Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, m.m

1967-03-17 · 39 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:101, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 101 år 1007

1

Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om

kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande,

m.m.; given Stockholms slott den 17 mars 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1. lag angående ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala

åtgärder till bostadsförsörjningens främjande och

2. lag angående upphävande av 10 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om

hyresreglering m. m.

Enligt Vårt nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lagstiftning som ger Kungl. Maj :t rätt

att förordna, att kommuner i område som utgör en enhet i bostadsförsörjningshänseende

skall anordna gemensam bostadsförmedling. Meddelas sådant

förordnande, blir kommunerna skyldiga att samverka i kommunalförbund

för bostadsförmedlingsverksamheten och att tillämpa enhetliga grunder

vid anvisning av bostäder. Dessa grunder och bostadsförmedlingarnas

tillgång till bostäder har behandlats i prop. 1967: 100.

Vidare föreslås skyldighet för kommun att fortlöpande samla uppgifter

om bostadsförsörjningen i kommunen och att genom lämpligt organ informera

de bostadssökande härom. Slutligen föreslås att den nuvarande verksamheten

med kommunala bostadsbyggnadsprogram lagfästs.

Lagändringarna föreslås träda i kraft vid utfärdandet.

1 — Bihang till riksdagens protkoll 1967. 1 samt. Nr 101

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj ris proposition nr 101 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till

bostadsförsörjningens främjande

Härigenom förordnas, dels att 2 och 3 §§ lagen den 10 juli 1947 om kommunala

åtgärder till bostadsförsörjningens främjande skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges, dels att

4 §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

2

Kommun är —---------

Från skyldighet-------

3

Kommun med mera än 10 000 invånare,

så ock annan kommun, beträffande

vilken Kungl. Maj:t med

hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling

eller andra särskilda omständigheter

så föreskrivit, skall till

ledning för kommunens framtida åtgärder

med avseende å bostadsproduktion

inom kommunen uppgöra

bostadsförsörjningsplan. Sådan plan

skall upprättas efter samråd med

den myndighet Kungl. Maj.t bestämmer

samt efter antagandet tillställas

nämnda myndighet.

Bostadsförsörjningsplan skall län
-

i lagen skall införas en ny paragraf,

(Föreslagen lydelse)

§•

— för bostadsförsörjningsändamål.

---- Kungl. Maj :t föreskriver.

Genom lämpligt organ skall kommun

fortlöpande samla uppgifter om

bostadsförsörjningen i kommunen

och på begäran underrätta bostadssökande

om möjligheterna att få bostad

i kommunen, bostädernas belägenhet,

storlek och utrustning, bostadskostnader

samt andra förhållanden

som bostadssökande behöver

kännedom om.

§•

1 den omfattning som Kungl. Maj:t

bestämmer skall kommun fortlöpande

upprätta bostadsbyggnadsprogram

i syfte att främja att bostadsbyggandet

inom kommunen förberedes

och genomföres på ett ändamålsenligt

sätt.

Bostadsbyggnadsprogram skall

upprättas efter samråd med myndighet

som Kungl. Maj:t bestämmer och

tillställas myndigheten.

Närmare föreskrifter om bostadsbyggnadsprogram

meddelas av

Kungl. Maj.t eller myndighet som

Kungl. Maj:t bestämmer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

da till huvudsaklig efterrättelse beträffande

bostadsproduktionen inom

kommunen. Erfordras mera väsentliga

avvikelser från planen skall ny

plan upprättas.

Närmare föreskrifter angående

upprättandet av bostadsförsörjningsplan

meddelas av Kungl. Maj:t.

4 §•

Om det behövs för bostadsförsörjningens

främjande, äger Kungl.

Maj:t förordna, att kommun skall

anordna avgiftsfri bostadsförmedling

samt att kommuner i område

som kan anses utgöra en enhet i

bostadsförsörjningshänseende skola

anordna gemensam sådan förmedling

och tillämpa enhetliga grunder

vid anvisning av bostäder.

Har förordnande meddelats om

gemensam bostadsförmedling, skola

de deltagande kommunerna handha

denna i kommunalförbund. Enas de

icke om förbundsordningen eller

ändring av den eller om ordförande

i förbundets fullmäktige eller styrelse,

beslutar länsstyrelsen eller, om

kommuner i mer än ett län beröras,

Kungl. Maj:t. 1 övrigt gäller lagen

den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 10 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)

om hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering

in. m. skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

5

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 17 mars 1967.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,

Geijer, Odhnoff, Wickman.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om gemensamma

bostadsförmedlingar m. m. och anför.

Inledning

1962 års bostadsförmedlingsutredning1 tillsattes med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1962 av dåvarande chefen för socialdepartementet

för att utreda frågor om bostadsförmedlingens organisation och

principer. Den 29 november 1963 uppdrog Kungl. Maj :t på min föredragning

åt utredningen att skyndsamt med förtur lägga fram förslag till åtgärder för

att få till stånd en gemensam och effektivare bostadsförmedling för kommuner

som kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende. Till

fullgörande av det sistnämnda uppdraget har utredningen den 10 september

1965 lämnat betänkandet »Gemensamma bostadsförmedlingar» (SOU

1965:51). I betänkandet undersöks de lagtekniska förutsättningarna för att

anordna kommunal bostadsförmedling som är gemensam för flera kommuner.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,

bostadsstyrelsen, statens hyresråd, kommunalrättskommittén,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,

Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Kopparbergs

län, stadskollegiet i Stockholm, som bifogat yttranden från vissa

kommunala myndigheter i staden, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges allmännyttiga

bostadsföretag (SABO), Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund (HSB), Svenska Riksbyggen, Svenska stads
^

Lagmannen Folke Nyqvist, ordförande, direktören Claes Breitholtz, förbundsjuristen Mats

Edling, numera statsrådet Lennart Geijer och biträdande stadsrevisorn Sture Lennerfors.

1*—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 101

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Ma j:ts proposition nr 101 år 1967

förbundet, Svenska kommunförbundet, Stockholms förorters samarbetsnämnd,

Stor-Stockholms planeringsnämnd, Stor-Göteborgs samarbetskommitté

och Göteborgs förorters förbund. Länsstyrelserna har bifogat yttranden

från sammanlagt 15 städer, 5 köpingar, 15 landskommuner och 10 kommunblocks

samarbetsnämnder.

Den 6 december 1966 har utredningen lämnat sitt slutbetänkande »Kommunal

bostadsförmedling» (SOU 1967: 1). Där behandlar utredningen bl. a.

bostadsförmedlingarnas tillgång till bostäder, frågan om s. k. obligatorisk

bostadsförmedling samt bostadsförmedlingarnas verksamhet och anvisningsnormer

vid lägenhetsfördelningen.

över slutbetänkandet har efter remiss yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,

bosladsstyrelsen, statens hyresråd, överståthållarämbetet —

som bifogat yttranden från Stockholms stad — länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus

län — vilka bifogat yttranden från kommuner — Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Näringslivets byggnadsdelegation, Hyresgästernas riksförbund,

Sveriges fastighetsägareförbund, SABO, HSB, Svenska rilcsbyggen,

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Stockholms förorters

samarbetsnämnd, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Stor-Göteborgs samarbelskommitté,

Göteborgs förorters förbund och Malmö förorters samarbetsnämnd.

Yttranden har därjämte lämnats av överbefälhavaren, Landsorganisationen

i Sverige (LO) och Utlandssvenskarnas förening.

Frågorna om bostadsförmedlingarnas tillgång till bostäder, obligatorisk

bostadsförmedling och anvisningsnormerna har jag anmält tidigare denna

dag i samband med förslag till riktlinjer för bostadspolitiken m. m. (prop.

nr 100). De förslag som bostadsförmedlingsutredningens betänkanden i

övriga delar föranleder mig att lägga fram och vilka fordrar lagstiftning

vill jag anmäla nu. Samtidigt torde jag få anmäla förslag om en lagändring

som föranleds av verksamheten med kommunala bostadsbyggnadsprogram.

Gemensamma bostadsförmedlingar

Nuvarande förhållanden

Den statliga bostadspolitiken förutsätter olika åtgärder från kommunernas

sida. De grundläggande bestämmelserna härom finns i lagen den 10 juli

1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

(bostadsförsörjningslagen). Enligt den ursprungliga lydelsen av lagens

1 § ägde kommun, om den fann det påkallat för att främja bostadsförsörjningen

inom kommunen, ställa medel till förfogande för att enligt de grunder

och i den ordning som kommunen bestämt användas till åtgärder i syfte

att nedbringa inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande

eller innehav av en fullvärdig bostad.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

Sedan det visat sig önskvärt att kunna utsträcka en kommuns befogenhet

att vidta åtgärder till bostadsförsörjningens främjande till annan kommun

i den mån de berörda kommunerna utgjorde en enhet i bostadsförsörjningshänseende,

ändrades 1 § bostadsförsörjningslagen genom lag den 18 december

1959 (nr 605). Efter lagändringen äger kommun, om den finner det påkallat

för att främja bostadsförsörjningen inom kommunen eller område, i

vilket kommunen ingår och som kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende,

ställa medel till förfogande att enligt de grunder och i den

ordning som kommunen bestämt användas till åtgärder i syfte att nedbringa

den enskildes kostnader för anskaffande eller innehav av en fullvärdig bostad.

En förutsättning för att en kommun skall få bedriva sådan verksamhet

inom annan kommun är dock att denna kommun samtyckt till det.

I anslutning till begreppet »enhet i bostadsförsörjningshänseende» erinrar

jag om det under senare år bedrivna reformarbetet beträffande rikets indelning

i borgerliga primärkommuner. En grundläggande princip härvidlag är

alt de tillämnade nya kommunerna skall utgöras av näringsgeografiskt sammanhängande

regioner, om inte särskilda förhållanden föranleder undantag

(se prop. 1961: 180). Planer för länens indelning i kommuner har numera

upprättats för hela landet och fastställts av Kungl. Maj:t.

Beträffande storstadsregionerna, där speciella förhållanden ansetts föreligga

inför den tilltänkta koinmunindelningsreformen, har 1961 års storstadsutredning

lagt fram två betänkanden, dels »Indelnings- och samarbetsfrågor

i Göteborgs- och Malmö-områdena» (SOU 1963:6), dels »Organisations-

och samarbetsfrågor i Stockholms-området» (SOU 1964:56). I det

första betänkandet föreslås bl. a. sammanläggning av vissa kommuner och

kommunområden med Göteborgs respektive Malmö stad. I det andra betänkandet

diskuteras olika förslag i syfte att underlätta en utveckling mot förstärkt

samarbete mellan primärkommunerna inom Storstockholm. I fråga

om Stockholmsområdet erinrar storstadsutredningen om att Stockholms

stad och Stockholms läns landsting upptagit förhandlingar om att bilda ett

så kallat storlandsting, vilket från primärkommunerna skulle överta en del

viktiga uppgifter av betydelse för det regionala samarbetet. Storstadsutredningen

framhåller att bostadsfrågan bör ställas i centrum vid samordningsövervägandena.

Kommunerna har sålunda väsentliga uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen.

Även bostadsförmedling är en kommunal angelägenhet.

Enligt 10 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. in.

äger Kungl. Maj :t förordna att i kommun, där lagen äger tillämpning,

avgiftsfri bostadsförmedling skall anordnas på kommunens bekostnad. Bestämmelsen

har tillämpats endast i fråga om ett fåtal kommuner. Kungl.

Maj :ts förordnande har i dessa fall meddelats på framställning av kommunen.

Utan förordnande av Kungl. Maj :t har kommunal bostadsförmedling

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

inrättats i drygt SO kommuner. Bostadsförmedlingarnas organisation och

verksamhet har ansetts vara frågor som väsentligen bör ankomma på kommunerna

själva (se ABU 1962: 37).

I bostadsförmedlingsutredningens första betänkande (SOU 1965: 51) lämnas

på s. 13—18 en översikt över de kommunala bostadsförmedlingarnas

organisation och en redogörelse för vissa samarbetssträvanden. Jag redovisar

här några huvuddrag men hänvisar i övrigt till betänkandet.

Den kommunala bostadsförmedlingen i Stockholm är anordnad som en

fristående kommunal förvaltningsgren med en för ändamålet särskilt inrättad

styrelse. Styrelsen har inom sig tillsatt två särskilda delegationer — bostadsdelegerade

— med uppgift att handlägga ömmande och svårbedömda

fall.

Flertalet övriga kommuner i Storstockholm har inrättat kommunal bostadsförmedling.

Ansvaret för verksamheten har i vissa kommuner tilllagts

en särskild nämnd, som utsetts av fullmäktige, medan det i andra

åvilar kommunens styrelse som då ofta delegerat sin beslutanderätt. Av de

19 kommuner som har bildat Stor-Stockholms planeringsnämnd är f. n.

18 anslutna till en samordnad bosladsförmedlingsverksamhet för Storstockholm.

Riktlinjer för denna verksamhet har uppdragits av planeringsnämnden.

Enligt dessa är huvudsyftet med samordningen, att de bostäder som

produceras inom Storstockholm i första hand skall komma »storstockholmarna»

tillgodo, dock med beaktande av sådana bostadsbehov som sammanhänger

med önskemålet att främja en fortsatt utveckling av Storstockholmsregionens

näringsliv. I enlighet härmed har ett gemensamt bostadsregister

inrättats. Planeringsnämnden har föreslagit kommunerna att varje år

ställa viss procent av b o s t a d s p r o d u k ti o n e n till den samordnade förmedlingens

förfogande. Enligt nämndens mening bör man sträva efter att successivt

öka antalet överlämnade lägenheter. Planeringsnämndens arbetsutskott,

som fungerar som styrelse för den samordnade bostadsförmedlingen, har

i anledning av nämndens förslag rekommenderat de anslutna kommunerna

att ställa 10 % av antalet nya lägenheter till förmedlingens förfogande.

Enligt redogörelser av planeringsnämnden har verksamheten hittills varit

av ringa omfattning.

Liksom i Stockholm är den kommunala bostadsförmedlingen i Göteborg

ett fristående kommunalt organ. Även i Göteborg har utsetts två delegationer,

vilka har till främsta uppgift att besluta i förtursfrågor. De större av

Göteborgs förortskommuner har inrättat kommunal bostadsförmedling. Organisations-

och verksamhetsformerna är i huvudsak desamma som i Stockholmsområdet.

Bostadsförmedlingsverksamheten i Göteborgsområdet grundas

på ett avtal mellan berörda kommuner. Enligt avtalet skall kommunal

bostadsförmedling finnas i var och en av de deltagande kommunerna, varjämte

förmedlingen i Göteborgs stad skall föra ett gemensamt register.

De kommunala bostadsförmedlingarna i övrigt i landet är i huvudsak in
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967 9

ordnade i den kommunala förvaltningsorganisationen på samma sätt som

i storstadsregionerna. I vissa av de större städerna utgör bostadsförmedlingen

sålunda en särskild kommunal förvaltningsgren med egen styrelse

eller nämnd, som utsetts av fullmäktige. I andra kommuner är förmedlingen

inordnad i den verksamhet som avser kommunens fastighetsförvaltning,

dvs. under fastighetskontoret, varvid i allmänhet kommunens styrelse, i

förekommande fall fastighet snämnden, utsett en särskild delegation med

uppgift att handha förmedlingen.

Utredningen

Behov av gemensamma bostadsförmedlingar

Utredningen konstaterar inledningsvis att bostadsmarknaden trots de

åtgärder som staten och kommunerna vidtagit fortfarande präglas av bristande

balans mellan utbud och efterfrågan av bostäder. Särskilt märkbar

är bostadsbristen i storstadsområdena och andra större orter med expansivt

näringsliv. Det är, fortsätter utredningen, uppenbart att läget på bostadsmarknaden

inneburit alldeles speciella problem inom sådana områden som

kommit att mer och mer utvecklas till näringsgeografiska enheter men där

kommunsammanläggningar av olika anledningar inte kommit till stånd.

För den kommunala bostadsförmedlingen har denna utveckling fått till

följd att de bostadssökande i dessa områden haft att räkna med skilda

väntetider och i viss mån varierande principer i fråga om bostadsanvisningen

beroende på hos vilken kommuns bostadsförmedling de givit till

känna sin bostadsefterfrågan. En gemensam bostadsförmedling kan enligt

utredningen antas medföra att dessa olikheter mellan kommunerna utjämnas.

Frågan om samordning av bostadsförmedlingsverksamheten har uppmärksammats

särskilt i storstadsområdena, där samordningssträvandena tagit

sig uttryck i vissa konkreta åtgärder i syfte att komma till rätta med problemet,

nämligen bostadsregistret för Stockholmsområdet samt avtal om

samordnad bostadsförmedling för Göteborgsområdet samt för Malmö och en

angränsande kommun. Dessa åtgärder har dock enligt utredningen lett till

förhållandevis blygsamma resultat. För utredningen har uppgivits att bostadsförmedlingsverksamheten

behöver samordnas även inom andra områden

i landet.

De nämnda försöken till samordning av bostadsförmedlingsverksamheten

över kommungränserna innebär från organisatorisk synpunkt att varje kommun

har ett eget förmedlingsorgan som ombesörjer förmedlingsverksamheten

inom kommunens område. För att säkerställa det erforderliga samarbetet

och utbytet förutsätts överenskommelser mellan berörda kommuner.

Den i utredningsdirektiven avsedda formen för samordning betyder däremot,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

framhåller utredningen, en gemensam förmedling för två eller flera kommuner.

Mot en för flera kommuner gemensam bostadsförmedling kan enligt utredningens

mening tala det intresse varje enskild kommun har att tillgodose

de lokala behoven av bostäder. Bostadsanskaffningen kan inte betraktas

som en från den kommunala verksamheten i övrigt fristående funktion.

Eftersom bostadsproduktionen förutsätter stora kommunala insatser i

administrativt, organisatoriskt och ekonomiskt avseende, är det förklarligt

att kommunerna önskar inflytande på fördelningen av bostäder. En gemensam

bostadsförmedling skulle emellertid medföra att kommunernas direkta

inflytande i detta hänseende i viss mån inskränktes. Det är enligt utredningen

inte osannolikt att en sådan anordning på vissa håll skulle komma

att betraktas som en alltför långt gående inskränkning i den kommunala

sj älvbestämmanderätten.

För gemensam bostadsförmedling i vissa kommuner talar enligt utredningen

ett starkt allmänt intresse. Särskilt bör här beaktas statsmakternas

stora inflytande och insatser i fråga om bostadsbyggandets finansiering

och utveckling. Utredningen framhåller i detta sammanhang att över 90 %

av antalet bostadslägenheter tillkommer med statligt lånestöd och att storstadsområdena

har prioriterats vid den regionala fördelningen av lånemedlen.

I nuvarande läge med besvärande bostadsbrist har man därför, säger

utredningen, menat att det nyssnämnda allmänna intresset väger tyngre

än det enskilda kommunintresset.

Efter att ha anlagt dessa synpunkter säger utredningen att den ansett sig

inte böra gå in på frågan om eller i vilken omfattning gemensamma bostadsförmedlingar

bör komma till stånd. Utredningen har sett som sin uppgift

att bara undersöka de lagtekniska förutsättningarna för att inrätta sådana

interkommunala organ.

Rätt för kommuner att anordna gemensam bostadsförmedling

Enligt utredningens mening får bostadsförmedling inom den egna kommunen

utan vidare anses utgöra en angelägenhet, som kommunen enligt

3 § kommunallagen äger vårda, och alltså falla inom den kommunala kompetensen.

Vad som möjliggjorts genom den tidigare nämnda bestämmelsen

i 10 § hyresregleringslagen är att Kungl. Maj :t — även mot de kommunala

myndigheternas önskan — kan ålägga en kommun att anordna bostadsförmedling.

Utredningen behandlar härefter frågan om flera kommuner inom ramen

för nämnda kompetens äger anordna gemensam bostadsförmedling eller

om särskild lagstiftning fordras härför. I första hand skall den kommunala

verksamheten vara knuten till kommunens område. Uppkommer

emellertid behov av samverkan mellan kommuner i fråga om en eller flera

kommunala förvaltningsuppgifter, kan kommunerna på olika sätt etablera

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr tOt år 1967

samarbete över kommungränserna. En kommun anses emellertid inte ha

rätt att vidta åtgärd uteslutande eller väsentligen i annan kommuns intresse.

En gemensam bostadsförmedling innebär att kommunernas direkta inflytande

på fördelningen av bostäder inom den egna kommunen i viss mån

inskränks. Skulle de bostäder, som i en viss kommun ställs till den gemensamma

bostadsförmedlingens förfogande, i betydande omfattning komma

att anvisas bostadssökande, som varken är bosatta i kommunen eller är

verksamma eller avser att verka där och som även i övrigt saknar anknytning

till kommunen, kan det enligt utredningen kanske vara tveksamt om

kommunens deltagande i det interkommunala samarbetet på bostadsförmedlingens

område står i överensstämmelse med kommunala kompetensregler.

Ändamålet med en gemensam bostadsförmedling är emellertid att inom

områden — bestående av två eller flera primärkommuner ■—• som kommit

att utvecklas till näringsgeografiska enheter, söka utjämna skillnaderna

mellan kommunerna såvitt avser principerna för lägenhetsanvisningen,

väntetiderna i bostadskön etc. Detta kan naturligtvis innebära, att vissa av

de deltagande kommunerna — åtminstone under en övergångstid innan den

avsedda utjämningen skett — kommer att framstå mer som givande än

mottagande part i denna samverkan. Å andra sidan framhåller utredningen

att kommunerna genom bostadsförmedlingen tillförs nya kommunmedlemmar

vilka, även om de har sin verksamhet förlagd till annan kommun, får

antas bidra till en höjning av skatteunderlaget i den kommun där de bosätter

sig.

Utredningen erinrar också om att den kommunala kompetensens bundenhet

till kommunområdet redan brutits på bostadsförsörjningens område

genom den nya lydelsen av 1 § bostadsförsörjningslagen, varigenom kommun

erhållit rätt att ställa medel till förfogande för främjande av bostadsförsörjningen

inom område, i vilket kommunen ingår och som kan anses

utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende. Förutsättningen härför

är dock att den kommun inom vars område verksamheten är avsedd att

bedrivas lämnar sitt samtycke.

Eftersom sålunda bostadsförmedlingsverksamhet faller inom ramen för

den kommunala kompetensen och då sådan verksamhet kan anses utgöra ett

led i den verksamhet som kan bedrivas inom enhetliga bostadsförsörjningsområden,

föreligger enligt utredningens mening inte något rättsligt hinder

mot att kommuner, vilka ingår i ett område som kan anses utgöra en enhet

i bostadsförsörjningshänseende, överenskommer om att inrätta gemensam

bostadsförmedling.

Möjlighet att ålägga kommuner att anordna gemensam bostadsförmedling

Bestämmelsen i 10 § hyresregleringslagen om rätt för Kungl. Maj :t att

förordna om kommunal bostadsförmedling avser bara viss kommun och ger

alltså inte befogenhet att förordna om gemensam förmedling för flera kom
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

muner. Om erforderligt samarbete mellan kommuner i ett enhetligt bostadsförsörjningsområde

inte kan uppnås genom frivilliga överenskommelser,

får frågan enligt utredningens förslag lösas genom att Kungl. Maj :t ges

befogenhet att förordna att två eller flera kommuner skall anordna gemensam

förmedling. Utredningen föreslår lagstiftning härom.

Som förutsättning för Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna om inrättande

av gemensam bostadsförmedling uppställer utredningen, att kommunerna

ingår i ett område som kan anses utgöra eu enhet i hostadsförsörjningshänseende.

Det är dock inte nödvändigt att alla kommuner som ingår

i ett sådant område deltar i den gemensamma förmedlingen, utan det bör

få ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra vilka kommuner som skall anordna

förmedlingen.

Kommun eller kommuner bör enligt utredningsförslaget inte åläggas att

anordna bostadsförmedling utan starka skäl. Det bör ske bara om läget på

bostadsmarknaden är sådant att det från allmän synpunkt anses erforderligt

att bostadsförmedling inrättas. Detta bör uttryckas så, att Kungl. Maj :t

äger förordna om inrättande av bostadsförmedling, där det är påkallat för

bostadsförsörjningens främjande. Utredningen förutsätter även att berörd

kommun får tillfälle att yttra sig innan förordnande meddelas.

Har Kungl. Maj:t förordnat om inrättande av bostadsförmedling, bör

frågan om förordnandets bestånd omprövas, när en varaktig förbättring av

bostadsmarknadsläget inträtt. De undersökningar av utvecklingen på bostadsmarknaden

som bostadsstyrelsen årligen företar kan tjäna till ledning

vid denna prövning.

Utredningen utgår från att bostadsförmedling som tillkommit enligt

Kungl. Maj :ts förordnande liksom hittills bör vara avgiftsfri för allmänheten

och bekostas av den eller de kommuner förordnandet avser.

Mot utredningens förslag reserverar sig herr Breitholtz. Enligt hans

mening skulle det vara ett alltför stort avsteg från principen om den kommunala

självstyrelsen och ställa de kommunala myndigheterna i ett alltför

starkt beroendeförhållande till statsmyndigheterna om Kungl. Maj :t, utan

initiativ från någon eller några av de kommuner, som ingår i ett gemensamt

bostadsförsörjningsområde, skulle kunna förordna om samgående mellan

kommunerna. Reservanten kräver som förutsättning för Kungl. Maj :ts rätt

att förordna om gemensam bostadsförmedling för två eller flera kommuner

att framställning därom föreligger från minst en av dem.

Samarbetsforin

Om gemensam bostadsförmedling skall inrättas, är de tänkbara samarbetsformerna

enligt utredningen kommunalförbund och avtal. Utredningen

erinrar om de allmänna uttalanden som gjordes om valet mellan

dessa samarbetsformer i förarbetena till lagen den 31 maj 1957 (nr 281)

om kommunalförbund (prop. 1957: 150 s. 52, KU 17, rskr 309). Där anför
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

des att kommunalförbund bör användas främst när samarbetet avser en

betydande eller särskilt kostnadskrävande uppgift eller när flera kommuner

deltar i samarbetet. I dessa fall behövs nämligen ofta ett särskilt beslutande

organ. Avtalsformen ansågs däremot vara att föredra framför kommunalförbundet

i fråga om angelägenheter av mindre vikt eller omfattning, vilkas

handhavande inte krävde ett särskilt beslutande organ.

Innan utredningen tar ställning till frågan om vilken interkommunal

samarbetsform som bör väljas när flera kommuner bildar gemensam bostadsförmedling,

behandlar den bostadsförmedlingens funktion och anför

i huvudsak följande. Bostadsförmedling är en institution som har till uppgift

att organisera utbudet och efterfrågan på bostadsmarknaden. För att

en kommunal bostadsförmedling skall kunna fylla denna uppgift måste den

åtnjuta såväl lägenhetsupplåtarnas som de bostadssökandes förtroende.

Upplåtarna har i första hand anspråk på att få solventa och skötsamma

hyresgäster eller bostadsrättshavare. De bostadssökandes intresse är att bostadsförmedlingen

förfogar över så många bostäder som möjligt av det slag

som efterfrågas. Verksamheten syftar främst till att tjäna enskilda utan

åtskillnad, men knapphet på förmedlingsobjekt måste i praktiken leda till

att vissa bostadssökande, vilkas bostadsbehov bedöms som särskilt angelägna,

får företräde framför andra. Härigenom får förmedlingsverksamheten

ett drag av myndighetsutövning.

Enligt utredningens mening är kommunalförbundet i allmänhet att föredra

framför det civilrättsliga avtalet i fråga om samverkan i gemensam

bostadsförmedling, främst därför att kommunalförbundsformen bättre än

avtalsformen tillgodoser såväl berörda kommuners intresse av medinflytande

och insyn i verksamheten som de bostadssökandes rättsskyddsbehov.

1 varje fall torde, när fler än två kommuner skall samverka på detta område,

övervägande skäl tala för att kommunalförbundsformen anlitas.

Utredningen anser det önskvärt, att kommunerna i samförstånd löser

frågan hur den avsedda samordningen av bostadsförmedlingsverksamheten

över kommungränserna skall utformas. Utredningen finner det därför inte

erforderligt att föreskriva viss form för samarbetet, om kommuner beslutar

att anordna gemensam bostadsförmedling, trots att utredningen i och

för sig anser att kommunalförbund i allmänhet är att föredra.

För det fall att enighet mellan kommunerna inte uppnås och Kungl. Maj :t

förordnar att gemensam bostadsförmedling skall inrättas, uppkommer frågan

vilken interkommunal samarbetsform som skall tillämpas. Anledningen

till ett sådant förordnande får antas vara att kommunerna inte lyckats lösa

frågan tillfredsställande i samförstånd. 1 så fall bör enligt utredningens

mening kommunalförbund för verksamheten vara obligatoriskt. För sådant

kommunalförbund bör i övrigt reglerna i kommunalförbundslagen äga tilllämpning.

Det betyder att Kungl. Maj :t förordnar vilka kommuner som

skall delta i förbundet, medan länsstyrelsen i första hand fastställer bestäm
2*—Bihang

till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 101

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

melser i övrigt i den förbundsordning som skall finnas för förbundet. Eftersom

Kungl. Maj :t bestämmer vilka medlemmar förbundet skall ha, får upplösning

av förbundet, utträde därur eller inträde däri inte äga rum utan

Kungl. Maj :ts medgivande.

Utredningen erinrar om att i förbundsordningen skall anges — förutom

vilka medlemmar som ingår i förbundet — förbundets ändamål, benämning

och den ort där förbundet skall ha sitt säte. Ändamålet med förbundet synes

kunna anges så, att berörda kommuner skall vara sammanslutna till ett kommunalförbund

för liandhavande av gemensam bostadsförmedling och därmed

sammanhängande verksamhet i medlemskommunerna. I förbundsordningen

skall vidare anges fullmäktiges antal och det antal ledamöter i fullmäktige

varje medlem skall utse. Enligt kommunalförbundslagen skall varje förbundsmedlem

vara representerad i fullmäktige. I övrigt bestäms fullmäktiges

antal med hänsyn till föreliggande omständigheter. Utredningen anser att

representationsfrågan i första hand bör lösas förhandlingsvägen. Fullmäktiges

främsta uppgifter torde enligt utredningen bli att utse förbundsstyrelse,

utfärda instruktion för den och anta riktlinjer för bostadsförmedlingens

verksamhet. Det synes naturligt att förbundsstyrelsen får samma befogenheter

och arbetsuppgifter som i allmänhet tillkommer nuvarande bostadsförmedlingsstyrelser.

Med hänsyn till ärendenas mängd bör antalet ledamöter

i styrelsen vara tillräckligt stort för att möjliggöra fördelning av arbetet

på delegationer. Beträffande sådana bostadsförsörjningsområden, i vilka

många kommuner ingår, torde det inte vara möjligt att alla kommuner blir

representerade i styrelsen. Emellertid synes de enskilda kommunernas

intresse av medinflytande kunna tillgodoses genom de av förbundsfullmäktige

fastställda riktlinjerna för verksamheten.

Lagförslag

Den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t att förordna om gemensam

bostadsförmedling förutsätter särskild lagstiftning, eftersom bestämmelsen

i 10 § hyresregleringslagen kan tillämpas bara på viss kommun. Med

hänsyn till att hyresregleringslagen är tillämplig bara i vissa orter och till

den pågående avvecklingen av hyresregleringen är det enligt utredningen

mindre ändamålsenligt att införa en bestämmelse om denna befogenhet i

hyresregleringslagen. Eftersom bostadsförmcdlingsverksamheten nära ansluter

sig till de åtgärder som ankommer på kommunerna enligt bostadsförsörjningslagen,

föreslår utredningen att befogenheten skrivs in i denna

lag.

Detta förslag föranleder utredningen att överväga om bestämmelsen i 10 §

hyresregleringslagen bör flyttas till bostadsförsörjningslagen. I motiven till

denna paragraf framhölls bl. a., att förhållandena under en tid med bostadsbrist

kunde innebära en frestelse för dem som sysslade med bostadsförmedling

att i viss mån utnyttja de bostadssökandes nödläge. Särskilt för de

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

mindre kommunernas del förelåg också en viss risk för att en kommunal

bostadsförmedling kunde bli tämligen ineffektiv. Med hänsyn bl. a. till dessa

synpunkter föreskrevs visserligen inte att kommunal bostadsförmedling

skulle införas i alla de kommuner, där hyresregleringslagstiftningen skulle

gälla, men däremot bemyndigades Kungl. Maj :t att förordna om anordnande

av kommunal bostadsförmedling i de kommuner där det behövdes.

Även om behovet av kommunal bostadsförmedling i enskilda kommuner

f.n. skulle vara tillgodosett, anser utredningen med hänsyn till den kvardröjande

bostadsbristen motiverat, att Kungl. Maj :t bibehålls vid möjligheten

att även mot en enskild kommuns vilja få till stånd ett sådant organ.

På grund härav och då föreskrifterna om anordnande av kommunal bostadsförmedling

bör tas upp i en och samma lag föreslår utredningen att bestämmelsen

i 10 § hyresregleringslagen med vissa jämkningar flyttas till

bostadsf örsör j ningslagen.

Remissyttrandena

Behov av gemensamma bostadsförmedlingar

I allmänhet anser remissinstanserna att en samordnad och effektivare

bostadsförmedling behövs. Sålunda framhåller arbetsmarknadsstyrelsen att

starka skäl kan anföras för att bereda allmänheten bättre möjligheter till

överblick över bostadsmarknaden, särskilt i kommuner som bildar en sammanhängande

arbets- och bostadsmarknad. Bostadsstyretsen anför att det i

många fall kan vara nödvändigt att gemensam bostadsförmedling anordnas

och att det med hänsyn till den rådande situationen på bostadsmarknaden

i de tre storstadsområdena och till prioriteringen av dessa områden vid

fördelningen av det totala bostadsbyggnadsprogrammet är av synnerlig vikt

att gemensam bostadsförmedling anordnas där. Enligt länsstyrelsen i Stockholms

lån måste det från allmänna synpunkter anses föreligga starka skäl

för en regional lösning av storstadsregionernas bostadsförmedlingsfrågor.

Skapandet av en gemensam bostadsförmedling skulle utgöra en helt följdriktig

vidareutveckling av det interkommunala samarbetet inom regionen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att de långa väntetiderna

skapar allvarliga samhällsproblem och att det därför är en angelägenhet av

största vikt att möjligheterna för de bostadssökande att erhålla bostad blir

så lika som möjligt åtminstone inom samma bostadsförsörjningsområde.

I varje fall inom de större tätortsområdena som består av två eller flera

kommuner har kommungränserna enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län

uppenbarligen haft en hämmande inverkan på möjligheten att få till stånd

en effektiv bostadsförmedling som omfattar hela området. HSB anför att de

primärkommunala gränserna för bostadsförmcdlingsverksamheten ter sig

godtyckliga och orättvisa på samma sätt som den gamla hemortsrättsregeln.

Hyresgästernas riksförbund betraktar den nuvarande situationen på bo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

stadsförmedlingsområdet med väntetider och förmedlingsprinciper som

starkt skiftar mellan skilda kommuner såsom otillfredsställande och har

uppfattningen att det av rättvise- och effektivitetsskäl är angeläget att utan

dröjsmål få till stånd gemensamma bostadsförmedlingar.

Styrelsen för Stockholms stads bostadsförmedling anser att en gemensam

förmedling med enhetlig och systematisk bedömning av lägenhetsansökningarna

snarast bör inrättas. Styrelsen lämnar följande redogörelse för

förhållandena under senare delen av år 1965.

Stor-Stockholms nuvarande bostadsförmedlingssystem innebär att de lokala

förmedlingarna eller andra kommunala organ till nästan 100 % själva

disponerar det för respektive kommuner tillgängliga förmedlingsmaterialet

enligt egna förmedlingsregler och beslut. Till Stor-Stockholms samordnade

bostadsförmedling har endast ett ringa antal lägenheter anmälts. Den redan

år 1963 uppställda målsättningen om att 10 % av antalet nya lägenheter

skulle ställas till den gemensamma förmedlingens förfogande har således

inte förverkligats.

Stor-Stockholms registrerade bostadskö rymmer f. n. drygt 170 000 sökande,

varav över 70 000 saknar egen direktförhyrd lägenhet. Närmare

15 000 av dessa är bostadssökande familjer. Drygt 2/3 av dessa eller ca

10 000 är registrerade i Stockholms bostadskö, medan den resterande tredjedelen

är registrerad i Stor-Stockholms övriga kommuner. Dessa proportioner

står i nära överensstämmelse med folkmängden i Stockholm och övriga

kommuner som uppgår till ca S00 000 resp. 400 000 invånare. Även när det

gäller övriga bostadsansökningar är i stort proportionerna desamma, dvs.

2 : 1. '' .. .

Däremot är proportionerna helt annorlunda när det gäller nyproduktionens

omfattning. Av närmare 12 000 färdigställda lägenheter under åi

1964 byggdes inte fullt 4 000 inom Stockholm, medan övriga 8 000 lägenheter

uppfördes i grannkommunerna. Om man håller sig inom ramen 12 000

lägenheter skulle lägenheterna — med hänsyn till det registrerade bostadsbehovet

— i stort ha fördelats med 8 000 lägenheter till Stockholms bostadskö

och övriga 4 000 till grannkommunernas köer.

Nämnda siffror visar enligt styrelsen helt schematiskt hur felaktig den

nuvarande situationen är om man utgår från att bostadsförsörjningsfrågans

lösande — i såväl produktionsledet som förmedlingsledet — skall vara

en gemensam angelägenhet för regionen. Förutom möjligheter att lättare

anvisa en bostad i närheten av arbetsplatsen — med vad detta betyder för

både den enskilde och samhället — innebär en förmedlingsverksamhet, där

hela regionens förmedlingsmaterial får möta regionens samlade etterfrågan,

tillmötesgående av ett socialt rättvisekrav. De nu i kommunerna högst varierande

kraven i fråga om t. ex. mantalsskrivnings- och ansökningstidei

för erhållande av bostad kan inte ge regionens bostadssökande rättvisa. Ett

förmedlingssystem där varje ansökan om bostad inom regionen prövas efter

så likformiga regler som möjligt bör enligt styrelsen därför införas.

Stor-Stockholms planeringsnämnd, till vars yttrande majoriteten i Stockholms

förorters samarbetsnämnd anslutit sig, vitsordar att verksamheten

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

i den samordnade bostadsförmedlingen i Storstockholm hittills varit av

tämligen blygsam omfattning. Nämnden finner det angeläget att sådana

åtgärder vidtas, att bostadsförmedlingsverksamheten i Storstockholm i dess

helhet kan effektiviseras och byggas upp efter ett enhetligt system. Därvid

synes en gemensam bostadsförmedling för hela Storstockholm vara

den väg som bör beträdas. Fördelarna skulle bli enhetliga förmedlingsprinciper,

större rättvisa och enhetlig bedömning av erforderliga förturer. Det

ingångna avtalet om en samordnad bostadsförmedlingsverksamhet inom

Storgöteborg har enligt Göteborgs bostadsförmedling ännu inte givit några

erfarenheter av samarbetet mellan kommunerna. Man kan dock inte bortse

från att detta avtal starkt präglas av kompromisserna mellan de enskilda

kommunernas intressen och att det inte innebär att regionens nuvarande

eller blivande invånare kan söka och få bostad på samma villkor. Det kan

därför ifrågasättas, om inte regionens behov av eu ökad samordning på

bostadsförmedlingens område kan tillgodoses bättre genom en gemensam

bostadsförmedling.

Länsstgrelsen i Uppsala län vitsordar att resultatet helt visst skulle bli

bättre om gemensamma bostadsförmedlingar inrättades, men ifrågasätter

starkt lämpligheten av att skapa sådana förmedlingar med hänsyn till att

kommunernas direkta inflytande på förmedlingen av lägenheter inom den

egna kommunen därigenom skulle komma att inskränkas.

Rätt för kommuner att anordna gemensam Bostadsförmedling

Utredningens uppfattning att kommuner med stöd av kommunallagens

koinpetensreglcr äger komma överens om att inrätta gemensam bostadsförmedling

lämnas utan erinran av remissinstanserna. Det förtjänar nämnas

att kommunalrättskommittén och Svenska stadsförbundet finner utredningens

bedömning riktig.

Möjlighet att ålägga kommuner att anordna gemensam bostadsförmedling

Till den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t att förordna om inrättande

av gemensam bostadsförmedling, där det är påkallat för bostadsförsörjningens

främjande, ställer sig flertalet remissinstanser positiva. Kommunalrättskommittén

anför sålunda att förslaget har sin grund i uppfattningen

att en besvärande bostadsbrist inom framför allt storstadsområden

effektivt kan motverkas genom lagstiftning om gemensam bostadsförmedling.

Självfallet måste det vara ett allmänt samhälleligt intresse av första

ordningen att komma tillrätta med den nuvarande bristsituationen och därvid

får man naturligtvis pröva flera vägar. Begränsade kommunala intressen

bör därvid få vika. Förordnande om gemensam bostadsförmedling bör

enligt kommittén meddelas endast i sådana fall där den verkligen kan antas

bli till nytta för de bostadssökande. Det är tydligt att kommunerna kan

finna att förslaget innebär en inskränkning i den kommunala självbestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

manderätten, säger länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som dock anser

de bostadssökandes intressen vara avgörande och därför tillstyrker utredningens

förslag. Enligt Svenska riksbyggen visar erfarenheterna från

storstadsområdena, där redan gemensam bostadsförmedling bedrivs till viss

del, att det är svårt att på frivillighetens väg nå tillfredsställande resultat.

Överståthållarämbetet framhåller att vissa åtgärder för att samordna

bostadsförmedlingsverksamheten i Stockholmsområdet tidigare har vidtagits.

Strävandena i denna riktning har dock inte lämnat tillfredsställande

resultat. Det är emellertid uppenbart att samordning av bostadsförmedlingsverksamheten

i Storstockholmsområdet, som måste anses utgöra en

enhet i bostadsförsörjningshänseende, är en så viktig angelägenhet för de

bostadssökande att den inte kan göras uteslutande beroende på vad som

kan åstadkommas samarbetsvägen. Det torde enligt ämbetet inte vara möjligt

att åstadkomma en säker lösning av denna fråga utan att möjlighet

finns till statligt ingripande. Några vägande principiella skäl häremot torde

inte kunna anföras. Även om bostadsförmedlingen på grund av gällande

lagbestämmelse om inrättande av kommunala förmedlingsorgan otvivelaktigt

faller inom den kommunala kompetensen och av praktiska skäl också

lämpligast ombesörjs av kommunerna, är det statliga intresset av verksamheten

framträdande. Ämbetet erinrar om att bostadsförmedlingen i utpräglade

bristorter delvis har karaktär av ransonering — ett område som

i andra sammanhang ansetts böra ligga under statligt ansvar — och att

arbetsförmedlingen är en statlig uppgift. Även det omfattande ekonomiska

engagemanget från statens sida på bostadspolitikens område motiverar statliga

åtgärder för en effektiv bostadsförmedling där sådan inte kan åstadkommas

på annat sätt.

Kan erforderlig interkommunal samverkan inte komma till stånd i önskvärd

omfattning och påkallar bostadsförsörjningens främjande sådan samverkan,

bör Kungl. Maj :t ha befogenhet att förordna att kommunerna skall

anordna gemensam förmedling, anser bostadsstyrelsen och länsstyrelsen

i Stockholms län.

I flera andra tillstyrkande yttranden understryks att statliga åtgärder

inte bör tillgripas förrän det visat sig att gemensam bostadsförmedling inte

kan anordnas genom frivilliga överenskommelser mellan kommuner. Uttalanden

av denna innebörd gör sålunda bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands

och Kopparbergs län, stadskollegiet i Stockholm samt Svenska stadsförbundet

som förutsätter att kommunerna frivilligt kan lösa frågan om gemensam

bostadsförmedling så att det av utredningen föreslagna tvångsförfarandet

behöver användas bara i enstaka undantagsfall.

Allmänintresset väger tyngre än det enskilda kommunintresse som kan

komma till uttryck genom vägran att frivilligt ansluta sig till en för området

gemensam bostadsförmedling, anser Hyresgästernas riksförbund, som

emellertid understryker vikten av att statens åtgärder för att få till stånd

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

gemensamma bostadsförmedlingar i första hand inriktas på att stimulera

berörda kommuner att anordna sådana förmedlingar. Först om dessa åtgärder

blivit verkningslösa, bör Kungl. Maj :t förordna om gemensam bostadsförmedling.

Svenska kommunförbundet, som inte motsätter sig förslaget, framhåller

att ett åläggande för flera kommuner att anordna gemensam bostadsförmedling

innebär ett betänkligt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten

och därför om möjligt bör undvikas. Liksom hittills bör man lita

till viljan och förmågan hos de berörda kommunerna att ordna bostadsförmedlingsverksamheten

genom frivilliga åtaganden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig tveksam till förslaget på grund

av det ingrepp i den kommunala självstyrelsen som det måste anses innebära

och ansluter sig till reservationen. Detsamma gör Sveriges fastighetsägareförbund,

samarbetsnämnderna i Lunds, Varbergs och Kungsbacka

kommunblock, Varbergs och Hagfors städer samt Upplands-Bro och FoU

kärna landskommuner.

Överståthållarämbetet delar inte reservantens mening att förordnande

om gemensam bostadsförmedling bör förutsätta framställning från minst

en av de kommuner inom det område, som kan anses utgöra en enhet i

bostadsförsörjningshänseende. Med hänsyn till att effektiviteten av en gemensam

bostadsförmedling, särskilt när det gäller att tillgodose förmedlingens

tillgångssida, under alla förhållanden torde komma att bli starkt

avhängig av samarbetet mellan de berörda kommunerna, skulle det av reservanten

uppställda kravet enligt ämbetets mening kunna bli till olägenhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar i denna fråga att enbart den omständigheten,

att en eller flera kommuner i strid mot övriga berörda kommuners

önskemål gör framställning om förordnande, inte kan medföra att

ett därefter meddelat förordnande i nämnvärt lägre grad får karaktär av

tvångsförordnande än om det meddelats på Kungl. Maj :ts eget initiativ.

Inte heller stadskollegiet i Hälsingborg och samarbetsnämnden i Hälsingborgs

kommunblock är helt övertygade om nödvändigheten att införa ett

tvångsförfarande för anordnande av gemensam bostadsförmedling.

En negativ inställning till förslaget har länsstyrelsen i Uppsala län som

starkt ifrågasätter om det tvångssystem en obligatorisk gemensam bostadsförmedling

skulle skapa och den inskränkning av den kommunala kompetensen

som en sådan reglering trots allt skulle innebära har något berättigande

i vårt demokratiska samhälle.

Mölndals stad avstyrker på det bestämdaste förslaget om befogenhet för

Kungl. Maj :t att förordna att kommuner skall anordna gemensam bostadsförmedling.

En sådan ordning måste anses utgöra en synnerligen allvarlig

kränkning av den kommunala självbestämmanderätten. Det kan befaras,

att de större kommunerna kommer att få en alltför dominerande ställning

till förfång för de mindre kommunernas intressen. Staden har däremot inte

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

något att invända mot att Kungl. Maj :t får befogenhet att förordna att kommuner

skall samordna sin förmedlingsverksamhet. Samma uppfattning har

Göteborgs förorters förbund, som anser det olämpligt att inordna ett stort

antal kommuner i en gemensam bostadsförmedling. De lokala förmedlingarna

bör bestå och främst handlägga förmedlingsärenden för egna kommunmedlemmar

och för industrins behov. Det är olägligt för ifrågavarande

bostadssökande att vara hänvisade till en gemensam förmedling, eftersom

en enda omfattande förmedling gör kontakt och information svårare. I en

samordnad förmedling tillgodoses både sökandenas och kommunernas intressen

bättre än i en gemensam förmedling. Enligt styrelsen för Stockholms

stads bostadsförmedling synes såväl rent administrativa synpunkter

som den varierande bebyggelsestrukturen, skillnader i fråga om saneringsbehov

och mycket varierande expansionstakt i skilda kommuner tala för

att självständiga bostadsförmedlingar behålls i de enskilda kommunerna.

Den gemensamma förmedlingen skulle då ges resurser och ha i uppgift

att skapa den utjämning mellan olika delar av regionen som i och för sig

är starkt motiverad.

Utredningen har inte berört frågan om förslaget innebär att kommunalförbund

för gemensam bostadsförmedling skall omfatta hela den kommunala

bostadsförmedlingen inom förbundets verksamhetsområde eller om

medlemskommun skall kunna anordna lokal bostadsförmedling vid sidan

om den gemensamma förmedlingen, anför Svenska kommunförbundet.

Eftersom kommunalförbundslagen ger möjlighet att på kommunalförbund

överföra antingen en kommunal verksamhetsgren i dess helhet eller viss del

av denna, utgår kommunförbundet från att hinder inte skall möta för medlemskommun

att anordna lokal bostadsförmedling. Härigenom skulle de lokala

behoven i enskilda kommuner kunna tillgodoses bättre.

Bärande skäl för förslaget om obligatorisk gemensam bostadsförmedling

finns inte, anser Svenska byggnadsentreprenörföreningen, som inte heller

tror att den föreslagna ordningen skulle kunna få åsyftad verkan eftersom

huvudproblemet torde vara städernas begränsade expansionsmöjligheter,

vilka beror på administrativ indelning och en alltför liten nyproduktion

i förening med den av hyresregleringen förhindrade omflyttningen.

Utan tvekan måste den befogenhet, som föreslagits tillkomma Kungl.

Maj:t, betraktas som en inskränkning av den kommunala självbestämmanderätten,

säger Norrköpings stad. Förslaget torde för övrigt vara av ringa

värde. Utan obligatorisk bostadsförmedling kommer en gemensam bostadsförmedling,

som inte tillkommit på frivillig väg, att få små möjligheter att

fungera. Lagen kan ju inte garantera, att den gemensamma bostadsförmedlingen

verkligen får några lägenheter att förmedla.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför att ett förordnande om gemensam

bostadsförmedling inte synes inskränka kommuns frihet att bestämma omfattningen

av sin aktivitet för bostadsförsörjningen. Finner en kommun att

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

den är mera givande än mottagande part, kan det inte uteslutas att kommunen

inskränker sin verksamhet för bostadsförsörjning om denna inte

skulle komma kommunens egna medlemmar till godo. Varken det nu framlagda

förslaget eller gällande lagstiftning synes erbjuda tvångsmedel för att

få till stånd den avsedda effekten av gemensam förmedling. Länsstyrelsen

finner därför förslaget lida av vissa brister från effektivitetssynpunkt. Liknande

uppfattning har Sveriges fastighetsägareförbund. En mer givande än

mottagande part anser sig Täby köping komma att bli och avstyrker därför

utredningens förslag. Solna stad anför att ingen kommunal fråga har samlat

ett sådant intresse som produktion och fördelning av lägenheter. Flertalet

medborgare har det största intresse för den kommunala självbestämmanderätten

och önskar sig direkt inflytande i just denna kommunala angelägenhet.

Staden förordar en fortsättning och utvidgning av det samarbete

som på frivillig grund inletts mellan kommunerna i Storstockholm, eftersom

utredningens förslag inte är det bästa och lämpligaste förfaringssättet att

tillgodose bostadsbehoven.

Länsstyrelsen i Hallands län föreslår att det skall anförtros länsstyrelsen

att pröva om tvångsvis förordnande att inrätta gemensam bostadsförmedling

bör meddelas.

SABO tolkar förslaget så att det kan tillämpas även mot kommuner som

frivilligt har slutit avtal om gemensam bostadsförmedling men vilkas förmedling

inte fungerar på ett för alla parter fullt tillfredsställande sätt.

I de yttranden som jag här redovisat och som avser utredningens delbetänkande

om gemensamma bostadsförmedlingar ansåg en del remissinstanser

att utredningens förslag inte borde föranleda lagstiftning förrän resultatet

av utredningens återstående arbete förelåg eller att garantier borde

skapas för bostadsförmedlingarnas tillgång till lägenheter. Denna uppfattning

hade bostadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet

och fastighetsnämnden i Stockholm. En förutsättning för att en gemensam

bostadsförmedling skall bli tillräckligt effektiv var enligt Storstockholms

planeringsnämnd, till vars yttrande majoriteten i Stockholms

förorters samarbetsnämnd anslöt sig, att samtliga nyproducerade lägenheter

i flerfamiljshus och småhus i gruppbebyggelse i princip tillfördes förmedlingen,

oavsett vem som stod som byggherre, således även bostadsrättslägenheter.

Planeringsnämndens uppfattning biträddes av majoriteten

i stadskollegiet i Stockholm, som ansåg att statsmakterna borde vidta åtgärder

som garanterade förmedlingens rätt att förmedla i princip alla nyproducerade

och ledigblivna lägenheter. Göteborgs bostadsförmedling påpekade

att möjligheten för Kungl. Maj :t att förordna om gemensamma bostadsförmedlingar

kan bli helt verkningslös, om inte denna befogenhet samtidigt

kompletteras med t. ex. sådana ålägganden att den gemensamma bostadsförmedlingen

tillförsäkras en tillfredsställande tillgång till lägenheter.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1967

Hyresgästernas riksförbund ansåg de föreslagna åtgärderna för ofullständiga

för att utan betydande kompletteringar kunna resultera i en lösning av

bostadsförmedlingsverksamheten i storstadsområdena. En gemensam bostadsförmedling,

som kommunerna tvingas att ansluta sig till utan att ha

ålagts att medverka till att den gemensamma bostadsförmedlingen erhåller

förmedlingsrätt till ledigställda och nyproducerade lägenheter, skulle bli

ett slag i luften. En på så lösa grunder genomförd gemensam bostadsförmedling

kunde inte nå bättre resultat än vad som redan uppnåtts av t. ex.

det centrala bostadsregistret i Storstockholm.

En del av dessa remissinstanser tar upp frågan om gemensamma bostadsförmedlingar

även i sina yttranden över slutbetänkandet.

Svenska kommunförbundet konstaterar att utredningen inte preciserat

de grunder som i fråga om anvisningsnormernas innehåll skulle kunna utgöra

förutsättning för tillämpning av lag om gemensamma bostadsförmedlingar.

Inte heller har utredningen angivit i vilken utsträckning Kungl.

Maj :t skulle ha rätt att utfärda tillämpningsföreskrifter i fall då kommuner

ålagts att anordna gemensam bostadsförmedling. Utredningen synes mena

att sådana föreskrifter inte skall meddelas. Förbundet avstyrker därför nu

förslaget om lagstiftning. Det bör ankomma på kommunerna själva att besluta

om samverkan på detta område. Hyresgästernas riksförbund konstaterar

att utredningen inte fullföljt sitt uppdrag att pröva möjligheterna att

åstadkomma en effektivt organiserad interkommunal förmedling.

Majoriteten i stadskollegiet i Stockholm betonar angelägenheten av att

regeringen tar initiativet till att en gemensam bostadsförmedling kommer

till stånd i Storstockholm. Samma uppfattning har överståthållarämbetet.

Stor-Stockholms planeringsnämnd anser det alltjämt vara angeläget att

en gemensam bostadsförmedling inrättas för Storstockholm och anför.

För att ernå en i möjligaste mån rationell lösning av bostadsförmedlingsfrågan

i Stor-Stockholm framlade Stor-Stockholms planeringsnämnd i samband

med att yttrande avgavs över bostadsförmedlingsutredningens delbetänkande

ett förslag till hur en gemensam bostadsförmedling för regionen

skulle kunna organiseras. Därvid förutsattes att frivillig överenskommelse

härom skulle kunna träffas mellan berörda kommuner och att planeringsnämnden

skulle stå som huvudman för verksamheten. Av kommunernas

remissyttranden över förslaget framgår att flertalet kommuner godkänt

principen om en gemensam förmedling. Några har emellertid avvisat förslaget

och i övrigt har så divergerande uppfattningar framförts om den

föreslagna organisationen och framförallt om den gemensamma bostadsförmedlingens

förmedlingsrätt till producerade lägenheter, att utsikterna

till en frivillig överenskommelse torde få anses vara tämligen små. Ansträngningarna

att söka nå fram till en överenskommelse kommer dock

att intensifieras, sedan nu bostadsförmedlingsutredningens slutbetänkande

framlagts.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uppger att gemensam bostadsförmedling

är aktuell i Jönköpings kommunblock. Länsstyrelsen anser det ändå tvek
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

samt om erforderligt samarbete inom rimlig tid kan uppnås genom frivilliga

överenskommelser. Länsstyrelsen föreslår därför att utredningens förslag

om gemensamma bostadsförmedlingar genomförs snarast.

Samarbetsform

De flesta remissinstanserna biträder eller lämnar utan erinran förslaget

att gemensamma bostadsförmedlingar skall organiseras i form av kommunalförbund.

Denna uppfattning har överståthållarämbetet som anser det

tveksamt om den civilrättsliga avtalsformen i detta fall är användbar. Utredningen

har uttalat att förmedlingsverksamheten har ett drag av myndighetsutövning

och ämbetet framhåller att detta drag åtminstone i de utpräglade

bristorterna är påtagligt. Härtill kommer att verksamheten avser

ett område som mycket starkt berör de enskilda medborgarnas intressen.

På förvaltningen måste därför ställas sådana krav i fråga om bl. a. ämbetsansvar,

handlingsoffentlighet och annan insyn samt besvärsrätt, som ansetts

grundläggande inom annan offentlig myndighetsförvaltning. Sådana

krav uppfylls genom kommunalförbundsformen men kan enligt ämbetet

inte anses i allo säkerställda vid en avtalsmässig reglering. Avtalsformen

synes därför medföra krav på särskilda lagbestämmelser, som ger ett på avtal

baserat gemensamt förmedlingsorgan en ställning som motsvarar de ordinarie

kommunalmyndigheterna. Fråga uppkommer också om statlig fastställelseprövning

av avtalen. Eftersom man i sådant fall kommer kommunalförbundet

nära talar starka skäl mot en sådan speciallagstiftning. Överståthållarämbetet

anser sålunda att samarbetet på bostadsförmedlingens område,

vare sig det grundas på frivillighet eller åläggande, bör ske i kommunalförbundets

form.

Tillstyrkande yttranden avges vidare av bostadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus och Kopparbergs lön samt Svenska stadsförbundet,

som anser kommunalförbundet vara att föredra framför det civilrättsliga

avtalet i fråga om samverkan i gemensam bostadsförmedling, framförallt

därför att kommunalförbundsformen bättre tillgodoser såväl den enskilda

kommunens intresse av medinflytande och insyn i verksamheten som

den bostadssökandes rättsskyddsbehov genom möjligheten att anföra besvär.

Det bör dock inte vara uteslutet för kommunerna att komma överens

om andra former för samarbetet under förutsättning att angivna intressen

kan tillgodoses. Hyresgästernas riksförbund finner kommunalförbundet

överlägset det civilrättsliga avtalet som form för gemensam bostadsförmedling

på grund av kravet på stabilitet och effektivitet i verksamhetsformen

och den stora betydelse som förmedlingen har.

Några remissinstanser anser däremot att avtalsformen bör få användas

även när Kungl. Maj :t förordnat om gemensam bostadsförmedling. Sålunda

framhåller länsstyrelsen i Östergötlands län att kommunalförbundet är en

mycket tungrodd organisation, varför avtalsformen bör tillåtas i de fall

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

kommunerna kan enas om den. Länsstyrelsen i Hallands län finner det

lämpligt att kommunerna själva i största möjliga omfattning får välja

samarbetsform. Länsstyrelsen anser det önskvärt att tillkomsten av nya

kommunalförbund i möjligaste mån undviks. Länsstyrelsen kan inte dela

utredningens uppfattning att samarbete genom avtal är otänkbart i sådana

fall då Kungl. Maj :t förordnar om gemensam bostadsförmedling. Innan

åläggande att bilda kommunalförbund meddelas, bör undersökas om förutsättningar

föreligger för en lösning av organisationsfrågan genom avtal.

Först när länsstyrelsen konstaterat att sådana förutsättningar inte föreligger,

bör förordnande om bildande av kommunalförbund kunna meddelas

tvångsvis. Liknande mening har samarbetsnämnderna i Malmö och Hälsingborgs

kommunblock samt stadsjuristen i Stockholm.

Kommunalrättskommittén anser att det bör övervägas om tillräckliga

skäl föreligger att vid förordnande om obligatorisk förmedling utesluta

andra samverkansformer än kommunalförbundet, som innebär ett inte

obetydligt ingrepp i den kommunala förvaltningen. När ett litet antal kommuner

gemensamt skall ha hand om en förvaltningsuppgift och uppgiften

är av begränsad omfattning kan förbundsformen synas onödigt omfattande.

Inom bostadsförmedlingsverksainheten torde i allmänhet förtroendemännens

huvudsakliga uppgift vara att dra upp riktlinjer för förmedlingsarbetet

och eventuellt handlägga de mest svårbedömda förmedlingsfallen. I övrigt

sköts det egentliga förmedlingsarbetet på tjänstemannaplanet.

De kommuner som är medlemmar i ett tvångsvis bildat kommunalförbund

bör enligt stadsjuristen i Stockholm inte ha möjlighet att dessutom

ordna bostadsförmedling för den egna kommunen. Förbundsordningen bör

innehålla en bestämmelse om att all kommunal bostadsförmedling inom

förbundsmedlemmarnas områden skall ombesörjas av den gemensamma

förmedlingen. Splittring av verksamheten mellan förbund och kommun

måste enligt stadsjuristen anses olämplig.

Frågor som särskilt angår Storstockholm behandlas i några yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner inte anledning till erinran mot förslaget

om kommunalförbund men anför följande.

Genom gemensam resolution den 26 november 1965 har överståthållarämbetet

och länsstyrelsen förordnat att Stockholms stad och Stockholms

läns landstingskommun skall bilda ett kommunalförbund, benämnt »Kommunalförbundet

för Stockholms stads och läns regionala frågor» och med

ändamål att i första hand ombesörja den kollektiva trafiken inom StorStockholmsregionen.

Förbundet har trätt i kraft den 15 december 1965.

Förbundet torde vara att betrakta som en övergångsform för regional samverkan

i avvaktan på genomförandet av de förslag, som den s. k. storlandstingskommittén

kan komma att framlägga.

Eftersom den fastställda förbundsordningen utformats med tanke på att

ytterligare förvaltningsuppgifter utöver den kollektiva trafiken skall tillföras

förbundet, bör enligt länsstyrelsens mening övervägas om man kan in
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

ordna bostadsförmedlingen i det nybildade kommunalförbundets verksamhet

i stället för att inrätta ett helt nytt organ enbart för den gemensamma

bostadsförmedlingen i Storstockholm. Bostadsförmedlingen bör inte ingå

i verksamheten för något av de övriga inom regionen redan existerande

kommunalförbunden. Länsstyrelsen hoppas dock att frågan skall kunna

lösas på frivillighetens väg inom ramen för regionens interkommunala samverkan.

Överståthållarämbetet och stadsjuristen i Stockholm föreslår att

lagstiftningen utformas så att den gemensamma bostadsförmedlingen kan

anförtros åt något redan befintligt kommunalförbund.

Stor-Stockholms planeringsnämnd och majoriteten i Stockholms förorters

samarbetsnåmnd anser det inte vara lämpligt att bilda ytterligare kommunalförbund

utöver det som från och med år 1966 handhar den kollektiva

trafiken i Storstockholm, eftersom storlandstingskommittén arbetar på

förslag som syftar till en lagbunden, regional samverkan inom flera områden.

Att inordna en gemensam bostadsförmedling i det beslutade förbundet

synes inte möjligt med hänsyn till den ansvarsfördelning, som f. n. råder

i fråga om bostadsförsörjningen. Nämnden, som redan nu utgör styrelse

för den samordnade bostadsförmedlingen i Storstockholm, bör därför stå

som huvudman för den gemensamma bostadsförmedling som genom frivillig

överenskommelse, reglerad i civilrättsligt avtal, bör bildas mellan

regionens kommuner. De nuvarande lokala förmedlingarna i varje deltagande

kommun bör fungera som filialkontor till den centrala gemensamma

förmedlingen och som serviceorgan åt allmänheten.

Solna stad finner det svårt att undvika en tungrodd administrativ apparat

om Storstockholms 30 kommuner skall vara med i en gemensam bostadsförmedling.

Visserligen skall varje medlem i ett kommunalförbund

enligt lag vara representerad i förbundets fullmäktige, men endast ett mindre

antal kommuner synes kunna bli representerade i förbundsstyrelsen.

Därmed kommer de flesta att sakna det direkta inflytande som den kommunala

självbestämmanderätten förutsätter. En förbundsstyrelse med ett

så omfattande förvaltningsområde torde också komma att sakna erforderlig

lokal kännedom om de olika kommunerna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

Departementschefen

I mitt anförande till statsrådsprotokollet den 29 november 1963 angående

tilläggsdirektiv till bostadsförmedlingsutredningen yttrade jag att behovet

av samordnad och effektivare bostadsförmedling inom framför allt Storstockholmsområdet

efter hand hade blivit alltmer accentuerat. Jag ansåg

det angeläget att möjligheter skyndsamt skapades att förmå kommuner i

ett gemensamt bostadsförsörjningsområde att anordna gemensam bostadsförmedling

för hela området.

F. n. saknas möjlighet för statsmakterna att ålägga kommuner att samverka

i fråga om bostadsförsörjningen. Bostadsförmedlingsutredningen föreslår,

utan att uttala sig om behovet av gemensamma bostadsförmedlingar,

lagstiftning av fullmaktskaraktär, som ger Kungl. Maj :t rätt att mot de

berörda kommunernas vilja förordna att de skall anordna gemensam bostadsförmedling.

Flertalet remissinstanser anser att gemensamma bostadsförmedlingar

behövs och att Kungl. Maj :t bör få den föreslagna fullmakten.

Frågan om gemensamma bostadsförmedlingar har aktualitet främst i

storstadsområdena. Den omvandling som äger rum inom näringslivet medför

bl. a. att allt fler människor för sin utkomst måste bo i dessa områden.

Storstadsområdena ger i allmänhet ökade möjligheter till utbildning och valfrihet

i fråga om yrke, arbetsanställning, fritidsverksamhet m. in. Dessa förhållanden

påverkar flyttningsströmmen till storstadsområdena. Flertalet

av dem som söker bostad i en storstadsregion torde inte ha sina bosättningsönskemål

i nämnvärd grad inriktade på någon viss kommun inom regionen

utan är sannolikt ofta benägna att betrakta hela regionen som en gemensam

bostadsmarknad. Nuvarande ordning innebär emellertid att möjligheterna

att få bostad växlar mellan skilda kommuner inom området. Dessa olikheter

uppfattas med rätta ofta som orättvisa. De bostadssökande tvingas inte sällan

på grund av att olika väntetider och förmedlingsnormer tillämpas i området

att acceptera en bostad som ligger långt ifrån arbetsplatsen.

Som utredningen framhåller föreligger inget kommunalrättsligt hinder

för kommuner att komma överens om samverkan i bostadsförmedlingsverksamheten.

I storstadsområdena har kommunerna också frivilligt sökt samordna

sina bostadsförmedlingar. Jag har fortlöpande följt detta arbete i

Stockholmsområdet, där olägenheterna av nuvarande ordning är mest framträdande.

Remissyttrandena från överståthållarämbetet, Stockholms bostadsförmedling,

Stor-Stockholms planeringsnämnd och majoriteten i Stockholms

förorters samarbetsnämnd ger vid handen att samordningssträvandena i

Storstockholmsområdet inte givit tillfredsställande resultat. Yttrandet från

Göteborgs bostadsförmedling har samma innebörd för Göteborgsområdets

del. Rådande olikheter belyses också av följande ur utredningens slutbetänkande

hämtade uppgifter från en undersökning av år 1965 beviljade förturer

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

i form av lägenhetsreservationer för vissa yrkesgrupper samt av sociala

och medicinska skäl.

Undersökningen omfattar 154 kommuner, däribland alla de större städerna

utom Göteborg. I genomsnitt har 33 % av de lägenheter som förmedlats

anvisats med förtur. Stora avvikelser finns mellan olika kommuner.

Förtursandelen är mycket låg i Stockholm, 2 %, och i Malmö, 18 %. I storstädernas

förortskommuner är andelen däremot hög: i Stockholms förortskommuner

39 %, i Göteborgs förortskommuner 34 % och i förortskommunerna

till Malmö 44 %. I övriga städer utgör förturerna mer än en tredjedel.

Den vanligaste förtursanledningen är anställning inom industrin som svarar

för mellan 25 och 40 % av samtliga förturer i alla kommunerna utom Stockholm.

Där är anställning i samhällelig verksamhet helt dominerande förtursanledning

med 82 % mot ca 25 % i övriga kommuner.

I Storstockholmsområdet har det hittills visat sig omöjligt att nå enighet

om gemensam bostadsförmedling med rätt för varje deltagande kommun

att för egna ändamål reservera högst 20 % av de lägenheter som kommunerna

förfogar över för förmedling.

Jag anser att utvecklingen nu visat att möjligheter till statligt ingripande

behövs för att få till stånd den samverkan som bäst gagnar effektivitet och

rättvisa.

Vid remissbehandlingen av utredningens första betänkande ville några

remissinstanser avvakta utredningens förslag om bostadsförmedlingarnas

tillgång till bostäder och om anvisningsnormerna. Utredningen har nu i sitt

slutbetänkande lagt fram förslag i dessa ämnen. Anvisningsnormerna påverkar

frågan om gemensamma förmedlingar på det sättet att den enhetlighet

som är syftet med gemensam förmedling kräver att alla kommuner

som deltar i den gemensamma förmedlingen följer samma anvisningsnormer.

Frågorna om bostadstillgången och anvisningsnormerna har jag anmält

tidigare denna dag (prop. 1967:100). Om den ordning jag därvid förordat

genomförs, kommer i båda dessa hänseenden att finnas underlag för gemensamma

bostadsförmedlingar.

Utredningen föreslår att det statliga ingripandet skall kunna avse bara

kommuner inom ett område som kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende.

Detta förslag har inte mött någon erinran och jag

biträder det. Det kan således bli fråga om samverkan mellan kommuner

i olika kommunblock. Med stöd av bostadsförsörjningslagen och kungörelsen

den 14 december 1962 (nr 655) angående kommunala bostadsbyggnadsprogram

meddelar bostadsstyrelsen föreskrifter om sådana program. Föreskrifterna

ger ledning vid bedömningen av frågan vilka områden som kan

anses utgöra enheter i bostadsförsörjningshänseende.

I flera remissyttranden understryks att staten inte bör ingripa med tvång

mot kommunerna förrän det visat sig att det avsedda resultatet inte kan

nås genom frivillig kommunal samverkan. Jag är av samma mening. Det

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

bär som utredningen säger föreligga starka skäl för ingripandet. I varje

bostadsförsörjningsområde där samverkan behövs måste prövas om ingripande

påkallas för att bostadsförsörjningen skall främjas i den utsträckning

som är nödvändig. Som utredningen föreslår bör denna prövning ankomma

på Kungl. Maj :t. Jag biträder därför utredningens förslag om lagstiftning

som ger Kungl. Maj :t befogenhet att ingripa med förordnande om

gemensam bostadsförmedling. Som framhålls i ett yttrande bör ingripande

kunna ske även om det rubbar ett bestående avtal mellan kommuner om

gemensam bostadsförmedling. Självfallet förutsätts då att avtalet till följd

av sitt innehåll eller sin tillämpning eller därför att det inte omfattar tillräckligt

många kommuner inte tillgodoser de krav som måste ställas på

effektivitet och enhetlighet.

En reservant i utredningen och några remissinstanser anser att avsteget

från den kommunala självbestämmanderätten blir mindre om det statliga

ingripandet förutsätter framställning från åtminstone en av de berörda

kommunerna. Något sådant villkor gäller inte i de få andra fall där kommuner

kan åläggas att samverka, nämligen i fråga om regionplan och på

skolans område. Jag ansluter mig till de skäl överståthållarämbetet och

länsstyrelsen i Stockholms län anfört mot reservantens förslag. Ett ingripande

i den kommunala självbestämmanderätten som i det enskilda fallet

skulle vara beroende av en kommuns intresse gentemot en annan kan jag

inte förorda.

Kommunerna bestämmer själva hur aktivt de skall engagera sig i bostadsförsörjningen.

Staten kan inte ålägga kommunerna att bygga bostäder. Mot

denna bakgrund befarar några remissinstanser att vissa kommuner, om de

tvingas in i samarbete, kommer att inskränka sitt bostadsbyggande. Jag har

tidigare denna dag föreslagit riktlinjer för bostadspolitiken m. m. Mina förslag

grundas på att kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen kommer

att bestå och fördjupas. Allmän enighet råder om att bostadsförsörjningen

är en viktig kommunal uppgift. Jag är övertygad om att kommunernas

inställning till bostadsbyggandet inte påverkas på det sätt som befaras

i de nämnda yttrandena.

Utredningen, som föreslår att samverkan skall ske i kommunalförbund,

förutsätter att förbundsfullmäktige skall anta riktlinjer för verksamheten.

Enligt min mening innebär detta inte tillräckliga garantier för att bostadsförmedlingen

i det område som omfattas av förordnande om gemensam förmedling

sker efter enhetliga principer. För att ett förordnande av Kungl.

Maj :t skall bli meningsfyllt bör det därför förbindas med skyldighet för de

samverkande kommunerna att tillämpa samma anvisningsnormer i hela

området. En bostadssökande som överklagar ett förmedlingsbeslut kan då

få prövat om normerna följts i visst fall men däremot inte deras lämplighet.

I mitt anförande tidigare denna dag om riktlinjer för bostadspolitiken

m. in. har jag föreslagit att sådana villkor för statligt bostadslån skall kunna

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

ställas att kommunen får rätt att förmedla nyproducerade bostäder. Kommun

som fått förmedlingsrätt på denna grund skall enligt mitt förslag vara

skyldig att iaktta vissa anvisningsnormer. Avsikten är att dessa, om riksdagen

godtar förslaget, skall tas in i bestämmelserna om bostadslån. Jag utgår

från att förordnande om gemensam bostadsförmedling blir aktuellt

endast i områden där kommunerna eller i vart fall någon av dem har förmedlingsrätt

enligt bostadslånebestämmelserna och således måste följa

de statliga anvisningsnormerna. Det med Kungl. Maj :ts förordnande förenade

kravet på enhetliga normer medför då att de statliga normerna blir

tillämpliga i alla de berörda kommunerna. Det är på grund av denna sammankoppling

av bostadslånebestämmelserna och lagstiftningen om gemensamma

bostadsförmedlingar inte nödvändigt att i lag eller med stöd av lagange

innehållet i anvisningsnormerna.

I de fall då frivillig kommunal samverkan på bostadsförmedlingens område

fungerar tillfredsställande finns enligt min mening inte anledning att

genom statligt ingripande bestämma vilken form för samverkan som skall

användas.

I frågan om samverkansform i de fall då kommunerna åläggs att samverka

är meningarna delade. Utredningen och de flesta remissinstanserna

anser att kommunalförbund då bör vara obligatoriskt. Några remissinstanser

föreslår att kommunerna skall ha valfrihet mellan kommunalförbund och

avtal. Företrädarna för den senare meningen åberopar att kommunalförbund

blir en alltför tungrodd organisation.

Jag anser i likhet med överståthållarämbetet att med hänsyn till både de

samverkande kommunernas och de bostadssökandes intressen avtalsformen

inte är lämplig om den inte kompletteras med särskild lagstiftning. Sådan

lagstiltning kan inte övervägas i detta sammanhang. De nämnda intressena

kan tillgodoses i tillräcklig omfattning om kommunalförbundsformen används.

Jag biträder därför utredningens förslag.

Enligt kommunalförbundslagen kan ett redan befintligt kommunalförbund

anförtros ytterligare uppgifter, under förutsättning att de deltagande

kommunerna är desamma. Det är alltså inte alltid nödvändigt att bilda ett

särskilt kommunalförbund när Kungl. Maj :t förordnat om gemensam bostadsförmedling.

Några remissinstanser anser att självständiga kommunala bostadsförmedlingar

skall kunna verka vid sidan av en gemensam förmedling. Förslagen

är mer eller mindre långtgående. Vissa innebär att de lokala förmedlingarna

skall ha de huvudsakliga förmedlingsuppgifterna och den gemensamma

förmedlingen sörja endast för samordningen. Andra innebär att de

lokala förmedlingarna främst skall vara filialkontor och informationsorgan

för allmänheten. I ett yttrande önskas förbud mot dubbelorganisation.

Jag har i det föregående föreslagit att förordnande om gemensam bostadsförmedling

skall förenas med skyldighet för de deltagande kommunerna att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

tillämpa samma anvisningsnormer. Det bör ankomma på kommunalförbundets

organ att se till att denna skyldighet fullgörs. Den önskvärda effektiviteten

och likformigheten kräver överblick som skapas bäst genom central

ledning. Rörligheten på bostadsmarknaden inom området främjas också

bäst om verksamheten leds centralt. Jag anser därför att kommunerna bör

vara skyldiga att genom kommunalförbundet anordna en gemensam bostadsförmedling

med det centrala organ som behövs för att verksamheten skall

kunna drivas så som jag här har angivit.

I samband med riktlinjerna för bostadspolitiken m. m. har jag föreslagit

anvisningsnormer som innebär att lägenheter i en kommun till viss

andel skall få reserveras för särskilda grupper av bostadssökande. Denna

andel kan vara olika för skilda kommuner. Om kommunerna ingår i kommunalförbund

för gemensam bostadsförmedling synes det inte vara nödvändigt

att ifrågavarande lägenheter fördelas av den gemensamma förmedlingen.

På grund härav och för att bereda service åt allmänheten bör därför

filialorgan kunna förekomma i kommunerna.

För kommunalförbund skall finnas förbundsordning som skall innehålla

bestämmelse om bl. a. förbundsfullmäktiges antal och det antal ledamöter i

fullmäktige varje medlemskommun skall utse. När kommunalförbund bildas

på frivillig väg skall förbundsordningen fastställas av länsstyrelsen. Är

kommunerna inte ense om förbundsordningens innehåll, kan fastställelse

inte ske och förbundet inte komma till stånd.

I de få fall där kommunalförbund f. n. kan bildas mot kommunernas vilja

är frågorna om förbundsordningens innehåll reglerade på följande sätt. I

regionplaneförbunds fullmäktige utses en ledamot, tillika ordförande, av

Kungl. Maj :t, 129 § byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385). Övriga ledamöter

utses av medlemskommunerna till det antal för varje medlem som

bestäms i förbundsordningen. Kan enighet i något hänseende inte uppnås

angående förbundsordningen skall länsstyrelsen besluta därom. Kan enighet

mellan medlemskommunerna i kommunalförbund på skolväsendets område

inte uppnås angående förbundsordningen skall länsstyrelsen besluta

därom efter samråd med länsskolnämnden, 47 § skollagen den 6 juni 1962

(nr 319). I båda fallen gäller i övrigt kommunalförbundslagen.

Kommunalförbund kan bestå av kommuner i olika län. Bestämmelser om

vilken länsstyrelse som i sådant fall fastställer förbundsordning saknas

utom i byggnadslagen, där det i 130 § sägs att Kungl. Maj :t får bestämma att

länsstyrelsen i ett av länen skall ta befattning med de regionplanefrågor

som ankommer på länsstyrelse.

När det gäller kommunalförbund som bildas för gemensam bostadsförmedling

enligt Kungl. Maj :ts förordnande bör förbundsordningen, om kommunerna

inte är ense, i allmänhet beslutas av länsstyrelsen. Sådant kommunalförbund

kommer sannolikt i vissa fall att omfatta kommuner i skilda

län. Förhållandena torde då vara sådana att det inte bör åläggas en av läns
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Iiungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

styrelserna att pröva förbundsordning och bestämma antalet fullmäktige

från varje kommun. Denna uppgift bör åvila Kungl. Maj :t. Kommunalförbund

för gemensam bostadsförmedling kommer i de flesta fall att omfatta

en större stad med förortskommuner. För att lösningen av de intressekonflikter

som kan uppstå till följd härav skall underlättas bör länsstyrelsen resp.

Kungl. Maj :t ges befogenhet att utse ordförande i förbundsfullmäktige och

förbundsstyrelsen, om medlemmarna inte kan bli ense härom.

Vad utredningen anfört om förbundsfullmäktige och förbundsstyrelse

föranleder ingen erinran från min sida.

De lagbestämmelser som behövs för att kommuner skall kunna åläggas

att anordna gemensam bostadsförmedling bör som utredningen föreslår tas

in i bostadsförsörjningslagen. Det är då också lämpligt att dit flytta den

nuvarande bestämmelsen i 10 § hyresregleringslagen om rätt för Kungl.

Maj :t att ålägga viss kommun att anordna avgiftsfri bostadsförmedling.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

Information om bostadstillgången

Inledning

Som jag nämnt förut kan kommun enligt hyresregleringslagen åläggas att

anordna avgiftsfri bostadsförmedling. Enligt bostadsförsörjningslagen är

kommun skyldig att genom lämpligt kommunalt organ förmedla lån och

bidrag, som utgår av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen,

samt att i övrigt biträda vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten

för bostadsförsörjningsändamål. Dessa lagbestämmelser

grundar inte någon allmän skyldighet för kommunerna att tillhandagå den

bostadssökande allmänheten med upplysningar om läget på bostadsmarknaden

i kommunen. I kommuner som har anordnat bostadsförmedling kan

denna i allmänhet lämna sådana upplysningar. 1 andra kommuner fullgörs

uppgiften ibland av andra kommunala organ eller av allmännyttigt eller

kooperativt bostadsföretag.

Bostadsförmedlingsiitredmngen

Utredningen understryker att bostadsförmedlingsverksamheten utgör en

så betydelsefull service till allmänheten att den är värd största möjliga stöd.

Förmedlingarna bör enligt utredningen inrikta sig på att lämna allmänheten

informationer om bostadsmarknaden.

I detta sammanhang erinrar utredningen om bostadsbyggnadsutredningens

förslag i betänkandet »Höjd bostadsstandard» (SOU 1965:32 s. 507).

Bostadsbyggnadsutredningen anförde i huvudsak följande. En lokal bostadsmarknad

är i allmänhet för stor för att kunna överblickas av en enskild

bostadssökande. Denne behöver kunna grunda sitt bostadsval på informationer

dels om pris, dels om egenskaper hos lägenheterna såsom storlek, utrustningsstandard,

miljö och läge. För detta behöver han service från något

organ med en samlad överblick över tillgång och efterfrågan på den lokala

bostadsmarknaden och med möjligheter att tillhandahålla informationer

även om andra bostadsmarknaders utseende. Den bästa utgångspunkten för

en sådan service är centrala bostadsregister för de olika lokala bostadsmarknaderna

med uppgifter om när bostäder blir färdiga eller lediga samt om

bostadssölcandenas önskemål rörande förstagångslägenhet och lägenhetsbyte.

Servicefunktionen bör läggas på de nuvarande bostadsförmedlingarna,

men de måste då få större resurser och större befogenheter än de har f. n.

Arbetsförmedlingssystemets uppbyggnad bör kunna tjäna som förebild. Vid

remissbehandlingen av bostadsbyggnadsutredningens förslag ansåg flera remissinstanser

(se prop. 1966:1 bil. 13 s. 180) att bättre information och

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj ds proposition nr 101 år 1967

service till allmänheten beträffande tillgång och efterfrågan på lägenheter

skulle underlätta cirkulationen inom bostadsbeståndet. Remissinstanserna

instämde i bostadsbyggnadsutredningens uppfattning om bostadsförmedlingarnas

roll i detta sammanhang och om deras behov av ökade befogenheter

och resurser.

Bostadsförmedlingsutredningen anser också att det finns åtskilliga beröringspunkter

mellan den statliga arbetsförmedlingen och den kommunala

bostadsförmedlingen. Båda verksamheterna har till uppgift att informera

allmänheten om läget i stort på resp. marknad och samtidigt lämna råd och

vägledning i de enskilda fallen. Det ligger i sakens natur, att såväl arbetssökande

som bostadssökande i samband med att de anmäler sig hos förmedlingsorganen

bereds tillfälle att framföra alla önskemål och synpunkter beträffande

den efterfrågade arbetsanställningens resp. bostadens beskaffenhet,

belägenhet, ekonomiska villkor osv. Vid anvisning av bostad —• liksom

i fråga om arbetsanställning — bör förmedlingen vidare i möjlig mån beakta

sökandens synpunkter men naturligtvis råda honom att ändra eller modifiera

sina önskemål, om dessa är orealistiska.

Såtillvida kan enligt utredningen arbetsförmedlingssystemets uppbyggnad

tjäna som förebild för de kommunala bostadsförmedlingarna, att den informativa

och rådgivande sidan av verksamheten bör utvecklas och främjas.

Av stor vikt är sålunda att bostadsförmedlingen håller den bostadssökande

allmänheten underrättad om sin verksamhet. Uppgifter bör tillhandahållas

om lägenhetstillgången, planerad nybebyggelse, ungefärliga väntetider till

skilda lägenhetstyper, storleken av hyror och avgifter osv.

Remissyttrandena

Några remissinstanser behandlar frågan rörande ökad upplysning till allmänheten

om bostadsförsörjningsläget i kommunerna. En genomgående

uppfattning är att ökad service behövs.

Svenska riksbyggen väcker tanken på en bostadsförmedlande myndighet i

varje kommunblock med uppgift att förmedla lägenheter där och i övriga

delar av landet samt med serviceuppgifter. Bostadsförmedlingarnas kunskaper

om tillgång och efterfrågan på bostäder på den lokala marknaden bör

enligt SABO delges de bostadssökande genom utställningar, broschyrer och

annonser. Enligt LO bör man i syfte att öka bostadsförmedlingarnas service

till de bostadssökande pröva metoder liknande dem som arbetsförmedlingen

använder. Servicen behövs även i en balanserad bostadsmarknad.

Stor-Göteborgs samarbetskommitté upplyser att Göteborgs stad har beslutat

inrätta en särskild informationscentral som fortlöpande skall upplysa

bostadssökande om bostadsproduktionens lokalisering, lägenhetsutformning,

kostnader, inflyttningstider, tillgång till centrumfunktioner, kollektiv trafik

m. m. I de övriga kommunerna i Göteborgsområdet är bostadsproduktionen

i regel förlagd till ett eller ett par områden som de bostadssökande är väl
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ls proposition nr 101 år 1967

bekanta med och dessa har oftast möjligheter att i god tid få de upplysningar

som behövs. Drätselkammaren i Uddevalla framhåller att erfarenheterna

visar att bostadssökandenas önskemål om bostadens belägenhet och

kostnader blir betydligt mer realistiska om sökandena får information i

dessa frågor. Sådan service bör bostadsförmedlingarna lämna.

Hyresgästernas riksförbund skisserar en ökad serviceverksamhet på följande

sätt. Bostadsförmedlingen informeras kvartalsvis av bostadsföretagen

om den produktion de beräknar skall bli inflyttningsklar under det kommande

året. Därvid lämnas exakta uppgifter om general- och stadsplaner,

antal lägenheter och deras fördelning på olika storlekar samt preliminära

uPP§ift-er om hyra och i förekommande fall insatser. I en permanent utställningslokal

och genom andra tillgängliga informationskanaler presenterar

sedan bostadsförmedlingen i samarbete med resp. bostadsföretag de olika

projekten i det kommande årets produktion. De som är intresserade av bostad

i något av de utställda projekten uppmanas att komma in med ansökan

med angivande av de uppgifter om familjestorlek, innehavd bostad, inkomst

och eventuellt övriga uppgifter som bostadsförmedlingen begär eller som den

sökande önskar åberopa som stöd för sin ansökan.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

35

Depar tem entschefen

När jag i fjol anmälde vissa bostadspolitiska frågor i anslutning till behandlingen

av bostadsbyggnadsutredningens betänkande »Höjd bostadsstandard»

(prop. 1966: 1 bil. 13 s. 201) yttrade jag att jag i likhet med utredningen

ansåg att marknadsföringen av bostadslägenheterna måste ägnas

större uppmärksamhet än tidigare. Jag fann det angeläget att de bostadssökande

vid val av bostad kunde få service från något organ som hade samlad

överblick över bostadsmarknaden. Tanken att utveckla de kommunala bostadsförmedlingarna

till organ härför förtjänade enligt min mening att övervägas.

Både i bostadsförmedlingsutredningens betänkande och remissyttrandena

framhålls att de kommunala bostadsförmedlingarnas service åt allmänheten

är viktig. Enligt min mening är det av vital betydelse för bostadsförsörjningen

att den bostadssökande allmänheten kan få allsidig och saklig upplysning

om bostadstillgången. I många kommuner är de bostadssökande i alltför

stor utsträckning hänvisade till att skaffa sig uppgifter om läget på bostadsmarknaden

genom kontakt med olika bostadsproducenter in. fl. De får därigenom

ofta en ofullständig bild av möjligheterna att få sin bostadsefterfrågan

tillgodosedd. En förbättring av informationen till allmänheten ser jag

därför som en angelägen uppgift. Genom god sådan information ökas förutsättningarna

att bostadsmarknaden skall fungera bra och tillgängliga bostäder

bli fördelade på lämpligaste sätt. Med hänsyn till kommunernas centrala

uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen framstår det som en naturlig

kommunal uppgift att svara för upplysning om bostadstillgången.

Den skyldighet att anordna bostadsförmedling som f. n. kan åläggas kommun

torde få anses åtminstone i viss mån innefatta skyldighet att ge information

till de bostadssökande. Hur långt denna skyldighet sträcker sig kan

dock vara föremål för tvekan. Även i kommuner som inte har bostadsförmedling

kan behövas information och annan service åt de bostadssökande.

Kommun är enligt bostadsförsörjningslagen skyldig att förmedla statliga

lån till bostadsbyggandet. Vissa kommuner skall också upprätta bostadsbyggnadsprogram.

Dessutom har kommunen sådan befattning med planoch

byggnadsfrågor att de personer som sköter dessa angelägenheter får ingående

kännedom om bostadsförsörjningen i kommunen. Jag anser därför

att det i allmänhet inom den kommunala förvaltningen finns underlag för

en utvidgad serviceverksamhet av det slag jag berört. Det gäller i första

hand att ta vara på och systematisera detta underlag. Där bostadsförmedlingar

finns bör verksamheten knytas till dem. I andra kommuner kan ser
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

vice lämnas av någon tjänsteman med kännedom om förhållandena, t. ex.

fastighetschef eller kommunalkamrer. Jag anser det viktigt att ett bestämt

organ eller en särskild tjänsteman i kommunen är skyldig att fortlöpande

samla och ordna alla tillgängliga uppgifter om bostadsförsörjningen i kommunen.

Det kan ske genom kontakter med kommunala organ och bostadsproducenter.

På grundval av det insamlade materialet bör bostadssökande

som begär det informeras om möjligheterna att få bostad i kommunen, bostädernas

belägenhet och utrustning, kostnader och andra förhållanden som

bostadssökande behöver kännedom om.

Det bör enligt min mening inte möta hinder att kommun uppdrar åt ett

bostadsföretag att ombesörja serviceverksamheten.

Jag föreslår således att kommunerna åläggs att svara för sådan information

som jag här har angivit. Ett sådant åliggande bör skrivas in i bostadsf

ör sör j ningslagen.

Verksamhetens omfattning måste självfallet variera i kommunerna. I

stora kommuner med bostadsbrist krävs särskilda initiativ för bostädernas

marknadsföring. Jag vill emellertid understryka att även kommuner

med jämvikt på bostadsmarknaden bör vara skyldiga att lämna de bostadssökande

information om bostadstillgången.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

37

Kommunala bostadsbyggnadsprogram

Nuvarande ordning

Enligt 3 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

skall kommun med mer än 10 000 invånare till ledning för kommunens

framtida åtgärder med avseende på bostadsproduktionen inom kommunen

uppgöra bostadsförsörjningsplan. Detsamma gäller annan kommun

för vilken Kungl. Maj :t med hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling eller

andra särskilda omständigheter föreskrivit det. Bostadsförsörjningsplan

skall upprättas efter samråd med den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer

och efter antagandet tillställas nämnda myndighet. Plan skall lända till

huvudsaklig efterrättelse beträffande bostadsproduktionen inom kommunen.

Erfordras mera väsentliga avvikelser från planen skall ny plan upprättas.

Bostadsstyrelsen föreslog i en framställning, som redovisades i prop.

1962: 1 (bil. 7 s. 272—274) att planeringen av bostadsbyggandet skulle

läggas om. Styrelsen framhöll att bostadsförsörjningsplaner hade upprättats

för endast ett fåtal kommuner och att det förelåg betydande brister

i fråga om samordningen mellan å ena sidan bostadsbyggandet och dess

planering och å andra sidan övriga investeringar och bebyggelseplaneringen.

Förslaget innebar att skyldigheten för små och medelstora kommuner

att upprätta bostadsförsörjningsplan skulle ersättas av ett åläggande för

i princip alla kommuner att upprätta bostadsbyggnadsprogram. Dessa skulle

avse en femårsperiod och revideras årligen. Syftet med sådana rullande femårsplaner

skulle vara att klarlägga omfattningen och inriktningen av den

behövliga bostadsproduktionen och möjligheterna att genomföra den. Enligt

styrelsens förslag skulle 3 § bostadsförsörjningslagen ändras i överensstämmelse

härmed.

Vid anmälan av detta förslag (nyssnämnda prop. s. 285) anförde föredragande

departementschefen att förslaget syntes vara värt att pröva. Innan

närmare erfarenheter vunnits av den föreslagna verksamheten borde dock

någon lagändring inte genomföras. Departementschefen ansåg att Kungl.

Maj :t hade befogenhet att, inom ramen för gällande lag, utfärda de föreskrifter

som erfordrades för att en verksamhet av detta slag skulle kunna

igångsättas på försök. Riksdagen godtog vad departementschefen föreslagit

(SU 1962:46 s. 39, rskr 146).

Bestämmelser om kommunala bostadsbyggnadsprogram har meddelats i

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

kungörelsen den 20 december 1962 (nr 655) angående kommunala bostadsbyggnadsprogram.

Dessa bestämmelser innebär i huvudsak följande.

Kommun som vid ingången av år 1962 hade mer än 10 000 invånare samt

annan kommun, beträffande vilken Kungl. Maj :t föreskrivit det, skall upprätta

bostadsbyggnadsprogram. Syftet är att främja att bostadsbyggandet

inom kommunen förbereds och genomförs på ett ändamålsenligt sätt. Program

skall upprättas varje år och avse de fem närmast följande kalenderåren.

I program skall anges omfattningen och inriktningen av det erforderliga

och möjliga bostadsbyggandet under de år programmet avser. Vidare

skall i programmet de olika förutsättningarna för detta byggande redovisas.

Kommuner i ett område som kan anses utgöra en enhet i fråga om bostadsförsörjningen

skall vid upprättande av program samråda med varandra.

Kommun skall årligen till länsbostadsnämnden lämna redogörelse för upprättat

program. Nämnden skall med ledning härav tillställa övriga länsmyndigheter

de uppgifter som kan behövas för deras verksamhet.

D epar tementschefen

Verksamheten med bostadsbyggnadsprogram har nu bedrivits omkring

fyra år. Ca 400 kommuner är f. n. skyldiga att upprätta sådana program.

De senast upprättade programmen, som avser åren 1966—1970, är de tredje

i ordningen. Som jag har anfört tidigare denna dag i samband med anmälan

av fråga om riktlinjer för bostadspolitiken m. m. synes denna verksamhet ha

varit av stor betydelse som medel att skapa en realistisk grund för kommunernas

planeringsåtgärder. Även i övrigt har erfarenheterna av verksamheten

varit goda. Jag räknar därför med att verksamheten skall fortsätta, i

huvudsak enligt de nu tillämpade riktlinjerna.

Som jag förut nämnt har programverksamheten hittills haft karaktär av

försöksverksamhet, som avviker från de former för bostadsbyggandets planering

som förutsattes vid bostadsförsörjningslagens tillkomst. Tiden synes

mig nu vara inne att ge verksamheten en fastare förankring i lagen. 3 § i lagen

bör därför ändras så att den bättre stämmer överens med den nu tillämpade

ordningen för kommunernas planering av bostadsbyggandet. Som hittills

bör bostadsbyggnadsprogram upprättas i kommun där ett kontinuerligt bostadsbyggande

av någon omfattning förekommer eller kan förutses. F. n.

skall bl. a. alla kommuner med över 10 000 invånare göra upp sådana program.

Med hänsyn till kommunsammanläggningar synes det mindre lämpligt

att behålla denna gräns. Vissa kommuner med flera invånare torde kunna

undvara program, medan kommuner som f. n. har mindre än 10 000 invånare

behöver program för sin expansion. Jag föreslår därför att Kungl. Maj :t i

varje särskilt fall får bestämma om kommun skall upprätta bostadsbyggnadsprogram.

Skyldigheten torde framdeles komma att omfatta i stort sett

samma kommuner som f. n.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

39

Hemställan

I enlighet med vad jag anfört i det föregående har inom inrikesdepartementet

upprättats förslag till

1. lag angående ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala

åtgärder till bostadsförsörjningens främjande och

2. lag angående upphävande, av 10 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om

hyresreglering m. m.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga dessa lagförslag.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1967:264 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 10 juli 191f7 a1 i texten
  2. 3LU 1967:43 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 10 juli 1947 s. 1 i texten