Med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)
1967-03-17 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1967:81, Med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)
Dokumentets text
Kangl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
1
Nr 81
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr 612); given Stockholms
slott den 17 mars 1967.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse om ändrad lydelse
av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).
Enligt Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
Olof Palme
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att föreskrift som byggnadsstyrelsen meddelar i
fråga om tillämpningen av byggnadsstadgan inte längre skall behöva fastställas
av Kungl. Maj :t för att bli gällande. Om föreskrift rör annan myndighets
verksamhetsområde, skall styrelsen meddela föreskriften efter samråd
med den myndigheten. Styrelsen skall underställa Kungl. Maj :t fråga
som är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller annars av större vikt.
Bestämmelserna, som är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1967, syftar
främst till att främja rationaliseringen inom byggnadsindustrin.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 81
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
Förslag
till
Kungörelse
om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612)
Härigenom förordnas, att 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december
1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
76 8.
1 m o in. Närmare föreskrifter
relsen.
På lantmäteristyrelsen----
Föreskrifter, som nu sagts, skola
för att bliva gällande fastställas av
Konungen.
---- —- — meddelar byggnadssty
Föreskrift,
som rör även annan
myndighets verksamhetsområde,
meddelar byggnadsstyrelsen efter
samråd med den myndigheten.
Föreskrift, som är av icke oväsentlig
ekonomisk betydelse, skall
för att bliva gällande fastställas av
Konungen. Detsamma gäller om föreskriften
av annan orsak är av större
vikt.
-- och 34 §§.
Föreskrifter, som lantmäteristyrelsen
meddelat, skola för att bliva
gällande fastställas av Konungen.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1967.
Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet på Stockholms slott den 17 mars
1967.
Närvarande:
Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad
lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan och anför.
Inledning
I skrivelse den 17 december 1964 har byggnadsstyrelsen föreslagit vissa
åtgärder som syftar till större enhetlighet och smidighet vid tillämpningen
av byggnadsbestämmelserna. Förslagen innebär att styrelsen utan Kungl.
Maj :ts fastställelse skall få meddela bindande bestämmelser i form av föreskrifter
till byggnadsstadgan och att styrelsens typgodkännande verksamhet
skall utvidgas.
Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av medicinalstyrelsen,
centrala sjukvårdsberedningen, statens institut för folkhälsan, statens
luftvårdsnämnd, kommerskollegium, statens provningsanstalt, bostadsstyrelsen,
statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning,
statens brandinspektion, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrelserna
i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs
och Västerbottens län, byggindustrialiseringsutredningen, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Näringslivets Byggnadsdelegation, Riksförbundet
Landsbygdens Folk, Aktiebolaget Svensk Byggtjänst, Byggstandardiseringen,
Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund
(HSB), Svenska Riksbyggen, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag
(SABO), Kooperativa förbundet, Svenska Arkitekters Riksförbund, Svenska
Väg- och vattenbyggares Riksförbund, Sveriges Byggmästareförbund samt
Värme-, ventilations- och sanitetstekniska föreningen (VVS-Tekniska Föreningen).
4
Knngl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
Kommerskollegium har bifogat yttranden från elva handelskammare. ÖÄ
har bifogat yttrande från Stockholms stads byggnadsnämnd. Länsstyrelserna
har bifogat yttranden från bl. a. flera byggnadsnämnder och länsarkitekter.
Sedan byggnadsstyrelsen efter remissbehandlingen inkommit med förslag
till revision av flertalet av styrelsens år 1960 meddelade anvisningar till
byggnadsstadgan, har inom kommunikationsdepartementet upprättats en
promemoria i ämnet den 15 februari 1966.
Efter remiss har yttranden över byggnadsstyrelsens revisionsförslag och
departementspromemorian avgetts av de förut hörda remissinstanserna —
utom Aktiebolaget Svensk Byggtjänst och Svenska Väg- och vattenbyggares
Riksförbund — samt av arbetarskyddsstyrelsen, statens handikappråd, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, statens vattenfallsverk,
Svenska Vattenkraftföreningen, Sveriges Industriförbund och Sveriges Hotell-
och Restaurangförbund.
Länsstyrelserna har bifogat yttranden från bl. a. länsarkitekterna i länen.
I skrivelse den 8 juli 1966 har byggnadsstyrelsen hemställt om sådana
åtgärder att dess typgodkännande verksamhet kan täckas av avgifter.
Byggindustrialiseringsutredningen har till chefen för inrikesdepartementet
överlämnat en promemoria den 16 september 1966 »Standardisering, normering,
typgodkännandeverksamhet» (Stencil In 1966: 5). I promemorian
föreslås vissa åtgärder för standardisering och normering inom byggandet
och för en utvidgad typgodkännande verksamhet. Förslagen anmäls denna
dag av chefen för inrikesdepartementet.
Gällande rätt
I 5 kap. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) meddelas grundläggande
bestämmelser om byggnads yttre och inre utförande med hänsyn
till säkerhet, hygien och utseende.
Enligt 42 § skall byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga
byggnadsdelar, som kan utsättas för belastning, ha betryggande bärförmåga,
stadga och beständighet. De utrymmen till vilka allmänheten äger tillträde
skall enligt 42 a § (SFS 1966: 175) i skälig omfattning utformas så att de
blir tillgängliga för och kan användas av personer vilkas rörelseförmåga
är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller sjukdom. I 44 § 1 mom. föreskrivs
att byggnad i fråga om konstruktion och inredning skall utföras så
att faran för brand inte blir större än vad som betingas av hänsyn till byggnadens
ändamål, angränsande bebyggelse och övriga omständigheter. Vissa
uppräknade anordningar och utrymmen skall enligt 7 mom. samma paragraf
anordnas så att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet
inte uppkommer. I fråga om byggnad för stadigvarande bruk, i vilken in
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
ryms bostads- eller arbetsrum, föreskrivs i 46 § att den skall anordnas och
inredas så att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Den skall
också innehålla nödvändiga förvaringsutrymmen samt vara försedd med
behövlig sanitär utrustning. Byggnad för särskilt ändamål, såsom industribyggnad,
byggnad för undervisning, vårdanstalt, hotell, pensionat, samlingslokal
samt lokal för hantverk eller handel, skall dessutom enligt 48 § fylla
de särskilda krav som med hänsyn till verksamhetens art skäligen bör
uppställas på hygien, skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på
trevnad och bekvämlighet för dem som skall vistas i byggnaden.
Byggnndsstadgan innehåller inga detaljerade bestämmelser i fråga om
byggnads utförande. Enligt 76 § 1 mom. meddelar byggnadsstyrelsen närmare
föreskrifter om ritningar och andra handlingar som skall fogas vid
ansökan om byggnadslov, om arkivering och expedition av handlingar, om
konstruktion och utförande av byggnader och andra anordningar, om vilka
bestämmelser ges i stadgan, samt om byggnadsarbeten. För att bli gällande
skall byggnadsstyrelsens föreskrifter fastställas av Kungl. Maj :t. Enligt
2 mom. samma paragraf skall byggnadsstyrelsen meddela de ytterligare råd
och anvisningar som kan behövas för tillämpning av stadgan. Dessa fastställs
inte av Kungl. Maj :t.
Byggnadsstyrelsens föreskrifter blir efter fastställelse bindande för de
byggande och för myndigheterna, medan styrelsens råd och anvisningar endast
är rekommendationer utan bindande verkan. Byggnadsstyrelsen meddelade
år 1960 råd och anvisningar till byggnadsstadgan (BABS 1960). Några
föreskrifter meddelades däremot inte. I förordet till BABS 1960 uttalade
byggnadsstyrelsen att råden och anvisningarna är ett uttryck för styrelsens
uppfattning hur byggnadsstadgans bestämmelser om byggande skall tillämpas
och därför inte bör frångås utan att särskilda skäl talar för det. Den 14
mars 1967 meddelade byggnadsstyrelsen föreskrifter om vissa bärande konstruktioner,
brandskydd och isolering m. m. Föreskrifterna, som skall ersätta
motsvarande råd och anvisningar i BABS 1960, har denna dag fastställts
av Kungl. Maj :t. Byggnadsstyrelsen avser att inom den närmaste
tiden meddela ytterligare föreskrifter samt nya råd och anvisningar.
Huvuddelen av de nya tillämpningsbestämmelserna (BABS 1967) är i princip
avsedda att träda i kraft den 1 januari 1968.
* 67 § byggnadsstadgan medges undantag i vissa fall från gällande föreskrifter.
Enligt 1 mom. får länsstyrelsen beträffande visst byggnadsföretagmedge
mindre avvikelse från bestämmelse som meddelats i stadgan eller
med stöd av den i fråga om byggnads yttre och inre anordnande. En förutsättning
för sådant medgivande är att företaget bedöms vara tekniskt tillfredsställande
och inte medför avsevärd olägenhet från annan synpunkt.
Enligt 2 mom. kan länsstyrelsen förordna att denna befogenhet skall tillkomma
även viss byggnadsnämnd, om denna har tillgång till personal med
den utbildning och erfarenhet som kan anses behövlig för uppgiften.
It Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr SI
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
Bestämmelser som i ett eller annat hänseende kan tänkas inverka på
byggnads utförande finns i ett flertal författningar vid sidan av byggnadsstadgan.
I detta sammanhang kan nämnas hälsovårdsstadgan den 19 december
1958 (nr 663), arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), arbetar
skyddskungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208) och förordningen den 1 december
1961 (nr 568) om brandfarliga varor.
Byggnadsstyrelsens framställning den 17 december 1964
Bakgrund
År 1963 utsände byggnadsstyrelsen en rundfråga till ett 80-tal myndigheter,
organisationer in. fl. Rundfrågan avsåg de tillfrågades erfarenheter
av BABS 1960 och motiverades med att styrelsen förberedde en revision av
anvisningarna.
Av de tillfrågade kom ett 30-tal in på frågan om anvisningarnas giltighet
och tillämpningssätt m. m. Av dessa ansåg ungefär hälften att nuvarande
system med byggnadsbestämmelser endast i anvisningsform fungerar väl
medan återstoden hade erinringar mot systemet.
Flera av dem som var positiva till nuvarande system ansåg att byggnadsstyrelsens
tillämpningsbestämmelser inte bör fastställas som föreskrifter
utan förbli anvisningar, bl. a. därför att anvisningsformen ger särskilda
möjligheter till anpassning efter den fortgående utvecklingen. Några motiverade
sin inställning med att bestämmelserna i BABS 1960 i praktiken har
samma kraft som bindande föreskrifter.
De som var kritiska mot nuvarande system anmärkte bl. a. att BABS
1960 i många fall är alltför vag för att tjäna som rättesnöre för en enhetlig
tillämpning. De flesta kritiskt inställda påpekade att bestämmelserna i
BABS 1960 — eller vissa av dem — både formellt och faktiskt borde få bindande
karaktär. Motivet härtill var i allmänhet att avvikelserna från byggnadsbestämmelserna
med nuvarande system blir eller kan bli så många
att den eftersträvade enhetligheten i tillämpningen äventyras.
De förslag som framfördes i fråga om utformning och tillämpning av
BABS 1960 syftade till att skapa förutsättningar för en intensifierad industrialisering
av byggandet. Förslagen innebar att tillämpningsbestämmelserna
skall vara klart preciserade och enhetliga för hela landet samt utfärdade
av byggnadsstyrelsen såsom bindande föreskrifter. Vidare borde styrelsen
ha möjlighet att pröva och typgodkänna byggelement, konstruktionssystem
och metoder. Typgodkännandet borde i vissa fall kombineras med
tillverkningskontroll.
Förslagen behandlades inom byggnadsstyrelsens tekniska råd, som i allt
väsentligt anslöt sig till förslagen. Styrelsen uppdrog därefter åt en särskild
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
utredningsman1 att utreda och avge förslag beträffande dels frågan om
föreskrifter som styrelsen meddelar med stöd av 76 § byggnadsstadgan,
dvs. bindande regler, bör bli gällande utan fastställelse av Kungl. Maj :t, dels
frågan om styrelsen äger föranstalta om typgodkännande av vissa anordningar.
Utredningsmannen redovisade sina förslag i en promemoria den
17 december 1964.
Utredningsmannen
Byggnadsstyrelsen hänvisar i sin framställning till utredningsmannens
promemoria.
Utredningsmannen anför i frågan om ändrad lydelse av 76 §
Byggnadsstadgan att grunden för de detalj bestämmelser om byggande,
som meddelas av byggnadsstyrelsen, väsentligen är det allmänna intresset
att byggnader utförs på ett sätt som är betryggande från lcvalitetsoch
säkerhetssynpunkt. Styrelsen bär ansvaret för att de normer som anges
i byggbestämmelserna ger godtagbar kvalitet och säkerhet. Avvikelser från
sådana normer är därför enligt utredningsmannen påkallade endast när de
kan motiveras med särskilda omständigheter som beror på förhållandena
inom viss trakt eller på viss byggnadsplats. Skulle byggnadsnämnd utan särskilt
medgivande eller utan att det är motiverat av särskilda förhållanden
ställa lägre krav än de som angetts i byggnadsstyrelsens normer, skulle detta
te sig betänkligt från säkerhets- och kvalitetssynpunkt. Mera aktuellt är
enligt utredningsmannen att byggnadsnämnd utan särskild anledning ställer
högre krav än de normerade. Då blir de företagare inom byggnadsbranschen
lidande, som inrättat sin produktion efter den norm eller den
standard som byggnadsstyrelsen fastställt. De kan inte utan kostnadskrävande
förändringar driva verksamhet eller avyttra produkter vid byggen där
de skärpta kraven upprätthålls. Svårigheterna blir större för företagare med
verksamhet på många platser och med höggradigt industrialiserad och standardiserad
produktion. Hinder i verksamheten på grund av skärpta krav
kommer att verka onödiga och orättvisa för företagarna.
Ett mycket fast upprätthållande av eu norm kan också från andra synpunkter
få olämpliga verkningar, menar utredningsmannen. Om normen
tillämpas med alltför stor konsekvens, kan nykonstruktioner och experiment
hindras och därmed även utveckling och framåtskridande. Sådana negativa
verkningar kan motverkas genom en dispenspolitik, där avvikelser från normen
meddelas om de fordras för att i utvecklingens intresse ge tillbörligt utrymme
åt prövning av nya konstruktioner. Om de nya konstruktionerna visar
sig hålla måttet, kan detta efter hand ge anledning att ändra normen. En
stel tillämpning av en norm kan vidare enligt utredningsmannens mening
medföra allvarliga negativa verkningar genom att stå hindrande i vägen för
1 Hovrättsrådet Per-Erik Furst.
opaginerad Kontrollera mot PDF
S Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967
fri konkurrens och i stället befordra monopolisering och fördyring. Sådana
verkningar kan orsakas av att normen är olämpligt utformad, av att den tilllämpas
alltför schablonmässigt och utan rimligt utrymme för avvikelser genom
dispenser eller av båda dessa omständigheter.
Utredningsmannen framhåller att enhetlighet behövs i fråga om regleringen
av byggnadsverksamheten men att behovet därav inte får hindra särbehandling
genom dispenser i de fall då avvikelser är klart motiverade av särskilda
omständigheter. Vad angår frågan hur en så beskaffad enhetlighet
lämpligen kan åstadkommas anser utredningsmannen att väl utformade anvisningar
teoretiskt sett kan tänkas få sådan auktoritet att de i praktiken
länder till efterrättelse, utom i sådana fall då det finns särskilda, klart motiverbara
skäl att gå från dem. Emellertid är det enligt utredningsmannens
mening tydligt att enhetligheten kan äventyras av att lokala kontrollerande
myndigheter — i detta fall byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, brandchef,
skorstensfejarmästare etc. — utan bärande skäl kräver andra lösningar än
de anvisade. Så kan ske, därför att kontrollmyndigheterna har en annan
principiell bedömning än byggnadsstyrelsen. De lokala kontrollmyndigheterna
kan på denna grund eller av annan anledning tolka anvisningarna på
annat sätt än avsett eller avsiktligt åsidosätta dem och därigenom komma
att opåkallat bryta enhetligheten. Vilken anledningen än må vara, kan ändring
inte åstadkommas annat än med vederbörandes goda vilja, så länge det
rör sig om tillämpning som är förenlig med den bakomliggande bestämmelsen
i allmän författning.
Om detalj bestämmelser ges i form av föreskrifter kan enhetlighet framtvingas,
framhåller utredningsmannen. Avsaknad av befogenheten att meddela
föreskrifter minskar den centrala myndighetens möjligheter att åstadkomma
önskvärd enhetlighet. Det anses därför klart, att den myndighet som
förfogar över och på ett smidigt och ändamålsenligt sätt kan använda både
föreskrifter och anvisningar har bättre förutsättningar att nå ett godtagbart
resultat än den som endast använder sig av anvisningar.
Risken med detaljreglering i form av bindande föreskrifter är enligt utredningsmannen
att undantagen lätt blir alltför få. Dispensgivningen är
förenad med omgång. Myndigheterna kan antas vara försiktiga med att
ge dispenser. Därigenom uppkommer lätt de skadeverkningar som följer av
en till stelhet driven, bindande normgivning. Risken härför blir större ju
flera föreskrifter som meddelas och ju längre in i detalj de förs. Föreskrifter
synes därför över huvud inte böra användas för att meddela mera utpräglade
detalj bestämmelser utan bör begränsas till funktionsbestämmelser.
Med föreskrift kan bestämmas att anordning skall ha visst angivet
mått av hållfasthet, motståndskraft mot brand eller annan sådan egenskap
eller funktion. Hur anordningen skall vara beskaffad för att nå upp till föreskrivet
mått av hållfasthet etc. kan meddelas genom detaljbestämmelser om
material, dimensioner etc. Sådana detalj bestämmelser bör enligt utrednings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
9
mannens mening såsom regel meddelas i form av anvisningar, dvs. rekommendationer
av icke bindande karaktär.
Utredningsmannen påpekar att det nuvarande systemet med detaljbestämmelser
i form av anvisningar i praktiken synes ha medfört en ganska
stor enhetlighet. De som kritiserat systemet har inte gjort gällande att det
föreligger någon mera betydande uppluckring av bestämmelserna i BABS
1960 från byggnadsnämndernas sida. Ett mindre antal byggnadsnämnder
eller andra lokala myndigheter anges vara »överambitiösa» eller tillskriva
sig förmåga att själva finna bättre lösningar än de som anvisas i BABS 1960.
Att nå helt fram till den enhetlighet som kritikerna mot nuvarande system
önskar, kommer säkerligen att bli svårt, menar utredningsmannen. Det är
antagligen inte möjligt, om man vill undvika de skadeverkningar som följer
av bristande rörlighet. Den förstärkning av BABS 1960 som kan behövas anser
han kunna åstadkommas bäst genom att ett begränsat antal bestämmelser
görs till bindande föreskrifter. En avsevärd verkan av det slag som byggnadsindustrin
eftersträvar synes kunna uppnås genom generellt stadgande i
den bindande föreskriftens form, att konstruktioner, anordningar och metoder
som anbefallts de byggande genom anvisning skall godkännas av
byggnadsnämnd, om inte särskilda skäl föranleder till annat. Genom en sådan
kombination av föreskrift och anvisningar skapas för de byggande möjlighet
att — utom i speciella undantagsfall — landet över använda standardprodukter
och standardmetoder vilka överensstämmer med vad som anbefallts
av byggnadsstyrelsen. Samtidigt bibehålls de byggande vid rätten att
använda andra utföranden och byggnadsnämnderna vid den självklara befogenheten
att ingripa, om speciella förhållanden gör en anvisad anordning
eller metod farlig eller olämplig i särskilda fall. Utredningsmannen anser
emellertid också att åtskilliga av detaljreglerna i BABS 1960 uttryckligen
bör få karaktären av bindande föreskrifter. Främst gäller detta vad som kallats
funktionsbestämmelser.
Uppgiften att efter föreliggande behov och omständigheter välja ut var föreskrifter
skall sättas in och hur de skall utformas för att skapa enhetlighet
utan att klavbinda är enligt utredningsmannen svårbemästrad. Det kan beräknas
uppkomma behov att kontinuerligt se över och jämka bestämmelserna
för att få ett regelkomplex som väl fyller sitt ändamål. Dynamiken på
byggområdet kräver en osedvanligt hög grad av fortlöpande anpassning och
smidighet hos den reglerande centrala myndigheten.
Användningen av föreskrifter förutsätter även en smidigt fungerande
dispensgivning, påpekar utredningsmannen. Gäller det mindre avvikelser
föreligger genom 67 § byggnadsstadgan regler som möjliggör en sådan, men
i fråga om dispenser för större avvikelser och generella dispenser är med
nuvarande regler i 76 § Kungl. Maj :t dispensgivande myndighet. Kungl.
Maj :t måste också pröva frågan om fastställelse varje gång en föreskrift
skall ändras. Detta anser utredningsmannen ägnat att minska rörligheten i
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
systemet, och det är just rörligheten som kan antas komma att spela en
betydande roll för systemets funktion, såväl i fråga om möjligheterna att
jämka på bestämmelserna, när detta är påkallat av utvecklingen, som i fråga
om möjligheterna att i speciella fall medge avvikelser från i princip bindande
bestämmelser. Rörligheten skulle öka, om byggnadsstyrelsen fick befogenhet
att meddela föreskrifter utan fastställelse av Kungl. Maj :t. Får byggnadsstyrelsen
denna befogenhet torde styrelsen också bli dispensmyndighet
med befogenhet att meddela avvikelser från föreskrifterna i sådana fall då
denna befogenhet inte enligt 67 § byggnadsstadgan ankommer på länsstyrelsen
eller byggnadsnämnden. För ett överlämnande till byggnadsstyrelsen
av befogenhet att meddela föreskrifter utan fastställelse talar enligt utredningsmannens
mening behovet att systemet med byggbestämmelser fungerar
så smidigt som möjligt, så att ändringar i föreskrifter, meddelande av
nya föreskrifter och dispenser från föreskrifter kan ske utan dröjsmål.
En extra garanti för att en sådan befogenhet utövas på rätt sätt är att
frågor om byggbestämmelser numera handläggs under medverkan av byggnadsstyrelsens
tekniska råd.
Utredningsmannen föreslår att 76 § byggnadsstadgan ändras så att Kungl.
Maj :ts fastställelse inte skall fordras för att föreskrift som styrelsen meddelat
skall bli gällande. Vidare föreslås en bestämmelse om att byggnadsstyrelsen,
innan föreskrift meddelas, skall samråda med annan myndighet vars
ämbetsområde berörs, och att ärendet skall underställas Kungl. Maj :t, om
enighet inte kan nås. Genom ett sådant stadgande anses viss ersättning komma
att ges för bortfallet av den kontroll som utövas av Kungl. Maj :t vid
fastställelse.
Utredningsmannen påpekar att byggnadsstyrelsen enligt förarbetena till
byggnadsstadgan utan särskild bestämmelse skall samråda i erforderlig omfattning
med annan myndighet som berörs av viss fråga (prop. 1959: 168 s.
168). Den föreslagna uttryckliga bestämmelsen om samråd i fråga om föreskrifter
fordras som bakgrund till regeln om underställning. Även om sådan
bestämmelse inte föreslås i fråga om anvisningar, bör samråd ändå ske liksom
f. n., framhåller utredningsmannen.
I frågan om utvidgning av byggnadsstyrelsens typgodkännande
verksamhet anför utredningsmannen att systemet med
typgodkännanden givetvis är av betydelse för att främja ökad rationalisering
och industrialisering av byggnadsverksamheten. Den förhandsprövning
och det generella godkännande, som typgodkännandet av en anordning innebär,
är ägnat att trygga företagaren mot risken att få anordningen underkänd
vid den lokala kontroll och prövning som byggnadsnämnderna utövar.
För byggnadsnämnderna uppkommer fördelen att kontrollen av typgodkänd
anordning inte behöver föranleda mera ingående undersökning. Som regel
torde undersökningen kunna inskränkas till att konstatera att det aktuella
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
11
exemplaret av anordningen enligt intyg, märke eller annat bevis överensstämmer
med den godkända prototypen. Sådant bevis kan vara grundat på
tillverkningskontroll och torde då vara särskilt betryggande.
Ett system med typgodkännande kan konstrueras så att det blir bindande
i olika hänseenden, framhåller utredningsmannen. Det kan genom förbud
mot försäljning och användning av annan anordning än typgodkänd göras
bindande mot företagarna genom att tvinga dem att söka typgodkännande
för anordning som de vill saluföra. Tvånget vid sådant obligatoriskt typgodkännande
riktar sig också mot den konsumerande allmänheten, som nödgas
avstå från att köpa och använda andra anordningar än typgodkända. Typgodkännandet
kan också tänkas vara bindande i annat hänseende, nämligen
mot de lokala granskningsmyndigheterna, dvs. byggnadsnämnderna. Formell
bundenhet synes kunna åstadkommas genom föreskrift att typgodkänd
anordning skall godtas av byggnadsnämnd, såvida inte särskilda omständigheter
föranleder till annat, t. ex. användning för annat ändamål än det avsedda
eller under andra förhållanden än det som typgodkännandet avser, eller
konstaterad farlighet eller undermålighet trots typgodkännande.
Utredningsmannen påpekar att obligatoriskt typgodkännande är en ingripande
åtgärd, som ansetts böra komma i fråga endast när särskilda skäl föreligger,
t. ex. då det beträffande farliga anordningar anses nödvändigt till
förebyggande av ohälsa eller olycksfall. Sådant typgodkännande kan lätt få
negativa verkningar genom att hämma den tekniska utvecklingen, begränsa
konkurrensen och leda till onödigt besvär och omgång för företagare och
allmänhet. Obligatoriskt typgodkännande bör enligt utredningsmannens
mening inte förekomma utan bemyndigande i författning som fastställts av
Kungl. Maj :t och riksdagen. I varje fall f. n. synes det utredningsmannen
inte föreligga behov av obligatoriskt typgodkännande för bygganordningar.
Det typgodkännande varom önskemål framförts under förberedelserna till
revision av BABS 1960 beskrivs visserligen såsom bindande. Men den bundenhet
som avses synes gälla byggnadsnämnderna och övriga kontrollerande
organ, inte bundenhet för företagare och allmänhet att enbart tillverka
och försälja resp. använda typgodkända anordningar. Det aktuella önskemålet
bör därför enligt utredningsmannens mening kunna tillgodoses inom
ramen för frivilligt typgodkännande. Sådant typgodkännande är en åtgärd
av mindre ingripande natur än obligatoriskt, framhåller utredningsmannen.
I förhållande till företagare och allmänhet skall den vara en serviceåtgärd,
inte något som de tvingas till. Av lokala granslcningsmyndigheter torde den
i allmänhet uppfattas som en metod vilken medför stor och nödvändig lättnad
i arbetet. Typgodkännandets innebörd är nämligen att arbetet med och
ansvaret för kontrollen av viss anordning till väsentlig del flyttas från de
lokala granskningsmyndigheterna till byggnadsstyrelsen såsom centralmyndighet
för byggnadsverksamheten. Därmed blir systemet med typgodkännande
en rationalisering i den bemärkelsen att den medför ett hushållande
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
med den kvalificerade personal som är engagerad med byggbestämmelser
och kontroll av byggnadsverksamhet. Utredningsmannen påpekar emellertid
att även systemet med frivilligt typgodkännande kan få skadeverkningar
liknande dem som kan uppkomma vid obligatoriskt typgodkännande. Systemet
kan felaktigt tillämpas så av lokalt granskningsorgan, att detta enbart
tar befattning med typgodkända anordningar och alltså avvisar icke typgodkända.
Även andra åtgärder kan föranleda obehörigt eliminerande av godtagbara,
icke typgodkända anordningar eller annan monopolisering och
konkurrensbegränsning. Systemet förutsätter kontroll från den centrala
myndighetens sida, så att dylika konsekvenser uppdagas och bringas att
upphöra.
Befogenhet för byggnadsstyrelsen att föranstalta om frivilligt typgodkännande
för bygganordningar, i den mån det är lämpligt, anser utredningsmannen
föreligga genom 76 § byggnadsstadgan och det motivuttalande
(prop. 1959: 168 s. 151) som gjorts om möjligheten att med stöd av bestämmelsen
meddela generella godkännanden. Utredningsmannen finner därför
att ett vidgat användande av typgodkännande genom nya bestämmelser i en
reviderad BABS 1960 inte f. n. behöver föranleda ändring i byggnadsstadgan.
Remissyttrandena
Förslaget om ändrad lydelse av 76 § byggnadsstadgan
tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom kommerskollegium,
ÖÄ och centrala sjukvårdsberedningen.
Flera av de remissinstanser som tillstyrker förslaget framhåller att föreskrifter
bör ges endast i fråga om funktionsbestämmelser, medan detaljregleringen
bör ske genom råd och anvisningar. Byggindustrialiseringsutredningen
anser att samtliga bestämmelser för vilka det finns ett nöjaktigt
kunskapsunderlag bör utformas som föreskrifter, vilket synes innebära att
samtliga huvudavsnitt i BABS 1960 omfattas av föreskrifter.
Statens råd för byggnadsforskning framhåller att de föreslagna åtgärderna
kommer att medföra en ökad arbetsbörda för byggnadsstyrelsen, framför
allt när det gäller dispensärenden. Det är nödvändigt, anser rådet, att
styrelsen får tillräckliga personella resurser för att hinna med dessa ärenden
utan tidsutdräkt. Möjliga rationaliseringsvinster kan annars äventyras.
Vikten av att dispensfrågorna kan lösas på ett smidigt sätt understryks också
av medicinalstyrelsen, byggindnstrialiseringsiitredningen, Näringslivets
Byggnadsdelegation, Sveriges Byggmästareförbnnd och flera handelskammare.
Förslaget att byggnadsstyrelsen skall samråda med annan myndighet,
innan föreskrift som rör den myndighetens verksamhetsområde meddelas,
hälsas med tillfredsställelse av medicinalstyrelsen och statens institut för
13
Kiingl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967
folkhälsan. De betonar angelägenheten av att samråd sker med dem i medicinska
och hygieniska frågor. Aktiebolaget Svensk Bgggtjänst, HSB, FVSTekniska
Föreningen och Stockholms handelskammare anser att samrådsskyldigheten
inte bör begränsas till annan myndighet utan avse även byggnadsindustrin,
större bostads- och byggnadsföretag, branschorganisationer
resp. enskilda intressenter.
Kommerskollegium anser att den nuvarande ordningen är den i och för
sig lämpligaste. Genom den undviks alltför ingripande och detaljerade föreskrifter,
vilka lätt kan leda till ett stelt och utvecklingshämmande system.
Kollegiet påpekar att det i samband med revisionen av BABS 1960 framkom
att man på åtskilliga håll inte är tillfreds med den nuvarande ordningen.
Missnöjet sägs bottna huvudsakligen i att byggnadsnämnderna ofta frångår
byggnadsstyrelsens anvisningar och uppställer strängare fordringar än som
innefattas i anvisningarna, vilket rubbar den eftersträvade enhetligheten
och därmed också försvårar den önskvärda rationaliseringen på området.
De erfarenheter kollegiet haft beträffande byggnadsnämndernas verksamhet
när det gäller tillämpningen av förordningen om brandfarliga varor
bestyrker riktigheten av vad sålunda anförts. Det har nämligen visat sig att
åtskilliga nämnder har eu benägenhet att — till förfång för den enskilde
— i de särskilda fallen föreskriva längre gående åtgärder än som ansetts
nödvändigt av de centrala myndigheter på vilka det ankommer att meddela
tillämpningsföreskrifter. En annan iakttagelse som kollegiet gjort är att av
central myndighet meddelade råd och anvisningar vid den lokala tillämpningen
lätt får karaktären av föreskrifter, vilket innebär att den enskilde
förvägras rätten att uppfylla en föreskrift på annat sätt än som förutsätts
i en därtill lämnad anvisning. Mot denna bakgrund ifrågasätter kollegiet,
om det under nuvarande förhållanden över huvud är möjligt att åstadkomma
en ordning som bättre än den gällande kan tillgodose de önskemål som
här framkommit. Även om kollegiet alltjämt har den uppfattningen att gällande
ordning i och för sig är bäst ägnad att främja enhetligheten och rationaliseringen
av byggandet i vårt land, vill kollegiet, med hänsyn till att
de hörda handelskamrarna tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran,
inte motsätta sig genomförandet av byggnadsstyrelsens förslag till ändring
av 76 § byggnadsstadgan.
ÖÄ betvivlar inte att det nuvarande systemet med icke bindande anvisningar
kan vålla olägenheter, även om sådana, såvitt känt, inte uppstått
inom ämbetets verksamhetsområde. I första hand borde man dock pröva
möjligheten att i nu föreskriven ordning ge anvisningarna bindande verkan
i erforderliga delar. ÖÄ understryker att behov av bindande föreskrifter
endast kan anses föreligga i jämförelsevis ringa utsträckning och att
detaljfrågor inte bör regleras genom sådana föreskrifter. Det påpekas vidare
att en befogenhet för centrala verk att meddela bindande föreskrifter i fråga,
som kan komma under ÖÄ:s och länsstyrelsernas prövning, hittills har
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
getts endast då speciella skäl talat därför. ÖÄ anser att tillräckliga sådana
skäl knappast föreligger i förevarande fall. Skulle emellertid behovet
av rörlighet i de bestämmelser som reglerar byggnadsverksamheten anses
motivera att byggnadsstyrelsen ges befogenhet att meddela föreskrifter utan
fastställelse av Kungl. Maj :t, bör enligt ÖÄ:s mening tydligare än i förslaget
anges med vilka myndigheter samråd i så fall skall ske.
Centrala sjukvårdsberedningen anser också att nuvarande bestämmelser
bör behållas. Enligt beredningens åsikt talar starka skäl mot att föreskrifter
meddelas av Kungl. Maj :t med hänsyn till svårigheterna och tidsutdräkten
vid de fortlöpande ändringar som måste vidtas för att hinder för den
fortgående utvecklingen, som bl. a. syftar till att intensifiera industrialiseringen
av byggandet, inte skall uppstå. Det anses dock oklart om det blir
någon större vinst genom att föreskriftslämnandet överflyttas till byggnadsstyrelsen.
Olägenheten av olika tillämpning hos skilda byggnadsnämnder
skulle kunna undanröjas genom bestämmelser om att anvisningarna i BABS
1960 obligatoriskt skall godtas och godkännas av byggnadsnämnd, om inte
särskilda skäl föranleder till annat. Genom en sådan anordning synes en
stel tillämpning av normerna kunna undvikas och den konsumerande allmänheten
befrias från nackdelar i form av konkurrensbegränsning och
stagnerad utveckling.
Samtliga remissinstanser utom kommerskollegium tillstyrker eller lämnar
utan erinran förslaget om utvidgning av byggnadsstyrelsens
typgodkännande verksamhet.
Centrala sjukvårdsberedningen, LO och SABO understryker att typgodkännande
måste bli bindande för de lokala myndigheterna.
Kommerskollegium bestrider inte att ett system med typgodkännanden
har sina påtagliga fördelar men betonar att också väsentliga nackdelar är
förknippade med ett sådant system. Det gäller främst obligatoriska typgodkännanden,
men skadeverkningar kan befaras även när det är fråga om
frivilliga godkännanden. Också i detta sammanhang har kollegiet erfarenhet
från de brandfarliga varornas område. Det har visat sig att de lokala
myndigheterna ibland tror att ett frivilligt typgodkännande är att betrakta
såsom obligatoriskt. 1 allt fall torde det förhålla sig så att regler om frivilligt
typgodkännande vanligen leder till att samtliga företagare på området
finner det förenligt med sina intressen att låta typgodkänna sina varor. Kollegiet
framhåller att regler om typgodkännande inte bör lämnas förrän en
typgodkännande organisation med tillräckliga resurser skapats. Visserligen
bedriver statens provningsanstalt f. n. en icke obetydlig typgodkännande
verksamhet på olika områden, men en avsevärd utbyggnad av anstalten
torde enligt kollegiets mening behövas för att denna verksamhet skall kunna
tillgodose det avsedda behovet. Typgodkännande måste kunna lämnas
utan alltför stor omgång. Vidare bör beaktas att en typgodkännande verksamhet
är tämligen kostnadskrävande, vilket medför fördyring av typgod
-
Kungl. ,Maj:ts proposition nr 81 år 1967 15
kanda produkter. Kollegiet hänvisar också till de internationella förhållandena.
Regler om typgodkännande får sin betydelse också för importörer.
För att hävda sig i konkurrensen kan dessa se sig tvingade att föranstalta
om ett typgodkännande av svensk myndighet. En sådan ordning anser kollegiet
ägnad att väcka irritation och missnöje hos importören, särskilt om
det skulle förhålla sig så att hans vara får nyttjas i tillverkningslandet,
trots att den kanske inte till alla delar överensstämmer med de krav som
ställs för ett svenskt typgodkännande. Han kan då få misstanken att reglerna
tillkommit för att underlätta för svenska tillverkare att etablera sig
på marknaden. Kollegiet anser att det bör tas med i beräkningen att detta
kan komma att medföra olägenheter från svensk synpunkt, t. ex. i EFTAsammanhang.
Kollegiet ifrågasätter f. ö. om tillräckliga skäl föreligger för
byggnadsstyrelsen att skapa en egen typgodkännande verksamhet. Kollegiet
utgår fi ån att den av byggnadsstyrelsen avsedda typgodkännande verksamheten
inte skall ha annat syfte än att förebygga ohälsa och olycksfall eller
alltså att befrämja säkerhetssynpunkter. Kollegiet anser att redan gällande
bestämmelser om typgodkännande är tillfyllest för att tillgodose detta syfte.
Ett nära samarbete har också inletts mellan arbetarskyddsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
brandinspektionen och kommerskollegium, avseende en typgodkännande
verksamhet av tekniska anordningar i byggnad, varvid provningsanstalten
åtagit sig att vara typgodkännande myndighet. Kollegiet erinrar
om att kollegiet inte får meddela bestämmelser om sådant typgodkännande
utan att ha samrått med byggnadsstyrelsen.
Departementspromemorian
I promemorian anförs att det ansetts lämpligt att, innan Kungl. Maj:t tar
ställning till byggnadsstyrelsens framställning den 17 december 1964, inhämta
yttrande över förslaget till revision av BABS 1960. Yttrandena borde
enligt promemorian avges med utgångspunkt från att en eventuell ändring
av 76 § byggnadsstadgan kunde komma att innebära att Kungl. Maj :t skulle
äga uppdra åt byggnadsstyrelsen att meddela föreskrifter som avses i 1
mom. efter samråd med myndigheter och organisationer som berörs av föreskrifterna.
Beslutsrätten skulle alltså vid en sådan delegation tillkomma
styrelsen, och den av styrelsen i framställningen föreslagna ordningen att
underställa Kungl. Maj :t ärende, i vilket enighet inte kan nås, skulle inte
tillämpas.
Remissyttrandena
I fråga om konstruktionen av 76 § byggnadsstadgan är det inte alltid fullt
klart om remissinstanserna förordar byggnadsstyrelsens lösning eller den
alternativa lösningen enligt departementspromemorian. Av de entydiga
yttrandena framgår att den alternativa lösningen tillstyrks eller lämnas
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
utan erinran av arbetarskyddsstyrelsen, skolöverstyrelsen, bostadsstyrelsen,
länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
byggindustrialiseringsutredningen, Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunförbundet.
Arbetarskyddsstyrelsen anser att vissa skäl talar också för byggnadsstyrelsens
förslag, medan byggindustrialiseringsutredningen framhåller att den
konstruktion som antyds i departementspromemorian skulle innebära en avsevärd
förstärkning av byggnadsstyrelsens ställning som central myndighet
inom byggnadsområdet. Detta skulle förbättra möjligheterna att tillgodose
behovet av enhetliga och samordnade byggnadsbestämmelser.
Kommerskollegium anser att byggnadsstyrelsen inte bör få meddela föreskrifter
beträffande frågor som är direkt reglerade i allmän lag eller författning
utanför byggnadslagstiftningens område. Inte heller bör byggnadsstyrelsen
enligt kollegiets mening få meddela bestämmelser i form av föreskrifter,
om bestämmelserna rör annan myndighets ämbetsområde och den myndigheten
inte får meddela dem som föreskrifter. Kollegiet, som fortfarande
anser att byggnadsstyrelsens befogenhet att meddela föreskrifter inte bör
utvidgas utöver vad som gäller nu, framhåller därför att, om 76 § byggnadsstadgan
skall ändras, detta måste ske på det sätt som byggnadsstyrelsen föreslagit.
Så länge byggnadsstyrelsen saknar medicinsk-hygienisk expertis kan statens
institut för folkhälsan inte tillstyrka att styrelsen får oinskränkt beslutanderätt
i frågor där enighet inte kunnat nås vid samråd med myndigheter
som företräder hälsovården.
ÖÄ hänvisar till sitt yttrande över byggnadsstyrelsens framställning den
17 december 1964 och vidhåller den uppfattning ämbetet då uttalade om den
föreslagna ändringen av 76 § byggnadsstadgan.
Departementschefen
Byggandet i Sverige har sedan lång tid präglats av strävanden till rationalisering
inom byggnadsindustrin genom standardisering av byggnadsprodukter
och industrialisering av deras tillverkning. Som ett led i dessa strävanden
har krävts en förenkling av byggnadslagstiftningen. 1959 års byggnadsstadga
tillkom i detta syfte och bärs upp av tre grundtankar som ansetts
ägnade att medföra förenklingar i förhållande till tidigare lagstiftning.
Bestämmelserna bär så långt möjligt gjorts enhetliga för hela landet med
undvikande av specialregler för vissa orter eller vissa typer av bebyggelseområden,
byggnadsärendena har decentraliserats till byggnadsnämnderna
och bestämmelser i detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk natur, har
rensats ut ur stadgan. 1 det sist nämnda hänseendet bär tanken varit att
byggnadsstyrelsen skall meddela detaljbestämmelserna genom tillämpnings
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
föreskrifter och anvisningar till byggnadsstadgan. De formella möjligheterna
härtill har getts i 76 §. Byggnadsstyrelsen kan meddela närmare föreskrifter
i fråga om bl. a. konstruktion och utförande i övrigt av byggnader och andra
anordningar, om vilka bestämmelser ges i byggnadsstadgan, samt i fråga om
byggnadsarbeten. Vidare skall styrelsen meddela de ytterligare råd och anvisningar
som behövs för tillämpningen av stadgan. Skillnaden mellan föreskrifter
och anvisningar är att föreskrifterna blir bindande för de byggande
och för myndigheterna, om de fastställs av Kungl. Maj :t, medan anvisningarna
inte blir bindande och inte skall fastställas av Kungl. Maj :t.
Vid den rundfråga som byggnadsstyrelsen gjorde år 1963 till berörda
myndigheter och organisationer om erfarenheterna av BABS 1960 framfördes
viss kritik mot att styrelsens tillämpningsbestämmelser getts endast i
form av anvisningar. Det ansågs att BABS 1960 i många fall var alltför vag
för att tjäna som rättesnöre för en enhetlig tillämpning och att avvikelserna
från bestämmelserna blev eller kunde bli så många att den eftersträvade enhetligheten
i tillämpningen äventyrades. Flera av de tillfrågade var däremot
positiva till anvisningsformen därför att den ger särskilda möjligheter till
anpassning efter den fortgående utvecklingen.
Byggnadsstyrelsen anser i sin framställning att BABS bör ges större tyngd
genom att vissa bestämmelser får karaktären av bindande föreskrifter i stället
för endast anvisningar. Föreskrifter bör dock ges endast i fråga om funktionskrav,
medan detaljregleringen hur viss anordning skall vara beskaffad
för att uppfylla funktionskravet fortfarande bör ges i anvisningsform. Styrelsen
föreslår att föreskrift inte skall behöva fastställas av Kungl. Maj :t
för att bli gällande. Styrelsen menar att den föreslagna ordningen kommer
att främja större enhetlighet och smidighet vid tillämpningen av byggnadsbestämmelserna.
Endast tre remissinstanser har ställt sig negativa till förslagen.
Vid anmälan denna dag av frågan om riktlinjer för bostadspolitiken
m. m. avser chefen för inrikesdepartementet, enligt vad jag inhämtat, att
närmare utveckla behovet av ytterligare rationalisering inom byggnadsindustrin
som ett led i strävandena att förbättra hushållningen med produktionsresurserna
och minska byggnadskostnaderna. Bland de viktigare åtgärderna
i det sammanhanget är ökad användning av standardprodukter
och framställning i långa serier. Jag anser det vara av betydelse att tillämpningsföreskrifterna
och anvisningarna til! byggnadsstadgan utformas
så att byggnadsnämndernas praxis så långt möjligt blir likformig vid prövning
av ansökningar om byggnadslov. Om en byggande vill använda viss
konstruktion eller anordning som uppfyller byggnadsbestämmelsernas krav
på säkerhet och hygien, bör han således kunna räkna med att den konstruktionen
eller anordningen kommer att godtas av alla byggnadsnämnder.
Resultatet av byggnadsstyrelsens rundfråga gav vid handen att meningarna
var delade om lämpligheten av ett system med tillämpningsbestämmelser
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967
endast i form av råd och anvisningar. Utfallet av remissbehandlingen av styrelsens
framställning om ändring av 76 § byggnadsstadgan visar dock ldart
att så gott som alla berörda myndigheter och organisationer önskar att vissa
tillämpningsbestämmelser ges i form av föreskrifter. Det finns också enligt
min mening anledning anta att ett sådant system kommer att bättre främja
en enhetlig behandling av byggnadslovsärendena.
Rationaliseringssträvandena inom byggnadsindustrin kräver inte endast
att tillämpningen av byggnadsbestämmelserna är enhetlig utan också att den
smidigt kan anpassas efter utvecklingen och inte binds i en stel form. Tilllämpningsbestämmelserna
måste vara sådana att de inte hämmar forskning
eller försök med nya konstruktioner och anordningar. Det är också av vikt
att bestämmelserna kan meddelas i så smidiga former som möjligt.
Föreskrifterna bör i princip avse grundläggande krav på hållfasthet, motståndskraft
mot brand eller annan egenskap eller funktion som är av betydelse
från säkerhetssynpunkt eller hygienisk synpunkt. Mer detaljerade
regler om material, dimensioner eller andra egenskaper, som kan fordras
i fråga om viss anordning för att den skall uppfylla dessa krav, hör däremot
inte ges bindande verkan utan utformas som råd och anvisningar.
Även en anordning vars egenskaper inte motsvarar dem som anges i en anvisning
bör alltså godtas, såvida den uppfyller de funktionskrav som meddelats
genom föreskrifterna.
Med nuvarande ordning, som kräver Kungl. Maj ds fastställelse för att föreskrift
skall bli gällande, måste också varje fråga om ändring av en föreskrift
underställas Kungl. Maj :t. Dessutom torde prövningen av fråga om
dispens från föreskrift tillkomma Kungl. Maj :t, om det inte är fråga om
mindre avvikelse som enligt 67 § byggnadsstadgan kan medges av länsstyrelsen
eller byggnadsnämnd. En sådan ordning är förklarlig! när man som
skedde vid tillkomsten av byggnadsstadgan utgick ifrån att föreskrifter
skulle komma att meddelas i ganska ringa omfattning. I ett system som
syftar till att föreskrifter meddelas i en helt annan omfattning kan däremot
den nuvarande oidningen vara mindre lämplig. Handläggningen bör självfallet
kunna ske enklare och smidigare, om byggnadsstyrelsen bemyndigas
att fastställa föreskrifterna och därmed också att medge dispenser. Från
sakliga synpunkter torde det inte heller finnas anledning att generellt upprätthålla
kravet på fastställelse av Kungl. Maj :t, i den mån föreskrifterna
rör rent byggnadstekniska frågor om säkerhet och hygien. Den samrådsskyldighet
för byggnadsstyrelsen, som jag längre fram kommer att förorda,
anser jag vara en tillräcklig garanti för att de olika berättigade intressen
som kan finnas på dessa områden blir beaktade.
Som jag nämnt tidigare har Kungl. Maj :t fastställt de föreskrifter som
byggnadsstyrelsen meddelat den 14 mars 1967 och som skall ingå i BABS
1967. Dessa tillämpningsbestämmelser kommer att bli uppdelade på föreskrifter
och anvisningar enligt de principer jag nyss nämnt. Jag anser dessa
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
förhållanden utgöra ett ytterligare skäl för att det generella fastställelsekravet
i fortsättningen skulle kunna undvaras.
Det är emellertid uppenbart att åtskilliga av de nu fastställda föreskrifterna
har icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller annars är av större vikt
för byggandet. Enligt min mening kan det inte vara lämpligt att föreskrifter
av sådant slag undandras Kungl. Maj :ts prövning. Om byggnadsstyrelsen
avser att ändra nu fastställd föreskrift eller meddela ny föreskrift och
detta kan tänkas få en icke oväsentlig ekonomisk effekt — i höjande eller
sänkande riktning— eller på annat sätt vara av större vikt, bör föreskriften
därför fastställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande.
Byggnadsstyrelsen föreslår att styrelsen skall vara skyldig att samråda
med annan myndighet, innan den meddelar föreskrift som berör den myndighetens
verksamhetsområde. Kan enighet inte nås vid sådant samråd,
skall Kungl. Maj :t avgöra frågan. I departementspromemorian anges den
alternativa lösningen att byggnadsstyrelsen skall äga meddela föreskrift efter
samråd med annan berörd myndighet eller organisation. Underställning
skulle inte förekomma med denna ordning.
Det är uppenbart att samråd bör ske mellan byggnadsstyrelsen och annan
berörd myndighet, innan styrelsen meddelar föreskrift, råd eller anvisning.
Detta gäller redan nu, trots att uttrycklig bestämmelse härom saknas i byggnadsstadgan
(prop. 1959: 168 s. 168). Byggnadsstyrelsens förslag att författningstexten
skall innehålla en sådan regel i fråga om föreskrifter motiveras
med att det krävs en bakgrund till den föreslagna regeln om underställning.
Även med den konstruktion som ifrågasätts i departementspromemorian behövs
en uttrycklig bestämmelse om samråd.
Några remissinstanser framhåller att samråd bör ske inte bara med myndigheter
utan också med andra intressenter såsom industrier, företag och
organisationer. Departementspromemorian ger uttryck för samma tanke.
Jag finner det naturligt att samråd sker även med intressenter utanför myndigheterna.
Arbetet med BABS 1967 har visat att byggnadsstyrelsen tillämpar
en sådan ordning. En uttrycklig bestämmelse om samråd av detta slag
behövs inte. Den skulle dessutom kräva en närmare specificering av dem
med vilka samråd skall ske. Detta skulle kunna leda till en begränsning i
förhållande till vad som nu tillämpas.
Endast statens institut för folkhälsan och kommerskollegium avstyrker
att samrådsskyldigheten konstrueras enligt de riktlinjer som anges i departementspromemorian.
Kommerskollegium synes mena att eu lösning enligt
dessa riktlinjer kan leda till att byggnadsstyrelsen meddelar föreskrifter
om frågor som är direkt reglerade i författningar utanför byggnadslagstiftningens
område eller att styrelsens föreskrifter kan ingripa på annan
myndighets verksamhetsområde. Jag vill erinra om att dåvarande chefen för
kommunikationsdepartementet vid tillkomsten av byggnadsstadgan ansåg
att ingenting hindrar att tillämpningsbestämmelserna behandlar även äm
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967
nen som regleras på annat håll än i de egentliga byggnadsförfattningarna
(prop. 1959: 168 s. 270). Ett led i strävandena att förenkla byggnadslagstiftningen
har varit att efter hand utmönstra byggnadstekniska bestämmelser
ur olika författningar utanför detta område och överföra dem till byggnadslagstiftningen.
Så har senast skett i fråga om hotellförordningen den 16 december
1966 (nr 742). Flera bestämmelser i byggnadsstadgan, t. ex. 44 §
7 mom. samt 46 och 48 §§, är utformade så att de ger byggnadsstyrelsen
möjlighet att meddela föreskrifter om sådana frågor om arbetarskydd, hälsovård
och brandskydd som bör beaktas vid byggande.
Den omständigheten att viss fråga regleras i författning utanför byggnadslagstiftningens
område hindrar alltså inte att frågan behandlas i tilllämpningsbestämmelser
till byggnadsstadgan. Om emellertid rätten att meddela
föreskrifter i sådan fråga författningsenligt tillkommer annan myndighet
än byggnadsstyrelsen, skall styrelsen uppenbarligen inte meddela
egna föreskrifter i samma fråga. Styrelsen skall t. ex. i fråga om brandskydd
inte meddela föreskrifter i ämne som behandlas uteslutande i lagstiftningen
om brandfarliga varor, eftersom det tillkommer kommerskollegium
att meddela föreskrifter för tillämpningen av den lagstiftningen. Om
samrådsskyldigheten utformas enligt det alternativ som anges i departementspromemorian,
är det således enligt min mening klart att byggnadsstyrelsen
inte skall avgöra ärende i vilket enighet inte kunnat nås, därför att
samrådsmyndighet anser att en tänkt föreskrift skulle inkräkta på myndighetens
egen rätt att meddela bindande föreskrifter. Detta behöver emellertid
inte bli fallet om, såsom jag nyss förordat, byggnadsstyrelsen skall vara
skyldig att underställa Kungl. Maj :t fråga av större vikt. En sådan fråga
måste nämligen anses föreligga om en samrådsmyndighet gör invändning
av antytt slag.
Med ett generellt underställningsförfarande finns risk att ett stort antal
ärenden underställs Kungl. Maj :t, därför att full enighet inte nåtts med
samtliga berörda myndigheter. Av samma anledning kan det befaras att förslag
till föreskrifter många gånger inte framläggs eller att de onödigt fördröjs.
Detta skulle kunna hindra en smidig anpassning efter utvecklingen,
vilket enligt min mening talar för att byggnadsstyrelsen — med nyss nämnda
inskränkning — tillerkänns beslutsrätten. I likhet med byggindustrialiseringsutredningen
anser jag också att en sådan ordning skulle stärka styrelsens
ställning som central myndighet inom byggnadsområdet.
Jag föreslår att 76 § 1 mom. byggnadsstadgan ändras i enlighet med vad
jag nu anfört. Föreskrift som byggnadsstyrelsen meddelat skall således fastställas
av Kungl. Maj :t endast om den är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse
eller annars är av större vikt. Om föreskrift rör även annan myndighets
verksamhetsområde, skall styrelsen meddela föreskriften efter samråd
med den myndigheten. De nya bestämmelserna bör träda i kraft den
1 juli 1967. Vid riksdagens bifall till prop. 1967: 61 om delning av bygg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967
21
nadsstyrelseorganisationen m. m. skall vad som sägs i 76 § byggnadsstadgan
om byggnadsstyrelsen gälla statens planverk.
Slutligen vill jag något beröra byggnadsstyrelsens förslag om utvidgning
av dess typgodkännande verksamhet. Jag anser liksom styrelsen att det inte
finns anledning att införa obligatoriskt typgodkännande, och styrelsen har
ansetts kunna föranstalta om frivilligt typgodkännande med stöd av 76 §
byggnadsstadgan (prop. 1959: 168 s. 151).
Samtliga remissinstanser utom kommerskollegium uttalar sig för en
utvidgning av byggnadsstyrelsens typgodkännande verksamhet eller lämnar
förslaget härom utan erinran. För egen del kan jag instämma i de motiv för
en sådan ordning som styrelsen anför. Systemet med typgodkännande bör
underlätta industrialiseringen inom byggnadsindustrin och är då ett naturligt
led i de rationaliseringssträvanden som den föreslagna ändringen av
76 § byggnadsstadgan avser att främja. För att systemet skall uppfylla detta
syfte fordras att de lokala myndigheterna är skyldiga att godta en typgodkänd
konstruktion eller anordning. Detta har också beaktats i de föreskrifter
som Kungl. Maj :t fastställt denna dag.
Utbyggnaden av den typgodkännande verksamheten bör ske i den takt
som de ekonomiska och personella resurserna medger. Kostnaderna för
denna verksamhet bör täckas av avgifter. Jag ämnar senare föreslå Kungl.
Maj :t åtgärder för meddelande av de taxebestämmelser som behövs.
Hemställan
Under åberopande av vad jag anfört hemställer jag att Kungl. Maj :t inhämtar
riksdagens yttrande över ett inom kommunikationsdepartementet
upprättat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom.
byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLMI967 670208
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1967:263 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960 a1 i texten
- 3LU 1967:37 Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj ds proposition med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 s. 1 i texten