Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i föräldrabalken m. m

1967-06-09 · 82 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 64 av 82 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:138, Med förslag till lag om ändring i föräldrabalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

1

Nr 138

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i föräldrabalken m. m.; given Stockholms

slott den 9 juni 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen,

3) lag om ändrad lydelse av 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960

(nr 97).

Enligt Vårt nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till ny lagstiftning om verkställighet

som gäller överflyttning av barn. De nya bestämmelserna, som infogas i

föräldrabalken, avser verkställighet både av domar angående vårdnad eller

umgängesrätt och av domar som direkt går ut på att barn skall överlämnas.

De skall dessutom gälla i sådana fall då vårdnadshavare utan att dom

föreligger begär att barn som vistas hos annan skall överlämnas till honom.

Ärendena skall handläggas av länsstyrelsen.

Förslaget utgår från att överlämnande av barn i första hand skall ske

under parternas frivilliga medverkan. Sådan frivillig överflyttning sker

under ledning av företrädare för barnavården efter uppdrag av länsstyrelsen.

Om barnet inte kan överflyttas på frivillighetens väg, får länsstyrelsen

förordna om verkställighet. Länsstyrelsen får därvid förelägga vite eller,

om det anses nödvändigt, förordna att barnet skall hämtas genom polismyndighets

försorg. Vid hämtning skall företrädare för barnavården och,

om möjligt, läkare närvara.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 138

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Överflyttning får i regel inte ske mot barnets vilja, om barnet har fyllt

15 år eller nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande

sätt. Länsstyrelsen kan vidare vägra verkställighet i vissa fall då den

anser det påkallat att fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av

rätten eller när överflyttning ej kan ske utan avsevärd fara för barnets

kroppsliga eller själsliga hälsa.

Nuvarande möjlighet för barnavårdsnämnd att enligt barnavårdslagen

förbjuda föräldrar eller annan som har vårdnaden att ta barn från fosterhem

avses stå kvar med vissa jämkningar. Bl. a. föreslås att sådant förbud

skall förlora sin verkan, om länsstyrelsen beslutar om verkställighet enligt

de nya bestämmelserna i föräldrabalken.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

3

Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att till föräldrabalken skall fogas ett nytt kapitel,

21 kap., av följande lydelse.

21 kap.

Om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m.

Verkställighet av dom eller beslut

1 §•

Verkställighet av vad rätten i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller

umgängesrätt eller om överlämnande av barn sökes hos länsstyrelsen.

Har domen eller beslutet icke vunnit laga kraft och är ej särskilt medgivet

att verkställighet ändå får ske, får länsstyrelsen icke vidtaga åtgärd

enligt 2 eller 3 §.

2 §•

Innan länsstyrelsen förordnar om verkställighet, äger den uppdraga åt

ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnden eller tjänsteman inom barnavården

att verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra

vad som åligger honom.

Den som fått uppdrag enligt första stycket skall inom tid som länsstyrelsen

bestämmer lämna denna en redogörelse för de åtgärder som vidtagits

och vad som förekommit vid uppdragets utförande. Tiden får ej utan synnerliga

skäl sättas längre än två veckor.

3 §.

Förordnar länsstyrelsen om verkställighet, äger den förelägga vite eller,

om det anses nödvändigt, besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighets

försorg. Länsstyrelsen kan även i samband med förordnandet lämna

uppdrag enligt 2 §, om sådant ej förekommit tidigare.

Om särskilda skäl föreligga, får länsstyrelsen för att underlätta barnets

överflyttning föreskriva, att barnet tillfälligt skall omhändertagas på lämpligt

sätt.

Länsstyrelsen äger utdöma förelagt vite.

4 §•

Har barnet fyllt femton år, får verkställighet icke ske mot dess vilja, utan

att länsstyrelsen finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Detsamma

gäller, om barnet ännu ej fyllt femton år men nått sådan mognad

att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

5 §•

Är det uppenbart att förhållandena ändrats väsentligt sedan domen eller

beslutet meddelades, kan länsstyrelsen vägra verkställighet, om det av hänsyn

till barnets bästa är påkallat att fråga om ändring beträffande vårdnad

eller umgängesrätt prövas av rätten. Sådan fråga upptages av rätten på ansökan

av den som varit part i ärendet hos länsstyrelsen eller av barnavårdsman

eller barnavårdsnämnd.

Länsstyrelsen får även i annat fall vägra verkställighet, om sådan ej kan

ske utan avsevärd fara för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.

Överflyttning av barn i andra fält

6 §•

Även om dom eller beslut som avses i 1 § ej föreligger, äger den som har

vårdnaden att, när barnet vistas hos annan, påkalla länsstyrelsens åtgärd

för att barnet skall överflyttas till honom.

Föreligga särskilda skäl att fråga om ändring beträffande vårdnaden

prövas av rätten, kan länsstyrelsen vägra att vidtaga den sökta åtgärden.

I övrigt äga 2—5 §§ tillämpning.

7 §•

Bestämmelserna i 6 § äga motsvarande tillämpning, när föräldrar eller

adoptivföräldrar gemensamt ha vårdnaden och en av dem utan beaktansvärt

skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhåller barnet samt den andre begär

rättelse.

Gemensamma bestämmelser

8 §■

Hämtning och annan åtgärd beträffande barnet skall utföras på ett för

barnet så skonsamt sätt som möjligt.

Vid hämtning skola ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd eller

tjänsteman inom barnavården och, om möjligt, läkare närvara. Om barnet

på grund av sjukdom ej bör flyttas eller annat särskilt hinder möter, skall

hämtningen uppskjutas.

9 §.

Föreligger i ärende som avses i detta kapitel fara att barnet föres ur landet

eller är ärendet av annan anledning brådskande, kan länsstyrelsen omedelbart

förordna, att barnet skall omhändertagas på sätt länsstyrelsen finner

lämpligt.

Kan beslut enligt första stycket ej avvaktas, får polismyndighet vidtaga

sådan omedelbar åtgärd som kan ske utan skada för barnet. När sådan åtgärd

vidtages, skola om möjligt ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnden

eller tjänsteman inom barnavården och läkare närvara. Åtgärden skall

genast anmälas till länsstyrelsen, som utan dröjsmål prövar om den skall

bestå.

10 §.

I ärende enligt detta kapitel skall länsstyrelsen föranstalta om den utredning

som är behövlig. Förhör får hållas med var och en som kan antagas

ha upplysningar av betydelse att lämna. Länsstyrelsen kan förordna, att

barnet skall undersökas av läkare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

I kallelse till förhör eller läkarundersökning äger länsstyrelsen förelägga

vite. Länsstyrelsen äger utdöma förelagt vite.

11 §•

Beträffande parts skyldighet att ersätta motparts kostnader i ärende enligt

detta kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om kostnader i utsökningsmål

hos överexekutor motsvarande tillämpning.

I fråga om ersättning till den som på kallelse inställt sig för förhör inför

länsstyrelsen och icke är part äga bestämmelserna om ersättning av

allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning. Ersättningen skall

dock alltid betalas av allmänna medel. Även kostnad för hämtning eller

omhändertagande av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel.

Fråga om ersättning enligt detta stycke prövas av länsstyrelsen.

12 §.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär. Besvären

ingivas till länsstyrelsen. Denna skall skyndsamt infordra förklaring

över besvären, om det ej är uppenbart att anledning saknas, och införskaffa

ytterligare utredning, om det är behövligt. Länsstyrelsen skall därefter

sända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till vederbörande

statsdepartement.

Beslut, som ej avser utdömande av vite eller ersättning för parts kostnad,

länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.

13 §.

Beslut enligt detta kapitel angående överflyttning utgör ej hinder att den

därvid avgjorda frågan prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat

särskilt skäl föranleder det.

14 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av detta kapitel meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Ärende som vid lagens ikraftträdande är anhängigt hos länsstyrelsen

skall vid dennas fortsatta handläggning enligt denna lag ej anses som ett

ärende som ankommer på överexekutor. Ärende som vid samma tidpunkt

är anhängigt hos särskild överexekutor får av denne överlämnas till länsstyrelsen

för handläggning enligt denna lag. I annat fall tillämpas utsökningslagen

i ärendet.

Har överexekutor meddelat utslag i ärende vari verkställighet sökts före

lagens ikraftträdande, skall utsökningslagen alltjämt tillämpas.

Utslag som meddelats enligt utsökningslagen utgör ej hinder att den därvid

avgjorda frågan prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat

särskilt skäl föranleder det. Därvid skall de nya bestämmelserna tillämpas.

Vad i annan lag eller författning är föreskrivet om överexekutor skall i

stället gälla länsstyrelsen, såvitt rör frågor som avses i de nya bestämmelserna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 1 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §■

Utsökningsmål upptagas---- ---annat stadgas.

Konungens befallningshavande —--Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavande---- vara överexekutor.

Bestämmelserna i denna lag om

utsökningsmål gälla ej ärende som

avses i 21 kap. föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Om utsökningslagens tilllämpning

i vissa ärenden, som anhängiggjorts dessförinnan, meddelas föreskrifter

i övergångsbestämmelserna till lagen den 1967 (nr

) om ändring i föräldrabalken.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1964: 446.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

7

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

50

Om det skulle vara till avsevärd

skada för ett fosterbarn att skiljas

från fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden

i den kommun, där fosterhemmet

finnes, för viss tid eller tills

vidare förbjuda föräldrarna eller annan

som har vårdnaden om barnet

att taga det från fosterhemmet.

Är förbud ----—----

§•

Om det skulle innebära avsevärd

fara för ett fosterbarns kroppsliga

eller själsliga hälsa att skiljas från

fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden

i den kommun, där fosterhemmet

finnes, för viss tid eller tills vidare

förbjuda föräldrarna eller annan

som har vårdnaden om barnet

att taga det från fosterhemmet.

--fyra veckor.

Förbud enligt denna paragraf utgör

ej hinder att barnet skiljes från

fosterhemmet på grund av beslut

enligt 21 kap. föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Utdrag ur protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott

den 27 januari 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Palme, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om verkställighet

som rör barn m. m. och anför.

Inledning

I lagberedningens uppdrag att reformera utsökningsrätten ingår bl. a.

att göra en översyn av bestämmelserna om sådan verkställighet som rör

överlämnande av barn. Reglerna härom har då och då tagits upp i den

offentliga debatten, och det har i skilda sammanhang framhållits att nuvarande

ordning inte är tillfredsställande. Diskussionen har rört både formerna

för verkställigheten och frågan vilka organ som bör besluta och

utföra åtgärderna. Stor uppmärksamhet har också ägnats förutsättningarna

för flyttning av barn från fosterhem. I barnavårdslagen den 29 april 1960,

nr 97, (BvL) upptogs en bestämmelse om rätt för barnavårdsnämnd att under

vissa förutsättningar förbjuda föräldrar eller annan vårdnadshavare

att ta barn från fosterhem. Det förutsattes vid lagens tillkomst, att hithörande

problem skulle övervägas på nytt i samband med revisionen av

den exekutionsrättsliga lagstiftningen.

Beredningen tog under år 1965 upp frågan om verkställighet som rör

barn och samrådde därvid med familj erättskommittén och särskilda experter.

På grundval av överläggningarna utarbetades en i juni 1965 dagtecknad

promemoria med förslag till regler om verkställighet som rör

barn (stencil). Över promemorian inhämtade beredningen yttranden från

ett antal myndigheter och organisationer. Sålunda avgavs yttranden av

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre

Norrland, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet (ÖÄ1

och samtliga länsstyrelser, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges

s. 9 Kontrollera mot PDF

- Kungi. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

9

rättshjälpsjurister, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet

och Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri. Länsstyrelserna

bifogade yttranden från vissa socialvårdskonsulenter och andra organ, varjämte

barnavårdsnämnderna i de större städerna inkom med yttranden

direkt till beredningen. Yttranden avgavs sålunda av kronofogdemyndigheterna

i Stockholm, Danderyd, Norrköping, Jönköping, Malmö, Lund,

Hälsingborg, Halmstad och Borlänge, socialvårdskonsulenterna i Stockholm,

Linköping, Växjö, Kristianstad, Göteborg, Mariestad, Västerås, Falun,

Härnösand och Luleå, barnavårdskonsulenterna i Södermanlands, Kronobergs,

Kopparbergs och Västernorrlands län, länsläkarna i Stockholms,

Kristianstads och Västernorrlands län, polismyndigheterna i Uppsala, Linköping,

Visby, Karlskrona, Karlshamn, Malmö och Hälsingborg samt barnavårdsnämnderna

i Stockholm, Solna, Uppsala, Linköping, Norrköping,

Jönköping, Tranås, Växjö, Kalmar, Oskarshamn, Karlskrona, Karlshamn,

Simrishamn, Malmö, Lund, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Borås, Kristinehamn,

Örebro, Västerås, Borlänge, Sundsvall, Örnsköldsvik, Skellefteå,

Luleå samt Gnosjö och Själevads kommuner. Nytt samråd ägde därefter

rum med experter.

På grundval av vad sålunda förekommit avgav beredningen den 8 juni

1966 betänkandet »Utsökningsrätt V» med förslag till lagstiftning om verkställighet

som rör barn (SOU 1966: 38).1

I betänkandet föreslås att verkställigheten rörande barn helt skils från

sådan exekution som avses i utsökningslagen (UL) och att bestämmelser

i ämnet infogas i föräldrabalken (FB) genom tillägg av ett nytt kapitel

sist i balken. Verkställigheten skall enligt förslaget handhas av länsstyrelsen

i dess egenskap av överordnad barnavårdsmyndighet. Förslaget innehåller

vidare närmare regler om verkställighetens genomförande, förfarandet

hos länsstyrelsen in. m. Beredningen föreslår också vissa följdändringar

i UL och BvL. Förslaget till lag om tillägg till FB torde få fogas

till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss av Kungl. Maj :t har yttranden över betänkandet avgetts av

justitiekanslern (JK), rikspolisstyrelsen, exekutionsväsendets organisationsnämnd,

dornstolskommittén, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen

Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges kronofogdar, Föreningen

Sveriges länspolischefer och Svenska polisförbundet.

Jag anhåller nu att få ta upp lagförslagen i »Utsökningsrätt V» till behandling.

Samtidigt får jag — efter samråd med statsrådet Odhnoff — anmäla

en med beredningens förslag sammanhängande fråga om ändringar

i BvL.

1 Betänkandet är undertecknat av f. d. justitierådet Gösta Walin, ordförande, samt numera

justitierådet Ulf Lundvik och hovrättsrådet Gösta Dyrssen. De experter med vilka beredningen

har samrått är socialinspektören Karin Danielsson, förste socialinspektören Doris Holmgren,

överläkaren Elsa-Brita Nordlund, förste byråsekreteraren Margareta Wallin och landssekreteraren

Ludvig Lorichs.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Gällande rätt m. m.

Enligt 6 kap. 1 § FB står barn i äktenskap under föräldrarnas vårdnad

till dess det fyllt 21 år eller ingått äktenskap. Om en av föräldrarna gör

sig skyldig till grovt missbruk eller grov försummelse vid vårdnadens utövande

eller är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller för ett

lastbart liv, äger rätten liksom i vissa andra situationer enligt 6 § i samma

kap. förordna, att den andra maken ensam skall ha vårdnaden. Inträffar

sådant fall i fråga om bägge föräldrarna, kan vårdnaden överflyttas på särskilt

förordnad förmyndare. Lever föräldrarna åtskilda på grund av söndring

eller döms det till återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad,

skall rätten enligt 7 § bestämma, vilken av föräldrarna som skall ha vårdnaden

eller om denna skall utövas av särskild förmyndare. Fader eller moder

som är skild från vårdnaden får enligt 10 § inte betagas tillfälle till

umgänge med barnet utan att särskilda omständigheter föranleder det.

Nöjer han sig inte med vad som bestäms av vårdnadshavare^ får rätten

slita tvisten.

Vårdnaden om adoptivbarn tillkommer enligt It § adoptanten (vanligen

makar) enligt huvudsakligen samma regler som gäller för barn i äktenskap.

Barn utom äktenskap står enligt 12 § under moderns vårdnad. Vårdnaden

kan under särskilda förutsättningar överflyttas till fadern eller särskild förmyndare.

Fader eller moder som inte har vårdnaden har rätt att umgås

med barnet enligt samma regler som gäller för barn i äktenskap.

Beträffande vårdnadens innehåll framgår av 6 kap. 2 och 3 §§ FB, att

vårdnadshavaren är skyldig att sörja för barnets person och ge det sorgfällig

uppfostran samt ha uppsikt över barnet. Som en konsekvens härav

äger vårdnadshavaren ha barnet hos sig eller i övrigt bestämma dess vistelseort

och han kan fordra, att den som utan stöd i lag vägrar att överlämna

barnet till honom skall utlämna det.

Vårdnadshavarens befogenheter inskränks i princip inte, om han överlämnar

barnet till fosterhem. Även om annat har avtalats, kan han när som

helst fordra att få tillbaka barnet, om han tycker att det är lämpligt. Om

det skulle vara till avsevärd skada för ett fosterbarn att skiljas från fosterhemmet,

kan emellertid barnavårdsnämnd enligt 50 § BvL förbjuda vårdnadshavaren

att ta barnet därifrån. Sådant förbud kan meddelas för viss

tid eller tills vidare. Så länge förbudet gäller är vårdnadshavarens befogenhet

att bestämma barnets vistelseort satt ur kraft. Motsvarande inträffar,

om barnet blir omhändertaget för samhällsvård enligt BvL.

Gällande lag innehåller inte några särskilda bestämmelser i fråga om sådan

verkställighet som går ut på att barn skall överlämnas till vårdnadshavaren

eller till fader eller moder, vilken inte har vårdnaden men äger rätt att

umgås med barnet. Vissa regler i UL som är skrivna främst med tanke på

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

andra situationer tillämpas. I 3 kap. UL finns föreskrifter om verkställighet

av domstols avgöranden i tvistemål. I 37 § anges vissa här ej aktuella fall

då utmätningsman, dvs. kronofogdemyndigheten, äger verkställa dom utan

särskilt bemyndigande. I andra fall ankommer det enligt 38 § på överexekutor

att förordna om verkställighet och sättet därför. För ändamålet äger

överexekutor, när det finnes lämpligt, förelägga vite och utdöma detta. Som

överexekutor fungerar numera länsstyrelsen eller den som särskilt har förordnats

till överexekutor för viss del av län. Vidare gäller enligt 8 kap. UL

att överexekutor i viss utsträckning kan bevilja handräckning utan att

domstols beslut föreligger. Bl. a. föreskrivs i 191 §, att om någon egenmäktigt

har pantat något till sig eller skilt annan från det han innehar eller eljest

själv har tagit sig rätt, överexekutor genast kan återställa det rubbade

besittningsförhållandet.

I praxis har 38 § UL ansetts tillämplig, när det föreligger dom eller interimistiskt

beslut som reglerar fråga om barns överlämnande. Vårdnadshavaren

resp. den umgängesberättigade kan i sådant fall vända sig till överexekutor,

som förordnar om verkställighet och föreskriver hur den skall genomföras.

I praktiken står härvid valet mellan vitesföreläggande och hämtning

genom utmätningsman. När dom eller beslut som nyss har nämnts inte

föreligger, kan vårdnadshavare!! enligt fast praxis begära handräckning hos

överexekutor enligt 191 § UL för att få barnet överlämnat från den som har

det om händer. För genomförande av umgängesrätt som inte grundas på

dom eller beslut av domstol torde handräckning enligt 191 § UL däremot

knappast bli aktuell. Enligt 6 kap. 10 § FB ankommer det på domstol att

pröva tvist i sådan fråga, och det kan svårligen tänkas, att överexekutor

skulle kunna ge handräckning enligt 191 § när frågan om umgängesrätt

inte har prövats av domstol.

\ issa närmare föreskrifter om förfarandet vid överlämnande av barn

meddelas i kungörelserna den 27 november 1964 (nr 847) med vissa bestämmelser

om överexekutors verksamhet och (nr 846) med vissa bestämmelser

om handläggning hos utmätningsman. Enligt 2 § i förstnämnda kungörelse

skall överexekutor höra barnavårdsnämnd och läkare i den mån det

är behövligt och enligt 19 § i den sistnämnda kungörelsen skall förrättningsmannen,

när beslut om överlämnande av barn skall verkställas, så långt

det är möjligt sörja för att verkställigheten inte medför fara för barnets

hälsa. I den mån det kan anses behövligt bör han höra barnavårdsnämnd

och läkare i ärendet och kalla dem till förrättningen. Läkare som har hörts

av överexekutor eller utmätningsman eller närvarit vid förrättning får ersättning

av allmänna medel.

Det har i litteraturen hävdats, att det i allmänhet torde vara lämpligt att

överexekutor i första hand använder vitesföreläggande, oavsett om 38 § eller

191 § UL tillämpas. Om detta inte leder till åsyftat resultat, anses överexekutor

böra uppdra åt utmätningsman att hämta barnet. I praxis används

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

vitesföreläggande jämförelsevis ofta vid tillämpning av 38 § UL. I sådana

fall förekommer också hämtning genom utmätningsman, ofta utan att vitesföreläggande

först har prövats. Vid tillämpning av 191 § UL är hämtning

genom utmätningsman det ojämförligt vanligaste. Undantagsvis förekommer

det att överexekutor ger föreläggande utan att utsätta något tvångsmedel.

Meningen torde därvid vara, att sökanden får återkomma med begäran

därom för den händelse överexekutors föreläggande inte respekteras.

Verkställighet har i praxis vägrats, när det med hänsyn till barnets konstitution

eller annat förhållande förelegat grundad anledning till antagande

att barnet skulle åsamkas allvarligt men. Detta gäller även när sökanden

har kunnat åberopa dom eller beslut rörande vårdnaden. Om förhållandena

har ändrats väsentligt sedan domen meddelades, har detta i en del fall

ansetts utgöra hinder mot verkställighet. I tidigare praxis har vidare funnits

en tendens att inte bevilja handräckning enligt 191 § UL, när fosterföräldrar

har mottagit ett barn för vård och vårdnadshavaren efter lång tid

godtyckligt har velat ta barnet åter. Vårdnadshavaren har då kunnat påkalla

prövning av domstol. Numera torde i huvudsak samma synpunkter anläggas

vid prövningen, vare sig det är fråga om handräckning hos överexekutor

eller frågan har varit underställd domstol.

Vid prövningen om en överflyttning av barn kan befaras medföra skada

för barnet har i praxis hänsyn tagits också till barnets inställning. Det har

antagits, att verkställighet åtminstone i regel inte bör genomföras mot barnets

vilja, om barnet har fyllt femton år eller nått motsvarande utveckling.

Verkställighet som innefattar överlämnande av barn förekommer i praktiken

jämförelsevis sällan. Beredningen har fordrat in vissa sifferuppgifter

från ÖÄ, länsstyrelserna och de särskilda överexekutorer som är stationerade

i Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Borås. Sammanfattningsvis

visar dessa siffror följande.

År Antal ärenden som prövats Ansökan Handräckning av utmät
i

sak (inom parentes antalet beviljad ningsman använd

ärenden som rört endast

umgängesrätt)

X960.............. 56 (29) 41 28

1961 .............. 51 (27) 37 21

1962 .............. 35 (18) 23 20

1963 .............. 48 (29) 32 17

1964 .............. 48 (35) 35 16

Beredningens förslag

Beredningens förslag enligt betänkandet ansluter nära till förslaget i den

tidigare nämnda promemorian. Bara i vissa punkter förekommer skiljaktigheter

och dessa är i flertalet fall av redaktionell art. Fastän de flesta

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

13

remissyttrandena hänför sig till promemorian, torde det därför inte vara

nödvändigt att här särskilt redogöra för dennas innehåll. Min redogörelse

i det följande omfattar därför bara förslaget enligt betänkandet jämte vissa

påpekanden om vissa skiljaktigheter mellan detta och promemorians förslag.

Beredningens betänkande innehåller även en redogörelse för de bestämmelser

i ämnet som gäller i Danmark, Finland och Norge och vidare

en översikt över de krav på reformer av den svenska lagstiftningen som

bär förts fram i olika sammanhang. I dessa delar får jag hänvisa till betänkandet

(s. 14—26).

Med uttrycket domstols beslut i fråga om vårdnad eller umgängesrätt

avser beredningen dels dom i mål angående vårdnad eller umgängesrätt,

dels sådant avgörande i frågan vilket tas in i en dom, som även gäller

andra frågor, och dels såväl beslut under rättegången som slutligt beslut

rörande vårdnaden eller umgängesrätten.

Beslutande myndighet och förfarandets huvuddrag

Beredningen erinrar om att de myndigheter som f. n. kommer i beröring

med verkställighetsfrågor och likartade spörsmål som rör barn främst är

de allmänna domstolarna, de exekutiva organen och barnavårdsmyndigheterna.

De sistnämnda, som biträds av polis, är barnavårdsnämnderna och

över dem länsstyrelsen. Talan mot länsstyrelsens beslut förs i regeringsrätten.

Instansordningen för exekutiva mål börjar i allmänhet med utmätningsman,

varefter följer överexekutor, hovrätt och högsta domstolen.

Den som vill att domstols beslut skall verkställas enligt 38 § UL har dock

att göra ansökan direkt hos överexekutor. Detsamma gäller ansökan om

handräckning enligt 191 § UL — utan föregående dom eller beslut av

domstol. I regel är länsstyrelsen även överexekutor, men de exekutiva målen

handläggs där ofta av andra befattningshavare än dem som svarar för

barnavårdsfrågor.

Beredningen framhåller att det för nutida uppfattning är främmande

att frågor om barns överlämnande skall behandlas enligt verkställighetsregler

som rör egendomsobjekt av olika slag. Reglerna om verkställighet

som rör barn bör därför frikopplas från det vanliga exekutiva förfarandet.

Beredningen pekar särskilt på vissa skillnader i verkställigheten. Verkställighet

som rör barn grundas ofta på avgörande av domstol, t. ex. i hemeller

äktenskapsskillnadsmål. Ibland rör domstols beslut fråga om överflyttning

av vårdnaden i anledning av vanvård e. d. Domstol kan vidare ha

ålagt fosterföräldrar att överlämna barn till vårdnadshavare^ Exekutiv

myndighet har ej i några andra fall hand om verkställighet som rör omhändertagande

av människor. Det synes principiellt betydelsefullt, att de

också befrias från omhändertagande av barn. Vidare framhålls att det i

exekutionstekniskt hänseende föreligger en beaktansvärd skillnad mellan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungi. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

vanliga tvistemålsdomar som avses i 38 § UL och avgöranden i vårdnadsfrågor.

De domar som enligt nämnda lagrum skall bringas till verkställighet

går i allmänhet ut på en viss prestation. När denna väl en gång är

fullgjord, kommer regelmässigt inte någon ytterligare verkställighet i

fråga. Beslut angående vårdnad om barn utgör eller är i allt fall jämförbart

med ett avgörande i en statusfråga och innehåller ej något direkt åläggande

att utlämna barnet. Det är därför tveksamt om 38 § UL över huvud

bär varit avsedd att tillämpas pa sadant beslut, även om man i rättspraxis

har ansett paragrafen tillämplig. Härtill kommer att verkställigheten, särskilt

när hämtning krävs, i realiteten främst rör en person som inte varit

part i målet, nämligen barnet. Omhändertagandet av barnet utgör en form

av utövning av de befogenheter som har anförtrotts vårdnadshavare!].

Behov av myndighets bistånd för sådant omhändertagande kan bli aktuellt

gång efter annan och under skilda omständigheter. Enligt beredningens

mening kan sådana verkställighetsåtgärder beträffande barn bäst

jämföras med de praktiska uppgifter som annars ankommer på barnavårdsmyndigheterna.

Dessa har tillgång till speciell sakkunskap om behandlingen

av barn och kan förutsättas vara förtrogna med närliggande

frågor.

Vid närmare prövning finner beredningen, att det inte synes kunna

komma i fråga att i detta sammanhang anlita barnavårdsnämnderna som

beslutande organ. Sammansättningen av nämnderna kan enligt beredningen

mte anses så kvalificerad att ansvaret som beslutsorgan bör anförtros dem.

Antalet ärenden är också så begränsat att varje nämnd bara undantagsvis

skulle få något ärende av hithörande slag. Att söka förstärka nämnderna

med särskilda ledamöter torde enligt beredningen knappast vara genomförbart

och kan i varje fall inte vara ändamålsenligt. Härtill kommer, att

nämnden i orten kan ha avgett yttrande till domstol som har dömt i saken

och därför kan känna sig jävig.

Beredningen anser det lämpligare, att länsstyrelsen i sin egenskap av

överordnad barnavårdsmyndighet blir beslutsorgan. Länsstyrelserna synes

enligt beredningen väl skickade att handha uppgiften. Bl. a. har de förutsättningar

att bedöma, om de skäl som kan komma att anföras mot verkställighet

är tillräckligt bärande för att hindra att sådan äger rum. Om

verkställighetsfrågan anförtros länsstyrelserna, synes det också beredningen

lämpligt, att talan mot deras beslut får föras hos regeringsrätten,

som nu är sista instans i ärenden om samhällsvård, förbud mot flyttning

av fosterbarn m. in.

Beredningen går vidare in på frågan om de vanliga exekutiva myndigheterna

kan anses lika lämpliga. Beredningen förutsätter därvid att överexekutorsinstitutionen

kommer att avskaffas. Utan att gå närmare in på

denna fråga framhåller beredningen, att det är tänkbart att vissa särskilda

verkställighetsuppgifter i så fall skulle kunna läggas på allmän under
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

15

rätt. Eftersom underrättsorganisationen dock i allmänhet inte torde vara

lämpad för att handha praktiska verkställighetsfrågor, utgår beredningen

från att kronofogdemyndigheterna skulle komma att svara för den vanliga

exekutiva verksamheten. Emellertid anser beredningen att både principiella

och praktiska skäl talar emot att kronofogde handhar sådan verkställighet

som gäller barn. Det bör helst inte kvarstå någon sammanblandning av sådan

verkställighet och förmögenhetsrättslig exekution. Hämtningsförrättningarna

har föga gemensamt med de göromål som i övrigt ankommer

på kronofogde. När barn i andra sammanhang skall hämtas, t. ex. till ungdomsvårdsskola,

ombesörjs också åtgärden av barnavårdsnämnd eller

polismyndighet. Beredningen finner alltså, att länsstyrelse som överordnad

barnavårdsmyndighet är att föredra framför kronofogde som beslutande

organ i hithörande frågor.

Beredningen diskuterar slutligen om allmän underrätt kan vara lämpligare

än länsstyrelse som beslutande myndighet. En sådan ordning anses

dock bli tyngande. Underrätterna är inte organisatoriskt rustade att handha

verkställigheten på ett tillfredsställande sätt. Det är uppenbarligen mycket

angeläget, att verkställigheten inte fördröjs och att ärendena handläggs på

ett smidigt sätt. Länsstyrelsernas erfarenhet som barnavårdsmyndigheter

synes också uppväga domstolarnas erfarenhet av vårdnadsfrågor i skillnadsmål.

De har vidare tillgång till speciell sakkunskap i fråga om behandlingen

av barn. Det kan möjligen göras gällande, att länsstyrelserna,

om deras antal minskas genom en omorganisation, blir mera svårtillgängliga.

Synpunkten torde dock inte ha så stor betydelse med hänsyn till nutida

kommunikationer.

Beredningen stannar alltså för att länsstyrelse skall vara beslutande

myndighet med regeringsrätten som besvärsinstans. Hos länsstyrelsen

avses handläggningen ske på den sektion som är avsedd för barnavårdsärenden.

Antalet verkställighetsärenden är så ringa att förslaget enligt beredningen

inte kan medföra några arbetskraftssvårigheter. Handläggningen

torde knappast bli mer betungande enligt förslaget än enligt gällande ordning.

Om den föreslagna ordningen beträffande beslutande myndighet anför beredningen

vissa allmänna synpunkter. Enligt beredningens uppfattning saknas

anledning befara, att förslaget skall leda till någon motsatsställning

mellan förvaltningsmyndigheter och allmänna domstolar. Länsstyrelserna

kan förutsättas inse vikten av att domstols beslut länder till efterrättelse

och att verkställighetsfrågorna inte förhalas, samtidigt som de kan bedöma

de ofta ömtåliga verkställighetsfrågorna ur barnavårdssynpunkt. Länsstyrelses

befogenhet att införskaffa utredning i verkställighetsärende får inte

missbrukas till en reguljär omprövning av domstols beslut. Utredningen bör

begränsas till att i tveksamma fall klarlägga, huruvida det föreligger medicinska

hinder mot att genomföra verkställigheten. Med hänsyn till önske
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Mnj:ts proposition nr 138 år 1967

målet att ärendena inte förhalas är det också en fördel, att talan kan fullföljas

direkt till regeringsrätten som högsta instans. Att regeringsrätten

som överinstans på olämpligt sätt åsidosätter domstols beslut behöver inte

befaras.

Utöver de överväganden av beredningen som nu har redovisats har beredningen

i sin allmänna motivering tagit upp också vissa andra frågor av

mera allmän räckvidd. Innan beredningens synpunkter i dessa delar refereras

synes det lämpligt att översiktligt redogöra för huvuddragen i beredningens

förslag beträffande de aktuella verkställighetsärendenas behandling.

De nya reglerna härom anses formellt böra skiljas från bestämmelserna om

vanlig exekution, och beredningen föreslår att de tas upp i ett nytt kapitel i

FB, benämnt 21 kap.

Lagförslaget utgår från det fallet att begäran om verkställighet grundas

på domstols beslut. Ansökan görs hos länsstyrelsen. Om länsstyrelsen anser

det ändamålsenligt, kan den överlämna åt barnavårdsnämnden i orten

att söka genomföra verkställigheten på frivillighetens väg, dvs. utan tvångsmedel.

Länsstyrelsen kan för överflyttning i sådan ordning också anlita

befattningshavare vid barnavården, om detta anses lämpligt. Verkställighetsfrågan

bör inte uppehållas med särskilt försök att komma fram på frivillighetens

väg, om det redan från början kan anses uteslutet att sådant

försök skulle bli framgångsrikt. Nämnden eller den utsedde befattningshavaren

skall inom viss tid — i regel högst två veckor — rapportera, om

försöket har lyckats.

Om försök till frivillig överflyttning inte har prövats eller har misslyckats,

skall länsstyrelsen fatta beslut. Länsstyrelsen kan därvid förelägga

vite och, om föreläggandet inte åtlyds, utdöma vitet. Länsstyrelsen äger även

förordna om hämtning av barnet genom polisens försorg. Enligt beredningens

mening bör i regel vite komma i fråga i första hand.

Beträffande hämtningens verkställande föreslås en särskild bestämmelse

om att åtgärden skall ske på ett för barnet så skonsamt sätt som möjligt.

Vid förrättningen bör representant för barnavårdsnämnden och läkare om

möjligt närvara. Hämtningsätgärden skall skjutas upp, om barnet på grund

av sjukdom inte bör flyttas eller om annat särskilt hinder föreligger. Enligt

beredningens förslag skall länsstyrelsen också kunna föreskriva, att barnet

övergångsvis skall tas om hand på lämpligt sätt.

Det föreslås vidare regler för det fall att länsstyrelsen vid sin prövning

finner att hinder av inte endast tillfällig natur möter mot verkställigheten.

Har barnet fyllt 15 år, får sålunda verkställighet mot dess vilja inte äga

rum annat än om länsstyrelsen finner det nödvändigt av hänsyn till barnets

bästa. Detsamma gäller om barnet ännu inte har fyllt 15 år men nått

sådan mognad att dess vilja bör beaktas på lika sätt.

Om det är uppenbart att väsentligt ändrade förhållanden har inträtt se
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

dan domen eller beslutet meddelades, skall länsstyrelsen, när det anses påkallat

av hänsyn till barnets bästa, kunna vägra att meddela verkställighet

innan rätten har prövat fråga om ändring beträffande vårdnaden eller vad

därmed äger samband. Rätten skall ta upp saken på begäran av sökanden,

hans motpart, barnavårdsman eller barnavårdsnämnd. Länsstyrelsen skall

slutligen kunna vägra verkställighet, om den i annat fall finner att verkställighet

inte kan ske utan avsevärd fara för barnets kroppsliga eller själsliga

hälsa.

Beredningen tar också upp sådana fall då vårdnadshavare påkallar åtgärd

utan att det föreligger domstols beslut om vårdnaden eller barnets

överlämnande. F. n. kan vårdnadshavaren i denna situation vända sig till

överexekutor med begäran om handräckning enligt 191 § UL för att få

barnet överlämnat från den som har det om händer. Beredningens förslag

innehåller en motsvarande möjlighet för vårdnadshavare att få omedelbar

verkställighet utan föregående domstolsprövning. Förutsättningarna för att

få sådan verkställighet och formerna för denna skall i stort sett vara desamma

som när domstols beslut föreligger. Om särskilda skäl motiverar att

fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av rätten, skall länsstyrelsen

kunna vägra att vidta den sökta åtgärden innan domstolsprövning har

skett.

Enligt förslaget skall länsstyrelsen vidare kunna förordna om verkställighet,

när vårdnaden tillkommer föräldrar eller adoptivföräldrar gemensamt

men den ena har utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortfört barnet eller

kvarhåller det och den andra begär rättelse.

Länsstyrelsen skall också enligt förslaget omedelbart kunna förordna om

omhändertagande av barn, när det är fara att barnet förs ur riket eller när

verkställighetsärendet i annat fall är brådskande. Om länsstyrelsens beslut

inte kan avvaktas, skall polismyndigheten i orten ha befogenhet att ingripa,

varvid det om möjligt skall tillses att representant för barnavårdsnämnden

och läkare medverkar. Polismyndighetens åtgärd skall genast anmälas till

länsstyrelsen, som prövar huruvida den skall bestå.

1 ärende om verkställighet skall länsstyrelsen enligt förslaget föranstalta

om den utredning som anses behövlig. Förhör skall kunna hållas inför länsstyrelsen

med var och en som antas kunna lämna upplysningar av betydelse

i saken. Länsstyrelsen äger förordna, att barnet skall undersökas av läkare.

Frivillig verkställighet

Beredningen framhåller, att det givetvis är önskvärt att verkställighet för

överflyttning av barn genomförs på frivillighetens väg. Länsstyrelsen bör

kunna uppdra åt barnavårdsnämnden i orten att verka för detta. Ofta torde

man visserligen inte knnna ställa så stora förhoppningar på att barnavårds
2

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 138

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

nämndernas medverkan skall leda till resultat. I princip är det emellertid

naturligt, att länsstyrelsen för försök till frivillig överflyttning anlitar det

lokala organ som i första hand svarar för samhällets barnavård. Om det på

grund av nämndens tidigare befattning med saken eller av annan anledning

är mindre ändamålsenligt att anlita nämnden, bör länsstyrelsen i stället få

anlita särskild befattningshavare inom barnavården, t. ex. socialvårdskonsulent,

barnavårdskonsulent eller tjänsteman hos barnavårdsnämnd. Vid

överläggningar som beredningen har haft med experter på området har uttalats,

att det kanske är bäst att anlita socialvårdskonsulenten för uppgiften.

Beredningen betonar att verkställighetsfrågan inte bör uppehållas med

försök att komma fram på frivillighetens väg, om det redan från början

kan anses uteslutet att sådant försök skulle bli framgångsrikt. Länsstyrelsen

bör inte heller söka åstadkomma frivilligt överlämnande, om sådana omständigheter

har framkommit att verkställighet enligt förslagets bestämmelser

i övrigt inte bör komma i fråga. Ibland kan det vara lämpligt att länsstyrelsen,

när den vänder sig till barnavårdsnämnd eller viss befattningshavare,

antyder att vederbörande bör beakta de hinder som eventuellt kan

möta.

Beredningen anser att man inte behöver ge några närmare anvisningar i

lagen om hur det bör gå till vid försök till frivillig verkställighet. Barnavårdsnämnden

bör låta lämplig representant för nämnden ta kontakt med

den som omhänderhar barnet och verka för att barnet godvilligt överlämnas,

om inte särskilda omständigheter gör att detta skulle strida mot barnets

bästa. Det är enligt beredningen värdefullt om länsstyrelsen vid behov

kan tillställa parterna en broschyr, som innehåller råd och anvisningar om

vad de bör iaktta för att omplaceringen inte skall bli för påfrestande för

barnet. En sådan broschyr kan lämpligen utarbetas av socialstyrelsen och

medicinalstyrelsen i samråd.

Tvångsmedel

Om försök till frivillig överflyttning misslyckas eller framstår som gagnlöst,

skall länsstyrelsen enligt beredningens förslag kunna tillgripa tvångsmedel.

Länsstyrelsen bör i första hand förelägga och vid behov utdöma vite.

Det framhålls, att utdömande av försuttet vite i hithörande ärenden inte bör

anses obligatoriskt. Frågan bör bli föremål för diskretionär prövning.

Beredningen framhåller, att det naturligtvis inte är givet att vitesföreläggande

eller ens vites utdömande medför avsedd effekt. I brådskande fall

kan också tillämpning av vitesföreläggande dra alltför långt ut på tiden.

Länsstyrelsen bör därför alternativt kunna förordna om hämtning av barnet.

Detta gäller särskilt när verkställigheten avser inte bara umgängesrätt

utan även barnets överlämnande till vårdnadshavaren. Valet av tvångsmedel

måste rättas efter omständigheterna i det särskilda fallet. Beslut om

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

hämtning har den fördelen att det säkrare leder till resultat utan dröjsmål.

Därmed undviks att barnet hålls i ett spänningstillstånd.

Beträffande de fall då saken gäller utövning av umgängesrätt framhåller

beredningen, att användningen av hämtning förutsätter särskild försiktighet.

Det kan av hänsyn till barnet bl. a. inte vara lämpligt med hämtningsförrättningar

som under någon längre tid förekommer t. ex. var fjortonde

dag. Möjligheten att använda hämtning kan i och för sig leda till att vårdnadshavaren

respekterar domstols beslut i fortsättningen. Den omständigheten

att hämtning vid ett tillfälle har genomförts kan vara nog för att

vårdnadshavaren i fortsättningen skall rätta sig efter beslutet om umgängesrätt.

Själva hämtningen bör enligt beredningen ske genom polisens försorg. Beredningen

framhåller, att polisen är det organ som i allmänhet ombesörjer

andra verkställighetsåtgärder i likartade situationer. Bl. a. skall polismyndighet

enligt 94 § BvL lämna barnavårdsnämnd handräckning, när beslut

angående omhändertagande av barn eller ungdom skall verkställas eller när

någon som är omhändertagen skall förflyttas. Polisen har alltså erfarenhet

av liknande förrättningar och disponerar helt andra resurser för ändamålet

än t. ex. kronofogdemyndighet. De alternativ som i övrigt kan tänkas torde

knappast vara realistiska. Polisen bör vid förrättningen normalt ha läkares

medverkan när det är praktiskt möjligt. Vidare bör befattningshavare vid

barnavården vara närvarande.

Hinder mot verkställighet

Beredningen anför, att omständigheterna i ett verkställighetsärende kan

visa sig vara sådana att verkställighet inte bör beviljas. Detta kan gälla vare

sig verkställighet begärs med anledning av domstols beslut eller vårdnadshavare

grundar en begäran om barnets överlämnande direkt på sin lagenliga

befogenhet att bestämma dess vistelseort.

I det sammanhanget uppkommer bl. a. frågan vilken hänsyn som skall

tas till barnets vilja. F. n. gäller att verkställighet åtminstone i regel

inte genomförs mot barnets vilja, om barnet har fyllt 15 år eller nått

motsvarande utveckling. Beredningen anser att det otvivelaktigt är en riktig

princip att när barnet har nått viss mognad dess vilja respekteras och att

verkställighet inte genomförs utan tvingande skäl om barnet motsätter sig

åtgärden. Lagen synes böra ge viss ledning för bedömningen. Beredningen

anser, att 15 års ålder är den gräns som lämpligen bör anges. Enligt vad

som har vitsordats från barnpsykiatriskt håll kan det för yngre barn medföra

en alltför stor belastning att nödgas välja vem det skall vistas hos. Man

får vidare inte förbise, att barnet ofta kan påverkas liksom att dess inställning

kan växla snabbt. Även om en femtonårsgräns upptas i lagen, måste

möjlighet finnas att göra undantag i ena eller andra riktningen. Det kan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

t. ex. finnas anledning att beakta en väl utvecklad trettonårings vilja, om

barnet bestämt motsätter sig att flytta och det ej är till skada för barnet

att stanna där det är. Å andra sidan bör även en femtonåring kunna flyttas,

om det är påkallat av barnets bästa, t. ex. därför att det vistas i olämplig

miljö. Att ett barns viljeinriktning liksom dess psykiska egenskaper i allmänhet

har betydelse även vid prövningen av risken för eventuella skadeverkningar

av verkställigheten anser beredningen inte behöva särskilt anges

i lagen.

Beredningen framhåller vidare, att verkställighet av beslut om vårdnad

eller om umgängesrätt ibland kan bli aktuell först en längre tid efter beslutets

meddelande. Förhållandena kan då ha ändrats väsentligt. Det kan i sådana

fall vara olämpligt att verkställighet äger rum. Ändring av rättens beslut

kan i stället vara motiverad. Enligt 6 kap. 13 § FB äger rätten meddela

nya bestämmelser om vårdnadens handhavande och umgängesrätt, när väsentligt

ändrade förhållanden påkallar det.

När det är uppenbart att väsentligt ändrade förhållanden

har inträtt, skall länsstyrelsen kunna vägra att meddela verkställighet, innan

fråga om ändring beträffande vårdnaden eller vad som äger samband

därmed har prövats. En ytterligare förutsättning för att verkställighet skall

få vägras bör vara, att detta är påkallat av hänsyn till barnets bästa. För

att rätten skall få ta upp saken bör krävas begäran av sökanden, hans motpart,

barnavårdsman eller barnavårdsnämnd. Det bör inte komma i fråga

att låta länsstyrelsen själv inleda en ny domstolsprövning.

Beredningen anser, att länsstyrelsen också i andra fall måste kunna vägra

verkställighet, nämligen om sådan anses inte kunna ske utan avsevärd fara

för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa. Huvudregeln måste visserligen

vara, att när domstols beslut föreligger avgörandet skall lända till efterrättelse.

Bätten kan emellertid inte överblicka alla de framtida konsekvenserna

av sitt avgörande. Det kan t. ex. vara svårt att förutse, om verkställigheten

måste genomföras med tvång och hur saken i så fall kommer att utveckla

sig. Länsstyrelsen måste därför ha möjlighet att vägra verkställighet även

när förhållandena inte har undergått någon väsentlig ändring sedan beslutet

meddelades.

I beredningens promemoria var förslaget i denna del utformat så, att verkställighet

skulle kunna vägras om den befanns inte kunna ske utan »avsevärd

skada» för barnet. Detta uttryckssätt var hämtat från 50 § BvL, där

det föreskrivs att barnavårdsnämnd äger förbjuda vårdnadshavaren att ta

barn från fosterhem om åtgärden skulle vara till avsevärd skada för barnet.

Enligt förarbetena till denna bestämmelse förutsätter förbud att det skall

föreligga farhågor för allvarlig skada. Om denna restriktiva tolkning av uttrycket

»avsevärd skada» tillämpas även i nu förevarande sammanhang,

skulle detta enligt beredningens mening kunna leda till alltför stor begränsning

av länsstyrelses befogenhet att vägra verkställighet. Verkställighet bör

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

visserligen inte vägras, om åtgärden skulle medföra allenast övergående

störning eller annan tillfällig olägenhet för barnet. Om skadeverkningarna

däremot kan befaras bli mera långvariga, kan det vara påkallat att vägra

verkställighet även om skadan inte är verkligt allvarlig i vanlig bemärkelse.

Vid bedömningen måste också beaktas den större eller mindre sannolikheten

för att skada skall uppkomma. Beredningen uttalar i betänkandet att

den åsyftade innebörden hos bestämmelsen kommer bättre fram i lagtexten,

om uttrycket »avsevärd skada» undviks och det i stället föreskrivs att länsstyrelsen

får vägra verkställighet, när sådan inte anses kunna ske utan

»avsevärd fara» för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa. Beredningens

slutliga förslag har utformats i enlighet därmed.

Verkställighet utan föregående domstolsprövning

Beredningen anser att länsstyrelse bör få befogenhet att meddela verkställighet

inte bara när domstols beslut föreligger utan också när en vårdnadshavare

utan föregående domstolsprövning vänder sig till länsstyrelsen

och begär att barnet överlämnas till honom från någon hos vilken det vistas.

Motsvarande direkta verkställighet kan f. n. meddelas av överexekutor

enligt 191 § UL. Bakom tillämpningen av detta lagrum ligger att vårdnadshavaren

har befogenhet att bestämma var barnet skall vistas. Om någon

undanhåller barnet, gör han intrång i vårdnadshavarens rådighet. Vårdnadshavaren

anses inte kunna avstå från sina befogenheter genom avtal

eller på annat sätt.

Något hinder mot att vårdnadshavaren väljer att först gå till domstol bör

enligt beredningens mening inte gälla. En vårdnadshavare, som inte har

vunnit bifall hos länsstyrelsen, kan vidare vända sig till domstol för frågans

prövning.

Beträffande prövningen av fråga om verkställighet utan föregående beslut

av domstol bör enligt beredningen gälla väsentligen samma regler som

när domstols beslut föreligger. Om särskilda skäl talar för att fråga om

ändring beträffande vårdnaden prövas av domstol, bör länsstyrelsen kunna

vägra verkställighet innan sådan prövning har skett.

Beredningen tar vidare upp det fallet att föräldrar, som gemensamt har

vårdnaden om barn, blir oeniga om vårdnaden. Det kan inträffa, att ena

maken i anledning av schism mellan makarna ger sig i väg och egenmäktigt

tar barnet med sig. Ibland föreligger risk, att barnet förs utom riket.

Förfarandet har i viss utsträckning straffbelagts i 7 kap. 4 § brottsbalken.

Länsstyrelsen bör i sådana fall på begäran av andra maken kunna meddela

omedelbar verkställighet för barnets återlämnande, om barnet har bortförts

utan beaktansvärt skäl. Detsamma bör gälla, när ena maken utan sådant

skäl egenmäktigt håller kvar barn, t. ex. när det har kommit på besök

under ett skollov. Länsstyrelse bör givetvis i tveksamma fall inte be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

gagna befogenheten att meddela omedelbar verkställighet. Det synes emellertid

inte behöva befaras, att den föreslagna befogenheten skall missbrukas.

Beredningen påpekar, att om verkställighet vägras sökanden kan vända

sig till domstol och påkalla dess beslut om vårdnaden.

Allmänna synpunkter beträffande förfarandet hos länsstyrelsen

I det föregående har redan angivits huvuddragen i det av beredningen

föreslagna förfarandet. Därvid har i stort angivits vilka handläggningsregler

som föreslås i fråga om länsstyrelsens utredning, förhör, läkarundersökning

in. m. Beredningens slutliga förslag ansluter i dessa delar nära

till promemorian. Under remissbehandlingen av denna lade vissa remissinstanser

största vikten vid att verkställighetsfrågorna inte fick förhalas,

medan andra mer betonade att utredningen borde göras grundlig så att

garantier vinns för ett riktigt avgörande.

Synpunkterna gav beredningen anledning till följande uttalande. Rättsläget

är i allmänhet fullt klart i ärenden som rör överlämnande av barn.

Den tvekan som kan uppkomma brukar hänföra sig till verkställighetens

eventuella skadeverkningar för barnet. Dessa måste emellertid ägnas tillbörlig

uppmärksamhet. För ändamålet bör länsstyrelsen bl. a. begagna befogenheten

att förordna om läkarundersökning av barnet, när anledning därtill

förekommer. Att påbjuda ett mera omständligt förfarande synes inte

lämpligt. Utredningen bör bedrivas efter vad omständigheterna i det aktuella

fallet påkallar. Särskilt när sökanden åberopar ett helt nyligen meddelat

domstolsbeslut, behöver någon tvekan knappast råda om möjligheten

att genomföra verkställigheten. Några mera ingående lagregler om förfarandet

synes inte behöva meddelas. Beredningen erinrar om att några närmare

regler för överexelcutors handläggning av ärenden om överlämnande

av barn inte finns i UL. Någon praktisk olägenhet av detta har veterligen

inte visat sig. Om de föreslagna förfarandereglerna behöver kompletteras,

kan det ske i administrativ ordning.

Vissa internationellrättsliga frågor

Beredningen framhåller, att de föreslagna bestämmelserna om verkställighet

med anledning av dom eller beslut blir tillämpliga även när domen

eller beslutet har meddelats av utländsk myndighet och sådant avgörande

kan verkställas här i landet. Detta är i första hand förhållandet med domar

och beslut som har meddelats i något av våra nordiska grannländer (se

lagen den 2 december 1932, nr 540, om erkännande och verkställighet av

dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge). Det kan

också komma i fråga att verkställighet begärs inte på grund av domstols
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

avgörande utan på grund av att tillämplig utländsk lag anger att sökanden

skall ha vårdnaden om barnet. Utländsk lag kan dock inte alltid

jämställas med svensk lag, lika litet som utländska domar kan utan vidare

tillämpas bär i riket. Försiktighet måste iakttas i internationellrättsliga

förhållanden. Bl. a. kan ibland asylrättsliga grundsatser hindra verkställighet,

om den skulle få till följd att barnet förs ur landet. Ordre public

är vidare av särskild betydelse i förevarande sammanhang. I övrigt skall

självfallet barnets bästa beaktas på samma sätt som i andra verkställighetsfall.

Beredningen erinrar vidare om att önskemål om vidgade möjligheter till

internordisk verkställighet har framförts i Nordiska rådets rekommendation

nr 18/1962. Beredningen nämner att den har upprättat utkast till konvention

i ämnet och har överlagt därom med delegerade för Danmark,

Finland och Norge vid möte i Stockholm våren 1966. Överläggningarna

skall fortsätta vid senare tillfälle.

Beredningen upplyser vidare att vid nyssnämnda möte också diskuterades

förutsättningarna för samarbete om nya regler för den interna verkställigheten

av vårdnadsbeslut. Det kunde därvid konstateras, att de organisatoriska

olikheterna var så betydande att det inte syntes möjligt att

nå fram till lika regler i detta hänseende. Från dansk och norsk sida ansågs

det inte aktuellt att ta upp något samarbete om de interna verkställighetsreglerna.

Från finsk sida anmäldes, att det förslag om tillägg till

FB som beredningen har utarbetat var av intresse för finskt reformarbete

inom familj e- och förmynderskapsrätten. Det ansågs emellertid inte påkallat,

att ett närmare samarbete ägde rum innan förslaget framlades.

Hithörande regler måste under alla förhållanden bli i väsentliga hänseenden

avhängiga av den organisation som står till buds.

Ändringar i BvL

Beredningen föreslår en ändring av bestämmelserna i 12 § BvL som behandlar

barnavårdsnämnds befogenhet att delegera handläggningen av

ärenden. Ändringen åsyftar att klargöra, att det inte skall fordras samfällt

beslut av nämnden när fråga är om frivillig verkställighet och att åtgärder

för sådan verkställighet alltså skall kunna delegeras.

Vidare föreslås ändring av 50 § BvL. Denna paragraf innebär f. n. följande.

Om det skulle vara till avsevärd skada för ett fosterbarn att skiljas

från fosterhemmet, kan barnavårdsnämnd för viss tid eller tills vidare förbjuda

föräldrarna eller annan vårdnadshavare att ta barnet från fosterhemmet.

Nämnden kan i avbidan på utredning meddela sådant förbud interimistiskt

för längst fyra veckor. Beredningen föreslår, att till paragrafen

görs ett tillägg av innebörd att förbud enligt paragrafen inte utgör hinder

mot verkställighet, varom länsstyrelse förordnar enligt 21 kap. FB.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

Om frågor angående verkställighet som rör barn överflyttas till länsstyrelsen

och länsstyrelsen förordnar om verkställighet, bör alltså enligt beredningens

mening ett av barnavårdsnämnd meddelat förbud mot att barnet

flyttas från fosterhemmet inte hindra genomförande av verkställigheten.

Med förslaget minskas i viss mån betydelsen av att barnavårdsnämnd

kan meddela förbud mot fosterbarns förflyttning från fosterhem.

Som förut har nämnts föreslår beredningen i 21 kap. FB en bestämmelse,

att länsstyrelsen får vägra verkställighet om den finner att sådan

inte kan ske utan »avsevärd fara för barnets kroppsliga eller själsliga

hälsa». Beredningen anser sig dock inte böra förorda, att uttrycket »avsevärd

skada» i 50 § BvL byts ut mot uttrycket »avsevärd fara för barnets

kroppsliga eller själsliga hälsa». En sådan ändring skulle nämligen kunna

tolkas som att barnavårdsnämnd tillerkändes något ökad befogenhet att

meddela förbud enligt 50 § BvL. Beredningen anser emellertid att det är

motiverat att denna paragraf får behålla en något mera restriktiv lydelse

på förevarande punkt, eftersom lagstiftaren enligt förarbetena till lagrummet

bara har velat ge barnavårdsnämnd en mycket begränsad befogenhet

att ingripa.

Med anledning av att önskemål har förts fram om en mera omfattande

omarbetning av 50 § och därmed sammanhängande bestämmelser i BvL,

uttalar beredningen att den inte har ansett sig böra gå in på frågan om

sådan omarbetning, eftersom denna fråga enligt beredningens mening faller

utom dess uppdrag.

Remissyttrandena

Som jag tidigare har nämnt hänför sig de flesta remissyttrandena till den

promemoria som föregick betänkandet. Då skillnaden mellan promemorians

och betänkandets förslag inte är så stor, kan dock dessa yttranden i allt väsentligt

ses som tillämpliga även på det slutliga förslaget. I den mån de hänför

sig till sådana punkter i promemorieförslaget som skiljer sig från beredningens

slutliga förslag, anser jag det inte behövligt att redovisa dem här.

Som framgår av vad jag anfört inledningsvis har vissa yttranden avgivits

över betänkandet.

Samtliga remissinstanser biträder åsikten att verkställighet som rör barn

bör frikopplas från det vanliga exekutiva förfarandet

och att reglerna om sådan verkställighet bör tas upp i ett nytt kapitel

i FB. Svea hovrätt anför, att det skulle ha varit mera tillfredsställande

om frågan hade kunnat behandlas i samband med en revision av

verkställighetsförfarandet i tvistemål i dess helhet. Då en sådan reform torde

låta vänta på sig och starka skäl talar för att frågan löses snarast möjligt,

vill hovrätten emellertid inte motsätta sig, att en lagstiftning i ämnet nu

kommer till stånd.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

25

Frågan om valet mellan länsstyrelse och annan myndighet som beslutande

organ i verkställighetsärende behandlas i många yttranden. De

allra flesta remissinstanserna biträder förslaget, att länsstyrelse i sin egenskap

av barnavårdsmyndighet skall vara beslutande organ. Vissa remissinstanser

synes grunda sitt ställningstagande på förutsättningen att överexekutorsinstitutionen

kommer att upphöra.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser förslaget att länsstyrelse skall

vara beslutande myndighet utgöra en synnerligen lämplig lösning. JK anser

att den föreslagna lösningen f. n. torde vara den mest realistiska. Han understryker

i sammanhanget att det är viktigt att länsstyrelserna har personella

resurser för att kunna fullgöra uppgiften på tillfredsställande sätt.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar att, om överexekutorsinstitutionen behålls,

mål om verkställighet rörande barn alltjämt bör ankomma på överexekutor

med rätt till fullföljd hos hovrätt.

Svea hovrätt delar beredningens uppfattning att verkställighet inte bör

sökas hos kronofogde och ansluter sig också till åsikten att det inte bör

komma i fråga att anlita barnavårdsnämnderna som beslutande organ. Däremot

är frågan om länsstyrelserna eller de allmänna domstolarna som första

instans enligt hovrättens uppfattning mera tveksam. Ifrågavarande verkställighetsärenden

har uppenbarligen mycket ofta mer eller mindre direkt

samband med problemställningar, som rör vårdnad och umgängesrätt. I sådana

frågor har enligt hovrätten självfallet domstolarna den största erfarenheten.

Sambandet mellan vårdnad och verkställighet är särskilt tydligt,

när dom eller beslut om vårdnad eller umgängesrätt föreligger. Ett ytterligare

skäl att anförtro verkställigheten åt underrätterna, är att dessa har större

möjlighet än länsstyrelserna att företa allsidig och fullständig utredning.

Vägande skäl kan emellertid enligt hovrätten också anföras mot en sådan

lösning. Det torde sålunda kunna ifrågasättas, om underrätternas nuvarande

organisation är sådan, att ärenden av denna art bör överflyttas på dem.

Uppenbart är det angeläget att ärendena handläggs snabbt. Om beslutanderätten

i sådana ärenden handhas av underrätt, skulle ärendena med hänsyn

till deras betydelse i allmänhet få prövas av fullsutten rätt. I fall av mera

enkel beskaffenhet skulle otvivelaktigt domstolsproceduren kunna bli omständlig

och tyngande. I vissa situationer kan det dessutom behövas omedelbara

beslut och fortlöpande kontakt mellan den beslutande myndigheten

och polismyndigheten, som skall utföra hämtning eller omhändertagande.

Med nuvarande underrättsorganisation synes det kunna bli alltför omständligt

att låta fullsutten rätt behandla sådana frågor. Hovrätten tillstyrker

därför att länsstyrelserna blir beslutande organ i första instans. Hovrätten

sätter emellertid i fråga, om inte länsstyrelsen i särskilda fall bör kunna

hänskjuta verkställighetsfrågan till domstol, t. ex. när det kan antas att väsentligt

ändrade förhållanden har inträtt sedan dom eller beslut meddelades

eller när muntlig bevisning behövs.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Exekutionsväsendets organisationsnämnd anser att domstol från vissa

synpunkter är lämpligare än länsstyrelse som beslutsmyndighet. Med hänsyn

till att vägande skäl också kan anföras mot att sådana mål avgörs av

domstol vill nämnden emellertid inte motsätta sig beredningens förslag i

denna del. Liknande synpunkter anläggs av häradshövdingeföreningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att frågor om överlämnande av barn

i princip bör ankomma på domstol, men godtar ändå förslaget med hänsyn

till att detta innefattar påtagliga fördelar framför nuvarande ordning.

Länsstyrelsen i Uppsala län delar uppfattningen, att länsstyrelse i allmänhet

bör vara beslutande organ. Det kan emellertid enligt länsstyrelsens mening

ifrågasättas, om inte verkställigheten bör beslutas av domstol när föräldrar

eller adoptivföräldrar gemensamt har vårdnaden och den ena utan beaktansvärt

skäl egenmäktigt har bortfört eller kvarhåller barnet samt den

andra begär rättelse. Den vanligaste situationen synes vara den att ena maken

på grund av söndring i äktenskap lämnar det gemensamma hemmet

och därvid tar med sig makarnas barn. Att utreda om detta skett »utan

beaktansvärt skäl» anser länsstyrelsen som regel ligga utanför länsstyrelsens

möjligheter.

Advokatsamfundet anser att det finns många skäl som talar för att de

allmänna domstolarna lämpar sig bättre än länsstyrelserna som beslutande

organ. Det är de allmänna domstolarna som handlägger mål om vårdnaden

om barn i samband med skilsmässor liksom frågor om umgängesrätt och

om överflyttande av vårdnaden vid väsentligt ändrade förhållanden. Det

förefaller samfundet både praktiskt och lämpligt att också verkställigheten

av sådana domar och beslut handhas av domstolarna. Den ganska omfattande

utredning som det i många fall kan bli fråga om även på verkställighetsstadiet

(hörande av parter, barnet och läkarexpertis) ligger mera i linje med

domstolarnas arbetsrutin än med länsstyrelsernas. När verkställighet av en

vårdnadsdom begärs längre tid efter vårdnadsfrågans prövning, är det inte

sällan i hög grad önskvärt att en omprövning av frågan kommer till stånd

innan verkställighet äger rum. Enligt samfundets mening skulle en lämplig

lösning vara att göra domstolarna till verkställande organ och ge dem befogenhet

att när verkställighet begärs ex officio ta upp vårdnadsfrågan till

omprövning, om skäl därtill föreligger. Om verkställigheten omhänderhas av

annan myndighet än domstol, föreligger alltid risk för att domstolens avgörande

i en vårdnads- eller umgängesfråga mer eller mindre blir ett slag

i luften. När verkställighet begärs, kan motparten förebringa ny utredning.

En ny process kommer i gång inför den verkställande myndigheten, och

resultatet kan bli att verkställighet vägras eller i allt fall fördröjs under

avsevärd tid. Samfundet hemställer därför att det ytterligare övervägs om

inte verkställigheten bör förläggas till de allmänna domstolarna.

Kronofogdemyndigheten i Lund anser, att beslut om verkställighet för

överlämnande av barn bör meddelas av domstol och att domstolen i sam
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

band därmed alltid skall pröva vårdnadsfrågan. Eftersom förhållandena

för parter och barn kan växla snabbt, bör domstolens verkställighetsbeslut

vara giltigt högst sex månader.

Samtliga remissinstanser utom två godtar förslaget, att talan mot länsstyrelses

beslut om verkställighet skall fullföljas i regeringsrätten.

Svea hovrätt avstyrker förslaget i denna del. Om länsstyrelsen, såsom

hovrätten förordar, i vissa fall skall kunna hänskjuta verkställiglietsärende

till allmän underdomstol, anser hovrätten självfallet, att talan

mot länsstyrelsens beslut i verkställighetsärende bör fullföljas till hovrätt

och i sista hand till högsta domstolen. Men även om den av hovrätten

föreslagna ordningen inte genomförs, bör talan mot länsstyrelsens

beslut fullföljas till hovrätt och därifrån till högsta domstolen. Härigenom

behålls i dessa ärenden ett visst samband mellan de myndigheter som har

att besluta i frågor om vårdnad och umgängesrätt och de som skall förordna

om verkställighet. Hovrätten och högsta domstolen kan också vid

muntlig förhandling höra vittnen och sakkunniga. Det torde vidare vara

till fördel, om de domstolar hos vilka nu föreliggande praxis rörande överlämnande

av barn har utvecklats också i fortsättningen får som överinstanser

besluta i dessa ärenden. Man kan därigenom också vinna att ett beslut

på verkställighetsstadiet — som av en enskild rättssökande skulle kunna

uppfattas som en oförklarlig ändring av ett lagakraftvunnet, kanske av

högsta dömande instans meddelat avgörande i en vårdnadsfråga — ter sig

mindre stötande, om verkställighetsbeslutet kan överklagas hos domstol

och således i regel samma myndighet, som ursprungligen har avgjort sakfrågan.

Även barnavårdsnämnden i Borås sätter i fråga, om inte talan mot

länsstyrelses beslut bör fullföljas till hovrätt och därifrån till högsta domstolen.

Enligt nämndens mening synes det betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt

att frångå ordningen med tre instanser.

Förslaget att länsstyrelse skall kunna påkalla medverkan av barnavårdsnämnd

eller ledamot av nämnden eller tjänsteman inom

barnavården för att söka genomföra överflyttningen på frivilligt! etens

väg har föranlett skiftande bedömning av remissinstanserna. Åtskilliga

remissinstanser — bland dem medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs

och Västernorrlands län, länsläkaren i Kristianstads län, kronofogdemyndigheten

i Borlänge och barnavårdsnämnden i Linköping — finner

förslaget om barnavårdsnämnds medverkan ändamålsenligt. Medicinalstyrelsen

framhåller, att det skulle vara av stort värde om parterna genom

en broschyr informeras om de förutsättningar som bör föreligga för att barnet

skall klara en förflyttning och den roll de biologiska föräldrarnas attityder

spelar. Socialstyrelsen delar beredningens uppfattning att verkställigheten

i möjligaste mån bör ordnas på frivillighetens väg. Styrelsen anser

också att erforderliga åtgärder härför i första hand bör ankomma på barna
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

vårdsnämnderna. Inte sällan torde emellertid dessa ha uttömt sina resurser

i detta hänseende redan innan ärendet kommer in till länsstyrelsen. För att

undvika att ärendet i sådana fall lämnas till nämnden för försök till frivillig

verkställighet bör enligt styrelsens mening i lagtext eller motiv föreskrivas

skyldighet för länsstyrelsen att skaffa in en viss, åtminstone

preliminär utredning. I annat fall torde det föreligga risk för att åtskilliga

ärenden förhalas onödigtvis genom att de rutinmässigt överlämnas till

barnavårdsnämnd.

Ett par remissinstanser vill skärpa kravet på barnavårdsnämndens medverkan.

Barnavårdsnämnden i Sundsvall ifrågasätter sålunda, om det inte

bör föreskrivas att länsstyrelsen bara i särskilda undantagsfall får förbigå

barnavårdsnämnden. I syfte att minska länsstyrelsernas arbetsbörda föreslår

barnavårdsnämnden i Borlänge, att sökanden alltid i första hand skall

vända sig till barnavårdsnämnden för att denna skall söka genomföra

verkställigheten på frivillighetens väg.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd anser det betydelsefullt att

länsstyrelserna, innan förordnande om handräckning meddelas, på allt sätt

söker främja överenskommelser om frivillig verkställighet, även om barnavårdsnämnd

har misslyckats därmed. I administrativ ordning bör utfärdas

bestämmelser som klargör länsstyrelsens skyldighet att på allt sätt söka

förlika parterna.

JK framhåller att det i princip är naturligt att barnavårdsnämnden

som lokalt organ för samhällets barnavård anlitas för verkställigheten.

Det kan då också synas mest naturligt att denna medverkan regleras i

barnavårdslagen såsom ett moment i barnavårdsnämndens allmänna skyldigheter

och befogenheter. Om det kan antas att nämndens medverkan leder

till resultat, förefaller det mest praktiskt att en framställning därom görs

direkt hos nämnden. JK befarar emellertid också, att barnavårdsnämnds

medverkan kan medföra onödig försening. JK framhåller att den som genom

formlig ansökan begär verkställighet hos länsstyrelsen i regel redan

har uttömt möjligheterna att utan tvångsmedel komma till sin rätt. I

vissa fall kan det dock föreligga ett behov av att koppla in barnavårdsnämnden.

Dess medverkan kan enligt JK:s mening sannolikt få större effekt

om den sker efter delvis andra regler än dem som beredningen har föreslagit.

JK anser det önskvärt att förfarandet konstrueras så, att beslut om

verkställighet föregår uppdraget åt barnavårdsnämnd.

Några remissinstanser — bland dem länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Jönköpings och Värmlands län, socialvårdskonsulenterna i Växjö och

Kristianstad samt barnavårdskonsulenten i Kronobergs län — anser, att

förslaget saknar större praktisk betydelse eftersom barnavårdsnämnd ofta

redan innan verkställighet söks har anlitats av part för ändamålet men

misslyckats och metoden i andra fall inte kan användas på grund av tidsbrist,

t. ex. när det gäller frågor om umgängesrätt. Länsstyrelsen i Värm
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

29

lands län påpekar också, att det för positivt resultat krävs en sådan erfarenhet

och auktoritet som endast undantagsvis finns hos barnavårdsnämnderna

i mindre samhällen och landskommuner. Barnavårdsnämnden

i Hälsingborg sätter i fråga, om barnavårdsnämnderna är tillräckligt rustade

för att ta på sig de nya arbetsuppgifterna.

Advokatsamfundet befarar liksom JK, att barnavårdsnämnds medverkan

kan medföra onödig försening. Särskilt gäller detta enligt samfundet

verkställighet av domar om umgängesrätt. Bestämmelsen om nämndens

medverkan bör därför enligt samfundet utgå eller ges en betydligt mer

restriktiv utformning. Socialvårdskonsulenten i Luleå anmärker att om

uppdraget till barnavårdsnämnd inte föregås av utredning det kan hända

att länsstyrelsen lämnar nämnden verkställighetsuppdrag även i fall då

länsstyrelsen senare av nämndens utredning finner att verkställighet måste

vägras. Länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län erinrar om beredningens

uttalande att barnavårdsnämnden inte bör verka för barnets

överlämnande, om den själv finner att verkställighet inte kan ske utan avsevärd

(fara för) skada för barnet. Denna grundsats finner länsstyrelserna

så väsentlig att den bör lagfästas.

De allra flesta remissinstanserna biträder förslaget, att länsstyrelsen som

tvångsmedel för verkställighetens genomförande skall i första hand

kunna förelägga och utdöma vite.

Länsstyrelsen i Örebro län anser dock att det av rättssäkerhetsskäl bör

ankomma på domstol att pröva fråga om utdömande av vitet och barnavårdsnämnden

i Borlänge sätter i fråga om inte vitet bör maximeras till

100 kr. i analogi med bestämmelserna i 17 § BvL.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, kronofogdemyndigheten i Borlänge

och barnavårdsnämnden i Örebro biträder inte förslaget om vite. Länsstyrelsen

finner vitesförfarande alltför omständligt och tidsödande för ärenden

av detta slag och anser knappast troligt att det i allmänhet leder till

resultat. Barnavårdsnämnden framhåller, att ett djupt personligt engagemang

oftast finns i konflikter rörande barn och att det kan verka stötande

att förutsätta att pengar skall ha betydelse för parts ställningstagande.

Remissinstanserna ansluter sig över lag även till beredningens ståndpunkt,

att hämtning inte kan undvaras som tvångsmedel. Barnavårdsnämnden

i Kristinehamn framhåller dock, att våld mot barnet måste anses högst

olämpligt, i vilken form det än förekommer och av vem det än utövas. Det

danska systemet med hot om frihetsstraff mot den som tredskas att lämna

barnet från sig finner nämnden vara en principiellt riktigare linje. Länsstyrelserna

i Gotlands och Kristianstads län samt barnavårdsnämnden i

Malmö uttalar betänkligheter mot hämtning för att genomföra umgängesrätt.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1967

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att

hämtning skall utföras av polisen. Länsstyrelsen i Södermanlands län

erinrar i sammanhanget om att exekutions- och polisväsendet numera

helt har uppdelats på skilda organ och finner den föreslagna ordningen ändamålsenlig

med hänsyn till att polismyndigheten har att samarbeta med

barnavårdsnämnd vid brott av minderårig och att lämna viss handräckning

enligt BvL. Liknande synpunkter anförs av kronofogdemyndigheten i Norrköping,

Föreningen Sveriges kronofogdar och Svenska polisförbundet.

Till de remissinstanser som avstyrker förslaget hör rikspolisstyrelsen och

exekutionsväsendets organisationsnämnd, vilka båda erinrar om att utmätningsmännen

under lång tid har ombesörjt ifrågavarande handräckning och

fått stor erfarenhet därav. De åberopar vidare att hämtning i allmänhet har

kunnat genomföras på ett för barnet och parterna godtagbart sätt och i regel

torde ha skett under mindre uppmärksammade former än om den skulle

ha genomförts av polis. Rikspolisstyrelsen framhåller angelägenheten av

att polisen avlastas sådana arbetsuppgifter som inte är att hänföra till egentlig

polisverksamhet. Hämtning av barn under de omständigheter som avses

i förslaget är en exekutiv åtgärd som inte bör ankomma på polisen. Styrelsen

erinrar om att hämtning och omhändertagande av barn är att anse som

en tjänsteåtgärd i brottsbalkens mening, varför förrättningsmannen torde

åtnjuta det skydd som anges i balken. Härav följer att polisen har skyldighet

att ingripa i de fall då förrättningsmannen hindras i sin utövning eller

därvid utsätts för våld eller hot. Exekutionsväsendets organisationsnämnd

framhåller att polisiära ingripanden ofta blir föremål för stor publicitet, vilket

mången gång kan skada de i målet inblandade parterna. Även om hämtningarna

innebär påfrestningar för kronofogdemyndigheterna och deras personal,

vill nämnden därför förorda att hämtning sker genom kronofogdemyndighets

försorg. En ledamot i nämnden är dock skiljaktig och anser

att polisen bör ombesörja hämtning. Kronofogdemyndigheten i Lund framhåller

att många uppfattar hämtning genom polisens försorg som kränkande

och att även små barn reagerar med särskild styrka mot tvångsåtgärder

från polisens sida.

Länsläkaren i Kristianstads län anser att hämtningsförrättningen helst

bör anförtros åt kuratorsutbildad personal eller sjuksköterska. Bara som en

yttersta utväg bör polisen få medverka och ingripa. Enligt Föreningen Sveriges

länspolischefer torde det övervägande antalet handräckningsfall avse

mindre barn, varför det bör ligga närmast till hands att de barnavårdande

myndigheterna verkställer hämtningsbesluten. Polisens uppgift bör inskränkas

till att vid behov lämna personligt skydd åt den eller de personer som

har att verkställa åtgärden och att tillse att dessa erhåller tillträde till bostad

o. d. Med det fåtal fall som årligen förekommer till verkställighet kan

en skyldighet för barnavårdsmyndighet att verkställa hämtningsbeslut inte

bli alltför betungande. Eftersom åtgärderna ofta blir föremål för mycket

stor uppmärksamhet och deras genomförande inte sällan är upprivande för

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

31

berörda parter, synes det föreningen önskvärt att polisen inte är verkställande

organ. Föreningen vill därför inte tillstyrka beredningens förslag i

denna del. Däremot godtar föreningen att polismyndighet får ingripa då

länsstyrelsens beslut i särskilt brådskande fall inte kan avvaktas. Kronofogdemyndigheten

i Malmö anser det lämpligare att hämtning utförs av

barnavårdsnämnd, eventuellt med biträde av polis, än att åtgärden företas

av polismyndighet, eventuellt med biträde av barnavårdsmyndighet. I samma

riktning uttalar sig polismyndigheten i Malmö. Denna föreslår, att företrädare

för barnavårdsmyndighet, lokal eller regional, skall vara förrättningsman

och att polisens medverkan reduceras till att vid behov närvara

på förrättningsstället och sörja för förrättningens behöriga gång. En sådan

ordning överensstämmer med vad som gäller om polismans medverkan vid

t. ex. exekutiva förrättningar och vissa åtgärder enligt hälsovårdsförfattningar.

Kvinnlig polisman bör närvara vid hämtning av barn, men polisväsendet

har inte överallt tillgång till kvinnliga befattningshavare. Däremot

torde barnavårdsnämnd i regel ha någon kvinnlig ledamot och i många fall

också kvinnliga tjänstemän.

Ganska många remissinstanser uttalar sig om den betydelse som bör tillläggas

barnets egen vilja, och ett avsevärt antal — däribland länsstyrelserna

i Stockholms, Södermanlands, Kristianstads, Älvsborgs och Kopparbergs

län, Föreningen Sveriges rättshjälps jurister, socialvårdskonsulenterna

i Stockholm och Linköping, barnavårdskonsulenterna i Södermanlands

och Kopparbergs län, länsläkaren i Kristianstads län, kronofogdemyndigheten

i Danderyd samt barnavårdsnämnderna i Hälsingborg, Luleå och Simrishamn

— förordar mer eller mindre bestämt, alt 12 år föreskrivs som åldersgräns

i stället för 15 år. Socialvårdskonsulenten i Kristianstad föreslår

åldersgränsen 13 år. Medicinalstyrelsen och Svenska föreningen för barnoch

ungdomspsykiatri vill att det klart framhålls i motiven att särskild hänsyn

i allmänhet bör las till barnets klart visade vilja även när barnet inte

har fyllt 15 år eller nått motsvarande mognad. Hovrätten över Skåne och

Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland och länsstyrelsen i Norrbottens län

ifrågasätter, om inte denna grundsats bör komma till uttryck i själva lagtexten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller vidare att en tvångsförflyttning

av en 13—14 åring kan vara kränkande även när risk för avsevärd

skada inte med säkerhet kan konstateras, t. ex. när barnet av egen drift

har begivit sig till den av föräldrarna som inte har vårdnaden och vägrar att

återvända till den andra.

Advokatsamfundet, socialvårdskonsulenten i Falun samt barnavårdsnämnderna

i Malmö, Linköping och Kalmar anser, att i lagen inte bör anges

någon åldersgräns vid vilken barnets vilja i allmänhet skall vara utslagsgivande.

Advokatsamfundet framhåller bl. a., att barn utvecklas oerhört

olika. Ett bråamoget barn kan redan vid 12-årsåldern ha en mycket

bestämd uppfattning om vilken av föräldrarna det vill vistas hos och om

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

det vill stanna kvar hos sina fosterföräldrar, liksom i frågor om umgänge

med den som inte är vårdnadshavare. Skilsmässobarn blir ofta brådmogna.

Det kan vidare enligt samfundet finnas anledning att ta hänsyn till åsikterna

hos ett barn, som är nummer två eller tre i en syskonkull, vid en tidigare

ålder, än när det gäller det äldsta barnet. Det kan även finnas fall, då en

15-åring inte har den mognad att hänsyn bör tas till barnets viljeyttring.

En fix åldersgräns är också på grund härav olämplig.

Länsstyrelsen i Gotlands län betonar, att barnets vilja inte bör vara helt

avgörande ens om barnet har fyllt 15 år. Barnavårdsnämnden i Borlänge föreslår,

att bestämmelsen begränsas till barn som har fyllt 15 år men inte

skall avse yngre barn som har nått motsvarande utveckling. Det bör inte

överlämnas åt subjektivt bedömande t. ex. av tillkallad läkare, huruvida

bestämmelsen skall vara tillämplig. Nämnden hänvisar till att i BvL barnets

rätt att själv ta ställning, bli personligen hörd osv. har gjorts beroende av

15-årsgränsen.

I fråga om möjligheten att vägra verkställighet, när väsentligt ändrade

förhållanden har inträtt sedan domen eller beslutet meddelades,

anmärker socialstyrelsen, att kravet på att det skall vara uppenbart

att väsentlig ändring inträtt leder för långt. Det bör räcka, att länsstyrelsen

finner särskilda skäl föreligga för omprövning av domen eller beslutet.

Barnavårdsnämnden i Kalmar uttalar sig i liknande riktning.

Svea hovrätt, länsstyrelserna i Östergötlands och Älvsborgs län, kronofogdemyndigheterna

i Borlänge och Danderyd samt barnavårdsnämnden i

Linköping föreslår, att länsstyrelsen själv skall kunna ta initiativ till en förnyad

prövning vid domstol. Barnavårdsnämnden i Själevads kommun anser,

att sådant initiativ bör vara obligatoriskt om länsstyrelsen vägrar verkställighet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår att barnavårdsnämnd

åläggs skyldighet att bevaka att vårdnadsfrågan inom rimlig tid omprövas

av domstol, om parterna inte själva överklagar länsstyrelsens beslut att vägra

verkställighet eller vänder sig till domstol. Advokatsamfundet anser att

länsstyrelsen, när verkställighet begärs lång tid efter det att en vårdnadseller

umgängesfråga har avgjorts av domstol, bör ha befogenhet att förelägga

den som motsätter sig verkställighet att inom viss tid föranstalta om

domstols prövning. Länsstyrelsen bör vara skyldig att underrätta barnavårdsnämnden

så att denna blir i tillfälle att begagna sin befogenhet att —- själv eller genom barnavårdsman — påkalla omprövning av vårdnadsfrågan.

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att förhållandena ibland kan vara

sådana att varken sökanden eller hans motpart anser påkallat eller ens

önskvärt att få till stånd någon domstolsprövning. Det kan i vissa lägen vara

mindre lämpligt att domstolsbehandlingen sker över parternas huvuden.

Den omständigheten att länsstyrelsen har vägrat meddela verkställighet i

fråga om vårdnaden synes inte i och för sig utgöra tillräckligt skäl för barnavårdsman

eller barnavårdsnämnd att mot parts önskan påkalla omprövning

av domstol. Deras befogenhet torde därför enligt hovrättens mening

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

33

böra begränsas till fall då det med hänsyn till barnets bästa är i särskilt hög

grad angeläget att frågan om den rättsliga vårdnaden blir prövad av domstol.

Förslaget att länsstyrelsen också skall kunna vägra verkställighet

i annat fall strider enligt stadsdomarf öreningen mot huvudprincipen

att domstols avgörande skall lända till efterrättelse och kan därför inte

godtas. Föreningen erinrar i sammanhanget om att rätten att vägra verkställighet

i dessa fall inte har anknutits till förnyad domstolsprövning. Också

enligt föreningens mening kan dock visst behov föreligga av att kunna

vägra verkställighet i fall då väsentligt ändrade förhållanden inte kan sägas

ha inträtt efter domen. Detta behov kan kanske tillgodoses genom en

föreskrift om att verkställighet får vägras, när tidigare ej beaktade omständigheter

framkommer, även om dessa inte hänför sig till tiden efter domen.

Barnavårdsnämnden i Borås anser det betänkligt att ge länsstyrelsen befogenhet

att vägra verkställighet också när väsentligt förändrade förhållanden

inte har inträtt sedan domen eller beslutet meddelades. Nämnden ifrågasätter

därför om inte bestämmelsen bör utgå.

Beredningens förslag att länsstyrelsen skall kunna bevilja vårdnadshavare

omedelbar verkställighet utan föregående domstolsprövning

har inte föranlett någon erinran i sak från remissinstansernas

sida.

Inte heller har remissinstanserna i allmänhet gjort erinran mot förslaget

att verkställighet skall kunna beviljas, när den ena av föräldrarna

utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhåller barnet och den

andra begär rättelse. Länsstyrelsen i Uppsala län sätter dock i fråga, om

inte beslut om verkställighet i dessa fall bör ankomma på domstol. Vidare

förordar barnavårdsnämnden i Örebro att länsstyrelsens befogenhet begränsas

till fall då det föreligger fara att barnet förs ur riket.

Rikspolisstyrelsen avstyrker förslaget att polismyndigheten skall äga ingripa

i de brådskande fallen. Styrelsen åberopar därvid samma skäl som

den har anfört mot förslaget att polisen skall ombesörja hämtningsförrättningar.

Länsstyrelsernas resurser och möjligheter att anskaffa utredning i

verkställighetsärenden belyses av länsstyrelsen i Värmlands

län. Det framhålls, att länsstyrelserna för utredningar av detta slag har

möjligheter att använda antingen länsstyrelsernas egna tjänstemän, barnavårdskonsulenterna,

eller vederbörande statens socialvårdskonsulent. Dessa

tjänstemän är kvalificerade socialtjänstemän och anlitas f. ö. inte sällan

av domstolarna för utredningar och utlåtanden i vårdnadsärenden.

Vid flertalet centrallasarett i länen torde numera finnas barnpsykiatriska

avdelningar. Med överläkaren vid en sådan avdelning har länsstyrelsen ett

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 138

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

utmärkt samarbete och han är vid behov närvarande vid de muntliga förhör

som länsstyrelsen regelmässigt håller i samhällsvårdsärenden. Vidare avger

läkare vid samma avdelning utlåtanden i praktiskt taget alla barnavårdsärenden,

där sådant utlåtande anses erforderligt. Fastän lagbestämmelse i

frågan saknas, har det förekommit att representant för länsstyrelsen jämte

statens socialvårdskonsulent i verkställighets- eller handräckningsärende

haft muntliga samtal med endera eller båda parterna för att om möjligt

undvika hämtning genom polisens försorg eller för att få parternas medverkan

till att verkställigheten sker på ett för barnet så skonsamt sätt som

möjligt.

Barnavårdsnämnden i Linköping understryker, att erforderliga utredningsresurser

måste ställas till länsstyrelsernas förfogande, och hävdar att

den statliga regionala konsulentverksamheten på socialvårdens område är

extremt underdimensionerad. Även socialvårdskonsulenten i Stockholm finner

det angeläget att den regionala organisationen för socialvården med socialkonsulentkontor

m. m. byggs ut och får en sådan ställning att den kan

biträda länsstyrelserna bl. a. vid utredningar i verkställighetsärenden som

rör barn. Länsläkaren i Kristianstads län betonar värdet av utredning genom

läkare. Länsläkaren i Stockholms län anser, att i ärendena bör ske dels

en snabbutredning genom läkare på verkställighetsärendets förberedande

stadium och dels en mera omfattande psykiatrisk undersökning på senare

stadium, om ärendet fortsätter.

Några remissinstanser framhåller, att verkställighetsärendena bör handläggas

skyndsamt. Andra varnar för att sådana önskemål överbetonas och

framhåller som viktigare, att ärendena handläggs med noggrannhet och varsamhet.

Bland de förra är medicinalstyrelsen, som uttalar att det för länsstyrelserna

blir en mycket viktig uppgift att tillse att verkställighetsfrågorna

inte förhalas. Dröjsmål går så gott som undantagslöst ut över barnet. Detta

fixeras i ett spänningstillstånd som kan åstadkomma ett verkligt psykiskt

lidande hos barnet och försvåra dess frigörande från den gamla miljön och

anpassning till den nya. JK och Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri

föreslår, att det särskilt framhålls i lagtexten att verkställighetsärende

skall behandlas så skyndsamt som noggrannheten medger. Länsstyrelsen

i Stockholms län anser däremot, att omsorgen om barnets bästa bör

vara normgivande för handläggningen snarare än önskvärdheten av att föräldrar

eller andra snabbt kommer till sin rätt. Länsstyrelserna i Södermanlands

och Kopparbergs län samt barnavårdskonsulenten i Kronobergs län

framhåller, att det visserligen är angeläget att handlägga verkställighetsärendena

skyndsamt men att det ofta inte kan undgås att handläggningen

drar ut på tiden. Ibland måste läkarutlåtande inhämtas. Dröjsmål kan också

föranledas av att barnpsykiatriska undersökningar drar ut på tiden och

av att det råder brist på barnpsykiatriskt utbildade läkare. JK finner det

angeläget att beslut om läkarundersökning inte meddelas slentrianmäs
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

35

sigt. På grund av den svåra arbetsbelastningen vid de barnpsykiatriska rådgivningsbyråerna

kan sådana beslut medföra en avsevärd fördröjning av

avgörandet. JK framhåller också det önskvärda i att läkarundersökning

kommer till stånd efter länsstyrelsens förordnande och inte efter ena partens

föranstaltande. Liknande synpunkter anförs av Svenska föreningen för

barn- och ungdomspsykiatri. Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det

böra övervägas, om inte verkställighetsförfarandet i ärenden om umgängesrätt

kan förbättras. Den ringa frekvensen av ärenden av detta slag torde

enligt länsstyrelsen få ses mot bakgrunden av att utsikterna f. n. måste

bedömas som små att en prövning i sak kan ske i så god tid att en i dom

beslutad umgängesrätt kan utövas. Det bör undersökas om man kan förkorta

den tid inom vilken beslut kan fattas samt om prövningen kan göras tidigare

än som f. n. synes ske. I förra fallet vill länsstyrelsen peka på möjligheten

att ärendet tas upp till behandling vid muntlig förhandling på samma

sätt som numera i allmänhet sker i ärenden angående ifrågasatt tvångsintagning

på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och i underställningsärenden

enligt BvL. Det är möjligt att detta kan ske även utan uttryckligt

stadgande men det skulle vara värdefullt om detta framgick av lagtexten.

Beträffande den tidpunkt då en ansökan om överlämnande av barn

för utövande av umgängesrätt kan göras bör det undersökas om inte framställningen

kan göras redan då det får anses föreligga sannolika skäl att

vårdnadshavaren kommer att motsätta sig att lämna ut barnet till den umgängesberättigade.

I viss utsträckning torde redan nu förekomma att ansökan

görs i god tid. Ofta torde överexekutor anse sig oförhindrad att kommunicera

en sådan ansökan med motparten. Det är emellertid tveksamt, om

man alltid är beredd att föranstalta om utredning om det inte är uppenbart

att vårdnadshavaren kommer att vägra att lämna ifrån sig barnet.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår med tanke på verkställighetsärenden

som rör umgängesrätt, att det i lagtexten erinras om att länsstyrelsen

kan hålla muntlig förhandling. Enligt länsstyrelsen är den tid som

står till buds för utredning i sådana ärenden så kort att skriftligt förfarande

med remisser inte hinns med. Med hänsyn till att verkställighetsärenden

rörande umgängesrätt inte sällan drar ut på tiden så länge att man inte

hinner överlämna barnet vill länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätta,

om inte ett beslut om verkställighet bör kunna gälla flera tillfällen under

en längre tidsperiod.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran det föreslagna

tillägget till 50 § BvL, enligt vilket förbud som avses i paragrafen

inte skall utgöra hinder mot verkställighet som länsstyrelsen förordnar

om. En del remissinstanser gör dock invändningar mot förslaget eller sätter

i fråga, om inte nämnda paragraf nu bör omarbetas eller upphävas.

Länsstyrelsen i Stockholms län samt barnavårdsnämnderna i Solna och

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Kristinehamn förordar, att barnavårdsnämnds beslut enligt 50 § BvL skall

underställas länsstyrelsens prövning enligt samma regler som gäller för

beslut som avses i 24 § BvL. Dessa remissinstanser anser olämpligt, att om

barnavårdsnämnd enligt 50 § har förbjudit vårdnadshavare att ta barn

från fosterhem vårdnadshavaren skulle kunna få beslutet upprivet genom

att begära verkställighet för barnets överlämnande. Fosterföräldrarna bör

i allt fall känna den tryggheten att de får behålla fosterbarnet så länge

förhållandena är oförändrade. Förbud enligt 50 § och beslut att vägra

verkställighet borde därför grundas på identiska förutsältningar.

Länsstyrelsen i Kalmar län anmärker, att tillägget till 50 § BvL knappast

är behövligt. Det kan få den ej önskvärda konsekvensen att prövningen

av fråga om barns skiljande från fosterhem förskjuts till verkställighetsskedet.

Även socialvårdskonsulenten i Luleå är tveksam, om det föreslagna

tillägget till 50 § BvL medför bättre samordning mellan nämnda lagrum

och reglerna i FB.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Västernorrlands län, socialvårdskonsulenten

i Västerås, barnavårdskonsulenterna i Södermanlands och Västernorrlands

län samt stadsdomarföreningen sätter i fråga om inte de föreslagna

nya reglerna i FB kommer att göra 50 § BvL obehövlig och föranleda

att paragrafen upphävs. Det framhålls, att beslut av länsstyrelse att

vägra verkställighet kommer att få samma följder som ett beslut av barnavårdsnämnd

enligt 50 § BvL att förbjuda barns skiljande från fosterhem.

Stadsdomarföreningen anser att lagrummet får en funktion att fylla

bara i sådana situationer då verkställighet inte begärs. I ett sådant läge

torde ett uttalande av barnavårdsnämnden mot en ifrågasatt förflyttning

av ett fosterbarn ha i stort sett samma verkan som ett förbud. Socialvårdskonsulenten

i Västerås befarar, att bibehållande av 50 § BvL kan leda

till osäkerhet och förvirring, eftersom därigenom barnavårdsnämnd och

länsstyrelse skulle komma att operera på samma område.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland och

länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar sig däremot positivt för att 50 §

BvL behålls. Förstnämnda hovrätt uttalar, att domstols prövning av vårdnadsfrågor

inte utesluter behovet av en sådan befogenhet för barnavårdsmyndigheterna

som bestämmelserna innefattar.

Flera remissinstanser förordar översyn av bestämmelserna i 50 § BvL

och erinrar om att det vid lagens tillkomst förutsattes att bestämmelserna

skulle omprövas i samband med revisionen av UL. Hit hör socialstyrelsen,

ÖÄ, kommunförbundet, stadsförbundet, socialvårdskonsulenterna i Stockholm

och Mariestad samt barnavårdsnämnderna i Stockholm och Lund.

Socialstyrelsen framhåller, att förbud att skilja fosterbarn från fosterhemmet

enligt 50 § BvL ibland meddelas i samband med att barnets

omhändertagande för samhällsvård enligt 31 § upphör. Tillämpningen

av 50 § i sådana fall har visat sig medföra vissa olägenheter. Styrelsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

anför ett par exempel på detta. Ett barn hade av barnavårdsnämnd omhändertagits

för samhällsvård enligt 31 § BvL och placerats i fosterhem

i annan kommun. Efter några år begärde vårdnadshavaren att själv få ta

hand om barnet. Eftersom förutsättningar för fortsatt samhällsvård inte

förelåg, förklarade barnavårdsnämnden samhällsvården avslutad. Barnavårdsnämnden

i den kommun där fosterhemmet fanns tog då upp ärendet

och förbjöd enligt 50 § vårdnadshavaren att ta barnet från fosterhemmet.

Barnet hlev kvar i detta, men betalningen av fosterlön upphörde i och med

att samhällsvården hade avslutats och kunde inte återupptas av vare sig

den nämnd som först hade omhändertagit barnet eller nämnden i fosterhemskommunen.

I ett annat fall var utgångsläget också, att vårdnadshavaren

begärde att få återta ett barn som några år hade varit omhändertaget

för samhällsvård enligt 31 § i fosterhem utanför den kommun där

vårdnadshavaren var bosatt. Barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun

beslutade då med stöd av 42 § tredje stycket, att barnet skulle omhändertas

för fortsatt samhällsvård enligt 25 § a) och 29 §. Vårdnadshavaren

samtyckte inte till att beslutet verkställdes, varefter beslutet underställdes

länsstyrelsen. Länsstyrelsen fastställde beslutet, men detta undanröjdes av

regeringsrätten efter besvär. Barnavårdsnämnden i fosterhemskommunen

förbjöd då enligt 50 § vårdnadshavaren att ta barnet från fosterhemmet,

men även detta beslut undanröjdes slutligen av regeringsrätten. Barnet återlämnades

till vårdnadshavaren först sedan de båda processerna hade pågått

under sammanlagt mer än två år. Återlämnandet skulle i sämsta fall

kunna dröja ännu längre, om ett långdraget verkställighetsförfarande följde

efter de båda processerna.

Kommunförbundet, stadsförbundet samt barnavårdsnämnderna i Stockholm

och Lund framhåller också som en brist i den nuvarande ordningen,

att fosterlön enligt bestämmelserna i BvL inte längre utgår, när barnavårdsnämnd

enligt 50 § BvL har meddelat förbud mot barnets skiljande

från fosterhemmet i samband med att barnets omhändertagande för samhällsvård

enligt 31 § upphör. Kommunförbundet och socialvårdskonsulenten

i Mariestad påpekar vidare som en brist, att om barnavårdsnämnd enligt

50 § BvL har förbjudit fosterbarns skiljande från fosterhemmet det

inte är möjligt att på försök under begränsad tid placera barnet hos vårdnadshavaren.

Om sådan placering sker, kan barnet f. n. återföras till fosterhemmet

tvångsvis bara om förutsättningar härför föreligger enligt 25 § a)

och 29 §.

Även ÖÄ anser det otillfredsställande, att förbud enligt 50 § BvL inte

kan utgöra underlag för utbetalning av fosterlön och att prövningen av

ärende om tvångsvis omhändertagande av barnet för samhällsvård och

ärende om förbud enligt 50 § BvL kan leda till olika utgång.

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Departementschefen

Den som enligt FB har den rättsliga vårdnaden om barn skall sörja för

barnets person i olika hänseenden. Med vårdnaden följer rätt för vårdnadshavaren

att ha barnet hos sig och att bestämma barnets vistelseort. Vårdnadshavaren

kan också fordra att den som utan stöd i lag vägrar att överlämna

barnet till honom skall utlämna det. En far eller mor, som är skild

från vårdnaden, har rätt att umgås med barnet, om inte särskilda omständigheter

föranleder annat. Rättens beslut om umgängesrätt kan utverkas.

När vårdnadshavare eller den som av domstol har tillerkänts umgängesrätt

behöver myndighets medverkan för att få barnet överlämnat till sig, har

i praxis sedan gammalt tillämpats 38 eller 191 § UL. Enligt 38 § ankommer

det på överexekutor att — utom i fall som kan lämnas åt sidan här — förordna

om verkställighet av dom och sättet därför. Denna bestämmelse har i

praxis ansetts tillämplig när det föreligger domstolsavgörande angående

vårdnad eller umgängesrätt eller om barnets överlämnande. När sådant avgörande

inte föreligger, kan vårdnadshavaren enligt praxis begära handräckning

hos överexekutor enligt 191 § för att få barnet överlämnat från

den som det vistas hos. I denna bestämmelse föreskrivs att, om någon egenmäktigt

pantat något till sig eller skilt annan från det han innehar eller i

övrigt själv har tagit sig rätt, överexekutor genast kan återställa det rubbade

besittningsförhållandet.

Vid tillämpning av 38 eller 191 § brukar överexekutor vid bifall till sökandens

talan ålägga motparten, i regel vid vite, att överlämna barnet eller

uppdra åt utmätningsman att hämta och överlämna barnet. Nämnda bestämmelser

i UL har kompletterats med vissa närmare föreskrifter i kungörelser

om förfarandet hos överexekutor och utmätningsman. Dessa föreskrifter

tar sikte direkt på förfarandet vid överlämnande av barn. överexekutor

har sålunda ålagts att höra barnavårdsnämnd och läkare i den mån

det är behövligt. Och utmätningsman skall vid sin handläggning efter överexekutors

beslut så långt som möjligt sörja för att verkställigheten inte

medför fara för barnets hälsa. Han skall i den mån det kan anses behövligt

höra barnavårdsnämnd och läkare i ärendet.

De problem som sammanhänger med verkställighet för överlämnande av

barn har ägnats uppmärksamhet i den offentliga debatten, och det har i olika

sammanhang framhållits att den nuvarande ordningen inte är tillfredsställande.

Särskilda regler har efterlysts för dessa ärenden, och för förfarandet

har föreslagits andra former än de nu gällande. Lagberedningen har

nu lagt fram förslag till helt ny lagstiftning i ämnet. Detta förslag har fått

ett gynnsamt mottagande under remissbehandlingen och i åtskilliga remissyttranden

bär bekräftats, att nya regler är i hög grad påkallade. De bestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj ds proposition nr 138 år 1967

mel ser i UL som tillämpas f. n. har tillkommit med tanke främst på egendomsobjekt

av olika slag. Även om närmare tillämpningsföreskrifter har

meddelats som gör det möjligt att ta tillbörlig hänsyn till att det är fråga

om barn, är det enligt min mening ganska stötande att sådan verkställighet

skall följa regler som främst avser sakexekution.

Den centrala frågan när det gäller verkställighet för överlämnande av

barn är i vilken utsträckning tvångsmedel bör få komma till användning.

Varje bruk av våld i dessa ärenden är motbjudande med hänsyn till att

det träffar inte bara tredskande part utan även barnet och därigenom kan

utsätta detta för allvarligt psykiskt lidande. I den nordiska diskussionen

har också satts i fråga, om verkställighet i form av hämtning över huvud

bör få tillgripas för att flytta barn från en miljö till en annan. Tveksamheten

gäller särskilt sådana fall då det endast är fråga om att genomdriva

umgängesrätt. Denna tveksamhet har kommit till uttryck i 1956 års norska

lagstiftning om barn i och utom äktenskap på det sättet att de bestämmelser

som meddelas där om överlämnande av barn i vissa fall inte medger

kraftigare tvångsmedel än vite för verkställighet av dom eller beslut om

umgängesrätt. I övriga nordiska länder kan däremot hämtning komma i

fråga inte bara för verkställighet av vårdnadsbeslut utan också för genomförande

av rätt till umgänge med barnet.

Vid utformandet av ny lagstiftning på området måste enligt min mening

den ledande tanken självfallet vara att barnet såvitt möjligt skonas från åtgärder

som är skadliga för dess psykiska eller fysiska hälsa. Att av hänsyn

till barnet helt avstå från tvångsmedel låter sig å andra sidan inte göra. Domar

och beslut i vårdnadsfrågor skulle förlora i betydelse, om de inte kunde

verkställas, och detta skulle i sin tur vara ägnat att undergräva respekten

för rättsordningen. På längre sikt kan det också ligga i barnets intresse

att effektiva medel för överlämnande står till buds. Jag tänker särskilt

på det fallet att en ogift mor till en början inte anser sig kunna ge sitt

barn en tillfredsställande uppfostran utan vill överlämna det till vård i fosterhem.

En förutsättning för en sådan åtgärd till barnets bästa kan vara att

modern kan vara säker på att hon senare får tillbaka sitt barn, när hennes

egna förhållanden har stabiliserats och hon har fått större möjligheter

att själv ta hand om barnet. Även för detta fall måste självfallet dessutom

gälla att en återflyttning inte är skadlig för barnet. Enligt min mening kan

alltså effektiva tvångsmedel ej undvaras helt i dessa sammanhang. En ordning

som tillåter användning av effektiva tvångsmedel behöver dock inte

vara oförenlig med intresset att skona barnet från psykiska eller andra

skadeverkningar. Det kan förväntas, att parterna i flertalet fall i vetskap

om att effektiva möjligheter står till buds för att genomföra en dom eller

ett beslut skall av omtanke om barnet frivilligt medverka till en så skonsam

överflyttning som möjligt. När parternas goda vilja saknas och tvångsmedel

måste användas, kan barnets intresse beaktas både vid valet av tvångs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

medel och vid tillämpningen i övrigt. Vitesföreläggande torde sålunda böra

komma i fråga i första hand. Det har bl. a. den fördelen att det inte riktar

sig mot barnet utan träffar endast tredskande part. När hämtning måste

komma i fråga, kan skadliga verkningar undvikas genom att verkställigheten

omgärdas med särskilda försiktighetsmått till skydd för barnet.

Beredningens förslag är uppbyggt efter dessa tankegångar och jag kan

helt ansluta mig till de principer som där har kommit till uttryck. Beredningens

förslag utgår sålunda från att överlämnande av barn i första hand

skall ske med parternas frivilliga medverkan och under ledning av befattningshavare

inom barnavården. När överflyttning inte kan ske på frivillighetens

väg får som regel tvångsmedel tillgripas, nämligen vite och i sista

hand hämtning. I vissa fall bör dock hämtning vara tillåten utan att andra

vägar har prövats först. Denna principiella ordning har också vunnit gehör

hos remissinstanserna. Med en ordning som beaktar de faror för psykiska

skadeverkningar på barnet som tvångsåtgärder kan medföra torde några

betänkligheter inte kunna resas mot att nuvarande tvångsmedel behålls för

hithörande fall av verkställighet.

För att markera den särställning dessa fall intar har beredningen föreslagit,

att den nya regleringen inte sammanförs med den allmänna exekutionslagstiftningen

utan tas upp i ett särskilt kapitel sist i FB. Även i detta

avseende har förslaget genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran

under remissbehandlingen. Jag anser också att detta är en tilltalande lösning

och ansluter mig till förslaget i denna del.

Den första frågan att ta ställning till är vilket organ som skall vara b eslutande

myndighet enligt den nya regleringen av verkställigheten.

F. n. ombesörjs åtgärder för flyttning av barn av olika myndigheter. Domstols

dom eller beslut i vårdnadsfrågor verkställs av de exekutiva myndigheterna.

Som förut har nämnts är det överexekutor som enligt 38 § UL förordnar

om verkställighet av domstols dom eller beslut och om sättet för

verkställigheten. Om sådant förordnande går ut på hämtning av barnet, genomförs

verkställigheten av utmätningsman, dvs. kronofogden. Även i de

fall då dom eller beslut av domstol inte föreligger men handräckning begärs

enligt 191 § UL förordnar överexekutor om verkställigheten och sättet

härför, varefter kronofogden när det blir fråga om hämtning genomför denna.

Också när det gäller överlämnande av fosterbarn till vårdnadshavaren

kan den senare antingen först utverka domstols dom på överlämnande och

därefter begära verkställighet i vanlig ordning eller också vända sig direkt

till överexekutor med begäran om handräckning enligt 191 § UL. Här kommer

emellertid även barnavårdsnämnden in i bilden. Nämnden kan nämligen

enligt 50 § BvL för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller

annan som har vårdnaden om barnet att ta barnet från fosterhemmet, om det

skulle vara till avsevärd skada för barnet att skiljas från fosterhemmet. När

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

barnavårdsnämnd har beslutat omhänderta barn för samhällsvård, skall

nämnden också förordna om verkställighet av beslutet. Nämnden har ansvaret

för barnet och bestämmer var barnet skall vara placerat. Polismyndighet

har att på begäran av barnavårdsnämnden eller dess ordförande

lämna handräckning för att verkställa beslutet.

De myndigheter som kan komma i fråga såsom beslutande organ i en ny

ordning är barnavårdsmyndigheterna, de exekutiva myndigheterna och de

allmänna underrätterna. Beredningen har stannat för att länsstyrelserna

såsom överordnade barnavårdsmyndigheter är bäst lämpade att handlägga

verkställighetsfrågorna. Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av remissinstanserna med ganska få undantag. Det alternativ som

närmast har diskuterats i remissyttrandena är allmän underrätt.

Även enligt min mening bör valet av beslutande myndighet stå mellan

länsstyrelse såsom barnavårdsmyndighet och allmän underrätt. Mot det senare

alternativet talar, att underrätterna hittills inte har ålagts verkställighetsuppgifter.

Som beredningen har anfört med instämmanden under remissbehandlingen

är de allmänna underrätterna inte heller organisatoriskt

rustade att svara för sådana verkstälighetsfrågor som det här är fråga om.

Deras organisation och arbetsrutiner är inte anpassade för sådana frågor.

Om den fortsatta översynen av utsökningsrätten skulle leda till att vissa

verkställighetsuppgifter anförtros underrätterna och föranleder organisationsändringar

för deras del, kan det tänkas att de blir mer lämpade att

handlägga ärenden angående verkställighet som rör barn. Det är emellertid

f. n. för tidigt att bedöma frågan om underrätternas framtida befattning med

verkställighetsfrågor. I nuvarande läge kan det inte anses ändamålsenligt

att flytta över nu ifrågavarande ärenden till underrätterna.

Med en ordning som i första hand siktar till att överflyttningen av barn

skall ske på frivillighetens väg under medverkan av barnavårdande organ

förefaller det lämpligt att överlämna verkställighetsfrågan åt de barnavårdande

myndigheterna. De åtgärder som i allmänhet kommer att fordras för

att genomföra verkställighet rörande barn blir som beredningen har anfört

jämförliga med de praktiska uppgifter som i övrigt ankommer på barnavårdsmyndighet.

På skäl som beredningen närmare har utvecklat torde

det dock inte böra komma i fråga att anlita barnavårdsnämnderna som

beslutande organ. Däremot anser jag, i likhet med beredningen och

flertalet remissinstanser, att länsstyrelserna såsom överordnade barnavårdsmyndigheter

är lämpade för uppgiften. Länsstyrelsernas organisation

är anpassad för praktiska verkställighetsfrågor och bör kunna möjliggöra

den skyndsamma handläggning som i regel behövs i hithörande ärenden.

Dessutom har de, som beredningen har framhållit, erfarenhet av barnavårdsfrågor.

De har också tillgång till särskild sakkunskap i fråga om

behandling av barn. Hos länsstyrelserna bör ärendena naturligen handläggas

på den sektion som omhänderhar barnavårdsärendena.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Enligt det sagda föreslår jag att beslutsfunktionen i första instans läggs

på länsstyrelserna. Jag vill betona, att detta inte innebär något hinder

mot att en vårdnadshavare som vill få barnet överlämnat till sig men inte

kan åberopa dom rörande vårdnaden väljer att först gå till domstol med begäran

om dom beträffande barnets överlämnande eller att han, om han

först har gjort ansökan hos länsstyrelsen men inte har fått bifall, därefter

påkallar domstols prövning av frågan. I detta hänseende blir rättsläget alltså

oförändrat.

Flertalet av de ärenden som det här är fråga om handläggs redan f. n.

av länsstyrelsen i dess egenskap av överexekutor. Endast i det fåtal fall

då annan än länsstyrelsen är överexekutor innebär den förordade ordningen

att vissa ärenden flyttas över till länsstyrelsen. Eftersom antalet verkställighetsärenden

är obetydligt och handläggningen inte är särskilt tidskrävande,

medför förslaget inga behov av arbetskraftsförstärkningar.

I fråga om fullföljd av talan har beredningen föreslagit att länsstyrelses

beslut skall överklagas hos regeringsrätten. Förslaget har lämnats

utan erinran av alla remissinstanser utom två. De senare har i stället

föreslagit att talan skall få fullföljas till hovrätt och i sista hand till högsta

domstolen. Beredningens förslag ansluter till vad som i övrigt gäller när

länsstyrelse fungerar som barnavårdsmyndighet. Denna ordning har också

den fördelen att den torde leda till ett snabbare slutligt avgörande än som

kan bli fallet med prövning i två överinstanser. Ärendenas natur är här sådan

att ett utdraget förfarande ofta innebär stora olägenheter. Jag biträder

därför beredningens förslag även i denna del.

Som jag tidigare har anfört ansluter jag mig till den grundläggande

tanken i beredningens förslag, att överflyttningen av barnet om möjligt

skall ske på frivillighetens väg. I enlighet med vad beredningen

har föreslagit bör den närmare innebörden därav vara att länsstyrelsen,

när det kan antas att förflyttningen av barnet kan ske utan tvångsmedel,

uppdrar åt barnavårdande organ att försöka genomföra åtgärden. Uppdraget

bör kunna ges redan innan länsstyrelsen meddelar beslut att verkställighet

skall ske, men också efter sådant beslut.

Beredningen har tänkt sig att sådant uppdrag bör lämnas i första hand

till barnavårdsnämnd. Meningen är att nämnden sedan låter en representant

för nämnden ta kontakt med den som omhänderhar barnet och verka

för att barnet godvilligt överlämnas. Det skall vidare enligt beredningens

förslag vara möjligt för länsstyrelse att — i stället för att vända sig till barnavårdsnämnden

— ge uppdraget till annan som är verksam inom barnavården,

t. ex. socialvårdskonsulent, barnavårdskonsulent eller tjänsteman

hos barnavårdsnämnd. Detta bör enligt beredningen komma i fråga främst

när nämnden tidigare har tagit befattning med saken eller i visst fall inte

är rustad eller lämpad för uppgiften.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

43

I en del remissyttranden har uttalats farhågor för att barnavårdsnämnds

medverkan kan medföra onödig försening av verkställighetsärendena. Några

remissinstanser har också ställt sig tveksamma till om förfarandet får

större praktisk betydelse, eftersom barnavårdsnämnden ofta redan har

anlitats av part men misslyckats innan verkställighetsärendet har blivit

väckt.

För min del anser jag, att de aktuella uppdragens natur är sådan att det

knappast är behövligt eller lämpligt att engagera barnavårdsnämnden i

dess helhet. Denna skulle i så fall ändå — som beredningen också har förutsatt

—■ behöva delegera uppgiften till tjänsteman hos nämnden eller till

någon av ledamöterna. Jag anser det därför lämpligare att i lagtexten direkt

ange att uppdraget skall ges till ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd

(jfr prop. 1967: 28) eller till tjänsteman inom barnavården. Ytterligare

bör nämnas att, om det någon gång inträffar att den som har fått

uppdraget anser det lämpligt att med nämnden ta upp frågan om lämpligaste

tillvägagångssättet, det självfallet inte föreligger något hinder häremot.

Om den vårdnadsberättigade redan före verkställighetsärendets väckande

bär anlitat barnavårdsnämnden utan att resultat har uppnåtts, bör i regel

uppdrag inte lämnas åt ledamot i nämnden eller tjänstemän hos denna

utan i stället till annan som är verksam inom barnavården, t. ex. barnavårdskonsulent

eller socialvårdskonsulent. Uppdrag bör över huvud inte

komma i fråga, när det av någon anledning är troligt att det inte kommer

att leda till barnets överlämnande. Detsamma gäller när det är särskilt betydelsefullt

att frågan får ett snabbt avgörande. Detta kan särskilt vara fallet

när det är fråga om rätt till umgänge med barnet. Helt allmänt kan sägas

att det är viktigt att verkställighetsärenden av hithörande slag handläggs

skyndsamt. Uppdrag bör därför inte förekomma om det skulle medföra

onödig fördröjning.

I anslutning till vad några remissinstanser har anfört med tanke på det

fallet att länsstyrelsen lämnar uppdraget innan den prövat frågan, om

verkställighet skall meddelas, vill jag framhålla att länsstyrelsen bör göra

viss preliminär utredning innan sådant uppdrag ges. Därigenom kan undvikas

att ärendet förhalas i onödan eller att uppdrag lämnas trots att det

föreligger klart hinder mot verkställighet.

Om försök till överflyttning av barnet på frivillighetens väg har misslyckats

eller från början förefaller utsiktslöst, måste som jag förut har sagt

tvångsmedel kunna tillgripas. Valet av tvångsmedel måste som beredningen

har anfört rättas efter omständigheterna i varje särskilt fall.

Enligt beredningens förslag skall länsstyrelsen som regel i första hand förelägga

och vid behov utdöma vite. Alternativt skall länsstyrelsen kunna

förordna om hämtning. Beslut om hämtning har den fördelen att det säkrare

leder till resultat utan dröjsmål. Förslaget att länsstyrelsen i regel bör

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

förelägga vite i första hand har godtagits av nästan alla remissinstanser,

och jag ansluter mig också till detta förslag. I fråga om vites utdömande

har en länsstyrelse förordat att denna uppgift skall ankomma på domstol.

Detta kan dock enligt min mening inte anses påkallat från rättssäkerhetssynpunkt

eller av andra skäl. Jag vill framhålla att överexekutor liksom

länsstyrelse f.n. i åtskilliga fall får utdöma förelagda viten.

Utdömandet av vite är som beredningen har framhållit inte obligatoriskt

utan frågan härom bör i varje särskilt fall bli föremål för diskretionär prövning.

Jag vill också erinra om möjligheten att jämka vitesbeloppet. I hithörande

ärenden bör finnas utrymme för billighets- och skälighetssynpunkter.

Erfarenheterna av nuvarande rättstillämpning visar att vitesföreläggande

inte alltid medför avsedd effekt. Användandet av vite kan också leda till

tidsutdräkt. Länsstyrelsen måste därför kunna förordna, att verkställigheten

får ske genom hämtning. I vissa fall är situationen sådan att det redan

från början kan bedömas som meningslöst att pröva andra åtgärder än

hämtning. Med hänsyn härtill bör inte gälla att beslut om hämtning alltid

skall föregås av vitesföreläggande.

När det gäller umgängesrätt kan det av hänsyn till barnet vara befogat

att iaktta viss återhållsamhet med hämtning. Det kan sålunda inte vara

lämpligt att använda hämtning vid upprepade tillfällen med korta mellanrum,

t. ex. en eller ett par gånger i månaden. Det bör dock inte vara uteslutet

att tillgripa hämtning även i umgängesrättsfallen. Hämtning bör t. ex.

kunna ske när tidigare erfarenheter visar att det är risk för att vitesföreläggande

ej åtlyds. Hämtning kan i sådant fall medverka till att vårdnadshavaren

förmås att respektera domstolens beslut i fortsättningen.

Enligt beredningens förslag skall hämtning ske genom polismyndigheten

och inte som nu genom utmätningsmannen. Detta förslag

har biträtts av flertalet remissinstanser. Detsamma gäller förslaget

att hämtningen om möjligt skall verkställas i närvaro av representant för

barnavårdsnämnden och läkare. Från några håll har dock uttalats betänkligheter

mot att hämtningsförrättningen skall utföras av polis. Främst har

åberopats att tvångsingripanden genom polisens försorg kan föranleda

kraftigare reaktioner från dem som är berörda och även kan väcka en uppmärksamhet

som inte är önskvärd.

Jag vill först understryka betydelsen av att representant för barnavården

och läkare är närvarande vid hämtningsförrättning. Därmed vinns vissa garantier

för att förrättningen kan genomföras så skonsamt som möjligt för

barnet. Som jag förut har anfört måste dock maktmedel stå till förfogande

även om det är angeläget att såvitt möjligt undvika sådana. Möjligheten att

ingripa med fysiskt tvång är ett oundgängligt element i verkställighetsförfarandet.

Ledningen vid och det yttersta ansvaret för förrättningens genom
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

45

förande måste därför ligga hos myndighet som har befogenhet att ingripa

med maktmedel. De myndigheter som därvid kan komma i fråga är kronofogde-

eller polismyndighet.

Kronofogdarna har hittills haft att svara för hämtningsåtgärdernas genomförande.

Några anmärkningar mot deras sätt att sköta uppgiften har

inte framkommit. Emellertid bör i detta sammanhang inte förbises att utövning

av fysiskt tvång vid kronofogdes tjänsteutövning förekommer endast

inom ganska snäva gränser. Om kronofogde möter egentligt motstånd under

exekutiva förrättningar, är han i regel hänvisad till att begära biträde av

polisen. Rent principiellt kan mot anlitande av kronofogdemyndigheten invändas

att det står i strid mot förslagets grundläggande tanke att frikoppla

verkställighetsärenden rörande barn från det vanliga exekutiva förfarandet.

De exekutiva myndigheterna handlägger inte heller i övrigt frågor om verkställighet

som på liknande sätt rör människor.

Polismyndigheten torde ha betydligt större erfarenhet av jämförbara åtgärder

och disponerar också andra resurser härför. Ingripanden mot personer

ankommer sålunda på polismyndighet enligt ett flertal centrala författningar

på socialvårdens område (jfr prop. 1964: 101 s. 40—43). Särskilt

vill jag erinra om att polismyndighet enligt 94 § BvL har att lämna barnavårdsnämnd

och ungdomsvårdsskola handräckning, när beslut angående

omhändertagande av barn eller ungdom skall verkställas eller någon som

är omhändertagen skall återföras eller förflyttas. Polismyndigheten har

också att biträda när barn skall hämtas till skolan enligt 39 § andra stycket

skollagen den 6 juni 1962 (nr 319). Jag är övertygad om att polismyndigheten

kan handlägga här aktuella uppgifter med all den hänsyn och varsamhet

som ärendenas beskaffenhet kräver.

Rikspolisstyrelsen har som skäl mot att hämtningsförrättningarna skall

utföras av polismyndigheten anfört, att polisen inte bör belastas med uppgifter

som inte är av polisiär natur. Jag delar denna uppfattning såtillvida

att polisen inte bör anlitas för allmänna handräcltningsuppdrag, som lika

väl kan utföras av annan personal. Av vad jag förut har anfört framgår

emellertid, att flera skäl talar för att polismyndigheten är den lämpligaste

myndigheten för att utföra hämtningsförrättningarna. Från ren arbetsbördesynpunkt

utgör den ena eller den andra lösningen inget större problem.

Enligt hittillsvarande erfarenheter är det nämligen fråga om ett mycket begränsat

antal hämtningsförrättningar. Det årliga antalet uppgår till mellan

15 och 30 enligt beredningens statistiska uppgifter.

På grund av det anförda biträder jag beredningens förslag att anförtro

hämtningsförrättningarna åt polismyndigheterna. Som beredningen har föreslagit

bör för hämtningsförrättningarna gälla det principiella kravet att

de skall genomföras på ett för barnet så skonsamt sätt som möjligt, en

grundsats som också bör komma till uttryck i lagtexten.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Den ledande synpunkten i hithörande verkställighetsärenden är, som redan

har framhållits i flera sammanhang, hänsynen till barnets bästa. Med

detta betraktelsesätt följer att hinder i vissa fall kan föreligga mot verkställighet

oavsett innehållet i domstols eller annan myndighets tidigare avgörande.

Utgångspunkten för prövningen av verkställighetsfrågan måste självfallet

vara att domstols dom eller beslut skall lända till efterrättelse. Även när

domstols avgörande inte föreligger utan vårdnadshavaren grundar sin ansökan

direkt på sin i lag givna rätt att bestämma barnets vistelseort, bör utgångspunkten

vara att verkställighet skall beviljas. I vissa fall kan emellertid

särskilda omständigheter föranleda att verkställighet begärs mycket lång

tid efter det att domstol har meddelat beslut i vårdnadsfrågan och att förhållandena

under tiden har förändrats på sådant sätt att det skulle te sig

stötande att låta beslutet gå i verkställighet. Det kan i andra fall vara så

att verkställighet inte kan ske utan risk för barnets kroppsliga eller själsliga

hälsa. Verkställighet kan te sig olämplig även därför att barnet bestämt

motsätter sig en flyttning.

I rättstillämpningen har frågan vilken hänsyn som skall tas till barnets

vilja vållat viss tveksamhet. Meningarna har också i förevarande

lagstiftningsärende brutit sig på denna punkt. I praxis utgår man f.n. från

att verkställighet åtminstone i regel inte bör genomföras mot barnets vilja

när barnet har fyllt 15 år eller nått motsvarande utveckling. Beredningen

har anknutit till denna praxis. Beredningen har dock framhållit, att det för

barn som inte har nått 15-årsåldern kan bli en alltför stor belastning att

själv tvingas välja vem det skall vistas hos, och vidare pekat på att man

inte bör förbise, att barnet kan påverkas och att dess inställning kan växla

snabbt. Det måste därför enligt beredningen finnas möjlighet att göra undantag

i den ena eller andra riktningen om man vill anknyta en lagregel

till 15-årsgränsen. Beredningens förslag innehåller i enlighet härmed att,

om barnet fyllt 15 år, verkställighet inte får äga rum mot dess vilja annat

än om länsstyrelsen finner det påkallat av hänsyn till barnets bästa. Detsamma

skall gälla om barnet inte har fyllt 15 år men har nått sådan mognad

att dess vilja bör beaktas på lika sätt. Flera remissinstanser har anmält

avvikande mening på denna punkt. En del har mer eller mindre bestämt

förordat, att åldersgränsen sätts vid 12 år i stället för 15 år. Några har ansett

att lagen inte bör innehålla någon åldersgräns alls utan att bedömningen

i stället skall ske med hänsyn till barnets mognad i varje särskilt fall.

I likhet med beredningen anser jag, att utgångspunkten vid bedömandet

bör vara att verkställighet inte bör genomföras i strid mot barnets vilja, när

barnet har nått en viss mognad eller utveckling. Barn utvecklas emellertid

olika snabbt och det är därför svårt att i lag ange en bestämd ålder vid vilken

barnet kan antas ha nått sådan utveckling att dess inställning skall tillmätas

avgörande betydelse. Enligt min mening bör man nöja sig med att i

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

47

lagtexten ange en viss riktlinj e för bedömningen och i övrigt överlämna frågan

åt den praktiska tillämpningen. Det är därvid knappast möjligt att knyta

barnets mognad till annan faktor än åldern. I praxis har ansetts att verkställighet

inte bör genomföras mot barnets vilja, om det har fyllt 15 år eller

nått motsvarande utveckling. Jag ansluter mig till beredningens förslag att

i lagtexten anknyta till nämnda ålder som en riktlinje för bedömningen.

Emellertid bör 15-årsåldern inte utgöra någon absolut gräns, utan det bör

finnas möjlighet till avvikelse i både den ena och den andra riktningen.

Jag vill också understryka det angelägna i att största omsorg och försiktighet

iakttas när det gäller att klarlägga barnets viljeinriktning.

Även om barnet inte har fyllt 15 år eller nått motsvarande utveckling, kan

det i vissa fall vara motiverat att ta hänsyn till dess inställning. Denna kan

nämligen ha betydelse för bedömandet av risken för skada på barnet genom

verkställigheten. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Jag har tidigare framhållit, att det kan inträffa att verkställighet blir aktuell

först lång tid efter det att beslut meddelats. Väsentlig ändring

i förhållandena kan då ha inträtt. Det kan förhålla sig så, att barnet

hela tiden har bott hos fader eller moder som ej har haft den rättsliga

vårdnaden eller att medgiven umgängesrätt inte har utövats och att detta

fått till följd att barnet har förlorat närmare kontakt med vårdnadshavaren

eller den som har umgängesrätt. I sådana fall kan det vara olämpligt

att verkställighet äger rum. Ändring av rättens beslut i själva vårdnadsfrågan

kan i stället vara motiverad. Enligt 6 kap. 13 § FB kan också rätten

meddela nya bestämmelser om vårdnad och umgängesrätt, när väsentligt

ändrade förhållanden påkallar det. Även i det fallet att domstols beslut inte

föreligger, kan situationen vara sådan att det är påkallat att domstol prövar

sökandens lämplighet som vårdnadshavare.

Med tanke på sådana fall har beredningen föreslagit att länsstyrelsen,

när den finner uppenbart att väsentligt ändrade förhållanden har inträtt

sedan dom eller beslut meddelades i vårdnadsfrågan, skall kunna vägra att

förordna om verkställighet innan fråga om ändring beträffande vårdnaden

eller vad därmed äger samband har prövats av domstol. För det fall att

domstols dom eller beslut inte föreligger, innebär beredningens förslag att

länsstyrelsen kan vägra att vidta den sökta åtgärden, om det föreligger särskilda

skäl att låta frågan om ändring av vårdnaden prövas av rätten. Rätten

skall i båda fallen ta upp saken, om detta begärs av den som har sökt

verkställighet, hans motpart, barnavårdsman eller barnavårdsnämnd.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har anslutit sig till beredningens

förslag i denna del. Enligt min mening kan detta inte som socialstyrelsen

gjort gällande anses innebära att länsstyrelsens befogenhet att

vägra verkställighet blir alltför snäv. Förslaget bygger på den i och för sig

riktiga grundtanken att vad domstol har förordnat skall lända till efterrättelse

och att undantag bör få göras endast under särskilda förutsättning
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungi. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

ar. Jag ansluter mig därför till beredningens förslag. Av det sagda framgår

vidare att jag inte anser det lämpligt att, som det har ifrågasatts i några

remissyttranden, låta länsstyrelsen själv påkalla ny domstolsprövning. Den

initiativrätt som föreslås tillkomma barnavårdsnämnd får anses tillräcklig.

Jag vill i likhet med beredningen betona, att den omständigheten att verkställighet

har vägrats inte alltid behöver innebära att en omprövning är så

angelägen att initiativ från nämndens sida är påkallat. Mot båda parternas

önskan har nämnden inte anledning att begära omprövning hos domstol

utan att hänsynen till barnets bästa i särskilt hög grad gör sådan prövning

angelägen.

Situationen kan vidare vara den att verkställighet inte kan ske utan

risk för barnets hälsa. Barnets ålder, utvecklingsgrad, känslobindningar

och förhållandena i övrigt kan vara sådana att en överflyttning

skulle kunna skada dess fortsatta utveckling allvarligt. För dessa och liknande

fall måste länsstyrelsen ha möjlighet att vägra verkställighet även om

det förhåller sig så att en ändring av vårdnaden i och för sig inte är påkallad.

Jag biträder sålunda beredningens förslag, att länsstyrelsen skall kunna

vägra verkställighet, om sådan inte kan ske utan avsevärd fara för barnets

kroppsliga eller själsliga hälsa. Verkställighet bör som beredningen

framhållit inte vägras om åtgärden skulle medföra endast övergående störning

eller annan tillfällig olägenhet för barnet. Vid bedömningen måste

också som beredningen anfört beaktas den större eller mindre sannolikheten

för att skada skall uppkomma. Genom uttrycket »avsevärd fara»

markeras att det är risken för skada som skall tas i beaktande och att den

risken skall vara stor. Det behöver dock inte kunna tas för visst att skada

verkligen kommer att följa av en förflyttning. En utredning som tillåter

helt säkra slutsatser i det avseendet torde sällan kunna åstadkommas.

En bestämmelse av denna innebörd torde få sin största praktiska betydelse

när verkställighet söks utan stöd av domstols beslut, t. ex. när vårdnadshavare

önskar ta tillbaka barn från fosterhem efter lång tids vistelse

där. Att i sådana ärenden, där känsloengagemanget hos parterna ofta är

mycket starkt, avgöra om en flyttning kan innebära avsevärd fara för barnet

är en utomordentligt svår uppgift som ställer stora krav på länsstyrelsen.

Situationerna torde vara alltför mångskiftande för att närmare anvisningar

skall kunna ges i lagtexten till ledning för bedömandet. Detta får

grundas på allmänmänsklig erfarenhet och på medicinsk och psykologisk

vetenskap. Utöver barnets ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar

måste hänsyn tas till förhållandena i fosterhemmet och den tid

barnet har vistats där, föräldrarnas befattning med barnet under den tid

de inte har haft det i sin vård och de förhållanden till vilka barnet skall

överföras. Det är angeläget att den medicinska sakkunskap som står till

länsstyrelsens förfogande blir utnyttjad vid prövningen. Läkarundersökning

av barnet bör regelmässigt ske, när den sökta flyttningen kan befaras

medföra avsevärd fara för barnets hälsa.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

49

När det gäller förfarandet hos länsstyrelsen anser jag i likhet med

beredningen och flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna

del, att det är ändamålsenligt att inte meddela mera detaljerade regler i lag.

Alltför formbunden ordning kan medföra att förfarandet blir omständligt

och fördröjs onödigt. Utredningen bör i enlighet med allmänna grundsatser

bedrivas så att de omständigheter som är av betydelse för sakens avgörande

blir klarlagda. Ansvaret för utredningen bör åvila länsstyrelsen såsom

beslutande myndighet, även om det i praktiken regelmässigt torde bli

så att parterna själva kommer att vara aktiva för att utredningen skall bli

så fullständig som möjligt. Utöver bestämmelser om länsstyrelsens samverkan

med barnavårdsorgan och om viss befogenhet att meddela interimistiskt

beslut torde det sålunda kunna räcka med föreskrifter om att länsstyrelsen

skall föranstalta om erforderlig utredning och får hålla förhör

med var och en som antas kunna lämna upplysningar av betydelse. Länsstyrelsen

bör vidare kunna förordna att barnet skall undersökas av läkare.

Som beredningen har framhållit bör utredningen bedrivas efter vad omständigheterna

i det särskilda fallet påkallar. Kompletterande bestämmelser

torde kunna meddelas av Kungl. Maj :t. Som redan har framgått anser

jag det angeläget att ärendena handläggs skyndsamt. Ett uttryck för denna

grundsats är bl. a. det förut nämnda förslaget att den som får i uppdrag att

fÖTSÖka åstadkomma överlämnande på frivillighetens väg skall vara skyldig

att inom viss kortare tid rapportera hur försöket har utfallit. När yttranden

skall infordras bör korta tidsfrister utsättas. Om läkarundersökning

anses behövlig, bör den komma till stånd och slutföras utan tidsutdräkt.

Det torde inte behövas någon särskild föreskrift om att handläggningen

skall ske så skyndsamt som möjligt.

Om en utförlig reglering genomförs i enlighet med vad jag i det föregående

har förordat, uppkommer fråga om bestämmelserna i 50 § BvL om

förbud mot flyttning av fosterbarn längre behövs. Enligt

denna paragraf kan barnavårdsnämnden i den kommun där fosterhemmet

finns för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller annan som

har vårdnaden om barnet att ta det från fosterhemmet, om det skulle vara

till avsevärd skada för barnet att skiljas från fosterhemmet. Barnavårdsnämnden

kan meddela interimistiskt förbud i avbidan på att ärendet kan

slutligt avgöras, dock högst fyra veckor, när förbud är påkallat av sannolika

skäl men erforderlig utredning inte har hunnit slutföras. Bestämmelserna

infördes i 1960 års barnavårdslag som ett skydd mot skadliga fosterbarnsförflyttningar.

Ett av barnavårdsnämnden meddelat förbud medför

den verkan att handräckning eller domsverkställighet för barnets utlämnande

hindras så länge förbudet gäller. Denna möjlighet för barnavårdsnämnden

var föremål för stridiga meningar i lagstiftningsärendet och

avstyrktes av lagrådet. Detta menade att det borde ankomma på allmän

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 138

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

domstol att meddela förbud efter framställning av barnavårdsnämnden.

Enligt föredragande statsrådet skulle den omstridda och komplicerade frågan

inte anses slutgiltigt löst genom bestämmelsen i 50 § BvL. Det förelåg

anledning att ytterligare pröva frågan och bl. a. överväga den av lagrådet

skisserade lösningen i samband med den pågående revisionen av utsökningslagstiftningen.

Beredningen har i nu förevarande lagstiftningsärende inte närmare gått

in på frågan om behovet av 50 § BvL. Dess förslag innebär, att länsstyrelses

beslut om verkställighet bryter ett av barnavårdsnämnd meddelat förbud

enligt 50 § BvL. Under remissbehandlingen av såväl beredningens preliminära

förslag som betänkandet har dock på några håll satts i fråga, om

inte 50 § BvL bör upphävas.

De nya regler om verkställighet för flyttning av barn som jag har förordat

enligt det förut sagda får anses innefatta ett starkt skydd för de barn

som det är fråga om. Risken för skadliga förflyttningar av barn — fosterbarn

eller andra — blir i görlig mån eliminerad och de nya bestämmelserna

kan därmed sägas fylla den funktion som för fosterbarnens del avsågs

med 50 § BvL. Det finns därför vissa skäl att upphäva denna omstridda bestämmelse.

Vid närmare undersökning visar det sig emellertid att ett behov

av bestämmelsen kan komma att finnas även med de nya verkställighetsreglerna.

Dessa kan självfallet inte bidra till skydd mot olämpliga förflyttningar

annat än när ett verkställighetsärende verkligen väcks. Man

måste emellertid räkna med att fråga om flyttning av barn kan ställas på

sin spets utan samband med ett verkställighetsärende. Detta blir fallet när

vårdnadshavaren direkt till fosterföräldrarna framställer krav att få tillbaka

barnet. Fosterföräldrarna kan då vara tveksamma om de bör motsätta

sig ett sådant krav, fastän de i själva verket inte vill medverka till en

överflyttning. Släktskapsförhållande eller andra omständigheter kan föranleda

att de ogärna vill tvista med vårdnadshavaren. De bör då kunna

vända sig till barnavårdsnämnden och, om denna finner det påkallat, få

förbud mot förflyttning av barnet meddelat. De kan på detta sätt få stöd

hos barnavårdsnämnden, när de själva av hänsyn till barnet tvekar om det

lämpliga i en överflyttning. Det kan i fall av nu antydd art också vara så,

att barnavårdsnämnden finner det påkallat att ingripa på eget initiativ,

när det har ifrågasatts en förflyttning som enligt nämndens bedömning

kan medföra skaderislc för barnet. Med hänsyn till sådana fall som jag nu

har nämnt kan det vara av betydelse att möjlighet finns för barnavårdsnämnd

att ingripa med förbud mot barns skiljande från fosterhem. Bestämmelsen

om sådant förbud bör dock ges sådan innebörd, att den inte får vidsträcktare

verkningar än som betingas av de nämnda fallens beskaffenhet.

Vad som bör eftersträvas är att dessa fall kommer under länsstyrelsens

prövning och blir avgjorda enligt den ordning som nu föreslås för överflyttningsfall

i allmänhet.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Om förbudsbestämmelsen behålls i detta syfte, uppkommer vissa frågor

om samordningen mellan den bestämmelsen och de nya verkställighetsreglerna.

F.n. har ett av barnavårdsnämnd meddelat förflyttningsförbud den

verkan att handräckning eller domsverkställighet för barnets utlämnande

hindras så länge förbudet gäller. Beredningen har ansett, att detta inte vidare

bör gälla, och föreslår att i 50 § BvL görs ett tillägg av innebörd att

förbud av barnavårdsnämnden inte utgör hinder mot verkställighet varom

länsstyrelsen förordnar enligt de nya bestämmelserna i FB. Detta förslag

har inte mött några invändningar vid remissbehandlingen. Jag vill för egen

del framhålla att det måste anses naturligt att det beslut som länsstyrelsen

fattar efter den noggranna utredning som är avsedd enligt de nya bestämmelserna

skall ta över barnavårdsnämnds beslut. En sådan ordning ligger

också i linje med det begränsade ändamål som barnavårdsnämnds förbud

bör tjäna enligt vad jag förut har framhållit. Jag vill alltså ansluta mig till

förslaget.

Yad jag hittills har anfört innebär, att ett förbud av barnavårdsnämnd

inte får någon betydelse, när länsstyrelsen har förordnat om verkställighet,

och alltså inte bör komma i fråga när sådant förordnande redan föreligger.

Emellertid kan som nämnts ett förbud ha en funktion att fylla, när

vårdnadshavaren utan att väcka ett verkställighetsärende agerar för att få

barnet överlämnat till sig. Ett flyttningsförbud av barnavårdsnämnden torde

då i regel leda till att vårdnadshavaren ser sig föranlåten att underställa

länsstyrelsen frågan genom ansökan om verkställighet. Med hänsyn till

att förbudet skall tjäna detta syfte är det naturligt om samma bedömningsnorm

skall gälla i förbudsärendet som i verkställighetsärendet. Bestämmelsen

i 50 § BvL torde därför böra jämkas så, att rekvisitet för förbud

enligt paragrafen korresponderar mot den föreslagna bestämmelsen i 21

kap. 5 § andra stycket FB. Förbud mot förflyttning av barnet bör därför

få meddelas när förflyttningen skulle innebära avsevärd fara för barnets

kroppsliga eller själsliga hälsa. Att förutsättningen för förbud vidgas något

torde inte behöva föranleda betänkligheter med hänsyn till det tämligen

begränsade syfte som förbudet enligt vad jag förut har anfört är avsett att

tjäna.

När det gäller frågan om fullföljd av talan mot barnavårdsnämnds beslut

enligt 50 § BvL är det i och för sig önskvärt med en ordning, som utesluter

risken att det först kan förekomma en besvärsprocess angående

förbudsfrågan och därefter ett verkställighetsärende hos länsstyrelsen.

Det är emellertid svårt att finna en tillfredsställande lagteknisk lösning för

att åstadkomma detta. Behovet av bestämmelser med sådant syfte torde

f. ö. i praktiken vara ringa. Om nämligen vårdnadshavaren är missnöjd

med ett av barnavårdsnämnden meddelat förbud, torde det mest praktiska

för honom vara att — i stället för att anföra besvär eller samtidigt med

besvär — begära förordnande enligt 21 kap. FB. Meddelas sådant förordnande,

förlorar ju förbudet sin verkan enligt det föreslagna tredje stycket i

4f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 138

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

50 § BvL och frågan var barnet skall vistas blir slutligt löst på ett snabbare

sätt. Om utgången i ett förbudsärende hos barnavårdsnämnden däremot

har blivit att nämnden har avslagit en av fosterföräldrarna gjord framställning

om förbud och de sedan anför besvär, har vårdnadshavaren också

möjlighet att väcka ett verkstäilighetsärende och därmed få en definitiv

lösning av konflikten. I sådana fall som nu har berörts kan länsstyrelsen

handlägga ärendena gemensamt. Med hänsyn till det anförda har jag inte

ansett det påkallat att föreslå ändrade bestämmelser i fråga om fullföljden

i förbudsfallen.

Vissa remissinstanser bär upptagit frågan om inte fosterlega bör utgå

när förbud meddelats mot förflyttning av barn från fosterhem. Denna fråga,

som inte närmare utretts, torde dock inte böra prövas i förevarande

sammanhang.

Jag vill ansluta mig till beredningens uttalande, att det synes lämpligt att

socialstyrelsen och medicinalstyrelsen utfärdar allmänna anvisningar och

råd, som kan vara till ledning för de organ som har att ta befattning med

verkställighetsärendena och för parterna (bet. s. 46 och 62).

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om ändring i föräldrabalken och lag om ändrad Igdelse

av 1 § ut sökning slag en samt — i samråd med statsrådet Odhnoff —

förslag till lag om ändrad lydelse av 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960

(nr 97). Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende

som bilaga 2.

De särskilda bestämmelserna

Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Liksom i lagberedningens förslag behandlas i en första avdelning av

kapitlet de fall då verkställighet söks på grund av rättens dom eller beslut

rörande vårdnad m. in. Denna första avdelning omfattar i departementsförslaget

1—5 §§ och har försetts med rubriken »Verkställighet av dom

eller beslut». I 6 och 7 §§ har under rubriken »överflyttning av barn i andra

fall» upptagits fall av handräckningskaraktär, främst sådana fall som nu

kan föranleda handräckning enligt 191 § UL. Slutligen följer i 8—14 §>§

övriga bestämmelser under rubriken »Gemensamma bestämmelser».

Verkställighet av dom eller beslut

1 §■

I denna paragraf anges att verkställighet av vad rätten i dom eller beslut

bestämt om vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn

söks hos länsstyrelsen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

53

Med dom eller beslut om överlämnande av barn åsyftas sådan dom eller

sådant beslut som innehåller uttrycklig förklaring att barnet skall överlämnas.

Man har knappast att räkna med andra sådana domar än dem som

avser fosterbarns överlämnande från fosterföräldrar till vårdnadshavaren.

Även sådana domar torde vara ovanliga.

Paragrafen omfattar även sådana utländska domar och beslut som enligt

särskilda bestämmelser kan verkställas här i riket.

Dom eller beslut i fråga som anges i 1 § anses, som beredningen framhållit,

inte kunna åberopas för exekution mot annan än den som har varit

part i domstolsmålet. När barn vistas hos någon som ej varit part, måste

ansökan därför ske enligt 6 §. För närmare synpunkter i den berörda frågan

hänvisas till betänkandet (s. 55).

Verkställighet torde i allmänhet inte begäras annat än när den som omhänderhar

barnet har vägrat att lämna det ifrån sig. Som beredningen har

anfört bör dock sådan vägran inte utgöra förutsättning för att ansökan tas

upp till prövning.

Verkställigheten innebär i regel att barnet flyttas och lämnas i sökandens

vård tills vidare eller, vid umgängesrätt, för begränsad tid. Det kan dock

också förhålla sig så att någon förflyttning ej skall ske utan sökanden har

bara berättigats att sammanträffa med barnet hos vårdnadshavaren eller

utomstående (jfr bet. s. 59). Även i sådana fall kan verkställighet sökas

enligt de nya bestämmelserna.

I likhet med beredningen anser jag det inte nödvändigt att i lagtexten ta

upp bestämmelser om vilken länsstyrelse som är behörig att besluta om

verkställighet. Endast exekutionsväsendets organisationsnämnd har under

remissbehandlingen ställt sig tveksam på den punkten. Det torde sällan

komma i fråga att ansökan om överlämnande görs hos annan länsstyrelse

än länsstyrelsen i det län där den som har hand om barnet är bosatt. Skulle

barnet tillfälligt finnas i annat län, bör även länsstyrelsen i det länet anses

behörig.

Närmare bestämmelser om ansökningens form och innehåll och om handlingar

som bör bifogas ansökningen kan meddelas av Kungl. Maj :t.

I anslutning till den föreslagna bestämmelsen i andra stycket av förevarande

paragraf kan erinras om att interimistiska beslut enligt 20 kap. 10 §

FB får verkställas omedelbart. Vidare äger rätten enligt 17 kap. 14 § RB

förordna att dom får verkställas utan hinder av att den inte äger laga kraft,

när skäl är därtill.

2 §•

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen är det önskvärt, att

överlämnande av barnet om möjligt genomförs på frivillighetens väg. Förfarandet

därvid regleras i förevarande paragraf. Bestämmelsen har utfor
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

mats så, att det framgår att länsstyrelsen i första hand bör pröva möjligheten

att få den som har hand om barnet att frivilligt fullgöra vad som åligger

honom enligt rättens avgörande eller — när 6 § är tillämplig — enligt

lag. Detta gäller dock inte om särskilda skäl föranleder annat, t. ex. om ärendet

är så brådskande att försök till frivilligt genomförande av överlämnandet

ej hinns med. Andra exempel på fall då sådana försök ej bör göras

återkommer jag till i det följande.

De åtgärder som vidtas med stöd av uppdrag enligt denna paragraf får

betraktas som en form av förlikningsförsök, närmast jämförbart med sådant

initiativ som domstol kan ta enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken. Det

blir inte fråga om verkställighet i den bemärkelsen att fullgörelse framtvingas.

Länsstyrelsen bör kunna ge uppdrag av nu ifrågavarande slag åt lämplig

företrädare för barnavården, såsom socialvårdskonsulent, barnavårdskonsulent,

ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd eller tjänsteman hos

nämnden. Har prövningen av barnavårdsärenden i viss kommun anförtrotts

särskilda distriktsnämnder, bör uppdrag kunna ges till ledamot eller suppleant

i sådan nämnd.

Enligt beredningens förslag avses sådant uppdrag kunna meddelas antingen

före eller i samband med förordnande om verkställighet. Under remissbehandlingen

har bl. a. JK och socialstyrelsen framhållit att visst mått

av utredning bör föregå beslut om sådant uppdrag. Några remissinstanser

har vidare betonat, att försök att åstadkomma frivilligt överlämnande med - hjälp av barnavårdsnämnd eller befattningshavare hos denna ofta har förekommit

innan verkställighetsärende har väckts och att utsikterna då är

små att man i verkställighetsärendet skulle nå resultat på frivillighetens

väg.

Departementsförslaget utgår liksom beredningens förslag från att uppdrag

kan meddelas antingen innan eller i samband med att länsstyrelsen

förordnar om verkställighet (2 § resp. 3 § första stycket andra punkten).

När uppdrag lämnas i samband med förordnande om verkställighet, måste

självfallet länsstyrelsen ha fullbordat den utredning som enligt 10 § i departementsförslaget

och på grund av ärendets beskaffenhet åligger den. Uppdraget

är då att anse som ett alternativ till de i 3 § i departementsförslaget

angivna tvångsmedlen för genomförande av en redan beslutad verkställighet.

Om barnavårdsnämnd enligt 50 § BvL har meddelat förbud mot att

fosterbarn skils från fosterhemmet, fordras som beredningen har framhållit

länsstyrelsens förordnande om verkställighet för att verkan av nämndens

beslut skall brytas.

Ett uppdrag före förordnande om verkställighet bör föregås av vissa utredningsåtgärder

från länsstyrelsens sida. Länsstyrelsen bör sålunda skaffa

visst underlag för en bedömning, om det finns anledning anta att hinder

föreligger mot verkställigheten. Länsstyrelsen bör därför regelmässigt ta

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

kontakt med företrädare för barnavårdsnämnden för att orientera sig. En

sådan kontakt är också motiverad från den synpunkten att länsstyrelsen

behöver veta om barnavårdsnämnden tidigare har haft sådan beröring med

den föreliggande tvisten att uppdrag i stället bör lämnas tjänsteman vid

andra barnavårdsorgan eller eventuellt inte alls ifrågakomina med hänsyn

till rådande motsättning mellan parterna. Vidare bör det, som beredningen

har anfört, ibland kunna komma i fråga att höra sökandens motpart innan

uppdraget lämnas. För att uppnå önskvärd snabbhet bör detta kunna ske

formlöst, t. ex. genom telefonsamtal.

När uppdrag enligt paragrafen lämnas, har det en dubbel funktion. I

första hand åsyftas att få verkställighetsfrågan löst på ett smidigt sätt och i

samförstånd med parterna. I andra hand — om överlämnande av barnet

inte kommer till stånd — kan genom åtgärderna skaffas in utredningsmaterial,

som kommer till nytta vid länsstyrelsens senare prövning. I enlighet

härmed föreskrivs en rapporteringsskyldighet i paragrafens andra stycke.

Kompletterande föreskrifter härom torde kunna meddelas av Kungl. Maj :t.

Om den som har fått uppdraget anser att det föreligger sådant förhållande

som enligt 4 eller 5 § eller 6 § andra stycket utgör hinder för verkställighet,

hör detta omgående rapporteras till länsstyrelsen. Denna bör därefter svara

för sakens fortsatta behandling. Även om de nämnda bestämmelserna utformats

med tanke på egentliga verkställighetsfall, bör de alltså beaktas av

den som har fått i uppdrag att söka åstadkomma frivillig fullgörelse enligt

2 §•

I överensstämmelse med beredningens förslag har i paragrafens andra

stycke föreskrivits en tidsbegränsning för uppdragets varaktighet. Några

barnavårdsnämnder bär under remissbehandlingen uttalat, att de anser den

föreslagna tiden om i regel högst två veckor vara för kort. Jag vill med anledning

därav understryka att det är meningen att i detta skede söka undvika

ett utdraget förfarande med skriftväxlingar, omständliga förhandlingar o. d.

Den som har fått uppdraget bör utan dröjsmål ta kontakt med den som har

barnet om hand och undersöka möjligheterna till uppgörelse i godo. Om

överlämnande inte kommer till stånd, bör sådana upplysningar inhämtas

som kan bli av betydelse för länsstyrelsens vidare handläggning.

3 §•

I denna paragraf föreskrivs att om länsstyrelsen förordnar om verkställighet

den får tillgripa tvångsmedel. De tvångsmedel som länsstyrelsen vid behov

äger använda för verkställighetens genomförande är vitesföreläggande

och hämtning genom polismyndighets försorg. Vidare anges att länsstyrelsen

i samband med förordnande om verkställighet kan lämna uppdrag enligt 2 §,

om sådant ej förekommit tidigare. Slutligen ges en bestämmelse om tillfälligt

omhändertagande av barn för att underlätta verkställigheten. Paragrafen

motsvarar 3 § första och tredje styckena i beredningens förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1967

I den allmänna motiveringen har jag framhållit, att utgångspunkten för

länsstyrelsens ställningstagande bör vara att vad domstol beslutat i princip

skall lända till efterrättelse. Emellertid kan som förut har framhållits olika

hinder för bifall till ansökningen föreligga. Sådana anges i 4 och 5 §§ samt

6 § andra stycket. Det bör emellertid uppmärksammas att dessa paragrafer

inte uttömmande anger alla hinder. Hinder kan också föreligga till följd av

myndighets avgörande. Det gäller t. ex. avgöranden som innebär att barnet

har omhändertagits för samhällsvård enligt 29 § BvL, för utredning enligt

30 § samma lag, att det har anhållits eller häktats, dömts till fängelse eller

ungdomsfängelse eller intagits på sjukhus enligt lagen om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall. Det bör vidare framhållas, att verkställighet

på grund av vårdnadsdom självfallet inte bör komma i fråga mot den som

— enligt samma dom eller annat avgörande — har rätt till umgänge med

barnet vid den aktuella tidpunkten. I sammanhanget bör också uppmärksammas

att beslut i tidigare verkställighetsäreude under vissa omständigheter

utgör hinder mot ny prövning, se 13 § i departementsförslaget.

Förbud enligt 50 § BvL att skilja fosterbarn från fosterhemmet skall däremot

inte hindra verkställighet. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen

föreslås ett tillägg härom i nämnda paragraf.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen bör man i regel som

tvångsmedel i första hand använda vitesföreläggande, om detta med hänsyn

till tidsfaktorer och övriga omständigheter är möjligt och praktiskt.

Vitesföreläggandet skall riktas mot den som motsätter sig verkställigheten.

Det går i regel ut på att vederbörande skall överlämna barnet till sökanden.

Av vad som har anförts under 1 § följer dock att föreläggandet i vissa

fall angående umgängesrätt kan avse att sökanden skall beredas tillfälle

att sammanträffa med barnet hos vårdnadshavaren eller någon utomstående.

Det bör anmärkas att vitesföreläggande enligt sakens natur blir det enda

användbara tvångsmedlet när det gäller sammanträffande hos vårdnadshavaren.

När det gäller umgängesrätt är det vidare möjligt att meddela vitesföreläggande

inte bara för visst tillfälle utan också för en tid framåt.

Som beredningen har anfört bör länsstyrelsen i sitt beslut precisera när

överlämnandet skall ske och klarlägga andra detaljer i den mån det behövs

för att det hela skall gå i lås.

Med vitesföreläggandet skiljer sig länsstyrelsen formellt från ärendet. Om

föreläggandet inte åtlyds, kan sökanden återkomma. Länsstyrelsen kan då

utdöma vitet. Länsstyrelsen kan också förelägga nytt vite, men i regel torde

det vara lämpligare att länsstyrelsen i stället beslutar om hämtning.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen är det önskvärt att

hämtning inte behöver komma till användning annat än när det är nödvändigt.

När hämtning beslutas, torde det i regel inte vara lämpligt att länsstyrelsen

anger tidpunkt för förrättningen. Den bör bestämmas av polismyndigheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Med polismyndighet avses i första hand polischefen i distriktet. Delegeringsmöjlighet

måste dock finnas. Som beredningen har förordat bör delegering

inte förekomma annat än till kvalificerad polisman i befälsställning.

Bestämmelser härom kan utfärdas av Kungl. Maj :t.

Har barnet under verkställighetsärendets handläggning flyttats till ort

utanför länet, bör ärendet kunna överflyttas till länsstyrelsen i det län där

barnet finns, om praktiska skäl talar härför. Hinder bör i sådant fall inte

heller föreligga att polismyndighet i ort utanför länet får ombesörja hämtningsförrättningen.

Om barnet flyttas efter det att länsstyrelsen förordnat

om hämtning och översänt beslutet i ärendet till viss polismyndighet, bör

också hämtningsuppdraget kunna överflyttas på annan polismyndighet.

Som beredningen har anfört bör det dock inte vara uteslutet att polismyndighet

i ett polisdistrikt verkställer hämtning i annat distrikt.

Sökanden och hans motpart bör underrättas om länsstyrelsens beslut om

verkställighet. Om det i något enstaka fall finns stark anledning att befara

att en underrättelse skulle föranleda den som har hand om barnet att föra

bort detta el. dyl., har länsstyrelsen möjlighet att med stöd av paragrafens

andra stycke besluta omhänderta barnet innan underrättelsen lämnas. Man

bör däremot inte avstå från underrättelse, eftersom besvärsrätten då skulle

bli illusorisk. Föreskrifter om underrättelser torde kunna meddelas av

Kungl. Maj :t.

I paragrafens andra stycke har i väsentlig överensstämmelse med beredningens

förslag upptagits föreskrift att länsstyrelsen, om det är påkallat

för att underlätta barnets överlämnande, kan föreskriva att barnet tillfälligt

skall omhändertas på lämpligt sätt. Endast mycket kortvarigt omhändertagande

— i allmänhet högst några dagar — får komma i fråga. Som beredningen

har framhållit bör omhändertagande inte utnyttjas annat än undantagsvis.

Angående frågan hur barnet bör placeras har beredningen anfört att den

bör avgöras efter vad som är lämpligt i varje särskilt fall med hänsyn till

omständigheterna och de möjligheter som står till buds. De experter som

beredningen har samrått med har ansett att placering på barnsjukhus eller

annan jämförlig institution är det enda lämpliga. Frågan har tilldragit sig

särskilt intresse under remissbehandlingen. Överståthållarämbetet och ett

par barnavårdsnämnder har ifrågasatt, om inte formerna för omhändertagandet

bör regleras närmare och länsstyrelse få rätt att uppdra åt barnavårdsnämnd

att ombesörja placeringen. En länsläkare har ansett det mindre

välbetänkt att barnet skall övergångsvis kunna omhändertas i »neutralt»

enskilt hem, eftersom det därigenom skulle kunna uppkomma känslomässiga

bindningar till nya fosterföräldrar och syskon. En länsstyrelse har däremot

hävdat att, om barnet måste omhändertas övergångsvis, placering i enskilt

hem är att föredra framför placering på anstalt. Placering på anstalt

anses i många fall kunna medföra större påfrestningar på barnet i miljö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1967

hänseende än någon annan placering. Medicinalstyrelsen har uttalat, att

tillfälligt omhändertagande av barnet på anstalt eller i annan neutral miljö

bör få förekomma endast i undantagsfall och under kort tid, eftersom sådant

omhändertagande vanligtvis för barnet inte innebär annat än ett grymt

uppskjutande av något ofrånkomligt. En placering för några dagar på en

barnpsykiatrisk klinik kan dock enligt styrelsen medverka till att smidigt

genomföra en omflyttning av ett barn. En länsstyrelse har framhållit, att

möjligheten att övergångsvis omhänderta barnet enligt denna bestämmelse

torde komma att utnyttjas ytterst sällan. Föreligger sådan risk för barnets

psykiska hälsa att en överflyttning inte kan ske direkt till sökanden, torde

enligt denna länsstyrelse ett överlämnande av barnet inte böra ske.

Med anledning av dessa remissynpunkter vill jag anföra följande. Jag

har redan framhållit, att omhändertagande enligt paragrafen bör förekomma

bara i undantagsfall och att i allmänhet endast mycket kortvariga omhändertaganden

bör komma i fråga. Jag vill också betona, att det i detta

sammanhang inte är fråga om att göra undersökning, om verkställighet

bör ske eller inte. Ändamålet med omhändertagandet är att, sedan överlämnande

har beslutats, skapa gynnsamma betingelser för överflyttningen.

Detta ändamål kan i regel bäst tillgodoses genom placering på barnpsykiatrisk

klinik när sådan finns att tillgå. Av praktiska skäl kan det dock inte

påräknas att detta alltid kan ske, och därför bör länsstyrelsernas möjligheter

att handla efter omständigheterna inte kringskäras. Något behov att

för den tillfälliga åtgärd som det här är fråga om lämna placeringsfrågan

i barnavårdsnämnds hand anser jag inte föreligga. Länsstyrelserna får förutsättas

kunna kartlägga vilka möjligheter som står till buds och kan därvid

självfallet genom informella kontakter inhämta barnavårdsnämnds synpunkter.

För att genomföra omhändertagande enligt andra stycket kan hämtningsforrättning

bli aktuell för att överföra barnet från den som har det i sin

vård till t. ex. barnpsykiatrisk klinik.

4 §.

I paragrafen föreskrivs, att om barnet har fyllt 15 år verkställighet inte

far äga rum mot barnets vilja utan att länsstyrelsen finner det nödvändigt

av hänsyn till barnets bästa. Detsamma skall gälla, om barnet inte har fyllt

15 år men nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande

sätt. Paragrafen motsvarar 4 § i beredningens förslag.

Innebörden av bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen.

Paragrafen riktar sig inte enbart till länsstyrelsen utan är tillämplig

även vid polismyndighets hämtningsförrättning. Om t. ex. en femtonaring

motsätter sig överlämnande när polisen skall verkställa hämtning och

länsstyrelsen inte i sitt förordnande uttryckligen har angivit att flyttning

får ske mot barnets vilja, skall polismyndigheten ej genomföra åtgärden

opaginerad Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

(jf* 8 § andra stycket sista punkten). Likaså bör den som har i uppdrag att

försöka åstadkomma frivilligt överlämnande avstå från vidare försök om

barn i sådan ålder som det här är fråga om motsätter sig åtgärden. Självfallet

är detta ett sådant förhållande som skall rapporteras till länsstyrelsen

enligt 2 § andra stycket i departementsförslaget.

Det bör understrykas, att utrönandet av barnets verkliga vilja kan vara

en svår uppgift som kräver försiktighet och omdöme hos den som skall lösa

den. Som beredningen har framhållit kan barnet ha påverkats och dess inställning

växla snabbt.

5 §•

I denna paragraf, som motsvarar 5 § i beredningens förslag, föreskrivs i

första stycket, att länsstyrelsen kan vägra verkställighet, om det är påkallat

av hänsyn till barnets bästa att rätten prövar frågan om ändring beträffande

vårdnaden eller umgängesrätten. Som jag har framhållit i den allmänna

motiveringen bör det dock endast under särskilda förutsättningar

få förekomma att länsstyrelsen vägrar verkställighet av föreliggande dom

eller beslut under hänvisning till att frågan om vårdnaden resp. umgängesrätten

bör omprövas av rätten. Sålunda krävs enligt förevarande bestämmelse

att det skall vara uppenbart att förhållandena ändrats väsentligt sedan

domstolsavgörandet meddelades. Ytterligare gäller som villkor att en

omprövning från rättens sida är påkallad av hänsyn till barnets bästa. Det

bör understrykas att föreskriften, som i huvudsak anknyter till 6 kap. 13 §

FB, förutsätter att det hos länsstyrelsen klarläggs att relevanta förändringar

har inträtt efter den tidigare domstolsprövningen. Vägran att förordna om

verkställighet får alltså inte motiveras med att länsstyrelsen har annan mening

än domstolen i fråga om förhållanden som förelåg redan vid tiden för

domstolens prövning.

Första stycket är tillämpligt även i det fallet att det tidigare domstolsavgörandet

uttryckligen har gått ut på att barnet skall överlämnas, t. ex. från

fosterhem till den som har den rättsliga vårdnaden. Som beredningen har

framhållit torde man kunna räkna med att verkställighet begärs ganska omgående

i sådant fall. I praktiken torde det därför knappast komma i fråga

att då tillämpa denna bestämmelse.

För det fall att länsstyrelsen vägrar verkställighet av skäl som avses i

första stycket har beredningen föreslagit, att den aktuella frågan om vårdnad

eller umgängesrätt skall upptas av rätten, om den som har sökt verkställighet,

hans motpart, barnavårdsman eller barnavårdsnämnd gör ansökan

därom. I motiven har beredningen framhållit, att viss oklarhet f. n.

råder om vem som kan ta initiativ till omprövning av sådant domstolsbeslut

liksom också om ordningen för sakens behandling vid rätten. Familj erättskommittén

har i sitt år 1964 avgivna betänkande »Äktenskapsrätt»

(SOU 1964: 34 s. 75 och 1964: 35 s. 482) föreslagit sådan ändring i 20 kap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

FB att fråga om vårdnaden alltid får tas upp som domstolsärende. Spörsmålet

om initiativrätt har däremot inte berörts. Beredningen har för sin

del inte funnit anledning att gå in på problemet i hela dess vidd. Dess förslag

har viss anknytning till vad som föreskrivs i 6 kap. 6 och 12 §§ FB om

initiativrätt i där avsedda fall. Beredningen har inte ansett sig kunna förorda,

att länsstyrelsen själv skall kunna påkalla domstols prövning.

Jag ansluter mig till beredningens synpunkter och förordar därför att bestämmelsen

utformas i enlighet med dess överväganden.

Av länsstyrelsens beslut om vägran att meddela förordnande måste framgå,

om beslutet grundas på första stycket första punkten av förevarande

paragraf, eftersom enligt andra punkten i samma stycke frågan om intiativrätten

vid domstol är beroende på att verkställighet vägrats enligt första

punkten. Bestämmelse att beslutet skall utformas på sådant sätt kan ges i

tillämpningsföreskrifter.

I andra stycket föreskrivs, att länsstyrelsen kan vägra verkställighet, om

länsstyrelsen i annat fall finner att verkställighet ej kan ske utan avsevärd

fara för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa. Beträffande motiven till

paragrafens innehåll i denna del vill jag hänvisa till den allmänna motiveringen.

Överflyttning av barn i andra fall

6 §•

I denna paragraf behandlas de s. k. handräckningsfallen. Paragrafen

motsvarar 6 § i beredningens förslag.

I de fall som åsyftas i förevarande paragraf har domstol inte haft tillfälle

att pröva sökandens lämplighet som vårdnadshavare. Om särskilda skäl

föreligger att fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av rätten,

skall länsstyrelsen enligt denna paragrafs andra stycke kunna vägra att vidta

den sökta åtgärden under hänvisning till att domstolsprövning hör ske. Länsstyrelsen

har alltså i dessa fall något större frihet vid bedömningen än när

domstolsavgörande föreligger. Vägran förutsätter dock att anledning verkligen

finns att kräva domstolsprövning. Skäl att kräva sådan prövning bör i

första hand anses föreligga när hänsyn till barnets bästa motiverar detta.

Paragrafen torde främst bli tillämplig i sådana fall då vårdnadshavare

önskar ta tillbaka barn från fosterhem.

Förslaget innehåller inte någon bestämmelse om återlämnande av barn när

en vårdnadshavare egenmäktigt har tagit barnet från fosterhem. Förslaget

gör i den delen ingen ändring i gällande rätt. Det bör framhållas att ingripande

för att återföra barnet kan ske i den formen att vårdnadsfrågan,

exempelvis på initiativ av barnavårdsnämnd, dras under domstols prövning

eller att omhändertagande sker enligt BvL. Ett visst skydd mot att

vårdnadshavare egenmäktigt tar barnet från fosterhem ligger i det straff
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

61

ansvar som gäller enligt 7 kap. 4 § andra stycket brottsbalken och enligt

88 § andra stycket 2 BvL.

Som har nämnts under 1 § är det förevarande paragraf som skall tilllämpas

i det fallet att dom som avses i 1 § föreligger men ansökan om åtgärd

riktar sig mot annan än part i det avgjorda målet.

7 §■

Denna paragraf motsvarar 7 § i beredningens förslag och avser det fallet

att föräldrar eller adoptivföräldrar gemensamt har vårdnaden men den ena

utan beaktansvärt skäl egenmäktigt har bortfört barnet eller kvarhåller det.

Jag vill framhålla, att utrymmet för att tillämpa bestämmelsen måste

bli synnerligen begränsat. I de situationer som här är i fråga torde rättens

prövning av vårdnadsfrågan i regel vara behövlig. Förordnande om överlämnande

bör i så fall vägras enligt 6 § andra stycket i departementsförslaget.

Med tanke på att det dock kan förekomma fall då rättens prövning inte kan

avvaktas utan olägenhet och det t. o. m. kan föreligga behov av interimistiskt

ingripande, har jag ansett att en bestämmelse av föreslagen innebörd kan

ha en funktion att fylla. Det bör nämnas att den nu berörda bestämmelsen

till skillnad från de tidigare behandlade kan sägas ha en materiell innebörd i

och med att den utöver vad som följer av 6 kap. 5 § FB ger den ena vårdnadshavaren

större rätt än den andra att bestämma över barnets vistelseort.

Gemensamma bestämmelser

8 §•

I paragrafen anges som allmän princip att hämtning eller annan åtgärd,

som vidtas beträffande barnet med stöd av detta kapitel, skall utföras på

ett för barnet så skonsamt sätt som möjligt. Vidare ges vissa regler för

hämtningens genomförande. Bestämmelser av huvudsakligen samma innebörd

ingår i 3 § av beredningens förslag.

Den allmänna principen att ett för barnet skonsamt förfarande skall eftersträvas

torde inte kräva närmare motivering.

Om hämtning har beslutats, bör polismyndigheten i regel varsko parterna

om tidpunkten när förrättningen skall ske (jfr vad som anförts under

3 § om länsstyrelsens underrättelse). I viss utsträckning torde en sådan

underrättelse kunna påräknas leda till att den som har hand om barnet

blir benägen att ordna överlämnandet på frivillighetens väg. Polismyndigheten

bör i sådant fall anses berättigad att ge anvisningar till parterna

hur och när överlämnandet bör ordnas. Självfallet bör därvid uppställas

som villkor att vederbörliga åtgärder vidtas före den tidpunkt som

har fastställts för hämtningsförrättningen.

I paragrafen har föreskrivits att vid hämtningsförrättning företrädare

för barnavården och, om möjligt, läkare skall närvara. Dessa skall kallas

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

till förrättningen genom polismyndighetens försorg. Bestämmelser därom

torde få meddelas av Kungl. Maj :t. Departementsförslaget innebär en

skärpning i förhållande till beredningens förslag såtillvida att närvaro av

företrädare för barnavården gjorts obligatorisk. Detta torde inte möta

praktiska svårigheter.

Det ankommer på polismyndigheten att leda förrättningen. Därav följer

inte att polismyndigheten vid det praktiska genomförandet behöver spela

någon särskilt framträdande roll. Det bör sålunda inte möta något hinder

att vid förrättningen i första hand läkaren och/eller barnavårdsrepresentanten

träder i direkt kontakt med den som har barnet i sin vård, medan

polisen avvaktar tills vidare.

Förrättningens karaktär är sådan att medverkande polisman bör vara civilklädd

och utnyttja fordon som inte har polisbilsmarkeringar. Över huvud

bör förrättningarna genomföras så, att de inte väcker uppseende.

I paragrafen föreskrivs vidare, att polismyndigheten får uppskjuta hämtningen,

om barnet har insjuknat eller annat särskilt hinder möter (jfr t. ex.

vad som anförs under 4 §). Vid mera varaktigt hinder bör polismyndigheten

anmäla förhållandet till länsstyrelsen. Denna bör då ta upp ärendet

på nytt och meddela beslut huruvida hämtningsförordnandet skall bestå

eller om annan åtgärd skall vidtas.

9 §•

I paragrafen ges föreskrifter om interimistiskt ingripande av länsstyrelse

eller av polismyndighet. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 8 §

i beredningens förslag.

Som beredningen har anfört kan ärende om överlämnande av barn

ibland vara mycket brådskande. Detta gäller främst, när fara föreligger

att barnet förs ur riket så att verkställigheten försvåras eller helt omöjliggörs.

En bestämmelse om omedelbart omhändertagande behövs därför.

Jag vill dock liksom beredningen understryka att möjligheten att interimistiskt

omhänderta barn bör utnyttjas med försiktighet. I vissa fall kan

det vara mindre lämpligt att barnet på detta stadium överlämnas till sökanden.

Jag vill vidare framhålla att omhändertagande enligt denna bestämmelse

bör försiggå enligt samma grundsatser som har angivits i anslutning

till 3 § andra stycket i departementsförslaget.

I överensstämmelse med beredningens förslag innehåller paragrafen vidare

att polismyndighet skall få vidta omedelbar åtgärd som kan ske utan

skada för barnet, om länsstyrelsens beslut inte kan avvaktas. Sådan åtgärd

skall genast anmälas till länsstyrelsen, som har att pröva om den

skall bestå. Det är inte avsett att polismyndighets befogenheter enligt bestämmelsen

skall vara beroende av att verkställighetsärende är anhängigt

hos länsstyrelsen. När polisen ingriper med stöd av förevarande bestäm
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967 63

melse, bör inte vidtas mer ingripande åtgärder än som fordras för att skydda

barnet.

I anslutning till detta förslag vill jag framhålla, att polisen redan enligt

gällande rätt har möjligheter att ingripa i vissa hithörande fall, nämligen

när brott föreligger (främst enligt 4 kap. 1 och 2 §§ samt 7 kap.

4 § brottsbalken). Rätten att ingripa i sådana fall följer av polisens allmänna

befogenhet och skyldighet att förebygga eller förhindra brott (jfr

bet. s. 59 not 3). Vissa allmänna bestämmelser därom finns i 2 och 19 §§

polisinstruktionen den 3 december 1965 (nr 686) men någon närmare

reglering beträffande ingripanden i sådana fall har inte skett. Denna fråga

bör enligt min mening inte tas upp i detta sammanhang. Men jag vill understryka,

att någon inskränkning inte är avsedd i polisens befogenheter

att ingripa i anledning av brott som hänger samman med det här aktuella

ämnet.

Utöver dessa befogenheter har i enlighet med beredningens förslag polisen

tillagts möjlighet att göra snabba ingripanden i sådana sammanhang

som det nu är fråga om. Snabba ingripanden kan tänkas bli behövliga

även när brott inte föreligger eller det i varje fall är ovisst om brott föreligger.

Det är dock troligt att den föreslagna möjligheten till ingripande

enligt paragrafens andra stycke kommer att få ytterst litet användningsområde.

Förut nämndes, att länsstyrelsen skall pröva om polismyndighetens åtgärd

skall bestå. Om polismyndigheten, när verkställighetsärende ej är

anhängigt, har vidtagit den åtgärden att den har omhändertagit barnet och

tillfälligt placerat det exempelvis på ett barnsjukhus, torde i länsstyrelsens

beslut böra klargöras hur det skall förfaras med barnet. Anser länsstyrelsen,

att polismyndighetens åtgärd varit riktig och därför bör bestå, bör

konsekvensen vara att barnet återlämnas till den som brukar ha det om

hand. Om länsstyrelsen däremot finner att polismyndigheten utan tillräckligt

fog har tagit barnet från den som — för att ta det mest praktiska

fallet — stått i begrepp att resa utomlands med barnet, bör anges

att barnet skall lämnas till denne.

10 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet hos länsstyrelsen.

Den motsvarar 9 § i beredningens förslag.

Några mer ingående regler om förfarandet har inte tagits upp i förslaget.

Om behov av sådana regler visar sig uppstå, torde kompletterande

föreskrifter kunna meddelas av Kungl. Maj :t enligt 14 § i departementsförslaget.

I paragrafen föreskrivs att länsstyrelsen i verkställighetsärende skall

föranstalta om den utredning som är behövlig. Någon uttrycklig regel om

att sökandens motpart skall höras har inte upptagits i förslaget. En re
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

missinstans har ifrågasatt, om inte denna fråga borde regleras i lagtexten.

I det avseendet bör dock länsstyrelsen kunna handla efter omständigheterna.

Jag ansluter mig till beredningens uppfattning i denna del. Det kan

sålunda vara obehövligt att på förhand underrätta motparten, när försök

görs att före förordnande om verkställighet få överlämnande genomfört

på frivillighetens väg enligt 2 §. Motparten får i sådant fall kännedom

om ansökningen genom representant för barnavården. Om försök inte görs

att få barnet överlämnat på frivillighetens väg, måste givetvis motparten

höras. Detta behöver inte alltid ske genom formlig kommunikation av

ansökningshandlingarna med anmodan till vederbörande att skriftligen yttra

sig. Det kan vara lämpligare att han kallas till sammanträde och därvid

får del av ansökningen och vad som har anförts till stöd för denna. Över

huvud taget bör enkla och ändamålsenliga former eftersträvas. I sådana

fall då saken tidigare har varit före inför länsstyrelsen men återkommer

—- t. ex. därför att meddelat vitesföreläggande inte har åtlytts — behöver

självfallet inte den i det tidigare ärendet förebragta utredningen göras

om, utan handläggningen kan begränsas till de nya omständigheter som har

tillkommit.

I paragrafen anges vidare, att förhör får hållas med var och en som antas

kunna lämna upplysningar av betydelse. Förhör inför länsstyrelsen

bör, som beredningen har framhållit, kunna gestaltas som en formlig

muntlig förhandling, när det är lämpligt.

Medicinalstyrelsen och en länsstyrelse har i sina remissyttranden till

beredningen anfört, att länsstyrelsen själv i första hand bör hålla förhören.

Beredningen har instämt i att detta otvivelaktigt är bäst. Ytterligare

har emellertid beredningen anfört, att det även bör kunna komma i fråga

att t. ex. socialvårdskonsulent eller barnavårdskonsulent kan skaffa in

muntliga upplysningar och rapportera till länsstyrelsen. Bl. a. kan sådant

förfarande vara lämpligt för att förbereda en muntlig förhandling

inför länsstyrelsen. Jag ansluter mig till beredningens synpunkter i denna

del.

Enligt paragrafen kan länsstyrelsen vidare förordna, att barnet skall

undersökas av läkare. Läkarundersökning bör bli aktuell, när det kan

befaras att en flyttning av barnet kan medföra för stora påfrestningar

för detta. Något generellt krav på läkarundersökning uppställs inte.

I kallelse till förhör inför länsstyrelsen och till läkarundersökning kan

länsstyrelsen förelägga vite. Skall barn under 15 år kallas, bör kallelsen

med föreläggande att vid vite inställa barnet delges med den som har barnet

i sin vård.

I några remissyttranden har antagits, att länsstyrelsen som ett led i utredningen

ofta torde komma att inhämta yttrande från barnavårdsnämnden

i barnets vistelseort. Det framhålls bl. a. att skyndsamhet i nämndens

handläggning i sådana fall försvåras genom reglerna i 19 § BvL med dess

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

65

krav på förhör, kommunikation av aktmaterial m. m. Vidare har i något

yttrande ifrågasatts, om det inte bör komma till uttryck i lagtexten att

länsstyrelsen skall vara skyldig att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd

i vissa frågor, exempelvis sådana som rör umgängesrätt. Med anledning

av dessa synpunkter vill jag understryka beredningens synpunkt

att formliga remisser för inhämtande av barnavårdsnämnds yttrande inte

bör äga rum utan att det verkligen är behövligt. Jag vill erinra om möjligheten

för länsstyrelsen att inskränka sig till att av barnavårdsnämnden

begära endast upplysningar om sakförhållandena. I viss utsträckning torde

även en sådan åtgärd kunna undvaras, nämligen om länsstyrelsen har fått

en detaljerad rapport enligt 2 § andra stycket i departementsförslaget.

Dessutom har länsstyrelsen möjlighet att exempelvis genom barnavårdskonsulenten

införskaffa ytterligare utredning i ärendet. Om länsstyrelsen

finner det nödvändigt att inhämta barnavårdsnämnds yttrande, torde

nämnden ha att behandla saken på samma sätt som när dess yttrande

begärs i andra sammanhang. Jag vill dock påpeka, att 19 § BvL gör det

möjligt för nämnden att underlåta kommunicering i vissa fall, bl. a. när

ärendet hos nämnden kräver så snabbt avgörande att parts yttrande inte

kan avvaktas.

11 §•

Paragrafen behandlar frågor om parts rätt att av motpart få ersättning

för kostnader. Vidare ges bestämmelser om kostnader, som skall betalas

av allmänna medel. Paragrafen motsvarar 10 § i beredningens förslag.

Frågan om kostnadsersättning i utsökningsmål regleras i 197 § UL.

Där föreskrivs att överexekutor efter vad som finnes skäligt skall bestämma,

om och till vilket belopp tappande part bör till den andra parten

gälda ersättning för hans kostnad i målet. Enligt vad beredningen har

upplyst kommer kostnadsfrågan att uppmärksammas vid beredningens

fortsatta arbete på revision av UL. Därvid kan nya principer komma att

tillämpas. I detta läge anser jag liksom beredningen, att man inte på det

begränsade exekutionsrättsliga område som det nu är fråga om bör införa

några nyheter beträffande ersättning för parts kostnad. I första

stycket av förevarande paragraf har därför bara tagits upp en hänvisning

till vad som gäller enligt UL.

Liksom i utsökningsmål bör i ärenden om överlämnande av barn krävas,

att parts yrkande om ersättning för kostnad skall framställas innan handläggningen

har avslutats. Parterna torde så tidigt som möjligt under handläggningen

böra ange sina yrkanden om kostnadsersättning och senare komplettera

dessa, om handläggningen föranleder ytterligare kostnader för dem.

Det är nämligen på grund av ärendenas natur svårt att förutse, när handläggningen

kan komma att bli avslutad. Om överflyttningen blir genomförd

på frivillighetens väg enligt 2 §, kan handläggningen avslutas med ett av
-

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

skrivningsbeslut, när länsstyrelsen har fått rapport om att överlämnande

har skett. I samband med sådant beslut bör beslut i kostnadsfrågan meddelas.

När vitesföreläggande meddelas, torde beslutet härom få betraktas

som ett slutligt beslut, vari kostnadsfrågan bör prövas. Om föreläggandet

inte åtlyds, blir det dock aktuellt att återuppta ärendet, och ytterligare beslut

kommer då att meddelas. Hinder bör inte anses föreligga att i sådant

fall behandla kostnadsfraga, som avser ärendet i dess helhet. När beslut om

hämtning meddelas, får sådant beslut i princip böra betraktas som slutligt.

Om ärendet behöver återupptas pa grund av att hinder mot hämtning har

mött, bör gälla detsamma som i det nyss behandlade fallet av återupptagande.

I paragrafens andra stycke ges bestämmelser om vissa ersättningar som

skall utgå av allmänna medel. Bestämmelserna har delvis utformats med

77 § BvL som förebild. I hithörande fall hör hinder inte föreligga att pröva

yrkande som framställs efter handläggningens avslutande. Detta måste exempelvis

bli fallet när det gäller kostnad för läkares medverkan vid hämtning.

Statsverkets kostnader på grund av bestämmelserna i paragrafens andra

stycke bör belasta det under andra huvudtiteln upptagna förslagsanslaget

»Ersättning åt domare, vittnen och parter».

12 §.

I paragrafen regleras besvärsförfarandet. Paragrafen motsvarar 11 § i beredningens

förslag.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller enligt 84 och 85 §§

BvL har i första stycket av förevarande paragraf föreskrivits, att besvär över

länsstyrelsens beslut får anföras hos Kungl. Maj :t men skall inges till länsstyrelsen.

Denna skall vid behov skaffa in ytterligare utredning med anledning

av besvären. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen är det

avsett, att besvären skall avgöras i regeringsrätten. När ändringar i lagen

den 26 maj 1909 (nr 34 s. 1) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt kommer att

föreslås senare under 1967, torde förslag också böra framläggas att de

här ifrågavarande ärendena uttryckligen skall anges i denna lag. När

uppdrag enligt 2 § meddelas före förordnande om verkställighet, skiljer sig

länsstyrelsen inte från ärendet genom uppdragets meddelande. I överensstämmelse

med vad som antas gälla i andra liknande situationer (jfr SOU

1964: 27 s. 497) torde talan inte kunna föras mot beslut att meddela sådant

uppdrag.

Det är inte avsett, att barnavårdsnämnden skall äga föra talan mot länsstyrelsens

beslut. Detta gäller även när nämnden enligt 50 § BvL har meddelat

förbud att flytta barnet men förordnande om verkställighet medför

att förbudet blir utan verkan.

I andra stycket föreskrivs, att beslut, som ej avser utdömande av vite,

opaginerad Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

omedelbart länder till efterrättelse, om ej annat förordnas. Länsstyrelsen

kan alltså i tveksamma fall bestämma, att dess beslut inte skall verkställas

förrän det har vunnit laga kraft. Om besvär har anförts över beslut, som

skall gå i omedelbar verkställighet, kan regeringsrätten förordna om inhibition.

13 §.

I paragrafen regleras i vad mån länsstyrelse får pröva verkställighetsfråga,

som tidigare har varit under länsstyrelsens bedömning. Paragrafen

motsvarar 12 § i beredningens förslag.

Beredningen har framhållit, att det inom den exekutionsrättsliga doktrinen

har hävdats, att handräckningsutslag binder överexekutor själv, i allt

fall på det sättet att överexekutor, när en ansökan har avslagits, inte kan

ingå i prövning av ny ansökan som grundar sig på samma skäl. Beredningen

har funnit det tveksamt om motsvarande grundsatser kan vinna tilllämpning

i ärenden om överlämnande av barn och ansett, att det inte är

lämpligt att beslut enligt förevarande kapitel är ovillkorligen bindande.

Den har därför föreslagit en bestämmelse att sådant beslut inte utgör

hinder att verkställighetsfrågan prövas på nytt, om ändrade förhållanden

eller annat särskilt skäl föranleder det.

Skäl kan anföras för att man — eftersom länsstyrelsen prövar ärendena

i sin egenskap av barnavårdsmyndighet — bör anse att allmänna förvaltningsrättsliga

grundsatser skall gälla i förevarande hänseende. Dessa anses

innebära, att i förvaltningsrättsliga mål mellan enskilda parter avgörandet

i princip vinner rättskraft (jfr t. ex. SOU 1964: 27 s. 477). Jag anser

dock att frågan inte behöver lösas från principiella utgångspunkter. I fråga

om den sakliga lösningen är jag ense med beredningen. Paragrafen överensstämmer

sålunda med beredningens förslag.

14 §.

I paragrafen anges att närmare bestämmelser för tillämpningen av det

nya kapitlet meddelas av Kungl. Maj :t.

Övergångsbestämmelserna

Jag föreslår, att lagen träder i kraft den 1 juli 1967. Även om ansökan om

verkställighet eller handräckning gjorts före denna dag, bör de nya bestämmelserna

i princip äga tillämpning. Några undantagsfall har dock angivits

i övergångsbestämmelserna, som i sak överensstämmer med vad beredningen

har föreslagit.

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen skall de nya reglerna

i 21 kap. FB på förevarande område träda i stället för UL. Liksom beredningen

har jag ansett det lämpligt att i 1 § UL ta in en föreskrift

att bestämmelserna i UL om utsökningsmål inte gäller ärende som avses

i 21 kap. FB. Bestämmelsen är avsedd att träda i kraft den 1 juli

1967. I övergångsbestämmelsen har gjorts en erinran om att UL dock enligt

övergångsbestämmelserna till det nya 21 kap. FB skall äga tillämpning

i vissa ärenden vilka anhängiggjorts före den 1 juli 1967.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 50 § barnavårdslagen

I 12 § BvL föreskrivs nu bl. a., att barnavårdsnämnd inte annorledes än

genom samfällt beslut äger fullgöra vad som enligt FB ankommer på nämnden.

Beredningen har föreslagit en jämkning av bestämmelsen för att klargöra

att delegation är möjlig, när det gäller sådana uppgifter som enligt beredningens

förslag skulle åvila nämnden vid försök till verkställighet på frivillighetens

väg. Som framgår av vad jag förut har anfört förordar jag emellertid

till skillnad från beredningen att uppdrag att försöka åstadkomma

överflyttning av barn på frivillighetens väg får lämnas, inte till nämnden

utan till vissa företrädare för barnavården. Till följd härav förfaller behovet

att ändra 12 § BvL.

50 §.

I paragrafen regleras nu frågan om barnavårdsnämnds förbud för vårdnadshavare

att skilja barn från fosterhem.

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen föreslås,

att paragrafen ändras i följande hänseenden. I första stycket anges — med

anknytning till förslaget i 21 kap. 5 § andra stycket FB — att för förbud

skall krävas att en förflyttning av barnet från fosterhemmet skulle innebära

avsevärd fara för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.

I ett nytt tredje stycke har föreskrivits, att förbud enligt paragrafen inte

utgör hinder mot att barnet skils från fosterhemmet, när länsstyrelsen enligt

21 kap. FB har förordnat om barnets överlämnande. Verkställighetsförordnande

kommer alltså alltid att bryta förbud enligt 50 § BvL. Detta gäller,

som beredningen har anfört, även om sådant förbud skulle meddelas efter

verkställighetsförordnandet.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

69

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger inom

justitiedepartementet upprättade förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen,

3) lag om ändrad lydelse av 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr

97).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av

protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 138

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Bilaga 1

Lagberedningens förslag till

Lag om tillägg till föräldrabalken

Härigenom förordnas, att till föräldrabalken skall fogas ett nytt kapitel,

betecknat 21 kap., med den lydelse som angives nedan.

21 kap.

Om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m.

1 §•

När dom eller beslut meddelats rörande vårdnaden om eller överlämnande

av barn och myndighets åtgärd erfordras för tillämpning av vad rätten bestämt,

sökes verkställighet hos länsstyrelsen.

Verkställighet må icke äga rum innan domen eller beslutet vunnit laga

kraft, om det ej är särskilt medgivet.

2 §•

Länsstyrelsen äger anförtro åt barnavårdsnämnden i orten att söka

genomföra verkställigheten, när det kan antagas att åtgärd som sägs nedan

i 3 § ej erfordras.

Nämnden skall inom tid som länsstyrelsen bestämmer meddela, huruvida

verkställigheten kunnat genomföras, och angiva skälen, om verkställighet

ej skett. Tiden må icke sättas längre än två veckor, om det ej är oundgängligt.

Om skäl föreligga därtill, må i stället för barnavårdsnämnden lämplig

befattningshavare vid barnavården anlitas för verkställigheten.

3 §•

När det finnes erforderligt för verkställigheten, äger länsstyrelsen förelägga

vite eller förordna, att barnet skall hämtas genom polismyndighets

försorg. Länsstyrelsen må också utdöma vite.

Hämtning skall ske på ett för barnet så skonsamt sätt som möjligt. Vid

förrättningen böra om möjligt befattningshavare vid barnavården och läkare

närvara. Om barnet insjuknat och därför ej bör flyttas eller annat särskilt

hinder möter, skall åtgärden uppskjutas.

Om särskild anledning föreligger, må länsstyrelsen för att underlätta

barnets överflyttning föreskriva, att det tillfälligt skall omhändertagas på

lämpligt sätt.

4 §''•

Har barnet fyllt femton år, må verkställighet ej äga rum mot dess vilja

utan att länsstyrelsen finner det erforderligt av hänsyn till barnets bästa.

Detsamma gäller, om barnet ännu ej fyllt femton år men nått sådan

mognad att dess vilja bör beaktas på lika sätt.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

71

5 §.

Är uppenbart att väsentligt ändrade förhållanden inträtt sedan domen

eller beslutet meddelats, må länsstyrelsen, om det finnes påkallat av barnets

bästa, vägra att meddela verkställighet utan att fråga om ändring beträffande

vårdnaden eller vad därmed äger samband prövats av rätten. Saken

skall upptagas av rätten, om den som sökt verkställighet, hans motpart,

barnavårdsman eller barnavårdsnämnd gör ansökan därom.

Om länsstyrelsen i annat fall finner att verkställighet ej kan ske utan

avsevärd fara för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa, må länsstyrelsen

också vägra verkställighet.

6 §•

Även om dom eller beslut som avses ovan ej föreligger, äger den som

har vårdnaden att, när barnet vistas hos annan, vid behov hos länsstyrelsen

påkalla erforderlig åtgärd för att det skall överflyttas till honom.

Föreligga särskilda skäl att fråga om ändring beträffande vårdnaden

prövas av rätten, må länsstyrelsen vägra att vidtaga den sökta åtgärden utan

att sådan prövning skett.

I övrigt skola 2—5 §§ tillämpas.

V §•

Vad som stadgas i 6 § skall äga motsvarande tillämpning, när föräldrar

eller adoptivföräldrar gemensamt hava vårdnaden och den ena utan beaktansvärt

skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhåller barnet samt den andra

begär rättelse.

8 §.

När fara är att barnet föres ur riket eller eljest ärende som avses ovan

finnes brådskande, må länsstyrelsen omedelbart förordna om barnets omhändertagande

på sätt den finner lämpligt.

Om sådant beslut ej kan avvaktas, må också polismyndighet, såvitt möjligt

under medverkan av befattningshavare vid barnavården och läkare,

vidtaga omedelbar åtgärd som prövas kunna ske utan skada för barnet.

Åtgärden skall genast anmälas till länsstyrelsen, som prövar om den skall

bestå.

9 §•

Länsstyrelsen skall i ärende som avses i detta kapitel föranstalta om den

utredning som finnes erforderlig. Förhör må inför länsstyrelsen hållas

med envar som antages kunna lämna upplysningar av betydelse. När skäl

äro därtill, må länsstyrelsen förordna, att barnet skall undersökas av läkare.

I kallelse till förhör eller läkarundersökning må länsstyrelsen förelägga

vite. Länsstyrelsen må också utdöma vite.

10 §.

Beträffande skyldighet att ersätta motparts kostnader i ärendet skall

vad som är stadgat om utsökningsmål hos överexekutor äga motsvarande

tillämpning.

Kostnaden för hämtning eller omhändertagande av barn, hörande av annan

än part och läkarundersökning i fall som angivas i detta kapitel betalas

av statsverket.

11 §•

Över länsstyrelsens beslut må besvär anföras hos Konungen. Besvären

skola ingivas till länsstyrelsen. Denna har att skyndsamt infordra förkla
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

ring däröver, om ej anledning uppenbarligen saknas, och införskaffa den

ytterligare utredning som må finnas erforderlig samt att därefter insända

samtliga handlingar i ärendet jämte eget utlåtande till vederbörande statsdepartement.

Beslut, som ej avser utdömande av vite, länder till efterrättelse utan hinder

av förd klagan, om det ej förordnas annorlunda.

12 §.

Beslut i anledning av ansökan om verkställighet som avses i detta kapitel

utgör ej hinder att frågan prövas ånyo, när ändrade förhållanden eller

eljest särskilda skäl föranleda därtill.

13 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående förfarandet hos

länsstyrelsen eller beträffande barnavårdsnämnds eller polismyndighets befattning

med ärenden som avses i detta kapitel.

Denna lag träder i kraft den ---—

Bestämmelserna i utsökningslagen skola ej vidare äga tillämpning i

ärenden som avses i nya lagen, om ej annat följer av vad som sägs nedan.

Vad i annan lag eller författning är stadgat om överexekutor skall i stället

gälla länsstyrelsen, såvitt rör frågor som avses i nya lagen.

Ärende som vid nya lagens ikraftträdande är anhängigt hos länsstyrelsen

såsom överexekutor skall handläggas enligt nya lagen. Ärende som är

anhängigt hos särskild överexekutor må, om det finnes ändamålsenligt,

överlämnas till länsstyrelsen för att handläggas som nyss sagts. I annat

fall tillämpas utsökningslagen i ärendet.

Har överexekutor meddelat utslag i ärende vari verkställighet sökts före

nya lagens ikraftträdande, skall utsökningslagen alltjämt tillämpas.

Utslag som meddelats enligt utsökningslagen utgör ej hinder att frågan

prövas ånyo, när ändrade förhållanden eller eljest särskilda skäl föranleda

därtill. Därvid skall nya lagen tillämpas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

73

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att till föräldrabalken skall fogas ett nytt kapitel,

betecknat 21 kap., av följande lydelse.

21 kap.

Om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m.

Verkställighet av dom eller beslut

1 §•

Verkställighet av vad rätten i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller

umgängesrätt eller om överlämnande av barn sökes hos länsstyrelsen.

Har domen eller beslutet icke vunnit laga kraft och är ej särskilt medgivet

att verkställighet ändå får ske, får länsstyrelsen icke vidtaga åtgärd

enligt 2 eller 3 §.

2§.

Innan länsstyrelsen förordnar om verkställighet, äger den uppdraga åt

ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnden eller tjänsteman inom barnavården

att verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra

vad som åligger honom.

Den som fått uppdrag enligt första stycket skall inom tid som länsstyrelsen

bestämmer lämna denna en redogörelse för de åtgärder som vidtagits

och vad som förekommit vid uppdragets utförande. Tiden får ej utan synnerliga

skäl sättas längre än två veckor.

3§.

Förordnar länsstyrelsen om verkställighet, äger den förelägga vite eller,

om det anses nödvändigt, besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighets

försorg. Länsstyrelsen kan även i samband med förordnandet lämna

uppdrag enligt 2 §, om sådant ej förekommit tidigare.

Om särskilda skäl föreligga, får länsstyrelsen för att underlätta barnets

överflyttning föreskriva, att barnet tillfälligt skall omhändertagas på lämpligt

sätt.

Länsstyrelsen äger utdöma förelagt vite.

4 §•

Har barnet fyllt femton år, får verkställighet icke ske mot dess vilja, utan

att länsstyrelsen finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Detsamma

gäller, om barnet ännu ej fyllt femton år men nått sådan mognad

att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

5§.

Är det uppenbart att förhållandena ändrats väsentligt sedan domen eller

beslutet meddelades, kan länsstyrelsen vägra verkställighet, om det av hänsyn

till barnets bästa är påkallat att fråga om ändring beträffande vårdnad

eller umgängesrätt prövas av rätten. Sådan fråga upptages av rätten på ansökan

av den som varit part i ärendet hos länsstyrelsen eller av barnavårdsman

eller barnavårdsnämnd.

Länsstyrelsen får även i annat fall vägra verkställighet, om sådan ej kan

ske utan avsevärd fara för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.

Överflyttning av barn i andra fall

6§.

Även om dom eller beslut som avses i 1 § ej föreligger, äger den som har

vårdnaden att, när barnet vistas hos annan, påkalla länsstyrelsens åtgärd

för att barnet skall överflyttas till honom.

Föreligga särskilda skäl att fråga om ändring beträffande vårdnaden

prövas av rätten, kan länsstyrelsen vägra att vidtaga den sökta åtgärden.

I övrigt äga 2—5 §§ tillämpning.

7 §•

Bestämmelserna i 6 § äga motsvarande tillämpning, när föräldrar eller

adoptivföräldrar gemensamt ha vårdnaden och en av dem utan beaktansvärt

skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhåller barnet samt den andre begär

rättelse.

Gemensamma bestämmelser

8 §■

Hämtning och annan åtgärd beträffande barnet skall utföras på ett för

barnet så skonsamt sätt som möjligt.

Vid hämtning skola ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd eller

tjänsteman inom barnavården och, om möjligt, läkare närvara. Om barnet

på grund av sjukdom ej bör flyttas eller annat särskilt hinder möter, skall

hämtningen uppskjutas.

9§-

Föreligger i ärende som avses i detta kapitel fara att barnet föres ur landet

eller är ärendet av annan anledning brådskande, kan länsstyrelsen omedelbart

förordna, att barnet skall omhändertagas på sätt länsstyrelsen finner

lämpligt.

r Kan beslut enligt första stycket ej avvaktas, får polismyndighet vidtaga

sådan omedelbar åtgärd som kan ske utan skada för barnet. När sådan åtgärd

vidtages, skola om möjligt ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnden

eller tjänsteman inom barnavården och läkare närvara. Åtgärden skall

genast anmälas till länsstyrelsen, som utan dröjsmål prövar om den skall

bestå.

10 §.

I ärende enligt detta kapitel skall länsstyrelsen föranstalta om den utredning

som är behövlig. Förhör får hållas med var och en som kan antagas

ha upplysningar av betydelse att lämna. Länsstyrelsen kan förordna, att

barnet skall undersökas av läkare.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

I kallelse till förhör eller läkarundersökning äger länsstyrelsen förelägga

vite. Länsstyrelsen äger utdöma förelagt vite.

11 §•

Beträffande parts skyldighet att ersätta motparts kostnader i ärende enligt

detta kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om kostnader i utsökningsmål

hos överexekutor motsvarande tillämpning.

I fråga om ersättning till den som på kallelse inställt sig för förhör inför

länsstyrelsen och icke är part äga bestämmelserna om ersättning av

allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning. Ersättningen skall

dock alltid betalas av allmänna medel. Även kostnad för hämtning eller

omhändertagande av barn och läkarundersökning betalas av allmänna

medel. Fråga om ersättning enligt detta stycke prövas av länsstyrelsen.

12 §.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär. Besvären

ingivas till länsstyrelsen. Denna skall skyndsamt infordra förklaring

över besvären, om det ej är uppenbart att anledning saknas, och införskaffa

ytterligare utredning, om det är behövligt. Länsstyrelsen skall därefter

sända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till vederbörande

statsdepartement.

Beslut, som ej avser utdömande av vite, länder omedelbart till efterrättelse,

om ej annat förordnas.

13 §.

Beslut i ärende enligt detta kapitel utgör ej hinder att den därvid avgjorda

frågan prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt

skäl föranleder det.

14 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av detta kapitel meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Ärende som vid den nya lagens ikraftträdande är anhängigt hos länsstyrelsen

skall vid dennas fortsatta handläggning enligt den nya lagen ej

anses som ett på överexekutor ankommande ärende. Ärende som vid samma

tidpunkt är anhängigt hos särskild överexekutor får av denne överlämnas

till länsstyrelsen för handläggning enligt den nya lagen. I annat

fall tillämpas utsökningslagen i ärendet.

Har överexekutor meddelat utslag i ärende vari verkställighet sökts före

den nya lagens ikraftträdande, skall utsökningslagen alltjämt tillämpas.

Utslag som meddelats enligt utsökningslagen utgör ej hinder att den därvid

avgjorda frågan prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat

särskilt skäl föranleder det. Därvid skall den nya lagen tillämpas.

Vad i annan lag eller författning är föreskrivet om överexekutor skall i

stället gälla länsstyrelsen, såvitt rör frågor som avses i nya lagen..

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 1 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Utsökningsmål upptagas-----annat stadgas.

Konungens befallningshavande -—--Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavande---vara överexekutor.

Bestämmelserna i denna lag om

utsökningsmål gälla ej ärende som

avses i 21 kap. föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967. Om utsökningslagens tillämpning

i vissa ärenden, som anhängiggjorts dessförinnan, meddelas föreskrifter

i övergångsbestämmelserna till lagen den 1967 (nr ) om

ändring i föräldrabalken.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1964: 446.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

77

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

50

Om det skulle vara till avsevärd

skada för ett fosterbarn att skiljas

från fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden

i den kommun, där fosterhemmet

finnes, för viss tid eller tills

vidare förbjuda föräldrarna eller annan

som har vårdnaden om barnet

att taga det från fosterhemmet.

Är förbud--------- — —

(Föreslagen lydelse)

§•

Om det skulle innebära avsevärd

fara för ett fosterbarns kroppsliga eller

själsliga hälsa att skiljas från fosterhemmet,

äger barnavårdsnämnden

i den kommun, där fosterhemmet

finns, för viss tid eller tills vidare

förbjuda föräldrarna eller annan

som har vårdnaden om barnet att taga

det från fosterhemmet.

— fyra veckor.

Förbud enligt denna paragraf utgör

ej hinder att barnet skiljes från

fosterhemmet, när länsstyrelsen enligt

21 kap. föräldrabalken förordnat

om verkställighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 5 juni 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 24 februari 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 27 januari 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till 1) lag om ändring i föräldrabalken, 2) lag om ändrad

lydelse av 1 § ut sökning slag en och 3) lag om ändrad lydelse av 50 §

barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Ove Lindh.

Lagförslagen föranledde följande yttranden i lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

5 §•

Justitierådet Söderlund:

Vid bedömande av om en verkställighet genom exekutiv myndighet skall

få ske, när den innebär förflyttning av barn, har i praxis hänsyn tagits

till den verkan åtgärden kan medföra för barnets hälsa. Detta gäller även

då en dom åberopats till stöd för åtgärden. I vissa avgöranden har därvid

enligt min uppfattning den meningen gjorts gällande att verkställighet bör

vägras redan när risk föreligger för att en flyttning kan få allvarliga följder

för barnet (jfr NJA 1950 C 730, 1961 C 587 o. 1964 C 36; se även 1964: 57

o. C 764).

Vad gäller tillämpning av den i 50 § BvL givna bestämmelsen om förbud

mot flyttning av fosterbarn framgår av förarbetena att denna för sin

tillämpning kräver att det föreligger risker för allvarlig skada på barnets

kroppsliga eller själsliga hälsa eller för dess utveckling och att en mera

måttlig risk för psykisk skada inte utgör tillräckligt skäl för att meddela

förbud.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Såsom i motiven till nu förevarande lagstiftning framhålls påverkas

bedömningen av två huvudsynpunkter. Utgångspunkten måste således

vara att domstols dom eller beslut skall lända till efterrättelse och att

verkställighet skall kunna ske om så erfordras för att tillgodose vårdnadshavarens

rätt att bestämma barnets vistelseort. Men dessutom bör hänsynen

till barnets bästa vara en ledande synpunkt i hithörande verkställighetsärenden.

I den mån dessa synpunkter i ett givet fall kommer i strid

med varandra måste en avvägning mellan dem ske.

När det gäller att göra den intresseavvägning som sålunda kan uppkomma,

bör som i motiven framhålls beaktas den större eller mindre sannolikheten

för att skada för barnet skall uppkomma av åtgärden. Vidare bör

hänsyn tagas till beskaffenheten av de skadeverkningar som åtgärden kan

medföra.

I lagtexten har använts uttrycket »avsevärd fara». Härigenom avses

enligt uttalande i motiven att markera att det är risken för skada som

skall beaktas och att risken skall vara stor men att det inte behöver tagas

för visst att skada verkligen kommer att följa. Det kan enligt min mening

ifrågasättas om det står i god överensstämmelse med den förut avgivna

synpunkten om hänsynen till barnets bästa att uppställa krav på att en så

höggradig risk skall föreligga för att verkställighet inte skall få ske. En

bättre avvägning synes mig kunna ernås, om förutsättningen anges i anslutning

till den uppfattning som enligt vad förut sagts kommit till uttryck

i rättstillämpningen.

Vad gäller skadeverkningarna har i motiven framhållits att det kan

vara påkallat att vägra verkställighet, om verkningarna kan befaras bli

mera långvariga, även om skadan inte är verkligt allvarlig i vanlig bemärkelse.

Verkställighet bör däremot inte vägras om åtgärden kan bedöma§

medföra endast övergående störning eller annan tillfällig olägenhet för

barnet. Mot dessa synpunkter synes mig ingen erinran kunna göras.

Det är givetvis svårt att utforma lagtexten så att denna kommer att

innehålla mera ingående anvisningar till ledning för bedömandet. Förhållandena

i de enskilda fallen är nämligen alltför mångskiftande. Bedömningen

måste innebära en diskretionär prövning av den situation som föreligger

under utnyttjande av allmänmänsklig erfarenhet och av medicinsk

och psykologisk expertis. Enligt min mening skulle de förutsättningar

som bör uppställas för att verkställighet inte skall få ske dock komma till

tydligt uttryck om 5 § andra stycket ges följande lydelse: »Länsstyrelsen

får även i annat fall vägra verkställighet, om risk föreligger för att åtgärden

skall medföra skada för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa,

som ej endast är av övergående natur.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

10 §.

Lagrådet:

I den föreslagna lagen har inte tagits upp någon bestämmelse, som ger

länsstyrelsen möjlighet att föranstalta om vittnesförhör vid domstol. Ett

särskilt stadgande om dylik befogenhet för länsstyrelse finns t. ex. i 76 §

barnavårdslagen och 29 § nykterhetsvårdslagen. Även utan sådan särskild

bestämmelse torde emellertid länsstyrelse i ärende enligt det nya kapitlet

i föräldrabalken med stöd av föreskriften i 38 § 3 mom. länsstyrelseinstruktionen

kunna förordna om vittnesförhörs anställande vid allmän underrätt.

Det kan dock förmodas att denna möjlighet kommer att utnyttjas endast

i ringa omfattning,

11 §•

Lagrådet:

I paragrafen behandlas frågor om kostnadsersättning. Bestämmelserna

avser närmast kostnader som uppkommer i första instans. Uppenbarligen

skall liknande regler tillämpas i fråga om motsvarande kostnader i regeringsrätten.

I dessa fall bör givetvis ankomma på regeringsrätten att besluta

i ersättningsfrågan.

I anslutning till bestämmelserna i andra stycket har departementschefen

uttalat att beträffande där avsedda ersättningar hinder inte bör föreligga

att pröva yrkande som framställts efter handläggningens avslutande. I

mål som avgjorts av regeringsrätten skulle det kunna ifrågasättas om ett

sådant yrkande skall upptas direkt av regeringsrätten eller i första hand

prövas av länsstyrelsen. Såvitt gäller ersättning för kostnader som uppkommit

i samband med målets prövning i regeringsrätten, exempelvis kostnad

för läkarundersökning som begärts av regeringsrätten, synes det mest

ändamålsenligt att regeringsrätten själv prövar ersättningsyrkandet. Frågan

om ersättning för kostnad som uppkommit först efter det regeringsrätten

avgjort målet, t. ex. kostnad för hämtning eller omhändertagande av barn,

synes däremot böra prövas av vederbörande länsstyrelse.

Såsom anförts under 10 § torde länsstyrelsen med stöd av föreskrifterna

i länsstyrelseinstruktionen ha befogenhet att föranstalta om vittnesförhör

vid domstol. Har sådant förhör hållits bör det givetvis ankomma på rätten

att bestämma ersättningen till den hörde (jfr 77 § barnavårdslagen och

30 § nykterhetsvårdslagen). Särskild bestämmelse härom torde icke behövas.

12 §.

Lagrådet:

Enligt 12 § andra stycket gäller, om intet annat bestäms, att länsstyrelses

beslut i ärenden som den föreslagna lagstiftningen avser omedelbart

skall lända till efterrättelse utom då fråga är om att utdöma vite. Såsom

av 11 § framgår kan länsstyrelsen i sådana ärenden också bestämma om

kostnadsersättning till part varvid i UL givna bestämmelser om kostnader

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

i utsökningsmål skall äga motsvarande tillämpning. I motiven har därvid

framhållits att man icke bör införa några nyheter beträffande ersättning

för parts kostnad på det begränsade område som det nu är fråga om.

Vad sålunda i It § stadgats om att UL:s bestämmelser om kostnader i

utsökningsmål hos överexekutor skall ha motsvarande tillämpning avser

ej frågan om verkställbarheten av ett beslut om kostnadsersättning åt

part. Regeln föranleder alltså inte att vad enligt 51 § sista stycket jämfört

med 37, 39 och 40 §§ UL gäller om verkställighet av överexekutors utslag

rörande kostnad i utsökningsmål blir tillämpligt. Verkställbarheten regleras

i stället genom nyssnämnda föreskrift i 12 § andra stycket i det remitterade

förslaget.

Det i remissprotokollet anförda skälet för att på detta område i möjligaste

mån behålla nuvarande ordning synes kunna åberopas även i vad

gäller förutsättningarna för att erhålla verkställighet av länsstyrelses beslut

om partskostnader i ärenden om överflyttning av barn. Lagrådet —

som anser att vad 39 och 40 §§ UL stadgar om .verkställighet av beslut

varigenom betalningsskyldighet ålagts kommer att i enlighet med allmänna

rättsgrundsatser vara tillämpligt även på beslut som här avses —- vill förorda att i 12 § andra stycket görs undantag ej blott för beslut som

avser utdömande av vite utan även för beslut, som avser kostnad till part.

övergångsbestämmelserna

Lagrådet:

Under föredragningen inför lagrådet har upplysts att avsikten är att

framlägga lagförslagen för riksdagen under höstsessionen 1967. I lagstiftningsfrågans

nuvarande läge bör därför dagen för ikraftträdandet sättas

senare än som skett i förslaget.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad som anförts under övergångsbestämmelserna

till förslaget till lag om ändring i föräldrabalken.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 50 § barnavårdslagen

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad som anförts under övergångsbestämmelserna

till förslaget till lag om ändring i föräldrabalken.

Justitierådet Söderlund:

Om vad jag anfört under 5 § förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

vinner bifall, synes därav betingad omformulering böra göras av

första stycket i nu förevarande lagrum.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungi. Maj. ts proposition nr 138 år 1967

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 9 juni 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme

Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Wicicman

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 5 juni 1967

avgivna utlåtande över de den 27 januari 1967 till lagrådet remitterade förslagen

till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändrad Igdelse av 1 § utsökningslagen,

3) lag om ändrad Igdelse av 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960

(nr 97).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Vad lagrådet har anfört föranleder ingen erinran från min sida. Lagrådets

förslag till visst tillägg till 21 kap. 12 § i det förstnämnda lagförslaget

bör godtas.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 januari 1968. Förslagens

ikraftträdandebestämmelser bör alltså ändras i överensstämmelse härmed.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar

böra vidtas i lagtexten.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att antaga förslagen med de ändringar som sålunda har angivits.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

MARCUS BOKTK. STHLM 1967 670058

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 1LU 1967:60 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i föräldrabalken m. in. jämte motioner i ämnet. s. 1 i texten
  2. 2LU 1967:51 Utlåtande i anledning av väckt motion angående handläggningen av vissa ärenden rörande omhändertagande av barn. Andra lagutskottet har behandlat en inom riksdag s. 6 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 1997 ref. 58 ur registret

Myndighetsavgöranden (1)

1 koppling.

  1. JO 2002-11-06 dnr 541-2001 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. JT 1999/00 s. 337 s. 353 i texten · dokumentnivå