Sök i Ratio Lex

Angående reformerad lärarutbildning

1967-01-08 · 258 sidor, varav 250 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 250 av 258 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:4, Angående reformerad lärarutbildning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

1

Nr 4

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reformerad lärarutbildning;

given Stockholms slott den 3 januari 1967.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag rörande en reformering av utbildningen av

klass- och ämneslärare.

Den nya utbildningen, som avses bli införd med början läsåret 1868/69,

ersätter dels nuvarande utbildning av småskollärare och folkskollärare vid folkskoleseminarium

och lärarhögskola, dels utbildning av lärare i läroämnen vid

universitet och högskolor, lärarhögskolor och praktisk lärarkurs.

Den årliga intagningskapaciteten, som f. n. uppgår till sammanlagt ca 2 800

klasslärarkandidater och ca 2 000 ämneslärarkandidater, beräknas under 1960- talet böra öka till ca 3 200 resp. 2 300 studerande.

Lärarutbildningen skall svara mot de krav som de nya skolformernas målsättning,

kursinnehåll och verksamhetsformer ställer. Ett huvudmål för utbildningen

är att hos lärarna grundlägga vilja och förmåga till omvärdering

och ständig förbättring av skolans verksamhet samt att ge dem förutsättningar

att följa det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet.

Den blivande läraren skall få dels ämnesteoretisk utbildning, dels praktiskpedagogisk

utbildning omfattande pedagogik, metodik och praktik. Utbildningen

föreslås liksom hittills bli specialiserad på olika lärarkategorier. Lärarna skall

dock, även då utbildningen blir stadieinriktad, kunna i viss utsträckning undervisa

över stadiegränserna.

Den sammanlagda utbildningstiden för klasslärare på lågstadiet föreslås bli

2Va år och för klasslärare på mellanstadiet 3 år. Inom denna tid skall rymmas

en fördjupad utbildning, som ger kompetens att i viss utsträckning undervisa

på överliggande stadium, samt utbildning i engelska för alla lärare på lågstadiet.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ^ år 1967

Som allmänt behörighetsvillkor till utbildning av klasslärare för lågstadiet och

mellanstadiet skall gälla att sökande genomgått gymnasium, fackskola eller äger

motsvarande utbildning.

Den ämnesteoretiska utbildningen för blivande ämneslärare på grundskolans

högstadium och det gymnasiala stadiet skall bedrivas inom universitetsväsendet

och skall i fråga om nivå och omfattning ansluta till vad som nu gäller för

behörighet till adjunkttjänst på resp. stadier. För adjunkttjänst i allmänna

läroämnen skall utbildningen vara enhetlig såtillvida att behörighet skall uppnås

av den som vid filosofisk fakultet avlagt primärexamen med lärarinriktning.

Den ämnesteoretiska utbildningen av blivande lärare i tekniska ämnen bör tillgodoses

genom teknisk magisterutbildning eller civilingenjörsutbildning och av

blivande lärare i ekonomiska ämnen genom studier vid universiteten eller utbildning

vid handelshögskolorna. Den ämnesteoretiska utbildningens närmare

utformning fixeras inte i propositionen utan avses ytterligare prövas av universitetskanslersämbetet

i samband med ämbetets utredning rörande bl. a. fasta

studiegångar vid filosofisk fakultet.

Den praktisk-pedagogiska utbildningen av ämneslärare skall bestå av en

förberedande del i anslutning till den ämnesteoretiska utbildningen och en avslutande

del omfattande det sista studieåret. Denna utbildning liksom utbildningen

av klasslärare föreslås förlagd till självständiga lärarhögskolor.

Lärarhögskolorna skall spela en central roll inom det pedagogiska forskningsoch

utvecklingsarbetet samt inom fortbildningen.

I avvaktan på en mer allsidig översyn av övningslärarutbildningen föreslås

provisoriska åtgärder, som innebär att lärartjänst på högstadiet, i gymnasiet,

fackskolan och yrkesskolan skall kunna avse en kombination av läroämnen och

övningsämnen samt vissa andra ämnen.

En fastare organisation av huvudlärarsystemet föreslås. I grundskolan och

samtliga gymnasiala skolformer skall inrättas arvodestjänster som huvudlärare.

Intagning till lärarutbildningen skall grundas huvudsakligen på betyg från

föregående utbildning medan lämplighetsprövning tills vidare skall utnyttjas

endast för att undvika intagning av för yrket klart olämpliga sökande.

Varje lärarhögskola föreslås få förfoga över en eller flera skolenheter inom det

allmänna skolväsendet för försöks- och demonstrationsändamål. För handledning

av lärarkandidater under den praktiska utbildningen skall därutöver finnas särskilda

handledare, så långt möjligt samlade till särskilda skolenheter eller s. k.

praktikcentra.

Utöver de lärarhögskolor för utbildning av såväl klass- som ämneslärare,

som redan är organiserade, föreslås nya sådana bli upprättade i Umeå den 1 juli

1967 och i Linköping den 1 juli 1968. Flertalet av de nuvarande folkskoleseminarierna

ersätts den 1 juli 1968 med lärarhögskolor för enbart klasslärarutbildning.

Vid några folkskoleseminarier skall den utbildning av klasslärare som bygger

direkt på grundskolan fortsätta övergångsvis. I avvaktan på en utredning

om utbildning av lärare för bl. a. den finsktalande befolkningen i Sverige skall

verksamheten vid folkskoleseminariet i Haparanda till vidare fortsätta.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

8 januari 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Myrdal.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, fråga om reformerad

lärarutbildning samt anför.

I statsverkspropositionen (bil. 10 s. 350 och 355) har Kungl. Maj:t föreslagit

riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1967/68

beräkna

a) till Lärarhögskolorna: Avlöningar ett förslagsanslag av 84 310 000 kr.,

b) till Lärarhögskolorna: Omkostnader ett förslagsanslag av 4 712 000 kr.,

c) till Lärarhögskolorna: Materiel, böcker m. to. ett reservationsanslag av

1 960 000 kr.,

d) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar ett förslagsanslag av 39 570 000 kr.,

e) till F olkskole seminarierna: Omkostnader ett förslagsanslag av 3 306 000 kr.,

f) till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. ett reservationsanslag

av 2 215 000 kr.,

g) till Kostnader för praktisk lärar kurs m. to. ett förslagsanslag av

13 550 000 kr.

Jag anhåller att nu få anmäla dessa frågor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

1. Inledning

1.1 Utredningsarbete och remissbehandling

De under senare år beslutade genomgripande reformerna av den obligatoriska

skolan och av de gymnasiala skolorna ställer nya krav på lärarutbildningen.

Reformerna påverkar lärarutbildningen bade kvantitativt och kvalitativt. Den

förlängda skolplikten och expansionen av gymnasiestadiets skolor medför sålunda

ett starkt ökat lärarbehov. Skolans mål och innehåll har förändrats bl. a.

''genom att nya ämnen och nytt lärostoff tillkommit. Undervisningens utformning

har ändrat karaktär bl. a. genom att självständigare och friare arbetsformer

betonas starkare, grupparbete tillämpas i ökad utsträckning och samverkan mellan

ämnen och lärare ges större vikt. Den ämnesteoretiska utbildningen likaväl

som den praktisk-pedagogiska måste anpassas till de nya förhållandena.

Lärarutbildningsfrågorna både i kvantitativt och kvalitativt avseende har

fortlöpande uppmärksammats under arbetet med skolreformerna. I nära anslutning

till principbeslutet om skolväsendets utveckling behandlades sålunda vid

1950 års riksdag riktlinjer för lärarutbildningens ordnande, i vilka underströks

uppfattningen om lärarutbildningens grundläggande betydelse för skolreformen.

Delreformer rörande lärarutbildningen har därefter genomförts såsom upprättande

av lärarhögskolor, en starkt ökad intagning vid folkskoleseminarierna jämte

ny organisation och nya undervisningsplaner vid dessa, provarets omvandling

till praktisk lärarkurs om i regel en termin jämte efterföljande handledd praktik,

en kraftig utökning av kapaciteten vid lärar kursskolorna samt åtgärder för

vidareutbildning av folkskollärare.

Allteftersom grunddragen i det nya skolsystemets utformning klarare kunde

skönjas aktualiserades behovet av ett mer långsiktigt perspektiv pa lärarutbildningens

omfattning och utformning.

Den 30 september 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t mig att tillkalla högst fem

sakkunniga för att utreda ämnes- och klasslärarutbildningens organisation m. m.

Direktiven för de sakkunnigas arbete angavs i mitt yttrande till statsrådsprotokollet

samma dag. I första hand avsågs en utredning rörande den yttre organisationen

av lärarutbildningen.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 1 oktober 1960 fem sakkunniga

(verkställande direktören i Hansakoncernen Olle Karleby, ordf., riksdagsmannen,

rektorn vid folkskoleseminariet i Stockholm Stellan Arvidson,

f. d. rektorn för lärarhögskolan i Stockholm Eskil Rällquist, rektorn för lärarhögskolan

i Göteborg Börje Svensson och skolrådet i skolöverstyrelsen Arne

Sönnerlind; direktiv se 1961 års riksdagsberättelse s. 259). De sakkunniga antog

benämningen 1960 års lärarutbildningssakkunniga (LUS).

I samband med att LUS den 6 juni 1962 erhöll vidgade direktiv (se 1963 års

riksdagsberättelse s. 242) avseende lärarutbildningens innehåll och struktur till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

5 ;

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1967

kallade jag ytterligare fem sakkunniga (professorn vid universitetet i Stockholm

Gunnar Hoppe, professorn vid lärarhögskolan i Stockholm Torsten Husen, skolrådet

i skolöverstyrelsen Bertil Junel, kanslichefen i Sveriges lärarförbund Ingrid

Lunde och rektorn för lärarhögskolan i Uppsala Ruth Sävhagen). Den 12 juli;

1962 tillkallades därutöver såsom sakkunnig tillika huvudsekreterare undervisningsrådet

i skolöverstyrelsen Sixten Marklund. ,

Den 10 maj 1963 fick LUS även i uppdrag att i samråd med 1962 års Umeå-;

kommitté närmare utreda frågan om anordnande av lärarutbildning vid ett universitet

i Umeå (se 1964 års riksdagsberättelse s. 274). ,

LUS har biträtts av förutom sekreterarpersonal ett stort antal experter och

andra medarbetare. i

LUS har utöver ett antal stencilerade betänkanden överlämnat betänkandena

Lärare på grundskolans mellanstadium (SOU 1963: 35) den 9 maj 1963, Skolans

försörjning med lärare (SOU 1964: 44) den 4 september 1964 och Specialundersökningar

om lärarutbildning (SOU 1965:31) den 25 maj 1965. Sina huvudsak-;

liga överväganden och förslag har LUS lagt fram i dels huvudbetänkandet Lärarutbildningen

del 1 och 2 (SOU 1965:29 och SOU 1965:30) den 16 maj resp.

den 25 maj 1965, dels betänkandet Studieplaner för lärarutbildning (SOU 1965:

25) den 5 april 1965. '' ■

1

Efter remiss har yttranden över huvudbetänkandet (SOU 1965:29 och SOU;

1965: 30) och studieplansbetänkandet (SOU 1965: 25) avgetts av följande myndigheter

och organisationer m. fl., nämligen

skolöverstyrelsen, efter hörande av lärarhögskolorna, folkskoleseminarierna,

länsskolnämnderna, som anmodats höra vissa kommuner, lärarkursskolorna, styrelsen

för teknisk magisterutbildning i Linköping och Örebro, seminarierna för

huslig utbildning, textillärarlinjen i Malmö, slöjdlärarseminariet, teckningslärarinstitutet

samt statens försöksskola i Linköping; ,

universitetskanslersämbetet, efter hörande av universiteten, de tekniska högskolorna

och handelshögskolan i Göteborg;

medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket,

byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, direktionen över gymnastiska

centralinstitutet, styrelsen för Musikaliska akademien, efter hörande av lärarrådet

vid musikhögskolan, samt centrala studiehjälpsnämnden;

överståthållarämbetet i Stockholm och samtliga länsstyrelser;

yrkesutbildningsberedningen, 1963 års forskarutredning, utredningen rörande

utbildningen inom teaterns, filmens, radions och televisionens områden m. m.;

skolarbetstidsutredningen, sakkunniga för utredning rörande samlevnadsfrågor

och sexualupplysning, utredningen om lärarnas arbetsförhållanden, lokal- och utrustningsprogramkommittéerna

för universitet och högskolor samt 1965 års

musei- och utställningssakkunniga;

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,

Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF) och Sveriges industriförbund (gemensamt yttrande) samt Handelns arbetsgivarorganisation

(åberopar SAF:s yttrande som sitt eget); ,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges förenade

studentkårer (SFS), Målsmännens riksförbund, Blivande lärares riksförbund,

Biologilärarnas förening, Föreningen lärare i samhällskunskap, Geografilärarnas

riksförening, Historielärarnas förening, Kristendomslärarnas förening, Modersmålslärarnas

förening, Riksföreningen för lärarna i moderna språk, Svenska

klassikerförbundet, Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning

i Stockholm, Lund och Göteborg, Svenska teknologföreningen, Hermods korrespondensinstitut,

Teckningslärarnas och teckningslärarinstitutselevernas (Tl-elevernas)

förening, Direktionen för handelshögskolan i Stockholm, Svenska förbundet

för specialundervisning, Svensk yrkesvalslärareförening, Sveriges elevers

centralorganisation (SECO) samt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande;
Centerns

ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund

och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Vissa skrifter i hithörande frågor har vidare inkommit vilka till större delen

avser gymnasieadj unktsutbildningen.

Med anledning av riksdagens beslut angående reformering av de gymnasiala

skolorna m. m. anbefalldes skolöverstyrelsen den 22 januari 1965 att till Kungl.

Maj:t inkomma med förslag beträffande bl. a. behörighetsbestämmelser för de

lärarkategorier, vilka ej avsågs skola behandlas av LUS. Skolöverstyrelsen har

sedermera avlämnat ett sådant förslag. Efter remiss har yttranden häröver avgetts

av följande myndigheter, organisationer m. fl., nämligen

skolnämnden för Stockholms stad och län, samtliga länsskolnämnder;

seminarierna för huslig utbildning, textillärarlinjen vid Malmö lärarhögskola,

slöjdlärarseminariet, teckningslärarinstitutet;

universitetskanslersämbetet, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, direktionen

över gymnastiska centralinstitutet, styrelsen för Musikaliska akademien,

yrkesutbildningsberedningen;

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,

Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF), Sveriges industriförbund;

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Målsmännens riksförbund,

Blivande lärares riksförbund;

Teckningslärarnas och Tl-elevernas förening, Samfundet för affärsutbildning,

Melinska stenografförbundet, Svenska facklärarförbundet;

Centerns ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Vissa av remissinstanserna har även bifogat yttranden från underställda myndigheter

eller från föreningar och förbund hörande till huvudorganisationerna.

1.2 Propositionens uppläggning

I propositionen lämnas en starkt förkortad redogörelse för LUS’ betänkanden,

i huvudsak avseende huvudbetänkandet Lärarutbildningen (SOU 1965: 29—30).

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

7

I fråga om vissa till huvudbetänkandet fogade särskilda yttranden och reservationer

torde få hänvisas till betänkandet. På många punkter avser LUS’ förslag

frågor, vilkas prövning inte kräver riksdagens medverkan, t. ex. frågor om behörighet

till tjänster eller att vinna inträde till utbildningslinjer. Även för vissa

av dessa förslag lämnas emellertid för överblickens och sammanhangets skull en

kortfattad redovisning.

De över betänkandena avgivna yttrandena redovisas med hänsyn till materialets

omfång i starkt begränsad form med inriktning väsentligen på huvudfrågor.

Det inkomna materialet bildar dock även i övriga delar ett värdefullt

underlag för det fortsatta arbetet med hithörande frågor.

I propositionen behandlas i tre huvudavsnitt lärarutbildningens uppgifter —

från kvantitativ och kvalitativ synpunkt — dess innehåll och utformning samt

slutligen utbildningens yttre organisation.

LUS’ arbete har huvudsakligen avsett utbildningen av de lärarkategorier som

hittills benämnts småskollärare, folkskollärare samt lärare i läroämnen. Även

propositionen tar väsentligen sikte på nämnda kategorier. Vissa spörsmål av

generell giltighet tas emellertid upp. Det har bl. a. befunnits lämpligt att i detta

sammanhang behandla frågan om gränsdragningen mellan lärarkategorierna.

Vidare behandlas skolöverstyrelsens förutnämnda förslag beträffande vissa behörighetsfrågor

som inte behandlats av LUS.

Med hänsyn till synpunkter och förslag som framkommit vid remissbehandlingen,

samt till det förhållandet att flera av LUS’ förslag äger ett nära samband

med andra sektorer inom utbildningsväsendet, främst universiteten, och därför

måste behandlas i ett större sammanhang, har jag inte funnit det möjligt eller

lämpligt att i alla avseenden följa eller nu föreslå genomförande av förslagen.

I fråga om lärarutbildningens uppgifter liksom dess yttre organisation är mina

ställningstaganden även i viktigare enskildheter slutgiltiga. När det gäller den

inre organisationen fordras emellertid på flera punkter ytterligare utredningar

och överväganden. Riktlinjerna för detta fortsatta arbete anges i propositionen.

Beredningen av propositionen har även omfattat överläggningar med representanter

för Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet, vissa berörda

kommuner samt för personalorganisationerna.

Statens avtalsverk har på grundval av ett inom ecklesiastikdepartementet

upprättat organisationsförslag fört förhandlingar med Sveriges akademikers centralorganisation,

Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion

och Statstjänstemännens riksförbund om personalens anställnings- och arbetsvillkor.

Avtal har träffats under förbehåll om Kungl. Maj:ts godkännande.

Kungl. Maj:t har överlämnat avtalet till riksdagens lönedelegation och denna

har på riksdagens vägnar godkänt innehållet i avtalet. Delegationen har därvid

erinrat om att den inte tagit ställning till de organisatoriska förutsättningar

som redovisats i överenskommelsen. Kungl. Maj:t har den 21 december 1966

godkänt överenskommelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr lp år 1967

2. Lärarutbildningens uppgifter

2.1 Behovet av lärare

2.1.1 Lärarutbildningssakkunniga

Lärarutbildningens mål är enligt LUS att förse skolan med tillräckligt många

och tillräckligt utbildade lärare. De rent kvantitativa lärarutbildningsfrågorna

kan inte helt särhållas från de rent kvalitativa framhåller LUS. I betänkandet

Skolans försörjning med lärare (SOU 1964:44) redovisar LUS sin kartläggning

av lärarsituationen och sina beräkningar av det framtida lärarbehovet. I prop.

1965: 79 (s. 4—5) angående vissa frågor rörande lärarutbildning har en summarisk

redogörelse lämnats för innehållet i detta betänkande.

Hur antalet klasslärare ökat under efterkrigstiden framgår av följande sammanställning

(tablå 1 s. 40)h

År

Lågstadielärare1

Mellanstadielärare

1945 ..............................

10 829

15 332

1950 ..............................

11 652

17 440

1953 ..............................

12 979

18 902

1957 ..............................

13 409

21 182

1961 ..............................

14 751

23 032

1963= ..............................

16 059

23 541

1 Beteckningarna lågstadielärare och mellanstadielärare används här som tekniska termer och

refererar inom folkskoleväsendet till småskollärare resp. folkskollärare.

2 Preliminära uppgifter.

Ökningen är betydande och har orsakats av dels det ökade barnantalet, dels

den successivt förlängda skolgången. Härtill kommer att bristen på akademiskt

utbildade lärare i stor utsträckning täckts med hjälp av klasslärare. Antalet

folkskollärare utan vidareutbildning som helt eller partiellt tjänstgjorde i högre

skolor utgjorde (s. 40):

År 1947

......... 99

År 1961 ........

........ ca 1 600

1950 .........

......... 265

1963 ........

........ » 2 000

1954 .........

......... 406

1964 ........

........ » 2 000

Enligt de beräkningar som framlades av 1932 års seminariesakkunniga skulle

det vid 1950-talets början behövas en examination av endast 215 småskollärare

1 Sidhänvisningen avser här liksom i det följande LUS’ huvudbetänkande (SOU 1965: 29), om ej

annat anges.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

och 105 folkskollärare. Då nativitetsutvecklingen blev en helt annan än dessa

sakkunniga förutsatt med ökat lärarbehov som följd, måste examinationen

kraftigt höjas redan under 1940-talets senare hälft. Den årliga examinationen

av folk- och småskollärare uppgick sålunda (s. 41)

1940—44

till

77

småskollärare och

259

folkskollärare

1945—49

»

598

»

»

625

»

1950—54

»

793

»

»

1 438

»

1955—59

»

558

»

»

1237

»

Den bristande överensstämmelsen mellan planeringen vid 1930-talets mitt och

den faktiska utvecklingen på 1950-talet berodde inte enbart på felbedömningen

av nativitetsutvecklingen utan också på vissa besparingsåtgärder under krigsåren.

Dessa hade till följd att antalet folkskollärartjänster under en femårsperiod

minskades med mer än 700 och antalet småskollärartjänster med omkring

1 200. Samtidigt minskades intagningen vid seminarierna, vilket i sin

tur ledde till att det alltsedan 1920-talet förefintliga överskottet av småskollärare

tog slut. Den mot 1940-talets mitt starkt ökade nativiteten medförde

nu i förening med genomförandet av obligatorisk sjuårig skolgång en betydande

ökning av lärarbehovet.

I viss mån kunde detta behov under 1940-talet tillgodoses genom snabba

åtgärder för ökad examination. Under 1950-talet höjdes temporärt elevantalet

i klasserna. På klasslärarstadiet uppstod aldrig någon större lärarbrist, vilket

däremot blev fallet på ämneslärarstadiet.

Sistnämnda brist har som nämnts täckts av bl. a. folkskollärare, vilket medfört

en viss lärarbrist även på klasslärarstadiet. Klasslärarbristen efter 1955

framgår av följande sammanställning.

Antalet lärare utan vederbörlig kompetens, som vissa år under tiden 1955—196h

tjänstgjort som klasslärare (tablå 2 s. 42)

År

Antal icke-behöriga med tjänstgöring

som folkskollärare

Antal icke-behöriga

med tjänstgöring som

småskollärare

Totalt

Därav

småskollärare

1955 ......................

710

351

108

1957 ......................

610

210

209

1959 ......................

790

252

280

1961 ......................

813

uppgift saknas

192

1963 ......................

1 071

277

694

1964 ......................

1 823

399

1 027

Anm. För åren 1955, 1957 och 1959 uttryckes bristen i antalet icke-behöriga lärare med förordnande

på minst en månad. För åren 1961, 1963 och 1964 anges lärarbristen vid en viss tidpunkt

under resp. år.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

Bristen på klasslärare bör jämföras med det antal folkskollärare utan vidareutbildning

(ca 2 000 år 1963) som tjänstgör på högre stadier. Jämförelsen visar

för 1963 ett överskott av folkskollärare utan vidareutbildning vilket emellertid

i huvudsak motsvarade bristen på vidareutbildade folkskollärare.

Behovet av lärare i läroämnen har fördubblats under den senaste tioårsperioden.

Åren 1961—1964 var lärarbristen enligt det s. k. 60-procentsalternativet

i stort sett konstant, nämligen — beroende på vilken definition som väljes

— 3 000 ä 4 000 heltidstjänster.

Brist på lärare i läroämnen vissa år på grundskolans högstadium samt i realskolor

och gymnasier (tablå 4 s. 43)

År

Icke behöriga

Med full tjänstgöring

Med partiell tjänstgöring

1947 ..............................

172

455

1952 ..............................

568

715

1956 ..............................

1 624

1960 ..............................

2 900

1963 ..............................

3 900

Anm. Talen för 1960 och 1963 avser det s. k. 60-procentsalternativet. Uppgifterna för 1947 och

1952 är hämtade ur skolöverstyrelsens utredning Skolan och de stora årskullarna, för 1956 ur

Lärarbrist och läraröverskott (SOU 1958: 21), för 1960 och 1963 ur prop. 1964: 68.

LUS har låtit utföra lärarbehovsprognoser. I första delen av betänkandet

Skolans försörjning med lärare (SOU 1964: 44) redogör LUS för den s. k. utbildningsundersökningen.

Denna visar att 63,8 % av undervisningen på högstadieoch

realskolenivån läsåret 1961/62 bestreds av lärare med minst ett akademiskt

betyg i undervisningsämnet eller motsvarande. Höjdes kraven till tvåbetygsnivån

sjönk andelen till 46,1 % . På gymnasiet sköttes 83,3 % av undervisningen

av lärare med minst två akademiska betyg i ämnet. Sattes kraven till trebetygsnivån

utgjorde andelen endast 40,1 %.

Aktuell utbildningsnivå för undervisningen i olika skolformer 1961/62

(tablå 6 s. 56)

Lägre norm

Högre norm

Renodlade högstadier ................................

50,6 %

26,4 %

Realskoleorganisationen ................................

69,8 %

54,8 %

Båda skolformerna tillsammantagna ....................

63,8 %

46,1 %

Gymnasiet .........................................

83,3 %

40,1 %

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1967

I del II i Skolans försörjning med lärare (s. 137, SOU 1965: 29 s. 51) framlägger

LUS sina beräkningar av den s. k. yrkesverksamhetsgraden hos anställda

lärare. Undersökningen avser att belysa »lärarbortfallet», dvs. lärarnas frånvaro

p. g. a. studier, sjukdom, havandeskap o. d. Beräkningarna visar att yrkesverksamhetsgraden

hos lärare med filosofisk ämbetsexamen uppgick till 84% av

tjänstgöringsskyldigheten (= nettoverksamhetsgrad). Bortfallet kompenseras

delvis av lärarnas övertimmar. Medtas dessa i beräkningarna stiger talet till i

genomsnitt 93 % (— bruttoverksamhetsgrad). Övertimmarna i undersökningen

motsvarade omkring 1 100 heltidstjänster.

Nettoverksamhetsgraden för klasslärare undersöktes i klasslärarprognosen och

uppgick där till i genomsnitt 87 %.

LUS lämnar i del III av SOU 1964: 44 en reviderad beräkning av lårarbehovet

fram till 1970 och beräkningar av lärarbehovet för tiden 1970—1989. I huvudbetänkandet

har LUS emellertid också kunnat bygga på statistiska centralbyråns

befolkningsprognos i februari 1965 (maximialternativet). Med hänsyn

även till ett skattat ytterligare behov av lärare i läroämnen beräknar nu LUS

det årliga examinationsbehovet under 1970-talet till ca 1100 lågstadielärare, ca

1 500 mellanstadielärare, varav ca 300 förutsätts vidareutbilda sig för tjänst på

högstadiet, och ca 2 000 direktutbildade lärare i läroämnen. Huvuddelen av de

sistnämnda utgörs av gymnasiestudiets behov. De angivna talen utgör den ungefärliga

ramen för LUS’ förslag till lärarutbildningsorganisation. I en diskussion

angående premisserna för prognoserna (s. 45) anges den s. k. lärarbenägenheten

som den mest svårbedömbara av alla prognosfaktorer. Denna torde inte kunna

bedömas utan ingående analyser av arbetsmarknadsläget i stort, där läraryrket

relateras till andra yrken och sysselsättningar. En lärarprognos måste, för att

ge en meningsfull belysning av tillgång och behov, inarbetas i en större arbetsmarknadskalkyl.

Inom ramen för en på detta sätt »rullande» prognos är en fortlöpande

bevakning av lärarbehovsfrågorna nödvändig.

2.1.2 Yttranden

De av LUS gjorda beräkningarna beträffande tillgång och behov av lärarkrafter

på skilda stadier har tilldragit sig stort intresse.

Skolöverstyrelsen finner att LUS redovisat ett omsorgsfullt och noggrant

prognosarbete som grund för sina beräkningar av det framtida behovet av

lärare. Man kan emellertid också konstatera, att LUS gjort vissa »grova skattningar»

vid sitt arbete, varför en mera detaljerad bedömning av prognoserna

inte kan göras. Därtill kommer osäkerheten beträffande dels den framtida

yrkesverksamhetsgraden, lärarbenägenheten och avgången från lärarbanan, dels

skolans utveckling och därav följande nya behov. En obetydlig procentuell förskjutning

i någon av de faktorer, som påverkar lärarbehovsberäkningen, kan

medföra betydande kvantitativa förändringar i det antal lärare som måste utbildas.

Stor försiktighet måste därför iakttas vid dimensioneringen av lärarut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

] 2 Kungl. Maj:ts proposition nr k år 1967

bildningsorganisationen liksom vid bedömningen av hur man i detta skede

skall förfara med den nuvarande seminarieorganisationen.

I del 2 av huvudbetänkandet (SOU 1965: 30) anger LUS behovet av klasslärare

år 1970 till 38 050 (s. 89), medan överstyrelsen nu vill ange behovet till ca

40 000. Detta innebär att under de närmaste fem åren skulle erfordras ett tillskott

av ca 2 000 klasslärare mer än vad LUS angett. Inte minst mot bakgrunden

av erfarenheterna från senare år finner överstyrelsen det nödvändigt, att skolan

nu definitivt tillförsäkras en jämn och tillräckligt omfattande lärarförsörjning,

dimensionerad även för att möta snabba förändringar. Det behövs därför en

lärarutbildningsorganisation som ger en större tillgång på klasslärare än vad

LUS beräknat och som också möjliggör vidareutbildning av klasslärare.

Överstyrelsen finner det angivna behovet av ämneslärare svårbedömbart och

betonar osäkerheten i de använda lärarkoefficienterna, osäkerheten i elevernas

fördelning på olika sektorer inom det gymnasiala skolväsendet, inte minst efter

en genomförd reform av yrkesskolsektorn, tillkomsten av nya utbildningsvägar

bl. a. av postgymnasial natur samt en vidgning av vuxenutbildningen. Överstyrelsen

finner dock, utan att nu kunna ange några mer konkreta eller precisa

beräkningar, att de angivna talen bör betraktas som minimital.

Ett tiotal av skolöverstyrelsens remissinstanser understryker nödvändigheten

av större årlig ökning av lärarproduktionen än den av LUS föreslagna. Skälen

härför sammanfattas av länsskolnämnden i Jämtlands län på följande sätt. Tendensen

på arbetsmarknaden mot ett vidgat inrättande av del- och halvtidstjänster

främst för kvinnlig arbetskraft torde för läraryrkets del innebära att

examinationsbehovet kraftigt ökar på alla stadier. LUS har inte i tillräcklig

grad räknat med den förväntade snabba expansionen av vuxenutbildningen och

dess behov av lärare. Skolans behov av lärare med hänsyn till nya verksamhetsformer

för de yrkesutbildade lärarna synes inte tillräckligt ha beaktats.

Skolstyrelsernas ökade befogenheter att medge nedsättning i undervisningsskyldigheten

för lärare ökar lärarbehovet. Samhälle, organisationer, företag och

enskilda kommer att i ökad utsträckning anställa för läraryrket utbildade i

andra befattningar. Yrkesskolans behov av ämneslärare synes ha underskattats.

Länsskolnämnden i Kristianstads län framhåller att tillgången på lärare även

är betingad av skolans möjligheter att behålla den utbildade personalen inom

lärartjänst. Trivsel- och miljöfrågornas betydelse i detta sammanhang borde

bli föremål för mer ingående undersökning. Länsskolnämnden i Örebro län anser

att LUS har överskattat lärarbenägenheten och att läraravgången är större än

den av LUS uppskattade. Då fast vidareutbildning genomförs kommer genomströmningen

av lärare att öka från lägsta till högsta utbildningsnivå med påföljd

att utbildningsplatser kommer att vara blockerade under längre tid än

vad LUS beräknat. Rektor och kollegium vid jolkskoleseminariet i Falun finner

mycket tyda på att man kan vänta ytterligare ökning av lärarbehovet på alla

stadier och framhåller särskilt den nya möjligheten till halvtidstjänst för klasslärare.

Tjänsterna som lärare på mellanstadiet kommer sannolikt inom en snar

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts ''proposition nr k år 1967

framtid att helt nyrekryteras med kvinnor, om man som LUS föreslår upphör

att reservera viss procent av utbildningsplatserna pa mellanstadielärarlinjerna

för manliga sökande. Lärarutbildningsorganisationen måste dimensioneras så,

att den lätt kan möta ett ökat lärarbehov.

Behovet av »rullande» prognoser rörande lärarbehovet betonas av flertalet

remissinstanser som uttalat sig om lärarbehovsberäkningarna.

Universitetskanslerämbetet finner att den framlagda prognosen inte kan utgöra

underlag för en rullande prognos, eftersom en löpande prövning av huruvida

prognosens antaganden alltjämt gäller skulle medföra mycket omfattande

räknearbeten. Behovet av rullande lärarprognoser är emellertid trängande, men

för att en prognos skall kunna användas under en längre tid för bedömningar

av lärarbehovet måste dess grundantaganden framträda klarare än i LUS’

lärarprognos. Ämbetet anför vidare.

Ämbetet finner det förenat med mycket stora risker att lösa rekryteringsproblemet

på det mekaniska sätt som använts i prognosen. Särskilt de totalsiffror

som anges för intaget till ämneslärarutbildning maste tillmätas rmga

värde som grund för beslut. Mot bakgrund av de senaste årens utveckling

med bl a. ett rådande underskott, som är olika stort i fråga om lärare med

olika ämneskombination finner ämbetet, att tillströmningen till lararutbildningen

måste säkerställas från andra förutsättningar än dem de sakkunniga

utgått från.

Det är nödvändigt att dels kartlägga utvecklingen av den totala tillgången

på personer med olika slag av lärarkvalificerande utbildning och komplettera

denna kartläggning med bedömningar av läraryrkets attraktionskratt, dels beakta

substitutionsmöjligheterna mellan olika slag av lärare, dels undersöka vi ta

medel — exempelvis fortbildning och vidareutbildning — som star till torfogande

för att öka substitutionsmöjligheterna. Ämbetets uppfattning ar, att

ett strikt kvantitativt reglerat intag till utbildning mom envar av manga ämneskombinationer

på det sätt utredningen räknar med icke framjar en önskad

utveckling mot balans. Ämbetet avstyrker därför utredningens förslag i denna

del.

Ämbetet berör avslutningsvis bedömningen i prognosen av utvecklingen

1963_1970. Det förutsätts att utbyggnaden av skolväsendet äger rum i önskad

takt och att balans uppnåtts 1970. Detta måste innebära att balans uppnåtts

för samtliga ämnen. Ämbetet finner emellertid ett sådant antagande helt orealistiskt

och anser det nödvändigt att man i planerandet utgår från specificerade

bedömningar av bristens utveckling de närmaste åren för olika ämnen och

ämneskombinationer.

Osäkerheten i uppskattningarna som ligger till grund för beräkningarna borde

ha redovisats i betydligt större utsträckning än vad som skett anser universitetskanslersämbetets

universitetspedagogiska utredning som av den anledningen

ställer sig tveksam till storleken av det beräknade lärarbehovet. Osäkerheten

påtalas även av konsistoriet vid Lunds universitet och historisk-filosofiska sektionen

samt matematisk-naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga fakulte
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

terna vid Göteborgs universitet. Faran av för snäva marginaler vid beräkningen

av lärarbehovet betonas av rektorsämbetet, samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna samt historisk-filosofiska sektionen vid

Uppsala universitet, rektorsämbetet och fakulteterna vid Stockholms universitet

samt språkvetenskapliga sektionen vid Göteborgs universitet. Rörande lärarbenägenheten

anser rektorsämbetet vid Uppsala universitet att man knappast kan

tvinga en person som genomgått lärarutbildning att verkligen bli lärare samt att

en ökad lärarbenägenhet med största sannolikhet förutsätter att läraryrket görs

mera attraktivt än vad det tycks vara i dag. Historisk-filosofiska sektionen och

matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet anser det

sannolikt att de akademiska linjerna kommer att bli attraktiva men att avbro

ttsfrek vensen blir hög och att många examinerade väljer annan verksamhet

än lärarens. Sprakvetenskapliga sektionen vid Göteborgs universitet menar att

genom den föreslagna lärarutbildningslinjen en skiljelinje dras mellan blivande

lärare och övriga universitetsutbildade, vilket kan försvåra rekryteringen till

lärarbanan och medföra risker för lärarkårens isolering. Matematisk-nat^vetenskapliga

fakulteten vid Stockholms universitet finner att LUS beträffande högstadie-

och gymnasielärarna synes ha förutsatt att 95 % av de utbildade kommer

att ägna sig åt läraryrket, vilket är en anmärkningsvärt hög siffra. Konsistoriet

vid Umeå universitet ifrågasätter om inte LUS väl optimistiskt bedömt

»nettoproduktionen» av lärare, dvs. den andel av de på lärarutbildningslinjerna

intagna som verkligen blir lärare.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker betydelsen av att prognosmetoderna

blir föremål för fortsatt utvecklingsarbete. Beräkningarna måste också fortlöpande

revideras och planeringen anpassas till nya och förändrade betingelser.

Statistiska centralbyrån anser att LUS’ betänkanden har inneburit väsentliga

framsteg vad avser de definitioner, metoder och fakta som behövs för att

kunna göra tillförlitliga lärarprognoser, men finner dock LUS’ antagande att

ämneslärarbristen helt skulle vara upphävd 1970 orealistiskt. Den stagnerande

tillströmningen till de naturvetenskapliga fakulteterna gör det i stället troligt

att en besvärande brist på lärare i matematik, fysik och kemi fortfarande

råder då.

Med anledning av LUS’ oklara uppgifter om förekomsten av ämneslärare

i yrkesskolan har centralbyrån redovisat tillgängliga resultat av en under april

1965 gjord undersökning, vilken vid remissyttrandets avlämnande ej var slutförd.

Det obligatoriska skolväsendets lärarbehov på längre sikt blir i första hand

beroende av födelsetalens utveckling. Centralbyrån anför vidare.

Det arbete med olika matematiskt formulerade modeller av utbildningsväsendet

som bedrivs inom prognosinstitutet vid centralbyrån siktar till att

kartlägga informationsbehovet och få fram standardiserade rutiner för en regelbunden

uppföljning av framtida utbildningsprognoser. Sedan bl. a. en nu pågående

omfattande bearbetning av befintlig lärarstatistik avslutats avser institutet

att under 1966 framlägga en reviderad lärarprognos avseende klasslärare

och ämneslärare.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

Länsstyrelsen i Kronobergs län betonar att beräkningarna av lärarbehovet

måste fortlöpande korrigeras med hänsyn till bl. a. årskullarnas storlek och

ändrade bestämmelser om elevantal i klasser och grupper. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län varnar för samma felbedömningar som präglat tidigare utredningar

på detta område och anser att man inte får bortse från att den ökade skolplikten

med därav följande disciplinsvårigheter, särskilt på högstadiet, minskar

den s. k. lärarbenägenheten. Länsstyrelsen i Västmanlands län finner att vad

länsskolnämnden i länet anfört om behovet av en aktuell redovisning och statistisk

bearbetning av antalet barn före skolåldern bör uppmärksammas. En årlig

sådan redovisning och prognos på antalet klasser per skolenhet skulle, utöver

den nytta kommunerna och nämnderna finge därav, kunna användas av skolöverstyrelsen

för rullande lärarprognoser.

Yrhesutbildningsberedningen finner det nödvändigt, bl. a. för att uppnå ett

rationellt utnyttjande av lärarresurserna, att det gymnasiala stadiet i framtiden

blir en funktionell enhet. Den av LUS antydda samordningen av skolformerna

på det gymnasiala stadiet, vartill räknas gymnasiet, fackskolorna och yrkesskolorna,

bör genomföras allteftersom de praktiska förutsättningarna därtill

inställer sig.

SACO finner LUS’ beräkningar av lärarbehovet svårbedömbara. Bedömningen

försvåras av de förestående reformerna inom bl. a. vuxenutbildningen

och yrkesskolan. Beräkningarna måste bli föremål för kontinuerlig bearbetning

och redovisning. Lärarnas riksförbund understryker osäkerheten i beräkningarna

av lärarbehovet och framhåller att lärarbenägenheten hos de studerande är i

avtagande. Förbundet beklagar att LUS helt underlåtit att belysa begreppet

»klass-storlek» enligt vedertaget språkbruk genom en undersökning av antalet

elever per undervisningstillfälle på olika stadier och i olika ämnen, varigenom

lärarnas undervisningssituation skulle ha belysts på ett mera klarläggande sätt.

Så långt TCO anser sig kunna bedöma synes LUS’ beräkning av det årliga

rekryteringsbehovet under 1970-talet grunda sig på en mycket noggrann och allsidig

inventering av de faktorer som påverkar lärarbehovet. Med hänsyn till de

osäkerhetsfaktorer som måste vidlåda en lärarprognos måste prognosarbetet

vidareutvecklas och nu föreliggande material följas upp och kontrolleras. Då

lärarbenägenheten i huvudsak är avhängig av de löne- och anställningsvillkor

som kan erbjudas, måste man genom insatser på detta område medverka till

större stabilitet på lärararbetsmarknaden.

SFS konstaterar att LUS vid sina behovsberäkningar inte tagit tillräcklig

hänsyn till efterfrågetrycket från andra håll, t. ex. vuxenutbildning, omskolning

och folkbildning. Likaså synes variationer i födelsetal kraftigt kunna förändra

rekryteringsbehovet av lärare. Vidare betonas att det vore mycket olyckligt

både ur individens och samhällets synvinkel om tillträdet till lärarutbildningen

spärras. I stället bör läraryrket ges större uppmärksamhet genom studierådgivning

och yrkesvägledning.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet understryker ange
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 är 1967

lägenheten av »rullande» prognoser beträffande lärarbehovet. I fråga om ämneslärarna

får man räkna med ökad efterfrågan även från de stora utbildningssektorer

som står närmast i tur för reformer, nämligen yrkesutbildningen och

vuxenutbildningen. Bl. a. med hänsyn härtill är det sannolikt att relationstalet

elever-lärare i grundskola, fackskola och gymnasium tills vidare måste bibehållas

oförändrat under åtskilliga år, för att tillräcklig kraft skall kunna sättas

in på ämneslärarutbildningen.

Folkpartiets ungdomsförbund anför att LUS försökt beräkna behovet av

lärare i olika ämnesgrupper i ett jämviktsläge som väntas uppstå efter 1970.

Dessa beräkningar ligger till grund för dimensioneringen av de olika linjerna.

Beräkningarna är tvivelaktiga, då de vilar på den osäkra grunden att lärarbristen

kommer att vara hävd 1970, vilket förefaller osannolikt. De överväganden

LUS gjort beträffande graden av de färdigutbildade lärarnas yrkesintensitet

är inte övertygande. Högerns ungdomsförbund accepterar beräkningarna

av lärarbehovet för grundskolan men finner det sannolikt att det faktiska

behovet av gymnasielärare blir större än det beräknade. Centerns ungdomsförbund

anser att med hänsyn till osäkerheten i behovsberäkningarna en så elastisk

utbildningsorganisation som möjligt måste eftersträvas, liksom också en

väl utbyggd kontinuerlig prognosverksamhet är nödvändig. Även Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund betonar osäkerheten i lärarbehovsberäkningarna

och anser att man bör inrikta sig på att dimensionera främst klasslärarutbildningen

för avsevärt högre tal än vad LUS förordar.

2.2 Lärarutbildningens mål

2.2.1 Lärarutbildningssakkunniga

LUS har analyserat skolreformernas innebörd för att utröna om reformerna

inte endast kräver en omläggning av lärarutbildningens innehåll och organisation

utan även påverkar själva målsättningen för denna utbildning. Därvid

har LUS kommit fram till att en stark förändring av målsättningen är nödvändig.

Frågan om målet för lärarutbildningen måste ses i belysning av de

nya kraven på skolans verksamhet och lärarens arbete. Den centrala uppgiften

för skolans verksamhet inom såväl grundskolan som det gymnasiala stadiets

skolformer är den enskilda elevens person]ighetsutveckling. Lärarutbildningens

uppgifter i det nya läget sammanfattas av LUS i följande punkter (s. 101).

1. Utbildningen skall hos den blivande läraren tillvarata eller grundlägga

intresse för de enskilda eleverna och deras individuella utveckling och fördjupa

detta intresse i samband med studiet av skolans målsättning, kursernas utformning

och det rekommenderade arbetssättet.

2. Utbildningen skall tillvarata eller grundlägga intresse för samarbete med

andra om elevernas fostran, varvid uppmärksamheten riktas på samverkan med

hemmen, samarbetet mellan elevens lärare och samarbetet mellan stadierna.

3. Utbildningen skall bidra till att skapa aktning för elevens människovärde

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

och personlighet och respekt för hans rätt till individuell utveckling. Häri ingår

inskärpningen av lärarens plikt att vara objektiv och neutralt informerande i

kontroversiella frågor på livs- och samhällsåskådningarnas områden.

4. Utbildningen skall ge psykologiska insikter med tonvikt på personlighetsoch

utvecklingspsykologi och med syfte att skapa förståelse för elevernas olikhet

i fråga om förutsättningar för skolarbete.

5. Utbildningen skall ge erforderliga kunskaper i pedagogik med tonvikt på

skolans nutidshistoria, skolreformens ideologi, målsättningen för skolarbetet

och de däremot svarande undervisningsprinciperna.

6. Utbildningen skall ge skicklighet i handhavandet av det för skolväsendet

rekommenderade arbetssättet, varvid elevernas själv verksamhet och skolarbetets

individualisering träder i förgrunden.

7. Utbildningen, som för alla lärarkategorier skall bygga på inhämtad allmänbildning

motsvarande genomgånget gymnasium, skall fördjupa denna, bl. a.

med sikte på sambandet mellan skolarbete och samhällsutveckling och på

skolans uppgift att ge estetisk fostran.

8. Utbildningen skall stå på vetenskaplig grund och skapa en vetenskaplig

kritisk hållning till företeelser och problem.

9. Utbildningen skall ge de för olika ämnen och stadier erforderliga ämneskunskaperna

och ämnesfärdigheterna.

10. Utbildningen skall vara så lagd, att den skapar gemenskap mellan de

olika lärargrupperna.

11. Den praktiska lärarutbildningen skall vara nära integrerad med metodikundervisningen

och samtidigt ge det nya arbetssättet konkret belysning.

12. Utbildningen skall vara ett led i den fortgående skolreformen och grundlägga

vilja och förmåga till omstrukturering och omvärdering av skolans arbetssituation,

av kurser och lärostoff samt ge läraren förutsättningar att delta i det

pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet på vetenskaplig grund.

2.2.2 Yttranden

LUS’ synpunkter på målsättningen för lärarutbildningen har väckt

stort intresse bland remissinstanserna och accepteras allmänt i sina huvuddrag.

Mot en del uttalanden har dock vissa erinringar gjorts.

Skolöverstyrelsen finner att LUS presenterat grunddragen i ett vidsynt och

progressivt lärarutbildningsprogram. Överstyrelsen framför emellertid vissa

principiella invändningar beträffande avvägningen mellan ämnesutbildningen

och utbildningen i pedagogik och metodik. Vetenskapernas expansion och den

genomgripande samhällsutvecklingen under de senaste årtiondena har starkt

förändrat lärarens situation i skolan. Förslagen till studieplaner präglas emellertid

i viss mån av att de metodiska och yrkesförberedande inslagen fått stå

tillbaka för ett mer omfattande, inte sällan jämförelsevis konventionellt ämnesinnehåll.

Lärarutbildningen måste mer än tidigare inrikta sig på lärarens uppgifter

som arbetsledare och som medarbetare i skolans elevvårdande verksamhet.

Inlärningen är inte enbart en intellektuell additionsprocess, utan de emotionella

faktorerna och den sociala situation, i vilken inlärningen försiggår, spelar

en avgörande roll för inpräglingen av kunskaper och färdigheter, vanor och

attityder.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 4

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr tf år 1967

Särskilt i sina förslag beträffande utbildningen av högstadiets och det gymnasiala

stadiets lärare såväl vad avser innehållet i ämnesstudierna samt i pedagogik

och metodik som i fråga om fördelningen av den tillgängliga utbildningstiden

tar LUS enligt överstyrelsens mening inte de fulla konsekvenserna av

sitt eget målsättningsresonemang och inte heller tillräcklig hänsyn till de principiella

synpunkter som överstyrelsen nu framfört. Överstyrelsen anför vidare.

Tydligast kommer de sakkunnigas inställning till avvägningsfrågorna fram i

betänkandets del III, Studieplaner för lärarutbildningen (SOU 1965: 25). Speciellt

studieplanerna för högstadie- och gymnasielärarutbildningen är i ej ringa

utsträckning präglade av en mera konventionell syn på lärarutbildningens

innehåll. Fackkunskapernas betydelse inom traditionella utbildningsämnen överbetonas

ej sällan. Detta kan bl. a. få till följd, att lärarkandidaterna under sina

studier bibringas en skev uppfattning om skolarbetets mål.

Överstyrelsen ansluter sig i det hela till LUS’ sammanfattning av målsättningen

men föreslår vissa ändringar på några av de tolv punkterna.

Av skolöverstyrelsens remissinstanser synes de flesta som uttalat sig om

målsättningen acceptera LUS’ synpunkter. Några av instanserna anser att

vissa av dessa synpunkter bör betonas starkare, medan andra ställer sig

frågande inför förslag som synes behöva ytterligare belysning och inför

problem som förefaller kvarstå. Länsskolnämnden i Uppsala län anser det

viktigt inte minst med hänsyn till disciplin och arbetstrivsel i skolan att moment

av socialpsykologisk natur, som t. ex. personlighet och roll, referensgrupper,

normativa grupprocesser, attitydernas uppkomst och förändringar m. m., får en

central plats i utbildningen inom ämnet pedagogik. Länsskolnämndema i Jönköpings,

Västernorrlands och Jämtlands län betonar lärarens arbetsledarfunktioner

i förhållande till eleverna. Länsskolnämndema i Blekinge och Norrbottens

län understryker värdet av kontakten med näringslivet och med den

tekniska och ekonomiska utvecklingen, när det gäller lärarutbildningen för

yrkesinriktade studielinjer. Lärarhögskolan i Stockholm föreslår följande tilllägg

till de sammanfattande tolv punkterna: Utbildningen skall ge kännedom

om sådana åtgärder, som befrämjar trivsel och arbetsro i skolarbetet och som

motverkar tendenser i annan riktning.

Även universitetskanslersämbetet delar utredningens allmänna värderingar i

många och väsentliga delar, bl. a. utbildningens inriktning mot en medveten

skolning av läraren för att ge denne en elevcentrerad attityd och förståelse

för den nya skolans bärande principer.

Såsom i annat sammanhang refereras ansluter sig skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet

inte till LUS’ krav på genomgånget gymnasium för

samtliga lärarkategorier. Humanistiska fakulteten vid universitetet i Stockholm

däremot finner de skäl vägande som LUS anger för att samtliga lärare skall

besitta en allmänbildning som svarar mot gymnasiekunskaper, vilka

på vitala områden fördjupats.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Historisk-filosofiska sektionen vid universitetet i Lund konstaterar efter genomgång

av studieplanerna att föga utrymme givits åt de allmänbildande momenten

och anför vidare.

Möjligheterna för lärarkandidaterna att skaffa den av de sakkunniga önskade

allmänbildningen synes ej existera med hänsyn till den hårt bundna tidsramen.

Enligt sektionens mening föreligger här en diskrepans i förhållandet

mellan å ena sidan utformningen av den nya skolan och de uppgifter denna

ställer på lärarna och å andra sidan utbildningen av lärarna.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund efterlyser med

tanke på naturvetenskapernas betydelse för vår moderna, materiella kultur

krav inte endast på teknisk utan även på allmän naturvetenskaplig orientering

i den fördjupade allmänbildningen. Efter gymnasiereformens genomförande synes

ett sådant krav kunna bli uppfyllt, om genomgång av gymnasium uppställs

som generellt villkor för intagning till lärarutbildning.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala understryker att fördjupningen

av allmänbildningen bör innehålla stora moment av naturvetenskapliga

och biologisk-medicinska kunskaper och synsätt. Konsistoriet vid universitetet

i Lund hävdar att LUS helt utelämnat ett så fundamentalt problem som våra

naturresursers handhavande och vill därför understryka, att det är en central

uppgift för skolan att söka skapa insikt om nödvändigheten av att individ

och samhälle samverkar till att en biologiskt acceptabel miljö bevaras samt

att våra naturresurser förvaltas på ett ansvarsfullt sätt.

Styrelsen för Musikaliska akademien konstaterar med tillfredsställelse att

LUS fäster särskild vikt vid skolans estetiska fostran, och Teckningslärarnas och

Tl-elevernas förening anser att LUS här vidrör ett av samhällets viktigaste

problem. I

I fråga om ämnesutbildningen understryker matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten vid universitetet i Uppsala betydelsen av goda ämnesteoretiska

kunskaper, särskilt på högstadiet och gymnasiet, och anser att dessa inte

får komma i bakgrunden för den pedagogiska, metodiska och praktiska utbildningen.

Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund framhåller att en av skolans

angelägnaste uppgifter är att bibringa eleverna erforderliga kunskaper om

det svenska rättssamhället, dess grundläggande principer och viktigaste rättsregler.

För att möjliggöra detta måste inom lärarutbildningens samtliga stadier

rättskunskapen få tillbörligt utrymme.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Stockholm och

Universitetslärarförbundet framhåller, att de ämnesteoretiska målsättningarna

bör accentueras i kraven på lärarutbildningens uppgifter. Mot bakgrunden härav

framstår enligt universitetslärarförbundets mening de föreslagna teoristudietiderna

för högstadie- och gymnasielärarna såsom absoluta minima. Matematisknaturvetenskapliga

fakulteten vid universitetet i Göteborg anser det fullt naturligt,

att den ämnesteoretiska utbildningen får sin inriktning präglad av skolans

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr J± år 1967

läroplaner, men detta får enligt fakultetens uppfattning inte medföra att varje

moment i utbildningen måste få en praktisk syftning.

LUS’ uppfattning att utbildningen skall stå på vetenskaplig

grund understryks bl.a. av SACO och Universitetslärarjörbundet. I organisatoriskt

hänseende har grunden för effektuerandet av denna målsättning dock

inte i alla delar skapats i LUS’ detalj förslag, framhåller emellertid universitetslärarförbundet.

Enligt skolöverstyrelsens mening kan inte samtliga lärare förutsättas delta

i det pedagogiska forskningsarbetet på vetenskaplig grund men de kan ha

kontakt med eller hålla sig informerade om det. Utbildningen skall därför ge

lärarna förutsättningar för detta. Rektor och kollegium vid Rostads folkskoleseminarium

i Kalmar hävdar att det finns en allmän tendens att överskatta

de omedelbara forskningskontakternas effekter i lärarutbildningen.

LUS’ uttalande om betydelsen av lärarens insikter i psykologi, pedagogik

och metodik understryks av flera remissinstanser. Skolledarförbundet

betonar de psykologiska insikterna med tyngdpunkten lagd på personlighets-

och utvecklingspsykologi. Enligt förbundets uppfattning har frågan om

lärarens elevvårdande uppgifter inte heller lösts tillfredsställande. För att ge

ökat utrymme åt dessa avsnitt bör tiden för den direkta lärarutbildningen förlängas.

Kursföreståndaren för lärar kursskolan vid Malmö latinskola anser att de s. k.

elevnära momenten måste få stort utrymme på bekostnad av t. ex. pedagogikens

historia. Svenska förbundet för specialundervisning instämmer helt i de

sakkunnigas förslag till utökad kunskap om elever med skrivsvårigheter och

om metodiska lösningar för sådana elever.

Flera remissinstanser uppehåller sig vid frågan om arbetssättet i skolan

och undervisningsformerna. Skolöverstyrelsen liksom ett par

länsskolnämnder betonar sålunda lärarens roll som arbetsledare och hjälpmedlens

användning i undervisningen. S^dCO, Lärarnas riksförbund och Hermods

Korrespondensinstitut understryker lärarnas viktiga uppgift att fostra eleverna

till självständigt arbete, vilket förutsätter att lärarna själva i sin utbildning

fått träning i sådana moment. SACO tillägger att en annan förutsättning

för detta är att utbildningen är förlagd till utbildningsanstalter, där

vetenskaplig forskning bedrivs. Lärarnas riksförbund hyser vissa farhågor för

att studiegången blir så bunden, att den målsättning som är fastslagen för

skolan försummas på universitetsnivå. Språkvetenskapliga sektionen vid universitetet

i Göteborg framhåller, att det nuvarande studiesättet vid de fria

fakulteterna bättre synes svara mot det för skolan rekommenderade arbetssättet,

med självverksamhet och individualisering, än lärarutbildningslinjens strängt

tidsreglerade momentföljd.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. år 1967

Lärarnas riksförbund betonar att läraren måste få stöd i undervisningen i

form av goda yttre förutsättningar såsom ändamålsenliga skollokaler, lämpliga

pedagogiska hjälpmedel, för de nya skolformerna avpassade läroböcker etc.

SECO betonar att de blivande lärarna måste erhålla insikter om kravet på

objektivitet i undervisningen och att objektivitetskravet också

måste ställas på läroboksvalet.

Lärarhögskolan i Göteborg anser, att lärarens fostrande uppgift

alltför litet betonats och uttalar vidare.

I samband med lärarutbildningens mål skall finnas ett samlat uttryck för den

syn som skall vara bakgrund för den fostran av elevens karaktär och personlighetsutveckling

i enlighet med sina förutsättningar, som uppställts som första

uppgift för skolans arbete bland de unga.

Kravet på skolning till neutralitet och objektivitet i undervisningen bör inte

drivas så långt, att man förbiser sådana moment inom livs- och samhällsåskådningarna,

där inga delade meningar råder.

2.3 Departementschefen

2.3.1 Behovet av lärare

Utbildning ger vidgade möjligheter för den enskilda människan att utveckla

sina personliga anlag och intressen. Den är samtidigt en av de viktigaste

förutsättningarna för ekonomisk tillväxt och sociala framsteg. Utbildningen bör

genom sin utformning och genom en alltmer breddad rekrytering medverka till

att utjämna sociala och ekonomiska olikheter i samhället. Den spelar därigenom

en väsentlig roll för strävandena att åstadkomma en ökad jämlikhet mellan

medborgarna.

Detta synsätt har präglat reformarbetet på utbildningsområdet under de senaste

decennierna. Genom 1962 års beslut har alla barn och ungdomar tillförsäkrats

en sammanhållen nioårig utbildning i en skolform som ställer eleven och

hans utveckling i centrum för skolans verksamhet. Samma synsätt utgjorde

en av grundvalarna för 1964 års riksdagsbeslut om en genomgripande omgestaltning

av de gymnasiala skolorna.

Parallellt med detta reformarbete, som lett till stora och djupgående förändringar

av skolans struktur, har utbildningsväsendet genomgått ett skede av

utomordentligt stark expansion. Antalet elever på grundskolestadiet och det

gymnasiala stadiet har under en 20-årsperiod ökat med i runt tal 60 %. Så

gott som alla ungdomar får i dag nioårig utbildning. Närmare två tredjedelar

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

av dem fortsätter i någon gymnasial skolform. Denna andel beräknas fram till

1970-talets början växa till 80 ä 85 %.

Denna dynamiska utveckling har givetvis ställt statsmakterna inför många

problem, som i vissa fall visat sig svårlösta. Ett av de mera svårbemästrade är

att förse skolväsendet med ändamålsenligt utbildade lärare i tillräckligt antal.

Den expansion av utbildningsväsendet som skett under senare år har varit

möjlig bl. a. därför att antalet lärare ökat väsentligt. Sålunda har antalet småoch

folkskollärare under den senaste tioårsperioden ökat med närmare en femtedel

och i läroämnena har antalet lärare i runt tal fördubblats. Trots denna

kraftiga ökning har emellertid tillskottet av lärare inte hållit jämna steg med

skolväsendets expansion. Brist på utbildade lärare har därför uppkommit. Situationen

är något olika för klasslärare och ämneslärare. Under de senaste åren

har antalet icke behöriga klasslärare successivt ökat. På lågstadiet tjänstgjorde

hösten 1963 ca 700 och hösten 1966 ca 1 400 icke utbildade lärare. Sistnämnda

antal är närmare 10 % av det totala lärarbehovet för stadiet. På mellanstadiet

tjänstgjorde hösten 1963 ca 1 100 lärare utan utbildning för stadiet. Hösten

1966 var motsvarande tal ca 2 400 vilket är mer än 10 % av det totala lärarbehovet

på mellanstadiet. Samtidigt bestred folkskollärare utan vidareutbildning

undervisning på grundskolans högstadium och realskolestadiet i en omfattning

som svarade mot ca 1 600 heltidstjänster. Vidare tjänstgjorde småskollärare

i viss utsträckning på mellanstadiet. Bilden blir därför något ljusare om

man jämför den totala tillgången på klasslärare med behovet på låg- och mellanstadiet,

dvs. om man tänker sig att varje lärare med småskollärarexamen tjänstgjorde

på lågstadiet och varje lärare med folkskollärarexamen på mellanstadiet.

Bristen på småskollärare skulle då innevarande läsår vara drygt 700 och bristen

på folkskollärare knappt 700. Härtill kommer emellertid en brist på över 1 500

folkskollärare med särskild vidareutbildning för tjänstgöring på högstadiet. I

fråga om lärare i läroämnen med akademisk utbildning har situationen sedan

länge varit betydligt ogynnsammare. Tecken tyder emellertid på att en ändring

till det bättre nu är på väg. Enligt det s. k. 60 %-alternativet, vilket innebär

att 60 % av undervisningen i läroämnen på högstadiet skall bestridas av lärare

med akademisk utbildning, var bristen relativt konstant under åren 1960—1964.

År 1963 uppehölls undervisning i läroämnen i en omfattning motsvarande ca

3 400 heltidstjänster av lärare utan akademisk examen eller motsvarande behörighet.

Hösten 1966 hade detta antal minskat till ca 2 700. Att situationen kontinuerligt

förbättras, bekräftas även av rapporter från lärarförmedlingarnas

verksamhet. Den konstaterade bristen fördelar sig emellertid mycket ojämnt på

olika skolformer. Den är särskilt stor på högstadiet, medan lärarbristen på gymnasiet

är obetydlig. Vidare är bristen på lärare särskilt stor i fråga om naturvetenskapliga

ämnen.

Under det senaste decenniet har fortlöpande utförts undersökningar av den

faktiska lärarsituationen och beräkningar av behov av och tillgång på lärare

i framtiden. Allteftersom det blivit möjligt att bedöma utfallet av prognoserna

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr £ år 1967

har det regelmässigt visat sig att lärarbehovet underskattats. Förklaringarna

härtill är flera. När det gäller de icke-obligatoriska skolorna är en avgörande

orsak till det ökade lärarbehovet, att efterfrågan på utbildning vuxit snabbare

än man förutsett, vilket i sin tur föranlett statsmakterna att besluta en snabbare

utbyggnad av dessa skolformer. Förutom av skolväsendets dimensionering beror

lärarbehovet på den s. k. lärartätheten, varmed brukar menas förhållandet mellan

antalet elever och antalet lärare. Av väsentlig betydelse för lärartätheten är

den genomsnittliga klass torleken. År 1965 visade det sig att den genomsnittliga

klasstorleken i grundskolan sjunkit under vad som förutsattes i 1962 års grundskolebeslut.

Följden hade blivit ett avsevärt ökat lärarbehov, framför allt av

folkskollärare. Vissa åtgärder vidtogs under våren 1966 i syfte att gradvis uppnå

de år 1962 förutsatta klasstorlekarna. Enligt skolöverstyrelsens redovisning

i anslagsframställningarna för budgetåret 1967/68 synes detta syfte delvis ha

nåtts i årskurserna 1, 4 och 7.

Det av LUS redovisade prognosarbetet, som varit mycket omfattande och

grundligt, har syftat främst till en kartläggning av nuvarande lärarsituation och

beräkningar av behovet av lärare i framtiden. LUS framhåller svårigheterna att

med större noggrannhet uppskatta detta behov. Det är belysande att konstatera

att den s. k. klasslärarprognosen, ursprungligen publicerad år 1962, reviderades

av LUS åren 1964 och 1965 med anledning av de nya befolkningsprognoser som

framlades år 1963 och år 1965. De senaste bedömningarna av lärarbehovet avviker

avsevärt från den första. LUS har bedömt behovet av lärare under 1970- talet så, att 1100 studerande bör intas till lågstadielärarutbildning, ca 1 500 till

mellanstadielärarutbildning och ca 2 000 till ämneslärarutbildning. Till lågstadielärarutbildning

intas innevarande budgetår 1 440 studerande och till mellanstadielärarutbildning

1 344 studerande. I anslagsberäkningarna för innevarande

budgetår i fråga om ämneslärarutbildning har vidare räknats med en intagning

av ca 2 000 ämneslärarkandidater under budgetåret.

Remissinstanserna har i regel starkt förordat en högre intagningskapacitet vid

lärarutbildningsanstalterna än den LUS räknat med. Man anser bl. a. att LUS

i sina prognoser underskattat behovet av lärare för vuxenutbildning och postgymnasial

utbildning men kritiserar också LUS’ antagande att lärarbristen i

huvudsak skulle vara hävd omkring 1970.

Enligt vad jag erfarit pågår inom statistiska centralbyråns prognosinstitut arbetet

med nya beräkningar över behovet av såväl klasslärare som lärare i läroämnen.

I fråga om klasslärare torde resultatet av beräkningarna framläggas

inom kort.

I avvaktan härpå har vissa överslagsmässiga kalkyler gjorts inom ecklesiastikdepartementet.

Enligt dessa torde en intagning till småskollärarutbildning

av den omfattning LUS föreslagit, nämligen 1 100 lärarkandidater, vara tillräcklig

på lång sikt. De närmaste åren borde emellertid kapaciteten med hänsyn

till bl. a. nu rådande lärarsituation vara väsentligt större. I fråga om mellanstadielärarutbildning

skulle enligt kalkylerna den av LUS föreslagna kapaci
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

teten även på längre sikt vara helt otillräcklig. Beträffande lärare i läroämnen

skulle de närmaste åren erfordras ett årligt nytillskott motsvarande i runt tal

2 000 heltidstjänster för att år 1970 balans mellan tillgång och efterfrågan skulle

kunna uppnås. För att erhålla ett sådant tillskott måste intagningen till ämneslärarutbildning

vara avsevärt högre.

För egen del är jag övertygad om nödvändigheten av att vidga lärarutbildningens

kapacitet. Det är angeläget att så snart som möjligt komma till rätta

med lärarbristen och förse skolväsendet med ett tillräckligt antal utbildade lärare.

Redan uppgifter om nuläget och bedömningar av skolväsendets framtida

utveckling motiverar, såsom remissinstanserna framhållit, att fler lärare utbildas

än enligt LUS’ förslag. Det är emellertid nödvändigt att vid bestämmandet

av lärarutbildningens kapacitet anlägga ett vidare perspektiv än vad som följer

av ett strikt tillgodoseende av skolväsendets behov av lärare. Osäkerheten i

sådana beräkningar har nyss berörts. Som också LUS framhållit får emellertid

orsaken till att lärarprognoserna hittills ofta slagit fel till en del sökas i det faktum

att av de lärarutbildade ett mindre antal än beräknat utnyttjat sin utbildning

för pedagogisk verksamhet i skolan.

Bakgrunden härtill torde i betydande grad vara den allmänna användbarhet

som en pedagogisk utbildning har. Att detta gäller ämneslärarutbildningen är

uppenbart, då denna till betydande del utgörs av en akademisk grundutbildning

av värde för en mängd olika yrkeskategorier. Inte så få av dem som efter avslutad

grundutbildning ännu tvekar i valet mellan lärarbanan och annan yrkesverksamhet

synes hitintills också ha genomgått den avslutande praktisk-pedagogiska

lärarutbildningen utan att därför sedan bli lärare. Med den uppbyggnad

den nya ämneslärarutbildningen får, enligt mina på LUS’ förslag grundade ställningstaganden,

blir även i framtiden denna utbildning användbar och attraktiv

för många andra än dem som slutligt väljer läraryrket. Det sagda kommer

med sannolikhet också att gälla för den nya klasslärarutbildningen. Redan nu

har denna utbildning visat sig värdefull inom områden utanför skolväsendet,

vilket beror på att den är brett upplagd med allmänna ämnen och vid sidan

härav psykologiska, pedagogiska och metodiska studier. De förstärkningar av

klasslärarutbildningen jag i det följande avser att föreslå kommer att medverka

till att utbildningens avnämarkrets breddas ytterligare. Det anförda visar att

det är nödvändigt att i framtiden vid dimensioneringen av lärarutbildningen

ta hänsyn även till att pedagogiskt utbildad arbetskraft i växande utsträckning

efterfrågas av andra avnämare än skolväsendet.

Ungdomens intresse för olika former av postgymnasial utbildning, bl. a. lärarutbildning

är stort i dagens läge. Som framgår av statistiska centralbyråns

remissyttrande var sålunda höstterminen 1965 antalet sökande till klasslärarutbildning

mer än dubbelt så stort som antalet utbildningsplatser. Goda möjligheter

bör därför föreligga att tillgodose samhällets efterfrågan på pedagogiskt

utbildad personal.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

Jag har här enbart uppehållit mig vid dimensioneringen av lärarutbildningen.

Det förda resonemanget har emellertid räckvidd därutöver och ger en intressant

principiell belysning av användningen av arbetskraftsprognoser vid dimensioneringen

av utbildningsvägar. Ursprungligen var syftet med dylika prognoser enbart

eller främst att motivera en eventuell begränsning av utbildningsvägarnas

kapacitet i syfte att undvika »överproduktion» av utbildade. I ljuset av bl. a.

de erfarenheter man gjort dels av prognosernas osäkerhet och dels av den vida

användbarheten av många slag av utbildning har synen på arbetskraftsprognoserna

successivt förändrats. Numera — och detta är en internationell företeelse

med giltighet i alla mer utvecklade länder — är prognosernas främsta uppgift

att på ett så tidigt stadium som möjligt rikta uppmärksamheten på kommande

arbetskraftsbehov så att bristsituationer så långt möjligt kan undvikas. Endast

när det gäller mycket specialiserad utbildning med ingen eller ringa användbarhet

utanför en speciell yrkesverksamhet, är det tillrådligt att begränsa utbildningskapaciteten

på grundval av behovsprognoser, som förutsäger ett kommande

arbetskraftsöverskott. I övriga fall måste eventuella kapacitetsbegränsningar

göras med hänsyn till de resurser som finns. Härvid spelar behovsprognosema

självfallet en roll vid fördelningen av tillgängliga resurser.

Av vad jag anfört framgår att lärarutbildningen — av såväl klasslärare som

ämneslärare — inte kan dimensioneras så snävt att den svarar bara mot skolväsendets

behov. Det är därför tillfredsställande att vi i dag förfogar över

en lärarutbildningsorganisation vilken — som jag skall återkomma till i det

följande — utan avsevärda svårigheter kan anpassas inte endast till den nya

utbildningens utformning utan också kan ges en väsentligt ökad kapacitet.

I ett läge med en besvärande lärarbrist och med förutsedda ökade behov av

lärare inom skolväsendets område måste slutsatsen bli att för den period, som

nu kan överblickas, bör intagningen till lärarutbildning ligga på en nivå som är

påtagligt högre än nu. Jag räknar med att till lågstadielärarutbildning bör intas

ca 1 400 och till mellanstadielärarutbildning ca 1 800 studerande omkring år

1970. I jämförelse med intagningskapaciteten budgetåren 1965/66 och 1966/67

utgör detta en ökning med sammanlagt i runt tal 1 000 resp. 500 studerande.

Även den praktisk-pedagogiska delen av ämneslärarutbildningen bör öka i omfattning,

och jag räknar med att ca 2 300 studerande skall intas årligen för sådan

utbildning.

Jag vill ånyo understryka den osäkerhet som kännetecknar prognoser rörande

behovet av pedagogiskt utbildad arbetskraft. Den hittillsvarande utvecklingen

visar klart att sådana prognoser måste användas med stor försiktighet och kontinuerligt

omarbetas. »Rullande» prognoser och planering är numera nödvändiga.

Utbildningsorganisationen bör göras så elastisk, att den lätt och snabbt

kan ställas om med hänsyn till de förändringar i intagningens omfattning som

föranleds av sådan kontinuerligt överarbetad planering. De förslag jag i det följande

framlägger har utformats med beaktande härav.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr k år 1967

2.3.2 Lärarutbildningens mål

Det är naturligt att vid reformeringen av skolväsendet förändringarna i den

yttre strukturen kan genomföras snabbare än förverkligandet på det »inre planet»

av den nya skolans målsättning, kursinnehåll och verksamhetsformer. Betydande

insatser har emellertid gjorts och åtskilliga resultat uppnåtts också i

sistnämnda hänseende. Förutsättningar härför har skapats genom att skollokaler

har upprustats, hjälpmedel anskaffats i snabb takt och fortbildningen av lärare

intensifierats. Samtidigt har lärarnas grundutbildning i möjligaste mån successivt

anpassats till de nya kraven. Den nu aktuella, mer omfattande reformen

av lärarutbildningen är ett viktigt led i ansträngningarna att skapa förutsättningar

för fortsatta förbättringar av vårt skolväsende.

Målet för lärarutbildningen måste givetvis, vilket också LUS framhåller,

fastställas med utgångspunkt i de nya skolformernas målsättning, kursinnehåll

och verksamhetsformer, såsom dessa närmare angivits i läroplanerna. De punkter

i LUS’ sammanfattning av lärarutbildningens mål, som ger uttryck för detta

samband, har föranlett få erinringar i remissyttrandena. Vissa nyanseringar

eller kritiska synpunkter gäller närmast LUS’ detaljutformning av lärarutbildningen.

Till sådana frågor återkommer jag i min framställning. Detsamma gäller

frågan om förutbildningen, vilken inte bör behandlas i förevarande mera allmänna

sammanhang. Här skall jag kort beröra frågorna om lärarutbildningens

vetenskapliga karaktär och lärarutbildningen såsom ett led i den fortgående

skolreformen (punkterna 7 och 12 i LUS’ sammanfattning).

Vid utformningen av en ny lärarutbildning är det som nyss antytts självklart,

att man bör utgå från den nya skolans krav. Man måste emellertid hålla i

minnet att skolan inte får vara statisk. Den måste ständigt utvecklas i takt

med förändringarna i samhället och samtidigt utveckla de unga generationernas

vilja att ytterligare förbättra detta. De första lärarna med den nya lärarutbildningen

kommer att vara verksamma ännu ett stycke in på 2000-talet.

Den tidens skola kommer med största sannolikhet att i åtskilliga hänseenden

avvika från dagens. Även om de grundläggande målsättningarna står kvar,

ändras studievägar och kursinnehåll. Mycket tyder på att lärarnas roll och formerna

för deras verksamhet tillhör det som kommer att vara mest förändrat.

Att i dag mera i detalj ange dessa förändringar låter sig inte göra. Några tendenser

kan dock registreras. Lärarens uppgift som informationsgivare kommer

att bli mycket mindre och övertas av nya och förbättrade pedagogiska hjälpmedel.

Med sådana kan säkerligen läraren också avlastas en betydande del av

arbetet med kunskapskontrollen. Den traditionella klassundervisningen, som

i grundskolan redan till en del börjat överges, kommer sannolikt att successivt

ersättas av andra arbetsformer. Måhända kommer också själva systemet med

indelning i klasser att försvinna; i varje fall kommer klassen som undervisningsgrupp

att i stor utsträckning ersättas av friare bildningar av studiegrupper

med varierande storlek och sammansättning. Orsakerna till en sådan utveckling

är flera. Här skall i första hand erinras om nödvändigheten av att ta större hän
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr b är 1967

syn till den enskilde elevens behov och intressen, vilket leder till krav på mer

differentierade verksamhetsformer. I samma riktning pekar behovet av ökat

utbyte — kvalitativt och/eller kvantitativt — av kapital- och personalinsatser

på utbildningsområdet.

Det är uppenbart att vi aldrig kan konstruera en utbildning som förbereder

läraren för förändringar i den meningen att han från första början behärskar

alla nya kursplaner eller verksamhetsformer, som kommer att möta honom under

hans lärarverksamhet. Däremot måste vi utbilda lärare som är inriktade

på förändringar. Det betyder inte bara att de skall vara mottagliga för nyheter

som införs i skolan, utan också att de själva måste åstadkomma förbättringar

genom att stimulera till, pröva och driva fram förändringar. Det är sålunda

av största vikt, att den nya lärarutbildningen blir ett led i den fortgående skolreformen

och hos läraren grundlägger vilja och förmåga till omvärdering och

ständig förbättring av skolans arbetssituation, av kurser och lärostoff. Det fordras

också att hos läraren skapas förmåga att kritiskt bedöma företeelser och

problem liksom att han ges goda förutsättningar att följa det pedagogiska forsknings-

och utvecklingsarbetet. I denna mening bör lärarutbildningen stå på vetenskaplig

grund. Därmed är inte sagt, att samtliga lärare kan förutsättas aktivt

delta i ett sådant pedagogiskt forskningsarbete på vetenskaplig grund men

de bör kunna ha kontakt med och hålla sig informerade om arbetet. Utbildningen

måste ge lärarna de förutsättningar som behövs härför.

I detta sammanhang vill jag till sist konstatera att förändringar i lärarens roll

och formerna för hans verksamhet i den riktning nuvarande tendenser pekar

på längre sikt kan leda till att sammansättningen av den del av skolans personal

som är direkt engagerad i undervisningsarbetet förändras väsentligt. Redan nu

har skolväsendet tillförts stödpersonal i betydande omfattning såsom kuratorer,

bibliotekarier, institutionstekniker och skrivbiträden för lärare. Inom det

pedagogiska utvecklingsarbetet bedrivs försök bl. a. med att flytta över vissa

arbetsuppgifter som traditionellt åvilat lärare på assistentpersonal. Det är för

tidigt att värdera betydelsen av en sådan ändrad fördelning av undervisningsuppgifterna.

Däremot aktualiseras redan nu en viss differentiering av lärarkåren

genom att huvudlärarsystemet ges en fastare organisation och huvudlärarna

får mer preciserade uppgifter. Jag återkommer härtill i det följande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

3. Lärarutbildningens innehåll och utformning

3.1 Utbildningens innehåll och specialisering

3.1.1 Lär aru tbildningssakkunniga

Lärarutbildningens innehåll grupperas för samtliga lärare i fyra huvudkategorier:

ämnesutbildning, pedagogik, metodik och praktik.

Amnesutbildningen (s. 115) föreslås för lågstadiets lärare omfatta alla ämnen

på lågstadiet utom slöjd, men ämnesfördjupning skall förekomma främst i

svenska, religionskunskap, bild- och formarbete, musik och gymnastik. LUS räknar

sålunda med ett praktiskt taget renodlat klasslärarsystem på lågstadiet.

Ämnesbyten och ämnesspecialisering har lett till att mellanstadiets lärare inte

undervisar i alla ämnen. Klassens veckotimtal och lärarens överensstämmer inte

längre. Ett modifierat klasslärarsystem föreslås därför på detta stadium. Ämnesområdesbegränsningen

leder till en annan typ av ämnesfördjupning än tidigare.

Denna bör ske i färre ämnen och omfatta svenska, engelska, ett av orienteringsämnena

samhällskunskap, historia, geografi och biologi samt ett av övningsämnena

musik och gymnastik. Mindre ämnesfördjupande kurser föreslås i matematik,

religionskunskap samt bild- och formarbete. Mellanstadieläraren får inte

kompetens i slöjd.

För högstadiets lärare bör ämnesbredden omfatta normalt tre ämnen. Även

den för högstadiet vidareutbildade mellanstadieläraren skall ha ämnesfördjupning

i tre ämnen.

Gymnasieläramas ämneskrets förelås regelmässigt omfatta två ämnen. I undantagsfall

bör emellertid även dessa lärare kunna ha tre ämnen.

Pedagogikutbildningen (s. 122) bör få en klart starkare inriktning mot läraryrket

än hittills. Pedagogik och metodik måste nära samordnas. LUS har låtit

undersöka klassläx-arkandidaters och aktiva lärares uppfattning om pedagogikämnet.

Utvecklingspsykologi, mentalhygien och pedagogisk psykologi värderades

högst. Pedagogikens historia och statistik intresserade minst.

LUS definierar pedagogik som vetenskapen om hur man undervisar. Pedagogikforskningen

och pedagogikutbildningen bör centrei''as kring undervisningsprocessen,

dess mål, betingelser och resultat. Till målfrågorna hör läroplansoch

kursplaneforskning, som bör följas upp i aktivt kursplaneringsarbete. Undervisningsprocessens

betingelser för lärare och elever utgör ett stort forskningsområde.

LUS understryker pedagogikens centrala plats i lärarutbildningen. Ämnets

företrädare har därför visst ansvar även för den rent ämnesmässiga utbildningen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

Metodiken (s. 140) utgör i förhållande till ämnesteori, pedagogik och praktik

ett gränsområde och ett samordningsområde. Den uppdelas vanligen i allmän

och speciell metodik. Den förra samordnas nära med pedagogiken. Huvuddelen

av den speciella metodiken är ämnesmetodik och står nära ämnesutbildningen.

Metodikutbildningen får inte enbart bestå av tekniska grepp, didaktiska

knep och tumregler. Den skall syfta till noggranna observationer av hur

valet av lärostoff, arbetssätt och hjälpmedel görs inför en viss uppgift. Metodikundervisningen

skall vila på en god ämnesmässig grund och vara väl underbyggd

av och nära korrespondera med undervisningen i psykologi och i pedagogik.

Ett viktigt led i utbildningen är planering av undervisningen på längre

sikt. Undervisningstekniska detaljer skall uppmärksammas och hör delvis till

handledarnas uppgifter. En väsentlig fråga är hur man på bästa sätt skall

kunna leda lärarkandidaterna till ett självständigt ställningstagande i metodfrågor.

Metodikutbildningens centrala uppgift ligger i att åstadkomma en intim

samverkan mellan lärarutbildningens teori och praktik. Det bör ske bl. a. genom

seminarieövningar för lärarkandidaterna under gemensam ledning av pedagogikoch

metodiklektorer samt handledare, genom konferenser mellan nyssnämnda

lärare, genom systematisering av metodiakttagelser t. ex. genom att lärarkandidaterna

får föra s. k. didaktisk journal. Vidare bör planer utarbetas för samordningen

av pedagogik- och metodikutbildningen, och varje handledare bör föra

särskild utbildningsjournal.

Med praktik (s. 159) förstås de utbildningsavsnitt, där lärarkandidaten får

övning i att undervisa eller i övrigt fullgöra en lärares syssla i konkreta skolsituationer.

Praktikmomenten indelas i auskultationer, undervisningsövningar

och praktiktjänstgöring.

LUS föreslår att antalet auskultationer nedskärs och att de samtidigt görs

effektivare genom användande av intern television (ITV), varigenom ett stort

antal lärarkandidater och lärare kan göra samtidiga elev-, lärar- och metodobservationer.

Auskultationer av traditionell typ har dock sitt berättigande såsom

introduktion till undervisningsövningarna.

Även undervisningsövningarna kan effektiviseras och nedbringas till antalet

bl. a. genom att praktikterminen i högre grad än nu är fallet blir en verklig

utbildningstermin. Praktiktjänstgöringen ute i skolväsendet skall dels verka

yrkesorienterande, målinriktande och problemorienterande, dels ge tillfälle att

pröva i utbildningen vunna färdigheter och övertagandet av läraransvaret.

Praktiktjänstgöringen måste mera uttalat än tidigare infogas i den övriga

utbildningen. Härav följer bl. a. att lärarhögskolan skall ta det fulla ansvaret

för den pedagogiska verksamheten under praktiken i handledarklasserna. Metodiklektorns

funktion bör inte enbart vara undervisande och handledande utan

även samordnande och sammanhållande. Den för metodikutbildningen kanske

väsentligaste frågan är dock, hur en tillfredsställande överensstämmelse skall

kunna uppnås mellan metodikutbildningens innehåll och de praktiska övning
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

arna. En av kärnpunkterna i hela utbildningen är därför valet av handledare

och utbildningen av dessa.

I fråga om utbildningens specialisering på olika lärarkategorier (s. 170) betonar

LUS att målet för lärarens verksamhet är »den enskilde elevens rika, allsidiga

och kontinuerliga utveckling» och att denna målsättning leder till att

läraryrket måste ses som en helhet. Specialisering och uppdelning av lärarna

på olika kategorier kan emellertid av praktiska skäl inte undvikas. Läraryrket

har gått mot ökad specialisering. Ämneslärarnas årskursvidd har minskat liksom

i viss mån ämnesvidden. En och samma lärare kan inte vägleda eleverna

i alla ämnen genom hela skoltiden. Den nuvarande uppdelningen på klasslärare

och ämneslärare är historiskt betingad och har kommit i ett annat läge

i och med att det gamla parallellskolesystemet (folkskola-läroverk) ersätts med

ett enhetsskolesystem.

LUS gjorde hösten 1962 en undersökning i fråga om klasslärarsystemets tilllämpning

på mellanstadiet i kommuner, där den nya skolorganisationen nått

lägst årskurs 6. Resultaten härav redovisas i betänkandet Lärare på grundskolans

mellanstadium (SOU 1963: 35). Undersökningen visar att det på mellanstadiet

inte längre råder något renodlat klasslärarsystem och att lärarna på

detta stadium inte heller önskar ett sådant. Samtidigt är det uppenbart, att det

nya mellanstadiet ej konstruerats för ett ämneslärarsystem. Avvägning måste

ske mellan helhetsaspekten och specialiseringsaspekten.

LUS har även låtit undersöka intresset bland ca 1 300 mellanstadielärare för

undervisning i olika skolämnen samt dessa lärares inställning till olika stadiegränser.

Resultatet redovisas i betänkandet Specialundersökningar om lärarutbildning

(SOU 1965:31, del 3). Härav framgår bl. a. att 69 % av de tillfrågade

ville ha stadierna indelade i årskurserna 1—3, 4—6 och 7—9 medan

22 % uttalade sig för en stadieindelning 1—3 och 4—9. LUS påpekar emellertid

att resultatet måste ses mot bakgrund av att utbildningen för de svarande anpassats

till det förstnämnda alternativet.

Lärarutbildningen för mellanstadiet kan enligt LUS’ uppfattning inte längre

baseras på tillämpandet av ett renodlat klasslärarsystem. Ämnet slöjd föreslås

därför helt överfört till facklärare. Vidare skall mellanstadieläraren undervisa

i endast ett av ämnena musik och gymnastik. Ämnesområdesbegränsningen

skall samtidigt leda till ämnesfördjupning.

Den nuvarande indelningen av skolans ämnen i läroämnen, övningsämnen

och yrkesämnen är oskarp och godtycklig och vilar på en princip som inte har

stöd i målsättningen för den nya skolan. Uppdelningen i läroämnen och övningsämnen

är en rest av ett äldre synsätt om vissa ämnen som formellt bildande

och andra som manuellt färdighetsfrämjande. Den nutida uppdelningen i grundskolan

på färdighetsämnen (svenska, främmande språk och matematik) och

orienteringsämnen (historia, samhällskunskap, kristendomskunskap, geografi

osv.) är en principiellt annan, men inte heller denna kan bli konsekvent. Yrkes
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

ämnenas ställning som en från övriga ämnen helt skild grupp beror också på ett

synsätt som blir allt mindre giltigt.

Den för LUS självklara målsättningen, att läraren skall få en i alla avseenden

och i alla ämnen fullgod utbildning — om än inte för all framtid — leder till

slutsatsen att alla ämnen i detta avseende är likvärdiga. Nuvarande hinder

mot kombination av läro-, övnings- och yrkesämnen bör därför elimineras även

om ett fritt kombinerande inte är tillrådligt. Lärarnas kategorisering på stadier

och ämnen är inte a priori given utan endast ett resultat av rent praktiska

avvägningar.

Beträffande specialklasser framhåller LUS att förekomsten av en kategori

speciallärare får inte tas som en förevändning att alltid sammanföra elever, som

är i behov av speciell undervisning och vård, till särskilda klasser. Speciallärarutbildningen

bör i tilltagande grad avse ett kliniksystem snarare än ett specialklassystem.

Helhetssynen på lär aruppgiften leder till att utbildningen för de olika lärarkategorier,

som av praktiska skäl är nödvändiga, bör ha ett gemensamt innehåll,

gemensamma studieformer och gemensam organisation. Alla lärare måste

ges en bred ämnesorientering, en målbeskrivning och en översiktlig analys av

ämnesinnehållet förutom specialiserande moment. Med gemensamma studieformer

menar LUS att lärarutbildningen för olika kategorier skall ske i högskolemässiga

former. Den främsta motiveringen för detta ligger i de nya arbetsformerna

i skolan med mera individualiserat och självständigt studium.

Gemensamt innehåll och gemensamma studieformer leder till en gemensam

lärarutbildningsorganisation för olika stadiers lärarutbildning. Detta innebär

också att intagning, studiegång och examination sker efter enhetliga principer.

Eftersom tidsramen för utbildningen måste begränsas, bör en specialisering

bland lärarna ske. Denna blir resultatet av en avvägning mellan årskursvidd

och ämnesvidd. LUS anser att varje stadium skall ha sin egen lärarkategori.

Med hänsyn till det med högre stadier ökade ämnesinnehållet sker en successiv

ämnesområdesbegränsning. Att stadiet får ange lärarens arbetsområde har sin

grund bl. a. i tim- och kursplanernas konstruktion samt i den ombildning av

klasserna som ofta sker efter vissa årskurser. Adjunktskåren klyvs i två grupper,

en för högstadiet (i regel tre ämnen) och en för gymnasiestadiet (i regel två

ämnen).

Klasslärarnas nuvarande uppdelning i två kategorier, folk- och småskollärare,

går tillbaka på vissa provisoriska åtgärder vid 1800-talets mitt. 1957 års skolberedning

aktualiserade frågan om en enda lärarkategori för årskurserna 1—6.

LUS har kommit till den bestämda slutsatsen att lågstadiet bör ha lärare med

specalisering på detta stadium. En av orsakerna till att behovet av specialklasser

och specialundervisning av annan typ visat sig vara måttligt kan bero på

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

lågstadiespecialiseringen. Folkskollärarna är nu formellt behöriga att undervisa

i årskurserna 1—6, men LUS anser deras reella kompetens för lågstadiet otillräcklig.

En för de båda kategorierna gemensam utbildning kan inte ske utan

tidsförlust. LUS fäster stort avseende vid att stadiegränserna i lärarutbildningen

skall kunna överbryggas genom ett fast system för vidareutbildning (kap. 16).

Enligt tilläggsdirektiven den 6 juni 1962 borde de ämnesteoretiska och de

praktisk-pedagogiska inslagen i lärarutbildningen så långt möjligt integreras.

I fråga om den nuvarande lärarutbildningen framhåller LUS att klasslärarutbildningen

har haft för mycket av integration mellan teori och praktik medan

ämneslärarutbildningen har haft för litet. En utjämning bör åstadkommas.

LUS har i sitt studieplansarbete beträffande ämneslärarutbildningen strävat

efter att tillvarata alla möjligheter till rationaliseringsvinster genom integrering

(s. 204). En planläggning av studierna inom ämneskombinationen bör leda till

att dubbelläsning undviks, att närbesläktade moment i skilda ämnen kan stödja

varandra samt att ämnena kan tas i lämplig ordning och i viss utsträckning

parallelläggas eller varvas. Dylika anordningar avser mera det tekniska utanverket.

Det väsentligaste är emellertid att utbildningen till innehåll och utformning

står i meningsfull relation till den kommande yrkesutövningen.

Såsom en speciell aspekt av integrationsproblemet karaktäriserar LUS kongruensproblemet

(s. 207). Härmed avses graden av överensstämmelse mellan

den utbildning läraren själv fått i ett ämne och den undervisning han senare

skall meddela i samma ämne.

I direktiven för LUS underströks, att den ämnesteoretiska utbildningen

måste bättre anpassas till skolans läroplaner. LUS har låtit dels kartlägga den

ämnesteoretiska lärarutbildningen vid universiteten, dels utföra s. k. kongruensbestämningar.

Resultaten redovisas i betänkandet Specialundersökningar om

lärarutbildning (SOU 1965:31, delarna 4 och 5). Enligt dessa har inkongruenserna

sin orsak mera i hur studieplanerna tillämpas än i deras innehåll.

LUS förordar att kongruensproblemet löses på så sätt, att studierna i avgränsade

examensämnen och i hela betygsenheter ersätts med ett mera elastiskt

kombinationssystem av mindre, avgränsade delkurser, som är riksgiltiga

och som kan sammanfogas till examina enligt givna regler. Detta kräver bl. a.

en ny examensordning.

Även i klasslärarutbildningen är kongruensproblemet aktuellt men ej i samma

utsträckning som beträffande ämneslärarutbildningen. De för den nuvarande

klasslärarutbildningen utmärkande frivilliga kurserna föreslås avskaffade. Ett

system med tillval av fördjupningskurser, i vilka lärarkandidaterna är skyldiga

delta, bör ge klarare målinriktning och större effektivitet. Den fasta studiegången

innebär också att praktikterminen i högre grad än hittills måste bli en

av lärarhögskolan ledd utbildning.

LUS framhåller att den nya och bättre lärarutbildning de vill åstadkomma

inte får ha vare sig traditionellt seminariemässig eller traditionellt akademisk

uppläggning. Den bör mera ansluta sig till den form av fackhögskoleutbildning

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

som karaktäriserar utbildningen av läkare, tandläkare, civilingenjörer och civilekonomer.

För dessa yrkeskategorier är utbildningen fast utan att vara skolmässig.

3.1.2 Yttranden

Den av LUS föreslagna indelningen av utbildningens innehåll i

fyra huvuddelar — ämnesutbildning, pedagogik, metodik och praktik — har

remissinstanserna regelmässigt funnit adekvat. TCO påpekar dock att om LUS’

intentioner härvidlag skall kunna förverkligas måste erforderliga resurser —

såväl personella som materiella — ställas till lärarutbildningens förfogande.

Den föreslagna ämnesfördjupningen på de olika stadierna tillstyrks av bl. a.

filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå, humanistiska fakulteten vid universitetet

i Stockholm och SFS.

Vad LUS föreslagit beträffande låg- och mellanstadielärarnas

ämnesutbildning har i stort sett accepterats av skolöverstyrelsens remissinstanser.

I fråga om lågstadielärarnas utbildning anser dock två folkskoleseminarier

att hemkunskap bör ingå som självständigt ämne. Vad angår mellanstadielärarnas

utbildning har ett tiotal av dessa remissinstanser framfört önskemål

om möjligheter till ämnesfördjupning i fysik och kemi samt i religionskunskap.

Skolnämnden för Stockholms stad och län finner det otillfredsställande att

lärarna på mellanstadiet inte skall få en utbildning som gör dem kompetenta

att undervisa både i gymnastik och musik samt undrar enligt vilka grunder

de studerande skall fördelas på de båda ämnena. Nämnden föreslår för sin del

att i såväl gymnastik som musik ges en grundkurs som ger kompetens för undervisning

i båda ämnena samt att därutöver även ges fördjupning i ettdera

ämnet åt dem som så önskar.

Mot utredningens förslag att högstadielärarnas ämnesvidd normalt

bör omfatta tre ämnen och gymnasielärarnas två med större djup i

ämneskunskaperna har matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet

i Stockholm inte något att invända. Filosofiska fakulteten vid universitetet

i Umeå ifrågasätter om inte större smidighet i systemet med ämneskombinationer

vore möjlig. Rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala finner det inte

nödvändigt att varje högstadielärare har tre ämnen. Fn kombination med

svenska och religionskunskap ger således flera timmar med samtliga elever i en

klass än många av de föreslagna treämneskombinationerna. Historisk-filosofiska

sektionen vid universitetet i Lund betonar den stora vikten av självständigt

vetenskapligt arbete vid gymnasielärarutbildningen.

Lärarnas riksförbund anser att lärare med bättre ämnesfördjupning än vad

LUS föreslår behövs i samtliga ämnen på högstadiet, samt fortsätter.

Detta önskemål kan i viss mån tillgodoses, om ett antal tjänster i tvåämneskombinationer

inrättas. Sådana tjänster bör nämligen finnas även av olika

andra skäl. De redan färdigutbildade lärare, som har två ämnen i sin examen

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr t

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1/. år 1967

bör kunna få tjänst på högstadiet. Vidare bör inte högstadiet vara helt stängt

för lärare som enligt det av LUS föreslagna systemet utbildats för gymnasiet.

LUS menar visserligen, att kompetens i tre ämnen är en förutsättning för att

klassföreståndarfrågorna skall kunna lösas. Det har dock vid närmare undersökningar

visat sig, att denna uppfattning är förhastad. Det är möjligt att

t. o. m. på ett treparallelligt högstadium genomföra tvåämneskombinationer, låt

vara med vissa byten mellan årskurserna 7 och 8. Man kan dessutom överväga

att föra över en del av klassföreståndarnas rutinmässiga och elevvårdande

uppgifter på andra befattningshavare, t. ex. kanslibiträden resp. skolkuratorer.

LR finner således, att inga hinder möter för att inrätta både två- och treämnestjänster

på högstadiet.

Vad beträffar pedagogikutbildningen delar skolöverstyrelsen LUS’

uppfattning att pedagogikämnet bör inta en central plats i lärarutbildningen

och måste få prägla undervisningen i alla ämnen vid lärarhögskolan. Överstyrelsen

understryker angelägenheten av att ämnet får en starkare inriktning

mot läraryrket än hittills. Såsom LUS framhållit måste utbildningen i ämnet

ha sin grund i en kvalificerad vetenskaplig forskning. Den pedagogiska forskningens

rön skall förmedlas till lärarkandidaterna och hos dem främja en förutsättningslös

och kritiskt prövande inställning till deras egen kommande verksamhet.

Ett femtontal av de instanser som lämnat sina yttranden till skolöverstyrelsen

instämmer helt i LUS’ syn på pedagogikutbildningen och definition av

ämnet pedagogik såsom vetenskapen om hur man undervisar, med centrering

kring undervisningsprocessen, dess mål, betingelser och resultat. Flera av dessa

remissinstanser anser emellertid definitionen otillräcklig. Uppgiften att undervisa

kan inte isoleras från uppfostringsproblemet som helhet. Det väsentligt

nya i skolreformerna, skolans fostran av eleverna och elevernas personlighetsutveckling,

kommer med LUS’ definition utanför ämnet pedagogik anser denna

grupp. Lärarhögskolorna i Malmö och Göteborg påpekar emellertid att det av

flera uttalanden i utredningen framgår att LUS i princip accepterar en vidare

definition.

Universitetskansler sämbetet tillstyrker i allt väsentligt LUS’ förslag i fråga

om lärarnas pedagogiska utbildning men anser att beträffande utformningen av

denna också bör beaktas vad medicinska jakulteten vid universitetet i Uppsala

anfört. Fakulteten anser att vid planeringen av lärarutbildningen i pedagogik

tillräcklig hänsyn inte har tagits till den nya målsättningen för skolan, nämligen

att elevens personlighetsutveckling sätts i första hand, inhämtandet av

kunskaper och färdighet i andra hand. De blivande lärarna bör bibringas kunskaper

som ger dem en helhetssyn på barnet som växande organism och som

ger dem de sociala aspekter på de olika mognadsskedena och de störningar i

dessas normala förlopp som kan inträffa. Den utbildning i psykologi som ingår i

ämnet pedagogik enligt studieplanen saknar den önskvärda helhetssynen samt

integrationen av biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Fakulteten anför

vidare.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr k år 1967

Fakulteten anser därför att en särskild kurs i pedologi, dvs. studiet av barnets

liv och utveckling, bör ingå i ämnet pedagogik, omfattande framför allt utvecklingens

och mognadsprocessernas biologi, psykologi och sociologi och det samband

som finns mellan olika faktorer inom dessa områden. I anslutning till denna

kurs bör de blivande lärarna även undervisas om de vanliga barnsjukdomarna,

deras orsak och förlopp och förebyggande åtgärder, tillika om psykiska avvikelser

och sjukdomar samt principerna för deras förebyggande och behandling, innefattande

kännedom om existerande organisationer för dessa uppgifter på det sociala

och medicinska området.

Även konsistoriet och medicinska fakulteten vid universitetet i TJmeå förordar

att pedologi skall ingå i pedagogikutbildningen.

LUS’ förslag i fråga om pedagogikämnet tillstyrks i stort sett av bl. a. Skolle

dar för bundet, TCO, SR, SFS och Centerns ungdomsförbund. SR anför emellertid

också att målsättningen fått en alltför ensidig inriktning på den rent

undervisande funktionen hos läraren och åsidosatt lärarens elevvårdande och

karaktärsfostrande uppgifter. Sveriges Psykolog förbund ger uttryck åt liknande

synpunkter.

Också samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund finner LUS’

definition på pedagogik för trång och anför att pedagogiken som forskningsdisciplin

har ett väsentligt vidare arbetsfält än att enbart syssla med frågan

om hur man undervisar, ämnet har viktiga uppgifter att fylla i samhället även

utanför den egentliga skolans ram.

Historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionerna vid universitetet i

TJppsala påpekar att LUS stundom synes betrakta pedagogiken såsom en renodlad

Iärarutbildningsdisciplin, helt koncentrerad till lärarhögskolorna, vilken

uppfattning sektionerna tar avstånd från.

Behovet av pedagogisk forskning betonas av flera remissinstanser, däribland

filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå. Rektorsämbetet vid universitetet

i Uppsala understryker behovet av kontakt med all samhällsvetenskaplig forskning.

Utredningen om lärarnas arbetsförhållanden påpekar att det är synnerligen

viktigt att de vunna forsknings- och försöksresultaten inte hamnar i arkivens

gömmor utan görs tillgängliga för de aktiva pedagogerna och i den

mån de befinns värdefulla förverkligas i det dagliga skolarbetet. Detta bör

gälla inte bara de framtida resultaten utan även de rikhaltiga samlingar av

avhandlingar, försöksrapporter m. m. som redan föreligger. Den pedagogiska

forskningen bör få goda ekonomiska villkor anser Lärarnas riksförbund, som

samtidigt framhåller att särskilt inlärnings- och utvecklingspsykologi, läroplansforskning

och testteori bör uppmuntras.

Den föreslagna integrationen mellan pedagogik och metodik tillstyrks av

SÄ CO, TCO och SFS. Universitetslärarförbundet önskar däremot en klarare

gräns mellan pedagogik- och metodikämnena. Svenska förbundet för specialundervisning

anför att specialundervisningens problem borde kraftigare ha

accentuerats, eventuellt borde en särskild orienteringskurs härom lagts in i

undervisningen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

I fråga om metodiken betonar skolöverstyrelsen att den inte är tillräckligt

tillgodosedd i utbildningen och att de av LUS angivna huvudriktlinjerna (s. 149)

bort på ett helt annat sätt än som blivit fallet följas i studieplansförslagen. Metodikutbildningen

bör tidsmässigt utökas på bekostnad av tiden för ämnesstudierna.

Därvid bör beaktas att allmänmetodiska frågor måste grundligt behandlas

inte endast inom pedagogiken utan också i anslutning till praktiska exempel

inom de olika ämnenas och ämnesgruppernas metodik samt att lärarkandidaterna

bör få lära sig hur psykologins och pedagogikens rön kan omsättas i praktiskt

skolarbete. Erfarenheter från det pågående arbetet med skolreformens genomförande

har tydligt visat att det hos lärarna, oavsett stadium, finns större

behov av fördjupad insikt i skolarbetets mål och grundläggande förutsättningar

än av mer eller mindre ingående kännedom om tekniskt ämnesmetodiska grepp.

Överstyrelsen finner de förslag som LUS framlägger för realiserandet av metodikutbildningens

centrala uppgift att binda samman teori och praktik (s. 158)

välmotiverade. Överstyrelsen framhåller att metodikutbildningen för blivande

ämneslärare måste organiseras annorlunda än i klasslärarutbildningen, enär metodiklektorerna

för högstadiet är knutna till endast ett eller två skolämnen. Viss

del av undervisningen i allmän metodik måste därför i regel handhas av pedagogiklektorerna.

Överstyrelsen understryker vikten av de av LUS föreslagna

seminarieövningarna och konferenserna under gemensam ledning av lektorerna

i pedagogik och metodik samt handledarna.

Beträffande de tekniska hjälpmedlens användning betonar överstyrelsen att

detta problem måste belysas fortlöpande i all metodik och inte får isoleras från

övriga undervisningsfrågor. Lärarkandidaten bör genom metodikundervisningen

få en pedagogisk helhetssyn också på hjälpmedlens användning och denna skall

kunna komma till uttryck i hans egen undervisning under utbildningstiden.

Det är vidare angeläget att självinstruerande hjälpmedel behandlas inom såväl

pedagogik- och metodikutbildningen som praktikutbildningen.

De remissinstanser som lämnat sina yttranden till skolöverstyrelsen betonar

i många fall vikten av ett nära samband mellan pedagogik, metodik och ämnesteoretisk

utbildning. Olika uppfattningar råder dock om de olika disciplinernas

inbördes förhållande och relativa betydelse. Lärarhögskolorna i Malmö och Uppsala

anser sålunda att ämnesmetodiken vid lärarhögskolorna bör få en starkare

ställning än enligt LUS’ förslag, och ytterligare några remissinstanser framför

liknande synpunkter. I flera yttranden understryks att lärarhögskolorna måste

få riklig utrustning i fråga om bibliotek och tekniska hjälpmedel.

Universitetskanslersämbetet tillstyrker i allt väsentligt LUS’ förslag beträffande

metodikutbildningen, och det gör bl. a. också SACO, TCO, SR, Skolledarförbundet

och Lärarnas riksjörbund. TCO framhåller emellertid att möjligheterna

att realisera förslagen sammanhänger med de resurser metodikutbildningen

ges i olika avseenden. Lärarnas riksjörbund betonar att ämnesmetodiken

spelar den centrala rollen inom metodiken och att den beskärning av pedagogiken

som förbundet föreslagit bör komma ämnesmetodiken till godo.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Konsistoriet vid universitetet i Umeå finner det nödvändigt att metodiklektorerna

fast knyts till de vetenskapliga institutionerna för att garantier skall

skapas för ett nödvändigt kontinuerligt uppehållande av linjen teori-praktik.

Filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå anser att metodiklektorerna bör

tillhöra de universitetsinstitutioner som meddelar den ämnesteoretiska utbildningen.

Liknande åsikter har uttryckts av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten

vid universitetet i Göteborg och Modersmålslärarnas förening.

Universitetslärarförbundet önskar som tidigare nämnts en klarare gränsdragning

mellan pedagogik- och metodikämnena och ansluter sig till Lärarhögskolornas

lektor sförenings önskemål om att innehållet i och den inbördes avgränsningen

av ämnena pedagogik och metodik tas upp till förnyad och principiell

analys. Även SFS önskar en fastare avgränsning mellan pedagogik och metodik

utan att för den skull metodiken isoleras från den pedagogiska forskningens

framsteg. Ämnesmetodiken får inte framstå som en serie mekaniska inlärningspsykologiska

handgrepp till vilka läraren skall anpassa sig utan skall utgöra

den fond av möjligheter bland vilka läraren kan välja för att variera undervisningen

på ett för eleverna stimulerande sätt.

Biologilärarnas förening påpekar att biologilärarna i regel upplever pedagogiken

som alltför teoretisk och ointressant medan ämnesmetodiken upplevs som

stimulerande och föreslår att ämnesmetodiken radikalt utökas på den allmänna

pedagogikens bekostnad.

Beträffande den praktiska utbildningen har frågan om auskultationernas

antal och anordning tilldragit sig remissinstansernas livliga

intresse. Skolöverstyrelsen ansluter sig till LUS’ förslag om intern television som

reguljärt hjälpmedel i systematiserade elev- och metodobservationer. Härigenom

bör pedagogik- och metodikundervisningen bli effektivare och därför möjligheter

föreligga att reducera tiden för auskultationer enligt LUS’ förslag. Minskningen

får dock inte gå ut över ämneslärarkandidaternas tillfällen att åhöra lektioner

i andra ämnen än de egna — denna form av auskultering bör ges gott utrymme.

Av de remissinstanser som lämnat sina yttranden till skolöverstyrelsen har

ett tiotal yttrat sig om auskultationernas värde. Ungefär hälften av dessa tar

auskultationerna i försvar, dock ofta med tillägg att de måste planeras omsorgsfullt

eller ges en aktiv prägel för att bli värdefulla. Sålunda anser utbildningsledaren

vid lärarutbildningsblocket i Västerås att auskultationerna alltför

ofta haft karaktären av »avsittning», emedan de inte satts in i ett meningsfullt

sammanhang. Här finns dock ett tämligen enastående tillfälle för lärarna att

bryta sin isolering och få kännedom om andra lärares undervisningsmetoder.

Inte minst auskultationer på andra stadier, i andra ämnen och i t. ex. specialklassundervisningen

kan berika lärarens egen undervisning. Utbildningsledaren

vid lärarutbildningsblocket i Linköping anför liknande synpunkter och menar

att med övervägande TV-auskultation risk föreligger att den personliga kon
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr h år 1967

takten mellan lärarkandidaterna och eleverna blir lidande och att även detta

system så småningom skulle betraktas som »avsittning». Enligt kollegiet vid

folkskoleseminariet i Landskrona synes LUS ha övervärderat betydelsen av ITV

i utbildningsarbetet. TV-kameran riktas mot enstaka elever men ger ingenting

av den samlade klassrumssituationen. Detta yttrande kan exemplifiera de kritiska

synpunkter på ITV som anförts av några av överstyrelsens remissinstanser.

I flera andra av dessa yttranden har gjorts positiva uttalanden i frågan,

i ett par fall dock med vissa frågetecken och reservationer.

Skolledarförbundet tillstyrker LUS’ förslag beträffande auskulteringen men

framhåller att om detta skall kunna genomföras och undervisningsövningarna

samtidigt skall effektiviseras och nedbringas i antal, måste praktikterminen

bli en verklig utbildningstermin mer än hittills, vilket kräver mer intensifierad

handledning under praktikterminen.

Lärarnas riksförbund medger att auskultationerna alltför ofta varit ineffektiva,

emedan de inte samordnats med t. ex. seminarieövningar, men anser att

de kan utgöra ett värdefullt inslag i lärarutbildningen om de förbereds och

efterbehandlas. Förbundet vill därför inte acceptera en minskning av deras

antal i den omfattning LUS föreslår. Förbundet inser de fördelar som användningen

av ITV och »one-way-sereen» kan innebära men anser att LUS

ibland resonerar en smula verklighetsfrämmande beträffande dessa hjälpmedel.

Svårigheten med ITV är framför allt att åstadkomma en undervisningssituation

som ger utbyte trots den störande närvaron av en TV-kamera. En risk med

»one-way-sereens» är att förtroendet mellan handledaren och lärarkandidaterna

kan skadas av att den direkta kontakten inte kan upprätthållas i klassrumssituationen.

I båda fallen rör man sig fortfarande på experimentstadiet.

TCO har inte något att invända mot föreslagna åtgärder i effektiviserande

syfte men betonar nödvändigheten av att de olika tekniska hjälpmedlens utnyttjande

i den praktiska utbildningen blir föremål för fortsatta försök i avsikt

att få kännedom om vilken omfattning och på vilka områden denna utbildningsform

på ett ändamålsenligt sätt skall kunna utnyttjas.

Blivande lärares riksförbund accepterar LUS’ synpunkter på auskultationernas

värde men framhåller att erfarenheten av ITV visat att den personliga

kontakten vid en auskultation går förlorad vid den metoden. Båda metoderna

bör tills vidare användas.

Den typ av auskultationcr som LUS beskriver (s. 164) anser Biologilärarnas

förening vara av stort värde, förutsatt att auskultationerna sker i små grupper

och noggrant förbereds och efterbehandlas. Att i ämnet biologi se lektioner i TV

kan inte ge den materielkännedom och experimentförtrogenhet som krävs varför

auskultationerna inte bör få försvinna ur detta ämne.

Auskultationer är en viktig del av den praktiska utbildningen och bör därför

tillerkännas betydligt större utrymme än utredningen föreslagit anser Föreningen

för matematisk-naturvetenskaplig undervisning i Stockholm, Lund och Göteborg.

Lärarkandidaten bör auskultera på olika stadier och hos olika lärare

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. år 1967

och det är viktigt att han kommer i kontakt med vardagsarbetet i skolan.

Auskultationerna måste noggrant planläggas i samråd med handledare.

Strävan att minska antalet betygsatta undervisningsövningar för

klasslärarkandidater till förmån för icke betygsatta finner skolöverstyrelsen välmotiverad.

Förslaget att metodiklektorema skulle beredas tillfälle att i ökad omfattning

besöka lärarkandidaterna under deras praktiktjänstgöring anser skolöverstyrelsen

nog beaktansvärt, men det skulle medföra ökning av en reseverksamhet

som redan erfarenhetsmässigt är för stor. Beträffande ämneslärarkandidaterna

torde metodiklektorernas uppgift kunna inskränkas till bedömning

medan handledningen till allra största delen överlåts åt särskilt utsedda handledare.

Metodiklektorernas kapacitet torde även bättre utnyttjas om de får tillfälle

att leda konferenser med handledare och lärarkandidater på orter där ett

större antal kandidater fullgör sin praktiktjänstgöring.

SFS anser de sakkunnigas förslag att närmare knyta samman lärarhögskolan

och den praktiska utbildningen genom ett större engagemang från metodiklektorernas

sida såsom ett framsteg samt fortsätter.

Lärarkandidatens beroendeställning gentemot handledaren-bety gssättaren har

i alltför hög grad fått sätta sin prägel på den praktiska utbildningen. SFS finner

detta vara ett resultat av dels en övervärdering av betyget i undervisningsskicklighet

och dels en bristande handledarutbildning, vilket medfört att intentionerna

bakom metodik- och pedagogikutbildningen förfelats. Enligt SFS’

uppfattning måste dessa brister snarast möjligt avskaffas för att även den avslutande

praktikterminen skall kunna räknas som utbildning.

Beträffande utbildningens specialisering på olika lärarkategorier

delar skolöverstyrelsen liksom flertalet av överstyrelsens remissinstanser

LUS’ uppfattning att läraryrket så långt detta är möjligt måste ses som en

helhet enär lärarens uppgift gäller hela eleven, hans fostran och kontinuerliga

utveckling. Eftersom en lärare aldrig kan följa en elev genom hela skoltiden

har ett av LUS’ problem varit att avväga kravet på lärares specialisering och

uppdelning på kategorier mot kravet på helhet.

Överstyrelsen delar LUS’ uppfattning att den nuvarande uppdelningen av

ämneslärare på lärare i läroämnen, övningsämnen och yrkesämnen inte är i

överensstämmelse med en modern skolsyn. Några av skolöverstyrelsens remissinstanser

beklagar också att nya benämningar på de olika ämnesgrupperna inte

föreslagits. Inte något ämne är i sig viktigare än ett annat ämne och elevens

estetiska och praktiska fostran är lika viktig som hans intellektuella. Lärartjänst

bör därför kunna omfatta såväl läroämne som övningsämne, och det

bör även vara möjligt att kombinera såväl läroämne som övningsämne med

yrkesämne.

Även universitetskansler sämbetet delar LUS’ synsätt beträffande beteckningarna

läroämne och övningsämne och understryker att målsättningen för

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Tf år 1967

grundskolan, fackskolan och gymnasiet innebär att varje ämne bör betraktas

som lika viktigt och värdefullt.

Att LUS tar avstånd från den nuvarande uppdelningen i läroämnen och övningsämnen

konstateras med tillfredsställelse av direktionen över gymnastiska

centralinstitutet, styrelsen för Musikaliska akademien och yrkesutbildningsberedningen.

Musikhögskolans lärarråd anser att dessa sakligt omotiverade

olikheter negativt har påverkat tillgången på lärare i musik och därmed också

möjligheterna att från musiklärarkåren få fram personer kvalificerade för tjänster

som metodiklektorer i musik. Om eleverna i skolan skall få avsedd förbättrad

undervisning i musik måste också metodiklektorns kompetens stärkas. En

grundläggande åtgärd är då att ge musikläraryrket sådana villkor att rekryteringen

säkras.

SACO ansluter sig också till LUS’ synpunkter att en uppdelning av lärare i

övningsämnen och läroämnen inte längre är motiverad och anser att ämneskombinationer

bör skapas inte enbart för läroämne och gymnastik utan även

för läroämne och musik eller teckning. Skolledarförbundet framhåller att LUS

inte dragit konsekvenserna av sitt resonemang. Tiden är mogen för att avskaffa

beteckningarna ämneslärare, övningslärare och yrkeslärare och genomföra att

alla lärare som i huvudsak tjänstgör på ett och samma stadium får en enhetlig

benämning.

Till LUS’ synpunkter på spörsmålet läroämne-övningsämne ansluter sig också

Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Folkpartiets ungdomsförbund

och Centerns ungdomsförbund. Så gör också LO och Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund, vilka instanser understryker behovet av en

grundlig översyn av den nuvarande övningslärarutbildningen. LO framhåller vidare

behovet av ökad samordning av all lärarutbildning syftande till mindre

skarpa gränsdragningar mellan det teoretiska och icke-teoretiska.

LUS’ uttalande angående problemställningen vanliga klasser-special

k lasser har väckt stort intresse. Skolöverstyrelsen delar LUS’ åsikt

beträffande detta spörsmål och finner det angeläget att den s. k. särskilda specialundervisningen

framdeles byggs ut. Överstyrelsen understryker att elevernas

behov och inte förekomsten av en kategori speciallärare skall ligga till

grund för åtgärder av pedagogisk eller organisatorisk art. I den mån det behövs

andra särskilda anordningar, t. ex. specialklasser eller teknisk utrustning, för

att en elev skall kunna utvecklas och tillägna sig kunskaper efter sina personliga

förutsättningar, måste skolan emellertid tillhandahålla sådana anordningar.

De till skolöverstyrelsen ingivna remissvaren ansluter sig i huvudsak till

LUS’ förslag. Skolnämnden för Stockholms stad och län framhåller dock att

specialklasser i form av hjälpklasser, observationsklasser, syn- och hörselklasser

har visat sig vara av stort värde och att det inte synes rådligt att lärarutbildningsvägen

söka anvisa den framtida utformningen av detta system. Länsskolnämnden

i Älvborgs län delar inte LUS’ uppfattning att organiserandet av hjälp
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr Jp år 1967

klasser skulle vara detsamma som att skapa en inkörsport till ett linjedelningssystem.

Individualiserade arbetsformer måste få stort utrymme i lärarutbildningen

men nämnden ställer sig skeptisk till LUS’ åsikt att individualisering

kommer att minska behovet av hjälpklasser. Individuell undervisning är karaktäristisk

för hjälpklassundervisning, men individuella prestationer i en normalklass

torde inte medverka till att förbättra den studiehämmade elevens studiesituation.

En placering i normalklass skulle snarast isolera de hjälpklassmässiga.

Det är bättre att skydda dessa och ge dem en chans till samhörighet och balans

i en avpassad miljö än att riskera uppenbara misslyckanden. Nämnden betonar

att utbyggnaden av hjälpklassformen där den är möjlig att organisera

inte är som LUS hävdar oroväckande utan snarast stämmer med uppfattningen

att skolarbetet skall hjälpa eleven att bli en harmonisk, aktiv, självständig,

varm, öppen och fri människa.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala har icke blivit

övertygad av LUS’ skäl för att hjälpklasser och andra specialklasser skulle bli

mindre behövliga i den nya skolan. Samma uppfattning har matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten vid universitetet i Göteborg som framhäver de stora

svårigheterna för lärare och kanske även för flertalet elever som orimligt heterogena

klasser måste komma att utgöra särskilt vid högre elevålder.

Länsstyrelsen i Uppsala anser inte undervisningen i hjälpklasser stå i strid

med den nya skolans målsättning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län reagerar mot

förslagets syfte att i princip endast elever med fysiska handikapp såsom svårare

syn- och hörselskador samt Cp-skadade bör undervisas i särskilda klasser.

En individualisering i den omfattning LUS förordar skulle ställa orimliga krav

på de lärare som har att fullgöra en sådan uppgift i klasser av nuvarande storlek.

Länsstyrelsen avstyrker bestämt en reducering av nuvarande specialundervisning

och förordar i stället att denna utbyggs gärna under annan mindre

särskiljande beteckning än den nuvarande. I konsekvens härmed bör vidareutbildningen

av lärare för denna uppgift intensifieras.

Lärarnas riksförbund ansluter sig till LUS’ uppfattning att utbildningen av

speciallärare bör intensifieras och att kliniksystemet och annan specialundervisning

bör utbyggas och differentieras. Däremot kan förbundet inte finna

att organiserandet av hjälpklasser skulle skapa en inkörsport till ett linjedelningssystem

som är främmande för grundskolan. Här bör principen om hänsyn

till eleverna vara vägledande.

TCO anser att frågan om den för eleverna lämpliga formen för specialundervisning

bör följas med största uppmärksamhet. Försöksverksamhet med olika

typer av kliniksystem pågår och bör följas upp. Såvitt nu kan bedömas synes

ett system med särskilda specialklasser för många elever erbjuda den bästa

undervisnings- och vårdnadssituationen. En viss flexibilitet på detta område

där olika system kan komplettera varandra borde vara att föredra.

Svenska förbundet för specialundervisning betonar specialundervisningens trefaldiga

målsättning: att förebygga svårigheter, att reparera redan etablerade

3*— Bihang till riksdagens ''protokoll 1967. 1 samt. Nr

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

svårigheter samt att, då så är nödvändigt, skapa en för vissa elever annan

skolmiljö än den vanliga klassens. Den särskilda specialundervisningen har sin

tyngdpunkt lagd på förebyggande verksamhet. Specialklassen är till för elever

för vilka av olika anledningar krävs en specifik skolmiljö. LUS har utan tillräcklig

grund värderat intellektuellt handikapp på annat sätt än andra former

av handikapp. Enligt förbundets mening bör alla slag av handikapp behandlas

med orsaksutredning som grund och med grundskolans målsättning om eleven

i centrum som riktmedel. Förbundet kan icke acceptera LUS’ uttalanden beträffande

skolmognadsklassernas problem. Förbundet hyser stor tilltro till specialundervisning

i klinikform och förväntar liksom LUS en tillväxt och effektivisering

av denna undervisning. Alla organisatoriska och metodiska möjligheter

till specialundervisning skall utnyttjas utan förutfattade meningar. Förbundet

förutsätter att problemen kring specialpedagogiken i fortsättningen får en mera

expertmässig belysning.

LUS’ helhetssyn på lä rar uppgiften och dess konsekvenser för

lärarutbildningen innebärande gemensamt innehåll, gemensamma studieformer

och gemensam utbildningsorganisation synes i stort sett accepteras av remissinstanserna.

Skolöverstyrelsen finner det i och för sig önskvärt att helhetssynen

kunde genomföras mer fullständigt och gälla även övriga kategorier av lärare.

Detta är emellertid tills vidare praktiskt ogenomförbart, och flera kategorier

lärare med betydande numerär lämnas sålunda utanför helhetssynen. Den

strikta indelningen av utbildningen för klass- och ämneslärare i stadier enligt

LUS’ förslag, vilket överstyrelsen ej helt kan ansluta sig till, motverkar i viss

mån helhetssynen.

SACO understryker LUS’ synpunkt att en helhetssyn bör tillämpas på lärarnas

kategoriindelning genom att ett visst innehåll görs gemensamt för alla.

Med de föreslagna vidareutbildningsmöjligheterna kan stadiegränsema lättare

överbryggas. En ännu mer likartad syn på de olika kategorierna hade emellertid

anlagts om LUS föreslagit en enhetlig organisation för all lärarutbildning.

I sitt yttrande till SACO uttalar sig skolledarförbundet med större skärpa och

konstaterar att den grundläggande målsättning för lärarutbildningen som LUS

angivit inte kunnat förverkligas i deras förslag. Genom att utbildningen i realiteten

inte sammanhålls i en organisationsform blir gemenskapen mellan de

olika lärarkategorierna mycket liten. Förbundet anser det önskvärt att man

genom en enhetlig organisation av utbildningen redan från början tillvaratar

möjligheterna att få en likartad syn på läraruppgiften hos skilda lärarkategorier

och därigenom överbrygga förefintliga motsättningar mellan dem.

TCO instämmer helt i LUS’ principiella uttalande om helhetssynen på läraryrket.

Den specialisering på olika lärarkategorier som av olika skäl är ofrånkomlig

måste med nödvändighet ske på sådant sätt att minsta möjliga avkall

görs på helhetsaspekten. Avvägningen mellan helhetskravet och specialiseringskravet

blir härmed en avgörande fråga i hela lärarutbildningsreformen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

Beträffande kravet på specialisering för olika stadier

framhåller skolöverstyrelsen att LUS i princip stannat för att varje stadium

skall ha sin egen för detta stadium utbildade lärarkategori. LUS har ingående

diskuterat den av 1957 års skolberedning väckta frågan om gemensam lärarutbildning

för årskurserna 1—6 men finner det värdefullt med en särskild lärarkategori

för nybörjarstadiet. En av överstyrelsens remissinstanser hävdar att

LUS överdrivit skillnaderna beträffande låg- och mellanstadierna och underskattat

de fördelar som en enhetlig lärarkategori där skulle ge. Då gemensam

utbildning för låg- och mellanstadierna enligt LUS’ beräkningar skulle behöva

göras treårig ansluter sig emellertid överstyrelsen främst av hänsyn till skillnader

i utbildningstidens längd till förslaget om bibehållande av åtskild lärarutbildning

för årskurserna 1—3 och 4—6. I fråga om gymnasiet innebär LUS’ förslag ett

avsteg från principen att varje stadium skall ha sin egen lärarkategori. På gymnasiet

föreslås som en normal företeelse två skilda kategorier, gymnasieadjunkter

resp. lektorer. LUS’ förslag leder till att adjunktskåren klyvs i två grupper, en

för högstadiet och en för gymnasiestadiet. Risk finns enligt överstyrelsens uppfattning

för att flertalet lärarkandidater väljer utbildning för gymnasiet och

att grundskolan därför i framtiden skulle lida brist på lärare.

Liknande synpunkter på adjunktskårens klyvning anförs av universitetskanslersämbetet

som framhåller att LUS motiverar den särskilda gymnasielärarutbildningen

inte enbart med pedagogiska skäl utan att man vill se förslaget

även som en metod att förhindra en överströmning av lärararbetskraften från

högstadiet till gymnasium och fackskola. Ämbetet ifrågasätter åtgärdens effekt

härvidlag och finner det minst lika troligt att den föreslagna anordningen får

motsatt effekt. Det bör också påpekas att de svårigheter som sammanhänger

med att ämneslärarnas arbetsmarknad i själva verket består av många delmarknader

skulle bli större vid genomförande av de sakkunnigas förslag. Ämbetet

anför vidare.

Om lärarna i ämneskombinationer som förekommer både på högstadiet och

i gymnasium-fackskola utbildningsmässigt skulle delas upp i två kategorier

innebär detta en fördubbling av antalet delmarknader i dessa kombinationer.

Med hänsyn till dessa förhållanden kan ämbetet inte finna en ytterligare uppspjälkning

av lärarkåren eftersträvansvärd utan vill fastmer hävda det önskvärda

i att kåren blir så enhetlig som möjligt. Utbildningen av högstadie- och

gymnasieadjunkter bör därför utformas med tanke på att tjänstgöringen skall

kunna fullgöras på båda stadierna. Härigenom synes man kunna eliminera

spänningar som gärna uppstår i ett system med markerade cellbildningar. Samma

lärare blir verksamma i såväl avlämnande som mottagande skola vilket bör

vara av stort värde för skolväsendet.

Ämbetet vill i anslutning till det anförda föreslå att adjunktskåren utbildas

med avsikt att lärarna så långt möjligt är skall kunna tjänstgöra på såväl

grundskolans högstadium som i gymnasiala skolformer och att utbildningen

följaktligen ges inom en gemensam ram vad gäller både utbildningstidens längd

och antalet ämnen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

Den föreslagna differentieringen av adjunktskåren accepteras av bl. a. historisk-filosofiska

sektionen vid universitetet i Uppsala, konsistoriet och samhällsvetenskapliga

fakulteten vid universitetet i Lund, humanistiska och samhällsvetenskapliga

fakulteterna vid universitetet i Stockholm samt filosofiska fakulteten

vid universitetet i Umeå.

Lärarnas riksförbund anser att man borde tillåta att en för högre stadium

utbildad lärare — eventuellt efter metodikkomplettering — får ordinarie tjänst

på närmast föregående stadium. Den skarpa gränsdragningen mellan t. ex. högstadieadjunkter

och gymnasieadjunkter medför bristande elasticitet.

Skolledarförbundet beklagar att lärarutbildningen inte utformats med större

flexibilitet. LUS borde ha framlagt alternativa förslag som kunnat tillgodose

en ämneskoncentration på högstadiet. Förbundet anser det angeläget att den

framtida lärarutbildningen konstrueras så att en eventuell övergång till ett mer

sammanhållet högstadium underlättas.

Vad LUS uttalat angående integrations- och kongruensproblemen

synes i allmänhet godtas av remissinstanserna. Matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten vid universitetet i Stockholm anser dock att utredningen

överbetonat kongruensproblemet. Länsstyrelsen i Jönköpings län kan

inte ansluta sig till förslaget att det nuvarande systemet med studier i vissa

universitetsämnen helt ersätts med en rad delkurser i olika ämnen som

tillsammans skall täcka resp. skolämnes kursinnehåll. SR framhåller att integrationen

mellan ämnesteoretiska och praktisk-pedagogiska moment enligt all

erfarenhet har varit av stort positivt värde i klasslärarutbildningen. Enligt

direktiven skulle en sådan integration också eftersträvas i ämneslärarutbildningen.

LUS förslag härvidlag innebär dock knappast någon god lösning. En

integration av långt större värde skulle ha kunnat uppnås för högstadielärarutbildningens

del om den ämnesteoretiska och den praktisk-pedagogiska utbildningen

lagts under samma utbildningsinstitutions regi och t. ex. de fem

sista terminerna i analogi med mellanstadielärarutbildningen kunnat ägnas åt

praktisk-pedagogisk utbildning vid sidan av ämnesstudier.

3.2. Utbildningen av klasslärare

3.2.1 Lärarutbildningssakkunniga

3.2.1.1 Lågstadiet

De attityder, arbetsmetoder och kunskaper, som eleverna på lågstadiet tillägnar

sig, blir avgörande för deras anpassning, utveckling och prestationer

under deras fortsatta skolgång framhåller LUS (s. 249). De krav skolan ställer

på lågstadiets lärare gör det därför enligt LUS’ uppfattning nödvändigt att

läraraspiranterna har goda personliga förutsättningar för arbete på lågstadiet

och en god allmänbildningsgrund. Utbildningen bör fördenskull bygga på helt

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

genomgånget gymnasium. De för lärarkandidaterna betydelsefulla studierna i

utvecklings-, inlärnings- och socialpsykologi jämte andra delar av pedagogik

och metodik är av den art att en lägre förkunskapsnivå än genomgånget gymnasium

torde bli direkt hindrande. LUS erinrar (s. 110) om att tillgången på

aspiranter med studentexamen ökat. Vidare skall lågstadielärarna beredas möjlighet

till vidareutbildning för tjänst på högre stadium och behöver därför fullständig

gymnasieutbildning. LUS understryker även att endast gymnasiet torde

ge en tillräckligt bred rekryteringsbas, medan fackskola — varmed avses

fackskolans sociala linje — som enda rekryteringsbas skulle ge alltför begränsat

underlag. Den sociala fackskolan med specialisering på ämnen lämpliga för

lågstadielärarutbildning — och efter ca ett års kompletterande studier — har de

sakkunniga dock funnit kunna utgöra likvärdig grund för denna lärarutbildning.

Den nuvarande 3-åriga utbildningen föreslås avvecklad med utgången av

1960-talet. Möjlighet att genom dispens vinna inträde till lågstadielärarutbildning

bör dock stå öppen.

För att vinna inträde bör sökande ha medelbetyget 2,3 vid avgång från

gymnasiet. I ämnena svenska, matematik, religionskunskap, historia, samhällskunskap,

naturkunskap (biologi, kemi och fysik), teckning, musik och gymnastik

föreslås lägst betyget 2. I övrigt likvärdiga aspiranter rangordnas efter betygssumman

i svenska, matematik och musik. Alla nödvändiga kompletteringar

bör ha gjorts före lärarutbildningens början.

I musik och gymnastik skärps inträdesfordringarna. I det förstnämnda ämnet

bör inträdesprov bibehållas för alla, eftersom det är möjligt att inte alla aspiranter

deltagit i musikundervisning efter årskurs 6. Sökande som ej deltagit

1 teckning på gymnasiet föreslås få genomgå prov för godkännande.

Beträffande utbildningstidens längd har LUS övervägt två alternativ, ett på

2 år och ett på 2 V2 år. Det senare alternativet skulle ge en bättre utbildning i

svenska, pedagogik och svenskmetodik och vara till fördel för den praktiska

utbildningen. LUS’ majoritet har emellertid stannat för 2-årsalternativet, eftersom

det enligt deras uppfattning möjliggör en fullt tillfredsställande utbildning.

Dock har LUS inte stått främmande för tanken på en övergång till 2 V2 år

inom en överskådlig framtid. Ledamoten Ingrid Lunde har reservationsvis yrkat

på en utbildningstid av 2 V2 år för lågstadiets lärare.

Den schemabundna studietiden blir något mer än 1 900 timmar, vilket ungefär

motsvarar den nuvarande omfattningen på den 2-åriga småskollärarlinjen vid

folkskoleseminarium. Hur studierna kan fördelas på utbildningsterminer framgår

av följande sammanställning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

Exempel på plan för studiernas fördelning på terminer vid utbildningen

av lågstadielärare (tablå 25 s. 273)

Ämne

Antal timmar under termin

i

II

III

IV

Summa

Ämnesstudier

Svenska ............................

55

50

105

Religionskunskap ....................

25

20

45

Hembygdskunskap ...................

60

701

30

160

48

52

20

120

42

42

28

28

140

Gymnastik, tillvalskurs1 2 .)............

55

55

45

45

200

eller

Bild- och formarbete2 . i..............

(120)

Musik, tillvalskurs2 . .. ’..............

(62)

(62)

(38)

(38)

(200)

Gymnastik2 .........)..............

(40)

(40)

(30)

(30)

(140)

eller

Bild- och formarbete, tillvalskurs2 . ) .. .

(64)

(66)

(35)

(15)

(180)

Musik2 ........................ 1..

(140)

Gymnastik2 .....................I...

(140)

Pedagogik

Psykologi och allmän pedagogik m. m.

60

32

48

60

200

Skolhygien ......................

14

14

Metodik

Svenska ..........................

32

32

18

18

100

Matematik .......................

16

16

18

50

Hembygdskunskap och tekniska hj’älp-

medel ..........................

4

15

18

18

55

Handskrivning .....................

20

20

Praktik

Auskultationer och övningsundervis-

ning (6 v.) ......................

ca 50

ca 115

ca 15*

ca 15

ca 195

(40)3 4

(125)8

Praktiktj''änstgöring (17,5 v.) ........

ca 245

ca 260

ca 505

Summa totalt ......................

467

499

485

458

1 909

» utan praktik ................

417

384

225

183

1 209

Antal teoriveckor ....................

16

14,5

9

9

48,5

Belastning per teorivecka ............

26,1

26,5

25

20,3

24,9

1 Häri ingår 30 timmar för lägerskola som förläggs till slutet av vårtermin andra eller första utbildningsterminen.

2 Lärarkandidaten väljer tillvalskurs i ett av de tre ämnena bild- och formarbete, musik eller

gymnastik och genomgår obligatorisk kurs i de två övriga.

3 Timtalet inom parentes avser kandidater intagna en vårtermin.

4 15 timmar utgör hospitering i årskurs 4 eller specialklass under praktiktj''änstgöringen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Jf år 1967

Utbildningstidens fördelning på ämnesutbildning, pedagogik, metodik och

praktik framgår av följande grafiska framställning, där LUS’ förslag (D) kan

jämföras med nuvarande utbildningsvägar vid folkskoleseminarium (A) och lärarhögskola

(B—C).

Utbildningstidens fördelning i nuvarande småskollärarutbildning (A, B och C)

och enligt de sakkunnigas förslag (D) (figur 5 s. 257)

A Folkskoleseminarium

4 terminer

!■■■■■■■!

Lärarhögskola

5 terminer med

praktikterminen

fristående __

Praktiktermin

C Lärarhögskola

5 terminer med

praktikterminen

D De sakkunnigas

förslag

4 terminer

Läroämnen

övningsämnen och metodik

Ämnesstudier

Siffrorna anger procent

Pedagogik

Metodik

[ | Praktik

I LUS’ förslag upptar pedagogik och metodik tillsammans en större del av

utbildningen än tidigare. Vidare har svenskämnet förstärkts, och orienteringsämnena

samhällskunskap, historia, geografi, biologi, fysik och kemi föreslås

sammanförda till ämnet hembygdskunskap liksom på lågstadiet. Ämnena teckning

och slöjd samordnas till ämnet bild- och formarbete, som omfattar skapande

verksamhet av skiftande art med olika material.

Varje lärarkandidat bör ges grundutbildning i ämnena bild- och formarbete,

musik och gymnastik samt tillvalskurs i ett av dessa ämnen beroende på anlag

och intresse.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts ''proposition nr / år 1967

Den praktiska utbildningen föreslås bli bättre infogad i den totala utbildningen

bl. a. genom delning av praktikterminen och genom ett vidgat samarbete

mellan metodiklektorer, handledare och lärarkandidater. Antalet auskultationer

har reducerats och delvis ersatts med de observationer som intern TV

och film kan erbjuda som komplettering till de direkta elev- och metodiakttagelserna

i klasserna. Den praktiska utbildningen organiseras i form av sex

praktikveckor och två halva praktikterminer, den ena med en handledare och

en lärarkandidat i en övningsklass i årskurs 1 och den andra med en handledare

och två lärarkandidater i två övningsklasser i årskurs 2 eller 3. Lärarkandidaten

får undervisa i samtliga årskurser på lågstadiet och därvid hålla

ungefär 430 egna lektioner samt auskuitera 240 timmar.

Lågstadiets lärare får kompetens för stadiet i svenska, matematik, kristendomskunskap,

hembygdskunskap, teckning, musik och gymnastik.

3.2.1.2 Mellanstadiet

Att i planeringen för 1970-talet räkna även med nuvarande 4-åriga utbildning,

som bygger på realexamen (motsv.), anser LUS inte realistiskt (s. 111). Den begå

vningsreserv för vilken denna linje tidigare har spelat så stor roll kan nu gå

till gymnasium eller vuxenutbildning av skilda slag. Linjen föreslås helt avvecklad

från 1970/71.

Utbildningen av mellanstadielärare bör grundas på helt genomgånget gymnasium,

varvid samtliga fem linjer i princip är likställda (s. 289). Viss komplettering

kan behöva ifrågakomma men den skall ske före intagningen. Medelbetyget

vid avgång från gymnasiet skall vara 2,3 och sökande skall ha erhållit minst

betyget 2 i svenska, matematik, engelska, religionskunskap, historia, samhällskunskap,

naturkunskap (biologi, kemi och fysik) och teckning samt musik eller

gymnastik.

I fråga om utbildningstidens längd har LUS övervägt en förlängning av den

nuvarande studietiden vid lärarhögskolorna från 2 V2 till 3 år. Majoriteten inom

LUS har dock funnit det möjligt att bibehålla en 21/2-årig utbildningstid, om

följande åtgärder vidtas, nämligen 1) viss begränsning i antalet ämnen, 2) viss

specialisering efter eget val, 3) kompletteringskursernas förläggande till tid

utanför utbildningen, 4) ett effektivt utnyttjande av den schemabundna tiden,

5) rationalisering av den praktiska utbildningen, främst auskultationerna, och

effektivare handledning under praktiktjänstgöringen samt 6) ett fastställande

av varje termins längd till 20 veckor med omkring 18 veckors schemabunden

undervisning.

Ledamoten Ingrid Lunde har i en reservation förordat en 3-årig utbildning.

Klassläraren på mellanstadiet måste ha fått en översiktlig orientering om ett

stort antal olika ämnen. Förhållandet mellan ämnesbredd och ämnesfördjup
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr h år 1967

ning i mellanstadielärarutbildningen är dock ett problem, som ej är lättlöst.

Erfarenheterna från lärarutbildningsanstalterna visar att betydligt starkare behov

föreligger av ämnesfördjupning över studentexamensnivå i vissa ämnen än

man fått utrymme för i den nuvarande utbildningen. Dit hör ämnena svenska

och engelska, och i fråga om sistnämnda ämne bör utbildningen ge behörighet

att undervisa i ämnet på hela mellanstadiet. Då det måste vara värdefullt för

skolan att ha lärare med ämnesfördjupning i olika orienteringsämnen, föreslås

lärarkandidaterna utöver grundkurs få välja en fördjupningskurs i ett av ämnena

historia, samhällskunskap, geografi och biologi. Utbildningen ger dock kompetens

i samtliga orienteringsämnen.

Av undersökningen om undervisningen på mellanstadiet (SOU 1963:35) framgick

att omkring var tredje klassföreståndare inte undervisade i musik, och

var femte avstod från att undervisa i gymnastik. LUS anser bl. a. med hänsyn

härtill att utbildningen bör ge behörighet i endast ett av dessa ämnen. I det

andra får lärarkandidaterna en mindre kurs, som ej ger behörighet. Omkring

hälften skulle sålunda få full utbildning i gymnastik och den andra hälften i

musik.

Undervisningen i slöjd har alltmer övertagits av facklärare. LUS föreslår att

slöjd utgår som fristående ämne i lärarutbildningen. I stället breddas ämnet

teckning och ges benämningen bild- och formarbete.

Inom utbildningsramen föreslås sålunda fördjupande kurser i ämnena svenska,

engelska, ett av de fyra orienteringsämnena samhällskunskap, historia, geografi

eller biologi samt ett av ämnena musik och gymnastik. I de ämnen där fördjupningskurser

inte ges föreslås obligatoriska grundkurser, som sedan skall

kunna byggas på genom egen fortbildning. Den schemabundna studietiden omfattar

totalt omkring 2 285 timmar. Hur studierna kan fördelas på utbildningsterminer

framgår av följande sammanställning.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

Exempel på plan för studiernas fördelning på terminer vid utbildning

av mellanstadielärare (tablå 29 s. 304)

Ämne

Antal timmar under termin

I

II

III

IV

V

S:a

Jimnesstudier

Svenska ..................

115

90

205

Engelska .................

80

60

50

190

Matematik ...............

30

30

Orienteringsämnen:

Religionskunskap ......

45

15

60

Samhällskunskap........

Historia ..............

Geografi ...............

Biologi ................

20

40

40

20

120

Fysik ..................

Kemi ..................

Obligatoriskt tillval ....

108

92

200

Bild- och formarbete ......

34

33

33

100

j Musik, obl. kurs ........

24

24

3

6

3

60

1 Gymnastik, tillvalskurs ....

75

75

30

30

210

eller

I Gymnastik, obl. kurs ......

(30)

(30)

(60)

| Musik, tillvalskurs ........

(75)

(75)

(6)

(30)

(24)

(210)

Pedagogik

Psykologi och allmän peda-

gogik .................

42

40

42

76

200

Allmän metodik ..........

Skolhygien ..............

14

14

Metodik

Svenska ..................

8

16

4

22

Matematik ..............

8

16

3

13

Orienteringsämnen och tek-

180

niska hjälpmedel ......

8

22

3

35

20

Handskrivning ...........

16

16

Praktik

Auskultationer och övnings-

undervisning (6 veckor). .

ca 30

ca 90

ca 60

ca 180

Praktiktjänstgöring (17,5

veckor) ................

ca 260

ca 260

ca 520

Summa totalt ............

515

503

471

373

423

2 285

» utan praktik ......

485

413

211

313

163

1 585

Antal teoriveckor ........

17

15

9,5

16

9

66,5

Belastning per teorivecka ..

28,5

27,5

23,4

19,6

18,1

23,8

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts ''proposition nr b år 1967

Utbildningstidens fördelning på ämnesutbildning, pedagogik, metodik och

praktik framgår av följande grafiska framställning, där LUS’ förslag (D) kan

jämföras med nuvarande utbildningsvägar vid folkskoleseminarium (A) och

lärarhögskola (B—C).

Utbildningstidens fördelning mellan olika utbildningsavsnitt vid seminarium,

lärarhögskola och enligt de sakkunnigas förslag (figur 9 s. 291)

A Folkskoleseminarium

4 terminer

B Lärarhögskola

5 terminer med

praktikterminen

fristående

Praktiktermin

C Lärarhögskola

5 terminer med

praktikterminen

inräknad

D De sakkunnigas

förslag

5 terminer

8,4

53,7

Läroämnen och viss ämnesmetodik I

| Ämnesstudier

övningsämnen och metodik

Siffrorna anger procent

Den praktiska utbildningen fördelas på sex praktikveckor och en termins

praktiktjänstgöring uppdelad på två lika långa perioder förlagda till tredje

terminens första och femte terminens senare del.

Under praktiktjänstgöringen svarar två lärarkandidater och en handledare

tillsammans för undervisningen i två klasser. Lärarkandidaternas undervisning

ökar under terminens gång. Praktiktjänstgöringen skall anknytas starkare till

lärarhögskola, så att ett permanent system med praktikplatser skapas.

Utbildningen skall leda till kompetens för mellanstadiet i 10 ämnen, nämligen

svenska, engelska, matematik, religionskunskap, samhällskunskap, historia, geografi,

naturkunskap, teckning samt alternativt musik eller gymnastik.

jlllll Pedagogik

[jji-ift] Metodik

□ Praktik

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

3.2.2 Yttranden

3.2.2.1 .Lågstadiet

Remissinstanserna synes i stor utsträckning vilja förorda genomgånget

gymnasium såsom grund för all lärarutbildning. Beträffande

fordringarna för tillträde till klasslärarutbildning framhåller dock skolöverstyrelsen

att krav på genomgånget gymnasium inte utgör någon garanti för att

man därmed också får de lämpligaste sökandena. Det väsentligaste är att man

till varje utbildning — och detta gäller alldeles särskilt utbildningen till lärare

— får den lämpligaste oavsett på vilken väg denne förvärvat för den avsedda

utbildningen erforderliga förkunskaper. Även en väl kvalificerad sökande till

läraryrket med fackskola som grund bör ha rätt att med åberopande av samtliga

sina meriter — utbildning, praktik, kurser osv. — få dessa prövade utan

det formella hinder som ej genomgånget gymnasium skulle utgöra. Starka skäl

talar för att man bör undersöka om inte också kunskaper motsvarande genomgången

fackskola kan utgöra en betryggande grund för klasslärarutbildningen.

Med utvidgning av LUS’ förslag föreslår överstyrelsen att behörig till inträde

på klasslärarlinje skall vara den som har kunskaper m. m. motsvarande genomgånget

gymnasium och därjämte den som har kunskaper m. m. motsvarande

slutbetyg från fackskolans sociala eller ekonomiska linjer.

Beträffande värdet av slutbetyg från nyssnämnda linjer anför skolöverstyrelsen.

Av jämförelsen mellan timplanerna på gymnasiet och fackskolans sociala

linje framgår, att den i vissa fall ger ett bättre utgångsläge än gymnasiet. Detta

gäller t. ex. ämnena psykologi, slöjd och dramatik. På gymnasiet varierar timtalen

i olika ämnen avsevärt. På vissa linjer understiger timtalet i en del ämnen

motsvarande timtal på den sociala linjens olika grenar. Man kan med hänsyn

enbart till timtalen hävda, att den sociala linjen ger en med gymnasiet jämförbar

standard i de för klasslärarutbildningen relevanta ämnena. I fråga om språkkunskaper

blir grunden sämre i fackskolan än på gymnasiet, eftersom ettdera

av B- eller C-språken saknas i fackskolan. Detta har dock ingen avgörande betydelse

för klasslärarutbildningen. Kursplanerna för gymnasium och fackskola

i de olika ämnena företer inga väsentliga skillnader.

I ämnet matematik kan det underlag som fackskolan ger förefalla svagt, men

detsamma kan med lika rätt sägas om ämnet på gymnasiets humanistiska linje

och den ekonomiska linjens ekonomisk-språkliga gren.

Beträffande fackskolans ekonomiska linje kan i stort sett samma omdöme

fällas som om den sociala. Vad som redan anförts beträffande ämnena psykologi,

språk och matematik gäller också den ekonomiska linjen. Därtill kommer

att estetiska ämnen kan förekomma som fritt tillval på denna linje och att åtskilligt

av den undervisning som ges i de mer yrkesförberedande ämnena, t. ex.

i företagsekonomi, kontorsteknik och maskinskrivning, har sådan karaktär, att

den kan anses tillföra en blivande lärare kunskaper och färdigheter av betydelse

och värde för lärarutbildning och lärarverksamhet.

Tre av överstyrelsens ledamöter anmäler avvikande mening. De anser bl. a. att

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts ''proposition nr i år 1967

en jämförelse mellan gymnasiets och fackskolans läroplaner visar att det finns

fullt fog för en tvåårig påbyggnad för att fackskoleeleverna skall nå upp till

gymnasiekompetens.

Ett femtontal av skolöverstyrelsens remissinstanser förordar att endast fullt

genomgånget gymnasium skall berättiga till inträde på klasslärarlinjen. Som

skäl anföres bl. a. att den sociala fackskolan ger en alltför smal rekryteringsbas

och att lågstadielärarna bör beredas möjlighet till vidareutbildning i samma

utsträckning som andra lärare och utan tidsödande och kostnadskrävande

kompletteringar av gymnasiekurser. Några av dessa instanser tillstyrker gymnasium

eller fackskola som inträdesgrund, medan några andra förordar gymnasium

eller motsvarande kunskaper.

Bland överstyrelsens remissinstanser förordar några folkskoleseminarier och

en länsskolnämnd att nuvarande treåriga utbildning för lågstadielärare behålls

tills vidare. Sålunda framhåller rektor och kollegium vid Rostads folkskoleseminarium

i Kalmar att rekryteringsunderlaget för den treåriga småskollärarlinjen

i storlek överträffar samtliga övriga linjers med bred marginal och har

medgivit ett mycket gott urval av lärarkandidater. Sökande med studentexamen

till treårig linje har gynnats av att studentbetyget uppräknats med koefficienten

1,5, en bestämmelse som hävdes först 1965. Vad LUS anfört om den treåriga

linjens betydelse för upptagning av en värdefull begåvningsreserv har fortfarande

sin fulla giltighet. Kollegiet vid folkskole seminariet i Landskrona påpekar

att den av LUS framhållna ökningen av antalet studenter i småskollärarutbildningen

är resultatet av en av statsmakterna styrd utveckling i vilken de

treåriga linjernas antal successivt minskats till förmån för de tvååriga.

ZJniversitetskanslersämbetet konstaterar att något ställningstagande från

statsmakternas sida inte föreligger i fråga om förkunskapskrav för lärarutbildning.

Med påpekande att de lokala universitetsinstanserna har understött LUS’

förslag, förordar ämbetet att som behörighetskrav för tillträde till lågstadie- och

mellanstadielärarutbildning skall gälla fullständig lärokurs antingen på gymnasium

eller på fackskolans sociala eller ekonomiska linje.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala förordar att även läraraspiranter

utan fullständig gymnasieutbildning tills vidare bör kunna antas till

utbildning för lågstadiet förslagsvis i den formen att två särskilda läroanstalter

bibehålls för sådana läraraspiranter.

Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter om inte genomgången fackskola skulle

utgöra tillräcklig grund i varje fall för lågstadie- och mellanstadielärarutbildning

men anser att frågan om inträdeskraven i sin helhet bör tas upp i samband

med att frågan om gymnasiets och fackskolans kompetens närmare utreds.

Lärarnas riksförbund framhåller att en tvåårig utbildning bör bygga på genomgånget

gymnasium och att förhållandena avsevärt kompliceras om möjligheter

bereds elever från social eller annan fackskolelinje att vinna tillträde till

lågstadielärarutbildning.

TCO hävdar att lågstadielärarutbildningen skall bygga på fullt genomgånget

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

gymnasium och är helt enig med LUS om att lärarkandidater med bristande

baskunskaper och lägre genomsnittsålder än lärarkandidater på nuvarande studentlinjer

har beskurna möjligheter att genom ett självständigt studiesätt tillägna

sig kunskaper, färdigheter och åsikter.

SR har i sitt yttrande skisserat en konstruktion av ett propedeutiskt år för

aspiranter till lågstadielärarutbildning med social fackskola som grund.

LO finner förslaget om genomgånget gymnasium som grund för all lärarutbildning

alltför begränsat. Med hänsyn till det anförda behovet av lärare och

de relativt begränsade tillgångarna på lärarkandidater bör fackskolan kvalificera

som kompetens för lärarutbildning. Vidare framhåller LO att många elever

som genomgått folkhögskola med hänsyn till erfarenheter, mognad och god allmänorientering

inte minst i samhällsfrågor väl kan mäta sig med gymnasieelever.

Möjligheter bör därför skapas för att folkhögskoleelever blir kompetenta

för lärarutbildning. LO understryker även nödvändigheten av att vid antagandet

av lärarkandidater man i väsentligt högre grad borde ta hänsyn till praktiska

meriter och goda läraranlag och i mindre grad än enligt LUS’ förslag fästa

avseende vid formella kompetenser.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund framför liknande synpunkter.

Den av LUS föreslagna skärpningen av inträdeskraven beträffande övningsämnena

synes remissinstanserna i stort sett acceptera. Av skolöverstyrelsens

remissinstanser anför dock ett par länsskolnämnder att kraven är något högt

ställda i fråga om musik och gymnastik. Arbetsmarknadsstyrelsen hyser farhågor

för att dessa skärpta krav kan utestänga grupper av sökande som i övrigt

är lämpade för lärarbanan och föreslår en generell dispens från dessa krav för

sökande som i övrigt är så väl meriterade att de i annat fall skulle ha antagits.

Styrelsen för musikaliska akademien och musikhögskolans lärarråd understryker

vikten av att höga krav ställs på en blivande lågstadielärares musikalitet.

Beträffande utbildningstidens längd för låg- och mellanstadielärare

uttalar ett tjugotal remissinstanser, däribland skolöverstyrelsen och universitetskansler

sämbetet, sin anslutning till LUS’ förslag. Ett tiotal remissinstanser

föreslår att studietiden för låg- och mellanstadielärare förlängs till 2 %

resp. 3 år. Skolöverstyrelsen framhåller att om engelska införs som obligatoriskt

ämne på lågstadiet detta språk också måste ingå som ämne i lärarutbildningen

för lågstadiet. Utbildningstiden måste då förlängas men studierna i

engelska skulle knappast behöva en hel termin utan även andra moment skulle

då kunna tas upp i utbildningen, i första hand en angelägen fördjupning beträffande

diagnostisering av läs-, skriv- och räknesvårigheter samt utökad auskultation

i förskolor. Man bör därför räkna med att lågstadielärarutbildningen

inom en framtid bör omfatta 2 % år. Av skolöverstyrelsens remissinstanser tillstyrker

ett tiotal en tvåårig utbildning för lågstadielärare, medan ett trettiotal

föreslår en utbildning på 2V2 år. Som motiv för 21/2-årsalternativet anförs bl. a.

vikten av utbildning i engelska även för lågstadiets lärare.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

55

Rektor vid lärarhögskolan i Malmö finner det anmärkningsvärt att LUS inte

tagit hänsyn till erfarenheterna från den 2 %-åriga småskollärarutbildningen vid

lärarhögskolan i Malmö. Bland de många skäl som talar för 2 %-årsalternativet

understryker rektor särskilt att LUS’ förslag innebär en betydande nedskärning

av pedagogikundervisningen som inte är sakligt motiverad, att ringa utrymme

kommer att finnas för den behandling av skolmognadsproblemen och

de speciella inlärnings- och anpassningssvårigheterna som är nödvändig för lågstadielärarna

samt att anhopningen av schemabunden undervisning enligt det

kortare alternativet motverkar strävan att göra utbildningen högskolemässig.

Några av de av överstyrelsens remissinstanser som förordat 2 ^-årsalternativet

anser att klasslärarutbildningen bör vara gemensam för låg- och mellanstadielärarna.

Rektor vid jolkskoleseminariet i Linköping hävdar sålunda att

klasslärarna i grundskolans sex första årskurser bör få en gemensam grundutbildning

och dessutom en specialutbildning för det stadium de i första hand vill

inrikta sig på. Deras utbildning måste då omfatta samma antal terminer.

Skolledarförbundet föreslår en längre utbildning än den föreslagna med hänsyn

till praktiktjänstgöringens organisation. TCO hävdar att en utbildningstid

på 2 r/z år ger större garantier för att lågstadiets lärare erhåller en utbildning

som motsvarar de krav grundskolan ställer på nämnda lärarkategori. Blivande

lärares riksförbund ansluter sig till den reservation som framlagts för ett

längre utbildningsalternativ. Kristendomslärarnas förening ansluter sig också

till reservationen och understryker reservantens uppfattning att undervisning

i skolämnet kristendomskunskap ofta bereder lågstadieläraren bekymmer. En

undervisning enligt läroplanens intentioner förutsätter fördjupade och utvidgade

kunskaper i ämnet.

Beträffande ämnesstudierna förutsätter skolöverstyrelsen att engelska

kommer att ingå i utbildningen så snart beslut fattas om engelska som

obligatoriskt ämne på lågstadiet. SR hävdar att lärarkandidaterna på lågstadielärarlinjen

liksom hittills bör beredas möjlighet att förvärva behörighet för undervisning

i engelska på grundskolans mellanstadium. Blivande lärares riksförbund

reagerar också kraftigt mot att den blivande lågstadieläraren fråntas möjligheten

att erhålla sådan behörighet. Förbundet erinrar om den försöksverksamhet

som pågår med undervisning i engelska på lågstadiet och anser att det

skulle vara synnerligen olyckligt om några årskullar av lärarkandidaterna inte

skulle erhålla denna möjlighet till behörighet då mycket talar för att undervisning

i engelska inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att införas på

lågstadiet.

I stort sett alla instanser som yttrat sig om ämnet svenska har funnit en

förstärkning av utbildningen i detta ämne väl motiverad. TCO anser det sålunda

helt riktigt att ämnet svenska får en förstärkt ställning men ifrågasätter om

den föreslagna tidsramen är tillräcklig. Utbildningen i dramatik borde också

ha getts större utrymme med möjlighet till fördjupning. Enligt Modersmålslä
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts pr o-position nr 4 år 1967

ramas förening är omfattningen av den föreslagna utbildningen i röst- och talvård

otillräcklig.

Beträffande'' ämnet hembygdskunskap anser skolöverstyrelsen att

detta ämne och ämnet kristendomskunskap bör behandlas med likartad metodik

och att stoffet bör samordnas. En del av skolöverstyrelsens remissinstanser opponerar

sig mot att ämnena hemkunskap och trädgårdsskötsel tas bort ur lågstadielärarutbildningen.

De bör ingå som moment i utbildningen för ämnet

hembygdskunskap. TCO ställer sig positiv till förslaget beträffande hembygdskunskapen

men förmodar att genomförandet av förbättringarna kräver en vidgad

tidsram. Samma uppfattning har SR som även förordar att undervisningen

i trädgårdsskötsel och hemkunskap bibehålls och bestrids av kompetenta lärarkrafter.

I fråga om övningsämnena har en del erinringar framställts av några

av skolöverstyrelsens remissinstanser. Sålunda förordar lärarhögskolan i Malmö,

här företrädd av lektorskonferensen för klasslärarutbildningen, bl. a. att en förstärkning

sker av samtliga övningsämnen på lågstadiet och att den obligatoriska

tillvalskursens timtal fördelas på samtliga tre ämnen. Den i ämnet bildoch

formarbete ingående utbildningen i trä- och textilslöjd bör ges större utrymme

och givetvis meddelas av facklärare. Även lärarhögskolan i Uppsala understryker

vikten av att ämnet bild- och formarbete erhåller tillräcklig utbildningstid.

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Stockholm anser att lärartjänst i

trädgårdsskötsel bör bibehållas och att undervisningen i ämnet skall komma undervisningen

i biologi, teckning och hembygdskunskap till godo och integreras

med dessa ämnen. Förslaget avser särskilt lågstadielärarutbildningen. Rektor

vid folkskoleseminariet i Strängnäs finner en uppdelning i obligatoriska kurser

och fördjupningskurser beträffande ämnena bild- och formarbete, musik och

gymnastik omöjlig och avstyrker LUS’ förslag i detta hänseende. Kollegiet vid

folkskoleseminariet i Uppsala beklagar att ämnet slöjd utgår som självständigt

ämne och betonar vikten av att ämnet bild- och formarbete får tillräcklig

utbildningstid.

TCO framhåller att det nya och kombinerade ämnet bild- och formarbete

bör få minst samma timtal som föreslås för vart och ett av övriga övningsämnen.

Med hänsyn till bildens stora betydelse som kommunikationsmedel

för barnet och dess uppgift som integrerande moment i alla ämnen anser TCO

att också tillvalskursen bör göras obligatorisk. Hela studiekursen i ämnet skulle

då omfatta 200 timmar. SR anser att LUS’ förslag om en kurs på 120 timmar

i bild- och formarbete för de 2/3 av lärarkandidaterna som inte har tilläggskurs

på 60 timmar innebär en försvagning av utbildningen i de moment som ingår

i ämnet. Förbundet föreslår att utbildningen i ämnet tilldelas ett större antal

timmar än de föreslagna. Teckningslärarnas och Tl-elevernas förening föreslår

bl. a. att samma timtal beräknas för bild- och formarbetets obligatoriska kurs

som för musik och gymnastik samt att ämnet benämnes bild- och formkunskap.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

I fråga om metodikundervisningen anser skolöverstyrelsen att

ämnena kristendomskunskap och hembygdskunskap bör behandlas med likartad

metodik och att en gemensam studieplan för orienteringsämnenas metodik bör

utarbetas.

TCO delar helt LUS’uppfattning att pedagogiken bör inta en central

plats i lärarutbildningen och beklagar att den för lågstadielärarutbildningen tillmätta

tiden fått stå hindrande i vägen för en ändamålsenlig uppläggning av

utbildningen i detta ämne. Trots att den tid LUS reserverat för metodik inte

nämnvärt överstiger den tidsram nuvarande lärarutbildningsanstalter förfogar

över kan man dock tala om en förstärkning beroende på att den föreslagna integreringen

mellan metodik och pedagogik, ämnesstudier och praktik ger metodiken

bättre ställning.

Beträffande den praktiska utbildningen menar några av skolöverstyrelsens

remissinstanser att för liten tid är anslagen till auskultationer och att

den på 2 halvterminer delade praktikterminen medför för hård belastning på

övningsklasserna. Sålunda avstyrker lärarhögskolan i Göteborg bestämt förslaget

om halv praktiktermin av modellen en lärare -f- två klasser -j- två lärarkandidater.

Halv praktiktermin kan för lågstadiets del endast tänkas under

förutsättning att det blir en lärare -f- en klass -f- en lärarkandidat. Rektor vid

folkskoleseminariet i Skara anser att den på två halvterminer delade praktikterminen

innebär en alltför hård belastning på de praktikklasser som termin efter

termin skall ta emot lärarkandidater med växling fyra gånger under ett läsår.

Kollegiet vid j olkskole seminariet i Strängnäs avvisar bestämt att praktikterminen

koncentreras till ett fåtal avdelningar, så att dessa belastas med lärarkandidatnärvaro

till 100 % och med elevlektioner till ca 80 %.

Skolledarförbundet reserverar sig kraftigt mot den föreslagna organisationen

av praktiktjänstgöringen. Uppdelningen på halva terminer har kanhända fördelar

ur metodisk synpunkt men måste tillbakavisas med hänsyn till elev- och

målsmannasynpunkter. Eleverna har behov av en i så stor utsträckning som

möjligt kontinuerlig lärartjänstgöring. Det föreslagna systemet får också allvarliga

konsekvenser för skolornas administration. För den enskilda lärarkandidaten

bör det vara av stort värde att under en längre period få leva sig in i skolans

och klassens arbetsförhållanden. TCO finner det anmärkningsvärt att vissa delar

av praktiken fått en ytterst begränsad utformning, t. ex. specialauskultationerna

som trängts ihop på ett totalutrymme av sex dagar. Utan att ta ställning till

de två av LUS framlagda alternativen till praktiktjänstgöring föreslår TCO att

försöksverksamhet med båda alternativen kommer till stånd för att man skall få

erfarenhet av hur den praktiska utbildningen lämpligen bör utformas. Vad gäller

praktikutbildningens längd och placering i utbildningsgången förordar Blivande

lärares riksförbund fortsatt försöksverksamhet där flera modeller prövas. Det är

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. år 1967

emellertid enligt förbundets mening angeläget att praktiktjänstgöringen förläggs

till sådan tidpunkt att lärarkandidaterna efter dess slut får återvända till Iärarutbildningsanstalten

för en avslutande gemensam del. Målsmännens riksförbund

avstyrker att praktikutbildningen ges den form som LUS föreslagit och anför

som motivering att olägenheterna för eleverna i övningsklasserna blir för stora

och att elevvårdande synpunkter måste vara avgörande i detta sammanhang.

3.2.2.2 Mellanstadiet

Beträffande kravet på förkunskaper tillstyrker flertalet remissinstanser

genomgånget gymnasium såsom grund för utbildningen. För de erinringar

mot LUS’ förslag som framställts av skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet

och andra remissinstanser har redogjorts tidigare (3.2.2.1).

Vad gäller utbildningstidens längd tillstyrks LUS’ förslag av

skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet samt ytterligare ett tjugotal

instanser. Ett tiotal remissinstanser förordar att studietiden förlängs till tre år.

Av skolöverstyrelsens remissinstanser tillstyrker ett tiotal uttryckligen den föreslagna

utbildningstiden medan nära ett tjugotal föreslår tre år. Som motivering

för en treårig utbildning anförs särskilt önskemål om bättre möjligheter till

ämnesfördjupning. Länsskolnämndema i Kristianstads och Skaraborgs län föreslår

sålunda fördjupning i två orienteringsämnen. Länsskolnämnden i Jönköpings

län understryker behovet av studiero och därmed sammanhängande möjligheter

till engagemang inom samhällslivet, ett oeftergivligt krav med hänsyn

till den nya skolans målsättning. Lärarhögskolan i Malmö, här företrädd av

lektorskonferensen för klasslärarutbildningen, framhåller att den längre utbildningstiden

även skulle möjliggöra att inom utbildningstidens ram förlägga de

kompletteringar som enligt LUS’ förslag förutsätts fullgjorda före intagningen.

Tidsödande kompletteringar kan vara en minst lika rekryteringshämmande

faktor som en förlängd utbildningstid. Rektor och kollegium vid folkskoleseminariet

i Falun betonar att en treårig utbildning skulle möjliggöra antingen fördjupade

studier genom obligatoriskt tillval i ytterligare något ämne eller utökat

timtal för alla orienteringsämnena samt en önskvärd förstärkning av

praktikutbildning.

TCO förordar en treårig utbildning och framhåller att den tid som erhålls

genom ytterligare en utbildningstermin huvudsakligen bör utnyttjas för fördjupade

ämnesstudier inom gruppen orienteringsämnen. Vidare är en förstärkt

ämnesutbildning i matematik erforderlig. SR anser 2% års utbildning tillräcklig

endast under förutsättning att utbildningen ges en skarpt avgränsad inriktning

på stadiet. Blivande lärares riksförbund föreslår treårig utbildning bl. a. av det

skälet att den kortare studietiden förhindrar möjligheterna för lärarkandidaterna

att själva få uppleva de studiemetoder som de sedan såsom arbetsledare skall

använda i klassen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

LUS’ synpunkter på ämnesfördjupning och ämnesstudier bedöms

i stort sett positivt i remissyttrandena, men på en del punkter riktas

erinringar mot de framlagda förslagen. Ett par av skolöverstyrelsens remissinstanser

anser att ämnesbredden kunnat minskas ytterligare och finner kravet

på allsidighet hos lärarkandidaten fortfarande vara alltför högt. En annan av

dessa instanser påpekar däremot faran i alltför stor specialisering. Det ifrågasätts

om inte en lärarkandidat kommer att välja fördjupning i det ämne vari

han redan har de bästa kunskaperna och för vilka han har det största intresset.

SR varnar för de bristfälliga kunskaper lärarkandidaten kan få i de ämnen där

endast grundkurs utan redovisningskrav inhämtas. Förbundet förordar att även

en annan typ av fördjupning än den LUS föreslagit prövas genom försök. Som

exempel anförs att lärarkandidaterna kunde fördjupa sig i intresseområden inom

flera eller färre ämnen, där t. ex. ett tema, ett längdsnitt, en geografisk eller

en biologisk miljö skulle kunna studeras.

Remissinstanserna har så gott som genomgående framfört krav på valmöjlighet

med fördjupade studier även i dubbelämnet f y s i k - k e m i, ett förslag

som reservationsvis framlagts av ledamoten Börje Svensson. Skolöverstyrelsen

framhåller att det gäller att inte bara fånga upp elevernas ofta starkt

markerade intresse för fysikaliskt-kemiska problem utan också att tillgodose

de matematiskt-naturvetenskapligt intresserade och begåvade lärarkandidaternas

intressen. Denna synpunkt är värd beaktande även med hänsyn till rekryteringen

till mellanstadielärarutbildningen. Universitetskanslersämbetet stöder

även alternativet fysik-kemi liksom också SR. Med hänsyn till att fysik-kemi

endast som orienteringsundervisning ingår i ämnet naturkunskap finner däremot

Lärarnas riksförbund den av LUS föreslagna utbildningen tillfyllest. TCO finner

att behov av fördjupningskurs i fysik-kemi föreligger men anser en sådan icke

möjlig att realisera inom en utbildningstid på 2 V2 år.

Några av skolöverstyrelsens remissinstanser framför önskemål om ämnesfördjupning

i religionskunskap. Som motivering anför en av dessa instanser

att de krav på objektivitet som med sådan styrka numera ställs på undervisaren

i olika ämnen, bl. a. kristendomskunskap, förutsätter en avsevärd kringsyn

och ämnesfördjupning. Ju mindre man känner till religionsvetenskapens

resultat ju mer subjektiv och tillfällig blir undervisarens attityd. TCO framhåller

att en treårig utbildning skulle möjliggöra val av fördjupningskurs även

i ämnet religionskunskap. Även Kristendom slärarnas förening anser att tillfälle

bör ges till fördjupning i detta ämne framförallt med hänsyn till de svårigheter

undervisningen i kristendomskunskap brukar bereda lärarna.

Den föreslagna ämnesfördjupningen i svenska accepteras genomgående av

remissinstanserna. I detta sammanhang framhåller Modersmålslärarnas förening

liksom i fråga om lågstadielärarutbildningen att den föreslagna utbildningen i

röst- och talvård måste betraktas som absolut otillräcklig.

Remissinstanserna synes så gott som genomgående acceptera LUS’ förslag

i fråga om ämnet engelska. En av skolöverstyrelsens remissinstanser önskar

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

dock att möjlighet skall finnas att erhålla examen utan betyg i engelska då

det kan finnas för övrigt lämpliga lärarkandidater som saknar förmåga att undervisa

just i engelska. Ett par andra av dessa remissinstanser föreslår att utbildningen

skall ge behörighet i ett av ämnena engelska, gymnastik eller musik. SR

ifrågasätter om inte det höga timtal som tilldelats engelskan avsevärt inskränker

den tillgängliga utbildningstiden för andra ämnen och därigenom menligt

påverkar lärarkandidaternas möjligheter att i andra ämnen uppnå den standard

som är nödvändig.

Beträffande undervisningen i övningsämnen tillstyrks i stort sett

LUS’ förslag. Några av skolöverstyrelsens remissinstanser framhåller emellertid

att B-skolornas behov av lärare som har kompetens att undervisa i både musik

och gymnastik inte har beaktats tillräckligt. Länsskolnämnden i Jönköpings

län samt rektor och kollegium vid folkskoleseminariet i Falun anför som möjlig

lösning att tillvalskurs i båda ämnena anordnas vid någon lärarhögskola. Lärarhögskolan

i Göteborg föreslår att lärarhögskolorna genom att anordna frivilliga

tillvalskurser i musik och gymnastik skall kunna tillgodose dem som har utpräglade

anlag för båda ämnena. Länsskolnämnden i Kalmar län anser det tillräckligt

om en tredjedel av lärarna får behörighet i musik och en tredjedel i

gymnastik medan återstoden kunde få fördjupningskurs i ytterligare ett ämne.

Länsskolnämnden i Jönköpings län ser med saknad att slöjd försvinner från

mellanstadielärarutbildningen och finner det önskvärt att timtalet i undervisningen

i bild- och formarbete ökas till åtminstone den nivå som föreslagits för

lågstadielärarutbildningen. I fråga om ämnet bild- och formarbete tillstyrks

ledamoten Svenssons reservation uttryckligen av lärarhögskolan i Göteborg och

kollegiet vid folkskoleseminariet i Linköping, medan ett par andra av överstyrelsens

remissinstanser anser att ämnets ställning bör avsevärt stärkas.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet beklagar dock att en lärare

inte får möjlighet att utbilda sig i både musik och gymnastik vilka ämnen är

så passande för en integrering. Vidare anser direktionen att det föreslagna timantalet

är helt otillräckligt. Även Styrelsen för musikaliska akademien hävdar

att lärarkandidaterna borde ges större frihet att välja en kombination av fördjupning

i både musik och gymnastik varför styrelsen endast med tvekan kan

acceptera LUS’ förslag. Styrelsen efterlyser också åtgärder för att stimulera

rekryteringen av lärarkandidater som väljer musikutbildning. Enligt TCO bör

teckning, gymnastik och musik tidsmässigt likställas i mellanstadielärarutbildningen

och den avvägning som gjorts mellan de olika övningsämnena finner

TCO helt otillfredsställande. Även SR anser att utbildningen i bild- och formarbete

bör förstärkas och föreslår en ökning av timtalet med minst 20. Teckning

slärarnas och TI-elevernas förening föreslår att ämnet bild- och formarbete

görs till föremål för omfattande analys och revision med avseende på komponenterna

slöjd-teckning, att dessa integrerade moment bereds tillräcklig timtid, att

ämnet bild- och formarbete i slutgiltigt förslag föreslås såsom ämnesfördjupande

med tillval samt att ämnet benämnes bild- och formkunskap.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

LUS’ förslag beträffande utbildningen i pedagogik och metodik lämnas

i stort sett utan erinran av remissinstanserna. Skolöverstyrelsen understryker

angelägenheten av att ämnet kristendomskunskap i alla sammanhang behandlas

som ett av orienteringsämnena och att en gemensam studieplan i metodik

för samtliga orienteringsämnen utarbetas. Även Lärarnas riksförbund anser

en förstärkt ämnesmetodik erforderlig för religionskunskapen. TCO finner

uppläggningen av metodikundervisningen ändamålsenlig men påpekar att det i

vissa fall är både omöjligt och olämpligt att dra några skarpa gränser mellan

ämnesstudier och ämnesmetodik. TCO förordar vidare att ämnesmetodiken i

ämnet religionskunskap inordnas i det gemensamma timtalet för orienteringsämnena

och den samlade undervisningens metodik. Kristendomslärarnas förening

är av samma åsikt och understryker att en gemensam metodikundervisning

i kristendomskunskap och i samhällsorienterande ämnen gynnar en önskvärd

samordning av undervisningen.

Beträffande den praktiska utbildningen finner skolöverstyrelsen

att LUS’ förslag innebär ett rationellt och riktigt utnyttjande av den tillmätta

tiden. Skolledarförbundet däremot reserverar sig kraftigt mot organisationen av

praktiktjänstgöringen. Förbundet inser att den föreslagna uppdelningen på halva

terminer kan ha fördelar ut metodisk synpunkt men kan inte acceptera förslaget

med hänsyn till elev- och målsmannasynpunkter. TCO tillstyrker den allmänna

uppläggningen av praktikutbildningen men betonar att förutsättningen

för effektiviseringen av praktikutbildningen inom den tidsram som står till

förfogande bl. a. är att handledningen blir kontinuerlig, att den synkroniseras

med utbildningen i pedagogik och metodik, att antalet lärarkandidater per övningsklass

under praktikperioderna andra och fjärde terminen inte överskrider

två samt att praktikskolor av olika slag ges en ändamålsenlig utrustning. Med

hänsyn till att organisationen är oprövad förordar TCO försöksverksamhet även

med andra konstruktioner. Målsmännens riksförbund befarar att olägenheterna

för eleverna i praktikskolor kan bli rätt väsentliga. Förbundet avstyrker att

praktikutbildningen ges den form LUS föreslagit. Blivande lärares riksförbund

förordar fortsatt försöksverksamhet där flera modellösningar kan utprovas beträffande

praktikutbildningens längd och placering i utbildningsgången.

3.3 Utbildningen av ämneslärare

3.3.1 Lärarutbildningssakkunniga

3.3.1.1 Högstadiet

Beträffande den direkta högstadielärarutbildningen (s. 309) framhåller LUS

att lärarproblemen i dagens skola i hög grad gäller grundskolans högstadium.

Där råder den största lärarbristen, och lärarutbildningen för stadiet är inte anpassad

till den nya skolsituationen. För att lärartillgång och lärarbehov skall

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

kunna överblickas och lärarutbildningsorganisationen anpassas härtill måste utbildningen

bli en lärarutbildning och den får inte som hittills utgöra en obestämbar

och oåtkomlig andel av utbildningen vid de fria fakulteterna.

För tillträde till högstadielärarutbildningen, som i regel skall omfatta tre ämnen,

föreslår LUS behörighet att inskrivas vid universitet, lägst betyget 2 i slutbetyg

från gymnasiet i de ämnen som skall studeras samt krav på förkunskaper

enligt studieplanerna för resp. ämnen.

Utbildningstiden för högstadielärarna föreslås bli sammanlagt fyra år. Ämnesutbildningen

skall omfatta tre år, varav omkring ett år för vart och ett av de

tre ämnena i kombinationen. Värdet av en till tiden fixerad utbildning har LUS

bedömt så stort att de gett samma tid, i princip ett år, åt alla ämnen med

endast sådana justeringsmöjligheter att det ena ämnets läsår kan bli något längre

och det andra i gengäld något kortare. LUS har fäst största avseende vid att

tidsramen normalt skall hållas. Fast studiegång, införande av kvalitetsbetyg

efter avslutade kurser samt effektiva åtgärder mot överskridande av studietiden

anges som medel härför. Det fjärde året blir yrkesutbildande med första terminen

förlagd till lärarhögskola och den andra till praktikplats i det kommunala

skolväsendet.

Ämneslärarutbildningen föreslås bli trappstegsformigt uppbyggd, vilket innebär

att den blivande ämnesläraren skall kunna påbörja sin utbildning utan att

ha tagit ställning till om han vill bli högstadie- eller gymnasielärare. Först efter

två års studier i två ämnen träffas normalt valet mellan att bredda utbildningen

med ett tredje ämne och bli högstadielärare eller att gå vidare mot

större fördjupning i de två ämnen som dittills studerats och bli gymnasielärare.

Om ett urval bland de studerande måste göras vid fördelning på utbildningsvägar

och ämnen föreslås detta ske på grundval av de betyg de studerande förvärvat

i de två redan studerade ämnena (s. 520).

LUS’ plan för högstadielärarutbildningen framgår av följande sammanställning.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

Plan för högstadielärarutbildningen. Antal timmar (tablå 33 s. 316)

Termin 1 2 3 4 5 6 7

A. Ämnesstudier

B. Pedagogik m. in.

Introduktionskurs

Inledande orientering

Skolans mål m. m. ..

Studieteknik ........

Pedagogisk psykologi .

Huvudkurs

Pedagogiska tankemotiv

...............

Allmän psykologi ....

Allmän undervisningsmetod

............

Skoladministration

Utvecklingspsykologi .

Mentalhygien ......

Skolhygien ..........

Pedagogisk psykologi .

Pedagogisk statistik2 .

Yrkespsykologi ......

Problem i modem skol
forskning

.........

Seminarier angående

stadiesamverkan ...

Seminarier i anslutning

till auskultationer

............

C. Metodik

Förberedande ämnes
metodik

..........

Ämnesmetodik 30 timmar

per ämne ____

Teknisk metodik ....

D. Praktik

Auskultationer ........

Undervisningsövningar .

Praktiktjänstgöring ____

E. Muntlig framställning

och språkvård, röstoch

tal vård m. m.4 .. 4

Ämne 2 Ämne 3

6

8

6

4

12

10

4

16

8

4

4

10

6 6 8

4 8 4 8

90

no

5—10 5—10 30

friv. friv. 45—60

12—15

Amne 1

5—10

friv.

8 S:a

3 år1

26

118

136

ca 360

ca

480

1 Från dessa 3 år avgår den tid inom terminerna 1—6, som enligt ovanstående uppställning går

till pedagogik, metodik och praktik, totalt ca 5 veckor.

2 Till detta kommer en frivillig statistikkurs på 14 timmar.

3 För den enskilde lärarkandidaten kan talet 10 överskridas eller underskridas allt efter vilken

färdighet lärarkandidaten har.

4 För momentet muntlig framställning gäller i tillämpliga delar studieplanerna för motsvarande

moment i ämnet svenska på klasslärarlinjer.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Utbildningen inleds med en pedagogisk introduktionskurs på två veckor, som

utgör en del av pedagogikstudierna och avslutas med tentamen. Huvuddelen av

utbildningen i pedagogik och metodik kommer under den sjunde terminen, som

också omfattar undervisningsövningar. Under ämnesstudierna får lärarkandidaterna

emellertid en kontinuerlig kontakt med skola och undervisning i form av

s. k. pedagogiska strimmor, dvs. begränsade inslag av pedagogik, metodik och

praktik, vilka betraktas som förberedande ämnesmetodik.

Efter introduktionskursen läses under det första studieåret det första ämnet.

Detta inleds med en studieorienterande och studieteknisk introduktion på omkring

fyra timmar avseende det specifika ämnet, främst ämnets plats i skolan,

dess relationer till andra ämnen, dess karaktär som skolämne och lärarutbildningsämne.

Under den andra terminen ges åtta timmars förberedande ämnesmetodik,

varjämte 5—10 timmar anslås åt auskultationer. Auskultanten kan

därunder få överta viss del av undervisningen. Auskultationerna bör förberedas

genom seminarier, där uppgjorda iakttagelseformulär diskuteras eller uppgiften

på annat sätt avgränsas.

Studierna i det andra och tredje ämnet sker på samma sätt som i det första.

För ämnesstudierna har LUS utarbetat förslag till studieplaner (SOU 1965:25).

Dessa följer skolämnenas benämningar och inte examensämnenas. Studierna får

sin karaktär i hög grad av att varje ämne så långt möjligt gjorts till ett homogent

ämne och att detta ämne inordnats i en samlad studiegång tillsammans med

pedagogik, metodik och praktik. I fråga om denna samordning har LUS strävat

efter en integrationsmodell som tillgodoser en mot läraryrket klart inriktad studiegång,

samtidigt som kontakterna med utbildning och forskning i övrigt vid

universiteten upprätthålls.

Den sjunde terminen omfattar utbildning i pedagogik, metodik och praktik.

Med hänsyn till belastningen av praktikklasserna kan praktiken ej för samtliga

lärarkandidater koncentreras till terminens senare hälft. LUS föreslår därför att

praktiken sprids över terminen genom att lärarkandidaterna indelas i två grupper,

varav den ena bör avse huvudsakligen humanistiskt inriktade ämneskombinationer,

den andra huvudsakligen matematiskt-naturvetenskapligt inriktade

(se figur s. 317).

Under den sjunde terminen infaller pedagogikstudiernas huvudkurs. Inom

ramen för ämnet pedagogik faller också den allmänna undervisningsmetodiken,

medan ämnesmetodiken upptar huvuddelen av metodikutbildningen. Ca 30

timmars ämnesmetodik föreslås för vart och ett av de tre ämnena. Viss tid

beräknas dessutom för teknisk metodik, som avser teknisk utrustning för undervisningen,

framförallt AV-hjälpmedlen. Lärarkandidaten beräknas under

sjunde terminen hålla 45—60 lektioner, vilka inte skall betygsättas.

Högstadielärarutbildningen avslutas med praktiktjänstgöring under hela den

åttonde terminen. Erfarenheterna från nuvarande praktiktjänstgöring visar att

handledningen av lärarkandidaterna måste ökas. Vidare bör lärarkandidaterna

få bättre tid än hittills att förbereda sina uppgifter. Deras vecko tjänstgöring

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts -proposition nr k år 1967

föreslås därför till 14—16 veckotimmar. Betygsättningen i undervisningsskicklighet

sker vid slutet av denna termin, då lärarkandidaten också får ut sin

examen.

Systemet med fasta studiegångar för blivande ämneslärare innebär sålunda

enligt LUS’ förslag bl. a. att studierna samordnas till en mera homogen enhet

med inriktning på den kommande lärarverksamheten. Studierna är vidare

bundna till vissa bestämda ämneskombinationer (3.3.3) med bestämd tidsföljd

för ämnena inbördes och för den praktisk-pedagogiska utbildningen samt med

givna tidsramar. Den av LUS eftersträvade fastheten i studiegången innebär

också att praktikterminen i högre grad än vad hittills varit fallet med denna

måste bli en av lärarhögskolan ledd utbildning. Med lärarutbildningslinje inom

ämneslärarutbildningen avser LUS i första hand de ämneskombinationer, för

vilka en fast organiserad studiegång skall finnas vid varje universitet. Syftet

med de fasta ämneskombinationerna är bl. a. att möjliggöra förutsägelser av

lärarbehov och lärartillgång. Enligt LUS’ förslag bör intagningen på ämneslärarlinje

liksom på klasslärarlinje bli spärrad och Kungl. Maj:t besluta om det

antal studerande, som årligen skall intagas på varje ämneslärarlinje.

3.3.1.2 Det gymnasiala stadiet

Undervisningen på de högre skolstadierna leder till en begränsning av lärarnas

ämnesområde samtidigt som kraven på ämnesfördjupningen blir större,

framhåller LUS (s. 328). Gymnasieläraren föreslås med anledning härav i regel

utbildas i två ämnen.

I fråga om utbildningstidens längd har LUS inte kunnat ansluta sig till gymnasieutredningens

förslag om en treårig ämnesutbildning för gymnasielärarna

utan har funnit det nödvändigt med en minimitid på fyra år. Som huvudskäl

härför anges 1) att läraren måste ha en försvarlig bredd i sina ämneskunskaper,

2) att han måste ha fått fördjupa sig i sina ämnen, 3) att arbetssättet i den

nya skolan ställer ökade krav på läraren, 4) att med hänsyn till de mindre

gymnasiernas lärarförsörjning krävs att vissa lärare har kompetens att undervisa

i tre ämnen och 5) att ämnena i det nya gymnasiet, främst samhällskunskap

och naturkunskap, har vida större omfång än det äldre gymnasiets. I övrigt

överensstämmer kraven på utbildningen av gymnasiets lärare väsentligen med

vad LUS ansett nödvändigt för högstadielärarutbildningen.

Normalt blir de första två studieåren gemensamma för högstadie- och gymnasielärare.

Studierna inleds därför på samma sätt med en introduktionskurs

och får sedan samma inslag av förberedande ämnesmetodik och auskultationer.

Under de därpå följande två åren fördjupar sig gymnasieläraren i sina båda

ämnen. Viss värvning i ämnesstudierna måste därvid ske. Pedagogik-, metodik
4

— Bihang Ull riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr k

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kun tgl. Maj:ts proposition nr b år 1967

och praktikinslagen fortsätter under tredje och fjärde året på samma sätt

som under de två första åren men avser nu gymnasiestadiet.

Utbildningen blir något annorlunda i de rena gymnasieämnena, dvs. vissa

C-språk (exempelvis spanska, italienska, ryska), de klassiska språken, allmän

språkkunskap, filosofi, psykologi, socialkunskap samt ekonomiska och tekniska

ämnen. I dessa ämnen blir utbildningen gymnasieinriktad redan från början.

Någon ändring i den pedagogiska introduktionskursen anser LUS inte motiverad.

Den förberedande ämnesmetodiken och auskultationerna med tillhörande

seminarier får däremot sin prägel av att ämnet avser gymnasiestadiet. Värvning

i ämnesstudierna blir inte nödvändig.

Ett mellanting mellan den trappstegsformade utbildningen och direktutbildningen

tillämpas i de ämneskombinationer, där det ena ämnet är såväl högstadie-

som gymnasieämne och det andra är enbart gymnasieämne. Såsom exempel

på sådana kombinationer nämner LUS bl. a. matematik — företagsekonomi

och tyska — grekiska — ryska. Lärarkandidater som väljer sådana ämneskombinationer

måste ta ställning till undervisningsstadium redan efter ett års ämnesstudier.

Ämnesstudierna föreslås ske enligt de föreslagna studieplanerna (SOU 1965:25).

En princip vid konstruktionen av de ämnesteoretiska studierna har varit att

lärarkandidaten skall nå den nivå man hittills karakteriserat som trebetygsnivå

och helst inom varje skolämne. En annan princip har varit att det i varje

ämne skall finnas minst ett alternativ för utbildning av gymnasielärare, på

vilket man skall kunna bygga en lektorsutbildning eller annan typ av forskarutbildning.

Det självständiga arbete som ingår i fördjupningsstudierna är avsett att leda

till viss specialisering. Tiden för fördjupningen är fixerad i studieplanerna. Utbildningstiden

varierar mellan ett och 2 % år per ämne.

De nya arbetsformerna i gymnasiet — grupparbetet, elevernas självverksamhet

och samverkan mellan ämnen — ställer större krav på läraren än mer traditionella

undervisningssätt och måste därför beaktas i metodikutbildningen.

Den praktiska utbildningen är av samma omfattning och art som i högstadielärarutbildningen

men inriktad på gymnasiestadiet och avser normalt endast

två ämnen. Den nionde terminen är därför uppbyggd som den sjunde i högstadielärarutbildningen.

Under de 8 praktikveckorna bör lärarkandidaterna

hinna med 40—45 egna lektioner och 35—40 auskultationstimmar. Under den

tionde terminen omfattar praktiktjänstgöringen 14—16 veckotimmar.

Kravet på en för läraryrket tillrättalagd utbildning gäller även de tekniska

och ekonomiska ämnena (s. 337). Det nya gymnasiet och fackskolan är därför

enligt LUS bäst betjänta av lärare i dessa ämnen, utbildade på i princip samma

sätt som lärare i andra ämnen, dvs. primärt utbildade till lärare. Ämnesstudierna

måste dock få en något annan uppläggning med inslag av praktik. Utbildningen

bör i första hand ske genom universitetens försorg.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4- är 1967

För lärarutbildningen i teknologi föreslås att till studerande antas sådana

som gått det nya gymnasiets fjärde årskurs på teknisk linje, maskin- eller

byggteknisk gren, samt att de inom ramen för ämnesutbildningen skall ha minst

en termins praktik på ett företag inom den bransch de specialiserar sig i.

Även lärarna i de tekniska specialämnena behöver viss praktisk ämnesutbildning,

vilken lättast uppnås om utbildningen i teknologi kombineras med utbildning

i antingen maskin-eller byggteknik. I kombinationen matematik-elteknik

utformas den praktiska ämnesutbildningen i elteknik som en laboratorieteknisk

kurs.

Utbildningen av lärare i tekniska ämnen baseras på dels treårig, dels fyraårig

gymnasieutbildning. Den förra utbildningsvägen består av fyra och den

senare av tre års ämnesutbildning. Båda avslutas med ett års praktiskpedagogisk

lärarutbildning. Utbildningen ger kompetens i dels kombinationer av

tekniska ämnen och andra läroämnen, dels kombinationer av enbart tekniska

ämnen.

De sakkunniga tar även upp frågan om den tekniska magisterutbildningen

(s. 339) och föreslår en förlängning av utbildningstiden, så att den med inräknande

av föreskriven ämnespraktik uppgår till fyra år, vartill kommer ett avslutande

praktiskt-pedagogiskt år liksom för ämneslärare i övrigt.

För lärarutbildningen i ekonomiska ämnen föreslås en inte fullt terminslång

kurs i praktisk ämnesutbildning (studiebesök och styrd praktik på t. ex. banker,

näringslivsorganisationer, statliga och kommunala inrättningar).

LUS erinrar om den stora betydelse som tillmätts huvudlärarinstitutionen i

det nya gymnasiet och finner det uppenbart att för huvudlärarens betydelsefulla

uppgifter krävs kompetens utöver den vanliga gymnasielärarens. I princip

vill LUS sätta likhetstecken mellan huvudlärare och lektor (s. 340).

LUS påpekar att under läsåret 1963/64 av lektorstjänstcrna (inalles 2 615)

nära hälften (1 194) var obesatta. Behovet av årligt nytillskott av lektorer beräknas

till omkring 400. Med hänsyn främst till konkurrensen från universiteten

bör en utbildning av 500 ä 600 lektorer per år eftersträvas.

I fråga om lektor sutbildning en har LUS haft överläggningar med 1963 års

forskarutredning, varvid diskuterats dels huruvida trebetygsnivån uppnås i den

föreslagna gymnasielärarutbildningen, dels behovet av en särskild mellanexamen

efter två års fortsatt utbildning. Beträffande den första frågan har problemen

framför allt gällt de skolämnen som motsvaras av två eller flera universitetsämnen,

dvs. i första hand svenska, biologi och samhällskunskap, men även

andra ämnen, dock i lägre grad. Utbildningen är direkt påbyggbar i matematik,

tyska, engelska och franska. De rena gymnasieämnena når enligt LUS i flertalet

fall ej trebetygsnivån. Ett särskilt problem utgör ämnet religionskunskap.

Med de förslag LUS framför i detta sammanhang anser de sig i*stort ha löst

frågan om anknytningen mellan en på gymnasiet inriktad lärarutbildning och

en fortsatt specialiserad forskarutbildning utan komplettering av grundutbildningen

(med undantag för religionskunskap och biologi).

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Beträffande den ifrågasatta nya mellanexamen föreslår LUS att lektorsutbildningen

skall utgöras av de två första åren av den fyraåriga forskarutbildning,

som forskarutredningen preliminärt stannat för, och avslutas med en formell

examen. Examensuppgiften bör vara mindre omfattande än de nuvarande

licentiatavhandlingarna utan att förlora sin karaktär av självständigt vetenskapligt

arbete. Ingenting hindrar att det självständiga vetenskapliga examensarbetet

kan få en undervisningsmetodisk inriktning.

Förutsättningen för att tidsramen på två år skall hållas är en fast uppläggning

av utbildningen med intensiv individuell handledning. Utbildningen bör

vara den normala vägen till lektorstjänst. Den av gymnasieutredningen förordade

praktisk-pedagogiska meriteringen för sådan tjänst bör som hittills utgöra

en dispensväg.

Den praktisk-pedagogiska utbildningen för blivande lektorer skall omfatta

ett avslutande lärarhögskoleår, detsamma som för övriga gymnasielärare. De

presumtiva huvudlärarna bör därunder även få en förberedande utbildning avseende

deras specialuppgifter.

Lektorsutbildningen kommer alltså att omfatta sju år, varav sex väsentligen

ämnesteoretiska utbildningsår och det sjunde ett lärarhögskoleår.

LUS framhåller, att om det sålunda krävs, att en lektor — utöver vederbörliga

praktisk-pedagogiska moment — skall ha dels den för övriga gymnasielärare

förslagna ämnesbredden, dels den ämnesfördjupning som mellanexamen

utgör, är därmed sagt, att enbart högre utbildning inte är tillräcklig för lektorsbehörighet.

Möjlighet till komplettering bör dock ges den som vill övergå till

lärarbanan från en forskarinriktad utbildning. LUS förutsätter att dessa frågor

liksom hittills bevakas av den centrala skolmyndigheten.

LUS föreslår att mellanexamen på de för lärarutbildningen aktuella studievägarna

blir obligatorisk även för den på forskarutbildning redan från början

klart inriktade. Frågan om mellanexamen beträffande övriga fakulteter och

ämnen har LUS inte funnit anledning ta ställning till.

Lektorsutbildningen i ekonomiska och tekniska ämnen föreslås ske pa samma

sätt som lektorsutbildningen i övrigt. Civilingenjörerna bör anlitas även i fortsättningen,

men det bör av dem krävas praktisk lärarutbildning, kvalificerade

betyg i tjänstens ämnen samt minst tre års yrkesverksamhet. Deras praktiska

lärarutbildningsår bör alltid börja en hösttermin och föregås av en sommarkurs,

eftersom de saknar introduktionskursen i pedagogik in. m. Civilekonomutbildningen

som ämnesutbildning för lektorstjänst bör endast övergångsvis bibehållas.

LUS anser sig endast ofullständigt ha utrett frågan huruvida de i civilingenjörsexamen

och civilekonomexamen ingående ämnena utgör en adekvat utbildning

för lärare i de tekniska resp. ekonomiska ämnena. LUS förutsätter att

detta spörsmål beaktas av den centrala skolmyndigheten och hyser den allmänna

uppfattningen att man i ämnen där universiteten har samma utbildningsresurser

som fackhögskolorna inte i första hand bör vända sig till institutioner

för en klart målinriktad icke-pedagogisk utbildning (s. 348).

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

3.3.1.3 Ämneskombinationer

LUS framhåller att högstadie- och gymnasielärarutbiklningen måste ses i ett

sammanhang när det gäller ämneskombinationer och ämnesstudier (s. 350). De i

studieplanerna (SOU 1965:25) för enskilda ämnen angivna för kunskap erna har

bestämts så, att ämneskombinationerna ej skall göra komplettering av gymnasiekunskaperna

nödvändiga (tablå 37 s. 350).

Huvuddelen av utbildningen skall ske i följande tolv fasta tvåämneskombinationer,

s. k. baskombinationer, som bör utgöra grunden för uppdelningen av lärarkandidaterna

på fasta linjer.

1. Matematik—samhällskunskap

2. Matematik—kemi

3. Matematik—fysik

4. Engelska—svenska

5. Tyska—svenska

6. Tyska—engelska

7. Franska—svenska

8. Franska—engelska

9. Historia—svenska

10. Historia—religionskunskap

11. Historia—samhällskunskap

12. Kemi—biologi

Med dessa tolv kombinationer, var och en kompletterad med ett tredje ämne

(s. 353), kan grundskolans högstadium förses med lärare i alla läroämnen.

Kombinationerna täcker även större delen av undervisningsvolymen i gymnasiet

och fackskolan, men för gymnasiestudiet tillkommer vissa specialkombinationer

(s. 355). Härutöver torde för ett begränsat antal lärare behövas mera fria kombinationer.

De fasta ämneskombinationerna ger bättre möjligheter att förutse

lärarbehov och lärartillgång samt att dimensionera utbildningen.

Ämnena skall inbördes stödja varandra. Detta har lett till att matematik

kommer före fysik och kemi. Biologi föregås alltid av kemi. Svenska ingår aldrig

som första ämne, därför att man inom den hårt pressade ettårsutbildningen i

svenska så långt möjligt skall dra fördel av stödet från kombinationsämnena.

Högst två moderna främmande språk får ingå i en kombination. Tyska och

franska åtföljs aldrig i någon ämneskombination, därför att de utesluter varandra

på grundskolans högstadium. Däremot kan engelska kombineras med

tyska eller franska. Kombinationerna skall ge underlag för lärartjänster och

allmänt underlätta schemaläggning och skolarbetets organisation. I fråga om

högstadiet skall så många lärare som möjligt kunna fungera som klassföreståndare

och därför ha så många timmar som möjligt med sin egen klass.

LUS räknar med följande rekryteringsbehov (avrundat) av ämneslärare för

åren 1970/71—1979/80 (s. 359).

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts ''proposition nr / år 1967

Grundskolans högstadium ................... 3 600

Fackskola ...................................... 3 300

Gymnasium ....................... 6 900

13S00

Det angivna lärarbehovet har fördelats på de enskilda ämnena på följande

sätt.

Rekryteringsbehovet i enskilda ämnen för olika skolor under perioden 1970/71

—1979/80. Antalet lärare, (tablå 38 s. 359)

Ämne

Grundskolans

högstadium

Fackskola

Gymnasium

Summa

Svenska ..........................

500

300

600

1 400

Matematik .......................

600

300

700

1 600

Engelska ........................

500

200

500

1 200

Tyska ...........................

200

200

500

900

Franska ..........................

200

200

500

900

Spanska ..........................

—

—

100

100

Ryska ...........................

Allmän språkkunskap, Latin och

—

—

100

100

Grekiska ......................

—

—

100

100

Religionskunskap .................

200

100

200

500

Filosofi ........................

—

—

100

100

Psykologi ...;....................

—

100

100

200

Historia .........................

200

100

400

700

Samhällskunskap ..................

200

100

500

800

Geografi .........................

200

—

—

200

Biologi ..........................

300

100

200

600

Kemi ..............’.............

200

200

300

700

Fysik ............................

300

200

400

900

Naturkunskap I ..................

—

—

200

200

Ekonomiska ämnen ..............

—

300

400

700

Tekniska ämnen ..................

—

900

1 000

1 900

Summa

3 600

3 300

6 900

13 800

Anm. Uppgifterna för grundskolans högstadium avser 60-procentalternativet.

Med ledning av lärarbehovet i de enskilda ämnena har en beräkning gjorts

över fördelningen på olika ämneskombinationer vid en årlig intagning av 2 000

lärarkandidater. Fördelningen framgår av följande sammanställning.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

Fördelning på olika ämneskombinationer av den årliga intagningen.

(tablå 39 s. 360)

Baskombinationer

Procent

Antal vid en total- intagning av 2 000

Matematik-fysik ................................

13

260

Matematik-samhällskunskap .....................

8

160

Matematik-kemi ................................

5

100

Kemi-biologi ....................................

7

140

Historia-svenska ................................

6

120

Historia-samhällskunskap ........................

5

100

Historia-religionskunskap ........................

4

80

Engelska-svenska ................................

7

140

Tyska-engelska ..................................

6

120

Tyska-svenska ..................................

6

120

Franska-engelska ................................

5

100

Franska-svenska ...............................

6 78

120 1 560

Rena gymnasiekombinationer

Naturkunskap I-kemi/fysik ....................

3

60

Samhällskunskap-företagsekonomi ..............

5

100

Matemalik/fysik-tekniska ämnen................

5

100

Teknologi-tekniska ämnen ......................

9 22

180 440

Summa

100

2 000

Frågan om ämneskombination övningsämne — läroämne (kap. 15 s. 379) hånsköts

till LUS genom tilläggsdirektiven i anledning av riksdagsbeslutet om

grundskolan 1962. LUS framhåller att samma synpunkter som vid sammansättningar

av ämneskombinationer med enbart läroämnen bör vara vägledande

även i fråga om kombination av övningsämne med läroämne (s. 391). En breddning

från ett till två ämnen för övningslärarna skulle förbättra deras möjligheter

till individualisering och elevvård. Den skulle även göra det möjligt att

på ett mera konsekvent sätt låta dessa lärare fungera som klassföreståndare.

Vidare kan timunderlaget för en enämneslärare bli för litet i en liten skolenhet.

Tidsramen för utbildning i övningsämne — läroämne bör bringas i överensstämmelse

med motsvarande för andra ämneskombinationer men detta förutsätter

en översyn av utbildningen i övningsämnena. Kombination av övningsämne

och läroämne skulle underlättas om utbildningen redan från början kunde

inriktas på kombinationen i dess helhet. En från början samordnad studiegång

kunde avslutas med en praktiktermin i skolväsendet.

En allmän översyn av övningslärarutbildningen framstår alltså som nödvändig,

men denna översyn kan inte verkställas nu eftersom de under utredning

varande yrkesämnena också måste beaktas i detta sammanhang. LUS föreslår

emellertid vissa redan nu möjliga dellösningar.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

Nuvarande hinder i skolstadga och övriga bestämmelser mot en kombination

i ämneslärartjänst i grundskola, fackskola och gymnasium av övningsämne med

läroämne bör undanröjas. Vissa fasta kombinationer bör anges i stadga medan

övriga fastställs från fall till fall av länsskolnämnderna och skolöverstyrelsen.

Gymnastik är enligt LUS det övningsämne som lättast låter sig kombinera

med läroämne. Fem fasta kombinationer föreslås, nämligen gymnastik-matematik,

gymnastik-fysik, gymnastik-kemi, gymnastik-biologi och gymnastik-samhällskunskap-trafikkunskap.

I motiveringen för dessa kombinationer framhåller LUS

bl. a. följande. De matematisk-naturvetenskapliga ämnena har flera beröringspunkter

med gymnastiklärarutbildningen än de humanistiska och lärarbristen

är särskilt kännbar i matematik, fysik och kemi. Kombinationen gymnastikbiologi

har länge ansetts lämplig främst av det skälet, att gymnastiklärarutbildningen

genom sina starka biologiinslag kan berika även biologilärarutbildningen.

Kombinationen kan också ge kompetens för ämnet ergonomi på gymnasiestadiet.

Även mellan ämnena gymnastik och samhällskunskap finner LUS nära

anknytning. För kombination med samhällskunskap talar också behovet av

trafikundervisning i skolorna.

I kombination med samhällskunskap föreslås en kurs i trafikkunskap omfattande

en månad och förlagd till sommartid före den avslutande lärarhögskoleterminen.

För att det nya läroämnet trafikkunskap skall slå igenom bör

kombination av enbart gymnastik och samhällskunskap inte tillåtas. Förläggning

av kursen i trafikkunskap till sommartid gör det möjligt även för andra

lärare, särskilt klasslärare, att delta i utbildningen.

LUS har inte funnit det realistiskt att ange fasta ämneskombinationer för

musik, teckning samt trä- och metallslöjd men anser att möjligheten att medge

kombination med läroämne allmänt skall finnas.

För fackskolan föreslår LUS vissa speciella kombinationer. Vissa övningslärare

skulle, i enlighet med fackskoleutredningens förslag, beredas tillfälle till

vidareutbildning genom akademiska studier. Fn ettårig akademisk kurs för

sådana lärare, som genomgått treårigt seminarium för huslig utbildning, för

utbildning i konsumentkunskap och jamiljekunskap har utarbetats. Som fasta

ämneskombinationer föreslås hemkunskap-konsumentkunskap-familjekunskap,

textilslöjd-konsumentkunskap-familjekunskap och barnavård-konsumentkunskap-f

amil j ekunskap.

Ämnesstudierna i det läroämne som skall kombineras med ett övningsämne

blir identiska med vad som gäller ämnet i kombination med andra läroämnen.

Lärarhögskoledelen av utbildningen i läroämnet kan minskas till en termin,

emedan utbildningen endast avser ett ämne.

Pedagogikstudierna föreslås omfatta kompletterande kurser konstruerade från

fall till fall. Metodikutbildningen begränsas till enbart det aktuella läroämnet

och koncentreras till terminens början. Praktikutbildningen bör omfatta ett

50-tal auskultationstimmar och ett 10-tal veckotimmars självständig tjänstgöring

i egen klass. Betyg i undervisningsskicklighet ges endast för läroämnet

eftersom betyg över övningslärarutbildningen ges separat.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 är 1967

Innan erfarenhet vunnits om kombinationernas dragningskraft har LUS ansett

det vara olämpligt att föreslå fixerade årskvoter. Utbildningen i konsument-

och familjekunskap föreslås dock omfatta en årlig utbildning av 20 lärare

i Stockholm och 20 i Göteborg. I denna utbildning måste den praktiska utbildningsterminen

ersättas av en två veckors metodik- och praktikkurs under själva

utbildningsåret. Dessa två praktiska veckors innehåll bör utformas tillsammans

med lärarhögskola.

Slutligen betonas beträffande kombination av övningsämne med läroämne,

att det torde vara av icke ringa betydelse att utbildningen leder till en lärarexamen

av den art lärare i övrigt får efter avslutade lärarhögskolestudier.

Examensbeviset bör utfärdas av lärarhögskolan.

I detta sammanhang vill jag något redogöra för skolöverstyrelsens förslag till

behörighetskrav för vissa lärarkategorier i det nya gymnasiet och fackskolan.

Förslaget avser ämnena musik, teckning, gymnastik, konst- och musikhistoria,

hushållsteknik, slöjd (textilslöjd, trä- och metallslöjd), svensk affärskorrespondens,

engelsk affärskorrespondens, stenografi (svensk och utländsk), maskinskrivning,

praktiskt sekreterararbete och kontorsteknik.

Som en allmän bakgrund till förslagen om behörighetskrav förutsätter skolöverstyrelsen

att eu tillfredsställande fortbildning sverksamhet skall kunna komma

till stånd. Överstyrelsen vill dock inte förorda att genomgång av fortbildning,

i vart fall f. n., uppställs som behörighetskrav för ifrågavarande ämnesområden

men framhåller att fortbildning liksom speciell utbildning och praktik utöver

behörighetskraven givetvis kan vara att betrakta som särskild merit för tjänsten.

Behörighetskraven för ämnena musik, teckning, gymnastik, hushållsteknik

och slöjd bör enligt överstyrelsen betraktas som ett provisorium för den närmaste

tiden, eftersom starka skäl talar för att en allmän översyn av nuvarande lärarutbildning

i övningsämnen såsom LUS föreslagit kommer till stånd. I dagens läge

bör möjligheter tas till vara att inom den nuvarande övningslärarutbildningen

beakta det gymnasiala stadiets ändrade krav. I fråga om ordinarie lärartjänst i

ämnena musik, teckning, gymnastik, hushållsteknik, textilslöjd samt trä- och

metallslöjd föreslår överstyrelsen sålunda med hänvisning till det nämnda, att

nuvarande behörighetskrav för grundskolan blir gällande även för det nya gymnasiet

och fackskolan.

Ämnet konst- och musikhistoria vill överstyrelsen betrakta mera som en ny

undervisningsform än som ett nytt ämne. Ämnet bör inte anges i ämneskombination

för lärartjänst men i generellt stadgande bör föreskrivas, att lärare i teckning

resp. musik i gymnasiet har undervisningsskyldighet även inom ämnet

konst- och musikhistoria. På motsvarande sätt torde böra föreskrivas undervisningsskyldighet

i ämnet teckning, estetisk specialisering resp. musik, estetisk specialisering.

I fråga om ämnena svensk affärskorrespondens och engelsk affärskorrespon4*—

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 1

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

dens i fackskolan finner överstyrelsen med hänsyn till ämnenas uppläggning

enligt läroplanen naturligt att behörighetskraven ansluter till vad som kommer

att gälla för lärare i svenska resp. engelska i fackskolan. Några speciella behörighetskrav

bör enligt överstyrelsens mening sålunda inte uppställas för ifrågavarande

ämnen. De bör i lärartjänst kombineras med resp. språkämne.

För behörighet till ordinarie tjänst vid gymnasium eller fackskola som lärare

i maskinskrivning, kontorsteknik och praktiskt sekreterararbete föreslår överstyrelsen

förutom sedvanliga krav beträffande hälsotillstånd och undervisningsförmåga

och lärartjänstgöring samma fordringar som gäller vid yrkesskolan.

För behörighet till ordinarie lärartjänst vid gymnasium eller fackskola i stenografi

(svensk och utländsk) förordar överstyrelsen i jämförelse med behörighetskraven

vid handelsgymnasium dels en skärpning eller precisering beträffande

allmänna språkkunskaper och kunnighet i utländsk stenografi, dels en tidsfixering

i fråga om kravet på praktisk erfarenhet från näringsliv eller offentlig förvaltning,

dels ock krav på genomgång av praktisk lärarutbildning.

Överstyrelsen räknar med att det under en första period kan bli svårt att rekrytera

lärare i stenografi i gymnasiet, som utöver svensk stenografi behärskar

alla de tre främmande språkens stenografi. Dispensbefogenheter bör därför föreligga

för tillsättande myndigheter.

3.3.2 Yttranden

3.3.2.1 Högstadiet

Beträffande kravet på förkunskaper framhåller skolöverstyrelsen att

LUS funnit att avlagd studentexamen i princip skall vara tillräcklig men att

propedeutiska kurser och kompletteringsstudier i åtskilliga fall blir nödvändiga

för att ämnesstudierna på universitetsnivå skall kunna starta från samma utgångsläge.

Överstyrelsen betonar vikten av att den förberedande undervisningen

utformas så, att kraven för inträde på inga villkor vare sig formellt eller reellt

höjs över den normala gymnasienivån. Universitetskanslersämbetet föreslår

att behörighetsvillkoren skall vara desamma som för studier vid vederbörande

fakultet över huvud taget. Vidare föreslår ämbetet att generösa regler utformas

för antagning till lärarutbildning av personer som utan att ha formellt tillräckliga

skolmeriter har goda praktiska meriter. Historisk-filosofiska sektionen vid

universitetet i Göteborg yrkar på att universitets- och skolmyndigheter snarast i

samarbete utformar ett fast organiserat men i tillämpningen smidigt kompletteringssystem

som kan tillämpas efter gymnasiestudierna men före universitetsstudierna.

SFS anser att möjligheter bör finnas för elever med fackskola eller

annan utbildning att genom kompletteringsstudier vinna inträde på lärarutbildningslinjer

men kan inte finna att LUS presenterat tillräckligt material för bestämmande

av kompletteringens omfattning. Man måste grundligt undersöka

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1 år 1967

vilken kompetens studierna i de olika ämnena på gymnasiet ger och väga resultatet

av denna undersökning mot en liknande för fackskolan innan man kan

avgöra hur kompletteringar från fackskolan till lärarutbildning skall utformas.

Beträffande utbildningstidens längd kan noteras att skolöverstyrelsen

och universitetskansler sämbetet föreslår en kortare utbildningstid för

gymnasieadjunkter och vänder sig mot den delade ämneslärarutbildningen. Även

statskontoret uttalar tveksamhet beträffande förlängning av utbildningstiden för

gymnasiets ämneslarare, medan åtskilliga andra remissinstanser, i synnerhet universiteten,

betonar att de föreslagna utbildningstiderna måste betraktas som

minimikrav.

Skolöverstyrelsen understryker betydelsen av att lärarna i en kommun i någon

utsträckning kan vara rörliga mellan stadierna och anför vidare följande.

Genomförs förslaget om två skilda lärarutbildningar — där gymnasieläraren

emellertid är behörig att undervisa i endast två ämnen på högstadiet — kan

man förvänta sig att lokaliseringen av resurserna inte blir den tänkta, dvs. inte

en fördelning på stadier utan en fördelning på mer eller mindre attraktiva orter.

Risken för en anhopning av gymnasieutbildade lärare till högstadier och gymnasier

på mer centralt belägna orter måste bedömas som betydande, särskilt

som tvåämneskombinationer i så vitala ämnen som svenska, moderna språk och

matematik är fullt möjliga även på högstadier med få paralleller. Samtidigt

kan inte bara högstadier utan även gymnasier på mer avlägsna orter beräknas

erhålla enbart lärare med högstadielärarutbildning. Den situationen kan då i rak

motsats till LUS’ syften beräknas uppstå, att medan på centrala orter högstadieundervisning

bestrids av gymnasielärare, kommer på mer avlägset liggande

orter gymnasieundervisning att bestridas av högstadielärare.

Överstyrelsen konstaterar att det för närvarande sker en markerad övergång

av adjunktsbehörig arbetskraft från högstadiet till gymnasiet. Skälen härför är

komplicerade och svårvägbara men överstyrelsen anför som exempel lägre undervisningsskyldighet,

lugnare arbete, förväntningar om större ekonomiskt utbyte.

Överstyrelsen drar den slutsatsen av sina överväganden att samtliga

adjunkter oavsett om de kommer att fullgöra sin lärargärning på grundskolans

högstadium eller inom gymnasiet-fackskolan bör få en i princip gemensam utbildning

av för alla samma längd. Med hänsyn till nödvändigheten av att på

allt sätt söka hushålla med utbildningsresurserna är det angeläget att utbildningstiden

för samtliga adjunkter begränsas till totalt fyra år.

Universitetskanslersämbetet kommer till samma resultat som skolöverstyrelsen

och framhåller att LUS’ förslag strider mot den av LUS intagna principiella

ståndpunkten att söka åstadkomma mindre markerade gränser mellan lärarkategorierna.

Med hänsyn till tidigare refererade synpunkter på ämneslärarnas

arbetsmarknad vill ämbetet hävda det önskvärda i att ämneslärarkåren blir så

enhetlig som möjligt. Högstadie- och gymnasieadjunkternas utbildning bör därför

utformas med tanke på att tjänstgöringen skall kunna fullgöras på båda

stadierna. Samma lärare blir då verksamma i såväl avlämnande som mottagande

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr It- år 1967

skola vilket bör vara av stort värde för skolväsendet. Adjunktskåren bör sålunda

utbildas med avsikt att lärarna, så långt det är möjligt, skall kunna tjänstgöra

såväl på grundskolans högstadium som i gymnasiala skolformer och ges

inom en gemensam ram vad gäller både utbildningstidens längd och antalet

ämnen.

Statskontoret har ansett sig böra ta upp frågan om utbildningstidens längd

med hänsyn till de arbetsmarknadsmässiga konsekvenserna. Statskontoret erinrar

om att gymnasieutredningen förordat en ämneslärarutbildning inom ramen

för nu gällande normalstudietid för den teoretiska utbildningen och ansett en

uppdelning av adjunktskåren i två kategorier med skilda utbildningsnivåer obehövlig.

Statskontoret fortsätter:

De motiv som legat till grund för gymnasieutredningens bedömning torde

fortfarande äga giltighet. Enligt statskontorets uppfattning finns det skäl till

tvekan inför en reform som innebär en höjning av de nuvarande utbildningskraven

med hänsyn till de svårigheter som f. n. föreligger för skolans lärarförsörjning.

Om man utgår från att grundskolans utbyggnad får anses ha högsta

prioritet följer därav att man bör undvika sådana åtgärder på lärarutbildningssidan

som kan leda till sämre förutsättningar för grundskolans lärarförsörjning.

Detta kan emellertid bli en tänkbar följd vid ett genomförande av de sakkunnigas

förslag. Konsekvenserna av en kategoriklyvning i enlighet med förslaget

skulle nämligen kunna bli en starkare tillströmning till de längre utbildningslinjerna

än som f. n. kan vara önskvärd. Om man utgår från att grundskolans

utbyggnad har högsta prioritet bör man således enligt statskontorets

uppfattning låta den hittills förutsatta utbildningstiden för adjunkter bli normerande

vid den överarbetning av de sakkunnigas förslag som ämbetsverket finner

påkallad.

Av skolöverstyrelsens remissinstanser ansluter sig uttryckligen omkring hälften

av länsskolnämnderna och några rektorer till den föreslagna utbildningstiden

för högstadielärare. Några av remissinstanserna har dock ställt sig kritiska

till den föreslagna klyvningen av adjunktskåren i två grupper. Sålunda

anser länssJcolnämnden i Västerbottens län att utbildningen av de båda kategorierna

borde kunna göras radikalt mer samordnad och kongruent än enligt

förslaget. Även länsskolnämnden i Norrbottens län önskar en mer enhetlig

adjunktskår och föreslår att den ämnesteoretiska utbildningstiden för hela

adjunktskåren blir sju terminer, varvid en termin ägnas fördjupningskurs i ett

av ämneskombinationens tre ämnen. Kursföreståndaren för lärarkursskolan vid

Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg finner den föreslagna klyvningen

försvarbar med hänsyn till bl. a. det ökade behovet av högstadielärare

men anser att anordningen medför en sänkt lärarstandard ifråga om ämnesteoretiska

kunskaper.

LUS’ förslag angående utbildningstidens längd för högstadielärare synes i

stort sett accepteras av övriga remissinstanser men ett flertal anser den

föreslagna tiden vara ett minimikrav. Historisk-filosofiska sektionen vid universitetet

i Göteborg betonar sålunda att en förutsättning för ett lyckat utbildnings
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967 77

resultat på den snävt tilltagna utbildningstiden är att gruppstorleken hålls låg,

15 elever.

SACO betonar att det med hänsyn till skillnaden i fråga om krav på lärarnas

ämnesteoretiska kunskaper är nödvändigt att gymnasielärarutbildningen blir

längre än högstadielärarutbildningen samt anför vidare följande.

Med utredningens förslag garanteras högstadiets lärarförsörjning.^ Genom att

tillträde till högstadie- resp. gymnasielärarutbildningen avgränsas från varandra

med hänsyn till högstadiets resp. gymnasiets lärarbehov, tillförsäkras nämligen

högstadiet en egen lärarkår, vilket inte vore fallet om utbildningen vore densamma

för högstadie- och gymnasielärare. För utredningens förslag talar även

det förhållandet, att den nya skolorganisationen med dess horisontella klyvning

rimligen måste medföra, att lärarna i minskad utsträckning kommer att

utnyttjas samtidigt på det gymnasiala skolstadiet och på grundskolans högstadium.

Även TCO finner de föreslagna utbildningstiderna rimligt avvägda och anser

en specialutbildning för högstadiet nödvändig om man skall fa behalla adjunktskompetenta

lärare där. För en särutbildning av gymnasielärarna talar de speciella

krav på ämneskunskaper som undervisningen på gymnasiestadiet ställer.

Målsmännens riksförbund ifrågasätter om inte de föreslagna utbildningstiderna

för ämneslärare är för korta, medan Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

anser dem vara mycket långa. Förbundet anser det också mindre välbetänkt

att skapa två särskilda ämneslärarkårer. I

I fråga om studietiden för varje ämne uttalar sig flera remissinstanser

för en längre studietid i ämnet svenska. Salunda synes det universitetskanslersämbetet

vara nödvändigt att för ämnet svenska regelmässigt beräknas

tre terminers studier. Historisk-filosofiska sektionen vid Göteborgs universitet

anser att svenska bör få disponera fyra terminer. Det går ändå att hålla den

treåriga tidsramen om nämligen ämnet i examen kombineras med endast ett

annat ämne. Modersmålslärarnas förening föreslår att den ämnesteoretiska utbildningen

i svenska för högstadiet må omfatta tre terminer. Detta kan ske

utan att den totala tiden för utbildningen utökas om utbildningstiden för det

tredje ämnet begränsas till en termin. Enligt föreningens åsikt vore dock med

tanke på svenskämnets omfattning och skolans krav en tvåämneskombination

med fyra terminers utbildning i svenska en bättre lösning.

Lärarhögskolan i Stockholm anser att det med tanke på den allt centralare

roll ämnet svenska får på högstadiet vore av vikt att det funnes lärare som

kunnat studera detta ämne mer än ett år. Tvåämneskombinationer borde därför

införas på högstadiet.

Universitetskanslersämbetet understryker att en adjunktsutbildning för såväl

högstadiet som de gymnasiala skolformerna måste anordnas så att den kan dels

utgöra grund för en forskarutbildning, dels ge tillräckligt ämnesstoff från två

eller flera i ett skolämne ingående universitetsämnen. Med hänsyn till båda

opaginerad Kontrollera mot PDF

''78

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

dessa svårigheter förordar ämbetet i princip att ett av skolämnena i grundutbildningen

ges en studietid av tre terminer. Eftersom en lärare bör ha behörighet

att undervisa i tre ämnen på högstadiet bör grundutbildningen i övrigt i

regel omfatta tva terminers studier i ett andra skolämne och en termins studier

i ett tredje, varvid utbildningen i det tredje ämnet skulle ge undervisningsbehörighet

endast på högstadiet. Om dessa riktlinjer accepteras måste LUS’ förslag

till ämneskombinationer underkastas förnyad granskning.

Ämbetet framhåller också att det synes onödigt att beträffande enskilda

ämnen halla fast vid det relativt stela schemat med en, två eller tre hela terminer

som måttenhet. En större mjukhet härvidlag innebär icke obetydliga möjligheter

då det gäller att konstruera de nya studieplanerna.

Skolleclarförbundet finner det angeläget att lärarutbildningen konstrueras så

att en eventuell övergång till ett mer sammanhållet högstadium underlättas.

Vidare anser förbundet att frågan om det finska språkets ställning i den framtida

lärarutbildningen inte bör lämnas obeaktad. LUS’ förslag bör kompletteras

med möjligheter för utbildning av finsktalande lärare.

Beträffande den trappstegsformiga utbildningsgången har

några av skolöverstyrelsens remissinstanser anfört kritiska synpunkter. Länsskolnämnden

i Kopparbergs län är sålunda inte övertygad om vinsten i trappstegssystemet.

För den på gymnasium inriktade förefaller värvningen av ämnesstudierna

onödig. Kursföreståndaren för lärarkursskolan vid Hvitfeldtska högre

allmänna läroverket i Göteborg anser att det är en stor fördel för en gymnasielärare

att ha stor bredd på sina kunskaper. Rektor föreslår därför studier i tre

ämnen som avslutas med filosofisk examen och lämnar ämneskompetens för högstadiet.

Den som sedan önskar förvärva gymnasiekompetens har att fördjupa

sina studier i två ämnen. Två andra rektorer anser att det skulle vara till fördel

om de som så önskade kunde i ett sammanhang utbildas för lärartjänstgöring

både på högstadiet och gymnasiet. Kursföreståndaren för lärarkursskolan vid

högre allmänna läroverket i Umeå anser att det borde bli möjligt att tjänstgöra

på högstadiet även om utbildningen i och för sig berättigar till tjänst på gymnasiet.

Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet hävdar att trappstegsformen

medför patagliga olägenheter vid utbildningen av gymnasielärare främst

inom ämnena religionskunskap och svenska men även inom andra ämnen. Inom

den givna tidsramen skulle i vissa fall en avsevärt högre kvalitet uppnås inom

gymnasielärarutbildningen om denna inte obligatoriskt gjordes trappstegsformad.

Sprakvetenskapliga sektionen vid Lunds universitet anser att möjligheter

bör finnas till såväl trappstegsformad utbildning som direktutbildning.

TCO kan inte frigöra sig från intrycket att en studiegång inriktad mot ettdera

högstadiet eller gymnasiet vid en tidigare tidpunkt än efter två år skulle ha

möjliggjort en för resp. stadium bättre avpassad utbildning. TCO betraktar

därför de framlagda förslagen som dellösningar möjliga att omedelbart

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr Jf år 1967

79

genomföra i avvaktan på ytterligare åtgärder för att skapa en utbildning som

för alla lärare innebär en effektiv målinriktning och som bygger på samma

grunduppfattning rörande utbildningens inre struktur. TCO anser vidare att

de på olika vägar utbildade lärarna med samma uppgifter på visst stadium

skall vara helt jämställda. För alla kombinationer bör därför finnas utbildningsvägar

både direkt och via vidareutbildning. Det bör således skapas möjligheter

till direktutbildning även för yrkesvalslärartjänster och tjänster i vilka ingår

merkantila ämnen. Yrkesvägledningsämnet liksom de merkantila ämnena skall

även kunna kombineras med övningsämne.

Förslaget om en pedagogisk introduktionskurs tillstyrks av

flertalet remissinstanser i vissa fall med mindre ändringsförslag. Skolöverstyrelsen

betonar vikten av att kursen får en lämplig utformning. Överstyrelsen framhåller

särskilt betydelsen av en grundlig orientering om målsättningen för de

olika skolformerna. Klarare än som framgår av förslaget till studieplan bör den

aktuella utbildningspolitiken behandlas.

Enligt språkvetenskapliga sektionen vid Uppsala universitet synes introduktionskursen

ta i anspråk en alltför stor del av den korta utbildningstiden. Den

torde kunna reduceras till fyra -f- fyra timmar under vart och ett av de tre

första utbildningsåren. Matematisk-natur vetenskaplig a fakulteterna vid universiteten

i Göteborg och Stockholm förordar att introduktionskursen läggs före

den första terminens början, så att den inte tidsmässigt belastar det först studerade

ämnet, varjämte förstnämnda fakultet föreslår att betyget på kursen

inte inräknas i slutbetyget i pedagogik.

SFS betonar att momentet studieteknik i introduktionskursen bör ges en

starkare ställning än enligt förslaget men tillstyrker eljest att huvuddelen av

den pedagogisk-praktiska utbildningen förläggs efter ämnesstudierna.

Beträffande undervisningen i pedagogik och metodik framhåller

skolöverstyrelsen att den balansering av pedagogik, metodik, praktik och ämnesstudier

som LUS gjort i det hela förefaller god dock med det undantaget att

metodiken inte genomgående fått det utrymme eller den uppmärksamhet som

utbildningens karaktär av yrkesutbildning motiverar. Överstyrelsen betonar

vikten av att lärarens roll som arbetsledare uppmärksammas. Överstyrelsen

finner det angeläget att de sammanfattande seminarier som LUS föreslår utformas

på ett sådant sätt att lärarkandidaterna aktivt deltar i arbetet och

finner en naturlig anknytning mellan sina erfarenheter från klassrumssituationen

och den teoretiska undervisningen i samband med seminarierna. För att

läraren skall kunna umgås på ett naturligt sätt med de hjälpmedel och den

utrustning som finns i skolan är det vidare nödvändigt att hjälpmedelsfrågorna

genomgående förs in som en dimension av undervisningsmetodiken. Flera av

skolöverstyrelsens remissinstanser finner den sjunde terminens program särskilt

hårt ansträngt. Några rektorer anser det sålunda inte realistiskt att lärarkandidaterna

under endast en halv termin — dvs. sedan studierna i psykologi, pedagogik

och metodik är avklarade — skall hinna genomföra undervisningsövningar,

genomgångar och auskultationer.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

Universitetskanslersämbetet understryker värdet av att den studerande under

den ämnesteoretiska delen av utbildningen har kontakt med det arbetsfält på

vilket han senare skall arbeta och tillstyrker därför förslaget om »pedagogiska

strimmor» i utbildningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att vuxenutbildningen i framtiden kommer

att spela en allt väsentligare roll och kräva sin del av lärarkåren. Undervisning

av vuxna ställer särskilda krav på läraren och styrelsen finner det angeläget

att det i utbildningen av högstadie- och gymnasielärare ingår moment av

metodik, pedagogik och eventuellt också praktik med särskild hänsyn till vuxenundervisningens

speciella problematik.

Flera remissinstanser, bl. a. Lärarnas riksförbund, Föreningen lärare i samhällskunskap,

Modersmälslärarnas förening och Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig

undervisning i Stockholm, Lund och Göteborg förordar en ökning

av undervisningen i ämnesmetodik. Språkvetenskapliga sektionen vid Uppsala

universitet däremot hävdar att de åtta timmarna förberedande ämnesmetodik

borde kunna sänkas till fyra timmar. Vidare anser sektionen att erfarenheter

från utbildningen vid universitetet visar att benämningen metodik kan

vara vilseledande eftersom den av universitetslärare lätt uppfattas som studiemetodik

eller rent av forskningsmetodik. För att undvika missuppfattningar bör

man använda benämningen undervisningsmetodik eller pedagogisk metodik.

Beträffande utformningen av praktiken framhåller skolöverstyrelsen att

det av skoladminstrativa skäl vore enklare om praktiktjänstgöringen kunde

fastställas till hälften av en lärartjänst. Det skulle då på den enskilda praktikskolan

bli lättare att organisera praktiken, eftersom två lärarkandidater med

samma ämneskombination kunde dela på en tjänst.

Universitetskanslersämbetet hoppas på en sådan utformning av den praktiska

utbildningen att den motiverar att så mycket som en åttondedel av hela utbildningstiden

reserveras för densamma. En förutsättning härför torde vara att

handledare utväljs med största omsorg och att endast sådana kommer i fråga

som är väl förtrogna med den nya skolans mål och arbetsformer.

Flertalet remissinstanser tillstyrker LUS’ förslag om en fast studiegång

men betonar samtidigt nödvändigheten av övergångs- och kompletteringsmöjligheter

mellan lärarutbildningslinjer och andra linjer. Skolöverstyrelsen understryker

bestämt nödvändigheten av att en för alla studier fastställd tidsram

inte överskrids, och överstyrelsens remissinstanser tillstyrker i de flesta fall den

klart målinriktade utbildningen med fast studiegång. I några yttranden uttrycks

dock vissa farhågor för nackdelarna med systemet och framförs önskemål om

att det skapades större möjligheter att tillgodose lärarkandidaternas individuella

olikheter. Kur sföre ståndarna för lär arkur sskolorna vid högre allmänna läroverket

i Bromma m. fl. läroverk i Stockholm tror att en hel del studerande, som

skulle vilja bli lärare, skulle, på grund av försörjningsproblem, föredraga en

längre och mindre komprimerad studiegång för att ha möjlighet att ha arbete

vid sidan av studierna.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4- år 1967

81

Även universitetskanslersämbetet anser att utbildningen bör vara klart målinriktad

med i princip fast studiegång. Ämbetet uttalar sig emellertid mot införande

av en spärrad intagning till ämneslärarutbildningen. Konsistoriet vid

universitetet i Lund anser att en fast rutin för omhändertagande av underkända

elever är nödvändig och ställer sig av flera skäl avvisande till införandet av

ännu en spärrad utbildningsväg. Ett av dessa skäl är svårigheterna att finna

ett lämpligt urvalssystem. Lärarutbildningslinjerna torde komma att attrahera

studerande med höga betyg oavsett yrkesinriktning, vilket skulle kunna medföra

att sökande med i och för sig goda betyg och direkt inriktning på läraryrket

skulle ställas utanför. Konsistoriet finner att frånvaron av en adekvat urvalsmetod

är ett tungt vägande skäl för att avstå från spärr och i stället låta de

studerandes intresseinriktning fälla utslaget. Konsistoriet delar LUS’ förslag om

en fixerad studieordning, men anser att ett sådant system går att genomföra

även med fritt tillträde till lärarutbildningslinje. Konsistoriet finner det ohållbart

att i ett och samma ämne ha parallella utbildningsvägar av vilka den ena

privilegieras på den andras bekostnad. Vidare motsätter sig konsistoriet uppfattningen

att alla som intagits på lärarutbildningslinje automatiskt skall beredas

plats i ämne främst av laborativ karaktär där intagningen är begränsad.

Fördelningen av studieplatserna i sådana ämnen måste enligt konsistoriets mening

ske efter prövning av individuella meriter och oavsett studielinje. Konsistoriet

betraktar det som en mycket viktig princip att onödiga hinder inte reses

mot byte av studieinriktning för de studerande, om de upptäcker att de inte

lämpar sig för den utbildningsväg de valt eller om de ändrar intresseinriktning.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg samt Hermods

korrespondensinstitut hyser samma uppfattning i fråga om byte av studieväg.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet vill att möjlighet

skall skapas för deltidsarbetande att vinna utbildning för lärarbanan. Samhällsvetenskapliga

fakulteten vid Lunds universitet ställer sig avvisande till tanken

på spärrad lärarutbildningslinje dels med hänsyn till osäkerheten i på betyg och

prov grundade prognoser rörande fullföljandet av ämnesteoretiska studier och

rörande framtida lärarskicklighet, dels på grund av de återverkningar en spärr

skulle få på rekryteringen till fria utbildningslinjer vid universiteten. Matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten vid Göteborgs universitet pekar på den

komplicerade situation, som uppstår efter de två första åren, då valet mellan

utbildning till högstadie- och gymnasielärare skall ske och anför.

De studerande har här icke fritt val, eftersom antalet platser från början är

fixerat. Dessutom skall val ske på högstadielinjerna av ämne för tredje året

och i vissa fall val mellan olika gymnasielinjer. Det är givetvis önskvärt, att de

studerandes önskemål såvitt möjligt beaktas, då annars en studerande kan bli

hänvisad att läsa ett ämne, för vilket han saknar intresse eller fallenhet. Då

önskemålen kan variera från universitet till universitet, finner fakulteten det

önskvärt, att uppdelningen sker centralt för riket.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts ''proposition nr £ år 1967

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Stockholm finner

konstruktionen med särskilda lärarutbildningslinjer vilka de studerande

skulle pressas igenom på tidtabellstider och dirigeras ut i skolorna enligt rullande

prognoser helt verklighetsfrämmande och motbjudande. Det bör enligt fakultetens

mening beaktas att de studerande av olika skäl kan tvingas avbryta sina

studier under längre eller kortare perioder. Fakulteten pekar på risken att

läraryrkets bristande attraktivitet i förening med de starkt frihetsinskränkande

inslagen i de fasta studiegångarna kan komma att göra lärarutbildningslinjerna

betydligt mindre attraktiva än vad LUS föreställer sig. Konsistoriet vid Umeå

universitet betonar att studiegången inte bör bindas fastare än vad som oundgängligen

krävs för att kraven på en ändamålsenlig utbildning skall kunna tillgodoses.

Universitetskanslersämbetets universitetspedagogiska utredning framhåller

att LUS’ antagande rörande effekten av en fast studiegång och en ökning

av den schemabundna undervisningen synes alltför dåligt underbyggt. Det finns

starka skäl att avvakta empiriska data i fråga om examinationsfrekvens och

studiebortfall innan man alltför hårt binder sig för en utbildningsform med

mycket schemabunden undervisning. Det synes föreligga en viss risk för att

det av LUS föreslagna systemet med strängt fixerad studiegång och studietid

skulle kunna verka i konservativ riktning och leda till eu viss tröghet i den

ämnesteoretiska utbildningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att LUS’ förslag innebär att de studerande

tidigare än enligt nu gällande system måste bestämma sig för att bli

lärare. Därför kommer risken för felval i ena eller andra riktningen att öka. Då

mycket av ämnesstoffet kommer att vara gemensamt för lärarutbildning och

annan akademisk utbildning behöver kompletteringarna inte bli särskilt omfattande,

och fasta former för komplettering bör anordnas inom universiteten

och lärarhögskolorna. I möjligaste mån bör dock felval undvikas, och här kommer

ökade krav att ställas på yrkesvägledningen i dess uppgift att förbereda de

studerande inför yrkesvalet.

SA CO tillstyrker att utbildningsgången för högstadie- och gymnasielärare görs

fastare i den meningen, att de ämnen som kan ingå i olika kombinationer skall

läsas i en viss följd. Fördelarna härav uppväger enligt SACO den inskränkning

i valfriheten, som blir ett ofrånkomligt resultat.

TCO anser det nödvändigt att fasta studiegångar inrättas för ämneslärarutbildningen,

om man skall kunna göra utbildningen målinriktad och om man

skall kunna hålla tidsramarna.

SFS uttalar sig för en fri intagning till ämneslärarutbildning på grund av

osäkerheten i prognoserna för det framtida behovet av lärare. I yttrandet framhålls

vidare att de studerande måste ha frihet att kunna byta studieinriktning

utan alltför stora kompletteringar. För att trygga lärarförsörjningen måste en

friktionsfri övergång till lärarutbildningslinjerna skapas, varvid de studerande

skall kunna tillgodoräkna sig ämnesteoretiska studier för annan akademisk

examen.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/. år 1967

Målsmännens riksförbund beklagar att den fasta studiegången innebär en

spärr och understryker vikten av att tillräckligt många tas in i den fasta studiegången

med tanke på att en del studerande avbryter utbildningen för att ägna

sig åt annan verksamhet.

3.S.2.2 Det gymnasiala stadiet

LUS’ förslag beträffande utbildningstidens längd för gymnasielärare

har, som tidigare anförts (3.3.2.1), inte accepterats av skolöverstyrelsen, universitetskanslerämbetet

och statskontoret. Det godtas inte heller av rektorsämbetet

vid tekniska högskolan i Stockholm. I fråga om överstyrelsens remissinstanser

tillstyrks emellertid förslaget uttryckligen av nära hälften av länsskolnämnderna

och ett par rektorer. I övrigt tillstyrks förslaget a v bl.a. språkvetenskapliga sektionen

vid universitetet i Uppsala, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds

universitet, som kraftigt understryker vikten av det fjärde ämnesteoretiska studieåret,

historisk-filosofiska sektionen vid Göteborgs universitet, samhällsvetenskapliga

fakulteten vid Stockholms universitet, SACO, Universitetslärarförbundet,

Skolledarförbundet, TCO, Statstjänstemännens riksförbund, SAF och Sveriges

industriförbund, Geografilärarnas riksförening, Kristendomslärarnas förening,

Modersmålslärarnas förening och Folkpartiets ungdomsförbund. Flera av nyssnämnda

instanser, i synnerhet universiteten, betonar att en fyraårig ämnesteoretisk

utbildning måste betraktas som minimikrav. De instanser som uttalat sig

rörande ämnesvidden tillstyrker vad LUS föreslagit i detta hänseende.

Skolöverstyrelsen understryker att om LUS’ förslag accepteras innebär detta

också ett accepterande av förlängd normalstudietid. Ett återställande av den

faktiska studietiden till nu gällande normalstudietid kan enligt överstyrelsens

uppfattning inte betraktas som en standardsänkning. I en situation där dels lärarbrist

råder, dels universitets och högskolors utbildningsresurser är starkt ansträngda

måste varje rationaliseringssträvande inte bara ta sig kvalitativa uttryck

utan även leda till större faktiskt utbyte per tidsenhet. Detta kan ske

endast genom att utbildningstiden blir kortare än enligt förslaget. Det formella

kravet på behörighet för ämneslärartjänst på gymnasiet är nu minst två betyg i

de ämnen som ingår i tjänsten. Av LUS’ specialundersökning framgår att mer än

80 % av undervisningen på gymnasiet handhas av lärare med två betyg i ämnet.

Höjs kraven till tre betyg sjunker behörighetstalet till ca 40 %. Höjs behörighetskravet

till den nivå enligt vilken LUS konstruerat sitt förslag skulle alltså

mer än hälften av de nuvarande gymnasielärarna inte vara behöriga.

Den nyutbildade läraren kommer att vara yrkesverksam under lång tid, 40 år

eller mera. Det stoff grundutbildningen gett kommer i många ämnen inte bara

att vara förnyat utan i vissa fall radikalt förändrat även avsevärd tid före slutet

av yrkesverksamheten. Lärarens fortbildning blir därför alltmer betydelsefull,

och när man talar om tiden för en lärares utbildning bör man enligt överstyrelsens

mening ta hänsyn till såväl grundutbildningen som fortbildningen. Med hänsyn

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

till utbildningens användbarhet och utnyttjandet av utbildningsresurserna får

grundutbildningen inte ta för mycket tid i anspråk. Det kan i och för sig ifrågasättas

om det är rationellt med en för alla ämneskombinationer enhetlig utbildningstid.

Med hänsyn bl. a. till svårigheten att från ämne till ämne och från tid till

annan avväga vad som i fråga om utbildningstid kunde vara befogat eller inte

understryker överstyrelsen nödvändigheten av att en för alla studier gemensam

fastställd studietidsram inte överskrids. Denna bör ligga så nära den nuvarande

normalstudietiden som möjligt. Den utbildning som den nuvarande filosofie

magisterexamen ger har i allmänhet ansetts vara kunskapsmässigt tillräcklig.

Kritiken mot den nuvarande lärarutbildningen har framför allt avsett den praktiska

lärarutbildningen, inte den ämnesmässiga grundutbildningen. Överstyrelsen

fortsätter.

Ett alternativ till den av de sakkunniga föreslagna utbildningen bör av hänsyn

till högstadiet i varje fall i vissa kombinationer omfatta tre undervisningsämnen.

På de mindre högstadierna ger de samhällsorienterande och naturorienterande

ämnena så litet underlag för lärartjänster att det uppstår svårigheter att placera

lärare i dessa ämnen. Dessutom tillkommer att dessa lärare blir mindre användbara

som klassföreståndare. En tänkbar lösning är att utbildningen organiseras så, att

två ämnen ges en längre utbildningstid och att läraren vid gymnasietjänstgöring undervisar

i dessa. Ett tredje ämne får en kortare utbildningstid med inriktning på

att ämnet skall utnyttjas huvudsakligen vid högstadieundervisningen. Vid en lämpligt

vald ämneskombination blir det tredje ämnet vid gymnasieundervisningen

värdefullt som stödämne.

Den av de sakkunniga föreslagna teoretiska utbildningen för högstadiet kan

i överensstämmelse med det föreslagna poängsystemet betecknas 40 + 40 -(- 40,

gymnasielärarutbildningen 80 + 80. Det av överstyrelsen tänkta alternativet kan

i överensstämmelse härmed betecknas med poängtalen 60 + 40 + 20.1 varje ämne

skulle enligt överstyrelsens här framlagda förslag studierna organiseras trappstegsvis

med två avgångsetapper, efter 20 och 40 poäng. Av ämnena skulle de två om

60 och 40 poäng utnyttjas vid undervisningen på båda stadierna, medan det tredje

om 20 poäng som nämnts skulle inriktas huvudsakligen för undervisning på högstadiet.

I utbildningssystemet 60 + 40 + 20 kan med vissa reservationer de av de

sakkunniga föreslagna baskombinationerna användas. I en utbildning som avser

att ge kompetens för båda stadierna måste emellertid vissa förändringar av dessa

vidtas. Bl.a. måste en kombination finnas som innefattar tre samhällsvetenskapliga

ämnen. En kombination bör också finnas som ger möjlighet till undervisning

i ämnet teknisk orientering på högstadiet.

Överstyrelsen ger också exempel som visar kompletteringar av ämneskombinationerna.

Överstyrelsen framhåller emellertid att den angivna lösningen inte är

helt tillfredsställande och anför olika svårigheter som möter ett realiserande av

förslaget samt betonar att svårigheterna skulle vara lättare att övervinna om

större kongruens förelåg mellan ämnena på högstadium och gymnasium. För

högstadiet kan emellertid förutses förändringar som inte styrs av lärarutbildningsskäl

men som kan medverka till en enklare konstruktion av en för högstadiet och

gymnasiet gemensam lärarutbildning.

Universitetskansler sämbetet har såsom tidigare refererats tagit ställning för en

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

utbildningsmässigt enhetlig adjunktskår. Ämbetet framhåller nu att en längre

studietid för gymnasiestadiet medför betydande kostnadsökning. Vidare innebär

en förlängning av utbildningstiden troligen en minskad lärarbenägenhet. En lång

utbildning måste vägas mot kravet att snabbt tillföra arbetsmarknaden nyutbildade

lärare i en situation som präglas av stor efterfrågan på denna kategori. På

grund av att ämnesstoffet ständigt förnyas och nya pedagogiska metoder vinner

insteg måste en lärare ständigt förnya sina kunskaper och ompröva sina undervisningsmetoder.

Detta måste ske genom fortbildning. Ämbetet hävdar därför att

grundutbildningen bör vara kort och att den måste kompletteras genom en fortlöpande

organiserad fortbildning. I likhet med skolöverstyrelsen förordar ämbetet

sålunda en treårig ämnesteoretisk utbildning jämte ett års studier vid lärarhögskola.

I sitt yttrande till universitetskanslersämbetet understryker rektorsämbetet

vid tekniska högskolan i Stockholm svårigheten att bjuda ett konkurrenskraftigt

alternativ till en i princip fyraårig utbildningsgång för civilingenjörer med mycket

goda lönevillkor inom industrin efter avslutade studier vilket utgör en effektiv

varningssignal mot alltför långa studietider för blivande lärare i tekniska ämnen.

Rektorsämbetet påyrkar mycket bestämt att ämnesutbildningen för samtliga

kategorier lärare som medtar tekniska ämnen i sin examen blir treårig. Denna

utbildningstid har visat sig väl avvägd i den nuvarande tekniska magisterutbildningen

och det synes inte finnas anledning att förlänga den. Rektorssämbetet

accepterar därjämte en praktisk-pedagogisk utbildningstid om tillsammans

ytterligare två terminer och finner det oundvikligt att resa krav på genomgång

av sex månaders ingenjörspraktik vid något industriföretag utöver tidigare

praktikverksamhet före eller under ämnesutbildningstiden för blivande lärare i

teknologi samt maskintekniska resp. byggtekniska ämnen.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet understryker vikten

av att de blivande gymnasieadjunkternas studier i minst ett av de i examen

ingående ämnena når upp till en nivå som motsvarar nuvarande trebetygsnivå.

Yrkesutbildningsberedningen förutsätter att vid den slutliga utformningen av

den kommande utbildningen av lärare i läroämnen även yrkesskolans speciella

behov skall bli tillgodosedda och beredningens synpunkter beaktade.

SACO erinrar om att samhällsvetenskaplig examen numera kan ges ett innehåll

som i huvudsak överensstämmer med civilekonomexamen. Därför bör även pol.

mag.-examen under en övergångstid vara en alternativ meriteringsväg för adjunkts-

och lektorstjänster. Dispens bör i olika avseenden lämnas på lika villkor

för de två utbildningskategorierna.

Flertalet av de instanser som närmare uttalat sig om utbildningen av lärare

i tekniska ämnen har riktat stark kritik mot LUS’ förslag i detta hänseende.

I yttrandena påyrkas genomgående översyn av LUS’ förslag.

Skolöverstyrelsen understryker betydelsen av att även för ekonomiska och

tekniska ämnen en utbildning kommer till stånd som planmässigt inriktas på

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

lärarverksamhet. F. n. synes universiteten inte vara särskilt väl utrustade

för en sådan utbildning. Det torde därför vara ändamålsenligt att i väsentligt

större utsträckning än LUS tänkt sig förlägga den ämnesteoretiska delen

av ifrågavarande utbildning till fackhögskolor. Även om den tekniska linjen i

det nya gymnasiet blir mindre starkt specialiserad än den utbildning som den

avses ersätta är det dock alltjämt fråga om en tämligen kvalificerad yrkesutbildning.

Höga krav måste då alltjämt ställas på att gymnasieundervisningen

skall vara realistisk och präglad av verklighetstrogna tekniska tillämpningar.

Överstyrelsen är inte övertygad om att den av LUS föreslagna utbildningen av

lärare i tekniska ämnen i sin ännu oprövade form ger de blivande lärarna i dessa

ämnen tillräckligt mycket av praktisk teknisk erfarenhet för att angivna villkor

skall uppfyllas. I avvaktan på fortsatt bearbetning av LUS’ förslag finner överstyrelsen

det nödvändigt att lärare för de tekniska och ekonomiska ämnena i

årskurs 3 och i fackskolan tills vidare alltjämt rekryteras även på den väg som

hittills varit den dominerande, dvs. via civilingenjörs- och civilekonomexamen.

Överstyrelsen finner det också angeläget att studieplanerna för de tekniska

ämnena inom den av LUS föreslagna studievägen blir föremål för en genomgripande

revision i samband med den överarbetning av studieplanerna som

överstyrelsen förutsätter kommer att ske. I samband med denna översyn bör

också den föreslagna utbildningen för lärare i teknologi överses. Beträffande

lärarutbildningen för fjärde årskursen på gymnasiets tekniska linje betonar överstyrelsen

bl. a. att lärarna i kemitekniska ämnen måste ha kunskaper i apparatteknik

och kemisk teknologi samt erforderlig praktik och att sådana lärare

därför bör rekryteras huvudsakligen från teknisk högskola.

Vniv er sitets kanslersämbetet finner den kritik som riktats från de tekniska

högskolornas sida mot LUS’ förslag till utbildningsplaner i de tekniska ämnena

i många avseenden berättigad och anser den nuvarande tekniska magisterutbildningen

mer ändamålsenlig än den utbildning som LUS förordar.

Kanslersämbetet förordar bl. a. med hänvisning till yttrandet från rektorsämbetet

vid tekniska högskolan i Stockholm att LUS’ förslag i vad avser den

ämnesteoretiska utbildningen av lärare i tekniska ämnen blir föremål för översyn.

Därvid bör beaktas att nuvarande och planerad treårig teknisk magisterutbildning

efter erforderlig revision av utbildnings- och studieplaner kan ligga

till grund för sådan utbildning.

Den tekniska magisterutbildningen bör i princip förläggas till de tekniska

högskolorna varvid dock undantag kan göras för Uppsala där teknisk magisterutbildning

skall påbörjas 1967. Den regionala utbildningen i Linköping och

Örebro bör tills vidare vara knuten till tekniska högskolan i Stockholm för att

beträffande Örebro senare kunna anknytas till universitetet i Uppsala.

Rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm avvisar mycket bestämt

splittringen på både universitet och tekniska högskolor av ämnesutbildningen

för lärare i tekniska ämnen. De tekniska högskolorna har goda resurser för utbildning

i matematik, fysik, mekanik och hållfasthetslära och det enda rimliga

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Jp år 1967

vore att koncentrera utbildningen av ifrågavarande lärare till de tekniska högskolorna.

Endast där kan den nödvändiga integrationen av olika aktuella ämnesdelar

ske på allvar. Blivande lärare i tekniska ämnen bör i största möjliga

utsträckning vistas i den miljö — teknisk fakultet — där de studerande utbildas

för anställning i industrin. Endast därigenom får de blivande lärarna sin inriktning

markerad på ett ändamålsenligt och förnuftigt sätt. Lärarna vid en

teknisk fakultet har också en betydande erfarenhet av samarbetet mellan tekniska

gymnasieenheter och teknisk högskola. Rektorsämbetet förordar att all

gymnasielärarutbildning skall bygga på det treåriga gymnasiets grund samt att

utbildningen av adjunkter som medtar tekniska ämnen i sin examen skall vara

fyraårig, varav tre års ämnesutbildning och ett års praktisk-pedagogisk utbildning,

dock att för lärarbehörighet i teknologi skall krävas sex månaders praktik.

Rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg framhåller att

den föreslagna lärarutbildningen i tekniska tillämpningsämnen inte torde ge tillräckliga

ämnesteoretiska kunskaper och ej heller tillräcklig praktisk ingenjörserfarenhet

samt att lärarutbildningen i grundläggande tekniska ämnen inte torde

ge tillfredsställande kunskapsomfång. Rektorsämbetet hänvisar till utlåtande

av högskolans tekniska fakultet i vilket det betonas att utbildningen i fråga om

ämneskunskaper innebär t. o. m. ytterligare försämring i jämförelse med den nu

bedrivna teknologie magisterutbildningen. Fakulteten pekar också på den uppenbara

risken för ett negativt urval av studenter till speciella lärarlinjer på tekniska

högskolor. En student som avser att studera på teknisk högskola söker

i första hand till en normal civilingenjörslinje där han får en utbildning som berättigar

till såväl ingenjörsyrket som läraryrket och endast i sista hand till en

lärarutbildningslinje som endast meriterar till lärartjänster på adjunktsnivå.

Fakulteten anser att lärarna i tillämpade tekniska ämnen som huvudregel bör

vara civilingenjörer med praktisk erfarenhet i ingenjörsyrket. I de grundläggande

tekniska ämnena bör man kunna acceptera en speciell lärarutbildning

enligt LUS’ modell men med en väsentligt förstärkt utbildning i fackämnena.

Enligt SACOis uppfattning kan en utbildning enligt LUS’ förslag måhända

skapas för lärare i de grundläggande tekniska ämnena men i de tillämpade

tekniska ämnena där undervisningen börjar i gymnasiets tredje årskurs och slutförs

under det fjärde året måste man som hittills ha lärare med en grundlig

fackmässig ingenjörsutbildning och med god praktisk erfarenhet av ingenjörsyrket.

Mot LUS’ förslag beräffande ämneslärarutbildningen i tekniska ämnen

för gymnasiets tre första årskurser och för fackskola invänder SACO att den

praktisk-tekniska verksamheten är otillräcklig och ämnesbildningen alltför begränsad

samt att utbildning helt saknas i vissa tekniska tillämpningsämnen.

SACO förordar en närmare utredning om lärarutbildningen i tekniska ämnen.

Universitetslärarförbundet hävdar att den föreslagna ämneslärarutbildningen

i de tekniska tillämpningsämnena och vissa ekonomiska ämnen ger en alltför

begränsad ämnesutbildning och otillräcklig fackmässig utbildning. För lärare

i grundläggande tekniska och ekonomiska ämnen kan förbundet dock acceptera

en utbildning enligt LUS’ förslag förutsatt att fackämnesstudierna utökas.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

TCO ifrågasätter om den föreslagna studiegången för gymnasieadjunkter i

tekniska och ekonomiska ämnen ger tillräckligt arbetslivsnära ämneskunskaper

för att möjliggöra fullgod undervisning i målinriktade lärokurser på detta

stadium. En skärpning av kraven på praktik till att omfatta även förvärvsverksamhet

med viss minimikvalitet och viss tidsomfattning bör övervägas och

accepteras, även om detta skulle leda till någon förlängning av den totala utbildningstiden.

SFS anser att LUS’ förslag av allt att döma kan accepteras beträffande de

grundläggande tekniska ämnena. I de direkt tillämpade tekniska ämnena i vilka

undervisningen påbörjas i det nya tekniska gymnasiets tredje årskurs och fullföljs

under det avslutande fjärde gymnasieåret är det nödvändigt att i största

möjliga utsträckning engagera lärare med grundlig fackmässig utbildning och

med god praktisk erfarenhet av ingenjörsyrket. LUS’ förslag beträffande lärarutbildningen

i de tekniska ämnena är inte tillfredsställande utan en förnyad utredning

är nödvändig varvid även möjligheten till en samordning med teknologie

magisterutbildningen ingående bör prövas.

SAF och Sveriges industrijörbund finner den föreslagna lärarutbildningen i de

tekniska och ekonomiska ämnena på gymnasiets yrkesförberedande linjer samt

vid fackskolan ej tillräckligt genomarbetade. Ytterligare utredning erfordras

varvid näringslivet och andra intressenter utanför skolan bör få medverka. Enligt

organisationernas uppfattning kan »vanliga» lärare i kemi inte anses kompetenta

att meddela undervisning jämväl i kemitekniska ämnen. Kompletterande

utredning bör verkställas beträffande lärarutbildningen för de kemitekniska

ämnena.

Svenska teknologföreningen betonar att eftersom de tekniskt-gymnasiala linjerna

har en klar yrkesinriktning måste även lärarutbildningens innehåll ha

samma klara inriktning. Förslagen rörande lärarutbildningen i tekniska ämnen

är enligt föreningens mening summariskt presenterade och motiverade och

betydande luckor kan påvisas i förslagen till utbildningsplaner. Föreningen påyrkar

att lärarutbildningen för gymnasiets och fackskolans tekniska linjer görs

till föremål för ny utredning varvid även företrädare för näringslivet, lärare i

tekniska läroämnen och yrkesverksamma ingenjörer bör anlitas som utredningsmän

och experter.

Förnyad utredning om utbildningen av lärare i tekniska ämnen krävs också

av Högerns ungdomsförbund, medan Centerns ungdomsförbund med tillfredsställelse

hälsar förslaget om reguljär lärarutbildning i ekonomiska och tekniska

läroämnen och att denna utbildning så långt möjligt parallellställs med övrig

ämneslärarutbildning.

Den kritik mot LUS’ förslag beträffande lärarutbildningen i tekniska ämnen

som uttalas i remissyttrandena sägs av flera instanser också avse förslaget om

lärarutbildning i ekonomiska ämnen. I dessa ämnen föreligger samma

krav på målinriktad yrkesutbildning vid gymnasierna varför även här under
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts -proposition nr 4 år 1967

visningen bör bedrivas av lärare med teoretisk och praktisk erfarenhet av den

verksamhet för vilken gymnasiets och fackskolans elever utbildas.

TJniversitetskanslersämbetet finner att förslaget om en femårig utbildning för

gymnasieadjunkter i ekonomiska ämnen bjärt belyser nödvändigheten av att

avpassa utbildningstidens längd också med hänsyn till konkurrerande arbetsmarknader.

Civilekonomutbildningens attraktionskraft och bristen på personer

med högre företagsekonomisk utbildning måste nämligen försvåra rekryteringen

av lärare i ekonomiska ämnen. Med en alltjämt treårig civilekonomutbildning

måste en femårig adjunktsutbildnings attraktionskraft betecknas som i varje

fall osäker. En arbetsgivare kan också komma att föredra en adjunktsutbildad

med fyra terminers studier i företagsekonomi framför en civilekonom med normalt

tre terminers studier i samma ämne varför det eventuella tillskottet för

skolan av lärare utbildade på denna väg kan komma att kraftigt reduceras.

Problemen kommer säkerligen att kvarstå under lång tid framöver. Ämbetet

kan därför inte dela LUS’ uppfattning att det inte finns »skäl att mer än övergångsvis

bibehålla nuvarande civilekonomutbildning som ämnesutbildning för

lektorstjänst».

Fakulteten vid handelshögskolan i Göteborg framhåller att ämnet företagsekonomi

är det centrala av de fem ekonomiska ämnena i gymnasiets och fackskolans

undervisningsplaner. Fakulteten påpekar vidare att LUS ställer »universitetens

ekonomiska fakulteter» i motsats till »civilekonomutbildningen».

Benämningen ekonomisk fakultet infördes i Sverige när en sådan 1961 inrättades

vid Lunds universitet. Den uppfattades närmast som en i universitetet inbyggd

handelshögskola då den skulle bedriva civilekonomutbildning och har

samma inträdesspärr etc. Fakulteten anför vidare.

Personalbristen i ämnet företagsekonomi har gjort att undervisningen och

studieplanen för de filosofiska examina (i vad avser ämnet företagsekonomi)

måst utformas med utgångspunkt från de resurser som civilekonomutbildningen

kunde undvara för detta ändamål. Uppsala universitet har i den även där inrättade

samhällsvetenskapliga fakulteten ingen civilekonomutbildning och därför

endast en professur i ämnet företagsekonomi, medan för civilekonomutbildningen

vid handelshögskolorna och vid fakulteten i Lund finns i varje fall minst

3 eller 4 professurer som specialiserat sig på de fyra ämnesdelar, som enligt studieplanen

utgöra alternativ fr. o. in. 3-betygsnivån. Vid Göteborgs universitet

finns ingen professur i företagsekonomi utan fungerar en av handelshögskolans

professorer som ämnesföreståndare och examinator och anlitas flera av handelshögskolans

övriga lärare och andra mot timarvoden. Just nu pågår en utredning

med syfte att undersöka huruvida fr. o. in. nästa studieår universitetets undervisning

i företagsekonomi skall kunna överföras i handelshögskolans regi. Undervisningen

i företagsekonomi vid Stockholms och Umeå universitet försvåras av det

förhållandet att det vid vardera universitetet finns en professur men att man

ännu ej lyckats förvärva kompetent innehavare.

Med hänsyn till det anförda finner fakulteten LUS’ förslag orealistiska, då de

utgår från att universiteten redan nu för den ifrågasatta utbildningen av lärare

i företagsekonomi skulle förfoga över samma utbildningsresurser som fackhög
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

skolorna. Fakulteten finner det erforderligt att lärarutbildningen i ekonomiska

ämnen blir föremål för en kompletterande utredning.

Förnyad utredning rörande utbildningen i ekonomiska ämnen förordas också

av Universitetslärarförbundet samt SAF och Sveriges industriförbund.

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm anför att det f. n inte

synes föreligga några stora skillnader mellan olika lärosäten eller mellan

olika examenstyper beträffande innehållet i och omfattningen av akademiska betyg

i ämnet företagsekonomi, i varje fall på tvåbetygsnivån. Civilekonomutbildningen

kan emellertid i framtiden komma att förändras i en riktning som gör den

mindre väl lämpad som lärarutbildning. Det är då önskvärt att möjlighet hålls

öppen för civilekonomer att efter erforderlig kompletteringsutbildning övergå

till lärarbanan. Skolväsendet kan ha nytta av civilekonomutbildningen som rekryteringsbas,

och bland civilekonomerna finns personer som torde ha stor lust

och fallenhet för lärartjänst. Vid handelshögskolan i Stockholm tyder det stora

antalet förfrågningar på ett betydande intresse för lärartjänst.

Beträffande lektorsutbildningen framhåller skolöverstyrelsen att den

föreslagna mellanexamen på lång sikt kan tillföra gymnasiet ny arbetskraft men

att effekten av den nya utbildningen ger utslag i gymnasierna först efter ett par

decennier. En satsning på ökad forskarutbildning kommer nämligen att leda till

en »feed-back»-effekt. Behovet av forskarhandledare vid universiteten blir

mycket stort och det tillskott av utbildade forskare som kommer från de nya

forskarexamina kommer sålunda under de första årtiondena att i stor utsträckning

konsumeras av universiteten. Därtill kommer att den föreslagna mellanexamen

för forskare enligt direktiven till forskarutredningen inte skall tillgodose

enbart skolans behov. Man måste realistiskt räkna med att marginalerna för

skolväsendet inte kan bli särskilt stora.

Universitetskansler sämbetet understryker att lektorn-huvudläraren intar en

nyckelposition i en skola. Det är angeläget att tillförsäkra skolan lektorer som

så långt möjligt uppfyller de krav som måste ställas på en huvudlärare. Ämbetet

finner sig icke nu kunna ta slutgiltig ställning till den föreslagna mellanexamen

och dess konstruktion, och frågan om tvåårsutbildningens avslutning med formell

examen är svår att avgöra innan mellanexamens utformning kan bedömas. Ämbetet

kan emellertid inte rekommendera ett obligatorium om detta leder till en

förlängning av tiden för dem som redan från början är klart inriktade på fullständig

forskarutbildning. Om en redovisning efter halva etappen ej innebär någon

tidsförlust och en mellanexamen bidrar till att ge stadga åt studierna kan ämbetet

dock godta ett sådant obligatorium. Ämbetet finner det emellertid orealistiskt

att räkna med mellanexamen som enda meriteringsväg till lektorstjänster vid

gymnasierna. På grund av dels forskningens expansion, dels den kraftigt ökade

tillströmningen av studerande kommer universiteten och högskolorna själva att

ha behov av en stor del av dem som genomgår forskarutbildning.

1963 års forskarutredning framhåller att den fyraåriga gymnasieadjunktsut
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr k är 1967

bildningen enligt LUS’ förslag synes med vissa undantag ge en god grund för

forskarutbildning. I vissa ämnen blir komplettering av grundkunskaperna erforderlig.

Utredningen anför vidare.

I de ämnen som utgör nybörjarämnen på gymnasiet blir kompletteringsstudier

sannolikt oundvikliga. I fråga om de sammansatta ämnena är situationen mer

komplicerad. I några av dem har forskarutredningen efter samråd med LUS

funnit sig kunna acceptera gymnasieadjunktskompetensen som bas för forskarutbildning.

Detta gäller sålunda ämnena samhällskunskap och svenska med avseende

på forskarutbildning i statskunskap, nationalekonomi och kulturgeografi

resp. nordiska språk och litteraturhistoria. Skälet härtill är, att det i gymnasieadjunktsutbildningen

i dessa ämnen förekommer en valfri, alternativ fördjupningskurs

i något av de nämnda examensämnena. Denna fördjupningskurs

ger betydande utrymme för studier av trebetygsmässig karaktär. Så är däremot

ej fallet i ämnena biologi och religionskunskap. För att uppnå den nödvändiga

ämnesbredden i studierna har man där måst avstå från fördjupningskurser..

Forskarutredningen betonar att kompletteringen av kunskaperna i grundexamen

måste äga rum före tillträdet till forskarutbildningen. En förutsättning

för att kompletteringsstudierna skall kunna begränsas till omfattningen är att

den ämnesteoretiska studiegången i gymnasieadjunktsutbildningen blir fyraårig.

Med en kortare studiegång vilket exempelvis gymnasieutredningen föreslog

måste kompletteringsstudierna bli mer omfattande.

Forskarutredningen tillstyrker i princip förslaget om mellanexamen men finner

det ofrånkomligt att ett definitivt beslut i fråga om lektorsutbildningens utformning

får anstå i avvaktan på utredningens eget betänkande. Utredningen vill

emellertid redan nu framhålla angelägenheten av att doktorer i mån av tillgång

rekryteras till gymnasierna med hänsyn till såväl skolans eget arbete som forskarrekryteringen.

Redan i sitt remissutlåtande över gymnasieutredningens betänkanden

framhöll utredningen att det för att bredda rekryteringsunderlaget

för forskarbanan är angeläget att gymnasierna alltfort framstår som en viktig

avnämare av forskarutbildad arbetskraft. Studerande som fullföljer sina vetenskapliga

studier till doktorsexamen bör därför på lämpligt sätt kompenseras härför

vid anställning som lektor. Det är viktigt att möjligheterna till övergång mellan

forskarutbildningslinjer och lärarutbildningslinjer också underlättas.

LUS’ förslag beträffande utbildningen av blivande lektorer i allmänna ämnen

synes i stort sett accepteras av bl. a. historisk-filosofiska och språkvetenskapliga

sektionerna vid Uppsala universitet, samhällsvetenskapliga och matematisknaturvetenskapliga

fakulteterna vid Uppsala universitet, matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten vid Göteborgs universitet, humanistiska fakulteten vid

Stockholms universitet, filosofiska fakulteten vid Umeå universitet och rektorsämbetet

vid tekniska högskolan i Stockholm. Språkvetenskapliga sektionen i

Uppsala understryker dock att utbildningen kan godtas endast om den bygger

på ett utbildningsstadium motsvarande nuvarande trebetygsstadium. Matematisk-natur

vetenskaplig a fakulteten i Göteborg och humanistiska fakulteten i

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 4- år 1967

Stockholm anser att den tvååriga utbildningen måste betraktas som ett minimum.

LUS’ förslag accepteras vidare av SACO, TCO, SFS, Modersmålslärarnas förening,

Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning i Stockholm,

Lund och Göteborg samt Centerns ungdomsförbund.

Ett stort antal remissinstanser framhåller att slutlig ställning inte kan tas till

LUS’ förslag förrän 1963 års forskarutredning framlagt sitt förslag.

Konsistoriet vid Lunds universitet finner det tveksamt om den föreslagna lektorsutbildningen

kan accepteras, då den innebär en standardsänkning i förhålllande

till nuvarande lektorsutbildning. Samhällsvetenskapliga fakulteten vid

Lunds universitet finner en tvåårig lektorsutbildning efter avslutad gymnasieadjunktsutbildning

särskilt i vissa ämnen för kort. Språkvetenskapliga sektionen

vid Göteborgs universitet anser att den föreslagna gymnasielektorsutbildningen

inte innebär den kvalificerade vetenskapliga utbildning som det framtida gymnasiets

huvudlärare behöver. Sektionen avstyrker därför bestämt LUS’ förslag

och förordar att för ifrågavarande ändamål fil. ämbetsexamen med tre betyg i

två ämnen och fil. licentiatexamen tills vidare måtte krävas, bl. a. i avvaktan

på de erfarenheter av en mera bunden studiegång vid universiteten som den

blivande högstadielärarutbildningen kan komma att ge.

Att mellanexamen inte bör vara den enda meriteringsvägen till lektorstjänst

betonas i flera av remissyttrandena. Sålunda framhåller skolöverstyrelsen att

med hänsyn till de många uppgifter av metodisk och pedagogisk karaktär som

en huvudlärare har att handlägga det vore av värde om vägen till huvudlärarebefattning

också kunde gå över en mer utpräglad pedagogisk-metodisk meritering.

En sådan alternativ meriteringsväg borde bygga på en kvalificerad adjunktsutbildning

till vilken kunde som ytterligare meriter läggas verksamhet som läroboksförfattare,

aktivitet i försöksverksamhet e. d. Man torde kunna förutsätta

att dessa ytterligare tillägg till grundutbildningen inte kommer att skapa konkurrens

med vägen via mellanexamen. En ledamot av skolöverstyrelsen reserverar

sig beträffande detta förslag om alternativ meriteringsväg till lektorskompetens.

Även universitetskanslersämbetet anser att möjlighet att nå lektorat bör öppnas

även för vissa adjunkter. Verksamhet som läroboksförfattare, pedagogiskt

författarskap, aktivt studieplansarbete, utformande av lärarhandledningar, betydelsefullt

arbete i försöksverksamhet, praktiskt och teoretiskt utvecklingsarbete

i form av undersökningar för institutionerna för pedagogik och för lärarhögskolans

räkning eller annat för skolans eller ämnets utveckling värdefullt arbete

bör enligt ämbetets mening tillsammans med kvalificerad utbildning i grundexamen

utgöra merit för lektorat. Ämbetet föreslår sålunda att lektorat skall kunna

vinnas dels genom avlagd licentiatexamen (motsvarande) eller högre, dels genom

adjunktsutbildning med kvalificerade betyg och särskild pedagogisk meritering.

Den föreslagna möjligheten till en vetenskapligt pedagogisk-metodiskt inriktad

mellanexamen tillstyrks av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 nr 1967

Uppsala universitet endast under förutsättning att ämnesföreträdaren icke blott

enligt LUS’ förslag deltar i planeringen av sådana studier utan även i examinationen.

Språkvetenskapliga sektionen vid samma universitet är också kritisk

mot ifrågavarande förslag. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs

universitet avstyrker bestämt LUS’ förslag att didaktisk-metodisk meritering

inom ett ämne skall leda till lektorskompetens i ämnet. Fakulteten avstyrker

också gymnasieutredningens förslag att adjunkter på grund av enbart

pedagogiska meriter skall kunna befordras till lektorer. Även matematisknaturvetenskapliga

och humanistiska fakulteterna vid Stockholms universitet

motsätter sig gymnasieutredningens förslag att till lektorer befordra adjunkter

med pedagogisk meritering.

SACO anser att för en begränsad tid vissa övergångsbestämmelser bör komma

till stånd som ger särskilt kvalificerade adjunkter möjlighet att inneha lektorstjänst.

SACO förutsätter således härvidlag ett dispensförfarande. Liksom i sitt

yttrande över gymnasieutredningens betänkande framför SACO också förslag

om inrättande av förste lektorstjänster vid gymnasium. Dessa skulle vara ämnesgrupphuvudlärare

och ha kvalificerad lektorskompetens. Liknande synpunkter i

fråga om förste lektorstjänster anförs av Universitetslärarförbundet.

Lärarnas riksförbund anser att man bör överväga LUS’ förslag att göra den

föreslagna mellanexamen obligatorisk. I samband härmed föreslår förbundet

även att den som efter fyra års ämnesteoretiska studier inte fortsätter den praktiska

utbildningen får ett examensbevis jämte lämplig titel och att i varje fall den

genomgångna utbildningen får räknas honom tillgodo vid komplettering till annan

examen. Omvänt bör den som nått högre akademisk examen på annan väg än

lärarutbildningslinje få möjlighet att efter skälig komplettering nå lektorsbehörigheten.

TCO anser att som reguljär meritering till lektorstjänst bör vid sidan av den

föreslagna forskarutbildningen praktiska pedagogiska insatser i enlighet med

gymnasieutredningens förslag fastställas.

LUS’ förslag om möjlighet för civilingenjörer att vinna

lektorskompetens tillstyrks av skolöverstyrelsen som därvid understryker

att även lärarna i kemi-tekniska ämnen bör rekryteras huvudsakligen från

teknisk högskola. Några av skolöverstyrelsens remissinstanser reser däremot invändningar

mot civilingenjörers behörighet till lektorstjänst och framhåller att

deras utbildning inte varit inriktad på undervisning. Att ge dem lärarkompetens

rimmar illa med utredningens allmänna inställning till en målinriktad utbildning.

Universitetskansler sämbetet ansluter sig till förslaget att civilingenjörer med

kvalificerade betyg skall kunna erhålla lektorat. Däremot avstyrks kravet på

tre års praktik för lektorstjänst. Ämbetet anser nämligen att en bättre rekryteringseffekt

uppnås genom att ge väl vitsordad industriell verksamhet ett betydande

meritvärde vid tillsättning av lektorstjänst.

LUS’ förslag om lektorsbehörighet för civilingenjörer tillstyrks också av ma
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj ds proposition nr år 1967

tematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid XJppsala universitet och rektorsämbetet

vid tekniska högskolan i Stockholm. Sistnämnda remissinstans förordar

emellertid att praktiktiden med hänsyn till den långa utbildningstiden minskas

till två år.

Tekniska fakulteten vid Chalmers tekniska högskola betonar att kraven för

civilingenjörers lektorsbehörighet inte får utformas på ett sådant sätt att de

verkar rekryteringshämmande. Att tänka sig att välkvalificerade civilingenjörer

med god praktik i någon större omfattning skulle sluta sin ingenjörsanställning

och under ett oavlönat år bedriva studier vid lärarhögskola i avsikt att

eventuellt vinna anställning som lektor är klart verklighetsfrämmande. Den

pedagogiska utbildningen bör istället utformas så att den kan inbyggas i tjänsten

efter vunnen anställning som lärare.

Enligt SACO.-s uppfattning måste lektorerna i tekniska tillämpningsämnen

utgöras av högskoleutbildade tekniker med flerårig praktisk-teknisk verksamhet.

Då en välmeriterad civilingenjör knappast vill avbryta sin yrkesverksamhet för

att underkasta sig en pedagogisk utbildning synes det motiverat att överväga

om inte civilingenjörernas pedagogiska utbildning bör förläggas efter deras utnämning.

Beträffande ämneslärarutbildningen i tekniska ämnen för gymnasiets

tre första årskurser och för fackskolan föreslår SACO en närmare utredning.

Liknande synpunkter har anförts av Tekniska linjers lärarförbund och Svenska

teknologf öreningen.

TCO anser att det praktiska alternativet beträffande vägarna till lektorskompetens

i tekniska och ekonomiska ämnen bör bli den normala rekryteringsbasen.

Lektorsrekryteringen denna väg bör dock inte helt knytas till grundexamen från

teknisk resp. ekonomisk fackhögskola utan vähneriterade tekniker och ekonomer

med lägre grundutbildningsnivå bör också kunna komma i fråga.

TCO är medveten om att det är förenat med stora svårigheter att mäta de

ämneskunskapskvaliteter som skapats på mera informell väg och göra dem jämförbara

med formell meritering. Problemet måste emellertid lösas. Då yrkesskolan

inpassas i det gymnasiala skolsystemet kan det komma att uppstå behov

av lektorskompetenta lärare för undervisning i specialämnen i kurser för praktiska

yrken på hög nivå, dvs. specialämneskunskaper som inte kan inhämtas på

formell väg.

SFS anser i likhet med LUS att civilingenjörer även i fortsättningen bör anlitas

som lektorer i tekniska ämnen. Den föreslagna lärarutbildningen i tekniska

ämnen är emellertid inte tillfredsställande utan bör bli föremål för förnyad utredning,

varvid även möjligheten till en samordning med teknologie magisterutbildning

ingående bör prövas. Denna utredning bör också ta ställning till möjligheten

att uppnå lektorskompetens genom komplettering efter genomgången

teknologie magisterutbildning eller motsvarande gymnasieadjunktsexamen.

SAF och Sveriges industriförbund framhåller att för lektorsbehörighet i de tekniska

ämnena bör i första hand krävas två ä tre års praktisk erfarenhet samt

pedagogisk utbildning ovanpå ämnesstudierna i den grundläggande lärarutbildningen

alternativt efter civilingenjörsutbildning. Enbart den av LUS föreslagna

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

95

vetenskapligt inriktade forskarutbildningen kan inte accepteras som meriteringsgrund

för lektorer i tekniska ämnen.

Svenska teknologföreningen hävdar att civilingenjörsutbildningen frånsett

bristen på pedagogisk utbildning är den för lärartjänst vid tekniskt gymnasium

lämpligaste utbildningsvägen. Det är nödvändigt att bygga en sådan karriärväg

till ifrågavarande lärartjänster att den står öppen för personer som ursprungligen

tänkt ägna sig åt teknisk yrkesverksamhet men senare funnit intresse för lärarverksamhet.

Den erforderliga undervisningen i pedagogisk metodik bör kunna

meddelas efter det att vederbörande blivit antagen till tjänst.

Beträffande utbildningen för lektorst jänster i ekonomiska

ämnen bedömer universitetskansler sämbetet universitetens möjligheter att ge

en god utbildning i företagsekonomi som f. n. mycket begränsade med hänsyn till

deras egen lärarbrist. De högre läroanstalternas företagsekonomiska institutioner

kommer med all sannolikhet för sin undervisning att behöva alla forskarutbildade

som inte går till näringslivet eller förvaltningen. LUS’ förslag måste därför

betraktas som orealistiskt. Bristen på lektorer är minst lika besvärande vid nuvarande

handelsgymnasier som vid de allmänna gymnasierna och torde bli bestående

under lång tid. En civilekonom som varit ute i praktisk verksamhet har

förvärvat erfarenhet som är värdefull för skolans undervisning. Civilekonomexamen

bör därför ge behörighet till lektorstjänst om den kompletteras med ett

års praktisk-pedagogisk utbildning vid lärarhögskolan.

Lärarnas riksjörbund anser att civilingenjörer och civilekonomer skall ha kvalificerade

betyg samt ha genomgått praktisk-pedagogisk utbildning för att dispensvägen

få ordinarie lektorstjänst.

SAF och Sveriges industriförbund vill även i de ekonomiska ämnena tillmäta

erfarenhet från näringslivet större betydelse än LUS gör såväl för lektorer som

för övriga lärare. Civilekonomexamen kompletterad med kvalificerad praktisk

verksamhet samt pedagogisk utbildning bör även framdeles kunna ge lektorsbehörighet.

För lektorskompetens i ämnet företagsekonomi uppställer direktionen för handelshögskolan

i Stockholm krav på trebetygsnivå dels i ämnesdelen kostnadsintäktsanalys,

varigenom den blivande lektorn ges fördjupning i ämnets mest

centrala delar, dels i ytterligare en ämnesdel, t. ex. redovisning eller distribution.

Direktionen vill ej annat än under en övergångstid acceptera att man skall

kunna bli lektor i företagsekonomi (eller motsvarande) med en ekonomexamen

med trebetygsnivå i enbart redovisning eller distribution jämte tre års yrkespraktik

och ett års praktisk-pedagogisk utbildning.

3.3.2.3 Ämneskombinationer

Beträffande kraven på förkunskaper för lärarutbildning i enskilda

ämnen framhåller skolöverstyrelsen att LUS anger dem som krav dels på viss

genomgången linje på gymnasiet, dels på förkunskaper i visst ämne eller vissa

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Jf år 1967

ämnen från gymnasiet. Överstyrelsen anser att endast den senare principen bör

tillämpas och erinrar om att det nya gymnasiets konstruktion gör det möjligt för

den enskilde eleven att utvidga sitt studieprogram med s. k. utökad studiekurs.

Den elev som på teknisk linje valt utökad studiekurs i biologi skall givetvis

vara behörig för fortsatta universitetsstudier i biologi. Även från andra synpunkter

finner överstyrelsen det angeläget att förkunskaperna preciseras som

ämneskunskaper. Personer som förvärvat adekvata förkunskaper bör få tillträde

till lärarutbildning, även om de inte förvärvat fullständigt gymnasiebetyg.

Sökande med fackskolekompetens men med gymnasiekunskaper i relevanta

ämnen bör sålunda bli behörig att antas som studerande på ämneslärarlinjen.

Även genom vuxenutbildning förvärvar många gymnasiekompetens i en grupp

ämnen utan att kompetensen som helhet motsvarar ett slutbetyg från gymnasium.

Med hänsyn till rekryteringsbehovet finner överstyrelsen det angeläget

att kraven på förkunskaper för ämneslärarutbildning inte ställts högre än som

för varje särskild typ av utbildning är befogat.

Universitetslcanslersämbetet förordar att till utbildningen i maskintekniska,

byggnadstekniska och eltekniska ämnen bör antas även sådana studerande som

gått ut det nya gymnasiets fjärde årskurs på teknisk linje och där tillhört någon

av de aktuella grenarna.

Språkvetenskapliga sektionen vid Uppsala universitet påyrkar att för tillträde

till högstadielärarutbildning i svenska, engelska, tyska, franska och ryska

skall krävas humanistisk studiekurs som grund. Sektionen accepterar förslaget

att inte kräva latinkunskaper av blivande högstadielärare men anser att för

tillträde till utbildning som gymnasieadjunkt i svenska, tyska, engelska eller

franska skall krävas förkunskaper i latin motsvarande minst betyget 2 vid avgång

från gymnasiet.

Enligt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet kommer

antagningen av studerande från samhällsvetenskaplig gymnasielinje att

för ett flertal ämnen inom fakulteten vålla problem på grund av dessa studenters

bristande förkunskaper. Problemet kan lösas genom att alternativa kurser med

längre studietid inrättas för studerande med lägre förkunskaper, ett system som

redan tillämpas inom ämnet matematik. Poängberäkningen måste emellertid

anpassas så, att de båda kursalternativen ges samma poängvärde.

Lärarnas riksförbund finner det anmärkningsvärt att LUS vill hålla förkunskapskraven

låga samtidigt som man kräver att tidsramarna skall hållas. Förbundet

förordar att slutbetyg från naturvetenskaplig linje skall krävas för tillträde

till kurserna i matematik, fysik och kemi samt att kvalificerat betyg,

t. ex. 3, från gymnasiet genomgående skall fordras i det ämne som skall studeras.

SFS anser det orimligt att det för gymnasielärarutbildning i svenska krävs

allmän språkkunskap eller latin i gymnasiekombinationen. Studerande från naturvetenskaplig

linje bör ha möjlighet att bli gymnasielärare i svenska och även

möjligheten att bli gymnasielärare i religionskunskap med annan grund än

opaginerad Kontrollera mot PDF

9 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

examen från humanistiska linjens helklassiska gren bör prövas. Vidare ifrågasätts

nödvändigheten av allmän språkkunskap eller latin som förutsättning för

studier i moderna språk.

Biologilärarnas förening anser det nödvändigt att elever som endast läst naturkunskap

inhämtar den naturvetenskapliga studiekursens biologi före sin utbildning

till högstadie- eller gymnasielärare, medan Svenska klassikerförbundet

förordar att hela frågan om förkunskaper tas upp till övervägande. Föreningen

för matematisk-naturvetenskaplig undervisning i Stockholm, Lund och Göteborg

kan inte acceptera att examen från samhällsvetenskaplig linje godtas som

förkunskapskrav för blivande lärare i fysik, kemi och matematik.

Beträffande de föreslagna fasta baskombinationerna finner skolöverstyrelsen

kombinationerna för högstadielärarutbildningen i viss mån bristfälligt

konstruerade. De ämnen som enligt läroplanen för grundskolan skall ge

möjlighet till samlad eller samordnad undervisning förekommer inte i någon

kombination. De föreslagna kombinationerna motverkar sålunda det mål som

uppställts för undervisningen på grundskolans högstadium. En grundläggande

förutsättning för att det mål skall kunna uppnås som uppställts för undervisningen

i orienteringsämnena på grundskolans högstadium är att lärostoffet väljs

och organiseras med hänsyn till elevernas utvecklingsstadium och att studiet av

lärostoffet innebär ett betydande mått av självständig elevaktivitet. Med anledning

av hittills gjorda erfarenheter överväger överstyrelsen att föreslå vissa

ändringar i de kursplaner som gäller för orienteringsämnena på högstadiet.

Överstyrelsen finner att följande förhållanden främst bör beaktas när man bedömer

frågan om lämpliga ämneskombinationer i lärartjänster för högstadiet:

1. möjligheten att skapa ett pedagogiskt och organisatoriskt underlag för en

bättre elevvård bl. a. genom att i största möjliga utsträckning inom kombinationerna

hålla samman inbördes besläktade skolämnen,

2. möjligheten att skapa underlag för lärartjänster samt underlätta schemaläggning

och skolarbetets organisation,

3. möjligheten att åstadkomma en för ifrågavarande verksamheter relevant

lärarutbildning.

Huruvida en ämneskombination för lärartjänst på högstadiet under sådana

förutsättningar generellt bör omfatta två, tre eller fyra skolämnen är inte möjligt

att nu avgöra. Vinner överstyrelsens i kap. 9 framförda förslag till gemensam

ämneslärarutbildning för högstadiet och gymnasiet beaktande, kan de svårigheter

som belysts övervinnas. Men även om den av de sakkunniga föreslagna

organisationen skulle genomföras, är det från undervisningssynpunkt oundgängligt

att de tidigare (vid behandlingen av kap. 9) nämnda ämneskombinationerna

kommer till stånd. Överstyrelsen föreslår därför att vid översynen av ämneskombinationerna

även kombinationerna av samhällsorienterande och naturorienterande

ämnen skapas.

Av skolöverstyrelsens remissinstanser har ett tjugotal framfört synpunkter

på LUS’ förslag i fråga om ämneskombinationer. Ett par av dessa instanser

synes i stort sett acceptera det framlagda förslaget. I övrigt framförs kritiska

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr k

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

synpunkter av olika slag. Flera remissinstanser anser sålunda att LUS föreslagit

en för hårt bunden studiegång även för högstadiets och gymnasiets lärare

och ifrågasätter om inte ett friare system skulle ge lika gott resultat sett ur

lärarförsörjningssynpunkt. Studiegången borde inte ha bundits så hårt med

tanke på den planerade läroplansöversynen för grundskolan. Ett principresonemang

om högstadiets utformning borde ha legat till grund för förslaget. Tillräcklig

hänsyn har inte tagits till lärarkandidaternas individuella olikheter, och

vissa nu rätt vanliga ämneskombinationer blir inte möjliga därför att de regelmässigt

parallelläggs på schemat. I ett gemensamt yttrande finner sex rektorer

vid lärarkursskolor i Stockholm de tolv kombinationerna i stort sett lyckligt

valda men anser att kombinationerna 4, 5, 7, 9, 10 och 12 bör leda till en högstadielärarexamen

i två ämnen eftersom svenska, religionskunskap och biologi

är så omfattande ämnen att två terminers studier måste betecknas som otillräckliga.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län saknar en redovisning av

hur LUS tänkt sig att utbildningen av yrkesvalslärare skall ordnas. Utan klarhet

på denna punkt är det svårt att bedöma hur samhällskunskapen lämpligen

bör ingå i lärares ämneskombinationer och med ledning därav samordnas med

övrig utbildning.

Såsom tidigare refererats förordar universitetskansler sämbetet i princip att ett

av ämnena i grundutbildningen ges en studietid av tre terminer, det andra

ämnet två terminer och det tredje en termin, varvid utbildningen i det tredje

ämnet skall ge undervisningsbehörighet endast på grundskolans högstadium.

Om dessa riktlinjer accepteras måste LUS’ förslag till ämneskombinationer underkastas

förnyad granskning med hänsyn till både lärarbehovet i skilda kombinationer

och önskvärdheten att undvika »tunga» ämneskombinationer.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet avstyrker

högstadiekombinationen matematik-samhällskunskap-kemi och gymnasiekombinationen

matematik-kemi-filosofi samt föreslår bl. a. högstadiekombinationerna

matematik-samhällskunskap-historia, matematik-fysik-filosofi, biologigeografi-samhällskunskap

samt gymnasiekombinationerna matematik-fysik och

fysik-biologi.

Tekniska fakulteten vid Chalmers tekniska högskola föreslår att frågan om

lärarutbildning i fysik närmare utreds varvid sambandet med undervisningen i

matematik särskilt bör beaktas. Sektionen för teknisk fysik vid samma högskola

föreslår ämneskombinationen matematik och fysik för enbart gymnasielärare.

Teologiska fakulteten vid TJppsala universitet anser flera tvåämneskombinationer

möjliga och önskvärda men finner ett par av de föreslagna kombinationerna

i stort sett ogenomförbara. Biologisk-geografiska sektionen vid Uppsala universitet,

teologiska fakulteten vid Lunds universitet och filosofiska fakulteten

vid Umeå universitet förordar större flexibilitet beträffande baskombinationerna.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet anser att

LUS på ett skickligt sätt löst de svåra problemen att finna lämpliga ämneskombinationer

för högstadie- och gymnasielärare av olika kategorier, och humanistiska

fakulteten vid samma universitet har intet att erinra mot de före
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

99

slagna baskombinationerna men finner det önskvärt med möjlighet till ett friare

val av underkombinationer än vad LUS stannat för.

Historisk-filosojiska sektionen vid Göteborgs universitet föreslår att ämnet

religionskunskap inte kombineras med historia utan med samhällskunskap. Samhällsvetenskapliga

fakulteterna vid universiteten i Lund, Göteborg och Stockholm

samt filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå föreslår ämneskombinationen

historia-geografi-samhällskunskap. Sistnämnda fakultet föreslår därjämte

kombinationen geografi-samhällskunskap-biologi, vilken även förordas av Geografiläramas

riksförening.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner det önskvärt att yrkesvalslärarutbildningen

inordnas i den ordinarie ämneslärarutbildningen. Yrkesvägledning bör kunna

ingå som tredje ämne i de kombinationer som innehåller samhällskunskap eller

tillsammans med samhällskunskap utgör en baskombination. Statistiska centralbyrån

hävdar att LUS inte tillräckligt ingående analyserat ämneslärarbehovets

fördelning på skolämnen och skolämneskombinationer.

SACO tillstyrker att lärarutbildningen anpassas med hänsyn till efterfrågan

inom olika stadier och ämneskombinationer, och Skolledarförbundet understryker

vikten av att ämneskombinationerna konstrueras så att man kan tillgodose

en eventuell framtida omläggning av högstadiets ämnen mot mer sammanhållna

block. Lärarnas riksförbund har inga allvarliga invändningar beträffande de

föreslagna ämneskombinationerna men framställer dock erinringar på vissa

punkter.

TCO accepterar anordningen med fasta studiegångar men förordar att ämneskombinationerna

i dessa avpassas med hänsyn till den reformering av grundskolans

högstadium som kan väntas.

SFS tillstyrker de föreslagna baskombinationerna men förordar större frihet

vid valet av ämnen inom dessa. Införandet av tvåämneskombinationer med

svenska och ett modernt språk i högstadielärarutbildningen bör övervägas. Införandet

av tvåämneskombinationer för samtliga gymnasielärare bör också allvarligt

övervägas. Problemet med det tredje ämnet kan antingen lösas genom

fortbildning eller om så visar sig nödvändigt genom fyllnadstjänstgöring på

andra skolformer än gymnasiet.

Föreningen lärare i samhällskunskap godtar de föreslagna baskombinationerna

men förordar också kombinationen historia-samhällskunskap-geografi, vilken

kombination även rekommenderas av Geografilärarnas riksförening. Kristendomslärarnas

förening föreslår en ämneskombination religionskunskap-svenska.

Modersmålslärarnas förening förordar en tvåämneskombination för svensklärare

på högstadiet och anser att röst- och talvård bör kunna ingå som särskilt

ämne i gymnasielärarnas ämneskombination. Svenska klassikerförbundet hävdar

att latin bör kunna kombineras med svenska.

SECO betonar att lärarna i ett flertal ämnen måste ges kunskap att behandla

problem ur en internationell synvinkel. Det bör vidare övervägas att överlåta

sexualundervisningen till speciellt utbildade lärare som reser runt i landets

skolor.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Beträffande de tekniska ämnena anser rektorsämbetet vid tekniska

högskolan i Stockholm att kombinationsmöjligheterna inte har utnyttjats så

långt det är möjligt och önskvärt. De av LUS föreslagna studieplanerna avseende

det tekniska och i viss mån det matematiska-naturvetenskapliga ämnesområdet

måste helt avvisas och en särskild expertgrupp bör tillkallas för att

utarbeta nya sådana planer. Förändringarna är numera utomordentligt snabba

inom alla naturvetenskapliga och tekniska ämnesområden vilket LUS inte tillräckligt

insett. Rektorsämbetet förordar en kort, koncentrerad och åldringsbeständig

utbildning i början av lärarbanan. En blivande lärare i teknologi och

maskintekniska (byggtekniska) ämnen måste ha en lika gedigen grundutbildning

i matematisk-naturvetenskapliga ämnen som i princip en teknolog. Vidare

är det för de små gymnasierna av stort värde från rekryteringssynpunkt om en

lärare har en vidare ämnesbehörighet än enbart teknologi och maskin- respektive

byggtekniska ämnen. Ämbetet fortsätter.

Sammanfattningsvis skulle följande ämneskombinationer bli möjliga:

1. Teknologi med maskinteknisk inriktning -j- maskintekniska ämnen + matematik

eller fysik.

2. Teknologi med byggnadsteknisk inriktning -|- byggnadstekniska ämnen -fmatematik.

3. Eltekniska ämnen -|- matematik eller fysik.

De förslag till ämneskombinationer, som här framlagts, skulle medföra att

lärare med ämneskombinationerna i fråga skulle få kompetens som lärare i första,

andra och tredje årskurserna på tekniska grenen i det blivande gymnasiet,

såvida lärartjänster inrättas med motsvarande kombinationer.

De remissinstanser som närmare uttalat sig beträffande ämneskombinationer

övningsämne — läroämne har samtliga, ett sextiotal, i princip

tillstyrkt sådan kombination. Omkring hälften av instanserna har därvid

varmt anbefallt den av LUS föreslagna översynen av övningslärarutbildningen.

Flera instanser betonar att även yrkesämne bör kunna kombineras med övningsämne

och läroämne.

Skolöverstyrelsen förordar att de nuvarande speciella gruppbeteckningarna

på skolans ämnen och lärare slopas. Alla lärare som undervisar endast i ett, ett

par eller några få ämnen bör kallas ämneslärare till skillnad från klasslärare

som undervisar i alla eller så gott som alla ämnen i en årskurs. Några principiella

hinder kan inte resas mot en kombination i lärartjänst av övningsämne

och läroämne. Av skolöverstyrelsens remissinstanser framhåller bl. a. några

länsskolnämnder att kombination övningsämne—läroämne skulle underlätta

rekryteringen av behöriga lärare till mindre högstadier och främja den elevvårdande

verksamheten.

XJniversitetskanslersämbetet tillstyrker att kvarstående formella hinder för

kombinationer i lärartjänst av läroämnen och övningsämnen undanröjs. Det avgörande

problemet då det gäller att få till stånd lärarutbildning med här avsedda

kombinationer är att begränsa utbildningstidens längd på övningsämnes
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr b <!~ 1967

101

sidan så att studietiden för behörighet som adjunkt i dessa kombinationer inte

överstiger studietiden för annan adjunktsutbildning.

Konsistoriet vid Lunds universitet och filosofiska fakulteten vid Umeå universitet

anser sig inte kunna ta ställning till de av LUS föreslagna kombinationerna

förrän den ifrågasatta översynen av övningslärarutbildningen genomförts.

Yrkesutbildningsberedningen hävdar att de s. k. yrkesämnena inte får utestängas

från möjligheten att i tjänst ingå i kombination med annat ämne, det

må vara läroämne eller övningsämne.

TCO finner inte LUS’ förslag till ämneskombinationer tillfredsställande och

anser att man inte tillvaratagit alla möjligheter till kombinationer i nuvarande

situationer. TCO finner det otillfredsställande att kombinationsfrågor som går

utöver LUS’ förslag skall tills vidare lösas från fall till fall och föreslår att

LUS’ förslag kompletteras med vissa andra fasta kombinationer. Exempel på

sådana möjliga kombinationer lämnas i yttrandet.

SR tillstyrker livligt LUS’ förslag om ämneskombination med läroämne och

praktiskt-estetiskt ämne men beklagar att LUS inte tagit steget fullt ut och

föreslagit fasta kombinationer med läroämne och musik eller gymnastik.

De av LUS föreslagna kombinationerna med ämnet gymnastik tillstyrks

av skolöverstyrelsen, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, historiskfilosofiska

sektionen vid Göteborgs universitet och direktionen över gymnastiska

centralinstitutet men avstyrks av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid

Göteborgs universitet. Direktionen över gymnastiska centralinstitutet anser att

gymnastik bör kunna kombineras med vilket annat skolämne som helst. Av

praktiska skäl tillstyrker emellertid direktionen att man nu startar med de

föreslagna fem ämneskombinationerna. En kombination i lärartjänst av övningsämne

och läroämne skulle sannolikt underlättas om utbildningen redan från

början kunde inriktas på kombinationen i dess helhet. Direktionen anser det

dock vara ytterst angeläget att möjligheterna till ämneskombination med nuvarande

organisation av gymnastiklärarutbildningen omedelbart öppnas och att

eventuella ändringar i undervisningen vid GCI genomförs efter hand. Direktionen

anser det vidare värdefullt att utbildningen i ämnet ergonomi kommer in

i kombinationen gymnastik-biologi.

Vad beträffar ämnena musik, teckning samt trä- och metallslöjd

hemställer skolöverstyrelsen om bemyndigande att från fall till fall fastställa

kombinationer av övnings- och läroämne i sådana fall där förslag ej nu

föreligger.

Styrelsen för Musikaliska akademien förbigår frågan om ämneskombinationer

mellan läro- och övningsämnen som enligt styrelsens mening ytterligare bör

övervägas i andra utredningssammanhang men framhåller att den fäster stor

vikt vid förslagen om en reformering av musiklärarutbildningen i riktning mot

en kombinationsexamcn med föreslagen benämning mus. mag. Med hänsyn till

pågående utredning om musikutbildningens olika former vill musikhögskolans

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr h år 1967

lärarråd inte närmare diskutera kombinationen musik-läroämne. Enligt Teckningslärarnas

och Tl-elevernas förening bör kombinationsfrågan beträffande ämnena

teckning, estetisk specialisering på olika stadier samt konsthistoria grundligt

utredas.

Beträffande kombinationerna med konsumentkunskap och f a m i 1- jekunskap har skolöverstyrelsen inte något att erinra mot att även lärare

med högstadie- eller gymnasielärarutbildning tas emot i den föreslagna ettåriga

kursen varvid överstyrelsen dock förutsätter att kraven på förkunskaper skall

vara i stort sett likvärdiga för samtliga deltagare i kursen. Rektorerna vid de

fyra seminarierna för huslig utbildning och föreståndaren för textillärarlinjen i

Malmö konstaterar i ett gemensamt yttrande med tillfredsställelse att LUS

föreslagit fasta ämneskombinationer för lärare i hemkunskap, textilslöjd och

barnavård men framhåller att redan nu flera fasta ämneskombinationer vore

lämpliga för dessa lärare. De föreslår kombinationerna hemkunskap-kemi och

textilslöjd-historia samt påpekar att det finns lärare i övningsämnen med goda

kunskaper i språk som gärna skulle vilja genom akademisk utbildning skaffa

sig meriter för kombinerade tjänster i övningsämnc-språk.

TCO tillstyrker LUS’ förslag i detta hänseende men anser att kursens omfattning

och uppläggning bör omprövas längre fram. TCO vänder sig mot att

olika krav på s. k. objektkunskaper ställs för studiebehörighet i ämnet beträffande

å ena sidan lärare med examen från husligt seminarium — hushållslärare,

textillärare och barnavårdslärare — samt å andra sidan gymnasielärare i företagsekonomi,

samhällskunskap och psykologi och föreslår att samma villkor

skall uppställas. TCO påpekar vidare att även teckningslärarutbildningen har

ett sådant innehåll att den bör kunna komma i fråga som förutbildning till den

föreslagna universitetskursen på samma grunder som föreslås gälla för andra

lärargrupper. I

I fråga om skolöverstyrelsens förslag angående behörighetskrav för

vissa lärarkategorier i det nya gymnasiet och fackskolan

ställer sig remissinstanserna med några enstaka undantag positiva till

att behörighetskraven icke för närvarande skärps.

I flera yttranden understryks de nuvarande bestämmelsernas provisoriska karaktär

i avvaktan på en, som det betonas, angelägen allmän översyn av

den nuvarande utbildningen för de aktuella lärarkategorierna. I en

sådan översyn bör enligt SR ingå en undersökning av förutsättningarna för ett

inordnande av den praktiska lärarutbildningen i lärarhögskolornas verksamhet.

Behovet av fortbildning för redan utbildade lärare understryks kraftigt

överlag i yttrandena. Lärarnas riksförbund anser, att fortbildningen bör förläggas

inom ramen för den normala belastningen av lärarna. Värdet av att genomgångna

fortbildningskurser får räknas som merit vid tjänstetillsättning betonas

särskilt av länsskolnämnderna i Kronobergs och Värmlands län samt seminariet

för huslig utbildning i Göteborg, slöjdlärarseminariet, Svenska kommunförbundet

och Svenska stadsförbundet. Skolnämnden för Stockholms stad och län,

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

länsskölnämnden i Västerbottens län, teckningslärarinstitutet och Sveriges socialdemokratiska

ungdonnsförbund framhåller, att fortbildningen icke bör vara

obligatorisk och ej utgöra ett behörighetskrav. En motsatt uppfattning hävdas

i fem. yttranden. Sålunda anser länsskölnämnden i Göteborgs och Bohus län det

önskvärt att fortbildning inrycks bland behörighetskraven, dock först efter en

övergångstid, under vilken lärarna beretts tillfälle till fortbildning.

Svenska facklärarförbundet förordar beträffande ämnena teckning, hemkunskap,

textilslöjd samt trä- och metallslöjd en termins vidareutbildningskurs som

behörighetskrav. Enligt seminarierna för huslig utbildning i Umeå och JJppsdla

bör möjlighet skapas till kompletteringsutbildning för lärare i hushållsteknik

och textilslöjd vid fackskola. Dylika kurser skulle enligt seminarierna för vinnande

av behörighet krävas av lärare som examinerats före år 1964. TCO finner

att kompletterande utbildning bör uppställas som krav för behörighet för de

redan yrkesverksamma lärarna samt för dem som nu är under utbildning.

Vad överstyrelsen föreslagit beträffande behörighet till lärartjänst i ämnena

musik, teckning, gymnastik, hushållsteknik och slöjd

tillstyrks av samtliga remissinstanser. Ett tiotal instanser vänder sig mot ett av

Svenska facklärarförbundet väckt förslag om förlängning av studietiden med en

termin.

Seminariet för huslig utbildning i Umeå och yrkesutbildningsheredningen förutsätter,

att vissa lärare, i första hand de som utgått från seminarium för huslig

utbildning, bereds tillfälle att genomgå vidareutbildning i konsumentkunskap.

Yrkesuibildningsberedningen föreslår därjämte sådan utbildning i familjekunskap.

Beträffande ämnet konst- och musik historia framförs med ett par

undantag inga invändningar mot skolöverstyrelsens ställningstagande. SR finner

att behörighetskraven i ämnet bör skärpas. Musikaliska akademiens styrelse kan

ej helt acceptera överstyrelsens uppfattning att konst- och musikhistoria är att

betrakta mera som en ny undervisningsform än som ett nytt ämne. Akademiens

styrelse konstaterar, att den nuvarande musiklärarutbildningen ej tar sikte på

detta ämne, att musiklärarna i gemen inte kan anses ha tillfredsställande utbildning

för sin undervisningsdel i ämnet samt att deras nuvarande utbildning följaktligen

icke kan anses motivera full behörighet. I avvaktan på en reformering

av musiklärarutbildningen anser sig styrelsen likväl, ehuru med tvekan, kunna

acceptera en provisorisk behörighet för musiklärarna att undervisa i konst- och

musikhistoria. Styrelsen anser dock, liksom teckningslärarinstitutet, att lärare

som undervisar i ämnet skall äga rätt till viss nedsättning av undervisningsskyldigheten

med hänsyn till att undervisning i ämnet torde fordra ett betydande

förberedelsearbete.

Endast en remissinstans har någon allvarligare invändning att göra mot vad

skolöverstyrelsen föreslagit rörande ämnena svensk affärskorrespondens

och engelsk affärskorrespondens. Sålunda föreslår TCO att

för behörighet bör krävas en kompletterande kurs med företagsekonomisk orientering

samt dessutom viss miljöpraktik. Bäst torde man enligt TCO kunna lösa

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1967

detta lärarproblem, om man inriktade sig på att ge ämnesfördjupande vidareutbildning

åt civilekonomer och gymnasieekonomer med praktisk yrkeserfarenhet

från det merkantila området.

Ett tjugotal remissinstanser tillstyrker förslaget i vad det avser ämnena m a - skinskrivning, kontorsteknik och praktiskt sekreterara

r b e t e. Invändningar och erinringar framförs av åtta instanser. Sålunda anser

bl. a. TCO att av lärare i dessa ämnen bör krävas avlagd studentexamen eller

examen vid handelsgymnasium. Länsskolnämnden i Skaraborgs län finner att

vederbörande lärare bör ha avlagt minst examen vid handelsgymnasium — vilken

mening också delas av Lärarnas riksförbund och Svenska facklärarförbundet

— och nämnden föreslår, liksom facklärarförbundet, kortare praktik. De av

överstyrelsen föreslagna behörighetskraven för lärare i stenografi och engelsk

stenograf i menar länsskolnämnden i V ästernorrlands län även skall gälla för

lärare i maskinskrivning, kontorsteknik och praktiskt sekreterararbete, dock att

brist i fråga om allmän grundutbildning för lärare i sistnämnda tre ämnen enligt

nämnden borde kunna uppvägas av längre tids yrkesverksamhet.

Frågan om behörighetskraven i ämnena stenografi och engelsk

stenografi är den del av förslaget som rönt den livligaste uppmärksamheten

bland remissinstanserna. Ett tiotal instanser tillstyrker förslaget medan ändringar

på vissa punkter föreslås av ca femton instanser, varav hälften föreslår en skärpning

och hälften en mildring av kraven. Den starkaste kritiken framförs av

Melinska stenograf förbundet, som finner den teoretiska kompetensen vara för

låg. Förbundet framhåller att det av skolöverstyrelsen föreslagna behörighetskravet,

att genom avlagd handelsgymnasieexamen eller på annat sätt ha förvärvat

goda teoretiska insikter och god praktisk färdighet i stenografi inom det eller

de språkområden tjänsten avser, innebär att en lärare för att erhålla formell

kompetens att undervisa icke skulle behöva ha förvärvat djupare insikter i ämnet

än han själv skall meddela. Det krav på praktik skolöverstyrelsen uppställer

garanterar inte någon djupare ämneskunskap utan avser att göra läraren förtrogen

med kon tors världen. I övrigt anser förbundet att praktikkravet ställts

för högt av skolöverstyrelsen. Överstyrelsens förslag skulle enligt förbundets mening,

om det förverkligas, komma att innebära en successiv utarmning av det

stenografiska kunnandet i vårt land. Förbundet anser att en utredning bör tillsättas

med uppdrag att skyndsamt framlägga förslag till lämplig ämnesutbildning

för lärare i stenografi. Att kraven på kunskaper i språk sätts för lågt hävdas

av skolnämnden för Stockholms stad och län, länsskolnämnderna i Skaraborgs

och Västmanlands län samt Svenska samfundet för af färsutbildning. Vidare förordar

länsskolnämnden i TIallands län, Svenska kommunförbundet, Svenska

landstingsförbundet och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund en till tre

år bestämd praktik. Ungdomsförbundet finner däremot att kravet på gymnasieutbildning

kan slopas, dock att om tjänsten omfattar engelsk stenografi, gymnasiekunskaper

bör fordras i engelska och tyska eller franska, samt i svenska

om ämnet omfattar stenografi. Universitetskansler sämbetet ifrågasätter om icke

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts ''proposition nr i år 1967

även genomgången fackskola på ekonomiska linjen med erforderliga tillval av

språk och stenografi kan fastställas som generellt behörighetskrav.

Ett tiotal remissinstanser som uttalat sig om överstyrelsens förslag att befogenhet

till att medge dispens skall tillkomma de myndigheter som skall

tillsätta lärartjänsterna, tillstyrker förslaget i den delen.

3.4 Vidareutbildning

3.4.1 Läraruthildningssakkimniga

Med vidareutbildning avser LUS sådana fortsatta studier efter vunnen behörighet

för viss lärartjänst, som leder till behörighet att inneha lönegradsmässigt

högre tjänst, dvs. i regel tjänst på närmast ovanför liggande stadium (s. 402).

Behovet av särskilda åtgärder för vidareutbildning av lärare på olika stadier

granskas från skolväsendets och den enskilde lärarens synpunkter. Vidareutbildningen

har hittills varit av väsentlig betydelse huvudsakligen för mellanstadiets

lärare. LUS bedömer den direktutbildning som utredningen konstruerat såsom

den lämpligaste lärarutbildningen. Vid full tillgång på direktutbildade lärare är

det enligt utredningen inte i och för sig nödvändigt att tillföra ett högre stadium

lärarkrafter, som primärt utbildat sig för det underliggande stadiet. För den enskilde

läraren som är klart lämplig för undervisning som ämneslärare och som

vill nå för honom bättre lämpade arbetsuppgifter bör det dock finnas vidareutbildningsmöjligheter.

Med hänsyn till mellanstadiets eget behov av välutbildade

lärare bör tendenserna i fråga om tillströmningen av direktutbildade lärare uppmärksammas.

Finner man det önskvärt med en särskild karriärmöjlighet även

i ett jämviktsläge, bör det övervägas, om inte en sådan kan skapas inom stadiet

på grundval av för detta lämpliga och värdefulla studier. Den nuvarande ordningen

kan innebära risk både för nedvärdering av mellanstadiet bland dess

egna lärare och för en flykt från detta stadium. De avgörande skälen för vidareutbildning

av mellanstadiets lärare är enligt LUS att ingenting kan sägas om

när den hittillsvarande lärarbristsituationen kommer att förändras och att det

behövs effektiva former för att föra grundskolans båda högre stadier närmare

varandra.

LUS föreslår, att en för visst skolstadium genomgången lärarutbildning skall

kunna byggas på för kompetens att undervisa på närmast ovanförliggande skolstadium.

För detta bör finnas fast etablerade vidareutbildningsvägar.

Lågstadieläramas vidareutbildning (s. 411) föreslås bli ettårig. Huvuddelen av

denna avser en fördjupningskurs i svenska och en i ett orienteringsämne, utbildning

i engelska och en tilläggskurs i musik eller gymnastik. Till detta kommer

metodik och 4 veckors praktik. Vidareutbildningen skall föregås av minst

tre års lärartjänstgöring. Fn kurs per läsår med ca 24 deltagare anser LUS

tillräcklig för vidareutbildning av lågstadielärare.

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr k

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

För mellanstadielärarnas vidareutbildning (s. 413) föreslår LUS att den nuvarande

splittringen på en akademisk och en icke-akademisk utbildningsväg ersätts

med en enhetlig form. Ämneskretsen för högstadiets lärare — även vidareutbildade

— skall enligt direktiven till LUS vidgas. LUS vill därtill häva olikheten

i fördjupningsgrad mellan direktutbildade och vidareutbildade lärare. Den

nuvarande ettåriga utbildningen och den tvååriga form som leder till adjunktsbehörighet

bör därför samordnas till en enda vidareutbildningsväg. Ettårsramen

har LUS funnit otillräcklig och föreslår att utbildningstiden skall omfatta tre

terminer. Dessa skall disponeras så, att den sammanlagda studietiden i minst

ett ämne — i vissa fall tillsammans med grundutbildningen — skall uppgå

till 10 månader. Härigenom nås i ett eller två av kombinationens tre ämnen

en nivå motsvarande den direktutbildades. I allmänhet måste studierna koncentreras

på två ämnen. Ämneskombinationerna bör vara så konstruerade att

de dels ger ett tillfredsställande antal undervisningstimmar i varje årskurs, dels

upptar ett eller flera ämnen, vari mera omfattande studier redan förekommit

i mellanstadielärarutbildningen. Kombinationer bör alltid bygga på minst 4

månaders studier i ett av kombinationens ämnen. LUS’ förslag till studievägar

framgår av följande (figur 18 s. 414).

Mellanstadielärarnas studievägar vid vidareutbildning

Grundu tbildning

Vidareutbildning

Studiemånader

Termin 1

Termin 2

Termin 3

Studiemånader

3

3

4

5

5

5

Sv

Eng

Sk

Eng

-1 Sv/Ty/Fr

Ma

Sk

Yv

Ha

Hi

Eng/Sv

-1 Sv/Ty/Fr/Re

Ma

Ili

Yv

Ge

Eng

--1 Sv

Ke

Bi/Ge1

Ma

Ge

Fy

Fy/Ke

Bi

Ma

Fy/Ke

Ke

Bi

Normalformer

la, 2a—b

3a

Sb

lb, ld—f

4

lc

5a

5b (variant)

5b—c

6a—b

6b (variant)

Sv

Eng

Ge/Bi

Ma

Fy

Ke

Den vidareutbildades ämneskombination

Undantags
form
-

Förkortningar: Ha = liandelsämnen. Yv = yrkesvägledning. (Se för övrigt figur 16 s. 353.)

1 Alternativet avser kombination med biologi i grundutbildningen.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

Den vidareutbildade läraren når inte i alla ämnen samma fördjupning som

den direktutbildade (matematik samt orienteringsämne i vissa kombinationer)

men han har en mera allsidig utbildning vilket enligt LUS’ uppfattning kompenserar

brister i ämnesfördjupningen. Minst tre års lärartjänstgöring bör dessutom

föregå vidareutbildningen. Under en övergångstid bör dock medges dispenser

från detta krav.

Förkunskap skrav en i de enskilda ämnena bör vara desamma som i direktutbildningen.

Eftersom de lärare som genomgår vidareutbildning har undervisningsvana

kan deras praktiska utbildning minskas i förhållande till de direktutbildades och

begränsas till aktiv auskultation på 36 timmar. Prövning av undervisningsskickligheten

skall inte förekomma. Däremot bör tillfälle ges till frivillig prövning

i egna klasser.

Den direkta administrationen av vidareutbildningen föreslås av praktiska

skäl ankomma på universiteten eller anordningar för decentraliserad akademisk

utbildning. Ämneskombinationerna i vidareutbildningen (s. 420) överensstämmer

nämligen med motsvarande i direktutbildningen, med undantag för

handelsämnen och yrkesvägledning som ej ingår i direktutbildningen. Utbildningen

skall vidare i ett eller två ämnen leda till samma kunskapsmått som

direktutbildningen. Vissa ämnesstudier i vidareutbildningen kan helt sammanfalla

med direktutbildningen. Därtill kommer att LUS vill ha en enhetlig utbildningsform

för vidareutbildningen. Studiegången skall vara bunden. Vidareutbildningen

vid varje universitet bör stå under utbildningsrektorn för motsvarande

ämneslärarlinje (4.1). Auskultationema svarar lärarhögskolan för.

LUS räknar med att vidareutbildningsbehovet av mellanstadielärare vid tilllämpning

av den s. k. 40:60-procentsregeln skall uppgå till ca 320 per år. Antalet

vidareutbildningskurser och deras fördelning på universitetsorterna bör fastställas

av Kungl. Maj :t efter förslag av skolöverstyrelsen som har att samarbeta

med universiteten. Anmälan om deltagande görs till universiteten, som utser

deltagare och utfärdar bevis över genomgången vidareutbildning.

För högstadielärarnas vidareutbildning (s. 423) krävs inga andra anordningar

än att den lärare, som så önskar, efter fullgjord högstadielärarutbildning återupptar

och fortsätter sina akademiska ämnesstudier enligt de studieplaner som

gäller för gymnasielärarutbildningen.

3.4.2 Yttranden

Ett stort antal remissinstanser har yttrat sig över de sakkunnigas förslag till

vidareutbildning. Av yttrandena framgår klart att vidareutbildning är av stort

värde. LUS’ principresonemang att lärarutbildningen skall kunna byg
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

gas på för kompetens att undervisa på närmast ovanför liggande skolstadium

accepteras av de flesta.

Skolöverstyrelsen konstaterar inledningsvis att de vidareutbildade mellanstadielärarna

tillfört högstadiet ett värdefullt lärartillskott men delar LUS’

uppfattning, att direktutbildning för ett stadium är att föredra som reguljär

rekryteringsväg. Överstyrelsen instämmer även med LUS i deras uppfattning

att det med hänsyn till den enskilde läraren dock måste finnas möjlighet till

vidareutbildning.

Universitetskansler sämbetet finner LUS’ förslag om en förstärkt vidareutbildning

värdefullt. Visserligen medför vidareutbildningen svårigheter för det

lägre stadiet genom en avtappning av de kanske mest intresserade lärarna, men

detta förhållande får enligt ämbetets uppfattning inte hindra, att man betraktar

vägen över vidareutbildning som en lika naturlig väg som direktutbildning

för att bli lärare på ett högre stadium.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet m. fl.

universitetsinstanser anför att möjlighet till vidareutbildning alltid måste finnas

för att de enskilda individernas intressen skall kunna tillgodoses och deras inneboende

möjligheter tillvaratas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att möjligheten till vidareutbildning utgör

en så stimulerande faktor för lärarkåren, att den bör finnas oavsett om i framtiden

ett behov av vidareutbildning av lågstadielärare till mellanstadielärare och

av mellanstadielärare till högstadielärare konuner att föreligga eller ej. Länsstyrelsen

i Örebro län synes det mycket värdefullt både för den enskilde läraren

och för skolan, att det finns möjligheter såväl för lärare på högstadiet som för

lärare på låg- och mellanstadierna att genom vidareutbildning skaffa sig kompetens

att undervisa på mer än ett stadium. Länsstyrelsen är dessutom av den

uppfattningen att det skulle vara en stor fördel, om det anordnades möjlighet

för de studerande att i ett sammanhang skaffa sig kompetens för tjänstgöring

både på högstadiet och gymnasiet.

SACO delar LUS’ synpunkt att alla lärarkategorier skall ges möjlighet att

genom vidareutbildning skaffa sig högre kompetens. Lärarnas riksförbund är av

den uppfattningen att vidareutbildningsmöjligheter skall finnas för alla lärarkategorier

för att tillgodose den enskildes rätt att så långt möjligt fritt få välja

utbildningsväg, korrigera misstag vid valet eller av annan anledning ändra sina

planer och ambitioner.

TCO ansluter sig inte helt till LUS’ principiella resonemang angående vidareutbildningsfrågan.

Inledningsvis fastslår TCO att vidareutbildning i dagens

samhälle inom alla områden fått ökad omfattning och betydelse och att detta

förhållande med hänsyn till såväl den enskilde som samhället måste anses

både önskvärt och nödvändigt. Detta synsätt äger generell giltighet och bör således

även gälla för skolan. TCO kan inte acceptera LUS’ uppfattning om

vidareutbildningen som huvudsakligast ett behov för den enskilde. TCO hävdar

att vissa för skolan speciella omständigheter gör att systemet med vidareut
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts ''proposition nr tf. år 1967

bildning kanske mer än på många andra områden måste betraktas som önskvärt

ur skolans synpunkt och finner det alldeles nödvändigt att vidareutbildning

inlemmas som ett naturligt led i lärarutbildningssystemet. Härigenom underlättas

enligt TCO:s uppfattning också den tjänstgöring över stadiegränserna

som skolstadgan förutsätter skall ske i viss utsträckning. Ett sådant system

anses även i längden böra kunna bidra till ett mer rationellt utnyttjande av

lärarresurserna.

SFS anser att individen har ett ständigt intresse av och en rätt till att genom

en vidareutbildning kvalificera sig för en verksamhet på närmast högre nivå,

och att möjligheter till vidareutbildning därför skall erbjudas av samhället i

reguljära och klart kompetensgivande former. I detta avseende ser SFS med

tillfredsställelse på LUS’ förslag.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet uttalar sin tillfredsställelse

över att möjligheter enligt LUS’ förslag skapats för de olika lärarkategorierna

att genom begränsade påbyggnadskurser skaffa sig lärarbehörighet

för närmast ovanför liggande skolstadium.

Skolöverstyrelsen, TCO, SFS och Modersm,ålslärarnas förening m. fl. fäster

uppmärksamheten på LUS’ synpunkter på önskvärdheten av karriärmöjligheter

även inom respektive skolstadier. Skolöverstyrelsen finner den

framförda tanken synnerligen fruktbar och föreslår att denna fråga snarast

ytterligare övervägs och realiseras, då det i många fall torde vara avsaknaden

av en sådan karriärmöjlighet som motiverar en lärares vidareutbildning. Överstyrelsen

anser att det för den pedagogiska utvecklingen i stort är i hög grad

angeläget att lärare, som är särskilt kunniga och pedagogiskt verksamma, får

möjlighet till befordran utan att behöva lämna det undervisningsområde, för

vilket han är utbildad och har intresse.

SACO stöder Lärarnas riksförbunds förslag om inrättande av tjänster som

huvudlärare på högstadiet. Sådana tjänster skulle innebära befordringsmöjligheter

vilka kan motverka flykt från stadiet.

Enligt Modersmålslärarnas förening är det av största vikt för skolan i dess

helhet »att vidareutbildade lärare kan beredas tillfälle att utan förlust av ekonomiska

eller andra fördelar kvarstanna på det skolstadium, för vilket de från

början utbildats» och föreslår därför att en utredning företas i denna fråga.

TCO anser att för befordringstjänsterna inom resp. stadium, vilka kan gälla

t. ex. huvudläraruppgifter eller liknande, skall lärare kunna meritera sig genom

fördjupningskurser i undervisningsämnena, i pedagogik, allmän metodik och viss

ämnesmetodik samt i olika slags specialutbildningar. Även praktiska pedagogiska

insatser bör ge högt meritvärde för sådan befordran.

Folkpartiets ungdomsförbund framhåller värdet av att människor på alla

områden får möjligheter att vidareutbilda sig. Förbundet ser dock inte som

lämpligt det nuvarande systemet att en lärare flyttar över från ett lägre stadium

till ett högre utan vill föreslå en form av vidareutbildning för låg- och

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

mellanstadielärare som ger ett slags lektorskompetens inom dessa skolstadier.

Denna utbildning skulle antingen kunna leda till fördjupade kunskaper i pedagogik

eller till en utvidgning av kunskaperna i lärarens fördjupningsämne.

LUS’ förslag till vidareutbildning av lågstadielärare bär så

gott som helt accepterats av de remissinstanser som yttrat sig i denna de!. Endast

i detaljfrågor har anmälts avvikande meningar.

Skolöverstyrelsen finner kravet på minst tre års tjänstgöring före vidareutbildningen

'' väl motiverat, men anser inte desto mindre att utbildningen innehåller

för litet av metodik och praktik.

Lärarhögskolan i Stockholm noterar med uppskattning utbildningstiden för

lågstadielärama.

Humanistiska, fakulteten vid Stockholms universitet anser den föreslagna vidareutbildningsgången

för lågstadielärare väl motiverad med hänsyn till betydelsen

av att läraren får en för hans undervisningsstadium adekvat utformad utbildning.

Lärarnas riksförbund ansluter sig till LUS’ förslag om vidareutbildning av

lågstadielärare då denna utbildning helt i linje med föreningens bestämda uppfattning

i princip leder till samma kompetens som den direktutbildade lärarens.

TCO har inte några principiella invändningar mot det framlagda förslaget.

Beträffande detaljutformningen ifrågasätter dock organisationen om inte lågstadieläraren

bör få välja fördjupningskurs i antingen musik eller gymnastik

oavsett om vederbörande genomgått till valskurs i grundutbildningen eller ej.

TCO finner det även angeläget att vidareutbildningslinjen inte stadigvarande

knyts till en och samma lärarutbildningsanstalt.

SR tillstyrker att för vidareutbildningen av lågstadielärama följs den föreslagna

principen att lärarutbildningen skall ha en trappstegsformad konstruktion,

som ger läraren möjlighet att successivt utbilda sig för högre stadier.

Blivande lärares riksförbund önskar minska kravet på tre års lärartjänstgöring

före vidareutbildning till att omfatta endast ett års tjänstgöring efter genomgången

lärarutbildning. I annat fall medför förslaget enligt förbundets mening

en onaturligt lång utbildningstid för den studerande som efter genomgånget

gymnasium kommer att göra ett kanske felaktigt val.

Modersmålslärarnas förening accepterar tidsramen för och innehållet i den

vidareutbildning i svenska som utredningen föreslår för lågstadielärama, dock

endast under förutsättning att den totala tiden för grundutbildningen ökas.

LUS’ förslag om vidareutbildning av mellanstadielärare har

väckt stort intresse hos remissinstanserna och föranlett de mest omfattande yttrandena.

Förslaget tillstyrks av vissa instanser men har även mött kritik från

flera håll.

Skolöverstyrelsen har ingen principiell erinran mot förslaget men påpekar att

utbildningen här liksom för lågstadielärama enligt överstyrelsens uppfattning

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj ds proposition nr 4 år 1967

inrymmer alltför litet metodik och praktik även om vidareutbildningen skall

föregås av minst tre års praktisk tjänstgöring. Överstyrelsen föreslår dessutom

att pedagogikundervisningen skall ges större utrymme.

Flera av skolöverstyrelsen hörda instanser ställer sig kritiska mot förslaget.

Lärarhögskolan i Göteborg anser att vad beträffar ämneskunskaper är vidareutbildningen

i de flesta ämnen inte på något sätt likvärdig med direktutbildningen

och är inte beredd att tillstyrka någon annan vidareutbildning än den

som är fullt likvärdig med direktutbildningen. Avsaknaden av metodikundervisning

och övningsundervisning strider mot utredningens ofta uttalade uppfattning

att all lärarutbildning skall vara inriktad på stadiet för vilket läraren

utbildar sig. Även lärarhögskolan i TJppsala önskar att de metodiska momenten

inom respektive ämnen tillgodoses bättre än vad som sker i förslaget. Länsskolnämnden

i Värmlands län finner det vara en allvarlig brist att inte alla

lärare som är behöriga i ett visst ämne på ett visst stadium skall ha samma

kvalifikationer ämnesmässigt.

Ett par av skolöverstyrelsens remissinstanser anser utbildningstiden väl

knappt tilltagen. Utbildningsledaren vid lärarutbildning sblocket i Jönköping - lluskvarnaområdet påpekar att vidareutbildningen på grund av den knappt tillmätta

tiden inte kan leda fram till samma standard som direktutbildningen.

Rektor och kollegium vid folkskoleseminariet i Luleå redovisar samma uppfattning

och framhåller att den försämrade kompetensen i synnerhet kommer att

drabba de naturvetenskapliga ämnena. Lärarhögskolan i Malmö, här företrädd

av pedagogisk-psykologiska institutionen, ifrågasätter om den föreslagna utbildningen

kan väntas ge en reell kompetens som svarar mot de direktutbildades

och om det inte vore riktigare att de som önskar vidareutbilda sig i stället faller

in i den ordinarie utbildningsgången och där erhåller kompetens i ett ämne i

sänder. Länsskolnämnden i Malmöhus län uttalar farhågor för att alltför många

mellanstadielärare kommer att utbilda sig i ämneskombinationer vari svenska

och/eller engelska ingår med hänsyn till den ej obetydliga fördjupning i dessa

ämnen som ingår i mellanstadieutbildningen. Enligt nämnden skulle detta

kunna medföra en snedbelastning på så sätt att dessa kombinationer bleve

mindre attraktiva i den reguljära utbildningen.

Beträffande LXJS’ förslag om tre terminers vidareutbildning för mellanstadielärare

framhåller universitetskansler sämbetet att ämbetets förslag om en gemensam

utbildning för en enhetlig adjunktskategori inte hindrar att ämbetet

finner LUS’ uppfattning på denna punkt fortfarande äga relevans. Ämbetet erinrar

samtidigt om att det här är fråga om vuxna personer med studieträning

och erfarenhet av de ämnesområden som studierna avser.

Universitetsinstanserna understryker i allmänhet att vidareutbildningen måste

ligga på samma kvalitetsnivå som direktutbildningen och att en vidareutbildning

på tre terminer för mellanstadielärare ger en otillfredsställande högstadiekompetens.

Historisk-jilosofiska sektionen vid Uppsala universitet kan i ett läge

där akut brist på högstadielärare föreligger till nöds acceptera förslaget till

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. May.ts ''proposition nr k år 1967

vidareutbildning för mellanstadielärare men måste i ett jämviktsläge kategoriskt

underkänna det. I det senare fallet kräver sektionen förslag om en vidareutbildning

som ger den vidareutbildade samma ämneskompetens som den direktutbildade.

Enligt sektionens uppfattning måste vidareutbildningen i varje läge,

där inte svår lärarbrist råder, byggas på med ytterligare minst en termin. Samhällsvetenskapliga

fakulteten vid Uppsala universitet är i stort av samma uppfattning

men kan även tänka sig en höjning av tiden för grundutbildningen.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet konstaterar

att den föreslagna utbildningen skulle ge högstadielärare med oroväckande

låg kompetens i vissa ämneskombinationer, framför allt i matematiska och naturvetenskapliga.

Ett sätt att råda bot på detta förhållande vore enligt fakulteten

att skapa möjligheter till fördjupningskurser i dessa ämnen i mellanstadielärarutbildningen.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms

universitet ifrågasätter likaledes om vidareutbildningen i de matematisk-naturvetenskapliga

ämneskombinationerna verkligen kan ges tillräcklig omfattning

på de tre terminer LUS föreslagit. Fakulteten avvisar dessutom bestämt förslaget

att en fördjupningskurs i ett visst läroämne på mellanstadienivå skall

kunna ge kompetens för högstadieundervisning i detta ämne.

Konsistoriet vid Lunds universitet avstyrker LUS’ förslag, emedan konsistoriet

finner att de vidareutbildade mellanstadielärarnas kompetens kommer att

ligga avsevärt under de direktutbildades, och förordar i stället att en mellanstadielärare

får rätt att undervisa på högstadium i ett ämne, där han genomgått

högstadieutbildning samtidigt som han i övriga ämnen undervisar på mellanstadiet.

Ilistorisk-filosofiska sektionen vid Göteborgs universitet avråder bestämt från

den omotiverade sänkning av utbildningens kvalitet, som eu vidareutbildning

omfattande endast tre terminer, skulle innebära enligt sektionens uppfattning.

Hermods korrespondensinstitut förordar att vidareutbildning till högstadiekompetens

i enbart ett ämne skall bli möjlig och öppna vägen till motsvarande

tjänstgöring på högstadiet. Den av LUS föreslagna bredare kompetensen når

knappast enligt institutet i full utsträckning upp till de direktutbildades ämnesmässiga

kunskapsnivå.

SACO anser att den föreslagna vidareutbildningen kan accepteras som eu

övergångsanordning men poängterar samtidigt att målsättningen bör vara att

de vidareutbildade skall nå samma kunskapsnivå som de direktutbildade. Universitetslärarförbundet

liksom bl. a. Föreningen lärare i samhällskunskap hävdar

att det krävs minst två års vidareutbildning för att nivåskillnaden mellan de

vidareutbildade och de direktutbildade ej skall bli för stor.

TCO har i annat sammanhang förordat en treårig mellanstadielärarutbildning

samt framhållit, att ämnesstudierna avpassade för mellanstadiet i väsentliga

stycken överensstämmer med högstadiets behov. Under förutsättning att

vidareutbildningen kan grundas på en treårig mellanstadielärarutbildning bör

den enligt organisationens uppfattning kunna begränsas till ett års ämnesstudier.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts ■proposition nr U år 1967

Vidareutbildningen måste föregås av en viss tids tjänstgöring för att det överliggande

stadiet skall tillföras erfarenheter från det underliggande. TCO tillstyrker

därför LUS’ förslag om tre års praktisk tjänstgöring före vidareutbildningen.

SR finner att den vidareutbildade högstadieläraren inte mer än i något enstaka

ämne når en ämnesteoretisk kompetens som är likvärdig den direktutbildades.

Enligt förbundets mening kan inte erfarenheterna från mellanstadietjänstgöringen

kompensera denna brist. Vidare anser förbundet att utbildningen

bör kompletteras med undervisning i ämnesmetodik i sådana moment

som är speciella för högstadiet och med övningstjänstgöring i sådan omfattning

att den vidareutbildade läraren ställs i paritet med den direktutbildade.

Blivande lärares riksförbund önskar liksom för lågstadielärarna minska kravet

på tre års praktisk tjänstgöring före vidareutbildningen till endast ett år.

Biologilärarnas förening och Geografilärarnas riksförening anser det vara klart

otillfredsställande att en tillvalskurs i mellanstadielärarutbildningen i vissa kombinationer

skall ge kompetens för högstadieundervisning.

Svensk yrkesvalslärareförening har intet att erinra mot LUS’ förslag att ordna

vidareutbildning i yrkesvägledning för mellanstadielärare, men denna

vidareutbildning bör inte vara den enda utbildningsformen för yrkesvalslärare

på högstadiet.

Arbetsmarknadsstyrelsen är av samma åsikt.

LUS har föreslagit att administrationen av vidareutbildningskurserna

bör ankomma på universiteten och att fördelningen av kurserna på universitetsorterna

bör ankomma på Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen,

som i förevarande frågor har att samarbeta med universiteten. Enligt skolöverstyrelsens

och universitetskanslersämbetets uppfattning bör detta senare samarbete

ske med universitetskanslersämbetet. Dessa båda instanser anser även

att den decentraliserade akademiska undervisningen och korrespondensstudier

borde utnyttjas i större utsträckning än vad LUS föreslagit samt att en del av

studierna borde kunna förläggas till sommar- och ferietid.

Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet instämmer i förslaget om

att vidareutbildningen i görligaste mån bör samordnas med direktutbildningen

för högstadielärare, vilket synes fakulteten fullt möjligt tack vare det system

med ett flertal kurser för direktutbildningen som utredningen konstruerat. Matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten vid Stockholms universitet anser att vidareutbildningen

uteslutande bör arrangeras genom universitetens försorg. Filosofiska

fakulteten vid Umeå universitet finner också det angeläget att vidareutbildningen

sker inom universitetsorganisationens ram.

SFS ser med tillfredsställelse att LUS föreslagit en enhetlig och reguljär vidareutbildning

vid universiteten och att denna samordnas med direktutbildningen

till olika stadier.

Hermods korrespondensinstitut förordar, med hänvisning till det behov, som

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj ds ''proposition nr J,\ år 1967

den hittillsvarande vidareutbildningen per korrespondens visat sig fylla och

sannolikt kommer att fylla även i framtiden, att vidareutbildning av lärare

med hjälp av korrespondensundervisning alltjämt skall äga rum.

LUS har med tillämpning av den s. k. 40:60-procentregeln beräknat u t b i l dningsbehovet

av vidareutbildade mellanstadielärare under 1970-talet till

820 per år.

Flera remissinstanser ställer sig dock kritiska till den föreslagna omfattningen

av vidareutbildningen.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet påpekar att det förhållandet

att vidareutbildningen skall fä svara för 40 % av högstadiets lärarbehov

endast kan godtas som en krisåtgärd och att frågan om den procentuella

andelen vidareutbildade rimligen måste omprövas när lärarbristen hävts.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet framhåller

med skärpa att det gällande förhållandet med 60 % direktutbildade och 40 %

vidareutbildade lärare inte får permanentas.

Betraktelsesättet att det alltid måste finnas en viss proportion vidareutbildade

lärare verksamma på högstadiet ter sig för humanistiska fakulteten vid

Stockholms universitet såsom något fullkomligt förlegat, en kvarleva från de

av utredningen utdömda äldre utbildningsförhållandena utan relevans vid ett

genomfört lärarutbildningssystem av den art utredningen nu föreslår.

Filosofiska fakulteten vid Umeå universitet anför.

Den nuvarande 60—40-procentiga fördelningen på direktutbildade och vidareutbildade

högstadielärare får inte betraktas som en permanent regel. Fakulteten

vill starkt understryka angelägenheten av att procentfördelningen regelbundet

justeras i förhållande till den aktuella bristen på direktutbildade lärare och

med hänsyn tagen till prognoser. Vidareutbildningen kan i den form den skisseras

i betänkandet bli en bakväg för dem som inte kommit in i en spärrad direktutbildning

— en bakväg som såväl ur samhällsekonomisk synpunkt som av

hänsyn till den enskilde studeranden bör undvikas.

Kursföreståndaren för lärarkursskolan vid högre allmänna läroverket i

Umeå varnar likaså för att vidareutbildningen kommer att utgöra en förhållandevis

bekväm bakväg till högre kompetens för sådana som ej mottagits på den

spärrade direktutbildningen.

Enligt SACO bör man vid planeringen av lärarutbildningen utgå från direktutbildning

för olika skolstadier och inte från att en viss kvot av tjänsterna skall

tillsättas via vidareutbildning. Lärarbristen på högstadiet bör hävas genom en

ökad dimensionering av direktutbildningen för stadiet. Endast om bristen inte

kan täckas härigenom bör en vidareutbildning av ifrågavarande slag ifrågakomma.

Omfattningen bör beslutas för ett år i sänder.

TCO vänder sig bestämt emot LUS’ uppfattning att det vid full tillgång på

direktutbildade lärare inte i och för sig är nödvändigt för högstadiet att tillföra

detta lärarkrafter, som primärt är utbildade för mellanstadiet. Enligt TCO:s

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

mening är högstadiet betjänt av att lärarna rekryteras dels genom direktutbildning,

dels genom vidareutbildning. Ur skolans synpunkt är båda grupperna lika

användbara och bör således i alla avseenden vara jämställda. För att högstadiet

i nuvarande situation skall ha tillräckligt med lärare ifrågasätter TCO om inte

vidareutbildningen borde ökas. TCO vill förorda en planering av utbildningen

som tills vidare siktar mot att ca 50 % av behovet av högstadiets ämneslärare

täcks genom att vidareutbilda mellanstadielärare.

SFS anser den kvotering mellan vidareutbildade och direktutbildade som

ligger till grund för vidareutbildningen av mellanstadielärare helt omotiverad

eftersom man här uppenbarligen löper risken att de studerande som avvisats

till direkt utbildningen väljer en omväg via närmast underliggande stadium.

Detta är varken från individens, skolans eller samhällets synpunkt den lämpligaste

studiegången enligt SFS’ uppfattning.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet förutsätter att de fast

etablerade vidareutbildningslinjerna blir smidigt dimensionerade från år till år

alltefter behov och efterfrågan.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund delar LUS’ uppfattning om begränsning

av vidareutbildningsverksamhetens omfattning och anser att en anpassning

därvid bör ske av den nu överdimensionerade organisationen.

Frågan om högstadielärarnas vidareutbildning har berörts

endast i ett par remissyttranden. Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala

universitet instämmer i LUS’ förslag och framhåller att man också i detta fall

måste söka en så praktisk lösning som möjligt. Humanistiska fakulteten vid

Stockholms universitet finner det väl motiverat att vidareutbildningen av högstadielärare

inordnas i samma fasta studiegång som de direktutbildade följer,

varvid läraren får en för hans undervisningsstadium adekvat utformad utbildning.

3.5 Fortbildning

3.5.1 Lär ar utbildningssakkuimiga

Utbildningen fram till lärarexamen kan aldrig ge något för lärarverksamheten

avslutat och färdigt framhåller LUS (s. 471). Fortbildning är därför den naturliga

fortsättningen på grundutbildningen och avser att göra läraren bättre

skickad att undervisa på det stadium och i de ämnen han har grundutbildning

för. Liksom i fråga om grundutbildningen bör den fortsatta utbildningens innehåll

utgöras av ämnesstudier, pedagogik, metodik och praktik. Fortbildningens

allmänna karaktär såsom ett självklart led i lärararbetet klargörs enligt LUS

genom exempel på fortbildning såsom lektionsförberedelser, det dagliga skolarbetet,

deltagande i pedagogisk debatt, pedagogisk handledning och kurser under

studiedagar, terminer eller ferier.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Fortbildningen är väsentligen en angelägenhet för den enskilde läraren (s. 476).

För att underlätta och främja hans kontinuerliga utveckling bör emellertid olika

yttre organisatoriska arrangemang vidtas. Den jortbildningsorganisation som

växt fram under senare år anser LUS lämplig att främja den föreslagna kontinuerliga

fortbildningen.

Den organiserade fortbildningsverksamheten kan ske i form av kurser dels

under terminstid, dels under ferietid. Även en kombination av båda dessa typer

förordas. Vissa kurser under terminstid avses äga rum på kvällstid i kombination

med hel eller halv studiedag och arrangeras av skolstyrelse eller länsskolnämnd.

Feriekurserna koncentreras till en vecka och förläggs vanligen till internat. De

är oftast planlagda centralt av skolöverstyrelsen och fortbildningsinstituten.

LUS föreslår dessutom fortbildning på heltid i form av terminskurser med

ämnesfördjupning eller ämneskomplettering, t. ex. fördjupningskurs i orienteringsämne,

behörighetskurs i engelska eller i slöjd. Terminskurserna bör planeras

av skolöverstyrelsen och lärarhögskolorna samt anordnas av lärarhögskolorna

(fortbildningsinstituten) och universiteten. Denna kursform kan även förläggas

till kvällstid under tre terminer och en feriekurs på två veckor.

LUS har inte funnit skäl att föreslå att fortbildningen görs obligatorisk

(s. 477). I första hand bör kurserna göras attraktiva genom en hög standard.

Lärarnas allmänna attityd, skolledningens hållning i fortbildningsfrågorna samt

en positiv och konstruktiv inställning från lärarnas fackliga organisationer är

viktiga faktorer.

Som en fortbildningsfrämjande åtgärd föreslås att genomgång av fortbildningskurser

skall ge poäng på i princip samma sätt som genomgång av grundutbildningen.

Det bedöms som angeläget att fortbildningen tillmäts ett relativt

större meritvärde än den hittills haft.

3.5.2 Yttranden

Ett flertal instanser har yttrat sig om de sakkunnigas förslag till fortbildning.

I stort har avvikande meningar endast anmälts beträffande detaljfrågor såsom

meritvärdering och obligatorium.

LUS’ allmänna synpunkte r på fortbildningen stödes i allt väsentligt

av de remissinstanser som yttrat sig i frågan.

Skolöverstyrelsen delar sålunda LUS’ uppfattning att fortbildning av lärare

är en synnerligen angelägen uppgift för skolväsendet. Överstyrelsen tillstyrker

vidare förslaget om längre fortbildningskurser syftande till ämnesfördjupning

eller ämneskomplettering. Kvällskurserna föreslås dock delvis kunna ersättas

med korrespondensstudier.

Rektorerna vid seminarierna för huslig utbildning och föreståndaren för textillärarlinjen

i Malmö bedömer däremot som helt otillfredsställande LUS’ förslag

om att fortbildning i form av terminskurs skall kunna ge behörighet i ämnet

slöjd.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl, Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Universitetskanslersämbetet understryker LUS’ uppfattning att genomgången

lärarutbildning inte leder till något avslutat och att fortbildning bl. a. därför

framstår som den naturliga och nödvändiga fortsättningen på grundutbildningen.

Beträffande de föreslagna enterminskurserna anför ämbetet att det

förefaller som om denna typ av fortbildningskurser i så hög grad sammanfaller

med vad som menas med vidareutbildning, att de snarast bör ha den benämningen.

Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet understryker betydelsen

av de av utredningen föreslagna fortbildningsfrämjande åtgärderna och räknar

med ett framtida behov av ämnesfortbildningskurser förlagda till universitetsinstitutionerna.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet

anför.

Grundutbildningen bör innehålla de för ämnet grundläggande snarare än för

tillfället aktuella tillämpningar, som lätt förlorar sin aktualitet. Den bör också

syfta framåt, d. v. s. den bör innehålla även det modernaste av det grundläggande

stoffet och därutöver ge viss kännedom om aktuella frågeställningar och

aktuell forskning. I fortbildningen kan sedan information ges dels om ämnets

vetenskapliga utveckling dels om aktuella tillämpningar.

Fakulteten ställer sig positiv till de föreslagna formerna för fortbildning, särskilt

de hela terminskurserna, som kan förväntas få en inspirerande verkan på

lärarna.

Filosofiska fakulteten vid Umeå universitet finner det angeläget att fortbildning

betraktas som eu reguljär utbildningsuppgift för ämnesinstitutionerna.

Lärarnas riksförbund betonar vikten av att samma kompetenskrav ställs på

de lärare som avses undervisa på fortbildningskurserna som på lärare som svarar

för den grundläggande lärarutbildningen.

Med hänsyn till den snabba föränderligheten på skolväsendets område finner

TCO det angeläget att understryka behovet av vidgade möjligheter för lärarna

till fortsatt utbildning efter grundexamen. TCO betonar vidare värdet av att

samtliga utbildningsavsnitt i grundutbildningen — ämnesstudier, pedagogik,

metodik och praktik — också återfinns inom fortbildningen. Bland de föreslagna

verksamhetsformerna bedömer TCO som särskilt värdefullt förslaget om

fortbildningskurser av längre omfattning.

SFS framhåller att fortbildningen måste ses som ett naturligt led i en lärares

arbete och att det därför är av betydelse att denna görs så attraktiv som möjligt

och bedrivs i organisatoriskt enhetliga former.

SAF och Sveriges Industriförbund anser att behovet av fortbildning troligen

kommer att växa och förordar fortsatt utredning på denna punkt, detta inte

minst med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna, enär det torde bli nödvändigt

att fortbildningen i framtiden i ökad utsträckning förläggs till ordinarie

arbetstid och görs obligatorisk.

Fortbildningen av lärare, framför allt huvudlärare i tekniska och ekonomiska

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

ämnen bör enligt dessa instanser till en del ske i form av praktiktjänstgöring

eller studier på arbetsplatser.

Flera remissinstanser uppehåller sig vid frågan om fortbildningens

förläggning till tjänstetid eller ferietid samt obligat or

i u m.

En väsentlig del av kursverksamheten bör enligt skolöverstyrelsen organiseras

så att den på ett eller annat sätt ingår i lärarens tjänstgöringsskyldighet och

blir obligatorisk, eftersom det alltjämt i första hand är de intresserade och kunniga

lärarna som söker sig till kurserna, under det att de lärare som kanske

bäst skulle behöva deltaga inte kommer med. Överstyrelsen föreslår att studiedagar

skall kunna föras över från ett läsår till ett annat för att bereda lärare

tillfälle att på studiedagstid deltaga i veckolång kurs. Fortbilclningsinstituten

bör dimensioneras så att fyra kurser med ca 80 lärare kan anordnas samtidigt

varje vecka och avse fyra olika skolstadier. Denna organisation innebär en möjlighet

för skolväsendet att i genomsnitt vart fjärde år kunna nå varje lärare

med en minst veckolång kurs utan att någon annan form av obligatorium kommit

i fråga än utnyttjandet av studiedagar.

Universitetskansler sämbetet betraktar fortbildning som ett så viktigt inslag

i lärarutbildningen, att ämbetet anser att det kan ifrågasättas, huruvida icke

deltagande i organiserad fortbildning bör göras obligatorisk för lärarna. Enligt

ämbetets uppfattning bör fortbildningskurserna, utan att inkräkta på skäligt

utrymme för vila och rekreation, kunna huvudsakligen förläggas till ferietid.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet förordar

att vissa ämnesteoretiska fortbildningskurser blir obligatoriska på samma sätt

som lärarutbildningens kurser är obligatoriska.

Lärarnas riksförbund anser att man på ett tillfredsställande sätt måste skapa

möjligheter för lärare att fortbilda sig. Antingen sådan fortbildning bedrivs enskilt

eller i organiserad form bör den enligt förbundets bestämda mening ske

på tjänstetid, d. v. s. på tid då läraren blir ledig just för detta ändamål. Förbundet

räknar med att ett sådant förhållande skulle locka huvudparten av lärarna

att deltaga. Förbundet avvisar tanken på obligatoriskt deltagande i fortbildningskurser.

TCO framhåller, att lärarna under många år visat stort intresse för fortbildning

och organisationen är därför av den uppfattningen att skola och undervisning

bäst gagnas av att lärarnas deltagande i fortbildning utformad i enlighet

med de sakkunnigas förslag alltjämt förblir frivilligt.

SR hävdar att det bör finnas möjlighet till fortbildning under läsårstid i varje

på timplanen upptaget ämne, samt att lärare med enbart obligatorisk kurs i

musik eller gymnastik skall ha rätt till fortbildning under läsåret.

Enligt SFS bör fortbildning som avser ämnesteoretisk förnyelse med fördel

kunna inordnas i en sommartermin vid universiteten. Korrespondensundervisning

bör dessutom komma till ökad användning inom fortbildningen.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl, Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Hemnods korrespondensinstitut föreslår att fortbildningen till vissa delar görs

obligatorisk samt betonar möjligheterna att använda korrespondensundervisning

i fortbildningen.

Enligt Föreningen för rruxtematisk-naturvetenskaplig undervisning i Stockholm,

Lund och Göteborg bör fortbildningen på allt sätt stimuleras och helt och hållet

vara möjlig att genomföra på friställd tjänstetid samt dimensioneras så att

plats kan beredas alla som önskar fortbilda sig.

Högerns ungdomsförbund anser att en kontinuerlig fortbildning under fasta

former är nödvändig och att fortbildningskurserna bör förläggas till sommaren.

Dessutom bör antingen kurserna vara obligatoriska eller rekryteringen till dem

stimuleras med lönemässiga medel.

Några remissinstanser tar i samband med fortbildningen upp frågan om inrättande

av ett s. k. sabbatsår.

Enligt den uppfattning som Lärarnas riksförbund hyser skulle sabbatsåren

vara av värde för fortsatta akademiska studier både av fortbildningskaraktär

men också för t. ex. forskarutbildning, självständigt vetenskapligt arbete eller

läroboksförfattande. Systemet kan enligt förbundets mening bidraga till uppkomsten

av en kader kvalificerade fortbildningslärare.

Högerns ungdomsförbund föreslår att lärare skall beredas möjligheter att ta en

sabbatstermin vart tionde år för att närmare kunna studera sina ämnens utveckling.

För språklärare kan sabbatsterminen lämpligen förläggas utomlands.

Full lön skall utgå under tiden.

Biologilärarnas förening hävdar att fortbildning principiellt bör ske på tjänstetid,

eventuellt i samband med sabbatsår eller -termin.

LUS’ förslag om att fortbildningen bör tillmätas större meritvärde än

den hittills haft har berörts av flera remissinstanser.

Skolöverstyrelsen tillstyrker LUS’ förslag om att genomgång av längre fortbildningskurs

för ämnesfördjupning eller ämneskomplettering skall tillgodoräknas

i merithänseende. Kortare kurser, om en veckas längd, anser överstyrelsen

däremot inte böra åsättas meritpoäng.

Även flera av skolöverstyrelsen hörda remissinstanser liksom SFS förordar

att genomgången fortbildning skall meritvärderas men samtidigt framhålls i en

de! remissvar vikten av att de genom fortbildningskurser erhållna kunskaperna

skall vara kontrollerbara. Några instanser avstyrker förslaget. Länsskolnämnden

i Malmöhus län kan sålunda inte tillstyrka poängsättning och påpekar att

en sådan skulle kräva att alla lärare som anmäler sig till en kurs också skulle

beredas plats. Länsskolnämnden i Västmanlands län menar att man skulle

riskera att intresset för fortbildning kommer att snedvridas i riktning mot

poängen i stället för kunskaperna som sådana. Länsskolnämnden i Västerbottens

län är tveksam inför en poängsättning och anser att en sådan skulle förutsätta

nya former för kurserna och ställa andra krav på deltagarna.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

Enligt universitetskansler sämbetets uppfattning bör terminskurserna givetvis

ge meritpoäng.

Filosofiska fakulteten vid Umeå universitet hävdar att fortbildningskurser bör

ge poäng på i princip samma sätt som genomgång av grundutbildning.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet vill att

möjlighet till tentamen efter fortbildningskurser skall förekomma och att godkänt

tentamensresultat ges meritvärde.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att frågan om genomgång av fortbildningskurs

skall ge poäng i princip på samma sätt som genomgång av grundutbildning,

bör avgöras från fall till fall.

TCO föreslår att frågan om fortbildningens meritvärde blir föremål för en

översyn.

3.6 Departementschefen

3.6.1 Utbildningens innehåll och specialisering

I detta avsnitt behandlar jag frågorna rörande den inre organisationen av

lärarutbildningen och återkommer (4.5) senare till de yttre former i vilka

denna utbildning bör bedrivas.

Att innehållet i lärarutbildningen grupperas i fyra huvuddelar, nämligen

ämnesutbildning, pedagogik, metodik och praktik, finner jag liksom LUS och

remissinstanserna ändamålsenligt även om självfallet gränserna — såsom också

LUS framhåller — mellan dessa delar ofta blir flytande. I fråga om avvägningen

mellan de olika huvuddelarna går inte sällan åsikterna isär. Det är

naturligt att tyngden hos varje del varierar med hänsyn till det stadium och

de ämnen utbildningen avser. Men även om man tar hänsyn härtill är meningarna

delade om betydelsen av de olika komponenterna. Jag skall återkomma

till dessa frågor i samband med mina överväganden i det följande

angående utbildningen av olika lärarkategorier.

Några allmänna synpunkter vill jag emellertid redan här redovisa. Den nya

skolans vidgade målsättning ställer krav, som starkt påverkar bl. a. pedagogikutbildningen.

Denna måste, som LUS framhåller, få en klart starkare inriktning

mot läraryrket än hittills och inriktas på undervisningsprocessen, dess mål, betingelser

och resultat. Att en så inriktad pedagogikutbildning utgör en mycket

väsentlig del av lärarutbildningen är ställt utom allt tvivel. Men även de

övriga komponenterna i lärarutbildningen kan göra anspråk på vidgat utrymme.

Den nya skolans starkt förändrade verksamhetsformer kräver självfallet en

anpassning av lärarutbildningen som tar sig uttryck i krav på en förstärkt

metodisk skolning. Ett annat väsentligt drag hos den nya skolan är den i

vissa fall radikala förändring av skolämnenas mål och innehåll som ägt och

äger rum. Även på skolans lägsta stadier prövas inom ämnen, som traditionellt

betraktas som relativt oföränderliga i fråga om sitt innehåll, nya idéer som

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts ''proposition nr J år 1967

torde komma att genomgripande omdana dessa ämnen. Självfallet måste dessa

förhållanden påverka lärarnas ämnesutbildning. Varje lärare måste genom

grundutbildning och fortbildning ges förutsättningar att undervisa enligt ämnenas

nya utformning. Lika viktigt är emellertid att på varje stadium och i

varje ämne finns lärare som getts särskilda förutsättningar för att medverka

i ämnenas metodiska och innehållsliga förnyelse.

Det sagda visar — om än kortfattat — att den nya skolan med sin förändrade

målsättning aktualiserar en annan avvägning än tidigare mellan de

olika komponenterna i lärarutbildningen. Samtidigt kan synpunkterna åberopas

som skäl för en samlad förstärkning av lärarutbildningen. Även krav på ökat

utrymme för den praktiska utbildningen kan hävdas. I sistnämnda fall har

LUS gett konkreta förslag till utbildningsformer som bör kunna leda till en

väsentlig rationalisering. Det är i detta sammanhang av stor vikt att, såsom

LUS och flera remissinstanser bl. a. skolöverstyrelsen framhåller, hålla i minnet

att lärarutbildningen inte utgörs enbart av grundutbildning utan att en lika

viktig komponent är den fortbildning som varje lärare kontinuerligt måste

skaffa sig, ibland på egen hand, ibland med samhällets direkta stöd. Avvägningen

mellan grundutbildning och fortbildning är en fråga av samma vikt

som avvägningen mellan de olika komponenterna i utbildningen.

Även om all utbildning av lärare innehåller de fyra ovannämnda komponenterna,

är det självklart att en lärare aldrig kan svara för undervisningen i alla

ämnen genom skolans alla stadier. Inom utbildningen är det därför nödvändigt

med en specialisering på olika lärarkategorier. LUS’ förslag härvidlag innebär

vissa nyheter.

När det gäller undervisningen på grundskolans låg- och mellanstadier har LUS

kommit till den slutsatsen att huvuddelen härav bör ombesörjas av två typer

av klasslärare, den ena utbildad för lågstadiet och den andra för mellanstadiet.

Förslaget ansluter relativt nära till nuvarande system. Det i samband med

grundskolereformen diskuterade uppslaget med en enda lärarkategori för årskuserna

1—6 avvisas. De remissinstanser som hyst en annan uppfattning än

LUS synes vara relativt få, även om viss tvekan kan förmärkas. Skolöverstyrelsen

accepterar sålunda LUS’ förslag främst med utgångspunkt i resonemanget

om studietidens längd. För egen del kan jag i nuvarande läge ansluta

mig till LUS’ förslag om en i första hand på resp. låg- och mellanstadiet inriktad

lärarutbildning, även om jag inte därmed anser att frågan om en mera enhetlig

utbildning för dessa båda stadier är avförd ur diskussionen. Mina förslag i det

följande kommer f. ö. att innebära ett steg i riktning mot en viss utjämning

mellan de båda lärarkategorierna. LUS’ förslag innebär, som nämnts, att huvuddelen

av undervisningen i grundskolans årskurs 1—6 skall ombesörjas av

klasslärare. För mellanstadiets del är det emellertid inte fråga om ett renodlat

klasslärarsystem. En viss ämnesområdesbegränsning sker till förmån för en

ämnesfördjupning. Jag kan liksom flertalet remissinstanser ansluta mig i princip

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

till förslaget. Det bör ses som ett led i strävan att inom mellanstadiets lärarkår

skapa sådana ökade förutsättningar för metodisk och innehållslig förnyelse som

den nya skolan kräver.

Förslaget har också en annan aspekt som sammanhänger med den av LUS

med rätta hävdade helhetssynen på läraruppgiften. De konsekvenser LUS

drar av denna helhetssyn synes mig emellertid ha kommit att alltför mycket

inriktas på förhållandena under lärarutbildningen, särskilt i fråga om dennas

yttre organisation. Det väsentligaste, när man vill skapa en helhet av lärarnas

verksamhet, måste vara att i skolsituationen främja en kontinuerlig samverkan

genom alla skolstadier och lärarkategorier. En skarp uppdelning av lärarkåren

efter stadier motverkar — såsom bl. a. skolöverstyrelsen framhåller — helhetssynen.

Olägenheterna av en sådan uppdelning elimineras inte genom samordningsåtgärder

inom enbart lärarutbildningen. I stället måste goda förutsättningar

skapas för en samverkan i det praktiska skolarbetet bl. a. genom att

lärarnas insatser inte binds alltför hårt till ett enda stadium. Lärarna måste

med andra ord även i de fall, då lärarutbildningen blir stadieinriktad, kunna

i viss utsträckning undervisa över stadiegränserna. Det nu anförda utgör ett

skäl mot ett av LUS’ förslag, som jag senare skall återkomma till, nämligen att

adjunktskåren klyvs i två grupper, en för högstadiet och en för det gymnasiala

stadiet.

Sedan långt tillbaka är skolans ämnen indelade i grupperna läroämnen,

övningsämnen och yrkesämnen, av vilka även undergrupper förekommer, t. ex.

allmänna, tekniska och ekonomiska läroämnen. Indelningen torde ursprungligen

ha syftat till att ange ämnenas olika karaktär men i överensstämmelse med

den moderna helhetssynen på skolans verksamhet som ger alla ämnen lika

vikt och värde har indelningen i dag uteslutande det praktiska syftet att möjliggöra

enkla och kortfattade beskrivningar, t. ex. i författningar av skilda

slag. Emellertid är det tydligt, att det fortfarande lever kvar föreställningar

om att benämningarna läroämne, övningsämne och yrkesämne uttrycker en

olika värdering av skolans ämnen. Det synes vara mycket svårt att ändra

dylika uppfattningar, så länge benämningarna finns kvar. Trots att en omredigering

av hithörande författningskomplex kommer att medföra mycket

besvärliga tekniska problem avser jag att senare föreslå Kungl. Maj:t att avskaffa

benämningarna läro-, övnings- och yrkesämne. I det följande använder

jag dock i regel nuvarande benämningar för att underlätta jämförelser med rådande

förhållanden.

LUS’ uttalande rörande specialundervisningen ansluter jag mig till — liksom

åtskilliga remissinstanser bl. a. skolöverstyrelsen. En riktpunkt bör sålunda,

som jag tidigare uttalat, vara den, att utbildningen av speciallärare i ökad

utsträckning tar sikte på verksamhet i kliniker. Jag räknar med att skolmyndigheterna

i överensstämmelse härmed positivt stimulerar till en omlägg
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr J. år 1967 123

ning av specialundervisningen på fältet, vilket dock av praktiska skäl måste

ske successivt.

3.6.2 Utbildningen av klasslärare

Beträffande den inre uppbyggnaden av klasslärarutbildningen har huvuddragen

i LUS’ förslag i stort sett accepterats av remissinstanserna. Jag vill

först ta upp två spörsmål som föranlett en väsentligt livligare diskussion både

i remissyttrandena och den offentliga debatten, nämligen frågorna om förkunskapskraven

och utbildningstidens längd. LUS föreslår att genomgånget

gymnasium skall vara inträdesvillkor för utbildning till såväl låg- som mellanstadielärare.

Detta betyder, med den av LUS’ majoritet föreslagna 2- resp. 2V2- åriga utbildningen, att en klasslärare får en sammanlagd studietid av 14 resp.

lJVs år, varav 5 resp. 5x/2 år i icke-obligatorislc utbildning.

Frågan om förutbildningen har enligt min mening i många fall setts ur en

alltför snäv synvinkel. Jag vill först erinra om att jag i prop. 1964:171 angående

reformering av de gymnasiala skolorna m. m. i samband med frågan om

kompetensvärdet av fackskolans utbildning också tog upp fackskolan som

rekryteringsväg för de pedagogiska yrkena, speciellt klassläraryrket. Därvid

konstaterade jag att utgångspunkterna för tidigare överväganden rörande

klasslärarutbildningens anknytning nedåt i väsentliga avseenden ändras genom

den utformning som det nya gymnasiala skolsystemet får. Vid de förnyade

överväganden, som skulle erfordras, måste självfallet fackskolan särskilt beaktas.

Med hänsyn till att klasslärarutbildningen vid tidpunkten för nämnda proposition

var under utredning av lärarutbildningssakkunniga, ansåg jag emellertid,

att frågan om förutbildningen borde tills vidare hållas öppen och tas upp,

när LUS’ förslag skulle prövas. Riksdagen hade inget att erinra mot vad jag

anfört (SäU 1, rskr 407).

I prop. 1964:171 anförde jag också, att jag hade för avsikt att tillkalla

särskilda sakkunniga för att utreda frågan om främst gymnasie- och fackskoleutbildningens

kompetensvärde inklusive de postgymnasiala utbildningsvägarnas

intagningsbestämmelser. En utredning, den s. k. kompetensutredningen, har

sedermera tillsatts. I direktiven till denna (se 1966 års riksdagsberättelse s.

290) uttalade jag bl. a. att en fundamental regel, då det gäller att uppställa

behörighetsvillkor för en viss utbildning i form av krav på förutbildning, bör

vara att dessa villkor grundas på vad som är sakligt motiverat med hänsyn

till den fortsatta verksamheten. Tendenser att låta prestigesynpunkter eller

andra ovidkommande omständigheter påverka utformningen av behörighetsvillkor

måste självfallet motverkas. Vidare framhålls att det oftast är angeläget

att till en utbildningsväg kunna rekrytera personer med varierande förutbildning

och erfarenheter i fråga om såväl nivå som inriktning. En viktig

förutsättning för att utbildningsväsendet skall fungera rationellt är att behörighetsreglerna

inte präglas av ett snävt betraktelsesätt. Möjligheter måste

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

sålunda finnas för att på olika vägar meritera sig för en viss utbildning eller

ett visst yrke.

Som redan framhölls i prop. 1964:171 bör hela området för s. k. icke-akademisk,

postgymnasial fackutbildning i princip tillhöra fackskolans kompetensområde.

Kompetensutredningen skall enligt direktiven undersöka om inte bland

de postgymnasiala utbildningsvägar, som i dag kräver studentexamen eller

motsvarande förutbildning, finns åtskilliga som bör kunna grundas på fackskolekompetens.

I viss mening bör detta gälla även den s. k. akademiska postgymnasiala

utbildningen. Principerna för den sistnämnda utbildningens anknytning

till det underliggande skolväsendet skall sålunda tas upp till en

förutsättningslös prövning. I direktiven framhålls att det allmänna villkoret

i fråga om bredd i förutbildning eller erfarenheter bör kunna anses tillgodosett

om den utbildningssökande har en gymnasial utbildning av inte alltför speciellt

slag. Därutöver kan speciella behörighetsvillkor behöva uppställas.

Jag vill betona att det synsätt jag gett uttryck för i direktiven till kompetensutredningen

ligger helt i linje med de av statsmakterna godtagna principerna

för utvecklingen av det icke-obligatoriska utbildningsväsendet. Det

mer integrerade gymnasiala skolsystem, som håller på att införas, har till syfte

att ge unga människor väsentligt större möjligheter än de har i dag att välja

studievägar som de är bäst lämpade för och mest intresserade av. Skall detta

uppnås, får inte en studieväg framstå som en återvändsgränd, som inte ger

tillträde till breda och attraktiva avnämarområden.

Vad jag här anfört, visar att allmänna utbildningspolitiska skäl talar för

att lärarutbildningen inte bör bygga på enbart den del av det gymnasiala

skolsystemet, som utgörs av gymnasiet. Även av andra skäl är detta emellertid

olämpligt. Fackskolan avses genom sin målsättning och utformning komma att

attrahera många ungdomar, för vilka mer vetenskapligt inriktade teoretiska studier

inte är ett primärt intresse. Så har t. ex. fackskolans sociala linje till huvuduppgift

att ge förutbildning för i vid mening sociala yrken. Till dessa hör otvivelaktigt

de pedagogiska yrkena. Jag vill erinra om skolans viktiga fostrande uppgift,

starkt betonad i skollagen. De personliga egenskaper, som är av särskild vikt

för att en lärare skall kunna fullgöra denna uppgift, garanteras självfallet inte

av att vederbörande genomgått gymnasiet.

När det slutligen gäller de speciella förkunskapskrav som bör fordras för

klasslärarutbildningen har skolöverstyrelsen i sitt remissyttrande gjort vissa

jämförelser mellan timplanerna för gymnasiet och för fackskolans sociala linje.

Den senare ger i vissa fall enligt skolöverstyrelsen ett bättre utgångsläge än

gymnasiet. På gymnasiet varierar timtalen i samma ämne avsevärt från linje till

linje. På vissa linjer understiger timtalet i en del ämnen motsvarande timtal

på den sociala linjens olika grenar. Skolöverstyrelsen hävdar att den sociala

linjen ger en med gymnasiet jämförbar standard i de för klasslärarutbildningen

relevanta ämnena. I stort sett samma omdöme gäller fackskolans ekonomiska

linje. Då skillnaden mellan de olika linjerna på gymnasiet med hänsyn till

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

125

de ingående kurserna som grund för lärarutbildningen inte är mindre än den

generella skillnaden mellan å ena sidan gymnasiet och å andra sidan fackskolans

sociala och ekonomiska linjer, blir överstyrelsens slutsats att dessa båda linjer

allmänt sett ger en för klasslärarutbildningen godtagbar grund.

Beträffande fackskolans tekniska linje finner skolöverstyrelsen det sannolikt

att en person med slutbetyg från denna linje endast sällan kommer att söka

till klasslärarutbildning. Om en sådan person antas, räknar överstyrelsen med

att han skulle möta betydande svårigheter i studierna och har därför slutligen

stannat för att den tekniska linjen ej utan komplettering bör berättiga till

inträde på klasslärarlinje. Jag delar i sak skolöverstyrelsens uppfattning. Det

är emellertid enligt min mening lämpligare att i fråga om det allmänna behörighetskravet

inte göra någon skillnad mellan de olika linjerna i gymnasiet

och fackskolan utan i stället uppställa speciella behörighetsvillkor.

Med hänvisning till det anförda avser jag att senare föreslå Kungi. Maj :t att

till utbildning av klasslärare för lågstadiet och mellanstadiet skall som allmänt behörighetsvillkor

gälla krav på genomgången fackskola, gymnasium eller motsvarande

utbildning. Speciella behörighetsvillkor bör uttryckas i krav på kunskaper

i särskilt specificerade ämnen enligt fackskolans läroplan. Jag har för avsikt att

föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt kompetensutredningen att med beaktande av

LUS’ överväganden och den definitiva utformningen av klasslärarutbildningen

1 samråd med skolöverstyrelsen framlägga förslag till detaljerade bestämmelser. I

avvaktan härpå tar jag inte ställning till LUS’ förslag i vissa detaljfrågor såsom

kravet på ett visst lägsta medelbetyg, kvalifcerade betyg i vissa ämnen samt

skärpta inträdeskrav i musik eller gymnastik. Till frågan om lämplighetsprov i

samband med intagning till lärarutbildning skall jag återkomma i det följande.

Beträffande utbildningstidens längd föreslår LUS’ majoritet såsom nämnts

2 år för lågstadielärarutbildningen och 2V2 år för mellanstadielärarutbildningen.

Remissopinionen är splittrad. Skolöverstyrelsen tillstyrker LUS’ förslag men

räknar med att lågstadielärarutbildningen inom en framtid bör omfatta 2 3/2 år

om engelska ingår i utbildningen. Inom ramen för en förlängning med en

termin bör emellertid även andra moment kunna rymmas. Såsom motiv för

en förlängning av mellanstadielärarutbildningen med en termin åberopas i andra

remissyttranden bl. a. behovet av en förstärkning av ämnesutbildningen.

För egen del finner jag starka skäl tala för att utbildningstiden i den nya

klasslärarutbildningen görs en termin längre än vad LUS räknat med. I det

föregående (3.6.1) har jag betonat angelägenheten av att inom hela skolväsendet

gränserna mellan de olika stadiernas lärarkategorier inte blir alltför skarpa.

Det är nödvändigt att lärare som är inriktade huvudsakligen på ett stadium

också får möjligheter att undervisa över stadiegränserna. Skall detta kunna

realiseras för klasslärarnas del erfordras en viss förstärkning av lärarutbildningen.

Den bör ta sikte på metodikutbildningen och en fördjupad ämnesutbildning

så att i ett ämne eller en ämnesgrupp fördjupningen leder till kom
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

petens att undervisa på överliggande stadium. I lågstadielärarutbildningen bör

redan nu engelska obligatoriskt ingå, varigenom beredskap skapas för en reform

av grundskolans lågstadium innebärande att engelska införs som obligatoriskt

ämne på detta stadium.

Genom en förlängning av klasslärarutbildningen skapas vidare förutsättningar

för att minska den genomsnittliga belastningen på lärarkandidaterna i jämförelse

med LUS’ förslag. Enligt detta förslag skulle lärarkandidaterna i genomsnitt

under de s. k. teoriveckorna belastas med närmare 25 undervisningstimmar

per vecka och under de första terminerna ännu mera. Att vid en sådan belastning

kunna realisera det fria och självständiga studiesätt som jag liksom

LUS finner nödvändigt torde inte vara möjligt. Genom förlängning av studietiden

bör den schemabundna undervisningstiden kunna väsentligt nedbringas.

Det totala antalet undervisningstimmar bör i vardera utbildningen inte ökas

med mer än ca 200 timmar.

Sammanfattningsvis förordar jag sålunda att den sammanlagda utbildningstiden

för klasslärare på lågstadiet blir 2V2 år och för klasslärare på mellanstadiet

3 år. I jämförelse med LUS’ förslag innebär detta en förlängning av

utbildningstiden vid lärarutbildningsanstalt men totalt sett i åtskilliga fall en

viss förkortning då förutbildningen medräknas.

Till grundtankarna i LUS’ förslag till innehåll och uppläggning av klasslärarutbildningen

kan jag ansluta mig. Med hänsyn till vad jag i det föregående

anfört, erfordras självfallet en överarbetning av LUS’ förslag till studieplaner

samt bestämmelser och anvisningar i anslutning härtill. Det bör uppdras åt

skolöverstyrelsen att med beaktande av i remissyttrandena framförda synpunkter

och i det följande angivna riktlinjer utföra denna överarbetning.

LUS har för mellanstadielärarutbildningen föreslagit fördjupningskurser i

vissa ämnen, varav en del kan väljas fritt av lärarkandidaterna. Förslaget har

mottagits positivt i remissyttrandena och är i princip i överensstämmelse med

vad jag i det föregående för egen del förordat. Möjligheterna till val av fördjupningskurs

bör emellertid vidgas till att i princip omfatta samtliga ämnen

eller ämnesgrupper. Härigenom tillgodoses önskemålet om att inom varje stadium

ha tillgång till en viss kader av lärare med intresse och förutsättningar

för utvecklingen av de olika ämnena. Samtidigt skapas förutsättningar för ett

överbryggande av klyftan mellan lärarna på mellanstadiet och lärarna på högstadiet

i grundskolan. Vad jag här uttalat beträffande mellanstadielärarutbildningen

bör tjäna som riktpunkt även för överarbetningen av lågstadielärarutbildningen.

Fördjupningskurserna bör när det gäller såväl låg- som mellanstadielärarutbildningen

förläggas till studiernas senare del och bygga på den för alla

lärarkandidater obligatoriska utbildningen i ämnet eller ämnesgruppen. Härigenom

vinner man dels att — i varje fall vid de större lärarhögskolorna — lärarkandidaterna

kan uppskjuta sitt val av fördjupningsämne, dels att personalresurserna

vid lärarutbildningsanstalterna kan utnyttjas på ett effektivare sätt.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

LUS’ förslag att praktikterminen skulle delas upp och förläggas till två olika

tidpunkter under utbildningsgången har föranlett vissa erinringar bl. a. från

Målsmännens riksförbund med hänsyn till konsekvenserna för eleverna i grundskolan.

Jag finner dessa invändningar beaktansvärda, och då därtill kommer

att förslaget har uppenbara organisatoriska svagheter och är vad gäller lågstadielärarutbildningen

mycket lärarkrävande, kan jag inte förorda att det

genomförs. Genom den av mig i det föregående föreslagna förlängningen av

klasslärarutbildningen synes också en förläggning av praktiktjänstgöringen till

en enda termin kunna genomföras utan olägenhet.

Mina ställningstaganden i det föregående innebär i fråga om lärartjänster på

grundskolans låg- och mellanstadium inga väsentliga förändringar. De nuvarande

tjänstekategorierna bör bibehållas och vidare bör lärarnas åligganden och anställningsform

liksom andelen ordinarie tjänster förbli oförändrade. På låg- och

mellanstadiet bör i ämnena musik, slöjd och gymnastik och på mellanstadiet

dessutom i teckning och hemkunskap behörighet att undervisa tillkomma

även lärare med särskild utbildning i ifrågavarande ämne. Behörig att tjänstgöra

på nämnda stadier är likaså speciallärare. Då den stadieinriktade lärarutbildningen

föreslagits bli utformad så, att lärarna i viss utsträckning kan undervisa

över stadiegränserna, kan slutligen klasslärare för mellanstadiet ha viss

undervisning på låg- eller högstadiet liksom lärare på låg- eller högstadiet

kan ha sådan på mellanstadiet.

3.6.3 Utbildningen av ämneslärare

Medan LUS för grundskolans låg- och mellanstadium föreslår — om än med

vissa modifikationer — ett klasslärarsystem, räknar de sakkunniga med att

undervisningen på grundskolans högstadium och det gymnasiala stadiet liksom

nu skall ombesörjas av ämneslärare, dvs. lärare som var och en undervisar

endast i ett fåtal ämnen. LUS’ förslag omfattar väsentligen endast lärare i

vad som f. n. kallas allmänna, tekniska och ekonomiska läroämnen. Jag skall

först behandla utbildningen för adjunkttjänst.

Adj unktsutbildningen enligt LUS’ förslag överensstämmer till sin principiella

uppbyggnad nära med den nuvarande. Den ämnesteoretiska delen av studierna

dominerar starkt under utbildningens första skede, medan den praktisk-pedagogiska

delen är förlagd i huvudsak till det sista året. I några remissyttranden

frågar man sig om inte utredningen borde tagit ett mindre konventionellt grepp

på frågan och konstruerat en ämneslärarutbildning i vilken de ämnesteoretiska

och praktisk-pedagogiska momenten, såsom fallet är i klasslärarutbildning,

varit starkare integrerade. Något konkret utformat förslag av denna innebörd

finns emellertid inte. Flertalet remissinstanser synes också stödja LUS’ linje.

I dagens läge bör enligt min mening LUS’ förslag i fråga om adjunktsutbildningens

principiella uppbyggnad accepteras. Detta är motiverat med hänsyn

till sambandet med den allmänna uppläggningen av studierna vid universitet

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

och högskolor. Det kan emellertid inte uteslutas att en mer radikal omdaning

av adjunktsutbildningen aktualiseras i en framtid.

Mitt nyssnämnda ställningstagande innebär också att jag ansluter mig till

LUS’ förslag i fråga om huvuddragen i utformningen av den praktisk-pedagogiska

delen av adjunktsutbildningen. Vidare bör de ämnesteoretiska studierna,

såsom LUS föreslår, bedrivas inom universitetsväsendet och ske i en tidsföljd.

Enligt LUS skall därvid studeras ett skolämne i sänder. Jag har förståelse

för de praktisk-organisatoriska motiven för en sådan utformning men är inte

övertygad om att den från pedagogisk synpunkt är den bästa. Erfarenheter

av en studiegång i vilken ämnena varvas eller i viss utsträckning paralleliläses

skulle enligt min mening vara av värde. Även om således huvudlösningen

skulle komma att överensstämma med LUS’ modell, vill jag därför inte utesluta

möjligheten att man i vissa ämneskombinationer vid någon läroanstalt

prövar andra alternativ.

När det gäller ställningstagandena i övrigt till LUS’ förslag beträffande den

ämnesteoretiska delen av adjunktsutbildningen är det främst tre problem av

principiell räckvidd, vilka tilldragit sig betydande intresse från remissinstansernas

sida. Jag syftar här på frågorna angående de s. k. fasta studiegångarna,

klyvningen av lärarkåren i två adjunktskategorier och utbildningstidens längd.

Den sistnämnda frågan hör självfallet samman med bl. a. ställningstagandet

till antalet ämnen i ämneskombinationerna och studiernas omfattning i de olika

ämnena.

Systemet med fasta studiegångar enligt LUS’ förslag kan sägas innebära dels

en fast inre organisation, nämligen ett begränsat antal fixerade kombinationer

av ämnen som läses i bestämd ordningsföljd på given studietid, dels i fråga

om den yttre organisationen att lärarutbildningslinjerna blir spärrade, dvs. får

ett år för år fixerat intag.

När flertalet remissinstanser ställer sig positiva till förslaget om fasta studiegångar,

synes man i regel avse den fasta inre organisationen. I fråga om den yttre

ramen uttalar sig emellertid åtskilliga mot spärrade utbildningslinjer. BL a. framhålls

av ett stort antal företrädare för universiteten att om lärarutbildningslinjerna

erbjuder väsentligt större möjligheter att bli lärare än andra studievägar

inom universiteten så kommer de förra att attrahera åtskilliga studerande

som senare väljer en annan bana är läraryrket. Om å andra sidan andra studievägar

utan avsevärda hinder leder till lärarbanan, förlorar lärarutbildningslinjerna

en stor del av sin betydelse. Bl. a. blir inte möjligheten större att prognostisera

lärarbehov och lärartillgång. Invändningarna kan sammanfattas så: ett system

med spärrade lärarutbildningslinjer inom ett i övrigt till stora delar fritt universitetsväsende,

som erbjuder i avseende på ämnesteoretisk utbildning likartade

parallella studievägar, är inte ändamålsenligt. Även annan tungt vägande kritik

har framförts. Om man antar att de spärrade lärarutbildningslinjerna skulle

komma att fungera såsom avsetts, och alltså i stort sett alla utbildade skulle

tillföras skolväsendet, så borde, vilket också framgår av LUS’ överväganden,

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

en rad sådana linjer göras kvantitativt mycket små, vilket skulle vara synnerligen

oekonomiskt. LUS synes vidare räkna med att undervisningen på lärarutbildningslinjerna

skulle ges större resurser än undervisningen i övrigt, dvs.

utbildningskostnaden per lärarkandidat skulle bli högre än utbildningskostnaden

per studerande i övrigt vid de filosofiska fakulteterna. Jag delar de

kritiska synpunkter som i remissyttrandena framförts mot ett dylikt system,

vilket skulle innebära att man i ett och samma universitetsämne har två olika

studievägar av vilka den ena privilegieras på den andras bekostnad.

Jag hyser således uppfattningen att tillträde till lärarutbildningslinjerna bör

vara fritt i samma mening som tillträdet till universitetsutbildningen i övrigt.

Skall skolväsendets rekrytering av ämneslärare kunna säkerställas måste utbildningsorganisationen

vara mer elastisk än LUS’ konstruktion medger. Vi kan

inte avhända oss större delen av det rekryteringsunderlag de filosofiska fakulteternas

studerande utgör.

LUS’ princip att ämneslärarutbildningen skall ha en fast inre organisation

har som nämnts mottagits positivt av den övervägande delen av remissinstanserna.

Den ligger också helt i linje med de av riksdagen — med anledning

av prop. 1965:141 angående utbyggnaden av universitet och högskolor m. m. —

accepterade riktlinjerna för en omläggning av utbildningen vid de filosofiska

fakulteterna. En reform av den ämnesteoretiska utbildningen av ämneslärare

måste uppenbarligen samordnas med denna omläggning. Universitetskanslersämbetet

har den 21 januari 1966 fått i uppdrag att utreda och framlägga

förslag om bl. a. ett system med fasta studiegångar vid filosofisk fakultet.

Bland dessa bör ingå studiegångarna för blivande ämneslärare. Av vad jag

anfört om nödvändigheten av större elasticitet i fråga om den yttre organisationen

följer att enligt min mening studiegångarna för blivande ämneslärare

bör kunna väljas även av studerande som ej direkt siktar till att bli lärare.

Studiegångar avsedda för enbart lärarutbildning bör alltså inte organiseras.

När det gäller frågan om klyvningen av adjunktskåren i två kategorier vill

jag först erinra om att jag i enlighet med den av LUS hävdade helhetssynen

på lärarnas uppgift funnit det angeläget undvika en skarp uppdelning av lärarkåren

efter stadier. Det pedagogiska kravet på att lärarna skall kunna undervisa

över stadiegränserna är inte förenligt med en uppdelning i två adjunktskategorier.

Även kvantitativa skäl talar mot en sådan uppdelning. Redan det

förhållandet att lärarkåren med hänsyn till ämneskombinationer är sammansatt

av ett betydande antal mindre grupper gör det svårt att tillförlitligt förutse

framtida behov och tillgång på ämneslärare. En ytterligare klyvning av dessa

grupper försvårar väsentligt planeringsarbetet.

Spörsmålet om adjunktskårens uppdelning sammanhänger nära med frågan

om utbildningstidens längd. LUS föreslår att utbildningen för högstadieadjunkterna

och det gymnasiala stadiets adjunkter blir 4 resp. 5 år, varav 3 resp.

4 år i huvudsak anslås åt den ämnesteoretiska delen. En alldeles övervägande

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 1*

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

del av remissinstanserna har tillstyrkt LUS’ förslag i denna del. Däremot har

bl. a. skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet avvisat LUS’ förslag.

De båda utbildningsverken föreslår mot bakgrund av sina överväganden eu

total utbildningstid om 4 år för såväl högstadielärare som lärare på det gymnasiala

stadiet.

En första utgångspunkt för ställningstaganden till frågan om utbildningstidens

längd är nu gällande förhållanden. F. n. krävs för behörighet till

adjunkttjänst i allmänna läroämnen såväl i grundskolan som på det gymnasiala

stadiet i fråga om ämnesteoretisk utbildning i regel filosofisk ämbetsexamen.

Denna skall omfatta totalt minst sex betygsenheter varav minst en

kan avse pedagogik. I vissa fall erfordras därutöver särskilda, mindre kurser.

Ofta har, beroende på den studerandes val av ämnen och i examen ingående

betygsenheter, endast fyra av de sex betygsenheterna direkt betydelse för behörigheten

i den ämneskombination tjänsten omfattar, nämligen två betygsenheter

i vartdera av två ämnen, som motsvarar skolämnen. I vissa fall motsvaras

emellertid ett skolämne av två universitetsämnen varvid fem, ibland

sex betygsenheter får direkt betydelse för behörighet i tjänstens ämnen. Det

sagda visar att, inom ramen för det omfång nuvarande filosofisk ämbetsexamen

har, en väsentligt förbättrad ämnesutbildning kan erhållas genom att hela omfånget

effektivt utnyttjas för ämnesteoretisk utbildning med direkt inriktning

på lärarverksamhet.

Med någon förenkling kan man vidare säga att f. n. gäller att minimikravet

för behörighet till undervisning i enskilt ämne i gymnasiet är två betygsenheter

och i grundskolan en betygsenhet.

Det nya gymnasiet är, även om många förändringar genomförts, inte avsett

att i det stora hela kräva mer än nuvarande gymnasium. Varken skolberedningen,

facks ko 1 e u t r e d n i n ge n eller gymnasieutredningen har som konsekvens

av skolreformerna hävdat att den nya skolan ställer sådana ökade krav på

lärarnas ämnesteoretiska kunskaper, att en ökning av grundutbildningens omfång

blir nödvändig. Gymnasieutredningen ansåg emellertid en bättre samordning

av de i utbildningen ingående ämnena angelägen och fann det vidare

önskvärt att lärare i gymnasiet har en fördjupning i ett ämne motsvarande

nuvarande trebetygsnivån.

Diskussionen om utbildningen av adjunkter för undervisning på det gymnasiala

stadiet synes i själva verket såväl i LUS som bland majoriteten av

remissinstanserna till stor del ha präglats av just önskemål om att gymnasielärarna

får en fördjupad utbildning i jämförelse med lärarna i grundskolan.

I alltför ringa grad synes man därvid ha beaktat att gymnasiet utgör endast

en del av det gymnasiala skolsystemet och att det i nästan varje ämne finns

ett flertal kurser med stor variation i kraven. Vidare måste man ta hänsyn

till lektorsinstitutionen som har till uppgift bl. a. att till gymnasiet rekrytera

lärare med en väsentligt fördjupad ämnesteoretisk utbildning.

För egen del finner jag skäl tala för att adjunkterna på det gymnasiala

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj ds proposition nr 4 år 1967

stadiet i viss utsträckning har en fördjupad ämnesteoretisk utbildning av den

karaktär gymnasieutredningen fann önskvärd. Med hänsyn till de nyss nämnda

förhållandena är det emellertid enligt min mening inte motiverat att kräva

en dylik fördjupning i mer än ett ämne. Inte heller ger, som jag tidigare framhållit,

de olika skolformernas läroplaner stöd för en uppdelning av adjunktskåren

i två kategorier, nämligen en för grundskolans högstadium och en för

det gymnasiala stadiet. Det bör sålunda vara möjligt att rymma utbildning för

såväl det gymnasiala stadiet som grundskolans högstadium inom en utbildning

av samma omfång. Det betyder inte att utbildningen för de båda stadierna

behöver vara identisk. Jag kan emellertid inte förorda en så stel organisation av

den ämnesteoretiska utbildningen som den LUS föreslagit. Liksom i fråga om

den yttre organisationen av utbildningen måste den inre organisationen ges

stor elasticitet. Jag skall strax något närmare fixera riktlinjerna för hur studiegångarna

bör utformas.

Enligt nu gällande regler skall undervisningen läggas upp så att, bortsett

från tid för eventuellt erforderlig kurs i psykologi samt pedagogikens teori

och historia, studietiden i regel omfattar sex terminer för filosofisk ärnbetsexamen

med sex betygsenheter. Den enskilde studerandens studietid överstiger

emellertid — såsom jag redovisat i bl. a. prop. 1965:141 — i mycket stor utsträckning

denna tid. Detta förhållande synes ha utgjort ett tungt vägande

motiv för det ställningstagande LUS gör i fråga om studietidens längd. Som

universitetskanslersämbetet framhållit med utgångspunkt i de kostnadsberäkningar

ämbetet latit göra, kommer emellertid utbildningskostnaderna vid

bifall till LUS förslag att bli större än nu, i fråga om utbildning av gymnasiestadiets

lärare avsevärt större. I nyssnämnda proposition har jag angett ett

flertal åtgärder som bör vidtas för att bringa de faktiska studietiderna i bättre

överensstämmelse med de s. k. normalstudietiderna. Bland effektiveringsåtgärderna

vill jag här nämna införandet av fasta studiegångar vid filosofisk

fakultet. Sasom jag redan framhållit kan diskussionen om lärarutbildningen inte

isoleras från den utredning beträffande fasta studiegångar som f. n. görs inom

universitetskanslersämbetet. LUS’ förslag till ämnesteoretisk utbildning för adjunkter

måste sålunda enligt min mening tas upp till förnyad prövning i detta

sammanhang.

Vad jag i det föregående anfört har främst tagit sikte på utbildning för

adjunktstjänst i allmänna läroämnen. LUS har framlagt förslag till utbildning

även för de tekniska och ekonomiska ämnena. Dessa förslag har utsatts för en

delvis mycket hård kritik. Remissinstanserna anser i regel nu existerande utbildningsvägar

mera ändamålsenliga. För egen del kan jag inte finna att LUS

förebragt övertygande skäl för sina förslag till lärarutbildning för de tekniska

och ekonomiska ämnena. Som flera remissinstanser framhåller är det

vidare inte motiverat och inte heller möjligt att i större utsträckning överflytta

den ämnesteoretiska utbildningen från de tekniska högskolorna till universiteten.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

Inledningsvis har jag framhållit att jag finner att LUS’ förslag beträffande

den praktisk-pedagogiska delen av adjunktsutbildningen bör kunna ligga till

grund för en lärarutbildningsreform. Den ämnesteoretiska utbildningen för

adjunktstjänst bör däremot ytterligare prövas. Jag har för avsikt föreslå att

Kungl. Maj:t uppdrar åt universitetskanslersämbetet att göra denna förnyade

prövning och i samråd med skolöverstyrelsen framlägga förslag. Den självklara

utgångspunkten för detta arbete är dels de sakkunnigas överväganden

och förslag i huvudbetändandet och betänkandet »Studieplaner för lärarutbildningen»

(SOU 1965:25), dels de synpunkter som framkommit i remissyttrandena

och dels vad som anförts i det tidigare nämnda beslutet den 21 januari 1966

i anledning av riksdagens skrivelse 1965: 411 rörande utbyggnaden av universitet

och högskolor m. m., vilket innehåller direktiv för universitetskanslersämbetets

utredning rörande bl. a. fasta studiegångar vid filosofisk fakultet.

Med hänsyn till vad jag i det föregående framhållit, bör utgångspunkten

för övervägandena beräffande utbildningens nivå och omfattning när det gäller

adjunkttjänst i allmänna läroämnen vara, att denna utbildning i princip bör

ansluta till vad som nu gäller i fråga om ämnesteoretisk utbildning för behörighet

för adjunkttjänst på grundskolans högstadium resp. det gymnasiala stadiet.

Adjunktsutbildningen bör vara enhetlig i den meningen, att behörigheten skall

uppnås av den som vid filosofisk fakultet avlagt primärexamen med lärarinriktning.

Med primärexamen avser jag här motsvarigheten till nuvarande grundexamina,

dvs. filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen, filosofisk-samhällsvetenskaplig

examen och ekonomexamen.

Den sammanlagda studietiden för primärexamen bör bestämmas med utgångspunkt

i nu gällande normalstudietider för fil. mag.- och fil. kand.-examina.

För att bredda, fördjupa eller, därest särskilda omständigheter föreligger, avsluta

utbildningen, bör möjlighet finnas till en viss tids ytterligare studier på

primärexamensnivå. Detta innebär att den enskilde studeranden bör medges

större elasticitet i sitt studieprogram än enligt LUS’ förslag.

Inom primärexamens ram bör studerande, som avser att tjänstgöra på företrädesvis

gymnasialt stadium, normalt uppnå kompetens för adjunkttjänst på

detta stadium i två skolämnen. I åtminstone ett av dessa bör studierna fördjupas

och omfatta tre terminer. Jag vill inte utesluta möjligheten att studerande

som så önskar ägnar ytterligare en termin åt fördjupning i detta ämne. Studerande,

som syftar till att tjänstgöra på företrädesvis grundskolans högstadium,

bör normalt uppnå kompetens för adjunkttjänst på detta stadium i tre skolämnen

enligt gällande läroplan och för gymnasialt stadium i ett eller två skolämnen.

I görligaste mån bör de i studiegången ingående ämnena stödja varandra,

dvs. närbesläktade ämnen i första hand kombineras, och studiegången i största

möjliga utsträckning byggas upp följdriktigt. I anslutning till vad LUS anfört

bör beaktas att innehållet i lärarutbildningen anpassas till skolans läroplaner.

Detta behöver dock inte innebära, att fullständig kongruens måste föreligga

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

mellan det ämnesstoff, som skall läras in och det som senare skall läras ut.

Tyngdpunkten i utbildningen bör ligga på centrala teorier och problemställningar.

Den ämnesteoretiska utbildningen av blivande lärare i tekniska ämnen bör,

som jag tidigare anfört, liksom hittills tillgodoses genom såväl teknisk magisterutbildning

som civilingenjörsutbildning. Den förra utbildningstypen, som i första

hand är en lärarutbildning, anordnas f. n. dels vid tekniska högskolan i Stockholm,

dels som regional utbildning i Linköping och Örebro.

I skilda sammanhang har redovisats ett betydande behov av lärare i tekniska

läroämnen. Med anledning härav beslöt riksdagen hösten 1965 (jfr prop. 1965:

141 s. 139, SU 173, rskr 411), att teknisk magisterutbildning skall anordnas

även vid Uppsala universitet med början läsåret 1967/68. Avsikten är att denna

utbildning skall ges elektroteknisk inriktning såsom redan är fallet beträffande

den regionala utbildningen i Linköping och Örebro. Den tekniska linjen inom

gymnasiet och fackskolan kräver emellertid också lärare med specialisering

inom maskinteknik, byggnadsteknik och teknisk kemi. Vid tekniska högskolan

i Stockholm (KTH) reserveras numera 45 av 60 intagningsplatser för teknisk

magisterutbildning med maskinteknisk inriktning.

Inom ecklesiastikdepartementet har, i syfte att skapa underlag för den fortsatta

planeringen, upprättats en promemoria angående utbyggnaden av den

tekniska magisterutbildningen. Med utgångspunkt i en behovsundersökning som

företagits inom skolöverstyrelsen föreslås i promemorian bl. a. att utbildning

för teknisk magisterexamen skall anordnas även vid Chalmers tekniska högskola

(CTH). Utbildningen i Uppsala, som vid full utbyggnad avses få en årlig

intagningskapacitet av 72 platser, bör enligt promemorian under de närmaste

åren begränsas till 40 intagningsplatser per år med hänsyn till svårigheterna att

anordna den praktiska lärarutbildningen. Förslagets huvudsakliga innehåll framgår

av följande sammanställning.

Inriktning

1966/67

Intagningsplatser

1967/68

1968/69

KTH

Teknisk fysik .................

Maskinteknik .................

60

60

CTH

Byggnadsteknik ...............

30

Uppsala

Elektroteknik .................

40

40

Linköping

Elektroteknik .................

................. 40

40

40

Örebro

Elektroteknik .................

40

40

Totalt .....................

180

210

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts ''proposition nr b år 1967

Yttranden över promemorian har avgetts av bl. a. skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet.

De förslag som framlagts i promemorian bör enligt min mening i allt väsentligt

kunna läggas till grund för planeringen av den tekniska magisterutbildningens

utbyggnad. En koncentration av ifrågavarande utbildning vid tekniska

högskolan i Stockholm till maskinteknisk specialisering bör sålunda komma till

stånd redan nästa läsår. Vad gäller den i promemorian förordade utbildningen

med byggnadsteknisk inriktning talar enligt min mening den aktuella lokalsituationen

för en placering vid Chalmers tekniska högskola. Jag avser dock att i

annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att — med anledning av de synpunkter

som framkommit vid remissbehandlingen av promemorian — ge universitetskanslersämbetet

i uppdrag att i samråd med skolöverstyrelsen närmare pröva

frågorna om denna utbildnings innehåll och förläggning. Det bör därför tills

vidare anstå med ett ställningstagande till promemorians förslag i den delen.

Antalet intagningsplatser vid den av statsmakterna beslutade tekniska magisterutbildningen

i Uppsala bör — av de skäl som anförs i promemorian —

begränsas till 40 under det första läsåret. Planeringen av utbildningen i Uppsala

har hittills utgått från de kursplaner som gäller för den regionala utbildningen.

I sitt yttrande över promemorian framhåller skolöverstyrelsen emellertid

att målet för utbildningen bör vidgas med hänsyn till de gymnasiala skolornas

olika linjer. Kanslersämbetet talar i sitt yttrande för bl. a. en samordning av

utbildningens innehåll på berörda orter. För att den tekniska magisterutbildningen

med elektroteknisk specialisering skall få en enhetlig och ändamålsenlig

uppläggning, bör enligt min mening denna studiegång så snart som möjligt

ses över. Därvid bör hänsyn tas till de erfarenheter som vunnits av den regionala

utbildningen. Det bör i annat sammanhang uppdras åt universitetskanslersämbetet

att i samråd med skolöverstyrelsen företa denna översyn. En följd av

mitt ställningstagande är att utbildningen i Uppsala kommer att kunna börja

först läsåret 1968/69.

I detta sammanhang vill jag beröra den civilingenjörsutbildning som sedan

år 1962 (jfr prop. 1962: 1 bil. 10 s. 300, SU 102, rskr 245) bedrivs vid Uppsala

universitet. Utbildningen, som f. n. är ett tvåårigt komplement till en filosofisk

primärexamen i naturvetenskapliga ämnen, leder till examen motsvarande den

som avläggs vid sektion för teknisk fysik vid teknisk högskola. Enligt förut

nämnda riksdagsbeslut hösten 1965 skall antalet intagningsplatser till denna

utbildning läsåret 1967/68 öka från nuvarande 30 till 60. Utbildningen avses

i fortsättningen bli sammanhållen och redan från första terminen inriktad mot

civilingenjörsexamen. Därigenom blir det möjligt att förkorta den totala utbildningstiden

från f. n. fem till fyra år. För att frågan om en ny utbildningsplan —

konstruerad i enlighet med här angivna förutsättningar — skall hinna beredas i

vederbörlig ordning bör planeringen ta sikte på att den nya studieordningen skall

träda i kraft läsåret 1968/69. Omläggningen av utbildningen liksom den beslutade

intagningsökningen bör med hänsyn härtill genomföras först nämnda läsår.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

I sitt yttrande rörande teknisk magisterutbildning vid Uppsala universitet

berör kanslersämbetet även frågan om samordning vid universitetet såväl mellan

de båda tekniska utbildningslinjerna som mellan den tekniska magisterutbildningen

och tvåbetygsutbildningen i matematik och fysik. Jag vill med anledning

härav understryka det väsentliga i att ämbetet vid sin planering prövar möjligheterna

till sådan samordning.

Den ämnesteoretiska utbildningen för blivande lärare i ekonomiska ämnen

bör tillgodoses genom dels fasta studiegångar vid universiteten, dels utbildning

vid handelshögskolorna. Utformningen av de fasta studiegångarna bör ingå i det

tidigare nämnda uppdraget till universitetskanslersämbetet.

Den praktisk-pedagogiska utbildningen bör, i enlighet med LUS’ förslag,

bestå av en förberedande del lagd i omedelbar anslutning till den ämnesteoretiska

utbildningen och en avslutande del omfattande det sista studieåret. En viss

översyn av förslaget erfordras och skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att göra

denna i samråd med universitetskanslersämbetet. Den bör främst avse den

förberedande delen som skall bestå dels av en introduktionskurs, dels av den

s. k. pedagogiska strimman, dvs. inslag av pedagogik, metodik och praktik,

som interfolierar de ämnesteoretiska studierna. I samband med denna översyn

bör också beaktas frågan rörande praktik inom näringslivet m. m. för blivande

lärare i tekniska och ekonomiska ämnen. Härvid bör bl. a. undersökas förutsättningarna

för att till viss del av tiden för den praktisk-pedagogiska utbildningen

under det sista studieåret förlägga dylika praktiskt inriktade moment.

Jag övergår så till frågan om utbildningen för lektorstjänst. F. n. gäller som

behörighetsvillkor för lektorat vid gymnasium avlagd licentiatexamen. För lektorat

i tekniska och ekonomiska ämnen finns en alternativ väg via civilingenjörsexamen

resp. ekonomexamen.

Jag berörde dessa behörighetsfrågor i prop. 1964:171 (s. 496), varvid jag

uttalade att någon ändring i gällande behörighetsregler inte borde ske i avvaktan

på förslag från LUS och 1963 års forskarutredning. Emellertid räknade jag med

att dispenser för behörighet till lektorstjänst i något vidgad omfattning skulle

kunna beviljas. Forskarutredningen har nyligen framlagt sina förslag (SOU

1966:67). Lektorsutbildningen bör enligt min uppfattning bedömas också med

hänsyn till dessa förslag, varför jag avser att härutinnan återkomma i samband

med ställningstagandet till utredningens förslag.

Vad jag uttalat i prop. 1964:171 beträffande behörighet till lektorstjänst bör

alltså även fortsättningsvis gälla. Möjligheten att genom dispens tillsätta lektorstjänst

har emellertid endast i ringa grad utnyttjats. Andelen vakanta

lektorat har därför inte nämnvärt påverkats. I stort sett halva antalet lektorstjänster

är i dag vakanta. Att inom överskådlig tid besätta dessa med enligt

gällande krav behöriga sökande är inte möjligt. Även om LUS’ förslag beträf
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

fande utbildning för lektorstjänst omedelbart genomfördes skulle — som bl. a.

skolöverstyrelsen framhåller — effekten visa sig i gymnasierna först efter mycket

lång tid. Att antalet vakanta tjänster även i fortsättningen är orimligt stort

innebär emellertid sådana olägenheter för gymnasiets verksamhet att detta

förhållande enligt min mening inte bör accepteras. I syfte att åstadkomma en

fullständigare täckning av antalet tjänster med ordinarie innehavare bör lektorstjänst

kunna ledigförklaras som lektors- alternativt adjunkttjänst så att,

därest någon för lektorstjänst behörig person ej anmäler sig som sökande

till sådan tjänst, denna kan göras till adjunkttjänst och besättas av adjunktskompetent

sökande. I enlighet med prop. 1964:171 förutsätts att man åstadkommer

en bl. a. från geografiska synpunkter ändamålsenlig fördelning av lektorstjänsterna.

I den mån en lektorstjänst tillsatts som adjunkttjänst och en

adjunkttjänst senare led gförklaras, bör denna, för att proportionen mellan

lektors- och adjunkttjänster skall bevaras normalt ledigförklaras som lektorsalternativt

adjunkttjänst. Det angivna förfaringssättet bör tillämpas fr. o. m.

den 1 juli 1968. Kungl. Maj:t bör äga besluta i dessa frågor.

I fråga om kraven på förkunskaper för tillträde till ämneslärarutbildning en

vill jag hänvisa till de principiella synpunkter jag i motsvarande fråga anfört

rörande klasslärarutbildningen. Detaljutformningen av behörighetskraven är

jag inte beredd att nu ta ställning till då denna utformning är beroende av hur

utbildningen slutgiltigt kommer att konstrueras. Den bör hänskjutas till kompetensutredningen

och utredas i samråd med universitetskanslersämbetet. En

riktpunkt bör härvid bl. a. vara att gymnasiala kompletteringsstudier inte skall

anordnas inom universitetsorganisationens ram.

Spörsmålet om ämneskombinationer utgör självfallet en del av frågan om de

fasta studiegångarnas, dvs. lärarutbildningslinjernas utformning och ingår därför

i universitetskanslersämbetets utredningsuppdrag. Viss kritik har framförts mot

LUS’ förslag och den synes mig delvis vara berättigad. Vid det fortsatta utredningsarbetet

kan det därför bli aktuellt med avvikelser från vad LUS förordat.

Jag vill här erinra om vad jag i det föregående anfört om angelägenheten

av en mer elastisk utformning av lärarutbildningslinjerna. I de ämnesteoretiska

studiernas slutskede bör sålunda de studerande ges större frihet i

valet mellan fördjupning och breddning. Det blir också främst i detta skede

som en inriktning på visst skolstadium i förekommande fall kommer till uttryck.

Mina principiella ställningstaganden i det föregående innebär att jag är

positiv till möjligheten att i lärartjänst kombinera läro- och övningsämne. De

praktiska svårigheterna är emellertid, som LUS redovisat, stora. En slutgiltig

lösning av detta problem kan inte erhållas förrän en mer genomgripande utredning

av övningslärarutbildningen företagits. I avvaktan härpå bör emellertid

vissa provisoriska åtgärder kunna företas. Jag förordar sålunda att lärartjänst

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

på högstadiet skall kunna utgöra en kombination av läroämnen och övningsämnen

samt vissa andra ämnen och lärartjänst på gymnasiet en kombination

av läroämnen och övningsämnena musik, teckning och gymnastik. I fackskolan

liksom i yrkesskolan bör tjänster med liknande kombinationer mellan läro- och

övningsämnen kunna inrättas.

Beträffande skolöverstyrelsens förslag angående behörighetskrav för vissa

lärarkategorier i det nya gymnasiet och jackskolan vill jag här anföra att jag

liksom den övervägande delen av remissinstanserna är positiv till förslaget. De

ämnen som här avses är musik, teckning, gymnastik, konst- och musikhistoria,

hushållsteknik, slöjd (textilslöjd, trä- och metallslöjd), svensk affärskorrespondens,

stenografi (svensk och utländsk), maskinskrivning, praktiskt sekreterararbete

och kontorsteknik. I behörighetsfrågorna äger Kungl. Maj:t besluta ensam.

De nuvarande behörighetskraven för lärare i ämnena musik, teckning, gymnastik,

hushållsteknik och slöjd liksom vissa närliggande ämnen i grundskolan

bör gälla tills vidare i avvaktan på eu allmän översyn av lärarutbildningen

i övningsämnen. En utredning som omfattar bl. a. musiklärarutbildningen har

nyligen tillsatts (se 1966 års riksdagsberättelse s. 285). Även i övriga fall kommer

frågan om utredning att övervägas. Jag vill vidare nämna att jag räknar

med att j ämnet dramatik inte f.n. skapas någon särskild lärarutbildning innan

erfarenheter vunnits av undervisningen i skolan. Detsamma gäller för ämnena

familjekunskap och konsumentkunskap. De lärare som tills vidare närmast bör

komma i fråga för att meddela undervisning i dessa ämnen är lärarna i hushållsteknik.

Lärare i barnavård bör kunna meddela undervisning jämväl i ämnet

familjekunskap eller i vissa delar av detta ämne, liksom textillärare bör kunna

svara för undervisningen i ämnet konsumentkunskap eller i vissa delar därav.

Av vad jag i det föregående anfört framgår att jag räknar med att på grundskolans

högstadium samt i gymnasiet, fackskolan och yrkeskolan kommer att finnas

huvudsakligen samma lärarkategorier som i nämnda skolformer av i dag. Jag

har dock föreslagit den förändringen att lärartjänster som innehåller en kombination

av läroämnen och vissa andra ämnen skall finnas. Sådana tjänster bör

inrättas tidigast under läsåret 1967/68.

Beträffande lärares allmänna åligganden bör nuvarande bestämmelser gälla

med de ändringar som föranleds av gymnasie-fackskolereformen samt lärarutbildningsreformen,

t. ex. skyldighet för lärare att biträda vid lärarutbildning

förlagd till skolenheten. Vidare vill jag redan nu anmäla att jag räknar med

att läsåret inom skolväsendet i samband med en övergång till 5-dagarsvecka

skall omfatta 40 veckor.

Anställningsformen för lärare blir väsentligen av samma karaktär som tidigare.

Lektorer kommer alltså att anställas som ordinarie lärare, andra lärare

som ordinarie, extra ordinarie eller extra lärare dock att tjänster med kombination

av läroämnen och övningsämnen eller andra ämnen tills vidare inrättas

endast som extra ordinarie liksom att särskilda tjänster i vilka ingår ämnena

6* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 1

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts ''proposition nr b år 1967

konst- och musikhistoria, dramatik, konsumentkunskap, familjekunskap eller

trafik- och motorkunskap tills vidare inte inrättas.

3.6.4 Vidareutbildning

Med termen vidareutbildning avser jag här främst sådana studier som ger en

lärare med behörighet för tjänst på ett visst stadium behörighet till tjänst

på närmast högre stadium. Termen används också i andra betydelser t. ex. för

studier som leder till lönegradsmässigt högre tjänst på samma stadium, exempelvis

när adjunktsbehörig person skaffar sig lektorsbehörighet. Denna senare typ

av vidareutbildning skall jag emellertid i detta sammanhang inte beröra.

Det är naturligt att direktutbildning bör vara den reguljära utbildningsvägen

till behörighet för viss lärartjänst. Flera motiv finns emellertid för att möjligheter

till vidareutbildning erbjuds lärarna. Jag har i det föregående understrukit

vikten av att sambandet mellan de olika stadierna inom skolväsendet

upprätthålls. Vidareutbildning utgör ett av de instrument med vars hjälp

kontakt mellan olika stadier och i viss utsträckning också mellan olika ämnen

kan skapas. För skolväsendet är det även av värde med vidareutbildning så

att vid behov brist på och överskott av lärare på olika stadier kan balanseras.

Men även ur den enskildes synvinkel är möjligheter till att erhålla vidareutbildning

motiverade. Exempelvis kan ett byte av undervisningsområde vara en

förutsättning för att en lärare skall kunna få arbete på den ort han önskar.

Det kan också vara så, att läraren i fråga anser sig kunna göra en bättre

insats på ett annat undervisningsområde än det han ursprungligen är utbildad

för.

Man kan självfallet inte bortse från att löne- och anställningsförhållanden

också påverkar den enskilde lärarens inställning till vidareutbildning. I vissa

situationer kan detta vara ogynnsamt för skolväsendet. Ett visst stadium kan

berövas skickliga lärare som inte i och för sig är mer intresserade av att undervisa

på ett högre stadium än på ett lägre men av ekonomiska skäl likväl vill

byta stadium. Jag är här inne på en problematik som sammanhänger med hela

frågan om karriärvägen inom utbildningsväsendet. Genom skolväsendets snabba

utbyggnad och tillkomsten av nya kategorier av tjänstemän har lärare fått

ökade möjligheter att erhålla befordran. Sålunda har antalet tjänster med

chefskaraktär i form av skolledare- och skolchefsbefattningar ökat kraftigt.

Men även inom rent pedagogisk verksamhet erbjuds goda karriärmöjligheter.

Den nu aktuella lärarutbildningsreformen kommer att ytterligare väsentligt öka

dessa möjligheter. Likväl finns såsom också LUS och flera remissinstanser,

exempelvis skolöverstyrelsen, framhållit mycket starka skäl för att inom skolväsendet

skapa sådana anordningar att lärarna utan att lämna det stadium

eller det ämne de är utbildade för ges möjligheter att avancera. Detta förutsätter

givetvis att ifrågavarande lärare är intresserade och lämpliga för särskilda

pedagogiska uppgifter. En för skolväsendet ogynnsam övergång av lärare från

ett stadium till ett högre skulle härigenom kunna motverkas. En väsentlig

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

fråga är givetvis om det finns ett positivt behov i skolan av sådana anordningar.

Som jag i det föregående (2.3.2) framhållit finns klart iakttagbara tendenser

i utvecklingen vilka pekar mot en differentiering av de pedagogiska

arbetsuppgifterna. Vad som nu aktualiseras är en fastare organisation av det

sedan långt tillbaka existerande liuvudlärarsystemet som ger huvudlärarna mer

preciserade uppgifter. I samband med 1964 års beslut angående reformering

av de gymnasiala skolorna togs ett steg i denna riktning. Jag förordade nämligen

i prop 1964:171 en förstärkning av den pedagogiska ledningen bl. a. i

avseende på huvudlärarorganisationen. Huvudlärarna borde i ökad utsträckning

ägna sig åt den pedagogiska planeringen inom sitt ämne eller sin ämnesgrupp.

Med hänsyn till den ökade insats som detta skulle komma att kräva från

huvudlärarnas sida beslöts att ett befattningsarvode skulle utgå under vissa

förutsättningar. Jag förordar nu att man går ett steg vidare på så sätt att

arvodestjänster för huvudlärare inrättas också i grundskolan och yrkesskolan.

Huvudläraren bör ha till uppgift att tillhanda gå övriga lärare med råd och

upplysningar rörande pedagogisk och metodisk verksamhet inom det stadium

på vilket vederbörande i huvudsak tjänstgör. Det gäller här att bl. a. genom

att främja fortbildning, leda ämnes- och stadiekonferenser, hjälpa och handleda

vikarier och mindre erfarna lärare, informera om nya metoder, ny litteratur och

andra hjälpmedel m. m. stimulera utvecklingen av arbetet i skolan.

På grundskolans låg- och mellanstadium bör — därest flera huvudlärare finns

inom samma rektorsområde — viss specialisering ske, företrädesvis så, att en

huvudlärares uppgifter omfattar en grupp av ämnen. På högstadiet och det

gymnasiala stadiet bör huvudlärarens verksamhetsområde avse ämne eller grupp

av ämnen. Huvudlärare i övningsämne kan vara huvudlärare i detta ämne även

på mellanstadiet och undantagsvis lågstadiet. Huvudlärare i grundskolan bör

förordnas inom rektorsområde tills vidare för en tid av högst tre år. På samma

villkor bör på det gymnasiala stadiet huvudlärare förordnas för varje skolenhet.

Arvodestjänst som huvudlärare bör få inrättas efter särskilt medgivande.

Till grund för medgivanden bör ligga vissa allmänna regler. Jag räknar med att

tills vidare bör på låg- och mellanstadiet i grundskolan inom varje rektorsområde

inrättas en arvodestjänst som huvudlärare för varje fullt fyrtal klasser

inom resp. stadium, dock högst tre arvodestjänster på varje stadium. På högstadiet

och det gymnasiala stadiet bör finnas en arvodestjänst som huvudlärare

i ämne eller ämnesgrupp som omfattar ett visst lägsta antal veckotimmar och

vari flera lärare undervisar.

För behörighet till förordnande som huvudlärare bör inte uppställas andra

formella behörighetskrav än att vederbörande skall vara behörig till sådan

ordinarie lärartjänst som omfattas av ifrågavarande huvudlärares verksamhet

och inneha lärartjänst med placering vid skolenheten eller i rektorsområdet under

den tid huvudlärarförordnandet avser.

De närmare regler och anvisningar som erfordras för inrättande och till
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Kungl. Maj:ts ''proposition nr J år 1967

sättande av huvudlärarebefattningar bör få meddelas i den ordning Kungl. Maj :t

bestämmer.

Jag övergår nu till vissa frågor om vidareutbildningens utformning. Hittills

har möjligheterna till vidareutbildning utnyttjats framför allt av klasslärare

på mellanstadiet som skaffat sig behörighet först och främst för ämneslärartjänst

på högstadiet. Studierna, som för ämneslärarbehörighet omfattar ett år,

kan ske genom deltagande i särskilda vidareutbildningskurser eller i huvudsak

förläggas till universiteten, varvid kurserna i sistnämnda fall sammanfaller

med universitetskurserna och omfattar två betygsenheter. I båda fallen finns

möjlighet att genom ytterligare ett års universitetsstudier erhålla behörighet

till adjunkttjänst på högstadiet. LUS anser att endast en vidareutbildningsväg

bör finnas och torde avse att denna skall leda till kompetens närmast motsvarande

nuvarande ämneslärarbehörighet. Något förslag om vidareutbildning till

adjunktskompetens har LUS inte lagt fram. Liksom LUS anser jag att tillgången

på vidareutbildade folkskollärare som i egenskap av ämneslärare tjänstgör

på grundskolans högstadium är av stort värde. Jag är inte beredd föreslå

åtgärder som skulle väsentligt ändra strukturen i lärarkårens sammansättning

på detta stadium. Detta innebär som också framgår av vad jag i det föregående

(3.6.3) anfört att ämneslärartjänster för mellanstadielärare med viss vidareutbildning

fortfarande bör finnas. Hittills har man utgått från proportionen 40:60

mellan antalet sådana tjänster och antalet adjunkt tjänster. Proportionen mellan

dessa typer av tjänster måste givetvis anpassas med hänsyn till bl. a. rekryteringsförhållandena.

Talen 40 % och 60 % är därför inte fixerade för längre tid utan

omprövas av Kungl. Maj:t från år till år.

Några särskilda anordningar för vidareutbildning av lärare i läroämnen har

hittills inte varit erforderliga. Den lärare som så önskar kan genom ämnesteoretiska

studier vid universiteten vidareutbilda sig. Såvitt nu kan bedömas

kommer detta system att vara tillräckligt även i framtiden.

Särskilda vidareutbildningsformer torde emellertid komma att behövas för

klasslärare på låg- och mellanstadiet vilka erhållit den nya grundutbildningen.

De framlagda förslagen beträffande denna vidareutbildning måste givetvis överarbetas

med hänsyn till dels vad jag nyss anfört, dels de ändrade förutsättningar

som följer av översynen av LUS’ förslag till utbildning av lärare i läroämnen

och av den av mig förordade förstärkningen av grundutbildningen av klasslärare.

Som en allmän riktlinje för detta arbete vill jag här nämna att man

inte bör eftersträva någon fullständig identitet mellan direktutbildning och

vidareutbildning.

Organisationen av vidareutbildningen uppvisar f. n., som LUS konstaterat,

en relativt splittrad bild. Genom en viss koncentration av verksamheten

och en mer enhetlig utformning av utbildningen bör man kunna göra besparingar

samtidigt som det troligen blir möjligt att bättre tillmötesgå önskemål

om utbildning. Även organisationen av vidareutbildningen bör överses.

Administrationen av vidareutbildningen av klasslärare bör ankomma på

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 4- år 1967

lärarhögskolorna som emellertid i fråga om den ämnesteoretiska utbildningen

kan behöva anlita universiteten. Jag vill också här betona att det för många

lärare är värdefullt om vidareutbildningen kan ske genom deltidsstudier.

Jag har för avsikt föreslå att Kungl. Maj :t uppdrar åt skolöverstyrelsen att

överarbeta vidareutbildningens innehåll och organisation och när det gäller

innehållet i vidareutbildningen av mellanstadiets klasslärare avge förslag

efter samråd med universitetskanslersämbetet.

Jag vill här också ta upp ett spörsmål som aktualiserats i olika sammanhang

under senare år — bl. a. genom uttalande av 1966 års riksdag (SU 42, rskr 125)

— och har ett visst samband med vidareutbildningsproblemen. Den stora bristen

på utbildade lärare har lett till att det finns ett inte obetydligt antal personer som

saknar lärarutbildning men under många år på ett förtjänstfullt sätt verkat i

grundskolan som klasslärare på heltid. Deras ställning är självfallet osäker då de

f. n. inte har möjlighet att erhålla extra ordinarie eller ordinarie tjänst.

I åtskilliga fall är det fråga om personer som skulle vara ett värdefullt

tillskott till den permanenta lärarkåren om de erhöll lärarutbildning. De

torde emellertid ofta inte ha reell möjlighet att genomgå den reguljära utbildningen.

Deras långa lärarerfarenhet bör emellertid till en betydande del

kompensera vad som brister i fråga om utbildning. Det förefaller sålunda motiverat

att undersöka om inte en kortare lärarutbildning än vad som normalt

fordras kunde anordnas för ifrågavarande personer, vilket skulle leda till att

de erhöll behörighet. Anordningen bör självfallet vara av engångskaraktär. Det

förefaller vidare värt att överväga en utbildning som anordnas på deltid, t. ex.

en kombination av självstudier med korrespondensundervisning, kvällsundervisning

och kurser på ferietid. Innan avgörande träffas om utformningen av

denna utbildning måste emellertid vissa utredningar göras, bl. a. angående

intresset för en sådan utbildning, förutsättningarna hos de presumtiva studerandena,

utbildningens innehåll och uppläggning m. m. Kungl. Maj:t har den

29 juni 1966 på mitt förslag uppdragit åt skolöverstyrelsen att verkställa denna

utredning och inkomma med förslag till åtgärder.

3.6.5 Fortbildning

Fortbildningens syfte är såsom LUS framhåller att fullfölja och — allteftersom

samhället och villkoren för skolarbetet ändras — även förändra grundutbildningen.

De snabba förändringarna inom skolväsendet gör fortbildningen

till en oundgänglig del av varje lärares utbildning. Liksom grundutbildningen

måste fortbildningens innehåll i princip omfatta ämnesutbildning, pedagogik,

metodik och praktik. De inbördes relationerna mellan dessa komponenter kan

givetvis växla.

I lärarens dagliga arbete ingår först och främst genom lektionsförberedelser

åtskilligt som har karaktär av fortbildning. Denna är sålunda en viktig angelägenhet

för den enskilde läraren. Betydelsefulla uppgifter åvilar emellertid

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

också samhället som jag vid flera tillfällen under senare år framhållit. Genom

omfattande insatser främjar i dag stat och kommun kontinuerligt lärarnas

fortbildning. De verksamhetsformer som därvid utvecklats synes i huvudsak

böra bibehållas. En så rationell arbetsfördelning som möjligt måste eftersträvas

mellan de myndigheter, institutioner och personalkategorier som är verksamma

inom fortbildningen. Det är också angeläget att lägga ytterligare vikt vid utvecklingen

av sådana verksamhetsformer som tar hänsyn till att många lärare

är bundna vid bostads- och skolort. Ett alternativ som bör undersökas är

möjligheten att i ökad utsträckning använda radio och TV. Tryckt materiel,

bl. a. brevkurser, lämpad för självstudier och studiecirkelverksamhet bör framställas

i väsentligt större omfattning än hittills.

Redan nu spelar studie- och planeringsdagar en viktig roll för fortbildningen.

En effektivering av denna verksamhet bör emellertid eftersträvas. Skolöverstyrelsens

förslag att studiedagar skall kunna föras över från ett läsår till ett

annat för att ge möjlighet till anordnandet av en längre sammanhängande

kurs bör undersökas. Detsamma gäller förutsättningarna för att i ökad omfattning

kunna disponera den s. k. planeringsveckan i början av läsåret för fortbildning.

Nu tillämpade verksamhetsformer liksom de ovan angivna har av naturliga

skäl inriktats på att inte i alltför stor utsträckning reducera lärarnas egentliga

verksamhet i skolväsendet. LUS’ förslag att fortbildning dessutom skulle få

anordnas på heltid i form av terminskurser främst för ämnesfördjupning kan

jag inte biträda.

Frågan om lärares deltagande i fortbildning har diskuterats både av LUS och

remissinstanserna. Skäl talar för att de praktiska konsekvenserna av den uttalade

principen att fortbildning utgör en oundgänglig del av varje lärares utbildning

bör klarare fastslås. För både lärare och skolmyndigheter borde det vara av

värde att sådan klarhet skapas. Enligt min mening bör fortbildningen regelmässigt

förläggas vid sidan av lärarnas övriga tjänstgöring — antingen under

ferietid eller parallellt med tjänstgöring under läsåret. Vid den senaste avtalsförhandlingen

har de lönefrågor m. in. som kan hänga samman med fortbildningen

inte lösts. Enligt min bedömning kommer detta i praktiken inte vara till

någon väsentlig nackdel under de närmaste åren.

LUS har som en stimulans förordat att genomgången fortbildning skall tillmätas

ett relativt sett större meritvärde än hittills varit fallet. Jag delar denna

uppfattning. Detta bör beaktas i samband med den översyn av de allmänna

meritvärderingsbestämmelserna som blir en nödvändig följd av mina förslag till

ny lärarutbildning.

Till vissa administrativa och organisatoriska frågor — främst lärarhögslcolorganisationens

uppgifter i och ansvar för fortbildningen — skall jag återkomma

i det följande.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts fr o-position nr 4 år 1967

143

4. Utbildningens yttre organisation

4.1 Organisationen i dess helhet. Intagning och bedömning

4.1.1 Lärarutbildningssakkunniga

4.1.1.1 Lärarhögskola och universitet

LUS redovisar tre olika möjligheter med underalternativ till principlösningar

för lärarutbildningens organisation (s. 479).

A. Ämneslärarutbildning och klasslärarutbildning förläggs i sin helhet till var

sin utbildningsorganisation, ämneslärarutbildningen till universiteten med universitetskanslersämbetet

som centralmyndighet eller till särskilda enheter av

högskolekaraktär med kanslersämbetet eller skolöverstyrelsen som centralmyndighet

samt klasslärarutbildningen till lärarhögskolor underställda kanslersämbetet

eller skolöverstyrelsen.

B. Ämneslärarutbildningen och klasslärarutbildningen bedrivs i sin helhet

inom en utbildningsorganisation endera vid universiteten med universitetskanslersämbetet

som centralmyndighet eller vid fristående utbildningsanstalter av

högskolekaraktär underställda kanslersämbetet eller skolöverstyrelsen.

C. Två fristående organisationer, universiteten och en lärarutbildningsorganisation,

bibehålls men bringas att nära samverka. Lärarutbildningsorganisationen

svarar för den praktisk-pedagogiska utbildningen av alla lärare och för den

dominerande delen av klasslärarnas ämnesutbildning. Universiteten ombesörjer

övrig ämnesutbildning. Skolöverstyrelsen resp. universitetskanslersämbetet blir

centralmyndighet.

LUS har vid sina överväganden i organisationsfrågan bl. a. utgått från att

klasslärarutbildningen och ämneslärarutbildningen bör ske inom samma organisatoriska

system och i möjligaste mån samordnas samt i fråga om ämneslärarutbildningen

att de ämnesteoretiska och praktisk-pedagogiska delarna bör sammanfogas

till en organisk helhet. Kraven på effektivitet och sammanhang i lärarutbildningen

måste dessutom tillgodoses på bästa sätt.

Majoriteten av de sakkunniga har bedömt utvecklingen på längre sikt så

att den tämligen snart torde leda till att ifrågavarande lärarutbildning helt förläggs

inom universitetsorganisationens ram. En effektivare lärarutbildning bör

emellertid påbörjas med minsta möjliga dröjsmål. LUS anser inte att detta krav

kan tillgodoses om universiteten nu belastas med hela ansvaret för lärarutbildningen

på grund av de stora påfrestningar för universitetsorganisationen som

den kraftiga tillströmningen av studerande och omorganiseringen av den lokala

och centrala ledningen medför. LUS räknar med risken att den praktiska utbildningen

kunde få en andrarangsställning inom universiteten och att klasslärarutbildningen

inte skulle kunna hållas samlad.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

LUS’ majoritet har stannat för en principlösning enligt alternativ C. Detta

förslag innebär att en mycket nära samverkan i delvis fasta former åstadkommes

mellan å ena sidan universiteten och å andra sidan en särskild lärarhögskoleorganisation

med omedelbar anknytning till skolväsendet och underställd

skolöverstyrelsen.

De olika lärarhögskolorna bör i det väsentliga ha samma organisatoriska uppbyggnad

som för närvarande. Principlösningen skall gälla (s. 490) utom för

Umeå, för vilken ort majoriteten av de sakkunniga har föreslagit en annan lösning

som innebär att lärarutbildningen bedrivs vid en till universitetet hörande

avdelning.

Ledamoten Junel har reserverat sig mot detta organisationsförslag och förordar

att samma principlösning skall gälla för Umeå som för övriga universitetsorter.

Han delar inte heller den uppfattning rörande utvecklingen på längre

sikt som flertalet av ledamöterna inom LUS hyser. Ledamoten Arvidson har i

särskilt yttrande bl. a. framhållit risken för att klasslärarnas ämnesstudier genom

förläggning till lärarhögskolor alltjämt skulle bli isolerade från vetenskaplig

forskning samt att klyftan mellan ämneslärare och klasslärare därigenom bevaras.

Han förordar därför att lärarhögskolorna inordnas i universitetsväsendet

ev. som pedagogiska fakulteter och endast upprättas på universitetsorter, dock

med ev. interimistiska filialer i Norrland.

För att stärka sambandet mellan de ämnesteoretiska studierna och den praktisk-pedagogiska

utbildningen föreslår LUS att särskilda skolämneskollegier,

ämneslärarlinjer och lärarutbildningsnämnder skapas samt att de praktisk-pedagogiska

institutionernas medverkan i lärarutbildningen blir aktivare och fastställs

klarare.

Skolämneskollegierna (s. 491) skall tillgodose krav på samverkan dels mellan

företrädare för olika universitetsinstitutioner inbördes, dels mellan dessa och den

praktisk-pedagogiska sakkunskapen vid lärarhögskolorna. Ett skolämneskollegium

skall finnas för varje skolämne och närmast motsvara ett institutionsgruppkollegium.

Dess uppgift är bl. a. att noga följa lärarutbildningen i ämnet,

uppmärksamma tillämpningen av studie- och organisationsplanerna samt vid

behov ta initiativ i dessa frågor och ställa förslag i anslagsfrågor till fakulteterna.

I skolämneskollegium skall ingå en representant för varje i lärarutbildningen

i ämnet medverkande universitetsinstitution, en lektor i det ifrågavarande

skolämnets metodik, en representant för den praktisk-pedagogiska institutionen

samt en representant för studentkåren. Vid handläggning av ärende

rörande ämne i klasslärarutbildningen skall även en representant för metodiklektorerna

vid ifrågavarande linje delta. Representationen i skolämneskollegium

skall kunna begränsas i de fall då kollegiet blir en stor församling på grund av

många institutioners medverkan.

För utbildningen vid universitetet bör inom varje skolämne finnas en utbildningsrektor

(s. 492). Denne skall tillhöra skolämneskollegium och fungera som

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ^ år 1967

145

dess verkställande ledamot. Han bör också kunna åläggas skyldighet att åtaga

sig följa en grupp studerande vid lärar utbildningslinje för att tillvarataga deras

intressen.

Såsom nämnts tidigare (3.3) föreslår LUS ett antal ämneskombinationer,

vilka bygger på vissa baskombinationer. Motsvarande fast organiserade studiegångar

benämns lärarutbildning slinjer (s. 496). 17 sådana linjer föreslås inom

ämneslärarutbildningen. Klasslärarutbildningen får tre lärarutbildningslinjer, en

för lågstadie-, en för mellanstadie- och en för speciallärarutbildningen.

För samverkan mellan universitet och lärarhögskola på vad som närmast

motsvarar fakultetsnivån föreslås en lärarutbildning snämnd (s. 499). Dess uppgifter

består i att 1) fungera som en samlad representation för skolämneskollegierna,

2) följa alla på lärarutbildningen inverkande förhållanden och verka för

dessas förbättrande (särskilt samordningen teori-praktik), 3) ta initiativ till

ämnesmetodisk forskning, 4) yttra sig över studieplansförslag och fungera som

remissorgan i lärarutbildningsfrågor av principiell vikt samt 5) fatta beslut i

intagningsfrågor i den mån sådana inte avgörs centralt.

Lärarutbildningsnämnd bör överta de uppgifter i fråga om lärarutbildning

som fakulteternas utbildningsnämnder nu har. Den bör närmast verka som

inflytelserikt beredningsorgan och ha betydligt starkare ställning än de nuvarande

olika utbildningsnämnderna samt fungera genom avdelningar med samma

befogenheter som nämnden i dess helhet.

I nämnden föreslås ingå lärarhögskolans rektor, tillika ordförande, två representanter

(lärare) för varje skolämneskollegium, professorn i praktisk pedagogik,

en lektor i pedagogik samt två representanter för studentkåren.

Som en ytterligare åtgärd i syfte att åstadkomma integration mellan universitet

och lärarhögskola i fråga om lärarutbildningen föreslår LUS att rektorn

för lärarhögskolan eller den han sätter i sitt ställe skall som ledamot delta i

fakultetssammanträde, där lärarutbildningsfråga behandlas.

Lärarexamen för både ämneslärare och klasslärare skall enligt LUS’ förslag

meddelas först efter fullbordad utbildning i såväl teoretiska som praktiska moment

och avläggas vid lärarhögskola (s. 501). LUS har inte ansett det motiverat

att låta ämnesstudiema leda till en filosofisk examen. En sådan examen omedelbart

före den praktiska utbildningen befaras medföra risk för bortfall bland de

studerande från den senare delen av utbildningen och för tillströmning till den

fasta studiegången av studerande som vill tillgodogöra sig utbildningen utan

att bli lärare. Genomgångna kurser och erhållna poäng i lärarutbildningen bör

emellertid kunna användas i en akademisk grundexamen, som till sitt omfång

bör vara mindre än ämnesutbildningen för högstadieadjunkter. Vid lärarhögskola

kan avläggas fem olika examina, vilka avser behörighet för lärartjänst

på lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och vid gymnasiet samt för lektorat vid

gymnasiet. Samtliga examina bör betecknas pedagogisk ämbetsexamen.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

För den föreslagna lärarutbildningen har LUS utarbetat särskilda studieplaner

(s. 436). I dessa anges för varje ämne och stadium studiernas mål, förkunskapskrav,

studiekurser samt anvisningar och råd. Studieplanerna föreslås bli riksgiltiga.

Normalt ingår ej litteraturlistor utan de skall fastställas lokalt. Skolöverstyrelsen

och universitetskanslersämbetet skall i flertalet ämnen gemensamt

fastställa studieplanerna. I vissa fall fastställs de av skolöverstyrelsen ensam.

LUS anser att dimensioneringen av lärarkrafter för lärarutbildningen bör liksom

för den nuvarande universitetsundervisningen regleras genom särskilda

organisationsplaner (s. 446). Dessa bör vara riksgiltiga och fastställas av Kungl.

Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet gemensamt,

varvid de har att utgå från förslag från de lokala universitetsmyndigheterna.

Det huvudsakliga arbetet kommer härvid att åvila skolämneskollegierna.

Dessa bör även upprätthålla de årliga förslagen till undervisningspianer

med uppgifter om undervisningens fördelning på olika betygsnivåer och Kursmoment.

För att illustrera uppläggningen och den ungefärliga omfattningen av undervisningen

enligt de föreslagna studieplanerna har LUS utarbetat preliminära

förslag till organisationsplaner för utbildningen av högstadiets och det gymnasiala

stadiets lärare (s. 447 samt s. 75 i del 2 av betänkandet, SOU 1965: 30).

LUS framhåller att en jämförelse mellan de nu gällande kostnaderna och kostnaderna

enligt LUS’ förslag är vansklig bl. a. därför att de förra avser de formella

kostnadsramarna och inte de reella kostnaderna. Grundskolan, fackskolan och

det nya gymnasiet kräver vidare nya studieplaner för lärarutbildningen, varför

en jämförelse med nuvarande studie- och organisationsplaner saknar intresse.

Allmänt kan sägas att i relation till nuläget, ger organisationsplaneförslaget ökat

utrymme åt lektorsundervisning på bekostnad av amanuens- och assistentundervisning

och beträffande högstadielärarutbildningen minskad professorsundervisning.

Det bör enligt LUS undersökas om samundervisning med andra än blivande

lärare kan ske.

LUS föreslår att bestämmelserna rörande de väsentligaste delarna av lärarutbildningen

innefattas i tre författningar, nämligen en lärarutbildningsstadga

(s. 668), en författning med allmänna bestämmelser om utbildning vid filosofisk

fakultet (s. 677) samt en stadga för lärarhögskolorna (s. 699).

4.1.1.2 Intagning och bedömning

LUS redovisar de svårigheter som föreligger vid urval av kandidater till lärarutbildning

(s. 426). Kunskaper och färdigheter är mer åtkomliga för utvärdering

än förmåga till anpassning, initiativ, samarbete osv. Svårigheten att finna

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ^ år 1967

ett lämpligt intagningsinstrument sammanhänger bl. a. med att betyget i undervisningsskicklighet

är ett osäkert kriterium på lärarduglighet. Kännetecken

på en god undervisning och en god lärare är svåra att ange.

LUS har studerat forskningsresultaten beträffande urvalsprinciper vid intagning

till lärarutbildning och därvid funnit att ett sökande efter positiva karakteristika

inte är en framkomlig väg. I stället får man försöka gallra bort de

mindre lämpliga. LUS har övervägt möjligheterna till urval genom provtjänstgöring,

villkorlig intagning, villkorlig avgång, avrådning och avstängning. Villkorlig

intagning och villkorlig avgång avvisas. Möjligheterna till avrådning och

avstängning finns redan men har visat sig svåra att effektivt tillämpa. Provtjänstgöring

under erfaren handledares tillsyn anses vara av visst värde men

LUS vill inte införa denna metod som ett reguljärt urvalsinstrument (s. 431).

Intagningen bör i princip vara gjord vid utbildningens början.

Samma urvals- och intagningsprocedur bör i princip tillämpas för både klasslärar-

och ämneslärarutbildning (s. 432). Att låta tillträdet till ämneslärarutbildningen

vara fritt och samtidigt spärra intagningen till klasslärarutbildningen

kan leda till att den som befunnits olämplig att bli klasslärare kan utbilda sig

till ämneslärare.

Den bör grundas på (s. 433) betyg från genomgånget gymnasium eller motsvarande,

vilket torde bli det viktigaste urvalsinstrumentet, särskild prövning i

musik till klasslärarlinje för sökande utan betyg i detta ämne från gymnasiet,

lämplighetsprövning, läkarintyg och övriga handlingar sökanden vill åberopa.

Av sakkunniga bedömt arbete bland barn och ungdom bör tillmätas särskild vikt.

Resultaten av lämplighetsprov vid intagningen till ämneslärarlinje under en försökstid

bör endast bilda grund för rådgivning.

Lämplighetsproven för klasslärarkandidater bör utföras på i huvudsak samma

sätt som hittills (intervju, prov i muntlig framställning m. m.). Urvalet och

intagningen ombesörjs av lärarhögskolan. Urval och intagning av ämneslärarkandidater

bör ombesörjas av universitet och lärarhögskolor i samråd. Universitetskanslersämbetet

bör också kunna besluta om central intagning till ämneslärarlinje.

Avrådning bör ske, när anledning härtill finns. Möjlighet till avstängning

föreslås. Lärarutbildningsnämnd är skyldig att avstänga den som nämnden

efter utredning finner olämplig för läraryrket. Studerande som på vägande

grunder bedöms olämpliga som lärare bör man försöka föra över till andra

studiebanor.

Förkunskaper för en viss utbildningslinje anges i förslaget till lärarutbildningsstadgan

(s. 669). Såsom tidigare nämnts (3.3.1.1) krävs för tillträde till

studier i visst ämne lägst betyget 2 i ämnet i slutbetyg från gymnasiet. I vissa

ämnen förekommer dessutom särskilda förkunskapskrav, vilka anges i studieplanerna.

Principen att den mest meriterade bör intas till lärarutbildning talar enligt

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts ''proposition nr h år 1967

LUS’ mening för att den nuvarande bestämda fördelningen av utbildningsplatserna

mellan manliga och kvinnliga lärarkandidater på mellanstadielärarlinje

upphävs (s. 434). Endast om utvecklingen skulle leda till att skolan i lärarIiänseende

blir helt dominerad av lärare av ettdera könet finns det anledning

fasthålla vid en viss kvotering.

De blivande ämneslärarna skall inskrivas vid fakultet och universitet, antas

till lärarutbildningslinje samt registreras vid universitetens utbildningsavdelning

och lärarhögskolans kansli. Klasslärarkandidaterna intas vid lärarhögskolans

klasslärarlinje. Antagningen berättigar till inskrivning vid universitet och studentkår.

För genomförande av förslaget till en ny lärarutbildning krävs enligt LUS

en omläggning av betygs- och examenssystemet. Förslag till ett nytt sådant har

utarbetats. Enligt detta ersätts studierna i avgränsade ämnen och med hela betygsenheter

av ett system med kurser av varierande längd. Varje kurs skall i

princip avslutas med tentamen, varvid kvalitetsbetyg i tregradig skala bör tilllämpas

där 1 anger lägsta och 3 högsta prestation (s. 444). Alla tre betygen

anger godkänd prestation. Fördelningen av de studerande på de tre förekommande

betygsgraderna såväl i fråga om ämnesstudier som pedagogik och praktisk

utbildning föreslås bli 60 % på det lägsta betyget, som alltså blir normalbetyg,

30 % på det mellersta och 10 % på det högsta (s. 456).

Ett poängsystem (s. 444) föreslås vilket innebär att varje studievecka med

fullt arbete skall ge 1 poäng. Studieåret har satts till 40 veckor och skall motsvara

40 poäng och terminen 20 poäng. I lågstadielärarutbildningen når man

lägst 80 poäng, i mellanstadielärarutbildningen 100 poäng, i högstadielärarutbildningen

160 och i gymnasielärarutbildningen 200 poäng.

Pedagogik ger för samtliga lärarkategorier 12 poäng samt metodik och praktik

28 poäng. Högstadielärarna får vidare poäng i sina tre ämnen och gymnasielärarna

i sina två och ibland tre ämnen. Lågstadie- och mellanstadielärarna

får poäng- och merittal enligt särskilda regler (tablå 15 s. 455).

Sammanfattningsbetyget för varje ämne erhålls genom sammanvägning av

kursernas betyg och den vikt deras poängtal ger (s. 512). Godkänt sammanfattningsbetyg

kan inte ges om inte samtliga i utbildningen ingående kurser godkänts.

För lärarbehörighet krävs därjämte godkänd undervisningsskicklighet.

De i studieplanerna angivna kurserna skall vara utformade så att de studerande

regelmässigt uppnår lägst godkänt betyg inom den föreskrivna tiden. LUS

anser att den andel studerande, som inom föreskriven tid godkänns under en

period av några år, bör genomsnittligen och under normala förhållanden vara

85 ä 90 % (s. 517).

Utbildningsavsnitt som lärarutbildningen har gemensamma med andra studievägar

skall kunna tillgodoräknas även för dessa och vice versa (s. 443). LUS föreslår

att examina i övrigt vid de filosofiska fakulteterna konstrueras genom ett

system med mindre byggbara enheter än nuvarande hela betygsenheter.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 är 1967

LXJS anser att betyget i undervisningsskicklighet i de former som hittills tilllämpats

har föga samband med senare framgång som lärare. LUS har prövat

möjligheterna att slopa betyget men stannat för att betyg skall ges. Dock anser

LUS att det bör få minskad vikt i meritsammanhang. Någon betygsättning

föreslås inte ske förrän under den avslutande längre sammanhängande praktikperioden

(s. 465). Samma tregradiga skala som i ämnesutbildningen används.

LUS anser att vissa faktorer endast kan bedömas någorlunda säkert i lärarens

egen klass och föreslår att möjlighet skall finnas till särskilt lärarprov i egen

klass för att höja betyget i undervisningsskicklighet.

Som grund för meritvärderingen skall läggas sammanfattningsbetyget för hela

utbildningen. Endast de första 15 tjänsteåren som lärare bör meritvärderas med

avtagande poängtal.

4.1.2 Yttranden

4.1.2.1 Lärarhögskola och universitet

LUS’ principiella uppfattning om lärarutbildningens organisation

har föranlett uttalanden från omkring hälften av remissinstanserna.

Därvid följer ungefär lika många LUS’ förslag som ledamoten Arvidsons

enligt hans särskilda yttrande. Skolöverstyrelsen, universitetskansler sämbetet

och statskontoret m. fl. förordar majoritetens förslag men följer i fråga om

organisationen i Umeå ledamoten Junels reservation. Bl. a. universiteten i allmänhet,

riksrevisionsverket, SACO och SFS instämmer i de synpunkter och

förslag som Arvidson framför.

Skolöverstyrelsen finner den föreslagna organisationen vara den riktiga även

på längre sikt. Lärarutbildningen behöver en omfattande tillgång till det allmänna

skolväsendet och bör enligt överstyrelsens uppfattning inte avskäras

stödet från det centrala skolämbetsverket. Överstyrelsen anför vidare följande.

Överstyrelsen föreslår sålunda, att lärarutbildningen skall ske i samverkan

mellan universitet och lärarhögskola i stort sett efter de linjer, som de sakkunniga

i nuvarande läge föreslagit, och ansluter sig till deras uppfattning, att

den ämnesteoretiska utbildningen av ämneslärare och viss ämnesteoretisk utbildning

av lågstadie- och mellanstadielärare skall ombesörjas av universiteten,

övrig ämnesteoretisk utbildning samt den praktiska utbildningen däremot av

lärarhögskolorna, vilka skall stå under central ledning av skolöverstyrelsen.

Överstyrelsen framhåller vikten av att överstyrelsen medverkar inte endast i

fråga om planering och sammanhållande administrativ ledning utan också beträffande

de allmänna riktlinjerna för den innehållsmässiga planeringen och uppläggningen

av utbildning, pedagogiskt utvecklingsarbete och forskning vid lärarhögskolorna.

Överstyrelsen finner en ökad decentralisering till lärarhögskolorna

av beslutanderätten önskvärd, eftersom lärarhögskolarna bör ha en självständig

och ansvarsfull ställning.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Bland skolöverstyrelsens remissinstanser tilltyrker ett trettiotal direkt eller

indirekt den av LUS föreslagna organisationsmodellen. Kursjöreståndaren för

lärarliursskolan vid högre allmänna läroverket i Umeå tror inte att skolöverstyrelsens

inflytande på lärarutbildningen skulle försvagas om lärarhögskolorna

inordnades under universiteten. Erfarenheten från den korta försökstiden vid

universitetet i Umeå har visat att det finns goda möjligheter att hos universitetslärare

och universitetsmyndigheter vinna gehör för skolsynpunkter. Kollegiet

vid folkskoleseminariet i Jönköping betonar lärarutbildningens behov av

intim kontakt med skolväsendet samt den speciella karaktären på klasslärarnas

ämnesutbildning med dess sammansmältning av ämnesteoretiska och praktiskmetodiska

moment. Enligt kollegiets uppfattning talar detta för att utbildningen

hör hemma i en fackhögskola. Därmed skulle inte utbildningens akademiska

karaktär gå förlorad men dess egenart lättare kunna hävdas. Länsskolnämnden

i Jämtlands län och kur sf öre ståndar en för lär arkur skolan och kollegiet

vid Katedralskolan i Linköping föreslår att lärarhögskolorna skall ställas under

universitetskanslersämbetets centrala ledning. Lärarhögskolan i Malmö, här företrädd

av rektor, pedagogisk-psykologiska institutionen och konferensen av lektorer

i högstadiets metodik, anser att lärarhögskolorna bör ställas under universitetskanslersämbetets

centrala ledning och ansluter sig till de synpunkter

som reservationsvis framförts av ledamoten Arvidson. Rektor ifrågasätter om

LUS har följt utredningsdirektiven när de presenterar ett detaljerat organisationsförslag

för lärarhögskolornas anknytning till skolöverstyrelsen men underlåter

att presentera ett sådant förslag beträffande anknytningen till universiteten.

Rektor tillstyrker emellertid LUS’ förslag under förutsättning att anknytningen

till skolöverstyrelsen får bestå under en begränsad övergångstid varunder

man ägnar särskild uppmärksamhet åt erfarenheterna från den lärarutbildning

som är förlagd till universitetet i Umeå. Kollegiet vid lärarhögskolan i

Uppsala anser att ett genomförande av LUS’ förslag beträffande den centrala

ledningen skulle göra lärarhögskoleorganisationen särpräglad och osmidig och

knappast underlätta eller påskynda samarbetet mellan lärarhögskolorna och

universiteten. Kollegiet hävdar att den centrala ledningen bör ligga hos universitetskanslersämbetet

bl. a. med hänsyn till den starkt dominerande ställning

som den pedagogiska institutionen bör få i lärarhögskoleorganisationen.

Universitetskansler sämbetet ansluter sig till det av LUS förordade organisationsalternativet.

Ett infogande av lärarhögskoleorganisationen i universiteten

skulle enligt ämbetet ställa dessa läroanstalter inför svårbemästrade problem.

Ämbetet pekar på de anspråk som redan den starkt ökande studenttillströmningen,

den växande forskningsverksamheten samt den påbörjade reformen av

universitetens organisation och förvaltning ställer på universitetsorganisationen.

Härtill kommer enligt ämbetets uppfattning att huvudparten av de frågor som

är aktuella vid en lärarhögskola rör förhållanden som väsentligen är av betydelse

för skolväsendet och skulle, om lärarhögskolorna inordnas i universitetsväsendet,

skapa reciproka samarbetsproblem mellan skola och universitet. I

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungi. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

fråga om lärarutbildningsorganisationen i Umeå biträder ämbetet ledamoten

Junels uppfattning sådan den framförts i hans reservation. Emellertid finner

ämbetet det vara av vikt att gemensamma lokal- och utrustningsprogram utarbetas

för universitet och lärarhögskola på de olika orterna. Ämbetet framhåller,

att genom sambruk av lokaler och genom andra anordningar kan kostnadsreduktioner

vinnas.

Statskontoret ställer sig i huvudsak bakom LUS’ förslag men förordar att en

särskild lärarhögskola upprättas även i Umeå. Enligt statskontorets mening bör

man inte redan nu binda sig för en viss utveckling på längre sikt av lärarutbildningens

organisationsformer. Inlemmandet av lärarhögskolorna i en större förvaltningsgemenskap

är enligt statskontorets uppfattning en tänkbar utvecklingsmöjlighet

när en mer permanent organisation fastställts för universitet och

högskolor. F. n. saknas tillräckligt underlag för att ta ställning till ett sådant

utvecklingsalternativ.

Universiteten samt deras fakulteter och sektioner har i allmänhet ingående

behandlat frågan om lärarutbildningens organisation och därvid förordat en

inordning av lärarutbildningen i universitetsorganisationen endera helt integrerad

med universitetens verksamhet eller vid lärarhögskola som ställs under

universitetskanslersämbetets överinseende.

Historisk-filosofiska sektionen vid Uppsala universitet förordar att klasslärarutbildningen

i överensstämmelse med LUS’ förslag tills vidare förläggs utanför

universiteten till de särskilda lärarhögskolorna. Enligt sektionens mening bör

en fullständig inkorporering, eventuellt i form av en pedagogisk fakultet med

det snaraste komma till stånd men skulle nu för de redan hårt pressade universiteten

medföra ytterst svårbemästrade problem.

Bl. a. medicinska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid Uppsala

universitet samt rektorsämbetet och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten

vid Stockholms universitet accepterar att lärarhögskolorna tills vidare bibehålls

med den verksamhet LUS föreslagit men förordar att de ställs under

universitetskanslersämbetets överinseende.

Rektorsämbetet vid Uppsala universitet understryker att det skulle vara till

stor fördel för utbildningen i sin helhet om metodikfrågorna fick utgöra en del

av utbildningsverksamheten vid berörda universitetsinstitutioner. Metodiklärare

och andra lärare bör direkt samarbeta i utbildningen vilket enligt rektorsämbetet

måste leda till utbildningens effektivering. Säkrast skulle önskemålet

tillgodoses om de skilda lärarkategorierna inom ett ämne tillhörde samma institution

och metodiklärarna således placerades till tjänstgöring vid vederbörlig

institution. Det anförda talar enligt rektorsämbetet för att ämneslärarutbildningen

helt bör inlemmas i universiteten. Lärarkrafterna och de olika resurserna

i form av lokaler, materiel och apparatur kommer därvid att tillhöra universitetet

och vara avsedda för både lärarutbildning och annan utbildning samt för

forskning.

För låg- och mellanstadielärarutbildningens förläggning till universiteten talar

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

enligt rektorsämbetet bl. a. det föreslagna inträdeskravet om genomgånget gymnasium

samt förslaget om vidareutbildningsmöjligheter vid universiteten. Rektorsämbetet

finner det vara lämpligt att lärarkrafterna på olika nivåer som så

intimt skall samverka i grundskole- och gymnasieutbildningen har universitetsstudier

som påbyggnad på grundexamen. Lärarutbildningen i dess helhet bör

därför knytas till universiteten innebärande att lärarhögskolornas verksamhet

helt integreras med universiteten. Rektorsämbetet föreslår att vid universiteten

inrättas en ny fakultet kallad pedagogiska fakulteten. Den bör inrymma två

institutioner, dels en pedagogisk institution, dels en lärarutbildningsinstitution.

Rektorsämbetet anför vidare.

Den pedagogiska institutionen bör svara för forskningen och utbildningen i

detta ämne vid universitetet. En av de professorer, som förutsätts komma att

tillhöra denna institution, bör i sin forskning vara inriktad på skolans speciella

pedagogiska problem. Till lärarutbildningsinstitutionen knytes administrativt

metodiklektorerna i olika ämnen. Dessa bör dock placeras till tjänstgöring på

respektive institution och ingå i de institutionsgruppskollegier, som behandlar

lärarutbildningsfrågor. Det bör även ankomma på dessa lektorer att under lärarkandidatstjänstgöringen

följa upp denna verksamhet vid olika läroanstalter.

Till institutionen bör även läggas den föreslagna ämnesteoretiska utbildningen

och metodikutbildningen för låg- och mellanstadielärarna.

Konsistoriet vid universitetet i Lund framhåller i sitt yttrande, att fog saknas

för LUS’ farhågor beräffande en omedelbar förläggning av lärarutbildningen i

dess helhet till universiteten. I likhet med LUS betonar konsistoriet vikten av

att organisationen för lärarutbildningen arbetar i nära kontakt och samverkan

med skolväsendet. För att säkerställa detta krävs emellertid inte enligt konsistoriets

uppfattning en fristående lärarhögskoleorganisation under skolöverstyrelsens

huvudmannaskap. En i universitetet inordnad lärarhögskola skulle i många

avseenden verka på samma sätt som t. ex. den medicinska fakulteten, vilken

för sin praktiska utbildning tar sjukhusväsendet i anspråk och har mycket god

kontakt med lasaretten i dessas egenskap av både praktikgivare och avnämare.

Konsistoriet understryker vidare att ett dubbelt huvudmannaskap för lärarutbildningen,

vilket med få undantag saknar motsvarighet för andra utbildningsvägar,

snarare motverkar än främjar den av LUS eftersträvade integrationen

mellan ämnesteori, metodik och pedagogik samt praktik.

Ett inordnande i universiteten av klasslärarutbildningen skulle enligt konsistoriets

mening underlätta kontakten med vetenskapligt utvecklingsarbete, möjliggöra

ett effektivare utnyttjande av undervisningsresurserna och även skapa

förutsättningar för en direkt samordning av viss ämnesteoretisk undervisning

för ämnes- och klasslärare.

Slutligen framhålls att konsistoriet ur administrativ och organisatorisk synvinkel

inte finner några hinder för att efter nödvändiga förstärkningar av förvaltningsorganisationen

redan nu ta steget fullt ut. Konsistoriet tror inte att

övergångssvårigheterna skulle bli mindre vid en senareläggning.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

Rektorsämbetet vid universitetet i Göteborg hänvisar till synpunkter framförda

i yttranden från universitetets fakulteter och sektioner av i huvudsak

den innebörden att lärarhögskolorna på något sätt inordnas i eller anknyts till

universiteten. En organisatorisk samordning skulle enligt rektorsämbetet medföra

en förenkling i den föreslagna, tungrodda organisationen och avlägsna de

svårigheter som följer av ett dubbelt huvudmannaskap.

Konsistoriet vid Umeå universitet kan inte godkänna de skäl som redovisas

mot ett omedelbart inlemmande i universitetsorganisationen av lärarutbildningen

och instämmer i detta avseende i ledamoten Arvidsons uppfattning enligt

hans särskilda yttrande.

Enligt riksrevisionsverkets mening bör lärarutbildningen antingen förläggas

till utbildningsanstalter helt fristående från universitetsorganisationen eller överföras

till universiteten. Ur de synpunkter verket har att beakta föredrages det

senare alternativet, då detta kommer att innebära vissa besparingar jämfört

med en fristående organisation. Lärarutbildningen skulle dessutom ha till förfogande

en administration med betydande erfarenhet och av sådan storleksordning

att det fanns tillgång på specialister på administrativa och ekonomiska

frågor.

SACO föreslår att principbeslut om ett inordnande av lärarhögskolorna i universitetsadministrationen

fattas redan nu och att en utredning tillsätts för att

framlägga detaljförslag om de organisatoriska lösningarna. Några mer genomgripande

reformer torde inte vara behövliga för en sådan anordning, framhåller

organisationen. Såväl Lärarnas riksförbund som Universitetslärarförbundet menar,

att erfarenheterna från Umeå talar för en snar integrering av lärarhögskolorna

i universiteten. Mot bakgrunden av angelägenheten att erhålla gemensamma,

enhetliga institutioner för pedagogiken på varje utbildningsort framträder

också tanken på en enhetlig lärarutbildning organiserad som pedagogisk

fakultet fördelaktig och angelägen, framhåller Sveriges psykologförbund. Skolledarförbundet

hävdar att den nuvarande kategoriklyvningen mellan klasslärare

och ämneslärare i stort sett kommer att bibehållas till följd av att det nuvarande

systemet med två huvudmän bibehålls. Konsekvensen av de sakkunnigas

grundsyn, menar förbundet, hade varit att ge universiteten ansvaret för hela

lärarutbildningen.

TCO vill rubricera LUS’ förslag i organisationsfrågan som en övergångsanordning

och är övertygad om att den enda rationella lösningen av frågan är

att lärarutbildningen organiseras helt inom universitetens ram. När TCO likväl

inte vill motsätta sig att lärarutbildningen i nuläget organiseras enligt majoritetsförslaget

inom LUS sker detta endast med beaktande av de praktiska problem

som utredningen pekat på såsom hinder för en omedelbar lösning enligt

universitetsalternativet.

SFS finner det motiverat att lärarhögskolornas verksamhet överförs till en

särskild praktikinstitution, som underordnas universitetskanslersämbetet. Denna

institution, som till sig skulle knyta metodiklektorerna och i övrigt skulle ad
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

ministrera övningsundervisning och praktikterminstjänstgöring, kan enligt SFS’

uppfattning på grund av den starka anknytningen till pedagogik inordnas i den

samhällsvetenskapliga fakulteten. I institutionskollegiet bör dock förutom företrädare

för i undervisningen engagerade metodiklektorer och de studerande

även ingå representanter för den pedagogiska institutionen samt för försöksoch

praktikskolan.

Sveriges socialdemokratiska ung domsförbund är däremot tveksamt om lärarutbildningen

skulle göra några vinster av att de metodiska, pedagogiska och

praktiska delarna inlemmades i universiteten.

Flera remissinstanser har, med hänvisning till att de föredragit en annan organisationsmodell,

som gör de föreslagna samverkansorganen överflödiga, ej

närmare behandlat förslaget om skolämneskollegierna. Bland dem

som närmare skärskådat konstruktionen har flertalet understrukit nödvändigheten

av en nära samverkan mellan skola och universitet även om man i en

del fall riktat kritik mot formerna för samverkan.

Skolöverstyrelsen tillstyrker i allt väsentligt utredningsförslaget om skolämneskollegier,

vilket anses vara i linje med den princip om samverkan som uppställts.

I fortsättningen anför överstyrelsen.

Överstyrelsen finner det också i och för sig riktigt, att de sakkunniga inte

velat genom formella föreskrifter alltför mycket reglera skolämneskollegiernas

uppgifter och vill därför ej heller för närvarande föreslå några sådana utöver

de förslagna bestämmelserna. Överstyrelsen vill dock framhålla, att dessa bör

underkastas en noggrann granskning just med hänsyn till hur skolämneskollegiums

befogenheter skall kunna realiseras med praktiska resultat.

Bland yttrandena från skolöverstyrelsens remissinstanser återfinns positiva

uttalanden från bl. a. skolnämnden för Stockholms stad och län, länsskolnämnderna

i Kristianstads, Värmlands och Norrbottens län, lärarhögskolan i Stockholm

och utbildningsledaren vid lärarutbildning sblocket i Västerås. Ett par av

överstyrelsens remissinstanser är dock kritiskt inställda. Sålunda framhåller

läns skolnämnden i Göteborgs och Bohus län att deltagande i kollegierna kommer

att ta en stor del av lärarnas tid i anspråk till förfång för deras egentliga

uppgift som utbildare. Länsskolnämnden i Örebro län ifrågasätter om skolämneskollegierna

i den föreslagna utformningen kommer att vara funktionsdugliga.

Universitetskansler sämbetet anger sin principiella syn i fråga om samverkansorganen

på följande sätt.

Universitetskanslersämbetet finner en nära samverkan i lärarutbildningsfrågor

erforderlig såväl mellan de centrala instanserna — universitetskanslersämbetet

och skolöverstyrelsen — som på det lokala planet, dvs. mellan universitet (teknisk

högskola) och lärarhögskola. Av stor praktisk betydelse kan en dylik samverkan

utan tvekan sägas vara både vid uppgörandet av förslag till nya eller

ändrade studieplaner och vid de centrala instansernas handläggning av dylika

ärenden. Men även vid själva tillämpningen av olika slag av planer för utbild
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

ningen, såsom utbildningsplaner, studieplaner, organisationsplaner och undervisningsplaner,

måste ett utbyte av erfarenheter mellan universitetslärare och

representanter för den praktisk-pedagogiska expertisen vid lärarhögskola vara

till gagn för utbildningen.

Ämbetet erinrar vidare om att vid universitetsreformen år 1964 tillkom ett

antal organ för handläggning av bl. a. utbildningsärenden. Samtidigt tillförsäkrades

lärarhögskolans rektor inflytande över lärarutbildningsärenden vid universitetet.

Enligt ämbetet har LUS inte beaktat detta utan föreslagit en komplicerad

uppbyggnad av organ för samverkan som ämbetet tror kommer att

försvåra ärendenas handläggning och därigenom motverka syftet med förslaget.

I de fall universitetsämne och skolämne i stort sammanfaller anser ämbetet

inte behov föreligga av särskilda skolämneskollegier. Ämbetet föreslår i stället

att institutionsgruppskollegiema vid handläggning av ärenden som rör utbildningen

för pedagogisk ämbetsexamen får förstärkning med en representant från

vardera av vederbörande lärarhögskolas institutioner för metodik resp. pedagogik.

Dessa kollegier bör enligt ämbetet kunna fungera fullt tillfredsställande

som organ för samverkan mellan vederbörande universitetsinstitution och lärarhögskolan

på orten. Endast beträffande några skolämnen såsom svenska och

biologi kan det visa sig erforderligt att skapa särskilda organ.

Ämbetet påpekar att LUS inte har föreslagit att universiteten erhåller representation

i lärarhögskolornas organ på motsvarande sätt som beträffande förslagen

om skolämneskollegier och lärarutbildningsnämnd. Universiteten bör på

lämpligt sätt tillförsäkras inflytande på utbildningen vid lärarhögskolorna.

Universitetskanslersämbetets inställning till samverkansorganen delas av bl. a.

historisk-filosofiska sektionen och samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala

universitet och konsistoriet vid Lunds universitet. Språkvetenskapliga sektionen

vid Göteborgs universitet finner systemet alltför komplicerat och tungrott och

dessutom ägnat att vålla konflikter mellan universitet och lärarhögskola på

grund av den senares överrepresentation i skolämneskollegium och anspråk på

kontroll över universitetens ämnesteoretiska undervisning. Språkvetenskapliga

sektionen vid Uppsala universitet ansluter sig däremot till förslaget med den

motiveringen att behov av samordning mellan olika universitetsämnens lärarutbildning

synes föreligga i vissa fall.

Statskontoret rekommenderar i princip samma lösning som universitetskanslersämbetet

och avstyrker inrättande av både skolämneskollegier och lärarutbildningsnämnder.

SACO delar inte LUS’ uppfattning om formen för samverkan mellan universitetsmyndigheterna

och skolöverstyrelsen och anför.

Det kan inte sägas föreligga skäl som talar för att skolöverstyrelsen skall ha

någon särställning i förhållande till universitetsmyndigheterna jämfört med

andra avnämare av akademiskt utbildad arbetskraft. Universitetsadministrationen

medger numera inflytande från arbetsmarknadsintressenterna via universitetskanslersämbetets

styrelse, fakultetsberedningarna och utbildningsråden. Det

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1967

är principiellt felaktigt, att skolöverstyrelsen ges en annan ställning genom att

tilldelas medbeslutanderätt i frågor som rör lärarutbildning. Studieplanerna bör

därför fastställas av universitetskanslersämbetet ensamt.

TCO tillstyrker inrättande av skolämneskollegier men ifrågasätter samtidigt

om dessa och andra samverkansorgan i praktiken kommer att spela den betydelsefulla

roll som LUS tänkt sig. Detta bör emellertid enligt TCO inte hindra

att de föreslagna åtgärderna kommer till stånd. Tvärtom anser TCO det viktigt

i detta läge att alla vägar prövas som kan underlätta ett kontinuerligt

samarbete mellan de i lärarutbildningen medverkande.

Beträffande skolämneskollegiernas sammansättning framhåller medicinska

fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Umeå att det syns ändamålsenligt

att den medicinska fakulteten får utse en representant i vardera skolämnet biologi,

psykologi och pedagogik samt att åtminstone en av dessa representanter

ingår i lärarutbildningsnämnden. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid

universitetet i Göteborg och TCO påpekar liksom SFS att studentrepresentationen

är för svag. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid universiteten

i Uppsala och Göteborg menar att även amanuens- och assistentrepresentationen

borde förstärkas.

Skolöverstyrelsen finner kollegiets sammansättning väl avvägd men anser att

studenterna bör få en mer tillfredsställande representation.

Blivande lärares riksförbund vill att studentkåren skall få ytterligare en representant

för att säkerställa att såväl klasslärarlinje som ämneslärarlinje blir

representerad.

Universitetskanslersämbetet biträder tanken att särskilda lärare skall kunna

förordnas att tjänstgöra som utbildningsrektorer för lärarutbildningslinjer.

Denna fråga bör emellertid enligt ämbetets mening prövas ytterligare i

samband med en revision av de nuvarande bestämmelserna om studierektorernas

ställning och uppgifter.

Konsistoriet vid Lunds universitet understryker betydelsen av funktionen

som utbildningsrektor. Utbildningsrektorerna för lärarlinje bör enligt konsistoriets

mening huvudsakligen ägna sig åt samordnande och planerande uppgifter,

medan uppgifter av kurativ art bör falla på utbildningsrektorerna för resp.

skolämne.

TCO understryker att förutsättningen för att lärarutbildningslinjerna skall

ha något reellt värde är att personella resurser ställs till förfogande för samordningsuppgifter

och kontaktverksamhet. Regelmässigt bör enligt TCO:s uppfattning

utbildningsrektor inom skolämneskollegium eller annan lämplig person

förordnas för dessa uppgifter.

Förslaget om lärarutbildningslinjer har huvudsakligen behandlats

vid den tidigare redogörelsen (3.3.2.1).

Universitetskanslersämbetet kan ej biträda LUS’ förslag om klasslärarkandi
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

daternas inskrivning vid universitet och fakultet, oavsett om den studerande

begagnar sig av undervisningen vid fakulteten eller ej. Ämbetet anför härom.

Att en dylik blott formell inskrivning vid universitet skulle, såsom de sakkunniga

synes mena, kunna bidraga till att onödiga olikheter och gränsdragningar

mellan dem som följer olika utbildningsvägar tages bort torde vara

mindre sannolikt. Därtill kommer att svårigheter av teknisk art måste uppstå

såväl vid registreringen av studerande som ej väntas deltaga i undervisningen

som vid redovisningen av deras bristande studieresultat vid universitetet.

LUS’ förslag om inrättande av lärarutbildningsnämnder avstyrks

av flertalet remissinstanser, som yttrat sig i frågan.

Skolöverstyrelsen säger sig principiellt inte ha någon erinran mot förslaget

men påpekar att studentrepresentationen blir anmärkningsvärt blygsam för att

inte säga direkt otillfredsställande.

Universitets kansler sämbetet finner det inte tillfredsställande att, vid inrättande

av lärarutbildningsnämnder, en mångfald utbildningsärenden på grund av

den nära samhörigheten mellan utbildningen till pedagogisk ämbetsexamen och

övriga universitetsexamina behöver handläggas av skilda organ på samma nivå.

Ämbetet avstyrker därför bestämt förslaget i denna del men anser det motiverat

att lärarhögskolans representation på fakultetsplanet vidgas i samband med

omläggningen av lärarutbildningen. Sålunda förordar ämbetet att en eller två

företrädare för vederbörande lärarhögskola får ingå som ledamot i respektive

fakulteter och sektioner samt utbildningsnämnder i ärenden som rör utbildningen

för pedagogisk ämbetsexamen. Ämbetet har i annat sammanhang i yttrandet

föreslagit att ett antal ämnesexperter eller utbildningskonsulenter knytes

till ämbetet. Ett genomförande härav skulle enligt ämbetets mening kunna

tjäna skolans intressen och öka möjligheterna att åstadkomma enhetlighet i

fråga om studieplanernas innehåll och utformning samt överensstämmelse med

skolans läroplaner.

Bland företrädarna för universiteten anser t. ex. historisk-filosofiska sektionen

vid Uppsala universitet, samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet,

humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet och konsistoriet vid Umeå

universitet att det föreslagna systemet blir alltför komplicerat och tungrott

samt att redan existerande utbildningsnämnder lätt kan anpassas, genom lämplig

förstärkning med representanter för den pedagogiska och den metodiska utbildningen,

till att fullgöra även de uppgifter som LUS föreslagit att lärarutbildningsnämnderna

bör sköta.

I fråga om lärarutbildningsnämndernas sammansättning anser matematisknaturvetenskapliga

fakulteten vid Uppsala universitet, att assistenter och amanuenser

vid universitetsinstitutionerna bör få representanter i lärarutbildningsnämnd

och att studentinflytandet bör säkras i lärarutbildningsnämndens avdelningar.

Biologisk-geografiska sektionen vid Uppsala universitet fruktar att svårigheter

kommer att vållas genom att utbildningsärenden i framtiden måste bere
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/. år 1967

das av många instanser. En klarare kompetensfördelning mellan dessa måste

skapas, anser sektionen, om inte systemet skall bli alltför tungrott. Sektionen

pekar på behovet av samarbete på riksplanet mellan skolämneskollegierna. Ett

sådant organ måste enligt sektionens mening bl. a. verka för möjligast riksgiltiga

studieplaner och fortlöpande arbeta för revision av kursinnehållet allt efter

samhällets förändrade behov och vetenskapens framsteg.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet framför

ett liknande förslag om skolämneskommittéer på universitetskanslersnivå. Fakulteten

understryker vidare att universiteten genom tillkomsten av lärarutbildningsnämnden

med den föreslagna sammansättningen i betänklig utsträckning

förlorar sina initiativ i lärarutbildningen, där universiteten enligt fakultetens

mening har huvudarbetet och huvudansvaret. Fakulteten avstyrker därför tillskapandet

av lärarutbildningsnämnder med den föreslagna sammansättningen.

Skall de finnas, bör deras sammansättning enligt fakultetens uppfattning kompletteras

med fakultetsdekanerna av vilka den till utnämningsåret äldste bör

fungera som ordförande. Lärarhögskolans pedagogiska representation torde vidare

kunna reduceras till en person enligt fakultetens mening.

Konsistoriet vid Lunds universitet kan inte acceptera förslaget om att lärarutbildningsnämnden

med dess relativt begränsade sammansättning skall övertaga

utbildningsnämndens uppgifter i fråga om lärarutbildningen, enär detta enligt

konsistoriets mening skulle medföra en olycklig uppspaltning av utbildningsfrågornas

handläggning. Konsistoriet anför.

Lösningen torde här i stället få sökas i en dubbelbehandling av de utbildningsfrågor

som rör lärarutbildningen, så att dessa behandlas av såväl lärarutbildningsnämnd

som utbildningsnämnd i nu angiven turordning. Konsistoriet vill

vidare framhålla, att frågor rörande studieplaner och därtill hörande spörsmål

alltid måste behandlas på fakultetsnivå. Det kan således enligt konsistoriets

mening icke ifrågakomma, att såsom föreslagits av de sakkunniga, överlämna

t. ex. fastställande av litteraturanvisningar till avgörande i skolämneskollegierna.

Statskontoret avstyrker förslaget, emedan det torde medföra en dubblering

av redan befintliga organ inom universiteten.

TCO tillstyrker förslaget om lärarutbildningsnämnder men anser att nämndens

arbetsuppgifter nödvändiggör en ökad representation i nämnden från dem

som är praktiskt verksamma inom klasslärarutbildningen. Dessutom bör studentrepresentationen

enligt TCO:s mening förstärkas.

SFS förordar att utbildningsnämnder och fakulteter eller sektioner efter

komplettering med representanter för lärarutbildningens intressen blir de organ

som får ansvaret för lärarutbildningen i sin helhet. Om LUS’ förslag förverkligas

beträffande lärarutbildningens organisation är en förstärkning av studentrepresentationen

nödvändig enligt studentkårernas mening.

Centerns ungdomsförbund, som i likhet med Högerns ungdomsförbund tillstyrker

förslaget om lärarutbildningsnämnder, talar likaså för en ökning av

studentrepresentationen.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr Tf år 1967

Blivande lärares riksförbund anser att alla tre kategorierna av lärarkandidater

bör vara representerade i lärarutbildningsnämnden. Antalet representanter

för studentkåren bör därför utökas till tre.

Skolöverstyrelsen liksom bl. a. skolnämnden för Stockholms stad och län ansluter

sig till LUS’ förslag att lärarexamen för såväl ämneslärare som

klasslärare skall meddelas först efter fullbordande även av den praktiska lärarutbildningen,

att lärarhögskolorna skall bli examensmyndighet och att

lärarexamen får benämningen pedagogisk äm betsexamen.

Utbildningsledaren vid lärarutbildningsblocket i Västerås finner förslaget att

slopa akademiska titlar för de olika utbildningsnivåerna diskutabelt och anser

att LUS visar alltför stor rädsla för avhopp från lärarbanan. Ändring i yrkesvalet,

vilket kan ske av respektabla skäl, bör inte förhindras genom brist på

avgångsetapper i form av examina.

Styrelsen för teknisk magisterutbildning anser att formella hinder för fritt

yrkesval inte skall resas.

Länsslcolnämnden i Malmöhus län finner det i hög grad påkallat med ett

auktorativt uttalande i titelfrågan för att underlätta samlevnaden inom skolväsendet

och föreslår benämningen magister som övergripande tjänstetitel eftersom

detta ord i framtiden inte anknyter till viss lärarexamen.

Univer sitets kan slersäm betet är inte berett att utan vidare tillstyrka förslaget

att studerande på lärarutbildningslinje inte skall äga rätt att utfå ett samlat

tentamens- eller examensbevis före den praktisk-pedagogiska utbildningen vid

lärarhögskola. Ämbetet anför.

Därest den filosofiska grundexamen kommer att till sitt omfång bestämmas

till lägst sex betygsenheter (eller motsvarande mått i andra enheter), bör den

studerande när han genomgått teoretisk utbildning som motsvarar den filosofiska

grundexamen också utfå vederbörligt bevis härom, oavsett om hans yrkesutbildning

därmed är avslutad eller ej. Endast under denna förutsättning kan

ämbetet biträda de sakkunnigas förslag om att examen från lärarhögskola får

en enda beteckning, nämligen pedagogisk ämbetsexamen.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet framhåller

i fråga om den av LUS framkastade tanken på en mindre omfattande

filosofisk grundexamen än den nuvarande filosofie kandidatexamen att man

måste ordna examensfrågan för de icke lärarinriktade studerandena med hänsyn

till deras och avnämarnas intressen, inte för att undvika att alltför många

lärarkandidater vid en viss tidpunkt skall avbryta sin utbildning. Humanistiska

fakidteten vid Stockholms universitet anser att ingen ändring i filosofie kandidatexamens

omfattning skall vidtagas utan föregående utredning. Filosofiska

fakulteten vid universitetet i Umeå menar att tiden ännu inte är mogen att

ta ställning till frågan om ny grundexamen.

Rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm förordar i motsats till

LUS att en ämnesteoretisk examen inrättas före det praktisk-pedagogiska utbildningsåret

och anför härom bl. a. följande.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr h år 1967

Rektorsämbetet delar i denna fråga helt den uppfattning som kommit till

uttryck i flera av de yttranden som inkommit till ämbetet, nämligen att en

lärare i tekniska ämnen under inga förhållanden får avgränsas från sina i näringslivet

arbetande kolleger. Han skall själv vara tekniker och ha kunskaper, väl

jämförliga med en civilingenjörs på de områden, där han skall undervisa. Han

måste få en utbildning, som gör honom väl användbar i industrin. Han bör

arbeta i industrin vissa tider. Även om detta skulle innebära konkurrens om

arbetskraften från industrins sida, så måste den konsekvensen tagas. Som framhållits

av rektorsämbetets särskilda expertgrupp behöver en sådan konkurrens

inte vara att frukta med tillräckligt tilltagen utbildning och tillräckligt goda

arbetsvillkor för lärarna.

Även från allmänna, samhälleliga synpunkter är det synsätt, som tycks ligga

till grund för de sakkunnigas ställningstagande, inte acceptabelt enligt rektorsämbetets

mening. Man bör nämligen enligt rektorsämbetet inte eftersträva att

binda en ung studerande till ett visst yrke genom en anordning som ej är påkallad

av utbildningens innehållsmässiga målsättning.

SACO förordar att en översyn omedelbart kommer till stånd rörande filosofiska

examina och föreslår att även frågan om benämningen pedagogisk ämbetsexamen

anstår till dess hela komplexet blivit utrett.

Lärarnas riksjörbund finner det självklart, att beviset på lärarbehörighet erhålls

först vid avslutad lärarutbildning. Förbundet är emellertid inte benäget

att acceptera LUS’ resonemang kring lärarexamina och titlar. Olika examenstitlar

för de olika lärarkategorierna bör enligt förbundets mening införas. Dessutom

anser förbundet det rimligt med en särskild examen för dem som fullgjort

den ämnesteoretiska delen av utbildningen för högstadie- och gymnasielärare.

Dessa frågor bör enligt förbundet ytterligare utredas.

Universitetslärarjörbundet säger sig kunna acceptera att lärarexamen avläggs

vid lärarhögskola sedan hela utbildningen avslutats. Förbundet anser emellertid

att genomgång av den ämnesteoretiska utbildningen för högstadie- och gymnasielärare

skall berättiga till den akademiska examen, som gäller för motsvarande

utbildning inom berörda fakulteter i övrigt. I fråga om den föreslagna

benämningen pedagogisk ämbetsexamen anför förbundet.

ULF finner det mindre rimligt att examen med två års utbildningstid ges

samma benämning som en som fordrar fem år. ULF vill därför föreslå att de

berörda examina benämnes respektive småskollärarexamen, folkskollärarexamen,

högstadieadjunktsexamen och gymnasieadjunktsexamen. Dessa titlar synes vara

helt naturliga med hänsyn till att examina ifråga exklusivt leder fram till de

tjänster som ingår i de föreslagna examensbeteckningarna.

TCO tillstyrker att lärarexamen för alla lärare meddelas först sedan utbildningen

till alla delar avslutats, att lärarhögskolorna blir examensmyndighet och

att beteckningen pedagogisk ämbetsexamen införs för alla lärarexamina. TCO

anser skäl föreligga att ompröva tjänstebenämningarna småskollärare och folkskollärare

och finner benämningen magister bäst svara mot beteckningar för

lärarexamen. Enligt TCO:s mening är denna titel lämplig för samtliga lärare

inom grundskolan.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Majits proposition nr b år 1967

SFS godtar inte LUS’ argument för att införa en filosofisk grundexamen på

två och ett halvt år. Man tror knappast det finns anledning antaga att lärarbenägenheten

skulle öka om den ämnesteoretiska lärarutbildningen görs ett

halvt år längre än en filosofisk grundexamen. Frågan om en filosofisk grundexamen

bör behandlas i samband med utredningen om införandet av yrkesinriktade

bundna studiegångar vid de filosofiska fakulteterna, framhålls i

yttrandet.

LUS’ förslag om riksgiltiga studieplaner godtas i allmänhet av

de remissinstanser som yttrat sig i frågan.

Skolöverstyrelsen har ingående granskat de föreslagna studieplanerna. I de

allmänna synpunkter som överstyrelsen ger över dessa understryks kraftigt

kravet på att ämnesstoffet avvägs så att tillräckligt utrymme finns för en grundlig

ämnesmetodisk behandling av respektive ämne.

I fråga om studieplanernas uppläggning har generellt tillstyrkande gjorts av

bl. a. länsskolnämnden i Jönköpings län som framhåller att uppställningen och

konstruktionen synes innebära betydande framsteg jämfört med nuvarande förhållanden.

Bland skolöverstyrelsens remissinstanser tillstyrker kollegiet vid lärarhögskolan

i Stockholm, länsskolnämnderna i Kronobergs och Älvsborgs län LUS’ förslag

om fastställande av studieplanerna. Skolnämnden för Stockholms stad och

län framhåller att förslaget att universitetskanslersämbetet och skolöverstyrelsen

gemensamt skall fastställa studieplanerna förutsätts skapa verkliga garantier

för att den fortlöpande förnyelsen av ämnesinnehållet ställs i relation till pedagogiska

och metodiska synpunkter. Länsskolnämnden i Örebro län däremot hävdar

att huvudansvaret för fastställandet bör ligga hos skolöverstyrelsen men

att samråd med universitetskanslersämbetet givetvis skall äga rum.

Universitetskanslersämbetet anser att riksgiltiga studieplaner erbjuder fördelar

i förhållande till lokalt giltiga planer. Under den uttryckliga förutsättningen

att dels en i förhållande till LUS’ förslag förenklad utbildningsadministrativ

organisation kommer till stånd vid de berörda läroanstalterna, dels ett antal

experter knyts till ämbetet förordar ämbetet ett system med riksgiltiga studieplaner.

Ämbetet godtar LUS’ förslag om att de centralt fastställda studieplanerna

inte skall innehålla litteraturlistor utan dessa bör få bestämmas lokalt

förslagsvis av vederbörande fakultet (sektion) eller utbildningsnämnd. Vidare

tillstyrks att studieplanerna för klasslärarutbildningen i viss utsträckning skall

prövas och fastställas av ämbetet och skolöverstyrelsen gemensamt.

Även språkvetenskapliga sektionen och samhällsvetenskapliga fakulteten vid

Uppsala universitet samt filosofiska fakulteten vid Umeå universitet instämmer

i LUS’ förslag om att studieplanerna inte skall innehålla litteraturlistor.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet framhåller

att studieplanernas riksgiltighet knappast är en kontroversiell fråga. Av

betydelse är emellertid hur den skall uppnås. Fakulteten föreslår att samord7

— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr i

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

ningen organiseras i skolämneskommittéer på kanslersnivå. Hur fastställandeproceduren

skall fungera när meningsskiljaktigheter i hithörande frågor uppstår

mellan de föreslagna myndigheterna ställer sig fakulteten frågande till. Då

undervisningen skall meddelas av universitetslärarna som är underställda universitetskanslersämbetet

finner fakulteten det naturligt att denna myndighet

bör ha sista beslutanderätten. Slutligen framhålls vikten av att anpassningen

mellan skolans läroplaner och universitetens studieplaner blir ömsesidig.

Enligt humanistiska fakulteten vid universitetet i Stockholm erbjuder studieplanernas

riksgiltighet vissa fördelar. Samtidigt påpekar fakulteten emellertid

att proceduren med ändring i en gång fastställda studieplaner kommer att bli

trög och omständlig, eftersom den förutsätter hörande såväl av samtliga berörda

fakulteter som av samtliga lärarhögskolor samt samråd mellan två centrala

ämbetsverk. Om de sistnämnda inte enas, synes ett avgörande kunna nås endast

genom beslut av Kungl. Maj:t.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet anser det väsentligt

att den ämnesteoretiska och den ämnesmetodiska expertisen får samverka

vid sakbehandlingen av studieplanerna på institutionsnivå eller institutionsgruppsnivå.

Fakulteten tror knappast, att studieplansarbetet kan vinna något

väsentligt genom att man begär att vid sidan av den högt kvalificerade ämnesexpertisen

vid lärarhögskolorna även skolöverstyrelsen skall bidra med synpunkter.

En av LUS företagen undersökning visar, påpekar fakulteten, att skolöverstyrelsen

hittills i regel inte utnyttjat sitt medinflytande till mer väsentliga

ändringar i studieplanerna. Enligt fakultetens mening är det mest ändamålsenligt

att universitetskanslersämbetet ensamt fastställer studieplanerna.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet är

också beredd att tillstyrka att studieplanerna blir riksgiltiga förutsatt att litteraturlistorna

inte fastställs i studieplanerna.

Rektorsämbetet och sektionen för teknisk fysik vid Chalmers tekniska högskola

anser att det finns ett legitimt krav på en för hela riket giltig likformighet

i studieplanerna samtidigt som olikheter i dessa och deras tillämpning de

olika orterna emellan måste tolereras. Centrala organ, förslagsvis kallade skolämneskommittéer,

bör ha till uppgift att utarbeta stommar till studieplaner,

vilka på de enskilda orterna byggs ut till fullständiga studieplaner. Såväl

stommarna som de fullständiga planerna fastställs därefter av universitetskanslersämbetet

och skolöverstyrelsen.

Universitetslärarförbundet tillstyrker riksgiltighet för studieplanerna. Förbundet

hävdar dock med skärpa att studieplanerna bör fastställas av universitetskanslersämbetet

ensamt efter hörande av skolöverstyrelsen.

Lärarnas rilcsförbund finner det synnerligen värdefullt att skolans företrädare

enligt LUS’ förslag får medverka, då studieplaner utarbetas och revideras.

Förbundet anser det konsekvent att universitetskanslersämbetet gemensamt

med skolöverstyrelsen har den högsta formella beslutanderätten i fråga om studieplanerna.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ^ år 1967

SFS tillstyrker riksgiltighet för studieplanerna men framhåller att riksgiltigheten

inte får innebära att initiativ från lärosätena i studieplansfrågor motverkas.

Det bör därför enligt SFS’ mening åligga universitetskanslersämbetet att i

enlighet med nu gällande bestämmelser fastställa studieplanerna för varje enskilt

lärosäte. SFS anser inte att LUS helt löst frågan om ansvaret för litteraturlistornas

utformning på ett tillfredsställande sätt, när man föreslagit att

dessa generellt skall fastställas lokalt. En väsentlig fördel vore enligt SFS’ förmenande

om en riksgiltig stomme skapades i litteraturlistorna, åtminstone för

den lägre undervisningen. Fordringarna bör i största möjliga utsträckning vara

desamma över hela riket, framhålls i yttrandet. Man anser vidare att utformningen

av studieplanerna är en uppgift för universitetskanslersämbetet men att

skolöverstyrelsen bör medverka till att en anpassning mellan studieplaner och

läroplaner skall kunna ske på ett rationellt sätt.

SAF och Sveriges industriförbund betonar vikten av att studieplanerna undergår

en rullande revision och anser det önskvärt att revisionen överlåtes åt

organ i vilka ingår sakkunskap även utanför universitet och skola. Det är inte

minst nödvändigt att näringslivet får medverka eventuellt genom ett remissförfarande.

Garantier måste också skapas för att revisionen inte leder till bristande

enhetlighet i studieplanerna mellan olika lärosäten.

Universitetskanslersämbetet delar LUS’ uppfattning att dimensioneringen av

lärarkrafter även fortsättningsvis skall regleras genom organisationsplaner,

och att dessa — i motsats till vad nu gäller — skall vara riksgiltiga. Däremot

avstyrker ämbetet, att förslag till dylika planer skall framläggas gemensamt

av ämbetet och skolöverstyrelsen. Motiveringen för detta är att överstyrelsen

har inflytande på utformningen och fastställandet av studieplanen, vilken

utgör utgångspunkten och ramen för organisationsplanen. Vidare innebär de

s. k. kostnadsramarna för olika typer av ämnen att en bestämd gräns uppdragits

för den centrala myndighetens handläggning av dylika ärenden. Ämbetet anser

således handläggningen vara av övervägande teknisk natur.

För att åstadkomma en i förhållande till LUS’ förslag förkortad utbildningstid

för adjunkter på gymnasiestadiet synes det ämbetet erforderligt, att undervisningen

i vissa ämnen får bedrivas på ett intensivare sätt än som f. n. sker.

Statskontoret anser det angeläget att genom vidare utredningar få bättre

förutsättningar för riktiga avvägningar av utbildningsresurserna. Organisationsplanerna

kan därför behöva få en annan utformning. Med den nu avsedda uppläggningen

av studiegången behöver organisationsplanerna inte nödvändigtvis

vara knutna till de enskilda examensämnena. Alternativt kan statskontoret

tänka sig ett system där organisationsplanerna grundas på en bedömning av undervisningsbehoven

inom de utbildningslinjer, där de enskilda examensämnena

ingår.

SACO finner det synnerligen egendomligt att vad som nu betecknas professorstimmar

föreslås bli lektorsundervisning i LUS’ preliminära organisationspla
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/. år 1967

ner. Vidare understryker SACO angelägenheten av att resurser skapas för dem

som skall genomföra den föreslagna utbildningen. Inte minst kommer kraven

på de akademiska lärarnas pedagogiska skicklighet att aktualiseras. Universitetslärarförbundet

kan inte acceptera att ändringar i principerna för undervisningens

fördelning på olika lärarkategorier vidtages.

SFS ser positivt på att lektorsundervisningen utökas på bekostnad av assistentundervisningen,

men förutsätter samtidigt att även i fortsättningen vissa

former av gruppundervisning och laborationsövervakning kan handhas av

mindre kvalificerad akademisk personal.

Modersmålslärarnas förening erinrar om att LUS förutsätter att universitetsundervisningen

kominer att bedrivas av kvalificerade lärare med relativt stort

inslag av s. k. professorsundervisning och med grupper om högst 15 deltagare.

Föreningen understryker att denna kvalitetsförbättring, inte minst begränsningen

till små grupper, vilkas deltagarantal enligt föreningens mening under

inga förhållanden bör få ökas, är en viktig förutsättning för att den bundna

studiegången skall ge resultat.

Hermods korrespondensinstitut framhåller att den föreslagna strängt kursbundna

lärarutbildningen kommer att kräva en stor insats av lärare på universitets-

och högskolenivå. Behovet av individuellt insatta åtgärder för handledning

m. m. torde enligt institutets bedömning bli stort i den bundna studiegången

efterhand som åtskilliga studerande visar sig ha svårt att följa med i

studietakten. Sådan stödundervisning blir också lärarkrävande. Institutet föreslår

att ett individualiserat och självständigt arbetssätt med handledning och

ett självinstruerande material används, vilket skulle minska behovet av direktundervisning

av typen kurs eller föreläsning och medföra att tillgängliga lärarkrafter

på olika kvalifikationsnivåer utnyttjas rationellt. I detta sammanhang

tar institutet även upp universitetslärarnas pedagogiska utbildning och påpekar

att kravet på sådan utbildning är i hög grad relevant redan för sådana

universitetsstudier som inte är inriktade på lärarutbildning men är så mycket

mer framträdande inom en utbildningsorganisation som bland sina elever enbart

har blivande lärare.

4.1.2.2 Intagning och bedömning

LUS’ allmänna överväganden och förslag beträffande urvalsprinciper

vid intagning till lärarutbildning tillstyrks eller godtas i allmänhet av remissinstanserna.

Skolöverstyrelsen liksom bl. a. filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå

delar LUS’ synpunkter. Överstyrelsen anför.

Överstyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning att lärarframgång innehåller

ett flertal olika komponenter, vars samspel det är svårt att i det enskilda fallet

närmare fastställa, särskilt om man inriktar sig på positiva karakteristika. Ut
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr I år 1967 165

redningens förslag om ett negativt urvalsförfarande torde därför vara den väg

som tills vidare bör prövas.

De olika urvalsmöjligheterna provtjänstgöring, avrådning, avstängning, villkorlig

intagning och villkorlig avgång har diskuterats av de sakkunniga. Överstyrelsen

ansluter sig till vad som anförts beträffande dessa metoder. Särskilt

vill överstyrelsen betona, att urvalsförfarandet bör kompletteras med rådgivning

för sökande, som inte bedöms lämpliga för lärarutbildning. Ett system

med kontinuerlig studie- och lämplighetsrådgivning för lärarkandidaterna bör

alltså tillämpas. I särskilda fall bör även avstängning av uppenbart olämpliga

kunna förekomma. I fråga om provtjänstgöring bör denna fråga följas, och möjligheterna

med försöksverksamhet undersökas.

Vad avser det mer direkta urvalsförfarandet kan överstyrelsen ansluta sig

till vad de sakkunniga föreslagit ifråga om de olika faktorer som bör utgöra

grunden för urvalet. Intagning av klasslärarkandidater bör sålunda omhänderhas

av lärarhögskolorna. Ämneslärarkandidaternas intagning ombesörjs av universitet

och lärarhögskolor i samråd.

SACO betonar vikten av att vetenskaplig forskning bedrivs i syfte att få

fram säkrare urvalsinstrument vid antagning av studerande till spärrade utbildningsvägar.

TCO beklagar att LUS inte haft möjlighet att framlägga ett konstruktivt förslag

beträffande urvalsinstrument vid intagning av lärarkandidater men tills

vidare har organisationen inte något att erinra mot förslaget att urvalsförfarandet

blir negativt, dvs. inriktas på att försöka finna någon metod att gallra

bort mindre lämpliga läraraspiranter.

LO understryker starkt behovet av bättre urvalsinstrument än vad som nu

finns tillgång till.

Att urvals- och intagningsproceduren i princip skall vara lika för klasslärar-

och ämneslärarutbildningen liksom förslaget om procedurens

utformning tillstyrks i allmänhet.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Uppsala ställer sig tveksamt till lämplighetsprövningen

i nuvarande form för sökande till låg- och mellanstadielärarutbildning

och anser att den inte bör tillmätas så stor betydelse vid intagningen som

för närvarande sker.

Skolöverstyrelsen, skolnämnden för Stockholms stad och län samt humanistiska

fakulteten vid Stockholms universitet finner det angeläget att den föreslagna

försöksverksamheten med lämplighetsprov vid intagning till

ämneslärarlinjen kommer till stånd.

TCO förordar att lämplighetsproven tillmäts samma värde för samtliga lärarkategorier.

Med hänsyn till osäkerheten i prognosvärdet för proven föreslår TCO

att resultaten av prövningen på alla lärarutbildningslinjer tills vidare endast

skall utgöra grund för rådgivning.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund anser att bortsett

från urval av medicinska skäl bör intagning och fördelning grundas på studierådgivning

och de sökandes egen intresseinriktning. Detta bör dock inte utesluta

en försöksverksamhet med lämplighetsprov för att undersöka möjligheterna

att åstadkomma tillförlitliga prov av denna art.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

SFS ställer sig inte avvisande till försöksverksamhet med lämplighetsprov

men betonar att de bör användas med varsamhet. Även studentbetyget anses

osäkert som kriterium för att förutsäga lärar lämpligheten. Vidgad försöks- och

forskningsverksamhet bör enligt SFS komma till stånd om säkrare urvalsinstrument

skall kunna utarbetas.

Medicinska fakulteten vid TJppsala universitet anser det inte tillfredsställande

att enbart betygspoäng från gymnasium skall bli avgörande för

intagning och beklagar att någon generellt lämpligare antagningsprincip inte

kan anges. Fakulteten ser som en möjlighet att låta en viss andel av utbildningsplatserna

till klasslärarutbildning, förslagsvis 20 %, få besättas utan beräkning

av betygspoäng med studerande med genomgånget gymnasium samt

väl vitsordad praktik som lärare eller i annat arbete bland barn och ungdom.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet framhåller att avgångsbetyget

från gymnasiet enligt erfarenhet inte är särskilt tillfredsställande

ur prognossynpunkt. Fakulteten vill därför föreslå ett intagningssystem av den

beskaffenheten, att de studerande under en termin finge ådagalägga sin lämplighet

för studier enligt den fasta och bundna studiegången.

Inte heller Målsmännens riksförbund vill att intagningen skall bli beroende

enbart av gymnasiebetygen och anför vidare följande.

Målsmännens riksförbund anser de sakkunnigas synpunkter rimliga men beklagar

att man skjuter ifrån sig det konkreta problemet och låter det bli skolöverstyrelsens

och universitetens sak att med hjälp av expertis från lärarhögskolorna

formulera intagningsreglerna. Målsmännens riksförbund hade nämligen

gärna sett att den tredje grunden — arbete bland barn och ungdom — hade

diskuterats närmare. Det torde vara en allmän erfarenhet, att det icke är de

lärdaste personerna, som är de bästa lärarna. Likaledes torde många ha en

känsla av att lärare som själva haft det myckt lätt i skolan gärna underskattar

de svårigheter som deras elever kan ha. Det framstår därför som önskvärt att

icke gymnasiebetygen blir alltför dominerande; bl. a. är förmågan att få kontakt

med barn och ungdom särskilt värdefull för en lärare. Målsmännens riksförbund

vill gärna uttala sig för ett direkt tillgodoräknande av arbete inom

scouting, vid simskolor, vid ungdomsgårdar o. s. v. särskilt om konkurrensen

skulle bli sådan, att mycket höga gymnasiebetyg skulle komma att krävas för

intagning.

De sakkunniga anger som riktpunkt för urvalet »att försöka upptäcka de

drag hos de sökande, som väntas hindra eller försvåra deras yrkesutövning».

Målsmännens riksförbund menar att denna väg måste användas med mycket

stor urskiljning. Vissa handicap av fysisk art kan många gånger kompenseras

eller rent av överkompenseras av dem som har en stark håg för yrket. Skall

undantagsregler finnas — och det anser Målsmännens riksförbund — bör de i

första hand tjäna till att sådana som av andra skäl än höga betyg förefaller

speciellt lämpliga kan tas in.

LUS’ förslag beträffande för kunskapskraven för tillträde till lärarutbildningen,

vilket tidigare berörts (3.3.2.1 och 3.3.2.3), har tilldragit sig stort

intresse hos remissinstanserna.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Med hänvisning dels till uppfattningen att man ej bör konstruera intagningsbestämnielser

som kan inverka störande på verksamheten i underliggande

skolformer, dels till att det torde vara mycket ovanligt att sökande med lägsta

betyg i ett ämne väljer att studera just det ämnet finner universitetskanslersämbetet

det vara tillräckligt att som kompetensgrund använda genomsnittet

av gymnasiebetyget. Ämbetet framhåller att LUS’ förslag att avskaffa

latinkravet för tillträde till högstadielärarutbildningen i moderna språk har om

än med viss tvekan tillstyrkts av ämbetets remissinstanser. Däremot är sektionerna

eniga i sin uppfattning beträffande värdet av latin för blivande

språklärare i de gymnasiala skolorna. De skäl mot latinkravet som redovisas i

remissdiskussionen äger emellertid enligt kanslersämbetet en övervägande tyngd.

Ämbetet ifrågasätter om det över huvud taget är befogat att uppställa ett generellt

latinkrav.

En annan uppfattning än universitetskanslersämbetets i fråga om kompetensgrunden

kommer till uttryck i ett flertal yttranden från fakulteter och sektioner

vid universiteten. Historislc-filosofiska sektionen vid universitetet i Uppsala avråder

sålunda bestämt från förslaget att minimibetyget 2 i det ämne som skall

studeras skulle räcka för inträde på lärarutbildningslinje. Minst kunskaper motsvarande

betyget 3 måste krävas. Att gå under denna nivå skulle enligt sektionens

mening vara oförsvarligt med tanke på de krävande prestationer som förväntas

av de studerande på lärarutbildningslinje.

SACO föreslår att en höjning av inträdeskraven till betyget 3 i de ämnen som

beräknas ingå i utbildningen närmare bör övervägas. Även Universitetslärarförbundet

är tveksamt om det förordade inträdeskravet på betyget 2 i ämnet i

slutbetyg från gymnasiet är tillräckligt för att de studerande skall kunna hålla

de regelmässigt mycket snävt tilltagna tidsramarna i den fasta studiegången.

Svenska klassiker förbundet kräver förkunskaper i latin motsvarande lägst betyget

2 vid avgång från gymnasiets humanistiska linje för gymnasielärare i

svenska, engelska, tyska, franska, spanska, religionskunskap, filosofi och historia.

Kunskaper i allmän språkkunskap motsvarande likaså betyget 2 från

nämnda gymnasielinje bör krävas för högstadielärare i svenska, engelska, tyska,

franska, religionskunskap och historia.

Att det nuvarande systemet med kvotering av manliga och

kvinnliga sökande till mellanstadielärarutbildningen bör upphöra tillstyrker

skolöverstyrelsen.

För slopande av kvoteringen har också skolnämnden i Stockholms stad och

län, Lärarnas riksförbund, TCO, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet

och Centerns ungdomsförbund uttalat sig. Målsmännens riksförbund

instämmer i LUS’ förslag om avskaffande av kvoteringen men menar att frågan

bör tas upp igen om det framledes visar sig att något slag av reglering blir nödvändig.

Förbundet anser nämligen att skolans uppfostrande uppgift knappast

kan lösas utan samverkan mellan lärare av båda könen.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr £ år 1967

Remissinstanserna är genomgående positivt inställda till principerna i LUS’

förslag om införande av ett nytt betygs- och examenssystem. I vissa

yttranden förutsätts emellertid att detaljutformningen ytterligare ingående

övervägs.

Skolöverstyrelsen instämmer i LUS’ åsikt, att det finns mer allmängiltiga skäl

än hänsynen till lärarutbildningens behov att frångå betygssystemet till förmån

för ett allmänt genomförande av det system LUS föreslår. Överstyrelsen framhåller,

att de filosofiska fakulteterna fått och i framtiden beräknas få än fler

yrkesutbildande uppgifter, att i en situation, då universitetens utbildningsresurser

är starkt ansträngda, det föreslagna systemet skulle innebära ett bättre

utnyttjande av realekonomiska resurser och att det skulle vålla organisatoriska

besvärligheter om det nya systemet infördes endast för eu del av den utbildning

som bedrivs vid en och samma institution. Bland fördelarna med det

föreslagna systemet nämner överstyrelsen att en studerande vid övergång från

utbildning med annan målinriktning till lärarutbildning får möjlighet att exakt

avgöra vad han måste komplettera.

De av skolöverstyrelsens remissinstanser som yttrat sig om betygs- och examenssystemet

är övervägande positiva till LUS’ förslag.

Enligt universitetskanslersämbetets bedömning talar starka skäl för en modifiering

av betygssystemet i riktning mot den av LUS föreslagna ordningen för

poängvärdering och betygsättning av kurser. Ämbetet kan dock inte rekommendera

att examensbestämmelserna utformas i enlighet med det amerikanska

creditsystemet. Riskerna för parallelläsning, svårigheten att bestämma den tidsmässiga

förläggningen av kurserna i lämplig ordningsföljd för skilda utbildningsändamål

m. m. talar enligt ämbetets mening för ett annat system. Ett

nytt system bör konstrueras så att det väsentligaste av fastheten i den nuvarande

ordningen bibehålls men med inbyggda möjligheter till sammanläggning

av kurser för skilda examina och utbildningsändamål.

Historisk-filosofiska sektionen vid Uppsala universitet har ingenting att invända

mot den föreslagna uppläggningen av ämnesstudierna med delkurser i

fast studiegång och poängberäkningar enligt s. k. creditsystem. Sektionen anser

det vara ett stort framsteg att det länge kända behovet av en klar åtskillnad

mellan kvantitets- och kvalitetsbetyg genom den föreslagna konstruktionen

blir tillgodosett.

Konsistoriet vid Lunds universitet finner systemet med mindre kursenheter

vara av stort värde. Därigenom skapas möjligheter till större flexibilitet i utformningen

av examina. Systemet får dock enligt konsistoriets mening inte medföra

att kravet på överblick över ett större kunskapsområde åsidosätts.

Historisk-filosofiska sektionen vid Göteborgs universitet framhåller att universitetsundervisningen

i skolämnen skall utformas så att den lär de studerande

att tänka över och självständigt arbeta med ett lärostoff. Sektionen finner

det därför betänkligt att LUS uppmuntrar till korta tentamenskurser utan

integration inom en allmän ämnesram. LUS’ betygspoängberäkning är utformad

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

för att ge rättvisa åt enskilda studiemoment men får enligt sektionens mening

inte leda till en allmän tendens till plotter med mindre centrala ämnesmoment,

som man sitter av utan större eftertanke på vad det skall tjäna till utom själva

poängsamlandet. Sektionen anser att det måste krävas en enhetlig linje i studiegången

inom varje examensämne, om man inte skall riskera omtuggning av

lärostoff och förflackning av studiearbetet.

Rektorsämbetet vid Stockholms universitet förordar poängsystemet och finner

LUS’ förslag innebära väsentliga fördelar framför nuvarande betygssystem.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet anser det väl

värt att pröva poängberäkningssystemet även utanför lärarutbildningslinjen.

Systemet utgör enligt fakultetens mening i själva verket en anpassning till förhållanden

som redan råder i många ämnen och innebär inte något radikalt ingrepp.

Konsistoriet vid Umeå universitet förordar att frågan om ett allmänt införande

av det föreslagna systemet vid de filosofiska fakulteterna skyndsamt utreds.

Rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm tillstyrker varmt förslaget

om övergång till ett system med kurser i ämnesutbildningen som möjliggör

kombination med olika ämnen på ett smidigare sätt än nu.

1963 års forskarutredning föreslår att beslut i frågan om betygssystemets utformning,

som enligt utredningen är central även för forskarutbildningens vidkommande,

får anstå tills utredningen avlämnat sitt eget betänkande.

SACO anser det föreslagna creditsystemet vara en förutsättning för en reformerad

lärarutbildning. Systemet bör enligt SACO:s mening genomföras även

för andra utbildningsvägar så att en överskrivning av betyg blir möjlig.

Universitetslärarförbundet och Skolledarförbundet liksom Folkpartiets ungdomsförbund

och Högerns ungdomsförbund tillstyrker i allt väsentligt det föreslagna

examenssystemet.

Enligt TCO:s uppfattning skulle en övergång till det föreslagna creditsystemet

underlätta påbyggnads- och vidareutbildningsmöjligheterna. TCO förutsätter

emellertid att frågan om betyg och meritvärdering blir föremål för en ytterligare

bearbetning.

SFS finner den föreslagna meritvärderingen med poängsystem och kvalitetsbetyg

vara en klar förbättring i jämförelse med det nu tillämpade betygssystemet

vid de filosofiska fakulteterna.

I detta sammanhang efterlyser åtskilliga remissinstanser någon form av

övergångsbestämmelser, som klart ger anvisningar, hur lärare utbildade

efter det gamla och efter det nya systemet skall bedömas, då de samtidigt

söker tjänst.

Vidare har länsskolnåmnden i Skaraborgs län, samhällsvetenskapliga fakulteten

vid Uppsala universitet, statistiska centralbyrån, Lärarnas riksförbund och

SFS understrukit nödvändigheten av en intensifierad studierådgivning

7* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr k

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

och yrkesorientering i såväl gymnasiet som på senare stadium i samband

med en omläggning.

I detaljutformningen av betygssystemet har bl. a. betygsskalan och

normalbetyg tilldragit sig särskilt intresse bland remissinstanserna. Skolöverstyrelsen

framhåller som väsentligt för förverkligandet av den nya målinriktade

och fasta studiegången att procenttalen för fördelning på de tre betygsgraderna

och för godkännandefrekvens i avvaktan på närmare erfarenheter endast

uppfattas som riktlinjer för betygsättningen. Bland överstyrelsens remissinstanser

föreslår t. ex. kur sföre ståndar en för lärarkursskolan vid Hvitfeldtska

högre allmänna läroverket i Göteborg samt rektor och kollegium vid lärarkursskolan

i Linköping (Katedralskolan) en fyrgradig skala för kvalitetsbetygen,

medan kur sf öre ståndar en för lärarkursskolan vid Latinskolan i Malmö anser att

en femgradig skala vore att föredraga. Kursföreståndaren för lärarkursskolan vid

Nicolaiskolan i Hälsingborg vill ha en femgradig skala för betyget i undervisningsskicklighet.

De akademiska remissinstanserna har stannat för en tre- eller fyrgradig skala.

Bl. a. språkvetenskapliga sektionen vid TJppsala universitet, historisk-filosofiska

sektionen vid Lunds universitet och humanistiska fakulteten vid Stockholms

universitet förordar en fyrgradig skala. Historisk-filosofiska sektionen vid Lunds

universitet påpekar att en fyrgradig skala tillåter en större kvalitativ differentiering.

Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet vill ha en fyrgradig

skala, därför att fakulteten finner det sannolikt att väsentliga skillnader i fråga

om insikter och kunskaper vid en tregradig skala kommer att inrymmas under

betygsgraden 1. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet

och universitetskanslersämbetets universitetspedagogiska utredning

ställer sig tveksamma till en tregradig skala. Fakulteten föreslår en närmare utredning

i frågan.

I allmänhet föreslås på universitetshåll andra steget på betygsskalan som

normalbetyg i de fall uttalanden görs i denna fråga. Ilistorisk-filosofislca sektionen

vid Uppsala universitet framhåller att därigenom skulle betyget 1 kunna ges

för tämligen klena tentamensprestationer och vederbörande studerande därmed

passera vidare i studierna. Samma uppfattning hyser även konsistoriet vid universitetet

i Lund. Enligt konsistoriets mening vore detta ett utmärkt medel att

förhindra förseningar och studieavbrott. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten

vid Lunds universitet fäster vikt vid att det lägsta godkända betyget inte

blir normalbetyg. Det bör enligt fakultetens uppfattning finnas en möjlighet att

ange att en prestation visserligen godkänts men ligger under normal standard,

i synnerhet som det förutsätts att 90 % av de studerande skall godkännas.

Universitetskanslersämbetets universitetspedagogiska utredning finner

med tanke på genomströmshastigheter m. m. många fördelar med 2 som

normalbetyg med möjlighet att markera ett passabelt resultat men dock

under det normala med betyget 1 och låta 3 utgöra honnörsbetyg. Om det före
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts ''proposition nr k år 1967

ligger behov av två honnörsbetyg bör en fyrgradig skala väljas, framhåller utredningen.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet säger sig

kunna acceptera det föreslagna creditsystemet men anser att konstruktionen av

betygsskalan och valet av normalfrekvenser bör övervägas ytterligare.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet accepterar

att den största andelen godkända tilldelas lägsta betyget i skalan men förordar

med tanke på den föreslagna meritvärderingen av lärarexamina kvalitetssiffrorna

3—4—5 i stället för 1—2—3. Även rektorsämbetet vid tekniska högskolan

i Stockholm ifrågasätter om inte betygssiffrorna 3, 4, 5, som nu tillämpas vid

teknisk högskola vore bättre lämpade för lärarutbildningen vid teknisk högskola.

Lärarnas riksförbund accepterar en tregradig skala men diskuterar även en

femgradig för den praktiska lärarutbildningen. Vitsord bör ges i varje ämne

som respektive lärarkandidats praktiska lärarkurs omfattar, framhåller förbundet.

Dessutom bör enligt förbundets mening givetvis sammanfattningsbetyg ges.

Lärarkandidaterna bör vidare erhålla vitsord endast om de anses lämpliga att

vara lärare i ämnet.

SFS accepterar att det lägsta betyget bör vara normalbetyg.

Främst skolöverstyrelsen och dess remissinstanser uppehåller sig vid vissa

detaljer i poäng- och meritvärderingssystemet.

Skolöverstyrelsen ansluter sig i princip till LUS’ förslag om hur poängsystemet

med både kvantitets- och kvalitetspoäng skall utnyttjas vid meritberäkningen,

men förutsätter att åtskilliga avvägningsfrågor blir föremål för närmare utformning

vid senare överväganden. Överstyrelsen understryker att systemet med

poängvärdering överfört till ett meritvärderingssystem har fördelar men dock

kan föranleda tveksamhet. Vidare påpekas i yttrandet att poängvärderingen

av pedagogik får olika relativ vikt i den totala meritvärderingen för skilda

lärarkategorier.

Bland skolöverstyrelsens remissinstanser framhålls i åtskilliga fall den ringa

vikt ämnet matematik får i klasslärarutbildningen i LUS’ förslag. Sålunda fruktar

lärarhögskolan i Göteborg att minskat poängtal för matematik betyder

minskat värde i lärarkandidaternas ögon med åtföljande minskat studieintresse

för ämnet. Rektor vid folkskoleseminariet i Gävle framhåller att den skillnad i

meritvärdering som förslaget innebär mellan å ena sidan matematik och å andra

sidan svenska och engelska ter sig desto orimligare som vid den nuvarande

intagningen till folkskoleseminarierna svenska och matematik värderas lika och

med högre poäng än övriga läroämnen. Kollegiet vid folkskole seminariet i Linköping

anser att principen att studieveckornas antal för matematik skall helt

bestämma betygens vikt borde kunna modifieras t. ex. så, att gymnasiebetyget

i matematik efter bestämda grunder, som fastställs med hänsyn till betygets

storlek samt de kurser gymnasiebetyget grundats på, kunde överföras till lärarbetyget

för lågstadiet. På det sättet finge båda klasslärarlinjerna meritskiljande

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

betyg i matematik. Kollegiet konstaterar vidare att betygen i metodik och

praktik har mycket olika vikt för resp. utbildningslinjer och framhåller att så

inte bör vara fallet, eftersom skicklighet i praktiskt skolarbete är lika betydelsefullt

på gymnasiestadiet som på lågstadiet och föreslår att värdet av betyget i

metodik och praktik fastställs till 20% av hela betygssummans vikt, lika för

alla utbildningslinjerna. Rektor och kollegium vid folkskoleseminariet i Luleå

understryker att matematiskt-naturvetenskapligt inriktade lärarkandidater blir

klart missgynnade genom det föreslagna systemet.

Även TCO påtalar den svaga ställning i merithänseende matematiken givits

och hävdar, att också religionskunskap och bild- och formarbete undervärderats

på ett inte godtagbart sätt. TCO framhåller vidare att LUS i förslag till

meritvärdering inte i tillräckligt hög grad beaktat betyg och kunskaper erhållna

utanför den egentliga lärarutbildningen vid fortbildning och i vidareutbildning.

Blivande lärares riksförbund framför önskemål om att betyget i undervisningsskicklighet

får kvantitetsbetyget 14 i stället för föreslagna 28.

I samband med poängsystemet tar några remissinstanser upp frågan om det

akademiska läsårets längd. Historisk-filosofiska sektionen vid Uppsala

universitet anser sålunda att den förlängning av det akademiska läsaret,

som LUS’ förslag om 40 studieveckor per fullbordat läsår innebär, under inga

förhållanden får inkräkta på den enskilde lärarens enligt sektionens mening

redan nu alltför knappt tillmätta tid för forskning och undervisningsförberedelser.

Konsistoriet och samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet

framför liknande synpunkter.

Främst från universitetshåll har kritik riktats mot LUS’ synpunkter på d e n

andel studerande som bör godkännas. Skolöverstyrelsen anser

däremot som tidigare nämnts att LUS’ förslag kan antas som riktlinjer för

betygsättningen. Även kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm instämmer i

LUS’ resonemang på denna punkt. Lärarhögskolan i Malmö, här företrädd av

konferensen av lektorer i högstadiets metodik, däremot reagerar mot att en

procentsiffra fastställs för det antal studerande som genomsnittligt bör godkännas

inom föreskriven tid.

Konsistoriet vid Lunds universitet finner den föreslagna principen oantagbar

och i uppenbar strid med de riktlinjer, som hittills varit vägledande för all högre

utbildning vid universitet och högskolor. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten

vid Lunds universitet framhåller att kravet på att 90 % skall godkännas

innebär en standardsänkning för fakultetens ämnen, eftersom det kommer att

framtvinga en sänkning av kursfordringarna. Historisk-filosofiska fakulteten vid

Göteborgs universitet avstyrker varje beräkning av procenttal som norm för

godkännande. Varje föreskrift i den riktningen måste enligt fakultetens mening

leda till en desorganisation vad beträffar upprätthållandet av ett nödvändigt

minimum kunskaper i vederbörande ämne. Ämnesföreträdarna måste även i

fortsättningen i samråd med skolämneskollegium få någon frihet att ordna kun
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr h år 1967

skapskontrollen på lämpligaste sätt utan att vara bundna av strikta föreskrifter,

framhåller fakulteten. Matematisk-naturvetenskapliga jakulteten vid Göteborgs

universitet anser procenttalen 85—90 helt orimliga och varnar för risken för

orättvisor, som lätt kan begås med en så liten kuggningsprocent som 10—15 %.

Matematisk-naturvetenskapliga jakulteten vid Stockholms universitet avvisar

med skärpa ett relativt examinationssystem, som skulle innebära att, oavsett

gruppens allmänna standard, 85—90 % av de studerande genomsnittligen och

under normala förhållanden skulle tilldelas godkänt betyg. Det är enligt fakultetens

mening avgjort bättre att övergångsvis acceptera lärarbristen och utnyttja

icke behöriga vikarier än att dölja en permanent brist genom att förvandla

kunskapskontrollen till en rent statistisk formalitet.

SACO accepterar procenttalen 85—90 som ett riktmärke men understryker

samtidigt att detta tal inte bör appliceras på en enda årskull och att läraren

måste ha rätt att avvika härifrån om han bedömer prestationerna otillräckliga.

Lärarnas riksförbund anser att förslaget kan få betänkliga konsekvenser men

accepterar det tills vidare för att få en så hög examination som möjligt och

under förutsättning att de angivna procenttalen skall appliceras på det samlade

resultatet för samtliga lärarutbildningsanstalter. Universitetslärarförbundet

däremot avvisar den föreslagna fixerade procentsatsen och anser att det

måste överlämnas till vederbörande lärare att pröva huruvida en studerande

skall godkännas eller ej.

Förslagen rörande betyget i undervisningsskicklighet har bl.a.

kommenterats i skolöverstyrelsens och dess remissinstansers yttranden. Genomgående

understryks LUS’ uppfattning rörande det bristfälliga prognosvärdet hos

betyget i undervisningsskicklighet, och flera hälsar med tillfredsställelse förslaget

om att detta betyg också bör omfatta förmågan att organisera arbetet i en klass

och att planera undervisningen på längre sikt.

Skolöverstyrelsen betonar vad LUS anfört om grunderna för betygsättningen

i undervisningsskicklighet men ifrågasätter om inte beteckningen undervisningsskicklighet

eller snarare lämplighet för läraryrket borde ersättas med ett gemensamt

betyg för metodik och praktik. Härigenom skulle enligt överstyrelsens

uppfattning markeras en önskvärd tyngdpunktsförskjutning mot mera

adekvata och lättare bedömbara funktioner.

TCO har övervägt ett slopande av betyget i undervisningsskicklighet men

anser att LUS framlagt skäl för att alltjämt bibehålla det. Betygets poängvärde

i meritsammanhang bör emellertid bli väsentligt lägre än enligt nuvarande bestämmelser.

TCO anser att betygsättningen i ämnet bör ske i direkt samråd med

de lärare som handlett lärarkandidaterna.

SFS anser att betyget i undervisningsskicklighet kommer att vila på så

osäkra bedömningsgrunder att det är motiverat att ersätta den tregradiga bedömningsskalan

med ett godkänd eller icke godkänd.

Inom Blivande lärares riksförbund råder tveksamhet om betyget i undervisningsskicklighet

bör bibehållas eller ej men förbundet anser sig kunna accep
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1967

tera att betyget kvarstår under förutsättning att det sätts av därtill utbildade

handledare. Förbundet framför vidare önskemål om att betyget efter genomgången

lärarutbildning endast ges i kvaliteterna 1 och 2, varvid 1 utdelas till

huvuddelen. Betyget 3 skulle reserveras för lärare som efter en tids tjänstgöring

vill efterpröva.

4.2 Lärarhögskolornas organisation och verksamhetsformer

4.2.1 Lärarutbildningssakkunniga

LUS’ förslag beträffande målsättningen för lärarutbildningen innebär att

tyngdpunkten i lärarhögskolornas verksamhet kommer att mycket markerat

ligga på den praktiskt betonade delen av lärarutbildningen. Grundvalen för utbildningen

vid lärarhögskolan skall vara de aktuella resultat som den pedagogiska

och ämnesmetodiska forskningen har uppnått, vilket innebär att lärarhögskolorna

mer konsekvent skall inriktas på uppgiften att fungera som pedagogiska

fackhögskolor (s. 535).

LUS föreslår att lärarhögskolan skall vara uppbyggd av följande organisatoriska

enheter: a) kansli, b) institutionen för pedagogik, c) institutionerna för metodik,

d) bibliotek samt e) försöks- och praktikskola. På grundval av dessa resurser

uppbyggs lärarutbildningslinjema och fortbildningsavdelningen (s 536).

Utbildningen på klasslärarlinjerna och speciallärarlinjen skall helt organiseras

av lärarhögskolorna varvid dock samverkan med universitet kan och bör

ske vid meddelande av ämnesfördjupning åt lärarkandidaterna. Såsom tidigare

refererats skall i fråga om ämneslärarlinjerna utbildningen organiseras som en

sammanhängande utbildningsgång, vilken börjar inom universitet eller högskola

och fortsätter och avslutas vid lärarhögskolan.

LUS anser att fristående ämnesinstitutioner inte bör organiseras vid lärarhögskolorna.

I den mån ämnesutbildning äger rum där bör den ske vid de

metodikinstitutioner som är nödvändiga för lärarutbildningen i dess helhet.

Bland institutionerna kommer den pedagogiska institutionen att inta en central

ställning. För den praktiska lärarutbildningen erfordras en särskild försöks- och

praktikskola jämte möjligheter att för övningsändamål använda skolklasser

inom det allmänna skolväsendet (s. 537).

Lärarhögskolorna bör som redan nämnts vara ställda under central ledning av

skolöverstyrelsen. I fråga om lärarutbildningen och det pedagogiska utvecklingsarbetet

bör emellertid lärarhögskolorna tillerkännas stör självständighet. Nuvarande

anordning med företrädare för lärarhögskola som föredragande i skolöverstyrelsen

i vissa ärenden bör upphöra. Detta gäller också tillsättningen av tjänster

vid lärarhögskolorna (s. 538).

Den omedelbara ledningen av en lärarhögskola skall utövas av en rektor

(s. 540). Då chefen för en lärarhögskola utöver att ha lärarerfarenhet och organisatorisk

förmåga också borde vara vetenskapligt skolad i pedagogik, har LUS

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

övervägt tanken på att chefen för den pedagogiska institutionen också skulle

vara chef för lärarhögskolan. LUS har emellertid funnit att rektorstjänsten tills

vidare bör bibehålla sin nuvarande karaktär.

För de olika utbildningslinjerna skall liksom nu finnas biträdande utbildningsledare.

De nuvarande fortbildningsinstituten föreslås bli inordnade i lärarhögskoleorganisationen

och j ortbildning sledaren bli underställd rektor dock med

friare ställning än de biträdande utbildningsledarna. För ledningen av försöksoch

praktikskolan bör finnas två rektorer. I vissa fall blir det aktuellt med rektorstjänster

även vid andra praktikskolor.

Den grupp befattningshavare med ledande uppgifter som kommer att finnas

under rektor bör få en i stadgan erkänd ställning som rådgivande nämnd åt

rektor. I denna nämnd, förslagsvis kallad rektorsnämnd, skall rektor vara ordförande

och övriga ledamöter vara professorn i praktisk pedagogik, de biträdande

utbildningsledarna, ledaren för fortbildningsverksamheten samt rektorerna

vid försöks- och praktikskolan.

LUS framhåller att allmänt kollegium vid en lärarhögskola skulle bli en alltför

stor och heterogen församling för att man inom den skulle kunna behandla

högskolans angelägenheter. Den lämpligaste arbetsformen bör vara konferenser

av olika slag. I stället för allmänt kollegium bör finnas ett lärarråd, bestående

av rektorsnämndens samtliga ledamöter samt representanter för lärarna. Lärarrådets

viktigaste uppgift blir att ge uttryck för lärarhögskolans uppfattning

dels i frågor som hänskjuts till högskolan för yttrande, dels i sådana fall då

högskolan vill ta initiativ eller eljest säga sin mening i frågor inom dess verksamhetsområde.

LUS betonar att den pedagogiska institutionens huvuduppgift skall vara utbildning

och forskning i pedagogik med centrering kring tre huvudproblem,

nämligen målet för undervisningen, undervisningsprocessen och dess betingelser

samt utvärderingen av undervisningsresultaten. Varje pedagogisk fråga och

varje forskningsprojekt måste beröra samtliga dessa tre avsnitt, varför institutionen

måste förses med den expertis på forskningens område som gör en sådan

allsidig behandling möjlig (s. 553).

I fråga om personalen vid den pedagogiska institutionen framhåller LUS att

för professuren i praktisk pedagogik bör kraven på vetenskaplig meritering i

princip vara desamma som för professurer vid universiteten. Eftersom ämnesområdet

definierats som praktisk pedagogik, måste emellertid en vetenskaplig

meritering inom den tillämpade pedagogiken tillmätas större betydelse än en

meritering inom psykologiska och sociologiska specialområden. Professorn bör

tillhöra en universitetsfakultet, närmast den samhällsvetenskapliga.

Beträffande fördelningen av laboraturer och övriga tjänster på de olika lärarhögskolorna

krävs en central planering. De framtida behoven av ytterligare

forskarpersonal vid lärarhögskolorna är svåra att överblicka, varför LUS avstår

från att framlägga preciserade förslag och förutsätter att dessa frågor be
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

handlas i samband med de årliga förslagen till anslagsäskanden. Vid varje lärarhögskola

med fullständig pedagogisk institution bör finnas en tjänst som

forskningssekreterare vars uppgift bl. a. blir att samordna den försöksverksamhet

som institutionen bedriver vid försöks- och praktikskola med de demonstrationer

som ingår som ett led i utbildningen i pedagogik och metodik. Den beräknade

ökningen av utbildningskapaciteten vid lärarhögskolorna medför ett större

behov än för närvarande av assistenttjänster. Antalet erforderliga sådana tjänster

samt behovet av skolpsykologer och övriga psykologer bör anges i de årliga

anslagsäskandena.

Som behörighetskrav för lektorstjänst i pedagogik föreslås doktorsdisputation

samt fullgjord lärarutbildning, vilket senare krav skall gälla generellt för lektorstjänster

vid lärarhögskola. Framstående meriter på det pedagogiska området bör

emellertid kunna motivera dispens från kravet på fullgjord disputation.

Den pedagogiska institutionen bör ha som en av sina uppgifter att söka

stimulera till ämnesmetodisk forskning. Den bör också bevaka det ämnesmetodiska

forskningsfältet och ge forskarna på detta område erforderlig hjälp i

vetenskapliga metodfrågor. I fråga om högre examen med inriktning på metodik

(s. 557) föreslår LUS att en licentiatstuderande skall kunna lägga tyngdpunkten

i sina vetenskapliga studier på ett metodiskt problem rörande ett visst skolämne

samtidigt som han fördjupar sig i ämnet i fråga. Beträffande sådana studier

bör en planering ske i varje särskilt fall i samråd mellan den studerande och

företrädare för vederbörande ämnesinstitution vid universitetet och den pedagogiska

institutionen vid lärarhögskolan. Enligt LUS’ uppfattning bör en sådan

ordning för högre examen med inriktning mot metodik bättre svara mot skolans

behov än en fristående särskilt konstruerad standardiserad examen i ett skolämnes

metodik.

Eftersom studier i pedagogik med inriktning på lärarutbildning i fortsättningen

kommer att förläggas till lärarhögskolornas pedagogiska institutioner och

inte till universiteten uppkommer vissa samordningsproblem (s. 559). Verksamheten

vid lärarhögskolornas pedagogikinstitutioner inklusive den pedagogiska

institutionen i Umeå bör samordnas av skolöverstyrelsen genom dess lärarutbildningsavdelning

såsom nu är fallet. Ett annat spörsmål är hur lärarhögskolornas

pedagogiska institutioner skall förhålla sig till universitetens sedan de senare

institutionerna förlorat sin lärarutbildande uppgift. LUS anser att denna fråga

snarast bör aktualiseras.

För metodikutbildningen i de skilda ämnena föreslår LUS institutioner för

ämnesmetodik vilka bör vara fristående från den pedagogiska institutionen

(s. 561). I fråga om metodikutbildningen för klasslärare bör finnas en institution

för klasslärarmetodik vilken skall ha en avdelning för lågstadiets och en för mellanstadiets

metodik. LUS betonar kravet på nära samverkan mellan företrädarna

för pedagogik och metodik. Metodiklektorer som saknar fördjupade

kunskaper i pedagogik bör efter vunnen anställning vid lärarhögskola kunna

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

177

helt eller delvis befrias från sin undervisningsskyldighet under en termin för

att vid lärarhögskolans pedagogiska institution bedriva studier i pedagogik.

Det är också angeläget att lektorerna i pedagogik får möjligheter till vidgad kontakt

med undervisningen på skolans olika stadier. Vidare bör gemensamma planläggningskonferenser

mellan pedagogik- och metodiklektox-er äga rum.

För att öka möjligheterna till metodisk forskning föreslår LUS att ett visst

antal lektorstjänster disponeras för enbart ämnesmetodisk forskning. Till en

början bör sådana lektorstjänster efter ansökan från de olika lärarhögskolorna

årligen fördelas av skolöverstyrelsen. Ledigheten för befattningshavaren bör

maximeras till tre år. Vidare förordas inrättande av ett antal till den pedagogiska

institutionen knutna laboratorstjänster i metodik. Antalet tjänster bör

bli relativt stort eftersom behovet av ämnesmetodisk forskning och pedagogiskt

utvecklingsarbete är betydande. I en första omgång bör inrättas en tjänst i

vardera matematik, svenska, moderna språk och något av de naturvetenskapliga

ämnena, samtliga med inriktning företrädesvis på högre stadiers metodik,

samt en tjänst i vardera svenskundervisningens, hembygdskunskapens och orienteringsämnenas

metodik, avseende företrädesvis lågstadiet och mellanstadiet.

Lektorstjänsterna i metodik bör omfatta dels lektorstjänster i klasslärarmetodik,

dels lektorstjänster i ämnesmetodik (s. 564). De förra är specialiserade på

lågstadiet eller mellanstadiet. Som behörighetskrav för lektorstjänst i mellanstadiets

metodik bör gälla avlagd mellanstadielärarexamen och för lektorstjänst i

lågstadiets metodik avlagd lågstadielärarexamen. Behörighetsbestämmelserna för

dessa lektorstjänster bör innehålla en föreskrift om att sökande skall ha förvärvat

fördjupade insikter antingen genom akademiska studier eller på annat

sätt inom område av betydelse för tjänsteutövningen.

Lektorstjänsterna i ämnesmetodik kan alltefter ämnets art indelas i lektorstjänster

i läroämnenas och övningsämnenas metodik. Liksom för närvarande

bör finnas två kategorier av lektorer i läroämnenas metodik, en i högre och en i

lägre lönegrad. För behörighet till lektorstjänst i högre lönegrad föreslås filosofie

licentiatexamen eller motsvarande. Som behörighetskrav för lektorstjänst

i den lägre lönegraden bör i fråga om ämnesteoretisk utbildning gälla samma

villkor som för högstadielärare eller gymnasieadjunkt. Beträffande lektorerna i

övningsämnenas metodik bör nu gällande behörighetsvillkor tillämpas. Även

för denna lektorskategori bör dock gälla vad som sagts beträffande lektorer i

mellanstadiets och lågstadiets metodik om fördjupade insikter inom område

av betydelse för tjänsteutövningen.

Den del av ämnesfördjupningen för klasslärarkandidater som nu meddelas

av lektorer i högstadiets metodik kommer enligt LUS’ förslag att bli mer omfattande

än hittills. För viss del av denna ämnesfördjupning bör lärare från

universiteten kunna engageras. Viss del av undervisningsskyldigheten för lektorerna

i läroämnenas metodik bör på motsvarande sätt kunna fullgöras vid universitetsinstitution.

Beträffande den undervisning som skall meddelas av lektorerna i klasslärar
-

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts ''proposition nr J± år 1967

metodik synes de fördelar som vinns genom att dessa lektorer får koncentrera

sig på metodiken inom mer begränsade ämnesområden överväga nackdelarna

med en sådan anordning. För att lektorerna i klasslärarmetodik skall hålla kontakten

med klasslärarnas undervisning i skolsituationen föreslår LUS emellertid

att särskilda åtgärder vidtas.

Lektorerna i ämnesmetodik har för närvarande fyllnadstjänstgöring i övningsskola,

och som beräkningsgrund för sådan tjänstgöring tillämpas ett medeltal

av sex veckotimmar per lektor. Även lektorerna i övningsämnenas metodik

har viss skoltjänstgöring. LUS föreslår att denna skoltjänstgöring skall

omfatta ca fyra veckotimmar. Som skäl för metodiklektorernas undervisning i

skolklass har anförts att de måste ha levande och omedelbar kontakt med det

arbete för vilket de utbildar lärarkandidaterna. Lektorerna bör dessutom ha

möjlighet att i sin egen skolundervisning pröva nya metoder och tillvägagångssätt,

så att de ständigt förnyar och verifierar sin metodikundervisning. Dessa

synpunkter äger sin giltighet beträffande alla kategorier av metodiklektorer.

Beträffande lektorerna i klasslärarmetodik föreligger emellertid stora svårigheter

att ordna en kontinuerlig skoltjänstgöring. LUS föreslår därför i stället

att för dessa lektorer en mer omfattande tjänstgöring (förslagsvis tio—tolv

veckotimmar) ordnas vart fjärde år under ett helt läsår i följd.

Bland lärarkandidaterna föreligger ett stort behov av personlig rådgivning

vilken hittills ombesörjts av rektor och utbildningsledare samt av metodiklektorer.

Utbyggnaden av lärarhögskolorna kommer att ställa ökade krav på personlig

rådgivning och LUS föreslår därför att det inrättas kuratorstjänster vid

lärarhögskolorna. Kurator skall kunna anlitas av såväl lärarkandidater som

lärarhögskolans personal.

Beträffande försöks- och praktikskolan (s. 571) betonar LUS att det gäller att

skapa förutsättningar för övningsundervisning, för konkretisering av pedagogik

och metodik, för bedrivande av planmässig försöksverksamhet och för kontakt

mellan lärarnas praktiska utbildning och pedagogisk försöksverksamhet. Den nya

lärarutbildning som LUS föreslår ställer ökade krav på ett systematiskt inordnande

av både pedagogik och metodik i auskultationerna. I fråga om ämneslärarutbildningen

måste de över utbildningstiden spridda pedagogikmomenten

få en konkret inriktning. Denna yrkesteoretiska undervisning måste utformas

så att de studerande upplever den som verklighetsinriktad och värdefull för

deras kommande yrke. Beträffande klasslärarutbildningen gäller det att samordna

pedagogik-metodik med auskultering på ett sådant sätt att största

möjliga effektivitet i utbildningen åstadkommes och därigenom en reduktion

av tiden för den praktiska utbildningen kan genomföras.

Konkretiseringen av de teoretiska pedagogik- och metodikmomenten skall

försiggå på tre nivåer, nämligen 1) vid demonstrationer i försöksskolan i direkt

anslutning till undervisningen i pedagogik och metodik, 2) i övningsklasser under

härför anslagna praktikveckor och 3) i klasser under praktiktjänstgöringen (s.

574).

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 79

Kungl. Maj:ts proposition nr k år 1967

För att tillgodose den praktiska utbildningen bör finnas en kader av handledare,

som utgörs av lärare inom det allmänna skolväsendet. Den föreslagna

ordningen för den praktiska utbildningen innebär att lärarkandidaten rör sig

över de tre nivåerna för konkretisering i riktning mot en undervisningssituation

som präglas av en allt större självständighet för honom. För att systemet som

helhet skall fungera väl måste sambandet vara starkt mellan lärarhögskolan och

de olika instanserna för konkretiseringen. Det är vidare synnerligen viktigt att

en väl genomförd synkronisering av arbetet på de olika nivåerna tillämpas.

Enligt LUS’ mening blir demonstrationerna den väsentligaste delen av försöksskolans

uppgift (s. 575). Största delen av lärarhögskolans pedagogiska forskning

måste bedrivas genom försök i klasser tillhörande det allmänna skolväsendet.

Verksamheten i de s. k. pedagogiska utvecklingsblocken i kommunal regi

bör enligt LUS i framtiden bedrivas företrädesvis på orter där lärarhögskolor

finns.

LUS understryker angelägenheten av att en större grupp lärarkandidater tillsammans

med läraren skall kunna iaktta samma konkreta undervisningssituation.

Goda hjälpmedel härför är s. k. one-way-screen — en vägg mellan två rum

vilken tillåter insyn från det ena rummet in i det andra men inte tvärtom — och

intern television (s. 576). Det mesta av vad man syftar till med lärarkandidatens

auskultationer kan nås med dessa hjälpmedel på ett mer rationellt sätt än vid

auskultering direkt i klass. LUS betonar emellertid att de tekniska hjälpmedlen

inte helt kan ersätta olika slag av direktstudier i klassrummen, men de bör i de

förberedande utbildningsmomenten kunna verksamt bidra till att göra dessa

mer meningsfulla för lärarkandidaterna.

Beträffande försöks- och praktikskolans storlek (s. 578) framhåller LUS att det

är vanskligt att göra en siffermässig uppskattning av dels hur många timmar

som krävs för demonstrationer, dels hur stor belastning på varje klass man bör

räkna med. LUS räknar med sammanlagt tolv klasser på låg- och mellanstadiet

för demonstrations- och försöksändamål vilka bör ingå i en större skolenhet

om 6—8 paralleller.

På högstadiet och det gymnasiala stadiet bör vissa lärare och inte vissa klasser

stå till förfogande för ifrågavarande ändamål. För ändamålet bör sex hela tjänster

reserveras placerade vid en skolenhet med 4—6 paralleller av var och en av

de ingående skolformerna.

Försöks- och praktikskolan bör enligt LUS utgöras av sektorer av olika skolenheter

vilkas byggnader och elever tillhör det kommunala skolväsendet men

vilkas lärare är statligt anställda och knutna till lärarhögskolan. Samtliga lärare

skall vara skyldiga att åta sig demonstrationsundervisning eller medverka i utförandet

av de undersökningar som förläggs till skolan.

En stor del av auskultering och övningsundervisning (s. 585) måste förläggas

till särskilda handledarklasser på platser utanför nyssnämnda skolenheter. Om

ca 75 % av en skolenhet måste tas i anspråk för lärarutbildningsändamål, anser

LUS att hela enheten bör ställas under ledning av en på lärarhögskolans stat

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

uppförd rektor och skolenheten i sin helhet stå till lärarhögskolans disposition

som praktikskola. Organisationen av praktikklasser på varje lärarhögskoleort

måste byggas upp successivt, och riktpunkten bör därvid vara att i lämplig omfattning

sammanföra klasserna till praktikskolor.

LUS räknar med att för den praktiska utbildningen erfordras i huvudsak tre

typer av befattningshavare, nämligen 1) lärare vid försöks- och praktikskolor,

2) lärare i andra praktikskolor samt 3) särskilt arvoderade handledare. Den

första kategorien skall tidvis tjänstgöra vid demonstrationsundervisning eller

engageras i försöksverksamhet, tidvis utnyttjas för auskultation och övningsundervisning.

Den andra kategorien skall handha övningsundervisning och auskultation

under praktikveckor eller vara handledare vid praktiktermin. Dessa

båda kategorier bör enligt LUS vara statligt anställda lärare. Den tredje kategorien

kan antingen utnyttjas enbart för endera av uppgifterna eller växelvis

fullgöra dem båda. Beträffande urvalet till ifrågavarande befattningar bör gälla

att ådagalagd lämplighet för uppgiften och pedagogisk skicklighet skall väga

tyngst såsom meritering.

Ett avgörande skäl för att praktikterminen bör förläggas mot slutet av utbildningen

är att lärarkandidaterna bör komma till denna tjänstgöring så väl

rustade som möjligt inte minst med avseende på ämneskunskaper (s. 591). Den

praktiska utbildningen bör få en sådan uppläggning att lärarkandidaterna blir

medvetna om att det stoff som behandlas under pedagogik- och metodikundervisningen

får sin viktigaste konkreta tillämpning under praktikterminen.

För att praktikterminen skall kunna bli det viktiga led i utbildningen som

åsyftas, bör varje ämneslärarkandidat kunna besökas av metodiklektor åtminstone

vid tre tillfällen under terminen. Klasslärarkandidaterna bör få besök

från metodiklektorerna vid tre tillfällen under varje halv praktiktermin. Vidare

bör lärarkandidaterna inkallas till konferens minst en gång under pågående

praktiktermin. Konferenser mellan handledare och metodiklektorer bör förekomma

dels i början av utbildningen, dels vid något tillfälle under utbildningen

och vid slutet av densamma.

Vid placeringen av praktiklärare bör en sådan organisation eftersträvas att

lärarkandidaterna placeras i grupper vid särskilda skolor eller praktikcentra

(s. 594). Inom en sådan fast organisation bör finnas en kader av handledare som

arbetar som ett lärarutbildarteam med en föreståndare som är ansvarig för organisationen.

För organisationen av praktiktermin måste de kommunala skolmyndigheterna

i stor utsträckning engageras.

Någon genom bestämmelser reglerad utbildning av handledare har hittills

inte existerat men viss kursverksamhet har förekommit. LUS anser att det bör

skapas en fast organisation för utbildningen av handledare (s. 593).

LUS framhåller att man beträffande utbildningen av ämneslärare aldrig tänkt

sig annat än att den skulle äga rum vid s. k. fullständiga lärarhögskolor, förlagda

till universitetsorterna (s. 600). I diskussionen om ofullständiga lärarhögskolor

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts ''proposition nr J/. år 1967

för utbildning av enbart klasslärare har förutsatts att fullgoda resurser för klasslärarutbildningen

skulle kunna skapas utanför de fullständiga lärarhögskolorna.

LUS anser emellertid att starka skäl talar för att så stora delar av lärarutbildningen

som möjligt bör hållas samman inom en utbildningsorganisation. Endast

om det visar sig inte vara praktiskt möjligt att förlägga all klasslärarutbildning

till samma orter som lärarhögskolorna, bör en annan lokalisering av denna utbildning

övervägas. LUS hävdar att lärarhögskolorna bör bli av en enda typ,

nämligen den som betecknats som fullständig lärarhögskola, och att tanken på

ofullständiga lärarhögskolor nu bör överges.

LUS finner emellertid att vissa skäl främst av kvantitativ art talar för att

lärarutbildningen i några fall, delvis endast under en övergångstid, bör förläggas

även till några andra orter än universitetsorterna. Sålunda synes det

vara nödvändigt att enbart klasslärarutbildning mera permanent förläggs till

två orter i norra Sverige och att under en övergångstid lokaler och övriga resurser

inom seminarieorganisationen i södra och mellersta Sverige i viss utsträckning

tas i anspråk för att möjliggöra en snabb övergång till utbildning

enligt lärarhögskolemodell av alla klasslärare. Dessa få enheter för enbart klasslärarutbildning

bör emellertid få ställning som filialer med fast anknytning till

fullständiga lärarhögskolor.

4.2.2 Yttranden

Beträffande lärarhögskolornas uppgift understryker skolöverstyrelsen

LUS’ uttalande (s. 535) att lärarhögskolorna mera konsekvent skall

inriktas på uppgiften att fungera som pedagogiska fackhögskolor. Som två betydelsefulla

uppgifter för en pedagogisk fackhögskola anger överstyrelsen dels

att till utbildningen sammanföra olika personalkategorier som har läraryrket

gemensamt, dels att bidra till att föra pedagogisk teori och pedagogisk praktik

närmare varandra.

Beträffande utbildningslinjer tillstyrker överstyrelsen förslagen om

klasslärarlinjer, ämneslärarlinjer och speciallärarlinjer och understryker därvid

den helhetssyn på lärarutbildningen som LUS eftersträvar. Överstyrelsen ansluter

sig däremot inte till förslaget att fortbildningen skall omhänderhas av lärarhögskolorna

utan föreslår i stället fortbildningsinstitut direkt underställda

överstyrelsen.

Överstyrelsen ansluter sig till LUS’ uppfattning att lärarhögskolorna inte bör

förses med särskilda institutioner för ämnesutbildning. Överstyrelsen

accepterar även vad LUS anfört om den pedagogiska institutionens centrala

ställning och ökade engagemang i ämnesmetodik och undervisningspraktik samt

om nödvändigheten av att för övningsändamål även använda skolklasser inom

det allmänna skolväsendet.

Beträffande lärarhögskolornas omedelbara ledning tillstyrker skolöverstyrelsen

att rektor stjänsterna tills vidare får bibehålla sin nuvarande ka
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts ''proposition nr £ år 1967

raktär och att några formella behörighetskrav för dessa tjänster inte uppställs.

Överstyrelsen avvisar den framförda tanken på att professorn vid den pedagogiska

institutionen samtidigt skulle vara rektor för lärarhögskolan, bl. a. på

grund av att han då helt eller delvis måste frånträda ledningen av forskningsoch

utvecklingsarbetet vid institutionen. Om det administrativa arbetet för

rektor skulle visa sig bli för betungande bör rektor erhålla mer kvalificerad hjälp

för de administrativa uppgifterna, t. ex. genom att lärarhögskolans kansli i stället

för byrådirektörstjänst erhåller avdelningsdirektörstjänst.

Lärarnas riksjörbund understryker att rektor skall ansvara för ledningen av

lärarutbildningen medan chefen för den pedagogiska institutionen i största möjliga

utsträckning bör få inrikta sig på forskningsuppgifter. Förbundet föreslår,

att rektorstjänsten skall tillsättas efter ansökningsförfarande. TCO ifrågasätter

om inte en uppdelning av rektors arbetsuppgifter i en administrativ del, för

vilken en förvaltningschef skulle svara, samt en utbildningsmässig del, som

skulle ledas av chefen för den pedagogiska institutionen, skulle vara rationell.

SR betonar att rektor för en lärarhögskola bör ha lärarerfarenhet, eftersom rektors

uppgifter innefattar en mängd avgöranden som kräver synnerligen god

kännedom om skolväsendet.

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget om biträdande utbildningsledare

och understryker att dessa skall biträda rektor och inte utgöra en

mellaninstans mellan honom och övriga lärare. Kollegiet vid lärarhögskolan i

Stockholm anser att de båda klasslärarlinjerna redan nu bör få var sin utbildningsledare

och att beteckningen biträdande utbildningsledare bör utbytas mot

enbart utbildningsledare. Rektor vid lärarhögskolan i Malmö framhåller att biträdande

utbildningsledare på ämneslärarlinje skall inneha ämneslärarkompetens

och att ansökningsförfarande vid tillsättande av sådan tjänst skall äga

rum.

Skolöverstyrelsen avstyrker som nämnts förslaget om fortbildningsinstitutens

inordnande i lärarhögskolan. Överstyrelsen framhåller att de nuvarande

fortbildningsinstituten handhar planering och genomförande av fortbildning

för alla lärarkategorier, oavsett var de erhållit sin utbildning. Vid planeringsarbetet

har fortbildningsinstituten omfattande kontakter med lärarhögskolor

och universitetsinstitutioner men också med de institutioner som utbildar övningslärare

dvs. gymnastiska centralinstitutet, musikhögskolan, teckningslärarinstitutet,

slöjdlärarseminariet och seminarierna för huslig utbildning. Dessutom

har fortbildningsinstituten kontakt med de yrkespedagogiska instituten och

med de olika yrkesbranscherna. Fortbildningsinstituten bör liksom hittills vara

organ vid sidan av lärarhögskolorna och lyda direkt under skolöverstyrelsen,

men i institutets instruktion bör föreskrivas skyldighet att samarbeta med lärarutbildningsanstalter

av olika slag.

De av skolöverstyrelsens remissinstanser, som yttrat sig över förslaget biträder

detta i allmänhet. Sålunda anser länsskolnämnden i Jämtlands län att förslaget

möjliggör en nödvändig kommunikation i båda riktningarna mellan skolan

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

i arbete och lärarutbildningen. Lärarhögskolan i Malmö, här företrädd av konferensen

av lektorer i högstadiets metodik, anser att uppgiften som fortbildningsledare

blir så differentierad och komplicerad, att denne bör fungera inom

en nämnd bestående av, utom rektor för lärarhögskolan, representanter för de

olika stadierna. Lärarhögskolan i Göteborg finner att fortbildningsledaren vid

sin sida måste ha en nämnd bestående av representanter för pedagogik och

skolans alla stadier, till vilka han kan adjungera företrädare för olika ämnen.

Skolöverstyrelsen tillstyrker också inrättande av en rektorsnämnd och

ett lärarråd men anser att dessa båda organs befogenheter bör komma till

klarare uttryck än i stadgeförslaget och även i viss mån utvidgas. Överstyrelsen

finner det vidare långt ifrån tillfredsställande att i förslagen till lärarhögskolornas

ledning studenterna inte tillförsäkrats någon möjlighet till inflytande. Överstyrelsen

föreslår att företagsnämnder inrättas vid lärarhögskolorna. I sådan

nämnd bör, förutom rektor och representanter för den utbildande personalen,

ingå representanter för lärarkandidaterna samt för den övriga personalen vid

lärarhögskolan.

De av skolöverstyrelsens remissinstanser som yttrat sig över förslaget om inrättande

av en rektorsnämnd godtar i regel detta. Vissa av dessa instanser har

dock en från LUS avvikande uppfattning beträffande rektorsnämndens sammansättning

och uppgifter. Lärarhögskolan i Malmö, här företrädd av konferensen

av lektorer i högstadiets metodik, föreslår att en rådgivande institution

kallad rektorsnämnd inrättas i stället för rektorsnämnd och lärarråd. I denna

rektorsnämnd bör ingå rektor såsom ordförande, professorn i praktisk pedagogik,

en lektor i pedagogik, två representanter för ämnes- och två för klasslärarmetodik.

Då ärenden rör speciallärarutbildning, fortbildning eller försöksoch

praktikskolan, bör en representant för speciallärarutbildning, fortbildningsledaren

respektive rektorerna för försöks- och praktikskolan kallas att delta i

handläggningen. Om rektorsnämnden sammansätts enligt LUS’ förslag och lärarrådet

bibehålls bör inte rektorsnämnden utan endast rektor och professorn i

praktisk pedagogik ingå i lärarrådet. Lärarhögskolan i Göteborg framhåller att

det i vissa för verksamheten centrala avseenden kan vara lämpligt att åstadkomma

garantier för att ett medinflytande och ett medansvar kan utövas av

andra än de permanenta ledamöterna i rektorsnämnden. Högskolan anser vidare

att avsaknaden av ett kollegium bör leda till att lärarrådet får en mera representativ

karaktär än enligt förslaget. Kollegiet vid lärarhögskolan i Uppsala

finner lärarrådets sammansättning knappast representativ. Antalet representanter

för lektorerna i läroämnenas metodik bör vara minst fyra om de skilda

ämnesområdenas metodik skall bli företrädda på ett godtagbart sätt. Lärarrådet

bör få rätt att fatta beslut i frågor som mera påtagligt har anknytning

till och kan påverka lärarnas arbets- och undervisningssituation.

Universitetskanslersämbetet anmärker att LUS inte föreslagit någon motsvarighet

till de kollegiala beslutande organ som är utmärkande för universiteten.

En allmän omarbetning bör därför ske av den föreslagna stadgan för

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr .f år 1967

lärarhögskolorna så att både lärare och studenter liksom även företrädare för

universiteten jämte rektor får ett direkt medinflytande vid avgörandet av för

lärarhögskolorna betydelsefulla frågor på utbildningens område. Konsistoriet vid

Lunds universitet anser att lärarhögskolorna bör organiseras enligt samma principer

som de under universitetskanslersämbetet stående högskolorna. Historiskfilosofiska

sektionen vid Göteborgs universitet anför att LUS givit lärarhögskolornas

lärare alltför små möjligheter att medverka i anstaltens styrelse och

i motsvarande grad alltför mycket stärkt rektors ställning. Lärarrådet bör beredas

ett väsentligt inflytande på ärendenas behandling. Matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten vid Göteborgs universitet föreslår att lärarhögskolornas

organisationsformer utreds i syfte att skapa kollegiala organ för ansvars- och

beslutsfördelning samt bereda utrymme för normala former för studentinflytande.

Efter en sådan omorganisation synes tiden mogen för att mera varaktigt

organisera samarbetsformerna på fakultetsnivå. Humanistiska fakulteten vid

Stockholms universitet finner lärarråden nödvändiga för samarbetet med universiteten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län hävdar att lärarkandidaternas medinflytande

bör vara större än vad LUS ansett lämpligt.

Lärarnas riksförbund anser att en kollegial beslutande myndighet är mest

tilltalande i fråga om den lokala ledningen. Representanter för de studerande

bör ingå som fasta ledamöter och inte endast som vid behov adjungerade.

TCO påtalar att LUS konsekvent undviker att tilldela andra instanser än

rektor och rektorsnämnd några besluts- och verkställighetsfunktioner. Lärarrådets

befogenheter och ärendefördelning bör närmare klarläggas liksom även

lärarrådets sammansättning vad gäller handledarna. Förbundet efterlyser också

mer preciserade bestämmelser om olika konferensers sammansättning, ärendefördelning,

kompetenser i fråga om beslut osv. En översyn av hela denna problematik

erfordras i syfte att uppnå en funktionellt uppbyggd organisation

inom vilken hänsyn tas till bl. a. olika befattningshavaregruppers möjligheter

att erhålla ett reellt medinflytande över lärarutbildningens innehåll och utformning.

SR anser att en representant från ämneslärarlinjens metodiklektorer och en

från klasslärarlinjernas bör genom val utses till ledamöter i rektorsnämnden.

Förbundet ansluter sig till LUS’ åsikt att allmänt kollegium vid en lärarhögskola

endast i särskilda fall bör sammankallas och att ett lärarråd i stället får

representera lärarhögskolan vid yttrande av vikt. Förbundet föreslår viss ändring

av lärarrådets sammansättning och fäster stor vikt vid att lärarrådet inte

enbart får en rådgivande funktion medan all beslutanderätt koncentreras till

rektor. Rådet bör också ges medinflytande på administrationen av lärarhögskolans

inre arbete.

Blivande lärares riksförbund anser att två representanter för studentkåren bör

ingå i lärarrådet, och Centerns ungdomsförbund påtalar att studenterna får

små möjligheter att mer aktivt ta del i arbetet inom lärarhögskolans ledning.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Jf år 1967

Ett liknande system som vid universiteten beträffande studentrepresentation

bör övervägas vid lärarhögskolorna.

Beträffande institutionen för pedagogik understryker skolöverstyrelsen

att denna vid de hittills upprättade lärarhögskolorna har varit av

största betydelse inte endast för högskolornas verksamhet utan för lärarutbildning

och utvecklingsarbete över huvud taget. De resurser som har stått till

institutionernas förfogande har emellertid visat sig vara för små, vilket delvis

förklaras av rådande brist på kvalificerad personal lämplig att rekrytera till de

pedagogiska institutionerna. Genom att professorn vid lärarhögskolan samtidigt

är ledamot av den samhällsvetenskapliga fakulteten vid högskoleortens

universitet har det funnits möjligheter för lärarhögskolornas elever att i pedagogikämnet

tentera också för akademiskt betyg. Vid lärarhögskolorna i Stockholm

och Malmö har metodiskt-didaktiska linjer inom universitetsämnet pedagogik

inrättats. Inom dessa linjer har undervisningen skett i universitetets regi

men anordnats med lärarhögskoleinstitutionernas personal som lärare. Denna

på skolans behov klart inriktade utbildning är av största betydelse bl. a. för

att täcka ovannämnda personalbrist. Överstyrelsen betonar vikten av att ämnesmetodisk

forskning ägnas större uppmärksamhet än hittills och att de pedagogiska

institutionerna förses med forskningsexpertis härför.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Uppsala betonar den pedagogiska institutionens

viktiga funktion i det pedagogiska utvecklingsarbetet och understryker behovet

av en mer objektiv vetenskaplig grund för metodiken.

Lärarnas riksförbund delar LUS’ uppfattning att både utbildning och forskning

skall ingå i de pedagogiska institutionernas uppgifter men anser att forskningen

skall vara målinriktad och äga rum i nära samarbete med universitetsinstitutionerna.

God samverkan är också nödvändig mellan pedagogik- och metodikinstitutionerna

men det direkta ansvaret för rent metodisk forskning kan

i regel överlåtas på institutionen för metodik.

SR konstaterar att den pedagogiska institutionen har fått rollen av samordnare

och ledare av forskning och utvecklingsarbete och framhåller vikten av att

institutionen far bästa möjliga resurser för sitt arbete. Pedagogikläraren synes

dock enligt förslaget fa ett alltför starkt inflytande över andra ämnens utformning.

Metodisk forskning i ämnena bör ej uteslutande ledas av pedagogiska

institutionen utan även av föreståndarna för ämnesmetodikinstitutioner.

Beträffande de pedagogiska institutionernas personal

understryker skolöverstyrelsen LUS’ uppfattning att behörighetskrav och tjänstgöringsförhallanden

bör utformas sa, att de sa långt det är möjligt överensstämmer

med motsvarande förhållanden vid universitetsinstitutioner. Den av

LUS föreslagna första personaluppsättningen vid de pedagogiska institutionerna

(SOU 1965: 30 s. 30) innebär en stor ökning av den personal som har med pedagogikämnet

att göra. Personalökningen utgörs huvudsakligen av fler lektorer

i ämnet medan utökningen av personal med kvalificerad forskning som huvud
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

sysselsättning är tämligen blygsam. Överstyrelsen understryker att institutionens

främsta uppgift är att bedriva forskning samt meddela vetenskaplig undervisning.

Som basuppsättning vid institutionerna accepterar överstyrelsen

om än med tvekan LUS’ förslag men betonar att efter hand ytterligare forskningsexpertis

måste tillföras lärarhögskolorna. Da samhällets efterfrågan pa

arbetskraft med akademisk utbildning i pedagogik och angränsande ämnen är

mycket större än tillgången finner överstyrelsen det föreslagna antalet lektorer

i pedagogik vid lärarhögskolorna — inemot 120 — skrämmande stort. Under

överskådlig tid är det omöjligt att besätta sa manga tjänster i den takt som

föreslagits. Det är därför nödvändigt att avsevärt nedbringa behovet av lektorer

i pedagogik och överstyrelsen ger vissa antydningar om hur detta skall

kunna åstadkommas.

Lärarhögskolan i Stockholm här företrädd av pedagogisk-psykologiska institutionen

understryker behovet av ytterligare tjänster på laboratorsnivå. Även

pedagogisk-psykologiska institutionen vid lärarhögskolan i Malmö finner den

föreslagna forskargruppen kraftigt underdimensionerad och föreslår vid sidan

av laboraturerna inrättandet av ett antal forskartjänster på lägst licentiatnivå.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet anser att professorn

i praktisk pedagogik inte bör tillsättas efter några speciella undantagsregler. De

sakkunniga vid tillsättningen bör utses av vederbörande fakultet och inte av

skolöverstyrelsen som bör få yttra sig om de sökande ur de synpunkter som

ämbetsverket har att företräda. Det slutliga förslaget bör komma från universitetskanslersämbetet.

Lärarnas riksförbund understryker att behörighetskraven för lektorerna i pedagogik

bör vara desamma som för universitetslektorer. Samma uppfattning

har SR.

Förslaget om en högre akademisk examen i ett visst ämnes

metodik tillstyrks av skolöverstyrelsen som finner det betydelsefullt att även

skolor utanför lärarutbildningen kan tillföras personal med just den metodiska

skolning som denna typ av examen ger. Lärarhögskolan i Göteborg anser det

angeläget att förslaget om en högre examen med ämnesmetodisk inriktning förverkligas,

och kollegiet vid lärarhögskolan i Uppsala finner förslaget ägnat att

främja en välbehövlig metodikforskning.

Beträffande samordningen av verksamheten vid de pedagogiska

institutionerna framhåller skolöverstyrelsen att vid ett genomförande

av LUS’ förslag undervisningen i pedagogik för lärarutbildningen

kommer att helt övertas av lärarhögskolornas pedagogiska institutioner. Detta

aktualiserar frågan om hur förhållandet mellan lärarhögskolornas och universitetens

institutioner skall vara i framtiden. Erfarenheterna av universitetsundervisningen

på metodiskt-didaktisk linje vid lärarhögskolorna i Stockholm och

Malmö har varit så gynnsamma att linjen bör permanentas genom en ändamålsenlig

samordning av resurserna vid universitet och lärarhögskola. Behovet

av lärare för denna typ av undervisning bör tillgodoses enligt de vanliga auto
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts ''proposition nr tf år 1967

inatikreglerna. Lärarhögskolan i Stockholm, här företrädd av pedagogiskpsykologiska

institutionen framhåller att flertalet lärarhögskolor är placerade

på orter med universitetsinstitutioner i pedagogik och att ett rationellt utnyttjande

av de personella resurserna och en samordnad undervisning och

forskning sker bäst om de bada institutionerna har samma huvudman. Lärarhögskolorna

bör därför helt inordnas i universitetsväsendet och eventuellt få

karaktären av pedagogiska fakulteter. Pedagogisk-psykologiska institutionen vid

lärarhögskolan i Malmö anser att uppgiftsfördelningen mellan universitetens och

lärarhögskolornas pedagogiska institutioner i viss utsträckning kan tänkas variera

från fall till fall beroende på de personella resurserna. Det torde emellertid

allmänt sett vara rimligt att lärarhögskoleinstitutionerna inriktar sig på skolpedagogiken

och eventuellt skolpsykologin medan universitetsinstitutionerna inriktar

sig på vuxenutbildning (särskilt universitetspedagogiken), industripedagogik)

medverkan i utbildningen av arbetspsykologer, kliniska psykologer och

internationella utbildningsexperter samt historisk-komparativ pedagogik -i allmänhet.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Uppsala betonar att de nuvarande universitetsinstitutionerna

inte kan ersättas av lärarhögskolornas. Förutsättningar

bör skapas för en arbetsfördelning mellan universitetens och lärarhögskolornas

pedagogiska institutioner genom att pedagogiken som akademisk disciplin delas

llPP på flera professurer med specialiserade ämnesområden.

Universitetskansler sämbetet anser att lärarhögskolornas institutioner för praktisk

pedagogik främst bör inriktas på ungdomsårens och skolvärldens pedagogik

medan universitetens motsvarande institutioner bör bedriva forskning

på vuxenpedagogikens områden. Ämbetet avser att låta utreda de pedagogiska

institutionernas framtida ställning och uppgifter samt inriktningen och förekomsten

av olika slags tjänster för ifrågavarande ändamål. Samhällsvetenskapliga

fakulteten vid Uppsala universitet finner det självklart att en utbyggnad

av undervisning och forskning i riktning mot skolans och lärarutbildningens

behov genom en utvidgad lärarhögskoleorganisation inte får lägga hinder i vägen

för pedagogikämnets utveckling och möjligheter i andra avseenden. Andra

delar av pedagogiken, t. ex. fostran i hemmen och i andra samhällssammanhang

än skolans, vuxenpedagogik, anstaltspedagogik, industripedagogik och den akademiska

undervisningens egna problem behöver bli föremål för forskning. Samhällsvetenskapliga

fakulteten vid Stockholms universitet anser att samarbetet

mellan de pedagogiska institutionerna vid universitet och lärarhögskola skulle

underlättas om de båda underställdes universitetskanslersämbetet. Konsistoriet

vid Lunds universitet hyser den bestämda meningen att det bör skapas en gemensam

institution innefattande en lärarhögskolas institution för praktisk pedagogik

och ett universitets pedagogiska institution. Vid en kraftig satsning

på den del av pedagogiken som rör skolan och lärarutbildningen får man inte

förbise att pedagogisk grundforskning behövs också på andra områden, såsom

industripedagogikens, vuxenpedagogikens och socialpedagogikens. De olika grenarna

inom pedagogiken måste arbeta i intim kontakt med varandra, och

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

bästa sättet att åstadkomma detta är en gemensam institution knuten till lärarutbildningsavdelningen

men samtidigt företrädd i den samhällsvetenskapliga

fakulteten.

Lärarhögskolan i Göteborg påtalar att LUS inte behandlat frågan om högre

studier i pedagogik annat än i samband med metodiklektorsutbildningen. Denna

fråga är emellertid en direkt angelägenhet för lärarutbildningen, eftersom akademiska

betygsstudier i pedagogik vid lärarhögskolorna framstår som den mest

naturliga utbildningsgången för lärarhögskolornas pedagogiklektorat liksom för

forskarsekreterar- och skolpsykologtjänster.

Sveriges psykologförbund hävdar att LUS’ förslag att lärarhögskolornas pedagogiska

institutioner skall vara underställda skolöverstyrelsen innebär en föga

rationell hushållning med de personella och ekonomiska resurserna. Enhetliga

institutioner medför ökade rationaliseringsmöjligheter beträffande institutionsbibliotek,

tekniska hjälpmedel, arkiv och instrument samt i fråga om kontorspersonal

och experter. Institutionernas förläggning till universiteten möjliggör

bättre angelägna ömsesidiga kontakter med där befintliga ämnen såsom psykologi,

sociologi, pedagogik etc.

SR finner att frågan om hur lärarhögskolornas pedagogiska institutioner skall

förhålla sig till universitetens bör ytterligare prövas. De nuvarande universitetsinstitutionerna

kan inte ersättas av lärarhögskolornas. Oavsett om lärarutbildningen

helt infogas i universitetsorganisationen eller inte bör förutsättningar

skapas för en arbetsfördelning mellan universitetens och lärarhögskolornas

pedagogiska institutioner genom att pedagogiken som akademisk disciplin

delas upp på flera professurer med specialiserade ämnesområden.

SFS anser en fortsatt utbyggnad av lärarhögskolornas pedagogiska institutioner

innebärande en kraftig personalförstärkning oförsvarlig. En nödvändig samordning

av resurserna för pedagogisk forskning åstadkoms endast om även

den målinriktade forskningen bedrivs inom universitetens ram. I

I fråga om metodikutbildningen tillstyrks förslaget om särskilda

institutioner för metodik av skolöverstyrelsen som även ansluter sig till LUS’ förslag

att metodikinstitutionerna organiseras fristående i förhållande till pedagogikinstitutionen

och att metodikinstitutionernas föreståndare direkt underställs

lärarhögskolans rektor.

Filosofiska fakulteten vid Umeå universitet understryker vikten av integration

mellan ämnesstudier och metodik. Ett intimt samarbete mellan de lärare

som skall förmedla de teoretiska ämneskunskaperna och metodiklektorerna är

synnerligen angeläget, och metodiklektorerna bör därför tillhöra de universitetsinstitutioner

som meddelar den ämnesteoretiska utbildningen. Samhällsvetenskapliga

fakidteten vid Lunds universitet anser att metodiklärarna med hänsyn

till den eftersträvade integrationen mellan pedagogik och metodik organiskt

bör knytas till de pedagogiska institutionerna.

TCO tillstyrker att utöver institutioner för ämnesmetodik också inrättas

särskilda institutioner för metodikutbildningen för klasslärare och förutsätter att

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

nära samverkan mellan de olika metodikinstitutionema äger rum. SR finner det

angeläget att lärarhögskolorna får institutioner såväl i de olika ämnenas metodik

som för lågstadiets och mellanstadiets läroämnen samt de olika praktisk-estetiska

ämnena.

En förutsättning för att samverkan mellan pedagogik och metodik skall bli

tillfredsställande är enligt skolöverstyrelsens uppfattning att regelbundna planläggningskonferenser

anordnas mellan metodik- och pedagogiklektorerna. Vid

den kontinuerliga revisionen av studieplanerna i metodik bör den pedagogiska

institutionen medverka. Överstyrelsen tillstyrker förslaget att metodiklektorer

bereds tillfälle att bedriva fördjupade studier i pedagogik under en termin i

början av sin tjänstgöring vid lärarhögskolan. Överstyrelsen anser det vara en

påtaglig brist att för behörighet till metodiklektorat inte uppställs krav på

genom egen erfarenhet förvärvad ingående kännedom om undervisningen på

stadiet i fråga. Sådan praktik är särskilt viktig för de lektorer i ämnesmetodik

som skall förbereda lärarkandidaterna för arbetet bland elever i pubertetsåren

på grundskolans högstadium. Vidare understryker överstyrelsen behovet av

regelbundna konferenser mellan metodiklektorer och praktikhandledare.

Utredningen om lärarnas arbetsförhållanden anser att den pedagogiska forskningen

och den metodiska försöksverksamheten bör effektivt samordnas även

om verksamheten bedrivs vid skilda institutioner. Utredningen finner det angeläget

att såväl forskning som försök företrädesvis ägnas åt för skolväsendet

centrala problemställningar och alltså blir mer målinriktad och analyserande

samt mindre deskriptiv än tidigare. Det är också angeläget att vunna forskningsoch

försöksresultat inte hamnar i arkivens gömmor utan görs tillgängliga för

de aktiva pedagogerna och förverkligas i det dagliga skolarbetet. Detta bör

gälla inte enbart framtida resultat utan även de rikhaltiga samlingar av avhandlingar,

försöksrapporter samt andra redogörelser och motiverade förslag

som redan föreligger. Hur man därvid bör gå till väga bör skyndsamt utredas.

Lärarnas riksförbund anser det värdefullt att kravet på metodiklektorernas

praktiska lärarduglighet och förmåga att handleda betonas. De bör ha kontinuerlig

kontakt med praktiska undervisningsproblem och så ofta som möjligt

ges tillfälle att tjänstgöra vid övningsskola. Där möjligheter föreligger bör

parallell tjänstgöring vid lärarhögskolan och på fältet uppmuntras.

Förslaget att metodiklektorerna skall kunna erhålla ledighet upp till tre år för

ämnesmetodisk forskning tillstyrks av kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm

liksom också förslaget om inrättande av metodiklaboraturer. Kollegiet anser

emellertid att de föreslagna forskningsområdena är för snävt avgränsade. Förslagen

tillstyrks också av lärarhögskolan i Malmö, här företrädd av konferensen

av lektorer i högstadiets metodik, som föreslår att en laboratorstjänst inrättas

även för samhällsorienterande ämnen. Vidare föreslås inrättande av forskartjänster,

där befattningshavaren har möjlighet att bedriva sin verksamhet vertikalt

genom alla skolstadierna. Lärarhögskolan i Göteborg anser att antalet

forskartjänster bör ökas så att behovet av vetenskapligt utvecklingsarbete till
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

godoses inom alla ämnesområden. Den ämnesmetodiska forskningen måste nära

samordnas med lärarhögskolornas övriga skolforskning. Lärarhögskolans forskningsprogram

kräver en gemensam planering, många forskningsprojekt fordrar

insatser från olika specialister och metodfrågor behöver belysas från skilda

aspekter. Då det är angeläget att forskningsresultaten blir kända av lärarna på

fältet föreslår högskolan att en utredning tillsätts med uppgift att undersöka

möjligheterna till publicering och distribution av forskningsresultaten vid lärarhögskolorna.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Uppsala betonar att metodikinstitutionerna

bör vara självständiga enheter och inte underordnas pedagogikinstitutionen.

Forskartjänsterna i ämnesmetodik bör knytas till respektive metodikinstitution

och vara direkt underställda rektor. Samma krav bör ställas på kompetensen

för både metodik- och pedagogiklektor, dvs. samma krav som för

universitetslektor. Vid varje tillsättning av detta slag bör dock lämplighetsfrågan

få spela en avgörande roll.

TCO föreslår att laboratorstjänster inrättas rörande engelskundervisningen

på mellanstadiet samt matematikundervisningen på låg- och mellanstadiet.

Vidare bör forskartjänster inrättas också i övningsämnenas metodik. Den ämnesmetodiska

forskningen bör särskilt uppmärksamma samhällsmetodiska spörsmål.

SR tillstyrker förslaget om ämnesmetodisk forskning men framhåller att resultaten

i hög grad är beroende av de ekonomiska resurser som ställs till förfogande.

Vidare bör forskningen omfatta alla på skolschemat förekommande

ämnen.

Sveriges socialdemokratiska ung domsförbund finner det tveksamt om de som

skall syssla med ämnesmetodisk forskning helt bör frikopplas från den praktiska

lärargärningen. LUS’ förslag om inrättande av laboraturer i skolämnenas metodik

och forskarmetodiklektorer bör därför ytterligare övervägas.

LUS’ förslag till behörighetskrav för lektorstjänster i klasslärarmetodik

tillstyrks av skolöverstyrelsen med det tillägget att man bör uppställa

krav på utbildning för och erfarenhet av lärarverksamhet på det klasslärarstadium

för vilket vederbörande metodiklektor skall utbilda lärarkandidaterna.

Detta krav är nödvändigt att upprätthålla om en förtroendefull kontakt

skall kunna åstadkommas och bevaras mellan metodikens och praktikens företrädare

i klasslärarutbildningen. Några av skolöverstyrelsens remissinstanser

anser att behörighetskraven bör skärpas så att normalt akademisk examen eller

åtminstone dokumenterade akademiska studier fordras. Sålunda understryker

kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm kravet på ämnesteoretisk meritering

och vill också kräva kvalificerade kunskaper i pedagogik. De av LUS föreslagna

behörighetsbestämmelserna bör kunna gälla under en inte alltför lång övergångstid

varefter de bör skärpas. Lärarhögskolan i Göteborg anser att behörighetsbestämmelserna

bör få en klarare utformning. Vid sidan om grundutbildning och

lärartjänstgöring skall krävas att sökande genom ämnesfördjupande akademiska

studier eller metodiskt inriktade studier i pedagogik har förvärvat fördjupade

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr h år 1967

insikter inom område av betydelse för tjänsteutövningen. Utbildningsledaren vid

lärarutbildning sblocket i Linköping hävdar att akademisk examen eller åtminstone

akademiska tentamina bör krävas.

Beträffande behörighetsvillkoren för befattningshavarna vid metodikinstitutionerna

förutsätter TCO att krav uppställs på relativt omfattande erfarenhet

av undervisning på det stadium och i de ämnen metodiklektorstjänsten avser.

Beträffande lektorstjänsterna i klasslärarmetodik och i övningsämnenas metodik

accepterar TCO LUS’ förslag men understryker att en metodikutbildning

med det innehåll som studieplanerna anger utöver praktisk erfarenhet av undervisning

på respektive stadium kräver avsevärda kunskaper i pedagogik och

psykologi samt ämneskunskaper på de områden metodikutbildningen avser.

Beträffande lektorstjänster i ämnesmetodik föreslår bl.a. lärarhögskolan

i Göteborg att för behörighet till sådan tjänst såväl som till lektorstjänst

i pedagogik skall fordras behörighet till ordinarie tjänst som universitetslektor

i ämnet, fullständig utbildning för lärartjänst i skolväsendet samt lärartjänstgöring

i minst två år. I vissa fall bör dispens från disputationskravet kunna

medges. Beträffande lektorstjänst i den lägre lönegraden accepterar högskolan

förslaget till behörighetsvillkor.

Universitetslärarförbundet hävdar att för metodiklektoraten i den högre lönegraden

måste uppställas samma krav som för universitetslektoraten och därjämte

genomgången lärarutbildning. Tjänsterna bör benämnas universitetslektor.

För metodiklektorerna i den lägre lönegraden bör lägre kompetens än vad

som gäller för gymnasieadjunkt inte ifrågakomma.

Beträffande metodiklektorernas tjänstgöringsförhållanden finner skolöverstyrelsen

det rimligt att lektorer i mellanstadiets metodik kan beredas tillfälle att

specialisera sig på visst ämne eller viss ämnesgrupp inom sitt behörighetsområde.

På mellanstadiet bör specialiseringen främst avse svenska, matematik samt

orienteringsämnenas och den samlade undervisningens metodik. Dessutom bör

viss specialisering kunna förekomma på undervisning i engelska och i kristendomskunskap.

En inriktning på helheten i klasslärarens uppgifter måste dock

alltid eftersträvas.

Den föreslagna skoltjänstgöringen i praktikskola för lektorerna i lågstadiets

och mellanstadiets metodik tillstyrks men en effektivare form att utnyttja den

föreslagna tjänstgöringstiden bör eftersträvas.

Beträffande skoltjänstgöringen för lektorerna i läroämnenas metodik instämmer

överstyrelsen i LUS’ motiveringar men uttalar tvekan angående förslaget

att skära ned medeltalet veckotimmar från sex till fyra.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm uttalar tveksamhet beträffande förslaget

att lektorerna i klasslärarmetodik vart fjärde år skall tjänstgöra som

klasslärare tio ä tolv veckotimmar under ett helt läsår i följd och finner det

knappast meningsfullt att 25 % av lektorskåren ständigt skall arbeta i försöksoch

praktikskolan. Klasstjänstgöringen bör ordnas med hänsyn till de i lektoraten

ingående ämnena och variationsmöjligheter finnas som inom den före
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

slagna tidsramen bäst gagnar lärarutbildningen och inte äventyrar kontinuiteten

i handledningen av den enskilde lärarkandidaten. Då helårstjänstgöring

torde vara onödigt lång förordas block på hela eller halva terminer. Lärarhögskolan

i Göteborg välkomnar LUS’ förslag om skoltjänstgöring för lektorerna i

klasslärarmetodik men finner det angeläget att sådan tjänstgöring fullgöres i

kontakt med undervisningsarbetet i klassen och att utredningens förslag betraktas

som ett av flera tänkbara alternativ.

TCO är införstådd med att metodiklektorerna måste ha nära och kontinuerlig

kontakt med skolarbetet för att kunna förnya och berika sin undervisning. Formerna

härför bör emellertid kunna variera. En kontinuerlig skoltjänstgöring

några timmar per läsår kan i vissa fall vara en mer ändamålsenlig lösning än

en mer omfattande undervisning med längre tidsintervall. Några bindande föreskrifter

i denna fråga bör därför inte utfärdas, utan möjlighet till varierande

lösningar bör föreligga.

Målsmännens riksförbund förordar att kurator skall finnas vid alla lärarhögskolor,

medan Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att frågan

om kuratorstjänster inte bör lösas på annat sätt än som kan komma att ske för

övriga postgymnasialt studerande.

Skolöverstyrelsen tar även upp frågan om hälsovården vid lärarhögskolorna

och finner det nödvändigt att bestämmelser härom intas i lärarutbildningsstadgan,

bl. a. med hänsyn till lärarkandidaternas kontakter med elever i olika

sammanhang.

Medicinalstyrelsen erinrar om att lärarkandidaternas egen hälsovård hittills

varit tillgodosedd vid folkskoleseminarierna liksom vid lärarhögskolornas småoch

folkskollärarlinjer men ej på ämneslärarlinjerna. Enligt medicinalstyrelsens

mening bör vid lärarutbildningsanstalt finnas en skolläkare. Styrelsen framhåller

att denne, som har möjlighet att kontinuerligt följa lärarkandidaternas såväl

fysiska som psykiska hälsotillstånd, genom sin personkännedom kan lämna värdefulla

medicinska synpunkter vid bedömandet av huruvida en lärarkandidat

på grund av olämplighet för läraryrket skall avstängas från fortsatt lärarutbildning.

Skolöverstyrelsen instämmer helt i LUS’ uttalande, att lärarutbildningen skall

ske i så nära anknytning som möjligt till forskningen och det pedagogiska utvecklingsarbetet.

Utöver anordningar för lärarkandidaternas övningsundervisning

och praktiktjänstgöring behövs för detta ändamål en särskild försöksoch

praktikskola, där vissa klasser utan att störas av övningsundervisning

skall kunna utnyttjas enbart för experiment och demonstrationer samt

i viss utsträckning i samband med lärarhögskolans forskningsverksamhet. Överstyrelsen

noterar med särskild tillfredsställelse LUS’ bedömning att behovet

av auskultationstillfällen i vanliga klasser kan minskas genom användning av

vissa hjälpmedel, bl. a. intern TV. Överstyrelsen delar däremot inte LUS’ upp
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

fattning att de s. k. pedagogiska utvecklingsblocken i framtiden borde upprättas

företrädesvis på orter, där lärarhögskola finns, och att all försöksverksamhet i

dessa block borde ske i samarbete med den pedagogiska institutionen. Det föreligger

en stor disproportion mellan önskemål om och behov av forsknings- och

utvecklingsarbete på skolans område å ena sidan och möjligheter att utföra

sådant å den andra sidan framhåller överstyrelsen. I detta läge anser överstyrelsen

det synnerligen angeläget att de knappa resurser som finns koncentreras

på ett fåtal, med vetenskaplig metod lösbara problem.

Överstyrelsen finner det mest ändamålsenligt såväl för den pedagogiska institutionen

som för utvecklingsblocket att liksom nu inte alltför hårt binda

blockets verksamhet till lärarhögskolans forskningsprogram annat än när särskild

anledning finns därtill.

Med viss tvekan tillstyrker överstyrelsen LUS’ förslag att försöks- och praktikskolan

organiseras med statligt anställda lärare i byggnader som tillhör det

kommunala skolväsendet. Vore lärarna kommunalt anställda skulle nämligen

det dubbla huvudmannaskapet undvikas och principen att hela ansvaret för

alla skolor i första hand åvilar kommunen konsekvent upprätthållas. Emellertid

måste försöks- och praktikskolans lärare kunna disponeras ganska självständigt

av lärarhögskolan. Deras tjänstgöringsförhållanden avviker många gånger

från de kommunalt anställda lärarnas. På den skolenhet inom vilken försöksoch

praktikskolan skall ligga måste bestämda krav på utrustning uppställas.

Denna skolenhet måste även ligga så nära lärarhögskolan som möjligt. Ambulerande

experimentklasser är svåra att utnyttja på ett ändamålsenligt sätt.

Överväganden av denna art har föranlett överstyrelsen att gå med på förslaget.

Överstyrelsen tillstyrker att planeringen av verksamheten vid försöks- och

praktikskolan görs vid den pedagogiska institutionen och fastställs av rektor

för lärarhögskolan.

Bland skolöverstyrelsens remissinstanser betonar lärarhögskolan i Stockholm.

vikten av att försöks- och praktikskolorna redan från starten ges tillräckliga

personella, lokalmässiga och materiella resurser. Lärarhögskolan anser det vidare

önskvärt att försöksskolan görs så stor att det går att genomföra försök med

arbete enligt storgruppssystem. Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Uppsala anser

de föreslagna försöks- och praktikskolorna artificiella. Kollegiet finner det

mest naturligt att lärarkandidaterna på klasslärarlinjema gör sina barniakttagelser

i klassrummet och inte bakom en vägg eller framför TV-rutan. Länsskolnämnden

i Kalmar län föreslår att samverkan mellan de pedagogiska utvecklingsblocken,

de pedagogiska institutionerna vid universitet och lärarhögskolor

samt försöks- och praktikskolorna närmare utreds. Skolnämnden för

Stockholms stad och län framhåller att en skola, varav försöksskolan skall vara

en del måste vara av sådan storleksordning att den ger prov på en tillräckligt

differentierad verksamhet.

Skolledarjörbundet understryker med skärpa att ett genomförande av den

föreslagna organisationen kommer att leda till en icke önskvärd dualism i det

8 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1967. 1 sand. Nr i

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

kommunala skolväsendet. Inom en skolkommun kommer vissa skolenheter att

bli elitskolor med bättre resurser än andra skolor och med eliten av lärarkåren.

Förbundet betonar vidare att lärarkandidaternas övningsundervisning

bör ske i en med avseende på lärare, material och lokaler normal undervisningssituation.

Lärarnas riksförbund, noterar med tillfredsställelse att möjligheter till demonstrationer

skall ges i samband med pedagogikundervisningen, varigenom

denna får verklighetsanknytning. Förbundet anser det självfallet att stora anspråk

måste ställas på de skolanläggningar, som skall fylla funktionen av praktikskolor

men understryker att samma krav måste ställas på alla skolenheter.

Det är enligt förbundets mening förfelat, att först låta lärarkandidaterna känna

yrket i skolenheter med en utrustning, som är fulländad i olika avseenden, och

sedan släppa ut dem till skolor, där de icke kan tillämpa vad de lärt.

TCO tillstyrker att en försöksskola organiseras i enlighet med LUS’ förslag

men framhåller samtidigt att det är väsentligt, att en skola, som skall tjänstgöra

som demonstrationsskola, så långt möjligt ger lärarkandidaterna en i alla

avseenden realistisk bild av hur en fullständig skola fungerar. Det är också

väsentligt att försöksskolan utrustas med tekniska hjälpmedel i form av intern

TV och one-way-screen. Om så skulle anses ändamålsenligt bör en utökning

ske av antalet klasser engagerade i denna del av den praktiska lärarutbildningen.

TCO anser det vidare ändamålsenligt, att de klasser, som ej engageras i försöksoch

demonstrationsverksamheten vid skolenheten, kan användas för viss del av

lärarkandidatens auskultation och övningsundervisning under praktikveckor.

Därigenom kan lärare vid försöks- och praktikskolorna beredas alternativa arbetsuppgifter

men likväl hela tiden vara fast knutna till den egentliga lärarutbildningen.

Enligt SR:s uppfattning torde demonstrationsundervisning och försöksverksamhet

vid försöks- och praktikskolan bli ett värdefullt inslag i lärarutbildningen.

En förutsättning är dock att skolan i fråga om lokaler och utrustning

har en sådan standard, att ett pedagogiskt utvecklingsarbete i enlighet med

skolreformens intentioner är möjligt.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anser förslaget angående

praktikskoleorganisationen inte vara fullt genomarbetat. Förklaringen

torde enligt förbundens bedömning kunna vara den att organisationen måste

byggas upp successivt och formerna anpassas till ortens skolväsende. Förbunden

fäster stor vikt vid att dessa problem penetreras mycket noggrant på varje

lärarhögskoleort.

Skolöverstyrelsen anser att de lärare i andra skolor än försöks- och praktikskolan

som tas i anspråk till mer än 75% för lärarkandidaternas auskulationer

och övningsundervisning, bör vara kommunalt anställda och

av lärarhögskolan förordnas som handledare. Rektor vid sådan skolenhet bör

emellertid upptas på lärarhögskolans stat.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

TCO framhåller att det i praktikskolorna kan uppstå vissa samordningsproblem

mellan skolans primära uppgift att ge eleverna undervisning och lärarutbildningens

krav på att undervisningen organiseras för att på bästa sätt tillgodose

lärarutbildningens behov. TCO betonar att sådana åtgärder måste vidtas

i bl. a. organisatoriskt och ekonomiskt resursmässigt avseende att den reguljära

undervisningen inte utsätts för onödiga påfrestningar.

Den av LUS föreslagna organisationen med fasta centra för placering och

handledning av ämneslärarkandidater under praktiktermin är enligt

skolöverstyrelsens mening synnerligen angelägen. Överstyrelsen erinrar om den

vinst man därvid gör genom att konferenser med deltagande av metodiklektorer,

handledare och praktiklärare lättare kan ordnas.

Bland skolöverstyrelsens remissinstanser framhåller kollegiet vid lärarhögskolan

i Uppsala, att det med tanke på ökningen i metodiklektorernas resor till

praktikiärare är önskvärt att dessa lärare placeras relativt nära lärarhögskoleorten.

Varje lärarhögskola bör kunna ta i anspråk skolväsendet på ett antal närliggande

orter för placering av praktiklärare. Länsskolnämnden i Malmöhus län

observerar de problem, som kan uppstå i samband med kontakten mellan lärarhögskola

och kommun i fråga om praktikterminen som enligt LUS’ förslag skall

bli en ren utbildningstermin och mera än hittills läggas under lärarhögskolans

direkta ledning. Nämnden hyser farhågor för att en kommun kan komma att

känna denna styrning som ett intrång i sin självbestämmanderätt.

Lärarnas riksjörbund framhåller att det för lärarutbildningens effektivitet är

önskvärt att lärarkandidaterna får tillfälle till kontakt med sina metodiklektorer

minst fem gånger per termin samt att fler tillfällen bör ges till konferenser

och diskussioner mellan metodiklektorer, handledare och ämneslärarkandidater

än vad LUS föreslagit.

TCO finner det angeläget att i möjligaste mån enligt LUS’ förslag sammanföra

till enheter de klasser som är avsedda att användas för praktikvecka och

praktiktjänstgöring. Behovet av samverkan såväl olika handledare emellan som

mellan handledarna och lärarhögskolan skulle underlättas om organisationen

hålls samlad.

SFS tillstyrker LUS’ förslag att ämneslärarkandidaternas övningsundervisning

och auskultationer i möjligaste mån bedrivs i praktikcentra i omedelbar

anslutning till lärarhögskolan.

Skolöverstyrelsen, Lärarnas riksjörbund, TCO, SFS och Målsmännens riksjörbund

delar LUS’ uppfattning om nödvändigheten av att skapa en organisation

för utbildning av handledare. SFS framhåller att det är av utomordentlig

betydelse för lärarkandidatens inställning till det kommande yrket att

denne och handledaren talar samma språk i fråga om de pedagogiska problem

och arbetsmetoder som har aktualiserats under framför allt metodikundervisningen

vid lärarhögskolan.

LUS’ uppfattning att man så långt möjligt bör eftersträva fullständiga

lärarhögskolor delas i princip av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen vill

8*— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr i

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr A år 1967

emellertid att lärarutbildningsorganisationen skall få en större kapacitet än

vad LUS föreslagit samt att den utformas så flexibel att uppkommande förändringar

jämförelsevis lätt kan mötas. I stället för lärarhögskolefilialer föreslår

överstyrelsen att utöver de av LUS’ föreslagna fullständiga lärarhögskolorna

ytterligare en sådan upprättas samt att seminarieorganisationen inte nu avvecklas.

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Karlstad noterar att LUS’ förslag beträffande

lärarutbildningens organisation inrymmer tydliga inslag av decentralisering

när det gäller Norrland. Mot denna bakgrund synes det kollegiet anmärkningsvärt

att LUS är så restriktiva, när det gäller syd- och mellansvenska förhållanden

att de i varje fall principiellt avvisar tanken på s. k. ofullständiga

lärarhögskolor. Kollegiet finner det olyckligt, om det genom provisoriestämpeln

på de för en övergångstid föreslagna lärarhögskolefilialerna från början inrättas

ett par andra rangens anstalter vid sidan av de fullvärdiga. Kollegiet vid folkskoleseminariet

i Landskrona finner idén med moderhögskolor och filialer erbjuda

flera fördelar, bl. a. den att investeringar för pedagogiska institutioner

kan koncentreras till ett fåtal ställen och de uppnådda forskningsresultaten därifrån

spridas för att stimulera och inspirera arbetet ute i filialerna. Rektor vid

jolkskoleseminariet i Skara föreslår att de nuvarande seminarierna i stället för

att avvecklas organiseras som filialer till närmaste lärarhögskola med huvuduppgift

att i sin övningsskola ta emot lärarkandidater, som fullgör praktikperiod,

och där lägga ut skolförsök. Kollegiet vid Guldhedens folkskoleseminarium i

Göteborg ställer sig tvivlande till att en så stor organisation som den nya kan

ge möjligheter till önskvärda personliga kontakter och hänsynstaganden. Den

föreslagna centraliseringen av lärarutbildningen till ett fåtal högskolor borde

tas under omprövning, då den medför stora praktiska och organisatoriska problem.

Länsskolnämnden i Skaraborgs län anser att det alltid är stor risk att

s. k. filialer blir betraktade som i alla avseenden sekundära inrättningar, som ej

besitter samma goda kvalitet som moderföretaget,

TJniversitetskanslersämbetet delar LUS’ uppfattning att lärarhögskolor i princip

skall lokaliseras till universitetsort eller ort i universitets omedelbara närhet.

Rektorsämbetet och humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet avstyrker

LUS’ förslag om lärarhögskolefilialer utanför universitetsorterna, då

en sådan organisation enligt deras mening ej ger garantier för en erforderlig

kontakt mellan vetenskapligt arbete och ämnesutbildningen.

Enligt SACO.-s mening vore det praktiskt omotiverat och ur utbildningsmässig

synpunkt olyckligt, om en del av lärarutbildningen förlädes utanför universiteten.

SACO avstyrker därför LUS’ förslag om s. k. filialer.

TCO tillstyrker LUS’ förslag att i prinicip endast fullständiga lärarhögskolor

upprättas och att dessa förläggs till orter, där nära samverkan med universitet

möjliggörs. LUS’ motivering för att lärarhögskolorna bör bli av en enda typ,

nämligen fullständ''ga lärarhögskolor, finner TCO bärande och väl överensstämmande

med helhetssynen på läraryrket. TCO finner att de av LUS redo
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majris proposition nr k år 1967

197

visade praktiska skälen för att göra avsteg från den angivna principen utgör

motiv för inrättande av lärarhögskolefilialer. En förutsättning för inrättandet

av dessa filialer är enligt TCO:s mening att de såväl kvantitativt som kvalitativt

får en stark ställning samt att det skapas tillfredsställande former för samverkan

mellan filial och moderhögskola.

Främst med hänsyn till organiserandet av den praktiska lärarutbildningen

anser SR en decentralisering av lärarhögskoleutbildningen nödvändig. Utbildningen

vid alltför stora enheter finner SR bli på ett inte önskvärt sätt opersonlig

och svåradministrerad. En decentralisering av lärarutbildningen bör ansluta

sig till decentraliseringen av universitetsutbildningen. Universitetsfilial och

lärarhögskolefilial bör få samma moderort. En decentralisering av universiteten

kombinerad med en decentralisering av lärarhögskolorna skulle enligt SR:s mening

ge funktionsdugliga enheter och möjliggöra ett rationellt utnyttjande av

lärarkrafterna.

4.3 Organisationens genomförande

4.3.1 Lärarutbildningssakkunniga

LUS framhåller att frågan om lärarhögskolornas storlek intimt sammanhänger

med spörsmålet om deras lokalisering (s. 602). Denna fråga är delvis redan avgjord

genom att fyra lärarhögskolor upprättats och riksdagen uttalat sig för

att lärarhögskoleutbildning skall äga rum i Umeå. Det gäller sålunda att undersöka

dels utbildningskapaciteten vid de nuvarande lärarhögskolorna på universitetsorterna,

dels omfattningen av eventuellt erforderlig utbildning utanför

dessa.

Beträffande utbildningen av ämneslärare föreslår LUS en årlig examination

av ca 2 000 under 1970-talet. Utbildningen vid lärarhögskolorna bör dimensioneras

så, att lärarkandidaterna från sina ämnesteoretiska studier skall kunna

gå direkt till praktisk-pedagogisk utbildning vid lärarhögskolorna. Övergången

till lärarhögskola borde helst kunna ske på samma ort men detta är inte överallt

möjligt. Med hänsyn till den begränsade tillgången på övningsklasser kan

sålunda ämneslärarlinjerna vid lärarhögskolorna i Uppsala och Umeå inte få en

sådan dimensionering som den möjliga omfattningen av ämnesutbildningen på

dessa orter kunde motivera.

Den sammanlagda kapaciteten vid nu existerande lärarhögskolor jämte lärarutbildningen

vid universitetet i Umeå beräknas till 300 (Stockholm) -f- 250 (Göteborg)

+ 200 (Malmö) + 150 (Uppsala) -f- 75 (Umeå) = 975 ämneslärarkandidater

per termin, dvs. 1 950 per läsår. Av flera skäl är det emellertid tveksamt

om hela denna kapacitet omedelbart skall tas i anspråk. I princip bör lärarhögskolorna

utbilda såväl ämneslärare som klasslärare men av praktiska skäl är det

inte möjligt att omedelbart förlägga all klasslärarutbildning till universitetsorterna.

Om en lärarhögskola inrättas utanför universitetsorterna, dit lärarkandidater

från i första hand Uppsala och Umeå kan hänvisas, ökas möjligheterna att

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts ''proposition nr It- år 1967

ta emot ett större antal lärarkandidater till fast studiegång på dessa orter samtidigt

som utrymme för ökad utbildning i Stockholm och Göteborg kan behållas

som en reserv. LUS föreslår att intagningen per termin på lärarhögskolornas

ämneslärarlinjer tills vidare får följande omfattning, nämligen i Stockholm,

Göteborg och Malmö vardera 175 lärarkandidater, i Uppsala 150, i Umeå

75 och vid ytterligare en lärarhögskola 100. Årskapaciteten blir då 1 700 och

under 1970-talet bör utbyggnad ske till en kapacitet av 2 000 per år.

Beträffande utbildningen av klasslärare föreslår LUS en årlig intagning av ca

1100 på lågstadielärarlinje och ca 1 500 på mellanstadielärarlinje. Om utbildningen

på dessa linjer skall kunna bedrivas utan olägenheter måste intagningen

uppnå vissa minimital. Lärarkandidaterna bör nämligen kunna fördelas i ungefär

lika stora grupper med hänsyn till sina ämnesval. Erfarenheten har visat att

den nu tillämpade storleken av normalgrupp vid undervisningen är lämplig. En

intagningsavdelning på lågstadielärarlinje bör i regel omfatta minst 48 lärarkandidater.

För utbildningen på mellanstadielärarlinje bör terminsintagningen uppgå

till minst 96. Enheter med mindre omfattning bör upprättas endast om det

är oundgängligen nödvändigt.

Tillgången på övningsklasser är av avgörande betydelse för storleken av lärarhögskolor

på olika orter. Behovet av övningsklasser för utbildningen under

praktikveckor och praktikterminer framgår av följande sammanställningar.

Behovet av övningsklasser för demonstrationsundervisning och för praktikveckor

på klasslärarlinjer (tablå 47 s. 607)

Årskurs

Lågstadielärarlinje

Årskurs

Mellanstadielärarlinje

Intagning per termin

Intagning per termin

24

48

72

96

24

48

72

96

144

1

8

8

11

14

4

6

8

11

14

20

2

5

8

8

10

5

6

8

11

14

20

3

5

8

8

10

6

6

8

11

14

20

Behovet av övningsklasser för praktiktermin på klasslärarlinje (tablå 48 s. 607)

Årskurs

Lågstadielärarlinje

Årskurs

Mellanstadielärarlinje

Intagning per termin

Intagning per

termin

24

48

72

96

24

48

72

96

144

1

12

24

36

48

4

8

16

24

32

48

2

6

12

18

24

5

8

16

24

32

48

3

6

12

18

24

6

8

16

24

32

48

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

Beträffande tillgången på övningsklasser bär Stockholm, Göteborg och Malmö

de bästa förutsättningarna för skapandet av stora utbildningsenheter. LUS föreslår

en terminsintagning på lågstadielärarlinje av 96 lärarkandidater i Stockholm

och 72 i Göteborg och på mellanstadielärarlinje 144 i båda städerna. Med hänsyn

till antalet övningsklasser har dessa städer större intagningskapacitet men

denna bör inte helt utnyttjas. I fråga om Malmö föreslås en intagning av 72

lärarkandidater på lågstadielärarlinje och 96 på mellanstadielärarlinje. Med

hänsyn till den begränsade tillgången på övningsklasser i Uppsala förordar LUS

en intagning där av 48 lärarkandidater per termin på vardera klasslärarlinjen.

LUS anser dock att intagningen på mellanstadielärarlinjen bör snabbt kunna

ökas till 72 per termin. I Umeå kan högre intagning än 48 per linje och termin

över huvud taget inte komma i fråga. Den årliga examinationen av klasslärare

blir enligt det framlagda förslaget vid de nuvarande lärarhögskolorna och

i Umeå sammanlagt 672 lågstadielärare och 1 008 mellanstadielärare. Om de

tidigare angivna examinationstalen 1 100 lågstadielärare och 1 500 mellanstadielärare

skall uppnås måste sålunda den totala intagningen bli betydligt större.

En ökning till en årlig intagning av 288 på lågstadielärarlinje och 384 på mellanstadielärarlinje

i Stockholm och Göteborg skulle i och för sig vara möjlig men

skulle inte tillgodose hela det föreliggande utbildningsbehovet inom ramen för

en lärarhögskoleorganisation på de nuvarande universitetsorterna.

Enligt LUS’ uppfattning bör Linköping främst ifrågakomma som lämplig ort

för ytterligare en fullständig lärarhögskola (s. 609). Där försiggår redan en omfattande

utbildning av såväl ämneslärare som klasslärare. Det nuvarande folkskoleseminariets

lokaler kan efter viss ombyggnad utnyttjas för lärarhögskolan.

Skolorna i det närbelägna Norrköping torde även utan större svårigheter

kunna utnyttjas för undervisningspraktik. Med utnyttjande av övningsklasser

i både Linköping och Norrköping torde i Linköping kunna utbildas 100 ämneslärarkandidater

per termin. Beträffande klasslärarutbildningen förordar LUS

en intagning till en början av 48 per termin på lågstadielärarlinje och 72 per

termin på mellanstadielärarlinje.

Lokaliseringen av lärarutbildningen i Norrland måste särskilt beaktas (s. 609).

Klasslärarutbildningen i Umeå kan inte göras så omfattande att den tillgodoser

hela behovet av lågstadie- och mellanstadielärare inom denna landsdel. Med

hänsyn till de speciella förhållandena i de nordligaste delarna av landet är det

nödvändigt att bibehålla utbildning av klasslärare i Luleå där en filial till lärarutbildningen

vid universitetet i Umeå bör inrättas. Intagningen bör omfatta 24

lärarkandidater per termin på vardera klasslärarlinjen. För att tillgodose lärarförsörjningen

inom det stora området mellan Umeå och Uppsala bör ytterligare

en utbildningsanstalt inrättas i denna region och lämpligen förläggas till Sundsvall.

Även Härnösand har diskuterats som förläggningsort men stadens befolkningsunderlag

är för litet för att ge nödvändigt utrymme för övningsundervisning.

LUS föreslår alltså att en lärarhögskolefilial knuten till universitetet i

Umeå förläggs också till Sundsvall och att intagningen där bestäms till 48 lärarkandidater

per termin på såväl mellanstadielärarlinje som lågstadielärarlinje.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

Om på föreslaget sätt lärarhögskola upprättas i Linköping och filialer i Norrland

erhålls tillsammans med den förordade utbildningskapaciteten vid lärarhögskolorna

på universitetsorterna en årlig utbildning av 912 lågstadielärare

och 1 296 mellanstadielärare (s. 611). För att den önskvärda utbildningsvolymen

skall uppnås måste ytterligare ca 200 klasslärare på vardera linjen utbildas. LUS

föreslår att lärarhögskoleutbildning för klasslärare övergångsvis förläggs till

ytterliggare enheter för lärarhögskoleutbildning, nämligen till två filialer, den

ena i Karlstad och den andra i Jönköping. Filialen i Karlstad bör anknytas till

lärarhögskolan i Stockholm och ta in 48 lärarkandidater per termin på vardera

linjen. Filialen i Jönköping bör anknytas till lärarhögskolan i Göteborg och ta

in 48 lärarkandidater per termin på lågstadielärarlinje och 72 per termin på mellanstadielärarlin

j e.

LUS’ förslag till lärarhögskoleorganisation framgår av följande sammanställning.

Förslag till lärarhögskoleorganisation (tablå 51 s. 614)

Lärarhögskola i

Filial i

Intagning per läsår på

Lågstadie-

lärarlinje

Mellanstadie-

lärarlinje

Ämnes-

lärarlinje

Stockholm ............

192

288

350

Karlstad1 .............

96

96

Malmö ...............

144

192

350

Göteborg .............

144

288

350

Jönköping1 ...........

96

144

Uppsala ..............

96

144

300

Umeå ................

96

96

150

Sundsvall .............

96

96

Luleå ................

48

48

Linköping ............

96

144

200

Summa lärarkandidater per läsår ............

1 104

1 536

1 700

1 Anordnad övergångsvis.

Utbildningen vid lärarhögskolefilialerna bör med avseende på innehåll och

planering ledas av moderhögskolan. Sålunda skall den pedagogiska institutionen

vid moderhögskolan sörja för filialens kontakt med pedagogiskt forsknings- och

utvecklingsarbete och för att innehållet i utbildningen i pedagogik blir likvärdigt

med motsvarande vid lärarhögskolan. För ledningen av filialerna föreslås i

princip samma organisation som vid moderhögskolorna.

I fråga om behovet av lärartimmar och tjänster inom lärarhögskoleorganisationen

(s. 616) har LUS i del 2 av sitt betänkande (SOU 1965: 30 s. 7) framlagt

förslag till principer för gruppindelning och tilldelning av lärartimmar. Där har

också sammanställts behovet av lärartimmar för de olika talen för terminsin
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts ''proposition nr / år 1967

tagning på klasslärarlinjer och ämneslärarlinje. På grundval av dessa tal anges

den personalorganisation som enligt LUS’ förslag erfordras vid de olika typerna

av lärarhögskolor och filialer.

LUS antyder i korthet olika problem beträffande lokaler m. m. som är förenade

med genomförandet av den lokala organisationen vid de olika lärarhögskolorna

och filialerna (s. 617). Många av dessa problem måste emellertid enligt

LUS’ uppfattning bli föremål för särskilda överväganden och utredningar.

LUS framlägger slutligen ett förslag till tidsplan för upprättande av lärarhögskolorganisationen

och avveckling av praktisk lärarkurs och folkskoleseminarier

(s. 626). En enhetlig praktisk utbildning av ämneslärare bör genomföras så

snart detta är möjligt. Tvåterminsutbildningen av ämneslärare bör helt överföras

till lärarhögskolorna och överföringen påbörjas snarast möjligt samt vara

genomförd från och med höstterminen 1967. Enterminsutbildningen av ämneslärare

bör upphöra fr. o. m. läsåret 1967/68. Praktisk utbildning av ämneslärare

vid lärarutbildningsavdelningen vid Umeå universitet bör påbörjas höstterminen

1967, medan intagning på ämneslärarlinjen vid den nya lärarhögskolan

i Linköping bör ske fr. o. m. höstterminen 1968. Resurserna vid de nuvarande

lärarutbildningsblocken och skolorna för egentlig lärarkurs utanför lärarhögskoleorterna

förutsätts i framtiden bli till stor del utnyttjade för handledd

praktik.

LUS’ förslag till tidsplan för ökning av intagningen på klasslärarlinjer upp

till full kapacitet framgår av följande sammanställning. Ökningen sker successivt

och skall vara genomförd fr. o. m. läsåret 1968/69.

Förslag till tidsplan för ökning av intagningen på lärarhögskolornas klasslärarlinjer

under perioden 1965/66—1968/69 (tablå 52 s. 628)

Lärarhög- skolan i

Filialen i

Lågstadielärarlinje

Intagna

avdel- ningar

om 24 Ik

1968/69

Mellanstadielärarlinje

Intagna

avdel- ningar

om 24 lk

1968/69

Intagning under läsåren

Intagning under läsåren

1965/

66

1966/

67

1967/

68

1968/

69

1965/

66

1966/

67

1967/

68

1968/

69

Stockholm

96

144

192

8

144

144

192

288

12

Karlstad

96

4

96

4

Malmö

96

96

144

144

6

144

144

192

192

8

Göteborg

192

192

144

144

6

144

144

192

288

12

Jönköping

96

4

144

6

Uppsala

96

96

96

4

96

96

144

6

Umeå

96

96

96

4

96

96

96

4

Sundsvall

96

4

96

4

Luleå

48

2

48

2

Linköping

96

4

144

6

Total intagning

288

576

624

1 104

46

432

624

768

1 536

64

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

Omfattningen av klasslärarexaminationen under läsåren 1965/66—1969/70

enligt de angivna förslagen till intagning framgår av följande sammanställning.

Examination av klasslärare under perioden 1965/66—1970/71 (tablå 53 s. 628)

Lågstadielärare

Mellanstadielärare

Läsår

1965/

66

1966/

67

1967/

68

1968/

69

1969/

70

1970/

71

1965/

66

1966/

67

1967/

68

1968/

69

1909/

70

1970/

71

Lärarhög- skolor ..,.

Folkskole-

144

144

576

600

864

1 104

288

288

432

624

768

1 536

seminarier

864

744

480

432

240

—

768

840

672

576

384

—

Total exa-

mination

1 008

888

1056

1 032

1 104

1 104

1 056

1 128

1 104

1 200

1 152

1 536

LUS föreslår att folkskoleseminarierna i Landskrona, Skara och Strängnäs

nedläggs med utgången av läsåret 1966/67. Samma läsår skall intagning på

klasslärarlinjen börja vid lärarhögskolan i Uppsala och lärarutbildningsavdelningen

vid Umeå universitet, varför folkskoleseminarierna i dessa städer då

upphör med sin verksamhet. Guldhedens folkskoleseminarium i Göteborg och

folkskoleseminariet i Stockholm beräknas ha blivit helt samordnade med lärarhögskolorna

i de båda städerna vid början av läsåret 1968/69. Lärarhögskolan

i Linköping föreslås börja sin verksamhet läsåret 1968/69, liksom även filialerna

i Luleå, Sundsvall, Jönköping och Karlstad. Seminarieorganisationen beräknas

vara helt avvecklad med utgången av läsåret 1969/70. ''

4.3.2 Yttranden

Beträffande lärarhögskolornas storlek uttalar ett tiotal av skolöverstyrelsens

remissinstanser (bland folkskoleseminarierna och lärarkursskolorna)

erinringar mot en koncentration av lärarutbildningen till stora enheter. Sålunda

ifrågasätter rektor och kollegium vid folkskoleseminariet i Falun om inte

vårt eget lands från början regionalt begränsade klasslärarutbildning rymmer värden

som bättre borde tillvaratas i den nya organisationen än vad LUS’ förslag

möjliggör. Rektor och kollegium vid folkskoleseminariet i Kalmar framhåller

att väsentliga värden av personlighetsutvecklande art går förlorade, om enheter

av rimlig storlek måste expandera därhän att de får karaktären av

utbildningsfabriker, samt att seminarieorganisationen med dess mindre en
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

203

heter visat stor flexibilitet i sin anpassningsförmåga till förändringar av examinationsbehovet.

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Kristianstad uttalar farhågor

för en organisation av lärarutbildningen som leder till mastodontskolor och

industrialisering av utbildningen. De onaturligt stora lärarhögskolorna måste få

en helt opersonlig prägel, där trivsel och social fostran, personlig omvårdnad och

individuell handledning äventyras. Rektor vid folkskoleseminariet i Strängnäs

framhåller att de stora dimensionerna på den föreslagna organisationen för med

sig tendenser till en isolering från samhället i övrigt och till ett fåtalsvälde på

lärarutbildningsområdet, som illa rimmar med den demokratiska skola man avsett

att skapa med 1962 års skolreform.

Statistiska centralbyrån betonar att svängningarna i födelsetalen nödvändiggör

en flexibel organisation för utbildning av låg- och mellanstadielärare. Beträffande

ämneslärarutbildningen bör så länge lärarbrist råder till praktisk-pedagogisk utbildning

antas alla sökande med lämplig ämnesteoretisk utbildning. Då balans

uppnåtts mellan tillgång och efterfrågan på lärare, kan spärr övervägas till den

praktisk-pedagogiska utbildningen.

Centralbyrån redovisar vidare uppgifter om antalet sökande till låg- och mellanstadielärarutbildningen

hösten 1965. Till ca 1 560 tillgängliga utbildningsplatser

på studentlinjerna inkom ansökningar från omkring 3 700 individer. Minimipoängen

för antagning beräknas motsvara Ba i genomsnitt på studentbetyget.

Till ca 300 tillgängliga platser på icke-studentlinjerna inkom ansökningar från

drygt 3 700 individer. Minimipoängen för antagning beräknas motsvara ett AB

i genomsnitt på realexamensbetyget (el. motsvarande).

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att lärarhögskolefilialerna bör göras

relativt stora, så att lärarkandidaternas önskemål beträffande ämnesval i fördjupningskurserna

skall kunna tillgodoses.

TCO accepterar att den nya uppläggningen av lärarutbildningens innehåll nödvändiggör

eu relativt omfattande årlig intagningskapacitet. Utan väsentliga olägenheter

för undervisningens organisation kan intagningskapaciteten på vissa

lärarhögskoleorter variera, vilken möjlighet till flexibilitet TCO finner mycket

angelägen.

Beträffande lokaliseringen av lärarhögskoleutbildning utanför de nuvarande

lärarhögskoleorterna synes remissinstanserna allmänt acceptera förslaget

om förläggning av en ny lärarhögskola till Linköping. Förslaget tillstyrks

salunda av skolöverstyrelsen och ett tiotal av skolöverstyrelsens remissinstanser.

Vniversitetskanslersämbetet delar LUS’ synpunkter på målsättningen att lärarhögskolor

i princip skall lokaliseras till universitetsort eller ort i universitets

omedelbara närhet. Ämbetet finner en placering i Linköping av lärarhögskola

självklar, om förslagen i prop. 1965:141 angående förläggning till Linköping av

teknisk och medicinsk utbildnings- och forskningsorganisation samt universitetsfilial

för humanistisk, samhällsvetenskaplig och matematisk-naturvetenskaplig

utbildning förverkligas.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts ''proposition nr i er 1967

Statskontoret ifrågasätter om en till Linköping lokaliserad lärarutbildning bör

på en gång utformas som en fullständig lärarhögskola och om inte lärarutbildningen

där i varje fall till en början skulle kunna ske genom en filial till en lärarhögskola.

Frågan om fullständig lärarhögskola eller filial i Linköping gäller nämligen

väsentligen huruvida en institution för praktisk pedagogik skall upprättas

eller inte och bör bedömas med hänsyn till forskningens behov.

Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker fullständig lärarhögskola i Linköping,

emedan därigenom gynnsamma betingelser skapas för att på samma ort

förena möjligheterna till såväl grundläggande teoretisk utbildning som praktisk

lärarutbildning.

Beträffande lärarutbildningen i Norrland synes överstyrelsens

remissinstanser acceptera förslaget om en lärarhögskolefilial i Lulea, medan den

föreslagna filialen i Sundsvall är omstridd. Länsskolnämnden i Västernorrlands

län finner att en lärarhögskolefilial kan förläggas till såväl Sundsvall som Härnösand

och förordar att skolöverstyrelsen närmare utreder de ekonomiska och pedagogiska

konsekvenserna av de två alternativen. Länsskolnämnden i Jämtlands

län anser att Östersund har minst lika goda personella förutsättningar i anslutning

till lärarkursgymnasiet som Sundsvall och att det lokalmässiga underlaget

inte heller torde väga till Sundsvalls fördel. Rektor vid folkskoleseminariet i

Härnösand finner det inte helt uteslutet att den föreslagna lärarhögskolefilialen

i Sundsvall med hänsyn till tillgången på övningsklasser skulle kunna förläggas till

Härnösand, där det också finns två i gott skick varande seminariebyggnader, ägda

av staten och med stora tomtområden. Länsskolnämnden i Nörrbottens län kan

inte godta LUS’ uttalande att utbildningen av klasslärare vid filialen i Luleå inte

bör få större omfattning än 48 lärarkandidater per år på vardera klasslärarlinjen,

om inte en betydande överproduktion av lärare i förhållande till övre Norrlands

behov skall uppstå. Nämnden föreslår att intagningen skall omfatta 98 per år på

vardera linjen och att till filialen också förläggs viss ämneslärarutbildning liksom

också praktisk-pedagogislc utbildning för förslagsvis ett 100-tal ämneslärare

per år. Nämnden betonar vikten av den allmänna stimulans som skola och undervisning

i Norrbotten skulle få genom en utökning av filialen i Luleå på antytt

sätt. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Haparanda avstyrker nedläggandet av

Haparanda-seminariet och förordar att vid seminariet inrättas en filial till närmaste

lärarhögskola med uppgift att dels utgöra försöks- och forskningscentrum

för utbildning av tvåspråkiga lärare ägnade att ta sig an finsktalande elever, dels

utforma lämplig metodik vid svenskundervisningen. Utbildningen bör endast avse

lågstadielärare. Rektor och kollegium vid folkskoleseminariet i Luleå förklarar

att filialen i Luleå bör överta uppgifterna att uppmärksamma de problem som

möter en lärare i Tornedalen med utnyttjande av den sakkunskap och erfarenhet

som finns vid seminariet i Haparanda. Övningsskolklasserna i Haparanda bör

bibehållas och övningsskollärarna där överföras på Luleå-filialens stat.

Länsskolnämnden i Gävleborgs lön anser att om intagningen i Umeå och Luleå

inte kan beräknas få erforderlig omfattning för hela Norrland, bör den ytterligare

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

205

erforderliga klasslärarutbildningen i form av en filial föras under Uppsala men

lokaliseras till Gävle. Rektor vid folkskole seminariet i Gävle hävdar att Gävle är

bättre lämpad som lärarhögskoiefilial än de av LUS föreslagna orterna och att

deras förslag i frågan därför bör tas under förnyad prövning. Utbildningsledaren

vid lärarutbildningsblocket i Gävle finner det förvånande att LUS vid diskussion

om lärarhögskolornas och filialernas uppläggning helt förbigått Gävle, som har

en mångsidig, väl utvecklad skolorganisation.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det angeläget att de regionala och lokala

skolmyndigheternas samt Gävle stads intresse för en filial i Gävle allvarligt prövas

vid det slutliga ställningstagandet till LUS’ förslag. En filial i Gävle bör emellertid

inte anordnas övergångsvis. Erforderligt samband mellan lärarhögskola i

Uppsala och filial i Gävle bör lätt kunna upprätthållas, och ändamålsenliga lokaler

och god tillgång på övningsldasser finns i Gävle. Länsstyrelsen förutsätter att

även den föreslagna filialen i Sundsvall kommer till stånd, om så erfordras för ett

effektivt utnyttjande av lärarutbildningen vid universitetet i Umeå.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län hävdar att Härnösand ur såväl samhällsekonomisk

som lokaliseringssynpunkt synes kunna ställas som fullt jämförbart

alternativ till Sundsvall. Flertalet av länsstyrelsens regionala och lokala remissinstanser

har även framhållit detta i sina yttranden. Vid det slutliga ställningstagandet

bör därför de av länsstyrelsen och i remissyttrandena framförda synpunkterna

på valet av förläggningsort för lärarhögskolefilialen i länet beaktas i

högre grad än vad LUS synes ha gjort.

Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker att olika landsändars behov bör

tillgodoses med hänsyn till deras befolkningsunderlag. De fyra nordligaste länen

har ca 12 % av rikets folkmängd men den föreslagna ämneslärarutbildningen i

Umeå utgör endast 9 % av rikets sammanlagda utbildning. Möjligheterna till

en utvidgning av den föreslagna utbildningskapaciteten i Umeå bör ytterligare

utredas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser sig inte böra ta ställning till förslaget

beträffande förläggningsorterna för de två filialerna i Norrland men tillstyrker att

dessa filialer inrättas och förläggs till övre Norrland, resp. mellersta Norrland.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det naturligt att den föreslagna lärarutbildningsorganisationen

för Norrland förläggs till Umeå i anknytning till Umeå

universitet. Länsstyrelsen ifrågasätter dock det lämpliga i att denna organisatoriskt

skulle bilda en lärarutbildningsavdelning inom universitetet medan övriga

föreslagna lärarhögskolor skulle utgöra självständiga institutioner.

Länsstyrelsen understöder förslaget om två filialer, en i Luleå och en i Sundsvall,

särskilt vad beträffar Luleå. En av länsskolnämnden i Norrbottens län 1962

gjord undersökning visade att 65 % av då tjänstgörande folkskollärare i länet

utexaminerats från folkskoleseminariet i Luleå och 60 % av småskollärarna från

folkskoleseminarierna i Luleå och Haparanda. Vid samma tid rekryterades ungefär

70 % av lärarkandidaterna vid dessa seminarier från Norrbotten medan in
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

slaget av studerande från detta län vid övriga seminarier i riket utgjorde endast

drygt 1 %. Detta tyder på att de flesta av de i Luleå och Haparanda utbildade

lärarna kommer att stanna inom länet och att det är nödvändigt för länets lärarförsörjning

att inom länet ha en lärarutbildning. Den föreslagna årliga intagningen

vid filialen av endast 48 lärarkandidater på vardera klasslärarlinjen skulle

emellertid medföra en betydande underproduktion. Examinationen måste göras

minst dubbelt så stor.

Länsstyrelsen understryker att LUS helt förbigått skolväsendet i Tornedalen

och andra tvåspråkiga bygder i länet och de krav som de speciella förhållandena

där ställer på lärarutbildningen. Hur dessa problem skall bemästras måste vara

en uppgift för lärarutbildningen att informera de blivande lärarna om. Av en undersökning

för läsåret 1964/65 framgår att för 76 % av nybörjarna var ett

annat språk än riksspråket mer eller mindre en aktualitet. Rektor och kollegium

vid folkskoleseminariet i Luleå och länsskolnämnden i Norrbottens län har framlagt

vissa förslag om huru tvåspråkighetens problem skall behandlas i lärarutbildningen.

Länsstyrelsen är inte beredd att ta ställning till dessa förslag men

understryker starkt att den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen anser fullgoda

kunskaper i svenska språket vara en oundgänglig och nödvändig förutsättning

för sina barns utkomstmöjligheter och att den har rätt att kräva en lika fullgod

utbildning för sina barn som övriga svenska medborgare. Dessa krav måste på

lämpligt sätt tillgodoses.

SFS finner det motiverat att filialer upprättas i Luleå och Sundsvall för att tillgodose

Norrlands behov av lärare, och Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

accepterar av samma skäl en permanent lärarhögskolefilial i Luleå.

Även Centerns ungdomsförbund finner filialerna i Luleå och Sundsvall väl motiverade

för Norrlands försörjning med klasslärare.

Beträffande frågan om ytterligare enheter för lä rar högskoleutbildning

framhåller skolöverstyrelsen att bristen på lärare med förutsatt

praktisk utbildning f. n. är skolväsendets svåraste problem såväl kvantitativt som

kvalitativt. Detta problem måste nu definitivt lösas, varvid tillgången på lärare

måste bli så stor, att även de mer avlägset liggande delarna av landet regelmässigt

och utan dröjsmål kan besätta ny tillblivna tjänster av olika slag med behöriga

innehavare. LUS har utfört mycket omfattande beräkningar av det kommande

lärarbehovet. Trots detta rymmer beräkningarna av lärarbehovet så många ofta

svårbedömbara förutsättningar och osäkra faktorer, att någon beräkning med

för en detaljerad och preciserad planering godtagbar säkerhet knappast föreligger.

Lärarutbildningsorganisationen måste på alla stadier dimensioneras så, att en

för skolans försörjning med lärare betryggande säkerhet erhålls. En avsevärd

ökning synes också kunna genomföras, utan att den enskilde lärarkandidaten behöver

riskera att vid utbildningstidens slut stå med en examen som inte leder till

adekvat arbete. Lärarutbildningsorganisationen bör sålunda nu erhålla större kapacitet

än enligt LUS’ förslag och utformas så, att uppkommande förändringar

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

207

jämförelsevis lätt kan mötas. Överstyrelsen förordar att i stället för de av LUS

föreslagna fyra lärarhögskolefilialerna ytterligare en sjunde fullständig lärarhögskola

upprättas fr. o.m. läsåret 1968/69. För att därjämte tillgodose det större

klasslärarbehov som överstyrelsen motiverat bör seminarieorganisationen —• med

vissa undantag — inte nu avvecklas. I princip bör fullständig lärarhögskola förläggas

till ort med universitet eller s. k. fast universitetsfilial. Eftersom enligt

prop. 1965:141 fasta universitetsfilialer skall upprättas i Linköping och Örebro,

bör utöver den föreslagna lärarhögskolan i Linköping en sjunde lärarhögskola

förläggas till Örebro. I dessa båda städer och i deras närhet synes förutsättningarna

vara bättre än på andra platser att komma till rätta med den för hela lärarutbildningen

mycket viktiga praktikfrågan.

Beträffande det föreslagna filialsystemet framlägger skolöverstyrelsens remissinstanser

varierande synpunkter. Skolnämnden för Stockholms stad och län

understryker starkt vikten av att filialerna ges förutsättningar att bjuda en med

lärarhögskolorna jämbördig utbildning. Länsskolnämnden i Östergötlands län

finner det vara mera rationellt att vid en omorganisation och nydaning av lärarutbildningen

konsekvent eftersträva en koncentration till befintliga lärarhögskolor

med universitetsanknytning och till Linköping än att förlägga ofullständig

lärarhögskoleutbildning för enbart klasslärare till ytterligare två orter i MellanSverige.

Länsskolnämnden i Jönköpings län liksom kollegiet vid folkskoleseminariet

i Jönköping tillstyrker en filial i Jönköping. Länsskolnämnden skulle gärna se

att en fullständig lärarhögskola upprättades eftersom förutsättningar härför

finns.

Länsskolnämnden i Kronobergs län finner det anmärkningsvärt att Växjö helt

förbigåtts i diskussionen om filialerna och föreslår att en filial för lärarutbildning

förläggs till Växjö med anknytning till lärarhögskolan i Malmö. För Växjö framför

Jönköping talar bl. a. behovet av en jämnare spridning av lärarutbildningstillfällena

i södra Sverige. Rektor vid folk sk ole seminariet i Växjö finner det synnerligen

egendomligt att LUS underlåtit att ta hänsyn till 1963 års universitetsoch

högskolekommittés förslag till lokalisering av universitetsfilialer, då

det måste anses ofrånkomligt att lärarhögskolefilialer lokaliseras till de städer

där universitetsfilialer inrättas. Länsskolnämnden i Blekinge län finner det anmärkningsvärt

att LUS helt bortsett från möjligheten att anordna en filial i sydöstra

delen av riket. Nämnden uttalar sig för att en lärarhögskolefilial förläggs

till någon av städerna inom Kronobergs, Kalmar och Blekinge län. Rektor och

kollegium vid folkskoleseminariet i Kalmar hävdar att eu filial till lärarhögskolan

i Malmö bör upprättas i Kalmar, medan kursföreståndaren för lärarkursskolan

vid högre allmänna läroverket i Kalmar finner att de skäl som LUS anför för en

lärarhögskola i Linköping också kan åberopas med avseende på Kalmar.

Länsskolnämnden i Kristianstads län och kollegiet vid folkskoleseminariet i

Kristianstad föreslår att en lärarhögskolefilial förläggs till Kristianstad, medan

kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona anser att en utbildningsenhet bör

placeras i Landskrona i intimt samarbete med Hälsingborg för att avlasta lärar
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1967

högskolan i Malmö. Länsskolnämnden i Skaraborgs län betonar risken av att s. k.

filialer betraktas som sekundära inrättningar och tillstyrker därför de föreslagna

filialerna för klasslärarutbildning i Karlstad och Jönköping endast som interimistiska

nödlösningar för att häva den föreliggande lärarbristen. Länsskolnämnden

i Värmlands län tillstyrker inrättandet av en filial i Karlstad men anser att den

bör underställas lärarhögskolan i Göteborg. Länsskolnämnden i Örebro lön förordar

inrättandet av fullständiga lärarhögskolor i Linköping och Örebro.

Universitetskanslersämbetet anser att vid placeringen av lärarhögskolefilialer

hänsyn måste tas till närheten till universitets/lärarhögskoleort, resp. förefintligheten

av etablerad seminarieorganisation. Filialer bör upprättas i Örebro,

Växjö och Karlstad, knutna till lärarhögskolorna i resp. Uppsala, Malmö och

Göteborg. I Sundsvall och Luleå bör filialer till lärarhögskolan i Umeå upprättas.

Rektorsämbetet vid Stockholms universitet avstyrker förslaget om lärarhögskolefilialer

utanför universitetsorterna, då en sådan organisation inte ger garantier för

erforderlig kontakt mellan vetenskapligt arbete och ämneslärarutbildning. Förslaget

avstyrks även av humanistiska fakidteten vid samma universitet, varvid

fakulteten dock inte tar ställning till de speciella anordningar som kan bli erforderliga

för vissa praktiska moment av lärarutbildningen i övre Norrland. Samhällsvetenskapliga

fakulteten vid samma universitet betraktar de föreslagna filialerna

som en övergångsföreteelse och finner det självklart att så snart förhållandena

det medger utbildningen av låg- och mellanstadielärare förläggs till universitetsstäderna

med deras större förutsättningar att erbjuda kvalificerad utbildning.

Detta resonemang är dock inte helt tillämpligt för Norrlands del. Även

de lärare som under en övergångstid utbildas utanför universitetsstäderna måste

få universitetsmässig utbildning i sina fördjupningsämnen.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner det från flera synpunkter önskvärt att lärarhögskolornas

filialer förläggs till de orter som får universitetsfilialer. Den av LUS

förordade lärarhögskolefilialen i Jönköping och den i prop. 1965:141 föreslagna

universitetsfilialen i Växjö bör förläggas till samma ort. Liknande synpunkter

anförs av statskontoret som i princip tillstyrker den föreslagna lokaliseringen av

lärarhögskolorna och filialerna. Statskontoret utgår emellertid från att förslaget

om inrättande av en filial i Jönköping kommer att prövas med beaktande av det

i prop. 1965:141 upptagna förslaget om en universitetsfilial i Växjö. I detta fall

liksom eljest bör möjligheterna till besparingar uppmärksammas. Även riksrevisionsverket

förutsätter att såväl lokalisering som utformning av lärarhögskolefilialerna

sker under hänsynstagande till förslagen i prop. 1965:141.

Byggnadsstyrelsen framhåller att den föreslagna utbyggnaden av universitet

och högskolor samt den väntade utbyggnaden av annan postgymnasial utbildning

kommer att under de närmaste åren ställa mycket stora krav på samhällets

resurser för produktion av undervisningslokaler. Det nuvarande byggnadsbeståndet

på folkskoleseminarieorterna måste därför nyttjas under betydligt längre

tid än vad LUS föreslagit. Om så inte är möjligt måste lokaliseringen av lärarhögskolorna

och deras filialer anpassas till universitetsorganisationen. Såväl ur

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr J. år 1967

lokalplanerings- och byggnadssynpunkt som med hänsyn till flexibiliteten i användningen

måste en nära integration mellan lärarhögskolorna och universiteten

vara eftersträvansvärd. Styrelsen tillstyrker LUS'' förslag om fullständiga lärarhögskolor

i Stockholm, Malmö, Göteborg, Uppsala och Linköping samt en lärarutbildningsavdelning

vid Umeå universitet. Det föreslagna systemet med filialer

bör anordnas endast övergångsvis i befintliga seminarielokaler. Utvecklingen bör

i stället inriktas på att lärarhögskolor successivt anordnas på orter som får universitetsfilialer.

Endast därigenom kan lokalfrågorna även på lång sikt ordnas

på ett rationellt och samhällsekonomiskt sätt. Eftersom i prop. 1965:141 föreslagits

universitetsfilialer utöver i Linköping även i Karlstad, Örebro och Växjö,

förordar byggnadsstyrelsen att lokaliseringsöverväganden för ytterligare lärarhögskolor

begränsas till dessa städer.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner filialsystemet för klasslärarutbildning diskutabelt.

Möjligen kan filialerna i Luleå och Sundsvall godtas med hänsyn till

de begränsade resurserna i Umeå. Filialer i Jönköping och Karlstad framstår inte

som lika nödvändiga. Det torde vara lämpligare att öka lärarelevernas antal i

universitetsstäderna i södra och mellersta Sverige.

Länsstyrelsen i Jönköpings län tillstyrker klasslärarutbildning i Jönköping och

understryker att förutsättningarna härför är mycket gynnsamma. Regionen tillhör

de mera folkrika och expanderande i landet och dess underlag för högre utbildning

är betydande. Den goda yrkesdifferentieringen och välutvecklade servicen

utgör viktiga förutsättningar för en fortsatt expansiv utveckling liksom

också det goda kommunikationsläget. I regionen finns också goda förutsättningar

för den praktiska lärarutbildningen. Enbart i Jönköping-Huskvarna finns tillräckligt

antal övningsklasser för lärarkandidaternas utbildning under praktikveckor

och till viss del även under praktikterminen. Därutöver finns goda möjligheter

att ordna praktiktjänstgöring på relativt korta avstånd från utbildningsenheten.

En lärarhögskolefilial i Jönköping med enbart klasslärarutbildning

torde kunna fungera helt tillfredsställande även om universitetsutbildning ej

skulle förläggas dit. En samordning av universitets- och lärarutbildningen är

emellertid angelägen och länsstyrelsen har i annat sammanhang betonat att Jönköping

är den ur alla synpunkter lämpligaste lokaliseringsorten för en sydsvensk

universitetsstad. Länsstyrelsen anser det vara av stort värde att de utbildningstraditioner

och erfarenheter som finns i staden och likaså det allmänna och kommunala

intresset kan nyttiggöras för den nya lärarutbildningsorganisationen samt

understryker att lokalfrågorna för såväl universitets- som lärarhögskolefilial i

Jönköping skulle kunna lösas på ett lyckligt sätt.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län är såväl en universitetsfilial som en lärarhögskola

i sydöstra Sverige en lokaliseringspolitisk faktor av stor betydelse. Bl. a.

kan lokal- och bostadsfrågorna lösas rationellare vid en lokalisering av viss del

av utbildningen utanför de nuvarande lärar högskoleorterna. Länsstyrelsen tillstyrker

förslaget om lärarhögskolefilial i Karlstad, vilken emellertid bör anknytas

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 4 år 1967

till lärarhögskolan i Göteborg, men kan inte acceptera förslaget om en lärarhögskolefilial

i Jönköping. Länsstyrelsen finner det egendomligt att LUS kunnat

undvika jämförelser med den snabbt expanderande staden Växjö. Där har sedan

mycket länge bedrivits klasslärarutbildning och staden är ovanligt väl lottad

i fråga om lokaler för lärarhögskolefilial. I staden och dess närmaste omgivningfinns

ett tillfredsställande klassunderlag för övningsundervisning. Dessa omständigheter

jämte stadens centrala läge i sydöstra Sverige talar för lokalisering

av en lärarhögskola eller lärarhögskolefilial till Växjö. En lärarhögskolefilial i

anslutning till föreslagen universitetsfilial i Växjö kan avlasta Lund-Malmö och

detta utan att hämma utbyggnaden i Linköping. Länsstyrelsen föreslår att en

lärarhögskola eller lärarhögskolefilial för södra delen av landet förläggs till Växjö

i stället för till Jönköping och anför sammanfattningsvis följande skäl härför.

En filial till universitetet i Lund skall enligt avlämnat förslag förläggas till Växjö

vilket får som konsekvens att till Växjö även bör lokaliseras en lärarhögskola

eller lärarhögskolefilial för sydöstra Sverige. Växjö har mycket goda möjligheter

att för lärarutbildningen utnyttja befintliga lokal- och personalresurser samt har

erforderlig tillgång på övningsklasser för den praktiska utbildningen. Allmänna

lokaliseringssynpunkter talar entydigt för att en lärarhögskola eller lärarhögskolefilial

i anslutning till den föreslagna universitetsfilialen lokaliseras till Växjö.

Ett otillfredsställt behov av ifrågavarande kvalificerade samhälleliga utbildningsservice

föreligger för den stora befolkningen i sydöstra Sverige, där Växjö mer

och mer har kommit att tjäna som landsdelscentrum.

Länsstyrelsen i Kalmar län hävdar att en viss decentralisering måste komma

till stånd för att tillgodose lärarförsörjningen i landets skilda regioner. I den del

av sydöstra Sverige där Kalmar är centralort kan tillgången på klasslärare beräknas

bli långt mera knapp än för närvarande, om folkskoleseminariet i Kalmar

inte får en fortsättning i form av lärarhögskoleutbildning i staden. Länsstyrelsen

i Malmöhus län framhåller att det måhända även bör övervägas att åtminstone

övergångsvis förlägga viss klasslärarutbildning till filial på annan närbelägen

ort, varvid speciellt Landskrona borde komma i fråga. Länsstyrelsen i Hallands

län påpekar betydelsen av att högskolorna förläggs till orter med goda kommunikationer

till universitetsorterna. I detta hänseende äger Halmstad synnerligen

goda förutsättningar för att motta en lärarhögskola. Vidare är Halmstad

centrum i en storregion som rymmer närmare 130 000 invånare. Länsstyrelsen

i Värmlands län tillstyrker livligt att klasslärarutbildning anordnas i Karlstad

men ifrågasätter om inte filialen i Karlstad bör knytas till lärarhögskolan i Göteborg.

Länsstyrelsen i Örebro län accepterar förslaget om lärarhögskolefilialer i Luleå

och Sundsvall men kan inte godta LUS’ uttalande att Jönköping vid jämförelse

med bl. a. Örebro skulle vara lämpligast för lokalisering av en lärarhögskolefilial

emedan klasslärarutbildning f. n. saknas i Örebro. Då nu Örebro föreslagits få en

universitetsfilial, bör Örebro på grund av sina goda förutsättningar för lärar
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts ''proposition nr / år 1967

utbildning i första hand ifrågakomma som lokaliseringsort för ytterligare en

lärarhögskola. Om examinationen i Linköping får samma omfattning som föreslagits

för Örebro, kan klasslärarutbildningen vid lärarhögskolor i Linköping och

Örebro helt ersätta den av LUS föreslagna sammanlagda examinationen av klasslärare

i Linköping samt filialerna i Karlstad och Jönköping.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att det för att undvika nackdelarna

med de efter våra förhållanden alltför stora bebyggelsekoncentrationerna krävs

en planmässig utbyggnad, ekonomiskt och kulturellt, av ett antal orter lämpade

härför. I en sådan strävan är spridningen av den högskolemässiga utbildningen

ytterst betydelsefull. De studerandes bostadsfråga på de nuvarande universitetsorterna

synes bli allt mer svårlöst, varför ett filialsystem avsevärt underlättar

bostadsfrågans lösning. Länsstyrelsen finner det uppenbart att det av LUS föreslagna

begränsade antalet lärarhögskolefilialer skall visa sig otillräckligt och

komma att innebära svårigheter såväl beträffande bostäder till de studerande

och deras lärare som i fråga om övningsklasser för den praktiska lärarutbildningen.

Inte minst med hänsyn till det osäkra prognosmaterialet är dylika farhågor

väl grundade. Eftersom den nuvarande seminarieorganisationen enligt LUS’

förslag skall helt upphöra med utgången av läsåret 1969/70 måste även ett

ganska stort antal seminariebyggnader anpassas för andra uppgifter. Det bör

övervägas om inte det av LUS föreslagna filialsystemet kan utbyggas ytterligare.

I fråga om Kopparbergs län skulle i så fall den i Falun befintliga seminariebyggnaden

erbjuda ändamålsenliga lokaler. Om en lärarhögskolefilial i Falun inte

skulle anses böra komma till stånd, borde i andra hand kunna tänkas en samverkan

mellan folkskoleseminariet i Falun och lärarhögskolan i Uppsala beträffande

klasslärarutbildning och mellan olika högre skolor i Falun-Borlängeområdet

samt lärarhögskolan och universitetet i Uppsala beträffande ämneslärarutbildning.

Enligt SACO:s mening vore det praktiskt omotiverat och ur utbildningsmässig

synpunkt olyckligt om en del av lärarutbildningen förlädes utanför universiteten.

SACO avstyrker därför LUS’ förslag om s. k. filialer. Lärarnas riksförbund finner

LUS’ förslag om den nya lärarutbildningsorganisationen acceptabelt och

understryker att utbyggnaden måste samordnas med den allmänna utbyggnaden

av universiteten.

TCO har i princip intet att invända mot LUS’ förslag beträffande lärarhögskoleorganisationens

upprättande och omfattning men förutsätter att anpassning

av förslaget sker till vad som kommer att beslutas med anledning av U 63 :s förslag.

Detta gäller såväl valet av filialorter som decentralisering även av ämneslärarutbildningen.

TCO understryker nödvändigheten av att såväl klasslärarsom

ämneslärarutbildningen sker på sådant sätt, att universitetens resurser bl. a.

med avseende på ämnesfördjupning effektivt kan utnyttjas.

SR, som tillstyrkt decentralisering av universitetsutbildningen enligt de av

U 63 framlagda förslagen, finner en decentralisering av lärarhögskoleutbildningen

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

i än högre grad nödvändig, främst med hänsyn till organiserandet av den praktiska

utbildningen. Behovet av decentralisering gör sig särskilt gällande då den

föreslagna utbildningsvolymen för en viss lärarkategori inte står i rimlig proportion

till antalet tillgängliga övningsklasser på lärarhögskoleorten. Metodisk

förnyelse befrämjas inte av att övningsserier måste läggas ut i klasser oberoende

av om vederbörande lärare är lämplig som handledare eller inte, och det går inte

i verkligheten att bara räkna klasser. Man kan inte flytta på en stor del av en

orts lärarkår och ersätta den med utbildade och skickliga handledare. Med hänsyn

till utbildningen som helhet, lärarkandidaternas arbetsförhållanden och hushållning

med lärarkrafter är det i längden inte hållbart att övningsserier under

pågående lärarhögskoletermin måste läggas i städer på åtskilliga mils avstånd

från lärarhögskolan. Organisationen är inte heller väl utformad, om en orts skolväsen

blir så hårt belastat med övningsundervisning av oerfarna lärarkandidater

att målsmannaopinionen till sist reagerar. Förbundet förordar att rådande

förhållanden i berörda hänseenden vid de nuvarande lärarhögskolorna undersöks

innan propositionen utformas. En decentralisering av universiteten kombinerad

med en decentralisering av lärarhögskolorna skulle ge funktionsdugliga enheter

och möjliggöra ett rationellt utnyttjande av lärarkrafterna. Avgörande för lokaliseringen

av filialorterna bör vara befolkningsmässiga fakta och den skönjbara

befolkningsutvecklingen. Sammanfattningsvis föreslår SB. att lärarhögskolefilial

bör ha samma moderort som universitetsfilialen, att ytterligare en filialort ansluten

till lärarhögskolan i Malmö inrättas i Öresundsregionen, exempelvis i Hälsingborg,

att i stället för att förlägga två lärarhögskolor till samma ort filialsystemet

bör utvidgas, så fort befolkningsutvecklingen i ett område så kräver, samt

att lärarhögskolefilial i undantagsfall bör kunna skapas utan samband med universitetsfilial.

SFS förordar att utöver Linköping en fullständig lärarhögskola upprättas i

Örebro. Beträffande klasslärarutbildningen kan filialer i Luleå och Sundsvall

vara motiverade men förslaget om filialer i Jönköping och Karlstad avvisas bestämt.

Ett övergångsvis anordnat filialsystem skulle senare försvåra en övergång

till fullständiga lärarhögskolor.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet konstaterar viss brist

på samordning när det gäller LUS’ förslag till lokalisering av lärarhögskolefilialer

och U 63 :s förslag till lokalisering av universitetsfilialer. Mest iögonfallande är

LUS’ förord för Jönköping medan U 63 förordar Växjö. Utan att ta ställning i

denna fråga finner förbundet det önskvärt att lokaliseringsfrågan i detta fall ytterligare

penetreras.

Centerns ungdomsförbund anser att de som övergångsformer föreslagna filialerna

bör göras permanenta och att det bör starkt övervägas att ordna klasslärarutbildning

på ytterligare en ort i södra Sverige. Enligt Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund bör universitetsfilialerna i Örebro, Karlstad, Växjö

och Linköping utnyttjas för utbildning av såväl ämneslärare som klasslärare. I

Linköping och ev. även i Örebro bör det ske genom upprättande av lärarhögskola.

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr / dr 1967

Vad beträffar lärarhögskolorna på de olika orterna påpekar

byggnadsstyrelsen att LUS har framlagt preliminära förslag hur lokalfrågorna

bör lösas på resp. orter men anser sig inte för närvarande med säkerhet kunna

bedöma om förslagen i dessa delar är realistiska. Sedan beslut fattats om lärarutbildningens

förläggning, måste de föreliggande lokalbehoven i varje särskilt

fall utredas dels med avseende på en provisorisk lösning dels med hänsyn till

en lösning på längre sikt.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet understryker att lärarhögskolornas

och filialernas egna lokalproblem, lokaliseringen i städerna osv. är

ett stort kommunalt intresse. Dessa frågor kräver utredningar och planeringsarbete

på det lokala planet, varför styrelsen anser det självklart att de kommunala

myndigheterna direkt deltar i detta arbete och att de kommunala synpunkterna

därvid tillmäts stor betydelse.

Beträffande förslaget till tidsplan för upprättande av lärarhögskoleorganisationen

och avveckling av praktisk lärarkurs och folkskoleseminarier finner

skolöverstyrelsen det närmast självklart att seminarieorganisationen inte skall

avvecklas. Det vore varken rationellt eller planmässigt att nu besluta om avvecklingen

av en befintlig, synnerligen värdefull organisation med stora tillgångar

i fråga om erfarna skolledare och lärare, ofta goda lokaler och tillfredsställande

utrustning för att därefter med säkerhet inom kort behöva överväga uppbyggnaden

av t. ex. en ny postgymnasial organisation. Överstyrelsen föreslår därför

att seminarieorganisationen med vissa undantag bibehålls samt att frågan om

hur den skall konverteras för att möta förutsebara behov utreds utan dröjsmål.

Alla seminarier som finns på lärarhögskoleort bör avvecklas i enlighet med LUS’

förslag. Av de 19 för närvarande existerande seminarierna skulle 13 bestå med

fullständig organisation i varje fall t. o. m. läsåret 1970/71, nämligen seminarierna

i Falun, Gävle, Haparanda, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlstad,

Kristianstad, Landskrona, Luleå, Skara, Strängnäs och Växjö. I god tid dessförinnan

bör utredningen om deras konvertering till andra postgymnasiala utbildningsändamål

ha hunnit slutföras, och det kan sålunda enligt överstyrelsens

mening inte bli fråga om organisationens avveckling.

Lärarhögskolorna i Linköping och Örebro bör inrättas fr. o. m. läsåret 1968/69,

medan omorganisationen av lärarutbildningen i Umeå bör kunna påbörjas läsåret

1967/68. Överstyrelsen planerar att senast höstterminen 1966 helt överföra

den praktiska lärarkurs som äger rum på lärarhögskoleorterna till lärarhögskolorna.

Vid full utbyggnad av en organisation med sju fullständiga lärarhögskolor

beräknar överstyrelsen den årliga kapaciteten till sammanlagt 2 350 ämneslärare,

nämligen vid lärarhögskolan i Stockholm 600, Malmö 400, Göteborg 500, Uppsala

300, Umeå 150 samt i Linköping och Örebro vardera 200. Eftersom behovet av

utbildningsplatser för praktisk lärarkurs under de närmaste åren inte f. n. kan

anges, kan någon plan för avveckling av lärarkursskolor utanför lärarhögskolorna

inte nu framläggas. Överstyrelsen uttalar viss tvekan beträffande möjligheterna

att genomföra lärarhögskolornas utbyggnad i den föreslagna takten.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

I fråga om personalen vid folkskoleseminarium som avvecklas understryker

överstyrelsen vikten av att lärare som mer eller mindre ofrivilligt berörs av en

beslutad organisationsförändring ges all skälig hjälp till och lättnad vid den

oundvikliga omställningen. Under åtskilliga år har oro rått bland folkskoleseminariernas

befattningshavare inför den beräknade avvecklingen av seminarieorganisationen.

Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund har i en till

överstyrelsen ingiven framställning i tio punkter sammanfattat sina krav angående

lärarpersonalens behandling i samband med seminariernas avveckling.

Överstyrelsen understryker starkt vikten av att sådana anordningar vidtas och

sådana bestämmelser utfärdas, att även vid seminarium som skall avvecklas undervisningen

blir fullgod och att tjänstemännen kan fullgöra sina uppgifter utan

att behöva känna oro inför framtiden.

Av skolöverstyrelsens remissinstanser har ett tiotal yttrat sig i denna fråga och

av dessa har ett par intet att erinra mot LUS’ förslag medan de övriga framför

vissa invändningar. Sålunda förmodar länsskolnämnden i Kalmar län att övergången

till ny lärarutbildning kommer att ske i långsammare takt än som föreslagits,

bl. a. med hänsyn till den erforderliga översynen och samordningen av de

förslag som LUS och U 63 framlagt i lokaliseringsfrågan. I avvaktan på att möjlighet

att bygga lågstadielärarutbildning på fackskolans grund prövats bör nedläggningen

av den treåriga lågstadielärarutbildningen uppskjutas. Länsskolnämnden

i Blekinge län finner det vara riktigare att ange läsåret 1979/80 än 1969/70

som ett definitivt avvecklingsår för den äldre lärarutbildningsorganisationen.

Nämnden befarar att lärarbristen alltjämt kan bestå och i så fall behövs förmodligen

ett större antal utbildningsorter än städerna med lärarhögskolor. Länsskolnämnden

i Kristianstads län framhåller att om seminarieorganisationen skulle

behöva vara i funktion längre än LUS föreskrivit, måste den fast inorganiseras

i det utbildningssystem som kommer att beslutas. Det är väsentligt att seminarierna

i så fall ges samma standard som lärarhögskolorna. Även länsskolnämnden

i Kopparbergs län är tveksam om lämpligheten av att inom den snäva tidsram

som föreslagits så gott som helt avveckla den nuvarande lärarutbildningen. Det

måste finnas starka skäl om i en tid av stor brist på lärare en lärarutbildningsorganisation

helt skall avvecklas och ersättas av en annan som är förenad med

stora organisatoriska svårigheter särskilt när det gäller den praktiska lärarutbildningen.

Länsskolnämnden i Jämtlands län motsätter sig en alltför snabb avveckling

av all nuvarande lärarutbildning. Utanför universitets- och filialorterna

borde ett mindre antal orter med goda resurser kunna under en längre övergångstid

fortsätta att utbilda ämneslärare. Rektor och kollegium vid jolkskoleseminariet

i Kalmar finner det föga välbetänkt att under nuvarande förhållanden avskriva

en stor del av en redan befintlig organisations resurser och föreslår att man

begränsar avvecklingstakten och går fram med stor försiktighet och under längre

tid än fram till år 1970. Många av rektorerna vid folkskoleseminarierna påtalar

det förhållandet att LUS inte föreslagit några övergångsbestämmelser för per
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

sonal vid lärarutbildningsanstalt under avveckling. Förslag till dylika övergångsbestämmelser

utarbetat av Lärarhögskolornas och seminarielärarnas lärarförbund

framläggs.

Universitetskanslersämbetet anser att seminarieorganisationen i den mån den

inte uppgår i nya lärarhögskolor bör bibehållas under en övergångstid. Den nuvarande

svåra lärarbristen måste mana till försiktighet då det gäller att avveckla

seminarieorganisationen, som f. n. fungerar i stort sett tillfredsställande.

Vissa av seminarierna torde kunna fungera som fortbildnings- och vidareutbildningsanstalter.

Inte heller den nuvarande organisationen med praktisk

lärarkurs bör avvecklas alltför snabbt.

Statskontoret tillstyrker i princip den föreslagna omläggningen av klasslärarutbildningen

men anser vissa skäl tala för att utbildningen på de nuvarande seminarieorterna

bör fortsätta i varje fall så länge det råder en besvärande knapphet

på lärare. Statskontoret erinrar om de stora anspråk på samhällets investeringsresurser

som den starka expansionen inom utbildningssektorn för närvarande

ställer. Det samlade utbyggnadsprogrammet på området bör underkastas en prioritering

som kan vara avgörande för takten i seminarieorganisationens avveckling.

En sådan prioritering kan leda till att nu förefintliga utbildningsresurser

på vissa orter inte bör avvecklas i föreslagen ordning, även om pedagogiska och

driftsekonomiska skäl kan tala härför.

Riksrevisionsverket ifrågasätter det välbetänkta i att nedlägga folkskoleseminarierna

i den takt LUS förutsätter. Det kan vidare diskuteras i vad mån ett

filialsystem är att föredra framför en fortsatt verksamhet från seminariernas sida

till dess lärarbristen hävts. Ett ställningstagande till dessa spörsmål försvåras av

att de framlagda kostnadsberäkningarna är ofullständiga, och några kalkyler beträffande

investeringsbehovet har inte framlagts. Kostnaderna måste bli högst

betydande och bör ha ett avgjort inflytande på bedömningen av förslagen till

organisation.

Byggnadsstyrelsen framhåller att de nuvarande seminarierna representerar en

avsevärd lokaltillgång och att byggnaderna dessutom är i gott skick. Byggnadsstyrelsen

anför vidare.

I den mån seminarieanläggningarna icke skall tagas i anspråk för lärarhögskolor,

måste det vid en eventuell avveckling av seminarierna klarläggas om och

i vad mån lokalerna kan komma till användning för något annat ändamål. Om

detta i någon större utsträckning är möjligt utan kostnadskrävande ombyggnadsarbeten

kan icke nu överblickas. Seminarielokalerna skulle dock kunna komma

att utgöra en värdefull lokalreserv för andra undervisningsändamål, t. ex.

fortbildning av lärare, vuxenutbildning samt yrkeslärarutbildning. Även andra

statliga ändamål bör i vissa fall kunna tillgodoses inom de sålunda friställda lokalerna.

I andra fall torde ett överlåtande av lokalerna till kommuner komma att

aktualiseras. Vid en eventuell avveckling — helt eller delvis — av folkskoleseminarieorganisationen

avser byggnadsstyrelsen att för resp. seminarium utreda

den lämpliga användningen av de friställda lokalerna samt att i förekommande

fall inkomma till Kungl. Maj:t med förslag i frågan.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Med hänsyn till lärarbristen ifrågasätter länsstyrelsen i Södermanlands län

om inte utbildningen vid folkskoleseminarier i viss utsträckning under en längre

övergångstid kunde äga rum jämsides med utbildningen vid lärarhögskolor och

således avvecklingen av samtliga seminarier inte ske så snabbt som enligt LUS’

förslag. Även länsstyrelsen i Kristianstads län anser att folkskoleseminarierna

bör bibehållas tills vidare men att deras verksamhet samtidigt så vitt möjligt bör

anpassas till den fortgående förändringen av lärarutbildningen i stort. Länsstyrelsen

finner olika skäl tala för att folkskoleseminariet i Kristianstad inte bör

avvecklas.

Samarbetsnämnden för lokal- och utrustning sprogramkommitté erna för universitet

och högskolor accepterar LUS’ förslag om nybyggnader för lärarhögskolorna

i Uppsala och Umeå inom dessa städers universitetsområden samt framhåller

vikten av att planeringen på andra orter drivs i denna riktning, så att det

framdeles blir möjligt att organisatoriskt samordna all lärarutbildning. Nämnden

erinrar om att i universitetens yttranden över LUS’ betänkande framförts nödvändigheten

att total integration mellan universiteten och lärarhögskolorna. Med

hänsyn härtill föreslår nämnden att lokal- och utrustningsprogrammeringen för

lärarhögskolorna på universitetsorterna samordnas inom LUP-kommittéernas

ram, vilket förfarande inte bör föregripa ett ställningstagande till integrationsfrågan

i övrigt. LUS synes ha övervärderat möjligheterna att utnyttja seminarierna

för lärarutbildningen och det torde vara realistiskt att räkna med ett väsentligt

nybyggnadsbehov. Nuvarande seminariebyggnader bör inordnas i den

allmänna planeringen och eventuellt utnyttjas för andra statliga ändamål eller

som lokaler för universitetsinstitutioner av icke-laborativ karaktär.

SACO framhåller svårigheterna att bedöma behovet av praktisk lärarkurs som

en komplettering av lärarhögskolornas kapacitet. F. n. finns inte tillräckliga

förutsättningar att fastställa tidsschemat och ett sådant fastställande bör därför

uppskjutas i avvaktan på närmare utredning. Lärarnas riksförbund anför

att ämneslärare kommer att utexamineras enligt den nya ordningen tidigast

1970, att under hela 1970-talet lärare med den äldre utbildningen kommer att

vara i majoritet och att de sista filosofie magistrarna enligt nuvarande system

inte når pensionsåldern före år 2000. Parallella behörighetsföreskrifter måste därför

finnas under en mycket lång tid framöver. Vidare måste det snarast möjligt

klarläggas hur studierna i fortsättningen skall gestalta sig för dem som nu utbildar

sig vid universiteten eller som står i begrepp att börja sin utbildning de

närmaste åren. Meritvärderingen av nuvarande utbildningar jämförda med den

väntade nya måste också noga övervägas.

TCO tillstyrker i princip den föreslagna planen för avvecklingen av praktisk

lärarkurs och av utbildning vid folkskoleseminarier såväl lokalmässigt som tidsmässigt.

TCO förutsätter att vid avvecklingen av seminarieorganisationen stor

hänsyn tas till personalfrågorna. Vidare betonar TCO vikten av att de lärarkandidater

som är under utbildning under avvecklingstiden bereds fullgod ut
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

bildning och att klarhet snarast skapas rörande befattningshavarnas fortsatta

engagemang i lärarutbildningsverksamheten.

SR påpekar att LUS inte har föreslagit några övergångsbestämmelser vid folkskoleseminariernas

avveckling och framlägger i sitt yttrande förslag till dylika

bestämmelser.

SFS understryker betydelsen av att alla som genomgår en ämnesteoretisk utbildning

för läraryrket också bereds tillfälle att genomgå den praktisk-pedagogiska

utbildningen. Det kan därför bli nödvändigt att under lång tid bibehålla

provårsinstitutionen och lärarblocken.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet framhåller att avvecklingen

av nuvarande övningsskolor vid såväl seminarierna som lärarhögskolorna

påverkar det kommunala skolväsendet mycket påtagligt. Även i de städer där

ingen ny lärarutbildningsanstalt skapas i stället för seminariet måste noggrann

utredning ske om hur de statliga övningsskolbyggnaderna skall disponeras. Styrelsen

förutsätter att statsmakterna tar initiativ till förhandlingar med kommunerna

i varje särskilt fall.

LO tillstyrker avvecklingen av seminarierna men påpekar att dessa måste fungera

på samma sätt som lärarhögskolorna under ett rätt långt övergångsskede.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att det för att åstadkomma

balans på lärarsidan kan vara befogat att behålla vissa seminarier — därvid dock

endast sådana som nu har fullständig klasslärarutbildning — avsevärt längre

tid än LUS föreslagit.

4.4 Departementschefen

4.4.1 Organisationen i dess helhet. Intagning och bedömning

Lärarutbildningens yttre organisation måste självfallet utformas med hänsyn

till utbildningens mål och innehåll. Därvid måste beaktas bl. a. hur de olika delarna

i utbildningen bäst tillgodoses inom existerande eller nyinrättade utbildningsanstalter.

Såsom framgått av det föregående kommer det alltjämt att finnas

ett stort antal lärarkategorier inom skolväsendet. Å ena sidan är de ämnesteoretiska

eller rent fackmässiga delarna av de olika kategoriernas utbildning synnerligen

varierande, å andra sidan finns redan mycket, som är gemensamt i

fråga om den praktisk-pedagogiska utbildningen. I och för sig är det önskvärt

att de olika kategorierna får en så långt möjligt gemensam lärarutbildning. Detta

skulle otvivelaktigt underlättas om utbildningen av alla lärare kunde ske inom

samma organisatoriska system. En sådan anordning skulle även öka förutsättningarna

för ett gott samarbete och samverkan i skolan mellan de olika

kategorierna av lärare. LUS har stannat vid att föreslå att den ämnesteoretiska

utbildningen av lärare i läroämnen förläggs till universiteten och anser att starka

skäl därför talar för att utbildningen i sin helhet liksom utbildningen av

klasslärare sker inom universitetens ram. Av praktiska skäl föreslår emellertid

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

LUS’ majoritet att en organisation med fullständig universitetsanknytning inte

nu genomförs även om man bedömer att så kommer att ske längre fram i tiden.

Den praktisk-pedagogiska utbildningen av alla lärare och huvuddelen av klasslärarnas

ämnesutbildning bör enligt LUS förläggas till särskilda lärarhögskolor.

Den till Umeå förlagda lärarutbildningen bör emellertid enligt LUS’ majoritet

i sin helhet bedrivas inom universitetets ram.

Remissopinionen är splittrad. Bl. a. skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet

och statskontoret förordar LUS’ principlösning som anses böra genomföras

också i Umeå. Åtskilliga remissinstanser, bl. a. vissa företrädare för universiteten,

anser däremot att man redan nu borde inordna utbildningen av klasslärare

och lärare i läroämnen i sin helhet i universitetsorganisationen. För egen del

ansluter jag mig till den förstnämnda uppfattningen. Så sent som vid 1964 års

riksdag fattades beslut om en omfattande organisations- och administrationsreform

för universitetsväsendet och f. n. pågår som jag i det föregående anfört

utredningar som kan komma att på ett genomgripande sätt påverka utbildningsorganisationen

bl. a. vid universitetens filosofiska fakulteter. Att i detta

läge, då förvaltningsapparaten håller på att byggas upp och anpassas till nya

stora uppgifter, lägga på universiteten ytterligare uppgifter av fullständigt ny

karaktär bör inte komma i fråga. En rad andra skäl som t. ex. lärarutbildningens

intima samverkan med skolväsendet talar också mot att lärarutbildningen i

sin helhet inordnas i universitetsorganisationen. Som LUS föreslår bör emellertid

den ämnesteoretiska utbildningen av lärare i läroämnen äga rum vid universitet

och vissa högskolor. Däremot bör utbildningen av klasslärare samt den

praktisk-pedagogiska utbildningen av lärare i läroämnen ske i separata, under

skolöverstyrelsen lydande enheter, lärarhögskolor. Det är av praktiska skäl

nödvändigt att tillämpa samma organisationsmodell på alla orter, sålunda även

i Umeå. Frågan om utvecklingen på lång sikt kan komma att leda till en förändring

av denna organisationsmodell kan inte nu besvaras. Jag vill emellertid

understryka att en samordning av den yttre organisationen av lärarutbildningen

inte kan avse endast de nu aktuella lärarkategorierna, klasslärare och lärare

i läroämnen, utan måste inbegripa också de många andra lärarkategorier som

finns inom skolväsendet såsom övningslärare och yrkeslärare. Uppenbarligen

kan inte utbildningen av sistnämnda kategorier — i varje fall inte inom överskådlig

tid — överföras till universitetsväsendet. Detta innebär dock inte, att

det inte skulle finnas förutsättningar för att åtminstone partiellt samordna den

praktisk-pedagogiska delen av utbildningen för fler lärarkategorier än hittills

skett. Såsom jag i det föregående nämnt pågår eller kommer tillsättandet av utredningar

rörande vissa övningslärarkategorier att övervägas. Vid dessa utredningar

måste givetvis en samordning av nyssnämnt slag beaktas. För vissa yrkeslärarkategorier

kan en sådan samordning relativt snabbt aktualiseras. Starka

skäl talar nämligen för att de yrkespedagogiska instituten inordnas i lärarhögskolorganisationen.

På orter som kommer att ha både lärarhögskola och yrkespedagogiskt

institut bör, så snart praktiska förutsättningar härför föreligger,

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts ''proposition nr b år 1967

en samordning ske. Jag har för avsikt att senare föreslå att åt skolöverstyrelsen

uppdras att — efter samråd med statskontoret —■ överväga denna fråga samt

formerna för samordning av institutens och lärarhögskolornas verksamhet under

en övergångstid.

Som jag förut anfört bör skolöverstyrelsen alltjämt vara central myndighet

för lärarhögskolorganisationen. Jag vill emellertid understryka — vilket f. ö.

skolöverstyrelsen också framhållit — att lärarhögskolorna bör ha en självständig

ställning. En betydande decentralisering av beslutanderätten till lärarhögskolorna

inom relativt vida ramar bör alltså genomföras.

En nära samverkan mellan de olika institutioner och andra myndigheter som

svarar för lärarutbildningen är självfallet nödvändig och angelägen. Till vissa

härmed sammanhängande frågor främst när det gäller den lokalmässiga samordningen

skall jag återkomma i det följande. Här vill jag närmast uppehålla mig

vid LUS’ förslag beträffande samverkansorgan. Alla remissinstanser som yttrat

sig i frågan understryker i princip vikten av en nära samverkan men från ett

flertal håll bedöms det av LUS förordade systemet som alltför komplicerat

och tungrott. Det framhålls bl. a. att LUS inte tillräckligt beaktat de förändringar

som skedde i samband med universitetsreformen år 1964 och som hade till

syfte att såväl på det centrala som på det lokala planet bättre samordna de

olika myndigheternas handläggning av utbildnängsärenden. Jag delar denna uppfattning

och är inte beredd att nu ta ställning till LUS’ förslag i denna del.

Frågan om att inrätta nya organ och skapa nya tjänster med samverkansuppgifter,

såsom lärarutbildningsnämnder, skolämneskollegier och utbildning sr ektorat,

bör därför ytterligare övervägas. En grundprincip bör därvid vara att man

så långt möjligt skall repliera på redan existerande anordningar. Universitetskanslersämbetet

bör få i uppdrag att närmare undersöka hur erforderlig samverkan

skall kunna tryggas och efter samråd med skolöverstyrelsen till Kungl.

Maj:t inkomma med redogörelse och förslag.

Vissa åtgärder för att stärka samverkan mellan lärarhögskolor och universitet

vilka ligger i linje med administrationsreformen av år 1964 tar jag redan nu

ställning till. Rektor för lärarhögskola bör sålunda vara ledamot i fakultet och

sektion vid behandling av frågor som har samband med lärarutbildning. Metodiklektor

vid lärarhögskola bör vid universitetsinstitutions behandling av frågor

som berör lärarutbildning i tillämpliga fall jämställas med ordinarie lärare vid

institutionen. På liknande sätt bör företrädare från universiteten ges möjlighet

delta i lärarhögskolornas behandling av frågor rörande ämnesteoretisk utbildning

som är förlagd till lärarhögskolorna. Det är vidare uppenbart att en mycket

effektiv åtgärd för att skapa en god samverkan mellan de olika läroanstalter

som medverkar i lärarutbildningen är att lärare från en anstalt i viss utsträckning

då så befinns lämpligt får sin tjänstgöring förlagd till en annan. En sådan

anordning bör utan några särskilda komplikationer kunna genomföras efter överenskommelse

från fall till fall mellan lärarhögskola och universitet/högskola.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts ''proposition nr / år 1967

På det centrala planet säkras samverkan bl. a. genom att universitetskanslersämbetet

och skolöverstyrelsen gemensamt i huvudsak såsom LUS föreslår fastställer

studieplaner för utbildningen.

De frågor angående samverkan mellan lärarhögskolor och universitet som

jag här kortfattat berört fordrar inte beslut av riksdagen men har för helhetsbildens

skull redovisats.

Det förhållandet att den praktisk-pedagogiska utbildningen av lärare i läroämnen

förläggs till lärarhögskola, medan den ämnesteoretiska sker vid universiteten,

medför också i fråga om läsårskonstruktionen vissa samordningsproblem.

Jag har i det föregående förordat att den praktisk-pedagogiska utbildningen

utformas i huvudsak enligt LUS’ förslag vilket för den här nämnda lärarkategorin

innebär att den förberedande delen som består av dels en introduktionskurs,

dels en s. k. pedagogisk strimma skall löpa parallellt med de ämnesteoretiska

studierna. Den förberedande delen bör i princip stå öppen för alla universitetsstuderande

som valt en studiegång som leder till lärarkompetens. Då den

förberedande delens uppgift är att bidra till att lärarutbildningen redan från

början inriktas på den praktiska lärarverksamheten bör den också normalt ingå

i blivande lärares utbildning. Universitetsstuderande som deltar i den förberedande

pedagogiska utbildningen bör förutom vid universitetet registreras även

vid lärarhögskolan. LUS har med utgångspunkt i den föreslagna konstruktionen

av lärarutbildningen funnit det erforderligt att läsåret vid lärarhögskolor och

universitet blir i huvudsak lika långt, nämligen 40 veckor. F. n. omfattar läsåret

vid lärarhögskolorna 39 veckor, tid för inträdesprövning ej inräknad, vid

universiteten 234 dagar och vid de tekniska högskolorna 241 dagar. I de

utredningar angående fasta studiegångar som pågår inom universitetskanslersämbetet

har det enligt vad jag erfarit framkommit att det oberoende av samordningen

med lärarutbildningen är erforderligt med en förlängning av läsåret

inom universitetsväsendet. Jag räknar med att en förlängning genomförs. Sålunda

bör läsåret fr. o. m. 1967/68 omfatta vid lärarhögskolor 40 veckor, tid för

inträdesprövning inräknad, samt vid universitet och de övriga högskolor Kungl.

Maj:t bestämmer 270 dagar. Detta innebär att undervisning och examination

inom universitetsväsendet anordnas under sistnämnda tid men på sådant sätt

att i princip tjänstgöringen för varje enskild lärare inte behöver utsträckas över

sammanlagt längre tidsperiod än det nuvarande läsårets längd.

Jag har i det föregående vid behandlingen av frågan om villkoren för tillträde

till lärarutbildning framhållit att en rad egenskaper, som i varje fall inte

i tillräcklig grad kommer till uttryck i betyg från förutbildning, är av mycket

stor betydelse för den blivande lärarens framgång i sitt yrke. Det vore i hög

grad önskvärt att sådana egenskaper kunde beaktas vid urval av kandidater

till lärarutbildning. Som LUS framhåller är det emellertid f. n. inte möjligt att

konstruera ett intagningsinstrument som på ett tillfredsställande sätt tar hänsyn

till positiva karakteristika av denna art. LUS’ förslag om ett s. k. negativt

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

urvalsförfarande måste därför tills vidare bli den väg som får prövas. Jag kan

liksom remissinstanserna i huvudsak ansluta mig till vad LUS anfört om de

olika urvalsmöjligheterna i detta hänseende. Jag vill emellertid understryka att

när man som nu är fallet tvingas att inrikta sig på en negativ urvalsmetod denna

självfallet måste användas med mycket stor återhållsamhet.

Som jag i det föregående framhållit räknar jag med att den förberedande

praktisk-pedagogiska utbildningen av blivande ämneslärare i princip skall stå

öppen för alla som genomgår motsvarande ämnesteoretiska utbildning. Intagningen

i lärarhögskolan av ämneslärarkandidaterna bör däremot ske först inför

det avslutande praktisk-pedagogiska året.

Intagningen till lärarhögskolorna bör samordnas. Det bör uppdras åt skolöverstyrelsen

att närmare utforma intagningsförfarandet. Med hänsyn till

främst möjligheterna att organisera lärarkandidaternas praktiska utbildning

är det nödvändigt att intagningen till lärarutbildning sker varje termin. På

grund härav bör övervägas bl. a. att vid universiteten anordna fasta studiegångar,

som avser skolämnen, så att utbildningen kan påbörjas varje termin.

LUS förordar att det system som f. n. tillämpas för fördelning av utbildningsplatserna

mellan manliga och kvinnliga sökande till mellanstadielärarutbildning

skall slopas. Förslaget har inte mött några allvarliga erinringar i remissyttrandena

och jag ansluter mig till det.

Införandet av fasta studiegångar inom de filosofiska fakulteterna medför att

nu gällande examensbestämmelser måste omarbetas. I det sammanhanget bör

såsom jag framhållit i riktlinjerna angående universitetskanslersämbetets utredningsarbete

också frågan om betygsystemets utformning närmare övervägas.

Detta innebär att universitetskanslcrsämbetet också måste pröva LUS’ förslag

till omläggning av betyg- och examenssystemet beträffande den ämnesteoretiska

delen av lärarutbildningen. Jag är sålunda inte beredd att nu ta ställning

till detta förslag. Betyg- och examenssystemet för klasslärarutbildningen liksom

betygsättningen av ämneslärarnas praktisk-pedagogiska utbildning måste

givetvis utformas med hänsyn till hur motsvarande fråga löses för den ämnesteoretiska

delen av ämneslärarnas utbildning. Åt skolöverstyrelsen bör uppdras

att efter samråd med universitetskanslersämbetet utreda denna fråga.

För den som med tillfredsställande resultat genomgått lärarutbildningens såväl

praktiska som teoretiska moment bör av lärarhögskolan utfärdas betyg över

pedagogisk examen. LUS har däremot inte ansett det motiverat att låta de

ämnesteoretiska studierna vid universiteten för blivande ämneslärare leda till

en universitetsexamen. Jag är inte nu beredd att ta ställning till denna fråga.

Den bör avgöras först sedan kanslersämbetet framlagt sina nyss nämnda förslag

till examens- och betygsystem i samband med införandet av fasta studiegångar.

I detta sammanhang vill jag omnämna att frågan om att ompröva tjänstebenämningama

småskollärare och folkskollärare har aktualiserats. Benämningarna

är otvivelaktigt inte adekvata i den nya skolsituationen. I denna fråga

bör Kungl. Maj:t få besluta om riksdagen inte har något att erinra däremot.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Den nya lärarutbildningen kommer för ämneslärarkandidaterna likaväl som nu

är fallet för klasslärarkandidaterna att utgöra en sammanhängande utbildning.

De ämnesteoretiska och de praktisk-pedagogiska momenten blir — utom under

själva praktikterminen — integrerade. Vid tjänstgöring under praktikterminen

avses lärarkandidaterna erhålla anställning som lärare. Lön utgår då enligt

kollektivavtal. Under den övriga utbildningstiden bör de studerande vara berättigade

till studiesociala förmåner enligt studiemedelsförordningen den 4 juni

1964 (nr 401). Detta innebär att studerande vid lärarhögskolans ämneslärarlinje

kommer att erhålla lön under en termin mot f. n. två. Detta bör första

gången tillämpas i fråga om studerande som under andra halvåret 1971 påbörjar

det avslutande årets praktisk-pedagogiska studier vid lärarhögskola.

4.4.2 Lärarhögskolornas organisation och verksamhetsformer

Lärarhögskolorna har att svara för lärarutbildning — med tonvikten lagd

på den praktisk-pedagogiska delen. De bör vidare spela en central roll i det pedagogiska

forsknings- och utvecklingsarbetet. Som pedagogiska fackhögskolor

bör de målmedvetet inrikta sig på den viktiga uppgiften att föra den pedagogiska

teorin och den pedagogiska praktiken närmare varandra. Först genom en

nära samverkan mellan teori och praktik kan man förvänta resultat av reell betydelse

för vardagens skolarbete.

Grundutbildningen av lärare bör i enlighet med LUS’ förslag organiseras på

olika lärarutbildningslinjer, en för varje lärarkategori. Detta innebär att inom

lärarhögskolorganisationen tills vidare bör finnas klasslärarlinje, speciallärarlinje

och ämneslärarlinje. Relativt snart kan det, såsom jag i det föregående framhållit,

bli aktuellt att i organisationen infoga de yrkespedagogiska instituten vilket

då torde böra ske inom en yrkeslärarlinje.

Även inom den alltmer betydelsefulla fortbildningen har lärarhögskolorganisationen

eu viktig uppgift. Lärarhögskolorna såsom centra för förnyelse och förändring

av skolans verksamhet måste garanteras möjligheter att förmedla nya

idéer och erfarenheter inte endast till de blivande lärarna utan också till de

yrkesverksamma. Högskolornas direkta inflytande på fortbildningen bör därför

stärkas bl. a. genom att såsom LUS föreslår de nuvarande fortbildningsinstituten

inordnas i lärarhögskolorna såsom fortbildningsavdelningar. Starka skäl

talar enligt min mening för att även den länsvis uppbyggda fortbildningsorganisationen

närmare samordnas med lärarhögskolorna. Det nära sambandet mellan

fortbildning och introducerandet av nya pedagogiska hjälpmedel i undervisningen

aktualiserar också frågan om en samverkan med hjälpmedelscentralerna.

Genom en sådan samverkan skulle dessa centraler få möjlighet att spela en

väsentligt mer aktiv roll även för grundutbildningen av blivande lärare.

De sistnämnda samordningsfrågorna kräver emellertid ytterligare överväganden

bl. a. med hänsyn till att lärarhögskolor inte kommer att finnas i varje

län. Jag har för avsikt att senare föreslå en särskild utredning av dessa frågor.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

Ledningen av en lärarhögskola bör som LUS föreslagit utövas av en rektor.

Liksom bl. a. skolöverstyrelsen avvisar jag bestämt tanken på att chefskapet för

lärarhögskolan och dess pedagogiska institution skulle förenas. Under rektor bör

i mån av behov för de olika utbildningslinjerna liksom nu finnas biträdande utbildningsledare

samt för fortbildningsavdelningen en fortbildningsledare. LUS’

förslag beträffande rektorsnämnd och lärarråd har i remissyttrandena utsatts

för viss kritik främst med hänsyn till sammansättningen och det reella inflytandet.

Jag anser denna kritik i viss mån berättigad. En riktpunkt för det fortsatta

arbetet med detaljutformningen av dessa organ och deras befogenheter

bör vara att lärare och studerande bereds ett större inflytande i vissa frågor

än vad LUS synes ha räknat med. Bestämmelser i dessa frågor meddelas av

Kungl. Maj:t och jag har för avsikt att lägga fram förslag när beredningen i

denna del är avslutad.

Vid lärarhögskola bör i enlighet med LUS’ förslag finnas fristående institutioner

för pedagogik och metodik. Jag har i det föregående förordat att bl. a. den

ämnesteoretiska delen av klasslärarnas utbildning förstärks. Detta bör emellertid

inte medföra någon ändring av LUS’ förslag att ämnesutbildningen sker vid

motsvarande institutioner för ämnesmetodik.

Den pedagogiska institutionen vid lärarhögskola har till uppgift att svara

för utbildningen i pedagogik samt att då så erfordras medverka i forskningsoch

utvecklingsarbete. Som jag i det följande skall återkomma till blir vid de

större lärarhögskolorna den sistnämnda uppgiften av central betydelse. Vid

varje större lärarhögskola bör därför den pedagogiska institutionen — som nu

är fallet vid lärarhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö — byggas upp

som en vetenskaplig institution med i huvudsak lärare och övrig personal av det

slag och med de uppgifter LUS förordar. Bl. a. bör finnas en professor. Institutionen

bör under lärarhögskolans rektor ledas av prefekt och institutionskollegium.

Det framgår av vad jag anfört att förekomsten av vetenskapliga institutioner

för pedagogik vid lärarhögskolor är en oundgänglig förutsättning för ett fortsatt

framgångsrikt arbete på skolväsendets utveckling. Å andra sidan kan man

inte bortse från risken för att de pedagogiska forskningsresurserna splittras på

alltför många institutioner. LUS liksom ett flertal remissinstanser har också

aktualiserat frågan om förhållandet mellan lärarhögskolornas och universitetens

pedagogiska institutioner. Verksamheten vid universitetsinstitutionerna kommer

att påverkas av att undervisningen i pedagogik för blivande lärare övertas

av lärarhögskolorna. Att på ett naturligt sätt fördela arbetsuppgifterna så, att

lärarhögskolinstitutionerna inriktar sig på skolväsendets frågor, löser givetvis

delvis samordningsproblemen. Emellertid faller många forskningsuppgifter på

skolfältet inte eller i varje fall inte helt inom ämnet pedagogik. En rad andra

universitetsdiscipliner såsom psykologi och sociologi men t. ex. också statistik

och ekonomiska ämnen har och får alltmer viktiga uppgifter inom skolforskningen.

Lärarhögskolorna får därför inte isoleras från universiteten. De pedagogiska

institutionerna vid lärarhögskolorna är vidare beroende av universiteten för re
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 4- är 1967

krytering av personal. Att professorn i pedagogik vid lärarhögskola är ledamot av

samhällsvetenskaplig fakultet har bl. a. haft betydelse för personalrekryteringen.

Hittills synes emellertid personalen ha rekryterats främst från gruppen lärare

eller blivande lärare. Det är, bl. a. mot bakgrunden av vad jag nyss anfört om

att många olika ämnen är av betydelse för skolforskningen, angeläget att de

pedagogiska institutionerna vid lärarhögskolorna tillförs personal med framför

allt bredare beteende- och samhällsvetenskaplig utbildning. Utöver det anförda

talar också vissa praktiska — bl. a. lokalmässiga — skäl för att frågan om hur

de pedagogiska institutionerna vid lärarhögskolorna och universiteten skall

samverka mera ingående prövas. Jag avser att i annat sammanhang föreslå

Kungl. Maj:t att tillkalla en särskild utredning för att pröva denna och därmed

sammanhängande frågor.

Beträffande de pedagogiska institutionernas personal vill jag slutligen framhålla

att det, som skolöverstyrelsen anfört, är nödvändigt att begränsa behovet

av lektorer i pedagogik. Detta bör alltså vara en av utgångspunkterna när LUS’

förslag till studieplaner överarbetas.

Vid metodikinstitutionerna bör i erforderlig omfattning finnas lektorer i metodik.

Deras huvuduppgifter skall vara att inom resp. arbetsområden meddela

undervisning i metodik och ämnesteori, att handleda vid övningsundervisning,

att meddela viss undervisning i det allmänna skolväsendet samt att följa

och då så erfordras medverka i metodisk forskning och utvecklingsarbete. Följande

kategorier av metodiklektorer kan förekomma: lektor i ämnesmetodik

för undervisning i läroämne, musik, teckning, gymnastik eller slöjd, lektor i specialundervisningens

metodik, lektor i klasslärarmetodik för lågstadiet eller mellanstadiet.

Därjämte bör finnas lektorat i logopedi och i vuxenundervisningens

metodik. Nu finns ett metodiklektorat med sistnämnda inriktning, nämligen

vid lärarhögskolan i Stockholm. Jag räknar med att det ökande behovet av

utbildning i vuxenpedagogik kommer att aktualisera inrättandet av nya sådana

lektorat. Forsknings- och utvecklingsarbete inom vuxenundervisningens område

kommer också att kräva vidgade insatser. Hur dessa bäst skall tillgodoses och

hur arbetet skall fördelas mellan lärarhögskola och universitet bör prövas av den

nyssnämnda utredningen.

Vid lärarhögskola bör vidare finnas lärare i röst- och talvård, lärare i musik

samt lärare för undervisning om tekniska hjälpmedel.

I huvudsak innebär detta att samma personalkategorier kommer att finnas

i den framtida som i den nuvarande lärarhögskolan exklusive övningsskolan.

Beträffande behörighet, anställningsform och tjänstetillsättning företas inga

väsentliga ändringar i det materiella innehållet i nu gällande regler och praxis.

Detta betyder bl. a. att det liksom nu bör finnas två kategorier av lektorer i

läroämnenas metodik. För behörighet till lektorstjänst i den ena kategorin liksom

till lektorstjänst i pedagogik bör gälla i huvudsak samma villkor som för

behörighet till tjänst som universitetslektor. Självfallet bör framstående meriter

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

från praktisk-pedagogisk verksamhet väga tungt vid urval mellan flera behöriga

sökande till sådan tjänst. Som LUS framhåller bör sålunda inte lärdomsmeriter

vara utslagsgivande utan dessa bör bli bedömda som en del av vad som tillsammantaget

konstituerar en sökandes lämplighet.

Lärarhögskolornas behov av personal med icke-pedagogiska uppgifter skall jag

här beröra endast i vad avser personal för hälsovården. Det är, såsom bl. a.

skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen framhållit i sina yttranden, angeläget

att hälsovården för de studerande vid lärarhögskola ordnas på ett tillfredsställande

sätt med hänsyn till de speciella förhållanden som råder vid lärarutbildning.

Emellertid bör detta i princip ske på samma sätt som hälsovården ordnats

inom universitets- och högskoleväsendet i övrigt. Bl. a. denna fråga behandlas

i ett betänkande som nyligen framlagts av en arbetsgrupp inom ecklesiastikdepartementet

(Studerandehälsovård, Stencil E 1966:14). Jag avser att

inom kort föreslå Kungl. Maj:t att en proposition i detta ärende läggs fram

för riksdagen.

Omfattningen av personalen i dess helhet vid varje lärarhögskola får prövas

i vanlig ordning i samband med skolöverstyrelsens årliga anslagsframställningar.

Till vissa frågor rörande behovet för budgetåret 1967/68 återkommer jag i det

följande.

I fråga om den praktiska utbildningen har jag i det föregående förordat att

denna utformas i huvudsak enligt LUS’ förslag. Dock bör, såsom jag framhållit,

praktikterminen i klasslärarutbildningen vara odelad.

LUS har föreslagit att varje lärarhögskola skall förfoga över en eller flera

skolenheter inom det allmänna skolväsendet för demonstrationer och försök,

av LUS benämnda försöks- och praktikskolor. Jag finner en dylik anordning

väl ägnad att främja en konkretisering och samordning av pedagogik- och metodikutbildningen.

Liksom bl. a. skolöverstyrelsen delar jag LUS’ uppfattning att

den bör kunna bidra till att väsentligt effektivera lärarutbildningen, bl. a.

genom att tiden för den praktiska utbildningen kan utnyttjas rationellare och

antalet auskultationstillfällen kan nedbringas. Jag förordar därför att en eller

flera skolenheter inom det allmänna skolväsendet ställs till varje lärarhögskolas

förfogande. Vid sådan skolenhet bör anordnas såväl försök som demonstrationer.

Jag finner det vara av stor betydelse att lärarna i pedagogik och i metodik

vid lärarhögskolorna får möjligheter att inom nämnda skolenheter anknyta sin

undervisning för lärarkandidaterna direkt till verkligheten. Lärarhögskolans

program för demonstrationer och försök bör planeras av lärare i pedagogik och

i metodik samt av biträdande utbildningsledare. Det bör ankomma på ledningen

för den skolenhet inom det allmänna skolväsendet till vilken demonstrationer

och försök förläggs att svara för dessas inordnande i verksamheten vid skolenheten.

Enligt LUS’ förslag bör de skolenheter inom det allmänna skolväsendet som

ställs till lärarhögskolornas förfogande omfatta i fråga om grundskolans låg
-

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

och mellanstadier 6—8 paralleller och i fråga om grundskolans högstadium och

de gymnasiala skolformerna 4—6 paralleller av varje skolform. Jag finner att

dessa tal tills vidare bör kunna tjäna till ledning vid planeringen av lärarhögskolornas

verksamhet. Den del av skolenheterna som inte tas i anspråk för försöksoch

demonstrationsverksamhet bör som LUS föreslagit användas för lärarkandidaternas

auskultationer och övningsundervisning. Tjänstgöring under, praktiktermin

bör däremot normalt inte förläggas till sådan skolenhet.

LUS har föreslagit att lärare och skolledare vid de skolenheter inom det allmänna

skolväsendet som ställts till lärarhögskolornas förfogande skall vara

statligt anställda. Invändningar har rests häremot. Skolöverstyrelsen har med

viss tvekan anslutit sig till LUS’ förslag. De argument som anförts för en anordning

med statligt anställda lärare finner jag emellertid inte tillräckligt vägande. Att

kommun i första hand skall ha hela ansvaret för alla kommunens skolor är en

princip som bör upprätthållas. Även om lärarhögskolorna måste ganska självständigt

få disponera vissa skolenheter inom det allmänna skolväsendet för försöks-

och demonstrationsverksamhet och annan lärarutbildning enligt vad jag

nyss anfört, bör de praktiska svårigheterna med kommunalt anställd personal

inte vara större än att de relativt lätt kan övervinnas. Det intima samarbete av

skiftande art som i åratal ägt rum mellan folkskoleseminarierna och de kommunala

skolorna har kunnat fortgå i stort sett utan friktioner. Jag förordar följaktligen

att lärare och skolledare som tjänstgör vid skolenhet som ställts till lärarhögskolas

förfogande anställs på tjänst i kommunen.

Försöks- och demonstrationsverksamhet och annan lärarutbildning vid skolenhet

inom det allmänna skolväsendet som ställts till lärarhögskolas förfogande

bör stå under högskolans ledning. I fråga om den direkta ledningen av skolenheten

bör gälla följande. Består skolenheten helt eller delvis av gymnasial skola

bör den ledas av rektor och studierektor. Vid skolenhet som omfattar endast

grundskola bör skolledningen bestå av rektor för rektorsområdet samt av en

studierektor. Studierektorn kan vara rektorsområdets studierektor. En särskild

studierektorstjänst bör dock kunna inrättas, om studierektorstjänst inte finns

i rektorsområdet eller om det eljest behövs. I studierektors åligganden bör ingå

att under rektor svara för de arbetsuppgifter som sammanhänger med ledningen

av försöks- och demonstrationsverksamheten och annan lärarutbildning vid

skolenheten.

I det föregående har jag förordat att vissa skolenheter inom det allmänna

skolväsendet skall ställas till lärarhögskolornas förfogande för bl. a. försöksoch

demonstrationsverksamhet. I kommun där sådan skolenhet finns bör kunna

inrättas särskilda lärartjänster med förordnande för bestämd tid, sex år, att fullgöra

tjänstgöring vid skolenheten. Möjlighet bör finnas till förlängning av förordnande

med en sexårsperiod i taget. Vid tillsättning av dessa tjänster bör särskild

hänsyn tas till meriter av betydelse för lärarutbildning. Lärarhögskolans

rektor bör därför ha möjlighet att yttra sig över sökandenas meriter.

Lärare som tjänstgör vid skolenhet som ställts till lärarhögskolas förfogande

för bl. a. försöks- och demonstrationsverksamhet bör vara skyldiga att full
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

göra uppgifter som lärarutbildare. Till deras uppgifter bör höra att enligt anvisningar

som lärarhögskolan meddelar medverka vid demonstrationsundervisning,

delta i försöksverksamhet, handleda lärarkandidaterna vid deras övningsundervisning,

delta i konferenser angående lärarutbildningen och fullgöra

övriga uppgifter som står i samband med denna utbildning. För övriga lärare

som tjänstgör vid skolenheten men inte innehar sådan särskild lärartjänst som

nyss sagts bör gälla den allmänna skyldighet att biträda vid lärarutbildning som

jag angett i det föregående (3.6.3).

Fn huvuddel av praktikutbildningen, nämligen tjänstgöring under praktikterminen

och en stor del av auskultering och övningsundervisning, måste såsom

LUS framhåller förläggas till andra skolenheter än dem som inrymmer

försöks- och demonstrationsverksamhet. För handledning av lärarkandidater

under denna utbildning bör därför finnas särskilda handledare. Så långt möjligt

böi; man givetvis sträva efter att dessa handledare koncentreras till vissa skolenheter,

av LUS benämnda praktikskolor. Även om en skolenhet i mycket hög

grad tas i anspråk för lärarutbildning bör detta dock i motsats till vad LUS

föreslår inte medföra någon ändring i fråga om skolenhetens och skolledningens

ställning. Handledarna har självfallet att följa lärarhögskolans anvisningar beträffande

lärarutbildningen samt delta i konferenser o. d. angående densamma.

För att säkra såväl permanens som flexibilitet inom handledarkåren bör finnas

två kategorier av handledare. I kommun med lärarhögskola och eventuellt

även i närliggande kommuner bör med ett visst antal lärartjänster vara förenat

uppdrag som handledare. Dessa kan beräknas bli permanent utnyttjade för

lärarutbildning. Innehavare av sådant uppdrag bör ha ordinarie lärartjänst i

kommunen och meddelas uppdrag som handledare vid lärarutbildning tills vidare

för tre år. Vidare bör anställas handledare för kortare tid, en termin eller

ett läsår. Dessa kommer emellertid att genomsnittligt svara för handledning i

mindre omfattning.

Det är betydelsefullt att metodiklektorerna har kontakt med lärarkandidater,

som genomgår praktikutbildning utanför lärarhögskola, liksom över huvud taget

att förbindelserna är goda mellan lärarhögskolan å ena sidan och dess

handledare och lärarkandidater ute på fältet å andra sidan. Dessa önskemål

har i nuvarande utbildningssystem medfört jämförelsevis många och långa resor,

vilket ur såväl kostnads- som effektivitetssynpunkt inte är tillfredsställande.

Dessa olägenheter måste så långt möjligt avhjälpas. Mina förslag i det följande

om inrättande av ytterligare lärarhögskolor kommer att bidra härtill. I anslutning

till vad LUS anfört bör vidare inrättas s. k. praktikcentra vid vilka tjänstgöring

under praktiktermin till stor del bör kunna ske. Dessa centra bör förläggas

till ur kommunikationssynpunkt lämpliga orter och få en sådan omfattning

och utformning att bl. a. resor och restid skall kunna avsevärt minskas.

Jag avser att senare föreslå att Kungl. Maj:t uppdrar åt skolöverstyrelsen att

framlägga förslag beträffande den närmare utformningen av organisationen med

praktikcentra.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

En förutsättning för att tjänstgöring under praktiktermin skall kunna koncentreras

till ett väsentligt färre antal orter än f. n. är att på dessa orter ett

tillräckligt antal vakanta tjänster kontinuerligt står till förfogande för lärarutbildningen.

Hittills har tillgången på praktikplatser ofta kunnat säkras enbart

på grund av rådande lärarbrist. Självfallet måste en mer koncentrerad och

stabiliserad organisation baseras på andra förutsättningar. Det blir därför nödvändigt

att på orter med praktikcentra liksom på lärarhögskoleorterna eller i

deras närhet, där praktiklärare också kommer att placeras, säkerställa utrymme

för praktiktjänstgöring genom att den s. k. icke-ordinariekvoten hålls högre än

i landet i övrigt. Storleken av denna kvot liksom de övriga åtgärder som kan

visa sig erforderliga blir beroende av resultatet av skolöverstyrelsens nyss nämnda

utredningar och därav föranledda förslag och kan därför inte f. n. i detalj

fixeras. Kungl. Maj:t bör äga besluta i dessa frågor.

LUS har med rätta understrukit vikten av utbildning av handledare. Utformningen

av denna utbildning liksom det kvantitativa behovet måste emellertid

närmare klarläggas.

Mina förslag i det föregående innebär att åtskilliga klasser, lärare och skolenheter

inom det kommunala skolväsendet, främst på lärarhögskoleort men även

på andra platser, måste utnyttjas för den praktiska lärarutbildningen. Kommunerna

bör därför vara skyldiga att ställa skolväsendet till förfogande för

dessa ändamål. De extra kostnader, som kan vara förenade med lärarutbildningen

på grund av särskilda krav på utrustning och personal, bör givetvis åvila

staten. Överläggningar i hithörande frågor har ägt rum med Svenska kommunförbundet

och Svenska stadsförbundet. Enighet har därvid, under förbehåll av

Kungl. Maj ds godkännande, uppnåtts om angivna principer för fördelningen

av kommunernas och statens ansvar för den praktiska lärarutbildningen.

Jag övergår nu till frågan om den enskilda lärarhögskolans organisation, dvs.

vilka utbildningslinjer som skall förekomma vid en lärarhögskola. LUS har förordat

att i princip lärarutbildningen sker vid s. k. fullständiga lärarhögskolor,

varmed LUS förstår högskolor förlagda till universitetsort och vid vilka såväl

klasslärare som ämneslärare utbildas. Av praktiska skäl — främst av kvantitativ

art — finner LUS det emellertid erforderligt att klasslärarutbildning i viss utsträckning

förläggs till ytterligare några orter på vilka lärarhögskolefilialer skulle

upprättas. Om lärarhögskolor med såväl klass- som ämne slärarutbildning använder

jag här för enkelhetens skull benämningen större lärarhögskolor. De kommer

nämligen att vara betydligt större än lärarhögskolor för enbart klasslärarutbildning.

Större lärarhögskolor finns f. n. i Göteborg, Malmö, Stockholm och Uppsala.

Med anledning av prop. 1963: 111 fattade riksdagen år 1963 principbeslut om

förläggning av en lärarhögskola till Umeå. I avvaktan på förslag om en mer

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

slutgiltig utformning av lärarutbildningsorganisationen i Umeå liar den praktiska

lärarutbildningen i Umeå försöksvis varit förlagd till universitetet. Som jag

i det föregående redan nämnt förordar jag att sistnämnda utbildning organiseras

på samma sätt som på övriga orter, dvs. inom en fristående lärarhögskola.

Utbildningen av ämneslärare vid lärarhögskolorna bör såsom LUS framhåller

ges en sådan kapacitet att lärarkandidaterna omedelbart efter genomgångna

teoretiska studier kan påbörja sin praktisk-pedagogiska utbildning. Det är i och

för sig önskvärt att denna utbildning kan erhållas på samma ort som den ämnesteoretiska

utbildningen. Bl. a. på grund av begränsad tillgång på övningsklasser

låter detta sig dock inte göra i vissa fall.

Den av LUS beräknade utbildningskapaciteten vid nuvarande lärarhögskolor

jämte utbildningen i Umeå utgör 1 700 ämneslärarkandidater per läsår, med en

beräknad utbyggnad till en kapacitet av 2 000 per år under 1970-talet. Jag har

i det föregående framhållit att enligt min uppfattning LUS’ beräkningar ligger

för lågt och att man bör inrikta sig på en årlig intagning av ca 2 300 studerande.

Redan en lägre kapacitet motiverar såsom LUS visat att praktisk-pedagogisk utbildning

av ämneslärare anordnas utanför de nyssnämnda fem orterna. Med

hänsyn till att lärarhögskolor som utbildar ämneslärare bör förläggas till ort

med universitetsutbildning kan ytterligare endast fyra orter komma i fråga,

nämligen Linköping, Örebro, Karlstad och Växjö. På dessa orter kommer nämligen

enligt riksdagens beslut fr. o. m. läsåret 1967/68 (jfr prop. 1965:141, SU 173,

rskr 411) att finnas universitetsfilialer. Av de angivna orterna intar enligt min

mening Linköping en särställning. Där sker sedan lång tid en omfattande utbildning

av såväl ämnes- som klasslärare. Linköping kommer vidare att jämte

Örebro få den mest omfattande universitetsutbildningen av filialorterna. Slutligen

kan en omfattande praktisk utbildning anordnas i Linköping och på närliggande

orter, bl. a. i Norrköping. Jag förordar därför inrättande av en större

lärarhögskola i Linköping. I remissyttrandena har förslag framförts om inrättande

av lärarhögskola med ämneslärarutbildning även på övriga filialorter.

Bl. a. skolöverstyrelsen förordar att detta sker i Örebro. För egen del är jag inte

beredd att föreslå upprättandet av lärarhögskolor för ämneslärarutbildning på

någon av de återstående tre filialorterna. Vissa åtgärder bör emellertid vidtas

som jag i det följande skall återkomma till. Utbildningen av speciallärare sker

på speciallärarlinjen vid lärarhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

vid vilken sistnämnda lärarhögskola en speciallärarlinje inrättades efter beslut

av riksdagen år 1965 (prop. 1965:79, SU 121, rskr 310). Tills vidare bör inte

speciallärarutbildning komma i fråga på fler platser än de nämnda.

När det gäller behovet av ytterligare utbildningsenheter för klasslärarutbildning

går meningarna starkt isär i remissyttrandena. Som motiv för väsentligt

fler enheter än LUS räknat med anförs bl. a. att lärarutbildningsorganisationen

maste fa en väsentligt större kapacitet än LUS föreslagit. Den från resurssynpunkt

mest ändamålsenliga lösningen är, framhålls det, att även fortsättningsvis

använda sig av den organisation som folkskoleseminarierna utgör. Exempelvis

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr i

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

anser skolöverstyrelsen att det är varken rationellt eller planmässigt att nu besluta

om avvecklingen av en befintlig, synnerligen värdefull organisation med

stora tillgångar i fråga om erfarna skolledare och lärare, ofta goda lokaler och

tillfredsställande utrustning. Även andra argument anförs för en mer decentraliserad

lärarutbildning än den LUS förordat. Bl. a. anser man att en mera spridd

organisation bättre tillgodoser lärarförsörjningen i landets olika delar. Organiserandet

av den praktiska lärarutbildningen underlättas också genom att denna

i stor utsträckning kan äga rum i närheten av lärarutbildningsanstalten.

För egen del finner jag de anförda skälen tala starkt för att klasslärarutbildning

anordnas på fler orter än LUS förordar. Som jag i det föregående framhållit

bör intagningen till klasslärarutbildningen för den period som nu kan

överblickas ligga på en nivå som är påtagligt högre än LUS räknat med. Att

på grundval av arbetsmarknadsprognoser mera precist fixera denna nivå låter

sig emellertid inte göra. Avgörande för dimensioneringen får i sista hand bli de

resurser vi förfogar över. Undersökningar har visat att ett ändamålsenligt utnyttjande

av befintliga lärarutbildningsanstalter med av mig förordade organisationsförändringar

motsvarar en intagning till lärarutbildning för lågstadiet

och mellanstadiet av ca 1 400 resp. 1 800 studerande i början av 1970-talet.

Den ungefärliga fördelningen på olika enheter återkommer jag strax till.

LUS har förutsatt att den utbildning som i varje fall övergångsvis bör meddelas

vid de av utredningen föreslagna lärarhögskolfilialerna skall vara identisk

med klasslärarutbildningen vid de större lärarhögskolorna. Skolöverstyrelsen

räknar däremot med att inom den bibehållna seminarieorganisationen skall ges

små- och folkskollärarutbildning av nuvarande typ, ehuru med viss omställning

av innehållet. För egen del anser jag det nödvändigt att utbildningen vid

de enheter, som kommer att finnas kvar under lång tid framåt, bedrivs enligt

samma studieplaner som vid de större lärarhögskolorna. Reformeringen av klasslärarutbildningen

är såsom jag tidigare framhållit synnerligen angelägen både

med hänsyn till grundskolereformen och det snabbt förändrade rekryteringsunderlag

som utbyggnaden av det nya gymnasiala skolsystemet innebär. Att

under sådana omständigheter för avsevärd tid framåt bibehålla en kvantitativt

mycket omfattande lärarutbildning enligt nuvarande ordning är enligt min

mening inte lämpligt. Med hänsyn till det stora elevintresset — dokumenterat

genom statistiska centralbyråns undersökningar av sökandena höstterminen

1965 till klasslärarutbildning — anser jag dock att den utbildning, som bygger

direkt på grundskolan, tills vidare i viss utsträckning bör bibehållas.

De folkskoleseminarier vilka enligt mina förslag kommer att meddela identiskt

samma utbildning av klasslärare som de större lärarhögskolorna bör ombildas

till lärarhögskolor för enbart klasslärarutbildning. För att säkerställa likvärdighet

i utbildningen bör vid alla lärarhögskolor finnas i huvudsak samma personalkategorier.

Det är emellertid enligt min mening inte erforderligt eller ändamålsenligt

att inrätta pedagogiska forskningsinstitutioner vid lärarhögskolor för enbart

klasslärarutbildning. Önskvärd kontakt med pågående pedagogiskt torsk
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

nings- och utvecklingsarbete kan åstadkommas genom lämpliga anordningar för

samarbete med lärarhögskolor som bedriver sådant arbete. LUS har velat säkerställa

detta samarbete bl. a. genom att anknyta de decentraliserade enheterna

såsom filialer till större lärarhögskolor. De eventuella vinster som en sådan anordning

kan medföra motsvarar enligt min mening inte de avsevärda administrativa

och organisatoriska olägenheterna. Garanti för att lärare och lärarkandidater

får kontakt med det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet skapas

enklare på andra vägar bl. a. genom utformningen av studieplanerna. En friare

etablerad samverkan innebär också att lärarhögskolorna för enbart klasslärarutbildning

lättare kan få kontakt med den ganska differentierade verksamhet

som de olika forskningsinstitutionerna bedriver.

4.4.3 Organisationens genomförande

Jag räknar med att den nya utbildningen av klasslärare och lärare i läroämnen

skall i väsentliga delar kunna successivt införas med början budgetåret

1968/69. Till vissa detaljer rörande tidsschemat återkommer jag i det följande.

Större lärarhögskolor bör som jag redan nämnt finnas i Stockholm, Malmö,

Göteborg, Uppsala, Umeå och Linköping. Lärarhögskolorna i Umeå och Linköping

föreslår jag upprättas den 1 juli 1967 resp. den 1 juli 1968. Seminarierna

i Göteborg (Guldheden), Linköping, Stockholm, Umeå och Uppsala bör avvecklas.

Detsamma bör gälla den nuvarande treterminsutbildningen av ämneslärare

vid lärarhögskolor samt praktisk lärarkurs. Denna avveckling avses äga rum i

anslutning till genomförandet av den nya organisationen i huvudsak enligt det

tidsschema LUS förordat. Intagning till treterminsutbildningen bör upphöra

redan med innevarande budgetår. Den ämnesteoretiska utbildningen inom ramen

för den i Umeå försöksvis anordnade utbildningen av ämneslärare bör avvecklas

i samband med inrättandet av en humanistisk utbildningsorganisation vid universitetet

i staden. Ansvaret för den pedagogiska delen av utbildningen övertas

av lärarhögskolan den 1 juli 1967.

Årskapaciteten vid de ovan angivna lärarhögskolorna uppskattas av LUS till

ca 1 700 med en möjlig utbyggnad under 1970-talet till 2 000. Även om dessa

lärarhögskolor genom avlastning av viss klasslärarutbildning bör kunna ta

emot ett något större antal ämneslärarkandidater än LUS räknat med, torde

det med den av mig angivna riktpunkten för kapaciteten, nämligen en intagning

av 2 300 lärarkandidater per år, visa sig nödvändigt att i viss utsträckning

anordna praktisk-pedagogisk utbildning av ämneslärare utanför orter med

större lärarhögskolor. Detta bör då i första hand ske på orter med universitetsfilialer.

Under alla omständigheter bör på sådan ort meddelas den förberedande

delen av den praktisk-pedagogiska utbildningen.

Jag föreslår vidare att de nuvarande seminarierna i Falun, Gävle, Härnösand,

Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Luleå och Växjö den 1 juli 1968

ersätts med lärarhögskolor för enbart klasslärarutbildning under förutsättning

s. 232 Kontrollera mot PDF

232 Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

att de förhandlingar som statens förhandlingsnämnd tagit upp på Kungl. Maj:ts

uppdrag leder till att godtagbara överenskommelser träffas mellan staten och

berörda städer. Jag räknar med att vid dessa lärarhögskolor varje år bör i flertalet

fall kunna tas in 96 lärarkandidater till vardera lågstadie- och mellanstadielärarutbildning.

Den för klasslärare på lågstadiet avsedda utbildning, som bygger direkt på

grundskolan, bör behållas vid seminarierna i Landskrona, Skara och Strängnäs,

vilka alltså övergångsvis bör fortsätta sin verksamhet. Samma slag av utbildning

byggande på grundskolan bör också kunna ges vid några lärarhögskolor för

enbart klasslärarutbildning, där även i viss omfattning utbildning av klasslärare

för mellanstadiet med grundskolan som underlag bör ske. Utbildning på 3- och

4-åriga linjer bör i fortsättningen bedrivas i huvudsak enligt nu gällande undervisningsplaner.

Det är dock önskvärt och bör vara möjligt att inom ramen för

gällande timplaner åstadkomma en viss utvidgning av den praktiska utbildningen.

Jag avser att senare föreslå att Kungl. Maj:t uppdrar åt skolöverstyrelsen

att inkomma med förslag härom. Till seminarierna i Landskrona, Skara och

Strängnäs, vilka förutsätts komma att avvecklas så snart detta är praktiskt

möjligt, bör enbart nuvarande treåriga småskollärarutbildning förläggas.

Frågan om ställningen för folkskoleseminariet i Haparanda bör tills vidare hållas

öppen i avvaktan på utredning om vilka särskilda åtgärder för utbildning

av lärare som bör vidtas för att tillgodose behovet av lärare för bl. a. den finsktalande

befolkningen i Sverige. Det bör uppdras åt skolöverstyrelsen att utreda

denna fråga och därvid också överväga förläggningen av utbildningen.

I samband med övergången till den nya organisationen av lärarutbildningen

bör i enlighet med mina förslag i det föregående angående den praktiska delen

av utbildningen de interna och externa övningsskolorna vid nuvarande lärarhögskolor

och folkskoleseminarier avvecklas, med undantag för övningsskolorna

vid seminarierna i Landskrona, Skara och Strängnäs samt i avvaktan på särskild

utredning övningsskolan vid seminariet i Haparanda. Vidare bör statens

försöksskola i Linköping avvecklas. Den verksamhet som bedrivs där bör övertas

av lärarhögskolan i Linköping och förläggas till bl. a. skolenheter för försöksoch

demonstrationsändamål.

På de flesta orter bör lokaler för de nya lärarhögskolorna kunna inrymmas

i de nuvarande seminariebyggnaderna medan försöks- och demonstrations verksamheten

bedrivs i skolenheter tillhörande det kommunala skolväsendet. Jag

vill här framhålla att de för skolväsendet i övrigt gällande bestämmelserna

rörande upprättande av klasser och grupper givetvis bör tillämpas även vid

dessa skolenheter.

Vid ombildningen och avvecklingen av seminarierna torde vissa problem uppkomma

främst beträffande eventuellt övertalig personals framtida placering.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå att åt skolöverstyrelsen uppdras att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967 283

utreda behovet av särskilda åtgärder och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag

om så fordras.

Beträffande tidpunkter för genomförandet samt vissa övergångsfrågor vill jag

sammanfattningsvis anföra följande.

Intagningen till den nya klasslärarutbildningen för grundskolans låg- och

mellanstadier bör som redan nämnts ske första gången höstterminen 1968. Intagning

till nuvarande småskollärarlinjer och folkskollärarlinjer vid lärarhögskola

samt till 2-åriga linjer vid folkskoleseminarium bör ske sista gången under

budgetåret 1967/68. Däremot bör tills vidare så länge elevintresset ger tillräckligt

underlag intagning kunna ske till 3-årig linje och 4-årig linje vid folkskoleseminarium

.

Den nya utbildningen för adjunkttjänst bör också kunna börja höstterminen

1968, eftersom vid denna tidpunkt både den ämnesteoretiska utbildningen vid

universitet eller högskola och den förberedande delen av den praktisk-pedagogiska

utbildningen vid lärarhögskolorna börjar.

Intagningen till lärarhögskolornas nuvarande tvåterminsutbildning för ämneslärare

bör ske sista gången våren 1968. Under en övergångstid fr. o. m. läsåret

1968/69 bör en i jämförelse med den nya utbildningen modifierad utbildning

under lärarhögskoleåret tillämpas med hänsyn till att de då berörda lärarkandidaterna

inte genomgått den förberedande delen av den praktisk-pedagogiska

utbildningen. Jag har för avsikt föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt skolöverstyrelsen

att utforma denna modifierade utbildning. Man kan räkna med

att under några år framåt ett antal personer med viss praktisk erfarenhet från

lärartjänstgöring fortfarande kommer att söka sig till lärarhögskolutbildningen.

Lämpligheten av att för dessa studerande avkorta den praktiska utbildningen vid

lärarhögskolorna bör övervägas av styrelsen i samband med nyssnämnda uppdrag
Som

jag i det föregående anfört måste så småningom med hänsyn till de beslutade

och delvis genomförda reformerna av vårt skolväsende nya regler utfärdas

för behörighet till lärartjänster. För vissa tedan aktiva lärare eller för

studerande som håller på att utbilda sig till lärare kan de nya reglerna innebära

att de i behörighetshänseende kommer i ett formellt sett ogynnsammare läge

än de skulle ha gjort enligt nu gällande regler. Självfallet är det angeläget att

genom olika åtgärder undvika sådana konsekvenser. Formellt bör detta ordnas

på så sätt att den som enligt nu gällande regler har behörighet till viss lärartjänst

förklaras i princip vara behörig också till inrättad motsvarande tjänst sedan

nya behörighetsregler utfärdats. Reellt måste svårigheterna överbryggas

genom bl. a. fortbildningsåtgärder. Jag vill erinra om att den sedan åtskilliga

år tillbaka bedrivna fortbildningen bl. a. i stor omfattning inriktats på dessa

problem. För den som nu håller på med sin utbildning eller under det närmaste

året kommer att påbörja lärarutbildning är det emellertid angeläget att provisoriska

åtgärder vidtas för att minska olägenheterna. Jag har erfarit att universitetskanslersämbetet

och skolöverstyrelsen i avvaktan på genomförandet

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1967

av den nya lärarutbildningen företagit en översyn av studieplanerna i vissa universitetsämnen.

Denna översyn sker inom ramen för nu gällande bestämmelser

rörande filosofiska examina, studietider och behörighetskrav för lärartjänst samt

inom gällande kostnadsramar.

LUS har redovisat vissa beräkningar av kostnader för den föreslagna lärarutbildningen

samt jämförelser med kostnaderna för den nuvarande utbildningen.

Endast ett fåtal remissinstanser har berört dessa frågor. En genomgående invändning

är att LUS’ beräkningar är, ofullständiga. Sålunda framhåller t. ex.

skolöverstyrelsen att LUS inskränkt sig till att göra jämförelser mellan vissa

lärarlönekostnader medan driftkostnaderna i övrigt inte medtagits. Bl. a. några

universitetsmyndigheter konstaterar också att LUS synes ha räknat endast med

direkta lärarlönekostnader. Kalkyler för investeringsbehovet i ny- och ombyggnader

vid övergången till det nya systemet saknas. Kostnaderna härför anser

t. ex. riksrevisionsverket kommer att bli betydande.

Mina ställningstaganden i det föregående, där jag på vissa punkter väsentligt

avvikit från LUS’ förslag, har givetvis en kostnadssida. I detta sammanhang

skall jag redovisa endast vissa allmänna tendenser. Konsekvenserna i detalj får

presenteras i samband med ställningstagandena till de årliga anslagsbehoven.

Till anslagsbehovet budgetåret 1967/68 återkommer jag i det följande.

Av väsentlig betydelse för utbildningskostnaderna är de årliga driftkostnaderna

för personal samt behovet av ny- och ombyggnader av lokaler. Personalkostnaderna

domineras av lärarlönerna. Lärarbehovet är i sin tur förutom av

utbildningskapaciteten beroende av timplaner, organisationsplaner och därmed

sammanhängande bestämmelser. Detta senare förhållande är också avgörande

för lokalbehoven. Det är därför av vikt att nämnda bestämmelser utformas med

noggrant beaktande av kostnadsaspekten. Liksom nu är fallet bör Kungl. Maj:t

äga meddela bestämmelserna.

Driftkostnaderna per utbildad lärarkandidat på Iclasslärarlinje skulle enligt

LUS’ förslag bli högre än vid folkskoleseminariernas 2-åriga linje men något

lägre än vid nuvarande utbildning vid lärarhögskolorna. Mitt förslag i det föregående

att utbildningen för dessa lärarkategorier förlängs med en termin verkar

i kostnadshöjande riktning. Å andra sidan bör det genomsnittliga timtalet

för undervisning per vecka sänkas betydligt. Detta får tillsammans med ändringen

av LUS’ förslag angående praktiktjänstgöringen till resultat att driftkostnaderna

per elev enligt mitt förslag för blivande lågstadielärare torde komma att

ligga något under och för mellanstadielärare något över kostnaderna enligt LUS’

beräkningar. När det gäller lokalbehovet, har jag i det föregående förordat att

en väsentlig del av nuvarande seminarieorganisation skall bibehållas och omvandlas

till lärarhögskolor för enbart klasslärarutbildning. Med hänsyn till den

nya utformningen av lärarutbildningen måste seminariebyggnaderna upprustas

och mindre ombyggnadsarbeten genomföras. Preliminära uppskattningar visar

att kostnaderna härför blir jämförelsevis små.

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

Kostnaderna för den ämnesteoretiska utbildningen av blivande ämneslärare

har relativt ingående diskuterats i universitetskanslersämbetets yttrande. Ämbetet

framhåller att det är vanskligt att göra beräkningar rörande kostnaderna

för denna utbildning med hänsyn till ett flertal relativt osäkra antaganden.

Uppskattningar tyder emellertid enligt ämbetet på att den av LUS föreslagna

utbildningen för grundskolans högstadium i jämförelse med nuläget skulle bli

åtskilligt dyrare i fråga om ämnen inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga

fakulteterna men möjligen något billigare i fråga om matematisk-naturvetenskapliga

ämnen. Utbildningen för det gymnasiala stadiet skulle bli väsentligt

dyrare. Jag har i det föregående förordat att LUS’ förslag skall överarbetas

av ämbetet i samband med utredningen rörande de fasta studiegångarna.

En utgångspunkt härvid bör vara att inga väsentliga skillnader bör råda i kostnadshänseende

för den utbildning som erbjuds blivande lärare och den som

ges andra studerande med samma ämnesinriktning. Jag får tillfälle återkomma

till dessa frågor i samband med ställningstagandena till ämbetets kommande

förslag. Beträffande den praktisk-pedagogiska delen av ämneslärarutbildningen

har jag i allt väsentligt accepterat LUS’ förslag, ehuru jag räknar med att insatsen

av lärarledd undervisning i pedagogik skall minskas. För denna del av

utbildningen torde sammantaget resultatet bli i stort sett oförändrade kostnader

per studerande räknat.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

5. Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat hemställer jag, att

Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

1) besluta att den 1 juli 1968 skall införas en ny utbildning

av klasslärare på grundskolans låg- och mellanstadier samt

lärare i läroämnen på grundskolans högstadium och i gymnasiala

skolor med mål, studietid, innehåll och uppläggning enligt

de riktlinjer jag angivit;

2) besluta att

a) utbildning av klasslärare och speciallärare i grundskolan

sker vid lärarhögskolor,

b) utbildning av lärare i läroämnen sker i fråga om praktisk-pedagogisk

utbildning vid lärarhögskolor och i

fråga om ämnesteori vid universitet och vissa högskolor,

i vad avser ämnen tillhörande de filosofiska

fakulteterna i fasta studiegångar som utformas särskilt

för lärarutbildning,

c) lärarhögskolorna skall svara för fortbildning och vidareutbildning

av lärare enligt de riktlinjer jag angivit;
3)

besluta att delar av det allmänna skolväsendet används

för lärarhögskolornas försöks- och demonstrations verksamhet

jämte praktisk lärarutbildning samt att särskilda lärartjänster

skall finnas för denna verksamhet och utbildning med de uppgifter

jag angivit;

4) besluta att lärarhögskolorna i Stockholm, Malmö, Göteborg

och Uppsala får de uppgifter och den uppbyggnad som

jag angivit;

5) besluta att inrätta nya lärarhögskolor med de uppgifter

och den uppbyggnad som jag angivit, i Umeå den 1 juli 1967

och i Linköping den 1 juli 1968;

6) besluta att — under förut angivna förutsättningar — inrätta

nya lärarhögskolor med de uppgifter och den uppbyggnad

jag angivit i Falun, Gävle, Härnösand, Jönköping, Kalmar,

Karlstad, Kristianstad, Luleå och Växjö den 1 juli 1968;

7) besluta att folkskoleseminarierna i Falun, Gävle, Härnösand,

Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Luleå och

Växjö skall — i den mån lärarhögskolor enligt punkt 6 inrät
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

tas — upphöra vid utgången av juni 1968 och att då ännu inte

avslutade lärokurser skall fullföljas inom ramen för de lärarhögskolor

som avses i punkt 6;

8) besluta att folkskoleseminarierna i Göteborg (Guldheden),

Linköping, Stockholm, Umeå och Uppsala avvecklas fr. o. m.

läsåret 1968/69 med en årskurs i sänder;

9) besluta att vid de folkskoleseminarier som inte avvecklas

tills vidare får meddelas utbildning för klasslärare enligt i huvudsak

nu gällande bestämmelser;

10) besluta att statens försöksskola i Linköping skall upohöra

vid utgången av juni 1968;

11) besluta att de nuvarande lärarhögskolornas och folkskoleseminariernas

övningsskolor utom vid de seminarier som

ej avvecklas skall upphöra vid utgången av juni 1968 eller den

senare tidpunkt Kungl. Maj:t för särskilt fall bestämmer;

12) godkänna vad jag anfört om avveckling av treterminsutbildning

av ämneslärare vid lärarhögskolor, av praktisk lärarkurs

och av den i Umea försöksvis anordnade utbildningen av

ämneslärare;

13) godkänna av mig förordade grunder för fördelningen

mellan staten och kommunerna av kostnaderna för försöksoch

demonstrationsverksamhet samt praktisk lärarutbildning

inom det allmänna skolväsendet;

14) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa de avtal med kommuner

som fordras för lärarutbildningen;

15) besluta att läsåret fr. o. in. läsåret 1967/68 skall omfatta

vid lärarhögskolorna 40 veckor samt vid universiteten och de

Övriga högskolor som Kungl. Maj:t bestämmer 270 dagar;

16) besluta att det inom det allmänna skolväsendet skall

finnas huvudlärare och skilda slag av lärare i huvudsak enligt

de riktlinjer som jag angivit;

17) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig angivna grunder och riktlinjer utfärda de

bestämmelser och andra föreskrifter, fatta de beslut samt i övrigt

vidta de åtgärder, som fordras för den av mig förordade

reformeringen av lärarutbildningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr l

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

6. Anslagsberäkningar för budgetåret 1967/68

Utbildning av ämnes- och klasslärare

Intagningskapaciteten vid lärarhögskolor, lärarkursskolor och folkskoleseminarier

bör för budgetåret 1967/68 få den omfattning som framgår av följande

tablå, som grundar sig på skolöverstyrelsens anslagsframställning samt föreliggande

bedömningar av lärarbehovet. Viss omfördelning i förhållande till skolöverstyrelsens

förslag har gjorts i fråga om intagningen av folk- resp. småskollärare.

I sammanställningen anges också antalet intagningsplatser läsåret

1966/67.

I sammanställningen är förutsatt att en ny lärarhögskola inrättas i Umeå den

1 juli 1967, med intagning enbart på ämneslärarlinje första verksamhetsåret.

Ämneslärare

Treterminslinje vid LH i Stockholm och

Malmö ................................ •

Tvåterminslinje vid LH i Stockholm, Malmö,

Göteborg, Uppsala och Umeå ..............

Praktisk lärarkurs ........................

1966/67

100

1 100

800

1967/68

1 500

600

Ökn./Minskn.

— 100

+ 400

— 200

Summa

2 000

2 100

+ 100

Folkskollärare

Lärarhögskola ............................

432

528

+ 96

Folkskoleseminarium ......................

912

888

— 24

Summa

1 344

1 416

+ 72

Småskollärare

Lärarhögskola ............................

288

336

+ 48

Folkskoleseminarium ......................

1 152

960

— 192

Summa

1440

1 296

— 144

Speciallärare ..............................

424

424

of.

F 1. Lärarhögskolorna: Avlöningar

I riksstaten för innevarande budgetår har under åttonde huvudtiteln uppförts

fyra förslagsanslag till avlöningar vid lärarhögskolorna, nämligen ett till lärarhögskolan

i Stockholm av 16 495 000 kr., ett till lärarhögskolan i Malmö av

18 455 000 kr., ett till lärarhögskolan i Göteborg av 17 185 000 kr. och ett till

lärarhögskolan i Uppsala av 8 465 000 kr. För ändamålet har sålunda budgetåret

1966/67 anvisats ett sammanlagt belopp av 60 600 000 kr.

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

Följande uppställning visar personalstyrkans och anslagens storlek för lärarhögskolorna

tillsammans dels för budgetåret 1966/67, dels enligt gjorda beräkningar

för budgetåret 1967/68.

Beräknad ändring 1967/68

Tjänster

1966/67

Skolöver-

styrelsen

Departements-

chefen

Lärar- och forskarpersonal ................

Övrig personal ...........................

364

117

+ 120

+ 38

+ 90

+ 19

Summa tjr

481

+ 158

+ 109

Anslag

Avlöningar till tjänstemän..................

Arvoden och särskilda ersättningar ........

Löneomräkning ..........................

52 003 000

8 597 000

+ 9 644 000

+ 3 098 000

+ 13 935 000

+ 7 353 000

+ 2 900 000

+ 13 457 000

Summa kr.

60 600 000

+ 26 677 000

-f 23 710 000

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen föreslår i sin anslagsframställning för nästa budgetår, att nuvarande

avlöningsanslag till lärarhögskolor höjs med sammanlagt 8 642 000 kr.

Vidare föreslås, att en ny lärarhögskola inrättas i Umeå den 1 juli 1967 och

att ett avlöningsanslag av 4 100 000 kr. för denna högskola förs upp under

åttonde huvudtiteln. Härtill kommer löneomräkningar till 1966 års lönenivå

med 13 935 000 kr.

Enligt överstyrelsen blir vid befintliga fyra lärarhögskolor med föreslagen

intagning den procentuella ökningen av medeltalet per termin närvarande lärarkandidater

läsåret 1967/68 ca 14 %. Medeltalet lärarkandidater per termin

för alla linjer tillsammans budgetåret 1967/68 anges bli i Stockholm 939,5, i

Malmö 1 130,5, i Göteborg 1 360,5, i Uppsala 300 samt i Umeå 75.

De av överstyrelsen begärda anslagshöjningarna betingas av följande förslag.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 är 1967

LH

Stockholm

LH

Malmö

LH

Göteborg

LH

Uppsala

LH

Umeå

Klass-

och ämneslärarutbildning m. m.

1.

Rektor ....................

1

2.

Lektorer i psykologi och pe-

dagogik ................

+ 2

+ 3

+ 1

2

3.

Lektorer i högstadiets me-

todik (A 27) ............

+ 5

+ 6

+ 9

+ 1

8

4.

Lektorer i högstadiets me-

todik (A 25) ............

+ 7

+ 3

+ i

+ 2

4

5.

Lektorer i mellanstadiets

metodik ................

+ 1

+ 2

+ 2

6.

Lektorer i lågstadiets me-

todik ; ........... ........

+ 1

+ 1

7.

Lektorer i övningsämnenas

metodik ................

+ 1

+ 3

+ 5

8.

Lärare i röst- och talvård..

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

9.

Lärartimmar över stat ....

+ 541500

+ 827 500

4- 744 500

212 250

10.

Arvoden till experter och

särskilda sakkunniga .....

+ 16 000

+ 11000

+ 31000

+ 17 000

15 000

11.

Arvoden till extra personal

som biträder med pedago-

gisk-administratiya arbets-

uppgifter ................

— 15 000

— 15 000

— 35 000

12.

Ersättning till föreläsare och

ledare för seminarieövning-

ar vid speciallärarutbild-

ningen ..................

— 75 000

13.

Expert- och assistenthjälp

vid speciallärarutbildningen

-j- 3 000

14.

Kostnader för befattnings-

havares ledighet för med-

verkan i pedagogiskt ut-

vecklingsarbete ..........

+ 50 000

+ 50 000

-f 50 000

-}- 50 000

15.

Kostnader för experter vid

förundersökningar i sam-

band med större projekt

m. m. inom pedagogiska

institutionerna ..........

-f 20 000

+ 20 000

-j- 20 000

+ 20 000

16.

Ersättning för mistad lön

för handledare under konfe-

renser ..................

+ 44 000

+ 44 000

-f 44 000

+ 44 000

30 000

17.

Avlöningsförmåner åt lä-

rarkandidater ...........

+ 277 800

+ 251 250

+ 597 300

1 791 900

18.

Uppdragstillägg till biträ-

dande utbildningsledare ...

+ 10 080

+ 10 080

10 080

19.

Uppdragstillägg till lärare

som är bibliotekarie vid spe-

ciallärarlinjen ............

— 1000

— 600

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Jp år 1967

241

LH

Stockholm

LH

Malmö

LH

Göteborg

LH

Uppsala

LH

Umeå

20, Arvoden vid handledd

praktik .................

+ 270 000

+ 270 000

-f 135 000

405 000

21. Ersättning för handledning

vid praktisk lärarutbildning

utanför lärarhögskolan ....

-L 353 900

+ 409100

+ 476 500

650 000

22. Arvoden till läkare och skö-

terska ..................

+ 500

23. Lönetillägg till institutions-

föreståndare ............

+ 25 000

+ 25 000

+ 25 000

+ 25 000

Pedagogiska institutioner

24. Professor .............

+ 1

25. Laboratorer .............

+ l

+ 2

+ 1

26. Skolpsykologer ..........

+ 1

+ 1

+ 1

27. Assistenter ............

"b 3

+ 4

+ 4

+ 1

28. Medel för nya tjänster ..

+ 128 800

+ 122 800

+ 125 800

-f 122 800

29. Kostnader för forskarter-

min för professorer och la-

boratorer ..............

-f 22 000

+ 16 800

+ 11400

-(- 6 000

Bibliotek, administration to. to.

30. Bibliotekarie ............

1

31. Biblioteksassistenter ......

+ 1

+ 1

+ 1

32. Biblioteksbiträden ........

— 1

+ 1

33. Byrådirektör ............

1

34. Kamrerare ..............

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

35. Kontorsskrivare ..........

+ 1

+ 1

1

36. Kansliskrivare ..........

+ 1

37. Kontorister ..............

+ 2

4- 1

1

38. Kanslibiträden ...........

+ 1

+ 2

+ 1

+ 1

1

39. Kontorsbiträden .........

+ 1

1

40. Materialförvaltare ........

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

41. Maskinister .............

+ 1

+ 1

42. Vaktmästare ............

1

43. Institutionstekniker ......

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

44. Arvoden till extra biträdes-

personal ..............

+ 5 000

+ 10 000

+ 5 000

20 000

Av skolöverstyrelsens motivering inhämtas bl. a.

2—6. Förslagen grundar sig på den beräknade ökningen av antalet lärarkandidater

och följer de av överstyrelsen tillämpade normerna för beräkning av erforderligt

antal ordinarie tjänster.

7. Överstyrelsen biträder rektorernas förslag om ökat antal ordinarie tjänster

i övningsämnenas metodik, då det framräknade timbehovet ihotiverar föreslagna

tjänster.

8. Extra ordinarie tjänster i röst- och talvård har fr. o. m. budgetåret 1966/67

inrättats vid lärarhögskolorna i Malmö och Göteborg. Överstyrelsen föreslår,

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

att ytterligare en tjänst inrättas vid var och en av dessa lärarhögskolor samt

en tjänst vid. var och en av lärarhögskolorna i Stockholm och Uppsala.

9. Beträffande lärart immar över stat beräknas den utökade kapaciteten medföra

en kostnadsökning med 526 000 kr. för lärarhögskolan i Stockholm,

801 000 kr. för lärarhögskolan i Malmö, 723 000 kr. för lärarhögskolan i Göteborg

och 212 250 kr. för föreslagen lärarhögskola i Umeå. Härtill bör läggas ökat antal

tillgodoräkningstimmar för lektorer, som besöker praktiklärare. Kostnaderna

härför uppskattar överstyrelsen till 10 000 kr. för var och en av lärarhögskolorna

i Stockholm och Malmö samt 5 000 kr. för lärarhögskolan i Göteborg

och 11 250 kr. för lärarhögskolan i Umeå. Härtill kommer viss ökning av lärartimbehovet

på grund av förslag om ytterligare nedsättning av undervisningsskyldigheten

för biträdande utbildningsledare.

10 och 11. Överstyrelsen föreslår, att delposten till arvoden till extra personal,

som biträder med pedagogisk-administrativa arbetsuppgifter, utgår som särskild

delpost och att medel för detta ändamål framledes beräknas under delposten

till experter och särskilda sakkunniga. Nämnda arvoden till extra personal

för pedagogisk-administrativa arbetsuppgifter har för budgetåret 1966/67 utgått

med 15 000 kr. till vardera lärarhögskolan i Stockholm och Malmö samt

med 35 000 kr. till lärarhögskolan i Göteborg. Överstyrelsen föreslår, att för

lärarhögskolorna i Malmö och Göteborg angivna belopp var för sig minskas med

5 000 kr., om yrkandet angående biträdande utbildningsledare enligt punkt 18

bifalles. För meritvärdering av ansökningshandlingar till speciallärarlinjerna,

vilken uppgift från och med vårterminen 1966 överförts från skolöverstyrelsen

till lärarhögskolorna, beräknar överstyrelsen under expertposten ett belopp av

1 000 kr. för var och en av lärarhögskolorna i Stockholm, Malmö och Göteborg.

12. Lektorer i högstadiets metodik beräknas i viss utsträckning bestrida

undervisningen på speciallärarlinjen, varför behovet av medel till föreläsare och

ledare för seminarieövningar minskar.

14. Lärarhögskolorna föreslås disponera angivna ;medel så, att t. ex. metodiklektorer,

som önskar ägna sig åt ämnesmetodiska undersökningar, kan beredas

ledighet från den schemabundna undervisningen.

16. Vid beräkningarna har överstyrelsen utgått från minskad lön under två

dagar för 200 handledare vid var och en av lärarhögskolorna i Stockholm,

Malmö, Göteborg och Uppsala samt för 140 handledare vid lärarhögskolan i

Umeå.

18. Medeltalet klasslärarkandidater per termin beräknas vid lärarhögskolorna

i Malmö och Göteborg för budgetåret 1967/68 uppgå till 672, resp. S76. På

grund av senare års kapacitetsökning på klasslärarlinjerna vid dessa lärarhögskolor

föreslås ytterligare en biträdande utbildningsledare, så att varje linje

erhåller sin utbildningsledare.

19. Vid bifall till överstyrelsens förslag om tjänsten som biblioteksassistent

(punkt 31) erfordras inte längre de nuvarande beloppen för uppdragstiliägg till

bibliotekarie vid speciallärarlinjerna vid lärarhögskolan i Stockholm och Göteborg.

20. Vid beräkningen av tjänstgöringstillägg vid handledd praktik har överstyrelsen

utgått från en kostnad av 2 400 kr. per praktiklärare och ämne samt 2,25

ämnen per praktiklärare.

21. Övningsskolan vid lärarhögskolan i Malmö är f. n. hårt belastad av övningsundervisning.

Såsom norm för folkskoleseminariernas övningsskolor gäller

lärarkandidatnärvaro under högst 52% av elevernas undervisningstid. Enligt

överstyrelsen bör samma norm gälla för lärarhögskolorna. Överstyrelsen före
-

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 4 år 1967

243

slår därför, att ifrågavarande övningsskola avlastas genom anlitande av ytterligare

handledarveckor inom det kommunala skolväsendet till en kostnad av

48 600 kr. Övriga kostnader under denna punkt är av automatisk natur.

28. Överstyrelsen föreslår att medel anvisas till vissa kostnader för försök med

intern TV. Dessa kostnader utgörs av löner till forskarassistent, institutionssekreterare,

TV-tekniker samt koordinator och produktionsledare.

29. Enligt 71 och 72 §§ universitetsstadgan må professor och laborator vid

universitet eller högskola erhålla befrielse från övriga tjänstegöromål högst en

termin under varje period av fem år för att ägna sig åt forskningsarbete av

väsentlig betydelse för ämne, som vederbörandes tjänst omfattar. Överstyrelsen

föreslår, att detsamma skall gälla för professor och laborator vid lärarhögskola.

32. Vid bifall till förslag om medel för biblioteksassistent vid lärarhögskolan

i Malmö kan en tjänst som biblioteksbiträde dras in.

Departementschefen

Medel till avlöningar vid lärarhögskolor, som tidigare anvisats särskilt för

varje lärarhögskola, bör för nästa budgetår anvisas under ett gemensamt förslagsanslag,

benämnt Lärarhögskolorna: Avlöningar.

Jag har tidigare förordat, att en lärarhögskola inrättas i Umeå den 1 juli

1967. Jag tillstyrker därför inrättande av en tjänst som rektor i Up 27 vid denna

högskola vid nämnda tidpunkt. Till den nya högskolans kansli bör i enlighet

med skolöverstyrelsens förslag knytas en byrådirektör. Jag beräknar därför

medel även för sistnämnda tjänst (p. 1 och 33).

För ledning av den försöksvis anordnade ämneslärarutbildningen vid Umeå

universitet finns f. n. en föreståndare, som erhåller ett uppdragstillägg av 10 000

kr. Vid inrättande av en lärarhögskola i Umeå bör nämnda uppdragstillägg,

som f. n. anvisas under anslaget Humanistiska fakulteterna m. m.: Avlöningar,

bortfalla.

Mitt förslag till intagning budgetåret 1967/68 på klass- och ämneslärarlinjer

har jag redovisat i det föregående. Detta och en automatisk ökning beträffande

antalet klasslärarkandidater till följd av tidigare fattade beslut kräver personalförstärkningar

vid lärarhögskolorna. Beträffande av överstyrelsen föreslagna

nya lektorstjänster i psykologi och pedagogik räknar jag för lärarhögskolan i

Stockholm med två tjänster, för lärarhögskolan i Malmö med tre tjänster, för

lärarhögskolan i Göteborg med en tjänst och för lärarhögskolan i Umeå med en

tjänst (p. 2). Lektorer i högstadiets metodik är placerade i lönegraderna U 22:25

och U 20. Jag beräknar medel för följande antal nya sådana tjänster, nämligen

vid högskolan i Stockholm fem resp. sju, vid högskolan i Malmö sex resp. tre,

vid högskolan i Göteborg nio resp. fyra, vid högskolan i Uppsala en resp. två

samt vid högskolan i Umeå åtta resp. fyra (p. 3 och 4). Av föreslagna nya

lektorstjänster i mellanstadiets metodik bör medel beräknas för en tjänst i

Stockholm, två i Malmö och två i Göteborg (p. 5). Medel bör beräknas för nya

tjänster i lågstadiets metodik vid lärarhögskolan i Malmö och Göteborg enligt

överstyrelsens förslag (p. 6). Vidare beräknar jag medel för en ny lektorstjänst

i övningsämnenas metodik vid lärarhögskolan i Stockholm, tre sådana tjänster

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

vid lärarhögskolan i Malmö och fem sådana tjänster vid lärarhögskolan i Göteborg

(p. 7). Sammanlagt har jag i det föregående beräknat medel för 72 nya

lektorstjänster vid lärarhögskolorna.

Med hänsyn till den ökade utbildningskapaciteten beräknar jag ytterligare

medel för ökat antal timlärar timmar, för avlöningsförmåner åt lärarkandidater,

för tjänstgöringstillägg vid handledd praktik samt för ersättning för handledning

vid praktisk lärarutbildning utanför lärarhögskolorna, allt enligt överstyrelsens

förslag (p. 9, 17, 20, 21).

Jag anser det riktigt att minska belastningen av övningsskolan i Malmö med

lärarkandidater och beräknar därför medel för ytterligare arvoden till handledare

inom det kommunala skolväsendet i enlighet med överstyrelsens förslag (p. 21).

Nya tjänster som biträdande utbildningsledare bör, som överstyrelsen föreslår,

inrättas vid lärarhögskolorna i Malmö, Göteborg och Umeå (p. 18). Som

en följd härav räknar jag med att medelsbehovet till arvoden till extra personal,

som biträder med pedagogisk-administrativa arbetsuppgifter, minskas med 5 000

kr. vid vardera lärarhögskolan i Malmö och Göteborg. För expertkostnader vid

lärarhögskolan i Umeå beräknar jag 15 000 kr. (p. 11).

Vidare förordar jag, att medelsbehovet för expert- och assistenthjälp vid speciallärarutbildningen

vid lärarhögskolan i Göteborg räknas upp med 3 000 kr.

(p. 13) samt delar uppfattningen att medelsbehovet för ersättning till föreläsare

och ledare av seminarieövningar vid speciallärarutbildningen vid lärarhögskolan

i Stockholm kan räknas ned (p. 12).

Jag räknar med inrättande av föreslagna tjänster som lärare i röst- och talvård

samt beräknar medel till uppdragstillägg till institutionsföreståndare (p. 8 och 23).

I det föregående har jag understrukit betydelsen av att lärarhögskolornas

verksamhet omfattar pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete. Vid lärarhögskolor

med både klass- och ämneslärarutbildning bör därför finnas professor

i pedagogik. Enligt min mening bör en tjänst som professor i praktisk

pedagogik knytas till lärarhögskolan i Umeå redan vid högskolans start. Vid

den nya lärarhögskolan bör därför inrättas en tjänst som professor i Uo 27.

Jag beräknar vidare medel för eu tjänst som biträde och en tjänst som assistent.

Professorn bör vara ledamot av den filosofiska fakulteten vid universitetet i

Umeå. Jag avser att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt

skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet att i samråd utarbeta samt

inkomma med förslag angående fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten för

läsåret 1967/68 mellan lärarhögskolan och universitetet i Umeå för innehavaren

av ifrågavarande professur. Det bör nämnas att i fråga om tillsättning av professuren

2 § i de genom beslut den 22 april 1960 meddelade provisoriska bestämmelserna

angående tjänstetillsättningar vid lärarhögskolan i Malmö i tillämpliga

delar bör gälla.

Beträffande förslaget om en tjänst som professor vid lärarhögskolan i Uppsala

hänvisar jag till den utredning rörande samverkan mellan lärarhögskolornas

och universitetens pedagogiska institutioner, som jag tidigare omnämnt.

Jag är alltså inte nu beredd att ta ställning till denna fråga (p. 24). Såsom

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

överstyrelsen föreslagit bör professorer och laboratorer vid lärarhögskola kunna

medges befrielse från tjänstegöromål för visst forskningsarbete enligt samma

regler som gäller vid universiteten. Jag beräknar medel härför (p. 29). Vad gäller

förslaget om .särskilda medel till viss personal för försök med intern TV,

avser jag återkomma till denna fråga i samband med proposition om vuxenutbildning

(p. 28). Någon förstärkning av lärarhögskolornas forskningsorganisation

utöver det nyss sagda kan jag inte tillstyrka i avvaktan på nyssnämnda

utredning.

Jag beräknar vidare medel för en tjänst som bibliotekarie i Ae 24 med halvtidstjänstgöring

vid lärarhögskolan i Umeå (p. 30).

Det administrativa arbetet vid lärarhögskolornas kanslier har nått en betydande

omfattning. Vid de tre största lärarhögskolorna bör en förstärkning ske

på den kamerala sidan. Jag beräknar således medel för kamrerare i Ao 17 vid

lärarhögskolorna i Stockholm, Malmö och Göteborg (p. 34). Vidare bör för lärarhögskolan

i Stockholm beräknas medel för en tjänst som kontorsskrivare, för

lärarhögskolan i Malmö en tjänst som kansliskrivare och två tjänster som

kontorsbiträde samt för lärarhögskolan i Göteborg två tjänster som kontorsbiträde.

Vid lärarhögskolan i Umeå bör finnas en tjänst som kontorsskrivare

och en tjänst som kontorsbiträde. Likaså beräknar jag medel för en tjänst som

maskinist vid var och en av lärarhögskolorna i Stockholm och Göteborg, en

tjänst som vaktmästare vid lärarhögskolan i Umeå samt en extra tjänst som

institutionstekniker vid lärarhögskolan i Malmö (p. 35—43). Slutligen bör till

arvoden till extra personal beräknas ett belopp av 20 000 kr. för lärarhögskolan

i Umeå samt 5 000 kr. för lärarhögskolan i Uppsala (p. 44).

De övriga förslag skolöverstyrelsen framlagt är jag inte beredd att tillstyrka.

Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag anslaget till 84 310 000 kr.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att på personalförteckning för

lärarhögskolorna föra upp en tjänst som rektor i Up 27 och

en tjänst som professor i praktisk pedagogik i Uo 27,

b) till Lärarhögskolorna: Avlöningar för budgetåret 1967/68

under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

84 310 000 kr.

F 2. Lärarhögskolorna: Omkostnader

I riksstaten för budgetåret 1966/67 har under åttonde huvudtiteln uppförts

fyra förslagsanslag till omkostnader vid lärarhögskolorna, nämligen ett

till lärarhögskolan i Stockholm av 1 055 000 kr., ett till lärarhögskolan i Malmö

av 1 276 000 kr., ett till lärarhögskolan i Göteborg av 950 000 kr. och ett till

lärarhögskolan i Uppsala av 330 000 kr. För ändamålet har sålunda innevarande

budgetår anvisats ett sammanlagt belopp av 3 611 000 kr. Bestämmelser rörande

dispositionen av anslagen har meddelats av Kungl. Maj:t, senast i regleringsbrev

den 29 juni 1966.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

Skolöverstyrelsen

I sin anslagsframställning för nästa budgetår föreslår överstyrelsen, att

omkostnadsanslagen till lärarhögskolorna i Stockholm, Malmö, Göteborg och

Uppsala höjs med sammanlagt 1 247 000 kr. Överstyrelsens förslag till ändringar

i nuvarande omkostnadsstater redovisas i följande tabeller, där även

min anslagsberäkning intagits. För den föreslagna nya lärarhögskolan i Umeå

föreslås ett omkostnadsanslag av 237 000 kr. Överstyrelsens förslag innebär

således, att till omkostnader vid lärarhögskolorna bör anvisas totalt 5 095 000 kr.

för budgetåret 1967/68.

Lärarhögskolan i Stockholm

Beräknad ändring 1967/68

Sjukvård m. m., förslagsvis ..........

1966/67

10 000

Skolöver-

styrelsen

of.

Departements-

chefen

of.

Reseersättning åt befattningshavare, f

slagsvis ............................

ör-

97 000

+ 10 000

+ 50 000

Bidrag till studie- och idrottsutfärder m.

m.

10 000

+ 27 000

of.

Expenser, förslagsvis

a) Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis

100 000

of.

of.

b) Städning och renhållning, förslagsvis

198 000

+ 20 000

+ 50 000

c) Övriga expenser .................

315 000

+ 175 000

-f 150 000

Reseersättning åt lärarkandidater m.

förslagsvis ..........................

fi.,

325 000

of.

of.

Summa kr.

1 055 000

+ 232 000

+ 250 000

Den årliga normalförbrukningen under delposten till övriga expenser beräknas

på grund av utökat antal lärarkandidater till 270 000 kr. För budgetåren

1965/69 föreligger ett upprustningsbehov för 130 000 kr., av vilken summa

35 000 kr. föreslås utgå budgetåret 1967/68. För inflyttning i nya lokaler i

Kungsholmens kommunala flickskola och för förvaringsskåp vid övergång till

ämnesrumsystem begärs ett engångsanslag av 185 000 kr.

Lärarhögsk

1. Sjukvård m. m., förslagsvis ............

2. Reseersättning åt befattningshavare, förslagsvis

..............................

3. Bidrag till studie- och idrottsutfärder

m. in................. ...............

4. Expenser, förslagsvis

a) Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis ..

b) Städning och renhållning, förslagsvis ..

c) Övriga expenser ....................

5. Reseersättning åt lärarkandidater m. fl.,

förslagsvis ............................

lan i Malmö

Beräknad ändring 1967/68

1966/67

Skolöver-

styrelsen

Departements-

chefen

13 000

+ 1000

-f 1 000

230 000

+ 30 000

+ 45 000

12 000

+ 34 000

of.

] 20 000

+ 163 000

+ 163 000

330 000

of.

+ 20 000

280 000

-f 258 000

+ 70 000

291 000

+ 148 000

+ 9 000

Summa kr. 1 27G 000

+ 634 000

+ 308 000

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition nr Jg år 1967

Under delposten till övriga expenser beräknas kostnaderna för skrivmateriel

in. m. till 270 000 kr. och kostnaderna för telefon till 68 000 kr. För inköp och

underhåll av möbler och kontorsmaskiner föreslås 159 000 kr. För publikationstryck

begärs 41 000 kr.

Lärarhögskolan i Göteborg

Beräknad ändring 1967/68

1966/67

Skolöver-

Departements-

Sjukvård m. m., förslagsvis ............

10 000

styrelsen

of.

chefen

of.

Reseersättning åt befattningshavare, för- slagsvis ..............................

180 000

+ 8 000

+

20 000

Bidrag till studie- och idrottsutfärder m. m.

17 000

+ 34 000

of.

Expenser, förslagsvis

a) Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis ..

68 000

of.

of.

b) Städning och renhållning, förslagsvis ..

SO 000

+ 10 000

+

10 000

c) Övriga expenser ....................

272 000

+ 147 000

+

90 000

Reseersättning åt lärarkandidater m. fl.,

förslagsvis ............................

323 000

+ 47 000

+

47 000

Summa kr.

950 000

+ 246 000

+ 167 000

Under delposten till övriga expenser beräknas för skrivmateriel m. m. 130 000

kr., för telefon 94 000 kr., för inköp och underhåll av möbler och kontorsmaskiner

142 000 kr., för bokinköp 15 000 kr., för underhåll och skötsel av

trädgården 8 000 kr. samt för publikationstryck 30 000 kr.

Lärarhögskol

a n i U

p p s a 1 a

Beräknad ändring 1967/68

1966/67

Skolöver-

Departements-

styrelsen

chefen

1.

Sjukvård m. m., förslagsvis ............

6 000

of.

of.

2.

Reseersättning åt befattningshavare, för-

slagsvis ..............................

95 000

+ 5 000

+ 55 000

3.

Bidrag till studie- och idrottsutfärder m. m.

1 000

+ 16 000

of.

4.

Expenser ..............................

155 000

+ 94 000

+ 72 000

5.

Reseersättning åt lärarkandidater m. fl.,

förslagsvis ............................

73 000

+ 20 000

-f 20 000

Summa kr.

330 000

+ 135 000

+ 147 000

Under anslagsposten till expenser beräknas för skrivmateriel m. m. 55 000 kr.

och för telefon 62 000 kr., varav 17 000 kr. utgör engångsanslag för telefonväxel.

För inköp och underhåll av möbler och kontorsmaskiner begärs 112 000 kr.,

för bokinköp 10 000 kr. samt för publikationstryck 10 000 kr.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj ris ‘proposition nr / år 1967

Lärarhögskolan i Umeå

1967/G8

Skolöver- Departements
styrelsen

chefen

1. Sjukvård m. m., förslagsvis ............ 4 000 4 000

2. Reseersättning åt befattningshavare, förslagsvis

............................... 35 000 35 000

3. Bidrag till studie- och idrottsutfärder m. m. 7 500 —

4. Expenser .............................. 150 000 150 000

5. Reseersättning åt lärarkandidater m. fl.,

förslagsvis ............................ 40 000 40 000

Summa kr. 237 000 229 000

Departementschefen

Medelsbehovet för lärarhögskolornas omkostnader, som f. n. tillgodoses under

särskilt förslagsanslag för varje lärarhögskola, bör nästa budgetår tillgodoses

under ett nytt förslagsanslag med här använd rubrik.

Mina ställningstaganden till skolöverstyrelsens förslag framgår av den föregående

uppställningen. Jag beräknar inte medel för försök med lägerskolor. Vissa

anslagsposter har jag beräknat till högre belopp än överstyrelsen med hänsyn

till dels belastningen under föregående budgetår, dels inträffade prisförändringar.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen

att till Lärarhögskolorna: Omkostnader för budgetåret

1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 4, 712 000 kr.

F 3. Lärarhögskolorna: Materiel, böcker m. m.

I riksstaten för budgetåret 1966/67 har under åttonde huvudtiteln uppförts

fyra reservationsanslag till materiel, böcker m. m. vid lärarhögskolorna, nämligen

ett till lärarhögskolan i Stockholm av 275 000 kr., ett till lärarhögskolan i

Malmö av 360 000 kr., ett till lärarhögskolan i Göteborg av 585 000 kr., och

ett till lärarhögskolan i Uppsala av 290 000 kr. För ändamålet har alltså innevarande

budgetår anvisats sammanlagt 1 510 000 kr.

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen föreslår i sin begäran om anslag för budgetåret 1967/68, att nu

utgående belopp till materiel, böcker m. m. för befintliga lärarhögskolor räknas

upp med 1 250 000 kr. till 2 760 000 kr. samt att till materiel, böcker m. m. för

föreslagen lärarhögskola i Umeå anvisas ett belopp av 225 000 kr. Dessutom

föreslås, att föreslagna medel uppförs i riksstaten som ett för lärarhögskolorna

gemensamt reservationsanslag samt att det skall ankomma på överstyrelsen att

fördela anslaget mellan lärarhögskolorna.

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

Till grund för skolöverstyrelsens beräkningar av medelsbehovet vid befintliga

lärarhögskolor ligger av rektorerna lämnade förslag. Dessa har utarbetats

bl. a. på grundval av de förslag till inköp, som lämnats av institutionsföreståndare

och huvudlärare. Stora variationer föreligger emellertid mellan förslagen

från de olika lärarhögskolorna, bl. a. beroende på att en gemensam grund för

bedömning av medelsbehoven för här ifrågavarande ändamål saknas. I syfte

att dels försöka finna en sådan, dels få till stånd en analys av medelsbehovet för

budgetåret 1967/68 har överstyrelsen låtit utföra en särskild undersökning genom

en för ändamålet tillkallad expert. Av skolöverstyrelsens redovisning för

undersökningens resultat inhämtas bl. a.

Anslagen till avlöningar och omkostnader har under senare år ökat kraftigt,

vilket avspeglar lärarhögskolornas expansion. Materielanslaget har däremot

varit i det närmaste konstant. Materielkostnadens relativa andel av totalanslagen

har även bidragit till en urholkning av resurserna för Materiel, böcker

m. in.

Antalet studerande vid lärarhögskolorna har ökat snabbt. Om anslagen för

materiel fördelas per elev framgår det klart, att medelstillgången visat en nedgång.

En jämförelse mellan lärarhögskolor och universitet visar att materielanslagens

relativa andel av totalbudgeten är 5 gånger så stor vid universiteten som

vid lärarhögskolorna.

Medel för reinvesteringar bör beräknas med utgångspunkt i en avskrivningstid

av 5 år för större delen av materielen.

Tillkallad expert föreslår sammanfattningsvis, att man med budgetåret

1964/65 som basår vid beräkningen av medelsbehovet för budgetåret 1967/68

under anslaget Materiel, böcker m. m. tar hänsyn till

1) elevantalsökning och penningvärdeförsämring,

2) avskrivning på gjorda investeringar,

3) behov av faktiska nyanskaffningar.

Den beräkning, som i utredningen presenteras på grundval av förebragt material

och förda resonemang, ger som resultat ett medelsbehov till materiel,

böcker m. m. av sammanlagt 2,5 milj. kr. Detta belopp understiger med 1,18

milj. kr. det av rektorerna beräknade medelsbehovet, mot vilket överstyrelsen

i och för sig inte funnit några vägande invändningar att göra. Överstyrelsen finner

emellertid de beräkningar, som utredningen redovisar, mera realistiska och

föreslår, att 2 500 000 kr. anslås för redan befintliga lärarhögskolor.

Dessutom anser överstyrelsen, att vissa medel för särskilt angivna syften bör

kunna ställas till lärarhögskolornas förfogande. För budgetåret 1967/68 har

lärarhögskolorna begärt medel för utrustning avsedd att användas för försöksverksamhet

med intern TV i lärarutbildningen. Under innevarande budgetår

har en arbetsgrupp tillsatts av skolöverstyrelsen med uppgift att samordna

och intensifiera den redan pågående verksamheten på detta område vid

lärarhögskolorna. Överstyrelsen föreslår, att medel för ifrågavarande utrustning

anvisas i enlighet med rektorernas beräkningar, dvs. med sammanlagt 260 000 kr.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj ris ''proposition nr / år 1967

För lärarhögskolan i Umeå beräknar överstyrelsen dels ett engångsbelopp av

150 000 kr., dels ett belopp för förbrukningsmateriel och reinvestering av 75 000

kr., dvs. sammanlagt 225 000 kr.

Till materiel, böcker m. m. vid lärarhögskolorna bör enligt överstyrelsens förslag

anvisas sammanlagt (2 500 000 + 260 000 -f- 225 000 =) 2 985 000 kr. för

budgetåret 1967/68.

Departementschefen

Jag har ingen erinran mot skolöverstyrelsens förslag, att medel till förevarande

ändamål för nästa budgetår anvisas under ett gemensamt reservationsanslag,

benämnt Lärarhögskolorna: Materiel, böcker m. m. Detta anslag bör för budgetåret

1967/68 föras upp med 1 960 000 kr. Vid fördelningen av beloppet mellan

lärarhögskolorna bör Heleneholmsskolans behov av upprustning beaktas.

Jämfört med materielanslag till lärarhögskolor innevarande budgetår innebär

mitt förslag en höjning med 450 000 kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår

riksdagen

att till Lärarhögskolorna: Materiel, böcker m. m. för budgetåret

1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av 1 960 000 kr.

F 4. Folkskoleseminariema: Avlöningar

1965/66 Utgift ........ 35 407 465

1966/67 Anslag........ 34 025 000

1967/68 Förslag ...... 39 570 000

Seminarieorganisationen

omfattar

budgetåret

1966/67 18

folkskolesemina-

rier.

Tjänster

1966/67

Beräknad ändring 1967/68

Skolöver- Departements-

styrelsen chefen

Lärarpersonal .................

Övrig personal .................

551

86

+ 16

— 1

+ 16

— i

Anslag

Summa tjr

637

+ 15

+ 15

Avlöningar till tjänstemän .....

Arvoden och särskilda ersättningar

Löneomräkning ................

33 498 000

527 000

-f 422 000

of.

+ 5170 000

+ 379 000

of.

+ 5166 000

Summa kr.

34 025 000

+ 5 592 000

+ 5 545 000

Skolöverstyrelsen

Enligt överstyrelsen måste antalet undervisningsavdelningar något minskas

vid folkskoleseminariema i Göteborg (Guldheden), Stockholm, Uppsala och

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

251

Umeå för att utrymme skall kunna beredas för lärarhögskolornas utvidgning på

dessa orter. Intagningen till klasslärarutbildning vid folkskoleseminarium ökades

budgetåret 1966/67 med 23 avdelningar och seminarieorganisationen beräknas

inte kunna ge rum för ett så stort antal lärarkandidater, som en oförändrad intagning

läsåret 1967/68 skulle medföra. Skolöverstyrelsen föreslår därför 75 intagningsklasser

vid folkskoleseminarierna budgetåret 1967/68, en minskning med

elva klasser jämfört med innevarande budgetår. Totalt ökar dock antalet undervisningsavdelningar

vid folkskoleseminarierna från 169 till 178. Den fördelning

av intagningsklasserna på olika linjer, som skolöverstyrelsen efter viss mindre

omfördelning i förhållande till sitt ursprungliga förslag räknat med, framgår av

följande tablå.

Antal klassavdelningar vid folkskoleseminarierna budgetåret 1967/68

Folkskollärarutbildning

Småskollärarutbildning

Total-

s:a

avd

Fyraårig linje

Tvåårig

linje

S:a

avd

Treårig

linje

Tvåårig

linje

S:a

avd

I4

II*

III4

IV4

I2

II2

I3

II3

III3

I2

IT

3

3

3

4

32

35

80

17

18

10

23

30

98

178

Överstyrelsen föreslår för nästa budgetår en höjning av anslaget med 422 000

kr., vartill kommer löneomräkning med 5 170 000 kr. Följande detaljförslag

och bedömningar ligger till grund för anslagshöjningen.

1. Avveckling av de externa övningsskolklasserna på högstadiet vid folkskoleseminariet

i Falun och i samband härmed indragning av tre extra ordinarie

adjunktstjänster i Ae 23 (— 599 856 kr.).

2. Indragning av en extra ordinarie vaktmästartjänst vid folkskoleseminariet

i Falun (— 16 260 kr.).

3. Minskat behov av sommarkurser i engelska (— 44 000 kr.).

4. Inrättande av vissa ordinarie tjänster (+ 42 777 kr.).

5. Lärartimmar över stat på grund av organisationsökning (+ 502 163 kr.).

6. Arvoden till handledare på grund av organisationsökning och avveckling av

övningsskolklasser i Falun (+ 537 000 kr.).

Av överstyrelsens framställning inhämtas bl. a.

1. Överstyrelsen anför, att lärarkandidaternas auskultation med fördel kan

ske hos kommunens högstadielärare. Vid en indragning av det externa högstadiet

ökar behovet av anslag till arvoden åt handledare.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

2. Denna tjänst har till stor del utnyttjats för arbeten i seminarieträdgården.

Då seminariets handelsträdgårdsrörelse avvecklats, kan befattningshavaren i

fortsättningen ej beredas full tjänstgöring, varför rektor föreslår att tjänsten dras

in.

4. Överstyrelsen förordar inrättande av eu lektorstjänst i psykologi och pedagogik

samt fem övningslärartjänster.

Departementschefen

Mina ställningstaganden till intagningen vid folkskoleseminarierna läsåret

1967/68 har jag redovisat tidigare. Seminarieorganisationen bör budgetåret

1967/68 omfatta 180 avdelningar, varav 40 intagningsklasser för småskollärarutbildning

och 37 för folkskollärarutbildning. Kungl. Maj :t bör dock liksom tidigare

år bemyndigas fatta slutligt beslut i fråga om antalet intagningsavdelningar.

Jag har i det föregående förordat att delar av det allmänna skolväsendet används

för lärarhögskolornas försöks- och demonstrationsverksamhet samt för

den praktiska utbildningen av lärare och därvid föreslagit en avveckling av

huvuddelen av nuvarande övningsskoleorganisation. De externa övningsskolklasserna

på högstadiet vid folkskoleseminariet i Falun bör i enlighet med överstyrelsens

förslag avvecklas den 1 juli 1967. Jag räknar med att vid samma

tidpunkt till ifrågavarande övningsskolklasser knutna tre adjunktstjänster dras

in (p. 1). Med anledning härav samt på grund av föreslagen organisationsökning

bör ytterligare medel till handledare beräknas (p. 6).

Jag beräknar vidare viss minskning av posten till sommarkurser i engelska

(p. 3). Några nya ordinarie tjänster bör inte inrättas vid folkskoleseminarierna

den 1 juli 1967 (p. 4). Inrättande av nya ordinarie tjänster bör nämligen enligt

min mening anstå, till dess den nya lärarutbildningsorganisationen blir införd.

I övrigt har jag ingen erinran mot överstyrelsens förslag (p. 2 och 5).

Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag anslaget till 39 570 000

kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta om antalet intagningsklasser

vid folkskoleseminarierna,

b) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret

1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 39 570 000 kr.

F 5. Folkskoleseminarierna: Omkostnader

1965/66 Utgift ......... 2 784 305

1966/67 Anslag ........ 2 990 000

1967/68 Förslag ........ 3 306 000

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr A år 1967

253

Beräknad ändring 1967/68

Utgifter

1966/67

Skolöver-

styrelsen

Departements-

chefen

].

Sjukvård m. m., förslagsvis ............

56 000

of.

of.

2.

Reseersättning åt tjänstemän, förslagsvis ..

21 000

+

12 000

+

12 000

3.

Expenser, förslagsvis

a) Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis ..

850 000

of.

of.

b) Städning och renhållning, förslagsvis..

830 000

of.

+

120 000

c) Övriga expenser ....................

470 000

_L

i

84 000

+

84 000

4.

Trädgårdarnas underhåll och skötsel, för- slagsvis ..............................

210 000

of.

of.

5.

6.

Särskilda kurser och föreläsningar m. m.

Underhåll och förnyelse av inventarierna i

lärarkandidaternas bostadsrum vid semina-

68 000

+

15 000

+

15 000

7.

riet i Haparanda, förslagsvis ............

Reseersättning åt lärarkandidater, förslags-

600

of.

of.

vis ..................................

504 000

of.

+

75 000

8.

Bidrag till studie- och idrottsutfärder

15 000

+ 11 000

of.

Summa kr.

3 024 000

-f 122 000

+ 306 000

Särskilda uppbörds medel

1.

Upplåtelse av lokaler, ersättning för lyse

14 000

of.

of.

2.

Inkomster av trädgårdarna..............

20 000

—

10 000

—

10 000

3.

Lärarkandidatavgifter till underhåll och

förnyelse av inventarierna i lärarkandida- ternas bostadsrum vid seminariet i Hapa- randa ................................

600

of.

of.

Neltoutgift kr.

2 990 000

+

132 000

-f 316 000

Av skolöverstyrelsens framställning inhämtas bl. a.

2. Höjningen föranleds av förslag om traktamentsersättning till lärare i röstoch

talvård, när sådan lärare inte finns på seminarieorten utan för kortare tid

måste tas från annat håll.

3. Handelsverksamheten vid seminariernas trädgårdar är sedan budgetåret

1965/66 under successiv avveckling och beräknas upphöra helt med utgången

av budgetåret 1967/68. Avvecklingen och omläggningen av återstående handelsträdgårdar

medför vissa engångskostnader.

5. Vid folkskoleseminariernas småskollärarlinjer föreslås dels vidgad auskultationsverksamhet

inom förskola, dels metodikundervisning och seminarieövningar

i samband med auskultationema.

Departementschefen

Mina ställningstaganden till skolöverstyrelsens förslag framgår av den föregående

uppställningen. Vissa anslagsposter har jag beräknat till högre belopp

än överstyrelsen med hänsyn till inträffade prisförändringar. Jag hemställer,

att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen

att till Folkskoleseminarierna: Omkostnader för budgetåret

1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 3 306 000 kr.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts -proposition nr / år 1967

F 6. Folkskoleseminariema: Materiel, böcker m. m.

I riksstaten för innevarande budgetår har under åttonde huvudtiteln upptagits

bl. a. två reservationsanslag till folkskoleseminariema, nämligen ett till materiel,

böcker m. m. av 795 000 kr., och ett till utrustning av 1 050 000 kr.

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen föreslår i sin anslagsframställning, att de båda nämnda reservationsanslagen

från och med budgetåret 1967/68 sammanförs till ett reservationsanslag

till materiel, böcker m. in. och därvid förs upp med 2 500 000 kr.,

en ökning med 655 000 kr. i förhållande till summan av innevarande budgetårs

båda reservationsanslag vid folkskoleseminariema.

Det av rektorerna anmälda anslagsbehovet uppgår för budgetåret 1967/68

till 4 598 000 kr.

Till grund för överstyrelsens förslag ligger dels rektorernas beräkningar, dels

en undersökning motsvarande den som företagits för lärarhögskolornas del. Av

överstyrelsens redovisning för undersökningen inhämtas bl. a.

Så när som på en mindre höjning 1966/67 har anslagen den senaste femårsperioden

varit i stort sett oförändrade. Prisökningarna har minskat anslagens köpkraft.

Medelsanvisningen per elev räknat var budgetåret 1965/66 480 kr. För

innevarande budgetår är beloppet 450 kr.

En stor del av de kostnader som bestrids från ifrågavarande anslag är direkt

elevberoende — förbrukningsvaror, försöksapparatur, ersättningsanskaffning på

grund av förslitning m. m. — varför ökat elevintag ökar medelsbehovet.

De årliga anslagen bör vidare stå i viss relation till de gjorda investeringarna,

så att avskrivningar kan göras. Utrustningen vid seminarierna är i stor utsträckning

av sådan art, att den utsätts för stark förslitning (film, ljud- och bildband,

böcker m. m.), varför förnyelse ofta måste göras. Den ekonomiska livslängden

på investeringarna varierar mellan 5 och 10 år. En institution med tillfredsställande

utrustningsnivå måste kunna bibehålla denna.

Principiellt föreslås följande:

Automatiska uppjusteringar skall årligen göras för att kompensera för penningvärdets

och elevantalets förändringar. Viss överensstämmelse bör råda

mellan ny- och reinvesteringar, dvs. då t. ex. en ny institution tillkommit eller

upprustats skall en viss procent av utrustningskostnaderna reserveras och årligen

utbetalas för att hålla den befintliga utrustningen vid dess ursprungliga

nivå. Dessa justeringar innebär således endast oförändrad standard.

Därutöver skall påslag göras för klart motiverade behov, när statsfinansiella

möjligheter finns. Ökade materielanslag kan t. ex. krävas för att man skall kunna

följa med den pedagogiska och tekniska utvecklingen, främja rationell undervisning

eller spara personal. Dessa anslagsökningar är således de enda som innebär

förbättrad materiell standard.

Med beaktande av beslutade elevintagsökningar och kostnadsstegringar

beräknas anslagsbehovet till 2 500 000 kr., varav 700 000 för förbrukningsmateriel,

1 400 000 för nödvändiga avskrivningar och 400 000 för nyutrustningsbehov

med hänsyn till den tekniska och pedagogiska utvecklingen.

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

255

Departementschefen

Under här använd anslagsrubrik bör för nästa budgetår beräknas medel till såväl

materiel, böcker m. m. som utrustning för folkskoleseminarierna. Anslaget

bör för budgetåret 1967/68 föras upp med 2 215 000 kr. Jämfört med reservationsanslagen

till folkskoleseminarierna innevarande budgetår innebär mitt förslag

en höjning med 370 000 kr. från 1 845 000 kr. Jag hemställer, att Kungl.

Maj:t föreslår riksdagen

att till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. för

budgetåret 1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av 2 215 000 kr.

F 11. Kostnader för praktisk lärarkurs ni. in.

1965/66 Utgift ........ 15 385 165

1966/67 Anslag........ 15 780 000

1967/68 Förslag ...... 13 550 000

Anslagets disposition budgetåret 1966/67 framgår av följande uppställning,

i vilken även redovisats skolöverstyrelsens resp. mina förslag till anslagsförändringar

för budgetåret 1967/68.

Beräknad ändring 1967/68

Ersättning till medverkande i praktisk

lärarkurs samt därtill anslutande handledd

1966/67

Skolöver-

styrelsen

Departements-

chefen

praktik, förslagsvis ....................

Avlöning åt deltagare i praktisk lärarkurs,

5 230 000

— 1 060 000

— 1 310 000

förslagsvis ............................

Resekostnadsersättning och traktamente

10 400 000

of.

— 2 600 000

åt deltagare, förslagsvis ................

100 000

+ 150 000

+ 120 000

Expenser .............................

50 000

of.

of.

Löneomräkning .......................

+ 1 935 000

+ 1560 000

Summa kr.

15 780 000

+ 1 025 000

— 2 230 000

Skolöverstyrelsen uppskattar för budgetåret 1967/68 behovet av platser för

genomgång av praktisk lärarkurs till 700 mot budgeterade 800 platser innevarande

budgetår. Kostnaderna för ersättning till medverkande beräknas därför

minska med 1 060 000 kr. Nu utgående belopp till resekostnadsersättning och

traktamente åt deltagare anses för lågt beräknat, varför en uppräkning av anslagsposten

med 150 000 kr. föreslås ske. Anslaget bör enligt överstyrelsen därför

minskas med 910 000 kr. och för budgetåret 1967/68 föras upp med 14 870 000

kr., vartill kommer löneomräkning med 1 935 000 kr.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 dr 1967

Departementschefen

Jag har i det föregående föreslagit, att den praktiska utbildningen av ämneslärare

förs över till lärarhögskolorna. Avvecklingen av den praktiska lärarkursen

bör ske successivt. Utbildning i form av praktisk lärarkurs torde under nästa

budgetår efterfrågas i något mindre utsträckning än skolöverstyrelsen räknat

med. Jag grundar min anslagsberäkning på det antagandet, att omkring 600

platser kommer att utnyttjas.

Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag anslaget till 13 550 000

kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Kostnader för praktisk lärarkurs m. m. för budgetåret

1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

13 550 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts ''proposition nr £ år 1967

INNEHÅLL

Sid.

1. Inledning ....................................................... 4

1.1 Utredningsarbete och remissbehandling ........................ 4

1.2 Propositionens uppläggning .................................. 0

2. Lärarutbildningens uppgifter ..................................... 8

2.1 Behovet av lärare............................................ 8

2.1.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 8

2.1.2 Yttranden ............................................ 11

2.2 Lärarutbildningens mål....................................... 16

2.2.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 16

2.2.2 Yttranden ............................................ 17

2.3 Departementschefen ......................................... 21

2.3.1 Behovet av lärare ..................................... 21

2.3.2 Lärarutbildningens mål ................................ 26

3. Lärarutbildningens innehåll och utformning ......... 28

3.1 Utbildningens innehåll och specialisering ....................... 28

3.1.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 28

3.1.2 Yttranden ............................................ 33

3.2 Utbildningen av klasslärare ................................... 44

3.2.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 44

3.2.1.1 Lågstadiet .................................... 44

3.2.1.2 Mellanstadiet .................................. 48

3.2.2 Yttranden ............................................ 52

3.2.2.1 Lågstadiet .................................... 52

3.2.2.2 Mellanstadiet .................................. 58

3.3 Utbildningen av ämneslärare.................................. 61

3.3.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 61

3.3.1.1 Högstadiet .................................... 61

3.3.1.2 Det gymnasiala stadiet ............ 65

3.3.1.3 Ämneskombinationer ........................... 69

3.3.2 Yttranden ............................................ 74

3.3.2.1 Högstadiet .................................... 74

3.3.2.2 Det gymnasiala stadiet ......................... 83

3.3.2.3 Ämneskombinationer ........................... 95

s. 258 Kontrollera mot PDF

258 Kungl. Maj:ts jiroposition nr £ år 1967

Sid.

3.4 Vidareutbildning ............................................ 105

3.4.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 105

3.4.2 Yttranden ............................................ 107

3.5 Fortbildning ................................................ 115

3.5.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 115

3.5.2 Yttranden ............................................ 116

3.6 Departementschefen ......................................... 120

3.6.1 Utbildningens innehåll och specialisering................. 120

3.6.2 Utbildningen av klasslärare............................. 123

3.6.3 Utbildningen av ämneslärare............................ 127

3.6.4 Vidareutbildning ...................................... 138

3.6.5 Fortbildning .......................................... 141

4. Utbildningens yttre organisation................................... 143

4.1 Organisationen i dess helhet. Intagning och bedömning .......... 143

4.1.1 Lärarutbildningssakkunniga ............... 143

4.1.1.1 Lärarhögskola och universitet ................... 143

4.1.1.2 Intagning och bedömning ....................... 146

4.1.2 Yttranden ............................................ 149

4.1.2.1 Lärarhögskola och universitet ................... 149

4.1.2.2 Intagning och bedömning....................... 164

4.2 Lärarhögskolornas organisation och verksamhetsformer.......... 174

4.2.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 174

4.2.2 Yttranden ............................................ 181

4.3 Organisationens genomförande ................................ 197

4.3.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 197

4.3.2 Yttranden ............................................ 202

4.4 Departementschefen ......................................... 217

4.4.1 Organisationen i dess helhet. Intagning och bedömning .... 217

4.4.2 Lärarhögskolornas organisation och verksamhetsformer .... 222

4.4.3 Organisationens genomförande .......................... 231

5. Hemställan ..................................................... 236

6. Anslagsberäkningar för budgetåret 1967/68 ....................... 238

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SU 1967:117 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens område m. m. jämte i ämnet väckta motioner, såvitt propositio s. 20 i texten
  2. Rskr. 1967:143 Skrivelse till Konungen i anledning amKungl. Maj:ts framställningar angående reformerad lärarutbildning samt anslag för budgetåret 1967/68 till lärarhögskolor o a1 i texten
  3. SU 1967:51 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående reformerad lärarutbildning samt anslag för budgetåret 1967/68 till lärarhögskolor och folkskoles s. 1 i texten