Med förslag till lag angående ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, m.m
1967-03-17 · 39 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 37 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1967:101, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, m.m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ls proposition nr 101 år 1007
1
Nr 101
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande,
m.m.; given Stockholms slott den 17 mars 1967.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1. lag angående ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande och
2. lag angående upphävande av 10 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.
Enligt Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag till lagstiftning som ger Kungl. Maj :t rätt
att förordna, att kommuner i område som utgör en enhet i bostadsförsörjningshänseende
skall anordna gemensam bostadsförmedling. Meddelas sådant
förordnande, blir kommunerna skyldiga att samverka i kommunalförbund
för bostadsförmedlingsverksamheten och att tillämpa enhetliga grunder
vid anvisning av bostäder. Dessa grunder och bostadsförmedlingarnas
tillgång till bostäder har behandlats i prop. 1967: 100.
Vidare föreslås skyldighet för kommun att fortlöpande samla uppgifter
om bostadsförsörjningen i kommunen och att genom lämpligt organ informera
de bostadssökande härom. Slutligen föreslås att den nuvarande verksamheten
med kommunala bostadsbyggnadsprogram lagfästs.
Lagändringarna föreslås träda i kraft vid utfärdandet.
1 — Bihang till riksdagens protkoll 1967. 1 samt. Nr 101
2
Kungl. Maj ris proposition nr 101 år 1967
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till
bostadsförsörjningens främjande
Härigenom förordnas, dels att 2 och 3 §§ lagen den 10 juli 1947 om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges, dels att
4 §, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse)
2
Kommun är —---------
Från skyldighet-------
3
Kommun med mera än 10 000 invånare,
så ock annan kommun, beträffande
vilken Kungl. Maj:t med
hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling
eller andra särskilda omständigheter
så föreskrivit, skall till
ledning för kommunens framtida åtgärder
med avseende å bostadsproduktion
inom kommunen uppgöra
bostadsförsörjningsplan. Sådan plan
skall upprättas efter samråd med
den myndighet Kungl. Maj.t bestämmer
samt efter antagandet tillställas
nämnda myndighet.
Bostadsförsörjningsplan skall län
-
i lagen skall införas en ny paragraf,
(Föreslagen lydelse)
§•
— för bostadsförsörjningsändamål.
---- Kungl. Maj :t föreskriver.
Genom lämpligt organ skall kommun
fortlöpande samla uppgifter om
bostadsförsörjningen i kommunen
och på begäran underrätta bostadssökande
om möjligheterna att få bostad
i kommunen, bostädernas belägenhet,
storlek och utrustning, bostadskostnader
samt andra förhållanden
som bostadssökande behöver
kännedom om.
§•
1 den omfattning som Kungl. Maj:t
bestämmer skall kommun fortlöpande
upprätta bostadsbyggnadsprogram
i syfte att främja att bostadsbyggandet
inom kommunen förberedes
och genomföres på ett ändamålsenligt
sätt.
Bostadsbyggnadsprogram skall
upprättas efter samråd med myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer och
tillställas myndigheten.
Närmare föreskrifter om bostadsbyggnadsprogram
meddelas av
Kungl. Maj.t eller myndighet som
Kungl. Maj:t bestämmer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
3
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
da till huvudsaklig efterrättelse beträffande
bostadsproduktionen inom
kommunen. Erfordras mera väsentliga
avvikelser från planen skall ny
plan upprättas.
Närmare föreskrifter angående
upprättandet av bostadsförsörjningsplan
meddelas av Kungl. Maj:t.
4 §•
Om det behövs för bostadsförsörjningens
främjande, äger Kungl.
Maj:t förordna, att kommun skall
anordna avgiftsfri bostadsförmedling
samt att kommuner i område
som kan anses utgöra en enhet i
bostadsförsörjningshänseende skola
anordna gemensam sådan förmedling
och tillämpa enhetliga grunder
vid anvisning av bostäder.
Har förordnande meddelats om
gemensam bostadsförmedling, skola
de deltagande kommunerna handha
denna i kommunalförbund. Enas de
icke om förbundsordningen eller
ändring av den eller om ordförande
i förbundets fullmäktige eller styrelse,
beslutar länsstyrelsen eller, om
kommuner i mer än ett län beröras,
Kungl. Maj:t. 1 övrigt gäller lagen
den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
Förslag
till
Lag
angående upphävande av 10 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m.
Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
in. m. skall upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
5
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 17 mars 1967.
Närvarande:
Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman.
Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om gemensamma
bostadsförmedlingar m. m. och anför.
Inledning
1962 års bostadsförmedlingsutredning1 tillsattes med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1962 av dåvarande chefen för socialdepartementet
för att utreda frågor om bostadsförmedlingens organisation och
principer. Den 29 november 1963 uppdrog Kungl. Maj :t på min föredragning
åt utredningen att skyndsamt med förtur lägga fram förslag till åtgärder för
att få till stånd en gemensam och effektivare bostadsförmedling för kommuner
som kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende. Till
fullgörande av det sistnämnda uppdraget har utredningen den 10 september
1965 lämnat betänkandet »Gemensamma bostadsförmedlingar» (SOU
1965:51). I betänkandet undersöks de lagtekniska förutsättningarna för att
anordna kommunal bostadsförmedling som är gemensam för flera kommuner.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, statens hyresråd, kommunalrättskommittén,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Kopparbergs
län, stadskollegiet i Stockholm, som bifogat yttranden från vissa
kommunala myndigheter i staden, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag (SABO), Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund (HSB), Svenska Riksbyggen, Svenska stads
^
Lagmannen Folke Nyqvist, ordförande, direktören Claes Breitholtz, förbundsjuristen Mats
Edling, numera statsrådet Lennart Geijer och biträdande stadsrevisorn Sture Lennerfors.
1*—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 101
6
Kungl. Ma j:ts proposition nr 101 år 1967
förbundet, Svenska kommunförbundet, Stockholms förorters samarbetsnämnd,
Stor-Stockholms planeringsnämnd, Stor-Göteborgs samarbetskommitté
och Göteborgs förorters förbund. Länsstyrelserna har bifogat yttranden
från sammanlagt 15 städer, 5 köpingar, 15 landskommuner och 10 kommunblocks
samarbetsnämnder.
Den 6 december 1966 har utredningen lämnat sitt slutbetänkande »Kommunal
bostadsförmedling» (SOU 1967: 1). Där behandlar utredningen bl. a.
bostadsförmedlingarnas tillgång till bostäder, frågan om s. k. obligatorisk
bostadsförmedling samt bostadsförmedlingarnas verksamhet och anvisningsnormer
vid lägenhetsfördelningen.
över slutbetänkandet har efter remiss yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
bosladsstyrelsen, statens hyresråd, överståthållarämbetet —
som bifogat yttranden från Stockholms stad — länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län — vilka bifogat yttranden från kommuner — Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Näringslivets byggnadsdelegation, Hyresgästernas riksförbund,
Sveriges fastighetsägareförbund, SABO, HSB, Svenska rilcsbyggen,
Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Stockholms förorters
samarbetsnämnd, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Stor-Göteborgs samarbelskommitté,
Göteborgs förorters förbund och Malmö förorters samarbetsnämnd.
Yttranden har därjämte lämnats av överbefälhavaren, Landsorganisationen
i Sverige (LO) och Utlandssvenskarnas förening.
Frågorna om bostadsförmedlingarnas tillgång till bostäder, obligatorisk
bostadsförmedling och anvisningsnormerna har jag anmält tidigare denna
dag i samband med förslag till riktlinjer för bostadspolitiken m. m. (prop.
nr 100). De förslag som bostadsförmedlingsutredningens betänkanden i
övriga delar föranleder mig att lägga fram och vilka fordrar lagstiftning
vill jag anmäla nu. Samtidigt torde jag få anmäla förslag om en lagändring
som föranleds av verksamheten med kommunala bostadsbyggnadsprogram.
Gemensamma bostadsförmedlingar
Nuvarande förhållanden
Den statliga bostadspolitiken förutsätter olika åtgärder från kommunernas
sida. De grundläggande bestämmelserna härom finns i lagen den 10 juli
1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande
(bostadsförsörjningslagen). Enligt den ursprungliga lydelsen av lagens
1 § ägde kommun, om den fann det påkallat för att främja bostadsförsörjningen
inom kommunen, ställa medel till förfogande för att enligt de grunder
och i den ordning som kommunen bestämt användas till åtgärder i syfte
att nedbringa inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande
eller innehav av en fullvärdig bostad.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
Sedan det visat sig önskvärt att kunna utsträcka en kommuns befogenhet
att vidta åtgärder till bostadsförsörjningens främjande till annan kommun
i den mån de berörda kommunerna utgjorde en enhet i bostadsförsörjningshänseende,
ändrades 1 § bostadsförsörjningslagen genom lag den 18 december
1959 (nr 605). Efter lagändringen äger kommun, om den finner det påkallat
för att främja bostadsförsörjningen inom kommunen eller område, i
vilket kommunen ingår och som kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende,
ställa medel till förfogande att enligt de grunder och i den
ordning som kommunen bestämt användas till åtgärder i syfte att nedbringa
den enskildes kostnader för anskaffande eller innehav av en fullvärdig bostad.
En förutsättning för att en kommun skall få bedriva sådan verksamhet
inom annan kommun är dock att denna kommun samtyckt till det.
I anslutning till begreppet »enhet i bostadsförsörjningshänseende» erinrar
jag om det under senare år bedrivna reformarbetet beträffande rikets indelning
i borgerliga primärkommuner. En grundläggande princip härvidlag är
alt de tillämnade nya kommunerna skall utgöras av näringsgeografiskt sammanhängande
regioner, om inte särskilda förhållanden föranleder undantag
(se prop. 1961: 180). Planer för länens indelning i kommuner har numera
upprättats för hela landet och fastställts av Kungl. Maj:t.
Beträffande storstadsregionerna, där speciella förhållanden ansetts föreligga
inför den tilltänkta koinmunindelningsreformen, har 1961 års storstadsutredning
lagt fram två betänkanden, dels »Indelnings- och samarbetsfrågor
i Göteborgs- och Malmö-områdena» (SOU 1963:6), dels »Organisations-
och samarbetsfrågor i Stockholms-området» (SOU 1964:56). I det
första betänkandet föreslås bl. a. sammanläggning av vissa kommuner och
kommunområden med Göteborgs respektive Malmö stad. I det andra betänkandet
diskuteras olika förslag i syfte att underlätta en utveckling mot förstärkt
samarbete mellan primärkommunerna inom Storstockholm. I fråga
om Stockholmsområdet erinrar storstadsutredningen om att Stockholms
stad och Stockholms läns landsting upptagit förhandlingar om att bilda ett
så kallat storlandsting, vilket från primärkommunerna skulle överta en del
viktiga uppgifter av betydelse för det regionala samarbetet. Storstadsutredningen
framhåller att bostadsfrågan bör ställas i centrum vid samordningsövervägandena.
Kommunerna har sålunda väsentliga uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen.
Även bostadsförmedling är en kommunal angelägenhet.
Enligt 10 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. in.
äger Kungl. Maj :t förordna att i kommun, där lagen äger tillämpning,
avgiftsfri bostadsförmedling skall anordnas på kommunens bekostnad. Bestämmelsen
har tillämpats endast i fråga om ett fåtal kommuner. Kungl.
Maj :ts förordnande har i dessa fall meddelats på framställning av kommunen.
Utan förordnande av Kungl. Maj :t har kommunal bostadsförmedling
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
inrättats i drygt SO kommuner. Bostadsförmedlingarnas organisation och
verksamhet har ansetts vara frågor som väsentligen bör ankomma på kommunerna
själva (se ABU 1962: 37).
I bostadsförmedlingsutredningens första betänkande (SOU 1965: 51) lämnas
på s. 13—18 en översikt över de kommunala bostadsförmedlingarnas
organisation och en redogörelse för vissa samarbetssträvanden. Jag redovisar
här några huvuddrag men hänvisar i övrigt till betänkandet.
Den kommunala bostadsförmedlingen i Stockholm är anordnad som en
fristående kommunal förvaltningsgren med en för ändamålet särskilt inrättad
styrelse. Styrelsen har inom sig tillsatt två särskilda delegationer — bostadsdelegerade
— med uppgift att handlägga ömmande och svårbedömda
fall.
Flertalet övriga kommuner i Storstockholm har inrättat kommunal bostadsförmedling.
Ansvaret för verksamheten har i vissa kommuner tilllagts
en särskild nämnd, som utsetts av fullmäktige, medan det i andra
åvilar kommunens styrelse som då ofta delegerat sin beslutanderätt. Av de
19 kommuner som har bildat Stor-Stockholms planeringsnämnd är f. n.
18 anslutna till en samordnad bosladsförmedlingsverksamhet för Storstockholm.
Riktlinjer för denna verksamhet har uppdragits av planeringsnämnden.
Enligt dessa är huvudsyftet med samordningen, att de bostäder som
produceras inom Storstockholm i första hand skall komma »storstockholmarna»
tillgodo, dock med beaktande av sådana bostadsbehov som sammanhänger
med önskemålet att främja en fortsatt utveckling av Storstockholmsregionens
näringsliv. I enlighet härmed har ett gemensamt bostadsregister
inrättats. Planeringsnämnden har föreslagit kommunerna att varje år
ställa viss procent av b o s t a d s p r o d u k ti o n e n till den samordnade förmedlingens
förfogande. Enligt nämndens mening bör man sträva efter att successivt
öka antalet överlämnade lägenheter. Planeringsnämndens arbetsutskott,
som fungerar som styrelse för den samordnade bostadsförmedlingen, har
i anledning av nämndens förslag rekommenderat de anslutna kommunerna
att ställa 10 % av antalet nya lägenheter till förmedlingens förfogande.
Enligt redogörelser av planeringsnämnden har verksamheten hittills varit
av ringa omfattning.
Liksom i Stockholm är den kommunala bostadsförmedlingen i Göteborg
ett fristående kommunalt organ. Även i Göteborg har utsetts två delegationer,
vilka har till främsta uppgift att besluta i förtursfrågor. De större av
Göteborgs förortskommuner har inrättat kommunal bostadsförmedling. Organisations-
och verksamhetsformerna är i huvudsak desamma som i Stockholmsområdet.
Bostadsförmedlingsverksamheten i Göteborgsområdet grundas
på ett avtal mellan berörda kommuner. Enligt avtalet skall kommunal
bostadsförmedling finnas i var och en av de deltagande kommunerna, varjämte
förmedlingen i Göteborgs stad skall föra ett gemensamt register.
De kommunala bostadsförmedlingarna i övrigt i landet är i huvudsak in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967 9
ordnade i den kommunala förvaltningsorganisationen på samma sätt som
i storstadsregionerna. I vissa av de större städerna utgör bostadsförmedlingen
sålunda en särskild kommunal förvaltningsgren med egen styrelse
eller nämnd, som utsetts av fullmäktige. I andra kommuner är förmedlingen
inordnad i den verksamhet som avser kommunens fastighetsförvaltning,
dvs. under fastighetskontoret, varvid i allmänhet kommunens styrelse, i
förekommande fall fastighet snämnden, utsett en särskild delegation med
uppgift att handha förmedlingen.
Utredningen
Behov av gemensamma bostadsförmedlingar
Utredningen konstaterar inledningsvis att bostadsmarknaden trots de
åtgärder som staten och kommunerna vidtagit fortfarande präglas av bristande
balans mellan utbud och efterfrågan av bostäder. Särskilt märkbar
är bostadsbristen i storstadsområdena och andra större orter med expansivt
näringsliv. Det är, fortsätter utredningen, uppenbart att läget på bostadsmarknaden
inneburit alldeles speciella problem inom sådana områden som
kommit att mer och mer utvecklas till näringsgeografiska enheter men där
kommunsammanläggningar av olika anledningar inte kommit till stånd.
För den kommunala bostadsförmedlingen har denna utveckling fått till
följd att de bostadssökande i dessa områden haft att räkna med skilda
väntetider och i viss mån varierande principer i fråga om bostadsanvisningen
beroende på hos vilken kommuns bostadsförmedling de givit till
känna sin bostadsefterfrågan. En gemensam bostadsförmedling kan enligt
utredningen antas medföra att dessa olikheter mellan kommunerna utjämnas.
Frågan om samordning av bostadsförmedlingsverksamheten har uppmärksammats
särskilt i storstadsområdena, där samordningssträvandena tagit
sig uttryck i vissa konkreta åtgärder i syfte att komma till rätta med problemet,
nämligen bostadsregistret för Stockholmsområdet samt avtal om
samordnad bostadsförmedling för Göteborgsområdet samt för Malmö och en
angränsande kommun. Dessa åtgärder har dock enligt utredningen lett till
förhållandevis blygsamma resultat. För utredningen har uppgivits att bostadsförmedlingsverksamheten
behöver samordnas även inom andra områden
i landet.
De nämnda försöken till samordning av bostadsförmedlingsverksamheten
över kommungränserna innebär från organisatorisk synpunkt att varje kommun
har ett eget förmedlingsorgan som ombesörjer förmedlingsverksamheten
inom kommunens område. För att säkerställa det erforderliga samarbetet
och utbytet förutsätts överenskommelser mellan berörda kommuner.
Den i utredningsdirektiven avsedda formen för samordning betyder däremot,
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
framhåller utredningen, en gemensam förmedling för två eller flera kommuner.
Mot en för flera kommuner gemensam bostadsförmedling kan enligt utredningens
mening tala det intresse varje enskild kommun har att tillgodose
de lokala behoven av bostäder. Bostadsanskaffningen kan inte betraktas
som en från den kommunala verksamheten i övrigt fristående funktion.
Eftersom bostadsproduktionen förutsätter stora kommunala insatser i
administrativt, organisatoriskt och ekonomiskt avseende, är det förklarligt
att kommunerna önskar inflytande på fördelningen av bostäder. En gemensam
bostadsförmedling skulle emellertid medföra att kommunernas direkta
inflytande i detta hänseende i viss mån inskränktes. Det är enligt utredningen
inte osannolikt att en sådan anordning på vissa håll skulle komma
att betraktas som en alltför långt gående inskränkning i den kommunala
sj älvbestämmanderätten.
För gemensam bostadsförmedling i vissa kommuner talar enligt utredningen
ett starkt allmänt intresse. Särskilt bör här beaktas statsmakternas
stora inflytande och insatser i fråga om bostadsbyggandets finansiering
och utveckling. Utredningen framhåller i detta sammanhang att över 90 %
av antalet bostadslägenheter tillkommer med statligt lånestöd och att storstadsområdena
har prioriterats vid den regionala fördelningen av lånemedlen.
I nuvarande läge med besvärande bostadsbrist har man därför, säger
utredningen, menat att det nyssnämnda allmänna intresset väger tyngre
än det enskilda kommunintresset.
Efter att ha anlagt dessa synpunkter säger utredningen att den ansett sig
inte böra gå in på frågan om eller i vilken omfattning gemensamma bostadsförmedlingar
bör komma till stånd. Utredningen har sett som sin uppgift
att bara undersöka de lagtekniska förutsättningarna för att inrätta sådana
interkommunala organ.
Rätt för kommuner att anordna gemensam bostadsförmedling
Enligt utredningens mening får bostadsförmedling inom den egna kommunen
utan vidare anses utgöra en angelägenhet, som kommunen enligt
3 § kommunallagen äger vårda, och alltså falla inom den kommunala kompetensen.
Vad som möjliggjorts genom den tidigare nämnda bestämmelsen
i 10 § hyresregleringslagen är att Kungl. Maj :t — även mot de kommunala
myndigheternas önskan — kan ålägga en kommun att anordna bostadsförmedling.
Utredningen behandlar härefter frågan om flera kommuner inom ramen
för nämnda kompetens äger anordna gemensam bostadsförmedling eller
om särskild lagstiftning fordras härför. I första hand skall den kommunala
verksamheten vara knuten till kommunens område. Uppkommer
emellertid behov av samverkan mellan kommuner i fråga om en eller flera
kommunala förvaltningsuppgifter, kan kommunerna på olika sätt etablera
11
Kungl. Maj:ts proposition nr tOt år 1967
samarbete över kommungränserna. En kommun anses emellertid inte ha
rätt att vidta åtgärd uteslutande eller väsentligen i annan kommuns intresse.
En gemensam bostadsförmedling innebär att kommunernas direkta inflytande
på fördelningen av bostäder inom den egna kommunen i viss mån
inskränks. Skulle de bostäder, som i en viss kommun ställs till den gemensamma
bostadsförmedlingens förfogande, i betydande omfattning komma
att anvisas bostadssökande, som varken är bosatta i kommunen eller är
verksamma eller avser att verka där och som även i övrigt saknar anknytning
till kommunen, kan det enligt utredningen kanske vara tveksamt om
kommunens deltagande i det interkommunala samarbetet på bostadsförmedlingens
område står i överensstämmelse med kommunala kompetensregler.
Ändamålet med en gemensam bostadsförmedling är emellertid att inom
områden — bestående av två eller flera primärkommuner ■—• som kommit
att utvecklas till näringsgeografiska enheter, söka utjämna skillnaderna
mellan kommunerna såvitt avser principerna för lägenhetsanvisningen,
väntetiderna i bostadskön etc. Detta kan naturligtvis innebära, att vissa av
de deltagande kommunerna — åtminstone under en övergångstid innan den
avsedda utjämningen skett — kommer att framstå mer som givande än
mottagande part i denna samverkan. Å andra sidan framhåller utredningen
att kommunerna genom bostadsförmedlingen tillförs nya kommunmedlemmar
vilka, även om de har sin verksamhet förlagd till annan kommun, får
antas bidra till en höjning av skatteunderlaget i den kommun där de bosätter
sig.
Utredningen erinrar också om att den kommunala kompetensens bundenhet
till kommunområdet redan brutits på bostadsförsörjningens område
genom den nya lydelsen av 1 § bostadsförsörjningslagen, varigenom kommun
erhållit rätt att ställa medel till förfogande för främjande av bostadsförsörjningen
inom område, i vilket kommunen ingår och som kan anses
utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende. Förutsättningen härför
är dock att den kommun inom vars område verksamheten är avsedd att
bedrivas lämnar sitt samtycke.
Eftersom sålunda bostadsförmedlingsverksamhet faller inom ramen för
den kommunala kompetensen och då sådan verksamhet kan anses utgöra ett
led i den verksamhet som kan bedrivas inom enhetliga bostadsförsörjningsområden,
föreligger enligt utredningens mening inte något rättsligt hinder
mot att kommuner, vilka ingår i ett område som kan anses utgöra en enhet
i bostadsförsörjningshänseende, överenskommer om att inrätta gemensam
bostadsförmedling.
Möjlighet att ålägga kommuner att anordna gemensam bostadsförmedling
Bestämmelsen i 10 § hyresregleringslagen om rätt för Kungl. Maj :t att
förordna om kommunal bostadsförmedling avser bara viss kommun och ger
alltså inte befogenhet att förordna om gemensam förmedling för flera kom
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
muner. Om erforderligt samarbete mellan kommuner i ett enhetligt bostadsförsörjningsområde
inte kan uppnås genom frivilliga överenskommelser,
får frågan enligt utredningens förslag lösas genom att Kungl. Maj :t ges
befogenhet att förordna att två eller flera kommuner skall anordna gemensam
förmedling. Utredningen föreslår lagstiftning härom.
Som förutsättning för Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna om inrättande
av gemensam bostadsförmedling uppställer utredningen, att kommunerna
ingår i ett område som kan anses utgöra eu enhet i hostadsförsörjningshänseende.
Det är dock inte nödvändigt att alla kommuner som ingår
i ett sådant område deltar i den gemensamma förmedlingen, utan det bör
få ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra vilka kommuner som skall anordna
förmedlingen.
Kommun eller kommuner bör enligt utredningsförslaget inte åläggas att
anordna bostadsförmedling utan starka skäl. Det bör ske bara om läget på
bostadsmarknaden är sådant att det från allmän synpunkt anses erforderligt
att bostadsförmedling inrättas. Detta bör uttryckas så, att Kungl. Maj :t
äger förordna om inrättande av bostadsförmedling, där det är påkallat för
bostadsförsörjningens främjande. Utredningen förutsätter även att berörd
kommun får tillfälle att yttra sig innan förordnande meddelas.
Har Kungl. Maj:t förordnat om inrättande av bostadsförmedling, bör
frågan om förordnandets bestånd omprövas, när en varaktig förbättring av
bostadsmarknadsläget inträtt. De undersökningar av utvecklingen på bostadsmarknaden
som bostadsstyrelsen årligen företar kan tjäna till ledning
vid denna prövning.
Utredningen utgår från att bostadsförmedling som tillkommit enligt
Kungl. Maj :ts förordnande liksom hittills bör vara avgiftsfri för allmänheten
och bekostas av den eller de kommuner förordnandet avser.
Mot utredningens förslag reserverar sig herr Breitholtz. Enligt hans
mening skulle det vara ett alltför stort avsteg från principen om den kommunala
självstyrelsen och ställa de kommunala myndigheterna i ett alltför
starkt beroendeförhållande till statsmyndigheterna om Kungl. Maj :t, utan
initiativ från någon eller några av de kommuner, som ingår i ett gemensamt
bostadsförsörjningsområde, skulle kunna förordna om samgående mellan
kommunerna. Reservanten kräver som förutsättning för Kungl. Maj :ts rätt
att förordna om gemensam bostadsförmedling för två eller flera kommuner
att framställning därom föreligger från minst en av dem.
Samarbetsforin
Om gemensam bostadsförmedling skall inrättas, är de tänkbara samarbetsformerna
enligt utredningen kommunalförbund och avtal. Utredningen
erinrar om de allmänna uttalanden som gjordes om valet mellan
dessa samarbetsformer i förarbetena till lagen den 31 maj 1957 (nr 281)
om kommunalförbund (prop. 1957: 150 s. 52, KU 17, rskr 309). Där anför
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
des att kommunalförbund bör användas främst när samarbetet avser en
betydande eller särskilt kostnadskrävande uppgift eller när flera kommuner
deltar i samarbetet. I dessa fall behövs nämligen ofta ett särskilt beslutande
organ. Avtalsformen ansågs däremot vara att föredra framför kommunalförbundet
i fråga om angelägenheter av mindre vikt eller omfattning, vilkas
handhavande inte krävde ett särskilt beslutande organ.
Innan utredningen tar ställning till frågan om vilken interkommunal
samarbetsform som bör väljas när flera kommuner bildar gemensam bostadsförmedling,
behandlar den bostadsförmedlingens funktion och anför
i huvudsak följande. Bostadsförmedling är en institution som har till uppgift
att organisera utbudet och efterfrågan på bostadsmarknaden. För att
en kommunal bostadsförmedling skall kunna fylla denna uppgift måste den
åtnjuta såväl lägenhetsupplåtarnas som de bostadssökandes förtroende.
Upplåtarna har i första hand anspråk på att få solventa och skötsamma
hyresgäster eller bostadsrättshavare. De bostadssökandes intresse är att bostadsförmedlingen
förfogar över så många bostäder som möjligt av det slag
som efterfrågas. Verksamheten syftar främst till att tjäna enskilda utan
åtskillnad, men knapphet på förmedlingsobjekt måste i praktiken leda till
att vissa bostadssökande, vilkas bostadsbehov bedöms som särskilt angelägna,
får företräde framför andra. Härigenom får förmedlingsverksamheten
ett drag av myndighetsutövning.
Enligt utredningens mening är kommunalförbundet i allmänhet att föredra
framför det civilrättsliga avtalet i fråga om samverkan i gemensam
bostadsförmedling, främst därför att kommunalförbundsformen bättre än
avtalsformen tillgodoser såväl berörda kommuners intresse av medinflytande
och insyn i verksamheten som de bostadssökandes rättsskyddsbehov.
1 varje fall torde, när fler än två kommuner skall samverka på detta område,
övervägande skäl tala för att kommunalförbundsformen anlitas.
Utredningen anser det önskvärt, att kommunerna i samförstånd löser
frågan hur den avsedda samordningen av bostadsförmedlingsverksamheten
över kommungränserna skall utformas. Utredningen finner det därför inte
erforderligt att föreskriva viss form för samarbetet, om kommuner beslutar
att anordna gemensam bostadsförmedling, trots att utredningen i och
för sig anser att kommunalförbund i allmänhet är att föredra.
För det fall att enighet mellan kommunerna inte uppnås och Kungl. Maj :t
förordnar att gemensam bostadsförmedling skall inrättas, uppkommer frågan
vilken interkommunal samarbetsform som skall tillämpas. Anledningen
till ett sådant förordnande får antas vara att kommunerna inte lyckats lösa
frågan tillfredsställande i samförstånd. 1 så fall bör enligt utredningens
mening kommunalförbund för verksamheten vara obligatoriskt. För sådant
kommunalförbund bör i övrigt reglerna i kommunalförbundslagen äga tilllämpning.
Det betyder att Kungl. Maj :t förordnar vilka kommuner som
skall delta i förbundet, medan länsstyrelsen i första hand fastställer bestäm
2*—Bihang
till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 101
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
melser i övrigt i den förbundsordning som skall finnas för förbundet. Eftersom
Kungl. Maj :t bestämmer vilka medlemmar förbundet skall ha, får upplösning
av förbundet, utträde därur eller inträde däri inte äga rum utan
Kungl. Maj :ts medgivande.
Utredningen erinrar om att i förbundsordningen skall anges — förutom
vilka medlemmar som ingår i förbundet — förbundets ändamål, benämning
och den ort där förbundet skall ha sitt säte. Ändamålet med förbundet synes
kunna anges så, att berörda kommuner skall vara sammanslutna till ett kommunalförbund
för liandhavande av gemensam bostadsförmedling och därmed
sammanhängande verksamhet i medlemskommunerna. I förbundsordningen
skall vidare anges fullmäktiges antal och det antal ledamöter i fullmäktige
varje medlem skall utse. Enligt kommunalförbundslagen skall varje förbundsmedlem
vara representerad i fullmäktige. I övrigt bestäms fullmäktiges
antal med hänsyn till föreliggande omständigheter. Utredningen anser att
representationsfrågan i första hand bör lösas förhandlingsvägen. Fullmäktiges
främsta uppgifter torde enligt utredningen bli att utse förbundsstyrelse,
utfärda instruktion för den och anta riktlinjer för bostadsförmedlingens
verksamhet. Det synes naturligt att förbundsstyrelsen får samma befogenheter
och arbetsuppgifter som i allmänhet tillkommer nuvarande bostadsförmedlingsstyrelser.
Med hänsyn till ärendenas mängd bör antalet ledamöter
i styrelsen vara tillräckligt stort för att möjliggöra fördelning av arbetet
på delegationer. Beträffande sådana bostadsförsörjningsområden, i vilka
många kommuner ingår, torde det inte vara möjligt att alla kommuner blir
representerade i styrelsen. Emellertid synes de enskilda kommunernas
intresse av medinflytande kunna tillgodoses genom de av förbundsfullmäktige
fastställda riktlinjerna för verksamheten.
Lagförslag
Den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t att förordna om gemensam
bostadsförmedling förutsätter särskild lagstiftning, eftersom bestämmelsen
i 10 § hyresregleringslagen kan tillämpas bara på viss kommun. Med
hänsyn till att hyresregleringslagen är tillämplig bara i vissa orter och till
den pågående avvecklingen av hyresregleringen är det enligt utredningen
mindre ändamålsenligt att införa en bestämmelse om denna befogenhet i
hyresregleringslagen. Eftersom bostadsförmcdlingsverksamheten nära ansluter
sig till de åtgärder som ankommer på kommunerna enligt bostadsförsörjningslagen,
föreslår utredningen att befogenheten skrivs in i denna
lag.
Detta förslag föranleder utredningen att överväga om bestämmelsen i 10 §
hyresregleringslagen bör flyttas till bostadsförsörjningslagen. I motiven till
denna paragraf framhölls bl. a., att förhållandena under en tid med bostadsbrist
kunde innebära en frestelse för dem som sysslade med bostadsförmedling
att i viss mån utnyttja de bostadssökandes nödläge. Särskilt för de
15
Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
mindre kommunernas del förelåg också en viss risk för att en kommunal
bostadsförmedling kunde bli tämligen ineffektiv. Med hänsyn bl. a. till dessa
synpunkter föreskrevs visserligen inte att kommunal bostadsförmedling
skulle införas i alla de kommuner, där hyresregleringslagstiftningen skulle
gälla, men däremot bemyndigades Kungl. Maj :t att förordna om anordnande
av kommunal bostadsförmedling i de kommuner där det behövdes.
Även om behovet av kommunal bostadsförmedling i enskilda kommuner
f.n. skulle vara tillgodosett, anser utredningen med hänsyn till den kvardröjande
bostadsbristen motiverat, att Kungl. Maj :t bibehålls vid möjligheten
att även mot en enskild kommuns vilja få till stånd ett sådant organ.
På grund härav och då föreskrifterna om anordnande av kommunal bostadsförmedling
bör tas upp i en och samma lag föreslår utredningen att bestämmelsen
i 10 § hyresregleringslagen med vissa jämkningar flyttas till
bostadsf örsör j ningslagen.
Remissyttrandena
Behov av gemensamma bostadsförmedlingar
I allmänhet anser remissinstanserna att en samordnad och effektivare
bostadsförmedling behövs. Sålunda framhåller arbetsmarknadsstyrelsen att
starka skäl kan anföras för att bereda allmänheten bättre möjligheter till
överblick över bostadsmarknaden, särskilt i kommuner som bildar en sammanhängande
arbets- och bostadsmarknad. Bostadsstyretsen anför att det i
många fall kan vara nödvändigt att gemensam bostadsförmedling anordnas
och att det med hänsyn till den rådande situationen på bostadsmarknaden
i de tre storstadsområdena och till prioriteringen av dessa områden vid
fördelningen av det totala bostadsbyggnadsprogrammet är av synnerlig vikt
att gemensam bostadsförmedling anordnas där. Enligt länsstyrelsen i Stockholms
lån måste det från allmänna synpunkter anses föreligga starka skäl
för en regional lösning av storstadsregionernas bostadsförmedlingsfrågor.
Skapandet av en gemensam bostadsförmedling skulle utgöra en helt följdriktig
vidareutveckling av det interkommunala samarbetet inom regionen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att de långa väntetiderna
skapar allvarliga samhällsproblem och att det därför är en angelägenhet av
största vikt att möjligheterna för de bostadssökande att erhålla bostad blir
så lika som möjligt åtminstone inom samma bostadsförsörjningsområde.
I varje fall inom de större tätortsområdena som består av två eller flera
kommuner har kommungränserna enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län
uppenbarligen haft en hämmande inverkan på möjligheten att få till stånd
en effektiv bostadsförmedling som omfattar hela området. HSB anför att de
primärkommunala gränserna för bostadsförmcdlingsverksamheten ter sig
godtyckliga och orättvisa på samma sätt som den gamla hemortsrättsregeln.
Hyresgästernas riksförbund betraktar den nuvarande situationen på bo
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
IG
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961
stadsförmedlingsområdet med väntetider och förmedlingsprinciper som
starkt skiftar mellan skilda kommuner såsom otillfredsställande och har
uppfattningen att det av rättvise- och effektivitetsskäl är angeläget att utan
dröjsmål få till stånd gemensamma bostadsförmedlingar.
Styrelsen för Stockholms stads bostadsförmedling anser att en gemensam
förmedling med enhetlig och systematisk bedömning av lägenhetsansökningarna
snarast bör inrättas. Styrelsen lämnar följande redogörelse för
förhållandena under senare delen av år 1965.
Stor-Stockholms nuvarande bostadsförmedlingssystem innebär att de lokala
förmedlingarna eller andra kommunala organ till nästan 100 % själva
disponerar det för respektive kommuner tillgängliga förmedlingsmaterialet
enligt egna förmedlingsregler och beslut. Till Stor-Stockholms samordnade
bostadsförmedling har endast ett ringa antal lägenheter anmälts. Den redan
år 1963 uppställda målsättningen om att 10 % av antalet nya lägenheter
skulle ställas till den gemensamma förmedlingens förfogande har således
inte förverkligats.
Stor-Stockholms registrerade bostadskö rymmer f. n. drygt 170 000 sökande,
varav över 70 000 saknar egen direktförhyrd lägenhet. Närmare
15 000 av dessa är bostadssökande familjer. Drygt 2/3 av dessa eller ca
10 000 är registrerade i Stockholms bostadskö, medan den resterande tredjedelen
är registrerad i Stor-Stockholms övriga kommuner. Dessa proportioner
står i nära överensstämmelse med folkmängden i Stockholm och övriga
kommuner som uppgår till ca S00 000 resp. 400 000 invånare. Även när det
gäller övriga bostadsansökningar är i stort proportionerna desamma, dvs.
2 : 1. '' .. .
Däremot är proportionerna helt annorlunda när det gäller nyproduktionens
omfattning. Av närmare 12 000 färdigställda lägenheter under åi
1964 byggdes inte fullt 4 000 inom Stockholm, medan övriga 8 000 lägenheter
uppfördes i grannkommunerna. Om man håller sig inom ramen 12 000
lägenheter skulle lägenheterna — med hänsyn till det registrerade bostadsbehovet
— i stort ha fördelats med 8 000 lägenheter till Stockholms bostadskö
och övriga 4 000 till grannkommunernas köer.
Nämnda siffror visar enligt styrelsen helt schematiskt hur felaktig den
nuvarande situationen är om man utgår från att bostadsförsörjningsfrågans
lösande — i såväl produktionsledet som förmedlingsledet — skall vara
en gemensam angelägenhet för regionen. Förutom möjligheter att lättare
anvisa en bostad i närheten av arbetsplatsen — med vad detta betyder för
både den enskilde och samhället — innebär en förmedlingsverksamhet, där
hela regionens förmedlingsmaterial får möta regionens samlade etterfrågan,
tillmötesgående av ett socialt rättvisekrav. De nu i kommunerna högst varierande
kraven i fråga om t. ex. mantalsskrivnings- och ansökningstidei
för erhållande av bostad kan inte ge regionens bostadssökande rättvisa. Ett
förmedlingssystem där varje ansökan om bostad inom regionen prövas efter
så likformiga regler som möjligt bör enligt styrelsen därför införas.
Stor-Stockholms planeringsnämnd, till vars yttrande majoriteten i Stockholms
förorters samarbetsnämnd anslutit sig, vitsordar att verksamheten
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
i den samordnade bostadsförmedlingen i Storstockholm hittills varit av
tämligen blygsam omfattning. Nämnden finner det angeläget att sådana
åtgärder vidtas, att bostadsförmedlingsverksamheten i Storstockholm i dess
helhet kan effektiviseras och byggas upp efter ett enhetligt system. Därvid
synes en gemensam bostadsförmedling för hela Storstockholm vara
den väg som bör beträdas. Fördelarna skulle bli enhetliga förmedlingsprinciper,
större rättvisa och enhetlig bedömning av erforderliga förturer. Det
ingångna avtalet om en samordnad bostadsförmedlingsverksamhet inom
Storgöteborg har enligt Göteborgs bostadsförmedling ännu inte givit några
erfarenheter av samarbetet mellan kommunerna. Man kan dock inte bortse
från att detta avtal starkt präglas av kompromisserna mellan de enskilda
kommunernas intressen och att det inte innebär att regionens nuvarande
eller blivande invånare kan söka och få bostad på samma villkor. Det kan
därför ifrågasättas, om inte regionens behov av eu ökad samordning på
bostadsförmedlingens område kan tillgodoses bättre genom en gemensam
bostadsförmedling.
Länsstgrelsen i Uppsala län vitsordar att resultatet helt visst skulle bli
bättre om gemensamma bostadsförmedlingar inrättades, men ifrågasätter
starkt lämpligheten av att skapa sådana förmedlingar med hänsyn till att
kommunernas direkta inflytande på förmedlingen av lägenheter inom den
egna kommunen därigenom skulle komma att inskränkas.
Rätt för kommuner att anordna gemensam Bostadsförmedling
Utredningens uppfattning att kommuner med stöd av kommunallagens
koinpetensreglcr äger komma överens om att inrätta gemensam bostadsförmedling
lämnas utan erinran av remissinstanserna. Det förtjänar nämnas
att kommunalrättskommittén och Svenska stadsförbundet finner utredningens
bedömning riktig.
Möjlighet att ålägga kommuner att anordna gemensam bostadsförmedling
Till den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t att förordna om inrättande
av gemensam bostadsförmedling, där det är påkallat för bostadsförsörjningens
främjande, ställer sig flertalet remissinstanser positiva. Kommunalrättskommittén
anför sålunda att förslaget har sin grund i uppfattningen
att en besvärande bostadsbrist inom framför allt storstadsområden
effektivt kan motverkas genom lagstiftning om gemensam bostadsförmedling.
Självfallet måste det vara ett allmänt samhälleligt intresse av första
ordningen att komma tillrätta med den nuvarande bristsituationen och därvid
får man naturligtvis pröva flera vägar. Begränsade kommunala intressen
bör därvid få vika. Förordnande om gemensam bostadsförmedling bör
enligt kommittén meddelas endast i sådana fall där den verkligen kan antas
bli till nytta för de bostadssökande. Det är tydligt att kommunerna kan
finna att förslaget innebär en inskränkning i den kommunala självbestäm
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
manderätten, säger länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som dock anser
de bostadssökandes intressen vara avgörande och därför tillstyrker utredningens
förslag. Enligt Svenska riksbyggen visar erfarenheterna från
storstadsområdena, där redan gemensam bostadsförmedling bedrivs till viss
del, att det är svårt att på frivillighetens väg nå tillfredsställande resultat.
Överståthållarämbetet framhåller att vissa åtgärder för att samordna
bostadsförmedlingsverksamheten i Stockholmsområdet tidigare har vidtagits.
Strävandena i denna riktning har dock inte lämnat tillfredsställande
resultat. Det är emellertid uppenbart att samordning av bostadsförmedlingsverksamheten
i Storstockholmsområdet, som måste anses utgöra en
enhet i bostadsförsörjningshänseende, är en så viktig angelägenhet för de
bostadssökande att den inte kan göras uteslutande beroende på vad som
kan åstadkommas samarbetsvägen. Det torde enligt ämbetet inte vara möjligt
att åstadkomma en säker lösning av denna fråga utan att möjlighet
finns till statligt ingripande. Några vägande principiella skäl häremot torde
inte kunna anföras. Även om bostadsförmedlingen på grund av gällande
lagbestämmelse om inrättande av kommunala förmedlingsorgan otvivelaktigt
faller inom den kommunala kompetensen och av praktiska skäl också
lämpligast ombesörjs av kommunerna, är det statliga intresset av verksamheten
framträdande. Ämbetet erinrar om att bostadsförmedlingen i utpräglade
bristorter delvis har karaktär av ransonering — ett område som
i andra sammanhang ansetts böra ligga under statligt ansvar — och att
arbetsförmedlingen är en statlig uppgift. Även det omfattande ekonomiska
engagemanget från statens sida på bostadspolitikens område motiverar statliga
åtgärder för en effektiv bostadsförmedling där sådan inte kan åstadkommas
på annat sätt.
Kan erforderlig interkommunal samverkan inte komma till stånd i önskvärd
omfattning och påkallar bostadsförsörjningens främjande sådan samverkan,
bör Kungl. Maj :t ha befogenhet att förordna att kommunerna skall
anordna gemensam förmedling, anser bostadsstyrelsen och länsstyrelsen
i Stockholms län.
I flera andra tillstyrkande yttranden understryks att statliga åtgärder
inte bör tillgripas förrän det visat sig att gemensam bostadsförmedling inte
kan anordnas genom frivilliga överenskommelser mellan kommuner. Uttalanden
av denna innebörd gör sålunda bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands
och Kopparbergs län, stadskollegiet i Stockholm samt Svenska stadsförbundet
som förutsätter att kommunerna frivilligt kan lösa frågan om gemensam
bostadsförmedling så att det av utredningen föreslagna tvångsförfarandet
behöver användas bara i enstaka undantagsfall.
Allmänintresset väger tyngre än det enskilda kommunintresse som kan
komma till uttryck genom vägran att frivilligt ansluta sig till en för området
gemensam bostadsförmedling, anser Hyresgästernas riksförbund, som
emellertid understryker vikten av att statens åtgärder för att få till stånd
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
gemensamma bostadsförmedlingar i första hand inriktas på att stimulera
berörda kommuner att anordna sådana förmedlingar. Först om dessa åtgärder
blivit verkningslösa, bör Kungl. Maj :t förordna om gemensam bostadsförmedling.
Svenska kommunförbundet, som inte motsätter sig förslaget, framhåller
att ett åläggande för flera kommuner att anordna gemensam bostadsförmedling
innebär ett betänkligt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten
och därför om möjligt bör undvikas. Liksom hittills bör man lita
till viljan och förmågan hos de berörda kommunerna att ordna bostadsförmedlingsverksamheten
genom frivilliga åtaganden.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig tveksam till förslaget på grund
av det ingrepp i den kommunala självstyrelsen som det måste anses innebära
och ansluter sig till reservationen. Detsamma gör Sveriges fastighetsägareförbund,
samarbetsnämnderna i Lunds, Varbergs och Kungsbacka
kommunblock, Varbergs och Hagfors städer samt Upplands-Bro och FoU
kärna landskommuner.
Överståthållarämbetet delar inte reservantens mening att förordnande
om gemensam bostadsförmedling bör förutsätta framställning från minst
en av de kommuner inom det område, som kan anses utgöra en enhet i
bostadsförsörjningshänseende. Med hänsyn till att effektiviteten av en gemensam
bostadsförmedling, särskilt när det gäller att tillgodose förmedlingens
tillgångssida, under alla förhållanden torde komma att bli starkt
avhängig av samarbetet mellan de berörda kommunerna, skulle det av reservanten
uppställda kravet enligt ämbetets mening kunna bli till olägenhet.
Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar i denna fråga att enbart den omständigheten,
att en eller flera kommuner i strid mot övriga berörda kommuners
önskemål gör framställning om förordnande, inte kan medföra att
ett därefter meddelat förordnande i nämnvärt lägre grad får karaktär av
tvångsförordnande än om det meddelats på Kungl. Maj :ts eget initiativ.
Inte heller stadskollegiet i Hälsingborg och samarbetsnämnden i Hälsingborgs
kommunblock är helt övertygade om nödvändigheten att införa ett
tvångsförfarande för anordnande av gemensam bostadsförmedling.
En negativ inställning till förslaget har länsstyrelsen i Uppsala län som
starkt ifrågasätter om det tvångssystem en obligatorisk gemensam bostadsförmedling
skulle skapa och den inskränkning av den kommunala kompetensen
som en sådan reglering trots allt skulle innebära har något berättigande
i vårt demokratiska samhälle.
Mölndals stad avstyrker på det bestämdaste förslaget om befogenhet för
Kungl. Maj :t att förordna att kommuner skall anordna gemensam bostadsförmedling.
En sådan ordning måste anses utgöra en synnerligen allvarlig
kränkning av den kommunala självbestämmanderätten. Det kan befaras,
att de större kommunerna kommer att få en alltför dominerande ställning
till förfång för de mindre kommunernas intressen. Staden har däremot inte
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
något att invända mot att Kungl. Maj :t får befogenhet att förordna att kommuner
skall samordna sin förmedlingsverksamhet. Samma uppfattning har
Göteborgs förorters förbund, som anser det olämpligt att inordna ett stort
antal kommuner i en gemensam bostadsförmedling. De lokala förmedlingarna
bör bestå och främst handlägga förmedlingsärenden för egna kommunmedlemmar
och för industrins behov. Det är olägligt för ifrågavarande
bostadssökande att vara hänvisade till en gemensam förmedling, eftersom
en enda omfattande förmedling gör kontakt och information svårare. I en
samordnad förmedling tillgodoses både sökandenas och kommunernas intressen
bättre än i en gemensam förmedling. Enligt styrelsen för Stockholms
stads bostadsförmedling synes såväl rent administrativa synpunkter
som den varierande bebyggelsestrukturen, skillnader i fråga om saneringsbehov
och mycket varierande expansionstakt i skilda kommuner tala för
att självständiga bostadsförmedlingar behålls i de enskilda kommunerna.
Den gemensamma förmedlingen skulle då ges resurser och ha i uppgift
att skapa den utjämning mellan olika delar av regionen som i och för sig
är starkt motiverad.
Utredningen har inte berört frågan om förslaget innebär att kommunalförbund
för gemensam bostadsförmedling skall omfatta hela den kommunala
bostadsförmedlingen inom förbundets verksamhetsområde eller om
medlemskommun skall kunna anordna lokal bostadsförmedling vid sidan
om den gemensamma förmedlingen, anför Svenska kommunförbundet.
Eftersom kommunalförbundslagen ger möjlighet att på kommunalförbund
överföra antingen en kommunal verksamhetsgren i dess helhet eller viss del
av denna, utgår kommunförbundet från att hinder inte skall möta för medlemskommun
att anordna lokal bostadsförmedling. Härigenom skulle de lokala
behoven i enskilda kommuner kunna tillgodoses bättre.
Bärande skäl för förslaget om obligatorisk gemensam bostadsförmedling
finns inte, anser Svenska byggnadsentreprenörföreningen, som inte heller
tror att den föreslagna ordningen skulle kunna få åsyftad verkan eftersom
huvudproblemet torde vara städernas begränsade expansionsmöjligheter,
vilka beror på administrativ indelning och en alltför liten nyproduktion
i förening med den av hyresregleringen förhindrade omflyttningen.
Utan tvekan måste den befogenhet, som föreslagits tillkomma Kungl.
Maj:t, betraktas som en inskränkning av den kommunala självbestämmanderätten,
säger Norrköpings stad. Förslaget torde för övrigt vara av ringa
värde. Utan obligatorisk bostadsförmedling kommer en gemensam bostadsförmedling,
som inte tillkommit på frivillig väg, att få små möjligheter att
fungera. Lagen kan ju inte garantera, att den gemensamma bostadsförmedlingen
verkligen får några lägenheter att förmedla.
Länsstyrelsen i Värmlands län anför att ett förordnande om gemensam
bostadsförmedling inte synes inskränka kommuns frihet att bestämma omfattningen
av sin aktivitet för bostadsförsörjningen. Finner en kommun att
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
den är mera givande än mottagande part, kan det inte uteslutas att kommunen
inskränker sin verksamhet för bostadsförsörjning om denna inte
skulle komma kommunens egna medlemmar till godo. Varken det nu framlagda
förslaget eller gällande lagstiftning synes erbjuda tvångsmedel för att
få till stånd den avsedda effekten av gemensam förmedling. Länsstyrelsen
finner därför förslaget lida av vissa brister från effektivitetssynpunkt. Liknande
uppfattning har Sveriges fastighetsägareförbund. En mer givande än
mottagande part anser sig Täby köping komma att bli och avstyrker därför
utredningens förslag. Solna stad anför att ingen kommunal fråga har samlat
ett sådant intresse som produktion och fördelning av lägenheter. Flertalet
medborgare har det största intresse för den kommunala självbestämmanderätten
och önskar sig direkt inflytande i just denna kommunala angelägenhet.
Staden förordar en fortsättning och utvidgning av det samarbete
som på frivillig grund inletts mellan kommunerna i Storstockholm, eftersom
utredningens förslag inte är det bästa och lämpligaste förfaringssättet att
tillgodose bostadsbehoven.
Länsstyrelsen i Hallands län föreslår att det skall anförtros länsstyrelsen
att pröva om tvångsvis förordnande att inrätta gemensam bostadsförmedling
bör meddelas.
SABO tolkar förslaget så att det kan tillämpas även mot kommuner som
frivilligt har slutit avtal om gemensam bostadsförmedling men vilkas förmedling
inte fungerar på ett för alla parter fullt tillfredsställande sätt.
I de yttranden som jag här redovisat och som avser utredningens delbetänkande
om gemensamma bostadsförmedlingar ansåg en del remissinstanser
att utredningens förslag inte borde föranleda lagstiftning förrän resultatet
av utredningens återstående arbete förelåg eller att garantier borde
skapas för bostadsförmedlingarnas tillgång till lägenheter. Denna uppfattning
hade bostadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet
och fastighetsnämnden i Stockholm. En förutsättning för att en gemensam
bostadsförmedling skall bli tillräckligt effektiv var enligt Storstockholms
planeringsnämnd, till vars yttrande majoriteten i Stockholms
förorters samarbetsnämnd anslöt sig, att samtliga nyproducerade lägenheter
i flerfamiljshus och småhus i gruppbebyggelse i princip tillfördes förmedlingen,
oavsett vem som stod som byggherre, således även bostadsrättslägenheter.
Planeringsnämndens uppfattning biträddes av majoriteten
i stadskollegiet i Stockholm, som ansåg att statsmakterna borde vidta åtgärder
som garanterade förmedlingens rätt att förmedla i princip alla nyproducerade
och ledigblivna lägenheter. Göteborgs bostadsförmedling påpekade
att möjligheten för Kungl. Maj :t att förordna om gemensamma bostadsförmedlingar
kan bli helt verkningslös, om inte denna befogenhet samtidigt
kompletteras med t. ex. sådana ålägganden att den gemensamma bostadsförmedlingen
tillförsäkras en tillfredsställande tillgång till lägenheter.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1967
Hyresgästernas riksförbund ansåg de föreslagna åtgärderna för ofullständiga
för att utan betydande kompletteringar kunna resultera i en lösning av
bostadsförmedlingsverksamheten i storstadsområdena. En gemensam bostadsförmedling,
som kommunerna tvingas att ansluta sig till utan att ha
ålagts att medverka till att den gemensamma bostadsförmedlingen erhåller
förmedlingsrätt till ledigställda och nyproducerade lägenheter, skulle bli
ett slag i luften. En på så lösa grunder genomförd gemensam bostadsförmedling
kunde inte nå bättre resultat än vad som redan uppnåtts av t. ex.
det centrala bostadsregistret i Storstockholm.
En del av dessa remissinstanser tar upp frågan om gemensamma bostadsförmedlingar
även i sina yttranden över slutbetänkandet.
Svenska kommunförbundet konstaterar att utredningen inte preciserat
de grunder som i fråga om anvisningsnormernas innehåll skulle kunna utgöra
förutsättning för tillämpning av lag om gemensamma bostadsförmedlingar.
Inte heller har utredningen angivit i vilken utsträckning Kungl.
Maj :t skulle ha rätt att utfärda tillämpningsföreskrifter i fall då kommuner
ålagts att anordna gemensam bostadsförmedling. Utredningen synes mena
att sådana föreskrifter inte skall meddelas. Förbundet avstyrker därför nu
förslaget om lagstiftning. Det bör ankomma på kommunerna själva att besluta
om samverkan på detta område. Hyresgästernas riksförbund konstaterar
att utredningen inte fullföljt sitt uppdrag att pröva möjligheterna att
åstadkomma en effektivt organiserad interkommunal förmedling.
Majoriteten i stadskollegiet i Stockholm betonar angelägenheten av att
regeringen tar initiativet till att en gemensam bostadsförmedling kommer
till stånd i Storstockholm. Samma uppfattning har överståthållarämbetet.
Stor-Stockholms planeringsnämnd anser det alltjämt vara angeläget att
en gemensam bostadsförmedling inrättas för Storstockholm och anför.
För att ernå en i möjligaste mån rationell lösning av bostadsförmedlingsfrågan
i Stor-Stockholm framlade Stor-Stockholms planeringsnämnd i samband
med att yttrande avgavs över bostadsförmedlingsutredningens delbetänkande
ett förslag till hur en gemensam bostadsförmedling för regionen
skulle kunna organiseras. Därvid förutsattes att frivillig överenskommelse
härom skulle kunna träffas mellan berörda kommuner och att planeringsnämnden
skulle stå som huvudman för verksamheten. Av kommunernas
remissyttranden över förslaget framgår att flertalet kommuner godkänt
principen om en gemensam förmedling. Några har emellertid avvisat förslaget
och i övrigt har så divergerande uppfattningar framförts om den
föreslagna organisationen och framförallt om den gemensamma bostadsförmedlingens
förmedlingsrätt till producerade lägenheter, att utsikterna
till en frivillig överenskommelse torde få anses vara tämligen små. Ansträngningarna
att söka nå fram till en överenskommelse kommer dock
att intensifieras, sedan nu bostadsförmedlingsutredningens slutbetänkande
framlagts.
Länsstyrelsen i Jönköpings län uppger att gemensam bostadsförmedling
är aktuell i Jönköpings kommunblock. Länsstyrelsen anser det ändå tvek
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
samt om erforderligt samarbete inom rimlig tid kan uppnås genom frivilliga
överenskommelser. Länsstyrelsen föreslår därför att utredningens förslag
om gemensamma bostadsförmedlingar genomförs snarast.
Samarbetsform
De flesta remissinstanserna biträder eller lämnar utan erinran förslaget
att gemensamma bostadsförmedlingar skall organiseras i form av kommunalförbund.
Denna uppfattning har överståthållarämbetet som anser det
tveksamt om den civilrättsliga avtalsformen i detta fall är användbar. Utredningen
har uttalat att förmedlingsverksamheten har ett drag av myndighetsutövning
och ämbetet framhåller att detta drag åtminstone i de utpräglade
bristorterna är påtagligt. Härtill kommer att verksamheten avser
ett område som mycket starkt berör de enskilda medborgarnas intressen.
På förvaltningen måste därför ställas sådana krav i fråga om bl. a. ämbetsansvar,
handlingsoffentlighet och annan insyn samt besvärsrätt, som ansetts
grundläggande inom annan offentlig myndighetsförvaltning. Sådana
krav uppfylls genom kommunalförbundsformen men kan enligt ämbetet
inte anses i allo säkerställda vid en avtalsmässig reglering. Avtalsformen
synes därför medföra krav på särskilda lagbestämmelser, som ger ett på avtal
baserat gemensamt förmedlingsorgan en ställning som motsvarar de ordinarie
kommunalmyndigheterna. Fråga uppkommer också om statlig fastställelseprövning
av avtalen. Eftersom man i sådant fall kommer kommunalförbundet
nära talar starka skäl mot en sådan speciallagstiftning. Överståthållarämbetet
anser sålunda att samarbetet på bostadsförmedlingens område,
vare sig det grundas på frivillighet eller åläggande, bör ske i kommunalförbundets
form.
Tillstyrkande yttranden avges vidare av bostadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus och Kopparbergs lön samt Svenska stadsförbundet,
som anser kommunalförbundet vara att föredra framför det civilrättsliga
avtalet i fråga om samverkan i gemensam bostadsförmedling, framförallt
därför att kommunalförbundsformen bättre tillgodoser såväl den enskilda
kommunens intresse av medinflytande och insyn i verksamheten som
den bostadssökandes rättsskyddsbehov genom möjligheten att anföra besvär.
Det bör dock inte vara uteslutet för kommunerna att komma överens
om andra former för samarbetet under förutsättning att angivna intressen
kan tillgodoses. Hyresgästernas riksförbund finner kommunalförbundet
överlägset det civilrättsliga avtalet som form för gemensam bostadsförmedling
på grund av kravet på stabilitet och effektivitet i verksamhetsformen
och den stora betydelse som förmedlingen har.
Några remissinstanser anser däremot att avtalsformen bör få användas
även när Kungl. Maj :t förordnat om gemensam bostadsförmedling. Sålunda
framhåller länsstyrelsen i Östergötlands län att kommunalförbundet är en
mycket tungrodd organisation, varför avtalsformen bör tillåtas i de fall
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
kommunerna kan enas om den. Länsstyrelsen i Hallands län finner det
lämpligt att kommunerna själva i största möjliga omfattning får välja
samarbetsform. Länsstyrelsen anser det önskvärt att tillkomsten av nya
kommunalförbund i möjligaste mån undviks. Länsstyrelsen kan inte dela
utredningens uppfattning att samarbete genom avtal är otänkbart i sådana
fall då Kungl. Maj :t förordnar om gemensam bostadsförmedling. Innan
åläggande att bilda kommunalförbund meddelas, bör undersökas om förutsättningar
föreligger för en lösning av organisationsfrågan genom avtal.
Först när länsstyrelsen konstaterat att sådana förutsättningar inte föreligger,
bör förordnande om bildande av kommunalförbund kunna meddelas
tvångsvis. Liknande mening har samarbetsnämnderna i Malmö och Hälsingborgs
kommunblock samt stadsjuristen i Stockholm.
Kommunalrättskommittén anser att det bör övervägas om tillräckliga
skäl föreligger att vid förordnande om obligatorisk förmedling utesluta
andra samverkansformer än kommunalförbundet, som innebär ett inte
obetydligt ingrepp i den kommunala förvaltningen. När ett litet antal kommuner
gemensamt skall ha hand om en förvaltningsuppgift och uppgiften
är av begränsad omfattning kan förbundsformen synas onödigt omfattande.
Inom bostadsförmedlingsverksainheten torde i allmänhet förtroendemännens
huvudsakliga uppgift vara att dra upp riktlinjer för förmedlingsarbetet
och eventuellt handlägga de mest svårbedömda förmedlingsfallen. I övrigt
sköts det egentliga förmedlingsarbetet på tjänstemannaplanet.
De kommuner som är medlemmar i ett tvångsvis bildat kommunalförbund
bör enligt stadsjuristen i Stockholm inte ha möjlighet att dessutom
ordna bostadsförmedling för den egna kommunen. Förbundsordningen bör
innehålla en bestämmelse om att all kommunal bostadsförmedling inom
förbundsmedlemmarnas områden skall ombesörjas av den gemensamma
förmedlingen. Splittring av verksamheten mellan förbund och kommun
måste enligt stadsjuristen anses olämplig.
Frågor som särskilt angår Storstockholm behandlas i några yttranden.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner inte anledning till erinran mot förslaget
om kommunalförbund men anför följande.
Genom gemensam resolution den 26 november 1965 har överståthållarämbetet
och länsstyrelsen förordnat att Stockholms stad och Stockholms
läns landstingskommun skall bilda ett kommunalförbund, benämnt »Kommunalförbundet
för Stockholms stads och läns regionala frågor» och med
ändamål att i första hand ombesörja den kollektiva trafiken inom StorStockholmsregionen.
Förbundet har trätt i kraft den 15 december 1965.
Förbundet torde vara att betrakta som en övergångsform för regional samverkan
i avvaktan på genomförandet av de förslag, som den s. k. storlandstingskommittén
kan komma att framlägga.
Eftersom den fastställda förbundsordningen utformats med tanke på att
ytterligare förvaltningsuppgifter utöver den kollektiva trafiken skall tillföras
förbundet, bör enligt länsstyrelsens mening övervägas om man kan in
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
ordna bostadsförmedlingen i det nybildade kommunalförbundets verksamhet
i stället för att inrätta ett helt nytt organ enbart för den gemensamma
bostadsförmedlingen i Storstockholm. Bostadsförmedlingen bör inte ingå
i verksamheten för något av de övriga inom regionen redan existerande
kommunalförbunden. Länsstyrelsen hoppas dock att frågan skall kunna
lösas på frivillighetens väg inom ramen för regionens interkommunala samverkan.
Överståthållarämbetet och stadsjuristen i Stockholm föreslår att
lagstiftningen utformas så att den gemensamma bostadsförmedlingen kan
anförtros åt något redan befintligt kommunalförbund.
Stor-Stockholms planeringsnämnd och majoriteten i Stockholms förorters
samarbetsnåmnd anser det inte vara lämpligt att bilda ytterligare kommunalförbund
utöver det som från och med år 1966 handhar den kollektiva
trafiken i Storstockholm, eftersom storlandstingskommittén arbetar på
förslag som syftar till en lagbunden, regional samverkan inom flera områden.
Att inordna en gemensam bostadsförmedling i det beslutade förbundet
synes inte möjligt med hänsyn till den ansvarsfördelning, som f. n. råder
i fråga om bostadsförsörjningen. Nämnden, som redan nu utgör styrelse
för den samordnade bostadsförmedlingen i Storstockholm, bör därför stå
som huvudman för den gemensamma bostadsförmedling som genom frivillig
överenskommelse, reglerad i civilrättsligt avtal, bör bildas mellan
regionens kommuner. De nuvarande lokala förmedlingarna i varje deltagande
kommun bör fungera som filialkontor till den centrala gemensamma
förmedlingen och som serviceorgan åt allmänheten.
Solna stad finner det svårt att undvika en tungrodd administrativ apparat
om Storstockholms 30 kommuner skall vara med i en gemensam bostadsförmedling.
Visserligen skall varje medlem i ett kommunalförbund
enligt lag vara representerad i förbundets fullmäktige, men endast ett mindre
antal kommuner synes kunna bli representerade i förbundsstyrelsen.
Därmed kommer de flesta att sakna det direkta inflytande som den kommunala
självbestämmanderätten förutsätter. En förbundsstyrelse med ett
så omfattande förvaltningsområde torde också komma att sakna erforderlig
lokal kännedom om de olika kommunerna.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
Departementschefen
I mitt anförande till statsrådsprotokollet den 29 november 1963 angående
tilläggsdirektiv till bostadsförmedlingsutredningen yttrade jag att behovet
av samordnad och effektivare bostadsförmedling inom framför allt Storstockholmsområdet
efter hand hade blivit alltmer accentuerat. Jag ansåg
det angeläget att möjligheter skyndsamt skapades att förmå kommuner i
ett gemensamt bostadsförsörjningsområde att anordna gemensam bostadsförmedling
för hela området.
F. n. saknas möjlighet för statsmakterna att ålägga kommuner att samverka
i fråga om bostadsförsörjningen. Bostadsförmedlingsutredningen föreslår,
utan att uttala sig om behovet av gemensamma bostadsförmedlingar,
lagstiftning av fullmaktskaraktär, som ger Kungl. Maj :t rätt att mot de
berörda kommunernas vilja förordna att de skall anordna gemensam bostadsförmedling.
Flertalet remissinstanser anser att gemensamma bostadsförmedlingar
behövs och att Kungl. Maj :t bör få den föreslagna fullmakten.
Frågan om gemensamma bostadsförmedlingar har aktualitet främst i
storstadsområdena. Den omvandling som äger rum inom näringslivet medför
bl. a. att allt fler människor för sin utkomst måste bo i dessa områden.
Storstadsområdena ger i allmänhet ökade möjligheter till utbildning och valfrihet
i fråga om yrke, arbetsanställning, fritidsverksamhet m. in. Dessa förhållanden
påverkar flyttningsströmmen till storstadsområdena. Flertalet
av dem som söker bostad i en storstadsregion torde inte ha sina bosättningsönskemål
i nämnvärd grad inriktade på någon viss kommun inom regionen
utan är sannolikt ofta benägna att betrakta hela regionen som en gemensam
bostadsmarknad. Nuvarande ordning innebär emellertid att möjligheterna
att få bostad växlar mellan skilda kommuner inom området. Dessa olikheter
uppfattas med rätta ofta som orättvisa. De bostadssökande tvingas inte sällan
på grund av att olika väntetider och förmedlingsnormer tillämpas i området
att acceptera en bostad som ligger långt ifrån arbetsplatsen.
Som utredningen framhåller föreligger inget kommunalrättsligt hinder
för kommuner att komma överens om samverkan i bostadsförmedlingsverksamheten.
I storstadsområdena har kommunerna också frivilligt sökt samordna
sina bostadsförmedlingar. Jag har fortlöpande följt detta arbete i
Stockholmsområdet, där olägenheterna av nuvarande ordning är mest framträdande.
Remissyttrandena från överståthållarämbetet, Stockholms bostadsförmedling,
Stor-Stockholms planeringsnämnd och majoriteten i Stockholms
förorters samarbetsnämnd ger vid handen att samordningssträvandena i
Storstockholmsområdet inte givit tillfredsställande resultat. Yttrandet från
Göteborgs bostadsförmedling har samma innebörd för Göteborgsområdets
del. Rådande olikheter belyses också av följande ur utredningens slutbetänkande
hämtade uppgifter från en undersökning av år 1965 beviljade förturer
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
i form av lägenhetsreservationer för vissa yrkesgrupper samt av sociala
och medicinska skäl.
Undersökningen omfattar 154 kommuner, däribland alla de större städerna
utom Göteborg. I genomsnitt har 33 % av de lägenheter som förmedlats
anvisats med förtur. Stora avvikelser finns mellan olika kommuner.
Förtursandelen är mycket låg i Stockholm, 2 %, och i Malmö, 18 %. I storstädernas
förortskommuner är andelen däremot hög: i Stockholms förortskommuner
39 %, i Göteborgs förortskommuner 34 % och i förortskommunerna
till Malmö 44 %. I övriga städer utgör förturerna mer än en tredjedel.
Den vanligaste förtursanledningen är anställning inom industrin som svarar
för mellan 25 och 40 % av samtliga förturer i alla kommunerna utom Stockholm.
Där är anställning i samhällelig verksamhet helt dominerande förtursanledning
med 82 % mot ca 25 % i övriga kommuner.
I Storstockholmsområdet har det hittills visat sig omöjligt att nå enighet
om gemensam bostadsförmedling med rätt för varje deltagande kommun
att för egna ändamål reservera högst 20 % av de lägenheter som kommunerna
förfogar över för förmedling.
Jag anser att utvecklingen nu visat att möjligheter till statligt ingripande
behövs för att få till stånd den samverkan som bäst gagnar effektivitet och
rättvisa.
Vid remissbehandlingen av utredningens första betänkande ville några
remissinstanser avvakta utredningens förslag om bostadsförmedlingarnas
tillgång till bostäder och om anvisningsnormerna. Utredningen har nu i sitt
slutbetänkande lagt fram förslag i dessa ämnen. Anvisningsnormerna påverkar
frågan om gemensamma förmedlingar på det sättet att den enhetlighet
som är syftet med gemensam förmedling kräver att alla kommuner
som deltar i den gemensamma förmedlingen följer samma anvisningsnormer.
Frågorna om bostadstillgången och anvisningsnormerna har jag anmält
tidigare denna dag (prop. 1967:100). Om den ordning jag därvid förordat
genomförs, kommer i båda dessa hänseenden att finnas underlag för gemensamma
bostadsförmedlingar.
Utredningen föreslår att det statliga ingripandet skall kunna avse bara
kommuner inom ett område som kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende.
Detta förslag har inte mött någon erinran och jag
biträder det. Det kan således bli fråga om samverkan mellan kommuner
i olika kommunblock. Med stöd av bostadsförsörjningslagen och kungörelsen
den 14 december 1962 (nr 655) angående kommunala bostadsbyggnadsprogram
meddelar bostadsstyrelsen föreskrifter om sådana program. Föreskrifterna
ger ledning vid bedömningen av frågan vilka områden som kan
anses utgöra enheter i bostadsförsörjningshänseende.
I flera remissyttranden understryks att staten inte bör ingripa med tvång
mot kommunerna förrän det visat sig att det avsedda resultatet inte kan
nås genom frivillig kommunal samverkan. Jag är av samma mening. Det
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
bär som utredningen säger föreligga starka skäl för ingripandet. I varje
bostadsförsörjningsområde där samverkan behövs måste prövas om ingripande
påkallas för att bostadsförsörjningen skall främjas i den utsträckning
som är nödvändig. Som utredningen föreslår bör denna prövning ankomma
på Kungl. Maj :t. Jag biträder därför utredningens förslag om lagstiftning
som ger Kungl. Maj :t befogenhet att ingripa med förordnande om
gemensam bostadsförmedling. Som framhålls i ett yttrande bör ingripande
kunna ske även om det rubbar ett bestående avtal mellan kommuner om
gemensam bostadsförmedling. Självfallet förutsätts då att avtalet till följd
av sitt innehåll eller sin tillämpning eller därför att det inte omfattar tillräckligt
många kommuner inte tillgodoser de krav som måste ställas på
effektivitet och enhetlighet.
En reservant i utredningen och några remissinstanser anser att avsteget
från den kommunala självbestämmanderätten blir mindre om det statliga
ingripandet förutsätter framställning från åtminstone en av de berörda
kommunerna. Något sådant villkor gäller inte i de få andra fall där kommuner
kan åläggas att samverka, nämligen i fråga om regionplan och på
skolans område. Jag ansluter mig till de skäl överståthållarämbetet och
länsstyrelsen i Stockholms län anfört mot reservantens förslag. Ett ingripande
i den kommunala självbestämmanderätten som i det enskilda fallet
skulle vara beroende av en kommuns intresse gentemot en annan kan jag
inte förorda.
Kommunerna bestämmer själva hur aktivt de skall engagera sig i bostadsförsörjningen.
Staten kan inte ålägga kommunerna att bygga bostäder. Mot
denna bakgrund befarar några remissinstanser att vissa kommuner, om de
tvingas in i samarbete, kommer att inskränka sitt bostadsbyggande. Jag har
tidigare denna dag föreslagit riktlinjer för bostadspolitiken m. m. Mina förslag
grundas på att kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen kommer
att bestå och fördjupas. Allmän enighet råder om att bostadsförsörjningen
är en viktig kommunal uppgift. Jag är övertygad om att kommunernas
inställning till bostadsbyggandet inte påverkas på det sätt som befaras
i de nämnda yttrandena.
Utredningen, som föreslår att samverkan skall ske i kommunalförbund,
förutsätter att förbundsfullmäktige skall anta riktlinjer för verksamheten.
Enligt min mening innebär detta inte tillräckliga garantier för att bostadsförmedlingen
i det område som omfattas av förordnande om gemensam förmedling
sker efter enhetliga principer. För att ett förordnande av Kungl.
Maj :t skall bli meningsfyllt bör det därför förbindas med skyldighet för de
samverkande kommunerna att tillämpa samma anvisningsnormer i hela
området. En bostadssökande som överklagar ett förmedlingsbeslut kan då
få prövat om normerna följts i visst fall men däremot inte deras lämplighet.
I mitt anförande tidigare denna dag om riktlinjer för bostadspolitiken
m. in. har jag föreslagit att sådana villkor för statligt bostadslån skall kunna
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
ställas att kommunen får rätt att förmedla nyproducerade bostäder. Kommun
som fått förmedlingsrätt på denna grund skall enligt mitt förslag vara
skyldig att iaktta vissa anvisningsnormer. Avsikten är att dessa, om riksdagen
godtar förslaget, skall tas in i bestämmelserna om bostadslån. Jag utgår
från att förordnande om gemensam bostadsförmedling blir aktuellt
endast i områden där kommunerna eller i vart fall någon av dem har förmedlingsrätt
enligt bostadslånebestämmelserna och således måste följa
de statliga anvisningsnormerna. Det med Kungl. Maj :ts förordnande förenade
kravet på enhetliga normer medför då att de statliga normerna blir
tillämpliga i alla de berörda kommunerna. Det är på grund av denna sammankoppling
av bostadslånebestämmelserna och lagstiftningen om gemensamma
bostadsförmedlingar inte nödvändigt att i lag eller med stöd av lagange
innehållet i anvisningsnormerna.
I de fall då frivillig kommunal samverkan på bostadsförmedlingens område
fungerar tillfredsställande finns enligt min mening inte anledning att
genom statligt ingripande bestämma vilken form för samverkan som skall
användas.
I frågan om samverkansform i de fall då kommunerna åläggs att samverka
är meningarna delade. Utredningen och de flesta remissinstanserna
anser att kommunalförbund då bör vara obligatoriskt. Några remissinstanser
föreslår att kommunerna skall ha valfrihet mellan kommunalförbund och
avtal. Företrädarna för den senare meningen åberopar att kommunalförbund
blir en alltför tungrodd organisation.
Jag anser i likhet med överståthållarämbetet att med hänsyn till både de
samverkande kommunernas och de bostadssökandes intressen avtalsformen
inte är lämplig om den inte kompletteras med särskild lagstiftning. Sådan
lagstiltning kan inte övervägas i detta sammanhang. De nämnda intressena
kan tillgodoses i tillräcklig omfattning om kommunalförbundsformen används.
Jag biträder därför utredningens förslag.
Enligt kommunalförbundslagen kan ett redan befintligt kommunalförbund
anförtros ytterligare uppgifter, under förutsättning att de deltagande
kommunerna är desamma. Det är alltså inte alltid nödvändigt att bilda ett
särskilt kommunalförbund när Kungl. Maj :t förordnat om gemensam bostadsförmedling.
Några remissinstanser anser att självständiga kommunala bostadsförmedlingar
skall kunna verka vid sidan av en gemensam förmedling. Förslagen
är mer eller mindre långtgående. Vissa innebär att de lokala förmedlingarna
skall ha de huvudsakliga förmedlingsuppgifterna och den gemensamma
förmedlingen sörja endast för samordningen. Andra innebär att de
lokala förmedlingarna främst skall vara filialkontor och informationsorgan
för allmänheten. I ett yttrande önskas förbud mot dubbelorganisation.
Jag har i det föregående föreslagit att förordnande om gemensam bostadsförmedling
skall förenas med skyldighet för de deltagande kommunerna att
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
tillämpa samma anvisningsnormer. Det bör ankomma på kommunalförbundets
organ att se till att denna skyldighet fullgörs. Den önskvärda effektiviteten
och likformigheten kräver överblick som skapas bäst genom central
ledning. Rörligheten på bostadsmarknaden inom området främjas också
bäst om verksamheten leds centralt. Jag anser därför att kommunerna bör
vara skyldiga att genom kommunalförbundet anordna en gemensam bostadsförmedling
med det centrala organ som behövs för att verksamheten skall
kunna drivas så som jag här har angivit.
I samband med riktlinjerna för bostadspolitiken m. m. har jag föreslagit
anvisningsnormer som innebär att lägenheter i en kommun till viss
andel skall få reserveras för särskilda grupper av bostadssökande. Denna
andel kan vara olika för skilda kommuner. Om kommunerna ingår i kommunalförbund
för gemensam bostadsförmedling synes det inte vara nödvändigt
att ifrågavarande lägenheter fördelas av den gemensamma förmedlingen.
På grund härav och för att bereda service åt allmänheten bör därför
filialorgan kunna förekomma i kommunerna.
För kommunalförbund skall finnas förbundsordning som skall innehålla
bestämmelse om bl. a. förbundsfullmäktiges antal och det antal ledamöter i
fullmäktige varje medlemskommun skall utse. När kommunalförbund bildas
på frivillig väg skall förbundsordningen fastställas av länsstyrelsen. Är
kommunerna inte ense om förbundsordningens innehåll, kan fastställelse
inte ske och förbundet inte komma till stånd.
I de få fall där kommunalförbund f. n. kan bildas mot kommunernas vilja
är frågorna om förbundsordningens innehåll reglerade på följande sätt. I
regionplaneförbunds fullmäktige utses en ledamot, tillika ordförande, av
Kungl. Maj :t, 129 § byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385). Övriga ledamöter
utses av medlemskommunerna till det antal för varje medlem som
bestäms i förbundsordningen. Kan enighet i något hänseende inte uppnås
angående förbundsordningen skall länsstyrelsen besluta därom. Kan enighet
mellan medlemskommunerna i kommunalförbund på skolväsendets område
inte uppnås angående förbundsordningen skall länsstyrelsen besluta
därom efter samråd med länsskolnämnden, 47 § skollagen den 6 juni 1962
(nr 319). I båda fallen gäller i övrigt kommunalförbundslagen.
Kommunalförbund kan bestå av kommuner i olika län. Bestämmelser om
vilken länsstyrelse som i sådant fall fastställer förbundsordning saknas
utom i byggnadslagen, där det i 130 § sägs att Kungl. Maj :t får bestämma att
länsstyrelsen i ett av länen skall ta befattning med de regionplanefrågor
som ankommer på länsstyrelse.
När det gäller kommunalförbund som bildas för gemensam bostadsförmedling
enligt Kungl. Maj :ts förordnande bör förbundsordningen, om kommunerna
inte är ense, i allmänhet beslutas av länsstyrelsen. Sådant kommunalförbund
kommer sannolikt i vissa fall att omfatta kommuner i skilda
län. Förhållandena torde då vara sådana att det inte bör åläggas en av läns
-
31
Iiungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
styrelserna att pröva förbundsordning och bestämma antalet fullmäktige
från varje kommun. Denna uppgift bör åvila Kungl. Maj :t. Kommunalförbund
för gemensam bostadsförmedling kommer i de flesta fall att omfatta
en större stad med förortskommuner. För att lösningen av de intressekonflikter
som kan uppstå till följd härav skall underlättas bör länsstyrelsen resp.
Kungl. Maj :t ges befogenhet att utse ordförande i förbundsfullmäktige och
förbundsstyrelsen, om medlemmarna inte kan bli ense härom.
Vad utredningen anfört om förbundsfullmäktige och förbundsstyrelse
föranleder ingen erinran från min sida.
De lagbestämmelser som behövs för att kommuner skall kunna åläggas
att anordna gemensam bostadsförmedling bör som utredningen föreslår tas
in i bostadsförsörjningslagen. Det är då också lämpligt att dit flytta den
nuvarande bestämmelsen i 10 § hyresregleringslagen om rätt för Kungl.
Maj :t att ålägga viss kommun att anordna avgiftsfri bostadsförmedling.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
Information om bostadstillgången
Inledning
Som jag nämnt förut kan kommun enligt hyresregleringslagen åläggas att
anordna avgiftsfri bostadsförmedling. Enligt bostadsförsörjningslagen är
kommun skyldig att genom lämpligt kommunalt organ förmedla lån och
bidrag, som utgår av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen,
samt att i övrigt biträda vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten
för bostadsförsörjningsändamål. Dessa lagbestämmelser
grundar inte någon allmän skyldighet för kommunerna att tillhandagå den
bostadssökande allmänheten med upplysningar om läget på bostadsmarknaden
i kommunen. I kommuner som har anordnat bostadsförmedling kan
denna i allmänhet lämna sådana upplysningar. 1 andra kommuner fullgörs
uppgiften ibland av andra kommunala organ eller av allmännyttigt eller
kooperativt bostadsföretag.
Bostadsförmedlingsiitredmngen
Utredningen understryker att bostadsförmedlingsverksamheten utgör en
så betydelsefull service till allmänheten att den är värd största möjliga stöd.
Förmedlingarna bör enligt utredningen inrikta sig på att lämna allmänheten
informationer om bostadsmarknaden.
I detta sammanhang erinrar utredningen om bostadsbyggnadsutredningens
förslag i betänkandet »Höjd bostadsstandard» (SOU 1965:32 s. 507).
Bostadsbyggnadsutredningen anförde i huvudsak följande. En lokal bostadsmarknad
är i allmänhet för stor för att kunna överblickas av en enskild
bostadssökande. Denne behöver kunna grunda sitt bostadsval på informationer
dels om pris, dels om egenskaper hos lägenheterna såsom storlek, utrustningsstandard,
miljö och läge. För detta behöver han service från något
organ med en samlad överblick över tillgång och efterfrågan på den lokala
bostadsmarknaden och med möjligheter att tillhandahålla informationer
även om andra bostadsmarknaders utseende. Den bästa utgångspunkten för
en sådan service är centrala bostadsregister för de olika lokala bostadsmarknaderna
med uppgifter om när bostäder blir färdiga eller lediga samt om
bostadssölcandenas önskemål rörande förstagångslägenhet och lägenhetsbyte.
Servicefunktionen bör läggas på de nuvarande bostadsförmedlingarna,
men de måste då få större resurser och större befogenheter än de har f. n.
Arbetsförmedlingssystemets uppbyggnad bör kunna tjäna som förebild. Vid
remissbehandlingen av bostadsbyggnadsutredningens förslag ansåg flera remissinstanser
(se prop. 1966:1 bil. 13 s. 180) att bättre information och
33
Kungl. Maj ds proposition nr 101 år 1967
service till allmänheten beträffande tillgång och efterfrågan på lägenheter
skulle underlätta cirkulationen inom bostadsbeståndet. Remissinstanserna
instämde i bostadsbyggnadsutredningens uppfattning om bostadsförmedlingarnas
roll i detta sammanhang och om deras behov av ökade befogenheter
och resurser.
Bostadsförmedlingsutredningen anser också att det finns åtskilliga beröringspunkter
mellan den statliga arbetsförmedlingen och den kommunala
bostadsförmedlingen. Båda verksamheterna har till uppgift att informera
allmänheten om läget i stort på resp. marknad och samtidigt lämna råd och
vägledning i de enskilda fallen. Det ligger i sakens natur, att såväl arbetssökande
som bostadssökande i samband med att de anmäler sig hos förmedlingsorganen
bereds tillfälle att framföra alla önskemål och synpunkter beträffande
den efterfrågade arbetsanställningens resp. bostadens beskaffenhet,
belägenhet, ekonomiska villkor osv. Vid anvisning av bostad —• liksom
i fråga om arbetsanställning — bör förmedlingen vidare i möjlig mån beakta
sökandens synpunkter men naturligtvis råda honom att ändra eller modifiera
sina önskemål, om dessa är orealistiska.
Såtillvida kan enligt utredningen arbetsförmedlingssystemets uppbyggnad
tjäna som förebild för de kommunala bostadsförmedlingarna, att den informativa
och rådgivande sidan av verksamheten bör utvecklas och främjas.
Av stor vikt är sålunda att bostadsförmedlingen håller den bostadssökande
allmänheten underrättad om sin verksamhet. Uppgifter bör tillhandahållas
om lägenhetstillgången, planerad nybebyggelse, ungefärliga väntetider till
skilda lägenhetstyper, storleken av hyror och avgifter osv.
Remissyttrandena
Några remissinstanser behandlar frågan rörande ökad upplysning till allmänheten
om bostadsförsörjningsläget i kommunerna. En genomgående
uppfattning är att ökad service behövs.
Svenska riksbyggen väcker tanken på en bostadsförmedlande myndighet i
varje kommunblock med uppgift att förmedla lägenheter där och i övriga
delar av landet samt med serviceuppgifter. Bostadsförmedlingarnas kunskaper
om tillgång och efterfrågan på bostäder på den lokala marknaden bör
enligt SABO delges de bostadssökande genom utställningar, broschyrer och
annonser. Enligt LO bör man i syfte att öka bostadsförmedlingarnas service
till de bostadssökande pröva metoder liknande dem som arbetsförmedlingen
använder. Servicen behövs även i en balanserad bostadsmarknad.
Stor-Göteborgs samarbetskommitté upplyser att Göteborgs stad har beslutat
inrätta en särskild informationscentral som fortlöpande skall upplysa
bostadssökande om bostadsproduktionens lokalisering, lägenhetsutformning,
kostnader, inflyttningstider, tillgång till centrumfunktioner, kollektiv trafik
m. m. I de övriga kommunerna i Göteborgsområdet är bostadsproduktionen
i regel förlagd till ett eller ett par områden som de bostadssökande är väl
-
34
Kungl. Maj:ls proposition nr 101 år 1967
bekanta med och dessa har oftast möjligheter att i god tid få de upplysningar
som behövs. Drätselkammaren i Uddevalla framhåller att erfarenheterna
visar att bostadssökandenas önskemål om bostadens belägenhet och
kostnader blir betydligt mer realistiska om sökandena får information i
dessa frågor. Sådan service bör bostadsförmedlingarna lämna.
Hyresgästernas riksförbund skisserar en ökad serviceverksamhet på följande
sätt. Bostadsförmedlingen informeras kvartalsvis av bostadsföretagen
om den produktion de beräknar skall bli inflyttningsklar under det kommande
året. Därvid lämnas exakta uppgifter om general- och stadsplaner,
antal lägenheter och deras fördelning på olika storlekar samt preliminära
uPP§ift-er om hyra och i förekommande fall insatser. I en permanent utställningslokal
och genom andra tillgängliga informationskanaler presenterar
sedan bostadsförmedlingen i samarbete med resp. bostadsföretag de olika
projekten i det kommande årets produktion. De som är intresserade av bostad
i något av de utställda projekten uppmanas att komma in med ansökan
med angivande av de uppgifter om familjestorlek, innehavd bostad, inkomst
och eventuellt övriga uppgifter som bostadsförmedlingen begär eller som den
sökande önskar åberopa som stöd för sin ansökan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
35
Depar tem entschefen
När jag i fjol anmälde vissa bostadspolitiska frågor i anslutning till behandlingen
av bostadsbyggnadsutredningens betänkande »Höjd bostadsstandard»
(prop. 1966: 1 bil. 13 s. 201) yttrade jag att jag i likhet med utredningen
ansåg att marknadsföringen av bostadslägenheterna måste ägnas
större uppmärksamhet än tidigare. Jag fann det angeläget att de bostadssökande
vid val av bostad kunde få service från något organ som hade samlad
överblick över bostadsmarknaden. Tanken att utveckla de kommunala bostadsförmedlingarna
till organ härför förtjänade enligt min mening att övervägas.
Både i bostadsförmedlingsutredningens betänkande och remissyttrandena
framhålls att de kommunala bostadsförmedlingarnas service åt allmänheten
är viktig. Enligt min mening är det av vital betydelse för bostadsförsörjningen
att den bostadssökande allmänheten kan få allsidig och saklig upplysning
om bostadstillgången. I många kommuner är de bostadssökande i alltför
stor utsträckning hänvisade till att skaffa sig uppgifter om läget på bostadsmarknaden
genom kontakt med olika bostadsproducenter in. fl. De får därigenom
ofta en ofullständig bild av möjligheterna att få sin bostadsefterfrågan
tillgodosedd. En förbättring av informationen till allmänheten ser jag
därför som en angelägen uppgift. Genom god sådan information ökas förutsättningarna
att bostadsmarknaden skall fungera bra och tillgängliga bostäder
bli fördelade på lämpligaste sätt. Med hänsyn till kommunernas centrala
uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen framstår det som en naturlig
kommunal uppgift att svara för upplysning om bostadstillgången.
Den skyldighet att anordna bostadsförmedling som f. n. kan åläggas kommun
torde få anses åtminstone i viss mån innefatta skyldighet att ge information
till de bostadssökande. Hur långt denna skyldighet sträcker sig kan
dock vara föremål för tvekan. Även i kommuner som inte har bostadsförmedling
kan behövas information och annan service åt de bostadssökande.
Kommun är enligt bostadsförsörjningslagen skyldig att förmedla statliga
lån till bostadsbyggandet. Vissa kommuner skall också upprätta bostadsbyggnadsprogram.
Dessutom har kommunen sådan befattning med planoch
byggnadsfrågor att de personer som sköter dessa angelägenheter får ingående
kännedom om bostadsförsörjningen i kommunen. Jag anser därför
att det i allmänhet inom den kommunala förvaltningen finns underlag för
en utvidgad serviceverksamhet av det slag jag berört. Det gäller i första
hand att ta vara på och systematisera detta underlag. Där bostadsförmedlingar
finns bör verksamheten knytas till dem. I andra kommuner kan ser
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
vice lämnas av någon tjänsteman med kännedom om förhållandena, t. ex.
fastighetschef eller kommunalkamrer. Jag anser det viktigt att ett bestämt
organ eller en särskild tjänsteman i kommunen är skyldig att fortlöpande
samla och ordna alla tillgängliga uppgifter om bostadsförsörjningen i kommunen.
Det kan ske genom kontakter med kommunala organ och bostadsproducenter.
På grundval av det insamlade materialet bör bostadssökande
som begär det informeras om möjligheterna att få bostad i kommunen, bostädernas
belägenhet och utrustning, kostnader och andra förhållanden som
bostadssökande behöver kännedom om.
Det bör enligt min mening inte möta hinder att kommun uppdrar åt ett
bostadsföretag att ombesörja serviceverksamheten.
Jag föreslår således att kommunerna åläggs att svara för sådan information
som jag här har angivit. Ett sådant åliggande bör skrivas in i bostadsf
ör sör j ningslagen.
Verksamhetens omfattning måste självfallet variera i kommunerna. I
stora kommuner med bostadsbrist krävs särskilda initiativ för bostädernas
marknadsföring. Jag vill emellertid understryka att även kommuner
med jämvikt på bostadsmarknaden bör vara skyldiga att lämna de bostadssökande
information om bostadstillgången.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
37
Kommunala bostadsbyggnadsprogram
Nuvarande ordning
Enligt 3 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande
skall kommun med mer än 10 000 invånare till ledning för kommunens
framtida åtgärder med avseende på bostadsproduktionen inom kommunen
uppgöra bostadsförsörjningsplan. Detsamma gäller annan kommun
för vilken Kungl. Maj :t med hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling eller
andra särskilda omständigheter föreskrivit det. Bostadsförsörjningsplan
skall upprättas efter samråd med den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer
och efter antagandet tillställas nämnda myndighet. Plan skall lända till
huvudsaklig efterrättelse beträffande bostadsproduktionen inom kommunen.
Erfordras mera väsentliga avvikelser från planen skall ny plan upprättas.
Bostadsstyrelsen föreslog i en framställning, som redovisades i prop.
1962: 1 (bil. 7 s. 272—274) att planeringen av bostadsbyggandet skulle
läggas om. Styrelsen framhöll att bostadsförsörjningsplaner hade upprättats
för endast ett fåtal kommuner och att det förelåg betydande brister
i fråga om samordningen mellan å ena sidan bostadsbyggandet och dess
planering och å andra sidan övriga investeringar och bebyggelseplaneringen.
Förslaget innebar att skyldigheten för små och medelstora kommuner
att upprätta bostadsförsörjningsplan skulle ersättas av ett åläggande för
i princip alla kommuner att upprätta bostadsbyggnadsprogram. Dessa skulle
avse en femårsperiod och revideras årligen. Syftet med sådana rullande femårsplaner
skulle vara att klarlägga omfattningen och inriktningen av den
behövliga bostadsproduktionen och möjligheterna att genomföra den. Enligt
styrelsens förslag skulle 3 § bostadsförsörjningslagen ändras i överensstämmelse
härmed.
Vid anmälan av detta förslag (nyssnämnda prop. s. 285) anförde föredragande
departementschefen att förslaget syntes vara värt att pröva. Innan
närmare erfarenheter vunnits av den föreslagna verksamheten borde dock
någon lagändring inte genomföras. Departementschefen ansåg att Kungl.
Maj :t hade befogenhet att, inom ramen för gällande lag, utfärda de föreskrifter
som erfordrades för att en verksamhet av detta slag skulle kunna
igångsättas på försök. Riksdagen godtog vad departementschefen föreslagit
(SU 1962:46 s. 39, rskr 146).
Bestämmelser om kommunala bostadsbyggnadsprogram har meddelats i
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
kungörelsen den 20 december 1962 (nr 655) angående kommunala bostadsbyggnadsprogram.
Dessa bestämmelser innebär i huvudsak följande.
Kommun som vid ingången av år 1962 hade mer än 10 000 invånare samt
annan kommun, beträffande vilken Kungl. Maj :t föreskrivit det, skall upprätta
bostadsbyggnadsprogram. Syftet är att främja att bostadsbyggandet
inom kommunen förbereds och genomförs på ett ändamålsenligt sätt. Program
skall upprättas varje år och avse de fem närmast följande kalenderåren.
I program skall anges omfattningen och inriktningen av det erforderliga
och möjliga bostadsbyggandet under de år programmet avser. Vidare
skall i programmet de olika förutsättningarna för detta byggande redovisas.
Kommuner i ett område som kan anses utgöra en enhet i fråga om bostadsförsörjningen
skall vid upprättande av program samråda med varandra.
Kommun skall årligen till länsbostadsnämnden lämna redogörelse för upprättat
program. Nämnden skall med ledning härav tillställa övriga länsmyndigheter
de uppgifter som kan behövas för deras verksamhet.
D epar tementschefen
Verksamheten med bostadsbyggnadsprogram har nu bedrivits omkring
fyra år. Ca 400 kommuner är f. n. skyldiga att upprätta sådana program.
De senast upprättade programmen, som avser åren 1966—1970, är de tredje
i ordningen. Som jag har anfört tidigare denna dag i samband med anmälan
av fråga om riktlinjer för bostadspolitiken m. m. synes denna verksamhet ha
varit av stor betydelse som medel att skapa en realistisk grund för kommunernas
planeringsåtgärder. Även i övrigt har erfarenheterna av verksamheten
varit goda. Jag räknar därför med att verksamheten skall fortsätta, i
huvudsak enligt de nu tillämpade riktlinjerna.
Som jag förut nämnt har programverksamheten hittills haft karaktär av
försöksverksamhet, som avviker från de former för bostadsbyggandets planering
som förutsattes vid bostadsförsörjningslagens tillkomst. Tiden synes
mig nu vara inne att ge verksamheten en fastare förankring i lagen. 3 § i lagen
bör därför ändras så att den bättre stämmer överens med den nu tillämpade
ordningen för kommunernas planering av bostadsbyggandet. Som hittills
bör bostadsbyggnadsprogram upprättas i kommun där ett kontinuerligt bostadsbyggande
av någon omfattning förekommer eller kan förutses. F. n.
skall bl. a. alla kommuner med över 10 000 invånare göra upp sådana program.
Med hänsyn till kommunsammanläggningar synes det mindre lämpligt
att behålla denna gräns. Vissa kommuner med flera invånare torde kunna
undvara program, medan kommuner som f. n. har mindre än 10 000 invånare
behöver program för sin expansion. Jag föreslår därför att Kungl. Maj :t i
varje särskilt fall får bestämma om kommun skall upprätta bostadsbyggnadsprogram.
Skyldigheten torde framdeles komma att omfatta i stort sett
samma kommuner som f. n.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967
39
Hemställan
I enlighet med vad jag anfört i det föregående har inom inrikesdepartementet
upprättats förslag till
1. lag angående ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande och
2. lag angående upphävande, av 10 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.
Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga dessa lagförslag.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1967:264 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 10 juli 191f7 a1 i texten
- 3LU 1967:43 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 10 juli 1947 s. 1 i texten