Med förslag angående effektivisering av verksamheten på prisoch konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen
1967-03-17 · 96 sidor, varav 95 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 95 av 96 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1967:75, Med förslag angående effektivisering av verksamheten på prisoch konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
1
Nr 75
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag angående
effektivisering av verksamheten på pris- och konkurrensområdet
samt konsumentvaruforskningen;
given Stockholms slott den 17 mars 1967.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av bl. a. riktprisutredningens betänkande »Prissamverkan
och konkurrens» (SOU 1966:48) föreslås i propositionen vissa åtgärder
i syfte att effektivisera den statliga övervakningen av pris- och konkurrensförhållandena
samt prisupplysningen, i första hand genom förstärkning av
personalresurserna vid näringsfrihetsombudsmannens kansli och statens
pris- och kartellnämnd.
Vidare föreslås mot bakgrunden av konsumentupplysningsutredningens
delbetänkande »Effektivare konsumentforskning» (Stencil H 1966:3) viss
omorganisation och förstärkning av undersökningsavdelningarna vid statens
institut för konsumentfrågor. Avsikten är att sätta till en ny utredning rörande
konsumentupplysning om varors egenskaper och priser samt därmed
förenad forsknings- och undersökningsverksamhet.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 75
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 17 mars 1967.
N ärvar ande:
Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Holmqvist, Aspling,'' Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om effektivis er ing av
verksamheten på pris- och konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen
och anför.
I årets statsverksproposition (X ht s. 110—112) har Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1967/68 beräkna såsom förslagsanslag till Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar 783 000 kr., och till Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor:
Omkostnader 40 000 kr., till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar 4 701 000 kr. och till Statens pris- och kartellnämnd: Omkostnader
593 000 kr. samt till Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar
2 362 000 kr., Statens institut för konsumentfrågor: Omkostnader
1 389 000 kr. och Statens institut för konsumentfrågor: Upplysningsmateriel
138 000 kr.
Dessa frågor torde nu få tas upp till behandling.
Inledning
I samband med den slutliga avvecklingen av krigsårens prisreglering år
1956 utvidgades den sedan år 1954 gällande lagen om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Detta innebar att man
i stället för direkta prisingripanden litade till en obunden konkurrens som
den bästa prisregulatorn. Näringsfrihetsombudsmannens kansli förstärktes,
och som utredningsorgan för pris- och konkurrensfrågor inrättades statens
pris- och kartellnämnd, som bl. a. övertog de uppgifter som i dessa frågor
åvilat kommerskollegium. Samtidigt utökades väsentligt statens engagemang
i konsumentforskning och konsumentupplysning. Sålunda tillkom
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
3
statens konsumentråd med uppgift att planlägga och samordna forskningen
på konsumentområdet, och statens institut för konsumentfrågor inrättades
genom förstatligande av Hemmens forskningsinstitut. Pris- och kartellnämnden
fick i uppdrag att handha konsumentupplysningen i prisfrågor.
Utformningen och omfattningen av den statliga verksamheten på detta
område har under de gångna tio åren varit föremål för intensiv uppmärksamhet
och debatt. Vad gäller pris- och konkurrensfrågorna
tillsattes år 1960 en utredning, 1960 års prisövervakningskommitté, vars
betänkande »Effektivare prisövervakning» (SOU 1961:3) föranledde förslag
till och beslut av 1961 års riksdag (prop. 1961: 86, SU 105, Rskr 276)
om förstärkning av personalresurserna hos pris- och kartellnämnden samt
näringsfrihetsombudsmannens kansli.
En inom handelsdepartementet tillsatt utredning, arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor,
framhöll i april 1965 i promemoria (H 1965:2) att
pris- och konkurrenspolitiken även i fortsättningen borde bedrivas enligt
konkurrenslinjen och således inte baseras på prisreglering, vare sig allmän
eller partiell. Läget var emellertid enligt utredningen inte i alla avseenden
helt tillfredsställande. Tendenser till kostnadsfördyrande struktur eller väl
höga priser och marginaler kunde således påvisas på vissa områden. Arbetsgruppen
föreslog i första hand skärpta åtgärder mot riktpriser och andra
konkurrensbegränsningar samt effektivare prisövervakning och konsumentupplysning.
I enlighet med arbetsgruppens förslag bemyndigades ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor samt statens pris- och kartellnämnd
att inrätta ett antal tjänster.
På förslag av arbetsgruppen tillkallades en utredningsman1 med uppgift
att utreda verkningarna av riktprissystemet och andra former av prissamarbete.
Denna utredning, som antog benämningen riktprisutredningen, avlämnade
den 30 augusti 1966 sitt betänkande »Prissamverkan och konkurrens»
(SOU 1966:48). I detta föreslås åtskilliga åtgärder för att effektivisera
pris -och konkurrensövervakningen, i första hand genom ökade resurser
till berörda myndigheter, samt inrättandet av en särskild konsumentombudsman.
På våren 1966 tillsatte socialdemokratiska partiet och Landsorganisationen
i Sverige en kommitté i prisfrågor, fortsättningsvis kallad priskommittén2.
Den 21 juni 1966 inkom priskommittén med en skrivelse till chefen
för handelsdepartementet, vari föreslogs en väsentlig utbyggnad av prisundersökningsverksamheten
vid pris- och kartellnämnden. Den 28 december
1966 hemställde priskommittén, att chefen för handelsdepartementet
måtte pröva frågan om lämpligheten av att upprätta kommunala konsumentnämnder
samt i avvaktan därpå stödja viss försöksverksamhet.
Vad gäller konsumentvaruf orskni ng och konsument
1
Riksdagsman Nils Kellgren.
2 Under ledning av riksdagsman Gösta Skoglund.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
upplysning tillkallade dåvarande statsrådet Lindström den 22 februari
1963 sakkunniga1 som antog benämningen konsumentupplgsningsutredningen.
Utredningen avlämnade i januari 1964 betänkandet »Effektivare
konsumentupplysning» (SOU 1964: 4) angående organisationen av upplysningsavdelningen
vid statens institut för konsumentfrågor. Betänkandet föranledde
förslag till och beslut av 1964 års riksdag (prop. 1964: 91, SU 117,
rskr 252) om bl. a. förstärkning av personalresurserna vid institutets upplysningsavdelning.
Genom tilläggsdirektiv den 6 mars 1964 utvidgade Kungl. Maj :t konsumentupplysningsutredningens
uppdrag att avse jämväl frågan om den framtida
konsumentforskningens organisation. Utredningen avlämnade den 29
december 1966 delbetänkandet »Effektivare konsumentforskning» (stencil
H 1966:3) rörande forskningsverksamheten vid statens institut för konsumentfrågor.
Utredningen föreslår däri en utbyggnad och omorganisation av
forskningsverksamheten vid statens institut för konsumentfrågor. Vidare
uppmärksammas gränsdragningen mellan konsumentinstitutet och andra
forskningsinstitutioner med närbesläktade ämnesområden samt möjligheterna
att effektivisera forskningsarbetet genom ett aktivt samarbete mellan
institutionerna.
I sammanhanget bör nämnas, att 1960 års radioutredning avlämnat ett
betänkande, »Konsumentupplysning i television» (SOU 1964: 54), som ännu
inte föranlett förslag till riksdagen. Vidare tillsatte förutvarande statsrådet
Lindström den 31 maj 1963 en utredning, 1963 års konsumentupplysningskommitté,
med uppdrag att utreda vissa principiella frågor rörande konsumentupplysning,
däribland frågan om hur långt staten som konsumentupplysare
skall sträcka sig i redovisningen av testresultaten samtidigt som den
skall upprätthålla krav på saklighet och objektivitet. Ytterligare en utredning
med anknytning till konsumentfrågorna tillsattes den 22 oktober 1965,
nämligen 1965 års hemkonsulentutredning, som har till uppgift att lägga
fram förslag rörande hemkonsulentverksamhetens framtida inriktning, omfattning
och organisation.
Till grund för min framställning ligger sålunda överväganden och förslag
från riktprisutredningen, priskommittén och konsumentupplysningsutredningen.
över samtliga dessa förslag har efter remiss yttranden
avgetts av kommerskollegium, statens pris- och kartellnämnd (SPK), statens
institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, 1963 års konsumentupplysningskommitté,
Kooperativa Förbundet (KF), Sveriges grossistförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges köpmannaförbund,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Högerpartiets kvinno
1
Kanslirådet Erik Berggren, ordförande, dirktören Oscar Westerlind och förste ombudsmannen
C. H. Hernlund.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
förbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Kooperativa kvinnogillesförbundct
och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Kommerskollegium
har vid varje tillfälle bifogat yttranden från flertalet handelskammare.
Över riktpris utred ningen har yttranden dessutom inkommit
från näringsfrihetsrådet, näringsfrihetsombudsmannen (NO), bankinspektionen,
försäkringsinspektionen, statens jordbruksnämnd, konsumentupplysningsutredningen,
koncentrationsutredningen, utredningen om illojal
konkurrens, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Malmöhus
län, länsstyrelsen i Västerbottens län, länsstyrelsen i Västmanlands län,
länsstyrelsen i Örebro län, överståthållarämbetet, A. S. K.-bolagens ekonomiska
förening u. p. a., IC-föreningarnas riksorganisation, ICA Inköpscentralernas
AB, Motorbranschens riksförbund, Svensk industriförening, Svenska
annonsörers förening, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska försäljnings- och reklamförbundet, Svenska kontrollanstalten
för mejeriprodukter och ägg, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Sveriges industriförbund, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges radio, AB Turitz & Co, Åhlen & Holm AB
samt Motororganisationernas samarbetsdelegation, innefattande Kungliga
automobil klubben, Motormännens riksförbund och Motorförarnas helnykterhetsförbund.
Svenska arbetsgivareföreningen har meddelat att den såsom
eget yttrande åberopar vad Sveriges industriförbund anfört i saken. SHIO
har angett att organisationen instämmer i de synpunkter som redovisats i
Sveriges industriförbunds yttrande men utvecklar därutöver vissa egna synpunkter.
Sveriges allmänna exportförening och Näringslivets opinionsnämnd
har avstått från att yttra sig. Den 31 januari 1967 har Stockholms handelskammare
inkommit med ytterligare synpunkter på vissa frågor som aktualiserats
av riktprisutredningen.
Över p r i s k o in in i 11 é n s förslag har följande instanser yttrat sig utöver
de nyss nämnda: hemkonsulentutredningen, konsumentupplysningsutredningen,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Malmöhus
län, länsstyrelsen i Västerbottens län, länsstyrelsen i Västmanlands
län, länsstyrelsen i Örebro län, Varudeklarationsnämnden, Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk
(RBF), Sveriges hemkonsulenters förening, Arbetarnas bildningsförbund
(ABF), Svenska landsbygdens studieförbund samt Tjänstemännens bildningsverksamhet
(TBV).
Över konsumentupplysningsutredningen har slutligen
yttranden inkommit också från arbetarskyddsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
riksrevisionsverket, statskontoret, statens institut för folkhälsan, statens
institut för hantverk och industri, statens provningsanstalt, statens institut
för byggnadsforskning, Chalmers provningsanstalt, konstfackskolan,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Svenska elektriska materielkontrollanstalten (SEMKO), Svenska institutet
för konserveringsforskning, Svenska slöjdföreningen, Svenska textilforskningsinstitutet,
Sveriges standardiseringskommission, Varudeklarationsnämnden,
Svensk industriförening, Svenska försäljnings- och reklamförbundet,
Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Hushållslärarnas
riksförening, Sveriges hemkonsulenters förening, Svenska journalistförbundet,
ABF, Liberala studieförbundet, Samverkande bildningsförbunden
samt TBV.
Gällande ordning in. in.
Lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet, konkurrensbegränsningslagen,
(ändrad 1956:244, 1965:592 och 1966:45) har till syfte
att främja en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet
(1 §). I lagen stadgas förbud — med dispensmöjlighet — mot två arter
av konkurrensbegränsning, nämligen fasta bruttopriser och anbudskarteller
(2—4 §''§). I fråga om alla andra konkurrensbegränsningstyper finns möjlighet
att inskrida genom förhandling i de fall, då konkurrensbegränsningen
anses på visst sätt medföra skadlig verkan (5 §).
Förbudsbestämmelserna mot bruttopriser och anbudskarteller riktar sig
mot speciella former av bunden prissättning. Med föreskrivande av fasta
bruttopriser förstås, att en företagare betingar sig av företagare inom senare
försäljningsled, att vid försäljning av förnödenheter inom landet visst
pris icke må underskridas, eller till ledning för prissättningen inom senare
försäljningsled eljest anger visst pris, såvida det därvid ej kommer till uttryck
att priset får underskridas (2 §). En anbudskartell är en överenskommelse
att samråd eller annan samverkan mellan olika företagare skall
äga rum innan någon av dem avger anbud på försäljning av förnödenhet
eller utförande av tjänst (3 §). Förbuden är straffsanktionerade men åtal
förutsätter anmälan eller medgivande av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
(29 § första stycket och 31 §). Näringsfrihetsrådet äger meddela
dispens från förbuden under vissa förutsättningar.
Om konkurrensbegränsning i andra fall finnes medföra skadlig verkan
skall näringsfrihetsrådet genom förhandling söka undanröja denna verkan
(1 §). Med skadlig verkan förstås, att konkurrensbegränsningen på ett
ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan
inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning
(5 §). Begreppet konkurrensbegräsning är ej definierat i
lagen, men enligt uttalanden i förarbetena skall därmed i vidsträckt mening
förstås varje omständighet som medför att konkurrensen inte är fullkomligt
fri och ohämmad (SOU 1955:45 s. 122).
Framställning om förhandling inför rådet görs av den av Kungl. Maj :t
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
förordnade ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Därest ombudsmannen
i visst fall beslutar att inte göra sådan framställning, kan framställning
göras av företagare, som omedelbart berörs av konkurrensbegränsningen,
eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare (14 och
16 §§).
Har förhandling påkallats, hålls efter erforderlig förberedelse sammanträde
för att avgöra frågan om skadlig verkan av konkurrensbegränsning
föreligger. I detta skede lämnas parterna å ömse sidor tillfälle att lägga
fram sina synpunkter på denna fråga. Finner rådet skadlig verkan föreligga,
beslutar rådet om förhandling (18 och 19 §§).
Förhandling avslutas vid sammanträde med parterna inför rådet. Avser
ärendet vägran av företagare att sälja förnödenhet till företagare i senare
försäljningsled på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra företagare
i nämnda led, kan näringsfrihetsrådet förelägga företagaren i det tidigare
försäljningsledet sådan försäljning vid vite. Om skadlig verkan av
konkurrensbegränsning i andra fall inte kunnat undanröjas genom förhandling
åligger det rådet att anmäla detta till Kungl. Maj :t, om saken
anses vara av större vikt. I dylika fall finns ej något tvångsmedel mot
ifrågavarande företagare med undantag av möjligheten för Kungl. Maj :t
att på hemställan av rådet under vissa förutsättningar förordna om visst
högsta pris (20 och 21 §§).
Näringsfrihetsrådets beslut enligt lagen kan ej överklagas (24 §).
Utredningar som erfordras vid konkurrensbegränsningslagens tillämpning
utförs av statens pris- och kartellnämnd, antingen på eget initiativ
eller efter hemställan från näringsfrihetsrådet eller näringsfrihetsombudsmannen.
Enligt lagen om uppgiftsskyldighet rörande
pris- och konkurrensförhållanden är företagare skyldig att
efter anmaning till pris- och kartellnämnden (SFS 1956: 245 och SFS 1956:
519) lämna uppgift om konkurrensbegränsning, som berör hans verksamhet
och som avser pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden
i riket, samt i övrigt om priser, intäkter, kostnader, vinster och
andra förhållanden av beskaffenhet att inverka på prisbildningen. Uppgifts
skyldigheten innebär inte skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk
natur. Enligt sekretesslagen får handling, i den mån den innehåller upplysningar
om viss företagares affärs- och driftförhållanden vilkas offentliggörande
kan lända honom till men, inte i andra fall än Konungen bestämmer
lämnas ut förrän tjugo år efter handlingens datum.
Allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 är en beredskapslag
avsedd att tillämpas i vissa extraordinära situationer. Lagen
träder automatiskt i tillämpning vid krig och kan sättas i tillämpning om
betydande fara uppkommit för allvarlig stegring av det allmänna prisläget
inom landet. Lagen ger möjlighet till prisreglerande ingripanden av olika
slag.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Näringsfrihetsrådet skall — förutom att handha de uppgifter
som tillkommer rådet enligt konkurrensbegränsningslagen — följa näringslivets
utveckling i allmänhet i fråga om konkurrensförhållanden samt
vid konkurrensbegränsningar göra de framställningar till Kungl. Maj:t
eller statliga eller kommunala myndigheter som rådet finner påkallade.
Rådet bör genom överläggningar söka främja fri konkurrens inom näringslivet.
Rådet består av ordförande och åtta ledamöter, som utses av Kungl.
Maj :t. Ordföranden och en ledamot, som förordnas till vice ordförande,
skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Tre av ledamöterna skall
företräda företagarintressen och tre skall vara representanter för allmänna
konsument- och löntagarintressen.
Näringsfrihetsombudsmannen (NO) åligger särskilt att till
behandling ta upp sådana konkurrensbegränsningar, som bl. a. är av betydelse
för större konsumentintressen eller påverkar konkurrensförhållandena
inom en hel näringsgren. Innan NO gör framställning till näringsfrihetsrådet
om förhandling bör han bereda tillfälle för företagare, som
avses i framställningen, att avge yttrande i ärendet. Efter begäran kan
NO, om särskilda skäl föreligger, meddela företagare ett icke bindande besked
huruvida konkurrensbegränsning, som företagaren avser att genomföra,
enligt ombudsmannens bedömande kan föranleda skadlig verkan. I
sin verksamhet skall NO samråda med pris- och kartellnämnden.
NO biträds i sin tjänsteutövning av ett kansli, som f. n. omfattar 17
tjänstemän. Verksamheten inom kansliet är uppdelad på fem rotlar, av
vilka två förestås av byråchefer.
Statens pris - och kartellnämnd (SPK) skall utföra de undersökningar
som erfordras vid konkurrensbegränsningslagens tillämpning.
I övrigt skall nämnden följa utvecklingen av och främja allmän kännedom
om pris- och konkurrensförhållanden, övervaka prisbildningen och prisutvecklingen
samt föra kartellregister, vilket i princip är offentligt. För
bankväsendet och försäkringsverksamheten har dessa uppgifter tillagts
bankinspektionen resp. försäkringsinspektionen. SPK är huvudorgan för
den statliga konsumentupplysningen på prisområdet och utger tidskrifterna
Pris- och kartellfrågor samt Pris-aktuellt.
SPK leds av en styrelse med tretton ledamöter. Fem av dessa företräder
företagarinti essen och lika manga konsument- och löntagarintressen. Ordföranden,
vice ordföranden och nämndens generaldirektör representerar i
styrelsen inget partsintresse. Arbetet är under generaldirektören f. n. uppdelat
på fyra byråer, en upplysningssektion samt en särskild arbetsenhet.
Antalet tjänstemän är f. n. ungefär 160. En stor del av fältarbetet utförs av
personal vid länsstyrelsernas priskontor.
Statens institut för konsumentfrågor skall verka för att
arbetsförhållandena i enskilda hem och kollektiva hushåll rationaliseras
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
9
samt för att produktion och konsumtion inriktas på goda och ändamålsenliga
konsumentvaror. Institutet bedriver forskning, främst genom provningar
och undersökningar, samt upplysning om egna och andra institutioners
forskningsresultat på konsumentvaruområdena. Institutet utger bl. a.
tidskrifterna Råd och Rön samt Konsumentinstitutet meddelar.
Institutet leds av en styrelse. Denna består av sex ledamöter, som Kungl.
Maj :t särskilt utser, samt en direktör. Inom styrelsen finns ett arbetsutskott.
Direktören är chef för institutet, vars verksamhet drivs på fyra undersökningsavdelningar,
en upplysningsavdelning och ett kansli. Hos institutet
finns f. n. ca 85 tjänstemän.
Statens konsumentråd är samordningsorgan på konsumentområdet
och har till uppgift att bl. a. främja och stödja initiativ till forskning,
upplysning eller andra åtgärder till nytta för konsumenterna. Rådet
skall fördela statsmedel för forskning och konsumentupplysning samt
övervaka, att medel som rådet fördelar kommer till avsedd användning.
Från rådets anslag beviljas bidrag även till konsumentinstitutet.
Rådet består av ordförande och 14 ledamöter, som representerar såväl
företagarintressen som allmänna konsument- och löntagarintressen. Inom
styrelsen finns ett arbetsutskott. Hos rådet finns ett kansli, som förestås
av en sekreterare.
Konkurrenspolitikens målsättning
Riktprisutredningen
I betänkandet avvisar utredningen en återgång till
prisreglering. Den anser, att prisstabilitet kan främjas, onödiga prisstegringar
förhindras och möjliga prissänkningar stimuleras genom att man
litar till konkurrensen och inriktar statens verksamhet på åtgärder mot
konkurrensbegränsningar i förening med prisövervakning och konsumentupplysning.
Utredningen framhåller att konkurrensen mellan företagen i det moderna
näringslivet sker med olika medel, såsom pris, produktegenskaper, service
och särskilda sälj främjande åtgärder. Någon värdering av dessa konkurrensmedel
inbördes synes inte generellt kunna göras, utan det bör i sista
hand vara konsumenterna som genom sitt val av produkter och inköpsställen
avgör vilka medel som är effektiva. Härvid är det emellertid av
största vikt att konsumenterna bereds fullständig valfrihet så att ett visst
konkurrensmedel, t. ex. priset, inte blir verkningslöst genom konkurrensbegränsningar
och andra ingrepp i marknadsmekanismen. Det har i stor utsträckning
visat sig att man av företagsekonomiska skäl söker undvika
priskonkurrens, medan andra konkurrensmedel inte alls eller i betydligt
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
mindre omfattning blir föremål för inskränkande avtal och dylikt. Detta behöver
i och för sig inte innebära en lägre grad av tävlingslust mellan företagen.
Då samhällets konkurrenspolitik i första hand bör tillgodose konsumenternas
intressen kan emellertid de företagsekonomiska motiven för vissa
åtgärder te sig mindre lämpliga eller direkt skadliga ur allmän synpunkt.
Ingripanden mot olika begränsningar av priskonkurrensen
har därför kommit att framstå som konkurrenspolitikens främsta
uppgift.
Det förefaller emellertid orealistiskt anta, att det skulle vara möjligt att i
en fri marknadshushållning genom lagstiftning tvinga företagare att använda
visst konkurrensmedel. Vad som från samhällets sida främst bör göras —
och som lagstiftningen på området hittills också kommit att tillämpas — är
att främja konkurrensen genom att undanröja hinder för att begagna visst
konkurrensmedel, särskilt priskonkurrens, att undanröja hinder riktade
mot vissa företagsformer eller produktions- och försäljningsmetoder samt
att undanröja nationella och internationella hinder för marknadsinträde
och marknadsutvidgning.
Konkurrensproblemen kan emellertid inte angripas endast genom ingripanden
mot konkurrensbegränsningar utan sammanhänger intimt
med den allmänekonomiska politiken i samhället.
Av stor vikt för konkurrenspolitikens effektivitet är att samhällets övriga åtgärder
i näringspolitiskt syfte bedrivs i enlighet med konkurrenspolitikens
målsättning. Därvid bör beaktas att effektiva distributionsformer, t. ex. lågpriskanaler,
inte missgynnas i fråga om krediter, byggnadstillstånd och
etablering. Utredningen pekar bl. a. på de vådor för en obunden tävlan mellan
olika distributionsformer, som en alltför långtgående styrning av
butiksstrukturen genom den kommunala bebyggelseplaneringen kan
innebära. Det framhålls vidare att de sociala och sysselsättningspolitiska
verkningar, som kan uppkomma genom undanröjande av priskarteller och
andra konkurrensbegränsningar, bör avhjälpas genom en aktiv och välplanerad
arbetsmarknadspolitik.
Av vikt är vidare enligt utredningen att den speciallagstiftning som gäller
för vissa näringsgrenar inte motverkar konkurrenspolitikens intentioner.
Specialregleringar bör, där de är nödvändiga, över lag utformas så att de så
långt som möjligt bringas i överensstämmelse med den allmänna pris- och
konkurrenslagstiftningens syfte och funktionssätt. Utredningen framhåller
att nödvändiga specialregleringar i framtiden bör ges
en klar a v g r ä n s n i n g, så att alla förhållanden som specialregleringen
inte direkt omfattar kan bedömas enligt pris- och konkurrenslagstiftningens
gängse normer. Utredningen sätter i detta sammanhang ifråga om det i dagens
läge är motiverat att fast egendom är undantagen från konkurrensbegränsningslagens
tillämpningsområde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
11
Remissyttrandena
Utredningens ståndpunkt att avvisa en återgång till prisreglering
stöds av samtliga remissinstanser som uttalat sig häröver,
nämligen näringsfrihetsrådet, NO, SPK, kommerskollegium, konsumentinstitutet,
konsumentrådet, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i
Västerbottens län, industriförbundet, grossistförbundet, köpmannaförbundet,
KF, ICA, ASK-bolagen, Turitz cfc Co, bankföreningen, bilindustriföreningen,
Motorbranschens riksförbund, IC-föreningarna, lasttrafikbilågareförbundet,
annonsörf öreningen, reklamförbundet, tidningsutgivar ef öreningen,
handelskammaren i Stockholm, handelskammaren i Sundsvall, LO, TCO,
SACO, högerns kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund, socialdemokratiska
kvinnoförbundet och kooperativa kvinnogillesförbundet.
NO anför sålunda att det numera torde vara en allmänt accepterad åsikt,
framförd i åtskilliga sammanhang, att frikonkurrensprincipen är överlägsen
regleringsprincipen som underlag för en aktiv pris- och konkurrenspolitik.
NO uttalar sin oreserverade anslutning till denna uppfattning, i vilken han
alltmera styrkts efter hand som de praktiska erfarenheterna av det tilllämpade
systemet blivit mera omfattande och påtagliga. Bankföreningen,
som helt ansluter sig till utredningens uppfattning att alla tankar på återinförande
av prisreglering bör avvisas, anför:
Prisreglering är icke något lämpligt instrument för att skydda konsumenterna
mot överdrivet höga priser. Tvärtom tenderar den — såsom framgår
av erfarenheterna från den senaste kristiden — till att skapa en utpräglad
prisstelhet. Både säljare och köpare betraktar nämligen gärna de av myndigheterna
fastställda maximipriserna som »godkända», och därmed bortfaller
i stort sett incitamenten till prissänkningar. I stället för att verka pristryckande
kommer regleringen alltså lätt att låsa fast priserna vid en högre
nivå än man eljest skulle fått.
Till utredningens synpunkter på konkurrenspolitikens huvuduppgifter
ansluter sig SPK, kommerskollegium, ASK-bolagen,
lasttrafikbilägareförbundet, LO, folkpartiets kvinnoförbund, och kooperativa
kvinnogillesförbundet. Även NO finner det riktigt att, som utredningen
gjort, särskilt betona prisets roll i sammanhanget, inte minst då det f. n.
tycks finnas en strävan på vissa håll inom näringslivet att söka nedvärdera
prisets betydelse och i stället skjuta service — vilket enligt NO:s mening
ej sällan blivit något av ett slagord utan täckning — och andra konkurrensformer
i förgrunden. Priskonkurrens bör alltså enligt NO stödjas från det
allmännas sida så att verklig valfrihet för konsumenterna vad gäller pris,
kvalitet, service etc. åstadkoms och upprätthålls.
Industriförbundet konstaterar att betänkandet i hög grad präglas av en
inriktning på konkurrens i distributionsledet såsom det väsentliga och en
stark betoning av ett av konkurrensmedlen, priset. Enligt förbundets mening
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
vore en dylik inriktning av den offentliga konkurrenspolitiken olycklig, eftersom
priset enbart är ett ofullkomligt uttryck för konkurrensens intensitet
och effektivitet. Vad man bör eftersträva är i stället att låta varje företagare
som arbetar i konkurrens fritt få bestämma vilka konkurrensmedel
han vill begagna. Om politiken ges denna inriktning, blir enligt industriförbundet
konsumenternas preferenser avgörande för vilken form av konkurrens
som är effektiv och därmed också för den långsiktiga utvecklingen inom
produktion och handel. Reldamförbundet framhåller att det med en viss
förenkling kan påstås att utredningar och myndigheter i ganska hög grad
uppfattat konkurrens som i huvudsak liktydigt med priskonkurrens, medan
näringslivets organisationer framhållit att ett sådant betraktelsesätt
bygger på en ekonomisk teori vilken inte passar i dagens situation. Med
riktprisutredningen har ett närmande mellan dessa båda ståndpunkter
åstadkommits, men enligt förbundet finns det i betänkandet tyvärr en hel
del återfall i det gamla schablontänkandet.
Utredningens påpekanden om konkurrenspolitikens samband
med den allmänna ekonomiska politiken och dess
förhållande till annan lagstiftning får starkt stöd av remissinstanserna.
Ungefär hälften av remissorganen uttalar sig i frågan och ansluter
sig samtliga till utredningens uppfattning, som kraftigt understryks
av bl. a. närings frihet srådet, NO, SPK, RF, ASK-bolagen, Turitz & Co, reklamförbnndet
och högerns kvinnoförbund. Näringsfrihetsrådet framhåller
således att det för att nå uppställda mål inte räcker med aldrig så väl avvägda
åtgärder inom konkurrenspolitikens område. Rådet anser vidare att
i den mån specialregleringar i framtiden är nödvändiga är det, som utredningen
påpekat, angeläget att dessa ges en sådan avgränsning, att det klart
framgår vilka förhållanden som faller utanför regleringen och då kan bedömas
enligt konkurrenslagstiftningens normer. Inte minst gäller detta
på jordbruksområdet, där gränsdragningsproblem uppstått särskilt i NO:s
verksamhet. I detta sammanhang anser sig rådet böra fästa uppmärksamheten
på vissa inskränkningar i konkurrensen, som under medverkan av
såväl statliga som kommunala organ sker i fråga om byggnadsmateriel av
skilda slag. Bl. a. nämns det system med s. k. frivilliga typgodkännanden,
som under senare tid vunnit alltmer utbredning. Jordbruksnämnden framhåller,
att ett genomförande av jordbruksutredningens förslag måste bli
ägnat att minska svårigheterna vid gränsdragning mellan å ena sidan de
konkurrensbegränsningar, som är en direkt följd av den statliga jordbruksregleringen
och därmed är undantagen från konkurrensbegränsningslagens
tillämpning, och å andra sidan övriga konkurrensbegränsningar.
SPK framhåller att den verksamhet som kartellmyndigheterna bedriver
och den konsumentupplysning, som sker både i samband därmed och eljest,
förvisso har eu betydelsefull funktion att fylla i landets ekonomiska liv.
Det bör emellertid göras klart för konsumenterna, att inflationistisk pris
-
13
Kurigl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
utveckling beroende på bristande samhällsekonomisk balans i såväl det
egna landet som internationellt inte i första hand kan bemästras på denna
väg. En aldrig så välutrustad och aktiv prisövervakning i anslutning till
konkurrenslagstiftningen kan i så fall inte hejda tendenserna till prisstegring.
Nämnden anser vidare att utredningen gjort flera viktiga påpekanden
om hur konkurrensproblemen influeras av åtskilligt utanför kartellagstiftningens
område. Det borde sålunda vara påkallat med en allmän översyn
av den speciallagstiftning, som gäller för vissa näringsgrenar. Riktpunkten
anges därvid böra vara att, där så är möjligt, avskaffa specialregleringarna
och eljest försöka reformera dem så långt det går, så att de bättre harmonierar
med den moderna synen på konkurrensens betydelse. Även grossistförbundet
anser att det måste slås fast, att man inte kan komma till rätta
med prisutvecklingen endast genom prisövervakning. Att kräva ständigt nya
ingripanden i form av skärpt prisövervakning och reglerande ingrepp i den
fria konkurrensen koncentrerar uppmärksamheten på resultatet av den
bristande samhällsekonomiska balansen i stället för att angripa orsakerna
till inflationsutvecklingen.
En annan fråga, som utredningen uppmärksammat i anslutning till specialregleringarna,
är den styrning av butik sstrukturen som
sker genom bebyggelseplaneringen. Om denna planering
med nödvändighet leder till koncentration av detaljhandeln till större enheter
och köpcentra, anser köpmannaförbundet att det alltjämt finns behov
av ett rimligt antal närhetsbutiker. Det är enligt förbundet vidare
angeläget att den väsentligen i kommunal regi verkställda planeringen
utförs så, att olika företagsformer på ett rättvist sätt blir tillgodosedda
vid fördelningen. Liknande synpunkter anförs av bl. a. SPK, konsumentinstitutet
och grossistförbundet. ASK-bolagen framhåller att samhället
måste medverka till friare etableringsrätt. De som har ansvaret för stadsplanerna
är tyvärr ofta alltför litet orienterade om den pågående utvecklingen
inom handeln, varför utrymmet för fri etablering oftast blir ytterligt
begränsat i de stadsplaner som uppgörs.
Stockholms handelskammare anför i sin särskilda skrivelse, att de stadsplanerande
myndigheterna har dragit konsekvenserna av den pågående
strukturutvecklingen och i sina planer nödgats begränsa antalet friliggande
detaljhandelsenheter i nyplanerade tätorter. För de konsumentgrupper som
även framdeles ej kommer att kunna disponera bil, bl. a. den växande gruppen
äldre personer, kommer de »butikslösa» samhällena att erbjuda besvärliga
serviceproblem. Dessa kompliceras av att olika lösningar visat sig
medföra högre kostnader än vid försäljning i stora självbetjäningsbutiker.
Medan planeringsmetodiken måst anpassas efter den faktiska utvecklingen,
har bebyggelseplaneringen i andra hänseenden använts som instrument
att förhindra en dylik anpassning, anför handelskammaren vidare. Etableringen
av stora, på enbart bilburna kunder inriktade anläggningar utanför
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
stadskärnan har mött motstånd från berörda myndigheter, som sökt påverka
etableringsutvecklingen till skydd för principen om koncentration
av detaljhandeln till olika centra. Dylika försök kan enligt handelskammarens
mening bl. a. medföra risker för felinvesteringar och står dessutom
i klar motsättning till den verksamhet som bedrivs av de pris- och
konkurrensövervakande myndigheterna. Detta problem har uppmärksammats
av riktprisutredningen, som dock inte lämnat närmare anvisningar
för lösning av konflikten. Handelskammaren finner det angeläget att problemen
klarläggs och olika alternativa lösningar anges vid den fortsatta
behandlingen av konkurrensförhållandena inom detaljhandeln.
Som ett mera allmänt omdöme om utredningens synpunkter
på konkurrenspolitikens målsättning betonar kommerskollegium vikten av
att näringslivet verkligen får arbeta fritt. I likhet med övervägande antalet
handelskammare vill kollegium också understryka betydelsen av att de
statliga organen på hithörande område ej utbyggs mer än som är nödvändigt
för att målet skall uppnås. LO anser å sina sida att den onda cirkel,
som konsumenternas bristande prismedvetande leder till, måste brytas
genom ökande kraftfulla insatser från samhällets sida. Det är enligt LO
av väsentlig betydelse att den samhälleliga verksamheten på pris- och konkurrensområdet
blir av en sådan omfattning att också för de enskilda företagen
priskonkurrensens betydelse för lönsamheten ytterligare kan öka.
Bedömningen av prissamverkan
Riktprisutredningen
I betänkandet lämnas en utförlig redogörelse för utredningens undersökningar
rörande prissamverkans syfte, utformning, omfattning och effekt,
sett mot bakgrunden av rådande marknadsformer och strukturomvandling
inom det svenska näringslivet (kap. 2, 3, 5—7, bil. 2 och 3). Utredningen har
även behandlat konkurrensbegränsningslagens tillämpning på prissamverkan
i praxis och huvudpunkterna i den utländska och internationella regleringen
på konkurrensbegränsningsområdet (kap. 4, bil. 1). Utredningen
konstaterar att horisontell prissamverkan, d. v. s. prisöverenskommelser
mellan företagare inom samma försäljningsled, förekommer
i tre huvudformer, nämligen gemensamma försäljningsorganisationer, avtal
om bindande priser samt i samverkan utfärdade prisrekommendationer, hittills
vanligen kallade horisontella riktpriser. Den sistnämnda formen av
prissamverkan föreligger främst inom verksamheter som betjänar konsumenterna,
medan de båda förstnämnda huvudsakligen förekommer inom
industrin. Vertikala prisrekommendationer eller riktpriser
åsätts i första hand konsumentvaror och ger, förutom prisvägledning för
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
återförsäljare, i viss omfattning prisupplysning för konsumenterna. Den
värdemässiga omfattningen av prissamverkan har utredningen inte kunnat
mäta totalt, men enligt en inom pris- och kartellnämnden gjord beräkning
representerar prissamverkan i form av vertikala och horisontella rekommendationer
inemot M procent av den totala privata konsumtionen. Följsamheten
till rekommenderade priser är i många fall hög. Antalet bindande
prisavtal och försäljningsbolag, som införts i kartellregistret, har av utredningen
beräknats utgöra 85 resp. 55. Antalet registrerade, horisontella prisrekommendationer
är ungefär 430, vilket medför att hälften av nu gällande
kartellavtal i registret utgörs av prisöverenskommelser av olika slag.
Vid lagens tillkomst övervägdes bl. a. i vad mån lagen borde bygga på generella
förbud med dispensmöjlighet respektive bedömning av den skadliga
verkan av konkurrensbegränsning i det enskilda fallet. Man fann därvid att
endast två typer medförde en så markerad skadlig verkan att ett generellt
förbud ansågs tillrådligt. På grundval av den erfarenhet som numera vunnits
av lagens tillämpning har utredningen övervägt o in det är lämpligt
att nu mera generellt förbjuda prissamverkan
mellan företag. Vad gäller den lagtekniska utformningen av ett sådant förbud
måste detta enligt utredningen förses med dispensmöjlighet, då prissamverkans
effekter inte alltid kan betecknas som skadliga. Införs ett allmänt
förbud mot prissamverkan, skulle dispens härifrån sannolikt ofta
komma i fråga för vissa typer av samverkan. Ett förbud urholkat genom en
mängd dispenser synes knappast mera verkningsfullt än en effektivt administrerad
missbrukslagstiftning. Ett visst förfarande, som givits dispens,
blir dessutom gärna betraktat som »godkänt». Det kan också tänkas att konkurrensmyndigheterna
vid ett förbud av skisserad typ i hög grad skulle bli
bundna av handläggning av dispensärenden och juridiska gränsdragningsfrågor.
Utredningens bedömning av de strukturella verkningarna av ett förbud
mot prissamverkan har lett till samma resultat som övervägandena av rättslig
karaktär. Strukturutvecklingen medför att de i Sverige rådande marknadsförhållandena
utvecklas mot utpräglad fåtalskonkurrens, oligopol, inom
såväl produktion som distribution. Den analys av prisbildningen på bl. a. oligopolistiska
marknader, som utredningen gjort, visar att det i flertalet situationer
är tveksamt, i vad mån ett förbud mot prissamverkan mellan företagen
på en sådan marknad skulle påverka de komplicerade konkurrensrelationerna
företagen emellan. Öppet prissamarbete på fåtalsmarknader kan
tämligen väl ersättas av prisledarskap, tyst samförstånd och andra former
av dold samverkan. Utredningen finner det väsentligt, att ett förbud mot
samverkan mellan företag i den lösare form som priskarteller utgör kan
medföra ökat samarbete i fastare former samt företagssammanslagningar.
I vissa fall kan detta vara önskvärt, då den skadliga verkan av kartellsamarbete
ofta ligger främst i hämmad strukturrationalisering. Svårigheterna att
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
förutse den fortsatta utvecklingen av de internationella handelsblocken gör
det vidare vanskligt att i dagens läge bedöma den långsiktiga strukturella
betydelsen av ett förbud mot prissamverkan på den svenska marknaden.
Utredningen har funnit vissa av olägenheterna av det nuvarande riktprissystemet
särskilt knyta sig till själva termen r i k t p r i s. Termens nuvarande
innebörd har ofta kommit att missuppfattas, främst av konsumenterna.
En av utredningen gjord intervjuundersökning har visat, att endast
23 % av de tillfrågade konsumenterna ägde en korrekt uppfattning av ordets
innebörd och att många konsumenter uppfattade ordet som en beteckning
för ett fast pris. Undersökningsresultaten tyder på att termen riktpris
är mindre klargörande som beteckning för ett rekommenderat pris och därför,
både när den begagnas vertikalt och horisontellt, bör utbytas mot
termen cirkapris. Denna term markerar enligt utredningen de rekommenderade
prisernas helt oförbindande karaktär och bör därigenom
kunna bidra till rörligare prissättning i framtiden.
Övergången till termen cirkapris sammanhänger med att utredningen inte
funnit sig böra föreslå ett generellt förbud mot prissamverkan. Det är för de
fall i vilka prissamverkan får tolereras som termen cirkapris har tillskapats.
Med cirkapris mer eller mindre synonyma uttryck bör ej begagnas, men vid
annonsering, riktad till konsumenter, synes ungefärliga prisangivelser kunna
göras genom användning av »prisklass» eller »i 000-kronorsklassen». Det är
väsentligt att priset, som naturligt är, anges med ett avrundat belopp. »Cirkapris
6.95» och liknande måste anses olämpliga från bl. a. konsumentupplysande
synpunkt. Prisangivelsens karaktär av cirkapris måste komma till
tydligt uttryck i annonser och prislistor och ej placeras undanskymt. Konkurrensmyndigheterna
bör följa övergången till cirkapristermen och företagens
sätt att i fortsättningen begagna denna. En förutsättning för att övergången
till termen cirkapris skall kunna ske utan lagstiftningsåtgärder är
att man inom näringslivet helt avstår från att använda beteckningen riktpris.
Avvecklingen av bruket av denna term anser utredningen bör vara genomförd
före utgången av år 1966. Under en övergångstid av 1—2 år bör ordet
riktpris kunna kvarstå i kataloger, på förpackningen m. m. som framställts
senast år 1966.
I betänkandet redovisas ett uttalande från näringslivets huvudorganisationer,
där dessa utfäster sin medverkan till en fortsatt
aktiv pris- och konkurrenspolitik. Det framhålls särskilt i uttalandet,
att det alltjämt kan förekomma former av prissamarbete vars förenlighet
med gällande rätt kan ifrågasättas och att skadliga konkurrensbegränsningar
i första hand bör avvecklas genom frivilliga åtgärder av berörda företagare.
Man uttalar sig vidare för en övergång till termen cirkapris samt för frivillig
prisåterhållsamhet.
Utredningen understryker att det nuvarande förhandlingssystemet förutsätter
näringslivets lojala medverkan och detta inte bara från huvud- och
Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1967
17
branschorganisationer utan framför allt från de enskilda företagarnas sida.
Kommer det att visa sig brista härvidlag, bör enligt utredningen allvarligt
övervägas om mera genomgripande lagändringar än den nyligen införda
möjligheten till leveransföreläggande vid vite bör genomföras.
1 samband med sin bedömning av utbyggda förbudsbestämmelser mot
prissamverkan framhåller utredningen betydelsen av att klarare linjer
för bedömningen av olika arter av prissamverkan
framkommer genom näringsfrihetsrådets praxis. Utredningen har övervägt
huruvida skäl föreligger att för närvarande genomföra en lagteknisk revision
av förbuden mot bruttoprissättning och anbudskarteller
utan att något mera generellt förbud mot prissamverkan införs.
Bakom dessa överväganden har legat uppfattningen att de nuvarande
förbudsbestämmelserna är väl snäva till sin omfattning. Utredningen finner
det i dagens läge inte påkallat att genomföra en sådan översyn.
Utredningen understryker emellertid att samtliga former av konkurrensbegränsning
som faller utanför förbudsbestämmelserna kan prövas enligt
5 § lagen. Av de äldre förarbetena till lagen framgår att man tänkte sig att
skadlighetsprövningen särskilt skulle knyta sig till relationen mellan pris
och kostnad. Vid tillämpningen av lagen har det dock knappast visat sig
möjligt att begagna denna bedömningsnorm. Utredningen pekar här på de
svårigheter som redan föreligger vid försök till fördelning av ett företags
samkostnader på den eller de produkter eller tjänster som berörs av den
aktuella prissamverkan och på företagets verksamhet i övrigt.
Enligt utredningens mening bör vid prövning av prissamverkans
effekt snarare göras en avvägning av konkurrensbegränsningens
verkningar på företagsstrukturen, prisnivån och kostnadsstrukturen. De
av utredningen företagna analyserna anses härvid kunna vara till ledning.
Konkurrensintensiteten utgör ett viktigt moment i skadlighetsprövningen
och bör bedömas inte endast efter förekomsten av direkt priskonkurrens
utan också efter strukturutvecklingen. I en bransch, som under relativt
oförändrade efterfrågeförhållanden karaktäriseras av omfattande strukturförändringar,
kan konkurrensen antas vara verksam, även om den inte
kommit till uttryck i mera väsentliga skillnader i pris mellan olika företag
eller företagsgrupper.
Utredningen anför följande synpunkter på bedömningen av olika former
av prissamverkan. Bindande horisontellt prissamarbete
utgör en form av konkurrensbegränsning som typiskt sett är föga förenlig
med lagen och som därför bör bedömas strängare än rent oförbindande.
Avgörande för frågan huruvida prissamarbetet i ett visst fall bör betraktas
som bindande eller ej synes vara i vad mån en företagare, som ej tillämpar
de i den samverkande gruppen utarbetade normerna, utsätts för sanktionsåtgärder
av olika slag. Bindande prisavtal förekommer ofta inom exportindustrin.
Utredningen understryker vikten av att ingående undersökningar
2 Biliang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 75
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
görs av dylika priskarteller, särskilt vad gäller relationerna mellan samarbete
på inlands- respektive exportmarknaderna. Utredningen framhåller
att det kan visa sig att exporten endast främjas kortsiktigt genom konknrrensbegränsande
samverkan och att kartellen genom att verka strukturkonserverande
medför sådan skada på längre sikt att den snarast bör undanröjas.
Utredningen erinrar också om att prissamverkan av bindande
karaktär även förekommer inom den alltmer betydelsefulla tjänstesektorn.
Även sådan horisontell prissamverkan, som i och för sig är
helt oförbindande, kan i många fall i hög grad motverka priskonkurrens.
Detta synes särskilt kunna vara fallet när branschstrukturen är tämligen
homogen och statisk och det inte föreligger mera betydande faktisk eller
potentiell konkurrens från andra branscher eller utländska företag. Det
påpekas också att de huvudmotiv som i regel utåt anförs för prisrekommendationer
från branschföreningar och liknande — att underlätta de enskilda
företagens priskalkyleringsarbete — äger väsentligt olika tyngd i
skilda branscher. När det finns olika block av företag eller företagsgrupper
på marknaden, är det vidare av stort intresse att utreda om det är prissamverkande
företag som dirigerar prisnivån i branschen.
Distinktionen mellan bindande och oförbindande former av horisontell
prissamverkan äger relevans även för vertikala prisangivelser.
Av praxis framgår att leveransvägran och andra diskriminerande åtgärder,
vars reella motiv är att återförsäljaren underskridit en av leverantören utfärdad
prisrekommendation, betraktas som ett kringgående av bruttoprisförbudet
och bedöms medföra skadlig verkan enligt 5 § konkurrensbegränsningslagen.
Utredningens undersökningar av de vertikala prisrekommendationernas
konkurrensbegränsande effekt visar att denna även i övrigt i
hög grad beror av i vad mån prisangivelsen kombineras med andra konkurrensbegränsande
åtgärder. I vissa branscher förekommer ofta att leverantören
endast utväljer sådana återförsäljare som inte kan befaras föra
en aktiv prispolitik. Det bör emellertid vara konsumenternas sak att avgöra
vilka kombinationer av pris och service de önskar gynna. Leveransvägran
till lågprisföretag och uppställande av olika former av servicekrav som
förutsättning för leverans till sådana företag bör godtas endast om särskilda
skäl kan anses föreligga.
Överhuvud bör skärpt uppmärksamhet ägnas sådana konkurrensbegränsande
företeelser, speciellt den selektiva försäljningen, som på
sikt kan hämma effektiviteten inom distributionen. Härvid bör man särskilt
observera de verkningar på en branschs strukturella förhållanden som ett
mera allmänt bruk av selektiv försäljning kan medföra. I dylika fall kan
återförsäljarnas möjligheter till varuanskaffning bli tämligen låsta. Denna
låsningseffekt accentueras av den ökande produktdifferentieringen, som bidrar
till att minska närliggande varors substituerbarhet. Intensiteten i priskonkurrensen
mellan olika märkesvaror inom samma varuslag kan härige
-
Kungl. Maj ds proposition nr 75 år 1967
19
nom tendera att avta, vilket gör att behovet av priskonkurrens i återförsäljarledet
på varje särskild märkesvara (inommärkeskonkurrens) framstår
som väsentligt från allmän konkurrenssynpunkt.
I sin bedömning av prissamverkans effekter tar utredningen upp exempel
från olika varuområden. Särskilt uppmärksammas bilbranschen, i
vilken vertikala prisrekommendationer nästan alltid förekommer för nya
bilar och reservdelar. Utredningen påpekar bl. a. också, att distributionen av
nya bilar är strängt selektiv och i allmänhet byggd på dubbelsidiga exklusivavtal
med områdesuppdelning och konstaterar, att få detaljhandelsbranscher
torde vara så hårt reglerade genom konkurrensbegränsningar som bilhandeln.
Utredningen finner detta anmärkningsvärt och anser det angeläget att
lågpriskanaler med direkt affärsförbindelse med tillverkare eller generalagent
uppkommer i branschen.
Utredningen har genom sina undersökningar blivit övertygad om nödvändigheten
av en ytterligare effektivisering av den svenska
pris- och konkurrenspolitiken. Detta bör emellertid ske inom
den nuvarande lagstiftningens ram.
Remissyttrandena
Utredningens ståndpunkt att inte föreslå någon utvidgning
av förbuden mot prissamverkan delas av samtliga remissinstanser
som särskilt uttalat sig häröver, nämligen näringsfrihetsrådet, NO,
SPK, kommerskollegium, koncentrationsutredningen, överståthållarämbetet,
industriförbundet, grossistförbundet, köpmannaförbundet, KF, ICA, bankföreningen,
försäkringsbolagens riksförbund, tidningsutgivareföreningen,
handelskamrarna i Göteborg, Norrköping och Örebro, TCO, högerns kvinnoförbund,
centerns kvinnoförbund och Motorbranschens samarbetsdelegation.
Näringsfrihetsrådet anför att olägenheterna av ett mera generellt förbud
mot vissa typer av samverkan synes vara så stora, att någon ändring av
lagstiftningen inte bör ske så länge det nuvarande förhandlingssystemet
såsom hittills fungerar tillfredsställande. Rådet understryker också synpunkten,
att den f. n. rådande ovissheten om utvecklingen av de internationella
handelsblocken i och för sig talar mot att nu genomgripande omarbeta
den svenska konkurrensbegränsningslagstiftningen. Liknande synpunkter
anförs av NO. SPK anför att man inte enbart bör betrakta det direkta resultatet
av kartellmyndigheternas arbete utan även vara medveten om den stora
betydelse lagstiftningen har genom själva sin existens. Denna osynliga effekt
av kartellagstiftningen har inte alltid tillräckligt uppmärksammats.
ICA konstaterar med tillfredsställelse att utredningen inte ifrågasätter att
ett generellt förbud mot prissamverkan skall genomföras och anser, att positiva
effekter i vissa fall är starkare ur konkurrensbefrämjande synpunkt än
vad som framkommer vid utredningens summering av argument för och
20
Ilungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1967
emot. Centerns kvinnoförbund anser det nödvändigt att utvecklingen noga
följs. Det finns enligt förbundet tendenser till att prissamverkan även i tilllåtna
former kan medföra olägenheter för konsumenterna.
Ingen av remissinstanserna går emot utredningens förslag att utbyta
termen riktpris mot cirkapris. Kommerskollegium, bilindustriföreningen
och reklamförbundet konstaterar att utredningens förslag redan
slagit igenom i praktiken, varför man inte finner anledning att göra närmare
kommentarer. Flertalet övriga remissinstanser som uttalat sig i frågan
har inte något att erinra mot utredningens förslag eller tillstyrker det helt.
Köpmannaförbundet anser sig dock böra framhålla, att någon väsentlig
förändring i konkurrensförhållandena knappast kan komma att föranledas
genom utbytet av beteckningen riktpris mot cirkapris. Liknande synpunkter
anförs av NO, som bestämt hävdar att det inte är terminologin det kommer
an på utan uteslutande det sätt, på vilket systemet i praktiken tillämpas och
genom upplysning kan göras känt. Av vad hittills kunnat iakttagas synes
cirkaprisangivelser begagnas på samma sätt som tidigare riktprisangivelser.
NO har sålunda kunnat konstatera, att prisuppgifter som »ca-pris 123: 75»
alltjämt förekommer, och utredningens krav eller önskemål i fråga om cirkaprisangivelsens
utformning och tydlighet lär lika litet som hittills kunna
upprätthållas utan vederbörliga justeringar av bestämmelserna i konkurrensbegränsningslagen.
Även SPK finner beteckningen cirkapris vara att
föredra men framhåller, att det finns risk för att cirkapriset kommer att
uppfattas såsom uttryckande begränsning av möjliga prisavvikelser uppåt
eller nedåt. Grossistförbundet delar ej helt utredningens uppfattning att
exakta prisangivelser bör undvikas. Industriförbundet finner det anmärkningsvärt
att en förutsättning för att övergången till termen cirkapris skall
kunna ske utan lagstiftningsåtgärder är att man inom näringslivet helt avstår
från att i fortsättningen använda beteckningen riktpris. Förbundet finner
det också förvånande att utredningen kategoriskt uttalar, att med cirkapris
mer eller mindre synonyma uttryck ej bör begagnas. Det är, enligt förbundet,
exempelvis i överensstämmelse med lagstiftningens både bokstav
och syfte om en fabrikant i prisannonsering anger »pris 200 kronor», under
förutsättning att han samtidigt tydligt anger att priset får underskridas.
Några remissinstanser, bl. a. näringsfrihetsrådet, kommerskollegium, industriförbundet,
SHIO och grossist förbundet, anser att utredningen angivit
en för kort tid för avvecklingen av bruket av termen riktpris. Flera av dessa
remissorgan anser att avvecklingen ej skall begäras vara genomförd före
den 1 juli 1967.
Frågan om att inte genomföra en isolerad lagteknisk
översyn av nu gällande förbud mot bruttoprissättning och anbudskarteller
tas upp av NO, som vad gäller bruttoprisförbudet
handlagt omkring 90 ärenden, avseende överträdelse av stadgandet i 2 §.
Att inte något av dessa ärenden lett till åtal har främst berott på att det
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
ej kunnat klarläggas att förfarandet skett uppsåtligen, vilket enligt 29 §
fordras för straffbarhet. Det kan enligt NO ifrågasättas om det —- bortsett
måhända från fall av upprepade överträdelser — överhuvudtaget är
möjligt att visa att företagare vid annonsering eller annan reklam uppsåtligen
angivit visst pris till ledning för senare försäljningsled utan att det därvid
kommit till uttryck att priset får underskridas. Då det med nuvarande
utformning av ansvarsbestämmelsen i praktiken mestadels är omöjligt att
beivra överträdelse av ifrågavarande bestämmelse, bör enligt NO:s mening
en ändring av 29 § övervägas och straffbestämmelsen konstrueras som
vid oaktsamhetsbrott. Förbudet mot anbuds karteller synes numera
sakna betydelse. Många omständigheter tyder på att anbudssamverkan i
andra former förekommer i inte obetydlig omfattning. Myndigheterna har
dock svårt att belägga förekomsten av sådan samverkan, och under 1957—
1966 har de 16 ärenden som handlagts vid NO-ämbetet rörande något slag
av anbudssamverkan inte i något fall föranlett åtgärder, då frågan gällt
samråd vid enstaka tillfälle. Det torde stå klart att även enstaka anbud kan
ha stor ekonomisk betydelse och det synes NO därför vara av vikt att den
konkurrensbegränsande verksamheten också i sådana fall kan stävjas. Ehuru
NO är medveten om att ett mera strikt förbud än det nuvarande av flera
skäl, bl. a. bevissvårigheter, kan vara vanskligt att tillämpa, är han av den
uppfattningen att en skärpning av bestämmelsen, inte minst med tanke på
större restriktivitet vid anbudssamverkan inför straffhot, bör övervägas.
Utredningens allmänna riktlinjer för bedömningen av
prissamverkan behandlas endast av ett fåtal remissinstanser. Näringsfrihetsråclet,
NO och SPK går sålunda ej närmare in på dem. Industriförbundet
anser att invändningar kan riktas mot åtskilligt i dessa uttalanden i betänkandet,
men inskränker sig till att beröra blott några av dem. Bl. a. framhåller
förbundet att det i varje fall från näringsfrihetsrådets praxis inte
torde finnas stöd för påståendet att det vid tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen
»knappast visat sig möjligt att begagna de i förarbetena
anvisade bedömningsnormerna». Även om det skulle förhålla sig så som utredningen
hävdar, anser förbundet att det inte blir lättare om man skulle
införa de av utredningen förordade tolkningsreglerna.
Vad gäller utredningens synpunkter på bedömningen av olika
typer av prissamverkan anför grossistförbundet, att det i många
marknadssituationer är angeläget för företag att kunna ange vägledande
priser. De horisontellt vägledande priserna har inte minst
betydelse som konkurrensmedel i den blockkonkurrens, som numera
präglar förhållandena på flera viktiga varuområden, framhåller förbundet.
Köpmannaförbundet anför liknande synpunkter och tillägger, att horisontella
riktprislistor kan medföra avsevärda kostnadsbesparingar inom många
detaljhandelsbranscher. Genom dessa prislistor förbilligas och underlättas
nämligen kalkyleringsarbetet för det enskilda företaget. Enligt köpmanna
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
förbundet får däremot de vertikala prisrekommendationern
a, i den mån de får avsedd effekt, en större konkurrensbegränsande verkan.
För övrigt anser förbundet att det bör ankomma på detaljhandelsföretagen
själva att utan anvisning av leverantörerna var för sig eller i grupp
dra upp riktlinjerna för sin prispolitik. Bruket av vertikala prisrekommendalioner
försvaras av såväl industriförbundet som grossistförbundet, vilka anser
att denna form av prissamverkan bidrar till att skärpa konkurrensen i
detaljhandeln och att leverantörerna alltjämt har ett starkt behov av möjligheten
att rekommendera priser för återförsäljarna. Båda förbunden anser
dessutom att utredningen överskattat omfattningen av vertikal riktprissättning
genom att räkna med vissa stora varuområden, där riktpriserna nästan
alltid underskrids.
Konsumentrådet understryker i detta sammanhang att en allmän förutsättning
för priskonkurrens är att köparna känner till priserna. Härvidlag
torde annonser i många fall utgöra köparnas förnämsta informationskälla.
För många varor anser rådet det naturligt att annonser införs av tillverkarna
och att det är angeläget att prisuppgifter lämnas i dessa. Rådet delar
således utredningens åsikt att fördelarna med ett bibehållande av möjligheterna
till prisangivelser i form av riktpriser eller liknande överväger nackdelarna.
Centerns kvinnoförbimd anför å sin sida att riktpriserna inte har
den betydelse som prisorientering för konsumenterna som ofta påståtts, då
t. ex. riktprisannonseringen i sin helhet är av förhållandevis liten omfattning.
Utredningens synpunkter på selektiv försäljning tas upp av
några remissinstanser. Centerns kvinnoförbund anför, att selektiv försäljning
är en företeelse som bör uppmärksammas, då detta system, om det
drivs hårt, torde kunna eliminera en fri priskonkurrens. Annonsörföreningen
och reklamförbundet anser inte att företeelsen är skadlig, varför ingripanden
bör förekomma endast i undantagsfall. Liknande synpunkter anförs
av handelskamrarna i Jönköping och Göteborg samt köpmannaförbundet.
Grossistförbundet anser att utredningen i denna fråga alltför ensidigt behandlat
förhållandena i åter för sälj arledet och förbisett den effekt dessa
företeelser kan ha i leverantörsledet. Förbundet betonar, att selektiv försäljning
i vissa marknadssituationer är en nödvändig försäljningsform, eftersom
det skulle vara orimligt och klart kostnadshöjande att leverera till samtliga
tänkbara kunder. Industriförbundet kan svårligen tolka vissa yttranden i
betänkandet på annat sätt än att utredningen förordar en ny och mera restriktiv
inställning från det allmännas sida. Industriförbundet anför vidare:
Utredningen har visserligen inte uttalat att man skulle frångå principen
att selektiv försäljning är en tillåten konkurrensform. Förbundet vill likväl
framhålla, att en praxis som skulle innebära att selektiva system vanligen
skulle genombrytas när fråga är om leverans till lågpriskanal i praktiken
lcomme att omöjliggöra konsekventa selektiva system. En grundtanke bakom
den selektiva försäljningen är ju att en leverantör med detta system kan få
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
återförsälj are att aktivt arbeta för leverantörens varor och därigenom vidga
marknaden för dessa mot att återförsäljarna tillförsäkras del i resultatet av
denna investering. Om emellertid återförsäljaren måste räkna med att det
selektiva systemet när som helst kan genombrytas till förmån för lågpriskanaler,
kan hans medverkan i många fall säkert inte påräknas. Oavsett
hur man värderar selektiv försäljning, måste man därför förvänta att detta
kommer att försvåra marknadsinträde för nya företag och introduktion av
nya varor, för vilka lågpriskanalerna först senare kan väntas få intresse.
Hinder för selektiv försäljning måste därför på sikt antas hämma konkurrensen
i produktionsledet.
Sammanfattningsvis anför industriförbundet att det inte finns några skäl
att ifrågasätta, att nuvarande lagstiftning inte skulle kunna lösa ev. uppkommande
framtida problem även på detta område.
Utredningens speciella avsnitt om bilbranschen underkänns som
underlag för bedömning av branschens förhållanden av Motorbranschens
riksförbund i en särskild skrivelse med hemställan om eu mera fullständig
penetration av de faktiska verkningarna av nuvarande distributionsoch
servicesystem inom branschen. Bilindustriföreningen anser att utredningens
beskrivning av branschens förhållanden är ofullständig, då väsentliga
konkurrenskriterier, såsom prisutvecklingen, ej behandlats. Vissa uppgifter
är enligt föreningens uppfattning dessutom felaktiga, då de baserats
på föråldrat material. Industriförbundet framhåller att exemplet med bilbranschen
såtillvida är belysande som få branscher torde uppvisa en hårdare
konkurrens än denna. Konkurrensen innefattar en ständigt fortgående produktutvecklingskonkurrens,
en avsevärd priskonkurrens i både fabrikantoch
återförsälj arled samt en service- och garantikonkurrens, som har en
reell innebörd och ofta kan direkt värderas i pengar. Förbundet anser att
den rena priskonkurrens, som ev. lågpriskanaler skulle erbjuda för konsumenten,
knappast skulle representera ett större ekonomiskt värde än den
sammantagna effekten av de nyssnämnda, skilda konkurrensmomenten.
Prisövervakning
Riktprisutredningen
Utredningen konstaterar att pris- och kartellnämndens mera intensiva
prisövervakning på särskilda områden har haft betydelse t. ex. i samband
med den allmänna varuskattens införande 1960 och vid dess höjningar
1962 och 1965. Vid dessa tillfällen torde övervakningen ha verksamt bidragit
till att det i huvudsak inte förekom, att priserna steg mer än vad som
motiverades av skatten. Nämndens kontinuerliga prisövervakning är i huvudsak
att se som ett led i dess undersökningsuppgifter rörande konkurrensbegränsningar
och inriktas särskilt på områden med ofullständig kon
-
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1967
kurrens, bl. a. i form av oligopolistisk prisbildning eller prissamarbete mellan
företag, övervakning av riktprissättningen spelar här en framskjuten
roll.
Under det senaste året har prisövervakningen intensifierats som ett led i
strävandena att motverka prisstegringar. SPK förklarade sålunda på våren
1966 att man beslutat skärpa hittillsvarande praxis i fråga om företagens
skyldighet att anmäla prisförändringar samt intensifiera upplysningen i
prisfrågor. Utredningen framhåller i anslutning härtill vikten av att p r i sö
ver vak ningen går på djupet och så långt som möjligt samordnas
med nämndens undersöknings- och upplysningsverksamhet i övrigt.
Övervakningen bör inte begränsas till en redovisning av enbart prisförändringar
utan också gälla bl. a. strukturutvecklingen. Företagen bör i ökad
utsträckning åläggas motivera prisförändringar mot bakgrunden
av marknadssituationen och delge nämnden sina kalkyler. De på
olika områden framkomna resultaten bör i högre grad än nu direkt kunna
läggas till grund för NO:s bedömning.
Utredningen anser att den utbyggnad av verksamheten som
ägde rum 1965 på förslag av arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor bör
göras permanent. Ytterligare förstärkningar torde visa sig erforderliga, men
utredningen framlägger inte några konkreta förslag härvidlag.
Kemissy ttrand ena
I fråga om inriktningen av SPK:s prisövervakning och
undersökningsverksamhet tinner NO de av utredningen framförda
synpunkterna berättigade. I praktiken torde en viss avvägning och
prioritering för en effektiv inriktning av verksamheten bli ofrånkomlig. I
nämndens uppgifter ingår de undersökningar som görs på NO:s hemställan
som en mera självständig uppgift. Dessa undersökningar avser i regel
förhållanden i konkreta fall, varvid uppläggning och syfte vanligen diskuteras
vid kontakter mellan företrädare för nämnden och för NO-ämbetet.
Vad frågan nu närmast gäller är att också i andra undersökningar söka få
fram resultat som kan direkt utnyttjas vid NO-ämbetet. I detta sammanhang
anför SPK att om själva utredningsresultatet skulle utformas mera
ensidigt med sikte på NO:s verksamhet skulle materialet sannolikt bli mindre
lämpat för nämndens allmänna publiceringsverksamhet. En avvägning mellan
de olika kraven måste ske. I övrigt delar nämnden utredningens uppfattning
om prisövervakningens inriktning men framhåller, att de praktiska
möjligheterna att genomföra undersökningsprogram av den beskaffenhet
utredningen avser är och förblir begränsade. Även om nämndens utredningsresurser
ytterligare avsevärt förstärktes, måste det ändå alltid bli fråga om
att välja bland en mångfald tänkbara undersökningsobjekt.
ASK-bolagen har intet att erinra mot skärpt prisövervakning men vill
Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1967
25
starkt understryka, att skillnader i servicegrad, kvalitet, marknadsföringsaktivitet,
butiksläge etc. självfallet måste beaktas för att prisntredningar
och jämförelser skall vara meningsfulla. SPK har utfört ett flertal sådana
undersökningar, men såvitt ASK-bolagen känner till har primärmaterialet
inte redovisats offentligt. Det har därför varit ogörligt att kritiskt granska
metodik, normer för fastställande av kvalitet etc. ASK-bolagen anser det
därför måhända lämpligt, att SPK och handelns organisationer gemensamt
diskuterar metodik, kvalitetsnormer etc. Testundersökningar bör kunna
göras för att pröva viss metodik. Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter
och ägg och folkpartiets kvinnoförbund hävdar att prisövervakningen
också bör avse kvalitetsfrågor. Köpmannaförbundet påtalar att den statliga
prisövervakningen i hög grad inriktas på detaljhandeln. Förbundet finner
det därför angeläget att understryka, att konsumentpriserna till större
del är bestämda redan när varorna kommer till butikerna. Prisövervakningen
bör därför i större omfattning omfatta även de s. k. bakomliggande leden
i produktions- och distributionskedjan. Även om en prisövervakning av
dessa led är mer komplicerad, torde dock vederbörande myndigheter numera
besitta både resurser, erfarenheter och förmåga att ta itu med dessa
problem.
Utredningens förslag att företagen i ökad utsträckning skall åläggas m otivera
sina prisförändringar avstyrks av åtskilliga remissinstanser
bl. a. kommerskollegium, Turitz & Co, Åhlén och Holm, annonsörföreningen,
flera av handelskamrarna samt högerns kvinnoförbund. Några
remissinstanser anser förslaget närma sig ren priskontroll, bl. a. grossistförbundet
och reklamförbundet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har
ingen erinran mot att motiveringar inhämtas, och centerns kvinnoförbund
anser att dylika motiveringar kan ge ökad insyn i näringslivet och en riktigare
uppfattning om de prispåverkande faktorerna. Förbundet ifrågasätter
dock om ökade befogenheter på detta område skulle kunna ge konsumenterna
fördelar av så stor betydelse att en ändring av nuvarande ordning
kan anses befogad.
Utbyggd registrering av konkurrensbegränsningar
Riktprisutredningen
Utredningen framhåller att en aktiv och omfattande registreringsverksamhet
är ett viktigt led i fullföljandet av en av nämndens viktigaste uppgifter,
nämligen att ge ökad insyn i näringslivets förhållanden. Under de
20 år, som kartellregistreringen bedrivits, har en administrativ
praxis vuxit fram, såväl när det gäller omfattningen av uppgifter som
infordras som avgränsningen av de typer av samverkan som registreras.
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1967
Sålunda innehåller det nuvarande kartellregistret inga närmare data om
det registrerade avtalets ekonomiska omfattning. Akterna till avtal om
prissamverkan saknar också ofta t. ex. aktuella prislistor, och avtalsparterna
anmanas ej att redovisa motiven för samarbetet. Enligt praxis registreras
ej vissa i och för sig enligt uppgiftsskyldighetslagen registreringsbara
former av konkurrensbegränsande avtal, bl. a. vissa inköpsföreningar och
vissa typer av exklusivavtal. Inköpsföreningarna utgör dock enligt utredningens
mening ett viktigt led i den pågående koncentrationen, och exklusivavtalen
— den mest långtgående formen av selektiv försäljning — har
på senare år tilldragit sig väsentligt ökat intresse från konkurrenssynpunkt.
Även om vissa begränsningar alltid måste uppställas i praxis för registreringsverksamhetens
omfattning, ifrågasätter utredningen dock om inte registrerings
praxis får anses vara väl snäv i bl. a. nu nämnda hänseenden.
Utredningen understryker betydelsen av att man bedriver en effektiv uppspårning
av registreringspliktiga överenskommelser. Det är av vikt bl. a.
för NO:s kartellsanerande arbete, att kartellregistret är så fullständigt som
möjligt.
Den starka koncentrationen i svenskt näringsliv har medfört, att tyngdpunkten
inom konkurrensbegränsningsområdet i viss män förskjutits från
kartellavtal mellan fristående företag till bedömnig av stora beslutsenheter
av monopol- eller oligopolkaraktär. Utredningen anser det därför lämpligt
att nämnden genom särskild registrering fortlöpande följer utvecklingen
även av storföretagen, större företagsköp och
fusioner. Tanken på en dylik registrering har förut framförts, bl. a. av
1960 års prisövervakningskommitté (SOU 1961:3). Den föreslagna verksamheten
bör ej bli en formell registrering utan ges formen av ett internt
förteckningsarbete hos nämnden, vars resultat publiceras i samlade undersökningar.
Arbetet bör utföras i anslutning till nämndens registreringsverksamhet
i övrigt och i nära kontakt med statistiska centralbyrån och koncentrationsutredningen.
De publicerade förteckningarna föreslås benämnas
storföretagsregistret.
Utredningen anser det viktigt att man följer hur näringslivsorganisationernas
rekommendation om övergång från termen riktpris till cirkapris
slår igenom i praktiken. De horisontella riktprislistorna är
intagna i kartellregistret och övervakningen av övergången bör därför i
detta fall knytas till denna verksamhet. Företagarna bör därvid anmanas
att redovisa motiven för samarbetet. Registret bör innehålla tämligen
aktuella exempel på prislistor.
Utredningen anser att även vertikala prisangivelser bör
bli föremål för registrering i lämplig form och föreslår att
nämnden kontinuerligt övervakar dessa genom att begära in uppgifter av
berörda leverantörer. Härvid bör närmare anges hur prisangivelserna
utformas och motiveras. Registreringen bör komplet
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967 27
teras med undersökningar av systemets betydelse, särskilt i fråga om följsamheten.
Remissyttrandena
Till utredningens förslag angående reformering av kartellregistret
ansluter sig näringsfrihetsrådet, reklamförbundet, tidningsutgivareföreningen
och TCO. Näringsfrihetsrådet anser det sålunda lämpligt
att även inköpsföreningar och exklusivavtal i viss utsträckning tas in
i registret. Dessa typer av avtal är i och för sig att anse som registreringspliktiga,
och viss registrering av dem sker redan. Även NO finner det motiverat
att i särskilda hänseenden ompröva utformningen av den praxis som
utbildat sig för kartellregistreringen och om möjligt söka sig fram till ett
smidigare system, som dessutom kan mera direkt ge aktuella uppgifter om
gällande prisöverenskommelser m. m. Koncentrationsutredningen anser att
en allmän kartläggning av kartellavtalens ekonomiska omfattning skulle
kräva en mycket stor arbetsinsats, varför verksamheten liksom hittills torde
få inriktas på specialstudier av särskilt betydelsefulla varuområden.
Koncentrationsutredningen instämmer i omdömet att inköpssamverkan utgör
ett viktigt led i koncentrationsprocessen och anser det av värde att kartellsamarbete
såväl på inköps- som på försäljningssidan registreras, vilket
i viss utsträckning redan sker.
SPK hävdar att en kartläggning av det registrerade avtalets ekonomiska
omfattning bör begränsas till avtalsområden som med hänsyn till sin betydelse
eller omfattning förtjänar särskild uppmärksamhet. Vidare torde
uppgiftsskyldighet i fråga om omsättningssiffror böra begränsas till vissa
avtalstyper. Önskemålet om att kartellregisterakterna bör innehålla aktuella
prislistor är beträffande åtskilliga avtal redan tillgodosett. Vidare insamlar
nämnden ett omfattande prislistematerial till betydande del utgivet
av registrerade organisationer. Rent praktiska synpunkter bör vara avgörande
för hur långt insamling av prislistor bör sträcka sig. Beträffande motiveringar
av kartellsamarbete anför nämnden att åtskilliga avtal redan innehåller
uppgifter om syftet med samarbetet. Formuleringarna är emellertid
i regel mycket allmänt hållna, varför det inte förefaller sannolikt att en direkt
förfrågan skulle ge klarare besked på denna punkt. Vad angår gällande
praxis beträffande själva registreringens avgränsning påtalar nämnden, att
s. k. enkla exklusivavtal i princip inte har registrerats, emedan de ofta endast
innebär att försäljningsarbetet flyttas från ett företag till ett annat, vilket
knappast kan anses medföra att konkurrenssituationen ändras. Att på
rent formella skäl registrera dylika avtal skulle på grund av deras antal
medföra ett betydande arbete. Vad gäller selektiva försäljningssystem har
registrering skett av sådana avtal, vari ensamförsäljningsrätten kombineras
med annan konkurrensbegränsning, t. ex. viss områdesindelning. SPK, som
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
pekar på risken för godtycklighet, om gränsdragningen mellan registreringspliktiga
avtal skall grundas på en bedömning av avtalens ekonomiska betydelse,
finner icke tillräckliga skäl föreligga att frångå hittillsvarande registreringspraxis
beträffande exklusivavtal. Vad gäller registrering av inköpssamverkan
torde en bedömning härav böra ske från fall till fall, särskilt
med hänsyn till att samverkan i fråga om inköp förekommer i så skiftande
former. I de fall sådana registreringar blir föremål för Kungl. Maj :ts prövning
får nämnden ledning för sina ställningstaganden i fortsättningen.
Tveksamma eller negativa till utredningens förslag om kartellregistreringen
är grossistförbundet, Turitz & Co, bankföreningen, bilindustriöreningen
och handelskammaren i Malmö.
Förslaget om upprättande av ett storföretagsregister
tillstyrks eller lämnas utan erinran av näringsfrihetsrådet, NO, SHIO, ASKbolagen,
reklamförbundet och TCO. Koncentrationsutredningen framhåller
vikten av de konkurrensbegränsande effekterna av sälj arkoncentrationen.
Den kartläggning som koncentrationsutredningen gjort torde kunna utgöra
en lämplig grundval för den föreslagna registreringsverksamheten rörande
monopol och oligopol. Det är emellertid tvivelaktigt om en kartläggning av
säljarkoncentrationen kan ges formen av ett register i egentlig mening. Förnyad
beräkning av koncentrationstal för olika marknader med vissa tidsintervall
skulle vara av värde inte minst såsom en kartläggning av koncentrationstendenser
och strukturell utveckling i övrigt inom näringslivet.
SPK anser att storföretagsregistret förutsätter ingående strukturundersökningar
av olika marknader och att koncentrationsutredningens arbete därför
bör avvaktas för att nämnden skall kunna utnyttja denna utrednings metodik
och erfarenheter. Den föreslagna registreringen kan ges formen av en
med vissa års mellanrum upprepad aktualisering av koncentrationsutredningens
kartläggning. Det finns risk för att det av utredningen föreslagna
registreringsarbetet kan bli synnerligen omfattande och betungande. Liknande
synpunkter framförs av grossistförbundet och köpmannaförbundet.
Handelskammaren i Malmö avstyrker förslaget och bankföreningen betvivlar
värdet av detta.
SPK delar i princip utredningens uppfattning att vertikala
prisrekommendationer bör göras till föremål för registrering
i lämplig form. Redan nu har nämnden för sin prisundersökningsverksamhet
tillgång till ett inte obetydligt prislistematerial,
som givetvis kan utökas och läggas till grund för den föreslagna registreringen.
Det synes nämnden mest ändamålsenligt att registreringen förläggs
till de utredningsbyråer som har till uppgift att följa prisutvecklingen. Näringsfrihetsrådet
har ingenting emot registrering av vertikala prisangivelser
men framhåller att de endast bör gälla väsentliga områden. Liknande
synpunkter anförs av koncentrationsutredningen. Köpmannaförbundet och
reklamförbundet tillstyrker förslaget, medan industriförbundet och bank
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
29
föreningen betvivlar värdet och lämpligheten av denna typ av registrering.
Grossistförbundet motsätter sig en kontinuerlig rapportering av vertikala
riktpriser.
Utbyggd prisupplysning
Riktprisutredningen
Utredningen framhåller, att samhällets prisövervakande och konkurrensfrämjande
insatser hittills främst varit riktade mot utbudssidan, d. v. s.
mot olika företag i deras egenskap av säljare. Förhållandena på efterfrågesidan
synes dock värda lika mycket uppmärksamhet. Den bristande balansen
mellan kunskaper och ekonomisk styrka på utbuds- resp. efterfrågesidorna
när det gäller varor och tjänster som tillhandahålls konsumenterna
torde bl. a. påverka prisets roll som konkurrensmedel och därmed prisbildningen
i en för konsumenterna oförmånlig riktning. För att motverka detta
fordras åtgärder som stärker efterfrågesidan. Dessa brukar sammanfattas
under benämningen konsumentupplysning, vilken sålunda utgör
en viktig del av den moderna pris- och konkurrenspolitiken. Skall konsumentupplysningen
på ett effektivt sätt kunna öka konsumenternas möjligheter
att orientera sig bland de skilda utbuden och fatta rationella beslut,
är det nödvändigt att konsumentupplysningen behandlar samtliga konkurrensmedel
och inte endast något eller några av dessa, exempelvis produkten.
Konsumentupplysningen befinner sig enligt utredningens mening i början
av sin utveckling och har ännu ej funnit sin slutliga organisatoriska utformning.
Det är i nuvarande skede väsentligt, att nya initiativ samt försöksverksamhet
bereds tillräckligt utrymme och att upplysning knuten till
andra konkurrensmedel än produkten uppmärksammas i ökad utsträckning.
Uppenbart är att de belopp som nu årligen investeras i konsumentupplysning
är otillräckliga härför. Utredningen anser att man på sikt måste
räkna med en mångdubbling av de nuvarande insatserna, vilket väcker
spörsmålet om konsumentupplysningens framtida finansiering.
Utredningen ifrågasätter om inte näringslivet borde bidra med
en del av kostnaderna för utbyggnaden.
Pris upplysningens huvudsyften är att genom publicitet
motverka missförhållanden, att fästa konsumenternas uppmärksamhet på
priser och variationer i dessa samt att genom ett förstärkt prismedvetande
leda konsumenterna till fördelaktiga inköp och främja konkurrensen på utbudssidan.
Utredningen har låtit utföra en undersökning av konsumenternas prisorientering
och prismedvetna val av inköpskälla (betänkandets bil. 4). Jämförelser
med en tidigare undersökning har därvid klarlagt, att prisorienteringen
och frekvensen av prismedvetna inköp ökat kraftigt under senare
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
år. Detta synes visa att de hittills vidtagna konkurrensfrämjande och upplysande
åtgärderna givit resultat och gör det sannolikt att ytterligare ansträngningar
i samma riktning skulle bära frukt.
Utredningen delar den grundsyn på pris upplysningens bedrivande
som framförts av 1960 års prisövervakningskommitté och arbetsgruppen
för prisövervakningsfrågor. Utredningen understryker vikten av
samordning av de konsumentupphjsande organens verksamhet, ökad undersökningsverksamhet
rörande prisförhållanden i konsumentupplysningssyfte,
snabb och slagkraftig publicitet av vunna resultat med särskild inriktning
på massmedia samt utvidgad konsumentfostrande verksamhet, speciellt
inom skolväsendet samt konsument- och bildningsorganisationer. Man
bör särskilt uppmärksamma lokala och regionala prisförhållanden
samt göra konkreta jämförelser av priser och prisnivåer
i skilda butiker och butiksformer. Upplysningen bör ej koncentreras
till dagligvaror utan även så långt som möjligt omfatta konsumentkapitalvaror
och tjänster. Prisjämförelserna bör helst inte bara avse kontantpriser
utan även beakta bl. a. relationen mellan pris och service samt mellan
kontantköp och kreditköp. Självfallet är att strävan efter konkret och effektiv
upplysning inte får leda till att kraven på saklighet och allsidig presentation
blir eftersatta.
Prisupplysningsverksamhet av nu skisserat slag ställer stora krav både
på bakomliggande undersökningar och dessas presentation. Det synes utredningen
lämpligast att verksamheten utbyggs fortlöpande. Utredningen
föreslår härvid en prisupplysnings kampanj med cirkaprisbegreppet
och vikten av prismedvetenhet som centralt tema. Den del av upplysningskampanj
en som vänder sig mot konsumenterna bör bedrivas i nära
kontakt med folkrörelserna. Särskilt när det gäller att förklara innebörden
av olika pristyper, främst cirkapris, torde emellertid även media med bredare
inriktning böra begagnas. Utredningen utgår ifrån att radion och televisionen
uppmärksammar ämnet. Härutöver synes emellertid lämpligt att
pröva tidningsannonsering. Utredningen räknar med en kostnad av 600 000
kronor härför. En annan del av kampanjen bör rikta sig mot företagarsidan
och särskilt ta sikte på annonsbyråerna och den personal som inom
olika företag är sysselsatt med marknadsföring. Utredningen föreslår att
man utarbetar till företagarkretsar riktade trycksaker som ger information
om lämpliga former av prisangivelse. Produktionen av till konsumenter
och företagare riktat upplysningsmaterial medför bl. a. kostnader för personalförstärkning
vid pris- och kartellnämnden och anlitande av utomstående
expertis. Utredningen räknar med 250 000 kronor härför och anser
därför att sammanlagt 850 000 kronor bör anslås till den föreslagna kampanjen.
Utredningen berör i detta sammanhang den regionala upplysningsverksamheten.
Nämnden förfogar i priskontoren över ett
Kungi. Maj.ts proposition nr 75 år 1967
31
hjälpmedel för regional uppgiftsinsamling. Det vore enligt utredningens
mening värdefullt om priskontorens verksamhet, i den utsträckning som
arbetet med uppgiftsinsamlingen medger, kunde mera systematiskt inriktas
även på prisupplysning. Det torde enligt utredningens uppfattning finnas
anledning att på längre sikt göra en mera allmän omprÖAming av utformningen
av nämndens lokala organisation i syfte att stärka nämndens
regionalt inriktade verksamhet.
Remissyttrandena
Utredningens synpunkter på konsumentupplysningens betydelse får stöd
av åtskilliga remissinstanser. Konsumentinstitutet understryker, liksom utredningen,
den nu rådande bristen i balans mellan kunskap och ekonomisk
styrka på utbuds- och efterfrågesidorna när det gäller varor och tjänster
som tillhandahålls konsumenterna. Samtidigt med att den fria konkurrensen
främjas med olika åtgärder och prisinformationen ökas, måste konsumentupplysningen
om övriga faktorer som produktegenskaper, service,
konsumentekonomi, skötsel och underhåll av varor m. m. förstärkas. Detta
fordrar i sin tur ökade resurser för att få sakunderlag till dessa upplysningar.
Utredningens uttalande att konsumentupplysning utgör en viktig
del av den moderna pris- och konkurrenspolitiken anser socialdemokratiska
kvinnoförbundet vara en av utredningens viktigaste slutsatser. Husmodersföreningarnas
riksförbund understryker utredningens uttalande om att det
är nödvändigt att konsumentupplysningen behandlar samtliga konkurrensmedel,
pris, produkt och service och inte endast någon eller några av dessa.
Reklamförbundet anser att det måste betecknas som ett steg framåt i debatten
att utredningen föreslår att den konsumentupplysning som myndigheterna
tillhandahåller skall styras efter överväganden som baserar på kunskaper
om de olika konkurrensmedlens relativa betydelse för olika delar av
konsumtionen. Ytterligare ett väsentligt steg behöver dock tas. Det är främst
kunskaper om konsumenterna som behöver läggas till grund för överväganden
om konsumentupplysningen. Förbundet fortsätter:
Om den statliga konsumentupplysningen skall ha det sociala syftet att ge
de mest informationsbehövande konsumentgrupperna en bättre skolning i
deras uppgift som inköpare, kan denna verksamhet inte längre enbart lita
till olika medias välvilliga intresse. Konsumentupplysningen som ämne konkurrerar
hos populärmedia med många andra ämnen, och den konsumentupplysning
som vi har möjlighet att ta fram är den som vi märker en efterfrågan
på. Det är inte nödvändigtvis sammanfallande med den upplysning
som behöver nå vissa grupper. Den statliga konsumentupplysningen behöver
följaktligen dra på sig mediakostnader, vilka nu spelar en helt underordnad
roll.
Försäkringsinspektionen anför, att inspektionen har helt otillräckliga resurser
för konsumentupplysning. Det vore emellertid opraktiskt och dyrt
att förlägga önskvärda förstärkningar till något annat organ, varför det en
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
da rimliga alternativet är att stärka inspektionens resurser. Försäkringsbolagens
riksförbund anför att konsumentupplysning för försäkringsverksamhetens
del sedan länge förekommit i olika former och i en omfattning, som
får anses ge försäkringskonsumenterna stora möjligheter att skapa sig en
bild av de av försäkringsbolagen tillhandahållna tjänsterna. Försäkringsbolagen
har emellertid funnit det vara av värde att närmare utreda frågan om
en eventuell utvidgning av nämnda upplysningsverksamhet och har därför
hemställt hos konsumentrådet om en dylik utredning genom rådets försorg.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att konsumentupplysningen måste
rikta sig även till näringsidkare för att ett förtroendefullt samarbete skall
kunna komma till stånd. Motorbranschens riksförbund framhåller att konsumentupplysningen
bör ske i bättre kontakt med branschorganisationerna.
Handelskammaren i Norrköping ifrågasätter starkt bl. a. en intensifiering av
upplysningsverksamheten, då dess betydelse inte får överdrivas.
Konsumentrådet tar upp en tanke som utredningen berört i förbigående
men som rådet ändå vill bestämt avvisa, nämligen att näringslivet
borde bidra till en del av kostnaderna för konsumentupplysningen.
Rådet anser att konsumentupplysningen är ett
område som i likhet med skolutbildningen skall bekostas av det allmänna.
För en gynnsam utveckling av den statliga konsumentupplysningen synes
det konsumentupplgsningsutredningen önskvärt, att man i denna verksamhet
håller nära kontakt med tillverkarsidan. Det är också ett klart konsumentintresse
att industrin satsar på produktutveckling. Att den direkt skulle
bidraga till kostnaderna för konsumentupplysningens utbyggnad framstår
däremot för konsumentupplysningsutredningen som en farlig väg att
beträda med hänsyn till de krav på objektivitet som reses i denna verksamhet.
Lantbruksförbundet går emot utredningens tankegångar, vilka skulle
innebära en specialdestinerad skatt på näringslivet. ICA är mycket tveksamt
om direkta bidrag från näringslivet bör ifrågakomma vid en utbyggnad av
konsumentupplysningen, bl. a. med hänsyn till de svårigheter som torde föreligga
att finna rättvisa normer härför.
Beträffande principerna för utbyggd pris upplys ning
anför KF, att prisupplysning och upplysningsverksamhet i syfte att stärka
prismedvetandet alltid spelat en betydande roll inom kooperationen. KF
önskar därför att man kunde finna sådana metoder för upplysningen kring
SPK:s undersökningar, att denna kunde ges större bredd och intensitet. Då
SPK enligt förbundets uppfattning är det organ som har de största erfarenheterna
av de härmed sammanhängande problemen synes det naturligt, att
det önskvärda fortsatta utvecklingsarbetet fortsätter inom SPK:s ram. Kommerskollegium
anför att risk föreligger för prisstelhet med en prisupplysning,
som innefattar jämförelser mellan priserna hos namngivna företag,
och då framför allt om ej samtidigt redogörelse lämnas för andra försäljningsvillkor
än priset, t. ex. omfattningen av den service som lämnas köpa
-
Kungl. Maj ris proposition nr 75 år 1967
33
ren. Grossistförbundet instämmer i utredningens konstaterande att konsumenternas
prismedvetenhet behöver förbättras men tillägger, att det i och
för sig inte bara är konsumenternas prismedvetenhet som behöver förbättras
utan också deras kvalitets- och sortimentsmedvetande, liksom överhuvudtaget
deras kunskap om förhållanden som påverkar näringslivets utveckling.
Förbundet pekar här på konsekvenserna av den strukturomvandling, som
nu pågår inom handeln och som självfallet får direkta verkningar för konsumenterna.
Denna omvandling kan konsumenterna själva direkt påverka
genom sina egna åtgärder, och det är därför angeläget, framhåller grossistförbundet,
att de äger kunskap om konsekvenserna i olika hänseenden av
sitt agerande på marknaden. Även annonsörföreningen varnar för en alltför
ensidig betoning av prisfaktorn.
Utredningens förslag om en särskild upplysningskampanj,
innefattande bl. a. tidningsannonsering, tillstyrks av SPK, länsstyrelsen i
Västerbottens län, länsstyrelsen i Västmanlands län, KF, ASK-bolagen, Tidningsutgivareföreningen
och folkpartiets kvinnoförbund. SPK utgår från
att nämnden ges relativt stor frihet att avgöra hur kampanjen skall utformas.
Information om själva cirkaprisbegreppet bör inte i utpräglad grad
isoleras från annan upplysning utan i möjligaste mån integreras med denna.
Bl. a. handelskammaren i Malmö påtalar med skärpa den form av upplysning,
som SPK på senare tid bedrivit på livsmedelsområdet i en del större
städer. Handelskammaren konstaterar, att följden härav blivit att kunderna
drivits bort från den ena butiken till den andra och finner det angeläget att
åtgärder vidtas för att förhindra ett återupprepande. Om kampanjer av denna
typ överhuvudtaget skall bedrivas, måste de bygga på fullt rättvisande
jämförelser mellan olika butiker, anser handelskammaren. Bl. a. får den
lilla kvartersbutiken inte utan vidare jämställas med de stora varuhuskedjorna,
slutar handelskammaren. Stockholms handelskammare kritiserar i
skrivelse den 31 januari 1967 starkt SPK:s undersökningsmetoder och konstaterar,
att de hittills redovisade prisnivåskillnaderna väsentligen kan hänföras
till marginalen för statistiska eller metodmässiga missvisningar hos undersökningsmaterialet.
Enligt handelskammarens mening kan det inte vara
riktigt att under sådana förhållanden ge undersökningsresultaten en betydande
publicitet. Informationsverksamheten synes vidare övervärdera butiksprisets
roll som konkurrensmedel. Handelskammaren anser att servicefunktionerna,
bl. a. närhet, kommer att åter öka i betydelse. Den nu ensidiga
informationsverksamheten bör därför omprövas, då det vore beklagligt
om den ledde till en sakligt sett inte motiverad försämring av närhets- och
servicebutikernas konkurrensbetingelser. Turitz & Co anser att upplysningsarbetet,
innan tillfredsställande kriterier på olika faktorers betydelse skapats,
bör inriktas på frågor av sådan karaktär som innebörden av cirkapris
och liknande avgränsade områden samt att ge konsumenterna allmän ekonomisk
kunskap och information.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 75
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Husmodersföreningarnas riksförbund anför att utredningens kostnadsförslag
om 850 000 kronor för en engångskampanj är betydande i förhållande
till det belopp som totalt står till förfogande för konsumentforskning och
konsumentupplysning under ett år. Detta ger förbundet anledning ifrågasätta,
huruvida en sådan kampanj är den bästa formen att ge konsumenterna
önskvärda kunskaper. Termen cirkapris torde vara så lättfattlig att särskilt
stora åtgärder inte är påkallade för att förklara dess innebörd för konsumenterna.
Liknande synpunkter anförs av köpmannaförbundet, ICA och
bankföreningen.
Utredningens synpunkter på regional upplysning, eventuellt
med medverkan av priskontoren, finner SPK tilltalande. Å andra sidan är
priskontorens arbete med olika utredningsuppdrag ofta så tidskrävande att
det kan visa sig svårt att ålägga dem även informationsuppgifter. En avvägning
mellan olika var för sig välgrundande intressen torde här bli ofrånkomlig,
och utredningen pekar för övrigt på möjligheterna att på längre
sikt mera allmänt ompröva utformningen av SPK:s regionala verksamhet.
Länsstyrelsen i Västmanlands län ansluter sig till vad utredningen anfört
i dessa frågor. Länsstyrelsen i Örebro län vill starkt understryka förslaget
att priskontoren mera systematiskt inriktas på konsumentupplysning. Priskontorsföreståndarna
är som regel mycket väl informerade om respektive
läns näringsgeografi, distributionsvägar och företagsförhållanden över huvud
taget. De har goda kontakter med såväl konsumentorganisationer som
näringslivets representanter. Dessa erfarenheter skulle enligt länsstyrelsen
förvisso kunna utnyttjas bättre och effektivare än vad som hittills varit
fallet. Länsstyrelsen förordar att priskontorens ställning, arbetsuppgifter
och personalfrågor snarast blir föremål för utredning. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bolins län samt länsstyrelsen i Malmöhus län anför liknande
synpunkter på priskontorens möjligheter att medverka i upplysningsarbetet.
Köpmannaförbundet och ASK-bolagen ställer sig skeptiska till utredningens
förslag rörande regional upplysningsverksamhet.
Flera remissinstanser uttalar sig mera allmänt om prisupplysningen.
Näringsfrihetsrådet och NO biträder sålunda i stort utredningens
förslag, liksom IC-föreningarna, SACO och Motororganisationernas samarbetsdelegation.
Även 1963 års konsumentupplysningskommitté kan i det väsentliga
ansluta sig till utredningens förslag men framhåller, att en framgångsrik
verksamhet på upplysningsområdet självfallet förutsätter att tillräckliga
resurser står till förfogande ehuru samtidigt måste bli fråga om en
avvägning mellan ekonomiska insatser, möjlighet till effektivt utnyttjande
av resurserna och uppställda mål för verksamheten. Centerns kvinnoförbund
rekommenderar en närmare kontakt mellan SPK:s upplysningssektion
och studieförbunden, vilka aktivt skulle kunna bidra till att pris- och
marknadsfrågor studerades och ställdes under diskussion. Kooperativa kvin
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
nogillesförbundet anser att upplysning för ökad prismedvetenhet inte bör
vara en engångsföreteelse utan måste vara en fortlöpande, »evig» kampanj,
där såväl SPK som t. ex. folkrörelser, bildningsorganisationer kan samverka
för att få tillräcklig bredd på en fortlöpande upplysning.
TCO och folkpartiets kvinnoförbund anser att radio och TV bör få en mera
aktiv roll i konsumentupplysningen. Sveriges radio delar utredningens
uppfattning om behovet av en effektivare prisupplysning, och understryker
betydelsen av att de konsumentupplysande organens verksamhet samordnas
och att undersökningsverksamheten på prisområdet ökas. Sveriges radio
nämner vidare, att det under våren 1967 planeras en serie om tre program i
televisionen, i vilka prisbildningsmekanismen och begrepp som riktpris och
cirkapris kominer att klarläggas. Sammanfattningsvis understryker Sveriges
radio sin beredvillighet att inom ramen för givna programregler och tillgängliga
resurser medverka till ökad prismedvetenhet och priskunskap
bland konsumenterna.
Reklamförbundet anser att inga av riktprisutredningens förslag skall genomföras
innan en avstämning har gjorts mellan dessa förslag och de som
kommer från konsumtionskreditutredningen, konsumentupplysningsutredningen,
1963 års konsumentupplysningskommitté och radioutredningens
redan avlämnade konsumentupplysningsförslag, då en detalj av konsumentupplysningen
inte bör brytas ut på detta sätt. Liknande synpunkter anförs
av grossistförbundet och SHIO.
Förslag om konsumentomlmdsman m. m.
Riktprisutredningen
Utredningen framhåller att konsumenterna i det moderna samhället kan
göra anspråk på skydd genom samhällets försorg mot att varor och tjänster
tillhandahålls dem med hjälp av vilseledande affärsmetoder, på obilliga försäljningsvillkor
eller utan tillräckligt hänsynstagande till de risker som kan
vara förknippade med varans eller tjänstens begagnande. En grundläggande
uppgift för samhället på konsumentområdet är därför att utforma normer
för de åtgärder som kan tillåtas från sälj arsidan gentemot konsumenterna.
Utredningen finner det nuvarande konsumentskyddet behäftat
med vissa brister. Samhället har således för närvarande
mycket begränsade möjligheter att ingripa mot t. ex. vilseledande utbud,
som försvårar eller omöjliggör meningsfulla prisjämförelser, eller obilliga
försäljningsvillkor som kan medföra att inköpet orsakar konsumenten väsentligt
högre reella utgifter än det nominella priset. Utredningen har därför
undersökt möjligheterna att applicera ett mera enhetligt begrepp på
konsumentskyddsfrågorna från samhällets sida.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Saneringsverksamheten beträffande vilseledande marknadsföring
har kommit att bedrivas av näringslivets egna organ, främst genom
Näringslivets opinionsnämnd. Denna nämnd äger numera viss konsumentrepresentation
men saknar möjlighet att uppta ärenden annat än efter anmälan.
Vidare har nämnden inte tillgång till sanktioner mot tredskande företagare.
Vad som enligt utredningen särskilt bör uppmärksammas är att
konsumenterna ges garantier för att de möjligheter till rättsligt ingripande
som föreslås av den nyligen framlagda utredningen om illojal konkurrens
verkligen utnyttjas i praktiken.
De försäljningsvillkor som tillämpas gentemot konsumenterna
utformas normalt ensidigt av säljarsidan och tenderar härigenom att väsentligen
tillgodose sälj arsynpunkterna, exempelvis genom vittgående friskrivning
från det ansvar som eljest skulle åvila säljaren enligt dispositiva regler
i bl. a. köplagen. Ett närliggande problem är konsumenternas svårighet att
hävda de befogenheter försäljningsvillkoren i och för sig ger dem. Allsidigt
sammansatta reklamationsnämnder för hela konsumtionsområdet skulle
medföra en avsevärd förbättring av konsumentskyddet, men utredningen
framhåller att möjligheter att handlägga enskilda tvister inför dessa nämnder
inte i och för sig löser de mera generella problemen med utformningen
av försäljningsvillkoren.
Den konsumentskyddande verksamheten på säkerhetsområdet
synes så till vida brista, att man för närvarande saknar ett organ med uppgift
att från konsumentsynpunkt bevaka säkerhetsproblemen över hela konsumtionsområdet
och ta initiativ till åtgärder. Den snabba utvecklingen
medför att nya skyddsbehov ständigt uppkommer och att gamla normer behöver
revideras.
Den konsumentskyddande verksamheten torde enligt utredningen bäst
bedrivas i mindre bundna former. Kan en företrädare för konsumenterna
genom förhandling med ansvariga organ inom näringslivet uppnå att man
bland säljarna t. ex. allmänt avstår från att begagna vissa typer av försäljningsvillkor
eller förändrar utförandet av en ur säkerhetssynpunkt mindre
lämplig produktdetalj, synes denna smidiga metod vara att föredraga framför
straffsanktionerad lagstiftning med den detaljreglering för framtiden
som då blir nödvändig.
Utredningen finner den bästa formen för utbyggnaden utgöra
inrättande av en befattning som konsumentombudsman
(KO) med uppgift att tillse att lagstiftningen och andra normer
på konsumentskyddets område efterlevs och att verka för ett på lämpligt
sätt utbyggt skydd. Den för svensk förvaltning specifika ombudsmannaformen
tillgodoser väl de krav som utredningen uppställt. Med hänsyn till
KO:s ställning som konsumenternas ombudsman bör befattningen utgöra
ett statligt ämbete. Vid den närmare utformningen av KO-befattningen och
KO:s kansli synes NO-befattningen och NO:s kansli i många avseenden
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
37
kunna utgöra förebild. Utredningen anser inte att gränsdragningen mot NO
torde medföra svårare problem. Utredningen lämnar också vissa synpunkter
på de för KO lämpliga arbetsformerna.
Utredningen har i olika sammanhang funnit anledning att särskilt beröra
konkurrensproblemens internationella aspekt och vikten
av konkurrensfrihet över gränserna. Med hänsyn till den roll importkonkurrensen
spelar och bör spela i vårt lands konkurrensekonomi, understryker
utredningen att det ur svensk synpunkt är synnerligen angeläget
att de internationella kartellerna, inte minst de som tillämpar marknadsuppdelning,
bringas under effektiv kontroll. Man bör därför, som hittills,
från svensk sida verksamt stödja det arbete som på olika håll bedrivs i detta
syfte.
Ett inofficiellt erfarenhets- och informationsutbyte mellan de nordiska
pris- och konkurrensmyndigheterna har pågått sedan 1959. Frågan om en
vidareutbyggnad av samarbetet har bl. a. dryftats i Nordiska rådet men ännu
ej föranlett åtgärder. Enligt utredningens mening är tiden nu inne att
intensifiera det nordiska samarbetet på pris- och konkurrensområdet.
Detta fordrar att ett särskilt organ tillskapas härför,
förslagsvis benämnt Nordiska pris- och konkurrensutskottet, som skulle
kunna bestå av två å tre representanter för varje land. Utskottet skulle i
första hand få till uppgift att följa utvecklingen på pris- och konkurrensområdet
i de nordiska länderna, att utforma riktlinjer för fortlöpande utbyte
av upplysningar och erfarenheter, att verka för samordning av verksamheten
inom de skilda nordiska pris- och konkurrensmyndigheterna, att
föreslå särskilda undersökningar av för flera nordiska länder gemensamma
pris- och konkurrensfrågor samt att i övrigt verka för undanröjande av
hinder för konkurrens mellan näringsidkare i de nordiska länderna. Även
om utredningen gärna vill understryka betydelsen av gemensam lagstiftning
på längre sikt, anser utredningen det i dagens läge lämpligast att inrikta
samarbetet på undersökningsverksamhet och ett erfarenhetsutbyte
ägnat att främja enhetliga bedömningslinjer i praxis. Någon särskild kansliorganisation
torde ej fordras för utskottets del.
Utredningen har kommit till den uppfattningen, att andra konkurrensbegränsningsproblem
på sikt kan framstå som lika angelägna
som prissamverkan. Näringslivet synes befinna sig i ett så dynamiskt
skede, att konkurrensförutsättningarna hastigt ändras. Därigenom ställs
stora krav på konkurrenspolitikens anpassningsförmåga för att konsumenternas
intressen på bästa sätt skall bli tillgodosedda.
Det problem, som utredningen i första hand uppmärksammar, är att förutsättningarna
för konkurrens kan komma att avsevärt ändras genom den
nu pågående strukturomvandlingen inom stora delar av näringslivet.
Ifråga om den selektiva försäljningens problem synes
de närmast kommande årens utveckling kunna visa i vad mån dessa
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
problem kan lösas i praxis på ett tillfredsställande sätt eller påfordrar en
omprövning av lagstiftningens effektivitet. På det alltmer betydelsefulla
tjänst e- och serviceområdet föreligger risk för att priskonkurrensmomentet
får en alltför underordnad betydelse. Eu väsentlig fråga är
därför hur erforderliga förutsättningar för priskonkurrens kan skapas på
detta område. Vidare synes i dagens läge svårt att bedöma vad utvecklingen
på det internationella området, bl. a. strävanden
mot en utvidgad europamarknad, kan komma att betyda för konkurrensförutsättningarna
inom vårt lands näringsliv.
De antydda långsiktiga problemen inom konkurrenspolitiken anser utredningen
aktualisera frågan om inte en särskild planeringsenhet
borde tillskapas. Dennas uppgift skulle vara att följa de långsiktiga
trenderna i utvecklingen och låta utreda mera generella och principiella
problem på pris- och konkurrensområdet än nuvarande myndigheter har
möjlighet att göra. Utredningen anser sig dock inte kunna ta definitiv ställning
till den organisatoriskt lämpligaste utformningen och placeringen av
en arbetsgrupp eller planeringssekretariat av antytt slag, utan denna fråga
bör enligt utredningens uppfattning närmare övervägas.
Remissyttrandena
Utredningens åsikt att det finns behov av utbyggt konsumentsky
d d i fråga om bl. a. vilseledande marknadsföring, obilliga försäljningsvillkor
och säkerhetsfrågor stöds av näringsfrihetsrådet, konsumentinstitutet,
utredningen om illojal konkurrens, Turitz & Co, lantbruks förbundet,
annonsörföreningen, LO och husmodersföreningarnas riksförbund. Utredningen
om illojal konkurrens erinrar om en bärande tanke i sitt förslag,
nämligen att man skall söka värna om det allmänna, för konsumenterna och
näringslivet gemensamma intresset av att konsumenter och näringsidkare
inte utsätts för vilseledande reklam och ohederliga marknadsföringsmetoder.
Förslaget innehåller sålunda bestämmelser mot vilseledande reklam
m.m. och en allmän bestämmelse, enligt vilken i näringsverksamhet ej bör
vidtas konkurrensåtgärder, genom vilka hederlighet och god affärsmoral
åsidosätts gentemot konsumenter och näringsidkare. ASK-bolagen finner
behovet av utbyggt konsumentskydd redan väl tillgodosett, och handelskammaren
i Norrköping anser att medel därtill redan finns.
Beträffande frågan huruvida behovet av ett utbyggt konsumentskydd skall
tillgodoses genom inrättandet av konsumentombudsman
(KO), har nästan alla remissinstanserna uttalat sig. Enbart positiva till utredningens
förslag är länsstyrelsen i Västmanlands län, Åhlen & Holm,
TCO, socialdemokratiska kvinnoförbundet och Motororganisationernas samarbetsdelegation.
Helt eller till övervägande del negativa till utredningens
förslag är kommerskollegium, överståthållarämbetet, industriförbundet,
Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1967
39
industriföreningen, ASK-bolagen, bankföreningen, IC-föreningarna samt
flertalet handelskammare.
En rad remissinstanser är positiva i princip till utredningens förslag men
anser inte detta tillräckligt underbyggt eller föreslår att pågående utredningar
på närliggande områden avvaktas innan slutlig ställning tas i frågan.
Konsumentrådet konstaterar sålunda, att en av KO:s uppgifter enligt förslaget
skulle bli att enligt den tilltänkta lagen om otillbörlig konkurrens tillvarata
konsumenternas intressen. Rådet finner det vanskligt att bedöma KO:s
uppgifter på detta verksamhetsfält utan att ha tagit del av förslaget till denna
lag. Rådet konstaterar vidare att utredningen inte närmare gått in på frågan
hur KO skall få erforderlig anknytning till konsumentopinionen och ej
heller har frågan om KO:s relation till befintliga konsumentorgan penetrerats
tillräckligt. Av utredningens beskrivning av KO:s ärenden framgår
hur nära detta ämbetes verksamhet skulle beröra arbetsfältet för en rad
befintliga konsumentorgan. Rådet anser att frågan kräver ytterligare överväganden
och utredningar, och dess lösning torde böra vänta till arbetande
utredningar på området har slutfört sitt arbete. Synpunkter som helt eller
delvis stämmer överens med konsumentrådets framförs av bl. a. konsumentinstitutet,
konsumentupplysningsutredningen, 1963 års konsumentupplysningskommitté,
näringsfrihetsrådet, NO, SPK, KF, centerns kvinnoförbund
och kooperativa kvinnogillesförbundet.
Husmodersföreningarnas riksförbund delar utredningens uppfattning att
en KO skulle kunna bidra till ett förstärkt konsumentskydd. Förbundet anför
vidare:
Då KO enligt utredningen skall vara ett organ till vilket konsumenter och
konsumentorganisationer, företag, press etc. kan vända sig med konkreta
konsumentskyddsärenden anser förbundet emellertid att man först måste
klarlägga KO:s förhållande till andra organ som inrättats eller planeras till
nytta för konsumenterna. Förbundet vidhåller sin tidigare framförda uppfattning
att det i varje fall för de enskilda konsumenterna är nödvändigt
med EN instans dit man kan vända sig med olika problem och varifrån man
sedan kan hänvisas till de för varje särskilt fall lämpligaste organet. Denna
centrala instans måste kompletteras med konsulenter ute i länen. Allmänheten
bör samtidigt upplysas om denna möjlighet till rådgivning.
Enligt LO finns starka skäl för att sådana frågor som t. ex. vilseledande
marknadsföring, obilliga försäljningsvillkor och varors säkerhet, kunde
handläggas av en konsumentombudsman. LO finner också skäl emot detta,
då verksamheten inom pris- och konkurrensområdet redan nu är uppdelad
på flera organ och myndigheter med olika uppgifter. Enligt LO har utredningen
inte tillräckligt belyst möjligheten att inom befintliga organ, NO och
SPK, utföra ovan nämnda uppgifter, varför LO inte nu tar ställning utan
vill bedöma konsumentombudsmannens uppgifter och arbetsmöjligheter i
ett samlat system för pris- och konkurrensövervakning, konsumentupplysning
och konsumentskydd.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Utredningen om illojal konkurrens anser att om någon använder vilseledande
reklam eller ohederliga marknadsföringsmetoder, skall domstol kunna
vid vite förbjuda honom att fortsätta därmed. Denna utredning föreslår
att talan om förhud skall kunna föras av envar som lider förfång av åtgärden.
Konsumenternas och näringslivets intressen antas dock inte bli tillräckligt
effektivt tillvaratagna härigenom, då enskilda konsumenter och näringsidkare
ofta saknar erforderliga resurser såväl ekonomiskt som kunskapsmässigt
för att föra förbudstalan. Näringslivets intressen bevakas i
dessa frågor lämpligen av näringslivets organisationer, som alltså föreslås
få talerätt. På konsumentsidan saknas emellertid ett organisationssystem,
motsvarande det som finns inom näringslivet. Enligt denna utredning är
konsument- och löntagarorganisationerna väl lämpade att bevaka konsumenternas
intressen också då det gäller att motarbeta från konsumentsynpunkt
otillbörlig konkurrens. Vidare anser utredningen om illojal konkurrens
att förbudstalan skall kunna föras av myndighet, som Kungl. Maj :t
bestämmer, och har därvid närmast tänkt sig att uppgiften skulle anförtros
en befintlig myndighet, t. ex. kommerskollegium, där någon befattningshavare
kunde ägna sig åt dessa frågor. Utredningen om illojal konkurrens anser
sig sakna tillräckligt underlag att ta slutlig ställning till frågan om uppgiften
hellre bör ges den nu föreslagna konsumentombudsmannen, men konstaterar
att dennes uppgifter i övrigt är helt annorlunda till sin karaktär.
Det kan därför möjligen befaras att bevakningen av konsumentintresset enligt
lagen om otillbörlig konkurrens inte skulle kunna ägnas tillräcklig uppmärksamhet
av en KO.
Köpmannaförbundet finner det knappast vara troligt, att de allmänna
åklagarna i tillräcklig utsträckning kommer att hinna engagera sig för tilllämpningen
av den nya lagen mot illojal konkurrens. Denna tillämpning
bör därför underlättas genom tillsättandet av en särskild konsumentombudsman.
Det är sannolikt att denne kommer att få andra viktiga uppgifter
i samband med konsumentupplysningen. Förbundet anser dock, att beslut
om att tillsätta KO knappast kan ske omedelbart.
I fråga om intensifiering av nordiskt samarbete på konkurrensområdet
anför näringsfrihetsrådet att det organisatoriskt framvuxna
samarbetet i Norden redan utvecklats så, att det försiggår i tämligen fasta
former utan att för den skull någon särskild institution behövt inrättas. Vissa
av de uppgifter som enligt utredningens mening borde handhas av det föreslagna
särskilda organet fullgörs sålunda redan, och även andra uppgifter
kan i princip tillgodoses inom ramen för nuvarande informella samarbete.
Skulle statsmakterna finna att samarbetsfrågorna bör handläggas av
ett fast organ inom Nordiska rådets ram, är det enligt näringsfrihetsrådets
mening angeläget att detta organs uppgifter skarpt avgränsas från de nationella
myndigheternas befogenheter, så att kompetenstvister inte uppstår.
Om ett nordiskt samarbetsorgan av den typ utredningen skisserat kommer
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
till stånd bör ledamöterna vara ämbetsmän från de olika ländernas kartelloch
prismyndigheter, och de nu förekommande årliga informella mötena bör
ändå få fortsätta i hittillsvarande fria former. I sammanhanget instämmer
rådet med utredningen i att någon gemensam nordisk lagstiftning inom konkurrensbegränsningsrätten
inte nu bör eftersträvas. Med hänvisning till de
av näringsfrihetsrådet framförda synpunkterna framhåller kommerskollegium
som sin mening, att det för närvarande ej synes föreligga något behov
av det förordade särskilda organet. NO delar utredningens uppfattning om
vikten av internordisk samverkan men är likväl tveksam i fråga om att inrätta
en särskild institution härför. I första hand torde det böra övervägas
att bygga ut nu pågående samarbete. SPK anser för sin del att det föreslagna
utskottet skulle kunna bli till nytta och förordar att förslaget tas
upp till närmare övervägande. Därvid torde det lämpligen först diskuteras
under hand mellan berörda myndigheter för att utröna intresset för saken
i övriga nordiska länder.
Enligt reklamförbundet bör det undersökas om inte betydligt mera genomgripande
åtgärder kan vidtas för att få ut väsentligt mer av det nordiska
samarbetet än vad utredningen föreslår. Med den utveckling kommunikationerna
nu nått bör en arbetsfördelning enligt förbundets mening
kunna genomföras i mycket stor utsträckning.
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av KF, ASK-bolagen, ICföreningarna,
annonsörföreningen och Motororganisationernas samarbetsdelegation.
Tveksamma eller negativa till förslaget är överståthållarämbetet,
ICA, bankföreningen och handelskammaren i Stockholm.
Utredningens synpunkter på behovet av fortsatta utredningar
av mera långsiktiga problem stöds av bl. a. näringsfrihetsrådet,
länsstyrelsen i Västmanlands län, Motorbranschens riksförbund, annonsörf
öreningen, reklamförbundet och folkpartiets kvinnoförbund. NO anser
att de långsiktiga problemen kan tas upp vid sammanträdena mellan NO
och SPK.
Inrättandet av en särskild planeringsenhet avstyrks av
kommerskollegium, KF, grossistförbundet, överståthållarämbetet, köpmannaförbundet,
ICA, bankföreningen och handelskammaren i Stockholm. SPK
har funnit anledning att ta upp priskontrollutredningens förslag i detta
hänseende till förnyat övervägande. En planeringsenhet utanför nämndens
organisation skulle innebära risker för överorganisation och dubbelarbete.
TCO anser att den nuvarande strukturomvandlingen inom samhället i
vissa fall kan inverka menligt på konkurrensen. Förbundet förordar därför
en ökad utrednings- och undersökningsverksamhet, så att konsekvenserna
kan belysas på ett bättre sätt än vad nu är fallet. Den föreslagna planeringsenheten
skulle enligt TCO:s mening ha en viktig uppgift att fylla. Enligt
reklamförbundet innebär utredningens förslag närmast en permanentning
av en utredningsverksamhet, som ändå pågått under senare år i statlig regi
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
och på andra håll. Förbundet ställer sig i princip positivt till detta men menar
att förslaget på denna punkt måste utformas betydligt mer i detalj. Förbundet
erinrar härutöver om sitt förslag i remissyttrande över 1960 års radioutrednings
betänkande att göra statens konsumentråd till en planerande
och styrande instans för den statliga konsumentupplysningsverksamheten i
dess helhet. LO anser att utredningens förslag kan ses som ett intressant
uppslag till vidgade arbetsuppgifter för statens konsumentråd. LO anser
det över huvud vara erforderligt med en grundlig översyn av verksamheten
och arbetsmetoder inom pris- och konkurrensområdet.
Lokala konsumentkommittéer
Priskommitténs skrivelse
I skrivelse till chefen för handelsdepartementet den 28 december 1966
anför priskommittén, att intresset för pris- och konsumentfrågor starkt
ökat under senare år. Den aktivitet, som bl. a. studieförbunden visar i dessa
frågor, får ses inte minst mot bakgrunden av att de stora löntagarorganisationerna
funnit en skärpt bevakning av pris- och konsumentfrågorna ytterst
angelägen efter de under året träffade treårsavtalen.
Kommittén anser att en rad statliga och andra institutioner utför ett
synnerligen värdefullt konkurrensstimulerande och konsumentupplysande
arbete, som emellertid ännu inte är tillräckligt känt av allmänheten. Denna
verksamhet bör kompletteras med ett nät av lokala kontakter. Först därigenom
kan ett bredare och starkare engagement från konsumenternas sida
stimuleras, och en allmänt vidgad konsumentupplysning stärker i och för
sig konsumenternas ställning. Det är enligt kommittén också önskvärt att
konsumenten i framtiden får ökade möjligheter att påverka framställningen
och distributionen av de nyttigheter som ett modernt samhälle bör tillhandahålla.
Kommittén anser att lokala konsumentkommittéer bör upprättas
över hela landet kommun- eller kommunblockvis samt att verksamheten
inordnas inom ramen för en kommunal nämnd. Detta torde
emellertid kräva en ändring i kommunallagarna eller särskild lagstiftning.
Då kommunallagarna f. n. är underkastade översyn torde det vara realistiskt
räkna med en relativt lång tidsutdräkt innan en lagändring kan genomföras.
Även en särskild lagstiftning kräver ett omfattande förberedelsearbete.
Under tiden föreslår kommittén att en försöksverksamhet tas
upp som bygger på frivilliga åtaganden från i första hand de stora löntagarorganisationerna
och deras medlemmar. Fn sådan försöksverksamhet
skulle kunna börja utan något mera omfattande förberedelsearbete och ge
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
43
värdefulla erfarenheter av lokal verksamhet i pris- och konsumentfrågor.
Försöksverksamheten bör enligt förslaget bedrivas i ett antal lokalregioner
av olika storlek och olika geografisk belägenhet. I dessa lokalregioner skulle
representanter för de lokala löntagarorganisationerna, tillsammans med
andra lokala organisationer som ägnat särskilt intresse för konsumentfrågorna,
bilda en konsumentkommitté, bestående av förslagsvis 7-—9 personer.
Länets priskontor bör enligt kommittén vara representerat vid det konstituerande
sammanträdet och kunna ge vissa råd i den fortsatta verksamheten.
Det huvudsakliga biståndet i konsumentkommittéernas verksamhet skulle
lämnas av ett centralt råd, i vilket sknlle ingå representanter för de
huvudorganisationer som är engagerade i den lokala verksamheten samt
företrädare för pris- och kartellnämnden, konsumentinstitutet och varudeklarationsnämnden.
Konsumentkommittéernas huvudsakliga uppgift skulle enligt förslaget bli
dels att återge erfarenheter och framföra önskemål från konsumenterna till
näringslivet och de pris- och konsumentupplysande organen, dels att sprida
information till konsumenterna från dessa organ. En metod för arbetet, särskilt
i den förra riktningen, anges vara att branschvis gå igenom företagen
på orten och med dem diskutera uppslag till förbättringar i varuhållning,
service o. s. v. Det förutsätts att rådet hjälper till att utforma arbetsuppgifterna
men att det också samlar in, bearbetar och för vidare erfarenheterna
från den lokala verksamheten.
För att konsumentkommittéerna skall kunna arbeta effektivt och ge allmänheten
en god service krävs avlönad arbetskraft. Det torde enligt kommittén
vara nödvändigt att en sekreterare anställs på hel- eller deltid, beroende
på de lokala förhållandena. Frågan om ekonomiskt bidrag till en sådan
tjänst anser kommittén bör kunna prövas med berörda kommuner,
men detta torde förutsätta att ett statligt bidrag utgår. Möjligheterna att anlita
hemkonsulenten för denna arbetsuppgift bör undersökas. Enlig förslaget
torde det vara mest ändamålsenligt att det centrala rådet föreslår den exakta
omfattningen och den närmare utformningen av försöksverksamheten.
Det förutsätts att rådet i samband därmed ansöker om statligt bidrag till
verksamheten.
Sammanfattningsvis hemställer kommittén att chefen för handelsdepartementet
måtte pröva frågan om lämpligheten av att upprätta kommunala
konsumentnämnder samt i avvaktan på resultatet av denna prövning stödja
en försöksverksamhet som bygger på frivilliga åtaganden.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Remissyttrandena
Ett flertal remissinstanser finner en vidgad och förstärkt konsumentupplysning
angelägen. Behovet av lokala kontaktorgan mellan
konsumenten och de konsumentinriktade myndigheterna vitsordas av
bl. a. konsumentrådet, 1963 års konsumentupplysningskommitté, konsumentupplysningsutredningen,
länsstyrelsen i Västmanlands län, stadsförbundet,
kommunförbundet, LO, TCO, folkpartiets kvinnoförbund och socialdemokratiska
kvinnoförbundet.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att den ständigt fortgående prisstegringen
väckt en stigande oro inom breda lager av vårt folk. Länsstyrelsen
anser att det skulle vara oklokt av både samhället och företagarna att
avfärda det ådagalagda intresset för prisbildningen som kverulans. Det
måste i stället framstå som en viktig uppgift att genom vederhäftig upplysning
dämpa oberättigade och överdrivna föreställningar. Mot bakgrunden
av priskonkurrensens betydelse jämfört med andra marknadsföringsåtgärder
synes det länsstyrelsen vara angeläget, att allt görs för att öka konsumenternas
kunnighet och prismedvetande. SPK:s undersökningar utgör
härvid en mycket värdefull grundval och länsstyrelsen finner det utomordentligt
angeläget att tillräckliga resurser, inte minst för prisinsamling, ges
denna verksamhet. Vidare medför den tekniska utvecklingen att marknaden
oavbrutet tillförs nya varor, vilket ställer konsumenterna inför allt svårare
uppgifter. Konsumenterna bör kunna påräkna bistånd från samhällets sida
med provning, kvalitetsbedömning och upplysning i långt större utsträckning
än som nu sker. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det också klart att
insatserna måste spridas över hela landet och gärna förankras lokalt.
Kommerskollegium vill ej bestrida uttalandet att en allmänt vidgad konsumentupplysning,
som utsträcks att omfatta information om lokala förhållanden,
stärker konsumentens ställning. Kollegiet anser emellertid att statsmakterna
ej nu bör ta ställning till kommitténs förslag, då det ej synes
tillrådligt att föregripa resultatet av pågående utredningar. Tio av handelskamrarna
avstyrker priskommitténs förslag, i flera fall med samma motivering
som kommerskollegium. Handelskammaren i Norrköping har intet
att erinra mot att lokala fora anordnas för utbyte av information i konsumentfrågor.
Grossistförbundet finner det orealistiskt att tro, att lokala kommittéer
skulle kunna åstadkomma ett bättre resultat än den intensiva upplysningsverksamhet,
som bedrivs inte minst i massmedia. Förbundet avstyrker kommitténs
förslag. SHIO anför liknande synpunkter. Köpmannaförbundet erinrar
om att många remissinstanser avstyrkt det tidigare framlagda förslaget
om en särskild konsumentombudsman, varvid bl. a. LO hänvisat till den
redan nu betydande uppdelningen av pris- och konkurrensfrågorna på flera
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
organ och myndigheter. Förbundet anser att detta resonemang är tillämpligt
också på det nu aktuella förslaget. Högerns kvinnoförbund anser att intresset
för konsumentfrågorna redan är väl tillgodosett.
Den av priskommittén framförda tanken att i framtiden inordna lokala
konsument kommittéer i en kommunal nämnd får
inte direkt stöd av något remissorgan. Flera remissinstanser biträder dock
priskommitténs uppfattning att lämpligheten av en sådan organis ationsanknytning
bör prövas, däribland konsumentinstitutet, Varudeklarationsnämnden,
LO, TCO, folkpartiets kvinnoförbund och ABF.
Konsumentupplysning sutredning en anser att en prövning av frågan bör anstå
i avvaktan på resultatet av en försöksverksamhet. Liknande synpunkter
anförs av bl. a. KF och socialdemokratiska kvinnoförbundet. Enligt RF är
det motiverat att hemkonsulentutredningen får i uppdrag att pröva frågan
om en utbyggnad av konsumentupplysningens lokala förankring. Även andra
remissorgan erinrar i sammanhanget om denna utredning. Köpmannaförbundet
anser att konsumentupplysningsutredningen bör undersöka om kompletteringar
av konsumentupplysningen behövs, då förslaget ej är tillräckligt
bärkraftigt för att motivera en särskild utredning.
Tveksamma inför tanken att inordna en verksamhet av detta slag inom
en kommunal nämnd är bl. a. några av länsstyrelserna samt stadsförbundet
och kommunförbundet. Förslaget avvisas eller ifrågasätts av bl. a. länsstyrelsen
i Västerbottens län, RLF och husmodersföreningarnas riksförbund.
Svenska landsbygdens studieförbund hävdar att den grundläggande konsumentupplysningen
bör ges i grundskolan och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anser att frågan bör lösas genom att knyta en rådgivande
nämnd till priskontoret.
Frånsett näringslivets organisationer och flertalet handelskamrar ställer
sig nästan alla remissorgan positiva till en försöksverksamhet eller
har inget att erinra mot en sådan. LO är beredd att vidta erforderliga
åtgärder för att stödja en sådan verksamhet. SACO, som känner viss tveksamhet
i fråga om betydelsen av lokala konsumentkommittéer, anser sig
kunna tillstyrka endast en mycket begränsad försöksverksamhet som grund
för en mera ingående analys. Högerns kvinnoförbund tillstyrker ej förslaget
då det är otillräckligt underbyggt.
Åtskilliga remissinstanser diskuterar närmare konsumentkommittéernas
tänkta arbetsuppgifter. SPK samt länsstyrelsen i Örebro län finner
prisinsamling och prisundersökningar vara olämpliga uppgifter för konsumentkommittéerna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att kommittéerna
endast bör bli ett forum för klagomål från konsumenter och att de i övrigt
bör hjälpa priskontoret med upplysning. Länsstyrelsen i Västerbottens
län ställer sig tveksam till att kommittéerna skall diskutera förbättringar i
fråga om varuliållning m. m. med företag på orter, då erfarenheterna visar
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
att en sådan verksamhet svårligen kan utföras av personer, som saknar ekonomisk
fackkunskap. Enligt länsstyrelsens mening synes verksamheten
böra mer inriktas på pris- och konsumentupplysning.
Frågan om representationen i k o n s u in e n t k o m in i 11 é e r n a tas
upp av bl. a. ABF, som bestämt yrkar på att bli representerat. ABF understryker
för övrigt nödvändigheten av att kommittéerna får en så bred sammansättning
som möjligt. Intresset för studier av konsumentfrågor har inte
begränsats till medlemmarna i löntagarorganisationerna utan finns i stor
utsträckning även bland medlemmar i KF, de kooperativa kvinnogillena och
de socialdemokratiska kvinnoklubborna m. fl. ABF framhåller därför, att
speciellt konsumentkooperationen bör vara representerad i kommittéerna.
Folkpartiets kvinnoförbund föreslår, att kommittéerna i första hand bygger
på de frivilliga studieförbunden. Handelskammaren i Norrköping anser att
löntagarorganisationerna inte bör få ett dominerande inflytande.
Beträffande priskontorens medverkan i försöksverksamheten
framhåller SPK, att nämnden principiellt inte kan låta sig representeras i
något organ som kan anses företräda enskilda intressegrupper. Inte heller
kan rimligen personal vid nämndens fältorganisation, d. v. s. länsstyrelsernas
priskontor, fungera som rådgivare åt de ifrågasatta lokala konsumentkommittéerna.
Köpmannaförbundet anför liknande synpunkter. De fem
länsstyrelserna framhåller däremot, att priskontoren kan engagera sig i denna
verksamhet. Länsstyrelsen i Örebro län finner det sålunda naturligt att
priskontoren byggs ut i sådan utsträckning, att de bereds möjlighet att ägna
sig åt konsumentupplysningsfrågor såväl lokalt som regionalt. Konsumentkommittéer
skulle öka möjligheterna för priskontoren att lokalt sprida konsumentupplysning.
Flera remissinstanser erinrar om att hemkonsulenterna har en
mycket närliggande verksamhet med de föreslagna konsumentkommittéerna.
Vid sina överväganden har hemkonsulentutredningen bl. a. funnit, att
hemkonsulenterna i fortsättningen mer än tidigare bör befatta sig med decentraliserad
konsumentupplysning för alla grupper i samhället. Hemkonsulentutredningen
har vidare funnit att ett behov av förankring av hemkonsulenternas
lokalt inriktade verksamhet synes föreligga. Sveriges hemkonsulenters
förening anser det mycket angeläget att någon form av kontakt
etableras mellan de föreslagna kommittéerna och hemkonsulentverksamheten.
Med den arbetsbelastning som hemkonsulenterna f. n. har, måste anordningen
förutsätta en stor ökning av hemkonsulentverksamhetens personella
resurser. Hushållningssällskapens förbund anser att hemkonsulenternas
arbete redan är så omfattande att det synes otänkbart att anlita dem
som sekreterare i konsumentkommittéer. Liknande synpunkter anförs av
lantbruks styr elsen.
Beträffande inrättandet av ett centralt råd anser TCO att denna
verksamhet är så viktig för funktionen av kommittéerna, att det kan ifråga
-
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
sättas om inte vissa kansliresurser redan från början bör ställas till förfogande
för verksamheten. Även folkpartiets kvinnoförbund lämnar förslaget
utan erinran. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det centrala rådet
bör få den sammansättning som föreslås och att det ligger helt i linje
med SPK:s konsumentupplysande verksamhet att lämna dylikt bistånd.
Statens konsumentråd ställer sig tveksamt inför förslaget att inrätta ett
centralt råd och anser, att beslut härom inte bör fattas förrän efter ytterligare
utredning. 1963 års konsumentupplysningskommitté anser, att försöksverksamheten
inte bör föranleda att ett särskilt centralt råd inrättas.
Mest ändamålsenligt är att statens konsumentråd fullgör de uppgifter som
skulle ankomma på det centrala rådet. Liknande synpunkter anförs av konsumentinstitutet
och socialdemokratiska kvinnoförbundet. Inrättandet av
ett särskilt centralt råd avstyrks även av RLF, köpmannaförbundet och centerns
kvinnoförbund.
Effektivare konsumentforskning
Konsumentupplysningsutredningen
Konsumentupplysningsutredningen ämnar redovisa resultatet av sitt arbete
i etapper. I det nu framlagda betänkandet behandlas frågan om konsumentinstitutets
organisation för att inom en given kostnadsram på ett så
effektivt sätt som möjligt klara de forskningsuppgifter på hem- och hushållsområdet,
som åvilar institutet enligt gällande instruktion. Uppmärksamhet
ägnas även åt gränsdragningen mellan konsumentinstitutet och andra
forskningsinstitutioner samt åt möjligheterna till effektivisering av forskningsarbetet
genom samarbete mellan institutionerna. I en andra etapp
kommer utredningen att utröna förutsättningarna för en vidgning av den
statliga konsumentforskningen till varor som ligger utanför konsumentinstitutets
nuvarande verksamhetsområde. I denna andra etapp kommer
utredningen också att ta upp frågan om att utöka konsumentforskningen
till att omfatta tjänster. Inom ramen för det fortsatta arbetet faller också
att granska den centrala konsumentforskningens organisation och arbetsuppgifter.
I det följande redogörs närmast för vad utredningen anfört om konsumentforskningens
syften och verkningar och för utredningens synpunkter
på resursernas effektiva utnyttjande.
Till konsumentforskning räknas dels forskning och undersökningar rörande
konsumentens behov, önskemål, attityder och kunskaper beträffande
de varor och tjänster som allmänheten förbrukar, dels forskning och undersökningar
om funktioner och egenskaper hos dessa varor och tjänster. I det
förra fallet talar man om konsumentinriktad forskning, i det senare om
varuinriktad forskning.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Den konsumentinriktade forskningen bildar underlag för en informationsverksamhet
som siktar till att göra individen, familjen eller hushållet
mera kvalificerad som konsument (konsumentfostran). Den varuinriktade
forskningen syftar till att ge material för en upplysningsverksamhet som
skall underlätta konsumenternas val vid köp av en konsumtionsvara. I konsumtions
varubegreppet inbegriper utredningen även tjänster.
Det allmänna syftet med den statliga konsumentforskningen är att göra
konsumenterna bättre informerade både om hur marknaden fungerar i allmänhet
och om varor, tjänster och priser i det särskilda fallet, så att de
kan göra tillfredsställande konsumtionsval. Konsumentforskningen har också
andra effekter. Den kan påverka företagens beteenden och förhållanden.
I den utsträckning företagen anpassar sig till forskningens resultat kommer
bättre varor ut på marknaden. Om kvalitetsmedvetenheten hos konsumenterna
ökar, kan förväntas att företagen finner det lönsamt att i vidgad utsträckning
använda kvalitet som konkurrensmedel, ökad upplysning rörande
priser kan på motsvarande sätt förväntas leda till att priset utnyttjas
som konkurrensmedel i högre grad. Konsumentforskningen kan också bl. a.
leda till att introduktionen av nya varor och tjänster påskyndas.
Det ekonomiska systemet i vårt land förutsätter i huvudsak fria konsumtionsval,
genom vilka allmänheten på längre sikt styr produktionen i önskvärd
riktning. För att konsumenterna skall kunna utöva en sådan påverkan
måste de kunna överblicka och bedöma de varor och tjänster som bjuds
ut på marknaden. Det är inte möjligt för den enskilda människan att genom
egna erfarenheter eller t. ex. reklam på egen hand skaffa sig en uppfattning
om det rika, tekniskt komplicerade och genom avancerade marknadsföringsmetoder
distribuerade utbudet av varor och tjänster. Allmänheten
måste även ur objektiva källor kunna erhålla information som kan
läggas till grund för dess konsumtionsval.
Utgångspunkten för utredningens arbete har varit att det bl. a. av ekonomiska
skäl inte är möjligt att forska över hela konsumentfältet. Med hänsyn
till att resurserna är begränsade är det nödvändigt att planera och samordna
forskningsverksamheten för att tillgångarna skall kunna utnyttjas så effektivt
som möjligt.
Eftersom inte hela konsumentforskningsområdet behandlas i den aktuella
utredningsetappen har utredningen inte nu tagit sig an resursfördelningsproblemet
i dess helhet. Målet är närmast att föreslå eu sådan ökning av konsumentinstitutets
resurser, att forskningen på de områden som institutet
hittills bevakat kan ges en omfattning som är rimlig med hänsyn till det
stora behovet av konsumentupplysning. Denna begränsning kan vålla problem
på grund av att konsumentinstitutets område inte är klart definierat
och innebär vidare, att den principiellt viktiga avvägningen mellan varuinriktad
och konsumentinriktad forskning inte behandlas. Likaledes har konsumtionen
av offentliga tjänster hänförts till utredningens senare etapp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967 49
Utredningen har trots den angivna begränsningen sökt kartlägga stora
delar av konsumentforskningsområdet och bedöma dessa ur konsumentnyttosynpunkt.
Det förefaller utredningen rimligt att konsumentinstitutet
i större utsträckning än vad som hittills varit möjligt analyserar fördelningsfrågan
ingående, så att undersökningsverksamheten riktas in på de områden
där möjligheterna att öka konsumenttillfredsställelsen är störst.
En rad faktorer av vikt för resursfördelningen anges i betänkandet, exempelvis
varans vikt i konsumentens budget samt varans pris och varaktighet.
Institutets undersökningar bör begränsas huvudsakligen till konsumtionsvarornas
funktionella egenskaper. Konsumenterna kan dock ha behov
av eu varuupplysning som omfattar både varans praktiska funktioner och
dess estetiska egenskaper. Bedömningen i sistnämnda avseende bör emellertid
inte ske i konsumentinstitutets regi.
I sitt betänkande om upplysningsverksamheten framhöll utredningen att
det fanns goda yttre förutsättningar för att samarbetsvägen effektivisera
den statliga konsumentupplysningen.
Utredningen finner det minst lika viktigt att en vidgad samverkan kommer
till stånd när det gäller den egentliga undersökningsverksamheten.
Sådant samarbete kan bl. a. bidra till att undvika dubbelarbete samt möjliggöra
en större bredd och snabbare resultat. Riktpunkten i planeringsarbetet
bör vara att en forskningsuppgift skall falla på den eller de institutioner
som på lång sikt kan anses ha de bästa förutsättningarna att klara uppgiften.
En klarare gränsdragning mellan olika institutioners arbetsområden
behövs.
Samverkan på konsumentforskningsområdet kan ske i flera olika former.
Utredningen konstaterar bl. a. att hos statliga, statsunderstödda och
privata institutioner finns en ansenlig forskningspotential, som av praktiska
skäl inte är kontinuerligt tagen i anspråk. Den väg som därvid öppnar
sig är att konsumentinstitutionen beställer undersökningar hos andra institutioner.
Härvid måste beställaren ha medel till sitt förfogande och personal
som kan dels utarbeta undersökningsplaner och diskutera undersökningsproblem
med de institutioner som anlitas, dels utföra den slutliga analysen
och utvärderingen av undersökningsresultaten. Som lämplig samarbetsform
när ett projekt sträcker sig över flera institutioners intresseområden föreslår
utredningen arbetsgrupper. I fråga om huvudmannaskapet synes det utredningen
naturligast att en institution som påbörjar ett projekt inbjuder
andra berörda institutioner att medverka vid planeringen. När det inte är
klart vilken av institutionerna som skall stå för huvudmannaskapet, anser
utredningen att arbetsgruppen kan knytas till statens konsumentråd.
Konsumentinstitutet är företrätt i bl. a. Sveriges standardiseringskommission,
Varudeklarationsnämnden, Svensk matpotatiskontroll, Svenska
elektriska materielkontrollanstalten, Svenska institutet för konserveringsforskning
och Svenska textilforskningsinstitutet. Härutöver håller institutet
4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 75
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
kontaktsammanträden med pris- och kartellnämnden och hemkonsulentorganisationen
åtminstone en gång om året samt med andra organ, såsom
textilforskningsinstitutet och folkhälsoinstitutet, så ofta behov föreligger.
Institutets kontakter med tillverkarna är livliga. Det förekommer även att
institutet vänder sig till andra statliga och halvstatliga institutioner, som
förväntas kunna förmedla kunskaper eller medverka i det egentliga provningsarbetet.
På det internationella planet har konsumentinstitutet praktiskt
samarbete med de övriga nordiska länderna. Institutet deltar i de internationella
standardiseringsorganen, vilka under senare år i allt större
omfattning tagit upp konsumentfrågor.
Konsumentinstitutet har alltså redan nu åtskilligt samarbete med andra
institutioner. De praktiska resultaten är emellertid begränsade och kontaktverksamheten
har inte byggts ut på sådana områden, där förutsättningar
finns. Detta beror framförallt på tre omständigheter. Konsumentinstitutet
har inte tillräckligt med personal på stabsnivå för att planera undersökningsarbetet
och bedöma samarbetsmöjligheterna. Institutet förfogar inte
heller över särskilda medel för att vid behov anlita utomstående forskningsinstitutioner.
Slutligen är personalen på forskningsavdelningarna underdimensionerad
och hinner därför inte ägna samarbetsfrågorna önskvärd uppmärksamhet.
För att bedöma arten och omfattningen av föreliggande samarbetsmöjligheter
har utredningen undersökt vilka statliga, statsunderstödda och
privata institutioner, vilka gör undersökningar på områden som gränsar
till konsumentinstitutets eller i vart fall förfogar över sådana tekniska och
andra resurser att de kan ta del i arbetet på konsumentområdet. Till förteckningen
har knutits redogörelser för institutionernas huvudsakliga arbetsuppgifter.
Utredningen understryker särskilt vikten av att konsumentinstitutet och
pris- och kartellnämnden nära samarbetar. Efter en utbyggnad av pris- och
kartellnämnden enligt riktprisutredningens förslag och efter en förstärkning
av konsumentinstitutets personella resurser för planering m. m. förutsätter
utredningen att båda institutionerna skall ha ökade möjligheter att
få till stånd samtidig information om pris, kvalitet och service.
Förutsättningar finns för en vidgad samverkan mellan konsumentinstitutet
och statens institut för folkhälsan. Större lokaler kommer att beredas
folkhälsoinstitutet och dessutom planeras att inrätta en ny avdelning vid
detta, benämnd näringsavdelningen, som särskilt skall inriktas på problem
som mera direkt berör konsumentsidan och kollektiva hushåll. Härigenom
kan folkhälsoinstitutet i större omfattning åta sig undersökningar av olika
slag.
Svenska slöjdföreningen har fått ett betydande stöd från konsumentrådet
till sin verksamhet på bohagsområdet. Denna verksamhet, som från början
Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1967
51
var begränsad till möbelområdet, har efter hand kommit att omfatta även
bl. a. belysning, tapeter, mattor, glas och bestick. I skrivelse till utredningen
har konsumentrådet framhållit, att rådet enligt sin instruktion inte
i längden kan finansiera en löpande verksamhet av denna omfatting. Rådet
har hemställt att utredningen granskar dels vilka resurser som kan behövas
för verksamheten inom bohagsområdet, dels i vilka former verksamhetens
olika delar bör bedrivas. Slöjdföreningen har sedermera hemställt till
konstfackskolans styrelse att skolan övertar slöjdföreningens möbelundersökningar.
Därvid förutsattes att verksamheten skulle finansieras även med
bidrag av möbelindustrin. I december 1966 hade konstfackskolans styrelse
ännu inte tagit ställning till förslaget.
Utredningen, som samrått med såväl slöjdföreningen som konstfackskolan,
anser att staten inte ekonomiskt skall medverka till att det utanför
konsumentinstitutet byggs upp en undersökningsverksamhet, som sakligt
hör till institutets kompetensområde. Den föreslagna finansieringsformen
med bidrag från möbelindustrin skulle enligt utredningen begränsa under - sökningsorganets möjligheter att bedriva en objektiv, på konsumentnytta
inriktad forskningsverksamhet. Huvudmannaskapet för alla de varor som
omfattas av slöjdföreningens bohagsundersökningar bör därför enligt utredningen
ligga hos institutet. Vad gäller möbelundersökningarna finns förutsättningar
att dessa förläggs till konstfackskolans lokaler. Utrymmena
inom konsumentinstitutet räcker nämligen inte till för den skrymmande
apparaturen för verksamheten. Av berörda aktiviteter är det endast möbelundersökningarna
som utredningen anser kräva kontinuerliga insatser och
förstärkning av institutets personal.
Remissyttrandena
I flertalet remissyttranden framhålls vikten av att konsumentforskningen
och konsumentupplysningen får ökade resurser. Åtskilliga remissinstanser
kritiserar emellertid den hittillsvarande handläggningen av de härmed
sammanhängande spörsmålen. Sådan kritik förs fram även av myndigheter
och organisationer, som eljest är positivt inställda till en utbyggnad av verksamheten.
Sålunda finner konsumentrådet det vara ytterst olyckligt, att utredningens
arbete inte kunnat genomföras så, att hela området för konsumentforskning
och konsumentupplysning kunnat behandlas i ett sammanhang.
LO anför, att det hade varit önskvärt att utredningen gjort en genomgång
och analys av konsumentupplysningsarbetets syfte och värde för konsumtionens
inriktning och utveckling samt dess effekt på näringslivets
strukturomvandling. I samband härmed beklagar LO, att utredningsuppdraget
formulerats så snävt, att utredningen inte kunnat lägga en helhets
-
52
Kiingl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
syn till grund för arbetet. Utredningen behandlar inte systematiskt frågan
om omfattningen, inriktningen och resultaten av de undersökningar och
utredningar, som institutet har gjort, och vilken effekt dessa kan ha haft
på konsumtionen och produktutvecklingen. En redogörelse för vilken typ
av undersökningar och forskning som institutet skall genomföra eller initiera
saknas, liksom även en diskussion av institutets arbetsområde. För
utredningens fortsatta arbete är det enligt LO av vikt att utredningens
sammansättning förändras, så att den bättre speglar sakkunskapen på området
och konsumenternas synpunkter genom de stora löntagarorganisationerna.
Även RF påtalar bristen på en helhetssyn, som gör det svårt att
ta ställning till huvudfrågan om konsumentinstitutets organisation och
verksamhet. RF föreslår, att utredningen för sitt fortsatta arbete får direktiv
att också omfatta konsumentupplysningens framtida inriktning och
verksamhetsformer. Därmed skulle utredningens uppgift i väsentlig grad
utökas, varför det synes klokt att utredningskommittén kompletteras med
ytterligare ledamöter eller att en ny utredning tillsätts.
Socialdemokratiska kvinnoförbundet framhåller att i det fortsatta utredningsarbetet
måste målsättning, medel och metoder för samhällets insatser
på konsumentområdet penetreras från grunden. Förbundet hemställer
att det snarast sker en samordnad översyn över alla förslag som på
sistone lagts fram på konsumentområdet. Reklamförbundet framhåller, att
utredningsverksamheten nu nått en sådan omfattning att en övergripande
utredning skulle vara på sin plats. Förbundet finner önskvärt att en central
planering av hela verksamheten för konsumentupplysning och konsumentforskning
kommer till stånd, t. ex. inom ett mera aktivt konsumentråd.
Liknande synpunkter anförs av köpmannaförbundet.
SPK ansluter sig till utredningens uppfattning rörande vilka faktorer som
är av vikt vid fördelningen av de resurser, som står till buds för konsumentforskningen.
Konsumentrådet och Varudeklarationsnämnden anser dock att
utredningen bör kompletteras på denna punkt. Enligt reklamförbundets
mening är underlaget otillräckligt då det gäller att bedöma vilka målgrupper
som från allmän synpunkt är mest angelägna för den statliga konsumentupplysningen
och vilken inriktning följaktligen den forskning bör ha
som skall ligga till grund för denna upplysning. Det problemet klaras endast
genom konsumentstudier. Byggforskningsinstitutet anför att en kritisk
genomgång av institutets hittillsvarande prioritering hade varit av värde
för den fortsatta utformningen. Liknande synpunkter anförs av Chalmers
provningsanstalt.
Flertalet remissinstanser framhåller liksom utredningen vikten av att
konsumentinstitutet samarbetar med andra institutioner. Särskilt framhåller
bl. a. statskontoret och industriförbundet, att ett vidgat samarbete
mellan konsumentinstitutet och SPK är angeläget. Härigenom kan konsumenterna
beträffande olika varor och tjänster få samtidig information om
pris, kvalitet och service. SPK är postivt inställd till ett vidgat samarbete
53
Kungl. May.ts proposition nr 75 år 1967
med konsumentinstitutet och förordar, att förutsättningar härför skapas
genom att de båda institutionerna får ökade resurser.
SHIO rekommenderar att konsumentinstitutet i ökad utsträckning söker
kontakt med branschorganisationerna. Reklamförbundet finner det
anmärkningsvärt, att inte utredningen bland de institutioner, med vilka
konsumentinstitutet kan samarbeta, tagit upp någon företrädare för sakkunskapen
på marknadskommunikation och marknadsbedömning. Socialdemokratiska
kvinnoförbundet och folkpartiets kvinnoförbund anser att
ett samarbete med producentsidan, i vilket konsumenterna företräds av
sakkunniga personer, är värt att pröva i vidgad utsträckning. Även från
andra håll har gjorts påpekanden om behovet av en komplettering av förteckningen
över tänkbara samarbetsorgan.
Åtskilliga remissinstanser har yttrat sig över förslaget om en överflyttning
av slöjdföreningens möbelundersökningar till konsumentinstitutet.
Konsumentinstitutet, konsumentrådet, statskontoret och centerns kvinnoförbund
är positivt inställda till utredningens förslag. Rådet förutsätter
därvid att förslaget inte innebär någon minskning av nuvarande verksamhet
inom möbelforskningen. Statskontoret anser att man bör närmare undersöka
i vilken omfattning möbelindustrin är villig att finansiera viss del
av undersökningarna. Slöjdföreningen påpekar att för verksamheten f. n.
finns fem fast anställda. Dessutom sysselsätts flera mer eller mindre tillfälligt
knutna medarbetare. Slöjdföreningen föreslår, att föreningen bereds
tillfälle att lägga fram förslag om ett fristående möbelinstitut till konsumentupplysningsulredningen
och till industriforskningsutredningen för
övervägande om statligt stöd till verksamheten inom ett sådant institut. I
avvaktan på närmare utredning förklarar sig föreningen beredd att under
förutsättning av fortsatt ekonomiskt stöd från konsumentrådet, tills vidare
och i första hand till utgången av år 1967 behålla huvudmannaskapet för
denna verksamhet. Konstfackskolan ifrågasätter om skolan har möjligheter
att inom sin organisation inrymma ett möbelforskningsinstitut. Det enligt
dess mening lyckligaste alternativet är att tillskapa en fristående institution
som i sin verksamhet kan utnyttja de resurser industrin kan erbjuda.
Åtskilliga remissinstanser, däribland LO, KF, industriförbundet och Varudeklarationsnämnden,
anser att förslaget inte är godtagbart.
Ändring av konsumentinstitutets organisation
Konsumentupplysningsutredningen
Konsumentinstitutet har f. n. omkring 85 anställda, fördelade på ett
kansli, fyra undersökningsavdelningar och en upplysningsavdelning. Vad
angår undersökningsavdelningarna och deras arbete kan av betänkandet
inhämtas i huvudsak följande.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
På livsmedels- och kemisk-tekniska avdelningen studeras
olika metoder för matlagning, bakning och konservering samt provning
av nya livsmedelsprodukter och olika kemisk-tekniska varor. Textilavdelningens
arbete inriktas på textila material, konfektionerade
varor samt redskap för sömnad och vård av textilier. Vidare studeras och
utarbetas metoder för sömnad, klädvård och skötsel av hemmets textilier
samt planering och utformning av arbetsplatsen för sömnad och förvaringsutrymmen
för textilier. På avdelningen för h u s h å 11 s organisation
in. in. studeras hur olika typer av hushåll fungerar, deras behov
och önskemål om inredning och utrustning. Vidare undersöks metoder och
utrustning för bl. a. matlagring, diskning och bostadsvård. I anslutning
till provningar av redskap och maskiner ägnas en mindre del av den effektiva
arbetstiden åt uppdragsprovningar. Institutets laboratori eavdelning
studerar speciellt liemtvättområdet och golvfrågor. Den
maskinella utrustningen för tvätt provas tekniskt och praktiskt, samtidigt
som arbetsmetoder studeras. Vidare undersöks tvätt- och rengöringsmedel,
golvvaxer och andra kemisk-tekniska produkter. En obetydlig del av
arbetet ägnas åt uppdragsprovningar.
För att få ett mått på hur undersökningsavdelningarnas personella resurser
används har utredningen skaffat uppgifter avseende verksamhetsåret
1965/60. Av dessa framgår hl. a., att undersökningarna rörande hemtvätt
representerade 37 procent av den effektiva arbetstiden. Därnäst kom
provningar av liushållsutrustning med ca 20 procent och textilundersökningar
inklusive provningar av redskap med 16 procent. För kemisk-tekniska
varor användes 10 procent och till livsmedelsundersökningar 7 procent.
5 procent av effektiva arbetstiden användes för provningar av varor
i kategorin hem och fritid och 2 procent vardera till inredning (kök, badrum)
och uppdragsprovningar till utomstående institutioner och företag
m. fl.
Konsumentforskningens komplexa karaktär ställer betydande anspråk på
konsumentinstitutets ledning och personal vid planering och utförande av
undersökningsverksamheten. Detta synes utredningen inte ha beaktats tillräckligt,
då institutets organisation fastställdes. Utredningen finner att
institutet främst bör ha ökad tillgång till personal med akademisk eller
annan högre utbildning i olika för institutets verksamhet väsentliga ämnesområden.
Sådan personal behövs bl. a. för att medverka i den långsiktiga
uppläggningen av institutets arbete och utöva de samarbetsfunktioner som
krävs för att nå en större bredd i arbetet.
För detta ändamål bör enligt utredningen dels inrättas en planeringsoch
samordningsgrupp, dels genomföras en omorganisation
och personell förstärkning av undersökningsavdelningarna. I
fråga om undersökningsverksamhetens organisation har utredningen funnit
motiverat att antalet avdelningar minskas från fyra till tre. Större en
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
heter inom institutet möjliggör en rationellare arbetsfördelning och ökad
rörlighet mellan olika verksamhetsgrenar.
Enligt utredningsförslaget erhålls en avdelning för livsmedel och livsmedelsberedning
samt kökets inredning och utrustning, en avdelning för textilier,
annan hemutrustning än sådan, som tillhör köket, och hemvård m. in.
samt en teknisk avdelning. Den sistnämnda föreslås i allt väsentligt fungera
som en serviceavdelning för de båda andra undersökningsavdelningarna.
I personalhänseende innebär utredningsförslaget en ökning med sammanlagt
15 tjänster, varav tio vid undersökningsavdelningarna, tre i samordnings-
och planeringssekretariatet samt två vid kansliet. Fördelningen av
personalen på undersökningsavdelningarna har skett med utgångspunkt
från den nuvarande verksamhetens omfattning och de utbyggnadsbehov inom
respektive områden, som utredningen bedömt rimliga för de närmaste
åren. Beträffande arbetsuppgifterna för de av utredningen föreslagna avdelningarna
kan anföras följande.
Avdelningen för livsmedel och kökets utrustning m. in. Utredningen anser
att hela området för livsmedel, livsmedelsberedning och köksplanering
bör hållas samman inom en avdelning. Detta innebär att köksplanering
samt provningar av köksredskap och köksmaskiner, som nu ingår i hushållsavdelningens
arbete, förs över till denna avdelning.
Kemiska produkter skall också undersökas av denna avdelning. Hit hör
utom puts- och rengöringsmedel av olika slag även målarfärg och oljor
samt medel för personlig vård och hygien. Vissa av dessa varor väger rätt
tungt i den enskildes budget och synes även av andra grunder förtjänta att
uppmärksammas av konsumentforskningen i större utsträckning än f. n.
Lokalförhållanden samt bristande laboratorieutrustning har begränsat möjligheterna
att mera väsentligt öka den kemisk-tekniska undersökningsverksamheten.
Om vissa undersökningar flyttas från den nuvarande laboratorieavdelningen
till avdelningen för textilier och hemutrustning m. m. och undersökningarna
på hemtvättområdet minskas, torde emellertid en del utrymmen
kunna ställas till förfogande för kemilaboratoriet. Det innebär att
kemilaboratoriet skulle ligga kvar i nuvarande lokaler i avvaktan på att institutets
lokalfråga i sinom tid löses. Utredningen har dock inte ansett att
detta bör hindra att det kemiska laboratoriet redan nu organisatoriskt ordnas
in under avdelningen för livsmedel och kökets utrustning m. m. och att
sistnämnda avdelning blir huvudman för förekommande kemisk-tekniska
undersökningar. Utredningen anser att övervägande skäl talar för ett sådant
arrangemang, då avdelningen för livsmedel in. m. under alla förhållanden
måste äga tillgång till vissa laboratorieresurser på det kemiska området.
Utredningen anser det i hög grad önskvärt att undersökningar för rationalisering
av storhushållen i större utsträckning kan komma igång vid konsumentinstitutet,
men finner skäl att såväl erfarenheter av den av utred
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
ningen föreslagna nya organisationen som folkhälsoinstitntets utbyggnad
avvaktas innan storhushållen tas upp på programmet. I detta sammanhang
erinras om att riksdagen nyligen i anledning av prop. 1966: 72 bemyndigat
Kungl. Maj :t att träffa avtal om inrättande av ett institut för rationalisering
av storhushållen.
Inom avdelningen för textilier, hemutrustning och hemvård m. m. skall
enligt utredningens förslag föras alla grenar av undersökningsverksamheten
vilka inte faller på avdelningen för livsmedel m. m. Tre huvudgrupper av
arbetsuppgifter kan urskiljas, nämligen undersökning av textilier och beklädnad,
hemmets (utom kökets) inredning och inventarier samt metoder,
medel och redskap för vård och underhåll av textilier, kläder och inventarier.
På avdelningen skulle bl. a. utföras undersökningar angående tvättbarhet,
nötningshållfasthet, formbeständighet etc. hos olika fibermaterial och
fiberblandningar. VDN-Yarufakta är väl lämpade för information i nämnda
hänseenden. Utredningen framhåller, att konsumentinstitutets personal i
stor utsträckning utnyttjas i det arbete som föregår en varudeklarations tillkomst.
En förstärkning av den kvalificerade arbetsstyrkan på institutet
skulle därför även vara av positiv betydelse för varudeklarationsarbetet.
Tekniska avdelningen. Verksamheten vid den nuvarande laboratorieavdelningen
är i huvudsak inriktad på hemtvättområdet. En minskning av
denna verksamhet är enligt utredningen önskvärd för att bereda plats för
andra ur konsumenternas synpunkt lika angelägna undersökningar.
Utredningen anser att institutet måste ha tillgång till både teknisk personal
och till en grunduppsättning av tekniska apparater med vilka huvudsakligen
rutinprovningar av olika slag kan klaras. Denna personal och
utrustning, som skall betjäna hela institutet, bör sammanhållas inom den
tekniska avdelningen.
Huvudman för den tekniska delen av undersökningsarbetet bör vara någon
av konsumentinstitutets två ämnesinriktade avdelningar och inte den
tekniska avdelningen. Som skäl för detta anger utredningen bl. a. att det är
de praktiska och ekonomiska aspekterna av hushållens funktioner som i
allt väsentligt bestämmer hur den tekniska delen av provningsarbetet bör
läggas upp. Fördelningen av det egentliga provningsarbetet mellan envar
av de två ämnesinriktade avdelningarna å ena sidan och den tekniska avdelningen
å andra sidan får prövas från fall till fall.
Planerings- och samordningssekretariatet. Personalen vid denna enhet
skall huvudsakligen ägna sig åt urvals-, samordnings- och metodfrågor.
Remissyttrandena
Den föreslagna omorganisationen av undersökningsavdelningarna tillstyrks
av bl. a. konsumentinstitutet, konsumentrådet, arbetarskyddsstyrelsen,
riksrevisionsverket, folkhälsoinstitutet, statskontoret, journalistförbun
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
57
det, högerpartiets kvinnoförbund, industriföreningen, grossistförbundet och
handelskamrarna i Gävle och Luleå.
Konsumentinstitutet, konsumentrådet och husmodersföreningarnas riksförbund
anser dock att organisationen bör göras flexibel och att det bör ankomma
på institutet att göra den fördelning av olika arbetsprojekt på de
olika avdelningarna som kan erfordras av personal- och lokalskäl. Provningsanstalten
stöder utredningens förslag att minska antalet avdelningar
men påpekar att vissa olägenheter kan uppstå på grund av att avdelningarna
får ansvara för mycket stora och heterogena varuområden. Byggforskning
sinstitutet påpekar, att förslaget leder till egendomliga kombinationer
av kunskapsområden och undersökningsmetodik. T. ex. förs möbelforskning
samman med undersökningar inom tvätt- och textilsektorn. Hantverksinstitutet
anser att avdelningsorganisationen bör vara densamma som hittills.
SPK och Hushållslärarnas riksförening är tveksamma beträffande den föreslagna
omorganisationen.
Bl. a. hantverksinstitutet, Hemkonsulenternas förening, SACO och Varudeklarationsnämnden
anser att även den föreslagna tekniska enheten bör
vara huvudman för undersökningsverksamhet. Denna uppfattning kommer
även fram i ett särskilt yttrande från konsumentinstitutets direktör. Direktören
förordar också att en sektion med allmän kemi knyts till tekniska avdelningen
i stället för till livsmedelsavdelningen, som utredningen föreslår.
SPK anser risk föreligga att avdelningen inte får tillräcklig kapacitet att
fylla sin servicefunktion. Provningsanstalten ifrågasätter om det är rationell!
att flytta undersökningarna inom hemtvättområdet. Vidare vill anstalten
understryka, att två så skilda områden som livsmedelskemi och kemisktekniska
preparat bör läggas på var sin grupp.
Inrättandet av ett planerings- och samordningssekretariat tillstyrks av åtskilliga
remissinstanser, däribland konsumentinstitutet, konsumentrådet,
arbetarskyddsstyrelsen, provningsanstalten, TCO, centerns kvinnoförbund,
industriföreningen och Varudeklarationsnämnden. SHIO tillstyrker i princip
att expertgruppen tillsätts men anser att den bör byggas ut successivt
i den mån erfarenheter vinns om dess funktion och organisatoriska ställning.
Riksrevisionsverket är tveksamt om behovet av ett planeringssekretariat.
Statskontoret anser sig f. n. inte böra tillstyrka förslaget. Industriförbundet
anser det inte lämpligt att nu göra en så betydelsefull omorganisation. Avdelningscheferna
bör ha en sådan allmän överblick över konsumentupplysningens
behov och möjligheter att de jämte institutets direktör kan behandla
de planerings- och samordningsuppgifter, som enligt förslaget skulle
ankomma på det nya sekretariatet. Liknande synpunkter framförs av högerns
kvinnoförbund. Enligt SPK och grossistförbundet torde det vara tillräckligt
om verkschefen vid sin sida finge en kvalificerad arbetskraft i högre
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
löneställning för ifrågavarande planeringsuppgifter. Ytterligare förstärkning
av detta slag bör snarare ske hos statens konsumentråd. Köpmannaförbundet
anser likaså att sekretariatet förefaller överdimensionerat.
Personalfrågor och kostnader
Riktprisutredningen
Vad gäller SPK:s prisundersökningar och prisövervakning
har riktprisutredningen anfört, att en ytterligare förstärkning av personalresurserna
torde komma att visa sig erforderlig men ej lämnat något
konkret förslag härför.
För planeringen och genomförandet av den utbyggda registrering
s v e r k s a in h e t e n föreslår utredningen att man gör kartellregistersektionen
till en fristående avdelning, registreringssektionen. Chefen för
sektionen bör få avdelningsdirektörs tjänsteställning och samtidigt behåller
man de nuvarande byrådirektörstjänsterna i A 28 och A 26. Vidare föreslås
en ny assistenttjänst och en biträdestjänst. Den närmare utformningen av
utredningens förslag angående registrering bör ankomma på SPK. Härvid
kommer att erfordras betydande engångsärbete för uppläggande av administrativa
rutiner, varvid moderna rön angående kontorsrationaliserande åtgärder
bör särskilt beaktas. Med hänsyn härtill bör ett engångsanslag om
75 000 kr. anvisas för anlitande av utomstående expertis.
Vad gäller utbyggnaden av nämndens upplylsninglssektion
anser utredningen det lämpligt att planerande och mera regelbundet
återkommande arbetsuppgifter handläggs av fast anställda befattningshavare,
under det att övriga uppgifter, åtminstone inledningsvis, till
betydande del sköts av personer som mera tillfälligt knyts till nämnden eller
uppdras åt konsultföretag eller motsvarande. För utbyggnad av sektionen i
nuläget erfordras enligt utredningens mening tre befattningshavare i byrådirektörs
ställning samt en expeditionsförman. En av de högre tjänsterna
är avsedd att förstärka den mot skolor och bildningsorganisationer riktade
verksamheten, en annan att i första hand biträda chefen särskilt med att
planera och samordna de arbetsuppgifter som anförtros från nämnden fristående
expertis. Den tredje befattningshavaren skulle som redaktionsledare
möjliggöra en av utredningen förordad breddning av innehållet i Pris-aktuellt
och svara för det lokalt differentierade, till konsumenterna i gemen
riktade informationsmaterialet. Härutöver bör vederbörande ha ansvar för
den utökade direkta servicen till enskilda tidningar i samband med lokala
och regionala prisundersökningar. Utbyggnaden av sektionen ger denna en
sådan omfattning, att dess chef bör placeras som avdelningsdirektör.
Utredningen föreslår som nämnts ett engångsbelopp för eu
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
59
kampanj med inriktning på såväl konsumenterna som företagare. Utredningen
anser vidare att anslagsposten Allmän upplysningsverksamhet för
budgetåret 1967/68 bör höjas mycket kraftigt för att bl.a. medge anlitande
av utomstående konsulter för större arbetsuppgifter.
Vid bekämpningen av skadligt prissamarbete intar NO och dennes
kansli en n y c k e 1 s t ä 11 n in g. Den fortsatta sanering på detta område
som utredningen anser nödvändig ankommer till betydande del på NO,
främst genom att det i första hand är denne som har att agera på samhällets
vägnar i anledning av vad som kommer fram genom SPK:s registrerings- och
undersökningsverksamhet. Förstärkningen av pris- och kartellnämnden måste
därför följas av en utbyggnad av NO:s kansli. Härtill kommer att en effektiv
sanering av skadlig prissamverkan erfordrar, att NO:s kansli äger resurser
att på eget initiativ ta upp fler ärenden angående konkurrensbegränsning
på prissidan än vad som hittills kunnat ske. En utbyggnad av NO:s resurser
finner utredningen nödvändig också mot bakgrunden av att ärendena nnder
senare år tenderat att öka kraftigt såväl i antal som svårighetsgrad.
Ärendenas slutliga avgörande ankommer i princip på NO ensam, men på
grund av omfattningen av NO:s egna arbetsuppgifter uppkommer här ofta
dröjsmål. NO förfogar över en byråchef som närmaste man, vilken enligt
ett för honom meddelat förordnande automatiskt träder in som tjänsteförrättande
NO vid förfall för NO genom semester, sjukdom, tjänsteresor etc.
Utredningen föreslår att denne byråchef frigörs från sitt chefsskap för en
stor rotel och i stället anlitas för att avlasta NO arbetsuppgifter och direkt
biträda med den slutliga handläggningen av olika ärenden. Med hänsyn
till de delvis ändrade arbetsuppgifterna bör särskild avlöningsförstärkning
till denne byråchef utgå. Arrangemanget medför behov av en ny rotelchef.
Som sådan bör komma i fråga en kvalificerad befattningshavare — ekonom
eller jurist — med placering i byråchefsställning.
Intensifierad verksamhet på prissidan erfordrar att NO-kansliet tillförs
ytterligare personal härför. Utredningen föreslår en tjänst som förste byråsekreterare
att placeras på prisroteln. De framlagda förslagen överensstämmer
med vad NO under hand uttalat till utredningen. Den föreslagna
utbyggnaden av pris- och kartellnämndens registreringsverksamhet kommer
enligt utredningen att i framtiden göra en ytterligare förstärkning av de
personella resurserna vid NO:s kansli nödvändig.
Utredningen framhåller i detta sammanhang att N O: s verksamhet i
sin tur ställer betydande krav på pris- och kartellnämndens
utredningsresurser. Personal, som är avsedd att i
första hand disponeras för undersökningar varom NO hemställt, synes med
hänsyn till dessa arbetsuppgifters vikt inte annat än i undantagsfall böra
anlitas för uppgifter av annan karaktär.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Remissyttrandena
En personell förstärkning av SPIv:s resurser för prisövervakning
avstyrks eller ifrågasätts av IC-föreningarna, handelskamrarna
i Jönköping och Malmö samt högerns kvinnoförbund. KF anser
sig inte kunna ta ställning till framlagda förslag om personalförstärkningar,
då utredningen inte närmare belyst förutsättningarna för att önskemålet
skall kunna uppfyllas. NO anser att en personalförstärkning vid SPK torde
vara absolut erforderlig för en utvidgning av undersökningsverksamheten
och betonar särskilt vikten av att tillräcklig personal avdelas för de av NO
beställda undersökningarna. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser en förstärkning
väl befogad.
Den pesonalförstärkning som utredningen ansett nödvändig för att genomföra
föreslagna reformer beträffande registreringsverksam heten
tillstyrks av näringsfrihetsrådet, bankinspektionen och TCO. Turitz cfc Co
anser det naturligt att myndigheterna ges erforderliga resurser men kan ej
avgöra det aktuella behovet. Förslaget ifrågasätts eller avstyrks av bankföreningen,
handelskammaren i Örebro samt högerns kvinnoförbimd.
En förstärkning av SPIv:s upplysningssektion tillstyrks
av NO, bankinspektionen, KF, ASK-bolagen, tidning sutgivar ef öreningen,
handelskammaren i Göteborg, TCO, folkpartiets kvinnoförbund och Motororganisationernas
samarbetsdelegation. Förslaget ifrågasätts starkt av handelskammaten
i Örebro och avstyrks bestämt av bankföreningen.
Utredningens förslag om förstärkning av N 0:s kansli tillstyrks
av näringsfrihetsrådet, bankinspektionen, kommerskollegium, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Malmöhus län, KF,
Turitz cfc Co, reklamförbundet, tidningsutgivareföreningen, handelskammaren
i Malmö, SACO och Motororganisationernas samarbetsdelegation. IC-förcningarna
anför att förstärkningen bör ske inom nuvarande ram, bankföreningen
anser den böra anstå någon tid, handelskammaren i Örebro ifrågasätter
starkt förslaget och högerns kvinnoförbund finner inte något motiv för
förstärkning.
Näringsfrihetsrådet, som anser en avlastning avNO:s arbetsuppgifter vara
i hög grad angelägen, vill föreslå att man går ett steg längre än utredningen
gjort och förstärker ombudsmannaämbetet med en kvalificerad kraft som
generellt får, vid sidan av NO, fungera som ställföreträdare för denne med
uppgift att — utan att vara chef för någon rotel — på eget ansvar handlägga
och avgöra vissa ärenden. Om någon av de nuvarande byråcheferna utses till
ställföreträdare erfordras givetvis en ny rotelchef för att inte rotlarnas
antal skall minska. Den ytterligare personalförstärkning hos NO, som utredningen
finner påkallad, bör även genomföras, anser rådet. Liknande synpunkter
anförs av kommerskollegium. SPK anför att förslaget kommer att
öka arbetskapaciteten hos NO, vilket i sin tur medför att kravet på utredningar
hos nämnden kommer att växa.
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
61
Konsumentupplysningsutredningen
I samband med sitt förslag om ändrad organisation av undersökningsavdelningarna
vid konsumentinstitutet har utredningen angivit de utbyggnadsbehov
inom resp. områden, som bedömts rimliga för de närmaste åren.
För avdelningen för livsmedel och kökets utrustning
m. in. föreslås att chefen skall ha akademisk utbildning med kemi i examen.
Under avdelningschefen bör sortera tre sektionschefer, en för vardera av de
tre ämnesområdena. Även för befattningen som sektionschef bör i princip
uppställas krav på akademisk utbildning och erfarenheter av forskningsoch
undersökningsverksamhet. Angående personalen i övrigt vid förevarande
avdelning räknar utredningen med ett behov av sammanlagt 17 befattningshavare.
Det gör för avdelningen tillhopa 21 befattningshavare.
Även chefen för avdelningen för textilier, hemutrustning
och hemvård m. m. bör enligt utredningen ha akademisk utbildning
samt erfarenhet av forskningsverksamhet. Detsamma bör i princip
gälla som kompetenskrav för sektionscheferna. En sektionschef för vardera
av de tre områdena bör finnas. Därutöver räknar utredningen med behov
av sammanlagt 15 befattningshavare vid avdelningen. Det gör för avdelningen
tillhopa 19 befattningshavare, av vilka tre beräknas för möbelundersökningar
in. m., som konsumentinstitutet hittills inte ägnat sig åt.
Avdelningschefen för den tekniska avdelningen bör enligt utredningen
ha civilingenjörsexamen. En viktig uppgift för honom skall vara
att verka för ett ändamålsenligt samarbete med utomstående tekniska institutioner.
Vidare skall han vara rådgivare i tekniska frågor åt cheferna
för de övriga undersökningsavdelningarna samt verka för att institutet i
den tekniska delen av provningsarbetet får tillgång till goda objektiva provningsmetoder.
Närmast under avdelningschefen bör sortera en befattningshavare
med civilingenjörskompetens. Innehavaren av tjänsten bör, utom
att vara avdelningschefens ställföreträdare, leda förekommande maskintekniska
undersökningar och även svara för konstruktion, tillverkning och
skötsel av undersökningsapparatur, I övrigt bör vid avdelningen finnas
sammanlagt nio befattningshavare. Det gör för avdelningen tillhopa elva
befattningshavare.
Enligt utredningens förslag blir undersökningsavdelningarnas organisa
-
tion följande.
Livsm. avd.
Textilavd.
Tekn. avd.
Summa
Avdelningschefer .............
1
1
1
3
Sektionschefer ...............
3
3
1
7
Kvalificerad utredningspersonal .
4
3
1
8
Utredningspersonal ...........
3
4
2
9
Assistentpersonal .............
6
4
4
14
Kvalificerade biträden .........
3
3
2
8
Biträden.....................
1
1
—
2
Summa 21
19
11
51
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 7967
Utredningen anser att planerings- och samordningsgruppen
bör bestå av tre befattningshavare, nämligen en med ekonomisk sakkunskap,
en med statistisk sakkunskap samt en högskoleutbildad arkitekt.
Sistnämnda expert motiveras med att till institutets primära arbetsuppgifter
räknas studier av bostaden, främst kök, badrum och tvättutrymmen.
Utredningen förordar att samordnings- och planeringssekretariatet får ställning
som ett stabsorgan direkt under direktören.
Utredningen föreslår att kansliet tillförs en ny tjänst i byrådirektörs
ställning och en biträdestjänst. Denna personalförstärkning motiveras
av den ökade verksamheten vid institutet om utredningens förslag biträds.
Jämförelser med andra statliga institutioner av motsvarande storlek har
dessutom visat, att kansliet där förestas av en befattningshavare i byrådirektörs
ställning.
Antalét befattningshavare vid konsumentinstitutets undersökningsavdelningar
utgör f. n. 41, varav nio belastar anslag från statens konsumentråd,
samt tre praktikanter. Utredningens förslag innebär att antalet befattningshavare,
eventuella praktikanter oräknade, kommer att vara 51. Härtill kommer
tre nya befattningshavare vid det föreslagna planerings- och samordningssekretariatet
samt två vid kansliet. Utredningens förslag innebär alltså
en ökning med sammanlagt 15 befattningshavare. Det i anledning härav
ökade anslagsbehovet till avlöningar uppskattas av utredningen
till i runt tal 955 000 kr., varav 735 000 kr. hänför sig till undersökningsavdelningarna
och 220 000 kr. till planerings- och samordningssekretariatet
samt kansliet.
Vad gäller anslaget till omkostnader beräknar utredningen en engångsanvisning
av 40 000 kr. för anskaffning av inventarier till nva tjänsterum,
vartill kommer kostnader för inmontering av nya telefoner, flyttningskostnader
m. in. Till sjukvård, reseersättningar samt bränsle, lyse och vatten
bör beräknas ytterligare 2 000 kr., 500 kr. resp. 2 000 kr. För löpande
expenser bör i anledning av personalutvidgningen beräknas ytterligare
35 000 kr.
Den i omkostnadsstaten ingående anslagsposten Övriga utgifter är för
innevarande budgetår uppförd med 108 000 kr. Utredningen föreslår att
medelsanvisningarna för underhåll och inköp av apparatur och utrustning
samt för beställning av undersökningar skall ha reservationsanslags
karaktär och alltså flyttas från omkostnadsanslaget. Det föranleder
en nedskrivning av anslagsposten med 40 000 kr. För bokinköp förutsätts
därvid 3 000 kr. stå kvar under anslagsposten och samtidigt räknas
upp med 2 000 kr. Vidare räknar utredningen med att den vidgade undersökningsverksamheten
kommer att föranleda ett ökat medelsbehov för anskaffning
av förbrukningsartiklar. Storleken härav uppskattas till 15 000
kr. Under anslagsposten skulle i enlighet härmed anvisas 85 000 kr. för
budgetåret 1967/68.
Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1967
63
Nuvärdet av konsumentinstitutets uppsättning av apparater och instrument
uppskattas till ca 200 000 kr. Utredningen har funnit att nyanskaffningar
bör äga rum till belopp av omkring 140 000 kr., som kan delas upp
på två år. För budgetåret 1967/68 föreslår utredningen 70 000 kr. utom det
belopp av 22 000 kr., som nu anslagits för ändamålet.
Enligt nuvarande ordning måste konsumentinstitutet vid beställningar
av undersökningar hos andra institutioner i flertalet fall söka anslag hos
konsumentrådet. Detta förefaller inte utredningen rationellt. Storleken av
de anslag som utgått i anledning av dylika ansökningar hos rådet har belöpt
sig till i genomsnitt 100 000 kr. om året. Utredningen uppskattar beställningsverksamhetens
omfattning under de närmaste åren till i genomsnitt
300 000 kr. per år och föreslår, att detta belopp anvisas för budgetåret 1967/
68 och får reservationsanslags karaktär.
Utredningen föreslår att under den nya rubriken Undersökningsverksamhet
och upplysningsmateriel m. m. uppförs tre anslagsposter, vilka var för
sig skall betraktas som särskilda reservationsanslag. En av anslagsposterna
skall därvid avse beställning av undersökningar hos utomstående institutioner
och de båda övriga gälla upplysningsmateriel resp. utrustning.
För personalökningen krävs att ytterligare lokaler ställs
till förfogande. Byggnaden vid Rålambsvägen används till övervägande
delen av konsumentinstitutet. Som ett första led att lösa institutets
lokalproblem föreslår utredningen att byggnaden vid Rålambsvägen helt får
disponeras av institutet, då en flyttning av institutet till den planerade
forskningsstaden på Järvafältet beräknas kunna realiseras först i mitten
av 1970-talet. I fastigheten vid Drottning Kristinas väg, där den nuvarande
laboratorieavdelningen är inrymd, synes viss ökning av institutets lokaler
möjlig. Lokalsituationen synes också kunna förbättras något genom vissa
omdisponeringar av personal och nu utnyttjade utrymmen.
Remissyttrandena
Åtskilliga remissorgan uttalar sig mera allmänt om upprustningen
av institutets resurser. Positiva till detta är bl. a.
konsumentrådet, statens provningsanstalt, Chalmers provningsanstalt, institutet
för konserveringsforskning, textilforskningsinstitutet, LO, TCO,
folkpartiets kvinnoförbund, socialdemokratiska kvinnoförbundet, Hemkonsulenternas
förening, husmodersföreningarnas riksförbund och lantbruksförbundet.
Exempelvis LO anser sålunda att en resursökning av föreslagen
omfattning är nödvändig för att institutet skall kunna fullgöra sina uppgifter
inom nuvarande organisationsram.
Standardiseringskommissionen delar utredningens uppfattning angående
behovet av ökade resurser men anser sig inte kunna ta ställning till i vilken
omfattning och på vilka punkter denna förstärkning skall ske. 1963 års
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
konsumentupplysning skommitté finner likaså en förstärkning nödvändig
men förordar viss återhållsamhet. Kommerskollegium anser det vanskligt
att på grundval av betänkandet ta någon säker ställning angående behovet
av upprustning. Kollegiet finner det viktigt att man först och främst fastställer
inriktningen och omfattningen av institutets forskningsuppgifter.
Enligt industriförbundet hör mera väsentliga förändringar anstå tills 1963
års konsumentupplysningskommitté slutfört sitt arbete. Förbundet anser
det lämpligt att nu inte alltför strikt definiera de olika avdelningarnas arbetsområden.
SHIO anser, att innan man beslutar sig för en utbyggnad är
det angeläget att i första hand undersöka i vad mån tillgängliga resurser
inom andra institutioner kan tas i anspråk. Sex av handelskamrarna avstyrker
ett genomförande för närvarande av utredningens förslag.
Förslaget att öka personalstyrkan på undersökningsavdelningarna
med tio personer, huvudsakligen personal med akademisk
eller annan högre utbildning, tillstyrks av konsumentrådet, arbetarskyddsstyrelsen,
folkhälsoinstitutet, industriföreningen, TCO, folkpartiets
kvinnoförbund, husmodersföreningarnas riksförbund, slöjdföreningen, Varudeklarationsnämnden
och handelskamrarna i Gävle och Luleå.
Hushållslärarnas förening anser att personalökningen förefaller väl liten.
Vidare påpekar föreningen att den akademiska utbildningen vid den Nordiska
Hushållshögskolan torde vara lämplig bakgrund för den föreslagna
befattningen som sektionschef. Enligt Chalmers provningsanstalt bör förstärkning
inte ske av den personal som sysselsätts med direkta provningar.
Den provningsverksamhet som förekommit på andra områden än livsmedel
och hemmets inredning och utrustning bör upphöra och flyttas över
till andra institutioner. Statskontoret anser att utredningens material är
för knapphändigt för att ta ställning till behovet av antalet nya befattningshavare
men har inget att erinra mot ett högre kompetenskrav för avdelningscheferna.
Statskontorets egen undersökning av den statliga provningsverksamhetens
ekonomi och organisation bör inväntas. Grossistförbundet
finner det lämpligt att man nu nöjer sig med en begränsad personalförstärkning
som garanterar en kvalificerad ledning. Svensk Byggtjänst anför
att den föreslagna men ännu ej slutförda upprustningen av statens provningsanstalt
bör beaktas innan andra statliga provningsverksamheter byggs
ut. I sammanhanget uppstår frågan hur det skall förfaras med de nio arvode
s t j änster som institutet nu finansierar huvudsakligen med bidrag
från konsumentrådet. Härvidlag anser konsumentrådet två av dessa
tjänster erforderliga även på lång sikt, varför rådet förordar att dessa tjänster
finansieras via statsbudgeten. Varudeklarationsnämnden, ABF och Samverkande
bildningsförbunden påpekar det lämpliga i att arvodestjänster tas
upp på institutets ordinarie stat.
Föreslagen personalförstärkning på kansliet med två
personer tillstyrks av arbetarskyddsstyrelsen, folkhälsoinstitutet, industri
-
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
föreningen, TCO och husmodersföreningarnas riksförbund. Riksrevisionsverket
anser sig inte nu kunna tillstyrka förslaget. Statskontoret kan inte på
grundval av utredningens material ta ställning till kansliets behov. Statskontoret
framhåller i sammanhanget att det inom kansliet betydande arbetet
med försäljning och distribution av institutets publikationer kan förväntas
bortfalla.
Förslaget om ett reservationsanslag på 3 0 0 0 0 0 kr. för att
bereda institutet möjligheter att lägga ut uppdrag på andra forskningsinstitutioner
mottas positivt av konsumentrådet, folkhälsoinstitutet, textilforskningsinstitutet,
TCO, centerns kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund
och husmodersföreningarnas riksförbund. Konsumentrådet föreslår
dock att anslaget läggs samman med institutets anslag för extra personal
och konsulter. Några remissinstanser ifrågasätter om inte beloppet är tilltaget
i underkant. Handelskammaren i Göteborg påpekar att i den mån projekt
kan beställas hos redan bestående specialinriktade forskningsinstitutioner
detta är att föredraga framför nyetableringar och utvidgningar inom
konsumentinstitutets ram. Riksrevisionsverket ifrågasätter det principiellt
riktiga i att ställa ett större reservationsanslag direkt till institutets förfogande.
Grossistförbundet avstyrker förslaget och för köpmannaförbundet
synes det tveksamt om anslaget kan tillstyrkas.
I fråga om de inkomster som flyter in i institutets
verksamhet anser konsumentrådet att det är angeläget att institutet
framdeles självt får utnyttja inkomster från uppdragsverksamhet. Liknande
synpunkter anförs av LO.
Vad gäller kostnadsökningen i anledning av utredningsförslaget
finner folkpartiets kvinnoförbund att beloppet, ca 1,4 milj. kr., synes
vara blygsamt om man därvid kan vinna en betydligt breddad och intensifierad
konsumentvaruforskning. Handelskammaren i Norrköping anser
den ifrågasatta kostnadsökningen för det kommande budgetåret vara helt
oacceptabelt i nuvarande ansträngda ekonomiska situation. Riksrevisionsverket
och statskontoret har i princip inget att erinra mot föreslagna tre
reservationsanslag under den gemensamma beteckningen Undersökningsverksamhet
och upplysningsmaterial. Statskontoret anser sig dock sakna
möjlighet att bedöma de föreslagna anslagsbeloppens storlek. Vidare anser
sig statskontoret inte kunna tillstyrka föreslagna ökningar av avlönings- och
omkostnadsanslagen.
Vad gäller lokalfrågan finner bl. a. folkpartiets kvinnoförbund,
Hushållslärarnas förening och husmodersföreningarnas riksförbund det angeläget,
att institutets lokalfråga snarast får en tillfredsställande lösning
på längre sikt. Byggnadsstyrelsen hänvisar till pågående arbete inom statens
Järvafältsdelegation, som syftar till att samla statliga och statsunderstödda
institutioner med teknisk inriktning till ett gemensamt område inom
Järvafältet. Denna byggnadsverksamhet torde för de aktuella institutioner5
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 75
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
na kunna påbörjas i början av 1970-talet. Vad gäller det akuta lokalbehovet
anför byggnadsstyrelsen, att det är tveksamt om institutet kan erhålla
de lokaler vid Rålambsvägen, som justitiedepartementet f. n. disponerar.
Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
I sin petitaframställning för budgetåret 1967/68 har NO föreslagit eu
personalförstärkning i överensstämmelse med utredningens förslag. Därjämte
föreslår NO att en tjänst som expeditionsvakt inrättas, främst i anledning
av att kansliet under våren 1967 flyttar till en fastighet som helt
skall disponeras av NO. Därvid uppstår behovet av en expeditionsvakt, vilkens
sysslor hittills kunnat utföras utan tillgång till särskild arbetskraft.
Kostnaden för de nya tjänsterna och föreslagen avlöningsförstärltning beräknas
av NO till 137 952 kr. I skrivelse har NO begärt att de tjänster, som
tillkom år 1965, måtte extra-ordinariesättas.
Tjänster
Handläggande personal ..
Övrig personal..........
Anslag
Avlöningar till tjänstemän
1966/67 Föreslagen ändring
1967/68
12 +2
5_+ 1
17 +3
676 000 + 245 0001
I sitt yttrande över riktprisutredningens betänkande erinrar NO om att
berörda förstärkning länge varit aktuell. Förutom i petitan har NO sålunda
tidigare gjort framställning i särskild promemoria. NO ifrågasätter nu om
inte den föreslagna anordningen med en »fristående» byråchef lämpligen
borde utsträckas till att avse en NO:s ställföreträdare. Med hänsyn till de
lönegradsuppflyttningar som genomfördes vid förra årets avtalsuppgörelse
förordar NO också, att den nya tjänsten på prisroteln placeras i A 26.
Omkostnader
1966/67
Föreslagen ändring
1967/68
1. Sjukvård m. m.................
...... 600
+ 200
2. Reseersättningar................
3. Expenser
...... 13 000
a) Bränsle, lyse och vatten........
...... 2 000
+ 200
b) Övriga expenser..............
...... 24 400
+ 2 600
40 000
+ 3 000
Ökningen innefattar automatiska höjningar och är i övrigt betingad av
den begärda personalförstärkningen.
1 Löneomräkning 107 000.
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
67
Pris- och kartellnämnden
I bilaga till yttrandet över riktprisutredningens betänkande erinrar nämnden
om att eu fjärde utredningsbyrå tillskapats efter betänkandets slutjustering
genom delning av två utredningsbyråer. Denna åtgärd torde enligt SPK
ligga helt i linje med utredningens önskemål, då den skett i syfte att effektivisera
verksamheten.
I sin petitaframställning för budgetåret 1967/68 har SPK räknat upp anslaget
till expertis och tillfällig arbetskraft med 688 000 kr. Detta belopp
motsvarar i stort kostnaden för den plan för personalökning, som nämnden
föreslagit i särskild skrivelse och som anslöt sig till vissa förslag av priskommittén.
I yttrandet över riktprisutredningens förslag har denna plan inarbetats,
varför yttrandet kan sägas vara en komplettering till nämndens
petitaframställning.
Den förstärkning av NO:s kansli som utredningen föreslår kommer enligt
SPK att medföra växande krav på utredningar hos nämnden. För att
möta dessa anspråk anser SPK att dess första utredningsbyrå
behöver förstärkas med en förste aktnarie och en arvodesanställd sakkunnig.
I fråga om intensifieringen av den prisövervakande verksamheten framhåller
SPK som tidigare nämnts, att de praktiska möjligheterna att genomföra
undersökningsprogram i den önskade omfattningen är begränsade. För
andra utredningsbyråns del föreslår SPK en förstärkning med
två byrådirektörer, en förste aktuarie, två amanuenser, tre assistenter och
två kvalificerade biträden. Fjärde utredningsbyrån handhar i
stort uppgifter av samma art som den andra. Här vill SPK placera två nya
tjänster, en byrådirektör och en förste aktuarie, för kontinuerlig bevakning
av förhållandena inom byggnadsbranschen, som varit föremål för särskild
utredning inom nämnden. Denna utvidgning samt intensifieringen av prisövervakningen
i övrigt kräver ett tillskott av tre biträden.
SPK:s tredje utredningsbyrå är uppdelad på kartellregistersektionen
och en administrativ sektion. Av flera skäl anser sig SPK ej kunna
tillstyrka utredningens förslag att lösgöra kartellregistersektionen från
byrån för att bli en självständig enhet. Bl. a. skulle detta innebära en inte
lämplig ökning av arbetsbelastningen för verkschefen. Förslaget synes än
mindre angeläget, då SPK inte anser att någon utbyggnad av kartellregistersektionen
bör ske efter de riktlinjer utredningen föreslagit. Registreringen
av vertikala prisangivelser anser SPK nämligen böra ske på andra resp.
fjärde utredningsbyråerna, och storföretagsregistret kan lämpligen handhas
av en arbetsenhet inom byrån, som sedan en tid varit sysselsatt med
speciella utredningar på kartellområdet. På grund av arbetsbelastningen
bör kartellregistersektionen dock utökas med en förste aktuarie och ett bi
-
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1967
träde. Utbyggnaden av nämnden fordrar slutligen en amanuenstjänst på
den administrativa sektionen samt en telefonist i reglerad befordringsgång.
En utvidgad prisövervakning kräver ett ej obetydligt personaltillskott för
den statistiska byrån. SPIv erinrar härvid om de särskilda svårigheter
som föreligger att rekrytera statistiker. Som förstärkning föreslås två
byrådirektörer, en förste aktuarie, en amanuens och två kvalificerade biträden.
Vad gäller fältorganisationen erinrar SPIv om att den egentliga priskontorspersonalen
ingår i länsstyrelseorganisationen. För närvarande har
SPIv fyra assistenter, som alltefter behov kan sändas ut till olika priskontor.
SPK uppskattar behovet av upprustning av denna personalgrupp till
fem tjänster i nuvarande läge.
För upplysningssektionens del biträder SPIv utredningens
förslag om att inrätta tre byrådirektör stjänster och en tjänst som expeditionsförman
samt föreslår därutöver en amanuenstjänst. SPIv ansluter sig
också till utredningens förslag att sektionschefen placeras som avdelningsdirektör.
SPK anmärker, att proportionen synes ojämn mellan å ena sidan
utbyggnaden av den fasta staben på upplysningssektionen och å andra sidan
de insatser som skall utföras av utomstående expertis.
SPIv :s förslag innebär ett tillskott av 37 befattningshavare, nämligen åtta
byrådirektörer, en sakkunnig, tio förste aktuarier och amanuenser, åtta assistenter,
fem kvalificerade biträden och fem biträden. Kostnaden för de nya
befattningshavarna beräknar SPK till 1 246 000 kr., med vilket belopp anslagsposten
Expertis och tillfällig arbetskraft skulle räknas upp i stället för
det i petitaframställningen angivna beloppet 688 000 kr.
1966/67 Föreslagen ändring
enligt yttrandet
1967/68
Tjänster
Handläggande personal ............
Övrig personal ..........''''........
Anslag
Avlöningar till tjänstemän ..........
Arvoden och särskilda ersättningar ....
Ersättning till expertis och tillfällig arbetskraft
......................
74
81
+
+
27
10
155
_u
l
37
3 403 000
465 000
39 000
+
2 000
814 000
+ 1 051 000
4 256 000
+ 1 518 000
1. Chefen för fjärde utredningsbyrån åtnjuter f. n. arvode enligt lönegrad
C 1. SPK föreslår att tjänsten inrättas som extra ordinarie byråchefstjänst
i Ce 1.
2. Under budgetåret 1965/66 förordnades en ställföreträdare för verkschefen.
Av Kungl. Maj :t fastställt arvode härför bör beräknas.
3. Enligt SPIv:s förslag bör ersättningen till expertis räknas upp med
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
69
1 246 000 kr. Samtidigt räknas posten ned med 250 000 kr. med anledning
av att den särskilda utredningen om byggbranschen avslutats under innevarande
budgetår.
4. Löneomräkning 453 000 kr.
Vad gäller omkostnaderna har SPK i yttrandet räknat upp sina
anslagsäskanden med hänsyn till de ytterligare höjningar, som enligt nämndens
mening erfordras för att utvidga verksamheten enligt nämndens förslag.
Anvisat Föreslagen ändring 1967/68
1966/67
Petitan
Yttrandet
1.
Sjukvård m. m...........
13 000
+
4 000
+
4 000
2.
Reseersättningar..........
65 000
+
55 000
+
40 000
3.
Expenser
a) Bränsle, lyse och vatten
21 000
—
+
4 000
b) Övriga expenser ......
199 000
+
98 000
+
60 000
4.
Hålkortsbearbetn.........
95 000
+
15 000
+
20 000
5.
Publikationstryck ........
150 000
+
35 000
+
30 000
6.
Allmän upplysningsverksam-
het ....................
50 000
+
10 000
+ 100 000
Summa
593 000
+ 217 000
258 000
Beträffande anslagsposten allmän upplysningsverksamhet anför SPK att
höjningen måste betraktas som nominell i avvaktan på besked om den innevarande
budgetår påbörjade annonseringen skall fullföljas även budgetåret
1967/68.
Konsumentinstitutet
I sin petitaframställning'' för budgetåret 1967/68 understryker konsumentinstitutet
det angelägna i en snar upprustning av undersökningsverksamheten.
Institutet hemställer att den förstärkning av resurserna som förslaget
innebär kommer till stånd oberoende av om konsumentupplysningsutredningen
slutfört sitt arbete vid tidpunkten för fastställandet av institutets
anslag för budgetåret 1967/68.
1966/67 Föreslagen ändring
1967/68
Tjänster
Handläggande personal.................. 27 -f- 17
Övrig personal ........................ 49 + 7
Anslag
76
+
24
Avlöningar till tjänstemän ..............
Arvoden och särskilda ersättningar........
Ersättning till expertis och tillfällig arbets-
1 941 000
5 000
+ 1 078 000
kraft ......................i.......
215 000
+
65 000
2 161 000
+ 1 143 000
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
1. Planerna på nya lokaler inom Järvafältsområdet innebär under eu
följd av år omfattande utrednings- och planeringsarbeten inom institutet.
Samtidigt krävs en ingående planering för att institutets arbetsprogram
skall kunna beakta den snabba tekniska utvecklingen och aktuella krav
från konsumenterna. En tjänst som byrådirektör erfordras för att biträda
direktören i dessa och andra centrala frågor.
2. För att förstärka undersökningsavdelningarna begär institutet åtta
försöksledartjänster, tre förste assistenttjänster, två konsulenttjänster, sju
assistenttjänster och en förste instiiutionsbiträdestjänst. Om förslaget genomförs
kan personalstyrkan samtidigt minska med två institutionsbiträden.
3. På upplysningsavdelningen erfordras en tjänst som bibliotekarie. Telefonförfrågningarna
från allmänheten har visat en stadigt stigande tendens,
varför ytterligare en assistenttjänst erfordras för att tillgodose denna
form av konsumentupplysning. Den stigande efterfrågan på institutets
skrifter ökar behovet av en assistent, som bl. a. skulle ha hand om prenumerationsregistret
och ansvara för ackvisitioner av publikationer.
4. Den föreslagna personalförstärkningen medför behov av ytterligare
en kontorist på kansliet.
5. Det är angeläget att institutet har ekonomiska resurser för att anlita
teknisk, ekonomisk och juridisk expertis. Dessutom föreligger behov för
kansliet att vid toppbelastning anlita extra personal. Det är vidare värdefullt
aff kunna ge bl. a. blivande hushållslärare möjligheter att praktisera vid
institutet.
6. Löneomräkning 176 000 kr.
1966/67
Föreslagen ändring
1967/68
Omkostnader
1.
Sjukvård m. m....................
11000
+ 5 000
2.
Reseersättningar...................
28 000
+ 10 000
3.
Expenser
a) Bränsle, lyse och vatten...........
19 000
b) Övriga expenser.................
206 000
+ 59 000
4.
Publikationstryck .................
. 1 000 000
—
5.
Annan upplysningsverksamhet .......
15 000
■ —
6.
Omkostnader i anledning av uppdrag...
2 000
—
7.
Övriga utgifter.....................
108 000
+ 100 000
1 389 000
+ 174 000
Inkomsterna av försäljningen av publikationer och mönster samt avgifter
för uppdragsprovningar beräknas under budgetåret 1967/68 uppgå till; resp.
1 025 000 kr. och 11 000 kr. Dessa inkomster redovisas över riksstaten.
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Anslagsposten Övriga utgifter bör delas upp i tre delposter, nämligen
förbrukningsartiklar för undersökningsverksamheten, apparatur och utrustning
för denna inklusive bibliotek samt undersökningsuppdrag till andra
institutioner. Sistnämnda delpost bör räknas upp med 45 000 kr. till
63 000 kr. Anslag har hittills måst sökas hos konsumentrådet även för
mycket begränsade undersökningar. Då detta medför ett oproportionerligt
stort administrativt arbete för såväl rådet som institutet, anser institutet
det rimligt att anslagsbelopp som understiger 15 000 kr. skall kunna
bekostas med medel direkt från institutet. Av ökningen i övrigt under anslagsposten
hänför sig 10 000 kr. till förbrukningsartiklar och 20 000 kr.
till apparatur m. in. Den föreslagna personalökningen beräknas vidare medföra
en stegring av anslagsposten med 25 000 kr.
Kostnaderna som belastar reservationsanslaget Upplysnings in ateriel
hänför sig i betydande del till framställningen av utställningsoch
studiemateriel. Med hänsyn till de lönehöjningar som skett bör anslaget
räknas upp med 22 000 kr. till 160 000 kr. Försäljningsinkomsterna
har stigit och en ytterligare ökning av efterfrågan av studiemateriel kan
förutses. Härvid måste större upplagor framställas, men institutet anser
den begärda anslagshöjningen tillräcklig under förutsättning att även inkomster
överstigande 11 000 kr., som nu ställs till Kungl. Maj :ts disposition,
får föras till anslaget och disponeras av institutet.
I sitt yttrande över konsumentupplysningsutredningens betänkande tillstyrker
institutet den personalförstärkning som avses för undersökningsverksamhetens
planering, samordning och utförande. Institutet
erinrar om att den i betänkandets bil. 4 redovisade personaltablån avser
samtliga tjänstemän vid institutet den 1 november 1966. Däri ingå sålunda
även de sex tjänstemän, som avlönades ur anslag från konsumentrådet,
samt två tjänstemän och tre praktikanter, som avlönades ur institutets expertisanslag.
Vidare upptas en fyllnadstjänst som gjorts möjlig genom att
ett par befattningshavare har reducerad arbetstid.
Förslaget till förstärkning av anslaget till omkostnader tillstyrks
vad gäller posterna sjukvård, reseersättningar samt expenser. Beträffande
posten Omkostnader i anledning av uppdrag erinrar institutet
om önskemålet att inkomster av provningsuppdrag måtte få disponeras av
institutet för att bestrida kostnader för denna verksamhet. Under Övriga
utgifter har kostnaderna för förbrukningsartiklar m. m. tagits upp med
85 000 kr., vilket institutet anser vara i underkant, i vart fall sedan den
nya organisationen nått full effekt.
Institutet tillstyrker förslaget om ett särskilt reservationsanslag
för anskaffning av apparater och utrustning. Institutet föreslår
dock att anslaget tas upp med 45 000 kr. som fast anslag och 94 000 kr.
som engångsanslag fördelat på två år. Slutligen tillstyrker institutet att
den delpost inom reservationsanslaget, som avser att täcka kostnaderna för
utlagda projekt, tas upp med 300 000 kr.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Departementschefen
Inledning
De frågor som jag nu tagit upp till behandling hänför sig till olika led i en
politik, som ytterst har till syfte att främja medborgarnas intresse av att få
tillgång til] goda och ändamålsenliga varor till så låga priser som möjligt.
Ett av dessa led är den verksamhet, som grundar sig på lagen om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och som
bedrivs av näringsfrihetsrådet, ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
(NO) och statens pris- och kartellnämnd (SPK). Den avser att så långt möjligt
motverka sådana företeelser inom näringslivet, varigenom konkurrensen
företagarna emellan begränsas på ett för samhället skadligt sätt. Till grund
för denna verksamhet ligger tanken att eu effektiv konkurrens leder till det
för konsumenterna i gemen fördelaktigaste utfallet av prisbildningen.
Ett annat led är den övervakning av prisutvecklingen för varor och
tjänster, som ingår i SPK:s uppgifter. Ett syfte härmed är att spåra och
närmare undersöka sådana förhållanden och tendenser inom prisblidningen
som kan utgöra symptom på att konkurrensen helt eller delvis är satt ur
spel. I detta avseende utgör prisövervakningen en del av den konkurrensfrämjande
verksamhet som nyss berördes. Genom de prisundersökningar
som SPK bedriver erhålles vidare ett underlag för myndighetens till allmänheten
riktade upplysningsverksamhet i prisfrågor. Denna verksamhet
ingår som en viktig beståndsdel i den statliga konsumentupplysningen. Eu
annan, inte mindre viktig del av konsumentupplysningsverksamheten är
den som statens institut för konsumentfrågor svarar för och som avser att
informera allmänheten om varornas egenskaper. Denna upplysningsverksamhet
bygger på forskning och undersökningar som bedrivs av konsumentinstitutet
eller av andra, med detta samverkande institutioner. Konsumentinstitutet
har även uppgiften att genom undersökningar och upplysning
främja hushållsarbetets rationalisering.
I detta sammanhang bör även nämnas statens konsumentråd, som har
till uppgift att planlägga och samordna forskning på konsumentområdet
och som förfogar över anslaget till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning.
Den statliga verksamhet som berörts i det föregående har under senare år
varit föremål för allmän uppmärksamhet och debatt. Inte minst från de
stora löntagarorganisationernas sida har gjorts gällande, att de statliga organen
på detta område har för små resurser. Även i fråga om verksamhetens
organisation och inriktning har kritiska synpunkter kommit fram i diskussionen.
Ett omfattande utredningsarbete har utförts och vissa utredningar
pågår alltjämt. De frågor som nu är aktuella har väckts av riktprisutredningen,
som i sitt betänkande Prissamverkan och konkurrens behandlat den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967 7g
konkurrensfrämjande politiken samt prisövervakningen och prisupplysningen
m. m., och av konsumentupplysningsutredningen, som lagt fram ett
betänkande benämnt Effektivare konsumentforskning. Vidare har en av
socialdemokratiska partiet och Landsorganisationen tillsatt kommitté i prisfrågor
— priskonnnittén — lagt fram ett förslag om lokala konsumentkommittéer.
Konkurrenspolitikens målsättning
Den svenska pris- och konkurrenspolitiken bygger som jag tidigare berört
på tanken att en från allmän synpunkt önskvärd ekonomisk utvecklingfrämjas
genom att näringslivet så långt det är möjligt arbetar under fria
konkurrensförhållanden. Målet för konkurrenspolitiken är
att åstadkomma en effektiv konkurrens, dvs. en konkurrens som driver utvecklingen
i en riktning som på längre sikt kan förmodas innebära det bästa
utnyttjandet av samhällets resurser.
Konkurrenspolitiken har ett omedelbart samband med prisfrågorna och
innebär att man inte söker påverka prisutvecklingen genom prisreglering
utan i stället litar till konkurrensens verkningar. Frågan om en återgångtill
priskontroll av den typ som fanns under det senaste världskriget och
åren närmast därefter diskuterades bl. a. av arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor
år 1965. Gruppen fann det lämpligast att även i fortsättningen
följa konkurrenslinjen och således inte återgå till prisreglering, vare sig
allmän eller partiell.
Även riktprisutredningen har prövat frågan om konkurrenspolitikens målsättning
och ansluter sig till den slutsats som arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor
kommit till. Utredningen avvisar således en återgång till
prisreglering. Denna ståndpunkt stöds av samtliga remissinstanser som uttalat
sig i frågan.
Åsikten att konkurrensprincipen är överlägsen regleringsprincipen som
underlag för en aktiv pris- och konkurrenspolitik är numera allmänt omfattad.
Även jag finner skälen för denna uppfattning övertygande. Det torde
— särskilt på längre sikt — från många synpunkter vara klart fördelaktigare
att söka uppnå relativt sett låga konsumentpriser och rikt urval av
varor och tjänster genom konkurrens än genom detaljreglering. En sund
prisutveckling bör därför främjas genom åtgärder mot konkurrensbegränsningar
jämte prisövervakning och konsumentupplysning.
Riktprisutredningen har vid genomgång av konkurrenspolitikens
huvuduppgifter framhållit att av förekommande konkurrensmedel
priset bör få större utrymme. Av de remissinstanser som tagit upp
denna fråga har flertalet instämt i uppfattningen att priskonkurrens hör
särskilt stödjas.
Att den svenska konkurrensbegränsningslagstiftningen i stor utsträckning
74
Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1967
bygger på tanken att priskonkurrensen är av särskild vikt torde vara ovedersägligt.
Ett uttryck härför är bl. a. att fasta bruttopriser förbjudits. Det
finns enligt min mening anledning att även i fortsättningen liksom hittills
främst uppmärksamma olika begränsningar av priskonkurrensen. Jag kan
i allt väsentligt instämma i vad riktprisutredningen i detta sammanhang
anför om konkurrenspolitikens uppgifter.
Riktprisutredningen understryker att konkurrensproblemen
hänger nära samman med den allmänna ekonomiska
politiken och framhåller vikten av att samhällets övriga näringspolitiska
verksamhet bedrivs i enlighet med konkurrenspolitikens målsättning. Utredningen
berör bär bl. a. den speciallagstiftning som gäller för vissa näringsgrenar.
Genom sådana specialregleringar har skapats vissa konkurrensbegränsningar,
vilka med hänsyn till sin »officiella» karaktär uppenbarligen
inte kan bedömas som skadliga enligt konkurrensbegränsningslagen. Det är
självfallet av betydelse att tillämpningen av de specialregleringar, som av
skilda samhälleliga skäl finnes nödvändiga, i så liten utsträckning som möjligt
får ogynnsamma verkningar från konkurrenssynpunkt.
I anslutning till nu behandlade frågor pekar riktprisutredningen på de
hinder för en obunden tävlan mellan olika distributionsformer, som en alltför
långtgående styrning av butik sstrukturen genom den
kommunala bebyggelseplaneringen kan innebära. Vid remissbehandlingen
har konkurrensproblemen i samband med denna planering
ytterligare belysts.
Konkurrensproblemen i samband med kommunernas bebyggelse- och
butiksplanering har sedan länge varit uppmärksammade av statsmakterna.
Länsstyrelserna har åren 1954—1962 haft i uppdrag att följa utvecklingen
av butiksbeståndet på nybyggnadsområden i tätorterna samt fördelningen
av nytillkomna butiker inom sådana områden mellan olika handelsbranscher
och företagsformer. Inom handelsdepartementet har därefter förordnats
en särskild sakkunnig att granska erfarenheterna av länsstyrelsernas hittillsvarande
verksamhet beträffande butiksutvecklingen in. m.
Den kommunala bebyggelse- och butiksplaneringen synes genom detaljhandelns
snabba strukturutveckling under senare år ha fått allt större betydelse
från konkurrenssynpunkt. De synpunkter i dessa frågor, som nu
kommit fram i samband med riktprisutredningens förslag, bör enligt min
mening ytterligare studeras. Då en sådan studie faller inom ramen för den
särskilde sakkunniges uppdrag, bör i första hand resultatet av dennes övervägande
avvaktas. Vilka åtgärder som skall vidtagas får avgöras när detta
resultat föreligger.
Kungl. Ma j:ts proposition nr 75 år 1967
75
Bedömningen av prissamverkan
Prissamverkan mellan fristående företagare utgör en typ av konkurrensbegränsning.
Sådan samverkan kan äga rum i många olika former. Den
brukar betecknas som horisontell om den berör företag inom samma försäljningsled
och som vertikal om den berör företag inom olika försäljningsled.
Man brukar vidare skilja mellan å ena sidan bindande prisavtal och
å andra sidan rekommenderade priser, hittills vanligen kallade riktpriser.
Enligt konkurrensbegränsningslagen är vertikal prissamverkan i form av
bindande s. k. bruttoprissättning förbjuden. Undantag från förbudet kan
dock beviljas av näringsfrihetsrådet. Vertikala prisrekommendationer är att
bedöma enligt den allmänna regeln i lagens 5 §. Detta innebär att ingripande
kan ske om prisrekommendationerna medför skadlig verkan enligt de
kriterier lagen anger. Horisontell prissamverkan bedöms enligt den allmänna
regeln oavsett hur samarbetet är utformat. Endast en speciell form av
sådan samverkan, s. k. anbudskarteller, är förbjuden i lagen.
Riktprisutredningen har närmare undersökt olika former av prissamverkan
inom näringslivet. Den värdemässiga omfattningen av prissamverkan
har inte totalt kunnat mätas, men samverkan i form av vertikala och
horisontella prisrekommendationer beräknas motsvara inemot 40 % av
den totala privata konsumtionen. Undersökningarna har enligt utredningen
visat, att det förekommer ett betydande antal fall av prissamverkan som
bör ses som skadliga från allmän synpunkt.
Det material som utredningen lagt fram har i huvudsak lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen. Några remissinstanser gör emellertid vissa
invändningar mot utredningens bedömning av materialet. Det ifrågasätts
därvid om det finns tillräckligt underlag för utredningens uttalanden på
en del punkter.
Enighet torde råda om att skadlighetsprövningen av prissamverkan i det
enskilda fallet kan vara komplicerad. Utredningens undersökningar ger
dock vid handen, att det förekommer åtskilliga fall av prissamverkan med
effekter som inte är önskvärda från allmänna synpunkter. Jag finner därför
i likhet med utredningen, att det är angeläget att den statliga övervakningen
på området ytterligare effektiviseras.
Mot denna bakgrund måste prövas o in det är lä m p 1 i g t att nu
mera generellt förbjuda prissamverkan mellan företag.
Liksom utredningen finner jag, att sådant förbud inte f. n. bör stadgas.
Skälen till detta ställningstagande är flera. Samtliga slag av konkurrensbegränsningar
som faller utanför de särskilda förbudsstadgandena kan
redan nu angripas enligt lagen i den mån de medför skadlig verkan. Förhandlingsvägen
kan antas ge samma praktiska resultat i det enskilda fallet
som en förbudsregel. Ett mera allmänt förbud mot prissamverkan skulle
vidare medföra betydande nackdelar av lagteknisk natur, på grund av att
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1967
omfattande dispensgivning måste förutses. Även en bedömning av de strukturella
verkningarna av ett sådant förbud och av den internationella situationen
leder till resultatet, att det i dagens läge är lämpligare att tillämpa
den hittillsvarande missbrukslinjen.
Utredningen har också övervägt om skäl föreligger att genomföra
en la g teknisk revision av förbuden mot bruttoprissättning
och anbuds karteller utan att något mera
generellt förbud mot prissamverkan införs. Bakom dessa överväganden har
legat utredningens uppfattning att de nuvarande förbudsbestämmelserna är
väl snäva till sin omfattning. Denna fråga tas upp även i NO:s remissyttrande.
Det påpekas där bl. a. att ansvar för överträdelse av bruttoprisförbudet
nu inträder endast om överträdelsen är uppsåtlig. NO anser att också oaktsam
gärning bör bestraffas. Han ifrågasätter även en skärpning av förbudet
mot anbudskarteller. Jag delar uppfattningen att det kan finnas skäl att
överge vissa jämkningar av förbudsbestämmelserna. Såsom utredningen anfört
kan det dock inte i dagens läge anses påkallat att genomföra en isolerad
lagteknisk översyn på denna punkt. Utvecklingen av rättspraxis bör bli avgörande
för frågan om en lagändring längre fram kan bli aktuell.
Jag anser liksom utredningen att den erforderliga effektiviseringen av
pris- och konkurrenspolitiken bör kunna komma till stånd inom ramen
för nu gällande lagregler. Det kan framhållas att åtskilliga av olägenheterna
med prissamverkan visar sig i den formen att särskilt lågprisföretag blir
utsatta för leveransvägran. I detta avseende har lagstiftningen under år
1966 skärpts genom att näringsfrihetsrådet fått möjlighet att ge leveransföreläggande
vid vite. Därigenom har myndigheterna fått ytterligare medel
att komma till rätta med skadlig verkan av prissamarbete. Av väsentlig
betydelse är emellertid även att näringslivets huvudorganisationer i ett särskilt
uttalande under utredningsarbetets gång utfäst sin medverkan till en
fortsatt aktiv pris- och konkurrenspolitik.
Utredningen har funnit att vissa av olägenheterna av det nuvarande riktprissystemet
knyter sig till själva termen riktpris. Vid tillkomsten
av bruttoprisförbudet ansågs denna term vara tillräckligt klargörande som
beteckning för ett pris som är endast vägledande och alltså kan underskridas.
En intervjuundersökning, som utredningen har gjort, visar emellertid,
att flertalet konsumenter har en oriktig uppfattning om termens innebörd
och att många uppfattar den som beteckning för ett fast pris. Från konkurrenssynpunkt
är det emellertid väsentligt, att det rekommenderade
prisets oförbindande karaktär står klar för konsumenterna. Utredningen
förordar mot denna bakgrund att termen, vid både horisontella och vertikala
prisangivelser, utbyts mot cirkapris. Denna term markerar prisets
helt oförbindande karaktär och bör därigenom kunna bidra till rörligare
prissättning i framtiden.
Den föreslagna terminologiska ändringen har vid remissbehandlingen inte
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967 77
mött andra invändningar än att dess värde ifrågasatts från ett par håll.
Självfallet får man inte övervärdera betydelsen av en ändrad terminologi.
Jag anser dock i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser, att
ändringen kan väntas få en viss positiv effekt på prisrörligheten och även
vara till fördel från konsumentupplysningssypunkt.
I det uttalande från näringslivets huvudorganisationer som jag tidigare
berört åtar sig organisationen bl. a. att medverka till att termen riktpris
vid prisannonsering och annan prisangivelse ersätts med cirkapris. Utredningens
förslag innebär att övergången till den nya terminologin skall ske
på frivillig väg enligt organisationernas utfästelse. Avsikten är således inte
att användningen av termen riktpris skall vara förbjuden i lag. Detta skulle
förutsätta att konkurrensbegränsningslagen ändrades, vilket som tidigare
anförts f. n. inte ansetts nödvändigt. Jag vill emellertid understryka vikten
av att organisationerna och företagen aktivt medverkar till att termen cirkapris
genomförs som beteckning för rekommenderade priser i enlighet med de
tankegångar som ligger bakom utredningens förslag i denna del. Detta innebär
även att prisangivelserna bör ske med avrundade belopp och i övrigt
utformas enligt de riktlinjer utredningen dragit upp.
Utredningen framhåller, att även myndigheterna bör medverka till att
kunskap sprids om den nya terminologin. För bl. a. detta ändamål bör prisoch
kartellnämnden anordna en särskild upplysningskampanj.
Riktprisutredningen har också, med utgångspunkt från de ingående analyser
av prissamverkans effekter som utredningen gjort, tagit upp frågor
av en mera generell natur som uppkommer vid tolkningen
av konkurrensbegränsningslagens allmänna
regel om prövning av konkurrensbegränsningarnas skadlighet. Som utredningen
framhållit ankommer det emellertid på de rättstillämpande myndigheterna
att pröva varje enskilt ärende med hänsyn till alla omständigheter
som faktiskt föreligger i det särskilda fallet. Vid den avvägning som
därvid måste ske kommer uppenbarligen de synpunkter utredningen anfört
med i bilden. Jag anser mig inte här böra närmare gå in på dessa avvägningsfrågor.
Utredningen har i detta sammanhang särskilt uppmärksammat den selektiva
försäljningen. Jag finner i likhet med utredningen att
denna företeelse är av stor betydelse för konkurrensfrågorna men anser, att
den fortsatta rättstillämpningen bör visa om nu gällande lagregler kan anses
tillfredsställande lösa de problem som härvid kan uppkomma. Jag tänker
då särskilt på lågprisföretagens möjligheter att erhålla fullgoda varusortiment.
Beträffande frågan om skärpt lagstiftning vill jag understryka att den
har bedömts med hänsyn till dagens läge. Det nuvarande förhandlingssystemet
förutsätter, som utredningen framhåller, lojal medverkan från såväl
näringslivets organisationer som de enskilda företagarna. Skulle det
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
komma att brista därutinnan, kan givetvis mera genomgripande lagändringar
än den nyligen införda möjligheten till leveransföreläggande vid
vite aktualiseras.
Prisövervakning
Liksom riktprisutredningen anser jag, att den svenska konkurrensbegränsningslagstiftningen
i och för sig är utformad på ett i dagens läge tillfredsställande
sätt. De åtgärder, som utredningen föreslår för att effektivisera
pris- och konkurrenspolitiken, innefattar främst att bygga ut olika
delar av de pris- och konkurrensvårdande myndigheternas verksamhet,
vilket ställer krav på ökade anslag till myndigheterna. Innan jag går in på
anslagsfrågorna skall jag något beröra förslagens innebörd och omfattning.
Pris- och kartellnämndens prisundersökningar och prisövervakning
tjänar flera syften. Även om denna verksamhet inte ensamt
kan stabilisera priserna eller hejda prisstegringar torde den dock
motverka överdrifter i prissättningen och framför allt verksamt bidra till
att sprida kunskap om prisförhållandena och i vissa fall skingra oberättigade
farhågor hos konsumenterna. Jag tänker härvid särskilt på SPK:s
undersökningar av prishöjningar i samband med den allmänna varuskattens
införande och vid de höjningar av denna som sedermera vidtagits, liksom
på undersökningarna av effekterna av EFTA-tullarnas avveckling. På
sikt särskilt viktigt är att prisundersökningarna kan tjäna som underlag
för en upplysning, som ger konsumenterna värdefulla kunskaper om prisolikheter
och prisnivåskillnader och därmed skapar bättre förutsättningar
för ökad prismedvetenhet.
Såsom riktprisutredningen framhållit är det av vikt att prisövervakningen
inte begränsas till att redovisa enbart prisförändringar utan bl. a. också strukturutvecklingen.
Prisövervakningen bör omfatta även lokala och regionala
prisförhållanden och göra konkreta jämförelser av priser och prisnivåer i
skilda butiker och butiksformer. Jämförelserna bör helst bl. a. beakta relationen
mellan pris och service samt mellan kontantköp och kreditköp ur förmånlighetssynpunkt.
Självfallet bör insamlandet av underlag till en konkret
och verksam prisupplysning ske med beaktande av kraven på saklighet och
allsidighet. Jag är övertygad om att SPK gör alla tänkbara ansträngningar för
att i rimlig mån söka tillgodose de olika intressen, som gör sig gällande vid
dessa och andra slag av undersökningar.
Riktprisutredningens synpunkt att företagen i ökad utsträckning bör
åläggas motivera sina prisförändringar och delge nämnden sina kalkyler
har mött invändningar från flera remissinstanser. Jag finner det förenat
med stora praktiska svårigheter att SPK generellt infordrar uppgifter av
detta slag. Starka skäl talar dock för att SPK successivt utökar insamlingen
av dylikt material.
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967 79
Registrering och undersökning av konkurrensbegränsningar
En aktiv och omfattande registreringsverksamhet är ett viktigt led i fullföljandet
av en av SPK:s viktigaste uppgifter, nämligen att ge ökad insyn
i näringslivets förhållanden. Registreringsåtgärder leder till en permanent
publicitet, ger utgångspunkter för NO:s ingripanden samt underlättar en
samlad bedömning av pris- och konkurrenssituationen på ett visst område.
Riktprisutredningen har lagt fram flera förslag om utökad registreringsverksamhet
vid nämnden, vilka jag nu vill ta upp.
Beträffande kartellregistret har utredningen ifrågasatt om inte
den praxis, som vuxit fram när det gäller omfattningen av infordrade uppgifter
och avgränsningen i fråga om de avtalstyper som registreras, får anses
vara väl snäv. Åtminstone beträffande särskilt viktiga kartellavtal bör
fylligare uppgifter registreras. Inköpsföreningar mellan företagare utgör
ett viktigt led i den nu pågående koncentrationsutvecklingen, varför sådana
sammanslutningar bör föras in i registret. Exklusivavtal, som utgör den
mest långtgående formen av selektiv försäljning, har påfallande betydelse
för struktur- och konkurrensförhållandena i vissa branscher, men registreras
nu av praktiska skäl endast om överenskommelsen innehåller också
andra konkurrensbegränsningar.
Riktprisutredningens synpunkter i denna fråga har fått stöd av åtskilliga
remissinstanser, bl. a. näringsfrihetsrådet och NO. Även om vissa begränsningar
alltid måste uppställas i praxis för registreringsverksamhetens
omfattning, delar även jag utredningens uppfattning i nu nämnda avseenden.
Jag vill också understryka betydelsen av att man bedriver en effektiv
uppspårning av registreringspliktiga överenskommelser och använder moderna
tekniska hjälpmedel för registrets skötsel.
Tyngdpunkten inom konkurrensbegränsningsområdet har i viss mån förskjutits
från kartellavtal mellan fristående företag till bedömning av monopol-
eller oligopolbildningar. Det synes därför lämpligt att SPK fortlöpande
följer utvecklingen mot ökad företags koncentration
genom bl. a. företagsköp och fusioner. Härigenom skulle man följa upp
koncentrationsutredningens arbete, vilket enligt vad jag erfarit kommer att
etappvis läggas fram under innevarande år. Jag förordar därför att utredningens
förslag om ett storföretagsregister genomförs inom ramen för nuvarande
lagstiftning och instruktion för nämnden. Detta torde emellertid
inte kunna utformas på samma sätt som kartellregistret. Det bör ankomma
på nämnden att söka sig fram till en lämplig form för verksamheten.
Riktprisutredningen föreslår även en registrering av vertikala
prisangivelser. Detta förslag motiveras med att man på ett systematiskt
sätt bör följa hur övergången från termen riktpris till cirkapris slår
igenom i praktiken. Härtill kommer den betydelse de vertikala prisrekommendationerna
har från konkurrensbegränsningssynpunkt. Utredningen fö
-
80
Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1967
reslår att SPK kontinuerligt övervakar de vertikala prisangivelserna genom
att begära in uppgifter om hur prisangivelserna utformas och motiveras.
Förslaget har tillstyrkts av bl. a. näringsfrihetsrådet, SPK och köpmannaförbundet
men avstyrkts av bl. a. grossistförbundet. Jag finner för egen
del angeläget att utformningen och omfattningen av vertikala prisrekommendationer
följs. Jag förordar därför att SPK tid efter annan undersöker
denna form av prissamverkan i stort efter de riktlinjer som nämnden använt
i den undersökning, vilken redovisas i bilaga till riktprisutredningens
betänkande.
Registreringsverksamheten är f. n. förlagd till SPK:s tredje utredningsbyrå,
vilken i övrigt handlägger administrativa ärenden. Storföretagsregistreringen
bör enligt min mening handhas av den byrå, som utreder strukturoch
konkurrensförhållanden, nämligen första utredningsbyrån. För att tillgodose
önskemålen om en effektivare kartellregistrering bör övervägas att
föra även denna registrering till första utredningsbyrån, så att man dit
samlar all verksamhet, som avser kartläggning av konkurrensförhållandena.
Innan en omorganisation genomförs, behöver emellertid vissa därmed sammanhängande
frågor närmare övervägas.
Vid bekämpningen av skadliga konkurrensbegränsningar intar NO och
hans kansli eu nyckelställning. Det rådande förhandlingssystemet
ställer stora krav på NO, och erfarenheterna har visat att ärendena
är så många och ofta så komplicerade att tidsutdräkten ibland blir
stor, innan myndigheten kan ta ställning. Det är därför av vikt att NO på
sätt utredningen föreslagit avlastas arbete med den slutliga handläggningen
av olika ärenden. Jag finner det också angeläget att NO bereds möjligheter
att på eget initiativ ta upp fler ärenden angående konkurrensbegränsningar
på prissidan. Den rotel inom kansliet, som främst handlägger sådana ärenden,
bör därför också förstärkas. I NO:s arbete uppkommer också behov av
att få större utredningar utförda genom SPIv:s försorg. Sådana utredningar
görs i främsta rummet av nämndens första utredningsbyrå. Under senare
tid har det visat sig att arbetsbelastningen hos SPK är så stor, att det ofta
dröjer lång tid innan de begärda undersökningarna ens kan påbörjas. Detta
återverkar menligt på NO:s effektivitet. Det är därför angeläget att förbättra
SPK:s möjligheter att tillhandahålla utredningar som begärts av NO. Jag
återkommer senare till de konkreta förslagen i dessa avseenden.
Utbyggd prisupplysning
En mycket viktig del i SPK:s verksamhet är att genom upplysning
sprida kännedom om pris- och konkurrensförhållanden. Härigenom motverkas
missförhållanden, prismedvetandet stärks och konsumenternas möjligheter
till fördelaktiga inköp förbättras. Behovet av samordning mellan
konsumentinstitutets och SPK:s upplysning för att i större utsträckning få
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
till stånd en samtidig information om olika varors kvalitet och pris har
framhållits i många sammanhang. Även om en dylik samordning i viss utsträckning
skett, anser jag att organisationen för den statliga upplysningsverksamheten
i konsumentfrågor bör särskilt granskas.
När det gäller det lämpligaste sättet att utforma prisupplysande åtgärder
får erfarenheterna i dagens läge sägas vara begränsade. Det synes därför
lämpligt att bedriva olika typer av försöksverksamhet, förutsatt att effekterna
härav närmare studeras. Viktigt är att man söker nå så många konsumenter
som möjligt. Utredningen föreslår en särskild p r i s u p p 1 y sningskampanj
med cirkaprisbegreppet och vikten av prismedvetenhet
som centralt tema. Den del av kampanjen som vänder sig till konsumenterna
bör hedrivas i nära kontakt med folkrörelserna. Även media med bredare
inriktning bör begagnas. Utredningen utgår från att radion och televisionen
uppmärksammar ämnet. Härutöver finner utredningen lämpligt
att pröva tidningsannonsering.
Jag kan i allt väsentligt instämma i de av utredningen framförda synpunkterna.
Jag vill erinra om att sedan riktprisutredningens betänkande lädes
fram har SPK genomfört en annonskampanj i dagspressen och vissa
tidskrifter, där man presenterat konkreta jämförelser mellan prisnivåerna
i olika livsmedelsbutiker i ett stort antal städer.
Det är naturligt, att en effektiv publicering av prisskillnader mött invändningar
från de företagare, vilkas prisnivå i dylika jämförelser framstått som
hög. Jag kan likväl inte finna det olämpligt alt, såsom skett i annonserna,
visa på prisnivåskillnader, när man samtidigt erinrar om att även andra
faktorer, såsom närhet till butiken och betjäningsgrad, inverkar på valet av
fördelaktigaste inköpsställe. Att mera utförligt gå in på dessa servicefaktorers
betydelse bereder stora svårigheter, särskilt som här blir fråga om rent
individuella värderingar och varierande förutsättningar.
Jag vill förorda en fortsättning av de försök till brett upplagda upplysningskampanjer
som nu påbörjats. Härvid är det eu fördel om olika alternativ
prövas praktiskt. Det kan ifrågasättas om just tidningsannonsering
är den lämpligaste formen för en kampanj av den typ, som riktprisutredningen
föreslagit, och om cirkaprisbegreppet behöver få en så central plats
i kampanjen som förordats.
Riktprisutredningen berör i detta sammanhang den regionala upplysningsverksamheten
och finner det värdefullt om priskontorens
verksamhet mera systematiskt kunde inriktas även på prisupplysning.
Utredningens önskemål ligger sålunda i linje med de synpunkter som förts
fram av priskommittén. Med hänsyn till arbetsbelastningen torde priskontorens
personal emellertid endast tillfälligt kunna syssla med upplysning.
Priskontorens roll i detta sammanhang bör närmare övervägas.
6 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 75
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Förslag om konsumentombudsman m. m.
En grundläggande uppgift för samhället på konsumentområdet är att
skydda konsumenterna mot att varor och tjänster tillhandahålls dem med
hjälp av vilseledande affärsmetoder, på obilliga försäljningsvillkor eller
utan tillräckligt hänsynstagande till de risker som kan vara förknippade
med varans begagnande.
Efter att ha granskat de bestämmelser som nu gäller i dessa hänseenden,
anser riktprisutredningen att det föreligger ett klart behov av vidgat
konsumentskydd. Utredningen finner den bästa formen för
att bygga ut konsumentskyddet vara inrättande av en befattning som konsumentombudsman
(KO). Dennes uppgift skulle vara att tillse att
lagstiftningen och andra normer på konsumentskyddets område efterlevs
och att verka för ett på lämpligt sätt utbyggt skydd. Utredningen lägger
fram åtskilliga synpunkter på hur KO-befattningen närmare skulle utformas
och hur arbetet lämpligen borde bedrivas.
Av remissvaren framgår att det väsentligen råder enighet om behovet av
ett effektivt konsumentskydd. Man framhåller härvid särskilt vikten av att
stävja olika former av vilseledande reklam och annan vilseledande marknadsföring.
Förslaget om att inrätta en KO-befattning enligt utredningens
riktlinjer har emellertid mötts med betydande tveksamhet från remissinstansernas
sida och endast några av dessa har tillstyrkt dess genomförande
i nuvarande läge.
Det bör i sammanhanget erinras om att utredningen om illojal konkurrens
lagt fram sitt betänkande sedan remissbehandlingen av riktprisutredningens
förslag avslutats. I betänkandet förordas en väsentlig förstärkning
av skyddet mot vilseledande reklam och andra otillbörliga marknadsföringsmetoder.
Det föreslås härvid bl. a., att sådana metoder skall kunna
påtalas inför domstol inte endast av närmast berörda parter utan även av
konsument- och löntagarorganisationer och av statlig myndighet. Tanken
är att sistnämnda uppgift skulle anförtros en redan befintlig myndighet
och främts ha till syfte att bevaka de allmänna konsumentintressena. Förslaget
är för närvarande föremål för remissbehandling.
Enligt min mening kan utredningens tanke att en särskild tjänst som
konsumenternas ombudsman skall inrättas visa sig vara ett mycket värdefullt
uppslag. Såsom framhållits av åtskilliga, remissinstanser bör emellertid
frågan ytterligare övervägas. I första hand bör den prövas mot bakgrunden
av det förslag, som lagts fram av utredningen om illojal konkurrens.
Vid sidan av denna mera vidsträckta internationella verksamhet förekommer
mellan de nordiska länderna ett särskilt samarfaete
i kartell- och prisfrågor. Detta sker i form av ett fortlöpande
inofficiellt erfarenhets- och informationsutbyte mellan pris- och konkurrensmyndigheterna.
Utredningen anser att detta samarbete bör intensifieras
83
Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1967
och föreslår att i detta syfte skapas ett särskilt organ, förslagsvis benämnt
Nordiska pris- och konknrrensutskottet. Detta organ skulle få till uppgift
att följa utvecklingen på pris- och konkurrensområdet i de nordiska länderna,
främja erfarenhetsutbytet mellan de olika ländernas myndigheter
och verka för samordning av deras verksamhet i skilda hänseenden. Särskilt
finner utredningen önskvärt att myndigheternas undersökningar samordnas
i ökad utsträckning.
Jag delar utredningens uppfattning att nordiskt samarbete från många
synpunkter är av värde också på pris- och konkurrensområdet. De uppgifter
som skulle tillkomma det föreslagna nordiska pris- och konkurrensutskottet
fullgörs redan i betydande mån genom det nuvarande mera informella
samarbetet mellan de nordiska fackmyndigheterna på området. Detta
samarbete är ganska väl utbyggt och kommer att vidgas ytterligare. Syftet
med utredningsförslaget torde kunna tillgodoses inom ramen för det samarbete
som sålunda pågår. Det är därför enligt min mening i varje fall f. n.
knappast erforderligt att skapa ett nytt samarbetsorgan.
För att konsumenternas intressen på bästa sätt skall bli tillgodosedda
i den snabba utveckling, som näringslivet f. n. genomgår, ställs stora krav
på konkurrenspolitikens anpassningsförmåga. Riktprisutredningen pekar
på vissa långsiktiga problem, bl. a. strukturomvandlingen och
utvecklingen på det internationella området, som förtjänar att uppmärksammas.
Dessa problem aktualiserar enligt utredningen frågan om inte en
särskild planeringsenhet borde skapas för att följa utvecklingen och
låta utreda problem av mera generell och principiell art.
Utredningen har inte lämnat några förslag till en sådan enhetsutformning
och placering, men har onekligen tagit upp en fråga av stor vikt. Utredningens
synpunkter på behovet av fortsatta utredningar av mera långsiktiga
problem stöds av flera remissinstanser. Däremot vinner utredningens
förslag att en särskild planeringsenhet härför bör inrättas, inte gehör
hos remissinstanserna. Jag anser för min del att det närmast bör ankomma
på NO och SPK att gemensamt ta upp frågor om verksamhetens principiella
och långsiktiga utformning.
Lokala konsumentkommiftéer
Landsorganisationens och socialdemokratiska arbetarpartiets priskommitté
har lagt fram förslag om att bilda lokala konsumentkommittéer. Dessa
skulle främst utgöra förbindelseled mellan konsumenterna och de på konsumentområdet
verksamma myndigheterna. Konsumentkommittéernas huvudsakliga
uppgift skulle vara att föra fram erfarenheter och önskemål från
konsumenterna till näringslivet och de organ, som arbetar på pris- och konsumentupplysningens
område, samt att sprida information till konsumenterna.
Priskommittén föreslår i första hand att en försöksverksamhet på
84
Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1967
vissa platser anordnas under samverkan mellan de stora löntagarorganisationerna
m. fl. Ett centralt råd med företrädare för organisationerna samt
SPK, konsumentinstitutet och Varudeklarationsnämnden skulle bildas för
att bistå de lokala kommittéerna.
Vid remissbehandlingen har många instanser understrukit behovet av sådana
lokala kontaktorgan som förslaget avser. Åtskilliga remissinstanser
stöder också tanken att en försöksverksamhet bör komma till stånd. Från
flera håll förordas att resultatet av försöken avvaktas innan frågan slutligt
prövas. Från näringslivets sida ställer man sig i allmänhet avvisande till
förslaget.
För min del finner jag sannolikt att de föreslagna lokala konsumentkommittéerna
skulle kunna göra värdefulla insatser som förmedlare av konsumentupplysning.
Det är emellertid ett helt nytt uppslag, som här presenterats,
och det ställer sig svårt att utan närmare erfarenheter avgöra hur
verksamheten bör organiseras och bedrivas. Det är därför lämpligt att som
priskommittén föreslår börja med försöksverksamhet på ett mindre antal
platser. Det torde kunna förutsättas, att initiativ till att försöksvis bilda
lokala konsumentkommittéer kommer att tas av de stora löntagarorganisationer,
vilka ställt sig bakom förslaget, och andra organisationer, som uttalat
intresse för att verksamheten kommer i gång.
Beträffande frågan huruvida också ett centralt råd skall tillsättas för att
bistå de lokala kommittéerna har meningarna vid remissbehandlingen varit
delade. SPK anser sig av principiella skäl förhindrad att låta sig representeras
i ett sådant råd. I några remissyttranden har förordats, att konsumentrådet
lämpligen skulle kunna fullgöra uppgifterna. För egen del finner
jag det naturligt, att den nu berörda frågan närmare diskuteras i samband
med att man tar ställning till den närmare uppläggningen av försöksverksamheten.
Väsentligt är, att de statliga myndigheter och andra organ,
som verkar på könsumentområdet, lämnar ett verksamt bistånd åt konsumentkommittéernas
arbete.
I priskommitténs framställning förutsätts, att ekonomiska bidrag från
det allmännas sida kan behövas för att göra det möjligt för konsumentkommittéerna
att få sekreterarhj älp. Även för andra ändamål kan ett ekonomiskt
stöd bli önskvärt. Efter konsumentrådets närmare prövning bör bidrag
kunna utgå från anslaget Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning.
Priskommittén har ifrågasatt om inte de lokala konsumentkommittéerna
i framtiden skulle kunna få formen av kommunala nämnder. Detta uppslag,
som av remissinstanserna av olika skäl mötts med tveksamhet och i vissa
fall avvisats, torde få prövas närmare, sedan erfarenheter vunnits om hur
verksamheten kan komma att gestalta sig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
85
Konsumentforskning och konsumentupplysning
Den statliga verksamheten inom området för konsumentforskning och
konsumentupplysning är uppdelad på flera organ. En central ställning har
statens konsnmentråd, som har till uppgift att planlägga och samordna
forskningsarbetet på konsumentområdet samt verka för att denna forskning
rationaliseras och utvecklas. Statens institut för konsumentfrågor skall verka
för att arbetsförhållandena i enskilda hem och kollektiva hushåll rationaliseras
samt för att produktion och konsumtion inriktas på goda och ändamålsenliga
konsumtionsvaror. Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har
vid sidan av sina uppgifter att föra kartellregistret och utföra undersökningar
åt näringsfrihetsombudsmannen även att följa prisutvecklingen och sprida
upplysning bland allmänheten om prisbildningen för konsumtionsvaror.
Slutligen må erinras om Varudeklarationsnämndcn (VDN), som är ett statsunderstött
samarbetsorgan med uppgift att utarbeta normer för varudeklarationer,
att kontrollera bruket av varudeklarationer, som gjorts upp enligt
normerna, och att sprida upplysning om varudeklarationerna.
Relativt stora personella och materiella resurser tas i anspråk för verksamheten.
Anslagen till konsumentrådet, konsumentinstitutet och Varudeklarationsnämnden
uppgår för innevarande budgetår till ca 6,7 milj. kr.
För upplysningsändamål disponeras härjämte en avsevärd del av anslaget
till SPK, som för detta budgetår är uppfört med ca 4,8 milj. kr. Utvecklingen
under senare tid har ställt krav på utvidgning av verksamheten på
konsumentområdet. Detta har i sin tur aktualiserat viktiga principiella frågor
rörande verksamhetens inriktning och organisation samt rörande metoder
och former för dess bedrivande. Till följd härav har utredningsarbetet
beträffande konsumentfrågorna på senare tid blivit ganska omfattande.
Av naturliga skäl har utredningsarbetet också kommit att bli uppdelat på
flera händer.
I detta sammanhang vill jag erinra om att konsuinentupplysningsutredningen
ursprungligen hade till uppgift att utarbeta förslag rörande organisationen
av konsumentinstitutets upplysningsavdelning. När denna uppgift
fullgjorts, vidgades utredningens uppdrag till att omfatta frågan om den
framtida konsumentforskningens organisation. Dess nu framlagda betänkande
Effektivare konsumentforskning utgör resultatet av en första etapp i utredningsarbetet,
vilken avser konsumentinstitutets organisation för undersökningar
inom institutets nuvarande verksamhetsområde. I betänkandet föreslås,
att konsumentinstitutet organiseras om och förstärks. I det fortsatta
utredningsarbetet är avsikten att ta upp frågan om statlig konsumentforskning
på andra varuområden och beträffande tjänster liksom även den centrala
konsumentforskningens organisation och arbetsuppgifter.
Vid remissbehandlingen av det nu framlagda betänkandet har förts fram
åtskillig kritik av allmän natur. Denna är inte riktad mot utredningsförsla
-
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
get i och för sig utan hänför sig snarare till den splittring, som kännetecknat
det hittillsvarande utredningsarbetet och som bl. a. medfört, att förslaget
inte är grundat på en samlad översyn av förhållandena och behoven
inom hela området för konsumentforskning och konsumentupplysning. Krav
reses på att det fortsatta utredningsarbetet på detta område samordnas och
fördjupas, varvid målen, medlen och metoderna för samhällets insatser
penetreras från grunden. I vissa remissyttranden förordas att utredningen
får ändrad sammansättning eller att en ny utredning tillsätts.
Det anförda ger anledning att närmare pröva frågan hur utredningsarbetet
på detta område i fortsättningen bör bedrivas. Kravet på samordning
talar enligt min mening för att frågorna rörande konsumentupplysningen
görs till föremål för ny utredning i ett sammanhang. Utredningsarbetet
bör i första hand gälla de grundläggande frågor rörande konsumentupplysning
samt forsknings-, provnings- och undersökningsarbetet på konsumentområdet.
Härvid bör resultaten av tidigare utredningar tillgodogöras, liksom
även de ytterligare utredningsresultat som kommer fram från ännu pågående
utredningar, exempelvis från 1963 års konsumentupplysningskommitté.
I organisatoriskt hänseende bör särskilt beaktas behovet av samordning
av den konsumentinriktade verksamheten inom olika myndigheter och
andra organ, främst SPK och konsumentinstitutet. Möjligheterna att få till
stånd en effektivitetsfrämj ande samverkan på konsumentupplysningsområdet
och att för detta ändamål föra samman på området verkande organ
eller delar därav bör prövas förutsättningslöst. Konkreta organisationsförslag
bör utarbetas. Utredningen bör även ta upp frågan huruvida behov föreligger
av särskilda anordningar på det lokala planet för att främja konsumentupplysningen.
Härvid bör utredningen hålla kontakt med det pågående
utredningsarbetet rörande hemkonsulentorganisationen samt följa verksamheten
inom de lokala konsumentkommittéer, som eventuellt kan komma
att tillsättas på initiativ av löntagarorganisationerna. Priskontorens arbetsuppgifter
och ställning bör även övervägas i detta sammanhang.
Det sagda innebär, att konsumentupplysningsutredningens fortsatta arbete
kommer att bedrivas inom ramen för den nya utredningen. Det är min
avsikt att inom kort återkomma till frågan om närmare direktiv för denna.
Till konsumentupplysningsutredningens förslag rörande omorganisation
och förstärkning av konsumentinstitutet återkommer jag i det följande.
Vad angår förslaget att flytta de möbelundersökningar in. in. som nu bedrivs
av slöjdföreningen, till konsumentinstitutet är jag inte beredd att
ta ställning. Jag förutsätter, att frågan om fortsatt ekonomiskt stöd till
nämnda verksamhet i slöjdföreningens regi kan prövas om av konsumentrådet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
87
Ändring av konsumentinstitutets organisation
Konsumentinstitutet har f. n. fyra undersökningsavdelningar, eu upplysningsavdelning
och ett kansli. Konsumentupplysningsutredningen föreslår
att antalet undersökningsavdelningar minskas till tre. Härvid blir avdelningarna
större, vilket enligt utredningen möjliggör bl. a. en rationellare arbetsfördelning.
Utredningen anger vissa riktlinjer för arbetets fördelning mellan
de tre avdelningarna. Bl. a. föreslås en av dessa, den tekniska avdelningen
— vilken i stort sett svarar mot institutets nuvarande laboratorieavdelning
— bli en serviceavdelning till de båda övriga undersökningsavdelningarna
och sålunda inte som sistnämnda avdelningar vara huvudman för undersökningsarbete.
Vidare bör enligt utredningen institutets kemiska laboratorium,
som nu tillhör den från institutet i övrigt lokalt skilda laboratorieavdelningen,
organisatoriskt föras över till en av undersökningsavdelningarna men
bli kvar i nuvarande lokaler. Omorganisationen tillstyrks av åtskilliga remissinstanser,
däribland statskontoret, konsumentinstitutet och konsumentrådet.
I ett par yttranden påtalas, att olägenheter kan uppstå därigenom att
varuområdet för varje avdelning blir större och mer heterogent.
Den föreslagna omorganisationen bör genomföras i huvudsak. Arbetsfördelningen
mellan de tre undersökningsavdelningar, som därvid bildas, bör
inte nu bestämmas utan ytterligare prövas och fastställas av institutet
på grundval av de riktlinjer Kungl. Maj :t kan komma att ange. Jag ansluter
mig i princip till utredningens uppfattning att den tekniska avdelningen
skall vara en serviceavdelning. Såsom flera remissinstanser förordat bör
detta dock inte hindra att avdelningen när institutet prövar det lämpligt är
huvudman för undersökningsarbete. Av praktiska skäl synes det kemiska
laboratoriet tills vidare böra tillhöra den tekniska avdelningen.
Konsumentupplysningsutredningen föreslår vidare, att vid konsumentinstitutet
tillsätts en planerings- och samordningsgrupp, bestående av tre
kvalificerade tjänstemän. Förslaget bär tillstyrkts av institutet och konsumentrådet
m. fl. remissinstanser. Jag anser mig emellertid i likhet med
bl. a. statskontoret inte kunna förorda denna personalökning. I stället förordar
jag att institutets kansli tillförs en ny chefstjänst, vars innehavare kan
biträda institutets direktör med planerings- och samordningsuppgifter. Jag
återkommer i det följande till denna fråga.
Personalfrågor och kostnader
Jag övergår nu till personal- och anslagsfrågorna för ombudsmannen för
näringsfrihetsfrågor, statens pris- och kartellnämnd och statens institut för
konsumentfrågor. Förslag om förstärkning av personalen vid dessa myndigheter
och om vissa anslagshöjningar har lagts fram av riktprisutredningen,
konsumentupplysningsutredningen och myndigheterna. Jag biträder dessa
88 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
förslag, som tidigare redovisats, i den utsträckning som framgår av det
följande.
Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor: Avlöningar
Förslag har förts fram om åtgärder för att bereda näringsfrihetsombudsmannen
behövlig avlastning i arbetet. I anledning härav föreslår jag, att eu
tjänst som ställföreträdande näringsfrihetsombudsman i Ce 2 inrättas samt
att medel beräknas för eu tjänst som byrådirektör i Ae 28, avsedd för roteln
för prisärenden. För biträde med budsändning m. m. beräknar jag
20 000 kr. och för löneomräkning 107 000 kr.
Frågan om lönegradsplaceringen av ifrågavarande tjänster har varit föremål
för förhandling mellan statens avtalsverk och berörda personalorganisationer.
Riksdagens lönedelegation har den 16 mars 1967 godkänt avtalet,
dock under förbehåll att riksdagen godkänner de organisatoriska förutsättningar,
som ligger till grund för avtalet.
Anslaget bör för nästa budgetår höjas med 250 000 kr.
Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor: Omkostnader
Anslaget bör höjas med 8 000 kr. Från anslaget bör i fortsättningen bestridas
kostnader även för utrikes tjänsteresor.
Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar
Nämnden har med Kungl. Maj :ts medgivande anställt en tjänsteman för
att med arbetsuppgifter och befogenheter som ankommer på byråchef förestå
en särskild arbetsenhet. Tjänstemannen åtnjuter arvode motsvarande
lönen till tjänsteman i C 1. Nämnden föreslår, att en extra ordinarie byråchefstjänst
i nämnda lönegrad inrättas för tjänstemannen.
Jag biträder nämndens förslag och förordar sålunda att en byråchefstjänst
i Ce 1 inrättas hos nämnden.
Nämndens personalresurser för utrednings- och registreringsverksamhet
avseende konkurrensförhållanden m. m. samt för prisundersökningar och
prisupplysning bör förstärkas. Jag föreslår, att medel beräknas under anslagsposten
Expertis och tillfällig arbetskraft till 8 handläggande tjänstemän,
3 assistenter och 3 kvalificerade biträden, tillhopa 14 tjänstemän. Årskostnaden
beräknar jag till 526 000 kr. Härjämte bör medel under denna anslagspost
beräknas till ersättning åt en sakkunnig, som knutits till nämnden.
Medelsbehovet beräknar jag till 67 000 kr. Anslagsposten bör minskas
med 250 000 kr., motsvarande beräknad årskostnad för en särskild arbetsgrupp,
som undersökt förhållandena inom byggnad sbranschen och som nu
slutfört sin verksamhet.
Anslagsposten Arvoden och särskilda ersättningar bör höjas med 3 000
kr. för arvode till generaldirektörens ställföreträdare.
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Nu angivna förändringar medför en höjning av avlöningsanslaget med
894 000 kr. Därav utgör 480 000 kr. löneomräkning.
Statens pris- och kartellnämnd: Omkostnader
1966/67
Ber. ändring 1967/68
SPK
Dep.cliefen
1.
Sjukvård m. in...............
13 000
+ 8 000
+ 3 000
2.
Reseersättningar..............
65 000
+ 95 000
+ 30 000
3.
Expenser
a) Bränsle, lyse, vatten ........
21 000
+ 4 000
+ 3 000
b) Övriga expenser............
. 199 000
+ 158 000
+ 150 000
Därav engångsutgift ........
40 000
4.
Hålkortsbearbetning ..........
95 000
+ 35 000
+ 20 000
5.
Publikationstryck..............
. 150 000
+ 65 000
+ 50 000
6.
Allmän upplysningsverksamhet .
50 000
+ 110 000
+ 550 000
593 000
+ 475 000
+ 806 000
Med hänvisning till sammanställningen föreslår jag att omkostnadsanslaget
höjs med 806 000 kr. Anslagshöjningen hänger bl. a. samman med
att belastningen kraftigt ökat till följd av successiva förstärkningar av personalen,
och att jag under posten 6. Allmän upplysningsverksamhet beräknat
ett belopp av 500 000 kr. för särskilda upplysningskampanjer i enlighet
med vad jag tidigare förordat i anledning av förslag av riktprisutredningen.
Från anslaget bör i fortsättningen bestridas kostnaderna även för
utrikes tj änsteresor.
Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar
Jag har tidigare förordat, att konsumentinstitutet organiseras om på så
sätt att antalet undersökningsavdelningar minskas från fyra till tre. I överensstämmelse
med konsumentupplysningsutredningens förslag bör för var
och en av de sålunda ombildade avdelningarna inrättas en ny tjänst som laboratoriechef
i C 1. Innehavarna av dessa tjänster bör ha utbildning och erfarenhet
som gör dem väl lämpade att planlägga och leda forsknings- och
undersökningsverksamheten samt att hålla kontakt med motsvarande verksamhet
vid institutioner som konsumentinstitutet samarbetar med.
Såsom jag tidigare förordat, bör medel beräknas för en ny tjänst för avdelningsdirektör
i B 5 med placering som chef för konsumentinstitutets
kansli. Innehavaren bör ha utbildning och erfarenhet som kan fordras för
uppgiften att biträda institutets direktör vid planläggning och samordning av
verksamheten.
Frågan om lönegradsplaceringen av'' ifrågavarande tjänster har varit föremål
för förhandling mellan statens avtalsverk och berörda personalorganisa
-
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
tioner. Vid förhandlingen har träffats avtal jämväl om lönegradsplaceringen
för andra tjänster vid konsumentinstitutet. Riksdagens lönedelegation
har den 16 mars 1967 godkänt avtalet, dock under förbehåll att riksdagen
godkänner de organisatoriska förutsättningar som ligger till grund för avtalet.
Anställningsformen för innehavarna av chefstjänsterna bör vara extra
ordinarie. Kungl. Maj :t bör i den utsträckning som fordras i samband med
genomförandet av den nya organisationen äga föra tjänster på övergångsstat
och utfärda erforderliga övergångsbestämmelser.
I övrigt föreslår jag, att anslagsposten Avlöningar till expertis och tillfällig
arbetskraft räknas upp med 135 000 kr.
En tablå över de tjänster, som kommer att finnas vid institutet torde som
bilaga få fogas till statsrådsprotokollet. Redovisningen har gjorts fullständig
för att ge underlag för anslagsberäkningen.
Förslagen innebär, att avlöningsanslaget efter löneomräkning, som medför
en höjning med 201 000 kr., ökas med 627 000 kr.
Statens institut för konsumentfrågor: Omkostnader
Konsumentupplysningsutredningen har föreslagit att medel till utrustning
och till kostnader för uppdrag hos andra institutioner anvisas på ett
särskilt reservationsanslag. Jag biträder detta förslag, i anledning varav
anslagsposten Övriga utgifter bör minskas med 40 000'' kr. På grund av beräknade
utgiftsstegringar bör det på anslagsposten kvarstående beloppet höjas
med 10 000 kr. Av övriga anslagsposter bör posten Sjukvård in. m. höjas
med 1 000; kr., Reseersättningar med 22 000 kr. och Övriga expenser med
40 000 kr. Av sistnämnda belopp avser 20 OOP kr. engångsutgifter för anskaffning
av inventarier i anledning av personalförstärkningen. Förslagen
innebär en höjning av omkostnadsanslaget med 33 000 kr. Från anslaget bör
i fortsättningen bestridas kostnaderna även för utrikes tjänsteresor.
Statens institut för konsumentfrågor: Undersökningar och upplysningsmateriel
m. m.
Detta nya anslag, som uppförs i anledning av förslag av konsumentupplysningsutredningen,
motsvarar delvis det för innevarande budgetår uppförda
reservationsanslaget Statens institut för konsumentfrågor: Upplysningsmateriel.
Medelsbehovet för upplysningsmateriel beräknar jag till 150 000 kr.
På detta anslag bör vidare medel anvisas till kostnader för undersökningsuppdrag,
som konsumentinstitutet lämnar till andra institutioner m. fl. Konsumentupplysningsutredningen
har föreslagit att 300 000 kr. anvisas för ändamålet.
För innevarande budgetår har på omkostnadsanslaget beräknats
18 000 kr. härför. Jag föreslår att medelsanvisningen för ändamålet på detta
anslag bestäms till 118 000 kr.
Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1967
91
Till utrustning har på omkostnadsanslaget för innevarande budgetår beräknats
22 000 kr. För nästa budgetår föreslår jag, att 25 000 kr. anvisas för
ändamålet. Dessutom förordar jag att ett engångsbelopp av 50 000 kr. anvisas
till anskaffning av utrustning. Sammanlagt bör sålunda till utrustning
på detta anslag anvisas 75 000 kr.
Till anslaget torde även få föras eventuell vid utgången av budgetåret
1966/67 förefintlig reservation på reservationsanslaget till upplysningsmateriel,
som bör utgå ur riksstaten från och med nästa budgetår.
Institutets inkomster av försäljning och uthyrning av upplysningsmateriel
bör liksom hittills tas till uppbörd på anslaget. Med hänsyn härtill kan
medelsbehovet begränsas till 323 000 kr.
Hemställan
Under åberopande av vad jag anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår
riksdagen att
1) bemyndiga Kungl. Maj :t att på personalförteckningarna
för ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor, statens
pris- och kartellnämnd samt statens institut för konsumentfrågor
föra upp nya tjänster på löneplan C enligt vad jag föreslagit
i det föregående;
2) godkänna de riktlinjer jag föreslagit för omorganisation
av statens institut för konsumentfrågor;
3) för budgetåret 1967/68 under tionde huvudtiteln anvisa
a)
till Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor: Avlöningar
ett förslagsanslag av 926 000 kr.
b) till Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor; Omkostnader
ett förslagsanslag av 48 000 kr.
c) till Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar ett
förslagsanslag av 5 150 000 kr.
d) till Statens pris- och kartellnämnd: Omkostnader ett
förslagsanslag av 1 399 000 kr.
e) i till Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 788 000 kr.
f) till Statens institut för konsumentfrågor: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 422 000 kr.
g) till Statens institut för konsumentfrågor: Undersökningar
och upplysningsmateriel m. m. ett reservationsanslag
av 323 000 kr.
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
93
Bilaga
Förteckning över tjänsterna vid statens institut för konsumentfrågor
enligt departementschefens förslag
Lönegrad
1 direktör ................................................ C 3
Undersökningsavdelning 1
1 laboratoriechef .......................................... C 1
2 förste intendenter........................................ A 30
1 konsulent ............................................... A 23
1 konsulent ...................... A 21
2 konsulenter.............................................. A 19
2 tekniker ................................................ A 13
1 institutionstekniker ........... A 11
2 institutionsbiträden ...................................... A 3/9
Undersökningsavdelning 2
1 laboratoriechef ....................... C 1
1 förste intendent.......................................... A 30
1 konsulent ............................................... A 23
1 konsulent ............................................... A 21
1 assistent ................................................ A 17
1 tekniker ................................................ A 13
1 institutionstekniker ...................................... A 11
3 institutionsbiträden ...................................... A 3/9
Tekniska avdelningen
1 laboratoriechef .......................................... G 1
1 förste intendent .......................................... A 30
1 förste byråingenjör ...................................... A 23
1 byråingenjör ............................................ A 21
1 ingenjör ................................................ A 19
2 ingenjörer ........................................ högst A 17
1 förste instrumentmakare.................................. A 14
1 tekniker ................................................ A 13
1 institutionstekniker ...................................... A 11
3 institutionsbiträden ...................................... A 3/9
Kansliet
1 avdelningsdirektör ...................................... B 5
1 förste byråsekreterare .................................... A 23
1 assistent ................................................ A 17
1 kontor sskrivare .......................................... A 13
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Lönegrad
2 kansliskrivare .......................................... A 11
1 expeditionsvakt .......................................... A 9
1 expeditionsvakt .......................................... A 8
4 kontorister .............................................. A 9
4 kontor sbiträden .......................................... A 3/9
2 telefonister .............................................. A 3/9
Upplysningsavdelningen
1 avdelningsdirektör ...................................... B 5
1 byrådirektör............................................. A 28
1 pressombudsman ........................................ A 28
2 konsulenter ............................................ A 23
1 redaktör ................................................ A 23
1 ingenjör ................................................ A 23
2 redaktörer ............... A 19
2 konsulenter ........... A 19
1 föreståndare ............................................ A 19
1 konsulent ............... A 17
3 assistenter ................... A 15
2 kontorsskrivare .................... A 13
1 biblioteksassistent ........................................ A 13
1 institutionstekniker ............ A 11
1 kansliskrivare ........................................... A 11
1 kontorist ................................................ A 9
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
95
Innehållsförteckning
Inledning ...............................................
Gällande ordning m. m....................................
Konkurrenspolitikens målsättning .........................
Riktprisutredningen ...................................
Remissyttrandena......................................
Bedömningen av prissamverkan...........................
Riktprisutredningen ...................................
Remissyttrandena......................................
Prisövervakning .........................................
Riktprisutredningen ...................................
Remissyttrandena......................................
Utbyggd registrering av konkurrensbegränsningar...........
Riktprisutredningen ...................................
Remissyttrandena......................................
Utbyggd prisupplysning...................................
Riktprisutredningen ...................................
Remissyttrandena......................................
Förslag om konsumentombudsman m. m....................
Riktprisutredningen ...................................
Remissyttrandena......................................
Lokala konsumentkommittéer.............................
Priskommitténs skrivelse ...............................
Remissyttrandena......................................
Effektivare konsumentforskning...........................
Konsumentupplysningsutredningen ......................
Remissyttrandena......................................
Ändring av konsumentinstitutets organisation...............
Konsumentupplysningsutredningen ......................
Remissyttrandena......................................
Personalfrågor och kostnader .............................
Riktprisutredningen ...................................
Remissyttrandena......................................
Konsumentupplysningsutredningen ......................
Remissyttrandena......................................
Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor .................
Pris- och kartellnämnden...............................
Konsumentinstitutet ...................................
Departementschefen .....................................
Inledning .............................................
Konkurrenspolitikens målsättning .......................
Bedömningen av prissamverkan .........................
Prisövervakning .......................................
Registrering och undersökning av konkurrensbegränsningar
Utbyggd prisupplysning................................ .
96 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1967
Förslag om konsumentombudsman m. m....................... 82
Lokala konsumentkommittéer.................................. 83
Konsumentforskning och konsumentupplysning.................. 85
Ändring av konsumentinstitutets organisation.................... 87
Personalfrågor och kostnader .................................. 87
Hemställan .................................................. 91
Bilaga......................................................... 93
MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670210
Doktrin (2)
- Göran Lysén, Något om villkoren enligt luftfartslagen 7 kap. 4 §, FT 1979 nr 3 s. 148, på s. 156 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt II. Avtalsvillkorslagen, SvJT 1974 s. 81, på s. 91 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- ABU 1967:46 Utlåtande i anledning av motion om samhälleliga åtgärder för övervakande av reklamen. s. 11 i texten
- Rskr. 1967:205 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av statens trafiksäkerhetsverk m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
- SU 1967:90 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående effektivisering av verksamheten på prisoch konkurrensområdet samt konsumentvaruforskning s. 1 i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar.
- FT 1979 s. 148 Göran Lysén, Något om villkoren enligt luftfartslagen 7 kap. 4 § s. 156 i texten
- SvJT 1974 s. 81 Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt II. Avtalsvillkorslagen s. 91 i texten