Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående dels begränsad giltighetstid för lagen den 18 juni 1925 (nr 334-) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, dels ändrad lydelse av 1 och 1 a §§ samma lag

1967-10-06 · 47 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 42 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:144, Med förslag till lag angående dels begränsad giltighetstid för lagen den 18 juni 1925 (nr 334-) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, dels ändrad lydelse av 1 och 1 a §§ samma lag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

1

Nr 144

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

dels begränsad giltighetstid för lagen den 18

juni 1925 (nr 334-) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område, dels ändrad lydelse av 1 och 1 a §§ samma

lag; given Stockholms slott den 6 oktober 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående dels begränsad

giltighetstid för lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, dels

ändrad lydelse av 1 och 1 a §§ samma lag.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt ensittarlagen kan nyttjanderättshavare som innehar annans mark

för jordbruks- eller bostadsändamål få lösa till sig marken. Som förutsättning

härför gäller bl. a. att ett boningshus som tillhör nyttjanderättshavaren

och som lämnar nöjaktig hostad åt honom och hans familj finns på marken

och att ett sådant boningshus var uppfört där redan den 1 januari 1919. I

propositionen föreslås att dessa villkor ersätts med ett krav på att marken

sedan den 1 januari 1928 varit bebyggd med nyttjanderättshavare tillhörigt

boningshus som under samma tid utgjort stadigvarande bostad åt honom

och hans familj. Vidare föreslås att ensittarlagen skall upphöra att gälla vid

utgången av år 1976.

Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1968. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 144

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1967

Förslag

till

Lag

angående dels begränsad giltighetstid för lagen den 18 juni 1925

(nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område, dels ändrad lydelse

av 1 och 1 a §§ samma lag

Härigenom förordnas, dels att lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall

för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

skall äga giltighet endast till utgången av år 1976, dels att 1 och 1 a §§

lagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Den som med nyttjanderätt för

brukande eller bostadsändamål innehar

annan tillhörig mark samt

därå äger boningshus, som lämnar

nöjaktig bostad åt honom och hans

familj, vare berättigad att i den

ordning denna lag stadgar tillösa sig

marken under förutsättning:

dels att------------tio år;

Den som med nyttjanderätt för

brukande eller bostadsändamål innehar

annan tillhörig mark vare berättigad

att i den ordning denna lag

stadgar tillösa sig marken under förutsättning:
-

dels att marken sedan den 1 januari

1928 varit bebyggd med nyttjanderättshavare

tillhörigt boningshus,

som under samma tid utgjort

stadigvarande bostad åt honom och

hans familj;

och dels------ ----nyttjanderättshavarens byggnader.

Avlider nyttjanderättshavare--—---särskilt stadgat.

Ändå att — —----—--om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning ----—---— varit förutsatt.

dels att nyttjanderättshavare tillhörigt

boningshus, som lämnade

nöjaktig bostad åt honom och hans

familj, fanns å marken uppfört den

1 januari 1919;

1 a §.

Ingår mark, —-------boningshuset ligger.

Är marken tomtindelad, gälle så- Är marken tomtindelad, gälle såsom

förutsättning för lösningsrätt som förutsättning för lösningsrätt

därjämte, att boningshuset i sin hel- därjämte, att boningshuset i sin helhet

skall vara beläget å en tomt; och het skall vara beläget å en tomt; och

1 1 a § införd genom 1939:74.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kiingl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967

(Nuvarande lydelse)

skall i ty fall lösningsrätt äga rum

till tomten eller, där jordägaren ej

äger hela tomteni, den del därav

som tillhör denne. Avser nyttjanderätten

endast del av tomten, äge

lösningsrätt ej rum, om värdet av

denna del jämte värdet av byggnaderna

understiger värdet av varje

annan tomtdel, som är i en ägares

hand.

(Föreslagen lydelse)

skall i ty fall lösningsrätt äga rum

till tomten eller, där jordägaren ej

äger hela tomten, den del därav

som tillhör denne. 1 sist angivna fall

äge lösningsrätt dock ej rum, om

värdet av jordägarens tomtdel jämte

värdet av där befintliga, nyttjanderättshavaren

tillhöriga byggnader

understiger värdet av någon annan

tomtdel, som är i en ägares hand.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Föreligger lösningsrätt enligt 1 § i dess äldre lydelse men ej i dess nya

lydelse, skall deni äldre lydelsen tillämpas.

Utan hinder av att lagen den 18 juni 1925 skall upphöra att gälla vid

utgången av ar 1976 skall ärende om inlösen som då är anhängigt prövas

och handlaggas enligt lagen. ° r

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1967

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

25 augusti 1967.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Gustafsson, Myrdal, Wickman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om begränsad giltighetstid

för cnsittarlagen in. in. och anför.

Inledning

Enligt lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen)

äger nyttjanderättshavare som innehar annans mark för jordbruks- eller

bostadsändamål lösa till sig marken. Som förutsättning härför gäller bl. a.

att ett boningshus som tillhör nyttjanderättshavaren och som lämnar nöjaktig

bostad åt honom och hans familj finns på marken och att ett sådant

boningshus var uppfört där redan den 1 januari 1919.

Sedan 1937 års riksdag begärt utredning angående bl. a. utsträckning

av nyttjanderättshavarens lösenrätt till att omfatta också det fall att

jordägaren äger del i boningshus på det upplåtna området (L2U 1937: 17,

rskr 98), uppdrogs åt fastighetsbildningssakkunniga att verkställa utredningen

i samband med den pågående revisionen av jorddelningslagstifningen.

Till de sakkunniga överlämnades sedermera också en skrivelse

från 1947 års riksdag med hemställan om utredning beträffande frågan om

framflyttning av den i ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari 1919

till att'' närmare ansluta till liden för lagens ikraftträdande år 1925 (L2U

1947: 1, rskr 36).

Fastighetsbildningssakkunnigas uppdrag övergick sedermera till 1954

års fastighetsbildningskommitté. Kommittén1 har den 17 mars 1965 avlämnat

betänkandet »Ändringar i ensittarlagen in. in.» (SOU 1965:26).

1 Landshövdingen Bertil Fallenius, tillika ordförande, riksdagsmännen Göran Karlsson, Hans

Levin och Ebbe Ohlsson samt bokhållaren John Löfroth.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1967

Kommitténs förslag till lag om ändring i ensittarlagen torde få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

bostadsstyrelsen, samtliga länsstyrelser, arrendelagsutredningen,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfund, Svenska

stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, Sveriges lantmätareförening

och Svenska kommunal-tekniska föreningen.

Lantmäteristyrelsen har bifogat yttranden från samtliga överlantmätare.

Länsstyrelserna i Uppsala, Hallands samt Göteborgs och Bohus län har

bifogat yttranden från de personer som i dessa län förordnats att biträda

nyttjanderättshavare i ärenden enligt ensittarlagen. Länsstyrelser har vidare

bifogat yttranden från lantbruksnämnderna i Uppsala, Jönköpings,

Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, länsbostadsnämnderna

i Uppsala, Kronobergs, Blekinge och Kristianstads län, distriktslantmätarna

i Göteborgs norra samt Uddevalla södra och norra distrikt,

chefen för lantmäteriets specialenhet nr 1 i Göteborgs och Bohus län, länsarkitekten

i Malmöhus län, Blekinge läns landsting, Tierps landskommun,

Kronobergs länsavdelning av Svenska kommunförbundet samt Kronobergs

och Blekinge länsförbund av RLF.

Huvudinnehållet i ensittarlagen

De allmänna förutsättningarna för lösningsrätt anges i 1 § ensittarlagen.

Villkoren kan sammanfattas i följande punkter.

1. Sökanden skall under nyttjanderätt inneha annan tillhörig mark för

brukande (dvs. jordbruk) eller för bostadsändamål. Används marken för

sådant ändamål, är den omständigheten att nyttjanderättshavaren inte

själv bor på området utan betydelse för hans lösningsrätt (NJA 1924 s. 446

och 617 samt 1931 s. 140).

2. På området skall finnas ett boningshus som tillhör nyttjanderättshavaren

och som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj. För

att nöjaktig bostad skall föreligga fordras att huset är beboeligt året runt.

En vanlig sommarstuga omfattas således inte av lagen (NJA 1927 s. 413,

1929 s. 262 och 1934 s. 278). Däremot saknar det betydelse om nyttjanderättshavaren

verkligen bebor huset hela året eller bara under viss del

därav (NJA 1928 s. 445 och 1930 s. 101). I rättspraxis har kravet på nöjaktig

bostad satts ganska lågt (NJA 1932 s. 673 och 1938 s. 12; jfr 1934

s. 21).

3. Boningshus som tillhörde nyttjanderättshavare och lämnade nöjak
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

tig bostad åt honom och hans familj skall ha funnits uppfört på marken

den 1 januari 1919. Att märka är att det inte fordras att just det hus

som finns vid lösningstillfället skall ha varit uppfört redan den 1 januari

1919 eller att den som påkallar inlösen redan då var ägare till boningshuset.

4. Marken skall utan avbrott ha nyttjats av annan än jordägaren efter

den 1 januari 1919 (NJA IT 1925 s. 351, NJA 1944 s. 541). Inlösen kan ske

såväl när nyttjanderättsavtal bevisligen föreligger som när någon utan att

så är fallet faktiskt innehar den mark där boningshuset är uppfört. År

marken upplåten för livstid, föreligger lösningsrätt oavsett hur lång tid

upplåtelsen varat. I andra fall krävs däremot att marken när lösningsrätt

görs gällande innehafts av annan än ägaren mer än tio år i följ d eller också

att den tid som den innehafts på detta sätt tillsammans med den tid som

återstår enligt gällande nyttjanderättsavtal uppgår till mer än tio år.

5. Boningshuset skall tillsammans med andra på marken uppförda och

nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnader motsvara minst en fjärdedel

av värdet av marken jämte där befintliga, jordägaren eller nyttjanderättshavaren

tillhöriga byggnader. Värdena skall inte beräknas efter förhållandena

den 1 januari 1919 utan efter förhållandena vid lösningstillfället.

Vid värdejämförelsen skall hänsyn inte tas till markförbättringar som nyttjanderättshavaren

eller hans rättsföreträdare vidtagit utöver vad som ålegat

dem enligt upplåtelsavtalet.

Lagen innehåller inte någon bestämmelse som anger att förbehåll om

inskränkning i lösningsrätten skall vara utan verkan. Sådana förbehåll är

således giltiga (jfr NJA 1929 s. 49).

Beträffande mark som ingår i stadsplan eller byggnadsplan gäller enligt

1 a § vissa speciella förutsättningar för inlösen.

Vissa inskränkningar i lösningsrätten anges i 2 §. Den viktig.aste är

att inlösen mot jordägarens bestridande inte får äga rum, om den skulle

medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad,

jordägaren tillhörig fastighet. Kan olägenheten undvikas genom att visst

område undantas, får sådant undantag ske och marken i övrigt lösas. Till

åtgärd som jordägaren själv vidtagit i syfte att hindra inlösen tas ingen

hänsyn. Bland inskränkningarna i lösningsrätten kan vidare nämnas att

friköp inte får ske, om nyttjanderätten är förverkad.

Ogillas lösenanspråk på grund av att friköpet skulle medföra avsevärd

olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad fastighet, är jordägaren

enligt 16 § skyldig att vid nyttj anderättens upphörande överta nyitjanderättshavarens

byggnader och utge full lösen för dem, om inte annat

framgår av nyttjanderättsavtalet. Jordägaren är vidare skyldig att i viss

utsträckning ersätta nyttjanderättshavaren för markförbättring. Å andra

sidan är nyttjanderättshavaren enligt 4 § skyldig att lösa jordägaren tillhörig

byggnad på mark som skall lösas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

Enligt 19 § kan friköp i allmänhet inte ske, om marken tillhör kronan,

stad, köping eller municipalsamhälle. Kyrklig jord kan lösas enligt ensittarlagen,

om den inte anses tillhöra något av de nyss nämnda rättssubjekten

(NJA 1926 s. 550, 1934 s. 15, 1935 s. 195 och 1938 s. 522). Möjlighet

ätt i annan ordning lösa kyrklig jord föreligger enligt 3 § lagen den

4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i

vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (den s. k. kyrkliga

försäljningslagen). Om någon för brukande eller bostadsändamål innehar

lägenhet på kyrklig jord och äger ett där beläget boningshus som är

avsett för stadigvarande bruk och lämnar nöjaktig bostad åt honom och

hans familj, får marken överlåtas till innehavaren. Som villkor härför gäller

vidare bl. a. att ett lägenhetsinnehavare tillhörigt boningshus av angiven

beskaffenhet fanns uppfört på området den 1 januari 1926.

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt enligt ensitiarlagen samt

om löseskilling för marken och övriga ersättningsanspråk skall prövas vid

lantmäteriförrättning. Fråga huruvida nyttj anderätten är förverkad är dock

förbehållen allmän domstols prövning (5 § första stycket och 8 § första

stycket). Ansökan om lantmäteriförrättning skall enligt 5 § andra stycket

inges till länsstyrelsen senast den dag då nyttj anderättshavaren är skyldig

att avträda lägenheten. Denne behöver emellertid inte vänta till nyttjanderättstidens

utgång, utan han kan även dessförinnan få sitt anspråk på

lösningsrätt prövat. Gör nyttj andsrättshavaren ansökan om lantmäteriförrättning,

får han kvarsitta på lägenheten även efter nyttj anderättstidens

utgång i avvaktan på att lösningsanspråket blir prövat, men han är skyldig

att ersätta jordägaren härför (5 § fjärde stycket).

Länsstyrelsen kan avslå begäran om lantmäteriförrättning, om det är

uppenbart att lösningsrätt inte kan äga rum. Annars skall länsstyrelsen förordna

lantmätare att med biträde av gode män verkställa förrättningen (6 §

första stycket).

Beträffande förfarandet vid förrättningen meddelas närmare föreskrifter

i 8—10 §§ och 18 § första stycket. Av 8 § andra stycket framgår att jordägaren

och nyttj anderättshavaren i fråga om mark som ej ingår i tomtindelning

kan komma överens om jämkning av gränserna för det område

som skall lösas. Enligt tredje stycket i samma paragraf skall förrättningsmännen

tillse att området såvitt möjligt till sina gränser bestäms så, att

hinder för fastställelse på förrättningen inte möter. För detta ändamål kan

förrättningsmännen förordna om jämkning av områdets gränser.

Enligt 11 § skall talan mot förrättningen föras hos ägodelningsrätten

inom 60 dagar från det förrättningen avslutades.

Har nyttj ander ättshavar en förklarats berättigad till inlösen, åligger det

honom enligt 12 § första stycket att inom 90 dagar efter det beslutet om inlösen

vunnit laga kraft nedsätta köpeskillingen hos länsstyrelsen, vid även
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1967

tyr att han annars förlorar sin lösningsrätt. Länsstyrelsen kan dock medge

anstånd med nedsättning under högst 90 dagar.

Om område som skall lösas inte utgör särskild fastighet och inte heller

ingår i tomtindelning, skall i den ordning som gäller för avstyckning prövas

om fastställelse på områdets avskiljande kan meddelas (13 § första

stycket och 18 § tredje stycket). För att fastställelse skall få meddelas

krävs emellertid inte att samtliga fastighetsbildningsvillkor som gäller beträffande

avstyckning är uppfyllda. Enligt 18 § sjätte stycket skall av reglerna

i 19 kap. jorddelningslagen endast 1 § andra stycket, 12 § första och

tredje styckena, 13 § 2 mom. och 20 § gälla. Undantagna från tillämpning

är således bl. a. 2 § (det allmänna lämplighetskravet), 3 § (de särskilda

jordpolitiska villkoren), 11 § (bestämmelserna om fastighets utformning)

samt 13 § 3 mom. (reglerna om inskränkning i rätten till avstyckning inom

ej planlagda tätbebyggelseområden).

När beslut varigenom fastställelse meddelats eller funnits obehövlig vunnit

laga kraft, är inlösningen fullbordad. Det inlösta området övergår till

den nye ägaren fritt från rätt till avkomst och annan förmån (13 § tredje

och fjärde styckena). Av 24 § 1 mom. inteckningsförordningen den 16 juni

1875 (nr 42 s. 12) framgår vidare att området inte längre häftar för fordringsinteckningar.

Däremot frigörs området inte från inteckningar för servitut

eller annan nyttjanderätt än den som legat till grund för inlösningen.

Sedan inlösningen fullbordats, fördelas löseskillingen av länsstyrelsen

i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller vid expropriation

(14 §).

Framförda krav på ändringar i ensittarlagen

1925 års ensittarlag föregicks av två äldre lagar i ämnet. Den första utfärdades

den 28 juni 1918 och den andra den 26 mars 1920. Den nu gällande

lagen grundas på ett av jordkommissionen år 1921 utarbetat förslag.

Detta förslag blev efter viss överarbetning och granskning av lagrådet förelagt

1922 års riksdag, som emellertid endast beslöt viss ändring i 1920

års lag. Nytt förslag i ämnet antogs sedan av 1925 års riksdag.

Ända från tillkomsten av 1918 års lag bär som villkor för nyttjanderättshavarens

lösningsrätt gällt att det på lägenheten uppförda boningshuset

skall ägas av denne. Vid 1925 års riksdag hemställdes i två motioner (I: 252

och II: 383) om lindring i detta villkor så, att inlösen skulle få ske även

om jordägaren hade andel i huset. Riksdagen lämnade emellertid motionerna

utan åtgärd med hänvisning till att något praktiskt behov av den föreslagna

reformen inte kunde antas föreligga (L2U 1925: 30).

Vid 1937 års riksdag begärdes i motion (II: 97) en utredning om förut
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1967

sättningarna för en utvidgad lösningsrätt enligt ensittarlagen varvid anfördes

att den i lagen uppställda förutsättningen att nyttj anderättshavaren

skulle äga boningshus på den nyttjade marken ibland gett anledning

till friktioner. Riksdagen uttalade att det i vissa fall kunde föreligga behov

av en i någon mån vidgad lösningsrätt och hemställde därför om utredning

i frågan (L2U 1937: 17, rskr 98).

I jordkommissionens förslag till reviderad ensittarlag fanns en bestämmelse

(19 §) enligt vilken avtal om inskränkning i nyttjanderättshavarens

lösningsrätt skulle vara utan verkan. Som motivering för denna regel anförde

kommissionen att det inte kunde lämnas parterna fritt att genom

avtal inskränka den nyttj ander ättshavaren enligt lagen tillförsäkrade förmånen

att lösa det upplåtna området. Bestämmelsen togs också upp i det

förslag som remitterades till lagrådet år 1922. Lagrådet avstyrkte emellertid

förslaget i denna del under framhållande att bestämmelsen med hänsyn

till blivande avtal var ägnad att motverka ändamålet med ensittarlagstiftningen

och att den, tillämpad på äldre avtal, innebar ett knappast försvarligt

åsidosättande av jordägarens intresse (NJA II 1925 s. 385).

I propositionen till 1922 års riksdag (prop. 1922:251) upptogs emellertid

den föreslagna bestämmelsen trots lagrådets avstyrkande. Föredragande

departementschefen uttalade därvid att en lagstiftning av ifrågavarande natur

syntes böra tilläggas tvingande verkan. När ny proposition i ämnet förelädes

1925 års riksdag (prop. 1925: 142), hade bestämmelsen uteslutits ur

lagförslaget. Som skäl härför åberopades vad lagrådet anfört i sitt yttrande

år 1922.

Vid 1930 års riksdag hemställdes i två motioner (I: 34 och II: 72) att riksdagen

för sin del måtte besluta om sådant tillägg till ensittarlagen att

man inte kunde genom avtal sätta den ur kraft eller för lösningsrätt uppställa

andra förutsättningar och villkor än de i lagen angivna. Riksdagen

avslog emellertid motionerna under åberopande av de skäl som föranlett

att bestämmelserna i 1925 års lag inte gjordes tvingande (L2U 1925: 4).

En ny motion i samma ämne väcktes vid 1937 års riksdag (11:267).

I motionen uttalades att det inte kunde vara riktigt att en lag som tillkommit

för att skydda nyttjanderättshavarna gentemot jordägarna kunde

sättas ur kraft genom överenskommelse mellan parterna. Riksdagen fann

visserligen erinringar kunna göras mot att göra ensittarlagens bestämmelser

tvingande men ansåg de skäl som talade i motsatt riktning ha en sådan

tyngd att en utredning kunde anses påkallad och beslöt därför att hos

Kungl. Maj :t hemställa om en sådan (L2U 1937: 17, rskr 98).

Kravet på att nöjaktig bostad för brukaren och hans familj var uppförd

på marken fanns redan i 1918 års lag och avsåg då den 1 januari 1918.

I 1920 års lag ändrades tidsbestämningen till den 1 januari 1919. I 1921 års

förslag angavs tidpunkten till den 1 januari 1921. Vid den år 1922 gjorda

lagrådsgranskningen avstyrktes den föreslagna framflyttningen av tids
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

gränsen. Därvid framhölls bl. a. att ensittarlagstiftningen var till sin innebörd

uteslutande retroaktiv och att det mot bakgrunden härav inte kunde

anses rimligt att allt efter som tiden gick flytta fram tidpunkten i fråga

och sålunda göra lagen tillämplig på upplåtelser som vid den ursprungliga

lagens tillkomst ännu inte skett. Vidare ansågs en framflyttning av tidpunkten

lätt ge anledning till antagande att ytterligare sådana åtgärder

skulle ske, vilket kunde leda till rättsosäkerhet och rubba tilltron till de

lagstiftande myndigheterna (NJA II 1925 s. 342). Med anledning av de

av lagrådet anförda betänkligheterna angavs tidsgränsen i 1925 års förslag

till den 1 januari 1919, dvs. samma tidpunkt som i 1920 års lag.

I en motion till 1925 års riksdag (1:252) hemställdes att den för lösningsrätten

avgörande tidpunkten skulle fastställas till den 1 januari 1925.

Härvid anfördes att lika väl som 1918 års lag kunde sätta tiden till den

1 januari 1918 kunde en lag från år 1925 bestämma tiden till den 1 januari

1925. Riksdagen lämnade emellertid under hänvisning till de skäl som

åberopats inom lagrådet motionerna utan bifall (L2U 1925:30). Samma

öde rönte motioner i ämnet som väcktes vid 1933 års riksdag (1: 198,

L2U 1933: 32) och vid 1934 års riksdag (II: 447, L2U 1934: 5).

I en motion till 1937 års riksdag (II: 259) yrkades att tidpunkten i fråga

måtte framflyttas till den 1 januari 1925. Riksdagen avslog även denna

motion och uttalade därvid att de skäl som tidigare anförts mot en framflyttning

fortfarande ägde giltighet och att ett så starkt behov av en lagändring

inte påvisats att markägarens intressen kunde få vika (L2U 1937:

17). En ny motion i ämnet vid 1943 års riksdag (I: 131) avvisades under

hänvisning till de tidigare anförda skälen (L2U 1943: 6).

I en motion till 1946 års riksdag (11:31) yrkades att tidsgränsen den

1 januari 1919 skulle utgå ur ensittarlagen så att också bebyggelse som

skett på ofri grund efter denna tidpunkt kunde grunda lösningsrätt. Andra

lagutskottet (1946: 3) hemställde om avslag på motionen under hänvisning

till att en sådan lagändring skulle innebära att ensittarlagen förvandlades

till en ren expropriationslag, vilket med all sannolikhet skulle medföra att

nyttjanderättsupplåtelser av ifrågavarande slag helt förhindrades. En utskottsledamot

föreslog att riksdagen skulle begära en utredning i ämnet.

Första kammaren biföll utskottets avslagsyrkande, medan andra kammaren

biföll reservationen. Frågan om lagändring hade därmed förfallit.

Vid 1947 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 96 och II: 174)

om framflyttning av tidsbestämningen i 1 §. Motionerna ledde till att riksdagen

hemställde om utredning i frågan (rskr 36). Under utskottsbehandlingen

(L2U 1947: 1) framhölls att en framflyttning givetvis innebar

ett ingrepp i jordägarnas äganderätt, men denna omständighet ansågs inte

utgöra något ovillkorligt hinder för åtgärden om tillräckligt starka skäl

kunde anföras.

Sedan frågan om framflyttning av tidsgränsen hänskjutits till utredning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1967 H

har motioner i ämnet väckts vid 1955 års riksdag (I: 365 och II: 444) samt

vid 1960 års riksdag (II: 568). I båda fallen har riksdagen avslagit motionerna

under hänvisning till det pågående utredningsarbetet (L3U 1955-6

och 1960: 22).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1967

Allmänna synpunkter

Kommittén. Som framgått av den tidigare redogörelsen begärde 1937 års

riksdag utredning av två frågor, nämligen om utvidgning a\ nyttjanderättshavarens

lösningsrätt i de fall då jordägaren äger del i boningshuset

på det upplåtna området och om införande av tvingande bestämmelser

om lösningsrätt. Kommittén tar upp frågorna till diskussion men föreslår

ingen ändring i gällande lag. Skälet härtill är alt kommittén vid sina undersökningar

funnit att det endast undantagsvis förekommit att inlösen

vägrats på grund av att jordägaren äger del i boningshuset eller gjort förbehåll

om undantag från lösningsrätt i nyttj anderättsavtal. Något praktiskt

behov av lagändringar anses därför inte föreligga.

För bedömning av den av 194/ ars riksdag aktualiserade fiågan om eu

framflyttning av tidsgränsen i 1 § ensittarlagen anser kommittén nödvändigt

att överväga huruvida man för inlösen bör införa skärpta jord- och planpolitiska

villkor samt krav på sammanläggning i de fall då en ensittarlägenhet

omfattar mark från flera olika fastigheter. Kommittén kommer

emellertid fram till att en mera fullständig prövning i jord- och planpolitiskt

hänseende skulle vara oförenlig med ensittarlagens sociala syfte

och avvisar därför tanken härpå. Detta ställningstagande gäller också för

den händelse det skulle anses befogat att framflytta tidsbestämningen i

1 §. Kommittén föreslår inte heller något krav på sammanläggning. Som

skäl härför åberopas huvudsakligen att ett sådant villkor skulle komplicera

lösningsförfarandet och att frågan inte har större praktisk betydelse,

eftersom sammanläggning i regel ändå torde kunna komma till stånd i

de förhållandevis ringa antal fall då åtgärden blir aktuell.

I fråga om tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen föreslås i betänkandet

en ändring. Den tidpunkt till vilken kravet pa ett nyttjandeiättshavaien

tillhörigt boningshus knyts an flyttas nämligen fram till den 1 januari 1928,

dvs. den dag då jorddelningslagen trädde i kraft. Samtidigt införs emellertid

krav på att nyttjanderättshavare från nämnda tidpunkt skall ha varit

stadigvarande bosatt på platsen. I en särskild övergångsbestämmelse ges

dispens från detta krav beträffande nyttj anderättshavare som redan enligt

nuvarande bestämmelser är lösningsberättigade.

Kommittén föreslår vidare en jämkning av 1 a § andra stycket ensittarlagen,

som behandlar frågan om inlösen av tomtindelad mark. Avsikten

med detta förslag är att bringa lagrummet i bättre överensstämmelse med

bestämmelserna om inlösen av tomtdel i 46 § byggnadslagen.

Slutligen föreslås att ensittarlagens giltighetstid skall begränsas genom

införande av en preklusionsfrist före vars utgång lösenanspråk måste göras

Sällande för att vinna beaktande.

O

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 144 år 1967

13

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till ändringar i gällande rätt har i

allmänhet mottagits positivt av remissinstanserna. Den enda punkt som orsakat

en mera samlad kritik är förslaget att framflytta den i 1 § ensittarlagen

angivna tidpunkten den 1 januari 1919 till den 1 januari 1928. Också

detta förslag har emellertid tillstyrkts eller lämnats utan erinran av en

mycket klar majoritet bland remissinstanserna.

Kommitténs ställningstagande att inte föreslå någon utvidgning av nyttjanderättshavarens

lösningsrätt i de fall då jordägaren har del i boningshus

på det upplåtna området godtas nästan genomgående i remissyttrandena.

På flera håll vitsordar man att något påtagligt praktiskt behov av en sådan

lagändring inte föreligger. Häradsliövdingeföreningen och en distriktslantmätare

nämner emellertid vissa fall av delad äganderätt då starka

sociala skäl anses föreligga för lösningsrätt.

Också i fråga om tanken på att göra reglerna om lösningsrätt i ensittarlagen

tvingande delas kommitténs negativa inställning av så gott som samtliga

remissinstanser. En överlantmätare har den uppfattningen att viss möjlighet

redan nu föreligger att med stöd av grunderna för 8 § skuldebrevslagen

få en kontraktsklausul som hindrar inlösen upphävd av allmän domstol

och anser därför i klarhetens och enkelhetens intresse motiverat att en

liknande bestämmelse inflyter i ensittarlagen.

Kommitténs förslag att man inte bör införa en mera fullständig prövning

i jord- och planpolitiskt hänseende vid inlösenförrättningar tillstyrks

eller lämnas utan erinran av nästan alla remissinstanser. I några yttranden

hävdas emellertid att andra åtgärder är påkallade för att tillgodose hithörande

intressen. Sålunda föreslås bl. a. en regel om att de inlösta områdena,

om detta är av betydelse för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering,

skall ges den storlek och utformning som betingas av hänsyn till

lägenheternas aktuella och framtida användning. Vissa remissinstanser intar

den ståndpunkten att skärpta jord- och planpolitiska villkor inte bör

föreskrivas för dem som nu har lösningsrätt men väl för dem som får sådan

rätt, om den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten flyttas fram. Endast

i ett par yttranden görs det gällande att en lagändring i skärpande riktning

bör träffa också dem som nu är lösningsberättigade.

Kommitténs åsikt att krav på sammanläggning inte bör uppställas när

inlösen sker av mark från flera fastigheter vinner också allmän anslutning

hos remissinstanserna. Endast i tre yttranden hävdas att sammanläggning

bör föreskrivas. Som skäl härför åberopas att brukningsenheter som består

av flera registerfastigheter vållar olägenheter i skilda sammanhang.

Departementschefen. Syftet med ensittarlagstiftningen angavs vid tillkomsten

av 1918 års lag vara att skydda de egna hem som då fanns uppförda

på arrenderad mark. Detta ansågs angeläget från såväl allmän som

enskild synpunkt. Att lagstiftningen på sin tid fyllde en betydelsefull so
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr ltb år 1967

cial uppgift kan det inte råda någon tvekan om. I dagens läge torde det

emellertid endast undantagsvis förekomma att egna hem uppförs på arrenderad

mark. Antalet äldre egna hem som ligger på sådan mark minskar

också för varje år som går. Ett belägg härför är att det årliga antalet ensittarförrättningar,

som under 1930-talet översteg 1 000, numera uppgår till

omkring 200.

I fråga om fritidshus är läget emellertid ett annat. Enligt det av 1962

års fritidsutredning avgivna betänkandet »Friluftslivet i Sverige, de! I»

(SOU 1964:47) finns det omkring 100 000 fritidshus som är belägna på

arrenderad mark. De problem som är förknippade med dessa arrendeupplåtelser

behandlas utförligt i arrendelagsutredningens betänkande »Bostadsarrende

m. m.» (SOU 1966: 26). På grundval av detta betänkande har inom

justitiedepartementet utarbetats förslag till nya bestämmelser om bl. a.

bostadsarrende. Förslaget syftar till en kraftig förstärkning av de s. k. sommarstugearrendatorernås

rättsställning. Jag ämnar inom kort anmäla denna

fråga för remiss till lagrådet. Att tillerkänna nämnda grupp av arrendatorer

lösningsrätt enligt ensittarlagen har jag inte ansett kunna komma i

fråga.

Av vad jag nu har anfört torde framgå att ensittarlagen snart spelat ut

sin roll. Redan vid tillkomsten av 1918 års lag betonades f. ö. att lagen endast

innebar en övergående reglering i syfte att råda bot på vissa missförhållanden.

I likhet med kommittén anser jag därför att frågan om en tidsbegränsning

av ensittarlagen bör tas upp till prövning.

Kommitténs förslag i övrigt bör bedömas mot den bakgrund som jag

nyss tecknat. En första förutsättning för att några mera genomgripande

ändringar i ensittarlagen nu skall kunna komma i fråga är givetvis att ett

påtagligt praktiskt behov därav visats föreligga. Kommitténs undersökningar

ger inte stöd för att det, som 1937 års riksdag ifrågasatt, skulle finnas

något behov av att införa lösningsrätt även i de fall då jordägaren

har del i boningshuset på det arrenderade området eller att göra bestämmelserna

om lösningsrätt tvingande. Jag ansluter mig därför till kommitténs

uppfattning att någon lagändring inte bör ske i dessa hänseenden.

Vad angår frågan huruvida en mer fullständig prövning i jord- och planpolitiskt

hänseende bör komma till stånd vid ensittarförrättningar ligger

saken något annorlunda till. Att den nuvarande ordningen innebär vissa

olägenheter vid jordbruks- och bebyggelseplaneringen är obestridligt. Dessa

olägenheter kan antas växa i takt med det ökade behovet av planering på

dessa områden. Här kräver emellertid också andra synpunkter beaktande.

Som kommittén anfört skulle ett införande av skärpta jord- och planpolitiska

villkor strida mot ensittarlagens sociala syfte. Jag delar därför kommitténs

uppfattning alt en sådan lagändring inte bör ske. Detta gäller också

för det fall att tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen flyttas fram. Jag vill

emellertid understryka att de olägenheter från allmän synpunkt som den

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

ofullständiga jord- och planpolitiska prövningen för med sig måste tillmätas

betydelse bl. a. när man bedömer frågan om och i vad mån en sådan framflyttning

bör ske.

Med anledning av att några remissinstanser föreslagit åtgärder för att

tillgodose jordbrukets och skogsbrukets intressen vill jag erinra om att

det redan i gällande rätt finns ett visst skydd för dessa näringar. Jag

syftar på bestämmelserna i 2 § andra stycket ensittarlagen enligt vilka

lösningsrätt inte föreligger, om avståendet av marken skulle medföra avsevärd

olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad fastighet

som har samme ägare. Om olägenheten kan undvikas genom att man

från inlösen undantar annan del av marken än den där boningshuset är beläget,

får enligt samma lagrum marken i övrigt lösas. Viss betydelse i detta

sammanhang torde också få tillmätas föreskriften i 8 § andra stycket ensittarlagen

om att jordägaren och nyttjanderättshavaren har möjlighet att

komma överens om jämkning av gränserna för lösningsområdet, såvida inte

detta ingår i ''tomtindelning. Förrättningsmännen synes inom ramen för

sin rådgivande verksamhet i åtskilliga fall kunna påverka sakägarna att

med stöd av denna bestämmelse ge lösningsområdet sådan storlek och utformning

att olägenheter för jordbruket på huvudfastigheten som annars

skulle bli följden av inlösningen undviks.

Jag ansluter mig till kommitténs bedömning att frågan om införande av

krav på sammanläggning vid inlösen av mark från flera fastigheter saknar

större praktisk betydelse. Någon lagändring i detta syfte bör således inte

komma till stånd.

Det i 1 § ensittarlagen inskrivna villkoret att nyttjanderättshavare tillhörigt

boningshus som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj

skall ha funnits på marken redan den 1 januari 1919 har uppenbarligen

kommit att utestänga åtskilliga nyttjanderättshavare från lösningsrätt, trots

att de varit i en lika osäker situation som de vilka uppfyllt kravet. I riksdagen

har vid upprepade tillfällen väckts förslag om en utvidgning av lösningsrätten

genom en framflyttning av den för inlösningsrätten avgörande

tidpunkten. Förslagen har avvisats, i regel under åberopande av principiella

skäl. Bl. a. har gjorts gällande att en framflyttning skulle kunna ge

anledning till antaganden om ytterligare framflyttningar och att detta

skulle leda till rättsosäkerhet. Denna invändning synes förlora sin bärkraft,

om en framflyttning kombineras med eu avveckling av ensittarlagen.

Jag anser mig därför höra ta upp kommitténs förslag i fråga om en

framflyttning av den aktuella tidpunkten till närmare prövning.

Förslaget om att nyttjanderättshavare skall ha varit bosatt på marken

i fråga innebär en skärpning av det nu gällande bostadskravet. Skärpningen

har ett nära samband med den nyss diskuterade framflyttningen.

Den av kommittén upptagna frågan om en jämkning av bestämmelsen

i 1 a § andra stycket ensittarlagen om vissa villkor för inlösen inom tomt
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1967

indelad mark torde vara av ringa praktisk betydelse, men eftersom bestämmelsen

uppenbarligen inte är tillfredsställande utformad bör detta

tillfälle att ändra paragrafen utnyttjas.

I det följande kommer jag att i särskilda avsnitt behandla frågan om

framflyttning av den i 1 § angivna tidpunkten, kravet på att nyttjanderättshavaren

skall ha haft stadigvarande bostad på området i fråga, jämkningar

i 1 a § och avvecklingen av ensittarlagen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967

17

De skilda förslagen

Framflyttning av den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den

l januari 1919

Kommittén. Kommittén erinrar om att 1918 års ensittarlag innehöll krav

på att nyttjanderättshavare den 1 januari 1918 ägde på marken uppförda

byggnader som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj. Grunden

för detta villkor synes ha varit att lösningsrätten ansågs böra så mycket

som möjligt göras oberoende av åtgärder som en nyttjanderättshavare

kunde komma att vidta endast i syfte att förvärva äganderätt till

marken. Lagstiftningen blev därigenom till sin verkan uteslutande retroaktiv

sa, att upplåtelse av mark för bebyggande som en jordägare gjorde

etter den angivna tidpunkten inte berördes av lagen. Sedan tidsbestämningen

i 1920 års ensittarlag flyttats fram till den 1 januari 1919, förordades

i 1921 ars förslag en ytterligare framflyttning till den 1 januari 1921.

korslaget avstyrktes emellertid på denna punkt av lagrådet. Det framhölls

därvid bl. a., att det mot bakgrunden av ensittarlagstiftningens retroaktiva

innebörd inte kunde anses rimligt att allteftersom tiden gick flytta fram

tidpunkten i fråga och sålunda göra lagen tillämplig på upplåtelser som

vid den ursprungliga lagens tillkomst ännu inte skett. Vidare anfördes att

en framflyttning av tidpunkten ännu en gång lätt gav anledning till antagande

att ytterligare framflyttningar skulle ske. Detta kunde leda till rättsosäkerhet

och rubba tilltron till de lagstiftande myndigheterna.

Kommittén anser det vara uppenbart att den av lagrådet framställda anmärkningen

på sin tid hade goda skäl för sig. Att för andra gången inom

loppet av några år efter ensittarlagstiftningens införande framflytta den

ifrågavarande tidpunkten måste utan tvivel ha varit ägnat att inge starka

betänkligheter. Det är emellertid lika tydligt att läget nu är ett annat. Sedan

år 1922 har mer än fyrtio år förflutit utan att någon framflyttning av

tidpunkten skett. Vidare ämnar kommittén föreslå, att ensittarlagens giltighetstid

begränsas. Någon ytterligare framflyttning är därför inte att

rakna med. Mot bakgrunden härav måste de i lagrådets utlåtande anförda

synpunkterna numera i stort sett sakna aktualitet.

En annan invändning av principiell art som skulle kunna riktas mot en

utvidgning av lösningsrätten är att såväl jordägaren som nyttjanderättshavaren

vid områdets bebyggande haft anledning utgå från att någon inlösen

inte skulle kunna komma till stånd. Kommittén anser emellertid att

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 144

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1967

någon avgörande betydelse inte kan tillmätas denna invändning, eftersom

samma förhållande förelegat beträffande de nyttj anderättshavare som fått

lösningsrätt genom den tidigare lagstiftningen. Kommittén kommer därför

till den slutsatsen att något hinder i principiellt hänseende mte föreligger

mot en framflyttning och att frågan bör — i överensstämmelse med de

bedömanden som gjordes vid införandet av 1918 års ensittarlag avgöras

efter en avvägning mellan nyttjanderättshavarens och jordägarens intressen

och med beaktande av allmänna intressen.

Såsom ett avgörande skäl för införande av eu lösningsrätt åberopades vid

tillkomsten av 1918 års ensittarlag det allmännas intresse av att bevara befintliga

egna hem. Denna synpunkt kan, framhåller kommittén, knappast

numera tillmätas samma betydelse som tidigare. Under senare tid synes det

av olika skäl endast undantagsvis ha förekommit att egna hem uppforts

på ofri grund. Den äldre bostadsbebyggelse som är belägen på sådan mark

motsvarar i sin tur ofta ej nutida krav på bostadsstandard och kan kanske

inte heller till rimlig kostnad genom ombyggnad och reparation uppnå sadan

standard. Emellertid torde åtskilliga exempel finnas på att nyttjanderättshavare

satt husen i sådant skick att dessa fortfarande utgör lämpliga

bostäder. Att sådana egna hem bevaras måste även i dagens läge vara av

intresse från allmän synpunkt.

Kommittén understryker att också andra allmänna intressen skulle beröras

av en utvidgning av lösningsrätten, nämligen önskvärdheten av konsekvens

i lagstiftningen och av en från samhällssynpunkt lämplig fastighetsindelning.

Härvid hänvisar kommittén till sitt tidigare gjorda ställningstagande

att en mer fullständig jord- och planpolitisk provning mte

bör införas ens om tidpunkten i 1 § ensittarlagen flyttas fram. Enligt kommittén

skulle från nyss angivna synpunkter några mera vägande invändningar

knappast kunna resas mot en framflyttning av tidsgränsen till den

1 januari 1928, medan en längre framflyttning skulle te sig mera betänklig.

I detta sammanhang erinras om att enligt jorddelningslagens promulgationslag

får jordavsöndring och ägostyckning verkställas med stöd av äldie

lag om markförvärven skett före lagens ikraftträdande den 1 januari 1928.

Vidare påpekas att sämjedelning som tillkommit före samma tidpunkt fåi

legaliseras utan jord- och planpolitisk prövning enligt lagen den 17 april

1953 (nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning nr. in.

Kommittén övergår därefter till att undersöka hur saken ställer sig fiån

den enskilde jordägarens och nyttjanderättshavarens synpunkt. Den avvägning

mellan parternas intressen som ägde rum vid ensittarlagstiftningens

införande i vårt land var förhållandevis okomplicerad eftersom de nyttjanderättshavare

som det då var fråga om utgjorde en tämligen enhetlig grupp.

Förhållandena är nu annorlunda. Det har blivit mycket vanligt att fritidsstugor

uppförs på ofri grund. Vidare förekommer det i inte obetydlig

omfattning att äldre bebyggelse på sådan mark förvärvas för fritidsändamål

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1967

av personer som bor i tätorter. Enligt 1962 års fritidsutrednings betänkande

»Friluftslivet i Sverige, del I» (SOU 1964: 47) finns i landet omkring

100 000 fritidshus som är belägna på arrenderad jord. En inte ringa del av

dessa stugor torde vara beboeliga året runt och således uppfylla det i ensittarlagen

uppställda kravet på nöjaktig bostad. Dessa nyttjanderättshavare

kan uppenbarligen inte åberopa lika starka skäl för att få lösningsrätt

som de vilka är stadigvarande bosatta på lägenheterna. Kommittén anser

därför att 1 rågan huruvida en framflyttning av tidsbestämningen i 1 § ensit

tar lagen bör ske skall bedömas med utgångspunkt från de sistnämnda

arrendatorernas förhallanden. Om en framflyttning finnes vara motiverad

uppkommer alltså spörsmålet huruvida man bör undanta dem som inte

uppfyller ett krav på permanent bosättning från lösningsrätt. Slutligen

måste man överväga frågan om undantag för de nyttjanderättshavare som

har lösningsrätt enligt gällande lag men som inte uppfyller bosättningskravet.

I fråga om de arrendatorer som bosatt sig på lägenheten i tiden nära efter

den 1 januari 1919 aberopar kommittén följande uttalande som departementschefen

gjorde vid tillkomsten av 1918 års ensittarlag.

Mot jordägarens intresse står husägarens. För den förre är det fråga om

ett jordområde, som sedan länge brukats skilt från hans övriga egendom och

som i regel icke utgör någon mera betydande eller värdefull del av egendomen.

För den senare gäller det byggnader och andra anläggningar, på vilka

han under ett flertal år nedlagt arbete och kostnader och vilka ofta utgör

den enda grundvalen för hans bärgning. Utan lagstiftningens ingripande är

han i jordägarens händer. Denne kan förr eller senare tvinga honom att

lämna området utan annan rätt för brukaren än att bortföra vad som kan

bortföras. Att detta därigenom i huvudsak förlorar sitt värde ligger i sakens

natur. Billighet och rättfärdighet talar starkare för att jordägaren skall avstå

en ringa del av sin jord mot full ersättning än att resultatet av husägarens

arbete och kostnader skall väsentligen förspillas.

Till stöd för en lösningsrätt för dessa nyttjanderättshavare åberopar kommittén

också att de efter inlösen skulle kunna inteckna lägenheten och därigenom

förbättra sina möjligheter att få lån för behövliga reparationer. Också

andra värden än rent ekonomiska står emellertid på spel. Det är här ofta

fråga om människor i framskriden ålder som tillbringat huvuddelen av sin

levnad på platsen och kommit att knytas till denna med starka band. Att på

äldre dagar tvingas lämna sitt gamla hem och försöka inplantera sig i en ny

miljö måste för dem innebära svåra personliga påfrestningar. Redan tanken

på ett uppbrott torde för många vara ägnat att fördystra deras tillvaro. Härtill

kommer att det i dagens läge ofta torde ställa sig bekymmersamt för dem

att få en annan lämplig bostad. Det kan enligt kommitténs mening inte råda

delade meningar om att en jämförelse mellan den enskilde jordägarens och

husägarens intressen i de fall som nu berörts utfaller till den senares förmån.

Tydligt är emellertid att situationen för nyttjanderättshavaren inte

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr lkk år 1967

alltid är lika ömmande. Generellt kan väl sägas att de argument som talar

till dennes förmån minskar i tyngd ju senare bosättningen på lägenheten ägt

rum. Å andra sidan måste jordägarens intresse av att få behålla äganderätten

till marken anses alltmer förtjänt att beaktas ju kortare tid marken varit

ur hans händer.

Vid en samlad bedömning av de sålunda anförda synpunkterna finner

kommittén övervägande skäl tala för att den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten

den 1 januari 1919 bör flyttas fram.

När det gäller att bestämma hur långt en sådan framflyttning bör ske, anser

kommittén att det numera inte finns anledning att utan vidare anknyta

till tidpunkten för tillkomsten av 1925 års ensittarlag. Frågan bör i stället

avgöras med hänsyn till vad som framstår såsom rimligt vid en avvägning

av skilda intressen. Tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande den

1 januari 1928 markerar härvid en gränslinje på så sätt att man från allmän

synpunkt kan rikta vägande invändningar mot en framflyttning till senare

tidpunkt. Att förlägga tidsgränsen till nämnda datum synes godtagbart också

med hänsyn till enskilda intressen. Samtidigt som de nyttjanderättshavare

vilka kan åberopa de tyngst vägande skälen för en lagändring därigenom

i regel får lösningsrätt, tillgodoses jordägarnas intresse av att återfå

mark som under inte alltför lång tid varit utarrenderad.

Antalet stadigvarande bosatta nyttjanderättshavare som får lösningsrätt

om kravet på bebyggelse ändras till att avse den 1 januari 1928 uppskattar

kommittén med stöd av tillgängliga uppgifter till åtminstone 2 000. Med

hänsyn till att flertalet av dessa har familj, anser kommittén att det inte

med fog kan påstås, att den ifrågasatta lagändringen skulle få betydelse för

ett så fåtal personer att den av denna orsak är opåkallad.

I enlighet med dessa överväganden föreslår kommittén att tidsbestämningen

i 1 § ensittarlagen flyttas fram till den 1 januari 1928.

Remissyttrandena. En mycket klar majoritet bland remissinstanserna

godtar den förordade framflyttningen av tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen.

På flera håll betonar man emellertid att en förutsättning härför är att

kommitténs förslag om en skärpning av kravet på bosättning och om en tidsbegränsning

av lagens giltighetstid samtidigt genomförs.

Bland de remissinstanser som accepterar kommittéförslaget kan nämnas

Göta hovrätt, lantbruksstijrelsen, lantmäteristyrelsen, bostadsstyrelsen, arrendelagsutredningen,

häradshövding ef öreningen, lantmätareföreningen och

kommunal-tekniska föreningen.

Några remissinstanser anser att en ytterligare utvidgning av lösningsrätten

är påkallad. Överlantmätaren i Örebro län — vars yttrande biträds av

länsstyrelsen i länet — menar att man helt kan slopa kravet på att nyttjanderättshavarens

boningshus skall ha funnits uppfört på området vid viss

tidpunkt, om gällande lags krav på en upplåtelsetid av tio år behålls eller

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1967

eventuellt skärps till att avse tjugo år och om på sätt kommittén förordat

lösningsrätten begränsas till att bara gälla egentliga egna hem. Överlantmätaren

framhåller därvid att det i 1925 års ensittarlag upptagna villkoret

om en tioårig upplåtelsetid efter hand i realiteten skärpts genom att man

behållit kravet på att bostadsbyggnaden skall ha uppförts före den 1 januari

1919. Lösningsrätten är sålunda f. n. (år 1965) begränsad till lägenheter som

innehafts av nyttjanderättshavare i mer än 46 år, och kommitténs förslag innebär

eu sänkning av denna tid till 38 år. Förslaget innebär därför att de

sociala intressena inte tillgodoses i tillnärmelsevis samma utsträckning som

vid tillkomsten av ensittarlagen. Överlantmätaren uttalar vidare att hus soin

är mer än 40 år gamla ofta är av sådan beskaffenhet att det knappast är

ekonomiskt lämpligt att rusta upp dem så, att de motsvarar dagens krav på

bostadsstandard. Det synes därför mer angeläget att ge de egnahemsägare

som har något yngre hus på ofri grund tillfälle att genom inlösen skaffa sig

möjligheter att belåna fastigheterna och på så sätt få kapital för reparationer.

Överlantmätaren påpekar också att de planpolitiska villkoren vid fastighetsbildning

fått sitt nuvarande innehåll i samband med den nya byggnadslagstiftningens

ikraftträdande år 1948. Om dessa restriktioner skall tas

till utgångspunkt vid bestämmandet av tidsgränsen i 1 § ensittarlagen, bör

denna lämpligen anges till den 1 januari 1948. Lantbruksnämnden i Örebro

län anser att tidpunkten kan framflyttas till den 1 januari 1948 utan att detta

medför något mera omfattande ingrepp i jordäganderätten, under förutsättning

att inlösningsrätten begränsas till enbart permanent bebodda lägenheter.

En sådan framflyttning skulle underlätta för nyttjanderättshavare att

efter inlösen skaffa medel för upprustning och modernisering av bostaden.

Enligt överlantmätaren i Västmanlands län kan man skäligen flytta fram

tidpunkten förslagsvis ett tiotal år längre än kommittén föreslagit för att utvidga

lösningsrätten till att omfatta bostäder som är av betydelse för den sociala

bostadsförsörjningen.

Förslaget att framflytta tidsgränsen avstyrks av bl. a. hovrätten för Nedre

Norrland, kammarkollegiet, advokatsamfundet och RLF.

Ett flertal av de avstyrkande remissinstanserna framhåller att de principiella

invändningar mot en framflyttning som gjordes inom lagrådet år 1922

fortfarande har giltighet. Hovrätten för Nedre Norrland anser med tanke på

de enskilda parternas intressen att invändningarna med åren vuxit i styrka

och kräver större beaktande än förr. Såväl lägenhetsinnehavare som jordägare

har på grund av de uttalanden som gjordes i samband med lagstiftningens

tillkomst haft anledning utgå från att något friköp framdeles inte

skulle komma i fråga för de lägenheter som upplåtits efter utfärdandet av

den nu gällande lagen. Lagen har nu gällt i mer än fyra decennier, och en

ändring som innebär att man utvidgar lösningsrätten måste därför i princip

betraktas som ett allvarligare ingrepp i bestående privata rättsförhållanden

och till jordägarens förfång än det som gjordes när lagen tillkom. Det kan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

inte heller utan vidare tas för givet att betänkligheterna inför en utvidgning

blir mindre, om man i förväg bestämmer sig för och i lagen inskriver hur

länge den skall vara gällande. Hovrätten påpekar därvid att det inte finns

något hinder för en ytterligare framflyttning av tidpunkten, även om det

f. n. saknas anledning att räkna med en sådan.

I åtskilliga yttranden ifrågasätts det praktiska behovet av reformen. Kammarkollegiet

anser vissa omständigheter tyda på att den av kommittén gjorda

uppskattningen av antalet nyttjanderättshavare som skulle beröras av

den föreslagna framflyttningen är avsevärt för hög. Antalet är sannolikt

obetydligt. Kollegiet finner redan av denna anledning inte tillräckliga skäl

föreligga för en lagändring. Liknande uttalanden görs av några länsstyrelser.

Hovrätten för Nedre Norrland efterlyser ett fylligare underlag än

vad kommittén redovisat för bedömande av frågan om ett tillräckligt starkt

behov föreligger för en vidgad lösningsrätt.

Flera remissinstanser betonar att nyttjanderättshavaren i dagens läge

inte kan åberopa lika starka sociala skäl till stöd för en lösningsrätt som

när ensittarlagstiftningen infördes. RLF uttalar att samhället i dag har en

helt annan struktur än år 1925 och att ägare av boningshus på otri grund

som hittills inte gjort sin lösningsrätt gällande till övervägande del torde

utgöras av personer som använder husen mer eller mindre för fritidsändamål.

Kammarkollegiet hänvisar till att äganderätt till marken inte är nödvändig

för erhållande av statslån till upprustning av äldre bostadshus.

Från skilda håll uttalas att nyttjanderättshavarnas intresse av trygghet

mot att tvingas lämna sin bostad vid arrendetidens utgång bör tillgodoses

genom ändring i arrendelagstiftningen. Man erinrar härvid om att arrendelagsutredningen

har att överväga hithörande frågor. Hovrätten för Nedre

Norrland, som intar denna ståndpunkt, påpekar alt den utvidgade lösningsrätten

inte kommer att omfatta de egna hem som efter den 1 januari 1928

uppförts på arrenderad mark, trots att dessa egna hem kanske i högre grad

än de som uppförts under 1920-talet fyller nutida krav på bostadsstandard

och är förtjänta av att bevaras. Detta förhållande kan enligt hovrätten

framstå som inkonsekvent och otillfredsställande också från den synpunkten

att ifrågavarande nyttjanderättshavare slutit sina avtal under samma

förutsättningar som de vilkas bosättning ägt rum under åren 1919—1927.

I stort sett samma synpunkter framförs bl. a. av kammarkollegiet och några

länsstyrelser.

Distriktslanfmätaren i Göteborgs norra distrikt avstyrker en utvidgning

av lösningsrätten under åberopande att ensittarförrättningarna främst leder

till bildande av stora fritidsfastigheter, vilket i expansiva trakter med

stor efterfrågan på mark försvårar utnyttjandet av de begränsade marktillgångarna.

Vissa remissinstanser som avstyrker eller ställer sig tveksamma intör en

utvidgning av lösningsrätten förordar, för den händelse en sådan ändå

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.is proposition nr år 1967

skulle finnas påkallad, en mera begränsad framflyttning av tidpunkten i

1 § ensittarlagen än den kommittén föreslagit. Uttalanden i denna riktning

görs av kammarkollegiet samt länsstyrelsen och överlantmätaren i Uppsala

län. Dessa föreslår att framflyftningen inskränks till tidpunkten för ensittarlagens

ikraftträdande den 1 september 1925. Länsstyrelsen och överlantmätaren

uttalar att något bärande skäl för att förlägga tidsgränsen till

den 1 januari 1928 inte föreligger. En förskjutning av tidpunkten till den

1 januari 1926 för att underlätta utredningen om boningshusets ålder anses

emellertid tänkbar.

Ett par remissinstanser tar upp frågan om inte också den i 3 § kyrkliga

försäljningslagen angivna tidpunkten den 1 januari 1926 bör framflyttas.

Överlantmätaren i Älvsborgs län ifrågasätter om inte följdriktigheten bjuder

att så sker. Kammarkollegiet anser däremot att en sådan lagändring

inte är påkallad. Kollegiet framhåller att det mellan 3 § kyrkliga försäljningslagen

och ensittarlagen föreligger den väsentliga skillnaden att den

förra bestämmelsen inte grundar någon tvångsrätt till inlösen utan bara

innefattar ett bemyndigande att under vissa förutsättningar medge försäljning.

Detta bemyndigande synes f. ö. numera efter de ändringar som vidtagits

i 2 § kyrkliga försäljningslagen ha förlorat självständig betydelse, och

3 § åberopas mycket sällan i ärenden angående försäljning av kyrklig jord.

Departementschefen. Som jag anfört tidigare talar vissa skäl för att

den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari 1919 flyttas fram

till den 1 januari 1928. Kommitténs förslag härom godtas också av en

mycket klar majoritet bland remissinstanserna. Exempel på kritiska röster

saknas emellertid inte. Invändningar görs från såväl principiella som

praktiska utgångspunkter. I principiellt hänseende åberopas främst ett av

lagrådet år 1922 avgivet utlåtande. Bakgrunden till detta utlåtande var

att den för lösningsrätten avgörande tidpunkten, som i 1918 års ensittarlag

bestämts till den 1 januari 1918, i 1920 års ensittarlag flyttats fram

till den 1 januari 1919 och att förslag väckts om en ytterligare framflyttning.

Lagrådet avstyrkte förslaget om framflyttning under motivering att

upprepade framflyttningar inte kunde anses förenligt med ensittarlagstiftningens

retroaktiva innebörd och att de kunde ge anledning till antaganden

om ytterligare framflyttningar och på så vis skapa rättsosäkerhet och rubba

förtroendet för de lagstiftande myndigheterna.

Kommittén har funnit att lagrådets uttalanden numera i stort sett saknar

aktualitet. Till stöd härför anförs att mer än 40 år förflutit utan att den

kritiska tidpunkten framflyttats och att någon ytterligare framflyttning

inte är att räkna med, eftersom en avveckling av ensittarlagen samtidigt

föreslås. Jag kan inte finna annat än att kommitténs ställningstagande på

denna punkt är välgrundat. En remissinstans har mot kommitténs resonemang

invänt att en tidsbegränsning av lagen inte ger några säkra garantier

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

mot en ytterligare framflyttning av tidpunkten, även om anledning f. n.

saknas att räkna med en sådan. Detta kan väl i och för sig vara riktigt. Enligt

min mening torde det emellertid knappast för någon framstå soin antagligt

att ännu en framflyttning kommer att ske. Några ogynnsamma

verkningar av det slag 1922 års lagråd antydde synes därför inte behöva

befaras, om en framflyttning nu sker.

I likhet med kommittén anser jag vidare att avgörande betydelse inte kan

tillmätas den invändningen att såväl nyttjanderättshavaren som jordägaren

vid upplåtelsen haft anledning räkna med att någon inlösen inte skulle

kunna komma till stånd. Att man lagstiftningsvägen ingriper i gällande

privaträttsliga förhållanden kan inte under alla omständigheter bedömas

som förkastligt och har tidigare skett vid skilda tillfällen.

På grund av vad sålunda anförts delar jag kommitténs uppfattning att

något hinder i principiellt hänseende inte möter mot en framflyttning och

att frågan härom bör avgöras efter en avvägning mellan nyttj anderättshavarens

och jordägarens intressen och med beaktande av allmänna intressen.

Vad först gäller de allmänna intressena har kommittén å ena sidan

funnit att samhällets intresse av att bevara de på annans mark uppförda

egna hemmen inte kan tillmätas samma avgörande betydelse som vid tillkomsten

av ensittarlagstiftningen men att ett sådant intresse kan föreligga

åtminstone i vissa fall. Kommittén har å andra sidan kommit till den

slutsatsen att man från allmänna synpunkter knappast kan resa några

mera vägande invändningar mot en mindre framflyttning av den i 1 § ensittarlagen

angivna tidpunkten. De av kommittén sålunda gjorda bedömningarna

har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag kan ansluta

mig till kommitténs ställningstaganden på denna punkt.

Vid övervägande av frågan hur en framflyttning ter sig från jordägarnas

och nyttjanderättshavarnas synpunkter har kommittén gjort en kategoriklyvning

i fråga om nyttjanderättshavarna. Eftersom det enligt kommitténs

mening är uppenbart att de arrendatorer som använder marken för fritidsändamål

inte kan åberopa lika starka skäl för en lösningsrätt som de vilka

är stadigvarande bosatta på platsen, anses frågan om en framflyttning böra

bedömas enbart med utgångspunkt från de sistnämnda arrendatorernas

förhållanden. Om en lagändring därvid finnes motiverad, blir det en senare

fråga att pröva huruvida ett undantag från den utvidgade lösningsrätten

bör göras beträffande övriga nyttj anderättshavare.

I fråga om de arrendatorer som bosatt sig på platsen den närmaste tiden

efter den 1 januari 1919 anser kommittén delade meningar inte kunna råda

om att en avvägning av jordägarens och nyttj ander ättshavarens intressen

utfaller till den senares förmån. Mot kommitténs uttalande på denna punkt

har vid remissbehandlingen från flera håll gjorts den allmänna invändningen

att nyttj anderättshavaren i dagens läge inte kan åberopa lika starka

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj. ts proposition nr 1H år 1967 25

sociala skal till stöd för en lösningsrätt som vid ensittarlagstiftningens genomförande.

Detta är naturligtvis riktigt såtillvida att en uppsägning för

nvttjanderättshavaren inte längre behöver medföra att han kommer att

ställas utan tak över huvudet eller annars lida nöd. Emellertid hindrar

detta inte att nyttjanderättshavarens intresse av att förvärva äganderätt till

marken kan väga betydligt tyngre än jordägarens intresse av att behålla

äganderätten. Så är fallet beträffande de nyttjanderättshavare som bosatt

sig på marken de närmaste åren efter den 1 januari 1919.

Ett par remissinstanser hävdar att starka skäl talar för att också nyttjanderättshavare

som har hus som uppförts under senare tid bereds tillfälle

att lösa in marken. Sådana skäl kan givetvis föreligga, men i dessa

fall väger jordägarens intresse av att återfå marken tyngre än i de tidigare

åsyftade, och detta intresse måste anses alltmer förtjänt att beaktas ju

kortare tid marken varit ur jordägarens besittning. Någon längre framflyttning

är därför inte tänkbar. Ännu mindre kan det, såsom föreslagits

från något håll, komma i fråga att helt slopa kravet på att ett nyttjanderättshavaren

tillhörigt boningshus skall ha funnits uppfört på området vid

viss angiven tidpunkt.

Några remissinstanser anser att nyttjanderättshavarnas intresse av trygghet

i besittningen bör tillgodoses genom en ändring av arrendelagstiftningen

och inte genom en utvidgad lösningsrätt. Som redan nämnts har beredningen

av detta ärende samordnats med beredningen av arrendelagsutredningens

betänkande om bostadsarrenden in. in., och ett förslag till ändringar i arrendelagstiftningen

ämnar jag, som nämnts, anmäla inom kort. Vad som i

detta sammanhang är av intresse är de nya regler som föreslås i fråga om

bostadsarrende. Sådant arrende föreligger när arrendatorn äger eller tänker

uppföra bostadshus på marken. Förslaget syftar till en förstärkning

av dessa arrendatorers rättsställning. Bl. a. föreslås att arrendetiden skall

\ara bestämd och utgöra minst fem år. Vidare föreslås att arrendatorn

skall få s. k. optionsrätt, dvs. rätt till förlängning av arrendetiden.

Även om den föreslagna reformen av arrendelagstiftningen innebär en betydande

förbättring av bostadsarrendatorernas rättsställning i förhållande

till vad som f. n. gäller, kan det knappast göras gällande att skälen för en

utvidgad rätt till inlösen vid äldre ny ttj anderätter därigenom bortfaller

helt. Det är först genom rätten till inlösen som nyttjanderättshavarna får

ett fullständigt skydd mot att behöva lämna det hem de skapat åt sig. Även

bortsett från trygg,hetssynpunkten måste det framstå som betydelsefullt

för de berörda arrendatorerna att kunna bli ägare till den mark där deras

bostadshus ligger och sålunda göra sig helt oberoende av jordägaren.

Pa grund av vad sålunda anförts finner jag i likhet med kommittén övervägande

skäl tala för att den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari

1919 flyttas fram.

I frågan hur långt framflyttningen bör ske anser kommittén att det nume
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr ltt år 1967

ra inte finns anledning att utan vidare anknyta till tidpunkten för tillkomsten

av 1925 års ensittarlag. Frågan bör i stället avgöras med hansyn till vad

som framstår som rimligt vid en avvägning mellan skilda intressen. Enligt

kommitténs mening är tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande den

1 januari 1928 godtagbar med hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen.

Några remissinstanser vill inskränka framflyttningen till tidpunkten

för ensittarlagens ikraftträdande den 1 september 1925 eller till den 1

januari 1926. Enligt dessa remissinstanser saknas bärande skal att bestamma

tidpunkten till den 1 januari 1928.

Enligt min mening utgör tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande

en skiljelinje som inte kan frånkännas betydelse i det nu aktuella hanseendet.

Jag syftar på det förhållandet att jordpolitiska bestämmelser med generell

giltighet då för första gången infördes i vår lagstiftning. Däremot

anser jag inte några sakliga skäl kunna åberopas till stöd för att tidpunkten

för ensittarlagens ikraftträdande tillmäts avgörande betydelse när det

gäller att fastställa den nya tidsgränsen. Jag föreslår alltså att framflyttningen

sker till den 1 januari 1928.

Kommittén beräknar att antalet stadigvarande bosatta nyttjanderättshavare

som skulle få lösningsrätt vid en framflyttning av tidsbestämningen till

den 1 januari 1928 uppgår till åtminstone 2 000. Enligt kommitténs mening

kan det därför inte med fog göras gällande att lagändringen skulle beröra ett

så litet antal personer att den av denna orsak framstår som opåkallad. Från

några håll har man vid remissbehandlingen gjort gällande att antalet berörda

nyttjanderättshavare är avsevärt lägre än kommittén antagit och att det

på grund därav inte föreligger tillräckliga skäl för en lagändring. Även om

den av kommittén angivna siffran skulle vara något för hög, är det enligt

min mening tydligt att en framflyttning av tidpunkten till den 1 januari

1928 berör ett inte alldeles obetydligt antal personer. Med hänsyn härtill och

till den stora vikt lagändringen kommer att få för dessa anser jag att den

bör genomföras.

I likhet med kammarkollegiet finner jag inte anledning till att man som

en följd av den nu föreslagna lagändringen flyttar fram den i 3 § kyrkliga

försäljningslagen angivna tidpunkten den 1 januari 1926.

Utformningen av bostadskravet

Kommittén. Kommittén framhåller att det vid tillkomsten av 1918 års

ensittarlag torde ha varit en främmande tanke för lagstiftaren att inlösen

skulle kunna ske av mark som används för fritidsändamål. Vad som skulle

vinnas med lagen var att befintliga egna hem bevarades. För att lösningsrätten

skulle begränsas i enlighet härmed uppställdes ett krav på att nyttjanderättsliavarens

byggnader skulle bereda nöjaktig bostad åt honom och hans

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1967

familj. Samma villkor togs upp också i 1920 och 1925 års ensittarlagar. I

rättspraxis har för att detta villkor skall vara uppfyllt krävts att huset är

beboeligt året runt men däremot inte att nyttjanderättshavaren bor i huset

hela året. I praktiken torde det också vara ganska vanligt att inlösen enligt

ensittarlagen kommer till stand pa ansökan av personer som förvärvat huset

för fritidsändamål. Enligt kommitténs uppfattning strider denna rättstilllämpning

i varje fall mot lagens ursprungliga syfte. Kommittén anser,

som redan nämnts, uppenbart att dessa nyttjanderättshavare inte kan åberopa

lika starka skäl för att få lösningsrätt som de vilka är stadigvarande

bosatta på lägenheterna. Och för jordägaren kan det te sig obilligt att han

skall tvingas avstå den mark han kanske tycker sig behöva till förstärkningav

sitt jordbruk för ett ändamål som han ofta anser mindre angeläget.

Också i allmänhetens ögon måste det enligt kommitténs mening synas

egendomligt, om en viss kategori ägare av fritidshus på ofri grund tillerkänns

lösningsrätt, medan Övriga helt kommer att sakna möjligheter att

skydda sig mot uppsägning. Att utjämna denna olikhet genom att införa

lösningsrätt enligt ensittarlagen för samtliga sommarstugearrendatorer kan

emellertid inte komma i fråga. Detta skulle innebära att ensittarlagen helt

förlorade sin karaktär av övergångslagstiftning och i stället framstod som

en expropriationslag. Följden skulle också med säkerhet bli att arrendeupplåtelser

för fritidsbebyggelse i framtiden helt omöjliggjordes. Med hänsyn

till det alltmer växande behovet av mark för fritidsändamål är en sådan utveckling

inte önskvärd. De skyddsbestämmelser till förmån för sommarstugearrendatorerna

som kan finnas påkallade bör i stället tas upp i arrendelagstiftningen

och vara enhetliga för hela denna grupp av nyttj anderättshavare.

^ ägande skäl anses således tala för att sommarstugearrendatorerna inte

skall åtnjuta lösningsrätt enligt ensittarlagen. Det bör emellertid enligt kommitténs

mening inte komma i fråga att beröva de nyttj anderättshavare som

redan har lösningsrätt denna. Undantaget bör därför endast avse de sommarstugearrendatorer

som skulle bli lösningsberättigade genom den föreslagna

framflyttningen av tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen.

En lagändring i nu angiven riktning behöver enligt kommitténs meninginte

försvåra bedömningen av lösningsanspråken, om kommitténs förslag

beträffande den lagtekniska konstruktionen godtas. För övrigt måste skälen

för en lagändring anses så starka att man inte bör väja för vissa tillämpningssvårigheter.

Kommittén finner således, att sommarstugearrendatorerna bör undantas

från lösningsrätt. Detta syfte skulle uppnås, om i 1 § ensittarlagen införs ett

krav på permanent bosättning och i övergångsbestämmelserna föreskrivs

dispens från detta krav beträffande de nyttj anderättshavare som är lösningsberättigade

enligt gällande lag.

Eftersom lösningsrätt enligt ensittarlagen bör vara oberoende av åtgärder

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967

som en nyttjanderättshavare kan komma att vidta i syfte att förvärva äganderätt

till jorden, bör enligt kommittén kravet på permanent bosättning avse

inte bara lösningstillfället utan också den tidigare angivna, för lösningsrätten

avgörande tidpunkten den 1 januari 1928. Om ett sådant krav införs,

torde det nu gällande villkoret att nyttjanderättshavarens boningshus skall

lämna nöjaktig bostad åt honom och hans familj vid berörda tidpunkter bli

överflödigt. Ett tämligen svårtolkat rekvisit skulle därmed kunna utgå ur

lagen.

När det gäller att i lagtexten ange kravet på permanent bosättning, anser

kommittén lämpligt att begagna terminologin i folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469). I förslaget föreskrivs därför att nyttjanderättshavare

skall ha varit bosatt på lägenheten sedan den 1 januari 1928.

Kommittén anför att det i regel inte synes föreligga några svårigheter att

fastställa om detta villkor är uppfyllt. I de allra flesta fall torde utdrag ur

församlingsboken eller mantalslängden visa om nyttjanderättshavare under

hela den kritiska tidsperioden varit kyrkobokförd eller mantalsskriven på

den ifrågavarande fastigheten. I sådana fall bör någon tvekan inte råda om

att kravet är uppfyllt. Annars får saken avgöras på grundval av de faktiska

upplysningar som kan inhämtas vid förrättningen och genom en tolkning av

lagbestämmelsen efter dess syfte. Tillfälliga avbrott i bosättningen torde inte

böra tillmätas betydelse för lösningsrätten, under förutsättning att nyttj

anderätten bestått hela tiden.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag på denna punkt tillstyrks vild

lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser, däribland Göta

hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, bostadsstgrelsen,

häradshövdingeföreningen, advokatsamfundet, lantmätareföreningen och

kommunal-tekniska föreningen.

Några av de tillstyrkande remissinstanserna, bland dem kammarkollegiet,

ger uttryck åt viss tvekan inför reformen under hänvisning till att

tillämpningssvårigheter kan väntas uppkomma. Lantmätareföreningen

framhåller däremot att det vid ensittarförrättningar enligt gällande lag varit

svårt att med bestämdhet avgöra om det i 1 § upptagna villkoret angående

beskaffenheten av nyttjanderättshavarens boningshus vid den i paragrafen

angivna tidpunkten är uppfyllt eller inte och att kommittéförslaget, som eliminerar

dessa bekymmer, därför maste hälsas med tillfredsställelse.

Vissa av de i sak positiva remissinstanserna anser att den föreslagna lagtexten

bör förtydligas. Länsstyrelsen i Älvsborgs län samt länsstyrelsen och

överlantmätaren i Norrbottens län ifrågasätter sålunda om inte kravet på

oavbruten bosättning bör markeras tydligare. För att det redan av lagtexten

skall framgå att lösningsrätten inte avser fritidsbostäder finner överlantmätaren

i Gotlands län lämpligt att man i 1 § anger att nyttjanderättshavaren

skall ha varit stadigvarande bosatt på lägenheten. Distriktslantmätaren i Ud
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ibk år 1967

29

devalla norra distrikt anser att det är önskvärt med ett klarläggande av hur

lång tid ett avbrott i bosättningen får vara innan lösningsrätten går förlorad.

Lantmätareföreningen anser lagtexten inte vara fullt entydig och klar i så

måtto att det kan vara tveksamt om uttrycket »sedan den 1 januari 1928»

också hör till satsen »och där varit bosatt». Enligt föreningen skulle en tydligare

formulering möjligen vara att föredra, förslagsvis »sedan den 1 januari

1928 ej mindre ägt å marken uppfört boningshus än även där varit bosatt».

Ett liknande uttalande görs av biträdet åt ngttjanderättshavare i Göteborgs

och Bohus län.

I vissa yttranden uttalas att en ytterligare skärpning av inlösningsvillkoren

är påkallad. På några håll anser man därvid att krav på stadigvarande

bosättning bör uppställas också beträffande nyttjanderättshavare som redan

nu är lösningsberättigade. Överlantmätaren i Örebro län framhåller — med

instämmande av länsstyrelsen i länet — att det är naturligt att en rättstilllämpning

som strider mot lagstiftarens syfte ändras genom en korrigering

av lagtexten. Några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt bör detta

inte föranleda, eftersom man kan förutsätta att behövliga skyddsbestämmelser

till förmån för sommarstugearrendatorer kommer att tas upp i arrendelagstiftningen.

Liknande synpunkter framförs av överlantmätaren i Västmanlands

län och lantbruksnämnden i Jönköpings län. Blekinge länsförbund

av RBF anser att man bör kräva att boningshuset också framdeles kommer

att begagnas som permanent bostad.

En lindring av kravet på permanent bosättning ifrågasätts av lantmäteristyrelsen,

som framhåller att det kan bli svårt att bedöma om bosättningen

varat under hela tidsperioden från den 1 januari 1928. Kommitténs avsikter

torde kunna anses tillgodosedda genom ett krav på bosättning under exempelvis

de senaste fem åren före prövningen.

De remissinstanser som avstyrker att man inför ett krav på permanent bosättning

åberopar främst att ett sådant krav knappast är praktiskt motiverat

och att det i vissa fall skulle föranleda betydande utredningsarbete och

tolkningssvårigheter för förrättningsmännen. Överlantmätaren i Västernorrlands

län anser det föga ändamålsenligt att ensittarlagen utrustas med två

olika bosättningsvillkor för skilda inlösningsfall under lagens återstående

begränsade giltighetstid enligt förslaget. Detta kan komma att leda till komplikationer

i den praktiska verksamheten, eftersom en sådan skillnad måste

te sig svårförståelig för allmänheten. Ändringen tillgodoser inte heller något

egentligt allmänt intresse. Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar att den föreslagna

skärpningen av lösenvillkoren kan befaras komma att drabba just

den kategori för vilken lösningsrätten av sociala skäl är av största betydelse.

En inte obetydlig del av de nyttjanderättshavare som kan komma i fråga

vid en utvidgning av lagens tillämpningsområde utgörs nämligen av personer

som på grund av tilltagande ålder och behov av omvårdnad inte längre

kan bo kvar året runt i omoderna boningshus utan tidvis, särskilt under vin
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

terhalvåret, vistas hos anhöriga eller på pensionärshem. Enligt länsstyrelsens

mening bör denna kategori inte uteslutas från lösningsrätten enbart av

den anledningen att boningshusen för dem övergått till att bli mer eller

mindre sommarbostäder. Ett liknande uttalande görs av överlantmätaren

i Älvsborgs län.

Som ytterligare ett skäl mot den föreslagna skärpningen av villkoren för

lösningsrätten åberopar länsstyrelsen i Jämtlands lön att ägande av fritidshus

alltmera kommit att uppfattas som en företeelse som från social synpunkt

bör accepteras och även betraktas som önskvärd. Liknande uttalanden

görs av överlantmätaren och lantbruksnämnden i länet.

Den av kommittén valda lagtekniska lösningen att införa kravet på permanent

bosättning i 1 § ensittarlagen och att i en övergångsbestämmelse ge

dispens från detta krav beträffande nu lösningsberättigade nyttj anderättshavare

kritiseras i några remissyttranden. Överlantmätaren i Blekinge län

— vars yttrande på denna punkt biträds av länsstyrelsen i länet — konstaterar

att förslaget inte är avsett att åstadkomma någon som helst förändring

i rättsläget för den största gruppen inlösningsberättigade, alltså för dem

som redan nu har lösningsrätt. Med hänsyn härtill borde rimligtvis den nuvarande

lagen få gälla oförändrad för denna grupp under den begränsade

tid lagen ännu skall äga bestånd. För den nytillkommande mindre gruppen

skulle då få införas en särskild bestämmelse. Kommittén har emellertid

förfarit precis tvärtom, vilket överlantmätaren finner egendomligt och otillfredsställande.

Även lantmäteristyrelsen och lantmätareföreningen håller

före att såväl den nu gällande som den föreslagna regleringen med viss fördel

från tillämpningssynpunkt kan inflyta i lagtexten.

Departementschefen. Den fråga som diskuteras i detta avsnitt gäller utformningen

av bostadskravet i ensittarlagen. Kommitténs förslag innebär

en skärpning av detta krav i förhållande till gällande rätt. Förslaget har

särskild betydelse med hänsyn till den utvidgning av lösningsrätten som

ligger i framflyttningen av den i 1 § angivna tidpunkten till den 1 januari

1928.

Kommittén har funnit vägande skäl tala för att de s. k. sommarstugearrendatorerna

inte bör åtnjuta lösningsrätt enligt ensittarlagen. Till stöd

härför anförs främst att dessa nyttjanderättshavare inte kan åberopa lika

starka skäl för lösningsrätt som de vilka är stadigvarande bosatta på lägenheterna.

Denna bedömning har godtagits av nästan samtliga remissinstanser.

Några remissinstanser har emellertid uttalat att en inskränkning av

lösningsrätten till att omfatta bara de nyttj anderättshavare som är stadigvarande

bosatta på lägenheterna kan befaras drabba just den kategori för

vilka lösningsrätten har den största betydelsen från social synpunkt. Det

görs gällande att ett inte obetydligt antal nyttj anderättshavare på grund

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1967 31

av tilltagande ålder och vårdbehov inte kan bo kvar i sina hus hela året

utan tidvis vistas hos anhöriga eller på pensionärshem.

Jag delar uppfattningen att det inte finns lika starka skäl för en lösningsrätt

när det gäller den grupp av nyttjanderättshavare som kommittén

betecknat som sommarstugearrendatorer. Jag kan emellertid också instämma

i de nyss återgivna uttalandena från vissa remissinstanser. Kommittén

torde inte heller ha åsyftat att undanta dessa nyttjanderättshavare,

som faller utanför den kategori som avses med beteckningen sommarstugearrendatorer.

Med hänsyn till önskvärdheten av att lösningsrätten begränsas till fall

där den verkligen har en funktion att fylla och kan motiveras från allmänna

och enskilda synpunkter ansluter jag mig till kommitténs uppfattning

att nyttjanderätt för fritidsändamål inte bör grunda lösningsrätt

enligt ensittarlagen. Detta innebär dock inte att jag inte anser att ifrågavarande

arrendatorers rättsställning bör stärkas. I likhet med kommittén

är jag emellertid av den uppfattningen att de behövliga skyddsbestämmelserna

för dessa bör tas upp i arrendelagstiftningen. Förslag till sådana

bestämmelser läggs som jag tidigare nämnt fram inom kort.

Begränsningen av lösningsrätten bör enligt kommitténs mening komma

till uttryck i lagtexten genom ett krav på att nyttjanderättshavaren vid

tidpunkten för lösningsrättens utövande skall vara stadigvarande bosatt

på lägenheten. För att undvika att lösningsrätten blir beroende av åtgärder

som nyttj anderättshavar en vidtar enbart för att förvärva äganderätt

till marken föreslår kommittén att kravet på permanent bosättning anknyts

till förhållandena inte bara vid lösningstillfället utan också vid den tidigare

föreslagna tidpunkten den 1 januari 1928. Härigenom blir enligt kommittén

det nu gällande, ganska svårtolkade villkoret att nyttj anderättshavarens

boningshus vid dessa båda tillfällen skall lämna nöjaktig bostad åt honom

och hans familj överflödigt. Kommittén föreslår därför att detta villkor

ersätts med ett krav på att stadigvarande bosättning skall ha förelegat sedan

den 1 januari 1928.

Jag kan i princip ansluta mig till kommitténs förslag. Förslaget aktualiserar

emellertid frågan hur man skall ställa sig till de nyttjanderättshavare

som har lösningsrätt enligt gällande rätt men som skulle berövas

denna rätt om kommitténs förslag genomfördes. Enligt kommitténs mening

bör förslaget ej påverka den rätt till inlösen som en nyttjanderättshavare

kan ha enligt gällande lag. Detta föreslås komma till uttryck i en

övergångsbestämmelse. Kommitténs ställningstagande har mött erinringar

vid remissbehandlingen. Några remissinstanser hävdar sålunda att villkoret

om bosättning bör gälla beträffande samtliga nyttjanderättshavare. Jag anser

emellertid att det inte är försvarligt att ta ifrån de nyttjanderättshavare

som nu har lösningsrätt men som av någon anledning inte utövat denna

möjligheten att friköpa marken och biträder därför kommittéförslaget.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1967

Mot de av kommittén framlagda lagförslagen har vid remissbehandlingen

riktats vissa erinringar av mera detalj betonad karaktär. Lantmäteristyrelsen

har sålunda ifrågasatt om man inte bör nöja sig med att uppställa

krav på bosättning under exempelvis de senaste fem åren före prövningen.

Eu annan remissinstans anser att det bör krävas att huset också i fortsättningen

kommer att användas som permanent bostad. Vidare hävdas i några

yttranden att såväl de nu gällande som de föreslagna lösningsvillkoren bör

inflyta i själva lagen. Den särskilda bestämmelsen till skydd för dem som

redan har lösningsrätt skulle alltså inte tas upp som en övergångsbestämmelse.

En annan synpunkt gäller närmast den praktiska tillämpningen.

Det påstås att kravet på stadigvarande bostad på den nyttjade marken kan

leda till betydande utredningsarbete och tolkningssvårigheter för förrättningsmännen.

De sålunda framställda erinringarna kan enligt min mening i allt väsentligt

avvisas. Den främsta förtjänsten med förslaget är att det i regel

inte blir aktuellt att vid inlösenförrättningar tillämpa de äldre bestämmelserna

och således pröva den ofta svårbedömda frågan om det hus som

fanns på marken den 1 januari 1919 lämnade nöjaktig bostad åt nyttjanderättshavaren

och hans familj. Förrättningsmännen torde nämligen i

de allra flesta fall kunna konstatera att nyttjanderättshavare varit bosatt

på lägenheten sedan den 1 januari 1928, och det lär bara undantagsvis komma

i fråga att tillämpa äldre rätt. Jag kan inte finna annat än att detta

innebär en från praktisk synpunkt smidig lösning.

I sitt förslag till lagtext har kommittén vid formuleringen av kravet på

stadigvarande bosättning knutit an till terminologin i 1946 års folkbokföringsförordning

och angett att nyttjanderättshavare skall ha varit bosatt

på lägenheten sedan den 1 januari 1928. Av motiven framgår emellertid att

kommittén anser att man vid tolkningen av bestämmelsen inte skall vara

helt bunden av den innebörd bosättningsbegreppet har i förordningen. Själv

är jag också av den uppfattningen att det skulle föra för långt att som villkor

för lösningsrätt enligt ensittarlagen alltid kräva att nyttjanderättshavare

sedan den 1 januari 1928 varit bosatt på lägenheten i den mening som

avses i 1946 års folkbokföringsförordning. Detsamma gäller den nya folkbokföringsförordningen

den 9 juni 1967 (nr 198) där bosättningsbegreppet

lämnats oförändrat i sak. För undvikande av missförstånd synes det då

lämpligt att man vid formuleringen av villkoret undviker att använda sig

av bosättningsbegreppet. Kravet synes i stället kunna beskrivas så att det

på marken uppförda boningshuset skall sedan den 1 januari 1928 ha tjänat

som stadigvarande bostad åt nyttjanderättshavare och hans familj. Vid

tillämpningen av denna bestämmelse torde förrättningsmännen först böra

undersöka, om den nuvarande nyttjanderättshavaren och hans eventuella

företrädare i nyttjanderätten varit kyrkobokförda eller mantalsskrivna på

huvudfastigheten under den kritiska perioden. Kan detta konstateras får

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

villkoret i regel anses uppfyllt. I motsatt fall får man tolka bestämmelsen

efter dess syfte. Av vad jag tidigare anfört torde framgå att detta syfte i

första hand är att utestänga sommarstugearrendatorerna från lösningsrätt.

Att nyttjanderättshavare tidvis vistats på annan plats och där kyrkobokförts

eller mantalsskrivits, bör således inte under alla förhållanden medföra

att lösningsrätten går förlorad. Att närmare ange hur lång tid ett avbrott

i bosättningen får vara innan lösningsrätten upphör finner jag inte

möjligt. Också andra förhållanden än avbrottets längd måste här tillmätas

betydelse.

Jämkning av 1 a § andra stycket ensittarlagen

Kommittén. Ensittarlagen var ursprungligen inte tillämplig på mark inom

detaljplanerade områden. Genom en lagändring år 1939 öppnades emellertid

möjlighet till inlösen även i dessa fall. De särskilda reglerna härom

finns i 1 a §. Enligt första stycket föreligger lösningsrätt bara om nyttjanderättshavarens

boningshus i sin helhet är beläget på mark som enligt stadsplanen

eller byggnadsplanen är avsedd för enskilt bebyggande. I andra stycket

behandlas det fall att marken är tomtindelad. Som ytterligare förutsättning

för lösningsrätt gäller då att boningshuset i sin helhet skall ligga på

en tomt. Lösningsrätten skall avse denna tomt eller, om jordägaren inte

äger hela tomten, den del av denna som tillhör jordägaren. Om nyttjanderätten

avser bara del av tomten, »äge lösningsrätt ej rum, om värdet av

denna del jämte värdet av byggnaderna understiger värdet av varje annan

tomtdel, som är i en ägares hand».

Kommittén framhåller att enligt förarbetena grunden för den citerade bestämmelsen

är att nyttj anderättshavaren inte bör få lösa jordägarens tomtdel

med stöd av ensittarlagen, om han inte därigenom får möjlighet att

senare med stöd av byggnadslagstiftningen lösa övriga tomtdelar. Vidare

erinras om att såväl 26 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142), som

gällde vid tillkomsten av 1 a § ensittarlagen, som 46 § byggnadslagen den

30 juni 1947 (nr 385) vid inlösen ger företräde åt den vars tomtdel vid

uppskattning åsätts största värdet. Den som innehar en tomtdel vars värde

understiger någon av övriga tomtdelars kan således inte räkna med att få

lösa dessa, utan sannolikheten talar i stället för att hans egen del blir löst.

Den nyss angivna grunden för den citerade bestämmelsen i 1 a § leder

enligt kommitténs uppfattning till att nyttj ander ättshavaren inte bör med

stöd av bestämmelsen kunna lösa jordägarens del i tomten när värdet av

denna tomtdel understiger värdet av någon annan tomtdel som är i en

ägares hand. Kommittén anser att bestämmelsen bör formuleras om i enlighet

härmed.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr in

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967

Remissyttrandena. Förslaget till ny lydelse av 1 a § andra stycket tillstyrks

eller lämnas utan erinran i nästan alla remissyttrandena.

Bland dem som avstyrker är överlantmätaren i Uppsala län som framhåller

att inlösen av tomtdel med stöd av 46 § byggnadslagen enligt hans

erfarenhet används ytterst sällan, även om regeln tjänar som påtryckningsmedel

i många fall. Han påpekar också att värdering vid inlösenförrättning

och värdering vid expropriationsdomstol, särskilt om någon tid

förflyter däremellan, kan leda till mycket skilda resultat och att ändring

av tomtindelning kan ändra värdeförhållandena. De till stöd för lagändringen

anförda motiven anser överlantmätaren därför inte bärande.

Överlantmätaren i Östergötlands län är tveksam om det finns anledning

att genomföra lagändringen med hänsyn till att den sakliga betydelsen

därav synes ringa och att kommittén samtidigt föreslår en avveckling av

ensittarlagen.

På flera håll uttalas önskemål om andra ändringar i den nu aktuella

bestämmelsen i 1 a §. Lantmäteristyrelsen anför sålunda att motivet till

bestämmelsen synes vara att inlösen enligt ensittarlagen av del av tomt

inte skall efterföljas av inlösen av samma tomtdel enligt 46 § byggnadslagen.

Denna avsikt bör motsvaras av en lagbestämmelse som tar sikte

på den genom förrättningen inlösta tomtdelen och inte, som den nuvarande

lagtexten, på den tomtdel som nyttjanderättshavaren innehar. Styrelsen

hänvisar därvid till att inlösen enligt 1 a § ensittarlagen kan avse större

del av tomten än som upplåtits till nyttjanderättshavaren, eftersom all

mark som tillhör jordägaren inom tomten skall övergå till inlösaren. Enligt

styrelsens mening bör i paragrafen föreskrivas att lösningsrätten, om

jordägaren inte äger hela tomten, skall begränsas till den del därav som

tillhör honom, dock att inlösen inte får ske om värdet av denna del jämte

värdet av byggnaderna därå understiger värdet av annan tomtdel som är

i en ägares hand. Liknande uttalanden görs av stadsförbundet och kommunal-tekniska

föreningen. Föreningen anser emellertid att den inskränkningen

i lösningsrätten bör göras att inlösen inte får ske om värdet av

den del av jordägarens tomtmark som inte omfattas av nyttjanderätten

överstiger värdet av den upplåtna tomtdelen och nyttj anderättshavarens

byggnader.

Överlantmätaren i Uppsala län tolkar den nu gällande lagtexten på samma

sätt som nyssnämnda remissinstanser.

Vissa andra oklarheter i 1 a § andra stycket påtalas också. Överlantmätaren

i Älvsborgs län framhåller att begreppet tomtdel inte är helt entydigt.

I tomtbildningslängden betecknas nämligen som tomtdel varje område

som kommer från en och samma stadsäga, medan »tomtdel i en ägares

hand» i 1 a § ensittarlagen och 46 § byggnadslagen kan omfatta flera tomtdelar

enligt tomtbildningslängden. Uttrycket »byggnaderna» i 1 a § andra

stycket kan enligt överlantmätaren i Uppsala län ge anledning till osäker
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1967

het. Överlantmätaren förmodar att därmed skall avses boningshus samt

uthus o. d. inom den berörda tomten men påpekar att någon sådan begränsning

inte framgår av lagtexten, vilket kan medföra att i totalvärdet

medräknas också värdet av byggnader utanför tomten. Lantmäteristyrelsen

och överlantmätaren i Älvsborgs län efterlyser vidare ett klarläggande av

att i värdet på övriga tomtdelar skall inräknas värdet av där befintliga

byggnader.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att kommitténs förslag behöver

kompletteras med övergångsbestämmelser. Eftersom kommittéförslaget i

förhållande till gällande rätt innebär en inskränkning i ensittarens möjligheter

att lösa marken, bör äldre lag tillämpas när lösningsrätt föreligger

enligt denna men inte enligt den nya lagen.

Departementschefen. Som kommittén påpekat har 1 a § andra stycket

sista meningen fått en avfattning som strider mot vad som i förarbetena

angetts vara grunden för bestämmelsen. När nu kommittén tagit upp frågan

och vissa ändringar ändå skall göras i ensittarlagen, synes det lämpligt

att denna bristande överensstämmelse undanröjs, även om den praktiska

betydelsen av en lagändring är begränsad.

Vid remissbehandlingen har från skilda håll uttalats att de aktuella bestämmelserna

också har andra brister. Sålunda påpekas att lagtexten anger

att det är den tomtdel nyttj anderättshavaren innehar i stället för, som

det rätteligen bör vara, hela den jordägaren tillhöriga tomtdelen som skall

jämföras med övriga tomtdelar. Enligt min mening kommer man vid en

tolkning av lagtexten efter dess syfte fram till att innebörden måste vara

den som sist angetts. En sådan tolkning kan inte heller anses oförenlig med

lagtextens ordalydelse. För undanröjande av all tveksamhet om innebörden

bör emellertid lagtexten jämkas.

Vid remissbehandlingen har man också efterlyst ett klarläggande om

att vid tillämpningen av bestämmelsen skall till värdet av jordägarens tomtdel

läggas värdet endast av de byggnader som är belägna inom tomten och

att i värdet av övriga tomtdelar skall inräknas värdet av där befintliga

byggnader. Jag delar uppfattningen att bestämmelsen bör tolkas på det sätt

som nu angetts och att lagtexten bör jämkas också på denna punkt.

I enlighet med de överväganden för vilka nu redogjorts förordar jag att

den nu aktuella delen av 1 a § andra stycket får det innehållet att när

jordägaren inte äger hela tomten lösningsrätt inte föreligger, om värdet

av jordägarens tomtdel jämte värdet av där befintliga, nyttj anderättshavaren

tillhöriga byggnader understiger värdet av någon annan tomtdel

som är i en ägares hand. Som påpekats i ett remissyttrande kan

»tomtdel som är i en ägares hand» omfatta flera tomtdelar enligt tomtbildningslängden.

I värdet av tomtdel skall inräknas också värdet av jordägarens

där uppförda byggnader. I båda de nu angivna hänseendena an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år J967

knyter terminologin till den som används i 46 § byggnadslagen. Uppskattningen

av tomtdelarnas värde torde böra ske enligt de grunder som

skall tillämpas vid bedömande av konkurrens mellan delägare i tomt om

lösningsrätt enligt 46 § byggnadslagen. Varje tomtdels värde skall således

anses lika med hela den ersättning som vid expropriation skall utgå för

tomtdelen.

Tidsbegränsning av ensittarlagens giltighet

Kommittén. Syftet med ensittarlagstiftningen var, framhåller kommittén,

att åstadkomma en övergående reglering för att avhjälpa vissa missförhållanden.

Att lagstiftningen inte från början tidsbegränsades kan förklaras

bl. a. av att antalet lösningsanspråk beräknades bli betydande. Sålunda uppskattades

det sammanlagda antalet lägenheter på ofri grund till drygt

100 000. Detta skäl äger inte längre giltighet. Enligt kommitténs beräkningar

uppgår antalet kvarvarande och enligt gällande lag lösningsberättigade

nyttjanderättshavare till omkring 6 000. Den av kommittén föreslagna utvidgningen

av lösningsrätten skulle medföra att ytterligare omkring 2 000

nyUjanderättshavare får rätt till inlösen. Till jämförelse härmed nämns

att det enligt den officiella lantmäteristatistiken avslutades under 20-årsperioden

1928—47 sammanlagt 20 788 ensittarförrättningar.

Förutom att en tidsbegränsning av ensittarlagen skulle stämma överens

med lagens karaktär av övergångslagstiftning talar också andra skäl för en

sådan åtgärd. Kommittén erinrar om att någon fullständig prövning i jordoch

planpolitiskt hänseende inte förekommer vid ensittarförrättningar.

Detta förhållande innebär olägenheter från allmän synpunkt. I detta sammanhang

bör särskilt understrykas de besvärligheter som ensittarlägenheterna

vållar vid jordbruks- och bebyggelseplaneringen. Eftersom behovet

av planering på dessa områden uppenbarligen kommer att växa starkt

i framtiden, kommer också nämnda olägenheter att bli mera besvärande.

Mot bakgrunden härav är det ett samhällsintresse att man begränsar ensittarlagens

giltighetstid genom att införa en preklusionsfrist, efter vars utgång

nya lösningsanspråk inte kan göras gällande.

Även för den enskilde jordägaren skulle det enligt kommitténs mening

uppenbarligen vara av stort värde att inom överskådlig tid få besked om

han i framtiden kommer att kunna disponera den utarrenderade marken

till förstärkning av sitt eget jordbruk eller för annat ändamål. Också från

en annan synpunkt torde en preklusionsfrist vara ägnad att förbättra jordägarens

ställning. På detta sätt skulle han nämligen erhålla en garanti för

att ytterligare framflyttningar av den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten

inte kommer att ske. Han skulle därför med säkerhet kunna räkna med att

i framtiden återfå besittningen till sådan utarrenderad mark som bebyggts

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967 37

^0™™"^''"’“'' Dh“ Sk""e * ™ ,ur ■« han blev villigare

ttl ftde?ävrftv7 n,,V1^"PPlälelSetidenS l“S“S och således vara

iorael aven tor vissa nyttjanderättshavare.

För de nyttjanderättshavare som är lösningsberättigade torde enligt

mi en i regel nagra beaktansvärda olägenheter inte uppstå senom

m orandet av eu preklusionsfrist, under förutsättning att den ££ sfZ

medel tdl r ^ bGSlut * inlösningsfrågan och skaffa nödiga

ZZi käimedom mg6n ^ att h°S ^tjanderättshavarna

spnda kännedom om inneborden av en sådan lagändring föreligger inte

1 dagens samhälle. Rättsförluster till följd av försummelse att iaktta p e^

sionsfristen behover därför knappast uppstå P

Kommittén upplyser att man vid eu undersökning som gjorts under ut

i ednmgsarbetet mott den synpunkten att frågan om införande av en preklu
föreir?!

°mP !CeraS aV att en sådan bestämmelse bör förknippas med en

sådan ” °m tlU erSattninbf åt vissa nyttjanderättshavare, nämligen

än n T "I § ai''rende 1 fÖrSk0tt dler betalar ett ärende som är lägre

an normalt och som därför lider förlust genom att tvingas göra ansökan om

inlösen fore nyttjanderättstidens utgång. Därvid torde, säger kommittén

a asyftats vissa avgöranden i rättspraxis, vilka innebär att löseskillingen

1 da faH inte Skal1 bestämmas till lägre belopp än annars

afl mf S'' i!3n°Ch 1933 S'' 370)- Av intresse 1 detta sammanhang är också

att 1942 ars riksdag pa hemställan av andra lagutskottet (IAU 1942- 5) av

1°S ,er.lrm0tl°n (I:176)* vari ylades sådan ändring i ensittarlagen att

“i 6SSr?f "er SkUllC minskaS med värdet av nyttjandela

ten. Utskottet anförde därvid att det berodde på nyttj anderätt shavaren

om han i vil e gora sm rätt till inlösen gällande före upplåtelsetidens utgån*

flertalet ensittare redan fått sin lösenrätt prövad, samt att frågan var

av vasenthg betydelse endast i ett jämförelsevis ringa anta, inlösnlngsfab

och darfor syntes sakna större praktisk betydelse.

Visserligen SkuIle införandet av en preklusionsfrist medföra att nyttianderattshavaren

i vissa fall inte skulle kunna vänta med att ansöka oin inosen

till nyttjanderättstidens utgång och på så sätt tillgodogöra sig rätten

bör “a Med hansyn till spörsmålets begränsade praktiska betydelse

bor denna komplikation emellertid inte hindra eu tidsbegränsning av ensittar

agen eller föranleda särskilda bestämmelser i denna lag om rätt till er

sättning åt nyttjanderättshavare för förlorad förmån. I de fall då förskottsbetalning

skett torde det for övrigt inte vara uteslutet att nyttj anderättshavaren

i tvistemål vid allmän domstol med stöd av allmänna rättsrelr

berättigas aterfa viss del av arrendesumman. Att avdrag å löseskil linjen

°m i,,liiSen k“" ,6rk,ar”S " *“ härdat

aV dCSSa ÖVervä§anden föreslå^ kommittén att ensittarlagens

8 ghetstld begransas genom införande av en preklusionsfrist före vars ut
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1967

aång lösningsanspråk skall göras gällande för att vinna beaktande Av

hänsyn till nyttj anderätt shavarna bör preklusionsfristen inte goras alltför

kort Härför talar också att onödig arbetsanhopning hos berörda myn lgheter

bör undvikas, Eu preklusionsfrist av omkring tio år från lagändringens

ikraftträdande synes från dessa utgångspunkter lämplig.

I lagtekniskt hänseende föreslås att preklusionsbestammelsen utformas

på det sättet att ensittarlagen förklaras upphöra att gälla vid viss tidpunk .

Som en övergångsbestämmelse föreskrivs att ärende om lösningsrätt som

anhängiggjorts före nämnda tidpunkt skall handläggas och provas enligt

lagen. Lagen skall enligt förslaget upphöra att galla den 1 januari 19 .

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att begränsa ensittarlagens giltighetstid

tillstyrks eller lämnas utan erinran i alla remissyttranden u om

ett. Flera remissinstanser hälsar förslaget med tillfredsställelse under framhållande

bl. a. att ensittarlagen numera spelat ut sm roll och att en u gor

ett irrationellt inslag i lagstiftningen. QV<1tvrker

Biträdet åt nyttjanderättshavare i Göteborgs och Bohus lan avstjrker

förslaget och påpekar därvid att lösningsrätten redan ar tidsbegränsad geiom

villkoret åt? nyttjanderättshavaren tillhörigt bostadshus skall ha funnits

uppfört på området vid viss tidpunkt. Om förutsättningarna enligt 1 §

ensittarlagen för inlösen är uppfyllda, framstår det som orättvist att enbart

den omständigheten att nyttj ander ätt shavar eu av ekonomiska eller a

skäl inte före preklusionsfristens utgång gjort ansökan om inlösen sku

Mn,äho„o.» möjligheten härtill. En preklusionsfrist av det slag som kommittén

föreslagit skulle strida mot lagens ursprungliga sytte.

ÖZLZiLen i Örebro lön anser .it eu preklusionsfrist bor kombineras

med bestämmelser om ersättning till nyttjanderattshavare som li

förlust genom att han tvingas ansöka om inlösen fore nyttjanderattstide

ut«äne Anledningen till att sä mänga lösningsberattigade nyttjanderattshavare

ännu inte påkallat inlösen torde vara att de först velat tdlgodogora

X förmånen av ett lågt arrende. I fråga om äldre upplåtelser synes det

överlantmätaren närmast vara regel att arrendet till följd ” ‘"q "

inte tillnärmelsevis motsvarar en normal förräntning av jordvardet O

ensittaren efter inlösen sknlle väcka talan vid allmän domsto om utbekommande

av ersättning för förlorad förmån, torde jordagaren komma a

invända att det stått ensittaren fritt att avstå från mlosnmgsratten och

nvttja arrendeavtalets förmåner fullt ut. överlantmätaren finner det knapnast

sannolikt att ersättning då skulle dömas ut utan stod av en särskild

faoregel Med hänsyn härtill torde man kunna förutse att manga lösning - berättigade kommer att dröja i det längsta med att begara inlösen ''

skulle kunna medföra eu anhopning av ärenden vid preklus.onshdens

Smgan om gottgörelse till nyttjanderattshavare för förlorad förmän dis
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967

kuteras också av andra remissinstanser. Dessa ansluter sig emellertid till

kommitténs ståndpunkt att en särskild bestämmelse i ämnet inte är nödvändig.

I yttrandet från chefen för lantmäteri specialenhet nr 1 i Götebocgs

och Bohus län åberopas — utöver vad kommittén anfört — som

skal harfor den fortgående markvärdestegringen beträffande praktiskt taget

all sadan mark som det här är fråga om. Eftersom löseskillingen skall

bestammas efter markens värde vid inlösningstillfället har det nästan

undantagslöst — i varje fall under de båda senaste decennierna — varit

ekonomiskt fördelaktigt för nyttjanderättshavaren att snarast möjligt utöva

sm lösningsrätt, även om arrendeavtalet varit förmånligt för ho
-

I fråga om preklusionstidens längd råder delade meningar. De flesta remissinstanser

godtar kommitténs förslag att lagen skall upphöra att gälla

den 1 januari 1976, men åtskilliga anser att denna frist är onödigt lång.

ammarkollegiet menar att fem år skulle vara fullt tillräckligt för att ge

nu losmngsberattigade nyttjanderättshavare rådrum att fatta beslut i inlosnmgsfragan

och skaffa medel till löseskillingen, som i allmänhet torde

bh relativt lag. Aven för den nya grupp lösningsberättigade som tillkommer

om tidpunkten den 1 januari 1919 framflyttas, anses fem år vara en tillräckligt

lang tid. Skulle antalet ansökningar medföra arbetsanhopning hos

berörda myndigheter, vållas enligt kollegiet inte någon större olägenhet av

att arendena avarbetas successivt i den takt myndigheternas resurser med
-

Tva remissinstanser ifrågasätter om inte preklusionsfristen bör vara längre

an kommittén föreslagit. Enligt överlantmätaren i Örebro län kan en

örlängning motiveras med att risken för anhopning av ärenden vid preklusionstidens

utgång därigenom minskas. Göta hovrätt erinrar om att ifrågavarande

nyttjanderättshavare i de flesta fall fått nyttjanderätt upplåten

or en tid av 49 ar. Med beaktande härav och med utgångspunkt från den

av kommittén föreslagna tidsbestämningen den 1 januari 1928 anser hovratten

att den 1 januari 1977 är en lämpligare tidpunkt för lagens upphörande

an den 1 januari 1976.

Blekinge läns landsting framkastar tanken på en föreskrift om att ansprak

på lösningsrätt skall preliminärt anhängiggöras betydligt tidigare än

den dag lagen upphör. Avsikten härmed skulle vara att minska de allvarlga

svårigheter i det planpolitiska arbetet som ensittarlägenheterna vållar

Landstinget framhåller att det i de fall där nyttjanderätten avser så stort

område att man kan förutse att detta av kostnadsskäl inte kommer att in
T-n1

S1!\hdhet Skulle vara tiH g°d hJälp i planarbetet, om besked kunde

erhahas i fragan hur stor del av området nyttjanderättshavaren kommer

att begara att få inlösa.

Behovet av upplysning om preklusionsfristen understryks på flera håll.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1967

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser lämpligt att en broschyr utarbetas

inom departementet och för distribution tillställs i första hand lanslantmaterikontoren

och länsbostadsnämnderna.

Departementschefen. Förslaget att begränsa ensittarlagens giltighetstid

har godtagits av en så gott som enhällig remissopinion. Också jag ansluter

mig till detta förslag. Som kommittén förordat bör en preklusionsfrist

bestämmas efter vars utgång nya lösningsanspråk inte kan goras gällande

Fn sådan frist behöver inte medföra att någon nyttjanderattshavare

förlorar sin lösningsrätt, om fristen mäts ut så, att nyttj anderättshavarna

får skäligt rådrum för att fatta beslut i inlösenfrågan och skaffa pengar

till löseskillingen. Jag förutsätter också att åtgärder vidtas for att sprida

kännedom om lagändringen. Spörsmålet i vilka former informationsverksamheten

skall bedrivas torde få övervägas i ett annat sammanhang. Nagra

svårigheter att på ett effektivt sätt underrätta nyttjanderättshavarna om innebörden

av lagändringen föreligger inte. Till frågan om preklusionsfris
tens

längd återkommer jag strax.

En remissinstans har hävdat att man i samband med införande av en

preklusionsfrist bör meddela bestämmelser om ersättning till nyttjanderättshavare

som lider förlust genom att han tvingas ansöka om inlösen fore

nyttjanderättstidens utgång. Hithörande frågor har behandlats ganska utförligt

av kommittén, som kommit fram till att sådana bestämmelser inte

behövs. Jag anser mig kunna biträda kommittéförslaget också på denna

punkt, särskilt med hänsyn till att frågan, bl. a. beroende på markvärdestegringen,

torde vara av begränsad praktisk betydelse. Att som antytts i

remissyttrandet det skulle vara vanligt alt nyttjanderättshavare dröjer med

att söka inlösen bara för att tillgodogöra sig förmånen av ett lågt arrende

synes över huvud föga troligt. .

Kommittén har funnit en preklusionsfrist av ungefär tio år från lagändringens

ikraftträdande vara lämplig. Vissa remissinstanser havdar att fem

år är en tillräckligt lång tid. Från annat håll sätts en förlängning av preklusionsfristen

i fråga. Enligt min mening är en frist på fem år i knappaste

laget med hänsyn till nyttjanderättshavarnas intressen. En längre frist

än omkring tio år synes dock varken behövlig eller lämplig. Eu hovrätt

har påpekat att nyttjanderättshavarna i regel fått nyttjanderätt upplåten

för en tid av 49 år och att det med hänsyn härtill och till den av kommittén

föreslagna tidsbestämningen den 1 januari 1928 kan vara lämpligt att

låta preklusionsfristen löpa ut den 1 januari 1977. Jag ansluter mig till

detta förslag.

Jag anser att frågan bör lagtekniskt lösas på det sättet att ensittarlagen

förklaras äga giltighet endast till preklusionsfristens utgång. Samtidigt

bör föreskrivas att ärende om lösningsrätt som då är anhängigt skall hand
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 14b år 1967 41

läggas och prövas enligt lagen. Ett system med förhandsanmälningar skulle

visserligen fylla en praktisk funktion, men det skulle samtidigt medföra

komplikationer och kräva åtskilliga ytterligare bestämmelser. Jag är därför

inte beredd att i detta läge föreslå några bestämmelser i ämnet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967

Hemställan

I enlighet med vad förut anförts har inom justitiedepartementet utarbetats

förslag till lag angående dels begränsad giltighetstid för lagen den 18

juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för ngttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område, dels ändrad lydelse av 1 och 1 a §§

samma lag. Lagförslaget torde få fogas till protokollet i detta ärende som

bilaga 21.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget för det i 87 § regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

1 Bilagan har uteslutits här. Den är, bortsett från vissa redaktionella jämkningar, likalydande

med det lagförslag som är fogat vid propositionen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

43

Bilaga 1

Fastighetsbildningskommitténs

förslag till

Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område samt om

begränsning av samma lags giltighetstid

Härigenom förordnas, att 1 och 1 a §§ lagen den 18 juni 1925 om rätt

i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att nämnda

lag skall upphöra att gälla den 1 januari 1976.

(Nuvarande hjdelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Den som med nyttjanderätt för

brukande eller bostadsändamål innehar

annan tillhörig mark vare berättigad

att i den ordning denna lag

stadgar tillösa sig marken under förutsättning:
-

Den som med nyttjanderätt för

brukande eller bostadsändamål innehar

annan tillhörig mark samt

därå äger boningshus, som lämnar

nöjaktig bostad åt honom och hans

familj, vare berättigad att i den ordning

denna lag stadgar tillösa sig

marken under förutsättning:

dels att--------------- — tio år;

dels att nyttjanderättshavare till- dels att nyttjanderättshavare sehörigt

boningshus, som lämnade nöj- dan den 1 januari 1928 ägt å marken

aklig bostad åt honom och hans fa- uppfört boningshus och där varit

milj, fanns å marken uppfört den bosatt;

1 januari 1919;

och dels —--nyttjanderättshavarens byggnader.

Avlider nyttjanderättshavare---— särskilt stadgat.

Ändå att---om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning---varit förutsatt.

lag.

Ingår mark----boningshuset ligger.

Är marken tomtindelad, gälle så- Är marken tomtindelad, gälle så
-

som förutsättning för lösningsrätt

därjämte, att boningshuset i sin helhet

skall vara beläget å en tomt; och

skall i ty fall lösningsrätt äga rum

till tomten eller, där jordägaren ej

äger hela tomten, den del därav som

1 1 a § införd genom 1939:74.

som förutsättning för lösningsrätt

därjämte, att boningshuset i sin helhet

skall vara beläget å en tomt; och

skall i ty fall lösningsrätt äga rum

till tomten eller, där jordägaren ej

äger hela tomten, den del därav som

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967

(Nuvarande lydelse)

tillhör denne. Avser nyttjanderätten

endast del av tomten, äge lösningsrätt

ej rum, om värdet av denna del

jämte värdet av byggnaderna understiger

värdet av varje annan tomtdel,

som är i en ägares hand.

(Föreslagen lydelse)

tillhör denne. Avser nyttj anderätten

endast del av tomten, äge lösningsrätt

ej rum, om värdet av denna del

jämte värdet av byggnaderna understiger

värdet av någon annan tomtdel,

som är i en ägares hand.

Denna lag träder i kraft den . 1 § i den äldre lagen

skall fortfarande tillämpas i de fall, då lösningsrätt föreligger enligt detta

stadgande men ej enligt den nya lagen.

Utan hinder av att lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra

att gälla den 1 januari 1976, skall ärende om lösningsrätt, som anhängiggjorts

före nämnda tidpunkt, prövas och handläggas enligt lagen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 1H år 1967

45

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 22 september 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 18 september 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

over justitieärenden, hållet inför Hans Maj it Konungen i statsrådet den

25 augusti 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående dels begränsad giltighetstid för lagen den 18 juni

1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område, dels ändrad lydelse av 1 och 1 a $$ samma

lag.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn

Olof Nordström.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1967

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 6 oktober 1967.

Närvarande:

Statsråden Andersson, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande over

det till lagrådet remitterade förslaget till lag angående dels begransad giltighetstid

för lagen den 18 juni 1925 (nr 33t) om rätt i vissa fält för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, dels an -

rad lydelse av 1 och 1 a §§ samma lag.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,

och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen a

antaga förslaget med vissa redaktionella jämkningar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 hi år 1967

47

Innehållsförteckning

Propositionen ..............

Propositionens huvudsakliga innehåll ...... ....................

Lagförslag........................ ............................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 25 augusti 1967.................

Inledning .................... ................

Huvudinnehållet i ensittarlagen ...................

Framförda krav på ändringar i ensittarlagen . ” ” ................

Allmänna synpunkter ................. .................

Kommittén ................... ..............................

Remissyttrandena ...............’ ’'' ..........................

Departementschefen ............ ’.........................

De skilda förslagen ................. ......................

Fra7a1nutarini9?9 ^ 1 1 § ensittarla§en angivna tidpunkten den''1

Kommittén ................ ............................

Remissyttrandena .............. .........................

Departementschefen .............’'' .........................

Utformningen av bostadskravet ..........

Kommittén ................................................

Remissyttrandena ..........................................

Departementschefen ...........’ '' ’ ........................

Jämkning av 1 a § andra stycket ensittarlagen !.................

Kommittén ................... ................

Remissyttrandena ............. '' ...........................

Departementschefen ..............!!........................

Tidsbegränsning av ensittarlagens giltighet

Kommittén ............. .... 5 ......................

Remissyttrandena ............. .........................

Departementschefen ............. ..........................

Hemställan ..................".................................

Bilaga 1. h astighetsbildningskommitténs förslag

Utdrag av lagrådets protokoll den 22 september 1967

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 oktober 1967 .................

1

1

2

4

4

5

8

12

12

13

13

17

17

17

20

23

26

26

28

30

33

33

34

35

36

36

38

40

42

43

45

46

MARCUS 80KTR. STHLM 1967 670393

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1967:363 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående begränsad giltighetstid för lagen den 18 juni 1925 a1 i texten
  2. 3LU 1967:64 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående begränsad giltighetstid för lagen den 18 juni 1925 s. 1 i texten
  3. 3LU 1967:57 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967 s. 1 i texten