Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om flyttning av fordon i vissa fall

1967-03-31 · 62 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 62 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:107, Med förslag till lag om flyttning av fordon i vissa fall

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

1

Nr 107

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

flyttning av fordon i vissa fall; given Stockholms slott

den 31 mars 1967.

Unde åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. aj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag om lyttning av fordon i vissa fall.

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I pro sitionen framläggs förslag till lag om flyttning av fordon i vissa

fall. Lag n innebär att vissa myndigheter får rätt att ingripa mot olämpligt

uppställ a fordon när allmänna intressen påkallar det. Polismyndighet kan

flytta fo don som utgör trafikfara eller betydande trafikhinder. Vägförvaltning

oc kommunal myndighet får rätt att ingripa med hänsyn till väghållningen

e ler för att undanskaffa övergivna fordon, således även de s. k. bilvraken.

ådant ingripande förutsätter beslut av polismyndighet, om inte

Kungl. aj :t givit myndigheten rätt att själv meddela flyttningsbeslut.

Fordo som flyttas skall enligt lagen ställas upp i närheten av den plats

där det nträffats. Kan det inte lämpligen ske, skall det föras till och förvaras

på särskilt anordnad uppställningsplats. Övergivet fordon får dock

inte flyt s över gatan eller runt gathörnet. Är fordonet att anse som vrak

skall det i princip skrotas omedelbart. Annars måste det tas om hand och

förvaras.

Fordo som förvaras på uppställningsplats får hämtas av ägaren inom tre

månader från det han underrättats om flyttningen eller, om han inte kunnat

nås med underrättelse, inom sex månader från det flyttningen kungjorts.

Underlåt r ägare att hämta fordonet inom angiven tidsfrist tillfaller det

staten el er kommunen.

Myndi heterna får utom i vissa undantagsfall rätt att ta ut kostnaderna i

samband med flyttningen av fordonsägaren.

Lagen öreslås träda i kraft den 1 juli 1967.

1 Biha g till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 107

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Förslag

till

Lag

om flyttning av fordon i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med

fordon: varje anordning som är eller varit försedd med hjul, band eller

medar och som inrättats för färd på marken på annat sätt än på skenor, .

fordonsvrak: fordon som måste anses övergivet enligt bestämmelserna i

2 § 3 och som uppenbarligen har ringa eller intet värde.

Vad som sägs i lagen om ägare av fordon gäller i fråga om fordon som

innehas på grund av avbetalningsköp i stället innehavaren, trots att äganderätten

ej övergått på honom, och i fråga om övergivet fordon den som senast

varit ägare.

2 §•

Fordon får flyttas enligt denna lag om det

1. är uppställt så att fara för trafikolycka uppstår eller betydande hinder

uppkommer i trafiken, ,,

2. är uppställt i strid mot föreskrift om uppställning av fordon sa att

renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras, eller

3. med hänsyn till sitt skick, den tid under vilket det stått uppställt pa

samma plats eller annan omständighet måste anses övergivet.

3 §.

Beslut om flyttning av fordon som avses i 2 § 1 meddelas och verkställes

av polismyndigheten.

Beslut om flyttning av fordon som avses i 2 § 2 eller 3 meddelas av polismyndigheten,

om vägförvaltning eller kommunal myndighet begär det, och

verkställes av den som påkallat beslutet. I den mån Konungen bestämmer

får vägförvaltning eller kommunal myndighet själv besluta om sådan flyttning.

I flyttningsbeslut anges om fordonet är fordonsvrak.

4 §•

Fordonsvrak som flyttas skall så snart det lämpligen kan ske skrotas eller

undanskaffas på annat sätt.

Flyttas annat fordon, skall det ställas upp så nära den plats dar det anträffades,

att det lätt kan återfinnas. Kan fordonet ej lämpligen ställas upp

på sådant sätt eller är det att anse som övergivet enligt 2 § 3, skall det förvaras

på särskild uppställningsplats för fordon som flyttas enligt denna lag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

5 §''

Flyttning av fordon som ej är fordonsvrak skall utföras så att fordonet

ej tillfogas onödig skada.

När fordon förvaras på särskild uppställningsplats, skall nödvändiga

åtgärder vidtagas för att det ej skall skadas eller brukas obehörigen under

förvaringen.

6 §•

När beslut om flyttning meddelats, skall polismyndigheten underrätta

ägaren så snart det kan ske.

Har fordon ställts upp till förvaring på särskild uppställningsplats och

har ägaren ej kunnat anträffas, skall polismyndigheten utan dröjsmål

kungöra flyttningen i tidning inom orten eller på annat lämpligt sätt samt

vidtaga de fortsatta undersökningar och åtgärder som kan anses påkallade

för att göra underrättelse möjlig.

7 §•

Är ägare av fordon som förvaras på särskild uppställningsplats ej känd,

när sex månader förflutit från den dag då flyttningen kungjordes, eller har

fordonet ej avhämtats inom tre månader från det ägaren mottog underrättelse

om flyttningsbeslutet eller måste ägaren eljest anses ha uppgivit

sin rätt till fordonet, tillfaller det kommunen, om beslutet verkställts av

kommunal myndighet, och i annat fall staten.

Fordonsvrak som flyttats tillfaller omedelbart kommunen eller staten.

8 §•

Ägare av fordon som flyttats enligt denna lag är skyldig ersätta kostnaderna

för flyttningen och övriga åtgärder som vidtagits med stöd av lagen.

Ersättningsskyldighet föreligger ej, när ägaren gör sannolikt, att fordonet

frånhänts honom genom brott, eller när fara eller hinder som avses i 2 § 1

uppstått till följd av omständighet som inte bort förutses av den som ställt

upp fordonet.

Vid beräkning av kostnaderna skall avdragas fordonets värde, om äganderätten

övergått enligt 7 §.

Fordon som förvaras på särskild uppställningsplats behöver ej utlämnas,

förrän kostnaderna betalats.

Kostnad, som ej uttages av ägaren, bäres av statsverket eller, om flyttningsbeslutet

verkställts av kommunal myndighet, av kommunen.

9 §•

Föremål som finnes i fordon anses vid tillämpning av denna lag höra till

fordonet. Har föremål som finnes i fordonsvrak ej varit avsett att stadigvarande

brukas i fordonet, behandlas det dock enligt bestämmelserna i

lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.

10 §.

Mot beslut enligt denna lag får talan ej föras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

11 §•

Närmare föreskrifter om beräkning av kostnad som sägs i denna lag och

om tillämpningen i övrigt av lagen meddelas av Konungen eller av den myndighet

som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

5

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 10 februari 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme

Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Gei.ter, Myrdal, Odhnoff

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning

angående rätt att flytta fordon i vissa fall och anför.

Inledning

Med den ökande fordonsparken har de s. k. bilvraken i naturen och fordon

som uppställs så att de utgör hinder i trafiken eller försvårar nödvändiga

väghållningsarbeten blivit ett allt större problem. Det föreligger sedan

länge ett påtagligt behov för allmänna organ att kunna flytta eller bortskaffa

sådana fordon.

Uttryckliga bestämmelser på området saknas så gott som helt. Med stöd av

bl. a. vissa allmänna regler i polisinstruktionen om rätt för polisman att under

särskilda förutsättningar använda våld för upprätthållande av allmän

ordning och säkerhet har emellertid bortflyttning av bilar i viss utsträckning

skett genom polisens försorg. Främst i de större städerna har polis och

kommun i samråd sökt lösa problemet enligt lokalt uppdragna riktlinjer.

Sedan justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman under senare

år var för sig i skilda ärenden ifrågasatt rättsgrunden för vissa företagna

flyttningsåtgärder har de berörda myndigheterna blivit än mer osäkra om

sina befogenheter. Myndigheterna har därför framfört bestämda önskemål

om en snar rättslig reglering på området.

Från statsmakternas sida har frågan under senare tid uppmärksammats

i flera sammanhang.

Den 27 juli 1961 överlämnade Kungl. Maj :t till parkering skommittén för

att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande en framställning

i ämnet från Föreningen Sveriges polismästare. I sitt delbetänkande

den 18 december 1962 (stencilerat) har kommittén behandlat frågan om

polisens befogenhet att flytta och omhändertaga fordon som anträffas olov
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

ligen uppställda på allmän plats in. m. Betänkandet har remissbehandlats.

Bilskrotningsutredningen, tillkallad enligt Kungl. Maj :ts beslut den 27

juli 1981 på hemställan av riksdagen (L2U 1961: 44, rskr 273), behandlade

enligt sina direktiv frågan angående omhändertagande och nedskrotning

av kasserade bilar och framlade betänkande i ämnet den 7 mars 1964 (SOU

1964: 21). Också detta betänkande har remissbehandlats.

I den nya naturvårdslagen — vilken trätt i kraft den 1 januari 1965

(SFS 1964: 822) — har upptagits vissa bestämmelser som utformats i uttalat

syfte att tillgodose önskemålen om ökat skydd för naturen mot nedskräpning

genom bilvrak. Tillämpningen av dessa bestämmelser förutsätter,

att den som förorsakat nedskräpningen kan anträffas. I sitt av

riksdagen godkända utlåtande (L3U 1964:41) med anledning av propositionen

i ämnet ansåg tredje lagutskottet ytterligare utredning påkallad för

de fall den skyldige inte är känd. Enligt utskottet borde, även om frågan

såvitt angår bilvraken skulle komma att övervägas i samband med behandlingen

av bilskrotningsutredningens betänkande, en prövning av hela

problemkomplexet komma till stånd. Riksdagens skrivelse i ärendet, som

bereds inom jordbruksdepartementet i samråd med andra berörda departement,

har ännu inte föranlett något Kungl. Maj :ts beslut i denna fråga.

Frågan om rätt för polisen att flytta och omhänderta fordon och om

omhändertagande av övergivna bilvrak har slutligen under senare tid behandlats

i riksdagen med anledning av väckta motioner. Med hänsyn till

frågornas aktualitet inom kommunikationsdepartementet har motionerna

inte föranlett någon riksdagens åtgärd (se L3U 1966: 22 och ABU 1966: 7).

Såväl parkeringskommitténs som bilskrotningsutredningens förslag mötte

vid remissbehandlingen omfattande kritik på väsentliga punkter. På uppdrag

av min företrädare har därför inom departementet utarbetats en promemoria

(stencil K 1966: 2) som utmynnar i ett nytt och samordnat förslag

till bestämmelser i ämnet. Promemorians lagförslag torde få fogas vid

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern

(JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Nedre Norrland, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, försäkringsinspektionen,

riksrevisionsverket, statens naturvårdsnämnd, rikspolisstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands

och Norrbottens län, parkeringskommittén, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Sveriges Advokatsamfund, Aktiebolaget Svensk

Bilprovning, Motororganisationernas Samarbetsdelegation (MSD), Sveriges

Trafikbilägares Riksorganisation (STR) samt Trafikförsäkringsföreningen.

RÅ har vid sitt yttrande fogat yttranden av överåklagarna i Stockholm,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kiingl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

Göteborg och Malmö samt två av länsåldagarmyndigheterna. Statens naturvårdsnämnd

har bilagt ett yttrande av Svenska Naturskyddsföreningen. Slutligen

har överståthållarämbetet och länsstyrelserna redovisat yttranden från

ett stort antal representanter för polisväsendet, det statliga vägväsendet

samt berörda kommunala myndigheter och organ. Sammanlagt har redovisats

drygt femtio yttranden som remissinstanserna i sin tur infordrat.

Yttrande har också inkommit från Motorbranschens Riksförbund (MRF).

Gällande rätt

Som framgår av inledningen finns för närvarande praktiskt taget inte

några författningsbestämmelser med direkt syfte att reglera myndighets

befogenhet att omhänderta felaktigt uppställt eller övergivet fordon. I begränsad

utsträckning kan emellertid till stöd för sådana åtgärder åberopas

vissa bestämmelser i polisinstruktionen den 3 december 1965 (nr 686), naturvårdslagen

den 11 december 1964- (nr 822) och lagen om hittegods den

22 april 1938 (nr 121). Vidare kan fordon, som skäligen kan antas ha betydelse

för utredning om brott eller vara någon avhänt genom brott eller

förverkat på grund av brott, omhändertas enligt de särskilda reglerna om

beslag i rättegångsbalken.

De aktuella bestämmelserna i polisinstruktionen återfinns i 2 och 18 §;§.

Enligt 2 § skall polisen upprätthålla allmän ordning och säkerhet, därvid

det särskilt åligger polisen bl. a. att hindra att den allmänna ordningen och

säkerheten störs genom brott eller på annat sätt. Om polisens maktbefogenheter

sägs i 18 § att vid tjänsteåtgärd strängare medel inte får användas

än förhållandena kräver. Våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften

inte kan lösas på annat sätt och den lindrigaste form som kan leda till

avsett resultat skall användas.

Naturvårdslagen, 23 §, förbjuder nedskräpning i naturen med plåt, glas

etc. så att otrevnad eller skada för annan kan uppkomma. Åsidosätts förbudet

och har förseelsen varit ägnad att för annan medföra skada eller

obehag av någon betydenhet, straffas vederbörande enligt 37 § med dagsböter.

Länsstyrelsen kan också på grund av bestämmelser i 24 § förelägga

den som vållat eller annars är ansvarig för nedskräpning att iordningställa

platsen. Därvid kan enligt 39 § vite utsättas och, om föreläggandet inte

följs, länsstyrelsen anmoda utmätningsmannen att föranstalta om att åtgärden

vidtas.

Förutsättningarna för omhändertagande av fordon med tillämpning av

hittegodslagens bestämmelser torde knappast praktiskt föreligga i andra

fall än när omhändertagande ändå blir aktuellt som beslag i utredning om

brott. Ett fordon går knappast förlorat för ägaren i annat fall än när det

stulits från honom. I brist på annan lagstiftning lär emellertid hittegods
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

lagen ändå i viss utsträckning åberopas för omhändertagande. Med hänsyn

härtill och för den ledning det kan ge vid utformande av nya bestämmelser

om omhändertagande redogörs här i korthet för de grundläggande

bestämmelser som återfinns i 1—4 §§. Fynd skall utan oskäligt dröjsmål

anmälas för ägaren eller polisen. Har polismyndighet mottagit sådan anmälan

skall fyndet kungöras eller ägaren underrättas. Skyldighet föreligger

att väl vårda hittegods. Upphittaren har rätt att överlämna godset

till polisen och polisen kan även i övrigt omhänderta det, om det är påkallat.

Kan godset inte vårdas utan fara för försämring eller om andra särskilda

skäl talar för det kan polisen låta sälja det. Ägaren är berättigad återta

godset mot ersättning av kostnader och hittelön. Tvist om ersättningen

avgörs av domstol. Anträffas ägaren inte inom sex månader från anmälan

eller gör han inte sin rätt gällande inom tre månader från underrättelse

eller kan han annars anses ha uppgivit sin rätt, tillfaller godset upphittaren

mot betalning av polisens kostnader. Betalas inte kostnaderna inom tre månader

från anmaning eller kan upphittaren annars anses ha uppgett sitt anspråk,

tillfaller godset, efter avdrag av kostnaderna, kronan. Närmare föreskrifter

om polisens befattning med hittegods har meddelats i en särskild

kungörelse den 2 december 1938 (nr 677).

Kan uppställning av fordon betecknas som upplag föreligger vissa möjligheter

till ingripanden enligt bestämmelser i byggnadsstadgan den 30 december

1959 (nr 612), naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822),

allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617), lagen om allmänna

vägar den 30 juni 1943 (nr 431) och hälsovårdsstadgan den 19 december

1958 (nr 662).

Inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser är vissa anläggningar, som inte är hänförliga till

nybyggnad, underkastade byggnadslovsskyldighet. Enligt 54 § byggnadsstadgan

krävs sålunda byggnadslov för bl. a. inrättande av upplag. I 52 §

lämnas anvisningar om vilka krav sådana anläggningar skall uppfylla. Beträffande

upplag föreskrivs, att det inte får anordnas så att det orsakar

brandfara eller risk för olycksfall, skymmer sikten för trafiken eller för närboende,

vanpryder omgivningen eller eljest vållar olägenhet av betydelse.

Om anordning inrättats utan byggnadslov när sådant krävs enligt 54 § eller

i strid mot gällande föreskrifter, får byggnadsnämnden enligt 70 § vid vite

förelägga anordningens ägare att undanröja eller ändra det utförda. Föreläggandet

kan ges vid äventyr att åtgärden i händelse av tredska utförs

genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad.

Länsstyrelsen kan enligt 19 § naturvårdslagen förordna om tillståndstvång

för bl. a. upplag inom område där sådan anordning kan antas väsentligt

skada landskapsbilden. Anordnas upplag utan sådant tillstånd eller

i strid mot villkor i tillståndet följer, förutom straffansvar enligt 37 §, att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

9

vitesföreläggande och handräckning för rättelse kan meddelas med stöd

av 39 §. Också för det fall tillståndstvång inte föreligger föreskrivs en viss

kontroll från det allmännas sida för arbetsföretag som är ägnade att väsentligt

ändra landskapsbilden (20 och 39 §§). Bestämmelserna gör inget undantag

för sådana planlagda områden där byggnadsstadgans föreskrifter gäller.

Allmän plats inom stadsplanelagt område får enligt 2 § allmänna ordningsstadgan

inte användas för upplag utan tillstånd. Överträdelse av bestämmelsen

straffas enligt 28 §.

Lagen om allmänna vägar, 32 §, förbjuder bl. a. upplag på väg utan tillstånd.

Tillstånd krävs också enligt 33 § för upplag inom visst avstånd från

väg om upplaget skulle inverka på trafiksäkerheten. Föreskrifterna är förenade

med ansvarsbestämmelse i 61 §. Ingripande i form av rättelse genom

utmätningsman kan enligt 63 § ske när upplag anordnats i strid mot bestämmelserna.

Hälsovårdsstadgan innehåller i 55 och 62 §§ vissa föreskrifter till förebyggande

av sanitära olägenheter genom upplag.

Tidigare utredningar och yttranden

Som framgår av den tidigare redogörelsen har under senare år tre utredningar,

parkeringskommittén, bilskrotningsutredningen och naturvårdsutredningen

vid sidan av varandra men med visst samråd från olika utgångspunkter

arbetat på problemet om flyttning av fordon som uppställts så

att det är till vanprydnad eller hinder från allmänna synpunkter. Av utredningsförslagen

har endast naturvårdsutredningens betänkande lett till

lagstiftning i ämnet. Beträffande innehållet i denna lagstiftning hänvisas

till redogörelsen för gällande rätt.

Parkeringsutredningens och bilskrotningsutredningens förslag samt remissyttrandena

däröver har utförligt redovisats i bilagor till departementspromemorian.

Det torde inte vara påkallat att här ge annat än en mera

kortfattad redogörelse för dessa förslag och yttranden. Jag hänvisar i denna

del också till min kommande redogörelse för innehållet i departementspromemorian,

där motiveringarna i vissa hänseenden stöder sig på och

återger det tidigare utredningsmaterialet.

Parkeringskommittén

Förslaget

Enligt parkeringskommitténs förslag skulle polisman få rätt att flytta och

omhänderta fordon som uppställts i strid mot vägtrafikförordningens bestämmelser

eller lokal trafikföreskrift. Bestämmelsen härom skulle införas

i 49 § vägtrafikförordningen. Något krav på straffbar förseelse uppställdes

inte och flyttning avsågs kunna ske även i sådana fall när åtgärden ytterst

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

var motiverad av hänsyn till renhållning eller vägarbete eller av önskemålet

att bortskaffa övergivna fordon. Beslut borde kunna meddelas även av s. k.

kommunala trafikövervakare. Närmare riktlinjer för tillämpningen och för

förfarandet kunde anges i centralt utfärdade tillämpningsföreskrifter. Kostnaderna

för förfarandet borde förskjutas av polisdistrikten. Ersättning

skulle bos den enskilde uttas enligt fastställd taxa. Civilrättsliga regler om

det fortsatta förfarandet med omhändertagna fordon ansåg kommittén påkallade

men fann inte nödvändigt avvakta en sådan lagstiftning för flyttningsrättens

införande. Med hänvisning till pågående reformarbete på slcadeståndsrättens

område rekommenderade kommittén en i Stockholm tilllämpad

ordning, som innebär att det allmänna gentemot den enskilde befattningshavaren

åtar sig svara för den ersättningsskyldighet denne kan ådra

sig med anledning av fordonsförflyttning.

Yttrandena

Över kommitténs förslag yttrade sig efter remiss bl. a. ett betydande antal

representanter för domstols-, åklagar- och polisväsendet, centrala vägoch

trafikmyndigheter, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,

Svenska stadsförbundet samt de större trafikantorganisationerna.

Vägmyndigheterna, Svenska stadsförbundet och majoriteten av länsstyrelserna

lämnade förslaget utan erinran. Främst från domstols-, polis- och

trafikantrepresentanterna men även från vissa länsstyrelser restes emellertid

bestämda invändningar mot att möjlighet öppnades till alltför långtgående

ingripanden. Man avvisade därvid kommitténs tanke, att en begränsning

och precisering av förutsättningarna för ingripande skulle kunna

ske i tillämpningsföreskrifterna. Flera remissinstanser ansåg det vidare

felaktigt att anförtro beslutanderätten till annan än särskilt kvalificerad

polispersonal. Från polisens sida motsatte man sig att polispersonal överhuvudtaget

skulle åläggas att undanskaffa fordon när inte rent polisiära

hänsyn påkallade det. I fråga om kostnaderna hävdade några remissinstanser,

att ett indrivningsförfarande skulle ställa sig alltför kostsamt i förhållande

till vad det kunde väntas inbringa. I övrigt framkom delade meningar

om, huruvida kostnad skulle beräknas enligt taxa eller uttas med hänsyn

till verkliga utgifter i de särskilda fallen. I ett betydande antal yttranden avstyrktes

införande av regler om flyttningsrätt innan frågan om det fortsatta

förfarandet med omhändertagna fordon lösts. Också bristen på regler om

skadeståndsskyldighet för det allmänna ansågs av ett antal remissinstanser

utgöra hinder för genomförande av förslaget.

Bilskrotningsutredningen

Förslaget

Bilskrotningsutredningen fann problemet med de s. k. bilvraken väsentligen

angå personbilar. Dess förslag utformades emellertid så att de kunde

utvidgas till att avse även lastbilar och bussar. Utredningen utgick från

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

11

den tötala nedskrotningen som det enda acceptabla sättet för att omhänderta

utrangerade bilar.

I betänkandet redogjordes utförligt för förhållandena inom

b.ilskrotningsbranschen. Jag finner det påkallat att återge vissa

fakta och bedömningar ur denna redogörelse.

Utslagningen av personbilar visar en kraftig stegring sedan slutet av

1950-talet. Antalet anges till 50 000 för 1959 och 75 000 för 1962 samt beräknas

1970 uppgå till 140 000 och 1975 till 185 000. Utredningen har utgått

från att den periodiska kontrollbesiktningen åren närmast efter dess

införande föranleder en »puckel på trendkurvan». Enligt utredningens

undersökningar har utslagningen hittills till väsentlig del motsvarats av

slutskrotning.

Den svenska järnhanteringen förbrukar f. n. årligen ca 2,1 milj. ton

järnskrot. Huvuddelen därav är s. k. cirkulationsskrot inom järnverken.

Köpskrotet utgör ca 650 000 ton, varav 75 000 ton bilskrot. Det svenska

järnskrotet, inklusive bilskrotet, bedöms också framdeles få avsättning hos

järnverken.

Sedan år 1927 har rått exportförbud på järnskrot i Sverige. På grund av

skrotets alltmer ökade betydelse som råvara vid stålproduktionen infördes

successivt exportförbud i samtliga stålproducerande europeiska länder. I

samband med de exportförbud av generell karaktär som tillkom i Sverige

under andra världskriget utvidgades förbudet till att omfatta skrot av alla

slag, även metallskrot. Detta utvidgade förbud har upprätthållits av försörjningsskäl

och även av handelspolitiska grunder. Inom EFTA är järnskrotet

undantaget från liberalisering. Genom särskilda beslut är däremot järnskrotet

föremål för fri cirkulation inom Montanaunionsländerna. De svenska

järnverken har genom sin inköpsorganisation AB Järnbruksförnödenheter

träffat avtal med skrotgrossisterna om leverans av skrot till järnverken.

Avtalet innebär bl. a. att bolaget lämnat avsättningsgaranti för allt från

grossisterna utbjudet svenskt stålskrot av de allmännast förekommande

kvaliteterna med undantag för legerat skrot. Skrotpriserna fastställs av bolaget

efter hörande av skrotbranschens organisationer.

Bilvraken används dels som reservdelsobjekt, dels som avfallsråvara. För

att kunna tjäna som avfallsråvara är det ofrånkomligt att vraken bränns

och att järnskrotet noggrant rensas från koppar och andra metaller. Vraken

måste vidare styckas i lämpliga bitar och eventuellt pressas. I färdigbearbetat

skick representerar skrotet av en bil ett värde av 75—135 kr. beroende

på fordonets storlek m. in. Reservdelstagningen är en verksamhet som ligger

närmare motorbranschen än skrothanteringen. Den bedrivs dels vid s. k.

bildemonteringsföretag, dels vid de enligt självbetjäningsprincipen anordnade

s. k. bildelsparkerna. Värdet per bil av uttagna delar uppskattas maximalt

till 800 kr. och i normalfallet till ca 400 kr. Skrotning sedan de gång
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

bara reservdelarna avlägsnats försummas i synnerhet vid bildelsparkerna,

vilket ger upphov till s. k. bilkyrkogårdar. Av bilvraken beräknas 20—25 %

f. n. bli föremål för reservdelstagning. Även om framdeles marknaden för

begagnade reservdelar inte torde komma att öka i takt med bilbeståndet, bör

den enligt utredningen komma att i stort sett behålla sin position i absoluta

tal.

Skrotbilarna omhändertas antingen av företag för vilka de primärt är reservdelsobjekt

eller av företag som direkt skrotar ned vraken. Skrotföretagen

är av mycket olika storlek och struktur. I den betydelse 1949 års skrothandelsförordning

anger finns f. n. ca 1 500 s. k. uppköpare och 300 s. k.

fasta handlande. Nio grossistföretag har avtal med AB Järnbruksförnödenheter

för leverans till järnverken. Skrotbranschen har enligt utredningen

fullt tillräcklig kapacitet för att tillgodose det ökande behovet av bilskrotning.

Genom intervjuer och på annat sätt kom utredningen till den uppfattningen

att lönsamheten av bilskrotningen avtagit sedan början

av 1950-talet och hastigt försämrats under de senaste åren. Det påpekades

att priset på järnskrot, vilket har ett nära samband med framställningskostnaden

för utbytbara råvaran tackjärn, gått ned och att arbetskostnaden

samtidigt stigit. För Stockholm och andra storstadsområden med särskilt

höga tomt- och lönekostnader konstaterades den tidigare lönsamheten ha

förbytts i förlust med påföljd att skrotföretagen betingade sig ersättning för

att ta emot bilvrak för skrotning. Sådana ersättningar hade också rapporterats

från mindre orter.

Utredningen övervägde ingående möjligheterna att rationalisera bilskrotningen.

Vid i stort sett bibehållna arbetsmetoder fann den förutsättningarna

härför mycket begränsade, främst på grund av den ofrånkomliga rensningen

av skrotet från koppar o. d. vilken hittills endast kunnat ske för hand.

Situationen vore en annan, framhöll utredningen, om kopparn kunde avlägsnas

på metallurgisk väg men någon ekonomiskt användbar metod härför

saknades. En strukturförändring av hanteringen med övergång till stora

företagsenheter skulle möjliggöra användning av »löpande-band-principen»

med stora brännugnar, pressar och dylika hjälpmedel av amerikansk typ.

En sådan strukturrationalisering skulle emellertid förutsätta en helt annan

biltäthet än den svenska under överblickbar tid. I och för sig skulle nämligen

ett par företag av denna typ vara tillräckliga för hela det svenska skrotbilfallet

men transportkostnaderna bedömdes lägga definitivt hinder i vägen

för en sådan koncentration. Utredningen fann det inte möjligt att under

överskådlig tid genom rationaliseringar göra bilskrotningen till en självbärande

och lönsam hantering.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

13

Enligt utredningens bedömning torde ca 70 procent av samtliga bilägare

utan särskilda anordningar både vilja och kunna befordra vraken till rationell

slutskrotning, medan återstoden, 30 procent, representeras av bildelsparker,

mindre reparationsverkstäder och enskilda bilägare. De förstnämnda

två ägargrupperna lagrar ofta vraken alltför länge, vilket resulterar i

uppkomst av bilkyrkogårdar. De enskilda bilägarna överger i ökande utsträckning

sina skrotfärdiga bilar.

Utredningen utmynnade i följande ställningstaganden och förslag.

Från sina begränsade synpunkter fann sig utredningen inte böra föreslå

hävande av exportförbudet för järnskrot.

Utredningen utgick från att ansvaret för slutskrotning bör åvila siste ägaren

av en bil. Tanken att kriminalisera övergivande av fordon

avvisades med hänsyn bl. a. till att en sådan åtgärd inte skulle ha

stöd i det allmänna rättsmedvetandet och skulle innebära att en stor del av

våra begränsade polisiära resurser måste insättas för att utreda från rättssäkerhetssynpunkt

närmast betydelselösa fall av övergivande.

Däremot fann utredningen ofrånkomligt att något slag av depositionsavgift

införs för att garantera och eventuellt stimulera slutskrotning. Efter

diskussion av frågorna hur denna avgift borde utformas och administreras

stannade utredningen för att inte inlägga något stimulansbelopp i depositionsavgiften

utan föreslog att avgiften utformas som en obligatorisk

skrotningsförsäkring. Bestämmelserna härom föreslogs inarbetade

i trafikförsäkringslagen. Beträffande de personbilar som undantas från

denna lags tillämpning — bl. a. sådana som ägs av stat och kommun — sade

sig utredningen räkna med att ägarna i de flesta fall även utan skrotningsförsäkring

tillser att bilarna skrotas efter användningstiden. Försäkringsplikten

skulle gälla ända till dess skrotning skedde och premien utgå som

årsbelopp — beräknat till högst 10- kr. — att uttas under bilens hela nyttjandetid.

Försäkringsbeloppet, som skulle omfatta kostnaden för skrotning

och för transport till skrotgården, skulle utbetalas av försäkringsgivaren

direkt till den som utfört skrotningen. För att förhindra oriktiga utbetalningar

av ersättning på grund av skrotningsförsäkringen föreslog utredningen,

att tillämpningsområdet för 1949 års skrothandelsförordning skulle

utvidgas att gälla handel med motorfordon, avsedda för demontering och

skrotning.

För att bilvrak som övergetts snabbt skall kunna omhändertas och skrotas

ansåg utredningen nödvändigt med en särskild ny lag om omhändertagande

av övergivna bilvrak. Betänkandet innehåller förslag

till en sådan lag. Förslaget har i huvudsak följande innebörd.

Polismyndigheten har att besluta och verkställa omhändertagande och

skrotning av övergivet bilvrak som påträffats på allmän mark eller kro
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

nans fastighet eller, på fastighetsägarens begäran, av bilvrak som uppställs

på enskild mark.

Med bilvrak avses motorfordon som inte kan användas för sitt ursprungliga

ändamål utan att därå nedläggs kostnad som uppenbart överstiger saluvärdet

vid påträffandet.

Bilvrak skall anses övergivet om det saknar vissa angivna skyltar och

märken för identifiering eller om uppgivne ägaren inte inom viss tid efter

underrättelse forslat bort vraket eller angivit annan ägare.

Vederbörande kommun skall svara för kostnader och uppbära intäkter

när det gäller ej skrotningsförsäkrade fordon och får utta ersättning av ägaren

för eventuell förlust. Ägare av vrak som felaktigt bedömts som övergivet

bereds vissa möjligheter till ersättning av allmänna medel.

Tillräckliga hjälpmedel för att förhindra uppkomsten av s. k. b il kyrkogårdar

fann utredningen föreligga i befintliga författningsbestämmelser

enligt hälsovårdsstadgan och byggnadsstadgan jämte de förslag till

ny lagstiftning som hade framlagts av naturvårdsutredningen.

Yttrandena

Över betänkandet yttrade sig ett femtiotal remissinstanser, som i sin tur

infordrat yttranden från en rad olika myndigheter och organisationer.

Vid remissbehandlingen riktades stark kritik mot utredningens centrala

förslag om en skrotningsförsäkring. Däremot välkomnades på de flesta håll

förslaget att införa en lag om omhändertagande av bilvrak. Mot lagförslagets

enskildheter, bl. a. i fråga om polisens befattning med ärendena och författningsbestämmelsernas

redaktionella utformning, framfördes emellertid flera

invändningar.

Utredningens bedömning om den också på längre sikt bristande 1 ö nsamheten

av bilskrotningen föranledde särskilda uttalanden

i några yttranden. Motororganisationerna, företrädarna för bilindustrin och

motorbranschen, Skrothandelns branschkommitté och några andra remissinstanser

ansåg utredningens bedömning i denna del felaktig. Man hänvisade

därvid till flera omständigheter. Den ökade kontrollen över fordonen

medför förkortning av bilarnas livslängd och leder därmed till en större lönsamhet

för demonteringsrörelsen. Samma effekt vinns av den pågående

koncentrationen inom bilhandeln till färre märken. Skrotningsföretagen

och deras organisationer har såväl intresse som möjligheter att själva fortgående

rationalisera verksamheten. Rationaliseringen kan underlättas och

har redan i viss mån stimulerats av kommuner och statliga myndigheter.

Övriga remissinstanser som yttrade sig i frågan anslöt sig däremot till utredningens

uppfattning.

Frågan om hävande av exportförbudet för järnskrot som

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

ett medel att förbättra lönsamheten inom bilskrotningsbranschen berördes i

ett tiotal yttranden. Kommerskollegium, AB Järnbruksförnödenheter och

Skrothandelns branschkommitté fann sig liksom utredningen inte böra förorda

en sådan åtgärd. Som skäl åberopades bl. a. frågans internationella

aspekter, värdet för skrothandeln av att nu gällande avsättningsgaranti bibehålls

samt den omständigheten att förbudet i så fall måste hävas helt,

eftersom bilskrot inte praktiskt kan skiljas från annat skrot. Övriga remissinstanser

som tog upp frågan förordade eller ifrågasatte utan närmare motivering

exportförbudets hävande.

Med få undantag, främst från länsstyrelsehåll, delade remissinstanserna

uppfattningen att några fördelar knappast står att vinna genom att generellt

kriminalisera övergivande av fordon.

En betydande majoritet av såväl huvudinstanserna som de i andra hand

hörda myndigheterna och organen ifrågasatte eller ställde sig avvisande till

utredningens förslag om obligatorisk skrotningsförsäkr

in g. Till dem som helt avstyrkte förslaget hörde försäkringsinspektionen,

statskontoret och Trafikförsäkringsföreningen. Som skäl mot en skrotningsförsäkring

åberopades främst, att förfarandet skulle bli administrativt orimligt

betungande, att det skulle motverka rationalisering inom skrotningsbranschen,

att avgiftssystemets ändamål är för försäkringsväsendet främmande

och att det inte kan vara riktigt att någon annan än den siste ägaren

till fordonet åläggs svara för skrotningskostnaden.

En rad skilda förslag om andra vägar för att lösa problemet

framkom vid remissbehandlingen. Främst förordades följande alternativ,

nämligen att uppgiften att omhänderta bilvrak läggs på kommunerna

som en fråga om renhållning, därvid i vissa fall föreslogs en statlig bidragsgivning

företrädesvis av bilskattemedel, att skrotningsavgift uttas som ett

engångsbelopp då fordonet första gången registreras eller debiteras i anslutning

till bilskatteuppbörden, att för avregistrering skall krävas kvalificerat

intyg om att fordonet skrotats eller att hela frågan får anstå för att lösas i

samband med den pågående utredningen om bilregistreringen.

När det gäller utredningens förslag om en särskild lag om omhändertagande

av övergivna bil v ra k ställde sig remissinstanserna

som nämnts i princip mycket positiva.

Bl. a. i yttrandet från rikspolisstyrelsen avstyrktes emellertid bestämt att

polisen skulle ha att ta befattning med övergivna bilvrak på det sätt som angivits

i lagförslaget. Styrelsen framhöll att strävan under senare tid varit

att befria polisen från de åligganden som inte har anknytning till dess primära

verksamhet och som hittills inkräktat allvarligt på huvuduppgiften

att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Den aktuella uppgiften, som

direkt rör renhållningen i samhället, borde enligt styrelsen handhas av kommunen.

Den föreslagna definitionen av bilvrak betecknades av bl. a. hovrätten över

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

Skåne och Blekinge och Trafikförsäkringsföreningen som alltför omfattande

och skilda förslag till ändrad lydelse av bestämmelsen framfördes.

Förutom den omarbetning av lagförslaget som måste ske om den föreslagna

skrotningsförsäkringen ej genomförs påkallades från flera håll en omredigering

också för att göra lagen mer klar och lättförståelig.

Utredningens uppfattning att uppkomsten av bil kyrkogårdar kan

hindras i tillräcklig grad utan ny lagstiftning delades av flertalet remissorgan.

Ett par länsstyrelser ansåg emellertid att 65 § byggnadsstadgan borde

ändras till att omfatta också bilskrotupplag.

Departementspromemorian

Allmänna synpunkter

Till grund för promemorians förslag till »Lag om rätt att omhändertaga

motorfordon» ligger i huvudsak följande allmänna resonemang och ställningstaganden.

Orsaken till att bilvrak överges i ökad omfattning är att destruktionen f. n.

i allmänhet inte kan ske utan kostnad. Detta sammanhänger med förhållandena

inom skrotbranschen. En möjlighet till lösning av problemet är

att lönsamheten i denna bransch förbättras så att den som lämnar fordon

för skrotning får en ersättning som är värd besväret. En annan möjlighet är

att vidta sådana åtgärder lagstiftningsvägen att fordonsägarna trots kostnad

och besvär finner mest förenligt med egna intressen att själva befordra

fordonen till skrotning.

Det av bilskrotningsutredningen förebragta materialet och remissbehandlingen

av betänkandet visar att dessa frågor ingalunda är lättlösta. Meningarna

om vilka åtgärder som bör vidtas går vitt isär bland sakkunniga

myndigheter och organ. Också erfarenheterna i andra länder ger vid handen

att man här rör sig med mycket svårbemästrade frågor och avvägningar.

Promemorians förslag bygger på förutsättningen att den av bilskrotningsutredningen

föreslagna skrotningsförsäkringen inte bör genomföras med hänsyn

till de invändningar som framkom vid remissbehandlingen. Det har ansetts

uteslutet att inom ramen för arbetet med promemorian utarbeta något

annat förslag som skulle kunna leda till en bättre lönsamhet inom bilskrotningsbranschen

eller till att alla bilägare ändå skulle förmås att själva låta

skrota sina uttjänta fordon. Det genomgångna materialet har dock givit

anledning till följande synpunkter på dessa frågor.

Det ligger nära till hands att som vissa remissorgan ifrågasätta upphävande

av exportförbudet på järnskrot för att därigenom få ökad konkurrens

och högre priser på bilskrotet. Såväl AB Järnbruksförnödenheter som Skrothandelns

branschkommitté och kommerskollegium framhåller emellertid

att en sådan åtgärd inte kan förväntas medföra någon prishöjning av bety
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

delse i förevarande sammanhang. Från skrotliandelns sida framhålls också

att det a^tal om garanti för avsättning av allt olegerat järnskrot inom landet

som man nu har skulle gå förlorat om exportförbudet undanröjs. Bilskrotningsutredningens

bedömande att från dess begränsade synpunkter på

frågan något förslag i denna del inte synes påkallat förefaller riktigt. Det

har också anförts att frilistning enbart av bilskrot inte är möjlig, eftersom

sådant skrot inte kan praktiskt utskiljas från annat skrot och att det därför

måste bli fråga om huruvida förbudet som helhet skall hävas. Även frågans

internationella aspekter har framhållits i sammanhanget. Det kan här

anmärkas att näringsfrihetsombudsmannen f. n. undersöker de nu berörda

särskilda förhållandena inom skrotbranschen.

Möjligheterna till rationaliseringar inom skrotningsbranschen torde inte

böra bedömas alltför pessimistiskt. Det ökande skrotbilsfallet och förbättrade

kommunikationer är i sig faktorer som kan bidra till att möjliggöra större

investeringar. Den tekniska utvecklingen i fråga om sättet att utvinna

användbart skrot från fordonen står säkerligen inte stilla. Enligt uppgift är

på vissa håll i utlandet — bl. a. i Frankrike — maskiner redan i bruk som

gör all manuell hantering i samband med skrotningen överflödig. Även om

det i sådana fall blir fråga om så kostsamma investeringar att de fordrar en

helt annan koncentration och storlek av hanteringen än vad som är möjligt

i vårt land för närvarande, har vägen ändå öppnats mot att behandla problemet

från nya utgångspunkter.

Rationaliseringen måste emellertid i första hand vara en uppgift för

branschen själv. Det allmänna har ett intresse av att det finns en väl utvecklad

företagsamhet på skrotningsbranschens område. Inte minst kommunerna

torde därför anse sig betjänta av att när det gäller exempelvis

markfrågor bidra till att underlätta en rationalisering. En samordning myndigheterna

emellan när det gäller att avsätta omhändertagna fordon på ett

rationellt sätt måste också eftersträvas. Men det allmännas intresse torde

inte vara av sådan karaktär att åtgärder av mer ingripande art är motiverade.

Och det måste vara felaktigt att låsa utvecklingen och motverka

branschens eget intresse av rationalisering genom att garantera viss ekonomisk

gottgörelse till företagen för varje skrotat fordon. Denna invändning

drabbar förslaget om skrotningsförsäkring men den gäller också vissa förslag

som framförts vid remissbehandlingen och som går ut på att redan vid

fordonens inregistrering eller under deras »livstid» i samband med bilskatteuppbörden

eller liknande säkra en avgift som direkt eller indirekt måste

komma skrotningsföretagen tillgodo.

Mot att en viss skrotningsavgift förhandsvis avsättes för alla fordon —

vare sig detta sker genom debitering på fordonsägarna eller genom att bilskattemedel

avsättes för ändamålet — talar också att ett sådant system kan

på goda grunder befaras motverka fordonsägarnas intresse av att själva befordra

fordonen till skrotning. Det synes" inte orealistiskt att anta, att

många fordonsägare kommer att anse sig »ha gjort sitt» genom den ekonomiska

utgiften och att fordonen därför kommer att överges i ökad utsträckning.

Den direkta och den preventiva effekten av en kriminalisering av övergivandet

torde som bilskrotningsutredningen ansett inte på långt när uppväga

det betydande merarbete med därav följande kostnader och krav på

personella resurser en sådan bestämmelse skulle medföra för polisen.

2 Bihang till riksdagens protokoll ISO7.1 samt. Nr 107

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Mnj. ts proposition nr 107 år 1967

På längre sikt bör enligt promemorian finnas vissa möjligheter att angripa

problemet med hänsyn till bilregisterutredningens arbete. Inom ramen

för dess uppdrag bör bestämmelser om förutsättningarna för a\registreiing

och konsekvenserna av underlåtenhet att avregistrera fordon kunna utformas

så att det mer uttalat kommer att vara ett fordonsägarnas eget intresse

att kasserade bilar befordras till skrotning. Målet skulle vara att genom sådana

och andra tänkbara åtgärder — såsom förbättrade möjligheter att via

ett rationellt register spåra försumliga ägare — vinna garantier för att den

enskilde i betydligt ökad omfattning kommer att själv undanskaffa sitt fordon

även om skrotningen är förenad med viss kostnad för honom. Det hänvisas

också till den utredning som kan förutses med anledning av bl. a. riksdagens

skrivelse 1964: 371 (se L3U 1964: 41 s. 91 och s. 101 yrkandet under

B).

Från olika håll har emellertid med skärpa framhållits att en snar förbättring

är påkallad. De intressen som aktualiserat frågan representeras dels av

polisen, som upprätthållare av allmän ordning och säkerhet i trafiken, dels

av kommunerna som ansvariga i viss omfattning för renhållning, snöröjning

och väghållning, dels vägmyndigheterna med hänsyn till deras uppgifter i

fråga om väghållning. Med nuvarande förhållanden har man i stor omfattning

sett sig nödsakad ingripa med flyttningsåtgärder trots osäkerhet om

rättsgrunden för sitt handlande och trots avsaknaden av bestämmelser om

det fortsatta förfarandet. Myndigheterna har krävt en säkrare rättslig grund

när det gäller möjligheter till ingripande såväl mot bilvrak som mot olämpligt

uppställda fordon i övrigt. Dessa krav bör, framhalls det i promemorian,

om möjligt tillgodoses även om en lösning av frågan i stort inte kan vinnas

annat än på längre sikt.

Att ålägga vederbörande myndigheter att svara för bortforsling när flyttning

är påkallad skulle kunna innebära en avsevärd ekonomisk belastning

för det allmänna. Även om myndigheterna ges möjlighet att återkräva flyttningskostnad

av fordonsägarna och att tillgodogöra sig fordonens värde i

vissa fall ges därigenom ingen garanti för full kostnadstäckning, särskilt

inte i fråga om bilvraken men inte heller beträffande fordon som behöver

omhändertas i andra fall. Hur stora kostnaderna skulle bli är inte möjligt

att förutse. Ett principbeslut med sådan innebörd anses i promemorian inte

kunna förordas i dagens läge och i vart fall inte utan ytterligare utredning.

Detta bör inte hindra att man nu — även om det måste betraktas som en

lösning av provisorisk karaktär — genomför en lagstiftning som ger myndigheterna

rätt att ingripa under vissa preciserade förutsättningar, med

möjlighet att återkräva sina kostnader av fordonsägaren, och som ger de

bestämmelser om förfarandet vid omhändertagande som nu saknas.

Frågan uppstår då hur en sådan lagstiftning skall läggas upp lagtekniskt.

Om man skulle bygga vidare på de riktlinjer som varit grundläggande

för de två förut redovisade utredningsförslagen skulle detta inne
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

bära, att regler om befogenhet att flytta och omhänderta motorfordon och

om det fortsatta förfarandet skulle komma att återfinnas i ett flertal författningar.

Förutom i hittegodslagen med tillämpningsföreskrifter i fråga

om fordon som kommit ur ägarens besittning, allmänna polisinstruktionen

och rättegångsbalken i fråga om stulna fordon eller fordon som måste disponeras

för utredning om trafikolyckor eller brott, naturvårdslagen i fråga

om fordon med känd ägare, vilka uppställts så att därigenom vållats nedskräpning

i naturen, samt de skilda författningar som ger möjligheter till

kontroll av uppställning som innebär anordnande av upplag skulle bestämmelser

av betydelse i sammanhanget komma att återfinnas i

1. vägtrafikförordningen i fråga om felparkerade fordon uppställda

på väg,

2. en lag med civilrättsliga bestämmelser om det fortsatta förfarandet

med fordon som omhändertagits enligt förordningen,

3. tillämpningsföreskrifter till förordningen, där föreskrifter också skulle

ges som begränsar tillämpningen av huvudregeln, samt

4. en särskild lag om omhändertagande av övergivna bilvrak som, rättsenligt

eller ej, uppställts på allmän eller enskild mark.

Fn sådan splittring på olika författningar av bestämmelser som rör

samma ämnesområde betecknas i promemorian som lagtekniskt föga tilltalande

och ägnad att föranleda betydande olägenheter i praktiken. Från

polishall har särskilt framhållits, att i det enskilda fallet gränsdragningen

mellan bilvrak och »levande» bilar ofta kan vara besvärlig och att det därför

vore önskvärt att reglerna så långt möjligt samordnades. I utlåtande 1956:

36 över förslag till allmän ordningsstadga hade första lagutskottet särskild

anledning att beröra den nu aktuella frågan. Utskottet uttalade bl. a., att

ehuru bestämmelser om borttagande av fordon motiveras av helt artskilda

omständigheter, det inte bör ifrågakomma att uppta särskilda sådana bestämmelser

i spridda författningar. I den mån en speciell reglering erfordras

bör denna ske på ett ställe i lagstiftningen och där innehålla samtliga förutsättningar

för borttransport, vilka anses böra särskilt lagfästas. Utskottet

fann den naturliga platsen för en sådan reglering vara i anslutning till trafikförfattning.

Det skulle enligt promemorian föra för långt att i sammanhanget ta upp

frågan om en samordning kan och bör ske av alla de berörda bestämmelserna.

Avsevärda fördelar, inte bara lagtekniskt, skulle emellertid vara att vinna

om bestämmelser motsvarande de under punkterna 1—4 tas upp i en gemensam

författning jämte tillämpningsföreskrifter till denna. Förutom att

praktiska skäl uppenbart talar för en sådan lösning synes vissa tungt vägande

synpunkter som framkommit under remissbehandlingen knappast

kunna tillgodoses på annat sätt. Sådana synpunkter är kraven på uttömmande

och överskådliga regler om förutsättningarna för ingripande och om

tillgodoseende i tillbörlig mån också av andra legitima intressen än trafik
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Majrts proposition nr 107 år 1067

hänsyn såsom renhållning och vägarbete. Det behövs också noggranna och

enhetliga föreskrifter angående förfarandet efter omhändertagande. En uppdelning

i fråga om verkställighet, förskjutande av kostnader etc. måste ske

med hänsyn till de ändamål som skall tillgodoses genom flyttningen. Enligt

promemorian är det varken lämpligt eller möjligt att genomföra en sådan

gemensam lagstiftning inom vägtrafikförordningens ram. Parkeringskommitténs

uppfattning om gränserna för vad trafikförfattningarna bör och formellt

kan innehålla i detta hänseende synes riktig.

Någon konflikt med andra rättsregler på området torde inte behöva förutses.

Tillämpning av hittegodslagen i fråga om motorfordon kan knappast

ha varit avsedd av lagstiftaren och har närmast tillgripits som en

nödlösning i brist på andra bestämmelser. De möjligheter till ingripande

mot nedskräpning som intagits i den nya naturvårdslagen är snarast ett

komplement till de avsedda nya reglerna. Däremot kan det synas tveksamt

om det utan särskild hänvisning i lagen är uppenbart, att den inte är tilllämplig

när visst fordon har samband med misstanke om brottslig gärning

och omhändertagandet regleras i rättegångsbalken. Förslaget utgår emellertid

från att en sådan hänvisning inte är nödvändig.

I en bilaga till promemorian lämnas en översikt över vissa skadeståndsfrågor

som uppkommer i sammanhanget, översikten visar att rättsläget

är i hög grad osäkert när det gäller den enskildes möjligheter till ersättning

för skada som kan vållas genom de nu ifrågasatta flyttningsbesluten.

När en ny lagstiftning om omhändertagande av fordon ändå föreslås införd

utan särskilda åtgärder för att lösa skadeståndsfrågorna, motiveras detta

med följande påpekanden och synpunkter.

Det erkänns f. n. inte i vårt lands lagstiftning någon allmän skyldighet

för stat och kommun att ersätta skador som uppkommer i offentlig verksamhet.

Endast på ett fåtal speciella områden, såsom i fråga om oskyldigt

häktade och dömda och om brist i redovisning i vissa fall av kronofogde

in. fl., har särregler införts. I praxis under senare ar har emellertid högsta

domstolen vid ett par tillfällen ansett det allmänna böra svara för sakskada

som uppstått vid myndighetsutövning. I vad mån man härav kan dra någon

slutsats om domstolarnas benägenhet att utan författningsstöd ålägga

det allmänna skadeståndsansvar i fortsättningen är osäkert.

Förslag föreligger emellertid till en genomgripande revision på skadeståndsrättens

område. Kommittén rörande det allmännas skadeståndsansvar

har år 1958 framlagt betänkande med förslag till lag om skadestånd

i offentlig verksamhet (SOU 1958:43) och skadeståndskommittén har i

betänkande år 1964 (SOU 1964:31) avgivit förslag till lag med vissa bestämmelser

om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar.

Efter nordiska departementala förhandlingar under senare delen av år

1965 har frågorna om det allmännas skadeståndsansvar och om principalansvaret

upptagits till fortsatt behandling inom justitieministerierna i de

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

tre skandinaviska länderna och i Finland med sikte för vår del på att ett

fullständigt lagförslag skall kunna remitteras till lagrådet under år 1967.

Mot bakgrund av detta lagstiftningsarbete synes det inte böra komma

i fråga att införa en särskild skadeståndsrättslig reglering på det område

som här behandlas. De åtgärder från det allmännas sida som skulle möjliggöras

med promemorians förslag är inte heller av den särart att det

måste anses nödvändigt att avvakta en slutlig lösning på skadeståndsrättens

område. Det har inte heller ansetts lämpligt eller möjligt att här föreslå

föreskrifter från det allmännas sida, utan motsvarighet på andra rättsområden,

angående villkor om försäkring för rätt att flytta fordon.

I överensstämmelse med vad som gäller angående beslag enligt rättegångsbalken

har dock i 4 § förslaget införts bestämmelser om vårdnadsplikt när

omhändertagande sker.

Förslagets enskildheter

Förutsättningar för omhändertagande

Den bestämmelse parkeringskommittén utarbetat om villkoren för rätt att

flytta fordon har i remisskritiken funnits i vissa avseenden för vidsträckt

och i andra för begränsad. Å ena sidan öppnas möjlighet till ingripande mot

felparkerade fordon, oavsett om den felaktiga uppställningen i det konkreta

fallet innebär- någon egentlig olägenhet från trafiksäkerhets- eller trafikavvecklingssynpunkt

och oavsett om den innefattar straffbar förseelse. Å

andra sidan täcker regeln inte sådana i och för sig tänkbara fall, när en flyttning

av ett fordon kan vara från allmän synpunkt motiverad, fastän felparkering

i teknisk mening inte föreligger.

Uppfattningen att regeln är för vidsträckt delas i promemorian. Förslaget

innebär ett helt nytt institut för åtgärder mot försumliga fordonsförare

och ett ingripande kan medföra avsevärt förfång för den enskilde.

Under sådana omständigheter bör lagstiftaren gå fram med varsamhet.

När det gäller påpekandet att förslaget är för begränsat konstateras att det

i praktiken knappast torde ha aktualiserats något fall, där bortflyttning varit

påkallad med hänsyn till renhållning eller snöröjning utan att uppställningen

stått i strid med gällande lokala trafikföreskrifter. Med hänsyn

till fordonsägarnas möjligheter att förutse i vilka fall ingripande kan företas

synes det också nödvändigt att förutsätta felparkering för att undanskaffande

i renhållnings- eller snöröjningssyfte skall få ske. Detsamma

gäller fordon som är till hinder för vägarbete. I ett speciellt fall anses dock

en utvidgning motiverad. Fordon som måste antas vara övergivet bör inte

få hindra myndigheternas arbete för tillsyn och reparation av vägbanan

även om det i och för sig är lagligt uppställt.

Författningstexten i 1 § a), där det anges att fordonet skall vara uppställt

»i strid mot gällande föreskrifter så att det utgör fara eller betydande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

hinder i trafiken eller avsevärt försvårar renhållning, snöröjning eller annat

arbete på väg», har utarbetats med utgångspunkt från att lagen bör klart

utsäga vilka allmänintressen flyttningsregeln skall tillgodose och tydligt

ange att bortforsling får ske endast om fordonets kvarstående innebär verklig

olägenhet med hänsyn till något av dessa intressen.

Under 1 § b) i förslaget medges omhändertagande av fordon »som med

hänsyn till det skick vari det befinnes, den tid under vilken det stått uppställt

på samma plats eller annan omständighet måste antagas vara övergivet».

Övergivet fordon kan alltså med denna bestämmelse i motsats till bilskrotningsutredningens

förslag tas omhand även om det inte är bilvrak.

Några andra förutsättningar för omhändertagande än dem som uppställs

för att fordonet skall kunna anses vara övergivet krävs inte. För en sådan

regel talar enligt promemorian inte bara att, som förut nämnts, övergivna

fordon inte bör få hindra renhållning, snöröjning o. d., även om de i och för

sig är lagenligt uppställda. Brist på parkeringsutrymmen eller olägenhet

av mindre allvarlig art för trafiken eller trafiksäkerheten är andra omständigheter

som anses böra kunna föranleda flyttning av övergivet fordon.

Hälsorisker för lekande barn, estetiska synpunkter eller intresset att inte

låta egendom förfaras bör också kunna åberopas.

Frågan om ett omhändertaget fordon är bilvrak eller ej tillmäts i förslaget

betydelse när det gäller det fortsatta förfarandet. I 1 § andra stycket

föreskrivs därför, att om beslut om omhändertagande avser fordon, som uppenbarligen

har ringa eller intet värde och som saknar skylt och handling

utvisande registreringsnumret eller ägarens namn och hemvist, fordonet

skall betecknas som bilvrak i beslutet. Den valda definitionen bygger på de

synpunkter i frågan som framkommit vid remissbehandlingen av bilskrotningsutredningens

betänkande. Det förutsätts, att biträde av sakkunnig värderingsman

i allmänhet torde vara påkallat i den bedömning som måste

föregå ett beslut om omhändertagande av bilvrak.

Förslaget omfattar, liksom de två föregående utredningsförslagen, inga

andra fordon än motorfordon. Det ifrågasätts emellertid i promemorian,

om inte också vissa andra fordon borde omfattas av lagstiftningen. Närmast

åsyftas att ingripande kan tänkas bli påkallat i fråga om övergivna

eller felaktigt uppställda släpvagnar. Även om något behov av sådana ingripanden

inte framkommit av tidigare utredningar och remissyttranden bör

enligt promemorian denna fråga särskilt uppmärksammas vid ett ställningstagande

till förslaget.

Beslut och verkställighet

I promemorian erinras om den negativa inställning som vid remissbehandlingen

av de två föregående utredningarna kommit till uttryck från

polisens sida angående dess befattning med annat än rent polisiära upp
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

23

gifter. Det betecknas emellertid som ofrånkomligt med hänsyn till de avvägningar

som måste föregå ett beslut om omhändertagande att endast polismyndighet

skall äga meddela sådant beslut. Möjlighet till delegation av

beslutanderätten till kvalificerad tjänsteman förutsätts bli införd genom

ändring i kungörelsen den 9 oktober 1964 (nr 595) om handläggning av vissa

polischefsuppgifter. Med hänvisning till vad som anförts vid remissbehandlingen

av parkeringskommitténs betänkande förordas i promemorian att i

princip endast polisbefäl skall kunna komma i fråga för uppgiften.

Beträffande verkställigheten rymmer förslaget i 2 § möjlighet till uppdelning

mellan myndigheterna. Beslut om omhändertagande antas med den

föreslagna regleringen bli aktuellt dels när polisen själv ingriper inom

ramen för sin verksamhet och är beredd svara för verkställigheten, dels när

kommun eller vägmyndighet anser det förenligt med sina intressen att

verkställa flyttning och därför påkallar polismyndighetens beslut. Någon

motsvarighet till den av bilskrotningsutredningen föreslagna bestämmelsen

om rätt för ägare av enskild fastighet att påkalla flyttning upptas inte.

Eftersom omhändertagande av övergivna fordon tillåts oberoende av var

de anträffas kan markägare begära flyttning genom kommunens försorg.

Något hinder för avtal mellan markägaren och kommunen i kostnadsfrågan

föreligger inte. Kommunen kan givetvis också, påpekas det, av eget initiativ,

efter inhämtande av bemyndigande från polisen, verkställa sådan flyttning.

Det närmare förfarandet

I lagförslaget upptas de bestämmelser som ansetts grundläggande i fråga

om det fortsatta förfarandet vid omhändertagande av fordon. Det förutsätts

att ingående föreskrifter rörande tillämpningen utfärdas av Kungl.

Maj :t eller rikspolisstyrelsen.

Förslaget utgår från att bil vrak skall förstöras utan dröjsmål och ger

därför den myndighet som tar det om hand rätt att själv bestämma vart

det skall föras. I övrigt ges i 3 § två möjligheter för den verkställande myndigheten,

nämligen antingen förflyttning så kort sträcka att den som söker

fordonet lätt kan upptäcka det från den plats där det stått uppställt eller

transport till plats som särskilt anordnats för ändamålet. Riktlinjer för i

vilka fall det ena eller andra alternativet företrädesvis bör användas förutsätts

komma att framgå av tillämpningsföreskrifterna, där det också enligt

promemorian bör närmare anges hur uppställning skall ske för att kraven

på den kortare förflyttningen skall anses uppfyllda. Vidare bör i sådana

föreskrifter närmare bestämmas vad som skall avses med särskilt anordnad

uppställningsplats. Krav på bekantgörande i lämplig form för allmänheten

av sådana platser bör uppställas i dessa bestämmelser. Det bör ankomma på

de berörda verkställande myndigheterna själva att genom inbördes avtal ordna

frågan om uppställningsplatser på ett från administrativ och ekonomisk

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

synpunkt rationellt sätt. Ett åtagande från endera parten behöver, påpekas

det, givetvis inte innebära ett övervältrande av verkställighetsköstnad på

denne, eftersom överenskommelse kan träffas om hyra och ersättning i

övrigt från övriga intressenter.

Anvisningar om hur flyttning i olika fall bör genomföras tekniskt — genom

bogsering, med kranvagn etc. — förutsätts också ingå i tillämpningsföreskrifterna.

Reglerna i 4 § om skyldighet att ta vård om fordon som förts till särskild

uppställningsplats har upprättats efter huvudsakligt mönster av 27

kap. 10 § rättegångsbalken. Vårdnadspliktens närmare innehåll bör regleras

i tillämpningsföreskrifterna.

Det har ansetts påkallat att lagen upptar regler om underrättelseplikt och

om konsekvenserna av att äganderätten inte kan utrönas eller att ägare som

underrättats underlåter att avliämta sitt fordon.

Det påpekas i promemorian att med hänsyn till kostnadsfrågan det måste

ligga i myndigheternas eget intresse att i rimlig omfattning efterforska ägare

till varje fordon som omhändertagits. Ger undersökningen resultat eller är

ägaren redan från början känd skall enligt 5 § ägaren snarast underrättas

om flyttningsåtgärden. Något undantag har här inte gjorts för de korta förflyttningarna

eller för flyttning av bilvrak. Det har däremot inte ansetts nödvändigt

att innefatta dessa flyttningar i föreskriften i samma paragraf att,

om ägaren inte anträffas, flyttning utan dröjsmål skall kungöras på lämpligt

sätt. Närmare bestämmelser om underrättelser och kungörande bör inflyta i

tillämpningsföreskrifterna. Det anses också lämpligt att i tillämpningsföreskrifterna

ge anvisning om att det i vissa fall kan vara motiverat att dröja

med verkställighet för att bereda ägaren tillfälle att själv bortskaffa fordonet.

Därvid bör anges att föreläggande givetvis kan ges för ägaren med påpekande

att flyttning eljest sker. Vidare bör för vissa fall anvisas möjligheten

att låta fordonet kvarstå viss tid med anmaning om flyttning fästad

på fordonet. Ett generellt villkor i lagen om skyldighet att bereda ägaren

tillfälle att själv vidta åtgärden för att verkställighet skall få ske skulle enligt

promemorian uppenbarligen i många fall onödigtvis fördröja och komplicera

brådskande flyttningar. En annan fråga för tillämpningsföreskrifterna

anges vara att genom regler om överskådliga och så långt möjligt

centrala register öppna möjlighet för allmänheten att på ett enkelt sätt inhämta

upplysning om verkställda flyttningsåtgärder.

Bestämmelserna i 7 § om ägares möjligheter att återfå sitt fordon efter

omhändertagande är upprättade efter mönster av hittegodslagen. Det hänvisas

till att en inom justitiedepartementet pågående översyn av denna lag

kan antas komma att leda till en förkortning av de tidsfrister som nu

gäller. Med hänsyn till de betydande kostnader och besvär som är före
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

nade med förvaring av motorfordon måste det vara i hög grad önskvärt

att tidsfristerna i den nu aktuella lagen begränsas så långt möjligt under

behörig hänsyn till den enskildes rättssäkerhet. Tills vidare föreslås i överensstämmelse

med motsvarande regler i hittegodslagen en tidrymd av sex

månader från omhändertagandet för avvaktande av att okänd ägare skall

ge sig tillkänna eller eljest anträffas. Efter denna tid skall äganderätten

övergå till kronan. Har kommun svarat för omhändertagandet får därvid

kommunens kostnader avdragas. Det förutsätts att sexmånadersgränsen

omprövas i den mån hittegodslagens motsvarande bestämmelse kommer att

ändras. Övervägande skäl anses emellertid redan nu tala för att trots tremånadersfristen

för motsvarande fall i hittegodslagen kräva av ägaren att

han avhämtar fordonet inom en månad efter bevislig underrättelse om

flyttningen. Ägares rätt att få ut fordonet under förvaringstiden är som

förut nämnts — också med motsvarighet i hittegodslagen —• begränsad av

att myndigheten tillerkänts retentionsrätt i fordonet för sina kostnader.

En direkt föreskrift att omhändertaget bilvrak skall undanskaffas så

snart det kan ske ansågs påkallad av bilskrotningsutredningen och har

tagits in i 8 §. Även om det normala sättet för destruktion måste bli att fordonet

skrotas, har andra sätt för undanskaffande inte uteslutits. Ägares möjlighet

att förfoga över bilvrak upphör alltså enligt förslaget i princip i och

med omhändertagandet. Har vraket av någon anledning i första hand förts

till en uppställningsplats eller har det flyttats till annan plats men ännu ej

skrotats, föreligger därför ingen skyldighet att lämna ut det men myndigbeten

kan, påpekas det, ändå finna det förenligt med sitt intresse att låta

ägaren återfå det, om han begär det och ersätter flyttningskostnaderna.

Liksom bilskrotningsutredningens förslag innehåller promemorieförslaget

i 9 § en regel om att lösören, som påträffas i annat fordon än sådant som

flyttas endast kort sträcka, skall behandlas enligt lagen om hittegods. Undantag

har emellertid införts för tillbehör till fordonet.

Kostnaderna

Genom bestämmelser i 6, 7 och 8 §§ förslaget öppnas möjlighet för myndighet

som omhändertagit fordon att få ersättning av ägaren för sina kostnader.

När det gäller fordon som förvaras av myndigheten förbinds rätten

till ersättning med retentionsrätt i fordonet. Trots att invändningar mot återkrav

rests vid remissbehandlingen av parkeringskommitténs förslag har

det i promemorian ansetts nödvändigt med ersättningsregler. Risken att

få ersätta flyttningskostnad måste innebära en återhållande faktor när det

gäller felaktig uppställning eller övergivande av fordon. Det bör, påpekas

det, ligga i myndigheternas intresse att inte bedriva äganderättsutredningar

och efterforskningar som inte står i rimlig proportion till utsikterna att nå

resultat. Hur kostnaderna skall beräknas bör enligt promemorian över
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

vägas ytterligare. Lagförslaget förutsätter i 11 § att beräkningsgrunden skall

fastställas av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer.

Besvärsrätt

I promemorian behandlas också frågan om och på vilket sätt den som är

missnöjd med ett flyttningsbeslut skall kunna få beslutet överprövat. Det

finns enligt promemorian knappast anledning att räkna med att något ingripande

från det allmännas sida blir aktuellt i sådana fall där ägaren eller

föraren till ett fordon anträffas innan omhändertagande skett. Vederbörande

finner med all sannolikhet bäst förenligt med sina intressen att

själv flytta fordonet om han ges möjlighet till det. Frågan om ett besvärsförfarande

är motiverat bör därför bedömas med utgångspunkt från att det

gäller fall där myndigheterna redan verkställt ett flyttningsbeslut.

Ett skadeståndskrav från vederbörande ägares sida eller frågan om det

rättmätiga i en debiterad flyttningskostnad kan, påpekas det, givetvis av

den ena eller den andra parten göras till föremål för domstols prövning. Vid

sidan av denna möjlighet bedöms en prövning av flyttningsbeslut i administrativ

väg inte fylla någon uppgift, särskilt som en sådan prövning inte

är bindande för domstolarna. I 10 § förslaget anges därför att talan inte får

föras mot ett beslut om omhändertagande.

Upptag

Promemorian hänvisar till de bestämmelser i skilda författningar som

öppnar möjlighet för det allmänna att på olika sätt förebygga uppkomsten

av icke önskvärda s. k. bilkyrkogårdar och att ingripa mot redan befintliga

sådana upplag. Dessa bestämmelser har redovisats i redogörelsen för gällande

rätt.

Det erinras om att bilskrotningsutredningen ansett ytterligare lagstiftning

på området överflödig men betonat vikten av att de möjligheter som

ges utnyttjas i full skala av myndigheterna, bl. a. så att ingripande sker i tid.

Vidare påpekas att flertalet remissorgan anslöt sig till denna uppfattning,

även om ytterligare åtgärder genom en ändring av 65 § byggnadsstadgan

föreslogs från några håll.

Med hänsyn särskilt till att frågan om åtgärder till skydd mot bilskrotupplag

nyligen behandlats av statsmakterna i samband med att en ny naturvårdslag

antagits och att några erfarenheter ännu inte vunnits av de nya

bestämmelser på området som införts i lagen anses i promemorian något

nytt initiativ i dagens läge inte påkallat.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

27

Remissy Uran dena

Allmänna synpunkter

Med undantag av ett par hörda lokala myndigheter ställer sig samtliga

remissinstanser positiva till alt en lagstiftning enligt riktlinjerna i departementspromemorian

kommer till stånd. Förslaget hälsas i allmänhet med

stor tillfredsställelse och i de flesta yttrandena förordas eller yrkas bestämt

att det snarast blir genomfört. Den föreslagna lösningen betecknas på många

håll som lagtekniskt tilltalande samt enkel och lättfattlig för såväl de berörda

myndigheterna som allmänheten. De flesta remissinstanserna anser bestämmelserna

effektiva och ändamålsenliga. Några däremot beklagar att frågan

om ansvaret för att utrangerade fordon undanskaffas inte får en slutlig lösning

och betraktar förslaget endast som ett steg i rätt riktning i avvaktan på

resultatet av andra utredningar, främst bilregisterutredningen.

En stor majoritet finner det riktigt att genomföra lagstiftningen utan separat

reglering i fråga om skadestånd och oberoende av de allmänna överväganden

som pågår i fråga om bl. a. det offentligas skadeståndsansvar. I

flera yttranden beklagar man att denna fråga måste lämnas olöst men finner

lagstiftningen så angelägen att betänkligheterna i detta hänseende fått

vika. Ett par remissorgan anser emellertid att en ny skadeståndslagstiftning

bör avvaktas.

Av företrädarna för domstolsväsendet uttalar hovrätten över Skåne och

Blekinge att övertygande motiv framförts för sammanförande av bestämmelser

i ämnet till en enhetlig lag och finner bestämda fördelar med det sätt

på vilket lagförslaget formellt byggts upp. Hovrätten tillstyrker förslaget i

alla delar utom i fråga om besvärsrätt. Hovrätten för Nedre Norrland är däremot

mycket tveksam till om lagstiftningen bör genomföras med hänsyn

till att skadeståndsfrågan inte är löst. Eftersom behovet av bestämmelser

måste anses trängande godtas ändå förslaget som ett provisorium. Med beaktande

av detta begränsade syfte finner hovrätten lagförslaget i allt väsentligt

ändamålsenligt.

JK och RÅ delar den i promemorian uttalade uppfattningen att det inte

nu är möjligt att lösa hela frågan och tillstyrker förslaget med vissa påpekanden

i enskilda punkter.

Försäkringsinspektionen finner förslaget ha betydande fördelar och tillstyrker

det med beklagande av att kostnadsfrågan inte kunnat lösas. Riksrevisionsverket

anser det riktigt att ej avvakta en skadeståndslagstiftning och

finner det möjligt att bilregisterutredningen skall kunna lösa kostnadsfrågan

på längre sikt. Verket har ingen annan erinran än att en utredning om

ett taxesystem för uttagande av kostnader från fordonsägarna bör ske innan

lagstiftningen genomförs. Trafikförsäkrings föreningen har intet att invända

mot förslaget.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Av de centrala myndigheter och organ som mer direkt berörs av lagförslaget

betecknar till en början väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förslaget

som lagtekniskt välbetänkt och anser det utgöra en skälig avvägning mellan

allmänna och enskilda intressen. Det anknyter också nära till en promemoria

till ledning för vägforvaltningarnas handlande som styrelsen utfärdat i

brist på rättslig reglering. Rikspolisstyrelsen har ingen principiell invändning.

Med hänsyn till önskvärdheten av en snar lagstiftning instämmer styrelsen

i att finansieringsfrågan tills vidare måste lösas på föreslaget sätt.

Erfarenheterna får därefter visa om kostnaderna blir ett problem. Svenska

stadsförbundet påpekar, att det hade varit önskvärt om frågan angående

fordonsägarnas ekonomiska ansvar hade lösts, men finner behovet av rättsligt

säker grund för ingripande så stort att lagstiftningen bör genomföras

snarast. Den ekonomiska sidan av problemet bör dock skyndsamt upptas

till fortsatt övervägande. Svenska kommunförbundet uttalar att den föreslagna

lagen visserligen inte löser hela problemet men i polismyndighetens

hand kan bli ett gott medel att snabbt och effektivt omhänderta motorfordon.

ÖÄ och de hörda länsstyrelserna som avgett yttranden tillstyrker utan

undantag att förslaget i huvudsak genomförs men betonar i flera fall betydelsen

av att kostnadsfrågan snarast får en mer principiell och slutlig

lösning.

MSB finner det angeläget att den föreslagna lagstiftningen snarast kommer

till stånd men påpekar vikten av att fordonsägarna inte blir lidande

och anser därför att förslaget inte bör träda i kraft förrän den väntade nya

skadeståndsrättsliga regleringen realiseras. STR har uppfattningen att avsaknaden

av skadeståndsregler på området gör förslagets införande oförenligt

med traditionell rättsuppfattning. Med hänsyn till det starka intresset

av att åtgärder kan vidtas mot fordonen talar emellertid enligt organisationen

övervägande skäl för genomförandet. Sveriges Advokatsamfund framhåller

att eu samordning av bestämmelserna är angelägen inte minst för den

enskilde.

De yttranden som remissorganen i sin tur inhämtat ger uttryck för starka

önskemål om en klar rättslig reglering på området och innebär med något

enstaka undantag att förslaget snarast bör genomföras. I sammanhanget

lämnas i vissa av yttrandena en närmare redogörelse för de åtgärder man

lokalt vidtagit i brist på central reglering. Redogörelserna innebär i sammanfattning

följande.

Sedan år 1958 har i Stockholm funnits en sedermera reviderad s. k. A-order

angående flyttning av fordon, vilken utfärdats av polismästaren efter

godkännande av överståthållarämbetet och stadsfullmäktige. Med stöd därav

har åren 1958 t. o. m. första halvåret 1966 omhändertagits och skrotats

tillsammans nära 11 000 bilar. I ca 2 500 av dessa fall har tillämpats reglerna

i hittegodslagen, medan återstående 8 500 fordon betraktats som renliåll
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kiingl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

ningsobjekt och skrotats omedelbart. I fråga om »hittegodsbilarna», har

ägarna låtit höra av sig i endast 4 % av fallen. Ökningen av antalet skrotbilar

har varit markant under senare år. Mellan åren 1964 och 1965 var

ökningen drygt 1 000 fordon. Gatukontoret har träffat avtal med ett skrotningsföretag

i Huddinge, som innebär att företaget sköter bortforsling av

såväl »hittegodsbilar» som »skrotbilar» från hela Stockholms jurisdiktionsområde.

Företaget förvarar fordonen på en särskilt anordnad plats under

bevakning med egen personal och hundar samt ombesörjer skrotningen. Förvaringsplatsen

har ställts till förfogande av kommunen. Stadens kostnader

för bortforslingen uppgick år 1965 till 126 000 kronor, eller i genomsnitt

44 kronor per fordon. År 1963 var motsvarande genomsnittskostnad 75 kronor.

Skrotningsföretaget hämtar enligt avtal med ett flertal kommuner bilar

från hela storstockholmsområdet.

I Göteborg tillämpas sedan drygt ett år som en »nödlösning» den ordningen

att renhållningsverket på stadskollegiets uppdrag svarar för borttransport

och skrotning av bilar som övergivits på stadens gator och allmänna

platser. Kollegiet har beviljat särskilt anslag för verksamheten, där

man följer rutiner utarbetade av polismyndigheten och verket i samråd.

Polisen gör en utredning i frågan om fordonet är övergivet och kan betraktas

som skrot. Samma förfarande tillämpas i fråga om fordon på enskild

tomtmark, därvid kostnaderna debiteras fastighetsägaren. Fordonsägarna

får efter framställning sina fordon hämtade och skrotade genom verkets försorg

till verkets självkostnadspris. Verksamheten har hittills omfattat ca

700 fordon.

I Malmö omhändertas och skrotas årligen 100—150 fordon som bilvrak.

Undanskaffandet ombesörjs av gatu- eller hamnkontoret men beslutas, på

hemställan av de verkställande organen, av polismyndigheten.

Sedan år 1960 har i Västerås gällt vissa av polischefen utfärdade tjänsteföreskrifter

om flyttning av fordon uppställda på allmän plats. Något behov

av flyttning av andra fordon än bilvrak och andra övergivna fordon har

inte förelegat, eftersom man utan större omgång kunnat anträffa ägare till

felparkerade bilar som hindrat trafiken.

Inom Karlstad har man från polisens sida sedan den 1 januari 1965 påträffat

30 bilvrak och ingripit mot ca 250 felaktigt uppställda fordon. Tendensen

visar en ökning i fråga om bilvraken efter införandet av den årliga

kontrollbesiktningen av motorfordon.

Förslagets enskildheter

Mer än två tredjedelar av huvudinstanserna och en majoritet av de organ

dessa i sin tur hört har förordat eller ifrågasatt att lagens tillämpningsområde

utvidgas till att avse även andra fordon än motorfordon i vägtrafikförordningens

mening.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Förslagets enskildheter i övrigt har på alla punkter uttryckligen biträtts

eller lämnats utan erinran i så gott som samtliga yttranden. Vissa enstaka

anmärkningar och de erinringar som är gemensamma för ett par och i några

fall flera remissinstanser redovisas i det följande.

Förutsättningar för omhändertagande

JK och länsstgrelsen i Stockholms län ifrågasätter, om inte förutsättningen

om uppställning i strid mot gällande föreskrifter för att flyttning skall få

ske bör utgå. Enligt JK kan det väl tänkas förekomma fall när fordon, som

uppställts klanderfritt, på grund av någon därefter inträffad omständighet,

t. ex. vägras eller häftigt snöfall, behöver snabbt flyttas. Flyttningsrätten

blir enligt JK:s mening ändå inte för vidsträckt om det samtidigt anges i 3 §

att flyttning får ske i första hand endast så lång sträcka som erfordras för

att tillgodose det avsedda ändamålet. Parkeringskommiitén är med hänvisning

till situationer som ledningsbrott och eldsvåda inne på en liknande

tankegång och anser det i vart fall böra understrykas i motivuttalandena,

att ett ingripande från samhällets sida i vissa nödsituationer inte är otillåtet.

De inskränkningar som ligger i kraven på »betydande» hinder i trafiken

och »avsevärt» försvårad renhållning etc. är enligt parkeringskommiitén

alltför begränsande för de tillämpande myndigheterna. Orden »betydande»

och »avsevärt» bör därför utgå ur texten. Ett par hörda polismästare har

motsvarande uppfattning.

När det gäller definitionen av begreppet bilvrak framhåller rikspolisstyrelsen,

länsstyrelsen i Malmöhus län, statens naturvårdsnämnd och tre polismästare

att det inte är ovanligt att registrerings- eller namnskylt sitter

kvar på fordonsvraken utan att det ger någon möjlighet att spåra den siste

ägaren. Kravet på att bilvrak skall sakna skylt och identifikationshandling

bör därför utgå eller mildras. Parkeringskommittén vänder sig mot att

frågan om ett fordon är bilvrak eller ej skall, om det måste anses ha ringa

värde, avgöras med ledning endast av om det saknar skylt eller handling för

identifikation. I stället bör i lagtexten bilvrak definieras som »övergivet»

fordon med ringa eller intet värde. Till bestämmelsen om övergivna fordon i

1 § b) bör därvid fogas den kommentaren att fordon utan registreringsskylt

och annan identifieringshandling i allmänhet får antas vara övergivet.

Parkeringskommittén anför vidare följande synpunkter när det gäller fordon

på enskild mark.

Fastän detta inte med önskvärd tydlighet framgår av lagtexten och inte

heller klart utsagts i promemorian, synes bestämmelsen i 1 § första stycket

a) i sin helhet avse endast fordon uppställt på väg, varvid med väg torde få

förstås allmän väg, gata eller annan allmän plats som är upplåten för allmän

samfärdsel ävensom enskild väg som nyttjas till farväg (1 § 1 mom.

VTF). Vad beträffar parkering på enskild mark — ett ämne som parkeringskommittén

i sitt arbete kommit att syssla åtskilligt med -— synes bestämmelsen

alltså kunna tillämpas på sådan enskild väg som nyss sagts

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

31

samt, undantagsvis, på annat enskilt område, när detta kan betraktas som

allmän plats i VTF:s mening (jfr yttrande av lagrådet i samband med tillkomsten

av trafikbrottslagen, prop. 1951: 30, och Kungl. Maj :ts beslut den

27 september 1957 ang. lokala trafikföreskrifter för lasarettets i Södertälje

gårdsplan). När trafiknämnd med stöd av 61 § 1 eller 2 mom. VTF utfärdat

lokal trafikföreskrift för här avsedd enskild mark och fordon uppställts

i strid mot denna föreskrift bör således — under de i övrigt i 1 § första

stycket a) av förslaget angivna förutsättningarna — beslut om omhändertagande

kunna meddelas. Det är också angeläget att möjlighet till omhändertagande

i dessa fall nu öppnas. Bl. a. förorsakas f. n. många problem av

att bilar på enskild väg som leder till campingplats, badstrand eller sommarstugeområde

parkeras på sådant sätt att all trafik på vägen hindras. —

Emellertid kan markägaren själv jämlikt 61 § 2 mom. VTF förbjuda motortrafik

(och därmed också parkering) på enskild väg. Är ett av markägare

med stöd av denna bestämmelse utfärdat (och skyltat) förbud att hänföra

under »gällande föreskrifter» i lagförslaget? Frågan synes tveksam och torde

böra klarläggas.

Enligt lagförslaget lär alltså ingripande med stöd av 1 § första stycket a)

bli möjligt mot ej övergivna fordon uppställda på enskilda farvägar och enskilda

områden upplåtna för allmän samfärdsel. Omhändertagande av övergivna

fordon enligt samma stycke b) tillåts oberoende av var de anträffas.

Förslagets bestämmelser synes därmed täcka det mest påtagliga behovet vad

gäller flyttning och omhändertagande av fordon på enskild mark. Kommittén

vill emellertid förutskicka att den överväger behovet av parkeringsreglering

för viss annan enskild mark än sådan som omfattas av VTF:s vägbegrepp.

Det slutliga ställningstagandet till detta spörsmål kan komma att

föranleda, att tillämpningsområdet för en bilflyttningslag bör avgränsas på

ett något annorlunda sätt än som nu skett. Erforderligt ändringsförslag

kommer i så fall att framläggas i kommitténs slutbetänkande.

De remissinstanser som hävdar att inte bara motorfordon bör kunna

flyttas betonar särskilt de problem som kan uppstå genom olämpligt uppställda

husvagnar. I ett stort antal yttranden förordas emellertid — mot

bakgrund av vunna erfarenheter eller med hänsyn till en väntad utveckling

— att också andra slag av motordrivna fordon än motorfordon skall

inbegripas. Hovrätten för Nedre Norrland, rikspolisstyrelsen och ett par

andra remissinstanser anser att lagen bör omfatta alla slags fordon. Rikspolisstyrelsen

menar att någon olägenhet inte skulle uppstå genom att i

så fall också cyklar inbegrips, eftersom de omhändertas som hittegods och

f. ö. inte är något problem i lagens mening.

Beslut och verkställighet

Medan flera myndigheter, bland dem JK och Rå, särskilt betonar att beslutanderätten

i fråga om flyttning av fordon alltid bör ankomma på företrädare

för polisen, har en viss beslutanderätt för kommunala organ eller

vägförvaltning förordats eller ifrågasatts av hovrätten för Nedre Norrland,

överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Västmanlands län, Svenska stadsförbundet,

gatunämnden och polismästaren i Stockholm, drätselkammaren

och polismästaren i Malmö samt drätselkammaren i Sundsvall.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Hovrätten anser det visserligen principiellt välgrundat att beslutanderätten

skall ankomma på polismyndigheten ensam. När det gäller att flytta

fordon kort sträcka för att möjliggöra renhållning, snöröjning eller annat

vägarbete betecknas emellertid detta förfarande som onödigt omständligt.

Beslut bör i sådana fall kunna meddelas av befattningshavare hos kommun

eller vägförvaltning, möjligen med begränsning till klart konstaterbara

överträdelser såsom då fordon ställts upp i strid mot s. k. datumparkering

eller stoppförbud.

ÖÄ och de lokala myndigheterna i Stockholm förmenar att också bilvrak

bör kunna undanskaffas efter beslut av kommunal befattningshavare, åtminstone

i uppenbara fall. Gatunämnden framåller att en annan ordning

skulle innebära en betydelsefull ändring för Stockholms del, där gatukontoret

enligt polischefens nu gällande order själv beslutar omhändertagande av

fordon som plundrats på så väsentliga delar att det inte längre kan anses

utgöra ett fordon av den typ som är aktuell. År 1965 och första hälften av

år 1966 utgjorde bilvraken 80 % av totala antalet hämtade bilar. Med hänsyn

därtill och med beaktande av de ansträngda resurserna inom polisväsendet

är det enligt nämndens mening lämpligast om det smidiga arbetssätt

som tillämpas i Stockholm kan bibehållas. Vidare påpekas, att i samband

med högertrafiken nya regler införs om nattparkering i innerstaden. De

tillåter på alla gator, med undantag för genomfarts- och s. k. citygator, parkering

alla nätter i veckan utom en, då uppställning är förbjuden på båda

gatusidorna. Det blir då nödvändigt för en effektiv snöröjning och renhållning

att fordon som hindrar arbetet omedelbart kan flyttas. Man måste räkna

med att polismyndigheten, särskilt nattetid, inte kan avdela personal för

beslut så snabbt som krävs. För att inte synnerligen besvärliga situationer

skall behöva uppstå i renhållningsarbetet till men för trafikanterna är det

därför enligt gatunämnden i högsta grad angeläget att Kungl. Maj:t eller

myndighet som Kungl. Maj :t utser ges rätt att förordna lämplig kommunal

befattningshavare för beslut om flyttning sådan kort sträcka som avses i 3 §

lagförslaget. Polismästaren framför i stort sett samma synpunkter med påpekande

att en polisutredning alltid verkar fördröjande. Kvalifikationerna

för att ett fordon skall anses vara bilvrak innebär enligt polismästarens yttrande

garanti för att polisen ändå får besluta i tveksamma fall. Beträffande

flyttning för renhållning anförs, att det med den långt framskridna tekniska

rationalisering som präglar nutida gaturenhållning och vägunderhåll inte

synes vara en framsynt lösning att förutsätta beslut av kvalificerat polisbefäl

i den omfattning det blir fråga om åtminstone i de större städerna.

Polismästaren befarar inga större rättsförluster i samband med denna typ

av förflyttningar.

Polismästaren i Malmö hänvisar till att polismyndigheten där hittills alltid

beslutat om flyttning, medan gatu- eller hamnförvaltningen verkställt

beslutet och att detta varit ett villkor från stadens och hamnens represen
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

tanter för deras medverkan med hänsyn till svårigheterna att avgöra om

fordon är vrak eller inte. Polismästaren lämnar ändå frågan öppen, om inte

kommun eller annan väghållare bör tillerkännas möjlighet att besluta undanskaffande

av bilvrak med rätt att hänskjuta tveksamma fall till polismyndighetens

bedömande.

Svenska stadsförbundet anser att beslutanderätten såväl i fråga om bilvrak

som när det gäller flyttning för renhållning bör kunna delegeras till

lämpligt befäl inom renhållningsorganisationen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och drätselkamrarna i Malmö och

Sundsvall ifrågasätter för sin del en delegation av beslutanderätten när det

gäller korta flyttningar för väghållningsändamål.

RÄ, överståthållarämbetet och parkeringskommittén tar upp frågan om

inte delegation av polismyndighetens beslutanderätt bör kunna ske även till

lägre polispersonal än polisbefäl. RÅ och överståthållarämbetet anser det

kunna ske när det är fråga om flyttning kort sträcka, medan kommittén bedömer

risken för felaktiga beslut så liten att enskild polisman alltid bör

kunna ingripa sedan han fått tillräcklig utbildning och erfarenhet för uppgiften.

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter lämpligheten av att kommuns

och vägförvaltnings behörighet att verkställa flyttningsbeslut görs beroende

av polismyndighetens bemyndigande. Vad angår kommunerna synes en sådan

ordning stå i mindre god överensstämmelse med principerna för den

kommunala självstyrelsen. Hovrätten förordar därför att behörigheten direkt

regleras i lagen. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att bemyndigande

för vägförvaltning bör utfärdas av länsstyrelsen med skyldighet för vägförvaltningen

att göra anmälan till polismyndigheten för undersökning innan

verkställighet sker.

I de flesta yttranden godtas som nämnts förslagets innebörd i fråga om

fordon på enskild mark. Gatukontoret i Stockholm förutsätter exempelvis,

att det kan bli aktuellt med överenskommelse mellan staden och Djurgårdsförvaltningen

i frågan. Länsstyrelserna i Malmöhus och Uppsala län, parkeringskommittén,

Sveriges advokatsamfund samt Svenska naturskyddsföreningen

och MRF framför emellertid synpunkter om utökade befogenheter

för den enskilde markägaren.

De båda länsstyrelserna menar att polismyndighet bör kunna uppdra åt

ägare eller nyttjanderättshavare till mark där övergivet fordon anträffas att

verkställa beslut om undanskaffande.

Parkeringskommittén anför.

Såsom i promemorian påpekas föreslås ingen bestämmelse om rätt för

ägare av enskild fastighet att påkalla eller verkställa flyttning. Detta innebär

att den enskilde måste förmå i allmänhet två myndigheter att fatta

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 107

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

beslut till hans förmån, om ett fordon ställts upp felaktigt på hans fastighet.

Först skall polisen fatta beslut om omhändertagande. Detta utgör ett

för fordonsägarens rättssäkerhet nödvändigt villkor, varemot kritik inte

kan riktas. Sedan skall kommunen förmås verkställa flyttningen (polismyndighet

och vägförvaltning synes vara orealistiska i detta sammanhang). Det

innebär alltså en frivillig kommunal uppgift. Man kan inte beräkna att kommunen

alltid skall ha intresse och tillräckliga resurser för dessa uppgifter.

Skulle kommunen anse sig inte kunna verkställa beslutet — inte ens mot

ekonomisk kompensation — ger förslaget den enskilde inga möjligheter att

få flyttningen till stånd. Det förefaller i många situationer vara en onödig

omgång att man skall behöva anlita kommunen för omhändertagandet. Det

vore önskvärt om i författningen öppnades möjlighet för polismyndigheten

att, när förutsättningar föreligger för omhändertagande av fordon uppställt

på enskild mark, bemyndiga markägaren att själv eller genom entreprenör

verkställa flyttningen. Sådant bemyndigande bör dock inte ges annat än

om vederbörande kan förutsättas ombesörja omhändertagandet på lämpligt

sätt och reglera berättigade skadeståndskrav, exempelvis genom att han

tecknat försäkring. Förbehåll härom kan inskrivas i tillämpningsföreskrifterna.

Såsom kommentar till 2 § synes lämpligen böra påpekas, att lagens bestämmelser

— oavsett om kommitténs förslag här ovan angående rätt för

enskild att verkställa beslut vinner anslutning — inte hindrar enskild fastighetsägare

att flytta, tillgodogöra sig eller eljest förfoga över fordon som

uppenbarligen är res derelictae.

Advokatsamfundet framhåller att den enskilde markägaren bör kunna

påkalla flyttningsbeslut hos polismyndigheten. Naturskyddsföreningen gör

gällande att markägare måste vara berättigad att flytta bort fordon som står

i vägen eller är störande för omgivningen, liksom han inte har behövt finna

sig i att annat gods uppläggs på hans mark. MRF betecknar det som angeläget

att flyttning får ske av fordon på enskild mark, exempelvis ej avhämtade

fordon vid en bilverkstad.

Det närmare förfarandet

Förslagets bestämmelser om myndigheternas skyldighet att vårda omhändertaget

fordon godtas inte av länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,

Älvsborgs, Våsternorrlands och Norrbottens län, statens naturvårdsnämnd,

Svenska stadsförbundet, de hörda lokala myndigheterna i Malmö samt ett

par andra lokala remissinstanser. I allmänhet tolkas i dessa yttranden förslaget

så att myndigheterna åläggs en mer långtgående tillsyn än den man

kunnat förvänta av fordonsägarna om fordonet fått stå kvar. På några håll

befaras bestämmelserna leda till krav på inomhusförvaring av omhändertagna

fordon. I olika former yrkar dessa remissinstanser därför på en uppmjukning

av vårdnadsregeln.

I fråga om underrättelseskyldigheten finner JK, RÅ, statens naturvårdsnämnd

och ett par hörda lokala instanser att underrättelse till fordons
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

ägare är onödig vid flyttning sådan kort sträcka som avses i förslagets

3 §. Rikspolisstyrelsen anser det föreslagna kungörelseförfarandet när ägare

ej anträffas kunna slopas, eftersom ägarna kan väntas vända sig till polisen

med förfrågan och polisen också bör kunna lämna besked om alla

flyttade fordon. Liknande synpunkter anförs i ett par andra yttranden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att kungörelse i tidning är överflödig

om anslag uppsätts hos de berörda myndigheterna och MSD finner

det tillräckligt om det anges att kungörelse skall ske på lämpligt sätt. Länsstyrelsen

i Västmanlands län och ett par lokala instanser anser att polismyndigheterna

alltid bör ombesörja underrättelserna och att detta bör utsägas

i lagen.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs

samt Västernorrlands län finner liksom fyra polismästare att den föreslagna

förvaringstiden för de fall ägare inte kunnat anträffas är för lång. Samtliga

anser att fordonen bör tillfalla kronan redan efter tre månader, oberoende

av motsvarande regler i hittegodslagen. RÅ uttalar att en förkortning

av sexmånadersfristen torde komma att visa sig påkallad av praktiska

skäl. I sammanhanget bör nämnas att några remissorgan uttalar sig för en

sexmånadersfrist även om hittegodslagen skulle ändras på denna punkt

eller, som hovrätten för Nedre Norrland, särskilt anger att en förkortning

inte bör ske före en revision av hittegodslagstiftningen. Hovrätten finner

dessutom fristen om en månad efter det ägare underrättats alltför kort med

hänsyn till att sjukdomsfall eller resa kan hindra denne att hämta omhändertaget

fordon.

Statens naturvårdsnämnd och Svenska naturskyddsföreningen betonar,

med hänsyn till att förslaget anvisar möjligheten att undanskaffa fordon

även på annat sätt än genom skrotning, att tippning av bilvrak i grustag bör

förekomma endast i undantagsfall med hänsyn till riskerna för förorening

av grundvattnet.

Kostnaderna

När det gäller kostnaderna för verksamheten har i huvudsak följande

speciella synpunkter framförts.

Riksrevisionsverket hänvisar till att polisväsendets kostnader torde få bestridas

från den lokala polisorganisationens omkostnadsanslag. Inkomsterna

bör redovisas som särskilda uppbördsmedel under detta anslag till dess

närmare erfarenheter vunnits av deras omfattning. Verkets uppfattning att

kostnaderna bör uttas av fordonsägare enligt taxa delas av ett par remissorgan,

medan man på ett par andra håll menar att de faktiska utgifterna

bör återkrävas.

JK och länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om något står att vinna

med ett återkravsförfarande mot fordonsägarna.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att kostnad för omhändertagande

i regel torde uppgå till förhållandevis ringa belopp, medan en bil många

gånger representerar ett betydande värde. Det förefaller därför hovrätten

stötande att fordon efter tidsfristens utgång helt skall tillfalla kronan. I

stället förordas, att kronan vid försäljningen får gottskriva sig ett belopp

motsvarande kostnaderna för omhändertagandet och förvaringen men att

återstoden skall innehållas för utbetalning till vederbörande rättsinnehavare.

För dennes fordran bör reglerna om tioårig preskription gälla.

Drätselkammaren i Västerås påtalar inkonsekvensen från principiell synpunkt

av att kommunerna får tillgodogöra sig alla eventuella intäkter av bilvraken

men måste avstå från de övervärden andra fordon kan representera,

eftersom sådana fordon skall tillfalla kronan sedan kommunens flyttningskostnad

dragits av. Drätselkammaren i Malmö menar också att kronan har

en förmånligare ställning än kommunerna. Enligt drätselkammaren borde

statsverket vara skyldigt att redovisa samtliga försäljningar under viss tidrymd

och därav ersätta samtliga kostnader som belöper på de försålda fordonen.

Stadskollegiet i Göteborg finner det orimligt att kommunerna ej skall

få tillgodogöra sig överskott på försålda fordon men å andra sidan åläggs

bära förlusterna för fordon som inte inbringar tillräckliga medel till kostnaderna

för omhändertagandet och förvaringen. Försäljningar under eu

lämplig avräkningsperiod, exempelvis ett budgetår, bör därför sammanföras

så att totala kostnaderna avräknas mot totala intäkterna och endast eventuellt

överskott vid en sådan beräkning tillfaller kronan. Gatunämnden i

Hälsingborg förordar samma tillvägagångssätt.

Besvärsrätt

Medan remissorganen i allmänhet lämnar lagförslagets 10 § utan erinran

eller, som RÅ, uttryckligen förklarar sig dela uppfattningen att besvär i

administrativ ordning inte tjänar något praktiskt syfte, anser hovrätten

över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, länsstgrelsen i Blekinge

län och MSD att besvär bör få anföras över beslut om omhändertagande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge kan inte dela de i promemorian anförda

motiven för att avskära besvärsrätten. Skadeståndstalan vid domstol

är enligt hovrättens mening inte någon praktiskt framkomlig väg att

få beslutet prövat. Eftersom lagen innehåller uttryckliga bestämmelser som

ålägger fordonsägare att betala flyttningskostnad, om fordonet har omhändertagits

enligt lagen, kan domstol inte heller i mål om sådan kostnad

ingå på annat än storleken av det debiterade beloppet. Skyldigheten att

betala beloppet med hänsyn till de förhållanden som föranlett omhändertagandet

kan däremot inte prövas. Fullföljd i administrativ ordning är

därför den enda möjligheten till omprövning. Det kan inte anses att behov

av omprövning aldrig skulle föreligga. Frågan kan ha betydelse för

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

att avgöra rättsenligheten av liknande uppställningar i framtiden. Det kan

vidare vara av värde att, när ett fordon som bedömts som bilvrak omhändertagits

men finns i behåll, få frågan om fordonet är bilvrak eller ej omprövad.

Inte heller kan bortses från behovet att genom överklagande åstadkomma

en mer enhetlig rättstillämpning, överhuvudtaget bör enligt hovrättens

uppfattning beaktas, att besvärsrätten är fundamental som rättssäkerhetsgaranti

i den svenska förvaltningen. Hovrätten kan inte finna

att så starka skäl som krävs för ett förbud mot besvär har förebragts i promemorian.

Besvär bör få anföras i sista hand i regeringsrätten. Visst tilllägg

i lagen om Kungl. Maj :ts regeringsrätt är därför också påkallat.

Hovrätten för Nedre Norrland anför att, om en fordonsägare är missnöjd

med debiterad flyttningskostnad och därför inte vill betala den, han

bör kunna få det rättmätiga i debiteringen prövat så snabbt och billigt som

möjligt. Besvär över beslutet i administrativ ordning måste då vara att

föredra framför talan vid domstol. Hovrätten föreslår därför, att talan

mot beslut enligt den töreslagna lagen skall få föras hos länsstyrelse. Det

bör emellertid vara part obetaget att föra talan vid domstol.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att ett administrativt besvär sförfarande

bör underlätta för den enskilde att få frågan om det rättmätiga i en debiteringsavgift

prövad. Talan vid domstol betecknas som ett alltför kostsamt

sätt att få rättelse. MSD hänvisar för sin del till att ett omhändertagande

kan innebära ej oväsentliga ekonomiska konsekvenser för fordonsägaren.

Upplag

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet ifrågasätter om

inte skrotupplag bör jämställas med fabriksbyggnader i 65 § byggnadsstadgan,

så att byggnadslovsskyldigheten enligt 54 § samma stadga kommer att

gälla också områden för vilka inte finns fastställd generalplan, stadsplan,

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

Formella synpunkter

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar alt vid avbetalningsköp med ägarelörbehåll

köparen uppenbarligen bör anses som ägare i den föreslagna lagens

mening. En erinran om detta bör intas i författningstexten. Likaså bör

anges att förutom ägaren den som har dispositionsrätt till ett omhändertaget

fordon äger rätt att utfå det. Det förhållandet att bestämmelserna inte

är tillämpliga när fordon har samband med brott och omhändertagandet

regleras i rättegångsbalken bör framgå av lagen. I sistnämnda hänseende

är RÅ av en annan mening och finner hänvisning till rättegångsbalken

onödig. RÅ anmärker däremot mot förslagets terminologi att flyttning kort

sträcka inte bör kallas omhändertagande. Sådana korta flyttningar bör

regleras särskilt i lagen med hänsyn till att de enligt RÅ:s mening bör kun
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kiingl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

na beslutas av enskild polisman utan underrättelse till ägaren. JK anser

att om ersättningsskyldighet skall åvila ägaren detta bör komma till klarare

uttryck i lagtexten, förslagsvis genom en särskild bestämmelse omedelbart

före innehållet i 6 och 7 §§. JK tar liksom rikspolisstyrelsen och

ett par andra remissorgan också upp frågan om hur begreppet motorfordon

skall förstås. Enligt JK torde vägtrafikförordningens begreppsbestämning

bli tillämplig, medan rikspolisstyrelsen menar att en definition bör införas

i lagen, därvid bör beaktas att den måste inbegripa också fordon som

saknar sådana vitala delar att det inte längre är fordon i vägtrafikförordningens

mening.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Motorfordon som ställts upp olämpligt på vägar och gator utgör inte sällan

en allvarlig fara för trafiken. De kan dessutom ofta försvåra framkomligheten

och hindra en rationell väg- och renhållning. Ett särskilt problem

är de uttjänta bilar som vårdslöst överges längs trafiklederna och i naturen.

De inte bara skämmer omgivningen utan har också visat sig vara hälsofarliga

lekplatser för barn. Problemen växer ju mer antalet fordon ökar. De

myndigheter som i sin verksamhet berörs av dem har sökt att komma till

rätta med de mest påtagliga missförhållandena. Allmänna rättsgrundsatser

om rätt att förfoga över herrelöst gods eller om befogenhet att ingripa i

nödsituationer har i vissa fall åberopats. I andra fall har fordon flyttats

med stöd av bestämmelserna i polisinstruktionen eller lagen om hittegods.

Åtgärdernas rättsenlighet har vid flera tillfällen ifrågasatts bl. a. av JK

och JO och myndigheterna själva har uttalat tveksamhet om sina befogenheter.

Frågan om möjligheterna att kunna flytta på fordon, som är till hinder

eller fara för trafiken eller som omöjliggör en rationell väghållning eller

nödvändiga vägarbeten, har behandlats av parkeringskommittén. Dess förut

redovisade förslag till lösning av denna fråga har emellertid inte ansetts

kunna läggas till grund för lagstiftning. Från polisens sida motsatte man

sig bestämt kommitténs förslag att uppgiften skulle läggas helt på polismyndigheten.

I ett stort antal remissyttranden ansåg man förslaget ge

myndigheterna alltför långtgående befogenheter. Den avgörande invändningen

var att kommittén skjutit frågan om utarbetande av regler för förfarandet

på framtiden.

Även frågan om de övergivna fordonen har behandlats från skilda utgångspunkter

utan att man kunnat finna eu godtagbar och tillräckligt effektiv

lösning. Olika åtgärder har övervägts för att förbättra lönsamheten

inom bilskrotningsbranschen så att skrotningsföretagen kan betala för bil
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

skrotet i stället för att som nu på de flesta håll begära ersättning för skrotningen.

Man har vidare undersökt möjligheterna att genom lagstiftning

förmå bilägarna att låta skrota fordonen, t. ex. genom att införa någon form

av depositionsavgift, eventuellt med inlagt stimulansbelopp, eller straffrättsliga

påföljder för underlåtenhet att ombesörja skrotning. Det har också diskuterats

att lägga över ansvaret för undanskaffande av övergivna fordon

på staten eller kommunerna.

Bilskrotningsutredningen har, som jag redovisat förut, ingående belyst

förhållandena inom bilskrotningsnäringen och redogjort för sin uppfattning

om dess lönsamhet nu och framdeles. Det är givetvis angeläget att möjligheterna

till rationalisering inom branschen tillvaratas. Om det är lämpligt

eller möjligt att häva exportförbudet på skrot eller att vidta någon annan

åtgärd från det allmännas sida med hänsyn till de särskilda förhållandena

inom bilskrotningsbranschen bör dock inte avgöras i detta sammanhang.

Enligt vad jag erfarit avser näringsfrihetsombudsmannen att inom

kort inge en framställning till chefen för handelsdepartementet med begäran

om allsidig prövning av dessa frågor.

Uppfattningen att problemet bör lösas genom åtgärder som leder till att

fordonen mera allmänt skrotas genom bilägarnas egen försorg låg till grund

för bilskrotningsutredningens förslag om en obligatorisk s. k. skrotningsförsäkring.

Förslagets närmare innebörd och de invändningar det mötte vid

remissbehandlingen har framgått av min tidigare redogörelse. Förutom erinringar

av principiell art androgs mot förslaget huvudsakligen, att det skulle

leda till ett administrativt tungrott och dyrbart förfarande och att det

skulle motverka den önskvärda rationaliseringen inom bilskrotningsbranschen,

eftersom skrotningsföretagen skulle garanteras en ersättning för varje

skrotat fordon. Det har inte under ärendets behandling kommit fram något

annat förslag till avgiftssystem som inte kan mötas med liknande invändningar.

Att införa bestämmelser om straff för den som överger sitt uttjänta

fordon i stället för att låta skrota det torde inte bli särskilt effektivt, så

länge inte systemet för bilregistrering ger större möjligheter att spåra en

fordonsägare. Resultatet av bilregisterutredningens överväganden kan dock

förändra förutsättningarna så att det blir möjligt att lösa problemet genom

att lägga ett ökat ansvar för slutskrotningen på bilägaren.

Bilskrotningsutredningens förslag till särskild lag om omhändertagande

av övergivna bilvrak bygger på principen att ansvaret för undanskaffande

av vraken läggs på allmänna organ. Utredningen förutsatte emellertid vid

detta förslag, att den obligatoriska skrotningsförsäkringen skulle införas

och att uppgiften och kostnaderna för det allmänna därigenom skulle reduceras

betydligt. I flera yttranden över betänkandet förordas, att det allmänna

skall svara för uppgiften även om systemet med en obligatorisk

skrotningsförsäkring inte genomförs. Så länge bilägarna inte på ett effektivare

sätt kan förmås att själva undanskaffa vraken, finner jag för egen

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

del att en sådan reform blir alltför betungande för det allmänna. I vissa av

yttrandena föreslås visserligen en avgift vid registrering av nytt fordon,

vilken skulle komma det allmänna till godo. Avgiften kunde beräknas slå

igenom på priset vid överlåtelse av fordonen och därmed också drabba den

siste ägaren. Förslaget måste emellertid leda endera till ett omständligt

förfarande för att återbetala avgiften till ägare som själva ombesörjer skrotning

eller också till att bilägarna helt fritas från uppgiften och att det allmänna

övertar allt ansvar för skrotning av uttjänta fordon. Det sist sagda

gäller också om det allmännas kostnader, såsom föreslagits i andra yttranden,

skulle täckas av bilskattemedel.

Även frågan i vad mån det allmänna bör ha ansvaret kan komma i ett

annat läge, om man på grundval av bilregisterutredningens förslag kan införa

ett tillräckligt effektivt registreringsförfarande, så att äganderätten

till övergivna fordon lätt kan fastställas. Jag vill i denna del också erinra

om den utredning som övervägs med anledning av bl. a. den i inledningen

nämnda riksdagsskrivelsen 1964: 371 med anledning av propositionen med

förslag till naturvårdslag.

Det i promemorian upptagna förslaget till lag om rätt att omhänderta

fordon är avsett att ge polismyndigheterna, vägförvaltningarna och kommunerna

rätt att flytta fordon i vissa fall. Förslaget gäller såväl fordon som

ställts upp olämpligt från trafik- och väghållningssynpunkter som övergivna

fordon, således även bilvraken. Genom förslaget åläggs inte de berörda

myndigheterna någon skyldighet att handla i det särskilda fallet. Myndigheterna

bereds bara möjlighet att var och en inom sitt verksamhetsområde

företa åtgärderna. Vill en myndighet utnyttja möjligheterna till

ingripande, måste vissa regler för tillvägagångssättet följas. Dessa är avsedda

bl. a. att säkerställa att den enskildes intresse beaktas i tillbörlig

omfattning. Vederbörande myndighet åtar sig också ansvaret för flyttningskostnaderna

men ges rätt att ta ut ersättning för dem av fordonsägaren.

För att lagen skall kunna tillämpas i full omfattning förutsätts, att

särskilda uppställningsplatser anordnas för fordon som flyttas enligt lagen.

Efter mönster av hittegodslagen föreslås gälla, att fordonsägarna efter utgången

av vissa tidsfrister förlorar sin rätt till fordon som tillvaratagits och

förvaras på sådana platser. Flyttning kan emellertid också ske »tvärs över

gatan». Bilvraken skall enligt förslaget undanskaffas så snart det kan ske.

Även om flera remissinstanser understryker, att lagstiftningen måste

ses som ett provisorium i avvaktan bl. a. på resultatet av bilregisterutredningens

arbete, ställer man sig i så gott som samtliga yttranden positiv till

att förslaget genomförs. De direkt berörda myndigheter som yttrat sig anser

det i allmänhet angeläget, att bestämmelserna snarast träder i kraft.

För egen del finner jag en lagstiftning i hög grad påkallad för att man

i möjligaste mån skall komma tillrätta med de missförhållanden som råder.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

41

Det synes nödvändigt att ge myndigheterna större och säkrare möjligheter

att ingripa, när allmänna intressen påkallar det. Inte minst viktigt är att

förenhetliga de olika lokala myndigheternas åtgärder och att skapa garantier

för den enskildes rättssäkerhet. En klar rättslig reglering på området

måste också stimulera till ökade insatser från myndigheternas sida.

Promemorieförslaget innefattar enligt min mening en godtagbar avvägning

av de skilda intressen som gör sig gällande på området. Att mera

generellt verkande åtgärder kan bli nödvändiga när det gäller övergivna

bilvrak bör inte hindra, att förslaget genomförs även i fråga om sådana fordon.

Också till det närmare innehållet i förslaget kan jag ansluta mig i väsentliga

delar. Det tillvägagångssätt som förordas är utformat så, att myndigheterna

kan bygga vidare på den verksamhet som med stöd av skilda

bestämmelser redan inletts. Praktiska och ekonomiska erfarenheter kan

successivt tas till vara. De kostnader som kan vara förenade med verksamheten

torde komma att i inte ringa mån uppvägas av de fördelar som står

att vinna i andra hänseenden.

Flera remissinstanser framför vissa betänkligheter mot att en ny lag införs,

innan frågan om det allmännas skadeståndsansvar rättsligt reglerats.

Endast två av dem anser emellertid, att en ny skadeståndslagstiftning bör

avvaktas. Övriga finner den föreslagna lagen så angelägen att betänkligheterna

i detta hänseende fått vika.

Det är enligt min mening inte lämpligt att föregripa arbetet på en reglering

av det allmännas ansvar för försummelser i offentlig verksamhet genom

att införa regler om skadestånd på detta speciella område. Jag delar

också uppfattningen, att det inte är nödvändigt att avvakta resultatet av

detta arbete.

I det följande behandlar jag de olika huvudfrågorna i promemorians

förslag.

Förutsättningar för flyttning

När det gäller förutsättningarna för flyttning av hänsyn till trafiken eller

väghållningen, bygger promemorians förslag på de synpunkter som framförts

vid remissbehandlingen av parkeringskommitténs betänkande. De åtgärder

som skall möjliggöras kan, som flera remissinstanser framhållit, leda till

avsevärt förfång för den enskilde. Det finns därför anledning att gå fram

med varsamhet. Jag ansluter mig till uppfattningen, att endast olägenheter

av mera påtaglig art bör godtas som grund för rätt att flytta fordon. Kravet

i promemorian, att uppställningen skall innebära fara eller betydande hinder

i trafiken eller avsevärt försvåra renhållning, snöröjning eller annat

arbete på väg, tillstyrks i så gott som samtliga remissyttranden. Därigenom

anges också enligt min mening på ett i det väsentliga lämpligt sätt förutsättningarna

för ingripande. Jag ansluter mig också i princip till förslå
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

get, att uppställningen för att berättiga till ingripande i de angivna fallen

måste ha skett i strid mot gällande föreskrifter.

Enligt allmänna rättsgrundsatser torde den som påträffar ett föremål som

otvetydigt är bortkastat eller eljest övergivet i allmänhet vara berättigad

att lägga beslag på och förfoga över det efter eget gottfinnande. Det kan

därför förefalla opåkallat att genom lagstiftning tillerkänna vissa bestämda

myndigheter rätt att flytta fordon som övergivits och ge regler för förfarandet.

Det framgår emellertid av utredningsmaterialet, att sådana uttryckliga

regler fyller ett uttalat praktiskt behov. Någon erinran på denna punkt har

heller inte framförts vare sig mot promemorians förslag eller mot det tidigare

förslaget av bilskrotningsutredningen. Det bör framhållas, att förekomsten

av en sådan reglering givetvis inte hindrar någon från att fritt

bortskaffa ett fordonsvrak som uppenbarligen saknar värde och utan varje

tvivel är herrelöst.

Remissyttrandena över promemorians förslag ger klart belägg för att en

ny lagstiftning om flyttningsrätt bör omfatta även andra fordon än motorfordon.

Olika uppfattningar har framförts om var gränsen bör dras. Det

föreligger uppenbarligen främst ett behov av att kunna tillämpa bestämmelserna

på alla slag av motordrivna fordon och släpvagnar. Vid närmare övervägande

förefaller det emellertid knappast möjligt att med återgivande av

vägtrafikförordningens bestämningar av just dessa begrepp eller genom en

för den nya lagstiftningen speciell definition uppnå en i detta sammanhang

ändamålsenlig och samtidigt enkel och otvetydig gränsdragning. Som hovrätten

för Nedre Norrland och rikspolisstyrelsen påpekar torde det inte innebära

någon nackdel, om lagen kan åberopas i fråga om alla fordon i vägtrafikförordningens

mening. Det bör erinras om, att förbudet i vägtrafikförordningen

mot uppställning som innebär fara eller hinder i trafiken,

avser alla slag av fordon. Detsamma gäller i allmänhet också lokala trafikföreskrifter

som förbjuder uppställning.

Beslut och verkställighet

I enlighet med promemorieförslaget bör flyttning föregås av ett formligt

beslut om åtgärden. Beslutanderätten är i förslaget förbehållen polismyndigheten.

Majoriteten av remissinstanserna har understrukit betydelsen av den

garanti mot felaktiga avgöranden som vinns med en sådan ordning. Jag

delar i princip denna uppfattning. Flera lokala myndigheter med erfarenhet

av hithörande frågor har emellertid påpekat, att en undantagslös sådan

regel måste leda till stora praktiska svårigheter. Enligt min mening har

dessa invändningar starkt fog för sig.

När det gäller ingripande i trafikens intresse måste det naturligen vara en

polisuppgift att avväga, om uppställningen innebär fara eller sådant hinder

att flyttning bör ske. Det har inte begärts och finns enligt min mening ingen

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967 43

anledning att föreslå, att någon annan myndighet skall få meddela beslut i

dessa fall.

I övrigt — dvs. när flyttning påkallas för att möjliggöra väghållning eller

när det är fråga om övergivet fordon — bör även vägförvaltning eller

kommunal myndighet kunna fatta beslut om flyttning i den mån Kungl.

Maj :t särskilt medger det. Kungl. Maj:t kan därmed pröva vederbörande

myndighets kompetens och närmare fastställa gränserna för beslutanderätten.

Beträffande verkställigheten bygger som nämnts promemorians förslag på

principen om frivillighet. Var och en av de berörda myndigheterna bör

själv få avgöra om det ligger i dess intresse att utnyttja de möjligheter lagen

ger att flytta ett fordon med hänsyn också till de kostnader åtgärden kan

medföra. Enligt promemorieförslaget är myndigheterna därför vid sidan avvarandra

behöriga att verkställa ett och samma beslut, varvid kommun och

vägförvaltning för sin behörighet visserligen är beroende av ett bemyndigande

från polismyndigheten. Jag anser det inte rationellt med en sådan

ordning. En bestämd uppdelning av verkställigheten bör enligt min mening

gälla. Åtgärden att flytta ett fordon, som är uppställt så att fara uppstår för

person eller egendom eller så att det utgör ett betydande hinder i trafiken,

måste anses ligga i linje med polisens uppgift att sörja för allmän ordning

och säkerhet. Det bör därför alltid ankomma på polismyndighet inte bara

att fatta beslut i sådana fall utan också att verkställa dem. Med anknytning

till myndigheternas verksamhet i övrigt bör på motsvarande sätt vägförvaltning

eller kommunal myndighet ha att svara för verkställigheten, när

det gäller flyttning för väghållningsarbete eller flyttning som avser övergivet

fordon.

Principen om frivillighet bör komma till uttryck genom att det anges i

lagen, att vägförvaltning eller kommunal myndighet svarar för verkställigheten

endast när myndigheten begärt ett beslut av polismyndigheten eller,

efter förordnande av Kungl. Maj :t, själv fattat flyttningsbeslutet.

Det kan givetvis inte krävas, att den myndighet som enligt lagen svarar

för verkställighet av ett flyttningsbeslut alltid skall anlita egna anställda

för utförande av de faktiska flyttningsåtgärderna. Biträde av enskilt företag

eller av annan myndighet med en väl utbyggd organisation för uppgiften

kan säkerligen ofta vara rationellt. Den som har ansvaret för flyttningen

bör, som jag återkommer till, vara skyldig tillse att fordonet inte

skadas. Sådan skyldighet måste inverka vid valet av entreprenör. Myndigheten

torde bl. a. böra förvissa sig om att entreprenören har betryggande

försäkring för den skada han eller anställd kan orsaka.

Det närmare förfarandet

Lagen bör, som förordats i promemorian och rekommenderats av bilskrotningsutredningen,

innehålla en direkt föreskrift om att fordonsvrak

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

som flyttas skall skrotas eller undanskaffas på annat sätt utan tidsutdräkt.

Jag ansluter mig också i princip till förslaget att vederbörande myndighet

i övrigt skall ha att flytta fordonet antingen så kort sträcka att det lätt

kan upptäckas från den plats där det förut var placerat eller till uppställningsplats

som särskilt anordnats för fordon som flyttas enligt lagen.

Såväl mitt förslag som förslaget i promemorian bygger alltså på att det

finns sådana särskilda uppställningsplatser. Det sägs inte i promemorian vilken

myndighet som skall anordna och svara för dem. Förslaget utgår från

att myndigheterna på varje ort sinsemellan får träffa överenskommelse om

detta alltefter de lokala förhållandena. Vid remissbehandlingen har upplysts,

att uppställningsplatser för flyttade fordon anordnats på flera håll

och att i vissa fall kommunen men i andra polismyndigheten svarar för dem.

Även om uppgiften närmast synes vara en kommunal angelägenhet, finns

det enligt min mening inte någon anledning att rubba anordningar som redan

vidtagits. Det torde inte heller finnas någon omständighet som talar

emot att myndigheterna även i fortsättningen ordnar denna fråga på det

sätt som synes mest ändamålsenligt med hänsyn till förutsättningarna på

varje särskild ort.

När fordon flyttas, torde den myndighet som svarar för åtgärden enligt

allmänna rättsgrundsatser vara skyldig att se till att fordonet inte kommer

till skada. Det kan därför ifrågasättas, om särskilda regler om vårdnadsplikt

är påkallade. För att skapa klarhet i detta hänseende bör dock regler

ges i lagen på motsvarande sätt som skett bl. a. i rättegångsbalken, i fråga

om beslagtaget gods, och i hittegodslagen. Eftersom den myndighet som

flyttar fordonsvralc skall vara skyldig att undanskaffa det snarast möjligt,

blir givetvis någon vårdnadsplikt inte aktuell beträffande sådana fordon.

Den vårdnadsregel som föreslagits i promemorian för övriga fall har bedömts

som alltför sträng av flera remissinstanser. För min del finner jag,

att skilda regler bör gälla för själva flyttningen och den efterföljande

förvaringen när fordonet ställts upp på särskild uppställningsplats. Om

flyttningen bör föreskrivas, att den skall utföras så att fordonet inte tillfogas

onödig skada. När fordon flyttas »över gatan» tillkommer därutöver

uppenbarligen, utan att det behöver utsägas i lagen, att den nya uppställningsplatsen

skall väljas med tillbörlig omsorg. I övrigt upphör självfallet

myndighetens befattning med och ansvar för sådant fordon när flyttningen

är fullgjord. När det gäller förvaring på uppställningsplatserna bör

det krävas av myndigheterna, att fordonen skyddas mot skada genom obehörigt

brukande eller yttre våld. Däremot bör det inte fordras särskilda åtgärder

för att undvika den försämring ett fordon i allmänhet är utsatt för

när det är uppställt utomhus och inte används.

I en lagstiftning som den förevarande är det av vikt att genom särskilda

regler tillgodose fordonsägarnas intresse av att snabbt bli underrättade om

vidtagna åtgärder. Jag kan inte dela uppfattningen i vissa remissyttranden

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

att promemorians förslag går för långt på denna pnnkt. Så snart ägare blir

känd bör alltså underrättelse ske, oavsett på vilken grund och på vilket sätt

flyttning företas. Ger en omedelbar undersökning av fordonet med anlitande

av tillgängliga uppgifter i bilregistret inte upplysning om äganderätten, bör

ytterligare efterforskningar inte krävas när flyttningen gäller vrak eller

sker till plats i närheten av den ursprungliga parkeringsplatsen. Kan däremot

ägare av fordon som flyttas till särskild uppställningsplats inte underrättas

omedelbart, påkallar mina förslag i det följande att kungörelse

utfärdas om flyttningen och att ytterligare utredning om äganderätten

sker. Som några remissinstanser framhållit, är det lämpligt att polismyndighet

ombesörjer underrättelser, kungörande och äganderättsutredning,

oberoende av vem som beslutar eller verkställer flyttning. Ett särskilt register

hos polismyndigheten, dit allmänheten kan vända sig med förfrågningar,

bör ge tillförlitlig och aktuell upplysning om alla flyttningar som sker inom

distriktet. Regler härom kan lämpligen upptas i tillämpningsföreskrifter

till lagen.

Det är varken praktiskt möjligt eller önskvärt att fordon förvaras på

uppställningsplats under alltför lång tid. Det måste, som föreslagits i promemorian,

fastställas en tidsgräns inom vilken en ägare har att göra

sina anspråk gällande. Gränsen bör bestämmas så att förvaringen inte

blir orimligt betungande för myndigheterna men den bör samtidigt vara tillräckligt

vid för att tillgodose rättssäkerhetens krav. Det bör beaktas, att

fordon som flyttas kan representera betydande värde. Särskilt innan förfarandet

enligt en ny lagstiftning hunnit bli mera allmänt känt, måste enligt

min mening de praktiska svårigheterna av en lång förvaringstid träda i

bakgrunden. Trots att endast en remissinstans haft någon erinran emot

uppfattningen i promemorian, att en månads respittid för ägare som bevisligen

underrättats om flyttning måste anses tillräcklig, anser jag därför

de aktuella fristerna böra bestämmas som motsvarande respittider i hittegodslagen

till sex resp. tre månader. Det kan dock finnas anledning att ompröva

frågan om förvaringstidernas längd, sedan viss tids erfarenhet vunnits

av den nya lagstiftningen. Ett givet tillfälle torde vara, om det pågående

arbetet på en revision av hittegodslagstiftningen leder till en förkortning av

respittiderna för ägare av sådant gods.

Som föreslagits i promemorian bör vederbörande myndighet ha rätt att

vägra utlämna ett fordon som förvaras, om inte flyttningskostnaderna betalas.

När de angivna tidsfristerna löpt ut utan att någon gjort gällande sin

rätt till fordonet måste, likaväl som när ägaren tidigare uppenbarligen uppgivit

sin rätt, fordonet betraktas som herrelöst. Det är inte självklart att,

som föreslagits i promemorian, ett sådant fordon bör tillfalla staten. Några

remissinstanser framhåller, att kommunerna ställs i ett oförmånligt läge

i förhållande till staten, om kommun som flyttar fordon inte på något sätt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

får avräkna sina kostnader för verksamheten i stort mot överskott som kan

uppkomma när ägare inte gör anspråk på fordon, vars värde överstiger

flyttningskostnaderna. Jag anser det rimligt, att kommunen får tillgodogöra

sig ett övervärde, när flyttningsbeslutet verkställts av kommunal myndighet.

Eftersom fordonsvrak förutsätts bli omedelbart skrotat, upphör i princip

ägarens möjligheter att förfoga över det i och med att det tas om hand.

Någon vårdnadsplikt är som förut anförts inte motiverad. Förslaget i promemorian

innebär också, att den myndighet som flyttar det äger tillgodogöra

sig dess värde. Jag förordar en regel som innebär, att fordonsvrak utan

respittid för ägare tillfaller huvudmannen för den myndighet som flyttar

det.

Kostnaderna

Med endast ett par undantag har remissinstanserna anslutit sig till den i

promemorian uttalade uppfattningen, att bestämmelser om skyldighet för

fordonsägare att betala flyttningskostnader är ägnade att motverka de icke

önskvärda uppställningar det här gäller. Även jag anser sådana bestämmelser

betydelsefulla i förebyggande syfte. Lika viktigt är att myndigheterna så

långt möjligt får sina kostnader täckta och därigenom ges ökade möjligheter

att ingripa i den allmänna ordningens intresse.

Ersättningsskyldigheten bör givetvis omfatta förutom kostnaderna för

flyttningsåtgärden också skrotningskostnad, när det gäller fordonsvrak, och

kostnader för kungörelse, förvaring och vård i fråga om fordon som flyttats

till särskild uppställningsplats. Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.

Maj :t utser bör äga bestämma hur kostnaderna skall beräknas. I första hand

bör den verkliga kostnaden ersättas men möjlighet bör föreligga att fastställa

lokalt gällande taxor. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa

fall, där undantag från ersättningsskyldigheten måste anses påkallade.

Det antas i promemorian, att visst samarbete mellan myndigheterna kan

visa sig rationellt. En kommun kan exempelvis ha en utbyggd organisation

med utrustning för flyttningar och kan därför åta sig att som entreprenör

utföra flyttningar även för polisens räkning. En statlig myndighet kan anlita

en uppställningsplats som anordnats och drivs av7 kommunen. Eftersom

kostnaderna bör bäras av den myndighet som har ansvaret för verkställigheten

av ett flyttningsbeslut, förutsätts i promemorian en ekonomisk uppgörelse

mellan parterna i sådana fall. För att förebygga oklarhet om kostnadsansvaret

anser jag, att i lagen uttryckligen bör anges, att kostnad som

inte uttas av ägaren skall stanna på kommunen, om kommunal myndighet

svarat för verkställigheten, och annars på staten.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

47

Besvärsrätt

En prövning i administrativ väg av beslut om omhändertagande anses i

promemorian inte fylla någon uppgift. Det anges därför, att talan inte får

föras mot sådant beslut. Det allt övervägande antalet remissinstanser ansluter

sig till detta förslag. I ett par yttranden hävdas emellertid, att besvärsrätten

inte bör avskäras.

Besvärsrätten måste enligt min mening anses sakna praktisk betydelse

när det gäller möjligheterna för en fordonsägare att förekomma flyttning.

För att syftet med lagen skall tillgodoses måste flyttning som är omedelbart

påkallad kunna ske utan hinder av anförda besvär. När verkställigheten

kan uppskjutas, bör ägaren, om det kan ske, beredas tillfälle att själv flytta

fordonet. En erinran om detta torde få tas in i tillämpningsföreskrifterna.

Den enskildes intresse av att kunna få ett beslut om flyttning prövat måste

därför praktiskt sett begränsa sig till frågor om skadestånd eller om skyldighet

för myndighet att utan ersättning för flyttningskostnad utlämna ett

fordon, som förvaras på särskild uppställningsplats. Frågor om skadestånd

bör inte avgöras i administrativ ordning. Detsamma gäller i fråga om skyldigheten

att betala flyttningskostnader och kostnadernas storlek.

Jag ansluter mig därför till förslaget i promemorian och förordar, att

talan i administrativ väg inte skall få föras mot beslut enligt lagen.

Upplag

När det gäller särskilda åtgärder mot störande upplag av bilskrot hänvisar

departementspromemorian till de bestämmelser i skilda författningar, vilka

jag berört närmare i min redogörelse för gällande rätt. Med hänsyn särskilt

till att frågan om sådana åtgärder nyligen behandlats i samband med att

en ny naturvårdslag antagits anses i promemorian något nytt initiativ inte

vara påkallat f. n. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

har i sina remissyttranden framfört vissa yrkanden på denna punkt. Jag

anser i likhet med vad som uttalats i promemorian, att man bör ta ställning

till behovet av ytterligare lagstiftning, först sedan större erfarenhet vunnits

genom tillämpningen av de nya bestämmelser i ämnet som införts i naturvårdslagen.

Promemorians förslag har i enlighet med det sagda överarbetats inom

kommunikationsdepartementet, varvid upprättats förslag till lag om flyttning

av fordon i vissa fall. Detta förslag torde få fogas till statsrådsprotokollet

som bilaga 2.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

Specialmotivering

Departementsförslaget är, som förut anförts, i motsats till förslaget i promemorian

tillämpligt också på andra fordon än motorfordon. Vidare betecknas

i departementsförslaget myndigheternas ingripande enligt lagen genomgående

som flyttning i stället för, som i promemorieförslaget, omhändertagande.

Lagens rubrik har utformats i överensstämmelse härmed.

1 §•

Paragrafen innehåller vissa begreppsbestämningar.

Som förut anförts skall den föreslagna lagen i princip omfatta alla fordon

av de slag som innefattas i vägtrafikförordningens fordonsbegrepp.

Detta begrepp kan dock inte oförändrat föras över till lagen, eftersom vissa

bestämrfielser är avsedda att tillämpas även i fråga om fordon som saknar

sådana vitala delar att det kan ifrågasättas, om de längre är fordon i förordningens

mening. Den valda bestämningen motsvarar den som återfinns

i vägtrafikförordningen med den jämkning som föranleds av nyssnämnda

förhållande.

Det framgår av vad jag förut anfört, att lagförslaget liksom förslaget i

promemorian medger ett mycket radikalt förfarande i fråga om fordonsvraken.

Det är därför av särskild vikt, att detta begrepp får en tillräckligt

klar och samtidigt restriktiv avgränsning. Det bör som remissinstanserna

påpekat inte vara avgörande för frågan, om fordonet saknar sådan skylt

och handling som anges i promemorians förslag. Att så är fallet behöver inte

innebära att fordonet är övergivet. Å andra sidan kan det givetvis vara fråga

om ett övergivet fordon även när det är försett med registreringsskylt.

Endast övergivna fordon bör enligt min mening omfattas av begreppet fordonsvrak.

Frågan om fordonet är övergivet eller ej skall avgöras enligt

bestämmelserna i 2 § punkt 3. Förutsättningen att fordonet uppenbarligen

skall ha ringa eller intet värde har godtagits av alla remissinstanser. Även

om en sådan bestämmelse måste leda till den praktiska olägenheten att i

tveksamma fall fordonen inte får behandlas som vrak utan måste flyttas

och förvaras på särskild uppställningsplats, anser jag den motiverad med

hänsyn till rättssäkerhetsintresset. Jag vill tillägga, att ett övergivet fordon,

som den beslutande myndigheten vid egen besiktning inte kan bedöma som

uppenbart värdelöst eller av ringa värde, givetvis kan anges vara fordonsvrak

om en mera sakkunnig värderingsman anlitas och tveklöst anser att

värdet endast är ringa.

Bestämmelsen om vad som i lagen skall förstås med ägare är närmast avsedd

för det fall fordonsvrak eller annat övergivet fordon flyttas.

Bestämmelsen i andra stycket har sin motsvarighet i 1 § 8 mom. vägtrafikförordningen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition ni■ 107 år 1967

2 §•

I denna paragraf anges förutsättningarna för att fordon skall få flyttas.

Den motsvarar 1 § i promemorieförslaget.

Punkt 1 avser flyttning med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten

i trafiken. Det valda uttrycket att fordonet skall vara uppställt »så

att fara uppstår för person eller egendom eller betydande hinder uppkommer

i trafiken» ansluter närmare än förslaget i promemorian till föreskriften

om förbud mot uppställning i 49 § 1 mom. första stycket vägtrafikförordningen.

Den ytterligare förutsättning för rätt till flyttning som upptagits

i promemorians förslag, nämligen att uppställningen skall stå i strid mot

gällande föreskrifter, har jag ansett kunna utgå. Härmed tillgodoses bl. a.

ett yrkande av JK, som menar att lagen och därmed det föreskrivna förfarandet

bör kunna tillämpas också när ett fordon som ställts upp lagenligt

plötsligt kommer att utgöra sådan fara eller hinder som anges i bestämmelsen

genom att vägras, eldsvåda eller liknande oväntad händelse inträffar.

Detta innebär inte, att jag tar avstånd från vad som sagts i promemorian

om att en fordonsförare så långt möjligt måste kunna förutse, om han utsätter

sig för risken att hans fordon flyttas när han ställer upp det. I de nu

åsyftade fallen skulle myndigheterna ändå ägt befogenhet att flytta fordonet.

Allmänna regler om nödhandlingar, särskilda regler i polisinstruktionen

eller, när det gäller eldsvåda, brandlagen torde nämligen ge stöd för ingripande

i situationer som innebär så allvarliga risker eller olägenheter.

Ändringen i förhållande till promemorieförslaget leder också till att flyttning

kan ske av fordon som är uppställt på enskild väg eller plats som inte omfattas

av vägtrafikförordningens vägbegrepp, om det i något fall kan anses

att fordonet utgör fara eller betydande hinder för trafik som framgår där.

Den uppfattning som ett par remissinstanser företräder, att förutsättningen

om olaga uppställning skulle slopas också när det gäller flyttning enligt

punkt 2 av fordon som försvårar renhållning, snöröjning och annat arbete

på väg, har jag inte anslutit mig till.

Den restriktiva bestämningen av begreppet fordonsvrak i 1 § leder till

att fordon, som enligt en mer allmän bedömning måhända kan förefalla

uttjänta, inte alltid kan betecknas som vrak i lagens mening. Det är närmast

i sådana fall bestämmelserna i punkt 3, såvitt de medger flyttning av övergivet

fordon även om det inte är fordonsvrak, kan anses fylla ett praktiskt

syfte. Övergivet fordon av mera betydande värde torde i allmänhet vara

frånhänt ägaren genom brott. Vid misstanke härom bör åtgärder vidtas med

uteslutande tillämpning av rättegångsbalkens regler. En uttrycklig bestämmelse

härom har jag ansett obehövlig.

De omständigheter som bör tas till intäkt för att övergivande verkligen

föreligger måste variera från fall till fall och kan inte bestämt anges i lagen.

Kan äganderätten lätt utrönas med ledning av skylt eller handling på

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 107

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

eller i fordonet, får det anses tala emot att fordonet är övergivet. Å andra

sidan bör avsaknaden av sådan skylt och handling i allmänhet inte ensamt

kunna läggas till grund för ingripande enligt punkt 3.

3 §•

I denna paragraf regleras vem som får besluta och verkställa flyttning. I

promemorieförslaget framgår beslutanderätten av 1 § och regleras verkställigheten

i 2 §.

Enligt huvudregeln ankommer det på polismyndighet att besluta om flyttning

av fordon. Det har inte ansetts nödvändigt ange, att bestämmelserna

avser polismyndigheten i den ort där fordonet påträffas.

Med den möjlighet som öppnas att överlåta beslutanderätten på andra

myndigheter synes det inte påkallat att delegation inom polismyndigheten

skall kunna ske till lägre personal än polisbefäl. Om lagförslaget antas,

torde fråga om ändring i kungörelsen om handläggning av vissa polischefsuppgifter

få anmälas för Kungl. Maj :t.

Som jag angivit i den allmänna motiveringen har jag funnit det påkallat

att ange mera bestämda gränser för de olika myndigheternas kompetens

än vad som förordats i promemorian. Även med de bestämmelser jag föreslår

kan kompetenskonflikter inte undvikas helt. Ett fordon kan vara uppställt

så att mer än en av de angivna grunderna för flyttning är för handen.

Jag utgår i det följande från att polismyndigheten alltid skall underrättas

om flyttningsbeslut som meddelas av annan myndighet och bygger även i

övrigt mina förslag på att en smidig samverkan skall komma till stånd myndigheterna

emellan. Några praktiska olägenheter av att i något fall skilda

myndigheter kan bli behöriga att besluta om flyttning av ett och samma

fordon torde därför inte behöva uppstå.

Eftersom det är avgörande för det fortsatta förfarandet, om ett fordon

är att anse som fordonsvrak, måste detta anges redan i beslutet. En uttrycklig

bestämmelse härom har upptagits i sista stycket av förevarande

paragraf. Beslutet måste givetvis i denna del föregås av särskild prövning.

Med anledning av vad parkeringskommittén och ett par andra remissinstanser

anfört om flyttning av fordon på enskild mark vill jag anföra följande.

Av mina tidigare uttalanden angående förutsättningarna för flyttning

har framgått, att de nya bestämmelserna inte bör ges den innebörden

att enskild markägare skulle vara förhindrad att utan särskilt beslut av

myndighet själv bortskaffa fordon som ingen rättsinnehavare längre gör

anspråk på. Föreligger inte förutsättningarna för ett sådant ingripande eller

är markägaren tveksam om detta, får han enligt förslaget i promemorian

vända sig till eu myndighet som enligt lagen är berättigad att flytta övergivna

fordon. Detta förorsakar givetvis en viss omgång och garanterar inte

att markägarens önskemål alltid blir tillgodosedda. Jag är emellertid inte

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967 51

f. n. beredd att förorda en regel, enligt vilken enskild person skulle kunna

verkställa flyttningsbeslut.

Det rekommenderas i promemorian, att fordonsägaren i möjligaste män

bereds tillfälle att själv flytta fordonet, innan verkställighet sker. Det måste

också ligga i myndighetens eget intresse att om åtgärden inte är omedelbart

påkallad ge ägaren möjlighet att själv flytta fordonet. I enlighet med vad

jag anfört i den allmänna motiveringen torde det kunna anges i tillämpningsföreskrifterna,

att myndigheterna i sådana fall skall meddela föreläggande

för ägaren, om det kan ske, och fästa anmaning om flyttning på fordonet

samt därefter en viss tid avvakta ägarens egna åtgärder, innan verkställighet

sker.

4 §•

I denna paragraf, som motsvarar 3 § och 8 § första punkten i promemorians

lagförslag, ges föreskrifter om hur myndighet skall förfara med fordon

som flyttas.

Förslaget i första stycket första punkten har formulerats om i förhållande

till motsvarande bestämmelse i promemorieförslaget för att möjliggöra flyttning

»runt gathörnet». Om ett fordon som är uppställt i närheten av en gatukorsning

flyttas en kort sträcka men placeras på tvärgatan, torde föraren

inte ha nämnvärt större svårighet att återfinna det än om det ställts

upp inom direkt synhåll från den ursprungliga parkeringsplatsen. Närmare

anvisningar om dessa uppställningar bör kunna ges i tillämpningsföreskrifterna,

där det också kan anges, att när flyttning skett meddelande om flyttningen

och vem som verkställt den skall fästas på fordonet.

Enligt första stycket gäller vidare, att fordon skall ställas upp på särskilt

anordnad uppställningsplats först om flyttning till plats i närheten av den

där fordonet påträffats inte lämpligen kan ske. Härmed åsyftas inte att

ställa speciellt höga krav på myndigheterna när det gäller att söka en sådan

plats som avses i första punkten. I vart fall kan det inte anses åligga myndigheterna

att dröja med flyttningen i avvaktan på att lämplig plats i närheten

skall bli tillgänglig.

De angivna reglerna gäller givetvis inte fordonsvrak. I enlighet med vad

jag tidigare förordat har i andra stycket upptagits en regel, att fordonsvrak

som flyttas skall skrotas eller undanskaffas på annat sätt så snart det lämpligen

kan ske. Sistnämnda uttryck har valts för att möjliggöra förvaring

av vraken en kortare tid, så att en myndighet som utför flyttningar i större

skala skall kunna frakta flera vrak samtidigt till skrotning. Företrädarna

för naturvården förordar i sina yttranden en föreskrift om att undanskaffande

på annat sätt än genom skrotning bör ske endast i undantagsfall och

med särskilt beaktande av bl. a. risken för grundvattensföroreningar genom

bilskrot. En sådan erinran till myndigheterna kan synas överflödig men

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

bör kunna tas in i tillämpningsföreskrifterna med hänsyn till de stora allmänna

värden som kan stå på spel.

Det bör anmärkas, att bestämmelserna om fordonsvrak i denna paragraf

och i förslaget i övrigt är avsedda att tillämpas, även om 2 § tredje punkten

inte formellt åberopas som grund för ett flyttningsbeslut. Ett beslut med

stöd av 2 § första eller andra punkten kan givetvis avse ett fordon som är

fordonsvrak i den mening som anges i 1 §.

Av andra stycket framgår vidare, att huvudregeln om flyttning i första

hand till plats i närheten över huvud taget inte är tillämplig när det gäller

övergivet fordon. Övergivet fordon bör alltid tas om hand när det flyttas.

Är det inte fordonsvrak, bör det därför förvaras på särskild uppställningsplats.

Även denna regel avses gälla, oavsett om flyttningsbeslutet meddelas

på annan grund än den som anges i 2 § tredje punkten.

Bestämmelser om hur uppställningsplats skall anordnas och bekantgöras

för allmänheten torde, som förutsätts i promemorian, få tas in i tillämpningsföreskrifterna.

Mitt förslag innebär, att om sådan plats inte anordnats

i enlighet med givna bestämmelser fordon, som ej är övergivet, kan flyttas

endast sådan kort sträcka som avses i första stycket första punkten och

övergivet fordon inte kan flyttas annat än om det är fordonsvrak.

5 §•

Paragrafen motsvarar 4 § i promemorians förslag och innehåller bestämmelser

om vårdnadsplikt för myndighet som flyttar annat fordon än fordonsvrak.

Myndigheternas förpliktelser när det gäller flyttningsåtgärden framgår

av första stycket. Föreskriften innebär inte absolut förbud mot åtgärder

som kan skada fordonet. En sådan regel skulle i vissa fall omöjliggöra flyttning.

När det gäller låsta fordon torde i många fall en mindre åverkan på

fordonet inte kunna undvikas om flyttningsåtgärden skall kunna genomföras

på ett smidigt sätt.

Vårdnadsregeln i andra stycket, som gäller förvaring av fordon på uppställningsplatserna,

har jag behandlat i den allmänna motiveringen.

Närmare bestämmelser om vårdnadspliktens innehåll — om sättet för

flyttning, åtgärder i fråga om låst fordon, avtappning av kylvatten, bevakning

m. in. — bör kunna tas in i tillämpningsföreskrifterna.

6 §•

I paragrafen föreskrivs skyldighet att underrätta ägare om flyttningsbeslut

och att i vissa fall kungöra att flyttning skett. Den motsvarar 5 § i promemorieförslaget.

Bestämmelsen i första stycket innebär att underrättelseskyldigheten står

kvar, även om den undersökning av äganderättsförhållandena som öppen
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

bart måste ske i anslutning till att flyttningsbeslut meddelas ger ett negativt

resultat. Eftersom den i andra stycket föreskrivna skyldigheten att bedriva

fortsatta efterforskningar inte omfattar fordonsvraken eller de korta förflyttningarna,

torde det endast i undantagsfall bli aktuellt med någon underrättelse

i dessa fall, när ägarens namn inte kunnat utrönas omedelbart.

Kungörelse enligt andra stycket skall utfärdas utan dröjsmål. Detta hindrar

inte att det bl. a. i kostnadsbesparande syfte kan visa sig rationellt att

kungöra flyttningar viss eller vissa dagar i veckan. Omfattningen av den

fortsatta utredningen om äganderätten till fordon som förvaras på uppställningsplats

bör givetvis anpassas till omständigheterna i varje särskilt fall

med hänsyn inte minst till fordonets värde. Arbetet och kostnaderna för utredningen

måste stå i rimlig proportion till ägarintresset och det intresse

myndigheten kan ha att utröna äganderätten med hänsyn till sin rätt att

kräva ersättning för flyttningskostnader.

Bevislig underrättelse blir nödvändig för beräkningen av de respittider som

anges i 7 §. Det krävs vidare för att polismyndigheten skall kunna fullgöra

sina skyldigheter i fråga om underrättelse, kungörande och utredning särskilda

bestämmelser om skyndsamma meddelanden och uppgifter till polismyndigheten

från andra myndigheter som beslutar eller verkställer flyttning.

Sådana meddelanden är nödvändiga också med hänsyn till det register

jag förordat hos polismyndigheten angående alla flyttningar. Regler i dessa

hänseenden torde kunna ges i tillämpningsföreskrifterna.

7 §•

Enligt denna paragraf tillfaller fordon under vissa förutsättningar staten

eller kommun.

Som utgångspunkt för sexmånadersfristen gäller enligt första stycket den

dag då flyttningen kungjordes. Även om formerna för kungörande inte har

fastställts i lagen, blir ägaren härigenom bättre ställd än om tiden räknas

från dagen för flyttningen.

En bestämmelse som motsvarar promemorians förslag om retentionsrätt

har upptagits i 8 §.

8 §•

Paragrafen rör fordonsägares skyldighet att ersätta kostnader för flyttning

och andra åtgärder enligt lagen. Den motsvarar de regler om ersättningsskyldighet

som upptagits i 6—8 §§ i promemorians förslag.

Från huvudregeln har i första stycket gjorts två undantag. Jag har i anslutning

till 2 § framhållit, att rättegångsbalkens regler självfallet skall

tillämpas i fråga om fordon som kan misstänkas vara frånhänt någon genom

brott. Detta utesluter givetvis inte att flyttning enligt den nu föreslagna la
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

gen kan komina att ske av fordon som stulits från ägaren. Någon ersättningsskyldighet

bör inte föreligga i sådana fall. En fordonsägare bör dock

inte kunna freda sig mot ersättningskrav endast genom ett löst påstående

om att fordonet frånhänts honom. Som förutsättning för undantaget föreskrivs

därför, att ägaren skall göra sitt påstående sannolikt. Det andra undantaget

är avsett för vissa fall som också berörts vid 2 §, när hinder eller

betydande fara uppstår genom vägras, eldsvåda eller annan sådan oväntad

händelse.

Tredje stycket motsvarar den vid remissbehandlingen allmänt godtagna

bestämmelsen i 7 § promemorieförslaget om ägares rätt att utfå fordonet

först när myndigheternas kostnader betalats. Den som har dispositionsrätt

till eller i övrigt kan i ägarens ställe göra anspråk på fordonet bör, som hovrätten

för Nedre Norrland påpekat, ha samma rätt som ägaren att utfå det.

En uttrycklig bestämmelse härom måste anses överflödig.

9 §•

Paragrafen reglerar förfarandet med föremål som anträffas i fordon som

flyttas.

Den som lämnar sina tillhörigheter i ett fordon kan inte sägas ha tappat

dem, om en myndighet flyttar fordonet. Lika oegentligt synes det vara att

anse myndigheten eller någon av dess tjänstemän som upphittare, när sådana

föremål tillvaratas. Detta hindrar dock inte att, som i promemorians

förslag, hittegodslagens regler förklaras vara tillämpliga i dessa fall. Enligt

min mening måste emellertid detta vara både osmidigt och från den enskildes

synpunkt onödigt. I förevarande paragraf har därför i stället angetts

som huvudregel, alt vid tillämpning av lagen föremål som finns i fordon

skall anses höra till detta. Det betyder vid en kort förflyttning, att föremålen

lämnas kvar i fordonet, när myndighetens befattning med det upphör.

Förvaras fordonet på särskild uppställningsplats, skall förvaringen och vården

omfatta också föremål som anträffats i fordonet och dessa får avhämtas

av ägaren eller tillfaller staten eller kommunen efter samma grunder som

fordonet. De föreslagna reglerna om underrättelser och kungörande av flyttning

och om respittider enligt 7 § måste anses likvärdiga med motsvarande

regler i hittegodslagen, när det gäller rättsskyddet för den enskilde.

Huvudregeln kan givetvis inte gälla, när fordonsvrak flyttas, eftersom det

omedelbart skall tillfalla staten eller kommunen och undanskaffas. Det finns

uppenbarligen ingen anledning att räkna med, att den som överger ett fordonsvrak

medvetet lämnar något föremål av värde i det. För de fall sådant

föremål ändå påträffas, måste det därför antas endera att det tappats av

fordonsägaren eller att det förlorats av någon annan som uppehållit sig i

fordonet. Jag har med hänsyn härtill ansett det berättigat att ange, att i

sådana fall hittegodslagens bestämmelser gäller.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

Undantaget från huvudregeln gäller inte föremål som får anses ha varit

avsedda att stadigvarande brukas i fordonet. Om fordonet med beaktande

av det värde sådana tillbehör kan ha är att anse som fordonsvrak, tillfaller

också dessa omedelbart staten eller kommunen och får undanskaffas.

11 §•

Paragrafen innehåller bemyndigande för Kungl. Maj:t eller den myndighet

Kungl. Maj :t bestämmer att besluta om grunder för beräkning av kostnader

som anges i 8 § och att utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen.

Jag har i anslutning till olika bestämmelser redan angivit vissa frågor

som enligt min uppfattning torde få regleras i särskild tillämpningskungörelse.

Närmare föreskrifter kan befinnas påkallade också i andra hänseenden

såsom om besiktning av fordon före och efter flyttning, om anlitande av

entreprenör och krav på försäkring hos denne samt om biträde av värderingsman.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag om flyttning

av fordon i vissa fall inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

Bilaga 1

Förslag

till

lag om rätt att omhändertaga motorfordon

1 §•

Polismyndighet äger besluta om omhändertagande av

a) motorfordon som är uppställt i strid mot gällande föreskrifter så att

det utgör fara eller betydande hinder i trafiken eller avsevärt försvårar renhållning,

snöröjning eller annat arbete på väg, samt

b) motorfordon som med hänsyn till det skick vari det befinnes, den tid

under vilken det stått uppställt på samma plats eller annan omständighet

måste antagas vara övergivet.

Avser beslutet fordon som uppenbarligen har ringa eller intet värde och

som saknar skylt och handling utvisande registreringsnumret eller ägarens

namn och hemvist, skall fordonet i beslutet betecknas som bilvrak.

2 §•

Rätt att verkställa beslut om omhändertagande av fordon tillkommer, förutom

polismyndigheten, kommun eller vägförvaltning som polismyndigheten

bemyndigar därtill.

3 §•

Omhändertagande enligt denna lag innebär rätt att flytta fordonet antingen

så kort sträcka att det lätt kan upptäckas från den ursprungliga

uppställningsplatsen eller till uppställningsplats som särskilt anordnats för

omhändertagna fordon eller, i fråga om bilvrak, till plats som den omhändertagande

myndigheten bestämmer.

4 §•

Påbörjad flyttning av annat fordon än bilvrak medför skyldighet för vederbörande

myndighet att väl vårda fordonet samt noggrant tillse, att det

ej skadas, försämras eller missbrukas genom omhändertagandet. Flyttas

fordonet sådan kort sträcka som sägs i 3 § upphör myndighetens vård och

tillsyn sedan flyttningen verkställts.

5 §■

Ägare till fordon som flyttas skall snarast underrättas om det kan ske.

Flyttas annat fordon än bilvrak till särskilt anordnad uppställningsplats

skall, om ägaren ej anträffas, flyttningen utan dröjsmål kungöras genom

meddelande i tidning inom orten eller på annat lämpligt sätt.

6 §.

Kostnad för omhändertagande av fordon som flyttas sådan kort sträcka

som sägs i 3 § får sökas åter av fordonets ägare.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967 57

7 §•

Ägare av fordon som flyttas till särskilt anordnad uppställningsplats är

berättigad utfå det mot erläggande av ersättning för omhändertagandet och

förvaringen.

Kan äganderätten till sådant fordon ej utrönas inom sex månader från

det flyttningen skett eller avhämtas ej fordonet inom en månad från det

ägaren mottagit underrättelse om flyttningen eller kan ägaren eljest anses

ha uppgivit sin rätt tillfaller fordonet kronan. Kommun får därvid göra avdrag

som motsvarar kostnaderna för omhändertagandet och förvaringen.

Förslår ej fordonets värde till täckande av kostnaderna äger myndigheten

söka bristen åter av ägaren.

Bestämmelserna i denna paragraf gälla ej bilvrak.

8 §•

Omhändertaget bilvrak skall så snart ske kan befordras till skrotning eller

på annat lämpligt sätt undanskaffas. Den omhändertagande myndigheten

äger tillgodogöra sig intäkt som inflyter därav. Kostnad för omhändertagandet

och skrotningen får med avdrag för intäkter sökas åter av bilvrakets

ägare.

9 §■

Anträffas i omhändertaget fordon andra lösören än tillbehör till fordonet

skall därmed förfaras enligt bestämmelserna i lagen om hittegods. Vad nu

sagts gäller ej, när fordonet förflyttats sådan kort sträcka som sägs i 3 §.

10 §.

Mot beslut om omhändertagande enligt denna lag får talan ej föras.

11 §•

Närmare föreskrifter om beräkning av kostnad och ersättning som sägs

i denna lag samt om lagens tillämpning i övrigt meddelas av Konungen

eller den myndighet Konungen förordnar.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj ds proposition nr 107 år 1967

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om flyttning av fordon i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

i denna lag förstås med

fordon: varje anordning som är eller varit försedd med hjul, band eller

medar och som inrättats för färd på marken på annat sätt än på skenor,

fordonsvrak: fordon som måste anses övergivet enligt bestämmelserna i

2 § 3 och som uppenbarligen har ringa eller intet värde,

ägare: den som är eller senast varit ägare av fordon som flyttas.

Vad som sägs i lagen om ägare av fordon skall i fråga om fordon som

innehas på grund av avbetalningsköp i stället gälla innehavaren, trots att

äganderätten ej övergått på honom.

2 §•

Fordon får flyttas enligt denna lag om det

1. är uppställt så att fara uppstår för person eller egendom eller betydande

hinder uppkommer i trafiken,

2. är uppställt i strid mot föreskrift om uppställning av fordon så att

renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras, eller

3. med hänsyn till sitt skick, den tid under vilket det stått uppställt på

samma plats eller annan omständighet måste anses övergivet.

3 §•

Beslut om flyttning av fordon som avses i 2 § 1 meddelas och verkställes

av polismyndigheten.

Beslut om flyttning av fordon som avses i 2 § 2 eller 3 meddelas av polismyndigheten,

om vägförvaltning eller kommunal myndighet begär det, och

verkställes av den som påkallat beslutet. I den mån Konungen bestämmer

får vägförvaltning eller kommunal myndighet själv besluta om sådan flyttning.

I flyttningsbeslut anges om fordonet är fordonsvrak.

4§ .

Flyttas fordon som avses i 2 § 1 eller 2, skall det ställas upp så nära

den plats där det anträffades, att det lätt kan återfinnas. Kan fordonet ej

lämpligen ställas upp på sådant sätt, skall det förvaras på särskild uppställningsplats

för fordon som flyttas enligt denna lag.

Flyttas fordon som avses i 2 § 3 och är det ej fordonsvrak, skall det

förvaras på särskild uppställningsplats som avses i första stycket. Fordonsvrak

som flyttas skall så snart det lämpligen kan ske skrotas eller undanskaffas

på annat sätt.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

59

5 §•

Flyttning av fordon som ej är fordonsvrak skall utföras så att fordonet

ej tillfogas onödig skada.

När fordon förvaras på särskild uppställningsplats, skall nödvändiga

åtgärder vidtagas för att det ej skall skadas eller brukas obehörigen under

förvaringen.

6§.

När beslut om flyttning meddelats, skall polismyndigheten underrätta

ägaren så snart det kan ske.

Har fordon ställts upp till förvaring på särskild uppställningsplats och

har ägaren ej kunnat anträffas, skall polismyndigheten utan dröjsmål

kungöra flyttningen i tidning inom orten eller på annat lämpligt sätt samt

vidtaga de fortsatta undersökningar och åtgärder som kan anses skäliga

för att göra underrättelse möjlig.

7 §•

Är ägare av fordon som förvaras på särskild uppställningsplats ej känd,

när sex. månader förflutit från den dag då flyttningen kungjordes, eller har

fordonet ej avhämtats inom tre månader från det ägaren mottog underrättelse

om flyttningsbeslutet eller måste ägaren eljest anses ha uppgivit

sin rätt till fordonet, tillfaller det kommunen, om beslutet verkställts av

kommunal myndighet, och i annat fall staten.

Fordonsvrak som flyttats tillfaller omedelbart kommunen eller staten.

8 §.

Ägare av fordon som flyttats enligt denna lag är skyldig ersätta kostnaderna

för flyttningen och övriga åtgärder som vidtagits med stöd av lagen.

Ersättningsskyldighet föreligger ej, när ägaren gör sannolikt, att fordonet

frånhänts honom genom brott, eller när fara eller hinder som avses i 2 § 1

uppstått till följd av omständighet som inte bort förutses av den som ställt

upp fordonet.

Vid beräkning av kostnaderna skall avdragas fordonets värde, om äganderätten

övergått enligt 7 §.

Fordon som förvaras på särskild uppställningsplats behöver ej utlämnas,

förrän kostnaderna betalats.

Kostnad, som ej uttages av ägaren, stannar på statsverket eller, om

flyttningsbeslutet verkställts av kommunal myndighet, på kommunen.

9§.

Föremål som finnes i fordon anses vid tillämpning av denna lag höra till

fordonet. Har föremål som finnes i fordonsvrak ej varit avsett att stadigvarande

brukas i fordonet, behandlas det dock enligt bestämmelserna i lagen

den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.

10 §.

Mot beslut enligt denna lag får talan ej föras.

U §•

Närmare föreskrifter om beräkning av kostnad som sägs i denna lag och

om tillämpningen i övrigt av lagen meddelas av Konungen eller av den myndighet

som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 30 mars 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 21 mars 1967 tillhandakonimet utdrag av protokoll

över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 10 februari 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om flyttning av fordon i vissa fall.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av kanslirådet Böret Palm.

Lagrådet yttrade:

2 §•

I denna paragraf anges förutsättningarna för att fordon skall få flyttas.

Enligt punkt 1 får flyttning ske om fordonet är uppställt så att fara uppstår

för person eller egendom eller betydande hinder uppkommer i trafiken.

I promemorieförslaget hade ytterligare angivits att uppställningen skulle

stå i strid mot gällande föreskrifter. Departementschefen har ansett att

denna förutsättning kan utgå. I motiven uttalas att ändringen bl. a. medför

att det föreskrivna förfarandet bör kunna tillämpas också när ett fordon

som ställts upp lagenligt plötsligt genom någon oväntad händelse kommer

att utgöra sådan fara eller hinder som anges i bestämmelsen. Därmed

torde avses fara med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten i

trafiken. Vidare framhålls att ändringen i förhållande till promemorieförslaget

leder till att flyttning kan ske av fordon som är uppställt på enskild

väg eller plats som inte omfattas av vägtrafikförordningens vägbegrepp,

om det i något fall kan anses att fordonet utgör fara eller betydande

hinder för trafik som framgår där.

Lagrådet har ingen erinran mot att lagens tillämpningsområde bestäms

på nu angivet sätt. I det remitterade förslaget har emellertid lagtexten i

punkt 1 erhållit en lydelse som medger rätt till flyttning även då detta

icke krävs av hänsyn till trafiken. Så snart ett fordon är uppställt så att

fara uppstår för person eller egendom föreligger enligt förslaget förutsätt
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

ning för att fordonet skall få flyttas. Om t. ex. en på enskilt område uppställd

husvagn anses innebära brandrisk genom de i vagnen använda uppvärmningsanordningarna,

skulle sålunda en förflyttning av vagnen kunna

ske med stöd av den nya lagen. Ingripande i sådana och liknande situationer

och förfarandet därvid regleras i annan lagstiftning. Tillräcklig anledning

synes ej föreligga att utforma den nu aktuella bestämmelsen så

att den tillgodoser andra syften än att möjliggöra ingripande i trafikens

intresse. Punkt 1 i 2 § bör sålunda begränsas till att avse flyttning som är

påkallad med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten i trafiken.

I enlighet härmed föreslår lagrådet att punkten erhåller följande lydelse:

»1. är uppställt så att fara för trafikolycka uppstår eller betydande hinder

uppkommer i trafiken».

4 §•

Denna paragraf innehåller regler om verkställighet av flyttningsbeslut.

Bestämmelserna är olika för olika fall. Första stycket handlar om fordon

som avses i 2 § 1 eller 2, under det att i andra stycket ges föreskrifter dels

om fordon som avses i 2 § 3 och ej är fordonsvrak och dels om fordonsvrak.

Emellertid framgår av vad departementschefen anfört att reglerna i

andra stycket av förevarande paragraf är avsedda att tillämpas även om

2 § 3 inte formellt åberopas som grund för ett flyttningsbeslut utan beslutet

i stället meddelas enligt 2 § 1 eller 2. Vad i andra stycket sägs utgör

alltså inte blott en specialbestämmelse rörande fordon som avses i 2 §

3 utan även undantag från bestämmelserna i första stycket. För att förslagets

nu angivna innebörd skall framgå torde lagrummet böra omformuleras.

Lagrådet vill för sin del föreslå följande ändrade lydelse:

»Fordonsvrak som flyttas skall så snart det lämpligen kan ske skrotas

eller undanskaffas på annat sätt.

Flyttas annat fordon, skall det ställas upp så nära den plats där det anträffades,

att det lätt kan återfinnas. Kan fordonet ej lämpligen ställas

upp på sådant sätt eller är det att anse som övergivet enligt 2 § 3, skall

det förvaras på särskild uppställningsplats för fordon som flyttas enligt

denna lag.»

Ur protokollet:

Aino Olsson

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 31 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Odhnoff.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den

30 mars 1967 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 10 februari 1967

remitterade förslaget till lag om flyttning av fordon i vissa fall.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och föreslår att de jämkningar

i 2 och 4 §''§ lagförslaget vidtas som lagrådet förordat samt att vissa

redaktionella jämkningar i förslaget görs.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att anta lagförslaget med de ändringar som sålunda har angetts.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670139

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1967:293 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ;proposition med förslag till lag om flyttning av fordon i vissa fall. a1 i texten
  2. 1LU 1967:39 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om flyttning au fordon i vissa fall, dels i ämnet väckta motioner, dels ock en moti s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 2015:24 ur registret · dokumentnivå