande, och läget är därmed praktiskt taget detsamma som om

någon definition inte fanns. Mot att ha en definition talar också att det pågår

en ständig verksamhet från vissa skattskyldigas sida att »bryta ny

mark» på detta område. Har en definition väl en gång getts bör det knappast

ifrågakomma att ett förfarande som i själva verket är illojalt men taller

utanför definitionen bedöms såsom missbruk.

Kommittén framför vidare den invändningen mot en allmän skatteflyktsparagraf

med huvudvikten på det subjektiva rekvisitet, att det principiell

inte är tilltalande att, om två personer handlar på precis samma satt oc i

far precis samma vinst, den ene som inte haft uppsåt att vinna obehörig

skattelättnad förklaras inte vara skattskyldig, medan den andre blir beskattad,

därför att han — eller möjligen någon annan — haft syfte att un - gå beskattning. Sammanfattningsvis anför kommittén.

Skatteflyktskommittén anser sig således inte kunna utforma någon godtagbar

allmän bestämmelse mot kringgående. Kommittén tror inte att detta

ligger inom möjligheternas gräns om man vill i nagotsanar lika man tillgodose

kraven på rättssäkerhet och kraven på effektivitet En allman skatteflyktsbestämmelse

skulle enligt kommitténs mening i alltför hog grad tillgodose

effektivitetskravet på bekostnad av rattssakerhetskravet och resultera

i ett utbrett osäkerhetstillstånd. Varken skattskyldiga eller taxeringsmyndigheter

skulle kunna med säkerhet rubricera ett förfarande, särskilt ett

komplicerat sådant, såsom tillåtet eller otillåtet Och kommittén tror inte att

detta förhållande skulle vara någon övergående företeelse. En vägledande

praxis torde nämligen ha svårare att utbilda sig pa detta område an p

flertalet andra inom skattelagstiftningen, eftersom man har ror sig med

diffusa begrepp, och variationerna i de faktiska omständigheterna ar legio.

Denna kommitténs inställning medför också att kommittén inte kan finna

att något väsentligt ur rättssäkerhetssynpunkt skulle kunna vinnas genom

en eventuell föreskrift, att skatteflyktsbestämmelsen ej fick tillgripas utan

att samråd ägt ruin med taxeringsintendenten, eller genom något annat liknande

arrangemang.

Beträffande frågan om den avskräckande effekten hos stadganden av

hithörande typ anför kommittén att det inte med bestämdhet kan fastslås

att de förenämnda stadgandena i förordningarna om investeringsskatt och

investeringsavgift verkligen haft en avskräckande verkan. Frånvaron av

rättsfall kan lika väl bero på att taxeringsmyndigheterna, särskilt taxeringsnämnderna,

känt sig osäkra på bestämmelsernas innebörd och dartor undvikit

att tillgripa desamma. I delta sammanhang erinras om att förordningen

den 26 juni 19.33 (nr 395) om ersättningsskatt som avsåg att ge möjlighet

till ingripande mot missbruk av förvaltningsformen inte blivit tillämpad i

nämnvärd utsträckning. Det torde vara allmänt erkänt att cn av orsakerna

härtill varit alt taxeringsmyndigheterna ogärna velat åberopa förordningen,

som för sin tillämpning kräver bl. a. att omständigheterna gör sannolikt,

att ett visst handlande haft till väsentligt syfte att bereda vissa fysiska

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

personer lindring i deras beskattning. I vart fall anser kommittén att den

sparsamma tillämpningen av nyssnämnda lagstiftning knappast kan förklaras

med att förordningen skulle haft någon »skrämseleffekt» på de

skattskyldiga. Det visade sig nämligen med tiden nödvändigt att tillgripa

lagstiftning i annan form för att stävja de missbruk mot vilka förordningen

riktar sig.

Kommittén anser i stället att skatteflykt måste bekämpas med lagstiftning

allt eftersom olika metoder blir kända. Varje ny lagstiftning och varje

ändring i gällande rätt bör vidare utformas med den största noggrannhet

och med särskild hänsyn till möjligheterna att kringgå bestämmelserna i

träga. Uppkommer likväl luckor i lagstiftningen bör dessa täppas till allt

eftersom de uppdagas i den mån de är av någon betydelse. Mot denna bakgrund

har kommittén utformat de övriga förslagen i sitt betänkande. Kommittén

tillägger att flertalet av dessa förslag inte skulle kunna ersättas med

en allmän bestämmelse mot skatteflykt.

Kommittén framhåller avslutningsvis att det ofta kan vara svårt att i ett

lagstadgande uttömmande ange förutsättningarna för dess tillämpning.

Ibland kan det t. o. m. visa sig ogörligt. Det kan därför inträffa att lagstiftnmgsproblem

på begränsade avsnitt måste lösas genom en allmänt formulerad

bestämmelse i sådana fall då alla möjligheter inte låter sig infångas

i en specificerad lagtext. Den svenska skattelagstiftningen visar prov på

nagra sådana föreskrifter. Kommittén erinrar om att det ibland riktas kritik

mot att lagstiftaren tillgriper sådana mer allmänt hållna bestämmelser

och att det ofta görs gällande att rättssäkerheten kräver föreskrifter som

enkelt och klart anger tillämpningen. Kommittén anser dock att det inte

kan bortses från att den bästa lösningen av ett visst lagstiftningsproblem

någon gång ligger i en allmän bestämmelse. Eventuellt bör regeln förenas

med vägledande anvisningar av riksskattenämnden. Som exempel från senare

tid anger kommittén 1963 års lagstiftning i syfte att begränsa avdragsratten

for representationskostnader. Kommittén erinrar om att det utredningsförslag

som föregick beslutet byggde på en detaljerad lagstiftning.

Med stod av vad ett stort antal remissinstanser anfört fick den slutgiltiga

lagstiftningen formen av en allmän bestämmelse, givetvis begränsad i sin giltighet

till representationsfrågan.

Remissyttrandena

Kommitténs avvisande inställning till lämpligheten och möjligheten att

införa en allmän bestämmelse i vårt land mot skentransaktioner och skatteflyktsåtgärder

delas av det helt övervägande antalet remissinstanser. Direkt

ståndpunkt mot en dylik bestämmelse tar sålunda justitiekanslern,

samtliga tre hovrätter, som hörts i ärendet, kammarrätten, bankinspektionen,

riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen och ett stort antal hus
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år li)66

hållnings sällskap och lantbruksnämnder, skogsstyrelsen, kommerskollegium

och de handelskammare, som yttrat sig i frågan, överståthållarämbetet, flertalet

länsstyrelser, Stockholms rådhusrätt, samtliga hörda näringslwsorganisationer,

stadsförbundet, SACO, LO, TCO samt advokatsamfundet och

Föreningen Auktoriserade revisorer. En allmän skatteflyktsparagraf tillstyrks

av länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs, Skaraborgs och Gävleborgs

län. Riksrevisionsverket och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

anser att tanken på en allmän skatteflyktsparagraf inte bör helt avvisas.

De remissinstanser, som instämt i kommitténs slutsatser i denna del, hai

i allmänhet helt anslutit sig till den av kommittén anförda argumentei ingen.

Särskilt understryks att en allmän skatteflyktsbestämmelse svårligen

kan förenas med berättigade krav från de skattskyldigas sida på rättssäkerhet.

Skattelagstiftningens komplicerade och svårtolkade natur åberopas i

sammanhanget. Bankinspektionens yttrande får anses representativt i detta

hänseende. Inspektionen säger sig inte ha kunnat undgå att konstatera att

konsekvenserna i skatteavseende av en affärsuppgörelse i ökad utsträckning

blivit avgörande för valet av uppgörelsens form. I och för sig ar det

inte anmärkningsvärt att kontrahenterna väljer det alternativ som ur skattesynpunkt

ter sig förmånligast om flera möjligheter finns. Men exempel

saknas inte på transaktioner, som med hänsyn till sin form och sitt syfte

framstått som kränkande för rättskänslan. Inspektionen anser att man med

fog kan diskutera införandet av en allmänt hållen, generellt verkande bestämmelse

mot alla former av skatteflykt genom att luckor i beskattningsreglerna

utnyttjas. I likhet med kommittén tror inspektionen emellertid att

skälen mot en sådan bestämmelse väger tyngre än skälen för. Hur beklagligt

det än är, att personer och företag — ej sällan med hjälp av högt kvalificerade

och betalda skatteexperter — kan finna och utnyttja luckor i lagstiftningen,

lika beklagligt är det om en bestämmelse med antytt innehåll

resulterar i ett allmänt osäkerhetstillstånd.

Överståthållarämbetet erinrar om att svensk skattelagstiftning endast i

särskilda undantagsfall bygger på bestämmelser, där det fiskala handlandet

är beroende av subjektiva värderingar. Nu förefintliga bestämmelser

av sådan karaktär begränsas till frågor om medgivande av extra avdrag

för nedsatt skatteförmåga, värdering av förmåner o. d. Ämbetet anser det

högst angeläget, att den grundläggande principen vidmakthålls, att lagstiftningen

i allt väsentligt skall bygga på fasta och inte alltför svårtillämpade

regler.

Näringslivets skattcdelegation framhåller att de beskattningsresultat, som

kommittén funnit angeläget att söka uppnå genom sina Övriga i betänkandet

framlagda lagstiftningsförslag, endast i begränsad omfattning kan nas

genom en inom rimliga gränser hållen allmän bestämmelse. Skattedelegationen

erinrar om att man visserligen på andra rättsområden i begränsad

omfattning kunnat använda sig av generalklausuler. Därav får man inte

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

enligt delegationen dra slutsatsen, att sådana bestämmelser även lämpar

sig för infogande i skattelagstiftningen. På detta område skulle nämligen

generalklausulens tillämplighet kunna komma i fråga i ett betydande antal

fall och de praktiska olägenheterna av en sådan bestämmelse får därmed en

helt annan räckvidd än på andra områden.

Vissa remissinstanser, som vitsordat riktigheten av kommitténs uttalande

att beskattningsdomstolarna vid bedömningen av skentransaktioner tillmätt

rättshandlingarnas verkliga innebörd avgörande betydelse, har ändå

ansett en bestämmelse härom önskvärd och lämplig. Till dessa instanser

hor länsstyrelsen i Skaraborgs län, som framhåller att ett lagfästande av

denna praxis självfallet skulle i viss mån stärka beskattningsmyndigheternas

position utan att fördenskull enskilds rättssäkerhet blev lidande. Sin

främsta betydelse skulle en sådan bestämmelse enligt länsstyrelsens förmenande

få genom sin förebyggande och dämpande verkan.

Likaså finner länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att en bestämmelse

av hithörande slag kan införas utan men för rättssäkerheten. Även om

bestämmelsen i det störa hela endast skulle återspegla gällande praxis torde

det dock vara av moralisk och psykologisk betydelse att en sådan regel

inskrivs i kommunalskattelagen. Det bör så långt möjligt undvikas att

gemene man skall behöva gå till motiv och praxis för att få kunskap om

beskattningsrättens innehåll. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser också

att en bestämmelse rörande skentransaktioners behandling bör klart inskrivas

i författningen eftersom bestämmelsen enligt vad utredningen gett

vid handen ger uttryck åt en grundsats inom beskattningen. Liknande

synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kronobergs län.

Endast en remissinstans ifrågasätter riktigheten av kommitténs påstående

att skentransaktioner underkänns i praxis, nämligen länsstyrelsen i

Älvsborgs län, som säger sig inte kunna finna att skattedomstolarnas praxis

ger anledning till kommitténs slutsats. Det föreligger åtskilliga exempel utöver

de av kommittén anförda som talar i motsatt riktning. Kommitténs

motiv för att inte låta dessa fall påverka sitt ställningstagande förefaller

inte länsstyrelsen övertygande. Länsstyrelsen i Malmöhus län är inte helt

övertygad om att regeringsrättens praxis att utan direkt stöd av generell

lagregel underkänna skentransaktioner kan helt upprätthållas i framtiden.

I och med att man genom de av kommittén förordade specialändringarna

angriper vissa bestämda transaktioner föreligger ökad risk för att regeringsrätten

e contrario anser sig förhindrad att i övrigt ingripa utan stöd i

den materiella lagstiftningen.

För de remissinstanser, som tillstyrkt införande av en allmän bestämmelse

även mot andra skatteflyktsåtgärder än skentransaktioner, torde

länsstyrelsen i Skaraborgs län kunna betraktas såsom representativ. Länsstyrelsen

är också den enda instans som framlägger förslag till en sådan be
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 är l!)G(i

stämmelse. Inledningsvis erinrar länsstyrelsen om att erfarenheten utvisar

att luckor också i en till synes fullständig författningsbyggnad uppdagas

och otillbörligt utnyttjas. Grunden härför är det ekonomiska livets

rörliga och skiftande förhållanden samt det undan för undan stegrade

skattetänkandet. Som exempel hänvisar länsstyrelsen till de i vissa fall otillbörliga

skattelättnader som vissa skattskyldiga med inkomst av jordbruksfastighet

uppnått vid övergång till inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga

grunder. Därvid kan under särskilda förhallanden dubbelavdrag fa göras.

Enligt länsstyrelsens mening är det i hög grad otillfredsställande att

befintliga luckor i lagstiftningen kan otillbörligt utnyttjas i åratal, innan

lagstiftaren uppmärksammar och täpper till dem.

Gentemot rättssäkerhetssynpunkterna uttalar länsstyrelsen att man kan

utgå från att försöken till kringgående i huvudsak är att finna bland skattskyldiga

med s. k. svårkontrollerbara deklarationer. Dessa skattskyldiga åtnjuter

ofta biträde av kvalificerade medhjälpare, som måste förutsättas

vara förtrogna med skattelagstiftningen och dess förarbeten. De skattskyldiga

som gör försök till kringgåendehandlingar torde därigenom själva vara

medvetna om risken för att beskattningsmyndigheterna kan komma att

bedöma ett handlande såsom skatteflykt. Kommitténs farhågor på denna

punkt anser länsstyrelsen överdrivna. Givetvis kan det i gränsfall uppkomma

svårigheter att avgöra vad som utgör otillbörlig skattelättnad. Men

klart är att en allmän bestämmelse får handhas med varsamhet och framför

allt ta sikte på uppenbara fall, där skattelättnaden ter sig stötande och

uppgår till väsentliga belopp. Enligt länsstyrelsens uppfattning har kommittén

underskattat en generell skatteflyktsbestämmelses allmänprohibitiva

effekt. Erfarenheterna av stadgandena i övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen

den 31 december 1945 (nr 896) finner länsstyrelsen oförtydbart

ge vid handen att den däri intagna skatteflyktsbestämmelsen haft

en avhållande verkan på åtgärder för att obehörigt utnyttja det s. k. skattefria

året. Sådana åtgärder hade annars legat nära till hands.

Länsstyrelsen föreslår som underlag för vidare diskussioner följande

skatteflyktsbestämmelse.

Framstår såsom uppenbart att rättshandlings huvudsakliga syfte varit

att otillbörligen och i avsevärd mån minska eller undvika skatt, som eljest

skolat erläggas enligt denna lag, skall beskattningsfrågans bedömande ske

med hänsyn till rättshandlingens verkliga innebörd och skatt uttagas i den

utsträckning som i normala fall föranledes av det ekonomiska händelseförloppet

samt de ekonomiska omständigheterna och förhållandena i övrigt.

Länsstyrelsen anför avslutningsvis att den inte delar kommitténs uppfattning

att ett sådant stadgande skulle vålla större tillämpningssvårigheter.

Man kan nämligen utgå från att riksskattenämnden genom bindande

förhandsbesked och vägledande anvisningar skall kunna skapa en någorlunda

fast praxis härvidlag.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Xr Ä.5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

De instanser som ställt sig positiva till en allmän skatteflyktsbestämmelse

anser genomgående att tillämpningen bör anförtros åt prövningsnämnd

och att frågan där skall aktualiseras endast av taxeringsintendent. I allmänhet

förutsätts att taxeringsnämnderna skall vara skyldiga att anmäla alla

tänkbara fall till taxeringsintendenten. Allmänna ombudet hos mellankommunala

provningsnämnden, som avstyrkt att en generalklausul med giltighet

över hela beskattningsområdet införs, uttalar att om en sådan ändå

tillskapas handläggningen bör ske direkt i prövningsnämnd. För tryggande

av rättssäkerheten bör det allmännas talan regelmässigt utföras av taxeringsintendenten.

Överståthållarämbetet, som också avstyrkt en allmän

klausul, anser däremot att bestämmelsen bör tillämpas redan i första instans

utan några restriktioner om den införs.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att frågan om möjligheterna att införa

en allmän skatteflyktsbestämmelse bör ytterligare utredas. Vad skatteflyktskommittén

anfört angående skatteflyktsbestämmelser i andra länder synes

länsstyrelsen främst avse att visa, att dessa bestämmelser inte skulle ha

vant effektiva mot vissa här förekommande skatteflyktsåtgärder, särskilt

av den typ som var aktuell i det s. k. Nordbäcksmålet. Att skatteflyktsåtgärder

kan förekomma på vilka allmänna bestämmelser inte kan tillämpas,

anser länsstyrelsen inte utgöra något avgörande skäl mot sådana bestämmelser.

En bestämmelse, som kan tillämpas mot alla fall av skatteflykt, kan

sannolikt inte åstadkommas. Ett allmänt skatteflyktsstadgande torde ha

en avsevärd prohibitiv verkan även om detta av naturliga skäl inte låter sig

direkt konstateras. Länsstyrelsen antar att detta i sin tur skulle nedbringa

behovet av detalj lagstiftning mot skatteflykt. Sådan lagstiftning måste bli

alltmer komplicerad och medföra ökade tolknings- och tillämpningssvårigheter.

Den lättnad härutinnan, som kan påräknas om det är möjligt att

införa en allmän skatteflyktsbestämmelse, torde vara av icke oväsentligt

värde åtminstone på längre sikt. En allmän bestämmelse skulle även vara

förmånlig ur effektivitetssynpunkt, eftersom den kan tillämpas utan det

dröjsmål, som är förenat med förfarandet att från fall till fall tilltäppa uppdagade

luckor i lagstiftningen.

Allmänna ombudet hos mellankommunala provningsnämnden finner visserligen

kommitténs argument mot en allmän skatteflyktsregel övertygande

men anser en till tillämpningsområde begränsad, mer allmänt hållen klausul

både möjlig och befogad beträffande vissa bestämda slag av skatteflyktsatgärder.

Såsom framgår av det följande framlägger ombudet ett förslag

till dylik klausul.

Vissa andra remissinstanser, som också avstyrkt en generalklausul, har

fiamfört synpunkter på vad som bör kunna inrymmas under en sådan bestämmelse

om den anses lämplig att införa. Hit hör överståthållarämbetet

som anser att bestämmelsen bör täcka inte blott skentransaktioner och

kringgåendehandlingar utan även sådana fall, då åtgärder av skattskyldig

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 är 1966

vidtas för att oskäligt fördröja skattens erläggande, övervältra skattskyldigheten

på insolvent person eller överflytta tillgångar till make utan att

återvinning kan ske. Även sådana fall där ett avtal döljer en försäljning eller

en överföring av vinster bör omfattas av bestämmelsen.

Liknande synpunkter anför bl. a. länsstyrelsen i Stockholms lun.

De flesta remissinstanser, som delat kommitténs uppfattning i fråga om

en allmän skatteflyktsparagraf, bar anslutit sig till kommitténs metod att

angripa skatteflykt, nämligen att täppa till förefintliga luckor i skattelagstiftningen

efter hand som de uppträder. Från flera håll påpekas emellertid

att denna verksamhet måste bedrivas med större skyndsamhet än som

hittills varit fallet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det således

inte riktigt och rationellt att skatteflyktsåtgärder tolereras under

långa tidsperioder utan möjlighet till motåtgärder i det praktiska taxeringsarbetet.

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kronobergs

län, som påpekar att det förekommer att ingripande från lagstiftarens sida

dröjt i avvaktan på utslag från regeringsrätten. Detta finner länsstyrelsen

riktigt i vissa fall under förutsättning att regeringsrätten behandlar den

aktuella frågan med skyndsamhet. Länsstyrelsen framhåller dock att dröjsmål

med tolkning av skattelag och därav påkallad ändring av lagen kan

ställa till mycket ohägn för både skattskyldiga och myndigheter. Som exempel

anges frågan om avdragsrätten för ränta på vissa fastighetslån vid

s. k. ränteeftergifter.

Från vissa håll framförs konkreta förslag i syfte att påskynda ingripandet

mot skatteflykt. Sålunda anser länsstyrelsen i Blekinge län nödvändigt

alt ett statligt organ — lämpligen en byrå inom finansdepartementet eller

riksskattenämnden — erhåller erforderliga instruktioner och personella

resurser för att fortlöpande följa utvecklingen pa beskattningsområdet och

skyndsamt utarbeta förslag till nya eller ändrade bestämmelser så snart

det visar sig, att gällande lag ger möjlighet till skatteflykt. Även bankinspektionen

understryker angelägenheten av att skattelagstiftningen tid efter

annan överses i syfte att täppa till uppmärksammade luckor.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser det ändamålsenligt om riksskattenämnden

i framtiden med vissa års mellanrum gör förfrågningar hos i ikets

taxeringsintendenter om eventuellt nytillkomna metoder i skatteundandragande

syfte för att därmed klarlägga behovet av ny översyn av skattelagstiftningen

i förevarande avseende.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län torde större möjlighetei

till snabbt ingripande öppna sig, om riksskattenämnden tår i uppdrag att

vaka över utvecklingen. Nämnden bör vidare inkomma med utarbetade förslag

till ändringar i lagstiftningen, varigenom sådana skatteflyktsåtgärder

som konstateras i det praktiska arbetet förhindras. Genom den goda kontakt

som finns mellan riksskattenämnden och rikets taxeringsintendenter

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

bör nämnden ganska snabbt kunna erhålla erforderliga informationer.

Möjligen behöver nämndens kansli för denna uppgift utbyggas med en kvalificerad

jurist. Länsstyrelsen anser att det med en sådan bevakning och därav

möjliggjorda snabba motåtgärder ett någorlunda effektivt försvar kan

llPPbyggas mot mindre nogräknade skattskyldigas och konsulters åtgärder

i skatteflyktssyfte.

Riksskattenämnden understryker att kommitténs förslag till lösning av

frågan förutsätter att man från myndigheternas sida fortsättningsvis följer

utvecklingen. När nya metoder för uppenbart kringgående av skattelagarna

framkommer, bör förhållandet anmälas till finansdepartementet

för prövning av frågan om vidtagande av ytterligare punktlagstiftning.

Nämnden framhåller att det torde ankomma på nämnden att i samarbete

med taxermgsintendenterna följa utvecklingen på området och i förekommande

fall göra sådan anmälan. Under den tid skatteflyktskommitténs arbete

pågått har nämnden inte ansett sig ha anledning att till behandling uppta

hithörande frågor.

Näringslivets skattedelegation anser det i och för sig vara en riktig metod

att angripa skatteflykt att man söker åstadkomma en reglering av skilda

skatteflyktssituationer från fall till fall. Delegationen finner dock inte

denna metod invändningsfri och aktualiserar frågan i hur hög grad skattelagstiftningen

kan kompliceras för att tillgodose det i och för sig lovvärda

syftet att undanröja förekommande möjligheter till skatteflykt. Alla torde

vara överens om att skattesystemet bör verka så likformigt och rättvist som

möjligt. Harf or krävs en lagstiftning som förhindrar att vissa skattskyldiga

genom åtgärder av olika slag undandrar sig skatt, men det fordras också

att de skattskyldiga inte på grund av svårigheter att utforma en regel som

täcker alla fall åsamkas en hårdare skattebelastning än som kan anses

asyftad. Att helt tillgodose båda dessa krav ligger utom möjligheternas

gräns och kravens tillgodoseende skulle medföra ett regelsystem som blev

ohanterligt eller rent av inpraktikabelt. Delegationen anser att dessa synpunkter

bör beaktas vid bedömningen av skatteflyktskommitténs olika förslag.

Lantbrukets skattedelegation tar upp frågan om åtgärder mot sådana

mateiiellt otillfredsställande utslag av skattelagstiftningen som drabbar de

skattskyldiga. Delegationen erinrar om att kommittén haft i uppdrag endast

att undersöka och utreda den nuvarande skattelagstiftningen då den

ger felaktigt materiellt resultat sett ur fiskal synpunkt. Härefter anförs.

Emellertid ger nuvarande skattelagstiftning och rättspraxis också motsatt

effekt. Den leder i åtskilliga fall till felaktiga resultat sett ur de skattskyldigas

synpunkt. Exempel härpå är gällande regler om avdragsrätten för

toremngsavgifter i ekonomisk verksamhet, nuvarande rättspraxis i förvärvskällan

jordbruksfastighet redovisad enligt kontantprincipen vid beskattning

av omsättningsdjur i samband med total utförsäljning, då man

opaginerad Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ta proposition nr 85 år 1966

inte beaktar att nyuppsättningskostnad vid tiden för nyuppsättningen inte

var avdragsgill med hänsyn till då gällande praxis samt ga lande praxis

i frå«a om tomtstvckningsrörelse, som i åtskilliga fall leder till materiellt

orimliga resultat. Det framstår enligt delegationens uppfattning som stötande

att endast ändra lagstiftningen i de avsnitt dar materiellt otillfredsställande

resultat framkommer ur fiskal synpunkt. Delegationen har därför

den principiella uppfattningen att en översyn av skattelagstiftningen

bort ske på alla de punkter där de nuvarande reglerna ar materiellt otill

fredsställande oavsett bedömningsgrund.

I detta sammanhang må redovisas vad länsstyrelsen i Malmöhus lan anfört

rörande rättssäkerheten vid beskattning. Enligt länsstyrelsens mening

är det inte tillräckligt att enbart hålla sig till skattelagstiftningens materiella

innehåll om man vill se dessa frågor på lång sikt. Länsstyrelsen erinrar

om att deklarations- och uppgiftsplikten i sig trots gällande omfattan e

straffrättsliga sanktionering utgör en högst osäker kunskapskälla. De < arantens

lättförklarliga strävan att tillgodose vad han anser vara sina egna

intressen medför inte blott risk för att han lämnar medvetet felaktiga

uppmfter utan att han över huvud taget själv kan fa en skev uppfattning

av det relevanta händelseförloppet. Hur sanningsplikten lämpligen bor

sanktioneras för att man skall uppnå önskat resultat är ett problem som

ännu inte funnit sin lösning. Sedan avvägningen mellan direkta och indirekta

skatter fixerats i en långtidsplan, anser länsstyrelsen tidpunkten

vara inne att mera förutsättningslöst utreda nuvarande sanktionssystem.

Måhända skall det då visa sig lämpligt att införa någon form av straffranta

som korrektiv vid upprepade deklarationsawikelser. Länsstyrelsen påpekar

att det finns anledning tro att övergången till strafforelaggandesystemet

vid vårdslös deklaration innebär ett steg i rätt riktning och uttalar

förhoppningen att en omprövning av hela skattestraffsystemet småningom

kommer till stånd.

Några remissinstanser påpekar lämpligheten av alt man i samband

med lagstiftningsarbetet på grund av kommitténs betänkande aven tapper

till andra luckor som utnyttjas för skatteflykt. Lansstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län erinrar i detta sammanhang om skatteflyktskommitténs - sia- till lagstiftning mot s. k. benefika barnreverser. Samtidigt med att

detta förslag framlades år 1956, svängde regeringsrättens praxis i fråga

barnreversernas skattemässiga behandling och någon lagstiftning har hittills

inte skett. Länsstyrelsen påpekar emellertid att nuvarande praxis nte

:ir tillfredsställande och finner det angeläget att existerande kryphål pa

detta område nu täpps igen. SACO aktualiserar frågan om beskattning av

djur vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt konUntpi incipcn

Härom framlade kommittén förslag i en promemoria år 1959 idken

dock inte föranlett lagstiftning. Den nu tillåtna skattefria realisationen en
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. J\laj:ts proposition nr 85 år 1966

ligt denna metod anser SACO otillfredsställande ur såväl principiell son,

praktisk synpunkt, och den praxis som föreligger måste enligt organisationens

mening karakteriseras som skatteflykt

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påtalar vissa metoder att vinna skattelättnader

som bygger på att fastighet eller annan egendom, som den ska - skyldige innehaft längre tid än tio resp. fem år, säljs för större köp^kil
S

an,Vad han gett for ^endomen. Metoderna konstrueras så att^ktiegai

en kan realisera den värdestegring egendomen undergått utan att därför

förlora den reella kontrollen över denna. Länsstyrelsen ansei att

om ett allmänt stadgande mot skatteflykt inte införs - särskilda bestämmelser

ar nodvandiga för att förhindra transaktioner av nu antytt sla«

vilka enligt länsstyrelsens uppfattning snabbt kommer att vinna allmän

2SÄ * TTrtm hands Iiggande lösningen för att hind
försyn-

lg! lanSStyrelsen ett stadgande, enligt vilket vinst vid

J''.mg a'' egendom från aktieägare i fåmansbolag till bolaget träffas

domln f1008rSlb,eSkattning °aVSett hUr lång tid sälJ''aren innehaft egend

om en. Aven ett sådant stadgande kan naturligtvis kringgås. Om så sker

ar emellertid enligt länsstyrelsens åsikt förutsättningarna goda för att

skattedomstolarna skal, bedöma åtgärden som en skentransaktion

Länsstyrelsen i Malmöhus län påtalar att kommitténs förslag till kompletterande

lagstiftning inte till någon del berör inkomst av kapital. Länsstyrelsen

anser ett behov föreligga att modernisera skattereglerna även i

denna del. Det synes möjligt och önskvärt att omredigera 38 § kommunalskattelagen

med anvisningar i förtydligande syfte, framför allt som rege
oklarhet

nS “V gäHande bestämmelser på detta område visar stor

Departementschefen

Under förarbetena till kommunalskattelagen eftersträvades till en början

att skapa en definition av vad som skulle anses som inkomst i lagens menmg

Stor moda nedlades på försök i denna riktning. Det visade sig emel1

er tid omöjligt att åstadkomma en godtagbar definition av begreppet skattepbktig

inkomst. I stället valdes den metod som kommunalskattelagen

alltjamt bygger på, nämligen att stadga att intäkt som härflutit ur vissa

angivna förvärvskällor skall vara skattepliktig. Härav följer att intäkt, som

* wtka,“, da".f°raS tlU nägon av dessa förvärvskällor, inte är underkastad

S..att®P ]1)kt- Genom exemplifiering anges vad som är intäkt i de olika förvärvskällorna.

Någon allmän bestämmelse att tillämpa mot skatteflyktsåtgarder

och liknande transaktioner finns inte i kommunalskattelagen

Kort tid efter lagens ikraftträdande föreslogs en bestämmelse av hithörande

slag av 1928 års bolagsskatteberedning som tillkallats för att överse

beskattningsreglerna för aktiebolag och andra juridiska personer. Regeln

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1!)66

tog dock närmast sikte på skentransaktioner och fall av s. k. förtäckt utdelning

o. dyl. Beredningens förslag i denna fråga ledde inte till la0stitt

ning Detta torde inte minst ha berott på att praxis redan tidigare ingripit

mot transaktioner av detta slag utan direkt stöd i skattelagstiftningen Sa

har t ex. s. k. förtäckt utdelning enligt en mycket gammal praxis foranlet

beskattning såsom om utdelning i vanlig ordning skett. Denna inställning

från skattedomstolarnas sida kom till uttryck i ett av riksdagen godka

betänkande av 1933 års bevillningsutskott i anledning av

kande om lagstiftning mot skatteflykt i form av gavor till barn. Utskottet

fann att beskattningsmyndigheterna i många fall dar skattskyldiga genom

skentransaktioner av olika slag sökt kringgå skattelagarna vid tillampam - en bedömt dessa åtgöranden efter deras verkliga innebord. Om en sada

princip följdes var det enligt utskottets mening inte erforderligt att omede -

bart genomföra en särskild lagstiftning mot skatteflykt.

1 samband med 1951 års lagstiftning om viss begränsning av ratten för - man sbolagen till skattefrihet för utdelning på aktier och andelar (p p.

1951- 182) hade dåvarande chefen för finansdepartementet anledning åt

uppehålla sig vid inställningen i praxis vid bedömande av skentransaktioner

och skatteflyktsåtgärder. Det gällde på nytt spörsmålet om det kunde anses

lämpligt att i skattelagstiftningen införa en mer allmänt hallen bestämmelse

för att kunna effektivt möta skatteflyktsåtgärder. Med hänvisning till

att regeringsrätten genom utslag i februari 1951 underkant en metod att

skattefritt ta ut vinstmedel från fastighetsaktiebolag (RÅ 1951 ref. 8) ansag

sig min företrädare kunna avstå från att framlägga förslag till sådan be
StpraxfsSsvängde

emellertid. I RÅ 1953 ref. 10, däri omständigheterna i allt

väsentligt var desamma som i 1951 års fall, ansåg regeringsrätten förutsättningar

för taxering inte föreligga. I detta läge tillsattes skatteflyktskommittén

med uppgift att utreda frågan om man i skattelagstiftningen borde

föra särskilda bestämmelser mot skatteflykt och opåkallade skattelättnader.

1 sitt slutbetänkande har skatteflyktskommittén för sin del besvarat de

sålunda uppställda frågorna. Såsom framgår av vad jag ^u har anfört

anser kommittén med stöd av en undersökning av praxis att lägst

ning mot skentransaktioner är obehövlig. Enligt en allmän rättsprincip godtas

nämligen i tillämpningen inte sådana transaktioner utan bedömandet

blir beroende av rättshandlingarnas verkliga innebörd. Aven lagstiftning mot

andra skatteflyktsåtgärder avstyrker kommittén. Skalet harfor ar att en

sådan bestämmelse inte kan uppbyggas enbart på objektiva rekvisit om den

skall bli effektiv. Kommittén redovisar vissa utländska förebilder i ämnet

och även de hithörande bestämmelser som finns i svensk skattelagstiftning

på begränsade områden. Kommittén finner att bestämmelsen måste innehålla

ett subjektivt moment för att kunna fylla sitt ändamål. Detta skulle

innebära att den för sin tillämpning fordrade ett syfte hos den skattskjlcig

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

ZTr T‘!!bÖr''f, ,skatlelim"a* *n» liknande. En bestämmelse av

. f“'' 6 1 al,lf<ir li;,e grad tillgodose kravet på beskattningens ef
fektmtet

pa bekostnad av rättssäkerhetskravet. Kommittén befarar att bestämmelsen

skulle leda tU, ett utbrett osakerhetstillstånd och anser de “inte

''ara förenlig med berättigade rattssäkerhetsintressen.

Kommitténs undersökningar och överväganden har fått ett i allmänhet

mycket positivt bedömande av remissinstanserna. Det helt övervägande analet

instanser instämmer i kommitténs uppfattning och avstyrker således

om oehgSr ^ " "i" d:Ua °mråde- DärVid har d°Ck instanser

““ h f°r Slg V S°rdat r*«gheten av kommitténs uppfattning att

det a f h n§aV PraX1S b6dÖmS Cfter Sin VCrkliga innehörd, ändå ansett att

lagen. &V ^ bÖF k°mma uttryck 1 kommunalskatte
^

N^raremissinshinser har vidare uttalat sig till förmån för en allmän

hålr föi aT"38^’ DC,har därVid förklarat sig inte dela kommitténs farhågor

för att en sådan bestämmelse skulle innebära att rättssäkerheten eftersatts.

Riskerna härför kan enligt uppfattningen hos flertalet av dessi

anförtros f t.erI|gare _min8kas §enom att tillämpningen av bestämmelsen

antortros provnmgsnamnderna såsom första instans.

Frågan om skattelagstiftningens effektivitet ingår såsom en ytterst viktm

faktor bland förutsättningarna för eu rättvis och likformig taxering. För att

la shflnmgen skall få avsedd effekt måste höga krav ställas på beftämmel
reTLT

h Det f°rdras vidare bL a- att tillfredsställande ut
redning

förebringas och att taxeringsväsendet har en ändamålsenlig organist0!!:

h medVCrkan från de ^attskyldigas sida fungerar lagstiftningen

meå V'' \S°m aVS6ttS'' ^ effektivitetens skull är det därför nödvändigt

med ett system med sanktioner emot sådana skattskyldiga som inte vill fridhgt

medverka till en riktig taxering. Det förtjänar påpekas att en väsentbg

aV rattssakerheten är vetskapen hos allmänheten att inte vissa skattsklttefaavörenr0m

tranSakti°ner aV °lika sla§ kan förskaffa sig omotiverade

Skatteflyktskommitténs uppdrag begränsades till en översyn av skattelafst,

ftnmgens materiella innehåll ur effektivitetssynpunkt. Från några remissinstansers

sida har frågan om tillfredsställande effekt upptagits ur något

vidare synvinkel. Länsstyrelsen i Malmöhus län har därvid framkastat

anken om inte tiden är mogen för en radikalare inställning till straffsystet

an som kännetecknar nu gällande skattestrafflag. Därvid har antytts

möjligheterna med strafförelägganden och särskilda avgifter för orikfiga

deklarationer. Denna fråga torde komma att prövas av den utredning rö
Kunal

SM n l SS!r‘H''!,8™8 framtida utfo™ning som jag med stöd av

Kungl. Maj.ts bemyndigande tillkallade i slutet av föregående år I detta

sammanhang ar jag inte beredd att ta upp andra spörsmål än dem som

ligger inom den materiella skattelagstiftningens ram.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Beträffande lagstiftning mot skentransaktioner anser jag mig kunna instämma

i kommitténs slutsats. Det torde få anses som en allmän rättsgrundsats

att varje rättshandling skall bedömas efter sin verkliga innebörd. Såsom

skatteflyktskommittén påpekat har detta inom civilrätten medfört att,

om lagstiftaren i visst fall velat tillägga en skenrättshandling giltighet,

denna avsikt måst komma till särskilt uttryck i lagstiftningen såsom skett

i 34 § avtalslagen.

I några remissyttranden har kommitténs mening i denna fråga bestritts.

Det har där gjorts gällande att regeringsrätten inte konsekvent tillämpat nu

nämnda rättsgrundsats utan att det skulle finnas åtskilliga rättsfall, som

visade exempel på att skentransaktioner godtagits i beskattningshänseende.

Dessa remissinstansers uppfattning synes mig bero på en felsyn. Bedömningen

av frågan om en skentransaktion föreligger måste givetvis bli beroende

av den utredning som företes. Utgången i de fall som nyssnämnda instanser

haft i tankarna torde med all sannolikhet ha berott på bristande

utredning. Men förklaringen kan naturligtvis också vara att regeringsrätten

haft en annan uppfattning än taxeringsmyndigheterna i själva sakfrågan.

Det kommer givetvis alltid att vara en vansklig uppgift att bedöma om en

handling tillkommit för skens skull eller ej. Men möjligheterna att bedöma

denna fråga rätt synes mig inte bli nämnvärt förbättrade om man i en författningsbestämmelse

uttalar att skentransaktioner inte godtas vid beskattningen.

Kriterierna på en skenrättshandling måste nämligen med nödvändighet

bli vaga och oklara.

Vissa instanser har ansett en bestämmelse om skentransaktioners behandling

nödvändig trots att de delat uppfattningen att sådana transaktioner

redan nu inte godtas i praxis. Jag medger att vissa skäl kan anföras till

stöd härför. Inte minst är det angeläget att rättsreglernas innehåll kan direkt

utläsas av lagtexten, eftersom de skattskyldiga i allmänhet inte kan

förväntas studera lagstiftningens förarbeten eller doktrin och praxis. Å

andra sidan framstår principen att skenrättshandlingar inte äger giltighet

som så självklar att den inte behöver inskrivas i författningstexten. Mot

lagstiftning i detta hänseende talar också att den i viss mån begränsar

regeringsrättens handlingsfrihet. En rättshandling, som vid en sträng tolkning

inte faller in under bestämmelsens bokstav, måste godtas av de tillämpande

myndigheterna trots att de har uppfattningen att handlingen materiellt

sett tillkommit för skens skull. Utan bestämmelse kan i ett sådant

fall träffas det riktigare avgörandet att underkänna handlingen.

Även till en allmän regel mot andra skatteflyktsåtgärder än skentransaktioner

har kommittén ställt sig avvisande. Kommittén har inte närmare

yttrat sig om behovet därav men ansett en sådan bestämmelse vara ett hot

mot rättssäkerheten. Jag har visserligen i det föregående understrukit att

en väsentlig sida av rättssäkerheten är att skattelagarna liar tillräckliga

2t Bihang till riksdagens protokoll 1!)GC>. 1 saml. Nr 85

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

garantier mot försök från mindre nogräknade skattskyldigas sida att erhålla

oberättigade skattefavörer. En allmän bestämmelse mot skatteflykt

skulle säkerligen ur denna synpunkt vara ändamålsenlig. Jag delar emellertid

i stort sett kommitténs farhågor för att rättssäkerheten i övrigt kan

bli lidande, om man inför ett stadgande som ger stort utrymme för subjektiva

bedömanden från taxeringsmyndigheternas och skattedomstolarnas

sida. I dagens läge finner jag det därför vara en lämpligare väg som kommittén

valt, nämligen att försöka täppa till de nu kända kryphålen i skattelagstiftningen.

Till mitt ställningstagande i denna fråga bidrar inte minst

att arbetet med att reformera vårt skattesystem f. n. bedrivs på bred front

oeh med inriktning på ett flertal mycket väsentliga avsnitt. Det kan vara

lämpligt att i samband därmed ha särskild uppmärksamhet på skatteflyktsfrågorna.

Jag är angelägen om att understryka att mitt ställningstagande begränsar

sig till spörsmålet om man bör ha en skatteflyktsbestämmelse som gäller

over hela eller mycket stora delar av beskattningsområdet. I likhet med

kommittén och flera remissinstanser ställer jag mig inte lika avvisande till

bestämmelser av denna art med mer begränsad giltighet. Sådana bar sedan

länge brukat inskrivas i tillfällig skattelagstiftning. Några finns dessutom

i den permanenta lagstiftningen. Även om tillämpningen är sparsam får erfarenheterna

av dessa bestämmelser anses vara i stort sett goda. Kommittén

har erinrat om att en ganska kontroversiell lagstiftningsfråga, nämligen

frågan om avdrag för representationskostnader, nyligen löstes genom en mer

allmänt hållen bestämmelse i stället för detalj föreskrifter i kommunalskattelagen.

Detta skedde inte minst på tillskyndan av organisationerna i

näringslivet som var mest berört av lagstiftningen. I själva verket torde

enighet råda om att den bästa lösningen av ett mer begränsat lagstiftningsproblem

stundom ligger i en allmän bestämmelse, eventuellt kompletterad

med anvisningar av riksskattenämnden. I det följande tillstyrker jag för

ovngt kommitténs förslag att en mer allmänt formulerad bestämmelse införs

för att bekämpa kvarstående möjligheter att skattefritt ta ut vinstmedel

från vissa juridiska personer.

Några remissinstanser har framhållit att den metod att bekämpa skatteflykt

som jag har bekänt mig till blir ett lappverk utan tillräcklig effektivitet.

De skattskyldiga har en aldrig sinande uppfinningsförmåga, menar

man, när det gäller att finna nya kryphål och lagstiftaren kommer

alltid i efterhand. Först sedan metoderna tillämpats i större skala och

därför blivit kända i en vidare krets kommer lagstiftningsingripandet, eventuellt

ytterligare fördröjt i avvaktan på domstolsutslag.

Det kan inte bestridas att visst fog finns för denna invändning. Jag vill

darfor starkt understryka vad ett flertal remissinstanser uttalat, nämligen

att avsaknaden av en allmän skatteflyktsbestämmelse förutsätter en intensifierad

rapportering från taxeringsmyndigheternas sida. Jag vill erinra

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

om att det åligger riksskattenämnden enligt dess instruktion att genom

rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och likformig taxering

samt att verka för en effektiv och ändamålsenlig taxeringskontroll.

Nämnden skall därvid göra sig underrättad om lagstiftningens tillämpning

på fältet. Om behov av ändrad lagstiftning enligt nämndens

mening föreligger skall nämnden anmäla detta till chefen för finansdepartementet.

Så sker också i praktiken även om nämnden såsom framgår av

dess remissyttrande ansett sig höra vara restriktiv i denna verksamhet sa

länge skatteflyktskommitténs arbete pågick.

Av vad jag nyss sagt framgår att det redan finns ett system som syftar

till att ge lagstiftaren kännedom om brister i skattelagstiftningen. Jag

finner inte skäl att nu föreslå några organisatoriska ändringar i riksskattenämnden

för denna verksamhet. Hur nämnden skall skaffa sig erforderligt

underlag för att fullgöra sin skyldighet i detta avseende får ankomma

på nämnden själv att bestämma.

Avslutningsvis vill jag beröra ett par remissyttranden i vilka gjorts

några allmänna kommentarer beträffande skattelagstiftningens utformning.

Näringslivets skattedelegation har sålunda ställt den inte oberättigade

frågan hur långt skattelagstiftningen kan kompliceras för att täppa till

kryphål. Jag vill härtill svara att det inte kan undvikas att lagstiftningen

blir komplicerad om man väljer den väg jag har förordat, nämligen att avstå

från en allmän bestämmelse mot skatteflykt och i stället gör lagstiftningsingripande

in casu — en metod som även näringslivets skattedelegation

anslutit sig till. Givetvis bör enkelhet eftersträvas men det måste ihågkommas

att skatteflyktsåtgärder ofta bygger på tämligen invecklade konstruktioner.

Det är då naturligt att föreskrifter, som avser att rättsligen

reglera sådana konstruktioner, också blir komplicerade. Den enkla kortfattade

regeln blir i allmänhet antingen för vid, så att den infångar mer än

som avsetts, eller också för snäv, varigenom sådant som egentligen borde

omfattas av regeln faller utanför.

Också lantbrukets skattedelegations yttrande bör särskilt uppmärksammas

i detta sammanhang. Delegationen har framhållit önskvärdheten av att

en utredning tillsätts med motsatt uppgift mot den skatteflyktskommittén

hade. Utredningen skulle således överse skattelagstiftningen i syfte att föreslå

ändringar på de punkter där den nuvarande lagstiftningen kunde anses

ge materiellt oriktiga resultat till de skattskyldigas nackdel.

Härtill vill jag anmärka följande. Under en följd av år har skattelagstiftningen

reformerats på olika områden där de skattskyldiga med större

eller mindre rätt kunnat göra gällande att reglerna varit felaktiga eller

drabbat dem oskäligt hårt. Därvid har inte minst utövare av jordbruk och

skogsbruk tillgodosctts. Som exempel må nämnas omläggningen av fastighetsbeskattningen

år 1953 som bl. a. möjliggjorde för ägare av jordbruksfastighet

att utnyttja ortsavdrag i större utsträckning än tidigare. Vidare

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

må erinras om 1959 års lättnader i skogs- och realisationsvinstbeskattningen

i syfte att främja jordbrukets inre och yttre rationalisering, samt 1960

års lagstiftning om rätt till avdrag för värdeminskning av skogsvägar och

täckdikningsanläggningar. Lantbrukets skattedelegation nämner beskattningsreglerna

vid realisation av kreatur på jordbruk med kontantmässig inkomstberäkning

såsom lämpligt objekt för en justering i uppmjukande

riktning. Häremot kan ställas skatteflyktskommitténs förslag av år 1959

till lagstiftning i samma ämne. Detta förslag har av olika skäl inte föranlett

lagstiftning men därav framgår klart att just reglerna på detta område

utvisar betänkliga brister från fiskal synpunkt. Det torde inte råda

någon tvekan om att sistnämnda förhållande har större betydelse. Det har

också påtalats av SACO i det remissyttrande som jag redovisat i det föregående.

F. ö. torde de politiska partierna ha sin uppmärksamhet i hög grad riktad

på sådana utslag av skattelagstiftningen som lantbrukets skattedelegation

påtalat. Jag kan därför inte finna att något behov av den föreslagna

utredningen föreligger f. n. I sammanhanget bör också beaktas att översyn

— såsom jag nyss antydde — pågår inom mycket väsentliga områden av

skattelagstiftningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

45

Inkomstbeskattning av utdelning från aktiebolag och ekonomiska

föreningar i vissa fall

Gällande rätt

Enligt gällande bestämmelser skall aktiebolags och ekonomisk förenings

inkomst f princip beskattas två gånger, först hos bolaget eller foremngen

och - i den mån inkomsten utdelas till företagets delägare - därefter hos

dessa Enligt kommunal skattelagen äger bolagen och föreningarna, me

visst undantag för kooperativa föreningar, inte gorå avdrag vid taxermge

för de belopp som utdelas. För att förhindra en flerfaldig berirttnaij!I av

aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas inkomst, s. k. kedjebc

skattning stadgar emellertid lagen som huvudregel vidare att utdelning

mäT£l»g och föreningar är sirat,efri hos mottagaren. Nuvarande reg
ler

tillkom genom beslut av 1951 års riksdag. . ,

Undantag från regeln om skattefrihet för utdelning mellan bolag och

föreningar gäller för företag som driver hank- eller annan penmngrore se

eller försäkringsrörelse. Dessa företag är i princip skattskyldiga för ndelningsinkomst.

En viss skattefrihet har emellertid ansetts bom Wlkomma

även dem. Sålunda är banker och andra penningforetag i aktiebolag

eller ekonomisk förenings form inte skattskyldiga for utdelning p

eller andelar vilka innehas som ett led i organisationen av penningrore1- sen (s. k. organisationsaktier). För aktiebolag som drrver sjuk- oly

falls- eller skadeförsäkringsrörelse gäller motsvarande befrielse för utde

ning pt aktier och andelar vilka innehas i organisationen av sådan bolagens

^W^gäller att s. k. fåmans- eller familjeföretag, vilka inte visar att

vinstmedlen i skälig omfattning använts för utdelning till delagarna, ar

frikallade från skattskyldighet för utdelningsinkomst endast såvitt avser ut
delniög

pä akfiec elle/andelar viika innehas som ett led , orgamäattonen av

annan verksamhet än förvaltning av fastighet, värdepapper «•*=“ *;

mans- eller familjeföretag föreligger enligt författn,ngen om aktmrna e

andelarna i företaget till huvudsaklig del ags eller innehas - direkt

indirekt - av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer.

Vid 1963—1977 års taxeringar gäller härutöver forordningen den 9 december

1960 (nr 658) med provisoriska bestämmelser om

av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall Undrad ge

SFS 1964-80). Enligt denna förordning medges svenska aktiebolag, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1066

bedriver rörelse, jordbruk eller skogsbruk, viss rätt att åtnjuta avdrag för

utdelning pa nyemitterade aktier. b Ior

den nåfuSTalf"rf S4^rfa aklf f” Vi“ia inbetal''>i"8 sker under tiden

el. ! T 1961-den 31 december 1970 i samband med bolags bildande

års tid o h hm®.aV aktrkapitaL Avdra§et är begränsat till 4 % under sex

ch beiaknas på det vid beskattningsårets utgång för de nya akti

beska^tnin! defka^^et'' ** W avdrag ^ att Slagets aktier vid

skattnm gsåre s utgång mte till mer än 50 % tillsammans ägdes av så
k^llYT°Skaiak

b°lag °Ch svenska ekonomiska föreningar som är friallade

från skattskyldighet för utdelning från bolaget

Den tillfälliga lagstiftningen innebär också att aktiebolagens och de eko
sveT,

°treaiagarnaS ska“efrihet för utdelning inskränkts. Sålunda är

S"*** T, SVenSka ek°n0miska fdreningar enligt förordningen

kattskyldiga foi utdelning pa aktier och andelar, som anskaffats i kapi

alplaceringssyfte. Sådant syfte anses finnas om aktiernas och andelarnas

ammanJagda röstetal vid beskattningsårets utgång motsvarar mindre än

den f ^ F0Stetalet for samtliga aktier eller andelar i det bolag eller

den förening som verkställt utdelningen och det inte görs sannolikt att

s ;~ T™ Cller andelama betingats av rörelse, jordbruk eller

ätiehoTi’ n°m pedFiVS ^ d6t utdeIningsmottagande företaget eller av

hållande^ ^ °n0miSk foremng’ med hänsyn till äganderätt sförnä

a Kr f organisatoriska förhållanden kan anses stå detta företag

. Jaga om aktier eller andelar i förvaltningsföretag gäller ytterli
Srellt

Sa T8"8 f&!ärvade 1 kapitalplaceringssyfte, om förvaltnings•

v det L r T 3ger akUer Cl,er anddar SOm - om de innehafts direkt

i sådan! syft? S°m ^ f°rValtnin§sföretaget - skulle ansetts förvärvade

ut^t^r88^ dVS’ b°lag 6lIer förenmgm-, vUkas verksamhet

eslutande eller sa gott som uteslutande består i förvaltning av annan

fastighet an jordbruksfastighet, värdepapper eller annan därmed likartad

los egendom, mträder skattskyldighet för uppburen utdelning i den mån

bel°Ppet darav överstiger den av bolaget för beskattnings
SledesteknTn

t ^ De“ utdelningsink°mst som fonderas blir

. f. d HbeSkattad- °m fn^altningsföretagets verksamhet uteslutande består

förvaltning av värdepapper och därmed likartad lös egendom och det är

en väsentlig uppgift for företaget att genom ett välfördelat värdepappersinnehav

erbjuda aktie- eller andelsägare riskfördelning samt slutliga akmrna

eller andelarna i företaget ägs av ett stort antal fysiska personer

ga er särskilda regler. Sådana förvaltningsföretag, dvs. främst de börsnoterade

investmentbolagen, blir skattskyldiga för uppburen utdelning i den

man sammanlagda beloppet därav överstiger 125 % av den av bolaget för

beskattningsåret beslutade utdelningen. I detta fall medges således att viss

del av den mottagna utdelningen får skattefritt fonderas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr So dr 1066

Den nya lagstiftningen innebär även att företag, som driver byggnadsrörelse,

tomtstyckningsrörelse eller yrkesmässig handel med fastigheter,

blir skattskyldiga för utdelning på aktier och andelar som utgor lager i

rörelsen. , „ .

Del kan påpekas att den provisoriska lagstiftningen skall ses som en p - byggnad på kommunalskattelagens regler om utdelningsbeskattning. Bestämmelserna

gäller således jämsides med varandra, vilket innebar att tilllämpningen

av den provisoriska lagstiftningen inte far medföra en tidigare

inte förefintlig skattefrihet för utdelning.

Riksskattenämnden äger om särskilda skäl föreligger medge att foretag,

som innehar aktier och som därjämte driver rörelse, jordbruk och skogsbruk,

skall behandlas som förvaltningsföretag vid tillämpningen av den

provisoriska lagstiftningen.

Frågan om beskattning av upplöst bolags vinstmedel har reglerats även

i annat sammanhang, nämligen vid fusion. Principiellt gar lagstiftningen

ut på att fusion skall kunna ske utan att utlösa inkomstbeskattning,

hel ägt dotterbolags med obeskattade vinstmedel upplagda dolda reserver

övergår till moderbolaget och behandlas skattemassigt som om de uppstått

hos moderbolaget. Principen kommer särskilt till uttryck i pun o av

anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen dar det sags, att moder- oc

dotterbolag skall anses ha utgjort en skattskyldig. Motsvarande skattela

nader gäller vid fusion mellan ekonomiska föreningar. Från bestämmelsernas

tillämpning är undantagna sådana företag som driver penningrörelse

eller yrkesmässig handel med fastigheter, utom såvitt avser sparbanker oc

iordbrukets kreditkassor. . „

Även från utskiftningsskatt medges i vissa fall befrielse vid fusion pa

grund av reglerna i 174 § 1 mom. lagen den 14 september 1944 (nr 70o)

om aktiebolag, och i andra fall kan uppskov med iitskrftnmgsskatteskuide

beviljas. Enligt 1 § 2 mom. förordningen den 27 juni 1927 (nr 3 )

skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar äger befrielse rum, om fusion

genomförs inom en koncern vari moderbolaget alltsedan den dag a

dotterbolaget började driva verksamhet av något slag, vid varje i °

aktier motsvarande mer än nio tiondelar av aktiekapitalet.

För uppskov med utsldftningsskattens erläggande fordras medgivande

varje särskilt fall av riksskattenämnden. För att sådant medgivande skall

lämnas måste följande tre förutsättningar vara uppfyllda För de

måste syftet med fusionen vara att vinna en mer ändamålsenlig or amsa

tion. Vidare skall förhållandena vara sådana att erläggandet av utskif - nässkatt kan anses utgöra ett väsentligt hinder för fusionen med hänsyn

till skattens storlek. Slutligen fordras att fusionen inte kan antas vara

eU led i åtgöranden, syftande till att erhålla obehörig forman i beskattningshänseende

för ettdera bolaget eller för någon, med vdken ettdera

laget är i intressegemenskap. Uppskov torde i praxis inte medges om

opaginerad Kontrollera mot PDF

^ Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

de i fusionen deltagande företagen har verksamhetsfält som bildar en naturlig

enhet.

Bestämmelserna om frihet från utskiftningsskatt vid fusion grundar sia

pa det forhållandet att en kedjebeskattning av vinstmedel får anses uppkomma

nar fusionen genomförs mellan moderbolag och ett dotterbolag som

under hela sin verksamhetstid haft denna egenskap i förhållande till moderbolaget.

Har däremot vinstmedlen i dotterbolaget uppkommit under tid,

da bolaget inte ingått i koncernen, skulle en befrielse från utskiftningsskatt

te sig som ett avsteg från principen om dubbelbeskattning av aktiebolags

inkomst.

Frågan om beskattning av fonderade vinstmedel är vidare reglerad genom

forordningen om ersättningsskatt. Sådan skatt skall erläggas, om företag

vid disponerandet av sin vinst för visst verksamhetsår underlåtit att

besiuta vmstutddning, fastän sådan underlåtenhet inte skäligen kan anses

pakallad av företagets ställning. Det fordras vidare att omständigheterna

gor det sannolikt att ett väsentligt syfte varit att bereda fysiska personer

som agt del i företaget lindring i deras beskattning. Detsamma gäller om

oretaget beslutat vinstutdelning med belopp som med hänsyn till ställningen

kan anses mer än skäligt ringa. Skattepliktiga företag är svenskt aktieo

ag eller svensk ekonomisk förening, vars verksamhet väsentligen består

i förvaltning av fastighet eller av värdepapper eller annan därmed likartad

os egendom, eller juridisk person för ekonomisk verksamhet med säte i utlandet

men med den verkliga ledningen av företaget här i riket. Ersättningsskatten

utgör 25 % av den del av vinsten som skäligen kunnat utdelas

utöver utdelat belopp.

Slutligen må erinras om att det andra ledet i dubbelbeskattningen tvångsvis

aktualiserades genom förordningen om skatt på fonderade vinstmedel

(fondskatt). Denna skatt uttogs med 30 % av företagets besparade vinstmedel

och traffade förvaltningsföretag av familjebolagskaraktär som inte

kunde visa att de utdelat vinstmedel i skälig omfattning.

Kommittén

Stravandena att upprätthålla dubbelbeskattningsprincipen har enligt kommitten

i hog grad komplicerat skattelagstiftningen. Trots att lagstiftaren

orsokt genomfora principen konsekvent genom systemet med utskiftningsskatt,

ersättningsskatt och viss kedjebeskattning finner kommittén principen

i praktiken vara effektiv endast i fråga om de stora — särskilt de börsnoterade

— bolagen med många aktieägare. För familjeföretagens del däremot

torde det inte vara praktiskt möjligt att helt genomföra dubbelbeskattnmgen.

Genom 1951 års lagstiftning förändrades visserligen läget radikalt

or sådana företag men fortfarande kvarstår vissa möjligheter för dem att

undvika dubbelbeskattning. Det förhållande som kanske främst begränsar

opaginerad Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

upprätthållandet av dubbelbeskattningsprincipen i dessa företag är möjligheten

att disponera vinstmedlen så att avdragsrätt föreligger vid företagets

inkomsttaxering, t. ex. genom onormalt höga löner. Möjligheterna att ingripa

härvidlag kan betraktas som relativt små. Det måste bli en bedömningsfråga

från fall till fall vad som skall anses vara skälig lön. Och i regel

är det inte möjligt att i det konkreta fallet avgöra, om utbetald löneförmån

överstiger skälig ersättning för utfört arbete. Det har därför inte

ansetts vara möjligt att lagstiftningsvägen lösa dessa spörsmål utan lösningen

måste lämnas åt praxis.

Möjligheten att ta ut vinstmedel lönevägen står vanligen inte till buds,

framhåller kommittén, i s. k. förvaltningsföretag. Praxis har där ingripit på

så sätt att avdrag för löner och liknande omkostnader i allmänhet medges

högst med ett belopp som står i viss relation till företagets inkomster el. dyl.

Eftersom de skattskyldiga i många fall inte velat aktualisera det andra

ledet i dubbelbeskattningen och därför inte gjort någon vinstutdelning, har

följden blivit att vinstmedel till avsevärda belopp under årens lopp samlats

i förvaltningsföretag. Delägarna har oftast kunnat disponera över

vinstmedlen ändå utan att beskattas, nämligen genom att låna dem, något

som ytterligare avhållit dem från att ta ut vinstmedlen utdelningsvägen.

Hos en del skattskyldiga har emellertid funnits en önskan att upplösa

företaget. Detta har vid ett normalt handlande inte kunnat ske utan att

aktualisera betalning av skatteskulden på vinstmedlen. Även värdestegringen

på förvaltningsföretagets egendom skulle därvid bli beskattad. I denna

situation började den metod för kringgående av det andra ledet i dubbelbeskattningen,

som jag i korthet berört i det föregående, att tillämpas i

större utsträckning, s. k. lundintransaktion. Metoden har följande principiella

uppläggning.

Den av företaget förvaltade egendomen, vanligen värdepapper eller fastighet,

inköps efter marknadsvärdet av företagets delägare, som betalar med

revers. Delägaren avyttrar därefter aktierna eller andelarna i företaget till

ett för ändamålet tillhandahållet aktiebolag (eller möjligen en ekonomisk

förening), vilket som likvid övertar överlåtarens skuld enligt reversen.

Vinstmedlen i det förstnämnda företaget överförs senare genom utdelning

till det sistnämnda företaget — något som före 1951 års lagstiftning i allmänhet

kunde ske utan beskattningspåföljd. Slutligen likvideras det på

vinstmedel tömda företaget i ett läge när tillgångarna motsvarar eller understiger

det tillskjutna kapitalet. Som jag nämnde tidigare har regeringsrätten

prövat metodens giltighet och i ett pleniavgörande ansett förutsättningar

för taxering inte föreligga (RÅ 1953 ref. 10).

Kommittén påpekar att den nu skisserade metoden byggde på det förhållandet

att svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar lidigax-e

som regel var helt fria från skatt för utdelning på aktier och andelar i sådana

företag. Sedan denna skattefrihet begränsats genom ändringar år

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

1951 av 54 § kommunalskattelagen och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt

samt genom 1960 års provisorium har möjligheterna att genomföra

lundintransaktioner i hög grad beskurits. De har dock inte helt omöjliggjorts,

påpekar kommittén. Kommunalskattelagens regler medför att ett stort

antal företag alltjämt åtnjuter generell skattefrihet för utdelningsinkomst.

Detta gäller först och främst alla företag, som inte är att betrakta som

fåmans- eller familjeföretag, för såvitt de inte driver bank- eller annan

penningrörelse eller försäkringsrörelse. Vidare gäller denna rättighet fortfarande

för företag, som visserligen är fåmans- eller familjeföretag, men

som utdelat vinstmedel i skälig omfattning, s. k. »vita» familjebolag i motsats

till »svarta», som i princip är skattskyldiga för utdelning. I dessa

bestämmelser gör den provisoriska lagstiftningen dels en ändring i fråga

om förvaltningsföretag, som samtidigt innebär en begränsning och en utvidgning

av tidigare skattskyldighet, och dels den ändringen för andra företag

att skattskyldighet införs för utdelning på kapitalplaceringsaktier

och på lageraktier i byggnadsrörelse. Som tidigare nämnts anses aktier och

andelar i regel inte förvärvade i kapitalplaceringssyfte, om innehavet motsvarar

mer än 25 % av röstetalet i vederbörande företag. Eftersom lundintransaktionerna

bygger på förutsättningen av totalt aktie- eller andelsinnehav

i det företag som skall tömmas på vinstmedel, följer därav att denna

begränsning i detta sammanhang är utan betydelse. Inte heller de nya reglerna

rörande förvaltningsföretagens beskattning utesluter att transaktionerna

görs. Kommittén erinrar om att även om det kan antas att nu avsedda

företag som innefattar flertalet börsnoterade företag i allmänhet inte är

benägna att medverka i sådana skatteflykt såtgärder, har dock fall av hithörande

slag observerats i praktiken.

Kommittén räknar med ytterligare ett förfaringssätt att kringgå dubbelbeskattningens

andra led. Detta kan tillämpas av företag eller fysisk person,

som driver bank- eller annan penningrörelse eller också försäkringsrörelse

eller byggnadsrörelse. Sådana skattskyldiga är visserligen i regel

skyldiga att redovisa mottagen utdelningsinkomst såsom intäkt, men de

kan i stor utsträckning omintetgöra den beskattningspåföljd som eljest skulle

följa härav genom att nedskriva värdet av de aktier eller andelar, varav

utdelning fallit, med belopp som svarar mot det genom utdelningen minskade

värdet.

En person, som är ensam ägare av en vinstgivande rörelse, driven i aktiebolagsform,

kan som regel inte överlåta aktierna till enskild person utan att

köparen vid beräknande av det belopp han är villig att betala räknar med

den latenta skatteskulden på företagets vinstmedel såsom en reducerande

faktor. Men är köparen ett företag som åtnjuter skattefrihet för utdelning

eller en skattskyldig som driver penningrörelse har säljaren stora utsikter

att få betalt med mindre hänsynstagande till denna skatteskuld. Kommittén

tillägger att för juridiska personer, som saknar möjlighet att utdelnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr Sö år 1966

vägen tillgodogöra sig vinstmedlen utan beskattning, torde hänsynstagandet

till skatteskulden ha ett starkt dämpande inflytande på deras köpeanbud.

Sådana företag kan inte ta ut vinstmedlen i dotterföretagen på annat sätt

än genom fusion eller genom koncernbidrag (från dotterföretaget till moderföretaget),

vilka förfaranden endast under vissa förutsättningar kan

användas för ändamålet utan att utlösa beskattningspåföljd.

Medan man genom tämligen restriktiva föreskrifter sörjt för att vinstmedel

inte annat än i fullt lojala fall skall kunna överföras från dotterföretag

till moderföretag genom fusion utan sedvanlig beskattningspåföljd, har man

lämnat öppen en möjlighet att skattefritt överföra vinstmedel mellan sådana

företag genom utdelning utan att kräva liknande kvalifikationer. Kommittén

finner detta otillfredsställande och tillägger att skattelättnaderna vid fusion,

med visst undantag, inte gäller då moder- eller dotterföretaget driver

penningrörelse eller yrkesmässig handel med fastigheter. Ändå finns möjlighet

för moderföretag med sådan verksamhet att till sig överföra vinstmedel

från dotterföretag utan beskattningspåföljd, nämligen genom utdelning

i förening med nedskrivning av värdet på aktierna i dotterföretaget (för att

neutralisera verkningarna av att utdelningen oftast är av skattepliktig natur

i dessa fall). Kommittén anser att reglerna på hithörande område av inkomstbeskattningen

bör ändras så att en bättre överensstämmelse kommer

till stånd mellan dessa och de i det föregående berörda föreskrifterna om

skattelättnader vid fusion.

De fall lagstiftaren enligt kommitténs uppfattning bör ingripa emot är sådana

där ett företag ställer sig till förfogande för inköp av ett annat företag,

inte i syfte att fortsätta den av sistnämnda företag bedrivna verksamheten,

utan för att medverka till att en eljest inträdande beskattning omintetgörs

eller mildras. Som exempel nämner kommittén det fall att ett penningrörelsedrivande

företag från fysiska personer inköper aktierna i ett inom textilbranschen

verksamt grossistföretag, som avser att upphöra med sin verksamhet

och efter överlåtelsen fullföljer denna avsikt genom att försälja alla

sina tillgångar till utomstående. Vinstmedlen utdelas härefter till moderföretaget

och grossistföretaget likvideras. Att skatt för utdelningen inte kan

tas ut i fall av denna typ ter sig för kommittén som en kränkning av dubbelbeskattningsprincipen.

Förhållandet måste betraktas som en lucka i lagstiftningen.

Den bör täppas till, bl. a. för att konsekvens med lagstiftningen

om utskiftningsskatt vid fusion skall erhållas.

Ingripandet måste ta formen av inskränkningar dels i rätten till skattefrihet

för utdelningsinkomst och dels i rätten till nedskrivning av varulager beslående

av aktier och andelar. Kommittén förordar att bestämmelserna utformas

i anslutning Lill de regler som gäller beträffande skattelättnad vid

fusion. Lagstiftningen bör inriktas på fall där det s. k. skattetänkandet överskridit

den affärsmässigt naturliga, lojala gränsen för hänsynstagande till

skattekostnaderna. Någon anledning att begränsa bestämmelserna till fa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

miljeföretag anser kommittén inte föreligga. En generell tillämpning förordas

därför. Vad angår rätten till nedskrivning av lageraktier och lagerandelar

bör vidare begränsningen inte avse bara juridiska personer utan även fysiska

personer, som i detta avseende har samma möjlighet att göra lundintransaktion.

Likaså bör värdepapperslager i byggnadsrörelse behandlas på

samma sätt som motsvarande lager i penningrörelse.

Enligt kommitténs mening bör lagstiftningen inte skärpas för sådana fall,

där hel befrielse från utskiftningsskatteskuld eller uppskov därmed kan

ifrågakomma. Är däremot koncernförhållandet av sådan art att inte ens uppskovsförutsättningarna

är uppfyllda, bör i princip inte heller skattefrihet

för utdelning eller nedskrivningsrätt föreligga. Kommittén anser således att

bestämmelserna om uppskov med utskiftningsskatteskuld vid fusion kan

tjäna som förebild för de aktuella författningsändringarna. De fall som enligt

kommitténs mening även i fortsättningen bör vara bibehållna vid skattefrihet

för utdelning resp. rätt till nedskrivning av värdet på aktier och andelar

är sådana, där aktierna eller andelarna inköpts för att tillföra moderföretaget

en i dess verksamhet användbar reell tillgång som det varit affärsmässigt

naturligt att förvärva på detta sätt. Oftast är så fallet om parterna

är sysselsatta inom samma bransch. Det villkor kommittén vill stipulera

ligger således nära uppskovsförutsättningen att de båda fusionerande företagens

verksamhetsfält bör bilda en naturlig enhet. Emellertid anser kommittén

formuleringen »naturlig enhet» alltför mycket tyda på att fråga måste

vara om verksamhet i samma eller åtminstone likartad bransch. Enligt

kommitténs mening bör förvärv av företag inom annan bransch inte nödvändigtvis

medföra skattskyldighet för utdelning på aktierna eller andelarna i

företaget för moderbolaget. Har förvärvet dikterats av ett affärsmässigt naturligt

expansionsändamål eller liknande motiv, bör skattefrihet alltjämt gälla.

Att i lagtexten exakt ange förutsättningarna anser kommittén inte möjligt,

utan kommittén finner den lämpligaste utformningen av bestämmelsen

vara att rätten till skattefrihet för utdelning resp. nedskrivning av värdet

förklaras inte skola gälla i sådana fall, när det av omständigheterna i samband

med moderföretagets förvärv av aktierna eller andelarna i dotterföretaget

uppenbarligen framgår, att moderföretaget inte genom förvärvet erhållit

en tillgång av verkligt värde för detsamma med hänsyn till dess rörelse

eller kapitalförvaltande verksamhet.

Villkoret för skärpt beskattning är enligt kommitténs mening inte uppfyllt,

om moderföretaget kan åberopa något i den bedrivna verksamheten

liggande affärsmässigt motiv för förvärvet av dotterföretagets aktier. Så är

inte heller fallet om moderföretagets avsikt är att förvärva en tillgång att

dra nytta av inte bara tillfälligt utan under längre tid. Härav följer att de föreslagna

bestämmelserna inte blir tillämpliga, om aktierna eller andelarna i

dotterföretaget är att hänföra till moderföretagets organisationsaktier.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Ett typfall av beskaffenhet att falla in under bestämmelsen finner kommittén

däremot vara inköp av ett dotterföretag, som före försäljningen tömts

på sina verkliga tillgångar och som i överlåtelseögonblicket endast ar ett

»tomt skal». En fastighetsförening, som berövats sin fastighet och vars enda

tillgång är en reversfordran på den person som äger samtliga föreningsandelar,

bör således — om utdelning av vinstmedel sker under alla forhållanden

föranleda att de föreslagna reglerna träder i tillämpning. Sker däremot

ingen vinstutdelning möjliggör den föreslagna lagstiftningen inte något

ingripande. Enligt kommitténs mening har i sådant fall den faktor, som utvisar

att transaktionen syftar till obehörig skattevinst, ännu inte framträtt

med tillräcklig styrka. För kommittén framstår det som mindre angeläget

ur fiskalisk synpunkt att reagera så länge skatteskulden alltjämt kvarstår.

Så bör ske när skatteskulden håller på att »trollas hort», och detta sker först

i samband med utdelning.

Kommitténs ståndpunkt i denna fråga medför den konsekvensen, att t. ex.

ett penningrörelsedrivande moderbolag kan inköpa ett på reella tillgångar

tömt dotterbolag, underlåta att ta utdelning men ändå företa nedskrivning

av värdet på aktierna i dotterföretaget, varefter moderföretaget kan bibehålla

detta läge utan tidsbegränsning. Genom möjligheten till nedskrivning har

moderföretaget i sådant fall visserligen skaffat sig en förmån vid beskattningen

men denna anser kommittén ha tvivelaktigt värde. Själva den situation

företaget råkar i genom detta handlingssätt ter sig foga lockande. Sker

utdelning från dotterbolaget skall denna tas till beskattning hos moderföretaget.

Därtill kommer att kommittén föreslår en bestämmelse om obligatorisk

skattemässig uppskrivning för den »återvunna nedskrivning» som

framkommer i samband med utdelningen. Inte heller försäljning kan ske

till rätta värdet utan att nedskrivningen återförs till beskattning. Med hänsyn

härtill har kommittén ansett sig kunna utgå från att inköp och bibehållande

av »skalbolag» inte kommer att få någon nämnvärd omfattning i praktiken.

Med den utformning förslaget fått anser kommittén för övrigt att någon

skatteförlust för det allmänna inte uppkommer, sett på lång sikt, ens

i dessa fall»

Villkoret att de förvärvade tillgångarna skall vara av verkligt värde for

köparen är enligt kommittén så allmänt i formuleringen att det kan sägas

innefatta den för uppskov med utskiftningsskatt stadgade förutsättningen

att transaktionen inte kan antas syfta till att erhålla obehörig förmån i beskattningshänseende.

Den omständigheten att en viss skattevinst uppstår

skall inte i och för sig innebära ett absolut hinder mot skattefrihet för moderbolaget.

Om dotterföretagets skatteskuld vid tidpunkten för moderföretagets

förvärv uppgår till ett tämligen obetydligt belopp, bör enligt

kommitténs mening de nya bestämmelserna inte tillämpas, över huvud taget

önskar kommittén en restriktiv tillämpning så att bestämmelserna till
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

grips endast i sådana fall, där syftet eller ett av de huvudsakliga syftena

med transaktionen kan förmodas ha varit önskemålet att uppnå opåkallade

skattelättnader.

Tillämpningen bör enligt kommittén överlåtas åt taxeringsmyndigheterna.

Kommittén avvisar tanken på att införa sådan dispensgivning av riksskattenämnden

som gäller beträffande utskiftningsskatt, eftersom det här

är fråga om årliga taxeringar.

Kommittén säger sig vara medveten om att de föreslagna bestämmelserna

är hållna i tämligen allmänna ordalag. Gentemot förslaget skulle

därför kunna invändas att risk föreligger att varken taxeringsmyndigheter

eller skattskyldiga kommer att vara säkra på om ett visst förfaringssätt

bor bedömas enligt nu gällande regler eller enligt de regler kommittén föreslår.

Härtill anmärker kommittén att det är fråga om ett synnerligen begränsat

avsnitt av skattelagstiftningen och att de skattskyldiga soni berörs

så gott som undantagslöst är juridiska personer och andra som till sitt förfogande

har personer med särskilda kvalifikationer att förstå lagstiftningens

innebörd. Kommittén erinrar vidare om att förslaget i huvudsak anknyter

till redan existerande föreskrifter på ett näraliggande område. Alternativet

med en mera detaljerad beskrivning av den transaktion, man vill

träffa med lagstiftningen, finner kommittén medföra en vidlyftig och svårförståelig

lagtext som skulle lämna mycket övrigt att önska i fråga om tydlighet.

° J

Det kan vidare invändas mot kommitténs förslag att beskattningen i

många fall drabbar fel person. De skärpande bestämmelserna träffar köparen

av det företag som har vinstmedel samlade men ofta är det säljaren

som gjort den stora vinsten. Inte heller denna invändning anser kommittén

vara av avgörande betydelse. Den föreslagna lagstiftningen avses få en prohibitiv

effekt. Kommittén väntar sig att de skattskyldiga med hänsyn till

den ogynnsamma beskattningseffekten för köparen avstår från att företa

transaktionen. Dar ett ingripande anses motiverat, torde merendels köpeskillingen

vid moderföretagets förvärv av dotterföretaget ha satts så att moderföretaget

helt eller till stor del fått kompensation för den på dotterföretaget

vilande skatteskulden. I sådant fall är säljarens vinst starkt reducerad.

När det gäller den lagtekniska utformningen föreslår kommittén att

bestämmelserna om inskränkning i nedskrivningsrätten införs som ett

nionde stycke i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen.

Eftersom lundintransaktioner kan genomföras även av köpare som är fysisk

person — nämligen om aktierna eller andelarna utgör varulager —

föreslår kommittén att de inskränkande bestämmelserna avfattas i enlighet

därmed. Likaså anser kommittén att handels- och kommanditbolag bör omfattas

av lagstiftningen men däremot inte enkla bolag, gruvbolag och rederier.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj. ts proposition nr 85 år 1966 55

Endast utdelning av vinstmedel som samlats före överlåtelsen bör enligt

kommitténs mening föranleda inskränkning i nedskrivningsrätten. I

fråga om aktiebolag avser kommittén vinst som överstiger tillskjutet belopp

och i fråga om ekonomisk förening vinst utöver inbetald insats. Beträffande

vinstmedel i handels- och kommanditbolag gäller inte dubbelbeskattningsprincipen

och kommittén uttalar därför, att hos sådant holag

redan beskattade vinstmedel eller i dess hand skattefria vinster inte bör

träffas av den föreslagna begränsningen av nedskrivningsrätten.

Bevisbördan i fråga om storleken av tillskjutet belopp resp. inbetald insats

bör enligt kommitténs uppfattning vila på den skattskyldige. Detsamma

gäller storleken av redan beskattade vinstmedel i handels- och kommanditbolag.

Det hittills anförda utgår från att utdelning och nedskrivning sker i nära

sammanhang med varandra och täcker inte fall där längre tidrymd förflyter

mellan dessa åtgärder eller där vidtagna åtgärder begränsar sig till utdelning.

För att hindra kringgående genom sådana transaktioner har kommittén

kompletterat sitt förslag med bestämmelser för dels det fall att nedskrivning

sker tidigare än utdelning och dels det fall att utdelning ägei rum

utan att åtföljas av nedskrivning, varigenom vid senare upplösning eller

försäljning en bokföringsmässig förlust uppkommer. I det förstnämnda

fallet föreslår kommittén intet ingripande i samband med nedskrivningen

utan först då utdelningen ägt rum. Kommittén förordar att den del av nedskrivningen

som motsvarar utdelning av vinstmedel, som skulle ha beskattats

om transaktionen gjorts i ett sammanhang (eller vad kommittén kallar

»besmittade» vinstmedel), återförs till beskattning. Mer än utdelningsbeloppet

bör dock inte återföras.

Genom att ta utdelning men inte göra motsvarande nedskrivning kan

skattskyldig konstruera fram en förlust på sina aktier eller andelar, vilken

kommer till synes vid aktiernas eller andelarnas försäljning eller vid upplösning

av det företag varifrån utdelningen tagits. Inte heller ett sådant förfaringssätt

bör enligt kommitténs mening vara tillåtet. Genom införande

av en föreskrift av innebörd att avdrag vägras för den del av förlusten, som

motsvarar utdelning av »besmittade» vinstmedel, anser sig kommittén ha

åstadkommit erforderlig konsekvens i lagstiftningen. Regeln härom har fått

sin plats i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen. Ett påpekande om

denna inskränkning i rätten till avdrag för driftförlust föreslår kommittén

i 29 § 1 mom. samma lag.

Vad härefter angår utdelning föreslår kommittén med hänsyn till bestämmelsernas

utpräglade undantagskaraktär att de placeras efter föreskrifterna

om de s. k. svarta bolagen och således bildar ett nytt stycke nast

sist i 54 § nyssnämnda lag. Lagtexten kan göras betydligt mindre vidlyftig

bär än i 41 § samma lag, eftersom det inte är fråga om överlåtelse till annan

än aktiebolag eller ekonomisk förening. I övrigt anger kommittén i huvud
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

sak samma rekvisit som i fråga om nedskrivning. Med den föreslagna utformningen

avser kommittén att lämna skattefrihetsregeln för utdelning

på organisationsaktier orubbad.

Kommittén framhåller att den nu föreslagna permanenta lagstiftningen

är oberoende av 1960 års provisoriska lagstiftning och dess tillämpning.

Näst sista stycket i 54 § kommunalskattelagen innehåller bestämmelse om

rätt för riksskattenämnden att för viss tid medge familjeföretag befrielse

från skattskyldighet för utdelning. Denna dispensmöjlighet avsågs skola tilllämpas

de närmaste åren efter ikraftträdandet av 1951 års lagstiftning.

Eftersom den numera saknar aktualitet föreslår kommittén att den utgår.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag till reglering av inkomstbeskattningen vid s. k. lundintransaktion

har i allmänhet i princip mottagits väl av remissinstanserna.

Det stora flertalet instanser anser förslaget ägnat att effektivt hindra

kringgående av dubbelbeskattningens andra led. Tveksamhet har dock uttalats

på en del punkter i fråga om bestämmelsernas utformning. På några

håll har den författningsmässiga regleringen mött kritik.

Ur de tillstyrkande yttrandena må följande allmänna synpunkter

anföras.

Kammarrätten anser den föreslagna lagstiftningen principiellt väl grundad

och finner tillräckliga skäl föreligga att genomföra den, trots att den i

inte oväsentlig mån kommer att tynga de redan nu komplicerade reglerna

för bolagsbeskattningen. Riksskattenämnden framhåller att de ifrågavarande

transaktionerna maste förhindras och att betänkligheterna i fråga om

förslagets obestämda avfattning därför torde få vika. Vid detta ställningstagande

inverkar enligt riksskattenämnden givetvis också det förhållandet,

att fråga inte är om en allmänt hållen generalklausul mot skatteflyktstransaktioner

utan endast om en regel för en speciell situation.

Flertalet länsstyrelser hälsar kommitténs förslag med tillfredsställelse.

Sveriges advokatsamfund uttalar att så länge dubbelbeskattningsprincipen

anses böra gälla beträffande aktiebolags och ekonomisk förenings vinst,

bör det finnas bestämmelser som garanterar effektiviteten av hithörande

lagstiftning. Från denna utgångspunkt anser samfundet sig inte böra göra

någon principiell invändning mot ny lagstiftning. Samfundet föreslår emellertid

ett tillägg till lagtexten för att bättre avgränsa de transaktioner som

man vill komma åt. Jag återkommer härtill i det följande.

Kooperativa förbundet framhåller — med instämmande av Folksambolagen

att den föreslagna lagtexten är och förmodligen måste bli mycket

invecklad och ge anledning till svårtolkade gränsfall. Härigenom kan enligt

förbundet befaras att ingripande kommer att ske mot legitima fall eller

att legitima och ur rationaliseringssynpunkt önskvärda sammanslagningar

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

och liknande transaktioner inte genomförs på grund av rädsla hos parterna

för ev. inträdande och svårbedömliga skattekonsekvenser. Förbundet

finner emellertid åtgärder i den riktning kommittén föreslagit vara av behovet

påkallade och anser att de sakkunniga löst sin uppgift i stort sett väl.

Liknande synpunkter uttalar näringslivets skattedelegation som tillägger

att beskattningsåtgärderna på detta område kan komma att aktualiseras

lång tid efter det transaktionen genomförts. Det är med hänsyn härtill

olämpligt att ha bestämmelser som bygger på att parternas syften vid tidpunkten

kan utrönas. Delegationen vill dock inte motsätta sig lagstiftning

i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag eftersom tillämpningsområdet

är begränsat.

Kommitténs förslag avstyrks av överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län. Sålunda avråder

överståthållarämbetet bestämt från lagstiftningsåtgärder i enlighet med

kommitténs förslag. Att införa bestående regler för taxering, som leder till

samma beskattningsförhållanden som uppkom genom fondskatten, anser

ämbetet inte vara en godtagbar lösning. Staten kommer enligt ämbetet att

säkerligen i stor utsträckning få vidkännas kostnad för den kommunala

skatt som grundas på taxeringar utan reellt underlag. Länsstyrelsen i Södermanlands

län ställer sig tveksam till om en lagstiftning enligt förslaget

kommer att få avsedd effekt. Även Skånes handelskammare hyser betänkligheter

mot förslaget.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför att beskattningsreglerna på detta

område tenderar att bli så komplicerade och svårhanterliga att det på längre

sikt framstår som önskvärt att försöka finna helt nya och mera enkla

medel mot skatteflyktsåtgärder. Nära till hands ligger enligt länsstyrelsen

en vidgad realisationsvinstbeskattning i fråga om aktier och andelar. En

annan lösning ifrågasätts av länsstyrelsen i Västernorrlands län, nämligen

om inte den önskade effekten skulle kunna nås genom erforderliga kompletteringar

av ersättningsskatteförordningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser visserligen kommitténs förslag teoretiskt

riktigt och ägnat att tjäna det avsedda syftet. Förslaget är emellertid

konstruerat som en påbyggnad på nuvarande system som redan är alltför

invecklat med undantag från undantag. Länsstyrelsen förordar därför

en översyn och omarbetning av beskattningsreglerna på området. Man bör

syfta till en ny huvudregel av innebörd att skattskyldighet för utdelning

skall åvila även aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Vid tillämpningssvårigheterna fäster även länsstyrelsen i Södermanlands

län och Skånes handelskammare avgörande vikt.

Några yttranden uppmärksammar att kommittén inte närmare behandlat

det s. k. insolvensfallet, dvs. överlåtelse av aktier eller andelar

på medellös person som betalar genom att överta säljarens betalningsansvar

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år W66

enligt revers till företaget. I sådant fall måste den utskiftningsskatt eller

inkomstskatt som kan påföras i samband med företagets upplösning avskrivas

utan att något därav kunnat utkrävas av den nye ägaren. Överståthållarämbetet

finner grundorsaken till skatteproblemen vara att söka just

däri, att aktieägaren och honom närstående tillåts upplåna medel hos

aktiebolagen utan att ställa motsvarande säkerhet vilket får särskild betydelse

i samband med aktieöverlåtelser. Reversens nominella belopp ger enligt

ämbetet i dessa fall inte uttryck för den verkliga valutan vid överlåtelsen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att detta kryphål bör täppas

till. Riksskattenämnden är däremot av den uppfattningen att insolvensfallen

bör hänföras till klara skentransaktioner och att de därför inte godtas redan

enligt gällande rätt.

Kretsen av skattesubjekt vid utdelningsbeskattningen föreslås i

ett par yttranden utvidgad. Näringslivets skattedelegation uttalar sålunda

att de av kommittén redovisade möjligheterna att skattefritt ta ut obeskattade

vinstmedel från dotterföretag under senare tid knappast torde ha utnyttjats

i nämnvärd omfattning av sådana skattskyldiga, mot vilka kommitténs

förslag riktar sig, men väl av andra, partiellt skattefria subjekt t. ex.

kommuner vilka alltjämt skulle kunna liksom hittills genom skattefri utdelning

ta ut samlade vinstmedel. För att lagstiftningen skall bli effektiv bör

den därför enligt delegationens uppfattning utvidgas att omfatta även andra

skattesubjekt än aktiebolag och ekonomiska föreningar. Även kommers kollegium

förordar att lagstiftningen utsträcks att gälla alla dem som alltjämt

åtnjuter skattefrihet för utdelning.

I stället för den av kommittén föreslagna lagbestämmelsen bör enligt allmänna

ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden en allmän skatteflyktsklausul

införas inom detta avsnitt av skattelagstiftningen av förslagsvis

följande innebörd: »Vidtas åtgärd i syfte att helt eller delvis undanröja

ett led i dubbelbeskattningen av företags vinstmedel skall den som genom

åtgärden bereds fördel taxeras för inkomst med belopp som beräknas ha

undandragits beskattning.» Beloppet bör upptas till beskattning för det år

varunder åtgärden vidtas. Bestämmelsen bör vara tillämplig på ett fall som

inte omfattas av kommitténs förslag, nämligen att pensionsstiftelse medverkar

för att tömma ett aktiebolag på vinstmedel. Förfarandet möjliggörs

genom att stiftelsen inte är skattskyldig för inkomst av kapital.

Kommitténs eget påpekande att beskattningen i många fall drabbar f e 1

person, behandlas i några yttranden. Enligt kammarrätten rättfärdigas

denna inadvertens bl. a. av att det ej låter sig göra att utforma bestämmelser

som drabbar säljaren. Det är inte ovanligt att säljare och köpare på

det allmännas bekostnad delar på skattevinsten. Den föreslagna lagstiftningen

torde även enligt kammarrätten få prohibitiv effekt. Vidare framhåller

kammarrätten att förslaget medför enhetlig behandling ur beskattningssynpunkt

av lager i såväl byggnads- som penningrörelse. Även näringslivets

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 19C>C>

skattedelegation finner det svårt att utforma lagstiftningen så att den inte

drabbar fel person. Men delegationen påpekar att det ytterst blir säljarna

av företagen som — oavsett om syftet med transaktionen är att undandra

skatt eller ej — kommer att drabbas av lagstiftningen genom att köparna på

grund av den rådande osäkerheten inte vill betala fullt pris. Vidare understryker

delegationen svårigheterna att på detta område få en någorlunda

likformig tillämpning. Överståthållarämbetet anför att lagstiftningens prohibitiva

effekt endast gäller de större och mera seriösa företagen med lageraktier

och lagerandelar. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att skatteanspråket

borde riktas direkt mot det företag vars latenta skatteskuld man

önskar aktualisera.

Uttrycket »tillgång av verkligt värd e» har föranlett en del kommentarer.

Såväl kammarrätten som riksskattenämnden anför att det kan invändas

att det saknar önskvärd tydlighet. Enligt kammarrättens mening torde

det dock vara svårt att finna annan lämplig formulering. Även riksskattenämnden

anser att betänkligheterna bör vika, eftersom transaktionerna

måste hindras. Föreningen Auktoriserade revisorer understryker att uttrycket

omfattar även det fall, att det övertagna företaget skall nedläggas eller

t. o. m. efter tillgångarnas överförande likvideras. Sveriges advokatsamfund

ifrågasätter om inte kriteriet i stället borde vara »tillgång av verkligt

och speciellt värde». Det förekommer nämligen enligt förbundets erfarenhet

inte sällan att skalbolagets enda tillgång består inte av fordran på

säljaren utan av likvida medel i form av kassa- och banktillgodohavanden.

Sådana tillgångar är enligt förbundet givetvis alltid av värde med hänsyn till

köparens rörelse eller kapitalförvaltande verksamhet.

Att bevisbördan enligt förslaget läggs på skattemyndigheterna

har på några håll föranlett stark kritik. Länsstyrelsen i Södermanlands län

befarar att det starka kravet på bevisning kommer att medföra synnerligen

störa svårigheter för taxeringsmyndigheterna att visa, att syftet med transaktionen

verkligen varit att uppnå oberättigade skattelättnader. För att bevissvårigheterna

infe skall bli alltför stora och eftersom det är mycket angeläget

att komma till rätta med de inte önskvärda transaktionerna, anser

länsstyrelsen att ordet »uppenbarligen» bör ersättas med det mindre starka

»sannolikt». I annat fall föreligger enligt länsstyrelsen uppenbar risk för att

bestämmelserna inte kommer att tillämpas i någon nämnvärd utsträckning

utan i huvudsak kommer att stanna på papperet. Liknande farhågor uttalar

länsstyrelsen i Älvsborgs län. Allmänna ombudet hos mellankommunala

prövningsnämnden anser likaledes förslaget obilligt, eftersom den skattskyldige

förfogar över bevismaterialet. Han föreslår därför att bevisbördan omkastas

genom att lagtexten ändras till »och är det icke uppenbart att den

skattskyldige därigenom erhållit tillgång etc.». Länsstyrelsen i Värmlands

län anför samma synpunkter och tillägger att länsstyrelsen finner de föreslagna

bestämmelserna alltför uttunnade.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Att skattskyldig slipper beskattningspåföljd om han företar nedskrivning

men underlåter utdelning imner länsstyrelsen i Skaraborgs

län otillfredsställande. Med det rådande höga skattetrycket kan det

förväntas att skattskyldig finner det lönande att förvalta ett sådant »skalbolag».

Förvaltningen är ett ringa besvär särskilt om moderföretaget avser

att driva sin verksamhet under en obestämd framtid. Vidare följer kontrollsvårigheter

av de föreslagna reglerna om obligatorisk uppskrivning av bokförda

värdet av aktierna, när utdelning sker. Enligt länsstyrelsens mening

bör skattefri nedskrivning av aktier inte tillåtas i »skalbolag», så länge

moderföretaget inte såsom utdelning tagit hem de vinstmedel vilka inte motsvarar

i fråga om aktiebolag tillskjutet belopp etc. Det kan ur det allmännas

synpunkt inte anses motiverat att uppmuntra till sådana köp av »skalbolag»

vilka — även om kommitténs förslag i denna del godtas — kan antas

ha ett visst värde för moderföretaget genom den möjlighet till skattelindring

som fortfarande finns.

I ett par yttranden har upptagits en i betänkandet inte behandlad fråga,

nämligen vilka tillgångar som skall anses i första hand utdelade, när dotterbolag

förvärvat inkomst efter det att dess aktier övertagits. Riksskattenämnden

förordar att lagtexten kompletteras med en bestämmelse att, när utdelning

sker, utdelningen i första hand skall anses ha skett med ianspråktagande

av andra vid överlåtelsen befintliga medel än sådana som motsvarar tillskjutet

belopp resp. inbetalad insats. Stöd för en sådan uppfattning anser

länsstyrelsen i Värmlands län kunna hämtas i de principer som ligger till

grund för utskiftningsskatten. Länsstyrelsen önskar därför vägledande uttalanden

härom.

Rörande den lagtekniska detaljutformningen anser länsstyrelsen i Värmlands

län det vara en mindre välfunnen lösning att utgå från den situationen

att aktier eller andelar »överlåtas», eftersom de föreslagna åtgärderna

inte riktar sig mot överlåtaren utan enbart mot förvärvaren. Större konsekvens

kan enligt länsstyrelsens mening uppnås om man anknyter antingen

till det förhållandet att aktier eller andelar »förvärvats» eller möjligen

endast till att sådana värdepapper »innehavas». I fråga om anvisningarna

till 41 § kommunalskattelagen påpekar samma länsstyrelse att ordalagen

angående handels- och kommanditbolag endast nämner »beskattade

vinstmedel» och således inte ger uttryck för kommitténs avsikt att låta även

insatser och skattefria vinster tas ut utan att mottagarens rätt till nedskrivning

av innehavda andelar påverkas.

I 29 § 1 mom. kommunalskattelagen bör enligt riksskattenämndens mening

hänvisningen till punkt 1 av anvisningarna till 41 § samma lag anges

avse »nionde stycket» av anvisningspunkten.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

61

Departementschefen

1 skatteflyktskommitténs uppdrag ingick enligt uttryckligt uttalande i

direktiven att föreslå bestämmelser med syfte att omöjliggöra en metod att

skattefritt ta ut vinstmedel från aktiebolag och ekonomiska föreningar som

praktiserades i viss omfattning i slutet på 1940-talet och början av 1950- talet. Metoden, som jag beskrivit närmare i det föregående och som i fackspråket

kallas »lundintransaktion», byggde främst på att aktiebolag och

ekonomiska föreningar i allmänhet var frikallade från skattskyldighet för

utdelning från andra sådana företag. Visserligen inskränktes denna skattefrihet

väsentligt genom 1951 års lagstiftning rörande utdelningsbeskattningen,

främst för fåmansföretagens del, vilket starkt begränsade möjligheterna

att använda metoden. Vissa möjligheter kvarstod ändå och det var

dessa kommittén skulle inrikta sig på.

Kommittén började med att föreslå en särskild skatt på hopsparade vinstmedel

i sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar som inte har någon

annan uppgift än att förvalta fastighet eller annan tillgång. På grundval

av förslaget antog 1954 års riksdag förordningen om skatt på fonderade

vinstmedel (fondskatt). Lagstiftningen var tillfällig och gällde i princip

endast vid 1955 års taxering. Den träffade familjeföretag som inte utdelat

vinstmedel i skälig omfattning och innebar att viss del av den skatt, som

annars aktualiseras först vid företagets upplösning, uttogs i förtid. De berörda

företagens ägare fick vidare genom fondskatten möjlighet att enligt

fördelaktiga beskattningsregler förvärva företagens tillgångar. Syftet med

denna lagstiftning, som var att stimulera till upplösning av företagen, torde

i stor utsträckning ha uppnåtts.

Kommittén har i sitt slutbetänkande erinrat om att det numera finns endast

begränsade möjligheter att skattefritt ta ut vinstmedel från dubbelbeskattade

företag enligt den metod som jag beskrivit förut. De ännu återstående

möjligheterna bygger framför allt på två faktorer. Den ena är att

skattefrihet för utdelningsinkomst alltjämt gäller för s. k. vita aktiebolag

eller ekonomiska föreningar, dvs. företag med stort antal delägare eller fåmansföretag

som inte försummat att utdela vinstmedel i skälig omfattning.

Ett villkor är också att företagen inte driver sådan rörelse att de utdelningsiåvande

aktierna eller andelarna utgör varulager för företaget (t. ex. bankeller

annan penningrörelse eller försäkringsrörelse).

Den ytterligare faktor som ger möjlighet att undkomma det andra ledet

i dubbelbeskattningen är nedskrivningsrätten för aktier och andelar som

utgör varulagertillgång. Om värdepapperen anses vara lagertillgång är visserligen

mottagen utdelning skattepliktig inkomst men inkomsten neutraliseras

genom en samtidigt verkställd nedskrivning av värdet på aktierna eller

andelarna. Metoden kan användas av företag som driver bank- eller annan

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

penningrörelse, försäkringsrörelse eller — i viss utsträckning — byggmästarrörelse

eller annan handel med fastigheter.

Kommittén föreslår nu lagstiftning för att omöjliggöra att vinstmedel

skattefritt tas ut från aktiebolag och ekonomisk förening på dessa vägar i sådana

fall där en skattebefrielse framstår som stötande. Förslaget innebär att

aktiebolag och ekonomisk förening inte skall äga rätt till skattefrihet för

utdelning som mottagits på aktier eller andelar om det av omständigheterna

i samband med förvärvet av aktierna eller andelarna uppenbarligen framgår

att företaget inte genom förvärvet fått en tillgång av verkligt värde med

hänsyn till företagets rörelse eller kapitalförvaltning. Med tanke på det

fall att de inköpta aktierna eller andelarna är att betrakta som varulagertillgångar

forordas begränsning av den skattemässiga nedskrivningsrätten under

motsvarande förutsättning. Förslaget syftar framför allt till att förhindra

alt företag ställer sig till förfogande för skattefri upplösning av aktiebolag

eller ekonomiska föreningar som tömts på sina realtillgångar och endast

utgör ett tomt skal. Det är dock inte en nödvändig förutsättning att transaktionen

drivits så långt. Även mindre kvalificerade lundintransaktioner avses

falla in under förslaget.

Kommitténs förslag har bedömts välvilligt vid remissbehandlingen och i

princip tillstyrkts av det helt övervägande antalet hörda remissinstanser.

Vissa remissinstanser har ställt sig tveksamma med hänsyn till att förslaget

ar utformat i allmanna ordalag men tillstyrkt dess genomförande med hänsyn

till att det här gäller ett starkt begränsat område av skattelagstiftningen.

Avstyrkande yttranden har avgivits av en del remissinstanser.

När jag i det föregående uppehöll mig vid frågan om en allmän bestämmelse

mot skatteflykt framhöll jag att min avvisande hållning mot en generell

sådan föreskrift inte innebär att jag också avvisar allmänt hållna bestämmelser

av denna innebörd inom begränsade avsnitt av skattelagstiftningen.

I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag att

den bästa lösningen av det skatteproblem som nu behandlas ligger i en mer

allmänt hållen bestämmelse. Så vidsträckt innehåll i bestämmelsen som föreslagits

av allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden

vill jag dock inte förorda.

De remissinstanser som avstyrkt förslaget har åberopat olika skäl för sitt

standpunktstagande. Överståthållarämbetet har dragit en parallell med fondskatten

och uttalat att en lagstiftning enligt förslaget skulle leda till taxeringar

utan reell bakgrund med därav följande olyckliga konsekvenser för

staten. Utan att vilja uttala någon mening om i vad mån fondskatten hade

den påtalade effekten vill jag härtill genmäla att den väsentliga skillnaden

föreligger mellan kommitténs nu aktuella förslag och fondskatten att det

forra lägger beskattningskonsekvenserna hos det förvärvande företaget medan

fondskatten avsåg att träffa det företag som förvaltade de hopsparade

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1066

vinstmedlen. Detta förhållande utgör f. ö. grunden för ett par andra avstyrkande

remissyttranden. Man menar att skattepåföljden enligt förslaget drabbar

fel person. Vinsten genom en transaktion av den här diskuterade typen

sägs tillfalla säljaren men de föreslagna begränsningarna träffar köparen.

Dessa remissinstanser tänker sig i stället en ändrad realisationsvinstbeskattning

för aktier och andelar.

Enligt min mening vilar invändningen att förslaget drabbar orätt person

på ett felaktigt synsätt. Genomförs förslaget har man starka skäl att anta

att företag, som avser att förvärva aktier eller andelar av hithörande slag,

i den nya situationen sänker det pris de är villiga att betala. I allmänhet

blir visserligen säljarens vinst knappast härigenom minskad i lika hög

grad som om beskattningspåföljden direkt drabbade honom. Emellertid avser

jag att för årets riksdag framlägga förslag om en utökad realisationsvinstbeskattning

av värdepapper. Om detta förslag antas av riksdagen

kommer i de flesta fäll även säljare av aktier och andelar av det slag som nu

är i fråga att få vidkännas viss beskattning i samband med överlåtelsen.

Tillsammans synes mig dessa båda beskattningspåföljder ge ett tämligen

rättvist resultat eftersom sådana transaktioner som förslaget riktar sig

mot inte kan göras utan att både köpare och säljare medverka.

Några remissinstanser har befarat att den föreslagna lagstiftningen ger

anledning till tillämpningssvårigheter. Det bör emellertid beaktas att lagstiftningens

största effekt torde bli av prohibitiv art och att antalet fall dar

den verkligen kommer att tillämpas i praktiken blir mycket ringa.

Enligt min mening har kommittén anfört bärande skäl för den föreslagna

lagstiftningen. Särskilt beaktansvärt synes mig vara påpekandet att

lagstiftaren velat medge skattelättnader vid fusion endast efter detaljerade

regler och på tämligen snäva grunder. Några möjligheter att upplösa företag

genom lundintransaktion har emellertid med nuvarande regler lämnats öppna.

Jag instämmer i kommitténs uttalande att detta är otillfredsställande

och tillstyrker i princip kommitténs förslag till åtgärder för att skapa en

mer konsekvent skattelagstiftning på denna punkt.

Den föreslagna metoden att angripa problemet har i princip lämnats utan

erinran vid remissbehandlingen och jag ansluter mig till förslaget. Från

några håll har påtalats att vissa skattesubjekt, som ibland uppträder såsom

köpare i transaktioner av den typ som här är i fråga, enligt förslaget

lämnats utanför. Särskilt nämns pensionsstiftelser och kommuner som

båda är generellt fritagna från beskattning för inkomst av kapital. Jag anser

åtminstone inte f. n. tillräckliga skäl föreligga att låta lagstiftningen omfatta

även dessa skattesubjekt. Vad beträffar pensionsstiftelser har förslag

nyligen framlagts om en slutgiltig civilrättslig och skatterättslig reglering

av dem (SOU 1965:41). Om proposition framläggs på grundval av utredningens

förslag torde däri komma att föreslås sådana skatteregler för pen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

sionsstiftelser att de inte kan användas för sådana transaktioner som här

diskuteras. Jag vill vidare erinra om att den lagstiftning jag nu förordar i

stort sett gäller endast s. k. skalbolag, dvs. bolag som tömts på sina reella

tillgångar, eller andra företag vilkas upplösning kan förutses redan i samband

med att aktierna eller andelarna övergår till den nye ägaren. Det kan

förväntas att kommuner och liknande skattesubjekt, som regelmässigt saknar

användning för sådana företag, inte medverkar i transaktioner av hithörande

slag.

Kommitténs förslag omfattar inte heller överlåtelse till insolvent person.

Jag delar på denna punkt riksskattenämndens åsikt att sådana transaktioner

i praxis regelmässigt torde bedömas som skentransaktioner om erforderlig

bevisning kan förebringas. I överensstämmelse med vad jag uttalat

föi ut i samband med mitt ställningstagande till en allmän skatteflyktsparagraf

anser jag därför att någon särskild bestämmelse inte behövs i fråga om

överlåtelse till insolvent person.

Kommittén har i sitt förslag använt uttrycket »tillgång av verkligt värde».

Den av advokatsamfundet föreslagna kompletteringen »särskilt värde»

för att undanröja tvekan rörande behandlingen av företag vars enda

reella tillgång utgörs av kassa- eller bankmedel bör göras. Sådana företag

bör även enligt min mening falla in under lagstiftningen. Att fordran på

tredje man inte anses som reell tillgång även om fordringen är säker framgår

av det föregående.

Ett flertal remissinstanser har anmärkt att kommitténs förslag ställer stora

krav på bevisning från taxeringsmyndigheternas sida. Jag delar uppfattningen

att detta inte är lämpligt eftersom den skattskyldige förfogar över

bevismaterialet. Bevisbördan bör med hänsyn härtill — såsom bl. a. föreslagits

av allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden_läg
gas

på den skattskyldige. Detta bör knappast väcka betänkligheter, eftersom

det torde vara tämligen lätt att visa att företag med reella tillgångar (med

undantag av kontanter) har verkligt värde för köparen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner kommitténs förslag otillfredsställande

i det fall att nedskrivning av aktierna eller andelarna i »skalföretaget»

sker före utdelning. Länsstyrelsen vill att beskattningspåföljden sätts in

redan i samband med nedskrivningen och inte såsom enligt förslaget först

i anslutning till utdelningen. I och för sig finner jag länsstyrelsens anmärkning

beaktansvärd men anser mig ändå kunna godta kommitténs förslag

för att inte lagstiftningen skall bli alltför komplicerad. Därvid fäster jag

stort avseende vid att en betydligt snävare nedskrivningsrätt författningsenligt

gäller för varulager av denna typ än för varulagertillgångar i allmänhet.

Den föreslagna lagtexten bör kompletteras på sätt riksskattenämnden

föieslagit med presumtion om vilka medel som först utskiftas och med utförligare

hänvisning i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen till anvisningarna

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

till 41 § samma lag. Mitt förslag till begränsning i sistnämnda lagrum av

nedskrivningsrätten på lagerandelar omfattar inte andelar i handels- och

kommanditbolag. I motsats till kommittén kan jag inte finna något behov

att i detta sammanhang även inbegripa sådana andelar.

Såsom kommittén framhållit är bestämmelsen i nuvarande fjärde stycket

av 54 § kommunalskattelagen om viss dispensrätt för riksskattenämnden

föråldrad och den bör därför utgå.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt Nr 85

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Inkomst- och förmögenhetsbeskattning av dödsbon

Gällande rätt

1 fiåga om beskattning av oskiftat dödsbo gäller i huvudsak samma regler

som beträffande fysisk person.

Vid taxeringen för det beskattningsår när dödsfallet inträffade sammanslås

den avlidnes och dödsboets inkomster och det oskiftade dödsboet

taxeras för dem (53 § 3 mom. kommunalskattelagen och 6 § 3 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt). Därvid skall för dödsboet tillämpas vad

som skulle gällt för den avlidne. Detta innebär bl. a. att dödsboet är berättigat

till allmänna avdrag och ortsavdrag som om den skattskyldige levat.

Regeln om fullt ortsavdrag gäller även för den händelse att dödsboet skiftats

under dödsåret.

Beträffande beskattningsår som följer efter dödsåret gäller i fråga om

dödsbo efter den som vid sitt frånfälle varit bosatt i Sverige att dödsboet

taxeras som svensk juridisk person. Detta betyder att boet självt skattar

för sina inkomster. Statlig inkomstskatt uttas efter progressiv skala, nämligen

den skala som gäller för ensamstående skattskyldig. Dödsbodelägarna

är fria från skatt för utdelning från boet. Ortsavdrag medges vanligen

inte dödsbo för senare år än dödsåret.

Dödsbo efter den som varit bosatt utomlands vid dödsfallet är för

senare år än dödsåret i beskattningshänseende att betrakta som här i riket

icke hemmahörande juridisk person. Boet beskattas endast för inkomst

av här belägen fastighet och här bedriven rörelse samt för viss realisationsvinst

(53 § 1 mom. kommunalskattelagen). Har boet haft inkomster härutöver

är med visst undantag i Sverige bosatt delägare skattskyldig för desamma

i den mån de utdelas till honom (punkt 5 av anvisningarna till 38 §

samma lag). Ortsavdrag medges i princip inte dödsbo efter den som vid

sitt frånfälle inte varit bosatt här.

I fråga om skattskyldighet för förmögenhet gäller i huvudsak följande.

För dödsbo efter person som vid sitt frånfälle varit bosatt i Sverige föreligger

skattskyldighet för all den förmögenhet som boet ägt vid beskattningsårets

utgång vare sig här i riket eller på utländsk ort (6 § 1 mom.

förordningen om statlig förmögenhetsskatt). Dödsbo efter person som vid

frånfället inte varit bosatt i Sverige är däremot skattskyldigt endast för

den förmögenhet som boet haft nedlagd här i riket vid beskattningsårets utgång

dvs. i huvudsak förmögenhet som placerats i fastighet eller rörelse

i Sverige. För dödsbo gäller liksom för fysisk person att förmögenhetsskatt

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

uttas på förmögenhet över visst belopp. Detta belopp var tidigare 80 000 kr.

men är fr. o. m. 1966 års taxering 100 000 kr. Den i 9 § förordningen om

statlig förmögenhetsskatt omnämnda regeln för bestämning av beskattningsbar

förmögenhet för skattskyldiga med förhållandevis låg taxerad inkomst

är likaså tillämplig på dödsbo. Denna s. k. reduktionsregel innebär att den

beskattningsbara förmögenheten inte får bestämmas till högre belopp än 30

gånger den s. k. sammanräknade nettoinkomst som fastställs vid den skattskyldiges

taxering till statlig inkomstskatt. För reduktionen gäller dock en

spärr nedåt, så att 50 % av den skattepliktiga förmögenheten alltid beskattas.

Vissa andra författningar är av intresse i nu ifrågavarande sammanhang.

Enligt förordningen den 8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning

vid taxering för inkomst äger skattskyldig vid taxering till statlig

och kommunal inkomstskatt åtnjuta avdrag för förlust som är hänförlig

till vissa tidigare beskattningsår. Avlider skattskyldig, äger oskift dödsbo

efter honom vid taxering för det beskattningsår varunder dödsfallet

inträffade samma rätt till förlustavdrag som eljest skulle tillkommit den

avlidne. Detta gäller också för senare beskattningsår inom viss tidsperiod

under förutsättning att efterlevande make eller barn varit delägare i dödsboet

under det beskattningsår varom fråga är.

Förordningen den 30 november 1951 (nr 763) angående beräkning av

statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst föreskriver att statlig inkomstskatt

för inkomst som bl. a. fysisk person åtnjutit under vissa förutsättningar

skall beräknas som om den hänför sig till minst två beskattningsår.

Vid denna skatteberäkning skall oskiftat dödsbo och den avlidne anses

som en och samma skattskyldig.

Behovet av ändrade bestämmelser för dödsbobeskattningen

Kommittén

Nuvarande bestämmelser om beskattning av dödsbo medför, framhåller

kommittén, att det under vissa förhållanden kan vara förenat med avsevärda

fördelar i beskattningshänseende för de skattskyldiga att låta ett

dödsbo fortleva i stället för att skifta det. Så är förhållandet särskilt när

delägarna själva har inkomst till betydande belopp och dessutom beskattningsbar

förmögenhet. Upplöses i sådant fall dödsboet, blir delägarna själva

skattskyldiga för boets inkomster och förmögenhet. Vid den kommunala

beskattningen, som är proportionell, har detta mindre betydelse, men

vid den statliga beskattningen kan på grund av skatteskalornas progressivitet

skattebelastningen bli betydligt högre än om dödsboet får förbli oskif
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

tat. Detta gäller såväl den statliga inkomstskatten som förmögenhetsskatten.

Härtill kommer att förmögenhetsskatt inte heller för dödsbo utgår

annat än på förmögenheter över visst belopp.

Om det således i vissa dödsbon inte sällan är en skattebesparing att underlåta

att skifta, kan å andra sidan i dödsbon med flera delägare en sammanlevnad

i oskiftat bo vara ogynnsam från beskattningssynpunkt under

särskilda förhållanden. Om den ene av två makar med minderåriga barn

avlider och efterlämnar förmögenhet till ett mer avsevärt belopp, torde

merendels ett skifte av dödsboet ställa sig fördelaktigare än en sammanlevnad

i oskit tat bo. Om man bortser från efterlevande maken, som vid

sidan av sitt delägarskap i dödsboet kan ha egen inkomst och förmögenhet,

får nämligen varje barn efter skifte egen förmögenhet och inkomst

därav att redovisa till årlig taxering. Var och en av dem kommer därigenom

i tillfälle att utnyttja ortsavdrag vid inkomsttaxeringen, och dessutom

blir för varje barn ett visst belopp fritt från förmögenhetsskatt. Genom

inkomst- och förmögenhetsuppdelningen på flera händer kan i detta fall

ä\en uppkomma en besparing genom minskad verkan av progressionen.

Kommittén omnämner att frågan om den lagliga regleringen av dödsbon

uppmärksammats även i andra sammanhang. Så yttrade ärvdabalkssakkunniga

i sitt betänkande med förslag till ärvdabalk (SOU 1954:6)

bl. a. att en utveckling mot ett allt större antal oskiftade dödsbon är ägnad

att väcka betänkligheter i den mån fråga inte är om verklig sammanlevnad

i oskiftat bo. I en den 27 september 1962 dagtecknad gemensam skrivelse

till Kungl. Maj:t av lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen

framhölls att ett av de starkaste motiven för att bibehålla

dödsbon är de nuvarande beskattningsreglerna. Dödsboägandet medför att

dödsbofastigheterna till men för strukturrationaliseringen i ökad utsträckning

undandras den normala fastighetsmarknaden. På grund härav framstod

för styrelserna en utredning som syftade till en allmän revision av

gällande regler om dödsboets organisation och representation som en ytterst

angelägen åtgärd. I avvaktan på en sådan utredning föreslog styrelserna

lagstiftning av innebörd att domstol skulle kunna på ansökan förordna

ett särskilt ombud med behörighet att företräda dödsbo i vissa situationer.

Framställningen kritiserades tämligen skarpt i remissbehandlingen

och har hittills inte föranlett någon åtgärd.

Undersökningar som skatteflyktskommittén låtit företa visar att det

totala antalet dödsbon under tiden från 1958 till 1962 års taxering ökat

med ca 10 %. Det mest anmärkningsvärda i undersökningarna är emellertid

att förutnämnda reduktionsregel tillämpats i exceptionellt hög grad

på dödsboförmögenlieter jämfört med förmögenheter i allmänhet. En

onormalt stor procent av de skattepliktiga dödsboförmögenheterna har

bortfallit genom inverkan av reduktionsregeln. De skattepliktiga förmögenheterna

i reduktionsfallen har sålunda beträffande dödsbo beskat
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

tats bara till drygt hälften, medan motsvarande reduktion av skattepliktiga

förmögenheter i allmänhet bara uppgår till några få procent. Uppgifterna

utvisar att mellan en tredjedel och en fjärdedel av värdet av dödsboförmögenheterna,

som totalt kan beräknas till 1 500 milj. kr., blir föremål

för reducering. Motsvarande siffror för förmögenhet i allmänhet brukar

vara 3 å 4 %. Det årliga skattebortfallet genom inverkan av reduktionsregeln

kan uppskattas till mellan 1 och 2 milj. kr.

De verkställda undersökningarna har av praktiska skäl begränsats till

förmögenhetslängderna. Givetvis förekommer ett stort antal dödsbon vilka

inte redovisas i dessa längder, eftersom de saknat förmögenhet eller

haft en förmögenhet som ej uppgått till beskattningsbart belopp. Sådana

dödsbon kan självfallet ha betydande inkomst, t. ex. om boet driver

rörelse utan någon egentlig insats av eget kapital.

Enbart en uppgift om antalet dödsbon i landet med viss förmögenhet ger,

framhåller kommittén, föga ledning för att bedöma i vilken omfattning

långvarig dödsboförvaltning förekommer. Av en undersökning som kommittén

låtit utföra anser sig emellertid kommittén kunna dra den slutsatsen

att dödsbon i betydande omfattning bibehålls oskiftade längre tid

än som i allmänhet betingas av själva boutredningen. Särskilt synes dödsbon

med större förmögenhet förbli oskiftade längre tid.

Kommittén anför att orsaken till att dödsbon i stor utsträckning blir

oskiftade säkerligen ofta är att delägarna bor tillsammans, t. ex. på en

jordbruksfastighet som den ene av två makar ursprungligen drivit och

den efterlevande maken jämte makarnas barn fortsätter att bruka. Ett annat

skäl att inte skifta ett dödsbo kan vara önskan att bibehålla en släktgård

inom familjen. Men anledningen kan exempelvis också vara att det

på grund av testamentariska föreskrifter kan vara olämpligt att skifta

boet. Det kanske viktigaste skälet är att dödsboet är en bekväm och ändamålsenlig

förvaltningsform. I själva verket torde det i flertalet fall vara så

att många faktorer samverkar till att ett dödsbo inte skiftas. Måhända inverkar

skattesynpunkten därvid men huvudsakligen torde andra synpunkter

vara avgörande eftersom skattebesparingen oftast uppgår till relativt

blygsamt belopp.

Under särskilda förhållanden kan emellertid de skattskyldiga genom att

underlåta att upplösa dödsbo vinna stora fördelar från beskattningssynpunkt.

Det kan därför enligt kommittén inte uteslutas att denna möjlighet

till skattelättnad många gånger är det avgörande skälet till att ett

dödsbo bibehålls oskiftat trots att delägarna inte sammanlever. Kommittén

föreslår därför att den möjlighet till skatteflykt som underlåtenheten

att skifta ett dödsbo ger undanröjs. Detta bör ske genom att beskattningen

av dödsbo utformas så att överensstämmelse uppnås med den av

1924 års skatteberedning uppställda principen i fråga om beskattning av

juridiska personer som inte är underkastade dubbelbeskattning, nämligen

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

att skatten bör utgå med det belopp som skulle träffat delägarna om dessa

direkt beskattats.

Kommitténs förslag avser endast dödsbon efter personer som vid frånfället

varit bosatta här i riket. Bestämmelserna rörande beskattningen av

dödsbon efter utomlands bosatta personer har, konstaterar kommittén,

helt annan innebörd och anledning synes inte föreligga att överväga ändring

härutinnan.

Remissyttrandena

Det övervägande antalet remissinstanser delar kommitténs mening om

behovet av den föreslagna lagstiftningen. I huvudsak på de skäl som kommittén

åberopat tillstyrks förslaget av bl. a. kammarrätten, riksskattenämnden,

överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser, Sveriges köpmannaförbund,

LO och Sveriges advokatsamfund.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig till förslaget. Det

kan enligt hovrättens mening inte anses önskvärt med skatteregler som

föranleder att de för utredning efter dödsfall och fördelning av arvfallen

egendom avsedda lagreglerna används för en mera permanent förvaltning.

Handelskammaren i Västernorrlands och Jämtlands län säger sig med

tillfredsställelse konstatera att rättvisekraven i fråga om beskattningen av

dödsbon kommer att tillgodoses genom den föreslagna lagstiftningen. Nuvarande

lagstiftning åstadkommer, framhåller handelskammaren, en tvångsskiftnmg

av dödsbon med en arvinge, medan dödsbon med flera arvingar av

skattetekniska skäl kan fortleva som juridiska personer. Även ett par andra

remissinstanser framför liknande synpunkter.

Skogsstyrelsen, skogshögskolan samt flertalet hushållningssällskap och

lantbruksnämnder tillstyrker skatteflyktskommitténs förslag. De motiverar

sitt ställningstagande med att strukturrationaliseringen inom jordbruk

och skogsbruk skulle underlättas om de föreslagna reglerna genomförs.

Förutsättningen härför är dock att man inte av taxeringstekniska

eller andra orsaker undantar alltför stora grupper av dödsbon från reglernas

tillämpningsområde.

På andra håll är man mer kritisk mot skatteflyktskommitténs förslag. En

del instanser avstyrker förslaget, medan andra anser att det bör uppskjutas

i avbidan på en allsidig utredning om dödsbonas ställning.

Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter om åtgärder att förhindra skatteflykt

i fråga om dödsbon är så angelägna att de inte kan anstå i avbidan

på en allmän översyn av dödsbonas rättsställning. Med hänsyn till den utveckling

som skett efter 1933 års lagstiftning om boutredning och arvskifte

synes behov föreligga av en allsidig utredning rörande frågorna om åtgärder

bör vidtas för att främja en snabbare avveckling av dödsbon, och om deras

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

rättsliga ställning kan göras mera ändamålsenlig utan att fördenskull rättssäkerhetskravet

eftersätts. Hovrätten påtalar de svårigheter som uppstått till

följd av att dödsbodelägarna måste enas om varje åtgärd och alltså gemensamt

måste företräda boet mot tredje man. Detta har medfört svårigheter i

olika avseenden. Det kan enligt hovrättens mening i allmänhet inte anses

tillfredsställande att delägare i dödsbo kan förskaffa sig skattelättnader

genom att underlåta att företa skifte i boet sedan boutredningen avslutats.

Det måste emellertid anses uteslutet att enbart av skatterättsliga hänsyn

omreglera dödsbonas allmänna rättsställning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, handelskammaren i Örebro län och lantbruksnämnden

i Malmöhus län ansluter sig till uppfattningen att förevarande

problem bör lösas på civilrättslig väg. Av samma uppfattning är

Taxerinqsnämndsordförandenas riksförbund som ifrågasätter om inte en

civilrättslig bestämmelse bör införas rörande den tid inom vilken ett dödsbo

skall vara skiftat.

Svenska bankföreningen avstyrker förslaget. Föreningen framhåller att en

skattebesparing av nämnvärd storlek torde uppkomma företrädesvis i de relativt

få fall där ett skifte medför att arvingarnas årliga skattebelastning

ökar med större belopp än den inkomstökning arvet ger. Rättsreglerna bör

inte ändras så att denna inadvertens i skattesystemet får ökad betydelse. De

tillämnade reglerna kan visserligen anses motiverade för att upprätthålla en

fullständig konsekvens i beskattningen. Men det krävs att detta syfte kan

nås genom en enkel och klar regel. Detta är emellertid enligt bankföreningens

mening inte möjligt. Den ingående diskussion som kommittén fort kring

de avsedda reglerna visar att dessa med nödvändighet skulle ge upphov till

svårigheter vid tillämpningen. Intresset av att i ett relativt begränsat antal

fall till fullo effektuera progressiviteten i beskattningen kan enligt bankföreningens

mening inte uppväga de praktiska och principiella betänkligheter

som måste anföras mot de för ändamålet erforderliga reglerna.

Sveriges jordägareförbund understryker att det finns fall där det är mycket

angeläget att boets tillgångar inte skiftas. Enligt förbundet bör därför de

föreslagna reglerna inte gälla sådana dödsbon som bedriver näringsverksamhet

av något slag. I själva verket är läget än värre i de praktiska fallen

än vad kommittén visat, beroende på att det föreligger en skillnad mellan

det skattemässiga och det företagsekonomiska inkomstbegreppet. Kommittén

förutsätter, säger förbundet, att delägarna kan tillgodogöra sig hela den

inkomst som dödsboet deklarationsmässigt redovisar. Om inkomsterna är

hänförliga till jordbruksfastighet eller rörelse är detta ingalunda fallet eftersom

en del av vinsterna alltid på grund av företagsekonomiska skäl måste

kvarstanna i företaget. Som allmän regel gäller, framhåller förbundet, att

hela vinsten inte kan utdelas till delägarna.

En liknande uppfattning uttalas av Föreningen Sveriges häradshövdingar

som avstyrker förslaget. Kommittén har, säger föreningen, inte gjort någon

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

undersökning om vilka skattemässiga följder på längre sikt som kan uppkomma

genom att dödsbo i beskattningshänseende behandlas så att det kan

tvingas till upplösning. Ej heller vet man vad det samhällsekonomiskt kommer

att innebära om dödsbo som driver omfattande rörelse måste avvecklas

av skattetekniska skäl. En så genomgripande särbehandling av vissa dödsbon

som föreslagits kan, anser föreningen, inte anses motiverad vare sig från

skatterättsliga eller civilrättsliga synpunkter. Dödsboet är en bra och smidig

förvaltningsform. Det är inget samhällsintresse att upplösa en sådan gemenskap

enbart av skatterättsliga skäl.

Utan att motsätta sig kommitténs förslag framhåller Skånes handelskammare

att de nuvarande reglerna för beskattningen av dödsbo vilar på

en principiellt riktig tanke. Det oskiftade dödsboet har otvivelaktigt i många

fall en stor praktisk funktion att fylla och det är, understryker handelskammaren,

i och för sig inte oberättigat, att skattelagstiftningen tar hänsyn

härtill.

Lantbrukets skattedelegation och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

ifrågasätter om inte den föreslagna lagstiftningen är alltför ingripande

i förhållande till den effekt som uppnås.

Flera länsstyrelser finner det uppenbart att taxeringsarbetet skulle öka

om förslaget genomförs och ställer sig därför kritiska mot förslaget.

Direkt avstyrkande är länsstyrelsen i Kalmar län, som anser det vara föga

tilltalande att förslaget även avser dödsbon som bibehållits för att make

skall sitta i orubbat bo.

Familjerättskommittén framhåller att skatteflyktskommitténs förslag

strider mot strävandena att förbättra efterlevande makes ställning. Sammanlevnad

i oskift bo är en mycket naturlig ordning så länge efterlevande

make är i livet och ogift. Om barnen emellertid skall beskattas för andel av

boet som förmögenhet och för motsvarande del av boets inkomst som egen

inkomst, torde de komma att bli mindre benägna att låta boet förbli oskiftat.

I Danmark, Island och Norge sitter efterlevande make i stor utsträckning i

orubbat bo. Familjerättskommittén anser att vi bör närma oss denna ordning.

Enligt Stockholms läns och stads lantbruksnämnd bör de föreslagna

reglerna i visst fall tillämpas först när någon bryter sig ur samlevnaden.

Lantbruksnämnden avser det fall att den ene av två makar som tillsammans

drivit jordbruk pa egen fastighet avlidit och den efterlevande maken

fortsätter jordbruket i samlevnad med barnen i oskiftat bo.

Uppfattningen att de föreslagna bestämmelserna inte bör omfatta dödsbon

med barn delas av en del andra remissinstanser. Kommerskollegium finner

sålunda att dödsboet bör beskattas som juridisk person så länge den efterlevande

maken är i livet eller ursprunglig delägare ej uppnått myndig ålder.

Det bör, anser handelskammaren i Gävle, öppnas möjlighet för ett dödsbo

där delägarna är efterlevande make och minderåriga barn att undgå upp
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

delning av förmögenhet och inkomst för att möjliggöra att ett näringsfång

eller en egendom kan bevaras inom den närmaste släktkretsen.

Inte heller lantbruksstyrelsen förordar att reglerna skall gälla för alla

dödsbon. Skatteflyktskommittén har själv, understryker styrelsen, pekat på

att det finns fall där delägarna bor tillsammans på en dödsboet tillhörig fastighet.

Stvrelsen nämner det fall att efterlevande make fortsätter att driva

jordbruk som makarna tidigare drivit tillsammans. Huruvida ett sådant

dödsbo skall undantas från tillämpning av de föreslagna reglerna genom en

generell bestämmelse eller genom dispens vill styrelsen inte yttra sig om.

Formen för beskattning av dödsbo

Kommittén

Kommittén anser som framgått av det föregående att inkomst- och förmögenhetsbeskattningen

av dödsbon bör utformas så att skatten utgår med det

belopp som skulle träffat delägarna om dessa direkt beskattats.

Den avsedda effekten kan enligt kommittéförslaget uppnås genom att

det föreskrivs att reglerna för beskattning av antingen familjestiftelser eller

handelsbolag tillämpas på dödsbon. Av flera skäl har kommittén därvid föredragit

det sistnämnda alternativet. Med fördel kan man på dödsbon lägga

samma betraktelsesätt som på handelsbolagen. Handelsbolaget är en juridisk

person vars verksamhet även vid beskattningen anses driven av bolaget såsom

sådant men vars inkomster och förmögenhet taxeras inte hos bolaget

utan hos dess delägare i förhållande till deras andelar däri. Kommittén erinrar

om att det i allmänhet i handelsbolag visserligen finns ett bolagsavtal,

som bl. a. reglerar hur årsvinsten skall fördelas mellan delägarna och som

även i övrigt innehåller föreskrifter rörande det inbördes förhållandet mellan

delägarna. Något liknande avtal föreligger vanligen inte i dödsbon. Detta

synes dock kommittén inte vara något hinder för att jämställa de båda

associationerna i beskattningshänseende. Regelmässigt torde det årliga överskottet

i dödsbo, som fortlever oskiftat år efter år, fördelas mellan de olika

delägarna i den proportion, vari de på grund av gällande arvs- och testamentsregler

äger del i boet. Den nya lagstiltningen föreslås utgå trån detta

förhållande på det sättet att det föreskrivs att vad som gäller om handelsbolag

i beskattningshänseende skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

oskift dödsbo. Dödsboets inkomst och förmögenhet bör hänföras till de särskilda

delägarna med belopp som för var och en motsvarar hans andel i boet.

För att någon tvekan inte skall råda om denna fördelning bör föreskrivas,

att såsom delägares andel skall anses vad enligt lag och testamente på

honom belöper av behållningen i boet där ej annat föranleds av arvsavsägelse

eller överenskommelse mellan delägarna. Med konstruktionen följer

att erforderliga uppgifter kommer att lämnas av dödsboet. Taxeringsmyn
Bihang

till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 85

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

digheterna skulle knappast behöva ställas inför några utredningssvårigheter

i fråga om fördelning av inkomst och förmögenhet på delägarna.

Att dödsbo i beskattningshänseende skall behandlas som handelsbolag bör

enligt skatteflyktskommittén inte medföra förlust av avdrag som boet eljest

skulle varit berättigat till. Kommittén föreslår därför en generell regel av

denna innebörd i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen. Bestämmelsen

avser att möjliggöra för dödsbodelägarna att utnyttja exempelvis

värdennnskningsavdrag som balanserats från tidigare beskattningsår. Av

större praktisk betydelse är dock, framhåller kommittén, kommunalskatteavdrag

och förlustavdrag.

I samband härmed erinrar kommittén om att det i olika sammanhang (se

bl. a. BevU 1960: 47) ifrågasatts att medge dödsbodelägare avdrag för kommunalskatt

som påförts avliden person eller hans dödsbo. Kommittén har

emellertid inte ansett sig böra framlägga förslag till annan utsträckning av

avdragsrätten än som direkt betingas av kommitténs förslag i övrigt.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har i stort sett inga invändningar att anföra på denna

punkt. I några fall ifrågasätter man dock om handelsbolagsformen är ett

lämpligt sätt att beskatta dödsbon.

Ett par remissinstanser pekar sålunda på den skillnaden mellan de båda

instituten som består i att dödsboet är en påtvingad gemenskap, medan bolagsmännens

inbördes rättigheter och skyldigheter i ett handelsbolag regleras

genom avtal.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att fördelningen av dödsbos

inkomst i övervägande antalet fall sker enligt överenskommelse mellan dödsbodelägarna

och inte efter det förhållande vari delägarna på grund av gällande

arvs- och testamentsregler äger del i boet. Så torde exempelvis vara

förhållandet i de mycket vanliga fall när dödsbo äger och driver jordbruk.

Någon eller några av dödsbodelägarna, som i taxeringshänseende hänförs till

driftpersonalen, brukar utföra det huvudsakliga arbetet i jordbruket och

uppbär för detta ersättning i form av lön och andra förmåner från dödsboet

som arbetsgivare. Därvid beräknas löneförmånerna i proportion till det arbete

som envar utfört, varför andelen av överskottet kan variera högst betydligt

för de olika dödsbodelägarna.

Enligt Sveriges jordägareförbund är handelsbolagsformen mindre lämplig.

En beskattning hos delägarna av boets inkomster — under förutsättning

att boet bedriver verksamhet av något slag — medför att delägarna

blir beskattade för inkomster som de inte kunnat tillgodogöra sig

eller som det inte varit möjligt att tillgodoföra dem från boet. Inom varje

företag är det alltid nödvändigt att en del av vinsten kvarstannar bl. a. för

att självfinansiera den del av investeringsverksamheten, som inte kan fi
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

nansieras på annat sätt. Dessutom tillkommer den skillnad, som ligger

i det skattemässiga inkomstbegreppet och det företagsekonomiska vinstbegreppet,

vilket gör att delägarnas skattekraft ej alls svarar mot den

vinst som bolaget redovisar.

Den förutsatta möjligheten att genom överenskommelse bestämma om

uppdelning av dödsboets inkomst innebär enligt riksskattenämndens mening

betydande risk för missbruk. Det skulle sålunda bli möjligt exempelvis

att överföra beskattningen av ett dödsbos löpande inkomster på minderåriga

barn, som är delägare i dödsboet, utan att därvid beakta dödsbodelägarnas

andel i förmögenheten. En dylik möjlighet kan inte accepteras,

varför — vid sidan av vad som följer av lag eller testamente — endast

arvsavsägelse eller överenskommelse att efterlevande make skall sitta

i orubbat bo bör godtas, överståthållarämbetet anser att en dylik överenskommelse

i skattemässigt hänseende skall godkännas endast i fall där den

avstående är berättigad till avdrag för periodiskt understöd till den mottagande.

I annat fall riskerar man att vägen öppnas för försök att temporärt

överflytta kapital och avkastning därå på minderåriga, varigenom nya

barnreversproblem skapas.

Familjerättskommittén anser att efterlevande make, som sitter i den dödes

oskiftade bo, bör beskattas för inkomsten av boet och dess kapital och

att sammanslagning bör ske med makens egna inkomst och kapital. Likaså

bör maken i sådant fall beskattas för boets hela förmögenhet. Familjerättskommittén

förutsätter därvid att om delägare genom att motsätta sig bodelning

och skifte framtvingar för hård belastning av make, denne får motsvarande

ersättningsanspråk mot arvingar.

Till undvikande av tveksamhet bör enligt riksskattenämnden i 47 § kommunalskattelagen

införas en regel om att beskattning för garantibelopp för

fastighet som tillhör oskiftat dödsbo skall ske hos delägarna efter samma

uppdelning som gäller för dödsboets inkomst.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att det bör i lagtexten särskilt

anges att de ifrågasatta bestämmelserna inte gäller fideikommissbo

som ju enligt fideikommisslagstiftningen skall anses som oskift dödsbo.

Överståthållarämbetet och Skånes handelskammare gör motsvarande påpekande.

Den omständigheten att dödsbo i beskattningshänseende behandlas som

handelsbolag skall enligt kommitténs förslag inte påverka rätten att åtnjuta

sådana avdrag som dödsboet eljest varit berättigat till. Svenska

bankföreningen understryker att denna regel får praktisk betydelse främst

i fråga om avdraget för kommunalskatt. Härigenom kan emellertid olikformigheter

uppkomma i förhållande till andra dödsbon. Bankföreningen

föreslår därför att det införs en generell rätt för dödsbodclägare att erhålla

avdrag för kommunalskatt som påförts avliden person eller hans dödsbo

och som inte kan utnyttjas som avdrag hos dödsboet till följd av dettas

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

avveckling. De praktiska problem som utformningen av en sådan bestämmelse

skulle aktualisera synes varken i och för sig eller i jämförelse med

kommitténs förslag i övrigt vara av sådan betydenhet att en reform i antydd

riktning bör ytterligare uppskjutas.

Liknande synpunkter anläggs också av bl. a. näringslivets och lantbrukets

skattedelegationer, som vidare anser det inkonsekvent att inte medge

en generell avdragsrätt eftersom de nuvarande bestämmelserna direkt motverkar

en avveckling av onödiga dödsbon. Avdragsrätten bör omfatta förutom

kommunalskatt, även tilläggspensionsavgift och avgift för obligatorisk

sjukförsäkring som påförts den avlidne eller hans dödsbo.

Det tillägg som föreslås till 7 § förordningen om rätt till förlustutjämning

vid taxering för inkomst synes länsstyrelsen i Älvsborgs län bl. a.

medföra, att dödsbodelägarna kan komma i åtnjutande av skatteavdrag,

som med nu gällande beskattningsregler inte kan utnyttjas. Det synes riktigare

att bestämmelsen utformas så att förlustavdrag endast får utnyttjas

mot inkomst som dödsboet redovisar.

Enligt Svenska bankföreningen kan kommitténs förslag även i andra

sammanhang än kommittén berört leda till skärpt beskattning utöver vad

som direkt föranleds av den tilltänkta lagstiftningens syfte. Bankföreningen

erinrar om förordningen om särskild skatteberäkning för ackumulerad

inkomst. Dödsbo, på vilket den nya lagstiftningen inte föreslås tillämpad,

skall sålunda alltjämt äga rätt till skatteberäkning för ackumulerad inkomst

om denna »uppgår till minst 5 000 kr. och tillika utgör minst en

femtedel av den skattskyldiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst».

Är förhållandena däremot sådana, att dödsbodelägarna skall taxeras var

och en för sin andel av boets ackumulerade inkomst, torde rätten till särskild

skatteberäkning bli beroende av om delägarna själva var för sig

uppfyller nämnda förutsättningar. Ett självständigt taxerat dödsbo med

två delägare kan exempelvis äga rätt till särskild skatteberäkning för en

ackumulerad inkomst av 9 000 kr. medan i ett »stort» dödsbo med samma

inkomst och samma antal delägare dessa inte skulle äga motsvarande

rätt, trots att resp. delägares inkomster i sistnämnda fall ibland torde

komma att ligga högre än dödsboets på den progressiva skalan för statlig

inkomstskatt. Bankföreningen finner det angeläget, att här ifrågavarande

inadvertens undanröjs.

Dödsbo som självständigt skattesubjekt

Kommittén

Praktiska skäl talar för att ett dödsbo behandlas som självständigt skattesubjekt

under den tid som normalt åtgår för själva boutredningen. De

nya bestämmelserna bör därför tillämpas bara på dödsbon som existerat

ett visst antal år. Kommitténs överväganden på denna punkt utgår från

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

att det endast sällan är möjligt att avveckla ett dödsbo redan under samma

år som dödsfallet inträffar. För dödsbon med mera betydande tillgångar

— och det är sådana som den nu föreliggande frågan främst gäller kan

detta måhända inte heller ske under det närmast därpå följande året.

Mer än ett års rådrum för avveckling synes därför böra beredas. Endast i

undantagsfall erfordras dock längre tid än tre år för en slutlig avveckling

av dödsboförvaltningen.

I speciella undantagsfall kan det dock, säger kommittén, förhålla sig

så att en tid av tre år på grund av särskilda förhållanden visar sig vara

för kort, t. ex. när en rörelseidkare plötsligt avlidit och utredningen om

hans affärsverksamhet möter svårigheter till följd av att med rörelsen sammanhängande

skadeståndsanspråk framställts eller av annan liknande

anledning. Behov av befrielse, helt eller delvis, från den föreslagna nya

lagstiftningen skulle då kunna föreligga. Riksskattenämnden skulle i sadant

fall kunna medge att dödsboet för viss tid eller t. v. inte skall beskattas

enligt de föreslagna reglerna.

Kommittén föreslår på dessa grunder att dödsbo beskattas på samma

sätt som handelsbolag först fr. o. m. det taxeringsår som infaller närmast

efter utgången av det fjärde kalenderåret efter det varunder dödsfallet

inträffade. Genom en sådan regel ges, framhåller kommittén, minst tre års

rådrum med dödsboavvecklingen. Genom att den föreslagna bestämmelsen

förutsätter att tre hela kalenderår avräknas och inte räknar med beskattningsår,

omintetgörs i möjligaste mån försök att uppskjuta tillämpningen

av bestämmelserna genom förlängning av räkenskapsår. Dessutom

missgynnas inte sådant rörelsedrivande dödsbo, som av någon anledning

förkortar ett räkenskapsår så att visst taxeringsår under den kritiska

tiden två taxeringar åsätts.

I fråga om enmansdödsbon framhåller kommittén att praxis synes intaga

den ståndpunkten att sådant dödsbo anses upplöst redan i anslutning till

bouppteckningens inregistrering. Den av kommittén föreslagna regeln

kan möjligen sägas innebära att även sådant dödsbo skulle äga bestånd

under de tre närmaste åren efter dödsåret. Enligt kommitténs mening är

denna tolkning knappast riktig. Lagstiftningen gäller beskattningen av

dödsbo, och fråga huruvida ett dödsbo föreligger eller ej måste i första

hand avgöras efter civilrättsliga grunder. I den mån dödsbo med en delägare

inte civilrättsligt godtas som självständig juridisk person bör så

inte heller ske skatterättsligt. Kommitténs förslag skulle således inte medföra

någon ändring av nuvarande praxis i fråga om enmansdödsbon utan

i sådant fall kan delägaren bli taxerad för boets inkomst och förmögenhet

innan tre år förflutit efter dödsfallet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Remissyttrandena

Flertalet av remissinstanserna har inte haft något att erinra mot förslaget

i denna del. Svenska bankföreningen finner dock den föreslagna tidrymden

alltför kort. Dödsboet är, säger föreningen, en bekväm och ändamålsenlig

förvaltningsform. Inte sällan består dess huvudsakliga eller kanske enda

tillgång av en jordbruksfastighet eller rörelse med därtill hörande inventarier.

Det kan då vara ett legitimt önskemål att inte skifta boets egendom.

I vissa fall råder uttryckligt förbud mot skifte, nämligen om veterlig gäld ej

blivit gulden (ärvdabalken 23 kap. 2 §). Situationen kan vara den, att dödsboet

i avsaknad av likvida medel erhållit anstånd jämlikt 55 § arvsskatteförordningen

med erläggande av arvsskatt eller eljest har avsevärda skulder,

som skall betalas successivt under längre tid. Härav kan följa, att av dödsboets

inkomster inget överskott finns att utdela till delägarna, vilka emellertid

enligt kommitténs förslag — bortsett från den osäkra dispensmöjligheten

skulle bli taxerade såväl för dessa inkomster som för boets behållna

förmögenhet och påföras skatt härför. Särskilt om därvid bland dödsbodelägarna

finns minderåriga barn, som i allmänhet torde sakna medel för betalning

av denna skatt, måste konsekvenserna av förslaget betecknas som

otillfredsställande.

Bankföreningen anser att de nya reglerna bör tillämpas först fr. o. m.

det taxeringsår som följer på sjätte kalenderåret efter dödsfallet. Härigenom

skulle ges åtminstone fem års rådrum för dödsboavvecklingen. Inom

denna tid kan erfarenhetsmässigt flertalet boutredningar slutföras.

Även Skånes handelskammare anser att awecklingstiden bör utsträckas

till fem år.

Några remissinstanser — bl. a. länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands

län — finner den föreslagna awecklingstiden för lång och åberopar

att de allra flesta dödsbon utan påtagliga olägenheter kan awecklas på

väsentligt kortare tid. En awecklingstid föreslås till ungefär två år med

möjlighet till dispens.

Enligt Sveriges advokatsamfund bör den tid av tre år som föreslagits vara

tillräcklig för att avveckla ett dödsbo. Samfundet understryker emellertid

att den föreslagna dispensregeln inte bör vara alltför restriktiv.

Inkomst- och förmögenhetsgränserna

Kommittén

Den skatteflykt som man har anledning att vända sig emot förekommer

enligt kommittén främst i dödsbon med förmögenhetstillgångar till mera betydande

belopp. I andra dödsbon är skattebesparingen ringa eller ingen eller

kanske negativ. Eftersom kommitténs förslag att dödsbo efter viss tid skat
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

temässigt skall behandlas som handelsbolag medför vissa taxeringstekniska

svårigheter bör inte fler dödsbon än som betingas av syftet med lagstiftningen

omfattas av den. Särskilt önskvärt är att man undviker en uppdelning av

»små» dödsbons inkomst och förmögenhet. Om även dessa dödsbon inbegrips

skulle betydande merarbete uppstå för de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna

utan att skatteintäkterna för staten i nämnvärd mån ökades.

Kommittén har med hänsyn härtill funnit att inkomst- och förmögenhetsuppdelning

bör ske endast i dödsbon av viss storlek.

Det är sålunda nödvändigt att fastställa vissa beloppsgränser. Kommittén

förordar att under de nya bestämmelserna skall hänföras endast de dödsbon

som antingen har en skattepliktig förmögenhet över 100 000 kr. eller har

högre taxerad inkomst än 10 000 kr.

Enligt kommitténs mening bör i fråga om förmögenhetsgränsen den skattepliktiga

förmögenheten vara avgörande. Väljs den beskattningsbara förmögenheten,

kommer reduktionsregeln att inverka även på förevarande område,

vilket synes olämpligt. Kommittén erinrar om att den taxerade och beskattningsbara

inkomsten i regel överensstämmer för de dödsbon som här

avses om man bortser från beloppens avrundning. Inkomstgränsen kan även

anknytas till dödsboets sammanräknade nettoinkomst, vilken motsvarar

den taxerade inkomsten ökad med avdrag för kommunal skatt och övriga

s. k. allmänna avdrag med undantag av underskottsavdrag. Av praktiska

skäl är dock den taxerade inkomsten att föredra.

Förslaget kommer, framhåller kommittén, att medföra en ökad uppgiftsplikt.

Taxeringen till statlig inkomstskatt skall nämligen ske i delägarnas

hemortskommuner i stället för dödsboets. Detta gäller också den kommunala

taxeringen av kapitalinkomst. De taxeringstekniska svårigheterna bör

emellertid enligt kommitténs mening kunna bemästras med hänsyn till att

man här anknyter till ett sedan länge i annat sammanhang tillämpat system.

Om kommitténs förslag genomförs, kan det för övrigt förväntas att flertalet

äldre dödsbon, som kvarhålls oskiftade huvudsakligen av skatteskäl, kommer

att finna det lämpligt att företa arvskifte och upplösa sig.

En regel med beloppsgränser skapar, framhåller kommittén, oundvikligen

tröskelproblem. För vissa skattskyldiga kan det vara en frestelse att inte genomföra

skifte av dödsbo längre än att förmögenheten och avkastningen

därav — med någon marginal — understiger de angivna gränserna. Sätts

gränserna så relativt låga som kommittén förordat torde dock enligt kommitténs

mening sådana åtgärder fiskaliskt sett vara utan nämnvärd betydelse.

Man bör, anför kommittén vidare, söka undvika att ett år beskatta dödsboet

som juridisk person, ett andra år enligt de av kommittén föreslagna

reglerna och ett tredje år åter som juridisk person etc. Kommittén föreslår

därför att dödsbo vid taxering för år när boets inkomst eller förmögenhet

överstigit gränsbeloppen visserligen i princip skall beskattas enligt kommit
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

téns förslag, men alt riksskattenämnden på framställning av dödsboet eller

någon av dess delägare må medge att dödsboet för visst år inte skall beskattas

på detta sätt fastän förutsättningarna därför i och för sig föreligger.

Riksskattenämnden bör enligt kommitténs mening bevilja dispens när beloppsgranserna

tillfälligt överskridits med förhållandevis obetydligt belopp

Härav följer att ett dödsbo, som två år i rad eller med endast något eller

några års mellanrum hemställer om dispens måste förete starka skäl för att

framställningen skall kunna bifallas. Beträffande dödsbo, som inte tidigare

fallit under den nya lagstiftningen, bör som regel dispens medges, om

boet kommer att avvecklas under taxeringsåret.

Remissyttrandena

Bland remissinstanserna är meningarna i förevarande hänseende delade.

Under hänvisning till önskvärdheten av likformighet i taxeringen ifrågasätts

på en del håll om inte gränserna bör tas bort. Med tanke på angelägenheten

av en strukturrationalisering på jordbruksfastigheternas område vill lantbruksstyrelsen

liksom flertalet hushållningssällskap och lantbruksnämnder

slopa eller sänka gränserna. Det merarbete som en beskattning av alla dödsbon

enligt handelsbolagsreglerna skulle medföra för taxeringsmyndigheterna

kan enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län knappast vara av den storleksordning

att avsevärt besvär skulle vållas myndigheterna. Om beloppsgränserna

helt slopas finns enligt länsstyrelsen anledning antaga att det

stora flertalet dödsbon skulle komma att upplösas.

Många remissinstanser, bl. a. kammarrätten och riksskattenämnden, föreslår

däremot att gränserna flyttas upp för att minska befarade taxeringstekmska

svårigheter. Riksskattenämnden anser att kommittén underskattat

svårigheterna med en gränsdragning enligt förslaget. Det lärer ingalunda

vara ovanligt att dödsbon vilkas inkomst och förmögenhet överstiger de föreslagna

gränserna har ett relativt stort antal delägare som är bosatta på

skilda orter i riket. Härav följer att en omfattande skriftväxling måste ske

mellan ett inte ringa antal taxeringsnämnder för alt man med säkerhet skall

uppnå att varje delägare i dödsboet blir beskattad för den andel av inkomsten

resp. förmögenheten som belöper på honom. Risk finns likväl för

att vissa belopp blir obeskattade. Vidare torde — bortsett från enstaka undantagsfall

— föga vara att vinna från fiskalisk synpunkt på att tillämpa

handelsbolagsreglerna på dödsbon med så förhållandevis ringa inkomst och

förmögenhet som avses med kommitténs förslag. Riksskattenämnden anser

det därför angeläget att inkomst- och förmögenhetsgränserna sätts högre

och förordar en inkomstgräns av 15 000 kr. och en förmögenhetsgräns

av 300 000 kr. Även Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framför betänkligheter

mot förslaget i denna del, bl. a. på grund av de möjligheter till

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

manipulationer som gränserna öppnar väg för. En registrering av dödsbon

och deras delägare kan bli nödvändig om taxeringen skall bli effektiv.

Kommitténs förslag inger, framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, allvarliga

betänkligheter från praktisk taxeringssynpunkt. Särskilt torde det förhållandet

komma att medföra svårigheter att det i en del fall inte från början

är klart om gränserna kommer att överskridas eller inte. Även länsstyrelsen

i Södermanlands län ställer sig av liknande skäl tveksam till förslaget.

Eftersom dödsboet inte blir deklarationsskyldigt, måste taxeringsnämnd

— för prövning, huruvida dödsboet eller envar av delägarna skall

taxeras — äga tillgång till delägarnas deklarationer. Om taxeringsnämnd

då finner att delägartaxering inte bör ske, måste samtliga delägares deklarationer

ändras och förhållandet delges övriga berörda taxeringsnämnder. Ett

vidlyftigt underrättelseförfarande blir följden med därav följande möjligheter

till felaktigheter. Det kan också tänkas att olika taxeringsnämnder har

skilda uppfattningar beträffande frågan huruvida dödsboet eller delägarna

skall taxeras. Vidare kommer säkerligen de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna

mången gång att ha olika meningar i fördelningsfrågorna, vilket

kommer att ge upphov till segslitna skatteprocesser. Enligt länsstyrelsens

mening låter det sig inte heller göra att uppnå en effektiv kontroll av att

delägarna blir riktigt taxerade. Det torde, framhåller länsstyrelsen, vara

bättre att helt slopa beloppsgränserna och i stället höja tidsgränsen för

dödsbons livslängd som självständigt skattesubjekt, ev. i förening med en

regel, som ger dödsbon med omyndiga delägare möjlighet att bestå intill

dess dessa blivit myndiga.

Näringslivets skattedelegation anser att det från förenklingssynpunkt

skulle vara fördelaktigt med en enda beloppsgräns, anknuten till den skattepliktiga

förmögenheten. Förbundet föreslår en gräns vid 300 000 kr. Skall

även en inkomstgräns användas bör denna höjas i motsvarande mån. Inkomstgränsen

torde emellertid i praktiken ytterst sällan få någon verkan.

Liknande synpunkter anläggs av Svenska bankföreningen och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund. Bankföreningen framhåller därjämte att

även en gräns av 300 000 kr. på grund av den fortgående penningvärdeförsämringen

efter hand torde bli för låg. Det bör därför övervägas om inte

beloppsgränsen borde anknytas till skattepliktsgränsen för fysiska personer

vid förmögenhetsbeskattningen och automatiskt följa denna.

Enligt överståthållarämbetet är däremot några taxeringstekniska svårigheter

knappast att befara. Inte heller länsstyrelserna i Östergötlands län och

i Göteborgs och Bohus län finner att de taxeringstekniska svårigheterna

bör föranleda att de föreslagna gränserna höjs. Tvärtom är, säger länsstyrelsen

i Östergötlands län, gränserna alltför höga och kan innebära betydande

skattelättnader i många fall. Länsstyrelsen förordar därför att gränserna

bestäms till en skattepliktig förmögenhet av 50 000 kr. och till en stat
-

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

ligt taxerad inkomst av 3 000 kr. Beloppsgränsen på 100 000 kr. beträffande.

f°rmÖgenhet SyneS länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län godtagbar.

Möjligen kan beloppet 10 000 kr. vid inkomstbeskattningen anses väl högt

eftersom favören av att få inkomster av denna storleksordning beskattade

hos dödsbo och sålunda få lindring i progressionen kan te sig lockande.

En sänkning till 5 000 kr. torde därför böra övervägas.

Ä\en en del andra olägenheter på grund av de föreslagna gränserna

påtalas av remissinstanserna. Näringslivets skattedelegation framhåller att

delägarna i ett dödsbo med förmögenhet eller inkomst i gränslägena inte

vid beskattningsårets början vet om de själva eller dödsboet skall beskattas

för dödsboets inkomst eller förmögenhet. Att en sådan ordning

måste vålla uppenbara olägenheter ligger i öppen dag. I synnerhet om delägarnas

inkomst- och förmögenhetsförhållanden skiftar inbördes kan intressemotsättningar

befaras mellan delägarna. Särskilda komplikationer kan

inträffa i sådana fall där efterlevande make och minderåriga barn sammanlever

i oskift bo.

En annan olägenhet som kommittén velat delvis undanröja genom det

föreslagna dispensinstitutet — är att dödsboet vissa år, nämligen då de angivna

gränserna överskrids, skall beskattas efter handelsbolagsregeln och

andra år såsom dödsbo. Denna olägenhet påtalas också av en del andra remissinstanser.

Enligt lansstgrelsen i Hallands län bör i princip gälla att oskiftat dödsbo

som vid ett års taxering likställts med handelsbolag vid därefter följande

ars taxeringar behandlas på samma sätt oberoende av om boet senare uppnår

föreskrivna gränser. Av samma uppfattning är riksskattenämnden som

anför följande. I

I motsats till kommittén anser riksskattenämnden praktiska skäl tala för

att, om de nya reglerna en gång medfört tillämpning av handelsbolagsprincipen,

dylik uppdelning — oavsett förändringar i storleken av inkomsten och

förmögenheten skall ske sa länge dödsboet består. Till denna nämndens

ståndpunkt^ har även bidragit den synpunkten, att det för ifrågavarande

relativt små dödsbon i allmänhet torde vara möjligt att, om vederbörande

■verkligen så önskar, slutföra avvecklingen inom en period av fyra å fem år.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län är av samma mening och framhåller

bl. a. att antalet dispensfall blir alltför stort för att bekvämt kunna

administreras om förslaget knäsätts. Vidare föreligger risk för att ansökningar

om dispens inkommer så sent att taxeringsnämndernas arbete kommer

att försvåras. Slutligen torde kunna antas att alla dödsbon inte söker

dispens. Detta kan medföra att dödsboet behandlas olika i beskattningshänseende

för olika beskattningsår. Eftersom det knappast föreligger anledning

att underlätta uppskov med avveckling av dödsbo, anser länsstyrelsen skäl

inte föreligga att införa ett regelmässigt dispensförfarande.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

83

Dispensmöjligheter

Kommittén

Kommittén erinrar om att förslaget går ut på att beskattning skall ske som

om skifte skett. I vissa fall är det emellertid inte möjligt att verkställa ett

beskattningsmässigt skifte, i andra åter stöter detta på så stora praktiska svårigheter

att det är lämpligare att beskatta dödsboet enligt nu gällande regler.

Ett fall av förstnämnda slag är för handen t. ex. när den avlidne genom

testamente bestämt att avkastningen av en viss del av dödsboets förmögenhet

skall tillfalla en person under hans livstid, att avkastningen i övrigt under

denna tid skall läggas till kapitalet samt att äganderätten till förmögenheten

skall vara svävande så länge avkastningsrätten utgår och först när

denna rättighet upphör tillfalla vissa då levande personer. Ett annat sådant

fall föreligger om det på grund av rådande testamentstvist är oklart vem

som är att anse som dödsbodelägare.

I speciella undantagsfall kan det, framhåller kommittén, förhålla sig så,

att på grund av boutredningssvårigheter den tid under vilken nu gällande

regler alltid skall tillämpas visar sig vara för kort.

Med denna motivering förordar kommittén att riksskattenämnden ges

befogenhet att på ansökan av dödsboet medge undantag från de föreslagna

bestämmelserna i det fall att inkomst- eller förmögenhetsgränsen tillfälligt

överskrids.

Möjlighet bör finnas till partiell dispens. Kommittén avser bl. a. det fall

att äganderättsförhållandena är klara beträffande en del av ett dödsbos inkomst

och förmögenhet men svävande i en annan del. Taxering enligt kommitténs

förslag bör i så fall kunna avse den förstnämnda delen av boets

inkomst.

Ingående behandlar kommittén det fall att dödsbo har att utge periodiskt

understöd i form av pension, annan livränta el. dyl. Dödsboet är då skattskyldigt

till förmögenhetsskatt för den förmögenhet vars avkastning åtgår

för att fullgöra förpliktelsen men får dra av endast avkastningsrättens kapitalvärde.

För den del av förmögenheten som överskjuter kapitalvärdet skulle

utan en dispensregel dödsbodelägarna kunna bli skattskyldiga trots att de

inte skulle kunna förfoga över egendomen.

Enligt kommitténs mening bör som allmän regel vid avgörande om dispens

skall ges eller inte gälla att mot varandra skall vägas å ena sidan intresset

från fiskalisk synpunkt av att boets inkomst och förmögenhet vid beskattningen

uppdelas på delägarna och å andra sidan de praktiska svårigheterna

för berörda skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna att göra en

sådan uppdelning. Finner man vid denna avvägning att de praktiska svårigheterna

överväger bör dispens i regel beviljas.

över riksskattenämndens beslut i dispensärende skall enligt kommittéförslaget

klagan inte få föras.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kiingl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Remissyttrandena

Enligt näringslivets skattcdelegation kan väsentliga invändningar av principiell

och praktisk natur riktas mot det föreslagna dispensförfarandet.

En dispensregel medför, såsom kommittén själv framhållit, ett inte önskvärt

osäkerhetsmoment i den föreslagna lagstiftningen. För att begränsa området

för subjektiva bedömanden bör — om ett dispensinstitut inte helt kan

avvaras — flera av de fall som angetts såsom exempel på dispensfall i stället

intas som ovillkorliga undantag från huvudregeln. Så bör ske när äganderätten

till väsentlig del av dödsboets egendom är svävande eller tvekan

råder — till följd av pågående tvist om testamente eller av annan anledning

— om vilka personer som slutgiltigt är att anse som dödsbodelägare.

Svenska bankföreningen delar den av skattedelegationen hävdade uppfattningen

att ett dispensförfarande inte alltid är lämpligt utan att det vore

bättre att så långt möjligt i lagtexten ange när undantag skall göras från den

ifrågasatta regeln.

Även en del andra remissinstanser kritiserar dispenssystemet. Sålunda

anser länsstgrelsen i Kronobergs län att systemet är synnerligen svårhanterligt

och arbetskrävande för både de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna.

Ett par remissinstanser tar avstånd från den partiella dispensen.

Det maste, framhåller länsstgrelsen i Södermanlands län, vara förenat med

stora svårigheter att i praktiken genomföra ett system som möjliggör tilllampning

av skilda beskattningsregler i fråga om olika delar av ett och

samma dödsbos inkomster och förmögenhet. Enligt riksskattenämnden talar

praktiska skäl mot att partiell dispens ges.

Bankföreningen anser vidare att det föreslagna dispensförfarandet är behäftat

med vissa processuella oklarheter. Kommittén förutsätter att riksskattenämnden

kan medge dispens »på framställning av dödsboet eller någon

av dess delägare». Av förslaget framgår ej hur det skall förfaras vid

oenighet mellan delägarna i frågan huruvida dispens skall sökas eller inte.

Att sådan oenighet lätt kan uppstå visar bl. a. det av kommittén intagna exemplet

(SOU 1963:52 s. 237). Vissa delägare kan förlora medan andra

kan vinna på ett skattemässigt skifte. Det synes vidare föga tilltalande, att

en dödsbodelägare bakom ryggen på de övriga skulle kunna på egen hand

göra framställning om dispens. Sådan framställning bör därför kunna göras

endast av dödsboet som sådant.

Enligt näringslivets skattedelegation bör dispens normalt ges dödsbon med

delägare under 21 år. I dessa fall kan den av kommittén föreslagna bestämmelsen

leda till att dessa delägares föräldrar får en orimligt hög skattebelastning

beroende på att samtaxering i vissa fall skall ske av föräldrarnas

och barnens förmögenhet, över huvud taget kommer de regler, som gäller

beskattningen av hemmavarande barns förmögenhet, att vålla nya problem

om kommitténs förslag genomförs.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Ett par remissmyndigheter ifrågasätter om riksskattenämnden är den

myndighet som bör ge dispens. Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län synes

det vara ändamålsenligare att prövningsnämnden i det län som har att

handlägga dödsboets taxering till statlig inkomstskatt tilläggs denna befogenhet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att taxeringsnämnd i vissa fall

bör få medge dispens.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker att det inte föreskrivits någon

viss tid inom vilken dispensansökan skall vara ingiven till riksskattenämnden.

Detta kommer enligt länsstyrelsens mening att fördröja ärendenas

avgörande.

Justitiekanslern och Svenska bankföreningen framhåller att klagan i

dispensärende bör kunna föras hos regeringsrätten. Riksskattenämndens

prövning innebär en dömande funktion pa ett område där civilrättsliga tolkningsfrågor

av särskilt invecklad beskaffenhet ofta förekommer. Att dylika

spörsmål i fortsättningen skulle kunna genom ett dispensförfarande undandras

regeringsrättens prövning i vanlig ordning förefaller omotiverat. Riksskattenämndens

beslut i dispensärenden bör därför kunna överklagas hos

regeringsrätten.

Uppbördsfrågor m. m.

Remissyttrandena

Näringslivets skattedelegation anför att kommittén inte närmare belyst

de problem som uppkommer i uppbördshänseende. Eftersom preliminär

skatt kan påföras dödsboet för ett beskattningsår men delägarna påförs den

slutliga skatten för samma beskattningsår eller vice versa, förutsätter kommitténs

förslag att särskilda föreskrifter meddelas i uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 (nr 272) för att medge vederbörande skattskyldig avräkning

av preliminär skatt mot slutlig skatt.

Kravet att de skattskyldiga med rimlig säkerhet skall kunna förutse beskattningsårets

skattebörda synes enligt Svenska bankföreningen med de föreslagna

reglerna inte vara tillräckligt tillgodosett. Detta krav har kommit

till uttryck bl. a. i uppbördsförordningens bestämmelser om preliminär

självdeklaration och preliminär taxering för beräkning av B-skatt. En beskattning

enligt handelsbolagsregler kan i efterhand komma som en fullständig

överraskning för delägarna bl. a. i fall där det först vid deklarationstillfället

mot tidigare gjorda antaganden visar sig, alt inkomst- eller formogenhetsgränsen

överskridits. Av det förut anförda — inte minst osäkerhe>- ten huruvida i det enskilda fallet dispens kan komma att medges eller icke

_ torde följa, att det ibland över huvud taget inte blir möjligt vare sig för

de skattskyldiga eller för den lokala skattemyndigheten att avgöra huruvida

dödsboet eller delägarna skall avge preliminär självdeklaration och vilka be
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

lopp som skall anges i denna eller för vein debetsedel skall utfärdas. Särskilda

bestämmdser torde erfordras så att dödsbodelägare, som blivit föremal

for taxering enligt handelsbolagsregler, äger tillgodoräkna sig den på

honom belöpande andelen av dödsboets erlagda preliminärskatt. Omvänt bör

motsvarande gälla i det fall dödsboet taxerats för inkomst, för vilken delägare

erlagt preliminärskatt. Vare sig sådana bestämmelser införs eller ej

uppkommer besvärliga avräkningsproblem, bl. a. i förhållandet mellan

dödsboet och delägarna, vilket emellertid torde utgöra en oundviklig följd

av det föreliggande förslaget.

Enligt famil jer ättskommittén bör dödsbo som taxeras som handelsbolag

åtminstone subsidiärt svara för skatter som belöper på dess inkomst och

förmögenhet så att man ej står inför det faktum att skatt ej kan uttas utan

utmätning av delägares andelsrätt i dödsbo, vilket är en mindre önskvärd

procedur. Familjerättskommittén frågar hur man tänkt sig saken ordnad

nar det finns utländska delägare i svenska dödsbon eller delägare som eljest

är bosatta utomlands.

Även näringslivets skattedelegation berör denna fråga som enligt delegationens

mening kan få stor praktisk betydelse med hänsyn till den högst

varierande skattebelastning som kan föreligga för skilda delägare.

Svenska bankföreningen påpekar att bestämmelserna om beräkning av

pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring i huvudsak

ar uppbyggda på skattelagarnas inkomstdefinitioner. En ändring av dessa

kan därför få försakringsmässiga återverkningar. Följande exempel anförs.

Dödsbodelägare, som utfört arbete åt boet, beskattas enligt praxis som för

inkomst av tjänst för den lön han erhåller härför (RÅ 1935 not Fi 367).

Denna lön utgör pensionsgrundande inkomst. Är vederbörande däremot delägare

i dödsbo, på vilket reglerna om handelsbolag skall tillämpas, skall

jämlikt punkt 9 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen lönen hänföras

till inkomst av den förvärvskälla, varur dödsboets inkomst härflutit.

Är boets förvärvskälla t. ex. annan fastighet, blir lönen i motsats till förra

fallet ej pensionsgrundande. Ur den enskilde delägarens synpunkt kan en

sådan skillnad knappast förefalla motiverad.

Departementschefen

Behovet av ändrade bestämmelser för dödsbobeskattning

Dödsboutredningen har av ålder ansetts vara en angelägenhet som ankommer

på de enskilda rättsägarna. Därför har för normalfallen inte i lag

föreskrivits någon viss tid inom vilken dödsboets behållning skall delas

mellan dem. Om dödsbodelägarna är ense därom kan skiftet uppskjutas

hur länge som helst. Även om dödsboförvaltningen i princip går ut på att

skapa förutsättningar för dödsbogemenskapens hävande genom bodelning

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

och arvskifte står det således inte i strid med den civilrättsliga regleringen

att behålla dödsbon oskiftade under lång tid. Skatteflyktskommittén har vid

sina rättsfallsundersökningar påträffat ett fall där dödsbo som uppkom

år 1881 var oskiftat ännu år 1942.

Behållandet av dödsbogemenskapen under längre tid skapar emellertid

problem av olika slag som är svåra att komma till rätta med. Ett sedan

länge uppmärksammat problem sammanhänger med den statliga verksamheten

för jordbrukets inre och yttre rationalisering. Mycket ofta ägs nämligen

fastigheter, som ingår i rationaliseringsföretag, av ett dödsbo. Detta

inverkar inte sällan starkt fördröjande på företaget och kan ibland helt

omöjliggöra det. Orsaken är ytterst att dödsboformen inte är avsedd för

långtidsförvaltning. Sålunda saknas regler om legal ställföreträdare för

dödsbo. Visserligen finns boutredningsmannainstitutet men detta används

i allmänhet endast under särskilda förhållanden och f. ö. äger inte heller

boutredningsman i regel avhända boet fast egendom utan delägarnas eller

rättens hörande.

Skatteflyktskommittén har tagit upp ett annat problem som sammanhänger

med dödsboägandet, nämligen att dödsboinstitutet utnyttjas för att

bereda dödsbodelägarna otillbörliga skattelättnader. Den av kommittén föreslagna

lagstiftningen syftar till att undanröja en sådan användning av dödsboinstitutet.

Kommittén åberopar till en början den principiella grunden för

juridiska personers inkomstbeskattning. Reglerna härom utformades av

1924 års skatteberedning som uttalade att inkomstbeskattningen alltid avser

att till sist träffa fysiska personer. Vid enkelbeskattning — dvs. i de fall

när man vill beskatta inkomsten antingen hos den juridiska personen eller

hos dess intressenter och inte hos båda — borde därför enligt beredningens

mening, om beskattningen lades på den juridiska personen, dennas inkomst

beskattas så att den träffades med samma skatt som rätteligen borde träffat

intressenterna om dessa hade beskattats direkt. Kommittén understryker

att denna princip numera inte är tillgodosedd när det gäller beskattningen

av dödsbon. I många fall är det nämligen till följd av i första hand skatteskalornas

progression förenat med avsevärda fördelar att låta skatten träffa

dödsboet i stället för dess delägare. Gällande beskattningsregler bör, anser

kommittén, därför ändras så att den nämnda principen blir tillämplig även

beträffande dödsbon. Detta föreslås ske genom att bestämmelserna för beskattning

av handelsbolag görs tillämpliga på dödsbon med inkomst eller förmögenhet

av viss storlek.

Från remissinstansernas sida har inte framförts några erinringar mot

kommitténs principiella ståndpunkt. Däremot har rests vissa invändningar

av främst praktisk och taxeringsteknisk art mot kommitténs förslag. Vidare

hävdas på en del håll att åtgärder för att hindra skatteflykt i fråga om dödsbon

knappast är så angelägna att de inte kan anstå i avbidan på en översyn

av dödsbonas ställning i civilrättsligt hänseende.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

Enligt min mening är den ståndpunkt skatteflyktskommittén intagit principiellt

riktig. Det kan inte anses tillfredsställande att delägare i dödsbo kan

skaffa sig skattelättnader genom att underlåta att skifta boet sedan den

egentliga boutredningen avslutats. De föreslagna reglerna är ägnade att skapa

ökad likformighet i beskattningen. Från rättvisesynpunkt kan därför någon

befogad invändning inte göras mot dem. Som jag nyss nämnde bygger

kommunalskattelagen när det gäller beskattningen av juridiska personer,

däribland dödsbo, egentligen på tanken att skatten skall motsvara vad delägarna

haft att erlägga i skatt om de beskattats direkt.

Vad beträffar de civilrättsliga reglerna rörande dödsbo återfinns dessa i

18—24 kap. ärvdabalken. De leder sitt ursprung från 1933 års lag om boutredning

och arvskifte. Härifrån överfördes de år 1958 i princip oförändrade

till ärvdabalken. Enligt vad jag inhämtat av chefen för justitiedepartementet

kan en översyn av bestämmelserna inte räknas till de mera angelägna

lagstiftningsuppgifterna, särskilt som reglerna synes vara väl avvägda

för dödsbon som inriktas på att endast avveckla den avlidnes ekonomiska

förhållanden och därför upplöses efter kort tid. Mot bakgrunden

härav får en reviderad civilrättslig dödsbolagstiftning anses så avlägsen

att den inte kan med fog åberopas mot en ändrad skattelagstiftning på området.

Ett par remissinstanser papekar att dödsboet är en bra och smidig förvaltningsform

och att det inte kan vara något samhällsintresse att tvinga

fram en upplösning av skatterättsliga skäl. I vissa fall stadgas i lag hinder

mot skifte. Det åberopas också att det kan finnas legitima skäl att underlåta

att dela boet. Sa kan t. ex. vara fallet om ett dödsbo driver en näringsverksamhet

av något slag. Ofta förekommer, framhåller man, att ett dödsbo

fortsätter att driva den avlidnes rörelse. Om den ifrågasatta lagstiftningen

genomförs uppkommer kanske ekonomiska svårigheter för de efterlevande

med påföljd att de tvingas att upphöra med verksamheten. Särskilt motiverat

sägs det vara att inte framtvinga en delning av boet i de fall där dödsbodelägarna

är efterlevande make och omyndiga barn. Enligt familjerättskommitténs

mening skulle det nu diskuterade förslaget strida mot strävandena

att förbättra efterlevande makes ställning. Sammanlevnad i oskiftat bo är,

framhåller denna kommitté, en mycket naturlig ordning så länge efterlevande

make är i livet och ogift. Om barnen emellertid skulle beskattas för andel

av boet torde de komma att bli mindre benägna att låta boet förbli oskiftat.

Lagstiftningen i fråga skulle också motverka de aktuella strävandena på

familjerättens område att närma den svenska lagstiftningen till vad som

gäller i Danmark, Island och Norge där efterlevande make i stor utsträckning

sitter i orubbat bo.

I anledning av dessa invändningar vill jag anföra följande.

Det huvudsakliga syftet med de föreslagna beskattningsreglerna är att förhindra

skatteundandragande eller med andra ord att skapa likformighet i

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1066

beskattningshänseende mellan dödsbodelägare och andra skattskyldiga. Det

förhållandet att en verksamhet bedrivs av ett dödsbo är inte någon godtagbar

grund för skattelättnader. En tillämpning av beskattningsreglerna för

handelsbolag på rörelsedrivande dödsbo kan inte antas medföra alltför stora

svårigheter. Det bör nämligen ihågkommas att handelsbolag i allmänhet

driver rörelse och att problemet med att viss del av vinsten måste kvarhållas

i rörelsen har minst samma aktualitet i flertalet vanliga handelsbolag

som hos rörelsedrivande dödsbo. Ändå har ingen allvarligare kritik riktats

mot de hittillsvarande reglerna för beskattning av handelsbolag.

Farhågorna för att den tillämnade lagstiftningen skulle försämra efterlevande

makes möjligheter att sitta kvar i orubbat bo synes mig vara betydligt

överdrivna. De nu gällande reglerna kommer nämligen vid ett genomförande

av reformen även framdeles att vara tillämpliga pa det alldeles övervägande

antalet dödsbon. De föreslagna reglerna skall således — i den utformning

jag vill ge dem — avse endast dödsbon med en taxerad inkomst

av 10 000 kr. eller däröver eller med en skattepliktig förmögenhet överstigande

100 000 kr. Antalet dödsbon av denna storlek torde enligt beräkningar

som utförts av skatteflyktskommittén uppgå till endast ca 5 %

av det totala antalet dödsbon. Men även dessa dödsbon kommer enligt förslaget

att under en viss antagen normaltid för avvecklingen av dödsboförvaltningen

att vara underkastade äldre regler. Förslaget tar således vederbörlig

hänsyn till dödsbodelägarnas intresse att i denna egenskap under viss

tid behandlas som en enhet i beskattningshänseende. Därjämte ges vissa

möjligheter till dispens från de nya bestämmelserna. De efterlevande kommer

således att beredas god tid att avveckla boet och att inrätta sig efter de

nya förhållandena.

Det har gjorts gällande att den förevarande frågan statsfinansiellt är av

begränsat intresse och att lösningen därav kunde anstå i avbidan på en översyn

av de civilrättsliga reglerna. Enligt min mening är dock de fall där dödsboinstitutet

utnyttjas i skatteundandragande syfte tillräckligt många för att

motivera den föreslagna lagstiftningen även från fiskalisk synpunkt. Jag vill

erinra om att skatteflyktskommitténs undersökningar visar att dödsbon, särskilt

bon med större förmögenhet, i betydande omfattning behålls oskiftade

längre tid än som i allmänhet betingas av själva boutredningen och vidare

att antalet oskiftade dödsbon ökar. Särskilt anmärkningsvärt är att dödsboformen

tycks användas för att nedbringa förmögenhetsskatten. Såsom kommittén

framhållit är antalet rcduktionsfall, dvs. fall där den beskattningsbara

förmögenheten enligt 9§ förordningen om statlig förmögenhetsskatt

skall reduceras, exceptionellt stort beträffande dödsboförmögenheter, om

man jämför med förmögenheter i allmänhet. Medan endast 3 å 4 % av värdet

av förmögenheterna i allmänhet blir föremål för reducering, ligger motsvarande

siffra för dödsboförmögenheterna mellan en fjärdedel och en tredjedel

av värdet.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

Såväl skatteflyktskommittén som ett par remissinstanser har pekat på det

förhållandet att ett förmögenhetsförvärv t. ex. genom upplösning av dödsbo

någon gång kan medföra att förvärvarens årliga skattebelastning ökar med

större belopp än den inkomstökning förvärvet medför. Detta uppges vara en

inadvertens i skattesystemet som leder till olika arrangemang från de skattskyldigas

sida i skattelindrande syfte. Det hävdas från dessa remissinstansers

sida att skattereglerna inte bör ändras så att denna inadvertens får ökad

betydelse. Den gjorda invändningen är enligt min mening inte tillräckligt bärande

för att berättiga till avkall på kravet om principiell likformighet i beskattningshänseende

mellan dödsbodelägare och andra skattskyldiga. En

ändrad lagstiftning enligt skatteflyktskommitténs förslag kommer f. ö. att

till alldeles övervägande del avse fall där invändningen saknar all relevans.

I några fall har remissinstanserna ställt sig kritiska till förslaget av det

skälet att det kan väntas öka taxeringsarbetet. Det kan inte bestridas att reformen

kommer att medföra ett visst merarbete för både skattskyldiga och

taxeringsmyndigheter men genom den utformning reformen föreslås få har

enligt min mening detta merarbete begränsats så långt det är möjligt utan

att syftet går förlorat. Jag återkommer till denna fråga senare.

Slutligen vill jag till stöd för mitt förslag åberopa att dödsboägandet som

jag inledningsvis nämnde visat sig vara till hinder för en önskvärd rationalisering

av jordbruket och skogsbruket. Detta sammanhänger med de svårigheter

som orsakas av att dödsbodelägarna måste vara eniga om varje åtgärd

och att förvaltningen av boet alltså måste utövas av delägarna gemensamt.

Om man vill fullt ut undanröja det hinder för rationaliseringsverksamheten

som dödsbona utgör fordras visserligen ett mer radikalt grepp än vad

en reform på skatteområdet kan innebära. En viss gynnsam effekt bör dock

reformen ha även om den endast omfattar ett begränsat antal dödsbon.

Formen för beskattning av dödsbo

Den avsedda beskattningseffekten — att träffa dödsboet med samma

skatt som rätteligen bort träffa dess delägare — bör såsom skatteflyktskommittén

föreslagit lämpligen åstadkommas genom att dödsboet i beskattningshänseende

likställs med handelsbolag. Boets verksamhet skall

således vid beskattningen anses bedriven av dödsboet som sådant men dess

inkomst och förmögenhet taxeras hos delägarna i förhållande till deras

andelar i boet.

Det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrker kommitténs

förslag i princip. Från några håll anförs emellertid betänkligheter. Därvid

framhålls att det skulle vara olämpligt att i fråga om dödsboet använda

reglerna för beskattning av handelsbolag eftersom dödsboet är en påtvingad

gemenskap medan handelsbolaget är en frivillig sådan. Särskilt åberopas

att svårigheter möter att fastställa delägares andel. Om man bestämmer

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

såsom huvudregel, att boets inkomst och förmögenhet skall fördelas efter

vad enligt lag och testamente belöper på delägarna, och godkänner en ändrad

fördelning endast på grundval av vissa kvalificerade överenskommelser

på sätt jag förordar i det följande bör det inte uppkomma några allvarliga

svårigheter att bestämma andelarna. Om det hör till vanligheten

att dödsbodelägare inte närmare känner till hur stor hans andelsrätt

i boet är, synes mig detta vara ytterligare ett skäl att påskynda dödsbogemenskapens

hävande. Inte heller kan, såsom en remissinstans synes hävda,

det förhållandet att lön eller annan ersättning utgått till delägare hindra att

dödsboet beskattas på sätt föreslagits. Enligt punkt 9 av anvisningarna till

32 § kommunalskattelagen medför visserligen behandling av dödsbo som

handelsbolag att lön eller annan ersättning för utfört arbete som utgått till

delägare anses uppkommen i samma förvärvskälla som boets inkomst härflutit

ur. Den härav föranledda komplikationen synes mig inte vara något

avgörande skäl mot reformen.

En remissinstans anser att handelsbolagsformen är mindre lämplig av

den anledningen att den skulle innebära att delägarna skulle bli beskattade

för dödsboets inkomster även om dessa inte kunnat delas ut. De nu föreslagna

reglerna föranleder i realiteten knappast någon ändring i detta avseende.

Medan dödsboet tidigare var skattskyldig! för inkomsten vare sig

den fick stå inne i företaget eller inte, kommer skattskyldigheten för dödsboets

vinst i framtiden — om förslaget genomförs att åvila delägarna i

boet, hur än vinsten används av dödsboet och oberoende av vad delägarna

lyft av denna.

Av det anförda torde framgå att jag för egen del ansluter mig till kommitténs

förslag att reglerna för beskattning av handelsbolag görs tillämpliga

på dödsbon. I det följande tar jag upp frågan från vilken tidpunkt

dödsboet skall underkastas de nya reglerna och om reglerna skall tillämpas

på dödsbon oavsett storleken av deras inkomst och förmögenhet. Redan

i detta sammanhang vill jag emellertid fästa uppmärksamheten på reglerna

om inkomstbeskattningen av fideikommissbo. Enligt förordningen

den 6 december 1963 (nr 587) om inkomstbeskattning av fideikommissbo,

m. m., skall fideikommissbo i beskattningshänseende anses som oskiftat

dödsbo. Någon anledning att av skatteflyktsskäl ändra denna lagstiftning

föreligger naturligtvis inte. Lagen den 6 december 1963 (nr 583) om avveckling

av fideikommiss föreskriver som huvudregel att fideikommisset

skall upphöra när innehavaren avlider. Fideikommissegendomen skall fördelas

mellan den avlidnes efterträdare, arvingar och testamentstagare. Avvecklingen

sker under medverkan av en särskild nämnd. Fideikommissboet

är i inkomstskattehänseende hell skilt från dödsboet efter den avlidne

fideikommissarien. I författningstexten bör för tydlighets skull anges att de

nu föreslagna reglerna inte avser fideikommissbo.

Skatteflyktskommittén utgår från att dödsboets inkomster regelmäs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

sigt fördelas mellan delägarna efter det förhållandet vari de äger del i

boet enligt gällande arvs- och testamentsregler. Givetvis skall arvsavsägelse

beaktas. Om delägarna överenskommit om särskild fördelning skall

likaså denna godtas. Ett par remissinstanser har anmält missnöje med

förslaget i detta avseende. De anser att den förutsatta obegränsade möjligheten

till överenskommelse i fråga om fördelningen av inkomsten inbjuder

till missbruk. Man skulle bl. a. öppna vägen för att temporärt överflytta

kapital och avkastning på minderåriga. Jag delar i viss utsträckning

denna uppfattning och föreslår den ändringen i kommitténs förslag att som

delägares andel skall anses vad enligt lag och testamente belöper på honom

av boets behållning, om inte annat föranleds av arvsavsägelse eller av överenskommelse

om sammanlevnad i o-skiftat bo. Till skattepliktig inkomst

skall givetvis inte hänföras vad delägare erhållit genom utskiftning av den

avlidnes efterlämnade tillgångar.

Riksskattenämnden anser att man för att undvika tveksamhet bör införa

en regel i 47 § kommunalskattelagen att garantibelopp för fastighet som

tillhör oskiftat dödsbo skall beskattas hos delägarna på samma sätt som

boets inkomst. I anledning härav vill jag hänvisa till 53 § 2 mom. samma

lag som föreskriver att handelsbolag inte skall taxeras utan att dess

inkomst och garantibelopp skall hänföras till de särskilda delägarnas inkomst

med belopp som för envar motsvarar hans andel av bolagets inkomst

och garantibelopp. Enligt det nu föreliggande förslaget skall i vissa

fall beträffande dödsbo tillämpas vad som gäller om handelsbolag. Bestämmelse

härom är avsedd att inflyta i 53 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Eftersom någon föreskrift i 47 § av den art riksskattenämnden föreslagit

inte ansetts erforderlig i fråga om delägare i handelsbolag synes någon

sådan inte heller påkallad beträffande delägare i dödsbo som i skatterättsligt

hänseende skall anses som handelsbolag. Den föreslagna bestämmelsen

i 53 § 3 mom. innebär också — såsom jag nyss antydde — att stadgandet

i punkt 9 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen blir tillämpligt.

I detta sammanhang bör påpekas att oskiftat dödsbo kan vara skattskyldig!

enligt förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt.

Genom hänvisningen i 6 § denna förordning blir de nu föreslagna reglerna

att dödsbo i vissa fall skall behandlas som handelsbolag tillämpliga

även vid taxering till allmän varuskatt. Sådan skatt kan således komma

att debiteras delägare i dödsbo i stället för boet om förutsättningar för handelsbolagstaxering

föreligger vid inkomstbeskattningen. Dödsbodelägarna

har emellertid möjlighet enligt 12 § 2 mom. varuskatteförordningen i dess

lydelse genom förordningen den 3 juni 1965 (nr 157) att få varuskatten

påförd endast en dödsbodelägare om det av praktiska eller andra skäl är

lämpligt.

Skatteflyktskommittén föreslår att den omständigheten att dödsbo i beskattningshänseende

behandlas som handelsbolag inte skall medföra för
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

lust av avdrag som boet annars varit berättigat till. Rätten till avdrag skulle

alltså övertas av dödsbodelägarna. En regel av denna innebörd föreslås

i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen och i 7 § förordningen om

rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. De föreslagna bestämmelserna

avser i första hand att möjliggöra för dödsbodelägarna att utnyttja

kommunalskatteavdrag och förlustavdrag.

Några remissinstanser går längre och förordar en generell rätt för dödsbodelägare

att erhålla avdrag för kommunalskatt och vissa avgifter som

påförts avliden person eller hans dödsbo och som inte kan utnyttjas som

avdrag hos dödsboet till följd av dess avveckling. Kommittén har berört

detta problem men har såsom framgår av vad jag förut anfört inte ansett

sig böra lägga fram förslag till annan utsträckning av avdragsrätten än

som direkt betingas av kommitténs förslag i övrigt.

För egen del får jag beträffande denna fråga anföra följande. Grunden

för mitt förslag att vissa dödsbon efter någon tid skall behandlas såsom

handelsbolag är att sådana bon egentligen hade kunnat skiftas. Förslaget

avser inte minst att skapa ökad likformighet i beskattningen. Enligt min

mening bör man under sådana förhållanden inte sätta dödsbon som frivilligt

skiftas i sämre läge än sådana dödsbon som lever kvar och underkastas

de föreslagna reglerna. Detta skulle emellertid bli fallet om skatteflyktskommitténs

förslag följdes. Kommitténs förslag innebär också en förmånligare

behandling av stora dödsbon som behandlas enligt handelsbolagsreglerna

i jämförelse med mindre dödsbon som beskattas enligt nu gällande

regler.

Enligt min mening motiverar inte mitt förslag till ändrade regler för beskattning

av dödsbo någon utsträckning av rätten till förlustavdrag. Något

mera tveksam ställer jag mig när det gäller avdragsrätten för kommunalskatt.

En eventuell avdragsrätt bör emellertid av skäl som jag nyss antydde

inte begränsas till dödsbon som beskattas som handelsbolag utan även omfatta

dödsbon — oavsett storlek — som slutligt skiftas. Såsom skatteflyktskommittén

framhållit är dock åtskilliga praktiska problem — som är outredda

_ förenade med en allmän avdragsrätt. Härtill kommer att frågan

om en omläggning av avdragsrätten för kommunalskatt torde komma att

aktualiseras av källskatteutredningen enligt vad jag under hand erfarit.

Eftersom det finns skäl att anta att den ifrågasatta avdragsrätten blir tillgodosedd

genom en sådan omläggning vill jag inte nu föreslå den komplikation

av skattesystemet som en generell avdragsrätt innebär.

Svenska bankföreningen påpekar att kommitténs förslag kan leda till

skärpt beskattning när det gäller tillämpningen av 1951 års förordning angående

beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst. Enligt

bankföreningen bör den möjlighet till skattelindring som förordningen erbjuder

inte gå förlorad genom att dödsboet beskattas som handelsbolag.

Jag vill i anledning bärav erinra om alt nyssnämnda förordning avser

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

att möjliggöra skattelindring i sådana fall då beskattningsreglerna annars

skulle medföra direkt obilliga konsekvenser för den skattskyldige. Om

dödsbodelägare, som är skattskyldig för dödsboets inkomst, skall komma i

åtnjutande av särskild skatteberäkning, beror alltså på om han själv uppfyller

de i förordningen givna förutsättningarna. Att hänsyn i förevarande

avseende således skall tas till delägarens och inte till dödsboets situation

är helt i överensstämmelse med syftet med skatteflyktskommitténs förslag

som ju är att träffa delägarna med den skatt som skulle utgått om boet

varit skiftat. Det kan inte anses inkonsekvent att medge dödsbodelägarna

rätt till förlustavdrag men inte rätt till särskild skatteberäkning vid ackumulerad

inkomst. Den förra rättigheten måste bedömas med hänsyn till

dödsboets förhållanden eftersom fråga är om kvittning av förluster och

inkomster i en av detta bedriven verksamhet medan den senare rättigheten

på nu angivet skäl bör bedömas med hänsyn till den skattskyldiges

förhållanden.

Dödsbo som självständigt skattesubjekt

Skatteflyktskommittén har föreslagit att dödsboet skall taxeras på samma

sätt som handelsbolag fr. o. m. det taxeringsår som infaller närmast

efter utgången av det fjärde kalenderåret efter det kalenderår varunder

dödsfallet inträffade. Härigenom blir boet i regel beskattat enligt nu gällande

bestämmelser under en tid av tre år. Enligt förslaget äger riksskattenämnden

ge dispens från det föreslagna stadgandet.

Bland remissinstanserna är meningarna på denna punkt delade. Man

anser på en del håll att avvecklingstiden är för kort, på andra att den är

för lång. De flesta instanserna har dock inte haft något att invända mot

förslaget.

Jag anser mig kunna instämma i skatteflyktskommitténs uppfattning

att det endast i undantagsfall fordras längre tid än tre år för att slutligt

avveckla förvaltningen av ett dödsbo. Till denna uppfattning har också

bl. a. Sveriges advokatsamfund anslutit sig. Möjligen kan den föreslagna

avvecklingstiden anses väl lång eftersom det även i dödsbon med stor behållning

i allmänhet torde gälla att de utan olägenhet kan avvecklas på

kortare tid. Det torde således vara klart att kommitténs förslag ger det helt

övervägande antalet dödsbon skäligt rådrum för avveckling. Skulle det i

enstaka fall visa sig att den föreslagna tidrymden är otillräcklig för avvecklingen

kan riksskattenämnden enligt kommitténs förslag — som jag inte

har något att erinra mot — medge dispens från bestämmelsen i fråga.

Jag anser mig böra understryka kommitténs uttalande att de föreslagna

reglerna inte innebär att dödsbon med endast en delägare utan vidare skall

beskattas som självständigt skattesubjekt under de tre närmaste åren efter

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

dödsfallsåret. I enmansdödsbon fordras vanligen inte någon särskild delningsförrättning

genom arvskifte e. d. och sådant bo torde i praxis anses

upplöst i och med att dödsboförvaltningen avslutats. Såsom kommittén framhållit

är förslaget tillämpligt på dödsbon. Frågan huruvida ett dödsbo föreligger

får liksom hittills avgöras efter civilrättsliga grunder.

Inkomst- och förmögenhetsgränserna

I och för sig är det enligt kommitténs mening önskvärt att de nya reglerna

kunde tillämpas på alla dödsbon. Av praktiska skäl finner kommittén

detta emellertid knappast lämpligt. Skulle även mindre dödsbon innefattas

i reformen, uppstår nämligen betydande merarbete både för de

skattskyldiga och för taxeringsmyndigheterna utan att skatteintäkterna

för staten i nämnvärd mån ökas. Kommittén föreslår därför att lagstiftningen

skall omfatta endast dödsbon med skattepliktig förmögenhet över

100 000 kr. eller en till statlig inkomstskatt taxerad inkomst över 10 000

kr.

Även på denna punkt är remissinstansernas meningar delade.

Ett av de skäl som anförts mot den föreslagna gränsdragningen, som

ju innebär att flera system tillämpas för dödsbobeskattningen, är att den

skulle strida mot en av huvudprinciperna i beskattningen, nämligen kravet

på likformighet. Denna invändning visar sig emellertid vid närmare granskning

inte hållbar. Genom att beskatta större dödsbon efter handelsbolagsreglerna

undanröjer man en betydande möjlighet till skatteflykt och åstadkommer

man större likformighet i beskattningen av delägarna i dessa bon

jämfört med andra skattskyldiga i samma inkomst- och förmögenhetsläge.

Att man på grund av taxeringstekniska svårigheter tvingas att begränsa

reglernas räckvidd är enligt min mening inte något avgörande skäl mot reformen.

I små dödsbon har likformighetssynpunkten mindre betydelse eftersom

skattebelastningen i stort sett blir densamma oavsett om de hittillsvarande

eller de föreslagna reglerna tillämpas.

Flera remissinstanser anser att de taxeringstekniska komplikationerna

är stora och att de underskattats av skatteflyktskommittén. Å andra sidan

menar några remissinstanser att svårigheterna överdrivits. En instans

finner t. o. m. en gränsdragning av skattetekniska skäl omotiverad.

De svårigheter man i första hand pekar på från remissinstansernas sida

är de som föranleds av att delägarna i ett dödsbo inte sällan är bosatta på

skilda orter. Detta skulle föranleda ett vidlyftigt underrättelseförfarande

och innebära stora risker för oriktiga taxeringar. En särskild registrering

av dödsbon och deras delägare skulle bli nödvändig. Speciella svårigheter

skulle uppstå när taxeringsnämnderna har skilda uppfattningar om

vem som skall taxeras, dödsboet eller delägarna. Mot beloppsgränserna

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

åberopas också svårigheterna för dödsbodelägarna alt före beskattningsåret,

t. ex. vid -avgivandet av preliminär självdeklaration, bedöma om gränserna

kommer att överskridas eller inte.

Det kan inte förnekas att de föreslagna beskattningsreglerna kommer

att medföra ett visst merarbete för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna.

Dessa svårigheter bör dock inte överdrivas. Antalet dödsbon

med kvarlåtenskap överstigande 100 000 kr. var enligt skatteflyktskommitténs

undersökningar relativt litet eller ca 5 000 vid 1962 års taxering.

Genom fastighetstaxeringsvärdenas höjning och andra förhållanden kan det

antas ha blivit större men dock inte så stort att det påverkar bedömningen,

särskilt inte som effekten av den reform jag nu föreslår bör bli en kraftig

nedgång av antalet.

Den uppgifts- och underrättelseskyldighet som är en förutsättning för

de nya reglernas tillämpning synes mig inte hli alltför betungande. För

taxeringsnämndernas del innebär förfarandet i stort sett endast att man tilllämpar

vad man redan prövat i praktiken beträffande handelsbolag. Såvitt

är känt har taxeringssystemet för sådana bolag hittills fungerat tillfredsställande.

Vanligen torde inte heller svårigheterna för dödsbodelägarna att

i förväg bedöma om gränserna kommer att överskridas eller inte att bli

särskilt stora, i all synnerhet som man kan göra denna bedömning mot

bakgrunden av dödsboets verksamhet under ett antal år efter dödsfallet.

Om man gör lagstiftningen tillämplig på alla dödsbon blir merarbetet

för taxeringsmyndigheterna avsevärt större. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att enligt en undersökning, som verkställdes av arvsskattesakkunniga

och som redovisas i skatteflyktskommitténs betänkande (SOU

1963:52 s. 242), dödsbon med en kvarlåtenskap av högst 100 000 kr. utgjorde

inte mindre än 95,6 % av totala antalet dödsbon enligt de under tiden

den 1 juli 1954—den 30 juni 1955 inregistrerade bouppteckningarna. Härav

var antalet dödsbon i skiktet 50 000—100 000 kr. ungefär dubbelt så

stort som antalet med en förmögenhet över 100 000 kr. Redan att sänka

förmögenhetsgränsen till 50 000 kr. skulle således innebära en tredubbling

av antalet dödsbon som faller inom ramen för den tänkta lagstiftningen.

Antalet dödsbon i skiktet 50 000—100 000 kr., som inte skiftas

inom ett par år efter dödsfallet, är förmodligen proportionsvis väsentligt

mindre än för större dödsbon. Men det kan dock befaras att en sänkning

av förmögenhetsgränsen skulle leda till ökning av antalet dödsbon, som

skulle behandlas såsom handelsbolag eller begära dispens från sådan behandling.

Härigenom skulle taxeringsmyndigheternas arbete öka i förhållande

till kommittéförslaget. Att slopa eller väsentligt sänka beloppsgränserna

synes mig därför med tanke på de taxeringstekniska konsekvenserna

vara betänkligt.

Beloppsgränserna bar emellertid diskuterats även från andra synpunkter.

Ett par remissinstanser understryker att föga står att vinna från fiska
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 är 1966

lisk synpunkt på att tillämpa handelsbolagsreglerna på dödsbon med små

inkomster eller liten förmögenhet. Inkomstgränsen sägs i praktiken knappast

komma att få någon verkan.

Av den statistik kommittén låtit göra framgår att en höjning av förmögenhetsgränsen

till 200 000 kr. skulle medföra en väsentlig begränsning av

antalet dödsbon som skulle falla under den föreslagna lagstiftningen. Ur

taxeringsteknisk synpunkt är detta visserligen till fördel. Men av kommitténs

exempel på skatteundandragandets storlek i dödsbon av olika storlek

framgår också tydligt att skatteeffekten i dödsbon av denna storlek är alltför

hög för att kunna godtas ur likformighets- och rättvisesynpunkt. Av

vad jag nu har anfört framgår att jag anser den av skatteflyktskommittén

förordade förmögenhetsgränsen väl avvägd. Vad beträffar inkomstgränsen

har påtalats av en remissinstans att den ligger så högt att den knappast

kommer att få någon verkan. Från något håll har behovet av en inkomstgräns

ifrågasatts. För att undvika skatteflyktsåtgärder är det enligt min

mening nödvändigt med både en inkomstgräns och en förmögenhetsgräns.

Var inkomstgränsen skall sättas är tveksamt. Jag medger att en gräns vid

10 000 kr. förefaller gynnsam i jämförelse med förmögenhetsgränsen och

att viss risk föreligger att dödsbon, som har förmögenhet under den föreslagna

gränsen, tillförs inkomster upp till inkomstgränsen med hänsyn till

möjligheten till lindring i progressionen. Jag anser mig emellertid åtminstone

tills vidare kunna godta den inkomstgräns som föreslagits av skatteflyktskommittén.

Såsom skatteflyktskommittén förordat bör förmögenhetsgränsen anknyta

till storleken av den skattepliktiga förmögenheten och inte till den

beskattningsbara förmögenheten eftersom i annat fall reduktionsregeln i 9 §

förordningen om statlig förmögenhetsskatt skulle inverka. Att såsom en

remissinstans ifrågasatt låta förmögenhetsgränsen automatiskt anknyta

till ändringarna i den allmänna beloppsgränsen för fysiska personers beskattningsbara

förmögenhet, som numera är 100 000 kr., anser jag inte

påkallat. Det synes mig lämpligare att vid en ändring av sistnämnda gräns

särskilt undersöka om detta även motiverar att den nu föreslagna förmögenhetsgränsen

ändras. *

Några remissinstanser har till behandling tagit upp det förhållandet att

ett dödsbo — beroende på storleken av dess förmögenhet eller dess inkomst

— ett år kan komma att beskattas som dödsbo, ett annat år som handelsbolag.

De hävdar att i princip bör gälla att oskiftat dödsbo som vid ett års

taxering likställts med handelsbolag vid därefter följande års taxeringar

behandlas på samma sätt, oberoende av om under de senare åren förmögenhets-

eller inkomstgränsen uppnåtts eller inte. Flera skäl skulle tala för

en sådan utformning av bestämmelserna. Bl. a. torde det för flertalet av

de dödsbon som det här blir fråga om vara möjligt att slutföra avvecklingen

under en period av fyra å fem år. Inte heller anser man det lämpligt att,

4 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr S6

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

såsom kommittén föreslagit, ge möjlighet till dispens från de föreslagna

reglerna om någon beloppsgräns tillfälligtvis överskridits. Därigenom skulle

man nämligen underlätta uppskov med avveckling av dödsbo. Dispensmöjligheten

i dessa fall skulle också i hög grad försvåra taxeringsnämndernas

arbete.

Jag delar den av remissinstanserna på denna punkt anförda kritiken.

Otvivelaktigt är det ur praktisk synvinkel önskvärt att reglerna utformas

så att det dödsbo som en gång överskridit någon av de angivna beloppsgränserna

för framtiden beskattas som handelsbolag. Dispens från de föreslagna

reglerna bör således inte medges enbart av det skälet att endera

gränsen eller båda gränserna skulle ha tillfälligtvis överskridits. Man vinner

därigenom en klar linje i beskattningen och man undviker en förhållandevis

stor grupp dispensärenden, som inte kan anses särskilt ömmande.

Jag vill också understryka att den av kommittén föreslagna regeln på

denna punkt knappast är i linje med lagstiftningens syfte.

Något behov av att ordna med särskild registrering av dödsbon anser jag

inte föreligga. Jag vill tillägga att dödsbo skattemässigt aldrig byter hemortskommun.

Enligt 66 § kommunalskattelagen har boet samma hemortskommun

som den avlidne. Detta förhållande bör underlätta kontrollmöjligheterna.

Dispensmöjligheter

Skatteflyktskommittén föreslår att riksskattenämnden skall få befogenhet

att i vissa fall medge undantag från de nya bestämmelserna. Bakom

denna dispensregel ligger det förhållandet att skifte av dödsbo under vissa

omständigheter kan visa sig olämpligt eller inte möjligt. Kommittén anger

som exempel på sådana fall att oklarhet råder om vem som är att anse som

dödsbodelägare, att äganderätten till boets förmögenhet eller del därav är

svävande samt att dödsbo tillfälligt överskridit den föreskrivna inkomstoch

förmögenhetsgränsen. Som framgår av vad jag nyss sagt har jag föreslagit

att dispens inte skall ifrågakomma i det sistnämnda fallet. I övrigt

vill jag i fråga om de föreslagna dispensreglerna anföra följande.

Mot dispensförfarandet riktas kritik från en del remissinstansers sida.

Invändningarna är delvis av principiell natur. En remissinstans understryker

sålunda att dispensbestämmelserna medför ett osäkerhetsmoment i

den föreslagna lagstiftningen och anser det lämpligare att dispensfallen

anges direkt i lagtexten. Jag kan visserligen i princip dela denna uppfattning

men eftersom det inte torde vara möjligt att precisera alla tänkbara

undantagsfall är det nödvändigt att ge dispensregeln en allmän karaktär. I

likhet med kommittén finner jag det vara en fördel att beskattningsreglerna

utformas så att hänsyn kan tas till speciella omständigheter. Jag har därför

principiellt inget att erinra emot kommitténs förslag i förevarande avseende.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Den allmänna utformning som kommittén gett regeln om dispens —

sådan kan meddelas »om särskilda skäl föranleda därtill» — finner jag i sak

godtagbar. Jag kan också instämma i kommitténs uttalande att vid bedömningen

av om dispens bör ges eller inte bör gälla att mot varandra skall vägas

å ena sidan det fiskaliska intresset av att uppdela boets egendom och

förmögenhet på delägarna och å andra sidan svårigheterna att göra en sådan

uppdelning.

Det har på en del håll gjorts gällande att det föreslagna dispenssystemet

är svårhanterligt och arbetskrävande. Ett par remissinstanser vänder sig

särskilt mot att partiell dispens kan ges, t. ex. när äganderättsförhållandena

är klara beträffande en del av dödsboets inkomst och förmögenhet men

svävande beträffande en annan del. Enligt min mening kan man anta att

handläggningen av dispensärendena inte blir så betungande att den får

någon större betydelse för det praktiska taxeringsarbetet eftersom de nya

bestämmelserna, om de godtas, kommer att bli tillämpliga på ett relativt

begränsat antal dödsbon. Jag vill också understryka kommitténs uttalande

att dispens bör meddelas restriktivt. Å andra sidan bör det av praktiska

skäl knappast komma i fråga att medge endast partiell dispens.

En remissinstans hävdar att dispens normalt bör ges dödsbon i vilka

ingår delägare under 21 år. Som skäl härför åberopas att bestämmelsen

att dödsbo skall beskattas som handelsbolag i vissa fall kan leda till att

dessa delägares föräldrar får en orimligt hög skattebelastning, beroende på

att samtaxering i vissa fall skall ske av föräldrarnas och barnens föi mogenhet.

Jag kan inte dela denna uppfattning. Dispens i detta fall skulle uppenbarligen

helt strida mot grundtanken i den föreslagna reformen och principerna

i förordningen om förmögenhetsskatt och leda till att dödsbon konserverades

just av skatteflyktsskäl.

Svenska bankföreningen kritiserar kommitténs uttalande att dispens skall

medges »på framställning av dödsboet eller någon dess delägare». Av förslaget

framgår inte, säger bankföreningen, hur man skall förfara i händelse

oenighet föreligger mellan delägarna i frågan om dispens skall sökas

eller inte. I anledning härav vill jag påpeka att dödsboförvaltningen

utövas gemensamt. Dödsbodelägarna måste alltså vara eniga i dispensfrågan.

Att meddela dispens bör inte vara möjligt om inte alla delägare

biträder ansökan härom, något som kommittén torde ha förutsatt. Skulle

dödsbodelägarna inte kunna enas föreligger som bekant möjlighet att förordna

boutredningsman. Med sitt uttalande maste kommittén ha avsett delägare

som är behörig att fora boets talan.

Kommittén har föreslagit -att riksskattenämnden skall vara dispensmyndighet.

En länsstyrelse anser att det är ändamålsenligare att prövningsnämnden

i det län som liar att handlägga dödsboets taxering till statlig

inkomstskatt tilläggs denna befogenhet. En annan länsstyrelse föreslår

att taxeringsnämnd i vissa fall bör få medge dispens. Eftersom det är av

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

största vikt att likformighet uppnås vid handläggningen av dispensärendena

och risk föreligger för en inte enhetlig bedömning om de skall handläggas

av taxerings- eller prövningsnämnd, finner jag att kommitténs förslag

i förevarande avseende är väl grundat.

Kommittén har inte uttalat sig i frågan när dispensansökan senast skall

vara ingiven till riksskattenämnden. En länsstyrelse framhåller att dispensärendena

kommer att fördröjas om inte en senaste tidpunkt för ansökan

anges. Jag anser det önskvärt att en sådan tidpunkt bestäms. Det torde

knappast vara förenat med någon svårighet för dödsboet att inkomma

med ansökan senast samma dag som boet har att lämna uppgift enligt 38 §

taxeringsförordningen i sin egenskap av handelsbolag. Denna tidpunkt torde

överensstämma med tiden för att lämna deklaration. Med en sådan föreskrift

torde dispensbeskedet normalt kunna beaktas redan vid åsättande av

taxering i första instans. Jag förordar därför en bestämmelse i enlighet härmed.

Om i särskilda fall slutligt avgörande i dispensärendet inte hunnit

meddelas före det taxeringsnämnd avslutat sitt arbete, bör den skattskyldige

genom besvär hålla möjligheten till ändring av taxeringen öppen.

Enligt kommitténs förslag skall talan inte få föras mot riksskattenämndens

beslut i dispensärenden. Gentemot detta förslag är såväl justitiekanslem

som Svenska bankföreningen kritiska och föreslår att talan bör få

föras hos regeringsrätten. Bankföreningen åberopar att riksskattenämnden

här skall utöva en dömande funktion.

När möjligheten att medge dispens i tidigare skattelagstiftning anförtrotts

riksskattenämnden har parterna — den skattskyldige och det allmännas

representanter — icke i något sammanhang fått rätt att överklaga

nämndens beslut. Som exempel kan nämnas den i det föregående berörda

dispensrätten enligt 54 § kommunalskattelagen och den likaså tidigare

nämnda möjligheten för nämnden att överflytta utskiftningsskatteskuld vid

fusion. Riksskattenämnden kan vidare bl. a. medge viss dispens enligt 1960

års provisoriska lagstiftning rörande beskattning av utdelning. Inte heller

beslut i sådant ärende kan överklagas. Enligt min mening föreligger inte

tillräckliga skäl att här bryta mot denna praxis. Nämnden skall enligt den

av mig föreslagna lagstiftningen inte utöva någon dömande verksamhet.

Avgörandet i de nya dispensärendena skall liksom i de hittillsvarande ske

efter billighetsskäl. För sådan diskretionär prövning måste nämnden anses

särskilt lämpad genom sin allsidiga sammansättning. Jag förordar med

hänsyn härtill kommitténs förslag att dispensärendena inte får överklagas.

Uppbördsfrågor m. m.

I princip skall den preliminära skatten så nära som möjligt motsvara

summan av den statliga inkomstskatt, statliga förmögenhetsskatt och

kommunala inkomstskatt, de landstingsmedel och tingshusmedel samt de

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

avgifter som kan antas komma att påföras den skattskyldige på grund av

den årliga taxeringen för inkomst- och förmögenhetsskatt aret efter inkomståret.

För skattskyldiga med B-skatt — som det här i regel gäller — måste inkomsten

under inkomståret och skatten därå beräknas i förväg. Detta

kan stundom möta svårigheter. Härtill skulle, när det gäller dödsbon

om de föreslagna skattereglerna genomförs — komma den speciella svårigheten

att beräkna om dödsboets inkomst eller förmögenhet kommer att

överstiga inkomstgränsen, 10 000 kr. taxerad inkomst resp. förmögenhetsgränsen,

100 000 kr. skattepliktig förmögenhet, överskrids endera gränsen

skall dödsbodelägarna taxeras, i annat fall dödsboet. En felbedömning

i detta avseende medför att den slutliga skatten kommer att påföras annan

skattskyldig än den som erlagt den preliminära skatten. I anledning

härav uppkommer fråga om särskilda föreskrifter är påkallade i uppbördsförordningen

i fråga om avräkning av preliminär skatt mot slutlig

skatt.

I regel torde det inte föreligga några särskilda svårigheter att bedöma

om dödsboets inkomst eller förmögenhet kommer att ligga över eller under

gränserna. Inkomsten och förmögenheten torde med viss säkerhet kunna

bedömas på grundval av de senaste årens resultat. Dödsboet skall ju enligt

de föreslagna bestämmelserna inte taxeras enligt handelsbolagsreglerna

förrän det femte taxeringsåret efter dödsåret. Sker en felbedömning av

situationen föreligger möjligheter till rättelse. Sålunda kan den preliminära

skatten enligt 45 § uppbördsförordningen jämkas när skattskyldig gör sannolikt

att denna kommer att avvika från motsvarande slutliga skatt. För

jämkningsrätten gäller i vissa fall spärregler. Ansökan om jämkning kan

ske under hela inkomståret och under de därefter närmast följande fyra

månaderna. Skattskyldig äger under vissa villkor återbekomma för mycket

inbetalt skattebelopp utan avvaktan på debitering av den slutliga skatten.

Inbetalning av skatt för den i realiteten skattskyldige — vare sig dödsboet

eller delägarna — kan för undvikande av kvarskatteränta ske t. o. m. den

30 april året näst efter inkomståret. På begäran av dödsbo kan den av dödsboet

erlagda preliminärskatten vid återbetalning i samband med jämkning

tillgodoföras dödsbodelägarna såsom preliminär skatt. Motsvarande

gäller om dödsbodelägare erlagt preliminär skatt och det senare framkommer

att dödsboet skall beskattas för ifrågavarande inkomst.

Om tvist råder om vem som skall påföras skatt för dödsboets inkomst,

dödsboet eller dödsbodelägarna, kan jämlikt 49 § uppbördsförordningen

beviljas anstånd med inbetalning av skatt. Har såväl delägarna som dödsboet

taxerats bör anståndet avse skatten enligt den taxering som kan beräknas

bli undanröjd.

Enligt 27 § 3 mom. uppbördsförordningen skall ränta påföras i vissa

fall när den slutliga skatten överstiger den preliminära skatten. Det kan

if Bihang till riksdagens protokoll 19G6. 1 samt. Nr 85

opaginerad Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

givetvis inte anses skäligt att ränta påförs dödsboet i det fall att preliminär

skatt inbetalts av delägarna i boet och dessa liaft skälig anledning att

anta att det var de som skulle komma att skatta för boets inkomster. Detta

gäller också det omvända fallet, när dödsboet inbetalt preliminär skatt och

det visar sig att det är delägarna som är skattskyldiga men inte erlagt någon

sådan skatt. I dessa fall föreligger tydligen skäl att jämlikt 85 § 2

mom. uppbördsförordningen befria skattskyldig från räntepåföljden.

Gällande bestämmelser i uppbördsförordningen synes som framgår av

vad jag nu anfört väl täcka de särskilda situationer som den föreslagna

ändringen av beskattningsreglerna kan ge upphov till. Några särskilda

föreskrifter i anledning av den föreslagna skattereformen finner jag således

i likhet med kommittén inte påkallade. Givetvis bör de lokala skattemyndigheterna

inte vara restriktiva vid tillämpningen av de regler i uppbördsförordningen

som jag här berört. Detta särskilt under den nya lagstiftningens

första tillämpningstid. Likaså bör räntebefrielse för kvarstående

skatt i hithörande fall medges efter tämligen frikostiga grunder.

Några remissinstanser har till diskussion upptagit frågan om ansvaret

för skatter som belöper på dödsboets inkomst och förmögenhet. Enligt

familjerättskommitténs mening bör sålunda dödsboet, åtminstone subsidiärt,

svara för skatter som belöper på dess inkomst och förmögenhet.

I annat fall skulle man kanske bli tvungen att utmäta delägarnas andel i

boet, en procedur som skulle vara mindre önskvärd. Man måste också,

framhålls det vidare, uppmärksamma de svårigheter som möter när delägare

är bosatta utomlands eller är utländska medborgare.

Det förslag som skatteflyktskommittén framlagt innebär att vad som

gäller om handelsbolag skall i vissa fall äga motsvarande tillämpning i

fråga om oskiftat dödsbo, därvid dödsboets inkomst och förmögenhet skall

hänföras till de särskilda delägarna med belopp som för var och en motsvarar

hans andel i boet. Det är alltså delägaren som skall anses ha förvärvat

inkomsten i fråga och som skall skatta för densamma. Dödsboet

som sådant är således inte skattskyldigt. Att under sådana förhållanden

låta dödsboet svara för den skatt som belöper på delägarens andel skulle

strida mot vad i princip gäller i fråga om ansvaret för erläggande av skatt.

Jag anser mig därför inte böra föreslå någon bestämmelse att dödsboet

skall åläggas ansvar för delägarnas skatt.

Inte heller finner jag en sådan bestämmelse påkallad för det fall att delägaren

är utländsk medborgare eller bosatt utomlands. Har skatten inte

kunnat uttas här i riket, får man tillgripa det förfarande som anvisas i

uppbördsförordningen när skattskyldig som upptagits i restlängd vistas

utomlands. Jag kan inte finna att de svårigheter som här kan möta i fråga

om dödsbon är av den art att de skulle kräva särskilda bestämmelser.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Ilungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Bankföreningen har tagit npp frågan om de föreslagna reglernas återverkan

på beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Härom vill jag anföra

följande.

Enligt lagen om allmän försäkring grundas rätt till tilläggspension på

inkomst av förvärvsarbete. Taxeringen till statlig inkomstskatt för visst

år läggs till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst

av annat förvärvsarbete för samma år. Med inkomst av anställning avses

den lön som en försäkrad åtnjutit som arbetstagare i allmän eller enskild

tjänst. Med inkomst av annat förvärvsarbete avses inkomst av här i riket

bedriven rörelse, inkomst av här belägen jordbruksfastighet som brukas av

den försäkrade samt ersättning i penningar eller naturaförmåner i form

av kost eller bostad för arbete för annans räkning, allt i den mån inkomsten

inte är att hänföra till inkomst av anställning. Om oskiftat dödsbo

taxerats för inkomst av rörelse eller inkomst av jordbruksfastighet som

drivits eller brukats i dödsboets namn, kommer de enskilda delägarna i

dödsboet inte att taxeras för den utdelning de erhåller i egenskap av dödsbodelägare.

Sådan utdelning blir då inte heller pensionsgrundande för delägaren.

En annan sak är att delägaren i vissa fall kan inta ställningen som

anställd hos dödsboet och uppbära lön från detta. Har inkomst av rörelse

eller inkomst av jordbruksfastighet, som brukats, däremot uppburits av

handelsbolag, blir denna inkomst pensionsgrundande för varje bolagsman

till den del han är skattskyldig för inkomsten. Däremot är inte inkomst av

kapital och i regel inte heller inkomst av annan fastighet pensionsgrundande.

Såsom framgår av det anförda grundar i princip endast sådan inkomst

som blivit föremål för taxering till statlig inkomstskatt pensionsrätt. Eftersom

det enligt mitt förslag är delägaren som i vissa fall skall taxeras för

dödsboets inkomst, innebär det att sådan inkomst blir pensionsgrundande

under förutsättning att den är att anse som inkomst av förvärvsarbete.

Att dödsbo i vissa fall skall beskattas som handelsbolag föranleder vissa

ändringar i kommunalskattelagen (53 § 3 mom. samt anvisningarna till

38, 53 och 66 §§), förordningen om statlig inkomstskatt (6 § 3 mom.), förordningen

om statlig förmögenhetsskatt (3 § 1 mom. och 6 § 1 mom.) och i

38 § taxeringsförordningen.

Övergångsbestämmelser

Ett par remissinstanser anser att den föreslagna lagändringen bör kompletteras

med särskilda övergångsbestämmelser för sådana dödsbon där

dödsfallet inträffat före den dag då de nya bestämmelserna skall träda i

kraft.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Jag finner det lämpligt att de nya bestämmelserna tillämpas första gången

vid 1969 års taxering. Detta innebär att de detta år blir tillämpliga på

dödsbon, där dödsfallet ägt rum år 1964 eller tidigare. Härigenom synes

dödsbona beredas erforderlig tid att inrätta sig efter de nya förhållandena.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

105

Diverse frågor

Inkomstbeskattning vid utdelning och utskiftning från aktiebolag och

ekonomiska föreningar

Kommittén

Enligt kommunalskattelagens bestämmelser skall aktiebolags och ekonomiska

föreningars vinster i princip beskattas två gånger. Det första ledet i

denna dubbelbeskattning uttas hos bolaget eller föreningen och det andra

hos delägarna, när vinsten utdelas till dem. Om vinstmedlen inte tillförs

delägarna utdelningsvägen utan genom utskiftning skall medlen i stället när

det gäller aktiebolag tas till beskattning enligt förordningen om utskiftningsskatt.

I fråga om ekonomiska föreningar effektueras detta andra led i

dubbelbeskattningen vid utskiftning på så sätt att inkomstskatt uttas hos

delägarna i den mån värdet av vad som utskiftas överstiger inbetald insats.

Normalt sker utdelning och utskiftning så att tillgängliga vinstmedel överförs

till delägarna i form av kontanter. Gällande bestämmelser utgår — såsom

naturligt är — från detta förhållande och kommittén har inte observerat

några speciella olösta skatteproblem för dessa fall. Men transaktionen

kan också ske så att säga in natura, dvs. i företaget använda tillgångar överförs

till delägarna.

Kommittén erinrar om att kommunalskattelagen inte innehåller några

regler för sådana fall. I olika utredningssammanhang har emellertid denna

fråga observerats. Man har därvid ansett att utdelning och utskiftning borde

likställas med avyttring i beskattningshänseende. Lagstiftning med detta innehåll

har emellertid inte skett.

Från praxis antecknar kommittén att dubbelbeskattade företags utdelning

av egendom, som utgör varulager eller inventarier, jämställs med a\yttiing

av egendomen. Sådan utdelning föranleder således i princip inkomstbeskattning

hos företaget (riksskattenämndens meddelande 1956:5 nr 5 b). Utskiftningen

behandlas däremot inte som avyttring hos det utskiftande företaget.

Detta är klarlagt beträffande omsättningstillgångar genom nämndens

meddelande 1954: 5 nr 1, och för sådana anläggningstillgångar, vilkas avyttring

skulle medfört skattskyldighet för företaget, genom nämndens meddelande

1958: 1 nr 12. Delägare, som använder utskiftade tillgångar i rörelse,

får uppta dem till saluvärdet, riksskattenämndens meddelande 1956: 5

nr 5 a, trots att eventuell dold reserv inte inkomstbeskattas hos det utskiftande

företaget.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

Vidare erinras om att dubbelbeskattningsprincipen inte gäller för handels-

och kommanditbolag. De betraktas visserligen som juridiska personer

men taxeras inte självständigt utan deras inkomst tas upp till beskattning

hos de särskilda delägarna med belopp som för var och en motsvarar hans

andel i bolagets inkomst. Kommittén uttalar att dessa beskattningsregler

medför att man normalt inte kan tala om utdelning i vanlig mening från

handels- och kommanditbolag, överföring av företagets vinstmedel till delägarna

torde inte i och för sig föranleda beskattning vare sig hos företaget

eller delägarna i vilken form överföringen än sker. Om handelsbolag förvandlas

till enskild firma genom att andelarna under längre tid är förenade

på en hand övergår tillgångar och skulder till handelsbolagets bokförda

värden (RÅ 1955 ref. 41, riksskattenämndens meddelande 1956: 1 nr 14 a).

Om varulager, inventarier, goodwill m. m. överförs från handelsbolaget till

delägarna efter andra värden än handelsbolagets skattemässiga restvärden

torde handelsbolaget anses genom överföringen ha gjort en vinst eller förlust,

som blir skattepliktig resp. avdragsgill för handelsbolagets delägare

(RÅ 1954 not Fi 1417 och 1962 not Fi 932).

Har handelsbolags tillgång efter överföring i delägarens privata ägo inte

längre samma status i beskattningshänseende som tidigare, har i visst fall

överföringen ansetts böra ge anledning till beskattning. Fråga härom uppkom

i ett av regeringsrätten avgjort mål, RÅ 1950 not Fi 605. Fallet gällde

ett handelsbolags värdepapper som hade bokförts såsom omsättningstillgångar

hos bolaget. I samband med bolagets upplösning såldes värdepappren

till ett delägaren närstående företag till pris avsevärt understigande

saluvärdet och bokfördes där såsom kapitaltillgångar. Delägaren ansågs i

detta fall ha förfogat över obeskattade vinstmedel till belopp, motsvarande

viss del av den dolda reserven. På grund av processläget hade regeringsrätten

inte att pröva huruvida hela den dolda reserven bort tas till beskattning.

Med hänvisning till sin redogörelse för praxis framhåller kommittén att

ett klart brott mot kontinuitetsprincipen i rättspraxis sker vid utskiftning

av omsättnings- eller inventarietillgångar från aktiebolag. Enär bedömningen

i praxis torde bli densamma vid utskiftning från ekonomisk förening,

uppstår samma förhållande vid motsvarande förfarande av sådan

skattskyldig. Trots att eventuell dold reserv inte inkomstbeskattas hos det

utskiftande företaget, får delägaren i sin bokföring ta upp den utskiftade

tillgången till saluvärdet. Härigenom omintetgörs definitivt det första ledet i

den dubbelbeskattning, som nu ifrågavarande företags vinstmedel är underkastad.

Att den dolda reserven vanligen träffas av utskiftningsskatt eller,

beträffande ekonomiska föreningar, motsvarande skatt hos delägaren, bör

enligt kommittén inte inverka på bedömningen. Det gäller nämligen då andra

ledet i dubbelbeskattningen.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1!)66

Enligt kommitténs mening måste mot rätten att genom av- och nedskrivningar

skapa dolda reserver svara att reserverna under alla förhållanden

blir inkomstbeskattade vid deras upplösning eller vid uppskrivning. Praxis

synes i princip inte medge att dolda reserver utdelas utan beskattning hos

det utdelande företaget. Däremot kan de utskiftas utan motsvarande inkomstbeskattning.

Det föreligger således en principiellt helt omotiverad skillnad

mellan de båda fången, vilken kommittén anser inte bör fortbestå. Kommittén

föreslår därför, att utskiftning och utdelning från aktiebolag och

ekonomiska föreningar genom lagstiftning likställs med avyttring på sätt nu

sker i praxis vid utdelning. Såsom köpeskilling bör anses tillgångens verkliga

värde vid överföringen. Vidare begränsas lagstiftningen till att avse sådana

tillgångar, beträffande vilka ev. försälj ningslikvid är att hänföra till

inkomst av fastighet eller rörelse. I samband därmed föreslår kommittén

att praxis vid utdelning lagfästs.

Eftersom kontinuitetsprincipen också kan tillgodoses så att tillgångarna

överförs till skattemässigt restvärde föreslås vissa undantagsregler. Utskiftning

eller utdelning skall således få ske till överlåtarens skattemässiga restvärde

vid överföring till dubbelbeskattade företag men däremot inte vid

överföring till annan skattskyldig enär detta skulle innebära att dubbelbeskattningsprincipen

åsidosattes. Utdelning eller utskiftning från dubbelbeskattat

företag till enskild person, handelsbolag eller annat skattesubjekt,

vars vinstmedel beskattas endast en gång, bör således enligt kommitténs

mening föranleda beskattning hos det utdelande eller utskiftande företaget

enligt huvudregeln, dvs. efter tillgångens verkliga värde. Kommittén tilllägger

att överföring från enkelbeskattat till dubbelsbeskattat skattesubjekt

varken enligt gällande praxis eller enligt kommitténs förslag bör föranleda

beskattning även om överföringen sker till det skattemässiga restvärdet.

Vad beträffar beskattningen av dolda reserver hos handels- och kommanditbolag

vid deras överföring på ett eller annat sätt till delägare föreslår

kommittén motsvarande regler, överföring av sådana tillgångar, vilkas avyttring

föranleder inkomstbeskattning i något av inkomstslagen jordbruksfastighet,

annan fastighet eller rörelse, skall således i princip anses som avyttring

och tillgångarnas verkliga värde vid överlåtelsetillfället bör anses

som köpeskilling. Om transaktionen innebär överföring av en av handelsbolaget

bedriven förvärvskälla, helt eller till väsentlig del, förordar kommittén,

att de skattemässiga restvärdena godtas. Det fordras dock att överlåtelsen

sker i samband med bolagets upplösning. Som förutsättning skall i

enlighet med kontinuitetsprincipen gälla att delägaren fortsätter den av bolaget

i motsvarande del bedrivna verksamheten. Detta innebär bl. a. ett

oavvisligt krav på att de överförda tillgångarna inte förändrar karaktär i beskattningshänseende

hos den nye innehavaren.

Kommittén har inte funnit anledning tillåta att tillgångar överförs till

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

delägare till de skattemässiga restvärdena under handelsbolagets fortsatta

bestånd. En sådan regel finner kommittén vara en onödig komplicering avlagstiftningen

med hänsyn till de relativt sällsynta fall då den kan bli aktuell.

Remissyttrandena

Förslaget om beskattning på kontinuitetsprincipens grund vid utdelning

och utskiftning från aktiebolag och ekonomisk förening samt handels- och

kommanditbolag tillstyrks i princip av alla remissinstanser utom hovrätten

över Skåne och Blekinge som över huvud taget avstyrkt att lagstiftning sker

från denna principiella utgångspunkt. Bland dem som uttryckligen tillstyrkt

kommitténs förslag befinner sig kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län

samt Sveriges advokatsamfund, Skånes handelskammare, Kooperativa förbundet

och Sveriges köpmannaförbund. Länsstyrelsen i Södermanlands län

anser att förslaget är ägnat att på ett effektivt sätt försvåra de hittills tämligen

ofta förekommande åtgärderna på detta område att undgå taxering.

Även lantbrukets skattedelegation anser de framlagda förslagen innebära en

lämplig lösning av de här behandlade problemen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som anser sig inte kunna godta inkomstbeskattning

i samband med arv, gåva o. d. fång på grundval av kontinuitetsprincipen,

ställer sig tveksam även till kommitténs förslag i förevarande

del. Länsstyrelsen finner emellertid att det är så stor skillnad mellan å ena

sidan gåva och å andra sidan ifrågavarande bolagsskatterättsliga transaktioner

att man inte behöver behandla dem lika. Utdelning och utskiftning

från bolag är inte av benefik karaktär, och vad det gäller är endast att likställa

utdelning och utskiftning med köp eller byte i ytterligare ett avseende;

tidigare har obestritt sådan likställighet ansetts föreligga t. ex. vid realisationsvinstbeskattning.

Länsstyrelsen anser sig därför kunna godta förslaget

i denna del.

I fråga om förslagets närmare utformning har framförts vissa ändringsförslag

av delvis motstridig innebörd. Sålunda har riksskattenämnden ställt

sig frågande till behovet av lagstiftning för att reglera överföringar från handels-

och kommanditbolag till dess delägare. Något svinn i beskattningen

uppkommer inte enligt praxis i sådana fall, såvitt nämnden har sig bekant.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att lagtexten på denna punkt kan förenklas

genom att man utesluter kravet på upplösning för tillämpning av

restvärdemetoden. Enligt länsstyrelsen förekommer det i praktiken att ett

handelsbolag driver flera var för sig självständiga rörelser, och att en av

rörelserna överlåts till delägare, medan bolaget alltjämt består och driver

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

de övriga rörelserna. Länsstyrelsen kan inte förstå, varför detta fall skall

bedömas på annat sätt än överföring av samtliga rörelser. Samma bedömning

ifrågasätts också för det fall att bolaget behåller viss del av sin rörelse

och överlåter resten, t. ex. om ett bolag som bedriver handel med bränsle

överlåter handeln med kol och ved, men behåller den del av rörelsen som

avser oljehandel. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Värmlands

län.

För utsträckning av restvärdemetoden i ett annat avseende uttalar sig

kommerskollegium och näringslivets skattedelegation. De anser sålunda att

delägare bör få tillgodoräkna sig det skattemässiga restvärdet inte bara vid

upplösning av handelsbolag utan även vid upplösning av aktiebolag och ekonomisk

förening. Skattedelegationen befarar att beskattningen av dolda reserver

i annat fall kommer att omöjliggöra att ett aktiebolags rörelse övertas

av någon av aktieägarna. Det åberopas att sådana överföringar i framtiden

kan tänkas bli oftare påkallade än hittills med hänsyn till det stora antalet

smärre aktiebolag med endast en delägare som bildats under senare år. Om

man vill förhindra att dubbelbeskattningsprincipen kränks i dylika fall, kan

regeln enligt skattedelegationens mening förenas med en föreskrift att delägare

som övertar tillgångarna skall uppta dessa till de skattemässiga restvärdena

hos det utskiftande företaget.

I andra riktningen uttalar sig länsstyrelsen i Stockholms län, som anser

att beskattningen under alla förhållanden bör ske till egendomens verkliga

värden, överståthållarämbetet, som inte anser någon undantagsregel berättigad

vid överföringar till dubbelbeskattade subjekt, förordar att utdelning

eller utskiftning till aktiebolag och ekonomiska föreningar skall få ske endast

med beaktande av egendomens verkliga värde.

Beträffande utformningen av den föreslagna lagtexten i 19 § 1 mom. kommunalskattelagen

framhåller länsstyrelsen i Hallands län att »tillgång och

rättighet» inte utgör alternativ till varandra. Rättighet i den mening som

här avses får alltid betraktas som tillgång. Länsstyrelsen hänvisar bl. a. till

terminologien i punkt 5 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

Orden »eller rättighet» bör därför överlag utgå.

Departementschefen

Skatteflyktskommitténs förslag rörande inkomstbeskattningen i samband

med utdelning och utskiftning vilar på samma grund som kommitténs

förslag att ordna inkomstbeskattningen när rörelsetillgångar o. d. övergår

vid arv och gåva. Det är således kontinuitetsprincipen vid beskattningen

som kommittén vill genomföra konsekvent. Som jag framhållit i det föregående

är jag inte f. n. beredd att tillstyrka kommitténs förslag rörande

inkomstbeskattningen i samband med arv och gåva. Förslaget beträffande

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

utdelning och utskiftning, som avser att täppa till en klar lucka i beskattningen,

kan emellertid genomföras oberoende härav. Det har i princip tillstyrkts

av alla remissinstanser utom en.

Till en början torde bakgrunden till förslaget böra något beröras. Utdelning

och utskiftning sker normalt i form av kontanter men kan göras så

att säga in natura, dvs. så att någon i verksamheten använd tillgång överförs.

I det senare fallet uppkommer fråga om hur sådan dold reserv i tillgangen,

som skapats genom skattemässigt medgiven ned- eller avskrivning,

skall behandlas. Beträffande utdelning har denna fråga i praxis lösts så att

naturautdelning bedömts på samma sätt som vanlig utdelning. Det innebär

att den dolda reserven återförs till beskattning i samband med utdelningen.

Skattemässigt spelar det således ingen roll i vilken form utdelningen sker

— statens skatteanspråk blir i princip tillgodosett under alla förhållanden.

Att svårigheter kan föreligga att rätt bedöma värdet av utdelad tillgång är

en annan sak, som inte påverkar det principiella betraktelsesättet.

Annorlunda förhåller det sig vid utskiftning. Den som avser att upplösa

ett aktiebolag eller en ekonomisk förening kan i princip förfara på två

olika sätt. Antingen kan han lata försälja all företagets egendom, betala

företagets skulder och skifta ut nettot, som då består av kontanter, till

delägarna. I sådant fall utgår inkomstskatt enligt vanliga regler på vinsten

vid försäljning (första ledet i dubbelbeskattningen). Vad som utskiftas

underkastas vidare utskiftningsskatt, om det gäller ett aktiebolag,

eller inkomstskatt hos delägarna om det är fråga om en ekonomisk förening

(andra ledet i dubbelbeskattningen).

Det andra sättet att upplösa företaget är att skifta ut själva egendomen

på delägarna till det skattemässiga restvärdet.

Enligt praxis uttas i så fall ingen inkomstskatt hos företaget. Utskiftningsskatt

utgår däremot på vanligt sätt, därvid egendomens allmänna saluvärde

läggs till grund för beskattningen. Genom att utskiftningen hos

företaget kan ske till skattemässigt restvärde blir eventuell dold reserv obeskattad,

vilket innebär att det första ledet i dubbelbeskattningen överhoppas.

Detta skulle kunna accepteras för det fall att egendomen tillskiftas delägare

som är ett annat dubbelbeskattat företag och som själv driver näringsverksamhet

under förutsättning att delägaren tar upp egendomen

till samma värde i denna verksamhet. Tillgängliga rättsfall utvisar emellertid

att man i praxis godkänner att sådan delägare får räkna egendomens allmänna

saluvärde som ingångsvärde.

Skatteflyktskommittén anser att det inte finns något skäl att behandla

utdelning och utskiftning olika i beskattningshänseende. Kommittén föreslår

att den ordning som enligt praxis gäller för utdelning lagfästs såsom

huvudprincip för båda fången. Om överföringen sker till annat dubbelbeskattat

företag kan kontinuitetsprincipen — såsom nyss antytts —- också

tillgodoses på så sätt att delägaren övertar utdelad eller utskiftad tillgång

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

till det skattemässiga restvärdet. På grund härav föreslår kommittén en

valrätt för detta fall. Kommittén förordar vidare att utdelning och utskiftning

från handels- och kommanditbolag lagregleras i detta sammanhang.

I denna del avses restvärdemetoden skola användas endast i samband

med företagets upplösning. Å andra sidan bortfaller givetvis villkoret

att överföringen sker till dubbelbeskattat skattesubjekt eftersom handels-

och kommanditbolag själva endast enkelbeskattas.

Av det föregående framgår att någon lagstiftning inte fordras för att

åstadkomma ett riktigt beskattningsresultat i utdelningsfallen. Att kommittén

trots detta föreslagit att även dessa fall lagregleras sammanhänger med

att kommittén åsyftade en över hela beskattningsområdet gällande lagstiftning

på kontinuitetsprincipens grund. Om man inför bestämmelser som

reglerar inkomstbeskattningen av dolda reserver i samband med arv och

gåva och som också till viss del innebär en kodifiering av praxis, ter det

sig naturligt att låta motsvarande lagstiftning rörande utskiftning omfatta

utdelning. Genom att jag inte anser mig kunna f. n. förorda kommitténs

förslag beträffande inkomstbeskattningen vid arv och gåva kommer lagstiftningsfrågan

i ett annat läge. Det synes mig inte nödvändigt att nu inrikta

lagstiftningen på annat än att täppa till befintliga kryphål. Om lagstiftningsingripandet

nu begränsas till utskiftningsfallen förutsätter detta

att nuvarande praxis vid utdelning kvarstår oförändrad. Någon anledning

att befara ändrad praxis föreligger enligt min mening inte. Påpekas bör att

utdelning och utskiftning i praxis sedan gammalt likställs med avyttring vid

realisationsvinstbeskattningen och att inte heller denna praxis avses skola

påverkas av den lagstiftning som nu föreslås — något som f. ö. förutsattes

redan av kommittén.

Jag förordar således en bestämmelse som endast omfattar utskiftning. I

likhet med riksskattenämnden föreslår jag dessutom den begränsningen att

handels- och kommanditbolagen utesluts.

En på detta sätt begränsad lagstiftning synes mig inte lämpligen böra

ha sin plats i 19 § kommunalskattelagen. I stället kan bestämmelsen placeras

i anvisningarna till 28 § samma lag. Den maste då avfattas så att

den formellt gäller endast inkomstkällan rörelse. Fall av hithörande slag

förekommer knappast inom de båda inkomstkällor, som vid sidan av rörelse

omfattades av kommitténs bestämmelse, nämligen jordbruksfastighet och

annan fastighet. Om så någon gång inträffar kan det antas att den av mig

föreslagna regeln får analogisk tillämpning.

I praxis medges sedan länge att överföring av t. ex. varulager mellan dubbelbeskattade

företag sker till skattemässigt restvärde. Det torde främst

ha varit för att inte rubba denua praxis som kommittén föreslagit en undantagsbestämmelse.

Undantaget föreslogs gälla även utskiftning. Enligt

min mening blir ett undantag av den typ kommittén tänkt sig onödigt om

lagstiftningen på sätt jag föreslår begränsas till utskiftningsfall. Den enda

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

situation man behöver beakta i detta sammanhang är utskiftning från lielägt

dotterbolag till moderbolag. Detta fall får anses vara redan reglerat genom

kommunalskattelagens bestämmelser om beskattning i samband med

fusion enligt 174 § 1 mom. aktiebolagslagen. En erinran härom bör intas

i den regel jag nu förordar. Den av några remissinstanser yrkade rätten

för företag att utskifta tillgångar till skattemässigt restvärde till delägare

som är fysiska personer synes mig inte motsvara något praktiskt behov

och lagstiftningen bör därför inte kompliceras med regler av denna innebörd.

Inkomstbeskattning av patent, goodwill och liknande rättigheter

Kommittén

I samband med sin behandling av frågan om inkomstbeskattning vid arv,

gåva etc. har skatteflyktskommittén ifrågasatt en ändring av beskattningsreglerna

rörande goodwill och patenträttigheter. Efter 1951 års omläggning

av beskattningen av goodwill gäller att vad som erhålls vid försäljning

av sådan rättighet utgör skattepliktig intäkt av rörelse för avyttraren.

Häremot svarar att skattskyldig äger rätt att avskriva anskaffningskostnaden

för goodwillrättighet, som förvärvats efter 1951 års utgång, under

en period av i regel tio år. Äldre goodwillrättigheter får däremot i allmänhet

inte avskrivas. Såsom anskaffningsvärde för goodwill som förvärvats

benefikt skall anses det belopp som kvarstår oavskrivet för överlåtaren.

Beträffande patenträttigheter gäller alltjämt det inkomstbegrepp, som

ursprungligen tillämpades i kommunalskattelagen för flertalet rörelsetillgångar,

nämligen att avyttring föranleder skattskyldighet för inkomst av

rörelse endast i den mån tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag återvunnits

genom avyttringen. Skattskyldighetsfrågan i övrigt får bedömas enligt

bestämmelserna i 35 § samma lag rörande beskattning för realisationsvinst.

Värdeminskningsavdrag för patenträtt medges enligt reglerna för planenlig

avskrivning av inventarier. Det nu sagda avser patent som rörelseidkare

förvärvat för utnyttjande i en av honom driven tillverkning. Patent, som

utnyttjas på det sättet att exploateringen överlåts till annan, räknas som

vara i rörelse och följer de för detta tillgångsslag gällande reglerna.

Kommittén erinrar om att kommunalskattelagens inkomstbegrepp såvitt

gäller anläggningstillgångar i rörelse successivt utvecklats därhän att all

vinst vid avyttring av sådana tillgångar, frånsett fastigheter, skall räknas

som intäkt av rörelse. Början gjordes år 1938 med aktiebolagens m. fl. inventarier

i samband med införande av rätt till fri avskrivning för dessa

skattskyldiga. Ett stort steg i samma riktning togs därefter år 1951, då

berörda regel infördes som huvudprincip för inventarier och även inkomstbegreppet

beträffande goodwdll omlades. Slutligen borttogs i princip nyligen

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

den undantagsställning som fartyg ägda av fysiska personer åtnjutit i detta

hänseende. Enligt kommitténs mening finns inte bärande skäl att längre

bibehålla det äldre inkomstbegreppet för patenträttigheter.

På grund härav föreslår kommittén den ändringen av kommunalskattelagen

att all inkomst vid avyttring av patenträttigheter i rörelse blir skattepliktig

inkomst i förvärvskällan oavsett innehavstiden, dvs. samma inkomstbegrepp

skulle gälla för goodwill och patent som för inventarier i

rörelse. Ur systematisk synpunkt och med hänsyn till önskvärdheten att

förenkla skattelagstiftningen anser kommittén en sådan ändring vara en

stor fördel. Än värdefullare ur dessa synpunkter skulle det vara om man

kunde gå längre och jämställa berörda tillgångsslag även i avskrivningshänseende.

Beträffande denna fråga framhåller kommittén att en avskrivningstid

av tio år regelmässigt gäller för goodwill. Anskaffningskostnaden må

dock i särskilda fall, efter taxeringsmyndigheternas beprövande, fördelas på

en längre period. Vidare föreligger samma rätt som vid planenlig avskrivning

av inventarier att förskjuta värdeminskningsavdrag, som ej kunnat

utnyttjas under »dåliga» år. Övriga i punkt 3 c av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen upptagna jämkningsanledningar äger däremot inte

tillämpning vid beräkning av värdeminskningsavdrag på goodwill. Vidare

får anskaffningsvärde som kvarstår oavskrivet vid avyttring av goodwill

avskrivas i den mån det överstiger vad som influtit.

Det nuvarande värdeminskningsavdraget för patent har satts i relation

till patentets giltighetstid, som räknat från ansökan om registrering är 17

år enligt svensk rätt. Avskrivningstiden är således vanligen 17 år för patent

men kan givetvis även vara kortare om rörelseidkare förvärvat patent som

tidigare under giltighetstiden utnyttjats av annan. För värdeminskningsavdrag

på patent gäller samtliga bestämmelser i punkt 3 av anvisningarna till

29 § kommunalskattelagen rörande planenlig avskrivning. I detta sammanhang

påpekas att patent, som utgör vara — dvs. patent hos skattskyldig,

som driver handel med dylika tillgångar, samt såsom tidigare nämnts patent,

vars exploatering överlåtits till annan — kan nedskrivas med 60 %

i likhet med varulagertillgångar i allmänhet.

Enligt kommitténs mening är med nuvarande snabba tekniska utveckling

ett patent ofta inte ekonomiskt användbart under så lång tid som 17 år. En

förkortning av avskrivningstiden för patent får därför anses sakligt motiverad.

Förkortningen bör inte göras mindre än att åtminstone den avskrivningstid

som regelmässigt gäller för goodwill, tio år, blir tillämplig. Anses

denna förkortning tillräcklig bör någon ändring inte ske av avdragsreglerna

för goodwill utan man får nöja sig med att anknyta de båda tillgångsslagens

regler på denna punkt till varandra. För att kunna biträda önskemålet

om en fullständig likställdhet mellan inventarier, å ena sidan, samt

goodwill och patent, å den andra, måste man emellertid vara beredd att acceptera

en ytterligare förkortning av avskrivningstiden för patent och dess
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

utom en förkortning av motsvarande tid för goodwill. För skattskyldiga, som

äger tillämpa räkenskapsenlig avskrivning, gäller enligt kommunalskattelagen

en längsta avskrivningstid av fem år. De jämförelsevis höga initialavskrivningarna

enligt 30 %-regeln i denna metod bör också uppmärksammas.

Vid planenlig avskrivning däremot fördelas anskaffningskostnaden

på tillgångens ekonomiska användningstid.

Kommittén finner en ytterligare förkortning av avskrivningstiden för patent

väl försvarlig ur saklig synpunkt. Inte heller beträffande goodwill bör

med hänsyn till inkomstbegreppets utformning — erinringar möta mot

att skapa möjlighet till en något snabbare avskrivning än f. n. Kommittén

förordai med hänsyn härtill att goodwill och patent även i avskrivningshänseende

likställs med inventarier.

En följd av förslaget blir, tillägger kommittén, att den nuvarande begränsade

rätten att jämka värdeminskningsavdrag för goodwill vid planenlig

avskrivning utökas till vad som redan gäller för patent. Anledning till

betänkligheter mot denna konsekvens som har ringa praktisk betydelse

synes kommittén inte föreligga.

Kommittén framhåller vidare att skattskyldig bör vara oförhindrad att

tillämpa skilda avskrivningsmetoder för de olika nu ifrågavarande tillgångsslagen.

Den som tillämpar räkenskapsenlig avskrivning på inventarier,

bör således t. ex. kunna tillämpa planenlig avskrivning på goodwill och

patent eller på ett av dessa tillgångsslag och räkenskapsenlig avskrivning

på det andra. Ett flertal kombinationer blir härigenom tydligen möjliga. Inom

de olika tillgångsslagen bör däremot — liksom f. n. gäller beträffande

inventarier en och samma avskrivningsmetod komma till användning.

I detta sammanhang förordar kommittén också att den nuvarande särbehandlingen

av patent, vars exploatering överlåtits till annan, upphör. Enligt

kommitténs mening saknas motiv för att behandla sådant patent som

vara. Det bör — i likhet med vad som gäller för jämförbara tillgångar i

andra branscher, t. ex. för uthyrning avsedda presenningar eller pianon —

fortsättningsvis behandlas som anläggningstillgång och bli föremål för avskrivning

enligt de föreslagna reglerna.

De nya bestämmelserna bör enligt kommittén kunna bli direkt tillämpliga

från ikraftträdandet på sadana goodwill- och patenträttigheter, för vilka

avskrivningsrätt redan nu föreligger. För den som vill övergå till räkenskapsenlig

avskrivning men som måste vidtaga särskilda åtgärder för att

kunna uppfylla kravet på överensstämmelse mellan avskrivningarna i bokföringen

och skattemässiga avskrivningar, kommer bestämmelserna i punkt

4 nionde och tionde styckena av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

att gälla. Detta innebär att den som gjort större avdrag i räkenskaperna

än vid taxeringen får göra ett »förskjutningsavdrag» antingen inom ramen

för den tidigare avskrivningsplanen eller också, efter särskilt medgivande,

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

på en gång eller enligt särskild avskrivningsplan under en tid av högst tio

år. Beträffande det motsatta fallet — att vid taxeringen medgivits större

avdrag än enligt räkenskaperna — föreligger möjlighet att på en treårsperiod

fördela avskrivningsbelopp, som skall återföras till beskattning. Kommittén

erinrar om att dess förslag inte medför någon ändring för goodwillrättigheter,

som inte får avskrivas enligt övergångsbestämmelserna till 1951

års lagstiftning.

Beträffande patent, som ägaren upplåter till annan för exploatering

och som f. n. på grund av särskilt stadgande behandlas som varulagertillgång,

förutsätter kommitténs förslag att ett ingångsvärde fastställs för

patentet såsom inventarium. Detta värde blir underlag för patentets avskrivning

enligt reglerna i punkterna 3 eller 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

Kommittén föreslår en övergångsbestämmelse av innebörd

att patent skall få överföras från varukontot till det skattemässiga restvärdet

eller till anskaffningsvärdet, om restvärdet inte kan utredas på den

grund att patentets värde ingår i klumpsumma för ett större varulager. Det

påpekas att bestämmelsen torde få ringa praktisk betydelse bl. a. därför att

nedskrivning av patent av hithörande slag mera sällan förekommer. Vidare

bör framhållas att kommittén inte avser att åstadkomma ändring i den

skattemässiga behandlingen av sådana patent, som utgör vara på den

grund att den skattskyldige driver handel med dem. I sådana fall skall givetvis

alltjämt reglerna i 41 § kommunalskattelagen tillämpas.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att goodwill- och patenträttigheter i beskattningshänseende

skall likställas med inventarier har mött principiell gensaga endast

från ett håll. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Hallands län om tillräckliga

skäl föreligger att medge s. k. räkenskapsenlig avskrivning på goodwill-

och patenträttigheter. Häremot talar enligt länsstyrelsen att dessa tillgångars

»ekonomiska livslängd» i allmänhet är längre än maskiners. Vidare

finner länsstyrelsen konsolideringsbehovet inte vara så stort när det

gäller förvärv av immateriella rättigheter som vid anskaffning av ofta

mycket dyrbara maskiner, underkastade hård förslitning. Beträffande såväl

goodwill- som patenträttigheter bör därför enligt länsstyrelsens mening

som regel en planenlig avskrivning, omfattande en tid ej understigande

tio år, vara tillräcklig. Om särskilda omständigheter kan visas bör dock en

snabbare avskrivningstakt kunna medges. Länsstyrelsen i Norrbottens län

sätter ett frågetecken för den föreslagna befogenheten att avskriva patenträttighet

under kortare tid än 17 år. Med hänsyn till tidsutvecklingen finner

länsstyrelsen dock inte anledning att motsätta sig förslaget.

Bland dem som uttryckligen funnit förslaget ändamålsenligt och ägnat

att förenkla beskattningssystemet befinner sig länsstyrelsen i Västernorr
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

lands län och lantbrukets skattedelegation. Inte heller Skånes handelskammare

och näringslivets skattedelegation finner anledning till erinran mot

förslaget. Sveriges köpmannaförbund anser det i hög grad befogat med

hänsyn till den starka strukturförändring som f. n. pågår inom detaljhandeln

att goodwill får avskrivas snabbare än vad hittills varit fallet.

Förslaget att patenträttigheter, som ägaren tillgodogör sig genom att

överlåta exploateringen till annan, behandlas på samma sätt som övriga

patenträttigheter tillstyrks av samtliga remissinstanser som ingått på frågan.

Ett utförligt yttrande över kommitténs förslag rörande goodwill och patent

har Kooperativa förbundet, som i och för sig hälsar förslaget med tillfredsställelse

men har vissa anmärkningar mot dess utformning. Förbundet

påpekar till en början det anmärkningsvärda i att säljaren av goodwill

omedelbart beskattas för erhållen ersättning härför under det att köparen

måste fördela kostnaden under en tioårsperiod. Erfarenheten talar för att

det i åtskilliga, kanske flertalet fall är ytterst tveksamt om inköpt goodwillvärde

äger bestånd under sa lång tid som den f. n. föreskrivna avskrivningsperioden.

Under alla förhållanden anser förbundet att värdet av

goodwill som baseras pa den föregående innehavarens mer personliga skötsel

av rörelsen är starkt tidsbegränsat. I vissa fall kan ett goodwillvärde

praktiskt taget omedelbart försvinna, nämligen när goodwillersättning i

konkurrens med andra presumtiva köpare visserligen erläggs, men driften

efter förvärvet omläggs eller andra liknande förhållanden inträffar. Sedan

förbundet erinrat om att förslaget innebär att avskrivningstiden kan nedbringas

till fem år påpekar förbundet att det torde vara kutym hos ett mycket

stort antal företag att i räkenskaperna omedelbart nedskriva goodwillvärden

till noll. Har företaget räkenskapsenlig avskrivning kommer en sådan

åtgärd att strida mot reglerna för denna form av avskrivning om

kommitténs förslag genomförs. Visserligen skall enligt kommitténs uttalande

möjlighet finnas att tillämpa skilda avskrivningsmetoder — planenlig

eller räkenskapsenlig — för de båda tillgångsgrupperna inventarier och

goodwill. Om den skattskyldige vill omedelbart avskriva goodwillvärde i

sina räkenskaper, bör han sålunda för denna tillgång kunna tillämpa planenlig

avskrivning. Väljs denna metod kan det emellertid befaras att taxeringsmyndigheterna

inte vill medge kortare avskrivningstid än tio år, som

torde vara normalfallet vid tillämpning av planenlig avskrivning.

Enligt förbundets mening talar åtskilliga skäl för rätt att i skatteavseende

åtnjuta avdrag för omedelbar avskrivning av goodwillkostnad, om

den skattskyldige sa önskar. Jämförelse kan i detta avseende göras med

behandlingen av kostnader för hyresrätt. Är det inte möjligt att medge

omedelbar avdragsrätt, bör bestämmelserna utformas så att avdrag kan erhållas

antingen enligt reglerna för räkenskapsenlig avskrivning eller också

enligt reglerna för planenlig avskrivning. Det bör därvid uttryckligen före
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

skrivas att rätt till avskrivning inom en femårsperiod alltid skall föreligga

beträffande tillgång av detta slag.

Vad beträffar avskrivning av patenträtter påpekar förbundet att den sjuttonåriga

avskrivningstiden inte torde ha tillämpats i praktiken i någon

större utsträckning. Men även om avskrivningstiden i praxis oftast begränsats

till maximalt tio år, finner förbundet en sådan avskrivningstid i allmänhet

för lång. Förbundet understryker att olikhet råder mellan å ena

sidan kostnad för inom företag internt skapade patent och å andra sidan

utifrån inköpta sådana. Kostnader av förstnämnda slag avdras normalt i

den takt de nedläggs. Det kan därför enligt styrelsens mening ifrågasättas

om man inte för att uppnå likformighet bör anse även kostnaden för inköpta

patenträttigheter såsom omedelbart avdragsgill.

Svenska uppfinnareföreningen, som likaledes tillstyrker förslaget, anser

det högst angeläget, att försäljningar av uppfinnarnas patent inte hämmas

genom de nuvarande ogynnsamma avskrivningsreglerna för köparen. Även

en avskrivningstid på fem år som blir tillämplig om räkenskapsenlig avskrivning

medges är enligt föreningens uppfattning för lång. En uppfinning,

som i dag synes gynnsam att exploatera, kan genom den snabba tekniska

och marknadsmässiga utvecklingen vara helt oekonomisk att förverkliga

om bara ett par år.

Även Sveriges företagares riksförbund anser det värdefullt att man såsom

kommittén föreslagit söker uppnå en såvitt möjligt likartad behandling

av skilda rörelsetillgångar. I likhet med kommittén har förbundet sympatier

för en ännu längre gående ändring av inkomstbegreppet i rörelse

så att begreppet kapitalvinst och kapitalförlust utmönstras. En sådan åtgärd

skulle enligt förbundets mening innefatta en ändamålsenlig och riktig

ändring av rörelsebeskattningen. Ändringen skulle främst få betydelse för

fastigheter i rörelse.

Departementschefen

Enligt kommunalskattelagen gäller f. n. speciella regler för goodwill- och

patenträttigheter. De båda slagen av rättigheter behandlas inte bara på

annat sätt än andra anläggningstillgångar utan olika regler gäller dessutom

mellan rättighetsslagen inbördes. Beträffande goodwill räknas intäkt genom

avyttring i sin helhet som skattepliktig inkomst av rörelse. Ä andra sidan

medges i princip avskrivning av anskaffningskostnaden för goodwill med

lika stora årliga avdrag under en tioårsperiod. Längre avskrivningstid kan

dock medges. För patenträttighet tillämpas såsom tidigare nämnts ett äldre

inkomstbegrepp. Som skattepliktig inkomst av rörelse räknas vid avyttring

endast vad som återbekommits av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag.

Skatteplikten för vinst därutöver bedöms enligt bestämmelserna

rörande beskattning av realisationsvinst. För värdeminskning av pa
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

tenträttighet medges årliga avdrag med utgångspunkt från patentets återstående

giltighetstid. I enlighet med den i svensk rätt gällande giltighetstiden

för patent gäller sålunda i princip en sjuttonårig avskrivningstid för

sådan rättighet.

Skatteflyktskommittén har tagit upp frågan om dessa regler är tidsenliga

och lämpliga i samband med att kommittén undersökte hur dess förslag

rörande inkomstbeskattning vid arvs- och gåvoöverföringar borde utformas

för dessa rättigheter. Kommittén finner att inkomstbegreppet för

patenträttigheter måste anses föråldrat och att avskrivningstiden med hänsyn

till den nuvarande snabba tekniska utvecklingen är alltför lång. Eftersom

det enligt kommittén inte finns något avgörande skäl mot att också

förkorta avskrivningstiden för goodwill föreslår kommittén att goodwilloch

patenträttigheter i beskattningshänseende likställs med inventarier.

Beträffande inventarier räknas intäkt vid avyttring i princip som skattepliktig

inkomst av rörelse. I avskrivningshänseende föreligger valrätt

för den skattskyldige att tillämpa endera av två metoder. Antingen kan

han använda s. k. rältenskapsenlig avskrivning varvid överensstämmelse

med bokföringen skall föreligga eller också tillämpas s. k. planenlig avskrivning.

Vid räkenskapsenlig avskrivning kan inventarierna slutavskrivas

på fem år, medan avskrivningen vid planenlig avskrivning är beroende

av inventariernas användningstid.

Kommitténs förslag tillstyrks av nästan alla remissinstanser. Kooperativa

förbundet vill emellertid gå längre än kommittén och ifrågasätter om

inte en rätt till omedelbar avskrivning av patent- och goodwillrättigheter

kunde införas. Förbundet åberopar att hyresrätter f. n. avskrivs på en

gång.

För egen del anser jag att kommitténs förslag innebär en ändamålsenlig

rationalisering av skattereglerna. Jag delar kommitténs uppfattning att en

kortare avskrivningstid än den nuvarande är motiverad särskilt för patenträttigheter.

Skattskyldig som kommer att tillämpa räkenskapsenlig avskrivning

kan enligt förslaget avskriva rättigheten på fem år men kan också

utsträcka avskrivningstiden längre om han så önskar. Kooperativa förbundet

har anmärkt att många företag f. n. skriver bort goodwillrättigheter

omedelbart i bokföringen — något som enligt förslaget inte kan förenas

med räkenskapsenlig avskrivning. Jag kan dock inte finna detta utgöra

tillräcklig grund för att tillåta omedelbar avskrivning. Möjligheten

att använda planenlig avskrivning står ju öppen. Enligt min mening bör

den skattskyldige även om han tillämpar planenlig avskrivning kunna avskriva

rättighet på så kort tid som fem år om inte särskilda skäl föranleder

till annat.

I praktiken är det svårt att dra en gräns mellan hyresrätt och goodwill.

Jag vill därför föreslå att hyresrätter i fortsättningen behandlas på samma

sätt som goodwill. Detta innebär att den nuvarande möjligheten enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

praxis att omedelbart avskriva hyresrätt försvinner. Jag kan emellertid

inte finna en engångsavskrivning av hyresrätt sakligt motiverad om man

inte är beredd att medge samma rätt för vanliga goodwillrättigheter. Vad

jag sålunda föreslår bör komma till uttryck i lagtexten.

F. n. räknas patent som upplåtits till annan för begagnande såsom varulagertillgång

för patentets ägare enligt särskild bestämmelse. Skatteflyktskommittén

har föreslagit att denna specialbestämmelse upphävs. Förslaget

har inte mött någon invändning. Det är liksom kommitténs förslag i övrigt

ägnat att förenkla lagstiftningen och jag föreslår att det genomförs. Såsom

kommittén funnit fordras en särskild övergångsbestämmelse för att fastställa

ingångsvärde för patent, som hittills behandlats som vara men i

fortsättningen skall anses vara inventarium. Vidare påkallas en följdändring

i förordningen om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t i proposition föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet

upprättade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. förordningen den

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxerings för ordningen den 23 november 1956

(nr 623);

5) förordning om ändrad lydelse av 3 § 3 mom. förordningen den 30 november

1951 (nr 763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad

inkomst.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Hans Ohlsson

opaginerad Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Bilaga

Skatteflyktskommitténs förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 19 §, 21 §, 22 § 2 mom., 29 § 1 mom., 35 §

i ° ,nLm-°m" 53 § 3 mom. och 54 § kommunalskattelagen den 28 septemher

1928 ävensom anvisningarna till 19 §, punkt 4 av anvisningarna till

S> punkterna 1, 2a och 4 av anvisningarna till 22 §, punkt 5 av anvisningarna

till 25 §, anvisningarna till 27 §, punkt 1 av anvisningarna till 28 8,

punkterna 1, 3 b, 3 d, 4 och 5 av anvisningarna till 29 §, punkt 5 av anvisningarna

till 38 §, punkt 1 av anvisningarna till 41 §, punkt 4 av anvis“

W,™8 j11 33 § samt Punkt 2 anvisningarna till 66 § samma lag* skola

erhålla andrad lydelse på sätt nedan angives samt att anvisningarna till 24 8

angivna lag skola utökas med en ny anvisningspunkt, betecknad punkt 8,

och anvisningarna till 35 § samma lag med två nya anvisningspunkter, betecknade

punkt 3 och punkt 7, av den lydelse nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Till skattepliktig---likartad

form.

(Se vidare anvisningarna.)

19 §.

1 mom. Till skattepliktig---

likartad form.

2 mom. övergår tillgång eller

rättighet till annan genom bodelning

eller eljest på grund av giftorätt eller

ock genom arv, testamente, fördel

av oskift bo eller gåva och skulle

köpeskilling, som influtit om tillgången

eller rättigheten i stället försålts,

varit att hänföra till intäkt av

jordbruksfastighet, av annan fastighet

eller av rörelse, skall, där annat

icke särskilt stadgas, i beskattnings
1

Senaste lydelse av 19 § se 1963:299, av 21 § se 1951: 790 av 29 <5 1 mom « loan-aa

3V L® I 2 “ Se 1959:127’ av 35 S 5 mom. se 1959*564 av 53 § 3 LZ^e 1953 400

tU, at | Ss6e igfo-308 av *“™garna tiU 19 § » 1963:299, av punkt 4 av anvisningarna

till 21 § se 1950.308, av punkt 1 av anvisningarna till 22 § se 1961:586, av nunkt 2 a av

"V^Mngama till 22 § se 1962:163, av punkt 4 av anvisningarna till 22 § se 1959-127 av

170 3V a"v^mngama till 25 § se 1960:129, av punkt 1 av anvisningarna till''28 § si

na till 29 S^seT957^*“ 29 § -Se 1953: 404’ av punkt 3 b av anvisningarna

till 29 § se 1957.72, av punkt 3 d av anvisningarna till 29 § se 1959*170 av nunkt 4

av anvisningarna till 29 § se 1960:64 samt av punkt 1 av anvisningarna till 41§ se l955:255

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

5 Bihang till riksdagens protokoll 1960.

(Föreslagen lydelse)

hänseende så anses som om avyttring

ägt rum och som om köpeskillingen

därvid bestämts till egendomens

dåvarande verkliga värde. Uppkommer

fråga om anskaffningsvärde

för mottagaren å tillgången eller

rättigheten skall såsom sådant värde

anses egendomens verkliga värde

vid förvärvet.

Har i fall som avses i föregående

stycke tillgången eller rättigheten

— med bibehållande av sin beskattningsmässiga

karaktär — tillfallit

svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk

förening, må, där annat icke

särskilt stadgas, utan hinder av bestämmelserna

i nämnda stycke, i beskattningshänseende

så anses som

om parterna utgjort en skattskyldig.

Detsamma skall ock eljest gälla,

därest fråga var om övergång av hel

förvärvskälla eller väsentlig del av

sådan och förvärvaren kan anses i

motsvarande mån fortsätta den av

företrädaren bedrivna verksamheten.

Vad i första stycket sagts skall äga

motsvarande tillämpning, då skattskyldig

i viss förvärvskälla tillgodogjort

sig produkter eller råämnen

m. m. från annan förvärvskälla eller

eljest överflyttar tillgång eller rättighet

från en förvärvskälla till annan

eller låter egendom eller rättighet i

förvärvskälla förändra karaktär i

beskattningshänseende.

Utskiftas eller utdelas tillgång eller

rättighet från svenskt aktiebolag

eller svensk ekonomisk förening eller

från svenskt handels- eller kommanditbolag,

och skulle köpeskilling,

som influtit om tillgången eller rättigheten

i stället försålts, varit att

hänföra till intäkt av jordbruksfastighet,

av annan fastighet eller av rörelse,

skall, där annat icke särskilt

stadgas, i beskattningshänseende så

anses som om avyttring ägt rum och

som om köpeskillingen därvid bestämts

till egendomens dåvarande

verkliga värde. Uppkommer fråga

saml. Nr 85

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

om anskaffningsvärde för mottagaren

å tillgången eller rättigheten

skall såsom sådant värde anses egendomens

verkliga värde vid förvärvet.

Har i fall som avses i nästföregående

stycke tillgången eller rättigheten

— med bibehållande av sin beskattningsmässiga

karaktär — tillfallit

svenskt aktiebolag eller svensk

ekonomisk förening, må, där annat

icke särskilt stadgas, utan hinder av

bestämmelserna i nämnda stycke,

i beskattningshänseende så anses

som om parterna utgjort en skattskyldig.

Detsamma skall ock eljest

gälla därest fråga var om en från

handels- eller kommanditbolag i

samband med dess upplösning företagen

utskiftning av hel förvärvskälla

eller väsentlig del av sådan och

förvärvaren kan anses i motsvarande

mån fortsätta den av bolaget bedrivna

verksamheten.

Vad i de föregående styckena sagts

om överföring av rättighet skall äga

motsvarande tillämpning vid upplåtelse.

21

Till intäkt---------

värdet av vad skattskyldig direkt

gjort sig till godo av jordbrukets

eller dess binäringars avkastning för

sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars

räkning eller för avlöning

åt arbetspersonal, som icke tillhört

den skattskyldiges hushåll, eller

för förädling eller förbrukning i rörelse,

som av den skattskyldige drivits,

eller för utgörande av undantagsförmåner

eller annan förpliktelse,

som ålegat den skattskyldige i

förhållande till någon, som icke tillhört

hans hushåll;

(Se vidare anvisningarna.)

--och dylikt;

värdet av vad skattskyldig direkt

gjort sig till godo av jordbrukets eller

dess binäringars avkastning för sin,

sin familjs eller övriga hushållsinedlemmars

räkning eller för avlöning

åt arbetspersonal, som icke tillhört

den skattskyldiges hushåll, eller för

utgörande av undantagsförmåner eller

annan förpliktelse, som ålegat

den skattskyldige i förhållande till

någon, som icke tillhört hans hushåll;
-

c) intäkt av —---- —---såsom realisationsvinst;

värdet av skogsprodukter, som den

skattskyldige tillgodogjort sig för

ny-, till- eller ombyggnad, grundförbättring

eller reparation och underhåll

av byggnader, stängsel och in
-

värdet av skogsprodukter, som den

skattskyldige tillgodogjort sig för

ny-, till- eller ombyggnad, grundförbättring

eller reparation och underhåll

av byggnader, stängsel och in
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

ventarier å fastigheten eller för sitt

hushåll eller eljest för sin, sin familjs

och sina personliga tjänares

räkning (vedbrand med mera) eller

för arbetspersonalens behov eller å

annan av den skattskyldige innehavd

fastighet eller i rörelse, som av honom

drivits;

d) intäkt av----

Därest inkomst--

(Föreslagen lydelse)

ventarier å fastigheten eller för sitt

hushåll eller eljest för sin, sin familjs

och sina personliga tjänares

räkning (vedbrand med mera) eller

för arbetspersonalens behov;

mera sådant.

--dylika inventarier.

(Se vidare anvisningarna.)

22 §.

2 mom. Avdrag får icke göras för:

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad

å fastigheten eller för grundförbättring

därå, såsom nyodling, vattenavledning,

sjösänkning med mera

dylikt;

nyuppsättning av eller värdeminskning å inventarier.

av ägaren utgiven kostnad för ny-,

till- eller ombyggnad å fastigheten

eller för grundförbättring därå, såsom

nyodling, vattenavledning, sjösänkning

med mera dylikt;

29 §.

1 m o m. Från bruttointäkten--

kostnad för anskaffning av råämnen

och varor till förädling, förbrukning

eller försäljning i rörelsen;

skolande — där vad sålunda förädlats

eller eljest kommit till användning

utgjorts av produkter eller råämnen

från fastighet, som av den

skattskyldige ägts eller brukats, eller

från annan av honom idkad rörelse,

som är att anse som särskild förvärvskälla

— värdet av samma produkter

eller råämnen upptagas till

det belopp, varmed de redovisas såsom

intäkt av fastigheten eller av

den särskilda förvärvskällan, samt

— där moderbolag eller övertagande

förening övertagit dessa råämnen eller

varor från dotterbolag eller överlåtande

förening vid sådan fusion,

som i 28 § 3 mom. första eller andra

stycket avses -— värdet av samma

råämnen eller varor upptagas till

belopp, motsvarande det bos dotterbolaget

eller den överlåtande föreningen

i beskattningsavseende gällande

värdet å dessa tillgångar vid

fusionstillfället;

— •— -— i rörelsen;

kostnad för anskaffning av råämnen

och varor till förädling, förbrukning

eller försäljning i rörelsen;

skolande — där moderbolag eller

övertagande förening övertagit dessa

råämnen eller varor från dotterbolag

eller överlåtande förening vid

sådan fusion, som i 28 § 3 mom.

första eller andra stycket avses —

värdet av samma råämnen eller varor

upptagas till belopp, motsvarande

det hos dotterbolaget eller den

överlåtande föreningen i beskattningsavseende

gällande värdet å dessa

tillgångar vid fusionstillfället;

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

avlöningar, pensioner,-----

förlust, som uppstått i rörelsen

och ej är att hänföra till kapitalförlust;
-

(Föreslagen lydelse)

— det allmänna;

förlust, som uppstått i rörelsen

och ej är att hänföra till kapitalförlust

eller av sådan natur, som omförmäles

i punkt 1 av anvisninqarna

till 4/ §;

kostnad för-----tillhörande fördelningsledningar.

Har skattskyldig--------oavskrivna värde.

35 §.

2 m o m. Till intäkt------

Har egendom, som skattskyldig

erhållit såsom gåva av make eller

skyldeman, av givaren förvärvats genom

fång, som ovan sågs, skall frågan

om och i vad mån skattepliktig

realisationsvinst skall anses föreligga

bedömas med hänsyn till sistnämnda

fång. Motsvarande skall

gälla om make vid bodelning i anledning

av andra makens död erhållit

egendom, som förstnämnde make

före äktenskapets ingående eller under

äktenskapet förvärvat genom

köp, byte eller därmed jämförligt

fång, eller om make vid bodelning

av annan anledning än andra makens

död erhållit egendom, som någondera

maken före äktenskapets

ingående eller under äktenskapet

förvärvat genom köp, byte eller därmed

jämförligt fång.

- — tid (realisationsvinst).

Vid avyttring av egendom, som

skattskyldig erhållit såsom gåva av

make eller skyldeman, skall frågan

om och i vad mån skattepliktig realisationsvinst

skall anses föreligga

bedömas såsom om det varit färre

ägaren som verkställt avyttringen.

Motsvarande skall gälla om make vid

bodelning i anledning av andra makens

död erhållit egendom, som

förstnämnde make förvärvat före

äktenskapets ingående eller under

äktenskapet eller om make vid bodelning

av annan anledning än andra

makens död erhållit egendom,

som någondera maken förvärvat före

äktenskapets ingående eller under

äktenskapet. Vid tillämpning av

vad nu sagts skall dock iakttagas att,

därest beskattning enligt 19 § 2

mom. första stycket ägt rum i samband

med gåvan eller bodelningen,

Såsom skattepliktig

Vad ovan---—- ---å tomträtt.

Har jordbruksfastighet-------

5 mom. Till intäkt som i 1 mom.

avses räknas jämväl dels lotteri

det värde som då

skall anses såsom

nåd.

25 % av vinsten.

åsatts egendomen

anskaffningskost
-

vinst, därest densamma icke jämlikt

19 § är frikallad från beskattning,

dels ock intäkt genom restitution,

»vkortning eller avskrivning av sådan

i slutlig eller tillkommande skatt

ingående folkpensionsavgift eller tillläggspensionsavgift,

för vilken av
-

--nämnda del.

5 m o m. Till intäkt som i 1 mom.

avses räknas jämväl dels lotterivinst,

därest densamma icke jämlikt

19 § 1 mom. är frikallad från beskattning,

dels ock intäkt genom

restitution, avkortning eller avskrivning

av sådan i slutlig eller tillkommande

skatt ingående folkpensionsavgift

eller tilläggspensionsavgift,

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

drag av den skatttskyldige åtnjutits

vid tidigare års taxeringar.

(Se vidare anvisningarna.)

(Föreslagen lydelse)

för vilken avdrag av den skattskyldige

åtnjutits vid tidigare års taxeringar.

(Se vidare anvisningarna.)

3 inom. Avlider skattskyldig,

Vad i-----------

53 §.

den avlidne.

för fastighet.

Beträffande taxering av oskift

dödsbo för senare beskattningsår än

det, varunder dödsfallet inträffade,

skall gälla följande. Var den avlidne

vid sitt frånfälle icke bosatt här

i riket, skall dödsboet anses såsom

här i riket icke hemmahörande juridisk

person. I annat fall skall dödsboet

anses såsom inländsk juridisk

person. Från och med det taxeringsår,

som följer på fjärde kalenderåret

efter dödsfallsåret, skall dock

å dödsboet tillämpas vad i denna förordning

finnes stadgat angående

handelsbolag under förutsättning

antingen att taxering av dödsboet till

statlig inkomstskatt skulle lett till

fastställande av en taxerad inkomst,

överstigande 10 OOO kronor, eller att

taxering av dödsboet till statlig förmögenhetsskatt

skulle lett till fastställande

av en skattepliktig förmögenhet,

överstigande 100 OOO kronor.

Riksskattenämnden må, om särskilda

skäl föranleda därtill, på ansökan

förklara att oskift dödsbo,

som enligt bestämmelserna i nästföregående

stycke skulle i beskattningshänseende

behandlas såsom

handelsbolag, må för viss tid eller

tills vidare taxeras såsom inländsk

juridisk person, över beslut, som

riksskattenämnden meddelat i sådant

ärende, må klagan icke föras.

54 §.

Från skattskyldighet------till livförsäkring.

Aktiebolag och-------bolagens verksamhet.

Om aktierna —--------lös egendom.

Riksskattenämnden må, om synnerliga

skäl därtill föranleda, med
-

giva bolag eller förening, som järn
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

likt bestämmelserna i nästföregående

stycke skall utgöra skatt för utdelning

å aktier eller andelar, att för

viss tid åtnjuta i första stycket vid

a) omförmäld skattefrihet, över beslut,

som riksskattenämnden meddelat

i sådant ärende, må klagan icke

föras.

Överlåtas aktier i svenskt aktiebolag

eller andelar i svensk ekonomisk

förening till annat sådant företag

och framgår uppenbarligen av omständigheterna

i samband med överlåtelsen

att sistnämnda företag icke

därigenom erhållit tillgång av verkligt

värde för detsamma med hänsyn

till dess rörelse eller kapitalförvaltande

verksamhet äger det förvärvande

företaget e j åtnjuta vid a) omförmäld

skattefrihet för utdelning å

de ifrågavarande aktierna eller andelarna

av sådana vid överlåtelsen

förefintliga medel, vilka icke motsvara

i fråga om aktiebolag tillskjutet

belopp och i fråga om ekonomiska

föreningar inbetald insats.

Att personer,-------samma paragraf.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 19 §

Socialhjälp, begravningshjälp---influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan-------skattepliktig intäkt.

Bestämmelsen att —------sistnämnda lag.

Skatteplikt föreligger icke-------av motorfordon.

Näringshjälp, som------— årliga värdeminskningsavdrag.

Skatteplikt föreligger ej------mottagarens utbildning.

Enligt 46 § 2 mom.-------och 32 §§.

Bestämmelsen i 19 § 2 mom. rörande

beskattning, då skattskyldig i

viss förvärvskälla tillgodogjort sig

produkter eller råämnen m. m. från

annan förvärvskälla, äger icke tilllämpning

vid upplåtelse av bostad å

jordbruksfastighet till driftpersonal

utan att särskild hyra för bostaden

avtalats och ej heller då annan

fastighet helt eller delvis användes i

ägarens egen rörelse. I sådana fall

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gäller vad som föreskrives i punkt

1 av anvisningarna till 21 § respektive

punkt 1 av anvisningarna till

24 § och punkt 1 av anvisningarna

till 29 §.

Vid tillämpningen av 19 § 2 mom.

skola iakttagas bestämmelserna i

punkt 4 av anvisningarna till 22 §

rörande ingångsvärde och ingående

virkesförråd för skog.

till

4. Har den skattskyldige i någon av

honom bedriven rörelse använt produkter

från egen eller av honom

brukad fastighet, skall värdet av produkterna

räknas som intäkt av jordbruk,

jordbrukets binäringar eller

skogsbruk, men får samma värde

avräknas som omkostnad i rörelsen

(jfr punkt 1 av anvisningarna till

29 §).

4. Har någon, som haft nyttjanderätt

till jordbruksfastighet, utfört

ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten

eller grundförbättring därå och

har nyttjanderättshavaren njutit avdrag

för kostnaderna härför, skall

fastighetsägaren, sedan nyttjanderättsavtalet

upphört, såsom intäkt av

fastigheten upptaga ett belopp, motsvarande

det ökade värde fastigheten

då kan anses äga på grund av vad

nyttjanderättshavaren sålunda nedlagt.

Vad nu sagts skall dock gälla

endast i den mån fastighetsägaren

icke har att utgiva ersättning till

nyttjanderättshavaren för värdeökningen.

Förstöres av nyttjanderättshavaren

sålunda utförd anläggning

genom brand eller olyckshändelse

före avtalets upphörande och utgår i

anledning härav till fastighetsägaren

försäkringsersättning, helt eller delvis

omfattande jämväl fastighetens

vid olyckstillfället beräknade värdeökning

genom vad nyttjanderättshavaren

nedlagt, skall fastighetsägaren

såsom intäkt av fastigheten upptaga

så mycket av försäkringsersättning
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

en som motsvarar värdeökningen;

dock endast i den mån fastighetsägaren

icke har att utgiva ersättning till

nyttjanderättshavaren för berörda

värdeökning.

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad------ny sådan.

Såsom anskaffningskostnad för inventarierna

skall anses, då tillgången

förvärvats genom köp, byte eller

därmed jämförligt fång, den verkliga

kostnaden för dess anskaffande

och, då tillgången annorledes övergått

till jordbruket och 19 § 2 mom.

ej är tillämpligt, tillgångens verkli9a

värde vid tiden för övergången.

Vaxdct av------som driftkostnad.

Därest inkomst — -—-----nedan sägs.

Kostnad för ----— om jordbruksfastighet.

Bestämmelserna i------om jordbruksfastighet.

Värdet av------som intäkt.

a‘ AvdraS medgives-------till 29 §).

Såsom för — • nödig bostadsbyggnad.

Fasta maskiner-------första stycket.

Har någon, som äger nyttjanderätt

till jordbruksfastighet, visst år

utfört ny-, till- eller ombyggnad å

fastigheten eller grundförbättring

därå och tillkommer äganderätten

till vad sålunda utförts fastighetsägaren,

må nyttjanderättshavaren,

därest icke sådant fall föreligger som

avses i nästföljande stycke, avdraga

kostnaderna härför. Avdrag må ske

omedelbart, om kostnaderna uppgå

till ett förhållandevis obetydligt belopp

ävensom om och i den mån

kostnaderna motsvaras av ersätt
-

ning, som ägaren utgivit under året.

I övrigt må kostnaderna avdragas genom

lika stora årliga värdeminskningsavdrag

inom en period av tjugu

år från den tidpunkt då kostnaderna

uppkommit. Kan nyttjanderättshavaren

visa att nyttjanderättsavtalet

utlöper inom kortare tid än tjugu år

från det kostnaderna uppkommit,

må avdraget jämkas i enlighet härmed.

Då nyttjanderättsavtalet på

opaginerad Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Därest inkomst

4. Har skog--

Med skogs ingångsvärde förstås

det värde, varmed växande skog kan

anses hava ingått i fastighetens värde

vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade

fastigheten. Har egendom,

som skattskyldig erhållit såsom gåva

av make eller skyldeman, av givaren

förvärvats genom köp, byte

eller därmed jämförligt fång, skall

i berörda hänseende sistnämnda fång

vara avgörande. Motsvarande skall

gälla, om make vid bodelning i anledning

av andra makens död erhållit

egendom, som förstnämnde

make före äktenskapets ingående eller

under äktenskapet förvärvat genom

köp, byte eller därmed jämförligt

fång, eller om make vid bodel51

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1

(Föreslagen lydelse)

grund av överlåtelse eller eljest upphör

eller om dessförinnan av nyttjanderättshavaren

utförd anläggning

utrangeras eller förstöres, får nyttjanderättshavaren

åtnjuta avdrag för

vad som i beskattningshänseende

återstår oavskrivet av motsvarande

kostnader.

Avdrag, som i nästföregående stycke

omförmäles, må icke medgivas

om äganderätten till jordbruksfastighet

och nyttj and er ätt en till densamma

tillkomma juridiska personer,

vilka äro att anse som moder- och

dotterföretag eller eljest stå under

i huvudsak gemensam ledning, eller

om den ena rättigheten tillkommer

juridisk person, i vilken innehavaren

av den andra rättigheten eller

honom närstående person äger huvudsaklig

del. I fall, som avses i detta

stycke, må fastighetsägaren tillgodoföra

sig värdeminskningsavdrag

för nyttjanderättshavarens förbättringskostnader

som om de bestritts

av ägaren. Vidare gäller att skattskyldighet

icke åligger nyttjanderättshavaren

för vad fastighetsägaren

må utgiva i ersättning för förbättringskostnaderna.

om jordbruksfastighet,

gällande ingångsvärde.

Med skogs ingångsvärde förstås,

då fastigheten förvärvats genom köp,

byte eller därmed jämförligt fång, det

värde, varmed växande skog kan anses

hava ingått i fastighetens värde

vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade

fastigheten. Såsom fastighetens

värde är därvid att anse vid köp den

för fastigheten erlagda köpeskillingen

och vid annat förvärv fastighetens

taxeringsvärde. Har fastigheten förvärvats

på annat sätt än genom köp,

byte eller därmed jämförligt fång

förstås med skogs ingångsvärde det

för föregående ägaren gällande ingångsvärdet.

Kan i sistnämnda fall

ingångsvärdet icke utrönas, må såsom

skogens ingångsvärde vid för
saml.

Nr 86

opaginerad Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

ning av annan anledning än andra

makens död erhållit egendom, som

någondera maken före äktenskapets

ingående eller under äktenskapet

förvärvat genom köp, byte eller därmed

jämförligt fång.

Såsom fastighetens värde är att

anse vid köp den för fastigheten erlagda

köpeskillingen och vid annat

förvärv det belopp, efter vilket stämpelplikten

med avseende å fastighetsförvärvet

beräknats, eller, därest

stämpelplikt för förvärvet icke förelegat,

det belopp, efter vilket stämpelplikt

skulle enligt eljest gällande

grunder beräknats, om stämpelplikt

förelegat. Skogens för ägaren

gällande ingångsvärde utgör

det sålunda beräknade ingångsvärdet

med avdrag för vad han må

liava fått avdraga vid tidigare taxeringar.

Har efter avverkning av skog

eller upplåtelse av avverkningsrätt

den återstående skogens värde nedgått

under det för ägaren gällande

ingångsvärdet, får avdrag ske med

det belopp, varmed värdet sålunda

minskats. Har ägare av fastighet vid

jorddelningsförrättning blivit ålagd

att gälda likvid, som avses i punkt

9 av anvisningarna till 21 §, och har

avverkning av skog eller upplåtelse

av avverkningsrätt skett inom tre år

från det lagakraftägande beslut om

fastställelse å förrättningen föreligger,

skall, i den mån den skattskyldige

så yrkar, skogens ingångsvärde

antagas hava nedgått med belopp

motsvarande rotvärdet av den skog

som avverkningen eller upplåtelsen

omfattat. Avdrag må därvid dock ske

högst med beloppet av nämnda likvid.

Med ingående virkesförråd förstås

den växande skogens kubikmassa

i fast mått på bark vid den tidpunkt,

då fastigheten förvärvades. Med det

för ägaren gällande ingående

virkesförrådet förstås

virkesförrådet vid ägarens för
-

(Föreslagen lydelse)

värvet anses det för skogen vid 1957

års allmänna fastighetstaxering åsätta

taxeringsvärdet. Skogens för

ä g a r en gällande ingångsvärde

utgör det sålunda beräknade

ingångsvärdet med avdrag för vad

han må hava fått avdraga vid tidigare

taxeringar. Har efter avverkning

av skog eller upplåtelse av avverkningsrätt

den återstående skogens

värde nedgått under det för ägaren

gällande ingångsvärdet, får avdrag

ske med det belopp, varmed värdet

sålunda minskats. Har ägare av fastighet

vid jorddelningsförrättning

blivit ålagd att gälda likvid, som avses

i punkt 9 av anvisningarna till

21 §, och har avverkning av skog

eller upplåtelse av avverkningsrätt

skett inom tre år från det lagakraftägande

beslut om fastställelse å förrättningen

föreligger, skall, i den

mån den skattskyldige så yrkar,

skogens ingångsvärde antagas hava

nedgått med belopp motsvarande

rotvärdet av den skog som avverkningen

eller upplåtelsen omfattat.

Avdrag må därvid dock ske högst

med beloppet av nämnda likvid.

Med ingående virkesförråd förstås,

då fastigheten förvärvats genom köp,

byte eller därmed jämförligt fång,

den växande skogens kubikmassa i

fast mått på bark vid den tidpunkt,

då fastigheten förvärvades. Har fastigheten

förvärvats annorledes än

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1!)66

(Nuvarande lydelse)

värv av fastigheten med avdrag för

det virkesförråd, för vilket ägaren

må hava njutit avdrag vid tidigare

taxeringar. Har avdrag tidigare skett

för minskning i ingångsvärde, skall

ingående virkesförrådet anses därigenom

hava nedgått i samma proportion

som ingångsvärdet. Har efter

avverkning eller upplåtelse av avverkningsrätt

det återstående virkesförrådet

nedgått under det för ägaren

gällande ingående virkesförrådet,

får avdrag ske med den på

minskningen proportionellt belöpande

delen av ingångsvärdet.

Vare sig avdrag sker enligt den

ena eller andra metoden märkes,

att det sammanlagda avdraget för

en och samme ägare ej må överstiga

det ursprungliga ingångsvärdet.

Är det vid tiden för den skattskyldiges

förvärv av fastigheten förefintliga

virkesförrådet icke känt, må detsamma

beräknas med utgångspunkt

från nuvarande virkesförråd samt

med ledning dels av den beräknade

ungefärliga tillväxten under den

skattskyldiges innehav av fastigheten,

dels av avverkningen eller försäljningen

av skog under samma

tid.

(Föreslagen lydelse)

genom köp, byte eller därmed jämförligt

fång förstås med ingående

virkesförråd det för föregående ägaren

gällande ingående virkesförrådet.

Med det för ägaren gällande

ingående virkesförrådet

förstås det sålunda beräknade

virkesförrådet vid ägarens förvärv

av fastigheten med avdrag för det virkesförråd,

för vilket ägaren må hava

njutit avdrag vid tidigare taxeringar.

Har avdrag tidigare skett för minskning

i ingångsvärde, skall ingående

virkesförrådet anses därigenom hava

nedgått i samma proportion som ingångsvärdet.

Har efter avverkning

eller upplåtelse av avverkningsrätt

det återstående virkesförrådet nedgått

under det för ägaren gällande

ingående virkesförrådet, får avdrag

ske med den på minskningen proportionellt

belöpande delen av ingångsvärdet.

Vare sig avdrag sker enligt den

ena eller andra metoden märkes, att

det sammanlagda avdraget för en

och samme ägare ej må överstiga det

för honom beräknade ursprungliga

ingångsvärdet.

Är det vid tiden för den skattskvldiges

eller, i förekommande fall, tidigare

ägares förvärv av fastigheten

förefintliga virkesförrådet icke känt,

må detsamma beräknas med utgångspunkt

från nuvarande virkesförråd

samt med ledning dels av den

beräknade ungefärliga tillväxten under

den skattskyldiges och, i förekommande

fall, tidigare ägares innehav

av fastigheten, dels av avverkningen

eller försäljningen av skog

under samma tid.

Kan då fastigheten förvärvats annorledes

än genom köp, byte eller

därmed jämförligt fång det för föregående

ägaren gällande ingående virkesförrådet

icke utrönas må såsom

ingående virkesförråd vid förvärvet

anses den växande skogens kubikmassa

i fast mått på bark enligt de

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

uppgifter som legat till grund för

skogens vid 1957 års allmänna fastighetstaxering

åsätta taxeringsvärde.

Om avdrag-----— av skogen.

Om moderbolag —------övertagande föreningen.

Exempel å------ingående virkesförråd:

A. försäljer —------erlagda köpeskillingen.

Det för-----—-- 10 200 kronor.

Exempel å-------— i ingångsvärde:

B. försäljer------10 000 kronor.

Ingångsvärdet har------det ursprungliga.

till 24 §.

8. Har någon, som haft nyttjanderätt

till annan fastighet, utfört ny-,

till- eller ombyggnad eller därmed

jämförlig förbättring å fastigheten

och har nyttjanderättshavaren njutit

avdrag för kostnaderna härför,

skall fastighetsägaren, sedan nyttjanderättsavtalet

upphört, såsom intäkt

av fastigheten upptaga ett belopp,

motsvarande det ökade värde

fastigheten då kan anses äga på

grund av vad nyttjanderättshavaren

sålunda nedlagt. Vad nu sagts skall

dock gälla endast i den mån fastighetsägaren

icke har att utgiva ersättning

till nyttjanderättshavaren

för värdeökningen. Förstöres av

nyttjanderättshavaren sålunda utförd

anläggning genom brand eller

olyckshändelse före avtalets upphörande

och utgår i anledning härav

till fastighetsägaren försäkringsersättning,

helt eller delvis omfattande

jämväl fastighetens vid olyckstillfället

beräknade värdeökning genom

vad nyttjanderättshavaren nedlagt,

skall fastighetsägaren såsom intäkt

av fastigheten upptaga så mycket av

försäkringsersättningen som motsvarar

värdeökningen; dock endast

i den mån fastighetsägaren icke har

att utgiva ersättning till nyttjanderättshavaren

för berörda värdeökning.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

till

5. Den omständigheten att en vid

inkomstberäkningen i och för sig

avdragsgill omkostnad helt eller delvis

guldits med familj ebostadsbidrag,

som i 19 § omförmäles, må icke

föranleda att avdrag vägras för omkostnaden

i fråga.

Har skattskyldig------(

5§.

5. Den omständigheten att en vid

inkomstberäkningen i och för sig

avdragsgill omkostnad helt eller delvis

guldits med familjebostadsbidrag,

som i 19 § 1 mom. omförmäles, må

icke föranleda att avdrag vägras för

omkostnaden i fråga,

ler bidraget.

till 27 §.

Av punkt------särskild rörelse.

Medgivande enligt 19 § 2 mom.

andra eller femte stycket att vid där

avsett förvärv av rörelse eller del av

sådan fångesmannen och förvärvaren

må betraktas som en skattskyldig

innebär, såsom framgår av lagrummet,

att förvärvaren anses fortsätta

rörelsen.

till 28 S.

1. Till intäkt av rörelse hänföras

samtliga intäkter i penningar eller

varor, som influtit i rörelsen. Detta

innebär, att intäkten skall vara av

sådan beskaffenhet, att den normalt

är att räkna med och ingår såsom ett

led i den förvärvsverksamhet, varom

fråga är. Hit räknas alltså inflytande

betalning för varor eller produkter,

som den skattskyldige för i handel

eller tillverkar, och gäller detta

även för det fall, att rörelseidkaren

vid överlåtelse av rörelsen till annan

låter i överlåtelsen ingå befintliga varor

eller produkter. Denna överlåtelse

utgör då så att säga den sista affärshändelsen

i hans rörelse. Däremot

räknas icke hit sådan intäkt,

som till den skattskyldige kan inflyta

vid sidan av rörelsen eller utanför

vad som normalt är att anse såsom

driftinkomst, såsom exempelvis

vid avyttring av personlig lösegendom

eller för stadigvarande bruk i

rörelsen avsedda fastigheter eller

andra tillgångar — angående för sådant

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier så ock patenträtter

1. Till intäkt av rörelse hänföras

samtliga intäkter i penningar eller

varor, som influtit i rörelsen. Detta

innebär, att intäkten skall vara av

sådan beskaffenhet, att den normalt

är att räkna med och ingår såsom ett

led i den förvärvsverksamhet, varom

fråga är. Hit räknas alltså inflytande

betalning för varor eller produkter,

som den skattskyldige för i handel

eller tillverkar, och gäller detta även

för det fall, att rörelseidkaren vid

överlåtelse av rörelsen till annan låter

i överlåtelsen ingå befintliga varor

eller produkter. Denna överlåtelse

utgör då så att säga den sista affärshändelsen

i hans rörelse. Däremot

räknas icke hit sådan intäkt,

som till den skattskyldige kan inflyta

vid sidan av rörelsen eller utanför

vad som normalt är att anse såsom

driftinkomst, såsom exempelvis vid

avyttring av personlig lösegendom

eller för stadigvarande bruk i rörelsen

avsedda fastigheter eller andra

tillgångar — angående för sådant

bruk avsedda maskiner och andra

inventarier så ock patenträtter och

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

och liknande tidsbegränsade rättigheter

ävensom rättigheter av goodwills

natur, se dock andra, tredje,

fjärde och femte styckena här nedan.

Den intäkt, som erhålles genom en

dylik, oberoende av rörelsen verkställd

avyttring, skall tagas i betraktande

vid inkomstberäkningen för

förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet

och bedömas efter de för

denna förvärvskälla stadgade grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning

av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7 av

anvisningarna till 29 §), hänföres till

intäkt av rörelse.

Vid avyttring av patenträtt eller

liknande tidsbegränsad rättighet

skall såsom intäkt av rörelse upptagas

vad som vid dylik avyttring

må hava återbekommits av belopp,

för vilka avdrag i beskattningsavseende

åtnjutits; i övrigt skall intäkten

upptagas såsom intäkt av tillfällig

förvärvsverksamhet, i den mån

enligt 35 § förutsättningar för skattepliktig

realisationsvinst föreligga.

I enlighet----

Då skattskyldig, i

överlåtelse av rörelse eller eljest, till

annan överlåter rättighet av goodwills

natur, såsom varumärke, firmanamn,

tidningstitel o. dyl., skall

såsom intäkt av rörelse upptagas

skillnaden mellan ersättningen för

rättigheten och vad som av rättighetens

anskaffningsvärde kvarstår oavskrivet

i beskattningshänseende (jfr

punkt 5 tredje stycket anvisningarna

till 29 §). Har rättighet av goodwills

natur förvärvats annorledes än ge
-

(Föreslagen lydelse)

liknande tidsbegränsade rättigheter

ävensom rättigheter av goodwills natur,

se dock andra och tredje styckena

här nedan. Den intäkt, som erhålles

genom en dylik, oberoende av

rörelsen verkställd avyttring, skall

lagas i betraktande vid inkomstberäkningen

för förvärvskällan tillfällig

förvärvsverksamhet och bedömas

efter de för denna förvärvskälla

stadgade grunder.

Till intäkt av rörelse hänföres

intäkt vid avyttring av för stadigvarande

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning

av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7

av anvisningarna till 29 §), liksom

ock intäkt vid avyttring av patenträtt

och liknande tidsbegränsad rättighet.

Detsamma gäller intäkt vid

avyttring av rättighet av goodwills

natur, såsom varumärke, firmanamn,

tidningstitel o. dyl.

realisationsvinst föreligga.

samband med

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nom köp, byte eller därmed jämförligt

fång, skall såsom anskaffningsvärde

för rättigheten anses det belopp,

som kvarstår i beskattningshänseende

oavskrivet för överlåtaren.

till 29 §.

1 Har annan —■ —- -— ---av rörelseinkomsten.

Har den skattskyldige i rörelse,

som av honom utövats, för förädling

eller förbrukning tillgodogjort sig

produkter från eget jordbruk eller

någon dess binäring eller från eget

skogsbruk eller råämnen från egen

eller av honom brukad, i rörelsen ej

använd fastighet, skall, såsom av 21

och 24 §§ framgår, värdet av sådana

produkter eller råämnen i vissa fall

upptagas såsom intäkt av fastigheten.

Sker så, får samma värde avföras

såsom omkostnad i rörelsen. Detsamma

gäller, om han i rörelsen tillgodogjort

sig produkter av annan rörelse,

som han utövat och som, efter

ty i 18 § sägs, är att anse som

särskild förvärvskälla.

3. b. Vid planenlig----

Värdeminskningsavdrag må,--

Vid bestämmande ---------

Såsom tillgångs anskaffningsvärde

skall anses, då tillgången förvärvats

genom köp eller byte eller därmed

jämförligt fång, den verkliga

kostnaden för dess anskaffande och,

då tillgången annorledes övergått till

rörelsen, dess allmänna saluvärde

vid tiden för övergången. Dock skall

iakttagas följande. Ilar tillgäng i

samband med förvärv av den rörel
-

Använder skattskyldig i rörelse,

som av honom utövas, annan tillhörig

fastighet, skola i fråga om rätt

för den skattskyldige att tillgodonjuta

avdrag för kostnader för ny-,

till- och ombyggnad eller därmed

jämförlig förbättring å fastigheten

bestämmelserna i punkt 2 a av anvisningarna

till 22 § äga motsvarande

tillämpning.

--finnes lämpligt.

_---— är behörigt.

blir utsliten.

Såsom tillgångs anskaffningsvärde

skall anses, då tillgången förvärvats

genom köp, byte eller därmed

jämförligt fång, den verkliga kostnaden

för dess anskaffande och, då

tillgången annorledes övergått till

rörelsen och 19 § 2 mom. ej är tilllämpligt,

tillgångens verkliga värde

vid tiden för övergången. Skulle det

i något fall befinnas, att den skatt
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

se, vari den nyttjas, erhållits annorledes

ån genom köp eller byte eller

därmed jämförligt fång, skall, där

ej särskilda omständigheter till annat

föranleda, såsom anskaffningsvärde

för tillgången anses det belopp

som kvarstår i beskattningsavseende

oavskrivet för överlåtaren, försåvitt

ej vid förvärv av rörelsen på grund

av arv eller testamente stämpelplikt

beräknats efter lägre belopp, i vilket

fall det belopp efter vilket stämpelplikt

sålunda beräknats skall anses

såsom anskaffningsvärde. Skulle

det i något fall befinnas, att den

skattskyldige eller någon, som står

honom nära, vidtagit åtgärd för att

den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna

sig ett högre anskaffningsvärde

än som synes rimligt, och

kan det antagas att detta skett för

att åt någon av dem bereda obehörig

förmån i beskattningsavseende, skall

anskaffningsvärdet i skälig mån

jämkas. Såsom anskaffningsvärde

för tillgång, som moderbolag eller

övertagande förening övertager från

dotterbolag eller överlåtande förening

vid sådan fusion, som i 28 §

3 mom. första eller andra stycket avses,

skall anses det belopp, som vid

fusionstillfället kvarstår i beskattningsavseende

oavskrivet hos dotterbolaget

eller den överlåtande föreningen.

3. d. Då tillgång, varom här är fråga,

avyttras eller såsom för rörelsen

obrukbar utrangeras, får avdrag ske

för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

men skall å andra sidan belopp,

som erhålles vid avyttring av

tillgången, i sin helhet upptagas såsom

intäkt av rörelse (se punkt 1

andra stycket av anvisningarna till

28 §). Med avyttring likställes det

fall, att tillgång uttages ur rörelsen

för att tillföras annan rörelse, som

utgör särskild förvärvskälla, eller för

att nyttjas för annat ändamål.

skyldige eller någon, som står honom

nära, vidtagit åtgärd för att den

skattskyldige skall kunna tillgodoräkna

sig ett högre anskaffningsvärde

än som synes rimligt, och kan det

antagas att detta skett för att åt någon

av dem bereda obehörig förmån

i beskattningsavseende, skall anskaffningsvärdet

i skälig mån jämkas.

Såsom anskaffningsvärde för

tillgång, som moderbolag eller övertagande

förening övertager från dotterbolag

eller överlåtande förening

vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom.

första eller andra stycket avses, skall

anses det belopp, som vid fusionstillfället

kvarstår i beskattningsavseende

oavskrivet hos dotterbolaget

eller den överlåtande föreningen.

3. d. Då tillgång, varom här är fråga,

avyttras eller såsom för rörelsen

obrukbar utrangeras, får avdrag ske

för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

men skall å andra sidan belopp,

som erhålles vid avyttring av

tillgången, i sin helhet upptagas såsom

intäkt av rörelse (se punkt 1

andra stycket av anvisningarna till

28 §).

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4. Skattskyldig må,-------undgå taxering.

Avdrag för------tillgångarna anskaffats.

Hava under —--- —--lägre belopp.

Har ett —------av anskaffningsvärdet.

Har skattskyldig--------anskaffade tillgångar.

Oaktat vad —-----en skattskyldig.

Då tillgångar, som anskaffats un- Då tillgångar, som anskaffats under

beskattningsåret, avyttras, förlo- der beskattningsåret, avyttras, förras

eller såsom för rörelsen obruk- loras eller såsom för rörelsen obrukbara

utrangeras under samma år, bara utrangeras under samma år, må

må avdrag åtnjutas för anskaff- avdrag åtnjutas för anskaffningsvärningsvärdet

eller oavskriven del där- det eller oavskriven del därav. Att

av. Med avyttring likställes det fall, belopp, som erhålles vid avyttring

att tillgång uttages ur rörelsen för av tillgång, i sin helhet skall uppatt

tillföras annan rörelse, som utgör tagas såsom intäkt av rörelse, därom

särskild förvärvskälla, eller för att stadgas i punkt 1 andra stycket av

nyttjas för annat ändamål. Att be- anvisningarna till 28 §.

lopp, som erhålles vid avyttring av

tillgång, i sin helhet skall upptagas

såsom intäkt av rörelse, därom stadgas

i punkt 1 andra stycket av anvisningarna

till 28 §.

Finnes skattskyldig------fråga verkställdes.

Den omständigheten-----— tredje stycket.

Har före —------tillgodoräknats honom.

Har aktiebolag------följande åren.

Angående avdrag —- ----—- till 41 §.

5. Avdrag får jämväl ske för vär- 5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning,

som patenträtt och deminskning, som patenträtt och

liknande tidsbegränsad rättighet, vil- liknande tidsbegränsad rättighet un
ken

rörelseidkare förvärvat för ut- dergått på grund av minskning av

nyttjande vid en av honom driven giltighetstiden. Det är härvid utan

tillverkning, undergått på grund av betydelse om rörelseidkaren förvär
minskning

av giltighetstiden. Beträf- vat rättigheten för att utnyttja den
fande

värdeminskningsavdrag för samma vid en av honom bedriven

dylik tillgång skola föreskrifterna i tillverkning eller han tillgodogör sig

punkt 3 äga motsvarande tillämp- rättigheten genom att överlåta ex
ning.

ploateringen därav till annan. Ge
nom

värdeminskningsavdrag avdrages

ock kostnad för anskaffning av

varumärke, firmanamn eller andra

rättigheter av goodwills natur.

Patenträtt eller liknande rättighet, Beträffande värdeminskningsavvilken

rörelseidkare tillgodogör sig drag för nu nämnda tillgångar skola

genom att överlåta exploateringen föreskrifterna i punkterna 3 och 4

därav till annan, är att anse såsom äga motsvarande tillämpning,

vara i rörelse och skall följaktligen

icke behandlas enligt regeln i denna

punkt utan enligt reglerna för dylik

tillgång.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 ar 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Kostnad för anskaffning av varumärke,

firmanamn eller andra rättigheter

av goodwills natur må avdragas

genom lika störa årliga värdeminskningsavdrag

inom en period

av tio år från den tidpunkt, då kostnaden

uppkommit; dock att, där så

på grund av särskilda omständigheter

finnes skäligt, kostnaden må, enligt

taxeringsnämnds eller, om besvär

anförts, prövningsnämnds särskilda

beprövande, fördelas på en

längre period. Har skattskyldigs rörelse

för visst år utvisat förlust eller

så ringa överskott, att den skattskyldige

vid beräkning av nettointäkten

av rörelsen ej kunnat utnyttja det

på året belöpande avdraget, skola

beträffande rätt för den skattskyldige

att tillgodoräkna sig det resterande

avdraget för senare år bestämmelserna

i punkt 3 c tredje stycket

äga motsvarande tillämpning. Har

skattskyldig i samband med överlåtelse

av rörelse eller eljest avyttrat

tillgång, varom nu är fråga, får avdrag

ske för vad som i beskattningshänseende

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

i den mån detta

belopp överstiger vad som influtit

vid avyttring av tillgången. Om moderbolag

eller övertagande förening

genom sådan fusion, som i 28 § 3

mom. första eller andra stycket avses,

övertager tillgång, varom nu är

fråga, skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag

och av vad som

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet

av tillgången så anses som om

bolagen eller föreningarna utgjort

en skattskyldig.

Om moderbolag eller övertagande

förening genom sådan fusion, som i

28 § 3 mom. första eller andra stycket

avses, övertager tillgång av goodwills

natur, skall vid beräkning av

värdeminskningsavdrag och av vad

som återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet

av tillgången så anses

som om bolagen eller föreningarna

utgjort en skattskyldig.

till 35 §.

3. Bestämmelserna i 2 mom. andra

stycket, att realisationsvinstfrågan i

vissa fall skall bedömas som om avyttringen

verkställts av säljarens

fångesman, innebära bl. a. att därest

även denne erhållit egendomen genom

gåva från make eller skyldeman

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1066

139

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eller genom sådant bodelningsförvärv,

som avses i lagrummet, bedömningen

måste flyttas ännu ett steg

bakåt i fångeskedjan o. s. v.

7. Har beskattning enligt bestämmelserna

i 19 § 2 mom. tredje stycket

ägt rum i anledning av däri omförmäld

överflyttning av tillgång eller

rättighet skall vid bedömande av

om skattepliktig realisationsvinst

eller avdragsgill realisationsförlust

uppkommit vid senare avyttring av

egendomen överflyttningen anses

som ett med köp och byte jämförligt

fång.

till 38 §.

5. Vad som gäller om utdelning

från utländskt bolag skall enligt bestämmelsen

i 67 § tillämpas jämväl

å utdelning från annan här i riket

icke hemmahörande juridisk person.

Oskift dödsbo efter person, som vid

sitt frånfälle icke varit bosatt eller

stadigvarande vistats här i riket, anses

såsom en här i riket icke hemmahörande

juridisk person (jfr

punkt i i anvisningarna till 53 §).

Utdelning från sådant dödsbo till i

Sverige bosatt delägare av inkomst,

som förvärvats under den tid delägarna

suttit i oskift bo — men

givetvis ej utskiftning av den avlidnes

efterlämnade tillgångar — skall

således här i riket bliva föremål för

beskattning. Från denna föreskrift

meddelas likväl ett undantag i 54 §

första stycket e).

5. Vad som gäller om utdelning

från utländskt bolag skall enligt bestämmelsen

i 67 § tillämpas jämväl

å utdelning från annan här i riket

icke hemmahörande juridisk person.

Oskift dödsbo efter person, som vid

sitt frånfälle icke varit bosatt eller

stadigvarande vistats här i riket, anses

såsom en här i riket icke hemmahörande

juridisk person (jfr 53 §

3 mom.). Utdelning från sådant

dödsbo till i Sverige bosatt delägare

av inkomst, som förvärvats under

den tid delägarna suttit i oskift bo —

men givetvis ej utskiftning av den

avlidnes efterlämnade tillgångar —

skall således här i riket bliva föremål

för beskattning. Från denna

föreskrift meddelas likväl ett undantag

i 54 § första stycket e).

till 41 §.

1. Inkomst av —:--- särskilt stadgas.

För skattskyldig,------av följande.

Därest vinstresultatet-------stadgade grunder.

Den i----- —- — nedan sägs.

Lagret vid------— — för inkurans.

Därest värdet-------icke gälla.

Utan avseende---------vara påkallat.

Vad i--------såsom skäligt.

Hava aktier i svenskt aktiebolag,

andelar i svensk ekonomisk förening

eller andelar i svenskt handels- eller

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kommanditbolag överlåtits till skattskyldig,

som driver bank- eller annan

penningrörelse eller försäkringsrörelse,

eller till annan skattskyldig,

för vilken aktierna eller andelarna

utgöra tillgångar i varulager, och

framgår uppenbarligen av omständigheterna

i samband med överlåtelsen

att den skattskyldige icke därigenom

erhållit tillgång av verkligt

värde för honom med hänsyn till

den av honom bedrivna verksamheten,

må sådan nedgång i aktiernas

eller andelarnas värde, vilken beror

på överföring till den skattskyldige

av vid överlåtelsen förefintliga medel,

vilka icke motsvara i fråga om

aktiebolag tillskjutet belopp, i fråga

om ekonomiska föreningar inbetald

insats och i fråga om handels- och

kommanditbolag beskattade vinstmedel,

icke föranleda till att aktierna

eller andelarna vid inkomstberäkningen

för den skattskyldige upptagas

till belopp understigande hans

anskaffningskostnad för desamma.

Hava aktierna eller andelarna, innan

sådan överföring skett, upptagits

till belopp, understigande det,

vartill desamma efter överföringen

lägst må upptagas enligt vad nyss

sagts, må aktierna eller andelarna

vid utgången av det beskattningsår,

varunder överföringen äger rum,

icke upptagas till belopp, understigande

deras vid ingången av samma

år i beskattningshänseende gällande

värde ökat med ett belopp, motsvarande

skillnaden mellan aktiernas

eller andelarnas anskaffningskostnad

och nyssnämnda värde, dock

högst det överförda beloppet. Har

överföring av i detta stycke omförmält

slag ägt rum utan att påverka

den till grund för inkomstberäkningen

för den skattskyldige liggande

värdesättningen av aktierna eller

andelarna, och uppkommer på grund

härav förlust för den skattskyldige

vid senare överlåtelse av desamma

opaginerad Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eller vid senare upplösning av bolaget

eller föreningen skall från den

beräknade förlusten avräknas ett belopp

motsvarande den sålunda verkställda

överföringen.

Avdrag för------skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande------eget kapital.

När fråga -------skulle ifrågakommit.

Nedskrivning av---—----september beskattningsåret.

Vad här------årets inkomst.

Har avverkningsrätt------influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet,-------till beskattning.

Motsvarande gäller---—--års inkomstberäkning.

till 53 S.

4. Oskift dödsbo anses i skattskyldighetsavseende

såsom inländsk juridisk

person, dä den avlidne varit

vid sitt frånfälle här i riket bosatt

eller vid samma tid stadigvarande

vistats härstädes, samt i annat fall

såsom här i riket ej hemmahörande

juridisk person.

4. Bestämmelsen att vad som finnes

stadgat angående handelsbolag

i vissa fall skall tillämpas för oskift

dödsbo efter person, som vid sitt

frånfälle var här i riket bosatt, medför

att sådant dödsbo icke skall åsättas

taxering för ifrågavarande taxeringsår

utan att dödsboets inkomst

skall hänföras till de särskilda delägarnas

inkomst med belopp, som

för envar motsvarar hans andel av

boets inkomst. Därest annat icke

föranledes av arvsavsägelse eller

överenskommelse mellan delägarna,

skall därvid såsom delägares andel

anses vad enligt lag och testamente

å honom belöper av behållningen i

boet. Till skattepliktig inkomst hänföres

givetvis ej vad delägare erhållit

genom utskiftning av den avlidnes

efterlämnade tillgångar. Den

omständigheten att dödsbo i beskattningshänseende

behandlas såsom

handelsbolag påverkar ej rätten att

åtnjuta sådana avdrag, till vilka

dödsboet eljest varit berättigat.

Förklaring enligt 53 § 3 mom. sista

stycket må avgivas exempelvis, då

frågan vilka som äro att anse såsom

dödsbodelägare på grund av föreskrift

i den avlidnes testamente är

beroende av framtida händelse, eller

då nämnda fråga eljest till följd av

pågående tvist om testamente eller

av annan anledning är oklar. Nu av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse)

till

2. På grund av förevarande paragrafs

stadganden, jämförda med

53 § 3 inom., skall för oskift dödsbo

efter avliden person, som under

det år frånfället timat men icke vid

dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande

vistats här i riket, vid taxering

nästföljande år såsom hemortskommun

anses den kommun, som

utgjort den avlidnes hemortskommun.

Vid taxering under senare år

har dödsboet däremot såsom utländsk

juridisk person ingen hemortskommun

här i riket (se punkt i

av anvisningarna till 53 §).

(Föreslagen lydelse)

sedd förklaring kan även vara påkallad,

därest i ett dödsbo tillfälligt

förekommer överskridande av inkomst-

eller förmögenhetsgränsen

för taxering enligt de för handelsbolag

gällande bestämmelserna och

sådan taxering skulle medföra avsevärt

merarbete för delägarna och

taxeringsmyndigheterna samt för det

allmänna framstå såsom mindre betydelsefull.

Hinder föreligger icke att, om så

undantagsvis skulle finnas lämpligt,

förklara att dödsbo i beskattningshänseende

skall till viss del anses

såsom handelsbolag och till annan

del såsom inländsk juridisk person.

66 §.

2. På grund av förevarande paragrafs

stadganden, jämförda med

53 g 3 mom., skall för oskift dödsbo

efter avliden person, som under det

år frånfället timat men icke vid dödsfallet

varit bosatt eller stadigvarande

vistats här i riket, vid taxering nästföljande

år såsom hemortskommun

anses den kommun, som utgjort den

avlidnes hemortskommun. Vid taxering

under senare år har dödsboet

däremot såsom utländsk juridisk

person ingen hemortskommun här

i riket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; dock att i samband med

lagens ikraftträdande skall iakttagas följande.

1) Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om 1965 års taxering

samt i fråga om eftertaxering för år 1965 eller tidigare år.

2) Vid tillämpningen av de nya bestämmelserna i punkt 5 av anvisningarna

till 29 § rörande avdrag för värdeminskning, som patenträtt och liknande

tidsbegränsad rättighet undergått på grund av minskning av giltighetstiden,

skall iakttagas att såsom ingångsvärde för sådan rättighet, som

enligt äldre bestämmelser behandlats som vara i rörelse på den grund att

skattskyldig överlåtit exploateringen därav till annan, skall anses tillgångens

vid utgången av nästföregående beskattningsår i beskattningshänseende

gällande värde eller, därest detta icke kan fastställas, anskaffningsvärdet.

Ingångsvärdet skall överensstämma med det värde, varmed tillgången

upptagits i utgående lagret för nämnda beskattningsår.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

143

Skatteflyktskommitténs förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 6 § 3 mom. förordningen den 26 juli 1947

(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 6 § 3 mom. förordningen den 26 juli 1947 om

statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §.

3 m o m. Avlider skattskyldig, — —- ----— den avlidne.

Beträffande taxering av oskift

dödsbo för senare beskattningsår än

det, varunder dödsfallet inträffade,

skall gälla följande. Var den avlidne

vid sitt frånfälle icke bosatt här i

riket, skall dödsboet anses såsom

här i riket icke hemmahörande juridisk

person. 1 annat fall skall dödsboet

anses såsom inländsk juridisk

person. Från och med det taxeringsår,

som följer på fjärde kalenderåret

efter dödsfallsåret, skall dock å

dödsboet tillämpas vad i denna förordning

finnes stadgat angående

handelsbolag under förutsättning

antingen att taxering av dödsboet

till statlig inkomstskatt skulle lett

till fastställande av en taxerad inkomst,

överstigande 10 000 kronor,

eller att taxering av dödsboet till

statlig förmögenhetsskatt skulle lett

till fastställande av en skattepliktig

förmögenhet, överstigande 100 000

kronor.

Riksskattenämnden må, om särskilda

skäl föranleda därtill, på ansökan

förklara att oskift dödsbo, som

enligt bestämmelserna i nästföregående

stycke skulle i beskattningshänseende

behandlas såsom handelsbolag,

må för viss tid eller tills vidare

taxeras såsom inländsk juri

disk person. Över beslut, som riks

skattenämnden meddelat i sådant

ärende, må klagan icke föras.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, dock att äldre bestämmelser

alltjämt skola gälla i fråga om 1965 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1965 eller tidigare år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

Skatteflyktskommitténs förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom. förordningen den

26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

3 §•

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Vid förmögenhetsberäkningen----- — och dylikt;

d) kapital, som finnes kontant till

gängligt eller utlånats eller nedlagts

i obligationer eller insatts i bank eller

annorstädes eller bestått av andra

fordringar eller av aktier eller andelar

i ekonomiska föreningar, bolag

eller rederier, i den mån samma kapital

icke är att hänföra till i c) bär

ovan nämnd egendom;

d) kapital, som finnes kontant

tillgängligt eller utlånats eller nedlagts

i obligationer eller insatts i

bank eller annorstädes eller bestått

av andra fordringar eller av aktier

eller andelar i ekonomiska föreningar,

bolag eller rederier, eller av andel

i oskift dödsbo, vilket vid taxering

till statlig inkomstskatt skall

behandlas såsom handelsbolag, i den

mån samma kapital icke är att hänföra

till i c) här ovan nämnd egendom;
e)

lös egendom, ----- —---beskattningsårets utgång.

6§.

1 mom. Skyldighet att----— — 21 §§ sägs:

a) fysiska personer, vilka voro här

i riket bosatta vid beskattningsårets

utgång, och oskifta dödsbon efter

personer, som vid dödsfallet voro

häri i riket bosatta — med undantag

dock för dödsbon vilka vid taxering

till statlig inkomstskatt skola behandlas

såsom handelsbolag — ävensom

i 10 § 1 mom. förordningen om

statlig inkomstskatt omförmälda familjestiftelser:
-

a) fysiska personer, vilka voro här

i riket bosatta vid beskattningsårets

utgång, och oskifta dödsbon efter

personer, som vid dödsfallet voro här

i riket bosatta, ävensom i 10 § 1

mom. förordningen om statlig inkomstskatt

omförmälda familjestiftelser:
-

för all —---—--— i riket.

Medlem av-------för förmögenhet.

För skattskyldiga, — -—- ---meddelade föreskrifter.

Hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar---för förmögenhet.

Utländska försäkringsanstalter---bedriven livförsäkringsrörelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, dock att äldre bestämmelser

alltjämt skola gälla i fråga om 1965 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1965 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse av 3 § 1 mom. se 1951: 791 och av 6 § 1 mom. se 1950:312.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

145

Skatteflyktskommitténs förslag till

Förordning om ändring i taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 39 § 2 mom. taxeringsförordningen den 23 november

19561 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att

till 38 § samma förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom.,

av den lydelse nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

38 §.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. sagts

skall i tillämpliga delar gälla jämväl

för sådant oskift dödsbo som vid inkomst-

och förmögenhetstaxering

skall anses som handelsbolag.

39 §.

2 m o m. Den som-----

Vad i detta moment stadgas om

uppgiftsskyldighet skall ej avse i detaljhandel

verkställda köp eller försäljningar

av varor över disk och

liknande fall inom detaljhandel, där

uppgiftsskyldigheten uppenbarligen

icke kan fullgöras.

- och adress.

Vad ovan i detta moment stadgas

om uppgiftsskyldighet skall ej avse

i detaljhandel verkställda köp eller

försäljningar av varor över disk och

liknande fall inom detaljhandel, där

uppgiftsskyldigheten uppenbarligen

icke kan fullgöras.

Har nyttjanderättsavtal beträffande

fastighet upphört under beskattningsåret

och har nyttjanderättshavaren

under avtalstiden utfört

ny-, till- eller ombyggnad eller därmed

jämförlig förbättring å fastigheten

utan att av fastighetsägaren

erhålla ersättning, motsvarande

minst det ökade värde fastigheten

vid avtalets upphörande kan äga på

grund av vad nyttjanderättshavaren

sålunda nedlagt, är den sistnämnde

skyldig att efter anmaning lämna

uppgift om vari förbättringsarbetena

bestått och om kostnaderna därför.

Vad nu sagts skall dock gälla endast

under förutsättning att nyttjande
-

1 Senaste lydelse av 39 § 2 mom. se 1961:340.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rättshavaren njutit avdrag för kostnaderna

för förbättringarna.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, dock att äldre bestämmelser

alltjämt skola gälla i fråga om 1965 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1965 eller tidigare år.

Skatteflyktskommitténs förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 3 § 2 mom. förordningen den

30 november 1951 (nr 763) angående beräkning av statlig

inkomstskatt för ackumulerad inkomst

Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. förordningen den 30 november 1951

angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 mom. I fråga

3) intäkt i form av engångsersättning

vid upplåtelse eller upphörande

av nyttjanderätt eller servitutsrätt

och vid överlåtelse av nyttjanderätt;

4) intäkt som

å skogskonto;

3) intäkt i form av engångsersättning

vid upplåtelse eller upphörande

av nyttjanderätt eller servitutsrätt

och vid överlåtelse av nyttjanderätt;

så ock intäkt i form av värdeökning

till följd av ny-, till- eller ombyggnad

eller grundförbättring, som nyttjanderättshavare

utfört å fastigheten;

sådan inkomst.

3 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, dock att äldre bestämmelser

alltjämt skola gälla i fråga om 1965 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1965 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse av 3 § 2 mom. se 1962: 193.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966

147

Skatteflyktskommitténs förslag till

F örordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 8 april 1960 (nr 63)

om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst

Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 8 april 1960 om rätt till

förlustutjämning vid taxering för inkomst skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §•

Avlider skattskyldig,-----fråga är.

Den omständigheten att dödsbo i

beskattningshänseende behandlas såsom

handelsbolag påverkar ej rätten

att åtnjuta sådant förlustavdrag, till

vilket dödsboet eljest varit berättigat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, dock att äldre bestämmelser

alltjämt skola gälla i fråga om 1965 års taxering samt i fråga om

eftertaxering för år 1965 eller tidigare år.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Skatteflyktskommitténs förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 59 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)

om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom förordnas, att 59 § förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt

och gåvoskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

59 §.

Har efter--—---deklarationen angivits;

f) skattskyldighet ålagts dödsbo

enligt 19 § 2 mom. kommunalskattelagen;
g)

skyldighet uppkommit för

dödsbo att erlägga inkomstskatt på

grund av återföring till beskattning

av medel, som insatts å skogskonto

enligt förordningen den 27 mars

1954 (nr 142) eller å särskild investeringsfond

för avyttrat fartyg enligt

förordningen den 19 februari

1954 (nr 40) eller å särskild investeringsfond

för förlorade inventarier

och lagertillgångar enligt förordningen

den 15 maj 1959 (nr 168);

och hade, —-----beräknat belopp.

Ansökan om —---— ---i skatteärendet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, dock att äldre bestämmelser

alltjämt skola gälla i fråga om 1965 års taxering samt i fråga om

eftertaxering för år 1965 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse av 59 § se 1958: 562.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

149

Innehållsförteckning

Inledning ......................................................

Allmän bestämmelse mot skentransaktioner och skatteflyktsåtgärder..........

Kommittén ..................................................

Remissyttrandena..............................................

Departementschefen............................................

Inkomstbeskattning av utdelning från aktiebolag och ekonomiska föreningar i

vissa fall......................................................

Gällande rätt..................................................

Kommittén ..................................................

Remissyttrandena..............................................

Departementschefen............................................

Inkomst- och förmögenhetsbeskattning av dödsbon........................

Gällande rätt...................................................

Behovet av ändrade bestämmelser för dödsbobeskattningen............

Kommittén ................................................

Remissyttrandena............................................

Formen för beskattning av dödsbo................................

Kommittén ................................................

Remissyttrandena............................................

Dödsbo som självständigt skattesubjekt............................

Kommittén ................................................

Remissyttrandena............................................

Inkomst- och förmögenhetsgränserna..............................

Kommittén ................................................

Remissyttrandena............................................

Dispensmöjligheter ............................................

Kommittén ................................................

Remissyttrandena............................................

Uppbördsfrågor m. ............................................

Remissyttrandena............................................

Departementschefen............................................

Behovet av ändrade bestämmelser för dödsbobeskattning............

Formen för beskattning av dödsbo..............................

Dödsbo som självständigt skattesubjekt..........................

Inkomst- och förmögenhetsgränserna............................

Dispensmöjligheter ..........................................

Uppbördsfrågor m. m.........................................

Övergångsbestämmelser ......................................

16

22

22

30

38

45

45

48

56

61

66

66

67

67

70

73

73

74

76

76

78

78

78

80

83

83

84

85

85

86

86

90

94

95

98

101

104

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966

Diverse frågor.................................................... 105

Inkomstbeskattning vid utdelning och utskiftning från aktiebolag och ekonomiska

föreningar .......................................... 105

Kommittén ................................................ 105

Remissyttrandena............................................ 108

Departementschefen.......................................... 109

Inkomstbeskattning av patent, goodwill och liknande rättigheter........ 112

Kommittén ................................................ 112

Remissyttrandena............................................ 115

Departementschefen.......................................... 117

Departementschefens hemställan...................................... 119

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 6S0f02

Doktrin (1)

  1. Skentransaktion eller kringgående av skattelag?, SvJT 1970 s. 397, på s. 398 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. BevU 1966:55 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten
  2. BevU 1966:48 Bevillningsutskottets memorial nr 48 år W66 s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2001 ref. 15 ur registret

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1970 s. 397 Skentransaktion eller kringgående av skattelag? s. 398 i texten