Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 56 § 4- mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)
1967-03-31 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1967:111, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 56 § 4- mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1967
1
Nr 111
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 4- mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648);
given Stockholms slott den 31 mars 1967.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta
riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändrad
lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951
(nr 648).
GUSTAF ADOLF
Olof Palme
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen förordas en ordning med hastighetsbegränsningar differentierade
efter olika vägars beskaffenhet. Det föreslås att 56 § 4 mom.
vägtrafikförordningen ändras så att Kungl. Maj :t eller den myndighet
Kungl. Maj :t bestämmer kan meddela allmänna föreskrifter om hastighetsbegränsning
utan nuvarande inskränkning till viss tid. Vidare redovisas
resultaten av de tillfälliga hastighetsbegränsningarna under de senaste åren. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 111
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1967
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648)
Härigenom förordnas, att 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen den 28
september 19511 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
56 §.
4 mom. På Konungen ankommer
att meddela de ytterligare föreskrifter
angående högsta hastighet,
som med hänsyn till särskilda
förhållanden må för viss tid finnas
påkallade beträffande riket i
dess helhet eller del därav. Där annat
icke angivits i föreskriften, innebär
denna ej ändring av annan i
denna förordning eller med stöd
därav meddelad föreskrift om lägre
hastighet.
4 m o m. Konungen eller den myndighet
som Konungen bestämmer
meddelar de allmänna föreskrifter
om högsta hastighet på väg utom
tättbebyggt område som kunna finnas
påkallade. Om annat icke angivits
i föreskriften, innebär den ej
ändring av annan i denna förordning
eller med stöd därav meddelad
föreskrift om lägre hastighet.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1
1 Senaste lydelse av 56 § 4 mom. se 1961:297.
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1967
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 31 mars 1967.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
Odhnoff.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring
i vägtrafikförordningen och anför.
Inledning
De. tillfälliga hastighetsbegränsningar i vägtrafiken som nu tillämpats
i mer än sex år och som regelbundet föreskrivs för perioder med särskilt
hög trafikintensitet eller med speciellt riskabla väglagsförhållanden har
visat sig ha en mycket god effekt när det gäller att nedbringa antalet trafikolyckor,
framför allt de svåra olyckorna. En av statens trafiksäkerhetsråd
den 28 februari 1967 upprättad rapport om resultaten av dessa begränsningar
redovisas i det följande.
Utvecklingen på fordonsteknikens område har medfört, att de flesta
motorfordon numera har fartresurser som uppenbart inte kan nyttjas på
vanliga vägar utan fara för trafiksäkerheten. Med den ökande trafiken
har det blivit alltmer angeläget att, i likhet med vad som gäller bl. a. inom
de flesta stater i USA, vid sidan av de s. k. lokala hastighetsbegränsningarna
kunna meddela mera generella föreskrifter om den högsta hastighet
som kan tillåtas för olika vägar. Den minskade spridning av hastigheterna
som nås genom sådana föreskrifter har visat sig inte bara vara till fördel
från trafiksäkerhetssynpunkt utan också leda till en bättre trafikavveckling.
Sådana hastighetsgränser måste på ett rationellt sätt anpassas efter
vägarnas allmänna standard. Vissa utförda och pågående undersökningar
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde ge underlag för bedömning
av lämpliga gränser för en stor del av vägnätet. Kompletterande uppgifter
och undersökningar med speciell inriktning på den aktuella frågan är eniellf
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 111
4
Kungl. Maj:ts proposition nr ili år 1967
lertid nödvändiga. Om differentierade fartgränser skall kunna införas inom
önskvärd tid är det angeläget att förberedelsearbetet påbörjas snarast.
Härför fordras ett principiellt ställningstagande av Kungl. Maj :t och riksdagen.
Gällande bestämmelser
Enligt 46 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr
6i8) — VTF — skall fordons hastighet anpassas till vad trafiksäkerheten
och behörig hänsyn till omständigheterna kräver. Särskilt åligger det förare
av fordon att hålla en med hänsyn till förhållandena tillräckligt låg hastighet
i vissa uppräknade fall, som återspeglar situationer där sikten kan
antas skymd eller förhållandena i övrigt påbjuder särskild försiktighet.
Bestämda hastighetsgränser gäller enligt förordningen dels för vissa tyngre
fordon och fordonskombinationer, dels för fordon i allmänhet vid färd
inom tättbebyggt område, dels för vissa fordon med band eller med hjul av
hårt material. Bestämmelserna återfinns i 56 § 1—3 mom. VTF och innebär
bl. a., att buss eller lastbil med totalvikt över 3,5 ton inte får föras med
högre hastighet än 90 km i timmen på motorväg och i övrigt 70 km i timmen,
samt att fordons hastighet inom tättbebyggt område inte får överstiga
50 km i timmen.
Enligt 56 § 4 mom. VTF ankommer det på Kungl. Maj :t att meddela de
ytterligare föreskrifter angående högsta hastighet som med hänsyn till särskilda
förhållanden kan finnas påkallade för viss tid beträffande riket i dess
helhet eller del därav. Om sådan föreskrift ej anger annat, innebär den inte
ändring av annan i VTF eller med stöd därav meddelad föreskrift om lägre
hastighet. De s. k. tillfälliga hastighetsbegränsningarna har meddelats med
stöd av denna bestämmelse. Detta gäller inte de föreskrifter som utfärdats
om begränsad hastighet i anslutning till övergången till högertrafik. Dessa
bar meddelats efter särskilt beslut av riksdagen. I det följande ges en närmare
redogörelse för utfärdade bestämmelser om tillfällig hastighetsbegränsning.
Bestämmelserna i 56 § 1—3 mom. VTF och föreskrifter som utfärdats
med stöd av 4 mom. gäller enligt 5 mom. inte utryckningsfordon och andra
fordon i vissa situationer av nödkaraktär. Undantag från hastighetsbestämmelserna
kan också meddelas av vissa myndigheter genom s. k. lokala trafikföreskrifter
enligt 61 § VTF eller genom dispenser för särskilt ändamål
med stöd av 63 § VTF. Lokal trafikföreskrift rörande färdhastighet meddelas
alltid av länsstyrelse. Hastighetsgränser som Kungl. Maj :t bestämt
med stöd av 56 § 4 mom. VTF får inte höjas genom lokal trafikföreskrift.
Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1967
5
De tillfälliga hastighetsbegränsningarna
Kungörelser om hastighetsbegränsning för motorfordon har utfärdats
den 9 december 1960 (nr 637), den 3 mars 1961 (nr 31), den 28 april 1961
(nr 86), den 2 juni 1961 (nr 158), den 16 augusti 1961 (nr 454), den 24
november 1961 (nr 524), den 16 februari 1962 (nr 32), den 16 november
1962 (nr 567), den 15 mars 1963 (nr 39), den 3 maj 1963 (nr 104), den 8
november 1963 (nr 554), den 28 februari 1964 (nr 28), den 10 april 1964
(nr 83), den 14 maj 1964 (nr 132), den 29 maj 1964 (nr 410), den 20 november
1964 (nr 714), den 21 maj 1965 (nr 156) och den 13 maj 1966 (nr
214).
I bestämmelserna har följande hastighetsgränser föreskrivits under angivna
tider.
22/12 1960 t. o. in. 9/1 1961
29/3 t. o. m. 5/4 1961
19/5 t. o. m. 24/5 1961
22/6 t. o. in. 12/7 1961
1/9 t.o.m. 11/9 1961
22/12 1961 t. o. in. 8/1 1962
18/4 t.o.m. 2/5 1962
8/6 t.o.m. 25/6 1962
13/7 t. o. in. 31/7 1962
17/8 t.o.m. 3/9 1962
21/12 1962 t. o. in. 7/1 1963
10/4 t.o.m. 17/4 1963
31/5 t. o. m. 3/6 1963
20/6 t. o. m. 23/6 1963
fredagar, lördagar och söndagar
under tiden 28/6 t. o. m. 4/8 1963
20/12 1963 t. o. m. 6/1 1964
25/3 t.o.m. 1/4 1964
15/5 t.o.m. 18/5 1964
18/6 t. o.m. 21/6 1964
3/7 t. o. m. 2/8 1964
fredagar, lördagar och söndagar
under tiden 7/8 t. o. m. 30/8 1964
11/12 1964 t. o. in. 10/1 1965
14/4 t.o.m. 21/4 1965
4/6 t. o. m. 7/6 1965
24/6 t. o. m. 27/6 1965
2/7 t.o.m. 1/8 1965
29/10 t.o.m. 28/11 1965
17/12 1965 t.o.m. 9/1 1966
1/4 t. o. in. 13/4 1966
27/5 t.o.m. 30/5 1966
23/6 t. o. m. 31/7 1966
fredagar, lördagar och söndagar
under tiden 1/8 t.o.m. 31/8 1966
—
80
km/tim.
—
90
km/tim.
—■
90
km/tim.
—
90
km/tim.
—■
90
km/tim.
—
80
km/tim.
•—
100
km/tim.
—
90
km/tim.
—-
90
km/tim.
—■
100
km/tim.
—
80
km/tim.
—
90
km/tim.
—
90
km/tim.
—
90
km/tim.
•—
90
km/tim.
—
80
km/tim.
•—
90
km/tim.
—
90
km/tim.
—
90
km/tim.
—
90
k m/t i in.
—
100
km/tim.
—
80
km/tim.
—
90
km/tim.
•—
90
km/tim.
—
90
km/tim.
—
90
km/tim.
—
90
km/tim.
—
80
km/tim.
—
90
km/tim.
—-
90
km/tim.
—■
90
km/tim.
—■
100
km/tim.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1967
1/11 t. o. in. 30/11 1966
90 km/tim.
80 km/tim.
90 km/tim.
90 km/tim.
90 km/tim.
16/12 1966 t.o.m. 8/1 1967
17/3 t.o.m. 29/3 1967
12/5 t.o.m. 15/5 1967
22/6 t.o.m. 31/7 1967
Med undantag för begränsningen vid årsskiftet 1962/1963 har hastighetsbegränsningarna
från och med april 1962 inte gällt vid färd på motorväg.
I skrivelse den 15 december 1966, nr 367 (prop. 1966: 133; L3U 56) har
riksdagen bemyndigat Kungl. Maj :t att besluta om de hastighetsbegränsningar
som är påkallade av övergången till högertrafik. Därefter har i
kungörelsen den 13 januari 1967 (nr 8) om övergången till högertrafik
och hastighetsbegränsning m. m. i samband därmed föreskrivits vissa
hastighetsgränser för motorfordon. Under tiden fr. o. m. den 1 augusti
1967 intill tidpunkten för övergången den 3 september 1967 kl. 5 gäller
gränsen 90 km/tim. Den avser inte färd på motorväg. Därefter intill
dess annat bestäms får motorfordon inte föras med högre hastighet än 40
km/tim., där hastigheten vid övergången är begränsad till 50 km/tim. enligt
56 § 2 mom. VTF eller lokal trafikföreskrift, 90 km/tim. på motorväg
samt i övrigt 60 km/tim. t. o. in. den 5 september 1967 och därefter 70 km/
tim.
Fram till sommaren 1964 hade de tillfälliga hastighetsbegränsningarna
karaktär av försök. Under åren 1961 och 1962 planlades de och studerades
under särskilda observationsperioder av 1961 års trafiksäkerhetskommitté.
Från och med påskhelgen 1963 har effekten av begränsningarna statistiskt
följts upp och materialet bearbetats inom statens trafiksäkerhetsråd
enligt Kungl. Maj :ts särskilda uppdrag. Resultatet av försöken redovisas
utförligt i prop. 1964: 132. I propositionen konstaterade föredragande
departementschefen, att man i hastighetsbegränsningarna funnit ett effektivt
medel att nedbringa antalet olyckor i trafiken. Bestämmelserna i 56 § 4
mom. VTF, enligt vilka det ankommer på Kungl. Maj :t att när särskilda
förhållanden påkallar det föreskriva hastighetsbegränsning för viss tid, infördes
enligt uttalanden vid dess tillkomst för att möjliggöra en försöksverksamhet.
Mot bakgrund av de vunna erfarenheterna tog departementschefen
upp frågan om hastighetsbegränsningarnas användning och föreslog, att institutet
i fortsättningen så länge trafikbilden är väsentligen oförändrad skulle
utnyttjas regelbundet i trafiksäkerhetens intresse. Riksdagen bereddes i
propositionen tillfälle att avge yttrande över vad sålunda och i övrigt anförts
om tillämpningen framdeles av 56 § 4 mom. VTF. På hemställan av tredje
lagutskottet anmälde riksdagen (L3U 32; Rskr 182) att den inte funnit anledning
till erinran mot propositionen.
Statens trafiksäkerhetsråd har i enlighet med sitt uppdrag fortlöpande
ingett rapporter till Kungl. Maj :t om verkningarna av de hastighetsbegränsningar
som gällt. I februari i år har rådet upprättat en sammanställ
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1967
ning av de resultat angående olycksutvecklingen som kommit fram genom
rådets undersökningar avseende åren 1963—1966. Till sammanställningen
hör vissa diagram som torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga 1—3. Rådets sammanfattande rapport innehåller även
kommentarer till diagrammen och återges här.
Trafiksäkerhetsrådets rapport
Sommarperioder
1963
Observationsperioden omfattar tiden den 15 maj—den 15 september.
Olycksfrekvensen — medelantalet olyckor per dygn — var under de begränsade
veckosluten 17 % lägre än under de veckoslut i juni och augusti
då fri fart rådde. Motsvarande minskning för de svåra olyckorna, dvs. olyckor
med dödlig eller annan svår personskada, var 27 %. Dessa värden bör
ses mot bakgrunden av att trafikarbetet (dvs. antalet fordonskilometer —- sammanlagda färdsträckan för alla motorfordon — per tidsenhet) under de
hastighetsbegränsade vecklosluten var 18 % större än under de ej hastighetsbegränsade.
Olycksminskningen var störst på riksvägar och genomgående länsvägar.
1961
Observationsperioden omfattar tiden den 15 maj—den 30 september.
Medelantalet olyckor per dygn var 5 % lägre under de till 90 km/tim.
hastighetsbegränsade veckoslutsdagarna (fredag—söndag) i juli än under
ej hastighetsbegränsade veckoslutsdagar i juni och september. För riksvägar
och genomgående länsvägar var motsvarande olycksreduktion 10 resp. 21
%. För de svåra olyckorna var reduktionen 18 %. Trafikarbetet på riksvägarna
var samtidigt 27 % större under de till 90 km/tim. hastighetsbegränsade
veckoslutsdagarna än under de ej hastighetsbegränsade.
Under de hastighetsbegränsade vardagarna (måndag—torsdag) var för
hela vägnätet medelantalet olyckor per dygn 5 % större än under de vardagar
utan hastighetsbegränsning i augusti med vilka jämförelser gjorts.
För riksvägarna var medelantalet olyckor per dygn detsamma såväl under
de hastighetsbegränsade vardagarna som under de vardagar då fri fart rådde.
Samtidigt var medelantalet olyckor med personskada på dessa vägar 7 %
lägre under de förstnämnda dagarna. För de svåra olyckorna var motsvarande
reduktion 57 %.
Trafikarbetet på riksvägnätet var vidare 29 % större under de fartbegränsade
vardagarna än under vardagarna med fri fart.
Under de till 100 km/tim. hastighetsbegränsade veckoslutsdagarna var
medelantalet olyckor per dygn 5 % lägre än under veckoslutsdagarna med
fri fart. Olycksreduktionen var störst (16 %) på de större vägarna — riks
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1967
vägar och genomgående länsvägar — samt för de svåra olyckorna (20 %).
Samtidigt var trafikarbetet på riksvägnätet under de till 100 km/tim. hastighetsbegränsade
veckoslutsdagarna 13 % större än under de veckoslutsdagar
då farten var fri.
1965
Observationsperioden omfattar månaderna juni—augusti.
Medelantalet olyckor per dygn var 7 % lägre under de hastighetsbegränsade
veckoslutsdagarna än under de veckoslutsdagar i juni och augusti då
farten var fri. För olyckor på de större vägarna och för svåra olyckor var
motsvarande tal 17 resp. 22 %. Trafikarbetet på riksvägnätet var 14 %
större under de till 90 km/tim. hastighetsbegränsade veckoslutsdagarna än
under veckoslutsdagarna med fri fart.
Under de hastighetsbegränsade vardagarna var medelantalet olyckor per
dygn på hela vägnätet ca 5 % större än under de ej hastighetsbegränsade
vardagarna i juni och augusti. På riksvägarna däremot var antalet olyckor
per dygn 17 % lägre under de förstnämnda dagarna. För de svåra olyckorna
på riksvägnätet var motsvarande reduktion 25 % . Antalet olyckor bör vidare
ses mot bakgrunden av att trafikarbetet på riksvägnätet var 23 % större
under de hastighetsbegränsade vardagarna än under vardagar med fri fart.
1966
Observationsperioden omfattar månaderna maj—augusti.
Medelantalet personskadeolyckor per dygn var under de hastighetsbegränsade
veckoslutsdagarna något större än under motsvarande dagar med fri
fart i maj och juni. För samtliga personskadeolyckor var skillnaden 10 % och
för de svåra olyckorna 5 %. På de största vägarna (europavägar och övriga
riksvägar) var däremot motsvarande olycksfrekvens lägre — för samtliga
olyckor med personskada 17 % och för de svåra olyckorna 22 % lägre — under
de hastighetsbegränsade dagarna. Vidare var trafikarbetet på riksvägnätet
25 % större under dagar med hastighetsbegränsning än under dagar
utan sådan begränsning.
För de olyckor som inträffade på vardagar minskade det dagliga antalet
olyckor med personskada med 8 % från de vardagar i juni och augusti då
farten var fri till vardagar med hastighetsbegränsning. Även för de svåra
olyckorna var reduktionen 8 %. På riksvägarna inkl. europavägarna var
motsvarande tal 10 resp. 7 %. Samtidigt var trafikarbetet på riksvägnätet
under de till 90 km/tim. hastighetsbegränsade vardagarna 18 % större än
under de vardagar då fri fart rådde.
Under de till 100 km/tim. begränsade veckoslutsdagarna i augusti var medelantalet
personskadeolyckor per dygn betydligt större (25 %) än under
de veckoslutsdagar då farten var fri. För europavägar och övriga riksvägar
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1967
var däremot olycksfrekvensen densamma under både de hastighetsbegränsade
veckoslutsdagarna och de ej hastighetsbegränsade. Ökningen var störst
tör de svåra olyckorna. På hela vägnätet ökade sålunda medelantalet svåra
olyckor per dygn med 43 % från veckoslutsdagar med fri fart till veckoslutsdagar
då hastigheten var begränsad till 100 km/tim. För riksvägarna var
motsvarande ökning 16 %. Hela den sistnämnda ökningen betingas av en
ökning av antalet dödsolyckor. Trafikarbetet på riksvägnätet var under de
hastighetsbegränsade veckoslutsdagarna 15 c;0 större än under de veckoslutsdagar
då farten var fri.
Diagram 1 och 2
I diagram 1 redovisas sammanfattningsvis olyckstalens (medelantalet olyckor
per dygn) och trafikarbetets procentuella förändringar från perioder
med fri fart (jämförelseperioderna) till perioder med hastighetsbegränsning
till 90 km/tim. I diagram 2 redovisas motsvarande förändringar från perioder
med fri fart till perioder då hastigheten var begränsad till 100 km/tim.
I diagrammen har endast medtagits uppgifter för riksvägar. Skälet härtill
är, att uppgifterna om trafikarbetet endast omfattar riksvägnätet.
En positiv (uppåtriktad) stapel visar, att antalet olyckor resp. trafikarbetet
varit större under de hastighetsbegränsade perioderna än under de fartfria
perioderna. En negativ (nedåtriktad stapel) visar det motsatta förhållandet.
Av stapelns höjd framgår, hur mycket större/mindre (i procent
räknat) olyckstalen resp. trafikarbetet under de hastighetsbegränsade perioderna
varit i förhållande till motsvarande värden under frifartsperioderna.
Som exempel kan nämnas, att man av diagram 1 kan utläsa, att trafikarbetet
under de hastighetsbegränsade veckoslutsdagarna år 1963 var 18 %
större än trafikarbetet under de veckoslutsdagar utan hastighetsbegränsning
med vilka jämförelser gjorts.
Av diagram 1 framgår, att det genomsnittliga antalet olyckor per dygn
genomgående varit lägre under de perioder då hastighetsbegränsning till
90 km/tim. rått än under de perioder med fri fart med vilka jämförelser
gjorts. Olycksminskningen har i allmänhet varit större för svåra olyckor
(olyckor med dödlig eller annan svår personskada) än för övriga olyckor.
Samtidigt har trafikarbetet genomgående varit större under perioder med
hastighetsbegränsning än under de jämförelseperioder då fri fart rått.
Det bör vid läsningen av diagrammen beaktas, att omfattningen av de
hastighetsbegränsade perioderna varierat från år till år och att jämförelseperioderna
inte är desamma för samtliga år.
Noteras bör också att omläggningen av den officiella statistiken den 1 januari
1966 medfört, att olycksmaterialet för år 1966 i flera avseenden skiljer
sig från olycksmaterialen för tidigare år. Bland annat redovisas fr. o. m.
år 1966 endast sådana olyckor, som medfört personskada och vidare har definitionen
på svår personskada ändrats.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1967
Någon jämförelse av hastighetsbegränsningarnas kvantitativa effekt på
olyckstalen åren emellan kan därför inte göras. Det bör vidare beaktas att
värdena för de svåra olyckorna (olyckor med dödlig eller annan svår personskada;
Os) grundar sig på relativt små tal.
Av diagram 2 framgår, att olycksutvecklingen under de till 100 km/tim.
hastighetsbegränsade veckoslutsdagarna inte varit entydig för de två år då
sådan hastighetsbegränsning gällt. År 1964 var, för olyckor av alla svårighetsgrader,
medelantalet olyckor per dygn betydligt lägre under de veckoslutsdagar
då hastigheten var begränsad till 100 km/tim. än under de veckoslutsdagar
utan hastighetsbegränsning med vilka jämförelser gjorts. År 1966
däremot var medelantalet personskadeolyckor per dygn under de hastighetsbegränsade
veckoslutsdagarna av ungefär samma storleksordning som under
veckoslutsdagarna med fri fart samtidigt som medelantalet svåra olyckor
var betydligt större under de förstnämnda dagarna. Den sistntämnda
skillnaden betingas helt av en ökning av antalet dödsolyckor.
Trafikarbetet var, båda de berörda åren, större under de hastighetsbegränsade
veckoslutsdagarna än under de veckoslutsdagar då fri fart rådde.
Jul- och nyårsperioder
1963/64
Olycksutvecklingen för den hastighetsbegränsade perioden jämfördes med
olycksutvecklingen för perioderna den 1—19 december 1963 och den 7—31
januari 1964 då farten var fri.
Medelantalet olyckor per dygn var under lördagar och söndagar för det
totala vägnätet 38 % lägre under den hastighetsbegränsade perioden än
under de ej hastighetsbegränsade jämförelseperioderna. För riksvägarna var
motsvarande värde 44 %.
Även för vardagarna (måndag—fredag) var medelantalet olyckor per
dygn lägre (11 %) under den hastighetsbegränsade perioden. För personskadeolyckorna
resp. olyckorna på riksvägar var denna tendens ännu mer
markerad.
Nu nämnda olyckstal bör ses mot bakgrunden av att trafikarbetet på
riksvägnätet för lördagar och söndagar var 10 % mindre under den hastighetsbegränsade
perioden än under den första jämförelseperioden och för
vardagar 7 % större. Trafikdata för den andra jämförelseperioden saknas.
1964/65
Olycksutvecklingen för den hastighetsbegränsade perioden jämfördes med
olycksutvecklingen för perioderna med fri fart den 1—10 december 1964 och
den 11—31 januari 1965.
Medelantalet olyckor var genomgående lägre under de hastighetsbegränsade
dagarna än under de ej hastighetsbegränsade.
Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1967
11
För lördagar och söndagar var medelantalet olyckor per dygn 45 %
lägre under dagar med hastighetsbegränsning än under dagar med fri fart.
Motsvarande tal för riksvägarna var något lägre eller 35 %. För olyckor med
dödlig eller annan svår personskada — svåra olyckor — var differensen i
olyckstal mellan hastighetsbegränsade och ej hastighetsbegränsade dagar
särskilt markant.
På riksvägarna var sålunda medelantalet svåra olyckor 50 % lägre under
de hastighetsbegränsade lördagarna och söndagarna än under motsvarande
dagar med fri fart. Samtidigt var trafikarbetet på riksvägnätet i stort sett
detsamma under de hastighetsbegränsade och de ej hastighetsbegränsade
lördagarna och söndagarna.
Även för vardagarna var medelantalet olyckor per dygn lägre under den
hastighetsbegränsade perioden än under jämförelseperioderna.
På riksvägarna minskade sålunda medelantalet olyckor per dygn med
28 % från vardagar med fri fart till vardagar med hastighetsbegränsning.
För olyckor med personskada och för svåra olyckor var motsvarande olycksreduktion
20 resp. 24 %.
Trafikarbetet på riksvägnätet under de hastighetsbegränsade vardagarna
var vidare 13 % större än under de vardagar då farten var fri.
1965/66
Som jämförelseperioder till den hastighetsbegränsade perioden valdes de
dagar i december 1965 (den 1—16 december) och de dagar i januari 1966
(den 10—31 januari) då fri fart rådde.
Medelantalet personskadeolyckor per dygn var för hela vägnätet genomgående
lägre under de hastighetsbegränsade veckoslutsdagarna än under de
ej hastighetsbegränsade. På riksvägarna var sålunda medelantalet personskadeolyckor
per dygn under de hastighetsbegränsade veckoslutsdagarna
29 % lägre än under veckoslutsdagar med fri fart. Nedgången i olyckstal
var ännu mer påtaglig för de svåra olyckorna — på riksvägarna 43 %.
Under de hastighetsbegränsade veckoslutsdagarna var trafikarbetet på
riksvägarna obetydligt mindre än under de veckoslutsdagar då farten var
fri.
För vardagarna var medelantalet personskadeolyckor per dygn under den
hastighetsbegränsade perioden i stort sett detsamma som under jämförelseperioderna
med fri fart. Detta förhållande bör ses mot bakgrunden av att
trafikarbetet på riksvägarna under de hastighetsbegränsade vardagarna var
drygt 21 % större än under vardagar med fri fart.
Diagram 3
I diagram 3 sammanfattas för berörda jul- och nyårsperioder de procentuella
förändringarna i medelantal olyckor per dygn och i trafikarbete från
dagar med fri fart till dagar med hastighetsbegränsning. Uppgifterna avser
förhållandena på riksvägnätet.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1967
Av diagrammet framgår, att medelantalet olyckor per dygn nästan genomgående
varit lägre under de hastighetsbegränsade dagarna än under de dagar
då fri fart rått. Enda undantaget från denna tendens utgör olycksutvecklingen
under de hastighetsbegränsade vardagarna i samband med juloch
nyårshelgerna 1965/66. Under dessa dagar var medelantalet olyckor per
dygn av ungefär samma storleksordning som under de ej hastighetsbegränsade
vardagar med vilka jämförelser gjorts. Olycksminskningen har vidare
som regel varit något större för personskadeolyckorna och för de svåra
olyckorna än för övriga olyckor.
Trafikarbetet under veckoslutsdagarna har varit av ungefär samma storleksordning
under både de hastighetsbegränsade och ej hastighetsbegränsade
dagarna. Under vardagarna däremot har trafikarbetet varit större de
dagar då hastighetsbegränsning rått än de dagar då farten varit fri.
Av samma skäl, som tidigare nämnts, bör jämförelser åren emellan av
den kvantitativa effekten på olyckstalen inte göras.
Påskperioder
De tre första årens hastighetsbegränsningar omfattade vardera åtta dagar
och jämförelser har gjorts med de åtta dagar som närmast föregått begränsningsperioderna
samt de på dessa perioder närmast följande åtta dagarna.
Då antalet olyckor, som inträffat under de berörda perioderna, varit
relativt begränsat, har någon fördelning av olyckstalen på veckoslutsdagar
resp. vardagar och på vägtyper inte gjorts.
Under år 1963 var antalet olyckor under den hastighetsbegränsade perioden
knappt 10 % större än antalet olyckor under jämförelseperioderna, medan
för åren 1964 och 1965 olyckstalen under den förstnämnda perioden låg
något lägre än olyckstalen under jämförelseperioderna. Även personskadeolyckorna
visade en liknande tendens.
Nu nämnda förändringar i olyckstal skall ses mot bakgrunden av att trafikarbetet
på riksvägnätet i genomsnitt var 40 % större under de hastighetsbegränsade
påskperioderna än under jämförelseperioderna.
Hastighetsbegränsningen år 1966 omfattade en längre tidrymd — 13 dagar
— än vad som var fallet vid tidigare års påskhelger. Olyckstalen under
den hastighetsbegränsade perioden har jämförts med olyckstalen under två
lika långa kontrollperioder, den ena före, den andra efter påskhelgen. Båda
dessa perioder har liksom påskperioden börjat en fredag och slutat en onsdag.
Under den hastighetsbegränsade påskperioden inträffade i genomsnitt
17 % färre personskadeolyclcor än under de båda jämförelseperioderna,
trots att trafikarbetet under påsken var 26 % större än under dessa perioder.
Med undantag för år 1963 har således olyckstalen under de hastighetsbe
-
Kungl. Mcij:ts proposition nr 111 år 1967 13
gränsade påskperioderna varit lägre än olyckstalen under de fartfria perioder
med vilka jämförelser gjorts. Samtidigt har emellertid trafikarbetet under
påskperioderna varit betydligt större än under jämförelseperioderna.
Höstperioder
1965
Olycksutvecldingen under den hastighetsbegränsade perioden den 29
oktober—den 28 november jämfördes med olycksutvecldingen uunder två
kontrollperioder (den 15—28 oktober och den 29 november—den 16 december)
.
Medelantalet olyckor per dygn var på det totala vägnätet 1,5 % lägre under
de hastighetsbegränsade veckoslutsdagarna än under de ej hastighetsbegränsade.
För riksvägarna var motsvarande värde 14 %.
För de svåra olyckorna var motsvarande differenser större — 28 resp.
35 %.
Samtidigt var trafikarbetet i stort sett detsamma under de hastighetsbegränsade
och de ej hastighetsbegränsade veckoslutsdagarna.
För vardagarna var medelantalet olyckor per dygn genomgående lägre
under de hastighetsbegränsade dagarna än under de ej hastighetsbegränsade.
På hela vägnätet minskade sålunda olyckorna med 28 % och på riksvägarna
med 41 % från vardagar med fri fart till vardagar med hastighetsbegränsning.
Samtidigt minskade de svåra olyckorna med 18 % på hela vägnätet och
med 47 % på riksvägarna.
Trafikarbetet på riksvägarna var under de hastighetsbegränsade vardagarna
ca 5 % större än under motsvarande dagar med fri fart.
1966
Som jämförelseperiod till november har valts senare hälften av oktober
(den 17—31 oktober) och första hälften av december (den 1—15 december).
För de hastighetsbegränsade veckoslutsdagarna var medelantalet personskadeolyckor
per dygn 28 % lägre än under dagar med fri fart. För riksvägarna
var motsvarande minskning 48 %. Samtidigt minskade medelantalet
svåra olyckor per dygn med 47 % på hela vägnätet och med 61 % på riksvägarna.
Under de hastighetsbegränsade vardagarna var medelantalet personskadeolyckor
per dygn 14 % lägre än under de vardagar då farten var fri. För
de svåra olyckorna var motsvarande tal 32 %. På riksvägarna minskade medelantalet
personskadeolyckor per dygn med 14 % från vardagar med fri
fart till vardagar med hastighetsbegränsning och medelantalet svåra olyckor
med 34 %.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1967
Under hösten år 1966 företogs en omläggning av trafikräkningarna i samband
med den uppföljning av olycksutvecklingen som skall ske inför övergången
till högertrafik och som påbörjades under hösten. Denna omläggning
har krävt en serie kontroller, bl. a. för bestämmande av olika estimatorer,
som visat sig bli mycket tidsödande. Trafikdata för novemberperioden
år 1966 föreligger därför ännu ej.
Rådets sammanfattning och slutsatser
De tillfälliga hastighetsbegränsningarna i motortrafiken under åren 1963—
1966 har, som framgått av nu redovisade data, praktiskt taget genomgående
följts av en minskad olycksfrekvens. Minskningen har som regel varit
störst för de svåra olyckorna och på de större vägarna — europavägar och
övriga riksvägar.
Vid de flesta tillfällena har trafikarbetet varit betydligt större under de
hastighetsbegränsade perioderna än under de perioder utan hastighetsbegränsning
med vilka jämförelser gjorts. Skillnader i trafikarbete har inte i
något fall kunnat förklara de uppkomna skillnaderna i olyckstal. Man har
inte heller vid något tillfälle kunnat konstatera, att nedgången i olyckstal
skulle ha berott på skillnader i väglag eller väderleksförhållanden. Nedgången
i olyckstal under tiden för de tillfälliga hastighetsbegränsningarna
måste därför ses som en effekt av dessa begränsningar.
Departementschefen
I en tidigare för vårriksdagen framlagd proposition om inrättande av
statens trafiksäkerhetsverk, m. m. (prop. 55) har jag redogjort för en rad
omfattande åtgärder som vidtagits under senare år för att förbättra säkerheten
i vägtrafiken. Vidare har jag lämnat en översikt över olika åtgärder
som övervägs f. n. De många reformer som genomförts och de som nu är
aktuella får ses som viktiga led i ett långsiktigt trafiksäkerhetsarbete på
bred front. Den arbetsgrupp för trafiksäkerhetsfrågor som tillsatts inom
departementet har som en av sina viktigaste uppgifter att utarbeta förslag
till ett samlat handlingsprogram för det kommande trafiksäkerhetsarbetet.
I propositionen om trafiksäkerhetsverket tillkännagav jag också min avsikt
att framlägga förslag angående differentierade fartgränser för fordon
med hänsyn till beskaffenheten av olika vägar. En utgångspunkt för mina
överväganden i denna fråga är resultaten av de tillfälliga hastighetsbegränsningarna.
Verkningarna av dessa har följts upp och studerats särskilt omsorgsfullt.
Den rapport från statens trafiksäkerhetsråd som jag förut återgett
visar, att de haft en mycket god inverkan på trafiksäkerheten. De tendenser
i olycksutvecklingen under fartgränsperioderna, särskilt markant
när det gäller nedgången i antalet svåra olyckor, som redovisats i prop.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1967
1964: 132, har i allt väsentligt befästs vid hastighetsbegränsningarna därefter.
Det är givet att dessa erfarenheter inte omedelbart berättigar till slutsatsen,
att bestående hastighetsbegränsningar skulle ha en lika god kontinuerlig
effekt. Resultatet är ändå enligt min mening sådant att det mot
bakgrund av den alltjämt mycket allvarliga olycksstatistiken skulle vara
oförsvarligt att inte pröva denna metod i trafiksäkerhetsarbetet i större skala.
Det kan inte bli fråga om så låga fartgränser att några större olägenheter
för trafikanterna kan uppstå. Mindre olägenheter måste accepteras, om åtgärden
verkligen leder till att antalet dödade eller svårt skadade människor
i trafiken kan nedbringas.
Mera generella föreskrifter om högsta tillåten hastighet påkallas också av
att fartresurserna hos flertalet moderna motorfordon tillåter hastigheter som
vida överstiger dem, för vilka vägarna i allmänhet är tekniskt anpassade.
Med undantag för motorvägarna, som har en s. 1c. dimensionerande hastighet
av 120 km i timmen, är vårt vägnät med hänsyn till linjeföring och siktförhållanden
inte till någon del byggt för hastigheter över 100 km i timmen.
Beräkning av dosering och av inbromsningssträckor på synlig del av vägbanan
och över huvud taget utförandet i plan och profil sker normalt med utgångspunkt
när det gäller riksvägarna från hastigheten 100 km i timmen
och i fråga om länsvägarna från hastigheten 80 eller i vissa fall 60 km i timmen.
Normerna revideras f. n. En betydande del av vägarna — och detta gäller
samtliga typer av vägar — har emellertid ännu inte inte kunnat byggas
ut eller byggas om så att de motsvarar de nu gällande riktlinjerna.
De angivna hastigheterna kan på många vägsträckor under i övrigt trafiksäkra
förhållanden överskridas utan större fara. De hastigheter som kan
presteras står emellertid i sådant missförhållande till de angivna dimensionerande
hastigheterna för olika vägar att ett utnyttjande av dem alltid
måste innebära en betydande trafiksäkerhetsrisk. Mot fordonens prestanda
i och för sig kan inte göras någon invändning om deras tekniska beskaffenhet
i övrigt står i relation härtill. En god accelerationsförmåga kan ge
högre säkerhet i vissa trafiksituationer. Det måste emellertid förhindras,
att fordonsförare, som lätt invaggas i en falsk säkerhetskänsla genom
fordonets goda prestationsförmåga, kör med hastigheter som med hänsyn
till vägens tekniska beskaffenhet i själva verket är livsfarliga både för
honom själv och medtrafikanterna.
Jag vill erinra om att i de flesta stater i USA någon form av hastighetsbegränsning
gäller för alla vägar, oftast med olika gränser för olika vägtyper.
Också motorvägarna är i allmänhet hastighetsbegränsade. I vissa fall
gäller dock en s. k. rekommenderad hastighet i stället för en maximihastighet.
Inom Europa tilldrar sig frågan om införande av allmänna hastighetsgränser
ett ökande intresse. Försök med begränsningar i olika former har
inrapporterats från flera länder till en särskild expertgrupp inom OECD.
Det konstateras allmänt en tendens till minskning av antalet olyckor genom
begränsningarna. Man arbetar inom gruppen på att söka utforma enhetliga
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1067
normer för hur sådana experimentella studier bör läggas upp i fortsättningen.
Med hänsyn till de jämförelsevis stora erfarenheterna i vårt land
har det uppdragits åt den svenske experten att utarbeta förslag i ämnet.
Frågan om införande av en allmän hastighetsbegränsning har vid flera
tillfällen behandlats av Kungl. Maj :t och riksdagen. En utförlig historik
finns intagen i tredje lagutskottets utlåtande 1962:4. Frågan har fallit av
olika skäl. Ett framträdande argument mot åtgärden har varit, att en generell
gräns blir alltför schablonartad med hänsyn till den starkt varierande
standarden på vägnätet. En gräns som är motiverad för många vägar måste
för andra vägsträckor framstå som så obefogad att man kan vänta sig att
trafikanternas respekt för hela systemet avtrubbas. Med hänvisning till de
begränsade resurserna för trafikövervakning har det också ansetts omöjligt
att kunna kontrollera efterlevnaden av en allmän hastighetsregel tillräckligt
effektivt. Ett annat återkommande skäl mot en sådan regel har varit att den
befarats leda till en ökning av framför allt antalet omkörningsolyckor.
En gradering av vägnätet med hänsyn såväl till vägkroppens uppbyggnad
som trafikförhållandena i övrigt sker fortlöpande inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Det pågår också inom styrelsen en omfattande utredning angående
sambandet mellan inträffade olyckor och vägens utformning och beskaffenhet.
Materialet erhålles från polisen. Det bearbetas och kompletteras
inom vägförvaltningarna efter angivna riktlinjer så att det skall kunna behandlas
datamaskinelit. En vidareutveckling och speciell inriktning av sådana
undersökningar bör inom inte alltför lång tid kunna ge ett gott underlag
för införande av ett system med differentierade maximihastigheter. Av
det tillgängliga materialet kan f. n. utläsas, att enhetshastigheter efter vägtyp
inte fyller de krav som bör ställas. En differentiering måste med all sannolikhet
gå längre och kan inte ske utan ytterligare skyltning. Detta är enligt
min mening med hänsyn till den ökade trafiksäkerhet och förbättrade
trafikavveckling som bör kunna uppnås inget avgörande skäl mot ett system
med hastighetsgränser differentierade efter vägarnas beskaffenhet.
Övervakningen är självfallet ett utomordentligt betydelsefullt led vid genomförande
av all trafiklagstiftning. Skälet mot hastighetsbegränsningarna
att de inte skulle kunna övervakas i tillräcklig omfattning får emellertid
mindre aktualitet, om en differentiering kan ske så att gränserna framstår
som naturliga och befogade för trafikanterna.
Vad slutligen beträffar omkörningsolyckorna vill jag framhålla, att de
tvärtemot vad som befarats har minskat under de hittills genomförda hastighetsbegränsningarna.
Som jag nämnt tidigare har förut meddelade bestämmelser om allmän
hastighetsbegränsning utfärdats med stöd av 56 § 4 mom. VTF. Enligt denna
bestämmelse ankommer det på Kungl. Maj :t att föreskriva hastighetsbegränsning
under viss tid om särskilda förhållanden påkallar det. Efter
särskilt beslut av riksdagen bestämmer Kungl. Maj :t de hastighetsgränser
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1967
som befinns påkallade genom övergången till högertrafik. I sistnämnda
hänseende har som också nämnts förut utfärdats vissa föreskrifter som
gäller intill dess annat bestäms. Vilka bestämmelser som kommer att senare
meddelas med anledning av trafikomläggningen är inte möjligt att ange
nu. Under alla förhållanden måste det för vägar utom tättbebyggt område
bli fråga om en successiv höjning av hastighetsgränserna under en övergångstid.
Det är enligt min uppfattning lämpligt att de utredningar inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som jag förut berört fullföljs och vidareutvecklas
så att ett system med differentierade fartgränser om möjligt kan
prövas i anslutning till denna övergångsperiod. Systemet får därefter ytterligare
finslipas. Det är givet att utvecklingen måste följas upp och att det
material som blir tillgängligt bör bearbetas så att erfarenheterna snabbt och
smidigt kan omsättas i nya eller ändrade regler. Om förslaget i prop. 1967:
55 till inrättande av en särskild trafiksäkerhetsmyndighet från den 1
januari 1968 bifalls, bör denna uppgift kunna organiseras på ett lämpligt
sätt.
Mot bakgrund av det anförda föreslår jag sådan ändring av 56 § 4 mom.
VTF att det ankommer på Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t
bestämmer att meddela allmänna föreskrifter om högsta hastighet på väg
utom tättbebyggt område utan inskränkning till viss tid. Eftersom sådana
föreskrifter måste anpassas till en mera allmän standard på olika vägar
förutsätter jag, att systemet med möjlighet för länsstyrelserna att meddela
lokala trafikföreskrifter om färdhastighet bibehålls. På samma sätt som
nu gäller i fråga om de tillfälliga allmänna hastighetsbegränsningarna bör
hastigheten enligt lokala föreskrifter inte få sättas högre än de generella
gränser som bestäms enligt 56 § 4 mom. i den lydelse som nu föreslås.
I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet utarbetats
förslag till förordning om ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 6A8).
Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition inhämtar riksdagens
yttrande över förslaget.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Margit Edström
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1967
Bilaga 1
Diagram 1
Sommarperioderna 1963—1966
Procentuell förändring i antal olyckor och trafikarbete på riksvägar från frifartsperioder
(jämförelseperioder) till perioder med hastighetsbegränsning till 90 km/tim.
Veekoslutsdagar (fredag t. o. m. söndag, inkl. helgdagsaftnar och helgdagar)
%
1964
1965
%
+ 30
1- 20
+ 10
0
— 10
-20 ..
-30
-40 - -50
-60 4
1965
JP Oc
O: samtliga olyckor
Op: olyckor med personskada
Os: svåra olyckor (med svår personskada inkl. dödsolyckor)
Trv: trafikarbete på riksvägar
1966
-t 30 ■■
4- 20 ••
+ 10 .
- 10 ..
P >—
-30 ..
— 40 4
Vardagar (måndag t. o. m. torsdag)
1966
Trv
fr
O °s
UP
Kungl. Maj;ts proposition nr 111 år 1967
19
Bilaga 2
Diagram 2
Sommarperioderna 1964 och 1966
Procentuell förändring i antal olyckor och trafikarbete på riksvägar från frifartsperioder
(j ämförelseperioder) till perioder med hastighetsbegränsning till 100 km/tim.
Veckoslutsdagar (fredag t. o. m. söndag)
% 1964 1966
O: samtliga olyckor
Op: olyckor med personskada
Os: svåra olyckor (med svår personskada inkl. dödsolyckor)
Trv: trafikarbete på riksvägar
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1967
Bilaga 3
Diagram 3
Jul- och nyårsperioderna 1963/64—1965/66
Procentuell förändring i antal olyckor och trafikarbete på riksvägar från frifartsperioder
(jämförelseperioder) till perioder med hastighetsbegränsning till 80 km/tim.
Veckoslutsdagar (1963/64 och 1964/65 lördag—söndag; 1965/66 fredag t. o. m. söndag; inkl. helgdagsaftnar
och helgdagar)
% 1963/64 1964/65 1965/66
l—lo,
Vardagar (1963/64 och 1964/65 måndag t. o. m. fredag; 1965/66/måndag t. o. m. torsdag)
%
1965/66
1963/64
-30
O: samtliga olyckor
Op: olyckor med personskada
Os: svåra olyckor (med svår personskada inkl. dödsolyckor)
Trv: trafikarbete på riksvägar
MARCUS BOKTR. STHLM I967 6 70299
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1967:254 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om en upplysning skampanj angående straffades problem vid sökande av arbete. a1 i texten
- 3LU 1967:38 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen den 28 s. 1 i texten