Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

1966-01-27 · 27 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:92, Med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

1

Nr 92

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september

1951 (nr 648); given Stockholms slott den

27 januari 1966.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändring i

vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

En ny kungörelse om vägmärken m. m. har aktualiserat vissa frågor om

ändring i vägtrafikförordningen, vilka har samband med omläggningen av

utmärkningen inför övergången till högertrafik. Frågorna rör bl. a. parkeringsbegreppet

och införande av bestämmelser om s. k. motortrafikled.

Förutom förslag till sådana ändringar upptar propositionen också frågan

om undantag för polis-, väghållnings- och bärgningsfordon från vissa förbud

i vägtrafikförordningen. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 92

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

Förslag

till

Förordning

om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 1 § 1 och 7 mom., 40 § 1 mom., 44 §, 45 § 7 mom.,

48 § 1 och 4 mom., 49 § 2 mom., 56 § 1 mom., 60 § 2 mom., 61 § 1 mom.

samt 64 § 1, 2, 3 och 4 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 19511

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

1 mom. I denna — —-----

Angående huvudled och m ot

or vä g stadgas i 61 § 1 inom.

--på skenor.

Angående huvudled, motorväg,

motortrafikled samt

p å- och avfartsväg stadgas i

61 § 1 mom.

Vad i---------mellan vägar.

7 mom. I denna förordning avses

med

parkering: uppställning av

fordon; dock räknas ej såsom parke
-

7 mom. I denna förordning avses

med

parkering: uppställning av

fordon; dock räknas ej såsom parkering

uppställning tillfälligt under

kortare tid för åkandes av- eller påstigning

eller för av- eller pålastning

av gods och ej heller uppställning

under högst fem minuter för annat

liknande ändamål;

parkeringsplats: område---av fordon.

ring uppställning tillfälligt under

kortare tid för åkandes av- eller påstigning,

för av- eller pålastning avgods

eller för annat liknande ändamål;
-

40 §2.

1 mom. Vägtrafikant skall ställa

sig till efterrättelse de anvisningar

rörande trafiken, vilka meddelas genom

uppsatta anslag, vägmärken och

signaler. Anvisning genom trafiksignal

för fordonstrafiken gäller även

1 mom. Vägtrafikant skall ställa

sig till efterrättelse de anvisningar

rörande trafiken, vilka meddelas genom

uppsatta anslag, vägmärken och

signaler. Anvisning genom trafiksignal

äger giltighet framför sådan an
-

1 Senaste lydelse av 1 § 1 mom., 44 §, 45 § 7 mom., 48 § 1 mom., 49 § 2 mom. samt 64 §

3 mom. se 1958: 222; av 48 § 4 mom. se 1956: 122; av 56 § 1 mom. se 1962: 263; av 60 § 2

mom. se 1960 : 686; av 64 § 2 mom. se 1959: 259; samt av 61 § 1 mom. och 64 § 4 mom. se

1964: 732.

2I första stycket nuvarande lydelsen ingår den ändring som föreslagits i prop. 1965: 180.

I den föreslagna lydelsen motsvaras denna ändring av andra stycket.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

3

(Nuvarande lydelse)

för gående, om särskild trafiksignal

för gående ej finnes.

Förare av utryckningsfordon må

dock i trängande fall underlåta att

följa i föregående stycke avsedda

bestämmelser.

44

Finnas på väg skilda banor för

olika slag av vägtrafikanter, skall

fordon föras på bana, som är avsedd

för fordonet. Finnas från varandra

åtskilda banor för samma slag av

fordon, skall fordon föras på den

vänstra banan i körriktningen räknat.

Å annan väg än motorväg må

dock fordon tillfälligt föras på bana,

som eljest ej må nyttjas för fordonet,

om så i särskilt fall erfordras för korsande

av banan eller föranledes av

annan tvingande orsak och trafiksäkerheten

ej äventyras därigenom.

Cykelbana på--------

Motorväg må ej befaras med annat

fordon än motorfordon, som är

konstruerat för en hastighet överstigande

30 kilometer i timmen och enligt

gällande bestämmelser får framföras

med sådan hastighet. Vad nu

sagts gäller dock ej användning av

annat fordon för arbete å vägen eller

för bärgning av skadat fordon.

övningskörning må ej äga rum å

motorväg.

45

7 mom. Backning eller--— —

Å motorväg må fordon ej backas

eller vändas.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1

(Föreslagen lydelse)

visning om skyldighet att stanna före

infart på korsande väg eller att lämna

företräde som meddelas genom

vägmärke.

Anvisning genom trafiksignal för

fordonstrafiken gäller även för gående,

om särskild trafiksignal för gående

ej finnes.

Förare av utryckningsfordon må

i trängande fall underlåta att följa

i första stycket avsedda bestämmelser.

§•

Finnas på väg skilda banor för olika

slag av vägtrafikanter, skall fordon

föras på bana, som är avsedd för

fordonet. Finnas från varandra åtskilda

banor för samma slag av fordon,

skall fordon föras på den vänstra

banan i körriktningen räknat. Å

annan väg än motorväg och motortrafikled

må dock fordon tillfälligt

föras på bana, som eljest ej må nyttjas

för fordonet, om så i särskilt fall

erfordras för korsande av banan eller

föranledes av annan tvingande orsak

och trafiksäkerheten ej äventyras

därigenom,

genom vägmärke.

Motorväg eller motortrafikled må

ej befaras med annat fordon än motorfordon,

som är konstruerat för en

hastighet överstigande 30 kilometer

i timmen och enligt gällande bestämmelser

får framföras med sådan hastighet.

Vad nu sagts gäller dock ej

användning av annat fordon för arbete

å vägen eller för bärgning av

skadat fordon.

På motorväg eller motortrafikled

får påfartsväg ej användas för avfart

och av farts väg ej för påfart.

övningskörning må ej äga rum å

motorväg eller motortrafikled.

§•

— övrig trafik.

Å motorväg eller motortrafikled

må fordon ej backas eller vändas.

saml. Nr 92

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

48

1 mom. Fordonsförare, som ämnar

passera eller eljest köra in på

huvudled, skall dessförinnan stanna

fordonet samt skall lämna företräde

åt fordon på huvudleden. Förare,

som ämnar köra in på motorväg,

skall lämna företräde åt fordon på

denna.

Förare, som —---— — —---

4 mom. Vad ovan------

Den i--------41 § 2

Fordon, som användes för arbete å

vägen eller för bärgning av skadat

fordon, må dock backas med iakttagande

av de särskilda föreskrifter

som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

meddelar.

§•

1 mom. Fordonsförare, som ämnar

passera eller eljest köra in på

huvudled, skall dessförinnan stanna

fordonet samt skall lämna företräde

åt fordon på huvudleden. Vid infart

från påfartsväg till motorväg eller

motortrafikled är förare dock skyldig

att stanna endast om trafikförhållandena

påkalla det.

— på vägen.

---i 41 §.

mom. sägs.

Om myndighets befogenhet att göra

undantag från bestämmelserna i

1 och 2 mom. stadgas i 61 och 63 §§.

49 §.

2 mom. Stannande eller uppställning

på väg får icke utan att trafikförhållandena

det föranleda äga rum:

a) på motorväg annorstädes än å

parkeringsplats;

2 mom. Stannande eller uppställning

på väg får icke utan att trafikförhållandena

det föranleda äga rum:

a) på motorväg eller motortrafikled

annorstädes än å parkeringsplats;
därigenom

försvåras,

från körbanan.

Förbudet i första stycket a) gäller

ej fordon, som användes av polisman

vid trafikövervakning. Utan

hinder av förbudet må vidare fordon,

som användes för arbete å vägen

eller för bärgning av skadat fordon,

stannas med iakttagande av de särskilda

föreskrifter som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

meddelar.

b) i skarp

Har fordon

56

1 mom. Sådan buss eller lastbil,

vars totalvikt överstiger 3,5 ton, får

icke föras med högre hastighet än 70

kilometer i timmen. Å motorväg må

§•

1 mom. Sådan buss eller lastbil,

vars totalvikt överstiger 3,5 ton, får

icke föras med högre hastighet än 70

kilometer i timmen. Å motorväg och

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dock hastigheten uppgå till 90 kilo- motortrafikled må dock hastigheten

meter i timmen. uppgå till 90 kilometer i timmen.

Har till bil kopplats fordon-------sägs ... 20.

Har till bil kopplats endast------dess tjänstevikt.

60 §.

2 mom. Det åligger-------— av körbana.

Gående får----------— störa trafiken.

Motorväg får ej nyttjas för gång- Motorväg eller motortrafikled får

trafik. ej nyttjas för gångtrafik.

Den som----------mot omgivningen.

61

1 mom. Beträffande viss----

e) att viss väg skall anses såsom

huvudled;

f) att viss väg skall anses såsom

motorväg; eller

g) andra särskilda------

Föreskrifter, som — — ------

Länsstyrelsen äger---- —--

Väg må ej förklaras för motorväg

med mindre den är fri från korsning

i samma plan med annan väg och är

uppdelad i två genom skiljeremsa eller

på annat sätt skilda körbanor, en

för trafiken i vardera riktningen,

samt är så inrättad, att fordon icke

lämpligen kunna föras in på eller

från vägen annorstädes än vid vägens

ändpunkter och särskilt anordnade

trafikplatser. Innan väg förklaras för

motorväg eller lokal trafikföreskrift

meddelas beträffande motorväg skall

samråd ske med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

§i
--i

54 §;

e) att viss väg skall anses såsom

huvudled eller att på viss plats skall

gälla annan föreskrift om stoppskyldighet

än som följer av 48 § 1 mom.

eller annan bestämmelse om företräde

än som upptagits i 48 § 2

mom.;

f) att viss väg skall anses såsom

motorväg eller motortrafikled; eller

---av trafiken.

— — av länsstyrelsen.

---lägre hastighet.

Väg må ej förklaras för motorväg

eller motortrafikled med mindre den

är fri från korsning i samma plan

med annan väg samt är så inrättad,

att fordon icke lämpligen kunna föras

in på eller från vägen annorstädes

än vid vägens ändpunkter och på

särskilt anordnade på- och avfartsvägar.

Väg får förklaras för motorväg

endast om den är uppdelad i

två genom skiljeremsa eller på annat

sätt skilda körbanor, en för trafiken

i vardera riktningen. På- och avfartsväg

höra till motorvägen eller motortrafikleden

från respektive intill den

punkt länsstyrelsen för varje fall bestämmer.

Motorväg och motortrafikled

med undantag för på- och avfartsvägar

äro huvudled, om ej länsstyrelsen

med hänsyn till trafikförhållandena

föreskriver annat för viss

i I första stycket e) föreslagna lydelsen förutsatts den ändring som föreslagits i prop.

19Ö5: 180 i fråga om 48 § 2 mom. I fjärde stycket nuvarande lydelsen ingår den ändring

av bestämmelsen som föreslagits i nämnda prop. Denna ändring är i föreslagna lydelsen

omarbetad redaktionellt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kiingl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

64

t mom. Vid allmän väg, gata eller

annan allmän plats skall, där vägtrafikant

bör göras uppmärksam på

framförvarande fara, anbringas

varningsmärke. Vad nu sagts

skall, såvitt angår märke för korsning

i samma plan med järnväg eller

spårväg, gälla även för enskild

väg, därest enligt stadganden, som

avses i 7 mom., säkerhetsanordningar

prövats erforderliga vid korsningen.

2 mom. Har beträffande allmän

väg, gata eller annan allmän plats utfärdats

lokal trafikföreskrift, avseende

förbud eller påbud för trafiken

på vägen, eller har beträffande enskild

väg sådan föreskrift meddelats

av myndighet, skall föreskriften,

om så lämpligen kan ske, tillkännagivas

genom förbudsmärke

respektive p å b u d s m ä r k e. Föreskrift

om provkörning eller övningskörning

må tillkännagivas i

annan ordning.

Vid allmän väg, gata eller annan

allmän plats må påbudsmärke, som

avser tillkännagivande att cirkulationstrafik

skall förekomma, att fordonsförare

skall hålla till vänster

om märket eller att fordonsförare

skall hålla till höger om märket, anbringas

där våghållaren finner nödigt,

såvida häremot stridande lokal

trafikföreskrift ej meddelats.

Har väg förklarats såsom motorväg,

skola vid vågen uppsättas m otorvägsmärken,

utvisande vägens

egenskap av motorväg och den

plats, där motorvägen upphör.

3 mom. Vid allmän väg, gata eller

annan allmän plats skall, enligt

vad i detta moment stadgas, uppsät
-

vägsträcka. Innan väg förklaras för

motorväg eller motortrafikled eller

lokal trafikföreskrift meddelas för

sådan väg skall samråd ske med

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

§•

1 mom. Vid allmän väg eller gata

eller annan allmän plats anbringas

vägmärken i form av varningsmärken,

förbudsmärken, påbudsmärken

och upplysningsmärken.

Under vägmärke kan anbringas

tilläggstavla med närmare anvisning

om märkets innebörd eller giltighet

eller med uppgift om avstånd

till eller utsträckning av förbud eller

annat som avses med märket.

2 mom. Varningsmärke användes

för att angiva för vägtrafikant att

han bör vara uppmärksam på förhållande

som kan medföra fara.

Förbudsmärke eller påbudsmärke

användes för att angiva att enligt

denna förordning eller lokal trafikföreskrift

förbud eller påbud gäller

för trafiken. Kungl. Maj.t äger föreskriva,

att sådant märke får användas

även i annat fall.

Upplysningsmärke användes för

vägvisning eller för att giva annan

anvisning som kan vara av betydelse

för vägtrafikant, såsom om huvudled,

motorväg, parkeringsplats,

övergångsställe eller hjälpanordningar.

Har lokal trafikföreskrift meddelats,

skall märke uppsättas, om särskilda

skäl ej föranleda annat.

3 mom. Varningsmärke för korsning

med järnväg eller spårväg anbringas

även vid enskild våg när säkerhetsanordning

som avses i 7

mom. användes vid korsningen.

Föreskriften i 2 mom. fjärde stycket

gäller även när myndighet meddelat

lokal trafikföreskrift om förbud

eller påbud för trafik på enskild

väg.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tas märke för meddelande av upplysning

för vägtrafikanter (upplysningsmärke).

Vid väg, som enligt 61 § förklarats

såsom huvudled, skola, där så

finnes lämpligt, uppsättas särskilda

märken för utvisande av vägens

egenskap av huvudled. Plats, där huvudled

upphör, skall utvisas genom

märke.

Vid allmän väg eller gata, som utgör

infartsväg till stad eller annat

tättbebyggt samhälle, skall på härför

lämpad plats uppsättas ortnamnsmärke,

varå angives samhällets

namn. Ortnamnsmärke må även

uppsättas vid annan ort än nyss

sagts, där så finnes lämpligt till

upplysning för vågtrafikanter.

Där allmänna vägar stöta samman

utom stads eller annat samhälles

tättbebyggda område, skola vägvisare

anbringas. Inom sådant tättbebyggt

område skola på lämpliga

platser uppsättas vägvisare till ledning

för genomgångstrafiken. Vid

allmän väg må, där sådan väg stöter

samman med enskild väg, anbringas

vägvisare med utmärkande av den

senare vägens egenskap av enskild

väg.

I anslutning till vägvisare, som anbringas

på och avser riksväg eller

genomgående länsväg, skall uppsättas

märke med uppgift om vägens

nummer (vägnummermärke). Dylika

märken skola anbringas även på

andra lämpliga platser utmed sådan

väg. I anslutning till vägvisare, som

i stad eller annat tättbebyggt samhälle

uppsättcs till ledning för genomgångstrafiken

mellan olika delar

av riksväg eller genomgående länsväg

eller mellan skilda sådana vägar,

må, om så finnes lämpligt, anbringas

vägnummermärken för utvisande

av vederbörande vägs nummer.

Före livligt trafikerad vägkorsning

skall, där så finnes lämpligt med

2f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. iVr 92

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kangl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

(Nuvarande lydelse)

hänsyn till trafiken, uppsättas orienteringstavla.

Vid allmän väg, gata eller annan

allmän plats må även i övrigt, där så

finnes påkallat, uppsättas upplysningsmärke.

4 mom. Anbringande och

1 den mån så erfordras må föreskrifter

om uppsättandet av vägmärken

meddelas av trafiknämnden.

Det ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att i mån av behov

genom anvisningar eller på annat

lämpligt sätt verka för enhetlighet

i fråga om vägmärkens uppsättande.

(Föreslagen lydelse)

finnas uppsatta.

Märke för upplysning om enskild

eller kommunal inrättning av betydelse

för vägtrafikanter får anbringas

endast om länsstyrelsen beslutat

därom. Anbringandet sker på sökandens

bekostnad.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1966

9

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden hållet inför

Hans Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott

den 27 januari 1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, fråga om ändring

i vägtrafikförordningen och anför.

Inledning

Den kommitté med ledamöter från Danmark, Finland, Norge och Sverige

och med uppgift att utarbeta förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning

för de fyra länderna, som konstituerades i januari 1961 och antog namnet

Nordisk vägtrafikkommitté (NVK), framlade den 31 mars 1965 ett betänkande

med förslag angående vägmärken (SOU 1965: 33). På grundval av

betänkandet och infordrade remissyttranden däröver har Kungl. Maj :t meddelat

nya bestämmelser om vägmärken dels genom kungörelse den 21 januari

1966 (nr 25) om ändring i kungörelsen den 7 december 1951 (nr 744)

angående vägmärken m. m., dels genom kungörelse denna dag om vägmärken

m. m.

Det nya vägmärkessystemet, som i princip skall gälla från dagen för övergången

till högertrafik den 3 september 1967, aktualiserar vissa frågor om

ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648). Jag anhåller

att få ta upp till behandling dessa frågor jämte vissa förslag av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen och rikspolisstyrelsen rörande undantag från

motorvägsbestämmelserna för väghållningsfordon och polisfordon.

En av de frågor som anknyter till de nya bestämmelserna om vägmärken

rör begreppet parkering. Ändrad definition av detta begrepp har föreslagits

av parkcringskommittén1 i ett den 18 september 1962 avgivet delbctänkan
1

Vid avgivande av betänkandet ingick i kommittén såsom ordförande landshövdingen

Per Westling samt såsom sakkunniga direktören i Motormännens riksförbund Nils Alilgren,

riksdagsmannen chefredaktören Axel Andersson, riksdagsmannen redaktören Torsten

Andersson, expeditionschefen Nils Aurén, borgarrådet Helge Berglund, överdirektören i

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Gösta Hall, stadssekreteraren Torsten Henrikson och

direktören Olof Träff.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

de (stencilerat) med förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningen rörande

parkering och annan uppställning av fordon m. m.

Över parkeringskommitténs betänkande har, efter remiss, yttranden avgetts

av Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs

rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens väginstitut, statens trafiksäkerhetsråd, statspolisintendenten,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, polisberedningen,

trafikmålskommittén, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen

Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Motororganisationernas

samarbetsdelegation såsom organ för Kungliga automobilklubben,

Motormännens riksförbund och Motorförarnas helnykterhetsförbund, Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande, Stockholms handelskammare,

Svenska droskbilägareförbundet, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,

Svenska lokaltrafik föreningen, Svenska omnibusägareförbundet, Svenska

kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunaltekniska

föreningen, Svenska vanförevårdens centralkommitté, De vanföras riksförbund

samt Sveriges läkarförbund. Vid överståthållarämbetets och länsstyrelsernas

yttrande har fogats av dem inhämtade yttranden från olika myndigheter

och organisationer inom länet såsom landsfogde, vägförvaltning,

magistrat, polismästare, stadsfiskal och landsfiskal.

P arkeringsbegreppet

Gällande rätt

49 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 6i8) — VTF — innehåller

vissa generella bestämmelser om stannande, uppställning och parkering

av fordon. Enligt 61 § förordningen kan också lokalt gällande föreskrifter

utfärdas därom.

Begreppen stannande och uppställning av fordon definieras inte i vägtrafikförordningen.

I det betänkande som legat till grund för lagstiftningen

uttalas emellertid (SOU 1948: 34 s. 240): »Med ''stannande’ av fordon avses

själva åtgärden att bringa ett i gång varande fordon till stillastående,

medan ''uppställning’ betecknar fordonets kvarstående».

Med parkering förstås enligt 1 § 7 mom. VTF uppställning av fordon. Till

parkering räknas emellertid ej uppställning tillfälligt under kortare tid för

åkandes av- eller påstigning, för av- eller pålastning av gods eller för annat

liknande ändamål.

Internationella överenskommelser

Den konvention rörande vägtrafik som undertecknats i Geneve den 19

september 1949 och biträtts av Sverige (Genévekonventionen) upptar inte

någon definition av begreppet parkering. Vid de överläggningar om en re
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

vision av konventionen som sedan länge pågår inom Förenta Nationernas

ekonomiska kommission för Europa (ECE) har man emellertid inom vederbörande

underkommitté för vägtransportfrågor preliminärt enats om att konventionen

bör kompletteras med definitioner av såväl begreppet stannande

som parkering. Vidare han man inom ECE att ta ställning till ett förslag

från Förenta nationernas ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) till ny

konvention om vägtrafik, innehållande bl. a. en bestämmelse som definierar

dessa begrepp. Underkommitténs ännu inte definitiva ställningstagande i

dessa frågor innebär, att enligt dess mening »stannande» skall avse det fall

då ett fordon står stilla under den tid som erfordras för att ta upp eller satta

av passagerare eller för att lasta eller avlasta gods, medan »parkering» skall

innefatta att ett fordon står stilla av annan orsak än nödvändigheten att

undvika sammanstötning med annan vägtrafikant eller trafikhinder eller

att efterkomma trafikföreskrifter samt stillaståendet ej begränsas till den

tid som erfordras för att ta upp eller sätta av passagerare eller gods. Det

skall emellertid vara tillåtet för varje fördragsslutande stat dels att anse

som »stannat» varje fordon som »parkerats» i nyssnämnda mening under

en period inte överstigande en tidsgräns fixerad genom nationell eller lokal

lagstiftning, dels att anse som »parkerat» ett fordon som »stannats» i överensstämmelse

med den förutnämnda definitionen under en period överstigande

en tidsgräns fixerad genom nationell eller lokal lagstiftning.

Ministerrådet inom den europeiska transportministerkonferensen (CEMT)

har genom beslut åren 1962—1964 antagit vissa regler för samordning av

vägtrafikbestämmelserna. Därav framgår, att fordon skall anses parkerat

om det lämnats stillastående på väg utöver den tidrymd som erfordras för

att lasta eller avlasta gods eller för att möjliggöra passagerares på- eller

avstigning. Även inom CEMT har förutnämnda konventionsförslag från

ECOSOC granskats. Man har därvid preliminärt kommit fram till ett ställningstagande

i fråga om begreppen stannande och parkering som helt överensstämmer

med det nyss redovisade ställningstagandet av ECE:s underkommitté

för vägtransportfrågor.

Parkeringskommittén

Enligt kommitténs mening saknas skäl att ändra den i vägtrafikförordningens

förarbeten angivna innebörden av begreppen stannande och uppställning

av fordon och kommittén föreslår inte någon bestämmelse därom.

Vad beträffar begreppet parkering anför kommittén, att den gällande definitionen

är så vag att det mången gång ställer sig svårt att avgöra, om en

fordonsuppställning är att anse som parkering. Särskilt uttrycken »tillfälligt

under kortare tid» och »annat liknande ändamål» betecknas som svårförståeliga

och ägnade att ge utrymme för skilda tolkningar.

Kommittén erinrar om, att högsta domstolen i ett mål om olaga parke
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

ring (NJA 1959:349) gjort följande uttalande, vilket tillmätts stor betydelse

när det gäller gränsdragningen mellan parkering och annan uppställning.

Jämlikt 1 § 7 mom. vägtrafikförordningen räknas ej såsom parkering

uppställning av fordon tillfälligt under kortare tid för åkandes av- eller påshgning,

för av- eller pålastning av gods eller för annat liknande ändamål.

— Såsom ändamål som nu sagts måste anses avhämtning i en butik av där

bestallda varor liksom ock inköp i en butik. Uppställning av fordon för sådant

andamål skall förty icke räknas som parkering, såframt uppställningen

sker tillfälligt under kortare tid. Annat bedömande föranledes ej av att

- såsom var händelsen i förevarande fall — varan före utlämnandet måste

iordningställas, om blott icke därigenom den nyss angivna tidrymden för

uppställningen överskrides. — På grund härav och då bilförarens uppställning

av bilen ej kan antagas hava varat längre än tio minuter, finner Högsta

domstolen bilföraren icke hava gjort sig skyldig till olaga parkering.

Kommittén konstaterar att man efter denna dom mångenstädes av praktiska

skäl funnit det lämpligt att utgå från att fordonsuppställning upp till

10 minuter aldrig är att anse som parkering. Vidare tillämpar man oftast

vissa säkerhetsmarginaler så att fordon opåtalt tillåts stå uppställda 12,

ibland 15 minuter. Parkeringsförbuden medför därför f. n. inte tillräckligt

snabb omsättning av fordonen. Därigenom blockeras utrymmena invid gatornas

sträckstenskanter och många bilförare tillgriper dubbeluppställning

med väsentlig reducering av gatornas framkomlighet som följd.

På senare tid har myndigheterna flerstädes funnit sig föranlåtna att genom

lokala trafikföreskrifter öka antalet stoppförbud eller utfärda s. k.

uppmjukade stoppförbud, som ofta med inskränkningar av skilda slag

medger av- och påstigning samt av- och pålastning av gods inom förbudsområdet.

Denna utveckling bedömes av kommittén som ofördelaktig, bl. a.

med hänsyn till att stoppförbud kan medföra onödigt långt gående inskränkningar

i möjligheterna att stanna fordon exempelvis på busshållplats för

passagerares av- och påstigning.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén att såväl mångfalden av de ändamål

som kan ursäkta uppställning på parkeringsförbj liden plats som den

tillatna varaktigheten av uppställning där medför dels att de generella parkeringsforbudsreglerna

i vägtrafikförordningen i praktiken inte fyller sina

avsedda andamål dels att parkeringsförbudet, särskilt sett mot bakgrunden

av ökad fordonsmängd och trafikintensitet samt stigande uppställningsbehov,

inte längre utgör ett lämpligt medel för trafikreglering.

Nu angivna synpunkter har föranlett kommittén att föreslå en ny definition

av begreppet parkering. Med parkering skall enligt förslaget avses

»uppställning av fordon, med eller utan förare, dock icke uppställning för

av- eller påstigning eller för av- eller pålastning av gods under tid som härför

oundgängligen erfordras». Om den närmare innebörden av förslaget

anför kommittén i huvudsak följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

Den omständigheten att föraren sitter kvar i fordonet eller uppehåller sig

i dess närhet och håller det under uppsikt medför inte f. n. att uppställningen

faller utanför vad som är att anse som parkering. Detta förhållande

står emellertid ej alltid klart för trafikanterna. Med hänsyn härtill har uttrycket

»med eller utan förare» införts i definitionen.

Förslaget innebär att de ändamål med en fordonsuppställning som kan

medföra att denna ej skall betraktas som parkering begränsas till av- och

påstigning samt av- och pålastning av gods. För att sådan uppställning inte

skall betraktas som parkering uppställs som villkor att för andamalet tas i

anspråk endast den tid som oundgängligen erfordras. Nar en avstigning

slutförts genom att den avstigande lämnat fordonet medför därför fordonets

kvarstannande på platsen att uppställningen blir hänförlig till parkering.

Det normalt förekommande avgiftsupptagandet då taxibilar stannas for avlämnande

av passagerare bör uppenbarligen inte medföra att uppställningen

hänföres till parkering.

En kraftigt bidragande orsak till den föreslagna ändringen i parkeringsbegreppet

har varit önskemålet att skapa ökade uppställningsmöjligheter

för varudistributionens fordon. Även mera tidskrävande lastningar har ansetts

böra få förekomma på parkeringsförbjudna platser. Genom att uppställningen

ej får överskrida den tid som oundgängligen erfordras for aveller

pålastningen förhindras dröjsmål med lastningens påbörjande, avbrott

i pågående lastning och fordons kvarstående efter slutförd lastning. Det har

förutsatts att i av- och pålastning kan ingå också avlamnande respektne

avhämtande av gods i lokal eller på plats i det uppställda fordonets närhet

men däremot inte hopsamlande av allehanda varor före pålastning eller

uppsortering av varorna efter avlastning. Vidare förutsätts av- och pålastning

av gods vara för handen endast i de fall då det som lämnas eller hämtas

har°en ej alltför begränsad omfattning till antal, format eller tyngd eller

då det rör sig om fortlöpande varudistribution eller fortlöpande hämtning

av varor.

Den föreslagna skärpningen av parkeringsbegreppet bör leda till en omprövning

av förefintliga lokala parkeringsförbud, då det på vissa platser

där sådant förbud nu gäller kan antas vara tillfyllest med en mindre snav

föreskrift än ett förbud mot parkering i den av kommittén föreslagna meningen.

Likaså kan det på vissa platser där någon typ av stoppförbud nu

råder vara motiverat att ersätta detta förbud med ett parkeringsförbud.

Den föreslagna bestämningen av begreppet parkering innebär en anpassning

till vad som är vanligast i de länder på den europeiska kontinenten med

vilka vårt land har mera omfattande trafikutbyte. Denna rimmar också väl

med vad som förordats av den grupp inom CEMT som har till uppgift att

söka åstadkomma mera enhetliga trafikföreskrifter i Europas olika stater.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

Rem issyttrandena

Mot kommitténs uttalanden rörande begreppen stannande och uppställning

av fordon har inte riktats någon anmärkning i de avgivna yttrandena.

Kommitténs förslag i fråga om utformningen av begreppet parkering har

i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av hovrätten för Nedre

Norrland, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, statens väginstitut,

statspolisintendenten, länsstgrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Västernorrlands samt Västerbottens län, polisberedningen, Föreningen

Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen

Sveriges stadsfiskaler, Stockholms handelskammare, Svenska droskbilägareförbundet,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska lokaltrafikföreningcn,

Svenska omnibusägareförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunaltekniska föreningen.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Älvsborgs, Skaraborgs,

Jamtlands och Norrbottens län har med vissa erinringar ställt sig positiva

till en jämkning av parkeringsbegreppet i den riktning kommittén föreslagit.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att bestämmelserna bör ges en mer

nyanserad utformning som medger en smidig och med hänsyn till rådande

förhållanden anpassbar tillämpning.

Övriga nyss angivna länsstyrelser har förordat en sådan uppmjukning

av förslaget att från begreppet parkering undantas också uppställning av

fordon under viss kortare tid för annat ändamål än av- och påstigning eller

av- och pålastning av gods.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att de uppställningar för inköp i

butik, kiosk eller liknande, som enligt gällande lagstiftning anses kunna

accepteras på parkeringsförbjudna platser, om de inte sker under längre

tid än tio minuter, tillgodoser ett legitimt behov fullt jämförbart med''de

behov som kan åberopas till förmån för uppställning på liknande platser

av varudistributionsfordon. I synnerhet är detta fallet, när uppställningen

äger rum i och för sådana inköp som består i avhämtande av i förväg beställda

varor. Länsstyrelsen anser därför, att uppställning av fordon för

inköp i butik, kiosk eller liknande även i fortsättningen bör falla utanför

vad som är att anse som parkering under förutsättning, att den sker under

högst tio minuter.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte uppställning av fordon

i samband med uträttande av vissa enklare ärenden under en tid av

en eller ett par minuter bör medges på parkeringsförbjuden plats och

framhåller risken av att en skärpning av bestämmelserna som innebär att

en dylik uppställning ej blir tillåten kan medföra stark irritation hos all
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966 15

raänheten och försvåra ett gott förhållande mellan denna och ordningsmakten.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att förslaget såtillvida innebär

en liberalisering för lastbilstrafiken att uppställning för av- och pålastning

av gods medges på parkeringsförbjuden plats även under relativt

långa tidsperioder, under förutsättning att den tid som tas i anspråk ej

går utöver vad som oundgängligen erfordras. Länsstyrelsen ifrågasätter

lämpligheten härav, då en så ojämn behandling av skilda trafikantkategorier

sannolikt skulle komma att medföra slitningar mellan dessa kategorier

inbördes av sådan art att den för trafiksäkerheten viktiga »trivseln i

trafiken» äventyrades. Förslaget är enligt länsstyrelsens mening med hänsyn

till den förmånliga behandlingen av varudistributionens fordon snarast

ägnat att minska fordonsomsättningen, åtminstone i städernas cityområden.

Länsstyrelsen säger sig närmast vara benägen att ansluta sig till

tanken på att till gällande regler foga en uttrycklig begränsning av tiden

för tillåten uppställning, kortare än nu tillämpade 10 minuter.

Yttranden som innebär att kommitténs förslag åtminstone för närvarande

avstyrkes har avgivits av Göta hovrätt, Göteborgs rådhusrätt, vägoch

vattenbyggnadsstgrelsen, statens trafiksäkerhetsråd, överståthållarämbetet

och Motororganisationernas samarbetsdelegation.

Göta hovrätt ifrågasätter nödvändigheten av att i föreslagen utsträckning

begränsa rätten att på parkeringsförbjuden plats uppställa fordon och

framhåller, att det torde vara ett berättigat önskemål från allmänhetens

sida att få korttidsparkera fordon också för andra ändamål än de av kommittén

föreslagna.

Enligt Göteborgs rådhusrätt — som i och för sig inte finner en skärpning

i sak av de nuvarande bestämmelserna påkallad — är det av kommittén

föreslagna parkeringsbegreppet mindre lyckligt utformat. Rådhusrätten

har funnit bestämmelsen, om en ändring skulle anses erforderlig, böra

utformas så att till parkering hänföres uppställning under viss kortare

tid, exempelvis fem minuter, dock att som parkering ej skall räknas uppställning

för av- eller pålastning av gods under den längre tid som härför

oundgängligen erfordras. En sådan bestämmelse har enligt rådhusrättens

mening även den fördelen att den skulle underlätta kontrollen av parkeringsförbudens

efterlevnad.

Enligt väg- och vattenbgggnadsstgrelsens yttrande skulle den föreslagna

ändringen ej innebära sådana påtagliga fördelar för trafikanterna eller

ur framkomlighetssynpunkt att det är motiverat att nu ändra bestämmelserna.

Statens trafiksäkerhetsråd framhåller, att den tolkningen av gällande

vägtrafikförordning, att uppställning av fordon för ändamål som sägs i 1 §

7 mom. under högst 10 minuter ej utgör parkering, vunnit insteg i allmänhetens

medvetande och i väsentlig utsträckning godtagits av domstolar och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

polismyndigheter. Denna tolkning har enligt trafiksäkerhetsrådets mening

befunnits tillfredsställande och några större problem i fråga om kontroll

av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad har inte försports. En övergång

till ett nytt parkeringsbegrepp skulle därför innebära att en hävdvunnen

uppfattning om begreppets innebörd undanröjdes och skapa irritation och

övervakningssvårigheter. Då dessa nackdelar enligt trafiksäkerhetsrådets

uppfattning är avgjort större än fördelarna av en ökad fordonsomsättning,

anser sig rådet inte kunna biträda kommitténs förslag. Däremot föreslår

trafiksäkerhetsrådet, att den praxis som utbildat sig lagfästes därigenom

att från begreppet parkering uttryckligen undantas uppställning av fordon

tillfälligtvis under kortare tid, högst 10 minuter, för av- eller påstigning,

för av- eller pålastning av gods eller för annat liknande ändamål.

Också polismästaren i Stockholm har förklarat sig föredra en definition

av parkeringsbegreppet som ansluter sig till nu gällande praxis.

Överståthållarämbetet anför, att det för Stockholms del inte torde föreligga

något påtagligt behov av ett skärpt parkeringsbegrepp, samt att de

gator i staden där trafiksvårigheterna är så besvärande att förbud mot parkering

i den av kommittén föreslagna meningen skulle vara erforderligt är

jämförelsevis fåtaliga. Det nuvarande parkeringsbegreppet måste enligt ämbetets

mening efter klarlägganden i rättspraxis anses tämligen entydigt.

Angivna förhållanden anser ämbetet tala mot den föreslagna regleringen.

Emellertid talar även vissa skäl för en ändring av de nu gällande bestämmelserna,

i vart fall på längre sikt. Hit hör bland annat angelägenheten av

att parkeringsbegreppet internationellt utformas lika. Med hänsyn till att

enligt vad kommittén upplyst arbete pågår i syfte att utforma ett enhetligt

parkeringsbegrepp inom en rad europeiska stater och till att något överhängande

behov av en ändring för vårt lands del ej föreligger, anser ämbetet

att resultatet av detta arbete bör avvaktas, då det eljest kunde befaras

att en ny ändring skulle bli nödvändig sedan frågans internationella handläggning

avslutats.

Motororganisationernas samarbetsdelegation förklarar sig reagera mot

att ett förslag med långtgående inskränkningar i bilisternas rättigheter

framlägges på grundval av så allmänt hållna och föga bärande motiveringar

som kommittén anfört. Delegationen påpekar, att trafikförhållandena

i våra största städer synes ha utövat avgörande inflytande på kommitténs

ställningstagande och ifrågasätter riktigheten av att bestämmelser för hela

riket grundas på dessa speciella förhållanden. Vissa av de resultat kommittén

åsyftat, t. ex. undvikande av dubbeluppställningar, skulle kunna

vinnas genom specialregler. Den föreslagna skärpningen kommer enligt delegationen

i första hand att drabba privatbilisterna och de övriga bilister

som ej använder sina fordon för transport av passagerare och gods. Enligt

delegationens mening står den kategoriklyvning som blir en följd härav inte

i överensstämmelse med svensk rättsuppfattning. Delegationen finner

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

det inte riktigt att utvälja vissa ändamål som skall kunna föranleda att fordon

får uppställas på parkeringsförbjuden plats. Eftersom ett stillastående

fordon alltid utgör samma hinder i trafiken oavsett för vilket ändamål det

stannats synes det delegationen lämpligare att knyta undantagen från parkeringsförbudet

till en bestämd tidsgräns. Delegationen föreslår därför,

att från begreppet parkering undantas uppställning av fordon under förslagsvis

högst 10 minuter eller för av- eller pålastning av gods under tid

som härför skäligen erfordras. Samtidigt föreslås dels, att en särskild bestämmelse

införes för att motverka dubbeluppställningar, dels att uppställning

av fordon på buss- eller spårvägshållplatser eller taxistationer förklaras

tillåten under förutsättning att föraren har fordonet under sin omedelbara

uppsikt så att han snabbt kan flytta det om så erfordras.

I flera av såväl de tillstyrkande som de avstyrkande yttrandena har påpekats,

att den föreslagna bestämmelsen kan medföra tolkningssvårigheter,

och har anmärkningar riktats mot detaljer i bestämmelsens utformning. Sålunda

har framhållits, att kommittén i motiven uttalat, att till av- och pålastning

ej skall hänföras avhämtande eller avlämnande av enstaka smärre

föremål som ej ingår i fortlöpande varudistribution eller fortlöpande hämtning

av varor men att denna begränsning ej framgår av den föreslagna lagtexten

samt att motivuttalandet i och för sig ger upphov till svåra gränsdragningsproblem.

Vidare har påpekats, att uttrycket av- och pålastning av

gods kan orsaka tolkningsproblem, exempelvis när det gäller att bedöma om

avhämtning av beställda varor i en butik skall kunna hänföras till pålastning

av gods och att bestämningen av vilken tid som oundgängligen erfordras

för ett visst ändamål kan medföra betydande svårigheter. Bl. a. Svenska

droskbilägareförbundet framhåller att en taxiförares inväntande av passagerare

inte bör bedömas som parkering. Beträffande lagtextens formuleringanser

bl. a. de båda hovrätterna det ej med erforderlig tydlighet framgå att

tidsbegränsningen hänför sig också till av- och påstigning. Enligt Stockholms

rådhusrätt saknas behov av det förtydligande tillägget »med eller utan förare».

I de tillstyrkande yttrandena har flerstädes framhållits angelägenheten av

alt gällande lokala trafikföreskrifter omprövas i samband med att den föreslagna

ändringen genomförs. Hovrätten för Nedre Norrland betonar- vikten

av att förbud ej meddelas i större omfattning än att de kan effektivt övervakas

och upprätthållas, då det eljest kan befaras att bestämmelserna ej

kommer att efterlevas och att respekten för dem går förlorad. Stockholms

rådhusrätt understryker, att en kraftig beskärning av gällande lokala parkeringsförbud

bör ske i samband med att kommitténs förslag genomförs, då

det inte kan vara lämpligt att ett flertal gator i en stads centrala delar ej

begagnas för uppställning av fordon vid uträttande av kortvariga ärenden.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

Rådhusrätten hänvisar härvid till att parkeringsförbud kan ersättas med

föreskrifter om på olika sätt tidsbegränsad parkering. Stockholms handelskammare

uttalar, att ett parkeringsförbud av den innebörd som följer av

kommitténs förslag framstår som alltför strängt för att kunna komma till

generell användning. Parkeringsförbud bör därför komma i fråga endast

på de allra känsligaste gatorna, medan på övriga ställen där parkeringsförbud

nu råder parkering bör tillåtas med viss tidsbegränsning. Statens vaginstitut

och Svenska kommunaltekniska föreningen finner den föreslagna

ändringen lämpligen böra träda i kraft först efter en viss övergångstid för

att de lokala myndigheterna skall få möjlighet att vidta åtgärder exempelvis

anordna parkeringsplatser — i syfte att minska de olägenheter för

bilisterna som ändringen kan väntas medföra.

Frågans fortsatta behandling

Parkeringskommitténs nu redovisade förslag befanns, sedan remissbehandlingen

avslutats, inte böra föranleda någon omedelbar lagstiftning i avvaktan

på NVK:s arbete. NVK:s betänkande med förslag till enhetliga nordiska

trafikregler, innehållande också en definition av begreppet parkering,

torde vara att vänta tidigast under sommaren.

De nya bestämmelserna om vägmärken som beslutats denna dag innebär

vissa ändringar i systemet för utmärkning av rätt och förbud att parkera.

Inför den omskyltning som skall företagas och i princip vara genomförd

vid övergången till högertrafik har från skilda håll framförts önskemål om

en omedelbar ändring av parkeringsbegreppet utan att resultatet av det internordiska

samarbetet avvaktas. Bl. a. har Svenska stadsförbundet i skrivelse

till Konungen den 17 december 1965 med hänsyn till inte bara vägmärkena

utan också städernas trafikplanering i stort krävt, att om en ändring

av begreppet avses komma till stånd senast den 3 september 1967, besked

i frågan lämnas omgående.

Övriga frågor

Motorväg och huvudled

Enligt 61 § 1 mom. VTF tillkommer det länsstyrelsen att genom lokal

trafikföreskrift förklara viss väg som motorväg. Sådan förklaring får inte

ske utan att vägen fyller vissa angivna förutsättningar. Den skall vara fri

från korsning i samma plan med annan väg och vara så inrättad att fordon

inte lämpligen kan föras in på eller från vägen annorstädes än vid vägens

ändpunkter och särskilt anordnade s. k. trafikplatser. I prop. 1965: 180 har

som en ytterligare förutsättning upptagits, att vägen skall vara uppdelad i

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

två genom skiljeremsa eller på annat sätt skilda körbanor, en för trafiken

i vardera riktningen.

Särskilda trafikregler för motorvägar återfinns på skilda ställen i VTF

som undantag från eljest gällande bestämmelser. I 44 § första stycket undantas

motorväg när det gäller rätt att tillfälligt av tvingande orsak föra

fordon på sådan bana på vägen som annars inte får nyttjas för fordonet.

Samma paragraf tredje stycket innehåller förbud för färd på motorväg med

annat fordon än motorfordon som är konstruerat för en hastighet överstigande

30 kilometer i timmen och enligt gällande bestämmelser får framföras

med sådan hastighet, övningskörning får enligt 44 § fjärde stycket inte

äga rum på motorväg. 45 § / mom. andra stycket innehaller förbud att

backa eller vända fordon på motorväg. Om korsande möte gäller enligt 48 §

1 mom. första stycket att förare, som ämnar köra in på motorväg, skall

lämna företräde åt fordon på motorvägen. Stannande och uppställning i

annat fall än då trafikförhållandena föranleder det är generellt förbjudet

på motorväg annorstädes än på parkeringsplats. Bestämmelsen härom återfinns

i 49 § 2 mom. Högsta tillåtna hastighet för buss eller lastbil med totalvikt

överstigande 3,5 ton är enligt 56 § 1 mom. första stycket 90 km i timmen

på motorväg mot 70 km i timmen när det gäller övriga vägar. De bestämmelser

om tillfällig hastighetsbegränsning som hittills utfärdats med

stöd av 56 § 4 mom. har i allmänhet inte omfattat motorväg. Slutligen gäller

enligt 60 § 2 mom. tredje stycket att motorväg inte får nyttjas för gångtrafik.

Genom lokal trafikföreskrift kan länsstyrelsen också med stöd av 61 §

1 mom. VTF förklara, att viss väg skall anses som huvudled. För sådan väg

siäller den särskilda bestämmelsen om korsande möte i 48 § 1 mom. att

fordonsförare, som ämnar passera eller köra in på huvudleden, dessförinnan

skall stanna fordonet och lämna företräde åt fordon på denna.

Begreppet motorväg, som inte förekommer i Genévekonventionen eller det

samtidigt antagna protokollet rörande vägmärken, är vedertaget inom ECE

och CEMT i det arbete på nya internationella överenskommelser som jag

redovisat i avsnittet om parkeringsbegreppet. De särskilda bestämmelserna

om motorväg i svensk lagstiftning ansluter sig i huvudsak helt till de ställningstaganden

i ämnet som förekommit i detta internationella sammanhang.

De smärre avvikelser som förekommer rör bl. a. den konstruktiva hastigheten

hos motorfordon tillåtna på motorväg, där gränsen ansetts böra sättas

till 40 i stället för som hos oss 30 km i timmen. I fråga om utmärkningen

av rätten till företräde för fordon på motorväg i förhållande till trafiken på

anslutande vägar har vid de internationella överläggningarna genomgående

förutsatts, att den skall ske genom att på motorvägen uppsättes — förutom

det motorvägsmärke som i vårt nuvarande system ensamt utvisar prioriteten

— det märke som de svenska bestämmelserna betecknar som »Huvudled».

Därvid skall anslutande vägar förses med märket »Lämna företräde»

eller »Stopp vid vägkorsning».

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1966

NVK har i sitt betänkande om vägmärken, som framgår av vid betänkandet

fogade bildbilagor, utgått från detta system för anbringande av vägmärken

vid motorväg.

Begreppet huvudled — »väg med företräde» — är intaget i Genévekonventionen

och protokollet. Någon ändring härutinnan har inte ifrågasatts

på internationellt plan. Den generella stopplikten vid infart på sådan väg

är emellertid unik för Sveriges del.

Vid de överläggningar som inom kommunikationsdepartementet hållits

med företrädare för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angående ett nytt

vägmärkessystem har styrelsen begärt vissa ändringar i VTF för att möjliggöra

en utmärkning på och vid motorväg som anknyter till det av NVK

tänkta systemet. Styrelsens första förslag anknyter till de av NVK föreslagna

och i den nya vägmärkeskungörelsen intagna bestämmelserna att dels

märket »Motorväg» skall anbringas, förutom vid motorvägs början och på

lämpliga platser utmed denna väg, vid början av påfartsväg till motorväg,

dels märket »Motorväg upphör» skall användas, förutom för att utmärka

plats, där väg upphör att vara motorväg, vid slutet av avfartsväg om inte

särskilda förhållanden föranleder annat. Enligt styrelsens mening bör sådan

utmärkning innebära att de särskilda trafikreglerna för motorväg skall äga

tillämpning för påfarts- respektive avfarts vägen. Vidare anser styrelsen att

motorvägs karaktär av prioritetsväg bör anknytas till att motorväg betraktas

som huvudled och utmärks som sådan och inte som nu härledas ur en

särskild företrädesregel i VTF vilken för trafikanten skall framgå av motorvägsmärket.

Styrelsen har i sammanhanget pekat på de fördelar ett sådant

system ger bl. a. genom att man på ett praktiskt och lättförståeligt sätt kan

lösa prioritetsfrågan mellan två anslutande motorvägar i det den ena motorvägens

karaktär av huvudled kan upphävas vid platsen för motorvägsmötet.

Sistnämnda förslag har föranlett styrelsen att hemställa om ändrade bestämmelser

också i fråga om stopplikten vid infart på huvudled från anslutande

väg. Från den generella regeln härom i 48 § 1 mom. första stycket

VTF bör enligt styrelsen undantag göras för fordon som förs in på motorväg,

dock med möjlighet att för särskilda platser där trafikförhållandena

påkallar det införa stopplikt genom lokal trafikföreskrift. Också i övrigt

finner styrelsen det för vissa fall vara påkallat att undantag ges från

skyldigheten att stanna inför huvudled. I enlighet med moderna trafiktekniska

principer byggs numera i avsevärd omfattning anslutningsväg till

huvudled på samma sätt som påfartsväg till motorväg för en parallell accelererande

infart. Den nu gällande obligatoriska stopplikten på sådana platser

står helt i strid med dessa principer och har i vissa fall föranlett att

provisoriska »vinkelräta» utfarter till stora kostnader anlagts på tillfartsvägar

där en parallell utfart med stoppskyldighet bedömts som trafikfarlig.

Möjlighet att föreskriva undantag från stoppskyldigheten skulle vidare ska
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

pa förutsättningar för införande av genomfartsleder inom tättbebyggt område.

Med den bestämmelse om ovillkorligt företräde vid korsande möte för

högerifrån kommande fordon som föreslagits skola gälla från dagen för

trafikomläggningen (se prop. 1965: 180) blir det nödvändigt att vidta särskilda

åtgärder med hänsyn till genomgående trafik på större vägar och

gator. Styrelsen anser alternativet att förklara sådan led som huvudled i

många fall vara naturligare och mer ändamålsenligt än att införa lokala

trafikföreskrifter om väjningsplikt för anslutande gator och vägar. Enligt

styrelsens mening torde emellertid det förordade alternativet inte vara praktiskt

användbart utan att möjlighet till undantag från stoppskyldigheten ges.

Undantagen i fråga om de här särskilt angivna fallen bör enligt styrelsens

mening, till skillnad från undantaget från stopplikt vid motorvägar, meddelas

genom lokala trafikföreskrifter.

Motortrafikled

På grundval av förslag i NVK:s betänkande har i den nu beslutade vägmärkeskungörelsen

upptagits två nya anvisningsmärken betecknade »Motortrafikled»

och »Motortrafikled upphör». Märkena som sådana har inte

antagits genom någon internationell överenskommelse men är preliminärt

godtagna i de förslag till nya överenskommelser varom överläggningar förts

inom ECE och CEMT. Märkena avses komma till användning för utmärkande

av väg som inte är motorväg men som är reserverad för motortrafik

och till vilken inte finns direkt tillfart från fastigheter invid vägen. Det är

också förutsatt, att samma regler som gäller för motorväg skall vara tilllämpliga

för detta slag av vägar.

Vissa andra förslag

Vid de överläggningar med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens representanter

som jag förut berört har framkommit, att i vissa fall utmärkande

av företrädesrätt i vägkorsning måste ske så att trafiksignaler och märken

kan komma att strida mot varandra. Detta gäller korsningar, där signalsystemet

är i funktion endast viss tid på dygnet och där man för utmärkande

av väjningsplikt under övriga tider måste förse en av vägarna i

korsningen med varningsmärken av innebörden »Stopp i vägkorsning» eller

»Lämna företräde». Dessa märken skall inte följas när signalerna visar

grönt ljus. Styrelsen har därför föreslagit en allmän bestämmelse i 40 § 1

mom. första stycket vägtrafikförordningen med innehåll att anvisning från

signal gäller framför anvisning genom vägmärke.

Styrelsen har vidare hemställt om vissa undantag från trafikreglerna för

motorväg när det gäller fordon som används för vägarbete. Sådana fordon

får med redan gällande bestämmelser, om erforderliga försiktighetsmått

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Mcij. ts proposition nr 92 år 1966

iakttas, föras på sätt som med hänsyn till arbetet finnes nödigt utan hinder

av de allmänna bestämmelserna i 45 § 1—5 mom. VTF om fordons

plats på väg och i vägkorsning. Förbuden i 45 § 7 mom. och 49 § 2 mom.

mot backning, vändning och stannande på motorväg ger ingen motsvarande

lättnad för väghållningsfordonen. Detta medför att när sådana manövrer

är oundgängliga vid arbete på vägen denna måste avstängas genom att särskilda

säkerhetsanordningar framforslas och anbringas på platsen. Särskilt

hackningsförbudet har enligt styrelsen inneburit avsevärt hinder för väghållningsarbetet.

I vissa fall har det också visat sig vara till men för trafiksäkerheten.

Detta gäller främst de fall när plötsliga skador eller hinder uppstått

på motorväg samt vintertid vid undanröjande av snö eller is eller vid

sändning. Anbringande av säkerhetsanordningar är i sådana fall i allmänhet

inte praktiskt möjligt. Vid sändning kan ofta s. k. mistor, d. v. s. avbrott i

sandens spridning uppstå. Ett sådant avbrott, som kan få en längd på något

hundratal meter, kan innebära ett större faromoment än om vägen ej alls

vore sandad. På grund av hackningsförbudet måste sandningsfordonet i sådana

fall fortsätta sandningen och vid närmaste trafikplats återvända för

att fylla i mistan. Detta kan i vissa fall innebära en omväg på flera tiotal

kilometer. Styrelsen har framhållit, att den har möjligheter att genom instruktioner

och tekniska anordningar vidta sådana åtgärder att trafikriskerna,

om väghållningsfordon tillåts att i särskilda fall stanna och backa

på motorväg, blir obetydliga.

Också från rikspolisstyrelsens sida har framförts önskemål om undantag

från motorvägsreglerna. Enligt vad styrelsen framhållit är det inte möjligt

att fullgöra nödvändig trafikövervakning på motorvägarna, om inte

polisens fordon medges rätt att stanna på sådan väg.

Departementschefen

Sedan Nordisk vägtrafikkommittés våren 1965 framlagda betänkande

med förslag angående vägmärken remissbehandlats har, som jag förut

erinrat om, Kungl. Maj :t denna dag utfärdat ny kungörelse om vägmärken

m. m. Bestämmelserna upptar vissa internationellt antagna nya vägmärken.

Införandet av dessa har ansetts böra samordnas med den omläggning av

märken som sker inför högertrafikreformen. Kostnaderna om införandet

uppskjuts skulle enligt gjorda beräkningar öka med ca 5 mkr.

Det nya systemet innefattar bl. a. nya regler och märken för utmärkning

av parkeringsförbud och begränsad rätt att parkera fordon. Användningen

av dessa märken är givetvis avhängig av vad begreppet parkering som sådant

innebär. Den nuvarande definitionen i 1 § 7 mom. VTF, som från begreppet

undantar uppställning tillfälligt under kortare tid för åkandes aveller

påstigning, för av- eller pålastning av gods eller för annat liknande

ändamål, har i skilda sammanhang under senare år starkt kritiserats. Par
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

keringskommittén avgav, soin närmare framgår av den tidigare redogörelsen,

år 1962 ett betänkande med förslag till ny definition. Även om en majoritet

av de remissinstanser som yttrade sig i frågan anslöt sig till förslaget,

framkom vid remissbehandlingen på väsentliga punkter en rad sinsemellan

och mot förslaget stridande synpunkter. Frågan fick därför vila tills

vidare i avvaktan på det arbete på enhetliga nordiska trafikregler som bedrevs

inom NVK.

NVK:s förslag till trafikregler och därmed till en lösning av frågan om

innebörden av begreppet parkering har ännu inte lagts fram. Som framgår

av vad dåvarande departementschefen anförde i prop. 1965: 180 med förslag

till ändringar i vägtrafikförordningen är det uteslutet, att någon ändring

i trafikreglerna på grundval av förslag från NVK kommer att genomföras

förrän efter det att trafikanterna haft tid att vänja sig vid högertrafiken.

Inför omskyltningen till den 3 september 1967 har nu i skilda

sammanhang berörda myndigheter och organ framfört önskemål om omedelbar

ändring av bestämmelsen i 1 § 7 mom. VTF, oavsett samarbetet på

internordiskt plan. Till stöd för denna begäran har främst åberopats att

ändringen är nödvändig för en rationell trafikplanering. Om ändringen

skjuts på framtiden, skulle en förnyad prövning av förbuden med därav

följande ny omskyltning behöva företas efter trafikomläggningen.

Jag finner det anförda argumentet vara värt beaktande. Det framgår av

min föregående redogörelse, att man i det internationella samarbetet för enhetliga

vägtrafikregler numera vedertagit ett parkeringsbegrepp av betydligt

mer restriktiv innebörd än det vi har i vårt land för närvarande. Någon

uppställning för annat ändamål än för alt ta upp eller lämna av passagerare

eller gods tillåts i princip inte. Det förutsätts dock att fördragsslutande

stat kan avvika från denna princip genom att fastställa en viss tidsgräns

som skall överskridas för att parkering skall föreligga. I avvaktan på

NVK:s ställningstagande i denna fråga anser jag ett definitivt avgörande

böra anstå. Olägenheten med den nu gällande definitionen synes främst vara,

att den lämnar utrymme för skilda tolkningar när det gäller att avgöra i

vilken utsträckning uppställning för andra ändamål än lossning och lastning

samt passagerares på- och avstigning är tillåten. Den tiominutersregel

som vunnit visst stöd i domstolspraxis är ingalunda generellt given. Ett närmande

till den internationella ståndpunkten bör därför göras genom att en

tidsgräns införs i fråga om uppställning för andra ändamål än dem som

uttryckligen nämns i bestämmelsen. En gräns på tio minuter anses av flera

ansvariga myndigheter för rikligt tillmätt för att möjliggöra en ändamålsenlig

trafikavveckling. Enligt min uppfattning bör gränsen därför sättas

till fem minuter.

Jag föreslår således, att tiden för rätt att utan hinder av parkeringsförbud

uppställa fordon för annat liknande ändamål än åkandes av- eller påstigning

eller av- eller pålastning av gods preciseras i 1 § 7 mom. VTF och

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1966

därvid anges till fem minuter. Genom denna lösning anser jag mig så långt

möjligt för närvarande ha tillmötesgått framställningarna i denna fråga.

Jag har förut redogjort för den innebörd som tillägges begreppet motorväg

i svensk lagstiftning och för de särskilda regler som gäller för trafik

på sådan väg. NVK har i sitt betänkande om vägmärken förutsatt ett system

för utmärkning på motorväg jämte anslutande vägar som inte kan

genomföras utan vissa ändringar i VTF. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har hemställt, att dessa ändringar nu företas så att det nya märkessystemet,

som ansluter sig till det internationellt vedertagna, skall kunna genomföras

i samband med övrig omskyltning inför trafikomläggningen. De ändringar

som kommer i fråga är inte av sådan natur att de kan innebära några

inlärningsproblem för trafikanterna. Den nya utmärkningen bygger på

redan kända vägmärken. Den ger enligt min mening klarare anvisningar

för fordonsförarna och därmed större säkerhet i trafiken. Jag förordar därför

att ändringarna genomförs. De innebär i huvudsak följande.

Vid påfartsväg till motorväg anbringas motorvägsmärket endast vid påfartens

början i stället för som nu dels som förvarning vid påfartsvägen,

dels på motorvägens huvudkörbana vid påfartsvägens anslutning. På motsvarande

sätt uppsättes märket »Motorväg upphör» där de egentliga avfartsvägarna

slutar. På- och avfartsvägarna skall alltså ingå i motorvägen

med de förbud mot trafik annat än med snabbgående fordon, mot stannande,

backning och vändning etc. som detta innebär. När viss väg förklaras för

motorväg, bör därför enligt 61 § 1 mom. VTF följa, att på- och avfartsväg

hör till motorvägen från respektive intill den punkt länsstyrelsen för varje

fall bestämmer. Samtidigt införes i författningstexten i övrigt de numera

vedertagna begreppen på- och avfartsväg i stället för beteckningen trafikplats.

Företrädesrätten för den genomgående motorvägstrafiken anvisas inte

som för närvarande genom motorvägsmärkena som sådana utan genom de

märken som betecknar huvudled. Författningstekniskt förutsätter detta,

att väg som förklaras för motorväg — på- och avfartsvägarna inte inbegripna

— också blir huvudled. Eftersom skyldighet att stanna i princip är

oförenlig med ett trafiksäkert sätt att köra in från påfartväg på motorväg,

måste den obligatoriska stoppskyldigheten hävas i fråga om huvudled som

är motorväg. Där särskilda trafikförhållanden kräver det bör stoppskyldighet

i stället kunna införas genom lokal trafikföreskrift. Det sagda föranleder

ändrad lydelse av 48 § 1 och 4 mom. samt 61 § 1 mom. första stycket e)

och fjärde stycket VTF.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit vissa andra särskilda

fall, där stopplikten vid huvudled motverkar en rationell planering och utmärkning.

Styrelsen erinrar om att moderna trafiktekniska rön talar för

accelerationsbanor vid infart inte bara på motorväg utan också på andra

större vägar med hög trafikintensitet. Sådana anslutningsvägar har i viss

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

omfattning redan byggts men tiar ofta måst förses med kostnadskrävande

provisoriska utfarter för att stopplikt skall kunna gälla utan fara för trafiken.

Vidare har styrelsen — mot bakgrund av den nya regel i 48 § 2 mom.

VTF om företräde som föreslagits i prop. 1965: 180 — ansett möjligheten

att på ett ändamålsenligt sätt utmärka genomfartsleder inom tättbebyggt

område i många fall vara beroende av att den nu undantagslösa skyldigheten

att stanna före infart på huvudled kan hävas lokalt. Jag finner de anförda

omständigheterna påkalla, att i detta sammanhang möjlighet införs

till undantag genom lokal trafikföreskrift från bestämmelsen i 48 § 1 mom.

om skyldighet att stanna före infart på huvudled. Företrädesrätten för trafiken

på huvudled berörs inte härav. Trafikanternas skyldigheter kommer

liksom hittills att klart framgå av uppsatta vägmärken. Jag vill starkt betona

att lokala trafikföreskrifter av angivet slag bör utfärdas med restriktivitet

och med begränsning till de speciella fall som berörts här. 48 § 4

mom. och 61 § 1 mom. första stycket e) bör således inrymma möjlighet till

lokala undantag i enlighet med det sagda. De nya bestämmelserna bör också,

som förutsatts i prop. 1965: 180, innefatta befogenhet att genom lokal

trafikföreskrift meddela undantag från den i nämnda proposition i 48 §

2 mom. föreslagna företrädesregeln.

Mina förslag möjliggör en enhetlig utmärkning inte bara av prioriteten

på motorväg och huvudled utan också av skyldigheten för trafikanter på

anslutande vägar att — med eller utan stopplikt — lämna företräde åt fordon

på motorväg respektive huvudled.

Någon principiell ändring av motorvägsreglerna i övrigt bör inte övervägas

förrän i anslutning till den revidering av trafikreglerna som blir en följd

av NVK:s arbete. I ett avseende anser jag mig dock av trafiksäkerhetsskäl

böra föreslå ytterligare en mindre ändring. Det har upplysts, att man från

polisens sida haft vissa svårigheter att hindra att fordon lämnar motorväg

på de banor som byggts för påfart till vägen. Förbud mot avfart via påfartsväg

liksom mot påfart via avfartsväg bör därför uttryckligen föreskrivas i

VTF. En sådan bestämmelse har sin plats i 44 §.

Enligt förslag i prop. 1965: 180 kommer från och med den 3 september

1967 att krävas mittskiljeremsa eller på annat sätt skilda körbanor för att

väg skall klassas som motorväg. Vissa vägar som f. n. förklarats som motorväg

kommer om förslaget genomförs inte längre att uppfylla de föreskrivna

kvalifikationerna. Med hänsyn till trafiksäkerheten bör även i fortsättningen

dessa vägsträckor vara förbehållna trafik med sådana fordon

som tillätes på motorväg och de strängare reglerna i övrigt för trafik på

motorväg bör gälla för dem. Motsvarande gäller vägar som framdeles byggs

med motorvägs standard frånsett skilda körbanor. I de nya vägmärkesbestämmelserna,

som också i denna del grundats på ett internationellt underbyggt

förslag av NVK, har upptagits två nya vägmärken »Motortrafikled»

och »Motortrafikled upphör», avsedda till utmärkning av annan väg än

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

motorväg som är reserverad för trafik med motorfordon och för vilken

trafikreglerna för motorväg skall vara tillämpliga. Jag föreslår nu, att begreppet

motortrafikled i den angivna betydelsen införes i VTF och att därav

föranledda ändringar vidtas i 1 § 1 mom. andra stycket, 44 § första,

tredje och fjärde styckena, 45 § 7 mom. andra stycket, 48 § 1 mom. första

stycket, 49 § 2 mom. första stycket a), 56 § 1 inom. första stycket, 60 §

2 mom. tredje stycket samt 61 § 1 mom. första stycket f) och fjärde stycket

VTF.

Den nya vägmärkeskungörelsen och dess uppläggning föranleder mig att

i förenklande syfte föreslå vissa ändringar i 64 § 1—3 mom. VTF. Samtidigt

med en omredigering förordar jag att vissa detaljbestämmelser, som

närmast sammanhänger med tillämpningen, får utgå ur förordningen.

Kungl. Maj :t har med stöd av 64 § 6 mom. VTF angett väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

och trafiknämndernas befogenheter i fråga om anbringande

av vägmärken i den nya kungörelsen. Bestämmelserna i 64 § 4 mom. andra

och tredje styckena synes därmed överflödiga.

De nya vägmärkesbestämmelserna aktualiserar slutligen en fråga som

rör upplysningsmärken för badplatser, näringsställen, bensinstationer och

andra s. k. serviceanläggningar för trafikanterna. Bl. a. med hänsyn till de

nya märken för sådana anläggningar som nu införts kan framställningarna

om uppsättande av dessa märken väntas öka kraftigt i antal. Det kan givetvis

inte komma i fråga att väghållarna åläggs att på egen bekostnad efterkomma

alla sådana önskemål. Också med hänsyn till trafiksäkerheten

måste uppsättandet av servicemärken starkt begränsas. För min del anser

jag att det bör ankomma på länsstyrelserna att efter framställning besluta

om uppsättande i det enskilda fallet skall få förekomma eller ej. Länsstyrelserna

har enligt 39 § lagen om allmänna vägar och 22 § naturvårdslagen

långtgående befogenheter att besluta om anbringande utomhus av reklamanordningar

o. d. Jag föreslår en bestämmelse med angivet innehåll i 64 §

4 mom. VTF. I bestämmelsen bör anges att anbringande av sådant märke

sker på sökandens bekostnad.

De författningsändringar jag förordat i det föregående bör träda i kraft

den 3 september 1967.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ytterligare hemställt dels om jämkning

i 40 § 1 mom. första stycket VTF så att det klart utsäges, att anvisning

genom trafiksignal gäller framför anvisning om företräde genom vägmärke,

dels om ändrad lydelse av 45 och 49 §§ VTF så att väghållningsfordon tilllåts

stanna och backa på motorväg. Undantag från förbudet att stanna på

motorväg har begärts också av rikspolisstyrelsen med hänsyn till de bilar

som används av polisen för trafikövervakning. Jag ansluter mig till de anförda

förut redovisade motiven för dessa ändringar och föreslår att de genomförs.

Undantagen bör omfatta också bärgningsfordon. Med hänsyn till

trafiksäkerheten bör föreskrifter meddelas om erforderlig restriktivitet i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

tillämpningen och om särskilda försiktighetsmått när det gäller såväl väghållnings-

som bärgningsfordonen. Det synes lämpligt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

utfärdar sådana föreskrifter. De nu föreslagna ändringarna

är av den art att de bör träda i kraft utan dröjsmål.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma det närmare innehållet

i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till den eller de författningar

som utfärdas, sedan riksdagen avgett yttrande över de nu framlagda

förslagen och förslagen i prop. 1965: 180.

Hemställan

Under åberopande av vad jag anfört hemställer jag att Kungl. Maj :t måtte

inhämta riksdagens yttrande över ett inom kommunikationsdepartementet

upprättat förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28

september 1951 (nr 648).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Fredrik Björkman

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660281

Doktrin (1)

  1. Einar Herlitz, Om reklam och nedskräpning i naturen, FT 1968 nr 3 s. 121, på s. 124 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1966:191 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 a1 i texten
  2. 3LU 1966:41 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1968 s. 121 Einar Herlitz, Om reklam och nedskräpning i naturen s. 124 i texten