Sök i Ratio Lex

Angående statlig garanti för skadeersättning vid vissa atomolyckor

1968-05-03 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:123, Angående statlig garanti för skadeersättning vid vissa atomolyckor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1968

1

Nr 123

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statlig garanti

för skadeersättning vid vissa atomolyckor; given Stockholms

slott den 3 maj 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att ikläda

staten skyldighet att i viss omfattning utge ersättning för atomskada i följd

av atomolycka i samband med driften av den planerade atomreaktoranläggningen

vid Simpevarp i Kalmar län.

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 123

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 3 maj

1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om statlig garanti för

skadeersättning vid vissa atomolyckor och anför.

Bestämmelser om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. in.

finns i atomansvarighetslagen den 8 mars 1968 (nr 45). Lagen trädde i

kraft den 1 april 1968. Den bygger på två internationella konventioner, nämligen

en i Paris den 29 juli 1960 avslutad konvention om skadeståndsansvar

på atomenergins område, utarbetad inom OECD:s atomenergiorgan ENEA

(European Nuclear Energy Agency), samt en i Bryssel den 31 januari 1963

avslutad tilläggskonvention till Pariskonventionen, utarbetad inom ENEA

och den europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Pariskonventionen

reglerar frågan om skyldighet för innehavare av atomreaktor eller annan

atomanläggning att ersätta s. k. atomskada. Tilläggskonventionen innehåller

bestämmelser om supplerande ersättning av statsmedel vid vissa s. k. atomolyckor.

Sverige har ratificerat båda konventionerna. Pariskonventionen

trädde i kraft den 1 april 1968 och gäller f. n. mellan Belgien, Frankrike,

Spanien, Storbritannien, Sverige och Turkiet. Tilläggskonventionen träder

i kraft när den har ratificerats av sex signatärmakter. Konventionen har

undertecknats av flertalet av ENEA:s medlemsländer men har hittills ratificerats

endast av Frankrike, Spanien, Storbritannien och Sverige. Tidpunkten

för ikraftträdandet är nittionde dagen efter det att det sjätte ratifikationsinstrumentet

har deponerats.

Atomansvarighetslagens på Pariskonventionen grundade ersättningsbestämmelser

(1—27 §§) innebär i huvudsak följande. Innehavare av atomanläggning

i stat som är bunden av Pariskonventionen (konventionsstat) skall

oberoende av vållande ersätta atomskada i följd av atomolycka som

inträffar i anläggningen eller under transport av atomsubstans från och i

vissa fall till anläggningen. Sådan ersättningsskyldighet föreligger också

vid atomolycka som orsakas av atomsubstans vilken vid olyckstillfället

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1968

fanns utanför anläggningen och härrörde från denna men inte var under

transport. För innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten

enligt lagen begränsad till 50 milj. kr. för varje atomolycka. Sådan anläggningsinnehavare

är enligt lagen skyldig att teckna ansvarsförsäkring till

täckande av sin ansvarighet enligt atomansvarighetslagen eller motsvarande

lagstiftning i annan konventionsstat. Annan än innehavare av atomanläggning

kan i princip inte åläggas att ersätta atomskada som omfattas av lagens

ersättningsbestämmelser. Anläggningsinnehavaren har dock återkravsrätt

mot fysisk person som har orsakat skadan uppsåtligen. Från principen om

anläggningsinnehavares exklusiva ansvarighet görs i övrigt undantag endast

för ansvarighet som grundas på vissa internationella konventioner

på transportväsendets område. Den som vill föra talan om ersättning mot

en anläggningsinnehavare eller dennes försäkringsgivare skall anmäla sitt

anspråk hos anläggningsinnehavaren inom tre år från det han fick kunskap

om skadan och om vem som är ansvarig för denna. Anläggningsinnehavares

ansvarighet preskriberas dock i varje fall tio år efter dagen för atomolyckan.

Lagen innehåller vissa bestämmelser om ersättning av staten som inte

bygger på någon av konventionerna. Sålunda föreskrivs, att om skadelidande

visar att han inte har kunnat få ut ersättning enligt lagen av vederbörande

anläggningsinnehavares försäkringsgivare, ersättningen skall betalas

av staten (28 §). Staten är vidare skyldig att betala ersättning för atomskada

som har uppkommit i Sverige i fall då innehavare av atomanläggning

i Sverige är ansvarig för atomolyckans skadeverkningar men fråga är om

en skada som har uppkommit senare än tio år efter atomolyckan och rätten

att få ersättning av anläggningsinnehavaren följaktligen har preskriberats.

Rätten till ersättning av statsmedel i sådant fall preskriberas trettio

år efter atomolyckan (32 §). Ersättning av statsmedel enligt nu berörda

bestämmelser utgår enligt de grunder som gäller i fråga om ersättning som

anläggningsinnehavare har att betala. Staten har återkravsrätt i samma omfattning

som innehavare av atomanläggning (35 §).

Vidare innehåller lagen bestämmelser om svensk domstols behörighet

i mål om ersättning enligt lagen samt interna forumregler och vissa

bestämmelser om verkställighet av utländsk dom (36—37 §§). Jurisdiktionsbestämrnelserna

innebär i huvudsak att talan om ersättning för atomskada

får väckas vid svensk domstol om atomolyckan helt eller delvis har

inträffat i Sverige eller om vederbörande atomanläggning ligger i Sverige

och antingen olyckan har i sin helhet inträffat utanför konventionsstaternas

territorier eller platsen för olyckan inte kan bestämmas med säkerhet.

I 29—31 §§ atomansvarighetslagen tas upp på tilläggskonventionen grundade

bestämmelser om ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor, dvs.

fall då det ansvarsbelopp som gäller för den ansvarige anläggningsinnehavaren

inte förslår till full ersättning åt de skadelidande. Bestämmelserna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1968

gäller när ansvarighet enligt lagen åvilar innehavare av en atomanläggning

som ligger i Sverige eller i annan av tilläggskonventionen bunden stat och

vid tiden för olyckan fanns upplagen på en särskild lista om vilken föreskrifter

ges i konventionen samt svensk domstol enligt lagen är behörig att

pröva anspråk på ersättning i anledning av olyckan. Om i ett sådant fall

anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp inte räcker till full ersättning åt

de skadelidande, utgår ersättning av statsmedel för atomskada som har

uppkommit i Sverige eller i annan av tilläggskonventionen bunden stat

eller som har uppkommit på eller över det fria havet, i vilket senare fall

rätt till ersättning dock i viss omfattning är förbehållen de av konventionen

bundna staterna och dessas medborgare. Ersättning utgår i princip

enligt samma grunder som gäller i fråga om anläggningsinnehavares ersättningsskyldighet.

Ersättningen av statsmedel är för varje atomolycka

begränsad på sådant sätt att ersättningen tillsammans med den ersättning

som vederbörande anläggningsinnehavare har att utge inte får överstiga ett

belopp motsvarande 120 milj. sådana betalningsenheter som avses i det

europeiska monetära avtalet den 5 augusti 1955, dvs. i runt tal 600 milj. kr.

Ersättning enligt dessa regler skall i sin helhet betalas av svenska staten

till de skadelidande. Om den berörda atomanläggningen ligger utom Sverige

har emellertid staten rätt att få tillbaka den del av ersättningsbeloppen som

ligger mellan ansvarsbeloppet och ett belopp av 70 milj. betalningsenheter

eller ca 350 milj. kr. av den stat där anläggningen ligger samt — enligt

vissa i tilläggskonventionen föreskrivna fördelningsregler — över 95 % av

överskjutande ersättningsbelopp av samtliga övriga av tilläggskonventionen

bundna stater. Om atomanläggningen ligger i Sverige skall svenska staten

slutligt bära ersättningarna mellan anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp,

dvs. 50 milj. kr., och nyssnämnda belopp av ca 350 milj. kr., under

det att de överskjutande ersättningsbeloppen fördelas mellan de av tilläggskonventionen

bundna staterna på det sätt som nyss nämnts. Vid sidan av

rätten att kräva åter vissa ersättningsbelopp av andra stater har staten

återkravsrätt för vad den har gett ut enligt dessa bestämmelser endast mot

fysisk person som bär orsakat skadan uppsåtligen.

Atomansvarighetslagen innehåller slutligen en särskild bestämmelse om

ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor som inte omfattas av de på

tilläggskonventionen grundade bestämmelserna. Enligt 33 § skall i ett sådant

fall supplerande ersättning av statsmedel betalas för atomskada som

har uppkommit i Sverige och enligt grunder som fastställs av Kungl. Maj :t

och riksdagen. Sådan ersättning skall då också utgå i tillägg till sådan ersättning

av statsmedel som kan ha betalats för skador som yppats senare

än tio år efter olyckan, om nämligen dylik ersättning enligt särskilda föreskrifter

i 32 § har satts ned på den grund att de skadeståndsbelopp anläggningsinneliavaren

haft att utge har måst reduceras därför att ansvarsbeloppet

överskridits.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1968

Atomansvarighetslagen trädde som nämnts i kraft den 1 april 1968. Härvid

gjordes emellertid undantag för de på tilläggskonventionen grundade

bestämmelserna i 29—31 §§ om ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor

med hänsyn till att tilläggskonventionen ännu inte har trätt i kraft.

Det föreskrevs, att bestämmelserna i dessa paragrafer skall träda i kraft

den dag Kungl. Maj :t förordnar. Avsikten är att sådant förordnande skall

meddelas med verkan fr. o. in. den dag då tilläggskonventionen blir bindande

för Sverige. Denna reglering innebär för tiden till dess 29—31 §§ träder i

kraft att i händelse av en katastrofolycka som i och för sig omfattas av

ersättningsreglerna i dessa paragrafer supplerande ersättning av statsmedel

i stället skall betalas enligt 33 §, dvs. enligt grunder som Kungl. Maj :t

och riksdagen gemensamt fastställer.

Allmänna Svenska elektriska aktiebolaget (ASEA) har träffat avtal med

Oskarshamnsverkets kraftgrupp aktiebolag (OKG) om att för konsortiets

räkning uppföra en atomreaktoranläggning vid Simpevarp utanför

Oskarshamn. För fullgörande av sitt åtagande har ASEA i sin tur ingått

avtal med General Electric Co i Förenta Staterna om leverans till ASEA av

vissa reaktorkomponenter. General Electric har enligt uppgifter som ledningen

för ASEA under hand har delgett mig föreskrivit som villkor för

sin fullgörelse av leveransen av dessa komponenter, att i Sverige dessförinnan

genomförs en lagstiftning om ansvarighet för atomskada som innebär

att de genom Pariskonventionen och tilläggskonventionen etablerade

ersättningssystemen blir fullt ut tillämpliga på en atomolycka för vars

skadeverkningar OKG i egenskap av innehavare av Oskarshamnsverket

är ansvarig enligt Pariskonventionen. Bakgrunden till att det amerikanska

företaget sätter upp detta villkor torde vara önskemålet att företaget genom

principen om anläggningsinnehavarens exklusiva ansvarighet (den s. k.

kanalisationsprincipen) skall få absoluta garantier för att ersättningsskyldighet

inte kan komma att åläggas företaget i anledning av en atomolycka i

samband med Oskarshamnsverkets drift, exempelvis på den grund att

någon av de levererade reaktorkomponenterna varit behäftad med fel.

ASEA har numera under hand underrättat mig om att General Electric

inte anser det berörda villkoret i avtalet med ASEA vara uppfyllt genom

atomansvarighetslagens ikraftträdande. General Electric har enligt ASEA

hänvisat till att enligt Pariskonventionen ansvarsbeloppet för anläggningsinneliavare

skall utgöra 15 milj. betalningsenheter eller ca 75 milj. kr. och

att, om en konventionsstat på sätt som Sverige har gjort utnyttjar den möjlighet

konventionen ger att med hänsyn till försäkringsmöjligheterna bestämma

ett lägre ansvarsbelopp, dock lägst 5 milj. betalningsenheter eller

ca 25 milj. kr., konventionen inte kan anses ha gjorts fullt ut tillämplig

(»implemented to the full extent») i den staten. Vidare har General Electric

enligt ASEA åberopat att tilläggskonventionen ännu inte har trätt i kraft

och således inte heller gjorts fullt ut tillämplig i Sverige. Enligt ASEA

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1968

måste det ses soin en samhällelig angelägenhet av stor vikt att Oskarshamnsverket

kan uppföras programenligt och i överensstämmelse med de ursprungliga

planerna. Det är enligt bolaget en förutsättning för att reaktorn

skall kunna levereras planenligt, att den leverans som General Electric har

åtagit sig sker omedelbart. Det har emellertid vid förhandlingar mellan

företrädare för ASEA och General Electrics ombud i Sverige framgått, att

General Electric inte kommer att fullgöra leveransen, förrän de berörda

avtalsvillkoren är uppfyllda på det sätt som General Electric har hävdat

att de skall uppfyllas. Under hänvisning till dessa förhållanden har ledningen

för ASEA muntligen hemställt att staten åtar sig att i händelse av

en sådan atomolycka i samband med driften av Oskarshamnsverket,

för vars skadeverkningar OKG är ansvarigt enligt Pariskonventionen i egenskap

av anläggningens innehavare, betala supplerande ersättning — utöver

de ersättningar som OKG och staten kan ha att betala enligt atomansvarighetslagen

i nu gällande delar — med det belopp som OKG resp. staten

skulle ha haft att betala, om ansvarsbeloppet för OKG hade fastställts

till ett belopp motsvarande 15 milj. betalningsenheter resp. om tilläggskonventionen

hade trätt i kraft och blivit bindande för Sverige.

Enligt min mening är det med hänsyn till atomenergiverksamhetens utveckling

i Sverige angeläget att uppförandet av reaktoranläggningen i

Simpevarp inte blir fördröjt utan kan genomföras enligt de ursprungliga

planerna. Jag anser att det visserligen kan ifrågasättas, om den avtalstolkning

som General Electric företräder och som innebär att Pariskonventionen

inte har gjorts fullt ut tillämplig i Sverige genom atomansvarighetslagen är

riktig. Kvar står emellertid att det på denna punkt råder tvist om avtalets

rätta innebörd mellan General Electric och ASEA, och det kan uppenbarligen

dröja lång tid, innan den tvisten blir bilagd, så att leverans från General

Electrics sida kan ske. Enligt min mening kan en tillfredsställande lösning

av problemet f. n. inte komma till stånd på annat sätt än att staten genom

ett garantiåtagande ikläder sig skyldighet att betala supplerande ersättning

intill ett sammanlagt belopp motsvarande 15 milj. betalningsenheter

i händelse av att en atomolycka inträffar, för vilken OKG i egenskap

av innehavare av Oskarshamnsverket är ansvarig enligt Pariskonventionen

och den svenska atomansvarighetslagen. Av motsvarande

skäl anser jag att staten för tiden intill dess tilläggskonventionen träder i

kraft och blir bindande för Sverige bör åta sig att i händelse av en atomolycka

av detta slag betala åtminstone viss del av den ersättning som skulle

ha utgått av statsmedel, om tilläggskonventionen hade trätt i kraft och

blivit bindande för Sverige. Jag anser det emellertid inte böra ifrågakomma

att i den delen sträcka statens åtagande längre än att ersättning av statsmedel

utges intill den beloppsgräns på 70 milj. betalningsenheter under

vilken ersättningarna enligt tilläggskonventionen enligt föreskrifterna i

denna skall i sin helhet slutligt bäras av den stat där den ansvarige an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1968

läggningsinnehavarens atomanläggning ligger. Enligt min mening bör det

vara en förutsättning för att dessa garantiåtaganden skall göras, att ASEA

eller OKG eller båda bolagen gentemot staten åtar sig att svara för de ersättningsbelopp

som staten till följd av sina åtaganden kan nödgas utge utöver

de belopp som det enligt tilläggskonventionen åligger eller skulle ha ålegat

staten att betala, samt att bolaget eller bolagen ställer betryggande säkerhet

för dessa förpliktelser i förhållande till staten. Det torde få ankomma på

Kungl. Maj :t att se till att dessa villkor är uppfyllda. Kungl. Maj :t torde

böra meddela behövliga föreskrifter med anledning av statens åtaganden.

Under hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

bemyndiga Kungl. Maj :t att ikläda staten skyldighet att

dels i händelse av atomolycka, för vars skadeverkningar

Oskarshamnsverkets kraftgrupp aktiebolag i egenskap av

innehavare av en atomreaktoranläggning vid Simpevarp

i Kalmar län är ansvarigt enligt atomansvarighetslagen den

8 mars 1968, utge ersättning för atomskada i följd av olyckan

med de belopp som bolaget, utöver de ersättningsbelopp

som det åligger bolaget att betala enligt atomansvarighetslagen,

skulle ha varit skyldig att utge, om bolagets ansvarsbelopp

enligt 17 § atomansvarighetslagen utgjort ett belopp

motsvarande 15 milj. sådana betalningsenheter som avses i

31 § atomansvarighetslagen, dels ock, för tiden till dess

29—31 §§ atomansvarighetslagen träder i kraft, i händelse

av en sådan atomolycka som nyss nämnts utge ersättning

för atomskada med belopp som staten skulle ha varit

skyldig att betala, om nämnda paragrafer varit tillämpliga

men det i 31 § första stycket atomansvarighetslagen föreskrivna

beloppet utgjort 70 milj. betalningsenheter.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1968:311 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret 1968169 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar, m. m. '' a1 i texten
  2. SU 1968:139 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statlig garanti för skadeersättning vid vissa atomolyckor. a1 i texten