Sök i Ratio Lex

Angående inrättande av fredningszoner för vandringsfiskens framkomst i Torne skärgård, in. m

1967-04-07 · 27 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:115, Angående inrättande av fredningszoner för vandringsfiskens framkomst i Torne skärgård, in. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

1

Nr 115

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av

fredningszoner för vandringsfiskens framkomst i Torne

skärgård, in. m.; given Stockholms slott den 7 april

1967.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels godkänna en den 1 april 1967 undertecknad deklaration mellan Sverige

och Finland angående ändring i den stadga som finnes fogad vid deklarationen

den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland rörande fastställande

av stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde,

dels anta härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för

Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs

fiskeområde,

2) lag angående tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599)

om ersättning för mistad fiskerätt in. m. beträffande fredningszoner i

Torne skärgård.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en deklaration mellan

Sverige och Finland enligt vilken fredningszoner skall inrättas i Torne

skärgård. Syftet med zonerna är att trygga den älvlekande vandringsfiskens

framkomst genom skärgården. Zonerna skall därför enligt deklarationen

hållas fria från stängande fiskredskap och liknande anordningar.

Vidare föreslås i propositionen att Kungl. Maj :t bemyndigas ge föreskrifter

i enlighet med deklarationens bestämmelser om fredningszoner.

Slutligen framläggs förslag angående ersättning för det fall fredningszon

orsakar intrång i enskild fiskerätt.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr llå

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

1) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för Konungen

att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs fiskeomrade

Härigenom förordnas, att lagen den 18 juni 1927 angående rätt för

Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs

fiskeområde skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Konungen äger i samband med utfärdande

i övrigt av bestämmelser

överensstämmande med den stadga,

som finnes fogad vid deklarationen

den 10 maj 1927 mellan Sverige

och Finland rörande fastställande av

stadga för fiskets bedrivande inom

Torne älvs fiskeområde, jämväl giva

föreskrifter, vilka överensstämma

med 13 och 14 §§ i stadgan.

(Föreslagen lydelse)

Konungen äger i samband med utfärdande

i övrigt av bestämmelser

överensstämmande med den stadga,

som finnes fogad vid deklarationen

den 10 maj 1927 mellan Sverige

och Finland rörande fastställande av

stadga för fiskets bedrivande inom

Torne älvs fiskeområde, jämväl giva

föreskrifter, vilka överensstämma

med 10, 13 och 14 §§ i stadgan.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

2) Förslag

till

Lag

angående tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning

för mistad fiskerätt m. m. beträffande fredningszoner i Torne skärgård

Härigenom förordnas som följer.

Medför bestämmelserna om fredningszoner i 10 § stadgan för fiskets

bedrivande inom Torne älvs fiskeområde att innehavare av enskild fiskerätt

får sin rätt inskränkt eller på annat sätt tillskyndas skada, äger lagen den

1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt in. in. motsvarande tilllämpning.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust framställas inom

tre år från den dag då denna lag träder i kraft.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

3

Utdrag av protokollet över jordbrnksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 17 mars 1967.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,

Geijer, Odhnoff, Wickman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fredningszoner

för vandringsfiskens framkomst i Torne skärgård och anför.

Inledning

Fisket i gränsälvarna mellan Sverige och Finland och i havsområdet utanför

Torne älvs mynning regleras i huvudsak av mellanstatliga bestämmelser,

nämligen 1927 års laxfiskekonvention och den därtill knutna fiskestadgan.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 10 september 1954 förordnades ombud

att för Sveriges del delta i överläggningar med representanter för den finska

regeringen rörande översyn av de gemensamma fiskebestämmelserna. Härjämte

skulle överses bestämmelser angående flottningen i gränsälvarna. De

svenska och finska ombuden antog som gemensam benämning svenskfinska

kommissionen för översyn av 1927 års konvention angående det

gemensamma laxfisket i Torne och Muonio älvar m. m. (laxfiskekommissionen).

— Med skrivelse den 23 oktober 1962 överlämnade de svenska ombuden1

till Kungl. Maj :t ett betänkande med förslag till ny överenskommelse

och stadga rörande fisket samt förslag till ändring i gällande flottningsbestämmelser.

Betänkandet är rubricerat »Fiske och flottning i gränsvattnen

mellan Sverige och Finland» (NU 1963: 2). Förslagen är gemensamma

för de svenska och de finska ombuden i laxfiskekommissionen, men endast

de svenska ombudens motiv ingår i betänkandet.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 oktober 1961 tillkallades tre

svenska sakkunniga2 för att i samråd med en i Finland tillsatt kommitté

1 Landshövdingen Manfred Näslund, överdirektören Jöran Hult och landssekreteraren Torsten

Segrell.

2 Vattenrättsdomaren Gösta Schirén, ordförande, byråchefen Inge Bergström och tekniske direktören

Tore Nilsson. Sedan Schirén den 24 mars 1965 lämnat uppdraget har i hans ställe tillkallats

justitierådet Per Bergsten.

It Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 115

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1967

utarbeta förslag till en allmän vattenrättslig konvention mellan Sverige

och Finland om nyttjandet av gränsvattendragen. De båda ländernas företrädare

har antagit den gemensamma benämningen finsk-svenska gränsälvskommittén.

Laxfiskekommissionen såg som en av sina huvuduppgifter att trygga

vandringsfiskens reproduktionsmöjligheter. För att säkra fiskens framkomst

till lekplatser i älvarna föreslog kommissionen vissa s. k. fredningszoner i

skärgården. Inom dessa skulle fiske ej få bedrivas pa sådant sätt att fiskens

vandring hindrades.

Efter remiss avgavs yttranden över kommissionens betänkande av ett

stort antal myndigheter och organisationer. I fråga om förslaget till fredningszoner

utlät sig i Sverige vattenöverdomstolen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet,

generaltullstyrelsen, chefen för Norra kustdistriktet, lantmäteristyrelsen,

överlantmätaren i Norrbottens län, fiskeristyrelsen, tiskeriintendenten

i Övre norra distriktet, länsstyrelsen i Norrbottens län, Norrbottens

läns hushållningssällskap, Haparanda stad och Nedertorneå kommun samt

Tornedalens ortsförbund av Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska ostkustfiskarenas

centralförbund, Norrbottens kustfiskareförbund och Torne

älvs flottningsförening.

Till följd av kritik som under remissförfarandet riktades framför allt mot

vissa nu icke aktuella delar av laxfiskekommissionens förslag till gemensamma

fiskebestämmelser gavs gränsälvskommittén år 1964 i uppdrag av

regeringarna att se över förslaget. Kommitténs ställningstaganden och förslag

med anledning av uppdraget redovisades i ett yttrande, dagtecknat den

19 oktober 1964 (Stencil Ju 1964: A 6). Kommissionens förslag om fredningszoner

lämnades i yttrandet i huvudsak utan erinran.

Även gränsälvskommitténs yttrande över laxfiskekommissionens förslag

remitterades i Sverige till ett tämligen stort antal myndigheter och organisationer.

Frågor angående fredningszonerna behandlades därvid av vattenöverdomstolen,

hovrätten för Övre Norrland, kustdistriktschefen, fiskeriintendenten,

hushållningssällskapet, Haparanda stad samt Nedertorneå och

Övertorneå kommuner, Tornedalskommunernas förbund, Ostkustfiskareförbundet

och Fritidsfiskets samarbetsnämnd.

Frågan om fredningszoner har härefter ånyo behandlats av gränsälvskommittén.

I en den 30 januari 1967 daterad promemoria (Stencil Jo 1967: 3)

har kommittén föreslagit en gemensam deklaration i ämnet av Sverige och

Finland. Samtidigt har de svenska sakkunniga i kommittén överlämnat en

den 31 januari 1967 daterad promemoria med förslag till den svenska lagstiftning

som behövs för att det förslag om fredningszoner deklarationen innehåller

skall kunna genomföras (Stencil Jo 1967: 4). Kommittén har i anslutning

härtill föreslagit att gällande förbud mot höstfiske efter lax och

laxöring i Torne skärgård skall upphävas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

5

Fisket i Torne skärgård

Gällande bestämmelser

Lagen den 1 december 1950 (nr 595) om gräns mot allmänt vattenområde

innehåller särskilda bestämmelser för vattenområdet vid Torne älvs mynning

(4 §), vilka innebär att praktiskt taget allt vatten inom Torne skärgård

är enskilt vatten. Genom en särskild bestämmelse i lagen den 1 december

1950 (nr 596) om rätt till fiske är emellertid jordägarens rätt till fiske i enskilt

vatten inom detta område i viss mån inskränkt. Varje svensk medborgare

bär nämligen rätt att vid kusten av bl. a. Norrbottens län bedriva

fiske i enskilt vatten med rörligt redskap. Denna rätt gäller dock icke fiske

efter lax.

Fisket i skärgården regleras vidare av de bestämmelser som överenskommits

av Sverige och Finland genom deklarationen den 10 maj 1927 rörande

fastställande av stadga för fiskets bedrivande i Torne älvs fiskeområde.

Denna stadga, den s. k. Torneälvsstadgan, tillkom i anslutning till den samtidigt

ingångna konventionen angående ordnandet av det för staterna samfällda

fisket efter lax och laxöring i Torne och Muonio älvar. Tillämpningsområdet

för stadgan benämns Torne älvs fiskeområde. I detta ingår — förutom

gränsälvarna och i viss utsträckning deras biflöden — allt vatten i

skärgården inom svenska och finska Nedertorneå socknar. Att stadgan i

olikhet med konventionen gäller även ett tämligen vidsträckt havsområde

utanför älvmynningen beror på att man genom bestämmelser i stadgan velat

säkra laxens uppstigning i älvarna och skydda möjligheterna till fortplantning.

Med de gemensamma fiskebestämmelserna har för vandringsfisken skapats

ett fredningsområde i havet närmast älvmynningen. Enligt både laxfiskekonventionen

(art. II) och Torneälvsstadgan (11 §) gäller nämligen

generellt förbud mot fiske efter lax och laxöring i »den del av skärgården

utanför älvmynningen, som mot havet begränsas av en linje, dragen från

södra stranden av Salmisvikens mynning över sydligaste udden av öarna

Kraaseli och Tirro samt Sellöns nordvästra udde till Björköns sydvästra

udde». Linjen brukar kallas »storryssjegränsen».

Torneälvsstadgan reglerar huvudsakligen fisket efter lax och laxöring men

gäller i vissa avseenden även annat fiske. I fråga om lax och laxöring förbjuds

fiske under viss tid av året och av fisk som ej håller vissa minimimått

samt försäljning m. m. under fredningstid eller av för små exemplar.

I stadgan finns också bestämmelser om fiskredskap, bl. a. om maskstorlek.

Vidare meddelas föreskrifter om forum för åtal och tvistemål samt om straff

och andra påföljder.

I övrigt gäller inom den svenska delen av fiskeområdet fiskeristadgan den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

2b september 195b (nr 607), enligt uttrycklig bestämmelse däri dock endast

i den mån föreskrifterna inte strider mot innehållet i Torneälvsstadgan. —

Med stöd av den svenska fiskerättslagen har länsstyrelsen i Norrbottens län

den 12 juli 1955 meddelat föreskrifter till skydd för fiske med fast redskap

vid kusten inom Nedertorneå socken (länskungörelse 1955: 136). Föreskrifterna

innehåller huvudsakligen förbud mot fiske med olika slags rörliga redskap

inom vissa avstånd från fasta redskap.

Fiskets utövande

Fisket inom den svenska delen av Torne skärgård tillhör Haparanda

stad samt Haparanda, Vuono, Nikkala-Keräsjoki, Seskarö och Säivis byar.

Inom området ligger några kronoholmar, bl. a. Sandskär, Byskär och Enskär,

vid vilka finns s. k. skattefisken som dock i regel avser endast laxfiske.

Också på vatten som tillhör byar finns jordeboksfisken, bl. a. Pennogrund,

Selkäkrunni och Lilla Hamnskär. Fisket inom varje by är samfällt

för delägarna med delaktighet efter mantal.

Fiske sker främst efter lax, laxöring, sik och siklöja men också efter

strömming, gädda och abborre. För skärgårdsfisket används huvudsakligen

instängningsredskap. Fiske med skötar och nät förekommer numera endast

i obetydlig omfattning. Så gott som all lax, laxöring och sik samt huvudparten

av siklöja och strömming fångas i storryssjor.

Storryssjorna, vilka i början av 1900-talet infördes till Norrbottens län

från Finland, utsätts inom det grunda vattenområdet i den inre skärgården

med hjälp av pålar som slås ned i bottnen. Pålning förutsätter att bottnen är

tämligen mjuk och att vattendjupet ej överstiger fyra meter. Där pålning ej

sker hålls ryssjorna i läge enbart med flöten samt tyngder och ankare. Liksom

inom vissa andra områden i Bottenviken brukar i Torne skärgård flera

ryssjor sammanbindas med en gemensam landarm (ledarm). De särskilda

ryssjorna ställs vinkelrätt mot denna arm, som ibland är mycket lång, i enstaka

fall t. o. in. längre än en kilometer. Ett tiotal ryssjor kan vara fästade

vid samma landarm och täcka en betydande areal. Redskapen utsätts i stort

antal; inom svenska Nedertorneå socken brukar under fiskesäsongen finnas

samtidigt intill 1 000 ryssjor. Detta fiske bedrivs inom de delar av skärgården

där vattendjupet ej överstiger sju å åtta meter. I den yttre skärgården

och havsbandet förekommer ej något storryssjefiske annat än från

land eller i sällsynta fall från undervattensgrund. Ryssjesätten överstiger

där sällan 500 å 600 meter i längd. Vanligast förekommande längd på dessa

redskaps landarmar är omkring 200 meter.

Ryssjorna sätts ut på våren så snart vattnet blivit isfritt och tas mestadels

upp när laxen i slutet av juli eller början av augusti passerat skärgården.

I regel omfattar laxfisketiden tio veckor. Ett mindre antal ryssjor brukar

därefter hållas utsatta inom det inre skärgårdsområdet för fiske efter

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

laxöring och sik intill den 25 september, då redskapen enligt gällande bestämmelser

senast skall vara upptagna. Genom dispensbeslut har emellertid

fiskare på svenska sidan under senare år berättigats att hålla redskapen

utsatta ytterligare en månad.

De svenska fiskerättsägarna i Torne skärgård upplåter regelmässigt fisket

genom utarrendering. Inom varje skifteslag är fiskevattnet indelat i lotter

som arrenderas ut var för sig. Drygt 40 arrendelotter finns. Vissa lotter

är så stora, att de har plats för 30 å 40 storryssjor. Vanligen omfattar arrendeperioderna

sex år. Arrendeavgifterna varierar sinsemellan med hänsyn

till skillnader i lotternas storlek och belägenhet. Lägsta årliga avgift

torde vara några tiotal kr. och högsta inemot 15 000 kr.

Ekonomiskt mest betydande är fisket efter lax. Den årliga genomsnittsfångsten

av lax inom svenska Nedertorneå socken har under de senaste

50 åren, eller under den tid som storryssjefisket bedrivits, varit omkring

120 000 kg. Tillgången på lax har minskat under senare år. Laxfångsten inom

socknen uppgick i medeltal per år räknat till ca 200 000 kg under perioden

1944—1948 men blott till ca 50 000 kg under perioden 1961—1965.

Skärgårdsfisket sker till stor del yrkesmässigt, varvid lejd arbetskraft

ibland anlitas. I övrigt bedrivs fisket som binäring, för det mesta vid sidan

av jordbruk i kust- och skärgårdsbyarna. År 1965 var i svenska Nedertorneå

socken antalet yrkesfiskare omkring 40 och antalet binäringsfiskare omkring

30. Värdet av dessa fiskares fångstredskap och båtar beräknades till

inemot 2 milj. kr. Det kan nämnas att avkastningen av fisket efter lax och

laxöring inom svenska Nedertorneå socken år 1965 uppgick till närmare

60 % av motsvarande fiskeavkastning vid hela Norrbottens läns kust.

Förslag till fredningszoner

Laxfiskekommissionens förslag

Förslagets innehåll

Laxfiskekommissionen föreslog i sitt betänkande att de nuvarande gemensamma

fiskebestämmelserna — laxfiskekonventionen och Torneälvsstadgan

— skulle ersättas med en ny, mer fullständig reglering av fisket i

gränsvattnen. Kommissionsförslaget omfattade dels en överenskommelse

med bestämmelser som gällde främst staterna såsom sådana, dels en gemensam

stadga med regler som skulle få betydelse för de fiskande.

Kommissionen strävade efter att främja fiskreproduktionen genom att förbättra

förutsättningarna för vandringsfiskens framkomst i skärgården och

vidga dess uppstigningsmöjligheter i älvarna. En allvarlig fara för reproduktionen

såg kommissionen i den stora mängd storryssjor med anslutande

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 115

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1967

ledarmar som förekom framför allt i den svenska delen av skärgården och

som hindrade fisken att nå lekplatser i älvområdet.

Kommissionen undersökte olika möjligheter att begränsa fisket med storryssjor

och stannade slutligen för att föreslå vissa zoner i skärgården, inom

vilka fiske ej skulle få bedrivas så att laxens vandring hindrades, s. k.

fred ningszo ner. Fredningsområdet omedelbart utanför älvmynningen

enligt nuvarande bestämmelser föreslogs oförändrat. Bestämmelserna om

fiskådra avsågs få oförändrad giltighet beträffande sunden mellan skärgårdsöarna.

Fredningszonerna hade enligt förslaget en bredd av 400 meter och bildade

ett system av räta linjer, som ansluter till det nyss nämnda mynningsområdet

och sträcker sig ut mot öppna havet. Zonernas sträckningar angavs

genom latitud- och longitudangivelser i kommissionens förslag till fiskestadga

och utmärktes på ett i betänkandet intaget avtryck av sjökort över

området (se NU 1963: 2, s. 127). Kommissionen förklarade att zonerna utlagts

under medverkan av fiskeribiologisk expertis inom stråk där laxen erfarenhetsmässigt

har sitt drev. I fråga om zonernas belägenhet uttalade kommissionen

vidare.

Genom att zonerna på sätt föreslagits geografiskt fixeras och anges på

ett till fiskestadgan fogat sjökort får de fiskande ett otvetydigt besked om

var fredningszonerna framgår, övervakningen underlättas och bevisningssvårigheterna

vid beivrandet av otillåtet fiske i fredningszonerna minskas.

Då farlederna i allmänhet sammanfaller med fredningszonerna, tillkommer

dessutom fördelarna av att flottningen och samfärdseln i övrigt inte kommer

att hindras av stängande fiskredskap. Det må i detta sammanhang framhållas

att kommissionen, utan att därför eftersätta kravet att främja laxens

uppstigningsmöjligheter, eftersträvat att placera fredningszonerna på sådant

sätt, att de lätt kan lokaliseras av de fiskande. I detta syfte har endast

räta linjer använts vid zonernas utläggande.

De flesta fredningszonerna har kommit att framgå genom den svenska

delen av skärgården. Skälet för detta är främst att denna del av skärgården

är avsevärt större än den finska delen och att laxen i området intill älvmynningen

huvudsakligen söker sig mot älven genom det svenska vattenområdet.

Behovet av fredningszoner är sålunda störst därstädes.

Mot ordningen med fredningszoner kan andras att vattendjupen inom

ifrågavarande skärgårdsområden kan komma att växla från tid till annan

på grund av landhöjning, sedimentering, ändrad strömriktning in. in. och

att fredningszonerna till följd därav med tiden kan komma att sträcka sig

genom vatten, som inte alltid är de för fiskens gång lämpligaste. Såsom

fredningszonerna föreslagits bli utlagda torde emellertid riskerna därför vara

ringa. Med hänsyn till att flottning och virkesbogsering kommer att framgå

i de från fiskredskap fria zonerna torde kunna förväntas att eventuella

uppgrundningar kommer att avlägsnas genom de flottandes försorg.

Till Torne älvs fiskeområde i havet räknas endast skärgården inom svenska

och finska Nedertorneå socknar. Trots detta anger kommissionen ej någ
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

ra slutpunkter för fredningszonerna i havsbandet. Zonerna föreslogs sålunda

utsträckta »till sjöss» i viss bäring. Enligt kommissionen avsågs inte därmed

att zonerna skulle gälla utanför Torne älvs fiskeområde utan den föreslagna

sträckningen bedömdes vara praktisk med hänsyn till svårigheten

att ange sockengränserna i havsbandet.

Kommissionens förslag förutsatte bestämmelser om att fredningszon

skulle lämnas fri från fiskredskap, som kan hindra fiskens gång. Vidare

skulle ej heller i eller vid fiskådra eller fredningszon få anbringas annan

anordning än fiskredskap vilken var avsedd och ägnad att avhålla fisken i

leden från att gå fram i denna. Efter hörande av bl. a. rättsägarna skulle

länsstyrelserna i de båda gränslänen få medge undantag från dessa bestämmelser,

om detta inte kunde antas lända till märkligt förfång för någon som

ej samtyckt till åtgärden. Uppenbar överträdelse av bestämmelserna om

fredningszoner skulle enligt förslaget bedömas som olovligt fiske och föranleda

dagsböter eller i grova fall fängelse i högst sex månader.

Remissyttranden över kommissionsförslaget

Såvitt gäller inrättande av fredningszoner godtogs kommissionsförslaget

genomgående av remissinstanserna. I den mån ej förslaget i denna del lämnades

utan erinran, uttalade man uppskattning av den tilltänkta åtgärden.

Vissa remissinstanser tog emellertid upp särskilda frågor. I fråga om

fredningszoner nas utsträckning ansåg fiskeriintendenten i

Övre norra distriktet att zonerna borde inskränkas till de delar av skärgårdsområdet

där de fick betydelse för fisket, nämligen de inre delarna. Att låta

zonerna löpa obegränsat ut till havs syntes fiskeriintendenten mindre lämpligt.

Norrbottens kustfiskareförbund fann det olämpligt att inrätta fredningszoner

utanför ett begränsat område i den inre delen av skärgården.

Att såsom laxfiskekommissionen föreslagit dra ut zonerna genom hela skärgårdsområdet

kunde enligt förbundet komma att medföra att en del fiskeställen

för laxryssjor inte fick användas, trots att de inte var till förfång

för laxuppvandringen till älven. Förbundet föreslog därför att fredningszoner

skulle läggas ut endast innanför en begränsningslinje dragen från

Mustakaris östligaste punkt (belägen strax söder om Haparanda hamn)

till Torne-Furöns sydligaste punkt, därifrån till Östra Riskilös sydligaste

punkt och från denna i rakt östlig riktning mot riksgränsen.

Beträffande ut märkning av fredningszonerna ifrågasatte

vattenfallsstyrelsen om inte zonernas brytningspunkter borde markeras i

farvattnet till undvikande av tvistigheter rörande fiskredskaps rätta placering.

Generaltullstyrelsen och kustdistriktscbefen framhöll att de fiskare,

om vilka här var fråga, i många fall inte hade nödvändiga tekniska hjälpmedel

för att pejla in de punkter och linjer i vattnet, vilka i förslaget

använts vid zonernas utläggande.

Svenska Nedertorneå kommun ställde sig tveksam till förslaget i vad det

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj ris proposition nr 115 år 1967

avsåg förbud mot fiske i fred ning szoner na, särskilt i fråga

om den tid då lax inte förekom i området. Kommunen påpekar att

fisket med isnot efter siklöja på vintern liksom nätfisket på hösten efter

siklöja och strömming lätt kunde komma att överskrida gränserna för fredningszonerna

och anförde vidare, att ett framtida trålfiske efter dessa fiskslag

skulle bli omöjligt om zonerna skulle vara helt förbjudna för fiske.

En uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna i fråga om tiden för

fisket eller fiskesättet borde därför göras. Norrbottens kustfiskar ef örbund

förordade att strömmings- och siklöjefiske med rörliga redskap skulle vara

tillåtet inom fredningszonerna.

Flera remissinstanser yttrade sig i frågor om ersättning för intrång

av fredningszoner. Enligt lantmäteristyrelsens mening

var det en ofrånkomlig förutsättning att ersättning i pengar lämnades för

intrång i enskilt fiske. Styrelsen framhöll att kommissionen inte angett i

vilken ordning och efter vilka regler sådan ersättning borde bestämmas.

Överlantmätaren i Norrbottens län, som förordade att ersättningsfrågorna

utreddes ytterligare på svensk sida, innan överenskommelse träffades, ansåg

att de erfarenheter som samlats under fislcevärderingsnämndens pågående

verksamhet i länet kunde bli av värde. Vattenöverdomstolen uttalade att

ersättningsanspråken borde prövas gemensamt av de båda länsstyrelserna

i gränslänen, ett förfarande som kommissionen föreslagit beträffande åtskilliga

andra fiskeärenden. Kammarkollegiet förutsatte att kommissionen

avsett att ersättningsanspråk skulle prövas i denna ordning men förordade

i följande uttalande ett annat förfarande.

Kammarkollegiet tillråder att anspråk på ersättning för skada och intrång,

som inträffat i den svenska delen av skärgården, får prövas av fiskevärderingsnämnden

för Norrbottens och Västerbottens län. Viss tid för

framställande av anspråk får bestämmas. I fråga om proceduren vid nämnden,

tillvaratagande av kronans intressen och fullföljdsrätt mot nämndens

beslut torde vara lämpligt att i stort sett följa lagen den 1 december 1950

om ersättning för mistad fiskerätt m. in. Kollegiet förutsätter att möjligheter

finns att även för den finländska delen av Torne skärgård ordna

lämplig procedur för ersättningsfrågor.

Svenska ostkustfiskarenas centralförbund och Norrbottens kustfiskareförbund

samt Norrbottens läns hushållningssällskap och Tornedalens ortsförbund

av Riksförbundet Landsbygdens folk ansåg också att intrångsersättningar

borde utgå av allmänna medel. Även ortsförbundet pekade på

möjligheten att tillämpa förfarandet enligt den svenska lagen den 1 december

1950 om ersättning för mistad fiskerätt. Ostkustfiskarenas centralförbund

betonade, att de ersättningar som skäligen måste utbetalas torde

bli små i jämförelse med de vinster det allmänna fiskeintresset i hela Östersjön

skulle få av fredningszonerna. För kustfiskareförbundet framstod som

ytterligare skäl för ersättning det förhållandet att fredningszonerna skulle

bli till nytta även för kommunikations- och flottningsintressen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1967

11

Bearbetning av kommissionsförslaget; remissyttranden

Vid sin översyn år 1964 av laxfiskekommissionens förslag fann gränsälvskommittén

inrättandet av fredningszoner vara en ändamålsenlig åtgärd

för att motverka de ovanligt stora möjligheterna att utanför Torneälven

fånga den uppgående vandringsfisken. De lokala förhållandena syntes

kommittén väl motivera att man här ingrep med åtgärder som inte hade

någon lika betydande motsvarighet inom landet i övrigt men som nära anslöt

till principer i den finska fiskelagstiftningen. Kommittén betonade att

ändamålet med fredningszonerna var att lämna vattenområden fria från

fiskredskap, fasta såväl som rörliga, som hindrade fiskens framkomst genom

skärgården. Huruvida fiske med vissa rörliga redskap borde tillåtas

inom fredningszon fick bedömas med hänsyn till redskapets verkningssätt.

I sammanhanget gjorde kommittén — här benämnd utredningen — detta

uttalande.

Utredningen finner att isnot, som ju blott tillfälligt dras över någon

del av fredningszon, inte kan anses ha någon stängande verkan. Nätfiske

efter strömming och siklöja torde däremot ej böra ske inom fredningszoner.

Numera använda nätmaterial gör det nämligen möjligt underlåta att uppta

näten lör rengöring och då redskapen därför kan hållas utsatta under lång

tid, torde de kunna orsaka avstängning som strider mot syftet med fredningszonerna.

Angående trålfiske har utredningens fiskeexperter upplyst,

att förutsättningar för sadant fiske mestadels saknas inom ifrågavarande

vattenområden. Fiskemetoden förekommer inte f. n. och anses knappast

vara att räkna med för framtiden. Även om trålfiske framdeles kommer att

bedrivas på någon plats där fredningszon framgår, kan detta inte medföra

något betydande hinder för vandringsfisken. Trålning kan självfallet ej

annorledes än partiellt och tillfälligt beröra eu fredningszon. Utredningen

anser det vara en tillämpningsfråga att avgöra vilka fiskesätt som skall

vara förbjudna inom zonerna och finner därför ej skäl att föreslå någon

ändrad avfattning av regeln om skyldighet att avstå från hinderliga fiskredskap.

Den föreslagna regeln är hämtad från den svenska fiskerättslagens

bestämmelser om fiskådra (29 §). Då ändamålet med fiskådra och

med fredningszoner är detsamma bör ock härutinnan ges ett enda stadgande.

Kommittén ansåg att svensk fiskerättsägare som led intrång av fredningszon

principiellt var berättigad till ersättning av statsverket och förordade

att ärendena om ersättning skulle handläggas av fiskevärderingsnämnd.

Enligt kommittén borde fredningszonerna åtminstone delvis utmärkas i

vattnet. Detta borde staterna sköta var för sig.

Kommitténs yttrande lämnades vid remissbehandlingen nästan undantagslöst

utan erinran i fråga om fredningszonerna. Genomgående uppskattades

att kommittén förordat att ersättning för intrång i fiskerätt till följd

av fredningszonerna skulle utgå och att ersättningsärendena skulle prövas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

och avgöras av fiskevärderingsnänmd. Två remissinstanser, Tornedalskommunernas

förbund och Övertorneå kommun, hävdade emellertid att det

knappast fanns anledning att kompensera fastighetsägarna, eftersom fredningszoner

skulle öka fiskets avkastning på längre sikt. — Ostkustfiskarenas

centralförbund jämte ett par andra remissinstanser ansåg att bestämmelserna

om fredningszoner ej borde förhindra fiske i zonerna efter strömming

och siklöja med nät och andra rörliga redskap. Sådana redskap ansågs

inte kunna vara till hinder för vandringsfiskens framkomst genom zonerna,

eftersom de ej var utsatta mer än högst tio timmar i följd under ett

dygn. Dessa redskap användes inom skärgården mest under höstmånaderna

eller under den tid då vandringsfisken redan passerat området. Siklöjenät

och skötar för strömmingsfångst hade dessutom eu sådan maskstorlek att

annan fisk ej kan fångas i dem. — I flera remissyttranden framhölls att

fredningszonerna, åtminstone till vissa delar, oundgängligen måste utmärkas

i vattnet. Beträffande sjökortsbilagan, som utvisade fredningszonernas

sträckningar, föreslog chefen för norra kustdistrkitet vissa kompletteringar.

Gränsälvskommitténs förslag

Fråga om omedelbart behov av fredningszoner

Gränsälvskommittén avser att i sitt förslag till vattenrättslig konvention

beträffande gränsälvarna ta upp frågan om fisket och i konventionen inarbeta

bestämmelser om fredningszoner. Såsom inledningsvis nämnts har

kommittén — efter framställningar från finsk sida — behandlat frågan om

att fredningszoner skall inrättas redan före tillkomsten av den vattenrättsliga

överenskommelsen. Inom kommittén har utarbetats två promemorior härom.

Vid dessa är fogade förslag till dels mellanstatlig deklaration rörande

fredningszoner, dels den svenska lagstiftning som behövs vid tillkomsten av

sådana zoner.

Rörande behovet av fredningszoner hänvisar kommittén till vad laxfiskekommissionen

och kommittén samt remissinstanser tidigare uttalat

samt tillägger.

Sedan mitten av 1940-talet, då laxfisket var utomordentligt givande,

har laxtillgången i Bottenviken fortgående minskat. Detta gäller även i

gränsälvarna och i skärgården utanför Torne älvs mynning. Den vikande

tendensen torde emellertid bero inte bara på den intensiva driften av storryssjefisket

utan också på förlusten av reproduktionsplatser för lax och

laxöring i vissa andra älvar. En annan orsak torde kunna anses vara att

öster sjöfisket starkt intensifierats under senare år med en allmän avfiskning

som följd. Tillbakagången i fråga om laxfångst kan befaras leda till

att fisket med fasta redskap utanför Torneälvsmynningen vidgas till nya

fiskeplatser och utbyggs genom användning av fler redskap på redan nu

brukade platser. Vidare kan nämnas ett fiske efter lax som utövas med ofta

hundratals meter långa, flera med varandra förbundna drivnät. Nätdjupet

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

kan vara betydande. Detta fiskesätt har visat sig mycket effektivt. Ehnru

det ej f. n. förekommer så långt norr ut, kan finnas anledning anta, att

det framledes kan komma att utövas även i Torne skärgård. Sådan ytterligare

avstängning av skärgården synes böra motverkas genom inrättande

av fredningszoner. Det torde också vara angeläget för utövarna av fisket

att kunna säkert veta hur långt redskap får sträckas på skilda platser. I

många fall torde nämligen fredningszon kunna fungera som fiskådra. Därigenom

skulle vinnas att de för skärgårdens vidkommande svårtolkade fiskådrebestämmelserna

behövde tillämpas i mindre utsträckning än hittills.

I fråga om nyttjande av angränsande fiskeplatser torde åtminstone i en del

fall bestämmelser om fredningszoner vara ägnade att främja en klar uppdelning

fiskeutövarna emellan.

Zonernas sträckning mot öppna havet

Varken under remissbehandlingen av laxfiskekommissionens förslag eller

i samband med senare överarbetning av förslaget gjordes annan erinran

mot zonernas föreslagna belägenhet än beträffande zonernas utsträckning

mot havet. Gränsälvskommittén anser sig därför i denna del böra följa

laxfiskekommissionens förslag. Kommittén förordar dock, att zonerna ej

sträcks ut i det öppna havsområdet. Som skäl för sådan begränsning anför

kommittén att fredningszonerna självfallet har sin största betydelse inom

den del av skärgården där storryssjor placeras jämförelsevis tätt och en

verklig avstängning sålunda sker. Enligt kommitténs mening kännetecknas

endast den inre delen av skärgården av sådana fiskeförhållanden. Längre

ut vidgas avståndet mellan öar och holmar, från vilka redskap kan slås

ut. I havsbandet är vattendjupet i regel för stort för att fiske med fasta

redskap skall kunna bedrivas. Kommittén finner det därför ej vara nödvändigt

att inrätta fredningszoner av den längd som laxfiskekommissionen

föreslagit, dvs. ända ut till sockengränsen mot öppna havet. Även vid

utmärkningen av zonerna och vid övervakningen av dem är det eu fördel

om zonerna ej dras längre ut än som svarar mot det praktiska behovet.

Kommittén föreslår att zonerna — räknat från fredningsområdet närmast

älvmynningen — begränsas utåt av latitudsparallellen 65°35''N. Denna avgränsning

sammanfaller med den i det föregående omnämnda gränsen på

svensk sida mellan enskilt och allmänt vatten och innebär den fördelen att

man undviker att ha två närliggande gränslinjer. Latitudsparallellen anses

utan olägenhet kunna tjäna som yttre gräns även för fredningszonerna i

den finska delen av området.

Förbud mot stängande redskap

Gränsälvskommittén föreslår att fiskredskap eller annan anordning inte

ska få anbringas och brukas så, att fisken kan hindras eller avhållas från

att gå fram i fredningszon. Bestämmelsen har i sak samma innehåll som

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

motsvarande bestämmelse i laxfiskekommissionens förslag. Den avser

främst fasta fiskredskap, eftersom dessa i särskilt hög grad innebär risk för

skadlig avstängning i skärgården. Även rörliga redskap kan i vissa fall

hindra vandringsfiskens framkomst och bör därför ej få användas i fredningszon.

I första hand åsyftas det förut omnämnda laxfisket med långa

drivnät.

Förbudet mot »annan anordning» än fiskredskap avser främst anordning

som begagnas för att skrämma fisk mot ett fångstredskap eller för att

förmå den att hopa sig på viss fiskeplats eller gå fram i stråk, där den lätt

kan fångas. Stängningsförbudet avser inte bara placering av redskap

och anordningar i själva fredningszonen utan syftar också till att hindra

att sådana sätts ut i närheten av zonen, om detta är ägnat att avhålla fisken

från att gå fram i zonen.

Kommittén anser det ej vara nödvändigt att — som laxfiskekommissionen

föreslagit — öppna möjlighet för länsstyrelse att medge undantag från

stängningsförbud.

Upphävande av tidsbegränsning för lax- och laxöringsfiske

Bestämmelserna i Torneälvsstadgan om tidsbegränsning för fiske efter lax

och laxöring innebär att sådant fiske är förbjudet fr. o. m. den 1 september

till dess vattnet blivit isfritt om våren. För skärgården görs härifrån det undantaget

att laxöring får fiskas där t. o. m. den 24 september. Under förbudstiden

får inga slags redskap avsedda för fångst av lax eller laxöring utsättas,

begagnas eller kvarlämnas i fiskevattnet.

Gränsälvskommittén anser, att tillkomsten av zonerna utgör ett tillräckligt

skydd mot skadlig avfiskning. Det generella förbudet mot fiske under

höst och vinter efter lax och laxöring behövs därför inte längre. Laxuppvandringen

sker f. ö. på försommaren. Under förbudstiden saknas naturliga

förutsättningar för fiske efter lax i skärgården. Kommittén framhåller att

laxöringen under hösten ej är stadd på lekvandring upp till älven. I stället

företar den näringsvandringar i kust- och älvmynningsområdet.

Ersättning för intrång i fiskerätt

De svenska sakkunniga i gränsälvskommittén behandlar i sin särskilda

promemoria frågor om ersättning för sådant intrång i enskild fiskerätt som

kan uppkomma av fredningszonerna. Kartor över fasta fisken i Torne skärgård

visar att sådana fisken i åtskilliga fall inte kan utnyttjas, när fredningszonerna

lagts ut. De sakkunniga anser att härav föranledda förluster

i skälig utsträckning bör ersättas med allmänna medel. Att så sker står i

överensstämmelse med vad som på många håll uttalats vid remissbehandlingen

av laxfiskekommissionens förslag liksom med de grundsatser som

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

tillämpats i liknande fall av inskränkning i enskild fiskerätt till följd av

1950 års fiskelagstiftning. Förfarandet bör vara detsamma som enligt lagen

den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt in. in. Den

tid inom vilken framställning om ersättning senast skall vara gjord efter

det bestämmelser om fredningszoner trätt i kraft kan vara tämligen kort.

Kretsen av sakägare är nämligen starkt begränsad och sakägarna är kända

på förband. Alla kan alltså lätt nås av personliga underrättelser om de nya

bestämmelserna. En tid av högst två år anser de sakkunniga vara fullt tillräcklig.

En av de sakkunniga anlitad expert har preliminärt beräknat statsverkets

kostnader för intrångsersättningar. Beräkningen avser i första hand ersättningar

till fiskevattensägarna — Haparanda stad och vissa byalag —

för mistade arrendeinkomster under all framtid samt dessutom ersättningar

till arrendatorer för mistad nettoinkomst i deras fiske under återstoden

av löpande arrendeperiod. Till grund för beräkningarna ligger bl. a. en i

annat sammanhang gjord inventering av storryssjeplatser i Torne skärgård.

\ id sammanträden med fiskevattensägare och arrendatorer har inhämtats

upplysningar om den utsträckning i vilken de olika fiskena f. n. nyttjas och

om fiskenas avkastning. Beräkningarna bygger även på statistik över arrendeintäkter

under en följd av år. Den omständigheten att arrendesummorna

gått ned kraftigt under 1960-talet medför vissa svårigheter att bestämma den

arrendenivå som bör ligga til! grund för uppskattningen av skifteslagens

framtida arrendeförluster. De arrendesummor som uppnåddes vid arrendeauktioner

åren 1948 och 1955 var, enligt den anlitade expertens mening, så

exceptionellt höga att han anser det riktigast att inte räkna med dem vid

uppskattningen. Den till synes någorlunda stabila arrendenivå som har utbildats

på 1960 talet är mer rättvisande men kan kanske på längre sikt visa

sig vara en bottennivå. Experten anser det därför motiverat att i någon

mån beakta förväntningar på framtida arrendehöjningar. Vid uppskattningen

har han utgått från arrendena för åren 1966—1970 och fördubblat

dem. Vid kapitalisering av de bedömda årliga arrendeförlusterna har begagnats

räntefoten 4 %.

Utredningsmaterialet ger, enligt den anlitade experten, vid handen att

fredningszonerna orsakar eller kan befaras orsaka intrång i 13 arrendelotter,

därigenom att ryssjeplatser går förlorade eller att ryssjesätt måste avkortas.

Ryssjor som nu läggs ut på område som skall ingå i fredningszon kan i vissa

fall flyttas så att zongränsen blir respekterad. Intrånget består då i att

fiskarens möjlighet att variera redskapsutsättningen minskas. Arrendeförlusten

vid den angivna arrendenivån uppskattas till ca 25 000 kr. om året,

motsvarande engångsersättningar om 625 000 kr. Minskningen av arrendatorernas

inkomst uppskattas till ca 65 000 kr. under vart och ett av åren

1968—1970 eller tillhopa ca 200 000 kr. Till dessa belopp kan tänkas komma

övergångsersättning till fiskare, t. ex. för att de inte har användning för sina

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

redskap, uppskattningsvis 50 000 kr. Ersättningarna för fredningszonerna

kan sålunda uppskattas till sammanlagt 875 000 kr. vartill kommer räntor

och rättegångskostnader.

Utmärkning av zonerna i vattnet

För att de fiskande skall ha praktisk möjlighet att lokalisera fredningszonerna

förordar gränsälvskommittén, att zonerna på lämpligt sätt utmärks

i vattnet. Härigenom underlättas också övervakningen. Mer fullständig utmärkning

av zonerna anser kommittén behövlig där fångstredskapen placeras

tämligen tätt, företrädesvis den inre grunda delen av skärgården.

Längre ut räcker det med markering av zonernas brytpunkter. Kommittén

anser sig dock ej kunna ge närmare föreskrifter om utmärkningen utan finner

att länsstyrelserna i gränslänen bör bestämma och vidta nödvändiga åtgärder.

I fråga om den svenska sidan har sjöfartsstyrelsen gjort vissa alternativa

förslag angående utmärkning av zonerna och preliminärt beräknat kostnaderna

för utmärkning. Enligt styrelsen kan utmärkning ske med enstavlor

eller prickar eller upplåsbara plastvålar. Enstavlor kan användas endast

i den inre delen av skärgården (förslagsvis innanför linjen Mustakari—Torne-Furös

sydspets—Riskilös sydspets ). Utmärks här zonernas mittlinjer med

tavlor beräknas byggkostnaderna uppgå till omkring 80 000 kr., medan kostnaderna

blir det dubbla om i stället sidolinjerna utmärks. Prickar och vålar

kan användas inom hela området. Enär zonerna i stor utsträckning sammanfaller

med farleder — i vilka delar utmärkning av mittlinjerna ej kan

ske — har styrelsen beträffande dessa utmärkningssätt beräknat kostnaderna

endast för markering av sidolinjerna. Årlig materiel- och utsättningskostnad

för en prick beräknas till omkring 300 kr. och för en våle till omkring

ISO kr. Utmärkning med prickar endast i det inre skärgårdsområdet

(innanför den nyss angivna linjen) skulle enligt styrelsen komma att kosta

omkring 3 300 kr. om året. Kostnaden för samma slags utmärkning av

zonerna i hela deras föreslagna längd (norr om latitudsparallellen 65°35''N)

beräknas till årligen omkring 14 000 kr. Vid utmärkning med vålar blir motsvarande

kostnader blott hälften så stora. Styrelsen anmärker att kostnaderna

för utmärkning med vålar kan nedbringas ytterligare, om vålarna

kan tas in före isläggning på hösten och läggas ut igen på våren. Prickar

däremot kan inte hanteras så och måste därför förnyas varje år.

Departementschefen

Förbudet mot fiske efter lax och laxöring inom området närmast Torne

älvs mynning samt reglerna om fiskådra i Torne skärgård föreslås av den

svensk-finska gränsälvskommittén kompletterade med bestämmelser om

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

17

sex, 400 meter breda, s. k. fredningszoner i skärgården från frivattengränsen

upp mot mynningsområdet. Zonerna är avsedda att ytterligare trygga vandringsfiskens

uppgång till älvmynningen och väntas därigenom främja reproduktionen

och fisket i gränsälvarna.

Förslaget bör ses mot bakgrunden av det fortlöpande bortfall av naturliga

reproduktionsplatser som utbj^ggnaden av de flesta större laxälvar inom

Östersjöområdet medfört.

Av det laxbestånd, som härrör från gränsälvarna och som under lekvandringen

söker sig tillbaka till dem, fångas en helt övervägande del i Torne

skärgård och där framför allt på den svenska sidan. Naturförhållandena

möjliggör nämligen här ett intensivt fiske med fasta redskap. På den finska

sidan av skärgården kan fiske med sådana redskap däremot bedrivas endast

i mer blygsam utsträckning. Om fredningszonerna hålls fria från redskap

som hindrar fiskens gång antas fångstmöjligheterna i gränsälvarna

öka. Härigenom vinns en rättvisare fångstfördelning än nu mellan kustfiskare

och älvfiskare och därmed också mellan svenska och finska fiskare.

Gränsälvskommitténs förslag om fredningszoner utgör närmast en överarbetning

av den svensk-finska laxfiskekommissionens förslag år 1962 om

sådana zoner. Det förslaget liksom det yttrande kommittén år 1964 avgav

med anledning av förslaget fick vid remissbehandlingen ett övervägande positivt

mottagande. Då det nu framlagda förslaget i huvudsak gäller samma

åtgärder som föreslogs i kommissionens betänkande och i kommitténs yttrande

har vidare remissbehandling ansetts obehövlig.

Jag anser liksom kommittén att fredningszoner nu bör inrättas och att

de bör sträcka sig från frivattengränsen till mynningsområdet. Laxfiskekommissionen

hade föreslagit att zonerna skulle sträcka sig längre ut i havet.

I likhet med kommittén finner jag detta obehövligt. Företrädare för

lokala fiskeintressen i skärgården liksom fiskeriintendenten har hävdat att

zonerna kan göras ännu kortare. Även långt ut i skärgården förekommer

emellertid på sina håll jämförelsevis grunda områden som kan nyttjas för

fasta fisken. Zonerna, som bör bilda sammanhängande stråk, måste enligt

min mening sträcka sig så långt ut att någon avspärrning inte blir möjlig.

För att syftet med zonerna skall uppnås måste de — som förut antytts —

hållas fria från de stängande fiskredskap — storryssjor med ledarmar —

som är de vanligaste fångstredskapen i Torne skärgård och från andra anordningar

som hindrar fiskens gång i zonerna. När det gäller andra redskap

än de nyss nämnda bör tillåtligheten bedömas med ledning av redskapens

verkningssätt. Redskap som nyttjas under tid då vandringsfisk ej passerar

genom zonerna bör få användas. Sålunda torde det fiske efter strömming

och siklöja med rörliga nätredskap som bedrivs framför allt under

hösten och vintern, kunna fortgå som hittills. Visserligen förekommer det

ibland, enligt vad som framgår av kommitténs promemoria, att små laxungar

fångas i strömmingsskötar i ganska stora mängder. Detta synes dock

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

inte utgöra ett tillräckligt skäl att förbjuda strömmingsfiske med skötar i

zonerna. Det är emellertid av vikt att gällande bestämmelser om minimimått

för lax och laxöring iakttas av de fiskande och att bestämmelsernas

efterlevnad kontrolleras. Om undantag från det allmänna förbudet i fiskeristadgan

mot trålfiske skulle meddelas beträffande Torne skärgård, bör undantaget

förbindas med villkor att zonerna ej avfiskas i längdriktningen

under laxvandringstiden. Då skadlig avfiskning av zonerna med trål sålunda

kan förhindras i sådan ordning, behöver trålfisket ej beaktas vid utformningen

av ett förbud mot fiske av vissa slag i fredningszonerna.

Den av gränsälvskommittén föreslagna förbudsregeln innebär, att fiskredskap

eller annan anordning inte får anbringas och brukas så, att fiskens

gång i fredningszon kan hindras eller fisken annars kan avhållas från att gå

fram där. Regeln synes tillgodose de syften jag nämnt i det föregående. Den

har i huvudsak samma innehåll som förbudet i 29 § första stycket fiskerättslagen

mot fiske i eller vid fiskådra. Eftersom bestämmelser om fiskådra

gäller i Torne skärgård, synes denna överensstämmelse fördelaktig ur tilllämpningssynpunkt.

Laxfiskekommissionen ansåg att tillkomsten av fredningszonerna skulle

erbjuda möjlighet att slopa förbudet i Torneälvsstadgan mot fiske i skärgården

efter lax och laxöring under vinterperioden. Kommittén bär nu föreslagit

att förbudet upphävs. Även jag är av den meningen att zonerna kommer

att utgöra ett tillräckligt skydd mot skadlig avfiskning. Laxfisket under

förbudstiden torde f. ö. vara obetydligt eftersom laxvandringen äger rum

under högsommaren. Inte heller laxöringen företar under förbudstiden lekvandring

upp till älven. Genom att förbudet upphävs tillgodoses ett sedan

länge uttalat önskemål från ortsfiskarnas sida och man vinner framför allt

att sikfisket, som bedrivs med samma fasta redskap som laxfisket, kan fortgå

obehindrat under hösten. Det nu gällande förbudet mot fiske efter lax och

laxöring i Torne älvs fiskeområde under vinterperioden kan alltså upphävas

beträffande skärgården och kommer då att gälla endast älvområdet,

dvs. området norr om linjen mellan Hellelä norra udde på finska sidan och

udden Virtakari på den svenska. Kungl. Maj :t bör få genomföra denna begränsning

av förbudets tillämpningsområde.

Liksom gränsälvskommittén finner jag det nödvändigt att arrendatorer

och fiskerättsägare får ersättning för det intrång som orsakas dem av fiskeförbudet

i zonerna. Ersättningarna bör för arrendatorernas de! avse fångstminskningen

under återstående arrendetid när fast redskap måste avkortas

eller helt slopas. Fiskerättsägarnas ersättning torde få gälla minskningen i

fiskevattnens framtida värde. Denna torde i regel kunna bestämmas med

ledning av tidigare uppburna arrenden. Befinnes zonerna medföra nytta för

skadelidande bör ersättningen — enligt min mening — jämkas med hänsyn

härtill. Förfarandet i ersättningsärendena bör lämpligen bli detsamma som

enligt lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

I likhet med kommittén anser jag det nödvändigt att fiskezonerna utmärks.

Enligt förslaget till deklaration skall det åligga länsstyrelserna i

gränslänen att vidta erforderliga åtgärder för utmärkningen. Sedan länsstyrelserna

samrått, bör emellertid Ivungl. Maj :t avgöra hur utmärkningen

skall ske.

Ersättningar för intrång i enskild fiskerätt liksom kostnaderna för utmärkningen

av zonerna på den svenska sidan bör utgå av statsmedel. Jag

torde emellertid vid senare tillfälle få återkomma till frågan hur kostnaderna

för statsverket bör bestridas.

När det gäller den lagtekniska lösning som gränsälvskommittén förordat

får jag anföra följande.

Kommittén har, som tidigare framgått, upprättat ett förslag till deklaration

mellan Sverige och Finland angående ändring i Torneälvsstadgan. Förslaget

torde få bifogas till statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga

V. Det innefattar ändringar av stadgan, som innebär att det förut nämnda

fiskeförbudet i 2 § begränsas att gälla älvområdet och att reglerna om fredningszoner

införs i stadgans 10 §. Till ett andra stycke i 9 § har överförts

de bestämmelser som hittills bildat 10 §. I anslutning till ändringarna i 2

och 9 §§ har företagits vissa jämkningar av uteslutande språklig art.

Jag anser inte något hinder föreligga mot att deklarationen godkännes

med det sakinnehåll som inryms i de angivna bestämmelserna. Frågan härom

bör emellertid anstå till dess lagrådets yttrande inhämtats över de lagförslag

som jag i det följande vill framlägga.

Vid Torneälvstadgans tillkomst krävdes för att vissa av dess bestämmelser,

nämligen 13 och 14 §§, skulle kunna införlivas med svensk rätt, att de

godkändes av riksdagen. I lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för

Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs

fiskeområde bemyndigades Kungl. Maj :t att — i samband med utfärdande

i övrigt av föreskrifter som överensstämde med Torneälvsstadgan — även

ge föreskrifter som överensstämde med 13 och 14 §§. De bestämmelser om

fredningszoner i skärgården som nu föreslås införda i Torneälvsstadgans

10 § har liksom 13 och 14 §§ civillags karaktär. Ett motsvarande bemyndigande

torde, såsom kommittén framhållit, krävas även i fråga om föreskrifter

enligt 10 § i dess föreslagna lydelse. 1927 års lag bör därför ändras

så att den omfattar även sådant bemyndigande.

Sedan denna lagändring skett och deklarationen antagits av båda länderna,

bör Kungl. Maj :t i kungörelsens form utfärda föreskrifter som överensstämmer

med Torneälvsstadgans nya innehåll. När så skett blir samtidigt

stadgans nu gällande bestämmelser om åtal och straff samt om förverkande

av redskap och fångst tillämpliga även i fråga om brott mot bestämmelserna

om fredningszoner i 10 §.

1 Bilagan har uteslutits här. Frånsett jämkning av bestämmelse om ikraftträdande är den likalydande

med den bilaga som är fogad vid statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 31

mars 1967.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

Som förut nämnts bör ersättningsfrågorna regleras genom en särskild lag

i likhet med vad som tidigare skett vid jämförbara förhållanden, nämligen

vid tillkomsten av lagen den 18 maj 1956 (nr 215) om utsträckt tillämpning

av lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för rnistad fiskerätt

in. m. Den nya lagen behöver därför i sak endast innehålla att bestämmelserna

i lagen om rätt till ersättning för rnistad fiskerätt in. in. skall tilllämpas

såvitt bestämmelser i Torneälvsstadgan om fredningszoner medför

att innehavare av enskild fiskerätt får denna sin rätt inskränkt eller eljest

tillskyndas skada. Lagen bör innehålla bestämmelse även om den tid inom

vilken ansökan om ersättning skall göras. Jag finner den föreslagna preklusionstiden

om två år väl knapp. De fiskande bör nämligen, enligt min

mening, få tillfälle att vinna erfarenhet av fredningszoner na under minst

två hela fiskesäsonger. Jag förordar därför, att tiden, som bör löpa från

lagens ikraftträdande, utsträcks till tre år.

Då lagarna bör träda i kraft tidigast när deklarationen blir gällande, bör

Kungl. Maj :t få förordna om lagarnas ikraftträdande.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för

Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs fiskeområde,

2) lag angående tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599) om

ersättning för rnistad fiskerätt in. m. beträffande fredningszoner i Torne

skärgård.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

2K

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen för

det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositio
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

21

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 29 mars 1967.

N ärvarande:

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

justitierådet

Edling,

Hegrelius,

Petrén,

JOACHIMSSON.

Enligt lagrådet den 23 mars 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 17 mars 1967 hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i lagen den

18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för Konungen att utfärda vissa föreskrifter

rörande fisket inom Torne älvs fiskeområde och 2) lag angående

tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad

fiskerätt m. in. beträffande fredningszoner i Torne skärgård.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Göran Herner.

Lagrådet lämnade, under förklaring att lagrådet ej hade något att invända

mot innehållet i 10 § i det såsom Bilaga 1 betecknade förslaget, lagförslagen

utan erinran.

Ur protokollet:

Aino Olsson

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott

den 31 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Odhnoff.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 29 mars

1967 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 17 mars 1967 remitterade

förslagen till lag om ändring i lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt

för Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs

fiskeområde och lag angående tillämpning av lagen den 1 december 1950

(nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m. beträffande fredningszoner

i Torne skärgård.

Föredraganden upplyser att lagrådet lämnat förslagen utan erinran och

anför.

Såsom nämnts vid remissen till lagrådet den 17 mars 1967 är de föreslagna

lagarna påkallade av ett förslag till deklaration mellan Sverige och

Finland om ändring i den stadga som finnes fogad vid deklarationen den

10 maj 1927 mellan Sverige och Finland rörande fastställande av stadga

för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde. Deklarationsförslaget,

som är utarbetat av den finsk-svenska gränsälvskommittén, gäller inrättande

av fredningszoner för vandringsfiskens framkomst i Torne skärgård.

I fråga om förslagets syfte och innehåll tillåter jag mig att hänvisa

till den redogörelse som lämnats vid lagrådsremissen. Enligt slutbestämmelse

i kommittéförslaget skall deklarationen träda i kraft en månad

efter undertecknandet. För att bli gällande måste deklarationen godkännas

av riksdagen. Undertecknandet måste föregå riksdagens prövning av deklarationen

och det kan ej förutsättas att frågan om godkännande hinner

behandlas inom en månad från den dag då deklarationen undertecknats.

Jag har av denna anledning föranstaltat om ändring av bestämmelsen

om ikraftträdandet. På svensk och finsk sida råder nu enighet om att

deklarationen bör träda i kraft på dag som bestäms genom skriftväxling

mellan regeringarna på diplomatisk väg. Det sålunda justerade deklarationsförslaget

torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

Enligt vad jag har närmare utvecklat i mitt anförande till remissprotokollet

bör de föreslagna fredningszonerna komma till stånd. Jag får därför

tillstyrka att deklarationsförslaget, såsom det senast avfattats., godkänns

på svensk sida.

Från finskt håll har meddelats att man är beredd att underteckna deklarationsförslaget.

Under erinran att det torde ankomma på ministern för utrikes ärendena

att göra framställning om deklarationens undertecknande hemställer föredraganden

att Kungl. Maj :t för sin del godkänner det som bilaga till detta

protokoll fogade deklarationsförslaget.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Margit Edström

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

Bilaga

Förslag

till

Deklaration mellan Sverige och Finland angående ändring i den stadga som

finnes fogad vid deklarationen den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland

rörande fastställande av stadga för fiskets bedrivande inom Torne

älvs fiskeområde

Sveriges regering och Finlands regering hava överenskommit, att 2, 9

och 10 §§ i den stadga som finnes fogad vid deklarationen den 10 maj

1927 mellan Sverige och Finland rörande fastställande av stadga för fiskets

bedrivande inom Torne älvs fiskeområde skola erhålla följande ändrade

lydelse.

2 §d

Fiske efter lax och laxöring är förbjudet i älvområdet från och med

den 1 september, till dess isen bortgått på våren; utan hinder härav må

dock i älvområdet inom svenska och finska Nedertorneå socknar till och

med den 24 september laxöring fångas i fasta fiskeverk samt med drag och

därmed jämförligt redskap.

Under tiden från och med den 1 september, till dess isen bortgått på

våren, må fördenskull med ovan nämnt undantag redskap av vad namn

och beskaffenhet som helst, avsett för fångst inom älvområdet av lax eller

laxöring, icke i fiskevattnet kvarlämnas, än mindre utsättas eller annorlunda

begagnas.

Lax, som håller i längd mindre än 60 centimeter, och laxöring, som håller

i längd mindre än 35 centimeter, må icke under någon tid av året metas

eller annorlunda uppsåtligen fångas.

9 §.2

Fiske av nejonöga (nätting) må framgent bedrivas på tid och sätt, som

hittills varit vanligt.

Ljustring är förbjuden. Den som i fiskevatten anträffas med ljustereld

eller eljest utrustad för ljustring skall straffas såsom om han utfört ljustring.

10 §.3

I skärgården skola, utöver fiskådra enligt lagen i vardera staten, finnas

fredningszoner. Dessa utgöras av vattenområdena norr om latitudsparallellen

65°35''N inom ett avstånd av 200 meter på ömse sidor om följande

räta linjer:

a) från Kraaseligrundet utanför älvmynningen i bäring 196° till en

1 Senaste lydelse av 2 § se SFS 1966:503.

2 Andra stycket motsvarar förutvarande 10 §.

3 Paragrafen tillagd genom denna deklaration.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

25

punkt 65°45,85''N, 24°0G,45,O, därifrån till 65°44,0,N, 24°10,0''0, därifrån

till 65°40,55,N, 24°11,95''0, därifrån mellan Sarvenkataja och Linnanklupu

i bäring 193°;

b) från skärningspunkten av den från Kraaseligrundet enligt a) gående

linjen och latitudsparallellen 65°46,0''N till 65°46,05''N, 24°02,75''O,

därifrån i bäring 213,5° till 65°44,0/N, 23°59,50''O, därifrån till 65°42,0,N,

24°01,70''0, därifrån till 65°36,0''N, 23°59,25''0, därifrån i bäring 160°;

c) från 65°44,0,N, 23°59,50''O längs den under b) nämnda bäringslinjen

213,5° till 65°39,0''N, 23°51,50''O, därifrån till 65°38,0''N, 23°50,65''O, därifrån

i bäring 171°;

d) från skärningspunkten av den under b) nämnda bäringslinjen och

latitudsparallellen 65°44,60/N till 65°44,50,N, 23°50,30''0, därifrån till

65°43,60''N, 23°48,50''O, därifrån till 65°42,80''N, 23°48,70''O, därifrån till

65°41,40''N, 23°46,85''0, därifrån i bäring 200°;

e) från den under a) nämnda brytningspunkten 65°44,0/N, 24°10,0''0

till 65°43,95''N, 24°14,15/0, därifrån väster om Vähä Huituri och Iso Huituri

i bäring 160°;

f) från den under e) nämnda brytningspunkten 65°43,95''N, 24°14,15''ö

till 65°43,80''N, 24°19,40''O, därifrån till 65°42,30''N, 24°22,85''0, därifrån i

bäring 172°.

Koordinaterna hänföra sig till det svenska sjökortet nr 417 (Haparanda),

samtliga upplagor 1960—1967.

Fredningszonernas sträckningar åskådliggöras på sjökort, bilagt denna

stadga. Det ankommer på länsstyrelserna i Norrbottens län och Lapplands

län att envar på sin sida av riksgränsen vidtaga erforderliga åtgärder för

utmätning i vattnet av fredningszonernas belägenhet.

Fiskredskap eller annan anordning må ej anbringas och brukas så, att

fiskens gång i fredningszon kan hindras eller fisken eljest kan avhållas

från att framgå där.

Dagen för denna deklarations ikraftträdande bestämmes genom skriftväxling

mellan regeringarna på diplomatisk väg.

Som skedde i den 1967, i två exemplar på svenska

och finska språken, vilka båda texter äga lika vitsord.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

7 april 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Lange, Johansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Wickman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anför efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter.

Den 31 mars 1967 godkände Kungl. Maj :t för sin del förslag till deklaration

mellan Sverige och Finland angående ändring i den stadga som finnes

fogad vid deklarationen den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland rörande

fastställande av stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde.

Deklarationsförslaget gäller huvudsakligen inrättande av fredningszoner

för vandringsfiskens framkomst i Torne skärgård. Förslaget har godkänts

även av Finlands regering. Kungl. Maj :t uppdrog den 31 mars 1967 åt

beskickningschefen i Helsingfors att underteckna deklarationen. Denna, avfattad

på svenska och finska språken, undertecknades i Helsingfors den 1

april 1967 av båda regeringarnas befullmäktigade ombud.

Såsom anförts till statsrådsprotokollet den 31 mars 1967 måste deklarationen

godkännas av riksdagen för att bli gällande.

Av statsrådsprotokollet den 17 mars 1967 framgår att Kungl. Maj :t bör

genom lag bemyndigas att utfärda föreskrifter i enlighet med deklarationens

bestämmelser om fredningszoner och att förslag till lagstiftning härom

har upprättats inom jordbruksdepartementet. Vidare framgår att ersättning

bör tillkomma den som lider intrång i enskild fiskerätt av att

fredningszon inrättas. Förslag till lag föreligger även i detta ämne.

Såsom lagrådets protokoll den 29 mars 1967 utvisar har nu avsedda

båda lagförslag lämnats utan erinran av lagrådet.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj :t genom proposition

dels begär riksdagens godkännande av den i det föregående angivna deklarationen,

dels föreslår riksdagen att anta förslag till

1) lag om ändring i lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för

Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs fiskeområde,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967

2) lag om tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning

för mistad fiskerätt m. m. beträffande fredningszoner i Torne skärgård.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670277

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1967:217 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 a1 i texten
  2. 3LU 1967:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av fredningszoner för vandringsfiskens framkomst i Torne skärgård, m.m. a1 i texten