Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen

1967-03-31 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:113, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1967

1

Nr 113

Kungl. Mcij:ls proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 81 § konkurslagen; given Stockholms

slott den 31 mars 1967.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Lagstiftningen om förlagsänteckning och inteckning i jordbruksinventarier

ersätts den 1 juli 1967 av en ny lag om företagsinteckning. I propositionen

föreslås sådan ändring i konkurslagen att företagsintecknad egendom

får svara för allmänna konkurskostnader i samma utsträckning som f. n.

gäller i fråga om förlags- och inventarieintecknad egendom.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Xr 113

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen

Härigenom förordnas, att 81 § konkurslagen skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

81

Finnes i — —■ — --- ■—- — --

Då särskild förmånsrätt äger rum

i boet tillhörig egendom, må ej till

förfång för någon, som äger sådan

förmånsrätt eller förmånsrätt, som

skall beaktas framför den särskilda,

av egendomens avkastning och köpeskilling

gäldas annan konkurskostnad

än ovan sagts; dock att, där

den särskilda förmånsrätten är av

beskaffenhet att kunna göras gällande

endast i konkurs, av egendomen

må bestridas jämväl övriga konkurskostnader,

i den mån boet eljest

ej lämnar tillgång därtill.

§•

för egendomen.

Då särskild förmånsrätt äger rum

i boet tillhörig egendom, må ej till

förfång för någon, som äger sådan

förmånsrätt eller förmånsrätt, som

skall beaktas framför den särskilda,

av egendomens avkastning och köpeskilling

gäldas annan konkurskostnad

än ovan sagts; dock att, där

den särskilda förmånsrätten grundar

sig på företagsinteckning, av

egendomen må bestridas jämväl övriga

konkurskostnader, i den mån

boet eljest ej lämnar tillgång därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

3

Utdrag av protokollet över jusliticärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott

den 31 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,

Aspling. Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Odhnoff.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad hjdelse

av 81 § konkurslagen och anför.

I 81 § konkurslagen (KL) meddelas bestämmelser om fördelning av konkurskostnader

på sådan egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum

och annan egendom. Enligt paragrafens första stycke skall kostnader som

hänför sig till sådan egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum (speciell

konkurskostnad) bestridas av den egendomens avkastning och köpeskilling

i den mån det har betydelse för andra borgenärers rätt. Som speciell

konkurskostnad räknas enligt paragrafen »kostnaden för egendomens vård

och försäljning ävensom det arvode till rättens ombudsman och förvaltare,

som enligt vad i 82 och 83 §§ stadgas skall utgå för egendomen». Ä andra

sidan får enligt andra stycket inte till förfång för någon som äger sådan särskild

förmånsrätt eller förmånsrätt, som skall beaktas framför den särskilda,

av egendomens avkastning och köpeskilling betalas annan konkurskostnad

(allmän konkurskostnad). Från denna sistnämnda regel görs dock

det undantaget att om den särskilda förmånsrätten är av beskaffenhet att

kunna göras gällande endast i konkurs även allmänna konkurskostnader

får bestridas av egendomen, i den mån boet i övrigt inte lämnar tillgång

därtill. Egendom som omfattas av förlagsinteckning kan alltså komma att

belastas av allmänna konkurskostnader.

Nuvarande bestämmelser om förlagsinteckning ersätts den 1 juli 1967 av

lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning (betr. ikraftträdandet

se 1966: 646). En nyhet i denna lag är att företagsinteckning till skillnad

från förlagsinteckning får göras gällande inte bara i konkurs utan också

vid utmätning. Det innebär att bestämmelserna i 81 § KL får en annan

tillämpning på egendom som omfattas av företagsinteckning än på egendom

som omfattas av förlagsinteckning. Undantagsregeln i andra stycket blir

nämligen inte tillämplig.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

Med anledning härav har advokaterna Sten Lindskog och Anders R.

Öhman samt direktören Sven Åvall i framställning den 13 februari 1967

till chefen för justitiedepartementet väckt fråga om ändring av 81 § KL.

Sökandena har sedermera i en skrift den 28 februari 1967 utvecklat vissa

synpunkter på behovet av ändring.

Efter remiss har yttranden över de inkomna skrifterna avgivits av hovrätten

för Västra Sverige, lagberedningen, exekutionsväsendets organisationsnämnd,

Svenska bankföreningen och Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Även Sveriges advokatsamfund har beretts tillfälle att yttra sig.

De inkomna skrifterna

I framställningen den 13 februari erinras om att 81 § andra stycket KL

innebär, att s. k. allmänna konkursarvoden — avseende exempelvis konkursbouppteckning,

bevakningar, tvistiga krav, berättelser m. in. — kan tas

ut även ur förlagsintecknad egendom i den mån annan egendom inte förslår

därtill. Eftersom företagsinteckning till skillnad från förlagsinteckning

kan göras gällande även vid utmätning, blir emellertid följden att allmänna

konkursarvoden inte kan tas ut ur köpeskillingen för företagsintecknad

egendom till förfång för bl. a. innehavare av företagsinteckning.

Skälen för ändringsförslaget utvecklas närmare i skriften den 28 februari.

Inledningsvis sägs att, om man ser saken uteslutande från företagsinteckningshavarens

synpunkt, den nya ordningen kan synas motiverad.

Företagsinteckningshavaren bör ju inte ha något intresse av att gäldenären

går i konkurs, eftersom han kan ta ut sin fordran genom utmätning. Väljer

inteckningshavaren utmätning, får han emellertid inte räkna med att försäljningen

får samma individuella handläggning som i konkurs och därmed

ger lika gott utbyte.

Det framhålls vidare att, om företagsintecknad egendom utmäts, gäldenärens

ställning i de flesta fall torde vara sådan att han bör försättas i

konkurs. Det är ofta en vital angelägenhet att generalexekution genom

konkurs eller avveckling genom ackord kommer till stånd. Redan nu är

det dessvärre så, att gäldenärerna får driva sin verksamhet alltför länge

och inte försätts i konkurs så tidigt som är lämpligast från både gäldenärens

och hans fordringsägares synpunkt. Skulle företagsinteckningsinstitutet

få den konsekvensen, att det incitament försvinner som en fordringsägare

nu har att se till att en gäldenärs rörelse och tillgångar blir föremål för

gener al exekution och kommer under objektiv avveckling och kontroll, har

man berett vägen för en än mer otillfredsställande fördröjning av välmotiverade

konkurser. En viktig och på lång sikt nödvändig sanering av

affärslivet skulle därigenom stoppas upp. Olägenheten blir så mycket större

genom det vidgade tillämpningsområde som institutet får och som gör att

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

nya och mindre kvalificerade företagare kan begagna företagsinteckning

som kreditunderlag. I framtiden kommer alltså ännu fler gäldenärer att

kunna fortsätta sin verksamhet utan ingripande från de fordringsägare som

borde ha mest intresse av att rörelsen drivs ekonomiskt, nämligen de som

har säkerhet i företagets egendom. Det finns anledning förmoda att vid den

tidpunkt då företagsinteckningshavaren kan väntas ingripa praktiskt taget

all annan egendom än den företagsintecknade redan är konsumerad. I praktiken

skulle resultatet bli, att ett stort antal konkurser i framtiden kommer

att handläggas som s. k. fattigkonkurser, dvs. enligt 185 § KL.

När det gäller företagsintecknad egendom innebär ofta konkurs att borgenärerna,

även företagsinteckningshavarna, kommer att få den ekonomiskt

förnuftiga förvaltning och avveckling av egendomen som gäldenären själv

inte kunnat eller brytt sig om. Under den snabba och begränsade utredning

som skall företas, innan frågan om avskrivning av konkursen enligt 185 §

KL avgörs, har en god man ingen möjlighet att agera så som skulle vara

önskvärt.

Det kan allvarligt befaras, att företagsinteckningsinstitutet kommer att

medföra risk för en onödig värdeförstöring, om inte ändring sker i 81 §

andra stycket KL. Denna värdeförstöring kommer i första hand att gå ut

över arbetstagare med lönefordringar och dåligt prioriterade fordringsägare,

men kommer i andra hand också att drabba företagsinteckningshavarna

själva.

En konkurs kan inte fa avsedd effekt, om inte även allmänna åtgärder

vidtas av förvaltaren. Det kan inte rimligen fordras av en konkursförvaltare

att han gör detta, om han inte erhåller skälig ersättning härför.

I många fall där det finns företagsintecknad egendom kommer det inte

att ske, om inte ändring sker i 81 § KL.

Det tinns anledning förmoda att företagsinteckningen — liksom förlagsinteckningen

i beaktansvärd utsträckning kommer att fungera som

extra säkerhet utöver fastighetsinteckning o. 1. Det måste beaktas att intresset

hos den kreditgivare som har företagsinteckning som extra säkerhet

alt vid ett företags likviditetskris eller i samband med andra svårigheter

för företaget göra denna snabbt gällande inte kan förväntas bli särdeles

stort. Tvärtom torde förekomsten av andra säkerheter göra att företagsinteckningshavaren

ger gäldenären respiter eller på annat sätt möjliggör för

gäldenären att fortsätta sin verksamhet. Detta kommer då att bli på de

oprioriterade fordringsägarnas och löntagarnas bekostnad.

Avslutningsvis framhålls att konkursinstitutet utgör eu betydelsefull

faktor när det gäller att på ett naturligt sätt nå den balans inom företagssektorn

och den jämna sysselsättning som samhället eftersträvar. Det är av

stort allmänt intresse att inte den nya lagen om företagsinteckning i väsentlig

mån sätter dessa konkursinstitutets möjligheter ur kraft.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

Remissyttrandena

Remissinstanserna uttalar sig i allmänhet för en andrad lydelse av 81 §

KL. Lagberedningen säger att beredningen under sitt arbete på revision a1*

KL ännu inte har behandlat 81 § men att, i väntan på en sådan revision,

man är väl försvarad med att göra en partiell ändring av paragrafen. Beredningen

påpekar emellertid att meningarna om en lagändring varit delade

bland de sakkunniga som står till beredningens förfogande för överläggningar

inom konkursrätten. Exekutionsväsendets organisationsnamnd

tillstyrker förslaget om lagändring. Svenska bankföreningen förklarar att

förslaget om ändrad lydelse av 81 § KL inte går fritt från invändningar

från juridiska och principiella synpunkter. Emellertid medför förslaget

i stort sett inte någon saklig rubbning av det nuvarande läget. Med hänsyn

härtill samt till att konkurslagstiftningen och förmånsrättsreglerna ar

föremål för översyn vill bankföreningen inte motsätta sig att förslaget genomförs.

Hovrätten för Västra Sverige och föreningen Sveriges häradshövdingar

anser att en lagändring inte är mera angelägen än att den bör anstå i väntan

på slutförandet av pågående reformarbete på konkurslagstiftningens område.

__

Angående den närmare motiveringen för den ifrågasatta lagändringen

har i remissyttrandena vidare anförts bl. a. följande.

Lagberedningen framhåller att det av motiven till 81 § KL (se NJA II

1921 s. 514) framgår, att man ansett att borgenärer med särskild förmånsrätt

som kan göras gällande i egendomen utan konkurs inte skall behöva

betala några allmänna konkurskostnader. Sådana kostnader är onyttiga för

dem, eftersom de kan få sin rätt tillvaratagen genom specialexekution. När

nu den med företagsinteckning förenade förmånsrätten skall kunna åberopas

även vid utmätning, är det i och för sig följdriktigt att företagsinteckningshavare

slipper svara för de allmänna konkurskostnaderna. Vid

bedömningen av det önskemål som framförts i den remitterade framställningen

bör emellertid enligt beredningen även andra synpunkter beaktas.

När borgenär söker gäldenären i konkurs inträffar det relativt ofta, att det

inte finns tillgångar som kan användas till de allmänna konkurskostnaderna.

Denna risk har ökat genom den nya lagstiftningen om företagsinteckning.

Den medför bl. a. att fordringar som avses i 17 kap. 4 § handelsbalken

(HB) oftare kan bli utan betalning. Om det inte finns täckning

för konkurskostnaderna, skall nämligen konkursen enligt 186 § KL i princip

avskrivas som fattigkonkurs. Det kan till följd härav hända att en

näringsidkare, trots att han är klart konkursmässig och kanske har miljontillgångar,

efter en kort tids konkurs kommer att vandra ut ur denna med

alla tillgångar i behåll därför att de belastas av fastighets- och företags
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

7

inteckningar. Beredningen påpekar att remediet häremot är att borgenär,

som vill att konkursen fortsätter, ställer säkerhet för konkurskostnaderna.

Löntagare som har utestående fordringar kan t. ex. för att få ut dessa

ställa sådan säkerhet. Det kan emellertid vara hårt att borgenären, som

svårligen kan överblicka om konkursboet ger täckning för de allmänna

kostnaderna, skall behöva ställa säkerhet för att ett insolvent företag skall

kunna avvecklas. Om det i boet ingår endast företagsintecknad egendom

och företagsinteckningshavaren inte får full täckning, får den borgenär

som ställt säkerheten inte tillbaka vad han nödgas utge på grund härav.

Detta gäller även om han har bättre förmånsrätt än företagsinteckningshavaren.

Beredningen framhåller vidare att, när gäldenären själv har sökt sig i

konkurs och anser sig ej kunna driva rörelsen längre, det kan vara svårt att

över huvud få någon som tar hand om egendomen, om konkursen måste

avskrivas som fattigkonkurs. Gäldenären kan ju knappast förutsättas vara

i stånd att själv ställa säkerhet för konkurskostnaderna.

I fortsättningen uttalar beredningen att de allmänna konkurskostnaderna

relativt sett inte uppgår till så stora belopp. Om företagsinteckningshavare

blir skyldig att vidkännas avdrag för sådana kostnader och inte endast för

de särskilda kostnader som hänför sig till den företagsintecknade egendomen,

kan detta inte i någon avsevärd mån försämra företagsinteckningen

som underlag för realkredit. Inteclcningshavaren kan ju f. ö. få vidkännas

betydligt större intrång genom löntagares förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §

HB, när konkurskostnaderna kan täckas eller säkerhet ställs för dem. över

huvud är den förmögenhetsmassa i vilken han har säkerhet underkastad så

stora svängningar att konkurskostnaderna som därtill medverkande post

synes vara av underordnad betydelse.

En ordning enligt vilken de allmänna konkurskostnaderna kan tas ut

även ur företagsintecknad egendom är enligt beredningen betydligt enklare

än den motsatta ordningen. Borgenär behöver inte närmare undersöka

att en insolvent gäldenärs tillgångar täcker företagsinteckningshavares fordran,

om det över huvud är möjligt att bilda sig en uppfattning därom.

Osäkerhetsmomenten är ju stora när det gäller värderingen. När konkursen

startar vet borgenären f. ö. kanske inte, hur stor företagsinteckningshavarens

fordran är.

Vidare kan enligt beredningen konkursförvaltaren med större trygghet

ägna sig åt utredning av boet utan risk för att hans arvode stympas. Motsvarande

gäller rättens ombudsman. Utredningen kan erbjuda många svåra

problem innan man är klar på vad som hör till boet eller kan vinnas

åter. Åtskilligt av det arbete som konkursförvaltningen lägger ned är till

nytta även för företagsinteckningshavare, fastän det inte kan påföras dem

enligt 81 § KL i nuvarande lydelse. Det vore obilligt, om förvaltaren eller

rättens ombudsman blir utan skäligt arvode för nedlagt arbete, medan å

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

andra sidan några vägande billighetsskäl inte kan anföras mot att även

allmänna konkurskostnader får tas ut ur företagsintecknad egendom.

Sammanfattningsvis framhåller beredningen att om konkurskostnaderna

får tas ut, man utan vidare blir säkerställd för att det verkligen kan ske en

avveckling, när gäldenär med betydande tillgångar är konkursmässig. Avveckling

i tid kan förebygga värdeförstöring. Särskilt bör enligt beredningen

framhållas, att fordringsägare med förmånsrätt som avses i 17 kap.

4 § HB då kan få betalt utan att behöva ställa säkerhet för konkurskostnaderna.

Att fordringsägare med så god förmånsrätt skall behöva ställa

säkerhet för få att ut vad som tillkommer honom kan inte vara lämpligt.

Om han har sökt gäidenären i konkurs, är det inte heller tillfredsställande

att han, om konkursen avskrivs, skall behöva vidkännas dittillsvarande

kostnader trots att gäidenären faktiskt har avsevärda tillgångar (188 § KL).

Även en del andra komplikationer skulle undvikas, om konkurskostnaderna

får tas ut.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd säger sig inte kunna reservationslöst

instämma i att konkurs som regel skulle bli den bästa exekutionsformen

vid insolvens hos företagare med företagsintecknad egendom. När

utmätning aktualiseras hos näringsidkare med inte alltför komplicerade

förhållanden och lönefordringar inte finns, kan det — särskilt med tanke

på konkurskostnaderna — vara mera fördelaktigt med avveckling genom

utmätningsman än genom konkurs. Trots vissa invändningar av principiell

art finner nämnden övervägande skäl tala för bifall till framställningen.

Inte heller hovrätten för Västra Sverige är övertygad om riktigheten av

påståendet, att konkurs bör vara den normala exekutionsformen vid företagsinteckning.

Hovrätten säger bl. a., att banker och andra kreditinstitut

med all sannolikhet kommer att så gott som uteslutande vara kreditgivare

vid företagsinteckning. Det kan enligt hovrätten förutsättas att de besitter

betryggande erfarenhet och förmåga att i varje särskilt fall träffa det från

ekonomisk synpunkt riktigaste valet av exekutionsform. Hovrätten framhåller

vidare att det dominerande syftet med lagen om företagsinteckning,

nämligen att höja företagsinteckningens värde som säkerhet, på ett anmärkningsvärt

sätt skulle motverkas om intecknad egendom skulle svara för allmänna

konkurskostnader. Slutligen påpekar hovrätten att det av gammalt

ansetts vara ett rättvisekrav, att till förfång för borgenärer med förmånsrätt

i viss egendom denna inte får belastas med annan konkurskostnad än

som belöper på dess förvaltning. Innan avsteg görs från denna princip måste

mycket vägande skäl anföras. Sådana har enligt hovrättens uppfattning inte

framkommit i ärendet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

9

Departementschefen

I 81 § KL anges hur konkurskostnader skall fördelas på olika slags egendom.

Åtskillnad görs mellan vad man brukar kalla speciella och allmänna

konkurskostnader. De speciella är sådana som hänför sig till egendom i vilken

särskild förmånsrätt äger rum, t. ex. förlagsintecknad egendom. Kostnader

av detta slag skall tas ut ur den egendom till vilken de hänför sig. Allmänna

konkurskostnader kan avse t. ex. arvodeskrav med anledning av konkursbouppteckning,

granskning av bevakningar, behandlingen av tvistiga

fordringar och upprättande av utdelningsförslag. De får enligt lagrummet

inte belasta sådan egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum. Enligt en

undantagsregel får dock allmänna konkurskostnader tas ut ur egendomen,

i den mån annan egendom inte förslår därtill, om förmånsrätten är av beskaffenhet

att kunna göras gällande endast i konkurs. Det gäller främst förlagsinteckning.

Till skillnad från förlagsinteckning kan företagsinteckning

enligt lagen om företagsinteckning göras gällande även vid utmätning. Den

ifrågasatta ändringen i 81 § KL syftar till att ge företagsinteckning samma

ställning i förhållande till allmänna konkurskostnader som förlagsinteckning.

Utan lagändring kan inte allmänna konkurskostnader tas ut ur avkastningen

av eller köpeskillingen för företagsintecknad egendom.

Remissinstanserna har i allmänhet uttalat sig för den ifrågasatta lagändringen.

Med hänsyn till grunderna för 81 § KL kunde det väl synas mest följdriktigt

att behålla paragrafen oförändrad. Bestämmelserna i paragrafen

bygger nämligen bl. a. på tanken, att borgenärer med särskild förmånsrätt

som kan göras gällande även utan konkurs inte skall behöva betala några

allmänna konkurskostnader. Eftersom innehavare av företagsinteckning kan

göra sin förmånsrätt gällande vid utmätning, bör han alltså vara befriad

från ansvaret för allmänna konkurskostnader.

Flera skäl talar emellertid i motsatt riktning. Till en början är det uppenbarligen

ett stort allmänt intresse att företag, som inte är ekonomiskt bärkraftiga,

avvecklas eller saneras i god tid. Även om små företag med relativt

enkla ekonomiska förhållanden kan avvecklas genom utmätningsmans

försorg, bör lagstiftningen inte resa hinder mot avveckling genom konkurs.

Om allmänna konkurskostnader får tas ut ur företagsintecknad egendom,

får man onekligen större garantier för att en avveckling verkligen kommer

till stånd, när gäldenär med betydande tillgångar är konkursmässig. Härmed

sammanhänger att företagsinteckningens objekt blir mycket omfattande

och att därför, när en näringsidkare står inför utmätning eller konkurs,

han inte kan antas äga annan egendom än sådan som är intecknad (jfr

prop. 1967: 16 s. 136). Innehavare av företagsinteckning har, eftersom hans

förmånsrätt kan åberopas vid utmätning, inte något eget intresse av att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

begära gäldenären i konkurs. Men det kan inte heller förväntas, att borgenärer

utan säkerhet i gäldenärens egendom skall ta initiativ till konkurs.

De kan ju i allmänhet inte påräkna någon utdelning i konkursen. I stället

kan de bli betalningsskyldiga för de allmänna konkurskostnaderna.

Vad jag nu har sagt gäller inte till alla delar sådana borgenärer som för

sina fordringar kan åberopa bättre förmånsrätt än den som företagsinteckning

medför (17 kap. 7 § HB). Av dessa borgenärer måste särskild hänsyn

tas till arbetstagare med lönefordringar mot gäldenären (17 kap. 4 §

HB). Lönefordringar anses kunna göras gällande med förmånsrätt bara i

konkurs (jfr 17 kap. 13 § HB). En konkurs i vilken det inte finns täckning

för konkurskostnaderna skall avskrivas som s. k. fattigkonkurs (185 och

186 §§ KL). Företagsinteckningsinstitutet kan sägas öka risken inte bara

för att konkurs kommer till stånd för sent utan även för att konkurs i onödan

behandlas som fattigkonkurs. Innehavaren av en lönefordran, som vill

försätta gäldenären-näringsidkaren i konkurs, kan sålunda med 81 § KL

oförändrad bli tvungen att trots sin goda förmånsrätt ställa säkerhet för

konkurskostnaderna. Om han inte ställer säkerhet, riskerar han att konkursen

avskrivs som fattigkonkurs. Om han å andra sidan ställer säkerhet, bör

han visserligen få utdelning för sin fordran men han får kanske inte tillbaka

sina kostnader för den ställda säkerheten. Detta blir fallet om i konkursboet

endast ingår företagsintecknad egendom och inteckningshavaren

inte får full täckning för sin fordran. En ordning enligt det nu anförda är

inte tillfredsställande.

Borgenärer med företagsinteckning som säkerhet behöver som jag redan

har framhållit inte begära gäldenären i konkurs för att tillgodose sina intressen.

Men även om inteckningshavarna kan använda sig av utmätning

är kanske trots allt en lagändring mest förenlig även med deras intressen.

Detta beror på att de ofta kan få större utdelning, om en gäldenärs rörelse

avvecklas genom konkurs än om det sker genom utmätning. Avveckling i

tid genom konkurs kan sålunda förväntas förebygga värdeförstöring. Att

risken för värdeförstöring i första hand drabbar andra borgenärer än företagsinteckningshavarna

är emellertid tydligt.

Jag vill här inskjuta att jag i detta sammanhang bortser från möjligheten

för gäldenären att få till stånd ackord. Ackordsförfarandet får i princip

anses vara överlägset konkursförfarandet, när det gäller att hindra värdeförstöring.

I och för sig är det angeläget att man inte vidtar sådana åtgärder som

försvagar företagsinteckningens kreditvärde. Den här diskuterade ändringen

i 81 § KL behöver emellertid inte spela någon större roll för kreditvärdet.

Den förmögenhetsmassa i vilken inteckningshavaren har säkerhet är som

lagberedningen har framhållit underkastad så stora svängningar att konkurskostnaderna

torde vara av underordnad betydelse. Bankföreningen har

heller inte velat motsätta sig en lagändring.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kiingl. Maj ds proposition nr 113 år 1967

Som lagberedningen har framhållit torde en ordning enligt vilken de

allmänna konkurskostnaderna kan tas ut även ur företagsintecknad egendom

vara betydligt enklare än den motsatta. Borgenären behöver i så fall

inte närmare undersöka — om nu detta över huvud är möjligt — huruvida

en insolvent gäldenärs tillgångar täcker företagsinteckningshavarens fordran.

Vidare kan konkursförvaltare och rättens ombudsman med större trygghet

ägna sig åt sina uppgifter utan att behöva riskera att deras arvoden blir

reducerade.

Jag anser i likhet med flertalet remissinstanser övervägande skäl tala

för en sådan ändring i 81 § KL att allmänna konkurskostnader kan tas ut

ur företagsintecknad egendom, i den mån annan egendom inte förslår därtill.

Som lagberedningen anfört bör denna lagändring kunna genomföras

utan att man avvaktar beredningens översyn av KL.

Någon annan särskild förmånsrätt än företagsinteckning behöver i praktiken

inte beaktas vid en lagändring. Jag föreslår därför att den nuvarande

formuleringen i 81 § andra stycket KL »där den särskilda förmånsrätten

är av beskaffenhet att kunna göras gällande endast i konkurs» ersätts med

»där den särskilda förmånsrätten grundar sig på företagsinteckning».

Lagändringen bör i likhet med den nya lagen om företagsinteckning och

dess följ dförfattningar träda i kraft den 1 juli 1967. Att den nya bestämmelsen

blir tillämplig även på förlagsinteckningar och inteckningar i jordbruksinventarier

följer av punkt 3 andra stycket i övergångsbestämmelserna

till lagen om företagsinteckning. Någon särskild övergångsbestämmelse

till skydd för innehavare av sådana inteckningar fordras alltså inte. En sådan

övergångsbestämmelse är inte heller motiverad av andra skäl.

I enlighet med det anförda föreligger ett inom justitiedepartementet upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen, vilket torde få

fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av

protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Margit Edström

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med det lagförslag som är fogat vid propositionen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 31 mars 1967.

Närvarande:

justitierådet Edling,

regeringsrådet Hegrelius,

justitierådet Petrén,

justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 31 mars 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 31

mars 1967, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av kanslirådet Arne Wilhelmsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Aino Olsson

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1967

13

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

31 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Odhnoff.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,

och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670311

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1967:245 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen. s. 1 i texten
  2. 3LU 1967:45 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen. s. 1 i texten