Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag), m. m

1968-05-17 · 89 sidor, varav 88 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 88 av 89 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:127, Med förslag till lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

1

Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning

(legaliseringslag), m. m.; given Stockholms slott

den 17 maj 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag),

2) lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagstiftningsåtgärder som syftar till bättre överensstämmelse

mellan den officiella fastighetsindelningen och den äganderättsliga

indelningen av fast egendom.

Redan vidtagna uppdelningar av registerfastigheter genom civilrättsligt

giltiga förfoganden av skilda slag — s. k. privat jorddelning — föreslås

kunna erkännas som fastighetsbildning (legalisering). Förslaget innebär i

denna del i princip att sämjedelningar, privata ägostyckningar samt arealförvärv

och andra liknande överlåtelser som kommit till stånd före den

1 juli 1962 skall kunna legaliseras. Fråga om legalisering behandlas vid

lantmäteriförrättning. Bestämmelserna har getts en utformning som syftar

till ett enkelt och smidigt förfarande. För legalisering krävs varken fullständig

enighet mellan delägarna eller någon jord- eller planpolitisk prövning.

Vid förrättningen skall i huvudsak endast konstateras att giltig privat

jorddelning av det slag som avses med lagstiftningen föreligger. Utstakning

och utmärkning av sämjegränser skall inte förekomma.

För att hindra att nya från den officiella fastighetsindelningen avvikande

enheter bildas genom arealöverlåtelser innehåller propositionen vidare för1

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 127

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j:ts proposition nr 127 år 1968

släg angående införande av vissa bestämmelser om förvärv av område av

fastighet. Bestämmelserna har i denna del närmast hämtats från det till

lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget till ny jordabalk. I fråga

om köp, byte och gåva innebär förslaget i huvudsak att fång, som inte leder

till fastighetsbildning i viss angiven ordning, blir ogiltigt. Förvärv av område

av registerfastighet genom bodelning, arvskifte eller associationsrättsligt

fång föreslås över huvud taget inte kunna ske. I en sådan situation får

därför fastighetsbildning begäras före förvärvet.

Den föreslagna lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

3

1) Förslag

till

Lag

om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är fastighet eller för fastigheter samfälld mark delad genom sämjedelning,

arealöverlåtelse eller liknande privat jorddelning före den 1 juli 1962,

får delningen enligt denna lag erkännas som fastighetsbildning (legalisering).

2 §•

Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, får delningen icke legaliseras

om skada uppkommer för innehavare av fordran eller rättighet för vilken

fastighet eller del av fastighet svarar eller hinder eljest föreligger på

grund av inteckningsförhållande.

3 §•

Fråga om legalisering prövas vid förrättning.

Förrättningen verkställes, i fråga om fastighet i stad eller i ort på landet

där fastighetsregister såsom för stad skall föras, av den som på grund av

tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta avstyckningar och i

annat fall av distriktslantmätaren. Lantmäteristyrelsen får förordna annan

lämplig person att vara förrättningsman.

Bestämmelserna i 2 kap. 2, 4, 9, 10 och 11 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet angående förrättningsman, sakkunnigt

biträde och hantlangning vid laga skifte äger motsvarande tillämpning vid

legaliseringsförrättning.

4 §•

Ansökan om legalisering göres skriftligen av den som äger del i fastighet

som delats.

Är det av betydelse för pågående fastighetsbildningsförrättning att legalisering

sker, får frågan om legalisering prövas utan ansökan. I den mån

det kan ske, skall förrättningarna i sådant fall företagas till gemensam

handläggning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Om det är av större betydelse från allmän synpunkt att delningar inom

visst område legaliseras, kan överlantmätaren förordna att fråga om legalisering

får prövas utan ansökan även i annat fall än som avses i andra

stycket.

5 §■

Ansökan om legalisering göres hos distriktslantmätaren, om förrättningen

enligt 3 § andra stycket första punkten skall verkställas av denne, och i

annat fall hos byggnadsnämnden.

6 §•

Vid legaliseringsförrättning hålles sammanträde med sakägarna. Sammanträde

behövs ej, om stridiga intressen mellan sakägare ej förekommer

i ärendet och hinder mot legalisering ej föreligger eller om ansökan skall

avvisas eller om det är uppenbart att legalisering ej får ske.

Bestämmelserna i 3 kap. 1 och 2 §§, 4 § första, andra och femte styckena,

5 a §, 6 § första stycket, 8 och 9 §§, 11 § andra stycket samt 15 § lagen om

delning av jord å landet angående laga skiftes kungörande och fortgång

äger motsvarande tillämpning vid legaliseringsförrättning. I fråga om kallelse

till delägare i samfälld mark gäller dock 7 kap. 1 § samma lag i stället

för 3 kap. 1 § andra stycket. Sakägares utevaro från lagligen kungjort

sammanträde hindrar ej att sammanträdet hålles. Vid legaliseringsförrättning

utan sammanträde anmäles jäv mot förrättningsman första gången

sakägaren för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen

tjänstgör eller att jävsanledning föreligger.

Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, är innehavare av fordran

eller rättighet, för vilken fastighet eller del av fastighet svarar på grund av

inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken, sakägare vid legaliseringsförrättningen.

Om det är uppenbart att legalisering icke kan vara till skada

för sådan sakägare, behöver förrättningsmannen icke kalla honom till

sammanträde.

7 §•

Förrättningsmannen skall i behövlig omfattning utreda äganderättsförhållandena

inom den delade fasta egendomen. Delningen skall redovisas på

karta. Övriga uppgifter om delningen bör bevaras i den mån det har betydelse.

8 §•

Kostnad för förrättningen betalas av delägarna och fördelas mellan dem

efter vad som är skäligt, i den mån överenskommelse om fördelningen ej

träffats.

Har förrättning påbörjats utan ansökan och leder den ej till legalisering,

betalas kostnaden av staten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

9 §.

Förrättningsmannen skall i ärendet meddela beslut rörande frågan om

legalisering. Beslutet skall innehålla besked om förrättningskostnaden.

Förrättningen skall därefter avslutas och fullföljdshänvisning meddelas.

Avslutas förrättningen ej vid sammanträde eller på dag som angetts vid

sammanträde, sändes underrättelse om avslutandet till varje sakägare som

skolat kallas. Underrättelsen skall innehålla fullfölj dshänvisning.

I fråga om utförande av föreskriven ändring i verkställd förrättning äger

16 kap. 5 § lagen om delning av jord å landet motsvarande tillämpning.

10 §.

Talan mot förrättningen får föras av sakägare hos ägodelningsrätten genom

besvär, som skall inges till ägodelningsdomaren inom trettio dagar

från det förrättningen avslutades. Har samtliga sakägare genom påskrift

på protokollet godkänt förrättningen, får talan icke föras.

I fråga om förfarandet i besvärsmål och talan mot beslut i sådant mål

gäller 21 kap, avdelningarna A, D, G, H och I lagen om delning av jord å

landet i tillämpliga delar. Beträffande beslut, varigenom jäv mot förrättningsmannen

ogillats, äger 21 kap. 18 §, 29 § andra stycket och 50 § samma

lag motsvarande tillämpning.

11 §•

Legalisering enligt denna lag föranleder icke att gräns anses vara i laga

ordning bestämd och medför ej heller inskränkning i rätten att erhålla

laga skifte. I fråga om skyldighet att ingå i sådant skifte gäller 1 kap. 20 §

första stycket lagen om delning av jord å landet.

12 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av lantmäteristyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 17 april 1953

(nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. skall upphöra

att gälla. Sistnämnda lag gäller alltjämt i fråga om förrättning enligt samma

lag som påbörjats före utgången av år 1968.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

2) Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet

Härigenom förordnas som följer.

1 §-

Köp, som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild ägares

hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med

köpet genom förrättning, som är sökt senast sex månader efter den dag

då köpehandlingen upprättades och, om förrättningen ej är avslutad vid

utgången av nämnda tid, skall verkställas på grundval av köpet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om byte och gåva.

2 §•

Bodelning eller arvskifte, som innebär att visst område av fastighet kommer

i särskild ägares hand, är ogiltigt i den delen.

Förvärv genom förordnande i testamente, som innebär att visst område av

fastighet som legat kommer i särskild ägares hand, är giltigt endast om

fastighetsbildning sker i överensstämmelse med förordnandet genom förrättning,

som är sökt senast sex månader efter det testamentet vunnit laga

kraft och legatet utgivits samt, om förrättningen ej är avslutad vid utgången

av nämnda tid, skall verkställas på grundval av förordnandet.

3 §.

Skifte av bolags, förenings eller liknande sammanslutnings tillgångar,

som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild ägares hand,

är ogiltigt i den delen.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tillskott till

bolag eller förening.

4 §•

Bestämmelserna i 1—3 §§ äger ej tillämpning när fråga är om område,

som förvärvats i överensstämmelse med fastställd tomtindelning, eller del

av tomt, som förvärvats i överensstämmelse med fastställd ny stadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Är makars förmögenhetsförhållanden att bedöma enligt äldre giftermålsbalken,

äger 2 och 4 §§ motsvarande tillämpning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

7

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 5 april

1968.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Länge, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående

legalisering av sämjedelning m. m. och anför.

Inledning

Den officiella fastighetsindelningen stämmer f. n. i betydande omfattning

inte överens med den äganderättsliga indelningen. Registerfastigheter är sålunda

ofta helt eller delvis uppdelade mellan skilda ägare genom s. k. privat

jorddelning. Till sådan delning kan räknas sämjedelning i vidsträckt bemärkelse

och delning genom överlåtelse av område av fastighet, s. k. arealöverlåtelse.

På grund av särskild lagstiftning kan sämjedelning inte längre ske. Enligt

lagen den 25 maj 1962 (nr 166) angående förbud mot sämjedelning av fast

egendom är nämligen sämjedelning som sker efter den 30 juni 1962 utan

verkan. I vissa delar av Kopparbergs län gällde förbud mot sämjedelning redan

fr. o. m. den 27 mars 1952 enligt lagen den 21 mars 1952 (nr 95) om

ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län.

Det förslag till ny jordabalk som remitterades till lagrådet den 11 februari

1966 innehåller skilda regler som syftar till att för framtiden strängt upprätthålla

sambandet mellan den officiella fastighetsindelningen och äganderätten

till jorden. Särskild betydelse har reglerna i 4 kap. 7—9 §§ om köp

av del av fastighet. Reglerna innebär i korthet att köp av annan del av fastighet

än ideell andel är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse

med köpet. Motsvarande regler gäller för byte och gåva. I lagberedningens

förslag till följ dlagstiftning till jordabalken (SOU 1960: 24)

togs bestämmelser med samma syfte upp i fråga om övriga former av förvärv

av fast egendom. Något förslag i den delen har ännu ej remitterats

till lagrådet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Ett problem som inte berörs av det nu anförda gäller de ägolotter som

tillkommit genom sämjedelning innan förbudslagarna trädde i kraft eller

som redan tillkommit eller som tillkommer genom arealöverlåtelse innan

de nyss redovisade reglerna i förslaget till jordabalk upphöjs till lag. Lagberedningen

behandlade utförligt frågan om möjligheterna att i dessa fall

återställa sambandet mellan den officiella fastighetsindelningen och den

äganderättsliga indelningen (SOU 1960: 26 s. 45). Beredningen uttalade att

sämjedelningar och områdesförvärv av alla kategorier kommer att finnas

kvar i stort antal och utgöra ett problem för lagstiftningen. Det torde, anförde

beredningen, inte finnas annan utväg än att i största utsträckning

godta de äldre privata jorddelningarna genom legalisering, dvs. att erkänna

fastighetsdelarna som för sig bestående fastigheter.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 januari 1964 tillkallade

jag numera justitierådet Johan Gyllensvärd för att utreda frågan om legalisering

av sämjedelningar. Utredningsmannen har avlämnat en den 30

juni 1966 dagtecknad promemoria om »Legalisering av sämjedelningar

m. m.» (Stencil Ju 1966: 12) med förslag till lag om erkännande av sämjedelning

m. m.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av Svea hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

domänstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kristianstads,

Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län, fastighetsregisterutredningen,

utredningen rörande fastighetsbildnings- och mätningsväsendets

organisation, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfund,

Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF), Sveriges fastighetsägareförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,

Svenska bostadskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank,

Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution

och Sveriges lantmätareförening.

Yttranden har vidare överlämnats av lantmäteristyrelsen från överlantmätarna

i Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län, av

lantbruksstyrelsen från lantbruksnämnderna i Jönköpings, Kopparbergs

och Norrbottens län, av länsstyrelsen i Kristianstads län från lantbruksnämnden

och skogsvårdsstyrelsen i länet, av länsstyrelsen i Värmlands län

från lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och länsförbundet av RLF i

länet samt av länsstyrelsen i Norrbottens län från skogsvårdsstyrelsen i

länet.

På grundval av vad som framkommit vid remissbehandlingen har utredningsmannens

förslag bearbetats inom justitiedepartementet. Frågan om

en vidsträckt rätt till legalisering av redan tillkomna ägolotter har därvid

bedömts böra genomföras utan dröjsmål. Emellertid kan denna fråga knappast

prövas utan samband med spörsmålet om förhindrande för framtiden

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

av privat jorddelning. Jag anhåller därför att nu få ta upp till behandling

frågan om privat jorddelning i hela dess vidd.

Gällande rätt

Förvärv av fast egendom. De grundläggande civilrättsliga bestämmelserna

om köp, byte och gåva av fast egendom finns i 1 kap. 2 § jordabalken i

1734 års lag. Vid sidan av dessa bestämmelser, som innehåller formkravet

vid de nämnda förvärvsfallen och som fått sin närmare innebörd belyst

genom en omfattande rättspraxis och doktrin, finns även särskilda regler

om familj er ättsliga förvärv och om andra derivativa eller exstinktiva förvärv

av fast egendom. Av jordpolitiska skäl eller andra allmänna hänsyn

har genom skilda lagstiftningsåtgärder rätten att förvärva jord i vissa fall

inskränkts. Jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) utgör ett exempel

på sådan offentligrättslig lagstiftning om förvärv av fast egendom.

Den närmare innebörden av begreppet fast egendom framgår av 1 § lagen

den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom. Enligt denna paragraf

utgörs den fasta egendomen av jord, varjämte anges att av jorden bildas

fastigheter. Bestämmelser om fastighetsbildning tinns f. n. först och

främst i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad (fastighetsbildningslagen

för stad) och lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet (jorddelningslagen). Fastighetsbildningsregler förekommer

dessutom även i andra lagar och förordningar, av vilka en del

har lokalt begränsat giltighetsområde. Det sammanfattande kännetecknet för

fastighetsbildningslagstiftningen är dess betydelse för den officiella fastighetsindelningen.

Redovisningen av denna indelning regleras huvudsakligen

genom förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister (jordregister

förordningen) och 7 kap. i fastighetsbildningslagen för stad.

I fråga om beskaffenheten av de objekt som kan bli föremål för civilrättsligt

giltiga förvärv gäller följande. Överlåtelse av självständig fastighetsregisterenhet

eller andel av sådan enhet är alltid giltig. Härvid bortses trån

överlåtelse som berörs av särskilda förvärvsbestäminelser. överlåtelse av

bestämt område av registerfastighet är också tillåten. Detsamma gäller när

det vid överlåtelsen avtalats att området skall motsvara viss andel av fastigheten

(s. k. privat ägostyckning). Arealförvärv kan dessutom avse bestämt

område av mark som är samfälld för flera fastigheter.

Stor tvekan har tidigare rått angående möjligheten att med giltig verkan

överlåta fastighets andel i samfälld mark. Det mesta av denna osäkerhet

synes emellertid numera vara skingrad. Högsta domstolen i dess helhet har

sålunda genom ett avgörande år 1938 (NJA 1938 s. 1) godkänt ett förvärv

av andel i utskog, som ej tidigare varit föremål för skifte. Den i detta rättsfall

fastslagna principen har sedermera även tillämpats i fråga om andelar

i ett soldattorp som vid laga skifte utlagts som samfällt (NJA 1954 s. 380).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

KungI. Maj.ts proposition nr 127 år 1968

överlåtelse av registerfastighet föranleder normalt ingen fastighetsbildningsåtgärd.

Vid överlåtelse av andel av fastighet kan förhållandena variera.

Det kan vara avsett att fånget inte skall leda till att andelen bryts ut utan

att delägarna skall bruka fastigheten tillsammans. Fastighetsindelningen

blir då helt opåverkad. Om det vid en överlåtelse av andel av fastighet förutsatts

att utbrytning skall äga rum, kan fastigheten i princip delas genom

laga skifte. Överlåtelse av område av fastighet förutsätter regelmässigt

någon form av utbrytning genom förrättning. Gäller det jord på landet sker

utbiytningen genom avstyckning enligt 19 kap. jorddelningslagen. Med avseende

på vissa äldre förhållanden är dessutom tidigare gällande regler om

ägostyckning och avsöndring fortfarande tillämpliga. Enligt fastighetsbildningslagen

för stad (5 kap.) skall utbrytning av område som ej ingår i

tomtindelning verkställas genom avstyckning. Inom tomtindelat område

gäller däremot särskilda regler enligt nämnda lag. Framgår av stadsplan

att del av tomt inte längre ingår i tomtindelat byggnadskvarter och söks lagfart

på tomtdelen eller avlörs den ändå ur tomtboken, anses den avstyckad

från tomten genom fastställelsen av stadsplanen (1 kap. 1 §). Söker någon

lagfart på område som enligt tomtindelning skall ingå i tomt eller skall

administrativt bildad tomt införas i tomtboken, anses tomten eller tomtdelen

ha blivit avstyckad genom fastställelsen av tomtindelningen (1 kap.

3 §).

Enligt förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 1) angående lagfart å fång

tdl fast egendom (lagfartsförordningen) föreligger skyldighet för den som

förvärvar fast egendom att söka lagfart på fånget (1 §). I fråga om föremålet

för lagfart finns särskilda bestämmelser beträffande område av fastighet

eller tomt. Har ägare av fastighet till annan överlåtit område som inte

ingår i tomtindelning, tår lagfart ej beviljas förrän området utbrutits genom

fastighetsbildningsförrättning (6 g 3 mom.). I rättspraxis har fastslagits

att bestämmelsen är tillämplig även för det fall att överlåtelsen avsett

fastighet med undantag av visst område. Lagfart på fång till bestämt

område av tomt får beviljas endast om fastställd stadsplan eller lomtindelning

utvisar att området skall frångå tomten (9 § andra stycket). Kan lagfart

inte beviljas på grund av vad som sagts nu, skall ansökningen förklaras

vilande i avbidan på hindrets undanröjande (10 § första stycket).

I fråga om överlåtelse av andel av fastighet gäller f. n. att lagfart kan beviljas

på fånget oberoende av reglerna om fastighetsbildning.

Det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk innehåller regler

som är avsedda att undanröja den nuvarande dualismen mellan de allmänna

civilrättsliga och inskrivningsrättsliga reglerna, å ena sidan, och fastighetsbildningslagstiftningen,

a andra sidan. Huvudreglerna, avseende förvärv genom

köp, byte eller gåva, tas upp i 4 kap. 7—9, 29 och 30 §§. Vad först angår

överlåtelse av visst område av fastighet eller fastighet med undantag

av visst område uppställs det legala villkoret för förvärvets civilrättslisa

ö

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

giltighet att förvärvet leder till fastighetsbildning. Ansökan om sådan förrättning

måste i regel ha gjorts senast sex månader efter den dag då överlåtelsehandlingen

upprättades (4 kap. 7 §). Motsvarande gäller om det i överJåtelsehandling

angående andel i fastighet bestämts att andelen skall utbrytas.

Innehåller sådan överlåtelsehandling inget villkor om utbrytning,

anses förvärvaren inneha fastigheten under samäganderätt med den eller

de andra delägarna (4 kap. 8 §). I fråga om överlåtelse av fastighets andel

i mark som är samfälld för flera fastigheter äger bestämmelserna om arealförvärv

motsvarande tillämpning (4 kap. 9 §). Enligt lagberedningens förslag

till ny jordabalk skall ifrågavarande regler om köp, byte och gåva

kompletteras genom följ dlagstiftning avseende vissa familj er ättsliga och

associationsrättsliga förvärvstyper.

Bestämmelserna om lagfart har i förslaget till jordabalk utformats i nära

överensstämmelse med de civilrättsliga reglerna. I 20 kap. 6 § 4 anges sålunda

att lagfartsansökan som avser förvärv av del av fastighet skall avslås,

om i 4 kap. 7—9, 29 eller 30 § eller eljest i lag föreskriven tid för ansökan

om fastighetsbildning försuttits eller ansökningen avslagits. Är förvärvet

fortfarande beroende av fastighetsbildning, skall lagfartsansökningen förklaras

vilande (20 kap. 7 § 8.J.

Skilda former av sämjedelning och annan privat jorddelning. På grund

av att det inte råder något fullständigt samband mellan de civilrättsliga

reglerna om förvärv av fast egendom och fastighetsbildningslagstiftningen,

har äganderätten till fast egendom i många fall kommit att avse helt andra

enheter än dem som redovisas i fastighetsregistret. Genom enskilda rättshandlingar

har en civilrättsligt giltig uppdelning av jorden skett utan anlitande

av den för fastighetsbildning bestämda ordningen. Jorden har på

detta sätt kunnat delas utan hinder av förekommande jord- och planpolitiska

bestämmelser eller andra i lagstiftningen uppställda villkor för uppdelning

av fast egendom. De olika åtgärder, som på detta sätt resulterat i

att särskilda, från den reguljära fastighetsindelningen avvikande enheter

bildats, brukar med en sammanfattande benämning kallas privat jorddelning.

Därmed brukar avses skilda typer av sämjedelning, s. k. privat ägostyckning,

arealförvärv och överlåtelse av andel i samfälld mark. En annan

form av äganderättslig uppdelning av fast egendom är sämjeägoutbyte. Detta

kan inte betraktas som en jorddelning men står nära vissa former av sämjedelning.

Sämjedelning kom till stånd när ägarna av andelar i fast egendom genom

avtal bestämde att för andelarna skulle utläggas särskilda ägolotter på marken.

Delningen kunde avse en fastighets hela enskilda ägoområde, men

kunde också gälla bara en del av detta. Inte endast själva jorden utan även

sådant som lagligen hörde till jorden, t. ex. byggnader och växande träd,

kunde göras till föremål för sämjedelning. Ibland avsåg avtalet flera lustig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

heter, vilka delades i ett sammanhang med bortseende från gränserna mellan

fastigheterna (s. k. komplicerad sämjedelning). Delningen kunde även

avse mark som var samfälld för två eller flera fastigheter.

Enligt 1962 års lag angående törbud mot sämjedelning av fast egendom

låi sämjedelning ej äga rum. Delning som ändå sker är utan verkan. Lagen

äger ej tillämpning på delning, som verkställts före lagens ikraftträdande

den 1 juli 1962. Äldre delningar av sådan jord inom Kopparbergs län som

varit föremål för laga skifte enligt viss för länet gällande speciallagstiftning

eller som i viss ordning varit föremål för äganderättsutredning, kan dock

\ara utan verkan enligt lagen den 21 mars 1952 (nr 95) om ogiltighet av

sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län.

Avtal om sämjedelning har kunnat träffas helt formlöst, alltså även

muntligen. Det är emellertid inte ovanlig! att en beskrivning eller annan

handling upprättats till bevis om delningen. Ibland förekommer att delägarna

märkt ut delningsgränserna på sina skifteskartor. I princip är sämjedelning

bindande för både avtalsparterna själva och ny ägare av ägolott.

Mot delägares bestridande kan delning rubbas endast genom laga skifte. Är

däremot delägarna eniga har de möjlighet att träffa avtal om återgång eller

- såvitt lagstiftningen om förbud mot sämjedelning ej utgör hinder _

ändring av delningen. Samäganderättslagen, som vanligen gäller när två

eller flera samfällt äger fastighet, är inte tillämplig sedan sämjedelning

skett. Om delningen avsett sådan samfälld mark vars utnyttjande kunnat

regleras med stöd av lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av

bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter, innebär

delningen att också tillämpningen av denna lag är utesluten. Viss tveksamhet

föreligger beträffande verkan av komplicerad sämjedelning (jfr

fastighetsbildningssakkunnigas betänkande SOU 1944:46 s. 53, prop. 1953:

63 s. 85 och 95, lagrådets uttalande i prop. 1962: 159 s. 78 och Rodhe, Om

fastighetsindelningen och dess betydelse s. 283).

De inskrivningsrättsliga verkningarna av sämjedelning grundas på det

förhållandet att andel av fastighet kan lagfaras och intecknas för sig. Genom

en sämjedelning kom de före delningen vidtagna inskrivningsåtgärderna

att avse den för respektive andel utlagda sämjelotten. Lagfart eller

inteckning i andel av fastighet torde kunna beviljas även efter det att sämjedelning

skett. Åtgärden avser då i själva verket sämjelotten. Ändring i

sämjedelning anses kunna äga rum utan hänsyn till inteckningsförhållandena.

Beträffande verkningarna från fastighetsbildningssynpunkt av sämjedelning

gäller som huvudregel att sämjelott inte godtas såsom fullvärdig fastighet.

Härav följer att sämjedelning vanligen ej beaktas vid efterföljande

fastighetsbildningsåtgärder. Skall delningen rubbas genom laga skifte, behandlas

alltså marken som oskiftad (1 kap. 1 § tredje stycket jorddelningslagen).

Har sämjedelning ägt rum före jorddelningslagens ikraftträdande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

%ungl.

den 1 januari 1928, tillerkänns delningen emellertid vissa direkta, ej obetydliga

rättsverkningar. Här kan nämnas bestämmelserna om innehavet som

delningsgrund (9 kap. 3 §) samt möjligheten att göra avstyckning från

sämjelott (19 kap. 1 §). Såväl äldre som yngre sämjedelningar skall vidare

redovisas i hävdeförteckning vid laga skifte och beaktas vid fastställande av

odlings- och ståndskogslikvider. Ägare av sämjelott kommer härigenom att

vid skiftet tillgodoräknas värde som uppkommit genom uppodling av lotten

samt — vilket torde vara av större praktisk betydelse — på lotten befintligt

skogsbestånd.

Med privat ägostyckning, som inte betraktas som sämjedelning i egentlig

bemärkelse, avses överlåtelse av visst bestämt område av fastighet med

angivande att området motsvarar viss andel av fastigheten. Ofta består

skillnaden mellan privat ägostyekning och sämjedelning endast i att kontrahenterna

i det förra fallet först enats om en delning på marken och därefter

upprättat överlåtelsehandling, under det att de i det senare fallet först

skrivit överlåtelsehandling och därefter sämjedelat fastigheten. Principiellt

är dock den privata ägostyckningen närmast ett arealförvärv.

Arealförvärv, dvs. förvärv av visst till gränserna bestämt område som

ej åtföljs av utbrytning genom fastighetsbildning, är som förut angetts

civilrättsligt giltigt i samma utsträckning som förvärv av register fastighet.

Lagfart på arealförvärv kan som nämnts ej beviljas, förrän området i

laga ordning utbrutits till en självständig fastighet. Till följd härav kan inte

heller inteckning beviljas i området. Det nu sagda gäller även vid privat

ägostyckning. Genom en lagfartsansökan, som förklaras vilande, kan den

som förvärvat ett bestämt arealområde emellertid vinna trygghet mot att

förre ägaren förfogar över området.

I fastighetsbildningssammanhang gäller för arealförvärv den för sämjedelning

uppställda huvudregeln att på privat väg tillkomna enheter inte godtas

som fullvärdiga fastigheter och vanligen inte heller beaktas vid efterföljande

fastighetsbildningsåtgärder. Enligt 13 kap. 11 § sista stycket jorddelningslagen

kan dock vid laga skifte särskild ägololt utläggas på grund av

arealförvärv eller privat ägostyckning. Detta kan emellertid ske bara under

förutsättning att hinder mot områdets avskiljande ej skulle möta enligt avstyclcningsreglerna.

Innehavet blir i sådant fall alltid delningsgrund. Fastighetsdel

som avskilts genom arealförvärv jämställs ibland med sämjelott vid

tillämpningen av 19 kap. 1 § samma lag.

En företeelse som har många beröringspunkter med arealförvärven är

överlåtelse av den på en fastighet eller visst skattetal belöpande andelen i

samfälld mark.

Med sämjeägoutbytet förstås ett förfarande som innebär att ägare av närbelägna

fastigheter kommer överens om en gränsjustering eller annan

jämkning av fastigheternas omfattning på marken. Sämjeägoutbyte torde

i regel inte vara giltigt som ägoutbyte. Åtgärden inverkar alltså som regel inte

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

på läget av fastighetsgräns. En annan sak är att transaktionen i vissa fall

kan tänkas innefatta bindande överlåtelseavtal. Reglerna om arealförvärv

blir då tillämpliga.

Hittillsvarande möjligheter att legalisera privat jorddelning. Gällande

fastighetsbildningslagstiftning erbjuder vissa möjligheter att få en genom

privat jorddelning tillkommen enbet omvandlad till reguljär fastighet. En

sämjedelning kan sålunda upphävas genom laga skifte. Jorddelningslagens

villkor för skifte utesluter dock i många fall sådan delning. Skiftesförfarandet

framstår dessutom ofta som onödigt omständligt och kostsamt. Jordägarna

har därför av förklarliga skäl ej visat något större intresse för att

på denna väg få till stånd legalisering av sämjedelning. Det bör vidare anmärkas,

att laga skifte i realiteten innebär en självständig omdelning och att

det därför inte är en given sak att resultatet kommer att stämma överens

med vad som uppnåtts genom sämjedelningen.

Det är inte uteslutet att legalisering av sämjedelning i vissa fall kan

åstadkommas genom avstyckning. Därvid används t. ex. det förfaringssättet,

att sämjelotterna först överförs i en ägares hand. Denne säljer därefter tillhaka

de ägovidder som enligt sämjedelningen tillhört övriga delägare. Ett sådant

tillvägagångssätt förutsätter emellertid såväl att de jord- och planpolitiska

bestämmelserna om avstyckning inte lägger hinder i vägen som att

eventuella inteckningshavare medverkar.

Enheter som uppkommit genom arealförvärv eller privat ägostyckning

kan upphöjas till reguljära fastigheter genom avstyckning. Det är även

tänkbart att denna typ av enheter i något fall vinner officiellt erkännande

i samband med laga skifte. Legalisering kan dessutom ibland uppnås genom

fastställelse av avsöndring eller genom ägostyckning.

Överlåtelse av andel i samfällighet kan stundom legaliseras genom laga

skifte och efterföljande avstyckning eller genom avstyckning av det samfällda

området och åtföljande överlåtelse av andel av den nybildade fastigheten.

Båda dessa utvägar är emellertid omständliga och kostsamma.

Vissa äldre privata jorddelningar på landet har vunnit officiellt erkännande

genom att de tagits upp i jordregistret. Detta gäller främst avsöndringar

och privata ägostyckningar. Enligt 18 § jordregisterförordningen kan

emellertid även andel i oskiftad mark registreras som särskild fastighet.

Vid uppläggande av fastighetsregister för stad har man sökt uppnå en

nära nog fullständig legalisering av sådana privata jorddelningar som tillkommit

före uppläggningen. Enligt 7 kap. 9 § fastighetsbildningslagen för

stad skall sålunda varje på marken bestämd ägovidd i särskild ägares hand

anses som en stadsäga. Detta gäller dock inte enheter som uppstått genom

sämjedelning efter den 1 januari 1928.

Legalisering av sämjedelning från tiden före jorddelningslagens ikraftträdande

kan i vissa fall uppnås även enligt lagen den 25 april 1930 (nr 99)

om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. Enligt 7 §

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1968

nämnda lag skall sålunda ägolott under vissa förutsättningar behandlas

som fastighet och sämjedelningen, sedan förrättningen fastställts, ha verkan

som fastställt laga skifte.

Det har länge varit uppenbart att privat jorddelning medför betydande

olägenheter i skilda sammanhang. För att komma till rätta med de allvarligaste

problemen genomfördes år 1953 en provisorisk lagstiftning, varigenom

möjlighet öppnades till legalisering i viss ordning av den praktiskt

viktigaste gruppen av sämjedelningar. Lagen den 17 april 1953 (nr 157)

om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. avser i första hand enkla

sämjedelningar. Komplicerad sämjedelning, dvs. delning som omfattat två

eller flera fastigheter, kan legaliseras bara om envar delägare inom varje

fastighet erhåller ägor som väsentligen motsvarar hans andel i fastigheten.

Med sämjedelning jämställs privat ägostyckning. Sämjedelningen eller överlåtelsen

måste ha tillkommit före den 1 januari 1928. Delning som avsett

enbart samfälld mark eller ej omfattat fastighetens inrösningsjord får inte

heller legaliseras. Lagen anger som ytterligare förutsättning för legalisering

att samtliga delägare är ense om delningens innehåll och önskar legalisering.

Däremot uppställs inte några jordpolitiska villkor för legaliseringen.

Fråga om legalisering enligt 1953 års lag skall prövas vid lantmäteriförrättning.

Om handläggningen gäller vissa särskilda regler, innebärande

bl. a. att gode män aldrig skall medverka, att sämjedelningen skall utmärkas

på karta och att gränserna mellan sämjelotterna, om det behövs,

skall utstakas och utmärkas innan förrättningen avslutas. Någon fastställelseprövning

av förrättningsresultatet skall ej ske.

I stora delar av Kopparbergs län kom fastighetsbildningen tidigt att utvecklas

annorlunda än inom landet i övrigt. En livlig heinmansklyvningsoch

jordstyckningsverksamhet och olämpliga former för arvskifte och

överlåtelse av fast egendom ledde till en mycket långtgående ägosplittring.

För att komma till rätta med de svårigheter som detta orsakat har vid skilda

tillfällen lagstiftningsåtgärder vidtagits. Bland de instrument som införts

bör i detta sammanhang främst nämnas äganderättsutredning enligt

en år 1962 införd lagstiftning. Därmed avses en av förrättningsman verkställd

utredning av äganderättsförhållandena beträffande samtliga ägor,

som hör till en by eller ett på annat sätt avgränsat område. Utredningsresultatet

läggs sedan till grund för registrering i fastighetsregistret och

leder dessutom i vissa fall även till lagfart och sammanläggning. Bestämmelserna

om förfarandet ges i lagen den 6 juni 1962 (nr 270) om äganderättsutredning,

lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall (ÄUL).

Lagen ägde från början tillämpning endast i Kopparbergs län. Efter ändring

den 3 maj 1963 (nr 122) gäller lagen numera hela landet. Enligt 1 § får

äganderättsutredning verkställas endast efter förordnande av Kungl. Maj :t.

Det krävs vidare, att äganderätten till fastigheter inom det aktuella området

är oviss, att det från allmän och enskild synpunkt är av väsentlig

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

betydelse att ovissheten undanröjs och att åtgärder härför lämpligen bör

vidtas i ett sammanhang. Förordnande om äganderättsutredning kan

också meddelas beträffande område inom vilket fastighetsägarna i betydande

omfattning saknar lagfart. Äganderättsutredning handläggs vid

förrättning av en förrättningsinan som förordnas av lantmäteristyrelsen

(2 §). Under förrättningen hålls minst två sammanträden med sakägarna

(6 och 7 §§). Med ledning av den samlade utredningen, vari bl. a. ingår

uPP§ifter om föreliggande fång och hävdeförhållanden, prövar förrättningsmannen

vem som bör anses vara ägare till varje särskild fastighet eller område

därav eller till mark som är samfälld för flera fastigheter. Resultatet

av prövningen redovisas i en äganderättsförteckning (8 § första stycket).

Har fastighet eller samfälld mark delats genom sämjedelning, arealöverlåtelse

eller liknande åtgärd som kommit till stånd före den 1 juli 1962, skall

varje del tas upp som särskild ägolott i förteckningen (8 § andra stycket).

Ägolotterna skall redovisas på en karta över förrättningsområdet. Gränserna

skall däremot inte utstakas eller utmärkas. Har privat jorddelning medfört

att viss mark redovisats som särskild ägolott, skall delningen anses

verkställd genom lagligen gällande lantmäteriförrät.tning. Denna verkan inträder

när äganderättsutredningen vunnit laga kraft (12 §).

Utredningsförslaget

Behovet av ny lagstiftning. I skilda sammanhang, inte minst vid tillkomsten

av 1953 års legaliseringslag, har betonats hur angeläget det är att

man söker åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan den officiella

fastighetsindelningen och jordens indelning i brukningsenheter. Den

officiella fastighetsindelningens uppgift är att på ett enkelt och tillförlitligt

sätt individualisera objekten för rättshandlingar och inskrivningar samt

att bilda underlag för den jord- och planpolitiska kontrollen över jordens

användning. Denna uppgift förfelas, i den män privata delningar godtas.

De genom privat delning bildade enheterna hindrar vidare i betydande mån

att fastighetsförhållandena förbättras. I varje fall tidigare har ofta framhållits

att fastighetsbildningsåtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets

rationalisering eller för annan sanering av fastighetsbeståndet försvåras,

så snart det är fråga om mark som varit föremål för privat jorddelning.

I yttrande till utredningsmannen konstaterar lantmäteristyrelsen, att

1953 års legaliseringslag haft stor betydelse främst i verksamheten för jordoch

skogsbrukets rationalisering. De vunna erfarenheterna visar dock att

varken denna lag eller övrig fastighetsbildningslagstiftning tillnärmelsevis

är till fyllest för en allmän avveckling av befintliga privata jorddelningar.

En framtida legaliseringslagstiftning bör enligt styrelsens mening syfta

till att alla slag av sådana delningar avvecklas så snart som möjligt.

Utredningsmannen uttalar sammanfattningsvis, att behovet av särskilda

lagregler för undanröjande av dualismen mellan fastighetsindelningen och

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1968

den indelning som tillskapats genom privat jorddelning gör sig gällande

med oförminskad styrka. Det måste vidare anses klarlagt, att nu föreliggande

möjligheter att bemästra de med dessa delningar förenade olägenheterna

ingalunda är tillräckliga. Utredningsmannen nämner särskilt, att

1953 års lag aldrig varit avsedd att slutgiltigt lösa förevarande problem

och att äganderättsutredning enligt ÄUL kan tillgripas endast när fastighets-

och äganderättsförhållandena inom ett större område är synnerligen

tilltrasslade. Med hänsyn till det anförda får det anses påkallat med lagstiftningsåtgärder

på ifrågavarande område. Till stöd härför kan även åberopas

att ett genomförande av en jordabalksreform och en ny fastighetsbildningslagstiftning

i huvudsaklig överensstämmelse med de båda lagförslag,

som f. n. är under övervägande, förutsätter att frågan om de privata

jorddelningarnas framtida ställning får en mera allmängiltig lösning.

Syftet med en ny lagstiftning. En ny lagstiftning bör syfta till en så fullständig

avveckling som möjligt av existerande privata jorddelningar. Detta

mål kan vinnas huvudsakligen på två vägar, antingen genom att man uttryckligen

frånkänner delningarna den giltighet i förhållandet mellan de

enskilda rättsägarna som hitintills tillkommit dem eller genom att man

låter delningarna vinna officiell stadfästelse. Tanken på en retroaktiv ogiltighetsregel

framkallar emellertid starka principiella betänkligheter. Invändningarna

skulle måhända bli mindre om regeln gjordes tillämplig bara

på arealförvärv och överlåtelser av andel i samfälld mark. Utredningsmannen

stannar dock för den uppfattningen, att lagstiftningen bör avse ett legaliseringsförfarande

som i princip görs tillämpligt på alla typer av privata

jorddelningar.

Tidpunkten för en reform. Utredningsmannen anför, att uppdraget närmast

synes innebära att den lag i ämnet som kan komma att föreslås skall

ha formen av följ dförfattning till en ny lag om fastighetsbildning. I samband

med utredningens tillkallande har emellertid även konstaterats, att

det är önskvärt att legaliscringsfrågan slutligt löses så snart som möjligt.

Utredningsmannen delar denna uppfattning och förutsätter att ett separat

genomförande av en legaliseringsreform bör kunna komma till stånd, om

det visar sig att fastighetsbildningskommitténs betänkande inte leder till

lagstiftning inom de närmaste åren.

Begränsning av lagstiftningens tillämplighet med hänsyn till tidpunkten

för delningens tillkomst. En mera restriktiv behandling av sämjedelningar

som härrör från tiden efter jorddelningslagens ikraftträdande den 1 januari

1928 kan motiveras med att dessa delningar enligt gällande rätt beaktas

vid fastighetsbildning i vida mindre utsträckning än äldre delningar.

Därtill kommer att de yngre sämjedelningarna på ett annat sätt än de

äldre företer ett drag av illojalitet, eftersom de tillkommit under en tid

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 127

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

när en tämligen sträng kontroll av nybildade fastigheters lämpliga beskaffenhet

börjat tillämpas. Man kan emellertid inte bortse från att en sämjedelning

som kommit att åtnjuta civilrättslig giltighet redan har gett upphov

till en särskild indelning av den fasta egendomen. Från allmän synpunkt,

inte minst av hänsyn till rationaliseringsintresset, är det f. ö. lika

angeläget att giltiga sämjedelningar av yngre datum blir legaliserade som

de, vilka tillkommit i äldre tid. Lagberedningen har i sitt förslag till ny

jordabalk ansett sig böra utgå från att en blivande definitiv legaliseringslagstiftning

inte skulle begränsa legaliseringsmöjligheterna till sämjedelningar,

som ägt rum före den 1 januari 1928 (se SOU 1960: 26 s. 52). I de

av lantmäteristyrelsen till utredningsmannen överlämnade yttrandena av

rikets överlantmätare bar i allmänhet uttalats önskemål om att legaliseringsmöjligheterna

skall avse samtliga giltiga sämjedelningar oavsett när

de tillkommit. Även lanlbruksstyrelsen har uttalat sig till förmån för en

sådan utsträckning av legaliseringsmöjligheterna.

Under hänvisning till det anförda finner utredningsmannen att den nya

lagstiftningen inte bör innehålla någon bestämd tidsgräns för vilka sämjedelningar

som skall kunna legaliseras. Gällande sämjedelningsförbud omöjliggör

under alla förhållanden att delning som ägt rum efter den 1 juli

1962 legaliseras.

I fråga om de typer av privat jorddelning som genomförs i form av arealöverlåtelse

eller därmed jämförbara fång av fastighetsdelar, däri inbegripet

andelar i samfälld mark, är förhållandena väsentligt annorlunda. I motsats

till sämjedelning kan dessa åtgärder fortfarande genomföras med bindande

verkan. En ändring i detta hänseende kan beräknas inträda först i

och med att en ny jordabalk träder i kraft. Enligt föreliggande förslag

kommer beträffande samtliga dessa överlåtelser att gälla, att deras framtida

giltighet blir beroende av att laga delning äger rum.

Genom den hittillsvarande dualismen mellan de allmänna civilrättsliga

reglerna om överlåtelse av fast egendom och bestämmelserna om fastighetsbildning

har ett inte obetydligt antal irreguljära enheter uppkommit genom

arealöverlåtelser. Sedan en sådan särskild äganderättslig indelning bestått

en längre tid, kan man inte räkna med att den överlåtelse som ligger till

grund för indelningen kommer att gå åter. Förvärvaren har kanske redan

bebyggt området eller annars inrättat sig där på ett sätt som försvårar

en uppgörelse om återgång av överlåtelsen. Man får även räkna med att

överlåtaren inte kan återbära köpeskillingen.

Beträffande förvärv som skett under senare tid är förhållandena annorlunda.

I dessa fall kan med större fog förväntas att avtalsparterna — särskilt

när de fått klart för sig att den överlåtna ägovidden inte kan självständigt

utnyttjas som kreditobjekt och att bebyggelsemöjligheterna, som

ofta torde vara fallet, är begränsade — kommer överens om en återgång

av överlåtelsen. En ytterligare anledning till försiktighet när det gäller att

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

tillerkänna ifrågavarande former av privat jorddelning officiell verkan

hänger samman med risken för eventuellt missbruk av de nya legaliseringsbestämmelserna.

Eftersom överlåtelser fortfarande kan genomföras med

bindande verkan, skulle ett förslag som ej gör undantag ens för sådana

privata delningsåtgärder som ägt rum efter det att förslaget offentliggjorts

kunna få följder som inte är önskvärda. Förslaget skulle nämligen då

kunna bli ett incitament för jordägare att få till stånd ändringar i fastighetsindelningen

i strid med restriktionerna i fastighetsbildningslagstiftningen.

Det sagda gäller dock huvudsakligen under förutsättning att den

nya lagen i likhet med 1953 års lag ej uppställer några jord- och planpoliLiska

villkor för en legalisering. Utredningsmannens överväganden i denna

fråga redovisas i det följande. Vid bestämningen av en eventuell tidsgräns

bör man vidare söka motverka försök att genom antedatering av överlåtelsehandlingar

vinna legalisering av transaktioner, som i verkligheten

skett efter den avgörande tidpunkten.

Med hänsyn till vad som nu sagts finner utredningsmannen att det kan

synas mest naturligt att tillåta legalisering så snart överlåtelsen skett

före den 1 juli 1962. Överensstämmelse skulle då vinnas med såväl det allmänna

sämjedelningsförbudet som motsvarande regler i ÄUL. Starka skäl

talar dock för att gränsen sätts betydligt längre tillbaka i tiden och att

den legalisering som det nu är fråga om ej får avse arealöverlåtelser sons

verkställts efter den 1 januari 1948. Genom skilda lagar som då trädde i

kraft infördes gällande relativt stränga krav på nybildad fastighets lämplighet

och på en planmässig utveckling inom bebyggelseområden. Det skulle

vara stötande om jordägare som satt sig över dessa fastighetsbildningspolitiska

restriktioner skulle kunna uppnå legalisering medan andra, som lojalt

fogat sig efter restriktionerna och ej vidhållit de ingångna rättshandlingarna

eller sett sig nödsakade att låta dem gå åter, inte skulle kunna uppnå

legalisering.

Frågan om jord- och planpolitisk prövning. I 1953 års lag ställs inte upp

något jordpolitiskt krav på sämjelotternas beskaffenhet som villkor för

legalisering. I förarbetena till lagen uttalas att det i jordpolitiskt hänseende

relevanta strängt taget ej är indelningen i registerfastigheter utan

indelningen i brukningsenheter. Den orubblighet, som utmärker sämjedelningarna,

gör att olägenheterna av jordpolitiskt olämpliga sådana delningar

inte kan anses förvärrade genom att delningarna blir officiellt

erkända. Tvärtom var det i främsta rummet just de jordpolitiska strävandena

som gjort behovet av ett legaliseringsförfarande särskilt aktuellt (se

prop. 1953:63 s. 65 och 81).

Nämnda synpunkter äger fortfarande giltighet. De åberopade motiven

för att legaliseringsmöjligheterna inte bör begränsas av jord- och planpolitiska

skäl synes i princip gälla även annan privat jorddelning än sämje
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

delning. I fråga om överlåtelse av fastighetsdel som skett sedan de jord°ch

planpolitiska villkoren för avstyckning skärpts och som alltjämt respekteras

av kontrahenterna skulle emellertid ett villkorslöst godtagande av

de privata delningarna kunna få mindre önskvärda verkningar, kanske

främst i planpolitiskt hänseende. Om legaliseringsinstitutets tillämpning

på överlåtelsefallen på sätt föreslagits begränsas till överlåtelser som ägt

111,11 f®re den 1 januari 1948, föreligger dock ej något behov av en särskild

prövning huruvida de genom en legalisering åstadkomna ändringarna i den

officiella fastighetsindelningen är tillåtna enligt reglerna om fastighetsbildning.

Formerna för legaliseringsverksamheten. Vid tillkomsten av 1953 års

lag rådde delade meningar, om förfarandet borde konstrueras som en förrättning

eller ett registreringsförfarande. Som stöd för förrättningsformen

åbeiopades främst att de bedömanden som skulle ankomma på lantmätaren

var av sådan art att de borde ske inom ramen för en förrättning, till vilken

delägarna kallats i laga ordning. En förrättning kunde lätt kombineras med

gränsbestämning och borde avslutas med besvärshänvisning till ägodelningsiätt.

Tanken på ett registreringsförfarande byggde däremot närmast

på att delningen skulle godtas utan någon prövning från allmän synpunkt

och att legalisering skulle kunna komma i fråga bara när samtliga delägare

var ense om det. I båda fallen skulle det emellertid åligga lantmätaren dels

att se till att innebörden av delningen blev fastslagen på ett entydigt sätt,

dels att utstaka och utmärka sämjegränserna på marken, dels att redovisa

sämjelotterna på karta och i beskrivning. Den slutliga utformningen av

lagen kom i denna fråga att präglas av uppfattningen att inte själva registreringen

av den privata delningen utan i stället tillerkännandet av viss

rättsverkan åt delningen var det primära vid legaliseringen. Med utgångspunkt

från denna uppfattning ansågs skäl ej föreligga att frångå den i

andra fall vanliga ordningen beträffande fastighetsbildande åtgärder, nämligen

att avgörandet i första hand tillkommer distriktslantmätaren. Förfarandet

blev också uppbyggt i enlighet härmed och blev, för att önskvärd

stadga skulle vinnas, konstruerat som en enkel förrättning.

Lantmäteristyrelsen har i sitt till utredningsmannen avgivna vttrande

förklarat, att de hittills vunna erfarenheterna av legaliseringsverksamheten

enligt såväl 1953 års lag som ÄUL ger vid handen att legaliseringsarbetet

lämpligen bör drivas i förrättningsform, vilket ger möjlighet till behövliga

utredningar och överläggningar med biträde av förrättningsman. Det är

vidare styrelsens mening, att stor omsorg bör nedläggas för att få ett så

enkelt, snabbt och billigt förrättningsförfarande som möjligt. Ett första

önskemål är då att det nya legaliseringsinstitutets rättsverkningar med

hänsyn till arbetsåtgången begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt

för att den primärt önskade effekten av legaliseringsåtgärden skall

uppnås.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Utredningsmannen anser att de förenklingar i handläggningen av legaliseringsärendena

som över huvud taget är möjliga att åstadkomma bör

kunna vinnas även om ärendena handläggs inom ramen för en förrättning.

Därtill kommer att de skäl som vid 1953 års lagstiftning tillmättes avgörande

betydelse i denna fråga fortfarande är giltiga. Eftersträvar man

en mera fullständig avveckling av existerande privata jorddelningar, synes

det vidare vara ofrånkomligt att något generellt krav på enighet bland delägarna

inte uppställs. Det framstår därför som särskilt önskvärt att eventuella

kontroversiella frågor behandlas på samma sätt som när fastighetsbildning

i andra fall rör motstridande enskilda intressen. Vid en mera allmän

legalisering framträder f. ö. även ett ökat behov av att kunna kombinera

handläggningen av fastighetsbildnings- och legaliseringsfrågor.

Det förhållandet att legaliseringsfrågor bör behandlas vid förrättning

utesluter inte att det hittills enligt 1953 års lag praktiserade förfarandet

förenklas i vissa avseenden. I likhet med Aad såväl lantmäteristyrelsen

som lantbruksstyrelsen framhållit synes sålunda det nuvarande kravet på

ett säkerställande av gränserna för de särskilda lotter som genom legaliseringen

och den därav föranledda registreringen omvandlas till reguljära

fastigheter kunna slopas. Visserligen skulle det i och för sig vara högst

fördelaktigt, om det för framtiden inte behövde råda oklarhet angående

gränsernas sträckning och om innebörden i övrigt av den privata delningen

redan i samband med legaliseringen blev fullt klarlagd så att bl. a. fullständiga

arealuppgifter kunde införas i fastighetsregistret. Lantmäteriets arbetskraftsresurser

är emellertid f. n. begränsade i förhållande till arbetsuppgifternas

omfattning. Det är därför angeläget att lantmäteriet i nuvarande

läge ej belastas med fler uppgifter än som är absolut nödvändigt. Visserligen

får man räkna med att vad som vid en legalisering av en privat jorddelningsåtgärd

inte omedelbart blir klarlagt angående delningens innebörd

kan komma att senare tvinga fram en fastighetsbestämning eller motsvarande

prövning, varför det allmännas insatser på lång sikt räknat måhända

inte reduceras i någon nämnvärd mån genom den förordade förenklingen.

Denna synes dock utgöra en förutsättning för att en intensifierad legaliseringsverksamhet

inom relativt kort tid skall kunna sättas i gång. Att så

kan ske är av stor vikt bl. a. med hänsyn till det föreslagna innehållet i såväl

den nya jordabalken som lagen om fastighetsbildning.

Vid förrättningen bör normalt endast slås fast att en privat jorddelning

föreligger av beskaffenhet som avses med lagstiftningen. För denna prövning

fordras i allmänhet ej någon mera omfattande utredning. Hur delningen

mera i detalj varit beskaffad behöver sällan fastställas. Den i 1953

års lag intagna bestämmelsen om att äganderättsförhållandena liksom Övriga.

omständigheter av betydelse i ärendet skall utredas, synes därför

kunna ersättas med en bestämmelse som enbart ålägger förrättningsmannen

att i behövlig omfattning nLreda äganderättsförhållandena. Det ligger

dock i sakens natur att annan förebringad utredning bör tillvaratas för att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kangl. Maj. ts proposition nr 127 år 1968

utnyttjas i senare sammanhang. Sättet för delningens genomförande bör i

den mån det kan ske översiktligt redovisas på karta. Denna behöver emellertid

ej vara av särskilt noggrann beskaffenhet. I de flesta fallen torde den

ekonomiska kartan kunna godtas som underlag för redovisningen.

Den föreslagna ordningen får självfallet ej utesluta att det i särskilda

fall sker en mera fullständig utredning om den privata delningens innebörd.

Detta kan exempelvis vara påkallat för att en fastighetsbildningsfråga,

som samtidigt är under bedömande, skall kunna avgöras.

Utredningsmannen delar den av lantmäteristyrelsen framförda uppfattningen,

att en förenkling av förrättningsförfarandet kan komma till stånd

också på det sättet, att särskilt sammanträde liksom även besök på förrätt - ningsstället ibland kan undvikas. En sådan ordning stämmer dessutom

överens med de av fastighetsbildningskommittén föreslagna förfarandereglerna.

Rätten att ta initiativ till legaliseringsförrättning. I regel bör endast delägare

i den med delningen avsedda egendomen kunna få legalisering till

stånd. Mot tanken på att genomföra legaliseringar på initiativ av det allmänna

kan främst invändas att en systematiskt bedriven sådan verksamhet

skulle kräva mycket stora arbetsinsatser. Det skulle vidare kunna hända

att privata delningar, som sakägarna annars varit beredda att låta gå

tillbaka, i onödan blev officiellt erkända. Framgår emellertid vid genomförandet

av en bestämd fastighetsbildningsåtgärd att en legalisering har

betydelse för fastighetsbildningen, bör det inte finnas något hinder för

förrättningsmannen att ta initiativ till en legaliseringsförrättning.

Rättsverkningarna av legalisering. Den privata delningen bör genom

legaliseringen få samma karaktär som en lagligen gällande fastighetsbildning

av motsvarande typ. När det vid legaliseringsförrättningen träffade

avgörandet vunnit laga kraft, bör följaktligen anteckning ske i fastighetsregistret

på samma sätt som när en fastighetsbildningsförrättning slutförts.

De vid den privata delningen utlagda lotterna bör därefter i princip jämställas

med lagligen utbrutna enheter. I likhet med vad som gäller enligt

ÄUL bör emellertid uttryckligen föreskrivas, att legalisering ej får föranleda

att gräns anses i laga ordning bestämd.

Under hänvisning bl. a. till vad som anfördes vid tillkomsten av 1953

års lag (se prop. 1953:63 s. 97) finner utredningsmannen, att servitutens

rättsliga ställning även enligt den nya lagen bör bli oberörd av legalisering.

Legaliseringslagstiftningens omfattning. De nya legaliseringsmöjligheterna

bör göras lika vidsträckta som enligt ÄUL. Privata delningar bör alltså

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

kunna stadfästas oberoende av om de leder till en registrering som särskilda

fastigheter av de därvid utlagda lotterna. Genom en sådan ordning

kan man i en del fall på ett enkelt sätt nå likformighet i delningstillståndet

av en fastighets alla ägor. Härtill kommer att registreringsbestämmelserna

f. n. är föremål för översyn och att mark inom jordbruksfastigheter i ökad

utsträckning används för annat ändamål än jordbruk.

Utredningsmannen berör även frågan huruvida ansökningar om legalisering

bör underkastas en lämplig preklusionstid. Med hänsyn till att legaliseringsverksamheten

bör ha karaktär av en engångsföreteelse skulle en

sådan lösning i och för sig vara tilltalande. Det är emellertid inte nu möjligt

att överblicka hur arbetet med legaliseringarna kommer att gestalta

sig i praktiken. Frågan om en tidsbegränsning av lagens giltighet bör därför

inte tas upp till vidare prövning förrän de nya bestämmelserna redan

varit i kraft under ett antal år.

1953 års lag gäller inte mark inom område för vilket fastighetsregister

såsom för stad förs eller skall föras och inte heller till tomtboken överförd

tomt, även om tomtboken är att anse som en del av jordregistret. Beträffande

fastighet inom de på bekostnad av staten storskiftade delarna av

Kopparbergs län får lagen dessutom tillämpas bara om lantmäteristyrelsen

så förordnar.

Undantaget för områden med fastighetsregister hänger samman med att

lagen gäller endast sämjedelningar som tillkommit före den 1 januari 1928.

I stad eller stadsliknande samhällen blir sådana delningar vanligen legaliserade

i samband med uppläggandet av fastighetsregistret. Om legaliseringsmöjligheterna

nu utsträcks att omfatta även senare delningar, finns

det inte längre någon anledning att behålla en motsvarande begränsning.

När det gäller till tomtboken överförda tomter synes fortfarande en begränsning

av rätten till legalisering vara på sin plats. Förbudet bör utsträckas

att över huvud taget gälla mark inom tomtindelat område oavsett

hur långt tomtbildningen fortskridit. Det synes nämligen föga rationellt

och inte heller tilltalande att det allmänna — sedan tomtindelning fastställts

och det sålunda genom en särskild plan i detalj bestämts hur den blivande

fastighetsindelningen skall vara beskaffad — godtar andra på indelningen

inverkande åtgärder än sådana som direkt eller indirekt befordrar planens

genomförande.

Någon motsvarighet till det hittills gällande förbehållet om tillämpning

av legaliseringsinstitutet inom delar av Kopparbergs län kan ej anses påkallad.

Att äganderättsutredning ofta tillgrips inom länet för sanering av

fastighetsförhållanden kan ej motivera att möjligheterna att i mindre sammanhang

få till stånd en legalisering begränsas. Pågår äganderättsutredning

inom visst område, är det emellertid uppenbart att annan verksamhet

för erkännande av sämjevis genomförda delningsåtgärder ej får igångsättas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Den närmare utformningen av legaliseringsinstitutet. Enligt 1953 års lag

galler som villkor för legalisering att delägarna i den sämjedelade egendomen

ar ense om delningens innehåll och önskar legalisering. Detta villkor

maste ses mot bakgrunden av att man vid tillkomsten av lagen — i avvaktan

pa en ny jordabalk och en allmän reform av fastighetsbildningslagstiftningen

och fastighetsregisterväsendet - sökte undanröja bara de mest påtagliga

olagenheterna med säinj edelningarna. Eftersträvar man att nu finna

en slutlig lösning på problemet genom en så fullständig avveckling av de

privata jorddelningarna som möjligt, blir förhållandena annorlunda Det

ar da uppenbart att oenighet mellan delägarna i en fastighet huruvida

en giltig samjedelning föreligger eller hur delningen i ett för legaliseringen

väsentligt hänseende är beskaffad ej i och för sig bör hindra legalisering

Provning av en eventuell tvist måste dock kunna komma till stånd i betryggande

ordning, innan förrättningen blir slutförd. Närmast till hands

ligger härvid den lösningen att tvistefrågor tas upp till avgörande av allmän

domstol och att Iegaliseringsförrättningen under liden vilar. Om emellertid

ingen delägare är beredd att ta initiativ till ett domstolsförfarande, bör

det ankomma på förrättningsmannen att på egen hand bedöma frågan och

grunda sitt beslut rörande legaliseringen på resultatet av sina överväganden

i denna del, varefter den som är missnöjd får överklaga beslutet

För legalisering enligt 1953 års lag krävs medverkan från alla delägares

sida. Ett sadant villkor är onekligen ägnat att försvåra avvecklingen av

de privata jorddelningarna. Utredningsmannen har därför funnit skål undersöka

i vilken utsträckning ett bibehållande av denna ordning kan vara

motiverat av hänsyn till delägarnas berättigade intressen. De enda beaktansvärda

skälen för en negativ inställning till en legalisering av en sämjedelning

hänger samman med delägarnas i varje fall teoretiska möjlighet

att föranstalta om laga skifte och därmed åstadkomma en rubbning av

den privata delningen. En sådan rubbning kan från delägarens synpunkt

vara önskvärd av två anledningar, antingen därför att han anser sitt ägomnehav

enligt samjedelningen dåligt arronderat eller därför att han anser

sig vid sämjedelningen ha fått mindre ägotilldelning än som svarar mot

hans andel i den sämjedelade egendomen.

Med avseende på arronderingsfrågan konstateras hl. a., att fastighetsbildningskommittén

har föreslagit att den nuvarande skillnaden mellan villkoren

or nyskifte och for omskifte skall försvinna och att möjligheten till ändringar

av fastighetsindelningen i syfte att få bättre arrondering skall bli

lika stora oavsett om den gällande indelningen uppkommit genom la«a

skifte eller annan delning. I ÄUL har f. ö. direkt fastslagits, att legaliseringen

ej har den verkan att de strängare villkoren för laga skifte blir tillämpliga''

Problemen i samband med den nuvarande skillnaden rörande delningsgrunden

vid laga skifte behandlades tämligen ingående vid tillkomsten av

AUL (se prop. 1962: 159 s. 33 och 3 LU 1962: 35 s. 14). Det ansågs därvid

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

att en övergång från andelstal till innehav som delningsgrund var utan

egentlig betydelse för jordägarna. Till följd härav bestämdes att äganderättsutredning

skulle få den verkan att den sämjevis delade jorden i händelse

av framtida skifte undantagslöst skall fördelas efter innehavet. En

sådan ö\ergång till innehavet sker utan att enskild sakägare liar möjlighet

att undvika legalisering.

Med hänsyn till det anförda bör det inte uppställas något krav på delägarnas

positiva medverkan för legalisering. Det finns inte heller skäl att

införa den begränsningen att legalisering får ske endast när en ansökan av

behörig delägare inte uttryckligen bestrids av annan delägare.

I den nya legaliseringslagen bör således enskild delägare inte få befogenhet

att hindra en legalisering och ej heller rätt att efter legaliseringen få

lill stånd en omdelning efter andelstal. Som materiellt villkor för legalisei

ing bör i princip endast gälla, att en giltig sämjedelning föreligger. Delningen

skall alltså ha inneburit en definitiv upplösning av den gemensamma

äganderätten och ha resulterat i utläggande av särskilda äganderättsliga

enheter. Delningar vars giltighet tidsbegränsats eller som endast omfattat

brukningsrätt skall ej kunna legaliseras. För delningens giltighet är dessutom

självfallet av avgörande betydelse att den ej gått tillbaka och att den

ej tillkommit i strid med något förbud mot sämjedelning. Vid varje legalisering

måste följaktligen utredas, när delningen ägt rum.

Komplicerad sämjedelning. De nu redovisade ställningstagandena angående

den närmare utformningen av det nya Iegaliseringsinstitutet har

avsett bara de vanliga sämjedelningarna, dvs. på privat väg tillkommen utbrytning

av ideell andel i fastighet. Har flera fastigheter sämjedelats som

en enhet utan iakttagande av de mellan fastigheterna gällande gränserna

(komplicerad sämjedelning), uppstår nämligen särskilda problem.

Enligt 1953 års lag kan legalisering av sämjedelning, som omfattat två

eller flera fastigheter, ske endast om varje delägare erhållit ägor inom varje

fastighet, vilka väsentligen motsvarar hans andel i fastigheten. Som grund

för denna bestämmelse uttalades vid lagens tillkomst bl. a., att de komplicerade

sämjedelningarna hade svagare rättsverkningar än andra privata delningar

och att skälen för legalisering därför inte var lika starka som då

fråga var om sämjedelning inom en fastighet (se prop. 1953:63 s. 95).

Med hänsyn till dessa förhållanden behandlar utredningsmannen på ett

uttömmande sätt alla de frågor som kan tänkas ha betydelse för en legalisering

av komplicerade sämjedelningar (se bet. s. 77—89). Utredningsmannen

utgår därvid från, att det normalt råder osäkerhet beträffande en komplicerad

delnings giltighet. I den mån delningen inneburit, att den legala fastighetsindelningen

ej åsidosatts i vidare omfattning än som anges i 1953 års lag,

torde emellertid de civilrättsliga verkningarna ej vara att bedöma på annat

sätt än om den privata delningen omfattat bara en fastighet. Det är vidare

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

tänkbart, att frågan om en komplicerad sämjedelnings giltighet i något enstaka

fall kan ha fastslagits genom ett domstolsavgörande.

Utredningsmannen har övervägt om man inte genom en särskild lagregel

skulle kunna åtminstone till viss del undanröja den nuvarande ovissheten

om dessa delningars verkan. Den lösning som därvid ligger närmast

till hands är att äldre komplicerade delningar, exempelvis sådana som tillkommit

före den 1 januari 1928, skulle — under förutsättning att de i delningen

ingående ägorna under viss längre tid oklandrat hävdats i enlighet

med delningen — förklaras äga bindande verkan mot samtliga rättsägare.

En sådan bestämmelse kunde i många fall bidra till ökad trygghet för fastighetsägare

och inteckningshavare men skulle också kunna medföra svåra

rättsförluster. Det bör särskilt påpekas, att inteckningshavarna ofta ej haft

möjlighet eller anledning att fordra återgång av en komplicerad sämjedelning

samt att ett godtagande av delningen skulle kunna medföra att deras

säkerhet väsentligt försämrades eller kanske rent av att panträtten helt

förlorade sitt reella innehåll.

Enligt utredningsmannens mening återstår därför ingen annan utväg att

komma till rätta med de komplicerade sämjedelningarna än att söka möjliggöra

legalisering, förutom då delningens giltighet blivit särskilt fastslagen,

även i sådana situationer, där rättsförluster eller andra komplikationer

kan bedömas vara uteslutna. För detta ändamål måste till en början

klarläggas, att delägarna själva ej önskar åberopa ogiltighet hos delningen

och påfordra dess återgång. Det bör emellertid därvid vara tillräckligt att

inte någon av delägarna ger till känna att han motsätter sig legaliseringen.

För inteckningshavarnas ställning blir en legalisering utan betydelse endast

om hela den i sämjedelningen ingående egendomen är likformigt belastad.

Är däremot någon av fastigheterna föremål för sär in teckning, torde

svårigheter uppkomma, när det gäller att avgöra om inteckningen skall efter

legaliseringen besvära samma fastighet och enbart denna. Svårigheterna

blir särskilt framträdande, om fastighetens samtliga ägor genom sämjedelningen

och legaliseringen kommit att tillföras helt nya delägare. Även för

det fall att någon delägares andel i en eller flera av de sämjedelade fastigheterna

är särintecknad, uppkommer lätt komplikationer. Har delägaren

vid sämjedelningen fått ägor huvudsakligen inom andra fastigheter, kan

sålunda legaliseringen få synnerligen ogynnsamma verkningar genom att

panträttens ekonomiska värde väsentligt minskas. Den komplikationen kan

också i detta fall tänkas inträffa, att det ej går att utan vidare fastställa

vilken eller vilka av de genom legaliseringen nybildade fastigheterna som

inteckningen skall anses besvära. Svårigheter av denna art vid legalisering

i samband med äganderättsutredning berördes av lagrådet under förarbetena

till ÄUL (se prop. 1962: 159 s. 78; NJA II 1963 s. 53) och medförde,

att legalisering inte får ske, om inteckningshavare skulle lida skada eller

hinder eljest föreligger på grund ax inteckningsförhållandena.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

I anslutning till det nu sagda har utredningsmannen övervägt men förkastat

möjligheten att bemästra ifrågavarande svårigheter genom närmare

regler om hur legalisering skall inverka på inteckningar och hur frågorna

i övrigt skall lösas. Även tanken på en begränsningsregel i överensstämmelse

med ÄUL har avvisats. Vid utformningen av förslaget har det nämligen

synts angeläget, att förutsättningarna för legalisering anges på sådant

sätt att förrättningsmännen kan bedöma dem utan alltför ingående

undersökningar. Visserligen blir det ofrånkomligt att genom gravationsbevis

eller på annat sätt upplysning inhämtas om de aktuella inteckningsförhållandena

beträffande de av den komplicerade sämjedelningen berörda

fastigheterna, men det bör inte komma i fråga att låta förrättningsmännen

avgöra exempelvis om en legalisering skulle medföra sådana komplikationer

av rättslig art rörande inteckningarna som bör hindra legalisering. De

begränsningar av legaliseringsmöjligheterna som det här är fråga om måste

därför få en i viss mån schematisk prägel, även om de därigenom kan komma

att sträcka sig något längre än som i och för sig varit påkallat. Så snart

förhållandena typiskt sett är sådana att risk föreligger för rättsförluster

eller andra komplikationer bör legalisering sålunda hindras.

1 den nya lagen bör därför vid sidan om reglerna angående delägarnas

i vart fall tysta samtycke till legalisering av sådan komplicerad delning

som möjligen inte medfört full verkan i civilrättsligt hänseende, även uppställas

det villkoret, att inte någon av fastigheterna häftar för andra inteckningar

än sådana som också besvärar de övriga fastigheterna och inbördes

gäller i samma ordning i varje särskild fastighet. Vidare måste fordras,

att ej någon av inteckningarna gäller bara i viss andel av fastighet.

Den nu föreslagna ordningen innebär, att lagbestämmelserna kan göras

enkla och att de blir synnerligen lättillämpade. Har delägarna verkligen en

positiv inställning till legaliseringsfrågan, lär inteckningsvillkoren inte heller

verka nämnvärt försvårande. Man bör nämligen kunna räkna med att

delägarna då i stor utsträckning kan träffa uppgörelse sinsemellan och

med inteckningshavarna om sådana åtgärder beträffande inteckningarna,

att föreliggande hinder blir undanröjda.

Legalisering av arealöverlåtelser och liknande privat jorddelning. Något

annat särskilt villkor för legalisering än att arealöverlåtelse, av tidigare anförda

skäl, måste ha ägt rum före den 1 januari 1948 bör inte ställas upp.

1 övrigt bör de regler som skall gälla för sämjedelningar få motsvarande

tillämpning. En civilrättsligt giltig uppdelning av jorden mellan olika ägare

måste sålunda ha kommit till stånd. Detta innebär bl. a. krav på att föreskriven

form för överlåtelse av fast egendom har iakttagits. Med avseende

på verkan av legalisering fordras en särskild bestämmelse som anger att den

med överlåtelsen avsedda fastighetsdelen skall anses såsom avstyckad. En

sådan bestämmelse är av särskild betydelse med tanke på inteckningsansva
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

ret. Undantag från bestämmelsen bör emellertid göras för det fall att arealöverlåtelsen

skett i form av privat ägostyckning, som ju företer det särdraget,

att den överlåtna ägovidden angetts motsvara en andel av överlåtarens

fastighet. I stället för att avstyckning skall anses ha skett bör här den legaliserade

delningen likställas med laga klyvning. Vad som här sagts om arealöverlåtelse

bör tillämpas även i fall där viss ägovidd kommit i särskild ägares

hand genom annat tång än överlåtelse, t. ex. genom familjerättsligt fång.

Vidare bör samma principer gälla också i fråga om separata överlåtelser av

fastighet tillkommande andel i samfälld mark.

Problemen med sämjevis företagen gränsändring, sämjeägoutbyte, kommer

enligt lagberedningens förslag till ny jordabalk att till viss del kunna få

sin lösning genom en i 1 kap. 5 § intagen bestämmelse om s. k. gränshävd.

Med hänsyn härtill föreligger det inte något behov av att inbegripa sämjeägoutbytena

bland de åtgärder som avses med den nu aktuella legaliseringslagstiftningen.

Remissyttrandena

Förslaget får allmänt ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna.

Behovet av ny lagstiftning. Enighet råder om att de privata jorddelningarna

medför allvarliga olägenheter. Det framhålls att delningarna

motverkar ordning och reda i fastighetssystemet. Genom att objekten för

olika rättigheter inte kan individualiseras på ett enkelt sätt, hindras ibland

ändamålsenliga dispositioner av marken och kan dessutom oklarheter i

rättsligt hänseende uppstå. Hovrätten för Nedre Norrland understryker särskilt

att privata jorddelningar i betydande mån hindrar att fastighetsförhållandena

förbättras. Överlantmätaren i Kopparbergs län betonar mot

bakgrunden av omfattande praktisk erfarenhet att nämnda följdverkningar

är synnerligen allvarliga. Lantbruksstgrelsen framhåller, att sämjedelningarna

i många fall visat sig vara till stort hinder vid strukturrationalisering

inom jordbruket. Liknande synpunkter framförs av bl. a. domänstyrelsen,

länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län samt fastighetsregisterutredningen.

Många remissinstanser framhåller att legaliseringsinöjligheterna enligt

nuvarande lagregler är helt otillräckliga för att komma till rätta med de

anförda olägenheterna.

Svea hovrätt uttalar, att det från skilda synpunkter måste anses vara ett

betydande allmänt intresse att den oreda i fastighetsförhållandena som

uppkommit genom privata jorddelningar blir upphävd och förhållandena

tillrättade. Liknande uppfattning redovisas av kammarkollegiet. Föreningen

Sveriges häradshövdingar påpekar särskilt att föreliggande förslag till ny

jordabalk och fastighetsbildningslag ytterligare framhäver betydelsen av

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

största möjliga överensstämmelse mellan den officiella fastighetsindelningen

och indelningen i brukningsenheter. Fastighetsregisterutredningen

och länsstyrelsen i Norrbottens län berör även fastighetsregistrets ökade

betydelse som underlag för skilda samhällsverksamheter. För såväl den

oltentliga redovisningen av fastighetsdata som pågående reformarbete inom

detta område är det nödvändigt att privata delningsåtgärder blir förtecknade

och att förekommande oklarheter av skilda slag undanröjs.

Syftet med en ny lagstiftning. Även i denna fråga råder principiell enighet

bland remissinstanserna. Det understryks från många håll att den

nya lagstiftningen bör leda till en så snabb och fullständig avveckling som

möjligt av alla slag av privata jorddelningar.

Några remissinstanser uppställer emellertid en vidare målsättning än

utredningsmannens förslag kan sägas innebära. Överlanlmätaren i Kopparbergs

län förordar således, med instämmande från länsstyrelsen i samma län,

en i princip total avveckling av alla faktiskt bestående privata jorddelningar

som tillkommit före den 1 juli 1962. Reformen bör därutöver även

syfta till att ordna upp oklara äganderättsförhållanden. Lantbruksnämnden

i Kopparbergs län konstaterar likaledes, att de privata jorddelningarna

inte är isolerade fastighetsbildningsproblem utan merendels också kräver

regler för äganderättsutredning och inskrivningsmässiga uppföljningsåtgärder.

För jordbrukets rationalisering kan det vidare vara betydelsefullt

att legaliseringen efterföljs av sammanläggningar. Också Sveriges lantmätareförening

betonar vikten av att det i legaliseringslagstiftningen eller på

annat sätt skapas förutsättningar för att ordna upp de oklara lagfartsoch

äganderättsförhållanden som ofta åtföljer den privata jorddelningen.

Liknande synpunkter förs fram av fastighetsregisterutredningen i vars

yttrande lantmäteristyrelsen i allt väsentligt instämmer.

Överlantmätaren i Kopparbergs län framhåller vidare, att erfarenheterna

från tillämpningen av ÄUL har gett belägg för att denna lags regler om

legalisering är ändamålsenliga. De medger legalisering i behövlig omfattning

av alla former av privat jorddelning genom ett enkelt, snabbt och

från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande förfarande. Efter en genomgång

av de mest väsentliga skiljaktigheterna mellan utredningsmannens lagförslag

och ÄUL i fråga om målsättning och förrättningsförfarande avstyrker

överlantmätaren att förslaget läggs till grund för lagstiftning. Han förordar

i stället att 1953 års legaliseringslag ersätts med regler som i allt väsentligt

hämtas från eller bygger på ÄUL.

Även fastighetsregisterutredningen och Sveriges lantmätareförening betonar

fördelarna med en enhetlig lagstiftning och förordar därför i första hand

den lösningen att de lagregler som förslaget avser inordnas i ÄUL.

Lantbruksnämnden i Kopparbergs län anser, att förslaget inte tillgodoser

det utomordentligt omfattande och kvalificerade behov av ifrågavarande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

åtgärder som i vart fall föreligger inom Kopparbergs län. Enligt nämndens

mening bör ett lagförslag på detta ämnesområde konstrueras med

utgångspunkt från att de mest svårartade förhållandena därigenom skall

kunna få sin lösning på en rationell och i övrigt smidig väg. Lantbruksnämnden

är av den uppfattningen att en ringa modifiering av ÄUL skulle

uppfylla en sådan kvalificerad målsättning.

Lantbruksstyrelsen delar uppfattningen att utredningsmannens lagförslag

knappast är tillräckligt långtgående för att bemästra alla i Kopparbergs

län förekommande sämjedelningsfrågor. Styrelsen hälsar dock förslaget i

princip med tilllredsställelse och anser att lösningen av förevarande speciella

problem närmast bör ske inom ramen för ÄUL.

Tidpunkten för en reform. Svea hovrätt, do mäns tyr elsen, lantbruksnämnden

i Jönköpings län, överlantmätaren i Kristianstads län, sparbanksföreningen,

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitulion

och lantmätareföreningen betonar, att en ny lagstiftning med

vidgade legaliseringsmöjligheter bör träda i kraft så snart som möjligt och

ej först som en följdförfattning till en ny fastighetsbildningslag.

Svea hovrätt erinrar i detta sammanhang att sistnämnda lagstiftning

liksom nya jordabalken torde komma att bygga på principen att överensstämmelse,

så långt som möjligt är, skall råda mellan den officiella och

den äganderättsliga fastighetsbildningen. Enligt hovrättens mening måste

det då vara en fördel om arbetet för en dylik överensstämmelse kan påbörjas

redan innan dessa nydanande lagkomplex träder i kraft.

Mot dessa uttalanden till förmån för en skyndsam och separat behandling

av legaliseringsfrågorna står den uppfattning som redovisas av kammarkollegiet.

I betraktande av att nya sämjedelningar ej kan ske efter

den 1 juli 1962 och att tidsgränsen för godkännande av arealupplåtelser

enligt förslaget är satt till den 1 januari 1948, ifrågasätter kollegiet om

det finns tillräckliga skäl för en särbehandling av legaliseringsfrågan.

Begränsning av lagstiftningens tillämplighet med hänsyn till tidpunkten

för delningens tillkomst. Utredningsmannens förslag att den nya lagstiftningen

inte bör innehålla någon tidsgräns för vilka sämjedelningar som skall

kunna legaliseras möter inte några gensagor. Däremot framför flera remissinstanser

kritik mot den föreslagna tidsgränsen för erkännande av

arealförvärv.

Hovrätten för Nedre Norrland, överlantmätaren i Kopparbergs län, lantmätareföreningen

och Sveriges fastighetsägareförbund förordar sålunda, att

tidsgränsen för legalisering av arealförvärv bestäms till den 1 juli 1962.

Härigenom uppnås överensstämmelse såväl med 1962 års lag med förbud

mot sämjedelningar som med ÄUL.

Hovrätten för Nedre Norrland anser, att man inte kan bortse från den

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

fastighetsindelning som faktiskt råder. Arealöverlåtelserna är civilrättsligt

giltiga. Om kontrahenterna inte inom relativt kort tid sedan det visat sig

att området inte kan avstyckas låtit förvärvet gå åter, finns det all anledning

anta alt den äganderättsliga uppdelningen blir bestående för framtiden.

Till följd av de inskrivningsrättsliga restriktioner som gäller i

fråga om sålunda förvärvade områden liksom även under vissa förutsättningar

för stamfastigheten är möjligheterna att förfoga över marken starkt

begränsade. Dylik överlåtelse kommer härigenom att utgöra hinder för en

önskvärd rationaliseringsverksamhet liksom även för en planmässig exploatering

av marken inom områden med byggnadsplan eller där eljest

tätbebyggelse är att vänta. Kan legalisering inte ske, blir läget sålunda fastlåst.

Från de synpunkter som motiverar den tilltänkta reformen torde det

vara till fördel att överlåtelser som ägt rum under senare tid kan legaliseras

på samma sätt som äldre förvärv. Genom att anpassa den rättsliga fastighetsindelningen

till de bestående förhållandena bör man kunna få ett

klarare utgångsläge för en fortsatt förbättring av fastighetsförhållandena.

Det synes hovrätten som om man i dessa hänseenden i stort sett borde

anlägga samma synpunkter på frågan om areal överlåtelsernas legalisering

som i fråga om de egentliga sämjedelningarna.

Svea hovrätt, som likaledes anser att den aktuella begränsningen kan

avse senare tidpunkt än utredningsmannen föreslagit — möjligen den 1 juli

1962 — anför bl. a. att den av utredningsmannen åberopade risken för

antedateringar snarast är mindre, när det gäller formbundna avtal om arealköp

än när det är fråga om sämjedelning. Beträffande de sistnämnda har

någon sådan risk inte åberopats. De jord- och planpolitiska synpunkterna

måste antas ha samma betydelse oavsett tidpunkten för delningen, eftersom

den nya fastighetsbildningens lämplighet från jord- och planpolitisk

synpunkt i och för sig är helt oberoende av tidpunkten för den privata delningens

genomförande.

Fastighetsregisteriitredningen konstaterar, att olägenheterna med beslående

arealöverlåtelser är lika stora som med sämjedelningar. Har lagfart

förklarats vilande, kan nackdelarna vara mycket stora och hindra viktiga

åtgärder. Valet av tidpunkt för begränsning av legaliseringsmöjligheterna

synes ej ha annan väsentlig betydelse än att skapa godtagbara garantier

mot risker för antedatering av överlåtelseavtal. Tidpunkten bör också

väljas så att det är sannolikt att, om fastighetsbildningsprövning resulterat

i att avstyckning vägrats eller förvärvaren avstått från prövning som förmodats

ge sådant resultat, förvärvet gått åter i de fall när sådan återgång

varit avsedd. De tidpunkter som härvid kan komma i fråga synes vara

den 1 juli 1962 eller den 1 juli 1955 då en ogiltighet sregel vid förvärv av

fastighetsdel från jordbruksfastighet infördes med jordförvärvslagen. Särskilt

sistnämnda tidpunkt synes ligga tillräckligt långt tillbaka för att nyss

angivna synpunkter skall bli till fullo beaktade.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Lantmäteristyrelsen, som delar fastighetsregisterutredningens uppfattning

att som tidsgräns för legalisering av arealupplåtelse bör sättas den 1

juli 1955, framhåller att man därigenom vinner en sådan begränsning av

antalet återstående arealupplåtelser, att det bör vara möjligt att framdeles

avveckla dessa pa annat sätt än genom legalisering.

Lantbruks styrelsen, länsstyrelsen i Värmlands län och överlantmätaren

i Norrbottens lån ansluter sig till utredningsmannens uppfattning att den

aktuella tidsgränsen lämpligen bör sättas till den 1 januari 1948.

Tanken på en hårdare begränsning av möjligheterna att legalisera arealförvärv

framförs av överlantmätaren i Kristianstads län med hänvisningtill

sådana under senare delen av år 1947 godkända avstyckningsplaner

som sedermera ej blivit jämställda med byggnadsplaner i vad gäller rätten

till tätbebyggelse.

Frågan om jord- och planpolitisk prövning. Utredningsmannens förslag

att legalisering inte heller enligt den nya lagstiftningen skall göras beroende

av jord- och planpolitisk prövning accepteras genomgående av remissinstanserna.

Lantbruksstyrelsen är medveten om att en legalisering i inånga fall kommer

att medföra att från jordpolitisk synpunkt direkt olämpliga jorddelningar

permanentas. Ett motsatt ställningstagande från lagstiftarens sida

är dock knappast möjligt. Om krav skulle uppställas på att en sämjedelmng

måste vara godtagbar från jordpolitisk synpunkt för att legalisering

skall kunna ske, torde legaliseringsverksamheten inte alls få den omfattning

som är önskvärd.

Liknande synpunkter framförs av kammarkollegiet, överlantmätaren i

Kristianstads län och fastighetsreyislerutredninyen.

Formerna för legaliseringsverksamheten. Remissinstanserna är nära nog

eniga om att legaliseringsfrågorna bör handläggas vid förrättning.

Lantbruksstyrelsen anser, att alla möjligheter att förenkla och förbilliga

förrättningarna bör tas till vara. Sålunda bör i de enkla fallen varken sammanträde

med sakägarna eller besiktning på marken behövas. Vidare bör

hinder inte möta mot att handläggningen i dess helhet anförtros ej högskoleutbildad

personal. Sker sadana förenklingar, föreligger i praktiken

knappast någon skillnad mellan förrättning och registrering och det bör

därför kunna godtas att förrättningsförfarandet formellt tillämpas för alla

legaliseringar.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län framhåller, att det bör kunna komma

i fråga att inrätta ett enkelt och snabbt löpande förfarande för de

normala, enkla legaliseringsfallen. Förrättningsförfarandet bör tillgripas

bara när oklarheter eller tvistigheter förekommer.

Liknande synpunkter framförs av lantbruksnämnden i Jönköpings län,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

som även föreslår att den utredning som fordras i registreringsärendet

skall kunna upprättas — utom av lantmätare — av jurist, nämndeman,

god man vid lantmäteriförrättning och av tjänsteman vid lantbruksnämnd,

skogsvårdsstyrelse eller kommunalt fastighetskontor.

I fråga om förrättningens utformning föreligger till synes allmän uppslutning

kring den vägledande principen att förfarandet bör göras så enkelt

och billigt som möjligt. Däremot råder delade meningar om den betydelse

som dessa rationaliseringssträvanden skall tillmätas i förhållande till

andra för förfarandets utformning väsentliga synpunkter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och överlantmätaren i Värmlands län

hälsar utredningsmannens förslag i denna del med tillfredsställelse. Även

fastighetsregisterutredningen och utredningen rörande fastighetsbildningsoch

mätningsväsendets organisation gör uttalanden av samma innebörd.

Hovrätten för Nedre Norrland konstaterar, att ett legaliseringsförfarande

av så summarisk karaktär som utredningsmannen föreslagit inger vissa betänkligheter

bl. a. med hänsyn till rättssäkerheten. Det avviker även från vad

som är vanligt i fastighetsbildningsärenden. Hovrätten vill dock inte —

med hänsyn främst till vad som upplysts rörande arbetsläget inom lantmäteriet

och till angelägenheten av att tillgängliga resurser utnyttjas på

ett rationellt sätt — motsätta sig förslaget att gränserna ej skall fastställas

vid förrättningen. Hovrätten påpekar emellertid att det är angeläget att

den utredning om gränsernas sträckning som kan finnas tillgänglig vid

förrättningen tillvaratas. Liknande synpunkter anförs av Svea hovrätt.

Även sparbanksföreningen uttalar tveksamhet angående det föreslagna

förfarandet med hänsyn till att det från kreditgivningssynpunkt givetvis

är önskvärt att innebörden av delningen och omfattningen av de genom

delningen uppkomna enheterna i görligaste mån klarläggs vid legaliseringen.

Lantmätareföreningen, som i princip godtar utredningsmannens förslag,

konstaterar att det uppenbarligen kan förekomma fall då det är ändamålsenligt

att på en gång utstaka, markera och bestämma erkända sämjegränser.

Legaliseringsförrättningen bör enligt föreningens mening för detta ändamål

kunna kombineras med gränsbestämning. Överlantmätaren i Kristianstads

län påpekar, att protokoll och karta för många sakägare framstår som betydligt

mindre viktiga än de på marken redovisade förrättningsresultaten.

Det bör därför i varje fall finnas möjligheter för sakägarna att på förfrågan

av förrättningsmannen få uttala sig om de vill ha gränslinjerna markerade

på marken eller ej.

Häradshövdingeföreningen anser, att övervägande skäl talar för ett bibehållande

av en ordning liknande den som gäller enligt 1953 års legaliseringslag.

På sätt uttalades i förarbetena till den lagen bör utredningar och

gränsåtgärder beträffande sämjelotterna ej göras vidlyftigare än som i

varje särskilt fall kan anses nödvändigt. Om det sålunda vid legaliseringen

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 127

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

står klart att viss gräns med hänsyn till att fastigheten skall ingå i annan

förrättning blir utan betydelse bör givetvis i allmänhet utstakning och utmärkande

ej ske. Måhända bör i lagen anges att utstakning och utmärkande

av gräns skall kunna underlåtas där särskilda skäl så påkallar.

En lösning efter ungefär samma riktlinjer förordas även av domänstyrelsen.

Enligt dess mening utgör lantmäteriets tillfälliga brist på resurser

och önskemålet om en snabb och generell legalisering av de privata jorddelningarna

ej skäl som uppväger olägenheterna av att oklarheter angående

legaliserade delningars innehåll i betydande omfattning kan komma att

kvarstå under mycket lång tid. Styrelsen framhåller vidare att de former

för en legalisering som föreslagits och det förenklade förfarandet därvid

inte torde på något avgörande sätt främja en snabb avveckling av sämjedelningsförhållandena.

Om inte sämjelotts rättsliga status ändras genom

lagstiftning torde en snabb legalisering av förefintliga sämjedelningar inte

vara att vänta. Ägare av sämjelott har ofta ingå olägenheter av att lotten

inte motsvarar en enhet enligt den officiella fastighetsindelningen. Kostnaderna

för att få sämjedelningsförhållandet legaliserat ter sig därmed mer

eller mindre som en onödig utgift. En snabb legalisering av sämjedelningarna

i landet kan påräknas endast om en preklusionstid skrivs in i en ny lagstiftning.

Om så inte sker, kan det knappast anses troligt att legaliseringsarbetet

kommer att medföra en överbelastning av lantmäteriet, varför det

därmed sammanhängande motivet för en förenklad legaliscringsform förlorar

sin bärkraft.

Uttalanden till förmån för ett bibehållande av motsvarande bestämmelser

i 1953 års lag görs även av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Kristianstads

län.

Rätten att ta initiativ till legaliseringsförrättning. Fastighetsregisterutredningen

ifrågasätter om inte officialinitiativet bör vidgas till att gälla

även separata legaliseringar och därvid tillkomma överlantmätare och byggnadsnämnd.

Det kan även finnas anledning att ge inskrivningsdomaren

initiativrätt vid avvecklingen av inteckningar i andel av fastighet.

Lantmäteristyrelsen tar mera bestämt ställning för ett vidgat officialinitiativ

men anser att det är till fyllest att initiativet tilläggs överlantmätaren.

Samma synpunkter anförs av lantmätareföreningen samt av lantbruksnämnden

i Norrbottens län.

Rättsverkningarna av legalisering. Fastighetsregisterutredningen fäster

uppmärksamheten på det förhållandet alt den noggranna prövning som

normalt sker vid fastighetsbildning vanligen får till följd att nybildad fastighet

godtas som underlag för byggnadslov. Beteckningen »legalisering»

kan även ge intryck av att fastigheten står helt i överensstämmelse med

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

gällande lag. Det kan därför finnas skäl att i lagstiftning, vid förrättning

och vid registrering framhålla delningens privata karaktär. Vid registrering

kan t. ex. som åtgärd anges »sämjedelning», »sämjebyte», »arealfång».

Det kan också vara lämpligt att på förrättningskartan ange att någon prövning

inte skett. Tidpunkten för åtgärden kan i fastighetsregistret anges

vara registreringsdagen. I lagen synes böra föreskrivas att förrättning enligt

lagen blir gällande genom registreringen.

Lantmäteristyrelsen delar fastighetsregisterutredningens uppfattning i

sak men riktar vissa invändningar mot dess förslag beträffande registreringen.

En direkt underrättelse till vederbörande byggnadsnämnd förefaller

mera ändamålsenlig. Kammarkollegiet anser, att registreringsfrågan är av

sådan betydelse att förutsättningarna för registrering bör anges i legaliseringslagen.

Legaliseringslagstiftningens omfattning. Domänstgrelsen anser, att en

snabb legalisering av sämjedelningarna i landet inte kan påräknas utan stod

av en preklusionsregel. Med utgångspunkt både från de allmänna fördelarna

med en jämförelsevis kort avvecklingsperiod och därav uppkommande

möjligheter till närmare angivna arbetsrationaliseringar finner överlantmätaren

i Värmlands län att det kan vara värt att överväga om inte en

preklusionstid trots allt skall införas i lagen redan från början.

Utredningsmannens förslag att den nya legaliserigslagen i princip skall äga

giltighet inom hela landet föranleder inte några erinringar.

Ett flertal remissinstanser riktar kritik mot förslaget att inte tillåta

legalisering inom tomtindelat område.

Svea hovrätt anser, att ett erkännande av privat delning inte annat än

undantagsvis hindrar eller försvårar den rättsliga tomtbildningen. Vanligen

främjas denna av den uppordning av fastighetsförhållandena som blir möjlig

genom legaliseringen.

Uttalanden av ungefär samma innebörd görs av lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen,

länsstyrelserna och överlantmätarna i Värmlands och Kopparbergs

län, länsstyrelsen i Kristianstads län, häradshövdingeföreningen,

fastighetsägareförbundet och lanlmätareföreningen.

Fastighetsregisterutredningen betonar, att man f. n. strävar efter alt

eliminera skillnaderna mellan olika fastighetstyper och att legaliseringslagen

därför i all möjlig utsträckning bör avse fastighet utan beaktande

av nu rådande differentiering. Från praktisk synpunkt är frågan om legalisering

av sämjedelning av rättsligen bestående tomt obetydlig, men

skulle sådan delning finnas står det bäst i överensstämmelse med principerna

att legalisering sker. Vissa fördelar kan också nås. Automatiskt

uppkommer nämligen genom legaliseringen det byggnadsförbud som egentligen

borde finnas redan på den sämjedelade tomten.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Lantbruksstijrelsen och Svenska bostadskreditkassan tillstyrker utredningsmannens

förslag.

Den närmare utformningen av legaliseringsinstitutet. De närmare riktlinjerna

för utformningen av legaliseringsinstitutet i vad avser de enkla

sämjedelningarna får till övervägande del ett mycket gynnsamt mottagande

av remissinstanserna.

Det föreslagna förfarandet för behandling av tvistefrågor angående delnings

giltighet eller beskaffenhet har mött vissa invändningar.

Kammarkollegiet ifrågasätter om inte alternativet med talan vid allmän

domstol bör slopas. Härigenom vinns att förfarandet blir enklare och billigare.

Visserligen skulle förrättningsmannen därvid alltid få såsom första

instans ta ställning även till uppkommande tvistefrågor av civilrättslig natur,

men rättsskyddsintresset torde dock bli tillräckligt tillgodosett genom

möjligheten att anföra besvär över förrättningen.

Liknande synpunkter framförs av lantmäteristyrelsen, fastighetsregisterutredningen

och länsstyrelsen i Kristianstads län. Överlantmätaren i Kopparbergs

län anser att den av utredningsmannen föreslagna lösningen innebär

att förrättningshandläggningen blir åtskilligt fördröjd och därför är än

mindre tilltalande än det underställningsförfarande som var på tal under

tillkomsten av ÄUL och som enligt departementschefens uttalanden i prop.

1962: 159 skulle medföra påtagliga risker för onödigt uppehållande av förrättningen.

Vid förrättning enligt ÄUL avgörs dylika frågor av förrättningsmannen

och den som är missnöjd med förrättningsmannens beslut får i vanlig

ordning anföra besvär sedan förrättningen avslutats. Detta enkla och

smidiga förfaringssätt har enligt överlantmätarens mening visat sig ändamålsenligt

och ägnat att bidra till en snabb förrättningshandläggning. De

hittills vunna erfarenheterna har också visat att förfarandet inte medför

några olägenheter.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att man kan anföra starka

betänkligheter mot en ordning som innebär att förrättningsmannen får befogenhet

att meddela domar i rena civilrättsliga frågor. Föreningen hemställer

på grund härav att frågan om förfarandet i dessa fall tas upp till fortsatt

övervägande.

Komplicerad sämjedelning. Beträffande de komplicerade sämjedelningarna

föreligger högst delade meningar.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution

anser, att förslaget ger tillfredsställande garantier till skydd för inteckningshavare.

Hovrätten för Nedre Norrland tvivlar på att komplicerade sämjedelningar

kan tillerkännas full verkan i äganderättsligt hänseende. Genom en legalisering

av sämjedelning blir rättsägarna, såväl delägare som intecknings
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

havare, definitivt bundna av delningen. Enligt hovrättens mening bör en

sådan genomgripande ändring av rättsläget inte kunna grundas på enbart

passivitet från delägarnas sida, en passivitet som f. ö. inte alltid kan tolkas

som ett tyst samtycke till åtgärden utan kan ha sin grund i förbiseende,

oföretagsamhet e. d. Med hänsyn till de rättsverkningar som är knutna till

en legalisering synes därför böra krävas att alla delägare uttryckligen

medgett åtgärden.

En delvis motsatt uppfattning beträffande de komplicerade sämjedelningarnas

giltighet kan spåras i andra yttranden. Lantbruksstyrelsen anför

sålunda, att det i praktiken torde förhålla sig så att flertalet sämjedelningslotter

innehafts under åtskilliga år utan att någon delägare väckt klander

mot delningen. Lotterna liar ofta också kunnat gå i handeln flera gånger.

Att delningen varit föremål för dom torde höra till undantagen. I många

fall torde inte ens ett skriftligt avtal mellan vederbörande finnas. I kreditavseende

och i alla andra sammanhang, där ett bedömande av egendomens

värde är av betydelse, tänker vederbörande i första hand på egendomen

sådan den hävdas på marken och endast i andra hand på att det rör sig

om en ideell andel i en eller flera jordregisterenheter. Enligt styrelsens erfarenhet

förekommer det att kreditorganen anser även komplicerade sämjedelningar

ha sådan fasthet, att de inte tvekar att belåna sämjelotterna var

för sig.

Liknande synpunkter angående framför allt jordägarnas inställning till

förevarande spörsmål anförs av överlantmätarna i Kristianstads och Värmlands

län och fastighetsregisterutredningen. Utredningen uttalar att den

jordägande befolkningen inte skiljer mellan enkla och komplicerade sämjedelningar

i fråga om deras civilrättsliga verkningar. Detta framgår av att

dessa delningar vid tidigare verkställda och pågående laga skiften blivit

behandlade på samma sätt i likvidhänseende. Alla säinjeloltsägare anses

sålunda var för sig äga ståndskog och odlingsvärden på sin sämjelott. (Jfr

också NJA 1931 s. 335.) Man torde få utgå från att samma betraktelsesätt

tillämpas vid kreditgivning med sådan sämjelott som pant.

I förhållande till utredningsmannens förslag föreslås vidgade möjligheter

till legalisering av komplicerade sämjedelningar även av Svea hovrätt, länsstyrelsen

och överlantmätaren i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Norrbottens

län och lantmätareföreningen. Svea hovrätt anser, att legalisering är

särskilt angelägen, när det är fråga om delningar som gäller flera fastigheter.

Hovrätten har därför övervägt om man borde söka även andra vägar

än den som omfattas av förslaget för att redan nu nå en mer tillfredsställande

effekt i fråga om de komplicerade delningarna. Därvid har framhållits

att i dylika fall en lösning många gånger kunde uppnås förhållandevis

enkelt om förrättningen inleddes med ett ägoutbyte, och detta gäller vare

sig inteckningsförhållandena är likformiga eller ej. Därefter skulle legalisering

kunna ske enligt reglerna för enkla sämjedelningar.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Fastighetsregisterutredningen förordar, med instämmande från lantmäteristgrelsen,

att frågan om de komplicerade sämjedelningarnas giltighet

får en slutlig lösning genom att en liävderegel med ungefär samma rekvisit

som det i 1 kap. 5 § i lagberedningens förslag till ny jordabalk intagna institutet

om s. k. gränshävd (SOU 1960: 24 s. 14) överflyttas till en ny legaliseringslag.

Därvid bör som sista dag anges den tidpunkt då förbudet mot

sämjedelmng infördes, alltså den 1 juli 1962. Detta torde vara nödvändigt

och lämpligt eftersom samma regel bör gälla för enkla och komplicerade

sämjedelningar.

Komplicerade sämjedelningar som vunnit viss hävd och stadga genom

att de bestått och respekterats under mer än 20 år bör kunna legaliseras

även mot delägares bestridande anser också länssigrelsen och överlantmätaren

i Värmlands län. Samma remissinstanser anger att avvecklingen av

denna typ av sämjedelningar skulle främjas ytterligare, om det föreslagna

kravet på ensartade inteckningsförhållanden ersattes med en sådan föreskrift

om oskadlighetsprövning som finns i ÄUL.

Överlantmätaren i Kopparbergs län uttalar följande. Med utgångspunkt

från den förut flera gånger åberopade målsättningen för legaliseringsverksamheten

och med hänsyn jämväl till berörda fastighetsägares och inteckningshavares

intresse av att få ordning och reda i förhållandena framstår

det som orimligt att allt framgent låta de komplicerade sämjedelningarna

bestå. Någon annan framkomlig väg att komma till rätta med dem än genom

ett förfarande i enlighet med ÄUL synes inte stå till buds. Erfarenheterna

av detta förfarande är enbart positiva. Om övervägande skäl anses

tala för detta kan den anordningen införas att inteckningshavarna får

ställning som sakägare vid legaliseringsförrättning. I så fall bör emellertid

förrättningsmannen också tilläggas befogenhet att träffa rättsligt bindande

avgöranden som berör även dessa sakägares rätt. Det torde f. ö. stå utom

allt tvivel att förrättningsmannen bättre än någon annan har förutsättningar

att bedöma hur befintliga inteckningar skall anknytas till den mark som

reellt belastas av dem.

Lantbruksstgrelsen betonar bl. a. de ökade möjligheter till legali seringar

som bör kunna uppnås genom medgivande från vissa inteckningsinnehavare.

Legalisering av arealöverlåtelser och liknande privat jorddelning. Utredningsmannens

förslag beträffande överlåtelse av andel i samfälld mark bemöts

av kammarkollegiet, som anser att sådan separat överlåtelse av fastighet

tillkommande andel i samfälld mark utan att andelen kommit att utbytas

på marken inte kan betraktas som någon delningsåtgärd. Har andelen utbrutits

på marken torde delningen däremot i legaliseringshänseende få betraktas

som en avstyckning från den fastighet till vilken andelen hör. Kollegiet

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

anser sig därför inte kunna biträda utredningsmannens förslag i vad avser

erkännande av överlåtelser av ideella andelar i samfälligheter såsom avstyckningar.

Flera remissinstanser, bland dem Svea hovrätt, fastighetsregisterutredningen,

lantmäteristgrelsen och länsstyrelsen i Värmlands län, uppehåller

sig vid frågan om behovet av att för framtiden hindra privat jorddelning

genom arealöverlåtelse. Det framhålls att genom 1952 och 1962 års lagar

om förbud mot sämjedelning de första stegen har tagits i syfte att hindra

ytterligare privat jorddelning. Men alltjämt kvarstår möjligheter till fortsatt

sådan delning, framför allt i form av arealöverlåtelse. Ett mera fullständigt

samband mellan den civilrättsliga uppdelningen av fast egendom

och fastighetsindelningen säkerställs genom de lagregler som tagits upp i

4 kap. 7—9 §§ i det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk.

Dessa bestämmelser innebär i princip att överlåtelse som förutsätter en

utbrytning av visst område eller viss andel av fastighet blir giltig endast

om fånget i närmare angiven ordning leder till fastighetsbildning. Med utgångspunkt

från dessa förhållanden och med beaktande av den målsättning

som bör gälla för den nu aktuella lagstiftningen, nämligen en så fullständig

och snabb avveckling som möjligt av alla förekommande privata

jorddelningar, betonas att det måste vara angeläget att nämnda regler träder

i kraft så skyndsamt som möjligt.

Departementschefen

Det har länge stått klart att de privata delningarna av fast egendom medför

betydande olägenheter i skilda avseenden. Dessa förhållanden belyses

utförligt av utredningen. Särskilt framgår att svårigheter föreligger, när

fastighetsbildningsåtgärder skall genomföras i syfte att rationalisera skogsbruket.

Rådande bristande överensstämmelse mellan den faktiska uppdelningen

av jorden och dess indelning i rättsliga enheter hämmar omsättningen

av fast egendom samt ger upphov till osäkra rättsförhållanden och

andra kännbara nackdelar för såväl det allmänna som den enskilde.

Utvecklingen i ett föränderligt samhälle ställer i allt större utsträckning

och delvis på helt andra grunder än tidigare krav på ett ändamålsenligt

och rationellt utnyttjande av marken. De statliga strävandena

på detta område kommer främst till uttryck i fastighetsbildningslagstiftningen

genom de i denna ingående jord- och planpolitiska bestämmelserna.

Med tiden har det framstått som allt mera betydelsefullt inte bara att söka

hindra uppkomsten av nya okontrollerade jorddelningar utan även att återställa

det samband mellan den faktiska uppdelningen av marken och den

officiella fastighetsindelningen som gått förlorat genom redan vidtagna privata

åtgärder. Problemen med de bestående, civilrättsligt giltiga, privata

delningarna har fått särskild aktualitet genom den förestående jordabalks
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

reformen och det pågående arbetet på en ny fastighetsbildningslag. En slutlig

lösning av de privata jorddelningarnas framtida ställning kommer också

att få stor betydelse för reformen av fastighetsregisterväsendet. Skall fastighetsregistret

i framtiden tilldelas en mera central roll när det gäller att

tillgodose samhällets behov av informationer av skilda slag'', ökar givetvis

kravet på att registret verkligen avspeglar de faktiska förhållandena.

Den gällande legaliseringslagen från år 1953 har ett relativt begränsat

syfte. I lagens förarbeten konstaterades sålunda att frågan om de redan

existerande privata jorddelningarna självfallet inte kunde prövas i hela sin

vidd förrän i samband med en jordabalksreform. Lagberedningen var då

alltjämt sysselsatt med att utarbeta förslag till ny jordabalk. Lagförslaget

syftade därför endast till att ge en provisorisk lösning beträffande sådana

grupper av privata delningar som vållade särskilt stora svårigheter och för

vilka en lösning framstod som trängande.

En vidgad möjlighet till legalisering av privat jorddelning ges genom

äganderättsutredningsförfarandet enligt den år 1962 tillkomna ÄUL. Med

äganderättsutredning avses en av förrättningsman verkställd utredning

av äganderättsförhållandena i en by eller ett på annat sätt avgränsat område.

Utredningsresultatet läggs till grund för fastighetsregistrering och

lagfart och leder också till sammanläggning där sådan åtgärd är lämplig.

Enligt ÄUL ingår alltså legalisering av privat jorddelning som ett led i ett

förfarande som har ett väsentligt vidare syfte, nämligen att utöver registrering

i fastighetsregistret av de äganderättsliga enheterna även undanröja

ovisshet i fråga om äganderätts- och lagfartsförhållandena samt att i viss

utsträckning skapa en ändamålsenligare indelning av den fasta egendomen.

Det är i sammanhanget viktigt att framhålla, att ÄUL är avsedd endast för

områden med speciellt svåra och ovissa äganderätts- eller lagfartsförhållanden.

Hitintills har den också vunnit tillämpning främst inom Kopparbergs

län. Inte heller ÄUL erbjuder alltså i sin nuvarande form någon slutgiltig

lösning på de privata jorddelningarnas problem.

Det finns inte några akfuella uppgifter om antalet bestående privata jorddelningar

men det torde vara tillräckligt för att bedöma problemets räckvidd

att konstatera att antalet privata delningar inte har gått ned nämnvärt

sedan tillkomsten av 1953 års legaliseringslag.

Det behöver med hänsyn till det anförda inte råda någon tvekan om att

ytterligare lagstiftningsåtgärder fordras för att komma till rätta med de

privata jorddelningarna. Däremot är det tveksamt vilken tidpunkt som är

den lämpliga för åtgärderna och vilka närmare former för lagstiftningen

som bör väljas.

Utredningsmannens förslag är grundat på att en reformerad legaliseringslag

skall träda i kraft tidigast samtidigt med att den nya fastighetsbildningslagen

förverkligas. För en sådan ordning talar främst att den av

fastighetsbildningskommittén föreslagna fastighetsbildningslagen kommer

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

att möjliggöra att legaliseringsförrättning samordnas med andra fastighetsbildningsåtgärder

av skilda slag, vilka f. n. inte står till buds. Härigenom erbjuds

medel att med begränsad insats av arbetskraft och till rimlig kostnad

motverka att det genom legalisering tillskapas fastigheter som inte kan

bestå för framtiden med hänsyn till att de är olämpliga från fastighetsbildningssynpunkt.

Ett uppskov med en reform av legaliseringslagstiftningen till dess fastighetsbildningslagen

sätts i kraft innebär emellertid att de vidgade legaliseringsmöj

ligheterna inte kommer att bli tillgängliga ännu på flera år. Utredningsmannen

uttalar därför att legaliseringsreformen bör genomföras

som en separat lagstiftningsåtgärd, om det visar sig att fastighetsbildningslagen

ej kan sättas i kraft inom de närmaste åren. Ett flertal remissinstanser

anser också att behovet av en reform är så trängande att föreliggande

förslag bör leda till lagstiftning utan dröjsmål.

Ett särskilt skäl till att genomföra lagstiftningsåtgärder redan nu är

sambandet med innehållet i förslagen till jordabalk och fastighetsbildningslag.

Båda dessa lagverk är uppbyggda med utgångspunkt från att den faktiska

uppdelningen av jorden följer den officiella fastighetsindelningen.

Det kan här räcka med att som exempel nämna reglerna i kommittéförslaget

till fastighetsbildningslag att fastighetsbildningsåtgärderna är knutna till registerfastigheter,

vilket bl. a. innebär att avstyckning inte kan ske från sämjelott,

samt bestämmelserna i jordabalksförslaget om förbud mot inteckning

i andel av fastighet. Dessa och andra bestämmelser med liknande innehåll

förutsätter att privata delningar i största utsträckning kan legaliseras.

Övergången till den nya lagstiftningen kommer otvivelaktigt att underlättas

för de enskilda, om legaliseringsreformen genomförs i god tid före införandet

av den nya jordabalken och en ny fastighetsbildningslag. Också

från arbetsekonomisk synpunkt är det värdefullt för berörda myndigheter

om dessas befattning med legaliseringsfrågorna blir spridd över en längre

tidsperiod och inte till övervägande del sammanfaller med den tillfälliga ökning

av övriga göromål som den nya fastighetsbildningslagens ikraftträdande

kan väntas föra med sig. Fördelar av nämnda slag torde åtminstone

i vissa fall förkorta handläggningstiden, vilket gynnar även de enskilda

sakägarna. Jag finner med hänsyn till det sagda att övervägande skäl talar

för att en ny lagstiftning angående privata jorddelningar bör träda i kraft

så snart som möjligt.

Utredningsmannen anger att syftet med en legaliseringsreform bör vara

att få till stånd en så fullständig avveckling som möjligt av alla typer av

privata jorddelningar. Detta mål kan enligt utredningsmannens mening nås

endast om lagstiftningen ges formen av ett vidsträckt legaliseringsförfa
rande.

Så till vida råder enighet bland remissinstanserna att alla anser att reformen

bör syfta till att de privata jorddelningarna avvecklas. Från flera

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

håll görs emellertid gällande att detta syfte bör tillgodoses på annat sätt

än genom enbart legalisering. Sålunda anförs, att förekomsten av privata

jorddelningar inte utgör bara en isolerad fastighetsindelningsfråga utan

ofta även erbjuder svårlösta problem med avseende på äganderätten eller

lagfartsförhållandena. Det påpekas också att det av jordpolitiska eller andra

allmänna hänsyn ibland kan vara av stor betydelse att en legalisering

följs av sammanläggningar eller kombineras med ägoutbyten eller liknande

fastighetsbildningsåtgärder. Det görs gällande att utredningsmannens förslag

inte tillgodoser dessa synpunkter. Som jämförelse framhålls i stället

fördelarna med det i ÄUL inrymda legaliseringsföi farandet. Det betonas

från flera håll att hitintills vunna erfarenheter från tillämpningen av ÄUL

är synnerligen goda men att dess praktiska värde ändå är betydligt mindre

än som skulle vara önskvärt. Det är främst det nuvarande ansökningsförfarandet,

med en ofta lång och tidsödande remissomgång före Kungl.

Maj :ts förordnande om äganderättsutredning, som anses vara alltför tungrott.

Med en ringa uppmjukning av villkoren för äganderättsutredning och

en viss delegation av rätten att meddela förordnande skulle däremot institutet

äganderättsutredning med fördel kunna komma till användning även

beträffande sådana legaliseringsföretag för vilka de av utredningen föreslagna

lagreglerna är avsedda. Den förestående reformen bör enligt den nu

återgivna uppfattningen i första band grundas på och samordnas med ÄUL.

Flera bland de remissinstanser som ställer sig bakom denna åsikt anger

dock att andra lösningar också kan komma i fråga.

Jag delar uppfattningen att den förestående reformen bör syfta till en så

fullständig avveckling som möjligt av alla typer av privata jorddelningar.

Enligt min mening råder det ej heller någon tvekan om att särskilda åtgärder

behövs för att komma till rätta med de oklarheter i fråga om äganderätten

eller de brister i lagfartsförhållandena, vilka ibland åtföljer privata

jorddelningar. Också från allmän synpunkt skulle det givetvis vara en fördel

om de av jordpolitiska eller andra skäl mest påtagliga olägenheterna

med de privata delningarna kunde undanröjas i anslutning till legaliseringen.

Från den utgångspunkten finns onekligen goda skäl för att grunda

legaliseringsreformen på ÄUL. Det finns emellertid även omständigheter

som talar för att denna väg åtminstone inte f. n. bör beträdas.

I sin nuvarande form har ÄUL en utpräglad karaktär av särlagstiftning

och den är avsedd att tillämpas bara inom områden med så hopflätade äganderättsförhållanden,

att man inte lika förmånligt kan vinna klarhet med

andra rättsinstitut. I enlighet härmed är föreskrivet att förordnande om

äganderättsutredning i varje särskilt fall skall meddelas av Kungl. Maj :t.

Den främsta förklaringen till denna ordning är att äganderättsutredningen

efter en jämförelsevis fri prövning av föreliggande fång och hävdeförhållanden

kan leda till lagfart för delägare som tas upp i den vid förrätt
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

ningen upprättade äganderättsförteckningen. Det liar påpekats under remissbehandlingen

att erfarenheterna från tillämpningen av ÄUL är synnerligen

goda. Dessa omständigheter kan emellertid inte utan vidare tas till

intäkt för en utvidgning av lagens tillämpningsområde eller en förenkling

av ansökningsförfarandet. Institutets långtgående rättsverkningar motiverar

obestridligen att stor försiktighet iakttas när det gäller att vidga institutets

tillämpningsområde. Mot denna bakgrund kan det starkt sättas i

fråga om det är från rättssäkerhetssynpunkt försvarligt att utan åtskillnad

handlägga alla nu aktuella legaliseringar i den ordning som föreskrivs i

ÄUL.

I många fall, där äganderättsförhållandena är klara och delägarna är

ense, talar även rent praktiska synpunkter mot en handläggning enligt

ÄUL, som ju bl. a. förutsätter att förrättningsmannen håller minst två

skilda sammanträden med sakägarna. Det kan på goda grunder antas, att

en äganderättsutredning enligt nu gällande regler ofta skulle visa sig vara

mera tids- och kostnadskrävande än vad en normal legaliseringsåtgärd

egentligen behöver bli. Ett tänkbart sätt att minska eller helt neutralisera

denna effekt är givetvis att införa ett särskilt, enklare förfaringssätt för

de förrättningar som inte skall leda till lagfart för någon delägare. En

sådan lösning, som även skulle fordra ett nytt och alternativt ansökningsförfarande,

aktualiserar emellertid vanskliga gränsdragningsproblem.

I sammanhanget bör även uppmärksammas att det till lagrådet remitterade

förslaget till ny jordabalk innehåller vissa bestämmelser som bör kunna

ge ökade möjligheter att komma till rätta med brister i lagfartshänseende,

i varje fall när dessa gäller enstaka fastigheter inom ett område. Jag

syftar på reglerna om s. k. lagfartssammanträde i 20 kap. 10 §.

Med hänsyn till vad som sålunda har anförts har jag kommit till den

uppfattningen att det är motiverat att ha ett legaliseringsinstitut vid sidan

om ÄUL. Institutet bör ges formen av en ny legaliseringslag. Lagen bör

gälla hela landet och utformas i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens

förslag. I fråga om lagstiftningens närmare räckvidd hyser

jag dock, som kommer att framgå av det följande, i flera hänseenden en

annan uppfattning än utredningsmannen. Vissa bestämmelser i ÄUL angående

legalisering av privat jorddelning, vilka visat sig lämpliga, bör vara

vägledande vid utformningen av en ny legaliseringslag även i fall när utredningsmannen

förordat en annan lösning.

Vad jag nu har sagt innebär inte att jag tar avstånd från de förslag till

reformer av ÄUL som förs fram. Mycket talar för att en översyn av denna

lag bör komma till stånd mot bakgrunden av hittills vunna erfarenheter av

lagen. Därvid kan det vara motiverat att särskilt uppmärksamma frågan om

gränsen mellan tillämpningsområdena för ÄUL och den nya legaliseringslagen.

Jag har också inhämtat att lantmäferistyrelsen f. n. överväger vissa

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

förslag till en reform av ÄUL. Det finns alltså anledning att räkna med

att frågan om en översyn av denna lag inom kort blir aktualiserad i annan

ordning.

När det gäller den närmare utformningen av legaliseringslagen uppkommer

först spörsmålet om begränsning av lagstiftningens tillämplighet med

hänsyn till tidpunkten för delningens tillkomst.

Vad sämjedelningarna beträffar har några giltiga sådana inte kunnat ske

efter den 30 juni 1962. Tidigare företagna sådana delningar är däremot

i princip bindande för såväl delägare som inteckningshavare. Detta gäller

dock inte delning som är utan verkan enligt 1952 års lag om ogiltighet av

sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län.

Enligt gällande fastighetsbildningslagstiftning tillerkänns sämjedelningar

från tiden före jorddelningslagens ikraftträdande den 1 januari

1928 i en del avseenden helt andra rättsverkningar än senare genomförda

delningar. I gällande legaliseringslag anges som villkor för legalisering, att

delningen skall ha kommit till stånd före den 1 jaunari 1928. Vad sålunda

anförts kan enligt utredningsmannen tala för en begränsning av möjligheterna

till legalisering till sämjedelningar som skett före den 1 januari 1928.

Utredningsmannen framhåller även att därefter tillkomna sämjedelningar

på ett helt annat sätt än äldre företer ett drag av illojalitet, eftersom de härrör

från en tid när en tämligen sträng kontroll av nybildade fastigheters

lämpliga beskaffenhet börjat tillämpas.

Emellertid hänvisar utredningsmannen till att varje giltig sämjedelning

har gett upphov till en särskild uppdelning av den fasta egendomen och att

tidpunkten för delningen inte inverkar på behovet av legalisering. Han föreslår

därför att den nya lagen i princip skall omfatta alla sämjedelningar som

inte är utan verkan enligt någon av gällande förbudslagar.

Remissinstanserna godtar genomgående detta ställningstagande. Även

jag anser att nya legaliseringslagen till skillnad från 1953 års lag bör omfatta

alla civilrättsligt giltiga sämjedelningar.

I fråga om andra privata jorddelningar än sämjedelningar föreslår utredningsmannen

att legaliseringsmöjligheterna begränsas till sådana överlåtelser

eller liknande åtgärder som ägt rum före den 1 januari 1948. De

viktigaste skälen härför är följande. Eftersom arealöverlåtelser i avvaktan

på nya jordabalkens ikraftträdande fortfarande kan genomföras med civilrättslig

verkan behövs en tidsgräns som hindrar att legaliseringsmöjligheterna

stimulerar till nya privata jorddelningar, varigenom gällande jordoch

planpolitiska bestämmelser i fastighetsbildningslagstiftningen kringgås.

Av samma skäl bör tidsgränsen fastställas så att risken för antedatering av

fångeshandlingar i görligaste mån undviks. I fråga om yngre delningar

medför de inskrivningsrättsliga bestämmelserna, som hindrar förvärvaren

från att få lagfart på sitt fång eller utnyttja dess kxeditvärde, samt in
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

45

skränkningarna i möjligheten att bebygga området, att parterna själva fortfarande

hyser ett påtagligt intresse för en uppgörelse om delningens återgång.

En legalisering skulle i sådana fall kunna innebära att en olämplig

fastighetsbildning kommer till stånd, trots att det finns förutsättningar för

en avveckling av delningen.

Med utgångspunkt från de nu angivna omständigheterna skulle det enligt

utredningsmannens mening i och för sig vara naturligt om tidsgränsen

fastställdes till den 1 juli 1962. Överensstämmelse skulle då uppnås med

det allmänna sämjedelningsförbudet och med motsvarande regler i ÄUL.

Enligt utredningsmannens mening måste emellertid hänsyn tas till de nu

gällande relativt stränga kraven på nybildad fastighets lämplighet vid avstyckning

och på planmässig utveckling av bebyggelseområden. Dessa krav

infördes genom lagar som trädde i kraft den 1 januari 1948. Eftersom det

kan antas att därefter verkställda arealöverlåtelser inte sällan avsett planområden

eller områden där tätare bebyggelse uppkommit eller varit att

vänta, kan det befaras att en legalisering av dessa delningsåtgärder motverkar

plangenomförande eller annars får olämpliga konsekvenser från bebyggelsesynpunkt.

Det skulle dessutom vara stötande om jordägare, som

kanske medvetet sökt kringgå bestämmelserna, kunde uppnå legalisering

medan andra, som gjort liknande transaktioner, skulle vara utestängda

från denna möjlighet därför att de lojalt fogat sig efter fastighetsbildningslagstiftningens

föreskrifter och ej vidhållit de ingångna rättshandlingarna.

Remissinstanserna anser i allmänhet att utredningsmannens förslag är

alltför restriktivt i fråga om arealöverlåtelser. Många förordar att den aktuella

tidsgränsen bestäms till den 1 juli 1962, varigenom överensstämmelse

uppnås med såväl 1962 års lag om förbud mot sämjedelning som ÄUL.

Andra förordar att tidsgränsen sätts till den 1 juli 1955. Det åberopas bl. a.

att med utredningsmannens förslag stor risk finns för att många av de

civilrättsligt giltiga arealöverlåtelser som inte återgått inom relativt kort

tid kommer att bli bestående för framtiden och utgöra hinder för önskvärda

rationaliseringsåtgärder och planmässig exploatering av marken.

Det kan enligt min mening inte bestridas att en mera omfattande legalisering

av andra privata jorddelningar än sämjedelningar, främst då arealöverlåtelser,

i vissa fall kommer att leda till mer eller mindre olämpliga

fastighetsbildningar. Jag vill i detta sammanhang särskilt fästa uppmärksamheten

på tänkbara följder av det under senare år mycket kraftigt

ökade intresset för fritidsbebyggelse. Det finns skäl att befara att legalisering

av arealöverlåtelser ibland kan komma att motverka ett plangenomförande

eller på annat sätt bli till hinder för önskad fastighetsindelning

eller ett ändamålsenligt markutnyttjande. Jag anser emellertid att nu

nämnda synpunkter inte bör tillmätas alltför stor betydelse. Det bör nämligen

starkt betonas att legalisering i övervägande antalet fall utgör en nödvändig

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

förutsättning för fastighetsbildningsåtgärder som undanröjer eller minskar

de olägenheter som den civilrättsligt giltiga och faktiskt tillämpade indelningen

av marken omedelbart förorsakar. Bland skälen för den av utredningsmannen

förordade tidsgränsen nämns att en senare tidsgräns skapar

risker för antedateringar och minskar möjligheten av att delningar från

senare tid går åter på grund av kontrahenternas egna åtgöranden. Båda

dessa synpunkter är för visso värda att beaktas men motiverar inte att

tidsgränsen sätts så långt tillbaka som den 1 januari 1948.

Utredningsmannen fäster även uppmärksamheten på berörda jordägares

bristande lojalitet gentemot gällande fastighetsbildningslagstiftning och på

önskemålet att hänsyn tas till ett allmänt krav på rättvisa och skälighet.

Jag vill inte förneka att från dessa synpunkter en vidsträckt legalisering

inger tveksamhet. Här föreligger en ömtålig och grannlaga avvägningsfråga.

Jag vill emellertid framhålla att legaliseringsmöjligheterna enligt ÄUL är

betydligt liberalare än vad utredningsmannen förordar och att det kunde

sägas ligga en orättvisa i att ha strängare regler i en ny legaliseringslag

än i ÄUL.

Det som ytterst bör vara avgörande för den aktuella begränsningsregelns

utformning är enligt min mening att den nya legaliseringslagen i princip

bör syfta till en så fullständig avveckling som möjligt av alla bestående

privata jorddelningar. När detta ställningstagande även innebär att vidare

framtida lagstiftningsåtgärder av denna natur skall undvikas, finns speciella

skäl att i högre grad än annars bortse från allmänna betänkligheter

av skilda slag och inta en i förhållande till berörda sakägare mycket välvillig

inställning. En avvägning av här redovisade synpunkter leder enligt min

mening till att tidsgränsen bör bestämmas till den 1 juli 1962.

Det har inte från något håll föreslagits att möjligheten till legalisering

skall göras beroende av en jord- eller planpolitisk prövning. Inte heller jag

anser att sådan prövning bör förekomma. Detta stämmer överens med den

lösning som valts i 1953 års legaliseringslag och i ÄUL.

Utredningsmannen föreslår att legaliseringsfrågorna i likhet med vad

som sker enligt 1953 års lag skall handläggas vid förrättning. Denna uppfattning

delas av en helt övervägande remissopinion. Några remissinstanser

ifrågasätter emellertid om man inte i stället åtminstone för normalfallen

borde ha ett enklare förfarande, som närmast skulle få karaktären av en

registreringsåtgärd.

För egen del anser jag att samtliga legaliseringsfrågor bör handläggas

i en ordning som i väsentliga delar stämmer överens med vad som är vanligt

vid fastighetsbildning. Jag vill här särskilt erinra om utredningsmannens

påpekande att en mera fullständig avveckling av existerande privata jorddelningar

knappast blir möjlig om inte även vissa kontroversiella frågor

kan få sin lösning inom ramen för legaliseringsförfarandet. Vid en allmän

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

legalisering framträder f. ö. även ett ökat behov av att kunna kombinera

handläggningen av fastighetsbildnings- och legaliseringsfrågor. Det finns

slutligen inte heller skäl att nu frångå det vid tillkomsten av gällande

legaliseringslag redovisade principiella ställningstagandet, att inte själva

registreringen av den privata delningen utan i stället tillerkännandet av

viss rättsverkan åt delningen är det primära vid legaliseringen. Jag biträder

följaktligen förslaget att frågor om legalisering alltid skall handläggas

vid förrättning till vilken sakägarna kallas på betryggande sätt.

Med avseende på förrättningens utformning föreslår utredningsmannen

främst den avvikelsen från vad som gäller enligt 1953 års lag att de genom

den privata delningen uppkomna gränserna inte behöver säkerställas. Bakom

detta ställningstagande ligger en allmän strävan att uppnå ett snabbt

och smidigt förrättningsförfarande. Utredningsmannen framhåller att lantmäteriets

arbetskraftsresurser f. n. är begränsade i förhållande till arbetsuppgifternas

omfattning och att det därför är angeläget att lantmäteriet

i detta sammanhang ej belastas med flera uppgifter än som är absolut

nödvändigt. En sådan ordning kommer visserligen på längre sikt kanske

inte att reducera de anspråk som kommer att ställas på insatser från det

allmännas sida. Förenklingen ger dock förutsättningar för att driva legaliscringsverksamheten

intensivt. Detta är av stor vikt med hänsyn till bl. a.

det föreslagna innehållet i såväl den nya jordabalken som iastighetsbildningslagen.

Vid förrättningen skall enligt utredningsmannens förslag normalt endast

slås fast att en privat jorddelning föreligger av beskaffenhet som avses med

lagstiftningen. Bestämmelsen i 1953 års lag om att äganderättsförhållandena

liksom övriga omständigheter av betydelse i ärendet skall utredas föreslås

ersatt med en regel som enbart ålägger förrättningsinannen att i behövlig

omfattning utreda äganderättsförhållandena. Tillgänglig utredning

bör dock tillvaratas för framtiden och sättet för delningens genomförande

översiktligt redovisas på karta. Särskilt sammanträde liksom besök på förrättningsstället

skall ibland kunna undvikas.

Remissinstansernas inställning i denna fråga är tämligen splittrad. Allmän

enighet föreligger endast i fråga om den vägledande principen att förfarandet

bör göras så enkelt och billigt som möjligt. Den föreslagna lösningen

utsätts däremot för kritik från flera håll. Några remissinstanser

uttrycker tveksamhet. De anförda betänkligheterna grundas främst på

uppfattningen att det av hänsyn till såväl rättssäkerheten som skilda praktiska

skäl är olämpligt eller mindre ändamålsenligt att tillskapa fastigheter

Vned oklara gränser. Vissa yttranden speglar även farhågor för att den vid

förrättningen tillgängliga utredningen angående delningens beskaffenhet

trots allt inte kommer att tas till vara med nödvändig noggrannhet eller för

att kartredovisningen blir alltför summarisk.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Onekligen är förslaget att sämjegränserna inte skall utstakas och utmärkas

förenat med vissa olägenheter. Med hänsyn till vad som har anförts om

det nu väsentligt stegrade behovet av att så skyndsamt och fullständigt som

möjligt komma till rätta med de privata jorddelningarna och till de av utredningsmannen

i övrigt åberopade skälen kan jag emellertid ansluta mig

till den föreslagna lösningen. Jag vill även framhålla att den i detta sammanhang

betydelsefulla begränsning av det allmännas insatser som uppnås

genom en förenklad handläggning av gränsfrågorna kan visa sig vara av

värde även på längre sikt. Framtida rationaliseringsåtgärder inom jordbruk

och skogsbruk kommer säkerligen att utplåna många sämjegränser eller

öppna möjligheter för en smidig och ändamålsenlig lösning av gränsfrågor

i samband med andra fastighetsbildningsåtgärder. De faktiska olägenheterna

med en legaliseringsförrättning som inte leder till ett fastställande av

Sämjegränserna beror vidare i hög grad på det sätt på vilket den tillgängliga

utredningen tillvaratas vid förrättningen och hur den föreskrivna kartredovisningen

verkställs. Vid utformningen av de särskilda lagreglerna

kommer jag därför att förorda en lösning som i jämförelse med utredningsmannens

förslag syftar till att skapa större garantier för att utredningen

blir tillfredsställande tillvaratagen och kartredovisningen görs på ett betryggande

sätt. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Det är givetvis tänkbart att sakägarna i en del fall kan hysa starkt intresse

av att få gränsfrågorna slutligt avgjorda i samband med legalisering.

En möjlighet för sakägare att få till stånd gränsbestämning skulle från

denna utgångspunkt kunna vara av praktiskt värde. Det bör emellertid enligt

min mening samtidigt beaktas, att en sådan ordning i många fall kan

komma att i väsentlig utsträckning tynga och förlänga en förrättning som

annars på ett snabbt och enkelt sätt skulle ha lett till legalisering. Jag vill

i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på de särskilda förhållanden

som kan uppstå sedan den nya jordabalken och den nya fastighetsbildningslagen

trätt i kraft. Det är inte uteslutet att legaliseringsförrättningar

då kommer att begäras i en omfattning som vida överträffar den

beräknade verksamheten under tiden dessförinnan. I ett sådant läge kan

det bli nödvändigt att ge legaliseringsförrättningarna hög prioritet. Fördelarna

med ett enkelt förfarande är då uppenbara. Även vid en av andra skäl

inom visst förrättningsområde koncentrerad legaliseringsverksamhet kan

det visa sig vara betydelsefullt att gränsbestämningsfrågor inte behöver

sammankopplas med själva legaliseringarna utan kan handläggas efter en

särskild turordning. Jag anser således att övervägande skäl talar mot att

avsteg görs från principen att gränsbestämning inte skall ske vid legaliseringsförrättning.

Utredningsmannen föreslår att initiativrätten till legalisering enligt den

nya lagen i princip endast skall tillkomma delägarna i den delade egendo
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

men. Officialinitiativ skall få förekomma bara när det framgår att en legalisering

har betydelse för genomförandet av annan fastighetsbildningsåtgärd.

En del remissinstanser har riktat kritik mot förslaget om en så snäv begränsning

av det allmännas möjligheter att påverka legaliseringsverksamheten.

Enligt lantmäteristyrelsens mening bör i vart fall överlantmätaren

ges befogenhet att påkalla separata legaliseringar, medan från annat håll

sätts i fråga om inte en på detta sätt vidgad initiativrätt även bör kunna

tilläggas byggnadsnämnd och möjligen också inskrivningsdomare.

Erfarenheterna från tillämpningen av nu gällande legaliseringslag visar

att det enskilda intresset för en avveckling av bestående privata jorddelningar

inte är så stort som skulle vara önskvärt. Det förefaller emellertid

troligt att den nya lagen — med ett enkelt, smidigt och billigt förrättningsförfarande

— följd av en på lämpligt sätt bedriven upplysningsverksamhet

i detta avseende skall visa sig ge ett mera tillfredsställande resultat. Det

tidigare uttalade målet för reformen, nämligen en så snabb och fullständig

avveckling som möjligt av alla privata jorddelningar, kan emellertid inte

uppnås utan att särskilda åtgärder sätts in. Frågan om sådana åtgärder får

tas upp till närmare prövning i samband med övergångsbestämmelserna till

förslagen om ny jordabalk och kommande fastighetsbildningslag. Ett sätt att

redan nu öppna möjlighet att driva på verksamheten är att som lantmäteristyrelsen

föreslagit ge överlantmätaren viss initiativrätt beträffande legalisering.

Jag tillstyrker lantmäteristyrelsens förslag. Initiativrätten bör avse

sådana fall då det är av större allmän betydelse att delningar inom en by

eller annat sådant område legaliseras. Innan större erfarenhet vunnits av

legaliseringslagens verkningar, bör dock varsamhet iakttas vid förordnande

om legalisering utan ansökan av sakägare.

Beträffande legaliserings rättsverkningar innebär utredningsmannens

förslag att den privata delningen får samma karaktär som en lagligen gällande

fastighetsbildning. Den privata delningen erkänns alltså som fastighetsbildande.

Så snart förrättningsmannens utlåtande vunnit laga kraft

skall enligt förslaget anteckning ske i fastighetsregistret varvid de vid den

privata delningen utlagda lotterna kommer att i princip jämställas med lagligen

utbrutna enheter. Till skillnad från vad som gäller enligt 1953 års lag

men i överensstämmelse med ÄUL skall den nya legaliseringslagen enligt

förslaget omfatta också sådana privata delningar där de utlagda lotterna

enligt gällande bestämmelser ej kan registreras som särskilda fastigheter.

Remissinstanserna godtar i allmänhet nämnda huvuddrag i förslaget.

Några remissinstanser berör emellertid därutöver även de tänkbara olägenheter

som kan uppstå, om byggnadsnämnderna inte får kännedom om att

viss i fastighetsregistret redovisad enhet tillkommit utan den noggranna

prövning som normalt sker vid fastighetsbildning.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 127

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Det grundläggande motivet för reformen är att åstadkomma största möjliga

överensstämmelse mellan den äganderättsliga och den officiella fastighetsindelningen.

Det kan följaktligen inte råda någon tvekan om att det vid

en legaliseringsförrättning meddelade erkännandet, på samma sätt som följer

av nu gällande lagstiftning med motsvarande institut, uteslutande skall

avse den privata delningens fastighetsbildande verkan. På sätt utredningsmannen

utvecklar kommer emellertid det omedelbara praktiska värdet av

ett sådant erkännande egentligen inte fram förrän i och med den efterföljande

anteckningen i fastighetsregistret. Registreringsbestämmelserna har

därför en mycket central betydelse i detta sammanhang. Med hänsyn till

såväl det reformarbete som pågår även inom detta område som syftet med

förevarande lagstiftning anser jag dock att det inte kan vara meningsfullt

att nu strängt söka upprätthålla ett direkt samband med gällande registreringsbestämmelser.

Jag delar därför utredningsmannens uppfattning att

legaliseringsmöjligheterna i den nya lagen i detta avseende bör göras lika

vidsträckta som enligt ÄUL. Från samma utgångspunkter finner jag emellertid

även skäl att förorda en avvikelse från förslaget, nämligen i vad det

innebär att den nya lagen skall innehålla bestämmelser som är av betydelse

för registreringen. Eftersom lagen skall kunna tillämpas på många skilda

typer av privata jorddelningar och dessutom mot bakgrund av växlande

regler om såväl fastighetsbildning som fastighetsregister, är det enligt min

mening mest ändamålsenligt att samtliga behövliga bestämmelser angående

registreringen sammanförs i tillämpningsföreskrifter. En sådan lösning, som

f. ö. står i överensstämmelse med tillvägagångssättet vid tillkomsten av ÄUL,

möjliggör en smidigare anpassning till rådande förhållanden och har dessutom

den fördelen att lagen inte i onödan behöver belastas med regler av så

utpräglat provisorisk karaktär som annars blir nödvändigt.

I utredningsmannens förslag görs den betydelsefulla begränsningen att

legalisering inte skall tillåtas inom tomtindelat område. Som skäl anges

främst att det inte är tillfredsställande att det allmänna godtar en delning

som strider mot en sådan i detalj utformad plan för fastighetsindelningen

som tomtindelningen innebär. Vidare anförs att en legalisering dessutom

i dessa fall är meningslös, eftersom byggnadslagen erbjuder särskilda möjligheter

att få till stånd en fullständig, planenlig överensstämmelse mellan

äganderättsliga enheter och fastighetsindelningen.

Under remissbehandlingen har förslaget kritiserats starkt. Det betonas

att en legalisering knappast hindrar plangenomförandet utan i stället vanligen

kommer att underlätta den rättsliga tomtbildningen. Vissa remissinstanser,

bland dem lantmäteristyrelsen, går så långt att de även avstyrker

en särskild undantagsregel för delningar som berör rättsligen bildade

tomter.

För egen del vill jag framhålla att varje begränsning av den nya lagens

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

tillämpningsområde innebär ett avsteg från reformens huvudsyfte. Därtill

kommer en del praktiska skäl. Jag syftar på att ägoutbytesinstitutet ofta

kan vara det mest smidiga och lämpliga medlet för rättslig tomtbildning,

medan inlösenförfarandet enligt byggnadslagen är omständligt. Ägoutbyte

kan verkställas bara mellan registerfastigheter och förutsätter således legalisering.

Dessa förhållanden stöder otvivelaktigt uppfattningen att legaliseringar

i många fall kommer att direkt underlätta plangenomförandet.

Därutöver bör påpekas att problem och olägenheter av skilda slag kan uppstå,

om tomtindelningen berör endast viss del av den sämjedelade egendomen.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden och eftersom en legalisering

i regel kan antas inte försvåra eller hindra tomtindelningens genomförande

anser jag att den föreslagna begränsningsregeln inte är tillräckligt motiverad.

I 1953 års lag avser det nu diskuterade undantaget endast till tomtbok

överförd tomt, dvs. rättsligt bildad tomt. Vid lagens tillkomst anfördes som

motiv härför att förekommande sämjedelning från tiden före år 1928 av

i tomtboken upptagen tomt inte borde legaliseras. Det angavs dock att fallet

syntes opraktiskt. De enligt detta lagförslag utvidgade legaliseringsmöjligheterna

kan enligt min mening knappast ändra uppfattningen att en sådan

undantagsregel främst har ett teoretiskt intresse. I likhet med flera remissinstanser

anser jag därför att det tänkbara praktiska värdet av en begränsning

beträffande rättsligen bildade tomter är alltför obetydligt för att motivera

en särskild undantagsregel. Det bör i detta sammanhang även noteras

att det pågående reformarbetet såväl inom fastighetsbildningslagstiftningen

som angående fastighetsregistreringen synes få till följd att de rättsligen

bildade tomternas särställning i förhållande till andra fastigheter försvinner.

I likhet med utredningsmannen anser jag inte nödvändigt att i den nya

lagen ta upp någon motsvarighet till nu gällande förbehåll angående tilllämpningen

av legaliseringsinstitutet inom vissa delar av Kopparbergs län.

Med utgångspunkt särskilt från förhållandena i nämnda län linns emellertid

här anledning att något beröra de konkurrenssituationer som kan

uppstå i förhållande till äganderättsutredning. Utredningsmannen uttalar

att det är uppenbart att, om äganderättsutredning pågår inom visst område

och alltså frågan om en allmän legalisering är under prövning'', annan verksamhet

för erkännande av sämjevis genomförda delningsåtgärder inte får

sättas i gång.

Jag kan inte utan vidare ansluta mig till denna uppfattning. Ett ovillkorligt

företräde för äganderättsutredning, som ibland kan dra långt ut på

tiden, torde i vissa fall vara olägligt från såväl enskild som allmän synpunkt.

Frågan om tillvägagångssättet vid konkurrens mellan äganderättsutredning

och legaliseringsförrättning bör därför i varje förekommande

fall lösas av förrättningsmän och delägare. Möjligen kan det finnas anledning

att på nytt överväga frågan vid en eventuell översyn av ÄUL.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

När det gäller den närmare utformningen av legaliseringsinstitutet inne»

bär utredningsmannens förslag med avseende på enkla sämjedelningar i

huvudsak följande. Legalisering förutsätter inte att samtliga delägare är

ense om delningens innehåll och önskar legalisering. Åtgärden skall kunna

ske även när ansökningen bestrids av delägare. Föreligger tvist huruvida

sämjedelning är giltig eller hur delningen i något för legaliseringen väsentligt

hänseende är beskaffad, skall delägare dock kunna få tvistefrågan

prövad av allmän domstol innan förrättningen slutförs. Underlåter delägare

att väcka talan, skall förrättningsmannen själv pröva frågan. Den som är

missnöjd med förrättningsmannens avgörande kan sedan överklaga beslutet

till ägodelningsrätten.

I flertalet fall kommer förrättningsmannens prövning att vara begränsad

till frågan om sämjedelningen är giltig. Delningen måste ha inneburit att

den gemensamma äganderätten slutligt upplösts och får således inte vara

tidsbegränsad, endast ha avsett brukningsrätten eller ha tillkommit i strid

med något förbud mot sämjedelning.

Remissinstanserna godtar i allmänhet de föreslagna riktlinjerna. Några

remissinstanser, däribland kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen, ifrågasätter

dock om inte alternativet med talan vid allmän domstol bör slopas.

Som skäl anförs bl. a. att handläggningen av legaliseringsförrättningar annars

kan fördröjas i onödan. Det anförs att en ordning som innebär att förrättningsmannen

som första instans får ta ställning till alla uppkommande

tvistefrågor tillämpas enligt ÄUL och har visat sig ändamålsenlig.

De av utredningsmannen föreslagna huvudprinciperna för legalisering

av enkla sämjedelningar är även enligt min mening i huvudsak lämpligt

avvägda. Det finns emellertid anledning att på vissa punkter söka nå en lösning

som i ännu högre grad motsvarar det aktuella behovet av ett effektivt

och smidigt fungerande legaliseringsinstitut. Det råder allmän enighet om

att förrättningsförfarandet av hänsyn till såväl allmänna som enskilda

intressen bör utformas så att det blir så smidigt och billigt som möjligt.

Därför bör det vara tillåtet med en ordning där delägarnas möjligheter till

ställningstaganden eller åtgärder inskränks till vad som är nödvändigt från

rättssäkerhetssynpunkt. Med hänsyn till att det övervägande antalet sämjedelningar

bestått och respekterats under lång tid, är det f. ö. inte troligt

att fråga om delnings giltighet kommer att bli aktuell annat än i rena undantagsfall.

Det torde bli sällsynt att eventuell oenighet om delningens

beskaffenhet får en sådan självständig betydelse vid förrättningen att den

kan hindra att delningen erkänns. Tvister av sistnämnda slag torde lämpligen

kunna avgöras inom ramen för en samtidigt påkallad eller efterföljande

gränsbestämningsförrättning. Jag hyser den uppfattningen att förrättningsmännen

i allmänhet är väl skickade att bedöma de frågor av detta slag som

kan uppkomma vid en legalisering. Från rättssäkerhetssynpunkt bör det

därför inte finnas några avgörande betänkligheter mot en ordning som

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968 53

innebär att förrättningsmannen, med förebild från ÄUL, får ta ställning

till samtliga vid förrättningen uppkommande tvistefrågor. Mot bakgrund av

dessa överväganden anser jag att någon regel som möjliggör att tvist angående

delnings giltighet eller innebörd kan göras till föremål för särskild

rättegång vid domstol medan förrättningen vilar inte bör införas.

I fråga om delningar som berört flera fastigheter och genomförts utan

hänsyn till de mellan fastigheterna gällande gränserna, komplicerade sämjedelningar,

föreslår utredningsmannen avsevärt strängare villkor för legalisering

än i fråga om enkla sämjedelningar. Utredningsmannen utgår därvid

fiån att komplicerade sämjedelningar har svagare rättsverkningar än enkla

sämjedelningar och att det normalt råder osäkerhet angående komplicerad

delnings giltighet. Mot bakgrund bl. a. av det ställningstagande som gjordes

vid nu gällande legaliseringslags tillkomst indelar utredningsmannen de

komplicerade sämjedelningarna i två grupper, där visshet angående den

civilrättsliga giltigheten utgör skiljelinjen. I den första gruppen ingår delningar

vilkas giltighet blivit fastslagen genom domstols avgörande och delningar

^om inneburit att var och en av delägarna fått ägor inom-varje

fastighet som väsentligen motsvarar hans andel i fastigheten. Dessa delningar

löreslås skola behandlas efter samma regler som enkla sämjedelningar. I

fråga om den andra gruppen, som omfattar övriga komplicerade delningar,

innebär utredningsmannens förslag att legalisering ej får ske mot delägares

bestridande. Av hänsyn till inteckningshavarnas ställning uppställs dessutom

det särskilda villkoret för legalisering att inte någon av fastigheterna

svarar för andra inteckningar än sådana som gäller i hela delningskomplexet

i samma inbördes ordning.

Vid remissbehandlingen har dessa ställningstaganden tilldragit sig ett

förhållandevis livligt intresse. Från något håll görs gällande att i stället

för det passiva villkoret att ingen motsätter sig legalisering bör uppställas

ett krav på att alla delägare uttryckligen medger åtgärden. Andra remissinstanser

åter förordar lösningar som innebär en mer eller mindre långtgående

uppmjukning av utredningsmannens förslag. Till stöd härför anförs

bl. a. att såväl den jordägande befolkningen som kreditgivare i praktiken

inte är benägna att dra någon direkt skiljelinje mellan de rättsverkningar

som följer på en enkel och en komplicerad sämjedelning.

Enligt min mening präglas den av utredningsmannen förordade lösningen

av en alltför stor försiktighet. Flertalet komplicerade sämjedelningar har

tillkommit före jorddelningslagens ikraftträdande. I allmänhet har alltså

en förhållandevis lång tid förflutit under vilken sämjelotterna brukats,

intecknats och överlåtits i enlighet med delningen. Det är därför knappast

förvånande att den jordägande befolkningen och kanske även kreditgivarna

i allmänhet inte gör någon skillnad mellan enkla och komplicerade delningar.

Vid en av praktiska skäl, t. ex. för att vinna fördelar från arronderingssynpunkt,

motiverad samtidig delning av flera fastigheter kan varken tillväga
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

gångssättet vid själva åtgärden eller för delägarna därvid kända andra omständigheter

antas ha markerat att delningen skulle bli mindre bindande

för parterna än andra privata jorddelningar. Bortser man från fall då det

görs gällande att delningen gällt endast brukningsrätten eller av andra skäl

inte kan antas ha gällt en definitiv upplösning av samäganderätten, är det

därför inte sannolikt att tvist angående den civilrättsliga giltigheten uppkommer

annat än i undantagsfall.

Mot bakgrunden av vad som sålunda har anförts anser jag att man inte

heller för de komplicerade sämjedelningarna bör uppställa något krav på

att delägare samtycker till legalisering eller inte motsätter sig åtgärden.

Delägare bör även i dessa fall, såsom också f. n. gäller enligt ÄUL, vara

hänvisad att anföra besvär över förrättningen, om han anser att delningen

inte är bindande.

Frågan om legaliserings inverkan på inteckningshavares ställning uppmärksammades

vid tillkomsten av ÄUL. Som huvudregel gäller att en civilrättsligt

giltig sämjedelning omedelbart kan påverka inteckningsförhållandena.

Inteckning som meddelats i andel av fastighet anses efter en privat

delning belasta enbart motsvarande sämjelott. På liknande salt torde ett

avtal om återgång av sämjedelning få till följd att inteckning i sämjelott

därefter gäller i motsvarande andel av hela fastigheten. Delagarnas egna

dispositioner kan således i hög grad ändra en intecknings rättsverkan. En

legalisering synes däremot inte behöva medföra annan effekt för inteckningshavare

än att redan bestående förhållanden stabiliseras. Detta gäller

dock främst de enkla sämjedelningarna. Det har gjorts gällande att en legalisering

av en komplicerad sämjedelning någon gång kan få ogynnsamma

följder med avseende på inteckningar. Som exempel har anförts att en ägares

andelar i flera fastigheter kan ha blivit utlagda på sådant sätt att han

inte fått någon mark inom en av fastigheterna trots att hans andel i donna

fastighet är särskilt intecknad.

Det finns inte anledning att här närmare gå in på de nu antydda problemen.

Enligt min uppfattning kommer dessa att få betydelse endast i undantagsfall.

Förekommande risker för inteckningshavare torde kunna bli tillräckligt

beaktade genom en bestämmelse om oskadlighetsprövning i likhet

med vad som gäller enligt ÄUL. Det kan dock vara motiverat att, såsom

utredningsmannen föreslår, ytterligare stärka inteckningshavarnas stallning

genom att göra dem till sakägare vid legaliseringsförrättnmg angående

komplicerad sämjedelning. Är det uppenbart att inteckningshavare inte kan

komma att lida skada genom legalisering synes det dock inte vara nödvändigt

att han får personlig kallelse till förrättningen.

Legalisering av arealöverlåtelse kommer enligt utredningsmannens förslag

inte att kringgärdas med något annat särskilt villkor än den tidigare berörda

tidsgränsen. Arealförvärv som skett dessförinnan blir alltså vid legalise
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

ringsförrättning jämställt med en enkel sämjedelning. Förrättningsmannens

prövning av förutsättningarna för ett erkännande av delningen måste

emellertid i ett sådant fall även omfatta en kontroll av att föreskriven form

för överlåtelse av fast egendom har iakttagits och att fånget inte heller är

ogiltigt på grund av annan särskild lagstiftning, t. ex. jordförvärvslagen.

Förslaget avser förutom arealöverlåtelser även privata ägostyckningar och

separata överlåtelser av fastighet tillkommande andel i samfälld mark.

Fångets natur saknar helt betydelse i sammanhanget.

Jag har vid behandlingen av frågan angående den för nu aktuella privata

delningar avsedda särskilda tidsgränsen redan klargjort att övervägande

skäl enligt min mening talar för att möjligheterna till legalisering även i

dessa fall bör göras så vidsträckta som möjligt. Detta krav synes bli väl

tillgodosett om denna typ av delningar på sätt utredningsmannen har föreslagit

i princip behandlas som enkla sämjedelningar.

I fråga om andelsförvärv i samfälld mark kan anmärkas att det resultat

som en legalisering medför f. n. inte är möjligt att uppnå med stöd av något

motsvarande fastighetsbildningsinstitut. Däremot innehåller kommittéförslaget

till ny fastighetsbildningslag, som jag strax skall återkomma till,

bestämmelser om avstyckning av fastighets andel i samfälld mark. Det har

emellertid visat sig att just denna typ av privata jorddelningar påfallande

ofta utgör ett hinder för önskvärda rationaliseringsföretag, framför allt

inom skogsbruket. Åtgärder för en anpassning till redan bestående äganderättsliga

uppdelningar torde vid sådant förhållande bli ofrånkomliga. Det

finns därför enligt min mening inte tillräckliga skäl att ställa denna fråga

på framtiden. I likhet med utredningsmannen föreslår jag alltså att den nya

lagen vid sidan om arealöverlåtelser och privata ägostyckningar även skall

omfatta andelsförvärv i samfälld mark.

Vid remissbehandlingen har påpekats att delägare ibland kan vilja bestrida

en legalisering av arealförvärv och i stället söka få avstyckning till stånd.

Förvärvaren kan ha ett intresse av att exempelvis frågor om styckningslottens

rätt till väg eller andel i samfälld ägolott eller om gränsbestämning

prövas i ett sammanhang.

Det kan inte förnekas att en delägare i vissa situationer kan vara mera

betjänt av att få till stånd avstyckning än legalisering. Det är dock enligt

min mening inte lämpligt att ge delägaren en ovillkorlig rätt att få uppskov

med legaliseringsförrättningen i ett sådant fall. Situationen kan vara den

att annan delägare har befogad anledning att få legalisering utan dröjsmål.

Det kan också ibland föreligga ett allmänt intresse av att legaliseringsförrättningen

inte försenas. Hänsyn måste även tas till att lång tid förflutit

sedan överlåtelsen skedde och att delägaren alltså haft god tid på sig att

begära fastighetsbildning i vanlig ordning. Samtidigt är det självfallet ett

starkt intresse att förrättningsmannen tar till vara de möjligheter som

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kangl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

finns att skapa från fastighetsbildningssynpunkt så lämpliga fastigheter

som möjligt. En avvägning måste alltså ibland ske av motstridande intressen.

Det torde få överlämnas till förrättningsmannen att bedöma uppkommande

konkurrensfrågor efter de principer som i allmänhet tillämpas i

förrättningsverksamheten.

Med hänsyn till att frågan om sämjeägoutbyten lämpligen bör regleras

i anslutning till lagstiftningen om införandet av nya jordabalken delar jag

utredningsmannens uppfattning, att den nya legaliseringslagen inte bör

göras tillämplig på denna typ av privata åtgärder. Detta gäller dock inte fall

där bytet genomförts på sådant sätt och i sådan form att transaktionen

består av ömsesidiga, giltiga arealöverlåtelser. Legalisering bör då kunna

ske i samma utsträckning som gäller för arealförvärv.

När möjlighet öppnas att vinna legalisering inte bara av sämjedelningar

utan också av arealöverlåtelser inställer sig frågan, om inte den möjlighet

till privat jorddelning som alltjämt föreligger vid arealöverlåtelse bör hindras

för framtiden genom att en ogiltighetspåföljd tas upp i lag såsom skedde

beträffande sämjedelning genom 1962 års förbudslag.

En reglering som syftar till att slutgiltigt lösa den rådande dualismen

mellan de civilrättsliga reglerna och bestämmelserna om fastighetsbildning

finns i 4 kap. i det till lagrådet remitterade jordabalksförslaget. Genom 4

kap. 7 § görs sålunda arealöverlåtelses giltighet alltid beroende av att området

avskiljs genom fastighetsbildning inom viss tid eller att åtgärd för

att få till stånd ett avskiljande vidtas inom viss tid. Remissen följer i denna

del nära lagberedningens förslag. I nära samband med 4 kap. 7 § står de

två följande paragraferna. I 4 kap. 8 §, som också i huvudsak följer beredningens

förslag, behandlas köp av andel i fastighet. Har i köpehandlingen

bestämts att andelen skall utbrytas, gäller enligt paragrafen samma

reglering för köpet som enligt 7 §, alltså att köpet för sin giltighet blir beroende

av att fastighetsbildning kommer till stånd. Har föreskrift om utbrytning

inte tagits upp i överlåtelsehandlingen, skall förvärvaren av andelen

anses inneha fastigheten under samäganderätt med den eller de övriga

delägarna. I 4 kap. 9 § ges också beträffande köp av fastighets andel

i samfälld mark en hänvisning till bestämmelserna i 7 §. Lagberedningen

tog i sitt förslag upp ett förbud mot överlåtelse av sådan andel, dock med

undantag för det fall att andelen redan registrerats som särskild fastighet.

Att i remissen en annan lösning valts hänger samman med att fastighetsbildningskommittén

sedermera föreslagit att andel i samfälld mark, i motsats

till vad som gäller nu, skall få avstyckas. Bestämmelserna i 4 kap. 9 §

förutsätter således att en ny fastighetsbildningslag samtidigt träder i tilllämpning.

Bestämmelserna i 4 kap. 7—9 §§ föreslås bli tillämpliga också

på byte och gåva (4 kap. 29 och 30 §§). I lagberedningens förslag togs vidare

upp förslag till ändringar i giftermålsbalken och ärvdabalken med

samma syfte som regleringen i 4 kap. när det är fråga om förvärv av del

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

av fastighet genom giftorätt, arv eller testamente. Samma syfte hade också

ett förslag till särskild lag beträffande vissa förvärv på associationsrättens

område.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag till legaliseringslag

har föreslagits av några remissinstanser att den i 4 kap. jordabalksförslaget

upptagna regleringen skall införas redan i samband med legaliseringslagen

och alltså innan balken i övrigt träder i kraft.

Som framgår av den nyss lämnade redogörelsen för jordabalkens reglering

på området förutsätter bestämmelsen om förvärv av fastighets andel

i samfälld mark i 4 kap. 9 § att nya fastighetsbildningsregler samtidigt införs.

Det kan därför inte komma i fråga att redan nu införa någon motsvarighet

till denna paragraf. Vad som skulle kunna införas redan på detta

tidigare stadium är en motsvarighet till reglerna i 4 kap. om betydelsen av

att fastighetsbildning sker såvitt gäller köp, byte och gåva av område och

andel i fastighet (4 kap. 7 och 8 §§ samt hänvisningarna beträffande byte

och gåva i 4 kap. 29 och 30 §§). Samtidigt torde då också böra övervägas om

inte de av lagberedningen föreslagna reglerna på familjerättens, successionsrättens

och associationsrättens områden på motsvarande sätt bör införas

före övrig följ dlagstiftning till balken. Samtliga behövliga regler på detta

område skulle lämpligen kunna samlas i en särskild lag.

Vad först beträffar areal överlåtelser har den i 4 kap. 7 § jordabalksförslaget

upptagna regleringen under remissbehandlingen av balken inte mött

någon erinran. Som jag anförde vid remissen till lagrådet bör en regel enligt

vilken köp av ett område alltid skall vara beroende av att området utbryts

och fastighetsbildning kommer till stånd hälsas med tillfredsställelse. Det

är givetvis en fördel ju tidigare en sådan regel kan införas i lagstiftningen.

Jag instämmer därför i det under remissbehandlingen av förslaget till legaliseringslag

framförda kravet, såvitt det går ut på att göra bestämmelserna

om köp av område tillämpliga redan i samband med att en legaliseringslag

träder i kraft. Naturligtvis gäller detta också reglerna om förvärv av område

genom byte eller gåva. En redan nu genomförd lagstiftning på området

kommer enligt vedertagna principer att avse efter ikraftträdandet skedda

förvärv, varigenom fråga om utbrytning och fastighetsbildning aktualiseras.

Lagregeln om arealöverlåtelses beroende av att fastighetsbildning sker

bör nära följa avfattningen av 4 kap. 7 § i lagrådsremissen med förslag till

ny jordabalk. Ansökan om förrättning bör alltså i princip göras inom sex

månader från den dag då köpehandlingen upprättades. Pågår redan förrättning

för områdets avskiljande, bör köpet bringas till förrättningsmännens

kännedom och läggas till grund för förrättningen. Sker inte fastighetsbildning

i överensstämmelse med köpet, bör detta bli ogiltigt. Angående de

närmare skälen till att denna lösning valts får jag hänvisa till jordabalksremissen.

När det gäller köp, byte och gåva av andel i fastighet är läget något an
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

norlunda än beträffande arealöverlåtelserna. Ett köp av en andel behöver

ju inte leda till någon konflikt med fastighetsbildningsreglerna, nämligen

om parternas avsikt är att inneha fastigheten gemensamt till viss andel

för vardera parten. Rättsförhållandet mellan dem kan då i huvudsak regleras

av lagstiftningen om samäganderätt eller om enkla bolag. I 4 kap. 8 § första

stycket jordabalksförslaget sägs också att den som köpt andel i fastighet

utan villkor att andelen skall utbrytas genom fastighetsbildning innehar

fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna. Har parterna

däremot vid köpet avtalat att andelen skall utbrytas, fordras för köpets

fullföljande att utbrytning också kommer till stånd. I 8 § andra stycket

sägs därför att 7 § äger motsvarande tillämpning, när i köpehandlingen

bestämts att andelen skall utbrytas. Sker ej utbrytning, blir köpet alltså

ogiltigt.

Mellan köp av andel med utbrytningsklausul och arealöverlåtelse föreligger

vissa viktiga skillnader. Till en början bör märkas att det vid andelsköpet

skall finnas en uttrycklig klausul om utbrytning. Detta kan men behöver

inte vara fallet vid köp av område. Förekomsten av en sådan klausul

torde underlätta för ena parten att efter vägrad utbrytning häva köpet, även

mot andra partens bestridande, och därigenom undanröja förutsättningarna

för en privat jorddelning. Men vidare kan parterna vid köp av andel i fastighet

inte, som vid köp av område, bli att betrakta såsom ägare till var sin ägolott

på marken. Genom 1962 års lag förbjöds i fortsättningen all sämjedelning

och sådan delning är numera utan verkan även i förhållandet parterna

emellan. En faktisk uppdelning av fastigheten efter andelsinnehav torde

därför kunna få verkan bara som en form för uppdelning av brukningsrätten

till fastigheten. Skulle parterna, utan att först söka utbrytning eller

efter det utbrytning vägrats, trots förbudet mot sämjedelning företa en sådan,

torde rättsförhållandet dem emellan därför redan enligt gällande rätt

inte kunna betraktas annat än som samäganderätt eller som enkelt bolag.

Som framgår av det sagda torde köp av andel med utbrytningsklausul —- en förvärvsform som f. ö. torde vara förhållandevis sällsynt — mest erbjuda

rent civilrättsliga problem. Någon fara för fastighetsbildningen torde den

inte erbjuda efter genomförandet av 1962 års lagstiftning. Härtill kommer

att bestämmelserna i 4 kap. 8 § jordabalksförslaget hänger nära samman

med regleringen i 4 kap. av formkravet och lcöpevillkoren. Redan på

grund därav är det svårt att bryta ut dem ur balkens regelsystem. Enligt

min mening bör därför bestämmelser motsvarande 4 kap. 8 § om köp av

andel i fastighet inte genomföras redan i samband med en legaliseringslag.

Som jag nyss bär antytt upptog lagberedningen i sitt förslag till jordabalk

vissa följdändringar i giftermåls- och ärvdabalkarna avseende förvärv

genom giftorätt, arv och testamente av område resp. andel med utbrytningsklausul.

Eftersom jag för överlåtelsefallen funnit att en lagstift
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

ning, som träder i kraft före jordabalken, bör begränsas till arealöverlåtelserna,

bör en motsvarande begränsning göras också beträffande dessa typer

av förvärv. Detta bör gälla trots att förvärv av andel med utbrytningsklausul

torde vara vanligare än förvärv av område såvitt gäller fång genom

bodelning. Också vid de familj er ättsliga och successionsrättsliga förvärven

gäller sämjedelningsförbudet och problem för fastighetsbildningen torde

även här i huvudsak vållas av arealförvärven.

Lagberedningen har vad gäller förvärv genom bodelning och arvskifte

uppställt väsentligt strängare regler än i fråga om förvärv genom legat. Vid

bodelning och arvskifte föreslås att förvärv av område inte alls får ske. I

beredningens förslag hänvisas alltså makarna resp. dödsbodelägarna att

först låta önskad utbrytning äga rum och därefter göra bodelning resp.

arvskifte. Beredningen framhåller, att ett sådant framskjutande av den

rättshandling varigenom äganderättsförvärvet sker av naturliga skäl är uteslutet

när det är fråga om de vanligaste typerna av överlåtelseförvärv, nämligen

köp och byte, och har därför inte heller diskuterats vid gåva. Några

hinder från jorddelningsrättslig synpunkt anser beredningen inte möta mot

den föreslagna lösningen.

I motiven till de föreslagna ändringarna i giftermålsbalken diskuterar

beredningen hur en annan lösning, nämligen i anslutning till reglerna i 4

kap., skulle verka beträffande förvärv genom bodelning. Beredningen konstaterar

att verkan av att laga delning inte kommer till stånd på grund av

bodelning i många fall inte skulle inskränka sig till att områdesförvärvet

förföll och bodelningen följaktligen blev ogiltig till den del den avsåg området.

Man måste ofta räkna med en vidare ogiltighet sverkan beroende på

att grunden ryckts undan för andra delar av bodelningen. Makarna skulle

därför inte sällan finna det lämpligt att först göra en partiell bodelning, avseende

den fasta egendomens uppdelning på områden, och uppskjuta bodelningen

i övrigt i avvaktan på utgången av frågan om utbrytning. Ett sådant

förfaringssätt skulle emellertid i realiteten innebära att makarna funnit

den ordning, som beredningen förordar, innebära påtagliga fördelar.

Om make vid bodelning trots förbudet tilläggs område av fastighet, blir

bodelningen enligt beredningens förslag i den delen ogiltig, hörbudet sägs

gälla inte bara då makarna själva kommer överens om bodelningen utan

också när vid oenighet mellan dem skiftesman har att bestämma om delningen.

Bestämmelserna bör emellertid enligt beredningens mening begränsas

så, att de inte omfattar fall då redan det förvärv från makarnas

eller enderas sida, på grund varav egendomen ingår i delningen, är för sin

giltighet beroende av att utbrytning kommer till stånd, samt ytterligare

fastighetsbildning inte är tillämnad. Förbudet bör avse bara åtgärden att

genom själva bodelningen uppdela den fasta egendomen i strid med bestående

fastighetsindelning.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

I fråga om motiven för de föreslagna ändringarna rörande förvärv av område

vid arvskifte hänvisar beredningen till sina motiv för de föreslagna

ändringarna i giftermålsbalken.

Också enligt min mening bör den föreslagna lösningen beträffande förvarv

genom bodelning och arvskifte vara att föredra framför en lösning

efter de principer som föreslås för köp, byte och gåva av område av fastighet.

I det lagförslag som nu läggs fram ligger beredningens förslag därför

till grund också för bestämmelserna om förvärv genom bodelning "och arv.

I fråga om testamentariska förvärv är enligt 11 kap. 10 § ÄB att skilja

mellan legat och universellt testamentariskt förordnande. Universell testamentstagare

är enligt 18 kap. 1 § delägare i boet efter testator. Om flera

bodelägare finns, förvärvar han äganderätt till särskild i kvarlåtenskapen

ingående tillgång först i och med arvskiftet. Vad angår legat erinrar

beredningen om att testamentet kan innehålla uttrycklig förklaring eller

tolkningsvis få så förstås att legatet skall fullgöras av viss arvinge eller

testamentstagare (se ÄB 22: 2). I sådant fall får legatarien ett anspråk av

obligatorisk karaktär mot den sålunda förpliktade men inte någon rätt i

det oskiftade boet. Om emellertid med hänsyn till förordnandets syfte och

övriga omständigheter ej annat får anses följa av förordnandet, skall enligt

en i 11 kap. 2 § ÄB upptagen tolkningsregel legat utgå av oskifto och

inte avräknas på viss lott. Till följd härav kommer normalt den egendom

legatet avser att vid testators död direkt tillfalla legatarien. Lagberedningen

finner i detta sammanhang inte anledning att behandla andra än detta

senare, sakrättsligt omedelbart verksamma legat.

Legat av område lär inte svara mot något mera framträdande praktiskt

behov. Beredningen vill dock inte helt hindra sådana förordnanden. I

överensstämmelse med vad som föreslås gälla om köp bör emellertid det

testamentariska förvärvet vara beroende av att inom viss tid ansökan görs

om laga delning på grund av legatet samt att med anledning av ansökan

som rätteligen skett laga delning kommer till stånd. Bestämmelse därom

tar beredningen upp i en ny paragraf, 12 kap. 12 § ÄB.

Vid den närmare utformningen av paragrafen tar beredningen upp samma

stränga krav på samband mellan fång och fastighetsbildning som beredningen

har föreslagit för köp i 4 kap. 7 § jordabalksförslaget. Om testator

i livstiden själv sökt laga delning och sådan också kommit till stånd före

hans död, får enligt beredningens mening genom testamentstolkning i vanlig

ordning avgöras, om legatet avser viss vid förvärvet bestående fastighet. Om

så är fallet, blir legatet giltigt. Är däremot vid testators död av honom väckt

fråga om laga delning alltjämt beroende på prövning, kan legatet inte vinna

giltighet till följd av den omständighet i och för sig att ansökningen leder

till laga delning och detta inte ens om i testamentstolkningsväg skulle kunna

fastslås att legatet avser en genom delningen bildad fastighet. För legatets

giltighet kräver beredningen att inom föreskriven tid görs ansökan att

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

delningen skall äga ruin på grund av legatet samt att delningen kommer till

stånd med anledning av denna ansökan.

Om testator inte före sin död väckt fråga om utbrytning får det i första

hand ankomma på testamentstagaren att inom viss tid göra ansökan om sådan

på grund av legatet. Beredningen framhåller att som allmän förutsättning

för hans behörighet att väcka fråga om delning uppenbarligen

måste gälla att testamentet vunnit laga kraft. För det speciella fallet att

testamentstagaren skall njuta rätt först efter annan måste av naturliga skäl

också krävas att den föregående testamentstagarens rätt upphört.

Vid köp är utgångspunkten för den frist, inom vilken utbrytning föreslås

skola sökas, dagen för köpehandlingen. Med hänsyn till vad beredningen

har konstaterat om tidpunkten, efter vilken testamentstagaren kan söka

delning, bör den för honom gällande fristen enligt beredningens åsikt inte

börja löpa dessförinnan. Men dessutom bör krävas att legatet utgetts. Först

därigenom kan legatarien anses ha för sin del godkänt legatet. Den föreslagna

regeln sägs lämpa sig också för det fall att legatariens rätt i testamentet

gjorts beroende av villkor eller tidsbestämmelse. Fristens längd

föreslås liksom vid köp till sex månader.

Vad beredningen har föreslagit skall gälla för legat av område bör i princip

tas upp också i den särskilda lag som syftar till att göra överlåtelser av

område beroende av att fastighetsbildning sker. Att helt förbjuda legat av

områden, motsvarande vad som föreslås för förvärv vid bodelning och arvskifte,

anser jag inte vara lämpligt. Vid de sistnämnda förvärven föreligger

helt andra möjligheter att låta fastighetsbildning föregå förvärvet. Också

för legatens del finner jag emellertid skäl att frångå det av beredningen

uppställda stränga kravet på samband mellan fång och fastighetsbildning.

För det fall att testator i livstiden själv sökt utbrytning av området skulle annars

inte bara dagen för avstyckningens avslutande och fastställande utan

också tidpunkten för testators död få en alldeles särskild betydelse för legatets

giltighet. Enligt min mening bör i dessa fall legatet kunna bli giltigt

oberoende av om testator avlider före eller efter dagen för avstyckningens

fastställande. Likaså bör som vid köp legatarien alltid ha en frist av sex

månader, så att inte det förhållandet att förrättning för områdets avskiljande

hinner avslutas innan fristen löpt ut kommer att medföra att legatet

blir ogiltigt. Pågår förrättningen vid fristens utgång, skall dock legatet ha

lagts till grund för denna. Generellt bör naturligtvis också här gälla att

identitet skall råda mellan det utbrutna området och det område som omfattas

av legatet.

Påföljden av att ansökan inte görs enligt bestämmelserna eller av att

fastighetsbildning i enlighet med legatet inte kommer till stånd blir att legatet

inte kan göras gällande med avseende på området. Beredningen framhåller,

att situationen stämmer nära överens med den som föreligger då

testamentariskt förordnande avser -hs egendom och denna inte finns i

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

kvarlåtenskapen. För detta fall har i 11 kap. 4 § ÄB getts den tolkningsregeln

att förordnandet skall vara utan verkan. Denna regel skall dock enligt 11

kap. 1 § ÄB lända till efterrättelse bara om inte med hänsyn till förordnandets

syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet.

I motiven till 11 kap. 4 § ÄB uttalades att en omsorgsfull testamentstollcning

i åtskilliga fall kunde öppna möjlighet att i en eller annan

form verkställa ett förordnande om viss egendom, trots att denna inte

fanns i kvarlåtenskapen. Ibland kunde det stämma bäst överens med testator

avsikter att viss annan egendom eller kontant vederlag tillföll testamentstagaren.

I det stora flertalet fall talade emellertid övervägande skäl

för att förordnandet lämnades utan verkan och i enlighet därmed hade

tolkningsregeln avfattats. Beredningen uttalar som sin mening, att det lär

kunna antas att i fall varom här är fråga en tolkning av testamentet ofta

skall leda till att legatarien tillerkänns annan egendom eller kontant vederlag

för den med förordnandet avsedda egendomen, åtminstone om legatarien

iakttagit vad som på honom ankommit för att göra legatet verksamt.

Jag delar denna uppfattning.

Slutligen återstår att behandla de av lagberedningen föreslagna reglerna

på associationsrättens område såvitt avser förvärv av område.

Beredningen uttalar, att det på bolags- och föreningsrättens område förekommer

vissa särskilda slag av förvärv som skulle kunna avse område

av fastighet. Hit hör förvärv på grund av tillskott (apport) vid bildande

av bolag eller förening eller efter bolagets eller föreningens bildande samt

vidare förvärv genom skifte vid upplösning av bolag eller förening. Däremot

torde områdesförvärv inte kunna ske genom fusion. Också i fråga om

andra liknande sammanslutningar, t. ex. vissa tvångssamfälligheter, torde

enligt beredningens mening vad som nyss har sagts om skifte böra gälla.

I fråga om bestämmelsernas närmare utformning har beredningen följt

sitt eget förslag när det gäller förvärv genom bodelning och arvskifte.

Jag ansluter mig till beredningens lösning för de associationsrättsliga

förvärvens vidkommande. Förvärv av område skall alltså inte få ske i sådana

fall. Också här måste fastighetsbildning, liksom vid förvärv genom

bodelning och arvskifte, föregå förvärvet.

I sitt förslag har lagberedningen gjort undantag från tillämpningen av

de föreslagna bestämmelserna om förvärv av område i vissa fall. De åsyftade

fallen är sådana förvärv som sker i överensstämmelse med fastställd

stadsplan eller tomtindelning. Vad först gäller tomtindelning anför beredningen

i motiven till 4 kap. 7 § jordabalksförslaget, att genom administrativa

förfoganden de tomtindelade områdena, oberoende av särskilda delningsåtgärder,

erhållit sin utformning för bebyggande. Den administrativa

tomtindelningen får emellertid full fastighetsbildande verkan först när lagfart

söks på område som genom tomtindelningen utlagts till tomt eller

tomtdel eller när administrativt bildad tomt skall införas i tomtboken (1 kap.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

3 § fastighetsbildningslagen för stad). Uppenbart är att de områden som

överlåts redan dessförinnan är bestämda genom den administrativa uppdelningen

och att något behov av enskilt initiativ för fastighetsbildningen inte

föreligger. Beredningen framhåller att också fastställd stadsplan i vissa fall

har avstyckande verkan. Detta inträffar när enligt planen del av tomt utesluts

ur tomtindelning. När lagfart söks på tomtdelen eller, om den utan

föregången lagfart skall avföras ur tomtboken, när den avförs är den att

anse som avstyckad (1 kap. 1 § andra stycket fastighetsbildningslagen för

stad). Beredningen föreslår därför att bestämmelserna om köp, byte och

gåva av område inte skall äga tillämpning i fråga om överlåtelse i överensstämmelse

med fastställd stadsplan eller tomtindelning (20 § förslaget till

promulgationslag). Vad beträffar förvärv genom bodelning, arv och testamente

samt genom bolagsskifte m. m. tar beredningen upp motsvarande

undantag såvitt avser förvärv i överensstämmelse med fastställd tomtindelning.

Däremot anser sig beredningen i detta sammanhang kunna bortse

från ny stadsplans avstyckande verkan.

I en lag om förvärv av område av fastighet bör tas upp en undantagsregel

motsvarande den som beredningen har ställt upp. För enkelhetens

skull bör också vid andra förvärv än de rena överlåtelsefallen köp, byte

och gåva undantag göras för förvärv i överensstämmelse med fastställd

ny stadsplan. Jag är dock medveten om den ringa praktiska betydelsen

härav.

Som jag tidigare har framhållit är det omedelbara syftet med den föreslagna

lagstiftningen om förvärv av område av fastighet att för framtiden

hindra den irreguljära fastighetsbildning som varit möjlig genom att sådana

förvärv trots att utbrytning inte kommit till stånd ändå tillerkänts

civilrättslig giltighet. När det gäller förvärv av andel i fastighet har motsvarande

syfte redan tidigare kunnat nås genom ett förbud riktat enbart

mot den privata delningen, sämjedelningen. Eftersom ett arealförvärv redan

i sig förutsätter en privat delning, måste ett ingripande här ske direkt

i de civilrättsliga reglerna för fångets giltighet. En sak är att införa sådana

regler för framtida förvärv. Väsentligt större problem möter om ingripandet

i någon form skall rikta sig också mot redan skedda förvärv.

Att ingripa mot redan skedda och hittills som civilrättsligt giltiga betraktade

arealöverlåtelser med en retroaktivt verkande ogiltighetsregel lär

inte kunna komma i fråga. Ett tänkbart alternativ är att i princip förbjuda

den som vid lagens ikraftträdande är ägare till området att överlåta detta

vidare, om inte utbrytning kommer till stånd. Den föreslagna lagstiftningen

skulle då kunna göras tillämplig på alla förvärv som sker efter ikraftträdandet.

En sådan lösning är emellertid uppenbarligen inte lämplig i fråga

om förvärv genom bodelning, arvskifte och testamente och inte heller i

fråga om de associationsrättsliga förvärven.

Enligt min mening bör man inte i detta sammanhang söka lösa proble
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

men med de redan skedda arealförvärven. Lagstiftningen om förvärv av

område av fastighet bör enbart ta sikte på förvärv som sker efter ikraftträdandet

och varigenom ytterligare fastighetsdelning aktualiseras. Som

framgår av det anförda bör genom ifrågavarande lagstiftning vissa bestämmelser

som upptagits i förslaget till den nya jordabalken införas i förväg.

Lagstiftningen blir alltså i viss mening provisorisk. Det bör därför anstå

med andra åtgärder än sådana som oundgängligen behövs av hänsyn till

kontrollen över fastighetsbildningen.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet utarbetats

förslag till

1) lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag),

2) lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet.

Lagförslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.

Specialmotivering

Förslaget till lag om erkännande av privat jorddelning som

fastighetsbildning (legaliseringslag)

Utredningsmannen föreslår att lagen ges rubriken lag om erkännande

av sämjedelning m. m. En sådan rubrik kan emellertid inge den felaktiga

föreställningen att sämjedelningar och andra privata jorddelningar f. n.

inte alls erkänns av rättsordningen. En förrättning enligt lagen avser

dock endast att i efterhand tillägga privat jorddelning fastighetsbildande

verkan, något som brukar betecknas legalisering. Begreppen privat jorddelning

och legalisering torde numera ha så välkänd innebörd inom fastighetsrätten

att det inte finns något hinder mot att uttrycken används

i lagstiftningen. Legalisering kan visserligen även avse andra åtgärder än

ett erkännande av delnings fastighetsbildande verkan, t. ex. bestyrkande

av namnunderskrifts riktighet i vissa fall. Risken för förväxling och missförstånd

är dock praktiskt sett utesluten. Lagen har därför getts rubriken

lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag)

.

1 §•

Denna paragraf innehåller huvudreglerna angående lagens omfattning

och innebörd.

Av den allmänna motiveringen framgår, att jag inte delar utredningsmannens

uppfattning om behovet av en mera omfattande särbehandling

av de komplicerade sämjedelningarna. Delägare i på detta sätt delad egendom

bör sålunda inte få större möjlighet att motsätta sig legalisering än

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

ägare till fastighetsdel som uppkommit genom annan form av privat jorddelning.

Den enda skillnaden med avseende på legaliseringsinstitutets utformning

för skilda typer av sämjedelningar blir enligt departementsförslaget

att vissa bestämmelser ställs upp till skydd för rättighetshavare vid

legalisering av delning som berört flera fastigheter. De grundläggande bestämmelserna

om legalisering bör därför göras gemensamma för alla delningstyper

som omfattas av lagen.

Det föreslagna legaliseringsinstitutet kommer i många avseenden att

stämma överens med motsvarande institut i ÄUL. Det är därför naturligt

och ändamålsenligt att denna likhet i största möjliga utsträckning beaktas

vid utformningen av den nya lagen. I fråga om de båda institutens omfattning

föreligger i huvudsak bara den skillnaden, att enligt ÄUL legalisering

medges av sämjeägoutbyte medan den nya lagen av skäl som har redovisats

i den allmänna motiveringen i princip inte bör äga tillämpning på

denna speciella form av delning. Byte som i realiteten innefattat ömsesidiga

arealöverlåteler kan dock leda till legalisering men dessa betraktas

i så fall som separata delningar.

Den i första stycket av paragrafen intagna huvudregeln angående lagens

omfattning anknyter i fråga om ordval och definitioner i stort sett till lydelsen

av 8 § andra stycket första punkten i ÄUL. Med tanke på att den

nya lagen inte skall avse sämjeägoutbyten har emellertid uttrycket »liknande

åtgärd» utbytts mot »liknande privat jorddelning». Ifrågavarande typ av

åtgärd kan knappast betecknas som en privat jorddelning i vedertagen

mening.

Genom att samlingsbeteckningen privat jorddelning tas upp i lagtexten

blir det inte nödvändigt att på sätt utredningsmannen har föreslagit uttryckligen

göra undantag för delning som inneburit att endast byggnad eller

annat tillbehör till fastighet kommit i särskild ägares hand. Någon delning

av jord har inte skett i sådant fall.

I fråga om annan privat jorddelning än sämjedelning innehåller andra

stycket ett särskilt undantag för delningar som kommit till stånd efter utgången

av juni 1962.

Ett generellt villkor för legalisering är givetvis att delningen är rättsligt

giltig. Beträffande sämjedelning innebär detta till en början att delningen

inte får ha kommit till stånd i strid med 1962 års lag angående förbud mot

sämjedelning av fast egendom eller 1952 års lag om ogiltighet av sämjedelning

av jord inom vissa delar av Kopparbergs län. I fråga om överlåtelser

gäller det särskilda kravet att alla nödvändiga formföreskrifter skall

ha iakttagits och att fånget inte heller är ogiltigt på grund av annan lagstiftning,

t. ex. jordförvärvslagen. En allmän förutsättning för legalisering

är vidare att delningen inte gått åter på grund av avtal eller återköp eller

genom att alla sämjelotter förenats i en ägares hand. Det är också uppenbart

att legalisering inte kan komma i fråga om den privata delningen blivit

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 127

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

hävd genom laga delning eller om lagfart meddelats på arealfång. I det senare

fallet är lägenheten att betrakta som fastighet och uppgift enligt formulär

F skall lämnas till registerföraren enligt jordregisterförordningens

bestämmelser. Delningen måste vidare ha inneburit en definitiv och för

framtida ägare bindande uppgörelse som kunnat rubbas endast genom laga

delning eller överenskommelse mellan alla delägare. Tidsbegränsad delning

eller delning enbart av brukningsrätten kan således inte legaliseras.

2 §•

Denna paragraf innehåller särbestämmelser angående komplicerad sämjedelning.

Regeln har utformats i nära överensstämmelse med motsvarande föreskrift

i 8 § andra stycket sista punkten ÄUL. Eftersom legalisering av sämjeägoutbyten

inte omfattas av lagen, har paragrafen emellertid fått en mindre

generell utformning än regeln i ÄUL.

Föreskriften om oskadlighetsprövning innebär, att förrättningsmannen

måste konstatera att legalisering inte kan förorsaka innehavare av rättighet

eller fordran någon skada eller att inteckningsförhållanden på annat

sätt omöjliggör en fastighetsbildning i överensstämmelse med den privata

delningen. Utredningen angående vilka inteckningar eller andra rättigheter

som berörs av en legalisering skall givetvis i första hand grundas på

uppgifter från fastighetsboken och andra tillgängliga handlingar. I en del

fall kan det emellertid även behövas att delägare lämnar förrättningsmannen

närmare uppgifter eller utredning angående förhallanden som kan vara

av betydelse för den aktuella prövningen. Tveksamhet angående risk för

skada eller olägenhet kan ibland undanröjas genom medgivande från vederbörande

rättighetshavare. I andra fall åter bör det kunna förväntas att

hinder mot legalisering kommer att avlägsnas genom att delägare och rättighetshavare

kommer överens om att ändra inteckningsförhållandena.

3 §•

I första stycket anges att fråga om legalisering alltid skall prövas vid

förrättning.

Andra stycket innehåller regler angående vem som skall handlägga förrättningen.

Huvudregeln är att förrättning, som gäller jord i stad eller i

ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras, verkställs

av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att förrätta

avstyckningar och i övriga fall av distriktslantmätaren. Regeln stämmer

överens med vad som gäller enligt 5 § andra stycket lagen den 18 april 1952

(nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark

med angränsande fastighet m. m.

Av skäl som närmare framgår av den allmänna motiveringen har i departementsförslaget

öppnats möjlighet för lantmäteristyrelsen att vid be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

07

hov förordna annan kompetent person till förrättningsman. En regel härom

har tagits upp som en andra punkt i andra stycket. Regeln har utformats

i nära anslutning till motsvarande bestämmelse i 2 § första stycket

ÄUL. Det torde få ankomma på lantmäteristyrelsen att från fall till fall,

avgöra om ett förordnande skall gälla vissa bestämda förrättningar eller

begränsas till särskilt område eller på annat lämpligt sätt. En tänkbar föreskrift

i sådant sammanhang är att undantag görs för förrättningar angående

legalisering av komplicerade sämjedelningar. Framställning om förordnande

torde normalt få ske genom överlantmätarens försorg.

Tredje stycket stämmer överens med 2 § andra stycket ÄUL och innefattar

en hänvisning till vissa paragrafer i jorddelningslagen angående sakkunnigt

biträde, jäv mot förrättningsman och sakkunnig, hantlangning samt

rätt för förrättningsman, sakkunnig och hantlangningsmanskap att beträda

ägor.

4 §.

I första stycket fastslås som huvudregel att fråga om legalisering tas upp

till prövning efter ansökan av delägare i fastighet som berörs av delningen.

Vidare föreskrivs att ansökan om legalisering skall vara skriftlig.

Andra stycket innehåller bestämmelser angående möjligheterna att utan

ansökan från delägare ta upp fråga om legalisering till behandling i samband

med pågående fastighetsbildningsförrättning. Härför krävs att legaliseringen

är av betydelse för den tillämnade fastighetsbildningen. Finner

förrättningsmannen t. ex. att ett ägoutbyte bör omfatta även sämjedelad

mark eller att annan åtgärd som rör fastighet eller samfälld mark hindras

eller försvåras av privat jorddelning, får han självmant föranstalta om

legalisering. En förutsättning är att legalisering leder till eller underlättar

en mera ändamålsenlig fastighetsbildning.

Av den allmänna motiveringen framgår att jag har funnit skäl föreslå

att officialinitiativet inte begränsas till fall som avses i andra stycket. De

närmare bestämmelser härom tas upp i tredje stycket. Som villkor för den

särskilda initiativrätten anges att den skall tillgodose ett större allmänt

intresse. En sådan situation kan tänkas föreligga när planer finns

på en mera omfattande rationaliseringsverksamhet inom viss by eller

annat avgränsat område med talrika privata jorddelningar. Det är vidare

möjligt att i trakter där sådana delningar är speciellt vanliga en samlad

och systematiskt bedriven legaliseringsverksamhet kan medföra organisatoriska

och arbetstekniska fördelar. Det kan i detta sammanhang finnas

skäl att framhålla att en samordnad legalisering i regel är till fördel för

delägarna, ofta i form av lägre förrättningskostnader. Förordnande härom

meddelas av överlantmätaren. Det kan emellertid förväntas att han i dessa

frågor även samråder med och beaktar synpunkter som framkommer från

lantbruksnämnden, skogsvårdande myndighet eller byggnadsnämnd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

08

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Den initiativrätt som enligt andra och tredje styckena tillagts förrättningsmännen

resp. överlantmätaren aktualiserar också vissa frågor angående

förrättningskostnaderna. Jag hänvisar i denna del till bestämmelserna

i 8 § andra stycket.

5 §•

I denna jmragraf anges till vem ansökan om legalisering skall inges. Detta

sker genom en hänvisning till huvudregeln i 3 § andra stycket första

punkten angående vem som normalt är förrättningsman. Om en i kommuns

tjänst anställd mätningsman eller en av länsstyrelsen enligt 5 § andra

stycket lagen om fastighetsbildning i stad förordnad person är förrättningsman,

skall ansökan inges till byggnadsnämnden och annars till distriktslantmätaren.

Detta gäller även i fall då förordnande meddelats enligt 3 §

andra stycket sista punkten.

6 §•

I första stycket första punkten anges som huvudregel att sammanträde

med sakägarna skall hållas vid legaliseringsförrättning. I andra punkten

görs vissa undantag från huvudregeln. Sammanträde med sakägarna är

inte nödvändigt, om dessa är ense i ärendet och det är klart att det

inte finns något hinder mot legalisering. Visar en förberedande undersökning

att det är uppenbart att ansökan inte kan bifallas, t. ex. om delning

skett i strid med gällande sämjedelningsförbud, behöver förrättningsmannen

ej hålla sammanträde. Vad som har sagts nu gäller även när ansökan

skall avvisas. Tänkbara skäl för ett sådant beslut är bristande behörighet

hos den som ingett ansökan samt forumfel. Åtgärder av förberedande art,

tekniska göromål och handläggning som endast innefattar meddelande av

beslut kan givetvis också verkställas utan samband med sammanträde.

Andra stycket innehåller närmare föreskrifter om förrättningsförfarandet

och är utformat i anslutning till 5 § andra stycket ÄUL. Bestämmelserna

innefattar främst en hänvisning till vissa paragrafer i jorddelningslagen

angående laga skiftes kungörande och fortgång. Till skillnad från

vad som gäller enligt ÄUL hänvisas till kungörelseförfarandet enligt 3 kap.

1 § första stycket jorddelningslagen. Genom att samma regler för kungörande

gäller för legaliseringsförrättning som för fastighetsbildningsförrättning

förenklas förfarandet i sådana fall när legalisering handläggs i anslutning

till förrättning av sistnämnda slag. En annan avvikelse från ÄUL

består i att hänvisning görs till 3 kap. 4 § femte stycket jorddelningslagen.

Enligt detta lagrum får förrättning hållas oberoende av om kungörelse och

kallelse skett i föreskriven ordning, om samtliga sakägare är närvarande.

Genom en särskild föreskrift fastslås vidare att sakägares utevaro från lagligen

kungjort sammanträde inte utgör hinder för sammanträdet. Eftersom

legaliseringsförrättning kan handläggas även utan sammanträde, anges

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

vidare att sakägare som vill anmäla jäv mot förrättningsman skall göra det

första gången han för talan i ärendet efter det att han fått vetskap om

jävsförhållandet. Det torde däremot inte finnas något praktiskt behov av

en motsvarande föreskrift angående sakkunnigt biträde. Inte heller synes

det vara nödvändigt att belasta lagtexten med en särskild hänvisning till

5 kap. 2 § sista stycket lagen om fastighetsbildning i stad angående förrättningsmans

och byggnadsnämnds åligganden i händelse av jäv.

Tredje stycket innehåller särskilda bestämmelser för förrättning som

avser legalisering av komplicerad sämjedelning. Innehavare av fordran eller

rättighet för vilken i delningen ingående fast egendom svarar på grund

av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken skall enligt första punkten

behandlas som sakägare vid sådan förrättning. Regeln gäller oberoende

av om fordringen eller rättigheten belastar hela fastighetskomplexet, enstaka

fastighet eller endast del därav. Andra punkten innebär emellertid

en viktig begränsning av den verkan som annars följer av att någon har

ställning som sakägare. Är det uppenbart att rättighetshavare inte kan

tillfogas skada genom en legalisering, behöver förrättningsmannen inte

kalla honom till sammanträde. Det ligger i sakens natur att regeln bör

tillämpas med försiktighet och att förrättningsmannen i alla tveksamma

fall hellre bör utfärda kallelse än förlita sig på att frågan om legalisering

verkligen är helt betydelselös för sakägaren.

7 §■

Denna paragraf innehåller regler om förrättningsmannens åliggande vid

legaliseringsförrättning.

I den allmänna motiveringen har jag anfört att utredningen angående

äganderättsförhållandena inom den delade egendomen normalt inte behöver

bli särskilt omfattande. För legaliseringsfrågans avgörande krävs sålunda

endast att delningen konstateras vara av sådan beskaffenhet som enligt

1 § utgör förutsättning för legalisering, dvs. att det verkligen är fråga

om privat jorddelning av det slag som avses med lagstiftningen och att

delningen fortfarande är giltig. I lagtexten innefattas dessa förrättningsmannens

skyldigheter i den allmänna föreskriften, att han i behövlig omfattning

skall utreda äganderättsförhållandena inom den delade egendomen.

I utredningsmannens förslag anges att delningen skall översiktligt redovisas

på karta. Denna föreskrift har kritiserats under remissbehandlingen.

Jag har i skilda sammanhang redan framhållit, att det är angeläget att legaliseringsförfarandet

blir så enkelt och smidigt som möjligt. I fråga om redovisningen

av sämjegränserna synes emellertid förhållanden och praktiska

behov vara så varierande att det knappast kan vara tillrådligt att uppställa

en regel som generellt medger ett starkt förenklat tillvägagångssätt. Ibland

framgår t. ex. att sämjegräns inom kort blir utplånad genom en samman
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

läggning eller att gränsernas råtta sträckning skall fastställas vid en efterföljande

gränsbestämning. I andra fall åter föreligger anledning till antagande

att fråga om sådan åtgärd inte kommer att bli aktuell under överskådlig

tid, kanske inte förrän fastigheterna bytt ägare och en tidigare enighet

angående delningens faktiska innebörd bytts i tveksamhet eller direkt

motstridiga uppfattningar. Förrättningsmannen bör därför i varje särskilt

fall söka anpassa kartredovisningen efter rådande omständigheter. I viss

överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 8 § tredje stycket ÄUL

anges därför bara att delningen skall redovisas på karta. Det har inte heller

ansetts vara nödvändigt att uttryckligen meddela undantag för sådan delning

av samfälld mark som inte motsvaras av någon på marken utbruten

ägolott.

I andra punkten, som saknar motsvarighet i utredningsmannens lagförslag

men stämmer överens med vissa motivuttalanden, fastslås att förrättningsmannen

i viss utsträckning är skyldig att se till att även andra vid

förrättningen tillgängliga uppgifter som är av betydelse för frågan om delningens

närmare innebörd tillvaratas genom anteckning i förrättningsprotokollet.

Det får ankomma på förrättningsmannen att anpassa redovisningens

omfattning och noggrannhet efter föreliggande behov. Den föreslagna

bestämmelsen innebär inte någon egentlig avvikelse från huvudregeln i

första punkten angående förrättningsmannens utredande verksamhet. Syftet

med föreskriften är nämligen bara att den utredning som trots allt framkommit

vid förrättningen eller som utan väsentligt merarbete kan bli tillgänglig

verkligen säkerställs för framtida behov. Regeln kan t. ex. aldrig

utgöra ett självständigt motiv för ett annars onödigt sammanträde med

sakägarna.

8 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående fördelningen av förrättningskostnaderna.

Huvudregeln i första stycket har utformats i nära

anslutning till 5 § i 1953 års legaliseringslag. Om delägarna kommit överens

om fördelningen, bör denna överenskommelse gälla. I annat fall skall

kostnaden i princip fördelas efter den nytta legaliseringen medför för varje

delägare. Avser förrättningen sämjedelning torde andelstalet i regel bli

vägledande för denna bedömning. Vid legalisering av arealöverlåtelse eller

liknande privat jorddelning bör kostnadsfördelningen däremot rimligen

verkställas efter samma principer som vid avstyckning. Andra grunder

för fördelning av kostnaden är även tänkbara, t. ex. om förrättning inte

leder till legalisering och sökanden bort inse att så skulle bli fallet.

Andra stycket innehåller en undantagsregel för förrättning som påbörjats

efter officialinitiativ enligt 4 § andra eller tredje stycket. Leder

sådan förrättning inte till legalisering, skall staten betala förrättningskostnaden.

Orsaken till det negativa resultatet saknar betydelse. Det hör

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

emellertid kunna förväntas att förrättning utan ansökan från delägare i

regel föregås av en så pass noggrann undersökning att risken för ett misslyckande

av denna art är mycket liten. Regeln torde alltså få ringa praktisk

betydelse men utgör likväl för delägarna ett nödvändigt skydd mot

oskäliga utgifter.

9 §•

I första stycket första punkten anges att förrättningsmannen skall meddela

beslut rörande frågan om legalisering. Därmed avses beslut av innehåll

antingen att delningen erkänns som fastighetsbildning eller att hinder mot

sådant erkännande föreligger. Har sakägare bestritt att delning är giltig eller

framställt annan invändning som haft betydelse för ärendets utgång,

skall beslutet även omfatta förrättningsmannens ställningstagande i denna

fråga. Beslut enligt denna bestämmelse skall slutligen meddelas, även när

påbörjad förrättning avskrivs på grund av återkallelse och annan delägare

ej yrkat att förrättningen skall fullföljas. Av beslutet skall alltid framgå

hur förrättningskostnaderna skall fördelas. Eftersom legalisering ej innefattar

att gräns skall utstakas och utmärkas, skall förrättningen omedelbart

avslutas och fullfölj dshänvisning meddelas.

Andra stycket innehåller föreskrifter angående särskild underrättelse

till sakägarna när förrättning avslutas utan samband med sammanträde.

Föreskrifterna avser främst det fall att sammanträde aldrig hållits men

kan även bli aktuella, om förrättning avslutas vid en tidpunkt som är okänd

för sakägare som varit närvarande vid föregående sammanträde. Underrättelsen

skall alltid innehålla fullfölj dshänvisning. Eftersom sakägarkretsen

till följd av 6 § tredje stycket första punkten ibland kan vara tämligen

omfattande, medges samma lättnad i fråga om skyldigheten att sända underrättelse

som gäller för kallelse till sammanträde enligt sista punkten

i nämnda paragraf.

I tredje stycket tas en hänvisning upp till jorddelningslagens regler angående

ändring av verkställd förrättning.

10 §.

Denna paragraf innehåller regler om talan mot förrättningsmannens beslut.

Paragrafen stämmer i huvudsak överens med 11 § ÄUL. En särskild

föreskrift om att samtliga delägares påskrift på förrättningsprotokollet utgör

hinder mot talan har dock sin förebild i 8 § första stycket i 1953 års

legaliseringslag.

11 §•

Denna paragraf stämmer överens med 12 § andra stycket ÄUL. Första

punkten innehåller en erinran om att legalisering inte omfattar någon bestämning

av gränser. I följande bestämmelse förklaras vidare, att legalise
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

ring ej inskränker rätten att få laga skifte men att delägarens skyldighet

att ingå i skifte alltid skall bedömas enligt reglerna i 1 kap. 20 § jorddelningslagen.

Övergångsbestämmelserna

Av den allmänna motiveringen framgår att den nya lagen bör träda i kraft

den 1 januari 1909. Genom lagen upphävs 1953 års legaliseringslag. Den

upphävda lagen skall dock alltjämt gälla i fråga om förrättning som påbörjats

före utgången av år 1968.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av

fastighet

Den föreslagna lagen innehåller fyra paragrafer och behandlar samtliga

typer av förvärv av område. I 1 § ges bestämmelser om förvärv genom köp,

byte och gåva och i 2 § regler om förvärv genom bodelning, arvskifte och

testamentslegat. Förvärv genom skifte av bolags, förenings eller liknande

sammanslutnings tillgångar eller genom tillskott till bolag eller förening

behandlas i 3 §. I 4 § tas upp de undantag från lagens tillämpning som

hänger samman med de särskilda verkningarna av fastställd tomtindelning

och fastställd ny stadsplan.

1 § första stycket, som avser köp, följer nära avfattningen av 4 kap. 7 §

i jordabalksremissen med de modifikationer som betingas av att bestämmelsen

skall avse enbart förvärv efter lagens ikraftträdande. Redan skedda

arealöverlåtelser berörs inte, i den mån ytterligare uppdelning ej är avsedd.

I paragrafens andra stycke görs första stycket tillämpligt också på byte

och gåva.

I 2 § första stycket ges regeln om förbud mot att genom bodelning eller

arvskifte åstadkomma avvikelse från den bestående fastighetsindelningen.

I sak bygger regeln på beredningens förslag men i redaktionellt hänseende

ansluter den närmare till avfattningen av 1 §. Därigenom torde tydligare

framgå att förbudet bara avser att genom bodelning eller arvskifte åstadkomma

ytterligare uppdelning av en fastighet. Paragrafens andra stycke,

som rör legat av område, följer utformningen av 4 kap. 7 § jordabalksförslaget.

Som jag tidigare har anfört behövs dock vissa särregler för ansökningsfristens

beräkning beroende på de speciella förhållandena vid testamentariska

förvärv. Bestämmelserna i 3 § i fråga om bolag, förening eller

liknande sammanslutning stämmer nära överens med 2 § första stycket.

Bestämmelserna i 4 § överensstämmer i sak med innehållet i beredningens

övergångsbestämmelser till reglerna om arealförvärv.

Beträffande de föreslagna reglernas samband med annan lagstiftning kan

följande anmärkas.

Av betydelse för ett arealförvärvs giltighet blir i fall som avses i 1 och

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

2 §§ att förrättning för avstyckning söks. Rätten att ta initiativ till avstyckning

tillkommer enligt 19 kap. 6 § jorddelningslagen såväl fastighetens

ägare som, då fråga är om avstyckning på grund av överlåtelse, den

till vilken överlåtelsen ägt rum. I fråga om legat av område framgår av den

nu föreslagna regeln i 2 § att initiativrätten tillkommer såväl dödsboet

som lestamentstagaren.

Beredningen har uppmärksammat den komplikation som uppstår i det

fall att avstyckning inte kan tillåtas, om inte sammanläggning sker av någon

av stvckningsdelarna eller av båda var för sig med annan fastighet

eller fastighetsdel. Initiativrätten till sammanläggning tillkommer enligt

10 § sammanläggningslagen bara ägaren av de områden som skall sammanläggas.

Beredningen föreslår för överlåtelsefallens del sådana ändringar

i jorddelningslagen att en för avstyckningens genomförande behövlig

sammanläggning skall kunna begäras såväl av överlåtaren som av den

till vilken överlåtelsen skett. När fråga är om sakägare vars styckningsdel

inte skall ingå i sammanläggningen föreslås detta dock gälla bara om inte

annat avtalats vid överlåtelsen eller framgår av omständigheterna vid

denna. Beredningen förutsätter att de föreslagna reglerna i stort sett skall

vinna analogisk tillämpning vid legat av område.

Fastighetsbildningskommittén föreslår regler som innebär att förrättningsmännen

självmant skall kunna ta upp fråga om sammanläggning,

bl. a. om sammanläggningen behövs för genomförandet av en avstyckning.

Kommittén pekar på att det intresse som ligger bakom de av beredningen

föreslagna bestämmelserna blir tillgodosett genom en sådan lösning.

Enligt gällande rätt saknar alltså part möjlighet att genomdriva en

sammanläggning som på motpartens sida behövs för att avstyckning skall

få ske. Så till vida torde den föreslagna lagstiftningen om förvärv av område

kunna påverka motpartens benägenhet att medverka till fastighetsbildningen

som förvärvet annars blir ogiltigt. Vardera parten äger — om

fastighetsbildning inte sker — påkalla överlåtelsens återgång och behöver

inte, som f. n. ofta kan bli fallet, finna sig i det rådande tillståndet med

alla de olägenheter som det kan föra med sig. I många fall torde vidare

redan vid överlåtelsen kunna förutses att fråga om sammanläggning kan

komma på tal. Ena parten kan då genom avtalat vite eller genom skadestånd

skaffa sig ett påtryckningsmedel för att förmå motparten att medverka

till sammanläggningen.

Arbetet på en ny fastighetsbildningslag har inom justitiedepartementet

nu fortskridit så långt att jag inom kort kommer att föreslå att till lagrådet

remitteras ett förslag till sådan lag. Såvitt rör den här diskuterade frågan

avser jag att ansluta mig till den lösning kommittén har förordat. Som

nämnts bygger denna lösning på en annan princip än den lagberedningen

bär tagit upp i sitt förslag. Den tillgodoser dock det av beredningen angivna

intresset. Med hänsyn till att frågan sålunda inom en nära framtid kommer

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

att behandlas i ett större sammanhang och avses bli löst efter andra linjer

har jag ansett att man i detta sammanhang inte bör göra någon ändring i

jorddelningslagen eller sammanläggningslagen.

Den nu föreslagna lagen kommer att få betydelse för förfarandet hos

inskrivningsdomaren, när lagfart söks på förvärv av område. I de fall då

förvärv av område inte alls kan ske skall ansökan om lagfart naturligtvis

genast avslås. Om förvärvet är tillåtet men beroende av att fastighetsbildning

sker, kan olika situationer uppkomma.

Först kan nämnas det fallet att avstyckning redan är klar, när lagfartsansökan

tas upp till prövning. För bifall till ansökan krävs då att fånget

inte är ogiltigt till följd av att den frist om sex månader som gäller för

ansökan om fastighetsbildning löpt ut innan förrättningen avslutades utan

att denna kommit att grundas på förvärvet. Fånget är då ogiltigt oavsett

om identitet skulle kunna visas råda mellan det förvärvade och det avstyckade

området. Har förrättningen avslutats inom sexmånadersfristen fordras

att den lett till att just det förvärvade området blivit utbrutet. I detta

fall åligger det alltså sökanden att i lagfartsärendet styrka identiteten.

I övriga fall gäller att om ansökan om lagfart görs inom sexmånadersfristen,

ansökan liksom hittills skall förklaras vilande i avvaktan på avstyckning

av området. Har fristen löpt ut, åligger det sökanden att förebringa

utredning om att förrättning för områdets avskiljande pågår på

grundval av förvärvet eller att visa att sådan förrättning redan dessförinnan

hunnit avslutas. Kan sökanden inte visa att något av dessa alternativ

föreligger, är fånget ogiltigt och ansökan om lagfart skall då avslås. Om

förrättning, varigenom tillstånd till avstyckning lämnats, hunnit avslutas

före sexmånadersfristens utgång har sökanden också att visa, att det av

honom förvärvade området motsvarar det som efter fastställelse av förrättningen

kommer att avstyckas. Är identiteten inte klar är fånget av

denna anledning ogiltigt. Också i detta fall skall ansökan om lagfart genast

avslås.

Vägras avstyckning av området, är förvärvet ogiltigt. Har det när lagfart

först söks redan slutligt fastslagits att avstyckning inte får ske, skall naturligtvis

ansökan avslås. Inträder ogiltigheten först sedan ansökan om

lagfart förklarats vilande, kan sökanden begära att ansökan tas upp till

ny prövning och avslås. Vägrar sökanden att medverka härtill torde enligt

gällande rätt fastighetsägaren ha att efter talan mot sökanden genom dom

få verkningarna av den vilandeförklarade lagfar Isansökan undanröjda. I

det till lagrådet remitterade förslaget till jordabalk har föreslagits regler

rörande förfarandet hos inskrivningsmyndigheten, vilka väsentligt kommer

att underlätta för fastighetsägarna att i den diskuterade situationen

nå åsyftat resultat. Dessa regler har dock på grund av sitt samband med

balkens övriga regler ansetts inte kunna genomföras redan nu.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Departementschefens hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas enligt 87 § regeringsformen

över förslagen till

1. lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning

(legaliseringslag),

2. lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av

fastighet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller

Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Bilaga

Förslag

till

Lag

om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är fastighet eller för fastigheter samfälld mark delad genom sämjedelning,

areal överlåtelse eller liknande privat jorddelning, får delningen erkännas

som fastighetsbildning enligt denna lag (legalisering).

Annan privat jorddelning än sämjedelning får legaliseras endast om delningen

kommit till stånd före den 1 juli 1962.

2 §•

Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, får delningen legaliseras

endast om skada icke uppkommer för innehavare av fordran eller rättighet

för vilken fastighet eller del av fastighet svarar och hinder ej heller i annat

fall föreligger på grund av inteckningsförhållande.

3 §•

Fråga om legalisering prövas vid förrättning.

Förrättningen verkställes, i fråga om fastighet i stad eller i ort på landet

där fastighetsregister såsom för stad skall föras, av den som på grund av

tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta avstyckningar och i

annat fall av distriktslantmätaren. Lantmäteristyrelsen får förordna annan

som äger behövlig kunskap och erfarenhet och som även i övrigt är lämplig

för uppdraget att vara förrättningsman.

Bestämmelserna i 2 kap. 2, 4, 9, 10 och 11 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet angående förrättningsman, sakkunnigt biträde

och hantlangning vid laga skifte äger motsvarande tillämpning vid

legaliseringsförrättning.

4 §.

Ansökan om legalisering göres skriftligen av den som äger del i fastighet

som delats.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. May.ts proposition nr 127 år 1968

Är det av betydelse för pågående fastighetsbildningsförrättning att legalisering

sker, får frågan om legalisering prövas utan ansökan. I den mån det

kan ske, skall förrättningarna i sådant fall företagas till gemensam handläggning.

Om det är av större allmän betydelse att delningar inom visst område

legaliseras, får överlantmätaren förordna att fråga om legalisering får prövas

utan ansökan även i annat fall än som avses i andra stycket.

5 §•

Ansökan om legalisering göres lios distriktslantmätaren, om förrättningen

enligt 3 § andra stycket första punkten skall verkställas av denne, och i annat

fall hos byggnadsnämnden.

6 §•

Vid legaliseringsförrättning hålles sammanträde med sakägarna. Sammanträde

behöver ej hållas, om stridiga intressen mellan sakägare ej förekommer

i ärendet och hinder mot legalisering ej föreligger eller om ansökan skall

avvisas eller om det är uppenbart att legalisering ej får ske.

Bestämmelserna i 3 kap. 1 och 2 §§, 4 § första, andra och femte styckena,

5 a §, 6 § första stycket, 8 och 9 §§, 11 § andra stycket samt 15 § lagen om

delning av jord å landet angående laga skiftes kungörande och fortgång

äger motsvarande tillämpning vid legaliseringsförrättning. I fråga om kallelse

till delägare i samfälld mark gäller dock 7 kap. 1 § samma lag i stället

för 3 kap. 1 § andra stycket. Sakägares utevaro från lagligen kungjort sammanträde

hindrar ej att sammanträdet hålles. Vid legaliseringsförrättning

utan sammanträde anmäles jäv mot förrättningsman första gången sakägaren

för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen

tjänstgör eller att jävsanledning föreligger.

Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, är innehavare av fordran eller

rättighet, för vilken fastighet eller del av fastighet svarar på grund av inteckning

eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken, sakägare vid legaliseringsförrättningen.

Om det är uppenbart att legalisering icke kan vara till skada för

sådan sakägare, behöver förrättningsmannen icke kalla honom till sammanträde.

7 §•

Förrättningsmannen skall i behövlig omfattning utreda äganderättsförhållandena

inom den delade fasta egendomen och skall redovisa delningen på

karta. Om det behövs, bör övriga uppgifter av betydelse för frågan om

delningens beskaffenhet som framkommer under förrättningen antecknas i

protokollet.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

8 §•

Kostnad för förrättningen betalas av delägarna och fördelas mellan delägarna

efter vad som är skäligt, i den mån överenskommelse om betalningsskyldigheten

ej träffats.

Har förrättning påbörjats utan ansökan och leder den ej till legalisering,

betalas kostnaden av staten.

9 §•

Förrättningsmannen skall i ärendet meddela beslut rörande frågan om

legalisering. I beslutet skall fördelningen av förrättningskostnaden anges.

Förrättningen skall därefter avslutas och fullfölj dshänvisning meddelas.

Avslutas förrättningen utan samband med sammanträde, sändes underrättelse

därom till varje sakägare som skolat kallas. Underrättelsen skall innehålla

fullfölj dshänvisning.

I fråga om utförande av föreskriven ändring i verkställd förrättning äger

16 kap. 5 § lagen om delning av jord å landet motsvarande tillämpning.

10 §.

Talan mot förrättningen får föras av sakägare hos ägodelningsrätten genom

besvär, som skall inges till ägodelningsdomaren inom trettio dagar

från det förrättningen avslutades. Har samtliga sakägare genom påskrift

på protokollet godkänt förrättningen, får talan icke föras.

I fråga om förfarandet i besvärsmål och talan mot beslut i sådant mål

gäller 21 kap. avdelningarna A, D, G, H och I lagen om delning av jord å

landet i tillämpliga delar. Beträffande beslut, varigenom jäv mot förrättningsmannen

ogillats, äger 21 kap. 18 §, 29 § andra stycket och 50 § samma

lag motsvarande tillämpning.

11 §•

Legalisering enligt denna lag föranleder icke att gräns anses vara i laga

ordning bestämd och medför ej heller inskränkning i rätten att erhålla

laga skifte. I fråga om skyldighet att ingå i sådant skifte gäller 1 kap. 20 §

första stycket lagen om delning av jord å landet.

12 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av lantmäteristyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 17 april 1953

(nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. skall upphöra

att gälla. Sistnämnda lag gäller alltjämt i fråga om förrättning enligt samma

lag som påbörjats före utgången av år 1968.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

79

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Köp, varigenom visst område av fastighet kommer i särskild ägares hand,

är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med köpet

genom förrättning som avslutas senast sex månader efter den dag då köpehandlingen

upprättades eller som vid utgången av nämnda tid är sökt under

åberopande av köpet eller pågår på grundval av detta.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på byte och gåva.

2 §•

Förvärv genom bodelning eller arvskifte får ej äga rum, såvida område av

fastighet därigenom kommer i särskild ägares hand. Om det ändå sker, är

bodelningen eller skiftet utan verkan i den delen.

Förvärv genom legat, varigenom visst område av fastighet kommer i särskild

ägares hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse

med legatet genom förrättning som avslutas senast sex månader från

det testamentet vunnit laga kraft och legatet utgivits eller som vid utgången

av nämnda tid är sökt av testamentstagare!! eller dödsboet under åberopande

av legatet eller pågår på grundval av detta.

3 §.

Förvärv genom skifte av bolags, förenings eller liknande sammanslutnings

tillgångar får ej äga rum, såvida område av fastighet därigenom kommer i

särskild ägares hand. Om det ändå sker, är skiftet utan verkan i den delen.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tillskott till bolag

eller förening.

4 §•

Bestämmelserna i 1—3 §§ äger ej tillämpning i fråga om område, som förvärvats

i överensstämmelse med fastställd tomtindelning, eller del av tomt,

som förvärvats i överensstämmelse med fastställd ny stadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 3 maj 1968.

Närvarande:

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

lagmannen

Nordström,

Walberg,

Westerlind,

Ulveson.

Enligt lagrådet den 19 april 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5

april 1968 hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas

enligt 87 § regeringsformen över, förutom annat lagförslag, upprättat

förslag till lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning

(legalisering slag ).

Förslaget, som är bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Per Jermsten.

Lagrådet yttrade:

Lagstiftningen om jorddelning och byggnadsväsende hör till de viktigaste

instrumenten för samhällets kontroll över markens användning. Denna kontroll

utgör i sin tur ett betydelsefullt led i förverkligandet av samhällsplaneringen,

som med tiden kommit att spela allt större roll. Genom ett flertal

olika bestämmelser har alltsedan den 1 januari 1948 tillsetts, att jorddelning

för bebyggelseändamål inte kommer till stånd utan att marken från

planpolitiska synpunkter befunnits lämplig härför.

Den nu föreslagna lagstiftningen innebär, att ett nytt, lätthanterligt

instrument skapas för att legalisera privata jorddelningar av olika slag

och på detta sätt åstadkomma överensstämmelse mellan den officiella fastighetsindelningen

och den på marken existerande. Vad angår sämjedelningar

och därmed jämförliga, av jorddelningslagstiftningen delvis godtagna privata

delningar, ofta av gammalt datum, kan någon berättigad invändning

icke riktas mot den föreslagna legaliseringen. Den bör tvärtom hälsas med

tillfredsställelse.

Däremot kan det synas betänkligt att på detta sätt i efterhand godkänna

även den privata jorddelning som uppstått genom arealöverlåtelser för

bebyggelse, i vart fall om dessa tillkommit efter 1948 års ingång. Det rör

sig här om jorddelningar, som verkställts med åsidosättande av gällande

lagstiftning och de planmässiga överväganden som skall vara vägledande

vid dess tillämpning. Frågan om tillåtligheten av sådana jorddelningar kan

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

ha underställts domstol, måhända prövats i högsta instans. Betänkligt är

också, att den föreslagna lagstiftningen i fråga om dylika överlåtelser gynnar

dem som vidhåller en från fastighetsbildningssynpunkt inte godtagbar jorddelning

i förhållande till dem som efter avslag på ansökan om avstyckning

lojalt låtit överlåtelsen gå tillbaka.

Såsom framgår av remissprotokollet talar emellertid starka skäl för att

genomföra en legalisering även av arealöverlåtelserna. Dessa har, liksom

övriga privata jorddelningar, visat sig vara ett hinder, när man försökt

åstadkomma bättre arrondering och andra för planmässig markanvändning

nödvändiga åtgärder. Intresset ej minst från samhällsplaneringssynpunkt

att möjliggöra sådana åtgärder måste väga tyngre än de betänkligheter

från samma synpunkt vilka nyss redovisats. Den föreslagna lagstiftningen

bör därför tillstyrkas även i fråga om arealöverlåtelserna. Mot de tidsgränser

som förordats av departementschefen synes ej förekomma anledning till

erinran.

För att inte samhället i en framtid åter skall ställas inför kravet att godkänna

nya privata jorddelningar synes det oundgängligt att genomföra den

nu också föreslagna lagstiftningen med vissa bestämmelser om förvärv av

område av fastighet. Därmed erhålles automatiskt en återgång av alla framtida

arealöverlåtelser, som inte godkännes vid en i anslutning till överlåtelsen

verkställd j or ddelningsförr ältning.

Det är vidare betydelsefullt, att man vid tillämpning av annan lagstiftning

och särskilt byggnadslagstiftningen är medveten om det begränsade

syftet med den föreslagna legaliseringen. Vid tillämpningen av byggnadslagstiftningen

spelar det i praktiken en ej obetydlig roll, att en tilltänkt

byggnadstomt efter vederbörlig prövning godkänts från fastighetsbildningssynpunkt

och registrerats som självständig fastighet. En legalisering innebär

emellertid inte, att arealförvärvet skapat en jordpolitiskt godtagen

enhet. Tvärtom har, såsom tidigare antytts, de arealöverlåtelser varom här

är fråga ej sällan prövats från planpolitisk synpunkt, och prövningen har

resulterat i avslag. Det bör därför stå klart att, i den mån fråga kan uppkomma

om byggnadslov eller dispens från byggnadsförbud på fastighet

som bildats genom legalisering, denna fastighetsbildning ej skall ställa

frågan om lov eller dispens i ett bättre läge än om legalisering inte ägt rum.

Såsom antytts i remissprotokollet synes det därför betydelsefullt att byggnadsnämnderna

får kännedom om karaktären av den fastighetsbildning som

äger rum genom legalisering. 1 * * * * 6

1 §•

Lagrådet delar den i remissprotokollet uttalade meningen att likheten

med legaliseringsinstitutet i ÄUL bör så mycket som möjligt beaktas vid

utformningen av den nya lagen.

Den föreslagna regeln i 1 § första stycket anknyter till lydelsen av 8 §

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 127

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

andra stycket första punkten ÄUL. Enligt lagrådets mening skulle det vara

lämpligt att öka överensstämmelsen i den delen genom att redan i 1 § första

stycket göra undantag för privata jorddelningar efter juni 1962. Därigenom

skulle vinnas, att man kan låta det föreslagna andra stycket utgå

och få undantagsregeln uttryckt på ett bättre sätt. I den utformning regeln

har enligt förslaget inbjuder den direkt till felaktigt motsatsslut beträffande

sämjedelningar efter juni 1962.

Lagrådet hemställer därför, att 1 § utformas i ett stycke på följande sätt:

»Är fastighet eller för fastigheter samfälld mark delad genom sämjedelning,

areal överlåtelse eller liknande privat jorddelning före den 1 juli 1962, får

delningen enligt denna lag erkännas som fastighetsbildning (legalisering).»

Mot denna lösning — liksom mot lydelsen av ÄUL — skulle visserligen kunna

anmärkas, att den inte utsäger något om att legalisering ej får ske av sämjedelning,

som väl tillkommit före den 1 juli 1962 men som är ogiltig enligt

1952 års lag om ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av

Kopparbergs län. Den anmärkningen saknar emellertid praktisk betydelse.

Som framhålles i remissprotokollet måste ett generellt villkor för legalisering

vara, att delningen är rättsligt giltig.

Frågan om en privat jorddelnings giltighet kan givetvis dras under allmän

domstols prövning utan hinder av att den samtidigt är föremål för bedömning

vid legaliseringsförrättning. När det i remissprotokollet uttalas,

att man inte bör införa någon regel som möjliggör att tvist angående delnings

giltighet eller innebörd kan göras till föremål för särskild rättegång

vid domstol medan förrättningen vilar, torde därmed endast avses att man

inte bör ha någon regel om att förrättningen i det angivna fallet skall förklaras

vilande (jfr 5 § andra st. i utredningsmannens förslag). Det synes

över huvud vara ett ganska opraktiskt fall att delägare skulle väcka talan

i giltighetsfrågan vid allmän domstol, när han kan få saken prövad vid

legaliseringsförrättning med möjlighet att sedermera fullfölja talan till

ägodelningsrätt genom besvär. Skulle talan väckas vid allmän domstol, bör

det ankomma på förrättningsmannen att efter delägarnas hörande besluta,

om legaliseringsförrättningen skall förklaras vilande eller ej.

Varken i den föreslagna lagtexten eller i remissprotokollet anges, att

legalisering i fråga om rättsverkan skall jämställas med någon särskild

form av fastighetsbildning. Vad angår spörsmålet om fördelning av inteckningsansvar

mellan fastigheter som bildats genom legalisering torde — liksom

vid tillkomsten av ÄUL — meningen vara, att huvudregeln i 37 § 2

inom. inteckningsförordningen skall anses gälla (jfr L3U 1962:35 s. 33).

Inteckningsansvaret skall sålunda ej genom legaliseringen kunna övergå

till att bli enbart subsidiärt. 2 *

2 §•

Paragrafen uppställer det särskilda villkor till rättighetshavares skydd

som skall iakttas vid legalisering av s. k. komplicerad sämjedelning. Bak
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

grunden är att legalisering av sådan sämjedelning ibland kan tänkas få

ogynnsamma verkningar för innehavare av begränsad sakrätt, närmast

innehavare av fordringsinteckning. Detta kan belysas med följande exempel.

Innan sämjedelningen ännu ägt rum, har inteckning beviljats uti ideell andel

i en av de fastigheter som sedermera kommit att ingå i sämjedelningen.

Sämjedelningen genomföres på det sättet att den som haft lagfart å den

intecknade andelen inte får någon mark inom den fastighet vartill andelen

hör. Givetvis är det redan härigenom som risk uppstår för inteckningshavaren.

Till dess legalisering av sämjedelningen skett finns dock vissa —

låt vara ganska teoretiska — möjligheter att risken undanröjes, nämligen

att överenskommelse träffas om sämjedelningens jämkning eller återgång

eller att de ifrågavarande fastigheterna undergår laga skifte. Att genom

överenskommelse rubba sämjedelningen är ju omöjligt efter legaliseringen.

Såtillvida är denna följaktligen ägnad att ytterligare försämra läget för

inteckningshavaren.

För att förebygga nu antydda risker för rättighetshavarna upptar ÄUL

beträffande legalisering inom ramen för äganderättsutredning den bestämmelsen

att delningen inte får legaliseras »i den mån fastighetsbildning i

överensstämmelse med delningen länder till skada för innehavare av fordran

eller rättighet, för vilken fastighet eller del därav häftar, eller hinder eljest

föreligger på grund av inteckningsförhållandena» (8 § andra st. andra p.).

I remissprotokollet har gjorts uttalanden om att förevarande paragraf i

förslaget nära ansluter till den återgivna bestämmelsen i ÄUL. Av ordalagen

framgår emellertid att villkor sbestämningen skärpts i förhållande till

ÄUL. Specialmotiveringen får anses bekräfta att en sådan skärpning varit

avsiktlig. Sålunda heter det där att »föreskriften om oskadlighetsprövning

innebär, att förrättningsmannen måste konstatera att legalisering inte kan

förorsaka innehavare av rättighet eller fordran någon skada eller att

---»■ Innebörden är tydligen att förrättningsmannen förutsättes ha

nått fullständig visshet om att legaliseringen är riskfri i nu uppmärksammat

hänseende innan han tillåter den. Lagrådet vill ifrågasätta om inte

detta är ett alltför strängt villkor som skulle onödigtvis hämma legaliseringsverksamheten.

I vissa lägen kan det nämligen vara utomordentligt

svårt att våga göra ett bestämt konstaterande om legaliseringens oskadlighet.

Det synes därför rimligare med en ordning enligt vilken legalisering

får komma till stånd, såframt inte en därav betingad risk för rättighetshavare

är någotsånär klart skönjbar. I själva verket torde det vara en

dylik inställning som avspeglas i utformningen av den jämförliga bestämmelsen

i ÄUL. Lagrådet förordar fördenskull, att paragrafen, i närmare

överensstämmelse med ÄUL, erhåller följande jämkade lydelse: »Har sämjedelning

omfattat flera fastigheter, får delningen icke legaliseras, om skada

uppkommer för innehavare av fordran eller rättighet, för vilken fastighet

eller del av fastighet svarar, eller hinder eljest föreligger på grund av inteckningsf

örhållande.»

6*—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 127

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

I likhet med vad som framhölls i förarbetena till ÄUL (prop. 1962: 159

s. 78) uttalas i remissprotokollet, att tveksamhet angående risk för skada

eller olägenhet ibland kan undanröjas genom medgivande från vederbörande

rättighetshavare. Med anknytning till detta uttalande må framhållas att

rättighetshavarens eget medgivande inte alltid är tillräckligt såsom underlag

för att legaliseringen skulle kunna anses riskfri; i fall av gemensam

inteckning kan nämligen behövas medgivanden såväl från andra rättighetshavare

som från vissa fastighetsägares sida. Att detta förhållande uppmärksammas

är angeläget med tanke på att sist åsyftade rättighetshavare och

fastighetsägare inte har ställning som sakägare vid legaliseringsförrättningen

(jfr 6 § tredje st.).

9 §.

I specialmotiveringen till föreskrifterna i andra stycket sägs, att dessa

kan bli aktuella även i det fall att förrättning avslutas vid en tidpunkt som

är okänd för sakägare vilka varit närvarande vid föregående sammanträde.

Omvänt följer härav att föreskrifterna inte avsetts skola tillämpas i fall

då vid sammanträde getts till känna, att förrättningen kommer att avslutas

viss bestämd dag. För att den sålunda åsyftade innebörden skall komma till

tydligare uttryck vill lagrådet föreslå att lydelsen av första punkten i andra

stycket jämkas så att avfattningen blir följande: »Avslutas förrättningen ej

vid sammanträde eller på dag som angetts vid sammanträde, sändes underrättelse

om avslutandet till varje sakägare som skolat kallas.»

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

85

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 3 maj 1968.

Närvarande:

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

justitierådet

Edling,

Hegrelius,

Petrén,

Joachims son.

Enligt lagrådet den 19 april 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärender hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

5 april 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över, förutom

annat lagförslag, upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser om förvärv

av område av fastighet.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Lars Tottie.

Lagrådet yttrade:

1 §•

Den situation som motsvarar det i första stycket av förevarande paragraf

angivna fallet anges i lagberedningens förslag till 4 kap. 7 § jordabalken

genom uttrycket att visst område säljes, vare sig det är ämnat att avskiljas

från fastigheten eller köpet avser fastighet med undantag av område. Annan

överlåtelse torde ej ha avsetts än just det köp, genom vilket området frångår

fastigheten. Regeln skulle alltså ej utgöra hinder mot en försäljning av sådant

område som enligt äldre rätt civilrättsligt var avskilt från en fastighet,

ehuru det ej blivit utbrutet till en enhet enligt fastighetsbildningslagstiftningens

regler. I det till lagrådet remitterade förslaget till jordabalk gäller

motsvarande regel i 4 kap. 7 § köp som avser visst område av fastighet eller

fastighet med undantag av visst område. Vad som anförts vid remissen till

lagrådet av detta förslag ger ej stöd för att avsikten varit att frångå lagberedningens

mening, att regeln skulle avse blott det köp som innebär att ett

område skiljes från fastigheten. Förslag till ikraftträdandebestämmelser och

övergångsregler föreligger ej och det är en öppen fråga om det avses att

genom sådana regler införa ett förbud mot vidareförsäljning av område,

som under äldre lags tid med civilrättslig verkan frånsålts fastigheten. Vid

remissen till lagrådet av den nu förevarande bestämmelsen — vilken avser

köp varigenom visst område av fastighet kommer i särskild ägares hand —

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1968

har gjorts uttalanden, som måhända har innebörden att omformuleringen

betingats av att denna bestämmelse skulle, i motsats till regeln i det remitterade

förslaget till jordabalk, avse endast det köp varigenom uppdelning sker

men ej senare överlåtelser. Oavsett att enligt vad det förut anförda visar

ett sådant skäl för omformulering ej kan anses föreligga, bör en lydelse

i överensstämmelse med vad nu föreslagits vinna företräde, då den bättre

än de tidigare förslagen anger vad som åsyftas.

Förutsättning för att ett arealköp skall bli giltigt är enligt vad som bestämmes

i förevarande paragraf att fastighetsbildning kommer till stånd

genom förrättning som är sökt senast inom sex månader från köpet. Enligt

vad som synes framgå av det protokoll varigenom förslaget till jordabalk

remitterades till lagrådet avses härutöver i princip skola gälla, att mellan

köpet och förrättningen skall föreligga sådant omedelbart samband som

uppkommer genom att köpehandlingen läggs till grund för förrättningen.

Detta blir händelsen om köpet bringas till förrättningsmannens kännedom.

Från denna huvudregel, som i och för sig nära överensstämmer med lagberedningens

förslag, stadgas emellertid undantag för det fall att förrättningen

avslutas före utgången av sexinånadersfristen. Kravet på direkt samband

mellan köpet och förrättningen efterges då, vilket innebär att en enbart

efter säljarens bestämmande verkställd förrättning i och för sig är

godtagbar. Denna ordning är icke helt utan våda för köparen. I vissa fall kan

nämligen risk föreligga att genom säljarens anvisningar förrättningen kommer

att avse ett område som ej överensstämmer med köpet, och vidare

finns möjlighet för säljaren att genom ensidig återkallelse av förrättningen

åstadkomma att den icke leder till fastighetsbildning. Dessa olägenheter

torde dock ej böra tillmätas större betydelse, särskilt som köparen alltid lär

kunna skydda sig genom att skyndsamt låta köpet komma till vederbörande

lantmätares kännedom. Med hänsyn härtill och på grund av de

fördelar som enligt remissprotokollet rörande jordabalken vinnes genom

den föreslagna ordningen synes denna böra godtagas.

Enligt lagrådets mening är vissa jämkningar av redaktionell natur

önskvärda. Lagrådet föreslår, att paragrafens första stycke får den lydelsen

att köp, som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild

ägares hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse

med köpet genom förrättning, som är sökt senast sex månader efter den dag

då köpehandlingen upprättades och, om förrättningen ej är avslutad vid utgången

av nämnda tid, skall verkställas på grundval av köpet.

2 §•

I paragrafens andra stycke anges, att i visst fall jorddelningsförrättning

skall ha sökts av testamentstagaren eller dödsboet. Stadgandet är avsett att

utgöra en komplettering av de i jorddelningslagens 19 kap. 6 § givna reglerna

om behörighet att påkalla förrättning, vilka enligt ordalydelsen icke

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

avser sådana fall, då familj erättsligt fång föreligger. Även om tvekan knappast

kan råda om att jorddelningslagens regler äger analogisk tillämpning

beträffande den som gjort förvärv genom legat, kunde det finnas skäl att i

förtydligande syfte införa en uttrycklig bestämmelse om dennes behörighet.

En sådan regel skulle emellertid ha sin plats i jorddelningslagen och icke

här. Med hänsyn till att förevarande lag har provisorisk karaktär kan dock

enligt lagrådets mening underlåtas att göra ett sådant tillägg i jorddelningslagen.

Det föreslagna förtydligandet i förevarande paragraf bör i vart fall utgå.

Omformuleras 1 § första stycket enligt lagrådets förslag, bör andra stycket

i förevarande paragraf undergå motsvarande jämkning.

Slutstadgandet

I nära överensstämmelse med vad lagberedningen föreslagit bör intagas

en övergångsbestämmelse av innehåll, att om makars förmögenhetsförhållanden

är att bedöma enligt äldre giftermålsbalken, vad i 2 och 4 §§

stadgas skall äga motsvarande tillämpning.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968

Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 maj

1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Länge, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtanden över

förslag till

1) lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag),

2) lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtanden och anför.

Beträffande förslaget till legaliseringslag förordar lagrådet under 2 § att

villkoren för legalisering av komplicerade sämjedelningar uppmjukas i

viss utsträckning. Härigenom skulle fullständig överensstämmelse uppnås

med vad som gäller enligt ÄUL. Motsvarande bestämmelse enligt sistnämnda

lag torde innebära att förrättningsmannen vid legalisering av komplicerad

sämjedelning med stöd av ÄUL har att iaktta sådan försiktighet och noggrannhet

vid sin oskadlighetsprövning att alla kända förhållanden som

kan medföra risk för berörda rättighetshavare blir beaktade. En sådan ordning

är godtagbar även vid legalisering enligt denna lag. Jag kan därför biträda

lagrådets förslag till ändrad utformning av paragrafen.

Jag kan i övrigt ansluta mig till vad lagrådet uttalar.

Även de av lagrådet föreslagna ändringarna av förslaget till lag med vissa

bestämmelser om förvärv av område av fastighet bör godtas.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa ytterligare redaktionella

jämkningar böra vidtas i lagtexterna.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att antaga förslag till

1) lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag),

2) lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1968

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 3LU 1968:66 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning s. 1 i texten