Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

1967-03-17 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:81, Med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

1

Nr 81

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse

om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan

den 30 december 1959 (nr 612); given Stockholms

slott den 17 mars 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse om ändrad lydelse

av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).

Enligt Vårt nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att föreskrift som byggnadsstyrelsen meddelar i

fråga om tillämpningen av byggnadsstadgan inte längre skall behöva fastställas

av Kungl. Maj :t för att bli gällande. Om föreskrift rör annan myndighets

verksamhetsområde, skall styrelsen meddela föreskriften efter samråd

med den myndigheten. Styrelsen skall underställa Kungl. Maj :t fråga

som är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller annars av större vikt.

Bestämmelserna, som är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1967, syftar

främst till att främja rationaliseringen inom byggnadsindustrin.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 81

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december

1959 (nr 612)

Härigenom förordnas, att 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december

1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

76 8.

1 m o in. Närmare föreskrifter

relsen.

På lantmäteristyrelsen----

Föreskrifter, som nu sagts, skola

för att bliva gällande fastställas av

Konungen.

---- —- — meddelar byggnadssty
Föreskrift,

som rör även annan

myndighets verksamhetsområde,

meddelar byggnadsstyrelsen efter

samråd med den myndigheten.

Föreskrift, som är av icke oväsentlig

ekonomisk betydelse, skall

för att bliva gällande fastställas av

Konungen. Detsamma gäller om föreskriften

av annan orsak är av större

vikt.

-- och 34 §§.

Föreskrifter, som lantmäteristyrelsen

meddelat, skola för att bliva

gällande fastställas av Konungen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1967.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet på Stockholms slott den 17 mars

1967.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,

Geijer, Odhnoff, Wickman.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad

lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan och anför.

Inledning

I skrivelse den 17 december 1964 har byggnadsstyrelsen föreslagit vissa

åtgärder som syftar till större enhetlighet och smidighet vid tillämpningen

av byggnadsbestämmelserna. Förslagen innebär att styrelsen utan Kungl.

Maj :ts fastställelse skall få meddela bindande bestämmelser i form av föreskrifter

till byggnadsstadgan och att styrelsens typgodkännande verksamhet

skall utvidgas.

Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av medicinalstyrelsen,

centrala sjukvårdsberedningen, statens institut för folkhälsan, statens

luftvårdsnämnd, kommerskollegium, statens provningsanstalt, bostadsstyrelsen,

statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning,

statens brandinspektion, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrelserna

i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs

och Västerbottens län, byggindustrialiseringsutredningen, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Landsorganisationen

i Sverige (LO), Näringslivets Byggnadsdelegation, Riksförbundet

Landsbygdens Folk, Aktiebolaget Svensk Byggtjänst, Byggstandardiseringen,

Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund

(HSB), Svenska Riksbyggen, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag

(SABO), Kooperativa förbundet, Svenska Arkitekters Riksförbund, Svenska

Väg- och vattenbyggares Riksförbund, Sveriges Byggmästareförbund samt

Värme-, ventilations- och sanitetstekniska föreningen (VVS-Tekniska Föreningen).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Knngl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

Kommerskollegium har bifogat yttranden från elva handelskammare. ÖÄ

har bifogat yttrande från Stockholms stads byggnadsnämnd. Länsstyrelserna

har bifogat yttranden från bl. a. flera byggnadsnämnder och länsarkitekter.

Sedan byggnadsstyrelsen efter remissbehandlingen inkommit med förslag

till revision av flertalet av styrelsens år 1960 meddelade anvisningar till

byggnadsstadgan, har inom kommunikationsdepartementet upprättats en

promemoria i ämnet den 15 februari 1966.

Efter remiss har yttranden över byggnadsstyrelsens revisionsförslag och

departementspromemorian avgetts av de förut hörda remissinstanserna —

utom Aktiebolaget Svensk Byggtjänst och Svenska Väg- och vattenbyggares

Riksförbund — samt av arbetarskyddsstyrelsen, statens handikappråd, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, statens vattenfallsverk,

Svenska Vattenkraftföreningen, Sveriges Industriförbund och Sveriges Hotell-

och Restaurangförbund.

Länsstyrelserna har bifogat yttranden från bl. a. länsarkitekterna i länen.

I skrivelse den 8 juli 1966 har byggnadsstyrelsen hemställt om sådana

åtgärder att dess typgodkännande verksamhet kan täckas av avgifter.

Byggindustrialiseringsutredningen har till chefen för inrikesdepartementet

överlämnat en promemoria den 16 september 1966 »Standardisering, normering,

typgodkännandeverksamhet» (Stencil In 1966: 5). I promemorian

föreslås vissa åtgärder för standardisering och normering inom byggandet

och för en utvidgad typgodkännande verksamhet. Förslagen anmäls denna

dag av chefen för inrikesdepartementet.

Gällande rätt

I 5 kap. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) meddelas grundläggande

bestämmelser om byggnads yttre och inre utförande med hänsyn

till säkerhet, hygien och utseende.

Enligt 42 § skall byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga

byggnadsdelar, som kan utsättas för belastning, ha betryggande bärförmåga,

stadga och beständighet. De utrymmen till vilka allmänheten äger tillträde

skall enligt 42 a § (SFS 1966: 175) i skälig omfattning utformas så att de

blir tillgängliga för och kan användas av personer vilkas rörelseförmåga

är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller sjukdom. I 44 § 1 mom. föreskrivs

att byggnad i fråga om konstruktion och inredning skall utföras så

att faran för brand inte blir större än vad som betingas av hänsyn till byggnadens

ändamål, angränsande bebyggelse och övriga omständigheter. Vissa

uppräknade anordningar och utrymmen skall enligt 7 mom. samma paragraf

anordnas så att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet

inte uppkommer. I fråga om byggnad för stadigvarande bruk, i vilken in
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

ryms bostads- eller arbetsrum, föreskrivs i 46 § att den skall anordnas och

inredas så att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Den skall

också innehålla nödvändiga förvaringsutrymmen samt vara försedd med

behövlig sanitär utrustning. Byggnad för särskilt ändamål, såsom industribyggnad,

byggnad för undervisning, vårdanstalt, hotell, pensionat, samlingslokal

samt lokal för hantverk eller handel, skall dessutom enligt 48 § fylla

de särskilda krav som med hänsyn till verksamhetens art skäligen bör

uppställas på hygien, skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på

trevnad och bekvämlighet för dem som skall vistas i byggnaden.

Byggnndsstadgan innehåller inga detaljerade bestämmelser i fråga om

byggnads utförande. Enligt 76 § 1 mom. meddelar byggnadsstyrelsen närmare

föreskrifter om ritningar och andra handlingar som skall fogas vid

ansökan om byggnadslov, om arkivering och expedition av handlingar, om

konstruktion och utförande av byggnader och andra anordningar, om vilka

bestämmelser ges i stadgan, samt om byggnadsarbeten. För att bli gällande

skall byggnadsstyrelsens föreskrifter fastställas av Kungl. Maj :t. Enligt

2 mom. samma paragraf skall byggnadsstyrelsen meddela de ytterligare råd

och anvisningar som kan behövas för tillämpning av stadgan. Dessa fastställs

inte av Kungl. Maj :t.

Byggnadsstyrelsens föreskrifter blir efter fastställelse bindande för de

byggande och för myndigheterna, medan styrelsens råd och anvisningar endast

är rekommendationer utan bindande verkan. Byggnadsstyrelsen meddelade

år 1960 råd och anvisningar till byggnadsstadgan (BABS 1960). Några

föreskrifter meddelades däremot inte. I förordet till BABS 1960 uttalade

byggnadsstyrelsen att råden och anvisningarna är ett uttryck för styrelsens

uppfattning hur byggnadsstadgans bestämmelser om byggande skall tillämpas

och därför inte bör frångås utan att särskilda skäl talar för det. Den 14

mars 1967 meddelade byggnadsstyrelsen föreskrifter om vissa bärande konstruktioner,

brandskydd och isolering m. m. Föreskrifterna, som skall ersätta

motsvarande råd och anvisningar i BABS 1960, har denna dag fastställts

av Kungl. Maj :t. Byggnadsstyrelsen avser att inom den närmaste

tiden meddela ytterligare föreskrifter samt nya råd och anvisningar.

Huvuddelen av de nya tillämpningsbestämmelserna (BABS 1967) är i princip

avsedda att träda i kraft den 1 januari 1968.

* 67 § byggnadsstadgan medges undantag i vissa fall från gällande föreskrifter.

Enligt 1 mom. får länsstyrelsen beträffande visst byggnadsföretagmedge

mindre avvikelse från bestämmelse som meddelats i stadgan eller

med stöd av den i fråga om byggnads yttre och inre anordnande. En förutsättning

för sådant medgivande är att företaget bedöms vara tekniskt tillfredsställande

och inte medför avsevärd olägenhet från annan synpunkt.

Enligt 2 mom. kan länsstyrelsen förordna att denna befogenhet skall tillkomma

även viss byggnadsnämnd, om denna har tillgång till personal med

den utbildning och erfarenhet som kan anses behövlig för uppgiften.

It Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr SI

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

Bestämmelser som i ett eller annat hänseende kan tänkas inverka på

byggnads utförande finns i ett flertal författningar vid sidan av byggnadsstadgan.

I detta sammanhang kan nämnas hälsovårdsstadgan den 19 december

1958 (nr 663), arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), arbetar

skyddskungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208) och förordningen den 1 december

1961 (nr 568) om brandfarliga varor.

Byggnadsstyrelsens framställning den 17 december 1964

Bakgrund

År 1963 utsände byggnadsstyrelsen en rundfråga till ett 80-tal myndigheter,

organisationer in. fl. Rundfrågan avsåg de tillfrågades erfarenheter

av BABS 1960 och motiverades med att styrelsen förberedde en revision av

anvisningarna.

Av de tillfrågade kom ett 30-tal in på frågan om anvisningarnas giltighet

och tillämpningssätt m. m. Av dessa ansåg ungefär hälften att nuvarande

system med byggnadsbestämmelser endast i anvisningsform fungerar väl

medan återstoden hade erinringar mot systemet.

Flera av dem som var positiva till nuvarande system ansåg att byggnadsstyrelsens

tillämpningsbestämmelser inte bör fastställas som föreskrifter

utan förbli anvisningar, bl. a. därför att anvisningsformen ger särskilda

möjligheter till anpassning efter den fortgående utvecklingen. Några motiverade

sin inställning med att bestämmelserna i BABS 1960 i praktiken har

samma kraft som bindande föreskrifter.

De som var kritiska mot nuvarande system anmärkte bl. a. att BABS

1960 i många fall är alltför vag för att tjäna som rättesnöre för en enhetlig

tillämpning. De flesta kritiskt inställda påpekade att bestämmelserna i

BABS 1960 — eller vissa av dem — både formellt och faktiskt borde få bindande

karaktär. Motivet härtill var i allmänhet att avvikelserna från byggnadsbestämmelserna

med nuvarande system blir eller kan bli så många

att den eftersträvade enhetligheten i tillämpningen äventyras.

De förslag som framfördes i fråga om utformning och tillämpning av

BABS 1960 syftade till att skapa förutsättningar för en intensifierad industrialisering

av byggandet. Förslagen innebar att tillämpningsbestämmelserna

skall vara klart preciserade och enhetliga för hela landet samt utfärdade

av byggnadsstyrelsen såsom bindande föreskrifter. Vidare borde styrelsen

ha möjlighet att pröva och typgodkänna byggelement, konstruktionssystem

och metoder. Typgodkännandet borde i vissa fall kombineras med

tillverkningskontroll.

Förslagen behandlades inom byggnadsstyrelsens tekniska råd, som i allt

väsentligt anslöt sig till förslagen. Styrelsen uppdrog därefter åt en särskild

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

utredningsman1 att utreda och avge förslag beträffande dels frågan om

föreskrifter som styrelsen meddelar med stöd av 76 § byggnadsstadgan,

dvs. bindande regler, bör bli gällande utan fastställelse av Kungl. Maj :t, dels

frågan om styrelsen äger föranstalta om typgodkännande av vissa anordningar.

Utredningsmannen redovisade sina förslag i en promemoria den

17 december 1964.

Utredningsmannen

Byggnadsstyrelsen hänvisar i sin framställning till utredningsmannens

promemoria.

Utredningsmannen anför i frågan om ändrad lydelse av 76 §

Byggnadsstadgan att grunden för de detalj bestämmelser om byggande,

som meddelas av byggnadsstyrelsen, väsentligen är det allmänna intresset

att byggnader utförs på ett sätt som är betryggande från lcvalitetsoch

säkerhetssynpunkt. Styrelsen bär ansvaret för att de normer som anges

i byggbestämmelserna ger godtagbar kvalitet och säkerhet. Avvikelser från

sådana normer är därför enligt utredningsmannen påkallade endast när de

kan motiveras med särskilda omständigheter som beror på förhållandena

inom viss trakt eller på viss byggnadsplats. Skulle byggnadsnämnd utan särskilt

medgivande eller utan att det är motiverat av särskilda förhållanden

ställa lägre krav än de som angetts i byggnadsstyrelsens normer, skulle detta

te sig betänkligt från säkerhets- och kvalitetssynpunkt. Mera aktuellt är

enligt utredningsmannen att byggnadsnämnd utan särskild anledning ställer

högre krav än de normerade. Då blir de företagare inom byggnadsbranschen

lidande, som inrättat sin produktion efter den norm eller den

standard som byggnadsstyrelsen fastställt. De kan inte utan kostnadskrävande

förändringar driva verksamhet eller avyttra produkter vid byggen där

de skärpta kraven upprätthålls. Svårigheterna blir större för företagare med

verksamhet på många platser och med höggradigt industrialiserad och standardiserad

produktion. Hinder i verksamheten på grund av skärpta krav

kommer att verka onödiga och orättvisa för företagarna.

Ett mycket fast upprätthållande av eu norm kan också från andra synpunkter

få olämpliga verkningar, menar utredningsmannen. Om normen

tillämpas med alltför stor konsekvens, kan nykonstruktioner och experiment

hindras och därmed även utveckling och framåtskridande. Sådana negativa

verkningar kan motverkas genom en dispenspolitik, där avvikelser från normen

meddelas om de fordras för att i utvecklingens intresse ge tillbörligt utrymme

åt prövning av nya konstruktioner. Om de nya konstruktionerna visar

sig hålla måttet, kan detta efter hand ge anledning att ändra normen. En

stel tillämpning av en norm kan vidare enligt utredningsmannens mening

medföra allvarliga negativa verkningar genom att stå hindrande i vägen för

1 Hovrättsrådet Per-Erik Furst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

S Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967

fri konkurrens och i stället befordra monopolisering och fördyring. Sådana

verkningar kan orsakas av att normen är olämpligt utformad, av att den tilllämpas

alltför schablonmässigt och utan rimligt utrymme för avvikelser genom

dispenser eller av båda dessa omständigheter.

Utredningsmannen framhåller att enhetlighet behövs i fråga om regleringen

av byggnadsverksamheten men att behovet därav inte får hindra särbehandling

genom dispenser i de fall då avvikelser är klart motiverade av särskilda

omständigheter. Vad angår frågan hur en så beskaffad enhetlighet

lämpligen kan åstadkommas anser utredningsmannen att väl utformade anvisningar

teoretiskt sett kan tänkas få sådan auktoritet att de i praktiken

länder till efterrättelse, utom i sådana fall då det finns särskilda, klart motiverbara

skäl att gå från dem. Emellertid är det enligt utredningsmannens

mening tydligt att enhetligheten kan äventyras av att lokala kontrollerande

myndigheter — i detta fall byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, brandchef,

skorstensfejarmästare etc. — utan bärande skäl kräver andra lösningar än

de anvisade. Så kan ske, därför att kontrollmyndigheterna har en annan

principiell bedömning än byggnadsstyrelsen. De lokala kontrollmyndigheterna

kan på denna grund eller av annan anledning tolka anvisningarna på

annat sätt än avsett eller avsiktligt åsidosätta dem och därigenom komma

att opåkallat bryta enhetligheten. Vilken anledningen än må vara, kan ändring

inte åstadkommas annat än med vederbörandes goda vilja, så länge det

rör sig om tillämpning som är förenlig med den bakomliggande bestämmelsen

i allmän författning.

Om detalj bestämmelser ges i form av föreskrifter kan enhetlighet framtvingas,

framhåller utredningsmannen. Avsaknad av befogenheten att meddela

föreskrifter minskar den centrala myndighetens möjligheter att åstadkomma

önskvärd enhetlighet. Det anses därför klart, att den myndighet som

förfogar över och på ett smidigt och ändamålsenligt sätt kan använda både

föreskrifter och anvisningar har bättre förutsättningar att nå ett godtagbart

resultat än den som endast använder sig av anvisningar.

Risken med detaljreglering i form av bindande föreskrifter är enligt utredningsmannen

att undantagen lätt blir alltför få. Dispensgivningen är

förenad med omgång. Myndigheterna kan antas vara försiktiga med att

ge dispenser. Därigenom uppkommer lätt de skadeverkningar som följer av

en till stelhet driven, bindande normgivning. Risken härför blir större ju

flera föreskrifter som meddelas och ju längre in i detalj de förs. Föreskrifter

synes därför över huvud inte böra användas för att meddela mera utpräglade

detalj bestämmelser utan bör begränsas till funktionsbestämmelser.

Med föreskrift kan bestämmas att anordning skall ha visst angivet

mått av hållfasthet, motståndskraft mot brand eller annan sådan egenskap

eller funktion. Hur anordningen skall vara beskaffad för att nå upp till föreskrivet

mått av hållfasthet etc. kan meddelas genom detaljbestämmelser om

material, dimensioner etc. Sådana detalj bestämmelser bör enligt utrednings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

9

mannens mening såsom regel meddelas i form av anvisningar, dvs. rekommendationer

av icke bindande karaktär.

Utredningsmannen påpekar att det nuvarande systemet med detaljbestämmelser

i form av anvisningar i praktiken synes ha medfört en ganska

stor enhetlighet. De som kritiserat systemet har inte gjort gällande att det

föreligger någon mera betydande uppluckring av bestämmelserna i BABS

1960 från byggnadsnämndernas sida. Ett mindre antal byggnadsnämnder

eller andra lokala myndigheter anges vara »överambitiösa» eller tillskriva

sig förmåga att själva finna bättre lösningar än de som anvisas i BABS 1960.

Att nå helt fram till den enhetlighet som kritikerna mot nuvarande system

önskar, kommer säkerligen att bli svårt, menar utredningsmannen. Det är

antagligen inte möjligt, om man vill undvika de skadeverkningar som följer

av bristande rörlighet. Den förstärkning av BABS 1960 som kan behövas anser

han kunna åstadkommas bäst genom att ett begränsat antal bestämmelser

görs till bindande föreskrifter. En avsevärd verkan av det slag som byggnadsindustrin

eftersträvar synes kunna uppnås genom generellt stadgande i

den bindande föreskriftens form, att konstruktioner, anordningar och metoder

som anbefallts de byggande genom anvisning skall godkännas av

byggnadsnämnd, om inte särskilda skäl föranleder till annat. Genom en sådan

kombination av föreskrift och anvisningar skapas för de byggande möjlighet

att — utom i speciella undantagsfall — landet över använda standardprodukter

och standardmetoder vilka överensstämmer med vad som anbefallts

av byggnadsstyrelsen. Samtidigt bibehålls de byggande vid rätten att

använda andra utföranden och byggnadsnämnderna vid den självklara befogenheten

att ingripa, om speciella förhållanden gör en anvisad anordning

eller metod farlig eller olämplig i särskilda fall. Utredningsmannen anser

emellertid också att åtskilliga av detaljreglerna i BABS 1960 uttryckligen

bör få karaktären av bindande föreskrifter. Främst gäller detta vad som kallats

funktionsbestämmelser.

Uppgiften att efter föreliggande behov och omständigheter välja ut var föreskrifter

skall sättas in och hur de skall utformas för att skapa enhetlighet

utan att klavbinda är enligt utredningsmannen svårbemästrad. Det kan beräknas

uppkomma behov att kontinuerligt se över och jämka bestämmelserna

för att få ett regelkomplex som väl fyller sitt ändamål. Dynamiken på

byggområdet kräver en osedvanligt hög grad av fortlöpande anpassning och

smidighet hos den reglerande centrala myndigheten.

Användningen av föreskrifter förutsätter även en smidigt fungerande

dispensgivning, påpekar utredningsmannen. Gäller det mindre avvikelser

föreligger genom 67 § byggnadsstadgan regler som möjliggör en sådan, men

i fråga om dispenser för större avvikelser och generella dispenser är med

nuvarande regler i 76 § Kungl. Maj :t dispensgivande myndighet. Kungl.

Maj :t måste också pröva frågan om fastställelse varje gång en föreskrift

skall ändras. Detta anser utredningsmannen ägnat att minska rörligheten i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

systemet, och det är just rörligheten som kan antas komma att spela en

betydande roll för systemets funktion, såväl i fråga om möjligheterna att

jämka på bestämmelserna, när detta är påkallat av utvecklingen, som i fråga

om möjligheterna att i speciella fall medge avvikelser från i princip bindande

bestämmelser. Rörligheten skulle öka, om byggnadsstyrelsen fick befogenhet

att meddela föreskrifter utan fastställelse av Kungl. Maj :t. Får byggnadsstyrelsen

denna befogenhet torde styrelsen också bli dispensmyndighet

med befogenhet att meddela avvikelser från föreskrifterna i sådana fall då

denna befogenhet inte enligt 67 § byggnadsstadgan ankommer på länsstyrelsen

eller byggnadsnämnden. För ett överlämnande till byggnadsstyrelsen

av befogenhet att meddela föreskrifter utan fastställelse talar enligt utredningsmannens

mening behovet att systemet med byggbestämmelser fungerar

så smidigt som möjligt, så att ändringar i föreskrifter, meddelande av

nya föreskrifter och dispenser från föreskrifter kan ske utan dröjsmål.

En extra garanti för att en sådan befogenhet utövas på rätt sätt är att

frågor om byggbestämmelser numera handläggs under medverkan av byggnadsstyrelsens

tekniska råd.

Utredningsmannen föreslår att 76 § byggnadsstadgan ändras så att Kungl.

Maj :ts fastställelse inte skall fordras för att föreskrift som styrelsen meddelat

skall bli gällande. Vidare föreslås en bestämmelse om att byggnadsstyrelsen,

innan föreskrift meddelas, skall samråda med annan myndighet vars

ämbetsområde berörs, och att ärendet skall underställas Kungl. Maj :t, om

enighet inte kan nås. Genom ett sådant stadgande anses viss ersättning komma

att ges för bortfallet av den kontroll som utövas av Kungl. Maj :t vid

fastställelse.

Utredningsmannen påpekar att byggnadsstyrelsen enligt förarbetena till

byggnadsstadgan utan särskild bestämmelse skall samråda i erforderlig omfattning

med annan myndighet som berörs av viss fråga (prop. 1959: 168 s.

168). Den föreslagna uttryckliga bestämmelsen om samråd i fråga om föreskrifter

fordras som bakgrund till regeln om underställning. Även om sådan

bestämmelse inte föreslås i fråga om anvisningar, bör samråd ändå ske liksom

f. n., framhåller utredningsmannen.

I frågan om utvidgning av byggnadsstyrelsens typgodkännande

verksamhet anför utredningsmannen att systemet med

typgodkännanden givetvis är av betydelse för att främja ökad rationalisering

och industrialisering av byggnadsverksamheten. Den förhandsprövning

och det generella godkännande, som typgodkännandet av en anordning innebär,

är ägnat att trygga företagaren mot risken att få anordningen underkänd

vid den lokala kontroll och prövning som byggnadsnämnderna utövar.

För byggnadsnämnderna uppkommer fördelen att kontrollen av typgodkänd

anordning inte behöver föranleda mera ingående undersökning. Som regel

torde undersökningen kunna inskränkas till att konstatera att det aktuella

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

11

exemplaret av anordningen enligt intyg, märke eller annat bevis överensstämmer

med den godkända prototypen. Sådant bevis kan vara grundat på

tillverkningskontroll och torde då vara särskilt betryggande.

Ett system med typgodkännande kan konstrueras så att det blir bindande

i olika hänseenden, framhåller utredningsmannen. Det kan genom förbud

mot försäljning och användning av annan anordning än typgodkänd göras

bindande mot företagarna genom att tvinga dem att söka typgodkännande

för anordning som de vill saluföra. Tvånget vid sådant obligatoriskt typgodkännande

riktar sig också mot den konsumerande allmänheten, som nödgas

avstå från att köpa och använda andra anordningar än typgodkända. Typgodkännandet

kan också tänkas vara bindande i annat hänseende, nämligen

mot de lokala granskningsmyndigheterna, dvs. byggnadsnämnderna. Formell

bundenhet synes kunna åstadkommas genom föreskrift att typgodkänd

anordning skall godtas av byggnadsnämnd, såvida inte särskilda omständigheter

föranleder till annat, t. ex. användning för annat ändamål än det avsedda

eller under andra förhållanden än det som typgodkännandet avser, eller

konstaterad farlighet eller undermålighet trots typgodkännande.

Utredningsmannen påpekar att obligatoriskt typgodkännande är en ingripande

åtgärd, som ansetts böra komma i fråga endast när särskilda skäl föreligger,

t. ex. då det beträffande farliga anordningar anses nödvändigt till

förebyggande av ohälsa eller olycksfall. Sådant typgodkännande kan lätt få

negativa verkningar genom att hämma den tekniska utvecklingen, begränsa

konkurrensen och leda till onödigt besvär och omgång för företagare och

allmänhet. Obligatoriskt typgodkännande bör enligt utredningsmannens

mening inte förekomma utan bemyndigande i författning som fastställts av

Kungl. Maj :t och riksdagen. I varje fall f. n. synes det utredningsmannen

inte föreligga behov av obligatoriskt typgodkännande för bygganordningar.

Det typgodkännande varom önskemål framförts under förberedelserna till

revision av BABS 1960 beskrivs visserligen såsom bindande. Men den bundenhet

som avses synes gälla byggnadsnämnderna och övriga kontrollerande

organ, inte bundenhet för företagare och allmänhet att enbart tillverka

och försälja resp. använda typgodkända anordningar. Det aktuella önskemålet

bör därför enligt utredningsmannens mening kunna tillgodoses inom

ramen för frivilligt typgodkännande. Sådant typgodkännande är en åtgärd

av mindre ingripande natur än obligatoriskt, framhåller utredningsmannen.

I förhållande till företagare och allmänhet skall den vara en serviceåtgärd,

inte något som de tvingas till. Av lokala granslcningsmyndigheter torde den

i allmänhet uppfattas som en metod vilken medför stor och nödvändig lättnad

i arbetet. Typgodkännandets innebörd är nämligen att arbetet med och

ansvaret för kontrollen av viss anordning till väsentlig del flyttas från de

lokala granskningsmyndigheterna till byggnadsstyrelsen såsom centralmyndighet

för byggnadsverksamheten. Därmed blir systemet med typgodkännande

en rationalisering i den bemärkelsen att den medför ett hushållande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

med den kvalificerade personal som är engagerad med byggbestämmelser

och kontroll av byggnadsverksamhet. Utredningsmannen påpekar emellertid

att även systemet med frivilligt typgodkännande kan få skadeverkningar

liknande dem som kan uppkomma vid obligatoriskt typgodkännande. Systemet

kan felaktigt tillämpas så av lokalt granskningsorgan, att detta enbart

tar befattning med typgodkända anordningar och alltså avvisar icke typgodkända.

Även andra åtgärder kan föranleda obehörigt eliminerande av godtagbara,

icke typgodkända anordningar eller annan monopolisering och

konkurrensbegränsning. Systemet förutsätter kontroll från den centrala

myndighetens sida, så att dylika konsekvenser uppdagas och bringas att

upphöra.

Befogenhet för byggnadsstyrelsen att föranstalta om frivilligt typgodkännande

för bygganordningar, i den mån det är lämpligt, anser utredningsmannen

föreligga genom 76 § byggnadsstadgan och det motivuttalande

(prop. 1959: 168 s. 151) som gjorts om möjligheten att med stöd av bestämmelsen

meddela generella godkännanden. Utredningsmannen finner därför

att ett vidgat användande av typgodkännande genom nya bestämmelser i en

reviderad BABS 1960 inte f. n. behöver föranleda ändring i byggnadsstadgan.

Remissyttrandena

Förslaget om ändrad lydelse av 76 § byggnadsstadgan

tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom kommerskollegium,

ÖÄ och centrala sjukvårdsberedningen.

Flera av de remissinstanser som tillstyrker förslaget framhåller att föreskrifter

bör ges endast i fråga om funktionsbestämmelser, medan detaljregleringen

bör ske genom råd och anvisningar. Byggindustrialiseringsutredningen

anser att samtliga bestämmelser för vilka det finns ett nöjaktigt

kunskapsunderlag bör utformas som föreskrifter, vilket synes innebära att

samtliga huvudavsnitt i BABS 1960 omfattas av föreskrifter.

Statens råd för byggnadsforskning framhåller att de föreslagna åtgärderna

kommer att medföra en ökad arbetsbörda för byggnadsstyrelsen, framför

allt när det gäller dispensärenden. Det är nödvändigt, anser rådet, att

styrelsen får tillräckliga personella resurser för att hinna med dessa ärenden

utan tidsutdräkt. Möjliga rationaliseringsvinster kan annars äventyras.

Vikten av att dispensfrågorna kan lösas på ett smidigt sätt understryks också

av medicinalstyrelsen, byggindnstrialiseringsiitredningen, Näringslivets

Byggnadsdelegation, Sveriges Byggmästareförbnnd och flera handelskammare.

Förslaget att byggnadsstyrelsen skall samråda med annan myndighet,

innan föreskrift som rör den myndighetens verksamhetsområde meddelas,

hälsas med tillfredsställelse av medicinalstyrelsen och statens institut för

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kiingl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967

folkhälsan. De betonar angelägenheten av att samråd sker med dem i medicinska

och hygieniska frågor. Aktiebolaget Svensk Bgggtjänst, HSB, FVSTekniska

Föreningen och Stockholms handelskammare anser att samrådsskyldigheten

inte bör begränsas till annan myndighet utan avse även byggnadsindustrin,

större bostads- och byggnadsföretag, branschorganisationer

resp. enskilda intressenter.

Kommerskollegium anser att den nuvarande ordningen är den i och för

sig lämpligaste. Genom den undviks alltför ingripande och detaljerade föreskrifter,

vilka lätt kan leda till ett stelt och utvecklingshämmande system.

Kollegiet påpekar att det i samband med revisionen av BABS 1960 framkom

att man på åtskilliga håll inte är tillfreds med den nuvarande ordningen.

Missnöjet sägs bottna huvudsakligen i att byggnadsnämnderna ofta frångår

byggnadsstyrelsens anvisningar och uppställer strängare fordringar än som

innefattas i anvisningarna, vilket rubbar den eftersträvade enhetligheten

och därmed också försvårar den önskvärda rationaliseringen på området.

De erfarenheter kollegiet haft beträffande byggnadsnämndernas verksamhet

när det gäller tillämpningen av förordningen om brandfarliga varor

bestyrker riktigheten av vad sålunda anförts. Det har nämligen visat sig att

åtskilliga nämnder har eu benägenhet att — till förfång för den enskilde

— i de särskilda fallen föreskriva längre gående åtgärder än som ansetts

nödvändigt av de centrala myndigheter på vilka det ankommer att meddela

tillämpningsföreskrifter. En annan iakttagelse som kollegiet gjort är att av

central myndighet meddelade råd och anvisningar vid den lokala tillämpningen

lätt får karaktären av föreskrifter, vilket innebär att den enskilde

förvägras rätten att uppfylla en föreskrift på annat sätt än som förutsätts

i en därtill lämnad anvisning. Mot denna bakgrund ifrågasätter kollegiet,

om det under nuvarande förhållanden över huvud är möjligt att åstadkomma

en ordning som bättre än den gällande kan tillgodose de önskemål som

här framkommit. Även om kollegiet alltjämt har den uppfattningen att gällande

ordning i och för sig är bäst ägnad att främja enhetligheten och rationaliseringen

av byggandet i vårt land, vill kollegiet, med hänsyn till att

de hörda handelskamrarna tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran,

inte motsätta sig genomförandet av byggnadsstyrelsens förslag till ändring

av 76 § byggnadsstadgan.

ÖÄ betvivlar inte att det nuvarande systemet med icke bindande anvisningar

kan vålla olägenheter, även om sådana, såvitt känt, inte uppstått

inom ämbetets verksamhetsområde. I första hand borde man dock pröva

möjligheten att i nu föreskriven ordning ge anvisningarna bindande verkan

i erforderliga delar. ÖÄ understryker att behov av bindande föreskrifter

endast kan anses föreligga i jämförelsevis ringa utsträckning och att

detaljfrågor inte bör regleras genom sådana föreskrifter. Det påpekas vidare

att en befogenhet för centrala verk att meddela bindande föreskrifter i fråga,

som kan komma under ÖÄ:s och länsstyrelsernas prövning, hittills har

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

getts endast då speciella skäl talat därför. ÖÄ anser att tillräckliga sådana

skäl knappast föreligger i förevarande fall. Skulle emellertid behovet

av rörlighet i de bestämmelser som reglerar byggnadsverksamheten anses

motivera att byggnadsstyrelsen ges befogenhet att meddela föreskrifter utan

fastställelse av Kungl. Maj :t, bör enligt ÖÄ:s mening tydligare än i förslaget

anges med vilka myndigheter samråd i så fall skall ske.

Centrala sjukvårdsberedningen anser också att nuvarande bestämmelser

bör behållas. Enligt beredningens åsikt talar starka skäl mot att föreskrifter

meddelas av Kungl. Maj :t med hänsyn till svårigheterna och tidsutdräkten

vid de fortlöpande ändringar som måste vidtas för att hinder för den

fortgående utvecklingen, som bl. a. syftar till att intensifiera industrialiseringen

av byggandet, inte skall uppstå. Det anses dock oklart om det blir

någon större vinst genom att föreskriftslämnandet överflyttas till byggnadsstyrelsen.

Olägenheten av olika tillämpning hos skilda byggnadsnämnder

skulle kunna undanröjas genom bestämmelser om att anvisningarna i BABS

1960 obligatoriskt skall godtas och godkännas av byggnadsnämnd, om inte

särskilda skäl föranleder till annat. Genom en sådan anordning synes en

stel tillämpning av normerna kunna undvikas och den konsumerande allmänheten

befrias från nackdelar i form av konkurrensbegränsning och

stagnerad utveckling.

Samtliga remissinstanser utom kommerskollegium tillstyrker eller lämnar

utan erinran förslaget om utvidgning av byggnadsstyrelsens

typgodkännande verksamhet.

Centrala sjukvårdsberedningen, LO och SABO understryker att typgodkännande

måste bli bindande för de lokala myndigheterna.

Kommerskollegium bestrider inte att ett system med typgodkännanden

har sina påtagliga fördelar men betonar att också väsentliga nackdelar är

förknippade med ett sådant system. Det gäller främst obligatoriska typgodkännanden,

men skadeverkningar kan befaras även när det är fråga om

frivilliga godkännanden. Också i detta sammanhang har kollegiet erfarenhet

från de brandfarliga varornas område. Det har visat sig att de lokala

myndigheterna ibland tror att ett frivilligt typgodkännande är att betrakta

såsom obligatoriskt. 1 allt fall torde det förhålla sig så att regler om frivilligt

typgodkännande vanligen leder till att samtliga företagare på området

finner det förenligt med sina intressen att låta typgodkänna sina varor. Kollegiet

framhåller att regler om typgodkännande inte bör lämnas förrän en

typgodkännande organisation med tillräckliga resurser skapats. Visserligen

bedriver statens provningsanstalt f. n. en icke obetydlig typgodkännande

verksamhet på olika områden, men en avsevärd utbyggnad av anstalten

torde enligt kollegiets mening behövas för att denna verksamhet skall kunna

tillgodose det avsedda behovet. Typgodkännande måste kunna lämnas

utan alltför stor omgång. Vidare bör beaktas att en typgodkännande verksamhet

är tämligen kostnadskrävande, vilket medför fördyring av typgod
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. ,Maj:ts proposition nr 81 år 1967 15

kanda produkter. Kollegiet hänvisar också till de internationella förhållandena.

Regler om typgodkännande får sin betydelse också för importörer.

För att hävda sig i konkurrensen kan dessa se sig tvingade att föranstalta

om ett typgodkännande av svensk myndighet. En sådan ordning anser kollegiet

ägnad att väcka irritation och missnöje hos importören, särskilt om

det skulle förhålla sig så att hans vara får nyttjas i tillverkningslandet,

trots att den kanske inte till alla delar överensstämmer med de krav som

ställs för ett svenskt typgodkännande. Han kan då få misstanken att reglerna

tillkommit för att underlätta för svenska tillverkare att etablera sig

på marknaden. Kollegiet anser att det bör tas med i beräkningen att detta

kan komma att medföra olägenheter från svensk synpunkt, t. ex. i EFTAsammanhang.

Kollegiet ifrågasätter f. ö. om tillräckliga skäl föreligger för

byggnadsstyrelsen att skapa en egen typgodkännande verksamhet. Kollegiet

utgår fi ån att den av byggnadsstyrelsen avsedda typgodkännande verksamheten

inte skall ha annat syfte än att förebygga ohälsa och olycksfall eller

alltså att befrämja säkerhetssynpunkter. Kollegiet anser att redan gällande

bestämmelser om typgodkännande är tillfyllest för att tillgodose detta syfte.

Ett nära samarbete har också inletts mellan arbetarskyddsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

brandinspektionen och kommerskollegium, avseende en typgodkännande

verksamhet av tekniska anordningar i byggnad, varvid provningsanstalten

åtagit sig att vara typgodkännande myndighet. Kollegiet erinrar

om att kollegiet inte får meddela bestämmelser om sådant typgodkännande

utan att ha samrått med byggnadsstyrelsen.

Departementspromemorian

I promemorian anförs att det ansetts lämpligt att, innan Kungl. Maj:t tar

ställning till byggnadsstyrelsens framställning den 17 december 1964, inhämta

yttrande över förslaget till revision av BABS 1960. Yttrandena borde

enligt promemorian avges med utgångspunkt från att en eventuell ändring

av 76 § byggnadsstadgan kunde komma att innebära att Kungl. Maj :t skulle

äga uppdra åt byggnadsstyrelsen att meddela föreskrifter som avses i 1

mom. efter samråd med myndigheter och organisationer som berörs av föreskrifterna.

Beslutsrätten skulle alltså vid en sådan delegation tillkomma

styrelsen, och den av styrelsen i framställningen föreslagna ordningen att

underställa Kungl. Maj :t ärende, i vilket enighet inte kan nås, skulle inte

tillämpas.

Remissyttrandena

I fråga om konstruktionen av 76 § byggnadsstadgan är det inte alltid fullt

klart om remissinstanserna förordar byggnadsstyrelsens lösning eller den

alternativa lösningen enligt departementspromemorian. Av de entydiga

yttrandena framgår att den alternativa lösningen tillstyrks eller lämnas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

utan erinran av arbetarskyddsstyrelsen, skolöverstyrelsen, bostadsstyrelsen,

länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

byggindustrialiseringsutredningen, Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunförbundet.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att vissa skäl talar också för byggnadsstyrelsens

förslag, medan byggindustrialiseringsutredningen framhåller att den

konstruktion som antyds i departementspromemorian skulle innebära en avsevärd

förstärkning av byggnadsstyrelsens ställning som central myndighet

inom byggnadsområdet. Detta skulle förbättra möjligheterna att tillgodose

behovet av enhetliga och samordnade byggnadsbestämmelser.

Kommerskollegium anser att byggnadsstyrelsen inte bör få meddela föreskrifter

beträffande frågor som är direkt reglerade i allmän lag eller författning

utanför byggnadslagstiftningens område. Inte heller bör byggnadsstyrelsen

enligt kollegiets mening få meddela bestämmelser i form av föreskrifter,

om bestämmelserna rör annan myndighets ämbetsområde och den myndigheten

inte får meddela dem som föreskrifter. Kollegiet, som fortfarande

anser att byggnadsstyrelsens befogenhet att meddela föreskrifter inte bör

utvidgas utöver vad som gäller nu, framhåller därför att, om 76 § byggnadsstadgan

skall ändras, detta måste ske på det sätt som byggnadsstyrelsen föreslagit.

Så länge byggnadsstyrelsen saknar medicinsk-hygienisk expertis kan statens

institut för folkhälsan inte tillstyrka att styrelsen får oinskränkt beslutanderätt

i frågor där enighet inte kunnat nås vid samråd med myndigheter

som företräder hälsovården.

ÖÄ hänvisar till sitt yttrande över byggnadsstyrelsens framställning den

17 december 1964 och vidhåller den uppfattning ämbetet då uttalade om den

föreslagna ändringen av 76 § byggnadsstadgan.

Departementschefen

Byggandet i Sverige har sedan lång tid präglats av strävanden till rationalisering

inom byggnadsindustrin genom standardisering av byggnadsprodukter

och industrialisering av deras tillverkning. Som ett led i dessa strävanden

har krävts en förenkling av byggnadslagstiftningen. 1959 års byggnadsstadga

tillkom i detta syfte och bärs upp av tre grundtankar som ansetts

ägnade att medföra förenklingar i förhållande till tidigare lagstiftning.

Bestämmelserna bär så långt möjligt gjorts enhetliga för hela landet med

undvikande av specialregler för vissa orter eller vissa typer av bebyggelseområden,

byggnadsärendena har decentraliserats till byggnadsnämnderna

och bestämmelser i detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk natur, har

rensats ut ur stadgan. 1 det sist nämnda hänseendet bär tanken varit att

byggnadsstyrelsen skall meddela detaljbestämmelserna genom tillämpnings
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

föreskrifter och anvisningar till byggnadsstadgan. De formella möjligheterna

härtill har getts i 76 §. Byggnadsstyrelsen kan meddela närmare föreskrifter

i fråga om bl. a. konstruktion och utförande i övrigt av byggnader och andra

anordningar, om vilka bestämmelser ges i byggnadsstadgan, samt i fråga om

byggnadsarbeten. Vidare skall styrelsen meddela de ytterligare råd och anvisningar

som behövs för tillämpningen av stadgan. Skillnaden mellan föreskrifter

och anvisningar är att föreskrifterna blir bindande för de byggande

och för myndigheterna, om de fastställs av Kungl. Maj :t, medan anvisningarna

inte blir bindande och inte skall fastställas av Kungl. Maj :t.

Vid den rundfråga som byggnadsstyrelsen gjorde år 1963 till berörda

myndigheter och organisationer om erfarenheterna av BABS 1960 framfördes

viss kritik mot att styrelsens tillämpningsbestämmelser getts endast i

form av anvisningar. Det ansågs att BABS 1960 i många fall var alltför vag

för att tjäna som rättesnöre för en enhetlig tillämpning och att avvikelserna

från bestämmelserna blev eller kunde bli så många att den eftersträvade enhetligheten

i tillämpningen äventyrades. Flera av de tillfrågade var däremot

positiva till anvisningsformen därför att den ger särskilda möjligheter till

anpassning efter den fortgående utvecklingen.

Byggnadsstyrelsen anser i sin framställning att BABS bör ges större tyngd

genom att vissa bestämmelser får karaktären av bindande föreskrifter i stället

för endast anvisningar. Föreskrifter bör dock ges endast i fråga om funktionskrav,

medan detaljregleringen hur viss anordning skall vara beskaffad

för att uppfylla funktionskravet fortfarande bör ges i anvisningsform. Styrelsen

föreslår att föreskrift inte skall behöva fastställas av Kungl. Maj :t

för att bli gällande. Styrelsen menar att den föreslagna ordningen kommer

att främja större enhetlighet och smidighet vid tillämpningen av byggnadsbestämmelserna.

Endast tre remissinstanser har ställt sig negativa till förslagen.

Vid anmälan denna dag av frågan om riktlinjer för bostadspolitiken

m. m. avser chefen för inrikesdepartementet, enligt vad jag inhämtat, att

närmare utveckla behovet av ytterligare rationalisering inom byggnadsindustrin

som ett led i strävandena att förbättra hushållningen med produktionsresurserna

och minska byggnadskostnaderna. Bland de viktigare åtgärderna

i det sammanhanget är ökad användning av standardprodukter

och framställning i långa serier. Jag anser det vara av betydelse att tillämpningsföreskrifterna

och anvisningarna til! byggnadsstadgan utformas

så att byggnadsnämndernas praxis så långt möjligt blir likformig vid prövning

av ansökningar om byggnadslov. Om en byggande vill använda viss

konstruktion eller anordning som uppfyller byggnadsbestämmelsernas krav

på säkerhet och hygien, bör han således kunna räkna med att den konstruktionen

eller anordningen kommer att godtas av alla byggnadsnämnder.

Resultatet av byggnadsstyrelsens rundfråga gav vid handen att meningarna

var delade om lämpligheten av ett system med tillämpningsbestämmelser

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967

endast i form av råd och anvisningar. Utfallet av remissbehandlingen av styrelsens

framställning om ändring av 76 § byggnadsstadgan visar dock ldart

att så gott som alla berörda myndigheter och organisationer önskar att vissa

tillämpningsbestämmelser ges i form av föreskrifter. Det finns också enligt

min mening anledning anta att ett sådant system kommer att bättre främja

en enhetlig behandling av byggnadslovsärendena.

Rationaliseringssträvandena inom byggnadsindustrin kräver inte endast

att tillämpningen av byggnadsbestämmelserna är enhetlig utan också att den

smidigt kan anpassas efter utvecklingen och inte binds i en stel form. Tilllämpningsbestämmelserna

måste vara sådana att de inte hämmar forskning

eller försök med nya konstruktioner och anordningar. Det är också av vikt

att bestämmelserna kan meddelas i så smidiga former som möjligt.

Föreskrifterna bör i princip avse grundläggande krav på hållfasthet, motståndskraft

mot brand eller annan egenskap eller funktion som är av betydelse

från säkerhetssynpunkt eller hygienisk synpunkt. Mer detaljerade

regler om material, dimensioner eller andra egenskaper, som kan fordras

i fråga om viss anordning för att den skall uppfylla dessa krav, hör däremot

inte ges bindande verkan utan utformas som råd och anvisningar.

Även en anordning vars egenskaper inte motsvarar dem som anges i en anvisning

bör alltså godtas, såvida den uppfyller de funktionskrav som meddelats

genom föreskrifterna.

Med nuvarande ordning, som kräver Kungl. Maj ds fastställelse för att föreskrift

skall bli gällande, måste också varje fråga om ändring av en föreskrift

underställas Kungl. Maj :t. Dessutom torde prövningen av fråga om

dispens från föreskrift tillkomma Kungl. Maj :t, om det inte är fråga om

mindre avvikelse som enligt 67 § byggnadsstadgan kan medges av länsstyrelsen

eller byggnadsnämnd. En sådan ordning är förklarlig! när man som

skedde vid tillkomsten av byggnadsstadgan utgick ifrån att föreskrifter

skulle komma att meddelas i ganska ringa omfattning. I ett system som

syftar till att föreskrifter meddelas i en helt annan omfattning kan däremot

den nuvarande oidningen vara mindre lämplig. Handläggningen bör självfallet

kunna ske enklare och smidigare, om byggnadsstyrelsen bemyndigas

att fastställa föreskrifterna och därmed också att medge dispenser. Från

sakliga synpunkter torde det inte heller finnas anledning att generellt upprätthålla

kravet på fastställelse av Kungl. Maj :t, i den mån föreskrifterna

rör rent byggnadstekniska frågor om säkerhet och hygien. Den samrådsskyldighet

för byggnadsstyrelsen, som jag längre fram kommer att förorda,

anser jag vara en tillräcklig garanti för att de olika berättigade intressen

som kan finnas på dessa områden blir beaktade.

Som jag nämnt tidigare har Kungl. Maj :t fastställt de föreskrifter som

byggnadsstyrelsen meddelat den 14 mars 1967 och som skall ingå i BABS

1967. Dessa tillämpningsbestämmelser kommer att bli uppdelade på föreskrifter

och anvisningar enligt de principer jag nyss nämnt. Jag anser dessa

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

förhållanden utgöra ett ytterligare skäl för att det generella fastställelsekravet

i fortsättningen skulle kunna undvaras.

Det är emellertid uppenbart att åtskilliga av de nu fastställda föreskrifterna

har icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller annars är av större vikt

för byggandet. Enligt min mening kan det inte vara lämpligt att föreskrifter

av sådant slag undandras Kungl. Maj :ts prövning. Om byggnadsstyrelsen

avser att ändra nu fastställd föreskrift eller meddela ny föreskrift och

detta kan tänkas få en icke oväsentlig ekonomisk effekt — i höjande eller

sänkande riktning— eller på annat sätt vara av större vikt, bör föreskriften

därför fastställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande.

Byggnadsstyrelsen föreslår att styrelsen skall vara skyldig att samråda

med annan myndighet, innan den meddelar föreskrift som berör den myndighetens

verksamhetsområde. Kan enighet inte nås vid sådant samråd,

skall Kungl. Maj :t avgöra frågan. I departementspromemorian anges den

alternativa lösningen att byggnadsstyrelsen skall äga meddela föreskrift efter

samråd med annan berörd myndighet eller organisation. Underställning

skulle inte förekomma med denna ordning.

Det är uppenbart att samråd bör ske mellan byggnadsstyrelsen och annan

berörd myndighet, innan styrelsen meddelar föreskrift, råd eller anvisning.

Detta gäller redan nu, trots att uttrycklig bestämmelse härom saknas i byggnadsstadgan

(prop. 1959: 168 s. 168). Byggnadsstyrelsens förslag att författningstexten

skall innehålla en sådan regel i fråga om föreskrifter motiveras

med att det krävs en bakgrund till den föreslagna regeln om underställning.

Även med den konstruktion som ifrågasätts i departementspromemorian behövs

en uttrycklig bestämmelse om samråd.

Några remissinstanser framhåller att samråd bör ske inte bara med myndigheter

utan också med andra intressenter såsom industrier, företag och

organisationer. Departementspromemorian ger uttryck för samma tanke.

Jag finner det naturligt att samråd sker även med intressenter utanför myndigheterna.

Arbetet med BABS 1967 har visat att byggnadsstyrelsen tillämpar

en sådan ordning. En uttrycklig bestämmelse om samråd av detta slag

behövs inte. Den skulle dessutom kräva en närmare specificering av dem

med vilka samråd skall ske. Detta skulle kunna leda till en begränsning i

förhållande till vad som nu tillämpas.

Endast statens institut för folkhälsan och kommerskollegium avstyrker

att samrådsskyldigheten konstrueras enligt de riktlinjer som anges i departementspromemorian.

Kommerskollegium synes mena att eu lösning enligt

dessa riktlinjer kan leda till att byggnadsstyrelsen meddelar föreskrifter

om frågor som är direkt reglerade i författningar utanför byggnadslagstiftningens

område eller att styrelsens föreskrifter kan ingripa på annan

myndighets verksamhetsområde. Jag vill erinra om att dåvarande chefen för

kommunikationsdepartementet vid tillkomsten av byggnadsstadgan ansåg

att ingenting hindrar att tillämpningsbestämmelserna behandlar även äm
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1967

nen som regleras på annat håll än i de egentliga byggnadsförfattningarna

(prop. 1959: 168 s. 270). Ett led i strävandena att förenkla byggnadslagstiftningen

har varit att efter hand utmönstra byggnadstekniska bestämmelser

ur olika författningar utanför detta område och överföra dem till byggnadslagstiftningen.

Så har senast skett i fråga om hotellförordningen den 16 december

1966 (nr 742). Flera bestämmelser i byggnadsstadgan, t. ex. 44 §

7 mom. samt 46 och 48 §§, är utformade så att de ger byggnadsstyrelsen

möjlighet att meddela föreskrifter om sådana frågor om arbetarskydd, hälsovård

och brandskydd som bör beaktas vid byggande.

Den omständigheten att viss fråga regleras i författning utanför byggnadslagstiftningens

område hindrar alltså inte att frågan behandlas i tilllämpningsbestämmelser

till byggnadsstadgan. Om emellertid rätten att meddela

föreskrifter i sådan fråga författningsenligt tillkommer annan myndighet

än byggnadsstyrelsen, skall styrelsen uppenbarligen inte meddela

egna föreskrifter i samma fråga. Styrelsen skall t. ex. i fråga om brandskydd

inte meddela föreskrifter i ämne som behandlas uteslutande i lagstiftningen

om brandfarliga varor, eftersom det tillkommer kommerskollegium

att meddela föreskrifter för tillämpningen av den lagstiftningen. Om

samrådsskyldigheten utformas enligt det alternativ som anges i departementspromemorian,

är det således enligt min mening klart att byggnadsstyrelsen

inte skall avgöra ärende i vilket enighet inte kunnat nås, därför att

samrådsmyndighet anser att en tänkt föreskrift skulle inkräkta på myndighetens

egen rätt att meddela bindande föreskrifter. Detta behöver emellertid

inte bli fallet om, såsom jag nyss förordat, byggnadsstyrelsen skall vara

skyldig att underställa Kungl. Maj :t fråga av större vikt. En sådan fråga

måste nämligen anses föreligga om en samrådsmyndighet gör invändning

av antytt slag.

Med ett generellt underställningsförfarande finns risk att ett stort antal

ärenden underställs Kungl. Maj :t, därför att full enighet inte nåtts med

samtliga berörda myndigheter. Av samma anledning kan det befaras att förslag

till föreskrifter många gånger inte framläggs eller att de onödigt fördröjs.

Detta skulle kunna hindra en smidig anpassning efter utvecklingen,

vilket enligt min mening talar för att byggnadsstyrelsen — med nyss nämnda

inskränkning — tillerkänns beslutsrätten. I likhet med byggindustrialiseringsutredningen

anser jag också att en sådan ordning skulle stärka styrelsens

ställning som central myndighet inom byggnadsområdet.

Jag föreslår att 76 § 1 mom. byggnadsstadgan ändras i enlighet med vad

jag nu anfört. Föreskrift som byggnadsstyrelsen meddelat skall således fastställas

av Kungl. Maj :t endast om den är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse

eller annars är av större vikt. Om föreskrift rör även annan myndighets

verksamhetsområde, skall styrelsen meddela föreskriften efter samråd

med den myndigheten. De nya bestämmelserna bör träda i kraft den

1 juli 1967. Vid riksdagens bifall till prop. 1967: 61 om delning av bygg
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1967

21

nadsstyrelseorganisationen m. m. skall vad som sägs i 76 § byggnadsstadgan

om byggnadsstyrelsen gälla statens planverk.

Slutligen vill jag något beröra byggnadsstyrelsens förslag om utvidgning

av dess typgodkännande verksamhet. Jag anser liksom styrelsen att det inte

finns anledning att införa obligatoriskt typgodkännande, och styrelsen har

ansetts kunna föranstalta om frivilligt typgodkännande med stöd av 76 §

byggnadsstadgan (prop. 1959: 168 s. 151).

Samtliga remissinstanser utom kommerskollegium uttalar sig för en

utvidgning av byggnadsstyrelsens typgodkännande verksamhet eller lämnar

förslaget härom utan erinran. För egen del kan jag instämma i de motiv för

en sådan ordning som styrelsen anför. Systemet med typgodkännande bör

underlätta industrialiseringen inom byggnadsindustrin och är då ett naturligt

led i de rationaliseringssträvanden som den föreslagna ändringen av

76 § byggnadsstadgan avser att främja. För att systemet skall uppfylla detta

syfte fordras att de lokala myndigheterna är skyldiga att godta en typgodkänd

konstruktion eller anordning. Detta har också beaktats i de föreskrifter

som Kungl. Maj :t fastställt denna dag.

Utbyggnaden av den typgodkännande verksamheten bör ske i den takt

som de ekonomiska och personella resurserna medger. Kostnaderna för

denna verksamhet bör täckas av avgifter. Jag ämnar senare föreslå Kungl.

Maj :t åtgärder för meddelande av de taxebestämmelser som behövs.

Hemställan

Under åberopande av vad jag anfört hemställer jag att Kungl. Maj :t inhämtar

riksdagens yttrande över ett inom kommunikationsdepartementet

upprättat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom.

byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670208

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1967:263 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960 a1 i texten
  2. 3LU 1967:37 Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj ds proposition med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 s. 1 i texten