Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

1967-05-12 · 26 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 24 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:135, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967

1

Nr 135

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den

4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta

läkemedel; given Stockholms slott den 12 maj

1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§

förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta

läkemedel.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås förbättrade läkemedelsförmåner inom sjukförsäkringen.

Läkemedelsförmånerna skall enligt förslaget liksom hittills bestå av en

kostnadsfri och en prisnedsatt del. Kostnadsfria läkemedel skall tillhandahållas

enligt samma principer som f. n. En utvidgning av förteckningen

över kostnadsfria läkemedel aviseras. Nya bestämmelser om prisnedsättning

på övriga läkemedel föreslås. De nya reglerna syftar till att tillgodose personer

som på grund av sjukdom har stora utgifter för medicin.

Karensbeloppet som f. n. beräknas för varje läkemedelspost föreslås i

stället avse alla vid ett expeditionstillfälle inköpta, samtidigt förskrivna

läkemedel. Karensbeloppet föreslås i samband härmed höjt till fem kr.

Den nuvarande rabattsatsen 50 % ovanför karensbeloppet behålls men

den del av priset som överstiger 25 kr. rabatteras helt.

De föreslagna reglerna innebär att inte någon behöver betala mer än 15 kr.

vid varje inköp av medicin på recept.

Även läkemedel förskrivna av tandläkare föreslås bli omfattade av rabatteringen.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 135

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:is proposition nr 135 år 1967

Kostnaderna för reformen beräknas till ca 60 milj. kr. för år 1968. Nuvarande

finansieringssystem behålls. Detta innebär en höjning av sjukförsäkringsavgifterna

med i genomsnitt knappt 15 kr. per år för varje avgiftspliktig.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S5 år 1967

3

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Läkemedel, varå recept utfärdats

av läkare, skall å apotek tillhandahållas

kostnadsfritt eller till nedsatt

pris enligt vad nedan sägs.

Med läkemedel-------

Med läkare avses den som äger behörighet

att inom riket utöva läkar - yrket.

Rörande kostnadsfritt----

(Föreslagen lydelse)

§•

Läkemedel, varå recept utfärdats

av läkare eller tandläkare, skall å

apotek tillhandahållas kostnadsfritt

eller till nedsatt pris enligt vad nedan

sägs.

--är tillämplig.

Med läkare avses den som äger

behörighet att inom riket utöva läkaryrket

och med tandläkare den

som äger behörighet att inom riket

utöva tandläkaryrket.

--—---särskilt stadgat.

I annat fall än som avses i 2

äger vid sjukdom den som är omfattad

av sjukförsäkring enligt lagen

om allmän försäkring eller här i riket

är i allmän eller enskild tjänst

vid inköp av läkemedel åtnjuta nedsättning

av fastställt pris för läkemedlet

med hälften av det belopp,

varmed priset må överstiga tre kronor.

Har under en formel förskrivits

I annat fall än som avses i 2 §

äger vid sjukdom den som är omfattad

av sjukförsäkring enligt lagen

om allmän försäkring eller här i riket

är i allmän eller enskild tjänst

vid inköp av läkemedel åtnjuta nedsättning

av fastställt pris för samtidigt

förskrivna och inköpta läkemedel

med hälften av det belopp varmed

priset överstiger fem kronor och

1 Senaste lydelse av 1 och 3 §§ se 1962:707.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 135

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1067

(Nuvarande lydelse)

[lera läkemedel, skall prisnedsättningen

anse den sammanlagda kostnaden.

Är förskrivning avsedd att

expedieras mer än en gång, skall

nedsättningen hänföra sig till varje

expedition.

Vad nn---------

Från prisnedsättning —----

(Föreslagen lydelse)

liela det belopp varmed priset överstiger

tjugofem kronor. Är förskrivning

avsedd att expedieras iner än

en gång, skall nedsättningen hänföra

sig till varje avsett expeditionstillfälle.

vistas härstädes.

-----stycket avses.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1967

o

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 12 maj

1967.

N är varande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,

Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Lundkvist, Gustafsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om läkemedelsförmånerna

inom sjukförsäkringen och anför.

I maj 1966 har 1961 års sjukförsäkringsutredning (ledamöter förbundsordföranden

Yngve Persson, ordf., riksdagsledamöterna Gnnnar Edström

och Rolf Kaijser, försäkringsdomaren Erik Malm, departementsrådet Gunnar

Olofsson samt riksdagsledamöterna Harald Pettersson och Anna-Greta

Skantz) avgett betänkandet »Läkemedelsförmånen» (SOU 1966: 28).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksförsäkringsverket,

medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket,

universitetskanslersämbetet — efter hörande av de medicinska och

farmaceutiska fakulteterna — smittlagstiftningsutredningen, läkemedelsförsörjningsutredningen,

statens handikappråd, Svenska kommunförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Försäkringskasseförbundet,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige

(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet,

Apotekarsocietetens direktion och Sveriges farmacevtförbund.

Några remissinstanser har bifogat yttranden från underlydande organ

in. fl.

Gällande bestämmelser

De huvudsakliga bestämmelserna på området finns i förordningen den

t juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

(omtryckt 1962:405, därefter ändrad 1962:707). Enligt förordningen tillhandahålls

läkemedel, varå recept utfärdats av läkare, kostnadsfritt eller till

nedsatt pris på apotek. Med läkemedel förstås sådan för människor avsedd

vara, på vilken läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701) är

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1967

tillämplig. Med läkare avses den som äger behörighet att inom riket utöva

läkaryrket.

Kostnadsfria läkemedel skall utlämnas till den som är sjukförsäkrad

enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring och

som lider av långvarig och allvarlig sjukdom, som Kungl. Maj :t förklarat

vara av sådan art. Kungl. Maj :t bestämmer vilka läkemedel som vid varje

sådan sjukdom får utlämnas kostnadsfritt. Förteckning över sjukdomar,

vid vilka läkemedel tillhandahålls kostnadsfritt, samt de kostnadsfria läkemedlen

finns i kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 520) med förteckning över

kostnadsfria läkemedel (ändrad 1957:492 och 1960:575).

Rätt till prisnedsatta läkemedel tillkommer den som omfattas

av sjukförsäkring enligt lagen om allmän försäkring eller här i riket

är i allmän eller enskild tjänst. Vid inköp av läkemedel, som för skrivits av

läkare, sätts det fastställda priset för läkemedlet ned med hälften av det

belopp, varmed priset överstiger det s. k. karensbeloppet tre kr. Karensbeloppet

räknas på varje läkemedel för sig. År förskrivningen avsedd att expedieras

mer än en gång, skall nedsättningen hänföra sig till varje expedition.

Läkemedelsförmåner utgår inte till personer, som åtnjuter sjukhusvård

som avses i lagen om allmän försäkring.

Apotekarna får ersättning av riksförsäkringsverket för kostnaden för

läkemedel, som utlämnats kostnadsfritt, och för rabatten på läkemedel som

utlämnats till nedsatt pris.

Förmånen av kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel finansieras

genom bidrag av statsmedel till försäkringskassornas utgifter för ändamålet

med 1: 15 kr. för var och en, som vid utgången av det år kostnaden avser,

är inskriven hos allmän försäkringskassa, och genom avgifter. I den enskildes

sjukförsäkringsavgift innefattas avgift avseende försäkringskassans

utgifter för sjukvårdsersättning, vari utgifter för läkemedel inbegrips. Sådan

avgift erläggs dock inte av den som vid utgången av det år avgiften avser

upphört att vara inskriven hos allmän försäkringskassa eller fyllt 67 år

eller för december månad samma år åtnjutit ålderspension eller förtidspension

enligt lagen om allmän försäkring. Vidare utgår arbetsgivaravgift

till sjukförsäkringen med 2,6 % av arbetsgivarens på visst sätt beräknade

löneutgifter. Av arbetsgivaravgiften används 7/2« för att bestrida kassornas

utgifter för sjukvårdsersättning.

Utredningen

Läkemedelsförbrnkningen m. m.

Utredningen redovisar undersökningar över läkemedelsförbrukningen i

landet under företrädesvis åren 1957—1961. Vidare har för utredningens

räkning utförts en undersökning av ett receptmaterial avseende år 1963 i

syfte alt belysa den individuella läkemedelskonsumtionen. De båda under
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967

sökningarna redovisas utförligt i bilagor till utredningens betänkande. Vissa

huvuddrag av vad som framkommit vid undersökningarna redovisas i det

följande.

Apotekens läkemedelsförsäljning mot recept till andra förbrukare än sjukvårdsinrättning

har under perioden 1955—1964 ökat från ca 126 till ca

365 milj. kr., dvs. nära tredubblats. Den årliga omsättningsökningen har

varierat mellan 8 och 19 %. Antalet recipen (med recipe avses varje enskild

läkemedelspost) har ökat med drygt 50 % eller från 19,5 till 29,5 milj.

Medelpriset per recipe har ökat från ca 6: 50 kr. till ca 12: 40 kr., dvs. nästan

fördubblats. Läkemedelskostnaderna inom den slutna vården har under

nämnda tid ökat från 25,3 till 68,4 milj. kr. eller med 170 %.

Kostnaderna för läkemedelsförmånerna ökade från ca 39 milj. kr. år

1955 till ca 157 milj. kr. år 1964, dvs. en fyrdubbling. År 1965 uppgick kostnaderna

till ca 183 milj. kr. Antalet verifikationer har under perioden ungefär

fördubblats. De kostnadsfria läkemedlens andel i totalkostnaderna uppskattas

till ca 25 %. Antalet expeditioner av kostnadsfria läkemedel beräknas

utgöra 8—9 % av totala antalet expeditioner. Medelpriset per expedierat

kostnadsfritt läkemedel har legat högre och även stigit snabbare än motsvarande

pris för rabatterat läkemedel.

Utredningen har låtit undersöka den individuella förbrukningen av läkemedel

under år 1963 hos 16 561 personer över 16 år.

Av undersökningen framgår bl. a. att 44,8 % av männen, 59,9 % av kvinnorna

och 52,4 % av samtliga undersökta hade erhållit förmånsberättigande

läkemedel. Andelen var mindre i lägre och större i högre åldersgrupper. I

åldrarna över 67 år utgjorde andelen 62,7 %. Det genomsnittliga antalet

recipen var 6. Kvinnor hade i alla åldersgrupper flera recipen än män. Andelen

läkemedelsförbrukare på landet var mindre än i städerna. Antalet

läkemedelsförbrukare ökade med stigande inkomst. Den genomsnittliga

läkemedelskostnaden för personer som fått någon form av läkemedelsförmån

var 75 kr. Stora skillnader i läkemedelskostnader förelåg mellan olika

åldersgrupper. Den genomsnittliga kostnaden utgjorde sålunda för personer

i åldern 16—44 år 51 kr., 45—66 år 85 kr. samt 67 år och däröver 115 kr.

Medelpriset per recipe var i genomsnitt 12: 50 kr. Det varierade obetydligt

med åldern.

Stora individuella skillnader i läkemedelskostnaden förelåg. För 13 %

av antalet personer med läkemedelsförmån var kostnaden för inköpta läkemedel

150 kr. eller mer. Dessa svarade för ca 50 % av den totala kostnaden

för gruppen och för 41 % av antalet recipen.

För enbart prisnedsatta läkemedel utgjorde den genomsnittliga egenkostnaden

för personer i åldern 16—44 år 29 kr., 45—66 år 48 kr. och över

67 år 61 kr. Medelantalet recipen var respektive 4, 6,3 och 8,1. Gruppen

förtidspensionärer hade genomsnittligt högre antal recipen per person än

andra grupper (8,7 för män och 10,2 för kvinnor i åldrarna 30—59 år).

2*—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 135

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967

De hade också högre medicinkostnader än andra grupper. Följande tabell

utvisar fördelningen av de undersökta personerna efter deras egenkostnader

för prisnedsatta läkemedel.

Egenkostnad

Personer med

prisnedsatta läkemedel

Procentuell andel som

kommer på dessa personer

antal

procentuell

fördelning

av totala

antalet

prisnedsatta

recipen

av den to- tala summan

av egen- kostnader

1 000 kr. el. mera...............

1

0,0

0,1

0,4

500 kr. el. mera...............

13

0,2

1,4

2,6

400 kr. el. mera...............

24

0,3

2,4

3,9

300 kr. el. mera...............

59

0,7

5,2

7,4

200 kr. el. mera...............

188

2,2

12,4

16,1

150 kr. el. mera...............

363

4,2

19,6

24,5

100 kr. el. mera...............

801

9,4

33,6

39,4

50 kr. el. mera...............

2 120

24,8

59,8

65,2

Med kostnad, 0 kr. el. mera......

8 546

100,0

100,0

100,0

Av tabellen framgår att ett relativt litet antal personer svarar för en stor

del av kostnaderna. 9,4 % hade sålunda egenkostnader över 100 kr. och

svarade för ca 39 % av den totala kostnaden och ca 34 % av det totala antalet

recipen. Andelen personer med höga egenkostnader stiger med högre

ålder som framgår av följande tabell, som avser personer med en egenkostnad

av 100 kr. eller mera. I

Ålder

Män

Kvinnor

Män -f- Kvinnor

0/

%

%

16—19..............

1,3

2,2

1°9

20—29..............

1,8

3,0

2,5

30—39..............

4.1

5,2

4,7

40—49..............

6,2

9,2

7,9

50—59..............

7,9

16,0

12,3

60—69..............

13,7

16,6

15,2

70—79..............

16,2

19,5

18,3

80—................

18,0

17,6

17,8

Totalt

7,8

10,5

9,4

I fråga om de kostnadsfria läkemedlen var den genomsnittliga kostnaden

för personer i åldern 16—44 år 147 kr., 45—66 år 84 kr. och över 67 år 60 kr.

Kostnaden för fria läkemedel var således högre för yngre personer än för

äldre.

Utredningen har sökt analysera orsakerna till de ökade inköpen av och

kostnaderna för läkemedel. Utredningen nämner att antalet läkarkonsultationer

vid besök på mottagning eller hembesök ökat från 14,4 milj. under

1955—1956 till 17,7 milj. under år 1963. Antalet läkarreceptexpeditioner

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 135 år 1967

9

har även kraftigt ökat. Vidare har kunnat konstateras en ökning av antalet

förskrivna läkemedel per individ och konsultationstillfälle. Bland de faktorer

soin kan tänkas medverka till atl antalet förskrivna läkemedel per

patient ökat nämner utredningen bl. a. följande. Mera specifika läkemedel

har kommit fram i ökad utsträckning. Eftersom dessa har mer avgränsade

effekter än de tidigare förekommande medlen, förskrivs sannolikt flera

olika läkemedel till en patient vid en viss sjukdomsbild. Helt nya medel

finns nu för behandling av sjukdomstillstånd, som inte tidigare var åtkomliga

med läkemedelsterapi. Kombinationspreparat av olika slag minskar

sannolikt i antal. Detta föranleder att i stället flera olika preparat måste

förskrivas. Medelpriserna för de rabatterade läkemedlen har vidare ökat.

Den mest betydelsefulla kostnadshöj ande faktorn torde enligt utredningen

vara en förskjutning av förskrivningsvanorna inom olika indikationsgrupper

till nya och ofta dyrare preparat. Livslängden hos standardläkemedlen

är relativt kort. Prisnivån på nya preparat ligger ofta högre än för motsvarande

äldre medel inom samma preparatgrupp.

Utredningen har sökt utröna huruvida de starkt stigande kostnaderna för

läkemedelsförmånen kan tänkas bero på missbruk av läkemedel. Enligt utredningen

ger undersökningsmaterialet inte någon ledning för bedömning

av om läkemedel förskrivits i onödigt stor mängd eller om dyrbarare läkemedel

förskrivits i fall, där mindre kostsamma lika väl kunde ha använts.

Utredningen har särskilt undersökt personer i materialet med 30 eller flera

recipcn. Antalet sådana utgjorde 99 eller drygt 1 % av antalet personer i

undersökningsmaterialet som erhållit någon form av läkemedelsförmån.

Endast i två av dessa fall kunde fastslås att det rörde sig om missbrukare,

som skaffat sig tillgång till visst eller vissa preparat genom att söka ett

flertal olika läkare. Utredningen betonar dock att resultatet av den verkställda

specialstudien måste tolkas med försiktighet. Enligt utredningens

mening bör ett missbruk av läkemedel inte stävjas genom att läkemedelsförmånen

konstrueras så att den inte ger tillfredsställande skydd för alla

de sjuka som behöver läkemedel. Utredningen framhåller att hur än läkemedelsförmånen

konstrueras är det i första hand läkarna som har ansvaret

för att mera läkemedel inte förskrivs än som är medicinskt berättigat.

Allmänna synpunkter på en reform

Enligt utredningens mening bör vid konstruktionen av läkemedelsförmånen

följande allmänna synpunkter vara vägledande.

Läkemedelsförmånen bör vara så utformad, att den bidrar till att underlätta

för den enskilde att vid sjukdom få behövlig vård och behandling.

Den enskilde bör liksom i sjukförsäkringen bära en viss del av sina kostnader

för läkemedel. Detta utesluter dock inte att den allmänna förmånen kompletteras

med kostnadsfrihet i vissa särskilda fall. Det är värdefullt om

förmånerna utformas så att de bereder ett särskilt gott skydd i de fall den

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 135 år 1967

sjuke får vidkännas höga läkemedelsutgifter. Förmånen bör vidare ge alla

försäkrade samma rätt till gottgörelse för kostnader i samband med sjukdom.

Privilegiering av vissa grupper läkemedelsförbrukare bör inte ske.

Ersättning för läkemedelskostnader bör liksom ersättningen inom sjukförsäkringen

i övrigt i princip utgå oberoende av utgifternas storlek. En

individuell prövning är utesluten av praktiska skäl. Alla till följd av sjukdom

av läkare förskrivna läkemedel bör vidare berättiga till ersättning. Det

är slutligen angeläget att läkemedelsförmånen utformas så att allmänheten

kan få tillgång till den på ett enkelt och smidigt sätt utan att onödigt administrativt

arbete uppstår för läkare, apotek och myndigheter.

Utredningen framhåller att skyddet för den enskilde vid nuvarande förmånssystem

i många fall inte är tillfredsställande. I genomsnitt ersätts f. n.

mindre än 40 % av den enskildes läkemedelskostnader.

Utredningen har granskat det av utredningen om läkemedelsrabatteringen

år 1959 avgivna förslaget till ett nytt system för läkemedelsrabatteringen

(SOU 1959: 43). Det av denna utredning föreslagna s. k. självrisksystemet,

som innebär att den enskilde har att själv upp till en viss årlig kostnad

(50 kr.) betala fullt pris på apoteket för förskrivna läkemedel, avvisas av

sjukförsäkringsutredningen på i huvudsak följande skäl.

Självrisksystemet skulle — om kostnadsfria läkemedel tillhandahölls i

nuvarande omfattning — medföra att omkring hälften av dem som årligen

har del av läkemedelsrabatteringen skulle mista denna förmån. Självrisksystemet

skulle därför i jämförelse med nuvarande ordning för ett mycket

stort antal läkemedelsförbrukare innebära en försämring av skyddet mot

utgifter i samband med sjukdom. Härtill kommer att självrisksystemet i

högre grad än nuvarande ordning skulle medföra ett slumpartat utfall av

förmånen genom att rätten till denna blev beroende av när under kalenderåret

läkemedelsinköpen nådde upp till självriskbeloppet. Den nuvarande

ordningen ger visserligen inte alltid den enskilde ett tillfredsställande skydd

vid höga läkemedelskostnader. Utredningen kan dock inte finna att lösningen

av detta problem ligger i ett speciellt mot höga läkemedelskostnader

konstruerat skydd av den typ självrisksystemet representerar, eftersom

detta skulle lämna stora grupper sämre gottgörelse för kostnader i samband

med sjukdom än det nuvarande.

Självrisksystemet skulle vidare skapa en i jämförelse med nuvarande ordning

vidlyftig och tungrodd administration. De administrativa olägenheter

som systemet måste komma att medföra är enligt utredningens mening av

så allvarlig natur att redan dessa talar emot dess införande.

Utredningen har övervägt ytterligare några tänkbara konstruktioner av

läkemedelsförmånen, som emellertid avvisas. Detta gäller bl. a. högre rabattering

vid vissa sjukdomar och individuell prövning av behov av högre

rabattering. Vidare har frågan om bättre läkemedelsförmåner för äldre personer

prövats. Utredningen konstaterar att äldre personer har genomsnittligt

högre läkemedelsutgifter än yngre. Läkemedelsbehovet hos äldre per
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 135 år 1967

11

soner är emellertid liksom bland befolkningen i övrigt starkt differentierat

och det är klarlagt att också yngre personer i stor utsträckning har höga

läkemedelsutgifter vid sjukdom. Ett högkostnadsskydd för en viss grupp

jmedborgare skulle därför leda till att andra grupper med behov av ökat

skydd mot läkemedelskostnader blev missgynnade. Utredningen avvisar tanken

på att införa ett sådant system.

Eftersom utredningen inte funnit det möjligt att föreslå ett nytt system

som motsvarar de uppställda principiella kraven, förordar utredningen

att önskvärda förbättringar av läkemedelsförmånen görs inom ramen för

gällande system med en prisnedsatt och en kostnadsfri förmånsdel.

Prisnedsatia läkemedel

Utredningen erinrar om att vid införandet av läkemedelsförmånen karensbeloppet

bedömdes ha avgjorda fördelar genom att en mängd smärre läkemedelsinköp

undantogs från rabatteringen. Karensbeloppet ansågs även

kunna bidra till att stävja eventuella tendenser till läkemedelsmissbruk.

Det skulle vidare minska utgifterna för förmånen samt ge möjlighet till

eu något högre rabattering för dyrare läkemedel. Dessutom skulle karensbeloppet

medföra en administrativ lättnad. Enligt utredningens mening

fyller karensbeloppet numera knappast funktionen att undandra en större

mängd smärre läkemedelsinköp från rabatteringen. Enligt vad utredningen

inhämtat från en under april 1965 företagen undersökning bortföll sålunda

endast 2 % av antalet recipen till följd av karensbeloppet. Utredningen anser

vidare att det inte längre kan hävdas att ett karensbelopp av nuvarande

storlek bidrar till att stävja eventuella tendenser till läkemedelsmissbruk.

Utredningen har undersökt verkningarna av olika karensbelopp i förening

med skilda rabattsatser. Beräkningarna avser år 1963. I följande tabell

jämförs utfallet av nuvarande rabattsystem med några alternativa system.

Tabellen åskådliggör förhållandena för personer med en egenkostnad av

100 kr. eller mera per år.

Karensbelopp

Rabatt i % på

överskjutande

belopp

Index för

egenkostnadernas

totala summa

3 kr. (nuv.

50

100

system)

3 kr.

75

67

3 kr.

100

34

5 kr.

50

in

5 kr.

75

83

5 kr.

100

56

7 kr.

50

120

7 kr.

75

97

7 kr.

100

74

10 kr.

50

131

10 kr.

75

114

10 kr.

100

96

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967

Vid ett oförändrat karensbelopp av tre kr. per recipe skulle en ändrad

rabattsats väsentligt påverka egenkostnaden. En höjning av rabattsatsen

till 75 % skulle minska de egna utgifterna med i runt tal 1/s och vid full

kostnadsfrihet utöver karensbeloppet skulle egenkostnaden komma att

stanna vid Vs av den nuvarande. De anförda exemplen ger också vid handen

att varje höjning av karensbeloppet måste kombineras med en inte oväsentlig

höjning av rabattsatsen, om det skydd det nuvarande systemet ger den

enskilde inte skall försvagas avsevärt.

Utredningen framhåller att karensbeloppet utgör en betydande del av

den enskildes egenkostnader vid köp av rabatterade läkemedel.

Karensbeloppet orsakar även ett ojämnt utfall av prisnedsättningen på

läkemedel. Mest betungande är karensbeloppet för den som har många läkemedelsförskrivningar.

Utredningen har mot bakgrunden av angivna förhållanden övervägt om

inte karensbeloppet — i stället för att som f. n. knytas till varje recipe —

borde utgå för varje receptblankett eller för samtliga på ett recept upptagna

läkemedel som avser samma sjukdom. Utredningen anser sig inte kunna

förorda något av dessa alternativ.

Utredningen har även undersökt förutsättningarna för att anknyta karensbeloppet

till expeditionstillfälle i stället för till recipe. Utredningen har

därvid utgått från att av en och samme läkare samtidigt förskrivna läkemedel,

som köpts vid ett och samma expeditionstillfälle, skulle belastas

med endast ett karensbelopp. Vid försäljning av läkemedel enligt iterationsanteckning

skulle karensbelopp — oavsett antalet expeditionstillfällen

— avdragas endast vid första inköpet. Om flera läkemedel förskrivits

på sätt som angivits och inköpts samtidigt, skulle karensbeloppet utgå

sedan de sammanlagda kostnaderna för dessa medel beräknats. Därefter

skulle rabatten beräknas på återstoden av kostnaden enligt fastställd rabattsats.

Utredningen har diskuterat den skisserade ändrade anknytningen

från tre olika synpunkter, nämligen med hänsyn till den enskildes läkemedelsutgifter,

försäkringens utgifter för rabatterade läkemedel samt det

administrativa förfarandet.

För att kunna beräkna effekten av ett karensbelopp anknutet till expedilionstillfälle

har utredningen låtit utföra en särskild undersökning som

avser förhållandena under år 1963.

Av undersökningen framgår bl. a. att ett karensbelopp om tre kr. anknutet

till expeditionstillfälle skulle innebära, att försäkringens kostnader

för prisnedsatta läkemedel ökade med 16 % och de enskildas kostnader

minskades med i genomsnitt 9 %, och att ett karensbelopp om fem kr. anknutet

till expeditionstillfälle skulle innebära, att försäkringens kostnader

ökade med 5 % och de enskildas kostnader minskades med 3 % i jämförelse

med nuvarande system.

EU karensbelopp om fem kr. anknutet till expeditionstillfälle beräknas

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967 13

vid en rabattsats om 50 % ge i stort sett samma kostnadsmässiga totaleffekt

som nuvarande system för både försäkringen och de enskilda.

Utredningen framhåller, att karensbeloppets anknytning till expeditionstillfälle

för med sig vissa ändringar i det administrativa förfarandet. Även

om systemet är tekniskt genomförbart anser utredningen att ett system

som innebär administrativt merarbete jämfört med det nuvarande bör

övervägas endast om därmed vinns väsentliga fördelar från andra synpunkter.

De vinster, som genomsnittligt skulle uppnås för den enskilde vid en

anknytning av karensbeloppet till expeditionstillfälle, är enligt utredningens

mening inte så stora att de uppväger nackdelarna med det administrativa

merarbete som en sådan ordning skulle medföra.

Eftersom kostnaderna för läkarvård och utgifter i samband därmed samt

kostnader för läkemedel varierar starkt i de enskilda fallen, bör enligt

utredningens mening läkemedelsförmånen inte endast utformas med utgångspunkt

i den enskildes läkemedelskostnader utan i de totala sjukvårdskostnaderna.

Utredningen anser att det nuvarande systemet mot denna

bakgrund inte erbjuder ett fullgott skydd. Detta gäller särskilt läkemedelsförbrukare

med höga läkemedelskostnader. Enligt utredningens mening

bör frågan lösas genom generellt ökade förmåner. I första hand tar utredningen

därvid upp frågan om att avskaffa karensbeloppet. I fråga om

verkningarna av en sådan åtgärd för den enskilde anför utredningen bl. a.

följande. För åldersgruppen 16—44 år skulle slopandet av karensbeloppet

medföra, att den genomsnittliga egenkostnaden för rabatterade läkemedel,

som inköpts under ett år med bibehållande av nuvarande rabattsats minskade

från 29 till ca 23 kr. För åldersgrupperna 45—66 år samt 67 år och

äldre skulle motsvarande minskning bli från 48 till 38 kr. resp. från 61 till

49 kr. Utredningen understryker, att det rör sig om genomsnittssiffror inom

vilka stora individuella variationer kan förekomma. Ett avskaffande av

karensbeloppet skulle påtagligt gynna den grupp läkemedelsförbrukare,

vars totala läkemedelskostnader är fördelade på ett förhållandevis stort

antal läkemedelsförskrivningar. Om till denna grupp räknas endast dem

som har tio eller flera recipen per år, kan gruppen anses vara av förhållandevis

ringa omfattning, men på denna grupp faller inte mindre än

48,8 % av det totala antalet prisnedsatta recipen och 50,7 % av den totala

summan av egenkostnader.

Mot ett avskaffande av karensbeloppet talar att skyddet för vissa kategorier

skulle vara överdimensionerat genom att prisnedsättning tillämpas

även vid mycket låga läkemedelskostnader. Enligt utredningens mening

måste man, om man vill undvika nackdelarna med karensbeloppet, acceptera

att ersättning utgår även för förhållandevis låga kostnader. En relativt låg

läkemedelskostnad behöver för övrigt inte innebära, att den enskildes samlade

utgifter i samband med sjukdom är låga.

Utredningen framhåller att en förbättring av skyddet, som tillgodoser

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ls proposition nr 135 år 1967

både läkemedelsförbrukare med höga läkemedelskostnader till följd av

dyrbara läkemedelsinköp och sådana som har höga kostnader på grund av

många läkemedelsinköp, inte kan nås endast genom att avskaffa karensbeloppet.

Den enskildes läkemedelskostnader bör ses i samband med övriga

sjukvårdskostnader. Utredningen finner det därför naturligt, att ersättningen

för läkemedelskostnader lämnas efter samma principer som för

läkarvårdskostnader. Genom avskaffande av karensbeloppet i förening med

en höjning till 75 % av rabattsatsen skulle överensstämmelse i huvudsak

nås. Med denna lösning skulle de enskildas egenkostnader för läkemedel

genomsnittligt reduceras med ca 60 % i jämförelse med nuvarande förmånssystem.

Utredningen förordar, att karensbeloppet avskaffas och att en rabatt

med 75 % lämnas på hela läkemedelskostnaden.

Merkostnaderna för att genomföra utredningens förslag beräknas till

ca 140 milj. kr. för år 1967. Försäkringens totala kostnader för de rabatterade

läkemedlen skulle för år 1967 bli ca 300 milj. kr. Eu så stor kostnadsökning

skulle komma att medföra kännbara påfrestningar på samhällsekonomin.

Med hänsyn härtill och då kostnaderna bör ställas i relation

till de ökade kostnader utredningens förslag i övriga frågor kan komma att

leda till, anser sig utredningen inte böra ange någon bestämd tidpunkt för

förslagets genomförande.

Utredningen framhåller dock, att de båda delarna i förslaget — avskaffande

av karensbeloppet och höjning av rabattsatsen till 75 % — inte har

sådant samband, att de inte kan genomföras vid skilda tidpunkter. Om det

kan förutses att förslagets genomförande i dess helhet kommer att dröja

någon längre tid, anser utredningen att en d e 1 r e f o r m bör komma till

stånd. Med anledning härav bör övervägas, vilken del av förslaget som i så

fall i första hand bör genomföras.

Utredningens majoritet har stannat för att förorda det alternativ, som

innebär att karensbeloppet avskaffas och nuvarande rabattsats behålls.

Som skäl anför utredningsmajoriteten, att karensbeloppet i många fall leder

till ett slumpartat utfall av läkemedelsrabatteringen och att ett karensbelopp

av nuvarande storleksordning inte längre fyller de funktioner som

ursprungligen avsågs. Avgörande för majoritetens val har dessutom varit,

att ett avskaffande av karensbeloppet är det minst kostnadskrävande alternativet.

Innan en samlad bild erhållits av de kostnadsökningar, som kan

följa av utredningens förslag i övriga frågor, bör kraftiga kostnadsökningar,

som kan minska utrymmet för angelägna förbättringar inom andra områden,

undvikas. Merkostnaderna för detta alternativ beräknas till ca 45

milj. kr. år 1967.

En minoritet inom utredningen (fru Skantz samt herrar Malm och Olofsson)

anser, att en höjning av rabattsatsen bör genomföras i första band,

eftersom detta alternativ i jämförelse med karensbeloppets slopande i regel

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967

15

ger bättre hjälp åt dem som har höga läkemedelskostnader men inte kan

få del av den särskilda förmånen av fria läkemedel. Vidare åberopas att

karensbeloppet för det stora flertalet läkemedelsförbrukare medför en relativt

liten utgift. Merkostnaden för detta alternativ uppskattas till 85 milj.

kr. för år 1967.

Kostnadsfria läkemedel

Utredningen uppger att 364 000 personer under år 1963 beräknas ha behandlats

i öppen vård med kostnadsfria läkemedel. Av dem var ca hälften

över 67 år och 87 % hade också köpt rabatterade medel. Utredningen anser

att rätt till kostnadsfria läkemedel av i princip nuvarande omfattning bör

behållas. Det är tveksamt i vad mån den kostnadsfria förmånsdelen bör

utvidgas. Utredningen anser att nuvarande principer för urval av sjukdomar

och läkemedel bör behållas. Förteckningen bör utvidgas på grundval

av två till utredningen överlämnade förslag av medicinalstyrelsen.

Finansiering

Utredningen anser det rimligt att statsbidrag till kostnaderna för läkemedelsförmånen

utgår efter samma regler, som gäller för övriga sjukvårdsförmåner

frånsett sjukhusvård. Utredningen är dock inte beredd att framlägga

förslag härom med hänsyn till den betydande höjning av statsbidraget

som skulle bli följden. Utredningens förslag i återstående frågor som

utredningen har att behandla kan komma att innebära kostnadsökningar

för staten i olika avseenden. Bedömningen av möjligheterna att ändra reglerna

för läkemedlens finansiering bör ske i ett vidare sammanhang. En

ökning av utgifterna för läkemedelsförmånen nu bör därför helt bäras av de

försäkrade i form av höjda avgifter. Vid ett genomförande av utredningens

huvudförslag beräknas avgifterna öka med ca 35 kr. per år och avgiftspliktig

försäkrad. Utredningsmajoritetens förslag till delreform kräver eu

avgiftshöjning av 10 kr. och minoritetens förslag en höjning med 20 kr.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

1 flertalet yttranden vitsordas att det föreligger behov av att förbättra

läkemedelsförmånerna. Utredningens uppfattning att detta bör ske inom

ramen för nuvarande förmånssystem godtas också allmänt.

Endast två remissinstanser — Svenska arbetsgivareföreningen och SACO

— avstyrker helt de av utredningen framförda förslagen. Svenska arbetsgivareföreningen

anser att situationen för personer med höga läkemedelskostnader

bör förbättras. Denna fråga bör dock inte lösas genom generellt

ökade förmåner. Nuvarande förmåner bör i stället kompletteras med ett

särskilt skydd mot alltför höga utgifter för individen. Detaljutformningen

av ett sådant skydd bör snabbutredas. SACO kan inte tillstyrka att man

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967

inom den närmaste tiden genomför ens en partiell reform enligt utredningens

förslag. SACO anser visserligen att mycket talar för en förbättring

av läkemedelsförmånen. Man måste dock av samhällsekonomiska skäl vara

mycket försiktig med nya offentliga åtaganden. Andra socialreformer såsom

tandvårdsförsäkringen bör prioriteras framför de nu föreslagna förbättringarna.

Några remissinstanser är tveksamma om någon mer betydande ändring

av reglerna på området bör genomföras f. n. Riksförsäkringsverket erinrar

sålunda om att förslag lagts fram eller kan väntas om andra reformer

inom socialförsäkringen som i betydande mån kan påverka försäkringskostnaderna

och sättet för deras finansiering, t. ex. tandvårdsförsäkring

samt vissa sjukförsäkrings- och pensionsfrågor. Det är enligt verkets mening

önskvärt att alla dessa förslag kan ses i ett sammanhang, så att de

ekonomiska och administrativa konsekvenserna bättre kan överblickas och

en avvägning av reformerna ske efter angelägenhetsgrad. Riksförsäkringsverket

anser inte att bristerna i läkemedelsförmånens nuvarande utformning

är så allvarliga att en omedelbar reform är nödvändig. Även Svenska

kommunförbundet anser att det skulle varit värdefullt om förbättringsförslag

i fråga om läkemedelsförmånen kunnat bedömas samtidigt med

andra förslag av utredningen. I liknande riktning uttalar sig Försäkringskasseförbundet

och universitetskanslersämbetet. Enligt ämbetets mening

bör rätten till kostnadsfria läkemedel i första hand utökas.

Läkemedelsförbrukningen in. in.

Svenska läkaresällskapet anser att utredningen ofullständigt belyst frågan

om förekomsten och utbredningen av överkonsumtion av läkemedel.

Det är angeläget att denna fråga utreds ytterligare. Enligt sällskapets mening

är det tänkbart att det förekommer en ospecifik tendens till ökad

läkemedclsförskrivning. Det är av vikt att läkarnas receptutskrivningsvanor

blir föremål för en vetenskaplig undersökning. Samma uppfattning

har medicinska fakulteten vid Karolinska institutet. Liknande synpunkter

anförs också av universitetskanslersämbetet.

Sveriges läkarförbund påpekar att det skulle varit värdefullt om utredningen

kunnat framlägga resultatet av en mer ingående undersökning av

de faktorer som styr läkemedelskonsumtionen. Förbundet efterlyser en

saklig och fortlöpande information för att göra läkarna mer prismedvetna

i sitt läkemedelsurval och för att bidra till att förskrivningarna blir väl

avvägda. Även riksförsäkringsverket anser att en upplysningsverksamhet

i detta syfte bör komma till stånd. Enligt verkets mening torde kvantiteten

av förskrivna läkemedel ofta avsevärt överstiga vad som behöver förbrukas.

Bestämmelserna om karensbelopp kan här ha en styrande effekt.

Det kan också antas spela in att större förpackningar i regel är relativt

sett billigare än mindre. Sveriges läkarförbund framhåller att önskemål

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967

17

om stora förpackningar allt oftare framställs från allmänheten. Enligt

TCO.s mening bör från samhällsekonomisk synpunkt en dosering som lämnar

stora läkemedelskvantiteter outnyttjade vid behandlingstidens utgång

undvikas.

Prisnedsatta läkemedel

Flertalet remissinstanser är positiva till utredningens förslag till lösning

av frågan på längre sikt, dvs. höjning av läkemedelsrabatten till 75 %

och borttagande av karensbeloppet. Utredningens förslag till delreform har

föranlett delade meningar vid remissbehandlingen. Ett stort antal remissinstanser

anser dock att utredningen i sina förslag inte tillräckligt beaktat

behovet för personer med höga medicinkostnader.

Svenska landstingsförbundet framhåller att utredningens långsiktiga

förslag skulle ge ett godtagbart skydd även för personer med höga läkemedelskostnader.

Den av utredningen förordade delreformen ger dock inte

något sådant skydd. Förbundet finner det anmärkningsvärt att utredningen

inte gjort något allvarligare försök att bygga upp ett tillfredsställande skydd

för dem som har höga medicinkostnader.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening skulle av de föreslagna

stora kostnadsökningarna en oproportionerligt liten del komma dem till

godo som tyngs av höga läkemedelsutgifter och som därför drabbas av en

mera påtaglig standardförsämring vid sjukdom. Utredningens förslag innebär

i främsta rummet marginella förskjutningar för del stora flertalet läkemedelsförbrukare

som ändå har relativt måttliga egna utgifter. Föreningen

anser att en omkonstruktion av förmånen bör inriktas på att inom i huvudsak

nuvarande kostnadsram skapa ett bättre skydd för dem som drabbas

av speciellt höga läkemedelsutgifter. Föreningen finner det anmärkningsvärt

att utredningen vid sin analys av olika förmånssystem inte undersökt

om det är möjligt att sammanjämka nuvarande förmånssystem med vissa

av grundtankarna i de förslag som år 1959 lades fram av utredningen om

läkemedel sr abattering. Det bör enligt föreningens mening vara möjligt att

konstruera ett system som samtidigt tillgodoser önskemålen att dels erbjuda

rimlig rabattering till det stora flertalet läkemedelsförbrukare och dels ge

ett effektivt högkostnadsskydd.

Även Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, TCO, SACO, statens

handikappråd, Försäkringskasseförbundet och medicinalstyrelsen anser

att särskilda åtgärder behövs för att nedbringa läkemedelskostnaderna

för storförbrukare. Medicinalstyrelsen förordar att en övre gräns för den

sjukes egna läkemedelskostnader införs. Styrelsen upplyser att det nuvarande

förmånssystemets otillräcklighet i detta avseende bl. a. föranlett

Västerbottens läns landsting att bestrida s. k. betungande medicinkostnader.

Därvid har ett karensbelopp på 300 kr. införts. Enligt styrelsens mening är

det rimligt att samma belopp införs inom läkemedelsrabalteringen. Även

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 135 år 1967

statens handikappråd anser det angeläget att söka åstadkomma en övre

gräns för egenkostnaden. Möjligheterna härtill bör ytterligare prövas både

i fråga om läkemedel och andra utgifter för terapi och rehabilitering. En

liknande inställning har Försäkringskasseförbundet som föreslår att sjukförsäkringsutredningen

förutsättningslöst utreder samtliga ersättningssystem

inom den öppna vården. Frågan om ett enhetligt självrisksystem inom

sjukvårdsförsäkringen bör även undersökas.

Sveriges läkarförbund framhåller att de gamla och särskilt de sjuka gamla

tillhör de stora medicinförbrukarna. Dessa gamla bör ofta vårdas i sina hem.

Ibland måste de skötas i hemmen i brist på vårdplatser även om det är medicinskt

olämpligt. I det sistnämnda fallet går de miste om förmånen av fria

läkemedel, som de skulle ha fått om plats funnits i den slutna vården. Enligt

förbundets mening hade det varit lyckligare om man kunnat finna en

lösning som bättre tillgodosett denna grupps behov.

TCO förordar ökade bidrag till de långtidssjukas läkemedelskostnader.

Organisationen anser det rimligt att läkemedel utgår kostnadsfritt till den

som har bidrag för sjukvård i hemmet, eftersom den slutna vårdens resurser

i sådana fall avlastas.

I några yttranden har frågan om vilka mediciner som bör rabatteras berörts.

Riksförsäkringsverket ifrågasätter om det kan vara behövligt att rabatteringen

omfattar vitamin- och näringspreparat i sådan utsträckning

som nu är fallet. Medicinalstyrelsen erinrar om att sjukförsäkringsutredningen

i sitt betänkande med förslag till tandvårdsförsäkring föreslagit att

bestämmelserna om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skall tillämpas

på läkemedel, som förskrivits av tandläkare. Utredningen förordade att

så skulle ske samtidigt med att tandvårdsförsäkringen infördes. Styrelsen

föreslår att denna fråga löses redan nu.

Utredningens förslag att slopa karensbeloppet tillstyrks av flertalet remissinstanser,

bland dem medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, LO, Apotekarsocietetens direktion,

Sveriges farmacevtförbund, Svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund.

Svenska läkaresällskapet framhåller att det nuvarande systemet inbjuder

till förskrivning av alltför stora mängder läkemedel vid varje förskrivningstillfälle.

En liknande uppfattning bär medicinalstyrelsen.

Svenska kommunförbundet anser att förslaget att avskaffa karensbeloppet

bör ges prioritet, även om höjningen av rabatten har större betydelse

för många människor med dryga läkemedelsutgifter.

Apotekar societetens direktion vitsordar att karensbeloppens slopande innebär

en viss reduktion av hanteringskostnaden för apoteken. Detta skulle

indirekt komma läkemedelskonsumenterna till godo.

TCO anser att uppbyggnaden av den nuvarande läkemedelsrabatteringen

gör att karensbeloppets verkningar blir slumpartade. Organisationen förordar

att karensbeloppet knyts till expeditionstillfälle. Enligt organisationens

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1967 19

mening skulle denna åtgärd medverka till att nedbringa kostnaderna för

dem som har de största läkemedelsutgifterna.

Riksförsäkringsverket framhåller att en beräkning av karensbeloppet per

expeditionstillfälle medför vissa administrativa besvär. Detta bör dock enligt

verkets mening inte utgöra hinder för att genomföra anordningen, om

ett sådant system eljest medför väsentliga fördelar.

Svenska arbetsgivareföreningen anser att ett karensbelopp bör finnas

kvar. Föreningen framhåller att karensbeloppets faktiska värde successivt

minskat genom penningvärdets försämring. Det är därför rimligt att genom

en höjning till exempelvis 5 å 6 kr. anpassa beloppet till dess ursprungligen

fastställda värde för att därigenom begränsa den totala kostnadsökningen.

Karensbeloppet skulle samtidigt återfå sin funktion av att erbjuda en viss

administrativ förenkling. Om en höjning av karensbeloppet kombineras med

det av föreningen förordade systemet med återbäring till vissa storförbrukare,

skulle riskerna för att höjningen skulle drabba personer med stor läkemedelsförbrukning

men vilkas utgifter huvudsakligen består av många

men billiga läkemedel elimineras.

Av de remissinstanser som är positiva till utredningens huvudförslag är

det endast LO som motsätter sig att frågan i första hand löses genom en

delrefor in. Inte minst med tanke på att de försäkrades hälsotillstånd

försämras med åldern och att detta leder till höga läkemedelskostnader

anser LO önskvärt att reformen genomförs utan dröjsmål. Enligt organisationens

mening kan var och en av de delreformer utredningen diskuterat

inte bestämt sägas medföra en förbättring för alla försäkrade. Det är därför

önskvärt att de behandlas som en enhet. Skulle förslaget förverkligas i två

etapper, föreslår LO att karensbeloppet slopas och att rabatten höjs till

60 % i den första etappen.

Universitetskanslersämbetet, Svenska stadsförbundet och Apotekarsocietetens

direktion förordar det av utredningens majoritet framlagda förslaget

till delreform.

Statens handikappråd, TCO, medicinalstyrelsen och socialstyrelsen tillstyrker

det alternativ som förordats av minoriteten i utredningen. Om det

skulle visa sig för dyrbart att genomföra nämnda förslag förordar TCO att

en höjning av rabattsatsen kombineras med en höjning av karensbeloppet.

Organisationen framhåller dock att högre karensbelopp bör kompletteras

med ett tak för den enskildes läkemedelsutgifter. Socialstyrelsen förordar

att en uppräkning av rabattsatsen kombineras med att folkpensionärer med

låga inkomster får helt kostnadsfria läkemedel. Socialstyrelsen framhåller

att det inte är ovanligt att inom denna grupp även en tämligen måttlig läkemedelskostnad

kan utestänga patienten från den lämpligaste medicinska

behandlingen. Styrelsen erinrar om att man under senare år på olika vägar

sökt lätta trycket på sj ukvårdsinstitutioner och ålderdomshem genom att

öka möjligheterna till vård och service i hemmen. När man nu vill bygga

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1967

ut den öppna vården för att begränsa omfattningen av institutionsvården

är det enligt styrelsens mening naturligt att öppenvårdens kapacitet liöjs

genom att man även där tillämpar principen om kostnadsfria läkemedel.

Försäkringskasseförbundet föreslår att en partiell reform inriktas på att

ge kostnadslättnader för de grupper, vilkas kostnader för läkemedel är särskilt

betungande nämligen ålders- och förtidspensionärer. Förbundet förordar,

att man närmare utreder möjligheten av att ge dessa grupper en

större täckning för sina läkemedelskostnader än vad som sker f. n., förslagsvis

75 % utöver karensbeloppet.

Kostnadsfria läkemedel

Flera remissinstanser framhåller vikten av att förteckningen över kostnadsfria

läkemedel successivt ses över. Denna uppfattning har Sveriges

farmacevtförbund, statens handikappråd, LO och Svenska landstingsförbundet.

Sistnämnda förbund uttalar att det inte bör få förekomma att läkemedel

som av läkare mer allmänt skrivs ut för en viss i förteckningen upptagen

sjukdom inte finns med i förteckningen. Den nu rätt allmänt praktiserade

ordningen med kompletterande bidragsgivning från landstingen för

i förteckningen upptagna sjukdomsgrupper kan inte anses tillfredsställande.

Apotekarsocietetens direktion ifrågasätter som ett alternativ till täta revideringar

av förteckningen att läkarna medges fritt val av läkemedel för i

förteckningen angivna indikationer.

Finansiering

LO delar utredningens uppfattning att kostnaderna för läkemedelsförmånen

i princip bör finansieras på samma sätt som övriga sjukvårdsförmåner.

LO befarar att de ökade statsutgifter detta skulle medföra kan fördröja

reformen. Organisationen är därför beredd tillstyrka att kostnaderna

läggs på de försäkrades avgifter. Därvid förutsätts att någon höjning av

gränsen för avdragsrätten för försäkringsavgifter vid beskattningen inte

genomförs, eftersom detta skulle medföra att avgiftshöjningen skulle verka

regressivt. Vidare förutsätts att finansieringsfrågan omprövas när man kan

överblicka verkningarna av alla de reformer sjukförsäkringsutredningen

kan komma att föreslå.

Departementschefen

Rätt till ersättning för läkemedel, som ordinerats av läkare, har sedan

år 1955 utgått såsom en till sjukförsäkringen ansluten särskild förmån.

Enligt bestämmelserna tillhandahålls läkemedel i vissa fall kostnadsfritt

och i andra fall till nedsatt pris. Rätt till kostnadsfria läkemedel föreligger

vid vissa långvariga och allvarliga sjukdomar. Kungl. Maj :t bestämmer

vilka läkemedel som vid varje sådan sjukdom får lämnas ut kostnadsfritt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967

Vid inköp av andra läkemedel som ordinerats av läkare sätts det fastställda

priset för läkemedlet ned med hälften av det belopp varmed priset

överstiger det s. k. karensbeloppet tre kronor. Karensbeloppet räknas

på varje läkemedelspost (recipe) för sig. Vid inköp av flera läkemedelsposter

vid samma expeditionstillfälle tas alltså ut ett karensbelopp för

varje post. Är en förskrivning avsedd att expedieras mer än en gång, hänförs

prisnedsättningen till varje expedition.

Kostnaderna för läkemedelsförmånerna var år 1955 ca 09 milj. kr. År

1966 hade kostnaderna stigit till ca 207 milj. kr. dvs. mer än femdubblats.

Antalet verifikationer på ersättningsberättigande läkemedel bär under samma

lid ungefär fördubblats. Till kostnaderna utgår statsbidrag med 1:15 kr.

för var och en som är inskriven hos allmän försäkringskassa, vilket f. n.

ger ca 7 milj. kr. per år. I övrigt bestrids kostnaderna med de försäkrades

avgifter och i viss mån med arbetsgivaravgifter.

De starkt ökade kostnaderna har flera orsaker. Antalet läkarkonsultationer

och receptexpeditioner har liksom antalet förskrivna läkemedel per

individ och konsultationstillfälle ökat. Nya medel finns för behandling av

sjukdomstillstånd som inte tidigare var åtkomliga med läkemedelsterapi.

Flera olika läkemedel förskrivs oftare vid samma sjukdomsbild. Priserna

för läkemedlen ökar. Livslängden på standardläkemedel är relativt kort.

Prisnivån på nya preparat ligger ofta högre än på motsvarande äldre medel.

Läkarnas förskrivningsvanor inom olika indikationsgrupper förskjuts till

nya och ofta dyrare preparat.

Utformningen av läkemedelsförmånerna prövades av utredningen om

läkemedelsrabatteringen, som år 1959 föreslog att ett s. k. självrisksystem

skulle införas. Innebörden härav var att den enskilde skulle intill ett visst

årligt belopp betala fullt pris för förskrivna läkemedel. Ovanför detta belopp

skulle en förhållandevis hög rabattsats gälla. Syftet med förslaget var att

söka bereda en mer effektiv hjälp åt personer med höga läkemedelskostnader

och samtidigt begränsa totalkostnaderna. Utredningens betänkande blev

föremål för mycket delade meningar vid remissbehandlingen. Då 1961 års

sjukförsäkringsutredning tillsattes uppdrogs åt denna att med utgångspunkt

i det tidigare utredningsarbetet och remissmaterialet söka lösa frågan.

Huvudlinjen skulle härvid vara att medborgaren skulle beredas skydd

mot att vid sjukdom betungas med alltför stora utgifter för läkemedel samtidigt

som systemet skulle inrymma möjligheter att hålla totalkostnaderna

för läkemedelsförmånerna på en rimlig nivå.

Sjukförsäkringsutredningen bar funnit att de nuvarande bestämmelserna

om prisnedsatta läkemedel i många fall inte ger den enskilde

ett tillfredsställande skydd. Den föreslår vissa förbättringar av förmånerna

inom nuvarande system. Utredningens förslag i fråga om prisnedsättningen

innebär att karensbeloppet avskaffas och att rabattsatsen böjs från nuvarande

50 till 75 %. Merkostnaderna härför beräknas till ca 140 milj. kr.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967

för år 1967. Med nuvarande finansieringssystem behövs en avgiftshöjning

på ca 35 kr. per avgiftspliktig försäkrad och år för att genomföra reformen.

Om förslaget med hänsyn till kostnaderna inte kan förverkligas förrän efter

någon längre tid, bör enligt utredningens mening en delreform nu komma

till stånd. Utredningens majoritet förordar därvid att karensbeloppet avskaffas

och att nuvarande rabattsats behålls. Merkostnaderna härför skulle

enligt utredningens beräkningar bli ca 45 milj. kr. för år 1967 och avgifterna

skulle behöva höjas med ca 10 kr. per försäkrad och år. En minoritet inom

utredningen föreslår i stället att rabattsatsen höjs till 75 % och att det nuvarande

karensbeloppet behålls. Kostnadsökningen härför uppskattas till

ca 85 milj. kr. för år 1967 och behovet av avgiftshöjning till ca 20 kr. per

försäkrad och år.

Både i utredningens huvudförslag och i maj oritetsförslaget till delreform

förordas att systemet med karensbelopp vid inköp av rabatterade läkemedel

avskaffas. Enligt utredningens mening fyller karensbeloppet numera

knappast den ursprungligen avsedda funktionen att undandra en större

mängd läkemedelsinköp från rabattering. Ej heller anses karensbeloppet

bidra till att motverka läkemedelsmissbruk. Däremot kan förekomsten av

ett karensbelopp medverka till att alltför stora mängder läkemedel förskrivs

vid varje förskrivningstillfälle. Karensbeloppet orsakar ett ojämnt utfall

av prisnedsättningen. Vidare är det betungande för dem som har många

läkemedelsförskrivningar. Denna grupp skulle gynnas om karensbeloppet

avskaffades. Slutligen skulle en viss administrativ förenkling vinnas.

Även om jag har förståelse för de av utredningen anförda skälen kan jag

ändå inte biträda förslaget alt avskaffa karensbeloppet. Anledningen härtill

är att en sådan åtgärd främst skulle gynna dem som har relativt små medicinkostnader.

Prisnedsättning skulle komma att tillämpas även på inköp

till mycket låg kostnad, vilket inte kan anses vara den angelägnaste förändringen.

Eu sådan reform blir också ganska dyrbar och minskar utrymmet

för behövliga förbättringar till personer med stora medicinkostnader.

Jag förordar alltså att systemet med karensbelopp vid prisnedsättning

på läkemedelsinköp behålls. Jag återkommer i det följande till frågan om

den närmare utformningen av bestämmelserna om karensbelopp.

Som tidigare nämnts har utredningen enligt sina direktiv haft att söka

lösa frågan hur den enskilde skall kunna beredas skydd mot alltför stora

utgifter för läkemedelsinköp. Utredningen anser att en individuell prövning

av läkemedelsutgifterna för att hjälpa de stora förbrukarna måste uteslutas

av praktiska skäl. Det administrativa arbetet skulle bli alltför vidlyftigt och

tungrott. Utredningen har också övervägt frågan att införa högre rabattering

för äldre personer som genomsnittligt har högre medicinkostnader än

yngre. Utredningen avvisar också ett sådant system. Enligt utredningens

mening är läkemedelsbehovet hos äldre personer liksom bland befolkningen

i övrigt starkt differentierat. Vidare har yngre personer också i stor utsträck
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1967

23

ning höga läkemedelsntgifter. Ett högkostnadsskydd för en viss grupp skulle

därför leda till att andra grupper med behov av ökat skydd skulle missgynnas.

Utredningen har avstått ifrån att bygga in ett särskilt högkostnadsskydd

i sina förslag till prisnedsättning och förordar både i sitt huvudförslag och

i förslagen till delreform att prisnedsättningen utgår med samma procentuella

andel av medicinkostnaderna oavsett deras storlek.

Av utredningens Undersökningar framgår att ett relativt litet antal personer

svarar för en stor del av egenkostnaderna för prisnedsatta läkemedel.

Av samtliga personer som fått prisnedsatta läkemedel hade 9,4 % egenkostnader

över 100 kr. Dessa svarade för nära 40 % av de totala egenkostnaderna.

För alt få ett ytterligare underlag för bedömningen av en lämplig utformning

av läkemedelsrabatteringen har jag låtit riksförsäkringsverket

utföra en undersökning med anlitande av 1906 års receptmaterial. Undersökningen

har omfattat nära 12 000 recept från sex olika apotek. Läkemedelsersättningarna

till apotek utgjorde 207 milj. kr. för år 1966. För åren

1967 och 1968 beräknas ersättningarna uppgå till 230 resp. 260 milj. kr.

Undersökningen visar bl. a. följande. Av totalkostnaderna under åren 1966

—68 kan det antas att 160, 175 resp. 200 milj. kr. hänför sig till prisnedsatta

läkemedel. Genomsnittskostnaden i det undersökta materialet var för prisnedsatta

läkemedel ca 15 kr. per recipe och ca 20 kr. per expeditionstillfälle.

Av antalet expeditionstillfällen belöpte sig ca 25 % på belopp över

25 kr. Dessa svarade för inte mindre än ca 50 % av de totala kostnaderna.

Medicinkostnader på mer än 50 kr. förelåg vid ca 5 % av antalet expeditionstillfällen.

Dessa svarade för ca 20 % av totalkostnaderna.

Enligt min uppfattning bör frågan att förbättra förmånerna för personer

med höga läkemedelsutgifter lösas i första hand. Utredningens förslag till

lösning av frågan på längre sikt — borttagande av karensbeloppet och en

rabatt på 75 % — skulle visserligen ge ett gott skydd för dessa personer.

Det skulle emellertid också medföra stora kostnader för ökad rabattering till

de många som har små eller relativt obetydliga utgifter för läkemedel. Ett

genomförande av förslaget skulle f. n. ställa sig alltför kostsamt. Frågan

bör därför lösas på annat sätt. Vad beträffar utredningens förslag till delreform

har detta som ett stort antal remissinstanser anfört inte tillräckligt

beaktat rabatteringsbehovet för personer med höga läkemedelskostnader.

De stora förbrukarnas problem skulle kunna lösas genom en individuell

prövning. I likhet med utredningen anser jag att detta måste uteslutas redan

av praktiska skäl. Det administrativa arbetet skulle uppenbarligen bli alltför

omfattande och personalkrävande.

Inte heller bör frågan om skydd mot höga läkemedelsutgifter lösas genom

ett självrisksystem av den typ som föreslogs av utredningen om läkemedelsrabatteringen.

Det synes inte möjligt att belasta försäkringskassorna eller

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967

apoteken med det omfattande administrativa merarbete som ett sådant

system skulle föra med sig. Frågan om ett högkostnadsskydd bör så långt

möjligt lösas med generella metoder som inte medför något betydande administrativt

merarbete.

Av riksförsäkringsverkets undersökning framgår att en betydande del av

de totala kostnaderna för inköp av rabatterade läkemedel belöper på relativt

dyrbara sådana. Det synes antagligt att personer som måste köpa dyrbara

läkemedel också ofta har stora sammanlagda årliga läkemedelskostnader.

Enligt min mening bör eu ordentlig förbättring för personer med generellt

sett stora läkemedelskostnader eftersträvas. Eventuella risker för överkonsumtion

av läkemedel i vissa fall bör inte mötas av en konstruktion av

rabattsystemet som missgynnar sjuka med stora läkemedelskostnader. Läkemedelsförmånerna

måste bygga på att läkarnas ordinationer förestavas av

medicinska skäl. Det bör vara den nya medicinalstyrelsens uppgift att genom

ökad information till läkarna göra dem mer prismedvetna och bidra till

väl avvägda förskrivningar.

I samband med den reform jag syftar till bör en ändrad anknytning av

karensbeloppet övervägas. F. n. beräknas detta på varje läkemedelspost.

Denna metod är till nackdel för dem som samtidigt får recept på flera läkemedel.

Dessa personer måste sålunda med nuvarande bestämmelser betala

flera karensbelopp vid ett och samma expeditionstillfälle. Det är önskvärt

att karensbeloppet är detsamma, oavsett om ett eller flera läkemedel ordinerats

för att behandla en sjukdom. Bland dem som ordineras flera läkemedel

på en gång — vilket sker i så stor utsträckning att det i genomsnitt går

1,4 recipen per recept — torde finnas många som är stora förbrukare och

har höga kostnader. Det synes motiverat med eu beräkning av karensbeloppet

som är mer gynnsam för dem som har flera läkemedel på samma förskrivning.

Denna effekt nås om karensbeloppet knyts till varje expeditionstillfälle.

Vissa administrativa skäl talar visserligen mot en sådan ändrad anknytning

av karensbeloppet. Riksförsäkringsverket har dock i sitt remissyttrande

anfört att dessa inte bör utgöra hinder mot att genomföra anordningen

om väsentliga fördelar vinns med den. Jag vill för min del förorda

att karensbeloppet beräknas per expeditionstillfälle i stället för på varje

läkemedelspost. Förslaget innebär att endast ett karensbelopp skall beräknas

när en person samtidigt köper flera läkemedel, som ordinerats honom

vid ett och samma tillfälle. Karensbeloppet beräknas således på den sammanlagda

kostnaden för läkemedlen. Rabatt beräknas sedan på återstoden

av kostnaden. År receptet avsett att expedieras mer än en gång, bör karensbelopp

beräknas för varje avsett inköpstillfälle.

I samband med att karensbeloppet anknyts till varje expeditionstillfälle

i stället för varje läkemedelspost bör beloppet höjas från 3 till 5 kr. Ett

karensbelopp på 5 kr. anknutet till expeditionstillfälle bör jämföras med att

det nuvarande karensbeloppet beräknat per expeditionstillfälle i genomsnitt

motsvarar drygt 4 kr.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1067

Vid bestämmande av rabattsatsens storlek utgår jag från vad jag nyss

sagt om önskvärdheten av att ge personer med höga läkemedelskostnader

ett bättre skydd samtidigt som kostnadsökningen för försäkringen hålls inom

rimliga gränser. Härvid bör man även beakta kostnader för en viss utvidgning

av förteckningen över kostnadsfria läkemedel, som jag kommer

att beröra i det följande.

Skyddet mot höga läkemedelskostnader hör ges en sådan utformning att

alla som har sådana kostnader får del av skyddet i samma utsträckning.

Jag föreslår att reglerna ändras så att nedsättning av fastställt pris för samtidigt

förskrivna och inköpta läkemedel utgår med hälften av det belopp,

varmed priset överstiger 5 kr., och hela det belopp, varmed priset överstiger

25 kr. Förslaget innebär att ingen behöver betala mer än 15 kr. vid varje

expeditionstillfälle.

Den nuvarande läkemedelsrabatteringen omfattar endast läkemedel som

förskrivits av läkare. Utredningen bär i ett tidigare avgivet betänkande med

förslag om tandvårdsförsäkring (SOU 1965: 4) föreslagit att även läkemedel,

varå recept utfärdats av tandläkare, skall omfattas av förmånerna. Förslaget

förutsattes bli genomfört samtidigt med att tandvårdsförsäkringen infördes.

Medicinalstyrelsen har i sitt remissyttrande föreslagit att denna fråga

löses redan nu. Jag biträder medicinalstyrelsens förslag och förordar alltså

att även läkemedel varå recept utfärdats av tandläkare skall tillhandahållas

till nedsatt pris efter samma regler som gäller läkemedel förskrivna

av läkare. Med tandläkare avses därvid den som äger behörighet att inom

riket utöva tandläkaryrket.

Utredningen anser att rätt till kostnadsfria läkemedel bör

behållas efter nuvarande principer. Någon erinran häremot har inte gjorts

vid remissbehandlingen. Jag delar utredningens uppfattning på denna punkt.

Medicinalstyrelsen har avgett två förslag om att utvidga förteckningen över

kostnadsfria läkemedel med nya sjukdomar och läkemedel. Det är min avsikt

att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj :t att utfärda en ny sådan

förteckning på grundval av medicinalstyrelsens förslag och kompletterande

utredningar. Jag utgår ifrån att medicinalstyrelsen i framtiden — såsom

förordats av flera remissinstanser — fortlöpande ser över förteckningen.

Sjukförsäkringsutredningen anser i fråga om finansieringen att

i princip statsbidrag till kostnaderna för läkemedelsförmåner bör utgå efter

samma regler, som gäller för övriga sjukvårdsförmåner inom den allmänna

sjukförsäkringen utom sjukhusvård. Med hänsyn till att utredningens förslag

i återstående frågor som den har i uppdrag att utreda kan komma att

medföra kostnadsökningar bör dock enligt utredningens mening frågan

om en ändring av finansieringsreglerna prövas i ett annat och vidare sammanhang.

Kostnaderna för en reform nu bör därför helt bäras av de försäkrade

i form av höjda avgifter.

Jag har förståelse för att betänkligheter kan finnas mot att höja den del

av sjukförsäkringsavgiften, som avser sjukvårdsersättning, läkemedelsför
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1!)67

månerna inbegripna. Denna avgiftsdel är lika för alla avgiftspliktiga och får

betalas även av personer med låga inkomster. Med hänsyn till att den reform

jag föreslår håller sig inom en kostnadsram, som bara kräver en måttlig

avgiftshöjning, anser jag dock att några ändrade finansieringsregler inte

påkallas av detta reformförslag. På grund av beräkningar som riksförsäkringsverket

utfört kan de av mig förordade förslagen beräknas medföra en

ökning av de totala kostnaderna för läkemedelsförmånerna med ca 60 milj.

kr. för år 1968 i förhållande till de beräknade kostnaderna under samma

år med nuvarande förmånssystem. Detta medför att sjukförsäkringsavgifterna

på grund av reformen behöver höjas med knappt 15 kr. per år och

avgiftspliktig försäkrad.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag

till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 4 juni

1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Under åberopande av det anförda och under framhållande att hinder inte

synes möta mot att ärendet behandlas under riksdagens höstsession hemställer

jag, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga

nämnda förslag.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE AB. STHLM 67

714651

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1967:58 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 s. 1 i texten