Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 juni 194-2 (nr 350) om fornminnen, m. to

1967-01-27 · 36 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:19, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 juni 194-2 (nr 350) om fornminnen, m. to

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 19 år 1967

1

Nr 19

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 12 juni 194-2 (nr 350) om fornminnen,

m. to.; given Stockholms slott den 27 januari 1967.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj.-t härmed föreslå riksdagen att anta härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen,

2) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser

om sjöfynd,

3) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om

hittegods.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelser om skydd för vissa äldre sjöfynd

införs i lagen om fornminnen. I samband därmed föreslås ändringar i 1918 års

lag om sjöfynd och hittegodslagen. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1

april 1967.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand.

Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen

Härigenom förordnas, dels att 17 § lagen den 12 juni 1942 om fornminnen

skall upphöra att gälla, dels att 11, 16, 19 och 20 §§ lagen skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer,

betecknade 9 a § och 9 b §, samt omedelbart före 9 a § en ny rubrik av nedan angiven

lydelse.

{Nuvarande lydelse) {Föreslagen lydelse)

Om skeppsvrak.

9a§.

Bestämmelserna i 1 och 6—9 §§

gälla i tillämpliga delar i fråga om

skeppsvrak, om minst etthundra år

kan antagas ha förflutit sedan skeppet

blev vrak, samt om föremål som

påträffas i eller i närheten av sådant

vrak och har samband med detta.

Bestämmelserna i 6 § andra stycket

gälla härvid även ägare av vattenområde.

Riksantikvarien får låta undersöka

och bärga skeppsvrak och annat föremål

som avses i första stycket samt

vidtaga annan åtgärd för föremålets

skydd och vård. Riksantikvarien får

medgiva annan att under villkor som

riksantikvarien bestämmer företaga

undersökningen och bärgningen.

Före vidtagandet av åtgärd som

avses i andra stycket skall markens

eller vattenområdets ägare underrättas.

Medför åtgärden att kostnad eller

sltada åsamkas ägaren eller annan,

skall skälig ersättning därför gi
-

vas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 19 år 1967

3

(.Nuvarande lydelse)

Hittar någon i annat fall än i 10 §

avses föremål, vartill ägare ej finnes,

och kan det antagas vara minst etthundra

år gammalt, skall föremålet

tillfalla upphittaren med skyldighet,

där det helt eller delvis är av guld,

silver eller koppar eller ock påträffats

jämte sådant föremål, att mot

lösen hem bjuda det till kronan.

Fråga om---------

Sker inlösen, ---------

(.Föreslagen lydelse)

Tillstånd till åtgärd som avses i 6 §

första stycket får lämnas vrakets eller

annat föremåls ägare även om det

icke föreligger sådant skäl för åtgärden

som angives där.

9 b §.

Bärgas sådant skeppsvrak eller annat

föremål som avses i 9 a § och finnes

ej ägare till föremålet, skall det

tillfalla kronan. Bestämmelserna i

10 § andra stycket samt 12 och 13 §§

äga motsvarande tillämpning i fråga

om sådant föremål.

11 §•

Hittar någon i annat fall än i

9 a § eller 10 § avses föremål, vartill

ägare ej finnes, och kan det antagas

vara minst etthundra år gammalt,

skall föremålet tillfalla upphittaren

med skyldighet, där det helt

eller delvis är av guld, silver eller

koppar eller ock påträffats jämte sådant

föremål, att mot lösen hembjuda

det till kronan.

— av riksantikvarien.

— —--därtill äro.

Den som olovligen företager sådan

åtgärd med avseende å fast fornlämning

som i 1 § andra stycket sägs

eller uraktlåter i 8 § andra stycket

stadgad anmälningsskyldighet straffes

med dagsböter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårade,

fängelse i högst sex månader. Han

vare ock skyldig att ersätta all kostnad

som föranledes av förseelsen.

Den som----------

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967.

Den som i fråga om fast fornlämning

eller sådant skeppsvrak eller annat

föremål som avses i 9 a § utan

lov vidtager åtgärd som sägs i 1 §

andra stycket eller underlåter att

fullgöra anmälningsskyldighet enligt

8 § andra stycket dömes till böter. Är

brottet grovt, är straffet fängelse i

högst sex månader. Han är även

skyldig att ersätta all kostnad som

föranledes av brottet.

--hembjudas kronan.

1 sand. Nr 19

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 19 år 1967

(.Nuvarande lydelse)

19

I ärende ---------

Över länsstyrelsens beslut må klagan

hos Konungen i vederbörande

statsdepartement föras i den ordning

som är stadgad för ekonomimål i allmänhet.

Över riksantikvariens beslut i fråga

som avses i denna lag må besvär

anföras hos Konungen i vederbörande

statsdepartement inom trettio

dagar från det klaganden erhöll del

av beslutet.

(.Föreslagen lydelse)

slutliga avgörande.

Talan mot länsstyrelsens beslut

enligt denna lag eller bestämmelse

som meddelats med stöd av lagen föres

hos Konungen genom besvär.

Talan mot riksantikvariens beslut

enligt denna lag föres hos Konungen

genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.

Beträffande talan mot riksantikvariens beslut, som meddelats före denna lags

ikraftträdande, skall 20 § i dess äldre lydelse tillämpas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts •proposition nr 19 år 1967

5

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa

bestämmelser om sjöfynd

Härigenom förordnas, att i lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser

om sjöfynd skall införas en ny paragraf, betecknad 9 §, av nedan angiven lydelse.

9 §•

Om vissa äldre sjöfynd stadgas i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj ds ''proposition nr 19 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 22 april 1938

(nr 121) om hittegods

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 22 april 1938 om hittegods1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §

Om fornfynd och sjöfynd stadgas Om skeppsvrak och fornfynd samt

särskilt. om sjöfynd stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.

1 Senaste lydelse av 11 § se 1942: 351.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 19 år 1967

7

XJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25

november 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Kling, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning

om skydd för vissa äldre sjöfynd och anför.

Inledning

Frågan om en särskild lagstiftning om skydd för vissa äldre sjöfynd har aktualiserats

genom framställningar i ämnet. I skrivelse till chefen för justitiedepartementet

den 15 december 1959 begärde riksantikvarieämbetet en undersökning

om och på vad sätt skeppsvrak och andra sjöfynd kan tillförsäkras skydd

mot åverkan. Sedermera gjorde statens sjöhistoriska museum i skrivelse till

Kungl. Maj:t den 10 mars 1965 en liknande framställning.

Med anledning av framställningarna har inom justitiedepartementet upprättats

en promemoria med förslag till lagstiftning om skydd för vissa äldre sjöfynd

(Stencil Ju 1965:13). I promemorian föreslås dels en lag om skydd för

vissa äldre sjöfynd, dels vissa följdändringar i gällande lagstiftning.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern, Svea

hovrätt, chefen för marinen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,

riksantikvarieämbetet, fiskeristyrelsen, rikspolisstyrelsen, statens sjöhistoriska

museum, Nordiska museet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län, Svenska Sportdykarförbundet,

Bergnings- och Dykeri AB Neptun, Göteborgs Bogserings- o. Bärgnings AB,

Sjöfartsmuseet i Göteborg och Svenska stadsförbundet.

Gällande rätt m. m.

I Sverige finns inte någon lagstiftning med direkt syfte att skydda äldre sjöfynd.

Bestämmelser till skydd för vissa s. k. fasta fornlämningar och för fornfynd

meddelas emellertid i lagen den 12 juni 191$ (nr 350) om fornminnen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

I lagens 1 § stadgas att fasta fornlämningar är fredade såsom minnen

av vårt lands tidigare inbyggare. Utan tillstånd enligt bestämmelserna i lagen

får fast fornlämning inte grävas ut, rubbas, täckas över eller genom plantering

eller bebyggelse eller på annat sätt förändras, skadas eller tas bort. Tillsynen

över fasta fornlämningar utövas av riksantikvarien. Lagens 2 § innehåller

en uppräkning av vad som är fasta fornlämningar. Till sådana räknas: högar av

jord och sten som uppförts av människor under forna tider (gravhögar, gravrösen,

tingshögar och annat jämförligt); gravbyggnader av sten jämte hölje,

andra gravar och gravfält från forna tider; domarringar, skeppssättningar och

andra fordom lagda eller resta stenar; stenar och bergytor med inskrifter, bilder,

andra ristningar eller målningar, sliprännor (svärdslipningsstenar), offergropar

(älvkvarnar), offerkällor och andra kultplatser samt tingsplatser fian forna tider;

stenkors och andra vårdar som under forna tider upprests för andaktsövningar

eller till minne av någon person eller tilldragelse och jämförliga minnesmärken;

lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser eller arbetsplatser

samt bildningar som uppkommit vid bruket av sadana bostäder eller platser,

övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, kyrkogårdar, skansar, vallar,

vallgravar och andra märkliga byggnader som uppförts eller anlagts under forna

tider eller lämningar därav; lämningar av vardkasar samt märkliga färdvägar,

vägmärken, broar och jämförliga anläggningar från forna tider, fasta naturföremål

till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna.

I 3 § ges föreskrifter om hur fast fornlämnings utsträckning på marken skall

bestämmas. Stadgandet innehåller en regel om att till fast fornlämning hör så

stort område på marken som behövs för att bevara fornlämningen och bereda

det utrymme omkring den som är nödvändigt med hänsyn till dess art och betydelse.

Föreskrifter ges också om hur gränsen kring en fast fornlämning skall

bestämmas. I b § stadgas att länsstyrelsen äger meddela föreskrifter som pakallas

för att bevara fast fornlämnings helgd och att länsstyrelsen äger bestämma

det vite som krävs för att trygga att föreskrifterna iakttas. Riksantikvarien

äger enligt 5 § låta undersöka, sätta i stånd och inhägna fast fornlämning.

Riksantikvarien får vidare på mark som hör till fornlämningen röja eller vidta

annan åtgärd som fordras för skydd och vård av fornlämningen. Riksantikvarien

kan också medge annan att undersöka fast fornlämning på villkor som

riksantikvarien bestämmer. Om det är nödvändigt får riksantikvarien ta hand

om fast fornlämning eller del därav för att ställa upp den eller bereda den vård

på annan plats. Sådant omhändertagande får ske också i fråga om fornlämning

eller del därav som murats eller timrats in i hus, bro eller annan byggnad. I

6 § stadgas att den som vill rubba, ändra eller ta bort fast fornlämning kan

få tillstånd därtill av riksantikvarien, om fornlämningen medför hinder eller

olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse. Av intresse i

sammanhanget är vidare bestämmelsen i 8 § andra stycket. Enligt denna gäller

att om fast fornlämning som förut ej varit känd påträffas under grävning

eller annat arbete skall arbetet omedelbart avbrytas i vad det rör fornlämningen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

och den som leder arbetet utan dröjsmål anmäla förhållandet hos riksantikvarien

eller ombud som denne utsett. Krävs det med anledning av arbetsföretaget

undersökning av fornlämningen eller åtgärd för att bevara den skall

kostnaderna härför enligt .9 § åvila företaget, om det inte på grund av särskilda

förhållanden är obilligt.

I lagen om fornminnen stadgas vidare i en särskild avdelning om fornfynd

i 10 § att föremål som anträffas i fast fornlämning och har samband med denna

tillfaller staten. Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning till vilket riksantikvarien

gett sitt tillstånd, kan riksantikvarien tillerkänna den som låtit utföra

undersökningen skälig ersättning för nödiga kostnader och arbete som varit

förenat med undersökningen. Påträffas föremålet utan samband med sådan

undersökning, äger riksantikvarien förordna att hittelön skall utgå om det är

skäligt. Hittar någon i annat fall än som avses i 10 § föremål vartill ägare ej

finns och kan föremålet antas vara minst 100 år gammalt, tillfaller det enligt

11 § upphittaren med skyldighet för denne att, om föremålet helt eller delvis

är av guld, silver eller koppar eller påträffats tillsammans med sådant föremål,

mot lösen hembjuda det till staten. Om sådant fynd skall upphittaren enligt

12 § utan dröjsmål göra anmälan hos riksantikvarien eller ombud som denne

utsett eller hos polismyndighet. Han är också pliktig att på anmaning lämna ut

föremålet och att noggrant uppge platsen för fyndet och omständigheterna vid

detsamma. Av övriga bestämmelser i denna avdelning bör nämnas den i 15 §

om att riksantikvarien äger låta undersöka eller medge annan att på villkor

som riksantikvarien bestämmer undersöka plats för fornfynd även om den ej

är att hänföra till fast fornlämning. Länsstyrelsen äger i sådant fall vid vite

fridlysa platsen intill dess undersökningen utförts, om det kan ske utan att

därigenom vållas väsentlig olägenhet.

I 1 § lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd

stadgas att den som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller

i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar övergivet fartyg eller skeppsvrak

eller redskap eller gods som hör till fartyg, är skyldig att anmäla fyndet

hos polis- eller tullmyndighet. Bestämmelsen gäller oavsett om vad som bärgats

har tagits upp från botten eller anträffats flytande på vattnet eller drivet på

stranden. I lagens följande paragrafer ges bestämmelser om besiktning av fyndet

och kungörelse om bärgningen med föreläggande för ägaren att anmäla sig

hos tullförvaltningen samt bestämmelser om vem det bärgade under skilda förutsättningar

skall tillfalla.

Lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods innehåller bestämmelser om

skyldighet för den som hittar något att utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet

hos polismyndighet och om skyldighet för polismyndighet att kungöra fyndet

eller, om ägaren är känd, underrätta honom. Vidare föreskrivs att ägare som anmäler

sig inom viss tid är berättigad att återta hittegodset mot att han ersätter

polismyndigheten och upphittaren deras skälig kostnader i anledning av

fyndet samt skälig hittelön. Ger ägaren sig till känna, skall hittegodset till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

falla upphittaren. Lagen om hittegods gäller enligt uttryckligt undantag inte

fornfynd och sjöfynd.

Av övriga nordiska länder har Danmark, Finland och Norge sedan

år 1963 särskilda lagbestämmelser om äldre sjöfynd.

I Danmark har bestämmelserna meddelats i en särskild lag, Lov om beskyttelse

af historiske skibsvrag m. v. av år 1963. I 1 § stadgas att föremål, inbegripet

skeppsvrak, som finns på havsbotten i danska farvatten och som kan

antas ha gått förlorade för mer än 150 år sedan tillhör staten, om inte någon

styrker sin äganderätt. I 2 § stadgas att riksantikvarien ger föreskrifter om de

anordningar som han finner nödvändiga för att skydda eller bärga föremål som

enligt 1 § tillhör staten. Utan tillstånd får föremålen inte bärgas eller på något

sätt skadas ens om det sker endast genom att bottenförhållandena ändras på

eller omkring den plats där föremålen finns. Inträffar det att någon utan att

ha avsett det får upp föremål som enligt 1 § tillhör staten, skall det enligt

3 § överlämnas till riksantikvarien. Upphittaren har i sådant fall inte rätt till

bärgarlön, men riksantikvarien kan utge gottgörelse till honom.

I Finland gäller enligt 20 § 1 mom. lag om fornminnen av år 1963 att i havet

eller vattendrag anträffat vrak av fartyg eller annan farkost som kan antas vara

minst 100 år gammalt eller del av sådant vrak är fredat. I fråga om vrak

och del därav gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om fast fornlämning.

Föremål som anträffas i vrak som avses med bestämmelserna eller uppenbart

härstammar från sådant tillfaller staten. Om sådana föremål gäller i övrigt i

tillämpliga delar bestämmelserna om lösa fornföremål. Den som finner vrak eller

annat föremål som avses med bestämmelserna skall utan dröjsmål anmäla detta

till arkeologiska kommissionen.

I Norge stadgas i 12 a § lov om fornminne av år 1951 att mer än 100 år gamla

båtar, skeppsskrov med tillhörande föremål eller del av sådana föremål är statens

egendom, »når det synest klårt etter tilh0va åt det ikkje lenger er rimeleg

von om å finna ut kven som er eigar». Staten kan förordna om fridlysning. Har

fridlysning skett gäller vad som är stadgat om fast fornminne. Intill dess fridlysning

skett gäller lagens bestämmelser om lösa fornminnen i tillämpliga delar.

Departementspromemorian

I departementspromemorian behandlas inledningsvis frågan om behovet

av lagstiftning till skydd för äldre sjöfynd.

I promemorian konstateras att en sjöfarande nation som den svenska under

generationernas gång förlorat åtskilliga fartyg och att vraken efter fartygen i

en efter deras ålder stigande grad kan vara av betydande kulturhistoriskt intresse.

Vraken i svenska farvatten och särskilt Östersjön kan erbjuda ett utmärkt

material för kulturhistoriska studier. Skeppsmasken, som enligt vad som

är allmänt bekant fördärvar träskroven, uppträder nämligen inte i bräckt vat
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

ten. Det framstår enligt promemorian som ett intresse av vikt att det finns bestämmelser

som säkerställer att sådana vrak till forskningens fromma skyddas

från okontrollerade ingrepp av enskilda.

Många svenska skeppsvrak från gångna tider är enligt vad som redovisas i

promemorian kända till namn och art bl. a. genom uppgifter i den samtida litteraturen.

Ofta har också ett vraks plats på detta sätt blivit känd. Inte sällan

har emellertid platsidentifieringen föregåtts av ett långvarigt och mödosamt

forskningsarbete i arkiven och på ett många gånger svårbestämbart sjöområde.

Även i gångna tider har bärgningar företagits, merendels i statlig regi. Bärgningarna

har gällt lösa fynd såsom skeppskanoner och kanonkulor samt delar

av rigg och bordläggning (svartek). Någon systematiskt bedriven bärgning med

vetenskapligt inslag torde dock knappast ha förekommit förrän vid bärgningen

av regalskeppet Wasa. På grund av svårigheterna för enskilda att utan dykarteknisk

utrustning och erfarenhet bedriva undersökningar på större vattendjup

har hitintills säkerligen inte förelegat någon större fara för rovdrift.

På senare tid har situationen vad gäller möjligheterna att bärga skeppsvrak

och att ta till vara föremål från vrak tydligt förändrats. Med den ökade tillgången

på dykeriutrustning av jämförelsevis enkel och billig typ (grodmansutrustning)

har nämligen den s. k. sportdykningen vunnit allt större anslutning.

Inom vårt land finns enligt tillgängliga uppgifter inemot 2 000 sportdykare.

Flertalet av dem är organiserade i sportdykarklubbar. Uppskattningsvis

finns det ett 50-tal klubbar. Sportgrenen har också ett riksförbund, Svenska

sportdykarförbundet, med cirka 800 medlemmar.

Det framhålls i promemorian att riksantikvarieämbetet och statens sjöhistoriska

museum, enligt vad som framgår av deras framställningar om skydd mot

åverkan på fartygsvrak, uppmärksammat att sportdykningen efter vrak utövas

i ökad omfattning. Ämbetet och museet har därvid på det hela taget inte

ansett sig i varje fall f. n. behöva befara ett kommersiellt tillvaratagande av

föremålsbeståndet. Det kan enligt promemorian också på goda grunder antas,

att sportdykningen i allmänhet bedrivs mer för lusten att i en okänd miljö

göra upptäckter i fråga om alster av mänsklig verksamhet och i fråga om

den submarina växt- och djurvärlden än för möjligheterna till inkomstbringande

förvärv. Eftersom sporten medför kostnader för personlig utrustning, farkoster,

lyftanordningar och annat sådant, kan man emellertid inte bortse från att

vrakdelar, balkar, däcksplankor, spiror och andra föremål kan komma att tas

till vara för att säljas i befintligt eller bearbetat skick för att helt eller delvis

täcka omkostnaderna. Redan ett till synes ringa ingrepp på ett skeppsvrak kan

föra med sig att en vetenskaplig undersökning omintetgörs eller åtminstone väsentligt

försvåras. Ett ingrepp på bordläggning eller spantresning kan göra det

omöjligt att få information om byggnadstekniska detaljer, och ett föremål av

unik art kan helt undandras forskningen. Härtill kommer intresset av att i lag

fastställa i vad mån fynd överhuvudtaget kan anses tillkomma upptäckarenupphittaren

med eller utan skyldighet för denne att avstå desamma till staten

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

mot lösen. Det är vidare ett musealt-tekniskt intresse att redan från början

säkerställa att föremålen tas till vara under former som erbjuder möjligheter

att för framtiden bevara dem i nöjaktigt skick. De rådande förhållandena är

inte tillfredsställande vare sig ur fornvårdens eller ens ur sportdykningens synpunkt.

De institutioner som svarar för fornvården har nämligen med hänsyn

till bl. a. tillgång på medel och personal inte möjlighet att tillhandahålla personer

med erforderlig vetenskaplig och submarin utbildning i sådan omfattning

att en systematisk fältforskning kan ordnas i institutionernas regi. Det

synes därför ändamålsenligt att en uttrycklig reglering av förhållandena i fråga

om sjöfynd kommer till stånd. Vid närmare eftersinnande framstår det som

oegentligt att fornlämningar och fornfynd på och i jorden skyddas genom en

ganska detaljerad lagstiftning medan sjöfynden ur kulturhistorisk synpunkt

lämnas åt sitt öde. I sammanhanget anmärks att man också i våra grannländer

uppmärksammat de faror som en okontrollerad vrakletning innebär.

I promemorian uttalas allmänt i fråga om syftet med lagstiftningen att

det bör vara att skydda skeppsvrak och andra sjöfynd med hänsyn till deras ur

skilda synpunkter kulturhistoriska värde och att hindra enskilda från att okontrollerat

utnyttja fynden. Vidare bör beaktas att sjöfynd kan råka i fara för

förstöring utan att det är fråga om ett avsiktligt ingrepp. Så kan vara fallet

vid upprensning av en farled och vid sandupptagning som bedrivs i större skala.

Fara för att vrak skadas eller täcks över kan vidare uppkomma vid utfyllnad

för kaj- eller industrianläggningar. Behovet av skydd för sjöfynd får emellertid

inte leda till att onödiga hinder uppställs för en i övrigt legitim och nödvändig

verksamhet. Bestämmelserna bör ges ett innehåll som tillgodoser såväl de vetenskapliga

synpunkterna som möjligheterna till samarbete mellan de fornvårdande

institutionerna och sportdykarna.

I anslutning till frågan om behovet av lagstiftning till skydd för sjöfynden

behandlas i promemorian frågan om det önskade skyddet skall ges i en särskild

lag eller inom ramen för lagen om fornminnen.

I promemorian anförs att lagen om fornminnen närmast motiverades av den

förstöring av fornminnen och fornfynd som ägt rum dels i samband med bl. a.

vägdragning, husbyggnad och utnyttjande av grustäkter dels av ren obetänksamhet

eller okunnighet. I fråga om sjöfynd ligger saken enligt promemorian

annorlunda till. Sportdykning efter vrak och andra sjöfynd sker enligt sakens

natur i avsikt att förutom att lokalisera och identifiera skeppsvrak bärga föremål

från fyndplatsen. Riksantikvarieämbetet har visserligen kunnat utverka

fridlysning av vrak med tillämpning av 15 § lagen om fornminnen. Det kan emellertid

enligt promemorian inte vara fråga om en direkt tillämpning av bestämmelsen

på sjöfynd. I förarbetena till lagen om fornminnen (prop. 1942:8 s. 53)

uttalades, att genom 15 § skulle kunna vinnas ett temporärt skydd för »depå-,

moss- och boplatsfynd». Vidare är att märka att förordningen den 29 november

1867 (nr 71) angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, som gällde

före lagen om fornminnen, reglerade hur hembudsskyldighet i fråga om lösa

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

fornfynd skulle fullgöras av den som i jorden, i vatten, i gamla byggnader och

annorstädes fann sadana föremal (8 §). Nagon sadan antydan om sjöfynd finns

inte i lagen om fornminnen. En analog tillämpning av lagens 15 § kan enligt

promemorian, hur befogad den än synes vara, alltid bli satt i tvivelsmål, vilket

uppenbarligen inte är ägnat att öka stadgandets tillämpning. Inte heller är

det i längden nöjaktigt med en fridlysning som inte enligt uttryckliga lagbestämmelser

kan fullföljas med föreskrifter om hur det i fortsättningen skall förfaras

med fyndet.

Enligt promemorian kan intresset av ett skydd för äldre skeppsvrak uppenbarligen

inte tillgodoses inom ramen för lagen om fornminnen. Inte heller övrig

lagstiftning som reglerar förhållandet mellan tillvaratagaren-upphittaren och en

existerande ägare är vare sig avsedd eller ägnad att ta till vara de intressen

som det är fråga om.

En viktig fråga vid en författningsmässig reglering på detta område är frågan

om rätten till sjöfynden.

Svaret på frågan vem det tillkommer att disponera över skeppsvrak och andra

sjöfynd beror enligt promemorian till stor del på den åldersgräns som sätts för

att ett sjöfynd skall falla under lagstiftningens tillämpningsområde. I fråga om

äldre sjöfynd kan det från juridisk-teknisk synpunkt råda tvekan om det rör

sig om övergivna ting eller om förlorade ting. Den förstnämnda kategorien anses

omfatta ting i fråga om vilka ägaren medvetet gett upp sitt äganderättsanspråk,

medan han vad gäller den senare kategorien väl förlorat rådigheten över

tinget men inte för den skull kan anses ha avstått från sitt äganderättsanspråk.

I regel kommer väl den situationen att föreligga att ett skeppsvrak som

legat på sjöbotten en viss längre tid måste betraktas som övergivet. Ett löst

bottenfynd, varmed får förstås ett fynd utan påtagligt samband med ett skeppsvrak,

kan givetvis ha i juridisk-teknisk mening förlorats. Det är emellertid föga

realistiskt att i fråga om ett föremål som sedan lång tid legat på sjöbotten räkna

med att en ägare skall ge sig till känna. Det skulle i så fall vara fråga om att

ombord på ett sjunket fartyg funnits värdebeständiga föremål såsom guld och

ädla stenar. I ett sådant fall kan dock rimligen begäras, att intressenten-ägaren

genom bärgningsförsök eller på annat sätt gett till känna att han inte avstått

från sin rätt till godset. Sådana fall torde inte ha förekommit. Vad gäller föremål

som en gång i tiden tillhört en enskild kan självfallet en undersökning leda

fram till ägarens nuvarande rättsinnehavare-arvingar. I den mån ägaren varit

en juridisk person, t. ex. ett aktiebolag, är väl heller inte uteslutet att denna juridiska

person alltjämt existerar. Ett verklighetsnära övervägande leder emellertid

onekligen fram till att ägare eller hans rättsinnehavare i privaträttslig mening

med till visshet gränsande sannolikhet inte längre finns vad gäller sjöfynd av

viss högre ålder. Det synes i lagstiftningen inte ens i fråga om fartyg som en gång

tillhört staten och som sedermera gått förlorade böra göras gällande att staten

tiderna igenom behållit sin ursprungliga äganderätt.

Övervägandena i denna del leder till ett förordande av en bestämmelse av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

innehåll att såväl skeppsvrak med vad därtill hör som lösa bottenfynd av viss

betydande ålder skall tillfalla staten.

Vad gäller den tidsgräns som skall sättas för att ange den minsta tid

under vilken ett vrak eller annat föremål skall ha legat på sjöbotten för att

omfattas av lagstiftningen framhålls att man i såväl Finland som Norge räknat

med 100 år. Samma tidrymd gäller f. ö. enligt den svenska lagen om fornminnen

för skyldigheten att till staten hembjuda lösa fornfynd av guld, silver

eller koppar. Däremot gäller i Danmark en tid av mer än 150 år för att sjöfynd

skall tillhöra staten. Även om man i fråga om lösa fornfynd på och i jorden

funnit att också ett fynd med en ålder som föga överstiger 100 år skulle kunna

vara av intresse ur fornminnesvårdens synpunkt, torde enligt promemorian en

sådan tidrymd för sjöfyndens del vara för kort för att konstituera ett kulturhistoriskt-sjöhistoriskt

värde som inte kan tillgodoses på annat sätt. Detta resonemang

synes hållbart hur än utgångspunkten för tidsberäkningen bestäms.

En ytterligare synpunkt som talar för en utvidgning av den tidrymd av 100 år

som anges i lagen om fornminnen är att ju längre tid som förflutit innan lagen

blir tillämplig på ett sjöfynd, desto större blir sannolikheten för att någon ägare

inte längre finns. Om hur utgångspunkten för tidsberäkningen

skall bestämmas anförs i promemorian att lagen om fornminnen utgår från

fornfyndets tillkomstår. Föremålet skall kunna antas vara minst 100 år gammalt.

Den norska lagen talar om mer än 100 år gamla båtar, skeppsskrov o. s. v.

Det är inte helt klart om därmed avses att tiden skall räknas från det fartyget

gick förlorat eller från fartygets tillkomst. Den finska lagen talar mer otvetydigt

om vrak av fartyg eller annan farkost, som kan antas vara minst 100 år gammalt.

Den danska lagen avser vrak som kan antas ha gått förlorat för mer än 150 år

sedan. Enligt promemorian synes det av flera skäl vara att föredra att räkna tiden

från det ett fartyg kan antas ha gått förlorat. Ofta nog är den tidpunkten

känd. I andra fall torde den någorlunda väl kunna fastställas med ledning av

historiska källor. Därför förordas en bestämmelse av innehåll, att ett föremål för

att omfattas av lagen skall kunna antas ha gått förlorat för mer än 150 år sedan.

Efter mönster av den norska lagen bör man enligt promemorian till bestämmelsen

om att sjöfynd som gått förlorat för mer än 150 år sedan tillhör staten

knyta reservationen att det efter omständigheterna synes uppenbart att någon

enskild ägare inte längre finns. En sådan reservation bör inte föranleda bestämmelser

om kungörelseförfarande i avsikt att nå ägaren. Ett kungörande skulle

innebära endast en formalitet till föga eller ingen nytta.

Till de objekt som bör omfattas av lagen hänförs i promemorian i första

hand skeppsvrak. Det synes emellertid uppenbart att också vrak av farkoster

som inte kan betecknas som skepp, t. ex. mindre fiskefartyg, livbåtar och kanoter,

bör omfattas av lagen. Vidare föreslås att man skiljer mellan vrakfynd och

löst sjöfynd. Med vrakfynd förstås fynd av vrak av fartyg och andra farkoster

jämte föremål som hör till vraket och som befinner sig i vraket eller dess närhet.

Till löst sjöfynd hänförs föremål utan påtagligt samband med visst vrak. Det har

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Ma]ds proposition nr 19 år 1967

övervägts att i lagen exemplifiera vad som skall räknas till lösa föremål som

hör till vrak. Tydligt är att dit skall räknas lösa utrustningsdetaljer t. ex. roder,

master, block, åror och bestyckning. Dit skall också räknas de en gång ombordvarandes

personliga utrustning och fartygslast. Eftersom en exemplifiering

måste bli ofullständig och därför kanske också vilseledande, bör det enligt promemorian

lämpligen överlåtas till praxis att fälla avgörandet i tveksamma fall.

Vad angar lagens tillämpningsområde i geografisk mening synes enligt

promemorian bestämningen i 1918 års lag om sjöfynd kunna tjäna till förebild.

Med den modifiering som i förslaget görs av den angivna bestämningen

skall den föreslagna lagen tillämpas på sjöfynd, som påträffas på sjöbotten inom

svensk skärgård eller vid svensk kust eller på botten av svenska insjöar, älvar,

åar eller kanaler.

I fråga om rätten att undersöka och bärga sjöfynd föreslås i promemorian

olika regler för vrakfynd och löst sjöfynd.

Vrak bör inte bli föremål för ingrepp innan vetenskaplig expertis fått tillfälle

till de åtgärder som anses behövliga. I lagen bör därför stadgas förbud att undersöka

eller bärga vrak förrän fyndet anmälts och tillstånd lämnats till arbetet.

Föibudet synes böra utsträckas att gälla också lösa föremål som påträffas i

vraket eller i dess närhet och som uppenbarligen en gång funnits i eller på

fartyget. Det är utan vidare uppenbart att riksantikvarien bör äga föranstalta

om att ett vrakfynd skall undersökas och bärgas. Givetvis kommer det att

bero på de ekonomiska och personella resurser som står riksantikvarien till

buds om en sådan undersökning och bärgning kan komma till stånd i ett enskilt

fall. Har anmälaren av fyndet de kvalifikationer som krävs, bör riksantikvarien

kunna överlåta på honom att utföra undersöknings- och bärgningsarbetet på

villkor som riksantikvarien föreskriver.

Något förbud mot att bärga ett löst sjöfynd bör däremot inte uppställas. Det

synes tillräckligt att fyndet anmäls och att därvid anges fyndplats, tid för fyndet

och de närmare omständigheterna vid fyndet.

Enligt promemorian kan det efter vad erfarenheten torde ha visat inte uteslutas

att ett fynd när det blivit känt blir föremål för okontrollerade ingrepp

från andra än den ursprunglige upptäckaren. Det synes bl. a. av detta skäl

nödvändigt att det blir möjligt att fridlysa fyndplatsen för tiden intill dess

fyndet blivit undersökt och bärgat. I förslaget har därför intagits bestämmelser

som ger länsstyrelse rätt att vid vite fridlysa plats för såväl vrakfynd som —

även om det mera undantagsvis lär bli påkallat — löst sjöfynd. Regelmässigt

blir det riksantikvarien som tar initiativ till en sådan åtgärd.

En betydelsefull fråga är enligt promemorian frågan om den ersättning

för nedlagt arbete som bör tillkomma upphittaren-upptäckaren av sjöfynd.

Promemorieförslaget upptar som redan nämnts en bestämmelse om att

alla sjöfynd tillhör staten under förutsättning att det efter omständigheterna synes

uppenbart att enskild ägare ej längre finns. Utrymme finns således inte för

en upphittarens principiella rätt till sjöfynd vare sig med eller utan hembuds
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

skyldighet. Däremot skall enligt förslaget såväl föremål som ingår i ett vrakfynd

som lösa sjöfynd tillfalla upphittaren, om riksantikvarien finner att fyndet

inte är av den vetenskapliga eller historiska betydelse att det bör behållas av

staten. Regeln om att fyndet tillfaller upphittaren bör enligt promemorian gälla

också ett vrak i dess helhet eller vad som återstår av ett vrak som på grund av

tidigare åverkan eller genom inverkan av havsströmmar eller andra förhållanden

är i sådant skick att det saknar musealt intresse. En sådan reglering av förhållandet

mellan staten och upphittaren-upptäckaren synes kunna bidra till

att kulturhistoriskt intresserade sportdykare behåller sitt intresse för sjöfynd.

Självfallet är emellertid att en upphittare inte bör lämnas utan ekonomiskt

vederlag för utfört arbete i fråga om fynd som staten behåller. I sådant fall

skall riksantikvarien därför äga tillerkänna upphittaren ersättning för nödiga

kostnader och utfört arbete i anledning av fyndet. Riksantikvarien skall därutöver

äga förordna om hittelön. Enligt promemorian synes det kunna ge

upphov till tvistigheter om det inte i lagförslaget anges någon grund för beräkning

av hittelönen när det är fråga om föremal som helt eller delvis är av guld

eller silver. I promemorian föreslås därför att hittelön i dessa fall utgår efter

samma normer som i lagen om fornminnen. Hittelön skall ej utga vid fynd som

görs vid vetenskaplig undersökning vartill riksantikvarien gett sitt tillstand

eller för fynd av vrak.

Görs sjöfynd i samband med arbetsföretag kan det uppstå en konflikt

mellan företagarens intresse av att arbetet fortgår utan att hindras av fyndet

och den fornminnesvårdande myndighetens intresse av möjlighet till vetenskaplig

undersökning och eventuellt tillvaratagande av fyndet. Situationen synes enligt

promemorian kunna tillfredsställande bemästras genom bestämmelser om att

arbetet i fråga omedelbart skall avbrytas i vad det berör sjöfyndet och om att

fyndet genom företagsledarens försorg utan dröjsmål skall anmälas till riksantikvarien,

hans ombud eller polismyndighet. Därefter bör riksantikvarien skyndsamt

pröva frågan om hur det skall förfaras med fyndet. Riksantikvarien har

härvid att göra en avvägning för vilken bör gälla att beslutet inte får vålla hinder

eller olägenhet för arbetets fortgång som inte står i rimligt förhållande till

fyndets betydelse.

Promemorieförslaget upptar slutligen efter förebild från lagen om fornminnen

bestämmelser om anmälningsplikt, överlåtelse av fynd på museum, straff, handräckning,

rätt för länsstyrelse att meddela interimistiska beslut, fullföljdsrätt

mot beslut, som meddelats av länsstyrelse eller riksantikvarien, och tillämpningsföreskrifter.

Enligt promemorian torde som följdändringar till den särskilda lagstiftningen

om skydd för sjöfynd böra göras hänvisningar till denna i lagen med vissa

bestämmelser om sjöfynd och i lagen om fornminnen.

Det i promemorian framlagda förslaget till lag om skydd för vissa äldre sjöfynd

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 19 år 1967

17

Remissyttrandena

Förslaget att genom lagstiftning skapa ett skydd för äldre sjöfynd bemöts

positivt av samtliga remissinstanser, av vilka många uttryckligen vitsordar

behovet av lagstiftning. Svenska sportdykarförbundet anser dock att

orsaken till att det behövs lagstiftning i promemorian alltför ensidigt angetts vara

sportdykarrörelsens utveckling. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar

i sammanhanget att hittillsvarande svårigheter för de kulturvårdande organen

att systematiskt ta till vara de kulturhistoriska intressen som bl. a. vrakfynden

representerar i vissa avseenden mera beror på otillräcklig tillgång på personal

och medel än på brister i lagstiftningen. De nuvarande lagreglerna är emellertid

enligt länsstyrelsens mening alltför knapphändiga och oklara.

Förslaget att ge bestämmelserna om skydd för sjöfynd i en särskild lag

har i allmanhet mte föranlett någon erinran från remissinstanserna. Nordiska

museet finner det välbetänkt att inte foga bestämmelserna till lagen om fornminnen

bl. a, av det skälet att någon exakt motsvarighet till fasta fornlämningar

i denna lags mening inte förekommer bland sjöfynden. Svea hovrätt

anser däremot principen för lagstiftningen — att skydda föremål med hänsyn

till deras kulturhistoriska värde — i viss mån tala för att anknyta de erforderliga

bestämmelserna till lagen om fornminnen. Hovrätten vill dock inte motsätta

sig reglering i särskild lag, eftersom bestämmelserna blir ganska vidlyftiga

och dessutom berör föremål som klart avgränsas från de föremål som

avses i lagen om fornminnen. En av hovrättens ledamöter förordar att bestämmelserna

om sjöfynd, om de inte lämpligen kan ges genom tillägg till lagen om

fornminnen, i vart fall bör ges ett innehåll som i den mån avvikelser inte är

nödvändiga överensstämmer med denna lag. Ett visst skydd synes enligt riksantikvarieämbetets

mening kunna beredas sjöfynd genom lagen om fornminnen.

Sålunda kan äldre fartygsvrak tryggas mot okontrollerade ingrepp genom de

bestämmelser i 15 § denna lag vilka ger ämbetet befogenhet att självt eller

genom annan undersöka plats för fornfynd. Vidare kan kulturhistoriskt värdefulla

fynd av föremål av guld, silver eller koppar tillföras staten med stöd av

föreskrifterna om hembud i 11 och 12 §§ samma lag. Lagen om fornminnen

har emellertid också med den tolkning som ämbetet gett den inneburit ett

bristfälligt skydd särskilt vad gällt äldre skeppsvrak. Ämbetet noterar att

promemorian intar den ståndpunkten att lagen om fornminnen inte är tilllämplig

pa föremål som finns på botten av hav, sjöar och vattendrag med

undantag av sådant som kan inrymmas under begreppet fast fornlämning. Skulle

denna tolkning vara riktig, är det enligt ämbetets mening än mer behövligt med

ny lagstiftning än vad ämbetet förutsatte i sin skrivelse den 15 december 1959.

Ovissheten om hur lagen om fornminnen skall tolkas talar enligt ämbetet för

att skyddet för sjöfynd behandlas i särskild lagstiftning. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län ställer sig kritisk till att bestämmelserna om skydd för sjöfynd

meddelas i en särskild lag. Länsstyrelsen finner det för överskådlighetens

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 g Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

skull angeläget att lagstiftningen om sjöfynd respektive fornminnen mte splittras

på ett flertal författningar och förordar med hänsyn härtill att de bestämmelser

som behövs i fråga om skydd för sjöfynd tas in i 1918 års lag om sjöfynd

eller i lagen om fornminnen.

Den föreslagna lagstiftningen tillgodoser inte intresset av att bereda skydd

för båtfynd i fast mark påpekar stadsantikvarien i Stockholmi. Eftersom många

sådana fynd gjorts i samband med bro och tunnelarbeten inom staden och

vtterligare fynd kan väntas vid kommande arbeten, de sistnämnda i allt större

utsträckning under ledning av privata entreprenörer, anser stadsantikvarien det

vara angeläget att den förevarande lagstiftningen eller lagen om fornminnen

kompletteras. överståthåUarämbetet, som instämt i stadsantikvariens yttiande,

framhåller som sin mening att den önskvärda kompletteringen bor ske genom

tillägg till lagen om fornminnen.

I fråga om rätten till sjöfynden uttalar Svea hovrätt att förslagets

bestämmelser om att föremål under vissa förutsättningar skall tillfalla staten synes

innebära att det föreskrivs en presumtion för statens äganderätt. Hovratten

anser det med den föreslagna åldersgränsen vara realistiskt att som regel rakna

med att ägare till föremålen inte längre finns. Med beaktande av presumtionens

styrka ifrågasätter hovrätten, om inte bestämmelserna bör ges en formulering av

innebörd att föremålen skall anses tillhöra staten, för såvitt inte enskild styrker

sin äganderätt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolins län finner sig inte kunna

instämma i förslagets regel om att vrakfynd och löst sjöfynd under vissa förutsättningar

tillhör staten. Enligt 1918 års lag om sjöfynd förutsätts att det

finns en ägare till ett vrak, oavsett dess ålder. Det finns inte någon bestämmelse

om att äganderätten till ett vrak eller delar därav skulle upphöra medan det

ligger kvar på den plats där fartyget gått under. Någon form av kungörande —

förslagsvis i överensstämmelse med bestämmelserna i 1918 års lag om sjöfynd

bör därför föregå en förklaring om att ett fynd tillhör staten. Därigenom skulle

i allt fall ett rättsligt förfarande upprätthållas.

Den i promemorian föreslagna t i d s g r ä n s e n av 150 år för att ett föremål

skall falla under lagens tillämpning har upptagits till granskning av flera remissinstanser.

Länsstyrelsen i Stockholms län och landsantikvarien i Stockholms län

anser denna gräns vara lämpligt avvägd. Svea hovrätt anser att regeln om

150 år bör gälla i fråga om vrakfynd men ifrågasätter om mte tiden för Övriga

föremål bör sättas till 100 år. Smycken och liknande föremal som gatt förlorade

för 100_150 år sedan kan nämligen vara av sådant kulturhistoriskt värde att

de bör omfattas av skyddslagstiftningen.

En gräns vid 100 år förordas av Nordiska museet. Ett vrakfynd omfattar

vanligen skrov med fast inredning, utrustning, besättningens personliga tillhörigheter

samt last. I flertalet vrakfynd som gjorts på senare år har fartygslasterna

visat sig vara mycket värdefulla ur kulturhistorisk synpunkt. De uto-ör

slutna, väl bevarade och väl daterade fyndkomplex och har stor betydelse

inte minst som illustrationsmaterial till den handelsstatistik som grundar sig

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

på fraktlistor och andra arkivaliska källor. När det gäller skeppslasterna intresserar

sjöfynden alla museer med kulturhistoria och konsthantverk på sitt program.

Hittills bärgade vrakfynd i Östersjön är från nyare tid och ett stort antal

föremål kan på väsentliga punkter komplettera de samlingar som Nordiska

museet förvärvat på annat sätt. Med hänsyn i första hand till fartygslasterna

finner museet den åldersgräns som föreslås i promemorian alltför hög. De kulturhistoriska

intressena skulle enligt museets mening tillgodoses vida bättre med

en åldersgräns på 100 år. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som utgår

från att lagen om fornminnen i princip också omfattar sjöfynd, påtalar att det

genom de skilda tidsgränserna kommer att vara oklart huruvida 11 § lagen om

fornminnen gäller för sjöfynd som gått förlorade för högst 150 år sedan. Enligt

länsstyrelsens mening kan det med hänsyn till lagförslagets regel i 5 § om att

staten kan efterge sin rätt till fynd som saknar kulturhistoriskt intresse knappast

möta betänkligheter att bestämma tidsgränsen till den som gäller enligt lagen

om fornminnen, dvs. till 100 år.

En mera elastisk tidsgräns som innebär skydd för sjöfynd som gått förlorade

»under gangna tider» förordas av riksantikvarieämbetet och statens sjöhistoriska

museum. Ämbetet anför att enligt 2 § lagen om fornminnen gäller i fråga om

objekt som skapats av människohand och är att hänföra till fast fornlämning

att de skall vara från »forna tider». Vidare stadgas i 1 § lagen om byggnadsminnen,

att byggnad som bevarar egenarten hos »gången tids» byggnadsskick

under viss ytterligare förutsättning kan förklaras för byggnadsminne. I båda

dessa lagar är således en mer elastisk tidsgräns avgörande för frågan om de

viktigare objekten skall omfattas av lagstiftningen eller ej. Enligt ämbetet bör

det finnas anledning att som minne av vår kulturutveckling bevara också

fartyg som gått förlorat inom en sådan mer elastisk tidsgräns och som kanske

konstruerats för ett speciellt ändamål och därför är enastående i sitt slag.

Begreppsmässigt måste flera beröringspunkter anses föreligga mellan fast fornlämning,

byggnadsminne och fartygsvrak. Tidsgränsen 150 år synes ämbetet

alltför vid. Ämbetet föreslår att lagförslagets 1 § ändras på så sätt att föremål

som gått förlorade under »gången tid» tillhör staten.

Frågan om till de skyddade objekten bör hänföras även lösa sjöfynd har

berörts av nagra remissinstanser. Riksantikvarieämbetet erinrar om att promemorians

förslag härvidlag sträcker sig längre än vad som gäller om lösa fynd

enligt lagen om fornminnen. När det gäller sjöfynd föreligger det väsentligt

sämre möjligheter för myndigheterna att slå fast varifrån fynden härrör än i

fråga om fynd pa land. De uppgifter som lämnas av dykaren-bärgaren måste

i allmänhet godtas, eftersom kontrollmöjligheter ofta saknas. För att förseelser

mot bestämmelser om skydd för vrak skall kunna beivras, är det därför av stor

betydelse att vederbörande ej kan undandra sig ansvar endast genom att påstå

att bärgade föremål är lösfynd. Härtill kommer det förhållandet att sjöbotten

i t. ex. »naturliga hamnar» utgör rika gömmor för lösfynd av stort kulturhistoriskt

värde. Dessa »hamnar» kan jämföras med »lämningar av fordom övergivna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

bostäder, boplatser eller arbetsplatser samt bildningar som uppkommit vid bruket

av dylika bostäder eller platser» enligt 2 § lagen om fornminnen. Sådana

platser, utan anordningar som gör dem till fasta fornlämningar, kan sedan

hundratals år oavbrutet ha begagnats som ankarplatser av sjöfarande. Enligt

ämbetets uppfattning är därför de bestämmelser om löst sjöfynd som föreslagits

av stort värde när det gäller att trygga alla de slag av bottenfynd som kan

komma i fråga på en sådan plats.

Svenska sportdykarförbundet, som anser det vara tillräckligt om äldre vrak

och lösa föremål som påträffas i närheten av sådana vrak får tillfalla staten,

framhåller att det saknas anledning att behandla de lösa sjöfynden efter andra

principer än dem som anges i It och 12 §§ lagen om fornminnen.

Sjöfartsstyrelsen påpekar att den föreslagna lagtexten inte innehåller någon

begränsning med avseende på nationaliteten, ehuru det i motiveringen talas om

vrak av svenska fartyg. Styrelsen anser det vara riktigt att även fartyg av utländskt

ursprung som har kulturhistoriskt värde skall tillfalla svenska staten.

Härigenom undgås också eventuella svårigheter att fastställa nationaliteten på

mycket gamla vrak.

I fråga om lagstiftningens tillämpningsområde i geografisk mening

anser justitiekanslern att fynd inom rikets vattenområden över huvud, inre vatten

som territorialhav, bör omfattas av bestämmelserna. Chefen för marinen anser

att lagstiftningen bör anges avse svenskt sjöterritorium och fiskeristyrelsen,

som är inne på liknande tankegångar, ifrågasätter om inte tillämpningsområdet bör

anpassas till lagstiftningen om Sveriges sjöterritorium. Sjöfartsstyrelsen anser

det ligga nära till hands att ange tillämpningsområdet till det svenska sjöterritoriet

men finner sig böra ifrågasätta om inte lagens bestämmelser bör utsträckas

till att omfatta hela den svenska delen av kontinentalsockeln, sådan denna bestämts

enligt förslaget till lag om kontinentalsockeln. Styrelsen framhåller vidare

att uttrycket sjöbotten, som inte är adekvat i andra fall än där fråga är om

botten under insjöar, bör utbytas mot havsbotten.

I fråga om det i promemorian föreslagna förbudet att undersöka vrakfynd

förutsätter Svea hovrätt att därmed avses förfarande som innebär ingrepp i

eller förändring av fyndet, dvs. sådant förfarande som är straffbelagt enligt

förslaget. Det skulle nämligen, menar hovrätten, vara orealistiskt att anta

att en sportdykare som upptäcker ett vrak inte skulle omedelbart närmare

besiktiga sitt fynd. Liknande synpunkter framförs av Svenska sportdy karförbundet.

Förbundet anser också att riksantikvarieämbetet, om ämbetet överlåter

undersökning och bärgning till annan, bör tillerkänna upphittaren av fyndet

företrädesrätt till uppdraget, om det inte finns anledning att anta att han är

olämplig.

Förslagets regler om h i 11 e 1 ö n har föranlett Svea hovrätt att uttala att befogenheten

för riksantikvarieämbetet att utge ersättning och hittelön synes böra

föreligga även vid fynd av vrak. Liknande synpunkter anförs av Svenska

sportdykarförbundet, som också anser att bestämmelsen bör utformas så att

det blir en skyldighet att utge hittelön.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

I det fall att sjöfynd påträffats i samband med arbetsföretag framgår

enligt riksantikvarieämbetet inte klart av förslaget om riksantikvarien kan uppdra

åt företagaren att på egen bekostnad låta utföra erforderlig vetenskaplig undersökning

av fyndet eller vidta särskild åtgärd för att bärga eller på annat sätt

bevara detta. En ekonomisk skyldighet av sådant innehåll måste åvila arbetsföretaget.

En föreskrift härom vilar på tanken att en sådan kostnad bör tas

i beräkning såsom en omkostnad för företaget (jfr 9 § lagen om fornminnen

samt NJA avd. II 1942 sid. 570). Undantag från föreskriften bör enligt ämbetet

kunna medges endast om särskilda förhållanden gör att åläggandet skulle framstå

som obilligt. Även överståthållarämbetet och stadsantikvarien i Stockholm

har efterlyst regler om det ekonomiska ansvaret, när sjöfynd görs i samband

med väg- eller vattenarbeten.

Med anledning av straffbestämmelserna i förslaget framhåller sjöfarts

styr elsen, att det vid muddrings- eller utfyllnadsarbeten i havet inte företas

eller rimligen kan företas en bottenundersökning av sådan omfattning att förekomsten

av vrak- eller sjöfynd säkert kan konstateras. Det kan därför tänkas

att man får kännedom om äldre vrak- eller sjöfynd först i samband med att man

under arbetets gång påträffar lösryckta delar. Skadegörelse har alltså redan

skett. Straffstadgandet bör med hänsyn härtill utformas så att en sådan oavsiktlig

skadegörelse inte blir straffbelagd.

Nordiska museet ifrågasätter om riksantikvarieämbetet, som enligt förslaget

skall vara organ för tillämpningen av den nya lagstiftningen, inom sig

har den maritimhistoriska expertis som behövs för att avgöra de olika frågorna.

Sådan expertis finns på statens sjöhistoriska museum. Om det av administrativa

skäl inte anses lämpligt att överlämna uppgifterna i fråga till museet, bör dessa

hänskjutas till en nämnd i vilken utom ämbetet även detta museum är representerat.

Departementschefen

Frågan om lagstiftningsåtgärder till skydd för äldre sjöfynd har under senare

tid fått särskild aktualitet. Genom tekniska framsteg har de praktiska möjligheterna

att ta till vara fynd av marinhistoriskt intresse ökat i betydande grad.

Med dykteknikens utveckling har också i växande utsträckning följt en aktivitet

i syfte att upptäcka och bärga sjöfynd. Utvecklingen har varit densamma

1 övriga nordiska länder, som i likhet med vårt land har många historiskt kända

skeppsvrak vid sina kuster. Otvivelaktigt har åtskilliga äldre skeppsvrak ett

betydande kulturhistoriskt intresse. I syfte att tillgodose de nationella allmänna

värdena och den kulturhistoriska forskningens intressen har i departementspromemorian

framlagts förslag till lagstiftning om skydd för vissa äldre sjöfynd.

Remissinstanserna har utan undantag funnit ett lagskydd för äldre sjöfynd

vara väl motiverat. Även enligt min mening synes nu föreligga behov av lag
2

— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 19

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

stiftningsåtgärder på detta område. Jag vill också erinra om att lagstiftning som

skyddar äldre skeppsvrak på senare tid har genomförts i Danmark, Finland och

Norge.

Lagstiftningen om sjöfynd bör i sak tjäna samma ändamål som lagen om

fornminnen. Departementspromemorians förslag till en särskild lag upptar också

många bestämmelser med direkt motsvarighet i fornminneslagen. För att undvika

en splittring av fornminneslagstiftningen på två skilda lagar förordar jag

därför att bestämmelserna i fråga om sjöfynden meddelas inom ramen för lagen

om fornminnen. Även i Finland och Norge har denna lösning valts.

Om ett sjöfynd har ett sådant kulturhistoriskt värde att det bör skyddas beror

i första hand på fyndets ålder. En avgränsning av skyddsvärda sjöfynd med

hänsyn till åldern bör i enlighet med promemorieförslaget ske genom att ange

en bestämd tidsgräns. Denna bör lämpligen sättas till 100 år. Vid den närmare

utformningen av skyddsbestämmelserna måste emellertid skillnad göras mellan

olika slag av sjöfynd. Vraken torde erhålla ett godtagbart skydd om reglerna för

fasta fornlämningar görs tillämpliga på dem. Skyddet för sjöfynd kan som

Nordiska museet betonat inte begränsas till själva vraken. Det bör avse även

annat som har nära samband med vraket. Skeppslasten har t.ex. ofta visat sig

vara mycket värdefull från kulturhistorisk synpunkt. Det synes naturligt att

skyddsreglerna i denna del utformas på samma sätt som för själva vraket.

Enligt min mening bör därför fornminneslagens regler om fasta fornlämningar

och om föremål som påträffas i dessa i princip göras tillämpliga på sådana sjöfynd

som i departementspromemorian benämns vrakfynd, dvs. vrak av skepp

samt föremål som påträffas i vraket eller i dess närhet och kan antas härröra

från vraket. Tidsgränsen bör för vrakfyndens del räknas från det skeppet

blivit vrak. I likhet med Svenska sportdykarförbundet finner jag det inte påkallat

att meddela särskilda regler om skydd för sjöfynd som inte har samband

med vrak. För sådana fynd, som i promemorian benämns lösa sjöfynd, och för

vrak som inte uppnått den förut angivna åldern bör gälla fornminneslagens

regler om fynd som ej har samband med fast fornlämning.

För vrakfyndens del innebär mitt förslag att ingrepp i fynden på samma sätt

som i fråga om fasta fornlämningar förutsätter tillstånd av riksantikvarien.

Likaså kommer bestämmelsen i fornminneslagen om att föremål som påträffas i

fast fornlämning skall tillfalla staten att gälla på motsvarande sätt i fråga om

vrakfynden.

Genom att bestämmelserna om skydd för sjöfynd knyts till lagen om fornminnen

kan bestämmelserna i denna lag om vad som krävs för tillstand till

ingrepp i fast fornlämning, om ersättning till den som påträffar föremål som

omfattas av lagen och om straff m. m. i huvudsak göras tillämpliga också på

sjöfynden.

Frågan om lagens territoriella giltighet har berörts av några remissinstanser.

Lagen bör givetvis gälla inom svenskt territorium. Det skulle emellertid kunna

tänkas att kulturhistoriskt värdefulla vrak ligger vid svensk kust men utanför

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

territorialgränsen. Lagen bör i en sådan situation i varje fall för svenska medborgare

kunna tillämpas också utanför territorialgränsen.

En erinran om att fornminneslagens regler gäller för vissa äldre sjöfynd bör

tas in i 1918 års lag med vissa bestämmelser om sjöfynd.

I enlighet härmed har inom ecklesiastikdepartementet upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen,

2) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser

om sjöfynd.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Om innehållet i förslagen får jag, utöver vad som framgår av den tidigare

framställningen, anföra följande.

Förslaget till ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen

9 a §.

Som jag tidigare anfört bör förutsättningen för skyddet vara att fyndet uppnått

en viss ålder. Skeppsvrak skall kunna antas vara minst 100 år gammalt.

Tiden skall sålunda räknas från det skeppet blivit vrak. Benämningen skeppsvrak

har valts som en sammanfattande beteckning för vrak av alla slags farkoster,

större som mindre. Även båtfynd som görs i fast mark omfattas av bestämmelserna.

Det förbud i fråga om åtgärder med fynd som följer av 1 § innefattar

givetvis endast förfarande som innebär ingrepp i eller förändring av fyndet, dvs.

sådant förfarande som är straffbelagt enligt 16 §. Förbudet hindrar således inte

en sådan närmare undersökning av fyndet som fordras för att fastställa dess

ålder eller identitet med ett historiskt känt vrak. Bestämmelserna i 6 § andra

stycket om att markens ägare skall underrättas, som synts motiverade med

hänsyn till att även fynd i fast mark omfattas av bestämmelserna, har kompletterats

med en bestämmelse om att också vattenområdets ägare skall underrättas.

Underrättelse till vattenområdets ägare torde vara av betydelse främst

vid bärgningsföretag i fall när företaget genom grumling eller på annat sätt inverkar

på utnyttjandet av vattenområdet. Stadgandet i 7 § som gjorts tillämpligt

också på vrakfynd torde i praktiken sakna betydelse för fynd som görs

i vatten. Bestämmelserna i 8 och 9 §§ har för sjöfyndens del funnits påkallade

främst för båtfynd som görs i fast mark. De gäller emellertid också för arbetsföretag

i vatten. Skyddsbestämmelserna har inte ansetts böra betaga den som

kan visa sig vara ägare av ett vrak eller annat föremål rätten att tillgodogöra

sig sin egendom. Ägaren har därför ansetts böra kunna ges tillstånd till undersökning

och bärgning även om i övrigt skäl att vidta en sådan åtgärd inte föreligger.

En föreskrift av denna innebörd har meddelats i fjärde stycket av denna

paragraf.

Andra och tredje styckena av denna paragraf innehåller för vrakfyndens def

en motsvarighet till de bestämmelser som meddelas i 5 §. Omhändertagandet

av vrakfynden måste enligt sakens natur ske i andra former än för de fasta:

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 19 år 1967

f ornlämningarna. Vad som här i första hand kommer i fråga är undersökning

och bärgning av fyndet. Beträffande vrakfynd i fast mark kan väl nagon gang

även annan åtgärd bli aktuell. X enlighet härmed har angetts att riksantikvarien

äger låta undersöka och bärga vrakfynd och att han äger vidta annan åtgärd

för dess skydd och vård. Riksantikvarien har ansetts böra erhålla rätt

att överlåta vidtagandet av åtgärd på annan inte endast — såsom i fråga om

fast fornlämning — vad avser undersökning av fyndet utan också i fråga om

bärgning av fyndet som helhet eller delar därav. Genom en sådan regel blir

det möjligt för riksantikvarien att få värdefullt bistånd av sportdykare som

genom sitt kunnande och intresse äger förutsättningar för uppgiften. Härigenom

främjas ett fortsatt samarbete mellan de fornvårdande institutionerna och

sportdykarna.

Övriga bestämmelser i fornminneslagen om fasta fornlämningar har ansetts

sakna betydelse för vrakfyndens del.

10 §.

Enligt 10 § första stycket i dess nuvarande lydelse skall föremål, som påträffas

i fast fornlämning och har samband med denna, tillfalla kronan. Stadgandet

upptar ingen regel om att som villkor härför skall gälla att föremålet vid påträffandet

saknar ägare. Detta beror som lagrådet yttrade vid tillkomsten av

lagen om fornminnen uppenbarligen på att äganderättsfrågan ansetts sakna,

praktisk betydelse. Lagrådet anförde emellertid (prop. 1942: 8 s. 81) att om i

något fall någon förmådde styrka äganderätt till föremål som påträffades i fast

fornlämning 10 § inte betog honom hans rätt till föremålet.

I fråga om vrakfynden kan man inte bortse från att enskild ägare kan finnas

till föremål som omfattas av skyddsbestämmelserna. Det har därför ansetts

böra föreskrivas att regeln om att vraket och annat vrakfynd skall tillfalla

kronan gäller endast i fall där ägare till föremålet ej finns.

Avgränsningen av 10 § första stycket i dess nuvarande lydelse till sådana fornfynd

som har samband med fast fornlämning utgör utgångspunkt för vad som i

de följande paragraferna i övrigt skall förstås med fornfynd. Som framgått av

departementspromemorian och riksantikvarieämbetets yttrande har ifrågasatts

om bestämmelserna rörande fornfynd utan samband med fast fornlämning omfattar

fynd i vatten. Med den nu föreslagna regleringen kommer detta att vara

fallet.

Bestämmelserna i 10 § andra stycket har ansetts böra gälla också för skeppsvrak

som bärgats och för fynd som görs i eller i närheten av skeppsvrak som

omfattas av lagskyddet.

16 §.

Straffbestämmelserna i 16 § har kompletterats med bestämmelser som skall

trygga efterlevnaden av det genom lagändringen skapade skyddet för skeppsvrak

och för föremål som påträffas i eller i närheten av sådant vrak och har

samband med detta. Samtidigt har gjorts vissa redaktionella ändringar i paragrafen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

19 och 20 §§.

Ändringarna är av redaktionell art.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa

bestämmelser om sjöfynd

I samband med ändringarna i fornminneslagen har en erinran om fornminneslagens

bestämmelser om äldre sjöfynd införts i lagen med vissa bestämmelser

om sjöfynd.

Övergångsbestämmelser

Lagändringarna har ansetts böra träda i kraft den 1 april 1967.

Hemställan

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen för det i

87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen

Härigenom förordnas, dels att 10, 10, 19 och 20 §§ lagen den 12 juni 1942 om

fornminnen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen

skall införas en ny paragraf, betecknad 9 a §, och omedelbart före denna en ny

rubrik av nedan angiven lydelse.

(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om skeppsvrak

9a §.

Bestämmelserna i 1 och 6—9 §§

gälla i tillämpliga delar i fråga om

skeppsvrak, som kan antagas vara

minst etthundra år gammalt, samt

om föremål som påträffas i eller i närheten

av sådant vrak och har samband

med detta. Bestämmelserna i

6 § andra stycket gälla härvid även

ägare av vattenområde.

Riksantikvarien får låta undersölca

och bärga skeppsvrak och annat föremål

som avses i första stycket samt

vidtaga annan åtgärd för föremålets

skydd och vård. Riksantikvarien får

medgiva annan att under villkor som

riksantikvarien bestämmer företaga

undersökningen och bärgningen.

Före vidtagandet av åtgärd som

avses i andra stycket skall markens

eller vattenområdets ägare underrättas.

Medför åtgärden att kostnad eller

skada åsamkas ägaren eller annan,

skall skälig ersättning därför givas.

Tillstånd till åtgärd som avses i

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 19 år 1967

27

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 § första stycket får lämnas vrakets

eller annat föremåls ägare även om

det icke föreligger sådant skäl för åtgärden

som anges där.

10 §.

Föremål, som----------tillfalla kronan.

Skedde fyndet-----------finnes skäligt.

Bärgas skeppsvrak eller annat föremål

som avses i 9 a § och finnes ej

ägare till föremålet, skall det tillfalla

kronan. Bestämmelserna i andra stycket

äga motsvarande tillämpning i

fråga om sådant föremål.

16

Den som olovligen företager sådan

åtgärd med avseende å fast fornlämning

som i 1 § andra stycket sägs

eller uraktlåter i 8 § andra stycket

stadgad anmälningsskyldighet straffes

med dagsböter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande,

fängelse i högst sex månader. Han

vare ock skyldig att ersätta all kostnad

som föranledes av förseelsen.

Den som

Den som i fråga om fast fornlämning

eller sådant skeppsvrak eller annat

föremål som avses i 9 a § utan

lov vidtager åtgärd som sägs i 1 §

andra stycket eller underlåter att

fullgöra anmälningsskyldighet enligt

8 § andra stycket dömes till böter

eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, fängelse i högst

sex månader. Han är även skyldig

att ersätta all kostnad som föranledes

av förseelsen.

hembjudas kronan.

19 §.

I ärende----------

Över länsstyrelsens beslut må klagan

hos Konungen i vederbörande

statsdepartement föras i den ordning

som är stadgad för ekonomimål i allmänhet.

slutliga avgörande.

Talan mot länsstyrelsens beslut enligt

denna lag eller bestämmelser som

meddelats med stöd av lagen föres

hos Konungen genom besvär.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 19 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 §.

Över riksantikvariens beslut i fråga Talan mot riksantikvariens beslut

som avses i denna lag må besvär an- enligt denna lag föres hos Konungen

föras hos Konungen i vederbörande genom besvär,

statsdepartement inom trettio dagar

från det klaganden erhöll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.

Beträffande talan mot riksantikvariens beslut, som meddelats före denna lags

ikraftträdande, skall 20 § i dess äldre lydelse tillämpas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

29

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa

bestämmelser om sjöfynd

Härigenom förordnas, att i lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser

ddseJ°fynd SkaH infÖraS Cn 117 Pai''agraf’ betecknad 9 §» av nedan angiven ly
-

9 §.

Om vissa äldre sjöfynd stadgas i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

Bilaga 2

I justitiedepartementets promemoria intaget förslag till

Lag om skydd för vissa äldre sjöfynd

Härigenom förordnas.

1 §•

Vrak av fartyg och andra farkoster med därtill hörande i vraket eller i dess

närhet befintliga lösa föremål (vrakfynd) så ock föremål utan påtagligt samband

med visst vrak (löst sjöfynd), som påträffas på sjöbottnen inom svensk skärgård

eller vid svensk kust eller på bottnen av svenska insjöar, älvar, åar eller

kanaler, tillhöra kronan, därest det kan antagas att föremålet gått förlorat för

mer än etthundrafemtio år sedan och det efter omständigheterna synes uppenbart

att enskild ägare ej längre finnes.

2§.

Den som påträffar vrakfynd eller löst sjöfynd vare skyldig att ofördröjligen

anmäla fyndet till riksantikvarien eller ombud som denne utsett eller hos polismyndighet

med angivande av fyndplats, tid för fyndet och de närmare omständigheterna

därvid.

Undersökning eller bärgning av vrakfynd må icke äga rum med mindre tillstånd

i den ordning nedan sägs lämnats till bärgningen. Har löst sjöfynd omhändertagits

av upphittaren, skall jämte anmälan enligt första stycket fyndet

överlämnas till riksantikvarien, hans ombud eller polismyndighet eller, där föremålet

är skrymmande eller av avsevärd tyngd, uppgift lämnas om dess förvaringsort.

3 §•

Är fråga om vrakfynd äger riksantikvarien föranstalta om fyndets undersökning

och bärgning. Sådan undersökning och bärgning må ock av riksantikvarien

uppdragas åt annan att på av riksantikvarien föreskrivna villkor verkställas.

Länsstyrelsen äger att vid vite fridlysa platsen för vrakfynd för tid intill dess

undersökningen eller bärgningen blivit utförd.

4§.

Är fråga om löst sjöfynd, skall, om fyndet ej omhändertagits av upphittaren,

vad i 3 § är stadgat om undersökning, bärgning och fridlysning äga motsvarande

tillämpning. Har fyndet omhändertagits men ej överlämnats till riksantikvarien,

hans ombud eller polismyndighet, äge riksantikvarien låta undersöka fyndet på

den av upphittaren uppgivna förvaringsorten, och gälle även därvid vad om

fridlysning är stadgat i 3 §.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

5§.

Finner riksantikvarien, att vrak eller i vrakfynd ingående löst föremål eller

löst sjöfynd icke är av den vetenskapliga eller historiska betydelse att det bör av

kronan behållas, tillfälle det upphittaren.

6§.

Påträffas vid vetenskaplig undersökning, vartill riksantikvarien givit sitt tillstånd,

vrakfynd eller löst sjöfynd, må riksantikvarien tillerkänna den som låtit

utföra undersökningen ersättning för nödiga kostnader och med undersökningen

förenat arbete. Påträffas eljest i vrakfynd ingående löst föremål eller löst sjöfynd,

äge riksantikvarien, där föremålet ej skall tillfalla upphittaren, tillerkänna

honom ersättning för nödiga kostnader och utfört arbete i anledning av fyndet

så ock förordna om hittelön, som i fråga om föremål som helt eller delvis är av

guld eller silver icke må understiga det belopp, som motsvarar metallvärdet

efter vikt jämte en åttondels förhöjning.

7 §.

Fynd enligt denna lag, som icke skall tillfalla upphittaren, må av riksantikvarien

överlåtas på museum, som för framtiden kan taga erforderlig vård om föremålet.

I fråga om fynd av större betydelse må dock sådan överlåtelse ej ske

utan Konungens medgivande.

8 §•

Anträffas under upprensning av farled, sandupptagning från sjöbottnen, utfyllnad

av strandområde eller annat dylikt arbete sjöfynd som i 1 § sägs, skall

arbetet i vad det berör sjöfyndet omedelbart avbrytas och den som leder arbetet

utan dröjsmål anmäla fyndet till riksantikvarien eller hans ombud eller hos polismyndighet.

Riksantikvarien skall skyndsamt pröva huru med fyndet skall förfaras. Ej

må därvid vållas hinder eller olägenhet för arbetets fortsatta utförande, som ej

står i rimligt förhållande till fyndets betydelse.

Vad i 3 § är stadgat om fridlysning skall äga motsvarande tillämpning i fall

som här avses.

9 §•

Den som underlåter att göra anmälan, där det är i denna lag föreskrivet,

dömes till böter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse

i högst sex månader.

Såsom i första stycket sägs straffes ock den som eljest undandöljer eller skadar,

förändrar, avyttrar eller förvärvar sjöfynd, som enligt denna lag skall tillhöra

kronan.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

10 §.

Riksantikvarien äge i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig handräckning

hos överexekutor.

I fråga om handräckning som nu sagts gälle i tillämpliga delar de bestämmelser

som äro stadgade för de i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

11 §•

I ärende som enligt denna lag ankommer på länsstyrelsen äge länsstyrelsen,

om så finnes påkallat, meddela föreskrift att gälla tills vidare i avbidan på ärendets

slutliga avgörande.

Över länsstyrelsens beslut må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement

föras i den ordning, som är stadgad för ekonomimal i allmänhet.

12 §.

Över riksantikvariens beslut i fråga som avses i denna lag ma besvär anföras

hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom trettio dagar från det

klaganden erhöll del av beslutet.

13 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den

196 .

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

33

TJtdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 16 januari 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Söderlund,

regeringsrådet åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 21 december 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll

över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25

november 1966, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till 1) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen

och 2) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser

om sjöfynd.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Gunnar Hallmo.

Lagrådet yttrade:

F ornminneslagen

9 a och 10 §§.

Vid utformningen av de nya bestämmelserna har i förslaget gjorts skillnad mellan

olika slag av fynd. Vrak efter skepp som kan antas ha förlist för minst 100 år

sedan samt föremål som påträffas i eller i närheten av sådant vrak och har samband

med detta hänförs till en särskild kategori. För sådana fynd skall i princip

gälla samma regler som för fasta fornlämningar och föremål (fornfynd) som påträffas

i och har samband med dem (9 a § och 10 § tredje stycket). För andra

föremål som kan antas vara minst 100 år gamla skall fornminneslagens

regler om fynd utan samband med fast fornlämning äga tillämpning (11 §). Här

kommer i fråga skeppsvrak som förlist för mindre än 100 år sedan, lösa vrakdelar

som icke påträffas i eller i närheten av ett skeppsvrak och föremål som

saknar samband med skeppsvrak, t. ex. saker som tappats i vattnet.

Det åsyftade skyddet för den förstnämnda kategorin äldre vrakfynd har lagtekniskt

uppnåtts genom att i 9 a § gjorts hänvisning till de för fasta fornlämningar

gällande reglerna i 1 § och 6—9 §§, varjämte andra och tredje styckena

i 9 a § motsvarar de bestämmelser som meddelats i 5 §. Övriga bestämmelser om

fasta fornlämningar i fornminneslagen (2—4 §§) har ansetts sakna betydelse för

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

vrakfyndens del. Vidare har de i 16 § första stycket meddelade straffbestämmelserna,

som enligt lagrummets nuvarande lydelse gäller åtgärder med avseende

å fast fornlämning, gjorts tillämpliga även beträffande förfaranden i fråga

om sådant skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9 a §.

När det gäller de fasta fornlämningama innehåller fornminneslagen inga särskilda

regler om kronans rätt till dessa. Det ligger i sakens natur att skyddsbestämmelserna

för de fasta fornlämningama blir effektiva även utan sådana

regler. Annorlunda förhåller det sig med vrakfynden. Även om reglerna för fasta

fornlämningar i princip skall tillämpas, sa maste vid skyddsbestämmelsernas

utformning beaktas att dessa fynd utgör lösa, flyttbara föremål. På samma sätt

som gäller i fråga om fornfynd som påträffas i en fast fornlämning bör regler

meddelas om rätten till sådana vrakfynd varom nu är fråga. Så har också skett

i det remitterade förslaget. I 10 § tredje stycket föreskrivs sålunda att, om

skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9 a § bärgas och ägare ej finns till

föremålet, det skall tillfalla kronan. Vidare görs bestämmelserna i 10 § andra

stycket om ersättning i vissa fall och om hittelön direkt tillämpliga även på

vrakfynden.

Genom att skyddsbestämmelserna knutits till lagen om fornminnen har en

splittring av fornminneslagstiftningen på skilda lagar undvikits och förenklingar

i lagtekniskt hänseende uppnåtts. Ehuru det kan förefalla onödigt invecklat att

skilja mellan vrak av fartyg, yngre än 100 år, vrak av 100-årigt fartyg och vrak

av fartyg, som förlist för mer än 100 år sedan, lär detta knappast orsaka några

praktiska olägenheter. Lagrådet har således i sak ingen erinran mot innehållet

av skyddsbestämmelserna. På en punkt synes dock en omredigering av lagtexten

böra göras. Såsom nyss nämnts har reglerna om kronans rätt till vrakfynd

m.m. upptagits i ett särskilt stycke under 10 §. Härigenom har dessa bestämmelser

fått sin plats i den avdelning av fornminneslagen som enligt rubriken

handlar om fornfynd. Bortsett från att bestämmelserna — som endast rör

skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9 a § — systematiskt icke hör hemma

i denna avdelning, kan placeringen ge anledning till oklarhet om vilka övriga

bestämmelser i detta avsnitt som skall gälla nu ifragavarande vrakfynd. Enligt

lagrådets uppfattning bör bestämmelserna flyttas och upptas under den nya

rubriken »Om skeppsvrak» och där införas som en särskild paragraf, benämnd

9 b §. I samband därmed torde hänvisningen i andra punkten böra ändras till

att avse, förutom 10 § andra stycket, även 12 och 13 §§.

I detta sammanhang förtjänar påpekas att straffbestämmelsen i 16 § andra

stycket andra punkten blir tillämplig även i fråga om sådana vrakfynd, som

enligt 9 b § skall tillfalla kronan.

Såsom förutsättning för tillämplighet av 9 a § anges att skeppsvraket kan antas

vara minst 100 år gammalt. Enligt uttalande i remissprotokollet skall tidslängden

räknas från det skeppet blivit vrak. Detta framgår dock icke fullt klart av

lagtexten. Tidsbestämningen i och för sig kan uppfattas såsom avseende skeppets

ålder. Ett förtydligande på denna punkt synes önskvärt.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

35

11 §.

Ett sjöfynd som icke omfattas av bestämmelserna i 9 a § kan, såsom förut

nämnts, vara att hänföra till sådant fornfynd som avses i 11 §. I det remitterade

förslaget framgår detta indirekt genom att hänvisningen i 11 § till 10 § även

kommer att avse det föreslagna nya tredje stycket. Godtas det av lagrådet framlagda

förslaget att 10 § tredje stycket skall brytas ut till en särskild paragraf,

bör en direkt hänvisning till 9 a § upptas i 11 §. Härigenom framgår tydligare än

med den av förslaget valda lösningen att vissa sjöfynd kan vara att hänföra

under paragrafen. I 11 § bör sålunda efter orden »i annat fall än i» insättas

orden »9 a § eller».

16 och 17 §§.

Förutom att såsom tidigare anmärkts bestämmelserna i första stycket av

16 § gjorts tillämpliga på förfaranden beträffande sådant skeppsvrak och andra

föremål som avses i 9 a §, har i det remitterade förslaget företagits vissa redaktionella

ändringar i lagrummets lydelse. Enligt lagrådets mening framstår det som

lämpligt att i detta sammanhang ytterligare söka bringa straffbestämmelserna

i överensstämmelse med brottsbalkens terminologi. I sådant syfte bör i 16 §

första stycket införas den numera gängse gradindelningen av brott. Straffsatsen

synes kunna bestämmas till böter för den normala brottsgraden och fängelse i

högst sex månader om brottet är grovt. Därjämte bör det i 17 § givna stadgandet

upphävas såsom överflödigt.

De av lagrådet föreslagna ändringarna föranleder vissa jämkningar i ingressen

till fornminneslagen.

Sjöfyndslagen

9 §•

Lagen om hittegods upptar i 11 § bestämmelse om att särskilda regler gäller

för fornfynd och sjöfynd. Departementschefen har nu föreslagit att i sjöfyndslagen

skall på liknande sätt tas in en erinran om att för vissa äldre sjöfynd gäller

fornminneslagens regler.

Med hänsyn till att i fornminneslagen nu införs en ny avdelning under rubriken

»Om skeppsvrak» är det enligt lagrådets mening påkallat att göra jämväl

en viss jämkning i 11 § hittegodslagen. Paragrafen kan lämpligen ges följande

lydelse »Om skeppsvrak och fornfynd samt om sjöfynd stadgas särskilt». Genom

en sådan ändring vinns den fördelen att det blir fullt klart att även skeppsvrak,

som påträffas i fast mark, kommer att i princip bli undantagna från hittegodslagens

tillämpningsområde.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1967

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 27

januari 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Palme, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 16 januari

1967 avgivna utlåtande över de den 25 november 1966 till lagrådet remitterade

förslagen till 1) lag angående ändring i lagen den 12 juni 19J/.2 (nr 350) om fornminnen

och 2) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa

bestämmelser om sjöfynd.

Föredragande departementschefen redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Viss ökad tydlighet uppnås om bestämmelserna i 10 § tredje stycket förslaget

till ändring av fornminneslagen flyttas på sätt lagrådet förordat. En sådan omredigering

bör därför göras. Den bör som lagrådet funnit föranleda viss jämkning

av 11 § fornminneslagen och 11 § hittegodslagen. Lagrådets önskemål

om förtydligande av tidsbestämningen i 9 a § förslaget till ändring av fornminneslagen

och om ytterligare redaktionell jämkning av straffbestämmelserna i

förslaget bör vidare tillgodoses.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar

böra vidtas i lagtexten.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen

att anta lagförslagen med de ändringar som sålunda angetts och förslag

till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om

hittegods.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans

Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Ivar Haeggströms Tryckeri AB • Stockholm 1967

670115

Doktrin (1)

  1. Vem äger vrak och gods?, SvJT 2000 s. 972, på s. 977 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1967:109 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 juni 191f2 a1 i texten
  2. 3LU 1967:14 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 juni 191/.2 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 2000 s. 972 Vem äger vrak och gods? s. 977 i texten