Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om studiemedelsavgifter, m. m

1967-10-13 · 61 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 60 av 61 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:143, Med förslag till förordning om studiemedelsavgifter, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

1

Nr 143

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om

studiemedelsavgifter, m. m.; given Stockholms slott den

13 oktober 1967.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) förordning om studiemedelsavgifter,

2) förordning om ändrad lydelse av 32 och 33 §§ studiemedelsförordningen

den 4 juni 1964 (nr 401).

Under Hans Maj:ts

Min allemåaigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Sven Moberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en förordning om studiemedelsavgifter. Den innehåller

regler om debitering och uppbörd av avgifter enligt studiemedelsförordningen.

Reglerna har utformats så att betalningsskyldigheten blir beroende av den åter1

— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 143

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

betalningsskyldiges betalningsförmåga. Återbetalning skall som regel fördelas på

tre uppbördsterminer per år.

I propositionen föreslås vidare vissa ändringar i studiemedelsförordningen.

Förslagen avses träda i kraft den 1 januari 1968.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

3

Förslag

till

Förordning om studiemedelsavgifter

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

I denna förordning meddelas bestämmelser om debitering och uppbörd av avgifter

enligt studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401).

2 §.

Beteckningarna basbelopp och avgiftskvot betyder i denna förordning detsamma

som i studiemedelsförordningen.

I övrigt avses med

avgiftsår: varje år från och med det då avgiftskvot fastställts till och med det

då återbetalningsskyldigheten upphör enligt 29 eller 30 § studiemedelsförordningen,

slutlig avgift: avgift för ett avgiftsår enligt studiemedelsförordningen eller 10 §

nedan,

preliminär avgift: avgift som under ett avgiftsår skall erläggas i avräknin» på

slutlig avgift, ö

kvarstående avgift: avgift som återstår att erlägga, sedan den preliminära avgiften

avräknats från den slutliga avgiften.

Som gift anses i förordningen den som taxeras enligt för gift skattskyldig

gällande bestämmelser.

Avgiftskvot

3 §.

Avgiftskvot fastställes av centrala studiehjälpsnämnden.

Preliminär avgift

4 §.

Preliminär avgift utgår för varje avgiftsår, om ej annat följer av beslut enligt

7 §.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

5 §.

Preliminär avgift utgör produkten av det vid avgiftsårets ingång gällande basbeloppet

och den för den återbetalningsskyldige fastställda avgiftskvoten, om ej annat

följer av 6 § eller av beslut enligt 7 §.

6 §.

Preliminär avgift för ett avgiftsår får icke bestämmas till högre belopp än att

summan av avgiften och följande tre poster uppgår till högst det belopp som avses

i 29 § första stycket eller 30 § första stycket studiemedelsförordningen:

1. den preliminära avgiften för det närmast föregående avgiftsåret,

2. de slutliga avgifterna för tidigare avgiftsår,

3. belopp som den återbetalningsskyldige erlagt frivilligt enligt 27 § studiemedelsförordningen

jämte förhöjning som avses där.

Har beslut om debitering av preliminär avgift eller kvarstående avgift förfallit

helt eller delvis enligt 18 § på grund av att avgiften eller del därav ej erlagts, minskas

de slutliga avgifterna enligt post 2 i första stycket med den avgift eller del av

avgift som ej erlagts.

7 §.

Återbetalningsskyldig befrias helt eller delvis från preliminär avgift för ett år,

om bättre överensstämmelse mellan den preliminära avgiften och motsvarande

slutliga avgift därigenom kan antagas uppkomma.

Befrielse medges efter ansökan av den återbetalningsskyldige. Ansökan om befrielse

från preliminär avgift skall ha inkommit till centrala studiehjälpsnämnden

före utgången av avgiftsåret. Om synnerliga skäl föreligger, får ansökan som inkommit

senare upptagas till prövning.

Slutlig avgift och kvarstående avgift

8 §.

Fråga om slutlig avgift för ett avgiftsår prövas särskilt om den återbetalningsskyldige

befriats helt eller delvis från preliminär avgift för samma år enligt 7 § eller

om han begär sådan prövning. Ansökan om prövning skall ha inkommit till centrala

studiehjälpsnämnden före utgången av januari månad andra året efter avgiftsåret.

Slutlig avgift avrundas till samma belopp som motsvarande preliminära avgift,

om den slutliga avgiften överstiger eller understiger den preliminära avgiften med

mindre än 100 kronor.

Slutlig avgift för ett avgiftsår får icke bestämmas till högre belopp än att summan

av avgiften och följande tre poster uppgår till högst det belopp som avses i

29 § första stycket eller 30 § första stycket studiemedelsförordningen:

1. de slutliga avgifterna för tidigare avgiftsår,

2. den preliminära avgiften för året näst efter avgiftsåret,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967 5

3. belopp som den återbetalningsskyldige erlagt frivilligt enligt 27 § studiemedelsförordningen

jämte förhöjning som avses där.

Har beslut om debitering av preliminär avgift eller kvarstående avgift förfallit

helt eller delvis enligt 18 § på grund av att avgiften eller del därav ej erlagts, minskas

de slutliga avgifterna enligt post 1 i tredje stycket med den avgift eller del av

avgift som ej erlagts.

9 §.

Överstiger den slutliga avgiften motsvarande preliminära avgift, skall den återbetalningsskyidige

erlägga det överskjutande beloppet såsom kvarstående avgift.

För kvarstående avgift utgår en tilläggsavgift. Tilläggsavgiften beräknas efter

nio öre för varje hel krona, dock minst tio kronor. Tilläggsavgiften avrundas till

närmast högre hela krontal. I fråga om tilläggsavgift äger 11 §, 12 § andra stycket,

13 § första stycket, 14 § andra stycket, 15 §, 17 § första stycket och 18 §

motsvarande tillämpning.

10 §.

I annat fall än som avses i 8 § utgör den preliminära avgiften utan särskild prövning

också slutlig avgift. Detta gäller utan hinder av 24 § första stycket och 25 §

andra stycket studiemedelsförordningen. 27 § andra stycket samma förordning

äger ej tillämpning.

Debitering

11 §•

Fråga om preliminär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift avgöres av

centrala studiehjälpsnämnden.

12 §.

Varje avgiftsår debiteras återbetalningsskyldig preliminär avgift med belopp som

följer av 5 och 6 §§. Debiteringen förfaller i den mån den återbetalningsskyldige

befrias från preliminär avgift enligt 7 §.

Beslut om slutlig avgift för ett avgiftsår enligt 8 § skall fattas snarast möjligt

efter det taxering för avgiftsåret verkställts i första instans. Nedsättes den återbetalningsskyldiges

till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst för avgiftsåret,

skall beslutet om slutlig avgift omprövas, om den återbetalningsskyldige begär det.

Ansökan om prövning skall ha inkommit till centrala studiehjälpsnämnden inom

två månader efter det den återbetalningsskyldige fått del av beslutet om nedsättning.

Är den återbetalningsskyldige gift gäller motsvarande, om makens till statlig

inkomstskatt beskattningsbara inkomst nedsättes.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

13 §.

Centrala studiehjälpsnämnden sänder underrättelse om beslut angående preliminär

avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift till den återbetalningsskyldige. I underrättelsen

anges vad den återbetalningsskyldige skall iakttaga om han önskar

söka rättelse i eller föra talan mot nämndens beslut.

I underrättelse om debitering av preliminär avgift lämnas dessutom uppgift om

dels den återbetalningsslcyldiges avgiftskvot, dels vad den återbetalningsskyldige

skall iakttaga om han önskar ansöka om befrielse från preliminär avgift enligt 7 §.

Uppbörd

14 §.

Preliminär avgift skall erläggas under avgiftsåret,

om den överstiger 200 kronor med en tredjedel senast den 6 juni, en tredjedel

senast den 6 september och en tredjedel senast den 6 december,

om den överstiger 100 men icke 200 kronor med hälften senast den 6 juni och

hälften senast den 6 september,

om den uppgår till högst 100 kronor i sin helhet senast den 6 juni.

Kvarstående avgift skall erläggas under andra året efter avgiftsåret, med hälften

senast den 6 februari och hälften senast den 6 april.

15 §.

För återbetalningsskyldig talan mot taxering till statlig inkomstskatt och framstår

det som obilligt att han erlägger kvarstående avgift som bestämts på grundval

av den icke lagakraftvunna taxeringen, får centrala studiehjälpsnämnden bevilja

honom anstånd helt eller delvis med erläggandet av avgiften. Anståndet får avse

högst det belopp som betingas av den återbetalningsskyldiges yrkande i fråga om

taxeringen.

Anståndet skall gälla till dess två månader förflutit från dagen för beslut i anledning

av den återbetalningsskyldiges talan mot taxeringen.

År den återbetalningsskyldige gift äger första och andra styckena motsvarande

tillämpning, om maken för talan mot taxering.

16 §.

Om preliminär avgift, kvarstående avgift eller del av sådan avgift ej erlägges

inom föreskriven tid, skall centrala studiehjälpsnämnden sända en påminnelse till

den återbetalningsskyldige. För påminnelse utgår påminnelseavgift med belopp som

Konungen bestämmer.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

17 §.

Preliminär avgift och kvarstående avgift skall erläggas genom inbetalning på

centrala studiehjälpsnämndens postgirokonto eller till Sveriges riksbank eller annan

penninginrättning som förklarat sig beredd att medverka vid uppbörd av

avgifter på de villkor som Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, centrala

studiehjälpsnämnden fastställer.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på frivillig inbetalning enligt 27 §

studiemedelsförordningen.

18 §.

Beslut om debitering av preliminär avgift eller kvarstående avgift förfaller, i den

mån avgiften ej erlagts före utgången av september månad andra året efter avgiftsåret.

Första stycket gäller icke preliminär avgift eller kvarstående avgift för avgiftsår

efter det år under vilket den återbetalningsskyldige fyllt 63 år eller för de två sista

avgiftsåren före det år under vilket han avlidit.

Centrala studiehjälpsnämnden får för särskilt fall förordna att beslut om debitering

av preliminär avgift eller kvarstående avgift skall gälla även efter den tidpunkt

som avses i första stycket.

19 §.

Har beslut om debitering av preliminär avgift eller kvarstående avgift förfallit

helt eller delvis enligt 18 § på grund av att avgiften eller del därav ej erlagts, gäller

följande särskilda bestämmelser om avgiftsskyldighet för återbetalningsskyldig som

lever efter utgången av det år då han fyllt 65 år respektive för dödsbo efter återbetalningsskyldig

som avlidit senast det år då han fyller 65 år.

I stället för den avgift eller del av avgift som ej erlagts utgår en extra avgift, om

summan av följande två poster ej uppgår till det belopp som avses i 29 § första

stycket eller 30 § första stycket studiemedelsförordningen:

1. de slutliga avgifterna för åren till och med det år då den återbetalningsskyldige

fyllt 65 år eller, i fråga om återbetalningsskyldig som avlidit senast under det

år då han fyller 65 år, de slutliga avgifterna för åren före det år under vilket dödsfallet

inträffat,

2. belopp som den återbetalningsskyldige erlagt frivilligt enligt 27 § studiemedelsförordningen

jämte förhöjning som avses där.

Om ej annat följer av fjärde stycket, utgör den extra avgiften produkten av dels

ett tal som motsvarar det antal basbelopp som den obetalda avgiften eller den obetalda

delen av avgiften avsåg, dels det basbelopp som gällde vid ingången av det år

under vilket den återbetalningsskyldige fyllde 65 år eller, i fråga om extra avgift för

dödsbo, vid ingången av året närmast före det år under vilket dödsfallet inträffat.

Extra avgift får icke bestämmas till högre belopp än att summan av avgiften

och av posterna 1 och 2 i andra stycket uppgår till högst det belopp som avses

i 29 § första stycket eller 30 § första stycket studiemedelsförordningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Vid tillämpning av andra eller fjärde stycket minskas de slutliga avgifterna med

den avgift eller del av avgift som ej erlagts.

Extra avgift skall erläggas på tid som centrala studiehjälpsnämnden bestämmer.

I fråga om extra avgift äger 11 §, 13 § första stycket, 16 § och 17 § första

stycket motsvarande tillämpning. Om synnerliga skäl föreligger, får centrala studiehjälpsnämnden

medge befrielse helt eller delvis från extra avgift.

20 §.

Det åligger centrala studiehjälpsnämnden att bevaka statens fordran på avgift

som avses i förordningen. Är avgiftsbelopp föremål för indrivning av kronofogdemyndighet,

åligger det dock kronofogdemyndigheten att i den återbetalningsskyldiges

konkurs bevaka statens fordran på avgiftsbeloppet.

Avgiftsbelopp som ej erlagts inom föreskriven tid får uttagas genom utmätning

utan föregående dom eller utslag.

Återbäring av avgift

21 §.

Överstiger det belopp som den återbetalningsskyldige erlagt såsom preliminär avgift

motsvarande slutliga avgift, skall centrala studiehjälpsnämnden återbära det

överskjutande beloppet, om den återbetalningsskyldige begär det. Ansökan om

återbäring skall ha inkommit till nämnden inom två månader efter det den återbetalningsskyldige

fått underrättelse om beslutet angående den slutliga avgiften.

Befrias återbetalningsskyldig helt eller delvis från preliminär avgift, kvarstående

avgift, extra avgift, tilläggsavgift eller påminnelseavgift som han erlagt, skall centrala

studiehjälpsnämnden utan särskild ansökan återbära till den återbetalningsskyldige

vad han erlagt för mycket, om ej annat följer av 22 §.

Belopp som den återbetalningsskyldige erlagt som preliminär avgift för det år

under vilket han avlidit skall centrala studiehjälpsnämnden utan särskild ansökan

återbära till dödsboet.

22 §.

Beslut om befrielse från preliminär avgift enligt 7 § föranleder ej återbäring av

redan erlagt belopp.

Om synnerliga skäl föreligger, får centrala studiehjälpsnämnden dock på ansökan

av den återbetalningsskyldige återbära för mycket erlagd preliminär avgift.

23 §.

Häftar den, som är berättigad att återfå avgift enligt 21 eller 22 §, för preliminär

avgift, kvarstående avgift, extra avgift, tilläggsavgift eller påminnelseavgift som

förfallit till betalning, har han rätt att utfå endast vad som överstiger det obetalda

beloppet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 143 år 1967 9

Särskilda bestämmelser

24 §.

När slutlig avgift fastställts för ett avgiftsår, bortfaller skyldigheten att erlägga

sådan obetald de! av motsvarande preliminära avgift som överstiger den slutliga

avgiften.

Avlider återbetalningsskyldig, bortfaller skyldigheten att erlägga obetald preliminär

avgift för det år under vilket dödsfallet inträffat.

Bestämmelse om obetald preliminär avgift i första eller andra stycket äger motsvarande

tillämpning på påminnelseavgift som belöper på den obetalda avgiften.

25 §.

Belopp som någon är berättigad att återfå enligt 21 eller 22 § men som enligt

23 § ej återbäres på grund av att viss avgift ej erlagts räknas såsom avbetalning

på den obetalda avgiften.

Sådant överskjutande belopp som avses i 21 § första stycket och som ej återbäres

på grund av att den återbetalningsskyldige ej begär det jämställes med slutlig

avgift för året. 27 § andra stycket studiemedelsförordningen äger ej tillämpning.

26 §.

I fråga om betalning enligt 28 § studiemedelsförordningen gäller bestämmelser

som meddelas av Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, av centrala

studiehjälpsnämnden.

27 §.

Det åligger återbetalningsskyldig att lämna centrala studiehjälpsnämnden de uppgifter

som är av betydelse för tillämpningen av förordningen. Beträffande omyndig

åvilar uppgiftsskyldigheten förmyndaren.

De uppgifter om personliga och ekonomiska förhållanden som lämnas i ansökan

om befrielse från preliminär avgift eller i annan handling som är avsedd att

ligga till grund för bestämmande av avgift skall avges på heder och samvete.

Närmare bestämmelser om uppgiftsskyldigheten meddelas av Konungen eller,

efter Konungens bemyndigande, av centrala studiehjälpsnämnden.

28 §.

Myndighet är pliktig att på begäran lämna centrala studiehjälpsnämnden uppgift

om sådana förhållanden i fråga om namngiven person som är av betydelse för

tillämpningen av denna förordning.

29 §.

Anser återbetalningsskyldig att avgift påförts honom obehörigen eller med oriktigt

belopp, får han söka rättelse hos centrala studiehjälpsnämnden inom ett år

efter det han fått underrättelse om avgiften.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

30 §.

Talan mot sådant beslut av centrala studiehjälpsnämnden som avses i denna förordning

föres hos kammarrätten genom besvär. Besvären skall insändas eller inges

till centrala studiehjälpsnämnden.

Centrala studiehjälpsnämndens beslut länder till efterrättelse utan hinder av att

talan föres mot beslutet, om nämnden ej förordnar annat.

31 §.

Talan får icke föras mot kammarrättens utslag.

32 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av centrala studiehjälpsnämnden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 143 år 1967

11

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 32 och 33 §§ studiemedelsförordningen den 4 Juni 1964

(nr 401)

Härigenom förordnas, att 32 och 33 §§ studiemedelsförordningen skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Har någon uppburit studiemedel

obehörigen eller med för högt belopp

och har han insett eller bort inse detta,

må vad för mycket utgått genast

återkrävas.

Avbryter någon

(Föreslagen lydelse)

32 §.

Har någon uppburit studiemedel

obehörigen eller med för högt belopp

och har han insett eller bort inse detta,

må vad för mycket utgått genast

återkrävas. På belopp som återkräves

utgår ränta från den dag då beloppet

uppburits efter en räntesats som vid

varje tidpunkt med två procent överstiger

normalräntan för lån från statens

utlåningsfonder. Om särskilda

skäl föreligga, må återbetalningsskyldig

befrias helt eller delvis från skyldighet

att erlägga ränta.

efter avbrottet.

33 §.

Fordran å-----------för gäld.

Rätt till------------lyft medlen.

Om särskilda skäl föreligga, må studiemedel

lyftas efter utgången av den

termin för vilken de beviljats.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 13 oktober 1967.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Kling, Johansson,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Statsrådet Moberg anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter

fråga om återbetalning av studiemedel m. m. och anför.

Inledning

För finansiering av studier vid universitet och högskolor samt vid vissa andra

läroanstalter och utbildningslinjer tillhandahåller staten studiemedel. Bestämmelser

härom finns i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401). Studiemedlen

består av dels studiebidrag dels återbetalningspliktiga studiemedel.

I studiemedelsförordningen finns en rad bestämmelser om återbetalning av studiemedel.

Återbetalningen skall ske genom årliga avgifter på villkor som anges i

förordningen. I förordningen anges vidare när återbetalningsskyldigheten inträder

och när den upphör eller bortfaller.

Studiemedelsförordningen innehåller däremot inte någon föreskrift om debitering

och uppbörd av avgifter. När studiemedelsförordningen antogs (prop.

1964:138, SäU, vårsessionen: 1; rskr 290) förutsattes av bestämmelser härom skulle

beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen efter viss ytterligare utredning.

På uppdrag av Kungl. Maj:t har statskontoret den 27 januari 1966 lämnat förslag

om formerna för debitering och uppbörd av studiemedel. Över förslaget har

efter remiss yttrande avgetts av postverket, statistiska centralbyrån, försäkringsinspektionen,

riksrevisionsverket, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, centrala studiehjälpsnämnden,

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund. Centrala studiehjäipsnämnden

har bifogat yttranden från studiemedelsnämnderna.

Centrala studiehjälpsnämndens remissyttrande innehåller förslag till ett system

för debitering och uppbörd av studiemedel som på väsentliga punkter avviker från

statskontorets förslag. Efter remiss har yttranden över centrala studiehjälpsnämndens

förslag avgetts av statskontoret, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,

fullmäktige i riksbanken och exekutionsväsendets organisationsnämnd.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1967

13

Efter remissbehandlingen har statskontorets och centrala studiehjälpsnämndens

förslag ytterligare beretts inom ecklesiastikdepartementet. I en departementspromemoria

(Stencil E 1967:6) har framlagts förslag till förordning om studiemedelsavgifter.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts av justitiekanslern,

Göta hovrätt, lagberedningen, postverket, kammarkollegiet, statskontoret,

kammarrätten, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, centrala folkbokförings-

och uppbördsnämnden, exekutionsväsendets organisationsnämnd, fullmäktige

i riksbanken, centrala studiehjälpsnämnden, TCO, SACO, SFS, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund och

Föreningen Sveriges kronofogdar.

Centrala studiehjälpsnämnden har i skrivelse den 28 juni 1967 lagt fram förslag

om vissa ändringar i studiemedelsförordningen. Ändringarna rör bl. a. fråga om

förverkande av rätt till studiemedel.

Över centrala studiehjälpsnämndens skrivelse har efter remiss yttranden avgetts

av statskontoret, riksrevisionsverket, fullmäktige i riksbanken, universitetskanslersämbetet,

Landsorganisationen i Sverige (LO), TCO, SACO, SFS, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Återbetalning av studiemedel

Gällande bestämmelser

Studiemedel utgår för år räknat med högst 140 % av det basbelopp som avses

i 1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, eller f. n.

7 980 kr. Har den studerande vårdnaden om barn som inte fyllt 16 år eller är

han skyldig att utge underhållsbidrag till sådant barn, utgår dessutom för varje

barn högst 25 % av basbeloppet per år, vilket f. n. motsvarar 1 425 kr. Av de

belopp som sålunda kan utgå utgör högst 1 750 kr. per år studiebidrag. Återstående

belopp utgörs av återbetalningspliktiga studiemedel. Studerande som inte har

vårdnaden om barn under 16 år och som inte heller är skyldig att underhålla sådant

barn kan således f. n. erhålla högst 6 230 kr. per år i återbetalningspliktiga

studiemedel. Om synnerliga skäl föreligger, kan studiemedel utgå med högre belopp

än nu sagts, s. k. extra studiemedel. Extra studiemedel är alltid återbetalningspliktiga.

Återbetalningspliktiga studiemedel skall återbetalas genom årliga avgifter

fr. o. m. det tredje året efter det under vilket studiemedelstagaren senast uppburit

studiemedel t. o. m., i regel, det år under vilket han fyller 50 år. Återbetalningstiden

uppgår alltså i allmänhet till 20—25 år. Den årliga avgiften utgör produkten

av den återbetalningsskyldiges avgiftskvot och av det basbelopp enligt 1 kap.

6 § lagen om allmän försäkring som gällde vid ingången av året. Avgiftskvoten

är det tal som erhålls genom att dividera summan av de återbetalningspliktiga studiemedel

som studiemedelstagaren sammanlagt uppburit, räknad i basbelopp, med

det tal som motsvarar antalet år under vilka avgift skall erläggas.

Vad här angetts gäller endast under förutsättning att den återbetalningsskyldiges

och/eller hans makes inkomster och förmögenhet uppnår vissa tröskelvärden som

anges i studiemedelsförordningen. Uppnår den återbetalningsskyldige inte dessa

tröskelvärden har han en ovillkorlig rätt till uppskov. I den mån den återbetalningsskyldige

får uppskov med avgift, kvarstår skyldigheten att erlägga avgift även

efter det år under vilket han fyller 50 år. Även då aktualiseras skyldigheten att

erlägga avgift endast om den återbetalningsskyldige uppnår förut nämnda tröskelvärden.

Han är dock inte skyldig att erlägga avgift för år efter det då han fyller

65 år. Om han avlider föreligger inte heller skyldighet att erlägga avgift för år

fr. o. m. det då dödsfallet inträffade.

Återbetalningsskyldigheten upphör, när den återbetalningsskyldige erlagt avgifter

som tillhopa uppgår till lika många basbelopp som han uppburit i återbetainingspliktiga

studiemedel. Återbetalningsskyldigheten upphör vidare, när den återbetalningsskyldige

i avgifter erlagt ett belopp som motsvarar vad han skulle ha

haft att erlägga om de återbetalningspliktiga studiemedlen hade utgjort ett räntebärande

konventionellt lån med fasta annuiteter.

Om de tröskelvärden som måste uppnås för att avgiftsskyldighet skall inträda

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

gäller följande. De bestäms på grundval av avgiftsunderlag och avgiftsgräns. Avgiftsunderlaget

utgörs av den återbetalningsskyldiges till statlig inkomstskatt beskattningsbara

inkomst för året och den del av hans förmögenhet som överstiger

sex basbelopp. Är den återbetalningsskyldige gift, ingår i avgiftsunderlaget även

hälften av makens till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst för året och

hälften av den del av makens förmögenhet som överstiger sex basbelopp. Har

den återbetalningsskyldige vid årets början vårdnaden om barn som är under tio

år, minskas avgiftsunderlaget med hälften av basbeloppet. Avgiftsgränsen utgörs

av två basbelopp. Avgiftsskyldighet föreligger endast om den återbetalningsskyldiges

avgiftsunderlag för året överstiger avgiftsgränsen. För att avgiftsgränsen inte

skall få besvärande tröskeleffekter finns också en tröskelregel av innebörd att

avgiften inte får överstiga en tiondel av avgiftsunderlaget och inte heller en fjärdedel

av den del av avgiftsunderlaget som överstiger avgiftsgränsen.

Den begränsning av återbetalningsskyldigheten som jag nu redogjort för gäller

endast för den som är bosatt i Sverige.

Statskontorets förslag

Statskontorets förslag bygger på följande grunder. Sedan våren 1965 finns hos

statistiska centralbyrån ett centralt magnetbandsregister, kallat huvudregistret. I

detta register finns för varje studiemedelstagare uppgift om hur stort belopp studiemedelstagaren

uppburit som studiemedel. Registret kan ligga till grund också

för beräkning av avgifter. Huvuddelen av de arbetsuppgifter som behövs för att

kräva in avgifter bör kunna utföras med hjälp av datamaskin. Antalet återbetalningsskyldiga

kan uppskattas till cirka 7 000 under budgetåret 1967/1968, 60 000

under budgetåret 1970/1971 och 260 000 under budgetåret 1979/1980.

Ledningen och samordningen av det administrativa arbete som behövs för att

kräva in avgifter enligt studiemedelssystemet bör enligt statskontorets mening åligga

centrala studiehjälpsnämnden. Huvudparten av det datamaskinella arbetet bör

fullgöras av statistiska centralbyråns datamaskincentral. Visst datamaskinsarbete

bör åläggas postbanken och länsstyrelsernas datakontor. Vissa rutiner i återbetalningssystemet

kräver personlig kontakt med den återbetalningsskyldige. Detta gäller

exempelvis ärenden om befrielse helt eller delvis från avgift och indrivningsåtgärder.

Sådana manuella rutiner föreslås ankomma på Sveriges riksbank.

Statskontoret föreslår att avgift som skall utgå för ett år, avgiftsåret, i princip

skall erläggas under avgiftsåret. Uppbördsförfarandet bör i huvudsak omfatta följande.

Varje återbetalningsskvldig skall årligen i januari aviseras om den avgift

som skall erläggas under året samt tillställas inbetalningskort för avgiftsinbetalning.

Det aviserade avgiftsbeloppet är preliminärt. Det har bestämts utan hänsyn till den

återbetalningsskyldiges betalningsförmåga under avgiftsåret. Det bör ankomma på

den återbetalningsskyldige att själv på grundval av reglerna i studiemedelsförordningen

bedöma sin betalningsförmåga och att i förekommande fall ansöka om befrielse

helt eller delvis från avgift för året. För att underlätta sådan ansökan till
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

ställs den återbetalningsskyldige en särskild blankett för ändringsmeddelande i samband

med avgiftsaviseringen.

Statskontoret behandlar två alternativ för uppbörd av debiterad avgift. Det ena

alternativet avser en avgiftsuppbörd och det andra tre uppbörder per år. Alternativet

med en uppbörd bör prövas i första hand.

Samtliga avgiftsinbetalningar bör göras till ett särskilt postgirokonto för riksbanken.

Den återbetalningsskyldige betalar direkt via postgiro eller genom bank.

Sker avgiftsinbetalning genom bank, överför banken inbetalade medel till riksbankens

postgirokonto och redovisar samtidigt mottagna inbetalningskort till postbanken.

Inbetalade medel tillgodoförs det anslag varifrån utbetalade medel utgår.

Till avgiftsskyldig som varken betalt avgift eller begärt befrielse från avgift helt

eller delvis utgår påminnelseavi och nytt inbetalningskort.

Återbetalningsskyldig som helt eller delvis befriats från avgift föreslås bli föremål

för en efterkontroll. Efterkontrollen bör ske manuellt hos riksbanken och dess

avdelningskontor. En översyn av denna rutin bör göras inom några år för att klarlägga

om det manuella förfarandet kan ersättas av ett maskinellt förfarande.

Efterkontrollen bör grundas på taxerings- och deklarationsmaterial. För att riksbanken

skall kunna utföra efterkontrollen fordras därför att banken får rätt att ta

del av självdeklarationer och förmögenhetslängder beträffande de återbetalningsskyldiga

som begärt uppskov.

Skulle efterkontrollen visa, att återbetalningsskyldig inte bort befrias från avgift,

bör riksbanken räkna ut den avgift som skulle ha utgått för avgiftsåret och bevaka

att inbetalning sker. Betalning bör ske till riksbanken.

Statskontoret föreslår att riksbanken skall få medge anstånd med betalning av

avgift. Anståndet skall vara tidsbestämt och betalning förutsätts ske under det aktuella

avgiftsåret.

Enligt 29 § tredje stycket studiemedelsförordningen skall dödsbo efter återbetalningsskyldig

betala oguldna avgifter som påförts den avlidne för år före det under

vilket dödsfallet inträffat. Statskontoret föreslår att det skall ankomma på riksbanken

att kräva dödsboet på det oguldna beloppet. I de fall, då indrivningen inte

ger resultat och riksbanken bedömer fortsatt indrivning som meningslös, bör

centrala studiehjälpsnämnden efter framställning från riksbanken få skriva av

oguldna avgifter.

Remissyttrandena över statskontorets förslag

Centrala studiehjälpsnämnden gör gällande att statskontorets förslag i vissa

avseenden är mindre lämpat att läggas till grund för ett debiterings- och uppbördssystem.

Nämnden anser det sålunda vara onödigt omständligt att använda det vanliga

civila kravförfarandet för att driva in avgifter som inte erläggs. Om avgift

inte erläggs bör utmätning få ske utan föregående dom. Det är vidare inte förenligt

med studiemedelsförordningen att riksbanken får rätt att modifiera avgiftsskyldigheten.

Statskontorets förslag innebär att oguldna avgifter kommer att stå ute under

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

obegränsad tid. En sådan ordning är mycket tvivelaktig. Den förutsätter i vart fall

regler om räntetillägg. Antalet uppbördsterminer bör vara större än statskontoret

föreslagit.

Övriga remissinstanser har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om antalet

uppbördsterminer. En uppbördstermin har förordats av Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen och Sveriges fordbrukskasseförbund.

Fullmäktige i riksbanken anser det önskvärt att i avvaktan på närmare erfarenhet

tills vidare fastställa antalet uppbördsterminer till en. Detta anser fullmäktige vara

en tänkbar möjlighet så länge de belopp som skall betalas är förhållandevis små.

Relativt snart torde det dock bli svårt för de återbetalningsskyldiga att betala hela

årsavgiften på en gång. Om möjligt bör då antalet uppbördsterminer inskränkas till

två på Samma sätt som gäller för vanliga banklan. Statistiska centralbyrån anser

att det skulle fordras en avsevärd arbetsinsats från riksbankens sida för att ett förfarande

med tre uppbördsterminer skall kunna fungera på ett tillfredsställande

sätt. För att begränsa det manuella arbetet bör ett system med två uppbördsterminer

vara att föredra. Även riksrevisionsverket föreslår att det skall finnas två

uppbördsterminer. Enligt verkets mening bör de förläggas med hänsyn till önskvärdheten

att utjämna budgetens säsongmässiga fluktuationer. Postverket anser att

sociala skäl kan åberopas för att ha flera uppbördsterminer. Enligt verkets mening

bör antalet redan från början bestämmas till två eller tre. Av övriga remissinstanser

förordar fullmäktige i riksgäldskontoret flera uppbördsterminer, SFS tre uppbördsterminer,

SACO och TCO fler än tre uppbördsterminer per år.

I fråga om sättet för inbetalning av avgifter råder delade meningar.

Postverket framhåller att postgirot är den mest lämpade institutionen för uppbörd

av avgifterna. Om endast postgirot anlitas för uppbörden, kan redovisningsförfarandet

och administrationen förenklas i förhållande till vad som skulle gälla om

även andra penninginrättningar får medverka. För inbetalningar till postbanken

kräver postverket inte någon ersättning om nuvarande standardrutiner tillämpas.

1 den män arbete tillförs postgirot genom behandling och redovisning av inbetalningar

som verkställts till andra penninginrättningar eller genom särrutiner av

annat slag måste postverket erhålla ersättning därför.

Svenska bankföreningen erinrar om att det mellan föreningen och staten träffats

en överenskommelse enligt vilken affärsbankerna förklarat sig villiga att medverka

vid uppbörden av studiemedel utan kostnad för studiemedelstagaren eller

statsverket. Bankföreningen påpekar att återbetalningsmedel inte som statskontoret

föreslagit nödvändigtvis behöver dirigeras till riksbanken via postgirot. Statskontoret

torde ha förutsatt att postbanken registrerar inbetalningarna på magnetband.

Bankföreningen vill fästa uppmärksamheten på att motsvarande service

kan erbjudas genom bankgirocentralen. Föreningen utgår därför från att återbetalningsmedel

som inflyter via affärsbankerna skall kunna redovisas direkt till

riksbanken och att magnetbanduppgift om betalningarna överlämnas från bankgirocentralen

till statistiska centralbyrån.

Även Svenska sparbanksföreningen och Sveriges fordbrukskasseförbund förkla
2

— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 143

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

rar sig stå fast vid tidigare utfästelser om att kostnadsfritt medverka vid uppbörd

av studiemedel. Båda organisationerna framför synpunkter beträffande redovisningen

till riksbanken och uppgiftslämnandet till statistiska centralbyrån som ungefär

överensstämmer med bankföreningens.

Fullmäktige i riksbanken föreslår att fråga omdröjsmålsränta övervägs.

Enligt statskontorets förslag skall centrala studiehjälpsnämnden i vissa fall efter

anmälan av riksbanken kunna befria dödsbo från skyldighet att

erlägga ogulden avgift. Fullmäktige i riksbanken hemställer att beslutanderätten

i sådana frågor anförtros åt riksbanken.

Centrala studiehjälpsnämndens förslag

Liksom statskontoret föreslår centrala studiehjälpsnämnden att den avgift som

skall utgå för ett avgiftsår skall erläggas i form av preliminär avgift under avgiftsåret

så långt detta är möjligt och att det skall ankomma på den återbetalningsskyldige

att själv på grundval av reglerna i studiemedelsförordningen bedöma sin betalningsförmåga

och att i förekommande fall ansöka om befrielse helt eller delvis

från preliminär avgift. Centrala studiehjälpsnämnden anser dock att ansökan om

befrielse från preliminär avgift bör få inges endast före den första uppbördsterminen

och att återbetalningsskyldig bör ha rätt att efter ansökan återfå den preliminära

avgiften eller del därav, om det senare visar sig att han inte varit skyldig

att erlägga avgift resp. att han inte varit skyldig att erlägga avgift med så högt belopp.

Även i övrigt förordar centrala studiehjälpsnämnden ett uppbördssystem som

i väsentliga avseenden skiljer sig från det system statskontoret föreslagit. De viktigaste

skillnaderna avser antalet uppbördsterminer, förfarandet för indrivning av

avgifter som inte erläggs inom föreskriven tid, den tid under vilken indrivning av

avgifter får ske samt frågan vilken myndighet som bör handlägga de manuella rutiner

som fordras i samband med debitering och uppbörd av avgifter.

En uppbördstermin per år kan enligt centrala studiehjälpsnämnden inte godtas

utom möjligen för det första avgiftsåret 1968 och då med stor tvekan. Avgiftsbetalningarna

måste nämligen periodiseras så att de på bästa sätt inordnas i de

återbetalningsskyldigas utgiftsbudget. Under de första 15 åren har man därvid

att räkna med även den ekonomiska belastning som består i att de återbetalningsskyldiga

har att erlägga räntor och amorteringar på studielån. Nämnden anser

att fyra uppbördsterminer per år utgör en lämplig avvägning. Om avgiften är särskilt

liten, förslagsvis högst 5 % av basbeloppet, bör betalning dock ske under

endast en uppbördstermin.

Avgifter som inte erläggs inom föreskriven tid bör drivas in av kronofogdemyndighet0

utan föregående dom. Reglerna om återbetalningsskyldighet i studiemedelssystemet

är nämligen så entydiga, att det inte kan vara motiverat att tilllämpa ett

indrivningsförfarande som innehåller samtliga de komponenter för indrivning som

används för civila fordringar. En fördel med det indrivningssystem som nämnden

föreslår är att värdefulla upplysningar om en del återbetalningsskyldigas ekonomi

och adress m. m. redan finns hos kronofogdemyndigheterna, när begäran om in
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

drivning inges. Man kan nämligen räkna med att en del av de återbetalningsskyldiga

som inte erlägger sina avgifter redan är aktuella hos kronofogdemyndigheterna

för indrivning av skatt. En annan fördel är att kronofogdemyndighet lätt kan ta till

vara möjligheten att utmäta skatt som skall restitueras till den återbetalningsskyldige.

Vidare lär erfarenheten visa att indrivningsresultatet blir bättre i s. k. allmänna

mål, dvs. mål där kronofogdemyndighet verkställer indrivning utan föregående

dom, än i enskilda mål. Framställning om indrivning bör i framtiden kunna

ske med hjälp av datamaskiner. Nämndens förslag leder till administrativ förenkling

och därmed till en inte obetydlig kostnadsbesparing för statsverket.

I fråga om tiden för indrivning av avgifter anför centrala studiehjälpsnämnden

i huvudsak följande. Statskontorets förslag innebär att, om fortsatt indrivning av

obetald avgift bedöms vara meningslös, centrala studiehjälpsnämnden skall kunna

avskriva avgiften. Enligt nämndens mening bör debiterad avgift som inte erläggs

inte fa avskrivas. I stället bör gälla att åtgärder för indrivning av avgift som inte erläggs

i föreskriven ordning får vidtas endast under en begränsad tid, lämpligen

under tiden fram till den 1 oktober andra året efter avgiftsåret. Avgift som då ännu

inte erlagts bör återföras till det s. k. huvudregistret, dvs. det register i vilket

nämnden för varje studiemedelstagare antecknar summan av ännu inte återbetalda

återbetalningspliktiga studiemedel. Aterföringen skall ske i basbelopp. Den återförda

avgiften kommer att ligga till grund för debitering av avgift under senare

år enligt de allmänna reglerna om avgift i studiemedelsförordningen Återbetalnmgsskyldigheten

i vad avser den återförda avgiften kommer alltså att bli indexreglerad.

Aterföringen far dock inte leda till att den återbetalningsskyldme eller

dödsboet efter honom undgår att senare erlägga den återförda avgiften. Återbetalnmgsskyldig

som fyllt 65 år eller dödsboet efter återbetalningsskyldig som avlidit

bör alltså inte kunna erhålla befrielse från skyldighet att erlägga återförd avgift enligt

bestämmelserna i 29 § andra resp. tredje stycket studiemedelsförordningen.

Centrala studiehjälpsnämnden anser det vara önskvärt att antalet myndigheter

som skall medverka vid debitering och uppbörd begränsas. Nämnden föreslår därför

att alla manuella rutiner som föranleds av att återbetalningsskyldig begär befrielse

helt eller delvis från avgift läggs på nämnden.

Visar det sig vid efterkontroll att återbetalningsskyldig, som befriats från preliminär

avgift helt eller delvis, skall erlägga avgift med högre belopp än som bestamts

i ärendet om befrielse från preliminär avgift, bör mellanskillnaden debiteras

honom som kvarstående avgift. Uppgår mellanskillnaden — jämte en tilläggsavgift

som enligt nämndens förslag skall utgå på kvarstående avgift _ till mindre

belopp, förslagsvis högst 100 kr., bör sådan debitering dock inte ske. Kvarstående

avgift bör erläggas under två uppbördsterminer.

Preliminär avgift och kvarstående avgift bör inbetalas till ett postgirokonto som

tillhör centrala studiehjälpsnämnden. Tidsbestämt anstånd med betalnin* bör inte

komma i fråga. ö

Om återbetalningsskyldig inte erlägger preliminär eller kvarstående avgift inom

föreskriven tid bör det åligga centrala studiehjälpsnämnden att sända en påminnelseavi.

Statsverkets kostnader för påminnelse och för indrivning av avgifter bör be
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

talas av den återbetalningsskyldige. Återbetalningsskyldig som inte betalar debiterade

avgifter inom föreskriven tid bör även utge ersättning för den ränteförlust

som åsamkats statsverket av hans betalningsförsummelse. Centrala studiehjälpsnämnden

föreslår därför att återbetalningsskyldig påförs dels påminnelseavgift

vid utsändning av påminnelseavi, dels restavgift vid restföring av avgift på grund

av utebliven betalning efter påminnelse. Genom att införa sådana avgifter torde

ett bättre betalningsresultat uppnås.

Kostnaderna för påminnelseavier och merkostnaderna för den särskilda bearbetningen

som föranleds av betalningsförsummelsen kan, per enhet räknat, uppskattas

till högst 2 kr. 50 öre. Vid individuell beräkning av ränteförlusten blir denna

efter en räntefot av 9 % i minimifall 2 kr. 41 öre och i maximifall sällan mer

än 6 kr. 56 öre. Totalt skulle påminnelseavgiften alltså behöva vara 4 kr. 91 öre

i minimifallet och 9 kr. 6 öre i ett tänkt maximifall. Centrala studiehjälpsnämnden

anser emellertid att påminnelseavgiften bör kunna schabloniseras och föreslår att

den fastställs till 5 kr. för varje påminnelse.

Restavgift bör i princip täcka statsverkets ränteförlust för tiden från förfallodagen

för påminnelseavin till dess betalning sker. Därutöver skall den vara ersättning

för indrivningskostnader. Att fastställa indrivningskostnaden torde emellertid inte

vara möjligt. Denna bör därför schabloniseras till förslagsvis 25 kr. Ränteförlusten

står i direkt proportion till det restförda beloppet och varierar dessutom med hänsyn

till den tid som behövs för indrivningen. Centrala studiehjälpsnämnden anser

det dock inte påkallat att individuellt beräkna och debitera den avgiftsskyldige belopp

för täckning av ränteförlusten. Denna bör liksom indrivningskostnaden schabloniseras.

Den bör utgöra en viss procent av det restförda beloppet. Procentsatsen

bör vara densamma som inom skatteväsendet, eller f. n. i regel 4 % av restfort

belopp.

För kvarstående avgift bör utgå en tilläggsavgift. Denna bör betalas samtidigt

med den kvarstående avgiften. Nämnden föreslår att tilläggsavgiften skall utgöra

9 % av den kvarstående avgiften.

Centrala studiehjälpsnämnden föreslår att den tid inom vilken påminnelseavgift,

restavgift eller tilläggsavgift får indrivas inte skall begränsas på samma sätt som

nämnden föreslagit beträffande avgifterna enligt studiemedelsförordnmgen.

Centrala studiehjälpsnämnden framhåller att återbetalningsskyldig genom att

lämna felaktiga uppgifter kan uppskjuta betalningen av avgift. Missbruk av denna

möjlighet kan även leda till att återbetalningspliktigt belopp som bort vara återbetalt

måste avskrivas, då studiemedelstagaren avlider utan att efterlämna tillgångar

för täckning av kvarstående avgift. Vidare får man räkna med en viss osäkerhet

när det gäller efterkontrollen av förmögenheter som inte är så stora att de redovisas

i förmögenhetslängden. Med hänsyn till dessa förhållanden anser centrala studiehjälpsnämnden

att det behövs en bestämmelse av innebörd att uppgifter till

grund för jämkning av avgift lämnas under straffansvar. Kriminaliseringen bör gälla

den som av uppsåt eller grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift,

ägnad att leda till för låg preliminär avgift.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Remissyttrandena över centrala studiehjälpsnämndens förslag

I fråga om antalet uppbördsterminer vidhåller statskontoret sitt

eget förslag att till en början ett system med en uppbördstermin bör prövas. Antalet

uppbördsterminer kan senare vid behov ökas till högst tre.

Samtliga remissinstanser har yttrat sig över centrala studiehjälpsnämndens förslag

till förfarande för indrivning av avgifter som inte erläggs

frivilligt. Remissopinionen är mycket splittrad. Exekutionsväsendets

organisationsnämnd tillstyrker att sådana avgifter skall drivas in av kronofogdemyndighet

utan föregående dom och framhåller att förslaget innebär att fråga om

indrivning av studiemedelsavgift skall behandlas som s. k. allmänt mål och att

arbetsrutinerna hos kronofogdemyndigheterna regelmässigt är enklare i allmänna

mål än i enskilda mål. Därtill kommer att de ADB-rutiner som centrala studiehjälpsnämnden

föreslagit torde lämpa sig för samordning med det ADB-system

som håller på att införas inom exekutionsväsendet för allmänna mål.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden hyser betänkligheter mot att

avgifterna, i motsats till andra statliga lånemedel, blir direkt exigibla. Nämnden

anser emellertid att administrationen vid indrivning på samma sätt som gäller för

civilrättsliga fordringar sannolikt skulle innebära ett inte obetydligt arbete för de

allmänna domstolarna och dessutom ökade kostnader för de återbetalningsskyldiga.

Med hänsyn härtill och eftersom fördelar synes kunna vinnas genom att låta kronofogdemyndigheterna

vidta samtliga åtgärder som avser utkrävande av oguldna avgifter

vill nämnden i princip inte motsätta sig centrala studiehjälpsnämndens förslag

att avgifterna görs direkt exigibla. Fullmäktige i riksbanken påpekar att både statskontorets

och centrala studiehjälpsnämndens förslag leder till vissa olägenheter. Enligt

båda systemen kan nämligen avgifter tas ut som måste återbäras nästa år, om det

visar sig att den återbetalningsslcyldiges inkomstförhållanden utvecklas så att avgift

inte skall utgå eller skall utgå med lägre belopp. Detta sammanställt med

nämndens förslag om indrivning kan få till följd att exekutionsmyndighet tvångsvis

tar ut avgifter som rätteligen inte skolat erläggas. Fullmäktige anser sig inte

kunna slutligt välja mellan statskontorets och centrala studiehjälpsnämndens förslag,

eftersom det är tveksamt om införselinstitutet får användas.

Statskontoret vidhåller sitt förslag att det bör uppdras åt riksbanken att

svara för kravrutinerna inom uppbördssystemet under hänvisning bl. a. till att det

inom riksbankens lokalorganisation finns viss ledig kapacitet för dessa uppgifter

samt lång erfarenhet av liknande arbete. Statskontoret hävdar vidare att studiemedel

allmänt torde uppfattas som lån och i återbetalningshänseende komma att

jämföras med vanliga lån. Eftersom civilt kravförfarande tillämpas även för de

av staten förmedlade lånen, skulle studiemedelssystemets återbetalningsregler på ett

oförtjänt sätt komma att framstå som mindre gynnsamma om man tillämpar ett

direkt indrivningsförfarande. Enligt statskontorets mening kan det inte vara ändamålsenligt

att det reguljära statliga indrivningsväsendet belastas med kravuppgifter

som endast i undantagsfall torde komma att leda till utmätning. Kronofogde
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

myndighetens resurser bör reserveras för de fall då det civila kravförfarandet visat

sig verkningslöst. Inom studiemedelssystemet torde endast ett mindre antal fall av

upprepad försumlighet behöva leda till exekution. Övriga kravfall torde med fördel

skötas av andra organ.

Statskontoret tillstyrker centrala studiehjälpsnämndens förslag om å t e r f öring

av oguld na avgifter till det s.k. huvudregistret. Exekutionsväsendets

organisationsnämnd framhåller att det i vissa fall kan vara förenat

med praktiska problem att strikt avbryta indrivningen vid en viss bestämd

tidpunkt.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden och exekutionsväsendets organisationsnämnd

anser att i fråga om restavgift reglerna i 38 § uppbördslcungörelsen

den 16 oktober 1953 (nr 628) bör göras tillämpliga på avgifter enligt

studiemedelsförordningen.

Departementspromemorian

I promemorian anges inledningsvis att en väsentlig skillnad mellan statskontorets

och centrala studiehjälpsnämndens förslag berör frågan om formerna för indrivning

av avgifter som inte erläggs frivilligt. Härom anförs följande. Statskontorets

förslag innebär att sådana avgifter skall drivas in som vanliga fordringar

genom talan vid domstol och, om sådan talan bifalls, utmätning. Centrala studiehjälpsnämnden

har föreslagit att nämndens beslut om avgift skall vara exigibelt

utan föregående dom på samma sätt som gäller för skatter och bl. a. arbetsgivaravgifter

enligt lagen om allmän försäkring (i fortsättningen kallas detta direkt exigibilitet).

Om avgift inte erläggs frivilligt skall alltså utmätning kunna erhållas med

stöd av endast avgiftsbeslutet.

Promemorian innehåller två alternativa förslag till bestämmelser om debitering

och uppbörd av avgifter enligt studiemedelsförordningen. Det föreslås att bestämmelserna

skall meddelas i en förordning om studiemedelsavgifter. I det ena förslaget,

alternativ A, anges att avgift, som inte erläggs, omedelbart får tas ut genom

utmätning. Enligt detta alternativ har den återbetalningsskyldige rätt att hos

centrala studiehjälpsnämnden ansöka om rättelse i nämndens beslut om avgift.

Han kan dessutom hos kammarrätten överklaga beslut av centrala studiehjälpsnämnden.

Detta gäller även beslut i ärende om rättelse av beslut om avgift. Kammarrättens

utslag får inte överklagas. Det andra förslaget, alternativ B, bygger

liksom statskontorets förslag på ett civilt kravförfarande. Enligt alternativ B har

den återbetalningsskyldige rätt att hos centrala studiehjälpsnämnden begära rättelse

i beslut om avgift. Någon rätt att överklaga nämndens beslut föreligger

däremot inte. Det förutsätts i stället att tvist mellan nämnden och återbetalningsskyldig

om avgiftsskyldighet får prövas av allmän domstol. I övrigt är alternativen

i allt väsentligt av samma innebörd.

I fråga om de allmänna grunderna för de bestämmelser som föreslås

i promemorian anförs följande. Till grund för bestämmelserna om återbetal
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

ning av studiemedel i studiemedelsförordningen har legat en strävan att skapa ett

återbetalningssystem som uppfyller två skilda krav. Det ena avser att det inom

systemet skall vara sörjt för att flertalet studiemedelstagare verkligen fullgör sin

återbetalningsskyldighet eller att med andra ord en hög betalningsfrekvens tryggas.

Det andra kravet avser att skuldsättningens ekonomiska risker skall undanröjas

för den minoritet av studiemedelstagare som tillfälligt eller varaktigt får svårt att

betala eller annorlunda uttryckt att betalningsskyldigheten skall anpassas till betalningsförmågan.

Samma krav bör ställas även på bestämmelserna om debitering och

uppbörd av avgifter, eftersom dessa bestämmelser avses komplettera bestämmelserna

om återbetalning av studiemedel i studiemedelsförordningen.

Enligt studiemedelsförordningen anpassas betalningsskyldigheten till betalningsförmågan

genom att betalningsskyldigheten för ett år sätts i relation till den återbetalningsskyldiges

avgiftsunderlag för året. I avgiftsunderlaget inräknas, förutom

viss förmögenhet, den återbetalningsskyldiges och/eller hans makes till statlig

inkomstskatt beskattningsbara inkomst för samma år. Eftersom avgiften för ett

visst år således är beroende av bl. a. den återbetalningsskyldiges och/eller hans

makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst för samma år, kan den inte

bestämmas förrän denna inkomst fastställts, dvs. mer än sex månader efter utgången

av året. Med hänsyn härtill kan det enligt promemorian synas ligga

nära till hands att bestämma förfallodagen för avgiften till tiden efter det den till

statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten fastställts. Att bestämma förfallodagen

till denna tidpunkt kan dock inte komma i fråga. Den återbetalningsskyldiges

och/eller hans makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst för ett visst

år utgör nämligen inte något uttryck för den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga

vid den tidpunkt då den beskattningsbara inkomsten för året fastställs. En

garanti för att återbetalningsskyldigheten vid varje tillfälle då den aktualiseras står

i rimlig relation till den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga vid samma tillfälle

kan vinnas endast om skyldighet att erlägga avgift för ett visst år — såsom

dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet och riksdagen uttalat i samband

med att studiemedelsförordningen antogs (jfr prop. 1964: 138 s. 175, SäU

vårsessionen: 1 s. 88) — inträder redan under samma år. Denna skyldighet bör

naturligtvis avse endast en preliminärt bestämd avgift, eftersom avgiften för ett år

inte kan slutligt bestämmas, innan kännedom vunnits om den till statlig inkomstskatt

beskattningsbara inkomsten för samma år.

Preliminär avgift bör utgå under de år för vilka studiemedelstagaren

är skyldig att erlägga avgift enligt studiemedelsförordningen (i fortsättningen kallad

slutlig avgift). Detta innebär att preliminär avgift skall utgå första gången under

det år då avgiftskvoten fastställs, dvs. under tredje året efter det år då studiemedelstagaren

senast uppburit studiemedel (jfr 23 och 24 §§ studiemedelsförordningen).

Preliminär avgift skall därefter utgå till dess återbetalningsskyldigheten upphör.

Detta sker när studiemedelstagaren erlagt antingen avgifter som tillhopa uppgår till

lika många basbelopp som han uppburit i återbetalningspliktiga studiemedel (29 §

första stycket studiemedelsförordningen) eller avgifter som tillhopa uppgår till det

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

belopp som studiemedelstagaren skulle ha betalt, om de återbetalningspliktiga studiemedlen

utgjort ett konventionellt lån med fasta annuiteter och med en på visst

sätt reducerad ränta (30 § första stycket studiemedelsförordningen). Oberoende av

hur stort belopp den återbetalningsskyldige erlagt, utgår inte någon slutlig avgift

för år efter det år då den återbetalningsskyldige fyller 65 år (29 § andra stycket

studiemedelsförordningen). Detsamma bör gälla även i fråga om preliminär avgift.

Avlider den återbetalningsskyldige bortfaller återbetalningsskyldigheten (29 §

tredje stycket studiemedelsförordningen). Preliminär avgift bör därför inte utgå

under år efter det under vilket dödsfallet inträffat.

I fråga om storleken av den preliminära avgiften hänvisas i

promemorian till ett uttalande av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

i prop. 1964: 138 s. 175 och föreslås i överensstämmelse därmed att avgiften skall

utgå med det belopp som utgör produkten av den återbetalningsskyldiges avgiftskvot

och det basbelopp som gällde vid början av året, dvs. det belopp som enligt

24 och 25 §§ studiemedelsförordningen skall utgå i slutlig avgift för år, under

vilket den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag dels överstiger avgiftsgränsen —

två basbelopp — dels når sådan höjd att tröskelreglerna i 25 § andra stycket

studiemedelsförordningen inte blir tillämpliga. Detta bör dock gälla endast som

huvudregel. Återbetalningsskyldig bör nämligen kunna i vissa fall befrias helt eller

delvis från preliminär avgift. Härom anförs följande. Enligt studiemedelsförordningen

anpassas betalningsskyldigheten till betalningsförmågan på sådant sätt att

slutlig avgift för ett visst år utgår endast om den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag

överstiger avgiftsgränsen, två basbelopp (24 § första stycket studiemedelsförordningen).

Vidare gäller att den slutliga avgiften aldrig får överstiga vissa

tröskelvärden. Den slutliga avgiften får sålunda aldrig överstiga en tiondel av

avgiftsunderlaget och inte heller en fjärdedel av den del av avgiftsunderlaget som

överstiger avgiftsgränsen (25 § andra stycket studiemedelsförordningen). Enligt

26 § studiemedelsförordningen kan slutlig avgift på ansökan av den återbetalningsskyldige

sättas ned till lägre belopp än som följer av 25 § studiemedelsförordningen,

om synnerliga skäl föreligger. Reglerna om befrielse helt eller delvis från preliminär

avgift bör utformas så att betalningsskyldigheten på motsvarande sätt anpassas till

betalningsförmågan. Preliminär avgift bör alltså inte få utgå under ett visst år, om

det kan antas att den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag för samma år inte

kommer att överstiga avgiftsgränsen. Vidare bör gälla, att den preliminära avgiften

inte får överstiga följande tröskelvärden, nämligen en tiondel av det avgiftsunderlag

som den återbetalningsskyldige kan beräknas få för året och inte heller

en fjärdedel av den del av det beräknade avgiftsunderlaget som överstiger avgiftsgränsen.

Slutligen bör den preliminära avgiften kunna sättas ned, om det föreligger

synnerliga skäl. Promemorieförslaget innebär annorlunda uttryckt att återbetalningsskyldig

skall befrias från skyldighet att erlägga preliminär avgift, om det kan

antas att befrielsen leder till bättre överensstämmelse mellan den preliminära avgiften

och motsvarande slutliga avgift.

Befrielse från preliminär avgift helt eller delvis bör kunna medges endast efter

ansökan av den återbetalningsskyldige (jfr prop. 1964: 138 s. 175). Det kan näm
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

ligen inte komina i fråga att ålägga någon myndighet att självmant pröva frågor

om befrielse från preliminär avgift, eftersom detta skulle leda till en orimlig ansvällning

av administrationen inom studiemedelssystemet. En skyldighet för någon myndighet

att självmant pröva frågor om befrielse från preliminär avgift kan inte heller

anses erforderlig för att trygga en anpassning av betalningsskyldigheten till betalningsförmågan.

Vad som behövs är att den återbetalningsskyldige varje år erhåller

en fullständig och korrekt information dels om hur stor den ojämkade preliminära

avgiften är, dels om vad han har att iaktta för att få befrielse helt eller delvis

från denna avgift. Det torde komma att krävas en betydande arbetsinsats att behandla

frågor om befrielse helt eller delvis från preliminär avgift. Återbetalningsskyldig

som önskar erhålla befrielse bör därför i eget intresse ge in sin ansökan i

god tid. Ansökan om befrielse från preliminär avgift bör dock få göras under hela

avgiftsåret. Endast om så sker kan man garantera att betalningsskyldigheten anpassas

till betalningsförmågan. Däremot torde det knappast finnas tillräckliga skäl för

att tillåta en ansökan om befrielse från preliminär avgift för ett år även efter årets

utgång. Vid slutet av året har nämligen den återbetalningsskyldige exakt kännedom

om storleken av sina och/eller sin makes inkomster under året. I extrema

undantagsfall bör man kunna tillåta en ansökan även efter avgiftsårets utgång.

Detta kan gälla exempelvis om den återbetalningsskyldige på grund av långvarig

sjukdom inte kunnat ge in någon ansökan om befrielse från preliminär avgift före

årets slut och på grund därav hotas av utmätning för en preliminär avgift som han

uppenbarligen inte borde vara skyldig att erlägga.

I promemorian konstateras att det behövs vissa bestämmelser om hur slutlig

avgift skall fastställas. Det föreslås att storleken av den slutliga avgiften skall

prövas särskilt endast beträffande återbetalningsskyldig som helt eller delvis befriats

från motsvarande preliminära avgift och att för övriga återbetalningsskyldiga

den preliminära avgiften utan särskilt beslut även skall vara slutlig. Den slutliga

avgiften kommer alltså i sådana fall att utgöra produkten av den återbetalningsskyldiges

avgiftskvot och det basbelopp som gällde vid årets början, s. k. hel avgift.

Detta föreslås gälla även om det skulle visa sig att den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag

är mindre än det som enligt 24 och 25 § § studiemedelsförordningen

krävs för att hel avgift skall utgå. Promemorians förslag bygger på följande uttalande

av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet i prop. 1964: 138 s. 176:

»Jag vill här slutligen ta upp ytterligare en fråga som rör tillämpningen av reglerna

om återbetalningsskyldighetens anpassning till betalningsförmågan. Utredningsförslaget1

är skrivet utifrån tanken, att det varje år för varje återbetalningsskyldig

automatiskt skall göras en kontroll av hans inkomst- och förmögenhetsförhållanden

för att utröna huruvida avgiftsbetalningen bör uppskjutas eller avgiften nedsättas.

Jag tror inte att detta är erforderligt. Från sociala synpunkter måste det vara fullt

tillräckligt, om uppskov eller avgiftsnedsättning får åtnjutas av dem som särskilt

begär det i samband med den preliminära debiteringen. Kontrollen kan i så fall

begränsas till denna mindre grupp av återbetalningsskyldiga, vilket bör vara en

1 Med utredningsförslaget avsåg departementschefen studiesociala utredningens betänkande

Rätt till studiemedel, SOU 1963:74.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2Q Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

betydande administrativ fördel. Jag utgår ifrån att en kommande författning om

debiteringen bör utformas i överensstämmelse med vad jag nu förordat.»

Vad som sålunda föreslås i promemorian om prövning av slutlig avgift innebär

att en punkt i centrala studiehjälpsnämndens förslag avvisas. Enligt nämndens förslag

skall nämligen återbetalningsskyldig ha rätt att återfå för mycket erlagd preliminär

avgift även om han inte begärt befrielse från avgiften. För att förverkliga

nämndens förslag krävs att särskilt beslut om slutlig avgift skall fattas på begäran

av den återbetalningsskyldige även i de fall då denne inte befriats helt eller delvis

från preliminär avgift. Som skäl för att avvisa nämndens förslag anförs följande i

promemorian. Vad nämnden föreslår syftar visserligen till att införa ännu en bestämmelse

som skall trygga att återbetalningsskyldigheten anpassas till betalningsförmågan.

Något behov av en sådan bestämmelse torde i regel inte föreligga. De bestämmelser

om befrielse helt eller delvis från preliminär avgift som förordats i det

föregående innebär nämligen bl. a. dels att återbetalningsskyldig skall underrättas

om vad han har att iaktta för att få befrielse, dels att han har rätt att ansöka om

befrielse så sent som omedelbart före avgiftsårets utgång, vid vilken tidpunkt han

bör ha exakt kännedom om sin och/eller sin makes ekonomiska förhållanden under

året. Att den preliminära avgiften skall anses utgöra även slutlig avgift i de fall då

den återbetalningsskyldige inte befriats helt eller delvis från den preliminära avgiften

kan inte anses innefatta något undantag från principen om att aterbetalningsskyldigheten

skall anpassas till betalningsförmågan. Eftersom den återbetalningsskyldige

inte begärt befrielse från preliminär avgift trots att han underrättats om

möjligheten att få sådan befrielse, torde det nämligen vara rimligt anta att han

haft förmåga att betala hela den preliminära avgiften.

I enstaka undantagsfall kan det dock tänkas att den återbetalningsskyldige skulle

utsättas för en orimlig betalningsbörda om han tvingades att erlägga hela den preliminära

avgiften. Det bör därför vara möjligt att efter ansökan befria en sådan återbetalningsskyldig

helt eller delvis från avgiften. Villkoret härför bör dock vara att

synnerliga skäl föreligger på samma sätt som redan gäller enligt 26 § studiemedelsförordningen.

Visar det sig vid prövning av den slutliga avgiften, att denna skall vara större

än motsvarande preliminära avgift, bör den återbetalningsskyldige åläggas att utge

det överskjutande beloppet i form av kvarstående avgift. Visar det sig

att det belopp som den återbetalningsskyldige erlagt i preliminär avgift överstiger

den slutliga avgiften bör den återbetalningsskyldige ha rätt till återbäring

av det överskjutande beloppet.

Även antalet uppbördsterminer bör enligt promemorian bestämmas

så att en hög betalningsfrekvens tryggas och så att återbetalningsskyldigheten anpassas

till betalningsförmågan. Dessa två krav torde tillgodoses bäst om antalet

uppbördsterminer för preliminär avgift bestäms till tre och för kvarstående avgift

till två. Är avgiften särskilt låg torde dock antalet uppbördsterminer böra

begränsas. I fråga om preliminär avgift föreslås att avgift som uppgår till högst

5 % av det basbelopp som gällde vid början av året i sin helhet skall betalas under

den första uppbördsterminen och att avgift som överstiger 5 men inte 10 % av

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 143 år 1967

27

samma basbelopp skall delas upp på de två första uppbördsterminerna. Även i fråga

om kvarstående avgift föreslås att hela avgiften skall erläggas under den första uppbördsterminen

om den uppgår till högst 5 % av det basbelopp som gällde vid årets

ingång. Uppbördsterminerna bör bestämmas för preliminär avgift till den 31 maj,

den 30 september och den 30 november under avgiftsåret samt för kvarstående avgift

till den 31 januari och den 31 mars andra året efter avgiftsåret.

Beträffande formerna för indrivning av avgifter som inte

erläggs frivilligt finns två skilda förslag. Det ena, statskontorets, bygger

på ett civilt kravförfarande. Det innebär alltså att avgifterna skall drivas in som vanliga

fordringar genom talan vid domstol och, om sådan talan bifalls, utmätning.

I det andra förslaget som avgetts av centrala studiehjälpsnämnden föreslås att beslut

om avgift skall vara direkt exigibelt på samma sätt som gäller för skatter och

bl. a. arbetsgivaravgifter enligt lagen om allmän försäkring. Om avgift inte erläggs

skall alltså utmätning kunna erhållas med stöd av endast avgiftsbeslutet. Domstols

dom behövs alltså inte. När det gäller att avgöra vilket indrivningssystem som

bör väljas för oguldna studiemedelsavgifter är det två frågor som måste undersökas.

Den ena avser vilket system som kan göras effektivast och den andra vilket

system som kan trygga den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet.

Som mätare av ett indrivningssystems effektivitet bör man

enligt promemorian främst se indrivningsprocenten, dvs. det antal procent av

det oguldna avgiftsbeloppet som genom användning av systemet drivs in. Vad som

anföis i statskontorets och centrala studiehjälpsnämndens förslag samt i remissyttrandena

över dessa förslag utgör inte tillräcklig grund för att avgöra om det ena

systemet, som typ betraktat, kommer att få en högre indrivningsprocent än det

andra., Det torde mera vara utformningen i detalj av ett indrivningssystem och det

sätt på vilket systemet i praktiken tillämpas än systemets typ som avgör hur hög

indrivningsprocenten blir. Som framgår av det yttrande som fullmäktige i riksbanken

avgett över centrala studiehjälpsnämndens förslag påverkas nämligen indrivningsprocenten

bl.a. av hur snabbt åtgärder vidtas mot en försumlig gäldenär.

Även typen av åtgärd torde vara av betydelse. Sålunda kan det antas att

personlig kontakt med gäldenären i många fall utgör ett effektivt led i ett indrivningssystem.

Ett indrivningssystems effektivitet beror även på vad som fordras för

att exekutiva tvångsåtgärder skall få företas mot en tredskande gäldenär och hur

snabbt villkoren för sådana åtgärder kan uppfyllas. En jämförelse mellan olika

indrivningssystem i dessa avseenden bör framför allt gälla den vanligaste typen av

indrivningsärenden, nämligen ärenden i vilka studiemedelstagaren inte ifrågasätter

att nan är skyldig att betala och därför inte gör någon invändning mot betalningskravet.

En sådan jämförelse visar att det i ett civilt kravförfarande krävs medverkan

av domstol och kronofogdemyndighet för att få till stånd utmätning, under det

att kronofogdemyndighet i ett system med direkt exigibilitet kan verkställa utmätning

utan medverkan av domstol. I indrivningsärenden av den typ som nyss angetts

behövs visserligen enligt ett civilt kravförfarande endast en summarisk rättegång,

betalningsföreläggande. Men även om en ansökan om betalningsföreläggande i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj.is proposition nr 143 år 1967

regel mycket snabbt leder fram till att domstolen utfärdar ett bevis som får ligga till

grund för utmätning, blir den tid som förflyter innan utmätning kan ske enligt ett

civilt kravförfarande avgjort längre än motsvarande tid behöver bli i ett system med

direkt exigibilitet. I fråga om indrivningsärenden där det råder tvist om betalningsskyldigheten

är det svårare att avgöra vilket indrivningssystem som vanligen snabbast

kommer att leda fram till utmätning. Av avgörande betydelse i detta sammanhang

blir hur rättssäkerheten tryggas, dvs. vilka möjligheter att fullfölja talan mot

debiteringsbeslut eller domstols dom som kommer att finnas. Vid bedömning av

ett indrivningssystems effektivitet måste hänsyn tas också till kostnaderna för

systemet. Härvid bör beaktas såväl samhällets kostnader som studiemedelstagarens

kostnader. Samhällets kostnader bör ses främst mot bakgrund av de administrativa

resurser som krävs för de skilda indrivningssystemen. Det torde inte vara möjligt

att göra något bestämt uttalande om vilket av de två föreslagna indrivningssystemen

som är förenat med de lägsta kostnaderna för samhället, om jämförelsen

skall avse systemen så konstruerade och tillämpade att de leder till samma indrivningsprocent.

I fråga om storleken av kostnaderna för den enskilde studiemedelstagaren

torde däremot kunna fastslås, att det civila kravförfarandet blir

avgjort dyrare än det system med direkt exigibilitet som centrala studiehjälpsnämnden

föreslagit. Detta gäller dock endast i den mån förfarandet måste anvandas

i sin helhet, dvs. alltifrån kravbrevet till domstols dom eller domstols bevis i anledning

av ansökan om betalningsföreläggande och till utmätning. Det är emellertid

ovisst i vilken utsträckning ett civilt kravförfarande behöver användas i sm helhet.

Det är därför inte möjligt att ange hur stor del av samtliga indrivningsärenden som

blir dyrare för studiemedelstagaren vid ett civilt kravförfarande än i ett system med

direkt exigibilitet. Av betydelse för bedömningen av ett indrivningssystems effektivitet

torde slutligen vara hur de uppgifter som avses komma att åläggas skilda

myndigheter kan komma att påverka dessa myndigheters verksamhet. På denna

punkt har anmärkts att centrala studiehjälpsnämndens förslag leder till att det

reguljära statliga indrivningssystemet kommer att belastas med kravuppgifter som

endast i undantagsfall torde komma att kräva utmätning och att detta mte är

ändamålsenligt, då kronofogdemyndighetens resurser bör reserveras för de fall då

det civila kravförfarandet visat sig verkningslöst.

Den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet kan enligt promemorian

tryggas både i ett indrivningssystem som bygger på civilt kravförfarande och i ett

indrivningssystem som bygger på direkt exigibilitet.

I fråga om valet mellan olika indrivningssystem anförs i promemorian sammanfattningsvis

att ett system med direkt exigibilitet i vissa fall blir billigare för studiemedelstagaren

än ett system med civilt kravförfarande. Det är dock inte möjligt att

ange hur stor del av antalet indrivningsärenden detta gäller. I den vanligaste typen

av indrivningsärenden torde det vidare vara möjligt att kunna få till stånd utmätning

snabbare vid direkt exigibilitet än enligt ett civilt kravförfarande. I övrigt lär

de två typerna av indrivningssystem kunna göras i det närmaste likvärdiga. Det är

oklart vilken betydelse som bör tillmätas det förhållandet att ett visst indrivnings
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

system kan leda till utmätning snabbare än ett annat system, eftersom resultatet

av utmätning ofta är dåligt. Den omständigheten att ett system med direkt exigibilitet

i vissa fall blir billigare för studiemedelstagarna talar däremot för att ett

sådant system bör väljas. Denna kostnadsbesparing för vissa studiemedelstagare

har emellertid inte bedömts utgöra tillräcklig grundval för att avgöra vilket indrivningssystem

som bör förordas.

Statskontoret har i sitt förslag förordat att riksbanken som ett led i indrivningsförfarandet

skall kunna bevilja återbetalningsskyldig anstånd med erläggande

av avgift till senare tidpunkt under samma år.

Med anledning av detta förslag anförs i promemorian att bestämmelserna om återbetalning

av studiemedel i studiemedelsförordningen och de bestämmelser om

debitering och uppbörd som förordats i det föregående är avsedda att ge betryggande

garantier för att återbetalningsskyldigheten alltid skall vara anpassad till

den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga. Något påtagligt behov av att kunna

meddela korttidsanstånd föreligger därför inte. Därtill kommer att det av praktiska

skäl inte är möjligt att omedelbart efter förfallodagen vidta tvångsåtgärder

mot försumliga betalare. En viss tids anstånd kan den återbetalningsskyldige alltså

tilltvinga sig. Med hänsyn till dessa förhållanden bör någon uttrycklig regel om rätt

för myndighet att medge korttidsanstånd inte tas in i förordningen om studiemedelsavgifter.

I promemorian betonas att återbetalningssystemet bör göras

så administrativt enkelt som möjligt. I detta syfte föreslås att

huvudparten av de administrativa uppgifterna bör uppdras åt centrala studiehjälpsnämnden.

Det torde således inte böra uppdras åt riksbanken att medverka

i vidare mån än att banken liksom postbanken och vissa andra penninginrättningar

får i uppdrag att ta emot inbetalningar.

En stor del av de administrativa uppgifterna torde — som statskontoret föreslagit

— böra utföras med hjälp av datamaskiner. Det bör ankomma på statistiska

centralbyrån att lämna centrala studiehjälpsnämnden erforderligt biträde med utförande

av datamaskinsarbete. Visst datamaskinsarbete bör kunna utföras även av

postbanken och länsstyrelsernas datakontor. Bestämmelser om vem som skall utföra

datamaskinelit arbete bör uppenbarligen inte ingå i förordningen om studiemedelsavgifter.

Övriga förslag i promemorian redovisas i en specialmotivering.

Remissyttrandena över departementspromemorian

Huvuddragen i promemorieförslaget berörs av några remissinstanser.

Centrala studiehjälp snämnden anser att förslaget till förordning om studiemedelsavgifter

innefattar bestämmelser som på ett förtjänstfullt sätt förenar rimligt hänsynstagande

till rättssäkerheten och till de krav som måste ställas på en effektivt

fungerande administration. Nämnden ifrågasätter dock om det är lämpligt att i

förordningens form i detalj ange hur debiterings- och uppbördssystemet skall fungera.

Med hänsyn till bl. a. att erfarenheter om uppbörd av studiemedelsavgifter

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

inte finns och att en stor del av administrationen skall skötas med datamaskin kan

det bli nödvändigt att senare ändra vissa bestämmelser. En betydande del av de

bestämmelser som behövs bör därför meddelas av Kungl. Maj:t eller av nämnden

så att eventuella ändringar snabbt kan vidtas.

TCO finner det administrativa system som föreslås i promemorian innefatta avgjorda

förbättringar i förhållande till tidigare förslag. TCO framhåller därvid att

samtliga beslutsfunktioner lagts på centrala studiehjälpsnämnden.

SACO anser att promemorieförslaget utgör en lämplig grund för den administration

som behövs för återbetalning av studiemedel. Av samma skäl som centrala

studiehjälpsnämnden ifrågasätter SACO dock om det är lämpligt att i förordningens

form i detalj ange hur debiterings- och uppbördssytemet skall fungera.

Promemorian innehåller, som jag redan anfört, två alternativa förslag till bestämmelser

om debitering och uppbörd av avgifter. De betecknas förslag till förordning

om studiemedelsavgifter, alternativ A resp. alternativ B. I alternativ

A anges att avgift som inte erläggs får omedelbart tas ut genom utmätning.

Talan mot avgiftsbeslut får föras genom besvär hos kammarrätten. Alternativ B

bygger på ett civilt kravförfarande, dvs. avgift som inte erläggs frivilligt skall

drivas in genom att centrala studiehjälpsnämnden anhängiggör talan hos domstol

och efter bifall till sådan talan begär utmätning. Talan mot avgiftsbeslut får inte

föras i administrativ ordning. I övrigt är alternativen i huvudsak av samma innebörd.

Att debiterings- och uppbördssystemet utformas i huvudsaklig överensstämmelse

med alternativ A förordas av justitiekanslern, Göta hovrätt, postverket,

kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, centrala folkbokförings-

och uppbördsnämnden, exekutionsväsendets organisationsnämnd, centrala

studiehjälpsnämnden, TCO, SFS, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges jordbrukskasseförbund och Föreningen Sveriges kronofogdar.

Lagberedningen kan inte finna att det från rättssäkerhetssynpunkt skulle möta

betänkligheter mot att låta beslut om avgift för återbetalning fungera som exekutionstitel

på sätt anges i alternativ A.

Alternativ B förordas av statskontoret, kammarrätten, fullmäktige i riksbanken

och SACO.

Justitiekanslern anser att, vid sidan av kravet på effektivitet, den enskildes berättigade

krav på rättssäkerhet bör utgöra huvudsynpunkten när man utformar indrivningssystemet.

Kravet på rättssäkerhet anknyter i första hand till centrala studiehjälpsnämndens

debiteringsbeslut. Både för uppbörden och för indrivningen av avgifter

är det grundläggande att debiteringsbesluten är riktiga. För den enskilde är

det därvid väsentligt att han kan få ett meddelat debiteringsbeslut överprövat om

han anser det vara behäftat med något fel. Talan mot sådant beslut bör, liksom beträffande

administrativa beslut i allmänhet, få föras genom besvär. Kammarrätten

torde vara lämplig besvärsinstans. Justitiekanslern anser alltså att debiteringsbesluten

bör vara överklagbara hos administrativ domstol, oavsett om alternativ A eller

B väljs. Föreligger sådan besvärsrätt synes å andra sidan rättssäkerheten för den en
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

31

skilde vara tryggad i erforderlig mån. Tillräcklig anledning saknas då att gå vägen

över allmän domstol för att nå fram till exekutiva åtgärder, en väg som är oläglig

inte minst för den betalningsskyldige på grund av kostnaderna.

Kammarkollegiet förordar att valet mellan alternativ A och B sker — såsom

framhållits i departementspromemorian — utifrån rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter.

Kravet på rättssäkerhet tryggas enligt båda alternativen. Effektivast

bör det system anses vara som utan onödig omgång och arbetsinsats samt med

minsta kostnad för borgenär och gäldenär medför den högsta indrivningsprocenten.

Det torde knappast kunna hävdas att något av alternativen skulle leda till klart

bättre indrivningsresultat än det andra, eftersom vid båda alternativen samma exekutionsformer

står till buds, nämligen utmätning eller konkurs. Emedan exekution

enligt alternativ A kan vinnas utan föregående ansökan om betalningsföreläggande

eller annat rättegångsförfarande, framstår alternativ A som avgjort snabbare

än alternativ B. Alternativ A är vidare förmånligare för de återbetalningsskyldiga såtillvida

som det inte är förbundet med rättegångskostnader. De rättegångskostnader

som döms ut i obestridda mål om betalningsföreläggande är visserligen jämförelsevis

obetydliga. Hänskjuts sådant mål som tvistigt till rättegång kan dock rättegångskostnaderna

bli avsevärda. Även samhällets kostnader, sedda mot bakgrund av

de administrativa resurser som krävs för de skilda indrivningssystemen, torde bli

lägre för alternativ A än alternativ B. Studiemedelsavgifterna är beroende av den

återbetalningsskyldiges och/eller hans makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara

inkomst samt av den återbetalningsskyldiges och/eller hans makes förmögenhet.

Med hänsyn härtill synes det vara berättigat att kammarrätten som är besvärsinstans

i taxeringsmål blir besvärsinstans även i ärenden om studiemedelsavgifter.

De allmänna domstolarna torde stå tämligen främmande för sådana mål.

Postverket, som har till uppgift att bevaka statens intressen i vad avser studielån

ur allmänna studielånefonden och statens lånefond för universitetsstudier, förklarar

att inte så ringa svårigheter och besvär uppstår, när förfallna lånebelopp skall

krävas in från försumliga låntagare. Ett indrivningssystem med direkt exigibilitet

är att föredra för utlånade medel av sådan karaktär som studiemedel. Kostnaderna

för staten torde nämligen bli mindre, eftersom en stor del av det kravförfarande som

föregår en ansökan om betalningsföreläggande och hela domstolsförfarandet faller

bort. Även kostnaderna för den enskilde torde bli mindre än i ett konventionellt

civilt kravförfarande oavsett om det civila kravförfarandet utnyttjas i sin helhet

eller inte. Alternativ A innebär ett avsteg från vad som i övrigt gäller för låneverksamhet.

Man skulle därför kunna göra gällande att studiemedelstagama skulle

komma i sämre ställning gentemot långivaren än låntagare i allmänhet, oavsett att

formerna för återbetalning av studiemedel konstruerats på ett helt annat sätt än

vid konventionella lån. Mot detta invänds att den återbetalningsskyldige enligt

alternativ A kan föra talan mot centrala studiehjälpsnämndens debiteringsbeslut.

Centrala studiehjälp snämnden förordar alternativ A och hänvisar till en början

till vad som anförts i nämndens eget förslag. Nämnden menar att alternativ A skulle

leda till en högre betalningsfrekvens samt till en snabbare handläggning och där
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

med en snabbare inbetalning än alternativ B. I de fall då de återbetalningsskyldiga

inte har några invändningar mot debiteringsbeslutet måste man nämligen hålla för

sannolikt att betalningsfrekvensen redan efter en första påminnelse blir högre, om

de återbetalningsskyldiga får veta att fortsatt betalningsförsummelse omedelbart leder

till indrivningsåtgärder från kronofogdemyndigheternas sida än om de — på sätt

följer av alternativ B — vet att utmätning inte får ske förrän efter ansökan om betalningsföreläggande.

Enligt alternativ B kommer den tid som förflyter innan betalning

kan drivas in att bli väsentligt längre än motsvarande tid enligt alternativ

A. En sådan förlängning kan skapa datamaskinella och redovisningstekniska svårigheter.

För de indrivningsfall i vilka den återbetalningsskyldige bestrider betalningsskyldighet

torde det vara svårare att uppskatta vilket system som blir effektivast.

Centrala studiehjälpsnämnden anser det dock vara sannolikt att antalet bestridanden

enligt alternativ A blir lägre än enligt alternativ B. Alternativ A blir

billigare än alternativ B såväl för den enskilde som för samhället. De sammanlagda

merkostnaderna för alternativ B har betydelse inte endast för en bedömning av

resp. alternativs administrativa företräden. Risken att den återbetalningsskyldige,

om han förlorar en rättegång mot centrala studiehjälpsnämnden enligt alternativ

B, kan åsamkas mycket betydande rättegångskostnader kan medföra att han

inte vågar gå till process ens i de fall då han själv är övertygad om att nämnden

förfarit felaktigt. Detta kan visserligen sägas utgöra ett korrektiv mot okynnesprocesser.

Men det innefattar samtidigt ett rättssäkerhetsproblem. En administrativ

process hos kammarrätten medför betydligt mindre kostnader för den enskilde.

Statistiska centralbyrån och riksrevisionsverket anser att alternativ A bör väljas

bl. a., eftersom det är administrativt enldast.

Föreningen Sveriges kronofogdar erinrar om att förberedelser för införande av

automatisk databehandling av s. k. allmänna mål pågår. På grund därav finns

möjligheter att vid direkt exigibilitet åstadkomma viss arbetsbesparande samordning

av ADB-rutinerna hos centrala studiehjälpsnämnden och kronofogdemyndigheterna.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd framför liknande synpunkter.

Kammarrätten, som förordar alternativ B, har inhämtat att innehavare av studielån

i allmänhet anses vara goda betalare. Man synes därför kunna utgå från att

såväl alternativ A som alternativ B skulle ge ett tillfredsställande återbetalningsresultat.

I detta hänseende torde skillnaden mellan alternativen sålunda inte vara

av större betydelse. Enligt alternativ A kan debiteringsbeslut överklagas hos kammarrätten.

Processen där är inte förenad med större kostnader eller besvär för den

rättssökande. I alternativ A är det alltså väl sörjt för den enskildes rättssäkerhet.

Enligt alternativ B får en eventuell tvist om avgift dras inför domstol. För den

återbetalningsskyldige torde en rättegång oftast vara för kostsam för att han skall

våga sig på en process. Trots detta anser kammarrätten rättsskyddet enligt alternativ

B vara tillräckligt. Statens kostnader för indrivning av avgifter enligt alternativ

B blir obetydliga. Redan inför hotet om stämning torde nämligen de flesta

återbetalningsskyldiga erlägga debiterad avgift. Om talan förs vid domstol och

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

betalningsskyldighet inte bestrids avgörs saken efter betalningsföreläggande. De

allmänna domstolarna torde endast i undantagsfall behöva pröva om avgiften är

rätt beräknad. Belastningen för dem blir alltså obetydlig. Hur stor arbetsbelastningen

blir för kammarrätten enligt alternativ A är mera ovisst, eftersom processen

där är billig för den rättssökande. Den som är osäker huruvida en avgift är rätt

beräknad kan därför anse sig böra överklaga debiteringsbeslutet till kammarrätten.

En prövning hos en administrativ domstol som kammarrätten är relativt kostsam

för det allmänna och bör därför tillgripas endast om det verkligen behövs. Förhållandet

mellan den som uppburit studiemedel och staten är ett låntagare-långivareförhållande.

Skyldigheten att återbetala studiemedel är till sin natur en civilrättslig

förpliktelse. Bestämmelsen om omedelbar exigibilitet för ett avgiftsbeslut står inte

i god överensstämmelse med avgiftens natur. SACO anför likartade synpunkter som

kammarrätten på avgifternas rättsliga natur och betydelsen härav för valet av indrivningssystem.

Statskontoret förordar att avgifter som inte erläggs frivilligt skall drivas in genom

ett civilt kravförfarande på sätt som förutsätts i alternativ B. Mot denna indrivningsform

har visserligen invänts att den, i jämförelse med alternativ A, blir dyrare

för den återbetalningsskyldige om den används i sin helhet, dvs. leder till domstolsprövning

och eventuellt utmätning. Då ett civilt kravförfarande bl. a. just syftar

till att minska behovet av exekutiva åtgärder torde denna invändning inte vara

avgörande. Med hänsyn till bl. a. att det pågår en utredning om det tekniska

systemet för medelsredovisningen inom exekutionsväsendet bör man undvika att i

nuvarande läge tillföra exekutionsväsendet nya arbetsuppgifter i större omfattning

Fullmäktige i riksbanken hänvisar till sina yttranden över statskontorets och

centrala studiehjälp snämndens förslag. Fullmäktige är inte övertygade om att ett

förfarande enligt alternativ A i realiteten kommer att medföra så stora ekonomiska

fördelar, att de uppväger nackdelarna med det hårdare indrivningsförfarandet.

Särskilt beslut om storleken av slutlig avgift skall enligt departementspromemorian

meddelas endast om den återbetalningsskyldige helt eller delvis befriats

från motsvarande preliminära avgift eller om synnerliga skäl föreligger att

bestämma den slutliga avgiften till lägre belopp än den preliminära. I övriga fall

utgör den preliminära avgiften även slutlig avgift. Detta innebär att återbäring av

för mycket erlagd preliminär avgift i regel kan erhållas endast av den som delvis

befriats från preliminär avgift. Centrala studiehjälpsnämnden finner detta vara en

mindre lycklig lösning. Den leder till att betalningsskyldigheten inte kommer att

anpassas till betalningsförmågan enligt bestämmelserna i studiemedelsförordningen

dels i de fall då den återbetalningsskyldige inte begärt befrielse helt eller delvis

från den preliminära avgiften, dels i de fall då han visserligen ansökt om befrielse

men inte fått sin ansökan bifallen. Detta gäller oavsett hur stor skillnaden är mellan

den preliminära avgiften och den avgift som skulle utgå enligt studiemedelsförordningen.

Orsaken till att den återbetalningsskyldige inte begärt befrielse från den

preliminära avgiften kan vara att det varit omöjligt att förutse hur stort avgiftsunderlaget

skulle bli. För att undvika dessa olägenheter bör återbetalningsskyl3

— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 143

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

dig ges rätt att efter ansökan få storleken av slutlig avgift prövad, även om han

inte helt eller delvis befriats från motsvarande preliminära avgift. En sådan bestämmelse

skulle troligen leda till att antalet ansökningar om befrielse från preliminär

avgift skulle minskas. TCO framför liknande synpunkter. Alternativt anser

TCO att tiden för ansökan om befrielse helt eller delvis från preliminär avgift bör

förlängas med sex månader.

Kammarrätten anser att storleken av den slutliga avgiften bör prövas särskilt

även i de fall då befrielse från motsvarande preliminära avgift sökts men inte beviljats.

I fråga om antalet uppbördsterminer anser justitiekanslern departementspromemorians

förslag vara väl avvägt. Centrala studiehjälpsnämnden

anser sig tills vidare kunna acceptera att preliminär avgift skall betalas under tre

uppbördsterminer med hänsyn till att dessa och uppbördsterminerna för kvarstående

avgift inte infaller på samma tidpunkt. Nämnden har därvid beaktat att avgifterna

under de första åren kommer att vara relativt små. Även TCO anser sig tills

vidare kunna acceptera ett system med tre uppbördsterminer. SACO vidhåller att

antalet uppbördstillfällen bör vara fler än tre.

I departementspromemorian har antalet uppbördsterminer begränsats för återbetalningsskyldig

som har att betala en avgift som understiger 10 % av basbeloppet.

TCO finner det vara mycket tveksamt om man bör begränsa antalet uppbördsterminer

vid mindre avgiftsbelopp. I vart fall bör avgift som överstiger 100 kr.

delas upp på tre uppbördsterminer. Centrala studiehjälpsnämnden anser att begränsningen

av antalet uppbördstillfällen bör utformas så att avgift som uppgår till

högst 100 kr. betalas under en uppbördstermin och att avgift som överstiger 100

men inte 200 kr. betalas under två uppbördsterminer.

I fråga om tidpunkten för uppbördsterminerna anser postverket

det vara mycket viktigt att uppbördsterminerna inte sammanfaller med den

intensivaste betalningstrafiken vid månadsskiftena. Postverket föreslår därför att

uppbördstermin bör bestämmas till den 6 i resp. kalendermånad.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

35

Förverkande av studiemedel in. m.

Gällande bestämmelser

Enligt 33 § andra stycket studiemedelsförordningen är rätt till studiemedel förverkad,

om medlen inte lyfts före utgången av den termin för vilken de beviljats.

Med termin förstås enligt förordningen första eller andra hälften av ett kalenderår.

Centrala studiehjälpsnämnden kan enligt 32 § och 34 § andra stycket studiemedelsförordningen

genast återkräva studiemedel från studiemedelstagare som

uppburit studiemedel obehörigen eller med för högt belopp och som insett eller

bort inse detta. Motsvarande gäller studiemedel som uppburits för tid efter det

studiemedelstagaren avbrutit sina studier.

Centrala studiehjälpsnämndens förslag

Centrala studiehjälpsnämnden konstaterar att bestämmelsen i 33 § andra stycket

studiemedelsförordningen om förverkande av rätt till studiemed

e 1 leder till att ett antal studerande mister rätten till beviljade studiemedel. Mot

detta finns i de flesta fall intet att erinra. Det förekommer emellertid fall då det

uppenbarligen är obilligt att den studerande mister rätten till beviljade studiemedel

därför att han inte lyft dem i tid. Det slutliga beslutet om studiemedel kan nämligen

ha fattats mycket sent, kanske t. o. m. efter utgången av den termin för vilka

studiemedlen sökts. Detta gäller särskilt om beslutet fattats av centrala studiehjälpsnämnden

efter besvär över studiemedelsnämnds beslut men även i vissa fall då den

studerande bedriver studier utomlands. Centrala studiehjälpsnämnden föreslår därför

att nämnden skall kunna medge undantag från förverkanderegeln om särskilda

skäl föreligger.

Centrala studiehjälpsnämnden föreslår att ränta skall utgå på studiemedel

som återkrävs enligt 32 § studiemedelsförordningen. Räntan

bör utgå från den dag då medlen lyfts till dess full betalning sker. Räntan bör

vara löpande och avvägas så att den ungefärligen motsvarar den räntesats som i

kreditväsendet är vanlig för krediter utan realsäkerhet. Däremot bör räntan inte

bestämmas så att den innehåller även en del som kan betraktas som straffränta.

Nämnden anser således att räntan bör utgå med en räntesats som med 2 % överstiger

normalräntan för lån från statens utlåningsfonder. Normalräntan är för närvarande

5,75 %. Nämnden motiverar sitt förslag med att det inte sällan dröjer

avsevärd tid innan nämnden erhåller kännedom om de förhållanden som föranleder

återkrav. Oftast är det dessutom inte möjligt att erhålla betalning genast.

Detta gäller särskilt om studiemedelstagaren alltjämt bedriver studier. I andra

fall kan vägran att betala medföra tidsutdräkt för indrivningsåtgärder. Statsverket

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. May.ts proposition nr 143 år 1967

gör således ränteförluster som med tiden kan komma att uppgå till avsevärda belopp

under det att den som oriktigt uppburit studiemedel gör en motsvarande opåkallad

vinst.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker att det skall finnas en möjlighet att medge

undantag från regeln om förverkande av studiemedel i 33 § andra stycket studiemedelsförordningen.

LO anser dock att det bör övervägas huruvida rätten att besluta

om undantag skall tillkomma centrala studiehjälpsnämnden eller studiemedelsnämnderna.

Hänsyn bör därvid tas dels till behovet av att skapa en enhetlig praxis,

dels till den bättre kännedom som studiemedelsnämnd har om de enskilda sökandena.

Även förslaget att ränta skall utgå på studiemedel som återkrävs enligt 32 §

studiemedelsförordningen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

I fråga om räntesatsen och den tid för vilken ränta skall utgå har dock

några remissinstanser gjort sig till tolk för en mening som avviker från centrala

studiehjälpsnämndens förslag. Sålunda anser riksrevisionsverket att räntan bör

anknytas till riksbankens diskonto och inte till normalräntan. Fullmäktige i riksbanken

ifrågasätter om det inte bör finnas en möjlighet för centrala studiehjälpsnämnden

att i vissa fall sätta ned räntan. SACO och SFS anser att ränta bör

utgå först från den dag då studiemedelstagaren erhållit underrättelse om aterkravet.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

37

Föredragande!!

Återbetalning av studiemedel

I studiemedelsförordningen finns en rad bestämmelser om återbetalning av studiemedel.

Återbetalningen skall ske genom årliga avgifter på villkor som anges i förordningen.

I förordningen anges även när återbetalningsskyldigheten inträder och

när den upphör eller bortfaller. Studiemedelsförordningen innehåller däremot inte

någon föreskrift om debitering och uppbörd av avgifterna. När studiemedelsförordningen

antogs förutsattes att bestämmelser härom skulle beslutas av Kungl.

Maj:t och riksdagen efter viss ytterligare utredning.

På uppdrag av Kungl. Maj:t har statskontoret lämnat ett förslag om formerna

för debitering och uppbörd av studiemedel. Förslaget som jag förut redogjort för

kritiserades under remissbehandlingen ingående av centrala studiehjälpsnämnden.

Även andra remissinstanser framförde invändningar mot förslaget.

Centrala studiehjälpsnämndens remissyttrande innehåller som jag förut redovisat

förslag till ett system för debitering och uppbörd som på väsentliga punkter

skiljer sig från statskontorets förslag. De viktigaste skillnaderna avser antalet uppbördsterminer,

förfarandet för indrivning av avgifter som inte erläggs inom föreskriven

tid, den tid under vilken avgifter får drivas in samt frågan om vilken myndighet

som bör handlägga de manuella rutiner som fordras i samband med debitering

och uppbörd av avgifter. Nämndens yttrande blev föremål för remissbehandling.

Remissopinionen är mycket splittrad i vad avser nämndens förslag till förfarande

för indrivning av avgifter som inte erläggs inom föreskriven tid.

På uppdrag av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet har inom departementet

utarbetats en promemoria. Promemorian innehåller som jag förut anfört

två alternativa förslag till bestämmelser om debitering och uppbörd av avgifter.

Det föreslås att bestämmelser om debitering och uppbörd skall meddelas i en förordning

om studiemedelsavgifter. I det ena förslaget, alternativ A, anges i överensstämmelse

med vad centrala studiehjälpsnämnden föreslagit att avgift, som inte

erläggs, omedelbart får tas ut genom utmätning. Enligt detta alternativ har den

återbetalningsskyldige rätt att hos centrala studiehjälpsnämnden ansöka om rättelse

i nämndens beslut om avgift. Han kan dessutom hos kammarrätten överklaga beslut

av centrala studiehjälpsnämnden. Detta gäller även beslut i ärende om rättelse

av beslut om avgift. Kammarrättens utslag får inte överklagas. Det andra förslaget,

alternativ B, bygger liksom statskontorets förslag på ett civilt kravförfarande.

Enligt alternativ B har den återbetalningsskyldige rätt att hos centrala studiehjälpsnämnden

begära rättelse i beslut om avgift. Någon rätt att överklaga nämndens

beslut föreligger däremot inte. Det förutsätts i stället att tvist mellan nämnden och

återbetalningsskyldig om avgiftsskyldighet får prövas av allmän domstol. I övrigt

är alternativen i allt väsentligt av samma innebörd.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Bestämmelserna om debitering och uppbörd av avgifter bör givetvis, vilket också

betonats i departementspromemorian, tjäna samma syften som reglerna om återbetalning

i studiemedelsförordningen. De bör alltså utformas så att flertalet studiemedelstagare

verkligen fullgör sin återbetalningsskyldighet eller med andra ord att

en hög betalningsfrekvens tryggas. Det bör vidare tillses att skuldsättningens ekonomiska

risker undanröjs för den minoritet av studiemedelstagare som tillfälligt

eller varaktigt får svårt att betala eller annorlunda uttryckt att betalningsskyldigheten

anpassas till betalningsförmågan.

Enligt studiemedelsförordningen anpassas betalningsskyldigheten till betalningsförmågan

genom att betalningsskyldigheten för ett år sätts i relation till den återbetalningsskyldiges

avgiftsunderlag för samma år. I avgiftsunderlaget inräknas,

förutom viss förmögenhet, den återbetalningsskyldiges och/eller del av makes till

statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst för samma år. Eftersom avgiften för

ett visst år således är beroende av bl. a. den återbetalningsskyldiges och/eller hans

makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst för samma år, kan den

inte bestämmas förrän denna inkomst fastställts, dvs. mer än sex månader efter

utgången av året. Med hänsyn härtill ligger det nära till hands att återbetalningsskyldigheten

för ett år skall fullgöras vid tidpunkt som infaller mer än sex månader

efter årets utgång. En sådan lösning avvisas emellertid i departementspromemorian

under hänvisning till att den återbetalningsskyldiges och/eller hans

makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst för ett visst år inte utgör

något uttryck för den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga vid den tidpunkt

då den beskattningsbara inkomsten för året fastställs. En garanti för att återbetalningsskyldigheten

vid varje tillfälle då den aktualiseras står i rimlig relation till den

återbetalningsskyldiges betalningsförmåga vid samma tillfälle kan enligt promemorian

vinnas endast om skyldighet att erlägga avgift för ett visst år inträder —

såsom dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet och riksdagen uttalat i samband

med att studiemedelsförordningen antogs (jfr prop. 1964: 138 s. 175, SäU

vårsessionen: 1 s. 88) —- redan under samma år. Denna skyldighet bör naturligtvis

avse endast en preliminärt bestämd avgift. På dessa skäl föreslås i promemorian

— såsom statskontoret och centrala studiehjälpsnämnden tidigare förordat

— att den avgift som skall utgå för ett år skall erläggas i form av preliminär

avgift redan under avgiftsåret.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot att återbetalningsskyldigheten

skall fullgöras genom erläggande av preliminär avgift.

På de skäl som angetts i promemorian anser även jag att ett system med preliminär

avgift bör införas.

Jag ansluter mig även till vad som föreslagits i promemorian om innehållet i de

bestämmelser om preliminär avgift som bör meddelas. Preliminär avgift skall alltså

utgå under de år för vilka studiemedelstagaren är skyldig att erlägga avgift enligt

studiemedelsförordningen, s. k. slutlig avgift. Detta innebär att preliminär avgift

skall utgå första gången under det år då avgiftskvoten fastställs, dvs. under tredje

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

39

året efter det år då studiemedelstagaren senast uppburit studiemedel. Preliminär avgift

skall därefter utgå till dess återbetalningsskyldigheten upphör. Detta sker när

studiemedelstagaren erlagt antingen avgifter som tillhopa uppgår till lika många

basbelopp som han uppburit i återbetalningspliktiga studiemedel eller avgifter som

tillhopa uppgår till det belopp som studiemedelstagaren skulle ha betalt, om de

återbetalningspliktiga studiemedlen utgjort ett konventionellt lån med fasta annuiteter

och med en på visst sätt reducerad ränta. Oberoende av hur stort belopp den

återbetalningsskyldige erlagt, utgår inte någon slutlig avgift för år efter det år då

den återbetalningsskyldige fyller 65 år. Detsamma bör gälla även i fråga om preliminär

avgift. Avlider den återbetalningsskyldige bortfaller återbetalningsskyldigheten.

Preliminär avgift bör därför inte utgå under år efter det under vilket dödsfallet

inträffat. Preliminär avgift skall utgå med det belopp som utgör produkten

av den återbetalningsskyldiges avgiftskvot och det basbelopp som gällde vid början

av året, dvs. det belopp till vilket den slutliga avgiften för året högst får bestämmas

enligt studiemedelsförordningen, här kallat hel avgift. Preliminär avgift uppgår

således till det belopp som enligt 24 och 25 § § studiemedelsförordningen skall utgå

i slutlig avgift för år, under vilket den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag dels

överstiger avgiftsgränsen — två basbelopp, f. n. 11 400 kr. — dels når sådan höjd

att tröskelreglerna i 25 § andra stycket studiemedelsförordningen inte blir tillämpliga.

Den återbetalningsskyldige bör dock befrias helt eller delvis från skyldighet

att erlägga preliminär avgift, om det kan antas att befrielsen leder till bättre

överensstämmelse mellan den preliminära avgiften och motsvarande slutliga avgift.

Detta innebär att återbetalningsskyldig skall befrias helt från preliminär avgift för

ett år om det kan antas att hans avgiftsunderlag för samma år inte kommer att

överstiga avgiftsgränsen, två basbelopp (jfr 24 § första stycket studiemedelsförordningen).

Partiell befrielse från preliminär avgift skall medges i sådan omfattning

att den preliminära avgiften inte överstiger en tiondel av det beräknade avgiftsunderlaget

för året och inte heller en fjärdedel av den del av samma avgiftsunderlag

som överstiger avgiftsgränsen (jfr 25 § andra stycket studiemedelsförordningen).

Slutligen bör befrielse helt eller delvis kunna äga rum, om det föreligger synnerliga

skäl därtill (jfr 26 § studiemedelsförordningen). Befrielse helt eller delvis från

preliminär avgift bör medges endast efter ansökan av den återbetalningsskyldige.

Ansökan om befrielse bör inges före utgången av avgiftsåret. I extrema undantagsfall

bör dock ansökan som kommer in senare få tas upp till prövning.

Mitt förslag att befrielse helt eller delvis från preliminär avgift kan ske endast

efter ansökan från den återbetalningsskyldige, sammanställt med vad jag senare

kommer att föreslå om slutlig avgift, innebär att återbetalningsskyldig i vissa fall

får den anpassning av betalningsskyldigheten som föreskrivs i studiemedelsförordningen

endast om han för varje år tar ett initiativ. Detta måste avse antingen en

ansökan om befrielse helt eller delvis från den preliminära avgiften för året eller

en ansökan om att storleken av motsvarande slutliga avgift skall prövas särskilt.

För att den återbetalningsskyldige skall bli i stånd att ta erforderligt initiativ är det

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

av stor betydelse att han årligen erhåller en fullständig och korrekt information om

storleken av den preliminära avgiften och om vad han skall iaktta för att få befrielse

helt eller delvis från denna avgift. Centrala studiehjälpsnämnden bör åläggas

att sända ut sådan information.

Preliminär avgift för ett år skall givetvis endast utgå i avräkning på en slutlig

avgift för samma år. Denna kan bestämmas först efter det den återbetalningsskyldiges

och/eller hans makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst

för året fastställts. I prop. 1964:138 uttalade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,

som jag tidigare anfört, att det från sociala synpunkter måste vara

fullt tillräckligt, om uppskov eller avgiftsnedsättning får åtnjutas av dem som särskilt

begär det i samband med den preliminära debiteringen. Mot bakgrund av

detta uttalande föreslås i departementspromemorian att storleken av den slutliga

avgiften skall prövas särskilt endast om den återbetalningsskyldige helt eller delvis

befriats från motsvarande preliminära avgift. För övriga fall föreslås att den preliminära

avgiften utan särskild prövning skall utgöra även slutlig avgift. Den slutliga

avgiften kommer alltså i sådana fall att utgöra produkten av den återbetalningsskyldiges

avgiftskvot och det basbelopp som gällde vid årets början, s. k. hel avgift.

Detta föreslås i promemorian gälla även om det skulle visa sig att den återbetalningsskyldiges

avgiftsunderlag är mindre än det som enligt 24 och 25 §§ studiemedelsförordningen

krävs för att hel avgift skall utgå. Om synnerliga skäl föreligger, bör

dock den återbetalningsskyldige enligt promemorian kunna efter ansökan befrias

helt eller delvis från den slutliga avgiften.

Några remissinstanser anför betänkligheter mot departementspromemorians förslag

om bestämmande av slutliga avgifter. Förslaget leder enligt centrala studiehjälpsnämnden

till att betalningsskyldigheten inte kommer att anpassas till betalningsförmågan

på sätt som föreskrivs i studiemedelsförordningen dels i de fall då

den återbetalningsskyldige inte begärt befrielse helt eller delvis från den preliminära

avgiften, dels i de fall då han visserligen ansökt om befrielse men inte fått sin

ansökan bifallen. Detta gäller, såsom nämnden uppfattat förslaget, oavsett hur stor

skillnaden är mellan den preliminära avgiften och den avgift som skulle utgå enligt

studiemedelsförordningen. Vidare måste enligt nämndens mening beaktas att orsaken

till att den återbetalningsskyldige inte begärt befrielse från den preliminära

avgiften kan vara att det varit omöjligt att förutse hur stort avgiftsunderlaget skulle

bli. Enligt nämndens och även TCO:s mening bör förordningen om studiemedelsavgifter

kompletteras med en bestämmelse av innebörd att storleken av den slutliga

avgiften skall prövas, om den återbetalningsskyldige begär det. Nämnden anser

slutligen att en bestämmelse härom troligen leder till att antalet ansökningar om

befrielse från preliminär avgift minskar.

För egen del finner jag att en bestämmelse av den innebörd som centrala studiehjälpsnämnden

och TCO föreslagit i vissa fall behövs för att trygga en anpassning

av betalningsskyldigheten till betalningsförmågan. Jag förordar därför att en sådan

bestämmelse förs in i förordningen om studiemedelsavgifter. Den i promemorian

föreslagna regeln om befrielse från slutlig avgift när synnerliga skäl föreligger kan

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. May.ts proposition nr 143 år 1967

därvid utgå. I övrigt ansluter jag mig till vad som föreslagits i promemorian om

prövning av slutlig avgift.

I likhet med vad som föreslagits i promemorian och som lämnats utan erinran

av remissinstanserna förordar jag att kvarstående avgift skall utgå om

det visar sig att den slutliga avgiften överstiger den preliminära avgiften och att den

återbetalningsskyldige skall ha rätt till återbäring om det visar sig att det

belopp som han erlagt i preliminär avgift överstiger den slutliga avgiften.

Promemorieförslaget att antalet uppbördster miner skall bestämmas

till tre för preliminär avgift och två för kvarstående avgift accepteras av de

remissinstanser som yttrat sig över förslaget med undantag av en remissinstans som

anser att antalet uppbördsterminer för preliminär avgift bör vara större än tre.

I promemorian föreslås vidare att antalet uppbördsterminer skall begränsas beträffande

återbetalningsskyldig som har att erlägga endast en särskilt liten avgift.

Beträffande preliminär avgift föreslås således att avgift som uppgår till högst 5 %

av det basbelopp som gällde vid början av året i sin helhet skall betalas under

den första uppbördsterminen och att avgift som överstiger 5 men inte 10 % av

samma basbelopp skall delas upp på de två första uppbördsterminerna. Kvarstående

avgift som uppgår till högst 5 % av basbeloppet bör enligt promemorian

betalas i sin helhet under den första uppbördsterminen. Mot förslaget att begränsa

antalet uppbördsterminer för återbetalningsskyldig som har att erlägga en särskilt

liten avgift har invändningar gjorts av två remissinstanser. Sålunda anser TCO det

vara tveksamt om en begränsning överhuvudtaget bör ske. Avgift som överstiger

100 kr. bör enligt TCO alltid fördelas på tre uppbördsterminer. Centrala studiehjälpsnämnden

anser att begränsningen bör utformas så att preliminär avgift som

uppgår till högst 100 kr. betalas under en uppbördstermin och att avgift som överstiger

100 men inte 200 kr. betalas under två uppbördsterminer.

I likhet med vad som anförts i departementspromemorian anser jag att antalet

uppbördsterminer bör bestämmas så att en hög betalningsfrekvens tryggas samtidigt

som återbetalningsskyldigheten anpassas till betalningsförmågan. Dessa två krav

torde tillgodoses bäst om antalet uppbördsterminer bestäms, i enlighet med promemorieförslaget,

till tre för preliminär avgift och två för kvarstående avgift.

För särskilt små preliminära avgifter bör antalet uppbördsterminer dock begränsas.

En uppdelning på flera uppbördsterminer torde nämligen då inte vara nödvändig

för att anpassa betalningsskyldigheten till betalningsförmågan. Det kan dessutom

antas att en uppdelning av en särskilt liten avgift skulle leda till en lägre betalningsfrekvens,

eftersom den återbetalningsskyldige skulle uppleva det som ett onödigt

besvär att behöva verkställa flera betalningar. Begränsningen av antalet uppbördsterminer

för särskilt små preliminära avgifter torde böra utformas i överensstämmelse

med vad centrala studiehjälpsnämnden föreslagit i remissyttrandet över

departementspromemorian. Avgift som uppgår till högst 100 kr. bör alltså betalas

under en uppbördstermin, lämpligen den första. Avgift som överstiger 100 men

inte 200 kr. bör betalas under två uppbördsterminer, lämpligen med halva belop
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

pet under vardera av de två första. Med hänsyn till att kvarstående avgift, enligt

vad jag senare kommer att föreslå, aldrig kommer att utgå med lägre belopp än

100 kr., saknar jag anledning att föreslå bestämmelser om begränsning av antalet

uppbördsterminer för särskilt små kvarstående avgifter.

Uppbördstermin bör som postverket påpekat bestämmas till den 6 i resp.

kalendermånad så att den inte sammanfaller med den intensivaste betalningstrafiken

vid månadsskifte. Jag anser att uppbördsterminerna lämpligen kan förläggas till

juni, september och december under avgiftsåret samt för kvarstående avgift till

februari och april under andra året efter avgiftsåret.

I fråga om formerna för indrivning av avgifter som inte

erläggs frivilligt innehåller promemorian, som jag nyss redovisat, två

alternativa förslag, alternativ A och alternativ B. När det gäller att avgöra vilket

indrivningssystem som bör väljas är det enligt promemorian två frågor som måste

undersökas. Den ena avser vilket system som kan göras effektivast och den andra

vilket system som kan trygga den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet. Som

mätare på ett indrivningssystems effektivitet bör man främst se indrivningsprocenten,

dvs. det antal procent av det oguldna avgiftsbeloppet som genom användning av

systemet drivs in. Effektiviteten beror även på vad som fordras för att exekutiva

tvångsåtgärder skall få företas mot en tredskande gäldenär och hur snabbt villkoren

för sådana åtgärder kan uppfyllas. Vidare måste hänsyn tas till kostnaderna för

systemet. Härvid bör såväl samhällets som den återbetalningsskyldiges kostnader

beaktas. Av betydelse är slutligen frågan hur de uppgifter som avses bli ålagda

skilda myndigheter kan komma att påverka dessa myndigheters verksamhet.

Enligt departementspromemorian kan den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet

tillgodoses både i ett indrivningssystem som — i likhet med alternativ A

— bygger på direkt exigibilitet och i ett system som — i överensstämmelse med

alternativ B — bygger på ett civilt kravförfarande. I promemorian anförs vidare

följande. I de flesta indrivningsärenden torde den återbetalningsskyldige inte bestrida

betalningsskyldighet. I sådana ärenden leder ett system med direkt exigibilitet

snabbare till utmätning än ett system som bygger på ett civilt kravförfarande. I fråga

om indrivningsärenden där det råder tvist om betalningsskyldigheten är det svårare

att avgöra vilket system som vanligen snabbast leder till utmätning. Det är dock

oklart vilken betydelse som bör tillmätas det förhållandet att ett indrivningssystem

kan leda till utmätning snabbare än ett annat indrivningssystem, eftersom resultatet

av utmätning ofta är dåligt. Ett system med direkt exigibilitet torde i vissa fall bli

avgjort billigare för den återbetalningsskyldige än ett system med civilt kravförfarande.

Detta gäller de fall då det civila kravförfarandet måste användas i sin helhet,

dvs. från kravbrevet till domstols dom eller domstols bevis i anledning av ansökan

om betalningsföreläggande och till utmätning. Om båda typerna av indrivningssystem

utformas så att de leder till samma indrivningsprocent, torde det inte vara

möjligt att avgöra vilken typ som är billigast för samhället.

De allra flesta remissinstanserna tillstyrker att indrivningsförfarandet utformas i

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

huvudsaklig överensstämmelse med alternativ A. Det uttalas att den enskildes berättigade

krav på rättssäkerhet tryggas och att alternativ A snabbare leder fram

till betalning än alternativ B. Centrala studiehjälpsnämnden anser att den tid som

enligt alternativ B behövs, innan betalning kan drivas in, blir väsentligt längre än

i alternativ A. Detta kan enligt nämndens mening skapa data- och redovisningstekniska

svårigheter. Allmänt betonas att den enskildes kostnader i samband med indrivning

blir lägst enligt alternativ A. Några av remissinstanserna räknar med att

alternativ A blir billigast även för statsverket. Det framhålles att alternativ A är

administrativt enklast samt att en samordning av ADB-rutinerna hos kronofogdemyndigheterna

och centrala studiehjälpsnämnden blir möjlig, om alternativ A väljs.

De remissinstanser som förordar alternativ B åberopar i huvudsak skilda skäl

för sin ståndpunkt. Kammarrätten och SACO anser att skyldigheten att återbetala

studiemedel är en civilrättslig förpliktelse och att indrivningen därför bör utformas

som ett civilt kravförfarande. Kammarrätten anser vidare att belastningen för de

allmänna domstolarna enligt alternativ B skulle bli obetydlig, medan det är mera

ovisst hur stor arbetsbelastningen enligt alternativ A skulle bli för kammarrätten.

Statskontoret kommenterar uttalandet i departementspromemorian om att ett

civilt kravförfarande som utnyttjas i sin helhet, dvs. omfattar domstolsprövning

och utmätning, blir dyrare för den återbetalningsskyldige än ett system med direkt

exigibilitet. Statskontoret anser att denna invändning inte kan vara avgörande eftersom

det civila kravförfarandet just syftar till att minska behovet av exekutiva

åtgärder. Statskontoret anser vidare att exekutionsväsendet inte bör ges nya arbetsuppgifter

av större omfattning, eftersom visst utredningsarbete pågår på detta område.

Fullmäktige i riksbanken är inte övertygade om att alternativ A kommer att

medföra så stora ekonomiska fördelar att de uppväger nackdelarna med det hårdare

indrivningsförfarandet.

För egen del anser jag att både alternativ A och alternativ B tryggar den enskildes

berättigade krav på rättssäkerhet. Båda alternativen torde dessutom kunna

leda till ungefär samma betalningsfrekvens, om de utnyttjas rätt. I dessa två hänseenden

anser jag alltså alternativen vara likvärdiga. I övrigt har emellertid alternativ

A flera betydande fördelar framför alternativ B. Eftersom det enligt alternativ A

inte krävs något rättegångsförfarande för att nå exekution, kommer detta alternativ

att bli, dels snabbare dels administrativt enklare än alternativ B. Att indrivningssystemet

snabbt kan leda till exekution torde vara av väsentlig betydelse för att

förmå de återbetalningsskyldiga att betala frivilligt. Det är också av stor vikt för

att underlätta administrationen av återbetalningssystemet. Som en stor fördel med

alternativ A räknar jag vidare att det blir billigare för den enskilde. Sannolikt torde

alternativ A även från statsverkets synpunkt bli billigare än alternativ B, eftersom

något rättegångsförfarande inte kommer att behövas. Antalet återbetalningsskyldiga

kommer så småningom att bli mycket stort. Det blir därför nödvändigt att utforma

återbetalningssystemet så att en stor del av det administrativa arbetet kan utföras

med datamaskin. Även med hänsyn härtill är alternativ A att föredra, eftersom det

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

gör en viss samordning av ADB-rutiner hos centrala studiehjälpsnämnden och

kronofogdemyndigheterna möjlig.

Jag förordar därför att avgifter som inte erläggs frivilligt får tas ut genom utmätning

utan föregående dom eller utslag. För att trygga rättssäkerheten bör det

finnas möjlighet för återbetalningsskyldig att få avgiftsbeslut överprövat. Bestämmelser

härom bör i enlighet med vad som anförs i departementspromemorian,

alternativ A, ge återbetalningsskyldig dels rätt att hos centrala studiehjälpsnämnden

söka rättelse i nämndens beslut om avgift, dels rätt att överklaga nämndens beslut

hos kammarrätten. Rättelse i nämndens beslut om avgift bör sökas inom ett år

efter det den återbetalningsskyldige fått underrättelse om beslutet.

I likhet med vad som anförs i departementspromemorian anser jag att det inte

behövs någon bestämmelse om rätt för myndighet att medge återbetalningsskyldig

anstånd med erläggande av avgift till senare tidpunkt

under sam ma år.

I likhet med vad som föreslås i departementspromemorian anser jag att

huvudparten av de administrativa uppgifterna i aterbetalningssystemet

bör uppdras åt centrala studiehjälpsnämnden och

att en stor del av de administrativa uppgifterna bör utföras med hjälp av datamaskiner.

Jag utgår från att statistiska centralbyrån, postbanken och länsstyrelsernas

datakontor skall lämna nämnden erforderligt biträde med utförande av datamaskinsarbete.

Bestämmelser härom behöver inte tas in i förordningen om studiemedelsavgifter.

De bestämmelser om debitering och uppbörd av avgifter som jag förordat bör

träda i kraft den 1 januari 1968.

Statsverkets kostnader för det återbetalningssystem som jag förordat och för viss

omläggning av hittills tillämpade rutiner för registrering av utbetalning av studiemedel

har av centrala studiehjälpsnämnden och statistiska centralbyrån beräknats till

956 000 kr. under budgetåret 1967/68. Av detta belopp utgör 516 000 kr. engångskostnader.

Kostnaderna kommer således att överstiga tidigare beräknat belopp

med cirka 500 000 kr. (jfr prop. 1967:1 bil. 10 s. 381; SU 8; rskr 8).

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Förverkande av studiemedel m. m.

45

På de skäl som centrala studiehjälpsnämnden anfört anser jag att det bör finnas

en möjlighet att medge undantag från regeln om förverkande av studiemedel, om

särskilda skäl föreligger. Som sådant särskilt skäl bör enligt min mening dock inte

godtas endast det förhållandet att den studerande ingett sin ansökan om studiemedel

för ett kalenderhalvår först kort tid före utgången av samma kalenderhalvår.

I sådant fall måste hänsyn tas även till anledningen till att ansökningen

ingetts så sent. Det bör därvid krävas att den studerande på grund av förhållande

som han inte kunnat råda över varit förhindrad att inge sin ansökan tidigare. Det

bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma vilken myndighet som skall besluta

i fråga om undantag från förverkanderegeln. Bestämmelse härom bör alltså inte

tas in i studiemedelsförordningen.

I likhet med centrala studiehjälpsnämnden anser jag att ränta bör utgå på belopp

som återkrävs enligt 32 § studiemedelsförordningen från den dag då beloppet

lyfts till dess det betalts tillbaka. Räntan bör i regel utgå med den räntesats

som nämnden föreslagit, dvs. en räntesats som med 2 % överstiger normalräntan

för lån från statens utlåningsfonder eller med f. n. 7,75 %. I vissa fall kan det dock

vara orimligt att debitera så hög ränta på studiemedel som återkrävs. Detta gäller

särskilt i de fall då återkravet föranleds av att studiemedelstagaren avbrutit sina

studier. Jag föreslår därför att centrala studiehjälpsnämnden skall få medge befrielse

från ränta helt eller delvis om särskilda skäl föreligger.

De nu förordade ändringarna i studiemedelsförordningen bör träda i kraft den 1

januari 1968. Ränta bör således utgå på belopp som återkrävs enligt 32 § studiemedelsförordningen

tidigast fr. o. m. den 1 januari 1968 även om beloppet uppburits

dessförinnan. Vidare bör gälla att den föreslagna räntan skall utgå även i

de fall då återkravet skett före den 1 januari 1968.

På grund av vad jag sålunda anfört har inom ecklesiastikdepartementet upprättats

förslag till

1) förordning om studiemedelsavgifter,

2) förordning om ändrad lydelse av 32 och 33 §§ studiemedelsförordningen den

4 juni 1964 (nr 401).

Om innehållet i förslaget till förordning om studiemedelsavgifter får jag utöver

den tidigare framställningen anföra följande.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Specialmotivering

2 §.

Paragrafen innehåller vissa begreppsbestämningar.

Enligt studiemedelsförordningen återbetalas studiemedel genom avgifter som

beräknas för kalenderår. Kalenderår för vilket avgift kan komma i fråga enligt

studiemedelsförordningen kallas här avgiftsår.

Bestämmelsen i tredje stycket har sin motsvarighet i 21 § första stycket studiemedelsförordningen.

3 §.

Enligt studiemedelsförordningen beräknas återbetalningsskyldigs avgift på grundval

av bl. a. hans avgiftskvot. I 23 § studiemedelsförordningen anges när avgiftskvot

skall fastställas. I likhet med vad som föreslås i departementspromemorian

anser jag att avgiftskvoten bör fastställas av centrala studiehjälpsnämnden. Uppgift

om storleken av avgiftskvoten bör ingå i den underrättelse om debitering av

preliminär avgift som centrala studiehjälpsnämnden skall sända ut varje år (jfr 12

och 13 §§). Anser den återbetalningsskyldige att avgiftskvoten är felaktig, kan

han — enligt mitt förslag i den allmänna motiveringen (s. 44) — begära ändring

antingen genom att söka rättelse i nämndens beslut om avgift eller genom att

överklaga nämndens beslut hos kammarrätten.

4—7 §§.

I dessa paragrafer har tagits in de bestämmelser om preliminär avgift som jag

redovisat i den allmänna motiveringen (s. 38—40).

Enligt studiemedelsförordningen upphör återbetalningsskyldigheten ■—- om man

bortser från de fall då den återbetalningsskyldige fyllt 65 år eller avlider — först

när den återbetalningsskyldige erlagt vissa belopp. Återbetalningsskyldig som påförts

avgifter till samma belopp men som inte erlagt alla avgifterna blir alltså inte

fri från sin återbetalningsskyldighet. För att detta inte skall leda till att han påförs

avgifter till sammanlagt högre belopp än som — om de erläggs — krävs för

att återbetalningsskyldigheten skall upphöra har i 6 § förts in en bestämmelse om

att preliminär avgift i vissa fall skall utgå med lägre belopp än som följer av den

huvudregel som föreslagits i den allmänna motiveringen (jfr s. 39). Bestämmelsen

innebär att preliminär avgift inte får bestämmas till högre belopp än som motsvarar

skillnaden mellan å ena sidan det belopp som enligt 29 § första stycket eller 30 §

första stycket studiemedelsförordningen skall erläggas för att återbetalningsskyldigheten

skall upphöra och å andra sidan summan av de avgifter som påförts för

tidigare år. När preliminär avgift för ett avgiftsår skall debiteras blir det alltså

nödvändigt att jämföra å ena sidan det belopp som måste erläggas för att återbetalningsskyldigheten

skall upphöra enligt 29 § första stycket eller 30 § första stycket

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

47

studiemedelsförordningen och å andra sidan summan av tidigare påförda avgifter.

Vid jämförelsen kan såvitt avser närmast föregående år hänsyn tas endast till

den preliminära avgiften, eftersom den slutliga avgiften ännu inte fastställts. Med

påförd avgift har jämställts belopp som den återbetalningsskyldige erlagt frivilligt

enligt 27 § studiemedelsförordningen. Sådant belopp beräknas enligt nämnda

paragrafs andra stycke med en viss procentuell förhöjning. Enligt 18 § förslaget

till förordning om studiemedelsavgifter skall avgift eller del av avgift som inte

erläggs inom viss tid inte längre drivas in. Ett sådant oguldet avgiftsbelopp betraktas

därefter i princip som om det aldrig debiterats. Det »återförs» till »kapitalskulden»

eller det s. k. huvudregistret. Återfört avgiftsbelopp skall uppenbarligen

inte beaktas när man bedömer om den återbetalningsskyldige påförts avgifter till

de belopp som nyss angetts.

Som jag nyss anfört skall den jämförelse mellan olika poster som krävs vid bestämmande

av den preliminära avgiften å ena sidan avse det belopp som måste

erläggas för att återbetalningsskyldigheten skall upphöra antingen enligt 29 § första

stycket studiemedelsförordningen eller enligt 30 § första stycket samma förordning. I

29 § första stycket studiemedelsförordningen anges nämnda belopp i basbelopp. När

jämförelsen avser å ena sidan det belopp som anges i sist nämnda bestämmelse, måste

alltså alla poster som berörs av jämförelsen bestämmas i basbelopp. När jämförelsen

avser å ena sidan det belopp som anges i 30 § första stycket skall på motsvarande

sätt alla poster anges i krontal.

I den allmänna motiveringen (s. 39) har föreslagits att återbetalningsskyldig skall

befrias helt eller delvis från preliminär avgift, om det kan antas att befrielsen

leder till bättre överensstämmelse mellan den preliminära avgiften och motsvarande

slutliga avgift. På sätt som också angetts i den allmänna motiveringen innebär

den föreslagna regeln om befrielse från preliminär avgift dels att återbetalningsskyldig

skall befrias helt från preliminär avgift för ett år om det kan antas att hans

avgiftsunderlag inte kommer att överstiga avgiftsgränsen, två basbelopp, dels att

han skall befrias delvis från preliminär avgift i sådan omfattning att den preliminära

avgiften inte överstiger en tiondel av det beräknade avgiftsunderlaget för året

och inte heller en fjärdedel av den del av samma avgiftsunderlag som överstiger

avgiftsgränsen, dels att han dessutom kan befrias helt eller delvis från preliminär

avgift om synnerliga skäl föreligger. Vad sålunda anförts om innebörden i den

föreslagna bestämmelsen om befrielse från preliminär avgift är tillämpligt endast

på återbetalningsskyldiga som är bosatta i Sverige.

I fråga om återbetalningsskyldiga som är bosatta utomlands kommer den föreslagna

bestämmelsen om befrielse från preliminär avgift att få en helt annan innebörd

än beträffande återbetalningsskyldiga som är bosatta i Sverige. Enligt 24 och

25 §§ studiemedelsförordningen begränsas betalningsskyldigheten för ett år, om

den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag för året inte uppnår vissa tal. Eftersom

avgiftsunderlaget för ett år består av bl. a. den återbetalningsskyldiges till statlig

inkomstskatt beskattningsbara inkomst för samma år, har nyss nämnda regler

om begränsning av betalningsskyldigheten gjorts tillämpliga endast på den som va
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

rit bosatt i Sverige hela året. Den som inte varit bosatt i Sverige hela året kan alltså

inte befrias helt från den slutliga avgiften för samma år på den grund att hans

avgiftsunderlag inte överstiger avgiftsgränsen, två basbelopp. Han kan inte heller

befrias delvis från den slutliga avgiften på den grunden att avgiften skulle överstiga

tröskelvärdena en tiondel av avgiftsunderlaget eller en fjärdedel av den del av

avgiftsunderlaget som överstiger avgiftsgränsen. Han kan enligt 24 § andra stycket

studiemedelsförordningen befrias helt från den slutliga avgiften, om särskilda

skäl föreligger. Enligt 26 § samma förordning kan han befrias helt eller delvis från

den slutliga avgiften, om synnerliga skäl föreligger. Med den utformningen som

bestämmelsen om befrielse från preliminär avgift fått kommer vad nu sagts om

befrielse från slutlig avgift att äga motsvarande tillämpning på preliminär avgift.

Villkoret för befrielse helt eller delvis från preliminär avgift är att det kan antas

att bättre överensstämmelse uppnås mellan den preliminära avgiften och

motsvarande slutliga avgift. Något bevis om att befrielsen leder till detta resultat

krävs däremot inte. I huvudsak torde frågan om befrielse från preliminär avgift få

bedömas med ledning av de uppgifter som den återbetalningsskyldige själv lämnar

om sina personliga och ekonomiska förhållanden. I 27 § föreslås att de uppgifter

om personliga och ekonomiska förhållanden som krävs för bedömning av en ansökan

om befrielse från preliminär avgift skall lämnas på heder och samvete. Återbetalningsskyldig

som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar osanna uppgifter

kan därför dömas enligt 15 kap. 10 § brottsbalken för osann försäkran eller

vårdslös försäkran. Har den återbetalningsskyldige genom att lämna felaktiga uppgifter

skaffat sig befrielse från preliminär avgift, riskerar han dessutom att få betala

en tilläggsavgift enligt 9 § andra stycket.

I vissa fall skall debiterad preliminär avgift inte erläggas. Bestämmelser härom

ingår i 24 §. Om återbäring av för mycket erlagd preliminär avgift gäller 21—

23 §§.

8 §.

Första stycket innehåller bestämmelser om när slutlig avgift skall prövas särskilt.

I fråga om dessa bestämmelser hänvisas här till den allmänna motiveringen (s. 40—

41). Enligt vad som anförts där kan i vissa fall en anpassning av betalningsskyldigheten

till betalningsförmågan tryggas endast om den återbetalningsskyldige har en

ovillkorlig rätt att få storleken av den slutliga avgiften prövad. För att koncentrera

handläggningen av frågor om slutlig avgift till en viss tidsperiod per år har föreskrivits

att ansökan skall inges före utgången av januari månad andra året efter

avgiftsåret. Detta innebär att den återbetalningsskyldige kommer att ha en betänketid

av omkring två månader efter det han fått besked om taxeringen för avgiftsåret.

Bestämmelsen i andra stycket om avrundning av slutlig avgift motiveras av att

det skulle bli förenat med jämförelsevis stora kostnader att debitera och driva

in små kvarstående avgifter. Även återbäring av för mycket erlagd preliminär

avgift blir relativt sett mycket dyr om det överskjutande beloppet är litet. Bestämmelsen

om avrundning gäller med det undantag som följer av paragrafens tredje

stycke.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Den omständigheten att slutlig avgift för ett år avrundas nedåt till samma belopp

som motsvarande preliminära avgift innebär inte att den återbetalningsskyldige

en gång för alla befrias från skyldighet att erlägga skillnadsbeloppet. Vad

som sker är endast att han får uppskov med erläggandet till ett senare år, som om

hans avgiftsunderlag varit så mycket lägre att den slutliga avgiften inte bort överstiga

den preliminära. Om den slutliga avgiften avrundas uppåt till samma belopp

som den preliminära avgiften kommer den återbetalningsskyldige att tillgodoräknas

mellanskillnaden som slutlig avgift för året vilket leder till att hans återstående

återbetalningsskyldighet minskas i motsvarande mån.

I tredje och fjärde styckena har liksom i 6 § beträffande preliminär avgift förts

in bestämmelser om sådan begränsning av slutlig avgift som skall trygga att den

återbetalningsskyldige inte påförs avgifter till sammanlagt större belopp än som —

om de erläggs — krävs för att återbetalningsskyldigheten skall upphöra. Bestämmelsen

har utformats så att hänsyn skall tas dels till de slutliga avgifterna

för tidigare avgiftsår, dels till de belopp som den återbetalningsskyldige erlagt frivilligt

enligt 27 § studiemedelsförordningen jämte den procentuella förhöjning

som avses i nämnda paragrafs andra stycke, dels till den preliminära avgiften för

året närmast efter avgiftsåret. Denna avgift har nämligen redan bestämts — bl. a.

med tillämpning av 6 § — när den slutliga avgiften skall fastställas. I övrigt har

bestämmelsen utformats på samma sätt som motsvarande bestämmelse i 6 §.

9 §.

Första stycket innehåller en bestämmelse om skyldighet att erlägga kvarstående

avgift. På grund av avrundningsregeln i 8 § andra stycket kan kvarstående avgift

inte utgå med lägre belopp än 100 kr. om inte annat följer av 8 § tredje stycket.

Bestämmelserna i andra stycket om tilläggsavgift motiveras av att beslut om befrielse

helt eller delvis från preliminär avgift i allmänhet kommer att grundas på

ett mycket osäkert material, nämligen antaganden dels om en framtida inkomstutveckling,

dels om framtida beslut av taxeringsmyndigheterna i frågor om

skattskyldighet, avdragsrätt m. m. Det kan därför lätt inträffa att återbetalningsskyldig

befrias från skyldighet att erlägga belopp som det senare visar sig att han

bort betala. Detta föranleder då en debitering av kvarstående avgift. Eftersom den

kvarstående avgiften enligt 14 § skall betalas först under andra året efter avgiftsåret

har den återbetalningsskyldige erhållit en kredit på mer än ett år. Härför bör

utgå ränta. Denna har schabloniserats i form av en tilläggsavgift vilken liksom

räntan på kvarstående skatt beräknats till nio öre per krona. Minimiavgiften har bestämts

till 10 kr. I fråga om betalning av tilläggsavgiften föreslås gälla i huvudsak

samma regler som för den kvarstående avgiften. Den omständigheten att tilläggsavgift

inte erläggs leder dock inte till att sådan extra avgift debiteras som föreslås

i 19 §.

10 §.

I den allmänna motiveringen (s. 40—41) har föreslagits att storleken av den

slutliga avgiften för ett avgiftsår skall prövas särskilt endast om den återbetalnings4

— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 143

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

skyldige antingen befriats helt eller delvis från den preliminära avgiften för samma

år eller begärt prövning av den slutliga avgiften. För övriga fall har föreslagits en

regel av innebörd att den preliminära avgiften utan särskild prövning även skall

utgöra slutlig avgift. Av vad som anförts i den allmänna motiveringen framgår ati

denna regel kan leda till att slutlig avgift kommer att utgå med högre belopp än

som följer 24 och 25 §§ studiemedelsförordningen. Det överskjutande beloppet

bör—såsom dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet anfört i prop. 1964:138

s. 176 — inte räknas som sådan frivillig inbetalning som avses i 27 § studiemedelsförordningen.

Den återbetalningsskyldige bör alltså inte tillgodoräknas sådan förhöjning

av det överskjutande beloppet som enligt andra stycket i nämnda paragraf

utgår vid frivillig inbetalning.

11 §•

I den allmänna motiveringen (s. 44) har föreslagits att huvudparten av de administrativa

uppgifterna i återbetalningssystemet uppdras åt centrala studiehjälpsnämnden.

I enlighet därmed föreskrivs i denna paragraf att nämnden skall avgöra

frågor om preliminär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift.

12 §.

I den allmänna motiveringen (s. 39) har föreslagits att preliminär avgift för ett

år skall utgå med det belopp till vilket den slutliga avgiften för året högst får bestämmas

enligt studiemedelsförordningen. Bestämmelse härom har föreslagits

skola ingå i 5 §. Enligt vad jag anfört i specialmotiveringen till 4—7 §§ har

i 6 § förts in en bestämmelse om att preliminär avgift i visst fall skall utgå med

lägre belopp än som följer av förslaget i den allmänna motiveringen. I den allmänna

motiveringen har vidare föreslagits dels att den återbetalningsskyldige skall befrias

helt eller delvis från skyldighet att erlägga preliminär avgift, om det kan antas att

befrielsen leder till bättre överensstämmelse mellan den preliminära avgiften och

motsvarande slutliga avgift, dels att sådan befrielse medges endast efter ansökan

från den återbetalningsskyldige. Bestämmelserna om befrielse från preliminär avgift

finns i 7 §. Mot bakgrund av vad som sålunda föreslagits om villkoren för befrielse

från preliminär avgift har jag i den allmänna motiveringen uttalat att det är av

stor betydelse att den återbetalningsskyldige årligen erhåller en fullständig och

korrekt information om storleken av den preliminära avgiften och om vad han

skall iaktta för att få befrielse helt eller delvis från denna avgift.

I enlighet med det anförda föreskrivs i första stycket av denna paragraf att återbetalningsskyldig

varje år skall debiteras preliminär avgift med det belopp som

följer av 5 och 6 § § samt att debiteringsbeslutet förfaller i den mån den återbetalningsskyldige

befrias från preliminär avgift enligt 7 §. Underrättelse om debiteringen

skall enligt 13 § sändas till den återbetalningsskyldige. Underrättelsen skall enligt

samma paragraf innehålla uppgift om den återbetalningsskyldiges avgiftskvot och

uppgift om vad den återbetalningsskyldige skall iakttaga om han önskar ansöka

om befrielse helt eller delvis från den debiterade preliminära avgiften enligt 7 §.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967 51

Vidare skall underrättelsen innehålla uppgift även om möjligheten att söka rättelse

i eller föra talan mot debiteringsbeslutet.

För att trygga en god anpassning av återbetalningsskyldigheten till betalningsförmågan

är det nödvändigt att centrala studiehjälpsnämnden debiterar den preliminära

avgiften för året och sänder ut underrättelse om debiteringen så tidigt under

året, att återbetalningsskyldig som anser sig ha rätt till befrielse helt eller delvis från

avgiften hinner ansöka därom och att centrala studiehjälpsnämnden hinner fatta

beslut i anledning av ansökningen samt skicka ut underrättelse om detta beslut,

allt i god tid före den första uppbördsterminen. Jag har dock inte ansett det nödvändigt

eller lämpligt att i förordningen om studiemedelsavgifter ta in någon bestämmelse

om sista dag för utsändande av underrättelse om preliminär avgift.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om när slutlig avgift för ett år skall

fastställas. Eftersom det är angeläget att avgiftsskyldigheten för ett år fastställs så

snart detta är möjligt, föreskrivs att beslut om slutlig avgift skall fattas snarast

möjligt efter det taxeringen för året verkställts i första instans. Detta innebär att

beslut om slutlig avgift för ett avgiftsår beträffande återbetalningsskyldig som befriats

helt eller delvis från motsvarande preliminära avgift skall fattas under andra

halvåret året efter avgiftsåret och i fråga om återbetalningsskyldig som inte fått

sådan befrielse efter det ansökan om prövning av den slutliga avgiften kommit in

till centrala studiehjälpsnämnden. Med hänsyn härtill torde taxeringsnämnds beslut

om taxering i allmänhet komma att ligga till grund för beräkningen av den

slutliga avgiften. I andra stycket har vidare tagits in bestämmelser angående omprövning

av beslut om slutlig avgift i de fall då den återbetalningsskyldiges och/eller

hans makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst sätts ned. För att

förhindra att centrala studiehjälpsnämnden belastas med ärenden om omprövning

i fall då det inte föreligger något verkligt behov av sådan prövning har såsom

villkor för omprövning uppställts krav på ansökan från den återbetalningsskyldige.

13 §.

I denna paragraf har tagits in vissa bestämmelser om skyldighet för centrala

studiehjälpsnämnden att sända underrättelse om avgiftsbeslut till återbetalningsskyldig.

Jag hänvisar här till vad jag anfört i specialmotiveringen till 12 §.

14 §.

Beträffande denna paragraf hänvisar jag till den allmänna motiveringen (s. 41

15 §.

I likhet med vad som föreslås i departementspromemorian anser jag att centrala

studiehjälpsnämnden bör få bevilja återbetalningsskyldig anstånd helt eller

delvis med inbetalning av kvarstående avgift om den återbetalningsskyldige och/

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. May.ts proposition nr 143 år 1967

eller hans make för talan mot taxering till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst.

I departementspromemorian har möjligheten till anstånd gjorts beroende av taxeringsintendentens

ställningstagande till taxeringsbesvären. I likhet med vad chefen

för finansdepartementet anfört om villkoren för anstånd med erläggande av skatt i

prop. 1967: 130 s. 118 anser jag att taxeringsfrågan är av underordnad betydelse

när det gäller anstånd med erläggande av kvarstående avgift. Det avgörande bör

vara den återbetalningsskyldiges möjligheter att betala den kvarstående avgiften.

Tyngdpunkten i bedömningen bör alltså ligga på sakens ekonomiska sida, även om

taxeringsfrågan kan komma in i bilden. Jag förordar därför att anstånd skall kunna

medges om det framstår som obilligt att den återbetalningsskyldige erlägger

den kvarstående avgiften. Anståndet bör kunna avse hela avgiften eller del av avgiften,

dock aldrig större belopp än som betingas av den återbetalningskyldiges

och/eller hans makes yrkande i taxeringsmålet. Det torde inte vara lämpligt eller

nödvändigt att i författningstexten ange under vilka villkor det från ekonomisk synpunkt

får anses obilligt att den återbetalningsskyldige erlägger en kvarstående avgift.

Det torde nämligen ligga i sakens natur att denna fråga får bedömas med ledning

av de allmänna principer om anpassning av betalningsskyldigheten till betalningsförmågan

som ligger till grund för återbetalningssystemet.

Anstånd med kvarstående avgift bör beviljas utan att den återbetalningsskyldige

ställer säkerhet för avgiften. Anståndet bör gälla till dess två månader förflutit från

dagen för beslutet i anledning av taxeringsbesvären.

16 §.

I avsikt att främja effektiviteten i återbetalningssystemet föreskrivs i denna paragraf

att påminnelse skall sändas till återbetalningsskyldig som underlåtit att i rätt

tid betala in ett avgiftsbelopp. För att staten skall få täckning för den ränteförlust

som förorsakats av betalningsförsummelsen och för kostnaderna för påminnelsen

föreskrivs vidare att en påminnelseavgift skall utgå för varje påminnelse. Det bör

ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma avgiftens storlek med beaktande av det

vid varje tidpunkt gällande ränte- och kostnadsläget.

17 §.

I likhet med vad som föreslagits i departementspromemorian anser jag att preliminär

avgift och kvarstående avgift skall betalas in antingen på centrala studiehjälpsnämndens

postgirokonto eller till riksbanken eller annan penninginrättning.

Annan penninginrättning än postbank bör få förmedla inbetalningar endast om den

förklarat sig beredd att iaktta vissa villkor. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t

eller, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, centrala studiehjälpsnämnden att ange

dessa villkor. Som villkor torde bl. a. böra gälla att penninginrättningen, såsom

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund

erbjudit, förmedlar inbetalningar utan kostnad för statsverket och de

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 143 år 1967 53

återbetalningsskyldiga på samma sätt som redan gäller i fråga om utbetalning av

studiemedel.

Vad här föreslagits om inbetalning av preliminär avgift och kvarstående avgift

bör gälla även frivillig inbetalning enligt 27 § studiemedelsförordningen.

De bestämmelser om inbetalning av preliminär avgift och kvarstående avgift

som jag föreslagit blir enligt 9 och 19 §§ tillämpliga även på tilläggsavgift och

extra avgift.

18—19 §§.

I departementspromemorian tillstyrks att — såsom centrala studiehjälpsnämnden

föreslagit — åtgärder för indrivning av avgift som inte erläggs inom föreskriven

tid får vidtas endast under en begränsad tid och att avgift som inte erlagts vid indrivningstidens

slut återförs till det s. k. huvudregistret. Som skäl härför åberopas

i promemorian att kan det antas att ett system med återföring av oguldna avgifter

enligt de riktlinjer som centrala studiehjälpsnämnden föreslagit gör det möjligt att

i någon mån begränsa de administrativa resurser som kommer att krävas för att

bevaka statens fordringsrätt enligt studiemedelssystemet. Därtill kommer att återföringsregeln

tillför studiemedelssystemet ytterligare en regel som tryggar att återbetalningsskyldigheten

anpassas till betalningsförmågan. Utan en återföringsregel skulle

nämligen den som under ett eller ett par år — kanske av fullt godtagbara skäl —

underlåter att betala påförda avgifter komma att dra på sig förfallna avgifter som

han helt saknar förmåga att betala.

I fråga om utformningen av bestämmelserna om återföring framhålls följande i

departementspromemorian. Att återföra en debiterad avgift som inte erlagts till

huvudregistret innebär uttryckt i studiemedelsförordningens terminologi, att den

återbetalningsskyldige befrias från skyldighet att erlägga det oguldna beloppet som

avgift för det år för vilket beloppet påförts honom. Däremot medför återföringen

inte någon frihet från skyldighet att återbetala motsvarande del av de återbetalningspliktiga

studiemedel som den återbetalningsskyldige uppburit. Vad som händer är

alltså att den återbetalningsskyldige får uppskov med erläggande av det oguldna

beloppet på samma sätt som om han — på grund av att hans avgiftsunderlag inte

var tillräckligt högt — aldrig debiterats avgift motsvarande det oguldna beloppet.

Med hänsyn härtill synes det vara lämpligast att utforma bestämmelsen om återföring

av ogulden avgift som en regel av innebörd att beslut om debitering av avgift

skall förfalla, till den del som den debiterade avgiften inte erläggs före viss

tidpunkt. Tidpunkten bör — såsom centrala studiehjälpsnämnden föreslagit —

kunna bestämmas till den 1 oktober andra året efter avgiftsåret. Före nämnda datum

torde nämligen i regel alla möjliga och nödvändiga indrivningsåtgärder ha kunnat

vidtas. Som exekutionsväsendets organisationsnämnd påpekat kan det dock

inträffa att ett indrivningsförfarande pågår som inte lämpligen bör avslutas den 1

oktober andra året efter avgiftsåret. Med hänsyn härtill bör centrala studiehjälpsnämnden

ges rätt att för visst fall uppskjuta återföringen.

I departementspromemorian föreslås vidare — i likhet med vad centrala studie
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

hjälpsnämnden förordat — att återbetalningsskyldig inte skall få definitivt befrias

från skyldighet att erlägga återförd avgift med stöd av bestämmelserna i 29 §

andra eller tredje stycket studiemedelsförordningen. I promemorian anförs härefter

följande. För de fall då avgift helt eller delvis återförts behövs det alltså

vissa särskilda regler om avgiftsskyldighet för återbetalningsskyldig som lever vid

början av det år då han fyller 66 år resp. för dödsbo efter återbetalningsskyldig

som avlidit senast det år då han fyller 65 år. Återbetalningsskyldig som lever

vid början av det år då han fyller 66 år bör vara pliktig att erlägga den återförda

avgiften, om summan av de avgifter som han påförts för åren t. o. m. det då han

fyllde 65 år inte uppgår till det belopp som fordras för att återbetalningsskyldigheten

— om avgifterna erläggs — skall upphöra enligt 29 § första stycket eller

30 § första stycket studiemedelsförordningen. Återförd avgift som skall erläggas

bör omräknas till det belopp som föranleds av de förändringar av basbeloppet som

inträffat sedan avgiften först debiterades. Omräkningen bör ske med tillämpning

av det basbelopp som gällde vid början av det år då den återbetalningsskyldige fyllde

65 år, eftersom detta år är det sista år för vilket den återbetalningsskyldige har

att erlägga avgift. Motsvarande bör gälla dödsboet efter sådan återbetalningsskyldig

som inte t. o. in. året före det år då dödsfallet inträffat påförts avgifter till det belopp

som nyss nämnts. Omräkningen bör i detta fall ske med tillämpning av det

basbelopp som gällde vid början av året närmast före det år då den återbetalningsskyldige

avled. Skyldigheten att erlägga återförd avgift får naturligtvis aldrig avse

större belopp än det som utgör skillnaden mellan, å ena sidan, det belopp som skall

erläggas för att återbetalningsskyldigheten skall upphöra enligt 29 § första stycket

eller 30 § första stycket studiemedelsförordningen samt, å andra sidan, summan av

de avgifter som påförts den återbetalningsskyldige t. o. m. det år då han fyllde 65 år

resp. t. o. m. året före det år då han avlider. År skillnaden mindre än den

återförda avgiften, skall betalningsskyldigheten för den återförda avgiften jämkas

nedåt till samma belopp som skillnadsbeloppet. Med avgifter som påförts den

återbetalningsskyldige avses de slutliga avgifterna. Slutlig avgift eller del av sådan

avgift som motsvaras av den återförda avgiften skall naturligtvis inte räknas in i

summan av de slutliga avgifterna. Vid tillämpning av dessa bestämmelser bör med

slutlig avgift jämställas belopp som den återbetalningsskyldige erlagt frivilligt enligt

27 § studiemedelsförordningen. Sådant belopp skall enligt nämnda paragrafs andra

stycke beräknas med en viss procentuell förhöjning. På skäl som angetts i det föregående

bör bestämmelsen om återföring av ogulden avgift utformas som en regel

om att beslut om debitering av avgift förfaller till den del som den debiterade avgiften

inte erläggs före en viss tidpunkt. Med hänsyn härtill synes det vara lämpligast

att utforma de regler om betalningsskyldighet för återförd avgift som nyss angetts

som regler om skyldighet för den återbetalningsskyldige resp. dödsboet efter

honom att erlägga en annan avgift som kan kallas extra avgift.

För återbetalningsskyldig som lever efter utgången av det år då han fyllt 65 år

bör enligt departementspromemorian förfallotiden för den extra avgiften bestämmas

till andra året efter det år då han fyllde 65 år. Fråga om det föreligger skyl
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

55

dighet att erlägga extra avgift kan nämligen inte avgöras förrän efter det att man

bestämt den slutliga avgiften för det år då den återbetalningsskyldige fyllde 65 år.

Detta sker först under senare delen av det år då den återbetalningsskyldige fyller

66 år. Om den återbetalningsskyldige avlider före förfallodagen bör dödsboet efter

honom bli skyldigt att erlägga den extra avgiften. Någon särskild föreskrift härom

torde inte behövas. Extra avgift för dödsbo bör enligt departementspromemorian

erläggas under året närmast efter det år då den återbetalningsskyldige avlidit. I

extrema fall skall centrala studiehjälpsnämnden kunna medge befrielse helt eller delvis

från skyldighet att erlägga extra avgift.

Som en konsekvens av vad sålunda föreslagits om återföring av avgift och om

skyldighet att erlägga extra avgift bör enligt departementspromemorian avgift som

utgår för avgiftsår under vilket den återbetalningsskyldige fyller 63, 64 eller 65 år

aldrig återföras. Detsamma bör gälla avgift för något av de två sista åren före

det år under vilket den återbetalningsskyldige avlidit.

För egen del tillstyrker jag att bestämmelser om återföring av avgift till huvudregistret

och om extra avgift av det innehåll som angetts i departementspromemorian

förs in i förordningen om studiemedelsavgifter. Bestämmelserna bör dock på

två punkter få en annan utformning än som föreslagits i departementspromemorian.

Preliminär avgift och kvarstående avgift för det år under vilket den återbetalningsskyldige

fyller 63 år bör således få återföras enligt huvudregeln den 1 oktober det

år då den återbetalningsskyldige fyller 65 år. Vid denna tidpunkt kan nämligen

frågan om skyldighet att erlägga extra avgift ännu inte prövas. Jag anser vidare —

i likhet med vad centrala studiehjälpsnämnden anfört i remissyttrande över departementspromemorian

-—• att nämnden bör få bestämma förfallotiden för extra avgift

från fall till fall. Givetvis bör nämnden därvid kunna besluta att extra avgift skall

delas upp på flera uppbördsterminer.

20 §.

I den allmänna motiveringen (s. 44) har jag föreslagit att huvudparten av de administrativa

uppgifterna i återbetalningssystemet skall skötas av centrala studiehjälpsnämnden.

I enlighet därmed föreskrivs i första stycket av denna paragraf

att nämnden skall bevaka statens fordran på avgifter. Från denna bestämmelse

gäller dock ett undantag. Om avgiftsbelopp är föremål för indrivning genom kronofogdemyndighet,

bör det ankomma på denna myndighet att bevaka statens fordran

på beloppet i den återbetalningsskyldiges konkurs på samma sätt som redan

gäller beträffande fordran på skatt eller på arbetsgivaravgift enligt lagen om allmän

försäkring.

I fråga om andra stycket hänvisar jag till vad som anförts i den allmänna motiveringen

(s. 44). Genom att avgiftsbelopp får tas ut genom utmätning utan föregående

dom blir 38 § uppbördskungörelsen tillämplig på indrivningsförfarandet. Jfr

även 14 § andra stycket förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens

införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Med avgift avses i denna paragraf såväl preliminär avgift, kvarstående avgift och

extra avgift som tilläggsavgift och påminnelseavgift.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1967

21—22 §.

Paragraferna innehåller bestämmelser om återbäring av för mycket erlagd avgift.

Som jag förordat i den allmänna motiveringen (s. 41) skall återbäring ske om det

visar sig att det belopp som den återbetalningsskyldige erlagt som preliminär avgift

för ett år överstiger den slutliga avgift som fastställts för samma år. Dessutom

skall återbäring ske om den återbetalningsskyldige i annat fall — t. ex. efter ansökan

om rättelse hos centrala studiehjälpsnämnden eller besvär hos kammarrätten

— befrias från avgift som han erlagt. Befrias någon enligt 7 § helt eller delvis

från preliminär avgift som han erlagt föranleder detta i regel ej någon omedelbar

återbäring. Frågan om återbäring får i allmänhet prövas först då motsvarande

slutliga avgift fastställts. Slutligen skall belopp som återbetalningsskyldig erlagt som

preliminär avgift för det år under vilket han avlidit återbäras till dödsboet. Sistnämnda

bestämmelse motiveras av att återbetalningsskyldig enligt 29 § tredje stycket

studiemedelsförordningen inte är pliktig att erlägga avgift för det år då han

avlider.

Återbäring som föranleds av att den återbetalningsskyldige erlagt större belopp i

preliminär avgift än det till vilket motsvarande slutliga avgift fastställts sker endast

efter ansökan. Det har nämligen ansetts att det bör stå den återbetalningsskyldige

fritt att själv bestämma om han vill ha tillbaka det överskjutande beloppet eller tillgodoräkna

det som avbetalning.

23 §.

I departementspromemorian föreslås — under hänvisning till vad som gäller i

fråga om återbäring av för mycket erlagd skatt enligt 68 § 4 mom. uppbördsförordningen

och av för mycket erlagd arbetsgivaravgift enligt 31 § andra stycket

förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter

enligt lagen om allmän försäkring, m. m. — att rätten att återfå för mycket erlagd

avgift skall begränsas för återbetalningsskyldig som häftar i skuld för annan avgift

som förfallit till betalning. Sådan återbetalningsskyldig bör enligt promemorian

ha rätt att återfå endast den del av det för mycket erlagda avgiftsbeloppet som återstår

sedan den andra avgiften dragits av.

I yttrande över departementspromemorian har centrala studiehjälpsnämnden anfört

att det torde bli nödvändigt att upprätta drygt ett tiotal olika konton i dataregistret

för att nämnden skall kunna tillämpa bestämmelserna om studiemedelsavgifter.

Det synes nämnden därför vara ogörligt eller i varje fall synnerligen oekonomiskt

att vid varje tidpunkt ha alla dessa konton fullständigt aktuella och tillgängliga

så att en avräkning av det slag som angetts i promemorian skall kunna ske. Nämnden

bör därför inte åläggas skyldighet att verkställa avräkningen. Det är tillräckligt

om nämnden erhåller en rätt att avräkna den oguldna avgiften.

För egen del förordar jag att rätten till återbäring begränsas på sätt som föreslagits

i departementspromemorian. Centrala studiehjälpsnämnden bör alltså ha

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967 57

rätt att innehålla sådan del av för mycket erlagd avgift som svarar mot annan till

betalning förfallen avgift som den återbetalningsskyldige inte erlagt. Som nämnden

anfört bör den däremot inte åläggas skyldighet att innehålla den för mycket erlagda

avgiften. Vad här anförts om rätt för nämnden att innehålla för mycket erlagd

avgift när den återbetalningsskyldige häftar i skuld för annan till betalning

förfallen avgift bör gälla såväl obetald preliminär avgift, kvarstående avgift och

extra avgift som obetald tilläggsavgift och påminnelseavgift.

24 §.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen (s. 40) skall preliminär avgift för

ett år givetvis endast utgå i avräkning på en slutlig avgift. Med hänsyn härtill har

i första stycket förts in en bestämmelse om befrielse från skyldighet att erlägga

sådan obetald del av preliminär avgift som överstiger motsvarande slutliga avgift.

Befrielsen inträder när den slutliga avgiften bestämts.

Enligt 29 § tredje stycket studiemedelsförordningen är återbetalningsskyldig inte

pliktig att erlägga avgift för det år då han avlider. I konsekvens härmed föreskrivs

i andra stycket att, om återbetalningsskyldig avlider, skall skyldigheten att erlägga

obetald preliminär avgift för dödsåret bortfalla.

Enligt tredje stycket skall bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas

även på påminnelseavgift som belöper på den preliminära avgift som inte erlasts.

25 §.

Första stycket innehåller en bestämmelse om sådant avgiftsbelopp som enligt 21

eller 22 § skall återbäras men som enligt 23 § innehålls på grund av att den

återbetalningsskyldige häftar i skuld för annan avgift som förfallit till betalning.

Det har ansetts nödvändigt att föreskriva att sådant avgiftsbelopp skall avräknas

på den andra avgiften.

Återbäring av sådan del av preliminär avgift som överstiger motsvarande slutliga

avgift sker enligt 21 § endast om den återbetalningsskyldige begär det. Överskjutande

preliminär avgift som inte återbärs på grund av att den återbetalningsskyldige

inte begär återbäring skall givetvis tillgodoräknas den återbetalningsskyldige

som avbetalning. Bestämmelse härom har tagits in i andra stycket av denna

paragraf. I enlighet med vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet förordat

i prop. 1964: 138 s. 176 föreskrivs vidare att det överskjutande beloppet

inte får tillgodoräknas den återbetalningsskyldige som frivillig betalning enligt 27 §

studiemedelsförordningen. Detta innebär att det överskjutande beloppet inte skall

tillgodoräknas den återbetalningsskyldige med sådan särskild förhöjning som anges

i 27 § andra stycket studiemedelsförordningen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

26 §.

Enligt 28 § studiemedelsförordningen är återbetalningsskyldig som är bosatt

utomlands skyldig att i visst fall på en gång fullgöra sin återbetalningsskyldighet.

Det har inte ansetts möjligt att i förordningens form uppställa några generella bestämmelser

om hur sådan betalning skall ske. Det föreslås därför ankomma på

Kungl. Maj:t eller, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, centrala studiehjälpsnämnden

att meddela de bestämmelser som kan behövas för sådan betalning.

27 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet gentemot centrala

studiehjälpsnämnden. De motiveras av att nämnden i ärenden om avgift behöver

tillgång till uppgifter om den återbetalningsskyldiges och/eller hans makes

personliga och ekonomiska förhållanden. Det har ansetts nödvändigt att uppgift

om personliga och ekonomiska förhållanden som lämnas i ansökan om befrielse

helt eller delvis från preliminär avgift enligt 7 § skall lämnas på heder och samvete.

Detsamma gäller sådan uppgift i annan handling som är avsedd att ligga till

grund för beslut om avgift. Med hänsyn härtill kan återbetalningsskyldig som uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet lämnar osanna uppgifter om personliga eller ekonomiska

förhållanden dömas enligt 15 kap. 10 § brottsbalken för osann försäkran

eller vårdslös försäkran.

28 §.

Paragrafen gäller skyldighet för myndighet att lämna centrala studiehjälpsnämnden

uppgift om förhållanden som är av betydelse för tillämpning av förordningen

om studiemedelsavgifter. Enligt paragrafen får centrala studiehjälpsnämnden bl. a.

rätt att taga del av självdeklarationer (jfr RÅ 1965 ref. 1).

29 §.

Paragrafen innehåller den bestämmelse om rätt för återbetalningsskyldig att hos

centrala studiehjälpsnämnden begära rättelse i avgiftsbeslut som förordats i den

allmänna motiveringen (s. 44). Bestämmelsen avses inte begränsa den rätt som

centrala studiehjälpsnämnden i likhet med andra myndigheter har att utan stöd av

författning självmant eller efter påpekande rätta fel som har karaktär av skrivfel,

missräkning eller annat uppenbart förbiseende.

30 §.

Första stycket innehåller den bestämmelse om besvärsrätt som förordats i den

allmänna motiveringen (s. 44). Bestämmelsen avser beslut av centrala studiehjälpsnämnden

som rör återbetalning av studiemedel, oavsett om beslutet grundas på bestämmelse

i studiemedelsförordningen eller i förordningen om studiemedelsavgifter.

Besvärsrätten avser även sådana beslut av nämnden som meddelats i ärende

om rättelse av beslut om avgift.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

I departementspromemorian föreslås att centrala studiehjälpsnämndens beslut

skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan förs mot beslutet, om nämnden

inte förordnar annat. Mot detta förslag har riktats kritik från vissa remissinstanser.

Salunda har gjorts gällande, att rättssäkerheten tryggas bättre om avgiftsbeslut

inte får verkställas innan det vunnit laga kraft, att centrala studiehjälpsnämnden

bör ha möjlighet att medge anstånd när talan förs mot nämndens beslut

och att kammarrätten bör kunna besluta om inhibition.

För egen del anser jag att principen — liksom vid uppbörd av skatt — bör vara

att besvär över avgiftsbeslut inte befriar den återbetalningsskyldige från att betala

den debiterade avgiften. Enligt förslaget i departementspromemorian har centrala

studiehjälpsnämnden rätt att medge anstånd med erläggande av avgift i avbidan på

prövning av besvär över avgiftsbeslutet. Att sådant anstånd bör ges om och i den

utsträckning det finns grundad anledning anta att besvären kommer att bifallas ligger

i sakens natur och det torde därför inte vara nödvändigt att — såsom vissa remissinstanser

yrkat — uttrycka detta i författningstexten. Avslår centrala studiehjälpsnämnden

ansökan om anstånd kan nämndens beslut överklagas hos kammarrätten.

Någon uttrycklig regel om rätt för kammarrätten att besluta om inhibition

behövs därför inte.

31 §.

Det har inte ansetts nödvändigt att medge talan mot kammarrättens utslag.

Övergångsbestämmelser

Återbetalning av studiemedel aktualiseras för första gången år 1968. Förordningen

om studiemedelsavgifter föreslås därför skola träda i kraft den 1 januari

1968.

Under de närmaste åren blir många studiemedelstagare skyldiga att dels återbetala

studiemedel, dels betala räntor och amorteringar på studielån enligt äldre

bestämmelser. Enligt vad jag inhämtat avser centrala studiehjälpsnämnden att

förlänga gällande amorteringstider för studielån i den utsträckning som det kan

behövas för att den dubbla betalningsskyldigheten inte skall leda till en oskälig belastning.

Så kan ske enligt gällande bestämmelser. Någon särskild övergångsbestämmelse

till förordningen om studiemedelsavgifter behövs alltså inte.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t genom

proposition föreslår riksdagen att antaga förslag till

1) förordning om studiemedelsavgifter,

2) förordning om ändrad lydelse av 32 och 33 §§ studiemedelsförordningen den

4 juni 1964 (nr 401).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967 61

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................... 1

Författningsförslag

Förordning om studiemedelsavgifter .............................. 3

Förordning om ändrad lydelse av 32 och 33 §§ studiemedelsförordningen

den 4 juni 1964 (nr 401) .................................... 11

Utdrag av statsrådsprotokollet

Inledning ................................................... 12

Återbetalning av studiemedel

Gällande bestämmelser ........................................ 14

Statskontorets förslag.......................................... 15

Remissyttrandena över statskontorets förslag ....................... 16

Centrala studiehjälpsnämndens förslag............................. 18

Remissyttrandena över centrala studiehjälpsnämndens förslag.......... 21

Departementspromemorian ..................................... 22

Remissyttrandena över departementspromemorian ................... 29

Förverkande av studiemedel m. m.

Gällande bestämmelser......................................... 35

Centrala studiehjälpsnämndens förslag............................. 35

Remissyttrandena ............................................. 36

Föredraganden

Återbetalning av studiemedel.................................... 37

Förverkande av studiemedel m. m................................. 45

Specialmotivering ............................................ 46

Hemställan

60

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1967:76 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om studiemedelsavgifter, m. m. s. 1 i texten