Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, m. in

1967-11-03 · 155 sidor, varav 142 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 142 av 155 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:167, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, m. in

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Nr 167

1

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223)

med särskilda bestämmelser om delning av jord å

landet inom vissa delar av Kopparbergs län, m. in.;

given Stockholms slott den 3 november 1967.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932

(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs

län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagändringar för att möjliggöra ett mera rationellt

förfarande i vissa avseenden vid fastighetsbildning. Sålunda föreslås en

rad ändringar i den särskilda lagstiftningen för vissa delar av Kopparbergs

län i syfte att påskynda pågående laga skiften främst i Mora köping. I rikslagstiftningen

föreslås två ändringar. Det ena förslaget innebär att avstyckning

i enkla fall skall få handläggas utan sammanträde. Det andra avser

fastighetsägarnas rätt att vid ägoutbyte eller laga skifte träffa överenskommelse

om s. k. ägokravsjämkning, dvs. om minskning av en fastighet och

motsvarande ökning av en annan. Sådan överenskommelse får f. n. inte

avse större minskning av fastighets uppskattningsinnehåll än 10 %. Nu föreslås

att denna procentgräns slopas. Möjligheterna att genom ägoutbyte eller

vid laga skifte överföra mark från en fastighet till en annan mot ersättning

i pengar ökar härigenom starkt. Metoden är avsedd att användas i

stället för köp, avstyckning och sammanläggning när fastighet skall utvidgas

med del av annan fastighet.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1968.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av

Kopparbergs län

Härigenom förordnas, dels att inledningsbestämmelsen samt 10 och 13 §§

i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å

landet inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tio nya paragrafer, 18 a § och

27—35 §§, samt omedelbart före 27 § en ny rubrik av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Vi GUSTAF etc.---med änd
ring

av vad lagen om delning av

jord å landet och lagen om sammanläggning

av fastigheter å landet

innehålla häremot stridande förordna,

att inom de på bekostnad

eller med understöd av staten storskiftade

delarna av Kopparbergs län

skola i nedan angivna hänseenden

gälla följande särskilda bestämmelser,

nämligen beträffande laga skifte

till rubbning av storskifte 1—18 §§,

beträffande laga skifte å sådant skifteslag,

som 1 kap. 2 § under 2 lagen

om delning av jord å landet avses,

19—23 §§ och beträffande avstyckning

av ägovidd, som överlåtits till

annan, 24—26 §§.

10

Förrättningsmännens yttrande — —

Inställes skifte, skall dessförinnan

meddelat beslut om sammanläggning

förfalla; och skall därom, sedan anmälan

om skiftets inställande inkommit

från förrättningslantmätaren, så

snart ske kan å inskrivningsdag an
-

(Föreslagen lydelse)

Vi GUSTAF etc.---med änd
ring

av vad lagen om delning av

jord å landet och lagen om sammanläggning

av fastigheter å landet

innehålla häremot stridande förordna,

att inom de på bekostnad

eller med understöd av staten storskiftade

delarna av Kopparbergs län

skola i nedan angivna hänseenden

gälla följande särskilda bestämmelser,

nämligen beträffande laga skifte

till rubbning av storskifte 1—18 a §§

och 27—35 §§, beträffande laga skifte

å sådant skifteslag, som i 1 kap.

2 § under 2 lagen om delning av

jord å landet avses, 19—23 §§ och

beträffande avstyckning av ägovidd,

som överlåtits till annan, 24—26 §§.

§•

— angivna fastigheter.

Sammanläggning, som omfattar

del av fastighet, har verkan som laga

delning av fastigheten.

1 Senaste lydelse av 10 och 13 §§ se 1948: 399.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

3

(Nuvarande lydelse)

teckning göras i lagfarts- eller fastighetsboken

samt i fall, varom i 20 §

andra stycket lagen om sammanläggning

av fastigheter å landet sägs,

jämväl i intecknings- eller fastighetsboken.

13

Hava flera---—-----

Om och i den mån för delägare,

vilka innehava såväl inrösnings- som

avrösningsjord men på grund av frivilliga

överlåtelser eller beslut enligt

12 § första stycket frånträda inrösningsjord,

icke kunna utläggas ägolotter,

som med avseende å storlek

och beskaffenhet samt med hänsyn

jämväl till övriga föreliggande förhållanden

prövas kunna på varaktigt

sätt erhålla ändamålsenlig användning

såsom särskilda fastigheter,

skall gemensam ägolott utläggas

för dessa delägare eller för det antal

av dem, som minst erfordras för att

ägolotten skall motsvara angivna

krav. Vad nu sagts om gemensam

ägolott skall ock gälla beträffande

avrösningsjord tillhörig delägare,

vilka innehava allenast sådan jord

eller för vilkas hela innehav av inrösnings

jord särskilda ägolotter för

annat ändamål än jordbruk kunna

utläggas.

(Föreslagen lydelse)

dem utläggas.

Ägolott som är avsedd för skogsbruk

skall vara sådan att den med

hänsyn till storlek och beskaffenhet

samt övriga förhållanden kan varaktigt

få ändamålsenlig användning

som särskild fastighet. I den mån

det behöves för att detta villkor skall

bli uppfyllt skall gemensam ägolott

utläggas för flera delägare.

18 a §.

Ytterligare bestämmelser om laga

skifte till rubbning av storskifte

meddelas i 27—35 §§.

Ytterligare bestämmelser om laga

skifte till rubbning av storskifte

27 §.

Gräns mot fastighet, som ej ingår

i skiftet, skall bestämmas endast om

det kan anses nödvändigt.

28 §.

Ägobeskrivning enligt 11 kap. 6 §

lagen om delning av jord å landet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

och tilldelningslängd enligt 13 kap.

1 § samma lag skola upprättas endast

om det främjar ändamålsenlig

handläggning.

I hävdeförteckning enligt 12 kap.

1 § lagen om delning av jord å landet

behöver hävd på grund av sämjedelning

redovisas endast om innehavet

enligt sämjedelningen är delnings

grund. Bestämmelserna i sjätte

stycket av samma paragraf äga ej

tillämpning vid skifte enligt denna

lag.

29 §.

Skogsmark skall graderas enligt 11

kap. 2 § lagen om delning av jord å

landet endast om särskilda skäl föreligga.

Om marken ej graderas, skall

gottgörelse för minskning i ägovälde

enligt 13 kap. 2 § eller 16 kap. 6 §

nämnda lag i stället grundas på

skogsmarksvärdering i anslutning

till uppskattning enligt 11 kap. 9 §

samma lag.

30 §.

Bestämmande av ersättningar enligt

13 eller 11 kap. lagen om delning

av jord å landet får anstå till dess

skiftet blivit fastställt genom lagakraftägande

beslut. Om anstånd beslutas

beträffande sådan ersättning,

anses förrättningen för bestämmande

av ersättningen börjad den dag

beslutet meddelas.

Anstånd enligt första stycket får

beslutas endast om det främjar ändamålsenlig

handläggning och ej

medför väsentlig olägenhet för delägare.

31 §■

Vid tillämpning av bestämmelserna

i 13 kap. 2 § lagen om delning av

jord å landet får ägobelopp, som

vid skiftet lägges till ägolott, icke

understiga ägobelopp, som tillkommer

ägolotten enligt delnings grund,

med mer än tio procent eller, i fråga

om ägolott avsedd för ändamål som

särskilt angives i nämnda paragraf,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lijdelse) (Föreslagen lydelse)

tjugofem procent. Om skifteslag

uppdelats i flera skifteslag, beräknas

de angivna procenttalen på fastighetens

uppskattningsinnehåll.

32 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen

i 13 kap. 3 § andra punkten lagen

om delning av jord å landet skall

beaktas för vilken art av hushållning

ägolotten är avsedd att användas.

33 §

Efter överläggning med delägarna

få förrättningsmännen förordna, att

talan mot skiftesplan för del av skifteslaget

eller mot beslut om bildande

av servitut skall fullföljas särskilt

eller att bestämmelserna i 34 § om

tillträde skola gälla i fråga om mark

som undantagits från skifte. Sådant

förordnande får meddelas endast om

det främjar ändamålsenlig handläggning

och ej medför väsentlig

olägenhet för delägare.

Talan mot förordnande enligt

första stycket eller mot skiftesplan

eller servitutsbeslut som avses med

sådant förordnande fullföljes i den

ordning som anges i 21 kap. 19 §

lagen om delning av jord å landet.

3t §.

Har förordnande enligt 33 § meddelats

får överenskommelse om tillträde

av mark, som förordnandet

gäller, icke avse tidpunkt senare än

ett år efter det att beslut om skiftesplan

eller servitut eller förordnande

om tillämpning av bestämmelserna

i denna paragraf vinner laga kraft.

Träffas ej överenskommelse om tiden

för tillträdet och anföras ej besvär

i fråga som nyss angivits, skall

tillträdet ske så snart tiden för besvär

utgått. Hava besvär anförts, bestämmer

ägodelningsrätten tiden för

tillträdet.

35 §.

Finner ägodelningsrätten att avslutat

laga skifte är lagligen beskaf
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

fat till viss del som kan prövas för

sig, får rätten fastställa förrättningen

i denna del.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om

den fortsatta prövningen av laga skifte som avslutats dessförinnan.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226)

med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av

Kopparbergs län

Härigenom förordnas, att 4 och 11 § lagen den 17 juni 1932 med särskilda

bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4

Sedan skiftet blivit slutligen fastställt

och ett år förflutit efter sista

kungörandet, skall på grund av skiftet

med äganderättsutredningen lagfart

sökas av en var, som därvid

redovisats såsom ägare av fast egendom

inom byn.

Är ej--—• --------si

§•

Sedan beslut om sammanläggning

under skiftet vunnit laga kraft och

ett år förflutit efter sista kungörandet,

skall på grund av skiftet med

äganderättsutredningen lagfart sökas

av en var, som därvid redovisats

såsom ägare av fast egendom inom

byn.

t åliggande.

11

Har beslut meddelats om utfärdande

av kungörelse enligt 1 §, skall

därom, så ock, efter det skifte, varom

i nämnda paragraf sägs, blivit

slutligen fastställt, om tiden för fastställelsen

anteckning göras i lagfartsprotokollet

och lagfartsboken.

§•

Har beslut meddelats om utfärdande

av kungörelse enligt 1 §, skall

anteckning därom göras i lagfartsprotokollet

och lagfartsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om

lagfart på grund av laga skifte som avslutats dessförinnan.

1 Lagen upphävd utom beträffande vissa laga skiften, se 1962: 270.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

/

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 4 §, 13 kap. 2 a § och 19 kap. 9 §

lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer,

nämligen i 8 kap. 4 a §, i 13 kap. 2 b § och i 19 kap. 8 §, av nedan angiven

lydelse.

(Nuvarande lydelse)

8 KAP.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

Vid laga skifte må, utöver vad som

följer av vad förut i detta kapitel

stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs

äga rum, såframt samtliga delägare

å ömse sidor träffa förening därom

eller de ägor, vilkas utbytande ifrågasättes,

äro i en ägares hand. Ägoutbyte

må dock ej ske, om utbytet

skulle medföra försämrad fastighetsindelning

eller försvåra fastighetsindelningens

genomförande enligt

plan, som omförmäles i 1 a §.

Ej heller må ägoutbyte äga rum, om

skillnaden i uppskattningsinnehåll

emellan de till utbyte ifrågasatta

ägorna överstiger tio procent av

den fastighets uppskattningsinnehåll,

från vilken ägovidd med det

högre uppskattningsinnehållet är avsedd

att tagas, eller, där ägovidden

är avsedd att tagas från område samfällt

för flera ägolotter, av ägolotternas

sammanlagda uppskattningsinnehåll.

Hör äga---------

Vid laga skifte må, utöver vad som

följer av vad förut i detta kapitel

stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs

äga rum, om

1. samtliga delägare å ömse sidor

träffa förening därom eller de ägor,

vilkas utbytande ifrågasättes, äro i

eu ägares hand;

2. fastighetsindelningen förbättras;
3.

fastighetsindelningens genomförande

enligt sådan plan som angives

ila § ej försvåras; och

4. skillnaden i uppskattningsinnehåll

emellan de till utbyte ifrågasatta

ägorna ej överstiger tio procent

av den fastighets uppskattningsinnehåll,

från vilken ägovidd

med det högre uppskattningsinnehållet

är avsedd att tagas, eller, där

ägovidden är avsedd att tagas från

område samfällt för flera ägolotter,

av ägolotternas sammanlagda uppskattningsinnehåll.

---till skada.

4 a §.

Ägoutbyte enligt 4 § får äga rum

även om det medför större minsk1

Senaste lydelse av 8 kap. 4 § se 1951: 356 och av 19 kap. 9 § se 1937:164. 13 kap. 2 a § tilllagd

genom 1955: 288. Tidigare 19 kap. 8 § har upphört att gälla enigt 1951: 356.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning av fastighet eller samfällt område

än som är tillåten enligt i §

första stycket i under förutsättning

att följande särskilda bestämmelser

iakttagas.

1 fråga om delägares rätt att träffa

förening om eller samtycka till

minskning enligt föregående stycke

gälla samma villkor som för avhändelse

av fast egendom.

Är jord, som frångår fastighet,

upplåten på arrende enligt skriftligt

avtal, och har arrendatorn tillträtt

jorden, får minskningen ske endast

om arrendatorn lämnar medgivande

därtill eller det är uppenbart, att åtgärden

icke kan lända honom till

skada.

Avser minskningen fastighet som

på grund av inteckning eller eljest

häftar för fordran gemensamt med

fastighet som ej ingår i ägoutbytet,

får minskningen ske endast om medgivande

till denna lämnas av fastighetsägare

och rättighetshavare vilkas

samtycke skulle fordras vid dödning

av inteckning, som i den fastighet

som minskas meddelats eller

kan komma att meddelas för fordringen,

med förbehåll enligt 33 §

förordningen den 16 juni 1875 (nr

-42 s. 12) angående inteckning i fast

egendom. Sådant medgivande fordras

dock icke om det är uppenbart att

minskningen icke kan skada fastighetsägaren

eller rättighetshavaren.

Om fastighets uppskattningsinnehåll

ökas väsentligt genom tillämpning

av första stycket skola i lag eller

annan författning föreskrivna

inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom äga motsvarande tilllämpning.

Därvid skall, om tillstånd

eller annan prövning av myndighet

skulle fordras vid förvärv av egendom

som svarar mot ökningen, frågan

om tillstånd till ökningen underställas

myndigheten. Underställning

med hänsyn till bestämmelserna

i jordförvärvslagen den 1 i maj

1965 (nr 290) behöves dock endast

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om den fastighet som ökas är avsedd

för jordbruk eller skogsbruk

och anledning finnes till antagande

att ökningen kan med större fördel

föras till annan fastighet eller att tillstånd

kan vägras enligt 4- § jordförvärvslagen.

Närmare föreskrifter för

tillämpningen av dessa bestämmelser

meddelas av Konungen.

13 KAP.

2 a §.

Utöver vad som följer av vad förut

sagts må avsteg från stadgandet

i 2 § första stycket äga rum, såframt

det skriftligen medgives av därav berörda

ägolotters ägare samt det ej

medför försämrad fastighetsindelning.

Det ägobelopp, som vid skiftet

lägges till ägolott, må icke understiga

det ägolotten enligt delningsgrund

tillkommande ägobeloppet med mera

än tio procent av sistnämnda ägobelopp

eller, i fall som avses i 2 § andra

stycket sista punkten, ägobelopp

som där sägs.

Häftar fastighet------

Utöver vad som följer av vad förut

sagts må avsteg från stadgandet

i 2 § första stycket äga rum, om:

1. skriftligt medgivande lämnas

av berörda ägolotters ägare;

2. fastighetsindelningen förbättras;

och

3. ägobelopp, som vid skiftet lägges

till ägolott, icke understiger det

ägolotten enligt delningsgrund tillkommande

ägobeloppet med mera än

tio procent av sistnämnda ägobelopp

eller, i fall som avses i 2 § andra

stycket sista punkten, ägobelopp som

där sägs.

--till skada.

2 b §.

Avsteg enligt 2 a § får äga rum

även om det ägobelopp som enligt

2 a § första stycket 3 minst skall

läggas till ägolott underskrides, under

förutsättning att följande särskilda

bestämmelser iakttagas.

I fråga om delägares rätt att medgiva

underskridande gälla samma

villkor som för avhändelse av fast

egendom.

År jord, som frångår fastighet,

upplåten på arrende enligt skriftligt

avtal, och har arrendatorn tillträtt

jorden, får underskridandet ske endast

om arrendatorn lämnar medgivande

därtill eller det är uppenbart,

att åtgärden icke kan lända honom

till skada.

Avser underskridandet fastighet

som på grund av inteckning eller

lj- Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 167

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eljest häftar för fordran gemensamt

med annan fastighet, får underskridandet

ske endast om medgivande

till detta lämnas av fastighetsägare

och rättighetshavare vilkas samtycke

skulle fordras vid dödning av inteckning,

som i den fastighet som underskridandet

avser meddelats eller kan

komma att meddelas för fordringen,

med förbehåll enligt 36 förordningen

den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom. Sådant

medgivande fordras dock icke om

det är uppenbart att underskridandet

icke kan skada fastighetsägaren

eller rättighetshavaren.

Om ägobelopp som lägges till ägolott

genom tillämpning av första

stycket väsentligt överstiger det ägolotten

enligt delningsgrund tillkommande

ägobeloppet skola i lag eller

annan författning föreskrivna inskränkningar

i rätten att förvärva

fast egendom äga motsvarande tilllämpning.

Därvid skall, om tillstånd

eller annan prövning av myndighet

skulle fordras vid förvärv av egendom

som svarar mot ökningen, frågan

om tillstånd till ökningen underställas

myndigheten. Underställning

med hänsyn till bestämmelserna i

jordförvärvslagen behöves dock endast

om den fastighet som ökas är

avsedd för jordbruk eller skogsbruk

och anledning finnes till antagande

att ökningen kan med större fördel

föras till annan fastighet eller att tillstånd

kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.

Närmare föreskrifter om

tillämpningen av dessa bestämmelser

meddelas av Konungen.

19 KAP.

8 §•

Avstyckning för handläggas utan

sammanträde, om stridiga intressen

ej förekomma i ärendet. Vid avstyckning

utan sammanträde skola följande

särskilda bestämmelser iakttagas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Föreskrifterna om tillkännagivande

av att förrättning skall äga rum

och om skriftlig förening mellan sakägare

gälla ej.

Jäv mot förrättningsman anmäles

första gången sakägaren för talan

i avstyckningsärendet sedan han fick

kännedom om att förrättningsmannen

tjänstgör eller att jävsanledning

föreligger.

När förrättning avslutats sändes

underrättelse därom till varje sakägare,

som inte samtidigt tillsändes

ett exemplar av förrättnings handlingarna.

Underrättelsen skall innehålla

fullfölj ds hänvisning och erinran

om vem som utsetts att mottaga

förrättningshandlingarna.

9 §•

Lantmätaren skall föra protokoll

över allt som förekommer vid förrättningen.

Har ägovidd---------särskilt angivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om

den fortsatta prövningen av laga skifte eller ägoutbyte som avslutats dessförinnan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

2

Avstyckning skall------

Avstyckning företages--• — •—

Förrättningsmannen har----

Vid förrättningen skola föreskrifterna

i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och

3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt

19 kap. 27 § i lagen om delning av

jord å landet äga motsvarande tilllämpning,

så vitt icke i denna lag

är annorlunda stadgat.

Är förrättningsman-----

§•

---skäligt prövas.

— -----nu sagts.

-----till slut.

Vid förrättningen skola föreskrifterna

i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och

3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt

19 kap. 8 och 27 §§ i lagen om delning

av jord å landet äga motsvarande

tillämpning, så vitt icke i

denna lag är annorlunda stadgat.

— särskild förrättningsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse av 5 kap. 2 § se 1931: 143.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

13

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

25 augusti 1967.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,

Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson, Myrdal, Wickman

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i den

s. k. dalalagen och i jorddelningslagen m. m. och anför.

Inledning

De mycket särpräglade och komplicerade fastighetsförhållanden som råder

inom de delar av Kopparbergs län som undergått enbart storskifte har i

flera sammanhang uppmärksammats i lagstiftningen. Staten har också

vidtagit särskilda åtgärder för att bota de missförhållanden som råder,

främst genom en omfattande verksamhet i form av laga skiften som till

mycket stor del bekostas av staten. Dessa skiften sker med tillämpning av

lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning

av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, den s. k. dalalagen

(DL).

De laga skiften som här åsyftas har visat sig kräva mycket lång handläggningstid,

vilket medfört olägenheter.

Mot bakgrund härav uppdrog lantmäteristyrelsen i november 1965 åt

överingenjören i styrelsen H. Wallner att undersöka möjligheterna att påskynda

skiftena. Sedan Wallner i januari 1966 redovisat sitt uppdrag genom

en promemoria i ämnet har lantmäteristyrelsen med skrivelse den 26 februari

1966 överlämnat promemorian till Kungl. Maj :t och därvid hemställt

att Kungl. Maj :t i enlighet med Wallners förslag i första hand måtte överväga

att meddela vissa föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § lagen den 12 maj

1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad (FBLS). Styrelsen har vidare

anfört att, om detta inte skulle vara möjligt i erforderlig utsträckning, de

önskade ändringarna i skiftesinstitutet i stället borde genomföras som en

ändring i dalalagen.

Promemorian och den därpå grundade framställningen av styrelsen har

remissbehandlats. Yttranden har därvid avgetts av länsstyrelsen, överlantmätaren,

lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

häradshövdingarna i Nedansiljans och Ovansiljans domsagor, kommunalnämnden

i Mora köping, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) och Sveriges

lantbruksförbund.

Genom beslut den 20 januari 1967 har Kungl. Maj :t med anledning av

lantmäteristyrelsens skrivelse uppdragit åt styrelsen att efter erforderlig

utredning inkomma med de förslag till ändring i fråga om vissa skifteslags

omfång samt till de föreskrifter i övrigt som styrelsen finner påkallade.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 januari 1967 bar lantmäteristyrelsen

vidare tagit upp frågan om vissa ändringar i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet (jorddelningslagen, JDL). Ändringarna åsyftar

att effektivisera lantmäteriets verksamhet.

Efter remiss har yttranden över styrelsens framställning avgetts av hovrätten

för Nedre Norrland, statskontoret, byggnadsstyrelsen, bankinspektionen,

lantbruksstyrelsen, rikets allmänna kartverk, länsstyrelserna i Värmlands

och Östergötlands län, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen

Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska kommunförbundet,

Svenska stadsförbundet, RLF, Sveriges fastighetsägareförbund,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan

ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening,

Svenska kommunal-tekniska föreningen, Lantmäteriets ingenjörsförening

och Sveriges kommunala mätningsteknikers förening.

Lagstiftningsåtgärder som tar sikte uteslutande på vissa laga skiften

i Kopparbergs län

Allmänna synpunkter

Översiktlig redogörelse för gällande bestämmelser

Beträffande de viktigaste formerna av fastighetsbildning — avstyckning,

laga skifte, ägoutbyte och sammanläggning — gäller två skilda

regelsystem, ett för städerna och ett för landet. Stadsreglerna återfinns i

1917 års lag om fastighetsbildning i stad. Landsreglerna finns i jorddelningslagen

och lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter

å landet (sammanläggningslagen eller SML). För gränsdragningen

mellan de båda regelsystemens tillämpningsområden är inte bara kommuntypen

utan även andra förhållanden avgörande.

Huvuddelen av JDL upptar regler om laga skifte (1—18 kap.). Med uttrycket

laga skifte förstås omreglering av befintliga fastigheter (omskifte),

delning av fastighet efter kvottal (klyvningsskifte) och delning av samfällt

område efter kvottal. Klyvningsskifte kan därvid förekomma antingen

som separat åtgärd eller samtidigt med omskifte. Vid laga skifte behandlas

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

utom de egentliga skiftesfrågorna även frågor om gränsbestämning kring

skiftesobjektet och ägoutbyte med fastigheter utanför detta (7 resp. 8 kap.).

JDL innehåller vidare regler om bl. a. avstyckning (19 kap.), gränsbestämning

och ägoutbyte som företas fristående utan samband med laga skifte

(20 kap.) samt överprövningsförfarandet, dvs. fastställelse, underställning

och besvär (21 kap.).

FBLS innehåller regler om bl. a. tomtmätning och gränsbestämning (2

kap.'', sammanläggning (3 och 4 kap.), avstyckning (5 kap.) samt laga

skifte och ägoutbyte (6 kap.). Laga skifte enligt FBLS kan i princip bara

avse klyvningsskifte och delning av samfällt område (6 kap. 1 § första stycket).

Beglerna om sådana skiften består främst i en hänvisning till bestämmelserna

om laga skifte av jord på landet. I vissa hänseenden ges dock i 6

kap. regler om laga skifte och ägoutbyte, som avviker från reglerna för landet.

idare föreskrivs att Kungl. Maj :t, där särskilda omständigheter föranleder

det, kan medge omdelning av redan skiftad stadsjord (omskifte), varvid

Kungl. Maj :t också kan meddela erforderliga föreskrifter beträffande

skittet (6 kap. 1 § andra stycket).

Om äganderätten till fastigheter är oviss eller fastighetsägarna i betydande

omfattning saknar lagfart, kan äganderättsutredning

komma till stånd genom förrättning enligt lagen den 6 juni 1962 (nr 270)

om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i

vissa fall (äganderättsutredningslagen eller ÄUL). Lagen gällde från början

endast Kopparbergs län men är numera enligt lag den 3 maj 1963 (nr 122)

tillämplig i hela riket. Om det vid äganderättsutredning enligt ÄUL konstateras

att en fastighet är delad i särskilda äganderättsobjekt genom sämjedelning

eller arealöverlåtelse, som skett före den 1 juli 1962, medför äganderättsutredningen,

sedan den blivit slutligen gällande, att delningen anses

verkställd genom laga delning. De särskilda lotterna registreras på grund

härav som fastigheter. Ägarna kan få lagfart på grund av utredningen, i den

män de inte redan har lagfart. Vidare skall enligt ÄUL i vissa fall fastigheter

med samma ägare sammanläggas. Äganderättsutredning enligt ÄUL

sker som en fristående förrättning.

Den särlagstiftning för vissa delar av Kopparbergs

I ä n, som framtvingats av de speciella förhållandena där, utgörs i första

hand av 1932 års dalalag. I vissa väsentliga delar fick lagen sitt nuvarande

innehåll genom lag den 30 juni 1948 (nr 399). Det viktigaste avsnittet i lagen

utgörs av de särskilda bestämmelserna om laga skifte till rubbning av

storskifte (1—18 §§). De övriga delarna av lagen, vilka handlar om laga

skifte på vissa sekundära skifteslag (19—23 §§) och om avstyckning (24—

26 §§), saknar nämnvärt intresse i detta sammanhang.

Olikheter mellan laga skifte till rubbning av storskifte och rikslagstiftningen

föreligger bl. a. i följande hänseenden. Vid laga skifte enligt dalalagen

sker eu noggrann äganderättsutredning i särskilda former (6 §). Sam
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

manläggning kan ske i större omfattning än enligt rikslagstiftningen (7—

11 §§). Smärre innehav av inrösningsjord (mindre än ett ha åker) kan

tvångsinlösas (12 §). Gemensam ägolott för två eller flera delägare kan

utläggas i större omfattning än enligt rikslagstiftningen (13 §). Innehav

enligt sämjedelning kan antas som delningsgrund även om sämjedelningen

tillkommit efter 1928 års ingång (15 §), vilket inte är möjligt enligt rikslagstiftningen.

Äganderättsutredning enligt 6 § DL tjänar, sedan skiftet fastställts och

visst kungörelseförfarande skett, som underlag för lagfart för var och en

som vid skiftet redovisats som ägare av fast egendom. Regler härom —

vilka innefattade avvikelser från rikslagstiftningen (lagfartsförordningen

den 16 juni 1875, nr 42) — meddelades i lagen den 17 juni 1932 (nr 226)

med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs

län (särskilda lagfartslagen).

Genom övergångsbestämmelserna till ÄUL upphävdes 6 § DL och den

särskilda lagfartslagen. De äger dock fortfarande tillämpning beträffande

förrättningar som påbörjats före den nya lagens ikraftträdande den 1 juli

1962 i den mån inte Kungl. Maj :t, efter delägarnas hörande vid lantmäterisammanträde,

förordnar annat.

Sedan FBLS efter kommunal indelningsändring blivit tillämplig i hela

nuvarande Mora köping medgav Kungl. Maj :t den 6 november 1959 med

stöd av 6 kap. 1 § omdelning å nu aktuella skifteslag i köpingen och föreskrev

därvid alt JDL och DL skall lända till efterrättelse i tillämpliga delar,

där inte annat sägs om laga skifte i 6 kap. FBLS, dock att gradering skall

ske enligt JDL.

Fastigheter redovisas i fastighetsregister, dvs. antingen i jordregister

eller i fastighetsregister för stad (stadsregister). Föreskrifter rörande,

dessa register finns i fråga om jordregistret huvudsakligen i förordningen

den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister samt beträffande

stadsregister huvudsakligen i 7 kap. FBLS och i förordningen den 12 maj

1917 (nr 281) med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad.

Dalaskiftena äger rum inom områden för vilka förs jordregister. Särskilda

föreskrifter gäller därvid i vissa hänseenden vid registrering av dalaskifte.

Bestämmelserna härom finns i kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 227) med

särskilda bestämmelser i vissa fall i fråga om jordregister.

Förslag till ny lagstiftning

Som resultat av ett långvarigt och omfattande utredningsarbete framlade

1954 års fastighetsbildningskommitté år 1963 förslag till lag om fastighetsbildning

(FBL) (SOU 1963: 68), avsedd att ersätta bl. a. jorddelningslagen

och lagen om fastighetsbildning i stad. Efter avslutad remissbehandling

bereds förslaget f. n. inom justitiedepartementet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

17

Promemorian och lantmäteristyrelsens framställning år 1966

Angående handläggningsläget för laga skiftena inom

storskiftesbygden i Kopparbergs län vid tiden för upprättandet av promemorian

framgår av denna bl. a.

I storskiftesbygden pågår 14 skiftesföretag, varav ett är av obetydlig omfattning.

Av de övriga är nio belägna inom Mora köping, där FBLS skall

tillämpas. De fyra återstående avser två socknar (Sollerön och Siljansnäs)

samt två byar i skilda socknar, och för dessa gäller JDL. I samtliga fall

är DL tillämplig. De flesta skiftena började i mitten eller senare delen av

1940-talet, endast ett började tidigare (1938) och en by intogs senare i pågående

laga skifte på annan by (1956).

Följande uppställning visar skiftenas begynnelseår samt omfattning i

fråga om areal och antalet delägare.

Skifteslag

Begynnelse-

år

Ungefärlig areal (ha)

Antal del- ägare, unge- fär

Inägor

Skogsmark

Mora köping

Bergkarlås m. fl...................

1945

540

6 600

430

Öna ............................

1947

150

5 700

470

Utmeland........................

1948

300

12 800

690

Morkarlby m. fl.................

1948

300

10 500

570

Noret............................

1948

250

4 000

450

Färnäs ..........................

1948

350

8 100

380

Nusnäs..........................

1918

510

7 600

650

Selja, Hemus ....................

1948

200

7 600

440

Oxberg, Gopshus..................

1949,1956

300

6 700

540

Andra kommuner

Näset i Ore socken................

1938

180

6 400

220

Nornäs i Älvdalens socken..........

1945

50

1 200

80

Sollerö socken ....................

1946

1 700

35 000

1 000

Siljansnäs socken..................

1949

970

16 000

1 300

Skiftena på Bergkarlås in. fl., Dna, Nusnäs, Selja och Hemus, Näset, Nornäs,

Sollerön och Siljansnäs skifteslag är långt framskridna. Vissa av dem

beräknas bli avslutade redan år 1967. Skiftet på Siljansnäs beräknas bli

avslutat 1968—1969, skiftet på Oxberg och Gopshus ett par år in på 1970- talet. Skiftena på Utmeland, Morkarlby in. fl., Noret och Färnäs befinner

sig i stort sett ännu på det stadium då planläggningsinventering pågår.

Tidpunkten för avslutandet av dessa skiften kan ännu inte bedömas. Av

redogörelsen inhämtas också sammanfattningsvis, att skogs- och bebyggelseintressena

i stort sett dominerar inom skiftesområdena, medan jordbruksintresset

är mindre framträdande.

I sin skrivelse anlägger lantmäteristyrelsen vissa allmänna synpunkter

på skiftesverksamheten i Kopparbergs län. Styrelsen framhål
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

ler att den långa handläggningstiden, som väsentligen betingas av de ytterst

tilltrasslade fastighets- och äganderättsförhållandena, skifteslagens

delvis heterogena sammansättning och den på gällande lagregler grundade

otidsenliga arbetsmetodiken, medför allvarliga olägenheter för delägarna och

för bygdens utveckling. Omdisponeringar av markanvändningen försvåras

på grund av osäkerhet om viss mark skall behållas eller inte. Självfallet

föreligger inte heller samma intresse som i normala fall att idka god skogsvård

eller att eljest väl omhänderha mark som kan bedömas komma att

tillskiftas annan. När det gäller skogen måste en viss spärr mot avverkning

uppställas. Denna spärr blir under värderingsskedet mycket effektiv. Flera

av skiftena berör mark inom Mora köpings centralort. Samtidigt som en

uppordning av de tilltrasslade förhållandena där utgör en förutsättning för

markens ändamålsenliga tillgodogörande för tätbebyggelse är kraven på

fastighetsbildningsorganen inom samma område så stora att resurserna i

väsentlig grad tas i anspråk för att punktvis göra mark tillgänglig för bebyggelse.

Med nuvarande förhållanden fordrar detta onormalt stora insatser.

Tidpunkten för dessa laga skiftens slutförande framskjuts härigenom

allt mer in i ett avlägset fjärran. Även för statliga, regionala och lokala

organ framstår det som synnerligen angeläget att de pågående laga skiftena

avslutas snabbt.

I promemorian ställs frågan huruvida de pågående laga skiftena bör

fortsättas. Med hänsyn till de stora fördelar skiftena medför anses det

emellertid uteslutet att avbryta verksamheten. Dessutom kräver en sådan

åtgärd medgivande från alla delägare. Något nytt skifte bör emellertid inte

påbörjas innan en ny lagstiftning genomförts. De jordbruks- och skogsbruksrationaliseringar

av större omfattning som ej kan ske i form av ägoutbyten

bör anstå till dess en ny lagstiftning trätt i kraft. I väntan härpå

torde insatserna få begränsas till de angelägna äganderättsutredningarna.

Den utan tvekan angelägnaste åtgärden från effektiviseringssynpunkt

är enligt styrelsens mening att i möjligaste mån råda bot på bristerna i

gällande lagstiftning om laga skifte. Särskilt vid de komplicerade förhållandena

i stor skiftesbygden i Kopparbergs län möjliggör denna lagstiftning

inte en rationell metodik. Eftersom flertalet av de pågående laga skiftena

avser mark inom Mora köping och FBLS sålunda är tillämplig, kan bristerna

i betydande utsträckning avhjälpas genom att Kungl. Maj :t med

stöd av 6 kap. 1 § meddelar föreskrifter för skiftenas handläggning. Bakgrunden

till denna bestämmelse är enligt styrelsens mening behovet att

åstadkomma ett med hänsyn till förhållandena ändamålsenligt skiftesinstitut.

Styrelsen anser att de förslag som lagts fram i promemorian är

av den beskaffenhet att de kan genomföras i form av föreskrifter enligt

6 kap. 1 § FBLS.

En betydande del av promemorian ägnas åt en allmän beskrivning

av bristerna i gällande fastighetsbildningslag
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 19

stiftning. I samband därmed ges också en översiktlig redogörelse för

laga skiftets och ägoutbytets funktion.

Jorddelningslagens regler om laga skifte kritiseras framför allt för sin

detaljrikedom. Lagen innehåller rigorösa, stela och onyanserade bestämmelser

som i detalj reglerar hur varje skiftesförrättning, oberoende av

praktiska förutsättningar i det särskilda fallet, skall genomföras. Förfarandet

präglas av en långtgående perfektionism. Redan vid företag som kan

betecknas som normalfall blir förfarandet stelt, omständligt och tidsödande.

Vid avvikelse från normalfallet ökar olägenheterna påtagligt och det

blir ofta svårigheter att förnuftigt tolka bestämmelserna. Inte sällan blir

det nödvändigt att vid tolkningen falla tillbaka på grunderna för bestämmelserna.

Som exempel på fall där jorddelningslagens regler inte passar nämns

skifteslag av mycket stor omfattning både i fråga om arealen och antalet

delägare. Ett annat exempel är att skiftet avser mark för andra ändamål

än jordbruk och skogsbruk.

Fastighetsbildningslagen för stad är mycket knapphändig när det gäller

laga skifte. Lagen hänvisar i stället till reglerna om laga skifte av jord

på landet. Bristerna i JDL kommer därmed att drabba också laga skifte

i stad. När det gäller omskifte av redan skiftad stadsjord kan emellertid

kompletterande föreskrifter ges med stöd av den förut nämnda bestämmelsen

i 6 kap. 1 §. Att dessa föreskrifter kan avse skifteslagets omfång

framgår direkt av lagen. I vilka andra avseenden sådana föreskrifter kan

ges framgår däremot inte närmare av lagtexten eller förarbetena. Delegationen

till Kungl. Maj :t torde emellertid vara tämligen vidsträckt. Målsättningen

har sannolikt ansetts böra vara att ersätta eller upphäva de

regler i lagaslciftesinstitutet som inte är avpassade för omskifte i visst aktuellt

fall och att skapa det rättsliga underlaget för ett effektivt förfarande.

Av konstitutionella skäl torde Kungl. Maj :t dock i fråga om materiella

regler i huvudsak inte få gå längre än att välja mellan bestämmelser som

redan finns, dvs. att avgöra vilken av flera lagar som skall tillämpas vid ett

visst laga skifte.

I ett särskilt avsnitt av promemorian behandlas olika utvägar för

att rationalisera skiftesförfarandet. Där analyseras olika

led i förfarandet, såsom tillståndsprövning, planarbete (planläggningsinventering,

bl. a. mätning, fastighetsutredning och tilldelningsvärdering; inventeringsredovisning,

bl. a. karta, gränsbestämning, ägobeskrivning, hävdeförteckning

och tilldelningslängd; planläggning) plangenomförande (bl. a.

delningsbeskrivning, utstakning) och ekonomisk reglering (bl. a. likvidvärdering,

kostnadsfördelning). Strävandena bör ges följande inriktning.

Planläggningen bör, med hänsyn till dess betydelse och möjligheterna

att aktivera sakägarna för att därigenom underlätta arbetet, påbörjas i

tidigt skede av förrättningen. Arbetet med planläggningsinventeringen och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Mnj:ts proposition nr 167 år 1967

inventeringsredovisningen skall alltså nedbringas till det minsta möjliga.

Detta gäller bl. a. fältarbetet, särskilt som delta är arbetskraftskrävande

och även likvidvärderingen kräver fältarbete, varför dubbelarbete bör undvikas.

Planläggningen förenklas.

En samlad planprövning bör i möjligaste män ske sedan planläggningen

är avslutad i sin helhet (eller av viss etapp som förrättningsmannen finner

böra prövas för sig). Delägarnas möjlighet till besvär över olika åtgärder

under planarbetet bör alltså samlas till detta tillfälle, så att förrättningen

inte stoppas upp ofta, likaså möjligheterna att på annat sätt få delfråga

prövad av domstol.

Redovisningen bör i all tänkbar utsträckning inskränkas och förenklas.

Likvidvärderingen, som ofta innefattar ett mycket krävande arbete och

som medför en effektiv spärr mot skogens utnyttjande under detta arbetsmoment,

varför olägenheterna bör begränsas, bör fullgöras så snabbt sig

göra låter. Arbetet därmed bör igångsättas vid sådan tidpunkt att resultatet

kan stå till buds utan alltför lång tidsutdräkt efter det planprövningen är

slutgiltigt utförd. En annan arbetsmodell är att likvidvärderingen sker före

planprövningen. Frihet bör ges att använda båda dessa förfaringssätt.

Olika slag av likvider bör samordnas.

En omreglering kan aldrig innebära en slutgiltig lösning av bygdens

strukturproblem. Utvecklingen måste fortgå med därav föranledda nya

krav. Målsättningen bör därför inte vara så hög att regleringsarbetet allvarligt

försenas.

Åtgärder som med lika eller större fördel kan utföras efter förrättningen

bör anstå.

Med gällande lagstiftning kan dessa strävanden naturligtvis inte ge resultat

fullt ut. De leder emellertid bl. a. till önskemålet att omregleringsföretag

inte ges för stor omfattning eller för splittrad sammansättning.

Sambandet mellan tilldelning, planläggning och likvider är enligt promemorian

mycket starkt. Detta bör påverka arbetsgången. Vid omreglering

i urbana sammanhang genom ägoutbyte beaktas detta. Planläggningen sker

normalt med sikte i första hand på att fastighetsindelningen skall bli lämplig

och, utan föregående noggrann gradering, med en bedömning av att de

bytta ägorna har ungefär samma värde eller att skillnaden i värde understiger

den i lagen angivna högsta tillåtna avvikelsen. Därefter sker likvidvärdering

(för tilldelningslikvid) som begränsas till mark som gått i byte.

Dessa värden redovisas vid tvångsägoutbyte, där gradering är obligatorisk,

som graderingsvärden. I förekommande fall sker en överslagsmässig

värdering och beräkning av att den tillåtna avvikelsen mellan de bytta

ägornas värden inte överskridits. I andra, vanligen enklare fall sker gradering

före planläggningen, varvid likviderna i förekommande fall beräknas

på grundval av graderingen. Dessa arbetsmodeller synes stå väl i

överensstämmelse med lagstiftarens intentioner.

Detta principiella förfaringssätt, som allmängiltigt bör eftersträvas, innebär

att värdering sker en enda gång, ofta i sent stadium av förrättningen,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

21

att planläggningen sker utifrån lämplighetssynpunkter med en bedömning

av att tillåten gräns för avvikelse i värde ej överskrids och att i förekommande

fall även en överslagsmässig beräkning sker av att bytet inte leder

till sådant överskridande.

Företas omreglering i form av laga skifte kan detta enkla förfaringssätt

inte tillämpas. Kravet på gradering av all mark inom skifteslaget är obligatoriskt,

och för avsteg vid planläggningen från fastighets graderingsvärde

(ägokravet) uppställs i jorddelningslagen ett krav på synnerlig vikt eller på

viss kostnadsjämförelse. Graderingen kan dock användas för beräkning av

likvider (tilldelningslikvid).

Samma förfaringssätt som i urbanfallet kan i stort ofta tillämpas vid

omreglering av jordbruksfastigheters inägodelar. Därvid tillkommer eventuella

likvider för vanhävd etc. Är företaget stort kan arbetet även vid

användning av ägoutbyte underlättas av att gradering skett. Denna kan

dock ofta göras översiktlig. Finns rationaliseringsreserv minskas behovet

av gradering.

Om ett omregleringsföretag omfattar även skogsmark blir problemet

mer komplicerat. Är omfattningen väsentlig och arbetsinsatsen därför stor

blir problemet också mer betydelsefullt från förenklingssynpunkt. I detta

hänseende anförs i promemorian.

JDL förutsätter som sagts två värderingar, vilka båda är mycket tidsödande,

dels gradering och dels likvidvärdering. Vid frivilligt ägoutbyte

uppställs dock inte sådant krav och man har därför vunnit praktisk erfarenhet

av en arbetsmetodik, även vid tämligen stora företag, där värderingsarbetet

reducerats i väsentlig mån. En av de arbetsmodeller som

därvid tillämpats innebär att tilldelningsvärderingen gjorts översiktligt

och att den noggranna värderingen därefter skett i likvidsammanhanget.

Denna i hög grad arbetskraftsbesparande metod har möjliggjorts därigenom

att fastighetsbildningsorganen fått tillgång till en ändamålsenlig

skogsvärderingsmetod och en t. v. provisorisk men eljest lämpligt uppbyggd

värderingsorganisation---. Tidigare skedde skogslikvidvärde
ringen

enbart som en ståndskogsvärdering (i allmänhet genom stamräkning).

Graderingen blev då ett viktigt led i det ekonomiska mellanhavandet mellan

delägarna. Lagstiftningen synes bygga på en sådan arbetsmetodik, som

grundar sig på historiska förhållanden. Ekonomisk rättvisa skipas emellertid

med betydligt större noggrannhet om skogslikvidberäkningen sker

med utnyttjande av ovan nämnda ändamålsenliga värderingsmetod och får

omfatta både skog och mark. JDL:s regler om gradering och skogslikvid är

motsägande och det har ansetts stå bäst i överensstämmelse med lagens grunder

att skogsvärderingen sker med beaktande även av marken. Graderingens

roll kan därigenom begränsas.

Det anförda visar enligt promemorian att det finns goda möjligheter att

förenkla sambandet mellan gradering, planläggning och likvider. Detta

kräver emellertid lagändring eller föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § FBLS.

Andra förslag till rationaliseringar som läggs fram är slopande av kravet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

på ägobeskrivning, tilldelningslängd och gränsbestämning samt kravet på

redovisning av sämjedelning även om den inte skall läggas till grund för

tilldelningen.

Tvister om vem som hävdar viss äga och om äganderätt till viss mark

skall enligt JDL underställas ägodelningsrättens prövning. Detta medför

enligt promemorian onödigt avbräck i förfarandet och onödigt processande.

I likhet med vad som gäller beträffande gränstvister bör också de nyss

nämnda tvisterna avgöras på förrättningsstadiet genom beslut av förrättningsmännen.

Planläggningsarbetet påverkas givetvis i hög grad av det antal ägolotter

som skall läggas ut. Ett minskat antal ägolotter betyder också ett väsentligt

förbättrat skiftesresultat sett från jordpolitisk synpunkt. Vid dalaskiftena

är det framför allt förhållandena inom skogsmarken som bör

uppmärksammas. Viss oklarhet om de principer som skall iakttas vid planläggningen

bör undanröjas genom föreskrift av Kungl. Maj:t eller genom

ändring i DL.

I fråga om likvidvärderingen betonas i promemorian att arbetet är synnerligen

arbetskrävande och att det därför är mycket vunnet om det väsentliga

fältarbetet kan nedbringas till ett enda tillfälle. Samtidigt har skogen

ökat starkt i värde sedan JDL tillkom och skogsbruket har omdanats på

ett sätt som medfört att det i lagen tänkta värderingssystemet med gradering

och, i huvudsak, ståndskogsvärdering inte ger ett för delägarna godtagbart

resultat från rättvisesynpunkt. Vidare anförs.

Genom den skogsvärderingsmetod som utarbetats inom dåvarande skogsforskningsinstitutet

och därefter undergått en omfattande bearbetning i

lantmäteristyrelsen har fastighetsbildningsorganen fått tillgång till en

skogsvärderingsmetod som är väl lämpad för omregleringsverksamhet. Genom

att integrera metoden med den allmänna omregleringsmetodiken på

sätt ovan visats ger den en mera vidsträckt effekt än enbart i skogsvärderingshänseende.

Även inom sistnämnda sektor har den medfört väsentliga

rationaliseringsvinster därigenom att det tidsödande arbetet med stamräkning

kunnat i väsentlig mån minskas.

Detta skogsvärderingsförfarande förutsätter både ett skogsvärderingstekniskt

kunnande och ingående kännedom i den allmänna omregleringsmetodiken.

För ändamålet lämpar sig specialister, och en skogsvärderingsorganisation

fungerar inom lantmäteriet under central ledning. Tjänstemännen

därinom utgör en för omregleringsverksamheten betydelsefull faktor,

och deras permanenta inordnande i verksamheten skulle skapa förutsättningar

för en fortsatt effektivisering.

Det system som föreslagits---ovan innebär att likvidvärderingen i

all den utsträckning det torde vara möjligt med gällande lagstiftning samordnas.

Den frikopplas från tilldelningsvärderingen. Dock kommer de värden

som åsatts inägojord och tomtmark vid graderingen att användas för beräkning

av likvider. Likvidförfarandet kommer att avse eu beräkning av skillnaden

i fastighets värde före och efter laga skiftet, varvid inägornas och

tomtmarkens värden enligt graderingen (ev. även vissa andra graderingsvärden

t. ex. för vattenområden) summeras med skogsmarkens och skogens

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

23

värden enligt skogslikvidvärderingen. Någon särskild likvid för utbyte av

inrösningsjord mot avrösningsjord erfordras då inte. Däremot måste då

anledning därtill föreligger de odlingslikvider som avses i 14 kap. 6 §

JDL tilläggas. I överensstämmelse med gällande principer skall endast en

del av det totala likvidbeloppet i förekommande fall nedsättas hos länsstyrelsen

för fördelning på ägare och inteekningshavare (13 kap. 2 § JDL

med dess ovan föreslagna modifierade innehåll).

För att slutresultatet av hela skiftesföretaget skall kunna ernås så snabbt

som möjligt och olägenheterna av lång handläggningstid m. m. skall kunna

motverkas är det angeläget att det tidsödande fältarbetet för skogsvärderingen

kan påbörjas så snart förutsättningarna därför föreligger. Detta

är fallet när skiftesplanen slutbehandlats på förrättningsstadiet och gränserna

är utstakade på marken. Samtidigt är det betydelsefullt att skiftesplanen

(dvs. enligt gällande rätt själva skiftet) snabbt kan bli föremål för

fastställelseprövning, vilket i fall av besvär kan vara en tidsödande procedur.

Fältarbetet och denna prövning bör då fortgå samtidigt. Självfallet

kan likviderna på grundval av detta fältarbete inte bestämmas förrän fastställelseprövningen

är slutförd. Endast i de fall en prövning kan beräknas

resultera i en allmän revision av skiftesplanen, något som sällan förekommer,

synes skäl kunna föreligga att vänta med fältarbetet.

Enligt promemorian är det synnerligen angeläget att den angivna arbetsmodellen,

som torde stämma överens med grunderna för JDL, kan användas

och att sådan likvidförrättning som avses i 14 kap. 10 § JDL kan formellt

påbörjas redan under pågående laga skifte. Om så sker torde anledning

saknas till särskilt kallelseförfarande.

Skiftesarbetet underlättas om det får fortgå utan störande avbrott.

Med hänsyn härtill behandlas i promemorian vissa frågor om besvärsförfarandet.

Härvid påtalas att JDL innehåller vissa regler (21 kap. 19 §)

om s. k. preliminärfrågor och att dessa regler är olika beroende på om

skiftet avser primärt eller sekundärt skifteslag. När ett skifte sker som

omskifte enligt FBLS finns det inga föreskrifter i lag som reglerar frågan

huruvida skiftet skall följa reglerna för primärt eller sekundärt skifteslag

eller handläggas på annat sätt. Kungl. Maj:t torde emellertid kunna ge

föreskrifter i ämnet. Sådana föreskrifter bör utformas så att omfattningen

av de frågor som kan avgöras slutgiltigt genom delbeslut blir tillräckligt

vidsträckt. Oklarhet eller missnöje i viss detalj bör inte utgöra en spärr

för hela företagets fortsatta behandling utan verkningarna bör i möjligaste

mån begränsas. Rätten för delägare att anföra besvär i vissa frågor bör

därför inte knytas till vissa angivna frågor utan gälla i den mån förrättningsmännen

förordnar därom. Om inte sådant förordnande meddelas inträder

alltså besvärsrätt först när skiftet avslutas. Detta bör gälla också

i fråga om skiftesplan för del av skifteslaget i den mån planen kan prövas

för sig.

Om en skiftesplan i enlighet med det nyss anförda blir föremål för partiell

prövning bör tidpunkten för lagakraftvunnet avgörande i sådan fråga,

i stället för tidpunkten för skiftets fastställande, bilda utgångspunkt vid

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

tillämpningen av reglerna om tillträde. Sakägarna kan därigenom snabbare

få tillträda sina nya lotter, något som innebär stora fördelar.

1 promemorian uttalas att vad som föreslagits beträffande partiell prövning

av skiftesplan bör gälla också när ett avslutat laga skifte är föremål

för prövning vid domstol. Förrättningen bör alltså kunna fastställas i vissa

delar som kan bedömas för sig medan återstoden kan undanröjas eller

återförvisas för ny handläggning.

Det förbud som finns i 6 kap. It § andra stycket FBLS mot delning av

fastighet eller område som företrädesvis ägnar sig till byggnadsplats utgör

enligt promemorian ett påtagligt hinder vid laga skifte på skifteslag med

urbana inslag. Det föreslås därför att generell dispens från detta förbud

skall lämnas vid dalaskiftena.

För att stimulera delägarna till aktiv medverkan i skiftesförfarandet bör

möjlighet öppnas till en friare fördelning av kostnaderna för skiftena.

Visserligen kan det bara i undantagsfall bli aktuellt att avvika från den

nuvarande regeln om fördelning efter det uppskattade ägobelopp varje delägare

erhåller men när särskilda skäl föreligger bör förrättningsmannen

kunna låta en viss delägare få bära en större del av kostnaderna.

Mot bakgrund av de nu redovisade allmänna övervägandena framläggs i

promemorian preciserade förslag till föreskrifter med

stöd av 6 kap. 1 § FBLS eller lagändringar. För flertalet av förslagen

lämnas en närmare redogörelse i ett följande avsnitt. Ett av de

förslag som framläggs avser indelningen i skifteslag. I denna del har

Kungl. Maj :t — som redan nämnts — uppdragit åt lantmäteristyrelsen att

efter erforderlig utredning inkomma med närmare förslag.

Bland de övriga förslag som läggs fram är vissa organisatoriska

reformer och upplysningsverksamhet m. m. Dessa förslag torde inte behöva

redovisas närmare i detta sammanhang.

Remissyttrandena

Nästan alla remissinstanser tillstyrker lantmäteristyrelsens förslag eller

lämnar det utan erinran. Häradshövdingen i Ovansiljans domsaga intar

dock en avvikande ståndpunkt i frågan om behovet av att ändra nuvarande

regler om förfarandet. Häradshövdingen i Nedansiijans domsaga yttrar

sig inte om lantmäteristyrelsens förslag eftersom dessa främst tar sikte på

skiften inom Ovansiljans domsaga. Yttrandet behandlar däremot vissa frågor

om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning med anknytning

till laga skiftet i Siljansnäs.

Länsstgrelsen framhåller att den vid ett flertal tillfällen i skilda sammanhang

haft anledning att erinra om det allt mer kritiska läget för jordbruksnäringen

inom särskilt storskiftesbygden i länet. Länsstyrelsen har

därvid understrukit behovet av skyndsamma åtgärder för att man skall

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

kunna komma till rätta med missförhållandena på detta område. Som en

av de mest angelägna uppgifterna framstår slutförandet av de ännu pågående

laga skiftena i länet. Väl har under den långa tid som förflutit sedan

skiftena påbörjats utvecklingen särskilt på jordbrukets område medfört

att de fastigheter som bildas genom skiftesverksamheten efter nutida mått

oftast är av otillfredsställande storlek. Det är emellertid oundgängligen

nödvändigt att skifteslagens inägoområden saneras, bl. a. för att kommunerna

skall kunna föra en mera aktiv markpolitik och för att över

huvud taget behovet av mark för den livliga bebyggelseutvecklingen inom

tätorterna skall kunna tillgodoses. Länsstyrelsen framhåller särskilt vikten

av att så sker inom Mora köpings centralort. Länsstyrelsen söker på allt

sätt stärka denna centralorts ställning för att förhindra en fortsatt befolkningsminskning

inom övre Dalarna. För att detta skall lyckas fordras

att mark blir tillgänglig för industrins och bostadsbebyggelsens behov.

Varje åtgärd av beskaffenhet att påskynda genomförandet och avslutandet

av dalaskiftena måste enligt länsstyrelsens mening hälsas med den

största tillfredsställelse. De förslag som i sådant syfte framförs i promemorian

synes — såvitt länsstyrelsen kan bedöma — i allt väsentligt lämpliga.

Överlantmätaren framhåller att ägosammandragningen medför en radikal

minskning av antalet ägoskiften — totalt inom omskiftesområdena från

omkring 65 000 till 9 000 — och av gränslängden — från 3 650 mil till 500.

Framför allt i skogsmarken är den reella ägosammandragningen långt

större än vad de angivna siffrorna utvisar, eftersom skogsskiftena i storskiftesbygden

oftast inte har en ägare utan flera, ofta ett tiotal eller mer.

Han framhåller också att de egentliga jordbrukssynpunkterna, som från

början tillmättes åtskillig tyngd, på grund av den allmänna utvecklingen

på jordbrukets område alltmer kommit i skymundan. Saneringen inom

skifteslagens inägoområden är ändå oundgängligen nödvändig, bl. a. för

den kommunala markpolitiken och över huvud för bebyggelseutvecklingen

inom orterna, den starkt expanderande fritidsbebyggelsen inte att förglömma.

Om jordbrukets ställning är svag inom omskiftesområdena intar

i stället skogsbruket en så mycket mer framskjuten plats. Kopparbergs

län är ett skogslän, och inom omskiftesområdena är arealförhållandet mellan

åker och skogsmark normalt omkring 1:20, ibland 1:40. Omarronderingen

i skogsmark är därför särskilt betydelsefull. Rationaliseringseffekten

är också god. Man når en fullt tillfredsställande intressearrondering mellan

storskogsbruk och privatskogsbruk och för storskogsbrukets del erhålls den

koncentration av innehaven som utgör en nödvändig förutsättning för ett

modernt mekaniserat skogsbruk. Som exempel kan nämnas att inom det

största av de nu pågående laga skiftena tre bolag får sina sammanlagt

18 400 ha skogsmark, som förut varit fördelade på mer än 800 ägoskiften,

samlade i fem block. Samtidigt minskas bolagens gränslängder

inom skifteslaget från 200 mil till 10. För godtagbart stora fastigheter inom

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

privatskogsbruket är skiftesresultaten likaledes fullt tillfredsställande. Vad

de mindre innehaven beträffar åstadkommes under skiftestiden, genom

förrättningslantmätarens insatser och lantbruksnämndens medverkan, i

stor omfattning överlåtelser och byten som reducerar den privaträttsliga

ägoblandningen mellan skifteslagen till ett minimum och rensar bort mängder

av småinnehav. Vidare sker gemensamhetsskogsbildning, trots den

gällande lagstiftningens restriktivitet, i betydande utsträckning. Utläggandet

av gemensamma ägolotter i skogsmark har också en strukturbefrämjande

verkan som inte bör underskattas. På grund av ofullständigheter i

gällande lagstiftning och svårigheten att anskaffa tillräcklig rationaliseringsreserv

måste emellertid en stor mängd ägolotter av otillfredsställande

storlek läggas ut. Vad dessa beträffar är det trots allt uppenbart att den

radikala ägosammandragningen har en positiv effekt även i de fall där ett

utlagt ägoskifte inte är tillräckligt stort som underlag för ett rationellt

skogsbruk. Härtill kommer emellertid att laga skiftena skapar möjligheter

för fortsatt successiv storleksrationalisering genom sammanköp av smärre

ägolotter eller ägoskiften. Skiftena öppnar vidare väg för en sådan samverkan

över ägogränserna som med tidigare fastighetsindelning och äganderättsförhållanden

varit praktiskt ogenomförbar.

Avslutningsvis konstaterar överlantmätaren att dalaskiftena gett och

kommer att ge resultat som sedda mot bakgrunden av de faktiska förutsättningarna

måste betecknas som mycket goda. Det kan också utan vidare

sägas att produktionstakten, bedömd mot samma bakgrund, varit god

och att dalaskiftena visserligen tagit lång tid men trots det ytterligt komplicerade

utgångsläget dock inte dragit proportionsvis längre tid än vad

som tycks krävas för omarrondering inom smärre regleringsobjekt med i

alla avseenden enklare förhållanden i andra delar av landet. En betydande,

tidtals katastrofal personalbrist har emellertid utgjort ett hinder mot att

genomföra programmet i önskvärd takt. Det finns därför synnerligen starka

skäl att vidta alla de åtgärder som kan bana väg för ett snabbare skiftesgenomförande.

Kan erforderliga ändringar i skiftesbestämmelserna nu

åstadkommas genom föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § FBLS eller genom

ändringar i DE, är detta att hälsa med tillfredsställelse.

De flesta remissyttrandena innehåller uttalanden som understryker värdet

av skiftesverksamheten och önskvärdheten av att skiftena snarast möjligt

slutförs. Mot denna bakgrund tillstyrks förslagen i regel utan närmare

motivering.

Häradshövdingen i Ovansiljans domsaga ifrågasätter om det verkligen

är möjligt att med stöd av 6 kap. 1 § FBLS föreskriva avsteg från den

eljest gällande lagstiftningen i den utsträckning som föreslås i promemorian.

Bemyndigandet för Kungl. Maj :t torde avse endast sådana avvikelser

från vad som eljest skulle gälla, som är påkallade av att skiftet

avser områden av stadskaraktär. Att använda detta lagrum för att omgestalta

förfarandet vid skifte av jord som är av ren landsbygdskaraktär

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

27

synes därför inte riktigt. Dessutom har gällande regler kunnat tillämpas

på de skiften som nu befinner sig i slutskedet och reglerna bör kunna möjliggöra

även att återstående skiften slutförs.

Departementschefen

De laga skiften som f. n. pågår inom storskiftesbygden i Kopparbergs

län är av en beskaffenhet som man knappast torde ha räknat med när

den gällande lagstiftningen om fastighetsbildning, dvs. främst jorddelningslagen,

tillkom. Som exempel kan nämnas laga skiftet inom Sollerö socken,

som påbörjades år 1946 och omfattar ungefär 36 700 ha med ungefär

1 000 delägare samt skiftet på Utmeland, som påbörjades år 1948 och omfattar

nära 13 000 ha med ungefär 700 delägare. Skiftena präglas framför

allt av de speciella förhållanden som råder i denna bygd, i synnerhet

den starka ägosplittringen och de oklara äganderättsförhållandena.

Inte heller den speciella lagstiftningen (datalagen) som tillkom år 1932

fyller de krav som ställs av den nu pågående skiftesverksamheten. Detta

heror dels på att dalalagen är konstruerad som ett tillägg till jorddelningslagen,

dels på att skiftesverksamheten nu drivs på ett helt annat sätt

och med helt andra metoder än vid dalalagens tillkomst.

På grund av att de privata fastighetsinnehaven genomsnittligt är små och

möjligheterna att storleksrationalisera otillräckliga får resultatet av skiftesverksamheten

i vissa hänseenden anses mindre tillfredsställande om man

anlägger moderna värderingar. Även om bärkraftiga eller ändamålsenliga

brukningsenheter inte kan bildas måste dock arronderingseffekten anses

mycket betydande, vartill kommer att skiftena skapar det nödvändiga

underlaget för fortsatt storleksrationalisering och för skoglig samverkan

över ägogränserna. Skiftena medför därför avsevärda vinster såväl för

de enskilda delägarna och bygden som för det allmänna och det är från

alla synpunkter önskvärt att dessa vinster kan tillgodogöras så snart som

möjligt. Jag utgår därför från att de påbörjade skiftena bör föras till slut

och att det bör ske så fort som möjligt.

Lantmäteristyrelsen har nu lagt fram förslag till olika åtgärder för att

förenkla och påskynda skiftesarbetet. Styrelsen har hemställt att dessa åtgärder

genomförs i första hand i form av föreskrifter som utfärdas med

stöd av 6 kap. 1 § FBLS. Till den del förslaget åsyftar åtgärder för att

dela vissa skifteslag i en del som präglas av tätortsförhållanden och en

annan del av utpräglad landsbygdskaraktär kan den av styrelsen anvisade

utvägen användas. Kungl. Maj :t har också uppdragit åt lantmäteristyrelsen

att utreda uppdelningsfrågan närmare och därefter inkomma med förslag

i denna del.

Av de förslag som lantmäteristyrelsen lagt fram i övrigt är de allra flesta

av så genomgripande art att de inte kan genomföras i form av föreskrifter

med stöd av 6 kap. 1 § FBLS. De kräver därför lagstiftning. På grund härav

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

har jag funnit att förslagen — med ett undantag — bör tas upp lagstiftningsvägen.

Härigenom vinns även fördelen att de nya reglerna blir tillämpliga

utanför Mora köping. Undantaget gäller förslaget om att förbudet i 6 kap.

It § andra stycket FBLS mot skifte på fastighet eller område som företrädesvis

är ägnad till byggnadsplats inte skall gälla vid Moraskiftena. I

denna del torde föreskrift kunna meddelas med stöd av 6 kap. 1 § FBLS.

Därigenom torde 1 kap. 13 och 14 §§ JDL bli att tillämpa i motsvarande

hänseenden.

Det är enligt min mening av stor vikt att fastighetsbildningsverksamheten

kan bedrivas så effektivt som möjligt. I den mån gällande lagstiftning utgör

hinder härför bör den ändras. Detta är också ett av huvudsyftena med den

reform av lagstiftningen på detta område som nu pågår. Med hänsyn till

att arbetet på den nya fastighetsbildningslagen nu framskridit så långt att

ett förslag beräknas kunna remitteras till lagrådet under år 1968 möter det

vissa svårigheter att nu göra partiella reformer. Tillgängliga resurser bör

nämligen tas i anspråk för det mycket viktiga arbetet på den nya lagstiftningen,

och vidare kräver varje annan reform särskilda överväganden med

hänsyn till den nya lagstiftningen.

Även med beaktande av dessa synpunkter har jag funnit skälen för en

partiell reform beträffande skiftesverksamheten i Kopparbergs län så

starka att en sådan reform bör genomföras. Ett avgörande skäl har därvid

varit att reformen avser ett fåtal skiften, för vilka särlagstiftning av sannolikt

begränsad ytterligare varaktighet gäller. Beformen är betingad av

de särskilda förhållanden som f. n. råder inom dalalagens tillämpningsområde.

Principiella ställningstaganden som föregriper den allmänna reformen

av fastighetsbildningslagstiftningen bör emellertid undvikas och lösningarna

i övrigt bör om möjligt anpassas till dem som övervägs i samband

med denna reform.

De synpunkter jag nu har anfört föranleder en viss gallring bland de

av lantmäteristyrelsen föreslagna åtgärderna. Det är huvudsakligen i två

hänseenden som jag funnit avgörande betänkligheter möta mot styrelsens

förslag, nämligen i fråga om underställning vid äganderättstvister m. m.

och i fråga om skifteskostnaderna. Båda dessa frågor är av den principiella

natur att de inte bör beröras i detta sammanhang. Beträffande skifteskostnaderna

kan också ifrågasättas om ett genomförande av förslaget skulle

få någon nämnvärd effekt när det gäller att rationalisera skiftesverksamheten.

De lagändringar jag ämnar föreslå vill jag beröra närmare i ett följande

avsnitt. I lagtekniskt hänseende innebär de att vissa tillägg görs i dalalagen.

Ändringarna stämmer i allt väsentligt överens med de planer som finns

beträffande den nya lagen om fastighetsbildning. Man kan med visst fog

påstå att förslagen innebär ett förtida genomförande av vissa delar av den

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

29

avsedda nya lagen. Detta förhållande kan underlätta övergången till den

nya lagen inom de områden där dalaskifte pågår.

Med anledning av önskemål, som framkommit vid remissbehandlingen av

lantmäteristyrelsens framställning, föreslår jag vissa ändringar i fråga

om lagfart och sammanläggning vid laga skifte. Ändringarna avser dels

dalalagen, dels 1932 års särskilda lagfartslag.

De skilda förslagen

Gränsbestämning

Gällande bestämmelser. Vid laga skifte enligt JDL gäller grundsatsen att

samtliga gränser kring skifteslagets ägor skall bestämmas, oberoende av

hur de tillkommit och vilka säkra vittnesbörd om deras läge som kan åberopas

(7 kap. 1 och 7 §§ JDL). Gränsbestämning mot allmänt vattenområde

skall dock ske endast i den mån det prövas erforderligt (7 kap. 7 och

8 §§). Som ytterligare undantag gäller vid laga skifte på vissa sekundära

skifteslag inom DL:s tillämpningsområde, att gräns mot andra ägor inte

skall bestämmas, om det ej påfordras av delägare eller rågranne (21 § DL).

Vid laga skifte enligt DL till rubbning av storskifte gäller däremot grundsatsen

om obligatorisk gränsbestämning.

Vid avstyckning enligt JDL skall i fråga om förut i laga ordning

bestämd gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,

gränsbestämning äga rum bara om det påfordras av någondera parten

eller lantmätaren finner det nödvändigt. Är gränsen ej bestämd i laga

ordning, är huvudregeln den att gränsbestämning skall ske. Gränsbestämning

skall dock inte ske om gränsen tillkommit genom avsöndring

och dess läge får anses fullt klarlagt genom utmärkning på marken och

därmed överensstämmande redovisning på karta samt yrkande om gränsbestämning

ej heller framställts (19 kap. 10 §). Vid avstyckning enligt

5 kap. FBLS skall gränsbestämning äga rum bara om det fordras å någondera

sidan eller förrättningsmannen anser det nödigt (5 kap. 5 §).

Angående gränsbestämning vid ägoutbyte finns ingen särskild regel.

Hur JDL bör tolkas i detta avseende framgår bl. a. av ett uttalande som gjordes

av föredragande departementschefen vid tillkomsten av lagen den 17 juni

1932 (nr 230) med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. Efter att

först ha berört laga skifte och avstyckning yttrade departementschefen, att

vid andra jorddelningsförrättningar, vid vilka gränsbestämning kan ifrågakomma,

såsom ägoutbyten, utbrytning av servitut och avsättande av mark

till gemensamhetsskog, gränsbestämning behöver ske endast i den mån

det är behövligt för förrättningens utförande (prop. 1932: 4 s. 39).

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Slutligen bör nämnas, att gränsbestämning enligt såväl JDL som FBLS

kan verkställas som särskild förrättning. Sådan gränsbestämning sker på

ansökan av sakägare.

Förslaget till FBL. Uppkommer vid fastighetsbildning fråga om fastighetsindelningens

beskaffenhet — t. ex. gränsfråga — skall enligt förslaget

frågan tas upp till prövning vid fastighetsbestämning, om det med

hänsyn till fastighetsbildningen aktas nödigt. Efter ansökan av sakägare

får fastighetsbestämning ske även i annat fall — dvs. utan sådant

samband med fastighetsbildning — såvida ett avgörande av frågan ej

uppenbart är utan betydelse för sökanden (14 kap. 1 §). Fastighetsbildningskommittén

framhåller i motiven att det synes uppenbart att gällande

ordning med delvis tämligen långtgående krav på att fastighetsindelningen

i olika situationer blir klarlagd genom särskilt avgörande

inte bör behållas. I äldre tider, när fastigheter ej sällan kunde uppkomma

utan att deras omfattning och innehåll i övrigt samtidigt klarlades,

var det naturligt att man inte ville tillåta mera ingripande fastighetsbildningsåtgärder

utan att de berörda fastigheternas omfång blev bestämt.

Även om ej heller det nuvarande fastighetsbeståndet är fritt från oklarheter,

är behovet av fastighetsbestämning i samband med fastighetsbildning

mindre än tidigare och krav på obligatorisk fastighetsbestämning

kan innebära att fastighetsbildningsförrättningen i det enskilda fallet

tyngs helt i onödan. De förrättningsmän som handlägger fastighetsbildningsfrågan

bör därför enligt kommittén få mera fritt bedöma när en fastighetsbestämmande

dom fordras och vad den skall omfatta (SOU 1963: 68

s. 656). Utslagsgivande vid bedömningen skall vara, huruvida det för

fastighetsbildningens ändamålsenliga genomförande och för ett säkerställande

av resultatet därav är påkallat med en fastighetsbestämmande

dom. Förrättningsmännen bör självfallet beakta önskvärdheten av att

fastighetsbildningen ej onödigt uppehålls och likaså sakägarnas inställning

så att dessa helst inte mot sin vilja tvingas in i en rättegång, låt vara i förrättningens

form. Avgörande vikt kan dock inte fästas vid deras samstämmiga

önskemål att undvika en bestämning. Om någon sakägare påyrkar

fastighetsbestämning är detta också en omständighet vartill hänsyn måste

tas. Det har däremot inte synts kommittén lämpligt att tillerkänna den enskilde

sakägaren en ovillkorlig rätt att i dessa situationer få till stånd fastighetsbestämning.

En sådan rätt skulle kunna utnyttjas på obehörigt sätt

för att fördröja och försvåra fastighetsbildningen (s. 663).

Kommitténs förslag i denna del har inte föranlett några yttranden vid

remissbehandlingen.

Lantmäteristyrelsens förslag. Innebörden av styrelsens förslag är att

gränsbestämning vid dalaskifte skall behöva ske endast i den utsträckning

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

det anses nödvändigt. I promemorian erinras om att några krav på gränsbestämning

ej föreskrivits för ägoutbyte. Detta tolkas i praktiken så att

gränsbestämning sker när det är nödvändigt, vilket synes ligga i sakens

natur. Denna princip synes böra genomföras även för laga skifte. De bestämmelser

som gäller för laga skifte medför att arbetsinsatser utan motsvarande

nytta ofta måste vidtas och att förfarandet blir krångligt.

Departementschefen. Lantmäteristyrelsens förslag om begränsning av

skyldigheten att företa gränsbestämning synes välgrundat. Det står även i

god överensstämmelse med förslaget till FBL. Jag förordar därför lagändring

av föreslagen innebörd. Lämpligen bör för dalaskiftena föreskrivas, att gräns

mot fastighet, som inte ingår i skiftet, skall bestämmas bara om det av särskilda

skäl är nödvändigt. Enligt 18 kap. 2 § JDL ankommer det på förrättningsmännen

att efter rådplägning med delägarna tillämpa föreskriften, dvs.

avgöra om gränsbestämning skall ske.

Vissa förteckningar

Gällande bestämmelser. JDL innehåller föreskrifter om vissa obligatoriska

förteckningar, som skall upprättas i olika stadier av ett laga skifte. Den

följande framställningen avser tre av dessa, nämligen ägobeskrivningen,

hävdeförteckningen och tilldelningslängden. Om delningsbeskrivningen, som

redovisar resultatet av skiftet, är däremot nu inte fråga.

Sedan ägorna graderats skall lantmätaren enligt It kap. 6 § upprätta ägobeskrivning,

omfattande alla på kartan upptagna ägofigurer. Detta

innebär att ägobeskrivning skall upprättas över i princip hela skiftesobjektet.

Ägobeskrivningen skall framläggas vid skiftessammanträde. Beskrivningen

brukar uppta ägofigurerna i nummerordning med uppgift för varje

figur om ägoslag, gradtal, areal och uppskattningsinnehåll.

Om delägare hävdar vissa ägor skall lantmätaren enligt 12 kap. 1 § upprätta

hävdeförteckning, i vilken tas upp dels för varje delägare

och för varje ägolott som denne innehar de hävdade ägofigurerna, dels särskilt

de ägofigurer som hävdas av två eller flera delägare gemensamt eller

av skifteslaget samfällt. Hävdeförteckningen skall föredras på sammanträde.

Enligt sjätte stycket i nyss angivna paragraf gäller vidare bl. a. att

förteckningen bör underskrivas av delägarna. Vägrar delägare sin underskrift,

skall sådant ävensom skälet till vägran, om det uppgetts eller eljest

kunnat utrönas, anmärkas i protokollet. Hävdeförteckningen utgör i princip

en sammanställning hävdelottsvis av uppgifterna i ägobeskrivningen med

angivande för varje hävdelott av dess innehavare.

Enligt 13 kap. 1 § skall lantmätaren till efterrättelse vid skiftesläggningen

upprätta en tilldelningslängd. I tilldelningslängden skall an
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

ges i huvudsak följande: (1) Uppskattningsinnehållet av samtliga graderade

ägor. (2) Uppskattningsinnehållet av de graderade ägor, som undantagits

för gemensamt eller enskilt behov. (3) Den eller de delningsgrunder

som skall tillämpas vid skiftet och, om olika delningsgrunder skall följas,

uppgift på det ägobelopp, dvs. uppskattningsinneliåll, som skall fördelas

efter varje delningsgrund. (4) För varje ägolott uppgift om det ägobelopp

som efter delningsgrund tillkommer ägolotten. — Uppgifterna i tilldelningslängden

brukar ange vad som belöper på inrösningsjord och avrösningsjord

samt summan.

Beträffande ägobeskrivning och hävdeförteckning har meddelats närmare

föreskrifter i kungörelsen den 25 november 1927 (nr 417) med föreskrifter

om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör räknas, om ägors

gradering och uppskattning, ägobeskrivning, hävdeförteckning, delningsbeskrivning

samt om beräknande av vissa ersättningar mellan skiftesdelägare

(1927 års kungörelse). Enligt sista stycket i kungörelsen fastställer lantmäteristyrelsen

de formulär som fordras för tillämpningen av kungörelsen

och meddelar anvisningar för formulärens användning. I fall, då särskilda

skäl föranleder det, får lantmäteristyrelsen medge undantag från

bestämmelse i kungörelsen. Styrelsen har den 26 februari 1966 medgett generellt

avsteg från bestämmelserna i 1927 års kungörelse såvitt angår de

pågående laga skiftena inom storskiftesbygden i Kopparbergs län.

Förslaget till FBL. Fastighetsbildningskommitténs förslag saknar regler

om motsvarigheter till de här ifrågavarande förteckningarna. I 4 kap. 28 §

stadgas i huvudsak att karta skall upprättas vid fastighetsbildningsförrättning,

om det finnes erforderligt för fastighetsbildningens genomförande

eller för ett åskådliggörande av förrättningsresultatet, samt att beskrivning

över de ändringar i fastighetsindelningen och andra förhållanden som åstadkommes

genom fastighetsbildningen skall upprättas vid förrättningen, om

ej resultatet ändå med tillräcklig noggrannhet framgår av förrättningshandlingarna.

I motiven har fastighetsbildningskommittén anfört bl. a. (s. 274),

att beskrivningen närmast motsvarar — utom nuvarande avstyckningsbeskrivning

— delningsbeskrivningen vid laga skifte och att beskrivningen

är den enda redovisningshandling som lagen kräver. I vissa situationer

främst vid fastighetsreglerande åtgärder kan det komma i fråga att upprätta

också andra redovisningshandlingar, men enligt kommitténs mening

saknas anledning att införa bestämmelser om sådana handlingar i själva

lagen.

Kommitténs förslag har inte mött erinringar i remissyttrandena.

Lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsen föreslår att bestämmelserna i 11

kap. 6 §, 12 kap. 1 § sjätte stycket samt 13 kap. 1 § JDL inte skall äga tilllämpning

vid dalaskifte samt att 12 kap. 1 § i övrigt skall äga tillämpning

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

på sämjedelning endast såvitt innehavet enligt denna skall utgöra delningsgrund

vid skiftet.

I den systematiska uppställning av huvudmomenten i skiftesförfarandet

som finns i promemorian ingår de tre här ifrågavarande förteckningarna

i den inventeringsredovisning, som föregår planläggningen av den nya fastighetsindelningen.

Planläggningen bör, med hänsyn till dess betydelse och

möjligheterna att aktivera sakägarna för att därigenom underlätta arbetet,

påbörjas i ett tidigt skede av förrättningen. Arbetet med bl. a. inventeringsredovisningen

skall alltså nedbringas till det minsta möjliga. Sedan planen

genomförts är inventeringsredovisningen för framtiden utan egentlig betydelse.

1 fråga om ägobeskrivning och tilldelningslängd innebär

förslaget att gällande krav på sådana förteckningar helt faller bort för

dalaskiftena. Styrelsen hävdar att ägobeskrivning i vissa fall visat sig vara

onödig. Den informationsredovisning som sker i sådan beskrivning kan

med fördel fullgöras på annat sätt. Den i praktiken tillämpade arbetsmetoden

torde böra bli avgörande för om sådan beskrivning skall upprättas eller

ej. Vad som sagts om ägobeskrivning gäller enligt styrelsens mening i allt

väsentligt också tilldelningslängden.

Beträffande hävdeförteckning innebär förslaget att kravet på

sådan förteckning vid dalaskiftena slopas i fråga om sämjedelningslotter i

fall då innehavet inte är delningsgrund. Sämjelotter kan i dessa fall redovisas

på annat sätt. Missnöje med sådan redovisning får därvid prövas på

grund av besvär i ersättningsfråga.

Förslaget innebär också att bestämmelsen om att hävdeförteckningen bör

underskrivas av delägarna faller bort, och alltså även föreskriften om anteckning

i protokollet angående skälen för vägran av underskrift. Denna

fråga behandlas tillsammans med frågan om slopande av kravet på gränsbestämning

och kravet på underställning av hävdetvist. Styrelsen anför

sammanfattningsvis, att de bestämmelser som i dessa avseenden gäller för

laga skifte medför att arbetsinsatser utan motsvarande nytta ofta måste

vidtas och att förfarandet blir krångligt.

Departementschefen. Lantmäteristyrelsens förslag i denna del berör frågor

som numera inte brukar regleras i lag. Ett slopande av kraven på

de ifrågavarande förteckningarna vid dalaskiftena synes kunna genomföras

utan olägenhet. Genom en sådan lagändring blir det möjligt att i vissa

fall förenkla redovisningen av mycket omfattande informationsmängder.

Däremot medför lagändringen givetvis inte att behovet av dessa informationer

till grund för skiftesarbetet faller bort. Inte heller möter det hinder

att behålla nuvarande redovisningsordning i fall då detta är lämpligt. Jag

förordar därför att lagändringar av föreslagen innebörd vidtas.

Av 3 kap. 12 § JDL följer att äganderättstvister och hävdetvister, som

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 167

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

är av betydelse för tilldelningen eller likviderna, skall underställas ägodelningsrätten.

Skyldigheten att underställa är inte beroende av huruvida hävden

redovisats i hävdeförteckningen, och inte heller av huruvida skiftesdelägare

vägrat skriva under hävdeförteckningen. Den här förordade lagändringen

är alltså utan betydelse för underställningsskyldigheten.

Gradering

Gällande bestämmelser. Vid laga skifte skall skifteslagets ägor graderas.

Detta skall ske innan lotternas läge bestäms (It kap. 2 § första stycket

JDL). Vid graderingen skall förrättningsmännen besiktiga och undersöka

marken samt åsätta varje ägostycke visst gradtal, allt efter de särskilda

ägostyckenas olika godhet. Gradtalen skall bestämmas så att man får en

bestämd och tillförlitlig grund för att jämföra olika goda ägor med varandra.

Vid graderingen får hänsyn inte tas till tillfälliga omständigheter

utan bara till ägornas naturliga beskaffenhet från jordbrukssynpunkt och

den behållna avkastning som på grund härav med ändamålsenlig skötsel

kan påräknas. Graderingen skall ske för alla ägor i ett sammanhang eller

särskilt för inrösnings- och särskilt för avrösningsjorden, allt efter som i

varje fall finnes lämpligast. Om graderingen verkställs särskilt för inrösnings-

och särskilt för avrösningsj orden bör, i fall då så anses erforderligt,

bestämmas ett jämförelsetal som anger det inbördes förhållandet mellan

uppskattad enhet av inrösnings- och avrösningsj orden. Dessutom bör

uppskattad enhet av jorden åsättas ett värde i pengar, beräknat enligt den

grund som tillämpats vid gradtalets bestämmande.

Enligt 13 kap. 2 § första stycket JDL skall till varje ägolott läggas det

ägobelopp, som tillkommer samma ägolott. Enligt andra stycket av samma

paragraf kan tilldelningen under vissa omständigheter få avvika från det

ägobelopp, som tillkommer ägolotten, dvs. från ägokravet, med högst vissa

angivna procent. Gradering anges inte vara en förutsättning för beräkningen

av ägokrav och tilldelning, men föreskriften ill kap. 2 § om gradering

av skifteslagets ägor leder indirekt till att såväl ägokrav som tilldelning

normalt beräknas på grundval av gradering. I ett i lagtexten särskilt angivet

fall är det emellertid direkt förutsatt, att tillämpningen av reglerna

om högsta tillåtna procentuella avvikelse vid s. k. ägokravs jämkning normalt

skall grunda sig delvis på uppskattning i annan form än gradering.

Om det är fråga om laga skifte på sådant skifteslag som avses i 1 kap. 2 §

under 3, dvs. samfällt område, skall nämligen procenttalen beräknas på

summan av fastighets ägokrav och det uppskattade ägobelopp fastigheten

erhållit vid tidigare laga delning, dvs. normalt på fastighetens hela uppskattningsinnehåll,

trots att graderingen enligt It kap. 2 § skall avse bara

det samfällda område som skall delas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

35

Jämförelse mellan tilldelning och ägokrav fordras också för beräkning

av s. k. tilldelningslikvid i fall då tilldelningen kommer att understiga ägokravet.

Enligt 13 kap. 2 § tredje stycket JDL skall gottgörelse för den

minskning i ägovälde, som delägare kan få vidkännas, utgå i pengar och

beräknas med ledning av värdering enligt 11 kap. 2 § andra stycket, dvs.

med ledning av sådant värde i pengar, som vid gradering åsätts uppskattad

enhet av jorden (värde per uppskattat hektar eller per uppskattad m2).

Beträffande skogsmark kan — utöver tilldelningslikvid — skogslikvid

komma i fråga. Den grundläggande regeln härom finns i 14 kap. 8 § första

stycket och innebär att delägare som vid laga skifte mister ståndskog,

växtlig ungskog eller plantering eller mark, på vilken företagits skogskulturåtgärder,

får ersättning för detta. Ersättning skall också tilläggas delägare

som vid delning av samfälld mark erhåller mindre än vad som belöper

på hans lott av växande skog eller av mark varå gemensamt utförts

skogskulturåtgärder. Skogslikvid utgår normalt i pengar men enligt 14

kap. 9 § kan den bestämmas att utgå in natura, dvs. som avverkningsrätt,

om detta medför avsevärd fördel. Beträffande sättet för beräkning av skogslikviden

föreskrivs bara att ersättningen bör bestämmas efter av förrättningsmännen

företagen besiktning och uppskattning (14 kap. 9 § första

stycket). Beträffande alla slag av skifteslikvider gäller, att delägarna har

rätt att träffa överenskommelse, dock inte om själva grunderna för likviderna

(jfr 14 kap. 13 §).

De förut berörda reglerna om gradering, tilldelning och likvider gäller

generellt vid laga skifte. Beträffande tilldelning och tilldelningslikvid gäller

dessutom för vissa speciella fall vid laga skifte regler i 1 kap. 18 § och 16

kap. 6 §. Förstnämnda paragraf är utformad på liknande sätt som de

förut berörda tilldelningsreglerna, dvs. utan att gradering anges som nödvändig

förutsättning för tillämpningen. Enligt 16 kap. 6 § skall likvid i

vissa fall utgå till delägare som vid prövning av avslutat laga skifte finnes

ha fått för liten tilldelning. Likviden skall därvid beräknas enligt den uppskattning

som sägs i 11 kap. 2 § andra stycket sista punkten, dvs. med

användning av det värde i pengar som vid graderingen åsatts uppskattad

enhet av jorden.

Vid ägoutbyte gäller i dessa hänseenden i huvudsak följande. De ägor

som enligt 8 kap. 1 § eller 1 a § JDL, dvs. genom s. k. tvångsägoutbyte,

byts mot varandra skall vara av lika uppskattningsinnehåll enligt

gradering som skett enligt 11 kap. (8 kap. 2§ första stycket). Ägokravsjämkning

kan ske under vissa förutsättningar (2 § andra stycket). Prövningen

grundas därvid bl. a. på en jämförelse mellan å ena sidan skillnaden

i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnes böra utbytas mot varandra,

och å andra sidan uppskattningsinnehållet av den fastighet från vilken

ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tas. Ett värdebelopp

som erhållits genom gradering jämförs alltså med ett på annat sätt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

uppskattat värde. Enligt 2 § tredje stycket skall 11 kap. 2 § andra stycket

i tillämplig del gälla i fråga om bestämmande av penningersättning. Tilldelningslikvid

skall alltså beräknas på grundval av sådant värde i pengar

som skall åsättas jord vid gradering.

Vid frivilligt ägoutbyte enligt 8 kap. 4 § JDL finns inte något krav på

gradering. Vid prövning av överenskommelse om ägoutbyte skall på liknande

sätt som vid tvångsägoutbyte en jämförelse ske mellan å ena sidan skillnaden

i uppskattningsinnehåll emellan de till utbyte ifrågasatta ägorna och

å andra sidan den fastighets uppskattningsinnehåll, från vilken ägovidd med

det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tas. Har den jord som går i

byte inte graderats kommer tydligen båda de storheter som jämförs vid

prövningen att bestå av värdebelopp som erhållits genom annan form av

uppskattning än gradering. Om tilldelningslikvid vid frivilligt ägoutbyte

finns inte någon särskild bestämmelse. Om likvider i övrigt vid ägoutbyte

gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 14 kap., dvs. samma regler

som vid laga skifte.

Enligt hänvisningar i 6 kap. 1 och 12 §§ FBLS gäller JDL:s regler i de

hänseenden som det här är fråga om också vid laga skifte och ägoutbyte

enligt FBLS. Specialreglerna i 6 kap. 7 och 8 §§ FBLS om principerna för

gradering resp. om ägokravsj ämkning vid ägoutbyte avviker från JDL endast

i avseenden som här saknar intresse.

Förslaget till FBL. Enligt kommitténs förslag skall särskilda graderingsvärden

fastställas vid fastighetsreglering — dvs. det institut som är avsett

att ersätta såväl laga skifte som ägoutbyte — i den utsträckning det finnes

nödigt för genomförandet av fastighetsregleringen (5 kap. 9 §). Värdena

tilläggs emellertid en begränsad funktion, nämligen bara att utgöra grund

för prövning huruvida fastighet genom ifrågasatt regleringsåtgärd minskas

eller ökas mera än vad lagen tillåter. Fastighets graderingsvärde får sålunda

inte minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet

uppkommer (5 kap. 8 §). Kommittén framhåller att graderingen är ett förfarande

som skall tillgripas som hjälpmedel när det fordras antingen vid

utförandet av planläggningen eller vid kontroll av att denna inte skett i strid

mot 8 §.

Till grund för markfördelningen skall enligt den föreslagna lagen inte

ligga några till vissa ägobelopp fixerade ägolcrav, såsom i princip är fallet

enligt gällande rätt. Vidare bör nämnas, att bestämmelserna i 5 kap. 8 § kan

åsidosättas med samtycke av berörda sakägare (5 kap. 18 §).

Om det uppkommer skillnad mellan en fastighets värde före och efter

fastighetsreglering, skall denna skillnad utjämnas genom ersättning i pengar

(5 kap. 10 och 11 §§). Denna ersättning, den s. k. allmänna likviden,

vilken motsvarar bl. a. tilldelningslikvid och skogslikvid enligt gällande rätt,

skall beräknas på grundval av en likvidvärdering, som i princip är helt

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

fristående från förekommande gradering men som sker med tillämpning

av till stor del samma värderingsprinciper (5 kap. 10 § andra stycket jämfört

med 9 § andra stycket). Inte heller bestämmelserna om den allmänna

likviden är tvingande. Såväl gradering som likvidvärdering kan alltså undvikas.

Remissyttrandena över förslaget till lag om fastighetsbildning berör delvis

ganska ingående värderingsfrågorna vid fastighetsreglering. Vad som

därvid diskuteras är emellertid huvudsakligen värderingsgrunderna. Beträffande

slopandet av den nuvarande lagstiftningens obligatoriska graderingskrav

samt frågan om övergången till likvidvärdering såsom grundval

för bl. a. tilldelnings- och slcogslikvider har lagförslaget i huvudsak inte mött

några erinringar. Svenska sparbanksföreningen uttalar emellertid, att föreskriften

om att gradering ej är obligatorisk kan tänkas inverka menligt på

kreditintressena. Av flera remissyttranden framgår å andra sidan att frågor

om värdering till grund för likvider och vinstfördelning numera tillmäts

större betydelse än frågor om värdering till grund för markfördelningen.

Lantmäteristyrelsens förslag. Enligt styrelsens förslag skall kravet i It

kap. 2 § första stycket JDL på gradering av skifteslagets ägor inte äga

tillämpning vid dalaskiftena såvitt angår mark som skall användas för

skogsproduktion. Vidare föreslås att bestämmelserna i 13 kap. 2 § JDL inte

skall gälla beträffande tilldelningslikvid. I stället skall ersättning i pengar

utgå för minskning i värde, varvid fastighets värde skall bestämmas med

ledning av gradering i fråga om mark som skall graderas och med ledning

av skogsmarksvärdering i anslutning till skogslikvidvärdering enligt 14 kap.

8 § JDL i fråga om mark för vilken gradering enligt styrelsens nyss angivna

förslag inte fordras.

Motiveringen för förslagen i denna del har redovisats i den allmänna

redogörelsen för innehållet i lantmäteristyrelsens framställning (s. 9—11).

Remissyttrandena. Lantbruksnämnden finner det helt i sin ordning att

det onödiga dubbelarbete, som gradering av skogsmarken innebär, utgår och

ersätts med modernare metoder.

Departementschefen. De föreslagna jämkningarna i värderingsförfarandet

vid laga skifte enligt dalalagen kan uppenbarligen spara mycket arbete.

Samtidigt synes resultatet av värderingsarbetet från rättvisesynpunkt bli

minst lika gott som enligt gällande regler. Det nya förfarandet, som har sin

grund i en teknik som var okänd vid tillkomsten av den gällande lagstiftningen,

stämmer också väl överens med förslaget till ny lag om fastighetsbildning.

De föreslagna ändringarna i datalagen bör därför genomföras.

Undantaget från kravet på gradering skulle kunna utformas som en generell

regel om att skogsmark inte skall graderas. Förrättningsmännen synes

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

emellertid böra ha möjlighet att gradera skogsmarken i fall då särskilda

skäl föreligger. Regeln bör utformas i enlighet härmed.

Bestämmelserna i 13 kap. 2 § JDL om att tilldelningslikvid i vissa fall

skall nedsättas hos länsstyrelse och fördelas enligt de regler som gäller för

expropriationsersättning skall givetvis gälla även när likviden beräknas på

sätt som jag nu har förordat.

Skifteslikvider

Gällande bestämmelser. Enligt 14 kap. 10 § JDL kan med bestämmandet

av ersättningar som anges i 14 kap. 6 och 8 §§ anstå till dess skiftet i

övrigt blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt. Om sådant anstånd

beslutas skall erforderlig förrättning äga rum så snart som möjligt efter

skiftets fastställande. Angående denna förrättning skall kungörelse och kallelse

utfärdas på sätt som anges i 3 kap. 1 och 2 §§.

De likvider som avses här är odlingslikvid, hävdelikvid och likvid för

minskad avkastning (14 kap. 6 §) samt skogslikvid och likvid för torvmosse

(14 kap. 8 §). Övriga skifteslikvider, dvs. utflyttnings- och byggnadslikvider

(14 kap. 1—5 §§), tilldelningslikvid (13 kap. 2§ m. fl.) och

likvid för särskilt övervärde (14 kap. 11 §) kan däremot inte brytas ut

till särskild likvidförrättning.

Frågor om anstånd enligt 14 kap. 10 § JDL med bestämmande av viss

likvid hör till de skiftesfrågor som avgörs av förrättningsmännen efter

rådplägning med delägarna (18 kap. 2 §). Fråga om anstånd utgör inte

s. k. preliminärfråga. Talan mot förrättningsmännens beslut om anstånd

förs alltså i den ordning som anges i 21 kap. 20 § JDL, dvs. först sedan

skiftesförrättningen avslutats.

Vid ägoutbyte gäller i tillämpliga delar bl. a. reglerna i 14 kap. 10 § JDL

om anstånd med likvider (8 kap. 5 §). Ägoutbyte som företas vid laga

skifte är en särskild jorddelningsförrättning, mot vilken efter dess avslutande

talan förs särskilt. Beträffande ägoutbyte vid dalaskifte finns vissa

specialregler i 14 § DL. Enligt dessa kan beslutas att tillträde av områden,

vilka erhålls vid ägoutbytet, skall anstå till dess de vid laga skiftet utlagda

ägolotterna tillträds. Har beslut om sådant uppskov fattats blir följden

härav enligt samma paragraf bl. a. att av ägoutbytet föranledda likvider

skall bestämmas samtidigt som motsvarande likvider vid skiftet.

Förslaget till FBL. Enligt kommitténs förslag hålls alla åtgärder som hör

till fastighetsreglering, även bestämmandet av likvider, formellt samman

som en enda förrättning. Det öppnas emellertid möjlighet att meddela beslut

om fasighetsbildningen utan hinder av att alla tekniska göromål och

erforderliga värderingar inte blivit verkställda (4 kap. 25 §). Mot sådant

beslut skall talan fullföljas särskilt om förrättningsmännen så förordnar

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 39

(16 kap. 1 §). På grund härav kan beslutet vinna laga kraft och under

vissa omständigheter även antecknas i fastighetsregistret (19 kap. 3 §) redan

under pågående förrättning. Genom att således bestämmandet av alla

slag av likvider i lämplig mån kan anstå till det stadium av förrättningen,

då lagakraftägande beslut om den nya fastighetsindelningen föreligger,

uppnås i sak samma behandlingsordning som enligt gällande rätt är möjlig

vid odlings- och skogslikvid m. m. Eftersom alla likvidåtgärder hör till

fastighetsbildningsförrättningen blir det inte anledning att för sakägarnas

underrättande tillämpa lagens regler om kallelse till första sammanträde (4

kap. 15 § m. fl.) 1 stället kan man tillämpa det för fortsättningssammanträde

bestämda kallelseförfarandet (4 kap. 23 §). Likvidåtgärderna kan givetvis

påbörjas vid lämplig tidpunkt utan hinder av att fastighetsbildningsbeslut

inte meddelats.

De föreslagna reglerna har i stort sett inte mött några erinringar vid remissbehandlingen.

Lantmäteristyrelsen biträder de synpunkter fastighetsbildningskommittén

anlagt på frågorna i bl. a. 4 kap. 25 §. Lantbruksnämnden

i Uppsala län understryker betydelsen av att förrättningsmannen får

fria händer att anpassa handläggningsmetodiken efter förrättningens art.

Nämnden uttalar också att föreskriften att fastighetsbildningsbeslut får

meddelas innan tekniska göromål och värderingar utförts har stor betydelse.

Svea hovrätt framhåller att möjligheten att meddela fastighetsbildningsbeslut

innan alla tekniska göromål och erforderliga värderingar utförts

ibland kan vara till olägenhet för sakägare. Denne har sannolikt ibland

svårt att ta ställning till om han bör godta beslutet, förrän ytterligare värderingar

skett. Olika moment i en förrättning hänger nämligen ofta samman

på sådant sätt att en sakägare kan ha svårt att ta definitiv ståndpunkt

till vissa åtgärder innan helhetsresultatet framträtt. Sådana svårigheter

får i förekommande fall vägas mot fördelarna för övriga sakägare och för

förrättningshandläggningen som sådan, innan fastighetsbildningsbeslut

meddelas enligt tredje stycket. Olägenheter av antytt slag gör sig gällande

i huvudsak först om förrättningsmännen enligt 16 kap. 1 § tredje stycket

förordnar att särskild fullföljd mot beslutet skall äga rum. Hovrätten har

dock den uppfattningen, att sakägare är eller bör vara oförhindrad att fullfölja

talan i anledning av sådant förordnande med yrkande allenast att

förordnandet som sådant skall undanröjas. Endast om sådan fullföljdsrätt

finns anser hovrätten att grundsatsen i 4 kap. 25 § tredje stycket första

punkten kan godtas. (Se vidare i avsnittet om besvär och fastställelse.)

Lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsen föreslår att bestämmelserna i 14

kap. 10 § JDL vid dalaskiftena skall avse samtliga ersättningar som kan

bestämmas vid laga skifte. Möjligheten att låta likvidfrågor anstå till särskild

likvidförrättning skall alltså enligt detta förslag vidgas till att omfatta

även tilldelningslikvid, utflyttnings- och byggnadslikvid samt likvid

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

för särskilt övervärde. Vidare föreslår styrelsen att, om anstånd beslutas

vid dalaskifte, kungörelser och kallelser till särskild likvidförrättning inte

skall fordras om förrättningen påbörjas i anslutning till det sammanträde

under laga skiftet då beslutet om anstånd meddelas. Förslaget innebär att

den särskilda likvidförrättningen skall kunna formellt påbörjas samtidigt

som anståndsbeslutet meddelas och att sakägarna därvid skall underrättas

om likvidförrättningen genom samma kallelseförfarande som föranleds av

skiftessammanträdet, dvs. utan att likvidförrättningen kungörs på det sätt

som gäller för första sammanträde.

Det förstnämnda förslaget är eu följd av styrelsens förslag om sättet att

beräkna tilldelningslikvid, vilket här behandlats i samband med frågan

om gradering. Om nämligen tilldelningslikviden beräknas i anslutning till

skogslikvidvärderingen, såsom blir fallet enligt förslaget, och denna värdering

kan anstå till efter skiftets fastställelse — såsom f. n. gäller — måste

även bestämmandet av tilldelningslikviden kunna anstå till samma tidpunkt.

Förslaget har vidgats till alla förekommande ersättningar. Styrelsen

anser att detta inte innebär någon större saklig ändring för den praktiska

tillämpningen men står i överensstämmelse med de allmänna principer som

styrelsen anser böra tillämpas vid företag av den art som det här är fråga

om. Enligt dessa principer bör likvidvärderingsarbetet sättas i gång så snart

planläggningen prövats på förrättningsstadiet, men bestämmandet av likvidbeloppen

måste anstå tills planen slutligt prövats. Genom handläggning

efter dessa riktlinjer, som dock torde få varieras efter omständigheterna —

bl. a. bör likvider kunna behandlas i anslutning till planprövningen om

så i visst fall anses lämpligt — synes omregleringsarbetet leda till att de

nya lotterna får tillträdas så snabbt som möjligt, att den tid under vilken

skogen inte får nyttjas på grund av värderingsarbete nedbringas och att

likvidfrågorna kan slutbehandlas vid lämplig tidpunkt.

Det andra förslaget motiverar styrelsen på i huvudsak följande sätt. För

att slutresultatet av hela skiftesföretaget skall kunna nås så snabbt som

möjligt och olägenheterna av lång handläggningstid m. m. skall kunna

motverkas är det angeläget att det tidsödande fältarbetet för slcogsvärderingen

kan påbörjas så snart förutsättningarna därför föreligger. Detta är

fallet när skiftesplanen slutbehandlats på förrättningsstadiet och gränserna

är utstakade på marken. Det måste betecknas som synnerligen angeläget

att denna arbetsmodell — som torde stå i överensstämmelse med grunderna

för JDL — kan tillämpas och att sådan likvidförrättning som avses i 14

kap. 10 § JDL formellt kan påbörjas redan under pågående laga skifte.

Om så sker torde anledning saknas till särskilt kallelseförfarande.

Departementschefen. Förslaget att vidga möjligheterna till anstånd med

bestämmande av ersättningar vid dalaskifte är såvitt beträffar tilldelningslikvid

en omedelbar följd av styrelsens förslag att slopa graderingskravet

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungi. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

beträffande skogsmark och att grunda tilldelningslikviden på bl. a. den

skogsmarksvärdering som verkställs vid skogslikvidvärderingen. För att

det av styrelsen föreslagna sättet att beräkna tilldelningslikvid skall kunna

tillämpas i fall då skogslikviden utbryts till särskild likvidförrättning och

skogslikvidvärderingen i anledning därav sker helt eller delvis efter skiftets

fastställande är det uppenbarligen nödvändigt att tilldelningslikviden förrättningsmässigt

samordnas med skogslikviden. Jag biträder därför styrelsens

förslag i denna del.

Om vissa likvider får anstå till efter skiftet, bl. a. skogs- och tilldelningslikviderna

som tillsammans torde höra till de viktigaste vid dalaskiftena,

kan det vara rationellt att förfara på samma sätt med de övriga ersättningarna.

Det är också från sakägarnas synpunkt i och för sig en fördel att

likviderna samlas till ett enda vidräkningstillfälle, eftersom belopp som skall

mottas resp. utges då kan avräknas mot varandra i största möjliga utsträckning

och onödiga betalningar undvikas. Att detta avräkningsförfarande

är det principiellt önskvärda kommer också till synes i gällande

lag (14 kap. 14 § JDL).

Emellertid kan olägenhet för vissa delägare uppkomma om — i fall då

bestämmandet av skogs- och tilldelningslikvid uppskjuts till efter skiftets

fastställande -—- också bestämmandet av övriga likvider, t. ex. likvid för

särskilt övervärde, framflyttas till samma tidpunkt. Delägare, som har att

fordra likvid för särskilt övervärde men inte nämnvärt berörs av skogslikvid,

måste ju nämligen vänta längre på betalning i sådant fall än eljest.

Av betydelse i detta sammanhang är dels att gällande lag saknar bestämmelser

om ränta, dels att tillträdet av ägolotterna inte kan bestämmas till

senare tidpunkt än ett år efter skiftets fastställande (15 kap. 1 § JDL), dels

att inskränkningar i rätten att nyttja skifteslagets ägor under pågående

skifte eller likvidförrättning bara gäller eller kan beslutas i fråga om jordens

hävd och skogs eller torvmosses nyttjande (5 kap. JDL).

De förhållanden jag sist har berört hindrar emellertid inte att man inför

möjlighet att uppskjuta alla skifteslikviderna i fall då detta är rationellt

och till övervägande fördel för delägarna, dvs. sammanfattningsvis då

anståndet främjar en ändamålsenlig handläggning. Jag biträder alltså i

princip lantmäteristyrelsens förslag även i denna del. Som ytterligare villkor

bör emellertid gälla att väsentlig olägenhet inte uppkommer för någon

delägare. De nämnda förutsättningarna bör anges i lagen och därvid göras

tillämpliga också beträffande sådana likvider som redan nu kan uppskjutas.

Någon egentlig saklig ändring beträffande möjligheten att uppskjuta dessa

likvider avses dock inte.

Det är som lantmäteristyrelsen framhåller lämpligt att de åtgärder rörande

uppskjutna likvider, som utan olägenhet kan företas redan under skiftets

handläggning, kommer i gång så snart som möjligt. Detta ligger också

i sakägarnas intresse. Likvidförrättningen bör därför formellt påbörjas vid

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

det sammanträde då beslut om anstånd meddelas. Det synes lämpligt att

direkt i lagen ange att anståndsbeslut slcall ha den formella verkan att förrättningen

för bestämmande av det eller de slag av likvider som beslutet

avser anses påbörjad. Något särskilt kallelseförfarande behövs då inte.

Vad särskilt angår utflyttnings- och byggnadslikvider samt likvider för

särskilt övervärde är det inte bara lämpligt utan snarast nödvändigt att

handläggningen kommer i gång redan under skiftet. Likvidvärderingen bör

nämligen inte anknytas till senare tidpunkt än den, vid vilken tillträdare

får rätt att förfoga över det värde likviden avser och därmed möjlighet att

förändra grunden för likvidvärderingen. Som jag redan berört tar de inskränkningar

i rätten att nyttja skifteslagets ägor, som gäller eller kan beslutas

enligt 5 kap., inte sikte på förfoganderätten i andra avseenden än

jords, skogs och torvmosses nyttjande. Inskränkningarna avser alltså inte

värdefaktorer som är grundläggande för de här avsedda likviderna.

Skiftesläggning

Gällande bestämmelser. Om tilldelningen vid laga skifte gäller huvudregeln

att till varje ägolott skall läggas det ägobelopp som tillkommer ägolotten

(13 kap. 2 § första stycket JDL). Emellertid får avsteg från denna

huvudregel, s. k. ägokravs j ämkning, göras i vissa fall. Avsteg får

sålunda ske om det finnes vara av synnerlig vikt för en lämplig skiftesläggning

att visst område läggs till viss ägolott (jämkning av planläggningstekniska

skäl, 2 § andra stycket första punkten). Vidare får avsteg ske om

jämkning av sådan provisorisk plan till skiftet som avses i 19 § skulle

medföra kostnad, som inte står i skäligt förhållande till den betydelse det

kan ha för delägarna att få jord enligt delningsgrunden (jämkning av förrättningstekniska

skäl, 2 § andra stycket andra punkten). Ägobelopp, som

vid skiftet läggs till ägolott, får inte understiga det ägobelopp som tillkommer

ägolotten enligt delningsgrunden med mera än 5 %. Beträffande ägolott

som är avsedd för bostadsändamål eller för industriell, kommunikationsteknisk

eller kulturell anläggning eller för annat därmed jämförligt

ändamål är en avvikelse på högst 25 % tillåten (tredje punkten). Vid laga

skifte av samfällt område skall de angivna procenttalen beräknas på summan

av det ägobelopp som tillkommer fastighet enligt delningsgrunden vid

skiftet och det uppskattade ägobelopp, som tillagts fastigheten vid tidigare

laga delning (fjärde punkten). Som allmänt villkor för jämkning enligt

här berörda regler gäller att avvikelsen inte länder till någon delägares förfång.

— Gottgörelse för minskning i ägovälde, s. k. tilldelningslikvid, skall

utgå i pengar (2 § tredje stycket). Likvidfrågorna har berörts närmare i det

föregående.

I fråga om ägokravsj ämkning vid delning av samfällt område gäller vid

sidan av nyss angivna bestämmelser även 1 kap. 18 § JDL. Om vid sådant

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skifte marken inte lämpligen kan fördelas mellan alla delägarna får området

skiftas mellan några av dem eller i sin helhet tilldelas en delägare

mot vederlag, som tilläggs de övriga delägarna genom jämkning av de ägolotter,

för vilka området utgör samfällighet. Om kostnaden för sådan jämkning

inte står i skäligt förhållande till den betydelse det kan ha för dessa

delägare att få vederlag i jord eller om ägoanordningen mellan nyssnämnda

ägolotter blir mindre lämplig genom en jämkning av detta slag får en utjämning

ske genom ersättning i pengar. Även i detta fall gäller en 5 förege!

och ett krav på att åtgärden kan genomföras utan någon delägares

förfång.

Enligt 16 kap. 6 § JDL gäller särskilda regler om ägokravsjämkning vid

rättelse av avslutat laga skifte. Om vid prövning av laga skifte befunnits,

att delägare obehörigen fått mindre ägobelopp än han haft rätt till, får

rättelse ske genom tilldelningslikvid. En förutsättning är att jämkning i

skiftet skulle medföra avsevärd kostnad utan motsvarande fördel. Också i

detta fall gäller de förut angivna procentgränserna. Motsvarande regler

gäller enligt 21 kap. 48 § för rättelse i fastställt laga skifte.

De hittills berörda reglerna avser ägokravsjämkning som kan beslutas

av förrättningsmännen oavsett yrkande eller bestridande. Dessutom finns

regler om ägokravsjämkning grundad på överenskommelse (13 kap. 2 a §

JDL). Enligt dessa regler får avvikelser från huvudregeln om tilldelning

ske även i andra fall än de nyss angivna. En förutsättning är att de berörda

ägolotternas ägare skriftligen medger åtgärden samt åtgärden ej medför

försämrad fastighetsindelning. Det ägobelopp som vid skiftet läggs till ägolott

får dock inte understiga det ägobelopp som tillkommer ägolotten enligt

delningsgrund med mera än 10 %.

Ägokravsjämkning kan ske inte bara vid laga skifte utan också vid ägoutbyte.

Vid ägoutbyte enligt 8 kap. 1 och 1 a §§ JDL, dvs. tvångsägoutbyte,

gäller att de ägor som byts mot varandra skall vara av lika uppskattningsinnehåll

enligt gradering som verkställts på det sätt som föreskrivs i 11

kap. (8 kap. 2 § första stycket). Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll

mellan ägor, som lämpligen bör bytas mot varandra, till högst 5 eller i fall

som avses i 1 a §, dvs. vid ägoutbyte för genomförande av vissa planer

enligt byggnadslagen, till högst 25 % av uppskattningsinnehållet av fastighet,

varifrån ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att

tas, får ägorna dock bytas mot varandra och vederlag för vad som brister på

ena sidan lämnas i pengar, om det anses kunna ske utan någon delägares

förfång (andra stycket).

Ägoutbyte enligt 8 kap. 4 § JDL, dvs. frivilligt ägoutbyte, får äga rum,

förutom i de fall som anges i reglerna om tvångsägoutbyte, om samtliga

delägare å ömse sidor träffar förening om bytet eller de ägor, som ifrågasätts

gå i byte, är i en ägares hand. Ägoutbyte får dock ej ske, om ägoutbytet

skulle medföra försämrad fastighetsindelning eller försvåra fastighetsindel
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

ningens genomförande enligt plan. Ägoutbyte får inte heller äga rum, om

skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan de till utbyte ifrågasatta ägorna

överstiger 10 % av den fastighets uppskattningsinnehåll, från vilken ägovidd

med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tas.

De anförda reglerna om ägoutbyte gäller såväl ägoutbyte vid laga skifte

som fristående ägoutbyte och ägoutbyte som handläggs gemensamt med annan

åtgärd (20 kap. 1 och 6 §§). Vid ägoutbyte enligt 20 kap. 1 § andra

stycket är därvid reglerna i 8 kap. 2 § tillämpliga.

Ägo kravs jämkning kan enligt JDL vidare förekomma i ett par speciella

situationer av mindre praktisk betydelse, som kan uppstå vid ägoutbyte (8

kap. 3 §) samt vid servitutsutbrytning (20 kap. 3 § andra stycket) och efter

gränsbestämning (20 kap. 5 och 7 §§).

Vid alla former av ägokravsjämkning gäller vissa särskilda bestämmelser

till skydd för inteckningshavare m. fl. Bestämmelserna är tillämpliga

när fastighet, som drabbas av tilldelningsbrist vid laga skifte eller vid

tvångsägoutbyte eller som ingår i frivilligt ägoutbyte, på grund av inteckning

eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet. I tvångsfallen tar

skyddsreglerna sikte på att säkerställa att tilldelningslikviden i erforderlig

mån ställs till rättighetshavarnas förfogande. I fråga om sättet för erläggande

och fördelning av penningersättningen samt i fråga om verkan därav

skall nämligen vad som är föreskrivet om expropriationsersättning äga motsvarande

tillämpning (13 kap. 2 § fjärde stycket, 8 kap. 2 § fjärde stycket).

Om innehavarna av samtliga fordringar och rättigheter medger det

eller det är uppenbart, att avvikelsen resp. ägoutbytet inte kan skada sådan

innehavare, skall dock vad som nu sagts ej gälla. I frivilligfallen är frågan

huruvida åtgärden — tilldelningsawikelsen resp. ägoutbytet — skall företas

beroende av att sådan rättighetshavare lämnar medgivande därtill eller

det är uppenbart, att åtgärden inte kan skada honom (13 kap. 2 a § andra

stycket, 8 kap. 4 § andra stycket).

På grund av den generella hänvisningen i 6 kap. 1 § FBLS till gällande

bestämmelser om laga skifte av jord på landet är JDL:s regler om ägokravsj

ämkning vid laga skifte tillämpliga också vid laga skifte enligt FBLS. Även

beträffande ägoutbyte medför samma hänvisning att JDL:s regler blir att

tillämpa vid förrättning enligt FBLS. Hänvisningen till JDL gäller emellertid

inte frågan om förutsättningarna för ägokravsjämkning vid tvångsägoutbyte

i fall som avses i 8 kap. 1 § JDL. Vid ägoutbyte enligt FBLS i fall

som avses i 8 kap. 1 § JDL gäller nämligen 6 kap. 8 § FBLS i stället för

motsvarande bestämmelser i 8 kap. 2 § andra stycket JDL. Den väsentliga

skillnaden mellan dessa lagrum är att jämkningen enligt FBLS får uppgå

till 10 %, medan JDL stannar vid 5 %.

Jämkningsgränsen är följaktligen vid ägoutbyte enligt FBLS 10 % såväl

i tvångsfallen som i frivilligfallen. Vid laga skifte och ägoutbyte för sådana

ändamål, för vilka jämkning med 25 % är tillåten enligt JDL, gäller samma

gräns också vid tillämpning av FBLS.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Vid tillämpning av procentreglerna vid ägokravsj ämkning sker procentberäkningen

på grundval av gradering, i den mån sådan skolat ske, och i

övrigt på grundval av annan uppskattning. Vid ägokravsj ämkning under

laga skifte står graderingsvärden för i princip hela skifteslaget till förfogande.

Vid laga skifte på samfällt område är emellertid delägarfastigheterna

inte graderade. Procentavvikelsen kan därför inte beräknas på grundval

av gradering. Motsvarande gäller vid ägoutbyte. Vid frivilligt ägoutbyte

finns inte något krav på gradering av de till utbyte ifrågasatta ägorna. I

övrigt kan här hänvisas till redogörelsen i avsnittet om gradering.

Om beskaffenheten av ägolotter som läggs ut vid laga skifte finns vissa

allmänna föreskrifter i 13 kap. 3—8 §§ JDL, t. ex. om ägoanordningen, de

särskilda områdenas belägenhet och form, antalet områden och anslutning

till väg. I 3 § meddelas föreskrifter om ägolotts sammansättning,

varmed avses dess fördelning på olika ägoslag samt på bättre och sämre

mark. Enligt dessa föreskrifter skall till varje ägolott läggas »behörig andel

enligt delningsgrund av olika ägoslag, så i inrösningsjorden som avrösningsjorden,

med i möjligaste mån jämn fördelning mellan de olika ägolotterna

av bättre och sämre mark, förrättningsmännen emellertid obetaget

att, där sådant med hänsyn till särskilda förhållanden prövas lämpligt, härutinnan

vidtaga skälig jämkning i den mån det kan ske utan någon delägares

förfång». Om det med hänsyn till vid skiftet tillämpad delningsgrund

låter sig göra, skall särskilt iakttas, att inte någon ägolott, för vilken ägor

tidigare utlagts vid laga delning eller sämjevis, vid skiftet får sådan sammansättning,

att den mindre än före skiftet ägnar sig för den art av hushållning,

till vilken den används.

Om ägolottsbildningen vid laga skifte meddelas bestämmelser i 13 kap.

11—13 §§ och 1 kap. 8 § JDL. Bestämmelserna innebär i huvudsak följande.

För varje i jordregistret upptagen fastighet utläggs en ägolott. Finns

flera delägare i en fastighet utläggs en ägolott för varje delägare, i den mån

det kan ske utan att man åsidosätter det i 1 kap. 8 § angivna kravet på ägolotts

ändamålsenlighet. För delägare, vilkas ägolotter inte var för sig men

väl tillsammans skulle uppfylla detta krav, utläggs gemensam ägolott.

Om lämplighetskravet medför att fastigheten inte alls kan klyvas,

utläggs alltså en enda ägolott för fastigheten. Denna ägolott blir då gemensam

för alla delägarna i fastigheten. Även om det med hänsyn till lämplighetskravet

är möjligt att lägga ut särskilda ägolotter för delägare i fastigheten

skall gemensam ägolott utläggas för delägare som begär att få sina

ägor gemensamt (13 kap. 13 §).

Skogsmark kan vid laga skifte avsättas till gemensamhetsskog, dvs. skog

som är samfälld för fastigheter (10 kap. 5 §). Beträffande skogsmark som

redan förut är samfälld prövas efter vissa lämplighetskriterier m. m. om

marken skall delas eller utgöra gemensamhetsskog. Förut delad skogsmark

kan tas in i gemensamhetsskog endast genom överenskommelse mellan alla

berörda ägare.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Reglerna i JDL om ägolotts sammansättning, gemensam ägolott och gemensamhetsskog

gäller också vid tillämpning av FBLS.

Vid laga skifte enligt DL är det mycket vanligt, att delägarna har andelar

i två eller flera fastigheter. Varje delägares andelar i olika fastigheter

sammanläggs normalt under skiftet till en fastighet. Vid sammanläggning

enligt DL efterges det eljest gällande lämplighetskravet beträffande

fastighet, som bildas genom sammanläggning, och beträffande återstod

av fastighet, som delvis ingår i sammanläggning. I denna del kan här hänvisas

till avsnittet i det följande om lagfart och sammanläggning. För varje

genom sammanläggning bildad fastighet utläggs normalt en ägolott vid

skiftet. Finns flera delägare i fastighet, som inte ingått i sammanläggning,

eller i återstod av fastighet, av vilken de! eller andel ingått i sammanläggning,

torde i princip i första hand 1 kap. 8 § JDL vara normerande för frågan

i vad mån delägarna i sådant objekt skall erhålla särskilda ägolotter

eller gemensam ägolott. På grund av den stora omfattning i vilken sammanläggning

normalt äger rum vid dalaskifte spelar emellertid 1 kap. 8 § JDL en

ganska begränsad roll som grundval för bildande av gemensam ägolott vid

sådant skifte.

Särskilda bestämmelser om gemensam ägolott vid dalaskifte meddelas i

13 § DL. Första stycket innehåller en regel om gemensam ägolott på delägares

begäran, medan andra stycket innehåller bestämmelser om obligatoriskt

utläggande av gemensamma ägolotter i skogsmark i vissa fall. För

båda styckena gäller, att det inte uppställs något villkor att gemensam ägolott

får avse endast innehav inom en och samma fastighet. Bl. a. är avsett,

att gemensam ägolott skall kunna utläggas för två eller flera fastigheter

som bildats genom sammanläggning under dalaskifte.

Andra stycket av 13 § innehåller följande. Om och i den mån för delägare,

vilka innehar såväl inrösnings- som avrösningsjord men på grund av frivilliga

överlåtelser eller beslut enligt 12 § första stycket frånträder inrösningsjord,

inte kan utläggas ägolotter, som med avseende på storlek och

beskaffenhet samt med hänsyn även till övriga föreliggande förhållanden

anses kunna på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig användning som

särskilda fastigheter, skall gemensam ägolott utläggas för dessa delägare

eller för det antal av dem som minst behövs för att ägolotten skall motsvara

detta krav. Vad som sagts om gemensam ägolott skall också gälla

beträffande avrösningsjord som tillhör delägare, vilka innehar bara sådan

jord eller för vilkas hela innehav av inrösningsjord särskilda ägolotter för

annat ändamål än jordbruk kan utläggas.

De anförda bestämmelserna är tydligen tillämpliga endast på ägokrav

som uteslutande hänför sig till avrösningsjorden. Bestämmelserna innebär

att ett lämplighetskrav, nämligen detsamma som gäller för klyvningslotter

enligt 1 kap. 8 § JDL, uppställts för ägolotter som skall bestå av enbart

skogsmark och annan avrösningsjord. Motsvarande krav gäller däremot

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

47

inte för ägolotter, som utläggs för ägokrav som hänför sig till både in- och

avrösningsjorden eller enbart inrösningsjorden.

Förslaget till FBL. Begreppet ägokravsj ämkning har inte någon

exakt motsvarighet i förslaget till FBL. Förslaget innebär bl. a. att de fastigheter

som ingår i en fastighetsreglering inte anses ha ägokrav som är

fixerade till vissa ägobelopp. Enligt 5 kap. 8 § skall emellertid vid regleringen

iakttas, att däri ingående fastighet erhåller sådan sammansättning

och utformning i övrigt att den inte mindre än före regleringen lämpar sig

för det ändamål till vilket den används eller enligt fastställd plan är avsedd

att användas. Vidare får fastigheten inte förändras så att dess graderingsvärde

undergår väsentlig minskning eller ökas i sådan omfattning att avsevärd

olägenhet uppkommer för ägaren. Vad som sålunda föreskrivits utgör

inte hinder mot inlösen enligt bestämmelserna i 8 kap. Reglerna i 5 kap.

10 och 11 §§ om den s. k. allmänna likviden vid fastighetsreglering innebär

att ersättning i pengar skall utgå för den eventuella minskning i värde som

fastighet undergår genom regleringen. Den i dessa regler åsyftade värdeminskningen

är i princip fastighetens totala värdeminskning. Denna kan

sammanhänga med minskning av fastighetens graderingsvärde, och ersättningen

kan i så fall sägas motsvara likvid på grund av ägokravsj ämkning

enligt nuvarande regler, men värdeminskningen kan också bero på förändringar

som är jämförliga med dem som enligt gällande regler föranleder

skogslikvid eller annan likvid enligt 14 kap. JDL. De nu berörda tilldelnings-

och likvidreglerna är inte avsedda att vara tvingande. Avsteg från

dem skall enligt 5 kap. 18 § kunna ske efter samtycke av de sakägare vilkas

rätt berörs. För större minskning av fastighets graderingsvärde än som

följer av 5 kap. 8 § skali därvid ägarens samtycke lämnas under former,

som motsvarar försäljning av fast egendom. Fastighets värdeökning genom

regleringsvinst -— förbättrad arrondering m. m. — blir normalt inte föremål

för beräkning eller beaktande vid tillämpning av de föreslagna nya

tilldelnings- och likvidreglerna, liksom f. ö. inte heller vid laga skifte enligt

gällande rätt.

Den princip som enligt nuvarande lag gäller för tilldelningslikvid i tvångsfallen,

nämligen att likviden skall nedsättas och fördelas på motsvarande

sätt som expropriationsersättning, är i 5 kap. 16 § förslaget till FBL genomförd

för all värdeminskningslikvid vid fastighetsreglering, således för den

s. k. allmänna likviden enligt 5 kap. 10 och 11 §§. Principen gäller även

i de fall då värdeminskningen grundar sig på samtycke enligt 5 kap. 18 §.

Nedsättningsförfarandet skall dock ej användas om innehavarna av samtliga

fordringar och förmåner, för vilka fastigheten häftar, avstår från tilllämpning

därav eller fastighetsregleringen är väsentligen utan betydelse

för dem. Det sistnämnda innebär att det nuvarande oskadlighetsvillkoret

något omformulerats.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Beträffande skyddet för inteckningshavare i frivilligfallen gäller vidare

enligt 5 kap. 18 § i förslaget följande. Avser regleringen fastighet, som på

grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet,

får åtgärden inte genomföras med stöd av överenskommelse eller samtycke

av ägaren om inte innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande

till det eller åtgärden är väsentligen utan betydelse för honom. Även

här har alltså den nya formuleringen av oskadlighetsvillkoret använts.

Beträffande ägolotts sammansättning vid fastighetsreglering

enligt förslaget till FBL är i detta sammanhang närmast 5 kap. 8 § första

punkten av intresse. Enligt denna bestämmelse skall iakttas, att fastighet

erhåller sådan sammansättning och utformning i övrigt att den ej i mindre

mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den används

eller enligt faställd plan är avsedd att användas.

Några bestämmelser om gemensam ägolott finns inte i förslaget

till FBL. Eftersom fastighetsreglering innebär ombildning av befintliga fastigheter

leder förslaget till att varje deltagande fastighet tilldelas viss

mark, oavsett om fastigheten har en eller flera ägare. Att lägga ut särskilda

ägolotter för olika delägares andelar i en och samma fastighet kommer

i fråga endast om yrkande framställs om klyvning av fastigheten. Vid

prövning av sådant yrkande gäller de allmänna jordpolitiska fastighetsbildningsvillkoren

i 3 kap. Sammanläggning av fastigheter eller fastighetsandelar

i en ägares hand kräver enligt förslaget i allmänhet ansökan, men

med datalagen som förebild har föreslagits möjlighet att förordna om sammanläggning

utan ansökan vid vissa fastighetsregleringar (12 kap. 8 §).

Närmast avses omfattande fastighetsregleringar, där fastighetsförhållandena

är föremål för allmän omgestaltning av den typ som motsvarar det

nuvarande omskiftet. Vidare bör i detta sammanhang nämnas bestämmelserna

om samfälld ägolott (6 kap.). För ändamål av stadigvarande betydelse

för två eller flera fastigheter får samfälld ägolott, dvs. samfällighet,

bildas av erforderlig mark, såvida inte ändamålet kan med större fördel

tillgodoses på annat sätt. Utan stöd av överenskommelse mellan dem, som

är avsedda att ingå såsom delägare, får dylik ägolott ej utläggas för andra

fastigheter än sådana för vilkas användning det är av synnerlig vikt att

de har del i ägolotten (6 kap. 1 §). Är skogsmark uppdelad mellan olika

fastigheter på sådant sätt att ett tillfredsställande utnyttjande av skogen

väsentligt hindras och kan erforderlig förbättring av möjligheterna att utnyttja

skogen inte påräknas genom ändrad ägoanordning, får samfälld

ägolott för skogsbruksändamål (gemensamhetsskog) bildas av skogsmarken.

Fastighets enskilda mark får dock ej tas in i sådan ägolott om inte

marken är utan väsentlig betydelse för fastighetens eget behov av skogsprodukter

samt gemensamhetsskogen får sådan omfattning och utformning

att den kan erhålla fullt ändamålsenlig användning för skogsbruk

(6 kap. 2 § första stycket). Vid vissa mera omfattande fastighetsregleringar

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

får skogsmark enligt förslaget avsättas till gemensamhetsskog i den mån

möjligheterna att utnyttja skogen därigenom förbättras och marken inte

tillhör jordbruksfastighet eller annan fastighet, vars skogsmarksinnehav

medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift och ändamålsenlig skogsskötsel

(6 kap. 2 § andra stycket). Vid sådana omfattande fastighetsregleringar

kan fastighet eller del därav också inlösas (8 kap. 1 §). Fastighet,

som uppfyller de i 3 kap. uppställda kraven på lämplighet eller som ingår

i eller är avsedd att tas in i gemensamhetsskog, får i allmänhet inte tas i

anspråk genom inlösen (8 kap. 2 §).

De föreslagna reglerna utgör inte hinder att ta in hel fastighet i gemensamhetsskog,

om fastighetsindelningen därigenom förbättras (jfr 3 kap.

9 §). Sådan fastighet kommer visserligen att helt sakna enskild mark men

fortbestår som s. k. andelsfastighet.

De föreslagna bestämmelserna i 5 kap. om fastighets sammansättning och

utformning (8 §), den allmänna likviden (10 och 11 §§), fastighetsreglering

enligt överenskommelse eller samtycke (18 §) samt skydd för inteckningshavare

(16 och 18 §§) har vid remissbehandlingen i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i de avseenden som här är av intresse. Kritik

har riktats mot vissa detaljer, t. ex. mot formuleringen av oskadlighetskriteriet

(»uppenbarligen» förordas i stället för »väsentligen») samt mot

avsaknaden av skydd för innehavare av inteckning i fastighet som inte ingår

i reglering men är gemensamt intecknad med fastighet som ingår.

Lantmäteristyrelsens förslag. Beträffande ägokravsjämkning föreslår

styrelsen att vid dalaskifte skall få tillämpas motsvarande regler som

enligt 6 kap. 8 § FBLS gäller vid ägoutbyte. Förslaget berör inte de särskilda

reglerna om jämkning som grundas på överenskommelse. Innebörden

av förslaget är sålunda i huvudsak, att kravet på synnerlig vikt bortfaller

vid ägokravsjämkning av planläggningstekniska skäl, att kravet på viss

kostnadsjämförelse bortfaller vid jämkning av förrättningstekniska skäl

samt att jämkningsgränsen, dvs. den största tillåtna minusavvikelsen, höjs

från 5 till 10 %. Däremot skall enligt förslaget villkoret att jämkningen inte

får medföra förfång för någon delägare kvarstå. Förslaget innefattar vidare

att vid tillämpningen av jämkningsreglerna fastighets uppskattningsinnehåll

skall få beräknas överslagsmässigt i överensstämmelse med grunderna

för bestämmelserna om gradering. Reglerna om särskild jämkningsgräns

för ägolotter avsedda för vissa urbana ändamål samt om sättet att beräkna

jämkningens procentuella storlek vid laga skifte av samfällt område berörs

inte av förslaget.

Förslaget om ägokravsjämkning hänger samman med förslaget att slopa

graderingstvånget för skogsmark. Motiven ligger delvis i sambandet mellan

tilldelning och planläggning. I denna del kan här hänvisas till avsnittet om

gradering. Om graderingstvånget för skogsmark slopas kan tilldelningsvär
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

deringen ske översiktligt med betydligt mindre arbetsinsats. För att denna

förenkling skall kunna vinnas måste lagaskiftesvillkoren för ägokravsjämkning

slopas och ersättas med vad som gäller för ägoutbyte. Därmed åstadkommes

överensstämmelse med reglerna för ägoutbyte. Detta är i linje med

den ändring av ägoutbytesinstitutet som genomfördes år 1951 och som innebar

alt detta skulle kunna användas även i stora sammanhang och därmed

kunna ersätta laga skifte. Enligt erfarenheter vid försöksverksamhet

underlättar den föreslagna ändringen i hög grad också planläggningen.

Beträffande planläggningen vid omregleringsföretag anför styrelsen vidare

bl. a. följande. Självfallet måste planläggningen vara tidsödande vid

stora företag. Problemen är omfattande och varierande, informationsmängden

som skall behandlas sväller snabbt. Ett väsentligt intresse måste under

det fortsatta utvecklingsarbetet läggas ned på att nedbringa denna informationsmängd

och att göra den mera lätthanterlig. Arbete därmed har pågått,

bl. a. i Kopparbergs län, och insatserna bör intensifieras, vilket inte kan

ske inom ramen för denna utredning. Någon väsentlig förenkling av

planläggningen i anmärkta avseende synes inte kunna ske utan att den

nämnda modifieringen av tilldelningsreglerna genomförs. Styrelsen åsyftar

därvid ändringarna beträffande gradering, ägokravsjämkning och tilldelningslikvid.

Angående ägolotts sammansättning föreslås i promemorian

att följande ändringar görs med tillämpning på dalaskiftena.

13 kap. 3 § första punkten JDL — som i huvudsak föreskriver att till

varje ägolott skall läggas behörig andel enligt delningsgrund av in- och

avrösningsjord samt i möjligaste mån jämn fördelning av bättre och sämre

mark — skall gälla endast ägolott som lämpar sig för jordbruk.

Vid tillämpning av samma paragrafs andra punkt -— som innebär att

såvitt möjligt ingen ägolott skall erhålla sådan sammansättning att den

mindre än före skiftet ägnar sig för den art av hushållning, vartill den används

— skall ägolott inte anses använd för jordbruk, när den inte är bebyggd

med nödiga byggnader för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord

av härför erforderlig omfattning.

Förslaget om gemensam ägolott åsyftar viss ändring i 13 §

andra stycket DL. Vid tillämpning av 13 § DL skall hänsyn ej tas till inrösningsjord

inom ägolott som inte är bebyggd med erforderliga byggnader

för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord av härför erforderlig omfattning.

De skäl som åberopas för dessa förslag bygger bl. a. på vissa förhållanden

som berörts i ett inledande avsnitt i promemorian under rubriken

»Skall dalaskiftena fortsättas?». Efter att där ha belyst de stora vinster

dalaskiftena ger framhåller styrelsen att man ändå inte kan bortse från

problemen med de små jordbruks- och skogsfastigheterna. Möjligheterna

att komma till rätta med detta betydelsefulla problem är f. n. ofta nära

nog obefintliga. Behovet av storleksrationalisering är så enormt att en vä
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 51

sentlig del av de privata innehaven skulle behöva förvärvas för att användas

till förstärkning av återstående fastigheter. Fastighetsomsättningen är

ytterst obetydlig och har inte någon egentlig verkan från storlekssynpunkt.

Försäljning till lantbruksnämnden förekommer endast sparsamt. I vissa

fall har dock nämndens insatser haft en inte obetydlig effekt och t. ex.

möjliggjort bildande av större skogsbruksenheter. Inlösenbestämmelserna i

datalagen ger inte möjlighet till inlösen i en utsträckning som är av någon

betydelse, och lantmäteristyrelsens förslag år 1954 till ändrade inlösenregler

med vidgad inlösen har inte föranlett någon lagstiftningsåtgärd.

I ett annat avsnitt ges följande analys av 13 § DL. Enligt 13 § DL kan

(första stycket) eller skall (andra stycket) gemensam ägolott utläggas i

vissa angivna fall. Någon begränsning till ägor eller andelar inom en och

samma fastighet behöver därvid inte iakttas. Gemensam ägolott skall, oavsett

om den härleder sig från en eller flera fastigheter, enligt registreringsbestämmelserna

tas upp i fastighetsregister som en enda fastighet. Detta

innebär sålunda ett slags sammanläggningsförfarande utan inteckningsreglering

och med fastigheter i skilda ägares händer. Denna anordning, som

helt saknar motsvarighet i JDL, har en oklar avgränsning mot gemensamhetsskogsinstitutet

i JDL som också är tillämpligt vid dalaskiftena. Såvitt

gäller förut delad skogsmark råder sålunda den skillnaden mellan gemensam

ägolott och gemensamhetsskog att avsättande av den förra kan ske utan

medgivande av berörd delägare upp till viss storlek av ägolotten, medan

för bildande av gemensamhetsskog krävs avtal. Föreligger avtal har förrättningsmän

och sakägare frihet att välja form för ägolottsbildningen.

Det kan ifrågasättas huruvida denna valmöjlighet på sikt är ändamålsenlig.

Mot den gemensamma ägolotten kan i fråga om de fall då den tillkommer

av flera fastigheter riktas vissa anmärkningar. Genom att de skilda

delägarna f. n. får använda sina andelar som underlag för fastighetskredit

passar den t. ex. mindre väl in i det nya system för inskrivning av panträtter

som föreslagits inflyta i en ny jordabalk. Vidare kan vissa olägenheter

i förvaltningshänseende uppkomma genom att samäganderättslagen

blir tillämplig. Båda dessa omständigheter kan skapa motvilja mot gemensam

ägolott enligt 13 § DL.

Till motivering för de förslag som här är i fråga anförs.

Eftersom planläggningsarbetet i hög grad påverkas av antalet ägolotter

är det angeläget att minska detta antal. Frågan har också en betydande

jordpolitisk aspekt. Med hänsyn till att det gällande materiella regelsystemet

inte torde kunna förändras i detta sammanhang synes möjligheterna

emellertid inte vara så stora att på denna väg rationalisera verksamheten.

Självfallet åligger det emellertid förrättningsmän och fastställelsemyndighet

att beakta att de jordpolitiska reglerna i 1 kap. 8 § JDL, 13 §

DL och 10 kap. 5 § JDL, som är så elastiska att deras tillämpning kan

anpassas till statsmakternas riktlinjer för jordbruks- och skogspolitiken, i

inte ringa utsträckning synes utgöra hinder mot att utlägga ägolotter i

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skogen som från nu gängse utgångspunkter inte kan godtas och att sistnämnda

lagbestämmelse kan föranleda att ännu större enheter läggs ut.

Dessa spörsmål synes böra ägnas skärpt uppmärksamhet.

Vid tillämpning av 13 § DL bör beaktas att enhet, som innehåller inägor

endast av mindre omfattning och därjämte skogsmark och som inte är bebyggd

med för jordbruk erforderliga byggnader och som sålunda inte utgör

jordbruksfastighet, skall, även om inägornas omfattning är större än att

12 § DL kan tillämpas — dvs. fall när tvångsinlösen inte kan ske — betraktas

som skogsfastighet. I fråga om kravet på byggnader bör vad som gäller

enligt 12 § tillämpas. Ett krav på nödiga åbyggnader bör alltså upprätthållas.

I den mån inrösningsjord tilläggs sådan enhet (dvs. enhet som enligt

förslaget skall betraktas som skogsfastighet) skall denna anses utlagd för

annat ändamål än jordbruk, vilket bör beaktas från lämplighetssynpunkt.

Härigenom kommer samma jordpolitiska riktlinjer att bli avgörande som vid

fastighetsbildning i andra landsdelar. Det bör därvid framhållas att 1 kap.

8 § JDL, som är grundläggande för bestämmelserna i 13 § DL, i landet i

övrigt tillämpas ytterst restriktivt och att denna restriktivitet ökar med

den pågående utvecklingen inom jordbrukets och skogsbrukets områden.

Med förbehåll för vad som sägs i 16 § DL om hänsyn till sambruksförhållande

gäller delningsrestriktionerna fullt ut vid dalaskifte liksom vid

andra skiften (jfr även 7—11 §§ DL), och det kan naturligtvis inte åberopas

några skäl att i övrigt tillämpa dessa jordpolitiska grundsatser mer

liberalt i en landsända än i en annan.

De föreslagna föreskrifterna bör enligt förslaget utfärdas för undanröjande

av den principiella oklarhet som kan finnas i nu anmärkta

avseenden och med hänsyn till att problemet är av väsentlig betydelse för

ett rationellt genomförande av omskifte.

Remissyttrandena. Överlantmätaren framhåller att förslagen om ägolotts

beskaffenhet och gemensam ägolott måste anses inrymma möjligheter till

ett från strukturrationaliseringssynpunkt förbättrat skiftesresultat. Yad de

mindre innehaven beträffar åstadkoms under skiftestiden, genom förrättningslantmätarens

insatser och lantbruksnämndens medverkan, i stor

omfattning överlåtelser och byten som reducerar den privaträttsliga ägoblandningen

mellan skifteslagen till ett minimum och rensar bort mängder

av småinnehav. Vidare bildas gemensamhetsskogar i betydande utsträckning

trots den gällande lagstiftningens restriktivitet. Utläggandet av gemensamma

ägolotter i skogsmark bär också en strukturbefrämjande verkan

som inte bör underskattas. Såsom av promemorian framgår måste emellertid,

på grund av ofullständigheter i gällande lagstiftning och svårigheten

att anskaffa tillräcklig rationaliseringsreserv, en stor mängd ägolotter av

otillfredsställande storlek läggas ut.

Lantbruksnämnden påtalar de synnerligen begränsade möjligheter till

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

storleksrationalisering och sanering av irrationella innehav som föreligger

f. n. I anslutning därtill uttalar sig lantbruksnämnden för en vidgad inlösningsrätt.

Vid laga skiftena framkommer —• med stort statligt stöd —

som ett delresultat bl. a. ett väl utbyggt och förgrenat kommunikationsoch

transportnät inom skogsmarken. Kring denna tekniska stomme borde

laga skiftena kunna bygga upp ett bättre fastighetsbestånd än vad som nu

är möjligt. På grund av den individualism och andra särförhållanden, som

råder i dessa trakter, är samverkan och liknande åtgärder inte tillräckliga

för att på rimlig tid överbrygga bristerna i fastighetsstrukturen. Lantbruksnämnden

understryker starkt vad som framhålls i utredningspromemorian

om de jordpolitiska reglerna och kravet på att statsmakternas intentioner

följs.

Departementschefen. Lantmäteristyrelsens förslag att vidga möjligheterna

till ägokravs jämkning vid dalaskiftena syftar till rationalisering

av förrättningsförfarandet. Förslaget har i denna del samband med det tidigare

behandlade förslaget om ändringar i graderingsreglerna, men det

har också självständig betydelse. Vidgade jämkningsmöjligheter nedbringar

nämligen det omfattande arbete som är förenat med skiftesläggningen vid

större laga skiften.

Vid övervägande av denna fråga är de särskilda förhållandena inom dalalagens

tillämplighetsområde av betydelse. Jag tänker då närmast på ägosplittringen,

som gått längre här än på något annat håll. Under sådana

förhållanden är det givet att ett laga skifte har en värdehöj ande effekt,

som mer än väl kompenserar den värdeminskning som kan föranledas av

en måttlig ägokravsjämkning vid skiftet. Eftersom det vidare är ett särskilt

framträdande intresse såväl för det allmänna som för skiftesdelägarna

och andra rättsägare att alla möjligheter tillvaratas, som kan underlätta

ett snabbt genomförande av de påbörjade skiftena, förordar jag att gränsen

för ägokravsjämkning enligt 13 kap. 2 § andra stycket JDL vid dalaskiftena

höjs från 5 till 10 %. Jämkningsgränsen blir därigenom densamma som vid

ägoulbyte enligt 6 kap. 8 § FBLS. Detta förhållande utgör ytterligare ett

skäl för ändringen, eftersom de dalaskiften beträffande vilka ändringen

av jämkningsgränsen kan få praktisk betydelse avser områden där FBLS

gäller och tioprocentgränsen alltså är tillämplig vid tvångsägoutbyte.

Lantmäteristyrelsens förslag innebär vidare att de materiella villkoren i

jorddelningslagen för förrättningsteknisk resp. planläggningsteknisk ägokravsjämkning

inte skall gälla vid dalaskiftena. Enligt min mening bör

emellertid dessa villkor gälla. De torde inte nämnvärt hindra rationell arbetsmetodik.

Det förrättningstekniska villkoret torde vid dalaskiftena normalt

vara uppfyllt i sådana fall då avvikelsen från ägokravet inte överstiger

10 %. I sådana fall aktualiseras alltså inte det planläggningstekniska

villkoret. Detta villkor torde i stället få praktisk betydelse i de särskilda

fall då jämkning upp till 25 % kan komma i fråga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Såsom lantmäteristyr elsen föreslagit bör villkoret att ägokravs jämkning

inte får lända till någon delägares förfång gälla även vid dalaskiftena. Motsvarande

gäller också vid tvångsägoutbyte.

Huvudregeln för tilldelningen vid laga skifte, nämligen att till varje ägolott

skall läggas det ägobelopp som tillkommer ägolotten, berörs inte av

förevarande lagändringar och kvarstår alltså orubbad även vid dalaskiftena.

De föreslagna nya reglerna om ägokravsjämkning är alltså inte avsedda att

användas i syfte att få till stånd en storleksrationalisering. De skiljer sig

häri från vad som gäller enligt de år 1955 tillkomna reglerna om frivillig

ägokravsjämkning vid laga skifte med högst 10 %, vilka är avsedda att

möjliggöra viss storleksrationalisering.

I detta sammanhang vill jag ta upp en speciell fråga med anknytning till

vad som nu sagts, nämligen frågan om sättet för beräkning av den tillåtna

ägokravsjämkningen. Enligt gällande rätt skall de tillåtna procentuella avvikelserna

beräknas på ägokravet vid skiftet. Detta innebär att en uppdelning

av ett skifteslag i flera skifteslag får till följd att storleken av den

tillåtna avvikelsen minskar. Samtidigt leder uppdelningen till mindre ägolotter.

För att en uppdelning i flera skifteslag inte skall ge ett sämre resultat

från skiftesläggningssynpunkt bör ägokravsjämkningen ske med

utgångspunkt från fastighetens uppskattningsinnehåll och inte från det

aktuella ägokravet, dvs. samma regel bör gälla som vid skifte av samfällt

område och vid ägoutbyte.

Den föreslagna regeln bör inte få tillämpas så att den för viss fastighet

leder till större total ägokravsjämkning än som skulle ha varit möjlig om

skifteslaget inte hade blivit uppdelat. En garanti häremot torde emellertid

ligga i de övriga villkor som 13 kap. 2 § JDL uppställer för att ägokravsjämkning

skall få ske. Regeln torde inte heller böra tillämpas på klyvhingsskifte.

Sådana fall torde emellertid vara så sällsynta att de inte behöver särskilt

regleras.

Vid tillämpning av det värderingsförfarande för skogsmark vid dalaskiftena,

som de föreslagna jämkningarna i reglerna om gradering och tilldelningslikvid

syftar till, omfattar graderingen inte skogsmarken. I stället

värderas skogsmarken i samband med likvidberäkningen. Denna värdering

företas därvid först efter skiftesläggningen. När skiftesläggningen sker

måste alltså fastigheternas ägokrav och uppskattningsinnehållen av de ägolotter

som läggs ut i fråga om skogsmarken beräknas på grundval av uppskattning

i annan form än gradering eller likvidvärdering. Att denna uppskattning

måste bli av enklare art än formlig gradering är uppenbart. Annars

skulle den avsedda rationaliseringen av värderingsförfarandet inte

uppnås. Det ligger vidare i sakens natur att den uppskattning som vid det

avsedda förfarandet skall ersätta graderingen av skogsmark måste avse

samma principiella värdeobjekt som graderingen. Grunderna för graderingsreglerna

ill kap. JDL skall alltså tillämpas, även om förfarandet för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition: nr 167 år 1967

enklas. Motsvarande torde gälla vid tillämpningen av de nuvarande reglerna

om ägokravs jämkning vid ägoutbyte och vid laga skifte av samfällt

område, i vilka fall beräkningarna delvis grundas på uppskattning i annan

form än gradering. Jag anser inte nödvändigt att i lagen lämna närmare

anvisningar om hur uppskattningen skall gå till.

Såväl graderingen som den uppskattning som behövs i övrigt skall givetvis

vara gjord när skiftesläggningen beslutas. Förrättningsmännen skall

vid skiftesläggningen vara berättigade att grunda sin tillämpning av reglerna

om ägokravsjämkning på den gradering och den uppskattning i annan form

som då föreligger. Likvidvärderingen, som sker senare, kan av praktiska

skäl inte ha till uppgift att ligga till grund för justeringar av skiftesläggningen.

Även förslagen rörande vissa ändringar i reglerna om ägolotts sammansättning

och gemensam ägolott bör i detta sammanhang

bedömas från övervägande förrättningsteknisk synpunkt. De nuvarande

reglerna, bl. a. eftergiften i dalalagen från annars gällande lämplighetskrav

vid sammanläggning, leder till att det vid dalaskiftena måste

läggas ut ett stort antal små fastigheter med jord och skog utan förutsättningar

att bestå som särskilda brukningsenheter. Det omfattande arbetet

med skiftesläggningen torde kunna minskas i betydande grad om förrättningsmännen

inte så hårt som nu är fallet enligt 13 kap. 3 § JDL blir bundna

till att bibehålla oförändrad ägoslagsfördelning inom ägolotterna samt

om möjligheterna att lägga ut gemensam ägolott enligt 13 § andra stycket

DL vidgas något. De föreslagna nya reglerna i dessa hänseenden står också

i överensstämmelse med nuvarande jordpolitiska strävanden. Förändringar

i ägoslagssammansättningen, som är anpassade till ägolotts avsedda användning,

torde i allmänhet också sammanfalla med sakägarnas önskemål.

Besvär och fastställelse

Gällande bestämmelser. Talan mot beslut eller åtgärd under laga skifte

förs genom besvär till ägodelningsrätten. Huvudprincipen är att besvär

får anföras först sedan förrättningen avslutats (21 kap. 20 § JDL). Vid

laga skifte, som avser skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 1, dvs. primärt skifteslag,

kan emellertid beslut i ett flertal särskilda frågor, s. k. preliminärfrågor,

överklagas under pågående skifte (21 kap. 19 § första stycket). Så

är fallet med beslut angående delägares yrkande, att hans ägor inte skall

ingå i skifte. Hit hör vidare beslut angående nyttjande under skiftet av skog

eller torvmosse, bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns, ägoutbyte,

delningsgrund, undantag av mark från skifte (bl. a. undantag av utmål

till erforderliga vägar, avloppsdiken och andra gemensamma behov),

hävdeförteckning, när innehavet är delningsgrund eller eljest kan inverka

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

på ägotilldelningen, och fråga som anges i 3 kap. 10 § (dvs. vissa formella

hinder mot skifte).

Om skiftet avser skifteslag, som anges i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 JDL,

dvs. sekundärt skifteslag, är av de nyss angivna frågorna endast beslut i

fråga om bestämmande av gräns preliminärfråga (21 kap. 19 § andra stycket).

Vidare förs vid laga skifte särskild talan i jävsfrågor och vissa ersättningsfrågor

(21 kap. 18 § och 19 § fjärde stycket) samt mot ägoutbyte och

gränsbestämning som avslutas under skiftet (21 kap. 23 §).

Dessutom finns vid jorddelningsförrättning preliminärfrågor av ett annat

slag, nämligen sådana som skall bringas under ägodelningsrättens prövning

genom underställning (21 kap. 17 §). Vissa frågor vid skifte skall

alltid underställas, nämligen tillstånd till skifte i vissa fall, avsättande av

gemensamhetsskog samt uppdelning eller sammanförande av skifteslag

(4 kap. 4 §, 10 kap. 5 §). Andra frågor om skifteslags omfång och om tillstånd

till skifte skall underställas, om någon delägare yrkar det eller förrättningsmännen

finner det erforderligt (4 kap. 4 §). Frågor om äganderätt

eller ständig besittningsrätt skall underställas, om tvist yppas efter skiftets

början och tvistens avgörande är av betydelse för skiftets behöriga verkställande

(3 kap. 12 §). Motsvarande gäller om det vid upprättande av hävdeförteckning

ej kan utredas, vilken delägare som hävdar viss äga (12 kap.

1 §)•

Sedan laga skifte blivit avslutat sker fastställelse prov ning.

Denna prövning avser i princip hela förrättningen utom de delar som avgjorts

efter underställning eller besvär under skiftet. Fastställelseprövningen

företas av överlantmätaren, om besvär mot den avslutade förrättningen

inte anförts (21 kap. 43 §). Överlantmätaren fastställer därvid förrättningen,

om anledning ej förekommer till annat än att förrättningen är lagligen

beskaffad och länsstyrelsen, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden ej

framställt erinran. I motsatt fall hänskjuter överlantmätaren frågan till

ägodelningsrätten. Har besvär anförts mot avslutad förrättning prövar ägodelningsrätten

fastställelsefrågan i samband med att besvären prövas (21

kap. 42 §).

I 21 kap. 42 § tredje stycket anges vari ägodelningsrättens fastställelseprövning

kan resultera. Finnes i förrättningen fel av beskaffenhet att inverka

på förrättningen i dess helhet skall förrättningen undanröjas (första

punkten). I allmänhet medför undanröjandet att förrättningen samtidigt

återförvisas för ny handläggning. Om fel inverkar bara på vissa åtgärder under

förrättningen, har ägodelningsrätten att, med undanröjande av dessa åtgärder,

meddela erforderliga föreskrifter för åstadkommande av rättelse

(andra punkten). I 16 kap. 5 § föreskrivs i anslutning härtill att det, om rättelse

i skifte beslutats utan återförvisning, åligger lantmätaren att i skiftes
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 57

handlingarna införa de tillägg och ändringar som rättelsen föranleder. Finnes

förrättningen lagiigen beskaffad skall ägodelningsrätten fastställa förrättningen

(21 kap. 42 § tredje stycket tredje punkten).

Någon särskild regel om partiell fastställelse av skifte eller annan jorddelningsförrättning

finns inte.

Skiftets fastställande är av betydelse bl. a. för delägarnas tillträde av

ägolotterna. Enligt 15 kap. 1 § gäller om tillträde i huvudsak följande. Delägarna

får avtala om tiden för tillträdet av de nya ägolotterna. Tillträdet

får dock inte anstå längre än ett år från det skiftet blivit genom laga kraft

ägande beslut fastställt. Träffas ej sådan överenskommelse, skall tillträdet

ske så snart skiftet blivit fastställt. Har klander anförts, bestämmer ägodelningsrätten

tiden för tillträdet.

De nu berörda reglerna om besvär, underställning, fastställelse och tillträde

gäller även vid laga skifte enligt FBLS (6 kap. 1 §). Det är emellertid

att märka att reglerna i FBLS om föremålet för laga skifte inte stämmer

överens med JDL:s motsvarande regler. Laga skifte enligt 6 kap. 1 § första

stycket FBLS kan avse antingen fastighet eller område, som vid mätningsförrättning

undantagits för delägares gemensamma behov eller lämnats

oskiftat, dvs. samfällt område. Vid laga skifte enligt 6 kap. 1 § andra stycket

FBLS kan Kungl. Maj :t bestämma skifteslagets omfång. När bestämmelserna

i 21 kap. 19 § JDL om preliminärfrågor, vilka bestämmelser anknyter

till JDL:s skifteslagsindelning, skall tillämpas vid laga skifte enligt

FBLS, måste emellertid det föreliggande skiftesobjektet hänföras till någon

av de typer av skifteslag som anges i 1 kap. 2 § JDL. De förut angivna dalaskiften

för vilka FBLS gäller, dvs. skiftena i Mora, avser objekt av sådan

beskaffenhet att reglerna om primära skifteslag är tillämpliga. Detta framgår

också av Kungl. Maj ds beslut den 6 november 1959 om medgivande till

omdelning enligt 6 kap. 1 § andra stycket FBLS.

De nu berörda reglerna skall tillämpas även vid laga skifte enligt DL. För

ett par underställningsfall finns särskilda regler i DL, men dessa kan här

förbigås. Vidare gäller vissa särskilda bestämmelser om tillträde efter ägoutbyte

vid dalaskifte (14 §). Bestämmelserna innebär att tillträdet av mark,

som erhålls genom ägoutbyte, kan uppskjutas till den tidpunkt då lagaskifteslotterna

tillträds, således till en tidpunkt efter fastställandet av ägontbytet.

Förslaget till FBL. Huvudregeln om sakägares rätt att föra talan mot beslut

och åtgärd vid förrättning är, liksom enligt gällande rätt, att talan förs

genom besvär efter förrättningens avslutande (16 kap. 4 §). Besvärsinstans

är den föreslagna nya jorddomstolen. Antalet frågor som obligatoriskt

utgör preliminärfrågor (16 kap. 1 § första och andra styckena) är

mindre än enligt gällande rätt. Förutom i jävs- och vissa ersättningsfrågor

förs sålunda särskild talan mot beslut, varigenom ansökan om fastighets
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

bildning eller fastighetsbestämning avvisats, beslut om tillstånd till fastighetsbildning,

beslut om rättelse av skrivfel m. m. samt vissa beslut om gemensamma

arbeten vid fastighetsreglering. Motsvarighet till det nuvarande

underställningsförfarandet saknas.

Emellertid kan enligt förslaget förrättningsmännen i vissa ytterligare fall

förordna att talan mot beslut skall föras särskilt. Detta gäller sådana fastighetsbildningsbeslut

och fastighetsbestämningsbeslut som meddelas under

pågående förrättning. Förordnande att talan skall fullföljas särskilt

får i sådana fall meddelas om det anses ägnat att befordra en ändamålsenlig

förrättningshandläggning (16 kap. 1 § tredje stycket). Fastighetsbildningsbeslut

har till ändamål att ange vilka ändringar i fastighetsindelningen

samt vilka åtgärder rörande servitut som skall vidtas (4 kap. 25 §).

Fastighetsbildningsbeslut får, om detta bedöms lämpligt, meddelas utan hinder

av att alla tekniska göromål och erforderliga värderingar inte blivit

verkställda. Om det anses lämpligt får olika till beslutet hörande frågor

tas upp var för sig och avgöras genom skilda beslut. Delbeslut om fastighetsbildningen

kan alltså meddelas. Enligt fastighetsbildningskommittén (s.

268) är bestämmelsen om möjlighet till uppdelning av fastighetsbildningsbeslut

avsedd att vinna tillämpning vid vissa mera komplicerade fastighetsbildningar

och anses då verksamt kunna underlätta förfarandet. Kommittén

framhåller samtidigt, att det, eftersom en uppdelning alltid torde vara förenad

med vissa olägenheter är av vikt att förrättningsmännen med urskillning

utnyttjar möjligheten att etappvis avgöra fastighetsbildningsfrågor.

Bl. a. måste förrättningsmännen noga beakta risken av att handläggningstiden

förlängs. För att ett delbeslut skall få meddelas måste vidare som en

självskriven förutsättning gälla att beslutets återverkningar på det fortsatta

förrättningsarbetet klart kan överblickas. Det bör inte, anför kommittén, efter

ett sådant beslut få visa sig att beslutet hindrar det fortsatta arbetet eller

att det finns en betydligt lämpligare lösning av den avgjorda frågan.

Den nuvarande obligatoriska fastställelseprövningen av jorddelningsförrättningar

är i förslaget till FBL ersatt av regler, som ger överlantmätaren

möjlighet att genom underställning bringa tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut

-— vilka regelmässigt skall komma till hans kännedom

— under jorddomstolens prövning (16 kap. 7 §).

Avslutad förrättning, mot vilken talan inte fullföljs inom behörig tid, blir

slutligt gällande i och med att anteckning om fastighetsbildningen resp.

fastighetsbestämningen sker i fastighetsregistret (19 kap. 2 §, jfr 16 kap.

9 § och 17 kap. 15 §). Sådan anteckning skall ske när visshet vunnits att

talan inte fullföljts mot fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet.

Om vid en och samma förrättning beslutats olika åtgärder, får den

omständigheten att talan fullföljts beträffande någon eller några av åtgärderna

ej hindra att anteckning om övriga åtgärder sker i registret, såvida

dessa senare uppenbarligen inte kan beröras av fullföljden. Partiell registre
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj ris proposition nr 167 år 1967

ring av avslutad förrättning skall alltså äga rum i den mån det är möjligt

med hänsyn till möjligheterna att överblicka följderna av anförda besvär

eller beslutad underställning. Vid fastighetsreglering gäller vidare att registrering

av beslutad fastighetsbildning kan påkallas under pågående föri''ättning

(19 kap. 3 §).

Genom att förslaget till FBL öppnar möjlighet att åstadkomma en definitiv

fastighetsplan redan innan förrättning blivit slutförd kommer frågan

om tidpunkten för tillträdet i väsentligt ändrat läge. Om tillträde vid

fastighetsreglering föreslås följande regler (5 kap. 29 §). Mark, som genom

fastighetsreglering övergår i ny ägares hand eller enligt därvid meddelat beslut

skall utnyttjas till väg eller för annan anläggning (med servitutsrätt),

tillträds vid den tidpunkt som förrättningsmännen bestämmer. Skyldighet

för sakägare att avträda mark inträder dock ej i något fall förrän det

genom lagakraftvunnet beslut blivit avgjort att marken skall frångå honom

eller tas i anspråk för anläggning. Tillträdet får ej anstå längre än ett år

från det anteckning om regleringen skett i fastighetsregistret, såvida inte

särskilda skäl föranleder annat. Har bestämmelse om tillträde inte meddelats

äger tillträdet rum så snart anteckning om regleringen verkställts i fastighetsregistret.

Skall tillträde inte ske samtidigt beträffande all i regleringen

ingående egendom och tillskyndas sakägare därigenom väsentlig olägenhet,

kan han få skälig ersättning av den som har fördel av att samtidigt

tillträde ej äger rum.

De föreslagna reglerna har i stort sett inte mött några erinringar vid remissbehandlingen.

Angående vissa synpunkter som framkommit beträffande

bestämmelsen i 4 kap. 25 § om möjlighet att meddela fastighetsbildningsbeslut

innan alla tekniska göromål och erforderliga värderingar utförts

kan här hänvisas till avsnittet om skifteslikvider. I anslutning till bestämmelsen

i 16 kap. 1 § tredje stycket om möjlighet att förordna att talan mot

fastighetsbildningsbeslut skall fullföljas särskilt uttalar Svea hovrätt att

sakägare bör ha möjlighet att få befogenheten av sådant förordnande prövad

utan att behöva angripa fastighetsbildningsbeslutets innehåll eller åtgärden

att meddela beslutet vid den aktuella tidpunkten. Ett klarläggande

härav anser hovrätten vara påkallat. Hovrätten är vidare tveksam huruvida

reglerna om tillträde i 5 kap. 29 § lämpar sig väl vid fastighetsreglering

inom bebyggelseområde med fastställd detaljplan. Hovrättens anmärkningar

hänför sig huvudsakligen till reglerna om sakägares rätt till ersättning

för olägenhet på grund av partiellt tillträde (tredje stycket). Dessutom

påtalar hovrätten att det enligt förslaget inte står avträdaren öppet att särskilt

överklaga ett beslut om tillträde, som enligt avträdarens mening kan

vara oförmånligt för honom. Hovrätten ifrågasätter om inte regler, som bätLre

stämmer överens med expropriationslagens bestämmelser om förhandstillträde

och verkan därav i ekonomiskt avseende, passar bättre vid fastighetsreglering

i tätbebyggelseområden.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsen föreslår för dalaskiftenas vidkommande,

att bestämmelserna i 21 kap. 19 § JDL angående rätt för delägare

att anföra besvär under pågående skifte skall gälla i den utsträckning förrättningsmannen

förordnar därom och att dessa bestämmelser skall äga

tillämpning även beträffande skiftesplan för del av skifteslaget eller för

viss åtgärd under skiftet i den mån planen i denna del kan prövas för sig.

1 fall då skiftesplanen blir föremål för partiell prövning enligt vad nyss

sagts bör tidpunkten för lagakraftvunnet avgörande i sådan fråga — i stället

för tidpunkten för skiftets fastställande — bilda utgångspunkt för tilllämpningen

av reglerna i 15 kap. 1 § JDL om tillträde. Slutligen föreslår styrelsen

att vid fastställelseprövning av dalaskifte skall gälla att om i förrättningen

finnes fel, vilka inverkar bara på vissa åtgärder under förrättningen,

förrättningen skall fastställas i viss del. Styrelsen anser alltså att förrättningen,

om den är lagligen beskaffad till viss del som kan prövas för sig,

utan hinder av bestämmelserna i 21 kap. 42 § tredje stycket JDL bör kunna

fastställas i denna del. Fastställelsen av lagligen beskaffad del av skifte

skall således inte behöva anstå i avvaktan på rättelse eller ny handläggning

av sådan del av skiftet, som på grund av besvär eller eljest blir undanröjd.

I motiveringen för dessa förslag anför styrelsen att det för ett rationellt

omregleringsförfarande är en särskilt betydelsefull fråga att skapa förutsättningar

för att förrättningsarbetet skall kunna fortgå kontinuerligt utan

hindrande avbrott och att i övrigt få delägarnas positiva medverkan så

att förrättningshandläggningen inte onödigtvis försvåras. Utöver vad som

förut föreslagits i angivna syfte tilldrar sig enligt styrelsens mening bestämmelserna

i 21 kap. 19 § JDL angående preliminärfrågor stort intresse. Vid

skifte på primärt skifteslag skall ett flertal frågor avgöras genom delbeslut,

som kan omedelbart överklagas. Beträffande sekundärt skifteslag gäller

att endast ett par frågor har denna karaktär. När laga skifte skall ske som

omskifte enligt FBLS finns inte någon i förväg given skifteslagsindelning

till grund för skiftets omfattning, utan detta bestäms från fall till fall i

administrativ ordning. Det finns inte heller någon i lagen given reglering

huruvida ett laga skifte på ett så tillkommet skifteslag skall handläggas enligt

reglerna för primärt eller sekundärt skifteslag eller på något annat sätt.

Även om så vore fallet torde dessa förfaranderegler kunna modifieras genom

föreskrifter av Kungl. Maj :t. Utfärdas sådana föreskrifter är det angeläget att

de inte blir stela och binder förfarandet. Det bör sålunda finnas möjligheter

att anpassa handläggningen till de faktiska förhållandena. Lika viktigt är

att omfattningen av de frågor som skall kunna avgöras slutgiltigt genom

delbeslut blir tillräckligt vidsträckt och tillgodoser behovet. Oklarhet eller

missnöje i viss detalj bör inte utgöra en spärr för hela företagets fortsatta

behandling, utan verkningarna därav bör i möjligaste mån begränsas. Skall

ett rationellt förfarande kunna komma till stånd bör föreskrivas att bestämmelserna

i 21 kap. 19 § JDL angående rätt för delägare att anföra besvär

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

61

skall gälla i den utsträckning förrättningsmannen förordnar därom. Meddelas

inte sådant förordnande inträder besvärsrätt i dessa frågor vid skiftets

avslutande. Vad som sagts nu bör gälla också skiftesplan som avser del av

skifteslaget eller för viss åtgärd under skiftet i den mån planen i denna del

kan prövas för sig.

Genom de föreslagna ändringarna vinner sakägarna fördelen att de nya

lotterna får tillträdas så snabbt som möjligt, dvs. omedelbart efter planprövningen.

Båtnaden av företaget kan då nyttiggöras i ett tidigare skede

och olägenheterna av en lång handläggningstid kan begränsas. Med hänsyn

till de praktiska förutsättningarna torde anledning inte finnas att

räkna med att ett tillträde av del av skifteslaget skall medföra några olägenheter

från ekonomisk synpunkt. Styrelsen anmärker att bestämmelse vid

skifte om tillträde synes böra i det särskilda fallet förbindas med föreskrifter

angående tillträdarens befogenheter i fråga om tillträdd mark i syfte

att tillgodose likvidmottagarens intressen.

Remissyttrandena. Öv er lantmätaren anser att de föreslagna föreskrifterna

om besvär och tillträde är särskilt värdefulla för skiftesarbetets fortgång.

Att förrättningsmannen med utgångspunkt från förhållandena i det särskilda

fallet själv får bestämma vilka åtgärder som skall behandlas som preliminärfrågor

kommer uppenbarligen att bidra till en ökad smidighet i förrättningshandläggningen.

Möjligheterna att få till stånd förtida tillträde,

helt eller delvis, till de nya ägolotterna förbättras. De nya tillträdesreglerna

löser också ett inte oväsentligt detaljproblem, som i flera fall visat sig vara

besvärligt att komma till rätta med, nämligen att under förrättningens gång

få tillträde till mark som undantagits som utmål för vägar, avsedda att utbyggas

under pågående skifte.

Om förslaget till föreskrifter angående partiell fastställelse anför överlantmätaren.

Trots att vid dalaskiftena besvärsfrekvensen generellt sett varit låg och

flera stora skiften t. o. m. lämnats helt oklandrade måste det betecknas som

normalt att något mindre antal av de hundratals delägarna besvärsvägen

påkallar prövning av någon skiftesläggnings- eller ersättningsfråga e. d.

Även om vid fastställelseprövningen förrättningen befinnes vara lagligen beskaffad

kan i sådana fall alltid den risken föreligga att ett eller annat av

besvären föres vidare, varigenom delägarna i gemen för kanske avsevärd

tid framåt hindras att komma i åtnjutande av de med skiftet förenade rationaliseringsvinsterna.

Här borde det vara möjligt att tillämpa ett förfarande

liknande det föreslagna. Om besvären avser sådana delar av förrättningen

som utan olägenhet kan prövas för sig skulle fastställelsen kunna

ske genom deldomar, en beträffande icke överklagade delar och en eller

flera beträffande de av besvären berörda delarna.

Departementschefen. Gällande bestämmelser om besvär och fastställelse

utgör i vissa situationer hinder mot en fullt rationell handläggning vid de

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

ovanligt omfattande och tidskrävande förrättningar som dalaskiftena oftast

utgör. De ändringar lantmäteristyrelsen nu föreslår stämmer väl överens

med principerna i förslaget till FBL.

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skall förrättningsmännen vid dalaskifte

kunna besluta, att talan mot upprättad partiell skiftesplan skall fullföljas

särskilt enligt de bestämmelser som gäller för preliminärfrågor vid

laga skifte. Reglerna i 15 kap. JDL om tillträde skall i sådant fall tillämpas

med utgångspunkt från tidpunkten för lagakraftvunnet beslut i sådan fråga

som planen avser i stället för tidpunkten för skiftets fastställande. I

den omfattning som föranleds av den partiella planen skall alltså gälla, att

överenskommelse om tillträdestiden inte får avse senare tidpunkt än ett år

från tiden då planbeslutet vann laga kraft samt att, om överenskommelse

inte träffas, tillträdet skall ske så snart planbeslutet vinner laga kraft eller,

om besvär anförts mot detta, vid tidpunkt som ägodelningsrätten bestämmer.

Med partiell skiftesplan avser lantmäteristyrelsen skiftesplan för del

av skifteslaget eller för viss åtgärd under skiftet i den mån planen i denna

del kan prövas för sig. Skiftesplan i avsedd mening kan omfatta dels sådana

förhållanden som behandlas i skiftesplan enligt 13 kap. 19 § JDL, dvs.

plan för skiftesläggningen, dels beslut enligt 10 kap. JDL om undantag av

mark från skifte, dvs. avsättande av samfällda undantag för väg och andra

ändamål, och om bildande av servitut vid skifte. Undantag av mark är redan

enligt gällande regler preliminärfråga vid skifte på primärt skifteslag,

men om tillträde till sådan ägolott finns inte någon specialregel, varför tillträde

under pågående förrättning inte kan säkerställas enligt JDL.

Om vissa beslut rörande skiftesläggning och servitut behandlas som

preliminärfrågor, såsom redan nu är fallet med beslut under skiftet om undantag

av mark, vinns bl. a. den fördelen att den fortsatta handläggningen

av skiftet kan grundas på ett säkrare underlag. Några svårigheter att inpassa

en ändring i sådan riktning i gällande lag föreligger inte. De föreslagna

reglerna syftar emellertid dessutom till att möjliggöra tillträde av

mark under pågående skifte i större utsträckning än som vanligen blir

fallet med tillämpning av gällande bestämmelser. En sådan anordning innebär

att man i ökad utsträckning ger möjlighet till verkställighet under

skiftet av beslut, vilka i princip blir slutligt gällande först genom fastställelsen

efter skiftets avslutande. Det kan invändas att detta inte är lämpligt.

Denna invändning torde emellertid inte ha någon praktisk vikt.

Med hänsyn till de särskilda förhållandena vid dalaskiftena och de praktiska

fördelarna för förrättningshandläggningen och för sakägarna förordar

jag därför att möjlighet öppnas till det föreslagna förfarandet. Förutsättningen

för att förfarandet skall få tillämpas bör anges i lagen och lämpligen

utformas som ett krav på att förfarandet skall främja ändamålsenlig

handläggning av förrättningen. Bestämmelsen får därigenom i huvudsak

samma utformning som villkoret i förslaget till FBL för närmast motsvaran
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

de fall, dvs. villkoret att förrättningsman skall få förordna att talan mot

fastighetsbildningsbeslut skall fullföljas särskilt (16 kap. 1 § tredje stycket).

Det nya förfarandet bör inte användas i fall då tillträde på grundval

av partiell skiftesplan medför väsentlig olägenhet för sakägare,

eftersom regler om ersättning för sådan olägenhet saknas i gällande rätt.

Sakägarna bör alltså kunna överklaga förrättningsmännens beslut att göra

partiell skiftesplan till preliminärfråga. Uttrycklig föreskrift härom bör

meddelas.

De åtgärder som avses i 13 kap. 19 § JDL, bl. a. utvisande av skiftesplanen

på marken i den utsträckning det begärs eller eljest anses erforderligt,

skall givetvis ha vidtagits när besvärshänvisning för partiell skiftesplan

lämnas. Däremot torde reglerna i 13 kap. 21 och 22 §§ JDL inte innebära

att delningsbeskrivning måste upprättas och gränserna varaktigt utmärkas

på marken redan i anslutning till att partiell skiftesplan upprättas eller

vinner laga kraft. Det torde emellertid vara lämpligt att gränserna är utmärkta

på marken vid tiden för tillträdet.

Vad lantmäteristyrelsen i övrigt föreslår om preliminärfrågor innebär

att antalet sådana frågor vid dalaskifte genom beslut av förrättningsmännen

kan minskas i förhållande till vad som framgår av 21 kap. 19 § JDL.

En sådan ändring är emellertid svårare att passa in i gällande system.

Vidare begränsas de olägenheter som vid omfattande laga skiften kan uppstå

från handläggningssynpunkt genom besvär i preliminärfrågor liksom

genom underställning om frågorna i den mån det kan ske avgörs vid sådan

tid att de samtidigt kan bli föremål för ägodelningsrättens behandling. Bestämmelse

härom finns i 3 kap. 14 § sista stycket JDL. Jag anser av dessa

skäl att förslaget inte bör genomföras i detta sammanhang.

Förslaget att ägodelningsrätten, i fall då viss del av dalaskifte måste

undanröjas, skall kunna fastställa sådan del av skiftet, som är lagligen beskaffad

och kan prövas för sig, torde däremot kunna genomföras utan olägenhet.

En sådan ordning kan vid skiften av den omfattning, som det här är

fråga om, bli till stor fördel för alla de sakägare som inte berörs av anförda

besvär, samtidigt som övriga sakägares intressen inte påverkas. Jag förordar

därför att förslaget genomförs. Den bestämmelse som detta kräver bör utformas

så, att ägodelningsrätten får möjlighet att fastställa skiftet till viss

del så snart rätten konstaterat, att ifrågavarande del av skiftet är lagligen

beskaffad och kan prövas för sig. Rätten bör alltså vara oförhindrad att,

om det är lämpligt, fastställa den lagligen beskaffade delen även i fall då

rätten ännu inte hunnit ta ställning till om återstoden av förrättningen skall

undanröjas eller fastställas.

Eu bestämmelse med det innehål! som nyss angetts reglerar inte omedelbart

den situation som uppkommer när besvär anförs mot ägodelningsrätts

beslut att fastställa skifte och besvären rör bara viss del av skiftet. Frågan

om besvären då hindrar att fastställelsebeslutet vinner laga kraft beträffan
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

de återstoden av skiftet torde emellertid inte få någon större aktualitet om

ägodelningsrätten begagnar sig av de möjligheter som den föreslagna nya

bestämmelsen ger.

Genom de nu föreslagna ändringarna torde det önskemål som 1966 års

riksdag uttalade vid behandlingen av vissa motioner om tillträde av nya

ägolotter vid laga skifte få anses tillgodosett (mot. I: 591 och II: 737, L3U

1966:49, rskr312).

Vid utformningen av de nya lagbestämmelserna bör iakttas, att undantag

av mark redan nu är preliminärfråga. Vidare bör uttrycket skiftesplan

inte användas i lagtexten i annan betydelse än den som uttrycket har i gällande

bestämmelser. Uttrycket bör alltså inte användas med den mera vidsträckta

innebörd som det har enligt lantmäteristyrelsens förslag.

Lagfart och sammanläggning

Gällande bestämmelser m. m. 1932 års dalalagstiftning innefattade som redan

nämnts bl. a. särskilda bestämmelser om äganderättsutredning, lagfart

och sammanläggning vid dalaskifte. Lagstiftningen är visserligen, som

redan nämnts, upphävd i vissa delar men den skall alltjämt tillämpas i

fråga om skiften som påbörjats före den 1 juli 1962.

Enligt 6 § DL skall lantmätaren verkställa noggrann utredning om äganderättsförhållandena

inom samtliga till byn hörande ägor. Kan därvid delägares

rätta andelstal inom hemman eller del av hemman ej med säkerhet

utrönas får frågan avgöras genom förening mellan dem vilkas rätt berörs,

om det är uppenbart att rätt som tillkommer innehavare av fordran, varför

säkerhet åtnjuts på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken,

inte äventyras genom föreningen. Yppas tvist om äganderätt under skiftet

skall tvisten underställas ägodelningsrättens prövning. Däremot utgör

äganderättsutredningen inte en fråga i vilken man kan anföra besvär särskilt.

Enligt särskilda lagfartslagen skall rätten, om det ej med hänsyn till förhållandena

inom byn finnes obehövligt, utfärda kungörelse om att utredning

rörande äganderättsförhållandena inom byn verkställts vid skiftet

(1 §). Initiativet till att frågan bringas under rättens prövning skall tas

av lantmätaren (2 §). För publiceringen av kungörelsen gäller särskilda föreskrifter

(3 §). Kungörandet kan ske under pågående skifte. Sedan skiftet

blivit slutligen fastställt och ett år förflutit efter sista kungörandet, skall på

grund av skiftet med äganderättsutredningen lagfart sökas av var och en,

som redovisats såsom ägare av fast egendom inom byn (4 §). Är ej lagfart

sökt sist på den inskrivningsdag som infaller näst efter sex månader från

det skyldigheten att söka lagfart inträtt, kan rätten genom vite tillhålla den

försumlige att fullgöra sitt åliggande. Om sökanden vid skiftet redovisats

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

såsom ägare av fast egendom, som skall tas upp såsom särskild fastighet i

jordregistret eller som utgör kvotdel av dylik fastighet, skall lagfart på

grund av skiftet med äganderättsutredningen meddelas på fastigheten eller

fastighetsandelen (5 §). Lagfartsansökan skall i vissa särskilda fall förklaras

vilande (6 och 7 §§). Sedan skiftet blivit fastställt och ett år förflutit

efter sista kungörandet, får lagfart som tidigare meddelats inte läggas till

grund för beviljande av lagfart på efterföljande fång eller av inteckning

(8 § första stycket). Lagen behandlar också fall av konkurrens mellan lagfart,

som meddelas på grund av äganderättsutredningen, och tidigare meddelad

inteckning i samma egendom (8 § andra stycket). Slutligen finns vissa

regler om kungörelsekostnad, om talan mot rättens beslut och om vissa

anteckningar i lagfartsprotokollet och lagfartsboken (9—11 §§). Lagen

äger motsvarande tillämpning vid förrättning enligt lagen den 4 juni 1943

(nr 302) med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning

av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län (den s. k.

1943 års lag), som huvudsakligen avser vissa byar i Ore och Vänjans socknar.

De särskilda reglerna om sammanläggning vid dalaskifte återfinns i

7—11 §§ DL. Reglerna innebär att sammanläggning kan ske i större omfattning

än som föranleds av rikslagstiftningen. Den grundläggande regeln

i 7 § första stycket föreskriver att om bys heminägor ingår i skifte skall,

där laga hinder ej möter, till byn hörande fastigheter samt övriga i skiftet

ingående fastigheter som är i en ägares hand och av denne innehas med

samma rätt under skiftet sammanläggas till en fastighet. Sammanläggning

får dock inte äga rum, om ägaren bestrider åtgärden och han ej uppenbart

saknar fog härför. Övriga regler i 7 § innebär att fastigheter, vilka tillhör

makar var för sig eller innehas med olika rätt i äktenskapet, med makarnas

samtycke kan sammanläggas till en fastighet. När det gäller villkoren

för sammanläggning efterges enligt 8 § de jordpolitiska villkor för sammanläggning

som finns upptagna i 6 och 7 §§ SML. Vidare efterges det för

vanliga sammanläggningar gällande kravet på lagfart. Lagfartskravet efterges

dock endast under förutsättning att häradsrätten, enligt särskilda lagfartslagen,

beslutat utfärda kungörelse angående verkställd äganderättsutredning.

Frågor om sammanläggning avgörs enligt 9 § och 10 § första stycket

DL av ägodelningsrätten på grundval av förslag från förrättningsmännen

vid skiftet. Sedan ärendet överlämnats till ägodelningsrätten handläggs

det på samma sätt som när ansökan om sammanläggning hänskjutits till

ägodelningsrätt enligt SML. Enligt 10 § andra stycket DL skall, om skifte

inställts, dessförinnan meddelat beslut om sammanläggning förfalla. Anteckning

om att skiftet inställts skall snarast möjligt göras i lagfarts- eller fastighetsboken.

Om sammanläggning berört intecknad fastighet, skall anteckning

ske även i intecknings- eller fastighetsboken. I 11 § DL slutligen reg3

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

leras frågan om tillämpligheten av bestämmelserna om sammanläggning på

en speciell typ av skiftesobjekt, nämligen mark som vid tidigare skifte uteslutits

från delningen.

Enligt 1 § SML kan endast fastighet, fastighetsdel som avstyckas för

sammanläggning samt andel i fastighet som ingår i laga skifte sammanläggas.

Vidare gäller enligt 3 § SML, att fastighet som ingår i sammanläggning,

liksom fastighet varav viss andel ingår i sammanläggning under

laga skifte, skall vara upptagen i jordregistret. Registrerad fastighet och

andel i registrerad fastighet kan alltså ingå i sammanläggning under laga

skifte, däremot inte område av fastighet. DL innehåller inte någon uttrycklig

eftergift från de angivna villkoren för sammanläggning, som brukar

sammanfattas som registreringsvillkoret. I praxis anses emellertid registreringsvillkoret

inte gälla vid sammanläggning enligt DL (jfr prop. 1962: 159

s. 70). Angivna praxis sammanhänger med följande förhållanden.

Omskifte enligt rikslagstiftningen innebär omreglering av befintliga fastigheter

utan ändring av deras identitet. Klyvningsskifte och sammanläggning

innebär nybildning av fastigheter under upprätthållande av full kontinuitet,

dvs. varje nybildad fastighet härleds omedelbart ur en eller flera

förutvarande. Dessa principer upprätthålls inte i full utsträckning vid dalaskifte.

De fastigheter som framkommer såsom resultat av dalaskifte kan

inte ntan vidare identifieras med eller härledas från de fastigheter som ingår

i skiftet på samma sätt som vid laga skifte enligt rikslagstiftningen.

Förhållandet kommer särskilt tydligt till synes i jordregistret sedan skiftesresultatet

registrerats enligt den särskilda jordregisterkungörelsen. Registreringen

efter dalaskifte motsvarar nämligen närmast uppläggandet av

ett helt nytt jordregister för skifteslaget, varvid delningsbeskrivningen vid

skiftet utgör grunden. Sambandet med den tidigare fastighetsindelningen

redovisas inte i registret. Eftergivandet av kontinuiteten kommer till synes

bl. a. även däri att det för sammanläggning eljest gällande registreringskravet

inte upprätthålls vid sammanläggning enligt DL. Dalautredningen

anförde i betänkandet SOU 1931: 19, som låg till grund för 1932 års författningar

om skiftesverksamheten i Dalarna, att SML:s bestämmelser borde

så förstås, att kravet på föregående utbrytning och registrering eftergavs

om sammanläggning söktes i samband med fastighetsbildande skifte. De

ifrågavarande skiftena angavs vara av denna beskaffenhet. Vidare kan

nämnas, att reglerna i 13 kap. 11 § JDL om ägolottsbildningen vid laga

skifte inte tillämpas i full utsträckning vid skifte enligt DL. Ägolottsbildningen

vid dalaskifte grundas på den fastighetsindelning som föreligger

efter verkställda sammanläggningar. Efter skiftets fastställande anordnas,

förutsatt att byns heminägor ingått i skiftet, nytt upplä SS i jordregistret

för varje vid skiftet utlagd ägolott (1 § i 1932 års särskilda jordregisterkungörelse).

Anteckning i jordregistret om sammanläggning, som verkställts

under skiftet, skall inte ske genast efter sammanläggningen utan

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

först i samband med införingen av de ändringar i jordregistret som föranleds

av skiftet (4 § samma kungörelse).

Beträffande fastighetsböckerna gäller i vissa avseenden särskilda bestämmelser

för Kopparbergs län, nämligen kungörelsen den 18 mars 1887 (nr

12 s. 1) om införande av lagfarts- och inteckningsböcker vid häradsrätterna

i Kopparbergs län, övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1932 (nr

169) om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet samt slutligen

kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 228) med särskilda bestämmelser om

förande av fastighetsbok inom vissa delar av Kopparbergs län. I samband

med de fastighetsboksåtgärder som föranleds av dalaskifte brukar nya fastighetsböcker

läggas upp enligt 1932 års lagstiftning härom. De nya böckerna

kommer därvid att ta upp alla vid laga skiftet utlagda och i jordregistret

på grundval av skiftet redovisade fastigheter. Härefter är enbart rikslagstiftningen

tillämplig på fastighetsbokföringen.

Genom ÄUL, som trädde i kraft den 1 juli 1962, skapades ett nytt instrument

för äganderättsutredning. Lagen möjliggör äganderättsutredning inom

områden, där laga skifte enligt DL eller andra fastighetsrationaliserande

åtgärder pågår eller förestår, men är helt fristående från och oberoende av

nämnda åtgärder. Äganderättsutredning kan ske beträffande område, där

äganderätten till fastigheter är oviss, om det från allmän och enskild synpunkt

är av väsentlig betydelse att ovissheten undanröjs och åtgärder härför

lämpligen bör vidtas i ett sammanhang (1§). En särskild grund för

äganderättsutredning är även att fastighetsägarna inom ett område i betydande

omfattning saknar lagfart. Förordnande om äganderättsutredning

meddelas av Kungl. Maj :t. Utredningen sker vid förrättning (2 §). Något

krav att förrättningsområdet skall utgöras av by, skifteslag eller annan

särskild enhet föreligger inte. Utredningsförfarandet är i huvudsak så utformat,

att förrättningsmannen ex officio skaffar fram visst grundläggande

utredningsmaterial. Sakägarna bereds tillfälle att ta del av materialet och

att muntligen eller skriftligen anmäla sina äganderättsanspråk samt förete

sådana handlingar och meddela sådana upplysningar angående hävdeförhållanden

m. m., som kan vara av betydelse för äganderättsutredningen

(6§). Sedan anspråken sammanställts och sakägarna slutfört sin talan

(7 §), har förrättningsmannen att på grundval av den förebragta utredningen

och vad han i övrigt känner till om föreliggande fång och hävdeförhållanden

pröva vem som bör anses vara ägare till varje särskild fastighet

eller mark inom sådan eller mark som är samfälld för flera fastigheter

samt upprätta förteckning i enlighet härmed (äganderättsförteckning).

Fång vartill fordias tillstånd av myndighet får inte beaktas förrän tillstånd

erhållits (8 § första stycket).

Om fastighet eller samfälld mark är delad genom sämjedelning, arealöverlåtelse

eller liknande åtgärd som kommit till stånd före den'' 1 juli

1962 gäller i princip att varje del skall tas upp som särskild ägolott i för
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

teckningen. Ägolotterna skall redovisas på karta (8 § andra och tredje

styckena). Talan mot förrättningen förs genom besvär hos ägodelningsrätten

och därefter vidare såsom i jorddelningsmål. Besvär, vari yrkas att

klaganden i stället för annan skall i äganderättsförteckning tas upp som

ägare till viss egendom, anses innefatta yrkande om bättre rätt till egendomen

(11 §). Sämjedelning eller annan privat jorddelning som föranlett

redovisning av särskild ägolott i äganderättsförteckningen skall, sedan förteckningen

blivit slutligen gällande, anses verkställd genom lagligen gällande

lantmäteriförrättning (12 § första stycket). Förrättningen har alltså

legaliseringsverkan. Denna verkan är dock begränsad i vissa avseenden.

Bl. a. medför regeln i första stycket inte att gräns anses vara i laga ordning

bestämd.

Äganderättsutredning enligt ÄUL skall inte kungöras i efterhand såsom

fallet är med motsvarande utredning enligt DL. Däremot skall första förrättningssammanträdet

föregås av ett kungörelse- och kallelseförfarande,

som kan sägas motsvara kungörandet enligt särskilda lagfartslagen beträffande

äganderättsutredning enligt 6 § DL.

Så snart äganderättsutredning blivit helt eller delvis slutligen gällande

skall registrering ske. Om detta meddelas föreskrifter i 7 § kungörelsen den

21 december 1962 (nr 708; ändrad 1963: 123) med vissa bestämmelser i

anledning av ÄUL. Föreskrifterna innebär att ägolotter, vari fastighet vid

förrättning enligt ÄUL finnes vara delad, i allmänhet registreras på motsvarande

sätt som klyvningslotter.

För var och en som i äganderättsförteckning tas upp som ägare till fast

egendom skall, med vissa undantag, på grund av förteckningen meddelas

lagfart på egendomen (13 och 14 §§). Ny lagfart behöver dock inte meddelas

för den som redan har lagfart på samma egendom. För ändamålet

skall förrättningsmannen inge ett exemplar av äganderättsförteckningen till

inskrivningsdomaren. Lagfart skall anses sökt på andra inskrivningsdagen

efter det förrättningen blivit slutligen gällande i vad den avser vederbörande

egendom.

Förrättning enligt ÄUL är sammankopplad med ett sammanläggningsförfarande.

De grundläggande reglerna härom (16 §) har liknande innebörd

som reglerna om sammanläggning vid dalaslcifte. De innehåller emellertid

ett lämplighetsvillkor, som i vissa fall kan leda till att sammanläggningarna

får mindre omfattning än enligt DL. Förfarandet (17 och 18 §§) är anordnat

på liknande sätt som i DL. Eftersom det är förutsatt att förordnande om

sammanläggning skall meddelas först sedan förrättningen vunnit laga kraft,

registrering skett och lagfart beviljats har lagfarts- och registreringsvillkoren

i SML inte eftergetts.

Som tidigare berörts kan Kungl. Maj :t enligt övergångsbestämmelserna

till ÄUL —• efter hörande av delägarna vid lantmäterisammanträde — förordna

att bestämmelserna i 6 § DL och särskilda lagfartslagen inte vidare

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skall gälla beträffande skifte som påbörjats före den 1 juli 1962. Det är förutsatt

att dylikt förordnande skall kombineras med förordnande om förrättning

enligt ÄtJL. Tredje lagutskottet uttalade i anslutning till behandlingen

av förslaget till ÄUL i ett av riksdagen godkänt utlåtande (L3U

1962: 35, rskr 350) att utskottet utgick från att delägarna vid de påbörjade

dalaskiftena skulle komma att höras om sin inställning till frågan

om tillämpning av den nya lagstiftningen på förrättningen. Det kunde

förutsättas att behörig hänsyn skulle komma att tas till delägarnas önskemål

och att vissa nackdelar, som enligt utskottets mening var förenade med

det äldre förfarandet, skulle beaktas vid övervägande av huruvida förordnande

om tillämpning av ÄUL skulle meddelas. De nackdelar hos det äldre

förfarandet som utskottet åsyftade var huvudsakligen de som följer av

att skiftesdelägarna vid detta förfarande inte kan erhålla lagfart förrän

efter skiftets fastställande.

Framlagda förslag. I den inom lantmäteristyrelsen upprättade promemorian

upplyses att förrättningsmannen vid laga skiftet i Siljansnäs socken enligt

uppgift avser att med delägarna ta upp frågan om att avsluta äganderättsutredningen

vid laga skiftet med tillämpning av ÄUL för att vinna de fördelar

detta innebär. En sådan anordning synes enligt utredningsmannen

synnerligen ändamålsenlig från delägarnas synpunkt och för skiftets fortsatta

rationella bedrivande.

Vid remissbehandlingen har överlantmätaren i Kopparbergs län anfört.

Såsom i promemorian framhållits har förrättningsmannen för laga skiftet

på Siljansnäs övervägt att upptaga frågan om att avsluta äganderättsutredningen

vid laga skiftet med tillämpning av 1962 års äganderättsutredningslag

för att vinna de därmed förenade fördelarna. En dylik övergång

kan givetvis ske i olika skeden av utredningsförfarandet med olika konsekvenser

i fråga om fastigheternas redovisning i jordregister och fastighetsbok.

Sker övergången efter avslutat utredningsarbete enligt bestämmelserna

i 6 § dalalagen men före sammanläggningarna blir följden inom Siljansnäs

skifteslag uppkomsten av något tiotusental fastigheter. Detta medför ett

enormt och i och för sig helt improduktivt registreringsarbete, som givetvis

bör undvikas. Om i stället övergången till 1962 års lag sker först efter det

att beslutet om sammanläggningarna vunnit laga kraft uppställer sig andra

problem. Förutsättningar för en övergång i detta skede torde visserligen få

anses föreligga såtillvida som att delägarna i gemen saknar lagfart på de

sammanlagda fastigheterna. Uppföres dessa i äganderättsförteckning kan

de, sedan äganderättsutredningsförrättningen avslutats och vunnit laga

kraft, registreras och lagfaras. Fråga är emellertid om det kan anses formellt

försvarligt att vid förrättningens handläggning bortse från den omständigheten

att sammanläggning jämlikt 10 § dalalagen är villkorlig och

får bindande verkan först i och med alt laga skiftet blir genom laga kraft

ägande beslut fastställt. Om denna omständighet anses utgöra ett avgörande

hinder mot förfarandet skulle detta hinder måhända kunna undanröjas

genom en ändring i Kungl. kungörelsen den 17 juni 1932 med särskilda

bestämmelser i fråga om jordregister i avsikt att möjliggöra regi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

strering av de sammanlagda fastigheterna utan att avvakta fastställelsen å

laga skiftet. Om emellertid författningsändringar i allt fall måste komma

till stånd kan problemet ges den enkla lösningen att bestämmelserna i 10 §

styc^4et datalagen sasom obehövliga upphäves och att erforderliga

följdändringar vidtages i den nyssnämnda kungörelsen och i lagen den 17

juni 1932 med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs

län. Några betänkligheter häremot torde knappast behöva möta

eltersom i detta skede av laga skiftet praktiska förutsättningar icke föreligger

att få skiftet inställt.

Överlantmätaren tillägger att den här berörda frågan är aktuell inte enbart

för Siljansnäs utan för samtliga skifteslag där äganderättsutredning

verkställs enligt reglerna i 6 § DL och att det är angeläget att de åtgärder

vidtas som kan finnas erforderliga.

Också häradshövdingen i Nedansiljans domsaga tar upp samma fråga

med hänsyftning på Siljansnässkiftet. I yttrandet framhålls, att det kan

dröja många år innan skiftet slutligen fastställs. Som exempel nämns att i

ett annat skifteslag sammanläggningar skett för ungefär 10 år sedan men

att skiftet på grund av olika omständigheter, bl. a. upprepade överklaganden,

ännu inte fastställts. Enligt häradshövdingens mening möter det inga

betänkligheter att meddela lagfart så snart beslutet om sammanläggning

vunnit laga kraft.

Departementschefen. I de anförda remissyttrandena har berörts en fråga

som har avsevärd betydelse vid vissa av de pågående dalaskiftena. Från

skiftesdelägarnas sida föreligger ett intresse, ibland mycket angeläget, att

få lagfartsfrågan ordnad utan att skiftets fastställande, som kan ligga flera

år fram i tiden, behöver avvaktas. Övergång till handläggning av äganderättsutredningen

och lagfartsfragan enligt ÄUL ligger från denna synpunkt

nära till hands. Om förrättningshandläggningen nått så långt att sammanläggning

enligt DL skett, är emellertid en övergång till handläggning enligt

ÄUL f. n. föga meningsfylld, eftersom nuvarande bestämmelser i allt fall

hindrar registrering av sammanläggningarna och följaktligen även hindrar

lagfart på de fastigheter som bildats genom sammanläggningarna. Har sammanläggning

inte skett men är den nära förestående medför övergång till

handläggning enligt ÄUL ett avsevärt merarbete, främst för fastighetsregisterföraren

och inskrivningsdomaren, eftersom ett stort antal fastigheter med

kort livslängd då måste registreras och uppläggas, i Siljansnässkiftet enligt

uppgift flera tusen.

Det synes angeläget att genom lämpliga författningsändringar göra det

möjligt att i nu berörda fall med tillämpning av ett rationellt förfarande

tillgodose önskemålet att skiftesdelägarna skall få lagfart på sina innehav

snarast möjligt efter det att äganderättsförhållandena blivit klarlagda.

Vad som närmast synes böra komma i fråga är att ändra de bestämmelser

som rör sammanläggning enligt dalalagen, så att sådan sammanläggning kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Knngl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

registreras genast. Detta kräver viss ändring i den särskilda registreringskungörelsen

för dalaskiftena. Vidare synes det lämpligt att slopa föreskriften i

10 § andra stycket DL om att sammanläggning förfaller om skifte inställs.

Denna föreskrift — som saknar motsvarighet i rikslagstiftningen — kan

nämligen uppfattas så att den utgör hinder att registrera de nya fastigheterna

förrän skiftet blivit fastställt. Några olägenheter synes i nuvarande

läge inte vara förenade med att slopa föreskriften. Det måste betraktas som

helt uteslutet att något av de nu pågående dalaskiftena blir inställt sedan

sammanläggning har skett. Och skulle detta fall inträffa finns numera

möjlighet att lösa lagfartsfrågan för ägarna till fastigheter, som bildats

genom sammanläggning under inställt skifte. Den genom skiftet förfallna

äganderättsutredningen kan nämligen nu ersättas av en äganderättsutredning

enligt ÄUL. Resultatet blir i så fall i princip detsamma som efter en

ordinär förrättning enligt ÄUL inom område där laga skifte inte påbörjats.

Eftersom sammanläggning enligt datalagen kan innefatta även annat än

registerfastigheter och andelar av sådana bör i lagen tas upp en föreskrift,

som klargör att fastighet, varav viss del ingått i sammanläggning, är att anse

som lagligen delad genom sammanläggningsåtgärden. Härigenom kommer

indirekt även till uttryck i lagtexten den gällande principen att också andra

objekt än registerfastighet och andel därav kan ingå i sammanläggning

enligt dalalagen.

Om äganderättsutredning och sammanläggning sker enligt datalagen och

följs av åtgärder i fastighetsregister och fastighetsbok, bör även lagfartsproceduren

ske enligt de äldre bestämmelserna i stället för enligt ÄUL.

För att lagfart skall kunna beviljas utan att skiftets fastställande avvaktas

måste emellertid fastställelsevillkoret i 4 § särskilda lagfartslagen tas bort.

Detta villkor bör ersättas med villkoret att sammanläggning skall ha skett.

Ändringar i jorddelningslagen m. m. angående skyldigheten att hålla

sammanträde och om ägokravsjämkning

Gällande bestämmelser

Vid behandlingen av frågan om lagstiftningsåtgärder för vissa laga skiften

i Kopparbergs län har inledningsvis lämnats en översiktlig redogörelse

för gällande bestämmelser om fastighetsbildning. I avsnittet om skiftesläggning

har vidare redogjorts för gällande bestämmelser om ägokravsjämkning

vid laga skifte och ägoutbyte samt för förslaget till FBL

i motsvarande hänseende. Den redogörelse för gällande bestämmelser som

lämnas i det följande avser reglerna om sammanträde vid förrättningar

för fastighetsbildning. I anslutning därtill redovisas också de viktigaste

föreskrifterna om förrättningsmän och arbetsorganisation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Förrättningar för fastighetsbildning och gränsbestämning hålls dels

vid sammanträde med sakägarna och dels genom andra åtgärder på tjänsterummet

och ute på marken. Föreskrifter som uttryckligen påbjuder sammanträde

saknas i allmänhet. Direkta föreskrifter av sådan innebörd finns

dock beträffande ägoutbyte och gränsbestämning. Fråga om ägoutbyte skall

sålunda behandlas på sammanträde med delägarna å ömse sidor (8 kap.

1 § sista stycket JDL; föreskriften är tillämplig även vid ägoutbyte enligt

FBLS). För gränsbestämning skall sammanträde hållas med rågrannarna

å ömse sidor (7 kap. 1 § JDL). Beträffande tomtmätning och gränsbestämning

enligt 2 kap. FBLS finns föreskrift att förrättningen i vad den avser

gränsbestämning skall avslutas vid sammanträde med sakägarna (2 kap.

10 §).

I övrigt finns beträffande de flesta fastighetsbildningsförrättningar bestämmelser

som förutsätter att sammanträde hålls. Regleringen är inte enhetlig

för olika slag av fastighetsbildning. Av särskild betydelse är de regler

som gäller för laga skifte enligt JDL (1—18 kap.). Dessa är nämligen

genom olika hänvisningsbestämmelser tillämpliga vid åtskilliga andra fastighetsbildningsåtgärder,

ehuru i varierande utsträckning.

Bestämmelserna i 3 kap. JDL om laga skiftes kungörande och fortgång

innehåller bl. a. följande. Innan laga skifte företas skall lantmätaren utfärda

kungörelse om tid och ställe för första sammanträdet samt sända tjänsteskrivelser

till sakägarna med kallelse till sammanträdet (1 §). Uteblir sökanden

från första sammanträdet, anses ansökningen återkallad, såvida

inte någon annan sakägare yrkar att förrättningen skall företas (4 § fjärde

stycket). Sammanträde skall hållas där jorden är belägen, om inte lantmätaren

finner att det utan olägenhet kan hållas på annan plats (5 a §).

Lantmätaren skall föra protokoll över allt som förekommer vid varje sammanträde

under förrättningen. Träffas förening i fall då detta är medgivet

skall den upprättas skriftligen, undertecknas av delägarna och bestyrkas

av gode männen eller, om sådana inte biträder, av lantmätaren samt biläggas

protokollet i huvudskrift (6 §). Jäv mot förrättningsman eller sakkunnig

skall anmälas på första sammanträdesdag då denne tjänstgör (8 §). Laga

skifte skall anses ha blivit börjat då första sammanträdet kommit till

stånd (It §).

Enligt 4 kap. JDL gäller bl. a. följande. Yrkande eller beslut om underställning

till ägodelningsrätt av utlåtande i fråga om tillstånd till skifte

m. in. får inte framställas resp. meddelas senare än på det sammanträde då

utlåtandet avges (4 § sista stycket). Frånvarande delägare har dock möjlighet

att inom 30 dagar från sammanträdet anmäla laga förfall hos

ägodelningsdomaren och begära att ägodelningsrätten prövar utlåtandet.

Vid avstyckning enligt JDL skall de för laga skifte meddelade föreskrifterna

i bl. a. 3 kap. i tillämpliga delar lända till efterrättelse, om inte annat

föreskrivs i 19 kap. (19 kap. 5 §). Denna bestämmelse innefattar hänvisning

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

bl. a. till de nyss berörda bestämmelserna om kungörelse och kallelse till

första sammanträde, verkan av sökandens utevaro vid första sammanträdet,

sammanträdesplats, protokoll och förening, jävsanmälan och tidpunkt

när förrättning skall anses ha blivit börjad. Beträffande underställning av

utlåtande i tillståndsfråga finns i 19 kap. 17 § en särskild hänvisning till

bestämmelserna i 4 kap. 4 § sista stycket som anknyter underställningsfrågans

behandling till sammanträde. Övriga bestämmelser om avstyckning

i 19 kap. innehåller inte några uttryckliga regler om sammanträde.

Också bestämmelserna om avstyckning i 5 kap. FBLS hänvisar till vissa

av bestämmelserna för laga skifte i JDL. Hänvisningen avser t. ex. de förut

berörda reglerna om verkan av att sökanden uteblir från första sammanträdet,

sammanträdesplats, jävsanmälan och tidpunkt när förrättning skall

anses ha blivit börjad. Däremot avser hänvisningen inte reglerna om protokoll

och förening, eftersom särskilda föreskrifter härom finns (5 kap. 7 och

10 §§). Enligt 7 § åligger det förrättningsmannen att föra protokoll över

allt som förekommer vid förrättningen. Också beträffande kallelse finns

en särskild föreskrift. Enligt denna åligger det förrättningsmannen att bevisligen

underrätta sakägarna om förrättningen och tiden därför (5 kap.

3 §). Denna föreskrift torde innebära att reglerna i 3 kap. 1 § JDL om kallelse

till första sammanträde inte är tillämpliga. I likhet med 19 kap. JDL

saknar FBLS direkta regler om skyldighet att hålla sammanträde. I FBLS

saknas motsvarighet till hänvisningen i 19 kap. 17 § JDL till reglerna om

underställning av fråga om tillstånd till avstyckning och den därmed sammanhängande

anknytningen till sammanträde.

Också förrättningar enligt t. ex. lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning

av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. (1930 års lag) och

lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark

och av järnvägsinark med angränsande fastighet m. m. (sammanföringslagen)

handläggs vid sammanträde. En särställning intar däremot förrättningar

enligt lagen den 17 april 1953 (nr 157) om verkan som laga skifte

av sämjedelning (legaliseringslagen). Denna lag innehåller nämligen inga

som helst regler om sammanträde. Enligt motiven har med hänsyn till kravet

på enhällighet mellan delägarna inte ansetts föreligga behov av föreskrifter

om kallelseförfarande och om verkan av underlåtenhet att efterkomma

kallelse, och inte heller har synts böra krävas att förrättningsätgärder

skall vidtas på formliga sammanträden, där alla delägarna är närvarande.

Genom att dessa frågor lämnats öppna har vunnits, att lantmätaren

har stor möjlighet att förfara på det sätt som är lämpligast i det särskilda

fallet (prop. 1953: 63 s. 83).

Som förut sagts innefattar förrättningshandläggning också åtgärder i annan

form än sammanträde. Dessa åtgärder ankommer enligt lagtexten i allmänhet

på förrättningsmannen, dvs. enligt JDL lantmätaren, men i vissa

fall på förrättningsmännen, dvs. lantmätaren och i förekommande fall gode

3f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

män. I allmänhet har sålunda förrättningsmannen att vid förrättningar

enligt JDL och FBLS ombesörja kallelse, protokoll, karta och utmärkning

av gränser. Förrättningsmännen vid laga skifte utför gradering och upprättar

provisionell plan för skiftet. Undantagsvis är frågan vem som skall

utföra viss åtgärd lämnad öppen i lagen. Så anges t. ex. inte vem som skall

upprätta karta och utmärka gränser vid tomtmätning och gränsbestämning

enligt 2 kap. FBLS.

Beträffande förrättningsmän och arbetsorganisation gäller bl. a. följande.

Enligt den grundläggande regeln om förrättningsmän i JDL (2 kap. 1 §)

förrättas laga skifte av distriktslantmätaren i det Iantmäteridistrikt där jorden

är belägen. Vid skiftet i dess helhet eller vid handläggning av viss fråga

skall två gode män biträda lantmätaren, om denne finner detta erforderligt

eller sakägare påyrkar det. Biträde av gode män får inte påfordras vid

handläggningen av förrättningsgöromål, som enligt därom meddelade närmare

bestämmelser är av uteslutande teknisk art. De nu anförda reglerna

är genom hänvisningsbestämmelser tillämpliga också vid andra förrättningar

enligt JDL (19 kap. 5 §, 20 kap. 6 och 8 §§).

Den nu gällande lydelsen av 2 kap. 1 § JDL tillkom år 1951. I motiven

till den ändring som då gjordes uttalades att uttrycket distriktslantmätaren

i första hand åsyftade innehavaren av distriktslantmätarebefattningen.

Lämplig arbetsfördelning måste emellertid ernås mellan denne och övriga

till distriktet knutna lantmätare samt de (dåvarande) s. k. förfogandelantmätarna

och övergångslantmätarna. Dessa borde alltsa meddelas behörighet

att i viss omfattning utöva distriktslantmätarebefattningen. Denna fråga

syntes lämpligen böra lösas i administrativ ordning (prop. 1951:159

s. 42, L3U 1951: 11 rskr 284).

Enligt nu gällande lantmäteriinstruktion den 3 december 1965 (nr 794)

består lantmäteriets förrättningsorganisation av distriktsenheter och specialenheter.

Chef för distriktsenhet är en distriktslantmätare. Chef för specialenhet

är en lantmätare. Specialenhet handlägger enligt lantmäteristyrelsens

förordnande i distriktslantmätarens ställe de förrättningar som faller inom

ramen för enhetens uppgifter. Enligt personalförteckning tjänstgör under

distrikts- och specialenhetscheferna i huvudsak lantmätare, ingenjörer och

kontorspersonal. Enligt lantmäteriinstruktionen får chef uppdra åt honom

underställd personal att självständigt handlägga förekommande tjänstegöromål.

Göromål som enligt gällande bestämmelser är förbehållna lantmätare

får dock anförtros endast åt lantmätare.

Enligt gällande arbetsordning bör den formella handläggningen av förrättning

i största möjliga utsträckning koncentreras till ett enda sammanträde

som inom ramen för gällande bestämmelser bör hållas på enhetens

expedition eller på kommunalkontor eller liknande lokal. Innan sammanträde

hålls skall förrättning förberedas i den omfattning som krävs för en

rationell och smidig förrättningshandläggning. Härvid kan såväl fältarbete

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

som förberedande underhandlingar äga rum, om detta bidrar till en totalt

sett förenklad handläggning. Regelmässigt skall förutsättningar av formell

natur, såsom äganderättsförhållanden, gällande fastighetsindelning och

byggnadsreglerande bestämmelser, klarläggas vid förberedelsearbetet. Vidare

bör handlingar och karta i största möjliga utsträckning färdigställas innan

förrättningen formellt avslutas.

Reglerna i FBLS om förrättningsman är olika för olika slag av förrättningar.

Tomtmätning och gränsbestämning enligt 2 kap. samt avstyckning

enligt 5 kap. skall verkställas av kommunalt anställd mätningsman eller,

om sådan inte finns, av person som förordnas av länsstyrelsen att tjänstgöra

som förrättningsman för tomtmätning resp. avstyckning (2 kap. 2 §,

5 kap. 2 §). Ägoutbyte och andra förrättningar enligt 6 kap. FBLS förrättas

av distrikt slant mätaren eller av kommunalt anställd mätningsman (6

kap. 2 och 12 §§). Beträffande arbetsorganisation finns vissa regler i kungörelsen

den 26 juni 1936 (nr 367) med vissa föreskrifter om mätningsväsendet

och fastighetsregisterväsendet i rikets städer (1936 års kungörelse) och

i ett av lantmäteristyrelsen i samråd med Svenska stadsförbundet utarbetat

normalförslag till instruktion för stadsingenjörer.

Lantmäteristyrelsens framställning år 1967

Som en bakgrund till vissa förslag om lagändringar tecknar styrelsen en

bild av lantmäteriets aktuella arbetsläge. Samhällsutvecklingen medför att

lantmäteriets tjänster efterfrågas i stegrad takt och arbetsbalansen stiger.

Genom de ständigt pågående ansträngningarna att rationalisera fastighetsbildningsverksamheten

har effektiviteten i inte ringa mån kunnat ökas. Detta

har dock inte kunnat ske i tillräcklig grad. Styrelsen anser det därför

nödvändigt att snara åtgärder vidtas som vid sidan av andra pågående ralionaliseringssträvanden

snabbt leder till en i väsentlig mån ökad effektivitet.

För att få en överblick över de medel av olika slag som kan tänkas stå

till förfogande med angivna syfte och för att kunna samordna dessa medel

har inom lantmäteristyrelsen upprättats en effektiviseringsplan. Arbetet

med att skapa och utnyttja effektiviseringsmedlen pågår.

På grund av fastighetsbildningslagstiftningens grundläggande betydelse i

lantmäteriverksamheten framstår det som klart att den höggradiga effektivitet

som måste eftersträvas inte kan uppnås med gällande bristfälliga lagstiftning.

Lantmäteristyrelsen uppmärksammar därför med stor tillfredsställelse

det pågående snabba lagrevisionsarbetet. I nuvarande arbetsmängds-

och arbetskraftssituation anser styrelsen emellertid nödvändigt

att vissa framträdande brister i lagstiftningen undanröjs utan avvaktan på

att den allmänna lagrevisionen fullföljs. Styrelsen begränsar sig därvid till

att framlägga förslag på två områden. Båda förslagen kan enligt styrelsens

mening — fastän de i och för sig är av ringa omfattning — få en avsevärd

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

effekt inom den allmänna fastighetsbildningsverksamheten, dvs. den verksamhet

för främst helårs- och fritidsbebyggelse som i kvantitativt hänseende

är helt dominerande.

Den fråga som lantmäteristyrelsen först tar upp gäller skyldigheten att

vid varje förrättning hålla sammanträde. Denna skyldighet utgör ett

allvarligt hinder mot rationella arbetsformer. Högskolebildad arbetskraft

tvingas till ofta tidskrävande och dyrbara resor som i stor utsträckning inte

fyller någon reell funktion. Ett slopande av denna skyldighet skulle

verksamt bidra till en effektivisering av verksamheten. Härigenom skulle

det nämligen bli möjligt att omfördela arbetsuppgifter mellan högskolebildad

personal och lantmäteriets ingenjörspersonal med i huvudsak mätningsteknisk

inriktning på sådant sätt att åt den senare skulle kunna anförtros

handläggning av fastighetsbildningsåtgärder i inte ringa mån. För att omfördelningen

skall få avsedd effektiviseringsverkan är det av betydelse att

åtgärden inpassas i sitt sammanhang så att hela exploateringsprocessen

från råmark till tomtmark, indelad i fastigheter, försedda och belastade med

erforderliga rättigheter och sammanknutna i samverkan för gemensamma

anläggningar e. d., kan fortgå så snabbt, totalt sett, som möjligt. En förenkling

av fastighetsbildningsåtgärd som ger ett ökat planarbete t. ex. skulle

lätt få negativ effekt. En tänkt förenkling bör inte heller genomföras så

att det blir svårare att få till stånd rationaliseringar i fråga om förfarandet

efter förrättningens avslutande, dvs. eventuell fastställelseprövning samt

domstolsför farandet.

Mot bakgrund av bl. a. dessa faktorer kan ett slopande av sammanträdestvånget

men ett bibehållande av nuvarande regler i övrigt göra det möjligt

att omfördela arbetsuppgifter på sådant sätt att ingenjörspersonalen kan

anförtros handläggningen av avstyckningar på förrättningsstället. Lantmätaren

behöver alltså inte resa till denna plats. Förrättningen kan sedan slutföras

på expeditionen med att lantmätaren meddelar ett avslutande beslut

— en »fastställelse» om man föredrar att uttrycka det så. Detta beslut bör

avges efter föredragning av den handläggande ingenjören. Om ett stort antal

förrättningar föredras i ett sammanhang, kommer tiden för varje ärende

att bli liten. Lantmätaren bör granska ärendet från plansynpunkt och

med hänsyn till rättsliga aspekter. Enstaka ärenden som inte godtas kan

läggas åt sidan för fördjupad utredning. Om ett sådant förfarande tillämpas

på ändamålsenligt sätt synes man vinna goda effektiviseringsbefrämjande

fördelar utan att få några negativa verkningar.

Ett slopande av sammanträdestvånget vid avstyckning öppnar möjlighet

för ett förfarande som innebär att ingenjör med mätningsteknisk utbildning

får ett mera självständigt ansvar också för kartans upprättande.

Enligt styrelsens mening bör sammanträdestvånget slopas inte bara i

fråga om avstyckningar utan även när det gäller ägoutbyte och andra förrättningar

enligt 20 kap. JDL.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Det andra förslaget avser ägokravsjämkning vid ägoutbyte och

laga skifte. Styrelsen anser att en fastighet genom överenskommelse bör

kunna minskas utöver den nu tillåtna gränsen. En ändring med denna innebörd,

som är lagtekniskt enkel att åstadkomma, skulle utan tvekan få en

väsentlig arbetsrationaliserande effekt. Denna skulle komma samhällsbyggnadsprocessen

tillgodo, inte minst för ett snabbt genomförande av

stadsplan och byggnadsplan. Även verksamheten för rationalisering av jordbruk

och skogsbruk skulle i hög grad underlättas. Sålunda skulle den skogliga

rationaliseringen kunna fortgå i smidiga former. Det nu mycket omständliga

förfarandet med särskilda avstyckningar och sammanläggningar

som måste komplettera varje laga skifte eller större ägoutbyte i storleksrationaliserande

syfte skulle därigenom kunna undvikas.

Beträffande den lagtekniska utformningen hänvisar lantmäteristyrelsen

först till vissa bestämmelser i förslaget till FBL, nämligen

4 kap. 11 § första stycket tredje och fjärde punkterna. Dessa bestämmelser

innebär att sammanträde inte skall vara obligatoriskt vid fastighetsbildningsförrättning.

Vidare hänvisas till 5 kap. 18 §, som innebär att fastighet

genom fastighetsreglering i vissa fall kan minskas i omfattning utöver den

eljest tillåtna gränsen. I gällande lag bör ändringarna enligt lantmäteristyrelsens

mening redaktionellt tillgå så, att bestämmelser om möjlighet

att handlägga förrättning utan sammanträde i vissa fall införs i anslutning

till 19 kap. 5—7 §§ och 20 kap. 6 § JDL och att hänvisning till den nya

bestämmelsen i 19 kap. JDL sker i 5 kap. 2 § FBLS. Vid laga skifte synes

problemet inte bli aktuellt och 3 kap. JDL är dessutom så uppbyggt att en

lagändring där skulle vara svårgenomförbar. I fråga om ägokravsjämkningen

i frivilligfallen synes enklast att upphäva bestämmelserna i 8 kap.

4 § första stycket sista punkten och i 13 kap. 2 a § första stycket sista

punkten JDL.

I fråga om ägoutbyte tillägger lantmäteristyrelsen att det skulle vara värdefullt

med ett uttalande i motiven om att hinder inte föreligger att fastighet

vid omreglering får ersättning för avstådd mark enbart i pengar. Ett

sådant förfarande har i praktiken, med hänsyn till den väsentligt arbetsbesparande

effekten, inom vissa gränser och under vissa villkor fått tämligen

stor omfattning. Det är angeläget att detta förfarande sanktioneras och

att det kan erhålla en vidgad tillämpning.

Iett särskilt yttrande till lantmäteristyrelsens protokoll utvecklar

överingenjören R. Magnusson vissa synpunkter på frågan hur omfördelningen

av arbetsuppgifter mellan högskoleutbildad personal och ingenjörer

lämpligen bör lösas. Enligt Magnussons mening bör — utöver vad som

kan uppnås genom slopande av sammanträdestvånget ■— öppnas möjlighet

att utse ingenjör att i distriktslantmätares ställe helt eller till viss del verkställa

sådana förrättningar enligt JDL, som distriktslantmätaren överlämnar

åt ingenjören. Denne skulle i sådant fall fungera som förrättningsman.

opaginerad Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Förslaget till FBL

Beträffande ägokravsj ämkning har en redogörelse för förslaget

till FBL lämnats vid behandlingen av förslagen till lagstiftningsåtgärder för

Kopparbergs län.

Som bakgrund till behandlingen av frågan om sammanträde kan

följande nämnas om innehållet i förslaget till FBL.

Formerna för handläggning av fastighetsbildningsförrättning regleras i

4 kap. 11 §. Huvudregeln är att förrättning skall handläggas vid sammanträde

med sakägarna (första stycket första punkten). Från denna huvudregel

upptar förslaget emellertid vissa undantag. Sålunda skall vissa delar

av en förrättning få handläggas utan samband med sammanträde, nämligen

åtgärder av förberedande art, tekniska göromål samt sådan handläggning

som uteslutande innefattar meddelande av beslut (andra punkten). Med

beslut avses t. ex. beslut att avsluta förrättning. Vidare skall förrättning få

handläggas helt utan sammanträde om stridiga intressen inte förekommer

i saken (tredje punkten). Denna regel är enligt motiven avsedd att tillämpas

när delade meningar om fastighetsbildningens genomförande inte föreligger

mellan sakägarna och åtgärden funnits inte strida mot allmänt intresse.

Regeln förutsätts få sin största betydelse vid sammanläggningar

samt vid avstyckningar, särskilt inom detaljplanerade områden. Slutligen

föreslås att sammanträde inte skall vara nödvändigt i fall då det är uppenbart

att fastighetsbildning inte kan tillåtas (fjärde punkten). Regeln avser

fall då det föreligger uppenbart sakligt hinder mot den sökta åtgärden. Även

fråga om avvisning av ansökan på formella skäl, t. ex. sökandens bristande

behörighet, skall kunna behandlas utan sammanträde, men detta avses följa

redan av undantagsregeln i andra punkten om handläggningen av förberedande

åtgärder.

Om kallelse till och handläggning vid sammanträde upptar förslaget

i likhet med gällande rätt åtskilliga föreskrifter. Meddelas beslut utom sammanträde

och utan samband med förrättningens avslutande och får särskild

talan föras mot beslutet, skall underrättelse om beslutet omedelbart med

posten avsändas till de besvärsberättigade (4 kap. 14 § tredje stycket). Beslutet

skall innehålla fullföljdshänvisning (andra stycket). Rådplägning

med sakägarna bör oavsett handläggningsformen äga rum vid fullgörandet

av vissa göromål under förrättningen, nämligen i samband med utredning

av förutsättningarna för fastighetsbildningen, utarbetande av fastighetsplan,

verkställande av tekniska göromål samt utförande av värderingar (4 kap.

25 §). Förordnas inte vid sammanträde om förrättnings avslutande skall

lantmätaren meddela beslut därom på dag som angetts vid sammanträde

eller om vilken sakägarna underrättas genom skriftligt meddelande eller

i annan vid sammanträde beslutad ordning (4 kap. 29 § andra stycket). Från

det förrättningen avslutats och intill utgången av besvärstiden skall de

handlingar eller de uppgifter i övrigt som behövs för att fullständig känne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

dom om förrättningsresultatet skall kunna inhämtas finnas att tillgå hos

lantmätaren (4 kap. 31 §).

Någon särskild regel om när förrättning skall anses ha blivit påbörjad

föreslås inte.

Protokoll skall enligt förslaget föras av lantmätaren för varje förrättning

(4 kap. 13 §). Skyldigheten att föra protokoll är inte beroende av om förrättningen

handläggs med eller utan sammanträde. Protokollets innehåll begränsas

till förrättningsmännens beslut och vad som i övrigt kan antas bli

av betydelse vid fullföljd till domstol eller eljest anses böra bevaras för framtiden

och inte på annat sätt upptagits i förrättningshandlingarna.

I stort sett uppställs i förslaget inte några krav på att överenskommelser,

som sakägarna träffar i olika frågor vid förrättning, skall avfattas i viss

form. Motsvarighet till nuvarande regler om skriftlig förening saknas alltså.

För ett par särskilda fall uppställs krav på skriftlig form för överenskommelse

eller samtycke, men gode män eller lantmätare skall därvid inte bestyrka

handlingen, såsom fallet är med förening enligt gällande rätt.

Vill sakägare göra jäv mot förrättningsman, skall han enligt förslaget

framställa invändning därom då han första gången för talan i ärendet sedan

han fick kännedom om att förrättningsmannen tjänstgör eller om att

den till grund för jävet åberopade omständigheten föreligger. Underlåter

sakägare att framställa jävsinvändning vid nu angivna tid förfaller hans

rätt att göra jäv (4 kap. 7 § andra stycket). De salunda föreslagna bestämmelserna

är utformade i nära överensstämmelse med vad som gäller om

jävsinvändning mot domare enligt rättegångsbalken (4 kap. 14 § andra

stycket).

Som fullfölj dsmedel för sakägare anvisar förslaget enbart besvär (16 kap.

1—4 §§). Motsvarighet saknas till nuvarande underställning till ägodelningsrätt

av vissa frågor vid fastighetsbildning, såsom frågor om äganderätt

och om tillstånd till avstyckning och laga skifte.

Beträffande förrättningsmannainstitutionen innebär förslaget inte några

väsentliga ändringar. Till skillnad från gällande lag upptar emellertid förslaget

en bestämmelse som ger förrättningsmannen möjlighet att uppdra

åt underställd befattningshavare att självständigt utföra vissa delar av

en förrättning, nämligen tekniska göromål och åtgärder av förberedande art

(4 kap. 1 § första stycket sista punkten).

Remissyttrandena

Lantmäteristyrelsens framställning tillstyrks eller lämnas huvudsakligen

utan erinran i nästan alla remissyttranden. Endast tre remissinstanser är

negativa eller tveksamma i någon huvudfråga men denna inställning grundas

i två fall enbart på tvivel om lämpligheten av att nu genomföra en partiell

reform.

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

I flera yttranden betonas att en eftersläpning i fastighetsbildningsverksamheten

medför stora olägenheter för både samhället och de enskilda.

Lantbruksstyrelsen framhåller att rationaliseringsverksamheten hämmas

och bankinspektionen nämner de hinder för fastighetsbelåning och rationell

byg§nadsverksamhet som ett dröjsmål med fastighetsbildningsåtgärder kan

medföra. Även Svenska sparbanksföreningen framhåller fastighetsbildningsverksainhetens

betydelse för kreditfrågorna.

Flera remissinstanser tar upp frågan om lämpligheten av att nu göra

partiella reformer på fastighetsbildningslagstiftningens område. Hovrätten

för Nedre Norrland framhåller att frågan måste bedömas mot bakgrund av

hur länge det beräknas dröja innan en helt ny lagstiftning träder i kraft.

Vad lantmäteristyrelsen anfört om nödvändigheten av snara åtgärder för att

komma till rätta med arbetsbalansen inom lantmäteriet är enligt hovrätten

värt allt beaktande. Om lantmäteriets kapacitet i väsentlig mån kan höjas

genom att brister i lagstiftningen undanröjs och den nya fastighetsbildningslagen

inte anses kunna avvaktas, torde de betänkligheter som kan anföras

mot reformer av den nu föreslagna karaktären få vika. Eif oeftergivligt villkor

bör dock vara att ändringarna inte innebär avsteg från de grundläggande

principer på vilka den gällande lagstiftningen vilar. Sammanfattningsvis

anför hovrätten att den inte anser sig böra motsätta sig att gällande bestämmelser

om avstyckningsförrättning ändras i huvudsaklig överensstämmelse

med lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsens framställning i övrigt

bör däremot inte föranleda någon omedelbar lagstiftningsåtgärd.

Föreningen Sveriges häradshövdingar instämmer i önskemålet att fastighetsbildningsverksamheten

effekliviseras och föreliggande balanser avarbetas

men ställer sig något tveksam till förslaget att nu tillgripa partiella

reformer. Det måste i varje fall anses vara viktigare att med all makt påskynda

lagstiftningsarbetet och delreformer bör inte på något sätt få verka

fördröjande på detta. Tveksamheten beror delvis på att det enligt föreningen

inte är lätt att överblicka de reella verkningarna av dylika partiella reformer.

Sveriges lantmätare förening och RLF ansluter sig till lantmäteristyrelsens

uppfattning att läget kräver reformer utan avvaktan på den mera genomgripande

översynen av lagstiftningen om fastighetsbildning.

Förslaget till ändrade regler om sammanträde stöds nästan genomgående.

Några remissinstanser vill dock begränsa reformen till avstyckningar

eller vissa typer av avstyckningar. I andra remissyttranden förordar

man i stället att reformen vidgas utöver vad lantmäteristyrelsen föreslagit.

Ett par remissinstanser ifrågasätter om inte den av lantmäteristyrelsen

åsyftade arbetsfördelningen vid förrättningshandläggning i stort sett kan

uppnås utan att sammanträdestvånget slopas, nämligen genom att man utnyttjar

den år 1953 i 3 kap. 5 a § JDL införda möjligheten att hålla sammanträde

på annan plats än där jorden är belägen.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Hovrätten för Nedre Norrland anser, som redan nämnts, att reformen bör

begränsas till avstyckningsförrättningarna. Enligt hovrättens mening är det

mindre lämpligt att göra ändringar berörande de särskilda jorddelningsinstitut

som regleras i 20 kap. JDL. De har både reellt och lagtekniskt så nära

samband med de bestämmelser som gäller motsvarande jorddelningsformer

i samband med laga skifte, att det inte gärna kan komma i fråga att beträffande

dem införa regler som avviker från dem som gäller vid laga skifte. Det

kan också ifrågasättas om behovet av omedelbara åtgärder i rationaliseringssyfte

här är så framträdande. Vad åter angår avstyckningsinstitutet är detta

till sin natur och till sin lagtekniska utformning så pass fristående från

övriga fastighetsbildningsformer, att en särreglering bör kunna ske utan

större svårigheter. Den bristande konsekvens mellan avstyckningsreglerna

och bestämmelserna om övriga fastighetsbildningsformer som skulle följa

av en på detta sätt begränsad reform torde med tanke på avstyckningsinstitutets

fristående natur kunna tolereras under en övergångstid. Från rationaliseringssynpunkt

synes också syftet med lantmäteristyrelsens framställning

bli tillgodosett i väsentlig mån, även om de föreslagna förenklingarna

begränsas till avstyckningsreglerna. Ser man till antalet förrättningar inom

lantmäteriet, utgörs de till övervägande del av avstyckningar. Det vill därför

synas som om betydande rationaliseringsvinster skulle kunna utvinnas

genom förenklingar i förrättningsförfarandet beträffande detta institut.

Lantbruksstijrelsen framhåller att den högre personalens möjligheter att

i önskvärd omfattning ägna sig åt planering och genomförande av mera omfattande

fastighetsbildningar begränsas genom att högt kvalificerade tjänstemän

nu är upptagna av handläggningen av ett stort antal rutinmässiga avstyckningsförrättningar,

som måste ges hög prioritet på grund av sin nyckelställning

i bostadsproduktionen. Detta förhållande försvårar rationaliseringsverksamheten.

Det kan även medföra att lantbruksnämnderna nödgas

att acceptera enklare lösningar i fall, då mera genomgripande ägoregleringar

vore önskvärda. Lantbruksstyrelsen tillstyrker därför i princip de föreslagna

åtgärderna. Även om de avses skola komma i fråga endast för den

allmänna fastighetsbildningsverksamheten avseende främst helårs- och fritidsbebyggelse

torde de få en avsevärd effekt. Slopandet av sammanträdestvånget

och delegering av handläggningsförfarandet till ingenjörer med mätningsteknisk

utbildning bör kunna tillämpas även vid vissa fastighetsbildningsåtgärder

för jord- och skogsbrukets yttre rationalisering. Styrelsen

avser här fall, då lantbruksnämnderna säljer delar av fastigheter som tillskottsmark.

Den försålda marken är då i regel gravationsfri och den jordpolitiska

bedömningen är redan gjord i närvaro av överlantmätaren, som

numera ingår som ledamot i lantbruksnämndens strukturdelegation. Delegering

bör också kunna komma i fråga vid enklare fastighetsbildningsåtgärder

som skall utföras enligt planer som föredragits och godkänts inom

rationaliseringsorganet i närvaro av överlantmätaren.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Rikets allmänna kartverk understryker att det från synpunkten att utgivna

kartor så nära som möjligt skall täcka det faktiska tillståndet i fastighetsbildningsavseende

är eftersträvansvärt att det formella fastighetsbildningsförfarandet

sker snabbt och att väntetider elimineras. Arbetet därmed

bör enligt kartverkets mening rationaliseras så mycket som möjligt och

en smidig överflyttning av vissa funktioner mellan lantmäteriutbildad personal

och ingenjörspersonal torde därvid vara en viktig förutsättning. Huruvida

det ena eller andra alternativet är mer befrämjande för detta syfte

undandrar sig kartverkets bedömande men verket ifrågasätter om slopandet

av sammanträdena — som i och för sig dock öppnar en smidig möjlighet

för eventuellt berörda att låta sig avhöra — verkligen är en förutsättning

för att en överlåtelse av vissa uppgifter på ingenjörspersonal skall kunna

komma till stånd. Också Svenska stadsförbundet tvekar om nödvändigheten

av att slopa sammanträdestvånget för att nå den avsedda effekten. Förbundet

syftar på de möjligheter som finns att hålla sammanträde på annan plats

än där fastigheten är belägen. Lantmäteristyrelsens förslag föranleder emellertid

ingen erinran från förbundets sida.

Enligt Svenska bankföreningens mening synes reformen ha en så begränsad

räckvidd att den inte medför några risker för fastighetskreditgivningen.

Det är emellertid angeläget att den ansvarige lantmätaren vid sin prövning

av föredragna ärenden ägnar särskild uppmärksamhet åt behovet av skydd

för sådana intressenter som inte redan enligt lag är att betrakta som omedelbara

sakägare. Inte heller sparbanksföreningen ser några allvarliga olägenheter

med förslaget, åtminstone inte vid enkla avstyckningar. Det kan

emellertid befaras, att lantmäteriorganisationens service åt allmänheten

kommer att försämras om sammanträdestvånget i vissa fall slopas. Den

rådgivning i lagfarts-, intecknings-, byggnadslovs- och andra liknande frågor

som förrättningslantmätaren mycket ofta ger sakägarna just vid sammanträdet

är värdefull och uppskattad. Det är vidare synnerligen angeläget

att förenkling av fastighetsbildningsåtgärderna inte medför ökat planarbete.

Den flerstädes redan existerande eftersläpningen i planarbetet förorsakar

ofta längre väntetider än fastighetsbildningsåtgärden. Föreningen

mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution tillstyrker livligt

det föreslagna slopandet av sammanträdestvånget. Den omfördelning av

arbetsuppgifter, som förslaget syftar till, kan säkerligen höja effektiviteten

och nedbringa arbetsbalansen inom lantmäteriet. Detta ligger helt i linje

med bl. a. fastighetskreditväsendets intresse.

RLF anser att den delegering som ett slopande av sammanträdestvånget

möjliggör kan verksamt bidra till en snabbare handläggning i de fall,

där inga motstridiga intressen förekommer. Dessa är ju de övervägande

till antalet. Den betydligt förbättrade utbildning ingenjörskåren numera

erhåller och det förhållandet, att förrättningarna inte avslutas förrän

lantmätaren godkänt vidtagna åtgärder, innebär att förfarandet ej torde

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

vara till men för rättssäkerheten. Genom den översiktliga kartläggning,

inventering och planläggning som numera sker i olika sammanhang och

med hjälp av införskaffade upplysningar rörande belägenhet och omfattning

in. in. av sökt förrättning kan i de allra flesta fall dennas svårighetsgrad

avgöras på tjänsterummet. I samband med delegeringen kan lantmätaren

därför lämna sådana råd och anvisningar att risken för dubbelarbete

och fördröjning undviks.

Lantmätareföreningen tillstyrker de föreslagna ändringarna men anser

att samma regler bör gälla också beträffande tomtmätning. En sådan ändring

skulle medföra att delreformen får full effekt i fråga om de mest frekventa

förrättningarna. De föreslagna reglerna om sammanträde skulle enligt

föreningens mening främja ett arbetssätt inom fastighetsbildningen, som

väl ansluter sig till vad som tillämpas inom de flesta andra offentliga och

enskilda verk, institutioner och företag. De skulle också vidga möjligheterna

till ett rationellt och effektivt utnyttjande av olika personalkategoriers kompetens

och kapacitet. Förutsättningarna för delegation av arbetsuppgifter

skulle öka och hela kåren av ingenjörer utan högskoleutbildning men med

praktisk erfarenhet skulle med ökad grad av självständighet kunna ta del

i förrättningshandläggningen.

Svenska kommunal-tekniska föreningen framhåller, att man inom det

kommunala mätnings- och fastighetsbildningsväsendet redan nu i betydande

omfattning arbetar i former, som mycket nära överensstämmer med de

av lantmäteristyrelsen nu aktualiserade, fastän man av formella skäl givetvis

måste hålla och redovisa förrättningsammanträden i anslutning till

gällande föreskrifter. Förrättningssammanträdena innebär för de kommunala

fastighetsbildningsorganen inte alls samma belastning från arbets-,

tids- och kostnadssynpunkt som för de statliga organen i deras verksamhet

på landsbygden. Detta sammanhänger bl. a. med att de kommunala organen

i regel har korta och föga tidskrävande resor till förrättningsställena

och större möjligheter att samordna förrättningssammanträdena för ett ofta

rätt betydande antal förrättningar. Städernas bättre beredskap i fråga om

kart- och utredningsunderlag har också sin betydelse i detta sammanhang.

Föreningen tillstyrker emellertid lantmäteristyrelsens förslag och förordar

att de nya bestämmelserna görs tillämpliga också på tomtmätning. Föreningen

påpekar att större delen av de fastigheter, som årligen tillkommer

för bebyggelse inom rikets mera koncentrerade tätorter, bildas såsom tomter

i anslutning till bestämmelserna i FBLS. En stor del av tomtmätningsförrättningarna

lämpar sig väl för ett delegeringsförfarande och ett eftergivande

av det obligatoriska kravet på sammanträde enligt samma principer

som lantmäteristyrelsen föreslagit för avstyckningsförrättningar.

Lantmäteriets ingenjörsförening anser att lagändringar i syfte att effektivisera

fastighetsbildningsverksamheten bör genomföras i betydligt större

utsträckning än lantmäteristyrelsen föreslagit.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Sveriges kommunala mätningsteknikers förening har inte något att erinra

mot styrelsens förslag.

Den enda remissinstans som i sak går emot förslaget att slopa sammanträdestvånget

är Sveriges fastighetsägareförbund. Förbundet påpekar, att

det i sitt yttrande över förslaget till FBL bestämt motsatte sig tanken att

fastighetsbildande åtgärder såsom avstyckning skulle få äga rum utan sammanträde.

Förbundet framhöll då bl. a. att en förrättning utan sammanträde

med vederbörande sakägare medför risker för missförstånd och därav

föranledda rättsförluster för enskild part. För den enskilde sakägaren måste

förrättningsmannens kunskaper och erfarenheter vara av så stort värde, att

ett sammanträde inför förrättningsmannen måste framstå som ett nödvändigt

led i fastighetsbildningen. Förbundet har inte funnit skäl att frångå sin

tidigare redovisade inställning. Förbundet kan inte heller dela uppfattningen

att skyldigheten att hålla sammanträde skulle allvarligt hindra rationella

arbetsformer. Sammanträdet måste i stället anses vara en nödvändig förutsättning

för att förrättningsmannen skall kunna få en uppfattning om

den enskilde fastighetsägarens problem och önskemål, som aktualiseras vid

en avstyckning. Den försämrade service som förslaget innebär kan inte godtas.

Den lagtekniska utformningen av lagreglerna om sammanträde

behandlas utförligt av hovrätten för Nedre Norrland som därvid anför

bl. a.

I fastighetsbildningskommitténs förslag (4 kap. 11 § med motiv s. 236)

har---den huvudregeln uppställts, att förrättning skall handläggas vid

sammanträde med sakägarna. Härifrån har dock åtskilliga undantag föreslagits.

Sålunda får åtgärder av förberedande art och tekniska göromål

företagas utan samband med sammanträde. Detsamma är fallet med sådan

handläggning som endast innefattar meddelande av beslut. Dessa eftergifter

från huvudregeln om sammanträde torde till en del ligga i sakens natur

och endast innebära ett konfirmerande av vad som redan tillämpas. Om

endast reglerna om avstyckningsförrättning nu omarbetas torde emellertid

angivna bestämmelser inte böra inarbetas i lagen. Om så skedde skulle därav

kunna föranledas det icke åsyftade motsatsslutet att en sådan ordning

inte skulle få tillämpas vid andra förrättningar än avstyckning. I fastighetsbildningskommitténs

förslag har emellertid intagits ytterligare ett undantag.

Enligt förslaget får nämligen förrättningen handläggas utan sammanträde,

om stridiga intressen inte förekommer i saken. I nu förevarande sammanhang

torde en lagändring böra begränsas till ett stadgande av detta innehåll.

Stadgandet bör inarbetas i 19 kap. 5 § JDL. Där bör också intas en föreskrift

om skyldighet för lantmätaren att underrätta sakägare och andra besvärsberättigade

om beslut som inte fattas vid sammanträde (jfr 14 § sista stycket

och 29 § andra stycket fastighetsbildningskommitténs förslag). Till dessa

nya bestämmelser bör hänvisning ske i 5 kap. 2 § fjärde stycket FBLS.

Utöver dessa lagändringar torde lämpligen anvisningar till ledning för förrättningsmännen

böra utfärdas av lantmäteristyrelsen rörande vissa typfall,

där sammanträde synes kunna underlåtas, vilka anvisningar åtminstone

till dess närmare erfarenheter vunnits torde kunna anknytas till vad fastighetsbildningskommittén

anfört i motiven till sitt förslag.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Om sålunda möjlighet öppnas att handlägga vissa enklare avstyckningsförrättningar

utan att sammanträde hålles torde härav föranledas visst

tillägg till bestämmelserna i 19 kap. 7 § andra stycket JDL och 5 kap. 3 §

FBLS, utvisande att vad där är stadgat om kallelse till förrättning endast

skall gälla förrättning som handlägges vid sammanträde.

Förutsättningen att stridiga intressen inte föreligger torde enligt häradshövdingeföreningen

i första hand avse att tvister inte föreligger mellan sakägare.

Sådana stridiga intressen är ovanliga när det gäller avstyckning och

skall, om de inte kan biläggas, underställas ägodelningsrättens prövning.

Däremot är det inte ovanligt, att viss divergens föreligger mellan sakägarens

förstahandsönskemål rörande det sätt, varpå avstyckningen skall verkställas,

och förrättningsmannens bedömning av vad som kan tillåtas enligt

gällande lagstiftning. Dylika divergenser, som kan ha mycket olika intensitet,

avses emellertid knappast med uttrycket stridiga intressen. I dessa fall

är sakägaren i princip den bestämmande, eftersom avstyckning inte får ske

annat än i enlighet med sakägarens anvisning. I praktiken är emellertid lantmätarens

ställning mycket stark, eftersom en prövning av frågan inför ägodelningsrätten

är en omständlig och tidskrävande procedur och sakägaren

därför vanligen låter sig nöja med vad förrättningsmannen anser sig kunna

godta. Enligt föreningens mening är det mycket angeläget, att dylika diskussioner

förs mellan sakägaren och förrättningsmannen, inte med teknikern.

I annat fall riskerar man att teknikern, för att inte behöva befara att

förrättningen inte godtas av förrättningsmannen, pressar sakägarens önskemål

ytterligare. Det är vidare viktigt att sakägarens önskemål om hur avstyckningen

skall verkställas (eventuellt i den jämkade form som framkommit

efter diskussionen med förrättningsmannen) klart fastställs i någon

handling som upprättas före förrättningens avslutande. Det bör nämligen

stå fullt klart för sakägaren, att det är hans egna önskemål som effektueras

vid förrättningen.

Kommunal-tekniska föreningen understryker angelägenheten av att det

i den nya lagtexten eller i kommentarer till densamma klart kommer till

uttryck, att sammanträde med sakägarna måste hållas av förrättningsmannen

i alla tvistiga och tveksamma fall samt att lämpliga garantier skapas

för att alla berörda sakägare får möjlighet att framlägga synpunkter beträffande

en förrättning inför förrättningsmannen om de finner detta erforderligt.

Hovrätten för Nedre Norrland understryker, att det är önskvärt att frågan

om hinder mot avstyckningen prövas snarast möjligt, så att utredning i andra

hänseenden inte sker i onödan och att inte något av verkställighetskaraktär

— t. ex. upprättande av karta och markering av gränser — företas dessförinnan.

Detta ligger med tanke på kostnaderna inte blott i sakägarnas

utan även i det allmännas intresse. Det synes därför angeläget att den i 19

kap. JDL angivna ordningen iakttas, så att prövningen av den ifrågasatta

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Moj:ts proposition nr 167 år 1967

avstyckningens tillåtlighet äger rum först och att åtgärder av verkställighetsnatur

inte företas förrän det har klarlagts att avstyckningen kan tillåtas.

Enligt hovrätten har lantmäteristyrelsen inte klargjort, om och i vad

mån den omfördelning av arbetsuppgifter mellan lantmätare och ingenjörer,

som enligt styrelsen skulle kunna ske om sammanträdestvånget slopas,

avses kunna ske utan ändringar i lag. I frågan om avgränsningen av ingenjörernas

behörighetsområde ansluter sig hovrätten till 4 kap. 1 § i förslaget

till FBL. Detta innebär att lantmätaren skall få överlåta åt underställd

personal att självständigt fullgöra göromål av teknisk och förberedande art.

Om en reform av denna innebörd anses böra genomföras nu, bör den emellertid

avse enbart avstyckningar.

De remissinstanser som ställt sig positiva till slopandet av sammanträdestvånget

vid avstyckningar intar i allmänhet en liknande ståndpunkt även

till förslaget om en ändring av reglerna om ägokravsj ämkning.

Hovrätten för Nedre Norrland anser emellertid att Iantmäteristyrelsens förslag

i denna del inte bör föranleda någon omedelbar åtgärd. Tveksamhet i

frågan huruvida ändamålet motiverar en partiell reform kommer till uttryck

i ytterligare ett par yttranden.

Hovrätten för Nedre Norrland anför att det torde vara obestridligt att en

sådan reform som den föreslagna skulle medföra betydande fördelar. Genom

vidgade möjligheter till ägoulbyte och ägokravsj ämkning skulle omregleringar

och ändringar i fastighetsindelningen i storleksrationaliserande syfte

i hög grad förenklas och underlättas. Reformen är emellertid av genomgripande

karaktär och av stor principiell betydelse. Den omfattande avtalsfrihet

som i hithörande avseenden föreslås av fastighetsbildningskommittén

(se 5 kap. 18 §) får ses som ett led i kommitténs strävanden att tillskapa

enklare och smidigare instrument i den allmänna rationaliseringsverksamheten

och utgör på sitt sätt ett naturligt komplement till övriga regler

rörande det nya fastighetsbildningsinstitutet fastighetsreglering. Det

obegränsade ägoutbytets samband med fastighetsbildningskommitténs förslag

i övrigt ger hovrätten anledning att starkt ifrågasätta lämpligheten av

att bryta ut detta institut till särskild behandling. Härtill kommer att en

reform med det av lantmäteristyrelsen angivna syftet torde vara en något

mer komplicerad lagstiftningsåtgärd än vad styrelsens förslag ger vid handen.

Det lär inte vara möjligt att såsom styrelsen föreslår endast slopa

nu gällande restriktioner. Därutöver torde — såsom skett i fastighetsbildningskommitténs

förslag — vara nödvändigt att införa vissa bestämmelser

för att nå överensstämmelse med reglerna om fastighetsköp.

Lantmäteristyrelsens förslag tillstyrks utan närmare motivering av bl. a.

stadsförbundet och lantmätareföreningen. Lantbruksstyrelsen anser att ökade

möjligheter till ägokravsj ämkning i många fall bör kunna komma till

användning vid storleksrationalisering. Den jordpolitiska kontrollen i sam
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

band med ägokravsjämkning vid frivilligt ägoutbyte bör enligt lantbruksstyrelsens

mening principiellt anordnas på liknande sätt som prövningen

av markförvärv genom köp.

Kreditgivarnas intressen uppmärksammas i flera remissyttranden. Bankföreningen

har ingenting att erinra mot förslaget under förutsättning att

reglerna till inteckningshavarnas skydd i 8 kap. 4 § andra stycket och 13

kap. 2 a § andra stycket JDL behålls oförändrade och att oskadlighetsprövningen

alltid kommer att verkställas av den ansvarige lantmätaren med

beaktande av de tolkningsanvisningar som lämnats vid bestämmelsernas

tillkomst. Sparbanksföreningen har i princip ingenting att erinra mot att

ägoutbyte i större utsträckning än hittills används i stället för det även

från kr editgi var synpunkt mera omständliga förfarandet med avstyckningar

och sammanläggningar. Föreningen framhåller emellertid att varje uppmjukning

av de likvid- och ersättningsregler som gäller för ägoutbyte liksom

den av lantmäteristyrelsen önskade legaliseringen av ensidigt ägoutbyte

måste åtföljas av lagändringar om t. ex. oskadlighetsprövning och medgivanden

från rättsägarnas sida för att säkerställa kreditgivarintressena.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution

påpekar att den föreslagna lagändringen innebär, att det inteckningshavarskydd

som f. n. föreligger i form av en tioprocentsregel helt skulle försvinna.

Det skulle i stället ankomma på lantmäterimyndigheten att, så att säga över

hela fältet, verkställa den känsliga oskadliglietsprövningen beträffande inteckningshavares

säkerhet. Ombudsmansföreningen måste med yttersta

skärpa reagera mot en sådan ordning. Föreningen kan acceptera den föreslagna

utvidgningen bara i kombination med en bestämmelse att inteckningshavares

medgivande ovillkorligen måste inhämtas, så snart den gällande

tioprocentsgränsen överskrids.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser att i fall, då kombination av avstyckningar

och sammanläggningar måste tillgripas i stället för ägoutbyte,

arbete och kostnader uppkommer som särskilt när det gäller mindre arealer

knappast står i proportion till syftet med åtgärderna. Föreningen tillstyrker

därför förslaget men framhåller angelägenheten av att inteckningshavarnas

rätt tillvaratas. Det bör närmare prövas om nuvarande regler angående underrättelse

till inteckningshavarna om det ifrågasatta ägoutbytet är tillräckliga,

när detta kan leda till en mera avsevärd minskning av inteckningsunderlaget.

Fastighetsägareförbundet finner det något tveksamt om en ändring beträffande

en så sparsamt förekommande förrättningsform som frivilligt

ägoutbyte skulle kunna tillmätas en väsentligt arbetsrationaliserande effekt.

Förslaget måste nämligen anses förutsätta, att kreditsynpunkterna ägnas

särskild uppmärksamhet vid förrättningen. Förbundet motsätter sig emellertid

inte förslaget. Häradshövdingeföreningen anser att man kan efterge

restriktionerna i fråga om avvikelse från full tilldelning under förutsättning

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

att samtliga berörda sakägare — såväl fastighetsägare som innehavare av

begränsade sakrätter — medger åtgärden. Härigenom skulle ägoutbytet

kunna i större utsträckning fullgöra den funktion som avses med det föreslagna

institutet fastighetsreglering. Emellertid bör det tillses, att denna

form inte används för andra ändamål än en reglering i rationaliseringssyfte.

Om begränsningen till 10 % upphävs synes det också kunna ifrågasättas

om inte skyddet för inteckningshavare bör utbyggas. Nuvarande regler

innehåller inte något hänsynstagande till förhållandena, när en inteckning

belastar flera fastigheter. Om den utgående ersättningen är avsevärd i

förhållande till fastighetens värde synes nedsättning för fördelning enligt

utsökningslagens regler böra göras obligatorisk, såvida inte medgivanden i

samma omfattning som vid relaxation kan presteras.

Departementschefen

Samhällsutvecklingen gör att fastighetsbildningsorganen blir allt hårdare

belastade. Jag torde inte i detta sammanhang behöva gå närmare in på

orsakerna och verkningarna. Jag vill bara peka på storleksrationaliseringen

beträffande mark för jord- eller skogsbruk, de snabba förändringarna i fråga

om befolkningens bosättning, fritidsbebyggelsen och det alltmer framträdande

behovet av samverkan mellan fastigheter. Den ökade belastningen

har delvis kunnat mötas genom olika rationaliseringar av fastighetsbildningsverksamheten

bl. a. genom delegering av arbetsuppgifter från högskoleutbildad

personal till ingenjörs- och kontorspersonal. Gällande organisation

och lagstiftning lägger emellertid vissa hinder i vägen för en fortsatt rationalisering.

Beträffande organisationen har ett utredningsarbete inletts genom

särskilda sakkunniga som tillkallats av chefen för jordbruksdepartementet

enligt bemyndigande den 17 december 1965. I fråga om lagstiftningen

är det grundläggande utredningsarbetet helt avslutat genom det förslag

till lag om fastighetsbildning som lagts fram av fastighetsbildningskommittén.

I sin nu aktuella framställning har lantmäteristyrelsen tagit upp frågan

om vissa partiella reformer inom fastighetsbildningslagstiftningens område.

Styrelsen anser att de föreslagna reformerna har så stor rationaliseringseffekt

att de bör genomföras trots det pågående arbetet med en ny fastighetsbildningslag.

Förslagen avser ett slopande av dels sammanträdestvånget

vid avstyckning och vid förrättning enligt 20 kap. JDL, dels procentgränsen

för frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte.

Som jag framhållit i samband med mitt ställningstagande till lantmäteristyrelsens

förslag till åtgärder i syfte att förenkla och påskynda skiftesarbetet

i Kopparbergs län är det av stor vikt att fastighetsbildningsverksamheten

kan drivas så effektivt som möjligt. I den mån gällande lagstiftning

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

utgör hinder härför bör den ändras. Detta är också ett av huvudsyftena med

den reform av fastighetsbildningslagstiftningen som nu förbereds. Av skäl

som jag berört när det gäller ändringarna i dalalagen möter det emellertid

vissa svårigheter att nu göra partiella reformer. I varje fall bör principiella

ställningstaganden helst undvikas och lösningarna bör om möjligt avpassas

till dem som övervägs i samband med arbetet på den nya lagen om fastighetsbildning.

Vid en granskning av de nu aktuella förslagen mot denna bakgrund

framgår det omedelbart att båda förslagen står i överensstämmelse med

tankegångarna i förslaget till ny lag om fastighetsbildning. I övrigt är förslagen

emellertid ganska olikartade. Ett slopande av sammanträdestvånget

är en nyhet av övervägande formell natur och har begränsade principiella

verkningar. Det möter därför inga större betänkligheter att genomföra förslaget

i denna del. Förslaget om att slopa procentgränsen för frivillig ägokravsjämkning

har däremot vittgående principiella konsekvenser och kräver

betydande ingrepp i lagstiftningen. Det bör därför enligt min mening

genomföras bara om det kan motiveras med betydande fördelar från rationaliseringssynpunkt.

Efter dessa inledande anmärkningar om hur lantmäteristyrelsens förslag

enligt min mening bör bedömas övergår jag nu till att behandla de skilda

förslagen.

Gällande bestämmelser om fastighetsbildningsförrättningar utgår i allmänhet

från att dessa sker vid sammanträde. Detta sammanhänger

bl. a. med att de grundläggande reglerna om förfarandet vid fastighetsbildning

är utformade med sikte på situationer där stridiga sakägarintressen i

större eller mindre utsträckning gör sig gällande. För handläggning av sådana

fall är sammanträdet enligt all erfarenhet en lämplig handläggningsform.

Gällande bestämmelser innebär emellertid att förrättningsmannen

måste kalla till sammanträde också i enkla fall, då sakägarna är eniga eller

då bara en sakägare finns. Förrättning för legalisering av sämjedelning enligt

legaliseringslagen, där enighet mellan delägarna utgör en förutsättning

för legalisering, kan dock ske utan sammanträde, och vanlig sammanläggning

som förutsätter att fastigheterna är i en ägares hand genomförs normalt

som ett ansökningsärende utan sammanträde.

Kommittéförslaget till FBL, som nu bereds inom justitiedepartementet,

upptar som huvudregel att fastighetsbildningsförrättning fortfarande skall

handläggas vid sammanträde med sakägarna. Det innehåller emellertid vissa

undantagsregler, som innebär bl. a. att förrättning skall kunna handläggas

helt utan sammanträde om stridiga intressen inte förekommer i saken.

Lantmäteristyrelsen föreslår nu, som en partiell reform av gällande lagstiftning,

att sammanträdestvånget slopas beträffande avstyckningar enligt

JDL och 5 kap. FBLS samt ägoutbyten m. m. enligt 20 kap. JDL. Som mo
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Knngl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

tiv åberopas önskemålet att förenkla fastighetsbildningsverksamheten. Skyldigheten

att hålla sammanträde vid varje förrättning utgör enligt styrelsens

mening ett allvarligt hinder mot rationella arbetsformer.

Förslaget stöds nästan genomgående av remissinstanserna. Några vill begränsa

reformen till avstyckningar eller vissa sådana, medan ett par andra

remissinstanser vill utvidga reformen till tomtmätningar enligt 2 kap. FBLS.

Det måste uppenbarligen vara tyngande för verksamheten att sammanträde

måste hållas också i fall då det redan i förväg står klart att sammanträde

inte har någon reell funktion att fylla, t. ex. när det gäller en enkel

fastighetsbildningsåtgärd med en eller ett par sakägare och det inte finns

några delade meningar om hur åtgärden skall genomföras. Visserligen kan

sammanträde numera, efter lagändring år 1953, ofta hållas t. ex. på förrättningsmannens

expedition i stället för där jorden är belägen, och sakägares

utevaro från sammanträde hindrar i regel inte att förrättningen företas, men

om behörig sökande inte inställer sig vid första sammanträdet skall ansökningen

anses återkallad. Vidare är det otillfredsställande att kallelse skall

behöva utfärdas till sammanträde som utgör en ren formalitet, vilket f. ö.

inte framgår omedelbart av kallelsen.

Jag är därför i sak positiv till tanken att lätta på skyldigheten att hålla

sammanträde vid vissa fastighetsbildningsåtgärder. Fn sådan uppmjukning

bör också kunna genomföras genom ändring av gällande lag utan olägenhet

med hänsyn till den planerade större reformen av fastighetsbildningslagstiftningen,

förutsatt att ändringen begränsas på lämpligt sätt.

Slopas sammanträdestvånget för vissa förrättningar medför detta rationalisering

av förfarandet på flera sätt. Bl. a. faller en del onödiga resor bort,

i vissa fall för förrättningsmannen, i andra fall för sakägarna. Dessutom

kan arbetsuppgifterna fördelas på ett annat sätt mellan förrättningsmannen

och dennes biträdespersonal, särskilt i fall då sammanträde på förrättningsstället

inbesparas. För klarhetens skull bör kanske påpekas, att behovet av

andra åtgärder på förrättningsstället, såsom undersökning av platsens beskaffenhet

och belägenhet, informell överläggning med sakägare, mätning

och gränsutmärkning, inte påverkas av att kravet på sammanträde slopas.

Inte heller ändras förrättningsmannens formella ställning eller begränsas

hans ansvar för i princip hela förrättningen. Att den närmare innebörden

av förrättningsmannens och andra befattningshavares ansvar för olika förrättningsåtgärder

är beroende av den faktiska arbetsfördelningen liksom av

befattningshavarnas kompetens och av instruktion och arbetsordning är

emellertid tydligt.

Mot bakgrunden av de nu redovisade övervägandena föreslår jag att sammanträdestvånget

slopas men att reformen i detta sammanhang begränsas

till avstyckningarna. Som förutsättning bör också gälla att stridiga intressen

inte förekommer i ärendet. Även med dessa begränsningar torde reformen

tillgodose det väsentligaste i önskemålen från lantmäteristyrelsen och

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

remissinstanserna. Avstyckning är den avgjort vanligaste fastighetsbildningsåtgärden.

Vid avstyckning finns normalt bara en sakägare om det till

avstyckning avsedda området inte överlåtits, och har överlåtelse skett är

sakägarna i allmänhet inte fler än två, nämligen köparen och säljaren, vilka

sedan köpeavtalet träffats sällan torde ha några stridiga intressen. För ägoutbyten

och gränsbestämningar kan ett slopande av sammanträdestvånget

bedömas ge en förhållandevis obetydlig förenklingseffekt, eftersom antalet

sådana förrättningar är mindre och förrättningarnas beskaffenhet oftast

torde kräva sammanträde. Tomtmätningarna är visserligen nästan lika

många som avstyckningarna, men olägenheterna av att behålla sammanträdestvånget

är där mindre framträdande och lantmäteristyrelsen har heller

inte föreslagit att tomtmätningarna skulle omfattas av reformen. Denna

bör av nu berörda skäl inte inbegripa förrättningar enligt 20 kap. JDL eller

2 kap. FBLS. Eftersom alltså bl. a. gränsbestämning lämnas utanför bör inte

heller avstyckningsförrättning vid vilken till följd av bestämmelserna i 19

kap. 10 § JDL eller 5 kap. 5 § FBLS gränsbestämning äger rum få ske utan

sammanträde.

Villkoret att stridiga intressen inte skall förekomma är avsett att ha samma

sakliga innebörd som i förslaget till PBL. Det är inte bara olika sakägarintressen

som avses utan också förhållandet mellan sakägarintressena

å ena sidan och allmänna intressen å andra sidan. Detta betyder att förrättningar

där tillstånd till avstyckning vägras inte bör äga rum utan sammanträde.

Huruvida det bör införas möjlighet att handlägga förrättning

utan sammanträde i fall då det är uppenbart att fastighetsbildningen inte

kan tillåtas, såsom enligt förslaget till FBL till vilket lantmäteristyrelsen i

detta avseende hänvisar, torde få övervägas vid behandlingen av nämnda

förslag.

Enligt gällande bestämmelser skall byggnadsnämnden underrättas viss

tid i förväg om avstyckningar inom område där skyldighet föreligger att

söka byggnadslov, vid avstyckning enligt FBLS också inom andra områden.

Nämnden har då möjlighet att låta sig representeras vid sammanträdet och

där framställa eventuella erinringar mot den begärda avstyckningen. Om

sammanträde inte hålls bortfaller denna möjlighet. Skyldigheten att i förväg

formellt underrätta byggnadsnämnden bör då också falla bort i sådana

fall. En sådan ordning synes kunna genomföras utan olägenhet eftersom

villkoret att stridiga intressen inte skall förekomma bör anses innefatta

skyldighet för förrättningsmannen att på lämpligt sätt försäkra sig om att

byggnadsnämnden inte har någon erinran mot avstyckningen. Formerna

härför torde inte behöva anges i lagen.

Det skulle kunna övervägas att föreskriva skyldighet för förrättningsmannen

att underrätta byggnadsnämnden om förrättningens avslutande i

sådana fall då förrättningen sker utan sammanträde. Eftersom den nödvändiga

kontakten med byggnadsnämnden bör ske på ett tidigare stadium av

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

förrättningen torde en underrättelse om avslutandet emellertid sakna egentligt

intresse för nämnden. I detta sammanhang är också att märka att det

enligt gällande lantmäteriinstruktion åligger chef för organisationsenhet

inom lantmäteriet att, om förrättning eller uppdrag berör annan myndighet,

se till att samråd med denna myndighet kommer till stånd. Denna föreskrift

om samråd fyller i huvudsak samma funktion som gällande regler angående

obligatorisk underrättelse till byggnadsnämnden om sammanträde för påbörjande

av avstyckning. Föreskriften får ökad betydelse om sammanträdestvånget

slopas och den i lagen angivna skyldigheten att underrätta byggnadsnämnden

faller bort.

Det bör ankomma på förrättningsmannen att bestämma i vilka fall förrättning

skall hållas utan sammanträde. Som allmän förutsättning bör därvid

gälla att handläggning utan sammanträde är en lämplig handläggningsform

i det särskilda fallet. Exempel på fall då det i allmänhet torde vara

olämpligt att hålla förrättning utan sammanträde utgör förrättningar där

mera invecklade frågor skall behandlas, där gode män eller sakkunnig skall

medverka, där förening mellan sakägare skall träffas eller där sakägare

framställt befogat önskemål om sammanträde. Det nu berörda lämplighetsvillkoret

behöver inte komma till direkt uttryck i lagen om denna utformas

så, att det framgår att möjlighet men inte skyldighet föreligger att handlägga

förrättning utan sammanträde i fall då de i lagen angivna villkoren

är uppfyllda.

Med anledning av ett yttrande vid remissbehandlingen vill jag framhålla

att sammanträdet inte bör slopas i fall då risker för missförstånd och därav

föranledda rättsförluster för enskild part bedöms föreligga. I okomplicerade

avstyckningsärenden torde det emellertid normalt vara möjligt att

förebygga risker för missförstånd genom en lämplig uppläggning av utredningsarbetet

och redovisningen i förrättningsakten.

Sparbanksföreningen har vid remissbehandlingen påpekat att den rådgivning

i lagfarts-, intecknings-, byggnadslovs- och andra liknande frågor

som förrättningslantmätaren mycket ofta ger sakägare just vid sammanträdet

är värdefull och uppskattad. Föreningen befarar att den service allmänheten

sålunda får kan försämras om sammanträdestvånget slopas. Sådana

synpunkter måste emellertid vägas mot andra intressen och enligt min mening

är det nu mest angeläget att förenkla förrättningsförfarandet genom

att rensa ut onödigt tyngande arbetsformer. De vinster som uppnås på detta

sätt innebär också en form av ökad service eftersom snabbheten i fastighetsbildningsproceduren

ökar.

Vid förrättning utan sammanträde bör så långt möjligt samma regler

gälla som vid förrättning med sammanträde. Vissa avvikelser blir emellertid

nödvändiga. Till dessa återkommer jag i det följande. Jag övergår nu till

att behandla den andra huvudfrågan i lantmäteristyrelsens framställning.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

93

Vid ägoutbyte gäller som huvudprincip att de ägor som byts mot varandra

skall vara av lika uppskattningsinnehåll. Vid laga skifte skall på

motsvarande sätt fastighet erhålla mark enligt den vid skiftet gällande delningsgrunden.

I båda fallen tillåts emellertid i viss utsträckning att uppskattningsinnehållet

av fastighets marktilldelning avviker från fastighetens

ägokrav, varvid skillnaden i princip utjämnas med pengar. Gränserna

för sådan ägokrav sjämkning är ganska snäva. Under vissa

tämligen stränga villkor av bl. a. jordpolitisk art får ägoutbyte som innefattar

ägokravsjämkning resp. ägokravsjämkning vid laga skifte ske utan

stöd av enskilda rättsägares medgivande. I dessa tvångsfall får jämkningen

inte medföra att deltagande fastighets uppskattningsinnehåll minskas med

mera än i allmänhet 5 % och i vissa särskilda fall 25 %. Om villkoren för

tvångsjämkning inte är uppfyllda kan ägokravsjämkning ske efter överenskommelse

mellan de berörda fastighetsägarna. I dessa fall får deltagande

fastighets uppskattningsinnehåll inte minskas med mera än 10 %. I

princip skall då även andra berörda rättsägare än fastighetsägarna medge

åtgärden. De jordpolitiska villkoren för ägokravsjämkning är lindrigare i

frivilligfallen än i tvångsfallen. Vid laga skifte krävs sålunda bara att ägokravsjämkningen

inte medför försämrad fastighetsindelning och vid frivilligt

ägoutbyte gäller att åtgärden inte får medföra försämrad fastighetsindelning

eller försvåra fastighetsindelningens genomförande enligt fastställd

stadsplan eller vissa andra byggnadsreglerande planer.

Bestämmelser om ägokravsjämkning vid frivilligt ägoutbyte infördes genom

lagändring år 1951. Dessförinnan gällde att frivilligt ägoutbyte fick ske

om bekvämare ägoanordning därigenom kunde vinnas och de till utbyte

ifrågasatta ägorna hade väsentligen lika uppskattningsinnehåll. Syftet med

1951 års reform — som också gällde tvångsfallen —- var främst att underlätta

jordbrukets yttre rationalisering. Den nytillkomna jämkningsgränsen

10 % avsåg att göra det frivilliga ägoutbytet användbart bl. a. för storleksrationalisering.

Gränsen markerar samtidigt skiljelinjen mot transaktioner,

som bör ske under iakttagande av reglerna för fastighetsköp.

Möjligheten till frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte infördes genom

lagändring år 1955 enligt samma principer som 1951 års ändringar

för ägoutbyte.

Enligt förslaget till FBL skall ett nytt fastighetsbildningsinstitut benämnt

fastighetsreglering införas och ersätta bl. a. ägoutbyte och sådant laga

skifte som innebär omreglering av befintliga fastigheter. Med fastighetsreglering

förstås ombildning av fastigheter i syfte att inom ett område

åstadkomma så lämpliga fastighetsförhållanden som omständigheterna

medger eller att i visst begränsat avseende förbättra fastighetsbeståndet. I

själva begreppet ligger alltså en positiv målsättning. Fastighetsreglering

skall kunna avse bl. a. ensidig eller dubbelsidig marköverföring mellan fastigheter.

De storleksförändringar som enligt förslaget kan företas utan stöd

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

av medgivande är visserligen i huvudsak inte större än de som medges enligt

gällande regler om ägokravs jämkning tvångsvis. Men med samtycke av berörda

rättsägare skall möjligheterna till frivilliga storleksförändringar bli

i princip obegränsade, förutsatt att vissa grundläggande villkor för fastighetsreglering

och för fastighetsbildning i allmänhet är uppfyllda. Dessa

villkor innefattar bl. a. krav på att den nya fastighetsindelningen skall uppfylla

vissa lämplighetskrav eller, om detta inte är fallet, åtminstone innebära

en förbättring av den dittills rådande indelningen. För ägares samtycke

till större minskning av fastighet än som medges i tvångsfallen skall

gällande villkor för avhändelse, dvs. i första hand försäljning, av fast egendom

äga tillämpning. Vissa formkrav som svarar mot formkraven vid avhändelse

skall också iakttas.

Lantmäteristyrelsens nu aktuella framställning går ut på att en fastighet

skall kunna minskas utöver vad som nu kan ske genom överenskommelse

vid ägoutbyte eller laga skifte. Styrelsen anser att de lagändringar som är

nödvändiga för delta ändamål enklast kan genomföras på det sättet att de

nuvarande bestämmelserna om viss gräns för frivillig ägokravs jämkning

helt utgår. Syftet med framställningen är rationalisering av fastighetsbildningsverksamlieten.

Styrelsen framhåller att en ändring som innebär att

fastighet genom överenskommelse får minskas utöver nu tillåten gräns

utan tvekan skulle få en väsentlig arbctsrationaliserande effekt. Denna

skulle komma samhällsbyggnadsprocessen till godo, inte minst för ett snabbt

genomförande av stadsplan och byggnadsplan. Också verksamheten för

rationalisering av jordbruk och skogsbruk skulle i hög grad underlättas.

I fråga om ägoutbyte önskar lantmäteristyrelsen vidare att det skall klargöras,

att också ensidigt ägouIbyte, dvs. ägoutbyte utan markvederlag, i

princip är tillåtet, lörutsatt att åtgärden inte medför större minskning av

fastighet än som är eller kan bli medgiven för vanligt dubbelsidigt ägoutbyte.

Styrelsen menar att ensidiga ägoutbyten kan vara ett väsentligt arbetsbesparande

medel att uppnå en önskad ändring i fastighetsindelningen.

Den föreslagna reformen har väsentligen den praktiska innebörden att

utökning av fastigheter — tillskottsförvärv — i fall då sakägarna är eniga

om utökningen kommer att kunna ske genom ägokravs jämkning vid ägoutbyte

eller laga skifte, alltså sammanfattningsvis genom marköverföring,

i stället för genom köp jämte avstyckning, sammanläggning och lagfart.

Det nya förfarandet kan få praktisk användning vid fastighetsbildning för

många olika ändamål och i större såväl som mindre sammanhang. I fall då

omreglering av fastigheter pågår, antingen det gäller genomförande av plan

enligt byggnadslagen eller jord- och skogsrationalisering, innebär vidgad

möjlighet till ensidig marköverföring att storleksförändringar av fastigheter

som ingår i omregleringen kan genomföras som ett led i den pågående

förrättningen. Därigenom bortfaller behovet av avstyckningar -— som annars

vanligen torde få ske fristående före eller efter omregleringen — och av

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

95

sammanläggningar. Om en fastighet skall utökas med område av annan

fastighet utan samband med omregleringsförrättning leder vidgad marköverföringsmöjlighet

— dvs. vidgad jämkningsgräns i förening med godtagande

av ensidiga ägoutbyten — till att utökningen kan ske genom en

förrättning för ägoutbyte i stället för genom köp, avstyckning, sammanläggning

och lagfart. Också i sådana fall torde marköverföringsmetoden i

allmänhet medföra avsevärd förenkling.

Genomförs vidgad möjlighet till ägo kr avs jämkning vid ägoutbyte enligt

JDL blir de nya bestämmelserna automatiskt tillämpliga också vid ägoutbyte

enligt FBLS. Den föreslagna reformens räckvidd blir därför sådan att

marköverföring kan ersätta köp inte bara i sådana fall då köpet annars

legaliseras genom avstyckning enligt JDL -—- då avstyckningen normalt torde

ske under villkor om sammanläggning — utan också i sådana fall då

köp fullföljs genom åtgärder enligt FBLS, dvs. genom avstyckningsförrättning

enligt 5 kap. eller tomtdelsavstyckning enligt 1 kap. samt, i båda fallen,

fristående sammanläggningsåtgärd. Detta innebär också att man kan undanröja

de olägenheter som från jordpolitisk synpunkt är förenade med att

avstyckning enligt FBLS inte kan ske under villkor om sammanläggning.

Fördelarna med den föreslagna reformen ligger som redan antytts inte

bara inom fastighetsbildningsmyndigheternas område. Även inskrivningsväsendet

skulle besparas arbete. Beträffande lagfartsproceduren — som helt

bortfaller — är att märka att denna vid köp och avstyckning för sammanläggning

måste ske i två omgångar, nämligen vilande lagfart före och fullföljd

efter sammanläggningen. Också vissa inteckningsåtgärder kan undgås.

Svarar fastighet, som minskas genom avstyckning, för fordran eller

annan rättighet behövs f. n. vanligen särskilda åtgärder för relaxation.

Vid marköverföring torde behovet av formliga relaxationsåtgärder falla bort,

vilket visserligen inte innebär att inteckningshavarnas intressen får åsidosättas

men ger möjlighet till enklare handläggning.

Sammanfattningsvis ligger fördelarna hos marköverföringsmetoden i

jämförelse med köpmetoden främst i följande. Vid tillämpning av köpmetoden

vidtas en hel serie skilda åtgärder från sakägare och olika myndigheter.

Dessa åtgärder måste företas efter varandra i bestämd ordning,

vilket med nödvändighet medför att förfarandet blir tungrott och tidskrävande.

Vid marköverföring kan alla dessa moment samordnas inom ramen

för en förrättning hos en enda myndighet. Detta ger väsentliga förenldingsmöjligheter,

till fördel både för myndigheterna och för sakägarna. De möjligheter

att avsevärt nedbringa tidsåtgången vid fastighetsbildning i vissa

fall som härigenom erbjuder sig blir av värde bl. a. för bostadsbyggandet

och jordbruksrationaliseringen. Särskilt påtagliga tidsvinster kan uppnås i

sådana fall, då successiva ändringar i fastighetsindelningen måste genomföras

i tämligen snabb följd, något som blir allt vanligare vid markexploatering

och i andra sammanhang.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

På anförda grunder bedömer jag för min del att den föreslagna reformen

bär en avsevärd betydelse för rationalisering av fastighetsbildningen.

Vad jag nu har anfört visar att den föreslagna reformen skulle medföra

väsentliga fördelar och att den står i överensstämmelse med de tankegångar

som ligger bakom förslaget till den nya fastighetsbildningslagstiftning som

håller på att utarbetas inom departementet. Trots de betänkligheter som

kan anföras mot att genomföra reformen —■ som otvivelaktigt innebär en

principiell nyhet i förhållande till gällande rätt — anser jag därför att lantmäteristyrelsens

förslag bör genomföras. Det är emellertid uppenbart att

detta kräver kompletteringar av de regler som f. n. gäller för att ägokravsjämkning

skall få äga rum.

Att en rätt till obegränsad ägokravs jämkning kräver särskilda regler

sammanhänger med att en sådan rätt öppnar möjlighet till transaktioner

med samma reella innebörd som överlåtelser av fast egendom. En av anledningarna

till att man ställt upp den nu gällande gränsen på 10 % är som

redan antytts önskemålet att markera gränsen mot köp eller andra former

av överlåtelse. I förslaget till PBL har fastighetsbildningskommittén dragit

konsekvenserna av nyssnämnda förhållande. Detta kommer tydligast till

uttryck genom att man uppställt samma formkrav för överenskommelse

som innebär ägokravs jämkning som för överlåtelse av fast egendom. Den

obegränsade möjligheten att överföra mark har emellertid också på andra

sätt satt sina spår i lagförslaget. Det återstår nu att pröva i vad mån motsvarande

lösningar bör eller kan tillgripas vid den nu avsedda reformen

inom i första hand jorddelningslagens ram.

överlåtelser av delar av fastigheter fullföljs i regel genom avstyckning,

eventuellt i förening med sammanläggning. Avstyckning får inte ske om

inte vissa ganska stränga jordpolitiska villkor är uppfyllda. När det gäller

frivilligt ägoutbyte och frivillig ägokravs jämkning vid laga skifte uppställer

jorddelningslagen däremot inte annat krav än att fastighetsindelningen inte

får försämras. Eftersom det varken ställs något lämplighetskrav på de berörda

fastigheterna eller föreskrivs att fastighetsindelningen skall förbättras

är det angivna villkoret till sin praktiska innebörd liberalt i förhållande

till både gällande fastighetsbildningsrätt i övrigt och förslaget till FBL. Om

möjligheterna till ändring i fastighetsindelningen genom frivilliga åtgärder

nu skall avsevärt vidgas torde gällande jordpolitiska villkor böra skärpas.

Lämpligt synes vara att uppställa som huvudvillkor att fastighetsindelningen

skall förbättras. Detta villkor bör därvid avse inte bara åtgärder

som innebär marköverföring utöver nu gällande procentgräns utan alla

ägoutbyten och ägokravsjämkningar som sker enligt reglerna för frivilliga

åtgärder. Ett sådant förbättringsvillkor innebär inte exakt överensstämmelse

med förslaget till FBL. Full överensstämmelse kan av lagtekniska

skäl inte gärna nås i detta begränsade sammanhang. Det angivna villkoret

stämmer emellertid överens med grunderna för förslaget till FBL och torde

i de flesta fall leda till samma resultat.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Den skisserade skärpningen innebär i förhållande till gällande rätt praktiskt

sett inte så mycket som kanske i förstone vill synas. I flertalet fall,

då sakägare är ense om en regleringsåtgärd, torde anledningen till att åtgärden

kommer till stånd vara att den innebär en förbättring av fastighetsindelningen.

Skärpningen hindrar emellertid sådana mera undantagsvis

förekommande fall, då denna förutsättning inte föreligger.

Förutom nu angivna villkor bör liksom f. n. som förutsättning för frivilligt

ägoutbyte gälla att åtgärden inte får försvåra fastighetsindelningens

genomförande enligt fastställd stadsplan eller vissa andra planer enligt

byggnadslagen.

Av skäl som jag redan har berört bör gällande villkor om avhändelse

av fast egendom iakttas för att en fastighet genom frivilligt ägoutbyte eller

frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte skall få minskas mera än de nuvarande

bestämmelserna medger. En särskild föreskrift härom behövs.

Uppgiften att vaka över efterföljden av denna föreskrift kommer att vila

på förrättningsmannen eller i förekommande fall förrättmngsmännen. Anordningen

innebär i stora drag att förrättningsmannen prövar överenskommelse

om minskning av fastighet på motsvarande sätt som inskrivningsdomaren

vid ansökan om lagfart kontrollerar att gällande villkor

för avhändelse är uppfyllda. Minskning mot penningersättning — som är

det normala —- är därvid att jämställa med försäljning, medan minskning

när överenskommelsen innebär att ersättning inte skall utgå är att jämställa

med gåva. Innebär överenskommelse större minskning än nuvarande

procentgräns medger torde hela minskningen, inte bara vad som överstiger

10 %, böra utgöra föremål för prövningen.

Överenskommelse om ägoulbyte skall enligt gällande bestämmelser träffas

genom förening, dvs. en skriftlig avhandling som undertecknas av berörda

fastighetsägare, bestyrks av gode männen eller, om sådana inte biträder,

av lantmätaren samt biläggs förrättningsprotokollet. Tillämpning av reglerna

om frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte förutsätter skriftligt

medgivande av berörda ägare, dvs. skriftlig förklaring av delägare som avstår

eller erhåller mark. Sådan förklaring torde i likhet med förening biläggas

förrättningsprotokollet.

Förening och förklaring enligt nu angivna regler torde, tillsammans med

vad som i övrigt förekommer vid förrättningen, ge minst samma garantier

som en köpehandling eller motsvarande handling för att äganderättsförhållandena

blir klara och otvetydiga och att föryttring av fast egendom

inte sker utan moget övervägande. Det finns därför inte anledning att nu

ställa upp något särskilt formkrav för överenskommelse om sådan minskning

av fastighet som är att jämställa med avhändelse.

I anslutning till villkor för avhändelse av fast egendom finns bestämmelser

om påföljd av att sådant villkor inte iakttas. Så t. ex. är avhändelse, som

sker utan erforderligt samtycke av make, ogiltig om maken väcker klander

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

inom viss tid (6 kap. 4 § andra stycket giftermålsbalken). Dessa påföljdsbestämmelser

bör inte gälla vid ägokravsjämkning. Överenskommelse om

marköverföring innebär inte att marken överlåts utan överenskommelsen

är ett led i en officiell förrättning och kan närmast jämföras med en rättegångshandling.

Det erforderliga skyddet för t. ex. make ligger i första hand i

förrättningsmannens prövning och i andra hand i utvägen att anlita extraordinära

rättsmedel.

Obegränsade möjligheter till ägokravsjämkning aktualiserar också frågan

om regler till skydd för inteckningshavarnas intressen. För frivilligt

ägoutbyte och för minskning av fastighet genom frivillig ägokravsjämkning

vid laga skifte krävs nu medgivande från innehavarna av fordringar och

andra rättigheter, för vilka fastigheterna i fråga häftar på grund av inteckning

eller eljest. Om det är uppenbart att åtgärden inte kan lända innehavare

av sådan fordran eller rättighet till skada, behöver dock medgivande

inte inhämtas. Dessa regler bör gälla också vid åtgärder enligt de

bestämmelser som nu föreslås.

Beträffande innebörden av det oskadlighetskriterium, som skall vara uppfyllt

för att rättighetshavares medgivande skall kunna undvaras, vill jag

hänvisa till de uttalanden som gjordes åren 1951 och 1955 när nuvarande

regler om frivilligt ägoutbyte resp. frivillig ägokravsjämkning vid laga

skifte tillkom. Oskadlighetsvillkoret bör sålunda inte anses uppfyllt om det

föreligger den ringaste tveksamhet därom hos den prövande myndigheten

(prop. 1951: 159 s. 93), och denna bör alltså iaktta den största försiktighet

(prop. 1955:89 s. 34). Det kan tilläggas att det nu avsedda slopandet av

gränsen för frivillig minskning av fastighet inte ger någon ökad räckvidd

åt oskadlighetsvillkoret i fall då fastighet är mera avsevärt belastad av inteckningar

eller andra rättigheter. I sådana fall är ju nämligen redan en

minskning av 10 % i allmänhet för stor för att kunna anses uppenbart

oskadlig. Vidare bör uppmärksammas, att oskadlighetsvillkoret innefattar

beaktande av förändring inte bara i fråga om uppskattningsinnehåll utan

också beträffande andra värdefaktorer.

Gällande regler om inteckningshavarskyddet beaktar inte inteckningar i

andra fastigheter än dem som ingår i ägoutbyte eller minskas genom ägokravsjämkning

vid laga skifte. Emellertid kan sådana ändringar i fastighetsindelningen

i vissa fall vara av betydelse för inteckningar i andra fastigheter.

Om nämligen fastighet, som ingår i ägoutbyte eller minskas genom

ägokravsjämkning vid laga skifte, är gemensamt intecknad med annan

fastighet kan innehavare av särinteckning i sistnämnda fastighet, gällande

med lika rätt som eller sämre rätt än den gemensamma inteckningen, få sin

säkerhet försämrad genom att den särintecknade fastighetens ansvar för

den gemensamma inteckningen ökar till följd av ägoutbytet eller laga skiftet.

Förändringen kan ha betydelse inte bara för särinteckningens innehavare

utan också för den särintecknade fastighetens ägare, om denne är en annan

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 är 1967 99

än ägaren till den fastighet som ingår i ägoutbytet eller minskas genom laga

skiftet.

Det här berörda förhållandet kan få praktisk betydelse i fall då fastighets

uppskattningsinnehall minskas utöver nu gällande jämkningsgräns.

Problemet bör därför nu lösas för dessa fall. Lösningen kan, som en av

remissinstanserna antytt, lämpligen nås genom att man uppställer krav

pa motsvarande medgivanden av fastighetsägare och inteckningshavare

som krävs när gemensam inteckning skall dödas i någon av de intecknade

fastigheterna med förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen, dvs. förbehåll

att inteckningshavaren får hålla sig till de övriga gemensamt intecknade

fastigheterna (relaxation). I fall då samtliga de gemensamt intecknade

fastigheterna är primäransvariga innebär detta att medgivande

behövs från dessa fastigheters ägare och från innehavare av fordran eller

annan rättighet, om rättigheten gäller i en eller flera av fastigheterna med

lika rätt som eller sämre rätt än den gemensamma inteckningen. Om det

är uppenbart att rättighetshavarnas intressen inte kan skadas, bör förrättningsmannen

dock ha rätt att underlåta infordra samtycke, dvs. samtycke

bör kunna ersättas av oskadlighetsprövning enligt samma principer som i

gällande rätt. Jag vill emellertid framhålla att förekomsten av gemensamma

inteckningar ofta gör det svårt att bedöma ansvarsfördelningen mellan

de berörda fastigheterna.

De regler som begränsar möjligheterna till frivillig ägokravsjämkning anknyter

till minskningen i uppskattningsinnehåll men inte till den ökning av

annan eller andra fastigheters uppskattningsinnehåll, som utgör den andra

sidan av jämkningen. Indirekt leder emellertid begränsningen av minusavvikelsen

till att också plusavvikelsen blir begränsad, nämligen till samma

belopp som minskningen. Även om den totala plusavvikelsen vid en förrättning

som berör flera fastigheter inte behöver falla procentuellt lika på de

fastigheter som ökas är det dock tydligt att gällande regler i stort sett inte

gör det möjligt att väsentligt öka fastighets uppskattningsinnehåll. Gällande

lagregler om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom avser i överensstämmelse

härmed inte marköverföring genom ägokravsjämkning eller

över huvud taget genom omreglerande fastighetsbildning. Om möjligheterna

till frivillig ägokravsjämkning nu vidgas kommer fastigheter att kunna utökas

väsentligt. Fråga uppstår då om detta medför behov av särskilda bestämmelser

med hänsyn till gällande inskränkningar i förvärvsrätten.

Bland de förvärvsinskränkningar som avses kan i första hand nämnas jordförvärvslagen

den 14 maj 1965 (nr 290). Huvudregeln beträffande fast

egendom som är taxerad som jordbruksfastighet är att den inte får förvärvas

utan tillstånd av lantbruksnämnd. Utlänningars rätt att förvärva fast

egendom regleras av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa

bolag (1916 års lag). Tillstånd att förvärva fast egendom lämnas enligt

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

denna lag av Kungl. Maj:t eller i vissa fall av länsstyrelsen. Det finns vidare

vissa inskränkningar med mera begränsad räckvidd. Sålunda är bankers

och andra kreditinrättningars rätt att förvärva fast egendom begränsad

genom vissa bestämmelser i banklagstiftningen och enligt 24 § lagen

den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled skall flottningsföreningars

rätt att förvärva fast egendom prövas av länsstyrelsen.

Uttrycket förvärv av fast egendom, vilket används i flertalet av de berörda

bestämmelserna, innefattar köp och byte m. fl. fång men däremot

inte marköverföring genom ägontbyte, laga skifte eller liknande åtgärd. I

jordförvärvslagen anges uttryckligen vilka slag av förvärv lagen avser, och

därvid nämns inte marköverföring. Både jordförvärvslagen och 1916 års lag

innehåller uttryckliga regler som innebär att tillståndspliktiga fång blir

ogiltiga om tillstånd inte söks inom föreskriven tid eller ansökan avslås.

Vid tillskottsförvärv som avser del av fastighet och alltså föranleder avstyckning

och sammanläggning samordnas fastighetsbildningen och jordförvärvsprövningen

genom särskilda bestämmelser i jordförvärvslagen (3 §).

Dessa innebär i stort sett att förvärvaren inte behöver söka förvärvstillstånd,

och att lantmätaren skall underställa lantbruksnämnden frågan om

förvärvs tillstånd i fall då avslagsanledning kan antas föreligga. Eftersom

tillskottsförvärv normalt leder till en förbättrad fastighetsindelning är sådana

förvärv i regel inte beroende av tillstånd.

Utvidgning av fastighet genom marköverföring enligt de regler om frivillig

ägokravsjämkning som nu föreslås bör i förevarande sammanhang

i princip jämställas med utvidgning genom köp som föranleder avstyckning

och sammanläggning, även om förutsättningarna är något olika med hänsyn

till att de jordpolitiska villkoren inte är desamma. Jordförvärvslagen bör

alltså beaktas vid marköverföring enligt den av mig förordade ordningen i

samma utsträckning som vid avstyckning och sammanläggning. Detta torde

inte kunna ske utan särskilda regler. Dessa regler kan placeras antingen i

jordförvärvslagen eller i fastighetsbildningslagstiftningen. Eftersom frågan

om behovet av regler i ämnet samt reglernas innehåll, räckvidd och placering

torde få tas upp från nya utgångspunkter vid beredningen av förslaget till

FBL bör frågan nu lösas provisoriskt på enklast möjliga sätt. Jag föreslår

därför att man i JDL tar in en regel som innebär att fastighets uppskattningsinnehåll

inte får ökas väsentligt genom ägokravsjämkning enligt de

nya reglerna om syftet med jordförvärvslagen därigenom skulle motverkas.

I tveksamma fall bör samråd ske med lantbruksnämnden. Erforderliga föreskrifter

om samråd bör meddelas av Kungl. Maj :t. Reglerna i 3 § jordförvärvslagen

kan tjäna som vägledning både sakligt och förfarandemässigt.

Jag vill erinra om att överlantmätaren ingår som ledamot i lantbruksnämndens

strukturdelegation, som har att i första hand avgöra ärenden av detta

slag. Det föreligger alltså goda förutsättningar för en samordning mellan

lantbruksnämndens och lantmäteriets prövning av hithörande frågor.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

101

1916 års lag innebär att utländska rättssubjekt samt svenska rättssubjekt,

vari utländska intressen kan göra sig gällande, inte får förvärva fast

egendom här i riket utan tillstånd för varje särskilt fall. I vissa fall som

är tämligen noggrant specificerade i lagen meddelas tillstånd eller visst

därmed jämförligt beslut av länsstyrelsen. I övriga fall, för vilka lagen inte

lämnar några närmare bestämmelser, är Kungl. Maj :t koncessionsmyndighet.

Några regler som motsvarar 3 § jordförvärvslagen och alltså samordnar

tillståndsprövningen med den prövning som sker vid avstyckning och

sammanläggning finns inte.

Marköverföring enligt de nya reglerna bör inte få ske i strid mot syftet

med 1916 års lag. Om den förut skisserade nya bestämmelsen, enligt vilken

syftet med jordförvärvslagen inte får motverkas, utformas så att den avser

inte bara jordförvärvslagen utan all lagstiftning om inskränkningar i rätten

att förvärva fast egendom, kommer den att omfatta också 1916 års lag samt

övriga förut berörda förvärvsförbud. En sådan anordning som är lagtekniskt

lämplig under nuvarande förutsättningar står i god överensstämmelse

med förslaget till FBL (5 kap. 19 §). Behövliga samrådsföreskrifter

bör meddelas av Kungl. Maj :t. I marköverföringssituationer, som motsvarar

förvärvsfall där Kungl. Maj :t är tillståndsmyndighet, bör förrättningsmännen

hänvisas att samråda med länsstyrelsen som i vissa fall torde få underställa

Kungl. Maj :t frågan.

När samrådsmyndighet yttrar sig i fråga huruvida marköverföring skulle

motverka syftet med jordförvärvslagen resp. 1916 års lag eller annan legal

inskränkning i förvärvsrätten bör detta yttrande vara utslagsgivande för

förrättningsmannens bedömning av samma fråga. En särskild regel härom

synes inte nödvändig. Skulle marköverföring ske i strid mot yttrande från

vederbörande myndighet, torde bestämmelserna i 21 kap. 43 § JDL medföra

att överlantmätaren hänskjuter fastställelsefrågan till ägodelningsrätten.

Finner förrättningsmannen att den regel varom nu är fråga lägger hinder

i vägen för viss marköverföring blir följden givetvis att marköverföring

inte kommer till stånd. Det behövs alltså inte någon regel om ogiltighet,

såsom vid förvärv i strid mot bl. a. jordförvärvslagen.

Innan jag går in på frågan hur de nya reglerna om ägokravs jämkning

lagtekniskt skall genomföras vill jag något beröra den av lantmäteristyrelsen

upptagna frågan om tillåtligheten av ensidiga ägoutbyten. Jag begränsar

mig därvid till ägoutbyten enligt 8 kap. 4 § JDL, dvs. frivilliga ägoutbyten.

Enligt min mening finns det inte några sakliga skäl att vid frivilligt ägoutbyte

kräva att vederlag i första hand bör utgå i form av mark eller att

ens någon del av vederlaget skall bestå av mark. Det bör räcka med att de

i lagen angivna villkoren för ägoutbyte är uppfyllda. Enligt nuvarande regler

skall alltså bl. a. iakttas att fastighets uppskattningsinnehåll inte får

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

minskas mera än 10 %. Ensidiga ägoutbyten bör emellertid vara tillåtna

även om denna procentgräns slopas. Från språklig synpunkt skulle det vara

önskvärt att samtidigt ändra lagens terminologi och ersätta uttrycket ägoutbyte

med t. ex. marköverföring, i enlighet med förslaget till FBL. En

sådan ändring kan emellertid inte inpassas i gällande lag i samband med

den nu aktuella partiella reformen.

I lagtekniskt hänseende synes de föreslagna reformerna böra

genomföras på följande sätt. Reglerna om handläggning av avstyckning

utan sammanträde införs i 19 kap. JDL som en ny paragraf betecknad 8 §.

Viss ändring bör därvid ske i 9 § av samma kapitel, varjämte en följdändring

behövs i 5 kap. 2 § FBLS. Nya regler om frivilligt ägoutbyte införs i 8

kap. JDL som en ny paragraf, betecknad 4 a §, varvid också 4 § bör ändras.

Nya regler om frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte införs i 13 kap.

JDL som en ny paragraf, betecknad 2 b §, varvid också 2 a § bör ändras.

Specialmotivering

I enlighet med vad förut anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län;

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932

(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs

län;

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet;

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad.

Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga.

Förslaget till lag angående ändring i datalagen

De förslag som förordats i de olika avsnitten i det föregående har lagtekniskt

utformats dels som ändringar i 10 och 13 §§ DL och dels som nio

nya paragrafer (27—35 §§) i samma lag. Eftersom de regler som tas upp i

de nya paragraferna avser laga skifte till rubbning av storskifte, dvs. samma

ämne som behandlas i 1—18 §§ i lagen, borde reglerna ha fått sin plats

i anslutning till dessa paragrafer. Detta skulle emellertid ha medfört att de

följande paragraferna måst numreras om, vilket skulle innebära vissa olä
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

103

genheter. De nya paragraferna har därför placerats i slutet av lagen under

rubriken »Ytterligare bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte».

Dessutom har inledningen till lagen ändrats. Av den nya lydelsen

framgår direkt att bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte

finns dels i 1—18 §§ och dels i 27—35 §§.

10 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om sammanläggning under laga

skiftet.

Av skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen har andra

stycket i paragrafen ersatts med en bestämmelse om att sammanläggning

som omfattar del av fastighet har verkan som laga delning av fastigheten.

Ändringen sammanhänger med den ändring som föreslås beträffande 4 §

särskilda lagfartslagen. För att det åsyftade resultatet — registrering och

lagfart -— skall nås krävs också vissa ändringar i bestämmelserna om registrering

av dalaskifte. Bestämmelser i detta hänseende torde få meddelas

av Kungl. Maj :t.

13 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utläggande av gemensam ägolott.

I avsnittet om skiftesläggning i den allmänna motiveringen har jag förordat

att möjligheterna att lägga ut gemensam ägolott vidgas något. Detta

har kommit till uttryck genom en ändring i andra stycket av förevarande

paragraf. Som framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen har

ändringen visst samband med den möjlighet till avsteg från bestämmelserna

i 13 kap. 3 § JDL, som kommer till uttryck i förslaget till 32 §, och innebär

dessutom en förenkling av lagtexten.

De nuvarande bestämmelserna i andra stycket är mycket svårtillgängliga.

Lagtexten behandlar flera olika fall men i praktiken är det i samtliga fall

fråga om ägokrav för avrösningsjord. Innebörden är att om det för sådana

ägokrav inte går att lägga ut ägolotter som motsvarar visst lämplighetskrav

— i huvudsak detsamma som lämplighetskravet i 1 kap. 8 § JDL —

skall gemensam ägolott läggas ut för så många av ägokraven som behövs

för att ägolotten skall motsvara kravet. Bestämmelserna har nu, samtidigt

som den avsedda ändringen i fråga om innebörden genomförts, redigerats

om. Lämplighetskravet har därvid placerats först och regeln om gemensam

ägolott sist.

27 §.

Paragrafen innehåller den regel om gränsbestämning som föreslagits i

den allmänna motiveringen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

28 §.

I denna paragraf har samlats de bestämmelser om avsteg från jorddelningslagens

krav på upprättande av ägobeskrivning, tilldelningslängd och

hävdeförteckning som föreslagits i avsnittet om vissa förteckningar.

29 §.

Denna paragraf innehåller regler om gradering.

I enlighet med vad jag uttalat i den allmänna motiveringen har paragrafen

utformats så att gradering krävs endast om särskilda skäl föreligger.

Uttrycket skogsmark har samma innebörd som i 1927 års kungörelse och

avser alliså mark som lämpligen bör användas för skogsproduktion, oavselt

om den för tillfället är skogbärande eller inte. — Enligt 13 kap. 2 § JDL skall

graderingen ligga till grund för eventuell gottgörelse för minskning i ägovälde.

Detta förhållande har uppmärksammats i denna paragraf genom att

där tagits in en bestämmelse om att sådan gottgörelse när gradering inte

sker i stället skall beräknas i anslutning till uppskattning enligt 14 kap. 9 §

JDL.

30 §.

Paragrafen innehåller de regler om anstånd med bestämmandet av likvider

som föreslagits i den allmänna motiveringen.

31 och 32 §§.

Dessa paragrafer innehåller — jämte 13 § andra stycket — bestämmelser

i anslutning till de frågor om ägokravs jämkning och ägolotts sammansättning

som behandlats i avsnittet om skiftesläggning i den allmänna motiveringen.

De föreslagna bestämmelserna om ägokravs jämkning har utformats

som modifikationer till 13 kap. 2 § JDL och har tagits upp som 31 §.

Bestämmelsen om avsteg från 13 kap. 3 § JDL vid ägolottsbildningen har

tagits upp i 32 §. Liksom när det gäller 13 § andra stycket DL har bestämmelsen

fått den innebörden att den avsedda användningen av ägolotten

skall vara avgörande. Sambandet mellan denna paragraf och 13 § DL är

f. ö. så starkt att paragraferna delvis täcker samma område.

33—35 §§.

Paragraferna innehåller bestämmelser i de frågor som behandlats i avsnittet

om besvär och fastställelse.

I 33 § första stycket har tagits upp en regel som ger förrättningsmännen

möjlighet att behandla vissa frågor rörande skiftesläggning och servitut

som preliminärfrågor. Andra stycket innehåller en anvisning om att talan

skall fullföljas i den ordning som anges i 21 kap. 19 § JDL. I fråga om

skiftesplan innebär detta att motsvarande regler bör gälla som beträffande

talan mot hävdeförteckning, dvs. att talan skall fullföljas inom 30 dagar

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 105

från det skiftesplanen behandlades på sammanträde. I övriga fall skall

besvärstiden räknas från beslutet eller förordnandet.

Som framhållits i den allmänna motiveringen öppnar bestämmelserna i

33 § möjlighet till ett tidigare tillträde av de nya ägolotterna än som slaille

följa av 15 kap. 1 § JDL. Detta har kommit till uttryck i 34 §, som

föreskriver att mark som berörs av förordnande enligt 33 § skall tillträdas

inom ett år från det skiftesplan, servitutsbeslut eller förordnande om tilllämplighet

av 34 § vunnit laga kraft. Delägarna har naturligtvis samma

möjlighet som enligt 15 kap. 1 § JDL att komma överens om att tillträde

skall ske inom kortare tid. Också i övrigt bör motsvarande regler gälla som

enligt 15 kap. 1 § JDL.

I 35 § har en bestämmelse om partiell fastställelse av laga skifte tagits upp.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ särskilda

lagfartslagen

Beträffande ändringen i 4 § hänvisas till den allmänna motiveringen.

Ändringen ill § är en ren följdändring. Enligt paragrafen i dess nu gällande

lydelse skall efter det skifte blivit slutligen fastställt tiden för fastställelsen

antecknas i lagfartsprotokollet och lagfartsboken. Denna anteckningsskyldighet

torde ha sin grund i att fastställelsen av skiftet bildar utgångspunkt

för fristen att söka lagfart. Genom den nu föreslagna ändringen

i 4 § börjar lagfartsfristen löpa i och med att frågan om sammanläggning

blivit slutligen avgjord. Om sammanläggningen skall emellertid anteckning

ske på grund av en bestämmelse i 20 § SML. Någon särskild regel om anteckningsskyldighet

med hänsyn till lagfartsplikten behövs alltså inte.

Inte heller finns det någon anledning att anteckna fastställelsen av skiftet.

Paragrafen har därför ändrats så att den avser enbart anteckning om alt

kungörelse enligt 1 § utfärdats.

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen

8 KAP.

4 §•

Denna paragraf, där hittills alla särskilda bestämmelser om frivilligt ägoutbyte

varit samlade, innehåller enligt detta förslag de grundläggande reglerna

om frivilligt ägoutbyte.

Den enda sakliga ändring som gjorts i paragrafen är att det allmänna

jordpolitiska villkoret för frivilligt ägoutbyte har skärpts från ett krav på

att fastighetsindelningen ej försämras till ett krav på förbättrad indelning.

Grunderna för denna ändring har angetts i den allmänna motiveringen.

Jag har därvid också berört det nya villkorets innebörd. Det bör här

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

tilläggas, att villkoret i princip avser helhetsverkan av det ifrågasatta

ägoutbytet. Villkoret innebär alltså inte att förbättring krävs på alla berörda

punkter, inte ens att försämring inte får ske på någon punkt. I allmänhet

innebär förbättrad fastighetsindelning att en eller flera i ägoutbytet

deltagande fastigheter eller samfällda områden förbättras. Men villkoret

om förbättrad fastighetsindelning kan undantagsvis vara uppfyllt också

i fall då ägoutbytet inte innebär någon omedelbar förbättring av de deltagande

fastigheterna och samfällda områdena, nämligen om ägoutbytet

främjar genomförandet av en förbättrad fastighetsindelning, t. ex. enligt

upprättad plan för successiv rationalisering. Över huvud taget bör frågan

om fastighetsindelningen förbättras eller inte självfallet i princip bedömas

ur samma tidsperspektiv som frågor om fastighets lämplighet enligt t. ex.

1 kap. 8 § och 19 kap. 2 § JDL. Även om det är vanligast att en förbättring

på kort sikt också innebär en förbättring på längre sikt kan motsatsen

ibland gälla. Det kan tilläggas att gällande allmänna jordpobtiska riktlinjer

givetvis bör beaktas vid tillämpningen av förbättringsvillkoret, på

motsvarande sätt som vid tillämpningen av andra jordpolitiska villkor.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen gäller vid

tillämpning av denna paragraf inte något krav att vederlag i första hand

bör utgå i jord. Det finns alltså inte något särskilt hinder mot ensidig frivillig

marköverföring.

I anslutning till andra stycket i paragrafen vill jag påpeka att gällande

regler om skydd för innehavare av fordringar och andra rättigheter vid

ägoutbyte och laga skifte avser inte bara intecknade rättigheter utan också

andra rättigheter för vilka fastigheten häftar, bl. a. sådana som gäller med

bästa rätt eller åtnjuter skydd enligt It kap. 2 § jordabalken (jfr bl. a. 49 §

inteckningsförordningen). Däremot anses t. ex. ointecknade nyttjanderätter

annars inte vara av sådan beskaffenhet att fastighet kan sägas häfta

därför (jfr SOU 1963: 68 s. 391). Förslaget att vidga möjligheterna till frivillig

ägokravsjämkning medför inte någon principiell ändring i de ointecknade

rättigheternas ställning. Det är ju redan enligt gällande rätt möjligt

att tvångsvis eller efter överenskommelse företa omfattande omreglerande

åtgärder genom laga skifte eller ägoutbyte, t. ex. att genom ägoutbyte flytta

hela fastigheter, och det kan därvid hända att ointecknad rätt påverkas.

Jag finner alltså inte skäl att nu föreslå några nya regler om skydd för

innehavare av ointecknad rättighet.

I detta sammanhang vill jag också påpeka, att gällande regler om skydd

för innehavare av fordringar och andra rättigheter inte avser innehavare

av inteckning i tomträtt som upplåtits i fastighet som förrättningen berör.

Det finns inte anledning anta att de nya reglerna om frivillig ägokravsjämkning

aktualiserar denna brist i gällande rätt. Frågan om skydd för

dessa inteckningshavare torde därför böra lösas i samband med den planerade

större reformen av lagstiftningen om fastighetsbildning.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

107

För att innehållet i paragrafen skall bli mer överskådligt har den omarbetats

i redaktionellt hänseende, varvid de olika förutsättningarna för att

ägoutbyte skall få ske tagits upp i fyra olika punkter.

4 a §.

I denna paragraf som är ny och i viss mån utgör ett undantag från 4 §

anges under vilka förutsättningar ägoutbyte får ske utan att ägokravsjämkningen

håller sig inom den ram som anges i 4 §.

Paragrafen utgör kärnan i den reform av reglerna om frivilligt ägoutbyte

som nu föreslås. Paragrafen blir tillämplig inte bara vid ägoutbyte i

samband med laga skifte utan även vid fristående ägoutbyte enligt 20 kap.

1 §. Grunderna för paragrafen har utförligt redovisats i den allmänna motiveringen.

I några speciella hänseenden och i vissa detaljfrågor torde emellertid

vissa anmärkningar böra göras.

Om ett ägoutbyte, varom fråga behörigen väckts, uppfyller villkoren för

tvångsägoutbyte kan det självfallet genomföras under åberopande av reglerna

om sådant ägoutbyte också i fall då sakägarna träffar överenskommelse

om ägoutbytet. Det blir då inte aktuellt att tillämpa reglerna om frivilligt

ägoutbyte. Så t. ex. kan ägoutbyte enligt 1 a § med 25 % ägokravsjämkning

genomföras utan åberopande av reglerna för frivilligt ägoutbyte.

Bestämmelserna i denna paragraf innebär inte någon ändring i detta

förhållande.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör hinder inte föreligga

mot ensidigt frivilligt ägoutbyte. Detta gäller också frivilligt ägoutbyte

enligt denna paragraf.

Från civilrättslig synpunkt är marköverföring genom ägokravs jämkning

lika litet som marköverföring genom ägoutbyte som inte innefattar ägokravsjämkning

att anse som överlåtelse eller därmed jämförlig rättshandling.

Utvidgning av fastighet genom marköverföring utgör inte ett

förvärv av fast egendom och medför därför inte heller rätt eller plikt att

söka lagfart.

När det gäller frågan hur frivillig ägokravsjämkning skall betraktas från

skatterättsliga synpunkter torde man böra skilja mellan olika former av

beskattning. Såvitt gäller realisationsvinstbeskattningen torde frågan i

första hand få lösas av rättspraxis. Med hänsyn till det nu uppställda kravet

på att fastighetsindelningen skall förbättras synes förhållandena i denna

del emellertid inte undergå någon större ändring genom förevarande

reform. Gåvoskatt torde kunna bli aktuell i fall när marköverföringen sker

utan vederlag. Vad beträffar stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964 (nr

308) torde utan vidare vara klart, att stämpelskatt enligt 3 § inte kommer

i fråga vid marköverföring. Huruvida stämpelskatteförordningen bör ändras

i denna del torde få övervägas sedan man vunnit någon tids erfarenhet

av hur de nya reglerna om ägokravsj ämkning fungerar. Frågan kommer

också att bli aktuell vid beredningen av förslaget till FBL.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Om ägare till fastighet, som består av enskild mark jämte andel i samfälld

mark, genom ägokravsjämkning avstår all fastighetens enskilda mark

utan markvederlag bildas en s. k. andelsfastighet. Gällande jordpolitiska

regler torde i princip innebära eller förutsätta att sådana fastigheter inte

hör bildas. Förslaget till FBL intar i viss mån en annan ståndpunkt. Den

försämring av fastighetsindelningen som nybildning av andelsfastighet i

allmänhet torde innebära, måste givetvis beaktas när frågan om ägoutbytes

tillåtlighet prövas. I detta sammanhang kan dock påpekas, att gällande

regler medger att andel i äga som undantagits för gemensamt behov är

föremål för ägoutbyte (1 § andra stycket tredje punkten och på samma sätt

vid frivilligt ägoutbyte enligt 4 §).

De nya bestämmelserna om ägokravsjämkning anknyter till värderingsoch

ersättningsprinciperna i JDL och ger därför inte anledning till nya

regler om gradering eller likvidberäkning. Men jag vill framhålla, att det

vid stora förändringar av fastigheters uppskattningsinnehåll är särskilt

viktigt att sakägarna är rätt orienterade om de ekonomiska sammanhangen.

I fall då överenskommelse som innefattar ägokravsjämkning inte innefattar

överenskommelse också om ersättningsbelopp, bör förrättningsmannen

därför förvissa sig om att berörda sakägare har klart för sig de principiella

följderna i ersättningshänseende.

Beträffande de särskilda styckena i paragrafen vill jag anföra följande.

Begeln i andra stycket att samma villkor skall gälla som för avhändelse

av fast egendom syftar bl. a. på föreskrifterna om makes samtycke till avhändelse

av fast egendom vari maken har giftorätt (6 kap. 4 § giftermålsbalken),

äktenskapsförord vid gåva mellan makar (8 kap. 2 § giftermålsbalken),

rättens tillstånd till överlåtelse av omyndigs egendom (15 kap.

16 § föräldrabalken) samt myndighets tillstånd till avyttring av fast egendom

som utgör häradsallmänning (9 § lagen den 18 april 1952, nr 166, om

häradsallmänningar), kyrklig jord (lagen den 4 januari 1927, nr 1, angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt) eller fideikommiss eller som tillhör flottningsförening

(25 § lagen om flottning i allmän farled). Vidare åsyftas t. ex.

inskränkning i ägares befogenhet att överlåta fast egendom till följd av

föreskrift i fångeshandlingen eller testamente, såvida inskränkningen är

antecknad i fastighetsboken eller eljest känd för förrättningsmannen, samt

legala begränsningar i ställföreträdares behörighet att överlåta fast egendom,

t. ex. i statliga eller kommunala myndigheters rätt att besluta om

överlåtelse av statlig resp. kommunal egendom.

Det speciella fallet att marköverföring skall ske mellan två fastigheter

i en ägares hand kan givetvis inte direkt jämställas med överlåtelse. Villkoren

för avhändelse bör emellertid i tillämplig mån iakttas vid minskning

av fastighet också i sådant fall. Ägarens rätt till fastigheterna kan nämligen

vara av olika beskaffenhet. Sålunda bör t. ex. vid marköverföring från fas
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 109

tighet som utgör giftorättsgods till fastighet som utgör enskild egendom

makes samtycke enligt 6 kap. 4 § giftermålsbalken föreligga.

Däremot åsyftar regeln att samma villkor skall gälla som vid avhändelse

inle formkravet vid överlåtelse av fast egendom. Överenskommelse om

ägoutbyte träffas genom förening, såsom redan berörts i den allmänna motiveringen.

I det speciella fallet att frivilligt ägoutbyte avser fastigheter i en ägares

hand gäller inte något formkrav för ägarens viljeförklaring. Vid frivillig

ägokravsjämkning under laga skifte gäller däremot kravet på skriftligt medgivande

också när fastigheterna har samma ägare. I princip finns det givetvis

anledning att reglera ägoutbyte och laga skifte på sinsemellan likartat

sätt i nu berörda avseende. Man torde emellertid kunna förutsätta att förrättningsmännen

— även utan någon lagändring — ser till att ägarens viljeförklaring

på lämpligt sätt kommer till uttryck i förrättningsakten.

Vidare åsyftas inte sådana bestämmelser som innefattar villkor för lagfart

utan att samtidigt utgöra villkor för avhändelse, t. ex. bestämmelserna

i 8 § lagfartsförordningen, som innebär att förre ägarens fång i allmänhet

skall vara lagfaret för att ansökan om lagfart skall kunna beviljas.

Om äganderätten till fastighet, som skall minskas genom ägokravsjämkning

enligt de nya reglerna, finnes vara tvistig torde en tillämpning av 3

kap. 12 § JDL leda till att ägoutbyte inte kan ske. Enligt nämnda paragraf

skall nämligen äganderättstvist, vars avgörande är av betydelse för förrättningens

behöriga verkställande, föranleda uppehåll i förrättningen och,

om tvisten yppats efter förrättningens början, underställas ägodelningsrättens

prövning. Om förrättningen avser åtgärd, som fordrar viss sakägares

positiva medverkan, torde det vara nödvändigt att först få tvisten

om vem som är behörig sakägare avgjord.

Bestämmelserna i fjärde stycket innebär i princip, att ökningen av en

fastighets uppskattningsinnehåll genom tillämpning av första stycket i

paragrafen skall bedömas enligt samma villkor som gäller för förvärv av

fast egendom. Principens närmare utformning innefattar vissa begränsningar

av övervägande formell art. Sålunda avses enbart storleksökningar

som äro väsentliga och som strider mot syftet med gällande inskränkningar

i förvärvsrätten. Dessa båda bestämningar har samband med varandra.

Det finns inte anledning att i detta sammanhang inskrida mot andra

marköverföringar än sådana som motverkar syftet med förvärvsinskränkningarna,

och oväsentliga storleksökningar kan generellt sägas vara av den

arten att de inte motverkar angivna syfte. Genom de nämnda preciseringarna

bör tillämpningen bli så enkel som saken medger. Bestämmelserna

avser vidare bara sådana inskränkningar i förvärvsrätten som är direkt påbjudna

i lag. Några andra inskränkningar, som speciellt avser rätten att

förvärva fast egendom, torde knappast finnas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

13 KAP.

2 a §.

Denna paragraf, där hittills alla bestämmelser om frivillig ägokravsjämkning

vid laga skifte varit samlade, innehåller enligt detta förslag

de grundläggande reglerna om sådan jämkning.

Den enda sakliga ändringen i paragrafen är att det allmänna jordpolitiska

villkoret för frivillig jämkning har skärpts från ett krav på att fastighetsindelningen

ej försämras till ett krav på att indelningen förbättras.

Vissa redaktionella ändringar har samtidigt vidtagits för att innehållet i

paragrafen skall bli mera överskådligt.

Vad jag har anfört vid 8 kap. 4 § om frivilligt ägoutbyte är i princip tilllämpligt

också beträffande frivillig ägokravs jämkning vid laga skifte. När

jag i den allmänna motiveringen har berört frågan om procentgränsen vid

ägokravsjämkning har jag, för att inte onödigt komplicera framställningen,

underlåtit att särskilt påpeka att man vid omskifte och vid klyvning av

fastighet har att enligt denna paragraf beräkna minusavvikelsen i procent

av ägolottens ägokrav, alltså inte i procent av fastighetens uppskattningsinnehåll

såsom vid laga skifte av samfällt område och vid ägoutbyte

mellan fastigheter. Anknytningen till ägolott i stället för fastighet

medför att man vid omskifte, i vilket del av fastighet men inte hela fastigheten

ingår, har en snävare marginal för ägokravsjämkning än vid frivilligt

ägoutbyte som berör samma fastighet. Jag har inte funnit lämpligt att i

detta sammanhang föreslå någon ändring i dessa regler.

2 b §.

I denna paragraf behandlas sådan frivillig ägokravsjämkning vid laga

skifte som sker utan att den i 2 a § angivna procentgränsen iakttas. Paragrafen

motsvarar 8 kap. 4 a §. Jag vill emellertid erinra om den lilla olikhet i

fråga om formkravet som föreligger beträffande fastigheter i en ägares hand

och som jag berört i samband med 8 kap. 4 a §.

19 KAP.

8 §.

Paragrafen innehåller i första stycket en bestämmelse om att avstyckning

under vissa omständigheter får handläggas utan sammanträde och i övrigt

ges föreskrifter för det fall att handläggningen sker utan sammanträde.

Motiven för bestämmelsen i första stycket har redan angetts. Jag har

därvid påpekat att det bör ankomma på lantmätaren att besluta i fråga om

tillämpningen av bestämmelsen. Uttrycklig föreskrift om detta synes inte

vara nödvändig. Regeln torde nämligen kunna anses följa av att det enligt

bestämmelserna i 3 kap. är lantmätaren som beslutar i frågor om kallelse

till sammanträde.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

111

Vid gränsbestämning är sammanträde obligatoriskt. Bestämmelsen i

första stycket innefattar inte något undantag från denna regel. Om alltså

gränsbestämning företas vid avstyckningsförrättning måste sammanträde

hållas åtminstone för gränsbestämningen.

Som jag tidigare framhållit bör så långt möjligt samma regler gälla vid

avstyckning utan sammanträde som vid förrättning med sammanträde.

Vissa av de regler som gäller vid handläggning med sammanträde kan emellertid

inte lämpligen tillämpas vid handläggning utan sammanträde. Paragrafen

innehåller de särskilda föreskrifter för handläggning utan sammanträde

som är nödvändiga. Beträffande de särskilda styckena får jag

anföra följande.

Andra stycket. De nuvarande reglerna om tillkännagivande av att förrättning

skall äga rum — genom kungörelse eller skriftlig kallelse till sammanträde

eller annan liknande underrättelse — har till syfte att göra det möjligt

för sakägarna att inställa sig vid förrättningen. Skall sammanträde inte

äga rum bör dessa tillkännagivanden slopas. En uttrycklig föreskrift härom

föreslås.

Någon lagregel om när avstyckning som handläggs utan sammanträde

skall anses ha blivit börjad synes däremot inte vara behövlig. Frågan kan

i mån av behov regleras genom bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t.

I fall då sakägare träffar skriftlig förening i ämne, varom sådant är tilllåtet

vid avstyckning, skall föreningen enligt gällande bestämmelser bestyrkas

av gode männen eller av förrättningsmannen. Dessa bestämmelser torde

i princip förutsätta att föreningen träffas inför gode männen resp. förrättningsmannen.

Det torde inte vara lämpligt att i detta sammanhang ändra

reglerna om förening. Det är samtidigt tydligt att förfarandet med förening

inte passar väl att användas vid handläggning av avstyckning utan

sammanträde. Det har därför föreskrivits att reglerna om förening inte

skall gälla vid handläggning utan sammanträde. Vid avstyckning lär det

vanligaste ämnet för förening vara sådan komplettering av upprättad överlåtelsehandling,

som avses i 19 kap. 15 § JDL resp. 5 kap. 10 § FBLS. Behövs

sådan komplettering i fall då avstyckning handläggs utan sammanträde

torde överenskommelsen få ges formen av ett tillägg till köpehandlingen.

Om sakägarna vill träffa förening och utvägen med komplettering

av köpehandlingen inte kan användas bör sammanträde hållas.

Huvudregeln för fullföljd av talan mot beslut eller åtgärd under avstyckningsförrättning

är att talan förs genom besvär efter förrättningens avslutande.

Besvärsinstans är enligt JDL ägodelningsrätten och enligt FBLS

länsstyrelsen. Vissa frågor skall emellertid dras under ägodelningsrättens

prövning genom underställning. Enligt såväl JDL som FBLS är detta fallet

med äganderättsfrågor som är av betydelse för förrättningen. Enligt JDL

är dessutom frågor om tillstånd till avstyckning underställningsfrågor. Underställning

är i princip en åtgärd som beslutas och verkställs av förrätt
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

ningsmännen. Äganderättsfrågor skall underställas när tvist yppas som är

av betydelse för förrättningens fortsatta handläggning (3 kap. 12 § och 19

kap. 15 § JDL samt 5 kap. 2 § fjärde stycket och 10 § FBLS). Yrkande eller

beslut om underställning av utlåtande i frågor om tillstånd till avstyckning

enligt JDL får inte framställas resp. meddelas senare än på det sammanträde,

då utlåtandet avges. Frånvarande sakägare har dock enligt en

särskild lagregel möjlighet att inom viss tid från sammanträdet anmäla laga

förfall till ägodelningsdomaren och begära att ägodelningsrätten prövar utlåtandet.

Föreligger äganderättstvist vid avstyckning eller finns det anledning anta

att sådan skall uppkomma, bör föl-rättningen handläggas vid sammanträde.

Tvisten kan då konstateras och underställning ske. Med en sådan tillämpning

torde man i praktiken inte behöva räkna med möjligheten att tvist

föreligger vid avstyckning som handläggs utan sammanträde och att tvisten

inte uppdagas och därför inte blir underställd. Skulle ändå detta inträffa

synes i dylikt fall underställning inte utgöra ett lämpligt rättsmedel.

Reglerna om underställning av äganderättsvist bör därför inte gälla

när avstyckning handläggs utan sammanträde.

Vill förrättningsmannen underställa fråga om tillstånd till avstyckning

enligt JDL eller finns anledning anta att sakägare vill begära underställning

av sådan fråga, bör stridiga intressen anses föreligga och sammanträde

alltså hållas. Sakägare, som vill få tillståndsfrågan överprövad, får då tillfälle

att begära underställning. Om det ändå skulle inträffa, att sakägare vill föra

talan mot utlåtande i tillståndsfråga som meddelats vid förrättning som

handlagts utan sammanträde, är det lämpligast att han får göra detta genom

besvär efter förrättningens avslutande. I allmänhet torde utlåtandet i tillståndsfrågan

komma att meddelas vid avslutandet — de förrättningar som

kan beräknas bli handlagda utan sammanträde är nämligen i stort sett de

som med nuvarande lagstiftning handläggs vid ett enda sammanträde —

och de fält då utlåtandet kan komma att bli meddelat tidigare än avslutningsdagen

torde bli så sällsynta att det inte finns anledning att i dessa

fall låta tillståndsfrågan utgöra preliminärfråga.

På grund av vad jag nu har anfört har underställningsreglerna undantagits

från tillämplighet vid avstyckning utan sammanträde. I frågor om

tillstånd till avstyckning enligt JDL innebär detta att besvärsreglerna i

stället blir tillämpliga.

Tredje stycket. Sakägare som vill anmäla jäv mot förrättningsman skall

enligt gällande bestämmelser göra detta på första sammanträdesdag då förrättningsmannen

tjänstgör. Vid avstyckning som handläggs utan sammanträde

torde böra gälla, i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget till

FBL och gällande rättegångsbalk, att jävsanmälan skall göras då sakägarcn

första gången för talan vid förrättningen sedan han fick kännedom

om att förrättningsmannen tjänstgör eller att jävsanledning föreligger.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Föreskrift om detta har intagits i förslaget. Med hänsyn bl. a. till bestämmelserna

i 3 kap. 8 § JDL torde inte behöva utsägas att rätten att göra

jäv förfaller om sakägaren underlåter att anmäla jävet i rätt tid.

Fjärde stycket. Med hänsyn till besvärsrätten bör sakägarna underrättas

om dagen för förrättningens avslutande. Enligt gällande bestämmelser behöver

vid avstyckning sådan underrättelse inte ske i förväg. Vid avstyckning

enligt JDL, där besvärstiden är 30 dagar från avslutandet, underrättas

sakägarna om avslutandet och om fullfölj dsförfarandet genom att en kopia

av förrättningshandlingarna inom 15 dagar efter avslutandet utges eller

avsänds till sökanden eller, om flera sakägare finns, till den av sakägarna

som av dem utses. Vid avstyckning enligt FBLS gäller liknande

regler, men eftersom besvärstiden är endast 20 dagar skall kopian av

handlingarna utges eller avsändas redan vid avslutandet. Om sammanträde

inte hålls synes underrättelseförfarandet vid avslutandet böra byggas

ut något i syfte att kompensera bortfallet av underrättelsen om förrättningens

inledande. Därför föreslås nu, att förrättningsmannen vid avslutandet

av förrättning, som handlagts utan sammanträde, skall underrätta

sakägarna om avslutandet. Underrättelsen, som kan sändas som

vanligt brev i överensstämmelse med vad som gäller om underrättelser enligt

3 kap. JDL, skall också innehålla fullfölj dshänvisning och erinran om

vem som utsetts att ta emot sakägareexemplaret av handlingarna. Sakägare

som redan vid avslutandet tillsänds ett exemplar av förrättningshandlingarna

behöver givetvis inte underrättas särskilt.

9 §•

Paragrafen, som f. n. innehåller vissa föreskrifter om vad som skall tas

in i protokollet, har kompletterats med en föreskrift om att protokoll skall

föras vid avstyckning.

Vid avstyckning enligt JDL gäller att lantmätaren skall föra protokoll

över allt som förekommer vid varje sammanträde under förrättningen.

Vid avstyckning enligt FBLS skall förrättningsmannen föra protokoll över

allt som förekommer vid förrättningen. I praktiken torde protokollen

i båda fallen innehålla ungefär detsamma, nämligen i huvudsak en redovisning

anknuten till sammanträdena. Protokoll bör emellertid lämpligen

föras också i fall då förrättning enligt de avsedda nya reglerna handläggs

helt utan sammanträde. Regeln i FBLS är därvid redan så utformad

att den inte behöver ändras. I JDL behövs emellertid en ny föreskrift,

som klargör att protokollet vid avstyckning utan sammanträde skall avse

förrättningen. Denna föreskrift har placerats i 9 §. Placeringen innebär

att föreskriften kommer att avse också avstyckning som handläggs med

sammanträde. Detta medför en lagteknisk förenkling vid utformningen

av hänvisningen i FBLS, och dessutom vinns full överensstämmelse mellan

reglerna om protokoll vid avstyckning enligt 5 kap. FBLS och 19 kap.

JDL.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen om

fastighetsbildning i stad

De nya bestämmelserna i 8 kap. JDL om ägoutbyte och i 13 kap. JDL

om ägokravs jämkning vid laga skifte blir på grund av hänvisning tillämpliga

också vid ägoutbyte och laga skifte enligt FBLS. För att de nya reglerna

i 19 kap. JDL om sammanträde vid avstyckning skall bli tillämpliga

också vid avstyckning enligt 5 kap. FBLS krävs däremot en ändring i 5 kap.

2 § FBLS. Den föreslagna ändringen består i att 19 kap. 8 § JDL tagits

upp bland de lagrum i jorddelningslagen, till vilka hänvisas i fjärde stycket

av paragrafen.

Övergångsbestämmelserna till lagförslagen

Det är angeläget att de föreslagna reformerna träder i kraft så snart

som möjligt. Lagändringarna torde därför böra gälla fr. o. m. den 1 januari

1968. Den nya ordningen bör vinna tillämpning även i fråga om

förrättningar, som påbörjats före ikraftträdandet. Härför behövs ingen

övergångsbestämmelse. Om förrättningen avslutats före lagens ikraftträdande,

bör dock vid fastställelseprövningen och vid prövningen av anförda

besvär äldre lag vinna tillämpning. I detta hänseende torde en särskild

övergångsbestämmelse böra meddelas. I enlighet härmed har särskilda

övergångsbestämmelser tagits upp i dalalagen, särskilda lagfartslagen

och jorddelningslagen. Något behov av en motsvarande bestämmelse

när det gäller lagen om fastighetsbildning i stad synes inte föreligga med

hänsyn till att den ändring som föreslås enbart avser förfarandet vid förrättningen.

Av de föreslagna övergångsbestämmelserna följer att de föreslagna

ändringarna i 10 § datalagen och 4 § särskilda lagfartslagen blir

tillämpliga om sammanläggning skett men skiftet inte avslutats före den

1 januari 1968.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932

(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs

län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet,

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad,

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

5f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 167

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av

Kopparbergs län

Härigenom förordnas, dels att inledningsbestämmelsen samt 10 och 13 §§

i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å

landet inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas nio nya paragrafer, 27—35 §§,

och omedelbart före 27 § en ny rubrik av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Vi GUSTAF etc.---med änd
ring

av vad lagen om delning av

jord å landet och lagen om sammanläggning

av fastigheter å landet

innehålla häremot stridande förordna,

att inom de på bekostnad

eller med understöd av staten storskiftade

delarna av Kopparbergs län

skola i nedan angivna hänseenden

gälla följande särskilda bestämmelser,

nämligen beträffande laga skifte

till rubbning av storskifte 1—18 §§,

beträffande laga skifte å sådant skifteslag,

som i 1 kap. 2 § under 2 lagen

om delning av jord å landet avses,

19—23 §§ och beträffande avstyckning

av ägovidd, som överlåtits till

annan, 24—26 §§.

10

Förrättningsmännens yttrande — —

Inställes skifte, skall dessförinnan

meddelat beslut om sammanläggning

förfalla; och skall därom, sedan anmälan

om skiftets inställande inkommit

från förrättningslantmätaren, så

snart ske kan å inskrivningsdag anteckning

göras i lagfarts- eller fastig
1

Senaste lydelse av 10 och 13 §§ se 1948: 399.

(Föreslagen lydelse)

Vi GUSTAF etc.---- med änd
ring

av vad lagen om delning av

jord å landet och lagen om sammanläggning

av fastigheter å landet

innehålla häremot stridande förordna,

att inom de på bekostnad

eller med understöd av staten storskiftade

delarna av Kopparbergs län

skola i nedan angivna hänseenden

gälla följande särskilda bestämmelser,

nämligen beträffande laga skifte

till rubbning av storskifte 1—18 §§

och 27—35 §§, beträffande laga skifte

å sådant skifteslag, som i 1 kap.

2 § under 2 lagen om delning av

jord å landet avses, 19—23 §§ och beträffande

avstyckning av ägovidd,

som överlåtits till annan, 24—26 §§.

§•

--angivna fastigheter.

Sammanläggning, som omfattar

del av fastighet, har verkan som laga

delning av fastigheten.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

117

(Nuvarande lydelse)

hetsboken samt i fall, varom i 20 §

andra stycket lagen om sammanläggning

av fastigheter å landet sägs,

jämväl i intecknings- eller fastighetsboken.

13

Hava flera ----------

Om och i den mån för delägare,

vilka innehava såväl inrösnings- som

avrösningsjord men på grund av frivilliga

överlåtelser eller beslut enligt

12 § första stycket frånträda inrösnings

jord, icke kunna utläggas ägolotter,

som med avseende å storlek och

beskaffenhet samt med hänsyn jämväl

till övriga föreliggande förhållanden

prövas kunna på varaktigt

sätt erhålla ändamålsenlig användning

såsom särskilda fastigheter,

skall gemensam ägolott utläggas för

dessa delägare eller för det antal av

dem, som minst erfordras för att ägolotten

skall motsvara angivna krav.

Vad nu sagts om gemensam ägolott

skall ock gälla beträffande avrösningsjord

tillhörig delägare, vilka innehava

allenast sådan jord eller för

vilkas hela innehav av inrösnings jord

särskilda ägolotter för annat ändamål

än jordbruk kunna utläggas.

(Föreslagen lydelse)

§•

— dem utläggas.

Ägolott som är avsedd för skogsbruk

skall vara sådan att den med

hänsyn till storlek och beskaffenhet

samt övriga förhållanden kan varaktigt

få ändamålsenlig användning

som särskild fastighet. I den mån

det behövs för att uppfylla detta

krav skall gemensam ägolott utläggas

för flera delägare.

Ytterligare bestämmelser om laga

skifte till rubbning av storskifte

27 §.

Gräns mot fastighet, som ej ingår

i skiftet, skall bestämmas endast om

det av särskilda skäl är nödvändigt.

28 §.

Ägobeskrivning enligt 11 kap. 6 §

lagen om delning av jord å landet

och tilldelning slängd enligt 13 kap.

1 § samma lag skola upprättas endast

om det främjar ändamålsenlig

handläggning.

I hävdeförteckning enligt 12 kap.

1 § lagen om delning av jord å landet

behöver hävd på grund av säm
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

jedelning redovisas endast om innehavet

enligt sämjedelningen är delningsgrund.

Bestämmelserna i sjätte

stycket av samma paragraf äga ej

tillämpning vid skifte enligt denna

lag.

29 §.

Skogsmark skall graderas enligt 11

kap. 2 § lagen om delning av jord å

landet endast om särskilda skäl föreligga.

Om marken ej graderas, skall

gottgörelse för minskning i ägovälde

i stället grundas på skogsmarksvärdering

i anslutning till uppskattning

enligt li kap. 9 § nämnda lag.

30 §.

Bestämmande av ersättning enligt

13 eller lb kap. lagen om delning av

jord å landet får anstå till dess skiftet

blivit fastställt genom lagakraftägande

beslut. Anstånd får beslutas

endast om det främjar ändamålsenlig

handläggning och ej medför

väsentlig olägenhet för delägare. Om

anstånd beslutas, anses förrättning

för bestämmande av ersättningen

börjad den dag beslutet meddelas.

31 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna

i 13 kap. 2 § lagen om delning av

jord å landet får ägobelopp, som

vid skiftet lägges till ägolott, icke

understiga ägobelopp, som tillkommer

ägolotten enligt delningsgrund,

med mer än tio procent eller, i fråga

om ägolott avsedd för ändamål som

särskilt angives i nämnda paragraf,

tjugofem procent. Om skifteslag

uppdelats i flera skifteslag, beräknas

de angivna procenttalen på fastighetens

uppskattningsinnehåll.

32 §.

Avsteg från bestämmelserna om

ägolotts sammansättning i 13 kap.

3 § lagen om delning av jord å landet

får ske i den mån det är påkallat

med hänsyn till den avsedda användningen

av ägolotten.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

119

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

33 §.

Efter överläggning med delägarna

får förrättningsmännen förordna,

att talan mot skiftesplan för del av

skifteslaget eller mot beslut om bildande

av servitut skall fullföljas

särskilt eller att bestämmelserna i

34 § om tillträde skola gälla i fråga

om mark som undantagits från skifte.

Sådant förordnande får meddelas

endast om det främjar ändamålsenlig

handläggning och ej medför väsentlig

olägenhet för delägare.

Talan mot förordnande enligt

första stycket eller mot skiftesplan

eller servitutsbeslut som avses med

sådant förordnande fullföljes i den

ordning som anges i 21 kap. 19 §

lagen om delning av jord å landet.

34 §.

Har förordnande enligt 33 § meddelats

får överenskommelse om tillträde

av mark, som förordnandet

gäller, inte avse senare tidpunkt än

ett år efter det att beslut om skiftesplan

eller servitut eller förordnande

om tillämpning av bestämmelserna i

denna paragraf vinner laga kraft.

Träffas ej överenskommelse om tiden

för tillträdet och anföres ej besvär

i fråga som nyss angivits, skall

tillträdet ske så snart tiden för besvär

utgått. Har besvär anförts, bestämmer

ägodelningsrätten tiden för

tillträdet.

35 §.

Finner ägodelningsrätten att avslutat

laga skifte är lagligen beskaffat

till viss del som kan prövas för

sig, får rätten fastställa förrättningen

i denna del.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om

den fortsatta prövningen av laga skifte som avslutats dessförinnan.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226)

med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av

Kopparbergs län

Härigenom förordnas, att 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 med särskilda

bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4

Sedan skiftet blivit slutligen fastställt

och ett år förflutit efter sista

kungörandet, skall på grund av skiftet

med äganderättsutredningen lagfart

sökas av en var, som därvid

redovisats såsom ägare av fast egendom

inom byn.

Är ej--—---—--— si

§•

Sedan fråga om sammanläggning

under skiftet blivit slutligt avgjord

och ett år förflutit efter sista kungörandet,

skall på grund av skiftet

med äganderättsutredningen lagfart

sökas av en var, som därvid redovisats

såsom ägare av fast egendom

inom byn.

:t åliggande.

11 §•

Har beslut meddelats om utfärdande

av kungörelse enligt 1 §, skall

därom, så ock, efter det skifte, varom

i nämnda paragraf sägs, blivit

slutligen fastställt, om tiden för fastställelsen

anteckning göras i lagfartsprotokollet

och lagfartsboken.

Har beslut meddelats om utfärdande

av kungörelse enligt 1 §, skall

anteckning därom göras i lagfartsprotokollet

och lagfartsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om

lagfart på grund av laga skifte som avslutats dessförinnan.

1 Lagen upphävd utom beträffande vissa laga skiften, se 1962: 270.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

121

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 4 §, 13 kap. 2 a § och 19 kap. 9 §

lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer,

nämligen i 8 kap. en paragraf 4 a §, i 13 kap. en paragraf 2 b § och i 19 kap.

en paragraf 8 §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

8 KAP.

4

Vid laga skifte må, utöver vad som

följer av vad förut i detta kapitel

stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs

äga rum, såframt samtliga delägare

å ömse sidor träffa förening därom

eller de ägor, vilkas utbytande ifrågasättes,

äro i en ägares hand. Ägoutbyte

må dock ej ske, om utbytet

skulle medföra försämrad fastighetsindelning

eller försvåra fastighetsindelningens

genomförande enligt

plan, som omförmäles i 1 a §.

Ej heller må ägoutbyte äga rum, om

skillnaden i uppskattningsinnehåll

emellan de till utbyte ifrågasatta

ägorna överstiger tio procent av

den fastighets uppskattningsinnehåll,

från vilken ägovidd med det

högre uppskattningsinnehållet är avsedd

att tagas, eller, där ägovidden

är att tagas från område samfällt

för flera ägolotter, av ägolotternas

sammanlagda uppskattningsinnehåll.

Hör äga —--------

§•

Vid laga skifte må, utöver vad som

följer av vad förut i detta kapitel

stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs

äga rum, om

1. samtliga delägare å ömse sidor

träffa förening därom eller de ägor,

vilkas utbytande ifrågasättes, äro i

en ägares hand;

2. fastighetsindelningen förbättras;
3.

fastighetsindelningens genomförande

enligt sådan plan som angives

i 1 a § ej försvåras; och

4. skillnaden i uppskattningsinnehåll

emellan de till utbyte ifrågasatta

ägorna ej överstiger tio procent

av den fastighets uppskattningsinnehåll,

från vilken ägovidd

med det högre uppskattningsinnehållet

är avsedd att tagas, eller, där

ägovidden är avsedd att tagas från

område samfällt för flera ägolotter,

av ägolotternas sammanlagda uppskattningsinnehåll

.

---till skada.

4 a §.

Ägoutbyte enligt 4 § får äga rum

även om det medför större minskning

av fastighet eller samfällt område

än som är tillåten enligt 4 §

1 Senaste lydelse av 8 kap. 4 § se 1951: 356 och av 19 kap. 9 § se 1937: 164. 13 kap. 2 a § tilllagd

genom 1955: 288. Tidigare 19 kap. 8 § har upphört att gälla enligt 1951: 356.

opaginerad Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

första stycket 5 under förutsättning

att följande särskilda bestämmelser

iakttagas.

I fråga om delägares rätt att träffa

förening om eller samtycka till

minskning enligt föregående stycke

gälla samma villkor som för avhändelse

av fast egendom.

Avser minskningen fastighet som

häftar för inteckning för fordran gemensamt

med fastighet som ej ingår

i ägoutbytet, får minskningen ske

endast om medgivande till denna

lämnas av fastighetsägare och inteckningshavare

vilkas samtycke skulle

fordras vid dödning av den gemensamma

inteckningen, såvitt avser den

fastighet som minskas, med förbehåll

enligt 33 § förordningen den

16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående

inteckning i fast egendom. Sådant

medgivande fordras dock icke om

det är uppenbart att minskningen

icke kan skada fastighetsägaren eller

inteckningshavaren.

Om fastighets uppskattningsinnehåll

ökas väsentligt genom tillämpning

av första stycket får ägoutbytet

ske endast om syftet med lagstiftningen

angående inskränkningar i

rätten att förvärva fast egendom ej

motverkas. Närmare föreskrifter för

tillämpningen av denna bestämmelse

meddelas av Konungen.

13 KAP.

2 a §.

Utöver vad som följer av vad för- Utöver vad som följer av vad förut

sagts må avsteg från stadgandet ut sagts må avsteg från stadgandet

i 2 § första stycket äga rum, såframt i 2 § första stycket äga rum, om:

det skriftligen medgives av därav be- 1. skriftligt medgivande lämnas

rörda ägolotters ägare samt det ej au berörda ägolotters ägare;

medför försämrad fastighetsindel- 2. fastighetsindelningen förbättning.

Det ägobelopp, som vid skiftet ras; och

lägges till ägolott, må icke understU 3. ägobelopp, som vid skiftet lägga

det ägolotten enligt delningsgrund ges till ägolott, icke understiger det

tillkommande ägobeloppet med mera ägolotten enligt delningsgrund tillän

tio procent av sistnämnda ägobe- kommande ägobeloppet med mera än

lopp eller, i fall som avses i 2 § and- tio procent av sistnämnda ägobelopp

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

123

(Nuvarande lydelse)

ra stycket sista punkten, ägobelopp

som där sägs.

Häftar fastighet-------

(Föreslagen lydelse)

eller, i fall som avses i 2 § andra

stycket sista punkten, ägobelopp som

där sägs.

— till skada.

2 b §.

Avsteg enligt 2 a § får äga rum

även om det ägobelopp som enligt

2 a § första stycket 3 minst skall

läggas till ägolott underskrides under

förutsättning att följande särskilda

bestämmelser iakttagas.

I fråga om delägares rätt att medgiva

underskridande gälla samma

villkor som för avhändelse av fast

egendom.

Avser underskridandet fastighet

som häftar för inteckning iför fordran

gemensamt med annan fastighet,

får underskridandet ske endast

om medgivande till detta lämnas av

fastighetsägare och inteckningshavare

vilkas samtycke skulle fordras vid

dödning av den gemensamma inteckningen,

såvitt gäller den fastighet

som underskridandet avser,

med förbehåll enligt 33 § förordningen

den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom, eller det

är uppenbart, att underskridandet

icke kan skada fastighetsägare eller

inteckningshavare.

Om ägobelopp som lägges till ägolott

genom tillämpning av första

stycket väsentligt överstiger det ägolotten

enligt delningsgrund tillkommande

ägobeloppet, får åtgärden vidtagas

endast om syftet med lagstiftningen

angående inskränkningar i

rätten att förvärva fast egendom ej

motverkas. Närmare föreskrifter om

tillämpningen av denna bestämmelse

meddelas av Konungen.

19 KAP.

8 §•

Avstyckning får handläggas utan

sammanträde, om stridiga intressen

ej förekomma i ärendet. Vid avstyckning

utan sammanträde iakttages

följande.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Xungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Föreskrifterna om tillkännagivande

av att förrättning skall äga rum,

om skriftlig förening mellan sakägare

och om underställning till ägodelningsrätt

gälla ej.

Jäv mot förrättningsman anmäles

första gången sakägaren för talan

i avstyckningsärendet sedan han fick

kännedom om att förrättningsmannen

tjänstgör eller att jävsanledning

föreligger.

När förrättning avslutats sändes

underrättelse därom till varje sakägare,

som inte samtidigt tillsändes

ett exemplar av förrättningshandlingarna.

Underrättelsen skall innehålla

fullföljdshänvisning och erinran

om vem som utsetts att mottaga

förrättningshandlingarna.

9 §.

Lantmätaren skall föra protokoll

över allt som förekommer vid förrättningen.

Har ägovidd------— -— särskilt angivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om

den fortsatta prövningen av laga skifte eller ägoutbyte som avslutats dessförinnan.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

125

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

2 §•

Avstyckning skall —- -----— skäligt prövas.

Avstyckning företages----— ----nu sagts.

Förrättningsmannen har ■—--— ----till slut.

Vid förrättningen skola före- Vid förrättningen skola föreskrifskrifterna

i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 terna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och

och 3 §§, 18 kap. 3 § första stycket 3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt

samt 19 kap. 27 § i lagen om del- 19 kap. 8 och 27 §§ i lagen om delning

av jord å landet äga motsva- ning av jord å landet äga motsvarande

tillämpning, så vitt icke i rande tillämpning, så vitt icke i

denna lag är annorlunda stadgat. denna lag är annorlunda stadgat.

Är förrättningsman----särskild förrättningsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse av 5 kap. 2 § se 1931: 143.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2 november 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 2 oktober 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25

augusti 1967, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932

(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs

län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet och

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av distriktslantmätaren Olle Millgård.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag angående ändring i den s. k. dalalagen

Dalalagens första 18 paragrafer är upptagna under rubriken »Om laga

skifte till rubbning av storskifte». Därefter följer fem paragrafer under

rubriken »Om laga skifte å skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 2 lagen om

delning av jord å landet avses». De tre sista paragraferna (24—26 §§) har

som rubrik »Om avstyckning av ägovidd, som överlåtits till annan». De

föreslagna nio nya paragraferna, som behandlar samma ämne som dalalagens

18 första paragrafer, borde rätteligen ha infogats i anslutning till

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

127

dessa men har i förslaget till undvikande av en omnumrering av 19—26 § §

placerats sist under rubriken »Ytterligare bestämmelser om laga skifte till

rubbning av storskifte». Inledningsbestämmelsen får i förslaget sådan lydelse

att därav framgår att reglerna om laga skifte till rubbning av storskifte

finns såväl i 1—18 §§ som i 27—35 §§. Av skäl som anförs i förslaget

torde få godtas att de nya paragraferna,sätts efter 26 §, men för tydlighetens

skull förordas dock att efter 18 § införs en ny paragraf (18 a §) med

innehåll att ytterligare bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte

meddelas i 27—35 §§.

28 §.

Det bestånd av uppgifter som för närvarande skall redovisas i ägobeskrivning,

hävdeförteckning och tilldelningslängd kommer enligt förslaget

att inskränkas i ett par hänseenden. Gradtal för ägofigurer med skog skall

icke längre ingå i materialet (29 §); de ersätts av de skogsmarksvärden som

framkommer vid likvidberäkningen. Och i fall då innehav enligt sämjedelning

inte är delningsgrund kommer uppgifter om hävd på grund av sämjedelningen

att behöva föreligga först i sammanhang med nämnda beräkning.

Med nu angivna modifikationer är beståndet av uppgifter till grund

för skiftesarbetet oförändrat, och bestämmelserna i förevarande paragraf

innebär endast att redovisningen av dessa uppgifter kan förenklas. Lagrådet

utgår från att uppgifterna allt fortfarande kommer att vara tillgängliga

för sakägare och domstolar samt bevaras.

32 §.

Från den i 13 kap. 3 § första punkten JDL upptagna huvudregeln om

ägolotts sammansättning — att till varje ägolott skall läggas behörig andel

enligt delningsgrund av olika ägoslag, såväl i inrösnings- som i avrösningsjord,

med i möjligaste mån jämn fördelning mellan de olika ägolotterna

av bättre och sämre mark — meddelas i samma punkt det undantaget

att förrättningsmännen får, där det prövas lämpligt med hänsyn till särskilda

förhållanden, vidta skälig jämkning i den mån det kan ske utan

någon delägares förfång. I paragrafens andra punkt följer ett stadgande

av väsentlig betydelse för tolkningen av begreppet förfång i detta sammanhang;

särskilt skall, heter det i stadgandet, såvitt det med hänsyn till vid

skiftet tillämpad delningsgrund låter sig göra, vid ägotilldelningen iakttas

att inte någon ägolott, för vilken ägor tidigare utlagts vid laga delning eller

sämjevis, vid skiftet erhåller sådan sammansättning att den mindre än före

skiftet ägnar sig för den art av hushållning vartill ägolotten användes.

I sin gällande lydelse innehåller dalalagen inte någon bestämmelse som

modifierar nu redovisade regler i JDL vid deras tillämpande å dalaskiftena.

Det i remissprotokollet angivna syftet med införandet av en sådan bestämmelse

är att förrättningsmännen inte skall så hårt som JDLs regler föran
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Mnj:is proposition nr 167 år 1967

leder vara bundna till att bibehålla oförändrad ägoslagsfördelning inom ägolotterna;

en uppmjukning av reglerna såvitt angår dalaskiftena skulle i sin

mån kunna råda bot på det vid dessa skiften hittills ofrånkomliga missförhållandet

att ett stort antal små fastigheter med jord och skog läggs ut

oaktat de saknar förutsättningar att bestå som särskilda brukningsenheter.

Lantmäteristyrelsen hade velat nå reformändamålet på så sätt att 13 kap.

3 § första punkten JDL med dess norm om oförändrad ägoslagsfördelning

skulle med avseende å dalaskiftena gälla endast ägolott som lämpar sig för

jordbruk samt att vid tillämpningen av andra punkten i paragrafen ägolott

inte skulle anses vara använd för jordbruk när den inte är bebyggd med nödiga

byggnader för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord av härför

erforderlig omfattning. Det remitterade förslaget begagnar sig av en annan

regelkonstruktion för att tillgodose reformsyftet. Sålunda anges i förevarande

paragraf att avsteg från bestämmelserna om ägolotts sammansättning

i 13 kap. 3 § JDL får ske i den mån det är påkallat med hänsyn till den

avsedda användningen av ägolotten.

Uppenbarligen har regelkonstruktionen i det remitterade förslaget tänkts

skola i än högre grad än lantmäteristyrelsens förslag frigöra tillämpningen

från föreskrifterna i JDL. Med den allmängiltiga formuleringen i del remitterade

förslaget undviks en åtskillnad mellan ägolotter för jordbruk och

ägolotter av annat slag; generellt skall avsteg kunna ske från JDLs föreskrifter.

Den mest betydelsefulla innebörden av att sådant avsteg tillåts är

att normen om oförändrad ägoslagsfördelning får åsidosättas inte bara —

såsom enligt JDL — om det kan ske utan någon delägares förfång. Som enda

villkor för att ägoslagsfördelningen ändras uppställs att så är påkallat med

hänsyn till den avsedda användningen av ägolotten. Just sistnämnda villkor

synes å andra sidan ge anledning till tvekan huruvida regelutformningen i

det remitterade förslaget verkligen medger den frihet som svarar mot reformsyftet.

Denna tvekan betingas av att villkoret är så beskaffat att det i

ett läge då det aktualiseras kan åberopas ömsesidigt av skiftesdelägarna.

Ovanligt torde icke vara att samtliga skiftesdelägare är i behov av mera

jord. Villkoret skulle i en sådan situation genom sin giltighet beträffande

envar skiftesdelägare förhindra en ägoslagsförändring som förrättningsmännen

avsett att åvägabringa. Mot nu angivna bakgrund må ifrågasättas

om reformändamålet inte bättre gagnas av en regelkonstruktion som närmare

knyter an till lantmäteristyrelsens förslag. Eftersom det väsentliga

önskemålet är att motverka uppkomsten av ägolotter för jordbruk, vilka

saknar faktiska förutsättningar för sådan hushållning, synes det vara mest

angeläget att förrättningsmännen vid förfångsprövningen inte skall vara

uppfordrade att beakta huruvida en planerad ägoslagsjämkning går ut över

dylika ägolotter. Att jämkningen sker på bekostnad av dessa bör såsom lantmäteristyrelsen

rekommenderat anses ovidkommande för förfångsfrågan

och följaktligen inte stå i vägen för den lämpligaste ägoslagsfördelningen.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

129

Däremot synes det inte vara nödvändigt att — som lantmäteristyrelsen likaledes

föreslagit — beträffande annan ägolott än den som lämpar sig för

jordbruk allmänt dispensera från normen om oförändrad ägoslagsfördelning

i 13 kap. 3 § första punkten JDL. Redan till följd av uppmjukningen i

det nyss behandlade hänseendet torde förrättningsmännen komma att åtnjuta

den erforderliga friheten vid bestämningen av ägolotternas sammansättning.

På grund av det anförda förordas att 32 § får det innehållet, att vid tilllämpning

av bestämmelsen i 13 kap. 3 § andra punkten JDL ägolott inte

skall anses vara använd för jordbruk, när den inte är bebyggd med nödiga

byggnader för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord av härför erforderlig

omfattning.

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen

De föreslagna ändringarna i JDL — slopandet av sammanträdestvånget

såvitt angår avstyckning samt av procentgränsen för frivillig ägokravsjämkning

vid ägoutbyte och laga skifte — är enligt remissprotokollet betingade

av syftet att redan innan den tillämnade allmänna fastighetsbildningsreformen

genomförts åstadkomma en rationalisering av fastighelsbildningsverksamheten.

Detta har motiverats med att fastighetsbildningsorganen

är så hårt belastade att vad som kan göras för att bereda dem lättnad

måste i möjligaste mån åvägabringas utan avbidan på det stora reformverkets

slutförande.

Vad beträffar sammanträdestvångets avskaffande synes visserligen kunna

ifrågasättas huruvida åtgärden verkligen är ägnad att skapa eu mera

påtaglig lindring av lantmäteriets arbetsbörda. Enligt nuvarande lydelse

av JDL torde sammanträdena vid avstyckningsförrättning kunna i ett stort

antal fall ges karaktären av en ren formalitet, vars uppfyllande egentligen

inte föranleder annan arbetsbelastning än den som är förenad med kallelseförfarandet;

därtill kommer att sistnämnda förfarande ofta kan ske i enkel,

tidsbesparande ordning. Att en viss rationaliseringseffekt inträder genom

sammanträdesförpliktelsens slopande torde dock vara att förvänta. Lagrådet

anser sig därför kunna godta att denna förändring kommer till stånd

redan i förevarande sammanhang. Rörande önskvärdheten av några jämkningar

i den föreslagna lagtexten återkommer lagrådet med vissa uttalanden

i direkt anslutning till 19 kap. 8 §.

Möjligheten att slopa procentgränsen för frivillig ägokravsjämkning bör

otvivelaktigt i och för sig tillmätas långt större betydelse som medel att

främja en rationalisering av fastighetsbildningsverksamheten. Ä andra sidan

synes ett förverkligande av de föreslagna anordningarna i denna del

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

medföra konsekvenser som enligt lagrådets mening väcker betänkligheter.

Härom må anföras följande.

Såsom framhålls i remissprotokollet betonades i samband med att gällande

procentgräns för ägokravsjämkning uppdrogs att gränsen markerade

skiljelinjen mot transaktioner som borde ske under iakttagande av reglerna

för fastighetsköp. Beträffande sådan marköverföring, som nu förordas

skola tillåtas ovanför denna gräns, konstateras ock i överensstämmelse härmed

att den i verkligheten är av den art för vilken hittillsdags enbart de

privaträttsliga instituten köp och gåva stått till buds. Förslaget går emellertid

ut på att marköverföringen skall kunna äga rum utan att de nämnda

privaträttsliga instituten anlitas; marköverföringen skall ju åstadkommas

genom själva ägoutbytet respektive laga skiftet. Härav måste i sin tur följa

det avsteget från verkningarna av köp och gåva att den överförda marken

— liksom i fall av ägokravsj ämkning enligt nuvarande regler om ägoutbyte

och laga skifte — tillförs den mottagande parten i princip fri från alla slags

gravationer. Nämnda båda förhållanden har utgjort grundvalen för den närmare

konstruktionen av de föreslagna bestämmelserna om ifrågavarande utvidgade

möjlighet till marköverföring medelst ägoutbyte och laga skifte. I

stället för den överlåtelseform som föreskrivits beträffande de privaträttsliga

instituten köp och gåva skall träda förening (vid laga skifte förklaring), bestyrkt

av förrättningsmannen (-män), varemot de för köp och gåva uppställda

materiella betingelserna i princip skall iakttas såväl i vad de hänför sig till

avhändelsebefogenheten som i vad de rör förvärvsrätten. Den överförda

markens befriande från gravationer skall ernås på grundval av medgivanden

till befrielsen från deras sida vilkas samtycke skulle vara nödvändigt vid

partiell dödning enligt inteckningsförordningen; häftar marken för fordran

gemensamt med annan fastighet, skall medgivanden krävas i enlighet med

vad därom föreskrivs uti inteckningsförordningens stadganden om gemensam

intecknings partiella dödande under förbehåll om bibehållen förmånsoch

betalningsrätt, s.k. relaxation. Är det uppenbart att marköverföringen

inte kan lända vederbörande intressent till skada, skall gravationernas avlastande

dock kunna ske utan att sådana medgivanden föreligger. Förhandenvaron

av de sålunda angivna rekvisiten för avhändelsen/förvärvet och

gravationsbefrielsen skall prövas av förrättningsmannen.

Redan den omständigheten att en rättslig disposition som reellt har samma

innebörd som köp eller gåva av fast egendom skall kunna försiggå med

åsidosättande av formkraven för dylika transaktioner är ägnad framkalla

tvekan. Kungl. Maj :ts till lagrådet remitterade förslag till ny jordabalk

kan inte sägas innefatta något egentligt avkall på rådande formkrav. Helt

vid sidan av de uppmärksammade överväganden angående fastighetsöverlåtelsens

form vilka anställts inom ramen för jordabalksarbetet föreslås nu

en överlåtelsetyp, frigjord både från kravet på dubbla vittnen och från skyl
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

131

digheten att söka lagfart samt inbjudande till flitigt utnyttjande. Det angelägna

i att ett kringgående av vedertagna civilrättsliga former inte skall leda

till en försvagning av deras rättsskydd för vilka formerna tillskapats uppfordrar

alltid till försiktighet.

Som förut nämnts innebär förslaget att de rörande köp och gåva uppställda

materiella betingelserna skall i princip iakttas beträffande marköverföringen,

något som avser transaktionen både såsom avhändelse betraktad och

i dess betydelse av förvärv. I det förra hänseendet uttrycks beroendeförhållandet

till reglerna för de privaträttsliga instituten så, att i fråga om delägares

rätt att träffa förening angående marköverföring skall gälla samma

villkor som för avhändelse av fast egendom. Denna regel, vilken enligt remissprotokollet

grundas på förutsättningen att förrättningsmannen skall

ombesörja motsvarande prövning som vid köp och gåva ankommer på inskrivningsdomaren,

synes inte kunna undgå att vålla bekymmer vid tilllämpningen.

Till en början bör betonas att de granslmingsuppgifter som läggs på förrättningsmannen

är både vidsträckta och mångskiftande. Sedan förrättningsmannen

undersökt om den avhändande parten kan styrka sin laga åtkomst

har han att konstatera huruvida i övrigt förutsättningarna för avhändelsens

giltighet är för handen. Härvid är att främst beakta de omständigheter

av varierande slag vilka enligt lag kan göra avhändelsen

ogiltig, vare sig dessa omständigheter förlänar avhändelsen en ofrånkomlig

ogiltighet (s. k. nullitetsgrunder, t. ex. att omyndig avhänder

sig fast egendom utan förmyndarens och förmynderskapsdomstolens samtycke)

eller de skapar ogiltighet endast försåvitt avhändelsen klandras under

förloppet av viss preklusionsfrist (s. k. klandergrunder, t. ex. avsaknaden

av makes samtycke). Beträffande avhändare som är juridisk person

kommer ytterligare i åtanke sådana eventuellt förefintliga hinder mot avhändelse

vilka vid sidan av de legala ogiltighetsgrunderna må vara föreskrivna

i bolagsordningar, föreningsstadgar, stiftelsereglementen etc.

Det torde kunna hävdas att vissa av de granslmingsuppgifter som nu antytts

förutsätter mera ingående juridiska insikter än som bibringats lantmätaren

under hans utbildning för yrket. Vidare är väl oomtvistligt att inskrivningsdomaren

redan till följd av de rent organisatoriska förhållandena

är bättre rustad att fullgöra motsvarande uppgifter; han har ju omedelbar

tillgång till det material som är av central betydelse för granskningens utförande

(fastighetsböcker, dagböcker). Än mer beaktansvärt i sammanhanget

är emellertid att förrättningsmannen är faktiskt urståndsatt att slutgiltigt

ta ställning till huruvida de i förslaget åsyftade avhändelsevillkoren

är för handen. Detta ställningstagande måste hänföra sig till den tidpunkt

då avhändelsen verkligen kommer till stånd. Härvidlag är att märka att

föreningen ingalunda har den verkan att äganderättsövergången sker genom

densamma. Föreningen har rättslig betydelse enbart såsom förtida

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

samtycke till den äganderättsförändring som kommer att ske genom

fastighetsindelningsförändringen. Viss osäkerhet kan måhända sägas ha

varit rådande i svensk rätt angående när en fastighetsindelningsförändring

skall anses ha inträtt (jämför SOU 1963:68 s. 133 ff och 782).

Tidigare tidpunkt än dagen för jorddelningsförrättningens fastställande synes

dock aldrig ha ifrågasatts; valet har närmast stått mellan fastställelsedagen

och registreringsdagen. I själva verket torde nog numera föreligga

enighet om att fastighetsindelningsförändringen inträder vid fastställelsetidpunkten

(i fastighetsbildningskommitténs förslag till ny fastighetsbildningslagstiftning,

SOU 1963:68, föreslås registreringstidpunkten bli den

relevanta). All den granskning varom i det föregående varit tal skall fördenskull

hänföras till förhållandena å dagen för ägoutbytets respektive laga

skiftets fastställande. Granskningsuppgifterna kommer med andra ord att

åvila fastställelsemyndigheten (alltså normalt överlantmätaren). Denna

myndighet kan inte förlita sig på att förhållandena vid fastställelsetidpunkten

är överensstämmande med dem som rådde när förrättningsmannen verkställde

sin prövning. Under mellantiden kan läget ha hunnit bli helt förändrat;

exempelvis torde ingenting hindra att fastighetsägaren som underskrivit

föreningen sedermera genom privaträttslig överlåtelse avhänt sig sin fastighet

och alt förvärvaren vid fastställelsetidpunkten står som lagfaren

ägare. Det säger sig självt att de vid förrättningen konstaterade förutsättningarna

för marköverföringen därmed kommit att falla. Remissprotokollet

som över huvud taget inte beaktat spörsmålet om till vilken tidpunkt ifrågavarande

granskning skall hänföra sig behandlar inte en komplikation som

den nyss nämnda. Hur den skall kunna bemästras torde inte vara lätt att

anvisa.

Med marköverföringen betraktad såsom avhändelse är också förbundna

vissa frågeställningar av mera speciell beskaffenhet. Det måste vara önskvärt

för att inte säga nödvändigt att marköverföringen inte sker medan betingelserna

för avhändelsens giltighet ännu ter sig oklara. Uppenbarligen

med hänsyftning härpå har i remissprotokollet berörts den i 6 kap. 4 §

andra stycket giftermålsbalken upptagna bestämmelsen om makes rätt till

klander utav avhändelse som andra maken gjort utan erforderligt samtycke.

Det uttalas att en bestämmelse sådan som den nyss omförmälda inte bör

kunna åberopas sedan marköverföring genom ägokravsjämkning ägt rum.

Överenskommelse om marköverföring innebär nämligen, sägs det, inte att

marken överlåts utan överenskommelsen är ett led i en officiell förrättning

och kan närmast jämföras med en rättegångshandling, Och det tilläggs att

erforderligt skydd för t. ex. make ligger i första hand i förrättningsmannens

prövning och i andra hand i utvägen att anlita extraordinära rättsmedel. Det

synes tveksamt huruvida den ståndpunkt som kommit till uttryck i det nu

återgivna uttalandet står i god överensstämmelse med den föreslagna lagtextens

förbehållslösa lydelse, nämligen att i fråga om delägares rätt att

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

trätfa förening om eller samtycka till marköverföringen skall gälla samma

villkor som för avhändelse av fast egendom. För att skänka full tydlighet

rörande den i remissprotokollet anvisade tillämpningen borde lagtexten

egentligen förses med ett tillägg, utvisande att förekommande civilrättsliga

bestämmelser om rätt att under viss tidsfrist efter avhändelsen angripa denna

med klander inte får åberopas beträffande marköverföring som genomförts

medelst ägokravsjämkning. Även om ett lagstadgande med sist antydda

avfattning meddelas, förefaller det emellertid som att därmed inte vore

ovillkorligen sörjt för att frågan om avhändelsens giltighet skulle efter

marköverföringens verkställande kunna aktualiseras enbart genom besvär

mot förrättningen. Så ter det sig ovisst huruvida förrättningen och dess

fastställande skulle förmå bota ogiltighet som är av nullitetsförlänande natur.

Det torde ha ansetts nödvändigt att söka undvika den brist i överensstämmelse

mellan fastighetsbildningen och äganderättsförhållandena som kunde

uppkomma om talan mot avhändelsen som sådan skulle vara möjlig vid sidan

av talan mot förrättningen. Man har utgått från att det ligger en trygghet

i att avhändelsen granskas vid förrättningen och fastställelseprövningen.

Emellertid skulle den sålunda angivna ordningen, åtminstone om den skall

inbegripa även nullitetsgrunder, i jämförelse med vad som gäller om köp

och gåva medföra att skyddet mot otillbörliga förfoganden minskas, eftersom

möjligheten att påtala misstag i förrättningen är tämligen begränsad.

Det kan i detta sammanhang påpekas att extraordinära rättsmedel torde

kunna anlitas endast i mindre omfattning. Ehuru här är fråga om undantagsfall,

finner lagrådet dock föga tillfredsställande att de transaktioner i

form av ägokravsjämkning vilka, såsom i remissprotokollet påpekas, har

samma reella innebörd som överlåtelser av fast egendom skall vara förknippade

med i vissa hänseenden mindre betryggande skyddsregler.

Antagligt är ändock att de mest bekymmersamma komplikationerna skulle

alstras vid kontrollen av att det föreligger vederbörliga medgivanden till

den gravationsavlastning som marköverföringen utlöser. I det stora hela anmäler

sig här samma invändningar som i det föregående framställts beträffande

kontrollen av själva avhändelseförutsättningarna. En skillnad är

emellertid att invändningarna gör sig ännu mera allvarligt gällande i vad

de hänför sig till den tilltänkta ordningen för nu ifrågavarande granskning.

Detta konstaterande har sin grund inte minst i det rörliga läge som av naturliga

skäl präglar bilden på gravationssidan och i synnerhet beträffande

panträttsbelastningarna. De uppgifter som i förevarande hänseende avses

skola åvila förrättningsmannen inskränker sig för övrigt inte till den rent

kontrollerande funktionen. Som framgått ingår ibland en skönsmässig värdering

i prövningen. I så måtto sträcker sig denna följaktligen rentav längre

än inskrivningsdomarens prövning i jämförliga situationer. Också bortsett

härifrån skulle förrättningsmannen, särskilt när bedömningen kommer att

inbegripa gemensamma inteckningar, dvs. i lägen motsvarande de av in6t

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 167

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skrivningsdomaren handlagda relaxationsärendena, kunna ställas inför frågor

där hans hittillsvarande utbildning måhända inte skulle ge honom säker

vägledning. Förrättningsmannens förut berörda svårigheter till följd av att

de organisatoriska förhållandena är vida mindre gynnsamma för hans del

än för inskrivningsdomaren blir dessutom särskilt besvärande för honom

i nu ifrågavarande avseende. Aktgivandet på de oupphörliga skiftningarna

i gravationsläget kräver i speciellt hög grad en ständig och omedelbar tillgäng

till fastighetsböckerna och likartade upplysningskällor. Från inskrivningsdomaren

införskaffade gravationsbevis utgör härvidlag knappast något

betryggande hjälpmedel, eftersom gravationsbevis sällan kan ha aktualitet

ens när det når mottagaren. Slutligen tillkommer så den ovan framförda

erinringen att äganderättsförändringen — och i och med den gravationsavlastningen

— inte inträder under den tid förrättningsmannen har ärendet

i sin hand utan först vid fastställelsetidpunkten. Kontrollen av att erforderliga

medgivanden till gravationsbefrielsen förefinns måste därför på

samma sätt som kontrollen av själva avhändelseförutsättningarna ytterst

falla på fastställelsemyndigheten. Såvitt angår gravationsläget får fastställelsemyndighetens

egen kontrollfunktion påtaglig vikt med tanke på att upprepade

skiftningar på detta område som sagt är normala företeelser och att

vissa förändringar följaktligen nästan måste vara att räkna med under tidsförloppet

mellan förrättningens avslutande och fastställelsedagen, åtminstone

om marköverföringen berör gemensamma inteckningar av mera vidlyftig

beskaffenhet. Utan vidare torde förstås att ett dylikt, i förslaget inte

förutsatt övervältrande på fastställelsemyndigheten av kontrolluppgifter

som avsetts skola vila på förrättningsmannen reser starka tvivel på att reformen

är genomförbar. Tveksamheten får ytterligare näring av en specifikt

teknisk omständighet. Vad beträffar fordringsinteckningshavare lämnas de

medgivanden som erfordras i ett av inskrivningsdomaren handlagt dödningsärende

så gott som uteslutande i den formen att inteckningshandlingen

inges till inskrivningsdomaren. Denna ordning är betingad av att fordringsinteckningarna

regelmässigt har den rättsliga beskaffenheten av innehavarpapper.

När det gäller att i förevarande marköverföringssammanhang

tillhandahålla de medgivanden som där blir behövliga, synes en motsvarande

ordning ofrånkomlig. Innehavarna av berörda fordringsinteckningar skulle

alltså ha att avlämna dessa till förrättningsmannen som till sitt förfogande

borde ha betryggande förvaringsutrymmen (kassavalv). I och för sig kan

det vålla olägenheter att förrättningsmannen under måhända jämförelsevis

lång tid skulle komma att behålla inteckningshandlingarna i sitt förvar (inskrivningsdomaren

behöver i allmänhet inte ha tillgång till handlingarna

längre än ett par veckor). De olägliga verkningarna härav skall dock inte

överdrivas. Värre är att förrättningsmannen efter förrättningens avslutande

inte skulle kunna återställa inteckningshandlingarna till vederbörande.

Eftersom handlingarna måste stå fastställelsemyndigheten till buds för den

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

slutgiltiga och avgörande medgivandekontrollen, skulle det åligga förrättningsmannen

att vidarebefordra dem till sagda myndighet. I händelse överlantmätaren

inte skulle kunna fastställa förrättningen, skulle han ha att i

sin tur föra inteckningshandlingarna vidare till ägodelningsrätten osv. Under

sådana förhållanden skulle olägenheterna av att rättighetshavarna undandras

sina värdehandlingar bli så påfallande att de inte längre skulle

kunna godtas av dem.

Såsom en allmän reflexion må framhållas att den i vissa lägen påkallade

samordningen mellan civilrättsliga omgestaltningar och förändringar i fastighetsindelningen

nödvändigtvis måste skapa ömtåliga problem och att det

hittills knappast ansetts görligt att lösa dessa på annat sätt än genom att inkoppla

inskrivningsväsendet i proceduren. Ett närliggande exempel erbjuder

förhållandena vid avstyckning i och för sammanläggning. Nödvändigheten

att bringa sammanläggningskomponenterna i överensstämmelse med varandra

såväl i lagfarts- som i gravationshänseende har där beaktats genom

ett nära samspel mellan inskrivningsdomaren och ägodelningsdomaren. Det

är svårt att se hur en likvärdig samordning skulle kunna arrangeras helt

utan inskrivningsväsendets omedelbara medverkan.

Till kategorin rätlighetshavare vilkas medgivande till marköverföringen

inte erfordras hör sådana nyttjanderättshavare som inte förskaffat sig inteckning

till säkerhet för sin rätt. Här kommer i betraktande inte minst den

av allt att döma stora gruppen jordbruksarrendatorer utan inteckningsskydd.

I förslaget till ny fastighetsbildningslagstiftning har med avseende

å en jämförbar marköverföring upptagits bestämmelser ägnade att trygga

nyttjanderättshavarens ställning. Bestämmelserna möjliggör att nyttjanderättshavaren

får sig nytt område anvisat för nyttjanderättens utövning,

därest genom marköverföringen det ursprungliga nyttjanderättsobjektet

frångår upplåtarens fastighet (se 5 kap. 32 § i nämnda förslag). Någon motsvarande

anordning till nyttjanderättshavarens säkerställande möter inte i

nu förevarande förslag. Inte heller kan det i 2 kap. 27 § första stycket lagen

om nyttjanderätt till fast egendom inrymda stadgandet skänka nyttj anderättshavaren

tillräcklig gottgörelse för den förlust som må drabba honom

genom marköverföring av nu föreslagen räckvidd. Å det sistnämnda stadgandet,

som närmast synes vara avpassat med hänsyn till mindre jämkningar

av upplåtarens ägovälde, kan nyttj anderättshavaren grunda endast

anspråk på nedsättning av arrendeavgiften, alternativt uppsägningsrätt.

Följden av att nyttjanderättsobjektet genom marköverföringen går helt förlorat

för nyttj anderättshavaren förefaller alltså att inte vara tillräckligt

uppmärksammad. Att nyttj anderättshavaren i en sådan belägenhet skulle

stå utan varje kompensation ter sig inte rimligt. Skulle marköverföringen

ha skett genom privaträttslig överlåtelse, hade den jordbruksarrendator

som dessförinnan tillträtt marken haft sin rätt tryggad gentemot den nye

ägaren.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Måhända skulle kunna göras gällande att den kritik som nu framförts

mot förslaget i viss mån kan riktas också mot de anordningar för ägokravsjämkning

vilka JDL redan för närvarande tillhandahåller. Sant är

att jämväl nuvarande möjligheter till frivillig ägokravs jämkning innebär en

marköverföring och att även därvidlag uppgiften att granska förutsättningarna

för överföringen är i sin helhet lagd på fastighetsbildningsorganen.

Härav följer dock inte att de svagheter som enligt lagrådets mening vidlåder

det föreslagna regelsystemet för ägokravs jämkning skulle häfta även

vid det nuvarande. Väsentliga skiljaktigheter framkommer nämligen vid

en jämförelse mellan systemen, och däri har man att finna förklaringen

till att den redan gällande regleringen på området, ehuru också den

måste erkännas innefatta vissa svaga moment, inte föranleder samma invändningar

som den föreslagna. Till en början måste beaktas att nuvarande

utrymme för ägokravsjämkning fått sin snäva begränsning just för att därmed

skulle förhindras att under beteckning av ägokravsjämkning sker

transaktioner som reellt har rättsnaturen av köp eller gåva. Att den enligt

gällande regler verkställda marköverföringen inte har angivna rättsnatur

ger sin prägel åt fastighetsägarens medgivande till åtgärden. Detta medgivande

behöver inte uppfylla de materiellträttsliga villkor som uppställts

för köp eller gåva av fast egendom. Medgivandet är i stället att betrakta

som en helt ordinär, av part (sakägare) i den rättegång lantmäteriförrättningen

kan sägas utgöra företagen processhandling (jämför sakägares medgivande

i t. ex. gränsbestämnings- och likvidsammanhang), och tvekan råder

inte om att medgivandet binder efterträdare i äganderätten, oavsett

om äganderättsövergången sker före fastställelsetidpunkten eller inte (jämför

3 kap. 13 § JDL). Sammanfattningsvis kan alltså beträffande nuvarande

ägokravsjämkning sägas dels att prövningen av fastighetsägarens medgivande

ingalunda har den räckvidd och vidlyftighet som betingas av det

föreslagna nya systemet dels att en under tiden mellan medgivandets lämnande

och fastställelsemyndighetens granskning inträdd förändring i äganderätten

till fastigheten inte kullkastar förutsättningarna för ägokravsjämkningens

genomförande. Att enligt den föreslagna ordningen konsekvensen

av en äganderättssuccession som inträffar efter det fastighetsägaren

lämnat sitt medgivande blir en helt annan beror, såsom tidigare utvecklats,

på att medgivandet, låt vara underkastat de villkor som gäller

för privaträttslig överlåtelse eftersom marköverföringen reellt har karaktär

av sådan överlåtelse, inte i sig har konstitutiv verkan såsom överlåtelse

utan är att uppfatta enbart som ett förtida samtycke till den först genom

fastställelsen inträdda äganderättsövergången. Mot dylik bakgrund är det

-—• såsom framhållits — ofrånkomligt att en före fastställelsetidpunkten

genom privaträttslig överlåtelse verkställd succession i äganderätten, åtminstone

om den före samma tidpunkt lagfarits (eller varit föremål för

lagfartsansökan) förtar varje verkan av fastighetsägarmedgivandet; det

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

137

rättsförvärv som grundats på den privaträttsliga överlåtelsen vinner enligt

vanliga konkurrensnormer företräde framför det förvärv som var avsett

att ske genom förrättningens fastställande (jämför 17 kap. 1 § i Kungl.

Maj:ts till lagrådet remitterade förslag till ny jordabalk). — överflyttas härefter

uppmärksamheten till prövningen av betingelserna för själva gravationsavlastningen,

må vitsordas att jämförelsen mellan den nuvarande regleringen

och den föreslagna ur viss synvinkel kan sägas uppvisa större likheter

mellan systemen. De medgivanden som i detta sammanhang är nödvändiga

avfordras enligt bådadera systemen företrädesvis rättssubjekt utanför

kretsen av sakägare i förrättningen. Medgivandena kan fördenskull inte

ens vad angår nuvarande ordning karakteriseras som processhandlingar.

Inte heller utgör de sådana dispositioner som i sig utlöser en rättsförändring.

De har i stället enligt såväl gällande som föreslagna bestämmelser

— liksom förslagets nyss behandlade fastighetsägarmedgivanden

till marköverföringen — beskaffenheten av förtida samtycke till den rättsförändring

som skall åvägabringas genom fastighetsindelningsförändringen.

Prövningen av att vederbörliga medgivanden är för handen måste alltså

såvitt gäller gravationsavlastningen också enligt gällande rätt hänföras till

fastställelsetidpunkten och sålunda ytterst ankomma på fastställelsemyndigheten.

Det undandrar sig lagrådets bedömande huruvida detta förhållande

är tillräckligt beaktat i den praktiska tillämpningen. En skillnad mellan

den nuvarande ordningen och den föreslagna är emellertid uppenbar

jämväl i detta hänseende, oaktat den härstädes huvudsakligen är av faktisk

natur. Med den föreslagna, av varje procentgräns obundna ägokravsjämkningen

blir prövningen av att förutsättningarna för gravationsavlastningen

föreligger — en prövning vilken i detta fall skall beakta också

sådan inteckningsgemenskap som inbegriper fastigheter utanför förrättningens

ram — så mycket mera angelägen från rättssäkerhetssynpunkt

och därför så mycket mera maktpåliggande. Prövningen måste under sådana

omständigheter oundgängligen bedrivas i full överensstämmelse med

de principer som är att iaktta vid inskrivningsdomarens motsvarande

prövning. Den blir som betonats ofta av komplicerad natur, och avkall kan

inte ges från grundsatsen att den skall avse läget vid den relevanta tidpunkten,

dagen för fastighetsindelningsförändringens inträdande.

Under åberopande av vad sålunda utvecklats hemställer lagrådet — som

beaktat att här är fråga om en provisorisk lagstiftning — att det remitterade

förslaget i den del det avser slopande av nuvarande procentgräns

för frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte icke upphöjs

till lag.

Bifalles icke denna hemställan, vill lagrådet göra vissa erinringar även

till förslaget i nämnda del. Erinringarna skall anges i det följande.

Lagrådet övergår härefter till granskning av de särskilda lagrummen i

förslaget.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

8 kap. 4 a §.

I specialmotivering till förevarande paragraf har i remissprotokollet anförts

att de föreslagna nya bestämmelserna om ägokravs jämkning anknyter

till värderings- och ersättningsprinciperna i JDL och därför inte ger

anledning till nya regler om gradering eller likvidberäkning. Samtidigt

framhålls emellertid att det vid stora förändringar av fastigheters uppskattningsinnehåll

är särskilt viktigt att sakägarna är rätt orienterade om

de ekonomiska sammanhangen; i fall då överenskommelse som innefattar

ägokravsjämkning inte innefattar överenskommelse också om ersättningsbelopp

bör förrättningsmannen därför förvissa sig om att berörda sakägare

har klart för sig de principiella följderna i ersättningshänseende.

Så länge skillnaden i nppskattningsinnehåll mellan de till utbyte ifrågasatta

ägorna är förhållandevis liten, är det naturligt att intresset hos fastighetsägarna

knyter sig mer till själva arronderingen än till det penningbelopp

varmed den obetydliga skillnaden skall utjämnas. Beräkningen av likviden

får ingå bland de frågor till vilka förrättningsmannen har att ta ställning

och i vilka hans avgöranden regelmässigt kan godtas. Allteftersom

skillnaden ökar och resultatet av det tilltänkta ägoutbytet praktiskt sett

mer och mer liknar ett köp till minskning av den ena och ökning av den andra

fastigheten, måste normal förtänksamhet leda till att fastighetsägarna

önskar redan på förhand vinna klarhet om ägoutbytets ekonomiska följder

och därför i en förening om ägoutbyte inrycker överenskommelse också om

ersättningen för skillnaden mellan det bortbytta och det som tillbytts (jämför

14 kap. 13 § JDL).

Enligt lagrådets mening förtjänar det mot denna bakgrund att övervägas,

huruvida inte vid utformningen av den nya lagstiftningen borde uppställas

krav på enighet ej blott om ägoutbytet ulan också om likviden. Om i ett

eller annat fall ett sådant krav skulle leda till att ett i och för sig från arronderings-

eller rationaliseringssynpunlct önskvärt ägoutbyte inte kommer till

stånd, skulle olägenheten härav sannolikt mer än väl uppvägas av att förrättningsmän

och domstolar väsentligen slipper att ta befattning med värderings-

och likvidfrågorna. Det må framhållas att en förening om likviden

inte nödvändigtvis skulle behöva avse en bestämd totalsumma utan lika väl

skulle kunna gå ut på visst pris för kvadratmeter mark av skilda slag.

Lagrådet vill för sin del förorda att förening om ersättningen upptas som

förutsättning för ägoutbyte. En sådan bestämmelse torde lämpligen böra få

sin plats redan i 4 §. Härigenom vinns också att föreningen får uppta grunderna

för ersättningens bestämmande, något som inte anses vara tillåtet beträffande

förening enligt 14 kap. 13 § JDL.

Lika med det fall att den fastighet som minskas på grund av inteckning

häftar för fordran gemensamt med fastighet som ej ingår i ägoutbytet måste

behandlas det fall att gemensamt ansvar föreligger för ogulden köpeskilling

enligt 11 kap. 2 § jordabalken. Vidare måste vid avfattningen av lag
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

rummet beaktas att samtycke till relaxation krävs inte endast från fastighetsägare

och inteckningshavare utan också från innehavare av fordran

eller annan rättighet för vilken fastigheterna häftar enligt 11 kap. 2 § jordabalken

(jämför i inteckningsförordningen 49 § om nyttjanderätt, 54 §

första stycket om avkomsträtt, 56 § 1 mom. tredje stycket om servitut, 58 §

2 mom. om rätt till elektrisk kraft samt 58 a § om återköpsrätt).

Lagrådet får således förorda, att paragrafens tredje stycke erhåller denna

avfattning: »Avser minskningen fastighet som på grund av inteckning eller

eljest häftar för fordran gemensamt med fastighet som ej ingår i ägoutbytet,

får minskningen ske endast om medgivande till denna lämnas av fastighetsägare

och rättighetshavare vilkas samtycke skulle fordras vid dödning

av inteckning, som i den fastighet som minskas meddelats eller kan komma

att meddelas för fordringen, med förbehåll enligt 33 § förordningen den 16

juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom. Sådant medgivande

erfordras dock icke om det är uppenbart att minskningen icke kan

skada fastighetsägaren eller rättighetshavaren.»

Med anledning av att det skall ankomma på befattningshavare utan inskrivningsdomares

utbildning och erfarenhet att bedöma behovet av relaxationsmedgivanden

vill lagrådet utan anspråk på fullständighet i redovisningen

av ämnet erinra om att i vissa fall måste krävas tillstånd av förmynderskapsdomstol

(15 kap. 16 § föräldrabalken, se NJA 1936 s. 116),

äkta make (6 kap. 4 § giftermålsbalken) eller Kungl. Maj:t (i fråga om fideikommissegendom)

samt om att beträffande behörigheten för juridiska personers

företrädare att medge relaxation likaledes lär gälla samma förutsättningar

som för medgivande till ny inteckning.

Inledningsvis har lagrådet berört rättsställningen för nyttj anderättshavare,

närmast jordbruksarrendator, som inte förskaffat sig inteckning till

säkerhet för sin rätt. I och för sig skulle kunna övervägas att uppta bestämmelse

motsvarande regeln i 5 kap. 32 § i förslaget till ny fastighetsbildningslagstiftning.

Emellertid är det knappast möjligt att nu fullt överblicka

konsekvenserna härav. För att en sådan jordbruksarrendator och

med honom likställd rättighetshavare skall erhålla tillbörligt rättsskydd

torde man då vara hänvisad till den i och för sig mindre tillfredsställande

utvägen att fordra medgivande till minskningen från nyttjanderättshavare

som till följd av besittning har sin rätt tryggad mot ny ägare. På lantmätaren

kommer därigenom att läggas skyldighet att efterforska om nyttj anderättshavare

tillträtt den mark som skall överföras. Paragrafen torde böra

omarbetas även med hänsyn härtill.

Sista stycket innehåller bestämmelse som inskränker möjligheten till

ägoutbyte. Den hänför sig till det resultat ägoutbytet skulle få för mottagande

fastighet. Bestämmelsen avser fall då dennas uppskattningsinnehåll ökas

väsentligt genom tillämpning av första stycket. Ägoutbyte skall då få ske endast

om syftet med lagstiftningen angående inskränkningar i rätten att

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

förvärva fast egendom ej motverkas. Närmare föreskrifter för tillämpningen

skall meddelas av Konungen.

Att syttet med en lagstiftning ej motverkas är enligt lagrådets mening en

alltför vag bestämning när det gäller att stadga undantag i de enskilda

medborgarnas handlingsfrihet. Av vad departementschefen anfört framgår

att de förvärvsinskränkningar som kommer i fråga är de som omnämns i

jordförvärvslagen, lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten

att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, banklagstiftningen

och lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled. Lagrådet

anser för sin del att uttrycklig hänvisning bör ske till dessa lagstadgade

inskränkningar i förvärvsrätten.

Vad angår jordförvärvslagen är alt märka följande. I 3 § första stycket

stadgas att förvärvstillstånd inte fordras för fång som avser del av fastighet,

om skriftlig ansökan om avstyckning görs sist tre månader efter fånget

och egendomen genom avstyckningen avskils för annat ändamål än jordbruk

eller skogsbruk. Enligt andra stycket gäller för fall då i avstyckningsärendet

finnes, att egendomen är avsedd för jordbruk eller skogsbruk, att

avstyckning ej får tillåtas utan att frågan om förvärvstillstånd underställts

lantbruksnämnden. I samma stycke tilläggs emellertid att underställning får

underlåtas om egendomen skall sammanläggas med fastighet som förvärvaren

redan äger och anledning ej finns till antagande att egendomen kan med

större fördel läggas till annan fastighet eller att förvärvstillstånd skulle

kunna vägras enligt 4 §; görs icke underställning fordras enligt fjärde

stycket ej tillstånd till förvärvet. Det är tydligen tillägget i 3 § andra stycket

som blir aktuellt vid det utvidgade ägoutbyte varom nu är fråga. Såsom

departementschefen framhållit innebär nämligen förevarande förslag att

utökning av fastigheter — tillskottsförvärv — kommer att kunna ske genom

ägokravsjämkning vid ägoutbyte i stället för genom köp jämte avstyckning,

sammanläggning och lagfart. Man kan med hänsyn till det sagda

sätta i fråga om någon hänvisning till jordförvärvslagen alls erfordras. Emellertid

gäller som angivits tillägget i 3 § andra stycket jordförvärvslagen

icke utan undantag. En hänvisning till dessa undantag lär icke kunna underlåtas.

I fråga om övriga lagar torde sista stycket i förevarande paragraf böra

avfattas på sådant sätt att vad i lagarna stadgas om förvärv av fast egendom

ges motsvarande tillämpning beträffande sådan väsentlig ökning av fastighets

uppskattningsinnehåll som sker genom tillämpning av första stycket.

Enligt motiven innebär en överenskommelse om marköverföring inte att

marken överlåts utan överenskommelsen är ett led i en officiell förrättning.

Utvidgning av fastighet genom marköverföring utgör därför inte ett sådant

förvärv av fast egendom varå förslaget till förköpslag — för närvarande föremål

för riksdagens prövning — får tillämpning.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Iiungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Frågan huruvida marköverföring utan vederlag skall äga samma verkan

som gåva löses icke genom lagförslaget. Såsom ett icke opraktiskt exempel

kan nämnas bestämmelserna i 6 kap. och 7 kap. 2 § ärvdabalken. Enligt

dessa skall vad arvlåtare under livstiden gett bröstarvinge såsom förskott

avräknas på arvslott eller laglott. Det lär få ankomma på rättstillämpningen

att söka finna eu lösning av denna svårbemästrade fråga.

Enligt 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt — som vid tillkomsten

var föremål för lagrådets granskning — utgår skatt för gåva. I remissprotokollet

uttalas, att gåvoskatt torde kunna bli aktuell i fall när marköverföringen

sker utan vederlag. I anledning härav vill lagrådet framhålla

att i rättspraxis gjort sig gällande ett krav på uttryckligt och otvetydigt lagstöd

för att skattskyldighet skall inträda. Anses gåvoskatt böra utgå torde

därför böra övervägas om icke tillägg till förordningen är nödvändigt.

13 kap. 2 b §.

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 8 kap. 4 a § får lagrådet förorda

att tredje stycket i förevarande paragraf erhåller denna avfattning:

»Avser underskridandet fastighet som på grund av inteckning eller eljest

häftar för fordran gemensamt med annan fastighet, får underskridandet ske

endast om medgivandet till detta lämnas av fastighetsägare och rättighetsbavare

vilkas samtycke skulle fordras vid dödning av inteckning, som i den

fastighet som underskridandet avser meddelats eller kan komma att meddelas

för fordringen, med förbehåll enligt 33 § förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom. Sådant medgivande erfordras

dock icke om det är uppenbart att underskridandet icke kan skada fastighetsägaren

eller rättighetshavaren.»

I övrigt torde vad lagrådet anfört under 8 kap. 4 a § här äga motsvarande

tillämpning.

19 kap. 8 §.

Enligt paragrafens andra stycke skall vid avstyckning utan sammanträde

föreskrifterna om underställning till ägodelningsrätt ej gälla. Vid avstyckning

kan underställning förekomma enligt 3 kap. 12 §, jämfört med

19 kap. 5 §, samt enligt 19 kap. 15 § tredje stycket och 19 kap. 17 §. Så

snart anledning till underställning uppkommer bör förrättningsmannen

föranstalta om sammanträde i och för underställningens beslutande. Vid

förrättning som genomförs utan sammanträde blir fråga om underställning

följaktligen inte aktuell. Bestämmelsen om underställning i paragrafens

andra stycke synes därför onödig och bör utgå.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

143

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 3 november 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Palme, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr

226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs

län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Förslaget till lag angående ändring i dalalagen

Lagrådets förslag om att införa en ny paragraf, 18 a §, innehållande en

hänvisning i förtydligande syfte, torde böra genomföras.

Den föreslagna 32 § ger möjlighet till avsteg från bestämmelserna om ägolotts

sammansättning i 13 kap. 3 § JDL. Eftersom huvudregeln om oförändrad

sammansättning i sistnämnda lagrums första punkt innehåller en

tilläggsregel, som ger möjlighet till avsteg från huvudregeln om det kan ske

utan förfång, kan den föreslagna 32 § i fråga om denna punkt sägas innebära

en precisering av förfångsvillkoret. I stället för detta villkor träder

nämligen ett praktiskt sett likvärdigt villkor som innebär att avsteg från huvudregeln

får ske om det stämmer överens med den avsedda användningen

o

av ägolotten.

Mot bakgrund av vad lagrådet anfört synes det onödigt att införa en sär
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skild regel om avsteg från första punkten i 13 kap. 3 § JDL. Det torde vara

tillräckligt att särregleringen begränsas till en föreskrift som anknyter till

andra punkten. Denna punkt innehåller en föreskrift, som innebär att man

vid tillämpningen av jämkningsregeln och förfångsvillkoret i första punkten

inte får försämra ägolotts förutsättningar för den art av hushållning vartill

ägolotten används. Lantmäteristyrelsens förslag innebar att det klargjordes

att ägolott inte skulle anses använd för jordbruk om den inte var bebyggd

med nödiga byggnader och inte innehöll inrösningsjord av för jordbruk erforderlig

omfattning. Det remitterade förslaget innehåller en regel, som är

avsedd att mera generellt än styrelsens förslag klargöra att det inte är ägolotts

användningssätt före och vid förrättningstillfället som skall vara avgörande

utan den för framtiden avsedda användningen. Den avsedda användningen

skall beaktas både beträffande ägolott som t. ex. får minskad

inrösningsjord därför att den inte skall användas för jordbruk och beträffande

ägolott vilken får ökad inrösningsjord som en följd av minskningen

inom den förra ägolotten. Lagrådets farhågor för att den föreslagna regeln

kan komma att utnyttjas för att hindra en ägoslagsfördelning som förrättningsmännen

åsyftat är enligt min mening inte berättigade.

Om, som jag nyss förordat, regeln om avsteg från första punkten i 13 kap.

3 § JDL får utgå ur förslaget bör den särregel, som ansluter till andra

punkten, redaktionellt utformas med lagrådets förslag som förebild. Jag

förordar därför att 32 § i lagförslaget får följande lydelse: Vid tillämpning

av bestämmelsen i 13 kap. 3 § andra punkten lagen om delning av jord å

landet skall beaktas för vilken art av hushållning ägolotten är avsedd att

användas.

Utöver vad jag nu har anfört har jag ingen erinran mot vad lagrådet uttalat

om de föreslagna ändringarna i datalagen.

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen

Förslaget att slopa sammanträdestvånget vid avstyckning har godtagits

av lagrådet. Till några detaljanmärkningar i fråga om lagtexten återkommer

jag senare.

När det gäller förslaget att slopa nuvarande procentgräns för frivillig

ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte har lagrådet framställt

flera invändningar av principiell natur men också kritiserat förslagets utformning

i vissa detaljer. Lagrådets huvudinvändning går ut på att det

brister i samordningen mellan marköverföring enligt de föreslagna reglerna

och överlåtelser av äganderätt eller upplåtelser och överlåtelser av rättigheter

som sker parallellt med sådan överföring. Med anledning av den stora

uppmärksamhet lagrådet ägnat frågan vill jag här först sammanfatta och

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 167 år 1967

145

delvis något ytterligare utveckla vad jag tidigare anfört om de principer

på vilka den föreslagna marköverföringen vilar och om vad som följer av

dessa principer.

Marköverföring enligt de föreslagna nya reglerna om ägokravsjämkning är

avsedd att kunna ersätta fastighetsköp i förening med avstyckning och sammanläggning

och därmed förenade lagfarts- och inteckningsåtgärder. I fråga

om förfarande och verkningar är marköverföringen anordnad på helt annat

sätt än fastighetsköpet, nämligen som en omreglerande fastighetsbildningsåtgärd.

Även om vissa regler från det rent privaträttsliga köpregelsystemet

måste ges tillämplighet är det reglerna i fastighetsbildningslagstiftningen

som utgör stomme. Ett motsvarande förhållande som mellan köp och marköverföring

enligt de nya reglerna råder i gällande rätt mellan byte enligt

jordabalken, s. k. jordabyte, och ägoutbyte. Dessa båda rättsfigurer ger också

möjlighet att nå visst avsett resultat i fråga om fastighetsindelningen på

två olika vägar. Vardera metoden har sina bestämda fördelar.

Eftersom den nya marköverföringsmetoden är avsedd att erbjuda just de

fördelar, som med avseende på förfarande och verkningar är förenade med

reglerna om ägoutbyte och andra omreglerande fastighetsbildningsåtgärder,

bör det för sådana åtgärder gällande regelsystemet i största möjliga utsträckning

följas. Man bör om möjligt undvika att tillskapa en rättsfigur som avsevärt

skulle skilja sig från båda de aktuella regelsystemen och alltså stå

någonstans mitt emellan dessa.

Verkan av marköverföring enligt de nya reglerna är därför i princip densamma

som verkan av annan omreglerande åtgärd enligt jorddelningslagen.

Sådan åtgärd innebär i princip att berörd fastighet ändras i fråga om läge

eller omfattning men behåller sin rättsliga identitet. Såväl fastighetsbildningsreglerna

som principerna för inskrivningsväsendet bygger på att äganderätten

därvid följer fastighetsindividen oavsett de ändringar som fastigheten

undergår. I fråga om mark som överförs får alltså äganderätt, som

grundar sig på fång till den fastighet som avstår mark, vika för äganderätt

som avser den fastighet som erhåller marken. Marköverföringen torde få anses

ske när förrättningen vinner laga kraft, dvs. vanligen genom fastställelsen.

Växlingar i äganderätten till någon av de berörda fastigheterna, som

sker före eller efter nämnda tidpunkt, orsakar inga komplikationer när det

gäller förrättningsresultatet, eftersom ny fastighetsägare enligt 3 kap. 13 §

JDL inte kan rubba eller klandra vad förre ägaren medgett eller godkänt.

Komplikationer torde emellertid kunna uppkomma vid vissa avvikelser från

normala förhållanden, t. ex. om marköverföringen grundats på medgivande

från annan än den som ägde den överförda marken. I sådant fall kan det tänkas

att ett visst förhållande föreligger i fråga om fastighetsindelningen och

ett annat i fråga om äganderätten. Beträffande en speciell form av marköverföring,

nämligen sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

fastighet, har dock föreskrivits att sedan sammanföring skett talan om

bättre rätt till den sammanförda vägmärken, inte får föras (18 § andra

stycket sammanföringslagen).

Lagstiftningen om förhållandet mellan äganderätt som grundas på marköverföring

och rättigheter som före marköverföringen gällde i den mark

som överförs är för närvarande ofullständig. Förhållandet har uppmärksammats

under arbetet på den nya jordabalken. Vid remissen till lagrådet

den 11 februari 1966 av förslaget till ny jordabalk uttalade jag (s. 404 f)

att frågan om det allmänna samspelet mellan fastighetsbildning och bl. a.

nyttjanderätt och servitut torde få ägnas uppmärksamhet i samband med

den pågående beredningen av förslaget till lag om fastighetsbildning.

Även om rättsläget alltså är osäkert i åtskilliga hänseenden får dock

vissa principer anses gälla. En sådan är att panträttens objekt ändras vid

ändring i fastighetsindelningen genom omreglerande åtgärd. Också andra

rättigheter som upplåtits i fastighet torde i första hand få antas följa samma

princip. I varje fall kan det inte antas att sådan rättighet ligger kvar i

område som frångått fastighet genom t. ex. ägoutbyte, om rättigheten därigenom

kan konkurrera ut den nye ägarens genom ägoutbyte konstituerade

äganderätt. En sådan ordning skulle nämligen inte vara förenlig med grunderna

för vare sig fastighetsbildningsreglerna eller inskrivningssystemet. I

och för sig skulle det kunna tänkas att en upplåten rättighet ligger kvar med

oförändrad lokalisering som en ny belastning för den fastighet till vilken

marken övergått, men det saknas i gällande rätt regler om med vilket företräde

rättigheten därvid skall gälla i förhållande till andra rättigheter i

nämnda fastighet. Lokaliserade rättigheter som gäller med bästa rätt kan

dock utan olägenhet ligga orubbade, vilket också torde få antas i allmänhet

vara fallet.

Vid frivillig omreglerande åtgärd skyddas såväl fastighetsägarnas som

rättighetshavarnas intressen — med undantag för ointecknade rättigheter

— i första hand genom att deras medverkan i princip fordras för att åtgärden

skall komma till stånd. Fastighetsägare skyddas i andra hand genom

rätt till ersättning i pengar — jorddelningslikvid — om fastighets värde

minskas genom omregleringen. Likvidfordran har förmånsrätt enligt 17

kap. 6 § handelsbalken i den fastighet vars ägare skall betala likviden. I

den mån andrahandsskydd behövs för rättighetshavare — regler av detta

slag saknas i stort sett i gällande rätt — kan olika former tänkas, i fråga

om panträtt bl. a. rätt till betalning ur jorddelningslikviden. Men skyddet

kan vid omreglerande åtgärd i princip inte tillgodoses i den formen att

rättigheten tillåts konkurrera ut den nye markägarens rätt.

Frågan om skyddet för ägare och rättighetshavare måste i förevarande

lagförslag lösas från de förutsättningar jag nu har skisserat. 1 förutsättningarna

ingår också att den föreslagna reformen är partiell och provisorisk.

Det torde vara ofrånkomligt att detta förhållande sätter sin prägel

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

bl. a. på den reglering nyssnämnda fråga kan ges i förevarande sammanhang.

En ny och systematiskt mer tillfredsställande reglering av skyddet

för olika intressenter är avsedd att inflyta i den nya fastighetsbildningslagen.

Den brist som lagrådet främst anser vara förenad med det remitterade

förslaget är risken för rättsförluster i samband med vissa transaktioner som

företas sedan förrättning för ägoutbyte eller laga skifte avslutats men innan

den nya fastighetsindelningen blivit slutligt gällande genom att förrättningen

fastställts. Under denna tid kan fastighet överlåtas, intecknad rättighet

överlåtas till ny innehavare samt ny rättighet upplåtas och intecknas. Eftersom

förrättningsmannen i och med avslutandet skilt sig från ärendet

saknar han möjlighet att beakta ändringar som sker därefter.

En avgörande utgångspunkt för lagrådet är att marköverföringen enligt

de föreslagna nya reglerna har sådana likheter med köp och gåva att fastighetsägarens

medgivande till åtgärden inte kan tillerkännas samma rättsverkningar

som motsvarande medgivande enligt nu gällande regler om ägokravsjämkning.

Av vad jag anfört om den principiella synen på marköverföringen

som en omreglerande fastighetsåtgärd torde framgå att jag inte

delar lagrådets uppfattning i denna del. Medgivandet till marköverföringen

skall enligt min mening betraktas på precis samma sätt och ges samma

rättsverkningar som en överenskommelse om ägokravsjämkning enligt

gällande rätt. Detta hindrar inte att man uppställer särskilda regler för

att marköverföring skall få ske, regler som saknar motsvarighet i gällande

rätt. Vissa sådana regler har också tagits upp i det remitterade förslaget

och ytterligare några föreslås av lagrådet för den händelse förslaget skulle

genomföras trots lagrådets avstyrkande.

Med denna inställning torde jag inte behöva gå närmare in på alla de

frågor som lagrådet tagit upp. Beträffande några av dem vill jag emellertid

göra vissa anmärkningar.

Av min principiella syn på marköverföringen enligt de nya reglerna följer

att jag anser att bestämmelsen i 3 kap. 13 § JDL är fullt ut tillämplig.

Detta framgår direkt av att jag inte har föreslagit något undantag. Ny

ägare till fastighet som berörs av förrättningen blir alltså — oberoende

av när överlåtelsen ägt rum — bunden av överenskommelsen om ägokravsjämkningen

på i princip samma sätt som f. n. En annan sak är

att särskilda krav uppställs på fastighetsägarens medgivande .nämligen

att det skall uppfylla samma krav som skulle gälla vid avhändelse av fastigheten.

Att en ny ägare till fastigheten blir bunden av en tidigare ägares

medgivande lär i regel inte behöva leda till några olägenheter. I stort sett

torde kunna göras gällande att det är enbart i fall av otillbörliga transaktioner

som några risker för rättsförluster uppkommer. Förvärvaren kan i

dessa fall i regel åberopa avtalsrättsliga regler om svek och därmed göra

avtalet ogiltigt. Om sådana regler inte är tillämpliga skyddas köparen of
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

tast av andra allmänt erkända regler i fråga om köp av fast egendom. De

medel som härvid står köparen till buds är hävning eller avdrag på köpeskillingen.

Han kan dessutom ha rätt till skadestånd. Så länge förrättningen

pågår ligger det naturligtvis också ett visst skydd i att förrättningsmannen

torde vara skyldig att hålla sig underrättad om de ändringar som inträffar

i fråga om äganderätten till de berörda fastigheterna. Ett ytterligare skydd

ligger i att rätten till den jorddelningslikvid, som utgör ersättning för den

överförda marken och som utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken,

torde tillkomma den nye ägaren i egenskap av ägare vid den

tidpunkt då likviden förfaller till betalning, i den mån annat inte avtalats.

När det gäller inteckningshavarens ställning är problemen något annorlunda

men även i fråga om dessa gäller att de nya reglerna i princip inte

ändrar rättsläget, och vad som nyss anförts om en ny ägares ställning gäller

i tillämpliga delar även i fråga om nya rättighetshavare. Eftersom 3 kap.

13 § JDL inte avser inteckningshavare skyddas en ny innehavare genom

att hans medgivande till marköverföringen krävs. Detsamma gäller ägaren

till fastighet som är gemensamt intecknad med fastighet som ingår i förrättningen.

Med anledning av vissa uttalanden av lagrådet vill jag också framhålla

att det knappast kan med fog hävdas, att upprepade ombyten av innehavare

skulle utgöra normala företeelser. Tvärtom torde det vanliga

vara att en fastighets gravationsförhållanden är tämligen fasta, åtminstone

under de ganska korta tidsperioder det här kan vara fråga om.

Som framgår av det sagda blir det vid tillämpning av de nya reglerna viktigt

att förrättningsmännen under förrättningens fortgång från det att överenskommelse

om ägokravsjämkning träffats och behövliga medgivanden

lämnats fram till avslutandet noga bevakar ändringar i fråga om äganderätten

till fastigheter som ingår i förrättningen eller berörs på grund av

infeckningsförhållandena samt i fråga om rättigheter och innehavet av sådana.

Vidare bör förfallodag för likvid i allmänhet anknytas till tidpunkten

för förrättningens fastställande, l. ex. så att förfallodagen inträffar viss tid

efter fastställandet. Förfallodagen kan därmed normalt också samordnas

med tillträdet. I anslutning till vidräkning bör sakägarna på lämpligt sätt

upplysas om att, om fastighet till vars ägare likvid skall utgå byter ägare före

betalningsdagen, rätten till likviden tillkommer den nye ägaren, om annat

inte avtalas vid överlåtelsen av fastigheten. I fråga om medgivanden från

inteckningshavare in. fl. är viss form inte föreskriven, men från bevissynpunkt

är det önskvärt att medgivandet är skriftligt. Det bör på betryggande

sätt visas, att den som lämnar medgivande är behörig därtill både vid

tidpunkten för medgivandet och vid förrättningens avslutande.

Vid fastställelseprövningen måste den myndighet som gör prövningen,

dvs. vanligen överlantmätaren men ibland ägodelningsrätten, kontrollera att

medgivandena från inteckningshavare m. fl. fortfarande är aktuella. Myn
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1!)67

digheten måste alltså undersöka om några nya rättsinnehavare, vilkas medgivanden

behövs, har tillkommit, och i förekommande fall inhämta nya

medgivanden. Denna undersökning torde i huvudsak få grundas på fastighetsbokens

uppgifter, men i fråga om fordringsinteckningar torde det därutöver

vara ofrånkomligt att kontrollera vem som är aktuell innehavare.

Visar tastighetsboken, att fastighet som ingår i förrättningen bytt ägare,

torde kontakt böra tas med den nye ägaren och hans godkännande om

möjligt inhämtas. Visserligen bör, som jag tidigare anfört, ny ägare anses

bunden av vad förre ägaren medgett eller godkänt under förrättningen. Men

kontakt med den nye ägaren ger möjlighet att kontrollera att inga komplikationer

föreligger i rättsförhållandet mellan denne och förre ägaren.

Den utredningsplikt och skyldighet att inhämta vissa medgivanden, som

sålunda kommer att vila på fastställelsemyndigheten, sammanhänger med

beskaffenheten av de förrättningar det här är fråga om. Åliggandena får

alltså, med hänsyn till gällande regelsystem för fastighetsbildning, anses

följa av sakens natur. Jag vill tillfoga att det inte kan anses utgöra någon

fullständig nyhet att t. ex. ägodelningsrätten vid sin prövning måste undersöka

om några nya omständigheter tillkommit sedan förrättningen avslutats.

En sådan skyldighet får anses föreligga i vissa fall även enligt gällande rätt.

I fall då talan får föras mot beslut att fastställa förrättning, vilket kan

ske bara när ägodelningsrätten eller hovrätten meddelat beslutet, vinner

detta inte genast laga kraft. Det är givetvis praktiskt ogörligt att i sådant

fall anknyta prövningen till den tidpunkt då förrättningen vinner laga kraft.

Jag övergår härefter till att behandla lagrådets anmärkningar i övrigt.

1 fråga om formkravet för överenskommelse om eller medgivande till

ägokravsjämkning enligt de nya reglerna får jag hänvisa till vad jag anförde

vid remissen till lagrådet.

Lagrådet har betonat att de granskningsuppgifter som läggs på förrättningsmännen

är både vidsträckta och mångskiftande. Jag kan utan vidare

vitsorda att så är fallet. Undersökningen av sakägares åtkomst är dock

ingen ny uppgift, även om undersökningen får särskild vikt i fall som

motsvarar avhändelse. Inte heller i övrigt innebär förslaget några stora nyheter

när det gäller förrättningsmännens uppgifter. Jag vill i detta sammanhang

framhålla att sådana förrättningar som det här är fråga om bör

anförtros bara förrättningsman som har betydande erfarenhet. De behövliga

garantierna för att valet av förrättningsman sker från denna utgångspunkt

torde kunna skapas genom organisatoriska åtgärder.

Vad avser prövningen av frågan huruvida gällande villkor för avhändelse

är uppfyllda nämner lagrådet, utöver exempel av sådant slag som jag tidigare

har angett, hinder mot avhändelse som kan vara föreskrivna i bolagsordningar

in. in. Det kan tilläggas, att i fall då sakägare företräds av ombud

förrättningsmannen kan ha anledning att kontrollera att ombudet har rätt

att lämna ett medgivande som i realiteten svarar mot en avhändelse.

När jag vid lagrådsremissen uttalade att civilrättsliga påföljder inte bör

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

gälla vid ägo kravs jämkning, ville jag ge uttryck för den uppfattningen att

sådana påföljder inte bör anknytas till själva förrättningen. Att ett medgivande

till minskning av fastighet enligt de nya reglerna är ogiltigt om

medgivandet t. ex. lämnats av omyndig eller av förmyndare utan vederbörligt

tillstånd är fullt klart. Det är alltså ingenting, som hindrar att ett medgivande

i efterhand utan vidare anses ogiltigt eller att frågan om giltigheten

blir föremål för tvist. Men från praktisk synpunkt är det givetvis i

första hand förrättningen som bör angripas, i den mån detta är möjligt. Det

kan därvid inte uteslutas att också en förrättning beroende på någon grundläggande

brist kan vara en nullitet, men i första hand står, sedan en förrättning

vunnit laga kraft, de extraordinära rättsmedlen till förfogande i

fall då förrättningen befinns vara behäftad med fel. Jag vill erinra om att

besvärstiden vid besvär över domvilla, i fall då någon som inte varit part i

målet lider förfång, beräknas med utgångspunkt från den tidpunkt då

klaganden fick kännedom om domen.

Lagrådet har anmärkt, att lagtexten för att skänka full tydlighet egentligen

borde förses med ett tillägg, utvisande att förekommande civilrättsliga

bestämmelser om rätt att under viss tidsfrist efter en avhändelse angripa

denna med klander inte får åberopas beträffande marköverföring som

genomförts medelst ägo kravsjämkning. Anmärkningen är riktig. Bl. a. med

hänsyn till den föreslagna lagstiftningens kortvariga och provisoriska karaktär

anser jag det emellertid onödigt att nu belasta lagtexten med en sådan

bestämmelse, som f. ö. inte har någon naturlig plats i jorddelningslagen.

Även om den nya metoden för marköverföring erbjuder stora fördelar,

nämligen i fråga om möjligheterna att snabbt genomföra ändringar i fastigheters

storlek när berörda rättsägare är ense, är det givet att metoden

också har nackdelar. En organisatorisk olägenhet är att förrättningsmannen,

som vid tillämpning av de nya reglerna övertar vissa uppgifter som

annars vilar på inskrivningsdomaren, inte har omedelbar tillgång till fastighetsbokcn

m. in. Denna olägenhet torde vara ofrånkomlig, men den bör

inte överdrivas. Jag vill i detta sammanhang tillägga, att jag föreställer mig

att marköverföringsmetoden inte alltid kommer att leda snabbast till målet.

Metoden med köp, avstyckning och sammanläggning kan ibland vara

att föredra både från sakägarnas och fastighetsbildningsmyndigheternas

synpunkt. En av de omständigheter som kan påverka valet av metod är

t. ex. inteckningsförhållandena.

Även om jag i flera hänseenden hyser stor förståelse för lagrådets synpunkter

i fråga om förslaget att slopa den nuvarande procentgränsen för

frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte är jag mot bakgrunden

av de överväganden som redovisats vid remissen till lagrådet och

vad jag nyss anfört inte beredd att ta tillbaka förslaget. Det avgörande för

mitt ställningstagande är särskilt följande omständigheter. Ett genomföran
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr i67 år 1967

de av förslaget ger möjlighet till betydande vinster vid fastighetsbildningsverksamheten

som f. n. starkt hämmas av lantmäteriets stora arbetsbörda.

Vinsterna kommer även de enskilda till godo. Vidare är det möjligt att på

ett sätt som visserligen inte är helt tillfredsställande men som dock i tillräcklig

grad tillgodoser rättssäkerhetens krav lösa de svårigheter som lagrådet

påpekat. Slutligen lägger jag viss vikt vid den omständigheten att det

här rör sig om en provisorisk lagstiftning.

Med anledning av vad lagrådet uttalat under 8 kap. i a § och 13 kap.

2 b § får jag anföra följande.

Vid marköverföring enligt de nya reglerna måste, som lagrådet framhåller,

normal förtänksamhet leda till att fastighetsägarna redan på förhand

önskar vinna klarhet om överföringens ekonomiska följder. Jag är

därför benägen anta, att sakägarna i allmänhet utnyttjar möjligheten att

enligt 14 kap. 13 § JDL träffa förening om likviden, och att de ingår förening

i denna fråga samtidigt som de träffar överenskommelse om marköverföringen.

Lagrådet förordar nu att förening i ersättningsfrågan upptas

som förutsättning för frivilligt ägoutbyte och frivillig ägokravsjämkning

vid laga skifte. Utan att ta ställning i princip till frågan om överföringsoch

ersättningsmomenten obligatoriskt bör knytas samman på detta sätt

anser jag för min del, närmast med tanke på förrättningar där ett flertal

fastigheter berörs, att man bör avstå från att i nuvarande sammanhang

på denna punkt införa en nyhet i jorddelningslagen.

I anslutning till det av lagrådet berörda fallet att förening om likvid går

ut på visst pris för kvadratmeter mark av skilda slag vill jag ifrågasätta,

om inte en sådan okomplicerad överenskommelse åtminstone under vissa

omständigheter står närmare en förening om beloppet av ersättningen än en

förening om ersättningsgrunderna. Till jämförelse kan anföras, att köpeskillingen

för ett område av fastighet synes böra anses bestämd om köpehandlingen

i tillräcklig grad individualiserar området och anger visst pris

per kvadratmeter.

Frågan hur skyddet för innehavare av ointecknade ny tf j anderätter vid

omreglerande fastighetsbildningsåtgärder skall utformas övervägs ingående

vid beredningen av förslaget till ny lag om fastighetsbildning. I avvaktan

på den lösning frågan därvid kan få finner jag mig böra tillmötesgå lagrådets

förslag att jordbruksarrendatorer som tillträtt arrendet skall hänföras

till den grupp rättighetshavare vilkas medgivande fordras. Sådant skydd

bör därvid beredas, förutom j or dbruksarr endator också annan arr endator

som har skriftligt upplåtelseavtal. Bestämmelser om detta synes böra tas in

som ett nytt tredje stycke i 8 kap. 4 a § och likaledes ett nytt tredje stycke

i 13 kap. 2 b §.

Vad lagrådet förordat om avfattningen av 8 kap. 4 a § tredje stycket och

13 kap. 2 b § tredje stycket i det remitterade förslaget torde böra iakttas.

Bestämmelserna om tillämpligheten av lagstiftningen om inskränkningar

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

i rätten att förvärva fast egendom bör med anledning av lagrådets påpekanden,

ges en, mera preciserad avfattning. Jag förordar, delvis i enlighet med

lagrådets förslag, att bestämmelserna i huvudsak utformas på följande sätt:

Om fastighets uppskattningsinnehåll ökas väsentligt skall i lag eller annan

författning föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom

äga motsvarande tillämpning. Därvid skall, om tillstånd eller annan, prövning

av myndighet skulle fordras vid förvärv av egendom som svarar mot

ökningen, frågan om tillstånd till ökningen underställas myndigheten. Underställning

med hänsyn till bestämmelserna i jordförvärvslagen behövs

dock endast om fastighet som ökas är avsedd för jordbruk eller skogsbruk

och anledning finns till antagande att ökningen kan med större fördel föras

till annan fastighet eller att tillstånd kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.

Med en sådan utformning av lagtexten anser jag inte nödvändigt att där

räkna upp gällande inskränkningar i förvärvsrätten. Till de bestämmelser

som åsyftas hör, utöver de författningar som angetts i remissprotokollet,

54 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, 32 § lagen den 3 juni

1955 (nr 416) om sparbanker, 40 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen,

41 § reglementet den 29 november 1963 (nr 574) för

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar

samt 41 § reglementet den 29 november 1963 (nr 576) för Svenska bostadskreditkassan

och för bostadskreditföreningar. Till lagstiftningen om inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom hör däremot inte bestämmelserna

om införlivning av mark med häradsallmänning eller med allmänningsskog

i Norrland och Dalarna.

Trots vad lagrådet anfört finner jag alltjämt övervägande skäl tala för

att marköverföring som sker utan vederlag skall beskattas som gåva. Efter

samråd med chefen för finansdepartementet har jag kommit till den uppfattningen

att frågan om behovet av lagstiftning i ämnet torde få prövas i

annat sammanhang.

Vid remissen till lagrådet uttalade jag att frågan hur frivillig ägokravsjämkning

skulle betraktas när det gäller realisationsvinstbeskattningen i

första hand torde få lösas av rättspraxis men att förhållandena inte syntes

undergå någon större ändring genom den föreslagna reformen. Genom

proposition den 20 oktober 1967, nr 153, har Kungl. Maj :t, på hemställan

av chefen för finansdepartementet, lagt fram förslag till vissa ändringar i

kommunalskattelagen. Ändringarna innebär bl. a. att marköverföring enligt

de här föreslagna bestämmelserna i 8 kap. 4 a § och 13 kap. 2 b § JDL

i fråga om realisationsvinstbeskattningen anses som avyttring av fastighet.

I enlighet med vad lagrådet föreslår bör den i 19 kap. 8 § föreslagna bestämmelsen

om att underställning inte skall förekomma vid avstyckning

som sker utan sammanträde utgå. Det torde ändå vara tydligt att besvär är

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

153

det rättsmedel som skall användas när sakägare vill bringa förrättning som

handlagts ntan sammanträde under ägodelningsrättens prövning.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar

böra vidtas i lagtexten.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att antaga förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län,

2) lag angående ändrad lydelse av i och 11 §§ lagen den 17 juni 1932

(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs

län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. \

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag ..................................................... 2

Förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223)

med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa

delar av Kopparbergs län.................................... 2

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17

juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom

vissa delar av Kopparbergs län .............................. 6

Förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet.................................. 7

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12

maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad................ 12

Utdrag av statsrådsprotokollet den 25 augusti 1967 ................ 13

Inledning .................................................... 13

Lagstiftningsåtgärder som tar sikte uteslutande på vissa laga skiften

i Kopparbergs län .......................................... 14

Allmänna synpunkter ...................................... 14

Översiktlig redogörelse för gällande bestämmelser ............ 14

Förslag till ny lagstiftning ................................ 16

Promemorian och lantmäteri styrelsens framställning år 1966 . . 17

Remissyttrandena ........................................ 24

Departementschefen ...................................... 27

De skilda förslagen ........................................ 29

Gränsbestämning ......................................... 29

Vissa förteckningar ...................................... 31

Gradering ................................................ 34

Skifteslikvider............................................ 38

Skiftesläggning........................................... 42

Besvär och fastställelse.................................... 55

Lagfart och sammanläggning .............................. 64

Ändringar i jorddelningslagen m. m. angående skyldigheten att hålla

sammanträde och om ägokravs jämkning...................... 71

Gällande bestämmelser ...................................... 71

Lantmäteristyrelsens framställning år 1967 .................... 75

Förslaget till FBL .............''............................. 78

Remissyttrandena .......................................... 79

Departementschefen ........................................ 88

Specialmotivering............................................. 102

Förslaget till lag angående ändring i dalalagen ................ 102

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ särskilda

lagfartslagen ............................................. 105

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen.......... 105

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 155

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen om

fastighetsbildning i stad.................................... 114

Övergångsbestämmelserna till lagförslagen .................... 114

Hemställan .................................................. 114

Bilaga: Till lagrådet remitterade förslag........................ 116

Utdrag av lagrådets protokoll den 2 november 1967 .................. 126

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 november 1967 ................ 143

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670371

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 3LU 1967:63 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 s. 1 i texten