Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring, m. in

1967-09-22 · 160 sidor, varav 153 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 153 av 160 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:147, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring, m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

1

Nr 147

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om

yrkesskadeförsäkring, m. in.; given Stockholms slott

den 22 september 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring

för sjömän m. fl.,

3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni

1950 (nr 261),

4) lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.,

5) förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av

statsmedel, m. m.,

6) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring,

7) lag angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Sven Aspling 1

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 147

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås höjning den 1 januari 1968 av äldre yrkesskadelivräntor.

Livräntorna höjs med 25 % om skadan inträffat år 1961 eller tidigare,

med 20 % om skadan inträffat under något av åren 1962—1964 och

med 10 % om skadan inträffat under något av åren 1965—1967. Samtidigt

föreslås att den årliga arbetsförtjänst, som enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

skall ligga till grund för bestämmande av livräntan, maximeras

till ett belopp motsvarande fyra gånger basbeloppet, dvs. f. n. 22 800 kr., i

stället för nuvarande 15 000 kr. Även de inkomstgränser som nu tillämpas

för beräkning av det s. k. ersättningsunderlaget inom yrkesskadeförsäkringen

föreslås höjda. Sammantaget innebär detta att den högsta livränta

som kan utgå höjs från 11 000 till, vid nuvarande basbelopp, ca 17 000 kr.

Enligt propositionen skall både äldre och nytillkommande livräntor värdesäkras

genom anknytning till basbeloppet.

De förbättringar som föreslås i fråga om yrkesskadelivräntor skall gälla

även militärersättningar och därmed likställda ersättningar av statsmedel.

Vidare föreslås i propositionen att de s. k. socialförsäkringsbolagen skall

upphöra att meddela yrkesskadeförsäkring vid utgången av år 1968. Därjämte

föreslås att försäkringsrådet vid den tidpunkt som Kungl. Maj :t senare

bestämmer skall upphöra med sin verksamhet och ersättas av en

nämnd, kallad yrkesskadenämnden.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243)

om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, dels att 33, 42, 43, 53—55 och 62 §§ lagen den

14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 skall upphöra att gälla samt att

rubriken omedelbart före 43 § lagen skall utgå, dels att i 11, 12, 25, 28, 29,

35, 37 och 50 §§ lagen ordet »försäkringsinrättning» eller böjningsform därav

skall bytas ut mot »riksförsäkringsverket» eller motsvarande böjningsform,

dels att 1, 2, 9, 13, 15, 16, 18—21, 24, 26, 30, 32, 34, 36, 38—40, 44,

48, 51, 52 och 56—58 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges. 1

1 Lagen omtryckt 1962:408.

opaginerad Kontrollera mot PDF

,3

Kungl. Mctj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Försäkring enligt ---— --• ■—-

Den obligatoriska försäkringen

äger rum i riksförsäkringsverket

men må på villkor som nedan sägs

i stället ske i ömsesidigt försäkringsbolag,

som bildats för sådant ändamål

och för vars förbindelser delägarna

svara med obegränsad personlig

ansvarighet. Frivillig försäkring

tecknas i riksförsäkringsverket

eller i dylikt bolag.

När i denna lag användes uttrycket

försäkringsinrättning, avses därmed

riksförsäkringsverket eller bolag

som nyss nämnts.

2

Besvär och ansökningar prövas enligt

vad nedan stadgas av försälcringsrådet,

som jämväl i övrigt har att

med uppmärksamhet följa försäkringens

tillämpning och utveckling.

Grunderna för försäkringsrådets

organisation och verksamhet bestämmas

av Konungen med riksdagen.

— —- — dels frivillig.

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsverket.

Besvär och ansökningar prövas enligt

vad nedan stadgas av yrkesskadenämnden.

Yrkes skadenämnden består av

minst sju ledamöter, som förordnas

av Konungen för högst fyra år i sänder.

Två av ledamöterna skola representera

arbetsgivarna och två arbetstagarna.

Av övriga ledamöter skola

minst två vara lagfarna. Innan ledamot

börjar tjänstgöra, skall han ha

avlagt domared eller försäkran enligt

4 kap. 11 § rättegångsbalken. Om

jäv mot ledamot gälla bestämmelserna

i 4 kap. rättegångsbalken om

jäv mot domare.

För ledamot av yrkesskadenämnden

må finnas en eller flera suppleanter.

Bestämmelserna om ledamot

gälla även suppleant.

Ärende avgöres i yrkesskadenämnden

av fyra ledamöter, om de äro ense

om beslutet, och i annat fall av

fem ledamöter. Av de ledamöter som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majds proposition nr 147 år 1067

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

deltaga i beslutet skall en vara representant

för arbetsgivarna och eu för

arbetstagarna. Övriga ledamöter, av

vilka minst en skall vara lagfaren,

få icke representera arbetsgivarna

eller arbetslagarna. Som ordförande

skall tjänstgöra lagfaren ledamot.

Yppas vid överläggning till beslut

skilda meningar, skall omröstning

företagas. Därvid gälla i tillämpliga

delar bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken

om omröstning i överrätt.

Yrkesskadenämnden bestämmer

dock själv, i vilken ordning omröstningen

skall äga rum.

9 §•

—- — år räknat.

— kommunal inkomstskatt,

års ålder.

--ej inträffat.

______ —----— till efterlevande.

-------för arbetsavbrottet.

Med årlig--

Har hushållsarbete

För försäkrad,--

Undergår försäkrad

Åtnjöt försäkrad —

Har försäkrad, — —

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten

icke till ettusentvåhundra kronor,

skall den beräknas till detta

belopp. Överstiger den årliga arbetsförtjänsten

femtontusen kronor, tages

överskjutande belopp icke i beräkning.

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten

icke till ettusenåttahundra kronor,

skall den beräknas till detta belopp.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten

ett belopp motsvarande

fyra gånger det basbelopp enligt 1

kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr

381) om allmän försäkring som gällde

vid ingången av det år då skadan

inträffade, tages överskjutande belopp

icke i beräkning.

13 §.

Förorsakar olycksfall---------minst hälften.

Sjukpenningens storlek bestäm- Sjukpenningens storlek bestämmes,

där ej annat följer av vad i mes, där ej annat följer av vad i

femte stycket sägs, av den sjukpen- fjärde stycket sägs, av den sjukpenningklass,

till vilken den skadade ningklass, till vilken den skadade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

o

(Nuvarande lydelse)

med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst

är att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet

av hel sjukpenning inom varje

klass framgå av följande tabell:

Den skadades

Beloppet

årliga arbets-

av hel

förtjänst uppgår

sjukpenning

för tid

Sjuk-

t. o. m.

pen-

den

ning-

månad

klass

till

men ej

under

för tid

nr

till

vilken

den

skadade

därefter

fyller

67 år

kr.

kr.

kr.

kr.

i

1 800

3

3

2

1 800

2 400

4

4

3

2 400

3 000

5

5

4

3 000

3 600

6

5

5

3 600

4 200

7

6

6

4 200

5 000

8

6

7

5 000

5 800

9

7

8

5 800

6 800

10

7

9

6 800

8 400

12

8

10

8 400

10 200

14

9

11

10 200

12 000

16

10

12

12 000

14 000

18

11

13

14 000

—

20

12

Halv sjukpenning utgör hälften av

hel sjukpenning.

Sjukpenning må---------

(Föreslagen lydelse)

med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst

är att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet

av hel sjukpenning inom varje

klass bestämmas med ledning av tabellen

i 3 kap. 4 § lagen om allmän

försäkring. Med inkomst av förvärvsarbete

för år avses därvid den skadades

årliga arbetsförtjänst beräknad

enligt 9 §.

— dag räknad.

15 §.

För tid,----------sjukpenningens belopp.

För skadad kvinna, som stadigvarande

sammanbor med eget eller

makes barn, adoptivbarn eller fosterbarn

under tio år, utgör sjukpenningen

vid sjukhusvård lägst fem

kronor för dag.

16

Har olycksfall eller inverkan, som

avses i 6 §, efter upphörande av där
-

För skadad kvinna, som stadigvarande

sammanbor med eget eller

makes barn, adoptivbarn eller fosterbarn

under tio år, utgör sjukpenningen

vid sjukhusvård lägst sex

kronor för dag.

§•

Har olycksfall eller inverkan, som

avses i 6 §, efter upphörande av där
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr ih7 år 1967

(Nuvarande lydelse)

av förorsakad sjukdom medfört under

längre eller kortare tid bestående

förlust av arbetsförmågan eller nedsättning

av densamma med minst en

tiondel, utgives under tiden livränta

till den skadade. Medför

samma olycksfall eller inverkan ånyo

sjukdom, på grund varav sjukpenning

skall utgå, äger den skadade

dock icke uppbära livräntan under

sjukdomstiden. Livräntan beräknas

på grundval av den skadades årliga

arbetsförtjänst, i förekommande fall

nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,

(ersättnings un der laget)

samt utgår för tid till och med den

månad, under vilken han fyller sextiosju

år, med belopp som för år räknat

motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:

elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan

med minst tre tiondelar: en

mot graden av nedsättningen svarande

del av ersättningsunderlaget,

minskad med en tolftedel av detta,

och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan

med mindre än tre tiondelar:

den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,

som svarar mot graden

av nedsättningen.

För tid från och med månaden

näst efter den, under vilken skadad

fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre

fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan

skall beräknas jämlikt första

stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget

medräknas årlig arbetsförtjänst,

som icke överstiger 7 200

(Föreslagen lydelse)

av förorsakad sjukdom medfört under

längre eller kortare tid bestående

förlust av arbetsförmågan eller nedsättning

av densamma med minst en

tiondel, utgives under tiden livränta

till den skadade. Medför

samma olycksfall eller inverkan ånyo

sjukdom, på grund varav sjukpenning

skall utgå, äger den skadade

dock icke uppbära livräntan under

sjukdomstiden. Livräntan beräknas

på grundval av den skadades årliga

arbetsförtjänst, i förekommande fall

nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,

(ersättningsunderlaget)

samt utgår för tid till och med månaden

närmast före den, under vilken

han fyller sextiosju år, med belopp

som för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:

elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan

med minst tre tiondelar: en

mot graden av nedsättningen svarande

del av ersättningsunderlaget,

minskad med en tolftedel av detta,

och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan

med mindre än tre tiondelar:

den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,

som svarar mot graden

av nedsättningen.

För tid från och med den månad,

under vilken skadad fyllt sextiosju

år, utgör livräntan tre fjärdedelar av

det belopp, vartill livräntan skall beräknas

jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget

medräknas årlig arbetsförtjänst,

i vad den icke överstiger

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

7

(Nuvarande lydelse)

kronor, till hela sitt belopp, den del

av arbetsförtjänsten, som överstiger

7 200 men ej 10 S00 kronor, till tre

fjärdedelar och den del därav, som

överstiger 10 800 kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade må

försäkringsrådet, när skäl därtill

prövas föreligga, besluta att livränta

eller del därav eller livränta för viss

tid skall utbytas mot ett belopp för

en gång, motsvarande högst de utbytta

livräntebeloppens kapitalvärde

enligt beräkningsgrunder som fastställas

av Konungen.

18

Arbetstagare, som på anmodan av

den försäkringsinrättning, vari han

är försäkrad, eller med dess samtycke

under någon tid avhåller sig från

arbetet i syfte att förebygga att yrkesskada

uppstår, återuppstår eller

förvärras, äger, såvida omständigheterna

ej föranleda till annat, under

tiden uppbära skälig ersättning,

motsvarande högst liel sjukpenning

jämte barntillägg.

19

Har försäkrad avlidit till följd av

yrkesskada, skall försäkringsinrättningen

utgiva begravningshjälp

med sexhundra kronor och,

enligt vad i 20—23 §§ sägs, för år

beräknade livräntor till efterlevande.

20

Änka efter den avlidne äger uppbära

livränta, så länge hon lever

(Föreslagen lydelse)

två gånger basbeloppet vid ingången

av det år då skadan inträffade, till

hela sitt belopp, i vad den överstiger

två men ej tre gånger nämnda basbelopp,

till tre fjärdedelar och i vad

den överstiger tre gånger nämnda

basbelopp, till hälften.

På ansökan av den skadade må

riksförsäkringsverket, när skäl därtill

prövas föreligga, besluta att livränta

eller del därav eller livränta

för viss tid skall utbytas mot ett belopp

för en gång, motsvarande högst

de utbytta livräntebeloppens kapitalvärde

enligt beräkningsgrunder som

fastställas av Konungen.

§•

Arbetstagare, som på anmodan av

riksförsäkringsverket eller med dess

samtycke under någon tid avhåller

sig från arbetet i syfte att förebygga

att yrkesskada uppstår, återuppstår

eller förvärras, äger, såvida omständigheterna

ej föranleda till annat,

under tiden uppbära skälig ersättning,

motsvarande högst hel sjukpenning

jämte barntillägg.

§•

Har försäkrad avlidit till följd av

yrkesskada, utgår begravningshjälp

med ett belopp motsvarande

tjugu procent av basbeloppet vid

ingången av det år då dödsfallet inträffade

och, enligt vad i 20—23 §§

sägs, för år beräknade livräntor

till efterlevande.

§•

Änka efter den avlidne äger uppbära

livränta, så länge hon lever

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:is proposition nr ik7 år 7967

(Nuvarande lydelse)

ogift. Livräntans belopp skall för tid

till och med den månad, under vilken

änkan fyller sextiosju år, motsvara

en tredjedel och för tid därefter en

fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Levde makarna åtskilda

efter vunnen hemskillnad, skall

livränta dock ej utgå till änkan med

mindre hon enligt dom eller avtal

var berättigad till underhåll av den

avlidne.

Var den--— —---—---

Rätten till---— -----

Efterlämnar den som avlidit änkling

och kommer denne genom dödsfallet

att sakna erforderligt underhåll,

skall livränta tillerkännas honom

efter vad som med hänsyn till

omständigheterna prövas skäligt.

Livränta må dock utgå endast så

länge änklingen lever ogift samt må

för tid till och med den månad, under

vilken han fyller sextiosju år,

motsvara högst en tredjedel och för

tid därefter högst en fjärdedel av

den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till

fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

å särskilda tider utgiva

bidrag till förutvarande make,

äger denne, så länge bidraget skolat

utgå, erhålla livränta med belopp,

som motsvarar bidraget. Livräntan

må dock för tid till och med den månad,

under vilken den berättigade

fyller sextiosju år, motsvara högst

en tredjedel och för tid därefter

högst en fjärdedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera ------- -—

Skall livränta, varom sägs i denna

(Föreslagen lydelse)

ogift. Livräntans belopp skall för tid

till och med månaden närmast före

den, under vilken änkan fyller sextiosju

år, motsvara en tredjedel och

för tid därefter en fjärdedel av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst. Levde

makarna åtskilda efter vunnen

hemskillnad, skall livränta dock ej

utgå till änkan med mindre hon enligt

dom eller avtal var berättigad till

underhåll av den avlidne,

varit trolovad.

- med annan.

Efterlämnar den som avlidit änkling

och kommer denne genom dödsfallet

att sakna erforderligt underhåll,

skall livränta tillerkännas honom

efter vad som med hänsyn till

omständigheterna prövas skäligt.

Livränta må dock utgå endast så

länge änklingen lever ogift samt må

för tid till och med månaden närmast

före den, under vilken han fyller sextiosju

år, motsvara högst en tredjedel

och för tid därefter högst en fjärdedel

av den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till

fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

å särskilda tider utgiva

bidrag till förutvarande make,

äger denne, så länge bidraget skolat

utgå, erhålla livränta med belopp,

som motsvarar bidraget. Livräntan

må dock för tid till och med månaden

närmast före den, under vilken

den berättigade fyller sextiosju år,

motsvara högst en tredjedel och för

tid därefter högst en fjärdedel av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst.

— årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i denna

opaginerad Kontrollera mot PDF

it

Kungl. Maj:ts proposition nr fri år 1967

(Nuvarande lydelse)

paragraf, utgå så länge livräntetagaren

lever ogift och ingår han äktenskap

före fyllda sextio år, utgives ett

belopp för en gång, motsvarande tre

årsbelopp av livräntan, beräknad

utan hänsyn till stadgandena i nästföregående

stycke och i 23 §.

(Föreslagen lydelse)

paragraf, utgå så länge livräntetagaren

lever ogift och ingår han äktenskap

före fyllda sextio år, utgives ett

belopp för en gång, motsvarande tre

årsbelopp av livräntan, beräknad

på grundval av det månadsbelopp

vartill livräntan uppgick den månad

äktenskapet ingicks eller vartill den

skulle ha uppgått nämnda månad

utan hänsyn till stadgandena i nästföregående

stycke och i 23 §.

21

Varje barn till den avlidne äger

till den dag det fyller sexton år uppbära

livränta med belopp, som motsvarar

en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Är barnet efter

sagda tidpunkt till följd av sjukdom

eller annan dylik orsak ur stånd

att själv försörja sig, skall livräntan

utgå, så länge anledningen till den

bristande försörjningsförmågan fortfar,

dock längst till den dag barnet

fyller tjuguett år. Till barn, som var

adopterat av annan än den avlidnes

make, skall livränta dock ej utgivas.

Ej heller skall livränta utgå till barn

utom äktenskap, därest den avlidne

enligt avtal som är bindande för barnet,

åtagit sig att till dess underhåll

utgiva visst belopp en gång för alla.

Adoptivbarn äger-------

Var den — —---------

§•

Varje barn till den avlidne äger

till och med den månad, under vilken

det fyller sexton år, uppbära livränta

med belopp, som motsvarar en sjättedel

av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Är barnet efter sagda tidpunkt

till följd av sjukdom eller annan dylik

orsak ur stånd att själv försörja

sig, skall livräntan utgå, så länge anledningen

till den bristande försörjningsförmågan

fortfar, dock längst

till och med den månad, under vilken

barnet fyller tjuguett år. Till barn,

som var adopterat av annan än den

avlidnes make, skall livränta dock ej

utgivas. Ej heller skall livränta utgå

till barn utom äktenskap, därest den

avlidne enligt avtal som är bindande

för barnet, åtagit sig att till dess underhåll

utgiva visst belopp en gång

för alla.

---eget barn.

rforderligt underhåll.

24 §.

Har försäkrad under resa eller eljest

blivit borta och kan det antagas

att han avlidit till följd av yrkesskada,

skola till hans efterlevande

Har försäkrad under resa eller eljest

blivit borta och kan det antagas

att han avlidit till följd av yrkesskada,

skola till hans efterlevande

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 196/

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

utbetalas livräntor enligt vad i 20—

23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen

är dock berättigad att såsom villkor

för utbetalningen fordra förklaring

på heder och samvete av efterlevande,

att han saknar varje underrättelse

om den försäkrade. I fråga om

omyndig må sådan förklaring infordras

från hans förmyndare.

Finnes den---------

26

Har skadad från allmän försäkringskassa

uppburit ersättning, som

skolat utgivas av försäkringsinrättning,

skall, därest förhållandet kommer

till inrättningens kännedom,

vad som utgivits från kassan avdragas

från ersättning, som i anledning

av skadan tillkommer honom enligt

denna lag, samt det avdragna beloppet

utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension, skall avdrag göras i

den mån ersättningen skolat föranleda

minskning av pensionen; dock

skall bolag, som avses i 1 §, göra sådant

avdrag endast om begäran därom

framställes av riksförsäkringsverket.

Belopp, som av sådant bolag

avdragits enligt vad nu sagts, skall

utbetalas till riksförsäkringsverket.

30

Är någon, som har rätt till sjukpenning,

barntillägg eller livränta,

icke svensk medborgare och är han

ej bosatt i riket, äger försäkringsinrättningen

att med hans samtycke

när som helst i stället för sådan ersättning

till honom utgiva ett be
-

utbetalas livräntor enligt vad i 20—

23 §§ sägs. Riksförsäkringsverket

är dock berättigat att såsom villkor

för utbetalningen fordra förklaring

på heder och samvete av efterlevande,

att han saknar varje underrättelse

om den försäkrade. I fråga om

omyndig må sådan förklaring infordras

från hans förmyndare.

—- till livränta.

§•

Har skadad från allmän försäkringskassa

uppburit ersättning, som

skolat utgivas av riksförsäkringsverket,

skall, därest förhållandet kommer

till verkets kännedom, vad som

utgivits från kassan avdragas från

ersättning, som i anledning av skadan

tillkommer honom enligt denna

lag, samt det avdragna beloppet utbetalas

till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

pension enligt lagen om allmän

försäkring, skall avdrag göras i den

mån ersättningen skolat föranleda

minskning av pensionen.

§•

Är någon, som har rätt till sjukpenning,

barntillägg eller livränta,

icke svensk medborgare och är han

ej bosatt i riket, äger riksförsäkringsverket

att med hans samtycke när

som helst i stället för sådan ersättning

till honom utgiva ett belopp för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr U7 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lopp för en gång, motsvarande högst

femtio och minst tjugu procent av

ersättningens kapitalvärde. Ersättningen

må ock, utan den ersättningsberättigades

samtycke, utbytas mot

ett belopp för en gång om femtio

procent av kapitalvärdet. Har utbyte

som nu nämnts ägt rum, föreligger

ej rätt till vidare ersättning på grund

av skadan.

Har skadan medfört döden och

var den avlidne ej svensk medborgare

och ej bosatt i riket, utgår begravningshjälp

allenast om dödsfallet

skett inom tre månader efter skadans

inträffande och livränta till efterlevande,

som ej är svensk medborgare,

allenast om denne vid tiden

för skadans inträffande var bosatt

här i riket.

Från vad ovan i denna paragraf är

föreskrivet äger Konungen medgiva

undantag.

en gång, motsvarande högst femtio

och minst tjugu procent av ersättningens

kapitalvärde. Har utbyte

som nu nämnts ägt rum, föreligger

ej rätt till vidare ersättning på grund

av skadan.

32

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,

som genom underrättelse enligt

31 § eller eljest erhållit kännedom

om inträffad yrkesskada, är

skyldig att enligt de föreskrifter,

som meddelas av Konungen, anmäla

skadan till den allmänna försäkringskassa,

hos vilken den skadade

är inskriven, eller, om den skadade

ej är inskriven hos allmän försäkringskassa,

till den försåkringsinrättning,

som jämlikt 33 § skall utgiva

ersättning i anledning av skadan.

I sistnämnda fall skall, där så

kan ske utan oskälig omgång eller

kostnad, den som avgiver anmälan

tillse, att läkarintyg angående ska
-

§•

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,

som genom underrättelse enligt

31 § eller eljest erhållit kännedom

om inträffad yrkesskada, är

skyldig att enligt de föreskrifter,

som meddelas av Konungen, anmäla

skadan till den allmänna försäkringskassa,

hos vilken den skadade

är inskriven, eller, om den skadade

ej är inskriven hos allmän försäkringskassa,

till riksförsäkringsverket.

I sistnämnda fall skall, där så

kan ske utan oskälig omgång eller

kostnad, den som avgiver anmälan

tillse, att läkarintyg angående skadans

beskaffenhet och den skadades

tillstånd eller, där skadan med
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 196/

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dans beskaffenhet och den skadades

tillstånd eller, där skadan medfört

döden, angående dödsorsaken snarast

möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän försäkringskassa, som mottagit

anmälan enligt första stycket,

skall enligt de föreskrifter, som meddelas

av Konungen, anskaffa läkarintyg,

varom sägs i första stycket,

samt översända anmälan jämte intyget

och erforderliga kompletterande

upplysningar till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf,

skall utfärdas å formulär,

som fastställes av medicinalstyrelsen.

Nödiga utgifter för dylikt intyg så

ock för annat intyg, som erfordras

för bestämmande av ersättning eller

för prövning huruvida ersättning

skall utgå, gäldas av försäkringsinrättningen.

34

Sedan för säkring sinrättning en erhållit

underrättelse om skadan, skall

inrättningen bestämma den ersättning

som skall utgivas samt, där så

finnes påkallat, vidtaga åtgärder för

vård av den skadade.

Därest det--—- —>-------

36

Sjukpenning utbetalas-----

Livränta, som ej utgår i form av

ett belopp för en gång, utbetalas, såvida

ej annat överenskommes med

livräntetagaren, för varje månad,

räknat från den dag rätten till livränta

inträtt, å månadens första dag.

I den mån livränta finnes böra för

fört döden, angående dödsorsaken

snarast möjligt insändes till riksförsäkringsverket.

Allmän försäkringskassa, som mottagit

anmälan enligt första stycket,

skall enligt de föreskrifter, som meddelas

av Konungen, anskaffa läkarintyg,

varom sägs i första stycket,

samt översända anmälan jämte intyget

och erforderliga kompletterande

upplysningar till riksförsäkringsverket.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf,

skall utfärdas å formulär,

som fastställes av socialstyrelsen.

Nödiga utgifter för dylikt intyg så

ock för annat intyg, som erfordras

för bestämmande av ersättning eller

för prövning huruvida ersättning

skall utgå, gäldas av riksförsäkringsverket.

Sedan riksförsäkringsverket erhållit

underrättelse om skadan, skall

verket bestämma den ersättning som

skall utgivas samt, där så finnes påkallat,

vidtaga åtgärder för vård av

den skadade.

- böra utgå.

§•

— -------en månad.

Livränta, som ej utgår i form av

ett belopp för en gång, utbetalas, såvida

ej annat överenskommes med

livräntetagaren eller följer av vad

Konungen förordnat, för kalendermånad.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i7 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

viss Hd, under vilken anpassning efter

skadans verkningar beräknas inträda,

utgå med högre belopp än för

tiden därefter, må utbetalningen ske

enligt föreskrifter som meddelas av

för säkring srådet.

Beträffande tiden för utbetalning

av årlig ersättning enligt 12 § andra

stycket äger försäkringsinrättningen

meddela sådana bestämmelser, som

må anses lämpliga för vinnande av

säkerhet, att ersättningen användes

för det därmed avsedda ändamålet.

Annan ersättning-----—-----—- —- kan ske.

Förskottsvis utgiven — — —------del återkrävas.

Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp,---slutande belopp.

Angående sättet---------- förordnar Konungen.

Beträffande tiden för utbetalning

av årlig ersättning enligt 12 § andra

stycket äger riksförsäkringsverket

meddela sådana bestämmelser, som

må anses lämpliga för vinnande av

säkerhet, att ersättningen användes

för det därmed avsedda ändamålet.

38

Avgift för försäkringen skall av

försäkringsinrättningen bestämmas

till belopp, som med hänsyn till arbetets

farlighet i allmänhet och till

de särskilda förhållanden, under vilka

det bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt

för att täcka den risk, som

försäkringen avser, med tillägg i fråga

om försäkring i bolag, som avses

i 1 §, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna

för försäkringen.

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning

eller försäkringsanstalt skyldig

att utgiva understöd, för vilket

enligt 25 § avdrag må göras, bestämmes

försäkringsavgiften till det lägre

belopp, som motsvarar den minskade

försäkringsrisken. I fråga om annan

arbetsgivare än staten må dock sådan

lindring i försäkringsavgiften ej

äga rum, med mindre arbetsgivaren

begär det och, där så finnes erfor
-

§•

Avgift för försäkringen skall av

riksförsäkringsverket bestämmas till

belopp, som med hänsyn till arbetets

farlighet i allmänhet och till de särskilda

förhållanden, under vilka det

bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt för

att täcka den risk, som försäkringen

avser.

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning

eller försäkringsanstalt skyldig

att utgiva understöd, för vilket

enligt 25 § avdrag må göras, bestämmes

försäkringsavgiften till det lägre

belopp, som motsvarar den minskade

försäkringsrisken. I fråga om annan

arbetsgivare än staten må dock sådan

lindring i försäkringsavgiften ej

äga rum, med mindre arbetsgivaren

begär det och, där så finnes erfor
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

derligt, för utgivande av understödet

ställer säkerhet, som försäkringsinrättningen

godkänner.

Användes arbetstagare -— -—• — —

(Föreslagen lydelse)

derligt, för utgivande av understödet

ställer säkerhet, som riksförsäkringsverket

godkänner.

----- för en.

39

Såsom bidrag till bestridande av

omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsverkets verksamhet

skall för varje försäkring i verket

till statsverket erläggas tilläggsavgift

med belopp, motsvarande fem

procent av försäkringsavgiften, beräknad

utan hänsyn till avdrag som

sägs i 25 §.

Bolag, som avses i 1 §, är ock skyldigt

att till statsverket erlägga bidrag

till bestridande av nämnda omkostnader.

Bidraget erlägges för varje

räkenskapsår efter årets utgång

på tid och sått, som bestämmes av

Konungen, med belopp motsvarande

tre procent av summan av försäkringsavgifterna,

beräknade utan hänsyn

till avdrag, som sägs i 25 §, för

de försäkringar som under räkenskapsåret

tagits i bolaget.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets

och riksförsäkringsverkets

verksamhet bestridas av statsverket.

I fråga om kostnaderna för

förvaltningen av den i 41 § omförmälda

fonden gäller dock vad därom

är särskilt stadgat.

40

Envar är skyldig att på begäran

lämna försäkringsrådet eller riksförsäkringsverket

uppgift, som erfordras

för att bedöma huruvida han är

pliktig att erlägga försäkringsavgift.

§•

Såsom bidrag till bestridande av

omkostnaderna för riksförsäkringsverkets

verksamhet skall för varje

försäkring till statsverket erläggas

tilläggsavgift med belopp, motsvarande

fem procent av försäkringsavgiften,

beräknad utan hänsyn till

avdrag som sägs i 25 §.

Övriga omkostnader för riksförsäkringsverkets

verksamhet bestridas

av statsverket. I fråga om kostnaderna

för förvaltningen av den i

41 § omförmälda fonden gäller dock

vad därom är särskilt stadgat.

Envar är skyldig att på begäran

lämna yrkesskadenämnden eller

riksförsäkringsverket uppgift, som

erfordras för att bedöma huruvida

han är pliktig att erlägga försäkringsavgift.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)7 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Arbetsgivare skall på begäran till

försäkringsrådet samt, där försäkringen

äger rum i riksförsäkringsverket,

jämväl till verket lämna sådan

uppgift om arbetet och de förhållanden,

under vilka det bedrives,

samt om arbetstagarnas antal, arbetstid

och avlöningsförhållanden,

som erfordras för att bestämma försäkringsavgift

eller ersättningsbelopp.

I den utsträckning försäkringsrådet

eller riksförsäkringsverket prövar

nödigt för ändamål, som avses i

första eller andra stycket, åligger det

uppgiftsskyldig att på begäran för

granskning tillhandahålla försäkringsrådet

eller riksförsäkringsverket

förda avlöningslistor, handelsböcker

eller motsvarande anteckningar

jämte därtill hörande handlingar.

Granskningen skall såvitt

möjligt ske så, att den icke medför

hinder i den uppgiftsskyldiges verksamhet,

samt skall, om han så begär

och det lämpligen kan ske, verkställas

hos honom. Handelsböcker

och andra handlingar, som överlämnats

för granskning, skola återställas

utan dröjsmål. Meddelande om

resultatet av granskningen skall lämnas

snarast.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsverket

äga, i den mån så finnes

erforderligt för ändamål som avses

i andra stycket, att hos myndighet,

som enligt gällande föreskrifter

utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,

påfordra undersökning av

de förhållanden, under vilka arbetet

bedrives, eller att, där så påkallas

av särskilda omständigheter, själva

företaga sådan undersökning.

(Föreslagen lydelse)

Arbetsgivare skall på begäran till

yrkesskadenämnden och riksförsäkringsverket

lämna sådan uppgift om

arbetet och de förhållanden, under

vilka det bedrives, samt om arbetstagarnas

antal, arbetstid och avlöningsförhållanden,

som erfordras för

att bestämma försäkringsavgift eller

ersättningsbelopp.

I den utsträckning yrkesskadenämnden

eller riksförsäkringsverket

prövar nödigt för ändamål, som avses

i första eller andra stycket, åligger

det uppgiftsskyldig att på begäran

för granskning tillhandahålla yrkesskadenämnden

eller riksförsäkringsverket

förda avlöningslistor,

handelsböcker eller motsvarande anteckningar

jämte därtill hörande

handlingar. Granskningen skall såvitt

möjligt ske så, att den icke medför

hinder i den uppgiftsskyldiges

verksamhet, samt skall, om han så

begär och det lämpligen kan ske,

verkställas hos honom. Handelsböcker

och andra handlingar, som överlämnats

för granskning, skola återställas

utan dröjsmål. Meddelande

om resultatet av granskningen skall

lämnas snarast.

Yrkesskadenämnden och riksförsäkringsverket

äga, i den mån så finnes

erforderligt för ändamål som avses

i andra stycket, att hos myndighet,

som enligt gällande föreskrifter

utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,

påfordra undersökning av

de förhållanden, under vilka arbetet

bedrives, eller att, där så påkallas

av särskilda omständigheter, själva

företaga sådan undersökning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

44

Över försäkringsinrättnings beslut

i ärende angående försäkring enligt

denna lag må klagan föras hos försäkringsrådet

genom besvär, som

skola hava inkommit till försäkringsrådet

senast inom en månad efter

det klaganden erhållit kännedom

om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän

föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,

äger göra ansökan

härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att

klagan icke förts eller ansökan ej

gjorts, till prövning upptaga ärende,

som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådcts beslut i annat

ärende enligt denna lag än som

avses i andra stycket må klagan föras

hos försäkringsdomstolen genom

besvär. Besvären skola hava inkommit

till försäkringsrådet inom tre

veckor från det klaganden erhållit

kännedom om beslutet; dock skall

besvärstiden för menighet vara fem

veckor. Den omständigheten, att besvären

ingivits eller insänts direkt

till försäkringsdomstolen, utgör ej

hinder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut länder

till efterrättelse utan hinder av förd

klagan, såframt ej rådet annorlunda

förordnar.

(Föreslagen lydelse)

Mot riksförsäkringsverkets beslut

i ärende angående försäkring enligt

denna lag må talan föras hos yrkesskadenämnden

genom besvär, som

skola hava inkommit till nämnden

senast inom en månad efter det klaganden

erhållit kännedom om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän

föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,

äger göra ansökan

härom hos yrkesskadenämnden.

Yrkesskadenämnden äger, ändå

att talan icke förts eller ansökan ej

gjorts, till prövning upptaga ärende,

som avses i denna paragraf.

Mot yrkesskadenämndens beslut

i annat ärende enligt denna lag än

som avses i andra stycket må talan

föras hos försäkringsdomstolen genom

besvär. Besvären skola hava inkommit

till yrkesskadenämnden

inom tre veckor från det klaganden

erhållit kännedom om beslutet; dock

skall besvärstiden för menighet vara

fem veckor. Den omständigheten, att

besvären ingivits eller insänts direkt

till försäkringsdomstolen, utgör ej

hinder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens utgång.

Yrkesskadenämndens beslut länder

till efterrättelse utan hinder av

förd talan, såframt ej nämnden annorlunda

förordnar.

48 §.

I övrigt skall vad i 3—42 samt I (ivrigt skall vad i 3—41 samt

44 §§ är stadgat om obligatorisk för- 44 §§ är stadgat om obligatorisk försäkring

i tillämpliga delar lända till säkring i tillämpliga delar lända till

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

efterrättelse beträffande den frivilliga

försäkringen; och skall därvid

vad som sagts om arbetsgivaren i

stället avse försäkringstagaren.

(Föreslagen lydelse)

efterrättelse beträffande den frivilliga

försäkringen; och skall därvid

vad som sagts om arbetsgivaren i

stället avse försäkringstagaren.

51 §•

Äger någon -----------

Vad försäkringsinrättning enligt

denna lag utgivit i ersättning för

skada äger inrättningen återkräva

av den som uppsåtligen eller genom

grov vårdslöshet vållat skadan eller,

där denna uppkommit i följd av trafik

med motorfordon som avses i

2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon, enligt lag

är skyldig att utgiva skadestånd evad

han är vållande till skadan eller ej.

På grund av vad i detta stycke sägs

skall inrättningen dock äga att återkräva

allenast vad den ersättningsberättigade

ägt utbekomma av den

skadeståndsskyldige.

52

På begäran av försäkringsinrättning

eller försäkringsrådet må, till

vinnande av utredning i ärende angående

försäkring enligt denna lag,

vid allmän underrätt höras vittne

eller sakkunnig eller förhör under

sanningsförsäkran äga rum med den

som saken rör. Ej vare någon skyldig

att inställa sig vid annan underrätt

än den, inom vars område han

vistas. Om förhöret skall i tillämpliga

delar gälla vad om bevisupptagning

utom huvudförhandling är

stadgat. Ersättning till den som inställt

sig för att höras skall utgå efter

vad rätten prövar skäligt och

skall förskjutas, då försäkringsrå
-

— tillkomma honom.

Ersättning enligt denna lag må ej

återkrävas av den som är skyldig att

utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade.

§■

På begäran av riksförsäkringsverket

eller yrkesskadenämnden må, till

vinnande av utredning i ärende angående

försäkring enligt denna lag,

vid allmän underrätt höras vittne

eller sakkunnig eller förhör under

sanningsförsäkran äga rum med den

som saken rör. Ej vare någon skyldig

att inställa sig vid annan underrätt

än den, inom vars område han

vistas. Om förhöret skall i tillämpliga

delar gälla vad om bevisupptagning

utom huvudförhandling är

stadgat. Ersättning till den som inställt

sig för att höras skall utgå efter

vad rätten prövar skäligt och

utgivas av riksförsäkringsverket.

2 — Biliang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 147

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

det påkallat förhöret, av den försäkr

ing sinrättning, som rådet bestämmer,

och eljest av den försäkringsinrättning,

som begärt förhöret. Ersättningen

skall stanna å försälcringsinrättning.

Uppkommer tvist

mellan försäkringsinrättningar angående

vem som skall slutligt svara

för ersättningen, skall tvisten på yrkande

av någon av inrättningarna

avgöras av försäkringsrådet.

56

Den som på grund av tjänsteåliggande

för riksförsäkringsverkets eller

försäkringsrådcls räkning har

eller haft att taga befattning med

uppgift, handling eller undersökning,

som sägs i 40 §, må ej röja eller

obehörigen nyttja yrkeshemlighet,

som därigenom blivit känd för

honom, och ej heller, där det ej kan

anses påkallat i tjänstens intresse,

yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,

vilket sålunda blivit honom

kunnigt.

57

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare

att fullgöra något

av vad som åligger honom enligt

32 §, eller försummar någon att ställa

sig till efterrättelse vad i 40 § är

föreskrivet eller att lämna uppgift,

som stadgats i 43 §, straffes med

dagsböter.

Lämnar någon medvetet eller av

grov vårdslöshet i uppgift, som skall

avgivas enligt denna lag, oriktigt

meddelande, straffes med dagsböter,

där ej brottet är i allmän strafflag

belagt med straff.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som på grund av tjänsteåliggande

för riksförsäkringsverkets eller

yrkesskadenämndens räkning har

eller haft att taga befattning med

uppgift, handling eller undersökning,

som sägs i 40 §, må ej röja eller

obehörigen nyttja yrkeshemlighet,

som därigenom blivit känd för

honom, och ej heller, där det ej kan

anses påkallat i tjänstens intresse,

yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,

vilket sålunda blivit honom

kunnigt.

§•

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare

att fullgöra något

av vad som åligger honom enligt

32 §, eller försummar någon att ställa

sig till efterrättelse vad i 40 § är

föreskrivet, dömes han till böter.

Lämnar någon uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet i uppgift, som skall

avgivas enligt denna lag, oriktigt

meddelande, dömes han till böter,

om gärningen ej är belagd med straff

i brottsbalken.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1067

19

(Nuvarande lydelse)

Bryter någon mot vad i 56 § är

stadgat, straffes med dagsböter eller

fängelse. Ä brott som nu sagts må

allmän åklagare tala allenast efter

angivelse av målsäganden.

58

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om tilllämpning

av denna lag eller det andra

landets lag i fall, då arbetsgivare

i det ena landet inom det andra bedriver

verksamhet, i vilken arbetstagare

användes, eller då arbetstagare,

vilken ådragit sig skada genom inverkan

som avses i 6 § första stycket

b) eller c) eller tredje stycket,

varit utsatt för dylik inverkan under

arbete i båda länderna.

(Föreslagen lydelse)

Bryter någon mot vad i 56 § är

stadgat, dömes han till böter eller

fängelse i högst ett år. Brott som nu

sagts må åtalas av åklagare endast

efter angivelse av målsägande.

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om utsträckt

tillämpning av denna lag eller

om undantag i vissa fall från lagens

bestämmelser.

1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser 9, 13 och 15 §§, 16 § första—tredje

styckena, 19—21 §§, 36 § andra stycket och 58 § den 1 januari 1968 samt i

övrigt den 1 januari 1969.

2. De nya bestämmelserna i 9 §, 16 § första.—tredje styckena, 19 §, 20 §

första, fjärde och femte styckena samt 21 §, 26 § andra stycket och 51 §

äger icke tillämpning på skada som inträffat före ikraftträdandet och ej

heller på skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket

och som yppats senare, om den skadade icke efter ikraftträdandet varit

utsatt för inverkan av den art som orsakat skadan. På skador som nu avses

äger de nuvarande bestämmelserna i 30 § andra och tredje styckena fortfarande

tillämpning.

3. Till dess Konungen bestämmer annat äger de äldre bestämmelserna i

2 §, 16 § fjärde stycket, 40, 44 och 52 §§ fortfarande tillämpning.

4. De äldre bestämmelserna i 56 § äger fortfarande tillämpning i fråga

om den som på grund av tjänsteåliggande för försäkringsrådets räkning

har eller haft att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning

som avses i nämnda paragraf.

5. Bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, skall före utgången av år

1973, efter avtal mellan bolaget och riksförsäkringsverket, på verket ha

överfört bolagets hela försäkringsbestånd och bolagets övriga ersättningsförpliktelser

på grund av den av bolaget bedrivna försäkringsrörelsen. För

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr lkl år 1967

överförandet äger 54 § fortfarande tillämpning, om ej annat följer av vad

som sägs nedan.

Sedan avtalet godkänts på ordinarie bolagsstämma, skall bolaget omedelbart

anmäla avtalet till försäkringsinspektionen som ofördröj ligen skall

registrera avtalet utan prövning av dess innehåll. När registrering skett,

är bolaget fritaget från sina förpliktelser med avseende på det överlåtna

försäkringsbeståndet. Dessa förpliktelser åvilar i stället riksförsäkringsverket.

Tvist mellan parterna om villkoren för överförande avgöres genom skiljedom

av en för ändamålet utsedd skiljenämnd. Nämnden består av ordförande,

som försäkringsinspektionen utser, och fyra övriga ledamöter, av

vilka vardera parten utser två. Skiljedom har samma verkan som en överenskommelse

mellan parterna. Tvist om tolkningen av avtal om överförande

avgöres i samma ordning som tvist om villkoren för överförande.

Om avtal ej registrerats hos försäkringsinspektionen före utgången av

år 1973, äger Konungen förklara bolagets koncession förverkad.

Till dess registrering av avtal skett eller, i fall som nyss sagts, Konungen

förklarat bolagets koncession förverkad skall skada, som inträffat före utgången

av år 1968, regleras av bolaget. Därvid gäller för bolaget alltjämt

äldre bestämmelser om försäkringsinrättning i lagen om yrkesskadeförsäkring.

Vidare äger 33 och 42 §§ fortfarande tillämpning.

Vid tillämpning av 25 § anses 1 § i dess äldre lydelse gälla till dess riksförsäkringsverket

övertagit ansvaret för samtliga bolags förpliktelser.

Den som vid utgången av år 1968 är delägare i bolag skall anses som

delägare även för tiden därefter.

6. önskar bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, upphöra att meddela

försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring före utgången av år 1968,

äger bestämmelserna i punkt 5 motsvarande tillämpning i fråga om avvecklingen,

om försäkringsinspektionen medger det.

7. Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna

lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket

eller försäkringsinspektionen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

21

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246)

om krigsförsäkring för sjömän m.fl.

Härigenom förordnas, dels att 5 § lagen den 14 maj 1954 om krigsförsäkring

för sjömän m. fl. skall upphöra att gälla, dels att 2, 3 och 6 §§ sam
-

ma lag skall erhålla ändrad lydelse på

(Nuvarande lydelse)

2

Den skadades årliga arbetsförtjänst

må icke beräknas till lägre belopp

än femtusen kronor.

3

Har olycksfallet, efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom,

medfört förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av densamma med

minst en tiondel, vilken förlust eller

nedsättning kan antagas bliva för

framtiden bestående, skall, utöver

livränta, till den skadade utgivas vid

förlust av arbetsförmågan, om den

skadade var befälhavare, maskinchef,

styrman, maskinist, föreståndare

för ekonomiavdelning eller radiotelegrafist,

ett belopp, motsvarande

ett års lön, beräknad till tolv

gånger den kontanta månadslön, som

den skadade åtnjöt vid tiden för

sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den skadades årliga arbetsförtjänst

må icke beräknas till lägre belopp

än ett belopp motsvarande två

och en halv gånger det basbelopp

enligt 1 kap. 6 § lagen den 25 maj

1962 (nr 381) om allmän försäkring

som gällde vid ingången av det år

då skadan inträffade.

§•

Har olycksfallet, efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom,

medfört förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av densamma med

minst en tiondel, vilken förlust eller

nedsättning kan antagas bliva för

framtiden bestående, skall, utöver

livränta, till den skadade utgivas

vid förlust av arbetsförmågan ett

belopp motsvarande sex gånger basbeloppet

vid ingången av det år då

skadan inträffade samt vid nedsättning

av arbetsförmågan det lägre belopp,

som svarar mot nedsättningen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

olycksfallet, dock lägst niotusen och

högst trettontusen kronor, och eljest

ett belopp av niotusen kronor samt

vid nedsättning av arbetsförmågan

det lägre belopp, som svarar mot

nedsättningen.

Undergår, sedan ersättning, varom

i denna paragraf sägs, blivit för den

skadade genom beslut av försäkringsinrättningen

bestämd, den skadades

tillstånd väsentlig försämring

i förhållande till vad som vid beslutets

fattande antagits, må jämkning

i ersättningen äga rum.

6

Arbetsgivare är pliktig att till den

försäkringsinrättning, i vilken hos

honom anställda äro obligatoriskt

försäkrade jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring,

erlägga det tillägg

till tidigare bestämd försäkringsavgift,

som må föranledas av tillämpningen

av denna lag.

Å tillägg till försäkringsavgift, varom

i första stycket sägs, skall tillläggsavgift

eller bidrag enligt 39 §

lagen om yrkesskadeförsäkring icke

erläggas.

(Föreslagen lydelse)

Undergår, sedan ersättning, varom

i denna paragraf sägs, blivit för den

skadade genom beslut av riksförsäkringsverket

bestämd, den skadades

tillstånd väsentlig försämring i förhållande

till vad som vid beslutets

fattande antagits, må jämkning i ersättningen

äga rum.

§•

Arbetsgivare är pliktig att till riksförsäkringsverket

erlägga det tillägg

till tidigare bestämd försäkringsavgift,

som må föranledas av tillämpningen

av denna lag.

Å tillägg till försäkringsavgift, varom

i första stycket sägs, skall tillläggsavgift

enligt 39 § lagen om yrkesskadeförsäkring

icke erläggas.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 § och 3 § första stycket den 1 januari

1968 samt i övrigt den 1 januari 1969. På olycksfall som inträffat

före den 1 januari 1969 äger 5 § fortfarande tillämpning.

De nya bestämmelserna i 2 § och 3 § första stycket äger icke tillämpning

på olycksfall som inträffat före den 1 januari 1968.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1967

23

Förslag

till

Förordning

om ändring i militärersättmngsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 4 §, 6 § 2 och 3 mom., 7 § 1—3 mom., 9 §, It §

2 mom. samt 14, 16, 18 och 19 §§ militärersättmngsförordningen den 2 juni

19501 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4

Ersättningsärenden, som avses i

denna förordning, avgöras med det

undantag, som angives i 6 § 3 mom.,

av riksförsäkringsverket.

Över beslut av riksförsäkringsverket

i sådant ärende må klagan föras

hos för säkring srådet genom besvär,

som skola hava inkommit till försäkringsrådet

senast inom en månad efter

det klaganden erhållit kännedom

om beslutet.

Försåkringsrådet äger, ändå att

klagan icke förts, till prövning upptaga

ärende, som avses i denna paragraf.

Över för säkring srådets beslut må

klagan föras hos försäkringsdomstolen

genom besvär. Besvären skola

hava inkommit till försåkringsrådet

inom tre veckor från det klaganden

erhållit kännedom om beslutet; dock

skall besvärstiden för menighet vara

fem veckor. Den omständigheten, att

besvären ingivits eller insänts direkt

till försäkringsdomstolen, utgör ej

hinder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens utgång.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningsärenden, som avses i

denna förordning, avgöras av riksförsäkringsverket.

Mot riksförsäkringsverkets beslut

i sådant ärende må talan föras hos

yrkesskadenämnden genom besvär,

som skola hava inkommit till nämnden

senast inom en månad efter det

klaganden erhållit kännedom om beslutet.

Yrkesskadenämnden äger, ändå att

talan icke förts, till prövning upptaga

ärende, som avses i denna paragraf.

Mot yrkesskadenämndens beslut

må talan föras hos försäkringsdomstolen

genom besvär. Besvären skola

hava inkommit till nämnden inom

tre veckor från det klaganden erhållit

kännedom om beslutet; dock skall

besvärstiden för menighet vara fem

veckor. Den omständigheten, att besvären

ingivits eller insänts direkt

till försäkringsdomstolen, utgör ej

hinder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens utgång.

1 Förordningen omtryckt 1954:460. Senaste lydelse av 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 inom., 11 § 2 mom.

samt 14, 16, 18 och 19 §§ se 1962:409 samt av 7 § 3 mom. se 1959:587.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Försäkringsrådets beslut länder

till efterrättelse utan hinder av förd

klagan, såframt ej rådet annorlunda

förordnar.

Med avseende å försäkringsrådets

behandling av ifrågavarande ärenden

skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet

stadgas.

2 mom. Har olycksfallet

Sjukpenningens storlek bestämmes,

där ej annat följer av vad i

femte stycket sägs, av den sjukpenningklass,

till vilken den skadade

med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst

är att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet

av hel sjukpenning inom varje

klass framgå av följande tabell:

Den skadades

Beloppet

årliga arbets-

av hel

förtjänst uppgår

sjukpenning

för tid

Sjuk-

t. o. m.

pen-

den

ning-

månad

klass

till

men ej

under

för tid

nr

till

vilken

den

skadade

därefter

fyller

67 år

kr.

kr.

kr.

kr.

i

1 800

3

3

2

1 800

2 400

4

4

3

2 400

3 000

5

5

4

3 000

3 600

6

5

5

3 600

4 200

7

6

6

4 200

5 000

8

6

7

5 000

5 800

9

7

8

5 800

6 800

10

7

9

6 800

8 400

12

8

10

8 400

10 200

14

9

11

10 200

12 000

16

10

12

12 000

14 000

18

11

13

14 000

—

20

12

Halv sjukpenning utgör hälften av

hel sjukpenning.

(Föreslagen lydelse)

Yrkesskadenämndens beslut länder

till efterrättelse utan hinder av

förd talan, såframt ej nämnden annorlunda

förordnar.

Med avseende å yrkesskadenämndens

behandling av ifrågavarande

ärenden skall gälla vad som föreskrives

i 2 § lagen den 14 maj 1954

(nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

halv sjukpenning.

Sjukpenningens storlek bestämmes,

där ej annat följer av vad i

fjärde stycket sägs, av den sjukpenningklass,

till vilken den skadade

med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst

är att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet

av hel sjukpenning inom varje

klass bestämmas med ledning av tabellen

i 3 kap. 4 § lagen om allmän

försäkring. Med inkomst av förvärvsarbete

för år avses därvid den skadades

årliga arbetsförtjänst beräknad

enligt 9 §.

6 §•

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För tid, ------—------dag räknad.

I fråga ■— ---—- — ---—• — motsvarande tillämpning.

d m o in. Har olycksfallet efter

upphörande av därav förorsakad

sjukdom medfört under längre eller

kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av

denna med minst en tiondel, utgives,

där ej annat följer av 5 mom., livränta

under tiden till den skadade.

Medför samma olycksfall ånyo sjukdom,

på grund varav sjukpenning

skall utgå, äger den skadade dock

icke uppbära livräntan under sjukdomstiden.

Livräntan beräknas på

grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst,

i förekommande fall

nedsatt efter vad i tredje stycket

sägs, (ersättningsunderlaget) samt

utgår för tid till och med den månad

under vilken han fyller sextiosju år,

med belopp som för år räknat motsvarar
a)

vid förlust av arbetsförmågan:

elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan

med minst tre tiondelar: en

mot graden av nedsättningen svarande

del av ersättningsunderlaget,

minskad med en tolftedel av detta,

och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan

med mindre än tre tiondelar:

den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,

som svarar mot graden

av nedsättningen.

För tid från och med månaden

näst efter den, under vilken skadad

fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre

3 m o in. Har olycksfallet efter

upphörande av därav förorsakad

sjukdom medfört under längre eller

kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av

denna med minst en tiondel, utgives,

där ej annat följer av 5 mom., livränta

under tiden till den skadade.

Medför samma olycksfall ånyo sjukdom,

på grund varav sjukpenning

skall utgå, äger den skadade dock

icke uppbära livräntan under sjukdomstiden.

Livräntan beräknas på

grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst,

i förekommande fall

nedsatt efter vad i tredje stycket

sägs, (ersättningsunderlaget) samt

utgår för tid till och med månaden

närmast före den, under vilken han

fyller sextiosju år, med belopp som

för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:

elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan

med minst tre tiondelar: en

mot graden av nedsättningen svarande

del av ersättningsunderlaget.

minskad med en tolftedel av detta,

och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan

med mindre än tre tiondelar:

den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,

som svarar mot graden

av nedsättningen.

För tid från och med den månad,

under vilken skadad fyllt sextiosju

år, utgör livräntan tre fjärdedelar

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i7 år 1967

(Nuvarande lydelse)

fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan

skall beräknas jämlikt första

stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget

medräknas årlig arbetsförtjänst,

som icke överstiger sjutusentvåhundra

kronor, till hela sitt

belopp, den del av arbetsförtjänsten,

som överstiger sjutusentvåhundra

men ej tiotusenåttahundra kronor,

till tre fjärdedelar och den del därav,

som överstiger tiotusenåttahundra

kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade må

försäkringsrådet, när skäl därtill

prövas föreligga, besluta att livränta

eller del därav eller livränta för viss

tid skall utbytas mot ett belopp för

en gång, motsvarande högst de utbytta

livräntebeloppens kapitalvärde

enligt beräkningsgrunder som fastställas

av Konungen.

7

1 in o in. Har olycksfallet medfört

den skadades död, skall utgivas

begravningshjälp med sexhundra

kronor och, enligt vad nedan i 2—5

mom. sägs, för år beräknade livräntor

till efterlevande.

2 mom. Änka efter den avlidne

äger uppbära livränta, så länge hon

lever ogift. Livräntans belopp skall

för tid till och med den månad, under

vilken änkan fyller sextiosju år,

motsvara en tredjedel och för tid

därefter en fjärdedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Levde makar
-

(Föreslagen lydelse)

av det belopp, vartill livräntan skall

beräknas jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsund

er laget medräknas årlig arbetsförtjänst,

i vad den icke överstiger två

gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 §

lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring vid ingången av

det år då skadan inträffade, till hela

sitt belopp, i vad den överstiger två

men ej tre gånger nämnda basbelopp,

till tre fjärdedelar och i vad den

överstiger tre gånger nämnda basbelopp,

till hälften.

På ansökan av den skadade må

riksförsäkringsverket, när skäl därtill

prövas föreligga, besluta att livränta

eller del därav eller livränta

för viss tid skall utbytas mot ett belopp

för en gång, motsvarande högst

de utbytta livräntebeloppens kapitalvärde

enligt beräkningsgrunder som

fastställas av Konungen.

§■

1 in o m. Har olycksfallet medfört

den skadades död, skall utgivas begravningshjälp

med ett belopp motsvarande

tjugu procent av basbeloppet

vid ingången av det år då dödsfallet

inträffade och, enligt vad nedan i

2—5 mom. sägs, för år beräknade

livräntor till efterlevande.

2 mom. Änka efter den avlidne

äger uppbära livränta, så länge hon

lever ogift. Livräntans belopp skall

för tid till och med månaden närmast

före den, under vilken änkan fyller

sextiosju år, motsvara en tredjedel

och för tid därefter en fjärdedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

hungl. Maj:Is proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

na åtskilda efter vunnen hemskillnad,

skall livränta dock ej utgå till

änkan med mindre hon enligt dom

eller avtal var berättigad till underhåll

av den avlidne.

Var den-------------

Rätten till--------

Efterlämnar den som avlidit änkling

och kommer denne genom dödsfallet

att sakna erforderligt underhåll,

skall livränta tillerkännas honom

efter vad som med hänsyn till

omständigheterna prövas skäligt.

Livränta må dock utgå endast så

länge änklingen lever ogift samt må

för tid till och med den månad, under

vilken han fyller sextiosju år,

motsvara högst en tredjedel och för

tid därefter högst en fjärdedel av

den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till

fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

å särskilda tider utgiva

bidrag till förutvarande make,

äger denne, så länge bidraget skolat

utgå, erhålla livränta med belopp,

som motsvarar bidraget. Livräntan

må dock för tid till och med den

månad, under vilken den berättigade

fyller sextiosju år, motsvara högst en

tredjedel och för tid därefter högst

en fjärdedel av den avlidnes årliga

arbetsförtjänst.

Finnas flera —---------

Skall livränta, varom sägs i detta

mom., utgå så länge livräntetagaren

lever ogift och ingår livräntetagaren

äktenskap före fyllda sextio år, utgives

ett belopp för en gång, motsvarande

tre årsbelopp av livräntan, beräknad

utan hänsyn till stadgandena

(Föreslagen lydelse)

Levde makarna åtskilda efter vunnen

hemskillnad, skall livränta dock

ej utgå till änkan med mindre hon

enligt dom eller avtal var berättigad

till underhåll av den avlidne,

varit trolovad.

— med annan.

Efterlämnar den som avlidit änkling

och kommer denne genom dödsfallet

att sakna erforderligt underhåll,

skall livränta tillerkännas honom

efter vad som med hänsyn till

omständigheterna prövas skäligt.

Livränta må dock utgå endast så

länge änklingen lever ogift samt må

för tid till och med månaden närmast

före den, under vilken han fyller sextiosju

år, motsvara högst en tredjedel

och för tid därefter högst en fjärdedel

av den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till

fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

å särskilda tider utgiva

bidrag till förutvarande make,

äger denne, så länge bidraget skolat

utgå, erhålla livränta med belopp,

som motsvarar bidraget. Livräntan

må dock för tid till och med månaden

närmast före den, under vilken

den berättigade fyller sextiosju år,

motsvara högst en tredjedel och för

tid därefter högst en fjärdedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

— årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i detta

mom., utgå så länge livräntetagaren

lever ogift och ingår livräntetagaren

äktenskap före fyllda sextio år, utgives

ett belopp för en gång, motsvarande

tre årsbelopp av livräntan, beräknad

på grundval av det månads
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

i nästföregående stycke och i 5 mom.

här nedan.

3 m o m. Varje barn till den avlidne

äger till den dag det fyller sexton

år uppbära livränta med belopp,

som motsvarar en sjättedel av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst. År

barnet efter sagda tidpunkt till följd

av sjukdom eller annan dylik orsak

ur stånd att själv försörja sig, skall

livräntan utgå, så länge anledningen

till den bristande försörjningsförmågan

fortfar, dock längst till den dag

barnet fyller tjuguett år. Till barn,

som var adopterat av annan än den

avlidnes make, skall livränta dock

ej utgivas. Ej heller skall livränta

utgå till barn utom äktenskap, därest

den avlidne enligt avtal som är

bindande för barnet, åtagit sig att

till dess underhåll utgiva visst belopp

en gång för alla.

Adoptivbarn äger------ ---

Var den--—------

(Föreslagen lydelse)

belopp vartill livräntan uppgick den

månad äktenskapet ingicks eller vartill

den skulle ha uppgått nämnda

månad utan hänsyn till stadgandena

i nästföregående stycke och i 5 mom.

här nedan.

3 in o m. Varje barn till den avlidne

äger till och med den månad,

under vilken det fyller sexton år

uppbära livränta med belopp, som

motsvarar en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Är barnet

efter sagda tidpunkt till följd av

sjukdom eller annan dylik orsak ur

stånd att själv försörja sig, skall livräntan

utgå, så länge anledningen till

den bristande försörjningsförmågan

fortfar, dock längst till och med den

månad, under vilken barnet fyller

tjuguett år. Till barn, som var adopterat

av annan än den avlidnes make,

skall livränta dock ej utgivas. Ej heller

skall livränta utgå till barn utom

äktenskap, därest den avlidne enligt

avtal som är bindande för barnet,

åtagit sig att till dess underhåll utgiva

visst belopp en gång för alla.

---eget barn.

erforderligt underhåll.

Den skadades — —------

Den årliga arbetsförtjänsten för

den, som ådragit sig skadan under

värnpliktstjänstgöring, må dock icke

ber|iknas till lägre belopp än femtusen

kronor. Detsamma gäller beträffande

fast anställt manskap och

hemvärnspersonal, då fråga är om

ersättning för tid efter det den skadade

fyllt tjugu år eller om livränta

till efterlevande.

--om yrkesskadeförsäkring.

Den årliga arbetsförtjänsten för

den, som ådragit sig skadan under

värnpliktstjänstgöring, må dock icke

beräknas till lägre belopp än ett belopp

motsvarande två och en halv

gånger det basbelopp som gällde vid

ingången av det år då skadan inträffade.

Detsamma gäller beträffande

fast anställt manskap och hemvärnspersonal,

då fråga är om ersättning

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967

(Nuvarande lydelse)

11

2 m o m. Har skadad —■---—

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension, skall göras avdrag

om och i den mån ersättningen skolat

föranleda minskning av pensionen.

(Föreslagen lydelse)

för tid efter det den skadade fyllt

tjugu år eller om livränta till efterlevande.

§■

---— till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

pension enligt lagen om allmän

försäkring, skall göras avdrag om

och i den mån ersättningen skolat

föranleda minskning av pensionen.

14 §.

Sjukpenning utbetalas----

Livränta, som ej utgår i form av

ett belopp för en gång, utbetalas, såvida

ej annat överenskommes med

livräntet agaren, för varje månad,

räknat från den dag rätten till livränta

inträtt, å månadens första dag.

1 den mån livränta finnes böra för

viss tid, under vilken anpassning efter

skadans verkningar beräknas inträda,

utgå med högre belopp än för

tiden därefter, må utbetalningen ske

enligt föreskrifter som meddelas av

för säkring srådet.

Beträffande tiden

Annan ersättning

Förskottsvis utgiven

Slutar sjukpenning- eller

Angående sättet —---

---— — en månad.

Livränta, som ej utgår i form av

ett belopp för en gång, utbetalas,

såvida ej annat överenskommes med

livräntetagaren eller följer av vad

Konungen förordnat, för kalendermånad.

avsedda ändamålet.

— kan ske.

del återkrävas.

— slutande belopp,

förordnar Konungen.

livräntebelopp, — -—

16 §.

Äger någon — ---- — —---

Vad i ersättning enligt denna förordning

utgivits må riksförsäkringsverket

för statsverkets räkning återkräva

av den som uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet vållat skadan

eller, där denna uppkommit i följd

— tillkomma honom.

Ersättning enligt denna förordning

må ej återkrävas av den som

är skyldig att utgiva skadestånd till

den ersättningsberättigade.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ls proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

av trafik med motorfordon som avses

i 2 § lagen den 10 maj 1929 om

trafikförsäkring å motorfordon, enligt

lag är skyldig att utgiva skadestånd

evad han är vållande till skadan

eller ej. På grund av vad i detta

stycke sägs skall riksförsäkringsverket

dock äga att återkräva allenast

vad den ersättningsberättigade ägt

utbekomma av den skadeståndsskyldige.

18 §.

På begäran av riksförsäkringsverket

eller försäkringsrådet må, till

vinnande av utredning i ärende angående

ersättning enligt denna förordning,

vid allmän underrätt höras

vittne eller sakkunnig eller förhör

under sanningsförsäkran äga rum

med den som saken rör. Ej vare någon

skyldig att inställa sig vid annan

underrätt än den, inom vars område

han vistas. Om förhöret skall i

tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning

utom huvudförhandling

är stadgat. Ersättning til! den som

inställt sig för att höras skall utgå

efter vad rätten prövar skäligt och

utgivas av riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket och försäkringsrådet

äga även att för det i första

stycket avsedda ändamålet av vederbörande

polismyndighet påfordra

undersökning.

På begäran av riksförsäkringsverket

eller yrkesskadenämnden må, till

vinnande av utredning i ärende angående

ersättning enligt denna förordning,

vid allmän underrätt höras

vittne eller sakkunnig eller förhör

under sanningsförsäkran äga rum

med den som saken rör. Ej vare någon

skyldig att inställa sig vid annan

underrätt än den, inom vars område

han vistas. Om förhöret skall i tilllämpliga

delar gälla vad om bevisupptagning

utom huvudförhandling

är stadgat. Ersättning till den som

inställt sig för att höras skall utgå

efter vad rätten prövar skäligt och

utgivas av riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket och** yrkesskadenämnden

äga även att för det i

första stycket avsedda ändamålet av

vederbörande polismyndighet påfordra

undersökning.

19

Vad som finnes stadgat rörande

skyldighet för arbetsgivare att på begäran

till försäkringsrådet eller riksförsäkringsverket

lämna uppgifter,

som erfordras för bestämmande av

Vad som finnes stadgat rörande

skyldighet för arbetsgivare att på begäran

till yrkesskadenämnden eller

riksförsäkringsverket lämna uppgifter,

som erfordras för bestämmande

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ersättning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,

och rörande ansvar, då

någon underlåter att lämna sådan

uppgift eller i uppgift lämnar oriktigt

meddelande, äger motsvarande

tillämpning beträffande uppgifter till

ledning för bestämmande av ersättning

enligt denna förordning.

(Föreslagen lydelse)

av ersättning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,

och rörande ansvar,

då någon underlåter att lämna

sådan uppgift eller i uppgift lämnar

oriktigt meddelande, äger motsvarande

tillämpning beträffande uppgifter

till ledning för bestämmande

av ersättning enligt denna förordning.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 6 § 2 mom. och 3 mom.

första—tredje styckena, 7 § 1—3 mom. samt 9 och 14 §§ den 1 januari 1968

samt i övrigt den 1 januari 1969.

De nya bestämmelserna i 6 § 3 inom. första—tredje styckena, 7 § 1 inom.,

2 mom. första, fjärde och femte styckena samt 3 mom., 9 §, 11 § 2 mom. och

16 § äger icke tillämpning på skada som inträffat före ikraftträdandet.

Till dess Konungen bestämmer annat äger de äldre bestämmelserna i 4 §,

6 § 3 mom. fjärde stycket samt 18 och 19 §§ fortfarande tillämpning.

Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna förordning

meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av

riksförsäkringsverket.

O

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition, nr itf år 1967

Förslag

till

Lag

om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om livränta och sjukpenning på grund av obligatorisk försäkring

enligt

1) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,

2) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

3) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å

fartyg tjänstgörande personer,

4) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

5) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

skall följande bestämmelser gälla, i den mån ersättningen ej utgår av statsmedel.

Bestämmelserna äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts ut

mot engångsbelopp.

2 §•

Livränta höjes med tjugofem procent om skadan inträffat år 1961 eller

tidigare, med tjugo procent om skadan inträffat något av åren 1962—1964

och med tio procent om skadan inträffat något av åren 1965—1967.

Har livräntan omreglerats enligt lagen den 17 juni 1955 (nr 469) angående

omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr

235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m. eller höjts enligt lagen den

6 juni 1962 (nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada

m. m., lägges den omreglerade eller höjda livräntan till grund för

höjning enligt första stycket.

3 §•

Livränta utgår med belopp motsvarande produkten av det för varje tid

gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring och det tal, beräknat med två decimaler, som anger förhållandet

mellan livräntans belopp och basbeloppet för januari månad 1968

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

eller, om skadan inträffat efter den 31 december 1968, basbeloppet för

januari månad det år då skadan inträffade. Livräntebeloppet avrundas till

närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.

Har livräntan höjts enligt 2 §, lägges den höjda livräntan till grund för

beräkning enligt första stycket.

Tillämpning av bestämmelserna i första och andra styckena får ej leda

till att utgående förmån nedsättes.

4 §•

Har livränta utgått, får hel sjukpenning som senare utgår i anledning av

samma skada icke understiga en fyrahundradedel av den livränta, som efter

värdesäkring enligt denna lag skulle ha utgått till den skadade vid förlust

av arbetsförmågan.

5 §■

Föreskrift i lag eller annan författning om livränta eller sjukpenning,

som avses i denna lag, gäller även den höjning av livräntan eller sjukpenningen

som följer av 2—4 §§.

Belopp varmed livränta höjes enligt 2 § samt sådan höjning av nämnda

belopp, som föranledes av 3 §, får dock ej beaktas vid tillämpning av 17 kap.

2 § lagen om allmän försäkring i fråga om den som vid utgången av år 1967

åtnjöt pension, vilken enligt sistnämnda lagrum minskats med hänsyn till

livräntan. Vad som nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om den

som vid utgången av år 1967 uppbar sjukpenning i anledning av skada för

vilken livränta tidigare utgått.

6 §•

Till bestridande av den kostnad för varje kalenderår, som föranledes av

denna lag, åligger det annan arbetsgivare än staten att erlägga proportionellt

tillägg till de avgifter som för året beräknas för honom enligt 38 och 39 §§

lagen om yrkesskadeförsäkring.

7 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke tillämpning

på ersättning som belöper på tid dessförinnan.

3 — Dihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 147

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. May.ts proposition nr 747 år 1967

Förslag

till

Förordning

om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Bestämmelserna i denna förordning avser livränta och sjukpenning som

utgår av statsmedel enligt

1) lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete,

2) kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

3) förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

4) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,

5) förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare

avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

6) förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel

för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena

under 1914—1919 års världskrig,

7) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

8) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

9) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg

tjänstgörande personer,

10) förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl.,

11) förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl.,

12) förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel

i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,

13) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring,

14) förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

15 ) förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i

anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt,

16) kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.,

17) militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261),

18) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

19) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.,

20) förordningen den 14 maj 1954 (nr 247) om ersättning; av statsmedel

vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.,

21) förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledningav

kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

22) förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt in. in.,

23) kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 492) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning in. in.,

24) kungörelsen den 30 juni 1961 (nr 457) om ersättning på grund av

medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. in.,

25) kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om ersättning på grund

av verksamhet för brandsläckning m. in.

I fråga om författningarna under 1, 2 och 5 gäller denna förordning även

livränta och sjukpenning som utgår av andra medel än statsmedel. I den

mån Konungen icke bestämmer annat gäller förordningen även livränta och

sjukpenning som enligt Konungens förordnande utges enligt grunderna i

någon av de författningar som anges i första stycket.

Bestämmelserna äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts

ut mot engångsbelopp.

2 §•

Livränta höjes med tjugofem procent om skadan inträffat år 1961 eller

tidigare, med tjugo procent om skadan inträffat något av åren 1962—1964

och med tio procent om skadan inträffat något av åren 1965—1967.

Har livräntan omreglerats enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 262)

angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, förordningen den 17 juni 1955 (nr 470)

angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av

olycksfall i arbete m. m. eller förordningen den 11 maj 1956 (nr 183) angående

omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd

olycksfallsförsäkring för fiskare eller har livräntan höjts enligt förordningen

den 6 juni 1962 (nr 304) om förhöjning av vissa ersättningar av

statsmedel i anledning av yrkesskada m. m. eller förordningen den 6 juni

1962 (nr 308) om förhöjning av vissa livräntor på grund av statsunderstödd

olycksfallsförsäkring för fiskare, lägges den omreglerade eller höjda livräntan

till grund för höjning enligt första stycket.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

Utgår tillägg till livränta enligt kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410)

angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera

av statsmedel utgående livräntor in. m. eller förordningen den 3 juni 1938

(nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen

den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,

lägges livräntan jämte tillägget till grund för höjning enligt första

stycket.

3 §•

Livränta utgår med belopp motsvarande produkten av det för varje tid

gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring och det tal, beräknat med två decimaler, som anger förhållandet

mellan livräntans belopp och basbeloppet för januari månad 1968

eller, om skadan inträffat efter den 31 december 1968, basbeloppet för

januari månad det år då skadan inträffade. Livräntebeloppet avrundas till

närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.

Har livräntan höjts enligt 2 §, lägges den höjda livräntan till grund för

beräkning enligt första stycket.

Tillämpning av bestämmelserna i första och andra styckena får ej leda

till att utgående förmån nedsättes.

4 §•

Har livränta utgått, får hel sjukpenning som senare utgår i anledning av

samma skada icke understiga en fyrahundradedel av den livränta, som efter

värdesäkring enligt denna förordning skulle ha utgått till den skadade vid

förlust av arbetsförmågan.

5 §•

Föreskrift i lag eller annan författning om livränta eller sjukpenning, som

avses i denna förordning, gäller även den höjning av livräntan eller sjukpenningen

som följer av 2—4 §§.

Belopp varmed livränta höjes enligt 2 § samt sådan höjning av nämnda

belopp, som föranledes av 3 §, får dock ej beaktas vid tillämpning av 17 kap.

2 § lagen om allmän försäkring i fråga om den som vid utgången av år 1967

åtnjöt pension, vilken enligt sistnämnda lagrum minskats med hänsyn till

livräntan. Vad som nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om den

som vid utgången av år 1967 uppbar sjukpenning i anledning av skada för

vilken livränta tidigare utgått.

6 §•

Kostnaden för värdesäkring enligt denna förordning bestrides av statsmedel.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

7 §■

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke tilllämpning

på ersättning som belöper på tid dessförinnan.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 10 §, 5 kap. 2 § och 17 kap. 2 § lagen den

25 maj 1962 om allmän försäkring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap.

10 §.

För den dag då sjukdomsfallet inträffade

utgår sjukpenning endast

om den försäkrade på grund av sjukdomen

gått miste om dagpenning

från erkänd arbetslöshetskassa.

Varar sj ukperioden

Utan hinder---

Sjukpenning må —

Såsom sjukperiod -

För den dag då sjukdomsfallet inträffade

utgår sjukpenning endast

om den försäkrade på grund av sj ukdomen

gått miste om dagpenning

från erkänd arbetslöshetskassa eller

sjukperioden börjar inom tjugu dagar

efter föregående sjukperiods slut.

överstiger två.

bör utgå.

i 7 §.

— för år.

5 kap.

2 §•

Den, som kommit i åtnjutande av

folkpension enligt vad i 1 § första

stycket sägs men vars rätt enligt

nämnda lagrum upphört, må även i

fortsättningen åtnjuta folkpension,

därest Konungen för vissa fall så förordnat

eller det med hänsyn till omständigheterna

skulle framstå såsom

oskäligt att indraga pensionen. Vid

tillämpning av 6—10, 16, 17 och 20

Den, som kommit i åtnjutande av

folkpension enligt vad i 1 § sägs men

vars rätt enligt nämnda lagrum upphört,

må även i fortsättningen åtnjuta

folkpension, därest Konungen

för vissa fall så förordnat eller det

med hänsyn till omständigheterna

skulle framstå såsom oskäligt att indraga

pensionen. Vid tillämpning av

6—10, 16, 17 och 20 kap. skall pen
-

1 Senaste lydelse av 3 kap. 10 § se 1966: 350.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

kap. skall pensionsberättigad som i

denna paragraf sägs likställas med

försäkrad, även om han icke uppfyller

förutsättningarna i 1 kap. 3 §

första stycket.

(Föreslagen lydelse)

sionsberättigad som i denna paragraf

sägs likställas med försäkrad, även

om han icke uppfyller förutsättningarna

i 1 kap. 3 § första stycket.

17 kap.

2 8.

Äger pensionsberättigad rätt till

livränta eller sjukpenning jämlikt

lagen om yrkesskadeförsäkring eller

äger han jämlikt annan lag eller särskild

författning eller enligt Konungens

förordnande rätt till livränta eller

sjukpenning, som bestämmes av

eller utbetalas från riksförsäkringsverket

eller bolag som avses i 1 §

lagen om yrkesskadeförsäkring,

minskas honom eljest tillkommande

pension enligt vad nedan stadgas.

Motsvarande skall äga tillämpning i

fall då livränta eller sjukpenning utgår

enligt utländsk lagstiftning om

yrkesskadeförsäkring. Har livränta

eller del därav eller livränta för viss

tid utbytts mot ett engångsbelopp,

skall anses som om livränta utginge

eller den utgående livräntan vore förhöjd

med belopp som enligt de vid

utbytet tillämpade försäkringstekniska

grunderna svarar mot engångsbeloppet.

Folkpension och tilläggspension i

form av förtidspension eller ålderspension

minskas med tre fjärdedelar

av den pensionsberättigade för

samma tid tillkommande sjukpen
-

Äger pensionsberättigad rätt till

livränta på grund av obligatorisk försäkring

jämlikt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, lagen om försäkring

för vissa yrkessjukdomar

eller lagen om yrkesskadeförsäkring

eller äger han jämlikt annan lag eller

särskild författning eller enligt

Konungens förordnande rätt till livränta,

som bestämmes av eller utbetalas

från riksförsäkringsverket,

minskas honom eljest tillkommande

pension enligt vad nedan stadgas.

Motsvarande skall äga tillämpning

i fall då livränta utgår enligt utländsk

lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

Medför skada, för vilken

livränta börjat utgivas, återigen

sjukdom som berättigar till sjukpenning,

skall det anses som om livränta

utginge under sjukdomstiden. Har

livränta eller del därav eller livränta

för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp,

skali anses som om livränta

utginge eller den utgående livräntan

vore förhöjd med belopp som enligt

de vid utbytet tillämpade försäkringstekniska

grunderna svarar mot

engångsbeloppet.

Folkpension och tilläggspension i

form av förtidspension eller ålderspension

minskas med tre fjärdedelar

av den pensionsberättigade för samma

tid tillkommande livränta såsom

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ning jämte barntillägg eller livränta

såsom skadad; dock må avdrag å

annan förtidspension än hel sådan

ske endast om skadan inträffat före

den tidpunkt från vilken pensionen

utgår och avdrag å tilläggspension

göras endast om den pensionsberättigade

ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng

för minst ett år vid den tidpunkt

då skadan inträffat.

Folkpension i-------

Minskning enligt--------

(Föreslagen lydelse)

skadad; dock må avdrag å annan

förtidspension än hel sådan ske endast

om skadan inträffat före den

tidpunkt från vilken pensionen utgår

och avdrag å tilläggspension göras

endast om den pensionsberättigade

ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng

för minst ett år vid den tidpunkt

då skadan inträffat.

— — skadan inträffat.

---skolat utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

De nya bestämmelserna i 17 kap. 2 § äger icke tillämpning på ersättning

som belöper på tid före ikraftträdandet.

Bestämmelsen i 17 kap. 2 § första stycket i dess äldre lydelse angående

livränta som bestämmes av eller utbetalas från bolag som avses i 1 § lagen

om yrkesskadeförsäkring skall i vad avser obligatorisk försäkring fortsätta

att gälla så länge livränta bestämmes av eller utbetalas från sådant bolag.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr li7 år 1967

41

Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466)

om försäkringsrådet

Härigenom förordnas, att lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet skall

upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Bestämmelse i lag eller annan författning om försäkringsrådet skall efter

ikraftträdandet i stället avse yrkesskadenämnden, i den mån Konungen

ej förordnar annat.

Närmare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet meddelas av

Konungen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 18 maj

1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Wickman.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets ÖATiga ledamöter fråga om reform av

yrkesskadeförsäkringen och anför.

Yrkesskadeutredningen (ledamöter generaldirektören Yngve Samuelsson,

ordf., överdirektören Leif Hultström, direktören Sven Hydén, ombudsmannen

Harald Nilsson och direktören Gunnar Werner) har avlämnat betänkandena

»Yrkesskadeförsäkring» (SOU 1966:54) och »Ersättning vid

yrkesskada i statlig tjänst in. m.» (stencil S 1966: 8).

Över det förstnämnda betänkandet har, efter remiss, yttranden avgetts

av Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet,

riksförsäkringsverket, arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

statskontoret, försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket, riksskattenämnden,

skolöverstyrelsen, arbetsmedicinska institutet, statens avtalsverk,

statistiska centralbyrån, statens personalpensionsverk, kommerskollegium,

statens handikappråd, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening, Landsorganisationen

i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens

riksförbund (SR), Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska västkustfiskarnas

centralförbund, Försäkringskasseförbundet, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska personalpensionskassan,

Kommunernas pensionsanstalt och Sveriges läkarförbund.

Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden från samtliga allmänna

försäkringskassor. Även vissa andra remissinstanser har bifogat yttranden

som de inhämtat.

Över det andra betänkandet har remissyttranden avgetts av kriminalvårdsstyrelsen,

överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, civilförsvars
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

styrelsen, socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, statens

järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, statens brandinspektion,

statens avtalsverk, statens personalpensionsverk, Försäkringskasseförbundet,

LO, TCO, SR, Svenska röda korset och Riksförbundet

Sveriges Lottakårer. Överbefälhavaren och LO har bifogat yttranden som de

inhämtat.

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Yrkesskadeförsäkringen

Bestämmelserna om yrkesskadeförsäkringen finns huvudsakligen i lagen

den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring1 (omtryckt 1962:408).

Yrkesskadeförsäkringen är obligatorisk. Vid sidan av den obligatoriska

försäkringen finns också en frivillig försäkring.

Yrkesskadeförsäkringen handhas av riksförsäkringsverket och nio för

ändamålet bildade ömsesidiga försäkringsbolag, de s. k. socialförsäkringsbolagen.

Över försäkringsinrättningarnas beslut får talan föras hos försäkringsrådet.

Besvär över försäkringsrådets beslut får föras hos försäkringsdomstolen,

som är högsta instans.

Den obligatoriska försäkringen omfattar, med vissa undantag, varje arbetstagare

i allmän eller enskild tjänst samt i den mån Kungl. Maj :t förordnar

elever vid vissa skolor och andra utbildningsanstalter.

Försäkringen avser att skydda mot följderna av yrkesskada, dvs. kroppseller

därmed jämställd skada som orsakats av olycksfall i arbete eller viss

annan skadlig inverkan av arbetet. Till olycksfall i arbetet räknas även

olycksfall vid färd till eller från arbetet, om färden föranleds av och står

i nära samband med arbetet.

Vid yrkesskada ersätts kostnader för sjukvård (läkar- och tandläkarvård,

sjukhusvård, resor in. in.). Nedsättning av arbetsförmågan berättigar vid

sjukdomstillstånd till sjukpenning och vid invaliditet till livränta. Om

yrkesskadan medfört döden, utgår förutom begravningshjälp livräntor till

efterlevande.

I fråga om ersättningen vid sjukdom är yrkesskadeförsäkringen samordnad

med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att en yrkesskadad,

som är omfattad av sjukförsäkringen, äger för tid t. o. in. nittionde dagen

efter den då yrkesskadan inträffade, dock längst till den dag skadan medfört

rätt till livränta eller t. o. m. den dag rätten till sjukpenning upphör

(samordningstiden), rätt afl från allmän försäkringskassa få sjukvårdsersättning

och sjukpenning såsom vid annan sjukdom. Om yrkesskadad under

samordningstiden inte är omfattad av sjukförsäkringen, kan han ändå

få er sättning under samordningstiden enligt grunderna för sjukförsäkringen, 1

1 Lagen benämns i det följande YFL.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

men ersättningen skall då utgå från vederbörande yrkesskadeförsäkringsinrättning.

Om yrkesskadan under samordningstiden medfört behov av sjukvård

utom Sverige, tandläkarvård, särskild vård i vissa fall eller särskilda

hjälpmedel, såsom kryckor, proteser etc., ersätts behövliga kostnader härför,

inklusive resor — allt i den mån ersättning inte utgått från sjukförsäkringen.

För tiden efter samordningstidens utgång regleras yrkesskadeersättningen

helt av yrkesskadeförsäkringsinrättningarna. Om yrkesskadan efter samordningstidens

utgång medför behov av läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård,

läkemedel eller nyssnämnda särskilda hjälpmedel, ersätts behövliga kostnader

härför inklusive resor. I princip utgår ersättning för hela kostnaden.

Vid nedsättning av arbetsförmågan på grund av yrkesskada utgår löpande

ersättning. Ersättningens storlek beror på den skadades årliga arbetsförtjänst

och graden av arbetsförmågans nedsättning.

Den årliga arbetsförtjänsten fastställs i princip efter förhållandena vid

tidpunkten för yrkesskadans inträffande och utgörs av den beräknade årsinkomsten

av förvärvsarbete vid detta tillfälle.

För dem som drabbats av yrkesskada i unga år gäller vissa bestämmelser

om en individuell uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten vid 18, 21

och 25 års ålder. Om yrkesskadan inträffar under yrkesutbildning, får den

årliga arbetsförtjänsten inte sättas lägre än det belopp vartill den skadades

inkomst av förvärvsarbete skäligen kan antas ha uppgått, om han i stället

avbrutit yrkesutbildningen och ägnat sig åt sådant arbete. Den årliga

arbetsförtjänsten får inte beräknas till lägre belopp än 1 200 kr. eller till

högre belopp än 15 000 kr.

Nedsättningen av arbetsförmågan på grund av yrkesskada skall vid såväl

sjukdoms- som invaliditetstillstånd bedömas med hänsyn till skadans

beskaffenhet och dess inverkan inte bara på den skadades förmåga i allmänhet

att bereda sig inkomst av arbete utan också på hans förmåga att

utöva sitt yrke. I tillämpningen har skadans beskaffenhet, dvs. den medicinska

faktorn, tillmätts väsentlig betydelse för invaliditetsbedömningen.

Allt efter storleken av den årliga arbetsförtjänsten är en yrkesskadad berättigad

till sjukpenning, som kan vara antingen hel (vid förlust av arbetsförmågan)

eller halv (vid nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften).

Enligt ett på den årliga arbetsförtjänsten grundat intervallsystem uppgår

enligt YFL hel sjukpenning för tid t. o. m. den månad under vilken den

skadade fyller 67 år till 3 kr. om dagen vid en arbetsförtjänst understigande

1 800 kr. för att i högre inkomstlägen stiga så att den vid en årlig arbetsförtjänst

av 14 000 kr. eller mera uppgår till 20 kr. om dagen. För tid

efter den månad då den skadade fyllt 67 år blir lägsta sjukpenningen 3 kr.

om dagen och högsta 12 kr. Sjukpenning får dock inte utges med lägre belopp

än som skolat utgå i sjukpenning från allmän försäkringskassa, om

skadan inte utgjort yrkesskada. Denna föreskrift innebär bl. a., att sjukpen
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

ning i de allra flesta fall utgår enligt sjukpenningskalan i lagen den 25 maj

1962 (nr 381) om allmän försäkring.

Under tid då den skadade åtnjuter sjukhusvård minskas sjukpenningen

med 5 kr. om dagen, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. För

kvinna som har barn under tio år i hemmet utgör sjukpenningen vid sjukhusvård

lägst 5 kr. om dagen.

I förekommande fall höjs sjukpenning med barntillägg.

Om yrkesskada efter det sjukdomstillståndet upphört medfört förlust

av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst en tiondel, utges

livränta till den skadade. Livräntan beräknas på grundval av ett ersättningsunderlag.

Vid fastställandet av ersättningsunderlaget medräknas årlig

arbetsförtjänst, som inte överstiger 7 200 kr., till hela sitt belopp, den del

av arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 kr. men inte 10 800 kr., till tre

fjärdedelar och den del därav, som överstiger 10 800 kr., till hälften. Högsta

ersättningsunderlag blir i enlighet härmed 12 000 kr. Vid förlust av arbetsförmågan

utgör livräntan elva tolftedelar av ersättningsunderlaget, vid nedsättning

av arbetsförmågan med minst 30 % en mot graden av nedsättningen

svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med en tolftedel av detta och

vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 30 %, den del av

två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot graden av nedsättningen.

För tid fr. o. in. månaden näst efter den, under vilken den

skadade fyller 67 år, utgör livräntan tre fjärdedelar av nyss angivna livräntebelopp.

På ansökan av den skadade kan livränta helt eller delvis utbytas mot ett

kapitalbelopp efter vissa av Kungl. Maj :t fastställda beräkningsgrunder,

om skäl för sådant utbyte anses föreligga.

Om en yrkesskadad under längre tid är ur stånd att reda sig själv utgår

vårdbidrag. Detta är utformat som en förhöjning av sjukpenningen eller

livräntan till den skadade. Bidraget får inte sättas till högre belopp än 5 kr.

om dagen under sjukpenningtid eller 1 800 kr. om året under livräntetid.

Om yrkesskadan fått dödlig utgång, utgår begravningshjälp med 600 kr.

samt livräntor till efterlevande.

Änka efter den avlidne äger rätt till livränta så länge hon lever ogift.

Livräntans belopp motsvarar för tiden t. o. in. den månad under vilken hon

fyller 67 år en tredjedel och för tiden därefter en fjärdedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst, dvs. högst 5 000 resp. 3 750 kr. om året. Under vissa

omständigheter kan en ogift kvinna som sammanlevde med den avlidne

eller trolovad jämställas med änka efter den avlidne.

Änkling, som genom dödsfallet kommer att sakna behövligt underhåll,

kan efter skälighetsprövning få livränta med högst det belopp som kan

utgå i livränta till änka.

Frånskild underhållsberättigad make kan inom de för änkelivränta upp
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

dragna gränserna få livränta med belopp som motsvarar underhållsbidraget

under så lång tid som detta skolat utgå.

Till varje barn till den avlidne utgår livränta till dess barnet fyller 16 år

med en sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dvs. högst 2 500 kr.

om året. Om barnet därefter till följd av sjukdom eller annan sådan orsak

är ur stånd att försörja sig, utgår livränta längst till dess barnet fyller

21 år.

Fader eller moder till den avlidne, som till följd av dödsfallet kommer

att sakna behövligt underhåll, kan få livränta med skäligt belopp, dock

med högst en sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Sammanlagda beloppet av efterlevandelivräntor får inte överstiga fem

sjättedelar av ersättningsnnderlaget.

YFL innehåller även bestämmelser om vissa avdrag för fall då ersättning

vid yrkesskada tillförsäkrats från annat håll och om nedsättning av eller

jämkning i ersättning m. m.

Inom ramen för ersättningsförmånerna enligt den obligatoriska försäkringen

och med dess bestämmelser som norm kan frivillig försäkring meddelas

dels enskilt åt varje svensk medborgare, som är bosatt i Sverige, eller

åt den som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven

här, dels kollektivt åt arbetsgivare, som bedriver verksamhet i Sverige, för

arbetstagare hos honom, åt utbildningsanstalt i Sverige för elever vid anstalten

samt åt svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i organisationen.

Från ersättning under sjukdomstid dras av vad som för motsvarande

ändamål utgår från den allmänna sjukförsäkringen.

I fråga om ersättningarna på yrkesskadeområdet gäller den principen

att de bestämmelser, som gällde när skadan inträffade, tillämpas också

under den fortsatta ersättningsregleringen. Utgående livräntor är inte värdesäkrade,

men de har höjts vid skilda tillfällen. De senaste och viktigaste

höjningarna ägde rum genom lagen den 17 juni 1955 (nr 469) angående

omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete m. m. samt lagen den 6 juni 1962

(nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada

in. in.

Arbetsgivarna svarar för kostnaden för den obligatoriska försäkringen.

Avgifterna beräknas efter försäkringstekniska grunder med hänsyn till arbetets

farlighet i allmänhet och de särskilda förhållanden under vilka det

bedrivs så att de kan antas täcka den risk som försäkringen avser. Kostnaderna

för omreglering och förhöjning av ersättningar enligt de nyss nämnda

lagarna bestrids genom proportionella tillägg till yrkesskadeförsäkringsavgifterna.

Staten och vissa kommuner m. fl. betalar inte avgift utan står

självrisk.

Kostnaden för den frivilliga försäkringen vilar på försäkringstagarna.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1967

47

Den allmänna försäkringen

Enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring1 (ändrad

1964: 146 och 156, 1965: 144 och 752 samt 1966: 236 och 350) består den

allmänna försäkringen av sjukförsäkring, folkpensionering och försäkring

för tilläggspension. Till den allmänna försäkringen är anslutna en frivillig

sjukpenningförsäkring och en frivillig pensionsförsäkring. Försäkrade är

enligt huvudregeln svenska medborgare samt icke svenska medborgare, som

är mantalsskrivna i Sverige. I prop. 1967: 73 föreslås att mantalsskrivningskravet

för utlänningar skall bytas ut mot ett krav på bosättning i Sverige.

Den som är försäkrad skall, om han är bosatt i Sverige, vara inskriven hos

allmän försäkringskassa fr. o. m. den månad då han fyller 16 år.

Den allmänna försäkringen administreras av riksförsäkringsverket, de

allmänna försäkringskassorna samt de lokala organ som Kungl. Maj :t bestämmer.

Över försäkringskassas beslut får talan föras hos riksförsäkringsverket.

Fullföljd från riksförsäkringsverket sker till försäkringsdomstolen.

Över försäkringsdomstolens beslut får talan inte föras.

S juk för säkring en

Sjukförsäkringens förmåner utgörs av sjukvårdsersättning, sjukpenning

och moderskapspenning.

Enligt reglerna om sjukvårdsersättning utgår ersättning för utgifter för

läkarvård, viss tandläkarvård, sjukhusvård samt resor i samband med vården.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår med tre fjärdedelar av utgifterna,

dock högst med tre fjärdedelar av beloppet enligt en av Kungl.

Maj :t fastställd taxa. Ersättning för utgifter för tandläkarvård lämnas kvinnliga

försäkrade i samband med havandeskap och barnsbörd och i övrigt för

vissa behandlingar på centraltandpolikliniker, tandläkarhögskolor och allmänna

sjukhus. Utgifter för sjukhusvård ersätts i princip helt. Resekostnader

ersätts vid läkar- och tandläkarvård —- dock inte tandläkarvård i

samband med havandeskap och barnsbörd — och vid hemresa efter sjukhusvård

i den mån utgifterna överstiger 4 kr. (i vissa städer 5 kr.) samt vid

resa till sjukvårdsinrättning helt. Utgifter för sjukgymnastisk behandling

och vissa andra specialbehandlingar samt för konvalescentvård ersätts med

tre fjärdedelar, dock högst nämnda andel av fastställda taxebelopp.

Enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel (omtryckt 1962:405; därefter ändrad 1962:707)

erhålls läkemedel, som förskrivits av läkare, i vissa fall kostnadsfritt på

apotek och i vissa fall med cn rabatt som utgör hälften av det belopp varmed

priset överstiger 3 kr. Rabatteringen sker vid försäljningen från apotek.

En försäkrads rätt till sjukpenning grundas på hans placering i sjuk- 1

1 Lagen benämns i det följande AFL.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Iiungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

penningklass. Den som är inskriven i allmän försäkringskassa och har minst

1 800 kr. i årsinkomst av förvärvsarbete (anställning eller annat förvärvsarbete)

skall vara placerad i sjukpenningklass. Dessutom är under vissa

förutsättningar kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa,

placerad i sjukpenningklass, fastän hennes årsinkomst av förvärvsarbete

inte uppgår till 1 800 kr. (den s. k. hemmafruförsäkringen).

Sjukpenningklasserna är 21 till antalet. De som omfattas av hemmafruförsäkringen

är placerade i sjukpenningklass nr 1, i vilken hel sjukpenning

utgör 6 kr. för dag. Sjukpenningklass nr 2 omfattar försäkrade, vilkas inkomst

av förvärvsarbete uppgår till 1 800 kr. men inte 2 600 kr. Sjukpenningen

i denna klass är likaledes 6 kr. om dagen. I de följande klasserna stiger

sjukpenningen så att den i den högsta klassen, som omfattar försäkrade

med en förvärvsinkomst av 39 000 kr. eller mera, utgör 52 kr. om dagen.

Storleken av hel sjukpenning i de olika klasserna framgår av följande tabell.

Sjukpenning- klass nr

Inkomsten av förvärvsarbete

uppgår för år

Sjukpenning kr

till kr

men ej till kr

2

1 800

2 600

6

3

2 600

3 400

7

4

3 400

4 200

8

5

4 200

5 000

9

6

5 000

5 800

10

7

5 800

6 800

12

8

6 800

8 400

14

9

8 400

10 200

16

10

10 200

12 000

19

11

12 000

14 000

22

12

14 000

16 000

25

13

16 000

18 000

28

14

18 000

21 000

31

15

21 000

24 000

34

16

24 000

27 000

37

17

27 000

30 000

40

18

30 000

33 000

43

19

33 000

36 000

46

20

36 000

39 000

49

21

39 000

—

52

Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgör 6 kr. grundsjukpenning och

återstoden tilläggssjukpenning. Vid sjukhusvård minskas sjukpenningen

med 5 kr. för dag, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. För

kvinnlig försäkrad som har barn under tio år i hemmet utgör sjukpenningen

vid sjukhusvård lägst 6 kr. om dagen.

I fråga om inkomst av annat förvärvsarbete än anställning kan en försäkrad

anmäla undantagande från försäkringen för tilläggspension. För tid

då sådant undantagande äger giltighet för den försäkrade är han också

undantagen från sjukförsäkringen vad gäller tilläggssjukpenning. Undantagandet

innebär, att den försäkrades sjukpenningklass bestäms med bortseende

från hans inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

49

Sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan

med minst hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan

utges hel sjukpenning och i annat fall halv sjukpenning.

Till sjukpenning utgår under vissa förutsättningar barntillägg för den

försäkrades eller hans makes barn under 16 år.

Sjukpenning utgår i regel fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. För

sjukperioder, som inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen,

gäller en s. k. fridagsregel, som innebär att sjukpenning utgår endast för

dag då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga

sysselsättning. Under en sjukperiod skall fridagsregeln dock kunna tillämpas

på högst två fridagar. Fridagsregeln avser inte hemmafruförsäkrade

kvinnor och vissa andra kvinnor.

För tilläggssjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete

än anställning kan den försäkrade välja en karenstid av 3, 33 eller 93 dagar.

Sjukpenning får inte utges för tid, innan sjukdomsfallet anmälts till försäkringskassan,

om det inte förelegat hinder för att göra anmälan eller

andra särskilda skäl föranleder att sjukpenning bör utgå.

Sjukpenning kan i princip utgå utan någon begränsning i tiden. Vid

långvarig nedsättning av arbetsförmågan skall i regel sjukpenningen avlösas

av förtidspension. Utgår hel förtidspension skall den försäkrade inte längre

vara placerad i sjukpenningklass. Vidare gäller att en försäkrad inte får

uppbära sjukpenning för mer än sammanlagt 180 dagar efter ingången av

den månad då han fyllt 67 år eller dessförinnan tagit ut ålderspension.

Sjukpenning är skattefri.

Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen kan kompletteras med frivillig

sjukpenningförsäkring hos allmän försäkringskassa. Denna försäkring

står i princip öppen för hemmafruar och studerande.

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter

från de försäkrade, avgifter från arbetsgivarna samt statsbidrag. Den

frivilliga försäkringen finansieras genom avgifter från dem som är anslutna

till försäkringen och statsbidrag.

Pensioneringen

Pension från den allmänna försäkringen består i princip av två delar,

folkpension och tilläggspension. Folkpensionen avser att utgöra ett grundskydd

vid ålderdom, invaliditet och dödsfall och utgår efter generella regler

till alla oberoende av tidigare inkomster och erlagda avgifter. Tilläggspensionen

avser att ge ett kompletterande skydd utöver folkpensionen. Tilläggspensionen

grundas på inkomster av det förvärvsarbete, som den försäkrade

utfört under sin aktiva tid, och pensionen är avvägd i förhållande till denna

inkomst.

Folkpension tillkommer i princip endast den som är svensk medborgare.

Vidare krävs att den försäkrade är mantalsskriven i Sverige eller varit man4

— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 147

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr lb7 år 1967

talsskriven här för det år då han fyllde 62 år och för de fem åren närmast

dessförinnan. Inkomst kan bli pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen

även för den som inte är svensk medborgare, men det krävs att han

är mantalsskriven i Sverige. I prop. 1967: 73 har föreslagits, att svensk medborgare

som är bosatt i Sverige skall kunna få folkpension utan att vara

mantalsskriven och att mantalsskrivningskravet för utlänningar inom tillläggspensioneringen

skall bytas ut mot ett krav på bosättning i Sverige.

En försäkrad kan anmäla undantagande från försäkringen för tilläggspension,

såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Har

anmälan om undantagande skett, skall vid beräkningen av pensionsgrundande

inkomst för den försäkrade hänsyn inte tas till inkomst av annat förvärvsarbete

än anställning.

Folkpension och tilläggspension utgår i form av ålderspension, förtidspension

och familjepension (änke- och barnpension). Från folkpensioneringen

utgår dessutom vissa tilläggsförmåner m. m.

Ålderspension utgår fr. o. in. den månad, varunder den försäkrade

fyller 67 år. Det finns dock möjlighet till förtida och uppskjutet uttag. Beloppet

av ålderspension liksom av övriga pensionsförmåner uttrycks i AFL

i procent av basbeloppet. Härigenom blir förmånerna värdesäkrade.

Basbeloppet är 4 000 kr. i 1957 års penningvärde. Basbelopp fastställs

för varje månad av Kungl. Maj :t. Det aktuella basbeloppet erhålls genom

att beloppet 4 000 kr. multipliceras med det tal, som anger förhållandet mellan

det allmänna prisläget under tredje månaden (enligt förslag i prop.

1967: 73 andra månaden) före den som basbeloppet avser och prisläget i

september 1957. En ändring av nämnda tal föranleder inte ändring av basbeloppet,

om inte talet stigit eller gått ned med minst 3 % sedan närmast

föregående ändring av basbeloppet vidtogs. Vid beräkningen av det allmänna

prisläget utgår man från konsumentprisindex. Basbeloppet är f. n. 5 700 kr.

Ålderspension från folkpensioneringen som tas ut vid 67 år skall enligt

prop. 1967: 73 fr. o. m. den 1 juli 1967 utgöra för en ensam pensionär 86,5 %

av basbeloppet och för två pensionsberättigade makar tillsammans 135 % av

basbeloppet. Vid nuvarande basbelopp blir ålderspensionen den 1 juli 1967

4 920 kr. för en ensam pensionär och 7 680 kr. för två pensionsberättigade

makar.

Tilläggspensioneringens ålderspension är avsedd att kompensera bortfall

av pensionsgrundande inkomst, dvs. inkomster av förvärvsarbete mellan

basbeloppet och 7V2 gånger basbeloppet. För varje år, för vilket pensionsgrundande

inkomst fastställts för en försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas

honom. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkomsten

delad med basbeloppet vid årets ingång. För rätt till ålderspension

krävs att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år.

Storleken av ålderspension som tas ut vid 67 år utgör 60 % av produkten

av basbeloppet för den månad, för vilken pensionen skall utges, och me
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A7 år 1967

51

deltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade, eller,

om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet

av de 15 högsta poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknats honom

för mindre än 30 år, skall nämnda produkt minskas med Vso för varje

år, som antalet poängår understiger 30. I fråga om svenska medborgare är

30-årsregeln utbytt mot en 20-årsregel för dem som är födda åren 1896—

1914. För dem som är födda under något av åren 1915—1923 fordras i stället

för 30 år, 21 år för dem som är födda 1915, 22 år för dem som är födda

1916 etc.

F örtidspension utgår för tid före den månad, då den försäkrade

fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom, om

hans arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet

eller annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan

anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig

men kan den antas bestå avsevärd tid, har den försäkrade rätt till sjukbidrag,

som är begränsat till viss tid men för vilket i övrigt gäller samma

regler som i fråga om förtidspension. Förtidspensionens storlek graderas

efter arbetsförmågans nedsättning så att en försäkrad, vars arbetsförmåga

är nedsatt i sådan grad att intet eller endast en ringa del därav återstår, får

hel förtidspension. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med avsevärt

mer än hälften, utgår två tredjedelar av hel förtidspension. I övriga

fält utgår en tredjedel av hel förtidspension. Vid beräkningen av i vad

mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att

vid den sjukdom eller det lyte, varom är fråga, bereda sig inkomst genom

sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen

kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare

verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga

omständigheter.

En ytterligare förutsättning för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen

är att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för tid

före det år då pensionsfallet inträffat.

Hel förtidspension från folkpensioneringen utgår med samma belopp som

ålderspension, vilken tas ut vid 67 års ålder. I princip gäller detsamma om

förtidspension från tilläggspensioneringen. Härvid skall under vissa förutsättningar

antas att den försäkrade för varje år fr. o. m. det år då pensionsfallet

inträffar t. o. m. det år då han fyller 65 år tillgodoräknats vissa pensionspoäng

(antagandepoäng). För att antagandepoäng skall få medräknas

fordras, att den försäkrade antingen vid tidpunkten för pensionsfallet varit

eller bort vara placerad lägst i den sjukpenningklass, som svarar mot en

årsinkomst av förvärvsarbete lika med det vid årets ingång gällande basbeloppet,

eller också äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för tre av de

fyra åren närmast före året för pensionsfallet. Antagandepoäng skall beräknas

enligt den av två alternativa metoder som ger det för den försäk
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

rade gynnsammaste resultatet. Den ena metoden innebär att antagandepoängen

beräknas på grundval av poängtalen under de fyra åren närmast

före pensionsfallet. Den andra metoden innebär att antagandepoängen beräknas

på grundval av poängtalen under samtliga år fr. o. m. den försäkrades

sextonde år t. o. m. året närmast före pensionsfallet. Antagandepoängen skall

i båda fallen motsvara medeltalet för halva antalet av de år, som kommer i

fråga, varvid i första hand bortses från år för vilka poäng inte beräknats

och år som har de lägsta poängtalen.

Förtidspension enligt reglerna om antagandepoäng förutsätter att den

försäkrade vid 67 års ålder kan få ålderspension. Antalet poängår t. o. m. det

sextiofemte levnadsåret skall alltså inklusive åren med antagandepoäng bli

minst tre. Om förutsättningar inte föreligger för att den försäkrade skall

kunna få förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng, fordras

för rätt till förtidspension att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng

för minst tre år före det år, under vilket pensionsfallet inträffade. Förtidspensionen

beräknas då på grundval av föreliggande faktiska pensionspoäng

enligt samma metod som ålderspension som tas ut vid 67 år.

Änkepension från folkpensioneringen utgår under förutsättning att

änkan antingen vid mannens död fyllt 36 år och varit gift med honom minst

fem år eller har vårdnaden om och stadigvarande bor tillsammans med

barn under 16 år. Upphör änka att ha vårdnaden om eller bo tillsammans

med barn under 16 år, skall vid bedömandet av hennes rätt till pension i

fortsättningen anses som om mannen avlidit, när barnet upphörde att påverka

rätten till pension och äktenskapet varat t. o. m. nämnda tidpunkt.

Änkepensionen utgör för änka, som vid mannens död eller den därmed

jämställda tidpunkten fyllt 50 år, samma belopp som ålderspension från 67

år för en ensam ålderspensionär. För annan änka minskar pensionen med

Vis för varje år, varmed änkans ålder vid mannens död eller jämställd tidpunkt

understeg 50. För änkor, vilkas män avlidit före den 1 juli 1960,

gäller särskilda regler om pensionsberäkningen.

Annan kvinna än änka kan i vissa fall jämställas med änka i fråga om

rätt till änkepension från folkpensioneringen.

Förutsättningar för änkepension från tilläggspensioneringen är att mannen

vid sitt frånfälle var berättigad till tilläggspension eller skulle ha varit

berättigad till sådan pension i form av förtidspension, om han blivit invalid i

stället för avlidit. Tilläggspension i form av änkepension tillkommer änka

efter den försäkrade om antingen äktenskapet varat minst fem år och ingåtts

senast den dag den försäkrade fyllde 60 år eller den försäkrade efterlämnar

barn som tillika är barn till änkan. Finns det pensionsberättigade

barn, utgör änkepensionen 35 % och i annat fall 40 % av hel förtidspension

eller ålderspension, som den avlidne skulle ha varit berättigad till.

För rätt till änkepension från tilläggspensioneringen krävs att legalt

äktenskap förelegat.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr lk7 år 1967

Änkepension från såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen

dras in om änkan ingår nytt äktenskap men börjar utgå på nytt, om det nya

äktenskapet upplöses inom fem år.

Fr. o. in. den månad då änkan fyller 67 år byts änkepension från folkpensioneringen

ut mot ålderspension. Om änkan är berättigad till förtidspension

får hon välja mellan denna och änkepensionen. Änkepension från

tilläggspensioneringen utgår däremot vid sidan av ålderspension eller förtidspension,

som änkan kan vara berättigad till på grund av eget förvärvsarbete.

Barnpension från folkpensioneringen utgår till barn under 16 år,

som mist sin fader eller moder eller båda föräldrarna. Barnpension utgör

25 % av basbeloppet om en av föräldrarna avlidit och 35 % av basbeloppet

om båda är döda.

Förutsättning för barnpension från tilläggspensioneringen är att fadern

eller modern vid sitt frånfälle var berättigad till tilläggspension eller skulle

ha varit det om han blivit invalid i stället för avlidit. Barnpension tillkommer

den försäkrades barn under 19 år. Pensionen till ett barn utgör, om änkepension

efter den avlidne utgår från tilläggspensioneringen, 15 % och

i annat fall 40 % av den tilläggspension som skulle ha utgått till den avlidne.

Finns det flera barn än ett, ökas procenttalen med 10 för varje barn, och det

sammanlagda barnpensionsbeloppet delas lika mellan barnen.

I fråga om de särskilda tilläggsförmånerna m. m. från folkpensioneringen

kan nämnas följande.

Till ålders- eller förtidspension utgår med vissa undantag b a r n t i 11- 1 ä g g för barn under 16 år. Tillägget utgör för år räknat 25 % av basbeloppet

eller, om barnet är berättigat till barnpension, 10 % av basbeloppet.

Utgår förtidspension med två tredjedelar eller en tredjedel av hel

förtidspension, utgör barntillägget motsvarande andel av barntillägg till

hel förtidspension.

Invaliditetstillägg utgår till försäkrad, som åtnjuter ålderseller

förtidspension, om den försäkrade är ur stånd att reda sig själv och

på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan

samt hjälpbehovet uppkommit innan han fyllt 63 år. Invaliditetstillägg skall

alltid utgå, om den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan han

uppnått 63 års ålder. Invaliditetstillägg utgår vidare till försäkrad som åtnjuter

partiell förtidspension, om han utför förvärvsarbete men på grund

av höggradig nedsättning av kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande

hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter

för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet. Invaliditetstillägget

utgör för år räknat 30 % av basbeloppet.

Till försäkrad över 16 år, som inte åtnjuter pension enligt AFL, kan i nvaliditetsersättning

utgå för tid före den månad då han fyller 67 år.

Sådan ersättning tillkommer dels försäkrad som är blind, om blindheten in
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

trätt innan han fyllt 63 år, dels försäkrad som utför förvärvsarbete, om han på

grund av höggradig nedsättning av kroppsorgans funktion behöver avsevärd

fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter

för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbetet.

Invaliditetsersättning utgör 60 eller 30 % av basbeloppet beroende på hjälpbehovets

omfattning eller merutgifternas storlek. För blind utgör invaliditetsersättningen

alltid 60 % av basbeloppet. Vårdbidrag i form av invaliditetsersättning

tillkommer svårt handikappade barn under 16 år och utgör

60 % av basbeloppet.

Studier jämställs med förvärvsarbete i fråga om rätt till invaliditetstillägg

och invaliditetsersättning.

Enligt en särskild lag den 25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg till folkpension (ändrad 1963:57 och 1965: 146)

kan folkpension kompletteras med hustru tillägg och k o m m unalt

bostadstillägg, som båda är inkomstprövade.

Pensioner enligt AFL och livräntor enligt YFL utgår inte lielt oberoende

av varandra. En viss samordning är föreskriven. Bortsett från den samordning

som består i att yrkesskadeersättningen sätts ned med en fjärdedel

vid 67 år, sker samordningen på pensionssidan genom att pensionsförmånen

reduceras med tre fjärdedelar av yrkesskadeersättningens belopp. En viss

del av folkpensionen är dock alltid frilagd. Sålunda skall från folkpensioneringen

förtidspension eller barnpension alltid utgå med minst en fjärdedel,

änkepension med minst hälften och ålderspension med minst tre fjärdedelar

av vad som eljest skolat utgå.

I fråga om finansieringen av den allmänna pensioneringen gäller bl. a.

följande. Kostnaderna för folkpensioneringen betalas av staten. De kommunala

bostadstilläggen bekostas dock av kommunerna. Till statsverket inflyter

den särskilda folkpensionsavgiften, som tas ut på den till statlig inkomstskatt

beskattningsbara inkomsten. Tilläggspensioneringen finansieras

genom avgifter som inflyter till allmänna pensionsfonden. Avgift för inkomst

av anställning erläggs av arbetsgivarna och avgift för inkomst av annat förvärvsarbete

av de försäkrade själva. Avgiftsuttaget är bestämt till 8,5 %

för 1967, 9 % för 1968 och 9,5 % för 1969.

Viss yrkesskadeersättning av statsmedel m.m.

Militärtjänst

De grundläggande bestämmelserna om ersättning med anledning av

kroppsskada, som ådragits under militärtjänstgöring, finns i militärersättningsförordningen

den 2 juni 1950 (nr 261; omtryckt 1954:460, därefter

ändrad 1955:362, 1959:587, 1960:181 och 1962:409).

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

55

Förordningen äger tillämpning på värnpliktiga, vissa fast anställda av

manskapsgrad, viss inte ständigt tjänstgörande fast anställd personal, hemvärnspersonal

och sådan personal, som frivilligt deltar i militärtjänstgöring

och på vilka förordningen enligt Kungl. Maj :ts beslut är tillämplig.

Kungl. Maj :t har vidare rätt att, om särskilda förhållanden föranleder till

det, besluta om ersättning enligt förordningens grunder till annan personal

som deltar i militärtjänstgöring. Eftersom en del av de nämnda personalkategorierna

är arbetstagare i statens tjänst, har Kungl. Maj .t från tillämpningen

av YFL tagit undan sådan vid försvarsväsendet anställd personal för

vilken lagen eljest skulle gälla.

Ersättning utgår för skada på grund av olycksfall eller sjukdom, även

om denna inte är yrkessjukdom. I fråga om förmånerna ansluter sig militärersättningsförordningen

i allt väsentligt till YFL. Vissa särbestämmelser

förekommer dock. Enligt 6 § 5 mom. förordningen skall sjukpenning och

livränta i regel inte utgå så länge anställningen eller tjänstgöringen varar.

Vidare gäller enligt 9 § andra stycket, att den årliga arbetsförtjänsten

inte får beräknas till lägre belopp än 5 000 kr., när skadan inträffat under

värnpliktstjänstgöring eller det är fråga om ersättning till fast anställt manskap

eller hemvärnspersonal för tid efter det att den skadade fyllt 20 år eller

om livränta till efterlevande.

Civilförsvarstjänstgöring m. m.

Enligt förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, utgår ersättning

av statsmedel om någon till följd av olycksfall eller sådan inverkan

som avses i 6 § YFL drabbas av skada under tjänstgöring i civilförsvaret.

Med sådan tjänstgöring jämställs utbildning eller övning för civilförsvarstjänstgöring

samt inställelse för inskrivning i civilförsvaret. Ersättningsbestämmelserna

följer i stort sett YFL. För skada som omfattas av YFL utgår

ingen ersättning.

Enligt kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om ersättning på grund

av verksamhet för brandsläckning m. m. och kungörelsen den 30 juni 1961

(nr 457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor

i atomanläggningar m. in. skall förordningen om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, äga motsvarande

tillämpning, om någon ådragit sig kroppsskada under verksamhet eller

övning som avses i kungörelserna.

Vistelse på anstalt

Förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m.m. (ändrad 1956: 228 och

1958: 102), gäller den som är häktad eller intagen på fångvårdsanstalt eller

vårdas på allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmiss
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

brukare. På grund av skada, som under vistelsen på häktet eller anstalten

drabbar sådan person till följd av olycksfall eller sådan inverkan som avses

i 6 § YFL, utgår ersättning av statsmedel, oavsett om skadan inträffat i

eller utom arbete. Ersättningsbestämmelserna följer i stort sett YFL.

Sjöfart och fiske m. m.

Lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

avser personer, som tjänstgör ombord på svenskt fartyg och som inom område

och under tid som Kungl. Maj :t bestämmer till följd av krigsåtgärd

drabbas av olycksfall. För skada på grund av sådant olycksfall utgår ersättning

som om skadan varit yrkesskada, även om den inträffat utom arbetet.

Den årliga arbetsförtjänsten skall enligt krigsförsäkringslagen beräknas till

lägst 5 000 kr. Såväl den skadade som vissa närstående efterlevande är

dessutom berättigade till särskilda kapitalbelopp på 9 000—13 000 kr. Krigsförsäkringen

finansieras genom ett tillägg till arbetsgivaravgiften enligt

YFL.

Förordningen den 14 maj 1954 (nr 247) om ersättning av statsmedel vid

olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl., ger ekonomiskt

skydd i vissa fall, då krigsförsäkringslagen inte gäller. Förordningen

avser personer, som tjänstgjort på svenskt fartyg, vilket genom sjöolycka

utom riket gått förlorat eller inte kunnat sättas i stånd, och som drabbats

av olycksfall till följd av krigsåtgärd under hemresa till Sverige med annat

fartyg. Olycksfallet skall ha inträffat inom sådant område och under sådan

tid att krigsförsäkringslagen gäller. Enligt förordningen har Kungl. Maj :t

rätt att besluta om ersättning av statsmedel i vissa andra fall än de nämnda.

Förordningen den 14 maj 1954 (nr 248) om ersättning av statsmedel vid

olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare, avser personer som

idkar fiske som yrke eller eljest för sin utkomst och som under fiske eller vid

försök att rädda människoliv ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt

utan att fiske bedrivs drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd. Om

krigsförsäkringslagen inte är tillämplig och om skadan inte uppkommit

vid användning av utländsk fiskebåt, har den skadade eller hans efterlevande

rätt till engångsbelopp efter samma grunder som enligt krigsförsäkringslagen

gäller för ombordanställda och deras efterlevande.

Utredningen

Allmänna synpunkter

Yrkesskadeutredningen erinrar till en början om tillkomsten och utvecklingen

av det särskilda skyddet mot de ekonomiska följderna av yrkesskador.

Yrkesskadeförsäkringen och dess föregångare olycksfallsförsäkringen

var under lång tid den enda socialförsäkring som gav mera betydande

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A7 år 1967

57

förmåner vid sjukdom, invaliditet och försörj arens frånfälle. De yrkesskadade

intog en förmånsställning i förhållande till andra sjuka och invalidiserade.

Under 1950- och 1960-talen har den allmänna sjukförsäkringen och

den allmänna pensioneringen byggts ut mycket kraftigt och tål nu väl en

jämförelse med yrkesskadeförsäkringen. Eftersom de yrkesskadade i allmänhet

också får del av de allmänna sjukförsäkrings- och pensionsförmånerna,

har en samordning mellan dessa förmåner och yrkesskadeförsäkringens

förmåner gång efter annan aktualiserats. I avvaktan på en definitiv

samordning av förmånerna har provisoriska samordningsåtgärder vidtagits.

Utredningen behandlar härefter yrkesskadeförsäkringens ställning i det

allmänna socialförsäkringssystemet och uttalar att denna fråga kan bedömas

från olika utgångspunkter. Man kan mena att det i och för sig är

givet att förmånerna vid yrkesskada skall vara större än i övriga fall. Utredningen

kan dock inte finna belägg för någon allmän uppfattning att man

strävat efter att behålla en högre förmånsnivå vid yrkesskada, när den allmänna

försäkringen lyfts upp i nivå med yrkesskadeförsäkringen. Avsikten

med yrkesskadeersättningarna har inte heller varit att av en skadevållare

kräva ersättning till den skadade i enlighet med någon utvidgad skadeståndsrättslig

grundsats utan meningen har varit att skapa ett av samhällsutvecklingen

motiverat socialt skydd. Man kan vidare hävda att det knappast kan

anses riktigt att behålla en särskild försäkring vid yrkesskada, när det samtidigt

existerar en allmän försäkring som på ett effektivt sätt täcker även

sådan skada. I stället framstår det som naturligt att de allmänna trygghetsanordningarna

får svara även för skyddet vid yrkesskada. Yrkesskadeförsäkringen

sträcker sig emellertid i vissa avseenden längre än den allmänna

försäkringen och i åtskilliga fall framstår yrkesskadeförsäkringsförmånerna

som betydelsefulla inslag i det sociala trygghetssystemet.

Med hänsyn till det anförda är det enligt utredningens mening inte motiverat

att utan vidare hänvisa de yrkesskadade till den allmänna försäkringens

förmåner. I stället bör en omdaning av yrkesskadeförsäkringen syfta

till att på ett naturligt sätt foga in skyddet vid yrkesskada i det allmänna

systemet. Målet bör vara att den allmänna försäkringens sjukförsäkring,

folkpensionering och tilläggspensionering så långt det är möjligt får svara

även för skyddet vid yrkesskada. Först i de fall då särskilda trygghetsanordningar

kan anses fylla ett verkligt behov bör sådana anordningar tillskapas

såsom komplement till de allmänna försäkringsförmånerna. Vid utformningen

av de särskilda yrkesskadeförmånerna bör utgångspunkten enligt

utredningens mening mera vara de sociala och andra skäl som kan åberopas

för dem och mindre en jämförelse med den nuvarande förmånsnivån.

Utredningens förslag innebär att någon fristående försäkring för yrkesskada

inte skall finnas i fortsättningen.

Lagtekniskt har utredningens förslag utformats så att AFL skall gälla

utan undantag också vid yrkesskada. Vid sidan av AFL skall finnas en sär
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

skild yrkesskadelag, som skall innehålla de särregler inom den allmänna

försäkringen som skall gälla enbart vid yrkesskada. Dessa bestämmelser

knyter an till och kompletterar motsvarande bestämmelser i AFL. Den föreslagna

yrkesskadelagen innehåller vidare bl. a. reglerna om de särskilda

yrkesskadeförmånerna.

Ledamoten Hultström anför i en reservation att en särbehandling av yrkesskador

i försäkringshänseende är förknippad med en rad olägenheter av

materiell och administrativ art. Särbestämmelser om ersättning vid yrkesskada

bör därför starkt begränsas. I stället bör den allmänna försäkringen

byggas ut i de delar där den ännu inte kan anses ge ett fullt tillfredsställande

skydd. Herr Hultström tillägger att det i och för sig vore önskvärt att särbestämmelser

för yrkesskador behålls endast om det synes sannolikt att den

allmänna försäkringen relativt snart kommer att få motsvarande bestämmelser.

Eftersom en sådan bedömning inte är praktiskt möjlig, har herr Hultslröm

anslutit sig till majoritetens uppfattning att vissa betydelsefulla yrkesskadeförmåner

bör vara kvar i nuvarande läge.

Yrkesskadeskyddets allmänna omfattning

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen avser i princip arbetstagare i

allmän eller enskild tjänst. Genom den allmänna försäkringen har alla

förvärvsarbetande tillförsäkrats ett ekonomiskt skydd vid sjukdom, invaliditet

och dödsfall. Enligt utredningens mening är det under sådana omständigheter

föga motiverat att vidga yrkesskadeskyddet till att omfatta även

företagare. Utredningen anser därför att det obligatoriska yrkesskadeskyddet

liksom hittills bör begränsas att i princip gälla arbetstagare.

I fråga om den förmånsberättigade personkretsen gäller enligt AFL vissa

villkor, såsom att vederbörande är försäkrad, att han är placerad i sjukpenningklass,

mantalsskriven i Sverige och svensk medborgare samt att han

förvärvat pensionspoäng. Motsvarande villkor finns inte inom yrkesskadeförsäkringen.

Utredningen utgår ifrån att ett reformerat yrkesskadeskydd

i personellt och territoriellt hänseende skall vara minst lika omfattande

som det nuvarande skyddet. Utredningen föreslår därför att de nyss nämnda

begränsningarna inom den allmänna försäkringen inte skall gälla vid yrkesskada.

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen omfattar, förutom arbetstagare,

vissa kategorier som åtnjuter yrkesutbildning. Utredningen anför att frågan

om särskilt skydd för yrkesutbildningselever vid yrkesskada är en del av

den större frågan om skyddet från socialförsäkringen för dem som invalidiserats

i unga år. Denna fråga utreds av pensionsförsäkringskommittén såvitt

avser pensionsskyddet. I detta läge kunde det förefalla mest naturligt

att lösningen av frågan om yrkesskadeskyddet för yrkesutbildningselever fick

anstå i avbidan på resultatet av kommitténs arbete. Då yrkesskadeskyddet

i över 30 år omfattat yrkesutbildningselever anser sig utredningen dock inte

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

kunna tillstyrka, att det nuvarande skyddet slopas vid övergången till ett

nytt system för yrkesskadeskyddet. Utredningen föreslår att det nuvarande

skyddet behålls och vidgas till att omfatta alla dem som efter fullgjord skolplikt

bedriver studier och därvid är berättigade till studiehjälp eller studiemedel.

Med hänsyn till vad som sägs i utredningsdirektiven om att gränsen mellan

yrkesskador och andra skador framstår som oklar och att utredningen

bör söka utvägar att komma till rätta med hithörande problem har utredningen

ansett sig särskilt böra uppmärksamma de s. k. färdolycksfallen,

dvs. olycksfall vid färd till och från arbetsstället. Utredningen uppger att

färdolycksfallen utgör en betydande del av de skador som regleras inom

yrkesskadeförsäkringen och att skäl kan anföras både för och emot att behålla

yrkesskadeskyddet vid färdolycksfall. Enligt utredningens mening

saknas dock tillräckliga skäl för att slopa det skydd vid färdolycksfall, som

funnits under närmare 50 år.

Utredningen har vidare behandlat frågan om att utsträcka yrkesskadeskyddet

för sjömän att gälla även under fritid. Under åberopande av den

kraftiga utbyggnaden av den allmänna försäkringen som ägt rum under senare

år och att sjömännen i sjukersättningshänseende är särskilt skyddade

enligt sjömanslagen, anser sig utredningen inte böra föreslå någon utvidgning

av yrkesskadeskyddet för sjömän.

Ersättning vid sjukdom

Yrkesskadeskyddet vid sjukdom är redan genom den nuvarande samordningen

mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna till allra största delen

integrerat i den allmänna försäkringen. Utredningen anser att man nu

bör ta ett ytterligare steg och sträcka ut samordningen, som f. n. är begränsad

till i princip högst 90 dagar efter den dag då skadan inträffade, så

att den omfattar hela sjukdomstiden. Förslaget betyder i en del fall en

ökning av den andel av sjukvårdskostnaderna som den yrkesskadade själv7

bär att svara för. Med hänsyn till det allmänna försäkringssystemets uppbyggnad

och till de fördelar i övrigt som förslaget innebär för de yrkesskadade

anser utredningen att en sådan konsekvens bör godtas. Om problemet

ses i sitt större sammanhang vinns härigenom betydande fördelar.

I ett par avseenden har utredningen förordat fördelaktigare ersättningsregler

för de yrkesskadade än för andra, nämligen i fråga om sjukvård

utom riket och tandläkarvård. I dessa delar anser utredningen att de yrkesskadade

liksom f. n. bör få ersättning för hela kostnaden. Som framgår av

det följande anser utredningen vidare att rätten till ersättning för särskilda

hjälpmedel bör finnas kvar som en särskild yrkesskadeförmån.

I fråga om sjukpenningförmånerna föreslår utredningen att sjukpenning

till den som är försäkrad enligt AFL skall utgå efter den sjukpenningklass

i vilken vederbörande är placerad. Om den yrkesskadade är för
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr ib7 år 1967

säkrad enligt AFL men inte är placerad i sjukpenningklass, skall han

vara garanterad sjukpenning enligt sjukpenningklass nr 2 (6 kr.). Sjukpenning

till yrkesskadad, som inte är försäkrad enligt AFL, skall utgå

efter den sjukpenningklass, som han skulle ha varit placerad i om han

omfattats av den allmänna försäkringen. För de studerande skall dock de

allmänna reglerna gälla.

Sjukpenningens storlek enligt yrkesskadeförsäkringen följer direkt av

förhållandena vid den tidpunkt då skadan inträffade. Inom den allmänna

sjukförsäkringen är däremot sjukpenningens storlek knuten till placeringen

i sjukpenningklass och någon ändring av placeringen kan i allmänhet

inte ske förrän vid det månadsskifte, som inträffar närmast efter det beslutet

om ändring träffats. En övergång till de enligt sjukförsäkringen gällande

bestämmelserna skulle enligt utredningens mening för vissa yrkesskadade

— exempelvis sådana som börjat ett förmånligt arbete men för

vilka ändringen i sjukpenningklassplacering inte hunnit verka — medföra

inte önskvärda konsekvenser. Utredningen föreslår därför att placering i

sjukpenningklass eller i högre klass skall gälla fr. o. in. den dag då inkomstanmälan

kom in till försäkringskassa, när fråga är om yrkesskada

som inträffar efter den dagen.

Ledamoten Hnltström anför reservation mot förslaget om placering i

sjukpenningklass nr 2 i de fall en yrkesskadad har en årsinkomst under

1 800 kr. I fråga om förslaget att anmälan för placering i sjukpenningklass

skall gälla för yrkesskadad fr. o. m. dagen efter den då anmälan

kom in till försäkringskassa uttalar herr Hultström att en sådan bestämmelse

kan övervägas för den månad då en arbetsanställning börjar men

bestämmelsen bör i så fall gälla alla sjukfall och inte endast yrkesskador.

Ledamoten Nilsson uttalar i en reservation att han inte delar uppfattningen

att yrkesskadad efter nu gällande samordningstid skall få bära viss

de! av kostnaden för läkarvård, resor och specialbehandling. Herr Nilsson

anser vidare att ett avskaffande av möjligheten att omreglera sjukpenningen

efter den nuvarande samordningstidens utgång kan medföra väsentliga

förluster under lång tid för åtskilliga löntagare. Han förordar

därför att gällande rätt behålls i denna del.

Ersättning vid invaliditet

Yrkesskador som lett till invaliditet kan medföra rätt till ersättning

både från yrkesskadeförsäkringen i form av invalidlivränta och från den

allmänna försäkringen i form av förtidspension (sjukbidrag), varvid viss

reduktion görs på pensionssidan. För rätt till livränta krävs att yrkesskadan

medfört nedsättning av arbetsförmågan med minst en tiondel. Livräntan

graderas i stort sett proportionellt mot nedsättningen av arbetsförmågan.

Därvid tillämpas 24 invaliditetsgrader. Vid bedömande i vad mån

arbetsförmågan är nedsatt fästs mera avseende vid skadans beskaffenhet,

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr li7 år 1967

dvs. den medicinska faktorn, än vid dess konsekvenser för den skadades

förvärvsförmåga. I fråga om rätt till förtidspension enligt AFL gäller att

arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst hälften. Pensionen graderas

i förhållande till nedsättningen av arbetsförmågan efter en skala med tre

invaliditetsgrader. Vid bedömande inom den allmänna försäkringen i vad

mån arbetsförmågan är nedsatt är den av den medicinska defekten betingade

nedsättningen av förvärvsförmågan avgörande.

Utredningen anser att såväl principiella som praktiska skäl talar för en

samordning av skyddet vid invaliditet. Därvid måste enligt utredningens

mening den allmänna försäkringen anses representera den mera tidsenliga

synen med sina värdefasta förmåner, sin individuella på inkomstbortfallet

inriktade invaliditetsbedömning och sina vida intervaller vid invaliditetsgraderingen.

En reform av yrkesskadeskyddet bör därför innebära en övergång

till de principer som gäller inom den allmänna försäkringen. Integreringen

av invalidskyddet vid yrkesskada bör först och främst leda

till, att den allmänna försäkringens förtidspension får svara även för skyddet

vid inkomstbortfall på grund av yrkesskada. Förtidspensionen är

emellertid enligt utredningens mening inte tillräcklig i alla hänseenden.

Utredningen har därför undersökt behovet av särskilda kompletteringsanordningar.

Utredningen har inte ansett det realistiskt att låta en invaliditetsgräns

vid 50 % gälla även för de yrkesskadade. Utredningen föreslår att nedre

gränsen för rätt till förtidspension vid yrkesskada sätts vid en nedsättning

av arbetsförmågan med en sjättedel. Förslaget innebär att för de yrkesskadade

tillskapas två nya invaliditetsgrader, den ena för sådana skadade för

vilka arbetsförmågan är nedsatt med mindre än hälften men med minst

en tredjedel och den andra för dem som har arbetsförmågan nedsatt i

mindre grad men dock med minst en sjättedel. Kompensationsnivån inom

de nya grupperna föreslås bli en fjärdedel resp. en åttondel av hel pension.

Inom den nuvarande invaliditetsgrad, som omfattar fall då arbetsförmågan

är nedsatt med minst hälften men mindre än två tredjedelar, bör kompensationen

vid yrkesskada höjas från en tredjedel till hälften.

Till folkpension i form av förtidspension på grund av yrkesskada skall

enligt förslaget kunna utgå barntillägg på samma sätt som vid annan skada

eller sjukdom. Barntillägg skall dock inte kunna utgå till förtidspension

i de båda lägsta invaliditetsgraderna. Den som drabbats av yrkesskada

skall äga rätt till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning enligt samma

grunder som andra sjuka och skadade. Till förtidspension enligt de

särskilda yrkesskadebestämmelserna skall inte utgå hustrutillägg eller kommunalt

bostadstillägg.

När det gäller rätten till förtidspension från tilläggspensioneringen framhåller

utredningen att det kan inträffa att en yrkesskadad inte är omfattad

av tilläggspensioneringen eller att han inte varit ute i förvärvslivet

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

någon längre tid. På grund härav kan han bli utan tilläggspension eller hans

pension bli onormalt låg i förhållande till inkomstnivån vid skadetillfället.

Utredningen anser därför att kvalifikationsreglerna inom tilläggspensioneringen

bör ändras i sådan riktning, att vid yrkesskada pensionens storlek

blir beroende av arbetsförtjänstens storlek vid skadetillfället, om resultatet

därigenom blir förmånligare för den skadade. Ett sådant system innebär,

att man behåller den inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen gällande

principen att invalidlivräntans storlek bestäms av arbetsförtjänsten vid skadetillfället.

Enligt de föreslagna reglerna skall den yrkesskadade för vart och ett

av de tre åren närmast före året för pensionsfallet tillgodoföras s. k. yrkesskadepoäng.

Yrkesskadepoängen ersätter den pensionspoäng som den skadade

kan ha förvärvat inom den allmänna försäkringen, om yrkesskadepoängen

är högre. Genom regeln om yrkesskadepoäng kommer i yrkesskadefallen

genomgående att finnas förutsättningar för att beräkna förtidspension

med hjälp av antagandepoäng. I yrkesskadefallen blir antagandepoängen

minst lika stor som yrkesskadepoängen.

Yrkesskadepoängen skall som nämnts avse den skadades inkomstförhållanden

vid tiden för skadefallet. Poängen räknas fram genom att för den

skadade fastställs en årlig arbetsförtjänst liksom fallet nu är inom yrkesskadeförsäkringen.

Denna omvandlas sedan till yrkesskadepoäng på så

sätt att den minskas med basbeloppet vid ingången av det år då yrkesskadan

inträffat, varefter återstoden delas med samma basbelopp. Om basbeloppet

uppgår till 5 500 kr., blir i enlighet härmed yrkesskadepoängen

vid en årlig arbetsförtjänst av 22 000 kr. (22 000 — 5 500 : 5 500 =) 3.

Yrkesskadepoängen föreslås ligga till grund också vid beräkningen av

ålderspension som avlöser förtidspension. Den skall vidare beaktas vid beräkning

av familjepension.

För dem som drabbas av yrkesskada i unga år sker inom den nuvarande

yrkesskadeförsäkringen en individuell uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten

vid 18, 21 och 25 års ålder. Syftet med uppräkningen är att göra

det möjligt för dem som kommit ut i förvärvslivet i unga år och skadats

innan de uppnått en vuxen arbetstagares inkomster att bli delaktiga av

löneutvecklingen i produktionen. Utredningen föreslår en regel med samma

syfte men med en annan mera schablonartad konstruktion. Regeln är

knuten till yrkesskadepoängen och innebär, att poängen för den som skadats

före 19 års ålder höjs med 50 %. Om skadan inträffat därefter men

före 21 års ålder höjs poängen med 20 %. Den höjda poängen tillämpas

vid beräkning av förtidspension fr. o. in. 21 år, ålderspension, änkepension

och barnpension.

För att en viss minsta pension skall utgå även till dem som har så låga

arbetsförtjänster att de inte skulle ge någon yrkesskadepoäng — arbetsförtjänsten

har alltså understigit basbeloppet — föreslår utredningen en mi
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1967

nimigräns för yrkesskadepoängen. Den skall vara minst 1,0 då fråga är

om förtidspension för tid före 21 år och annars 1,5.

Ledamoten Hultström uttalar i en reservation att AFL:s pensionspoängsystem

normalt bör tillämpas också vid invaliditet som helt eller delvis beror

på yrkesskada. Användningen av yrlcesskadepoäng bör begränsas till

fall då den skadade ännu inte tillgodoräknats pensionspoäng för tre eller

eventuellt fyra år samt då fråga är om ungdomar.

Ersättning till efterlevande

Om en yrkesskada leder till att den skadade avlider, utgår till vissa efterlevande

ersättning från yrkesskadeförsäkringen i form av livränta och från

den allmänna försäkringen i form av pension. Änka och barn är ersättningsberättigade

inom båda försäkringarna. Från yrkesskadeförsäkringen kan

härjämte utgå efterlevandelivränta till änkling, frånskild make samt den

avlidnes föräldrar. Villkoren för rätt till ersättning och ersättningens storlek

skiljer sig åt inom de olika försäkringarna.

Utredningen föreslår att efterlevandeskyddet vid yrkesskada integreras

i den allmänna försäkringen. Efterlevandepension skall utgå endast till

änka och barn.

Ersättning för hjte och men in. m.

Utredningen anför att den nuvarande metoden för invaliditetsbedömninff

O

inom yrkesskadeförsäkringen i många fall inneburit en överkompensation

till de skadade, därför att den faktiska förvärvsmässiga invaliditeten i regel

är långt mindre än den åsatta invaliditetsgraden. I synnerhet är detta förhållandet

med de lägre invaliditetsgraderna. Livräntorna har därigenom i

många fall kommit att fungera såsom en ersättning för det men eller lyte

som den skadade tillskyndats. Metoden har vunnit sådan hävd att det nu

i vida kretsar betraktas som naturligt och riktigt att yrkesskadeförsäkringen

i princip skall ge ersättning för medicinska defekter som tillskyndats

den enskilde, även om han inte lider något inkomstbortfall på grund

av defekten. En övergång till den allmänna pensioneringens metod för invaliditetsbedömning

innebär, fortsätter utredningen, en radikal brytning

i förhållande till nuvarande ordning och kan uppfattas som en försämring

av yrkesskadeskyddet. Utredningen anser därför att övergången inte bör

ske utan att de yrkesskadade samtidigt tillförsäkras en särskild form av

ersättning, som skall ha till syfte att överta den funktion av ersättning för

lyte och men som de nuvarande yrkesskadelivräntorna i realiteten delvis

har. Utredningen förordar alltså två former av ersättning vid yrkesskador

— den ena för inkomstbortfall och den andra för vissa andra konsekvenser

av skadan. Den senare ersättningen bör enligt utredningens förslag benämnas

yrkesskadepenning. Härigenom vill utredningen markera

att denna ersättning -— fastän den på väsentliga punkter stämmer

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr U7 år 1967

överens med skadeståndsrättens ersättning för lyte och annat stadigvarande

men — i viss mån skiljer sig från skadeståndsrättens regler om

sådan ersättning.

Yrkesskadepenningens funktion bör enligt utredningens mening vara att

med penningar kompensera den »försämring i livssituationen», inbegripet

fördyringar i levnadskostnaderna, som en skada medför, dock inte till den

del skadan medfört nedsättning av förvärvsförmågan. Yrkesskadepenningen

bör sålunda utgöra ersättning för de begränsningar att utnyttja tillvarons

möjligheter som skadan medfört, såsom begränsade möjligheter att

ägna sig åt hobbies, friluftsliv och andra förströelser. Vidare bör yrkesskadepenningen

avse de extra utgifter som skadan kan medföra, t. ex. särskilda

utgifter för transporter, större utgifter för kläder och skodon in. m.

I yrkesskadepenningen bör även kunna inbegripas ersättning för att den

skadade måste göra en särskild insats för att klara sitt arbete på noimal

tid. Yrkesskadepenningen bör också omfatta de försämringar i utsikterna

till avancemang som yrkesskadan rent allmänt kan anses medföra. Sådant

men som kroniska smärttillstånd och psykiska följdtillstånd av skadan bör

beaktas. Yrkesskadepenning bör också kunna utgå för vanställande ärr

och annan vanställdhet. Utredningen sammanfattar syftet med yrkesskadepenningen

så att den skall ersätta det lyte eller men som en förlust eller

nedsättning av den fysiska eller psykiska funktionsförmågan eller ett vanställande

ärr eller annan vanställdhet kan anses innebära.

Yrkesskadepenningen bör enligt utredningens mening inte utgöra ersättning

för sådana följder av skadan, för vilka ersättning utgår i särskild ordning.

Utredningen avser härmed sådana skadeföljder som ersätts genom

den allmänna försäkringens invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning.

Yrkesskadepenningen bör alltså inte inbegripa ersättning för de särskilda

kostnader för färd till och från arbetet, som uppstått för den yrkesskadade

genom yrkesskadan. Inte heller bör yrkesskadepenningen inrymma ersättning

för kostnader för hjälp till den som på grund av skadan är ur

stånd att reda sig själv. Yrkesskadepenning borde måhända inte heller

utgå för blindhet, eftersom invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning

utgår i sådana fall och dessa ersättningsformer i en del blindfall kan anses

fungera såsom ersättning för lyte och men. Utredningen har dock funnit

rimligt att yrkesskadepenningen utgår vid blindhet.

När det gäller frågan efter vilken metod yrkesskadepenningen skall beräknas

understryker utredningen att yrkesskadepenningen huvudsakligen

är att se som en ersättning för det handikapp som tillskyndats den skadade.

Någon given måttstock efter vilken man kan mäta ett men i penningar

finns dock knappast. Det skulle därför ligga nära till hands att

utmäta yrkesskadepenningen efter konsekvensen av defekten i det enskilda

fallet. Med hänsyn till svårigheterna att göra en sådan bedömning har utredningen

stannat för att yrkesskadepenningen bör utmätas efter en gene
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^7 år 1967

rell bedömningsmetod, varvid man utgår från att samma medicinska defekt

innebär ett lika stort men vem den än träffar. Yrkesskadepenningen

bör alltså bestämmas efter det lyte eller bestående men som en viss medicinsk

defekt genomsnittligt kan anses medföra för den som drabbats

därav.

Inom ramen för en i princip generell bedömning har utredningen ansett

sig kunna väga in vissa individuella faktorer. Utredningen anser sålunda

att man bör kunna ta viss hänsyn till den skadades ålder så att ersättningen

kan bli högre för en ung människa än för en äldre. Utredningen

anser att det kan finnas skäl att ta individuella hänsyn vid utmätande

av yrkesskadepenningen även i fråga om vanprydande ärr och andra vanställdheter.

Ett sådant men torde ofta vara att bedöma som svårare för

en kvinna än för en man, i synnerhet om det rör sig om en ung kvinna.

Yrkesskadepenningen bör därför i sådana fall kunna utgå med högre belopp

med hänsyn till att den skadade är kvinna.

Med hänsyn till att yrkesskadepenningen är en renodlad ersättning för lyte

och bestående men finner utredningen inte skäl att låta ersättningen utgå i

någon annan form än den som regelmässigt tillämpas inom skadeståndsrätten

för motsvarande ersättning, dvs. såsom engångsbelopp.

Utredningen anser att yrkesskadepenningens belopp bör bestämmas med

hjälp av basbeloppet enligt AFL. Maximibeloppet bör enligt förslaget vara

sex gånger basbeloppet eller, om det är fråga om flera lyten eller men, åtta

gånger basbeloppet. Maximibeloppet skulle alltså med nuvarande basbelopp

utgöra 34 200 resp. 45 600 kr. Minsta yrkesskadepenning skall enligt huvudregeln

vara ett halvt basbelopp, dvs. f. n. 2 850 kr. Till grund för avvägningen

i enskilda fall bör ligga de synpunkter utredningen anfört om vad lytet

eller menet i genomsnitt betyder i fråga om försämring i livssituationen. Till

ytterligare ledning för bestämmandet av ersättningen bör Kungl. Maj :t meddela

bestämmelser om storleken av den yrkesskadepenning som bör utgå vid

vissa typfall av lyte eller men. Utredningen har utarbetat förslag till sådana

bestämmelser.

Utredningen framhåller vidare att yrkesskadepenningens natur gör att

den knappast bör fingraderas. Utredningen anser lämpligt att yrkesskadepenningen

bestäms till hela fjärdedelar av basbeloppet. Ett avsteg härifrån

bör dock göras med hänsyn till åldersfaktorn. Utredningen anser att åldersfaktorn

inte bör inverka på yrkesskadepenningens storlek för den som skadas

före 50 års ålder. För den som skadas vid högre ålder bör yrkesskadepenningen

trappas av efter en schematisk regel, som innebär att beloppet minskas

med 2 % för varje år eller del därav som förflutit från det den skadade

uppnådde 50 års ålder till skadetillfället.

Med hänsyn till yrkesskadepenningens karaktär finner utredningen uppenbart

att yrkesskadepenningen inte är att anse såsom skattepliktig inkomst

av tjänst.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr H7

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Vid yrkesskada skall vidare enligt utredningens förslag — utöver yrkesskadepenningen

— kunna såsom särskilda förmåner utgå dels ersättning för

särskilda hjälpmedel till lindrande av menliga följder av skadan

med belopp motsvarande kostnaden för hjälpmedlet, dels begravningsh

j ä 1 p med 20 % av basbeloppet.

Ledamoten Hultström anser det i en reservation olämpligt att införa en ersättningsform

som skärper skillnaden mellan ersättningsreglerna för yrkesskadade

och andra invalidiserade personer. I vart fall bör ställning till förslaget

inte tas innan motsvarande problem utretts för den allmänna försäkringens

del. Ledamoten Nilsson yttrar i en reservation att de föreslagna

ersättningarna för lyte och men bör höjas med minst ett basbelopp samt

att de inte bör reduceras på grund av den skadades ålder vid skadetillfället.

Administration

När yrkesskadeskyddet inlemmas i den allmänna försäkringen på sätt

utredningen föreslagit, blir det enligt utredningens mening naturligt att också

den allmänna försäkringens organ tar hand om administrationen av yrkesskadeskyddet.

Utredningen föreslår i enlighet härmed att det nya yrkesskadeskyddet

skall handhas av de allmänna försäkringskassorna såsom första instans,

riksförsäkringsverket såsom besvärs- och tillsynsmyndighet och försäkringsdomstolen

såsom högsta besvärsinstans.

Gången för behandlingen av sjukförsäkringsärendena föreslås bli densamma

som nu gäller inom sjukförsäkringen. När det gäller speciella yrkesskadeproblem

anser utredningen dock naturligt, att ärendena handläggs huvudsakligen

inom försäkringskassornas centralkontor. I fråga om personer

som blir ersättningsberättigade endast till följd av att skadan är yrkesskada

— t. ex. utländska medborgare som inte tillhör någon försäkringskassa —

föreslås att prövningsrätten koncentreras till Stockholms allmänna försäkringskassa.

Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg, invaliditetsersättning och

särskilda yrkesskadeförmåner skall prövas av försäkringskassornas pensionsdelegationer.

Efter mönster av vad som nu förekommer inom den av socialförsäkringsbolagen

administrerade yrkesskadeförsäkringen och inom den privata försäkringsrörelsens

personskadeförsäkring har utredningen ansett det lämpligt

att det tills vidare inrättas en särskild central nämnd med uppgift att

genom rådgivande verksamhet främja en enhetlig tillämpning av reglerna

om det nya yrkesskadeskyddet.

Finansiering

Utredningen anser att man bör behålla den nuvarande principen att yrkesskadeskyddet

skall bekostas av arbetsgivarna. Finansieringen skall ske enligt

fördelningsmetoden och inte såsom f. n. enligt kapitaltäckningsmetoden. År
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj. ts proposition nr H7 är 1967

betsgivarnas bidrag föreslås skola utgå i form av en särskild avgift, benämnd

yrkesskadeavgift. Avgiften skall beräknas på samma avgiftsunderlag som

arbetsgivarens avgift till försäkringen för tilläggspension och utgå efter en

av Kungl. Maj :t och riksdagen fastställd procentsats. Denna skall vara så

avvägd att yrkesskadeavgifterna förslår till bestridande av utgifterna för

tilläggspensionsförmånerna och de särskilda yrkesskadeförmånerna samt

till förvaltningskostnader och behövlig fondering. Däremot anser utredningen,

att åtminstone tills vidare arbetsgivarbidrag inte bör utgå till folkpensioneringens

kostnader för yrkesskadeskyddet. Utredningen anser att det

under ett antal år framåt bör vara tillräckligt med ett uttag av 0,1 % i yrkesskadeavgift.

Utredningen nämner att det nuvarande omfattande statistikarbetet inom

yrkesskadeförsäkringen, som i fortsättningen blir obehövligt för premiesättningsändamål,

har betydelse från arbetarskyddssynpunkt. Detta är ett

följ dspörsmål, som utredningen förutsätter får tas upp i annat sammanhang.

Övergången till den nya ordningen

I överensstämmelse med gängse principer anser utredningen att de nya

reglerna för yrkesskadeskyddet bör gälla endast skadefall, som inträffar

efter de nya reglernas ikraftträdande. Utredningen föreslår att den nya ordningen

skall träda i kraft den 1 januari 1968. Alla skadefall, som inträffar

dessförinnan, skall följa nu gällande bestämmelser.

När det gäller ersättning i äldre skadefall erinrar utredningen

om att utgående yrlcesskadelivräntor vid skilda tillfällen förhöjts

enligt olika metoder. De senaste och viktigaste förhöjningarna ägde rum

genom 1955 års omregleringslag och 1962 års förhöjningslag. Höjningarna

har inte varit generella i den mening att förbättringarna kommit alla livrantetagare

till del. Till eu början har frivillig yrkesskadeförsäkring lämnats

utanför bortsett från att en viss uppskrivning skedde år 1965 av livräntor

som grundades på en invaliditetsgrad av lägst 30 %. I fråga om livränta

till skadad har för uppräkning krävts att den invaliditetsgrad, efter vilken

livi äntan fastställts, varit av viss storlek. Begränsning har stundom skett

i fråga om efterlevandes rätt till förhöjning av livränta. Vid den senast vidtagna

höjningen omfattades dock alla kategorier efterlevande av förhöjningen.

Slutligen nämner utredningen att vissa livräntor aldrig förhöjts, nämligen

livräntor som grundats på den maximala årliga arbetsförtjänsten

15 000 kr. och livräntor i anledning av skador som inträffat år 1960 eller

senare.

Utredningen lämnar följande uppgifter om livräntebeståndets storlek och

sammansättning. Totala antalet livräntor till skadade uppskattas till omkring

65 000. Häri torde inga i runt tal 28 000 livräntor som är beräknade

efter en invaliditetsgrad under 20 %. Antalet efterlevandelivräntor upp
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-7 år 1967

skattas till omkring 7 000. Utredningen räknar med att vid 1967 års utgång

omkring 60 % av hela antalet livräntor belöper sig på den före YFL gällande

lagstiftningen och omkring 40 % på senare lagstiftning. I fråga om

livräntornas fördelning efter invaliditetsgrader framhålls att invaliditetsgraden

brukar vara under 15 % i omkring en tredjedel av fallen, under

20 % i omkring hälften av fallen, under 33‘/s % i omkring åtta tiondelar

av fallen och under 50 % i omkring nio tiondelar av fallen.

Utredningen avvisar möjligheten att låta ersättning i de äldre skadefallen

omvärderas efter principerna i den förordade nya lagstiftningen. De äldre

systemen är nämligen saväl till teknik och administration som till sitt materiella

innehåll så skilda från det nya systemet, att en sådan åtgärd måste

skapa praktiskt taget oöverstigliga hinder. Med hänsyn härtill måste enligt

utredningens mening de äldre ersättningarna räknas upp och värdesäkras

efter andra linjer.

Enligt utredningens förslag skall alla utgående livräntor från den obligatoriska

försäkringen till efterlevande och livräntor till skadade som är

beräknade efter en invaliditetsgrad av minst 20 % räknas upp med hänsyn

till prisutvecklingen under åren 1963—1967 och värdesäkras genom anknytning

till basbeloppet enligt AFL.

Omregleringen skall ske så att livräntorna omvandlas till poängtal genom

division med talet 4 700, vilket tal betecknar basbeloppet i kronor vid 1963

års ingång. Orsaken till att detta basbelopp valts är att den senaste höjningen

av äldre livräntor skedde fr. o. m. den 1 januari 1963. Fr. o. in. år 1968

skall livräntorna för varje månad utbetalas med en tolftedel av det belopp

som motsvarar gällande basbelopp multiplicerat med poängtalet.

Utredningen belyser verkningarna av förslaget med ett exempel. En person,

född år 1920, drabbades år 1944 av olycksfall i arbete och fick i anledning

härav en livränta efter en invaliditetsgrad av 30 % och en årlig arbetsförtjänst

av 3 000 kr. Livräntan omreglerades fr. o. in. år 1956 till 1 430 kr.

Fr. o. m. 1963 förhöjdes livräntan med 30 % till 1 859 kr. Sistnämnda belopp,

vilket alltså förutsätts utgå vid 1967 års utgång, blir uttryckt i talet 4 700

(= basbeloppet vid ingången av år 1963) 0,39. Om basbeloppet för januari

1968 är 6 000 kr., blir den då utgående livräntan (0,39 x 6 000 =) 2 340 kr.

Skulle basbeloppet år 1975 ha stigit till 10 000 kr., blir livräntan (0,39 X

10 000 =) 3 900 kr.

Den metod för uppräkning och värdesäkring av livränta som nu beskrivits

avser fall då livräntan utgjort den enda ersättning som utgått på grund av

yrkesskadan. Samtidigt kan förmåner utgå från andra grenar av socialförsäkringen,

stundom på grund av samma skada som föranlett livräntan. Därvid

gäller vissa bestämmelser om samordning som principiellt har den innebörden

att yrkesskadeförmånen utgår helt och reduktion sker på pensionssidan.

Utredningen har inte tänkt sig någon principiell ändring av de

gällande samordningsföreskrifterna men förordar jämkningar på ett par

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

punkter, där tillämpningen enligt utredningens mening inte får tillfredsställande

konsekvenser.

Vid utgången av år 1967 består förmånerna i samordningsfallen av en livränta

med ett i princip konstant belopp och en pensionsdel som ändras i

överensstämmelse med penningvärdets ändring. Om man i dessa fall skulle

värdesäkra livräntan fullt ut i likhet med en inte samordnad livränta, skulle

man enligt utredningens mening lägga stora tillämpningssvårigheter på den

allmänna försäkringens organ. Metoden skulle också medföra att livräntan

reducerade de särskilda tilläggen till folkpensionen. Utredningen har därför

stannat för följande lösning.

Livränta enligt YFL eller tidigare yrkesskadelagstiftning låses till tidpunkten

för den nya lagstiftningens ikraftträdande eller — om sådan livränta

skulle börja utgå senare — till tidpunkten för sammanträffandet av

livränta och pension. Viss del av livräntan får i enlighet med vad nu gäller

reducera pensionen. Denna reduktionsdel bör för framtiden stå kvar som

en konstant minskning av pensionen, vilken i övrigt får följa sina egna bestämmelser.

Den del av livräntan, som reducerar pensionen, kan i så fall

sägas ha erhållit värdebeständighet via pensionen. Med den återstående delen

— alltså den som inte går i avräkning på pensionen — förfars som

om den var fristående från samordningen. Denna del räknas upp och värdesäkras

på det sätt utredningen föreslagit.

Utredningen erinrar om att samordningsreglerna i AFL generellt innebär

att pensionsberättigad, som äger rätt till sjukpenning eller livränta enligt

YFL, skall vidkännas minskning av pensionen. I praxis har denna regel ansetts

omfatta även ersättning enligt YFL:s frivilliga försäkring. Utredningen

föreslår att för framtiden ersättningar från den frivilliga försäkringen inte

skall reducera samtidigt utgående förmåner från den allmänna försäkringen.

Utredningen har vidare övervägt om även sjukpenning enligt YFL eller

motsvarande bestämmelser bör reducera den allmänna pensionen. Utredningen

anför att reduktionsreglerna förorsakar försäkringskassorna administrativa

svårigheter och föreslår att yrkesskadesjukpenning i fortsättningen

inte skall utgöra avdragsorsak i fråga om allmän pension. Detta

kräver en bestämmelse för det fall att en yrkesskadad pensionär, som i anledning

av skadan tillerkänts livränta, sedermera drabbas av recidiv. Hans

livränta skall i sådant fall bytas ut mot sjukpenning. Någon omräkning av

minskningen på pensionen bör enligt utredningens mening inte ske. Den

av livräntan föranledda minskningen bör alltså stå kvar även under tiden för

det av recidivet föranledda sjukdomstillståndet.

Livränta, som tillkommer skadad vars arbetsförmåga är nedsatt med

mindre än 20 %, omfattas inte av den föreslagna uppräkningen och värdesäkringen.

För dessa fall föreslås att möjlighet öppnas till utbyte av livräntan

mot kapitalbelopp, om inte särskilda skäl talar däremot. Livräntetagare

som är födda före år 1903 skall dock inte omfattas av de föreslagna

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

kapitaliseringsbestämmelserna. Kapitalisering skall ske av hela livräntan

fram till 67 års ålder och en fjärdedel av livräntan för tiden därefter. Ansökan

om utbyte skall i regel ske inom två år efter bestämmelsernas ikraftträdande.

Som förut nämnts är antalet livräntor på grund av lägre invaliditet

än 20 % i runt tal 28 000.

Avgörandet av ansökningarna om utbyte ligger f. n. i första hand hos

försäkringsrådet. För att inte tynga rådet under tiden för dess avveckling

anser utredningen att beslutanderätten lämpligen bör förläggas till riksförsäkringsverket

och socialförsäkringsbolagen i första hand.

Utredningen yttrar vidare att beskattningsfrågan vid kapitalutbyte erbjuder

vissa problem. Situationen är nämligen den att engångsbelopp som

utbetalats på grund av yrkesskador enligt den före år 1955 gällande lagstiftningen

inte beskattas, medan så blir fallet i fråga om ersättningar enligt

YFL. Den yrkesskadepenning, som enligt utredningens förslag skall

kunna utgå i fall som inträffar efter utgången av år 1967, blir inte heller

beskattad. Skillnaden i beskattningshänseende beroende på när skadan

inträffat är enligt utredningens mening inte tillfredsställande. Utredningen

förordar därför att det föreslagna kapitaliseringsutbytet kan äga ram utan

att det utgivna beloppet beskattas, även om yrkesskadan inträffat under

perioden 1955—1967. Går inte detta, synes det utredningen tveksamt om

något särskilt arrangemang bör vidtas i fråga om denna kategori av livräntetagare.

Kostnaden för den förordade uppskrivningen av äldre ersättningar uppskattas

till omkring 11 milj. kr. vid ett basbelopp av 5 500 kr. Utredningen

förordar att kostnaden finansieras genom avgiftstillägg till den avgift som

arbetsgivaren skall erlägga enligt yrkesskadelagen.

Enligt beslut av 1965 års riksdag (prop. 45, L2U 41, rskr 229) skall de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagen inte få meddela försäkring

enligt YFL efter utgången av år 1967. Bolagens verksamhet skall avvecklas

enligt vissa av statsmakterna fastställda huvudgrunder under en

övergångstid av högst fem år från den 1 januari 1968. Det har förutsatts

att behövliga lagregler om avvecklingen skall antas i samband med ny lagstiftning

om yrkesskador.

Yrkesskadeutredningen anser att avvecklingen av socialförsäkringsbolagen

inte kräver någon lagfäst detaljreglering. När grunden för avvecklingen

fastställts i lag bör genomförandet kunna anförtros parterna under försäkringsinspektionens

medverkan. Enligt utredningens mening kan lagbestämmelserna

inskränkas till följande.

ömsesidigt socialförsäkringsbolag skall före utgången av år 1972, efter

avtal därom mellan bolaget och riksförsäkringsverket, på verket ha överfört

bolagets hela försäkringsbestånd samt bolagets övriga ersättningsförpliktelser

på grund av den av bolaget bedrivna försäkringsrörelsen, överförandet

skall i princip ske i den ordning som föreskrivs i 54 § YFL.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kiingl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

Sedan ett överlåtelseavtal kommit till stånd och avtalet blivit godkänt

på ordinarie bolagsstämma, skall bolaget omgående anmäla detta till försäkringsinspektionen,

som skall registrera avtalet. När så skett, är bolaget

fritaget från sina förpliktelser för det överlåtna försäkringsbeståndet. Dessa

förpliktelser åvilar i stället riksförsäkringsverket.

Tvist mellan parterna om villkoren för överlåtelsen skall avgöras genom

en skiljenämnd bestående av ordförande och fyra andra ledamöter, av vilka

parterna ntser två var. Försäkringsinspektionen utser ordförande. Av skiljenämnden

meddelad dom skall ha samma verkan som en mellan parterna

träffad överenskommelse.

Om avtal om överlåtelse inte skulle ha träffats före utgången av år 1972,

skall den för bolaget bestämda tiden för koncessionen anses ha gått till

ända vid nämnda tidpunkt. Bolaget blir då skyldigt att träda i likvidation

enligt reglerna i lagen om försäkringsrörelse.

Den som vid utgången av år 1967 är delägare i ömsesidigt försäkringsbolag

skall anses såsom delägare även för tiden därefter.

Om ytterligare föreskrifter behövs får det ankomma på Kungl. Maj :t

eller försäkringsinspektionen att meddela dessa.

Utredningen uppger att personalproblemen för bolagens vidkommande

i samband med avvecklingen kan lösas av bolagen själva utan särskilda åtgärder

från statsmakternas sida.

I fråga om försä k ringsrådets fortsatta verksamhet erinrar utredningen

om att statsmakterna förutsatt, att försäkringsrådet inte skall

medverka vid tillämpning av den nya lagstiftning som skall ersätta YFL

och att rådet skall upphöra med sin verksamhet. Det måste då sörjas för

att de mål och ärenden, som avser yrkesskador före år 1968 och som skall

bedömas enligt nuvarande lagstiftning, såvitt möjligt får en behandling

motsvarande den som föreskrivs i gällande lag. Detta innebär att rådets

funktion i dessa mål och ärenden måste övertas av något annat därför

lämpat organ.

Enligt utredningens mening kan riksförsäkringsverket inte gärna komma

i fråga. Att redan vid ingången av år 1968 föra över försäkringsrådets

uppgifter eller större delen av dem till försäkringsdomstolen anses inte

heller lämpligt. Utredningen förordar därför att försäkringsrådets arbetsbalans

förs över till försäkringsdomstolen först efter en viss övergångstid

under vilken rådet fungerar i vanlig ordning. Med hänsyn till svårigheterna

att på förhand bedöma när försäkringsrådets arbetsbalans nedbringats

i tillräcklig omfattning anser utredningen det inte lämpligt att nu fixera

någon viss tidpunkt när rådet skall upphöra. Utredningen erinrar om att

Kungl. Maj :t under senare år med riksdagens medgivande reglerat rådets

personalstyrka efter rådande förhållanden och anser det ändamålsenligt

att Kungl. Maj :t bemyndigas avpassa rådets organisation efter den sjunkande

arbetstillgången.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

En särskild grupp av ärenden, som nu avgörs i första hand av försäkringsrådet,

är sådana soin föranletts av att den skadade gjort ansökan

om att få byta ut en årlig livränta mot ett engångsbelopp. Ärenden av detta

slag som inte avgjorts vid rådets avveckling samt nytillkommande ärenden

av denna art som hänför sig till äldre yrkesskadefall bör enligt utredningens

mening få avgöras av det organ som i första instans meddelar beslut

i invaliditetsfrågor, dvs. av riksförsäkringsverket eller av socialförsäkringsbolagen

så länge dessa har att ta befattning med ärenden enligt YFL.

Frivillig grkesskadeförsäkring

Utredningen anför att den frivilliga yrkesskadeförsäkringen främst utnyttjats

för att ge skydd vid olycksfall utom arbetet samt åt självständiga

yrkesutövare. Även vissa andra kategorier har genom denna försäkringsform

fått ett skydd mot de ekonomiska följderna av yrkesskada. Den

har otvivelaktigt haft sin mission att fylla, men det är att märka att den

tillkommit och utvecklats under förhållanden som var väsentligt annorlunda

än nu i fråga om skydd vid sjukdom, invaliditet och försörj arens frånfälle.

Enligt utredningens mening ansluter sig den frivilliga yrkesskadeförsäkringen

på ett naturligt sätt till den nuvarande obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Utredningens förslag till yrkesskadelag bryter radikalt

med YFL och det torde vara mycket besvärligt att till det nya yrkesskadeskyddet

knyta ett i den allmänna försäkringen inbyggt frivilligt yrkesskadeskydd.

Det förefaller utredningen mera rationellt att det enskilda

försäkringsväsendet utnyttjas för frivillig yrkesskadeförsäkring.

Med hänsyn till det anförda anser utredningen att frivillig yrkesskadeförsäkring

inte skall meddelas efter utgången av år 1967.

Viss yrkesskadeersättning av statsmedel m. in.

Utredningen erinrar om att särskilda regler om ersättning för kroppsskada

under militärtjänst funnits sedan år 1909. Enligt utredningens

mening är det trots den allmänna försäkringens kraftiga utbyggnad

fortfarande motiverat att de som ådrar sig skador eller sjukdomar i samband

med militärtjänstgöring är skyddade på i princip samma sätt som de

som utför förvärvsarbete. Härav följer att militärskadeskyddet bör byggas

upp på samma sätt som yrkesskadeskyddet.

Utredningen föreslår att militärersättningsförordningen ersätts av en

lag om ersättning vid kroppsskada under värnpliktstjänstgöring m. m. Enligt

förslaget inordnas det ekonomiska skyddet i militärskadefall i det allmänna

försäkringsskyddet. Ersättningen skall med vissa avvikelser följa

reglerna i den föreslagna yrkesskadelagen.

Avvikelserna består främst i att även andra sjukdomar än yrkessjukdomar

blir ersättningsberättigande liksom f. n. Vidare föreslås att sjukpenning

till värnpliktiga och med dem jämställda skall utgå efter lägst

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

sjukpenningklass nr 11 i AFL. Denna sjukpenningklass motsvarar en årlig

arbetsförtjänst som uppgår till 12 000 kr. men inte till 14 000 kr. och berättigar

till en sjukpenning på 22 kr. om dagen. Vid beräkning av tilläggspension

för den som omfattas av militärskadelagen skall enligt förslaget

yrkesskadepoängen vara minst D/2, när fråga är om förtidspension för tid

före den månad då den skadade fyller 21 år, och 2Va för tiden därefter. Det

senare poängtalet föreslås gälla även för familjepension.

Ersättning för skada, som ådragits under civilförsvarstj änstg

ö r i n g m. m. och under vistelse på anstalt, skall enligt utredningens

förslag utgå från den allmänna försäkringen och följa bestämmelserna

i den föreslagna yrkesskadelagen med mindre modifikationer

i vissa fall.

I fråga om ersättning för skada under sjöfart och fiske föreslår

utredningen i första hand att en krigsolycksfallslag skall ersätta 1954

års krigstörsäkringslag. För skada som omfattas av krigsolycksfallslagen

skall enligt förslaget AFL och yrkesskadelagen samt vissa särskilda bestämmelser

gälla. Dessa bestämmelser innebär, att skadad som enligt yrkesskadelagen

är berättigad till yrkesskadepenning dessutom skall få ett motsvarande

belopp enligt krigsolycksfallslagen, dock högst sex gånger basbeloppet.

Om olycksfallet medfört döden, skall till efterlevande utgå ett

engångsbelopp som likaledes motsvarar sex gånger basbeloppet med avdrag

för vad som eventuellt utgetts till den skadade.

Utredningen anser att det ekonomiska skydd som enligt förordningarna

den 14 maj 1954 (nr 247 och 248) utgår till sjömän m. fl. och till fiskare

bör finnas kvar och att det bör lämpas efter normerna i de föreslagna

yrkesskade- och krigsolycksfallslagarna.

Enligt utredningens förslag bör de riktlinjer för uppräkning och värdesäkring

av äldre livräntor, som utredningen föreslagit för livräntor

enligt yrkesskadeförsäkringslagstiftningen, gälla även livräntor av statsmedel

som utgår enligt de till denna lagstiftning anslutna författningarna.

Förslaget innebär sålunda att livräntor, baserade på en invaliditet om minst

20 %, skall räknas upp med hänsyn till prisutvecklingen under åren 1963

—1967 och göras värdebeständiga genom anknytning till basbeloppet enligt

AFL. Livräntor, som grundas på lägre invaliditet än 20 %, skall kunna

bytas ut mot engångsbelopp, om inte särskilda skäl talar däremot.

Uppräkningen beräknas dra en kostnad för staten på ca 2,5 milj. kr.

vid ett basbelopp av 5 500 kr. och ca 4,0 milj. kr. om basbeloppet är 6 000

kr. Kostnaden för utbyte av livräntor som grundas på lägre invaliditet än

20 % beräknas till ca 20 eller 30 milj. kr., beroende på om en viss begränsning

i utbytesrätten genomförs eller ej .

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^7 år 1967

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Remissinstanserna ställer sig i allmänhet positiva till den bärande tanken

i utredningens förslag att det ekonomiska skyddet vid yrkesskada skall beredas

genom den allmänna försäkringen. Delade meningar råder emellertid

om det sätt på vilket utredningen sökt förverkliga denna tanke.

Av de remissinstanser, som yttrat sig i den principiella frågan om utformningen

av det framtida yrkesskadeskyddet, har några godtagit utredningens

förslag — i eu del fall med mer eller mindre väsentliga modifikationer

— medan ett stort antal är tveksamma eller motsätter sig förslaget.

Många remissinstanser beklagar att det inte varit möjligt att nå större

likformighet mellan skyddet vid yrkesskada och skyddet vid annan skada

eller sjukdom. De åberopar därvid att det primära bör vara den nedsättning

av arbetsförmågan som skadan eller sjukdomen medfört och inte det

sätt på vilken denna uppkommit. I flertalet remissyttranden hävdas den

meningen att särbestämmelserna om ersättning vid yrkesskada bör vara

färre än utredningen föreslagit och att reformarbetet i stället bör inriktas

på att bygga ut den allmänna försäkringen i de delar den ännu inte kan

anses tillfredsställande.

Försäkringsinspektionen tillstyrker förslaget och yttrar att det förefaller

som om utredningen gjort en avvägning, som kanske delvis kan ifrågasättas

men ändå i stort sett ter sig rimlig, mellan å ena sidan intresset

att av administrativa och principiella skäl driva integrationen mycket långt

och å andra sidan önskemålen att med hänsyn till tidigare förmånssystem

inom yrkesskadeförsäkringen bereda de yrkesskadade särskilda förmåner.

Inspektionen tillägger att vissa av dessa förmåner pekar på behov av att i

ett framtida läge när tillräckliga resurser står till förfogande vidga den

allmänna försäkringens förmåner och på detta sätt nå en ytterligare samordning.

Statens handikappråd har liknande uppfattning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska personalpensionskassan,

som åberopar riksförbundets yttrande, delar utredningens mening

att de yrkesskadade inte skall vara hänvisade till enbart den allmänna försäkringens

förmåner och framhåller den stora betydelse som yrkesskadeförsäkringen

haft för att på ett smidigt sätt reglera yrkesskador. Socialförsäkringsbolagens

förening anser att förslaget väl tillgodoser önskemålet att

ersättningsgrunderna så långt möjligt görs gemensamma för yrkesskador

och andra Skador. Förslaget medför i en del fall försämringar för de yrkesskadade

jämfört med nuvarande system men också fördelar, vilket gör att

förslaget som helhet kan accepteras.

LO yttrar i anslutning till vad utredningen anfört i sin principiella

motivering att tanken att samma ersättning bör utgå vid yrkesskada som

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr lb7 år 1967

vid annan skada är riktig, om risken att bli skadad är densamma för alla.

Så är dock inte fallet. Utom den allmänna risken att bli skadad får nämligen

den yrkesarbetande även bära de skaderisker som finns vid alla slag

av produktivt arbete utan att själv direkt kunna påverka den risksituation,

i vilken han blivit satt på grund av sin anställning. Denna risk bedöms

av LO som betydande och tilltagande. Mot denna risk skall de anställda

genom ett obligatoriskt försäkringssystem i princip garanteras ett ekonomiskt

skydd av sådant slag att inget inkomstbortfall åsamkas dem. Denna

principiella ståndpunkt innebär inte, att LO motsätter sig en lagteknisk

samordning om en sådan är motiverad och önskvärd av administrativa

skal. Samordningen får dock inte medföra en sänkning av de yrkesskadades

förmånsnivå bara därför att vissa administrativa fördelar står att

vinna. I stället bör trygghetsanordningarna för de anställda utvecklas och

förbättras i likhet med övriga trygghetsanordningar på socialpolitikens

område. Detta krav kan med desto större berättigande ställas mot bakgrunden

av bl. a. de stigande yrkesskaderisker som näringslivets snabba

expansion och omvandling medför. LO pekar vidare på att stora arbetstagargrupper

i dag är garanterade full lön vid yrkesskada. Att under sådana

förhållanden generellt sänka förmånsnivån för de arbetstagarkategorier

som har att bära stora yrkesskaderisker är ur social rättvisesynpunkt

en orimlighet som inte kan godtas av LO.

Om inte de av LO fordrade ersättningshöjningarna genomförs, bör

enligt LO:s mening en ny utredning av gällande yrkesskadeförsäkringslag

företas från den utgångspunkten att någon samordning mellan AFL och

YFL inte bör ske. Innan denna utredning slutförts bör dock samtliga livräntor

omregleras genom den föreslagna anknytningen till basbeloppet och

inkomsttaket höjas.

TCO är ense med utredningen om att vissa särförmåner är motiverade

vid yrkesskador främst på grund av att det i Sverige liksom i andra industriländer

är en hävdvunnen uppfattning på arbetsmarknaden, att skador

som uppkommer till följd av ett anställningsförhållande skall kunna kompenseras

med större ersättning än andra skador. Med hänsyn härtill är det

enligt TCO:s mening svårt att acceptera, att yrkesskadeskyddets inordnande

i den allmänna försäkringen skall medföra påtagliga försämringar för de

yrkesskadade. I den mån skillnader i ersättningsnivåerna försvårar en sammansmältning

av försäkringssystemen bör den allmänna försäkringens förmåner

successivt förbättras. TCO tillstyrker förslaget under förutsättning

att försämringarna i förhållande till nuvarande ersättningsnivåer elimineras.

SR anser det principiellt riktigt att yrkesskadeskyddet inordnas i den

allmänna försäkringen men pekar på att utredningens förslag medför vissa

försämringar för de yrkesskadade.

Svenska landstingsförbundet tillstyrker att lagstiftningen utformas enligt

de av utredningen förordade principerna men finner det svårt att ta

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^7 är 1967

ställning till vilka kompletteringsförmåner som bör utgå. Förbundet ifrågasätter

om inte de föreslagna ersättningarna vid yrkesskada totalt sett är

av sådan omfattning att det berättigade i dem bör diskuteras ytterligare.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att det fram

för allt ur administrativ synpunkt är beklagligt att det skydd som AFL

ger i vissa fall måste anses otillräckligt vid yrkesskada.

Statens personalpensionsverk ifrågasätter om inte AFL:s regler efter viss

utbyggnad bör anses ge ett tillräckligt skydd även vid yrkesskada, bortsetl

eventuellt från särskild engångsersättning på grund av lyte och stadigvarande

men. Enligt pensionsverkets mening kan det knappast göras gällande,

att ett olycksfall i arbete försätter en person i en svårare situation

än ett olycksfall som inte rubriceras som yrkesskada. Också Kommunernas

pensionsanstalt anser det tämligen ovidkommande på vilket sätt skadan

uppkommit. Enligt anstaltens mening bör förslaget överarbetas så att

man begränsar undantagen från AFL:s regler och minskar de administrativa

svårigheterna.

Hovrätten för Övre Norrland finner att skälen för en generösare behandling

av olycksfall i arbete vid nuvarande utformning av den allmänna försäkringen

alltjämt får anses vara så starka, att vissa särregler är påkallade.

Frågan är dock om det längre finns skäl att samla yrkesskadereglerna i

en särskild lag och om det inte skulle vara fördelaktigare att arbeta in

dem i AFL. Hovrätten anser att skälen för en särskild yrkesskadelag blir

svagare ju mindre skillnaderna blir mellan de olika systemen. Om det även

i framtiden skall gälla särskilda regler för de yrkesskadade, synes enligt

hovrättens mening en utbyggnad av den allmänna försäkringen vara att

föredra framför att behålla en särskild yrkesskadelag. Göta hovrätt har

liknande uppfattning om den lagtekniska utformningen av yrkesskadeskyddet.

Riksförsäkringsverket instämmer i utredningens programförklaring att

det ekonomiska skyddet vid yrkesskada bör infogas i den allmänna försäkringen

men anser att förslagen endast i viss utsträckning följer det uppställda

programmet. Enligt verkets mening är det av primärt intresse i

vad mån särskilda förmåner över huvud skall utges vid yrkesskada och

i vad mån skyddet vid yrkesskada skall ha en annan omfattning i personellt

hänseende än den allmänna försäkringen. Svaret på den första frågan

måste främst grundas på en bedömning huruvida den allmänna försäkringen

ger ett skydd, som kan anses vara tillräckligt i olika fall, men

det är enligt verkets mening nödvändigt att inte bara beakta denna försäkrings

nuvarande utformning utan även på olika områden undersöka

möjligheterna till ändringar, som inom den allmänna försäkringens ram

ger bättre skydd även då det inte är fråga om yrkesskada. Efter sådana

överväganden har verket kommit till den uppfattningen, att en fullständig

avveckling av systemet med särförmåner vid yrkesskada kan vara en

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

tänkbar lösning på längre sikt men inte helt möjlig i nuvarande läge. Verket

delar således utredningens uppfattning att vissa merförmåner är motiverade

vid yrkesskada f. n.

Riksförsäkringsverket behandlar i fortsättningen utformningen och omfattningen

av de yrkesskadades särförmåner. Utredningen har, yttrar verket,

valt utvägen att utarbeta förslag till en särskild yrkesskadelag som

i stor omfattning innehåller direkta eller indirekta hänvisningar till AFL.

Enligt verkets mening är denna lösning föga tillfredsställande ur praktiska

och allmänna synpunkter. Det kan uppenbarligen inte vara lämpligt att en

jämförelse mellan två lagstiftningar skall bli nödvändig för att i enskilda

fall fastställa huruvida och i vilken omfattning rätt till viss socialförsäkringsersättning

föreligger. I vart fall bör AFL innehålla de grundläggande

bestämmelserna om de merförmåner som anses böra utgå till de yrkesskadade

samt om förmånernas administration och finansiering. Verket anser

vidare att utredningen inte tillräckligt beaktat följdverkningarna av sitt

förslag på socialförsäkringen i övrigt och erinrar om pågående utredningar

på sjukförsäkringens och pensioneringens områden. Enligt verkets

mening fyller förslaget inte i administrativt hänseende de krav som bör

ställas. Verket anser att en genomgripande omarbetning av förslaget är nödvändig.

På grund härav och med hänsyn till svårigheterna att på ett tillfredsställande

sätt föra ut lagstiftningen i det praktiska livet fr. o. m. år

1968 är enligt verkets mening ett uppskov med en ny yrkesskadelagstiftning

motiverat.

Försäkringsrådet (majoriteten) yttrar att en utvidgad samordning inte

hör ske, förrän det allmänna skyddet byggts ut så att det kan godtas utan

några särregler för de yrkesskadade. Ett accepterande av utredningens förslag

skulle försvåra en fullständig samordning och dessutom föregripa ställningstagandet

till sjukförsäkringsutredningens förslag. Rådet kan inte förorda

en lagstiftning som i flera avseenden låter de yrkesskadade få en förmånligare

ställning i ersättningshänseende och som inför nya ersättningsformer

och ersättningsgrunder enbart för yrkesskadade. Samhällets resurser

bör i stället inriktas på att komplettera det allmänna skyddet. Rådet förordar

att yrkesskadeförsäkringslagen behålls tills vidare med vissa ändringar. Två

ledamöter i försäkringsrådet uttalar att de i princip godtar förslaget.

Svenska arbetsgivareföreningen delar utredningens målsättning men anser

att utredningen mycket ofullständigt förverkligat denna. Föreningen anser

att större restriktivitet i fråga om särskilda förmåner vid yrkesskada är

motiverad och framhåller att de föreslagna särbestämmelserna försvårar en

fullständig samordning av socialförsäkringarna på längre sikt. Skogs- och

lantarbetsgivaref öreningen kan inte tillstyrka att förslaget läggs till grund

för ny lagstiftning utan förordar att det omarbetas. Under tiden bör YFL

behållas med de ändringar som kan göras redan nu för att få bättre överensstämmelse

med övriga socialförsäkringar. Riksförbundet landsbygdens folk

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1967

anser att förslaget inte innebär en tillfredsställande lösning av samordningsoch

reformproblemen. Förbundet avstyrker därför att förslaget läggs till

grund för lagstiftning.

Försäkringskasseförbundet finner det anmärkningsvärt att utredningen

inte kommit fram till en fullständigare samordning och beklagar att den nya

lagstiftningen inte kunnat inrymmas i AFL. Enligt förbundets mening bör

särbestämmelser vid yrkesskada inte förekomma eller i vart fall starkt

begränsas. Förbundet anser att förslaget inte är ägnat att läggas till grund

för en lagstiftning. De allmänna försäkringskassorna bär samma mening.

Medicinalstyrelsen anser att förslaget inte innebär någon tillfredsställande

integration mellan yrkesskadeslcyddet och den allmänna försäkringen. Styrelsen

betonar att särbestämmelserna om ersättning vid yrkesskada bör

starkt begränsas, vilket blir möjligt om den allmänna försäkringen byggs ut.

Styrelsen föreslår att förslaget överarbetas. Sveriges läkarförbund, till vars

yttrande SACO hänvisar, har i stort sett samma uppfattning.

Utredningens förslag om uppskrivning och värdesäkring av utgående livräntor

tillstyrks allmänt eller lämnas utan erinran bortsett från vissa detaljanmärkningar.

Yrkesskadeskyddets allmänna omfattning

Vad utredningen anfört och föreslagit i denna del har med ett par undanlag

i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Utredningens förslag att behålla och vidga yrkesskadeskyddet för yrkesutbildningselever

m. fl. hälsas med tillfredsställelse av statens handikappråd,

skolöverstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, DO och TCO. LO ifrågasätter

dock lämpligheten av att endast de studerande som är berättigade

till studiehjälp eller studiemedel skall tillhöra den försäkrade personkretsen,

eftersom det finns ett flertal elevsysselsättningar vid vilka dessa studiesociala

förmåner inte utgår. Som exempel nämns praktisk yrkesutbildning

på fritiden, där arbetsmiljön och risksituationerna är sådana att de direkt

kan jämställas med den normala arbetsplatsens. Riksförsäkringsverket anser

att studerande av alla slag bör tas undan från de särbestämmelser för

yrkesskadade som i övrigt kan anses befogade. Verket erinrar om att denna

kategori redan nu har rätt till sjukvårdsersättning inom ramen för den allmänna

försäkringen. Ett kompletterande sjukpenningskydd bör kunna ordnas

genom frivillig individuell eller kollektiv sjukpenningförsäkring enligt

bestämmelserna i 21 kap. AFL. Det invaliditetsskydd, som nu vid sidan av

folkpensioneringen lämnas vissa yrkesutbildningselever inom yrkesskadeförsäkringens

ram, bör enligt verkets mening avlösas av ett allmänt system

för tilläggspensionering av yngre personer som inte har förvärvsarbete.

Utredning om ett sådant system pågår inom pensionsförsäkringskommittén.

Försäkringskasseförbundet liksom flertalet allmänna försäkringskassor

anser att lösningen av denna fråga bör anstå i väntan på resultatet av

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

den nämnda kommitténs arbete. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen finner

det knappast konsekvent att yrkesskadeskyddet skall omfatta även

grundskolelever vid praktisk yrkesorientering, eftersom dessa elever är

undantagna från arbetarskyddslagens tillämpning

Utredningens uppfattning att skyddet mot skada vid färdolycksfall skall

bestå möts av erinran från riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen samt

Skogs- och lantarbetsgivaref öreningen. Riksförsäkringsverket anser att redan

den allmänna försäkringens utbyggnad talar för att ett särskilt skydd

vid dessa olycksfall inte längre är motiverat. Verket tillägger att flertalet

färdolycksfall numera torde inträffa till följd av motorfordonstrafik och att

det synes föga rationellt att, som nu är fallet, inte mindre än fem obligatoriska

försäkringar skall träda i funktion vid sådana olycksfall, nämligen

sjukförsäkringen, folkpensioneringen, tilläggspensioneringen, trafikförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen.

LO delar utredningens uppfattning att skyddet vid färdolycksfall skall

bestå och erinrar om att ILO-konventionen nr 121 villkorslöst fordrar att

den nationella lagstiftningen omfattar färdolycksfallen.

I frågan om sjömäns yrkesskadeskydd anför TCO att vägande skäl kan

anföras för att sjömän som regel bör omfattas av yrkesskadeskyddet under

all landpermission. På grund härav och då utredningen inte närmare undersökt

denna fråga kan TCO inte godta utredningens avvisande inställning.

LO anser att frågan bör utredas särskilt. Sveriges redareförening anser att

sjömansyrket är av den art, att vissa andra synpunkter bör anläggas i

fråga om färdolycksfall än när det gäller anställda på land.

Ersättning vid sjukdom

Utredningens förslag att utsträcka den nuvarande samordningen mellan

sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna så att den omfattar hela sjukdomstiden

anses av flertalet remissinstanser vara en i princip riktig och från administrativa

synpunkter önskvärd reform. Några remissinstanser har dock

avvikande mening.

LO anser sålunda att utredningen alltför ensidigt utgått från de administrativa

fördelar som står att vinna genom att utsträcka samordningen så

att den omfattar hela sjukdomstiden. Enligt LO:s mening bör samordningen

ske »uppåt», dvs. så att de fördelaktigaste förmånerna blir normgivande. LO

anför vidare att när LO vid samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

år 1953 tillstyrkte förslaget om en viss självrisk detta skedde

samtidigt med införandet av en obligatorisk sjukförsäkring som totalt innebar

en väsentligt ökad social trygghet för de anställda. Utredningens förslag

innebär i fråga om sjukvårdsförmåner endast att självrisken ökar och att

denna drabbar långtidsfallen. En sådan försämring av sjukvårdsförmånerna

i samband med yrkesskada kan LO inte acceptera. LO kan inte heller godta

att man inte skall ha möjlighet att efter den nuvarande samordningstidens

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

utgång pröva om sjukpenningklassplaceringen för de yrkesskadade. TCO

och SR har liknande upppfattning.

I fråga om rätten till sjukvårdsersättning är remissinstanserna nästan

undantagslöst ense med utredningen om att de yrkesskadade åtminstone tills

vidare skall få ersättning för tandläkarvård och sjukvård utom riket efter de

faktiska kostnaderna om de anses skäliga. Riksförsäkringsverket ifrågasätter

dock om det är nödvändigt att behålla reglerna om sjukvård utom riket.

Dessa regler har enligt verkets mening sin största betydelse i att de gör det

möjligt för arbetsgivare och speciellt för redare att från försäkringen få tillbaka

så mycket som möjligt av de utgifter för anställdas sjukvård utomlands

som de enligt lag eller anställningsavtal kan vara skyldiga att betala. Detta

intresse torde i första hand böra tillgodoses genom förbättring av ersättningarna

för sjukvård utom riket i den allmänna försäkringen. Försäkringsrådet

(majoriteten) anser att man inte bör föregripa ställningstagandet till förslaget

om tandvårdsförsäkring och till frågan om en generellt vidgad rätt till ersättning

för sjukvård utom riket inom den allmänna försäkringens ram.

Socialförsäkringsbolagens förening ifrågasätter om inte särskild ersättning

bör utgå till yrkesskadade för vissa specialistundersökningar och för resor

vid vissa behandlingar.

Flera remissinstanser anser att de för yrkesskadade föreslagna särreglerna

om sjukpenningklassplacering och om klassändring efter inkomstanmälan

kan leda till överkompensation och för vissa andra försäkrade svårbegripliga

resultat. Vad man särskilt vänder sig mot är att det skulle finnas två

metoder för att bestämma sjukpenning, en vid sjukdom och skador i allmänhet

och en annan vid yrkesskador. Svenska landstingsförbundet, Svenska

stadsförbundet och Svenska kommunförbundet har i och för sig inte något

att erinra mot det föreslagna sättet för placering i sjukpenningklass men

ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl för att särbehandla yrkesskadade

i detta avseende. Försäkringskasseförbundet ansluter sig till vad ledamoten

Hultström anfört i sin reservation om ersättning vid sjukdom.

LO tillstyrker förslaget att anmälan för placering i sjukpenningklass eller

ändring till högre klass för yrkesskadade skall gälla från dagen efter det

anmälan kom in till försäkringskassa.

Riksförsäkringsverket yttrar att de nuvarande reglerna om när klassplacering

blir gällande i vissa fall medför mindre tillfredsställande verkningar.

Så kan bli fallet, när inkomst av förvärvsarbete anmäls av någon som inte

förut haft sådant arbete och därför inte är placerad i sjukpenningklass eller

såsom hemmafru är placerad i klass nr 1. Verket förordar därför sådan ändring

av AFL att för sådana försäkrade placering i sjukpenningklass blir

gällande redan fr. o. in. dagen efter den då anmälan kom in till försäkringskassan.

Genom en sådan bestämmelse nås en generell förbättring som omfattar

även yrkesskadade. Däremot anser verket inte lämpligt att vare sig för

yrkesskadade eller för andra göra ändring i den allmänna försäkringens

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 247 år 1967

regler om verkningarna av anmälan om inkomsthöjning för personer, som

är placerade i sjukpenningklass nr 2 eller högre. En sådan åtgärd skulle

öppna möjlighet för en person med sviktande hälsa att ordna med en uppklassning

strax före sjukskrivning och avtrubba känslan för skyldigheten att

omedelbart anmäla inkomständringar. Svenska försäkringsbolags riksförbund

och Socialförsäkringsbolagens förening ifrågasätter om inte felaktigheter

i sjulcpenningklassplaceringen borde kunna rättas till under sjukskrivningsperioder

i större utsträckning än som nu är fallet.

Ersättning vid invaliditet

Mot förslaget om ersättning vid invaliditet anmärker flertalet av de

remissinstanser som yttrat sig i frågan. Erinringarna riktar sig främst mot

invaliditetsgraderingen, kompensationsnivån och anordningen med yrkesskadepoäng.

Riksförsäkringsverket erinrar till en början om att antalet ärenden som

rör ersättning vid invaliditet är ringa jämfört med dem som gäller ersättning

vid sjukdom. Några mera vägande administrativa skäl kan därför inte anföras

mot en särbehandling av yrkesskadefallen när det gäller ersättning vid

invaliditet. Det är dock från såväl de försäkrades som de administrativa organens

synpunkt uppenbart att en samordning av reglerna om ersättning vid

yrkesskada och vid annan skada och sjukdom inte bör ske till priset av att

reglerna blir mer än rimligt invecklade. Med hänsyn till den för Sveriges del

alltmer brännande frågan om en internationell samordning av olika länders

socialförsäkringssystem bör man vidare eftersträva en klar gränsdragning

mellan ersättning av allmän pensionskaraktär och speciella yrkesskadeersättningar.

Utredningens förslag fyller enligt verkets mening inte dessa

krav. Mest påfallande i detta avseende är, fortsätter verket, reglerna om

yrkesskadepoäng, som kan antas leda till vittgående krav på ändringar även

då det inte är fråga om yrkesskada. Detta problem hänger nära samman med

frågan om tilläggspension för unga personer som drabbas av invaliditet.

Denna fråga utreds av pensionsförsäkringskommittén. Enligt verkets uppfattning

bör det vara uteslutet att innan kommitténs förslag avlämnats företa

sådana ingrepp i tilläggspensionssystemet som yrkesskadeutredningen föreslagit.

Ställningstagandet till en definitiv samordning av yrkesskadeförsäkringen

och folkpensioneringen bör också anstå något. Även om nu anförda

synpunkter i och för sig inte utgör ett skäl mot en provisorisk samordning

av yrkesskadeförsäkringens livräntesystem och den allmänna försäkringens

pensionssystem anser verket att starka skäl talar för att även provisoriska

åtgärder får anstå i väntan på pensionsförsäkringskommitténs betänkande.

Riksförsäkringsverket anför vidare att det för att slippa särbestämmelser

om ersättning vid invaliditet på grund av yrkesskada kan vara befogat att

pröva om den allmänna pensioneringens invaliditetsgradering och kompensationsgrader.

Därvid kan diskuteras att sänka den undre gränsen för rätt

G — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 747

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

till pension från nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften till minst

eu tredjedel. Kompensationsnivån skulle kunna bestämmas så att hel pension

utges vid fullständig arbetsoförmåga samt två tredjedelar resp. en

tredjedel av hel pension vid nedsättning av arbetsförmågan med två tredjedelar

resp. en tredjedel. En mera omfattande omläggning av de nuvarande

reglerna kan också tänkas. Verket framhåller vidare att skador som medför

framtida men av relativt ringa omfattning sällan medför mera varaktig

inkomstminskning. Enligt verkets mening är det därför meningslöst att

med den allmänna pensioneringens metod för invaliditetsbedömning föreskriva

rätt till livsvarig pension vid så låg invaliditetsgrad som en sjättedel,

vare sig inkomstminskningen beror på yrkesskada eller annan skada eller

sjukdom. Om den nedre gränsen sätts vid en nedsättning av arbetsförmågan

med en tredjedel bör det finnas möjligheter att undvika särregler för yrkesskadade.

Verket avstyrker bestämt att pension skall kunna utgå vid lägre

invaliditetsgrad än en tredjedel.

Riksförsäkringsverket anser att man, om YFL behålls tills vidare, bör tänka

sig en mindre tabellbunden invaliditetsbedömning än f. n.

Försäkringskasseförbundet ansluter sig i frågan om yrkesskadepoäng

till ledamoten Hultströms reservation. 1 fråga om invaliditetsgradering och

kompensationsnivå anser förbundet att målet bör vara en fullständig integrering

mellan yrkesskadeskyddet och skyddet från den allmänna pensioneringen.

Nedre gräns för rätt till förtidspension bör vara nedsättning av

arbetsförmågan med en tredjedel. Utredningens förslag om halv förtidspension

vid halv nedsättning av arbetsförmågan finner förbundet motiverat

men denna kompensationsgrad bör gälla för samtliga försäkrade. Vid lägre

nedsättning av arbetsförmågan än en tredjedel bör övervägas effektiva

arbetsvårdande åtgärder. De allmänna försäkringskassorna har samma

uppfattning.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter om det är motiverat att

sätta den nedre gränsen för de yrkesskadades rätt till förtidspension så

lågt som utredningen föreslagit. Om så sker bör förmånen betecknas som

en särskild yrkesskadeförmån och inte som en pensionsförmån. Förslaget

om särskild poängberäkning för tilläggspension åt yrkesskadade avstyrks.

Föreningen hänvisar i denna fråga till den utredning som pågår inom pensionsförsäkringskommittén.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen kan biträda

att invaliditetsskyddet vid yrkesskada utgår som en övergångsform

redan vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en sjättedel. Därvid

förutsätts att förmånen betecknas som en särskild yrkesskadeförmån. I

fråga om yrkesskadepoäng ansluter sig föreningen till ledamoten Hultströms

reservation. Även Riksförbundet landsbygdens folk ansluter sig

till reservationen. I övrigt anför riksförbundet att utredningens förslag

skulle medföra en komplicerad och ur sociala rättvisesynpunkter olämplig

anordning. Förslaget bör därför grundligt omprövas.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1967

Statens avtalsverk ifrågasätter om den olika behandlingen av invaliditet

på grund av yrkesskada och invaliditet på grund av annan skada eller

sjukdom är i alla avseenden motiverad. Verket erinrar om att flera av de

frågor som utredningen haft att ta ställning till är aktuella också för pensionsförsäkringskommittén.

Enligt verkets mening bör därför pensionsförsäkringskommitténs

förslag avvaktas innan man tar ställning till yrkesskadeutredningens

förslag.

LO godtar i princip utredningens förslag men anser att det bör byggas ut

i vissa avseenden. LO föreslår att folkpension på grund av yrkesskada bör

kunna kompletteras med barntillägg även om den skadade är en gift kvinna

samt med hustrutillägg. Vidare bör invaliditetstillägg och invaliditetsersättning

till den som blivit blind på grund av yrkesskada utgå också om

han var 63 år eller äldre när skadan inträffade. I fråga om tilläggspensionen

finner LO utredningens konstruktion med yrkesskadepoäng vara

en god lösning av ett svårt problem. LO anser det dock inte rimligt att

den s. k. 15-årsregeln skall kunna leda till lägre pension för äldre försäkrade.

LO tillstyrker förslaget om invaliditetsbedömningen och anser att det

ger utrymme för en individuell bedömning med hänsyn till den skadades

egna möjligheter och de förhållanden som råder på arbetsmarknaden. Enligt

organisationens mening är det ställt över all diskussion att den lägsta invaliditetsgrad

som berättigar till förtidspension i yrkesskadefallen bör vara

lägre än den som gäller inom den allmänna pensioneringen. LO godtar en

nedre invaliditetsgräns vid en nedsättning av arbetsförmågan med minst en

sjättedel liksom förslaget om två nya invaliditetsgrupper. LO anser dock att

kompensationsnivån inom de två nya grupperna bör vara en tredjedel resp.

en sjättedel i stället för föreslagna en fjärdedel resp. en åttondel.

TCO tillstyrker utredningens förslag om kompensationsskala för de yrkesskadade

och anser att den bristande överensstämmelse som härigenom

kommer att råda mellan yrkesskadeskyddet och pensionsskyddet i allmänhet

så småningom bör kunna undanröjas genom en förbättring av bestämmelserna

i AFL. TCO föreslår att den uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten

som utredningen föreslagit vid 19 och 21 års ålder kompletteras

med ytterligare uppräkningar vid 25, 30 och 35 års ålder. SR accepterar

utredningens förslag att den nedre gränsen för förtidspension för de yrkesskadade

sätts vid en sjättedel och har i fråga om kompensationsgraden

samma uppfattning som LO.

Medicinalstyrelsen avstyrker förslaget om två nya invaliditetsgrupper för

de yrkesskadade. Anses en nyordning nödvändig bör den enligt styrelsens

mening gälla generellt inom den allmänna pensioneringen. Sveriges läkarförbund

understryker svårigheterna att göra invaliditetsbedömningar, när arbetsförmågans

nedsättning understiger hälften. Förbundet förordar att vid

nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften förtidspension generellt utges

med hälften av hel förtidspension i stället för som f. n. med en tredjedel.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 1V7 år 1967

Kommunernas pensionsanstalt ifrågasätter om inte den nedre invaliditetsgränsen

bör höjas avsevärt och anser att samma regler bör gälla för yrkesskada

och för annan skada. Om det inte är möjligt att få full överensstämmelse

bör enligt pensionsanstaltens mening ersättning vid lägre invaliditetsgrader

utgå i form av engångsbelopp — dock ej av typen yrkesskadepenning

— och beloppet vara skattefritt.

Hovrätten för Övre Norrland anser att skäl talar för att den nedre invaliditetsgränsen

sätts högre än vad som är fallet såväl enligt YFL som enligt

förslaget. Hovrätten yttrar vidare att den fingradering av nedsättningen

av arbetsförmågan som förutsätts i förslaget torde vara svår att göra på

ett helt övertygande sätt, svårare än med det äldre systemets lytestaxa.

Försäkringsinspektionen har ingen invändning mot att ersättning skall

utgå även vid låg invaliditet. Förslagen om minimipoäng samt om vissa

förhöjningar av poängen från 21 år om skadan inträffat före denna ålder

är enligt inspektionens mening ett steg i rätt riktning. Statens handikappråd

har liknande uppfattning och förordar vissa justeringar av reglerna

om poängberäkningen. Handikapprådet föreslår vidare viss förbättring av

kompensationsnivån inom de två nya invaliditetsgrupperna.

Svenska försäkringsbolags riksförbund finner utredningens förslag i huvudsak

rimliga och väl avvägda. Socialförsäkringsbolagens förening har liknande

uppfattning.

Ersättning till efterlevande

Utredningens förslag i fråga om ersättning till efterlevande har endast

i ringa omfattning föranlett kommentarer från remissinstansernas sida.

TCO anser att så länge änka har rätt till efterlevandelivränta sådan rätt

bör finnas kvar för änkling.

Ersättning för lyte och men m. m.

Remissinstansernas inställning till utredningens förslag om särskilda

yrkesskadeförmåner — yrkesskadepenning, särskilda hjälpmedel och begravningshjälp

— är mycket skiftande. Många remissorgan anser att sådana

förmåner kan vara motiverade i och för sig men att de bör tillkomma

alla försäkrade och inte bara de yrkesskadade. Mest omstridd är frågan om

yrkesskadepenning, dvs. ersättning för lyte och men. Utredningens

förslag godtas i princip eller lämnas utan erinran av några remissinstanser

men möter invändningar i flera yttranden. Åtskilliga remissinstanser —■

både sådana som i princip godtar förslaget och sådana som ställer sig

avvisande —- är kritiska mot de förordade grunderna för yrkesskadepenningens

beräkning och befarar betydande svårigheter vid den praktiska

tillämpningen.

Försäkringsinspektionen yttrar att yrkesskadepenningen kanske är den

förmån som det är svårast att framdeles få någon motsvarighet till i den

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1067

allmänna försäkringen och som därför på ett särskilt sätt träffas av argumentet,

att ett handikapp av viss svårighetsgrad representerar samma behov

oavsett om orsaken är yrkesskada eller inte. Det kan också diskuteras

om det inte, inom en begränsad kostnadsram, i stället finns andra reformer

som dels är ännu mer angelägna än dessa kontanta engångsbelopp och dels

också kunde peka fram emot framtida förbättringar inom den allmänna

försäkringen. Som exempel nämner inspektionen behoven inom den medicinska

rehabiliteringen, det ekonomiska stödet under sådan rehabilitering

och behovet att göra invalidförmånerna standardsäkra. De kontanta engångsbeloppen

är dock utomordentligt värdefulla för de skadelidande som

kan få dem. I de fall ett skadeståndsrättsligt ansvar för arbetsgivaren blir

aktuellt fyller de dessutom funktionen att begränsa eller undanröja verkningarna

av ett sådant ansvar. Inspektionen vill därför inte göra annat

yrkande än att de förordade föreskrifterna om yrkesskadepenning överarbetas.

Statens handikappråd anser att starka skäl talar för förslaget. Föreskrifterna

om yrkesskadepenning bör dock ses över.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det följdriktigt att ersättningen

för eventuellt inkomstbortfall kompletteras med eu ersättning för

icke-ekonomisk skada men ifrågasätter om inte en ytterligare differentiering

efter ålder bör göras så att en något högre ersättning än normalbeloppet

utges till yngre personer. Socialförsäkringsbolagens förening anför att

utredningens målsättning varit att det ekonomiska skyddet vid yrkesskada

skall fogas in i den allmänna försäkringen. För att få ett tillfredsställande

yrkesskadeskydd har särskilda förmåner tillskapats som komplement. Med

denna utgångspunkt synes enligt föreningens mening tanken bakom yrkesskadepenningen

böra vara att skapa en ersättningsform för sådana invaliditetsfall

inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen som faller bort på

grund av den allmänna försäkringens regler om rätt till förtidspension.

Däremot kan yrkesskadepenningen knappast anses motiverad som en tillbiggsersättning

när förtidspension utges. Föreningen tillägger att om yrkesskadepenning

anses böra utgå även i de fall då den skadade får förtidspension,

yrkesskadepenningens storlek bör beräknas med hänsyn härtill.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det tveksamt om det vid tillämpning

av den allmänna försäkringens invaliditetsbegrepp på de yrkesskadade

finns anledning att för dem införa en inom socialförsäkringen i övrigt

okänd förmån. Trots sina principiella betänkligheter mot yrkesskadepenningen

vill föreningen dock inte motsätta sig förslaget, eftersom ersättning

för lyte och men har gammal hävd inom yrkesskadeskyddet.

LO framhåller att utredningsmajoritetens motivering för och förslagom

en avtrappning av yrkesskadepenningen efter 50 år inte beaktar de

äldres situation i dagens högt rationaliserade produktion. LO anser det

nödvändigt att samtliga yrkesskadepenningbelopp höjs med minst två

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i7 år 1967

basbelopp, om förslaget skall kunna accepteras, och förutsätter att yrkesskadepenningen

inte beskattas.

Från den försäkrades synpunkt kan det enligt TCO.s uppfattning betraktas

som skäligt att en integrering av yrkesskadeskyddet med den allmänna

försäkringen inte medför en försämring i jämförelse med nuvarande bestämmelser.

Vid lägre invaliditetsgrader, till vilka majoriteten av skadefallen

kan hänföras, kommer yrkesskadepenningen att vara den enda ersättningen

för en yrkesskada. En jämförelse mellan nivåerna av de nuvarande

livräntorna och de föreslagna beloppen i yrkesskadepenning visar

att dessa senare innebär en betydligt lägre ersättning än som skulle ha

utgått om motsvarande skada hade kompenserats genom livränta under en

genomsnittlig återstående livstid. TCO anser att det särskilt vid skador

som leder till högre grad av invaliditet är viktigt att ersättningsbeloppen

bär sådan storlek att verklig lättnad kan beredas den skadade och menar

att de föreslagna ersättningarna inte kan fylla sin avsedda funktion, om

de inte höjs med två basbelopp. En förutsättning för att engångsbelopp

skall kunna godtas är vidare att beloppen inte beskattas. Även SR anser

att beloppen bör höjas avsevärt. SR yttrar vidare att minskning av yrkesikadepenningen

på grund av den skadades ålder inte bör ske, om den skadade

inte fyllt 60 år.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet har inte något

att erinra mot yrkesskadepenningens ändamål och storlek men anser att

benämningen är ägnad att leda till förväxling med sjukpenning vid yrkesskada.

Riksförsäkringsverket framhåller att de nuvarande yrkesskadelivränLorna

i princip inte är avsedda att kompensera för lyte och men. Med hänsyn

härtill bör yrkesskadepenningen ses som en ny förmån. Eftersom det

inte kan anses ha varit meningen med utredningen att utsträcka yrkesskadeskyddet

utöver vad som gäller f. n. bör ersättningen enligt verkets mening

inte utformas så som föreslagits, särskilt som den försämring i livssituationen

som utredningen åberopar i lika hög grad föreligger vid många andra

skador än yrkesskador. Även andra omständigheter än principiella synpunkter

talar mot utredningens förslag. Verket nämner metoden för ersättningens

beräkning, schabloniseringen och därav följande bristande hänsyn

till individuella faktorer. Vad som kan motivera en engångsersättning

av den föreslagna typen, fortsätter riksförsäkringsverket, torde i och för

sig inte vara behovet av en kompensation för lyte och men utan i stället

ett eventuellt behov av att kompensera ett förhållandevis lågt eller tillfälligt

inkomstbortfall som inte medför rätt till förtidspension. I direktiven

för utredningen har en ersättningsform motsvarande den föreslagna yrkesskadepenningen

uppenbarligen förutsatts endast i fall då invaliditetsgraden

är så låg att pension inte kan förekomma. Verkets uppfattning är, att särskild

yrkesskadeersättning kan vara motiverad som en övergångsförmån i fall

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

87

som avses i utredningsdirektiven men däremot inte då rätt till förtidspension

föreligger. Eftersom de skadade i de förstnämnda fallen efter viss tids

tillvänjning torde ha anpassat sig till sin nya situation och nått den arbetsinkomst

de hade före skadans inträffande, kan det synas lämpligt att den

särskilda ersättningen utges inte som ett engångsbelopp utan som en tidsbegränsad

livränta efter mönster av den allmänna försäkringens invaliditetsersättning.

En sådan ersättning bör bestämmas efter schablonmässiga

grunder och beräknas till belopp som inte överstiger den lägsta förtidspensionen.

Försäkringsrådet (majoriteten) anser att den föreslagna yrkesskadepenningen

skulle komma att utgöra ett av de allvarligaste hindren mot en framtida

samordning med den allmänna försäkringen. Med hänsyn härtill kan

rådet inte tillstyrka förslaget.

Enligt medicinalstyrelsens mening skulle yrkesskadepenningen skärpa

skillnaderna i ersättningshänseende mellan yrkesskadade och andra skadefall.

Det skulle vidare bli synnerligen svårt att skapa en rättvis värderingsgrund,

eftersom många svårlösta medicinskt-försäkringstekniska problem

kommer i blickfältet. Sveriges läkarförbund yttrar att förslaget om yrkesskadepenning

synes vara ofullständigt genomtänkt. Förbundet anser att

man inte utan vidare kan flytta över nu tillämpade normer vid fastställande

av livränta till yrkesskadepenningen för vilken lyte och men skall

ges en självständig betydelse. Den förordade metoden för beräkningen kan

leda till allvarliga felbedömningar.

Försäkringskasseförbundet ansluter sig till den uppfattning som ledamoten

Hultström framfört i sin reservation. Flertalet allmänna försäkringskassor

är av samma mening.

Kommunernas pensionsanstalt ifrågasätter lämpligheten av den föreslagna

förmånen. Riksförbundet landsbygdens folk samt Skogs- och lantarbetsgivareföreningen

avstyrker förslaget.

Riksskattenämnden, som bedömt yrkesskadepenningen från beskattningssynpunkt,

framhåller att ersättningen inte är avsedd att ge kompensation

för inkomstbortfall. Den kan dock enligt utredningens uttalanden innefatta

viss ersättning för uteblivet avancemang. I den mån så är fallet är det

fråga om ersättning för utebliven arbetsinkomst, vilken ersättning principiellt

borde vara skattepliktig såsom inkomst av tjänst. Sistnämnda del av

yrkesskadepenningen torde dock vara relativt obetydlig och det kan antas

att det i praktiken knappast blir möjligt att särskilja vad som sålunda

borde vara skattepliktig inkomst. Med hänsyn härtill anser nämnden att

frågan från skattesynpunkt inte är så betydelsefull, att tillräcklig anledning

finns att beskatta någon del av yrkesskadepenningen.

I fråga om begravningshj älpen anser LO att den bör utgå med

40 % av basbeloppet. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen avstyrker förslaget

om begravningshjälp.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr l''u år 1967

Administration

Utredningens förslag att det nya yrkesskadeskyddet skall administreras

av den allmänna försäkringens organ möter ingen erinran från remissinstansernas

sida.

Enligt LO:s mening synes det nödvändigt att pensionsdelegationerna tillförs

representanter för arbetsmarknadens parter så att delegationerna har

tillgång till uppgifter om den lokala arbetsmarknads- och arbetsplatssituationen.

Förslaget om en särskild nämnd med uppgift att genom rådgivande verksamhet

främja en enhetlig tillämpning av de nya reglerna tillstyrks av

försäkringsdomstolen, försäkringsrådet, Svenska arbetsgivareföreningen,

LO, TCO, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Socialförsäkringsbolagens

förening. Flera remissinstanser anser att i nämnden bör ingå representanter

för arbetsmarknadens parter.

Riksförsäkringsverket anser att det föreligger ett visst fog för en särskild

nämnd under en övergångstid, om utredningens förslag om yrkesskadepenning

genomförs. Statskontoret och Försäkringskasseförbundet avstyrker

att nämnden inrättas.

Finansiering

Remissinstanserna biträder förslaget om att ett enhetligt premiesystem

tillämpas och att finansieringen sker enligt fördelningssystemet. Många

remissinstanser ifrågasätter dock behovet av särskilda avgifter för yrkesskadeskyddet.

De menar att avgiften blir relativt sett så liten att den borde

kunna inrymmas i avgiften till tilläggspensioneringen.

Flera remissinstanser beklagar från principiell synpunkt att man överger

den efter skaderisken differentierade avgiften, eftersom denna varit av betydande

värde för att stimulera det förebyggande arbetarskyddet inom företagen.

Även från andra synpunkter har behovet av den nuvarande yrkesskadestatistiken

understrukits. Man betonar därför vikten av att man vid

övergången till det nya finansieringssystemet sörjer för att en effektiv

yrkesskadestatistik utarbetas. I sådan riktning uttalar sig riksförsäkringsverket,

medicinalstgrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statskontoret, arbetsmedicinska

institutet, statistiska centralbyrån, kommerskollegium, LO och

TCO.

LO och några andra remissinstanser betonar vidare att socialförsäkringsbolagen

bedrivit en skadeförebyggande verksamhet, som varit av stort värde

från allmän informativ synpunkt och som dessutom haft medicinsk och

teknisk betydelse. För att råda bot på de negativa följderna för arbetarskyddet

är det enligt LO:s mening nödvändigt med kompenserande förebyggande

åtgärder. LO yrkar därför att i vårt land i likhet med vad som

sker i ett stort antal andra länder en särskild arbetarskyddsavgift tas

ut av företagen över socialförsäkringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sfi

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Övergången till den nya ordningen

Vad angår ersättning i äldre skadefall hälsar remissinstanserna

med tillfredsställelse förslaget om uppräkning och värdesäkring av

alla yrkesskadelivräntor som är baserade på en invaliditet av lägst 20 %

eller som utgår till efterlevande.

Försäkringsrådet framhåller att exempelvis en livräntetagare, vars årliga

arbetsförtjänst understigit 15 000 kr., kan bli överkompenserad, om olycksfallet

inträffat mot slutet av giltighetstiden för YFL. En sådan livräntetagare

kommer vid ett antaget basbelopp år 1968 på 6 000 kr. att få livräntan

höjd till 6 000 :4 700 X livräntans belopp, dvs. med drygt 27 %, eller avsevärt

mer än vad som kan antas motsvara penningvärdets försämring och standardhöjningen

under ett eller två år. I vissa lägen kan höjningen även medföra

bättre förmåner än enligt den föreslagna yrkesskadelagen. Riksförsäkringsverket

framhåller att om en allmän yrkesskadereform skjuts upp och

5 FL kommer att gälla även efter 1967 års utgång, livräntornas uppskrivning

och värdesäkring bör finansieras genom tillägg på arbetsgivaravgifterna

efter samma principer som gäller för finansieringen av omregleringar

och förhöjningar enligt 1955 och 1962 års lagstiftning. LO anser att livräntorna

bör nollställas med det basbelopp som gällde år 1962, dvs. 4 500 kr.

Förslaget att livränta till skadad, som är född år 1903 eller senare och

vars arbetsförmåga är nedsatt med mindre än 20 %, skall kunna bytas ut

mot kapitalbelopp utan närmare prövning möter erinran från flera håll.

LO har inte något att erinra mot förslaget under förutsättning att de

kapitaliserade beloppen blir skattefria. Skulle skattefriheten inte genomföras,

anser LO att det av rättviseskäl är uteslutet att inte räkna upp också

dessa livräntor. LO anser vidare att det inte föreligger något bärande skäl för

den föreslagna tidsfristen två år för ansökan om utbyte.

Svenska arbetsgivareföreningen är tveksam till utredningens förslag och

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen kan inte biträda förslaget.

Försäkringsrådet yttrar att utbyten av livräntor i föreslagen omfattning

inger allvarliga betänkligheter. Förslaget innebär att försäkringsinrättningarna

utan någon egentlig prövning skulle kunna betala ut kapitalbelopp

på upp till 25 000—30 000 kr. Rådet uppger att rådet vid skilda tillfällen

genom bl. a. kommunala myndigheter verkställt utredning sedan ett antal

år förflutit från det kapitalutbyten beviljats för att få en uppfattning i vad

mån utbyteskapitalet använts för uppgivet ändamål samt huruvida och i

vad mån utbytet varit vederbörande till nytta. Därvid har konstaterats, att

utbyte för förvärv av fastighet, företrädesvis egna hem, samt för studier i

stort sett utfallit gynnsamt. Däremot har resultatet av utbyten för investering

i rörelse i övervägande antalet fall blivit otillfredsställande. Rådet

understryker att endast en mindre del av inkomna ansökningar om utbyte

beviljats. Mot bakgrunden av nämnda omständigheter avråder försäkringsrådet

från utbyte i den föreslagna omfattningen. Rådet anser att den admi
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

nistrativa lättnad, som utredningen också åberopar till stöd för förslaget,

torde förringas av att en viss del av livräntan förutsätts skola utgå som en

periodisk prestation för tid efter det att livräntetagaren fyllt 67 år. Rådet

anser att utbyte av livränta liksom hittills bör beviljas endast i den omfattning

som tillämpningen av YFL gett vid handen. Rådet anför vidare att,

om ett liberaliserat kapitalutbyte ändå skulle genomföras, bärande motiv

saknas för den föreslagna tidsbegränsningen två år för ansökan. Inte heller

synes de skäl som anförts mot att medge personer över 67 år utbyte övertygande.

Riksförsäkringsverket ifrågasätter om inte den föreslagna rätten till utbyte

bör beskäras väsentligt. Förslaget strider nämligen mot de principer

som allmänt brukar tillämpas vid återköp av pensioner och livräntor. I varje

fall synes den ovillkorliga rätten till utbyte böra begränsas till små livräntor,

t. ex. högst 100 kr. om året. Verket framhåller vidare att förslaget

knappast torde medföra någon administrativ vinst av betydelse i synnerhet

som en prövning från verkets sida i vissa fall avses äga rum. De beräkningsgrunder

enligt vilka livräntans kapitalvärde skall framräknas bör

vara mycket schematiska och enkla, om verket skall hinna med utbytesärendena

inom rimlig tid. Beräkningsgrunderna måste vidare bestämmas

så att de inte leder till förlust för yrkesskadeförsäkringsfonden.

Socialförsäkringsbolagens förening kan inte biträda förslaget om skattefrihet

för de utgivna engångsbeloppen. Med anledning av utredningens

uttalande att låsningen av försäkringsinrättningarnas tillgångar inte utgör

något vägande hinder mot utbyte framhåller föreningen, att utbytet enligt

föreningens mening kan medföra så stort behov av likvida tillgångar att

betydande förluster kan uppkomma i samband med tvångsförsäljning av

bundna tillgångar. För bolagens del representerar de livräntor det här är

fråga om ca 20 % av livräntefonderna eller närmare 80 milj. kr.

Riksskattenämnden anser att det inte inträffat något förhållande som

motiverar ändring av de gällande reglerna om beskattning av livräntor och

anmärker att ett genomförande av utredningens förslag skulle innebära

att utbyte av livränta mot engångsbelopp får ske skattefritt, när invaliditetsgraden

är låg och den skadade alltså i mindre grad beroende av ersättningen.

Däremot skulle ersättningen beskattas vid mera höggradig invaliditet,

dvs. då den skadade är mera beroende av ersättningen.

I fråga om avvecklingen av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen

erinrar riksförsäkringsverket om att bolagen enligt ett av 1965

års riksdag fattat principbeslut inte skall få meddela yrkesskadeförsäkring

efter 1967 års utgång. Vid ett uppskov med en allmän yrkesskadereform

kan det enligt verkets mening övervägas att förlänga bolagens rätt att

meddela yrkesskadeförsäkring. Skulle en sådan förlängning inte anses

lämplig, uppstår under en övergångstid vissa administrativa problem för

verket. Bolagen handlägger ungefär hälften av de yrkesskadeärenden som

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

91

inte slutbehandlats av försäkringskassorna. Verket anser det osäkert om

lämplig personal kan fås att överta bolagens skadereglering under en begränsad

tid.

Utredningens förslag om försäkringsrådets avveckling har försäkringsrådet

ingen erinran mot. Rådet framhåller att om yrkesskadeförsäkringslagen

behålls med vissa ändringar, någon ändring av avvecklingsförfarandet

inte bör ske. Försäkringsdomstolen och LO understryker betydelsen

av att försäkringsrådet inte avvecklas förrän dess rest av mål är

så obetydlig att överförandet av målen till försäkringsdomstolen inte kommer

att inverka menligt på domstolens arbetsbalans.

Frivillig yrkesskadeförsäkring

Riksförsäkringsverket finner de skäl utredningen anfört för att slopa

den nuvarande frivilliga yrkesskadeförsäkringen i och för sig övertygande.

Frågan kan dock komma i ett annat läge, om en allmän yrkesskadereform

utformas efter andra principer än utredningen förordat. Hur den

obligatoriska yrkesskadeförsäkringen än ordnas, synes enligt verkets mening

skäl kunna åberopas för att staten på något sätt tillgodoser de självständiga

yrkesfiskarnas behov av en inte allt för dyr försäkring mot olycksfall

i arbete.

Riksförbundet landsbygdens folk kan acceptera att den frivilliga yrkesskadeförsäkringen

avskaffas under förutsättning att samtliga förvärvsarbetande

tillförsäkras samma förmåner vid yrkesskada som anställda och att

avgiften för dessa förmåner hålls på samma nivå som arbetsgivaravgifterna

för anställdas yrkesskadeförsäkring. Svenska västkustfiskarnas centralförbund

anser att den frivilliga yrkesskadeförsäkringen fyller ett stort behov

hos yrkesfiskarna, som mer än de flesta har att möta riskfyllda situationer

i sitt arbete. Försäkringen bör därför enligt centralförbundets mening behållas

i avvaktan på en utredning av om formerna för försäkringen bör

ändras i något avseende. Centralförbundet pekar också på att de nuvarande

reglerna om samordning har fått obilliga verkningar för de frivilligt försäkrade

och yrkar att dessa verkningar undanröjs.

Viss yrkesskadeersättning av statsmedel m. m.

I fråga om ersättning för kroppsskada under militärtjänst förordar

försäkringsrådet (majoriteten), under förutsättning att YFL och militärersättningsförordningen

får gälla tills vidare, att AFL:s sjukpenningtabell

förs in i förordningen samt att maximibeloppet för beräkning av den årliga

arbetsförtjänsten höjs. Rådet anser det också motiverat att höja det

belopp, vartill den årliga arbetsförtjänsten i vissa fall får lägst beräknas,

till 12 000 kr. eller 14 000 kr. Mot förslaget om sjukpenning till värnpliktiga

efter lägst sjukpenningklass nr 11 och om viss minsta yrkesskade
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Ilungl. Maj:ts proposition nr 14-7 år 1967

poäng invänder rådet att kompensationsnivån kan bli för låg för vissa kategorier.

Under förutsättning att militärersättningsförordningen behålls i

sina huvuddrag anser också riksförsäkringsverket att AFL:s sjukpenningtabell

bör föras in i förordningen samt att minimibeloppet för den årliga

arbetsförtjänstens beräkning bör höjas väsentligt, förslagsvis till ett belopp

motsvarande 21/» gånger basbeloppet. Verket anser vidare att gällande regler

om ersättning för sjukvårdskostnader bör behållas. Överbefälhavaren

yttrar att den föreslagna minimisjukpenningen till värnpliktiga bör gälla

också den frivilliga personalen under tid då militärtjänst fullgörs. Svenska

röda korset och Riksförbundet Sveriges Lottakårer har samma mening.

Försvarets civilförvaltning anser det inte tillfredsställande att ta bort rätten

till full ersättning för bl. a. läkarkostnader och läkemedel för värnpliktiga

och därmed jämställda. Sammanfattningsvis anför civilförvaltningen

att förslaget bör arbetas över och den nuvarande militärersättningsförordningen

behållas tills vidare med vissa förbättringar i fråga om sjukpenningbeloppen

och livräntorna.

I fråga om ersättning för skada, som ådragits under civilförsvar stjänstgöring

in. m. och under vistelse på anstalt, förordar

civilförsvarsstgrelsen viss utvidgning av ersättningsrätten för dem som

skadas under civilförsvarstjänstgöring. Kriminalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen

understryker behovet av särregler för dem som är intagna på

anstalt. Riksförsäkringsverket ifrågasätter om inte ersättning till intagna

på anstalt bör kunna lämnas efter beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt

fall.

Frågan om ersättning för skada till följd av krigsåtgärd under sjöfart

och fiske bör enligt Svenska Sjöfolksförbundets yttrande, som LO instämmer

i, utredas ytterligare. Riksförsäkringsverket ifrågasätter om behov

föreligger av särskilda bestämmelser om ersättning till sjömän och fiskare,

''»om till följd av krigsåtgärd drabbas av yrkesskada. Ersättning enligt gällande

bestämmelser har beviljats endast i något enstaka fall. Uppkommande

ersättningsfrågor borde därför kunna regleras i annan ordning än genom

särskilda författningar.

Förslaget om uppräkning och värdesäkring av äldre livräntor

lämnas utan erinran. Vad utredningen föreslagit i fråga om utbyte av vissa

livräntor mot engångsbelopp kritiseras av några remissinstanser. Riksförsäkringsverket

anser att starka skäl talar mot förslaget och framhåller att den

administrativa vinsten av ett mera allmänt utbyte torde vara ringa, om man

övergår till databehandlingsteknik vid utbetalning av livräntor. Statens personalpensionsverk

yttrar att frågan om kapitalisering av livräntor för statsanställda

in. fl. bör bedömas efter samma principer som för övriga försäkrade.

Statens järnvägar ifrågasätter om det inte vore bättre att helt utesluta

utbytesrätt så länge bestämmelser om löneavdrag för livräntan gäller för

livräntetagaren.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

93

Departementschefen

Det omfattande reformverk på den sociala trygghetens område, som genomförts

under de senaste årtiondena, har berört alla grenar av socialförsäkringen,

dvs. sjukförsäkring, pensionering, yrkesskadeförsäkring och arbetslöshetsförsäkring.

I anslutning till att den år 1946 antagna lagen om

allmän sjukförsäkring underkastades en genomgripande revision inför

ikraftträdandet den 1 januari 1955 antogs YFL som också trädde i kraft

den 1 januari 1955. Med YFL genomfördes en betydande samordning mellan

yrkesskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen för dem

som är sjukförsäkrade. Samordningen innebär bl. a. att yrkesskadefall som

har en varaktighet av högst 90 dagar i allmänhet regleras av de allmänna

försäkringskassorna enligt sjukförsäkringens bestämmelser.

Efter det att den allmänna sjukförsäkringen och den nya yrkesskadeförsäkringen

införts inriktades reformarbetet i huvudsak på pensioneringen,

men avsevärda förändringar genomfördes också i fråga om sjukförsäkringen.

AFL innebar att de huvudsakliga reglerna om sjukförsäkring, folkpensionering

och försäkring för tilläggspension samlades i ett lagverk och att sjukförsäkringen

och pensioneringen i fråga om kompensation för inkomstbortfall

tillsammans bildade ett system, enligt vilket inkomstbortfallet ersätts

genom sjukpenning Aid mera kortvarig nedsättning av arbetsförmågan och

genom pension om nedsättningen är varaktig eller långvarig. För yrkesskadeförsäkringens

del rubbades inte dittillsvarande principer. Detta innebär

att efter den nyssnämnda samordningstiden kompensation för inkomstbortfall

kan utgå i form av pension jämsides med ersättning från yrkesskadeförsäkringen,

varvid reduktion enligt vissa principer görs på pensionsförmånen.

Reglerna om samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

har medfört att höjningarna av sjukpenningbeloppen

inom sjukförsäkringen kommit yrkesskadade som är sjukpenningförsäkrade

till del både under 90-dagarstiden och därefter. Sådana höjningar

bär ägt rum enligt beslut åren 1962 och 1966. Sistnämnda års sjukförsäkringsreform

innefattade också att de tidigare gällande bestämmelserna om

karenstid inom sjukförsäkringen avskaffades, något som kommer även de

yrkesskadade till del.

1 samband med tillkomsten a\r AFL tillkallades yrkesskadeutredningen för

att utreda frågor om yrkesskadeförsäkringens inordnande i samma system

som den allmänna försäkringen. Enligt direktiven för utredningen borde

man utgå från att det ä\’en i framtiden skulle finnas ett särskilt försäkringsskydd

i någon form för yrkesskador.

En huvuduppgift för utredningen skulle vara att inventera behovet av

särskilda yrkesskadeersättningar. Så långt möjligt borde ersättningsgrunderna

göras gemensamma för yrkesskadeersättningar och andra jämförliga

socialförsäkringsersättningar.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Som en annan huvuduppgift för utredningen angavs att föreslå regler som

tryggar yrkesskadeförmånernas värdebeständighet. Detta borde gälla även

livräntor enligt äldre lagstiftning.

Vidare fick utredningen i uppdrag att utreda yrkesskadeförsäkringens

administration. I direktiven erinrades om att riksdagen fattat principiellt

beslut om att de s. k. socialförsäkringsbolagen skulle upphöra med att meddela

yrkesskadeförsäkring.

Sedan yrkesslcadeutredningen tillkallades har reformverksamheten och

utredningsarbetet på den allmänna försäkringens område fortsatt. Jag har

redan nämnt 1966 års sjukförsäkringsreform, som har betydelse även för

de yrkesskadade. Inom den allmänna pensioneringen har bl. a. standardförbättringen

av folkpensionerna fortgått, invaliditetsersättningar och invalidiletstillägg

höjts och utlänningarnas ställning inom tilläggspensioneringen

förbättrats. Årets riksdag har fått förslag om höjda folkpensioner och om

ytterligare förbättring av utlänningarnas ställning inom både sjukförsäkringen

och tilläggspensioneringen. Förslag om förbättring av de till sjukförsäkringen

knutna läkemedelsförmånerna har också lagts fram för årets riksdag.

På utredningssidan är att märka att pensionsförsäkringskommittén utreder

frågan om förbättrade pensionsförmåner åt personer som invalidiserats

i unga år och om standardhöjning av folkpensionerna efter år 1968. Slutligen

kan nämnas att 1961 års sjukförsäkringsutredning lagt fram ett förslag om

ersättning för tandläkarvård från den allmänna sjukförsäkringen och att

utredningens arbete fortsätter med betydelsefulla avsnitt av sjukvårdsförsäkringen.

Yrkesskadeutredningens förslag till yrkesskadelag bygger på principen att

ersättningsformerna inom den allmänna försäkringen skall svara även för

försäkringsskyddet vid yrkesskada. Ersättning skall alltså utgå i form av

sjukvårdsersättning, sjukpenning, folkpension och tilläggspension. I åtskilliga

avseenden föreslås dock för yrkesskador avvikelser från de regler

som gäller för beräkningen av förmånerna inom den allmänna försäkringen.

För sjukförsäkringen föreslås vissa förmånligare regler om sjukpenningklassplacering

och om ersättning för tandläkarvård och sjukvård utom riket.

Rätt till förtidspension vid yrkesskada skall enligt förslaget föreligga redan

vid en nedsättning av arbetsförmågan med en sjättedel. Särskilda invaliditetsgrader

införs för området under 50 % nedsättning av arbetsförmågan.

Kompensationsnivån då arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften men

mindre än två tredjedelar föreslås bli högre vid yrkesskada än som följer av

AFL. För tilläggspensionsdelen av förtidspension till en yrkesskadad och

familjepension till hans efterlevande föreslås regler om yrkesskadepoäng,

som ansluter sig till inkomsten vid skadefallet och som kan leda till högre

pension än ealigt de allmänna reglerna. Särskilda regler om förhöjning av

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj. ts proposition nr i¥l år 1967

yrkesskadepoäng för den som skadats i unga år och om minimipoäng vid

yrkesskada föreslås. Yrkesskadepoängen skall enligt förslaget slå igenom

även på familjepension och på ålderspension som avlöser förtidspension.

Utöver invaliditetsskydd i form av pension föreslår utredningen en ny

särskild yrkesskadeförmån, som kallas yrkesskadepenning. Denna skall

utgöra ersättning för lyte och stadigvarande men och utgå oberoende av om

den skadade är berättigad till förtidspension eller ej. Yrkesslcadepenningen

skall utgå i form av ett kapitalbelopp. Vid bestämmande av detta skall den

medicinska defekten men inte skadans betydelse i det enskilda fallet ha

avgörande betydelse. Minsta yrkesskadepenning skall enligt huvudregeln

vara ett halvt basbelopp, dvs. vid nuvarande basbelopp 2 850 kr., och högsta

yrkesskadepenning sex basbelopp, dvs. f. n. 34 200 kr.

Enligt utredningens förslag skall yrkesskadeskyddet finansieras med en

enhetlig arbetsgivaravgift och administreras av den allmänna försäkringens

organ, dvs. i första hand försäkringskassorna.

I fråga om livräntor enligt nuvarande och äldre lagstiftning föreslår

utredningen att de räknas upp och görs värdebeständiga genom anknytning

till basbeloppet.

Yrkesskadeutredningens förslag har under remissbehandlingen bedömts

olika. Allmän uppslutning råder kring utredningens förslag om uppräkning

och värdesäkring av de äldre livräntorna. I fråga om förslaget till ny lagstiftning

om yrkesskador är emellertid tveksamheten stor på flera håll.

Enligt min mening har yrkesskadeutredningen på ett förtjänstfullt sätt

utrett de problem som uppställer sig, om man vill infoga skyddet vid yrkesskada

i den allmänna försäkringen. Skäl talar för att rätten till ersättning

vid sjukdom eller skada inte bör vara beroende av orsaken till

sjukdomen eller skadan. Yrkesskadorna har dock sedan lång tid haft en

särställning och ända fram till dess den stora utbyggnaden av vårt sociala

trygghetssystem började för ett tjugotal år sedan var yrkesskadeförsäkringen

den enda obligatoriska socialförsäkring som gav ersättning av verklig

betydelse vid inkomstbortfall på grund av sjukdom och invaliditet.

Yrkesskadeutredningen bär, enligt min mening med rätta, strävat efter

att en omläggning av yrkesskadeskyddet inte skall medföra försämring för

de yrkesskadade. Detta har gjort att utredningens förslag om att den allmänna

försäkringens ersättningsformer i princip skall vara normgivande

för yrkesskadeskyddet måst förses med en mängd undantag och specialregler.

Inte heller har särskilda yrkesskadeersättningar, som saknar motsvarighet

inom den allmänna försäkringen, kunnat undvikas. Utredningen

har i detta avseende ansett sig böra föreslå en ersättning, yrkesskadepenningen,

som inte förekommer inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen.

Yrkesskadeutredningens förslag om särskilda beräkningsgrunder för den

allmänna försäkringens förmåner vid yrkesskada och om särskilda förmåner

vid yrkesskada har med nödvändighet lett fram till ett komplicerat

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

regelsystem, som skulle komma att vålla de tillämpande organen stora

svårigheter. I den utformning reglerna fått i utredningens förslag torde de

leda till icke godtagbara skillnader i likartade skadefall, beroende på om yrkesskadereglerna

griper in eller ej.

En ytterligare komplicerad lagstiftning om yrkesskador bör enligt min

mening accepteras endast om man därigenom vinner beaktansvärda fördelar

för dem som skyddas genom försäkringen. Remisskritiken visar att den

nuvarande lagstiftningen har inte oväsentliga fördelar för de yrkesskadade

framför den av utredningen föreslagna. Den rent formella samordningen

med den allmänna försäkringen bör inte tillmätas något egenvärde, särskilt

när den som här måste förenas med en omfattande specialreglering för yrkesskadorna.

I vissa hänseenden är den specialreglering som föreslås ägnad

att föregripa pågående utredningsarbete på den allmänna försäkringens område.

Detta gäller t. ex. frågan om pensionsberäkning för den som invalidiserats

i unga år. Yrkesskadepenningen, som är avsedd att utgå oberoende av

inkomstbortfall och, i förekommande fall, utöver kompensation för inkomstbortfall

i form av pension, bygger på en inom vår socialförsäkring

hittills okänd princip om ersättning för annat än rent ekonomisk skada.

Jag delar den av flera remissinstanser uttryckta uppfattningen att den

allmänna försäkringens regler om förutsättningarna för och storleken av de

olika förmånerna bör ändras endast i den mån ändringen i huvudsak kan

komma alla försäkrade till godo så att en särskilt gynnsam behandling av

de yrkesskadade inte behövs annat än i undantagsfall. Förutsättningar föreligger

uppenbarligen inte f. n. för att åstadkomma en omläggning av den

allmänna försäkringen, så aLt det särskilda yrkesskadeskyddet skulle bli i

stort sett överflödigt. Under sådana omständigheter anser jag det lämpligast

att tills vidare behålla den nuvarande yrkesskadeförsäkringen, som enligt

vad jag nyss framhållit har betydande fördelar för de skadade.

Yrkesskadeskyddets allmänna omfattning bör inte undergå någon ändring.

Inte heller bör de grundläggande reglerna om ersättning vid sjukdom

och invaliditet ändras.

LO har hävdat att utredningens förslag om en invaliditetsbedömning i

överensstämmelse med den som tillämpas inom den allmänna försäkringen

skulle ge utrymme för en individuell bedömning med hänsyn till den skadades

egna möjligheter och de förhållanden som råder på arbetsmarknaden.

En sådan bedömning är möjlig även med YFL:s bestämmelser om invaliditetsbedömning.

Vid tillkomsten av YFL uttalade departementschefen,

att han ansåg det synnerligen viktigt att invaliditetsbedömningen inte inskränks

till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den procentsats,

till vilken skadan är att hänföra anatomiskt. Hänsyn måste tas till de

övriga faktorer, som för den skadade är ägnade att öka eller minska skadans

inverkan på hans möjligheter att bereda sig arbetsinkomst. Jag anser att

man bör kunna räkna med att praxis utvecklar sig i sådan riktning att de

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

omständigheter som LO pekat på beaktas i större utsträckning vid invaliditetsbedömningen.

I vissa avseenden är emellertid de nuvarande yrkesskadereglerna mindre

tillfredsställande. Detta gäller framför allt förmånernas beräkning.

De anmärkningar jag vill rikta mot YFL kan i huvudsak sammanfattas i

en punkt: frånvaron av värdesäkring. Högsta årliga arbetsförtjänst

som kan ligga till grund för ersättningsberäkningen är 15 000 kr., och

utgående livräntor anpassas inte automatiskt till förändringar i penningvärdet.

Genom särskilda beslut av statsmakterna har vissa äldre ersättningar

anpassats till prisläget år 1962.

Utredningen har föreslagit uppräkning och värdesäkring av livräntor

enligt YFL och de tidigare lagarna om försäkring för olycksfall i arbete och

för vissa yrkessjukdomar. Enligt förslaget skall alla utgående livräntor till

efterlevande och livräntor till skadade som är beräknade efter en invaliditetsgrad

av minst 20 % uttryckas med ett tal som anger livräntans storlek i

förhållande till basbeloppet för år 1963, dvs. 4 700 kr. Om livräntan är samordnad

med allmän pension skall endast den del av livräntan, som inte

dragits av på pensionen, omräknas. Förslaget innebär vid nuvarande basbelopp

5 700 kr. en omedelbar höjning med drygt 20 % av utgående belopp.

Då basbeloppet stiger höjs beloppen automatiskt.

Frågan om höjning och värdesäkring av de äldre livräntorna

betraktar jag som en mycket viktig del av förslaget.

Utredningens förslag innebär att de äldre livräntorna höjs procentuellt

lika mycket oavsett när skadan inträffat. Som ett särskilt motiv för att

använda samma procentuella förhöjning då skadan inträffat år 1963 och

senare som då den inträffat före nämnda år har utredningen åberopat, att

medelinkomsten för industriarbetare under perioden fr. o. m. år 1963 kommit

att betydligt överstiga det maximum på 15 000 kr., som gäller för beräkningen

av den årliga arbetsförtjänsten. Majoriteten av dem som blivit yrkesskadade

under perioden kan alltså antagas ha fått sin årliga arbetsförtjänst

tillgodoräknad blott till en del.

Om man, som jag förordar, behåller den nuvarande yrkesskadeförsäkringen

med vissa förändringar torde man emellertid böra välja en lösning

som något avviker från utredningens förslag. Det synes sålunda till en

början vara lämpligt att de äldre livräntorna först räknas upp till den nivå

de bör ha den 1 januari 1968 och därefter — i likhet med nytillkommande

livräntor — värdesäkras genom anknytning till basbeloppet enligt AFL.

Äldre yrkesskadelivräntor höjdes senast genom beslut år 1962 (prop.

1962: 119, L2U 25, rskr 310). Livräntor i skadefall som inträffat år 1960 och

senare blev dock inte höjda. Med hänsyn till prisutvecklingen förordar jag

att livräntor avseende yrkesskador som inträffat år 1961 eller tidigare höjs

med 25 %. Livräntor i fall då skadan inträffat något av åren 1962—1964

bör höjas med 20 % och livräntor i fall då skadan inträffat något av åren

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 147

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

1965—1967 med 10 %. För tiden efter den 1 januari 1968 bör de höjda livräntorna

liksom nytillkommande livräntor värdesäkras genom anknytning

till basbeloppet.

I ett avseende anser jag utredningsförslaget i fråga om de äldre livräntorna

mindre tillfredsställande. Det gäller förslaget att livräntor som grundar

sig på en invaliditet under 20 % skall tas undan från höjning och värdesäkring.

Det är visserligen riktigt att tidigare höjningar av äldre livräntor,

med något undantag, inte avsett dessa livräntor. Jag anser dock övervägande

skäl tala för att livräntorna vid invaliditet under 20 % denna gång inte tas

undan från höjningen.

Vid en sådan höjning av livräntorna vid låga invaliditetsgrader bortfaller

behovet av särskilda regler för utbyte av dessa livräntor mot kapitalbelopp.

Enligt förslaget, som dock inte avser skadade födda före år 1903, skall sådant

utbyte ske på ansökan av den skadade, om inte särskilda skäl talar mot

utbytet. I samtliga fall bör vidare enligt utredningens mening kapitalbeloppet

vara skattefritt. Under remissbehandlingen har från olika synpunkter

riktats kritik mot förslaget. När värdesäkringsmekanismen träder in även

för dessa livräntor bör hittillsvarande lagregler för kapitalutbyte behållas.

Såsom jag nyss antytt bör den av utredningen föreslagna värdesäkringsmetoden

med anknytning till basbeloppet tillämpas även för n y t i 11 k o ramande

livräntor. Värdesäkringsfrågan inom yrkesskadeförsäkringen

är dock inte löst därmed om man behåller YFL. Avgörande för bestämmandet

av yrkesskadeersättningens storlek är den skadades årliga arbetsförtjänst.

Härvid gäller dock den begränsningen att denna arbetsförtjänst

inte tas i beaktande till den del den överstiger 15 000 kr. Detta tak har

varit oförändrat sedan lagen trädde i kraft den 1 januari 1955. Jag anser att

högsta beloppet för den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av yrkesskadeersättningar

bör indexregleras genom att uttryckas i basbelopp. Samtidigt

bör maximibeloppet höjas.

Vid bestämmandet av den högsta årliga arbetsförtjänst som skall ligga

till grund för beräkning av ersättningar inom yrkesskadeförsäkringen har

förtjänstläget för industriarbetare spelat eu avgörande roll. Socialvårdskommittén,

vars förslag (SOU 1951: 25) låg till grund för den nuvarande lagen,

föreslog mot bakgrunden av dåvarande löneläge ett inkomsttak vid 9 000 kr.,

som skulle vara indexreglerat. Vid den överarbetning, som kommittéförslaget

undergick innan YFL antogs, ansågs att inkomsttaket borde sättas så

högt att det tills vidare gjorde en indexreglering överflödig. Gränsen sattes

vid 15 000 kr. i anslutning till övre gränsen i sjukpenningskalan enligt lagen

om allmän sjukförsäkring som trädde i kraft samtidigt som YFL. År sarbetsförtjänsten

för industriarbetare bör även i fortsättningen tjäna som ledning

för bestämmande av inkomsttaket inom yrkesskadeförsäkringen. Jag anser

att ett tak vid fyra gånger det basbelopp som gäller vid skadeårets ingång är

en lämplig avvägning. Förslaget innebär vid nuvarande basbelopp en höj
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

ning av inkomsttaket till 22 800 kr., dvs. med drygt 50 %. Vissa andra i kronor

uttryckta gränsvärden som har betydelse för storleken av livräntan

till en yrkesskadad bör på motsvarande sätt höjas och anknytas till basbeloppet.

På så vis kommer den högsta möjliga livräntan inom yrkesskadeförsäkringen

också alt höjas med ca 50 %. Jag erinrar om att den skadade

vid svårare invaliditet i allmänhet också är berättigad till folkpension och

till tilläggspension som beräknas även på högre inkomstunderlag.

Yrkesskadeförsäkringens administration handhas nu av riksförsäkringsverket

och nio s. k. socialförsäkringsbolag. Bolagen skall enligt

riksdagens beslut upphöra med att meddela obligatorisk yrkesskadeförsäkring.

Enligt utredningens förslag skall de allmänna försäkringskassorna i

första hand avgöra ärenden om ersättning vid yrkesskada. Denna fråga har

kommit i ett annat läge genom mitt förslag att den nuvarande yrkesskadeförsäkringen

skall bestå. Jag anser för min del att man i detta läge inte har

något att vinna på att överge den nuvarande konstruktionen med riksförsäkringsverket

som försäkringsinrättning. Sedan bolagen upphört att meddela

försäkring kommer verket att vara ensam försäkringsgivare. Vad jag

nu sagt utesluter inte att riksförsäkringsverket i ökad omfattning utnyttjar

försäkringskassorna vid handläggning av yrkesskadeärenden i den mån

detta visar sig lämpligt.

Försäkringsinrättningarnas beslut i yrkesskadeärenden kan överklagas

till försäkringsrådet och därifrån till försäkringsdomstolen. Det har förutsatts

att försäkringsrådet skall upphöra och någon ny rekrytering av ledamöter

till rådet har sedan länge inte ägt rum. Sådana bestämmelser bör nu

tillkomma, som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att besluta att försäkringsrådet

skall upphöra vid en viss tidpunkt.

Antalet mål, som kommer in till försäkringsrådet varje år, har under de

senaste åren utgjort omkring 1 500. Det är med hänsyn härtill inte möjligt

att låta besvär i yrkesskademål gå direkt från riksförsäkringsverket till försäkringsdomstolen.

Det behövs en mellaninstans. Enligt min mening bör eu

särskild yrkesskadenämnd, som i administrativt hänseende är knuten till

riksförsäkringsverket, pröva besvär över riksförsäkringsverkets beslut i yrkesskadeärenden.

Nämndens ledamöter bör utses av Kungl. Maj :t. Sammansättning

och domförhetsregler bör i huvudsak stämma överens med vad

som nu gäller för försäkringsrådet. Representanter för arbetsgivare och

arbetstagare skall alltså ingå i nämnden.

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen finansieras med avgifter från

arbetsgivarna. Dessa avgifter bestäms av försäkringsinrättningarna efter

försäkringsmässiga grunder så att de kan antas täcka den risk som försäkringen

avser. Avgiften skall alltså förslå även till avsättningar för framtida

ersättningsanspråk (kapitaltäckningssystemet). Avgifterna är olika inom

olika verksamheter och företag med hänsyn till arbetets farlighet och övriga

omständigheter. Procentsatsen för den årliga avgiften varierar för riks
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

försäkringsverkets del från mindre än 0,1 % av lönesumman till omkring

1,0 %. Avgifterna varierar också mellan de olika försäkringsinrättningarna.

Fastställandet av avgifterna enligt det nuvarande systemet förutsätter ett

omfattande statistiskt material i fråga om yrkesskaderiskerna i olika verksamheter.

Denna statistik, som även har betydelse för arbetarskyddsverksamheten,

framställs av riksförsäkringsverket.

När socialförsäkringsbolagen upphör behövs inte längre en differentierad

premiesättning av konkurrensskäl. En administrativ förenkling skulle onekligen

kunna åstadkommas, om man gick över till enhetsavgifter baserade på

ett fördelningssystem. Å andra sidan har många remissinstanser framhållit

det nuvarande avgiftssystemets värde för att stimulera det förebyggande

arbetarskyddet inom företagen. Likaså har behovet av den yrkesskadestatistik,

som ligger till grund för nuvarande premiesättning, kraftigt understrukits.

Jag anser att fördelar och nackdelar med olika avgiftssystem liksom

statistikfrågorna bör utredas närmare innan man tar ställning till frågan

om en förändring. I väntan på sådan utredning bör nuvarande avgiftssystem

behållas.

De förslag som jag lägger fram torde för skadefall som inträffar fr. o. m.

år 1968 vid ett basbelopp av 5 700 kr. medföra att arbetsgivaravgifterna

behöver höjas med ca en tredjedel.

Uppräkningen av äldre livräntor samt värdesäkringen av dessa och nytillkommande

livräntor bör liksom tidigare omregleringar finansieras med

särskilda avgiftstillägg till arbetsgivaravgifterna. Vid nu gällande basbelopp

kan avgiftstilläggen som f. n. utgår efter 12 % på de nuvarande avgifterna

beräknas komma att för år 1968 höjas till ca 30 % av de nya avgifterna.

För arbetar skyddsverksamhet har överskottsmedel ur riksförsäkringsverkets

yrkesskadeförsäkringsfond tagits i anspråk vid några

tillfällen, särskilt under senare tid. Vissa möjligheter torde finnas att öka

fondens insatser för arbetarskyddet. Det är min förhoppning att socialförsäkringsbolagen

på motsvarande sätt skall ha möjlighet att ställa fondmedel

till förfogande för arbetarskyddsändamål i samband med att bolagens verksamhet

upphör. Arbetar skyddsfrågorna i anslutning till försäkringen bör

behandlas vid den utredning om avgifts- och statistikfrågorna som jag nyss

nämnt. Härvid bör man pröva det av LO framförda förslaget om en särskild

arbetarskyddsavgift som tas ut i samband med yrkesskadeförsäkringsavgiften.

De principer som jag uttalat mig för i fråga om yrkesskadeförsäkringen

bör bli vägledande även i fråga om de regler som gäller för yrkesskadeersättning

av statsmedel in. m. I denna del har jag liaft samråd

med chefen för försvarsdepartementet i fråga om militärersättningsförordningen.

Kostnadsökningarna vid ett basbelopp på 5 700 kr. kan för helt år beräknas

för det under femte huvudtiteln uppförda anslaget Vissa yrkesskade
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1967

ersättningar m. in. till ca 1 milj. kr. och för det under fjärde huvudtiteln

uppförda anslaget Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring m. m., till ca 3 milj. kr. För affärsdrivande verk m. fl.

kan kostnadsökningen uppskattas till ca 1,3 milj. kr. För budgetåret 1967/68

ökar belastningen på de båda nämnda anslagen med hälften av de för helt

år angivna beloppen.

Yrkesskadeutredningen har föreslagit, att den nya lagstiftningen skall

träda i kraft den 1 januari 1968. Jag anser det viktigt att de av mig

föreslagna bestämmelserna om förbättring av förmånerna genomförs vid

nämnda tidpunkt. Däremot torde det inte vara möjligt för riksförsäkringsverket

att överta administrationen av hela yrkesskadeförsäkringen förrän

den 1 januari 1969. De lagändringar som gäller administrativa frågor m. m.

bör träda i kraft sistnämnda dag.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag

till

1) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring

för sjömän m. fl.,

3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni

1950 (nr 261),

4) lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.,

5) förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av

statsmedel, m. m.,

6) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

7) lag angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet såsom bilaga.

Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas angående förslagen.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Specialmotivering

Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring

De paragrafer i lagen som föreslås upphävda, nämligen 33, 42, 43, 53—55

och 62 §§, blir överflödiga när socialförsäkringsbolagen upphör med sin

verksamhet. Likaså är de föreslagna ändringarna i 1, 11, 12, 18, 24, 25, 28,

29, 32, 34, 35, 37, 38, 48 och 50 §§ en följd av att socialförsäkringsbolagen

upphör.

2 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om yrkesskadenämnden, som enligt

vad jag förordat skall pröva besvär över riksförsäkringsverkets beslut i yrkesskadeärenden

när försäkringsrådet upphör.

Enligt fjärde stycket tredje punkten skall 4 kap. rättegångsbalken gälla i

fråga om jäv mot ledamot i yrkesskadenämnden. Härav följer bl. a. att den

som deltagit i avgörandet av ett ärende i riksförsäkringsverket inte får delta

i prövningen av ärendet i yrkesskadenämnden.

I den allmänna motiveringen har anförts att yrkesskadenämnden i administrativt

hänseende bör vara knuten till riksförsäkringsverket. Föredragning

i nämnden bör kunna utföras av tjänsteman hos verket. Därvid bör

föreskrivas, att tjänsteman som deltagit i avgörandet av ett ärende i verket

eller föredragit sådant ärende där inte får föredra ärendet i nämnden. Bestämmelser

härom och övriga bestämmelser om nämndens organisation och

verksamhet bör meddelas av Kungl. Maj :t med stöd av 59 §.

9 §.

De i denna paragraf angivna grunderna för beräkning av den årliga arbetsförtjänsten

föreslås ändrade i fråga om minimi- och maximibeloppen.

F. n. gäller att den årliga arbetsförtjänsten skall beräknas till 1 200 kr., även

om den inte uppgår till detta belopp. Jag föreslår att minimibeloppet bestäms

till lägst 1 800 kr., varigenom man når överensstämmelse med minimiinkomsten

för sjukpenningklassplacering enligt AFL. Maximibeloppet föreslås

enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen bli fyra gånger det

basbelopp enligt AFL som gällde vid skadeårets ingång.

13 §.

Bestämmelserna om sjukpenningens storlek bör bringas i överensstämmelse

med motsvarande bestämmelser i AFL, vilket lämpligen kan ske genom

en hänvisning till sjukpenningtabellen i 3 kap. 4 § nämnda lag. Det innebär

bl. a. att sjukpenning i fortsättningen inte sätts ned vid 67 år.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Eftersom den arbetsförtjänst som beaktas enligt YFL är maximerad, kommer

sjukpenningtabellen i AFL att utnyttjas till den del som den faller inom

det för skadeåret gällande inkomsttaket enligt YFL. Jag vill dock erinra om

att den som är sjukförsäkrad och placerad i högre sjukpenningklass enligt

AFL än som täcks av inkomsttaket i YFL får den högre sjukpenningen på

grund av garantiregeln i fjärde stycket första punkten i förevarande paragraf.

15 §•

Andra stycket i paragrafen bör ändras till överensstämmelse med 3 kap.

4 § fjärde stycket AFL.

16 §.

Livränta till skadad beräknas enligt första stycket i denna paragraf på

grundval av ett s. k. ersättningsunderlag som sjunker i förhållande till arbetsförtjänstens

storlek. Tredje stycket innehåller bestämmelser om fastställande

av ersättningsunderlaget. F. n. gäller att årlig arbetsförtjänst som

inte överstiger 7 200 kr. medräknas helt, den del av arbetsförtjänsten som

överstiger 7 200 kr. men inte 10 800 kr. till tre fjärdedelar och den del därav

som överstiger 10 800 kr. till hälften. Att inkomst över 15 000 kr. inte beaktas

framgår av den tidigare nämnda maximeringsregeln i 9 §. Högsta ersättningsunderlag

blir i enlighet härmed 12 000 kr. (7 200 + 2 700 + 2 100).

Högsta årliga livränta för tid före 67 år är 11 000 kr.

Den förordade höjningen av maximiinkomsten från 15 000 kr. till ett belopp

motsvarande fyra gånger basbeloppet bör leda till att gränsbeloppen

7 200 kr. och 10 800 kr. för fastställande av ersättningsunderlaget räknas upp

och i likhet med maximibeloppet anknyts till basbeloppet. Jag förordar att

nämnda gränsbelopp skall motsvara två resp. tre gånger basbeloppet. Förslaget

innebär vid ett basbelopp av 5 700 kr. att årlig arbetsförtjänst som inte

överstiger 11 400 kr. medräknas helt, den del av arbetsförtjänsten som överstiger

11 400 kr. men inte 17 100 kr. till tre fjärdedelar och den del därav

som överstiger 17 100 kr. till hälften. Belopp över 22 800 kr. beaktas inte.

Högsta ersättningsunderlag blir 18 525 kr. och högsta livränta, efter avrundning,

18 980 kr. Vid ett basbelopp av exempelvis 6 000 kr. blir högsta ersättningsunderlag

19 500 kr. och högsta livränta 17 868 kr.

Enligt första och andra styckena sätts livräntan ned fr. o. m. månaden

efter den varunder den skadade fyllt 67 år. Pension enligt AFL utgår fr. o. m.

den månad varunder den försäkrade fyller 67 år. När yrkesskadelivränta

samordnas med pension är det av tekniska skäl önskvärt att de samordnade

förmånerna har samma belopp fr. o. m. den första månad för vilken pension

utges. Reglerna bör därför ändras så att livräntan sätts ned fr. o. m. den månad

varunder den skadade fyller 67 år.

Sista stycket i paragrafen bör ändras så att riksförsäkringsverket får pröva

ansökan om utbyte av livränta mot ett engångsbelopp.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. May.ts proposition nr li-7 år 1967

19 §.

Denna paragraf innehåller bl. a. bestämmelser om begravningshjälp. Jag

föreslår att begravningshjälpen som f. n. är 600 kr. bestäms till 20 % av basbeloppet

vid ingången av det år då dödsfallet inträffade.

20 §.

I fråga om ändringarna i första, fjärde och femte styckena hänvisas till

vad som anförts vid 16 § första och andra styckena.

Sista stycket i denna paragraf innehåller bestämmelser om utbyte mot

engångsbelopp av livränta som är bestämd att utgå så länge livräntetagaren

lever ogift. Om livräntetagaren gifter om sig före fyllda 60 år, utges ett engångsbelopp

som motsvarar tre årsbelopp av livräntan. Vid beräkningen av

engångsbeloppets storlek tas inte hänsyn till sådan reducering av livräntan,

som kan ha skett med tillämpning av reglerna om konkurrens mellan flera

livräntor. När livräntorna anknyts till basbeloppet krävs en närmare bestämning

av det engångsbelopp som skall utges. Jag föreslår att engångsbeloppet

beräknas på grundval av livräntans belopp för den månad då det nya äktenskapet

ingås.

21 §.

Barnlivränta föreslås utgå t. o. m. den månad varunder barnet uppnår den

angivna åldern, vilket underlättar utbetalningsförfarandet.

26 §.

Från yrkesskadeersättning, som belöper på tid för vilken den ersättningsberättigade

åtnjutit folkpension, skall enligt andra stycket i denna paragraf

göras avdrag i den mån ersättningen skulle ha föranlett minskning av pensionen.

Eftersom yrkesskadeersättning kan föranleda minskning även av

tilläggspension enligt 17 kap. 2 § AFL, bör samma regel gälla i fråga om

tilläggspension. Jag föreslår därför den ändringen i paragrafen att »folkpension»

byts ut mot »pension enligt lagen om allmän försäkring».

Övriga ändringar i paragrafen föranleds av att socialförsäkringsbolagen

upphör med sin verksamhet.

30 §.

I paragrafens första stycke föreskrivs bl. a. att yrkesskadeersättning till

den, som inte är svensk medborgare och inte är bosatt i riket, kan bytas ut

mot ett engångsbelopp om 50 % av kapitalvärdet utan vederbörandes samtycke.

Enligt andra stycket i paragrafen skall begravningshjälp efter avliden som

inte var svensk medborgare och inte heller var bosatt i riket utgå endast om

dödsfallet inträffat inom tre månader efter det skadan inträffade. Livränta

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967

till efterlevande som inte är svensk medborgare skall enligt samma stycke

utgå endast om den efterlevande vid tiden för skadan var bosatt i Sverige.

Enligt sista stycket kan Kungl. Maj :t medge undantag från de nu återgivna

bestämmelserna. Så har också skett i förhållande till ett stort antal

stater.

Vid 1966 års riksdag (prop. 59, L2U 42, rskr 218) slopades flertalet särbestämmelser

för utlänningar inom tilläggspensioneringen. Jag föreslår att

även de särbestämmelser inom yrkesskadeförsäkringen som jag nu redogjort

för slopas.

36 §.

Paragrafen, som innehåller regler om utbetalning av yrkesskadeersättning,

föreslås ändrad till närmare överensstämmelse med vad som enligt 16 kap.

4 § AFL gäller i fråga om folkpension och tilläggspension.

Ändringen innebär att livräntorna i fortsättningen kommer att utbetalas

per kalendermånad. Med hänsyn till förekomsten av de många små livräntorna

bör det emellertid finnas en möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna om

annan tid för utbetalningen, t. ex. halvårsvis.

Några särregler i fråga om utbetalning av s. k. anpassningslivräntor torde

inte behövas och bestämmelsen i andra stycket andra punkten bör därför

utgå.

39 §.

Ändringarna i denna paragraf är en följd av att försäkringsrådet ersätts

av yrkesskadenämnden och att socialförsäkringsbolagen upphör med sin

verksamhet.

40 och 44 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer beror på att försäkringsrådet ersätts av

yrkesskadenämnden.

51 §.

I denna paragraf behandlas förhållandet mellan yrkesskadelivränta och

skadestånd. Enligt första stycket är den som är berättigad till yrkesskadeersättning

oförhindrad att göra anspråk på skadestånd utöver yrkesskadeersättningen.

Enligt 20 kap. 7 § första stycket AFL gäller samma regel i

fråga om förmånerna från den allmänna försäkringen.

I 20 kap. 7 § andra stycket AFL föreskrivs att ersättning enligt lagen

inte får krävas åter av den som är skadeståndsskyldig gentemot den ersättningsberättigade.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf däremot kan

försäkringsinrättning kräva tillbaka yrkesskadeersättning av den som uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet vållat skadan eller, om skadan upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

kommit i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen den 10

maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon, enligt lag är skyldig

att utge skadestånd oavsett om han är vållande eller inte. Inrättningen kan

dock inte kräva tillbaka mer än den ersättningsberättigade skulle haft

rätt att få ut av den skadeståndsskyldige.

Följden av denna regressrätt, som huvudsakligen utövas gentemot trafikförsäkringsbolagen,

är att det vid fastställande av exempelvis en trafiklivränta

behövs ett särskilt avräkningsförfarande, som inte är nödvändigt

i fråga om förmånerna från den allmänna försäkringen. I sistnämnda fall

används den s. k. nettolivräntemetoden, som innebär att den slutliga avräkningen

görs redan vid trafiklivräntans bestämmande. Om den skadade är

berättigad till pension enligt AFL, beaktas det aktuella pensionsbeloppet

och som livränta från trafikförsäkringen utgår det belopp som överstiger

pensionen.

Vid sammanträffande mellan trafiklivränta och yrkesskadelivränta

måste en mera komplicerad avräkningsmetod användas, den s. k. bruttolivräntemetoden.

Denna innebär att livräntetagaren tillerkänns en trafiklivränta

som svarar mot hans totala inkomstbortfall och att vid utbetalning

av trafiklivräntan avdrag görs för den yrkesskadelivränta som samtidigt

utgår. Något exakt belopp varmed avdrag skall ske anges vanligen inte

eftersom yrkesskadelivräntan kan prövas om.

Den avräkningsmetod som tillämpas vid fastställandet av en trafiklivränta

har betydelse bl. a. för det sätt på vilket trafiklivräntan påverkas vid

generella höjningar av socialförsäkringsförmånerna. Ilar man använt

nettolivräntemetoden, påverkas inte livräntan av senare höjningar av den

andra förmånen. Däremot innebär bruttolivräntemetoden i princip att varje

höjning av den andra förmånen verkar reducerande på trafiklivräntan. Så

blev fallet t. ex. i fråga om de omregleringstillägg som utgår till yrkesskadelivräntorna

enligt 1955 års lagstiftning. I fråga om de tillägg på

yrkesskadelivräntorna som beslöts år 1962 har emellertid yrkesskadeförsäkringsinrättningarna

och trafikförsäkringsanstalterna kommit överens

om att regress inte får förekomma och därmed inte heller något avdrag på

trafiklivräntorna.

Frågan om de olika avräkningsmetoderna bär behandlats av chefen för

finansdepartementet i statsrådsprotokollet den 24 februari 1987 vid remiss

till lagrådet av förslag till lag om höjning av vissa trafiklivräntor. Om såsom

där föreslås även trafiklivräntorna värdesäkras blir bruttolivräntemetoden

ännu mer komplicerad att använda. Enligt förslaget skall trafiklivränta

som fastställts före utgången av år 1965 höjas med ett allmänt tilllägg

och detta allmänna tillägg skall enligt huvudregeln beräknas på det

belopp med vilket trafiklivräntan utgår. Om emellertid vid utbetalning av

livräntan avdrag görs för annan periodisk förmån, som innefattar gottgörelse

för penningvärdets förändring, skall vid beräkningen av det allmänna

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 14-7 år 1967 107

tillägget livräntan minskas med den andra förmånen, dock inte till den del

den motsvarar sådan gottgörelse.

I motiveringen till dessa bestämmelser anför departementschefen bl. a.

att huvudregeln utan vidare kan tillämpas i de samordningsfall där avräkningen

görs enligt nettolivräntemetoden. Detsamma gäller avräkning

enligt bruttolivräntemetoden, om den andra förmånen inte är värdesäkrad.

Är förmånen däremot värdesäkrad skulle en tillämpning av huvudregeln

kunna leda till att värdesäkringstillägget till trafiklivräntan fick tillgodose

ett regresskrav avseende den kompensation för penningvärdets fall som

knutits till den andra förmånen. Värdesäkringen av trafiklivräntorna är

avsedd att bereda livräntetagarna en förbättrad ställning och det är därför

nödvändigt att skapa en regel av innebörd att trafiklivräntan vid beräkning

av allmänt tillägg minskas med den andra förmånen utan därtill knuten

värdesäkringsgottgörelse. Regeln tar enligt departementschefen främst

sikte på yrkesskadelivräntorna. I sammanhanget understryks nödvändigheten

av att yrkesskadeförsäkringsinrättningarna upphör med regressutövning

gentemot trafikförsäkringen i fråga om 1955 års omregleringstilllägg,

om förslaget om värdesäkring av trafiklivräntorna genomförs.

Yrkesskadeutredningen har i sitt betänkande (s. 277) uttalat att någon

regress i anledning av den i betänkandet föreslagna uppskrivningen och

värdesäkringen av yrkesskadelivräntorna inte bör förekomma. Någon särskild

lagbestämmelse härom har utredningen inte funnit behövlig. Ingen

av remissinstanserna bär anmärkt mot utredningens uttalande i denna del

och jag ansluter mig också till det. Jag förutsätter därvid att, liksom år

1962, överenskommelse kan träffas mellan yrkesskadeförsäkringsinrättningarna

och trafikförsäkringsanstalterna om att regress inte skall förekomma

för den höjning som följer av den föreslagna värdesäkringen av

yrkesskadelivräntorna.

I fråga om det framtida yrkesskadeskyddet framhåller yrkesskadeutredningen

att någon regress i anledning av utgiven yrkesskadeersättning inte

kan komma i fråga, eftersom den av utredningen föreslagna integreringen

av yrkesskadeskyddet med den allmänna försäkringen gör att 20 kap. 7 §

AFL automatiskt blir tillämplig. Inte heller i denna del har remissinstanserna

haft något att erinra.

De ändringar i lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring som jag förordar

innebär ingen sådan integrering med den allmänna försäkringen som utredningen

föreslagit. Med hänsyn till de olägenheter som bruttolivräntemetoden

medför och med hänsyn till att samma regler i fråga om regressrätt

lämpligen bör gälla för socialförsäkringsersättningar, som kan vara samordnade

sinsemellan, anser jag lämpligt att regressrätten inom yrkesskadeförsäkringen

avskaffas. Ändringen bör träda i kraft samtidigt med att

socialförsäkringsbolagen slutar att meddela yrkesskadeförsäkring och bör

avse skador som inträffat efter ikraftträdandet.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Regressrätten kan beräknas under senare år ha inbringat yrkesskadeförsäkringsinrättningarna

omkring 6 milj. kr. per år eller 7—8 % av de årliga

utgifterna för yrkesskadeförsäkringen.

52 §.

Ändringarna i denna paragraf är föranledda dels av att försäkringsrådet

ersätts av yrkesskadenämnden och dels av att socialförsäkringsbolagen

upphör med sin verksamhet.

56 §.

Ändringen beror på att försäkringsrådet ersätts med yrkesskadenämnden.

57 §.

Paragrafen har ändrats på grund av att 43 § föreslås upphävd. Samtidigt

har vissa andra ändringar gjorts för att nå överensstämmelse med brottsbalken.

58 §.

Denna paragraf har ändrats så att den stämmer överens med 20 kap. 15 §

AFL.

Övergångsbestämmelserna

Nya förmåner inom yrkesskadeförsäkringen har med hänsyn till sättet

för finansieringen i princip ansetts böra tillämpas endast på skadefall som

inträffat efter ikraftträdandet. I den mån äldre livräntor förhöjts har

finansieringen härav skett över statsbudgeten eller genom avgiftstillägg

från arbetsgivarna. Samma metod har följts även i de nu framlagda förslagen.

Avvikelse har emellertid gjorts för de förbättrade sjukpenningförmånerna.

Med hänsyn till att det allt övervägande antalet yrkesskadade

redan nu får den högre sjukpenningen enligt AFL även efter samordningstiden

på grund av garantiregeln i 13 § YFL, spelar det från finansieringssynpunkt

mycket liten roll om de nya förmånerna får avse även äldre fall.

Administrativt innebär det en stor vinst. Bestämmelserna i dessa delar, som

återfinns i punkt 2, har utformats med bestämmelserna i 60 § första stycket

YFL som förebild.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen har i

punkt 3 tagits in en bestämmelse som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att

vid en lämplig tidpunkt förordna att försäkringsrådet skall upphöra och

yrkesskadenämnden träda i dess ställe.

Föreskriften i punkt 4 innebär att nu gällande tystnadsplikt för den som

haft att ta befattning med ärende i försäkringsrådet kvarstår även efter

det rådet upphört.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Utredningens förslag i fråga om avvecklingen av socialförsäkringsbolagen

anknyter till statsmakternas beslut år 1965 (prop. 45, L2U 41, rskr 229)

och har godtagits i princip av samtliga remissinstanser. Jag ansluter mig

till förslaget. Reglerna om avvecklingen återfinns i punkt 5 i övergångsbestämmelserna.

Den avvikelsen har gjorts från utredningens förslag att

slutpunkten för avvecklingstiden bestämts till utgången av år 1973, eftersom

socialförsäkringsbolagen kommer att meddela försäkring även under

år 1968.

I övrigt föreslås två ändringar i de av utredningen föreslagna reglerna.

Sålunda bör skiljenämnden avgöra inte endast tvist mellan parterna om

villkoren för överlåtelsen av försäkringsbeståndet utan även tvist om tolkningen

av avtal om överlåtelse. Vidare bör det ankomma på Kungl. Maj :t

att förklara att koncessionen för ett bolag skall vara förverkad, om avtal om

överlåtelse inte träffats före utgången av år 1973.

Om ett bolag önskar upphöra att meddela försäkring före den 1 januari

1969 kan detta enligt bestämmelsen i punkt 6 ske enligt de i punkt 5 upptagna

reglerna.

I punkt 7 slutligen föreslås bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela

de ytterligare föreskrifter som kan bli nödvändiga med anledning av ikraftträdandet.

Kungl. Maj :t skall också enligt förslaget kunna uppdra åt riksförsäkringsverket

eller försäkringsinspektionen att meddela sådana föreskrifter.

Såsom utredningen anfört bör det ankomma på försäkringsinspektionen

att meddela föreskrifter i fråga om avvecklingen av socialförsäkringsbolagens

verksamhet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om krigsförsäkring

för sjömän m. fl.

2 §.

Enligt denna paragraf får den skadades årliga arbetsförtjänst inte beräknas

till lägre belopp än 5 000 kr. Motsvarande bestämmelse finns i militärersättningsförordningen,

som j ag återkommer till i det följ ande.

Frågan om en höjning av minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten

och vissa andra belopp i lagen har varit uppe till behandling senast vid 1966

års riksdag i anledning av väckta motioner (I: 585, II: 700). Motionärerna

föreslog en höjning av minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten till

10 000 kr. Andra lagutskottet (IAU 36) ansåg en förbättring av förmånerna

önskvärd och riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj :t (rskr 137) som sin

mening till känna vad utskottet anfört.

Jag föreslår att minimibeloppet höjs till ett belopp motsvarande två och

en halv gånger basbeloppet enligt AFL vid ingången av det år då skadan

inträffade. Med nuvarande basbelopp innebär detta 14 250 kr. Maximibeloppet

blir automatiskt detsamma som i YFL, dvs. fyra basbelopp.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungi. Maj.ts proposition nr 1l7 år 1967

3 §.

I första stycket av paragrafen finns bestämmelser om att den skadade

bär rätt till visst engångsbelopp utöver livräntan. Vid total förlust av arbetsförmågan

motsvarar detta belopp ett års lön, dock lägst 9 000 och högst

13 000 kr., om den skadade var befälhavare, maskinchef, styrman, maskinist,

föreståndare för ekonomiavdelning eller radiotelegrafist, och i övriga fall

9 000 kr. 0

I de nyssnämnda motionerna vid 1966 års riksdag yrkade motionärerna

att engångsbeloppets maximum skulle vara 26 000 kr. Yrkesskadeutredningen

har föreslagit att engångsbeloppet bestäms till samma belopp som den skadade

fått i yrkesskadepenning enligt den föreslagna yrkesskadelagen, dock

högst sex gånger basbeloppet. Enligt utredningens uppfattning föreligger

det ingen anledning att ha olika belopp beroende på den skadades befattning.

I likhet med utredningen anser jag att engångsersättningen bör vara lika

stor för alla befattningshavare. Den bör bestämmas till sex gånger basbeloppet

vid förlust av arbetsförmågan och, liksom f. n., vid nedsättning av arbetsförmågan

utgå med det lägre belopp som svarar mot nedsättningen.

Första stycket har avfattats i enlighet härmed.

Ändringen i andra stycket är föranledd av att socialförsäkringsbolagen

upphör med sin verksamhet.

6 §•

Ändringen i paragrafens första stycke beror på att socialförsäkringsbolagen

upphör med sin verksamhet.

I andra stycket omnämns bl. a. bidrag enligt 39 § YFL. Enligt mitt förslag

skall detta bidrag, som avser försäkringsrådets verksamhet, upphöra

fr. o. m. den 1 januari 1969. Hänvisningen bör därför utgå.

Förslaget till förordning om ändring i militärersättningsförordningen

4 §•

Ändringarna i denna paragraf är föranledda av att försäkringsrådet ersätts

av yrkesskadenämnden.

6 § 2 och 3 mom.

I fråga om ändringarna i dessa lagrum hänvisas till vad som anförts i den

allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till 13 resp. 16 § förslaget

till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring.

7 § 1—3 mom.

Dessa lagrum har ändrats i överensstämmelse med vad som föreslagits

i fråga om 19—21 §§ förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

9 §•

I paragrafen ges regler för beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten.

Enligt huvudregeln i paragrafens första stycke skall beräkningen ske på samma

sätt som enligt 9 § YFL. Detta innebär bl. a. att maximiförtjänsten beräknas

till 15 000 kr. f. n. Om som jag förordat maximiförtjänsten inom

yrkesskadeförsäkringen i stället bestäms till fyra gånger basbeloppet enligt

AFL, kommer detta automatiskt att gälla även vid fastställande av

militärersättning.

På motsvarande sätt som i lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

finns i militärersättningsförordningen, i andra stycket av denna paragraf,

en föreskrift om att den årliga arbetsförtjänsten inte får beräknas till lägre

belopp än 5 000 kr. för bl. a. den som ådragit sig skadan under värnpliktstjänstgöring.

Jag föreslår att detta minimibelopp även i militärersättningsförordningen

höjs till ett belopp motsvarande två och en halv gånger basbeloppet

enligt AFL vid ingången av det år skadan inträffade.

11 § 2 mom. samt 14 och 16 §§.

I fråga om ändringarna i dessa lagrum hänvisas till vad som anförts vid

26, 36 och 51 §§ förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring.

18 och 19 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer föranleds av att försäkringsrådet ersätts

av yrkesskadenämnden.

Förslaget till lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

Principerna i den föreslagna lagen om värdesäkring av yrkesskadelivräntor

in. m. är, som jag anfört i den allmänna motiveringen, att livräntor

i anledning av skador, som inträffat före den 1 januari 1968, räknas upp till

den nivå de bör ha nämnda dag och att för tiden därefter både dessa äldre

livräntor och nytillkommande livräntor värdesäkras med anknytning till

basbeloppet enligt AFL. Lagen omfattar således, till skillnad från lagen den

6 juni 1962 (nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av

yrkesskada m. in., även nya skadefall.

1 §.

Denna paragraf har utformats i anslutning till 1 § 1962 års förhöjningslag.

Värdesäkringen skall beräknas på hela livräntan, även när den enligt

25 § YFL eller motsvarande bestämmelser i äldre lagstiftning utgår med

reducerat belopp.

Enligt andra stycket skall sådan del av livränta som bytts ut mot engångsbelopp

inte beaktas vid lagens tillämpning.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

2 §.

I fråga om första stycket hänvisas till vad som anförts i den allmänna

motiveringen.

Av andra stycket framgår att höjningen enligt denna paragraf skall avse

livräntans belopp efter omreglering och förhöjning enligt tidigare lagstiftning.

I 2 § fjärde stycket 1962 års förhöjningslag finns en spärregel som säger att

förhöjning enligt lagen inte får föranleda att livräntan överstiger det belopp

som den skulle ha uppgått till enligt YFL, om den skadades årliga arbetsförtjänst

beräknats till 15 000 kr. Jag har i det föregående föreslagit att

inkomsttaket i yrkesskadeförsäkringen höjs till ett belopp motsvarande fyra

gånger basbeloppet, dvs. vid nuvarande basbelopp en årsinkomst om 22 800

kr. Eftersom detta innebär mer än 50 % höjning av inkomsttaket och samtidigt

den största höjningen enligt nu förevarande paragraf är 25 %, behövs

inte motsvarande spärregel i den nu föreslagna lagen.

3 §•

Innehållet i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen.

Av första stycket första punkten framgår att indexregleringsbestämmelsen

aldrig kan leda till sänkning av utgående förmån. I andra punkten har

införts en avrundningsregel motsvarande den som finns i 16 kap. 4 § AFL.

4 §•

Denna paragraf bär motsvarighet i 4 § 1962 års förhöjningslag men har i

enlighet med utredningens förslag fått en utformning som gör den enklare

att tillämpa. Innebörden av bestämmelsen är att den skadade när livräntan

byts ut mot sjukpenning garanteras en sjukpenning, som till sitt

värde motsvarar livräntan efter värdesäkring.

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § 1962 års förhöjningslag.

Den nuvarande samordningen enligt 17 kap. 2 § AFL mellan pension och

yrkesskadelivränta innebär att folkpension och tilläggspension i form av

förtidspension eller ålderspension minskas med tre fjärdedelar av den

yrkesskadelivränta som för samma tid tillkommer den skadade. Folkpension

i form av ålderspension samt folkpension och tilläggspension i form

av änkepension eller barnpension minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigades

livränta som efterlevande. Minskningen görs i första hand

på tilläggspension. Även livränta som bytts ut mot ett engångsbelopp verkar

reducerande. En spärregel föreskriver, att folkpension alltid skall utgå med

minst en fjärdedel när det gäller förtids- eller barnpension, med minst hälften

när det gäller änkepension och med minst tre fjärdedelar när det gäller

ålderspension.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Utredningen har i fråga om samordningen föreslagit att livränta enligt

YFL eller tidigare vrkesskadelagstiftning låses till tidpunkten för den nya

lagstiftningens ikraftträdande eller, om livränta skulle börja utgå senare,

till tidpunkten för sammanträffandet av livränta och pension. Den del av

livräntan, som verkar reducerande på pensionen, bör enligt utredningen för

framtiden stå kvar som en konstant minskning av pensionen, vilken i övrigt

får följa sina egna bestämmelser och växlingarna i basbeloppet. Med den

återstående delen av livräntan, dvs. den som inte går i avräkning på pensionen,

skall enligt utredningens förslag förfaras som om den var fristående

från samordningen. Endast denna del av livräntan blir föremål för uppräkning

och värdesäkring enligt de föreslagna nya bestämmelserna.

Riksförsäkringsverket framhåller i sitt remissyttrande att, om en sådan

fastlåsning skall kunna accepteras, bör rimligen undantas de fall av framdeles

inträffande ändringar som beror av individuella faktorer. Emellertid

skulle det enligt verkets mening vara en klarare linje att även i samordningsfallen

låta värdesäkringen omfatta livräntornas fulla belopp och i gengäld

underlåta att låsa fast samordningen vid livränta- och pensionsbeloppens

storlek vid en viss tidpunkt. En sådan ändring av metoden för de

allmänna pensionernas samordning med yrkesskadelivräntorna och för livräntornas

värdesäkring i samordningsfallen medför i princip — när förmånerna

är anpassade till basbeloppssystemet — ingen ändring i fråga

om de totala belopp av livränta och pension som varje livräntetagare skulle

få enligt utredningens förslag. I de fall då livräntans och pensionens inbördes

storlek är sådan att spärregeln i fråga om avdrag på folkpensionen träder

i funktion, blir dock vid tillämpning av verkets metod det totala livränte- och

pensionsbeloppet något större än enligt utredningens förslag. Denna effekt

torde enligt verket endast uppkomma vid det nya systemets start i januari

1968. Verket förordar således att yrkesskadelivräntorna även i samordningsfallen

värdesäkras i full utsträckning fr. o. m. den 1 januari 1968

samt att någon ändring i detta avseende inte görs i 17 kap. 2 § AFL.

För yrkesskadeutredningen har det endast gällt att lösa frågan om samordning

mellan yrkesskada och pension från den allmänna försäkringen i

skadefall som inträffat före ikraftträdandet av den nya lagstiftningen. För

därefter beviljade förmåner blir med utredningens förslag samordningsfrågan

inte aktuell. I enlighet härmed har också utredningen föreslagit att

17 kap. 2 § AFL endast skall gälla övergångsvis.

Om som jag förordar yrkesskadeförsäkringen behålls i sin nuvarande

form, måste en samordning alltjämt finnas mellan förmånerna från yrkesskadeförsäkringen

och den allmänna försäkringen. Jag ansluter mig till

riksförsäkringsverkets förslag att livräntorna värdesäkras i sin helhet och

att reduktion därefter sker enligt 17 kap. 2 § AFL. Med hänsyn till att både

yrkesskadelivräntorna och pensionen är värdesäkrade blir resultatet för

den enskilde i huvudsak detsamma med denna metod som med den av utred8

—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 147

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967

ningen föreslagna. Av bestämmelsen i paragrafens första stycke följer, att

de samordningsregler som gäller för grundlivräntan skall gälla även för

de förhöjningar som föranleds av lagen.

I fråga om livräntor som redan vid tiden för ikraftträdandet är samordnade

med pension enligt AFL skulle det emellertid kunna inträffa, i

synnerhet när livräntan är liten, att höjningen verkar reducerande på pensionen.

Till undvikande härav föreslår jag att höjning enligt 2 § inte skall

tas i beaktande vid tillämpning av 17 kap. 2 § AFL när livräntetagaren vid

ikraftträdandet åtnjuter pension som minskats med hänsyn till livräntan.

Om en livränta på 800 kr. höjs till 1 000 kr., får således höjningen på 200 kr.

inte verka reducerande på pensionen. Samma regler bör gälla, om den yrkesskadade

vid ikraftträdandet uppbär sjukpenning som trätt i stället för tidigare

livränta. Inte heller sådan höjning av höjningsbeloppet, i exemplet

200 kr., som föranleds av bestämmelserna i 3 § bör kunna verka reducerande

på utgående pension. Andra stycket i paragrafen är avfattat i överensstämmelse

härmed.

6 §•

Denna paragraf är avfattad med 6 § 1962 års förhöjningslag som förebild.

Bestämmelserna innebär att även de livräntehöjningar som följer av

basbeloppsanknytningen i 3 § skall finansieras genom avgiftstillägg.

Förslaget till förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av

statsmedel, m. m. 1

1 §•

I denna paragraf uppräknas, liksom i 2 § förordningen den 6 juni 1962

(nr 304) om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel i anledning

av yrkesskada in. m., de grundförfattningar enligt vilka livräntorna utgår.

Förslaget omfattar ersättningar av statsmedel på grund av dels obligatorisk

försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års lag

om försäkring för vissa yrkesskador, 1937 års krigsförsäkringslag, YFL

och 1954 års krigsförsäkringslag, dels övriga författningar som i fråga

om reglerna för ersättningen anknyter till 1916 års lag eller YFL. Två författningar

av sistnämnda karaktär har lagts till utöver dem som återfinns

i 1962 års förhöjningsförordning, nämligen kungörelsen den 30 juni 1961

(nr 457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor

i atomarbete m. m. och kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om

ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning m. m. (punkterna

24 och 25 i uppräkningen).

Vid de tidigare tillfällen, då livräntor från yrkesskadelagstiftningen förhöjts

med statsmedel, har bestämmelserna om förhöjning grupperats i

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr lb7 år 1967

olika författningar. Med den nn föreslagna metoden för värdesäkring behövs

inte någon sådan uppdelning. På grund härav omfattar förslaget till

förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel,

in. in., även livräntor enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, kungörelsen den 2 oktober

1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring

mot skada till följd av olycksfall, förordningen den 18 juni 1909 (nr

89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring

samt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (punkterna

1, 2, 3 och 5 i uppräkningen).

Livräntor enligt författningarna under punkterna 1, 2 och 5 utgår till

allt övervägande delen, men dock inte helt, av statsmedel. Enligt bestämmelserna

i paragrafens andra stycke betalas värdesäkringen av statsmedel

även för den del av livräntan som utgår i annan ordning. På samma sätt

har förfarits vid tidigare livräntehöjningar.

Enligt paragrafen omfattas alla fiskarlivräntor, som utgår enligt 1908 års

kungörelse eller 1918 års förordning, av värdesäkringen.

2 §.

Första stycket innehåller samma bestämmelser som 2 § första stycket

förslaget till lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

Innebörden av bestämmelserna i andra och tredje styckena i förevarande

paragraf är densamma som i 2 § andra stycket förslaget till lag om

värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m., nämligen att det är livräntan

efter tidigare tillägg, omregleringar och förhöjningar som skall ligga till

grund för värdesäkringen.

3—5 §§.

I fråga om innehållet i dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts

vid motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor

m. m.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän försäkring

3 kap. 10 §.

Enligt de före år 1967 gällande bestämmelserna fick sjukpenning inte

börja utges förrän viss karenstid gått till ända. Sjukpenning fick sålunda i

regel inte utges för de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då

sjukdomsfallet inträffade inräknad. Om en sjukperiod började inom 20

dagar efter föregående sjukperiods slut, skulle dock de båda perioderna anses

som en sjukperiod vid beräkning av karenstid, den s. k. tjugodagarsregeln.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Genom de fr. o. m. den 1 januari 1967 gällande ändringarna i 3 kap. 10 §

slopades den tidigare regeln om tredagar skarens i normalfallen. Sjukpenning

för insjuknandedagen kan dock inte utges. Försäkrad, som har inkomst

av annat förvärvsarbete än anställning, kan välja att ha karenstid

för tilläggssjukpenning, som grundar sig på sådan inkomst, och i sådant

fall gäller för honom alltjämt tjugodagar sregeln i fråga om denna tilläggssjukpenning.

Före år 1967 var en försäkrad i regel berättigad till sjukpenning för enstaka

dag, under vilken han varit arbetsoförmögen på grund av behandling

för sjukdom, under förutsättning att behandlingen skett inom 20 dagar efter

närmast föregående sjukperiods slut och karenstiden för denna sjukperiod

gått till ända.

Enligt nu gällande regler kan i normalfallen sjukpenning för enstaka

dag inte utgå, eftersom denna är att anse som insjuknandedag. Endast i

de fall då tjugodagar sregeln alltjämt gäller är det möjligt att utge tilläggssjukpenning

för sådan dag. Detta förhållande är till nackdel för bl. a. nj ursjuka

personer för vilka regelbunden s. k. dialysbehandling är livsnödvändig.

För denna behandling, som äger rum på sjukhus, åtgår en dag och den måste

företas två gånger i veckan. Med hänsyn till dessa och liknande fall anser

jag att en motsvarighet till den tidigare tjugodagarsregeln bör införas, så

ätt sjukpenning kan utgå även för insjuknandedagen, om sjukperioden börjar

inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut.

5 kap. 2 §.

Ändringen är av redaktionell art och har inte samband med de ändrade

reglerna om yrkesskadeförsäkring. Enligt förslag i prop. 1967:73 utgår

andra stycket i 5 kap. 1 §.

17 kap. 2 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om samordning mellan yrkesskadeersättning

och förmån från den allmänna försäkringen. En redogörelse för

bestämmelserna har lämnats i specialmotiveringen till 5 § förslaget till lag

om värdesäkring av yrlcesskadelivräntor in. m.

I enlighet med utredningens förslag bör två ändringar göras i paragrafen.

Reglerna om att en pension minskas med viss del av sjukpenning eller

livränta enligt YFL gör inte undantag för ersättning på grund av frivillig

försäkring. Enligt yrkesskadeutredningens mening är denna försäkringsform

närmast att jämföra med motsvarande försäkringar inom den

privata sektorn av försäkringsvärlden. Någon samordning i egentlig mening

mellan socialförsäkringen och försäkringen inom nämnda sektor finns

inte. Vidare är den frivilliga yrkesskadeförsäkringen i princip självbäran
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

de, vilket bl. a. tagit sig uttryck i att någon legal uppskrivning av dessa

ersättningar inte ansetts böra genomföras.

Utredningen föreslår därför att ersättningar på grund av frivillig yrkesskadeförsäkring

i fortsättningen inte skall verka minskande på förmåner

från den allmänna försäkringen. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran vid remissbehandlingen och jag ansluter mig för egen del till det.

Första stycket första punkten i paragrafen föreslås därför ändrad så att

endast ersättning på grund av obligatorisk försäkring tas i beaktande vid

tillämpningen av samordningsreglerna.

Utredningen har vidare påpekat att bestämmelserna om att sjukpenning

enligt YFL verkar reducerande på pensionen förorsakar försäkringskassorna

administrativa svårigheter. Utredningen förordar att yrkesskadesjukpenning

i fortsättningen inte skall föranleda minskning av pension,

fin särskild bestämmelse behövs enligt utredningen för det fall, att en

pensionär, som har yrkesskadelivränta, sedermera får ett recidiv så att

livräntan byts ut mot sjukpenning. I en sådan situation bör enligt utredningens

mening den minskning som föranleds av livräntan stå kvar även

under sjukdomstiden.

Utredningens förslag i denna del har inte mött någon kritik under remissbehandlingen.

Jag ansluter mig för egen del till förslaget. Första och

andra styckena i paragrafen bör ändras i enlighet härmed.

I första stycket bör också göras en ändring med anledning av att socialförsäkringsbolagen

upphör med sin verksamhet.

Förslaget till lag angående upphävande av lagen om försäkringsrådet

I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen bör lagen

angående upphävande av lagen om försäkringsrådet träda i kraft den dag

Kungl. Maj :t bestämmer. Kungl. Maj :t bör kunna meddela de föreskrifter

som behövs med anledning av ikraftträdandet.

När försäkringsrådet upphör bör de bestämmelser, som finns i olika författningar

om försäkringsrådet, i stället avse yrkesskadenämnden. En föreskrift

härom bör tas med i förevarande lag. Härigenom kommer bl. a. lagen

den 26 maj 1961 (nr 257) om besvär över försäkringsrådets beslut att gälla

i fråga om yrkesskadenämndens beslut.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Hemställan

Under hänvisning till det anförda hemställer jag att lagrådets yttrande

genom utdrag av protokollet inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda

ändamålet över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring

för sjömän m. fl.,

3) lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor in. m.,

4) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 3S1) om allmän

försäkring,

5) lag angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 119 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

119

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243)

om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, dels att 33, 42, 43, 53—55 och 62 §§ lagen den

14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring! skall upphöra att gälla samt att

rubriken omedelbart före 43 § lagen skall utgå, dels att ill, 12, 25, 28, 29,

35, 37 och 50 §§ lagen ordet »försäkringsinrättning» eller böjningsform därav

skall bytas ut mot »riksförsäkringsverket» eller motsvarande böjningsform,

dels att 1, 2, 9, 13, 15, 16, 18—21, 24, 26, 30, 32, 34, 36, 38—40, 44,

48, 51, 52 och 56—58 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Försäkring enligt — — —---

Den obligatoriska försäkringen

äger rum i riksförsäkringsverket

men må på villkor som nedan sägs

i stället ske i ömsesidigt försäkringsbolag,

som bildats för sådant ändamål

och för vars förbindelser delägarna

svara med obegränsad personlig

ansvarighet. Frivillig försäkring

tecknas i riksförsäkringsverket

eller i dylikt bolag.

När i denna lag användes uttrycket

försäkringsinrättning, avses därmed

riksförsäkringsverket eller bolag

som nyss nämnts.

---— dels frivillig.

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsverket.

2 §.

Besvär och ansökningar prövas enligt

vad nedan stadgas av försäk- 1

Besvär prövas enligt vad nedan

stadgas av yrkesskadenämnden.

1 Lagen omtryckt 1962:408.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ringsrådet, som jämväl i övrigt har

att med uppmärksamhet följa försäkringens

tillämpning och utveckling.

Grunderna för försäkringsrådets

organisation och verksamhet bestämmas

av Konungen med riksdagen.

(Föreslagen lydelse)

Yrkesskadenämnden består av

minst sju ledamöter, som förordnas

av Konungen för högst fyra år i sänder.

Två av ledamöterna skola representera

arbetsgivarna och två arbetstagarna.

Av övriga ledamöter skola

minst två vara lagfarna. Innan ledamot

börjar tjänstgöra, skall han ha

avlagt domared eller försäkran enligt

4 kap. 11 § rättegångsbalken.

För ledamot av yrkesskadenämnden

finnas en eller flera suppleanter.

Bestämmelserna om ledamot gälla

även suppleant.

Ärende avgöres i yrkesskadenämnden

av fyra ledamöter, om de äro ense

om beslutet, och i annat fall av

fem ledamöter. Av de ledamöter som

deltaga i beslutet skall en vara representant

för arbetsgivarna och en för

arbetstagarna samt minst en av de

övriga vara lagfaren. Om jäv mot ledamot

gälla bestämmelserna i 4 kap.

rättegångsbalken om jäv mot domare.

Med årlig — ---

Har hushållsarbete

För försäkrad,

Undergår- försäkrad

Åtnjöt försäkrad

Har försäkrad,

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten

icke till ettusentvåhundra kronor,

skall den beräknas till detta

belopp. Överstiger den årliga arbetsförtjänsten

femtontusen kronor, tages

överskjutande belopp icke i beräkning.

kommunal inkomstskatt,

års ålder.

ej inträffat,

till efterlevande,

för arbetsavbrottet.

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten

icke till ettusenåttahundra kronor,

skall den beräknas till detta belopp.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten

ett belopp motsvarande

fyra gånger basbeloppet enligt 1 kap.

6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381)

9 §.

--- år räknat.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 dr 1967

i Nuvarande lydelse)

13

Förorsakar olycksfall------ —

Sjukpenningens storlek —----

Sjukpenningklasserna och beloppet

av hel sjukpenning inom varje

klass framgå av följande tabell:

Den skadades

Beloppet

årliga arbets-

av hel

förtjänst uppgår

sjukpenning

för tid

Sjuk-

t. o.m.

pen-

den

ning-

månad

klass

till

men ej

under

för tid

nr

till

vilken

den

skadade

därefter

fyller

67 år

kr.

kr.

kr.

kr.

i

1 800

3

3

2

1 800

2 400

4

4

3

2 400

3 000

5

5

4

3 000

3 600

6

5

5

3 600

4 200

7

6

6

4 200

5 000

8

6

7

5 000

5 800

9

7

8

5 800

6 800

10

7

9

6 800

8 400

12

8

10

8 400

10 200

14

9

11

10 200

12 000

16

10

12

12 000

14 000

18

11

13

14 000

—

20

12

Halv sjukpenning utgör hälften av

hel sjukpenning.

Sjukpenning må — ■— -— ----

(Föreslagen lydelse)

om allmän försäkring vid ingången

av det år då skadan inträffade, tages

överskjutande belopp icke i beräkning.

§•

----— minst hälften.

—----att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet

av hel sjukpenning inom varje

klass bestämmes med ledning av tabellen

i 3 kap. 4 § lagen om allmän

försäkring. Med inkomst av förvärvsarbete

för år avses därvid den skadades

årliga arbetsförtjänst enligt 9 §.

dag räknad.

15 §.

För tid, -----—----- sjukpenningens belopp.

För skadad kvinna, som stadigva- För skadad kvinna, som stadigvarande

sammanbor med eget eller rande sammanbor med eget eller

makes barn, adoptivbarn eller fos- makes barn, adoptivbarn eller fos
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

terbarn under tio år, utgör sjukpen- terbarn under tio år, utgör sjukpenningen

vid sjukhusvård lägst fem ningen vid sjukhusvård lägst sex

kronor för dag. kronor för dag.

16

Har olycksfall eller inverkan, som

avses i 6 §, efter upphörande av därav

förorsakad sjukdom medfört under

längre eller kortare tid bestående

förlust av arbetsförmågan eller nedsättning

av densamma med minst en

tiondel, utgives under tiden 1 i vränta

till den skadade. Medför

samma olycksfall eller inverkan ånyo

sjukdom, på grund varav sjukpenning

skall utgå, äger den skadade

dock icke uppbära livräntan under

sjukdomstiden. Livräntan beräknas

på grundval av den skadades årliga

arbetsförtjänst, i förekommande fall

nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,

(ersättningsunderlaget)

samt utgår för tid till och med den

månad, under vilken han fyller sextiosju

år, med belopp som för år räknat

motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:

elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan

med minst tre tiondelar: en

mot graden av nedsättningen svarande

del av ersättningsunderlaget,

minskad med en tolftedel av detta,

och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan

med mindre än tre tiondelar:

den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,

som svarar mot graden

av nedsättningen.

För tid från och med månaden

§•

Har olycksfall eller inverkan, som

avses i 6 §, efter upphörande av därav

förorsakad sjukdom medfört under

längre eller kortare tid bestående

förlust av arbetsförmågan eller nedsättning

av densamma med minst en

tiondel, utgives under tiden 1 i vränta

till den skadade. Medför

samma olycksfall eller inverkan ånyo

sjukdom, på grund varav sjukpenning

skall utgå, äger den skadade

dock icke uppbära livräntan under

sjukdomstiden. Livräntan beräknas

på grundval av den skadades årliga

arbetsförtjänst, i förekommande fall

nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,

(ersättningsunderlaget)

samt utgår för tid till och med månaden

närmast före den, under vilken

han fyller sextiosju år, med belopp

som för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:

elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan

med minst tre tiondelar: en

mot graden av nedsättningen svarande

del av ersättningsunderlaget,

minskad med en tolftedel av detta,

och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan

med mindre än tre tiondelar:

den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,

som svarar mot graden

av nedsättningen.

För tid från och med den månad,

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1967

123

(Nuvarande lydelse)

näst efter den, under vilken skadad

fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre

fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan

skall beräknas jämlikt första

stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget

medräknas årlig arbetsförtjänst,

som icke överstiger 7 200

kronor, till hela sitt belopp, den del

av arbetsförtjänsten, som överstiger

7 200 men ej 10 800 kronor, till tre

fjärdedelar och den del därav, som

överstiger 10 800 kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade ma

för säkring srådet, när skäl därtill

prövas föreligga, besluta att livränta

eller del därav eller livränta för viss

tid skall utbytas mot ett belopp för

en gång, motsvarande högst de utbytta

livräntebeloppens kapitalvärde

enligt beräkningsgrunder som fastställas

av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

under vilken skadad fyllt sextiosju

år, utgör livräntan tre fjärdedelar av

det belopp, vartill livräntan skall beräknas

jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget

medräknas årlig arbetsförtjänst,

i vad den icke överstiger

två gånger basbeloppet vid ingången

av det år då skadan inträffade, till

hela sitt belopp, i vad den överstiger

två men ej tre gånger nämnda basbelopp,

till tre fjärdedelar och i vad den

överstiger tre gånger nämnda basbelopp,

till hälften.

På ansökan av den skadade må

riksförsäkringsverket, när skäl därtill

prövas föreligga, besluta att livränta

eller del därav eller livränta

för viss tid skall utbytas mot ett belopp

för en gång, motsvarande högst

de utbytta livräntebeloppens kapitalvärde

enligt beräkningsgrunder som

fastställas av Konungen.

18

Arbetstagare, som på anmodan av

den försäkringsinrättning, vari han

är försäkrad, eller med dess samtycke

under någon tid avhåller sig från

arbetet i syfte att förebygga att yrkesskada

uppstår, återuppstår eller

förvärras, äger, såvida omständigheterna

ej föranleda till annat, under

tiden uppbära skälig ersättning,

motsvarande högst hel sjukpenning

jämte barntillägg.

§•

Arbetstagare, som på anmodan av

riksförsäkringsverket eller med dess

samtycke under någon tid avhåller

sig från arbetet i syfte att förebygga

att yrkesskada uppstår, återuppstår

eller förvärras, äger, såvida omständigheterna

ej föranleda till annat,

under tiden uppbära skälig ersättning,

motsvarande högst hel sjukpenning

jämte barntillägg.

19 §.

Har försäkrad avlidit till följd av Har försäkrad avlidit till följd av

yrkesskada, skall försäkringsinrätt- yrkesskada, utgår begravnings
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ningen utgiva begravningshjälp

med sexhundra kronor och,

enligt vad i 20—23 §§ sägs, för år

beräknade livräntor till efterlevande.

20

Änka efter den avlidne äger uppbära

livränta, så länge hon lever

ogift. Livräntans belopp skall för tid

till och med den månad, under vilken

änkan fyller sextiosju år, motsvara

en tredjedel och för tid därefter en

fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Levde makarna åtskilda

efter vunnen hemskillnad, skall

livränta dock ej utgå till änkan med

mindre hon enligt dom eller avtal

var berättigad till underhåll av den

avlidne.

Yar den-------— -— -— v

Rätten till---------

Efterlämnar den som avlidit änkling

och kommer denne genom dödsfallet

att sakna erforderligt underhåll,

skall livränta tillerkännas honom

efter vad som med hänsyn till

omständigheterna prövas skäligt.

Livränta må dock utgå endast så

länge änklingen lever ogift samt må

för tid till och med den månad, under

vilken han fyller sextiosju år,

motsvara högst eu tredjedel och för

tid därefter högst en fjärdedel av

den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till

fullgörande av lagstadgad under
-

(Föreslagen lydelse)

h j ä 1 p med ett belopp motsvarande

tjugu procent av basbeloppet vid

ingången av det år då dödsfallet inträffade

och, enligt vad i 20—23 §§

sägs, för år beräknade livräntor

till efterlevande.

§•

Änka efter den avlidne äger uppbära

livränta, så länge hon lever

ogift. Livräntans belopp skall för tid

till och med månaden närmast före

den, under vilken änkan fyller sextiosju

år, motsvara en tredjedel och

för tid därefter en fjärdedel av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst. Levde

makarna åtskilda efter vunnen

hemskillnad, skall livränta dock ej

utgå till änkan med mindre hon enligt

dom eller avtal var berättigad till

underhåll av den avlidne,

arit trolovad.

- med annan.

Efterlämnar den som avlidit änkling

och kommer denne genom dödsfallet

att sakna erforderligt underhåll,

skall livränta tillerkännas honom

efter vad som med hänsyn till

omständigheterna prövas skäligt.

Livränta må dock utgå endast så

länge änklingen lever ogift samt må

för tid till och med månaden närmast

före den, under vilken han fyller sextiosju

år, motsvara högst en tredjedel

och för tid därefter högst en fjärdedel

av den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till

fullgörande av lagstadgad under
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

hållsskyldighet å särskilda tider utgiva

bidrag till förutvarande make,

äger denne, så länge bidraget skolat

utgå, erhålla livränta med belopp,

som motsvarar bidraget. Livräntan

må dock för tid till och med den månad,

under vilken den berättigade

fyller sextiosju år, motsvara högst

en tredjedel och för tid därefter

högst en fjärdedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera--- — --- —- —- —

Skall livränta, varom sägs i denna

paragraf, utgå så länge livräntetagaren

lever ogift och ingår han äktenskap

före fyllda sextio år, utgives ett

belopp för en gång, motsvarande tre

årsbelopp av livräntan, beräknad

utan hänsyn till stadgandena i nästföregående

stycke och i 23 §.

21

Varje bara till den avlidne äger

till den dag det fyller sexton år uppbära

livränta med belopp, som motsvarar

en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Är barnet efter

sagda tidpunkt till följd av sjukdom

eller annan dylik orsak ur stånd

att själv försörja sig, skall livräntan

utgå, så länge anledningen till den

bristande försörjningsförmågan fortfar,

dock längst till den dag barnet

fyller tjuguett år. Till bara, som var

adopterat av annan än den avlidnes

make, skall livränta dock ej utgivas.

hållsskyldighet å särskilda tider utgiva

bidrag till förutvarande make,

äger denne, så länge bidraget skolat

utgå, erhålla livränta med belopp,

som motsvarar bidraget. Livräntan

må dock för tid till och med månaden

närmast före den, under vilken

den berättigade fyller sextiosju år,

motsvara högst en tredjedel och för

tid därefter högst en fjärdedel av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst.

— årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i denna

paragraf, utgå så länge livräntetagaren

lever ogift och ingår han äktenskap

före fyllda sextio år, utgives ett

belopp för en gång, motsvarande tre

årsbelopp av livräntan, beräknad

på grundval av det månadsbelopp

vartill livräntan uppgick den månad

äktenskapet ingicks eller vartill den

skulle ha uppgått nämnda månad

utan hänsyn till stadgandena i nästföregående

stycke och i 23 §.

§•

Varje barn till den avlidne äger

till och med den månad, under vilken

det fyller sexton år, uppbära livränta

med belopp, som motsvarar en sjättedel

av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Är barnet efter sagda tidpunkt

till följd av sjukdom eller annan dylik

orsak ur stånd att själv försörja

sig, skall livräntan utgå, så länge anledningen

till den bristande försörjningsförmågan

fortfar, dock längst

till och med den månad, under vilken

barnet fyller tjuguett år. Till barn,

som var adopterat av annan än den

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Ej heller skall livränta utgå till barn

utom äktenskap, därest den avlidne

enligt avtal som är bindande för barnet,

åtagit sig att till dess underhåll

utgiva visst belopp en gång för alla.

Adoptivbarn äger

Var den

(Föreslagen lydelse)

avlidnes make, skall livränta doek ej

utgivas. Ej heller skall livränta utgå

till barn utom äktenskap, därest den

avlidne enligt avtal som är bindande

för barnet, åtagit sig att till dess underhåll

utgiva visst belopp en gång

för alla.

---eget barn.

erforderligt underhåll.

24

Har försäkrad under resa eller eljest

blivit borta och kan det antagas

att han avlidit till följd av yrkesskada,

skola till hans efterlevande

utbetalas livräntor enligt vad i 20—

23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen

är dock berättigad att såsom villkor

för utbetalningen fordra förklaring

på heder och samvete av efterlevande,

att han saknar varje underrättelse

om den försäkrade. I fråga om

omyndig må sådan förklaring infordras

från hans förmyndare.

Finnes den-----—---

§•

Har försäkrad under resa eller eljest

blivit borta och kan det antagas

att han avlidit till följd av yrkesskada,

skola till hans efterlevande

utbetalas livräntor enligt vad i 20—

23 §§ sägs. Riksförsäkringsverket

är dock berättigat att såsom villkor

för utbetalningen fordra förklaring

på heder och samvete av efterlevande,

att han saknar varje underrättelse

om den försäkrade. I fråga om

omyndig må sådan förklaring infordras

från hans förmyndare.

- till livränta.

26

Har skadad från allmän försäkringskassa

uppburit ersättning, som

skolat utgivas av försäkringsinrättning,

skall, därest förhållandet kommer

till inrättningens kännedom, vad

som utgivits från kassan avdragas

från ersättning, som i anledning av

skadan tillkommer honom enligt denna

lag, samt det avdragna beloppet

utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension, skall avdrag göras i

den mån ersättningen skolat föranleda

minskning av pensionen; dock

Har skadad från allmän försäkringskassa

uppburit ersättning, som

skolat utgivas av riksförsäkringsverket,

skall, därest förhållandet kommer

till verkets kännedom, vad som

utgivits från kassan avdragas från

ersättning, som i anledning av skadan

tillkommer honom enligt denna

lag, samt det avdragna beloppet utbetalas

till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

pension enligt lagen om allmän

försäkring, skall avdrag göras i den

mån ersättningen skolat föranleda

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr U7 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skall bolag, som avses i 1 §, göra sådant

avdrag endast om begäran därom

framställes av riksförsäkringsverket.

Belopp, som av sådant bolag

avdragits enligt vad nu sagts, skall

utbetalas till riksförsäkringsverket.

30

Är någon, som har rätt till sjukpenning,

barntillägg eller livränta,

icke svensk medborgare och är han

ej bosatt i riket, äger försäkringsinrättningen

att med hans samtycke

när som helst i stället för sådan ersättning

till honom utgiva ett belopp

för en gång, motsvarande högst

femtio och minst tjugu procent av

ersättningens kapitalvärde. Ersättningen

må ock, utan den ersättningsberättigades

samtycke, utbytas mot

ett belopp för en gång om femtio

procent av kapitalvärdet. Har utbyte

som nu nämnts ägt rum, föreligger

ej rätt till vidare ersättning på grund

av skadan.

Har skadan medfört döden och

var den avlidne ej svensk medborgare

och ej bosatt i riket, utgår begravningshjälp

allenast om dödsfallet

skett inom tre månader efter skadans

inträffande och livränta till efterlevande,

som ej är svensk medborgare,

allenast om denne vid tiden

för skadans inträffande var bosatt

här i riket.

Från vad ovan i denna paragraf är

föreskrivet äger Konungen medgiva

undantag.

minskning av pensionen.

§•

Är någon, som har rätt till sjukpenning,

barntillägg eller livränta,

icke svensk medborgare och är han

ej bosatt i riket, äger riksförsäkringsverket

att med hans samtycke när

som helst i stället för sådan ersättning

till honom utgiva ett belopp för

en gång, motsvarande högst femtio

och minst tjugu procent av ersättningens

kapitalvärde. Har utbyte

som nu nämnts ägt rum, föreligger

ej rätt till vidare ersättning på grund

av skadan.

32 §.

Arbetsgivare eller arbetsförestån- Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,

som genom underrättelse en- dare, som genom underrättelse enligt

31 § eller eljest erhållit känne- ligt 31 § eller eljest erhållit känne
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

dom om inträffad yrkesskada, är

skyldig att enligt de föreskrifter,

som meddelas av Konungen, anmäla

skadan till den allmänna försäkringskassa,

lios vilken den skadade

är inskriven, eller, om den skadade

ej är inskriven hos allmän försäkringskassa,

till den försäkringsinrätining,

som jämlikt 33 § skall utgiva

ersättning i anledning av skadan.

I sistnämnda fall skall, där så

kan ske utan oskälig omgång eller

kostnad, den som avgiver anmälan

tillse, att läkarintyg angående skadans

beskaffenhet och den skadades

tillstånd eller, där skadan medfört

döden, angående dödsorsaken snarast

möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän försäkringskassa, som mottagit

anmälan enligt första stycket,

skall enligt de föreskrifter, som meddelas

av Konungen, anskaffa läkarintyg,

varom sägs i första stycket,

samt översända anmälan jämte intyget

och erforderliga kompletterande

upplysningar till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf,

skall utfärdas å formulär,

som fastställes av medicinalstyrelsen.

Nödiga utgifter för dylikt intyg så

ock för annat intyg, som erfordras

för bestämmande av ersättning eller

för prövning huruvida ersättning

skall utgå, gäldas av för säkring sinrättningen.

(Föreslagen lydelse)

dom om inträffad yrkesskada, är

skyldig att enligt de föreskrifter,

som meddelas av Konungen, anmäla

skadan till den allmänna försäkringskassa,

hos vilken den skadade

är inskriven, eller, om den skadade

ej är inskriven hos allmän försäkringskassa,

till riksförsäkringsverket.

I sistnämnda fall skall, där så

kan ske utan oskälig omgång eller

kostnad, den som avgiver anmälan

tillse, att läkarintyg angående skadans

beskaffenhet och den skadades

tillstånd eller, där skadan medfört

döden, angående dödsorsaken

snarast möjligt insändes till riksförsäkringsverket.

Allmän försäkringskassa, som mottagit

anmälan enligt första stycket,

skall enligt de föreskrifter, som meddelas

av Konungen, anskaffa läkarintyg,

varom sägs i första stycket,

samt översända anmälan jämte intyget

och erforderliga kompletterande

upplysningar till riksförsäkringsverket.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf,

skall utfärdas å formulär,

som fastställes av medicinalstyrelsen.

Nödiga utgifter för dylikt intyg så

ock för annat intyg, som erfordras

för bestämmande av ersättning eller

för prövning huruvida ersättning

skall utgå, gäldas av riksförsäkringsverket.

34 §.

Sedan försäkringsinrättningen er- Sedan riksförsäkringsverket erhålhållit

underrättelse om skadan, skall lit underrättelse om skadan, skall

inrättningen bestämma den ersätt- verket bestämma den ersättning som

ning som skall utgivas samt, där så skall utgivas samt, där så finnes på
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

129

(Nuvarande lydelse)

finnes påkallat, vidtaga åtgärder för

vård av den skadade.

Därest det--------

(Föreslagen lydelse)

den skadade.

kallat, vidtaga åtgärder för vård av

- böra utgå.

36 §.

Sjukpenning utbetalas -—- ■— ---—--— ■—■ ■— en månad.

Livränta, soin ej utgår i form av Livränta, som ej utgår i form av

ett belopp för en gång, utbetalas, såvida

ej annat överenskommes med

livräntetagaren, för varje månad,

räknat från den dag rätten till livränta

inträtt, å månadens första dag.

I den mån livränta finnes böra för

viss tid, under vilken anpassning efter

skadans verkningar beräknas inträda,

utgå med högre belopp än för

tiden därefter, må utbetalningen ske

enligt föreskrifter som meddelas av

försäkringsrådet.

Beträffande tiden för utbetalning

av årlig ersättning enligt 12 § andra

stycket äger för säkring sinrättning en

meddela sådana bestämmelser, som

må anses lämpliga för vinnande av

säkerhet, att ersättningen användes

för det därmed avsedda ändamålet.

Annan ersättning — —- ■—--— —

Förskottsvis utgiven —- -—- — -—• -—

ett belopp för en gång, utbetalas, såvida

ej annat överenskommes med

livräntetagaren eller följer av vad

Konungen förordnat, för kalendermånad.

Beträffande tiden för utbetalning

av årlig ersättning enligt 12 § andra

stycket äger riksförsäkringsverket

meddela sådana bestämmelser, som

må anses lämpliga för vinnande av

säkerhet, att ersättningen användes

för det därmed avsedda ändamålet.

—--— kan ske.

-----del återkrävas.

Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp,---- slutande belopp.

Angående sättet-----—----— •—- förordnar Konungen.

38 §.

Avgift för försäkringen skall av

försälcringsinrättningen bestämmas

till belopp, som med hänsyn till arbetets

farlighet i allmänhet och till

de särskilda förhållanden, under vilka

det bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt

för att täcka den risk, som

försäkringen avser, med tillägg i fråga

om försäkring i bolag, som avses

Avgift för försäkringen skall av

riksförsäkringsverket bestämmas till

belopp, som med hänsyn till arbetets

farlighet i allmänhet och till de särskilda

förhållanden, under vilka det

bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt för

att täcka den risk, som försäkringen

avser.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 14-7

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

i 1 §, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna

för försäkringen.

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning

eller försäkringsanstalt skyldig

att utgiva understöd, för vilket

enligt 25 § avdrag må göras, bestämmes

försäkringsavgiften till det lägre

belopp, som motsvarar den minskade

försäkringsrisken. I fråga om annan

arbetsgivare än staten må dock sådan

lindring i försäkringsavgiften ej

äga rum, med mindre arbetsgivaren

begär det och, där så finnes erforderligt,

för utgivande av understödet

ställer säkerhet, som försäkringsinrättningen

godkänner.

Användes arbetstagare----

(Föreslagen lydelse)

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning

eller försäkringsanstalt skyldig

att utgiva understöd, för vilket

enligt 25 § avdrag må göras, bestämmes

försäkringsavgiften till det lägre

belopp, som motsvarar den minskade

försäkringsrisken. I fråga om annan

arbetsgivare än staten må dock sådan

lindring i försäkringsavgiften ej

äga rum, med mindre arbetsgivaren

begär det och, där så finnes erforderligt,

för utgivande av understödet

ställer säkerhet, som riksförsäkringsverket

godkänner.

—----för en.

39 §.

Såsom bidrag till bestridande av

omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsverkets

verksamhet skall för varje försäkring

i verket till statsverket erläggas

tilläggsavgift med belopp, motsvarande

fem procent av försäkringsavgiften,

beräknad utan hänsyn till avdrag

som sägs i 25 §.

Bolag, som avses i 1 §, är ock skyldigt

att till statsverket erlägga bidrag

till bestridande av nämnda omkostnader.

Bidraget erlägges för varje

räkenskapsår efter årets utgång

på tid och sätt, som bestämmes av

Konungen, med belopp motsvarande

tre procent av summan av försäkringsavgifterna,

beräknade utan hänsyn

till avdrag, som sägs i 25 §, för

de försäkringar som under räkenskapsåret

tagits i bolaget.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets

och riksförsäkringsver
-

Såsom bidrag till bestridande av

omkostnaderna för riksförsäkringsverkets

verksamhet skall för varje

försäkring till statsverket erläggas

tilläggsavgift med belopp, motsvarande

fem procent av försäkringsavgiften,

beräknad utan hänsyn till

avdrag som sägs i 25 §.

Övriga omkostnader för riksförsäkringsverkets

verksamhet bestri
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^7 år 1967

(Nuvarande lydelse)

kets verksamhet bestridas av statsverket.

I fråga om kostnaderna för

förvaltningen av den i 41 § omförmälda

fonden gäller dock vad därom

är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)

das av statsverket. I fråga om kostnaderna

för förvaltningen av den i

41 § omförmälda fonden gäller dock

vad därom är särskilt stadgat.

40 §.

Envar är skyldig att på begäran

lämna försäkringsrådet eller riksförsäkringsverket

uppgift, som erfordras

för att bedöma huruvida han är

pliktig att erlägga försäkringsavgift.

Arbetsgivare skall på begäran till

försäkringsrådet samt, där försäkringen

äger rum i riksförsäkringsverket,

jämväl till verket lämna sådan

uppgift om arbetet och de förhållanden,

under vilka det bedrives,

samt om arbetstagarnas antal, arbetstid

och avlöningsförhållanden,

som erfordras för att bestämma försäkringsavgift

eller ersättningsbelopp.

I den utsträckning försäkringsrådet

eller riksförsäkringsverket

prövar nödigt för ändamål, som avses

i första eller andra stycket, åligger

det uppgiftsskyldig att på begäran

för granskning tillhandahålla

försäkringsrådet eller riksförsäkringsverket

förda avlöningslistor,

handelsböcker eller motsvarande anteckningar

jämte därtill hörande

handlingar. Granskningen skall såvitt

möjligt ske så, att den icke medför

hinder i den uppgiftsskyldiges

verksamhet, samt skall, om han så

begär och det lämpligen kan ske,

verkställas hos honom. Handelsböcker

och andra handlingar, som överlämnats

för granskning, skola åter
-

Envar är skyldig att på begäran

lämna yrkesskadenämnden eller

riksförsäkringsverket uppgift, som

erfordras för att bedöma huruvida

han är pliktig att erlägga försäkringsavgift.

Arbetsgivare skall på begäran till

yrkesskadenämnden och riksförsäkringsverket

lämna sådan uppgift om

arbetet och de förhållanden, under

vilka det bedrives, samt om arbetstagarnas

antal, arbetstid och avlöningsförhållanden,

som erfordras för

att bestämma försäkringsavgift eller

ersättningsbelopp.

I den utsträckning yrkesskadenämnden

eller riksförsäkringsverket

prövar nödigt för ändamål, som avses

i första eller andra stycket, åligger

det uppgiftsskyldig att på begäran

för granskning tillhandahålla

yrkesskadenämnden eller riksförsäkringsverket

förda avlöningslistor,

handelsböcker eller motsvarande anteckningar

jämte därtill hörande

handlingar. Granskningen skall såvitt

möjligt ske så, att den icke medför

hinder i den uppgiftsskyldiges

verksamhet, samt skall, om han så

begär och det lämpligen kan ske,

verkställas hos honom. Handelsböcker

och andra handlingar, som överlämnats

för granskning, skola åter
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ställas utau dröjsmål. Meddelande

om resultatet av granskningen skall

lämnas snarast.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsverket

äga, i den mån så finnes

erforderligt för ändamål som avses

i andra stycket, att hos myndighet,

som enligt gällande föreskrifter

utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,

påfordra undersökning av

de förhållanden, under vilka arbetet

bedrives, eller att, där så påkallas

av särskilda omständigheter, själva

företaga sådan undersökning.

44

över försäkringsinrättnings beslut

i ärende angående försäkring enligt

denna lag må klagan föras hos försäkringsrådet

genom besvär, som

skola hava inkommit till försäkringsrådet

senast inom en månad efter

det klaganden erhållit kännedom

om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän

föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,

äger göra ansökan

härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att

klagan icke förts eller ansökan ej

gjorts, till prövning upptaga ärende,

som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut i annat

ärende enligt denna lag än som

avses i andra stycket må klagan föras

hos försäkringsdomstolen genom

besvär. Besvären skola hava inkommit

till försäkringsrådet inom tre

veckor från det klaganden erhållit

kännedom om beslutet; dock skall

besvärstiden för menighet vara fem

veckor. Den omständigheten, att besvären

ingivits eller insänts direkt

(Föreslagen lydelse)

ställas utan dröjsmål. Meddelande

om resultatet av granskningen skall

lämnas snarast.

Yrkesskadenämnden och riksförsäkringsverket

äga, i den mån så finnes

erforderligt för ändamål som avses

i andra stycket, att hos myndighet,

som enligt gällande föreskrifter

utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,

påfordra undersökning av

de förhållanden, under vilka arbetet

bedrives, eller att, där så påkallas

av särskilda omständigheter, själva

företaga sådan undersökning.

§•

Mot riksförsäkringsverkets beslut

i ärende angående försäkring enligt

denna lag må talan föras hos yrkesskadenämnden

genom besvär, som

skola hava inkommit till nämnden

senast inom en månad efter det klaganden

erhållit kännedom om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän

föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,

äger göra ansökan

härom hos yrkesskadenämnden.

Yrkesskadenämnden äger, ändå

att talan icke förts eller ansökan ej

gjorts, till prövning upptaga ärende,

som avses i denna paragraf.

Mot yrkesskadenämndens beslut

i annat ärende enligt denna lag än

som avses i andra stycket må talan

föras hos försäkringsdomstolen genom

besvär. Besvären skola hava inkommit

till yrkesskadenämnden

inom tre veckor från det klaganden

erhållit kännedom om beslutet; dock

skall besvärstiden för menighet vara

fem veckor. Den omständigheten, att

besvären ingivits eller insänts direkt

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)7 år 1967

133

(Nuvarande lydelse)

till för säkringsdomstolen, utgör ej

hinder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut länder

till efterrättelse utan hinder av förd

klagan, såframt ej rådet annorlunda

förordnar.

48

I övrigt skall vad i 3—42 samt

44 §§ är stadgat om obligatorisk försäkring

i tillämpliga delar lända till

efterrättelse beträffande den frivilliga

försäkringen; och skall därvid

vad som sagts om arbetsgivaren i

stället avse försäkringstagaren.

51

Äger någon -—- -—- -—----- ---

Vad försäkringsinrättning enligt

denna lag utgivit i ersättning för

skada äger inrättningen återkräva

av den som uppsåtligen eller genom

grov vårdslöshet vållat skadan eller,

där denna uppkommit i följd av trafik

med motorfordon som avses i

2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon, enligt lag

är skyldig att utgiva skadestånd evad

han är vållande till skadan eller ej.

På grund av vad i detta stycke sägs

skall inrättningen dock äga att återkräva

allenast vad den ersättningsberättigade

ägt utbekomma av den

skadeståndsskyldige.

52

På begäran av försäkringsinrättning

eller försäkringsrådet må, till

vinnande av utredning i ärende angående

försäkring enligt denna lag,

(Föreslagen lydelse)

till försäkringsdomstolen, utgör ej

hinder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens utgång.

Yrkesskadenämndens beslut länder

till efterrättelse utan hinder av

förd talan, såframt ej nämnden annorlunda

förordnar.

§•

I övrigt skall vad i 3—44 samt

44 §§ är stadgat om obligatorisk försäkring

i tillämpliga delar lända till

efterrättelse beträffande den frivilliga

försäkringen; och skall därvid

vad som sagts om arbetsgivaren i

stället avse försäkringstagaren.

§■

— tillkomma honom.

Ersättning enligt denna lag må ej

återkrävas av den som är skyldig att

utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade.

§•

På begäran av riksförsäkringsverket

eller yrkesskadenämnden må, till

vinnande av utredning i ärende angående

försäkring enligt denna lag,

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr lk7 år 1967

(Nuvarande lydelse)

vid allmän underrätt höras vittne

eller sakkunnig eller förhör under

sanningsförsäkran äga rum med den

som saken rör. Ej vare någon skyldig

att inställa sig vid annan underrätt

än den, inom vars område han

vistas. Om förhöret skall i tillämpliga

delar gälla vad om bevisupptagning

utom huvudförhandling är

stadgat. Ersättning till den som inställt

sig för att höras skall utgå efter

vad rätten prövar skäligt och

skall förskjutas, då försäkringsrådet

påkallat förhöret, av den försäkringsinråttning,

som rådet bestämmer,

och eljest av den försäkringsinrättning,

som begärt förhöret. Ersättningen

skall stanna å försäkring

sinrättning. Uppkommer tvist

mellan försäkringsinrättningar angående

vem som skall slutligt svara

för ersättningen, skall tvisten på yrkande

av någon av inrättningarna

avgöras av försäkringsrådet.

(Föreslagen lydelse)

vid allmän underrätt höras vittne

eller sakkunnig eller förhör under

sanningsförsäkran äga rum med den

som saken rör. Ej vare någon skyldig

att inställa sig vid annan underrätt

än den, inom vars område han

vistas. Om förhöret skall i tillämpliga

delar gälla vad om bevisupptagning

utom huvudförhandling är

stadgat. Ersättning till den som inställt

sig för att höras skall utgå efter

vad rätten prövar skäligt och

utgivas av riksförsäkringsverket.

56 §.

Den som på grund av tjänsteåliggande

för riksförsäkringsverkets eller

försäkringsrådets räkning har

eller haft att taga befattning med

uppgift, handling eller undersökning,

som sägs i 40 §, må ej röja eller

obehörigen nyttja yrkeshemlighet,

som därigenom blivit känd för

honom, och ej heller, där det ej kan

anses påkallat i tjänstens intresse,

yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,

vilket sålunda blivit honom

kunnigt.

Den som på grund av tjänsteåliggande

för riksförsäkringsverkets eller

yrkesskadenämndens räkning har

eller haft att taga befattning med

uppgift, handling eller undersökning,

som sägs i 40 §, må ej röja eller

obehörigen nyttja yrkeshemlighet,

som därigenom blivit känd för

honom, och ej heller, där det ej kan

anses påkallat i tjänstens intresse,

yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,

vilket sålunda blivit honom

kunnigt.

57 §.

Underlåter arbetsgivare eller ar- Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare

att fullgöra något betsföreståndare att fullgöra något

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

av vad som åligger honom enligt

32 §, eller försummar någon att ställa

sig till efterrättelse vad i 40 § är

föreskrivet eller att lämna uppgift,

som stadgats i 43 §, straffes med

dagsböter.

Lämnar någon medvetet eller av

grov vårdslöshet i uppgift, som skall

avgivas enligt denna lag, oriktigt

meddelande, straffes med dagsböter,

där ej brottet är i allmän strafflag

belagt med straff.

Bryter någon mot vad i 56 § är

stadgat, straffes med dagsböter eller

fängelse. Ä brott som nu sagts må

allmän åklagare tala allenast efter

angivelse av målsäganden.

58

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om tilllämpning

av denna lag eller det andra

landets lag i fall, då arbetsgivare

i det ena landet inom det andra bedriver

verksamhet, i vilken arbetstagare

användes, eller då arbetstagare,

vilken ådragit sig skada genom inverkan

som avses i 6 § första stycket

b) eller c) eller tredje stycket,

varit utsatt för dylik inverkan under

arbete i båda länderna. 1

(Föreslagen lydelse)

av vad som åligger honom enligt

32 §, eller försummar någon att ställa

sig till efterrättelse vad i 40 § är

föreskrivet, dömes han till böter.

Lämnar någon uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet i uppgift, som skall

avgivas enligt denna lag, oriktigt

meddelande, dömes han till böter, om

gärningen ej är belagd med straff i

brottsbalken.

Bryter någon mot vad i 56 § är

stadgat, dömes han till böter eller

fängelse i högst ett år. Brott som nu

sagts må åtalas av åklagare endast

efter angivelse av målsägande.

§•

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om utsträckt

tillämpning av denna lag eller

om undantag i vissa fall från lagens

bestämmelser.

1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser 9, 13 och 15 §§, 16 § första—tredje

styckena, 19—21 §§, 36 § andra stycket och 58 § den 1 januari 1968 samt i

övrigt den 1 januari 1969.

2. De nya bestämmelserna i 9 §, 16 § första—tredje styckena, 19 §, 20 §

första, fjärde och femte styckena samt 21, 26 och 51 §§ äger icke tillämpning

på skada som inträffat före ikraftträdandet och ej heller på skada,

som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket och som yppats

senare, om den skadade icke efter ikraftträdandet varit utsatt för inverkan

av den art som orsakat skadan.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Knngl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

3. Till dess Konungen bestämmer annat äger de äldre bestämmelserna i

2 §, 16 § fjärde stycket, 40, 44 och 52 §§ fortfarande tillämpning.

4. De äldre bestämmelserna i 56 § äger fortfarande tillämpning i fråga

om den som på grund av tjänsteåliggande för försäkringsrådets räkning

bär eller haft att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning

som avses i nämnda paragraf.

5. Bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, skall före utgången av år 1973,

efter avtal mellan bolaget och riksförsäkringsverket, på verket ha överfört

bolagets hela försäkringsbestånd och bolagets övriga ersättningsförpliktelser

på grund av den av bolaget bedrivna försäkringsrörelsen, överförandet skall

ske i den ordning som föreskrives i 54 § i dess äldre lydelse, om ej annat

följer av vad som sägs nedan.

Sedan avtalet godkänts på ordinarie bolagsstämma, skall bolaget omedelbart

anmäla avtalet till försäkringsinspektionen som ofördröj ligen skall

registrera avtalet utan prövning av dess innehåll. När registrering skett,

är bolaget fritaget från sina förpliktelser med avseende på det överlåtna

försäkringsbeståndet. Dessa förpliktelser åvilar i stället riksförsäkringsverket.

Tvist mellan parterna om villkoren för överförande eller om tolkningen

av avtal om överförande avgöres genom skiljedom av en för ändamålet utsedd

skiljenämnd. Nämnden består av ordförande, som försäkringsinspektionen

utser, och fyra övriga ledamöter, av vilka vardera parten utser två. Skiljedom

har samma verkan som en överenskommelse mellan parterna.

Om avtal ej registrerats hos försäkringsinspektionen före utgången av

år 1973, äger Konungen förklara bolagets koncession förverkad.

Till dess registrering av avtal skett eller, i fall som nyss sagts, Konungen

förklarat bolagets koncession förverkad skall skada, som inträffat före utgången

av år 1968, regleras av bolaget. Därvid gäller för bolaget alltjämt

äldre bestämmelser om försäkringsinrättning i lagen om yrkesskadeförsäkring.

Vidare äger de äldre bestämmelserna i 33 och 42 §§ fortfarande tilllämpning.

Vid tillämpning av 25 § anses 1 § i dess äldre lydelse gälla till dess riksförsäkringsverket

övertagit ansvaret för samtliga bolags förpliktelser.

Den som vid utgången av år 1968 är delägare i bolag skall anses som

delägare även för tiden därefter.

6. Önskar bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, upphöra att meddela

försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring före utgången av år 1968,

äger bestämmelserna i punkt 5 motsvarande tillämpning i fråga om avvecklingen,

om försäkringsinspektionen medger det.

7. Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna

lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket

eller försäkringsinspektionen.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

137

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246)

om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

Härigenom förordnas, dels att 5 § lagen den 14 maj 1954 om krigsförsäkring

för sjömän m. fl. skall upphöra att gälla, dels att 2, 3 och 6 §§ samma

lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

2

Den skadades årliga arbetsförtj

änst må icke beräknas till lägre belopp

än femtusen kronor.

3

Har olycksfallet, efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom,

medfört förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av densamma med

minst en tiondel, vilken förlust eller

nedsättning kan antagas bliva för

framtiden bestående, skall, utöver

livränta, till den skadade utgivas vid

förlust av arbetsförmågan, om den

skadade var befälhavare, maskinchef,

styrman, maskinist, föreståndare

för ekonomiavdelning eller radiotelegraf

ist, ett belopp, motsvarande

ett års lön, beräknad till tolv

gånger den kontanta månadslön, som

(Föreslagen lydelse)

§•

Den skadades årliga arbetsförtjänst

må icke beräknas till lägre belopp

än ett belopp motsvarande två

och en halv gånger basbeloppet enligt

1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr

381) om allmän försäkring vid ingången

av det år då skadan inträffade.

§•

Har olycksfallet, efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom,

medfört förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av densamma med

minst en tiondel, vilken förlust eller

nedsättning kan antagas bliva för

framtiden bestående, skall, utöver

livränta, till den skadade utgivas

vid förlust av arbetsförmågan ett

belopp motsvarande sex gånger basbeloppet

vid ingången av det år då

skadan inträffade, samt vid nedsättning

av arbetsförmågan det lägre belopp,

som svarar mot nedsättningen.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

den skadade åtnjöt vid tiden för

olycksfallet, dock lägst niotusen och

högst trettontusen kronor, och eljest

ett belopp av niotusen kronor samt

vid nedsättning av arbetsförmågan

det lägre belopp, som svarar mot

nedsättningen.

Undergår, sedan ersättning, varom

i denna paragraf sägs, blivit för den

skadade genom beslut av försäkring

sinrättning en bestämd, den skadades

tillstånd väsentlig försämring

i förhållande till vad som vid beslutets

fattande antagits, må jämkning

i ersättningen äga rum.

6

Arbetsgivare är pliktig att till den

försäkringsinrättning, i vilken hos

honom anställda åro obligatoriskt

försäkrade jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring,

erlägga det tillägg

till tidigare bestämd försäkringsavgift,

som må föranledas av tillämpningen

av denna lag.

Å tillägg till försäkringsavgift, varom

i första stycket sägs, skall tillläggsavgift

eller bidrag enligt 39 §

lagen om yrkesskadeförsäkring icke

erläggas.

Undergår, sedan ersättning, varom

i denna paragraf sägs, blivit för den

skadade genom beslut av riksförsäkringsverket

bestämd, den skadades

tillstånd väsentlig försämring i förhållande

till vad som vid beslutets

fattande antagits, må jämkning i ersättningen

äga rum.

§•

Arbetsgivare är pliktig att till riksförsäkringsverket

erlägga det tillägg

till tidigare bestämd försäkringsavgift,

som må föranledas av tillämpningen

av denna lag.

Å tillägg till försäkringsavgift, varom

i första stycket sägs, skall tillläggsavgift

enligt 39 § lagen om yrkesskadeförsäkring

icke erläggas.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 § och 3 § första stycket den 1 januari

1968 samt i övrigt den 1 januari 1969. De nya bestämmelserna i 2 §

och 3 § första stycket äger icke tillämpning på olycksfall som inträffat före

ikraftträdandet.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr tW år 1967

139

Förslag

till

Förordning

om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 4 §, 6 § 2 och 3 mom., 7 § 1—3 mom., 9 §, 11 §

2 mom. samt 14, 16, 18 och 19 §§ militärersättningsförordningen den 2 juni

19501 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4

Ersättningsärenden, som avses i

denna förordning, avgöras med det

undantag, som angives i 6 § 3 mom.,

av riksförsäkringsverket.

Över beslut av riksförsäkringsverket

i sådant ärende må klagan föras

hos försäkringsrådet genom besvär,

som skola hava inkommit till försäkringsrådet

senast inom en månad efter

det klaganden erhållit kännedom

om beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att

klagan icke förts, till prövning upptaga

ärende, som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut må

klagan föras hos försäkringsdomstolen

genom besvär. Besvären skola

hava inkommit till försäkringsrådet

inom tre veckor från det klaganden

erhållit kännedom om beslutet; dock

skall besvärstiden för menighet vara

fem veckor. Den omständigheten, att

besvären ingivits eller insänts direkt

till försäkringsdomstolen, utgör ej

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningsärenden, som avses i

denna förordning, avgöras av riksförsäkringsverket.

Mot riksförsäkringsverkets beslut

i sådant ärende må talan föras hos

yrkesskadenämnden genom besvär,

som skola hava inkommit till nämnden

senast inom en månad efter det

klaganden erhållit kännedom om beslutet.

Yrkesskadenämnden äger, ändå att

talan icke förts, till prövning upptaga

ärende, som avses i denna paragraf.

Mot yrkesskadenämndens beslut

må talan föras hos försäkringsdomstolen

genom besvär. Besvären skola

hava inkommit till nämnden inom

tre veckor från det klaganden erhållit

kännedom om beslutet; dock skall

besvärstiden för menighet vara fem

veckor. Den omständigheten, att besvären

ingivits eller insänts direkt

till försäkringsdomstolen, utgör ej

1 Förordningen omtryckt 1954:460. Senaste lydelse av 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 mom., 11 § 2 mom.

samt 14, 16, 18 och 19 §§ se 1962:409 samt av 7 § 3 mom. se 1959:587.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

hinder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut länder

till efterrättelse utan hinder av förd

klagan, såframt ej rådet annorlunda

förordnar.

Med avseende å försäkringsrådets

behandling av ifrågavarande ärenden

skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet

stadgas.

(Föreslagen lydelse)

binder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens utgång.

Yrkesskadenämndens beslut länder

till efterrättelse utan hinder av

förd talan, såframt ej nämnden annorlunda

förordnar.

Med avseende å yrkes skadenämndens

behandling av ifrågavarande

ärenden skall gälla vad som föreskrives

i 2 § lagen den 14 maj 1954

(nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

6 §•

2 mom. Har olycksfallet —--

Sjukpenningens storlek —- -—• ---

Sjukpenningklasserna och beloppet

av hel sjukpenning inom varje

klass framgå av följande tabell:

Den skadades

Beloppet

årliga arbets-

av hel

förtjänst uppgår

sjukpenning

för tid

Sjuk-

t. o. m.

pen-

den

ning-

månad

för tid

klass

till

men ej

under

nr

till

vilken

den

skadade

därefter

fyller

67 år

kr.

kr.

kr.

kr.

i

1 800

3

3

2

1 800

2 400

4

4

3

2 400

3 000

5

5

4

3 000

3 600

6

5

5

3 600

4 200

7

6

6

4 200

5 000

8

6

7

5 000

5 800

9

7

8

5 800

6 800

10

7

9

6 800

8 400

12

8

10

8 400

10 200

14

9

11

10 200

12 000

16

10

12

12 000

14 000

18

11

13

14 000

—

20

12

------halv sjukpenning.

— — -— —• — att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet

av hel sjukpenning inom varje

klass bestämmes med ledning av tabellen

i 3 kap. 4 § lagen om allmän

försäkring. Med inkomst av förvärvsarbete

för år avses därvid den skadades

årliga arbetsförtjänst enligt 9 §.

Halv sjukpenning utgör hälften av

hel sjukpenning.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

iNuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För tid,-----------dag räknad.

1 fråga ---- ----- ---—- motsvarande tillämpning.

3 mom. Har olycksfallet efter

upphörande av därav förorsakad

sjukdom medfört under längre eller

kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av

denna med minst eu tiondel, utgives,

där ej annat följer av 5 inom., livränta

under tiden till den skadade.

Medför samma olycksfall ånyo sjukdom,

på grund varav sjukpenning

skall utgå, äger den skadade dock

icke uppbära livräntan under sjukdomstiden.

Livräntan beräknas på

grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst,

i förekommande fall

nedsatt efter vad i tredje stycket

sägs, (ersättningsunderlaget) samt

utgår för tid till och med den månad,

under vilken han fyller sextiosju år,

med belopp som för år räknat motsvarar
a)

vid förlust av arbetsförmågan:

elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan

med minst tre tiondelar: en

mot graden av nedsättningen svarande

del av ersättningsunderlaget,

minskad med en tolftedel av detta,

och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan

med mindre än tre tiondelar:

den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,

som svarar mot graden

av nedsättningen.

För tid från och med månaden

näst efter den, under vilken skadad

fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre

fjärdedelar av det belopp, vartill liv
-

3 mom. Har olycksfallet efter

apphörande av därav förorsakad

sjukdom medfört under längre eller

kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av

denna med minst en tiondel, utgives,

där ej annat följer av 5 mom., livränta

under tiden till den skadade.

Medför samma olycksfall ånyo sjukdom,

på grund varav sjukpenning

skall utgå, äger den skadade dock

icke uppbära livräntan under sjukdomstiden.

Livräntan beräknas på

grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst,

i förekommande fall

nedsatt efter vad i tredje stycket

sägs, (ersättningsunderlaget) samt

utgår för tid till och med månaden

närmast före den, under vilken han

fyller sextiosju år, med belopp som

för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:

elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan

med minst tre tiondelar: en

mot graden av nedsättningen svarande

del av ersättningsunderlaget,

minskad med en tolftedel av detta,

och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan

med mindre än tre tiondelar:

den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,

som svarar mot graden

av nedsättningen.

För tid från och med den månad,

under vilken skadad fyllt sextiosju

år, utgör livräntan tre fjärdedelar

av det belopp, vartill livräntan skall

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

räntan skall beräknas jämlikt första

stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget

medräknas årlig arbetsförtjänst,

som icke överstiger sjutusentvåhundra

kronor, till hela sitt

belopp, den del av arbetsförtjänsten,

som överstiger sjutusentvåhundra

men ej tiotusenåttahundra kronor,

till tre fjärdedelar och den del därav,

som överstiger tiotusenåttahundra

kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade må

försåkringsrådet, när skäl därtill

prövas föreligga, besluta att livränta

eller del därav eller livränta för viss

tid skall utbytas mot ett belopp för

en gång, motsvarande högst de utbytta

livräntebeloppens kapitalvärde

enligt beräkningsgrunder som fastställas

av Konungen.

7

1 mom. Har olycksfallet medfört

den skadades död, skall utgivas

begravningshjälp med sexhundra

kronor och, enligt vad nedan i 2—5

mom. sägs, för år beräknade livräntor

till efterlevande.

2 m o m. Änka efter den avlidne

äger uppbära livränta, så länge hon

lever ogift. Livräntans belopp skall

för tid till och med den månad, under

vilken änkan fyller sextiosju år,

motsvara en tredjedel och för tid

beräknas jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget

medräknas årlig arbetsförtjänst,

i vad den icke överstiger två

gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 §

lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring vid ingången av

det år då skadan inträffade, till hela

sitt belopp, i vad den överstiger två

men ej tre gånger nämnda basbelopp,

till tre fjärdedelar och i vad den

överstiger tre gånger nämnda basbelopp,

till hälften.

På ansökan av den skadade må

riksförsäkringsverket, när skäl därtill

prövas föreligga, besluta att livränta

eller del därav eller livränta

för viss tid skall utbytas mot ett belopp

för en gång, motsvarande högst

de utbytta livräntebeloppens kapitalvärde

enligt beräkningsgrunder som

fastställas av Konungen.

§•

1 mom. Har olycksfallet medfört

den skadades död, skall utgivas begravningshjälp

med ett belopp, motsvarande

tjugu procent av basbeloppet

vid ingången av det år då dödsfallet

inträffade, och, enligt vad nedan i

2—5 mom. sägs, för år beräknade

livräntor till efterlevande.

2 m o m. Änka efter den avlidne

äger uppbära livränta, så länge hon

lever ogift. Livräntans belopp skall

för tid till och med månaden närmast

före den, under vilken änkan fyller

sextiosju år, motsvara en tredjedel

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

därefter en fjärdedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Levde makarna

åtskilda efter vunnen hemskillnad,

skall livränta dock ej utgå till

änkan med mindre hon enligt dom

eller avtal var berättigad till underhåll

av den avlidne.

Var den —---------

Rätten till -------—---

Efterlämnar den som avlidit änkling

och kommer denne genom dödsfallet

att sakna erforderligt underhåll,

skall livränta tillerkännas honom

efter vad som med hänsyn till

omständigheterna prövas skäligt.

Livränta må dock utgå endast så

länge änklingen lever ogift samt må

för tid till och med den månad, under

vilken han fyller sextiosju år,

motsvara högst en tredjedel och för

tid därefter högst en fjärdedel av

den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till

fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

å särskilda tider utgiva

bidrag till förutvarande make,

äger denne, så länge bidraget skolat

utgå, erhålla livränta med belopp,

som motsvarar bidraget. Livräntan

må dock för tid till och med den

månad, under vilken den berättigade

fyller sextiosju år, motsvara högst en

tredjedel och för tid därefter högst

en fjärdedel av den avlidnes årliga

arbetsförtjänst.

Finnas flera-------—

Skall livränta, varom sägs i detta

mom., utgå så länge livräntetagaren

lever ogift och ingår livräntetagaren

äktenskap före fyllda sextio år, ut
-

(Föreslagen lydelse)

och för tid därefter en fjärdedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Levde makarna åtskilda efter vunnen

hemskillnad, skall livränta dock

ej utgå till änkan med mindre hon

enligt dom eller avtal var berättigad

till underhåll av den avlidne,

varit trolovad.

— med annan.

Efterlämnar den som avlidit änkling

och kommer denne genom dödsfallet

att sakna erforderligt underhåll,

skall livränta tillerkännas honom

efter vad som med hänsyn till

omständigheterna prövas skäligt.

Livränta må dock utgå endast så

länge änklingen lever ogift samt må

för tid till och med månaden närmast

före den, under vilken han fyller sextiosju

år, motsvara högst en tredjedel

och för tid därefter högst en fjärdedel

av den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till

fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

å särskilda tider utgiva

bidrag till förutvarande make,

äger denne, så länge bidraget skolat

utgå, erhålla livränta med belopp,

som motsvarar bidraget. Livräntan

må dock för tid till och med månaden

närmast före den, under vilken

den berättigade fyller sextiosju år,

motsvara högst en tredjedel och för

tid därefter högst en fjärdedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

--årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i detta

mom., utgå så länge livräntetagaren

lever ogift och ingår livräntetagaren

äktenskap före fyllda sextio år, ut
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

gives ett belopp för en gång, motsvarande

tre årsbelopp av livräntan, beräknad

utan hänsyn till stadgandena

i nästföregående stycke och i 5 inom.

här nedan.

3 m o m. Varje barn till den avlidne

äger till den dag det fyller sexton

år uppbära livränta med belopp,

som motsvarar en sjättedel av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst. Är

barnet efter sagda tidpunkt till följd

av sjukdom eller annan dylik orsak

ur stånd att själv försörja sig, skall

livräntan utgå, så länge anledningen

till den bristande försörjningsförmågan

fortfar, dock längst till den dag

barnet fyller tjuguett år. Till barn,

som var adopterat av annan än den

avlidnes make, skall livränta dock

ej utgivas. Ej heller skall livränta

utgå till barn utom äktenskap, därest

den avlidne enligt avtal som är

bindande för barnet, åtagit sig att

till dess underhåll utgiva visst belopp

en gång för alla.

Adoptivbarn äger — ----—- -—

Var den----—----- ■—

(Föreslagen lydelse)

gives ett belopp för en gång, motsvarande

tre årsbelopp av livräntan, beräknad

på grundval av det månadsbelopp

vartill livräntan uppgick den

månad äktenskapet ingicks eller vartill

den skulle ha uppgått nämnda

månad utan hänsyn till stadgandena

i nästföregående stycke och i 5 mom.

här nedan.

3 mom. Varje barn till den avlidne

äger till och med den månad,

under vilken det fyller sexton år

uppbära livränta med belopp, som

motsvarar en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Är barnet

efter sagda tidpunkt till följd av

sjukdom eller annan dylik orsak ur

stånd att själv försörja sig, skall livräntan

utgå, så länge anledningen till

den bristande försörjningsförmågan

fortfar, dock längst till och med den

månad, under vilken barnet fyller

tjuguett år. Till barn, som var adopterat

av annan än den avlidnes make,

skall livränta dock ej utgivas. Ej heller

skall livränta utgå till barn utom

äktenskap, därest den avlidne enligt

avtal som är bindande för barnet,

åtagit sig att till dess underhåll utgiva

visst belopp en gång för alla.

— ---eget barn.

erforderligt underhåll.

9 §•

Den skadades — •— --- — —- -—

Den årliga arbetsförtjänsten för

den, som ådragit sig skadan under

värnpliktstjänstgöring, må dock icke

beräknas till lägre belopp än femtusen

kronor. Detsamma gäller beträffande

fast anställt manskap och

--om yrkesskadeförsäkring.

Den årliga arbetsförtjänsten för

den, som ådragit sig skadan under

värnpliktstjänstgöring, må dock icke

beräknas till lägre belopp än ett belopp

motsvarande två och en halv

gånger basbeloppet vid ingången av

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

145

(Nuvarande lydelse)

hemvärnspersonal, då fråga är om

ersättning för tid efter det den skadade

fyllt tjugu år eller om livränta

till efterlevande.

(Föreslagen lydelse)

det år då skadan inträffade. Detsamma

gäller beträffande fast anställt

manskap och hemvärnspersonal, då

fråga är om ersättning för tid efter

det den skadade fyllt tjugu år eller

om livränta till efterlevande.

11 §•

2 mom. Har skadad -------

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension, skall göras avdrag

om och i den mån ersättningen skolat

föranleda minskning av pensionen.

-----till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

pension enligt lagen om allmän

försäkring, skall göras avdrag om

och i den mån ersättningen skolat

föranleda minskning av pensionen.

14 §.

Sjukpenning utbetalas —----—---en månad.

Livränta, som ej utgår i form av

ett belopp för en gång, utbetalas, såvida

ej annat överenskommes med

livräntetagaren, för varje månad,

räknat från den dag rätten till livränta

inträtt, å månadens första dag.

I den mån livränta finnes böra för

viss tid, under vilken anpassning efter

skadans verkningar beräknas inträda,

utgå med högre belopp än för

tiden därefter, må utbetalningen ske

enligt föreskrifter som meddelas av

försäkringsrådet.

Livränta, som ej utgår i form av

ett belopp för en gång, utbetalas,

såvida ej annat överenskommes med

livräntetagaren eller följer av vad

Konungen förordnat, för kalendermånad.

avsedda ändamålet.

Beträffande tiden —------— —

Annan ersättning — — -—• —------ kan ske.

Förskottsvis utgiven-------—--del återkrävas.

Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp,---slutande belopp.

Angående sättet--------— — förordnar Konungen.

16 §.

Äger någon--------— — tillkomma honom.

Vad i ersättning enligt denna för- Ersättning enligt denna förordordning

utgivits må riksförsäkrings- ning må ej återkrävas av den som

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 147

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

verket för statsverkets räkning återkräva

av den som uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet vållat skadan

eller, där denna uppkommit i följd

av trafik med motorfordon som avses

i 2 § lagen den 10 maj 1929 om

trafikförsäkring å motorfordon, enligt

lag är skyldig att utgiva skadestånd

evad han är vållande till skadan

eller ej. På grund av vad i detta

stycke sägs skall riksförsäkringsverket

dock äga att återkräva allenast

vad den ersättningsberättigade ägt

utbekomma av den skadeståndsskyldige.

18

På begäran av riksförsäkringsverket

eller försäkringsrådet må, till

vinnande av utredning i ärende angående

ersättning enligt denna förordning,

vid allmän underrätt höras

vittne eller sakkunnig eller förhör

under sanningsförsäkran äga rum

med den som saken rör. Ej vare någon

skyldig att inställa sig vid annan

underrätt än den, inom vars område

han vistas. Om förhöret skall i

tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning

utom huvudförhandling

är stadgat. Ersättning till den som

inställt sig för att höras skall utgå

efter vad rätten prövar skäligt och

utgivas av riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket och försäkringsrådet

äga även att för det i första

stycket avsedda ändamålet av vederbörande

polismyndighet påfordra

undersökning.

19 §.

Vad som finnes stadgat rörande

skyldighet för arbetsgivare att på be
-

(Föreslagen lydelse)

är skyldig att utgiva skadestånd till

den ersättningsberättigade.

§•

På begäran av riksförsäkringsverket

eller yrkesskadenämnden må, till

vinnande av utredning i ärende angående

ersättning enligt denna förordning,

vid allmän underrätt höras

vittne eller sakkunnig eller förhör

under sanningsförsäkran äga rum

med den som saken rör. Ej vare någon

skyldig att inställa sig vid annan

underrätt än den, inom vars område

han vistas. Om förhöret skall i tilllämpliga

delar gälla vad om bevisupptagning

utom huvudförhandling

är stadgat. Ersättning till den som

inställt sig för att höras skall utgå

efter vad rätten prövar skäligt och

utgivas av riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket och yrkesskadenämnden

äga även att för det i

första stycket avsedda ändamålet av

vederbörande polismyndighet påfordra

undersökning.

Vad som finnes stadgat rörande

skyldighet för arbetsgivare att på be
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr thl år 1967

(Nuvarande lydelse)

gäran till försäkringsrådet eller riksförsäkringsverket

lämna uppgifter,

som erfordras för bestämmande av

ersättning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,

och rörande ansvar, då

någon underlåter att lämna sådan

uppgift eller i uppgift lämnar oriktigt

meddelande, äger motsvarande

tillämpning beträffande uppgifter till

ledning för bestämmande av ersättning

enligt denna förordning.

(Föreslagen lydelse)

gäran till yrkesskadenämnden eller

riksförsäkringsverket lämna uppgifter,

som erfordras för bestämmande

av ersättning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,

och rörande ansvar,

då någon underlåter att lämna

sådan uppgift eller i uppgift lämnar

oriktigt meddelande, äger motsvarande

tillämpning beträffande uppgifter

till ledning för bestämmande

av ersättning enligt denna förordning.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 6 § 2 mom. och 3 mom.

första—tredje styckena, 7 § 1—3 mom. samt 9 och 14 §§ den 1 januari 1963

samt i övrigt den 1 januari 1969.

De nya bestämmelserna i 6 § 3 mom. första—tredje styckena, 7 § 1 mom.,

2 mom. första, fjärde och femte styckena samt 3 mom., 9 §, 11 § 2 mom. och

16 § äger icke tillämpning på skada som inträffat före ikraftträdandet.

Till dess Konungen bestämmer annat äger de äldre bestämmelserna i 4 §,

6 § 3 mom. fjärde stycket samt 18 och 19 §§ fortfarande tillämpning.

Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna förordning

meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av

riksförsäkringsverket.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kangl. Ma j:ls proposition nr 147 år 1967

Förslag

till

Lag

om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om livränta och sjukpenning på grund av obligatorisk försäkring

enligt

1) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,

2) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

3) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å

fartyg tjänstgörande personer,

4) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

5) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

skall följande bestämmelser gälla, i den mån ersättningen ej utgår av statsmedel.

Denna lag äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts ut mot

engångsbelopp.

2 §•

Livränta höjes med tjugofem procent om skadan inträffat år 1961 eller

tidigare, med tjugo procent om skadan inträffat något av åren 1962—1964

och med tio procent om skadan inträffat något av åren 1965—1967.

Har livräntan omreglerats enligt lagen den 17 juni 1955 (nr 469) angående

omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr

235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m. eller höjts enligt lagen den

6 juni 1962 (nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada

m. m., lägges den omreglerade eller höjda livräntan till grund för

höjning enligt första stycket.

3 §•

Livränta utgår, i den mån den höjes därigenom, med belopp motsvarande

produkten av det för varje tid gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen den

25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring och det tal, beräknat med två decimaler,

som anger förhållandet mellan livräntans belopp och basbeloppet för

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A7 år 1967

januari månad 1968 eller, om skadan inträffat efter den 31 december 1968,

basbeloppet för januari månad det år då skadan inträffade. Livräntebeloppet

avrundas till närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.

Har livräntan höjts enligt 2 §, lägges den höjda livräntan till grund för

beräkning enligt första stycket.

4 §.

Har livränta utgått, får hel sjukpenning som senare utgår i anledning av

samma skada icke understiga en fyrahundradedel av den livränta, som efter

värdesäkring enligt denna lag skulle ha utgått till den skadade vid förlust

av arbetsförmågan.

5 §•

Bestämmelserna om livränta eller sjukpenning, som värdesäkras enligt

denna lag, gäller även den höjning av livräntan eller sjukpenningen som

följer av lagens bestämmelser.

Belopp varmed livränta höjes enligt 2 § samt sådan höjning av nämnda

belopp, som föranledes av 3 §, får dock ej beaktas vid tillämpning av 17 kap.

2 § lagen om allmän försäkring i fråga om den som vid utgången av år 1967

åtnjöt pension, vilken enligt sistnämnda lagrum minskats med hänsyn till

livräntan. Vad som nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om den

som vid utgången av år 1967 uppbar sjukpenning i anledning av skada för

vilken livränta tidigare utgått.

6 §•

Till bestridande av den kostnad för varje kalenderår, som föranledes a\

denna lag, åligger det annan arbetsgivare än staten att erlägga proportionellt

tillägg till de avgifter som för året beräknas för honom enligt 38 och 39 §§

lagen om yrkesskadeförsäkring.

7 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke tillämpning

på ersättning som belöper på tid dessförinnan.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Förslag

till

Förordning

om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Bestämmelserna i denna förordning avser livränta och sjukpenning som

utgår av statsmedel enligt

1) lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete,

2) kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

3) förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

4) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,

5) förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare

avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

6) förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel

för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena

under 1914—1919 års världskrig,

7) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

8) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

9) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg

tjänstgörande personer,

10) förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl.,

11) förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl.,

12) förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel

i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,

13) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring,

14) förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

15) förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i

anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt,

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

151

16) kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.

17) militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261),

18) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

19) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.,

20) förordningen den 14 maj 1954 (nr 247) om ersättning av statsmedel

vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.,

21) förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

22) förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.,

23) kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 492) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. in.,

24) kungörelsen den 30 juni 1961 (nr 457) om ersättning på grund av

medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m.,

25) kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om ersättning på grund

av verksamhet för brandsläckning m. m.

I fråga om författningarna under 1, 2 och 5 gäller denna förordning även

livränta och sjukpenning som utgår av andra medel än statsmedel. I den

mån Konungen icke bestämmer annat gäller förordningen även livränta och

sjukpenning som enligt Konungens förordnande utges enligt grunderna i

någon av de författningar som anges i första stycket.

Denna förordning äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts

ut mot engångsbelopp.

2 §.

Livränta höjes med tjugofem procent om skadan inträffat år 1961 eller

tidigare, med tjugo procent om skadan inträffat något av åren 1962—1964

och med tio procent om skadan inträffat något av åren 1965—1967.

Har livräntan omreglerats enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 262)

angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, förordningen den 17 juni 1955 (nr 470)

angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av

olycksfall i arbete m. m. eller förordningen den 11 maj 1956 (nr 183) angående

omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd

olycksfallsförsäkring för fiskare eller har livräntan höjts enligt förordningen

den 6 juni 1962 (nr 304) om förhöjning av vissa ersättningar av

statsmedel i anledning av yrkesskada m. m. eller förordningen den 6 juni

1962 (nr 308) om förhöjning av vissa livräntor på grund av statsunderstödd

olycksfallsförsäkring för fiskare, lägges den omreglerade eller höjda livräntan

till grund för höjning enligt första stycket.

Utgår tillägg till livränta enligt kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410)

angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967

av statsmedel utgående livräntor m. m. eller förordningen den 3 juni 1938

(nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen

den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,

lägges livräntan jämte tillägget till grund för höjning enligt första

stycket.

3 §.

Livränta utgår, i den mån den höjes därigenom, med belopp motsvarande

produkten av det för varje tid gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen den

25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring och det tal, beräknat med två decimaler,

som anger förhållandet mellan livräntans belopp och basbeloppet för

januari månad 1968 eller, om skadan inträffat efter den 31 december 1968,

basbeloppet för januari månad det år då skadan inträffade. Livräntebeloppet

avrundas till närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.

Har livräntan höjts enligt 2 §, lägges den höjda livräntan till grund för

beräkning enligt första stycket.

4 §•

Har livränta utgått, får hel sjukpenning som senare utgår i anledning av

samma skada icke understiga en fyrahundradedel av den livränta, som efter

värdesäkring enligt denna förordning skulle ha utgått till den skadade vid

förlust av arbetsförmågan.

5 §.

Bestämmelserna om livränta eller sjukpenning, som värdesäkras enligt

denna förordning, gäller även den höjning av livräntan eller sjukpenningen

som följer av förordningens bestämmelser.

Belopp varmed livränta höjes enligt 2 § samt sådan höjning av nämnda

belopp, som föranledes av 3 §, får dock ej beaktas vid tillämpning av 17 kap.

2 § lagen om allmän försäkring i fråga om den som vid utgången av år 1967

åtnjöt pension, vilken enligt sistnämnda lagrum minskats med hänsyn till

livräntan. Vad som nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om den

som vid utgången av år 1967 uppbar sjukpenning i anledning av skada för

vilken livränta tidigare utgått.

6 §•

Kostnaden för värdesäkring enligt denna förordning bestrides av statsmedel.

7 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke tilllämpning

på ersättning som belöper på tid dessförinnan.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

153

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)

om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 10 §, 5 kap. 2 § och 17 kap. 2 § lagen den

25 maj 1962 om allmän försäkring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap.

10 §.

För den dag då sjukdomsfallet inträffade

utgår sjukpenning endast

om den försäkrade på grund av sj ukdomen

gått miste om dagpenning

från erkänd arbetslöshetskassa.

Varar sjukperioden-----

Utan hinder-------- -

Sjukpenning må------

Såsom sjukperiod -—- ------

För den dag då sjukdomsfallet inträffade

utgår sjukpenning endast

om den försäkrade på grund av sjukdomen

gått miste om dagpenning

från erkänd arbetslöshetskassa eller

sjukperioden börjar inom tjugu dagar

efter föregående sjukperiods slut.

— — -—- — överstiger två.

— -— för år.

— — — bör utgå.

----i 7 §.

5 kap.

2 §•

Den, som kommit i åtnjutande av

folkpension enligt vad i 1 § första

stycket sägs men vars rätt enligt

nämnda lagrum upphört, må även i

fortsättningen åtnjuta folkpension,

därest Konungen för vissa fall så förordnat

eller det med hänsyn till omständigheterna

skulle framstå såsom

oskäligt att indraga pensionen. Vid

tillämpning av 6—10, 16, 17 och 20

kap. skall pensionsberättigad som i

denna paragraf sägs likställas med

Den, som kommit i åtnjutande av

folkpension enligt vad i 1 § sägs men

vars rätt enligt nämnda lagrum upphört,

må även i fortsättningen åtnjuta

folkpension, därest Konungen

för vissa fall så förordnat eller det

med hänsyn till omständigheterna

skulle framstå såsom oskäligt att indraga

pensionen. Vid tillämpning av

6—10, 16, 17 och 20 kap. skall pensionsberättigad

som i denna paragraf

sägs likställas med försäkrad, även

1 Senaste lydelse av 3 kap. 10 § se 1966:350.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

försäkrad, även om han icke uppfyl- om han icke uppfyller förutsättningler

förutsättningarna i 1 kap. 3 § arna i 1 kap. 3 § första stycket,

första stycket.

17 kap.

2 §.

Äger pensionsberättigad rätt till

livränta eller sjukpenning jämlikt

lagen om yrkesskadeförsäkring eller

äger han jämlikt annan lag eller särskild

författning eller enligt Konungens

förordnande rätt till livränta eller

sjukpenning, som bestämmes av

eller utbetalas från riksförsäkringsverket

eller bolag som avses i 1 §

lagen om yrkesskadeförsäkring,

minskas honom eljest tillkommande

pension enligt vad nedan stadgas.

Motsvarande skall äga tillämpning i

fall då livränta eller sjukpenning utgår

enligt utländsk lagstiftning om

yrkesskadeförsäkring. Har livränta

eller del därav eller livränta för viss

tid utbytts mot ett engångsbelopp,

skall anses som om livränta utginge

eller den utgående livräntan vore förhöjd

med belopp som enligt de vid

utbytet tillämpade försäkringstekniska

grunderna svarar mot engångsbeloppet.

Folkpension och tilläggspension i

form av förtidspension eller ålderspension

minskas med tre fjärdedelar

av den pensionsberättigade för

samma tid tillkommande sjukpenning

jämte barntillägg eller livränta

Äger pensionsberättigad rätt till

livränta på grund av obligatorisk försäkring

jämlikt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, lagen om försäkring

för vissa yrkessjukdomar

eller lagen om yrkesskadeförsäkring

eller äger han jämlikt annan lag eller

särskild författning eller enligt

Konungens förordnande rätt till livränta,

som bestämmes av eller utbetalas

från riksförsäkringsverket,

minskas honom eljest tillkommande

pension enligt vad nedan stadgas.

Motsvarande skall äga tillämpning

i fall då livränta utgår enligt utländsk

lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

Medför skada, för vilken

livränta börjat utgivas, återigen

sjukdom som berättigar till sjukpenning,

skall det anses som om livränta

utginge under sjukdomstiden. Har

livränta eller del därav eller livränta

för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp,

skall anses som om livränta

utginge eller den utgående livräntan

vore förhöjd med belopp som enligt

de vid utbytet tillämpade försäkringstekniska

grunderna svarar mot

engångsbeloppet.

Folkpension och tilläggspension i

form av förtidspension eller ålderspension

minskas med tre fjärdedelar

av den pensionsberättigade för samma

tid tillkommande livränta såsom

skadad; dock må avdrag å annan

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr ik7 år 1967

(Nuvarande lydelse)

såsom skadad; dock må avdrag å

annan förtidspension än hel sådan

ske endast om skadan inträffat före

den tidpunkt från vilken pensionen

utgår och avdrag å tilläggspension

göras endast om den pensionsberättigade

ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng

för minst ett år vid den tidpunkt

då skadan inträffat.

Folkpension i — —- --— --

Minskning enligt--—--—

(Föreslagen lydelse)

förtidspension än hel sådan ske endast

om skadan inträffat före den

tidpunkt från vilken pensionen utgår

och avdrag å tilläggspension göras

endast om den pensionsberättigade

ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng

för minst ett år vid den tidpunkt

då skadan inträffat.

■ — skadan inträffat.

---skolat utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

De nya bestämmelserna i 17 kap. 2 § äger icke tillämpning på ersättning

som belöper på tid före ikraftträdandet.

Bestämmelsen i 17 kap. 2 § första stycket i dess äldre lydelse angående

livränta som bestämmes av eller utbetalas från bolag som avses i 1 § lagen

om yrkesskadeförsäkring skall fortsätta att gälla så länge livränta bestämmes

av eller utbetalas från sådant bolag.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr i tf år 1967

Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466)

om försäkringsrådet

Härigenom förordnas, att lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet skall

upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Bestämmelse i lag eller annan författning om försäkringsrådet skall efter

ikraftträdandet i stället avse yrkesskadenämnden, i den mån Konungen

ej förordnar annat.

Närmare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet meddelas av

Konungen.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

157

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 september 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 9 juni 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 18

maj 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 74 maj 195b (nr 2b3) om

yrkesskadeförsäkring, 2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 195b (nr

2b6) om krigsförsäkring för sjömän m. fl., 3) lag om värdesäkring av yrkesskadelivråntor

m. m., b) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr

381) om allmän försäkring, och 5) lag angående upphävande av lagen den

29 juni 1917 (nr b66) om försäkringsrådet.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av kanslirådet Ingrid Hilding .

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring

2 §•

Enligt de bestämmelser om beslutförhet som nu gäller för försäkringsrådet

skall lika många representanter för arbetsgivare och för arbetare

deltaga i avgörandet av de ärenden som behandlas av rådet. Under föredragningen

av nu förevarande förslag har i lagrådet upplysts att denna

ordning avses skola bibehållas även för yrkesskadenämnden. Att den hittillsvarande

principen om lika representation från vardera sidan fortfarande

skall gälla framgår emellertid inte fullt tydligt av den utformning regeln

om beslutförhet givits i förslaget. Stadgandet bör därför omformuleras.

I förslaget saknas regler om hur beslut skall fattas när ett ärende skall

avgöras av fem ledamöter och skiljaktiga meningar uppstår. Det kan emellertid

inte uteslutas att sådana fall kunna uppkomma. Behov föreligger därför

av dylika regler. Stadgande i ämnet kan lämpligen ges genom en hänvisning

till bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken angående omröst
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr i¥l år 1967

ning i överrätt. En tillämpning av dessa bestämmelser förutsätter att en av

de i beslutet deltagande ledamöterna skall vara ordförande. Det synes böra

föreskrivas att denne skall vara lagfaren.

Lagrådet hemställer att lagtexten utformas med beaktande av vad sålunda

anförts. Dessutom synes vissa jämkningar av huvudsakligen formell art böra

göras.

32 §.

Enligt beslut vid årets riksdag (riksdagens skrivelse den 18 maj 1967,

nr 251) skall den 1 januari 1968 inrättas en ny central förvaltningsmyndighet

för hälso- och sjukvården samt socialvården. I samband därmed skall

medicinalstyrelsen och socialstyrelsen upphöra. Enligt vad lagrådet inhämtat

är det avsett att den nya myndigheten skall benämnas »socialstyrelsen».

Med hänsyn härtill torde beteckningen »medicinalstyrelsen» i sista stycket

av förevarande paragraf böra utbytas mot »socialstyrelsen».

övergångsbestämmelserna

I 30 § stadgas för närvarande i andra stycket en begränsning för visst

fall av rätten till begravningshjälp och livränta. Då nämnda stadgande nu

upphävs, innebär detta att utvidgade förmåner för de försäkrade införs.

Ändringen i denna del torde ej böra gälla skadefall som inträffat före den

1 januari 1969. I den mån 30 § andra stycket alltså bör äga tillämpning efter

utgången av år 1968 bör också finnas möjlighet för Kungl. Maj :t att medgiva

undantag därifrån jämlikt tredje stycket i paragrafen. Lagrådet förordar

att övergångsbestämmelserna avfattas i enlighet med vad nu sagts.

Om så sker, föranleder detta en jämkning i övergångsbestämmelserna till

den föreslagna lagen angående ändring i lagen om krigsförsäkring för sjömän

m. fl.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

Såsom lagrådet erinrat vid övergångsbestämmelserna till lagen angående

ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring bör övergångsbestämmelserna till

nu förevarande lag undergå viss jämkning.

Förslaget till lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

3 §•

I lagrådsremissen uttalas att av första stycket första punkten i paragrafen

framgår att indexregleringsbestämmelsen aldrig kan leda till sänkning av

utgående förmån. För att denna ståndpunkt skall komma till otvetydigt

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-7 år 1967

uttryck i lagtexten vill lagrådet förorda att ett tredje stycke fogas till paragrafen

av innehåll att tillämpning av bestämmelserna i första och andra

styckena ej får leda till att utgående förmån nedsätts. I samband härmed

bör orden »i den mån den höjes därigenom» i första stycket utgå.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på

Stockholms slott den 22 september 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Kling, Edenman, Johansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246)

om krigsförsäkring för sjömän in. fl., lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor

m. m., lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring samt lag angående upphävande av lagen den 29 juni 1917

(nr 466) om försäkringsrådet.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Jag finner att de ändringar och tillägg lagrådet föreslagit bör vidtas.

Därjämte bör vissa redaktionella jämkningar göras. De vid statsrådsprotokollet

den 18 maj 1967 fogade förslagen till förordning om ändring i militärersättningsförordningen

den 2 juni 1950 (nr 261) och förordning om

värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel, in. m. bör

ändras i motsvarande delar.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga de nämnda förslagen till lagar och förordningar med angivna ändringar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

E5SEL.TH AB. STHLH 07

714080

Doktrin (1)

  1. Gradering av invaliditet, SvJT 1968 s. 323, på s. 325 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1967:68 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1968 s. 323 Gradering av invaliditet s. 325 i texten