Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. in

1968-10-18 · 361 sidor, varav 260 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 260 av 361 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:143, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

1

Nr 143

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om

bankrörelse, m. in.; given Stockholms slott den 18

oktober 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att anta härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående

införande av nya lagen om sparbanker,

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa,

5) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen,

6) lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)

om skuldebrev.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en samordning av rörelsereglerna för affärsbanker,

sparbanker och jordbrukets kreditkassor så att dessa bankinstitut får

rätt att på likartade villkor driva alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar.

Samordningen innebär att rörelsereglerna för sparbanker och

kreditkassor i allt väsentligt utformas efter mönster av affärsbankernas bestämmelser.

Detta medför framför allt för sparbankerna en väsentligt vidgad

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr lb3 år 1968

rörelsefrihet. Propositionen innehåller också förslag till ändrade rörelseregler

som syftar till att effektivisera bankinstitutens verksamhet.

Näringslivets kapitalförsörjning underlättas genom flera av de föreslagna

åtgärderna. Bankinstituten skall sålunda — i motsats till vad nu gäller —

kunna medverka vid emission av aktier och förlagsbevis genom att i fast

räkning ta över sådana värdepapper i och för placering på den allmänna

marknaden. Bankinstituten får vidare vidgad rätt att lämna kredit utan

säkerhet, blancokredit. Nuvarande generella blancokreditvolym för affärsbanker

och sparbanker ökas kraftigt och kreditkassor får samma rätt att

lämna sådan kredit. Förbudet att i bank belåna aktie eller förlagsbevis som

getts ut av förvaltningsbolag mjukas såtillvida upp att börsnoterat värdepapper

av detta slag får ligga som säkerhet för kredit.

Regleringen av bankinstituts skyldighet att till insättarnas skydd hålla

ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget kapital

föreslås ske efter andra principer än dem som nu gäller. Bestämmelserna utformas

som placeringsregler differentierade efter placeringarnas art. Bankinstitutens

tillgångar delas in i fyra riskgrader. Den lägsta riskgraden omfattar

placeringar med ingen eller ringa förlustrisk medan i den högsta

riskgraden ingår de mest riskbetonade tillgångarna. Placeringar i den lägsta

riskgraden föreslås helt fria från krav på täckning med eget kapital. Tillgångar

i övriga riskgrader föreslås täckta med 1 %, 4 % resp. 8 % eget

kapital. Det samlade kravet på eget kapital erhålls genom addering av kapitalkraven

i de olika riskgraderna. De nya reglerna innebär sänkta kapitalkrav

för affärsbankerna. För några sparbanker och centralkasisor skärps

däremot kravet på eget kapital.

När det gäller kravet på bankinstituten att hålla en tillfredsställande betalningsberedskap

utformas de enhetliga reglerna efter det system som nu

tillämpas för affärsbanker och centralkassor. Bankinstitut skall sålunda

först och främst alltid hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning

tillräcklig kassareserv. Utöver detta kvalitativa krav ställs ett kvantitativt

krav upp. Detta krav differentieras inte som nu efter inlåningens formella

uppsägningstid utan bestäms schablonmässigt till 10 % av all inlåning.

I fråga om inlåningen föreslås att nuvarande bestämmelser om individuellt

insättningsmaximum för vissa inlåningsräkningar och om uppsägningstid

för uttag avvecklas. Detsamma gäller de bestämmelser som anger vilka

inlåningsräkningar som får begagnas. Innebörden av dessa förslag är att

bankinstituten själva får avgöra i vad mån de vill ställa upp några regler

för sin inlåningsverksamhet i dessa hänseenden. Även de bestämmelser som

nu begränsar valmöjligheterna beträffande kreditgivningsformer skall slopas.

Detta får betydelse framför allt för sparbankerna som framdeles kan

bevilja växelkredit och ge bankgarantier.

Bankinstituten får enligt propositionen rätt att — i motsats till vad nu

gäller — själva avgöra sitt kontorsnäts utbredning. Nuvarande offentliga

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

3

etableringskontroll över filialbildning avvecklas sålunda. Bankinstituten

ålägigs emellertid att innan bankkontor öppnas inhämta yttrande från en

rådgivande nämnd med representanter för bl. a. bankinspektionen och bankinstituten.

Nämnden skall verka för en ändamålsenlig struktur av bankinstitutens

kontorsnät.

För jordbruksfcasserörelsen föreslås ändringar i fråga om medlemsintagningen

och rätten att ge kredit till andra än medlemmar. Ändringarna avser

att — inom ramen för rörelsens huvudsakliga ändamål att tillgodose jordbrukets

kreditbehov — ge rörelsen ökad frihet att vända sig till andra kategorier

än jordbrukare.

Den nya lagstiftningen föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 januari

1969.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, dels att 69 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse1

skall upphöra att gälla, dels att 2, 54—63, 67, 68, 70, 71, 74, 99, 186 och

189 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

2 §.

Annan än riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank, Sveriges

allmänna hypoteksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag får ej i

sin firma använda ordet bank. Ej heller får i övrigt vid beteckning av affärsrörelse

ordet bank begagnas av annan än de nu nämnda företagen och jordbrukets

kreditkassor.

Beträffande användningen av ordet bank i registrerad understödsförenings

firma är särskilt stadgat.

54 §.

Bankaktiebolag får ej för egen räkning driva handel med eller, med de

undantag som angivas i 55 och 56 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,

checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda

förskrivningar utom sådana som medföra rätt till betalning först efter

utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

55 §.

Bankaktiebolag får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda banken lokaler

för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande bär till syfte att förvalta fast egendom

eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis,

som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankbolaget

äger, eller till lokaler, som bolaget i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i banken,

5. efter tillstånd av Konungen, aktie i annat bankaktiebolag, i utländskt

bankföretag och i svenskt aktiebolag eller utländskt företag, vars ändamål

kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis

eller förlagsbevis utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts.

Bankbolag som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på

den allmänna marknaden får förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i

emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis skall bolaget dock avyttra

så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga

skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna frist.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1967:341 och av 186 § se 1967:541.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 14-3 år 1968

5

56 §.

För att skydda fordran får bankaktiebolag dels på offentlig auktion eller

fondbörs eller i den ordning som angives i 96 a § utsökningslagen köpa

egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppenbart

att bankbolaget annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning för

fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Vad nu sagts

gäller ej egen aktie. Utgöres köpt eller övertagen egendom av fastighet,

gruva, fabrik eller annan liknande anläggning eller fartyg, får bankbolag i

utbyte mot sådan egendom med tillhörande lös egendom förvärva aktie i

bolag, som bildats för förvaltning av egendomen eller för fortsättande av

en med denna driven verksamhet, eller förlagsbevis, som utfärdats av sådant

bolag. Bankbolag får därjämte förvärva aktie i bolag, i vilket bankbolaget

enligt detta stycke förut förvärvat aktie, om uppenbar fara är att bankbolaget

annars skulle lida förlust.

Har bankbolag enligt första stycket förvärvat aktie i bolag eller av aktiebolag

utfärdat förlagsbevis, får bankbolaget, om aktiebolaget överlåter sina

tillgångar på annat aktiebolag, byta ut aktien eller förlagsbeviset mot aktie

i det andra aktiebolaget eller förlagsbevis som utfärdats av detta bolag.

Egendom, som bankbolag förvärvat enligt första eller andra stycket, skall

avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum

utan förlust för bolaget.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

57 §.

Bankaktiebolag skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta

belopp. Detta bestämmes i förhållande till bankbolagets tillgångar och till

garantiförbindelser som bolaget ingått (placeringar). Vid beräkningen av

kapitalkravet indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning,

vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktiebolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa

eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag

eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,

som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling

eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag

än som avses under A 3 svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt

till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad

som hör till tomträtten, eller

fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966

(nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,

såvida förmånsrätten får göras gällande

på bankbolagets föranstaltande,

4. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling

eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån

utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten

är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem

och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen

eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell

verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio

procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i

fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till

tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,

eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen

kronor,

2. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i form av

värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under

C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt

femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt

skall bankbolag vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst ett belopp, som

motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och

åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt

nominella belopp.

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av

bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det

nominella värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett belopp

motsvarande bolagets aktiekapital. I fråga om förlagskapital, som långivaren

kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets kapital

får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som

svarar mot tio procent av bolagets aktiekapital.

Från bankbolagets eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad

banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat in- eller

utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning

skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare.

Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande

har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande

behov, skall från bankbolagets eget kapital avräknas åtta

procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget

och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot bankens

innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som bankbolaget bestämt på grundval

av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel

till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande

av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet

läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet

för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl

föranleda annat.

58 §.

Bankaktiebolag skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning

tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas

i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till

lägst ett belopp som svarar mot tio procent av bankbolagets samtliga förbindelser

med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet,

lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån

enligt fondens reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven

tillfälligt under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

Är tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i

kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som bankbolaget

ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som bolaget enligt

avtalet har rätt att ytterligare erhålla vid anfordran.

59 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom

eller i form av borgen. Utan säkerhet får dock kredit lämnas till ett

sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre procent av

summan av bankaktiebolags eget kapital och dess inlåning. Därutöver får

kredit utan säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt

bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa

gemensamhetsanläggningar, såvida krediten ej överstiger belopp för vilket

förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt

nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på bankbolagets föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier

eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien

noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis,

som utfärdats av sådant bolag.

Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag att som pant mottaga egen

aktie äger motsvarande tillämpning på förlagsbevis som bolaget utfärdat.

60 §.

Bankaktiebolag skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan

omfattning, att fara kan uppkomma för bankbolagets säkerhet, icke lämnas

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

till samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra

i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller

förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro

förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse

till bankbolaget.

Öl §.

Till verkställande direktör i bankaktiebolag, dennes ställföreträdare eller

annan, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande

ärenden, eller till den som är gift med sådan person får bankbolaget

lämna kredit endast

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av

samfällighet, kassa, inrättning eller bolag eller annan sammanslutning, som

avses i 57 § första stycket A 2 eller 3,

2. mot säkerhet av fordran eller värdehandling som avses i 57 § första

stycket A eller B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av det

uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

Ledamot av bankbolags styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit

uppdrag som avses i första stycket, eller den som är gift med sådan person

får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller garanti som

avses i första stycket 1, mot säkerhet av pant eller genom diskontering av

växel, som är grundad på verklig handelsaffär.

Bankbolag får ej lämna kredit till revisor i bolaget eller revisorssuppleant

eller till den som är gift med sådan person.

Bankbolag får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis,

som utfärdats av någon som avses i första eller tredje stycket,

eller mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig.

Första—fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening

eller annan sammanslutning, vari person som avses i första—tredje styckena

eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett

väsentligt ekonomiskt intresse, om ej annat följer av vad som föreskrives

nedan i denna paragraf.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket såsom

delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, får ej beviljas

kredit som angives i första stycket 3.

Utan hinder av bestämmelsen i femte stycket får bankbolag lämna sådan

sammanslutning som avses i sjätte stycket kredit genom diskontering av

växel, som är grundad på verklig handelsaffär, och bevilja kredit mot växel,

som nu nämnts och för vilken sammanslutningen är betalningsskyldig.

62 §.

Bestämmelserna om kredit i 59—61 §§ äga motsvarande tillämpning på

garantiförbindelse som bankaktiebolag ikläder sig.

63 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolag förbehålla sig

rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

9

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett

sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent

av summan av bolagets eget kapital och dess inlåning efter avdrag för

lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

För fallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas

på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts

säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning

i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Bankbolaget skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet

icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar.

Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

67 §.

Motbok eller annat bevis, som bankaktiebolag utfärdar om tillgodohavande

på räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får

ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos bolaget.

Bankbolag får ej träffa förbehåll om rätt för bolaget att åberopa betalning

till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

68 §.

Innan bankaktiebolag inrättar bankkontor, skall bankbolaget inhämta

yttrande från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor, skall det omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten.

Bankbolag skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt

föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer.

70 §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den

omyndige själv satt in hos bankaktiebolag efter det att han fyllt sexton år.

Utan den omyndiges samtycke får bankbolaget ej betala ut sådana medel

till förmyndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga

medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare

förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas

på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes

hos bolaget.

Medel som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får,

utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas ut utan

överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap.

9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst förordna,

att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på

bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, förmyndare

och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel,

som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg att meddelat

tillstånd icke utnyttjats.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

71 §.

För bankaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst fem och

högst aderton ledamöter.

Styrelsen skall — ---är stadgat.

74 §.

Styrelsen skall---verkställande direktör.

Styrelsen må jämväl — -—--egen prövning.

Angående den—- — — myndigheten därom.

Uppdrag som —--varje slag.

Styrelsen må icke---annan bankrörelse;

2. förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande

eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov;

3. beviljande av kredit till person, som avses i 61 § första eller andra

stycket, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan

person är styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt

ekonomiskt intresse; styrelsen dock obetaget att för person eller

sammanslutning, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan

styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och

för en av honom idkad rörelse;

4. förvärv av--— eller pantsatt;

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att

beslut, där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens hörande

meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde.

I denna---ikläder sig.

99 §.

Det åligger---— nämnda redovisningshandlingar.

Minst en---bankbolagets medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring

av jämlikt 56 § inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de — — —- större betydelse.

I övrigt —---vara erforderliga.

186 §.

Med dagsböter--- ■—- eller 49 §;

2. styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att verkställa påskrift

å aktiebrev enligt 37 §, 44 § 2 mom. fjärde stycket, 45 § sista stycket,

46 § 2 mom. andra stycket eller 140 § andra stycket.

189 §.

Bildas bankaktiebolag---skäligt värde.

5. Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland

sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva handel

för egen räkning, må den egendom, även om sådant fall ej är för handen,

som i 55 eller 56 § omförmäles, förvärvas av det övertagande bolaget.

Egendom, som bankbolaget på detta sätt förvärvat, skall, i den mån egendomen

ej jämlikt vad i nyssnämnda lagrum stadgas må av bolaget behållas,

åter avyttras så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga

rum utan förlust för bolaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 68 § första stycket föreligger

icke för bankaktiebolag, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med

stöd av äldre bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, dels att 11, 16, 18, 19, 22—35, 39, 40, 43, 48, 58,

60, 67, 81, 83, 92 och 96 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre

nya paragrafer, 35 a—c §§, av nedan angiven lydelse.

11 §•

I sparbank---denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst sextio, dock att tillsynsmyndigheten

må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att

antalet sättes högre än sextio.

16 §.

Då det---eller andra.

För att---vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder,

inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 26 §, äro tillräckliga

för uppfyllande av kravet på egna fonder enligt nämnda lagrum. I övrigt

skall beträffande återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst

vid garantifondens bildande.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del därav,

må sådan återbäring ej äga rum annat än i den män reservfonden uppgår

till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må återbäring

ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om

genom återbäringen sparbanken ej skulle kunna uppfylla i 26 § föreskrivet

krav på egna fonder.

19 §.

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till

följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grundfond

eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å garantifond

skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust skulle

uppkomma å rörelsen, att sparbanken ej skulle kunna uppfylla i 26 § föreskrivet

krav på egna fonder. Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas

om till följd därav förlust skulle uppkomma.

1 Senaste lydelse av 11, 81, 83, 92 och 96 §§ se 1962:234, av 16 § se 1967:62 samt av 48 § se

1967:542.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

13

22 §.

Sparbanks rörelse skall avse företrädesvis sparbankens verksamhetsområde.

23 §.

Sparbank får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undantag

som angivas i 24 och 25 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,

checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda

förskrivningar utom sådana som medföra rätt till betalning först

efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

24 §.

Sparbank får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda sparbanken lokaler

för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom

eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet,, och förlagsbevis,

som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken

äger, eller till lokaler, som sparbanken i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i sparbanken.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller

aktie avgöres av huvudmännen, om ej annat följer av sparbankens reglemente.

Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken sparbankens

lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Sparbank får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot

högst tio procent av sparbankens egna fonder, förvärva andel i sådan ekonomisk

förening eller aktie i sådant bolag, som med Konungens godkännande

verkar som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende

av gemensamma intressen, eller garantifondbevis eller förlagsbevis, som utfärdats

av föreningen eller bolaget, eller i övrigt tillskjuta medel till föreningen

eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får sparbank efter tillstånd av

tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som avses

i nämnda stycke, om det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt

eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes.

Sparbank som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den

allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva

aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis

skall sparbanken avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast

ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten

förlänga denna frist.

25 §.

För att skydda fordran får sparbank dels på offentlig auktion eller fondbörs

eller i den ordning som angives i 96 a § utsökningslagen köpa egendom

som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppenbart

att sparbanken annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning

för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Bevis om

tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken får dock förvärvas

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

endast om förutsättningar för återbetalning av fond föreligga enligt 18

eller 18 §.

Egendom, som sparbank förvärvat enligt första stycket, skall avyttras

så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust

för sparbanken.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

26 §.

Sparbank skall till insättarnas skydd ha egna fonder till visst lägsta belopp.

Detta bestämmes i förhållande till sparbankens tillgångar och till garantiförbindelser

som sparbanken ingått (placeringar). Vid beräkningen av

kravet på egna fonder indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen
A.

1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning,

vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktiebolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa

eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag

eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,

som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling

eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag

än som avses under A 3 svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt

till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade

värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av

byggnad som hör till tomträtten, eller

fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december

1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa

gemensamhetsanläggningar, såvida förmånsrätten får göras gällande

på sparbankens föranstaltande,

4. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling

eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån

utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerhefen

är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem

och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta

egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

15

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell

verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio

procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i

fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till

tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,

eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugufemtusen

kronor,

2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i form av

värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under

Cl,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt

femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna

fonder.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej egna fonder. I övrigt

skall sparbank vid varje tidpunkt ha egna fonder till lägst ett belopp, som

motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och

åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt

nominella belopp.

Med egna fonder avses grundfond, reservfond och garantifond. Med egna

fonder får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av sparbanken,

intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond. I fråga om

förlagskapital, som långivaren kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas

att med sparbankens fonder får likställas högst så stor del av det

varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av reservfonden.

Från sparbankens egna fonder skall avräknas det bokförda värdet av vad

sparbanken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag som

driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske

i fråga om företag där staten är delägare.

Har sparbank väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande

bar till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att

bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed

sammanhängande behov, skall från sparbankens egna fonder avräknas åtta

procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget

och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot sparbankens

innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som sparbanken bestämt på grundval

av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av

statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande

av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet

läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet

för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda

skäl föranleda annat.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott

vid annan sparbanks likvidation, får vid bestämmande av kravet på

egna fonder under tiden för likvidationen taga överskottet i beräkning intill

belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

27 §.

Sparbank skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig

kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas

i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst

ett belopp som svarar mot tio procent av sparbankens samtliga förbindelser

med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som

tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens

reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt

under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

Är tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas

i kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som sparbanken

ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som sparbanken

enligt avtalet har rätt att ytterligare erhålla vid anfordran.

28 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom

eller i form av borgen. Utan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sammanlagt

belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre procent av

summan av sparbanks fonder och dess inlåning. Därutöver får kredit utan

säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt

bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa

geroensamhetsanläggningar, såvida krediten ej överstiger belopp för vilket

förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar

enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på sparbankens

föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier

eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien

noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som

utfärdats av sådant bolag.

Sparbank får ej som pant mottaga förlagsbevis, som sparbanken utfärdat,

och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.

29 §.

Sparbank skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning,

att fara kan uppkomma för sparbankens säkerhet, icke lämnas till

samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i

väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller

förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro

förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse

till sparbanken.

30 §.

Till den som ensam eller i förening med annan får avgöra på sparbankens

styrelse ankommande ärenden eller till den som är gift med sådan person

får sparbanken lämna kredit endast

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

17

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av

samfällighet, kassa, inrättning eller bolag eller annan sammanslutning, som

avses i 26 § första stycket A 2 eller 3,

2. mot säkerhet av fordran eller värdehandling som avses i 26 § första

stycket A eller B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av det

uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

Ledamot av sparbanks styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit

uppdrag som avses i första stycket, eller den som är gift med sådan person

får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller garanti som

avses i första stycket 1 eller mot säkerhet av pant.

Sparbank får ej lämna kredit till revisor i sparbanken eller revisorssuppleant

eller till den som är gift med sådan person.

Sparbank får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis,

som utfärdats av någon som avses i första—tredje styckena, eller

mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig.

Första—fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening

eller annan sammanslutning, vari person som avses i första—tredje styckena

eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett

väsentligt ekonomiskt intresse, om ej annat följer av vad som föreskrives

nedan i denna paragraf.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket såsom

delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, får ej beviljas

kredit som angives i första stycket 3.

Utan hinder av bestämmelsen i femte stycket får sparbank lämna sammanslutning,

i vilken sådan person som avses i första eller andra stycket i

egenskap av delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, kredit

genom diskontering av växel, som är grundad på verklig handelsaffär,

och bevilja kredit mot växel, som nu nämnts och för vilken sammanslutningen

är betalningsskyldig.

31 §.

Bestämmelserna om kredit i 28—30 §§ äga motsvarande tillämpning på

garantiförbindelse som sparbank ikläder sig.

32 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall sparbank förbehålla sig rätt

att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år,

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett

sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugufem procent

av summan av sparbankens fonder och dess inlåning efter avdrag för

lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

för sparbankens förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas

på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet

i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning

i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Sparbanken skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet

icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar.

Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

33 §.

Sparbank får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbehålla

sig andel i vinst på affär, som sparbanken själv icke äger avsluta.

Ej heller får sparbank, där ej är fråga om utdelning på aktier eller vad

i övrigt kan tillkomma sparbanken som ägare av aktier, på annat sätt beredas

andel i vinst på verksamhet, som sparbanken själv icke får driva.

34 §.

Vid beviljande av kredit får sparbank icke göra förbehåll om att kreditbeloppet

eller del av detta skall sättas in bos sparbanken för längre tid än

sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

35 §.

Sparbank får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till

viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana

förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis, som

lyder på minst etthundra kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen får sparbank

utfärda endast om åtgärder vidtagits för kontroll över utelöpande

märken.

35 a §.

Motbok eller annat bevis, som sparbank utfärdar om tillgodohavande på

räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast

till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos sparbanken.

Sparbank får ej träffa förbehåll om rätt för sparbanken att åberopa betalning

till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

35 b §.

Innan sparbank inrättar bankkontor, skall sparbanken inhämta yttrande

från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor, skall det omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten.

Sparbank skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt

föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer.

35 c §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den

omyndige själv satt in hos sparbank efter det att han fyllt sexton år. Utan

den omyndiges samtycke får sparbanken ej betala ut sådana medel till förmyndaren.

Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga

medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga

över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 19

insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes hos sparbanken.

Medel, som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken,

får, utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas

ut utan överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett

enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när

som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall

antecknas på bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare,

förmyndare eller god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet

av de medel, som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg

att meddelat tillstånd icke utnyttjats.

39 §.

Styrelsen får, om reglementet medgiver det, uppdraga åt styrelseledamot

eller annan att ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet

att annars ankomma på styrelsens egen prövning.

Om den befogenhet, som skall tillkomma person som avses i första stycket,

åligger det styrelsen att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd

instruktion. Avser uppdraget beviljande av kredit, skola grunderna

för kreditgivningen fastställas. Styrelsen skall, så snart det kan ske, till tillsynsmyndigheten

insända avskrift av instruktionen och underrätta myndigheten

om de ändringar som vidtagas i instruktionen.

Uppdrag enligt första stycket kan när som helst återkallas eller inskränkas.

Utan hinder av uppdrag får styrelsen själv avgöra ärende av varje slag.

Styrelsen får ej uppdraga åt enskild styrelseledamot eller annan att avgöra

ärende, som avser

1. inrättande eller indragning av filial eller övertagande av annan bankrörelse,

2. förvärv eller avyttring av fastighet, som är avsedd för sparbankens inrymmande

eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov,

'' 3. beviljande av kredit till person, som avses i 30 § första eller andra

stycket, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan

person är styrelseledamot eller som delägare eller medlem har ett väsentligt

ekonomiskt intresse; för kredit, som nu sägs, får dock styrelsen fastställa

vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall

kredit får beviljas i och för en av låntagaren idkad rörelse,^

4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie

eller förlagsbevis, som är utmätt eller pantsatt för sparbankens fordran,

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att

beslut, om det är påkallat av allmän ränteförändring, får utan styrelsens

hörande meddelas för tiden till nästa styrelsesammanträde,

6. meddelande av bestämmelser om kassaverksamheten vid sparbanken

eller om rörelsen i dess helhet vid filial och hur denna rörelse skall övervakas

från huvudkontorets sida.

Bestämmelser om kredit skola gälla även i fråga om garantiförbindelse,

som sparbank ikläder sig.

40 §.

Styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag enligt 39 § må ej handlägga

fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sådan fråga

om avtal mellan sparbanken och tredje man, i vilken han äger ett väsentligt

intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Bj heller må han deltaga

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han ensam

eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande

rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, den som fått uppdrag

enligt 39 § eller tredje man.

43 §.

I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efterrättelse

de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträffande

frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Detsamma

skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt den som erhållit

uppdrag enligt 39 §; och äro dessa jämväl skyldiga hörsamma föreskrift

som meddelas av styrelsen.

Föreskrift, vilken---— sparbankens intressen.

Den som---å avtalet.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning

gälla:

1. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i

vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i

balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde

än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till högre

värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning.

Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda

upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess

av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande

bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål,

för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det

bestående värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt tillsynsmyndigheten

medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske

över senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad

gäller tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomträtten.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som

omförmäles i 24 § första stycket 2.

2. Beträffande andra tillgångar än som nämnts under 1 gäller att de ej

må upptagas över verkliga värdet. För fordran, som förfaller eller kan av

sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än ett år, må värdet

icke sättas högre än att avkastning erhålles efter en räntefot som svarar

mot det allmänna ränteläget. Närmare föreskrifter om värderingen av här

avsedda fordringar meddelas årligen av tillsynsmyndigheten. Osäkra fordringar

skola upptagas högst till det belopp, varmed de beräknas komma att

inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

3. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna

uppföras å särskilt värdeminskningskonto. Minskning av värdeminskningskonto

är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande

tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt,

hinder ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto

sker i stället för sådan uppskrivning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 21

4. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad

beskaffenhet.

5. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart för

sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må endast

användas för grundfond, reservfond och garantifond.

(i. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.

7. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens

ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna. Tillika

skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda bokförda

värde. Inom linjen skola ock anmärkas de pensionsåtaganden, som ej

upptagits bland skulderna. Ytterligare skall inom linjen uppföras ränta å

garantifond eller grundfond, som till följd av reglerna i 19 § icke kunnat utbetalas.

Vad i---eller bilaga.

58 §.

Ansvarsfrihet må — --röstat däremot.

Anställes ej —--blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet---nämnda handling.

Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som någon vidtagit

med stöd av uppdrag enligt 39 §, må ej väckas av sparbanken, sedan ett år

förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det

räkenskapsår, under vilket åtgärden vidtagits, framlagts å sammanträde

med huvudmännen, såframt icke förhållande föreligger varom stadgas i

tredje stycket.

60 §.

Försättes sparbank----redovisningen avser.

Mot den som erhållit uppdrag enligt 39 § samt revisor äger konkursboet

ock, där sparbanken försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts innan två

år förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen framlades

å sammanträde med huvudmännen, föra sådan talan.

Talan, varom---talan förlorad.

67 §.

Då sparbanken---med huvudmännen.

Redovisningen skall ----- redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,

om handlingars framläggande å sammanträde med huvudmännen,

om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande

av talan mot styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag enligt 39 § skall

i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa ämnen föreskrivits.

81 §.

Om sparbanks---med straff.

Där sparbank---sådan talan.

Tillsynsmyndigheten skall---utfärda instruktion.

Tillsynsmyndigheten äger---denna lag.

Då tillsynsmyndigheten i anledning av att sparbank icke kan uppfylla i

26 § föreskrivet krav på egna fonder förelägger sparbankens styrelse att

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den

tid, inom vilken föreläggandet skall vara fullgjort, icke sättas längre än två

månader, och må i intet fall sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks---i likvidation.

83 §.

Sparbanks styrelse---av myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbanken gjort sådana förluster

att sparbanken icke kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fonder,

ofördröj ligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 § för utvisande

av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar antagandet

i fråga, ofördröj ligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten;

samt

att dels---och ställning.

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, den som erhållit uppdrag enligt 39 §,

revisor, likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1 inom.,

vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat

sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för

skadan.

Har huvudman---för skadan.

Där medhjälpare, ----för skadan.

96 §.

Med dagsböter---eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

I fråga om krav på egna fonder och om skyldighet att hålla kassareserv

får sparbank tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

Vid bokslut, som sker för tidigare år än 1974, får obligation, som avses i

48 § första stycket 1 i dess äldre lydelse och som förvärvats före den 1 januari

1969, värderas enligt äldre bestämmelser. Detsamma gäller fordran

på grund av lån, som avses i 48 § första stycket 2 i dess äldre lydelse och

som beviljats före nyssnämnda tidpunkt.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 35 b § första stycket föreligger icke

för sparbank, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre

bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

23

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående

införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 3 juni 1955 angående införande

av nya lagen om sparbanker1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

6

I fråga---—-------

7. I fråga om medel, som förvaltas

av förmyndare eller god man och

som sedan den 1 januari 1941 innestå

å räkning hos sparbank utan villkor

att de må lyftas allenast med

överförmyndarens tillstånd, skall, såframt

ej överförmyndaren annorlunda

förordnar, vid tillämpning av vad

i 24 § nya lagen stadgas så anses som

om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra

stycket föräldrabalken gjorts, att

de må uttagas utan sådant tillstånd.

Vad nu sagts skall ock gälla medel,

som sedermera insatts eller framdeles

insättas å räkningen, samt ränta

som lagts eller lägges till kapitalet.

8. Har sparbank------—

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde

stycket nya lagen stadgas beträffande

säkerhet för lån, må egendom,

som innan nya lagen vunnit tillämpning

å sparbanken genom att registrering

skett ställts som säkerhet

för lån, alltjämt godtagas som sådan

under lånets fortsatta löptid.

10. De styrelseledamöter —--å

(Föreslagen lydelse)

§•

annan bidragstecknare.

7. I fråga om medel, som förvaltas

av förmyndare eller god man och

som sedan den 1 januari 1941 innestå

å räkning hos sparbank utan villkor

att de må lyftas allenast med

överförmyndarens tillstånd, skall, såframt

ej överförmyndaren annorlunda

förordnar, vid tillämpning av

vad i 35 c § nya lagen stadgas så anses

som om förbehåll enligt 15 kap.

9 § andra stycket föräldrabalken

gjorts, att de må uttagas utan sådant

tillstånd. Vad nu sagts skall ock

gälla medel, som sedermera insatts

eller framdeles insättas å räkningen,

samt ränta som lagts eller lägges

till kapitalet.

---—- -—-år 1965.

9. Utan hinder av vad i 28 § andra

och tredje styckena nya lagen stadgas

beträffande säkerhet för lån, må

egendom, som innan nya lagen vunnit

tillämpning å sparbanken genom

att registrering skett ställts som säkerhet

för lån, alltjämt godtagas som

sådan under lånets fortsatta löptid,

likvidationen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1965:222.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 6 §§ lagen den 15 juni 1934 om sparbankernas

säkerhetskassa1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Såsom bidrag —------kalenderår förvaltade.

Vad nu sagts skall ej gälla sparbank,

vars fondmedel, sedan i förekommande

fall därifrån avdragits

garantifond och i fondmedlen ingående

förlagskapital samt under de

tio första åren efter sparbankens bildande

jämväl grundfond, antingen

äro eller genom bidragets erläggande

skulle bliva otillräckliga för iakttagandet

av det förhållande, som

jämlikt 27 § lagen om sparbanker

skall förefinnas mellan sparbankens

inlåning och dess fonder.

Vad nu sagts skall ej gälla sparbank,

vars fondmedel, sedan i förekommande

fall därifrån avdragits

garantifond och i fondmedlen ingående

förlagskapital samt under de

tio första åren efter sparbankens bildande

jämväl grundfond, antingen

äro eller genom bidragets erläggande

skulle bliva otillräckliga för uppfyllande

av kravet på egna fonder jämlikt

26 § lagen om sparbanker.

3 §•

Uppgår kassans behållning till tjugo

miljoner kronor, skall hälften av

den behållna avkastningen årligen

utdelas till sparbankerna efter förhållandet

mellan de bidrag varje

sparbank sammanlagt inbetalat till

kassan. Uppgår behållningen till ett

belopp motsvarande en procent av de

medel, som sparbankerna vid utgången

av nästföregående kalenderår

sammanlagt förvaltade, skall hela

avkastningen efter samma grund

utdelas. I övrigt äge sparbank, så

länge kassan består, ej göra gällande

någon rätt till kassans tillgångar.

1 Senaste lydelse av 2 och 6 §§ se 1955:419.

Sparbank äger, så länge kassan består,

ej göra gällande någon rätt till

kassans tillgångar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sparbanks rätt till framtida utdel- Sparbanks rätt till kassans till
-

ning eller till kassans tillgångar vid

dess upplösning må ej uppföras som

tillgång i sparbankens räkenskaper

eller överlåtas annorledes än i samband

med överlåtelse av sparbankens

rörelse å annan sparbank.

6

Kassans styrelse må, efter prövning

i varje särskilt fall och på villkor,

som styrelsen äger bestämma,

med anlitande av kassans medel lämna

dels bistånd åt sparbank, vars

fondmedel till följd av inträffade förluster

nedgått under det i förhållande

till sparbankens inlåning enligt

27 § lagen om sparbanker erforderliga

beloppet, ävensom åt sparbank,

som eljest på grund av inträffade eller

väntade förluster råkat i eller kan

befaras råka i svårigheter, dels ock,

i den utsträckning så finnes skäligt,

gottgörelse åt insättare i sparbank,

som trätt i likvidation eller försatts

i konkurs.

gångar vid dess upplösning ma ej

uppföras som tillgång i sparbankens

räkenskaper eller överlåtas annorledes

än i samband med överlåtelse av

sparbankens rörelse å annan sparbank.

§■

Kassans styrelse må, efter prövning

i varje särskilt fall och på villkor,

som styrelsen äger bestämma,

med anlitande av kassans medel lämna

dels bistånd åt sparbank, vars

fondmedel till följd av inträffade förluster

blivit otillräckliga för uppfyllande

av kravet på egna fonder enligt

26 § lagen om sparbanker, ävensom

åt sparbank, som eljest på grund

av inträffade eller väntade förluster

råkat i eller kan befaras råka i svårigheter,

dels ock, i den utsträckning

så finnes skäligt, gottgörelse åt insättare

i sparbank, som trätt i likvidation

eller försatts i konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om

j or dbr ukskasserör elsen

Härigenom förordnas, dels att 4, 5, 7, 12, 14, 22, 24, 30—42, 52, 56, 58,

62, 74 och 75 §§, 87 § 2 mom., 88 a § samt 91 och 96 §§ lagen den 25 maj

1956 om jordbrukskasserörelsen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 42 a—d §§, av nedan

angiven lydelse.

4 §■

Jordbrukskassas firma —■ ■—- •— »ek.för.».

Ej må — — •— ordet jordbrukskreditkassa.

Om användning av ordet bank vid beteckning av kreditkassas rörelse är

särskilt stadgat.

5 §■

Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bankinspektionen.

Kreditkassorna och riksorganisationen registreras hos tillsynsmyndigheten.

Bestämmelserna om länsstyrelse i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om

ekonomiska föreningar äga i fråga om jordbrukskasserörelsen motsvarande

tillämpning på tillsynsmyndigheten. Anteckning i registret skall dock, såvitt

angår kreditkassa, kungöras i allmänna tidningarna och i tidning, som är

allmänt spridd inom kassans verksamhetsområde.

7 §•

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan antagits,

skall stadfästelse på dessa sökas hos tillsynsmyndigheten. I ärendet

skall tillfälle beredas riksorganisationen och den centralkassa, vari jordbrukskassan

skall bliva medlem, att avgiva yttrande.

Finner tillsynsmyndigheten att stadgarna överensstämma med denna lag

samt lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrifter

som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall tillsynsmyndigheten

stadfästa stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sökas

på beslut om ändring i jordbrukskassas stadgar.

12 §.

Villkoren för inträde som medlem i jordbrukskassa fastställas av riksorganisationen.

14 §.2

Jordbrukskassa må — ---sina medlemmar.

1 Senaste lydelse av 58 § se 1962:88 och av 87 § 2 mom. se 1967:543. 88 a § införd genom

1962:88.

2 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 743 år 1968

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,

samt

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig

uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring därtill

eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana

näringar.

Riksorganisationen äger---i centralkassa.

24 §.i

Centralkassa må bereda kredit allenast åt medlemmar i kassan eller i ansluten

jordbrukskassa samt åt bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa

eller annan allmän kassa eller inrättning vars reglemente fastställts

av Konungen, kreditaktiebolag, försäkringsföretag med svensk koncession

och utländskt bankföretag.

Kreditgivningen till---tillhörande säkerheter.

30 §.

Kreditkassa får låna ut pengar och anskaffa medel till utlåningen i den

ordning denna lag föreskriver samt idka verksamhet som står i samband

därmed.

Jordbrukskassa får ej för egen räkning låna in pengar från allmänheten.

Utan tillstånd av tillsynsmyndigheten får kreditkassa icke mottaga värdehandlingar

till förvaring och förvaltning. Tillstånd får meddelas endast om

kassan med hänsyn till dess organisation och förvaringsanordningar samt

fonder kan på ett betryggande sätt handha sådan verksamhet. När förutsättningar

icke längre föreligga för tillstånd, får det återkallas.

I kreditkassas stadgar skall angivas vilken rörelse kassan får utöva.

31 §.

Kreditkassa får ej för egen räkning driva handel med eller, med de

undantag som angivas i 32 och 33 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,

checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda

förskrivningar utom förlagsbevis.

32 §.

Kreditkassa får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda kassan eller ansluten

kassa lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande

behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom

eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis,

som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan

äger, eller till lokaler, som kassan i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i kassan eller

i ansluten kassa.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller

aktie avgöres av stämman, om ej annat följer av kreditkassans stadgar.

1 Ändringen innebär bl. a. att tredje och fjärde styckena upphävs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken kassans eller

ansluten kassas lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Centralkassa får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar

mot högst tio procent av kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital,

förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som

tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller garantifondbevis

eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigt

tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får centralkassa efter tillstånd

av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som

avses i nämnda stycke, om det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt

eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes.

Centralkassa som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på

den allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva

aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis

skall centralkassan avyttra så snart det lämpligen kan ske och

senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten

förlänga denna frist.

33 §.

För alt skydda fordran får kreditkassa dels på offentlig auktion eller

fondbörs eller i den ordning som angives i 96 a § utsökningslagen köpa

egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppenbart

att kassan annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning för fordran

övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Vad nu sagts

gäller ej bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan

jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kreditkassa förvärvat enligt första stycket, skall avyttras

så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust

för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröj ligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

34 §.

Centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor skall till insättarnas skydd

ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes för kassorna gemensamt

i förhållande till deras tillgångar och av dem ingångna garantiförbindelser

(placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna

i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning,

vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktiebolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa

eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag

eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,

som angives under A 1—3,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

29

5. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten

jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling

eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag

än som avses under A 3 svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt

till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade

värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad

som hör till tomträtten, eller

fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december

1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa

gemensamhetsanläggningar, såvida förmånsrätten får göras gällande

på kassans föranstaltande,

4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten

jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling

eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån

utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten

är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem

och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen

eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell

verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio

procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i

fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,

eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen

kronor,

2. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten

jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av

värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under

C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt

femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt

skall centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor vid varje tidpunkt ha eget

kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och

åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt

nominella belopp.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och av

stämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det nominella

värdet av förlagsbevis, utställda av centralkassan, intill ett belopp motsvarande

det belopp vartill centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget

kapital uppgår. I fråga om förlagskapital, som långivaren kan återkräva

inom fem år, skall dock iakttagas att med centralkassans och de anslutna

jordbrukskassornas eget kapital får likställas högst så stor del av det varje

år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av det ta kapital.

Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital skall

avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller i annan

form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan

avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare.

Har centralkassa eller ansluten jordbrukskassa väsentligt ekonomiskt intresse

i aktiebolag som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller

tomträtt som förvärvats för att bereda någon av kassorna lokaler för dess

inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från

det egna kapitalet avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet

av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del

av dessa som svarar mot kassans innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa bestämt på grundval

av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om iån av

statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande

av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet

läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet

för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda

skäl föranleda annat.

35 §.

Centralkassa skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning

tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas

i pengar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst ett

belopp som svarar mot tio procent av kassans samtliga förbindelser med

undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som tagits

upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens

reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt under

föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

År tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i

kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som centralkassan

ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som kassan

enligt avtalet har rätt att ytterligare erhålla vid anfordran.

36 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom

eller i form av borgen. Ulan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sammanlagt

belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre procent av

summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt

centralkassans inlåning. Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 34 § första stycket A 2 eller 3, dock icke

staten, samt utländskt bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar, såvida krediten ej överstiger belopp för

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1963

vilket förmånsrätt åtnjntes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar

enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på kreditkassans

föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Kredit utan säkerhet enligt första stycket beviljas av centralkassa eller,

efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier

eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien

noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som

utfärdats av sådant bolag.

Kreditkassa får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift att

tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som

sådant bolag eller centralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller

tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

37 §.

Kreditkassa skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning,

att fara kan uppkomma för kreditkassans säkerhet, icke lämnas till

samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i

väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller

förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro

förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse

till kreditkassan.

38 §.

Kreditkassa får ej utan tillstånd lämna kredit till ledamot av kassans styrelse,

revisor i kassan eller suppleant för styrelseledamot eller revisor och ej

heller till den som är anställd i kassan. Detsamma gäller kredit mot säkerhet

av borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av sådan person.

Tillstånd enligt första stycket lämnas såvitt gäller centralkassa av riksorganisationen

och såvitt gäller jordbrukskassa av centralkassan.

39 §.

Bestämmelserna om kredit i 36—38 §§ äga motsvarande tillämpning på

garantiförbindelse som kreditkassa ikläder sig.

40 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall kreditkassa förbehålla sig

rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får

1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år,

2. kreditkassa utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än

ett år till ett sammanlagt belopp, som tillsammans med belopp av här avsedd

utlåning från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas verksamhetsområde

vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av

summan av centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt

centralkassans inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna

pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke

ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 //.3 år 1968

säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning

i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvisningar

som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2

och tredje stycket första punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke

längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar.

Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

41 §.

Kreditkassa får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbehålla

sig andel i vinst på affär, som kassan själv icke äger avsluta.

Ej heller får kreditkassa, där ej är fråga om utdelning på aktier eller

vad i övrigt kan tillkomma kassan som ägare av aktier, på annat sätt beredas

andel i vinst på verksamhet, som kassan själv icke äger driva.

42 §.

Vid beviljande av kredit får kreditkassa icke göra förbehåll om att kreditbeloppet

eller del av detta skall sättas in hos centralkassa för längre tid än

sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

42 a §.

Kreditkassa får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller

till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för

sådana förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis,

som centralkassa utfärdar och som lyder på minst etthundra kronor.

42 b §.

Motbok eller annat bevis, som centralkassa utfärdar om tillgodohavande

på räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske

endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos kassan.

Centralkassa får ej träffa förbehåll om rätt för kassan att åberopa betalning

till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

42 c §.

Innan kreditkassa inrättar bankkontor, skall kassan inhämta yttrande

från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor, skall det omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten.

Kreditkassa skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt

föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

42 d §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den

omyndige själv satt in hos centralkassa efter det att han fyllt sexton år.

Utan den omyndiges samtycke får kassan ej betala ut sådana medel till för
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

33

myndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga

medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga

över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas

på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes

hos kassan.

Medel som förmyndaren eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får,

utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas ut utan

överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap.

9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst förordna,

att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på

bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, förmyndare

och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel,

som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg att meddelat

tillstånd icke utnyttjats.

52 §.

Det åligger---nämnda handlingar.

Minst en — -— — kassans medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring

av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 33 §;

taga del av de---- rörande kassan.

I övrigt — — — av revisionsuppdraget.

56 §.

I fråga---57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen--- 52—54 §i§ denna lag,

samt att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 54 §

denna lag.

58 §.

Har kreditkassa---av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröj ligen till tillsynsmyndigheten avsändas

dels för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda

i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande

av hans fullständiga namn och postadress.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,

sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skali

rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara

beroende av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan

av tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens---och postadress.

74 §.

Kreditkassas styrelse---som äskas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster

att kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital icke svarar

mot det belopp som fordras enligt 34 §, skall centralkassans styrelse ofördröjligen

låta upprätta särskild balansräkning enligt 44 och 45 §§ för utvisande

av centralkassans ställning samt, därest balansräkningen bekräf
2

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr fri

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

tar antagandet i fråga, ofördröj ligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten.

Centralkassas styrelse — —- — tillsynsmyndigheten äskas.

75 §.

Har kreditkassas —---med straff.

Ändå att —--finna påkallade.

Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat

förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter

på sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, äger myndigheten

återkalla godkännandet.

Tillsynsmyndigheten äger — — — denna lag.

87 §.

2 mom. Senast fyra månader efter det på anmälan jämlikt 96 § 2 mom.

lagen om ekonomiska föreningar registrering skett av beslut om godkännande

av fusionsavtal skall såväl den övertagande som den överlåtande kassans

styrelse göra ansökan om tillsynsmyndighetens tillstånd att bringa fusionsavtalet

till verkställighet.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning skall grundas på ett bedömande

av huruvida fusionen kan anses vara förenlig med deras intressen, som

äro insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda kassorna.

Tillstånd må icke meddelas, med mindre riksorganisationen lämnat

medgivande till fusionen eller, då centralkassa övertager annan kreditkassas

rörelse, Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat övertagandet

icke vara till skada för det allmänna.

Tillsynsmyndigheten skall — — — sist angivits.

Beslut, varigenom tillstånd givits, skall inom sex månader sedan beslutet

vunnit laga kraft av båda kassornas styrelser anmälas för registrering.

När beslut---fusionen genomförd.

Hör till---är stadgat.

88 a §.

Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis och finnes

bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej må

förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som i 32

eller 33 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kassan

på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i nyssnämnda

lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart lämpligen

kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.

91 §.

Närmare bestämmelser om föreningsregistret för jordbrukskasserörelsen

och om avgifterna för registrering och kungörande samt de föreskrifter, som

i övrigt utöver vad denna lag innehåller finnas erforderliga för lagens tilllämpning,

meddelas av Konungen.

96 §.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

sedan den 1 januari 1941 innestå på räkning hos kreditkassa utan villkor

att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej

överförmyndaren annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 42 d §

stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldra
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj ds proposition nr H3 år 1968

balken gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall

ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas på räkningen,

och ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

Denna lag träder i kraft såvitt avser 5, 7, 56, 58, 62 och 75 §§ samt 87 §

2 mom. den 1 juli 1969 och i övrigt den 1 januari 1969.

I fråga om krav på eget kapital och om skyldighet att hålla kassareserv

får centralkassa tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 42 c § första stycket föreligger icke

för kreditkassa, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre

bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)

om skuldebrev

Hangenom förordnas, att 33 § lagen den 27 mars 1936 om skuldebrev skall

erhalla andrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

33 §.

(Föreslagen lydelse)

Har i motbok rörande tillgodohavande

hos bank eller i annat enkelt

skuldebrev intagits förbehåll, som

skulle medföra att betalning till innehavaren

finge anses gill ändå att

han ej vore rätt borgenär eller behörig

att å rätte borgenärens vägnar

uppbära betalning, må sådant förbehåll

ej åberopas, där gäldenären åsidosatt

skälig aktsamhet vid prövning

huruvida innehavaren var den till

vilken skuldebrevet var ställt eller

dennes rättsinnehavare eller ägde å

rätte borgenärens vägnar uppbära

betalningen.

Beträffande sparkassebok och motbok

med sparbank gälle vad därom

är särskilt stadgat.

Har i enkelt skuldebrev intagits

förbehåll, som skulle medföra att betalning

till innehavaren finge anses

gill ändå att han ej vore rätt borgenär

eller behörig att å rätte borgenärens

vägnar uppbära betalning, må

sådant förbehåll ej åberopas, där

gäldenären åsidosatt skälig aktsamhet

vid prövning huruvida innehavaren

var den till vilken skuldebrevet

var ställt eller dennes rättsinnehavare

eller ägde å rätte borgenärens

vägnar uppbära betalningen.

Beträffande motbok med bank

gälle vad därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

37

Vidrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 15

augusti 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kung, Johansson, Aspling, Palme,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i banklagstiftningen

och anför.

Inledning

Institutionerna på den svenska kreditmarknaden kan delas in i tre grupper.

Den första gruppen omfattar kreditinstitut som finansierar sin verksamhet

genom att låna in pengar från allmänheten. Gruppen består av affärsbanker,

sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken, bankinstitut.

Den andra gruppen kännetecknas av att medel till kreditverksamheten erhålls

genom upplåning på kapitalmarknaden. I denna grupp ingår bl. a.

olika hypoteksinrättningar och kreditaktiebolag. Den tredje gruppen åter

utgörs av institut som genom sin rörelse har behov av att fondera premier

och avgifter, dvs. försäkringsbolag och pensionsinrättningar.

I samband med tillkomsten åren 1955 och 1956 av nu gällande lagar om

affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor berördes frågan om

gränsdragning mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden. Någon

ståndpunkt togs då inte till denna fråga men det förutskickades att spörsmålet

senare skulle bli föremål för särskild utredning.

Med stöd av Kungl. Maj ris bemyndigande den 15 augusti 1962 tillkallade

jag den 14 september samma år tio sakkunniga för att utreda frågan om

gränsdragning mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden. I direktiven

angav jag att utredningen torde ha till uppgift att göra eu förutsättningslös

avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes ställning och funktion

på kreditmarknaden samt mot bakgrund av sitt bedömande i detta hänseende

pröva i vad mån olika regler om de skilda kreditinstitutens verksamhet

fortfarande är motiverade.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kangl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

De sakkunniga, som antog benämningen kreditinstitututredningen, avgav

den 7 oktober 1964 betänkandet »Krediters löptid» (Stencil Fi 1964: 7), som

innefattade förslag till ändrade bestämmelser om krediters löptid. Frågan

behandlades av 1965 års riksdag och ledde till lagstiftning i ämnet (prop.

1965: 113, BaU 41, rskr 334, SFS 219—221).

Till utredningen har för att tas under övervägande vid utredningsuppdragets

fullgörande överlämnats vissa ärenden avseende bl. a. vidgat verksamhetsfält

för jordbrukskasserörelsen, rätt för affärsbank att förvärva

garantifondbevis, belåning av aktier i förvaltningsbolag och delegering av

beslutanderätten i fråga om kontorsetablering.

Det slutliga resultatet av utredningens arbete föreligger i ett den 1 november

1967 avgett betänkande »Samordnad banklagstiftning» (SOU 1967: 64)1.

I betänkandet, som avser huvudsakligen bankinstituten, föreslås att frågan

om gränsdragning mellan bankinstituten löses genom att ett i princip enhetligt

regelsystem för institutens rörelse införs och att bankinstituten inom

systemets ram får driva sin verksamhet alltefter sina speciella förutsättningar

och ambitioner. Till betänkandet är fogade fyra reservationer och två

särskilda yttranden.

Betänkandet innefattar förslag till ändringar i lagen den 31 mars 1955

(nr 183) om bankrörelse (banklagen), lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om

sparbanker (sparbankslagen) och lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen

(jordbrukskasselagen). Dessa författningsförslag torde

få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av statskontoret,

bankinspektionen, försäkringsinspektionen, poststyrelsen, kommerskollegium,

bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

ombudsmannen för näringsfrilietsfrågor (NO), Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, Svenska bankföreningen,

Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska sparbanksföreningen,

Sparbankernas bank aktiebolag, Sveriges jordbrukskasseförbund, Jordbrukets

bank, Svenska företagarkassan, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Folksam, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Sveriges köpmannaförbund,

Kooperativa förbundet (KF), Sveriges lantbruksförbund, Företagareföreningarnas

förbund, Svenska företagares riksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk (RLF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisa
1

Betänkandet är undertecknat av verkställande direktören i allmänna pensionsfonden Lennart

Dahlström (ordförande), verkställande direktören i Sveriges investeringsbank aktiebolag

Arne Callans, bankinspektören Torsten Hanström, planeringschefen i finansdepartementet Lars

Lindberger, jourhavande styrelseledamoten i försäkringsaktiebolaget Skandia Älvar Lindencrona,

verkställande direktören i Svenska sparbanksföreningen Sven G. Svenson, förste verkställande

direktören i Skandinaviska banken Lars-Erik Thunholm, överinspektören i försäkringsinspektionen

Lars Erik H:son Torén och verkställande direktören i Sveriges jordbrukskasseförbund Halvdan

Åstrand.

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 ''i3 år 1968

tion (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svenska bankmannaförbundet,

Postverkets tjänstemannaförbund, Hyresgästernas sparkasse- och

byggnadsföreningars riksförbund (HSB) samt styrelsen för Stockholms

fondbörs.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i

Stockholm, Norrköping, Jönköping, Malmö, Borås, Göteborg, Örebro, Gävle

och Luleå.

I samband med remissbehandlingen av betänkandet bär bankinspektionen

företagit en översyn av bestämmelserna om kredit till bl. a. vissa anställda

hos bankinstituten och om delegationsrätten för bankinstituts styrelse. Inspektionen

har i skrivelse den 31 maj 1968 till Kungl. Maj :t lagt fram förslag

till ändrade bestämmelser i dessa hänseenden för affärsbanker och

sparbanker.

Bankföreningen och sparbanksföreningen har efter remiss avgett yttranden

över skrivelsen.

Svenska sparbanksföreningen har i skrivelser till Kungl. Maj :t hemställt

dels den 2 februari 1968 om ändring av gällande bestämmelser om antalet

huvudmän i sparbank så att den i lag angivna övre gränsen för antalet

huvudmän upphävs, dels den 24 juni 1968 om upphävande av sparbanks rätt

till viss andel av avkastningen från sparbankernas säkerhetskassa.

Över sparbanksföreningens skrivelse den 2 februari 1968 har efter remiss

yttranden avgetts av bankinspektionen och fullmäktige i riksbanken.

Skandinaviska banken har i framställning den 18 mars 1968 hemställt om

sådan ändring av 71 § banklagen, att maximiantalet styrelseledamöter i bankaktiebolag

ökas från femton till aderton.

Över denna framställning har yttrande avgetts av bankinspektionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.‘1 år 1968

Allmänna synpunkter på gränsdragningen mellan bankinstituten

Inledning

Bankrörelse är sådan verksamhet, i vilken ingår inlåning från allmänheten

på räkning som bank allmänneligen begagnar. Verksamhet av denna

art bedrivs av affärsbanker, sparbanker, jordbrukskasserörelsen och postbanken.

I början av 1800-talet tillkom de första sparbankerna och affärsbankerna.

Kännetecknande för sparbank är att den uteslutande har till uppgift att

främja sparsamhet och att verksamheten är lokalt begränsad och inte uppbärs

av något vinstsyfte för enskilda. Härigenom skiljer sig sparbanker från

affärsbanker, som driver bankrörelse i syfte att kunna lämna sina ägare vinst.

De första affärsbankerna var s. k. solidariska bankbolag som baserade sin

kreditverksamhet på emission av egna sedlar. Denna rätt till sedelemission

upphörde år 1902. Numera är samtliga affärsbanker associationsrättsligt

konstituerade som bankaktiebolag.

Vid tiden för tillkomsten av de första bankinstituten var penninghushållningen

ofullständig. Instituten hade därför i början oftast en begränsad

funktion att tillgodose lokala behov av kredit- och betalningsförmedling samt

att ta hand om lokalt uppsamlade sparmedel. Med den industrialiseringsprocess

som började vid mitten av 1800-talet följde krav på en utbyggnad

av systemet för betalnings- och kreditförmedling.

Kreditväsendet har byggts ut på olika sätt. Dels har nya kreditinstitut

tillkommit, dels har redan existerande institut anpassat verksamheten efter

utvecklingens krav. Av speciellt intresse i detta sammanhang är kreditväsendets

utveckling under de senare decennierna av 1800-talet och 1900-talets

första årtionden. Under denna period tillkom flera av de nuvarande

kreditinstituten och den funktionsfördelning som då utbildades på kreditmarknaden

består i sina huvuddrag alltjämt.

Flertalet sparbanker uppfattade vid denna tid inlåningen som det primära

i rörelsen och utlåningen som väsentligen ett sätt att förränta de mottagna

medlen. Sparbanksrörelsen avsåg framför allt att främja sparsamhet

hos hushållen genom att motta och förränta småsparande. För medlens placering

eftersträvades mindre riskbetonade och jämförelsevis fasta placeringar

inom det lokala verksamhetsområdet, främst fastighets-, jordbruksoch

kommunkrediter.

För affärsbankerna var redan i inledningsskedet utlåningen det primära

och avsåg huvudsakligen näringslivets krediter sörj ning. Passivrörelsen utgjorde

närmast ett sätt att finansiera utlåningsrörelsen. Under affärsbanksverksamhetens

tidigare år var sedelutgivningen av dominerande betydelse

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

41

för kapitalanskaffningen men under senare delen av 1800-talet kom insättningar

från enskilda personer och från företag att utgöra den främsta basen

för utlåningen.

År 1884 inrättades postsparbanken som numera gemensamt med postgirot

benämns postbanken. I administrativt hänseende utgör postbanken en enhet

inom postverkets centralförvaltning och dess verksamhet regleras genom

förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken (postsparbanksförordningen),

förordningen den 11 juni 1924 (nr 378) angående

postgirorörelse (postgiroförordningen) och reglementet den 12 december

1958 (nr 600) angående förvaltningen av medel, som innestå i postsparbanken

och på postgiro (placeringsreglementet för postbanken). Banken har till

ändamål bl. a. att främja sparsamhet genom att under statens garanti ta

emot inlåning från allmänheten och att genom postgirot underlätta betalningsförmedlingen

i landet. För denna verksamhet utnyttjas postverkets nät

av postanstalter. Insättarmedlen placerades i början helt i statsobligationer

och andra guldkantade obligationer men placeringsmöjligheterna är nu

större.

Jordbrultskasseröreisen tillkom på 1910-talet med huvudsakligt ändamål

att tillgodose jordbrukets kreditbehov och att främja sparverksamhet. I rörelsen

ingår dels jordbrukets kreditkassor, nämligen jordbrukskassor och

centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation. Rörelsen bygger

på den kooperativa principen och kreditgivningen är begränsad till medlemmarna.

Under senare hälften av 1800-talet började hypoteksinstituten växa fram.

Dessa kreditinstituts ändamål är att tillgodose behov av långfristiga krediter

inom olika områden. Rörelsemedel anskaffas genom emission av obligationer.

Den funktionsfördelning på kreditmarknaden, som i det föregående

mycket schematiskt skisserats, var en naturlig följd av att de olika kreditinstituten,

oberoende av varandra, kommit till för att tillgodose skilda mer

eller mindre klart uttalade syften. Affärsbankers och sparbankers verksamhet

hade fram till senare delen av 1800-talet fortgått utan att från samhällets

sida — utöver allmänna lagbestämmelser--ställts upp några särskilda

regler för rörelsens inriktning. De regler som sedermera infördes anknöts

till institutens associationsrättsliga ställning och hade till huvudsakligt ändamål

att skydda institutens insättare mot förluster. De ursprungliga reglerna

anpassades efter och angav i allmänhet även syftena med kreditinstitutens

verksamhet sådana de då uppfattades. Regelsystemets uppbyggnad

kom härvid att återspegla de huvuddrag i funktionsfördelningen som förelåg

när reglerna infördes.

Utvecklingen, särskilt efter det andra världskriget, har medfört förskjutningar

i den traditionella funktionsfördelningen på kreditmarknaden. För

att behålla eller för att öka sin marknad har bankinstituten utvecklat sina

2f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 148

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

sortiment av tjänster och sökt nya områden för sin verksamhet. Även om

dessa tendenser under senare tid vuxit i styrka är det dock i och för sig

inte något nytt för efterkrigstiden. Redan omkring sekelskiftet började affärsbankerna

i växande omfattning basera sin verksamhet på inlåning från

insättargrupper som tidigare varit sparbankernas huvudsakliga finansieringskälla.

I denna konkurrens om insättarnas medel har sedermera postbanken

och jordbrukets kreditkassor tillkommit. Ett tidigt exempel på funktionsförskjutningar

på utlåningssidan kan hämtas från 1930-talet. Affärsbankerna

började då, i avsaknad av tillräcklig kreditefterfrågan från gängse

kategorier låntagare, intressera sig för bottenfinansiering av fastigheter i

formellt kortfristig form, samtidigt som sparbankerna började ägna sig även

åt byggnadskrediter.

Under efterkrigstiden bär den långfristiga kreditgivningen i ökad omfattning

kommit att tillgodoses av kreditinstitut som finansierar sin verksamhet

genom att ge ut obligationer eller på annat sätt låna upp medel långfristigt.

Av särskild betydelse i denna utveckling har tillkomsten av allmänna pensionsfonden

(AP-fonden) år 1960 varit. Genom utformningen av fondens

placeringsreglemente har dess utbud av långfristig kredit kommit väsentligen

obligationsmarknaden till del. I anslutning till bankinstituten, i flera

fall i samägande med staten, har ett antal kreditinstitut i form av kreditaktiebolag

inrättats för att främst med stöd av AP-fondens placeringar tillgodose

kreditbehov hos kommunerna, bostadssektorn och näringslivet.

År 1942 inrättade sparbankerna ett centralorgan, Sparbankernas bank,

med ändamål att till förräntning motta överskotts- och kassamedel från

sparbankerna samt att låna ut medel. Genom förmedling av sparbank kan

allmänheten indirekt utnyttja denna affärsbanks tjänster. Liknande uppgifter

för jordbrukskasserörelsen utför den år 1957 inrättade Jordbrukets

bank.

Huvuddragen i lagstiftningen om bankinstitutens rörelse

Bestämmelser om bankinstitutens rörelse har, såsom jag redan antytt,

tillkommit främst för att trygga institutens solvens och likviditet. Bestämmelserna

har i betydande grad knutits till den traditionella uppfattningen

om institutens funktion. Rörelsereglerna är och har alltid varit tämligen

allmänt hållna och har endast på vissa punkter haft en direkt gränsdragande

effekt. Tillkomsten av bank- och sparbankslagarna år 1955 samt jordbrukskasselagen

år 1956 innebar i stort inte någon förändring av bankinstitutens

verksamhetsformer men medförde ett visst närmande mellan instituten i

detta hänseende.

Den följande redogörelsen avser endast att i stora drag spegla regleringen

av bankinstitutens rörelse och dess betydelse för gränsdragningen mellan

institutens verksamhetsområden. Reglerna kommer att mera detaljerat redo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.3 år 1968

visas i kommande avsnitt. Eu översikt över banklagstiftningens utveckling

fram till våra dagar finns intagen i kreditinstitututredningens betänkande

(SOU 1967: 64 s. 45—51).

Något speciellt ändamål för bankrörelse anges inte beträffande affärsbanker.

För övriga bankinstitut ställs däremot upp, såsom framgår av det förut

sagda, ett bestämt syfte med verksamheten. Sparbank skall sålunda främja

sparsamhet inom sitt verksamhetsområde. Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga

ändamål är att tillgodose jordbrukets kreditbehov och att främja

sparverksamhet. För postsparbanken anges det primära syftet vara sparfrämjande

verksamhet.

En yttre allmän ram har dragits för bankinstitutens verksamhet. Affärsbanker

och sparbanker får sålunda enligt banklagarnas bestämmelser låna

in eller låna ut pengar samt idka annan verksamhet som står i samband därmed.

För sparbanker nämndes ursprungligen inte utlåningssidan eftersom

syftet med bildandet av en sådan bank inte var att tillgodose kreditbehov.

Först genom lagstiftning år 1933 jämställdes utlåning med inlåning. Inom

jordbrukskasserörelsen föreligger i viss mån en funktionsuppdelning mellan

kreditkassorna. Såväl jordbrukskassa som centralkassa anges ha till huvudsaklig

uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att

bereda dem kredit. Medlemmar utgörs huvudsakligen i jordbrukskassa av

jordbrukare inom kassans verksamhetsområde och i centralkassa av jordbrukskassor

inom denna kassas verksamhetsområde. Centralkassa får dessutom,

till skillnad från jordbrukskassa, låna in pengar från allmänheten

och ta upp förlagslån. Postsparbanken slutligen har att under statens garanti

ta emot inlåning från allmänheten till förräntning.

Bankinstitutens rätt att förvärva egendom är starkt begränsad, vilket är

betingat av angelägenheten att tillgängliga resurser används huvudsakligen

till kreditgivning. Förvärvsreglerna för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor

är sammansatta av olika komponenter. Även om vissa olikheter

finns, som torde kunna förklaras av främst historiska och associationsrättsliga

skäl, är enhetligheten i huvudsak stor. I lagarna för dessa bankinstitut

anges först och främst den egendom som får förvärvas för själva bankrörelsen.

Därutöver ges rätt att förvärva viss ytterligare egendom, bl. a. för att

möjliggöra bankverksamheten som sådan och för att skydda fordran. För

postbanken anges i författning endast rätt att förvärva egendom för att skydda

fordran. I

I syfte att trygga insättarna mot förlust av insatta medel gäller för annat

bankinstitut än postbanken den principen att institutets eget kapital skall

stå i viss relation till inlåningen, kapitaltäckningskrav. Något sådant krav

opaginerad Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

stalls inte upp för postbanken, eftersom staten garanterar postsparbanksmedlen.

Reglerna om kapitaltäckning är utformade som inlåningsrättsbestämmelser

och infördes genom lagstiftning till en början endast för affärsbanker

(år 1911) samt därefter även för sparbanker (år 1923) och centralkassor

(år 1930). Bestämmelserna innebär att bankinstitut får ta emot inlåning

tdl ett belopp som svarar högst mot summan av s. k. täckningsfria placeringar

inneliggande kassa och vissa särskilt nämnda tillgångar — och

viss multipel av institutets eget kapital. Vid stigande inlåning kan således

kravet på det egna kapitalet växa.

Kapitaltäckningskravet är utformat efter två olika system, ett för affärsbanker

och ett för sparbanker och centralkassor. Skillnaden mellan systemen

avser dels omfattningen av täckningsfria placeringar, dels konstruktionen

av relationen till det egna kapitalet. I sak innebär skillnaden mellan

systemen att i kapitaltäckningshänseende högre krav ställs på affärsbanker

än på sparbanker och centralkassor.

Bankinstitutens inlåning är även i andra avseenden reglerad. Regleringen

har delvis tillkommit för att begränsa konkurrensen mellan instituten och

avser främst de räkningar, som får begagnas för inlåningen, insättningsmaximum

i det enskilda fallet och krav på uppsägningstider. För affärsbanker,

centralkassor och postbanken finns inga inskränkningar i fråga om

vilka inlåningsräkningar som kan begagnas. Sparbank däremot får i princip

inte driva annan inlåningsrörelse än på sparbanksräkning men möjlighet

har öppnats för sparbank att inom en s. k. fri sektor motta inlåning på valfri

räkning. Bestämmelser om individuellt insättningsmaximum och om uppsägningstid

finns för samtliga bankinstitut. I fråga om affärsbanker och

centralkassor avser sådana bestämmelser endast sparkasseräkning eller därmed

likartad räkning, medan all inlåning i sparbank på sparbanksräkning

och i postsparbanken är underkastad inskränkningar i dessa hänseenden.

Den konkreta utformningen av bestämmelserna om insättningsmaximum

och uppsägning är enhetlig för affärsbanker och centralkassor och skiljer

sig från motsvarande bestämmelser för sparbanker i fråga om maximibelopp

och minsta uppsägningstid. Insättning på sparbanksräkning är sålunda

maximei ad till högre belopp och underkastad längre minsta uppsägningstid

än vad som gäller för sparkasseräkning i affärsbanker och centralkassor.

Postsparbanken intar i dessa hänseenden i viss mån en mellanställning.

För att skydda bankinstituts likviditet har ställts upp krav på viss betalningsberedskap

i form av kassareserv. Bestämmelserna om sådan kassareserv

är numera enhetligt utformade för affärsbanker och centralkassor

medan motsvarande bestämmelser för sparbanker och postbanken såväl i

förhållande till förstnämnda institut som sinsemellan är olikartat utforma
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

de. Affäi sbank och centralkassa är skyldiga att hålla en med hänsyn till rörelsens

art och omfattning tillräcklig kassareserv bestående av tillgångar

som med lätthet kan förvandlas i pengar. Denna kvalitativa regel kompletteras

med kvantitativa regler som anger kassareservens minsta storlek i förhållande

till inlåningens formella uppsägningstider. Kravet på kassareserv

i sparbank är endast kvantitativt bestämt och är differentierat efter inlåningens

art. Till skillnad mot affärsbank och centralkassa anges tillika för

sparbank i lag de tillgångar som får räknas in i kassareserven. Innebörden

av den olikartade bestämningen av kassareserven är att i sådant hänseende

högre krav ställs på sparbank än på affärsbank och centralkassa. Kassareserven

för postbanken slutligen skall utgöra viss kvotdel av kontoinnehavarnas

behållning enligt senaste bokslut.

De bestämmelser som gäller i fråga om bankinstituts kreditgivning reglerai

dels mot vilka säkerheter som krediter tår beviljas, dels i vilka former

kreditgivning får ske, dels slutligen på vilken tid krediterna får ställas.

Huvudsyftet bakom bestämmelserna är all trygga bankinstitutens solvens.

När det gäller krediters löptid är bestämmelserna numera efter förslag av

kreditinstitututredningen enhetligt utformade för de olika bankinstituten

med undantag för postbanken, vars placeringsreglemente på denna punkt

ännu inte ändrats.

För samtliga bankinstitut gäller i allmänhet afl särskild säkerhet skall

ställas för kredit. Därjämte stadgas förbud att godta vissa säkerheter för

kredit. Bestämmelserna om vilka säkerheter som inte får godtas är olikartat

utformade och även i fråga om formerna för kreditgivningen skiljer

sig bestämmelserna för de olika bankinstituten. Bl. a. utgör för sparbanker

medgivna låneformer endast lån mot revers och kredit i checkräkning.

Olikheterna i kreditgivningshänseende får delvis ses mot bakgrunden av den

traditionella arbetsfördelningen mellan instituten. Sålunda har exempelvis

förbudet för sparbank att lämna kredit mot växel till en del motiverats

med att eu rätt för sådan bank att driva växelrörelse skulle vara ägnad att

upphäva en naturlig arbetsfördelning mellan sparbanker och affärsbanker.

Även i övrigt speglar skillnaderna i kreditgivningsreglerna att man velat

åstadkomma en viss arbetsfördelning mellan bankinstituten eller förutsatt

en mindre universell verksamhetsinriktning hos sparbanker, kreditkassor

och postbanken än hos affärsbankerna. Förutom huvudsyftet att trygga solvenskravet

har således kreditgivningsreglerna haft en gränsdragningseffekt.

Kontorsetableringsrätten för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor

är delvis fri, delvis underkastad tillståndsprövning. Olika villkor och förutsättningar

gäller i dessa hänseenden för nu nämnda bankinstitut. För postbanken

finns inte några bestämmelser om kontorsetablering, eftersom verksamheten

bedrivs vid postverkets postanstalter.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Visst samband med rörelsebestämmelserna bar reglerna om den statliga

tillsynen över bankverksamheten. I sådant hänseende gäller att affärsbanker,

sparbanker och kreditkassor men inte postbanken står under tillsyn av bankinspektionen.

Avslutningsvis kan nämnas att i beskattningshänseende olikheter förekommer

mellan affärsbanker, sparbanker och kreditkassor, bl. a. i fråga om

skattesatsens höjd vid statlig beskattning, skattskyldighetens omfattning

och avdragsrätt. Affärsbanker beskattas till statlig och kommunal inkomstskatt

i allt väsentligt på samma sätt som vanliga aktiebolag medan inkomstbeskattningen

av sparbanker och kreditkassor följer de regler som gäller

för ekonomiska föreningar. Postbanken är genom sin ställning som statligt

affärsverk helt befriad från inkomstskatt.

Kreditinstitututredningen

Utredningen berör till en början den traditionella funktionsfördelningen

mellan bankinstituten och den gränsdragningseffekt som banklagstiftningen

kommit att få. Utredningen understryker att denna effekt hänger samman

med att lagstiftningen i betydande grad inneburit en lcodifiering av den funktionsfördelning

som uppstått i praktiken. Syftet förefaller då, sägs det, ha

varit att på detta sätt »slå vakt om de olika institutens särart» sådan denna

uppfattats vid tidpunkten för lagstiftningen. Samtidigt har samhällsutvecklingen

medfört att lagstiftningen i viss mån begränsat sparbankers, kreditkassors

och postbankens möjligheter att anpassa sin verksamhet efter de

ändrade betingelserna. Utredningen framhåller att detta förhållande under

utvecklingens gång lett till ett ständigt återkommande behov av punktändringar

i lagkomplexet. Dessa ändringars konsekvenser för kreditväsendet i

dess helhet har därvid knappast i tillräcklig grad kunnat överblickas.

De successiva punktändringarna i lagkomplexet har enligt utredningen

medfört att bankinstituten i ökad grad fått möjlighet att driva olika verksamhetsgrenar.

Eftersom de grundläggande skillnaderna i regelsystemen för

de olika typerna av bankinstitut, främst då utformningen av kraven på eget

kapital, behållits har verksamheten inom gemensamma områden kommit

att drivas på olika villkor. Samtidigt kan de i lag, trots den successiva liberaliseringen,

förekommande inskränkningarna i fråga om verksamheten

dämpa utvecklingsmöjligheterna för berörda bankinstitut. Dessa förhållanden

utgör enligt utredningens mening orsaken till att gränsdragningsfrågan

uppkommit.

Utredningen förutsätter att den speciella arten av bankinstitutens verksamhet

i förhållande till andra företags liksom hittills nödvändiggör särskilda

regler för rörelsen i syfte att trygga institutens solvens och likviditet. Av

särskild betydelse finner utredningen härvid vara att bankinstituten åläggs

att hålla ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kapital. Från dessa allmänna utgångspunkter lägger utredningen fram två

lösningar av frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten. För det

första kan man bygga vidare på nuvarande system med en genom lagstiftning

styrd funktionsfördelning mellan bankinstituten. I reglerna för institutens

rörelse bör då klarare än f. n. anges ändamålet med verksamheten

samt solvens- och likviditetsreglerna knytas till det angivna ändamålet. Den

andra lösningen innebär att ett för alla bankinstitut gemensamt regelsystem

utformas och att instituten inom systemets ram får driva sin verksamhet alltefter

sina speciella förutsättningar och ambitioner. En sådan lösning av

gränsdragningsfrågan kan behöva kompletteras med särskilda föreskrifter

t. ex. i reglementen.

I fortsättningen diskuterar utredningen de olika lösningarnas för- och

nackdelar och uppehåller sig till en början vid en genom lagstiftning styrd

funktionsfördelning mellan bankinstituten. Utredningen betonar att denna

lösning av gränsdragningsfrågan kan medföra vissa fördelar från kostnadssynpunkt.

Instituten skulle nämligen sakna anledning att anställa specialiserad

personal och anskaffa produktionsutrustning för att verka över hela

fältet. Det kan vidare hävdas att kreditmarknaden under alla förhållanden

behöver vissa specialinriktade institut, som t. ex. hypoteksväsendets kassor,

och att det då kan ligga nära till hands att upprätthålla ambitionen med en

mera fullständig funktionsfördelning. För en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning

talar enligt utredningen även att rörelsereglerna vid en sådan

ordning kan anpassas direkt till institutens funktion, vilket kan medföra

en tekniskt enklare utformning. Kraven på det egna kapitalets storlek

skulle exempelvis, såsom f. n. är fallet, kunna bestämmas med hänsyn till

om »affärsbanksmässig» eller »sparbanksmässig» placeringsverksamhet förekommer.

Nackdelarna med den nu diskuterade lösningen förefaller emellertid utredningen

vara ganska framträdande från andra synpunkter. En i författning

given funktionsfördelning utgör, även om den blir strängare än f. n.,

knappast någon verkligt hållbar grund för en funktionsfördelning som skulle

bli bestående framöver. Även i övrigt saknas enligt utredningens mening

hållbara kriterier för en funktionsfördelning inte minst därför att det

vid lagstiftningstillfället förefaller svårt att förutse de förändringar i kreditbehoven

som kan komma att aktualiseras i framtiden. Utredningen erinrar

i detta sammanhang om att det gränsdragningsproblem som existerar

redan vid nuvarande i praktiken förekommande funktionsfördelning i viss

mån sammanhänger med att lagstiftningen begränsar vissa bankinstituts

verksamhetsfält. En funktionsfördelning innebär också att en konkurrensbegränsning

införs i författning.

Nu antydda olägenheter anser utredningen inte vidlåda den andra diskuterade

lösningen av gränsdragningsfrågan eller ett för alla typer av bankinstitut

enhetligt regelsystem. Till detta kommer att ett i princip enhetligt

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

regelsystem även i sig erbjuder betydande fördelar. Utredningen anför härom.

Kreditväsendets funktion är att förmedla krediter och betalningar. Den

ekonomiska utvecklingen innebär inte endast en växande efterfrågan på

krediter utan också förskjutningar i kreditbehoven mellan olika områden.

Också kreditformerna kan under utvecklingens gång förändras under inflytande

av skiftande behov. Ett oavvisligt krav på en effektiv kreditförmedling

är därför alt bankinstituten smidigt skall kunna anpassa sin rörelse

efter kreditbehovens förändringar. Inom ett regelsystem, där bankinstitutens

verksamhetsfält preciseras i hög grad, uppkommer tid efter annan krav

på ändringar i liberaliserande riktning för att möta utvecklingens krav. Ett

sådant regelsystem försvårar en smidig anpassning, vilket inte är fallet vid

ett enhetligt regelsystem, som ger bankinstituten möjlighet att inom ramen

för gemensamma lagregler utforma rörelsen efter utvecklingens krav.

Effektivitetssynpunkterna kan sålunda, fortsätter utredningen, bäst tillgodoses

genom en så långt möjligt enhetlig rörelselagstiftning för bankinstituten.

En fri konkurrens mellan instituten på möjligast lika villkor får då

sörja för att de olika behoven av banktjänster blir tillgodosedda. En ökad

konkurrens sägs vidare innebära en betydande stimulans till rationalisering

för bankinstituten samt lägre kostnader och bättre service för kunderna.

Utredningen understryker att även ett friare system i praktiken kan väntas

medföra en viss funktionsfördelning. De skilda typerna av institut har

var och eu sin traditionella särart, och det torde dröja innan de gränser som

nu framstår som givna helt suddas ut. Det förefaller utredningen knappast

finnas någon större anledning t. ex. för en mindre sparbank att ändra den

huvudsakliga inriktningen av verksamheten.

Enligt utredningens uppfattning bör vid ett enhetligt regelsystem vetskapen

om att verksamheten drivs i konkurrens med andra institut dämpa

eventuella planer på att vidga verksamheten utöver vad som kan vara ekonomiskt

försvarbart. Hittills gjorda erfarenheter ger också vid handen att

bankinstituten visat stor försiktighet när det gällt att etablera sådan rörelse,

som gällande bestämmelser visserligen tillåtit men som av bankinstitutens

ledning bedömts som alltför kostnadskrävande. Denna återhållsamhet har,

uttalar utredningen, sin rot i vissa djupt liggande förhållanden som inte i

grunden torde kunna förändras genom en mer generellt verkande liberalisering

av föreliggande regler. De skiljaktigheter som hänger samman med

associationsrättsliga olikheter torde sålunda inte påverkas nämnvärt. Utredningen

erinrar vidare om att vissa skillnader föreligger i beskattningshänseende

och att konkurrensen binds av vissa institutionella och penningpolitiska

faktorer.

Utredningen förordar mot bakgrund av de överväganden som sålunda

gjorts att gränsdragningsfrågan löses genom att ett i princip enhetligt regelsystem

för bankinstitutens rörelse införs.

Innebörden av utredningens förslag är att varje bankinstitut i princip får

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

49

legal rätt att driva alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar.

Varje institut kan därigenom smidigt anpassa sig till förändringarna i samhällsekonomin.

Den ökade valfriheten för bankinstituten kan knappast antas

leda till drastiska förändringar i den verksamhet som f. n. framstår som

karakteristisk för olika typer av bankinstitut men väl till marginella förskjutningar

i verksamheten instituten emellan. Sådana marginella förskjutningar

är enligt utredningens uppfattning av väsentlig betydelse för möjligheten

att åstadkomma en rimlig konkurrens mellan instituten med sådana

fördelaktiga konsekvenser, som antytts i det föregående.

Ett förenhetligande av gällande rörelseregler förutsätter enligt utredningen

tämligen genomgripande omarbetningar av nuvarande regler för

bankinstituten. Därvid måste lagreglerna om solvens och likviditet samordnas.

Mot denna bakgrund lägger utredningen fram förslag till nya rörelsebestämmelser,

vilka även av andra skäl föreslås få ett väsentligt ändrat

sakligt innehåll.

Utredningen behandlar under särskilda avsnitt vissa andra frågor, nämligen

jordbrukskasserörelsens verksamhetsfält, postbankens ställning och

funktion på kreditmarknaden, livförsäkringsbolagens kapitalförvaltningsrörelse

och beskattningen av bankinstituten. Vad utredningen anfört i

fråga om jordbrukskasserörelsens verksamhetsfält redovisas i ett kommande

avsnitt. Beträffande övriga nu nämnda frågor hänvisas till betänkandet

(SOU 1967: 64 s. 56—76 och 233—237). I detta sammanhang skall nämnas

endast att utredningen på anförda skäl dels föreslår att postbanken ombildas

till ett av postverket ägt aktiebolag, Postbanken aktiebolag, dels i övriga

frågor inte lägger fram några förslag till ändring av nuvarande regler.

Remissyttrandena

Kreditinstitututredningens lösning av bankinstitutens gränsdragningsfråga

har vid remissbehandlingen fått ett övervägande positivt mottagande.

Remissinstanserna ansluter sig allmänt till utredningens principiella ställningstagande

för ett för alla bankinstitut gemensamt regelsystem med huvudsyfte

att garantera deras solvens och likviditet. Bland remissinstanser

med denna positiva inställning kan nämnas poststyrelsen, kommerskollegium,

bostctdsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, NO, bankföreningen,

sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, hypoteksbanken, jordbrukskasseförbundet,

Jordbrukets bank, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Folksam, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Svenska

företagarkassan och LO.

En i viss mån negativ attityd gentemot utredningens resonemang och

principiella slutsatser intar bankinspektionen, som — utan att avstyrka att

utredningens förslag läggs till grund för lagstiftning — för fram vissa synpunkter

på frågan om en funktionsfördelning på kreditmarknaden och anser

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

att dessa borde närmare övervägas innan slutlig ställning tas till utredningens

förslag. Inspektionen anger till en början att den centrala frågan för utredningen

borde ha varit att överväga kreditmarknadens organisation. Vad

det här gäller att ta ställning till är nämligen om en fördelning av funktionerna

mellan olika institutgrupper är ändamålsenlig på den mycket betydande

del av kreditmarknaden, där bankinstituten verkar, och om i så fall

fördelningen bör främjas eller framtvingas genom legala föreskrifter. Negativt

uttryckt kan utredningens ståndpunkt anges vara, att man i vart fall

bör avstå från att genom legala föreskrifter verka för en funktionsfördelning

mellan de olika instituten. Till denxra ståndpunkt har utredningen kommit

efter en diskussion som domineras av kostnads- och effektivitetssynpunkter.

Inspektionen belyser utredningens residtat i huvudfrågan från dessa båda

utgångspunkter och anför till en början.

Vad först beträffar kostnadssynpunkterna är det allmänt känt, att kostnaderna

för kredit- och betalningsförmedlingen under senare år kraftigt

skjutit i höjden. Inte minst har härtill bidragit bankinstitutens tävlan att

ställa nya och dyrbara serviceformer till allmänhetens förfogande; man kommer

i detta sammanhang helt naturligt att tänka på den för bankinstituten

ekonomiskt så betungande service som löneutbetalning över checkkonto

innebär. Utvecklingen på kostnadssidan ger onekligen anledning till oro

och det är därför av vikt, att alla möjligheter till förbilligande av kredit- och

betalningsförmedlingen undersöks, även sådana som kan ligga i en ändamålsenligare

fördelning av arbetsuppgifterna mellan de på kreditmarknaden

verksamma instituten.

Utredningen har medgivit att en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning

mellan bankinstituten skulle kunna medföra vissa besparingar

i utgifterna för personal och utrustning men har tyvärr inte utvecklat denna

tanke vidare. Det skulle varit av stort värde, om utredningen som ett alternativ

åtminstone i stora drag dragit upp linjerna för en funktionsfördelning

mellan bankinstituten och sökt på något sätt kvantifiera den besparing,

som en sådan åtgärd skulle kunna innebära. Inspektionen har för sin del

svårt att släppa tanken, att man på förevarande område liksom på andra

genom en ändamålsenlig arbetsfördelning skulle kunna nå betydande fördelar.

En jämförelse med utvecklingen inom näringslivet i övrigt ligger nära

till hands. De progressiva krafterna där är starkt inriktade på arbetsfördelning

och specialisering och man kan nästan dagligen se notiser om hur företag

inom samma bransch på detta sätt söker öka sin konkurrenskraft. Den

likriktning av rörelsereglerna för bankinstituten som utredningen rekommenderar

leder åt rakt motsatt håll, till ett mångsyssleri som kan befaras

innebära ett oekonomiskt utnyttjande av personella och materiella resurser.

En utbyggnad av samtliga enheter inom sparbanksväsendet och jordbrukskasserörelsen

till institut kapabla att »verka över hela fältet» förutsätter —

om verksamheten skall kunna bedrivas på ett sakkunnigt och effektivt

sätt — betydande insatser av personal och utrustning, och den skulle sannolikt

— totalt sett — innebära en onödig fördyring av kredit- och betalningsförmedlingen

i landet.

Bankinspektionen känner sig in le helt övertygad om att effekten av den

föreslagna likriktningen verkligen blir den av utredningen angivna eller att

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

konkurrensen mellan bankinstituten skulle öka och att detta borde innebära

eu stimulans till rationalisering och kanske också för kunderna medföra

lägre kostnader. På marknaden för banktjänster är beslutsfunktionerna

koncentrerade på så få händer, att man med fog kan tala om en oligopolsituation,

och utredningen bär själv, framhåller inspektionen, med full rätt

konstaterat, att marknaden kännetecknas av eu obenägenhet att arbeta med

priset som konkurrensmedel och en motsvarande »överemfas» på andra

konkurrensmedel. Någon mera väsentlig ändring härutinnan i riktning mot

en friare priskonkurrens torde enligt inspektionen en gemensam rörelselagstiftning

tyvärr inte innebära. Antalet beslutsenheter blir oförändrat

mycket begränsat och incitamenten till gemensamt uppträdande i fråga om

priser blir desamma som 1''örut. År det någon omständighet, som man i detta

sammanhang bär anledning afl särskilt peka på, verkar den i riktning mot

en enhetligare prissättning. Inspektionen tänker här på att de centrala

krafterna inom sparbanksväsendet och jordbrukskasserörelsen växer sig allt

starkare och att avvikelser från de från centralt hall kommande rekommendationerna

i takt härmed blir allt sällsyntare.

Bankinspektionen övergår därefter till effektivitetssynpunkterna och bemöter

utredningens åsikt att behovet av rörlighet inte kan tillgodoses inom

ett system, där bankinstitutens verksamhetsfält »i hög grad» preciseras,

inspektionen invänder till en början, att det från inget håll ifrågasätts att

man skulle bygga upp oöverstigliga hinder och barriärer mellan instituten

eller att söka hindra att verksamhetsfälten på någon punkt överlappar

varandra. Bankverksamheten är alltför komplicerad för att ett sådant alternativ

skulle behöva ägnas någon uppmärksamhet. Det enda som här kan

diskuteras är, betonar inspektionen, en funktionsfördelning i grova drag.

En sådan kräver ingalunda den noggranna precisering av verksamhetsfälten,

som utredningen talar om, och torde därför kunna genomföras utan

alt institutens möjligheter till anpassning efter kreditbehovens förändringar

äventyras. Inspektionen fortsätter därefter

YiH man exempelvis anförtro den mera riskbetonade kreditgivningen till

en särskild grupp institut med speciell och därför kanske dyrbar sakkunskap,

kan det, såsom utredningen själv varit inne på, vara lämpligt att med

avstående från all differentiering bestämma kravet på det egna kapitalets

storlek med hänsyn till de med en sådan verksamhet förenade högre riskerna.

Om så sker blir en kreditgivning mot bottensäkerheter inte särskilt

attraktiv för de berörda instituten, eftersom kostnaden för det kapital, som

måste hållas mot denna del av tillgångarna, blir förhållandevis hög och

högre än i konkurrerande institut med speciell inriktning på mindre riskbetonad

kreditgivning. Instituten kommer av denna anledning också att avhålla

sig från kreditgivning av detta slag utom när särskilda omständigheter

motiverar ett undantag. En sådan utformning av kapitaltäckningsreglerna

torde inte på ett avgörande sätt försvåra en anpassning till ändrade kreditbehov

i framtiden, inte heller synes det oöverstigligt att genom lämpligt utformade

placeringsbestämmelser uppnå en viss funktionsfördelning utan

allvarligare konsekvenser i nyssnämnda avseende.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Till sist får man kanske också hålla i minnet, att det är näringslivets och

allmänhetens behov det främst gäller att tillgodose. Från detta håll framstår

det kanske som mindre väsentligt om en funktionsfördelning medför vissa

begränsningar för de enskilda institutens del och mera angeläget, att kreditmarknaden

organiseras så att de där verkande instituten tillsammans kan

tillgodose alla rimliga kreditbehov nu och i framtiden samt till läesta möiliea

kostnad. b °

Bankinspektionen riktar även uppmärksamheten på ett annat förhållande,

som har att göra med bankinstitutens förmåga att i framtiden effektivt

fullgöra sina funktioner, nämligen den pågående förändringen i formerna

för sparandet. En växande andel av det totala sparandet sker numera i

kollektiva former och AP-fonden blir eu alltmer dominerande faktor på kapitalmarknaden.

För bankinstituten betyder detta, att deras andel av sparandet

relativt sett minskar. Samtidigt pågår inom näringslivet en koncentration

av företagsamheten till stora enheter, vilket kan väntas få till följd

att de kreditanspråk, som ställs pa bankinstituten, kommer att i högre grad

än tidigare avse finansiering av stora och t. o. in. mycket stora projekt. Inspektionen

ifrågasätter om utredningens förslag verkligen främjar en anpassning

på kreditgivaresidan till denna utveckling. I ett läge då kraftsamling

synes vara den adekvata åtgärden innebär förslaget incitament till en uppsplittring

av resurserna. Inspektionen tillägger avslutningsvis, att en funktionsfördelning

inte nödvändigtvis behöver knyta an till de olika företagsformerna.

Något avgörande skäl varför inte exempelvis en större, välorganiserad

sparbank skulle kunna verka »över hela fältet» kan inspektionen för

sin del inte finna. I

I eif par remissyttranden görs en jämförelse mellan den förordade lösningen

i gränsdragningsfrågan och det andra av utredningen diskuterade

alternativet — en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning mellan bankinstituten.

Riksgäldsfullmäktige betonar, att utredningens ståndpunkt stämmer väl

överens med den hittillsvarande utvecklingen mot delvis gemensamma verksamhetsområden

för olika bankinstitut. Förslaget möjliggör en smidig anpassning

av bankverksamheten till kreditmarknadens behov och främjar

samtidigt en stimulerande konkurrens. Det andra alternativet till en lösningav

gränsdragningsfrågan skulle enligt fullmäktiges uppfattning innebära ett

steg bakåt, som inte kan motiveras av särskilda skäl. Även sparbanksföreningen

finner enbart negativa sidor hos funktionsfördelningsalternativet.

Det torde i praktiken inte vara någon framkomlig väg om tillämpningen

skall vara konsekvent. Fördelningen av den totala kreditvolymen från tid

till annan varierar, uttalar föreningen, med hänsyn till den samhällsekonomiska

utvecklingen och den ekonomiska politiken. Utvecklingen de senaste

åren, under vilka näringslivets kreditanspråk vuxit och fått tillgodoses i

starkt ökad omfattning, sägs ge belägg för denna uppfattning. Denna utveck
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

lingstendens kommer enligt sparbanksföreningens mening att fortsätta. Ett

kreditväsen med starkt specialiserade bankinstitut skulle omintetgöra möjligheterna

till en flexibel anpassning av kreditutbudet. Dessutom torde eu

funktionsfördelning, understryker sparbanksföreningen, vara ogenomförbar

av det skälet att den skulle medföra att affärsbankerna — vilkas rörelse i

olika sammanhang betecknats som till sin natur universell — i så fall måste

ge upp en stor del av sin nuvarande verksamhet, vilket torde stöta på vissa

praktiska hinder. Sparbankernas bank ansluter sig till sparbanksföreningens

uttalanden.

Från några håll uttalas att principen om ett enhetligt regelsystem inte får

drivas så långt att den blir allenarådande. Utrymme bör ges för att göra undantag

om särskilda skäl kan åberopas för detta. Av denna mening är bl. a.

bankföreningen, som med sitt uttalande syftar på postbanks- och jordbrukskasserörelsen.

NO tar upp fördelarna från konkurrenssynpunkt med ett enhetligt regelsystem

för bankinstituten och tecknar till en början bakgrunden till nuvarande

lagstiftning om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet. Denna lagstiftning sägs bygga på tanken att en från allmän

synpunkt önskvärd ekonomisk utveckling bäst främjas genom att näringslivet

får arbeta under friast möjliga konkurrensförhållanden. En förutsättning

är dock att företagarna skall kunna tävla på lika villkor och på så

sätt få möjlighet att göra sig gällande i förhållande till sin effektivitet. Konkurrensbegränsningslagen

kan, framhåller NO, inte åberopas mot offentliga

regleringar med direkt konkurrensbegränsande verkningar. För konkurrenspolitikens

effektivitet är det därför av vikt att näringspolitiska åtgärder från

samhällets sida utformas så att de i möjligaste mån stämmer överens med

konkurrenslagstiftningens syften. Mot denna bakgrund och från de konkurrenssynpunkter

NO har att beakta i sin verksamhet hälsar NO förslaget om

ett i princip enhetligt regelsystem för olika bankinstitut med tillfredsställelse.

Förslaget är, betonar NO, ägnat att främja en fri konkurrens på i det

väsentliga lika villkor och bör med andra ord kunna öka förutsättningarna

för en effektivare konkurrens inom kreditväsendet och en fortlöpande anpassning

till de ständigt fortgående strukturella förändringarna inom samhällsekonomin.

Likartade synpunkter anförs av jordbrukskasseförbundet,

Jordbrukets bank, Folksam och KF, som särskilt betonar, att den konkurrensstimulerande

effekten av förslaget inte får spolieras eller motverkas av

olika slag av överenskommelser. Konkurrensfrämjande aspekter på förslaget

läggs även av bostadsstyrelsen, Sveriges grossistförbund, Svensk industriförening,

Sveriges lantbruksförbund och Svenska företagares riksförbund.

Även kommerskollegium behandlar utredningens förslag från konkurrenssynpunkt

och framhåller, att statsmakterna inte bör ingripa reglerande i

näringslivets förhållanden med mindre detta är påkallat av samhälleliga eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i övrigt allmänna skäl. I vanliga fall är obunden konkurrens det som på längre

sikt är bäst ägnat att gagna konsumenterna. Enligt kollegiets mening medför

den nuvarande banklagstiftningen en begränsning av konkurrensen mellan

bankinstituten. Utredningsförslagen innebär en påtaglig uppmjukning

härvidlag, som ligger i linje med kollegiets allmänna principiella uppfattning

om förhållandet mellan staten och näringslivet samt de synpunkter kollegiet

tidigare anfört när frågor rörande banklagstiftningen varit föremål

för kollegiets bedömande. Nuvarande lagstiftning innefattar, uttalar kollegiet,

på utlåningssidan eu funktionsfördelning mellan instituten som inte

synes betingad av syftet att skydda insättarna utan som närmast torde ha

ansetts representera den »naturliga ordningen». Denna funktionsfördelning

är enligt kollegiets uppfattning i hög grad ägnad att begränsa konkurrensen

mellan kreditinstituten. Genom att bankerna fritt konkurrerar om inlåningsmedel

finns vidare vid en funktionell uppdelning av institutens verksamhet

risk för, att medlen vid utlåning inte kommer att i tillräcklig grad tillföras

sektorer inom samhällslivet där de från såväl företagsekonomisk som samhällsekonomisk

synpunkt ger den största avkastningen. Mot denna bakgrund

anser kollegium det vara önskvärt att funktionsfördelningen slopas

och att gränsdragningsfrågan löses genom enhetlig utformning av rörelsereglerna

för bankinstituten. — Liknande tankegångar kommer till uttryck i

yttranden från handelskamrarna i Norrköping, Malmö, Göteborg, Örebro,

Gävle och Luleå.

Riksbanksfullmäktige efterlyser -— mot bakgrund av den stora roll som

begreppet »konkurrens på lika villkor» spelar i utredningens argumentation

— en mera ingående analys av hur konkurrensen på kreditmarknaden

fungerar och hur dess effekter bör bedömas från samhällsekonomisk

synpunkt. Ingen torde, framhåller fullmäktige, kunna förneka alt det är

angeläget att kreditutbudet smidigt kan anpassa sig efter skiftande kreditbehov

eller att en låntagare har möjlighet att välja mellan liera långivare.

Det finns emellertid effekter av bankkonkurrensen som inte enbart är värdefulla

från allmän synpunkt. Fullmäktige anför härom.

Först kan t. ex. nämnas vissa utslag av konkurrensen om inlåningen, som

är förklarliga med tanke på den speciella marknadssituationen som hittills

synes utesluta priskonkurrens. Utredningen har kommit in på ett av problemen

i detta sammanhang, nämligen bankernas kontorsetablering. Av ännu

större vikt torde vara den växande tendensen till sammankoppling av utlåning

med inlåning, traditionellt i fråga om företag, men nu alltmera genomfört

i fråga om kommuner och hushåll. Överdrivna åtgärder av detta

slag förekommer i samband med de s. k. sparlånen. I fråga om kommunerna

kan nämnas att övertagande av löneutbetalningssystemet blivit en i det

närmaste normal förutsättning för kreditgivning till kommunerna. Slutligen

må nämnas den allmänna expansionen av checklönesystemen, där det står

alltmera klart att utvecklingen drivits för långt.

För fullmäktige ligger det även nära till hands att peka på det problem

som brukar rubriceras »bristen på långfristigt kapital», och som kortfattat

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

55

kan beskrivas så, att även under perioder då tillgången på kortfristig bankkredit

varit väl i balans med efterfrågan har kapitalmarknaden kännetecknats

av en bristande tillgång på långfristig kredit. Allmänheten har uppenbarligen

inte visat något större intresse för att placera sina sparmedel i

obligationer utan som tidigare föredragit bankernas inlåningsräkningar. I

denna situation har sparbankernas och postbankens traditionella inriktning

på i realiteten långfristiga placeringar, främst avseende bostadssektorn,

varit en väsentlig faktor som bidragit till anpassningen av kreditutbudet

till behoven. I den mån deras placeringspreferenser påverkats av

konkurrensen mellan bankinstituten torde det emellertid närmast ha varit

i en riktning som motverkat strävandena att skapa balans på kapitalmarknaden

och tillgodose bostadssektorns långfristiga kreditbehov.

Poststyrelsen finner det vara ytterst angeläget att rörelsereglerna reformeras

samtidigt för alla bankinstitut.

Sveriges hantverks- och industriorganisation kommer in på internationella

förhållanden. De senaste decennierna har enligt organisationen för svenskt

näringsliv kännetecknats av snabbt ökad utrikeshandel och därmed allt

större beroende av den internationella ekonomiska utvecklingen. EFTA-avtalet

har trätt i full funktion och ansträngningar görs för att genom anknytning

till EEC-marknaden, internationella tullavvecklingar samt ökat

handelsutbyte med östvärlden ytterligare öka det svenska näringslivets inriktning

på och därmed beroende av en global marknad. Kraven på produktionsföretagens

successiva anpassning till nya ekonomiska och tekniska villkor

inom den växande marknaden ökar. Mot denna bakgrund förefaller det

organisationen angeläget att landets kreditinstitut ges möjlighet att i samma

mån anpassa sin verksamhet efter rationellast möjliga linjer. Den nu

företagna översynen av vissa delar av banklagstiftningen är därför av stort

värde. Emellertid hade det enligt organisationen varit värdefullt om utredningen

redovisat inte enbart utveckling, erfarenheter och lagstiftning i Sverige

utan även tagit med huvuddragen av lagbestämmelser i jämförbara länder.

Remissinstanserna saknar nu möjlighet att bedöma utredningens förslag

på grundval av ett brett, på internationella erfarenheter och på lagstiftning

i andra länder grundat jämförelseunderlag.

Den omedelbara följden av en samordnad banklagstiftning berörs i några

remissyttranden. Riksgäldsfullmäktige anser att utredningens förslag, ehuru

i princip radikalt och till sina konsekvenser vittsyftande, i praktiken inte

kommer att få alltför revolutionerande verkningar. Sparbanksföreningen

antar att en viss funktionsfördelning även i fortsättningen kommer att

finnas. Ett sådant antagande grundar föreningen på att de olika institutgrupperna

på grund av historiska förhållanden delvis specialiserat sig inom

olika områden av kreditmarknaden. Den förskjutning, som kan förväntas

uppstå, förmodar föreningen komma att ske gradvis och i takt med att instituten

utvecklar erfarenhet och kunnande på nya verksamhetsområden.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Det ligger därför enligt föreningen i sakens natur att någon plötslig, drastisk

förskjutning i funktionsfördelningen med de vanskligheter detta skulle

kunna medföra, inte kan väntas bli följden av ett genomförande av ett enhetligt

regelsystem. Likartade synpunkter anförs av jordbrukskasseförbundet

och KF. Jordbrukskasseförbundet understryker därvid särskilt, att i

vart fall kommer säkerligen jordbrukskasserörelsen, som bildats och utvecklats

genom kollektiv samverkan av Sveriges jordbrukare och som fortfarande

har en helt dominerande förankring inom jordbruket, att söka

främja sina hittillsvarande syften även utan tvingande lagregler.

Enligt jordbrukskasseförbundet, Jordbrukets bank och Svenska företagares

riksförbund skapas genom den föreslagna samordningen av banklagstiftningen

på längre sikt goda förutsättningar för att åstadkomma en allmän

banklag, som kan tillämpas på alla som driver bankrörelse oavsett i

vilken associationsrättslig form rörelsen drivs.

Departementschefen

Kreditmarknaden spelar en central roll för den ekonomiska utvecklingen.

Nästan varje ekonomisk aktivitet är beroende av tillgång på kredit, alltifrån

finansieringen av stora, långsiktiga investeringar till finansieringen av enskilda

företags varuskulder. En väl fungerande kreditmarknad är därför av

stor betydelse för hela samhällsekonomin.

Kreditmarknaden består av en mångfald kreditinstitut av olika slag. Kreditinstitutens

uppgift är att skapa kontakt mellan dem som har överskott

på pengar — tillfälligt eller permanent — och dem som behöver låna pengar

för investeringar och andra ändamål, eller med andra ord att vara en förmedlande

länk mellan sparare och låntagare.

Under tidernas lopp har mellan olika slags kreditinstitut utbildats en viss

specialisering och arbetsfördelning, som tar sikte såväl på formerna och

ändamålen för deras kreditgivning som på sättet att skaffa medel för denna

kreditgivning. Med avseende på medelsanskaffningen kan man skilja mellan

två grupper kreditinstitut. Den ena gruppen — bankinstitut — finansierar

sin verksamhet genom inlåning från allmänheten. Den andra gruppen finansierar

sin verksamhet genom upplåning på kapitalmarknaden. Det nödvändiga

kapitalet lånas huvudsakligen upp hos andra kreditinstitut och inte

direkt hos allmänheten. Som exempel på sådana kapitalanskaffande kreditinstitut

kan nämnas främst hypoteksinrättningar och kreditaktiebolag. För

fullständighetens skull skall även den tredje gruppen institut som uppträder

på kreditmarknaden redovisas. Gruppen utgörs av sådana institut, som

genom sin rörelse har behov av att fondera premier och avgifter, kapitalplacerande

kreditinstitut. Till gruppen hör försäkringsbolag och pensionsinrättningar.

Som bankinstitut uppträder på den svenska kreditmarknaden fyra olika

opaginerad Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1963

slags inrättningar, nämligen affärsbanker, jordbrukets kreditkassor, sparbanker

och postbanken. Bankinstituten drivs i skilda associationsrättsliga

former samt bär av tradition och genom lagstiftning tilldelats delvis olika

funktioner på kreditmarknaden.

Affärsbankerna skall enligt lag drivas i form av aktiebolag och intar en

central position bland bankinstituten. F. n. finns det 16 affärsbanker av

vilka en är statlig, Sveriges Kreditbank. Den traditionella uppgiften för affärsbanker

är att dels ombesörja betalningsförmedling, dels samla upp företagens

överskottsmedel och transaktionskassor och låna ut dessa medel till

andra företag med aktuella kreditbehov. Kreditgivningen har av ålder varit

av kortfristig natur. En stor del av utlåningen är dock i praktiken långfristig

och går numera även till andra samhällssektorer än näringslivet. För inlåningen

använder affärsbankerna ett rikligt sortiment inlåningsräkningar

med starkt varierande uppsägningstider och räntesatser. En betydande och

ökande andel av inlåningen kommer numera från hushållen. Affärsbankernas

betalningsförmedlande verksamhet utövas dels inom landet, dels gentemot

utlandet i samband med export- och importaffärer. På obligations- och

aktiemarknaden spelar affärsbankerna en dominerande roll som mäklare.

För affärsbankerna har under senare år av penningpolitiska skäl ställts upp

strängare krav på likviditetsreserv än som varit nödvändigt av bankmässiga

hänsyn. Delta har haft till följd att bankerna nu också intar eu framskjuten

position som placerare på värdepappersmarknaden.

Av övriga bankinstitut är det jordbrukets kreditkassor som mest liknar affärsbankerna

i funktionellt hänseende. De avvikelser, som finns, består

främst i att jordbrukskasserörelsens verksamhet i princip är begränsad till

in- och utlåning, att den huvudsakligen vänder sig till en viss kategori kunder

— jordbrukare och jordbruksorganisationer — och att rörelsen använder

ekonomisk förening i stället för aktiebolag som företagsform. Rörelsen

är upplagd på kooperativ bas, vilket bl. a. framgår av att eventuellt överskott

på en jordbrukskassas rörelse återgår till medlemmarna i form av

rabatter på låneräntorna. Utlåning får ske endast till medlemmar medan

samma restriktion inte gäller för inlåningsrörelsen. Jordbrukskasserörelsen

är en trestegsorganisation med jordbrukskassor längst ner, centralkassor

som mellanled och Sveriges jordbrukskasseförbund som topporgan. Jordbrukskassorna

bär helt lokal karaktär och deras rörelsefrihet är på en rad

väsentliga punkter begränsad till förmån för framför allt centralkassorna.

I praktiken kan jordbrukskassorna i många avseenden ses som filialer till

centralkassorna. Jordbrukskasseförbundet är ett uteslutande administrativt

organ för central ledning, samordning och kontroll av jordbrukskasserörelsen.

Rörelsens centrala bankmässiga uppgifter handhas av en affärsbank,

Jordbrukets bank. Jordbrukskassorna är f. n. till antalet något över 500

stycken. Vidare finns tolv centralkassor.

Sparbankerna, omkring 350 stycken, är av skiftande storlek i fråga om

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 1A3 år 1968

såväl omslutning som verksamhetsområde. Vissa sparbanker har endast

några få miljoner i omslutning och är verksamma inom en kommun, medan

andra har en omslutning på flera hundra miljoner och arbetar inom ett helt

län. Sparbankerna är generellt sett starkare inriktade på inlåningsverksamhet

än affärsbanker och jordbrukskasserörelsen. Detta kan förklaras av att

sparbankerna är ideella sammanslutningar utan privat vinstintresse och med

uppgift att enligt tradition och lag »befordra sparsamhet». För inlåningen

begagnar sparbankerna huvudsakligen endast en räkning, s. k. sparbanksräkning.

Denna är dock hos flertalet sparbanker differentierad efter ränta

och uppsägningstider på ett sätt som ansluter sig till affärsbankernas räkningssortiment.

En stor del av sparbankernas medel placeras i obligationer

och lån mot säkerhet av botteninteckningar i jordbruksfastigheter samt bostads-

och affärsfastigheter. Sparbankerna har ett visst offentligrättsligt

inslag. Fullmäktige i de primärkommuner, som ingår i sparbankens verksamhetsområde,

eller landsting väljer nämligen hälften av huvudmännen,

som är sparbankens högsta beslutande organ.

Det återstående bankinstitutet, postbanken, ingår organisatoriskt i postverket.

Postbanken har två rörelsegrenar, postsparbanken och postgirot,

vilka i stor utsträckning betjänar olika kundkategorier. Huvuduppgiften för

postsparbanken är inlåningsrörelsen och för postgirot betalningsförmedling.

Postbankens medel placeras företrädesvis i obligationer, kommunlån,

byggnadslån och lån mot säkerhet av botteninteckningar i bostads- och affärsfastigheter.

Karakteristiskt för bankinstituten är att de alltid, även om behov av medel

för kreditgivning inte föreligger, är beredda att ta emot medel från allmänheten

för inlåning. Förhållandet mellan bank och dess insättare präglas

vidare av att banken i praktiken inte säger upp insatta medel och av att

insättarna i allmänhet omedelbart kan lyfta innestående medel. För allmänheten

är det angeläget att ha tillgång till den service som bankinstituten

kan erbjuda i form av säker och räntabel förvaltning av sparade medel. Lika

viktigt är att bankinstituten ställer anförtrodda sparmedel till kreditbehövandes

förfogande under förhållanden som är godtagbara såväl för insättarna

som för samhället. För insättarna dominerar kraven på trygg placering

och god avkastning. Från samhällets synpunkt är det av största vikt att de

hopsamlade sparmedlen används så effektivt som möjligt.

Med tanke på de viktiga funktioner som bankinstituten fyller i det ekonomiska

livet har det sedan gammalt ansetts angeläget att underkasta bankinstitutens

rörelse en ingående kontroll från det allmännas sida. Denna kontroll

sker på olika sätt. Först och främst har skapats en särskild lagstiftning

för de olika bankinstituten. Denna banklagstiftning reglerar bankinstitutens

organisation och verksamhet. Huvudsyftet bakom lagstiftningen är att

skydda insättarna mot förluster genom att trygga institutens solvens och

likviditet. I fråga om bankinstitutens rörelse innehåller lagstiftningen bl. a.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

bestämmelser om det egna kapitalets storlek i förhållande till inlåningen,

institutens likviditet, inlåning och kreditgivning. Genom bankinspektionen

utövar det allmänna vidare en fortlöpande kontroll över att banklagstiftningen

efterlevs och att bankinstituten över huvud taget förvaltas på ett

för allmänhetens intressen betryggande sätt. Slutligen kan nämnas den

penningpolitiska kontroll av bankinstitutens rörelse som utövas av riksbanken.

Vad nu sagts äger inte i alla avseenden tillämpning på postbanken.

Denna bank står inte under bankinspektionens tillsyn och något krav på

eget kapital finns inte. I stället skyddas de på postsparbanken insatta medlen

av statlig garanti.

Banklagarna — jag tänker då närmast på lagstiftningen för affärsbankerna,

sparbankerna och jordbrukskasserörelsen — har i betydande grad knutits

till den traditionella uppfattningen om bankinstitutens funktion och har

på så sätt i viss mån dragit upp bestämda gränser för de olika bankinstitutens

verksamhetsområden. Reglerna om bankinstitutens rörelse har dock

varit och är alltjämt tämligen allmänt hållna och har endast på vissa punkter

haft en direkt gränsdragande effekt. I detta avseende hänvisar jag till

min redogörelse i det föregående för huvuddragen i banklagstiftningen.

Den samhällsekonomiska utvecklingen har särskilt under efterkrigstiden

medfört en fortgående minskning av de faktiska skillnaderna mellan de

olika bankinstituten i fråga om deras verksamhetsinriktning och således

föranlett förskjutningar i den traditionella funktionsfördelningen. Detta

förhållande är särskilt framträdande på inlåningssidan. Varje bankinstitut

erbjuder sålunda numera allmänheten ett rikt differentierat räkningssystem

med i stort sett likartade villkor och kan därmed vända sig till alla kategorier

insättare. Tendenser till motsvarande utjämning av skillnaderna på

utlåningssidan förekommer även. Den sålunda antydda utvecklingen har i

vissa fall förutsatt och även föranlett ändrade rörelseregler för bankinstituten

eller vissa av dem. Å andra sidan har bankinstitutens verksamhet inom

vissa gemensamma verksamhetsgrenar kommit att drivas under olika villkor

på grund av rörelsereglernas skiljaktiga utformning. Nu angivna förhållanden

har aktualiserat frågan om gränsdragningen mellan de olika bankinstituten.

Genom tillkomsten av bank- och sparbankslagarna år 1955 samt jordbrukskasselagen

år 1956 ansågs huvuddragen av dessa bankinstituts struktur

och verksamhetsformer ha blivit bestämda för avsevärd tid framåt.

Emellertid kvarstod vissa frågor, som inte definitivt blivit lösta. Dit hörde

främst frågan om de olika bankinstitutens verksamhetsområden skulle vara

åtskilda genom författningsmässigt eller på annat sätt bestämda gränser

eller om instituten skulle få konkurrera fritt.

För att lösa kvarstående frågor tillsattes år 1962 en särskild utredning,

kreditinstitututredningen. I utredningsuppdraget ingick bl. a. att verkställa

en förutsättningslös avvägning av de olika bankinstitutens inbördes ställ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ning och funktion på kreditmarknaden samt att -— på grundval av bedömandet

i detta hänseende — göra en samlad översyn av de rörelseregler som

var av betydelse för gränsdragningen mellan institutens verksamhetsområden.

Vidare ingick i uppdraget att söka fastställa målsättningen i stort för

postbanken med dess båda verksamhetsgrenar, postsparbanken och postgirorörelsen,

samt att i detta syfte klarlägga postbankens ställning och relation

till övriga bankinstitut.

Etter ett delförslag av kreditinstitututredningen har genom lagstiftning

år 1965 bestämmelserna om krediters löptid utformats likformigt för affärsbanker,

sparbanker och kreditkassor. Utredningen har nu i sitt slutbetänkande

tagit ställning till frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten.

I valet mellan en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning och ett för

alla bankinstitut gemensamt regelsystem har utredningen stannat för att

törorda sistnämnda lösning. Utredningens förslag innebär följaktligen i

korthet, att rörelsebestämmelserna för samtliga bankinstitut i möjligaste

mån utformas enhetligt och att instituten inom ett sådant systems ram

får konkurrera fritt. Fördelarna med denna lösning har utredningen belyst

särskilt i två hänseenden. För det första anses genom ett sådant system

bankinstitutens verksamhet kunna smidigt anpassas efter skiftningarna

i kreditbehoven i samhället. För det andra bör systemet medföra ökad

konkurrens mellan bankinstituten och därmed ökad stimulans till kostnadssänkande

rationaliseringar. Samtidigt har utredningen ansett, att vetskapen

om att ett bankinstituts rörelse drivs i konkurrens med andra bankinstitut

torde dämpa eventuella planer på att vidga verksamheten utöver

vad som förefaller ekonomiskt försvarbart.

Kreditinstitututredningens principiella ställningstagande i gränsdragningsfrågan

har under remissbehandlingen rönt ett övervägande positivt

mottagande. Endast bankinspektionen har riktat allvarligare kritik mot utredningens

principiella slutsatser, dock utan att avstyrka att förslaget läggs

till grund för lagstiftning.

Bankinspektionen har i sin kritik dragit fram vissa synpunkter på frågan

om en funktionsfördelning på kreditmarknaden och ansett att dessa

borde närmare övervägas innan slutlig ställning tas till gränsdragningsproblematiken.

Jag skall inte här upprepa inspektionens omfattande argumentation

utan endast framhålla, att inspektionens inställning närmast synes

vara att gränsdragningsproblemen från samhällsekonomiska synpunkter

bäst kan lösas genom en funktionsfördelning på kreditmarknaden, styrd av

lagstiftning. Andra remissinstanser har med skärpa hävdat att funktionsfördelningsalternativet

innebär ett steg bakåt i utvecklingen med enbart

negativa effekter för den samhällsekonomiska utvecklingen

Genom det förtjänstfulla och grundliga arbete som kreditinstitututredningen

presterat och genom det omfattande remissförfarandet har gräns
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

dragningsproblematiken på kreditmarknaden fått en mycket allsidig och inträngande

belysning. Jag finner därför inga bärande skäl föreligga att skjuta

upp ett ställningstagande i gränsdragningsfrågan i syfte att eventuellt få

tram nya aspekter. I det följande kommer jag att redovisa min principiella

syn på kreditmarknaden och på gränsdragningen mellan där verkande bankinstitut.

Kreditväsendets uppgift är, som jag redan sagt, att förmedla krediter och

betalningar. Särskilt det först nämnda ledet i dess verksamhet är från samhällsekonomiska

synpunkter mycket betydelsefullt. Kreditmarknadens sätt

att fungera och fördela krediter bestämmer nämligen i stor utsträckning

hur landets totala resurser används och påverkar därmed också takten och

inriktningen av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Från samhällets

synpunkt är det av största vikt att de tillgängliga resurserna används så

effektivt som möjligt. Kreditmarknaden bör därför vara organiserad så att

krediterna i möjligaste mån kanaliseras till de mest angelägna kreditbehoven.

Den ekonomiska utvecklingen innebär inte endast en ökad efterfrågan

på krediter utan den kan även medföra förskjutningar i kreditbehoven

mellan olika områden. Även formerna för kreditgivningen kan påverkas

av utvecklingen. En effektiv och rationell kreditfördelning kräver

därför av bankinstituten förmåga och möjlighet att anpassa sin rörelse

efter kreditbehovens förändringar. Dessutom måste det kravet ställas på

en väl fungerande kreditmarknad att kostnaden för krediter inte blir onödigt

hög. Det nu sagda visar nödvändigheten av att ha tillgång till en kreditmarknad,

som är rörlig och som även i övrigt fungerar på ett tillfredsställande

sätt.

När det gäller att förverkliga detta mål riktas uppmärksamheten genast

mot de institut, som verkar på kreditmarknaden, dvs. i detta sammanhang

bankinstituten. Den av historiska och traditionella skäl betingade funktionsfördelningen

mellan bankinstituten har lett till en delvis snäv sektorsindelning

av kreditmarknaden, vilket kommit till uttryck även i lagstiftningen.

Utvecklingen har emellertid i vissa avseenden sprängt de uppdragna gränserna

och därmed medfört ökad konkurrens mellan olika slag av bankinstitut.

Detta framträder särskilt på inlåningssidan men har sin giltighet till en

del även för kreditgivningen. Frågan gäller nu om en rationell och effektiv

kreditfördelning bäst uppnås om man lagstiftningsvägen delar upp kreditmarknaden

mellan bankinstituten eller om man låter instituten fritt konkurrera

på kreditmarknaden under likartade betingelser.

Godtagbara argument kan föras fram för båda lösningarna. En funktionsfördelning

på kreditmarknaden ligger, som bankinspektionen påpekat, i och

för sig i linje med utvecklingen inom näringslivet i övrigt, där de progressh

a krafterna är starkt inriktade på arbetsfördelning och specialisering.

En konsekvent genomförd specialisering på kreditmarknaden kan från kost
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

nads- och effektivitetssynpunkter ställa sig fördelaktig. Oavsett vilken väg

som väljs i gränsdragningsfrågan går det emellertid att i större eller mindre

utsträckning tillgodose specialiseringskrav.

Mot en genom lagstiftning genomförd uppdelning av kreditmarknaden

talar framför allt, att en sådan funktionsfördelning blir stel och i hög grad

försvårar de enskilda institutens och därmed hela kreditmarknadens anpassning

till samhällsutvecklingen och skiftande ekonomiska konjunkturer.

Dessutom kommer en sådan lösning att strida mot en sedan länge pågående

utveckling inom kreditväsendet och kan, beroende på hur gränserna dras,

föranleda inskränkningar av den verksamhet som en del bankinstitut nu

driver. Naturligtvis kan dessa olägenheter minska eller helt försvinna om

man följer de linjer bankinspektionen varit inne på, nämligen att endast

i grova drag, t. ex. genom lämplig utformning av kapitaltäckningsreglerna,

dela upp kreditmarknaden eller att knyta funktionsfördelningen inte till

företagsformer utan till företagens storlek. Jag är emellertid inte övertygad

om att kreditmarknadens rörlighet och flexibilitet främjas av en styrning

genom olika krav på det egna kapitalets storlek hos skilda grupper bankinstitut.

Vidare ställer jag mig tveksam till möjligheten att vid ett sådant

system kunna på ett tillfredsställande sätt fördela tillgängliga medel på

områden där kreditbehoven är störst och mest angelägna. Den av inspektionen

framförda tanken på att låta bankinstitutets storlek avgöra dess

verksamhetsinriktning kan utan vidare och kanske naturligare förverkligas

inom ett system där funktionsfördelningen bestäms av företagsekonomiska

skäl.

Av stor betydelse är, såsom bankinspektionen framhållit, hur kostnaderna

för kredit- och betalningsförmedlingen kommer att påverkas av utredningens

förslag. Inspektionen har ställt sig tvivlande till utredningens slutsats

att ökad konkurrens på kreditmarknaden innebär stimulans till rationaliseringar

och därmed lägre kostnader för kunderna. I detta sammanhang

har inspektionen pekat på kostnadsstegringarna inom bankväsendet

under senare år, inte minst beroende på bankinstitutens tävlan att ställa

nya och dyrbara serviceformer — t. ex. löneutbetalningar över checkkonto —

till allmänhetens förfogande. Inspektionen har befarat att utredningens rekommendation

om likriktning av rörelsereglerna kommer att leda i motsatt

riktning. En utbyggnad av samtliga enheter inom sparbanksväsendet

och jordbrukskasserörelsen till institut kapabla att verka över hela fältet

förutsätter enligt inspektionen — om verksamheten skall kunna drivas

på ett sakkunnigt och effektivt sätt — betydande insatser av personal och

utrustning, och den skulle sannolikt innebära en onödig fördyring av kreditoch

betalningsförmedlingen i landet.

Jag delar bankinspektionens oro över kostnadsutvecklingen inom bankväsendet

och lägger stor vikt vid åtgärder i syfte att förbilliga kreditoch

betalningsförmedlingen. Inspektionens farhågor för följderna av ett

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

63

förverkligande av kreditinstitututredningens grundsyn på gränsdragningsfrågan

finner jag emellertid betydligt överdrivna. Ett slopande av de i lag

uppdragna gränserna för verksamheten kommer inte att innebära — i vart

call på kort sikt — några revolutionerande förändringar av bankinstitutens

nuvarande verksamhetsinriktningar. De små enheterna inom sparbanksväsendet

och jordbrukskasserörelsen har självfallet inte de ekonomiska

resurser som krävs för att driva »affärsbanksrörelser» i full skala. Bankinspektionens

tillsyn över bankinstituten utgör en tillräcklig garanti mot

en från hl. a. samhälleliga synpunkter osund utveckling i sådan riktning.

Å andra sidan torde redan nu våra största sparbanker och centralkassor ha

nödvändiga resurser för en utvidgning av verksamheten utöver nuvarande

gränser och detta utan några kostnadsfördyringar i förut angiven mening.

På längre sikt kan en enhetlig rörelselagstiftning med möjligheter till nya

verksamhetsgrenar påskynda den utveckling mot större enheter som redan

pågår inom sparbanksväsendet. Genom sådana fusioner skapas större enheter

som bättre än nu kan på lämpligt sätt fullgöra sin roll på kreditmarknaden

och tillgodose sina kunders intressen. Med en utveckling i denna

riktning torde också följa vissa rationaliseringsvinster.

Jag övergår därefter till att behandla gränsdragningsproblemet från konkurrenssynpunkt.

Till en början kan fastslås, att kreditmarknaden f. n.

kännetecknas av en obenägenhet att arbeta med priset som konkurrensmedel

och av en överdriven användning av andra konkurrensmedel, som kontorsetableringar

samt sorliments-, service- och reklamkonkurrens. Priskonkurrensen

påverkas även av den växande tendensen till sammankoppling

av utlåning med inlåning, traditionellt i fråga om företag, men nu alltmera

genomfört i fråga om kommuner och hushåll. Jag vill härvid som

exempel nämna de s. k. sparlånen. I detta sammanhang kan dessutom framhållas

den allmänna expansionen av checklönesystemet, där vissa problem

uppstått som föranlett Kungl. Maj :t att låta en utredning överse frågan.

I åtskilliga remissyttranden har de konkurrensfrämjande aspekterna

av kreditinstitututredningens förslag starkt framhävts. NO har sålunda

bl. a. betonat, att förslaget är ägnat att främja en fri konkurrens på i det

närmaste lika villkor. Förutsättningarna för en effektivare konkurrens inom

kreditväsendet bör därför öka. Det är egentligen endast bankinspektionen

som har ifrågasatt några mera väsentliga ändringar i riktning mot en friare

priskonkurrens av en gemensam rörelselagstiftning. Inspektionen tror närmast

på en motsatt utveckling mot en mer enhetlig prissättning och tänker

då särskilt på den tilltagande styrkan hos de centrala krafterna inom sparbanksväsendet

och jordbrukskasserörelsen.

Ett ställningstagande i den principiella frågan är beroende av hur man

tror att konkurrensförhållandena kommer att gestalta sig om man väljer

det ena eller det andra regelsystemet för bankinstitutens verksamhet. Säkert

är att en lagstiftningsvägen framtvungen funktionsfördelning inte är äg
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

nåd att bryta nuvarande något ensidiga inriktning av konkurrensen på

kreditmarknaden. Vad följden blir i detta hänseende av elt slopande av

gränsdragande lagregler är svårare att förutse men i vart fall torde förutsättningarna

för en friare konkurrens bli bättre. Är denna slutsats riktig,

vilket jag i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser tror, kan

en effektiv konkurrens komma till stånd som i högre grad än f. n. använder

priset som konkurrensmedel. En aktiv roll i en sådan utveckling bör de

statliga bankinstituten kunna spela. En effektivare konkurrens bör, om den

tar sig sunda uttryck, innebära fördelar såväl för samhället som för bankkunderna.

Viktigt är emellertid, såsom framhållits från något håll, att den

konkurrensstimulerande effekten inte spolieras eller motverkas av olika

slags överenskommelser.

En fråga som berörts av bankinspektionen och som är av viss betydelse i

detta sammanhang är frågan om hur förändringarna i formerna för sparandet

påverkar kreditmarknadens organisation. Kreditmarknadens kapacitet

har under senare år vuxit snabbt. De avgörande faktorerna bakom denna

utveckling har varit samhällets insatser för att öka sparandet i kollektiv

form genom en stark finanspolitik och genom den snabba uppbyggnaden av

allmänna pensionsfonden. Även det enskilda sparandet har ökat väsentligen

som en följd av framför allt den kraftiga tillväxten av hushållens disponibla

inkomster under 1960-talet. Däremot torde företagens sparande ha minskat

om det sätts i relation till deras investeringar. Genom att en växande andel

av det totala sparandet numera sker i kollektiva former minskas bankinstitutens

andel av sparandet relativt sett. Samtidigt kan genom den pågående

koncentrationen av företagsamheten till stora enheter krav ställas på att

bankinstituten skall finansiera stora och t. o. m. mycket stora projekt. Bankinspektionen

har ifrågasatt om kreditinstitututredningens förslag verkligen

främjar en anpassning på kreditgivaresidan till denna utveckling. I ett läge

när kraftsamling synes vara den adekvata åtgärden innebär förslaget enligt

inspektionen incitament till eu uppsplittring av resurserna.

Även om jag har viss förståelse för bankinspektionens kritik är jag dock

inte övertygad om att splittringstendenser motverkas av en stelbent uppdelning

av kreditmarknaden. Ett kreditväsen med starkt specialiserade bankinstitut

kan omintetgöra möjligheterna till en flexibel anpassning av kreditutbudet.

För att kunna komma till rätta med problemet gäller det att öka

kreditmarknadens effektivitet och förmåga att mobilisera resurser. Detta kan

ske genom samarbete inte endast inom olika grupper bankinstitut utan även

mellan institut tillhörande skilda kategorier. Enhetliga rörelseregler, kanske

framför allt enhetliga kapitaltäcknings- och kreditgivningsregler, underlättar

ett sådant samarbete. Ett aktuellt exempel på en samverkan på kreditmarknaden,

som kan visa sig vara fruktbärande, utgör den nyligen ingångna

överenskommelsen mellan Sveriges investeringsbank och Spar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

bankernas bank om inrättandet av ett nytt garantiinstitut för små och medelstora

företag. Även i detta hänseende är det min förhoppning att de statliga

bankinstituten, Kreditbanken och postbanken, skall gå i spetsen för en

effektivitetsfrämjande utveckling.

Av mina uttalanden i det föregående framgår att jag anser starka skäl

tala för kreditinstitututredningens principiella ställningstagande till gränsdragningsfrågan.

Utredningens ståndpunkt, som delas av ett överväldigande

antal remissinstanser, stämmer väl överens med den hittillsvarande utvecklingen

mot delvis gemensamma verksamhetsgrenar för olika bankinstitut.

Några bärande skäl för att bryta denna utveckling har inte framkommit.

Allt talar för att utredningsförslaget kan verksamt bidra till en effektivisering

av kreditmarknaden. Jag förordar således i princip, att de olika

bankinstitutens verksamhetsformer i framtiden inte skall hållas åtskilda

genom lagfästa gränser och att ett enhetligt regelsystem för institutens rörelse

införs.

Detta innebär att varje bankinstitut i princip får en legal rätt att driva

alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar. Bankinstituten får,

oberoende av företagsform, ägare och historiskt betingade omständigheter,

frihet att gå in på verksamheter som hittills varit förbehållna något annat

institut. I vad mån enskilda institut kommer att utnyttja denna frihet är

svårt att med bestämdhet förutse. Avgörande faktorer härvidlag kommer

att bli institutets ambitioner, resurser och inte minst storlek. En viss tillsyn

över utvecklingen från det allmännas sida ligger däri, att ett instituts rörelsegrenar

skall eller föreslås skola anges i institutets bolagsordning, reglemente

resp. stadgar, som fastställs av Kungl. Maj :t och i vissa fall av tillsyns-

eller registreringsmyndigheten. Jag delar emellertid utredningens

uppfattning att den ökade valfriheten knappast kan antas leda till drastiska

förändringar av den verksamhet som f. n. framstår som karakteristisk för

olika typer av bankinstitut, men väl till marginella förskjutningar i verksamheten

instituten emellan. Sådana marginella förskjutningar är även enligt

min uppfattning av väsentlig betydelse för möjligheten att åstadkomma

de eftersträvade förbättringarna på kreditmarknaden.

I ett begränsat avseende förordar jag ett avsteg från principen om enhetlighet.

Jag åsyftar därvid jordbrukskasserörelsens ställning på kreditmarknaden.

Som jag skall närmare behandla i närmast följande avsnitt föreslås

rörelsens huvudsakliga syfte även i fortsättningen vara att tillgodose jordbrukets

kreditbehov. Denna inriktning hos rörelsen har allmänt godtagits av

remissinstanserna och är enligt min uppfattning lämplig bl. a. med tanke på

den starkt ökade efterfrågan på krediter inom jordbruket.

Kreditinstitututredningens förslag till ett enhetligt regelsystem för bankinstitutens

rörelse bygger på tanken att syftet med rörelseregler liksom hit
3

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 1U3

opaginerad Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

tills skall vara att trygga institutens solvens och likviditet. Förslaget innebär

i vissa avseenden genomgripande omarbetningar av nuvarande lagstiftning,

förestavade även av andra skäl än av principen om enhetlighet. Bi. a.

gäller detta kreditgivningsregler, kapitaltäckningsregler och regler om skyldighet

att hålla viss kassareserv. Utredningens förslag till rörelseregler har

i stora drag mottagits välvilligt av remissinstanserna.

Även jag anser utredningsförslaget till nya, gemensamma rörelseregler

för samtliga bankinstitut vara väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning

i ämnet. Jag ämnar emellertid i detta sammanhang lägga fram förslag till

nya rörelseregler endast för affärsbanker, sparbanker och jordbrukskasserörelsen.

För postbankens del är läget något mer komplicerat.

Min ståndpunkt är, såsom framgår av det tidigare anförda, att alla bankinstitut

skall drivas på i princip likartade villkor och att detta skall gälla

även postbanken. Kreditinstitututredningen har i enlighet med givna direktiv

behandlat även postbankens verksamhetsformer och lagt fram förslag

till ny organisationsform. Utredningen är på denna punkt inte enhällig. Jag

skall inte gå närmare in på förslaget i denna del ulan vill här endast nämna

att stark kritik framkommit under remissbehandlingen mot den föreslagna

ändringen av organisationsformen. Jag har nyligen efter Kungl. Maj:ts bemyndigande

tillsatt en särskild utredning som skall undersöka möjligheterna

att åstadkomma ett närmare samarbete mellan de statliga bankinstituten,

Kreditbanken och postbanken. Postbankens organisatoriska ställning

kan påverkas av detta utredningsarbete. Av dessa skäl ämnar jag först,

sedan nämnda utredning avslutat sitt arbete, anmäla frågan om postbankens

ställning och uppgifter på kreditmarknaden. Eftersom utredningsarbetet

och övervägandena med anledning därav kan komma att kräva ytterligare

någon tid ämnar jag, för att postbanken inte skall komma i ett försämrat

konkurrensläge i förhållande till övriga bankinstitut, överväga att

föreslå Kungl. Maj:t vissa jämkningar i placeringsreglementet för postbanken,

vilka skulle kunna träda i kraft samtidigt med den nya banklagstiftningen.

I den fortsatta framställningen ämnar jag, för att ge en samlad bild av

bankinstitutens rörelse, redovisa även de regler som nu gäller för postbanken

och utredningens förslag för postbankens rörelse, i den mån detta skiljer

sig från vad som föreslås för andra bankinstitut. I

I beskattningshänseende gäller olika regler för affärsbanker å ena, samt

sparbanker och kreditkassor å andra sidan, vilka olikheter hänger samman

med dessa bankinstituts skilda associationsrättsliga ställning. Postbanken

är genom sin ställning som statligt affärsverk helt befriad från inkomstskatt.

Kreditinstitututredningen har enligt direktiven haft att beakta de

skattemässiga konsekvenserna av utredningens förslag, dock utan att lägga

fram preciserade förslag om bankinstitutens beskattning. Enligt utredning
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

67

ens uppfattning är det, om enhetliga rörelseregler införs för bankinstituten,

i och för sig naturligt att även utforma skattereglerna så att de ger en likartad

effekt. Frågan i vad mån bankinstitutens beskattning bör påverkas av

nu framlagda förslag övervägs f. n. inom finansdepartementet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungi. ftlaj.ts proposition nr 143 år 1968

Medlemskap i jordbrukskasserörelsen

Gällande rätt

Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål och organisatoriska uppbyggnad

har i stora drag redan berörts i det föregående. Huvudändamålet

anges i 1 § jordbrukskasselagen vara att vid sidan av sparfrämjande verksamhet

tillgodose jordbrukets kreditbehov. I organisatoriskt hänseende bygger

rörelsen på kooperativa principer och omfattar tre led, nämligen jordbrukskassor

och centralkassor för jordbrukskredit, som gemensamt betecknas

jordbrukets kreditkassor, samt en riksorganisation, Sveriges jordbrukskasseförbund.

Varje jordbrukskassa skall vara ansluten till en centralkassa

och varje centralkassa till förbundet. Vid tillkomsten av jordbrukskasselagen

ansågs det önskvärt att rörelsen fick möjlighet att försöksvis driva verksamhet

även efter tvåledssystem. Centralkassa fick därför möjlighet att efter

tillstånd av Kungl. Maj :t inom hela sitt område eller del därav själv utöva

den verksamhet som annars ankommer på jordbrukskassa (23 §). Beträffande

rörelsens rättsliga ställning föreskrivs att kassorna och förbundet skall

registreras som ekonomiska föreningar. Vad som är föreskrivet om sådana

föreningar gäller även för jordbrukskasserörelsen, om inte annat framgår

av bestämmelse i jordbrukskasselagen (1 §). Härav följer bl. a. att även för

jordbrukskasserörelsen gäller den i It § lagen om ekonomiska föreningar

fastslagna principen att inträde inte får vägras någon, såvida inte med hänsyn

till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller föreningens

syfte eller annan orsak särskilda skäl finns för en sådan åtgärd.

Som allmän regel för jordbrukets kreditkassor gäller (6 och 17 §§) att

kassorna huvudsakligen skall ha till uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska

intressen genom att bereda dem kredit. Denna regel kompletteras

med bestämmelser i 14 och 24 §§ som begränsar kassornas kreditgivning till

medlemmar. För kreditkassorna är således medlemsunderlaget av stor betydelse

för deras verksamhet och utveckling. Medlemskapet är också noga

reglerat i jordbrukskasselagen. Regleringen avser dels minsta antalet medlemmar,

2 och 3 §§, dels villkoren för medlemskap, 12 och 22 §§.

Jordbrukskassa skall bestå minst av 20 medlemmar. Medlemskretsen bestäms

först och främst genom uppräkning av de kategorier som kan vinna

inträde. Dessa kategorier utgör fyra, nämligen 1. ägare eller brukare av

jordbruksfastighet, 2. ägare eller brukare av annan fastighet, om denne själv

idkar jordbruk eller binäring till jordbruk eller fiske eller med arbete eller

tjänster biträder utövare av sådan näring, 3. jordbruksorganisation och 4.

kommun. Därutöver öppnas genom en särskild dispensregel möjlighet att

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

efter särskild prövning till medlem anta även andra än sådana som tillhör

de uppräknade grupperna. En förutsättning för dispens är dock att hinder

lör medlemskap inte föreligger med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter

och ändamål. Den särskilda prövningen görs av jordbrukskasseförbundet

eller, efter bemyndigande av förbundet, av centralkassa. Sådant bemyndigande

har förbundet generellt lämnat centralkassorna i de bestämmelser

som förbundet med stöd av 12 § tredje stycket utfärdat om villkoren för beviljande

av medlemskap i jordbrukskassa.

Dispensregeln infördes genom jordbrukskasselagen. Tidigare var frågan

om medlemskap uttömmande reglerad i författning. I fråga om dispensregelns

tillämpning påpekade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

att medlemsrekryteringen inom kasserörelsen, särskilt under den första tiden

efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, borde hållas inom de dittills

tillämpade gränserna dock med de jämkningar som kunde anses betingade

av skälig hänsyn till rörelsens och jordbrukets utveckling (prop.

1956: 122 s. 115 ).

Jordbrukskasseförbundets bestämmelser om villkor för medlemskap

innehåller också anvisningar för dispensregelns tillämpning. I de senaste

bestämmelserna, som utfärdades i januari 1966, har dispensregeln getts en

generösare innebörd än tidigare. I anvisningarna exemplifieras de kategorier

— med eller utan direkt jordbruksanknytning — som kan omfattas av dispensregeln.

Av upptagna kategorier med jordbruksanknytning kan nämnas

stiftelse med huvudsaklig uppgift att främja bl. a. jordbruket, undervisningsanstalt

inom jordbruksnäringen, skogsvårdsstyrelse, ekonomisk förening

eller handelsbolag som driver andelsladugård, medlem av sambruksförening

och ägare av mindre, lokalt företag som är av betydelse för jordbruksnäringen

genom att de anskaffar eller tillverkar förnödenheter för näringen

eller köper dess produkter. Exempel på sådana som inte har direkt

jordbruksanknytning men som efter dispens kan bli medlem är kyrkliga

församlingar, personer som önskar ta upp studielån eller som är anställda

hos företag som medlem driver eller hos myndighet med verksamhet inom

jordbruksnäringen och jordbrukare som av åldersskäl eller annan jämförbar

orsak upphört med sin näring utan att övergå till annan verksamhet.

Till medlem i centralkassa kan endast antas jordbrukskassa, vars styrelse

har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde, och jordbruksorganisation.

I regel skall minst tio jordbrukskassor vara anslutna till centralkassa.

Centralkassa kan — förutom till medlem i centralkassa — lämna kredit

till jordbruksorganisation eller till kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.

Utlåningen till jordbruksorganisationer och kommuner är dock

för vardera kategorin begränsad till högst 10 % av kassans hela utlåning.

Motsvarande begränsningsregel gäller också för jordbrukskassas utlåning

till jordbruksorganisationer och kommuner.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Framställningar från j ordbrukskasseförbundet

Jordbrukskasseförbundet har i två skrivelser till Kungl. Maj :t, den ena

år 1963 och den andra år 1964, aktualiserat frågan om medlemskap i jordbrukskasserörelsen.

I den första skrivelsen hemställde förbundet att medlemskretsen för jordbrukskasserörelsen

skulle få vidgas. Som skäl angavs bl. a. den växande

omfattningen av gränsdragningsfall i medlemskapsfrågor som rationaliseringen

och industrialiseringen av jordbruket medfört. Förbundet föreslog att

uppräkningen i lagen av de grupper, som kunde beviljas medlemskap i

jordbrukskassa skulle utökas så att bl. a. den som oavsett fastighetsinnehav

var verksam inom jordbruket med binäringar eller fisket skulle kunna antas

som medlem. Som sådan skulle vidare den kunna antas som slutat med jordbruk

men som inte övergått till annan verksamhet eller som utbildade sig

för att ägna sig åt jordbruk. Dessutom föreslogs dispensregeln så utformad

att den i och för sig skulle ge möjlighet att som medlem rekrytera vem som

helst. Utlåningen till medlemmar som antagits enligt dispensregeln skulle

dock enligt förslaget begränsas till högst 10 % av kassans totala utlåning.

Över 1963 års skrivelse har efter remiss yttranden avgetts av bl. a. bankinspektionen,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, kreditinstitututredningen,

bankföreningen och sparbanksföreningen.

Av remissinstanserna ansåg flertalet — däribland bankinspektionen och

kreditinstitututredningen — att den väckta frågan inte borde prövas förrän

i samband med att kreditinstitututredningens ställningstagande till gränsdragningsfrågan

förelåg. Avgörande för denna ståndpunkt angavs vara att

de framförda förslagen innebar en principiell utvidgning av j ordbrukskas serörelsens

nuvarande funktionsområde och därför borde avgöras i ett större

sammanhang. Bankinspektionen föreslog dock att man utan att därigenom

föregripa utredningsresultatet skulle kunna vidga medlemskretsen i jordbrukskassa

genom att införa en fri sektor på 10 % av utlåningen.

I 1964 års framställning hemställde jordbrukskasseförbundet att bankinspektionens

förslag skulle antas som ett provisorium i avvaktan på kreditinstitututredningens

betänkande.

Jordbrukskasseförbundets framställningar ledde inte till några lagändringar

utan i stället utvidgades kreditinstitututredningens uppdrag till att

omfatta även frågan om medlemskap i jordbrukskasserörelsen. Jag vill i

detta sammanhang erinra om att förbundets år 1966 utfärdade tillämpningsföreskrifter

i viss mån tillgodosett de önskemål som låg bakom framställningarna.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

71

Kreditinstitututredningen

Inledningsvis konstaterar utredningen all den ökade industrialiseringen

inom jordbruket kommer alt medföra växande kreditbehov för jordbrukets

utövare. Det är därför angeläget alt kasserörelsen även i fortsättningen behåller

sitt nuvarande huvudsyfte med inriktning huvudsakligen på jordbruksnäringen.

Den i jordbrukskasselagen upptagna ändamålsbestämmelsen

bör följaktligen kvarstå oförändrad. Mot denna bakgrund har det konkreta

problemet för utredningen varit hur reglerna om medlemskap skall

utformas för att kasserörelsen så effektivt som möjligt skall kunna fullgöra

sin uppgift.

Olika synpunkter sägs kunna läggas på medlemskapsfrågan. Å ena sidan

bör kasserörelsen liksom hittills vara i huvudsak en kooperativ inrättning

av jordbrukare för kreditförmedling till jordbrukare. Men å andra sidan

föreligger inom ramen för rörelsens ändamål behov av större rörelsefrihet

i fråga om möjligheten att anta medlemmar. Som motiv härför anger utredningen

att nuvarande begränsningar av befogenheten att lämna kredit

ibland kan försämra kasserörelsens möjligheter att fullgöra sitt huvudändamål.

Från dessa utgångspunkter diskuterar utredningen två lösningar av

medlemsfrågan. Den ena innebär att nu gällande bestämmelser kvarstår

under förutsättning dels alt den i lag angivna definitionen av jordbruk från

tid till annan anpassas eller utvecklingen, dels att en viss rörelsefrihet ges

kasserörelsen genom en lämpligt utformad dispensregel, t. ex. i form av en

s. k. fri sektor. Enligt den andra lösningen skulle kasserörelsen själv inom

ramen för rörelsens ändamål få avgöra frågan om medlemsintagning.

Båda lösningarna ger enligt utredningens uppfattning i och för sig jordbrukskasserörelsen

den rörelsefrihet som är nödvändig för en effektiv kasserörelse.

Den först nämnda lösningen innebär dock vissa svagheter. Utredningen

åsyftar därvid framför allt svårigheterna att utforma dispensregeln

så, att den varken innebär en uttunning av kasserörelsens ändamål eller

onödigtvis begränsar möjligheterna att anta medlemmar. En generell frihet

för rörelsen att själv avgöra frågan om medlemskap är enligt utredningen

en smidigare lösning. Mot en sådan lösning kan emellertid invändas, påpekar

utredningen, att följden skulle kunna bli att rörelsens karaktär ändrades.

Detta sägs kunna ske på två sätt. Å ena sidan kan begreppet jordbruk

till följd av den fortgående industrialiseringen av jordbruket komma att

ändra karaktär och kasserörelsen helt anpassa sig efter detta. Å andra sidan

skulle kasserörelsen med den föreslagna friheten kunna tänkas rikta in

sin medlemsrekrytering på andra kategorier än jordbrukare, så att rörelsen

ändrar karaktär. Utredningen tillmäter dock inte invändningen om rörelsens

karaktärsförändring någon avgörande betydelse. En anpassning av

kasserörelsens verksamhet till en genom den ekonomiska utvecklingen förändrad

jordbruksnäring överensstämmer enligt utredningen helt med ro
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

relsens syfte. Risken för alt kasserörelsen inom överskådlig tid skulle förlora

sin huvudsakliga inriktning bedöms som ringa främst på grund av det

fullständigt dominerande inslaget av jordbrukare bland rörelsens 180 000

medlemmar.

Utredningen föreslår därför att kasserörelsen själv får avgöra medlemskapsfrågorna.

Rörelsens plats i bankväsendet skulle med denna lösning på

ett naturligt sätt komma till uttryck under beaktande av dess ändamål och

de enhetliga bestämmelser som föreslås för kasserörelsen och för övriga

bankinstitut.

Författningsmässigt har förslaget utformats så att för medlemskap i såväl

jordbrukskassa som centralkassa skall gälla att jordbrukskasseförbundet

under beaktande av ändamålsbestämningen i 1 § äger meddela föreskrifter

om villkoren för beviljande av medlemskap. I fråga om kreditgivningen föreslås

för såväl jordbrukskassa som centralkassa att kredit skall få lämnas

endast till medlemmar i resp. kassa, dock med det undantaget att centralkassa

skall få lämna kredit också till vissa angivna kreditinstitut. Inskränkningen

till 10 % av kreditkassas utlåning, som f. n. gäller kreditgivning till

jordbruksorganisationer och kommuner, bar slopats i förslaget.

Remissyttrandena

Den föreslagna lösningen att ge jordbrukskasserörelsen ökade möjligheter

att bredda medlemsunderlaget genom att låta kasserörelsen själv avgöra

medlemskapsfrågorna har i princip godtagits av remissinstanserna. Några

remissinstanser, däribland jordbrukskasseförbundet, anmärker emellertid

att en i lag inskriven ändamålsbestämmelse om att verksamheten huvudsakligen

skall inriktas på jordbruksnäringen kan medföra att kasserörelsen

i praktiken inte får full frihet att själv bestämma i dessa frågor och hemställer

därför att bestämmelsen las bort. Ändamålsbestämmelsen kritiseras

också från synpunkten att bestämmelsen innebär ett avsteg från utredningens

grundprincip om enhetliga rörelseregler för bankinstituten. Andra remissinstanser,

bl. a. bankinspektionen, bankföreningen och sparbanksföreningen,

förutsätter däremot att ändamålsbestämmelsen skall stå kvar och

att medlemsantagningen skall ske inom ramen för huvudändamålet att tillgodose

jordbrukets kreditbehov.

Bankinspektionen framhåller att förslaget att kasserörelsen själv skall få

avgöra medlemskapsfrågorna skulle kunna komma att innebära att i öreisen

ändrade karaktär genom att andelen medlemmar som saknar anknytning

till jordbruket blev alltför stor. En sådan utveckling skulle enligt inspektionens

mening vara olycklig. Kasserörelsen har nämligen skapats av jordbrukare

som ett institut för den egna kreditförsörjningen och som sådant

bär den haft och kommer säkerligen också i framtiden att ha stor betydelse,

framhåller inspektionen. Det är därför enligt inspektionens mening ange
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

73

Kiingl. Maj.ts proposition nr 14-3 år 1968

läget att ändamålsbestämmelsen även i fortsättningen tolkas så att kreditkassorna

behåller sin karaktär av kreditinstitut huvudsakligast för jordbruket.

Eu sådan tolkning hindrar enligt bankinspektionens mening inte

kassorna att i viss utsträckning som medlemmar anta även personer och

företag, som inte är anknutna till jordbruket, och att i begränsad omfattning

använda sina resurser för kredit åt dem. Liksom utredningen anser inspektionen

att det dominerande inslaget av jordbrukare bland medlemmarna

utgör en garanti för att en rekrytering av andra medlemmar än jordbrukare

inte kommer att leda till större ändringar i verksamhetsinriktningen. De

synpunkter bankinspektionen anlägger på ifrågavarande problem mynnar

ut i att inspektionen anser sig kunna tillstyrka att kasserörelsen på sätt utredningen

föreslagit själv får avgöra frågor om medlemskap i jordbrukskassa.

Som närmare redovisas i det följande bör enligt inspektionens mening

denna lösning däremot inte användas i fråga om medlemskap i centralkassa.

Sparbanksföreningen ifrågasätter om inte en rekrytering av medlemmar

utanför jordbruket innebär vissa svårigheter för kassorna att fullfölja sitt

huvudändamål. Om kasserörelsen till sig knyter en växande stock av sådana

medlemmar kan det nämligen enligt föreningens mening befaras, att

rörelsen därmed binder sig vid kreditförpliktelser, som avser helt andra

ändamål än de som åsyftas i 1 § jordbrukskasselagen. Därigenom kan kreditförsörjningen

till jordbruket påverkas menligt, påpekar föreningen. Om

utvecklingen skulle gå i en sådan riktning kan enligt föreningens uppfattning

ifrågasättas om behov finns för särskilda bankinstitut för jordbruksnäringen.

Föreningen vill emellertid inte motsätta sig att kasserörelsen i

enlighet med förslaget får viss frihet att bredda sitt rekryteringsunderlag.

Föreningen förutsätter därvid som självfallet att den rörelsefrihet som ges

åt jordbrukskasseförbundet inte utnyttjas så, att rörelsen ändrar karaktär

genom en medlemsrekrytering som riktas in på andra kategorier än jordbrukare.

Sparbankernas bank instämmer i sparbanksföreningens uttalande.

Bankföreningen understryker att det inte bör komma i fråga att upphäva

de nuvarande stadgandena att kasserörelsen skall ha till ändamål att tillgodose

jordbrukets kreditbehov och att kassorna får lämna lån i stort sett

endast till sina medlemmar. Om samordningstanken förverkligas i övrigt

rörande kassornas verksamhet säger sig föreningen emellertid kunna biträda

förslaget att villkoren för medlemskap skall få fastställas av jordbrukskasseförbundet.

Riksbanksfullmäktige accepterar att den föreslagna lösningen prövas men

ifrågasätter om inte i den behållna ändamålsbestämningen finns en begränsning

som inbjuder till tolkningstvister.

Jordbrukskasseförbundet, i vars yttrande Jordbrukets bank instämmer,

framhåller att kasserörelsen är beredd att acceptera de i vissa hänseenden

starkt ökade krav som en samordnad banklagstiftning kommer att inne
3j-

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

bära men förutsätter därvid alt likställigheten mellan instituten fullföljs

fullt ut. Mot denna bakgrund kritiserar förbundet att utredningen för kasserörelsen

behållit ändamålsbestämmelsen om inriktning på jordbruksnäringen.

Förbundet understryker emellertid att kasserörelsen inte vill ändra sin

huvudinriktning eller ändamålet med sin verksamhet. Kritiken anges avse

inte ändamålsbestämningen som sådan utan de sannolika följderna av att

bestämmelsen tas in i lagen. Den frihet att själv bestämma över medlemsrekryteringen

som kasserörelsen strävar efter gör det enligt förbundets mening

möjligt att effektivare och bättre tillgodose huvudändamålet än om

systemet med påtvungna restriktioner skall bestå.

Förbundet framhåller att behovet av frihet för kasserörelsen att utvecklas

efter sina önskningar och förutsättningar blivit ännu påtagligare under den

tid som gått sedan 1963 års framställning gavs in. Trots den uppmjukning

som skedde genom 1966 års tillämpningsföreskrifter i fråga om dispensregeln

står sålunda de viktigaste begränsningarna kvar. Enligt förbundets

mening kan den lösning som föreslogs i 1964 års framställning inte

gälla i det nya läget. Den då framförda tanken på en fri sektor är nämligen

oförenlig med utredningens grundprinciper i gränsdragningsfrågan.

Beträffande den f. n. provisoriskt utnyttjade möjligheten att låta Jordbrukets

bank lämna kredit åt de personer och företag som inte kan få

medlemskap i kreditkassa invänder förbundet, att bankens huvuduppgift

är att vara ett centralt clearinginstitut för kassorna och att det ställer sig

oekonomiskt och opraktiskt att koppla in banken i den utlåningsverksamhet

som normalt sköts av kassorna.

Förbundet påpekar att sedan ett enhetligt regelsystem genomförts kommer

affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor att ha möjlighet

att erbjuda samma bankmässiga tjänster åt sin kundkrets. Förbundet

anför härvid.

Affärsbanker och sparbanker kommer som hittills att kunna förvärva

vem som helst som kund .De är och förblir oförhindrade att i mån av resurser

av skilda slag genom reklamkampanjer rikta sig direkt till kassornas

medlemmar för att få dem som kunder. Detta är riktigt och i överensstämmelse

med principen om fri konkurrens. Men denna princip kräver då också,

att kasserörelsen skall ha motsvarande möjligheter att rekrytera medlemmar

och kunder inom alla grupper av den allmänhet, som är intresserad av

bankservice. Den fria konkurrensens princip kan inte förenas med gränsdragning.

Den legala, principiella friheten betyder, som framgår av det nyss sagda,

inte att kasserörelsen i praktiken kommer att gå ut över hela fältet eller att

dess inriktning kommer att ändras inom överskådlig tid. Detta följer

bl. a. av dess benämning och sammansättningen av dess nuvarande medlemskader.

Men friheten måste väl betyda att alla, som attraheras av rörelsen

och som vill bli medlemmar, skall kunna bli det, om kasserörelsen själv

vill ha dem som medlemmar. Det har visat sig, att rörelsen attraherar nya

grupper och enskilda, som tilltalas av den kooperativa formen för bankverksamhet

och som utan att vara jordbrukare eller jordbruket närstående

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1968

känner samhörighet med eller har anknytning till de nuvarande medlemmarna.

Förbundet vill i detta sammanhang framhålla, att möjlighet för

kasserörelsen att själv utan hinder av It § föreningslagen meddela begränsningar

för medlemsrekryteringen kommer att finnas i och med att

stadgandena i de föreslagna 12 och 22 §§ ger förbundet befogenhet att utfärda

närmare föreskrifter om beviljande av medlemskap.

Förbundet hävdar att de föreslagna medlemskapsreglerna med dess hänvisning

till ändamålsbestämmelsen medför avsevärd risk för att kasserörelsen

i praktiken inte får den generella frihet att själv avgöra sina medlemskapsfrågor,

som utredningen sagt sig vilja tilldela rörelsen. Förbundet

tillägger.

Bankinspektionen kommer såsom kontrollerande myndighet att i fråga

om jordbrukets kreditkassor alltjämt ha uppgiften att kontrollera, att kassorna

i sin medlemsrekrytering håller sig inom de gränser, som angivits

genom i lag upptagna medlemskapsregler. Tolkningen av dessa mycket allmänt

hållna regler kommer inte att bli så mycket lättare än tolkningen av de

hittillsvarande reglerna. På bankinspektionen kommer att läggas ett ansvar

för att medlemsrekryteringen hålles inom de angivna, vaga gränserna. Detta

ansvar borde med konsekvent tillämpning av utredningens inställning och

principer odelat ligga på kasserörelsen. Kontrollen av kasserörelsen kommer

att innefatta moment, som inte har motsvarighet i fråga om andra banker

och som bör avskrivas för kassornas del som en följd av principerna om

enhetlighet och likställighet.

Följden av att ändamålsbestämmelsen står kvar kan alltså bli, att kasserörelsen

inte själv får ta fulla ansvaret för sin medlemsrekrytering och inte

får frihet att låta rörelsen utvecklas efter sina förutsättningar. Rörelsen

kan komma att hindras från att smidigt anpassa sin verksamhet efter kreditmarknadens

behov. Fri konkurrens på lika villkor kommer inte att råda,

eftersom gränser kommer att finnas, som gäller ensidigt för kasserörelsen

och alltså missgynnar denna i förhållande till andra typer av kreditinstitut.

Kravet på likställighet med övriga bankinstitut kan enligt förbundets

mening tillgodoses om 1 § jordbrukskasselagen anger jordbrukskasserörelsens

ändamål vara att i enlighet med bestämmelserna i jordbrukskasselagen

bedriva in- och utlåning av pengar och i samband därmed stående verksamhet

samt att främja sparverksamhet. Förbundet påpekar att därmed skulle

lagen komma att innehålla en allmänt hållen ändamålsbestämmelse som

liknar motsvarande bestämmelse i sparbankslagen.

Även Sveriges lantbruksförbund, RLF och Svenska företagarkassan hävdar

att den gällande ändamålsbestämmelsen måste tas bort för att kasserörelsen

skall få full frihet att själv avgöra medlemskapsfrågorna.

Svenska företagarkassan granskar de föreslagna medlemskapsreglerna

särskilt med hänsyn till den betydelse de kan ha för kassans verksamhet.

Kassan anför att den bildades 1966 av en grupp småföretagare och att den

har formen av ekonomisk förening. Dess uppgift anges vara att bl. a. främja

medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i samarbete med Sveriges

jordhrukskasseförbund och Jordbrukets bank bereda kredit åt medlem
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

marna, småföretagare av kategorierna egenföretag och familjebolag. Kreditförmedlingen

sker f. n. så att ansökan om kredit efter granskning av kassans

organ överlämnas till Jordbrukets bank, som avgör om krediten skall

lämnas. Kassan framhåller att på grund av det omständliga och administrativt

besvärande förfarandet har kreditförmedlingen inte den omfattning som

den annars borde ha nått. Man har emellertid från kassans håll betraktat

kreditförmedlingen till Jordbrukets bank som ett provisorium i väntan på

att det efter en reform av banklagstiftningen skulle bli möjligt för småföretagarna

att få medlemskap i jordbrukets kredilkassor. Det förefaller emellertid

kassan som om de föreslagna medlemskapsreglerna med dess anknytning

till ändamålsbestämmelserna i 1 § är sådana, att kasserörelsen

inte får fritt bestämma över medlemsrekryteringen. Kassan befarar därför

att regler i den föreslagna utformningen kan få en starkt hindrande effekt

på kassans verksamhet och därmed på möjligheterna att nå en godtagbar

lösning på småföretagarnas kreditproblem.

Riksgäldsfullmäktige finner att det mot bakgrund av utredningens principiella

uppfattning i gränsdragningsfrågan är ägnat att förvåna, att utredningen

accepterat en ändamålsbegränsning för jordbrukskasserörelsen såsom

närmast självklar, samtidigt som den genom en liberalisering av bestämmelserna

om medlemskap syftar til! en utvidgning av rörelsen. Enligt

fullmäktiges mening synes konsekvenserna kräva en omprövning av ändamålsbegränsningen.

Såsom redan antytts godtar bankinspektionen inte förslaget att kasserörelsen

själv skall äga rätt att meddela villkoren för medlemskap i centralkassa.

Inspektionen framhåller att förslaget innebär att enskild person i

och för sig kan bli medlem av sådan kassa och att det treledssystem som

kännetecknar jordbrukskasserörelsen härigenom kan brytas sönder. Det

betecknas av inspektionen som anmärkningsvärt, att utredningen varken

antytt att detta skulle kunna bli en följd av förslaget eller påvisat behovet

av en ändring i sådant syfte. Inspektionen påpekar att frågan om de former

i vilka kasserörelsen skall bedriva sin verksamhet har ansetts höra till de

väsentliga och bedömts vara av sådan vikt, att en övergång från treledssystemet

— även som experiment i begränsad skala — kräver tillstånd av

Kungl. Maj :t. Inspektionen framhåller att inga tungt vägande skäl att

lämna det nuvarande systemet bär förts fram. Såvitt inspektionen känner

till har hittills inte heller funnits behov för enskilda personer att få medlemskap

och därmed kredit i centralkassa. Eventuella förslag och önskemål

om förändringar av kasserörelsens nuvarande organisationsform bör enligt

inspektionens mening föregås av en grundlig utredning och tas upp i annan

ordning än såsom ändringar i medlemsregler utfärdade av jordbrukskasseförbundet.

Även jordbrukskasseförbundet berör den föreslagna regeln i fråga om

medlemskap i centralkassa. Förbundet knyter därvid an till begränsningen

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

för centralkassa att i princip få lämna kredit endast åt medlem i centralkassan.

Förbundet framhåller alt till följd av utvecklingen inom jordbruksnäringen

mot större enheter kan man i framtiden räkna med krediter av

sådan storlek att dessa inte bör lämnas av jordbrukskassan. Vidare får man,

påpekar förbundet, räkna med krediter av så svårbedömbar art, t. ex. vissa

blancokrediter, att de lämpligen bör placeras i centralkassan. Visserligen

ger utredningens förslag möjlighet för centralkassa att som medlem anta

även enskild person, varigenom sådan person kan få kredit direkt från

centralkassan. Enligt förbundets mening talar emellertid praktiska skäl

mot eu sådan lösning. I stället förordar förbundet att sambandet mellan

medlemskap och lånerätt löses upp i centralkasseledet. Förbundet föreslår

därför att centralkassa skall få rätt att lämna kredit även åt medlem i ansluten

jordbrukskassa.

Departementschefen

Jordbrukskasserörelsen tillkom år 1915 med i lag angivet ändamål att bereda

driftkredit åt jordbrukare. Syftet att tillgodose kreditbehovet hos jordbruksnäringen

har behållits i senare lagstiftning om rörelsens verksamhet.

I 1 § jordbrukskasselagen anges sålunda rörelsens huvudsakliga ändamål

vara att förutom att främja sparverksamhet tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Vid sidan av denna ändamålsbestämmelse tar sig verksamhetens inriktning

på jordbruksnäringen uttryck i utformningen av medlemskapsreglerna

och i det förhållandet, att endast rörelsens medlemmar får låna i kreditkassorna.

I princip kan endast jordbrukare och personer och sammanslutningar

som står jordbruket nära vinna medlemskap i rörelsen. Denna

kan således karakteriseras som en kooperativ rörelse för kreditförmedling

till jordbrukare.

Jordbrukskasserörelsen har expanderat snabbt under de senaste tio åren.

Utvecklingen framgår av följande tabell.

År Inlåning Utlåning Eget kapital Antalet med
milj.

kr. milj. kr. milj. kr. lemmar i jord
brukskassorna
1957

............ 948 823 28 167 000

1962 ............ 1 574 1 400 43 175 000

1967 ............ 3 350 2 962 79 182 000

Mot bakgrund av rörelsens utveckling och den pågående rationaliseringen

inom jordbruket har kasserörelsen under senare år rest krav på större rörelsefrihet

i sin medlemsrekrytering än vad som är tillåtet f. n. Möjligheten

att vinna inträde i jordbrukskassa bestäms nu i huvudsak genom en uppräkning

i jordbrukskasselagen av de kategorier jordbrukare och likställda

som kan bli medlemmar. Utöver uppräknade grupper har rörelsen genom

en särskild dispensregel möjlighet att efter särskild prövning anta även and
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

ra grupper än de i lagen uppräknade, under förutsättning att hinder häremot

inte föreligger med hänsyn till kasserörelsens uppgifter och ändamål.

Centralkassas medlemmar utgörs dels av underställda jordbrukskassor och

dels av jordbruksorganisation som efter ansökan vunnit inträde i kassan.

Kreditinstitututredningen, som funnit behov föreligga av liberalisering av

medlemskapsreglerna, har föreslagit, att det inom ramen för i lag given

ändamålsbestämmelse för kasserörelsen bör ankomma på rörelsen själv

att avgöra frågor om medlemskap, såväl i jordbrukskassa som i centralkassa,

och att de närmare villkoren för medlemskap får fastställas av jordbrukskasseförbundet.

Den föreslagna regleringen av frågan om medlemskap har vid remissbehandlingen

i allmänhet i princip godtagits. Vissa erinringar har dock riktats

mot förslaget. Några remissinstanser, bl. a. jordbrukskasseförbundet,

anmärker på att ändamålsbestämmelsen i 1 § medför att kasserörelsen inte

får full frihet att själv avgöra medlemsintagningen. Från andra håll framhålls

faran för att kasserörelsen med de föreslagna reglerna skall förlora

sin egenskap av jordbruksorganisation.

Till en början vill jag helt allmänt framhålla, att jag delar uppfattningen

att kasserörelsen bör ges större frihet i sin medlemsrekrytering. Denna fråga

måste emellertid ses mot bakgrund av kasserörelsens ställning på kreditmarknaden.

Spörsmålet blir närmast om rörelsen fortfarande skall ses som

ett kreditinstitut huvudsakligen för jordbrukets behov och om en ändamålsbestämmelse

liksom nu skall vara inskriven i lag.

Ändamålet att tillgodose kreditbehovet hos en viss näringsgren är speciellt

för jordbrukskasserörelsen och utgör också bakgrunden till dess tillkomst.

Under den tid kasserörelsen verkat har jordbruksnäringen och dess binäringar

undergått genomgripande förändringar. Den ekonomiska utvecklingen

har medfört en omfördelning av arbetsuppgifter från jordbruksnäringen

i traditionell mening till övriga näringar. Samtidigt har en mycket väsentlig

industrialisering ägt rum inom jordbruksnäringen. Detta har varit särskilt

påtagligt under efterkrigstiden. Den fortsatta rationaliseringsprocessen kommer

otvivelaktigt att medföra starkt växande kreditbehov för jordbrukets

utövare. Jordbrukskasserörelsen, som till följd av sin expansion kommit att

svara för allt större andel av jordbrukskrediterna, f. n. omkring 30 % därav,

har självfallet här en viktig uppgift att fylla. Utredningens uppfattning att

det är angeläget att kasserörelsen även i framtiden har till huvudsyfte att

tillgodose jordbrukets kreditbehov har inte heller mött någon invändning

vid remissbehandlingen. Jordbrukskasseförbundet har för sin del tvärtom

understrukit att kasserörelsen inte vill ändra ändamålet med sin verksamhet.

Det är visserligen riktigt, som anmärkts från några håll, att en lagbestämmelse

som för kasserörelsens del begränsar funktionsområdet till att

avse i huvudsak jordbruksnäringen inte står i överensstämmelse med den

grundprincip om enhetlighet, som varit vägledande för utredningens över
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

syn av bankinstitutens rörelseregler. Mot bakgrund av vad jag nyss anfört

anser jag emellertid befogat att här göra ett avsteg från denna princip. Jag

anser således i likhet med utredningen att ändamålsbestämmelsen i 1 § bör

stå kvar. Frågan om medlemsreglernas utformning bedömer jag från denna

utgångspunkt.

Avsikten med utredningens förslag beträffande medlemsreglerna är

att kasserörelsen inom de gränser som ändamålsbestämmelsen drar får frihet

alt själv avgöra medlemskapsfrågan. Mot förslaget har, som jag redan angett,

erinringar riktats i två avseenden. Dels vänder man sig mot att ändamålsbestämmelsen

medför att rörelsen inte får generell rätt att själv avgöra

medlem santagningen. Dels befarar man att rörelsen kan förlora sin särställning

som ett kreditinstitut huvudsakligen för jordbrukets kreditbehov.

Vad först angår medlemskap i jordbrukskassa vill jag understryka att av

ändamålsbestämmelsen följer att sådan kassa i sin medlemsrekrytering och

därmed även i sin kreditgivning måste iaktta att tyngdpunkten även i

fortsättningen ligger på ändamålet att tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Det måste härvid självfallet bli fråga om en bedömning i stort. Att ange någon

bestämd ram för jordbrukskassas rörelsefrihet i fråga om personer som

saknar anknytning till jordbruksnäringen är sålunda inte möjligt. Det finns

emellertid anledning att framhålla, att ändamålsbestämmelsen tillåter en

förhållandevis betydande inriktning av verksamheten på sådana personer

utan att huvudändamålet därmed går förlorat. Enligt min mening ger därför

den föreslagna lösningen — inte minst mot bakgrund av kasserörelsens eget

uttalande om att den inte vill ändra sin huvudinriktning — i tillräcklig grad

vidgad rörelsefrihet i medlemsrekryteringen och kreditgivningen samtidigt

som det görs klart att kasserörelsen oförändrat har karaktär av jordbruksorganisation.

Jag godtar därför utredningens förslag i denna del, dock med

viss ändring beträffande jordbrukskasseförbundets överinseende över medlemskapsfrågorna.

Utredningen har i sistnämnda hänseende inte föreslagit

annat än att förbundet skall ha rätt att meddela föreskrifter om villkoren

för beviljande av medlemskap. Enligt min mening bör det alltid ankomma

på förbundet att fastställa medlemsvillkoren. Någon erinran i lagtexten

att förbundet därvid har att beakta ändamålsbestämningen i 1 § anser jag

inte nödvändig. Med anledning av vad förbundet uttalat i sitt yttrande vill

jag understryka, att bestämmelserna i It § lagen om ekonomiska föreningar

måste iakttas, när villkoren fastställs.

Frågan om medlemskap i centralkassa är något mer komplicerad. Först

vill jag påpeka att den nuvarande begränsningen av centralkassas medlemskrets

till jordbrukskassor och jordbruksorganisationer har samband med

kasserörelsens organisatoriska uppbyggnad i tre led, ett system som tillkom

redan genom 1930 års kungörelse om jordbrukets kreditkassor. Utredningens

förslag att överlåta åt kasserörelsen att själv avgöra medlemsintagningen

även i fråga om centralkassorna har kritiserats av bankinspektionen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^3 år t968

Kritiken avser den uppluckring av treledssystemet som skulle bli en följd

av att enskilda personer — vid sidan av de fall då verksamheten enligt 23 §

efter särskilt tillstånd drivs i endast två led — skulle kunna vinna medlemskap

i centralkassa. Ett genomförande av utredningsförslaget skulle visserligen

sannolikt inte medföra att enskilda personer i någon större omfattning

skulle tas in som medlemmar i centralkassa i stället för i jordbrukskassa.

Jag delar emellertid inspektionens uppfattning att det inte är motiverat att

göra ett sådant ingrepp i treledssystemet som den föreslagna lösningen innebär,

särskilt som kasserörelsens organisationsformer inte varit föremål för

utredningens överväganden. Härtill kommer, som jordbrukskasseförbundet

i sitt yttrande påpekat, att det är praktiskt svårt att för enskilda skapa

lämpliga representationsformer vid sidan av jordbrukskassor och andra

juridiska personer. Jag anser därför att någon ändring inte bör göras i de

gällande reglerna om medlemskap i centralkassa.

I detta sammanhang skall behandlas en av jordbrukskasseförbundet väckt

fråga. Förbundet bar nämligen påpekat, att det ibland kan vara motiverat

att centralkassan med dess större resurser får lämna kredit till enskild person,

som är medlem i ansluten jordbrukskassa. Ett sådant fall sägs vara när

kreditbeloppet är förhållandevis stort. Även när kreditbedömningen är särskilt

svår att göra — t. ex. vid vissa blancokrediter — anges det vara lämpligt

att lånet lämnas av centralkassan. Förbundet har därför föreslagit att

centralkassa skall få lämna kredit även till medlem i ansluten jordbrukskassa.

Goda skäl talar enligt min mening för detta förslag. Jag vill erinra

om att förslaget inte innebär en ny princip för jordbrukskasselagen. Redan

nu får nämligen centralkassa lämna kredit till jordbruksorganisation och

kommun, som är medlem i ansluten jordbrukskassa. Enligt utredningsförslaget

skulle detta inte längre vara möjligt. Något motiv för en sådan ändring

har inte lämnats. Med hänsyn till vad jag nu anfört anser jag att centralkassa

i enlighet med vad jordbrukskasseförbundet förordat bör få generell

rätt att lämna kredit till medlem i ansluten jordbrukskassa.

Förslaget att centralkassa skall få lämna kredit till vissa särskilt angivna

kreditinstitut har inte föranlett någon anmärkning vid remissbehandlingen.

Någon kritik har ej heller riktats mot förslaget att slopa den nuvarande begränsningen

av kreditkassas möjlighet att lämna kredit till jordbruksorganisationer

och kommuner. Ej heller jag har något att erinra mot utredningsförslaget

i dessa delar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

81

Bankinstitutens rätt att förvärva egendom

Förvärvsreglerna för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor har i

stor utsträckning ett likartat sakligt innehåll. De olikheter som föreligger

har bl. a. associationsrättsliga betingelser. Reglerna medger i princip endast

förvärv av särskilt angivna objekt i bankrörelsen, objekt — inventarier

och fastigheter — som behövs för att kunna driva bankverksamheten

och egendom för att skydda fordran. Härutöver finns vissa speciella

undantag från det i övrigt generella förvärvsförbudet. Förvärvsreglerna för

postbanken är i huvudsak utformade som bestämmelser om placering av

bankens medel. Banken har vidare uttryckligen rätt att förvärva egendom

till skyddande av fordran. Beträffande förvärv av inventarier och fastigheter

gäller ordningen för de statliga affärsverken.

Kreditinstitututredningens förslag innebär med vissa speciella undantag

att bankinstitutens förvärvsregler utformas enhetligt. Sakliga nyheter i förhållande

till vad nu gäller avser främst förvärv av egendom för bankverksamhet

samt av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den

allmänna marknaden. Dessa frågor skall behandlas under detta avsnitt. I

övrigt kommer förvärvsreglerna att beröras i specialmotiveringen.

Förvärv av egendom för bankverksamheten

Gällande rätt

Bestämmelser om rätt att förvärva egendom för själva bankrörelsen finns

i 54 § banklagen, 32 § sparbankslagen och 40 § jordbrukskasselagen.

Affärsbank, sparbank och kreditkassa får för att kunna tillgodose behovet

av lokaler för bankens (kassans) inrymmande förvärva fast egendom,

tomträtt eller bostadsrätt till lägenhet samt aktie i eller förlagsbevis

utfärdat av bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för nämnda

ändamål anskaffad fast egendom eller tomträtt. För affärsbank och kreditkassa

gäller som förutsättning för förvärv av aktie eller förlagsbevis av

angivet slag dessutom att bolagets aktiekapital utgör minst en tredjedel av

den förvaltade egendomens bokförda värde. Vidare kan bankinstitut förvärva

bostadsrätt till lägenhet i syfte att bereda bostad åt befattningshavare

hos institutet.

Rätten att förvärva egendom för nu angivet ändamål är beträffande sparbanker

och kreditkassor begränsad på visst sätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1968

För sparbank gäller i fråga om förvärv av fast egendom, tomträtt eller

aktie följande. Om det belopp till vilket sådan egendom skall förvärvas och

det uppskattade beloppet av sparbanken förut tillhörig egendom av samma

slag tillsammans överstiger hälften av sparbankens fonder, skall förvärvsfrågan

hänskj utas till huvudmännens prövning. Förvärvet får i sådant fall

ske endast om minst två tredjedelar av röstande huvudmän uttalat sig för

förvärvet och beslutet dessutom stadfästs av bankinspektionen. Vid bedömningen

av om förvärvet medför ett överskridande av nämnda procentgräns

skall sparbanken förut tillhörig egendom värderas enligt balansvärderingsreglerna

i 48 § sparbankslagen. Värdet av aktie skall emellertid beräknas till

det belopp som svarar mot den andel av bokförda värdet på bolagets egendom

som belöper på aktien. — Nu angivna förbehåll vid förvärv av fast

egendom in. m. gäller även beträffande förbättring av byggnad i vilken sparbanks

lokaler är eller avses bli inrymda. Däremot är förvärv av bostadsrätt

eller förlagsbevis i syfte som här nämnts inte underkastade några inskränkande

föreskrifter.

Kreditkassas förvärv för nu avsett ändamål av fast egendom, tomträtt,

bostadsrätt till lägenhet samt aktier i eller förlagsbevis utfärdade av fastighetsbolag

är i sin helhet underkastat viss kontroll. Sådant förvärv skall

sålunda behandlas på kassans stämma och för beslutet fordras kvalificerad

majoritet med två tredjedelar av samtliga röstande. Dessutom skall jordbrukskasseförbundet

godkänna beslutet.

Gemensamt för bankinstituten är rätten att förvärva inventarier för rörelsen

eller till fastighet som bankinstitut äger eller till lokaler som institutet

i övrigt innehar.

Kreditinstitututredningen

Utredningens förslag i denna del innebär endast i två hänseenden sakliga

nyheter i förhållande till vad nu gäller. Den ena ändringen avser affärsbanker

och kreditkassor medan den andra har avseende endast på sparbanker.

Beträffande affärsbankers och kreditkassors förvärv av aktie i eller förlagsbevis

utfärdat av bankfastighetsbolag föreslår utredningen att nuvarande

krav på viss minsta aktiekapitalrelation i fastighetsbolaget slopas. Denna

bestämmelse tillkom år 1921 för affärsbanker i samband med att rätten att

förvärva aktier i fastighetsbolag inskränktes till att avse endast bolag som

förvaltade bankens egen fastighet. Bakgrunden till kravet var enligt utredningen

affärsbankernas aktieförvärvsaktivitet före år 1921. Ofta upprättades

då företag för bl. a. fastighetsförvaltning i allmänhet med ett i förhållande

till företagets samlade kapitalbehov mycket blygsamt aktiekapital.

Det i affärsbankens balansräkning upptagna aktieinnehavet avspeglade därigenom

inte på ett rättvisande sätt omfattningen av bankens engagemang.

Av denna anledning ansågs krav böra ställas på viss aktiekapitalrelation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Utredningen erinrar om att enligt gällande regler bankfastighet tar i anspråk

inlåningsrättsgrundande kapital både när fastigheten ägs direkt och

när den ägs via fastighetsbolag. Eftersom reglerna under vissa förutsättningar

innebär en styrning av formen för innehavet på så sätt att ägande

genom fastighetsbolag ibland synes vara att föredra, föreslår utredningen,

såsom framgår av framställningen under avsnittet om kapitaltäckning, samma

krav på täckning i det egna kapitalel, 8 %, vare sig fastighet ägs direkl

eller indirekt. En sådan kapitaltäckning är enligt utredningens mening en

tillräcklig insats av ägarkapital vid affärsbanks och kreditkassas fastighetsinnehav.

Utredningen anser därför nuvarande bestämmelse om att aktiekapitalet

i fastighetsbolag skall uppgå till minst en tredjedel av egendomens

bokförda värde inte vara nödvändig.

Vad angår sparbanker föreslår utredningen i fråga om regleringen av

förvärv för bankverksamheten endast den ändringen att kravet på bankinspektionens

stadfästelsc i vissa fall av förvärvsbeslut slopas. Utredningen

motiverar ändringen med att inte heller sparbank bör — med hänsyn till

den i lag givna ändamålsbestämningen med förvärvet — dela ansvaret för

beslutet med bankinspektionen.

Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna av bestämmelserna för bankinstitutens förvärv

för bankverksamhet har inte mött invändningar i något remissyttrande.

Bankinspektionen säger sig dock förutsätta att sparbankernas investeringar

för bankverksamhet, liksom övriga bankinstituts, även i fortsättningen hålls

inom ramen för vad som kan anses rimligt med hänsyn till institutens resurser

och ändamål och kommer även framdeles att med uppmärksamhet

följa denna fråga.

Önskemål om ytterligare liberaliseringar av bestämmelserna har framställts

av bankföreningen, sparbanksföreningen och jordbrukskasseförbundet.

Sparbankernas bank och Jordbrukets bank biträder framställningarna

från sparbanksföreningen resp. jordbrukskasseförbundet.

Sparbanksföreningen kritiserar nuvarande ändamålsbestämmelse för förvärv

av egendom som här avses och anser att bestämmelsens begränsade räckvidd

numera vållar olägenheter. Föreningen syftar bl. a. på sparbanks svårigheter

att vid ny- och ombyggnadsprojekt uppfylla de föreskrifter om garage-

och parkeringsplatser, som meddelas i stadsplanebestämmelser. Ibland

har denna byggnadsfråga måst lösas genom förvärv av en angränsande tomt,

avsedd enbart för parkering. Motsvarande problem sägs föreligga i fråga

om utrymmen för panncentraler och gemensamhetsanläggningar av annat

slag, som i vissa fall kan behöva förläggas till område utanför bankfastigheten.

Även om förvärv av angivet slag kan — med en extensiv tolkning —

rymmas inom nuvarande ändamålsbestämning, anser sparbanksföreningen

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr IM t år 1968

det vara önskvärt att genom ändring av lagtexten undvika ovisshet och missförstånd.

Detta har betydelse också för sparbanks möjlighet att få lagfart

på fastigheten. Osäkerheten om lagens rätta tolkning har, framhåller föreningen,

i vissa fall lett till problemlösningar via servituts- och bolagsavtal,

som ibland varit invecklade och tidsödande och inte alltid helt överblickbara

till sina rättsliga konsekvenser. Sparbanksföreningen tillägger, att lagen

den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar visserligen

kan erbjuda vissa utvägar men inte alltid torde vara möjlig att utnyttja

för ändamålet.

Även för att tillgodose sådant behov av bostäder, semesterhem och andra

lokaler som hänger samman med tillbörlig omsorg om anställd personal

anser sparbanksföreningen att sparbank skall ha rätt att förvärva fast

egendom. I fråga om bostadsförvärv kan, framhåller föreningen, varken från

risk- eller avkastningssynpunkt finnas anledning att anse förvärv av fast

egendom sämre än förvärv av bostadsrätt.

Sparbanksföreningen förordar av nu anförda skäl att ändamålsbestämningen

»lokaler för dess inrymmande» byts ut mot »lokaler för dess behov»

och att begränsningen till bostadsrätt slopas i fråga om förvärv för bostadsändamål.

Bankföreningen anser i likhet med sparbanksföreningen att t. ex. även

en- och tvåfamilj shus skall kunna förvärvas i syfte att skaffa personalbostäder.

Inköp av villa eller radhus utgör enligt bankföreningen mången

gång en lämpligare lösning av anställds bostadsfråga än förvärv av bostadsrättslägenhet.

Sparbanksföreningen delar utredningens uppfattning om det principiellt

otillfredsställande med att ansvaret för sparbanks dispositioner skall ligga

på bankinspektionen och understryker starkt vikten av att inspektionens

stadfästelseprövning av vissa förvärv av fast egendom, tomträtt och aktie

i bankfastighetsbolag tas bort. Föreningen hävdar emellertid dessutom att

kravet på huvudmännens medverkan i dessa fall kan slopas. Förvärvslrågans

hänskjutande till huvudmännens prövning innebär praktiska olägenheter,

tidsutdräkt och onödiga kostnader. Sparbanks styrelse bör, framhåller

föreningen — i likhet med styrelsen för affärsbank — självständigt

få besluta om sådana investeringar.

Jordbrukskasseförbundet förordar att reglerna för kreditkassors förvärv

av fast egendom och liknande tillgångar ges en utformning som svarar mot

de som utredningen föreslår för sparbankerna. Delta skulle i sak innebära

dels att förvärvet endast i vissa fall skall behandlas på stämma, dels att

godkännande av förbundet inte längre skall krävas. Förbundet anser det

visserligen i enlighet med kasserörelsens kooperativa principer vara angeläget

att medlemmarna tillförsäkras största möjliga inflytande över verksamheten.

Praktiska skäl talar dock mot att stämmobeslut skall krävas

för begränsade förvärv, som t. ex. av bostadsrätt för befattningshavare.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

85

Förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den

allmänna marknaden

Gällande rätt

Som huvudregel gäller att bankinstituten inte kan förvärva aktier och förlagsbevis.

Detta framgår uttryckligen eller indirekt av 54 § banklagen, 32 §

sparbankslagen, 40 § jordbrukskasselagen och 1 § placeringsreglementet för

postbanken. Skälet till detta förbud har varit främst att skilja kreditgivning

från företagarverksamhet. Innehavet av aktier har även i viss mån ansetts

innebära risk för osund och för banks egentliga verksamhet främmande

spekulation. — I 49 § banklagen finns dessutom uttryckligt förbud för

affärsbank att förvärva egen aktie annat än i samband med nedsättning av

aktiekapitalet.

Förbudet att förvärva aktier och förlagsbevis är inte undantagslöst för

affärsbanker, sparbanker och kreditkassor. Undantagen avser följande fall.

Bankinstituten får som redan berörts under föregående avsnitt med vissa

begränsningar förvärva aktier i bolag som har till uteslutande syfte att förvalta

för bankrörelsen anskaffad fast egendom eller tomträtt. Vidare får

bankinstituten till skyddande av fordran förvärva aktie som är utmätt eller

pantsatt för fordringen. I sistnämnda fall kan affärsbank även förvärva

vissa andra aktier. Affärsbank kan vidare efter Kungl. Maj :ts tillstånd förvärva

aktier i banker och svenska bolag med bankfrämjande eller allmännyttigt

ändamål. Sparbanker och centralkassor får — med viss maximering

i förhållande till fonder och eget kapital — förvärva aktier i vissa intressesammanslutningar.

På samma villkor och i samma utsträckning som aktier

kan förvärvas i vissa bolag föreligger även rätt till förvärv av förlagsbevis,

utfärdade av sådana bolag.

För bankinstituten innebär förbudet mot aktie- och förlagsbevisförvärv

att instituten inte kan ta över aktier och förlagsbevis i fast räkning från ett

emitterande företag i och för placering på den allmänna marknaden. Bankinstituten

kan alltså inte garantera aktie- och förlagsbevisemissioner. Denna

möjlighet är för handen beträffande obligationsemissioner, eftersom bankinstituten

har rätt att förvärva obligationer.

Kreditinstitututredningen

Utredningen som i fråga om bankinstituts förvärv av aktier behandlar

endast rätten att garantera aktieemissioner redogör till eu början för nuvarande

emissionsordning på aktiemarknaden. På den svenska kapitalmarknaden

sägs så tillvida en institutionell brist föreligga att det saknas speciella

emissionsbanker med uppgift att medverka vid aktieemissioner på marknaden.

Affärsbankerna har inom ramen för nuvarande lagbestämmelser en
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

dast möjlighet att ge en teknisk service genom att i kommission försälja de

utbjudna aktierna för företagets räkning. Detta innebär, framhåller utredningen,

att ett företag som vill skaffa sig riskvilligt kapital genom emission

av aktier på marknaden självt måste bära risken av att emissionen

misslyckas, dvs. att de utbjudna aktierna inte finner köpare till de erbjudna

villkoren och under den utsatta emissionstiden, som av tekniska skäl måste

vara relativt kort. För att begränsa risken av en misslyckad emission tvingas

ibland företagen att göra emissionsvillkoren så attraktiva för placerarna

att aktieemissioner kan bli en onödigt dyr form för anskaffning av nytt

kapital.

Enligt en uppfattning som förts fram i olika sammanhang och som delas

av utredningen skulle en bättre emissionsordning på aktiemarknaden kunna

vinnas om bankinstituten hade möjlighet att träda in som mellanled mellan

det emitterande företaget och marknaden på samma sätt som vanligen sker

vid emission av industriella obligationslån. Innebörden härav är att bankinstitutet

från företaget tar över en post aktier i fast räkning för att sedan

på egen risk placera aktierna genom en emission på den allmänna marknaden.

Företaget kan då med en gång få sin kapitalanskaffning garanterad.

Bankinstitutet får efter en bedömning av marknadsläget avgöra på

vilka villkor den vill ta över ansvaret för emissionen men får självt bära

risken för en felbedömning. Institutet kan emellertid, understryker utredningen,

lättare bära en sådan risk, om det i händelse av att hela beloppet

inte med en gång kan placeras på marknaden har möjlighet att tills vidare

ligga kvar med en del av aktierna i sin portfölj för successiv försäljning eller

i avvaktan på en förbättring av marknadsläget.

Med hänsyn till önskemålet att förbättra möjligheterna för aktieemissioner

förordar utredningen att affärsbanker, sparbanker och kreditkassor får

rätt att förvärva aktier i samband med emission på marknaden. För att

en sådan rätt inte skall leda till att aktieposter någon längre tid ligger kvar

hos dessa bankinstitut och därmed får karaktären av en mera långfristig

placering föreslås att förvärvsrätten så tillvida skall vara begränsad som

det utsätts en tidsfrist av ett år, inom vilken tid aktierna skall försäljas.

Utredningen anser dock möjlighet böra finnas för bankinspektionen att efter

ansökan medge längre tids innehav.

För postbankens del är utredningen inte beredd att föreslå någon motsvarande

rätt att garantera aktieemissioner.

Utredningen går därefter över till att behandla förlagsbevis. För utredningen

är det uppenbart att förlagsbevis, som emitteras på den allmänna

marknaden, som är föremål för en restriktiv kreditbedömningspraxis och

som vanligen tas upp till notering på fondbörsen, är lånepapper som till sin

art om än inte till sin säkerhet står obligationer nära.

En rätt för bankinstituten att förvärva förlagsbevis mera generellt har

tagits upp till diskussion inom utredningen. Även om det knappast kan för
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

utsättas att bankinstituten med undantag för postbanken har anledning att

förvärva förlagsbevis i mera långsiktigt placeringssyfte, finner utredningen

en förvärvsrätt skapa bättre förutsättningar för emissionsverksamhet genom

att bankinstituten skulle kunna garantera sådana emissioner lika väl som

de nu kan garantera emissioner av obligationslån.

Det står emellertid klart för utredningen att frågan om en möjlighet för

bankinstituten att förvärva förlagsbevis måste ses i samband med den mera

allmänna frågan om vilka säkerheter som skall ställas för bankinstitutens

utlåning. Med hänsyn härtill har utredningen inte i nuvarande läge velat

föreslå en obegränsad rätt för alla bankinstitut att förvärva förlagsbevis.

Utredningen förordar därför en begränsad förvärvsrätt som syftar till att

förbättra förutsättningarna för emission av förlagsbevis på den allmänna

marknaden. Postbanken med dess huvudsakliga inriktning mot kapitalmarknaden

bör dock enligt utredningen ha möjlighet att stadigvarande placera

i förlagsbevis.

Innebörden av utredningens förslag är att affärsbanker, sparbanker och

kreditkassor i samband med emission får eu till ett år tidsbegränsad rätt

att inneha förlagsbevis med möjlighet till längre innehav efter tillstånd av

bankinspektionen.

Remissyttrandena

De i utredningens förslag upptagna bestämmelserna om rätt för bankinstituten

att i samband med emission av aktier eller förlagsbevis temporärt

förvärva sådana värdepapper har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan

erinran vid remissbehandlingen. Den vidgade förvärvsrätten sägs komma

att förbättra näringslivets kapitalförsörjning och minska företagens kostnader

för kapitalanskaffning. Det framhålls vidare att den vidgade rätten

i realiteten till en början kommer att få betydelse endast för affärsbankerna.

Sparbanker och centralkassor anses som regel f. n. inte ha något intresse

av eller resurser för att självständigt bedriva emissionsverksamhet.

Bankinspektionen ifrågasätter, om samtliga bankinstitut verkligen har behov

av att kunna garantera emissioner och om det är lämpligt att ge dem

denna befogenhet. Instituten är av mycket varierande storlek, och de smärre

enheterna har inte de personella och tekniska resurser som behövs för

en sådan verksamhet. Detta gäller enligt inspektionen i första hand jordbrukskassorna.

För kasserörelsens kunder torde det vara fullt tillräckligt,

om centralkassorna —• dock först efter särskilt tillstånd — och Jordbrukets

bank får möjlighet att biträda dem vid anskaffandet av riskbärande

kapital. Inte heller torde det, uttalar inspektionen, bli aktuellt för andra

sparbanker än de större att ombesörja emissioner på allmänna marknaden

av aktier och förlagsbevis — för de mindre sparbankerna står alltid möjligheten

öppen att anlita sparbankernas centrala institutioner för sådana

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

operationer. Inspektionen anser, att begränsande bestämmelser i lämplig

omfattning bör tas in i sparbankernas reglementen. Inspektionen har vidare

övervägt behovet av regler innefattande kvantitativa begränsningar för institutens

engagemang i emissionerna. Med hänsyn främst till att innehavet

i regel torde bli mycket kortvarigt har inspektionen emellertid inte ansett

sådana regler nödvändiga. Av vikt är uppenbarligen att instituten anpassar

sina åtaganden efter sina resurser. Inspektionen erinrar i detta sammanhang

om den allmänna regeln att bankinstitut skall tillse, att dess engagemang

»på en hand» inte blir så stora, att fara kan vållas för institutets

säkerhet.

Styrelsen för Stockholms fondbörs finner förvärvsrätten innebära betydande

fördelar för de börsnoterade bolagen. I ett besvärligt och ovisst kapitalmarknadsläge

kan dessa bolag få emission av aktier eller förlagsbevis

garanterade av sin bankförbindelse.

För att inte syftet med reformen skall äventyras anser bankföreningen

att den tid, inom vilken värdepapperen normalt åter skall avyttras, skall

sträckas ut från ett till två år. Även Svenska företagares riksförbund förordar

en tidsfrist av två år, bl. a. med hänsyn till de förändringar inom

kreditmarknaden som en eventuell anslutning till EEC kan medföra. Sveriges

industriförbund finner utredningens obenägenhet att tillåta bankinstituten

långvariga placeringar av nu avsedda värdepapper överdriven och förordar

en väsentligt längre tidsfrist. KF ifrågasätter om någon karensregel är

nödvändig. Bankinstituten kan enligt KF knappast antas komma att utnyttja

emissionsvägen för kortsiktiga förvärv av aktier och förlagsbevis. En motsatt

ståndpunkt intar riksbanksfullmäktige och bankinspektionen. Riksbanksfullmäktige

godtar uttryckligen de av utredningen föreslagna reglerna

om tidsbegränsning. Inspektionen understryker starkt, att rätten att äga

aktier och förlagsbevis måste vara begränsad till den tid som åtgår för

att genomföra emissionerna. Med hänsyn härtill synes enligt inspektionen

redan den föreslagna tiden för innehav — ett år — vara lång och det kan

inte vara tillrådligt att sträcka ut densamma ytterligare annat än efter

prövning i varje särskilt fall.

I fråga om dispensrätten för bankinspektionen förutsätter riksbanksfullmäktige

att denna möjlighet utnyttjas relativt restriktivt och inte i analogi

med det fall när aktier som pant övertagits för skyddande av fordran. Bankföreningen

däremot anser det vara angeläget att rimlig liberalitet visas vid

tillämpningen av dispensregeln. Annars kan bankerna drabbas av allvarliga

förluster på grund av att kursfall inträffat eller framkallas genom utförsäljningen.

Om sådan förlustrisk föreligger bör enligt bankföreningens uppfattning

bankinspektionen regelmässigt medge förlängning av fristen. Även handelskammaren

i Göteborg anser dispensrätten böra utnyttjas relativt fritt,

eftersom den fastställda tidsfristen av ett år mången gång kan visa sig vara

alltför knapp.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 143 år 1968

89

Departementschefen

Banklagstiftningen innehåller detaljerade bestämmelser om bankinstitutens

rätt att för egen räkning förvärva egendom av olika slag. Utformningen

av dessa regler präglas av naturliga skäl av restriktivitet. Sålunda får bankinstitut

i princip förvärva endast särskilt angivna objekt i bankrörelsen

— såsom guld, mynt, växlar, checkar, obligationer. I övrigt råder generellt

förvärvsförbud omfattande även aktier och förlagsbevis. Som jag redan anfört

föreligger dock rätt att för vissa bestämda ändamål förvärva egendom.

I likhet med kreditinstitututredningen anser jag att denna reglering bör

stå kvar i sina huvuddrag. De utvidgningar eller liberaliseringar av forvärvsrätten

som utredningen föreslagit eller som ifrågasatts under remissbehandlingen

avser närmast förvärv av egendom för själva bankrörelsen

samt förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den

allmänna marknaden. Dessa frågor skall jag behandla i det följande. Till

ett under remissbehandlingen väckt förslag om rätt för affärsbank att förvärva

aktier i vissa bolag återkommer jag i specialmotiveringen.

För att tillgodose behovet av lokaler för själva bankrörelsen får affärsbank,

sparbank och kreditkassa förvärva fastighet, tomträtt, bostadsrätt till

lägenhet, aktie i aktiebolag, som förvaltar fastighet avsedd för bankens inrymmande,

och förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Utformningen av

denna regel får ses bl. a. mot bakgrund av att bankinstitut inte i någon

större utsträckning skall förvärva fast egendom eller ägna sig åt fastighetsförvaltning.

Villkoret i lagtexten att förvärvet skall syfta till »att bereda

bank lokaler för dess inrymmande» får emellertid å andra sidan inte ges

en alltför rigorös och snäv innebörd. Formuleringen får självfallet inte tolkas

så att det skall krävas att hela den ifrågavarande fastigheten skall disponeras

för bankverksamheten. I en bankfastighet kan således inrymmas

t. ex. bostads-, kontors- och affärslägenheter. I bankens eget intresse ligger

dock att undvika förvärv av fastighet av sådan storleksordning att endast

en förhållandevis liten del kan utnyttjas för bankrörelsen. Dessutom torde

med stöd av förevarande bestämmelse kunna tillgodoses vissa lokalbehov,

som närmast dikteras av bankens tillbörliga omsorg om den anställda personalen.

Till denna fråga återkommer jag senare.

Under remissbehandlingen har sparbanksföreningen kritiserat ändamålsbestämmelsen

och hemställt om viss uppmjukning av regeln. Enligt föreningen

har bestämmelsen en alltför begränsad räckvidd och vållar tolkningssvårigheter

i det praktiska livet. Problemet rör närmast frågan om

nuvarande bestämmelse medger förvärv av en till bankfastigheten gränsande

tomt t. ex. för att uppfylla i stadsplanebestämmelser meddelade föreskrifter

om garage- och parkeringsplatser eller för anläggning av panncentraler

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

eller gemensamhetsanläggningar av annat slag. Frågor av detta slag kan

som föreningen påpekat i vissa fall lösas genom servitutsavtal eller med

tillämpning av lagen om vissa gemensamhetsanläggningar men ibland kan

det vara lämpligare för bankinstitut att förvärva den fasta egendomen. Det

är min uppfattning att sådant förvärv bör vara tillåtet. Viss tvekan kan

töreligga om förvärv av angivet slag faller in under ändamålsbestämmelsens

nuvarande lydelse. Detta har bl. a. betydelse för möjligheten att få lagfart

på fastigheten. För att undanröja all tvekan i detta hänseende förordar jag

ett tillägg till bestämmelsen så att den medger förvärv i syfte att bereda

banken lokaler för dess inrymmande eller att tillgodose därmed sammanhängande

behov.

Sparbanksföreningen har även tagit upp ett spörsmål, som behandlades

utförligt redan år 1955 i samband med tillkomsten av nuvarande sparbankslag.

Jag syftar på frågan om bankinstituts rätt att förvärva fast

egendom för att tillgodose sådant behov av semesterhem och andra lokaler

som hänger samman med tillbörlig omsorg om anställd personal. De uttalanden

som gjordes år 1955 i frågan anser jag alltjämt böra vara vägledande;

jfr prop. 1955: 151 s. 235 och BaU 33 s. 101. Sålunda bör, om kostnaden

hålls inom rimliga gränser, bankinstitut kunna förvärva lokaler för lunchrum,

personalmässar och semesterhem åt anställd personal eller andra sådana

kollektivanläggningar för tillgodoseende av god personalvård. Förvärv

av denna art torde, i synnerhet efter det av mig förordade tillägget,

kunna rymmas inom förevarande ändamålsbestämmelse.

Bankinstituts möjlighet att med stöd av nuvarande banklagstiftning lösa

bostadsfrågan för anställd personal är begränsad till att antingen hyra ut

eventuell bostadslägenhet i bankfastigheten eller förvärva bostadsrätt till

lägenhet. Självfallet kan bankinstitut också genom lån eller på annat sätt

medverka till att ordna anställds bostadsproblem. Både bankföreningen och

sparbanksföreningen har framställt önskemål om vidgad förvärvsrätt för

bostadsändamål. Dessa önskemål anser jag mig dock inte kunna biträda.

Anledning saknas att för bankinstitutens del i strid mot utvecklingen inom

andra områden av näringslivet skapa en kategoribostadsmarknad och

öka antalet tjänstebostäder.

Styrelsen för sparbank eller kreditkassa har inte samma frihet som styrelsen

för affärsbank att besluta om förvärv av egendom för bankverksamheten.

För sparbank gäller att förvärv, som överskrider en i sparbankslagen

given ram, får ske endast om viss kvalificerad majoritet av huvudmännen

uttalat sig för förvärvet och beslutet dessutom stadfästs av bankinspektionen.

Motsvarande gäller beslut om förbättring av byggnad som inrymmer

eller avses skola inrymma sparbankens lokaler. I fråga om kreditkassa

krävs för alla slags förvärv för ifrågavarande ändamål såväl stämmobeslut

med viss kvalificerad majoritet, som godkännande av jordbrukskasseförbundet.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

Utredningens förslag att för sparbankernas del slopa kravet på stadfästelse

av bankinspektionen av vissa sparbanksförvärv har godtagits av inspektionen

och sparbanksföreningen. Även jag är av den uppfattningen att

inspektionen inte bör ha något ansvar för sparbankens dispositioner i

dessa fall. Sparbanksföreningen vill emellertid gå ett steg längre och har

hemställt om att även huvudmännens medverkan skall slopas. Motivet är

närmast att sparbanks styrelse i dessa ärenden bör ha samma självständighet

som affärsbanks styrelse och att huvudmännens medverkan vållar

tidsutdräkt och onödiga kostnader. Jag har viss förståelse för sparbanksföreningens

önskemål. Det är dock viktigt att kvalificerade avgöranden i

förvärvsfrågor skall kunna gå till huvudmännen. Nuvarande ordning innebär

att så snart ramen för sparbanksstyrelses förvärvsrätt — ett sammanlagt

fastighetsinnehav i värde motsvarande hälften av sparbankens fonder

— nåtts, måste varje ombyggnad eller förvärv av fast egendom, oavsett

kostnadens storlek i det särskilda fallet, underställas huvudmännen.

Gränsen för styrelsens beslutanderätt har samband med det krav på stadfästelse

i vissa fall av bankinspektionen som nu föreslås upphävt och som

hl. a. avser att skapa garantier för att sparbanks fastighetsförvärv inte inkräktar

på bankens resurser. I och med att offentlig myndighets tillstånd

inte längre krävs för sådant förvärv, bör spörsmålet om huvudmännens medverkan

bli en intern fråga mellan sparbankens huvudmän och dess styrelse.

Jag har den uppfattningen att åtskilliga av här ifrågavarande ärenden är

av sådan natur att de bör avgöras av huvudmännen men att den närmare

fördelningen mellan huvudmännen och styrelsen liör hemma i sparbanks

reglemente och inte i lag. Jag förordar därför, att detaljregleringen i sparbankslagen

om beslutanderätt i ärenden om förvärv av egendom för bankverksamheten

upphävs och ersätts med en allmän regel om att sådant

ärende avgörs av huvudmännen om inte annat följer av sparbanks reglemente.

Det kommer då att stå huvudmännen fritt att delegera beslutanderätten

till styrelsen i den omfattning de anser vara befogat. Det nu sagda

skall liksom hittills gälla förvärv av fast egendom, tomträtt och aktie i

bankfastighetsbolag samt ombyggnad av sparbankslokaler. Ärenden om förvärv

av bostadsrätt till lägenhet, förlagsbevis utfärdat av bankfastighetsbolag

och inventarier kommer i likhet med nuvarande ordning att i princip tillhöra

styrelsens befogenheter, men hinder möter naturligtvis inte för huvudmännen

alt — helt eller i viss utsträckning — förbehålla sig beslutanderätten

i dessa ärenden.

Jag anser att samma förvärvsregler bör kunna införas för kreditkassornas

del. På så sätt blir det av jordbrukskasseförbundet framställda önskemålet

under remissbehandlingen om likställdhet med sparbankerna i denna fråga

tillgodosett. Detta innebär, att kravet på jordbrukskasseförbundets godkännande

slopas, att förvärv av bostadsrätt till lägenhet och förlagsbevis i bank
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

fastighetsbolag får beslutas av kassas styrelse och att stämman kan delegera

beslutanderätten i övriga ärenden till styrelsen.

Vad jag nu föreslagit innebär självfallet inte att all kontroll från det

allmännas sida slopas i fråga om förvärv av fast egendom för bankverksamheten.

Bankinspektionen får naturligtvis med särskild uppmärksamhet följa

utvecklingen på detta område och inskrida där så behövs. Även i fortsättningen

skall för bankinstituten som allmän regel gälla att placering

av medel i bankbyggnader inte får ske i större omfattning än som betingas

av bankrörelsens krav och som i det enskilda fallet är förenligt med bankinstitutets

resurser. Sådan placering får givetvis inte heller uppgå till

så stora belopp att den verkar hämmande på bankinstitutets egentliga uppgifter.

Utredningen har föreslagit att nuvarande villkor för affärsbanks och

kreditkassas förvärv av aktie i bankfastighetsbolag eller av förlagsbevis utfärdat

av sådant bolag, nämligen att bolagets aktiekapital skall uppgå till

minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, slopas. Mot detta förslag

har jag inte någon erinran.

Jag övergår nu till att behandla frågan om bankinstitutens rätt att förvärva

aldier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna

marknaden. Till en början vill jag erinra om att förlagsbevis är skuldförbindelser

som ges ut i stort antal och är avsedda för den allmänna marknaden.

Förlagsbevisen utmärks av att de medför rätt till betalning först efter

utfärdarens övriga borgenärer och av att några särskilda säkerheter inte avsätts

för att trygga förbindelsernas fullgörande.

Av min föregående framställning framgår att bankinstituten i princip inte

får för egen räkning förvärva aktier och förlagsbevis. Skälet härtill har

varit främst att skilja kreditgivning från företagarverksamhet. Innehavet av

aktier har även i viss mån ansetts innebära risk för osund och för banks

egentliga verksamhet främmande spekulation. Det har inte från något håll

ifrågasatts att i princip upphäva förbudet. Fråga är närmast om en utvidgning

av de undantag från förbudet som nu gäller och för vilka jag redogjort

förut.

Förbudet mot aktie- och förlagsbevisförvärv innebär att bankinstituten

inte kan ta över aktier och förlagsbevis i fast räkning från ett emitterande

företag i och för placering på den allmänna marknaden. Bankinstituten kan

alltså inte garantera aktie- och förlagslåneemissioner. Bankinstituten — i

praktiken närmast affärsbankerna — kan f. n. endast åta sig att i kommission

sälja de utbjudna aktierna eller förlagsbevisen för företagets räkning.

Övertagandet i fast räkning från emittenten görs inte sällan av affärsbankerna

närstående företag.

I syfte att förbättra näringslivets kapitalförsörjning och för att minska

företagens kostnader för kapitalanskaffning har utredningen föreslagit att

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

93

bankinstitut skall beredas möjlighet att garantera emission av aktier och

förlagslån. Remissinstanserna har allmänt — bankinspektionen dock med

vissa reservationer beträffande sparbanker och kreditkassor — godtagit förslaget

och även jag ställer mig i princip positiv till det. En reform i denna

riktning underlättar utan tvekan aktie- och förlagslåneemissionerna för

företagen. Dessa får sitt kapitaltillskott omedelbart medan risken för en

misslyckad emission får bäras av banken.

Tidigare har på det principiella planet invändningar rests mot att ge

bankinstitut, närmast affärsbank, rätt att ta över förlagslån i fast räkning

(prop. 1955:3 s. 170—172). Betänkligheterna hänger samman med

att förlagslånen är en form av krediter utan särskild säkerhet, blancokrediter,

och att med hänsyn till förlagslånens storlek övertagandet av sådana

lån i fast räkning stundom skulle för en bank kunna innebära ett risktagande

som inte står i proportion till bankens resurser. I viss mån inträder

nu ett något förändrat läge. I ett följande avsnitt kommer jag nämligen att

föreslå en väsentligt vidgad rätt för bankinstitut att lämna blancokrediter.

Även om krav på formell säkerhet inte upprätthålls vid krediter av nyss angivet

slag, förutsätter sådan kreditgivning att långivaren-banken prövar att

trygghet ändå föreligger för förbindelsernas fullgörande. Motsvarande torde

gälla för bankinstituts engagemang i förlagslåneemission. Jag delar den

uppfattning som kommit fram under remissbehandlingen, att den föreslagna

rätten att garantera aktie- och förlagslåneemissioner i realiteten tills vidare

kommer att få betydelse endast för affärsbankerna och att sparbanker och

kreditkassor som regel f. n. saknar intresse och resurser att självständigt

utöva emissionsverksamhet. Jag anser emellertid det vara viktigt att detta

förhållande kommer till uttryck även i lagstiftningen så att inte institut som

saknar personella och tekniska resurser för emissionsverksamhet ägnar sig

åt sådan verksamhet. Av dessa skäl förordar jag, att jordbrukskassorna

överhuvudtaget inte får rätt att engagera sig i emissioner av angivet slag och

att sparbanker och centralkassor får inlåta sig på sådana engagemang först

efter tillstånd av bankinspektionen. När det gäller de större enheterna inom

dessa områden kan inspektionen om så är lämpligt generellt ge tillstånd til!

sådan verksamhet. Brister förutsättningarna för tillståndet kan det naturligtvis

återkallas. Med en sådan utformning av förvärvsrätten och med hänsyn

till de tidsmässiga begränsningar av innehavet som jag ämnar föreslå i

det följande, kan enligt min mening hinder inte föreligga från principiella

synpunkter att på det sätt och i den omfattning jag föreslagit låta bankinstituten

medverka vid näringslivets emissioner av aktier och förlagsbevis.

I enlighet härmed tar departementsförslaget upp bestämmelser om rätt

för bankinstitut, som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på

den allmänna marknaden, att förvärva i samband därmed emitterad aktie

eller förlagsbevis. Med emission på den allmänna marknaden avses såväl utgivning

av nya aktier som en spridning av aktieinnehavet i ett bolag.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Denna rätt för bankinstitnt att förvärva aktier och förlagsbevis måste såsom

utredningen föreslagit tidsmässigt begränsas så att en mera långsiktig

placering förhindras. Garantier måste skapas även mot förvärv och innehav i

rent spekulationssyfte. I normalfallen bör värdepapperen kunna placeras hos

allmänheten under emissionstiden. Skulle banken efter denna tids utgång

ligga kvar med någon restupplaga, har banken att så snart det lämpligen

kan ske avyttra denna till gällande marknadskurs. För en sådan avyttring

bör banken emellertid ha skälig tid på sig så att kvarliggande post av värdepapper

inte utsätts för onödig prispress. Utredningen har förordat en begränsning

av innehavet till ett år från förrÄrvet. Mot detta förslag har bl. a.

bankföreningen och industriförbundet opponerat sig och föreslagit en tidsgräns

av två år. Även förslag om obegränsat innehav har framkommit. Bankinspektionen

och riksbanksfullmäktige har däremot godtagit regeln om ett

års innehav. Inspektionen har starkt betonat nödvändigheten av att inte

sträcka xrt tiden för innehavet längre än vad som behövs för emissionens

genomförande. Jag är av samma uppfattning som inspektionen och bedömer

att en tidrymd av ett år räcker. I likhet med utredningen anser jag att i

undantagsfall möjlighet bör finnas för bankinspektionen att medge förlängning

av tiden. Jag vill med anledning av uttalanden under remissbehandlingen

av bl. a- bankföreningen starkt understryka att sådan förlängning

är avsedd att användas mycket restriktivt. Som villkor för dispens bör

därför gälla att synnerliga skäl föreligger för förlängning. De situationer jag

närmast tänker på är sådana, där händelser -—• exempelvis internationella

förhållanden — som legat helt utanför bankens kontroll och möjligheter att

förutse på förhand, påverkat pågående emission i negativ riktning. Om sä

är fallet och i slutet av innehavsåret en ljusning börjar inträda kan läget

vara sådant att ett utsläppande av en stor post av värdepapper på marknaden

skulle pressa priset. Skäl kan i sådant fall enligt min mening föreligga

att ge banken tillstånd att sprida ut försäljningen under ytterligare en kort

tid. Enbart risk för förlust för banken räcker emellertid inte som skäl för

dispens. Förlustrisken har banken bedömt när emissionsavtalet ingicks och

banken får i normala fall ta konsekvenserna av en felbedömning.

Bestämmelser om förvärv av egendom för bankverksamheten och av aktier

och förlagsbevis är i departementsförslaget upptagna i 55 § banklagen,

24 § sparbankslagen och 32 § jordbrukskasselagen.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

95

Kapitaltäckningsbestämmelser

Inledning

Ett bankinstitut kan inte undgå att i sin kreditgivning ta vissa risker,

inte minst därför att dess kredittagare — framför allt inom näringslivet —•

är underkastade konjunkturväxlingarna i det ekonomiska livet. Från både

bankinstitutens och samhällets sida finns ett gemensamt intresse av att

eventuella förluster på utlåningen inte drabbar insättarna, med vilkas

medel bankinstituten huvudsakligen finansierar sin kreditgivningsverksamhet.

Bankinstituten har därför eget kapital eller egna fonder av viss

storlek för att möta eventuella förluster och därmed skydda insättarnas

medel. Ju större det egna kapitalet är, dess mindre risk löper insättarna

att förlora sina medel, om bankinstitutet skulle råka i svårigheter.

Det är därför naturligt att banklagen, sparbankslagen och jordbrukskasselagen

innehåller bestämmelser som avser att sörja för att bankinstituten

håller en tillräcklig kapitalstyrka i form av egna fonder. Bestämmelserna

är utformade som inlåningsrättsregler, vilket innebär att

institutets eget kapital skall stå i viss relation till inlåningen. Bankinstituten

får enligt dessa regler, kort uttryckt, inte motta inlåning till högre

belopp än som svarar mot summan av inneliggande kassa, vissa andra särskilt

nämnda tillgångar och viss multipel av institutets eget kapital. Eftersom

de inlånade medlen till största delen placeras i lån och andra placeringsobjekt

medför reglerna om inlåningsrätt, att bankinstitutetis eget kapital

också kommer att stå i viss proportion till utlåningen. Inlåningsrättsreglerna

drar därigenom upp också en gräns för institutens kreditkapacitet.

Bestämmelserna om inlåningsrätt är olika för affärsbanker å ena samt

sparbanker och kreditkassor å andra sidan i fråga om såväl multiplarnas

storlek och utformning som de s. k. täckningsfria tillgångarna. Det kapitaltäckningskrav

som riktas mot affärsbankerna är betydligt strängare än det

som gäller för sparbankerna och kreditkassorna.

För postbanken finns inget krav på kapitaltäckning beroende på att staten

garanterar insättarmedlen. Se 1 § postsparbanksförordningen.

Gällande rätt

Bestämmelser om affärsbanks inlåningsrätt finns i 62 § banklagen. Placeringar

som ansetts riskfria, täckningsfria tillgångar, får till hela sitt

värde utgöra underlag för inlåning medan andra placeringar endast delvis

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

eller i viss utsträckning ansetts böra grunda inlåningsrätt. I den mån

inlåningen inte motsvaras av helt eller delvis täckningsfria placeringar är

dess storlek begränsad till belopp som ställs i relation till bankens eget

kapital.

Som i praktiken riskfria och därför även helt täckningsfria betraktas

vissa i 62 § första stycket a—d angivna tillgångar, nämligen

inneliggande kassa,

tillgodohavanden hos riksbanken eller riksgäldskontoret, på postgiro

eller hos annan svensk affärsbank eller centralkassa,

checkar, som dragits på svensk penninginrättning, och egna växlar, som

utställts av svensk bank eller centralkassa och som är betalbara vid anfordran,

och

— intill marknadsvärdet, dock högst nominella värdet — svenska statens

skattkammarväxlar och s. k. guldkantade obligationer (utfärdade av staten,

hypoteksbanken eller stadshypotekskassan) med en återstående löplid

av högst fem år.

I 62 § första stycket e—g tas vissa placeringar upp, som endast delvis

eller i viss utsträckning är täckningsfria. Hit hör för det första guldkantade

obligationer med längre återstående löptid än fem år och andra inhemska

obligationer av fullgod beskaffenhet. Dessa tillgångar är täckningsfria till

tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

beloppet. Till de i viss utsträckning täckningsfria placeringarna hör enligt

62 § första stycket g fordringar, för vilka säkerheten utgörs av fullgoda

inhemska obligationer — beräknade till visst värde — eller av botteninteckning

i vissa fastigheter eller tomträtter. För täckningsfriheten för dessa

placeringar gäller ett sammanlagt maximum, motsvarande tre gånger bankens

eget kapital dock högst 700 milj. kr. De inteckningar, som det bär

är fråga om, skall gälla i jordbruksfastighet eller i bostads- eller affärsfastigliet

inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts,

eller i tomträtt till bebyggd fastighet om den byggnad eller de byggnader,

som uppförts där, är avsedda väsentligen för bostadsändamål. Inteckningarna

skall ligga inom 60 % av senast fastställda taxeringsvärdet på fastigheten

eller såvitt avser tomträtt på byggnaderna.

Den inlåning, som inte motsvaras av täckningsfria placeringar, får högst

uppgå till ett belopp motsvarande fem gånger det egna kapitalet, om detta

inte överstiger 5 milj. kr., och annars till ett belopp av 25 milj. kr. ökat

med tio gånger skillnaden mellan det egna kapitalet och 5 milj. kr.

Inlåning srätten för sparbanker och centralkassor (jordbrukskassor är

förhindrade att driva självständig inlåningsrörelse) regleras i 27 § sparbankslagen

resp. 34 § jordbrukskasselagen. Även för dessa bankinstitut

gäller att inlåningen kan placeras i täckningsfria tillgångar och att inlåningen

därutöver begränsas i förhållande till det egna kapitalet (för spar
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

bank egna fonder). Begränsningen av inlåningsrätten för sparbankernas

och centralkassornas del åstadkoms genom dubbla relationsregler.

De tillgångar hos sparbank eller centralkassa som kan vara fria från

krav på kapitaltäckning kan — med hänsyn till den spärregel som tillämpas

— delas in i två grupper.

Den första gruppen omfattar

inneliggande kassa (för centralkassa även anslutna jordbrukskassors

inneliggande kassa),

tillgodohavanden hos samma penninginrättningar som upptagits för affärsbanker

och hos postsparbanken samt, i fråga om centralkassa, även

hos sparbank,

checkar, som dragits på svensk penninginrättning, samt såvitt avser

centralkassa även egna växlar, som utställts av svensk affärsbank, sparbank

eller annan centralkassa och som är betalbara vid anfordran, samt

skattkammarväxlar och guldkantade obligationer med en återstående löptid

av högst ett år.

Till den andra gruppen hör

skattkammarväxlar och guldkantade obligationer med längre återstående

löptid än ett år samt andra inhemska obligationer av fullgod beskaffenhet

(beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet),

fordringar på grund av lån, för vilkas betalning staten, kommun eller

därmed jämförlig samfällighet svarar, och

sådana fordringar som avses i 62 § första stycket g banklagen (utan

någon beloppsbegränsning).

Till en tredje grupp kan hänföras den inlåning som inte placeras i täckningsfria

tillgångar. Denna inlåning begränsas till 12 1/2 gånger sparbankens

egna fonder resp. centralkassans och anslutna jordbrukskassors

eget kapital. Vidare finns en supplementär regel av vilken framgår att inlåning,

som inte placerats i tillgångar hänförliga till den första gruppen,

aldrig får överstiga 50 gånger sparbankens fonder resp. centralkassans

och anslutna jordbrukskassors eget kapital.

Om 50-gångerregeln eller 12 1/2-gångerregeln kommer att tillämpas beror

på strukturen hos sparbanks och centralkassas placeringar. Är tillgångar,

som inte går in under första gruppen, fördelade med mer än tre

fjärdedelar på sådana placeringar, som hänförs till den andra gruppen,

gäller 50-gångerregeln medan i annat fall den andra regeln blir tillämplig.

Bankinstitutens förlag supplåning intar en säregen mellanställning i inlåningsrättshänseende.

Reglerna härom, som finns i 62 § tredje stycket

banklagen, 27 § tredje stycket sparbankslagen och 34 § fjärde stycket jordbrukskasselagen,

är lika för affärsbanker, sparbanker och centralkassor. Dels

räknas av nu nämnda bankinstitut utställda förlagsbevis inte som inlåning.

Dels får intill ett visst belopp utställda förlagsbevis vid tillämpning

av bestämmelserna om inlåningsrätt jämställas med eget kapital. Detta be4

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 1U3

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

lopp svarar i fråga om affärsbank mot aktiekapitalet, för sparbank mot reservfonden

och beträffande centralkassa mot kassans och anslutna kassors

eget kapital. Förlagskap ital, som inom fem år kan krävas åter av långivaren,

får dock jämställas till högst så stor del av det varje år förfallande beloppet

som svarar mot eu tiondel av det egna kapitalet.

Banklagen (62 § andra stycket) och jordbrukskasselagen (34 § tredje

stycket) innehåller en bestämning av begreppet inlåning. Till inlåning

hänförs skuldförbindelser —- utom förlagsupplåning och beviljade outtagna

krediter — garantiförbindelser, i den mån dessa förbindelser inte täcks

av insatta och till institutet pantförskrivna medel, och — i fråga om

centralkassa — anslutna jordbrukskassors förbindelser till annan än centralkassan.

För sparbank torde begreppet inlåning ha motsvarande innebörd.

Enligt 48 § första stycket punkten 9 sparbankslagen får benämningen

fond användas endast för grundfond, reservfond och garantifond. Därmed

torde det — bortsett från viss förlagsupplåning — vara uttömmande redovisat

vad som får betraktas som sparbanks fonder. Någon motsvarande ledning

för bestämningen av begreppet eget kapital för affärsbank och centralkassa

finns inte. 1 praxis har till sådant kapital hänförts, för affärsbank

aktiekapital, reservfond, dispositionsfond, vinstbalans och andra därmed

jämförliga avsättningar (se prop. 1955: 3 s. 88) samt för centralkassa

inbetalt insatskapital, reservfond, dispositionsfond och liknande fond ävensom

besparade vinstmedel (se prop. 1956: 122 s. 70).

För sparbank gäller enligt 27 § fjärde stycket sparbankslagen en särregel

i samband med likvidation. Regeln innebär, att sparbank, som på

grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott vid annan sparbanks

likvidation, vid bestämmandet av inlåningens omfattning under tiden

för likvidationen äger ta överskottet i beräkning intill belopp och på villkor

som bankinspektionen bestämmer.

Kreditinstitututredningen

Sgftet med och behovet av kapitaltäckning sr egler. Reglernas anknytning till

inlåningen eller tillgångarna

Inledningsvis framhåller utredningen att regler om kapitaltäckning bör

— liksom är fallet med de nuvarande bestämmelserna — syfta till att trygga

insättarna mot förlust av insatta medel. Detta föranleder emellertid

enligt utredningen inte självklart krav på en så hög fondbildning som

möjligt inom bankinstituten. Ett högre kapitaltäckningskrav medför nämligen

större kostnader för kreditförmedlingen, kostnader som ytterst får

betalas av dem som tar institutens tjänster i anspråk. Den ytterligare

opaginerad Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

trygghet som ett högre kapitaltäckningskrav innebär får därför, framhåller

utredningen, vägas mot de nackdelar de stigande kostnaderna medför

för bankkunderna.

1 detta sammanhang erinrar utredningen om det insättarskydd som ligger

i bankinstitutens kreditprövning och lagreglerna om krav på säkerhet

för kredit och om värdering av institutens tillgångar. För att det enskilda

bankinstitutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser skall bli ställd

utom tvivel fordras emellertid enligt utredningens uppfattning ett ytterligare

skydd för insättarna.

Utredningen har övervägt möjligheten att låta det kompletterande insättarskyddet

få formen av en allmän inlåningsförsäkring. En sådan lösning

avvisas dock av utredningen som i stället förordar att det kompletterande

insättarskyddet liksom hittills bör nås genom krav på fondbildning.

En tänkbar lösning är härvid att överlåta på bankinspektionen att tillse

att en tillräcklig fondbildning sker inom bankinstituten. Utredningen finner

emellertid en lagstadgad generell form av kapitaltäckning lämpligast,

därvid regler bör ges för samtliga bankinstitut.

I fråga om utformningen av kapitaltäckningsreglerna pekar utredningen

på att de nuvarande bestämmelserna formellt är utformade som inlåningsrättsregler

men att de — genom att inlåningsrätt utan krav på fondbildning

föreligger till ett belopp motsvarande kassa och vissa andra tillgångar

— i realiteten fått karaktär av placeringsbestämmelser. Utredningen

har funnit att det i och för sig är möjligt att få samma kapitaltäckningskrav

med inlåningsrättsbestämmelser som med direkta placeringsregler.

Utredningen anser det emellertid som mest följdriktigt att kapitaltäckningsreglerna

även formellt utformas som placeringsregler.

Enhetliga placeringsregler för bankinstituten

Utredningen erinrar om att kapitaltäckningskraven f. n. är strängare

för affärsbanker än för sparbanker och centralkassor. Huvudmotivet för

den olikartade utformningen kan enligt utredningen sägas vara, att tillgångssidan

har olika sammansättning hos skilda typer av bankinstitut.

Även om sparbanker, kreditkassor och postbanken får formella möjligheter

att vidga sin verksamhet till områden som nu är förbehållna affärsbankerna

kan de strukturella olikheterna mellan olika typer av bankinstitut

väntas förekomma även i fortsättningen. Med hänsyn härtill skulle enligt

utredningens mening även i fortsättningen olika kapitaltäckningsregler

kunna ställas upp för de skilda typerna av bankinstitut. Å andra sidan innebär

skilda kapitaltäckningskrav de facto att en och samma placering kräver

en annan kapitaltäckning om den utförs av en affärsbank än om den utförs

av en sparbank, cemralkassa eller postbanken.

Utredningen finner det otillfredsställande att kapitaltäckningskraven för

opaginerad Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1968

en och samma placering varierar alltefter bankinstitutets art. Förlustrisken

på en och samma placering förändras rimligen inte efter vem som

gör placeringen. Utredningen betonar emellertid, att även om förlustrisken

som sådan inte förändras så kan placeringens storlek motivera

skilda kapitaltäckningskrav beroende på vilket institut som gör placeringen.

Som exempel härpå anger utredningen bl. a. att kapitaltäckningskravet

för en kredit på 2 milj. kr. bör bedömas helt annorlunda för ett

bankinstitut, vars omslutning går upp till totalt 10 milj. kr., än för ett

institut med 100 milj. kr. i omslutning. Denna skillnad i riskbedömningen

för en och samma placering hänför sig dock, framhåller utredningen, inte

till typen av bankinstitut utan till institutets storlek i förhållande till en

kredit av given storlek.

Utredningen har inte ansett sig böra föreslå någon differentiering av kapitaltäckningskraven

efter institutens storlek. Därvid har utredningen utgått

från att den f. n. för affärsbanker och kreditkassor gällande regeln —

att kredit inte får beviljas åt en och samma låntagare eller i intressegemenskap

förbundna låntagare i sådan utsträckning att institutets säkerhet äventyras

i fortsättningen skall gälla även för sparbankerna. Denna regel

utgör en viss garanti för att riskspridningen blir tillräcklig och enligt utredningens

mening behövs därutöver inte tas ytterligare hänsyn till institutens

storlek vid konstruktionen av kapitaltäckningskraven.

Frågan om i vilken utsträckning enhetliga bestämmelser kan ställas upp

för de olika typerna av bankinstitut hänger enligt utredningens mening i

viss man samman med hur långt en specificering av tillgångarna kan drivas.

Utredningen framhåller att det i praktiken inte är möjligt att differentiera

kapitaltäckningskraven så långt, att för varje enskild placering sätts

ett visst krav på kapitaltäckning, något som skulle ha inneburit att man

därutöver inte hade behövt ta särskild hänsyn till vilken typ av bankinstitut

som företagit placeringen. Man får i stället utgå från att ett och samma

kapitaltäckningskrav får användas för alla placeringar av en viss typ och

kanske även för placeringar av olika typ men med vad som kan bedömas

vara någorlunda likvärdig förlustrisk. Detta innebär att man i praktiken

får dela in placeringarna i ett begränsat antal riskgrader, där placeringarna

i varje riskgrad ligger inom ett visst riskintervall. I varje sådant system med

gruppering av placeringar efter förlustrisk torde det enligt utredningens

uppfattning vara oundvikligt att erhålla en större eller mindre restgrupp av

placeringar, för vilka förlustrisken visserligen kan bedömas vara större än

för placeringar hänförliga till andra grupper men där något »tak» för förlustrisken

inte kan anges. Utredningen framhåller att den genomsnittliga

förlustrisken för denna restgrupp därigenom kan komma att variera betydligt

från det ena bankinstitutet till det andra. I detta sammanhang erinrar

utredningen om att de nuvarande olikartade kapitaltäckningskraven i

betydande grad torde ha motiverats med att en större del av affärsbanker
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

nas placeringar har större förlustrisk än vad som är fallet för sparbankers

och kreditkassors placeringar. Utredningen pekar emellertid på att inom

kretsen av en viss typ av bankinstitut kan förekomma betydande skiljaktigheter

i placeringsstrukturen utan att detta ansetts kräva skillnader i kapitaltäckningskraven.

För det enskilda institutet har det nämligen varit de

legala möjligheterna att placera, dvs. om institutet är affärsbank, sparbank

eller kreditkassa, och inte institutets faktiska placeringar som varit avgörande

föi vilka kapitaltäckningsregler som gällt. Utredningen erinrar om

att ifall förslaget rörande bankinstitutens kreditgivning genomförs kommer

bankinstituten i fortsättningen att få samma formella möjligheter, när

det gäller att placera medel.

Med hänsyn till det anförda förordar utredningen att kapitaltäckningsreglerna

utformas enhetligt för samtliga bankinstitut. Som en allmän förutsättning

härför anges, att reglerna utformas så att kapitalkraven tar hänsyn

till olikheter i sammansättningen av bankinstitutens tillgångar.

Riskindelning av placeringarna

Bankinstitutens resurser kan schematiskt vara placerade i kassa och därmed

jämförliga tillgångar i värdepapper och i lån samt i tillgångar som

behövs för att möjliggöra bankverksamheten som sådan, dvs. inventarier

och fastigheter. Utredningen indelar de förlustrisker som kan anses vara

förbundna med dessa olika placeringar i solvensrisker, kursrisker och valutarisker.

Utredningen definierar termen kursrisk som risken för en förändring i en

placerings kapitalvärde till följd av förändringar i den allmänna räntenivån.

Den vanligaste placeringen med denna risktyp är obligationer, vilkas avkastning

utgår efter en för obligationernas bindningstid fast räntesats. Kursrisken

hänger samman med att obligationens avkastning inte ändras vid en

höjning av den allmänna räntenivån. Dess avkastning blir därigenom relativt

sett lägre än vad som gäller för placeringar, vilkas avkastning följer den

allmänna räntenivån. Utredningen har vid sin beräkning av kapitaltäckningskraven

förutsatt, att obligation skall tas upp till marknadsvärdet. Utredningen

uppger att den övervägt att ta ytterligare hänsyn till kursrisker

för obligationer genom krav på att obligations värde skulle beräknas till ett

med visst procenttal reducerat belopp av marknadsvärdet. Det har emellertid

ansetts tillräckligt med elt allmänt villkor att obligation får tas upp till

högst marknadsvärdet.

Tillgångar som är förbundna med valutarisker, dvs. risk för förlust i

samband med förändring av växelkursen, anges vara dels tillgodohavanden

och fordringar i utländsk valuta, dels värdepapper löpande i sådan valuta.

Vad angår värdepapper med börsnotering uttrycker marknadsvärdet inverkan

från samtliga risktyper. Dessa värdepapper kräver därför inget särskilt

beaktande fian valutarisksynpunkt. Fordringar i form av reverser som

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

löper i utländsk valuta kan också tas undan från kapitaltäckning för valutarisker.

Inlåning i utländsk valuta balanserar nämligen i inte obetydlig omfattning

valutariskerna för sådana tillgångar. Enligt utredningens mening

är det endast till fordringar i utländsk valuta som risktäckningen för valutarisker

bör knytas. Utredningen föreslår att sådana tillgångar skall beräknas

till marknadsvärdena.

Utredningen finner — med hansyn till vad den anfört om kurs- och valutarisker

— att kraven på kapitaltäckning väsentligen endast kommer att

avse solvensrisker, dvs. de förlustrisker, som hänger samman med att bankinstitutens

gäldenärer inte fullgör sina åtaganden mot kreditgivaren. För

placering i eu tillgång med större förlustrisk bör härvid krävas högre kapitaltäckning

än för en tillgång med mindre förlustrisk. I praktiken är det endast

undantagsvis möjligt att ange förlustrisken på en placering eller grupp

av placeringar. Det är därför enligt utredningens uppfattning ofrånkomligt

att varje i praktiken genomförd gruppering av placeringar efter förlustrisk

får en schematisk prägel.

Utredningen bär stannat för att föreslå att bankinstitutens tillgångar

grupperas efter förlustrisk på fyra olika riskgrader. Till riskgrad 1 hänförs

tillgångar som ansetts äga ingen eller obetydlig förlustrisk, medan tillgångar

med större risker hänförs till riskgraderna 2—4, varvid till riskgrad 4 hänförs

tillgångar som ansetts äga de största förlustriskerna.

Utredningen framhåller att grupperingen av tillgångarna efter förlustrisk

vilar delvis på en indelning av bankinstitutens låntagare med staten och

kommunerna i en första grupp med ingen risk för betalningsinställelse och

därefter kreditmarknadens institutioner i en närmast följande grupp. I övrigt

grupperas tillgångarna med ledning av säkerhetens art. Placeringar för

vilka särskild säkerhet inte ställts förs därmed till den högsta riskgraden.

Utredningen anser att förslaget, trots att det i viss mån är av schematisk

karaktär, väsentligen tar hänsyn till såväl den samlade förlustrisken för ett

bankinstitut som till de olikheter i kapitaltäckningskrav som skilda sammansättningar

av olika instituts placeringsportföljer kan kräva.

Utredningens förslag till indelning av placeringarna i riskgrader är följande.

Riskgrad 1

1. Inneliggande kassa.

2. Svenska checkar eller postremissväxlar.

3. Fordringar hos riksbanken, riksgäldslcontoret, postbanken, allmän kassa

eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärsbank,

sparbank, utländskt bankföretag, centralkassa, svenskt försäkringsbolag

eller kreditaktiebolag.

4. Fordringar för vilka staten, svensk kommun eller annan därmed jämförlig

samfällighet eller någon vid 3 angiven inrättning svarar som gäldenär,

garant eller löftesmän.

opaginerad Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Ma j:ts proposition nr 143 år 1968

5. Svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utgetts av staten,

svensk kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller av svenskt

kreditaktiebolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente

fastställts av Kungl. Maj :t, eller som offentligen utbjudits av affärsbank,

sparbank, centralkassa eller postbanken.

6. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av fordran eller värdehandling,

som angetts vid 3, 4 eller 5 eller av livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet.

7. Garantiförbindelser som bankinstitutet utfärdat och för vilka institutet

erhållit säkerhet i fordringar eller värdehandlingar som angetts under 3—6.

Enligt utredningens bedömande har de tillgångar, som förts till denna

riskgrad, ingen eller ringa förlustrisk. Utredningen påpekar att förslaget

innebär en viss utbyggnad av de tillgångar som enligt gällande lag tillhör

de prioriterade. Särskilt nämner utredningen härvid fordringar mot säkerhet

av livbrev inom återköpsvärdet eller av motbok med svenskt bankinstitut.

I fråga om obligationer framhåller utredningen, att eftersom marknadsvärdet

är det samlade uttrycket för samtliga risktyper, som en placering i

obligationer är förenad med, så är den angivna värderingsregeln tillräcklig,

när det gäller risktäckningen för obligationer med en marknadsnotering

oberoende av obligationens återstående löptid. Utredningen förutsätter att,

i den mån ett bankinstitut inte har möjlighet att skriva ned obligationsportföljens

värde till marknadsvärdet, resterande belopp skall täckas med eget

kapital. Med detta anser utredningen att ytterligare hänsyn inte behöver tas

till kursrisker.

Riskgrad 2

1. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av inteckning i jordbruks-,

affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom 75 %

av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller av byggnad, som

uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom hälften av motsvarande

värde,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt

för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten får göras gällande på

bankinstitutets föranstaltande, eller av

kreditförsäkring, som meddelats av svenskt försäkringsbolag.

2. Garantiförbindelser som utfärdats av bankinstitutet och för vilka institutet

erhållit sådan säkerhet som anges under 1.

Som kommentar till denna riskgrad anför utredningen, att dit förts tillgångar,

som ansetts innefatta relativt obetydliga men ändå större riskmoment

än tillgångar hänförliga till den lägsta riskgraden. Beträffande förslaget

att uppskattningsvärdet — och inte som f. n. taxeringsvärdet — skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Vara utslagsgivande vid säkerhetsbedömningen i fråga om fastighet hänvisar

utredningen till vad bostadslåneutredningen i sitt betänkande (SOU

1962: 31) anförde som motiv för att taxeringsvärdet skulle överges som

värderingsinstrument för hypoteks- och bostadskreditinstitutionerna. Denna

utredning framhöll att det tedde sig föga rationellt att belåningsgränserna

skulle vara knutna till värden, som utvisade betydande variationer, bl. a. beroende

på taxeringsmyndigheternas olika praxis. Vidare påpekades det att

taxeringsvärdet i åtskilliga fall lade hinder i vägen för en väl avvägd belåning,

som annars skulle kunna betecknas som riskfri, medan i andra fall

en belåning som i och för sig inte översteg den tillåtna relationen till taxeringsvärdet

måste avvisas som alltför riskbetonad. Kreditinstitututredningen

föreslår i enlighet med dessa uttalanden att också bankinstituten skall

tillåtas använda uppskattade värden i stället för taxeringsvärden. Utredningen

förutsätter härvid att uppskattningsvärdet i varje särskilt fall fastställs

efter noggrann expertvärdering.

Riskgrad 3

1. Andra svenska obligationer än sådana som ingår i riskgrad 1.

2. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av inteckning i jordbrukseller

bostadsfastighet, där en- eller tvåfamilj shus uppförts, eller i tomträtt

till sådan fastighet inom det uppskattade värdet av den fasta egendomen

eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen,

svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid Stockholms

fondbörs, eller av

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än 25 000 kr.

3. Garantiförbindelser som utfärdats av bankinstitutet och för vilka institutet

erhållit säkerhet i form av sådan värdehandling, inteckning eller borgensförbindelse

som anges under 1 eller 2 närmast här ovan.

Utredningen har till denna riskgrad hänfört placeringar, för vilka förlustrisken

framstår som större än för riskgrad 2, men som dock ansetts kunna

undantas från den högsta riskgraden. Lån mot aktier och förlagsbevis noterade

vid Stockholms fondbörs anser utredningen kunna föras till riskgrad 3

med hänsyn till de av bankinstituten fastställda belåningskurserna för sådana

värdepapper. I fråga om krediter mot säkerhet av inteckning i en- och

tvåfamiljsfastighet, liggande mellan 75 och 100 % av uppskattningsvärdet,

har utredningen ansett sig kunna förorda att dessa lån förs till riskgrad 3,

om säkerheten är förstärkt med borgen. Självfallet sikall borgen härvid

innebära en reell förstärkning av säkerheten. Avgörande för denna riskgradsplacering

har varit att förlusterna på sådana lån enligt vad utredningen

erfarit varit mycket små under hela efterkrigstiden. Av samma skäl

har utredningen fört lån på mindre belopp, 25 000 kr., mot enbart namnsäkerhet

till riskgrad 3. Utredningen är medveten om att beloppsgränser

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 105

snabbt blir inaktuella men har trots detta velat föreslå en sådan som definition

av vad som bör förstås med smärre borgenslån.

Återstående poster på tillgångssidan av bankinstituts balansräkning —

med undantag av poster under samlingsrubriken »utgifts- och diverse räkningar»

— samt utfärdade garantiförbindelser för vilka garantitagaren ställt

sådan pant som inte nämnts under riskgraderna 1—3, hänförs till riskgrad

4. I denna riskgrad ingår sålunda placeringar av olika slag och tillgångar,

som anskaffats för bankverksamheten, t. ex. inventarier och fastigheter,

samt aktier i bankfastighetsbolag, i andra kreditinstitut och i andra företag.

Av tillgångarna i riskgrad 4 sägs dels aktier i andra kreditinstitut, dels

bankfastigheter och aktier i bankfastighetsbolag förtjäna en särskild kommentar.

Utredningen anför härvid följande.

Vad gäller aktier i andra kreditinstitut skall först påpekas, att det förhållandet

att ett bankinstitut äger exempelvis ett kreditaktiebolag innebär

att med bankinstitutets eget kapital såsom grund drivs dels en rörelse hos

moderbolaget, dels en hos dotterbolaget. Eftersom för kreditinstitut finns

regler om högsta tillåtna rörelsevolym i förhållande till det egna kapitalet

följer aritmetiskt av en dotterbolagsbildning att en större rörelsevolym vid

given storlek på det egna kapitalet kan drivas än om ett dotterbolag inte

upprättas, såvida inte en särskild reduceringsregel införs vid kapitalkravsberäkningen.

Bankinstitutets innehav av aktier och andelar i andra kreditinstitut

är därför av särskild betydelse vid bedömningen av behovet av kapitaltäckning

för sådana aktier och andelar.

Samtidigt med det nyss anförda bör även framhållas, att lagstiftningen

på kreditväsendets område i vårt land betraktar varje kreditinstitut och

dess rörelse såsom en enhet med avgränsning gentemot övriga kreditinstitut.

Dimensioneringen av de olika regler, som syftar till att skydda institutets

borgenärer är därför så gjord att institutets soliditet i och för sig skall vara

säkerställd.

Slutligen skall i detta sammanhang erinras om att affärsbankerna får förvärva

aktier i andra kreditinstitut endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t. För

sparbanker och jordbrukets kreditkassor finns en annan reglering av förvärv

av detta slag.

Då utredningen föreslår att aktier och andelar i andra kreditinstitut skall

ingå i riskgrad 4 sker detta i medvetande om den aritmetiska innebörd detta

har med avseende på möjligheter till rörelsetillväxt på grundval av ett givet

eget kapital. Enligt utredningens mening är emellertid det avgörande i detta

sammanhang dels den befintliga lagstiftningen för kreditinstituten, som är

genomsyrad av soliditetshänsyn, dels det allmännas reglering av nybildning

och förvärv av kreditinstitut. Utredningen har därför inte kunnat finna en

högre kapitaltäckningskvot än den som föreslås i högsta riskgraden i det av

utredningen förordade kapitaltäckningssystemet motiverad.

Bankinstituten har möjlighet att äga fastigheter för banklokalers inrymmande

på två sätt, dels direktägande, dels indirekt genom aktieinnehav i

bankfastighetsaktiebolag. Utredningen anser att formen för ägande av sådana

fastigheter inte bör påverka omfattningen av kapitaltäckningskravet

för sådant fastighetsinnehav. Ägandeformen bör således i detta avseende vara

neutral. Utredningen har därför föreslagit att direktägd bankfastighet till

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr lfr3 år 1968

hela sitt bokförda värde skall ingå i riskgrad 4. Vid indirekt ägande föreslås

i denna riskgrad ingå såväl bokfört värde av aktiekapitalet i fastighetsbolaget

som bokvärdet av inteckningslånen i bolaget.

Eget kapital

Utredningen framhåller att det totala insättarskyddet i bankinstituten i

regel omfattar en betydligt större kapitalmassa än vad som får räknas som

eget kapital vid tillämpning av kapitaltäckningsreglerna. Den totala kapitalmassan

anges vara sammansatt av dels obeskattade egna medel, dvs. värderegleringskonton

för utlåning samt för värdepapper och valutor, dels beskattade

egna medel, dvs. odisponerade vinstmedel, dispositionsfond eller (för

sparbanker) garantifond, reservfond och aktiekapital eller (för sparbanker)

grundfond eller (för kreditkassor) insatskapital, dels främmande kapital

med sämre rätt än vanliga borgenärer, dvs. förlagslån. Av dessa medel utgör

beskattade egna medel basen för vad som nu får räknas som inlåningsrättsgrundande

kapital. Enligt utredningens mening bör självfallet sådana medel

även i fortsättningen räknas in i kapitaltäckningen.

Utredningen diskuterar därefter i vad mån även andra medel än de som

f. n. räknas som egna medel, dvs. de beskattade, bör få räknas som kapitaltäckning.

Därvid behandlas medel som står inne på värderegleringskonton.

Sådana medel är obeskattade. Övervägandena leder till att utredningen inte

anser sig kunna förorda, att värderegleringsreserverna räknas in i den legala

kapitaltäckningen, vilket skulle inneburit att dessa reserver, liksom

beskattade egna medel, skulle fått viss multipeleffekt på utlåningskapaciteten.

Däremot anser utredningen att värdet av dessa reservmedel bör räknas

från tillgångarnas värde vid beräkningen av kraven på kapitaltäckning.

Eftersom i praktiken avsättning till värderegleringskonto oftast inte hänförs

till bestämda placeringar utan företas i klump, föreslår utredningen att

summan av värderegleringsreservernais belopp för utlåning och överskottet

av reserven för värdepapper får dras från tillgångarnas värde i den högsta

riskgraden före beräkningen av kapitaltäckningskraven.

För värdepappersportföljen betyder detta, framhåller utredningen, att i

den mån beloppet på värderegleringskontot är så stort, att nettobolcvärdet

för dessa tillgångar understiger marknadsvärdet (eller om direkt nedskrivning

tillämpas, om tillgångarnas bokföringsvärden understiger marknadsvärdena)

får det överskjutande beloppet på värderegleringskontot — tillsammans

med beloppet på värderegleringskontot för utlåning — dras från

värdet av tillgångarna i riskgrad 4 före kapitalkravsberäkningen för denna

riskgrad.

Vidare framhålls det att, i den mån ett bankinstituts avsättningar till värderegleringskonto

inte skulle förslå att tillräckligt skriva ned obligationsportföljens

värde eller, vid direkt nedskrivning, portföljens bokföringsvärde

överstiger dess marknadsvärde, utredningen förutsatt att det egna ka
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

pitalet skall reduceras med det återstående belopp, som kan krävas för

att anpassa obligationsportföljens nettobokföringsvärde till marknadsvärdet,

innan det egna kapitalet får räknas som risktäckning i övrigt.

Enligt utredningens förslag skall således som eget kapital (egna fonder)

i kapitaltäckningshänseende i överensstämmelse med vad som nu gäller få

räknas endast egna beskattade medel, dvs. för affärsbanker aktiekapital,

reservfond, dispositionsfond och odisponerade vinstmedel, för sparbank

grundfond, reservfond och garantifond och för kreditkassor insatskapital,

reservfond och odisponerade vinstmedel.

I fråga om den nuvarande möjligheten för affärsbank, sparbank och centralkassa

att i kapitaltäckningshänseende i viss utsträckning jämställa förlagslån

med eget kapital har utredningen stannat för att förorda att regleina

oförändrade förs över till de nya kapitaltäckningsbestämmelserna.

Kapitaltäckningskravens utformning och storlek

Inledningsvis framhåller utredningen att genom den föreslagna uppdelningen

av placeringar på olika riskgrader har tekniska förutsättningar skapats

för en differentiering av bankinstitutens placeringar i riskhänseende.

Det ligger nära till hands att för var och en av de fyra riskgraderna ställa

upp en viss lägsta kapitaltäckningskvot, varvid det sammanlagda kravet på

eget kapitals storlek fås som summan av täckningskraven för de olika riskgraderna.

Ett annat sätt att utforma kapitaltäckningskraven sägs vara att

ge täckningskraven en villkorlig innebörd, så att vid en given relation mellan

tillgångarna i olika riskgrader ett visst kapitaltäckningskrav skulle gälla,

vilket vid en förskjutning mot ökad placering i högre riskgrader skulle ersättas

med höjda kapitaltäckningskrav. Ett sådant system skulle förete vissa

likheter med vad som nu gäller för sparbanker och centralkassor, påpekar

utredningen.

Möjligheterna att ta hänsyn till olikheter i placeringsstrukturen kan

enligt utredningens mening i stort sett sägas vara desamma för de båda systemen.

Det förstnämnda systemet har emellertid den fördelen att bankinstituten

direkt kan bedöma det kapitaltäckningskrav, som varje enskild

placering medför, vilket inte utan vidare är fallet i det andra systemet. Eftersom

systemet med summering av risktäckningen för var och en av de

olika riskgraderna dessutom framstår som klarare och enklare i tillämpningen

förordar utredningen detta system.

I fortsättningen behandlar utredningen frågan om fondrelationstalens

storlek inom de olika riskgraderna. Med utgångspunkt i att talen bör

innebära en rimlig täckning av förlustrisken för tillgångar inom de olika

riskgraderna överväger utredningen om talens storlek kan bestämmas

med ledning av faktiskt inträffade förluster. I samband därmed hänvisar

utredningen till att förlusterna nnder efterkrigstiden för postbanken

har varit helt obefintliga och för sparbanker och kreditkassor haft en

opaginerad Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

omfattning, som kan räknas i hundradels resp. tusendels promille av den

utestående utlåningen. I fråga om affärsbankerna har förlusterna för femårsperioderna

1956—1960 och 1961—1965 uppgått till 0,6 å 0,8 promille

av utlåningen. Det är svårt att i detalj klarlägga orsakerna till den ringa

omfattningen av förluster. En förklaring kan vara den alltsedan andra

världskrigets slut rådande högkonjunkturen, påpekar utredningen.

Eftersom de faktiskt inträffade förlusterna enligt utredningens åsikt endast

i ringa grad kan tjäna som vägledning för kapitaltäclmingskvoternas

storlek, söker utredningen även bedöma kvoternas rimliga storlek med

utgångspunkt i de kapitaltäckningskrav, som de nuvarande inlåningsrättsbestämmelserna

för affärsbanker, sparbanker och centralkassor anger. Enligt

utredningens mening framstår de nuvarande kapitaltäckningskraven

som betryggande. Utredningen har därför, och då skärpta krav innebär

ökade kostnader för kreditförmedlingen, utgått från att någon skärpning

av de nuvarande samlade kapitaltäckningskraven i och för sig inte

behövs. Särskilt i fråga om affärsbankerna, vilka nu har de strängaste

kapitaltäckningskraven, har tvärtom en mildring av det samlade kapitaltäckningskravet

framstatt som motiverad, heter det i framställningen. Utredningen

beaktar även att jämförelse från risksynpukt mellan tillgångarna

i de olika riskgraderna enligt utredningens mening ger till resultat, att steget

mellan kapitaltäckningskraven för riskgraderna 2 och 3 bör göras större

än mellan riskgraderna 1 och 2. Utredningen anför därefter följande.

Vad beträffar tillgångar i riskgrad 1 är det även befogat att förutsätta,

att risken för att de mot banken betalningsskyldiga inte fullgör sina förpliktelser

är obefintlig eller ytterst ringa. Det kan erinras om att dessa tillgångar

i betydande utsträckning enligt gällande lagregler är fritagna från

kapitaltäckningskrav. Eftersom själva handhavandet av tillgångar i riskgrad

1, liksom av de till övriga riskgrader hänförliga tillgångarna, är förenat

med vissa förlustrisker, och då utredningen ansett det rimligt att ett visst

eget kapital över huvud taget skall krävas av ett bankinstitut, har emellertid

utredningen även för dessa tillgångar — med undantag för rena kassatillgångar

— uppställt en kapitaltäckningskvot.

Utredningen föreslår att för lägsta riskgraden, riskgrad 1, skall fordras

0,5 % kapitaltäckning och att för riskgraderna 2—4 skall krävas 1 %, 4 %

resp. 8 % kapitaltäckning.

Inneliggande kassa inkl. svenska checkar och postremissväxlar samt

fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret föreslås emellertid bii

helt täckningsfria.

Utredningen har i fråga om samtliga affärsbanker och centralkassor

samt ett urval sparbanker jämfört hur de föreslagna kapitaltäckningskraven

förhåller sig till nu gällande regler. Undersökningen, som — med

vissa särskilt anmärkta undantag — avser förhållandena den 31 december

1964, redovisas i följande tabell.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j. ts proposition nr 143 år 1968

109

Affärsbankerna

Stockholms Enskilda

Bank2................

Svenska Handelsbanken2 ..

Skandinaviska Banken . . .

Göteborgs Bank2.........

Sveriges Kreditbank2.....

Uplandsbanken..........

Sundsvallsbanken........

Jämtlands Folkbank......

Wermlands Enskilda Bank

Skaraborgs Enskilda Bank

Östergötlands Enskilda

Bank2 ................

Skånska Banken2........

AB Bohusbanken........

Sparbankernas Bank.....

Jordbrukets Bank........

Smålandsbanken2........

Centralkassorna för

jordbrukskredit

Mälarprovinserna........

Malmöhus län...........

Östergötland............

Gotland................

Södra Sverige...........

Halland................

Västra Sverige...........

Mellersta Sverige.........

Gävle-Dala..............

Mellersta Norrland.......

Västerbotten............

Norrbotten..............

Postbanken..............

Sparbanker

Stockholm..............

Göteborgs och Bohus län . .

Linköping-Skänninge.....

Torna, Bara och Harjagers

härad................

Västerås.............

Summa

tillgångar

risk- graderna

1—4l

tkr

I procent av kol. (1)

Gällande

I procent av kol. (6)

Ris

1

cgrad

2

3

4

krav

tkr

Eget kapital

(exkl.) inkl.

förlagslån

Utred-

ningens

förslag

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

3 152 903

43

1

5

51

201 732

(132)

132

70

10 176 306

38

10

2

50

713 856

(81)

99

63

8 015 867

37

8

2

53

553 664

(84)

103

67

2 791 736

27

10

2

61

196 039

(79)

101

75

3 989 202

44

7

1

48

252 215

(77)

101

66

641 865

26

21

5

48

40 600

(102)

122

70

937 243

25

12

1

62

71 054

(87)

100

69

115 279

20

30

4

46

7 946

(127)

127

61

807 286

28

24

2

46

47 390

(84)

107

71

538 889

28

24

7

41

37 503

(83)

98

57

664454

29

15

2

54

44 468

(93)

102

70

929 513

25

8

3

64

67 340

(89)

102

75

91 574

67

18

3

12

5 148

(133)

133

28

809 332

77

5

2

16

42 065

(124)

138

35

197 510

72

5

0

23

7 985

(129)

129

56

416 108

24

24

1

51

27 589

(77)

102

68

209 180

34

44

12

10

3 948

(118)

118

101

159 484

30

46

10

14

3 258

(108)

139

104

257 818

22

53

13

12

5 571

(137)

137

99

38 162

23

47

16

14

1 032

(136)

136

86

323 238

30

40

10

20

8 669

(83)

103

97

191 605

28

45

14

13

4 240

(110)

110

99

351 606

31

43

13

13

6 471

(111)

111

115

181 521

27

50

12

11

3 929

(109)

109

93

172 748

25

52

16

7

3 164

(138)

138

102

154 978

34

46

10

10

2 678

(141)

141

109

155 421

41

47

9

3

2 520

(157)

157

79

61 792

29

33

23

15

1 467

(107)

107

109

10 096 895

66

31

0

3

3

1 484 373

29

57

3

11

28 375

(205)

205

91

678 461

17

73

1

9

12 639

(249)

249

84

358 791

28

62

5

5

6 745

(204)

204

73

211 177

28

49

7

16

4 349

(148)

148

107

123 575

20

56

10

14

2 326

(Hl)

in

114

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Summa

tillgångar

risk-

graderna

1—4* 1

tkr

I procent av kol. (1)

Gällande

I procent av kol. (6)

Riskgrad

krav

Eget kapital4

(exkl.) inkl.

förlagslån

Utred-

ningens

1

2

3

4

tkr

förslag

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

65 728

32

55

11

2

1 163

(165) 165

73

65 162

19

68

5

8

1 519

(113) 113

69

44 675

47

43

7

3

813

(158) 158

62

40 822

34

56

6

4

765

(271) 271

70

25 962

19

68

12

1

447

(197) 197

79

25 966

34

53

9

4

460

(172) 172

75

24 415

41

46

7

6

437

(193) 193

82

23 963

24

59

16

1

457

(201) 201

75

22 701

20

59

17

4

418

(144) 144

93

22 072

31

47

9

13

410

(203) 203

108

19 715

24

68

7

1

374

(127) 127

63

19 909

21

70

3

6

344

(148) 148

79

14 565

29

56

3

12

266

(147) 147

97

14 433

23

69

5

3

263

(200) 200

67

12 084

19

67

11

3

223

(183) 183

78

9 877

36

50

7

7

190

(134) 134

80

8 850

29

51

19

1

158

(118) 118

83

6 610

32

54

4

10

116

(159) 159

97

3 998

22

57

15

6

75

(201) 201

93

1 in

13

47

29

11

30

(213) 213

97

1 004

15

62

22

1

31

(219) 219

55

832

16

65

19

0

16

(331) 331

75

655

12

30

45

13

26

(146) 146

81

Törnevalla..............

740

22

67

11

0

12

(850) 850

75

Anm. Tabellen bygger på uppgifter som vederbörande bankinstitut tillställt utredningen. På grund av

redovisningssystemens olika uppläggning och omfattning har ej alltid riskgradsgruppermgen av tillgångarna

kunnat göras i full överensstämmelse med förteckningen i kap. 7 över riskgradernas tillgångar.

1 Nettotillgångar inkl. garantier. 2 Uppgifterna avser 30 november 1964. 3 Kapitalkrav enl. utredningens

förslag 84 431 000 kr. 4 I förekommande fall egna fonder.

I beräkningarna för tabellen har obligationsporlföljernas värden ingått

med bruttobokföringsvärden med avdrag för värderegleringskonto för värdepapper.

Sådana konton för övriga placeringar inkl. valutor har dragits

från placeringarna i riskgrad 4. Det anges att hänsyn inte kunnat tas

till den av utredningen i fråga om fastigheters värdering förordade öt ei - gången från taxeringsvärden till uppskattat värde.

Utredningen konstaterar att dess förslag innebär sänkta kapitaltäckningskrav

för samtliga affärsbanker och för flertalet av de undersökta

sparbankerna. De sistnämnda instituten sägs vara utvalda så att de utgör

ett representativt tvärsnitt av sparbanksväsendet. Med hänsyn till att de

föreslagna kapitaltäckningskraven för vissa sparbanker och för hälften

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 111

av centralkassorna är strängare än nu gällande krav förordar utrednings

eu att viss övergångstid, förslagsvis tre år, medges för dessa institut.

Reservationer

Utredningens förslag om kapitaltäckningsregler omfattas av samtliga

ledamöter utom herrar Hanström, Torén och Callans.

Hanström framhåller i sin reservation inledningsvis, att han väl kan

medverka till en omläggning av regelsystemet och en viss justering av

det totala kapitalkravet men inte till att undandra insättarna kapitalskydd

i den omfattning som utredningsmajoriteten föreslår. I fortsättningen

redovisar Hanström åtskilliga omständigheter och synpunkter, som

enligt hans mening utgör tungt vägande skäl för varsamhet, när fråga

är om alt reducera det riskbärande kapitalet. Beträffande utvecklingen

under de senaste 20—25 åren pekar han på att bankinstituten visserligen

på grund av de goda konjunkturerna kunnat redovisa endast små förluster

men att de under senare delen av perioden till följd av den tidvis

starkt förhöjda räntenivån fått vidkännas betydande kapital- och räutabilitetsförluster

på de numera stora obligationsinnehaven. Vidare framhåller

Hanström, att även under denna från risksynpunkt gynnsamma

period har inträffat förluster på enstaka engagemang av sådan storlek,

att de måste föranleda allvarlig eftertanke. Vad angår kreditriskerna under

den närmaste framtiden hänvisar reservanten till den förändring av

konjunkturbilden som inträtt under senare år. Företagens möjligheter till

självfinansiering har minskat starkt med resultat att företagen i ökande omfattning

måste ta krediter i anspråk för investeringar och för rörelsen. Detta

leder till att bankinstituten måste träda företagarrisken närmare än tidigare.

Vidare bör enligt reservanten beaktas, att gränserna för kreditgivningen

genom lagändringar vidgats och kommer, om utredningens förslag

genomförs, att ytterligare vidgas. Särskilt nämns de redan införda bestämmelserna,

som ger instituten en mycket vid ram för långtidsbundna krediter,

samt förslaget om ökade möjligheter att lämna kredit utan särskild

säkerhet. En omständighet som enligt reservantens mening kräver särskilt

beaktande är att samma kapitalregler avses gälla för samtliga typer av bankinstitut

och även för de enskilda instituten inom grupperna oberoende av

storlek och inriktning. Den i detta sammanhang framförda uppfattningen,

att risken i en placering är densamma oberoende av vilket institut som gör

placeringen, kräver enligt Hanströms mening en väsentlig nyansering. De

olika institutens kapacitet, när det gäller att bedöma kreditrisker och att

följa och övervaka förändringarna i en placerings värde, varierar nämligen

enligt hans uppfattning starkt mellan de olika instituten. I fråga om synpunkten

att kostnaden, som är förenad med anskaffande av riskkapital, utgör

ett skäl för minskning av kapitaikravet framhåller reservanten, att genom

möjligheten att likställa förlagslån med eget kapital har det blivit möj
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ligt att högst väsentligt reducera denna kostnad. Vidare påpekas att ett

företagsekonomiskt krav är att en rimlig relation skall råda mellan eget och

upplånat kapital, ett krav som kommit till uttryck i t. ex. aktiebolagslagen.

Det kan härvid konstateras, framhåller Hanström, att affärsbankerna, sedda

som en enhet, f. n. redovisar ett eget kapital, som svarar mot 5 % av balansomslutningen.

Hanström har gjort en beräkning av kapitalkravet enligt utredningsmajoritetens

förslag för sju affärsbanker och fem centralkassor per den

31 augusti 1967 och för sex sparbanker per den 31 december 1966. Resultatet

redovisas i följande tabell, som också anger verkningarna av ett av

Hanström framlagt lagförslag.

Bankaktiebolag

Eget

Kapitalkrav enligt

och för-

BL

utredningsmaj oritetens

Hanströms förslag

lagslån

förslag

i % av

i % av

tkr

tkr

tkr

kol. 1

kol. 2

tkr

kol. 1

kol. 2

1

2

3

4

5

6

7

8

Svenska Handelsbanken ....

1 024 195

1 026 702

552 651

54

54

707 141

69

69

Skandinaviska Banken.....

687 347

749 254

420 752

61

56

547 323

80

73

Göteborgs Bank...........

263 206

258 932

153 856

58

59

200 735

76

78

Sveriges Kreditbank........

325 718

337 934

189 348

58

56

232 903

72

69

Wermlands Enskilda Bank ..

64 206

61 661

32 116

50

52

44 282

69

72

Östergötlands Enskilda Bank

59 228

52 954

31 546

53

60

40 971

69

77

Skaraborgs Enskilda Bank ..

49 118

45 435

26 712

54

59

33 688

69

74

Sparbanker

Eget

kapital

och för- lagslån

Kapitalkrav enligt

SpL

utredningsmaj oritetens

förslag

Hanströms förslag

i % av

i % av

tkr

tkr

tkr

kol. 1

kol. 2

tkr

kol. 1

kol. 2

1

2

3

4

5

6

7

8

62 471

32 588

24 660

39

76

30 186

48

93

Valkebo Sparbank.........

600

355

368

61

104

392

65

110

280

219

175

63

80

212

76

97

Virserums Sparbank........

894

441

347

39

79

412

46

93

3 664

2 720

2 551

70

94

3 094

84

114

Motalaortens Sparbank.....

1 863

1 431

935

50

65

1 096

59

77

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

113

Centralkassor för jordbrukskredit

Eget

Kapitalkrav enligt

kapital

och för-

JkL

utredningsmajoritetens

Hanströms förslag

lagslån

förslag

i % av

i % av

tkr

tkr

tkr

kol. 1

kol. 2

tkr

kol. 1

kol. 2

1

2

3

4

5

6

7

8

Mellersta Norrlands Central-

kassa...................

4 375

3 715

3 511

80

95

4 418

101

119

Mälarprovinsernas Central-

kassa...................

7 937

5 286

6 268

79

119

7 230

91

137

Västra Sveriges Centralkassa.

14 608

9 213

8 638

59

94

9 664

66

105

Östergötlands Centralkassa ..

9 856

6 515

6 025

61

92

6 483

66

100

Södra Sveriges Centralkassa .

17 166

12 507

11 388

66

91

13 016

76

104

Hanström visar på att om utredningens förslag genomförs skulle kapitalkravet

minska för affärsbankerna med mellan 40 och 48 %, för fem sparbanker

med mellan 6 och 35 % och för fyra centralkassor med mellan 5 och

9 %. Kapitalkravet skulle öka för en sparbank med 4 % och för en centralkassa

med 19 %.

Enligt Hanströms uppfattning ger de av honom i det föregående redovisade

omständigheterna och synpunkterna inte underlag för en så långt

driven uttunning av insättars,kyddet som utredningens majoritet föreslagit.

En affärsbank (Svenska Handelsbanken) skulle sålunda kunna öka utlåningen

till allmänheten med inemot 10 miljarder utan att banken tillförs

ytterligare riskbärande kapital. Reservanten hävdar att även för en nedsättning

av kapitalkravet med 20—30 % måste de argument, som talar fölen

viss minskning, pressas utomordentligt hårt. Hanström har dock ansett

sig kunna godta ett kapitalkrav, som för affärsbankerna innebär en minskning

av denna storlek. Han har därför utarbetat ett lagförslag som är avsett

att ge ett sådant slutresultat. Förslaget, vars verkningar på de av honom

undersökta instituten också — som redan antytts — redovisas i nyssnämnda

tabell, fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Hanström framhåller att i fråga om utformningen av detaljbestämmelserna

är det främst i två hänseenden som den av honom föreslagna regeln

skiljer sig från majoritetens förslag. Den ena skiljaktigheten rör kredit mot

inteckning i annan fastighet (eller tomträtt därtill) än jordbruks-, affärsoch

bostadsfastighet, dvs. i huvudsak krediter mot inteckning i industrifastigheter.

Hanström betonar att utredningsmajoritetens förslag att krediter

mot sådana inteckningar inom 50 % av uppskattningsvärdet skall hänföras

till riskgrad 2 innebär en sänkning av kapitalkravet från f. n. drygt 9 %

till 1 %, under det att Hanströms förslag kräver 8 % kapitaltäckning. Hanström

anför som motiv för sitt förslag att industrifastigheter i stor utsträck
4B

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ning byggs för en viss verksamhet och att deras värde i hög grad beror på

den rörelse som där bedrivs. Denna lönsamhet har i sin tur samband med

en rad faktorer, konjunkturutvecklingen inom en viss bransch, ledningens

duglighet m. m. Hanström anser det uppenbart att industrifastigheter som

belåningsobjekt inte kan jämställas med affärs- och bostadsfastigheter.

Den andra skiljaktigheten angår eget kapital som förts över till annat helt

eller delvis ägt bank- eller kreditinstitut för att där utgöra i lag eller reglemente

föreskrivet riskkapital. Hanström pekar på att f. n. vid beräkning av

banks inlåningsrätt avräknas bokförda värdet på sådana placeringar, dit

även förlagsbevis och garantifondbevis hänförts. Det har ansetts självklart,

framhåller Hanström, att det kapital, som lagstiftaren föreskrivit som stkydd

för bankens insätt are inte samtidigt kan utgöra riskkapital även i annat

kreditinstitut. Eftersom det till annat institut överförda kapitalet i första

hand utgör skydd för detta företags fordringsägare, drabbar uttunningen

enbart bankens egna borgenärer, heter det i Hanströms framställning. Hanström

föreslår därför 100 % kapitaltäckning för dessa placeringar i stället

för utredningsmajoritetens förslag om 8 % kapitaltäckning. Emellertid kan

det enligt Hanströms uppfattning övervägas, om inte undantag härvid bör

göras i fråga om sparbanker och centralkassor. För dessa institut finns f. n.

ett begränsat utrymme för sådana investeringar, nämligen högst 10 % av

sparbanks fonder resp. centralkassas och anslutna kassors eget kapital.

Enligt utredningens förslag skall denna bestämmelse stå kvar. Vid tillämpningen

av inlåningsrättsreglerna har investeringar i sidobolag — i allt väsentligt

Sparbankernas bank resp. Jordbrukets bank — inte dragits från

det egna kapitalet. Såsom skäl för att detta även i fortsättningen bör gälla

kan bl. a. anföras, framhåller Hanström, att de gemensamma kapitaltäckniingsreglerna

i realiteten under en lång följd av år kommer att ha väsentligt

strängare effekt på sparbanker och centralkassor än på affärsbanker.

Torén instämmer i Hanströms förslag att från affärsbanks eget kapital

skall avräknas bokförda värdet av vad banken som aktiekapital eller i annan

form tillskjutet aktiebolag, kreditaktiebolag eller annat in- eller utländskt

bankföretag i den mån det tillskjutna kapitalet kan i företaget grunda ineller

upplåningsrätt. Torén anser emellertid att detta avräkningsförfarande

bör gälla även för övriga bankinstitut.

Callans reserverar sig mot utredningsmajoritetens förslag att kapitaltäckning

skall krävas för tillgångar inom riskgrad 1. Reservationen avser särskilt

verkningarna på placeringar i obligationer. Callans anser att den nuvarande

prioriteringen av sådana placeringar har varit ägnad att stödja

strävandena att vidga obligationsmarknaden. Denna effekt skulle med majoritetens

förslag gå förlorad, framhåller reservanten. I anledning av majoritetens

motivering för att även tillgångarna inom riskgrad 1 skall vara föremål

för kapitaltäckning erinrar reservanten om att obligationer och andra

tillgångar, som är underkastade kursvariationer, i varje läge förutsätts vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

115

Iliingl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

nedskrivna till marknadsvärdet. Reservanten framhåller att om detta krav

skall kunna uppfyllas även vid oförutsedda kurs variationer förutsätter redan

detta en viss överavskrivning, varav följer att kravet inte snävt täcker

bara kursriskerna. Vidare kan man enligt Gallans mening räkna med att instituten

regelmässigt även i framtiden kommer att redovisa tillgångar, som

faller under övriga riskgrader, varför det alltid kommer att finnas ett eget

kapital utan att något särskilt krav riktas mot riskgrad 1. Callans anser att

majoritetens förslag på ifrågavarande punkt i väsentlig mån betingats av

önskemålet att motivera en kapitalökning hos postbanken och finna en

grund för det förslag som majoriteten i annat sammanhang för fram om

ombildning av postbanken till aktiebolag. Vinningen från konkurrensutjämningssynpunkt

är emellertid enligt reservantens uppfattning så begränsad

att den inte synes få motivera att krav på kapitaltäckning skall riktas även

mot bankinstitutens innehav av obligationer.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Utredningens uppfattning om behovet av kapitaltäckningsregler har vid

remissbehandlingen lämnats utan erinran.

Utredningens förslag till konstruktion av kapitaltäckningsregler har av

remissinstanserna genomgående mottagits med gillande eller lämnats utan

erinran. Metoden att hänföra kapitaltäclmingskravet till placeringarna och

därvid anpassa kravet efter den risk som kan anses förbunden med de olika

placeringarna sägs vara mera logisk än det nuvarande systemet med anknytning

till inlåningen. Det framhålls också som en förtjänst att de föreslagna

reglerna är enklare och mera lättöverskådliga än de nu gällande. De

remissinstanser som uttryckligen ansluter sig till den föreslagna principen

för konstruktion av kapitaltäckningsregler är bankinspektionen, poststyrelsen,

kommerskollegium, bostadsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige,

bankföreningen, hypoteksbanken, sparbanksföreningen,

med instämmande av Sparbankernas bank, jordbrukskasseförbundet med

instämmande av Jordbrukets bank, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Folksam, KF, Sveriges Lantbruksförbund, RLF och handelskammaren i

Göteborg.

Bankinspektionen finner den angivna metoden lättillämplig och praktisk,

så länge uppdelningen i olika riskklasser snävt begränsas, och har därför

inte något att erinra mot att den kommer till användning.

Riksgäldsfullmäktige betonar att genom att ställa upp större eller mindre

krav på kapitaltäckning alltefter de risker, som olika placeringar kan medföra

för bankinstitutens solvens, får man ett på visst sätt självregler ande insättarskydd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 ''i3 år 1968

KF anser att förslaget innebär en väsentlig förenkling i jämförelse med

nuvarande bestämmelser men betonar samtidigt att en schablonisering av

kapitaltäckningsreglerna kan medföra risk för att låsa fast räntestrukturen

för utlåningen. En direkt klassificering av placeringsobjekten kan nämligen

försvåra en fri prissättning på krediter framhålls det.

Hypoteksbanken framhåller att genom det föreslagna systemet kan jämförelser

mellan bankinstituten och övriga kreditinstitut lättare göras i fråga

om de krav på kapitaltäckning som rimligen bör ställas och nu ställs på de

sistnämnda instituten.

Frågan om enhetlig reglering berörs särskilt av några remissinstanser.

Sparbanksföreningen anser att en enhetlig reglering är en självklar följd av

utredningens principiella ställningstagande för en samordnad banklagstiftning.

Jordbrukskasseförbundet vill se lagförslaget som en helhet och är därför

berett att godta de starkt ökade krav som förslaget innebär för rörelsens

del. Förbundet förutsätter därvid att kasserörelsens i andra frågor framställda

krav på likställighet tillgodoses.

Bankinspektionen framför viss kritik mot förslaget att kapitaltäckningskravet

fullt ut skall vara lika för samtliga bankinstitut och finner det motiverat

att kapitalkravet för sparbanker och kreditkassor sätts något lägre än

för affärsbanker. Som skäl härför anförs att sparbankernas och kreditkassornas

låneportföljer under överskådlig tid kommer att ha en annan och

mindre riskbetonad sammansättning än affärsbankernas. Att även här tilllämpa

principen om likriktning är enligt inspektionens uppfattning att se

bort från realiteter. Inspektionen föreslår därför att täckningskvoten i högsta

riskgraden skall vara 8 % för sparbanker och kreditkassor samt 9 % för

affärsbanker.

Av de remissinstanser som uttalat sig om kapitalkravet i stort är bankinspektionen

samt stadshypotekskassan och bostadskreditkassan kritiska

mot den sänkning av kapitalkravet som förslaget innebär för vissa bankinstitut.

I yttranden av poststyrelsen, riksgäldsfullmåktige, bankföreningen,

jordbrukskasscförbundet, Folksam och handelskammaren i Norrköping bedöms

däremot förslaget ge tillräckligt skydd för insättarna. RBF anser att

det för en del bankinstitut minskade kravet på eget kapital inte kommer att

medföra alltför stor solvensrisk. LO anser att det mot bakgrund av de små

förluster som under efterkrigstiden drabbat bankinstituten är försvarbart,

att kapi tal täckningskraven sänks för affärsbanker och flertalet sparbanker.

LO anmärker dock på att utredningen inte kunnat göra en uttömmande analys

av kapitaltäckningsbehoven och menar att en sådan borde företas innan

beslut fattas i fråga om kapitaltäckningskraven.

Bankinspektionen anlägger vissa allmänna synpunkter på kapitaltäckningsfrågan.

Inspektionen anmärker först på den osäkerhet som enligt in
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Iiungl. Maj. ts proposition nr l t3 år 1968

spektionens mening gäller för utredningens beräkningar av bankinstitutens

kapitalbehov enligt de föreslagna reglerna. Inspektionen pekar särskilt på

två felkällor. Den ena ligger i att utredningen inte kunnat la hänsyn till alt

förslaget utgår från en fastighets uppskattade värde och inte som nu taxeringsvärdet.

För att belysa vad detta kan betyda hänvisar inspektionen till

en officiell undersökning av fastighetspriserna för år 1965, enligt vilken

överpriset, dvs. skillnaden mellan köpeskilling och taxeringsvärde, i medeltal

utgjorde för jordbruksfastigheter 50,4 %, för en- och tvåfamilj sfastighet

er i tätorter 49 % och för flerfamiljs- och affärsfastigheter i tätorter

32,2 %. Den andra felkällan består i att — enligt vad inspektionen uppger

sig ha erfarit — samtliga krediter mot säkerhet av inteckningar i industrifastigheter

vid utredningens beräkningar hänförts till riskgrupp 4 med 8 %

kapitaltäckning, under det att den del av dessa krediter som ligger inom 50 %

av uppskattade värdet enligt förslaget skall föras till riskgrad 2 med 1 %

kapitaltäckning. Dessa anmärkningar innebär, framhåller inspektionen, att

de kapitalbelopp som av utredningen anges som behövliga enligt de föreslagna

reglerna är för höga, vilket omvänt innebär att utredningen föreslår

en större reduktion av kapitalkraven än vad sammanställningarna visar. Enligt

inspektionens beräkningar medför i verkligheten förslaget en minskning

av kapitalbehovet för flertalet affärsbanker med 40—50 % i stället för av

utredningen angivna 25—40 %. Detta innebär att landets största affärsbank

— under förutsättning av oförändrad sammansättning av tillgångarna —

skulle kunna öka sill omslutning från 14 000 till 28 000 milj. kr. utan att

behöva något nytt riskbärande kapital.

Inspektionen berör därefter den betydelse för behovet av riskbärande kapital

som bankinstitutens dolda reserver, främst i form av värderegleringskonton

för utlåning, kan ha. Värdet av dolda reserver betonas men samtidigt

understryks att kapitaltäckningsreglerna skall tillämpas inte bara under

goda konjunkturer utan även under dåliga. Erfarenheterna visar också att

reserverna snabbt kan försvinna inte bara på grund av inträffade förluster

utan också till följd av en ändrad inställning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler.

Som ett belysande exempel på hur till följd av en ändrad

politik från ledningens sida dolda reserver lätt kan försvinna nämner inspektionen

förändringarna i bankernas obligationsportföljer. Inspektionen

erinrar om att i samband med tillkomsten av banklagen anfördes från bankhåll

som skäl för att något större eget kapital inte skulle behövas för täckning

av riskerna i obligationsinnehaven, att dessa var nedskrivna till betryggande

belopp. Utvecklingen därefter har lett till att reserverna kraftigt reducerats.

Under senare år har inte sällan hänt att dessa tillgångar i månadsrapporterna

till inspektionen t. o. in. tagits upp till värden, som överstiger

marknadsvärdet. Utvecklingen kan enligt bankinspektionens mening vid en

allvarlig konjunkturnedgång komma att bli likartad i fråga om institutens

värderegleringskonton för utlåning. Även om reserverna på dessa konton

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

skulle tas i anspråk för nedskrivning av förlustengagemang, kan emellertid

rörelsen bedrivas — och måste den sannolikt bedrivas — i hela den omfattning

som kapitaltäckningsreglerna medger. Det kapitalskydd, som erbjuds

insättarna, kan således under avsevärd tid vara begränsat till det i lag föreskrivna

minimikapitalet, heter det i framställningen.

Inspektionen understryker vidare att kraven på riskkapital måste avvägas

så, att bankinstituten med bevarat förtroende från allmänhetens sida skall

kunna fungera även under perioder med sämre konjunkturer. Det riskkapital,

som enligt lag skall finnas i ett bankinstitut måste i princip vara så

stort att det i och för sig är tillräckligt som skydd för insättarna. Vidare betonas

att det krav på riskkapital som i lag generellt ställs upp på bankinstitut

är minimikrav. I anledning därav påpekar inspektionen, att om en

bank i sin rörelse är beredd att ta större risker än normalt, måste banken

hålla ett motsvarande högre kapital än det som föreskrivs i lag.

När det gäller att ta ställning till frågan om storleken av det kapital som

de olika bankinstituten skall ha krävs enligt inspektionen i första hand, att

arten av deras rörelse och de därmed förknippade riskerna klarläggs. Vad

angår erfarenheterna från de gångna åren pekar inspektionen på att de små

förlusterna under efterkrigstiden hänger samman med de gynnsamma villkoren

för näringslivet. Även den successiva penningvärdeförsämringen

anges ha varit av betydelse i sammanhanget. Genom denna har även från

början illa planerade investeringar efter hand blivit lönsamma eller i varje

fall skapat så stora realvärden att eu realisation möjliggjort återbetalning av

upplånat kapital. Inspektionen erinrar emellertid om att några av våra affärsbanker

under de senaste åren fått erfara, att även under goda tider kan

bankinstituten drabbas av förluster.

Kraven på riskkapital måste också anpassas till vad man tror om utvecklingen

i framtiden. Därvid måste enligt inspektionen beaktas, att reglerna

är avsedda att gälla under en avsevärd tidsperiod och att kraven också av

denna anledning måste ställas så höga, att marginaler finns för de påfrestningar,

som kan följa av även starka växlingar i konjunkturerna. I fråga om

den framtida utvecklingen pekar bankinspektionen på vissa omständigheter

som anges mana till försiktighet vid bedömningen av kapitalkravet.

De numera försämrade självfinansieringsmöjligheterna för företagen medför

att företagen i ökad utsträckning måste anlita krediter för finansiering

av sina projekt. Kreditgivarna kommer därmed närmare företagarrisken.

Enligt inspektionens uppfattning måste också beaktas, att företagens investeringar

i utvecklingsarbeten och marknadsföring förmodligen kommer

att öka i framtiden, vilket kan medföra, att bankernas kreditgivning får en

annan och mera riskbetonad karaktär än f. n.

Vissa förskjutningar har under senare år ägt rum i låneportföljernas

sammansättning. I affärsbankerna svarar numera de stora engagemangen

för ett växande antal av utlåningen, vilket, framhåller inspektionen, medför

en försämrad riskfördelning. Denna utveckling hänger samman med kon
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

119

centrationen av företagsamheten till större enheter och kan därför väntas

fortsätta i framtiden. Inspektionen erinrar också om att affärsbankerna i

ökad utsträckning medverkat till att avlyfta bottenkrediter i industriella

och kommersiella anläggningar genom omläggning till obligations- och förlagslån

eller genom att föra över lånen till försäkringsbolag eller specialinstitut

som t. ex. AB Industrikredit. En sådan överflyttning av krediter mot

bästa säkerhet medför att genomsnittsrisken i kvarliggande krediter ökas.

Inspektionen erinrar också om de möjligheter till ökat risktagande som

ligger i de 1965 genomförda ändringarna om krediters löptid och i genomförda

och nu föreslagna ändringar angående blancokrediter.

Inspektionen anser att det givetvis är angeläget att kostnaderna för bankinstitutens

egna kapital hålls inom isnäva gränser och inte ökar på grund av

omotiverat stränga kapitalkrav. Men det är också angeläget, påpekas det, att

bankerna har en så stark kapitalställning, att de verkligen har möjlighet att

lämna riskbetonade krediter och kan ta de förluster, som följer därav. Vid

avvägningen av dessa mot varandra stridande intressen bör enligt inspektionens

mening beaktas, att lagändringar under senare år gjort det möjligt

att reducera kostnaderna för det riskbärande kapitalet. Inspektionen syftar

därvid på att bankinstituten 1965 fick vidgad rätt att vid beräkning av sin

inlåning jämställa förlagslån med eget kaptial och att affärsbankerna i beskattningshänseende

i viss utsträckning får göra avdrag för utdelning på

nyemitterade aktier. Det är i detta sammanhang inte utan betydelse att lönsamheten

i bankväsendet under hela efterkrigstiden har varit god, framhåller

inspektionen. Kostnaderna för att anskaffa riskbärande kapital kan därför

inte med fog åberopas som skäl för en långt gående reducering av kapitalkravet.

Inspektionen anför sammanfattningsvis följande.

En rad i det föregående berörda omständigheter tyder på att vi är på väg

in i en period, då bankernas verksamhet blir mera riskbetonad än under den

för näringslivet så gynnsamma efterkrigsperioden. Det kan under sådana

förhållanden enligt inspektionens uppfattning inte vara förenligt med klok

och försiktig politik att nu på sätt utredningen föreslagit införa regler, som

för affärsbankernas del skulle innebära en halvering eller en kanske ännu

längre gående reduktion av de minimikapital, som obligatoriskt måste finnas

till insättarnas skydd. En så extrem åtgärd skulle illa rimma med de

envist återkommande kraven från näringslivets sida på ett ökat risktagande

i bankerna. Som tidigare berörts, skulle en sådan »nedrustning» inte heller

kunna motiveras från kostnadssynpunkt. Vad inspektionen i förevarande

läge skulle finna rimligt och acceptabelt för affärsbankernas del är en minskning

av det föreskrivna minimikapitalet med 20—25 %. Om utvecklingen

skulle göra detta motiverat, kan ju kapitaltäckningsreglerna efter ett antal

år liberaliseras ytterligare. Förslaget är så utformat, att täckningskraven lätt

kan ändras utan komplicerade lagstiftningsåtgärder.

Med utgångspunkt i att kapitalkravet för affärsbankerna bör reduceras

med högst 20—25 % föreslår inspektionen vissa ändringar i detaljutformningen

av utredningens förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan anser att de av herr Hanström

reservationsvis framförda synpunkterna måste tillmätas avseende.

Särskilt mot bakgrund av det ökade risktagande som kan bli följden av de

föreslagna friare utlåningsbestämmelserna sägs förslaget innebära en väl

långtgående liberalisering av kraven på riskbärande kapital. Kassorna föreslår

därför att förslaget omarbetas för att åstadkomma en i förhållande

till nuvarande regler mera modifierad minskning av insättares och andra

fordringsägares kapitalskydd.

Eget kapital

Mot utredningens förslag om vad som skall avses med eget kapital resp.

egna fonder har inte riktats någon anmärkning.

Utredningens förslag om att värdercgleringsreserver på visst sätt skall räknas

som kapitaltäckning behandlas emellertid i några remissyttranden.

Sparbanksföreningen anser att utredningen inte har lagt fram några skäl,

som talar mot att värderegleringsreserverna i sin helhet skall få räknas in

i den legala kapitaltäckningen. Föreningen finner emellertid att för utredningens

ståndpunkt i denna fråga talar att institutens täckningsgrundande

kapital endast i extrema situationer behöver tas i anspråk för att täcka

förluster. Detta kan, framhåller föreningen, möjligen tjäna det syftet att

basen för en banks möjlighet att utveckla rörelsen — det täckningsgrundande

kapitalet — inte påverkas av en enstaka tillfällig förlust på ett engagemang

så länge förlusten inte belastar detta kapital. Föreningen vill därför

inte göra någon erinran mot vad utredningen föreslagit på denna punkt.

Jordbrukskasseförbundet anmärker — utan att yrka på ändring av förslaget

— att dolda reserver i form av värderegleringskonton från solvenssynpunkt

har i stort sett samma värde som reservfonder och att det därför

kunde vara motiverat att i kapitaltäckningshänseende likställa dessa reserver

med eget kapital i högre grad än vad utredningen föreslagit.

Bankinspektionen finner den föreslagna regeln om rätt att göra avdrag

för eventuell differens mellan obligationers marknadsvärde och bokförda

värde alltför liberal och dessutom opraktisk i tillämpningen. Enligt inspektionens

mening är obligationernas marknadsvärden, beräknade efter noteringarna

på Stockholms fondbörs, inte representativa för större obligationsaffärer.

Inspektionen framhåller att en utförsäljning av en även ganska

ringa del av en banks obligationsinnehav på allmänna marknaden i de flesta

lägen under senare år ofelbart skulle lett till att kurserna pressats. Vidare

framhålls att ränteglidningar under åren även utan samband med ändringar

av diskontot också kan inverka på kurssättningen och därmed på portföljernas

beräknade marknadsvärde. Det förefaller därför inspektionen rimligt

att värdet på bankernas obligationsinnehav sätts efter så försiktiga grunder

att det inrymmer marginaler för att möta smärre förskjutningar i ränteni
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

121

vån utan att ett överskott, om än aldrig så litet och kortvarigt, i det på otillförlitliga

grunder vilande »marknadsvärdet» skall få räknas från värdet på

andra, mera kapitalkrävande tillgångar. Till undvikande av en sådan bottenskrapning

av bankernas resurser bör den ändringen göras i kapitaltäckningsreglerna

att kapitalkravet även i fråga om obligationer alltid skall beräknas

efter deras bokvärde. Efter en sådan ändring finns enligt inspektionens

uppfattning knappast behov av en särskild avdragsregel. Vad obligationer

beträffar redovisas de nämligen i praktiken alltid netto, dvs. efter

avdrag av reserveringar, påpekar inspektionen. Om för andra tillgångar,

som redovisas brutto, finns medel avsatta till mötande av förluster, får

självfallet bokvärdet minskas med det belopp som avsatts för tillgången i

fråga.

Bankföreningen anser att det i 50 § banklagen stadgade kravet på avsättningar

till reservfond tills denna svarar mot minst 50 % av aktiekapitalet

är alltför strängt. Eftersom insättarna genom kapitaltäckningsreglerna tillförsäkras

skydd mot urholkning av bankbolags solvens borde enligt föreningens

mening behovet av reservfond vara mindre för bankbolag än för

andra aktiebolag. Med hänsyn härtill och till att reservfondskravet utgör en

kännbar belastning i samband med nyemissioner föreslår föreningen att kravet

sätts ned till åtminstone vad som gäller för aktiebolag i allmänhet, dvs.

20 % av aktiekapitalet. Även handelskammaren i Göteborg anser att minimigränsen

för reservfonds storlek bör sänkas.

I fråga om möjligheten att jämställa förlagsupplåning med eget kapital

och egna fonder anser handelskammaren i Göteborg att begränsningen till

visst belopp är onödig, eftersom insättarna har skydd för sina medel framför

förlagsborgenärerna.

Kiskindelning av placeringarna och kapitaltäckningskravens detal jutformning
Riskgrad

1

Olika uppfattningar råder bland remissinstanserna om vilka tillgångar

som skall ingå i riskgrad 1. Främst har diskussionen rört sig om vilka obligationer

som skall hänföras till denna riskgrad. I fråga om den föreslagna

täckningskvoten är meningarna också delade. Några remissinstanser, bankinspektionen,

riksbanksfullmäktige och handelskammaren i Luleå, menar

att täckningskvoten för de flesta placeringarna i riskgrad 1 bör vara noll.

I fråga om obligationerna har följande uppfattningar redovisats.

Bankinspektionen erinrar i sitt yttrande bl. a. om att för affärsbankerna

gäller ca 2,25 % kapitaltäckning i fråga om andra obligationer än guldkantade

med kortare återstående löptid än fem år samt att för sparbankerna och

centralkassorna enligt 50-gångerregeln krävs knappt 2 % kapitaltäckning

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

beträffande andra obligationer än guldkantade med kortare återstående löptid

än ett år. Vidare uppges att den 31 december 1967 krävdes i genomsnitt

1,3 % eget kapital för affärsbankernas totala innehav av inhemska obligationer.

Inspektionen finner att utredningens förslag att i stort sett samtliga

inhemska obligationer oavsett återstående löptid skall föras till riskgrad 1

med ett krav på 0,5 % kapitaltäckning innebär en reducering av kapitaltäckningskravet

som från risksynpunkt inte är försvarlig. Inspektionen pekar

på att kursutvecklingen under efterkrigstiden på obligationsmarknaden

har visat att innehav av obligationer, särskilt långa obligationer, är förenad

med betydande risker och att bankinstituten kan tvingas till stora nedskrivningar

av värdet. Inspektionen anför härom.

De vinstmedel som åtgått härför har bara under den senaste femårsperioden

för affärsbankernas del uppgått till inemot 250 milj. kr., ett belopp

som vida överstiger kreditförlusterna under samma period. Väl brukar i diskussionerna

om behovet av riskkapital för obligationsinnehav från bankhåll

anmärkas, att bankerna efter en räntehöjning och ett därav föranlett kursfall

icke behöver realisera sina obligationsinnehav eller i vart fall behöver

sälja endast en mindre del därav och att de genom att avvakta förfallotiden

kan få obligationerna inlösta till pari. Man förbiser emellertid därvid gärna

den belastning på lönsamheten, som består däri att räntan på den mot

obligationsinnehavet svarande inlåningen under längre eller kortare perioder

legat över den, som gällde vid tiden för förvärvet av obligationerna, och kanske

t. o. in. över obligationsräntan. Denna belastning -— för vilken kursnedgången

för obligationerna utgjort ett uttryck — har inte varit mindre reell,

därför att förlusten kommit successivt. Särskilt i ett skede då en lågränteperiod

följs av en längre period med stigande ränta kan ett stort innehav

av lågförräntande obligationer bli en allvarlig belastning för det enskilda

bankinstitutet. Detta kan då år efter år tvingas avsätta medel för att bringa

bokvärdet på obligationerna ii överensstämmelse med marknadsvärdet och

kan inte avvisa krav härpå bara genom en hänvisning till att räntenivån

efter ett eller annat årtionde måhända sjunker med påföljd att obligationsinnehavet

då kommer att ge kompensation för tidigare förluster.

Med hänsyn till att det förda resonemanget främst är tillämpligt vid innehav

av långa obligationer skulle en differentiering av kravet på kapitaltäckning

efter obligationernas löptid vara naturlig heter det därefter i framställningen.

De gränsproblem som uppstår vid varje differentiering och även

vissa andra omständigheter anges emellertid tala för en enhetlig behandlingav

obligationerna. Inspektionen tillstyrker därför att samma kapitalkrav

skall gälla för samtliga ifrågavarande obligationer oavsett löptid och att

täckningstalet avvägs efter ett genomsnitt. Inspektionen föreslår att obligationerna

förs över till riskgrad 2 med ett täckningskrav på 1 %.

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan förordar en viss differentiering

av de olika obligationstyperna med hänsyn till deras varierande säkerhetsgrad.

I vart fall, framhålls det i yttrandet, bör de s. k. guldkantade

obligationerna — till vilken grupp bör föras inte bara statens, hypoteksbankens

och stadshypotekskassans obligationer utan även obligationer utfär
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kangl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

dade av bostadskreditkassan och av svensk kommun eller därmed jämförlig

samfällighet — med hänsyn till den i särklass starka säkerhet, som dessa

obligationer erbjuder, föras till en lägre riskgrad än övriga obligationer.

Även hypoteksbanken, poststyrelsen och riksbanksfullmäktige förordar

en differentiering av obligationerna med hänsyn till den säkerhet som finns

för obligationslånet.

Poststyrelsen anser att de obligationer som utredningen tagit upp i riskgrad

1 med undantag av sådana som avses med termen »obligationer som

utbjudits av svenskt bankinstitut» bör vara fria från krav på kapitaltäckning.

Som skäl härför anförs obligationsutgivarens institutionella ställning

och det förhållandet att nedskrivning enligt förslaget skall ske till marknadsvärdet.

Även riksbanksfullmäktige föreslår att dessa obligationer bör

vara täckningsfria. Såväl poststyrelsen som riksbanksfullmäktige förordar

vidare att övriga obligationer i riskgrad 1, huvudsakligen industriobligationer

och utländska låntagares obligationer, förs över till riskgrad 2. Fullmäktige

finner det uppenbart att dessa obligationer inte kan likställas med

t. ex. stats- och hypoteksobligationer, något som räntebildningen på obligationsmarknaden

ger klart uttryck för.

LO ansluter sig till herr Callans’ uppfattning att obligationer bör vara

täckningsfria, eftersom den föreslagna ändringen kan komma att minska

bankinstitutens intresse för obligationsplaceringar eller i vart fall motverka

försöken att vidga obligationsmarknaden.

Riks gälds f ullmäktige godtar att kapitaltäckning i fortsättningen skall

krävas för samtliga ifrågavarande obligationstyper. Det väsentligaste skälet

för denna inställning anges vara att kapitaltäckningsreglerna, som i första

hand är tänkta som en garanti för insättarnas säkerhet vid behov får förutsättas

kompletterade med regler som främst tar sikte på och ger förutsättningar

för en effektiv penningpolitik.

Jordbrukskasseförbundet ifrågasätter om kapitaltäckning skall behövas

för så säkra placeringar som statsobligationer och skattkammarväxlar, när

det ställs krav på att de skall vara nedskrivna till det aktuella marknadsvärdet,

men godtar likväl utredningsförslaget.

Viss kritik har förts fram även i fråga om övriga enligt förslaget i riskgrad

1 upptagna tillgångar.

Poststyrelsen föreslår sålunda att — förutom guldkantade och därmed

jämställda obligationer — även svenska skattkammarväxlar och övriga fordringar

i riskgrad 1 som i säkerhetshänseende är likställda med nämnda värdehandlingstyper

skall vara fria från täckningskrav. Vidare bör enligt poststyrelsens

mening avistalån till bankinstitut — i likhet med vad utredningen

föreslagit beträffande fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret —

vara fria från sådant krav. Som skäl härför anförs att riksgäldskontoret i

sin verksamhet på dagslånemarknaden inte bör favoriseras utan bör uppträda

som en med andra institut likställd part.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Riksbanksfullmäktige anser att fordringar hos utländskt bankföretag bör

iöras till riskgrad 2. Det är enligt fullmäktiges mening motiverat att markera

den skillnad mellan dessa bankinstitut och svenska bankföretag som ligger

i att de sistnämnda utgör en klart avgränsad grupp, som arbetar under

svenska lagregler och offentlig tillsyn. Vidare måste enligt riksbanksfullmäktiges

mening beaktas att huvuddelen av fordringarna hos utländska

bankföretag är bestämd i utländsk valuta, vilket medför vissa kursrisker

som också inverkar på kapitaltäckningskraven. Som redan antytts föreslår

fullmäktige att återstående tillgångar i riskgrad 1 skall vara helt fria från

kapitaltäckningskrav.

Bankinspektionen föreslår att vissa tillgångar, fordringar för vilka kommun,

svenskt försäkringsbolag eller utländskt bankföretag svarar, i likhet

med obligationerna bör föras över till riskgrad 2 och att återstående placeringar

görs fria från kapitalkrav.

Riskgrad 2

Förslaget att lån mot säkerhet au inteckning i annan fastighet än jordbruks-,

affärs- eller bostadsfastighet — dvs. huvudsakligen i industrifastigheter

— till viss del (inom 50 % av det uppskattade värdet) skall föras till

riskgrad 2 med en kapitaltäckning på 1 % har i flera yttranden bedömts som

alltför liberalt. Remissinstanser med denna inställning är bankinspektionen,

kommerskollegium, bostadsstgrelsen, riksbanksfullmäktige, stadshypotekskassan

och bostadskreditkassan, bankföreningen och handelskammaren i

Göteborg. De skäl som anförs för att dessa tillgångar bör föras till en högre

riskgrad stämmer i allt väsentligt överens med vad herr Hanström åberopar

i sin reservation. Några remissinstanser anger till vilken riskgrad tillgångarna

i fråga bör flyttas. Sålunda föreslår bankinspektionen och kommerskollegium

att de bör placeras i riskgrad 4 under det att bankföreningen förordar

riskgrad 3.

KF ifrågasätter om inte eu mellanform av lån mot inteckningar i industrifastigheter

bör skapas. Det anges därvid som rimligt att sådana inteckningslån

inom 75 % av uppskattningsvärdet hänförs till riskgrad 3-

Bankinspektionen gör erinran mot förslaget att till riskgrad 2 hänföra

fordringar för vilka gäller kreditförsäkring som meddelats av svenskt försäkringsbolag.

Inspektionen påpekar att det inte är ovanligt att kreditförsäkringar

är försedda med självriskklausuler. Som exempel nämns att en

bank, som försäkrat samtliga blancokrediter till privatpersoner, har en självrisk

på 2,5 % per år beräknat på det totala försäkringsbeloppet. Med hänsyn

till sådana självriskklausuler föreslår inspektionen att dessa fordringar förs

till riskgrad 3.

Sparbanksföreningen ifrågasätter — särskilt med hänsyn till strävandena

mot vidgat internationellt samarbete — om bärande skäl finns för den diskriminering

av utländska försäkringsföretag som ligger i alt i de fall där för
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr U/3 år 1968

säkringen meddelats av utländskt försäkringsbolag fordringen förs till riskgrad

4. Om kreditförsäkring tecknats i stället för borgen som förstärkning

av inteckningssäkerhet inom »uppskattade värdet» — något som anges

ske i stor utsträckning — bör fordringen enligt föreningens mening i vart

fall få föras till riskgrad 3.

Utredningsförslaget att i fråga om fordringar mot inteckningssäkerhet

inte taxeringsvärdet utan fastighets eller byggnads uppskattningsvärde skall

vara avgörande har föranlett kommentarer av två remissinstanser.

Bostadsstyrelsen erinrar inledningsvis i korthet om de bestämmelser som

.gäller för statligt bostadslån.

Enligt bostadslånekungörelsen den 1 september 1967 (nr 552) skall i varje

låneärende fastställas dels ett låneunderlag och dels ett pantvärde. Beräkningen

av låneunderlag och pantvärde sker så gott som helt efter schabloner.

I låneunderlaget ingår värdet av bostäder och sådana lokaler, som är avsedda

att tillhandahålla dem som bor i ett bostadsområde varor och tjänster

av sådan art, att behovet därav bör tillgodoses inom området. En allmän

förutsättning för att bostadslån skall beviljas är att det bedömes föreligga

ett varaktigt behov av bostäderna och lokalerna. Pantvärdet får överstiga

låneunderlaget med värdet av mark, byggnad eller annat som inte beaktas

vid beräkning av låneunderlaget. Bostadslånets storlek bestämmes av låneunderlaget

och lånet utgår med en viss andel därav, som beroende på om

låntagaren är enskild företagare, kooperativt eller allmännyttigt företag utgör

15, (20) 25 eller 30 %. Lånet skall regelmässigt säkerställas av inteckning

i den belånade fastigheten, som för de olika låntagarkategorierna skall

ligga inom 85, (90) 95 eller 100 % av pantvärdet.

Styrelsen uppger att en normal finansiering förutsätter medverkan från

bankinstitut intill den nedre gränsen för bostadslånet, dvs. intill lägst 70 (7

av pantvärdet, och understryker att det är av vikt för den statliga långivningen,

att det inte uppstår något »glapprum» mellan bostadslånet och underliggande

lån. Sistnämnda spörsmål behandlades i prop. 1963: 163 (s. 56

f. J, som grundades på bostadslåneutredningens betänkande angående stadshypoteks-

och bostadskreditinstitutionerna (SOU 1962: 31), och innehöll förslag

om effektivisering av dessa institutioners organisation och verksamhet.

Styrelsen refererar följande departementschefsuttalanden i fråga om de belåningsgränser

och värderingsprinciper, som borde gälla för institutionernas

lånerörelse.

Enligt min mening gör sig sålunda säkerhetssynpunkter inte med någon

särskild tyngd gällande till förmån för den nuvarande ordningen. Vid övervägande

av den mest rationella metoden att nå en allmän anslutning av föreningarnas

lån till de statliga bostadslånen kommer emellertid frågan om

tillämpning av de statliga belåningsvärdena in i bilden. Såsom vissa remissinstanser

framhållit, synes i förekommande fall en tillämpning av dessa

värden även för föreningarnas utlåning komma att i än högre grad än ett

anlitande av de egna uppskattningsvärdena leda till ett eliminerande av de

nu föreliggande anslutningssvårigheterna. Sålunda torde vid en tillämpning

av de statliga låneorganens värden något »glapprum» av förevarande slag

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Majrts proposition nr 143 dr 1968

inte kunna uppstå. Dessutom synes en viss bindning vid dessa på återhållsamma

beräkningar grundade värden otvivelaktigt innebära en garanti mot

att låntagarintressen i något fall skulle påverka en förenings långivning i en

från säkerhetssynpunkt ogynnsam riktning.

Praktiska skäl kan, som framgår av det anförda, synas tala till förmån

för att institutionerna vid långivning till statligt belånade flerfamiljshus tilllämpar

samma värden som de statliga låneorganen. Av principiella skäl bör

dock dessa värden inte vara automatiskt tillämpliga för föreningarnas utlåning.

Jag delar nämligen utredningens och åtskilliga remissorgans uppfattning,

att föreningarna i princip bör ha både rätt och skyldighet att pröva

erbjudna säkerheter. En lämplig avvägning av de ståndpunkter, som intagits

i denna fråga, synes enligt min mening vara att det för statligt bostadslån

fastställda pantvärdet av en fastighet i regel godtas som belåningsvärde vid

bedömning av inteckningssäkerheten även för utlåning från förening men

att, där omständigheterna föranleder en annan värdering i det senare hänseendet,

ett särskilt uppskattningsvärde tillämpas av föreningen. Föreningarna

får alltså inte utan egen prövning tillämpa de värden, som fastställts

för den statliga långivningen, och blir inte heller utan vidare bundna av de

därvid fastställda värdena. En presumtion skapas emellertid för ett godtagande

av dessa värden. För avvikelse från ett för statligt bostadslån fastställt

pantvärde förutsättes sålunda speciella omständigheter, som motiverar

att detta värde inte godtas såsom föreningens belåningsvärde.

Styrelsen erinrar om att dessa uttalanden godtogs av riksdagen och att i

de förordningar, som reglerar ifrågavarande institutioners lånerörelse, föreskrivs

att när enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande

av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad

bör, om inte särskilda skäl föranleder annat, till grund för bedömandet

av inteckningssäkerheten i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt

nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet. Bostadsstyrelsen finner det

angeläget att motsvarande principer tillämpas av bankinstituten i fråga om

lån till bostadsbyggnadsföretag, som får statligt bostadslån.

Sparbanksföreningen finner det angeläget att bestämmelsen såvitt rör

tomträttsinteckningar ändras till att avse det uppskattade värdet av tomträtten

i stället för samma värde av byggnad på den med tomträtt upplåtna

fastigheten. Föreningen uppger att enligt nuvarande värderingspraxis

åsätts i regel tomträttsbyggnader inte något särskilt värde utan hela tomträtten,

nyttjanderätt och byggnad, värderas i ett sammanhang. I fråga om

hyreshus framkommer tomträttsvärdet vid en kapitalisering av skillnaden

mellan inkomster och utgifter. Bland utgifterna finns tomträttsavgälden. År

denna låg blir tomträttsvärdet högre än vad som betingas enbart av byggnadens

värde och vice versa. Något särskilt byggnadsvärde fastställs alltså inte.

Den av föreningen föreslagna regeln sägs ge en riktigare grund för beräkningen

av värdet i den säkerhet som lämnas för lån i tomträtter. Föreningen

framhåller vidare att för de sparbanker, vilkas lånebokföring sker enligt

ADB-system och ombesörjs av Sparbankernas Datacentraler AB, finns på de

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

databand som används för statistiska bearbetningar endast upptaget den intecknade

egendomens uppskattningsvärde som helhet, alltså utan särskild

redovisning av byggnadsvärdet. Det framhålls av föreningen att för de större

sparbankerna skulle en framräkning av byggnadsvärden och komplettering

därmed av de i databokföringen ingående uppgifterna medföra ett synnerligen

omfattande och kostnadskrävande arbete. Betydande svårigheter kan

uppstå när det gäller att ta fram det underlag som enligt lagförslaget erfordras

för beräkning av kapitaltäckningskravet i nämnda avseenden.

Riskgrad 3

Tre remissinstanser berör förslaget att till riskgrad 3 föra fordringar med

borgenförstärkt säkerhet i inteckningar i jordbruks- eller bostadsfastighet

med en- eller tvåfamilj shus eller i tomträtt därtill inom uppskattningsvärdet.

Bankinspektionen har inte något att invända mot förslaget i de fall, där

fastigheten används endast för bostadsändamål. Som skäl härför anförs att

sådana toppkrediter genom begränsningen till en- och tvåfamilj sfastigheter

blir relativt små samt att förlusterna på sådana krediter varit och kan förväntas

bli små. Inspektionen finner det uppenbart att lån mot inteckningar

i fastigheter med s. k. fritidshus inte bör räknas in i denna grupp av krediter.

I fråga om jordbruksfastigheter medför bestämmelsen om en- och tvåfamilj

shus inte samma begränsning av kreditbeloppet som beträffande de

rena bostadsfastigheterna. Enligt inspektionens uppfattning bör därför toppkrediter

i jordbruksfastigheter liksom i t. ex. hyresfastigheter hänföras till

högsta riskgraden. Mindre krediter, högst 50 000 kr., mot högt liggande inteckningar

i jordbruksfastigheter jämte borgen bör dock enligt inspektionens

mening få föras till riskgrad 3.

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan samt HSB hävdar att anledning

saknas att göra skillnad på ifrågavarande fordringar och fordringar

med motsvarande inteckningssäkerhet i fråga om flerfamiljshus jämte borgen.

HSB framhåller att närmare undersökningar torde visa att förluster på

i vart fall statsbelånade flerfamiljshus inte varit relativt större än förluster

på statsbelånade småhus. HSB framhåller också att småhus i förvaltningsformen

bostadsrätt statsbelånas som flerfamiljshus och att således med utredningens

förslag olika riskgradsplacering kan inträda för småhus beroende

på förvaltningsformen.

Endast bankinspektionen har riktat kritik mot förslaget att låta fordringar

med säkerhet i förlagsbevis eller aktier som är noterade vid Stockholms

fondbörs ingå i riskgrad 3. Inspektionen betonar att förslaget innebär att

krediter mot säkerhet av aktier i ett företag i riskhänseende av utredningen

bedöms lindrigare än krediter till företaget självt. Enligt inspektionens mening

borde förhållandet vara det omvända, eftersom aktierna representerar

ett riskkapital och får ett värde först om företaget kan infria sina förbindel
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ser med borgenärerna. Inspektionen pekar vidare på att de under senare år

upprepade kraftiga kursfallen på en del aktier har föranlett affärsbankerna

att vid flera tillfällen sänka de av dem rekommenderade belåningskurserna,

vilket haft till följd att låntagare avkrävts kompletterande säkerheter eller

amorteringar. Enligt inspektionens bedömande har dessa fordringar avgjort

sin plats i högsta riskgraden.

KF finner det egendomligt att i utredningsförslaget den övre gränsen för

borgenslån inom riskgrad 3 satts så lågt som 25 000 kr. Denna gräns bör

enligt förbundets mening anpassas till den omfattning som låntagarens verksamhet

har.

Riskgrad 4

Av de två remissinstanser som berör kapitaltäckningskravet i fråga om

bankfastigheter anser bankinspektionen att förslaget att —- såväl vid direkt

som indirekt ägande — kräva 8 % kapitaltäckning är alltför liberalt, under

det att sparbanksföreningen har svårt att inse att innehav av egna fastigheter

skall bedömas på annat sätt än av bankinstitut belånade fastigheter.

Inspektionen erinrar om att vid statlig bostadskreditgivning icke prioriterade

låntagare förutsätts själva kunna satsa ett belopp som svarar mot 15 % av

fastighetens pantvärde, medan enligt förslaget för bankinstitutens del kravet

på egeninsats stannar vid 8 %, trots att kapitaltäckningsreglerna har det

speciella syftet att skydda insättarna. Enligt inspektionens mening bör täckningskravet

höjas till förslagsvis 10 %. Som ett särskilt skäl för en sådan

åtgärd anger inspektionen dess dämpande effekt på bankinstitutens benägenhet

att investera i fastigheter, något som enligt utredningens förslag inte

skall hämmas av andra legala begränsningar. Inspektionen anser att den

föreslagna särskilda föreskriften för indirekt ägande i de fall där bankinstitutet

har ett bestämmande inflytande i fastighetsbolaget bör ändras så,

att den kommer att avse även fall, när bankinstitutet har ett väsentligt ekonomiskt

intresse i bolaget. Sparbanksföreningen å sin sida menar att en placering

i en fastighet snarast måste bli »säkrare» om »kreditgivaren» också

är ägare till fastigheten. Föreningen ifrågasätter därför om det inte är rimligare

att -—- oavsett om ägandeförhållandet är direkt eller indirekt — behandla

bankernas fastighetsinnehav så att i likhet med vad som gäller för

belånade affärs- och bostadsfastigheter ett belopp som svarar mot 75 % av

fastighetens uppskattningsvärde hänförs till riskgrad 2 och återstoden av

det bokförda värdet förs till riskgrad 4. Inspektionen anmärker på att i fråga

om de indirekt ägda bankfastigheterna i utredningens förslag till lagtext

sägs att avräkning skall ske på summan av bokförda värdet på aktier i

fastighetsbolaget och bolagets skulder, under det att i motiven beträffande

den sistnämnda posten talas om bokvärdet av inteckningslånen i bolaget. Inspektionen

tolkar föreskriften i enlighet med den föreslagna lagtexten.

Sparbanksföreningen menar å sin sida att täckningskravet rimligen bör

gälla bolagets skulder till bankinstitutet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

Utredningsmajoritetens förslag att begränsa täckningskravet till 8 % i

fråga om bankinstituts tillskott av riskkapital till annat bank- eller kreditinstitut

har mött stark kritik av bankinspektionen som i likhet med herr

Hanström hävdar att sådana tillskott fullt ut skall räknas av från det egna

kapitalet. Bankföreningen anser däremot att det föreslagna kapitaltäckningskravet

bör vara fullt tillräckligt. Även riksbanksfullmäktige och sparbanksföreningen,

som också behandlar frågan i sina yttranden, accepterar

förslaget, riksbanksfullmäktige dock endast såvitt angår tillskott till svenska

institut.

Bankinspektionen erinrar inledningsvis om vad inspektionen anförde i ett

remissyttrande i december 1967 över två svenska bankers framställning om

tillstånd att förvärva aktier i bankföretag i Frankrike. Inspektionen framhöll

då bl. a. att det var angeläget att det reella skydd som banklagens inlåningsregler

var avsedda att ge insättarna inte minskades eller eliminerades

genom manipulationer av olika slag, såsom t. ex. uppdelning av rörelsen

på olika, juridiskt självständiga enheter och andra liknande åtgärder av rent

organisatorisk art. I yttrandet gavs exempel på den kapitalförsvagning som

äger rum när ett bankinstituts rörelse delas upp på ett antal dotterbolag

om nödvändigt tillskott av riskbärande kapital inte sker. I exemplen utgick

inspektionen från tre affärsbanker, samtliga med eget kapital motsvarande

9,1 % av utlåningen, varav det ena, moderbolaget, förvärvat de båda övriga.

I en koncernsammanställning för de tre bolagen svarade det egna kapitalet

mot endast 5,2 % av utlåningen. Inspektionen anmärkte att eftersom moderbolagets

investeringar i dotterbolagen i första hand utgjorde riskkapital

i sistnämnda bolag reducerades riskkapitalet i moderbolaget i sådan grad

att det kom att svara mot endast 1,64 % av bolagets utlåning under det att

banklagens krav i exemplet var 9,1 %. Inspektionen framhöll att av detta

och andra anförda exempel framgick hur lätt banklagens inlåningsregler

skulle kunna kringgås och hur illusoriskt det skydd skulle bli, som lagstiftaren

velat bereda insättarna, om inte — på sätt inspektionen rekommenderat

— från moderbolagets eget kapital avräknas vad bolaget såsom riskbärande

kapital investerat i andra företag för vilka också finns legala krav

på risktäckning. Inspektionen menade att man i princip måste kräva att den

föreskrivna relationen mellan eget och främmande kapital skall föreligga

för koncernen i dess helhet.

Inspektionen ger i sitt remissvar ytterligare ett exempel för att åskådliggöra

det enligt inspektionens mening egendomliga resultat som utredningens

tolkning av gällande inlåningsrättsregler skulle kunna leda till. I exemplet

utgår inspektionen från antagandet att våra två största affärsbanker beslutar

om samarbete och att transaktionen får den formen att den största hanken,

Svenska handelsbanken, efter vederbörligt tillstånd till gällande kurs

inlöser alla aktier i den andra banken, Skandinaviska banken. Kapitalrelationerna

skulle därvid förändras på följande sätt (beräkningen baserad på

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

opaginerad Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ställningen vid årsskiftet 1967/68). Före transaktionen utgjorde det riskbärande

kapitalet i de båda bankerna sammanlagt 1 859 milj. kr. motsvarande

7,5 % av samtliga förbindelser. Efteråt skulle i koncernen däremot inte krävas

ett större riskbärande kapital än 1 348 milj. kr. motsvarande 5,4 % av

nämnda förbindelser. Utan att placeringsriskerna påverkats av transaktionen

skulle alltså, påpekar inspektionen, kravet på riskbärande kapital ha

minskat med 511 milj. kr., vilket innebär en reducering med över en fjärdedel.

Inspektionen tillägger att exemplet är belysande även för kapitalförhållandena

i ett sådant regelsystem som utredningen föreslagit. Inspektionen

fortsätter.

Det är uppenbart, att de föreslagna kapitaltäckningsreglerna med den tolkning

utredningen rekommenderat inte innebär något reellt skydd för insättarna.

Det erforderliga riskkapitalet skulle ju kunna uttunnas praktiskt

taget hur mycket som helst, och man måste fråga sig, om det är mödan värt

att utforma ett regelsystem, som så lätt skulle kunna sättas ur funktion genom

enkla organisatoriska förändringar i bankerna. Inspektionen kan, som

framgår av det sagda, nu icke frångå sin uppfattning att tillskott till fullo

skall täckas med eget kapital, i varje fall när fråga är om ej alltför obetydliga

belopp. De investeringar, som sparbankerna och jordbrukets kreditkassor

gjort inom den i resp. lagar godtagna ramen av 10 procent av institutens

eget kapital, avser sådana smärre poster beträffande vilka nödvändigheten

av täckning till fulla beloppet inte gör sig gällande med samma styrka som

när fråga är om majoritetsposter eller betydande minoritetsposter.

Inspektionen anser att i banklagen bör införas en bestämmelse som klart

anger att bank för tillgångar av ifrågavarande slag liksom för garantier skall

ställa eget kapital som till fullo svarar mot tillgångarnas bokvärde resp. garantiernas

nominella belopp.

Bankföreningen bemöter det resonemang bankinspektionen för i anslutning

till exemplen. Föreningen framhåller att inspektionen synes ha haft

till utgångspunkt att rörelse genom dotterbolag är att jämställa med egen

rörelse. För att belysa att så inte är fallet pekar föreningen på att om en

bank äger eget kreditinstitut och så stora förluster uppstår i kreditinstitutet

att detta måste gå i konkurs, så kan skadan för banken maximalt gå upp till

bokförda värdet av dess aktieinnehav i institutet. Om någon uppdelning av

rörelsen på två skilda enheter inte gjorts, hade banken däremot fått bära

förlusterna i deras helhet. Det är alltså, hävdar föreningen, mindre riskabelt

för en banks insättare att banken startar en ny rörelse genom ett dotterbolag

än att banken utvidgar sin egen rörelse. Eftersom dotterbolagets borgenärer

inte är borgenärer hos banken medför dotterbolagsbildningen ingen förändring

av proportionen mellan eget kapital och skulder i banken.

I anledning av inspektionens uttalande att kapitalinsatserna i dotterbolagen

i första hand utgör riskkapital i dessa bolag och att, om de måste tas

i anspråk för detta ändamål, riskskyddet för moderbankens insättare kommer

att reduceras i motsvarande mån, anför föreningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Bankföreningen vill erinra om att en förlust på aktieinnehavet inte kan få

mera omfattande verkningar än en förlust av motsvarande storlek på någon

annan placering. Det är förlustens storlek och inte sättet för dess uppkomst

som blir avgörande för huruvida eget kapital måste tillgripas för att täcka

den.

Bankföreningen kan förstå att bankinspektionens resonemang kunde te

sig befogat mot bakgrunden av de nuvarande kapitaltäckningsbestämmelserna,

som ju formellt syftar till att begränsa inlåningens och därmed även

rörelsens omfattning. Om täckningsreglerna utformas enligt den princip som

utredningen föreslagit, kommer de emellertid inte längre att innefatta krav

på någon viss relation mellan eget kapital och rörelsens omfång. De kommer

i stället att hänföra sig direkt till placeringarna, och det torde inte kunna

ifrågasättas annat än att ett aktieinnehav är att betrakta som en placering

även om den avser aktier i ett annat kreditinstitut.

Med denna utgångspunkt blir frågan vilken kapitaltäckning som skall

krävas för aktieinnehav i andra kreditinstitut att bedöma på grundval av den

risk ett sådant innehav kan anses medföra.

I bankinspektionens ovan omnämnda remissyttrande anförs, att om lagstiftaren

ansett det i dotterföretaget insatta aktiekapitalet nödvändigt som

täckning för de med dotterföretagets rörelse förenade riskerna, så kan samma

kapital som tillgång hos moderföretaget inte rimligen utgöra underlag

för inlåning där. Bakom detta uttalande kan möjligen ligga ett teoretiskt

resonemang som skulle innebära, att om en aktie bildar underlag för en ineller

upplåningsrätt som maximerats i syfte att presumerad risk skall motsvaras

av aktiekapitalet, så har, när det tillåtna in- eller upplåningsutrymmet

tagits i anspråk fullt ut, aktien inte längre något värde. Ett sådant betraktelsesätt

håller emellertid inte streck i praktiken. Aktieägarrisken i ett

kreditinstitut blir tvärtom regelmässigt mindre, ju mera institutet utnyttjar

sin lånerätt. Med växande rörelse följer nämligen stigande avkastning som

ger ökad möjlighet att lägga upp reserver. Mot teorin, att en aktie som bildar

underlag för lånerätt måste sakna värde om lånerätten fullt utnyttjats, kan

dessutom invändas att den skulle leda till, att alla svenska bankaktier borde

anses vara helt eller så gott som helt värdelösa.

I själva verket är aktier i helt eller delvis självägda kreditinstitut säkerligen

ofta bättre papper än andra aktier som en bank kan bli tvungen att

överta till skyddande av fordran. Det förefaller därför föga konsekvent att

kräva 100 % kapitaltäckning för organisationsaktier i kreditinrättningar

men åtnöjas med 8 % täckning för aktier i allmänhet.

Även i jämförelse med sådan utlåning som enligt förslaget skall hänföras

till fjärde riskklassen torde aktieinnehav i kreditinstitut genomsnittligt erbjuda

väl så god säkerhet. För närvarande avser bankernas investeringar i

andra kreditinrättningar till största delen företag, vilkas egen utlåning enligt

förslaget skulle ingå i första eller andra riskklassen. Dessutom förekommer

en del engagemang i utländska bankföretag. Det kan antagas att dessa bankföretags

portföljer representerar ett tvärsnitt genom alla fyra riskklasserna.

Riksbanksfullmäktige anser att starka skäl talar mot att på det av bankinspektionen

tillämpade sättet dra de logiska konsekvenserna ur en i och

för sig rimlig premiss. Fullmäktige anmärker att de insatser av riskkapital

det här är fråga om avser i huvudsak svenska bank- och kreditaktiebolag.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Det har, heter det vidare, ansetts i hög grad ligga i det allmännas intresse

att sådana företag inrättas och utvecklas. I flera fall har staten inträtt som

delägare. Vidare har de från säkerhetssynpunkt getts en utomordentligt betryggande

organisation med enligt fullmäktiges mening rätt höga krav på

kapitaltäckning. Fullmäktige kommer på dessa skäl till slutsatsen att den

av utredningsmajoriteten föreslagna lösningen bör kunna accepteras i fråga

om insatser i svenska bankinstitut och kreditaktiebolag, så länge karaktären

hos denna grupp inte förändras. I övriga fall synes däremot en anknytning

till nuvarande praxis vara motiverad framhåller fullmäktige.

Sparbanksföreningen finner att i de fall en bank har ett dotterbolag, som

bedriver in- eller upplåningsverksamhet blir uppenbarligen moderbolagets

eget kapital täckningsgrundande i två led. Med hänsyn till att aktieinnehav

av detta slag är underkastade, i fråga om affärsbanker tillståndsprövning av

Kungl. Maj :t och i fråga om sparbanker och kreditkassor lagstadgade begränsningar

i förvärvsrätten, synes emellertid den av utredningsmajoriteten

förordade konstruktionen enligt föreningens uppfattning kunna accepteras.

Sveriges jordbrukskasseförbund anför att vissa kreditkassor behöver en

tämligen lång övergångstid för att anpassa sig efter de nya kapitaltäckningskraven.

Förbundet föreslår att övergångstiden bestäms till fem år.

Departementschefen

Inledning

Ett bankinstituts eget kapital utgör tillsammans med insättarmedlen den

fond av rörelsemedel, som institutet förfogar över. Innan inlåningsrörelsen

fick den omfattning, som den har i våra dagar, var bankinstitutens kapital

av vikt framför allt som rörelsemedel, men numera ligger det egna kapitalets

huvudsakliga betydelse på ett annat plan. Dess väsentligaste uppgift är

att skydda bankens insättare mot de risker av olika slag som är förenade

med bankverksamhet. Det egna kapitalet kan, har det sagts, betraktas som

en buffert som skall fånga upp bankens eventuella förluster och därmed

skydda insättarnas medel.

Ett bankinstitut bygger, som redan antytts, största delen av sin rörelse

på inlåning från allmänheten och är följaktligen beroende av insättarnas

förtroende. Bankinstituten har därför ett intresse av att värna om sin soliditet

och bygga upp ett eget kapital av sådan storlek att det är tillräckligt

för att möta varje förlust. Med hänsyn till bankinstitutens betydelse både

för samhället och den enskilde har emellertid frågan om det egna kapitalets

storlek inte helt lämnats till bankerna isjälva att sköta. Sedan länge innehåller

banklagstiftningen bestämmelser om det egna kapitalets storlek i för
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

133

hållande till insättarmedlen. För att underlätta förståelsen av nu gällande,

tämligen komplicerade bestämmelser i ämnet och klargöra sambandet mellan

dessa och de av kreditinstitututredningen föreslagna kapitaltäckningsreglerna

ämnar jag i det följande lämna en kortfattad, delvis historisk redogörelse.

För affärsbankernas del infördes krav på visst eget kapital genom 1911

års banklag. Enligt denna gällde att bankaktiebolags inlåning inte fick överstiga

fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Eftersom det egna kapitalet

och de inlånade medlen huvudsakligen används till kreditgivning, kan

denna vår första inlåningsrättsregel liksom dess efterföljare sägas innebära,

att mot en banks placeringar och den förlustrisk de medför skall stå egna

fonder av viss minsta storlek, dvs. i detta fall ett belopp motsvarande ca

17 % av samtliga placeringar. En inlåningsrättsregel kan sålunda översättas

till en placeringsregel, som ger besked om vilka kapital- eller fondtäckningskrav,

som gäller för bankens kreditgivning.

1911 års banklag blev föremål för upprepade ändringar. Detta berodde

framför allt på en fortskridande inflation, som kom bankinlåningen att

växa utan att bankernas fonder kunde ökas i samma takt. Inlåningsrättsbestämmelsen

hindrade därför en normal utveckling av bankrörelsen. År

1920 skedde en uppmjukning av regeln, som i stort sett innebar eu höjning

av inlåningsrätten till åtta gånger det egna kapitalet. Inte heller denna uppmjukning

förslog länge. Genom årens lopp fram till tillkomsten av 1955 års

banklag lindrades fondtäckningskravet för bankbolagen ytterligare genom

provisoriska bestämmelser. Viktigast bland dessa var de som infördes genom

lagen den 20 december 1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående

bankaktiebolags inlåning. Med utgångspunkt i alt regeln om fondtäckning

är ett uttryck för tanken att bankernas medelsplaceringar är förenade med

risker, som bör täckas av bankernas egna fonder, delades i denna lag bankernas

placeringar in i tre grupper efter stigande riskgrad. Till den första

gruppen fördes placeringar, som till hela sitt värde fick utgöra underlag för

inlåning, nämligen inneliggande kassa, fordringar hos riksbanken, riksgäldskontoret,

postgiro eller annat svenskt bankbolag, checkar och växlar

utställda av bank samt — beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella

värdet — skattkammarväxlar, statsobligationer och vissa därmed

jämförliga obligationer med en återstående löptid understigande fem år.

Till den andra gruppen fördes obligationer av nyss angivet slag med en

återstående löptid överstigande fem år och andra fullgoda svenska obligationer.

Dessa obligationer var täckningsfria till tre fjärdedelar av marknadsvärdet,

dock högst tre fjärdedelar av nominella värdet, övriga placeringar

fördes till den tredje gruppen för vilken täckning i eget kapital fordrades för

placeringarna i deras helhet. I den inlåningsrättsregel, som jag nu i korthet

redogjort för, görs undantag helt eller delvis från kravet på kapitaltäckning

för tillgångar, som inte är förenade med någon risk resp. liten risk, vilket

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

framstår som helt logiskt med tanke på att det egna kapitalet är avsett att

möta kreditrisken. Samma princip ligger till grund för inlåningsrättsbestämmelsen

i nu gällande banklag. Som framgår av den lämnade redogörelsen

för gällande rätt är också enligt denna regel placeringarna differentierade

efter riskgraden. Tre olika grupper kan urskiljas, den första helt täckningsfri

medan den andra och tredje är underkastade ett kapitaltäckningskrav

på 2,2 resp. 9,1 %.

För sparbankernas del reglerades inlåningsrätten för första gången genom

1923 års sparbankslag, vilket innebar att sparbankernas inlåning i likhet

med vad som redan gällde för affärsbankerna underkastades krav på viss

täckning i fondmedlen. Inlåning som inte motsvarades av inneliggande kassa,

banktillgodohavanden, skattkammarväxlar, fullgoda svenska obligationer,

kommunlån och vissa inteckningar fick enligt lagen inte överstiga

12 1/2 gånger fonderna. Med denna regel kombinerades emellertid en annan,

enligt vilken inlåningen med undantag av sådan, som motsvarades av inneliggande

kassa och banktillgodohavanden, aldrig fick överstiga 50 gånger

fonderna. Också i denna inlåningsrättsregel med dess dubbla relationstal

kan urskiljas tre grupper av placeringar underkastade olika fondtäckningskrav.

Efter en skärpning av inlåningsrättsregeln genom att 50-gångerregeln

ändrades till en 30-gångerregel mildrades regeln år 1947 genom provisorisk

lagstiftning. Dels infördes på nytt 50-gångerregeln, dels vidgades kretsen

av täckningsfria placeringar. De provisoriska bestämmelserna inarbetades

sedermera utan större ändringar i den inlåningsrättsbestämmelse som nu

gäller för sparbankerna. För innehållet i denna regel har jag redogjort i det

föregående.

Som jag tidigare utvecklat kan en inlåningsrättsbestämmelse också läsas

som en regel om vilket krav på kapitaltäckning som gäller för bankens placeringar.

Det sagda gäller också inlåningsrättsregeln för sparbank, men på

grund av denna regels konstruktion med dubbla relationstal är det förhållandevis

svårt att läsa ut vilka fondtäckningskraven är för tillgångarna i

grupperna två och tre. För den första gruppen är fondtäckningskravet 0 %.

Andra och tredje grupperna behandlas i lagtexten som en enda kategori som

lyder under en kombination av två täckningskrav. Minimikravet på täckning

för denna sammanslagna kategori är 1,9 % medan maximikravet är 7,4 %.

Mot placeringarna i andra gruppen riktas inget självständigt fondtäckningskrav.

Det genomsnittliga täckningskravet på placeringarna i andra och tredje

grupperna varierar mellan 1,9 och 7,4 % alltefter den varierande sammansättningen

av placeringarna. Utgör placeringarna i tredje gruppen mindre än

en fjärdedel av den sammanlagda placeringsportföljen för de båda grupperna

är täckningskravet minst 1,9 %. Ökas placeringarna i tredje gruppen

över denna fjärdedel verkar 12 1/2-gångerregeln successivt så, att när placeringarna

i tredje gruppen svarar mot exempelvis hälften av den gemensamma

placeringsportföljen är täckningskravet knappt 4 % och när dessa

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

135

placeringar går upp till tre fjärdedelar av placeringsportföljen är täckningskravet

knappt 6 %. Finns placeringar endast i tredje gruppen slutligen är

fondtäckningskravet 7,4%.

De för centralkassorna gällande inlåningsrättsbestämmelserna är alltsedan

år 1942 så gott som identiska med de som gäller för sparbanker.

De nuvarande inlåningsrättsreglerna —• affärsbankernas likaväl som sparbankernas

och centralkassornas — är produkten av en fortgående utveckling

mot en allt mer liberal syn på frågan om kapitalkrav för bankverksamhet.

De viktigaste faserna av denna utveckling kan avläsas i den nyss lämnade

historiken. De ändringar och kompletteringar av de ursprungliga reglerna

som gjorts har nästan undantagslöst föranletts av att bankinstitutens

inlåning tenderat att spränga den ram som reglerna skapat. De successiva

regeljämkningarna har vidtagits för att mildra dessa svårigheter. Det regelsystem,

som efter hand vuxit fram, kan därför karaktäriseras som en anpassning

till den faktiska inlåningsökningen.

Även om de för affärsbanker, sparbanker och centralkassor gällande inlåningsrättsreglerna

är likartade såtillvida att de grundar sig på en uppdelning

av tillgångarna i tre grupper efter riskgraden är de, som framgått

av det tidigare sagda, i väsentliga avseenden olika. Bestämmelserna är betydligt

mindre restriktiva för sparbankernas och centralkassornas än för affärsbankernas

del. Dels är kapitalkraven för de olika placeringarna lindrigare

för sparbanker och centralkassor, dels är omfattningen av täckningsfria

tillgångar större.

Utredningen har vid utformningen av kapitaltäckningsbestämmelserna utgått

från att syftet med reglerna liksom hittills skall vara att trygga bankinstitutens

soliditet och därmed insättarna. Utredningen har föreslagit att

bestämmelserna utformas enhetligt för samtliga bankinstitut. Man har ansett

det som mest följdriktigt att formellt utforma bestämmelserna som placeringsregler,

differentierade efter placeringarnas art. Bankinstitutens placeringar

har utredningen grupperat i fyra olika riskgrader, där riskgrad 1

omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk och riskgrad 4 de mest

riskbelastade placeringarna. Som kapitaltäckning har utredningen föreslagit

för tillgångar i riskgrad 1, utom för rena kassatillgångar, 0,5 % eget kapital

och för riskgraderna 2—4 1 %, 4 % resp. 8 % eget kapital. Det samlade kravet

på eget kapital erhålls genom addering av kapitalkraven i de olika riskgraderna.

Utredningen har vidare förordat att av bankinstitut utgivna förlagsbevis

i kapitaltäckningshänseende skall få jämställas med eget kapital

enligt nu gällande regler. Dessutom har utredningen föreslagit att ett belopp

motsvarande summan av värderegleringsreservernas belopp för utlåning

och överskottet av reserven för värdepapper skall få dras från tillgångarnas

värde i den högsta riskgraden innan kapitalkravet beräknas.

Förslaget om ändrade kapitaltäckningsregler innebär enligt utredningens

beräkning, som hänför sig till förhållandena i bankinstituten den 31 decem
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

ber 1964, sänkningar av kapitalkraven för samtliga affärsbanker med minst

25 %, i sex fall med mer än 35 %. För de ca 30 sparbanker för vilka beräkningar

gjorts innebär förslaget sänkningar för 20 sparbanker med mer än

15 %, varav för tre med mer än 35 %. För tre sparbanker innebär förslaget

en ökning med ca 10 %. Tre centralkassor får enligt förslaget sina kapitaltäckningskrav

höjda med 10—15 % medan de övriga nio får måttliga sänkningar.

Allmänna synpunkter

Beträffande förslaget i allmänhet vill jag anföra följande. Om behovet

av och syftet med kapitaltäckningsbestämmelser för bankinstituten råder

allmän enighet. Jag vill i detta sammanhang erinra om att de nuvarande

inlåningsrättsreglerna vid sidan av sin huvudfunktion att trygga insättarna

har en bieffekt som placeringsdirigerande faktor. Denna effekt orsakas av

att reglerna undantar vissa betryggande placeringar helt eller delvis från

kapitaltäckningskrav. Det av utredningen föreslagna systemet kommer att få

samma verkan. Jag vill med anledning härav redan nu förklara att kapitaltäckningskravens

ändamål — att trygga insättarna — enligt min åsikt bör

liksom hittills få bestämma de nya kapitaltäckningsreglernas innehåll på

ett avgörande sätt.

Den föreslagna nya konstruktionen av kapitaltäckningsreglerna har som

metod allmänt accepterats av remissinstanserna. Den kan betecknas som en

utveckling av det gällande inlåningsrättssystemet och har flera väsentliga

förtjänster. Reglerna knyts direkt till bankinstitutens placeringar, vilket är

följdriktigt, eftersom det egna kapitalet, som jag tidigare framhållit, skall

stå emot den risk som är förenad med kreditgivningen. Genom att reglerna

utformats som placeringsregler blir de betydligt mindre komplicerade än

f. n. och sålunda lättare att tillämpa för bankinstituten och tillsynsmyndigheten.

Vidare lämpar sig de föreslagna bestämmelserna genom sin konstruktion

väl för att tillämpas på olika typer av bankinstitut, oavsett rörelseinriktning

och utlåningsstruktur. Systemet medför nämligen med given omslutning

att det ställs större krav på eget kapital hos ett bankinstitut med

en mer riskbetonad placeringsstruktur än hos ett institut med mindre.

Jag delar liksom det stora flertalet remissinstanser utredningens uppfattning

att kapitaltäckningsbestämmelserna skall vara enhetliga för affärsbanker,

sparbanker och centralkassor. En enhetlig reglering av kapitaltäckningskraven

är också en självklar följd av mitt ställningstagande till en

samordnad banklagstiftning i inledningsavsnittet. Jag är därför inte benägen

att som bankinspektionen föreslagit sätta kapitaltäckningskravet i riskgrad

4 lägre för sparbanker och centralkassor än för affärsbanker.

I fråga om kapitalkravets storlek har bankinspektionen anfört betänkligheter

mot de betydande lättnader som de nya reglerna skulle medföra

framför allt för affärsbankerna. Enligt inspektionens beräkningar innebär

opaginerad Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

förslaget en minskning av kapitalbehovet för flertalet affärsbanker med

40—50 %. Vad angår de av utredningen redovisade små förlusterna för

bankinstituten under efterkrigstiden påpekar inspektionen, att dessa siffror

hänger samman med den under de senaste årtiondena i stort sett rådande

högkonjunkturen. Inspektionen understryker att kraven på riskkapital

måste avvägas så, att bankinstituten med bevarat förtroende från allmänheten

skall kunna fungera även under perioder med sämre konjunkturer,

då bankernas soliditet kan utsättas för kraftiga påfrestningar. Inspektionen

finner emellertid, trots det sagda, en minskning av kapitalkravet för affärsbankerna

motiverad. Minimikapitalet bör dock reduceras med högst 20

—25 %.

De synpunkter bankinspektionen anfört manar även enligt mitt bedömande

till försiktighet. För att åstadkomma enhetliga kapitaltäckningsbestämmelser

är det emellertid nödvändigt att förhållandevis kraftigt sänka

kapitalkravet för affärsbankerna, eftersom de har de strängaste kraven.

Några bärande skäl för att i stället starkt skärpa kapitalkraven för sparbanker

och centralkassor torde inte finnas. Det bör i detta sammanhang

erinras om att ett högre kapitaltäckningskrav medför högre kostnader för

den kreditförmedling som bankerna tillhandahåller. Dessa kostnader får

ytterst betalas av dem som tar institutens tjänster i anspråk. Den ytterligare

trygghet ett högre kapitaltäckningskrav innebär för insättarna får därför

vägas mot de nackdelar som lägre inlåningsräntor och högre lånekostnader

medför. Å andra sidan måste också beaktas att det från såväl bankernas

som näringslivets synpunkt är angeläget, att bankerna har en så stark kapitalställning,

att de verkligen har möjlighet att lämna riskbetonade krediter

och kan ta de förluster som följer därav. Vid detaljutformningen av

kapitaltäckningsbestämmelserna har jag sökt beakta de synpunkter jag här

anfört. Till kapitaltäckningskravet i stort för de olika bankinstituten återkommer

jag i slutet av detta avsnitt.

Sammanfattningsvis vill jag alltså ansluta mig till de grundläggande bedömningar

som ligger bakom utredningens förslag.

Eget kapital

Innan jag går över till att behandla frågan om hur kapitaltäckningskraven

i detalj bör utformas är det av vikt att slå fast vad kraven skall sättas

i relation till eller med andra ord vad som skall räknas som bankinstituts

eget kapital. Enligt gällande ordning utgör beskattade egna medel basen för

vad som får räknas som inlåningsrättsgrundande kapital, dvs. odisponerade

vinstmedel, dispositionsfond (garantifond), reservfond och aktiekapital

(grundfond/insatskapital). Dessutom får med eget kapital i inlåningsrättshänseende

likställas mot förlagsbevis upplånade medel till ett belopp motsvarande

för affärsbank aktiekapitalet, för sparbank reservfonden och för

centralkassa kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital. Utred
51

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

ningen har inte föreslagit någon ändring av vad som skall räknas som eget

kapital resp. egna fonder. Någon remissinstans har satt i fråga om inte all

förlagsupplåning skulle kunna jämställas med eget kapital. I övrigt har

ingen kritik framförts på denna punkt. För egen del instämmer jag i utredningens

uppfattning. I fråga om förlagsupplåningens ställning som täckningsgrundande

kapital vill jag erinra om att denna fråga var föremål för

lagstiftning så sent som år 1965 (prop. 113, BaU 41, rskr 334). Då vidgades

den inlåningsgrundande basen för bankinstituten i den mån den bestod av

förlagskapital til! det dubbla i förhållande till vad som tidigare gällde. Jag

anser anledning saknas att nu åter ta upp denna fråga.

Det totala insättarskyddet i bankinstituten utgör i regel en betydligt större

kapitalmassa än den som räknas till eget kapital eller egna fonder. Förutom

beskattade medel och förlagskapital ingår i denna kapitalmassa också

obeskattade medel, främst värderegleringskonton för utlåning, värdepapper

och valutor. Dessa reserver som avsatts för att möta eventuella förluster

tas, när förluster inträffar, alltid i anspråk före bankinstitutets beskattade

egna medel. Utredningen har diskuterat om värderegleringsreserverna

bör få räknas som kapitaltäckning. Därvid har sagts att om detta

spörsmål ses renodlat som en fråga om insättarskydd, vilket enligt utredningen

är det i detta sammanhang relevanta synsättet, torde det vara likgiltigt

hur bankinstitutet absorberar eventuella förluster. Detta talar enligt

utredningen visserligen för att värderegleringsreserven bör få räknas in i

den legala kapitaltäckningen, men då dessa reserver liksom beskattade egna

medel skulle få viss multipeleffekt på utlåningskapaciteten har utredningen

inte ansett sig kunna förorda att reserverna jämställs med eget kapital. Däremot

anser utredningen att värdet av värderegleringsreserverna bör få räknas

från tillgångarnas värde vid beräkningen av kapitaltäckningskraven. Utredningen

har därför föreslagit att summan av värderegleringsreservernas

belopp för utlåning samt överskottet av reserven för värdepapper -skall få

dras från tillgångarnas värde i den högsta riskgraden före appliceringen av

kapitaltäckningskraven. I fråga om värdepapper sportfölj en innebär förslaget

att, i den mån beloppet på värderegleringskontot är så stort att nettobokvärdet

för dessa tillgångar understiger marknadsvärdet, differensen mellan

marknadsvärdet och bokvärdet får dras av från placeringarna i riskgrad 4

före beräkningen av kapitalkravet.

Utredningens förslag att värderegleringsreserverna på visst sätt skall få

räknas som kapitaltäckning i bankinstituten har avstyrkts av bankinspektionen

som finner regeln alltför liberal och dessutom opraktisk i tillämpningen.

Inspektionen pekar i detta sammanhang på att obligationers marknadsvärde,

dvs. deras börsnoterade värde, inte är representativt för större obligationsaffärer.

En utförsäljning av även en ringa del av en storbanks obligationsportfölj

skulle nämligen omedelbart få till följd att kurserna pressades.

Också en ränteglidning utan samband med ändring av diskontot kan enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

inspektionen inverka på kurssättningen och därmed på obligationernas

marknadsvärde. Med hänsyn till den osäkerhet som sålunda är förknippad

med obligationers marknadsvärde anser inspektionen det rimligt, att bankinstituten,

även om de inte tillåts räkna av skillnaden mellan marknadsvärde

och bokvärde från värdet av andra mer kapitalkrävande tillgångar, ändock

sätter värdet på sitt obligationsinnehav efter så försiktiga grunder att det

innefattar marginaler för att möta smärre ändringar i räntenivån. För att

undvika de olägenheter som utredningens förslag om avräkningsregeln innebär

har inspektionen förordat den ändringen av kapitaltäckningsreglerna att

kapitalkravet även i fråga om obligationer skall beräknas efter deras bokvärde.

Efter en sådan ändring skulle enligt inspektionen någon särskild avräkningsregel

knappast vara nödvändig, eftersom obligationer i praktiken alltid

redovisas netto, dvs. efter avdrag för reserveringar. För andra tillgångar,

som redovisats brutto, får enligt inspektionen bokvärdet självfallet minskas

med det för tillgången i fråga avsatta beloppet.

Jag instämmer i den kritik som bankinspektionen riktat mot den föreslagna

avdragsregeln och vill för egen del tillägga följande. Eftersom reserverna

enligt vad erfarenheten visar snabbt kan reduceras eller försvinna åstadkoms

genom denna regel en kapitalbas, som skulle variera i storlek alltefter inträffade

förluster eller ändrad inställning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler.

En kapitaltäckningsbestämmelse som bygger på en på angivet

sätt rörlig kapitalbas är enligt min mening opraktisk och svårtillämpad. På

anförda skäl kan jag inte godta utredningens förslag i denna del. Till den

av bankinspektionen väckta frågan om värderingen av bankinstitutens obligationsinnehav

återkommer jag i det följande.

Bankföreningen har i sitt yttrande över utredningens betänkande föreslagit,

att det i 50 § banklagen föreskrivna kravet på avsättningar till reservfond,

tills denna svarar mot 50 % av aktiekapitalet, bör sättas ned till vad

som gäller för aktiebolag i allmänhet, dvs. 20 % av aktiekapitalet. Denna

fråga är jag inte beredd att behandla i detta sammanhang.

Riskindelning av placeringarna och kapitaltäckning skrav ens

detaljutformning

Utredningen har vid utformningen av kraven på kapitaltäckning väsentligen

tagit hänsyn till de med placeringarna förenade solvensriskerna, dvs.

de förlustrisker som hänger samman med att gäldenären inte fullgör sina

åtaganden mot kreditgivaren. Placering med större förlustrisk har förts

till högre kapitaltäckningsgrad än tillgång med mindre förlustrisk. Utredningen

framhåller att det endast undantagsvis är möjligt att ange förlustrisken

på en placering eller grupp av placeringar och att det därför är ofrånkomligt

att varje gruppering av placeringar efter förlustrisk får en schematisk

prägel. Differentieringen av tillgångarna efter förlustrisk grundar sig

opaginerad Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Ma j ds proposition nr 143 år 1968

delvis på att vissa låntagare som stat, kommun och vissa kreditmarknadsinstitut

betraktats som säkra. I övrigt har tillgångarna grupperats med ledning

av säkerhetens art. Placeringar för vilka särskild säkerhet ej ställts

har förts till den högsta riskgraden. I fråga om obligationer har utredningen

övervägt att ta hänsyn till de kursrisker dessa värdepapper är utsatta för.

Utredningen har dock stannat för att ett allmänt villkor, att obligationer

får tas upp till högst marknadsvärdet, är tillfyllest, när det gäller risktäckningen

för obligationer med marknadsnotering.

Fondrelationstalens storlek i de olika riskgraderna har utredningen ansett

böra utformas så, att de innebär en betryggande täckning av förlustrisken

för tillgångar i de olika riskgraderna. Med denna utgångspunkt har utredningen

med ledning av faktiskt inträffade förluster och kapitaltäckningskravens

nuvarande storlek funnit en sänkning av det samlade kapitaltäckningskravet

vara motiverad, i vart fall så vitt gäller affärsbankerna.

Till riskgrad 1 har utredningen fört tillgångar som bedömts ha ingen

eller ringa förlustrisk och som enligt gällande rätt tillhör de i inlåningsrättshänseende

mest prioriterade. Till denna lägsta riskgrad har förts, förutom

guldkantade obligationer, även obligationer som utfärdats av kreditaktiebolag

eller som offentligen utbjudits av bankinstitut, dvs. i huvudsak

s. k. industriobligationer. Som nyss nämnts har utredningen förutsatt att

obligationerna skall få tas upp till högst marknadsvärdet.

Som motivering för den kapitaltäckningskvot, 0,5 %, som utredningen

ställt upp för tillgångar i riskgrad 1, har utredningen anfört, att risken för

att de mot banken betalningsskyldiga inte fullgör sina förpliktelser visserligen

är obefintlig eller ytterst ringa, men att själva handhavandet av tillgångarna

är förenat med vissa förlustrisker. Utredningen har dessutom ansett

det rimligt att ett visst eget kapital över huvud taget krävs av ett bankinstitut.

Därför har också för dessa tillgångar ställts upp en kapitaltäckningskvot.

Som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen är utredningen inte

enhällig i fråga om den föreslagna kapitaltäckningskvoten för riskgrad 1.

Herr Callans har för sin del i stället förordat att tillgångarna i riskgrad 1

frias från alla kapitalkrav, utöver det som ligger i föreskriften att likvida

tillgångar skall redovisas till högst marknadsvärdet. Han har särskilt strukit

under att den nuvarande ordningen, enligt vilken bl. a. obligationer är

prioriterade i kapitaltäckningshänseende, kan förutsättas ha ökat intresset

bland bankinstituten för placeringar i obligationer. Ett borttagande av denna

prioritering skulle enligt Callans inverka menligt på obligationsmarknaden.

Även vid remissbehandlingen har skilda uppfattningar yppats om vilka

placeringar, som bör hänföras till riskgrad 1, och om vilken kapitaltäckningskvot

som är den lämpliga. Störst intresse har frågan om kapitaltäck
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj. ts proposition nr t ''i.‘S år 1968

ning för obligationer tilldragit sig. LO har anslutit sig helt till herr Gallans’

uppfattning, andra remissinstanser, däribland riksbanksfullmäktige och

poststyrelsen, har med hänsyn till den säkerhet som finns för obligationslån

ansett att de obligationer som tagits upp i riskgrad 1, med undantag av

sådana som utbjudits av svenskt bankinstitut, bör vara fria från kapitaltäckning.

Övriga obligationer i riskgrad 1, främst industriobligationer, bör

enligt dessa remissinstanser föras över till riskgrad 2. Bankinspektionen å

sin sida har ansett att samtliga i riskgrad 1 upptagna obligationer bör föras

över till riskgrad 2. Inspektionen pekar bl. a. på att utredningens förslag

för affärsbankernas del, räknat ultimo 1967, innebär en sänkning av det

genomsnittliga kapitalkravet för ifrågavarande obligationer från 1,3 till

0,5 %. I fråga om övriga i riskgrad 1 upptagna tillgångar har poststyrelsen

och riksbanksfullmäktige förordat att de skall vara fria från kapitaltäckningskrav.

Fullmäktige gör dock undantag för fordringar hos utländskt

bankföretag. Dessa fordringar bör enligt fullmäktiges mening föras till riskgrad

2, eftersom de utländska bankföretagen inte kan jämställas med de

svenska bankinstituten som arbetar under svenska lagregler och offentlig

tillsyn. Dessutom är de ifrågavarande fordringarna enligt fullmäktige ofta

bestämda i utländsk valuta, vilket medför kursrisker som också bör inverka

på kapitaltäckningskraven. Bankinspektionen har föreslagit att fordringar

för vilka kommun, svenskt försäkringsbolag eller utländskt bankföretag svarar

skall föras över till riskgrad 2 medan återstående placeringar i riskgrad

1 bör göras fria från kapitalkrav.

De skäl som utredningen anfört för att tillgångar, som enligt gällande

regler är helt eller delvis täckningsfria, skall underkastas kapitaltäckningskrav

har inte övertygat mig. Som herr Callans påpekat skulle ett genomförande

av utredningens förslag sannolikt minska bankinstitutens benägenhet

att förvärva dessa obligationer och därmed begränsa omfånget av obligationsmarknaden.

Jag vill därför förorda att kapitaltäckningskravet för placeringar

i riskgrad 1 sätts lika med noll. Emellertid anser jag i linje med vad

riksbanksfullmäktige föreslagit, att andra fullgoda obligationer — dvs. i stort

sett vad utredningen betecknat som obligationer utbjudna av bankinstitut

- liksom fordringar hos utländskt bankföretag bör föras över till riskgrad 2.

Däremot finner jag inte skäl att i förevarande sammanhang göra skillnad

mellan å ena sidan kommun och därmed jämförlig samfällighet samt försäkringsbolag

och å andra sidan övriga i riskgrad 1 upptagna institutionella

låntagare. Samtliga nämnda låntagare bör sålunda tas upp i riskgrad 1.

Utredningen har som jag tidigare nämnt föreslagit att obligationer vid

beräkningen av kapitaltäckningskravet skall tas upp till marknadsvärdet,

dock högst nominella värdet. Med detta kvalitativa krav har utredningen

ansett att de med kursvariationerna förbundna riskerna är tillgodosedda.

Som framgått av det tidigare anförda har bankinspektionen pekat på vissa

nackdelar med att sätta obligationernas marknadsvärde som norm för deras

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

värdering i kapitaltäckningssammanhang på sätt utredningen föreslagit och i

stället förordat att obligationernas bokvärde skall användas. Jag är, som jag

tidigare anfört, positiv till bankinspektionens förslag. Den av utredningen

föreslagna värderingsregeln har visst samband med den av utredningen föreslagna

bestämmelsen om avdragsrätt för värderegleringsreserver vid beräkning

av kravet på eget kapital. Godtas det av mig förordade slopandet av

avdragsregeln saknas skäl att behålla den av utredningen föreslagna värderingsregeln.

Jag förordar därför att obligationer i likhet med andra tillgångar

vid tillämpning av kapitaltäckningsbestämmelserna skall beräknas

efter sina bokförda värden, dvs. efter de värden de skall ha i bankinstitutets

balansräkning. Närmare bestämmelser om dessa värden finns intagna i banklagstiftningen

och bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117).

Till riskgrad 2 har utredningen fört tillgångar som ansetts innefatta relativt

obetydliga men ändock större riskmoment än tillgångar som förts till

riskgrad 1. För riskgrad 2 har utredningen föreslagit en kapitaltäckningskvot

av 1 %. Riskgrad 2 innefattar främst lån mot säkerhet av inteckning

i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet

inom 75 % av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller av

byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten, samt lån

mot inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom 50 % av det uppskattade

värdet. Dessutom har i riskgraden tagits upp fordran mot säkerhet

av kreditförsäkring meddelad av svenskt försäkringsbolag. Herr Hanström

är skiljaktig såtillvida att han föreslagit att krediter mot inteckningar

i annan fastighet, dvs. industrifastigheter skall föras till riskgrad 4.

Utredningens förslag innebär en reducering av det nuvarande kapitalkravet

för dessa krediter, såvitt avser affärsbankerna, från drygt 9 till 1 %. Herr

Hanström framhåller att industrifastigheter i stor utsträckning är byggda

för viss verksamhet och att deras värde i hög grad är beroende av lönsamheten

av den rörelse som där drivs. Sådana fastigheter kan enligt Hanström

i säkerhetshänseende inte jämställas med bostads- eller affärsfastigheter.

Dessa har i regel en marknadsmässig, avläsningsbar avkastning, som kan

utgöra underlag för fastställande av belåningsvärdet. Dessutom finns, framhåller

Hanström, för sistnämnda fastigheter en marknad, som ger möjlighet

att vid behov finna köpare.

Förslaget att lån mot säkerhet av inteckning i annan fastighet än jordbruks-,

affärs- eller bostadsfastighet — dvs. huvudsakligen i industrifastigheter

— till viss del skall föras till riskgrad 2 med en kapitaltäckning

av 1 % har i flera remissyttranden, bl. a. bankinspektionens, bostadsstyrelsens,

riksbanksfullmäktiges och bankföreningens, bedömts som allt för liberalt.

De skäl som anförts mot förslaget är väsentligen desamma som herr

Hanströms. Jag instämmer delvis i den kritik som förslaget på denna punkt

mött. Emellertid bör i detta sammanhang erinras om innehållet i 4 § lagen

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

143

den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom. Genom denna bestämmelse

vidgades kretsen av tillbehör till industrifastigheter högst väsentligt i

förhållande till vad som tidigare gällt. Sålunda skall numera till fastighet, som

helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, höra maskiner och

annan utrustning, som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten,

med undantag för fordon, kontorsutrustning och handverktyg (se prop.

1966:24; 3LU 27; rskr 149). Syftet med bestämmelsen har huvudsakligen

varit att stärka kreditvärdigheten hos industrifastigheter. Med hänsyn härtill

anser jag att den anförda kritiken skall beaktas endast på det sättet att

fordringar med säkerhet av inteckningar i industrifastigheter inom 50 % av

uppskattningsvärdet förs över från riskgrad 2 till riskgrad 3.

Vid remissbehandlingen har ingen anmärkning riktats mot utredningens

förslag att i kapitaltäckningsbestämmelserna slopa taxeringsvärdet som

norm. Inte heller har någon erinran gjorts mot förslaget att höja belåningsgränsen

från 60 till 75 % av normvärdet. Jag kan godta dessa förslag och

förordar i princip en övergång till uppskattningvärden. Utredningen har förutsatt

att det av bankinstituten uppskattade värdet fastställs efter noggrann

expertvärdering i varje särskilt fall. För min del anser jag det viktigt att

denna förutsättning kommer till uttryck i lagstiftningen. Vidare bör som

bostadsstyrelsen förordat i kapitaltäckningsbestämmelserna tas in en särskild

föreskrift i fråga om statsbelånade hus, motsvarande den som gäller

för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna. Bestämmelsen innebär att

kreditgivaren vid långivning till statligt belånade bostadshus skall tillämpa

samma värden som de statliga låneorganen, dvs. det för bostadslånet fastställda

pantvärdet. Kreditgivaren har emellertid rätt att avvika från pantvärdet

om han vid egen värdering finner sig inte kunna godta det statliga

pantvärdet. Genom bestämmelsen har i stadshypoteks- och bostadskreditorganisationernas

långivning uppnåtts en smidig anslutning mellan å ena

sidan primär- och sekundärlånen samt å andra sidan det statliga bostadslånet.

I viss mån samma effekt bör bestämmelsen enligt min mening kunna

få om den, som jag förordar, tas in i kapitaltäckningsbestämmelserna för

bankinstituten. Dessutom skapas en viss garanti för att bankinstituten i sin

värdering inte låter sig påverkas av låntagarintressen. I fråga om fastigheter

utan statligt bostadslån får bankinstituten givetvis tillämpa egna uppskattningsvärden.

Sparbanksföreningen har i sitt remissyttrande föreslagit att uppskattningsvärdet,

såvitt angår lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, skall

få avse inte bara byggnader, som uppförts på den med tomträtt upplåtna

fastigheten, utan också själva nyttjanderätten till denna. Föreningen har

uppgett att enligt sparbankernas praxis åsätts i regel tomträttsbyggnaden

inte något särskilt värde, utan hela tomträtten värderas i ett sammanhang.

Föreningen har vidare framhållit att en framräkning av byggnadsvärden i

fråga om utelöpande lån mot säkerhet av inteckningar i tomträtt skulle

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

medföra ett synnerligen omfattande och kostnadskrävande arbete. Jag har

förståelse för de olägenheter, som den föreslagna värderingsregeln kan vålla

sparbankerna, men jag är ändå inte benägen att förorda en ändring av regeln.

Orsaken härtill är att jag anser det olämpligt att i samband med övriga

liberaliseringar för inteckningslån slopa det kvalitativa krav i fråga om

inteckningslån i tomträtt som ligger i ifrågavarande bestämmelse. De olägenheter

sparbankernas nuvarande värderingsprinciper skulle kunna föra

med sig vid en övergång till ny kapitaltäckningsbestämmelse bör enligt min

mening kunna undvikas. Något hinder för att i fråga om tomträtt vid tilllämpning

av kapitaltäckningsbestämmelsen använda taxeringsvärde i stället

för uppskattningsvärde torde inte föreligga.

Utredningens förslag att till riskgrad 2 föra fordringar med säkerhet av

kreditförsäkring, meddelad av svenskt försäkringsbolag, har föranlett erinringar

från två håll. Bankinspektionen har pekat på att kreditförsäkringar

ofta är försedda med självriskklausuler och därför föreslagit att fordringar

med sådan säkerhet skall föras över till riskgrad 3. Sparbanksföreningen

har ifrågasatt om bärande skäl finns för att hänföra fordringar med säkerhet

av kreditförsäkring, meddelad av utländskt försäkringsföretag, till riskgrad

4, vilket är innebörden av utredningsförslaget. Enligt föreningen bör

sådana fordringar i vart fall kunna föras till riskgrad 3.

Jag delar utredningens uppfattning att kreditförsäkring, som meddelats

av svenskt försäkringsbolag, innebär en betryggande säkerhet. Detta bedömande

grundar sig bl. a. på den omständigheten att de svenska försäkringsgivarna

är underkastade en sträng offentlig tillsyn. Enligt min meningfinns

emellertid ingen anledning att i riskhänseende bedöma en kreditförsäkring

som meddelats av svenskt försäkringsbolag annorlunda än en garanti

lämnad av svenskt bankinstitut. Därför bör fordringar mot säkerhet av

svensk kreditförsäkring föras till riskgrad 1. Vad så angår frågan om

kreditförsäkring, meddelad av utländskt försäkringsbolag, är jag A^äl medveten

om svårigheterna för såväl bankinstituten som tillsynsmyndigheten

att bedöma en utländsk försäkringsgivares soliditet. Jag är också medveten

om de svårigheter som kan uppstå vid en tvist om försäkringsavtalet mellan

den svenske kreditgivaren och det utländska försäkringsföretaget. Samtidigt

finner jag det emellertid svårt att motivera den skillnad i kapitaltäckningshänseende

som skulle uppstå om fordringar mot säkerhet av utländsk kreditförsäkring

fördes till riskgrad 4. Jag har därför stannat för att förorda

att ifrågavarande placeringar förs till riskgrad 2. Härigenom vinns parallellitet

i fråga om fordringar mot säkerhet av bankgarantier eller kreditförsäkringar

i både riskgrad 1 och 2. Jag förutsätter emellertid att bankinstituten

vid kreditgivning mot säkerhet av utländsk kreditförsäkring iakttar den

allra största försiktighet vid sin säkerhetsbedömning. I tveksamma fall bör

samråd ske med tillsynsmyndigheten.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Till riskgrad 3 har utredningen fört de placeringar för vilka förlustrisken

framstår som större än för riskgrad 2 men som dock ansetts kunna undantas

från den högsta riskgraden. Kapitaltäckningskvoten har utredningen satt

till 4 %. Till riskgraden har förts andra svenska obligationer än sådana som

tagits upp i riskgrad 1 enligt förslaget. Vidare har utredningen till riskgrad

3 fört lån mot aktier och förlagsbevis noterade vid Stockholms fondbörs

med hänsyn till att bankinstituten själva fastställer betryggande belåningskurser

för sådana värdepapper. Till riskgraden har också förts lån med säkerhet

av inteckning i jordbruksfastighet eller i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamilj shus, liggande mellan 75 och 100 % av uppskattningsvärdet, under

förutsättning att inteckningslånet är förstärkt med betryggande borgen.

Skälet för denna riskgradsplacering ifråga om topplån i en- eller tvåfamilj sfastighet

har angetts vara att förlusterna på sådana lån varit mycket små

under hela efterkrigstiden. Av samma skäl har utredningen fört lån på

mindre belopp mot enbart namnsäkerhet till riskgraden.

Mot utredningens förslag att i kapitaltäckningshänseende prioritera toppkrediter

i jordbruksfastighet och vissa bostadsfastigheter har anmärkningar

riktats i två hänseenden. Bankinspektionen anser att bestämmelsen inte innebär

samma begränsning av kreditbeloppet i fråga om jordbruksfastigheter

som beträffande bostadsfastighet med en- eller tvåfamilj shus, och förordar

därför att krediter till jordbruksfastigheter maximeras till 50 000 kr.

HSB samt stadshypotekskassan och bostadskreditkassan hävdar att anledning

saknas att göra skillnad på toppkrediter i å ena sidan en- och tvåfamilj

shus och å andra sidan flerfamiljshus under hänvisning till att förluster

på i vart fall statsbelånade flerfamiljshus inte varit relativt större än

förlusterna på statsbelånade småhus.

För egen del accepterar jag utredningens förslag att till riskgrad 3 föra

ifrågavarande inteckningslån. Jag förutsätter därvid att den borgen som

ställs innebär en reell förstärkning av inteckningssäkerheten. Dessutom förordar

jag att motsvarande placeringar med säkerhet av inteckning i bostadsfastighet

med flerfamiljshus förs till riskgraden under förutsättning

att bostadslån av statsmedel utgår för huset.

Bankinspektionen har riktat kritik också mot utredningens förslag att

i riskgraden ta in fordringar med säkerhet av förlagsbevis eller aktier som

är noterade vid Stockholms fondbörs. Enligt inspektionen innebär detta att

krediter mot sådan säkerhet i riskhänseende bedöms lindrigare än krediter

till det företag som ytterst svarar för säkerheten. Även på denna punkt delar

jag utredningens uppfattning att fordringar mot säkerhet i förlagsbevis

och aktier bör ingå i riskgrad 3. Avgörande för mitt ståndpunktstagande

har varit att bankinstituten vid krediter mot ifrågavarande säkerheter tilllämpar

förhållandevis försiktiga, enhetliga belåningskurser. Jag förutsätter

att tillsynsmyndigheten fortsättningsvis har sin uppmärksamhet riktad på

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

bankinstitutens rekommendationer i fråga om belåningskurserna och att

den vid behov ingriper om kurserna skulle tendera att bli alltför höga.

Från något håll har yrkats att de i riskgraden upptagna borgenslånen inte

skulle maximeras till 25 000 kr. utan anpassas till beloppet efter den omfattning

som låntagarens verksamhet har. Som utredningen påpekat är det

endast smärre borgenslån som ansetts kunna prioriteras med en inplacering

i riskgrad 3. Anledning saknas därför att vidga kretsen av borgenslån i riskgrad

3.

Med den uppdelning av obligationer i riskgrad 1 och 2, som jag tidigare

förordat och till vilken jag återkommer i specialmotiveringen till kapitaltäckningsbestämmelserna,

anser jag att de obligationer som av utredningen

förts till riskgrad 3 kan utgå ur placeringskatalogen. Obligationer som inte

räknas in bland de fullgoda kan föras till den högsta riskgraden.

Till riskgrad 4 slutligen har utredningen fört tillgångar som inte räknats

upp i de tidigare riskgraderna. För riskgraden har föreslagits en kapitaltäckningskvot

av 8 %. Av de till riskgraden förda tillgångarna har utredningen

särskilt kommenterat fastigheter för banklokalers inrymmande och

aktier i sådana fastighetsbolag samt aktier i andra kreditinstitut.

Enligt gällande lagregler för bankinstituten tar innehav av bankfastighet,

såväl vid direktägande isom indirekt via fastighetsbolag, i anspråk inlåningsrättsgrundande

kapital. För affärsbanker innebär den nuvarande inlåningsrättsregeln

att mot det bokförda värdet av direktägd fastighet skall stå 9,1 %

eget kapital. För sparbanker och kreditkassor är motsvarande procenttal

7,4. 1 fråga om bankfastighet, som ägs genom fastighetsbolag, krävs enligt

de nuvarande reglerna kapitaltäckning endast för det bokförda värdet av

bankinstitutets aktier i bolaget. Utredningen har uppmärksammat att lcapitaltäckningsreglerna

innebär en viss styrning av formen för innehavet av

bankfastighet genom den förmånligare behandling som ägande genom fastighetsbolag

medför. I syfte att eliminera denna styrning har utredningen

föreslagit att samma krav på täckning i det egna kapitalet skall gälla vare

sig fastighet ägs direkt eller indirekt. Utredningen har därför förordat en

bestämmelse, avseende ägande genom fastighetsbolag, av innehåll att 8 %

av summan av bokförda värdet på aktierna i fastighetsbolaget och dess

skulder skall avräknas vid beräkning av krav på bankbolagets eget kapital.

I fråga om direktägd bankfastighet behövs ingen särregel, eftersom hela det

bokförda värdet av sådan fastighet ingår i riskgrad 4 enligt utredningens

förslag.

Två remissinstanser har i sina yttranden berört kapitaltäckningskravet i

fråga om bankfastigheter. Bankinspektionen anser att ett kapitaltäckningskrav

på 8 % är alltför liberalt och föreslår en höjning till förslagsvis 10 %.

Som skäl härför anges bl. a. att ett sådant kapitaltäckningskrav skulle kunna

få en dämpande effekt på bankinstitutens benägenhet att investera me
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

del i fastigheter. Sparbanksföreningen å sin sida menar att en medelsplacering

i fastighet snarast måste bli säkrare, om kreditgivaren också är ägare

till fastigheten, och ifrågasätter om det inte är rimligare att — oavsett om

ägarförhållandet är direkt eller indirekt — behandla bankernas fastighetsinnehav

så, att i likhet med vad som gäller för krediter i affärs- och bostadsfastigheter

ett belopp som svarar mot 75 % av fastighetens uppskattningsvärde

hänförs till riskgrad 2 med 1 % kapitaltäckning och återstoden

av det bokförda värdet till riskgrad 4 med 8 % kapitaltäckning, dvs. sammanlagt

2,75 % kapitaltäckning för fastighetsinnehavet. För egen del instämmer

jag i utredningens förslag om en kapitaltäckning av 8 %. Ett procentuellt

något högre kapitaltäckningskrav kan enligt min mening i och

för sig inte ha någon återhållande verkan i fråga om bankinstitutens förvärv

av bankfastigheter. I detta sammanhang vill jag erinra om vad jag redan

uttalat i avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom, nämligen

att bankinspektionen med särskild uppmärksamhet bör följa utvecklingen

på detta område och inskrida där så behövs. Jag delar utredningens

mening att ägandeformen för bankfastighet bör vara neutral i kapitaltäckningshänseende.

Bankinspektionen har i sitt yttrande också framhållit att skyldigheten att

ställa kapital för indirekt ägda fastigheter inte endast bör gälla, då bankinstitutet

äger bestämmande inflytande, utan även då institutet har ett väsentligt

ekonomiskt intresse i fastighetsbolag. Som jag utvecklat vid behandlingen

av förvärvsreglerna gäller för bankinstitutens rätt att förvärva

fastighet eller aktie i bankfastighetsbolag det villkoret att förvärvet skall

syfta till att bereda banken lokaler för dess inrymmande. Jag har framhållit

att detta villkor inte får ges en alltför rigorös och snäv innebörd och tolkas

som ett krav på att hela den ifrågavarande fastigheten skall disponeras för

bankverksamheten. I en bankfastighet kan inrymmas t. ex. bostads-, kontors-

och af färslägenheter. Den föreslagna förvärvsregeln tillåter därför,

liksom den nu gällande, att bankinstitut tillsammans med annan äger fastighet,

som delvis inrymmer bankens lokaler, delvis disponeras av meddelägaren.

Fall kan tänkas där meddelägaren visserligen har aktiemajoriteten

i bankfastighetsbolaget, men där banken ändock har en väsentlig andel i

bolaget. Sådana fall bör också enligt min mening omfattas av den föreslagna

regeln för indirekt ägande. Jag biträder därför inspektionens förslag i

denna del. Beträffande den närmare innebörden av uttrycket »väsentligt

ekonomiskt intresse» hänvisar jag till prop. 1955: 3 s. 173—175.

Bankinspektionen och sparbanksföreningen har också diskuterat innebörden

av utredningens förslag att avräkning skall ske på summan av bokförda

värdet på aktier i fastighetsbolaget och bolagets skulder. Uttrycket

»bolagets skulder» har av inspektionen tolkats som bolagets samtliga skulder,

medan sparbanksföreningen å sin sida tolkat uttrycket som avseende

bolagets skulder till bankinstitutet.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

För att syftet med regeln skall nås — att direkt eller indirekt ägd bankfastighet

skall behandlas lika i kapitaltäckningshänseende — bör enligt

min mening, när banken ensam äger fastighetsbolaget, samtliga i fastighetsbolaget

bokförda skulder räknas med. Skulle, som jag nyss berört, fall förekomma

där bankinstitut tillsammans med annan äger fastighetsbolag, bör

däremot endast den del av fastighetsbolagets skulder som svarar mot bankbolagets

aktieinnehav i fastighetsbolaget tas med vid avräkningsförfarandet.

Ges avräkningsregeln detta innehåll nås likställighet i kapitaltäckningshänseende

både i direkta och indirekta samäganderättsfall.

Jag övergår härefter till frågan hur bankinstitutens innehav av aktier i

andra kreditinstitut skall behandlas i kapitaltäckningshänseende. Först må

erinras om att affärsbank enligt gällande och föreslagna förvärvsregler får

förvärva sådana aktier endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t. Även sparbanks

och centralkassas förvärv av sådana aktier är reglerad i lag, fastän

på ett annat sätt.

Bankinstitutens intressen i s. k. sidobolag kan efter bolagens verksamhetsinriktning

delas in i fem grupper, nämligen bankinstitut, bostadsfinansierande

kreditaktiebolag, industri-, fartygs- och exportfinansierande kreditaktiebolag,

kommunlånebolag och utländska bankföretag. Med den första

gruppen avses Sparbankernas bank och Jordbrukets bank som ägs av sparbankerna

resp. centralkassorna. De bostadsfinansierande kreditaktiebolagen

är Svensk Fastighetskredit AB — samägt av ett antal affärsbanker —

Svenska Intecknings Garanti AB och Göteborgs Intecknings Garanti AB,

vilka är dotterbolag till var sin affärsbank, samt Sparbankernas Intecknings

AB — ägt av sparbankerna genom Sparbankernas bank. Dessa bolag har eu

utlåning på drygt 9 miljarder och ett aktiekapital på ca 110 milj. kr. De

industri-, fartygs- och exportfinansierande instituten är AB Industrikredit,

AB Företagskredit och AB Svensk Exportkredit. Dessa bolag ägs till hälften

av staten och till hälften av ett antal bankinstitut. Dessutom ingår i gruppen

Svensk Fartygskredit AB, som ägs av 14 affärsbanker. Dessa bolag har en

sammanlagd utlåningsvolym på ca 1,4 miljarder kr. och ett aktiekapital på

ca 132 milj. kr. Kommunlåneinstituten består av Kommunkredit AB, som till

94 r-''c ägs av Sparbankernas bank, och Kommunlåneinstiutet AB, som till

94 % ägs av övriga affärsbanker. Återstoden i dessa bolag ägs av kommunala

organisationer. Den sammanlagda utlåningen i kommunlåneinstituten är ca

en miljard kr. och aktiekapitalet uppgår till 4 milj. kr. Med de utländska

bankerna slutligen avses ett stort antal olika affärsbanksengagemang i utländska

bankföretag. De två största är Nordfinanz-Bank Ziirich och Banque

Scandinave en Suisse. Sammanlagt uppgår de svenska bankinstitutens intressen

i utländska bankföretag till ca 50 milj. kr. För kreditaktiebolagen, som

finansierar sin kreditgivning huvudsakligen genom upplåning av medel på

obligationsmarknaden, är upplåningsrätten enligt gällande regler begrän
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

säd i förhållande till det egna kapitalets storlek. De utländska bankföretagen

lyder helt naturligt under lagstiftningen i det land där företaget är

etablerat.

Vid beräkning av affärsbankernas inlåningsrätt bär i praxis från bankens

eget kapital avräknats bokförda värdet på intressen i sidobolag av nu angivna

typer. Detta innebär ett kapitaltäckningskrav av 100 % för sidobolagsengagemang.

Till grund för denna rättstillämpning har legat åsikten att det

egna kapital, som lagstiftaren föreskrivit som skydd för bankens insättare,

inte samtidigt kan utgöra riskkapital också i ett annat kreditinstitut. Det

förhåller sig nämligen så, att om ett bankinstitut äger exempelvis ett kreditaktiebolag,

innebär detta att med bankinstitutets eget kapital som grund

drivs dels en rörelse hos moderbolaget dels en hos dotterbolaget. Eftersom

det finns bestämmelser om högsta tillåtna rörelsevolym i förhållande till

det egna kapitalet för båda bolagen, följer aritmetiskt av en dotterbolagsbildning

att en större kreditgivning kan ske med oförändrad storlek av det

egna kapitalet, än om dotterbolaget inte upprättats, dock under förutsättning

att inte en särskild reduceringsregel införs vid kapitalkravsberäkningen.

Utredningen har föreslagit att aktier i sidobolag skall ingå i riskgrad 4

och sålunda kräva 8 % kapitaltäckning. Utredningen betonar att den är

medveten om den aritmetiska innebörd förslaget har med avseende på

möjligheterna till rörelsetillväxt på grundval av ett givet eget kapital. Enligt

utredningen är emellertid det avgörande i detta sammanhang att lagstiftningen

i vårt land betraktar varje kreditinstitut och dess rörelse som

en enhet med avgränsning gentemot övriga kreditinstitut och att etablering

och förvärv av kreditinstitut är underkastad det allmännas kontroll. Utredningen

har därför inte ansett en högre kapitaltäckningskvot än den föreslagna

motiverad.

Utredningens förslag på denna punkt är inte enhälligt. Herr Hanström

anser det självklart att det kapital som föreskrivits som skydd för bankinstitutens

insättare inte samtidigt kan utgöra riskkapital också i annat kreditinstitut.

Eftersom det till annat institut överförda kapitalet i första hand

utgör skydd för detta företags fordringsägare, tunnas kapitalskyddet ut för

insättarna i bankinstituten. Hanström ifrågasätter om inte skillnad kan göras

i kapitaltäckningshänseende för sidobolagsengagemang mellan å ena sidan

affärsbankerna och å andra sidan sparbanker och centralkassor. För de

sistnämnda skulle enligt Hanström undantag kunna göras från kapitaltäckningskvot

över huvud taget i fråga om intressen i sidobolag.

Utredningens förslag att begränsa täckningskravet till 8 % i fråga om

hankinstitutens engagemang i sidobolag har hälsats med tillfredsställelse av

bankföreningen, som ansluter sig helt till utredningens uppfattning, medan

från andra håll kritik riktats mot förslaget. Sålunda har bankinspektionen

betonat angelägenheten av att det reella skydd, som banklagarnas kapital
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

täckningsregler är avsedda att ge insättarna, inte minskas eller elimineras

genom manipulationer av olika slag som t. ex. uppdelning av rörelsen på

olika juridiskt självständiga enheter och andra liknande åtgärder av rent

organisatorisk art. Därför måste, som f. n. sker i praxis, från moderbolagets

eget kapital räknas av vad bolaget investerar som riskbärande kapital i

andra företag för vilka också finns legala krav på risktäckning. I princip

måste enligt inspektionen krävas att den föreslagna relationen mellan eget

och främmande kapital skall föreligga för koncernen i dess helhet. Inspektionen

finner det uppenbart att den av utredningen föreslagna kapitaltäckningsregeln

för sidobolag inte innebär något reellt skydd för insättarna. Det

föreskrivna riskkapitalet skulle kunna uttunnas praktiskt taget hur mycket

som helst. Inspektionen ifrågasätter också om det är mödan värt att utforma

ett regelsystem som så lätt skulle kunna sättas ur funktion genom enkla

organisatoriska förändringar i bankerna. Inspektionen har på i huvudsak

de här anförda skälen förordat att i banklagen skall tas in en bestämmelse,

som klart anger att bankinstitut för tillgångar av ifrågavarande slag skall

ställa eget kapital som till fullo svarar mot tillgångarnas bokvärde. Riksbanksfullmäktige

företräder i denna fråga en mellanställning. Fullmäktige

anser att starka skäl talar mot att som bankinspektionen gjort dra de logiska

konsekvenserna ur en i och för sig rimlig premiss och betonar, att

de insatser av riskkapital det här är fråga om i huvudsak avser svenska

bank- och kreditaktiebolag, vilkas verksamhet är reglerad i lag. Det har ansetts

i hög grad ligga i det allmännas intresse att sådana företag inrättas

och utvecklas och i flera fall har staten inträtt som delägare. Fullmäktige

anser att den av utredningen föreslagna lösningen bör kunna accepteras i

fråga om insatser i svenska bankinstitut och kreditaktiebolag, så länge karaktären

hos denna grupp inte förändras. I övriga fall däremot anser fullmäktige

en anknytning till nuvarande praxis motiverad.

Som framgår av det anförda talar goda skäl för både utredningens och

bankinspektionens förslag till lösning av frågan om kapitaltäckning för

bankinstitutens intressen i sidobolag. Å ena sidan kan sägas att utredningens

förslag innebär att möjligheter öppnas för bankinstitut att genom koncernbildning

utan insats av nytt riskkapital driva en kreditgivningsrörelse av

helt annan omfattning än f. n. Exempel på hur detta kan gå till har bankinspektionen

anfört i sitt remissyttrande. Genom en sådan koncernbildning,

som i fråga om de vanliga aktiebolagen är en välkänd företeelse, kan ett

bankinstitut med ett förhållandevis litet riskkapital behärska en hel kedja

av kreditinstitut. Det egna kapitalet/insättar-borgenärsskyddet för en sådan

koncern kan teoretiskt bli illusoriskt. Mot detta resonemang kan å andra

sidan invändas att bankinstitutens förvärv av sidobolag vanligen kräver

tillstånd av Kungl. Maj :t och att de svenska kreditinstituten är underkastade

legala soliditetskrav. Vidare kan göras gällande att ett bankinstituts

aktieinnehav i ett sidobolag inte är att bedöma annorlunda än vilken place
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i43 år 1968

151

ring som helst. En lämplig avvägning mellan de ståndpunkter som intagits

i denna fråga synes enligt min mening vara, endera som riksbanksfullmäktige

förordat att för de svenska sidobolagen kräva 8 % kapitaltäckning medan

för de utländska engagemangen skall krävas 100 % kapitaltäckning,

eller att behålla nuvarande ordning för alla sidobolagsengagemang utom såvitt

gäller de kreditinstitut där staten ingår som delägare. Jag anser övervägande

skäl tala för den sistnämnda lösningen. Härigenom vinns att bankinstitutens

engagemang i kreditaktiebolag av typen Industrikredit, Företagskredit

och Exportkredit, blir mindre betungande än hittills i kapitaltäckningsliänseende.

Vidare undviks risken för att kapitaltäckningsbestämmelsernas

utformning kan ge anledning till etablerande av sidobolag. Liksom

hittills bör härvidlag företagsekonomiska skäl vara utslagsgivande. Jag förordar

alltså att i kapitaltäckningsbestämmelserna tas in en föreskrift av innehåll

att från eget kapital skall räknas av bokförda värdet av vad bankinstitut

som aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag, som driver

någon form av bankverksamhet, dock inte såvitt gäller företag i vilket

staten är delägare. Någon undantagsregel från den föreslagna ordningen för

sparbanker och kreditkassor anser jag inte påkallad.

Jag återkommer slutligen som jag förutskickat till kapitaltäckningskravet

i stort för de olika bankinstituten. I fråga om placeringarna i riskgrad 1

har jag redan uttalat att dessa bör vara täckningsfria. Vad beträffar placeringarna

i övriga riskgrader ansluter jag mig till de kapitaltäckningskvoter

som utredningen föreslagit. För att belysa verkningarna i kapitaltäckningshänseende

av de i detta avsnitt förordade bestämmelserna i förhållande till

utredningens, herr Hanströms och bankinspektionens förslag har följande

tabell upprättats. De affärsbanker, sparbanker och centralkassor som tagits

med avses vara representativa för resp. grupp av bankinstitut. Det bör anmärkas

att labellen bygger på bankinstitutens redovisning, som inte är anpassad

till det föreslagna regelsystemet. Därför kommer det sannolikt att

visa sig att kapitalkravet blir väsentligt mindre än som framgår av beräkningarna.

Samma reservation gäller f. ö. för den av utredningen redovisade

sammanställningen.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Eget kapi- tal och

förlagslån

tkr

Kapital- krav enligt

nu gällan- de regler

tkr

Kapitalkrav i procent av kol. 2 enligt

Depart.

förslag

Utredn.

förslag

Han-

ströms

förslag

Bank-

insp.1

förslag

1

2

3

4

5

6

31/8 1967

Svenska Handelsbanken ..

1 024 195

1 026 702

62

54

69

76

Skandinaviska Banken ....

687 347

749 254

63

56

73

81

Göteborgs Bank..........

263 206

258 932

66

59

78

85

Sveriges Kreditbank......

325 718

337 934

58

56

69

75

Wermlands Enskilda Bank

64 206

61 661

58

52

72

79

Östergötlands Enskilda

Bank ................

59 228

52 954

65

60

77

85

Skaraborgs Enskilda Bank

49 118

45 435

64

59

74

82

Medeltal

62

56

71

78

31/12 1966

Stockholms sparbank ....

62 471

32 588

78

76

93

93

Valkebo sparbank........

600

355

105

104

no

112

Fagerhults sparbank......

280

219

78

80

97

98

Virserums sparbank......

894

441

82

79

93

96

Västerås sparbank........

3 664

2 720

104

94

114

115

Motalaortens sparbank....

1 863

1 431

67

65

77

78

Medeltal

79

77

94

95

31/8 1967

Mellersta Norrlands

Centralkassa ..........

4 375

3 715

no

95

119

121

Mälarprovinsernas

Centralkassa ..........

7 937

5 286

134

119

137

138

Västra Sveriges Centralkassa

14 608

9 213

100

94

105

106

Östergötlands Centralkassa

9 856

6 515

98

92

100

100

Södra Sveriges Centralkassa

17 166

12 507

100

91

104

106

Medeltal

105

96

no

in

1 För tillgångar tillhörande riskgrad 4: affärsbanker 9 %

övriga 8 %

Tabellen visar att departementsförslaget i medeltal skulle innebära en

minskning av kapitalkravet i förhållande till nuvarande inlåningsrättsregler

för affärsbankerna med 38 %, för sparbankerna med 21 % och en höjning

för centralkassorna med 5 %. Av tabellen framgår också att samtliga

bankinstitut vid den tidpunkt redovisningen avser hade ett betydligt större

eget kapital än vad som skulle krävas enligt departementsförslaget.

Ytterligare en tabell har upprättats för att visa storleken av kapitalkravet

i procent av summan av samtliga tillgångar (exklusive diver seräkningar)

och ingångna garantiförbindelser enligt de olika förslagen.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

153

Gällande

regler

Depart.

Utredn.

Han-

ström

Bank-

insp.

Svenska Handelsbanken ..........

7,07

4,56

3,81

4,87

5,35

Skandinaviska Banken ............

6,29

4,30

3,53

4,60

5,08

Göteborgs Bank ..................

6,81

4,83

4,05

5,28

5,81

Sveriges Kreditbank ..............

5,94

3,59

3,33

4,09

4,48

Wermlands Enskilda Bank ........

5,97

3,87

3,11

4,28

4,70

Östergötlands Enskilda Bank ......

6,15

4,40

3,66

4,76

5,25

Skaraborgs Enskilda Bank..........

6,27

4,31

3,69

4,65

5,17

Medeltal

6,57

4,33

3,65

4,69

5,16

Stockholms sparbank..............

1,91

1,48

1,44

1,77

1,78

Valkebo sparbank ................

1,83

1,92

6,90

2,02

2,05

Fagerhults sparbank ..............

1,82

1,42

1,45

1,76

1,78

Virserums sparbank ..............

1,67

1,38

1,32

1,56

1,61

Västerås sparbank ................

1,77

1,84

1,66

2,02

2,03

Motalaortens sparbank ............

1,86

1,25

1,21

1,42

1,45

Medeltal

1,89

1,50

1,45

1,77

1,79

Mellersta Norrlands Centralkassa

1,64

1,80

1,55

1,95

1,98

Mälarprovinsernas Centralkassa ....

1,78

2,38

2,11

2,44

2,46

Västra Sveriges Centralkassa........

1,80

1,80

1,69

1,89

1,90

Östergötlands Centralkassa ........

1,83

1,79

1,69

1,82

1,83

Södra Sveriges Centralkassa........

2,57

2,56

2,34

2,67

2,71

Medeltal

1,98

2,09

1,91

2,17

2,20

Denna tabell visar bl. a. nödvändigheten av att förhållandevis kraftigt sänka

kapitalkraven för affärsbankerna för att enhetliga kapitaltäckningsregler

för bankinstituten över huvud taget skall kunna åstadkommas.

Med beaktande av vad jag tidigare i detta avsnitt anfört anser jag med

hänsyn till den kapitalstyrka bankinstituten i regel har att de kapitalkrav,

som innefattas i de av mig förordade kapitaltäckningsbestämmelserna, innebär

en lämplig och godtagbar avvägning mellan samtliga intressen.

Med hänsyn till att departementsförslaget för vissa sparbanker och centralkassor

innebär strängare kapitaltäckningskrav än vad som gäller f. n.

förordar jag att sparbanker och centralkassor under en övergångstid av fem

år skall få möjlighet att tillämpa de hittills gällande inlåningsrättsbestämmel-serna.

I departementsförslaget har bestämmelserna om kapitaltäckning tagits

upp i 57 § banklagen, 26 § sparbankslagen och 34 § jordbrukskasselagen.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr li3 år 1968

Kassareservskyldiglieten

Gällande rätt

Bankinstituten är enligt lag —63 § banklagen, 31 § sparbankslagen, 35 §

jordbrukskasselagen och 2 § placeringsreglementet för postbanken — ålagda

att hålla viss betalningsberedskap i form av kassareserv. Olika krav ställs

i sådant hänseende på instituten såväl i fråga om kassareservens omfattning

som beträffande de tillgångar som får räknas in i reserven. Endast för

affärsbanker och centralkassor är en enhetlig reglering genomförd.

Kassareservskyldighetens omfattning för affärsbanker och centralkassor

bestäms till en början av en kvalitativ regel. Denna innebär skyldighet att

hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv

av tillgångar som med lätthet kan förvandlas i pengar. Därutöver ges kvantitativa

bestämmelser som anger kassareservens minsta storlek. Kassareservplikten

ställs därvid i förhållande till i stort sett samtliga förbindelser

men differentieras efter inlåningens art. För sparbanker och posibanken

finns endast kvantitativa regler för kassareservens storlek.

De kvantitativa bestämmelserna för affärsbanks, sparbanks och centralkassas

kassareserv följer samma mönster men innebär något strängare

kassareservkrav för sparbankernas del. Kassareserven skall uppgå till minst

ett belopp som svarar mot summan av dels 25 % av de förbindelser som

bankinstitutet har att fullgöra vid anfordran — avistaförbindelser, t. ex.

checkräkning — eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, dels

en viss andel, 4 % för affärsbankerna och centralkassorna samt 8 % för

sparbankerna, av övriga förbindelser, t. ex. inlåning på kapitalräkning, kapitalsamlingsräkning,

depositionsräkning och sparbanksräkning. Det strängare

kassareservkravet för sparbanker i vad avser inlåning som inte är av

utpräglat kortfristig natur bär motiverats med att sparbankernas placeringar

i allmänhet är väsentligt mera bundna än övriga bankinstituts (prop.

1955: 151 s. 147). Kassareservens minimistorlek får tillfälligtvis underskridas

men skyldighet föreligger då att snarast möjligt öka reserven till föreskrivet

belopp.

Kassareservplikten enligt de kvantitativa reglerna omfattar för affärsbanker

och centralkassor inte alla förbindelser. Sålunda är garantiförbindelser

helt undantagna. Vidare gäller inte 25 %-regeln för inlåning på sparkasseräkning,

för vilken inlåning såväl banklagen som jordbrukskasselagen

föreskriver en minsta uppsägningstid av eu vecka. Detta undantag hänger

samman med att rörligheten hos sparkassemedlen ansetts vara mindre än

hos övriga förbindelser av utpräglat kortfristig natur (jfr prop. 1955: 3 s.

opaginerad Kontrollera mot PDF

155

Kiingl. Maj:ts proposition nr i43 år 1968

124—126). Slutligen är 4 %-regeln inte tillämplig på långfristiga förbindelser,

förlagslån, återlån hos AP-fonden och inteckningslån i egna fastigheter.

Postbanken är skyldig att som kassareserv redovisa ett belopp som tillsammans

med inneliggande kassa och medel, som står inne hos bank eller

riksgäldskontoret, motsvarar för postsparbanken minst 10 % och för postgirot

minst 50 % av kontoinnehavarnas behållning enligt senaste bokslut.

Beträffande de tillgångar som får räknas in i kassareserven ges f. n. endast

för sparbanker (uttömmande) och postbanken (exemplifierande) en

författningsmässig reglering. För affärsbanker och centralkassor avgör i

praxis bankinspektionen vad som kan betraktas som kassareservmedel.

Sparbanks kassareserv skall utgöras av medel som innestår på postgiro

eller av sådana tillgodohavanden hos riksbanken, riksgäldskontoret, postsparbanken

eller affärsbank, vilkas återstående löptid inte överstiger ett år

eller som kan sägas upp till betalning inom högst ett år, eller av checkar,

som dragits på inländsk penninginrättning och som tillhör sparbanken,

eller av skattkammarväxlar eller fullgoda svenska obligationer — beräknade

högst till marknadsvärdet — som med lätthet kan förvandlas i pengar.

Vidare får av kassareserven högst 100 000 kr. utgöras av vissa inteckningar,

som sparbanken innehar som säkerhet för lån, som förfaller eller kan av

sparbanken sägas upp till betalning inom högst sex månader. Förutsättningen

är att inteckningarna ligger inom 60 % av senast fastställda taxeringsvärdet

i jordbruksfastighet eller i sådan bostads- eller affärsfastighet,

som är belägen inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts.

Bankinspektionen kan slutligen efter prövning i varje särskilt fall

godkänna även andra tillgångar som kassareservmedel. — Inteckningar har

fått gå in i kassareserven alltsedan kassareservbestämmelser tillkom genom

1892 års sparbankslag. Begränsningen till 100 000 kr. kom till år 1923.

Metoden att i lag ge en uttömmande uppräkning av de tillgångar som får

räknas som kassareserv har ansetts erbjuda vissa fördelar från speciell

sparbankssynpunkt. Tillvägagångssättet tillåter att kassareserven kan omfatta

vissa tillgångar, som inte är direkt likvida — inteckningar — men som

enligt ett allmänt intresse anses böra hänföras till kassareservmedlen. Inte

minst för de små sparbankerna har metoden ansetts vara av betydande

värde. (Jfr SOU 1954: 10 s. 2011.

De tillgångar som bankinspektionen godtar som kassareservmedel för

affärsbanker och centralkassor omfattar i huvudsak svenska checkar, postremissväxlar

samt nettofordringar — avista eller på en dags uppsägning —

hos affärsbanker, sparbanker och centralkassor ävensom statspapper och

obligationer till belåningsvärdet hos riksbanken.

Kassareservduglig tillgång som pantsatts av affärsbank, sparbank eller

centralkassa får inte räknas in i kassareserven. Om sådan tillgång utgör

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

säkerhet för avtalad kredit, får den dock räknas som kassareservmedel i

den mån krediten inte använts.

För postbanken föreskrivs att kassareserven skall bestå av statens, hypoteksbankens

eller stadshypotekskassans obligationer eller av andra värdehandlingar

som med lätthet kan förvandlas i pengar.

Bankinspektionen kan medge centralkassa att i sin kassareserv räkna in

ansluten jordbrukskassas kassatillgångar (prop. 1956: 122 s. 79).

Vid sidan av nu redovisade kassareservbestämmelser finns sedan år 1937

en särskild beredskapslagstiftning om bankinstituts kassareserv, vars syfte

är penningpolitiskt. Denna lagstiftning har ändrats flera gånger. F. n.

gäller likviditets- och kassakvotslagen den 25 maj 1962 (nr 256). Lagen

gällde ursprungligen t. o. m. den 30 juni 1965 men har förlängts genom lag

den 6 juni 1968 (nr 261) för tiden t. o. m. den 30 juni 1971. Enligt denna

lag kan Kungl. Maj :t förordna om likviditets- och kassakvoter i den mån

detta prövas oundgängligen nödvändigt för att uppnå det mål som fastställts

för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Det ankommer på riksbanken

att meddela de föreskrifter, som behövs för tillämpning av förordnandet.

Förordnande om likviditetskvot kan avse affärsbankerna, sparbankerna,

centralkassorna och postbanken, under det att förordnande om kassakvot

kan gälla endast affärsbankerna och postbanken. Med likviditetskvot förstås

i lagen förhållandet mellan nettosumman av bankinstitutets likvida tillgångar

och dess samtliga förbindelser med vissa angivna undantag. Kassakvoten

anges som förhållandet mellan bankinstitutets i riksbanken innestående

medel och dess förbindelser, också här med vissa undantag. Riksbanken

fastställer det procenttal till vilket likviditets- och kassakvot minst

skall uppgå. En övre gräns har därvid satts. Denna utgör i fråga om likviditetskvot

50 % för affärsbankerna och postbanken samt 25 % för övriga

bankinstitut. Procenttalet för kassakvot har maximerats till 15 %.

Förordnande enligt likviditets- och kassakvotslagen har i fråga om kassakvot

för affärsbanker gällt under tiden den 19 december 1967—den 29 februari

1968 (SFS 1967: 745 och 1968: 39). Beträffande likviditetskvoter följer

affärsbankerna i praktiken de kvoter som riksbanken rekommenderar.

Kreditinstitututredningen

Utredningen förordar att författningsmässiga regler även i fortsättningen

skall ställas upp för bankinstitutens kassareserv och att syftet med dessa

regler skall vara endast att skapa garantier för en företagsekonomisk betalningsberedskap.

Penningpolitiska synpunkter bör liksom hittills tillgodoses

i särskild ordning. I detta sammanhang erinrar utredningen om att riksbanken

av penningpolitiska skäl f. n. rekommenderar affärsbankerna särskilda

likviditetskvoter och att flertalet av dessa banker redovisar en avsevärt

större kassareserv än den banklagen föreskriver.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

157

Den nuvarande olikartade utformningen av kassareservreglerna får enligt

utredningen i betydande grad ses mot bakgrund av att även rörelsereglerna

i övrigt varit olika. Utredningen pekar särskilt på att sparbankerna

tidigare hade större möjligheter än affärsbanker och centralkassor att lämna

bundna lån och att detta förhållande låg bakom den strängare kassareservskyldigheten

för sparbankerna. Denna skillnad försvann genom lagändringar

år 1965 och utredningen föreslår nu att även övriga rörelseregler skall

bli likartade. En differentiering av kassareservreglerna kan därför inte längre

grundas på författningsmässiga olikheter. Utredningen understryker

emellertid kraftigt att likartade regler för verksamheten inte utesluter betydande

olikheter i den faktiska sammansättningen av tillgångar och skulder,

vilket i sin tur påverkar kravet på betalningsberedskap.

På grund av olikheter i bankinstitutens rörelseinriktning har utredningen

övervägt att utforma kassareservkravet enbart som en kvalitativ regel av

innebörd, att instituten är skyldiga att hålla en med hänsyn till rörelsens

art och omfattning tillräcklig kassareserv. Fördelen med en sådan utformning

anges vara att den i princip medger att kassareservkravet kan avpassas

efter varje enskilt instituts verksamhet. Utredningen avvisar dock en sådan

lösning eftersom den kan medföra svåra tillämpningsproblem. Det kan sålunda

förutsättas att bankinspektionen för att fullgöra sin verksamhet måste

ställa upp kompletterande kvantitativa regler. Utredningen finner det

lämpligare att nödvändiga kvantitativa bestämmelser ges i författning och

att reglerna liksom hittills anger kraven på kassareservens storlek. Det betonas

att reglerna med nödvändighet måste bli schablonmässiga.

Efter mönster från vad som nu gäller för affärsbanker och centralkassor

föreslår utredningen att även en kvalitativ regel skall ingå i kassareservbestämmelserna

för samtliga bankinstitut. En sådan regel sägs vara av värde

för att markera att de krav som ställs upp genom de kvantitativa bestämmelserna

i vissa fall kan innebära en otillräcklig betalningsberedskap.

Som bakgrund till frågan hur kvantitativa regler bör utformas berör utredningen

utförligt vissa förhållanden som på ett avgörande sätt kan påverka

ett bankinstituts behov av betalningsberedskap. Därvid konstateras

inledningsvis att allmänt sett beror kassautvecklingen i banksystemet på

de penningvårdande myndigheternas åtgärder och statsbudgetens kassamässiga

utfall, variationer i allmänhetens sedelinnehav och betalningsströmmarna

till och från utlandet. Härigenom ges den yttre ram inom vilken bankinstituten

som grupp har att verka. Dessa förhållanden medför enligt utredningen

betalningsströmmar till och från banksystemet och påverkar därigenom

banksystemets kassatillgång.

Vad angår det enskilda bankinstitutet konstaterar utredningen, att dess

kassautveckling har direkt samband med i vilken utsträckning uttag och

utbetalningar av lån i tiden sammanfaller med insättningar samt amorteringar

och ränteinbetalningar. Av dessa faktorer kan inbetalningsström
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

15S

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

marna av amorteringar och räntor med säkerhet förutsägas. De kan enligt

utredningen påverkas även i den meningen att institutet kan förändra takten

i sin nyutlåning samt ändra på amorteringstiderna och sammansättningen

av värdepapper sportfölj en i fråga om löptider. Utredningen framhåller,

att utlånings- och placeringspolitiken härigenom blir ett instrument

för bankinstitutets likviditetsplanering. Möjligheterna att härutöver öka

kassan genom att säga upp lån förefaller utredningen vara obetydliga, eftersom

låntagarnas likviditetsplanering i de flesta fall torde vara uppbyggd på

grundval av den med bankinstitutet överenskomna faktiska amorteringstiden

och därför inte tillåter en snabbare återbetalningstakt.

I fortsättningen behandlar utredningen den betydelse som inlåningens

struktur — sedd ur flera synvinklar — kan ha för behovet av kassareserv.

Först påpekas att inlåningsräkningarna kan hänföras till olika kategorier

insättare, främst hushåll, kommuner och företag. Med utgångspunkt i att de

skilda kategorierna kan antas följa olika mönster i fråga om uttag och insättning

på räkningarna finner utredningen det sannolikt, att insättningar

från en kategori kan balansera uttag från en annan. Ju mer renodlat inslaget

av en enda insättarkategori är i ett institut, desto större blir risken

för att balanserande insättningar inte sker. I anslutning härtill betecknar

utredningen inlåningsstrukturen med avseende på insättarkategorier som

heterogen såväl inom de olika typerna av bankinstitut som för alla bankinstitut.

Mest ensartad anges den vara i postbankens sparbanksdel, vars inlåning

i allt väsentligt kommer från hushållen.

Det absoluta antalet inlåningskunder som utgör gentemot varandra självständiga

beslutsenheter tar utredningen upp som nästa aspekt på inlåningsstrukturen

i bankinstituten. Eftersom sannolikheten för balanserande insättningar

tilltar vid stigande storlek på bankinstitutet synes det relativa kravet

på kassareserv öka ju färre insättare ett institut har. Av detta förhållande

drar utredningen den slutsatsen, att vid samma genomsnittsbehållning på

inlåningsräkningarna blir t. ex. det relativa kassareservbehovet i ett institut

med 1 000 milj. kr. i omslutning lägre än i ett institut med 100 milj. kr. i

omslutning.

Inlåningsstrukturen i bankinstituten kan, sägs det vidare, betraktas ur

den synvinkeln att det inom ramen för en given omslutning på ett institut

kan rymmas ett större antal insättare med mindre behållningar eller ett

mindre antal insättare med större behållningar. Eftersom sannolikheten för

balanserande insättningar är störst i det förstnämnda fallet får enligt utredningen

det relativa behovet av kassareserv i institut med ett stort antal

insättare anses vara lägre än i ett institut med ett litet antal insättare.

Utredningen lägger ytterligare en aspekt på bankinstitutens inlåningsstruktur

med utgångspunkt i att instituten betraktas som en enhet. Under

förutsättning att allmänhetens innehav av sedlar är konstant och att övriga

i det föregående nämnda faktorer inte för med sig någon ändring i bank
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 k3 år 1968

159

systemets kassatillgång, följs praktiskt taget genast ett uttag på en inlåningsräkning

av en motsvarande insättning. Detta förhållande leder enligt

utredningens uppfattning till att ju större ett institut är i förhållande till

hela banksystemet, desto mindre blir det relativa behovet av kassareserv.

Sannolikheten för att ett uttag från institutet skall följas av en insättning

ökar nämligen med växande storlek på institutet.

Utredningens redovisning av olika aspekter på bankinstitutens inlåningsstruktur

såvitt rör behovet av kassareserv leder till den slutsatsen att behovet

bestäms av flera faktorer i förening. De avgörande faktorerna anges

sammanfattningsvis vara dels institutets storlek i förhållande till bankväsendet

som helhet, dels antalet insättare i institutet och deras storlek i

förhållande till institutets storlek, dels inslaget av olika insättarkategorier

i ett institut. Utredningen finner det uppenbart att en gruppering av samtliga

bankinstitut med hänsyn till dessa faktorer inte skulle följa associationsrättsliga

gränser. Det är därför enligt utredningens mening inte möjligt

att differentiera kassareservreglerna efter associationsrättsliga linjer.

Utredningen diskuterar i fortsättningen möjligheten att — liksom f. n. är

fallet — differentiera kravet på kassareserv efter inlåningens formella uppsägningstid

genom att för kortfristiga förbindelser kräva större betalningsberedskap

än för andra förbindelser. Även om utredningens förslag om

slopande av nuvarande reglering i fråga om uppsägningstider för inlåningen

godtas, utgör detta inte något hinder för att instituten själva — såsom nu

sker för vissa räkningar — för kontohavarna föreskriver uppsägningstider

av olika längd. Möjlighet finns därför, betonar utredningen, att även i fortsättningen

differentiera kassareservkravet efter längden av formellt överenskommen

uppsägningstid. En sådan differentiering innebär att framför

allt omsättningshastigheten av inlåningen tillmäts betydelse för bankinstitutens

kassautveckling. Mot detta anför utredningen att uttag av insättarmedel

balanseras tidsmässigt i allt väsentligt av insättningar och att kassaställningen

påverkas även av andra faktorer. Utredningen anser det därför

inte meningsfullt att differentiera kassareservkravet efter inlåningens formella

uppsägningstider.

Utredningens överväganden i fråga om kassareservregler leder till att

dessa bör utformas med hänsyn till främst bankinstitutets storlek och antal

kunder, förekomsten inom varje institut av relativt stora insättare samt fördelning

på insättarkategorier. Utredningen anser att de särskilda krav som

varje instituts karaktär kan fordra skall kunna innefattas i en enhetlig

schablonregel om kassareservens relativa storlek jämte den kvalitativa bestämmelsen

om en med hänsyn till verksamhetens inriktning tillräcklig

kassareserv.

Utredningen förordar en för samtliga bankinstitut gemensam kvantitativ

kassareservregel om 10 % på inlåningen. Til! inlåning hänförs enligt utredningens

förslag samtliga förbindelser med undantag av obligations- och

opaginerad Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som upptagits hos APfonden

i samband med återlån samt garantiförbindelser. Vid avvägningen

av storleken av det föreslagna procenttalet i förhållande till nuvarande

krav bär utredningen utgått från att räkningsstrukturen på inlåningssidan

kommer att förbli i stort sett den nuvarande. Skulle väsentliga ändringar

i detta avseende aktualiseras, något som diskuterats på bankhåll, får, påpekar

utredningen, frågan om procenttalets storlek tas upp till förnyad

prövning.

Eftersom en nedgång i kassareservtillgångarna ibland kan ligga helt utanför

ett bankinstituts kontroll behåller utredningen i sitt förslag nuvarande

möjlighet för affärsbanker, sparbanker och centralkassor att tillfälligtvis

underskrida fastställt belopp för kassareserven. Även postbanken föreslås

få denna rätt. Skyldighet skall dock i sådant fall föreligga att snarast öka

kassareserven till föreskriven nivå.

Verkningarna av en kassareservregel om 10 % på inlåningen belyser utredningen

genom en ingående undersökning per den 31 mars 1966 av hur

regeln kommer att slå för bankinstituten (SOU 1967:64 s. 207—209). I

fråga om sparbankerna avser undersökningen ett representativt urval på 75

stycken. För affärsbankerna som grupp betraktat medför den föreslagna

kassareservregeln ingen ändring av nuvarande förhållanden; någon sänkning

för storbankerna och höjning för provinsbankerna. Sparbankerna har

nu ett genomsnittligt krav på 8,2 %. Utredningens förslag medför en höjning

av detta med högst en fjärdedel. För centralkassorna, som nu har ett

genomsnittskrav på 6 %, medför den föreslagna regeln en betydande skärpning,

i de enskilda fallen varierande ungefär mellan 20 och 90 %. Om hänsyn

tas till den faktiska kassareserv som bankinstituten redovisade vid undersökningstillfället,

skulle det föreslagna kravet på kassareserv ha uppfyllts

av samtliga affärsbanker, av 64 utav 75 undersökta sparbanker och av halva

antalet centralkassor eller 6 st.

Med hänsyn till den skärpning som ett genomförande av utredningens

förslag innebär för vissa centralkassor och sparbanker förordar utredningen

att dessa bankinstitut under en övergångstid, förslagsvis fem år, får

tillämpa nu gällande bestämmelser.

Utredningen diskuterar därefter vilka tillgångar som kassareserven får

bestå av och börjar därvid med att precisera begreppet kassareserv som

kapaciteten hos ett bankinstitut att låna i riksbanken. Kravet för ett bankinstitut

på kassareserv mynnar nämligen i sista hand ut i behovet av att

genom upplåning i riksbanken täcka ett underskott i riksbanksclearingen.

Frågan blir då vilka tillgångar som ett bankinstitut normalt kan belåna

i riksbanken och som därför skall få räknas in i kassareserven. En rimlig

avgränsning torde enligt utredningens mening vara att — i enlighet med

gällande praxis för t. ex. affärsbankerna — som kassareserv räkna tillgodohavanden

i riksbanken, fordringar på riksgäldskontoret och på andra kredit
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

institut samt sådana värdepapper som normalt är belåningsbara i riksbanken.

I sammanhanget nämner utredningen att riksbanken i princip kan

belåna inte endast skattkammarväxlar och statsobligationer samt hypoteksbankens

och stadshypotekskassans obligationer utan även övriga kreditinstituts

obligationer, kommunobligationer samt industriobligationer och

liknande, för sistnämnda kategori under förutsättning att lånen är börsnoterade.

Beträffande de tillgångar som får räknas in i kassareserven erinrar utredningen

om nuvarande oenhetliga reglering för bankinstituten. Detaljerade

bestämmelser finns endast i sparbankslagen. För affärsbanker och centralkassor

anger bankinspektionen i praxis vilka tillgångar isom kan betraktas

som kassareservdugliga.

Den sistnämnda ordningen synes, påpekar utredningen, ha fungerat väl

och är dessutom smidigare än en reglering i författning. Utredningen föreslår

därför att för samtliga bankinstitut i lagtexten skall användas endast

termen »tillgångar som med lätthet kan förvandlas i penningar». Under

detta begrepp ingår som en väsentlig del i riksbanken normalt belåningsbara

tillgångar.

Beträffande sparbanks nuvarande rätt att i kassareserven räkna in vissa

inteckningar till ett belopp av högst 100 000 kr. anför utredningen, att genom

beloppsgränsen är denna möjlighet av nämnvärd betydelse endast för de

minsta sparbankerna. Utredningen föreslår att regeln mönstras ut ur sparbankslagen

och pekar därvid på, att i de fall där svårigheter att uppfylla

lagens krav kan uppstå bör under den föreslagna övergångstiden ifrågavarande

sparbanker kunna vidta åtgärder för att anpassa kassareserven

till de nya bestämmelserna.

Utredningen tar i sina lagförslag inte upp några regler om beräkningsgrunder

för ett bankinstituts värdepappersportfölj vid bestämmande av

kassareservens storlek. Det förutsätts att bankinspektionen liksom hittills

i fråga om affärsbanker och centralkassor utfärdar bestämmelser i frågan.

Med hänsyn till praxis och institutionella förhållanden i vårt land med avseende

på bankinstitutens mobilisering av sina kassareservtillgångar förordar

utredningen att inspektionen, i likhet med vad nu är fallet, använder

belåningsvärdet i riksbanken som beräkningsgrund vid värderingen av

värdepappersportföljen. Utredningens förslag innebär ändring för sparbankerna

därigenom att bestämmelsen i sparbankslagen om att obligationer

som ingår i kassareserven får beräknas till marknadsvärdet tas bort.

Remissyttrandena

Några remissinstanser har berört syftet bakom kassareservbestämmelser

i banklagstiftningen. Riksbanksfullmäktige framhåller, att dessa bestämmelser

skiljer sig från i penningpolitiskt syfte uppställda likviditets- och

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr li3

opaginerad Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kassakvotskrav och att avsikten med dem är att säkerställa bankernas betalningsförmåga.

Riksgäldsfullmäktige erinrar om att penning- och kreditpolitiskt

motiverade ingripanden för kortare eller längre tid kan komma

att få större betydelse för bankinstitutens dispositioner än här avsedda

kassareservregler.

Den föreslagna enhetliga utformningen av kassareservbestämmelserna —

dels en kvalitativ regel, dels en kvantitativ regel om kassareserv på minst

10 % av den totala inlåningen — har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i det helt övervägande antalet remissyttranden. Till de remissinstanser,

som särskilt berört kassareservbestämmelserna och som utan

förbehåll anslutit sig till utredningens förslag i denna del, hör bankinspektionen,

poststyrelsen, en reservant i riksbanksfullmäktige, herr Dahlén,

riksgäldsfullmäktige, bankföreningen, KF, RLF och LO. Riksgäldsfullmäktige

anser, att bestämmelserna om kassareserv utmärks av enkelhet och

praktisk tillämpbarhet.

Sparbanksföreningen tar upp det av utredningen diskuterade förslaget att

utforma kassareservkravet enbart som en kvalitativ regel med innebörd att

bankinstituten är skyldiga att hålla en med hänsyn till rörelsens art och

omfattning tillräcklig kassareserv. Föreningen anser vissa skäl tala för en

sådan lösning. Eftersom avsikten med en kassareserv får anses vara att den

skall kunna begagnas för att möta svängningar i bankinstitutens likviditet,

är ett kassareservkrav, uttryckt som en viss minsta procentsats av inlåningen,

något ologisk. Denna bristande logik korrigeras i utredningens förslag,

liksom i gällande rätt, genom stadgandet om att kassareserv som nedgått

under föreskrivet belopp snarast möjligt skall ökas till föreskriven

gräns. Med hänsyn till att en siffermässigt preciserad kassareserv trots detta

kan ha sina fördelar — en sådan ordning innebär bl. a. att bankinspektionen

inte behöver ge några supplementära regler för kassareservens storlek —

gör sparbanksföreningen inte någon direkt invändning mot att kassareservkravet

siffermässigt preciseras. —- Sparbankernas bank ansluter sig till sparbanksföreningens

uttalande.

Även jordbrukskasseförbundet kommer — utan att direkt motsätta sig en

lösning efter utredningens linjer — med vissa erinringar och påpekanden i

anledning av förslaget. De föreslagna kassareservbestämmelserna innebär

enligt förbundet väsentligt ökade förpliktelser för centralkassorna, för vissa

av dessa inemot en fördubbling i förhållande till gällande regler. Behovet av

kassareserv är främst beroende på rörligheten på inlåningen hos olika typer

av bankinstitut. Denna rörlighet torde, framhåller förbundet, vara betydligt

större hos affärsbanker än hos sparbanker och centralkassor. Från denna

synpunkt kan man ifrågasätta om inte de nuvarande reglerna med en med

hänsyn till inlåningens sammansättning differentierad kassareservskyldighet

är att föredra framför de föreslagna reglerna. Erfarenheten visar också,

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

att de nuvarande reglerna för centralkassornas vidkommande varit tillräckliga

för att tillgodose behovet av en god betalningsförmåga. Ehuru det sålunda

enligt jordbrukskasseförbundets uppfattning inte finns skäl för en

skärpning av kassareservreglerna, är kasserörelsen med hänsyn till önskemålet

om likställdhet med övriga bankinstitut i och för sig villig att påta

sig de ökade förpliktelser, som de föreslagna reglerna utgör. — Jordbrukets

bank instämmer i jordbrukskasseförbundets uttalande.

En kritisk inställning till förslaget i denna del intar däremot riksbanksfullmäktige

(majoriteten). Fullmäktige påpekar inledningsvis, att det som

är påfallande med utredningens konstruktion av kassareservskyldigheten

jämfört med förslaget till kapitaltäckningsregler är den långtgående schabloniseringen.

Kapitaltäckningskravens form är lika för alla bankinstitut,

men genom att de relateras till en indelning av tillgångarna i riskgrader

kommer dock hänsyn att tas till den olika karaktären av rörelsen. Kassareservkravet

däremot saknar denna form av differentiering och blir helt lika

för affärsbanker, sparbanker och centralkassor. Det rent siffermässiga

resultatet härav har blivit ett ungefär oförändrat krav för affärsbankerna i

genomsnitt, medan sparbankerna och i synnerhet centralkassorna får vidkännas

en skärpning.

Fullmäktige ifrågasätter om inte förslaget till kassareservregler kommit

att kännetecknas av en väl osmidig ambition att åstadkomma enhetlighet

till varje pris utan hänsyn till att det onekligen föreligger och med all säkerhet

kommer att föreligga sådana olikheter mellan olika bankinstituts rörelse

att en viss differentiering av kassareservkraven ter sig berättigad.

Utredningen har, fortsätter fullmäktige, diskuterat olika faktorer som enligt

dess mening borde bestämma ett rationellt grundat kassareservkrav,

men funnit att det knappast är möjligt att ta hänsyn till dem. Fullmäktige

hävdar dock, att utredningen på otillräckliga grunder avfärdat det system

som hittills kännetecknat svensk banklagstiftning, nämligen att relatera

kassareservkraven till inlåningens fördelning efter formell uppsägningstid.

Utredningens argumentation är mycket kortfattad —- uttagen balanseras

tidsmässigt normalt av insättningar och kassaställningen påverkas även av

andra faktorer. Fullmäktige ifrågasätter emellertid om inte en fördelning

efter uppsägningstider ändock ger ett samlat uttryck för karaktären av ett

instituts inlåning i de avseenden som är mest relevanta med hänsyn till

kassareservkraven.

Fullmäktige anser sig sålunda inte nu kunna tillstyrka en schablonmässigt

bestämd kassareserv på 10 %, som är otillfredsställande motiverad och

leder till stora skärpningar för sparbanker och centralkassor. Fullmäktige

är emellertid även medvetna om att den nuvarande kassareservregeln för

affärsbanker och centralkassor — 25 % av kortfristig och 4 % av annan

inlåning — gör en alltför stor skillnad mellan kortfristig och långfristig

inlåning. Om det inte är möjligt att nu genomföra en ytterligare prövning

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i syfte att fastställa nya enhetliga regler som tar hänsyn till inlåningens

tidsbundenhet, är det enligt fullmäktiges mening att föredra att tills vidare

behålla nuvarande regler.

Utredningens lösning av frågan om vilka tillgångar som får räknas in i

kassareserven lämnas utan erinran vid remissbehandlingen. Sparbanksföreningen

och Sparbankernas bank ifrågasätter dock om det inte, i konsekvens

med att kassareserven siffermässigt preciserats, är lämpligt att också

kassareservmedlen preciseras i lagtexten genom uppräkning.

Mot utredningens förslag att riksbankens belåningsvärden skall användas

vid värdering av de i kassareserven ingående tillgångarna riktar sparbanksföreningen

stark kritik och anser att en sådan värderingsnorm innebär för

sparbankernas del en ytterligare skärpning av kassareservskyldigheten i förhållande

till vad nu gäller. Föreningen föreslår, att sparbankerna vid värdering

av obligationsportföljen i kassareservhänseende alltjämt får begagna

marknadsvärden. På så sätt undviks olika beräkningsgrunder för obligationer

i balansvärderingshänseende (48 § sparbankslagen) och vid beräkning

av kassareserv.

Departementschefen

Nu gällande kassareservbestämmelser har till syfte att skapa garantier

för att bankinstituten upprätthåller en tillfredsställande betalningsberedskap.

Allmän enighet råder om att sådana regler behövs även framdeles.

Liksom hittills bör reglerna utformas enbart för uppgiften att skydda

bankinstitutens likviditet under det att penningpolitiskt motiverade bestämmelser

får ges i annan ordning. Bestämmelser av sistnämnda karaktär

finns f. n. i likviditets- och kassakvotslagen, en beredskapslag som i år

förlängts att gälla för tiden t. o. m. den 30 juni 1971. Förordnande med stöd

av denna lag har gällt endast en kortare tid kring årsskiftet 1967/68 och

avsåg då fastställande av kassakvot för affärsbankerna. I övrigt har denna

lagstiftnings syften kunnat förverkligas genom överenskommelser mellan

riksbanken och affärsbankerna om likviditetskvoter hos sistnämnda banker.

BI. a. som följd härav håller affärsbankerna f. n. en kassareserv som är

väsentligt större än vad banklagen kräver.

Skyldigheten att med hänsyn till ingångna förbindelser hålla en tillfredsställande

kassareserv kan regleras genom kvalitativa eller kvantitativa bestämmelser

eller genom ett sgstem innehållande regler av båda nu angivna

slag. Innebörden av en kvalitativ regel kan sägas vara den att lagen ställer

upp ett allmänt krav på bankinstituten att hålla en med hänsyn till rörelsens

art och omfattning tillräcklig kassareserv. Kvantitativa bestämmelser

reglerar direkt i lag den minimistorlek en kassareserv skall ha. Inom nuvarande

banklagstiftning tillämpas olika system. För affärsbanker och

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

centralkassor gäller bestämmelser av såväl kvalitativ som kvantitativ art.

Kravet på kassareserv hos sparbank är däremot endast kvantitativt bestämt.

Utgångspunkten för kreditinstitututredningen har även i förevarande avseende

varit att åstadkomma ett enhetligt system för alla bankinstitut.

Eftersom olikheter i de skilda institutens rörelseinriktning kan väntas bestå

även efter en samordning av rörelsereglerna, har utredningen övervägt att

utforma kassareservkravet enbart som en kvalitativ regel. Denna lösning har

utredningen emellertid förkastat, närmast av det skälet att bankinspektionen

i alla fall måste ställa upp kompletterande kvantitativa bestämmelser

och att det då är bättre att sådana ges i lag. Utredningens förslag går därför

ut på att samma ordning som nu gäller för affärsbanker och centralkassor

skall tillämpas för alla bankinstitut, dvs. med en kassareserv bestämd såväl

genom en kvalitativ regel som av kvantitativa bestämmelser.

Det föreslagna systemet har i allmänhet gillats eller lämnats utan erinran

vid remissbehandlingen. Sparbanksföreningen har dock i och för sig uttalat

starka sympatier för tanken att bestämma kassareservkravet enbart med

stöd av en kvalitativ regel men har, av samma skäl som utredningen, inte

gjort någon direkt invändning mot en komplettering med kvantitativa bestämmelser

i lag.

Enligt min mening — och i denna har jag blivit styrkt genom remissutfallet

— har nuvarande ordning för bestämmande av krav på kassareserv

hos affärsbanker och centralkassor uppenbara fördelar. Systemet tillåter

att nödvändig hänsyn kan tas till det enskilda institutets faktiska sammansättning

av tillgångar och skulder. Därutöver är för normalfallen kassareservkravet

siffermässigt preciserat, vilket otvivelaktigt är till god vägledning

för bankinstituten och underlättar bankinspektionens tillsynsverksamhet.

Inom systemets ram kan insättarnas intressen av tillräcklig trygghet

tillgodoses. Av dessa skäl godtar jag i princip det föreslagna systemet.

I fråga om de kvantitativa bestämmelsernas utformning innebär utredningens

förslag en väsentlig ändring av gällande ordning. Nuvarande bestämmelser

relaterar kravet på kassareserv till inlåningens fördelning efter

formell uppsägningstid och ställer upp ett krav på kassareserv motsvarande

25 % av kortfristig inlåning och 4 % — för sparbanker 8 % — av övrig inlåning.

Utredningsförslaget saknar denna differentiering och anger kravet

på kassareserv till ett belopp motsvarande minst 10 % av all inlåning. Det

rent siffermässiga resultatet av denna schablonregel — ställt i relation till

nuvarande i lag angivna krav på kassareserv — har blivit ett ungefär oförändrat

krav för affärsbankerna i genomsnitt men en skärpning för sparbanker

och framför allt för centralkassor.

Den föreslagna utformningen av de kvantitativa bestämmelserna har i

stort sett inte föranlett några särskilda uttalanden under remissbehand
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 1k3 år 1968

lingen. Bankinspektionen, poststyrelsen, bankföreningen och sparbanksföreningen,

som berört förslaget i denna del, har inte haft någon erinran mot

utformningen. Däremot har riksbanksfullmäktige och jordbrukslcasseförbundet

kritiserat schablonregeln. Den hårdaste kritiken kommer från riksbanksfullmäktige,

som hävdat att utredningen på otillräckliga grunder avfärdat

det system som hittills kännetecknat svensk banklagstiftning. Fullmäktige

har direkt avstyrkt den föreslagna lösningen och som skäl härför

åberopat främst att lösningen inte tar tillräcklig hänsyn till olikheterna i de

skilda bankinstitutens rörelseinriktning. En differentiering av kassareservlcravet

efter uppsägningstid har fullmäktige ansett vara en bättre om än inte

fullgod lösning. Även de negativa verkningarna för sparbanker och centralkassor

har åberopats av fullmäktige. En i viss mån likartad ståndpunkt

intar jordbrukskasseförbundet som för centralkassornas del i och för sig

föredragit nuvarande regler framför de föreslagna. Förbundet har dock uttryckligen

förklarat, att kasserörelsen med hänsyn till önskemålet om likställdhet

mellan bankinstituten godtar utredningsförslaget och därmed

ökade kassareservkrav för centralkassornas del.

Riksbanksfullmäktiges uttalande ger mig anledning att här lämna en

kort historik över kassareservreglerna. Skyldigheten att för betalningsberedskap

hålla viss kassareserv infördes för sparbanker år 1892, för affärsbanker

år 1911 och för centralkassor redan från starten år 1915. I fråga om

såväl sparbanker som centralkassor utformades bestämmelserna från början

som en skyldighet att redovisa en kassareserv motsvarande minst 10 % av

insättarnas behållning. De ursprungliga bestämmelserna för affärsbanker

ställde däremot kravet på kassareserv i relation till deras kortfristiga förbindelser,

som till viss del — 25 % — skulle täckas av en kassareserv. Denna

utformning hängde samman med att den inlåning som placerades på mer

långfristiga räkningar ansågs kännetecknas av så ringa rörlighet att inlåningen

saknade större betydelse för affärsbankernas behov av kassareserv.

Med undantag för centralkassornas övergång år 1936 till affärsbankssystemet

stod nu återgivna kassareservbestämmelser oförändrade kvar fram till

tillkomsten av nu gällande banklagstiftning. Anledningen till att man då för

affärsbanker och centralkassor vidgade kassareservkravet till att avse all

inlåning var att den nyss angivna förutsättningen för begränsning av kravet

till inlåning av kortfristig karaktär inte längre ansågs vara för handen.

Differentieringen av kassareservskyldigheten efter inlåningens art motiverades

med att kortfristiga förbindelser krävde högre betalningsberedskap än

övriga förbindelser. Beträffande sparbanker föranleddes övergången till affärsbankssystemet

av bl. a. önskan att sänka kassareservkravet något och

att sparbank medgavs rätt att inom en fri sektor motta inlåning på checkräkning

och på kortfristig uppsägningsräkning. — För postbanken har kassareservskyldigheten

alltid relaterats till kontoinnehavarnas behållning.

Utredningens grepp att applicera schablonregeln på all inlåning utan

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 43 år 1968

någon differentiering efter dess art innebär alltså inte något främmande

för svensk banklagstiftning. Sparbanker och centralkassor har haft ett sådant

system och det tillämpas fortfarande — såvitt kan bedömas utan några

olägenheter — av postsparbanken som i stort sett nu har samma sortiment

inlåningsräkningar som övriga bankinstitut.

Kravet på kassareserv skall ses mot bakgrunden av att ett bankinstituts

kassautveckling står i direkt samband med i vad mån uttag av insättarmedel

och utbetalningar av lån tidsmässigt sammanfaller med insättningar

och inbetalningar. En differentiering av kassareservkravet efter längden

av formellt överenskommen eller föreskriven uppsägningstid innebär att

framför allt omsättningshastigheten av inlåningen tillmäts betydelse för

bankinstitutens kassautveckling. Denna faktors betydelse får dock inte

överdrivas i sammanhanget. I viss mån, av naturliga skäl beroende av ett

instituts storlek, motverkas den av att uttag av insättarmedel tidsmässigt

i allt väsentligt balanseras av insättningar. Dessutom bestäms, såsom framgår

av utredningens ingående analys av problematiken, behovet av kassareserv

även av andra faktorer — t. ex. bankinstitutets storlek och antal

kunder, förekomsten av relativt stora insättare och fördelningen på insättarkategorier.

Slutligen bör understrykas att under förutsättning av riksdagens

godkännande kommer i framtiden de föreliggande olikheterna i bankinstitutens

inriktning att i allt väsentligt elimineras.

När man diskuterar utformningen av kvantitativa bestämmelser bör man

ha i minnet att sådana bestämmelser, om de som här ingår i systemet som

ett komplement till en kvalitativ regel, i viss mån endast är ett hjälpmedel

för att i normalfallen ange lämpligt minimikrav på kassareserven. Det väsentliga

i ett sådant system är den kvalitativa regeln som utan någon siffermässig

precisering helt allmänt av varje bankinstitut kräver ett likviditetsskydd

i törhållande till rörelsens art och omfattning hos institutet.

Övervakningen av en sådan regels tillämpning ingår som ett led i bankinspektionens

tillsynsverksamhet. Mot denna bakgrund reduceras problemet

närmast till en fråga om att skapa en hjälpregel som kan täcka normalfallen

och som är enkel och lätt att tillämpa.

Av nu anförda skäl godtar jag i förevarande avseende ett kassareservkrav

som är kvantitativt bestämt i förhållande till inlåningen utan någon differentiering

efter dess art. Jag vill dock, särskilt med hänsyn till de synpunkter

som framförts av riksbanksfullmäktige, ånyo understryka vikten av

att bankinspektionen noga följer utvecklingen hos de enskilda instituten och

där så behövs kräver större kassareserv än som följer av den kvantitativa

bestämmelsen.

Hur stort det kvantitativt bestämda obligatoriska likviditetsskyddet skall

vara är en avvägningsfråga. Av utredningen föreslagna 10 % av inlåningen

förefaller mig vara en lämplig avvägning mellan skilda intressen. Procenttalet

stämmer överens — genomsnittligt sett — med vad som nu krävs av

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

affärsbankerna men medför skärpning för sparbanker och centralkassor.

Ser man till den faktiska kassareserv som bankinstituten nu håller blir

verkningarna av ett krav på 10 % märkbara nästan endast för vissa centralkassor.

Affärsbankerna har f. n. en kassareserv på ca 38 % av inlåningen.

Sparbanker har sedan gammalt hållit en hög betalningsberedskap

och endast ett fåtal sparbanker torde få svårigheter att i dagens läge uppfylla

det föreslagna kravet på kassareserv. Av de tolv centralkassorna kan

enligt utredningens beräkningar endast sex uppfylla det av utredningen uppställda

kravet. De svårigheter som således vid en övergång till den föreslagna

ordningen uppstår för vissa sparbanker och centralkassor kan övervinnas

genom att såsom utredningen förordat dessa bankinstitut under en övergångstid

av fem år får tillämpa äldre kassareservbestämmelser. På grund

härav och då såväl sparbanksföreningen som jordbrukskasseförbundet accepterat

skärpningen av det lagstadgade kassareservkravet för sparbanker

och centralkassor anser jag anledning saknas att frångå utredningens förslag

om krav på 10-procentig kassareserv. Procenttalets storlek får självfallet

övervägas på nytt om utvecklingen — t. ex. i fråga om strukturen på

bankinstitutens inlåningsräkningar — framdeles ger anledning därtill.

Jag delar utredningens uppfattning om att vissa av bankinstitutens förbindelser

inte skall kräva någon kassareserv. De förbindelser det här är

fråga om utgörs av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som

tagits upp hos AP-fonden i samband med återlån samt garantiförbindelser.

Bland undantagen tas i departementsförslaget inte med obligationer som utgivits

av bankinstituten. Detta hänger samman med att jag, som kommer att

framgå av avsnittet om inlåningen, inte kan biträda utredningens förslag

om rätt för bankinstitut att ge ut egna obligationer. Departementsförslaget

innehåller i likhet med gällande rätt bestämmelser dels om möjlighet för

bankinstitut att tillfälligtvis underskrida minimikravet på kassareserven,

dels om pantsatt tillgångs ställning i kassareservhänseende.

Jag övergår nu till att behandla frågan om vilka tillgångar som får räknas

in i kassareserven. Det torde inte vara nödvändigt att i banklagarna närmare

ange de tillgångar som är kassareservdugliga. Det räcker enligt min uppfattning

med en allmän regel om att det skall vara fråga om tillgångar som med

lätthet kan förvandlas i pengar. Det får ankomma på bankinspektionen att

i tillämpningsföreskrifter närmare precisera vilka tillgångar som kan betraktas

som kassareservmedel. En sådan ordning tillämpas nu för affärsbanker

och centralkassor och har visat sig vara en smidig lösning och

fungerar väl. Som en riktpunkt i detta sammanhang vill jag ange att det

som huvudregel bör röra sig om tillgångar som normalt kan belånas i riksbanken.

Detta stämmer överens med den praxis som nu tillämpas av bankinspektionen

för affärsbanker och centralkassor och bör vara normgivande

även framdeles. Som utredningen påpekat kan nämligen begreppet kassa
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

169

reserv ytterst betraktas som kapaciteten hos ett bankinstitut att låna i

riksbanken. Liksom hittills bör det kunna tillåtas centralkassa att räkna in

anslutna jordbrukskassors kassamedel i kassareserven.

En följd av att uppräkningen av kassareservdugliga tillgångar i sparbankslagen

tas bort är att därmed slopas i praktiken även nuvarande möjlighet

för sparbank att intill ett belopp av 100 000 kr. få räkna in vissa inteckningar

i kassareserven. Någon invändning mot att så sker har inte

gjorts under remissbehandlingen. Jag är av den uppfattningen att denna

specialregel för sparbanker bör slopas. De sparbanker för vilka regeln kan

ha någon betydelse bör under den föreslagna övergångstiden kunna anpassa

kassareserven även i detta hänseende till de föreslagna bestämmelserna.

En särskild fråga är värdeberäkningen av i kassareserven ingående obligationer.

F. n. föreskriver sparbankslagen att obligationer får tas upp till

marknadsvärdet medan bankinspektionens praxis för affärsbanker och

centralkassor innebär att obligationernas belåningsvärde hos riksbanken är

utslagsgivande. Denna praxis är naturlig och bör enligt min uppfattning

vara vägledande även i fortsättningen. Det förhåller sig ju så att när en

obligation skall nyttiggöras för likviditetsändamål, blir det obligationens

belåningsvärde och inte dess marknadsvärde som får relevans. I regel belånas

obligationen i sådana sammanhang och säljs inte. En fördel är även

att belåningsvärdet torde vara mera stabilt än marknadsvärdet. Att värdet

av en obligationsportfölj i skilda sammanhang beräknas efter olika grunder

torde inte medföra några större olägenheter.

Jag förordar således att bestämmelserna om kassareservkravet i banklagstiftningen

utformas i överensstämmelse med det anförda. Bestämmelserna

har i departementsförslaget tagits upp i 58 § banklagen, 27 § sparbankslagen

och 35 § jordbrukskasselagen.

6f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr H3

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 1h3 år 1968

Kreditgivniiigen

För svenskt bankväsen gäller sedan länge att särskild säkerhet skall ställas

för kredit och att det endast i viss begränsad utsträckning är tillåtet att

göra avkall på detta krav. Syftet bakom banklagstiftningens bestämmelser

om kreditgivning är att trygga bankinstitutens solvens.

Under detta avsnitt skall behandlas dels tre spörsmål avseende säkerhetskravet,

nämligen den allmänna regeln om särskild säkerhet vid kreditgivning,

undantag från denna regel, dvs. kredit utan särskild säkerhet, s. k.

blancokredit, och kredit mot säkerhet av aktier in. m., dels föreskrifter om

formerna för kreditgivningen och om kredit till vissa tjänstemän i bankinstituten

m. fl., kreditjäv. Genom lagstiftning år 1965 tillkom efter förslag

av kreditinstitututredningen enhetliga regler om krediters löptid för

affärsbanker, sparbanker och kreditkassor (prop. 1965: 113, BaU 41, Rskr

334, SFS 219—221). Dessa bestämmelser tas oförändrade upp i departementsförslaget.

Övriga bestämmelser om kreditgivningen än nu omnämnda

kommer att beröras i specialmotiveringen.

Allmän regel om särskild säkerhet vid kreditgivning

Gällande rätt

Den allmänna regeln om särskild säkerhet vid kreditgivning är enhetligt

utformad för affärsbanker och kreditkassor. För dessa bankinstitut krävs

— 56 § banklagen och 37 § jordbrukskasselagen — att för kredit skall ställas

säkerhet som prövas betryggande och som består av fast eller lös egendom

eller av fordringsrätt även mot annan än den, till vilken krediten lämnats.

Enligt 28 § sparbankslagen får sparbank som huvudregel lämna kredit

endast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen.

Placeringen av medel som står inne i postsparbanken eller på postgiro är

noggrant reglerad i 1 § placeringsreglementet för postbanken (ändrad

1963:248). Förutom genom inköp av skattlcammarväxlar eller fullgoda

svenska obligationer och genom insättning på viss tid hos riksgäldskontoret

eller vissa penninginrättningar kan inlånade medel användas till att lämna

ut lån. För denna kreditgivning krävs att säkerhet ställs. Bestämmelserna

innebär följande. Kredit får lämnas dels mot säkerhet av fullgoda svenska

obligationer, dels mot säkerhet av sådan inteckning i fast egendom eller

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

171

tomträtt till bebyggd fastighet inom landet, som prövas utgöra fullgod säkerhet,

dels ock mot annan fullgod säkerhet. I sistnämnda fall gäller dock

begränsningar i två avseenden. I enskilda fall får således lånesumman uppgå

till högst 10 000 kr. och det sammanlagda beloppet av sådan kredit får

inte överstiga en femtiondedel av postbankens inlåning enligt senaste bokslut.

Kreditinstitututredningen

Med sin principiella inställning i gränsdragningsfrågan framstår det som

naturligt för utredningen att regleringen av kreditgivningen inte får användas

som gränsdragningsinstrument. Utredningen utgår därför från att bestämmelser

om kreditgivning skall tillgodose främst solvenssynpunkter. Huvudregeln

skall således även i fortsättningen vara att särskild säkerhet skall

ställas för kredit. Syftet med kravet på särskild säkerhet för lån anger utredningen

vara att den ställda säkerheten skall garantera att krediten blir

återbetald. Säkerhetskravet är dock ytterst beroende av låntagarens person

och kan sägas ingå som ett led i den allmänna bedömningen av en låntagares

kreditvärdighet. Mot denna bakgrund har utredningen övervägt att ge säkerhetskravet

en villkorlig innebörd i den meningen att kravet på kvaliteten

hos den ställda säkerheten skulle göras beroende av bedömningen av låntagarens

kreditvärdighet. Utredningen avvisar dock en sådan utformning av

säkerhetskravet, bl. a. med hänsyn till det inslag av skönsmässighet som

skulle kunna riskeras med en sådan regel. I stället förordas att huvudregeln

om särskild säkerhet skall innebära, att den ställda säkerheten värderad

efter objektivt godtagbara grunder skall täcka hela kreditbeloppet. Genom

vissa undantag från denna huvudregel skapas ändå en viss flexibilitet.

Kravet på särskild säkerhet skall således liksom hittills knytas till säkerhetens

karaktär oberoende av låntagarens person. Utredningen erinrar om den

olikartade utformning detta krav fått i nuvarande bestämmelser. För affärsbanker

och kreditkassor anges att säkerheten skall vara betryggande medan

för sparbanker och postbanken används termen fullgod säkerhet. Av

förarbetena framgår inte om man med denna skiljaktiga terminologi avsett

att kraven på säkerhet också i sak skulle vara olika. Även om en mera restriktiv

innebörd kan läggas in i termen fullgod än i termen betryggande

synes enligt utredningen numera i praktiken någon skillnad knappast

kunna upprätthållas mellan de båda termerna. Utredningen anser att termen

säkerhet, som av bankinstitutet prövas betryggande, närmast svarar

mot den av utredningen föreslagna betydelsen av säkerhetskravet och förordar

därför att denna term i fortsättningen används för samtliga bankinstitut.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Remissyttrandena

Den föreslagna huvudregeln om särskild säkerhet vid kreditgivning i form

av pant eller borgen lämnas utan erinran i det övervägande antalet remissyttranden.

Hit hör bl. a. sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, Jordbrukskasseförbundet

och Jordbrukets bank.

Några remissinstanser — kommerskollegium, bankföreningen, Sveriges

grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund,

Svensk industriförening samt Sveriges köpmannaförbund —

knyter an till utredningens diskussion om den innebörd säkerhetskravet bör

ha. Det hävdas rent principiellt, att bestämmelser om särskild säkerhet i

form av pant eller borgen kan undvaras och att ett krav på skälig trygghet

för kreditens återbetalande är tillräckligt. En sådan ordning med fri kreditvärdighetsprövning

är allmänt vedertagen utomlands och skulle säkerligen

utan fara kunna tillämpas även här i landet. Insättarna sägs ändå få ett tillfredsställande

skydd genom kapitaltäckningsreglerna. Flertalet av dessa remissinstanser

motsätter sig i dagens läge inte de säkerhetskrav utredningen

ställt upp, men framhåller behovet av omprövning av säkerhetsfrågan inom

en relativt nära framtid. Två av dessa remissinstanser ifrågasätter om inte

säkerhetskravet kan formuleras om så att bindningen till kravet på formella

säkerheter inte blir alltför hård och bankinstitutens önskemål om en större

rörelsefrihet vid kreditförmedlingen tillgodoses.

Belysande för dessa remissinstansers inställning till säkerhetsfrågan är

bankföreningens yttrande. Föreningen förklarar till en början att den är

medveten om att tiden knappast är mogen för att helt slopa kravet på särskild

säkerhet. Det har nämligen bakom sig en lång och väl befäst tradition.

Bankföreningen fortsätter därefter.

Å andra sidan har det emellertid på senare tid också förekommit kritik

mot denna tradition. Det har framhållits att kreditprövningen i första hand

bör inriktas på frågan om det lånesökande företagets förmåga att förränta

och amortera krediten med intjänade medel. Om framtidsbedömningen därvidlag

utfaller gynnsamt, borde särskild säkerhet inte anses behövlig. Samtidigt

har man påpekat att om företaget inte är lönsamt och livsdugligt,

så kan säkerheter i form av fastighets- eller företagsinteckningar bli till

föga glädje, eftersom den intecknade egendomens värde ofta är i hög grad

beroende av att den kan utnyttjas i en verksamhet som lämnar god avkastning.

Under åberopande av sådana synpunkter samt angelägenheten av att

stödja ny företagsamhet har företrädare för den mindre och medelstora industrin

väckt motioner i riksdagen med yrkande om utredning i syfte att

få till stånd ändrade riktlinjer för bankernas kreditbedömning. Även i andra

sammanhang har bankerna klandrats för att lägga överdriven vikt vid säkerhetsaspekten.

Det har gjorts gällande, att en sådan inställning inte är

förenlig med de villkor under vilka näringslivet numera arbetar. Till utveckling

av denna synpunkt har anförts att vår industri i dag och än mera i

framtiden måste satsa på framställning av nya produkter, vilket minskar

betydelsen av fasta fabriksanläggningar men i stället medför krav på kost
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

173

samma insatser för forskning, utvecklingsarbete och marknadsföring samt

på högt specialiserad maskinutrustning med jämförelsevis kort ekonomisk

livslängd.

Enligt bankföreningens mening ligger det åtskilligt i den kritik som sålunda

framförts. Det kan inte förnekas, att kravet på betryggande säkerhet

är ägnat att försvåra kreditgivning till nystartade småföretag som har

till ändamål att exploatera en ny uppfinning eller idé. Ett sådant företag

börjar inte sällan sin verksamhet i en förhyrd lokal och med ganska blygsam

maskinutrustning. Tillgången på bankmässiga säkerheter är alltså i

begynnelsestadiet ofta begränsad. Även argumentet, att vi står inför eu

omläggning av industriproduktionens inriktning, som kräver ökat risktagande,

måste uppenbarligen tillmätas avsevärd vikt. Bankföreningen beklagar

därför, att utredningen så bestämt avvisat tanken på en regelutformning

som skulle innebära att anspråken på säkerhet fick varieras

efter risken för att betalning skall utebli. På många håll utomlands är ett

sådant förfaringssätt vedertaget i praktiken.

Emellertid torde det, framhåller bankföreningen avslutningsvis, knappast

vara möjligt att utan ytterligare sakkunnigutredning konstruera en

säkerhetsregel som är flexibel och samtidigt har önskvärd stadga. Den

internationella utvecklingen kommer att nödvändiggöra ett förändrat synsätt

i fråga om kreditgivningen till näringslivet.

Kommerskollegium refererar till uttalande av handelskammaren i Göteborg

och anför bl. a.

En fortsatt industriell utveckling i vårt land torde komma att i hög

grad vara beroende av en förnyelse inom produktionen genom exploaterande

av nya uppfinningar och idéer, vilket torde komma att ställa stora

krav på kapitalförsörjningen. Dessa omständigheter liksom också den

minskade självfinansieringen inom näringslivet torde komma att aktualisera

krav på befogenheter för bankerna att i högre grad än hittills grunda

kreditgivningen på en bedömning av företagens utvecklingsmöjligheter.

Det väsentliga vid bedömningen av kreditfrågan borde vara företagets

förmåga att med sina intäkter förränta och amortera sin skuld. Bedömningen

borde därför främst gälla företagets framtida utsikter. Det förhållandet

att företagsamheten under nuvarande allmänna konjunkturer

mer än tidigare måste kunna snabbt anpassa sig till ändrade förutsättningar

genom ändrad produktion och ny produktion gör det önskvärt att

säkerhetskravet inte drivs alltför hårt så att kreditförsörjningen för mindre

och medelstora företag onödigt försvåras. Ur det nu angivna perspektivet

skulle det vara önskvärt att regeln om ställande av betryggande säkerhet

kunde utformas på ett mera tänjbart sätt än som skett i förslaget. En sådan

regel torde emellertid inte utan ingående undersökningar och överväganden

kunna arbetas fram, och det synes därför rimligt att f. n. godta

utredningens förslag samtidigt som man inriktar sig på att senare kunna

få fram förslag till en mera företagsvänlig bestämmelse.

Likartade tankegångar återkommer delvis i de yttranden, som avgetts

av Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund och Sveriges köp
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

mannaförbund. Grossistförbundet tänker framför allt på distributionen

med dess krav på insatser för utvecklingsarbete, marknadsföring och service

samt behov av kapital för rationaliseringsåtgärder. Enligt industriförbundet

innebär formella säkerhetskrav av rådande karaktär en viss fara

för att kreditgivningen snedvrids till nackdel för företag med små möjligheter

att ställa panter. Utländska erfarenheter tyder på att i ett väl utvecklat

bankväsen kreditinstitutens egen omsorg om sin solvens torde utgöra

en tillfredsställande garanti mot alltför stort risktagande i bankmässig

utlåning.

KF, som godtar utredningens förslag i denna del, understryker vikten

av att säkerhetskravet tillämpas på ett ändamålsenligt sätt. En mer restriktiv

tolkning än vad utredningen avsett kan medföra konsekvenser för t. ex.

räntesättning och andra lånevillkor och på så sätt medverka till en ökning

av den s. k. grå marknaden. Existensen av en sådan marknad är enligt KF

i och för sig bevis för att kreditförmedlingen av olika skäl inte kan fungera

med tillräckligt stor flexibilitet.

Riksbanksfullmäktige gör några kommentarer till tolkningen av kravet

på betryggande säkerhet. Det synes fullmäktige vara uppenbart att bedömningen

av tryggheten vid en kredit ofta nödvändigtvis innehåller etl

subjektivt element och att ett av bankväsendets uppgifter är ett väl avvägt

risktagande. Utredningen har inte avsett att slå fast att bankerna

endast skall lämna fullständigt säkra krediter. Den relativt starka spridningen

hos de av bankerna tillämpade räntesatserna vid utlåning visar

också enligt fullmäktige på ett risktagande som kompenseras av högre

avkastning. Det nu sagda kan, framhåller fullmäktige, synas överflödigt,

men kan vara motiverat med hänsyn till de alltför onyanserade uttalanden

som stundom görs om begränsningen av bankernas möjligheter att medverka

till näringslivets finansiering.

Blancokrediter

Gällande rätt

Bankinstituten har såsom redan inledningsvis berörts möjlighet att i

viss utsträckning lämna kredit utan särskild säkerhet. Bestämmelser om

sådan blancokreditgivning finns i 56 § banklagen, 28 § sparbankslagen,

37 § jordbrukskasselagen och 1 § placeringsreglementet för postbanken.

Dessa bestämmelser är i sak delvis olikartat utformade.

Gemensamt för samtliga banldnstitut är möjligheten att lämna blancokredit

i vissa särskilt angivna fall, där låntagaren eller annan för kreditens

fullgörande ansvarig kan presumeras vara god för sin förbindelse. Denna

rätt är dock inte lika vidsträckt för alla bankinstitut. För affärsbankernas

opaginerad Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

del omfattar den kredit till stat, kommun eller annan därmed jämförlig

samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av

Kungl. Maj :t, affärsbank, sparbank eller utländskt bankföretag och, med

viss begränsning, samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966

(nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Samma låntagargrupper

utom stat och utländskt bankföretag kan komma i fråga för blancokredit

hos kreditkassorna. Sparbanks blancokreditgivning i nämnt hänseende innefattar

dels lån till annan sparbank, staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, dels ock med viss begränsning lån till sådan samfällighet

som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Postbanken

slutligen kan utan särskild säkerhet lämna ut lån till staten, kommun eller

därmed jämförlig samfällighet inom landet.

Utöver vad nu angetts kan kreditkassor och postbanken inte bevilja

blancokredit. Däremot har affärsbanker och sparbanker en vidsträcktare

rätt att lämna kredit av angivet slag. För affärsbankernas del är det fråga

om tre fall. Sålunda får kortvarig kredit utan särskild säkerhet beviljas

affärsidkare i och för hans rörelse, om med hänsyn till omständigheterna

trygghet för förbindelsens fullgörande ändå kan anses föreligga. Vidare

kan växel, som är betalbar på annan ort och dragen av vederhäftig person,

diskonteras utan accept. Slutligen får annan kredit utan särskild säkerhet

lämnas till sammanlagt högst en tiondedel av bankens eget kapital; i fråga

om dessa blancokrediter gäller dock vissa individuella maximibelopp, nämligen

75 000 kr. när krediten lämnas småföretagare för hans rörelse och

i övriga fall 15 000 kr. — Sparbank åter får utan inskränkning till någon

särskild kategori låntagare lämna blancokredit till belopp i varje särskilt

fall av högst 5 000 kr. eller det högre belopp, högst 15 000 kr., som kan

vara bestämt i sparbankens reglemente, och sammanlagt motsvarande högst

en femtedel av sparbankens fonder.

Kreditinstitututredningen

Utredningen föreslår att bestämmelserna om blancokreditgivning utformas

enhetligt för samtliga bankinstitut.

Förslaget innebär först och främst att bankinstituten får, i likhet med

vad nu gäller för bl. a. affärsbankerna, bevilja blancokredit till stat, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars

reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärsbank, sparbank, utländskt

bankföretag och samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Dessutom innehåller förslaget den nyheten att sådan kredit skall

kunna lämnas även till svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag.

Utredningen förordar vidare, att nuvarande möjlighet för affärsbank att

lämna kortvarig kredit utan särskild säkerhet till affärsidkare bör stå kvar

med endast den ändringen att termen affärsidkare byts ut mot näringsid
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kare. Motsvarande möjlighet kan enligt utredningens uppfattning medges

även övriga bankinstitut utan våda från solvenssynpunkt. Möjligen kan

vissa risker föreligga att ge institut med begränsade resurser denna rätt.

Detta är i så fall en fråga som enligt utredningen bör regleras genom reglementen

och bolagsordningar. Däremot tar utredningen såsom obehövlig

bort nuvarande rätt för affärsbank att i vissa fall lämna kredit mot växel

som inte accepterats.

Utöver nu föreslagna undantag från huvudregeln om särskild säkerhet för

kredit finner utredningen det vara rimligt att bankinstitut -— i likhet med

vad nu gäller för affärsbanker och sparbanker — får möjlighet att i begränsad

omfattning lämna blancokredit. Utredningen pekar på att en given

förutsättning härvid är att prövningen av låntagarens kreditvärdighet tillåter

detta. Ett sådant undantag betyder sålunda lika litet som beträffande

de nyssnämnda låntagarna ett avsteg från grundsatsen att trygghet skall

föreligga för förbindelsernas fullgörande. Utredningen erinrar om att affärsbanker

och sparbanker enligt gällande bestämmelser har möjlighet att lämna

lån utan särskild säkerhet inom en given ram med vissa begränsningar

av de i varje fall utlånade beloppen. Utredningen föreslår i anslutning härtill

att bankinstituten inom en viss ram, angiven som en procentuell andel

av det egna kapitalet, får bevilja kredit utan krav på särskild, betryggande

säkerhet. Däremot behöver enligt utredningens mening i fortsättningen inte

ställas några i författning givna krav på begränsning av det enskilda lånebeloppet.

Det bör enligt utredningen i stället ankomma på tillsynsmyndigheten

att ange de begränsningar av lånebeloppens höjd som med hänsyn till

det långivande bankinstitutets storlek kan vara påkallade. Utredningen föreslår,

att ramen fastställs till hälften av det egna kapitalet och att denna

kvot skall gälla för samtliga bankinstitut.

Remissyttrandena

Förslagen att vidga utrymmet för bankinstitutens blancokreditgivning

vinner anslutning i nästan alla remissyttranden. Utvidgningen sägs vara välgrundad

med hänsyn till den moderna utvecklingen av bankväsendet och

väl svara mot syftet att underlätta en smidig och effektiv kreditförmedling.

En del remissinstanser, bl. a. kommerskollegium, ifrågasätter ytterligare

liberalisering. Jordbrukskasseförbundet och Jordbrukets bank framhåller

att den enhetliga regleringen av blancokreditvolymen innebär för

jordbrukskasseröreisens del att nuvarande snedvridning i konkurrenshänseende

faller bort. Kreditkassor får t. ex. samma möjlighet som affärsbanker

och sparbanker att erbjuda sina kunder sparlån.

Även bankinspektionen biträder i huvudsak förslaget om vidgad blancokreditgivning

men framställer vis-sa anmärkningar och påpekanden.

Beträffande kreditkassorna erinrar bankinspektionen om den restriktiva

opaginerad Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

inställning till blancokrediter, som lagstiftaren gav uttryck för vid tillkomsten

av jordbrukskasselagen. En av anledningarna härtill var kassornas

kooperativa karaktär och det stora inflytande på rörelsen, som dess låntagare

ovedersägligen har. Av samma skäl synes det inspektionen vara lämpligt

att kredit utan särskild säkerhet får beviljas av jordbrukskassa först

efter medgivande i varje särskilt fall från centralkassan. En sådan ordning

skulle enligt inspektionens mening medföra en ändamålsenlig kombination

av den lokala kassans personkännedom och centralkassans större erfarenheter

och möjligheter att mera objektivt bedöma propåer om krediter av

detta slag. I vissa jordbrukskassor torde dock förhållandena vara sådana,

att undantag från den normala rutinen skulle kunna beviljas. Inspektionen

har därför ingen erinran mot att det överlåts på kasserörelsen att i sina

interna instruktioner fastställa regler för den här avsedda kreditgivningen.

Utredningens förslag om utvidgning av kretsen säkra låntagare föranleder

erinringar i tre hänseenden av bankinspektionen. Den första avser kreditkassas

rätt att bevilja staten blancokredit. Förslag i denna riktning avvisades

i samband med tillkomsten av jordbrukskasselagen med motivering att

det inte torde bli aktuellt för kreditkassa att lämna kredit till staten (prop.

1956: 122 s. 166). Motsvarande synpunkter torde enligt inspektionen kunna

anföras även nu. Dessutom måste, tillägger inspektionen, staten vara medlem

i kassa för att få kredit där. Den andra anmärkningen gäller blancokredit

till svenskt försäkringsbolag och kreditaktiebolag. Inspektionen erinrar

om att det f. n. finns ett betydande antal mindre försäkringsbolag — härads-

och sockenbolag — med begränsat eget kapital, vilka knappast kan anses

vara så obetingat goda för sina förbindelser, att de inte skulle behöva

ställa säkerhet för upptagna bankkrediter. Motsvarande skäl kan f. n. inte

anföras mot de nu existerande kreditaktiebolagen, men i och för sig är det

väl tänkbart att förhållandet kan komma att bli annorlunda. Det får enligt

inspektionen i sådana fall ankomma på bankinstitutet att pröva företagens

kreditvärdighet och att, när så behövs, begära säkerhet. För det tredje ifrågasätter

inspektionen om det föreligger något verkligt behov för sparbank

och kreditkassa av att kunna lämna blancokredit till utländskt bankföretag.

Ett sådant institut kan nämligen med fördel anlita Sparbankernas bank

resp. Jordbrukets bank för utlandsaffärer. Inspektionen kan å andra sidan

tänka sig att någon av de större enheterna har intresse av att t. ex. kunna stå

i direkt kontoförbindelse med sina utländska korrespondenter. Nödvändiga

begränsningar kan enligt inspektionen föras in i sparbankernas reglementen

och i instruktionerna för kreditkassorna.

Bankinspektionen är positiv till att sparbanker och kreditkassor får samma

rätt som affärsbanker att lämna näringsidkare kortfristig blancokredit i

och för hans rörelse. Det torde enligt inspektionen vara allmänt omvittnat,

att denna kreditform varit till stor nytta och möjliggjort betydande smidighet

i kreditgivningen. Dess användbarhet har ökat sedan praxis mjukats

opaginerad Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

upp så att kredittiden kan utsträckas upp till ett år utan att krediten anses

förlora sin kortfristiga karaktär. Inspektionen vill dock understryka att

kreditgivning av detta slag kräver särskilt noggrann uppföljning. Det kan

därför vara lämpligt, att sparbanker och kreditkassor, till dess tillräcklig erfarenhet

vunnits, lämnar sådana krediter endast i begränsad omfattning.

Med tanke särskilt på förhållandena i jordbrukskassorna betonar inspektionen

vidare, att krediter som beviljas för tillgodoseende av årligen uppkommande

behov och som tas i anspråk under större delen av året närmast får

karaktären av stående förlagskrediter, för vilka säkerhet skall ställas i vanlig

ordning. Krediter kan emellertid rymmas inom den allmänna kvoten för

blancokredit.

Utformningen av ramen för den allmänna blancokreditvolymen har föranlett

vissa erinringar vid remissbehandlingen. Kritiken avser främst det

förhållandet att ramen för varje bankinstituts volym sätts i relation till det

egna kapitalet. Bakom kritiken ligger bl. a. att effekten av en sådan relation

blir olika för skilda slag av bankinstitut och att detta närmast drabbar

sparbanker och kreditkassor. Dessa institut saknar ett eget kapital

som kan sägas svara mot aktiekapitalet i en affärsbank och följaktligen

begränsas deras möjligheter att utnyttja den vidgade blancokrediträtten.

Man diskuterar olika sätt att bestämma blancokreditvolymen och förslag

läggs även fram om utvidgning utöver utredningens förslag. Till denna diskussion

bidrar bankinspektionen, riksbanksfullmäktige, sparbanksföreningen,

jordbrukskasseförbundet och LO.

Utredningens förslag i denna del accepteras av jordbrukskasseförbundei

under förutsättning, att centralkassa med anslutna jordbrukskassor

betraktas som en enhet och att det samlade egna kapitalet inom denna

enhet läggs till grund för blancokrediträtten. Bankinspektionen delar denna

uppfattning och anlägger bl. a. följande synpunkter på frågan. Kasserörelsens

utlåning sker till ca 90 % genom jordbrukskassorna. Dessa har

dock inte en häremot tillnärmelsevis svarande del av rörelsens eget kapital.

Med utredningens förslag kommer den blancokreditvolym som en centralkassa

och anslutna jordbrukskassor sammanlagt kan bevilja ofta inte

att kunna utnyttjas till fullo. Att föra över i en kassa inte utnyttjad kreditvolym

till annan kassa är inte möjligt enligt förslaget.

Sparbanksföreningen anser att ramen för blancokredit bör sättas i relation

till den totala utlåningen och förordar som lämplig gräns 10 % av

denna. Motiven för denna lösning anger sparbanksföreningen vara bl. a.

följande. Kravet på täckning i eget kapital för blancokrediter är redan

tillgodosett genom de allmänna kapitaltäckningsbestämmelserna. Dessa innebär

i fråga om blancokredit ett kapitaltäckningskrav om 8 %. En regel

enligt vilken blancokreditgivningen begränsas av det egna kapitalet

utgör strängt taget ett ytterligare kapitaltäckningskrav som i åtskilliga

opaginerad Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

fall innebär strängare krav på fondtäckning än som fordras i övrigt. Den

föreslagna relationen ter sig inkonsekvent. Ett mera logiskt sätt att ange

blancokrediträttens karaktär av undantag från huvudregeln om särskild

säkerhet för utlåning är att sätta ramen för sådan kredit i förhållande

till den totala utlåningen. Även praktiska skäl — den förhållandevis

ringa storleken av eget kapital i sparbank — talar för en sadan lösning.

Var gränsen skall sättas för blancokreditvolymen är en avvägningsfråga.

En relation av 10 % av den totala utlåningen innebär inte några allvarliga

vådor. — Även LO anser gränsen böra relateras till den totala utlåningen.

Det gäller enligt LO att helt allmänt begränsa blancokrediternas volym.

Risktäckningskravet är tillgodosett på annat sätt.

Även riksbanksfullmäktige ifrågasätter om inte bankernas rätt till blancokreditgivning

kunnat vidgas mer än utredningen föreslagit. Fullmäktige

skulle kunna tänka sig att använda samma metod som genomförts i fråga

om bankernas rätt att lämna medellånga lån, nämligen att sätta det tilllåtna

beloppet i relation till det förvaltade kapitalet. Med tanke på den

roll specifika säkerheter spelat inom svenskt kreditväsende anser fullmäktige

det dock vara rimligt med en försiktig början. Om den ökade friheten

utnyttjas med goda resultat, bör enligt fullmäktiges uppfattning en

omprövning av den övre gränsen kunna ske sa snart behov härför uppstår.

Kredit mot säkerhet av aktier m. m.

Gällande rätt

Belåning av aktier och förlagsbevis har ansetts medföra särskilda risker

för bankinstitutens solvens. Banklagstiftningen innehåller också inskränkningar

i rätten att bevilja kredit mot sådana säkerheter. Dessa bestämmelser

återfinns för affärsbanker i 49 och 59 §§ banklagen, för sparbanker

i 28 § fjärde stycket sparbankslagen och för kreditkassor i 37 §

andra stycket jordbrukskasselagen.

I vissa fall föreligger direkt förbud att bevilja kredit mot aktie eller

motsvarande bevis om kapitaltillskott och förlagsbevis. Förbudet avser

till en början för affärsbank egen aktie, för sparbank bevis om tillskott

till garantifond eller grundfond i sparbanken och för kreditkassa bevis

om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan kreditkassa.

Dessutom är det för ettvart av nu nämnda bankinstitut förbjudet att som

pant motta förlagsbevis som institutet självt utfärdat. För kreditkassas

del omfattar förbudet även aktie i Jordbrukets bank och förlagsbevis som

denna bank utfärdat. Slutligen anges uttryckligen att affärsbank, sparbank

och kreditkassa inte får som pant motta aktie i eller förlagsbevis utfärdat

av bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva

opaginerad Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, i fortsättningen betecknat

förvaltningsbolag.

I övrigt regleras aktie- och förlagsbelåningen enligt följande. Sparbank

och kreditkassa — jordbrukskassa dock först efter centralkassans medgivande

— får lämna lån mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis högst till

ett sammanlagt belopp som svarar mot hälften av det långivande institutets

fonder resp. eget kapital. Någon motsvarande begränsning finns inte

för affärsbank. Däremot gäller vissa föreskrifter i fråga om kredit mot

aktier och förlagsbevis. Affärsbank skall således beträffande kredit mot

pant av aktier särskilt iaktta att vid kreditens beviljande finns en med

hänsyn till de pantsatta aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i

övrigt skälig marginal mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet

och att kreditbeloppet såvitt möjligt inte vid någon tidpunkt under

kreditens fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde. I fråga om kredit

mot förlagsbevis skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.

Vad angår postbanken anger 1 § placeringsreglementet för postbanken

de säkerheter, dock inte aktier och förlagsbevis, mot vilka lån får lämnas

ut. Därutöver sägs att lån får med viss begränsning beviljas mot annan

fullgod säkerhet.

Frågan om belåning av aktier och förlagsbevis i förvaltningsbolag

Förbudet mot belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis tillkom

för affärsbanker år 1933 och infördes för sparbanker och kreditkassor

i nu gällande sparbankslag resp. jordbrukskasselag. Bakgrunden till förbudet

framgår delvis av den följande redogörelsen. I övrigt får jag hänvisa

till betänkandet, SOU 1967: 64, s. 118—135.

En uppmjukning av förbudet diskuterades i samband med tillkomsten

av nu gällande banklag. 1949 års banklagssakkunniga vitsordade i sitt betänkande

med förslag till ny lag om bankrörelse m. in. (SOU 1952: 2), att

det rent teoretiskt fanns fog för att betrakta aktiekapitalet i ett förvaltningsbolag

som i dubbel måtto riskbärande; i ett sådant bolag bestod nämligen

även tillgångarna av riskbärande kapital. Samtidigt framhöll de sakkunniga,

att de förvaltningsbolag, vilkas aktier då var noterade på A.l-listan

på fondbörsen, hade en tillfredsställande relation mellan eget och främmande

kapital och att detta i stor utsträckning också var fallet med de företag,

vilkas aktier ingick i deras portföljer. De sakkunniga påpekade också att de

nämnda, på börsen introducerade förvaltningsbolagen hade sina tillgångar

placerade i ett flertal sinsemellan oberoende företag, vilket verkade utjämnande

och stabiliserande på värdet av aktierna i bolagen. Av dessa skäl

och då det från samhällssynpunkt kunde vara av intresse att tillgången på

riskvilligt kapital ökades, föreslog de sakkunniga att förbudet mot belåning

av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis skulle mjukas upp så,

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

att undantag gjordes beträffande bolag, vilkas aktier inregistrerats vid fondbörs

här i landet. — Förslaget tillstyrktes av de remissinstanser, som yttrade

sig i ämnet.

I den på betänkandet grundade propositionen (1955: 3) anförde dåvarande

departementschefen (s. 177), att vissa skäl talade för en uppmjukning

av förbudet i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, men att han ändå

inte var beredd att omedelbart tillstyrka en sådan uppmjukning. Enligt hans

mening var nämligen konsekvenserna av förslaget svåra att överblicka. Ytterligare

överväganden måste därför i vissa hänseenden göras innan man tog

slutlig ståndpunkt i frågan.

Bankoutskottet anförde i sitt utlåtande över propositionen, att utskottet

funnit frågan vara av sådant intresse, att utskottet ville understryka vikten

av att den i fortsättningen ägnades ingående uppmärksamhet av Kungl.

Maj :t (BaU 1955: 5 s. 105).

1 propositionen, 1955: 151, med förslag till ny sparbankslag gjordes (s.

228) samma uttalande om eventuell uppmjukning av förevarande belåningsförbud

som i banklagspropositionen.

År 1959 hemställde bankföreningen om sådan ändring av banklagen, att

aktier i och förlagsbevis utfärdade av förvaltningsbolag, vars aktier inregistrerats

på Stockholms fondbörs, skulle få belånas. Vid remissbehandlingen

uttalades vissa betänkligheter mot ett genomförande av den av föreningen

föreslagna lagändringen. Bankföreningens hemställan behandlades tillsammans

med en annan fråga i prop. 1959: 33. Jag uttalade därvid (s. 15) -—

under hänvisning till remissutfallet och till de uttalanden som gjordes år

1955 — att ytterligare överväganden i frågan syntes tillsvidare böra anstå.

Jag var alltså då inte beredd att föreslå någon uppmjukning av belåningsförbudet.

Vid 1966 års riksdag väcktes två likalydande motioner, I: 309 och II: 380,

i vilka yrkades att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa

att frågan om en uppmjukning av förbudet mot pantsättning av aktie i förvaltningsbolag

måtte tas upp till förnyat övervägande. Bankoutskottet inhämtade

yttranden över motionerna från bankinspektionen, bankföreningen,

sparbanksföreningen och jordbrukskasseförbundet.

Remissinstanserna tillstyrkte att motionerna skulle föranleda åtgärd från

riksdagens sida. Bankinspektionen framhöll att ett stort antal nya förvaltningsbolag

tillkommit under den tid som förflutit sedan 1949 års banldagssakkunniga

lade fram sitt förslag. Beträffande såväl de äldre som de under

senare år tillkomna bolagen gällde, framhöll inspektionen, att det var fråga

om en grupp företag som sinsemellan visade mycket stora olikheter i fråga

om storlek, ledningens kvalitet, konsolidering, utdelningspolitik och portföljernas

sammansättning bl. a. från risksynpunkt. Inspektionen motsatte

sig därför bestämt införandet av en obegränsad rätt för bankerna att belåna

aktier i förvaltningsbolag. Ett antal förvaltningsbolag hade, påpekade in
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

spektionen, sina aktier inregistrerade vid fondbörsen. Eftersom inregistreringen

föregicks av en prövning av att det introduktionssökande bolaget var

ett seriöst företag med tillfredsställande kapitalrelation och riskfördelning,

tillstyrkte inspektionen att belåningsförbudet hävdes beträffande börsnoterade

aktier.

Bankoutskottet framhöll i sitt utlåtande (1966:48) att goda skäl förts

fram för en omprövning av förbudet för kreditinstituten att motta förvaltningsbolags

aktier som pant för lån, åtminstone i fråga om de börsnoterade

förvaltningsbolagen. Dessa bolag var enligt utskottets mening i regel väl

konsoliderade och hade sina aktieportföljer sammansatta på sådant sätt

att riskspridningen blev god. Därtill kom att deras aktieinnehav som regel

hänförde sig huvudsakligen till andra börsnoterade företag. De omständigheter

som utskottet anfört innebar enligt utskottets åsikt att köp av förvaltningsbolags

aktier inte minst för aktiesparare i liten skala kunde te sig

som en lämplig placering. Det gällande belåningsförbudet minskade enligt

utskottet otvivelaktigt vederbörande aktieägares ekonomiska handlingsfrihet

och kunde bl. a. därigenom komma att minska förvaltningsbolagens

möjligheter till aktieemission. Frågan om en ändring av det berörda stadgandet

måste dock enligt utskottet ses i ett större sammanhang. Innan en

lagändring skedde borde i varje fall garantier föreligga för att inte på nytt

sådana missförhållanden uppstod, som ursprungligen motiverade förbudets

tillkomst. Utskottet var därför inte berett att ansluta sig till bankinspektionens

förslag om en omedelbar lagändring utan ansåg att en sådan borde baseras

på en grundligare prövning av frågan. Utskottet erinrade därvid om

att kreditinstitututredningen hade till uppgift att företa en samlad översyn

av de bestämmelser som var av betydelse för gränsdragningen mellan institutens

verksamhetsområden och att vid denna översyn även det av motionärerna

berörda stadgandet torde bli föremål för uppmärksamhet. Riksdagen

fattade beslut i överensstämmelse med utskottets utlåtande (rskr 371).

Det av bankinspektionen remissledes till bankoutskottet framförda förslaget

utsändes av Kungl. Maj :t för yttrande till kreditinstitututredningen,

riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, bankföreningen, sparbanksföreningen

och jordbrukskasseförbundet.

I sitt remissyttrande den 10 februari 1967 framhöll kreditinstitut utredningen

att det numera fanns ett antal väl konsoliderade förvaltningsbolag

med god riskspridning i sina aktieportföljer och att detta gällde särskilt

sådana förvaltningsbolag vilkas aktier var inregistrerade vid fondbörsen.

För dessa bolag gav de på fondbörsen noterade kursvärdena även utgångspunkter

för bedömningen av aktiernas belåningsvärden. Under förutsättning

att bankerna tillämpade rimliga belåningsnormer hade utredningen,

som bedömt frågan endast från solvenssynpunkt, ingen erinran mot bankinspektionens

förslag. — En ledamot var skiljaktig och ansåg, att utredningen

borde ha rekommenderat närmare prövning av hela frågan.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Riksbanksfullmäktige delade bankoutskottets tveksamhet inför en omedelbar

lagändring. Även om de f. n. inregistrerade förvaltningsbolagen uppfyllde

alla krav, som kunde ställas från solvenssynpunkt, måste enligt

fullmäktige hänsyn tas till att, om bankinspektionens förslag genomfördes,

starka incitament skulle skapas för att ytterligare förvaltningsbolag

sökte inregistrering vid fondbörsen. Det var emellertid enligt fullmäktiges

uppfattning inte klart om nuvarande regler eller de regler som i framtiden

kunde komma att gälla för inregistrering vid fondbörsen gav tillräckliga

garantier för att nytillkomna företag hade samma kvalitet som

de f. n. registrerade. Riktlinjerna för börsintroduktion utreddes f. n. av

fondbörsutredningen. Vidare framhöll fullmäktige att — med hänsyn till

den intressegemenskap som råder mellan förvaltningsbolagen och bankerna

-—- frågan om belåning av aktier i sådana bolag spelade en viss roll med

avseende på de problem som berörde bankernas inflytande över näringslivet

något som torde komma att belysas av koncentrationsutredningen.

Fullmäktige fann starka skäl tala för bankoutskottets slutsats att frågan

borde prövas ytterligare innan beslut fattades.

Övriga remissinstanser tillstyrkte bankinspektionens förslag.

Kungl. Maj:t förordnade den 3 mars 1967 att ärendet skulle överlämnas

till kreditinstitututredningen för att — efter samråd med fondbörs- och

koncentrationsutredningarna — övervägas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

I skrivelse den 7 april 1967 anhöll kreditinstitututredningen att fondbörs-

och koncentrationsuIredningarna skulle delge kreditinstitututredningen

sina överväganden och förslag avseende prövning från börsstyrelsens

sida av registreringssökande företag, särskilt förvaltningsbolag, resp. sin

bedömning av möjligheten att mjuka upp belåningsförbudet för bankerna

av förvaltningsbolagsaktier mot bakgrund av bankernas inflytande över

näringslivet.

Fondbörsutredningen förklarade, att den inte ämnade förorda en mindre

seriös bedömning av solvensförhållandena för introduktionssökande

bolag än den som utbildats inom börsstyrelsen och som tillsynsmyndigheten

lämnat utan erinran. Börsstyrelsens kvalitetsbedömning hade dock

en tidsmässigt starkt begränsad giltighet. I två viktiga hänseenden befann

sig emellertid den som lämnat kredit mot säkerhet av förvaltningsbolagsaktier

i ett bättre läge, om aktierna var introducerade på fondbörsen än om

så inte var fallet. För det första kunde kreditgivaren genom den fortlöpande

kursnoteringen kontinuerligt följa pantens värde och vid kursfall kräva

förstärkning av säkerheten eller helt eller delvis säga upp lånet till återbetalning.

Skulle låntagaren inte kunna uppfylla kreditgivarens sålunda framförda

krav var det enligt fondbörsutredningen för det andra lättare att realisera

börsnoterade än inte börsnoterade aktier.

Koncentrationsutredningen diskuterade frågan i vad mån förbudet att

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

belåna aktier i förvaltningsbolag kunde ha betydelse för affärsbankernas

inflytande över näringslivet. Koncentrationsutredningen kom därvid till

det resultatet, att belåningsförbudet inte framstod som ett adekvat medel

att hindra affärsbankerna från att öka sitt inflytande över näringslivet.

Beträffande riskerna vid kreditgivning av ifrågavarande slag underströk

utredningen de större möjligheterna till riskspridning, som ett förvaltningsbolag

hade jämfört med andra bolag. Utredningen fann inga starka

skäl kunna anföras mot att banker fick rätt att belåna börsnoterade aktier

i förvaltningsbolag. Skulle ändå en sådan rätt anses olämplig pekade

utredningen på en annan möjlighet att mjuka upp belåningsförbudet.

Med utgångspunkt i en undersökning av äganderättsförhållanden inom

tio förvaltningsbolag fann utredningen, att tillstånd för bank att lämna

kredit till visst högsta belopp i varje särskilt fall mot börsnoterade aktier

i förvaltningsbolag skulle undanröja olägenheterna av nuvarande totalförbud

för ett stort antal aktieägare. Om t. ex. 75 000 kr. angavs som högsta

belopp skulle för ca 90 % av aktieägarna i de undersökta bolagen innehavet

av förvaltningsbolagsaktier belåningsmässigt bli jämställt med innehavet

av andra aktier. Enligt utredningen skulle en kompletterande regel

av denna innebörd vara att föredra framför nuvarande totalförbud.

Kreditinstitututredningen

Utredningens principiella inställning är att det allmänna kravet på betryggande

säkerhet vid kreditgivning är tillräckligt även vid belåning av

aktier och förlagsbevis samt att några andra inskränkningar inte behövs

utöver redan existerande förbud för affärsbank att som pant ta emot

egen aktie och därmed likartade fall. Förslaget innebär följaktligen en

avveckling såväl av nuvarande beloppsbegränsningar för sparbanks och

kreditkassas totala aktie- och förlagsbevisbelåning som av de särskilda

föreskrifterna för belåning av aktier och förlagsbevis hos affärsbank. För

postbankens del medför förslaget rätt att belåna aktier och förlagsbevis på

samma villkor som övriga bankinstitut.

Endast i ett avseende anser utredningen en reglering vara befogad, nämligen

i fråga om den omdiskuterade belåningen av förvaltningsbolags aktier

och förlagsbevis. I detta hänseende förordar utredningen — enhälligt

— en uppmjukning av nuvarande belåningsförbud och föreslår, att bankinstituten

får rätt att belåna aktie i och förlagsbevis utfärdade av förvaltningsbolag,

vars aktier inregistrerats på fondbörsen.

Remissyttrandena

Utredningens förslag beträffande belåning av aktier och förlagsbevis

hos bankinstitut har i huvudsak lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Av de remissinstanser som särskilt behandlat denna fråga tillstyrks

opaginerad Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

förslaget helt av bankinspektionen, bankföreningen och styrelsen för Stockholms

fondbörs. Bankföreningen anser att uppmjukningen av förbudet

mot belåning av aktier i förvaltningsbolag bör underlätta kapitaltillförseln

till näringslivet genom nyemissioner i de stora förvaltningsbolagen.

Enligt handelskammaren i Göteborg borde man kunna tillåta belåning

av aktie i sådant förvaltningsbolag, vars tillgångar enbart eller nästan enbart

utgörs av börsnoterade aktier.

Sparbanksföreningen och Sparbankernas bank, som i princip delar utredningens

uppfattning i denna fråga, kritiserar utformningen av förslaget

såvitt gäller aktier i förvaltningsbolag. Utformningen av förslaget i

denna del kan lätt tolkas så att det över huvud taget — även om säkerheten i

övrigt är betryggande eller krediten behandlas som blancokredit — är förbjudet

för bankinstitut att som pant ta emot sådan aktie i förvaltningsbolag

som inte noterats på fondbörsen. En sådan tolkning synes sparbanksföreningen

vara olycklig, oändamålsenlig och i många fall meningslös.

Det är naturligt att banker genom att i största möjliga utsträckning ta

band om alla tillgängliga säkerhetsobjekt strävar efter att förhindra att

en låntagare, som beviljats en företagarkredit, sätter sitt kapital som säkerhet

hos andra kreditgivare. Sparbanksföreningen förordar en omarbetning

av bestämmelsen i förtydligande syfte. Innebörden bör vara att förvaltningsbolagsaktie,

som inte noteras vid fondbörs här i landet, inte får beaktas

vid prövning om erbjuden säkerhet för kredit kan anses betryggande.

En i viss mån kritisk inställning till den föreslagna möjligheten att

belåna aktier i förvaltningsbolag intar riksbanksfullmäktige, som erinrar

om frågans tidigare behandling och om innehållet i de yttranden som på

utredningens begäran avgetts av fondbörsutredningen och koncentrationsutredningen.

Fullmäktiges farhågor för att ett slopande av belåningsförbudet

skulle underlätta ytterligare maktkoncentration inom näringslivet

till bankerna eller bankerna närstående finansgrupper står emellertid fortfarande

kvar. Fullmäktige förordar därför en lösning, som koncentrationsuiredningen

angett som tänkbar, nämligen att bank medges rätt att belåna

aktier i börsnoterade förvaltningsbolag upp till ett högsta belopp av

75 000 kr. per låntagare. För den nya formen av förvaltningsbolag, de s. k.

utvecklingsbolagen, kan emellertid en sådan begränsning vid förvärv i

rationaliseringssyfte visa sig bli hindrande. Fullmäktige anser därför det

böra övervägas att i särskilda fall införa en dispensregel.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U3 år 1968

Kreditgivningens former

Gällande rätt

I banklagen finns inte några bestämmelser om de former i vilka kredit

kan beviljas. Affärsbanker har således fria händer i detta hänseende. För

sparbanker gäller enligt 28 § andra stycket sparbankslagen att lån inte får

lämnas ut mot annat fordringsbevis än skuldebrev. I samma lagrum tilläggs

dock att sparbank utan hinder därav får bevilja kredit i checkräkning. Enligt

36 § första stycket jordbrukskasselagen skall lån från kreditkassa lämnas

mot revers eller i räkning eller genom växeldiskontering. Vad gäller

postbanken kan endast lån mot skuldförbindelse komma i fråga (1 § placeringsreglementet

för postbanken).

Endast affärsbank och centralkassa har möjlighet lämna bankgarantier.

Därvid gäller i princip samma regler som för lcreditgivningen (60 § banklagen

och 30 § andra stycket jordbrukskasselagen).

Kr ed itinstitututr ed ningen

Utredningen anser det vara angeläget att bankinstituten har möjlighet att

välja den kreditform som bäst svarar mot det i varje särskilt fall föreliggande

kreditbehovet. I följd därav tar utredningen inte upp några föreskrifter

om låneformer i lagförslagen.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Sparbanksföreningen och Sparbankernas bank ser med tillfredsställelse att

bestämmelser om kreditformer mönstrats ut ur lagstiftningen.

Kreditjäv

Gällande rätt

Banklagstiftningen begränsar i viss omfattning ett bankinstituts rätt att

lämna kredit till tjänstemän och andra som genom sin anknytning till

institutet intar en särställning. Bestämmelserna härom har utformats olika

för de skilda bankinstituten.

Enligt 58 § banklagen har två kategorier rättssubjekt särställning i fråga

om möjligheten att hos affärsbank erhålla kredit. För den ena kategorin

gäller även restriktioner med avseende på möjligheten att godtas som borgensman.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

Den första kategorin utgörs av verkställande direktör i banken eller dennes

ställföreträdare, annan person, åt vilken uppdragits att ensam eller

i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, (delegater)

och revisor eller revisorssuppleant i banken, make till nämnda funktionärer

samt bolag, förening eller annan sammanslutning vari någon nu uppräknad

äger ett väsentligt ekonomiskt intresse som delägare eller medlem (närstående

företag).

För rättssubjekten inom denna kategori gäller att affärsbank inte får bevilja

dem kredit och att banken vid beviljande av kredit åt annat rättssubjekt

inte får godta dem som borgensman eller, när fråga är om växelkredit,

som acceptant, trassent eller endossent på växeln. Ej heller får som säkerhet

för kredit godtas fordringshandling som sådant rättssubjekt utfärdat.

Från dessa regler ges dock vissa undantag. Kredit får således beviljas mot

säkerhet av värdehandling, i vilken omyndigs medel får placeras utan

överförmyndarens samtycke (myndlingssäkerhet). Kredit om högst 25 000

kr. kan vidare beviljas verkställande direktör och andra delegater mot fullgod

säkerhet av pant. År fråga om växel, grundad på verklig handelsaffär,

(handelsväxel) kan närstående företag erhålla kredit på växeln, eller vara

acceptant, trassent eller endossent på växeln när affärsbank beviljar kredit

åt annan.

Bestämmelser om de värdehandlingar, i vilka omyndigs medel får placeras

utan överförmyndarens samtycke, återfinns i 15 kap. 4 § föräldrabalken

och förordningen den 21 november 1924 (nr 474) med särskilda bestämmelser

om anbringande av omyndigs medel. Sådana värdehandlingar är bl. a.

obligationer, som utgetts av staten, kommun, hypoteksinrättning och kreditaktiebolag,

och inteckningar, inom 60 % av senast fastställda taxeringsvärdet,

i jordbruksfastighet eller i annan fastighet i stad, köping eller municipal

samhälle, om på fastigheten finns byggnad som huvudsakligen innehåller

bostadslägenheter för uthyrning.

Den andra kategorin med begränsningar i fråga om kreditmöjligheterna

omfattar den som utan att vara delegat är ledamot av affärsbanks styrelse

och denne närstående företag. Av 76 § första stycket banklagen följer att

styrelsesuppleant jämställs med styrelseledamot. Denna kategori kan inte

beviljas annan kredit än mot fullgod säkerhet av pant eller genom diskontering

av handelsväxlar. Om styrelseledamot i affärsbank är att betrakta mera

som tjänsteman i banken än som aktieägarnas förtroendeman, t. ex. på

grund av att han fungerar som jourhavande ledamot för det löpande arbetet

och för detta uppbär särskilda avlöningsförmåner, hänförs han enligt

praxis till den först redovisade kategorin av jäviga kredittagare.

De jävsregler som sålunda gäller för affärsbanks kreditgivning är enligt

60 § banklagen tillämpliga också vid tecknande av bankgaranti.

För sparbanker återfinns jävsregler i 30 § sparbankslagen. De personer

som har en särställning vid sparbankernas kreditgivning utgörs av ledamot

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i sparbankens styrelse, revisor eller revisorssuppleant i sparbanken och i

denna anställd tjänsteman. Av 36 § tredje stycket följer att styrelsesuppleant

jämställs med styrelseledamot. Som regel är det förbjudet för sparbank

att bevilja nu nämnda personer kredit och att godta dem som borgensman.

Från förbudet medges vissa undantag. Kredit får således beviljas mot

säkerhet av fullgoda svenska obligationer eller inteckningar i jordbruks-,

bostads- eller affärsfastighet inom 60 % av taxeringsvärdet eller av inteckning

i tomträtt till för bostadsändamål bebyggd fastighet inom 60 % av taxeringsvärdet

på byggnaderna. Vidare är jävsreglerna inte tillämpliga på lån,

för vilkas gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet är

ansvarig.

För kreditkassorna gäller följande.

Jordbrukskassa får enligt 39 § jordbrukskasselagen endast efter medgivande

av centralkassan bevilja kredit åt eller godta borgen av ledamot i

jordbrukskassans styrelse eller suppleant för denne, revisor eller revisorssuppleant

i kassan eller funktionärer i kassan.

Någon bestämmelse om kreditjäv finns inte beträffande kredit som centralkassa

meddelar. Centralkassa kan emellertid nu i princip lämna kredit

endast till sina medlemmar, dvs. anslutna jordbrukskassor och jordbruksorganisationer,

samt till jordbruksorganisationer och kommuner som är

medlemmar i anslutna jordbrukskassor. Kredit till enskilda personer kan

komma ifråga endast om centralkassan med stöd av 23 § jordbrukskasselagen

fått Kungl. Maj:ts tillstånd att utöva jordbrukskasseverksamhet. I samband

med sådant tillstånd bör enligt uttalanden i propositionen 1956: 122

(s. 135 och 171) föreskrift meddelas om att kredit till centralkassans funktionärer

skall underställas jordbrukskasseförbundets prövning.

Bankinspektionens framställning den 31 maj 1968

I framställningen erinras till en början om att det sedan länge förelegat

behov av att justera bestämmelserna om kredit jäv. Särskilt för sparbankernas

del har detta behov varit påkallat. Som exempel härpå anför bankinspektionen

att alla sparbankstjänstemän — oavsett ställning — enligt sparbankslagen

behandlas på samma sätt från jävsynpunkt. En sådan regel har

varit motiverad så länge sparbankerna i allmänhet varit små och de fåtaliga

tjänstemännen kunnat antas haft stort inflytande på kreditärendena. I dag

med en utpräglad arbetsfördelning mellan olika tjänstemän inom flertalet

sparbanker framstår bestämmelsen enligt inspektionen som alltför onyanserad.

Vidare har det visat sig vara en brist i sparbankslagen att med jäviga

funktionärer inte jämställs deras makar och närstående företag. Denna brist

har enligt inspektionens erfarenhet kunnat användas till att kringgå jävsreglerna.

Bankinspektionen lägger fram förslag till nya jävsregler för affärsbanker

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

189

och sparbanker, vilka regler med vissa undantag är enhetligt utformade och

bygger på affärsbankernas nuvarande ordning.

De kreditjäviga rättssubjekten delas enligt bankinspektionens förslag in

i tre grupper.

Den första gruppen består av bankinstitutens tjänstemän i ledande position,

delegater, dvs. för affärsbank verkställande direktör och dennes ställföreträdare

och för båda slagen av bankinstitut person som anförtrotts

uppdrag att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande

ärenden. Denna grupp omfattar också den som är gift med delegat

samt delegat och hans maka närstående företag.

För denna grupp tar förslaget oförändrat upp principförbudet för bankinstitut

att bevilja kredit. Därjämte behåller bankinspektionen i likhet med

nu möjligheten för bankimstitut att göra avsteg från förbudet. Först och

främst gäller detta kredit mot säkerhet av vissa värdehandlingar. I stället

för att som nu i fråga om affärsbank hänvisa till värdehandling, i vilken

omyndigs medel får placeras, räknar inspektionen upp de säkerheter som

kan anses vara godtagbara i sammanhanget.

Som godtagbara säkerheter tar förslaget upp

dels obligationer, som utgetts eller garanterats av staten, kommun eller

annan därmed jämförlig samfällighet eller av allmän kassa eller inrättning,

vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, eller av svenskt kreditaktiebolag

eller som offentligen utbjudits av affärsbank, sparbank eller centralkassa,

dels inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet eller i tomträtt

till sådan fastighet inom 60 % av taxeringsvärdet på den fasta egendomen

eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

dels ock fordran för vilken staten, kommun eller annan därmed jämförlig

samfällighet, affärsbank, sparbank, oentralkassa, postbanken eller allmän

kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, eller

svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag svarar som gäldenär eller

borgensman.

Förslaget tar således med som godtagbara pantsäkerheter — förutom

myndlingssäkexheter —- bl. a. industriobligationer, livförsäkringsbrev inom

åierköpsvärdet, inteckning i villa- och affärsfastigheter samt fordran hos

eller mot borgen av staten och kommun.

Delegat kan för det andra enligt bankinspektionens förslag i likhet med

vad nu gäller för affärsbanker få kredit också mot annan fullgod säkerhet

av pant. Det högsta tillåtna lånebeloppet sätter inspektionen till 50 000 kr.,

alltså en höjning för affärsbankernas del från nuvarande gräns av 25 000 kr.

Denna lånemöj lighet utsträcks enligt förslaget att gälla också delegats make.

Med tanke på de många små enheterna inom sparbanksväsendet erinrar inspektionen

om att vid all kreditgivning skall iakttas, att åt en och samma

låntagare inte får beviljas kredit i sådan utsträckning att fara för det em

skilda bankinstitutets solvens uppkommer. Denna princip gäller enligt lag

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Iiungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

för affärsbanker och i praxis för sparbanker. Kreditinstitututredningen har

föreslagit att en bestämmelse med sådan innebörd skall flyta in i sparbankslagen.

Med denna regel uppnås enligt inspektionen en nödvändig differentiering

av förevarande kreditgivningsrätt efter den enskilda sparbankens

storlek.

Det tredje undantaget avser endast närstående företag till delegat eller

delegats make. Sådant företag får beviljas kredit genom diskontering av

handelsväxlar.

Den andra gruppen kreditjäviga består av personer, som utan att vara

delegater är ledamöter av bankinstitutets styrelse eller styrelsesuppleanter

samt de som är gifta med sådana personer och nu angivna personer närstående

företag. I förhållande till vad nu gäller för affärsbanker vidgas gruppen

med styrelseledamöters och styrelsesuppleanters makar och makarna

närstående företag. Det har enligt bankinspektionen visat sig vara en brist

att denna jämställdhet f. n. saknas i banklagen. Även för denna grupp ställer

bankinspektionen upp såväl ett kreditförbud som undantag från detta förbud.

Undantagen avser dels kredit mot betryggande säkerhet av pant, dels,

vilket innebär en nyhet, kredit mot borgen av staten, kommun eller annan

därmed jämförlig samfällighet, affärsbank, sparbank, centralkassa eller av

allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t,

eller av svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag och dels kredit genom

diskontering av handelsväxel. Sådan växelkredit är dock enligt förslaget i

frågan om sparbanker tillåten endast till »närstående företag».

Den tredje gruppen utgörs av revisor och revisorssuppleant i bankinstitutet,

make till sådan funktionär samt dessa personer närstående företag. För

denna grupp ställer bankinspektionen upp förbud mot kredit över huvud

taget i »det egna» institutet. Detta innebär ändring i förhållande till vad nu

gäller. Gruppen jämställs nämligen f. n. med delegatgruppen. Inspektionen

framhåller, att det kan förefalla som om den säkerhet som sålunda nu

krävs för kreditgivning till revisorer, är tillfyllest. Mot detta kan invändas

att även om föreskriven pant ställs, kan den aktuella transaktionen

innebära beviljande av förmån som fördelaktig ränta eller fördelaktig amorteringsplan.

Om läget på penningmarknaden är mycket stramt kan det enligt

inspektionen t. o. m. vara en favör att överhuvudtaget få ta upp eller —

utan ökade krav på amorteringar — behålla en större kredit. Att revisorer

och revisorssuppleanter står helt fria anser inspektionen vara av sådan vikt

att dessa funktionärer, deras makar och dessa personer närstående företag

inte alls bör ha rätt att inta gäldenärs ställning gentemot »den egna banken».

Bankinspektionen behåller i förslaget nuvarande förbud att vid kreditgivning

som säkerhet godta borgen eller fordringsbevis som utfärdats av något

kredit jävigt rättssubjekt, i fråga om affärsbank dock med undantag för den

andra gruppens subjekt. I princip kommer sålunda nuvarande skillnad i

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

191

detta hänseende mellan affärsbanker och sparbanker att vara kvar. Skillnaden

motiverar inspektionen med att principen om jämställdhet mellan kredit

och borgen i jävshänseende sedan länge varit lagfäst för sparbankerna och

stämmer väl överens med dessa instituts egenskap av allmännyttiga företag.

Borgen eller fordringsbevis som utfärdats av delegat, styrelseledamot eller

styrelsesuppleant bör därför inte få godtas som säkerhet för kredit i sparbank.

Om i något fall krediten tillika är säkerställd som om borgensmannen

eller utställaren av fordringsbeviset själv är kredittagare, anser inspektionen

den böra kunna tillåtas. Förbudet skall enligt inspektionen gälla också

dessa funktionärers makar samt funktionärerna och deras makar närstående

företag. I konsekvens härmed föreslås sparbank ej heller få rätt att

bevilja kredit mot säkerhet av växelförbindelse, som ingåtts av funktionär,

dennes make eller sådan person närstående företag. Inspektionen anser

emellertid att närstående företag bör kunna få kredit genom diskontering

av handelsväxlar. Även då sparbank beviljar kredit åt annan torde enligt

inspektionens mening som säkerhet kunna godtas handelsväxel, för vilken

betalningsskyldighet åligger sådant företag. Enligt inspektionens förslag är

krediter av detta slag -sålunda tillåtna.

Beträffande sparbankerna framhåller bankinspektionen, att genom dess

förslag kommer antalet jäviga funktionärer i sparbank att minska högst

betydligt i jämförelse med nuvarande förhållanden. Å andra sidan innebär

förslaget — bl. a. för att ta bort tidigare påtalad risk för kringgående av jävsreglerna

— en utvidgning av jävskretsen med kreditjäviga funktionärers

malcar samt dessa funktionärer och deras makar närstående företag.

Bankinspektionen understryker att om huvudgäldenär eller borgensman

-— efter det att kredit beviljats — inträder i sådan ställning som medför jäv,

affärsbanker eller sparbanker skall vara skyldiga att vidta åtgärder för att

bringa krediten till överensstämmelse med jävsbestämmelserna.

Vad beträffar kreditkassorna framhåller bankinspektionen, att kreditjävsfrågorna

är avhängiga av medlemsreglernas utformning. Eftersom dessa

regler kan komma att omarbetas i anledning av kreditinstitututredningens

betänkande, förordar inspektionen att nuvarande bestämmelser om kreditjäv

i jordbrukskasselagen tills vidare behålls oförändrade.

Remissyttrandena

Bankföreningen godtar i huvudsak förslaget men framställer vissa erinringar.

Beträffande inteckningssäkerheterna vänder sig bankföreningen sålunda

mot att förslaget behåller taxeringsvärdet som norm och föreslår att

belåningsgränsen i stället sätts till 60 % av den intecknade egendomens

uppskattade värde. Föreningen pekar vidare på att bankinspektionen föreslagit

att kredit till annan styrelseledamot än delegat skall kunna lämnas

mot borgen av staten, kommun m. fl., medan förslaget för delegater endast

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

ger möjligheter till kredit mot fordran som säkerställts av något av nämnda

rättssubjekt. Bankföreningen förordar att bestämmelserna om delegatkrediter

likställs med krediter till styrelseledamot i detta hänseende. Slutligen

föreslår föreningen att kredit mot betryggande pantsäkerhet skall kunna beviljas

åt delegater och med dem i kredithänseende jämställda personer upp

till 100 000 kr. i stället för av bankinspektionen föreslaget belopp, 50 000 kr.

Föreningen framhåller, att eftersom betryggande pant säkerhet skall finnas

kommer även med det av föreningen förordade maximibeloppet kreditrisken

att i praktiken bli mycket obetydlig.

Sparbanksföreningen tillstyrker bankinspektionens förslag.

Departements chefen

Den centrala regeln för bankinstitutens kreditgivning är att lån inte får

beviljas utan att säkerhet — realsäkerhet eller namnsäkerhet — ställs och

att säkerheten är betryggande, i fråga om sparbank fullgod. Innebörden av

regeln är att bankinstituten skall pröva om ställd säkerhet, värderad efter

objektivt godtagbara grunder, täcker hela kreditbeloppet. Denna regel har

sedan länge tillämpats inom svensk banklagstiftning och utredningen behåller

den i sitt förslag.

Mot bakgrund av att säkerhetskravet ytterst är beroende av låntagarens

person och ingår som ett led i bedömningen av dennes kreditvärdighet har

utredningen övervägt att ge säkerhetskravet en villkorlig innebörd i den

meningen att kravet på kvaliteten hos den ställda säkerheten görs beroende

av låntagarens kreditvärdighet. Utredningen har dock avvisat en sådan utformning

av säkerhetskravet, bl. a. därför att den i sig innehåller skönsmässiga

inslag, och har förordat att kravet på särskild säkerhet liksom hittills

skall knytas till säkerhetens karaktär oberoende av låntagarens person.

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till utredningens ståndpunkt

i denna fråga. Några remissinstanser har dock med anledning av utredningens

överväganden tagit upp en principiell diskussion om den innebörd

ett säkerhetskrav bör ha. Utan att vilja ifrågasätta nödvändigheten av

att tills vidare ha kvar kravet på formell säkerhet framställs önskemål om

en i det praktiska livet liberal och flexibel tolkning av säkerhetsregeln och

— på längre sikt — om övergång till en ordning med fri kreditvärdignetsprövning,

dvs. med krav enbart på att skälig trygghet skall föreligga för

kreditens återbetalande. Bakom önskemålen ligger angelägenheten av att

kunna stödja särskilt den mindre och medelstora företagsamhet som är

lönsam och livsduglig men som saknar bankmässiga säkerheter.

Den förda principiella diskussionen ger mig anledning att något beröra

bankinstitutens kreditbedömning. I kreditprövningen ingår normalt två led.

Det ena ledet hänger samman med banklagstiftningens säkerhetskrav. Bank
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

193

instituten måste fordra att för varje kredit ställs en speciell säkerhet, antingen

i form av realsäkerhet (t. ex. inteckningar, obligationer, aktier eller

varor) eller i form av namnsäkerhet. Det andra ledet i kreditprövningen

innefattar bedömning av sådana faktorer som låntagarens ekonomiska ställning,

ett företags lönsamhet och utvecklingsmöjligheter och företagsledningens

kvalifikationer. En erbjuden säkerhet är nämligen ofta till sitt värde

starkt beroende av konjunkturväxlingar och av hur låntagaren sköter sin

rörelse. Den särskilda säkerheten kan bestå t. ex. av inteckningar i låntagarens

industrifastighet, vilken kan bli praktiskt taget värdelös vid en likvidation

av företaget, eller av ett varuparti, isom vid en konjunkturnedgång kan

sjunka starkt i pris. Enkelt uttryckt är det närmast här den kreditrisk ligger

som ett bankinstitut tar på sig. Bankinspektionens granskning av kreditengagemang

från risk- och säkerhetssynpunkt inskränker sig inte till en kontroll

av att formella säkerhetsföreskrifter är uppfyllda. Granskningen tar och

måste med nödvändighet ta sikte på ett företags lönsamhet och finansiella

ställning, framtidsutsikter och liknande faktorer. Betydelsen av kravet på

särskild säkerhet ligger framför allt däri att bankinstituten, vilkas medverkan

vid företagens finansiering ofta är av en reellt sett långfristig karaktär,

får förmånsrätt i företagens tillgångar framför t. ex. de kreditgivare som

har kortfristiga kommersiella fordringar. Upprätthållandet av kravet på

säkerhet för kredit i bank får också den konsekvensen, att företagen inte

kan pantsätta tillgångar på annat håll och därigenom öka sin skuldsättning

på ett sätt som inte svarar mot deras återbetalningsförmåga.

Jag har den uppfattningen, vilken jag delar med utredningen och det stora

flertalet remissinstanser, att det även framdeles måste krävas att den ställda

säkerheten efter objektivt godtagbara grunder skall täcka hela kreditbeloppet.

Ett säkerhetskrav med denna innebörd förblir en nödvändig faktor vid

bankinstitutens kreditgivning. Med en rimlig tillämpning i praktiken behöver

säkerhetskravet inte onödigtvis begränsa bankinstitutens medverkan vid

näringslivets finansiering och fyller väl vad man av hänsyn till insättarna

måste kräva av bankinstituten vid deras kreditgivning.

Det ligger i sakens natur att ett krav på säkerhet för kredit ibland kan

leda till svårigheter från kreditförsörjningssynpunkt för ett företag, vars

framtidsprognos bedöms vara god men som saknar bankmässiga säkerheter.

Detta kan gälla framför allt nystartade småföretag eller den mindre och

medelstora industrin. Dessa svårigheter får dock inte överdrivas. Jag kan

till en början peka på de väsentligt vidgade möjligheterna att ställa formell

säkerhet för kredit som genom införandet år 1967 av institutet företagsinteckning

tillkom för bl. a. företag av angivet slag. Vidare medger nuvarande

banklagstiftning undantag från den centrala säkerhetsregeln genom att i

vissa fall tillåta kredit utan särskild säkerhet, s. k. blancokredit. Som kommer

att framgå av det följande föreslår jag en betydande utvidgning av denna

möjlighet. Dessutom vill jag i detta sammanhang erinra om det initiativ

7 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

opaginerad Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

som Investeringsbanken och Sparbankernas bank tagit för att skapa ett

garantiinstitnt med uppgift att hjälpa de mindre och medelstora företag som

saknar bankmässiga säkerheter för sina projekt. Avsikten är nämligen att

institutet genom borgensteckning skall göra det möjligt för sådana företag

att få en längre gående finansiering genom sparbanksväsendets försorg än

som skulle vara möjligt med enbart övriga bankmässiga säkerheter.

I enlighet med det nu anförda tar departementsförslaget i likhet med gällande

rätt upp ett krav på att för kredit skall ställas betryggande säkerhet i

fast eller lös egendom eller av borgen. Jag delar utredningens uppfattning

att ordet betryggande ger ett fullt adekvat uttryck för den innebörd regeln

enligt vad jag angett i det föregående skall ha.

Jag övergår nu till att behandla de avsteg som bör kunna få göras från

det uppställda säkerhetskravet eller till frågan om omfattningen av bankinstitutens

blancokreditgivning. Till en början vill jag starkt understryka

att även här gäller samma grundsats som för all annan kreditgivning, nämligen

att trygghet skall föreligga för låneförbindelsens fullgörande.

De undantag från kravet på särskild säkerhet vid kreditgivning, som

finns upptagna i nuvarande banklagstiftning, är av delvis olikartad beskaffenhet.

Först och främst har samtliga bankinstitut rätt att lämna

blancokredit i vissa särskilt angivna fall, där låntagaren eller annan för

kreditens fullgörande ansvarig kan presumeras vara god för sin förbindelse.

Denna rätt är mest vidsträckt för affärsbank och omfattar kredit

till staten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet, allmän

kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärsbank,

sparbank, utländskt bankföretag och samfällighet som avses i lagen

om vissa gemensamhetsanläggningar. Jag biträder utredningens förslag

att ge samtliga bankinstitut rätt att lämna denna krets låntagare

blancokredit, dock med den avvikelsen att jag på de av bankinspektionen

åberopade skälen för kreditkassornas del inte tar med staten bland dessa

kredittagare. I likhet med inspektionen ifrågasätter jag också om behov

föreligger för de mindre enheterna inom sparbanksväsendet och jordbrukskasserörelsen

att kunna lämna blancokredit till utländskt bankföretag. De

begränsningar som behövs i detta hänseende kan dock lämpligen tas in

i sparbankernas reglementen och i kreditkassornas stadgar. Jag godtar

även utredningens förslag att låta nu angivna låntagarkrets ökas med

svenskt försäkringsbolag och kreditaktiebolag. Bland försäkringsbolagen

kan det som bankinspektionen påpekat finnas bolag vars kreditvärdighet

inte är helt jämförbar med t. ex. en bank. Det ligger dock i bankinstitutets

eget intresse att i sådant fall kräva den säkerhet som behövs.

Nu gällande banklag medger att affärsbank beviljar affärsidkare blancokredit

i och för hans rörelse under förutsättning att trygghet med hän
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

syn till omständigheterna ändå kan anses föreligga. Ändamålet med detta

undantag från kravet på särskild säkerhet vid kreditgivningen har närmast

varit att tillgodose varuomsättningens behov av blancokrediter. Kreditformen

har använts i stor utsträckning och möjliggjort en betydande

smidighet i affärsbankernas kreditgivning. Även denna undantagsregel

har utredningen behållit för affärsbankerna och dessutom föreslagit att

de andra bankinstituten skall få samma möjlighet att lämna blancokredit.

Jag godtar dessa förslag. Innebörden av begreppet kortvarig kredit skall

liksom hittills vara att löptiden inte bör gå över ett år (jfr prop. 1955: 3

s. 79). I likhet med bankinspektionen vill jag betona vikten av att sparbanker

och kreditkassor iakttar nödvändig försiktighet vid lämnandet av

krediter av detta slag och att det skall röra sig om verklig kortfristig kredit

som inte har karaktär av stående förlagslån. Jag är ense med utredningen

om lämpligheten av att byta ut ordet affärsidkare mot näringsidkare.

Dessutom förordar jag även en annan formell omarbetning av banklagens

bestämmelse. Jag har förut sagt att en allmän grundsats vid all kreditgivning

— även blancokreditgivning — är att trygghet skall föreligga för förbindelsens

fullgörande. Denna grundsats gäller utan något särskilt lagstadgande.

Jag anser det därför vara onödigt att direkt i lag ange denna

förutsättning för denna speciella blancokreditgivning men inte i övriga

fall. Departementsförslaget är utformat i enlighet med dessa riktlinjer.

För affärsbank görs undantag från det principiella kravet på särskild

kreditsäkerhet även såtillvida som banklagen godtar, att affärsbank diskonterar

av vederhäftig person dragen växel, betalbar på annan ort, oaktat

växeln inte accepterats. Utredningen har ansett detta undantag vara

obehövligt och har därför inte tagit med det i sitt förslag. Jag ansluter mig

till utredningen i detta hänseende.

I samband med diskussionen i det föregående om innebörden av det formella

säkerhetskravet har jag antytt möjligheten för företag, som saknar

bankmässiga säkerheter, att få blancokredit. Jag syftade därvid närmast

på nuvarande generella rätt för affärsbank och sparbank att inom

en viss ram lämna blancokredit. Denna rätt erhöll dessa bankinstitut år

1955 i samband med tillkomsten av nu gällande banklag och sparbankslag.

Med tanke på de ökade riskerna för bankinstituten som denna rätt

innebar ansågs viss försiktighet böra iakttas vid reformens genomförande.

Kreditbeloppet är sålunda begränsat i två hänseenden. Dels får kredit uppgå

sammanlagt till ett belopp motsvarande för affärsbanker högst en tiondel

av eget kapital och för sparbanker högst en femtedel av egna fonder.

Dels gäller vissa individuella begränsningar av kreditbeloppen.

Utredningen har nu tagit ytterligare ett steg på den inslagna vägen och

förordat en betydande utvidgning av denna generella blancokrediträtt. Innebörden

av utredningens förslag är, att även kreditkassa tilläggs denna

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1!)68

befogenhet, att alla individuella begränsningar av kreditbeloppet tas bort

och att kvoten vidgas till att omfatta ett belopp motsvarande hälften av

det egna kapitalet resp. de egna fonderna.

Den föreslagna utvidgningen av den generella blancokrediträtten har under

remissbehandlingen allmänt hälsats med stor tillfredsställelse. Även

jag anser en utvidgning vara välgrundad. Den bidrar till att ytterligare

förbättra kreditförsörjningen för små och medelstora företag och underlättar

en smidig och effektiv kreditförmedling. Olika meningar råder endast

i fråga om den generella rättens utformning och omfattning.

Utredningen har byggt vidare på nuvarande ordning för affärsbanker

och sparbanker och relaterat blancokreditvolymen till eget kapital/egna

fonder. Denna ordning har kritiserats av bl. a. sparbanksföreningen och

LO. Bakom kritiken ligger närmast, att effekten av en sådan relation blir

olika för skilda slag av bankinstitut även om rörelsevolymen är densamma.

I stället föreslår dessa remissinstanser, att volymen sätts i relation till ett

bankinstituts totala utlåning. Riksbanksfullmäktige har för sin del förordat

samma metod som nu tillämpas i fråga om bankinstitutens rätt att lämna

medellånga lån, nämligen att relatera det tillåtna beloppet till det förvaltade

kapitalet.

Vad det här gäller är att för bankinstituten skapa en sektor, inom vilken

instituten generellt har rätt att avvika från det formella säkerhetskravet.

Sektorn bör bestämmas genom en schablonregel som oavsett kapitalstyrkan

ger bankinstituten en lämplig och rättvis blancokreditram. Detta

leder tanken närmast till att i någon form ställa sektorn i relation till ett

bankinstituts omslutning. Med denna utgångspunkt synes det kapital som

förvaltas av ett bankinstitut, dvs. eget kapital och inlåning, kunna användas

som regulator. Metoden begagnas som riksbanksfullmäktige påpekat

redan nu i banklagstiftningen för att bestämma omfånget av viss bunden

kreditgivning. Metoden medför vidare den uppenbara fördelen att blancokreditvolymen

följsamt anpassar sig till den totala kreditvolymens tillväxt.

Av nu anförda skäl förordar jag, att blancokreditvolymen bestäms som en

del av summan av ett bankinstituts eget kapital och dess inlåning. Med begreppet

inlåning avses därvid såväl de av allmänheten i bankinstitutet insatta

medlen som institutets andra skulder eller m. a. o. samtliga på passivsidan

i balansräkningen upptagna skulder med undantag för eget kapital

(se prop. 1965: 113 s.69).

Beträffande blancokreditvolymens storlek vill jag till en början erinra

om att de begränsningar av kreditbeloppen som från början gjordes får

ses mot bakgrunden av att affärsbanker och sparbanker genom tillskapandet

av den generella rätten utsattes för ökade risker i kreditgivningen

och att försiktighet därför borde iakttas vid reformens genomförande.

Såvitt jag vet visar hiltills vunna erfarenheter av denna blancokreditgivning,

att misskötsel från låntagarnas sida inte förekommer annat än i

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

undantagsfall. Några betänkligheter från säkerhetssynpunkt mot den föreslagna

utvidgningen har inte framkommit under remissbehandlingen. Tvärtom

har riksbanksfullmäktige haft vissa sympatier för en större utvidgning.

För egen del har jag inte några betänkligheter mot att vidga blancokreditvolymen

något mer än utredningen föreslagit. Om andelen sätts till

3 % av det förvaltade kapitalet, uppnås enligt vad gjorda undersökningar

ger vid handen en tillfredsställande fördelning mellan olika bankinstitut

och, med vissa undantag, ett resultat som — varierande från fall till fall —

något överstiger utredningens. Vid tillämpningen av denna regel skall av

skäl som angetts av bankinspektionen och jordbrukskasseförbundet centralkassa

med anslutna jordbrukskassor betraktas som en enhet.

Jag delar utredningens uppfattning att det i fortsättningen inte är nödvändigt

att i lag reglera kreditbeloppets storlek i enskilda fall. De begränsningar

som med hänsyn till ett bankinstituts storlek behövs får — eventuellt

efter initiativ av bankinspektionen — tas in i bolagsordningar, reglementen

eller stadgar.

Den väsentligt vidgade generella rätten för bankinstitut att lämna blancokredit

ställer stora krav på bankinstituten. Detta gäller framför allt kreditkassorna,

för vilka denna kreditform är en nyhet. I enlighet med bankinspektionens

önskemål förordar jag därför att jordbrukskassa först efter

medgivande av centralkassan — generellt eller i varje särskilt fall —

får bevilja kredit av detta slag. För övrigt vill jag understryka vikten av att

bankinstituten iakttar särskild försiktighet vid kreditgivning av förevarande

art och att de noga följer ett företags ställning och utveckling under den tid

som krediten äger bestånd. Jag utgår från att bankinspektionen ägnar särskild

uppmärksamhet åt de praktiska verkningarna av den ökade generella

blancokrediträtten.

Belåning av aktier och förlagsbevis har alltid ansetts innebära särskilda

risker för bankinstituten. Denna kreditform är därför nu kringgärdad med

vissa föreskrifter. För sparbank och kreditkassa begränsas den totala belåningen

beloppsmässigt. Affärsbanks belåning av angivet slag däremot är

underkastad föreskrifter i syfte att minska de med sådan kredit förenade

riskerna. Dessutom gäller förbud för alla bankinstitut att belåna förvaltningsbolags

aktier och förlagsbevis. Utredningens inställning från säkerhetssynpunkt

till regleringen av kredit mot säkerhet av aktier och förlagsbevis

är att också här det allmänna kravet på betryggande säkerhet vid kreditgivning

är tillräckligt och att det — bortsett från nuvarande förbud för affärsbank

att som pant ta emot egen aktie eller förlagsbevis och därmed likartade

fall samt från belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis — inte

krävs någon reglering i lag. Denna ståndpunkt delar utredningen med bankinspektionen

och övriga remissinstanser. Även jag kan ansluta mig till densamma.

Jag övergår nu till att behandla den särskilda frågan om belåning av för
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

valtningsbolags aktier och förlagsbevis. En uppmjukning av nuvarande förbud

mot sådan belåning har diskuterats i skilda sammanhang och nu senast

mycket ingående med anledning av motioner vid 1966 års riksdag. Jag har

i det föregående utförligt redogjort för den allsidiga och inträngande belysning

som denna fråga under senare år fått. Av denna redogörelse framgår

att förvaltningsbolagen, särskilt de vilkas aktier är inregistrerade vid

fondbörsen, numera är väl konsoliderade och med god riskspridning i sina

aktieportföljer och att belåningsförbudet inte torde vara något adekvat

medel för att hindra affärsbanker från att öka sitt inflytande över näringslivet.

Mot denna bakgrund har utredningen förordat en uppmjukning av

förbudet såtillvida att kredit får ske mot säkerhet av börsnoterade aktier

och förlagsbevis. Denna uppmjukning har allmänt tillstyrkts eller lämnats

utan erinran under remissbehandlingen. Jag har för egen del av säkerhetsskäl

eller från andra synpunkter inte längre några betänkligheter mot att

i den utsträckning utredningen föreslagit tillmötesgå de från olika håll

framställda önskemålen om en uppmjukning. En sådan reform kan bidra

till att underlätta kapitaltillförseln till näringslivet genom nyemissioner i

förvaltningsbolagen. Departementsförslaget tar därför endast upp förbud

för bank att belåna förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis som inte är

noterade vid fondbörsen. Aktier och förlagsbevis som drabbas av förbudet

får naturligtvis inte heller tas emot som tilläggssäkerhet.

Den liberalisering i fråga om aktie- och förlagsbevisbelåning som sålunda

förordas får utnyttjas med största försiktighet. Inte minst gäller detta förvaltningsbolags

aktier. Även om kredit mot sådan säkerhet inte begränsats

till beloppet i det enskilda fallet, torde det vara tillrådligt att bankinstituten

iakttar särskild försiktighet vid denna kreditgivning. Belåningskurserna för

nu avsedda värdepapper måste anpassas till en sådan nivå att förlustrisker

på lån som säkerställts av aktier och förlagsbevis praktiskt taget elimineras.

tfutsätter såväl att det vid belåningstillfället föreligger en betryggande

marginal mellan värdepapperets marknadsvärde och belåningsvärde, som

att även därefter detta senare värde dels korrigeras för fond- och nyemissioner,

dels fortlöpande ses över så att marginalen inte blir alltför knapp.

Bankföreningen tillhandahåller kreditinstituten rekommendationer om de

högsta belåningsvärden som bör komma i fråga för lån som säkerställs enbart

av börsnoterade aktier. Om dessa rekommendationer kontinuerligt anpassas

till marknadsläget, torde de utgöra en god vägledning för bankinstituten

vid deras kreditgivning mot säkerhet av aktier och förlagsbevis. Det

är angeläget att bankinspektionen noga följer utvecklingen på detta område

och vidtar de åtgärder som behövs för att undvika eventuella missförhållanden.

I

I likhet med utredningen anser jag att bankinstituten själva bör få välja

den kreditform som svarar mot det i det enskilda fallet föreliggande kredit
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

199

behovet. Departementsförslaget innehåller därför inte några föreskrifter om

låneformer. Detta betyder för bl. a. sparbank att sådan bank framdeles får

bevilja växelkredit och ingå garantiförbindelse.

Nu gällande bestämmelser om jäv i kreditförhållanden har olika utformning

i banklagarna. Bestämmelserna avser kredit främst till olika tjänstemän

i bankinstituten. Mest detaljerad är regleringen för affärsbanker

och sparbanker. Bankinspektionen har företagit en översyn av dessa bankinstituts

jävsregler och lagt fram förslag till nya och i stort sett enhetliga

bestämmelser. Förslaget bygger i huvudsak på affärsbankernas nuvarande

ordning. Bankföreningen och sparbanksföreningen har godtagit inspektionens

förslag, den förstnämnda föreningen dock med vissa undantag.

Inte heller jag har i princip något att erinra. Förslaget är välgrundat och

jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter som inspektionen lagt

på jävsfrågorna. I två avseenden har jag dock en uppfattning som avviker

från inspektionens men som stämmer överens med bankföreningens åsikter.

För det första anser jag, när det gäller inteckningssäkerhet, att belåningsgränsen

bör relateras till det uppskattade värdet av den intecknade egendomen.

Lämpligheten av att i sådana sammanhang som norm använda

egendomens uppskattade värde i stället för dess taxeringsvärde har jag närmare

berört i avsnittet om kapitaltäckning. För det andra saknas anledning

att i fråga om möjlighet att få kredit mot säkerhet av borgen av staten,

kommun m. fl. göra skillnad mellan delegater och deras makar å ena, samt

styrelseledamöter och styrelsesuppleanter och deras makar, å andra sidan.

Båda grupperna bör ha rätt till kredit mot sådan säkerhet. Däremot föreligger

inte några skäl för att höja beloppsgränsen för kredit mot pantsäkerhet

till delegat och dennes make utöver vad inspektionen föreslagit.

För jordbrukskassornas del har ansetts att anledning saknas för en lika

sträng reglering av kreditjäven som i bank- och sparbankslagarna. Kassorna

intar i sin egenskap av kooperativa bankinstitut en särställning i förhållande

till de andra instituten. Denna särställning har medfört lindriga jävsregler,

enligt vilka för kredit till vissa funktionärer krävs tillstånd av centralkassan.

Bankinspektionen har inte föreslagit någon ändring av nuvarande

ordning. Jag hax samma uppfattning som inspektionen att gällande ordning

för jordbrukskassorna inte bör ändras f. n. Jordbrukskasselagen tar nu inte

upp några regler om jäv i fråga om kredit som lämnas av centralkassa. Skälet

härtill är att centralkassa inte utan Kungl. Maj :ts tillstånd kan bevilja

kredit åt enskild person. Meddelas sådant tillstånd, dvs. tillstånd att utöva

jordbrukskasseverksamhet, förutsätts att kredit till centralkassans funktionärer

skall underställas jordbrukskasseförbundet. I avsnittet om medlemskap

i jordbrukskasserörelsen har jag även berört frågan om vilka som är

berättigade att få låna i en centralkassa. På där anförda skäl förordar jag

en vidgning a.v kretsen kreditberättigade så att den rymmer alla medlemmar

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i anslutna jordbrukskassor. Mitt förslag innebär alltså att centralkassa i

fortsättningen kan bevilja enskild person kredit. Denna omständighet gör

det angeläget att på något sätt i lag reglera jäv i kreditförhållanden för centralkassa.

Därvid kan enligt min uppfattning regleringen för jordbrukskassor

tjäna som förebild. Tillstånd för centralkassa att lämna kredit till kreditjäviga

personer bör lämnas av jordbrukskasseförbundet. Departementsförslaget

innehåller jävsregler för centralkassa av nu angiven innebörd. Om

den fortsatta utvecklingen ställer krav på skärpning av jävsbestämmelserna

för jordbrukskasserörelsen, får frågan härom tas upp till förnyad prövning. I

I departementsförslaget är bestämmelser om säkerhet vid kreditgivning

och om blancokredit upptagna i 59 § banklagen, 28 § sparbankslagen och

36 § jordbrukskasselagen samt om kreditjäv i 61 § banklagen, 30 § sparbankslagen

och 38 § jordbrukskasselagen.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

201

Inlåning

Gällande rätt

Affärsbanker, sparbanker, centralkassor och postbanken finansierar sin

kreditgivning huvudsakligen genom inlåning från allmänheten på olika slag

av inlåningsräkningar. En annan finansieringsform är upplåning av medel

mot förlagsbevis. Jordbrukskassa däremot är i lag förhindrad att driva självständig

inlåningsrörelse.

Inlåning hos bankinstitut är i vissa avseenden reglerad i lag. Bestämmelser

om inlåning har till huvudsakligt syfte att trygga insättarna och har

för de olika bankinstituten fått en något olikartad utformning. I fortsättningen

behandlas inte de bestämmelser som reglerar inlåningens gräns i förhållande

till det egna kapitalet och som redovisats i ett föregående avsnitt.

Övriga inlåningsregler — som för affärsbanker återfinns i 66 och 67 §§

banklagen, för sparbanker i 22, 23, 25 och 26 §§ sparbankslagen, för centralkassor

i 31 och 33 §§ jordbrukskasselagen och för postbanken i 2 och

10 §§ postsparbanksförordningen — innebär i stora drag följande.

Vad först själva inlåningsröreisen angår innehåller lagstiftningen för

affärsbanker, sparbanker och kreditkassor ett allmänt förbud att utfärda

löpande skuldförbindelser i tryckt eller graverad form och att ikläda sig ansvarighet

för sådana förbindelser. Förbudet är avsett att hindra sedelutgivning

och emission av obligationer. Förbudet gäller inte förlagsbevis, som lyder

på minst 100 kr. och inte heller de sparmärken, som används av sparbank

vid inlåning inom skolsparrörelsen.

I övrigt är inlåningsrörelsen inte begränsad för affärsbanker och centralkassor.

Dessa bankinstitut kan således — förutom inlåning på olika slags

inlåningsräkningar —- ta upp exempelvis förlagslån och i samband med återlån

från AP-fonden reverslån till motsvarande belopp.

För sparbank gäller som huvudregel att sådan bank får motta inlåning

endast på sparbanksräkning. Från denna regel görs vissa undantag som

anges i 25 § sparbankslagen. Sålunda får sparbank inom en s. k. fri sektor

—- begränsad till ett belopp motsvarande 20 % av de enligt senaste bokslut

på sparbanksräkning innestående medlen — motta inlåning på annan valfri

räkning. Vidare äger sparbank ta upp lån mot förlagsbevis och lån från

AP-fonden på grund av beviljat återlån. Slutligen får sparbank för att tillgodose

tillfälligt penningbehov även begagna kredit i checkräkning hos riksbanken

eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes ta upp lån.

Postbanken är inte underkastad några inskränkningar i fråga om vilka

7f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

opaginerad Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

inlåningsräkningar som får begagnas. Poststyrelsen äger samma rätt som

sparbank att i samband med återlån ta upp lån från AP-fonden och att låna

medel för att tillgodose tillfälligt penningbehov hos postbanken.

Föreskrifter om individuellt insättningsmaximum gäller för samtliga

bankinstitut. I fråga om affärsbanker och centralkassor avser sådant maximum

emellertid endast sparkasseräkning eller därmed likartad räkning. På

sådan räkning får, med visst i detta sammanhang inte aktuellt undantag, en

och samma insättares tillgodohavande inte ökas utöver 50 000 kr. på annat

sätt än genom att upplupen ränta läggs till kapitalet. Motsvarande insättningsmaximum

för sparbank avser tillgodohavande på sparbanksräkning.

Tillgodohavande på sådan räkning får med undantag för upplupen ränta

inte överstiga visst i sparbanks reglemente bestämt belopp, högst 200 000

kr. För inlåning inom den fria sektorn i sparbank föreskrivs inte några

begränsningar. Beträffande all inlåning hos postsparbanken gäller att en

och samma persons tillgodohavande i banken inte får ökas utöver 100 000

kr. på annat sätt än genom att upplupen ränta läggs till kapitalet. Poststyrelsen

kan om särskilda skäl föreligger fastställa lägre inlåningsgränser för

visst slags medel. För postgirot finns inte några beloppsbegränsningar för

insättningar.

Även uppsägning av insatta medel är på visst sätt reglerad i författning.

Reglerna om uppsägning för affärsbanker och centralkassor hänför sig liksom

i fråga om beloppsbegränsningar endast till insättning på sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning. Sådant bankinstitut får inte åta sig

att på annat sätt än viss tid, minst en vecka, efter uppsägning återbetala

på sparkasseräkning insatta medel. Om det kan ske utan olägenhet får

institutet medge utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

För sparbank gäller motsvarande föreskrift för medel på sparbanksräkning

med den skillnaden att uppsägningstiden är en månad. Beträffande medel

insatta i postsparbanken äger poststyrelsen bestämma i vad mån de kan

tas ut omedelbart eller först efter skriftlig uppsägning. Uppsägningstiden

får dock inte i något fall sättas längre än tolv månader.

Banklagstiftningen innehåller vidare vissa bestämmelser om motbok eller

annat bevis om insatta medel hos bankinstitut. Inte heller på detta område

är regleringen helt enhetlig. För affärsbanker och centralkassor är det

obligatoriskt att utfärda motbok endast i fråga om medel som sätts in på

sparkasseräkning. I praktiken används dock motböcker även för kapitaloch

kapitalsamlingsräkningar. Separat bevis används endast i fråga om

insättning på depositionsräkning. Insättning på sparbanksräkning skall, om

inte reglementet medger annat, antecknas i sparbanksbok. I fråga om valfri

räkning inom fria sektorn används motbok när räkningen har karaktär av

motboksräkning. Insättning i postsparbanken skall, om inte Kungl. Maj:t

föreskriver annat, antecknas i motbok.

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

För motbok eller annat bevis som affärsbank och centralkassa utfärdar

föreskrivs att beviset skall ställas till viss man och att överlåtelse får ske

endast till viss man. Motsvarande gäller sparbanksbok. Denna får nämligen

inte ställas till innehavaren eller eljest vara löpande. Härmed får motbok

eller annat insättningsbevis över tillgodohavande hos bank enligt 26 § lagen

den 27 mars 1936 (nr 81) om skuldebrev det enkla skuldebrevets natur. I

några avseenden, som saknar intresse i detta sammanhang, behandlas dock

insättningsbevis som löpande skuldebrev. Detta följer av 32 § skuldebrevslagen.

Den som utställer ett enkelt skuldebrev har att på egen risk undersöka,

om den som kräver honom på betalning är behörig borgenär. Om han i god

tro betalar till obehörig fordringsägare, kan han som regel fortfarande vara

betalningsskyldig i förhållande till den rätte borgenären. Det nu sagda

gäller inte om skuldebrevet försetts med s. k. legitimationsklansul, dvs. en

klausul som fritar gäldenär från vidare betalningsförpliktelser när han råkat

betala till obehörig innehavare av skuldebrevet. Sådana klausuler har tidigare

spelat en praktisk roll inte minst beträffande bankernas motböcker.

Emellertid ställer skuldebrevslagen i detta avseende upp vissa restriktiva

regler. Enligt 33 § första stycket skuldebrevslagen får nämligen bank, varmed

enligt 4 § andra stycket samma lag förstås envar som äger driva bankrörelse,

eller annan utställare av enkelt skuldebrev inte åberopa legitimationsklausul,

om banken (utställaren) åsidosatt skälig aktsamhet vid

prövning om det är rätt innehavare av motbok eller annat insättningsbevis

som kräver banken på betalning. Beträffande vissa slag av motböcker, nämligen

sparkasseböcker och motböcker med sparbank, får legitimationsklausider

över huvud taget inte användas. Förbud mot användning av legitimationsklausul

i dessa motböcker finns intaget i banklagstiftningen. Skuldebrevslagen

innehåller i 33 § andra stycket en hänvisning till dessa bestämmelser.

Kreditinstitututredningen

Enligt utredningens förslag skall för det första nuvarande förbud att

emittera egna obligationer och att garantera av annan låntagare utfärdade

obligationer upphävas. Att tillåta affärsbanker, sparbanker och centralkassor

att emittera egna obligationer motiverar utredningen med att dessa

bankinstitut redan nu är oförhindrade att ge ut förlagsbevis som i förmånsrättshänseende

står efter obligationer. Utredningen är medveten om att genom

detta förslag möjlighet öppnas för bankinstitut att använda sig av

finansieringsformer som tidigare varit förbehållna kreditaktiebolag och

hypoteksinstitut. Förslaget kan därför aktualisera en översyn av kapitaltäckningsreglerna

för dessa kreditinstitut. Denna fråga får dock enligt utredningen

lösas i annan ordning. Skälet för att bankinstitut skall kunna

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

garantera annan låntagares obligationsupplåning är enligt utredningen

främst att en sådan rätt torde följa av att instituten kan ikläda sig garantier.

Beträffande nu gällande inlåning sbestämmelser om insättningsmaxima,

uppsägningstider och begränsning av tgper av inlåningsräkningar framhåller

utredningen till en början att dessa bestämmelser tillkommit delvis av

gränsdragningsskäl. Trots detta har samtliga bankinstitut numera möjlighet

att för inlåningen använda ett i stort sett likartat sortiment inlåningsräkningar.

Mot bakgrunden av utredningens principiella ställningstagande

i gränsdragningsfrågan förefaller det utredningen naturligt att dessa bestämmelser

avvecklas, om inte från solvenssynpunkt kan påvisas behov av

författningsmässiga föreskrifter.

För regleringen av inlåningen har, sägs det, endast för sparbanker angetts

andra motiv än gränsdragningsskäl, nämligen att i annat fall ett samtidigt

uttag på sparbanksräkning av en eller ett fåtal insättares hela behållning

kunde medföra allvarliga likviditetsproblem för sparbanken. Risken

för detta är enligt utredningen i och för sig inte beroende på institutets

associationsrättsliga ställning utan hänger samman med institutets storlek.

I praktiken är problemet f. n. aktuellt endast för sparbanksområdet. Det är

nämligen inom denna sektor som institut med liten inlåningsvolym förekommer.

Rätten för sparbank att motta inlåning på valfri räkning bör enligt

utredningens principiella inställning inte längre generellt begränsas. I

de fall en maximering av insättningsbeloppen från en och samma insättare

ändå från likviditetssynpunkt bedöms nödvändig får en begränsande bestämmelse

föras in i sparbankens reglemente. Utredningen förutsätter att

tillsynsmyndigheten uppmärksamt följer detta spörsmål.

Några lagfästa krav på uppsägningstider anser utredningen inte behövs.

Självfallet är det ett institut obetaget att ställa upp de krav på uppsägningstider

som institutet kan anse ändamålsenliga.

För affärsbanker och centralkassor synes avsaknaden av författningsföreskrifter

för andra inlåningsräkningar än sparkasseräkning inte ha

medfört några men från likviditetssynpunkt. Några särskilda skäl av detta

slag finner utredningen inte heller kunna anföras för en begränsning av

insättningarna på sparkasseräkning.

Utredningen förordar alltså dels att de inskränkningar som nu gäller

i inlåningshänseende beträffande individuellt insättningsmaximum och

uppsägningstid avvecklas för samtliga bankinstitut, dels att nuvarande

begränsning av sparbanks rätt att låna in pengar på annan räkning än

sparbanksräkning slopas. Innebörden av förslaget blir att bankinstituten

själva får bestämma de regler som instituten anser behövliga i dessa hänseenden.

Med hänsyn till att specialregler för sparkasseräkning mönstras ut ur förslaget

till nya rörelseregler för affärsbanker och centralkassor föreslår utredningen

också att nuvarande förbud för dessa bankinstitut att använda

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

205

legitimationsklausul i sparkassebok vidgas till att avse alla insättningsbevis

som bär karaktär av motbok.

Avslutningsvis behandlar utredningen frågan om liksom hittills sparbank

och postbanken skall få begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller

affärsbank eller annorledes låna upp medel endast för att tillgodose tillfälligt

penningbehov. Anledningen till denna begränsning synes enligt förarbetena

till sparbankslagen vara av solvenskaraktär. Man har velat hindra

sparbank att ordinärt begagna sig av upplåning av här avsedd art. Upplåningen

är nämligen ofta förbunden med pantsättning av sparbanks tillgångar

och kan därför medföra risker för insättarnas trygghet. Utredningen

anser att motsvarande betraktelsesätt i och för sig kan anläggas även i

fråga om andra bankinstitut som saknar denna begränsning. Eftersom avsaknaden

härav inte synes ha medfört några solvensrisker för dessa bankinstitut,

föreslår utredningen att begränsningarna i upplåningsrätten avvecklas

för sparbanks- och postbanksrörelsen.

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna rätten för bankinstituten att utge egna

obligationer har fått ett något blandat mottagande av remissinstanserna.

Förslaget härom lämnas visserligen i allmänhet utan erinran men endast

fem av remissinstanserna uttalar sig förbehållslöst till förmån för detsamma

och vissa remissinstanser, åtta till antalet, är starkt kritiska mot att ge

bankinstituten denna rätt.

Klart positiva till obligationsupplåning är handelskammaren i Göteborg,

bankföreningen, jordbrukskasseförbundet, Jordbrukets bank, Sveriges industriförbund

och en reservant i riksgäldsfullmäktige, herr Magnusson.

Handelskammaren i Göteborg understryker, att denna rätt blir av värde

för bankinstituten därigenom att de kan skaffa kapital på billigare villkor

än dem som gäller för förlagslån. Bankföreningen pekar på att utvecklingen

tvingar bankerna att i växande omfattning lämna krediter med relativt lång

löptid. Det finns därför enligt bankföreningen behov av att också kunna

begagna sig av lång upplåning. På så sätt skapas dessutom större möjligheter

att tillgodose önskemål från kunder med långa lån att få dessa till

bunden ränta. Eftersom det redan är tillåtet att ge ut förlagsbevis synes det

bankföreningen som någon invändning svårligen kan göras mot obligationsupplåning.

Liknande synpunkter förs fram av jordbrukskasseförbundet och

industriförbundet. Industriförbundet framhäver även att av banker utgivna

obligationer borde innebära ett naturligt instrument för placering av vissa

andelar av AP-fonden.

Till de kritiskt inställda remissinstanserna hör bankinspektionen, riksbanksfullmäktige,

riksgäldsfullmäktige (majoriteten), stadshgpotekskassan

och bostadskreditkassan, hgpoteksbanken, sparbanksföreningen, Sparban
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kernas bank och RLF. De flesta av dessa remissinstanser — såsom bankinspektionen,

riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige (majoriteten) och

sparbanksföreningen — åberopar som skäl för den negativa attityden en

eller flera av följande omständigheter. En rätt att utge obligationer innebär

att formerna för bankinstitutens kapitalanskaffning principiellt förändras

och att de nuvarande gränserna mellan bankinstituten och kreditmarknadsinstituten

(kreditaktiebolag och andra hypoteksinstitut) till en del suddas

ut. Förslaget kan således få vissa konsekvenser som är svåra att överblicka.

Det har tidigare ansetts nära nog som ett axiom, att bankerna inte

borde tillåtas ge ut obligationer, lika litet som sedlar. Utredningens knapphändiga

motiv — att bankinstituten f. n. har rätt att ge ut förlagsbevis och

att obligationer står före förlagsbevis i förmånsrättshänseende — anses inte

bärande. Rätten att utfärda förlagsbevis har en speciell funktion, nämligen

att komplettera bankernas eget kapital vid uppfyllande av kapitaltäckningskrav.

Syftet med rätten att ge ut obligationer skulle vara ett helt annat eller

att tillföra bankerna inlåningsmedel. Förslaget är inte underbyggt med någon

utredning om bankinstitutens behov av obligationsupplåning eller om

förslagets konsekvenser för kapitalmarknaden. Förslaget anses därför i denna

del inte kunna läggas till grund för lagstiftning utan en närmare utredning

i nämnda hänseenden.

Bankinspektionen erinrar om att bankerna redan helt eller delvis äger

specialinstitut med uppgift att fylla behovet av långfristiga krediter för olika

sektorer av vårt näringsliv. Enligt riksbanksfullmäktige leder den föreslagna

rätten att ge ut obligationer in på ett gränsdragningsproblem avseende

bankinstituten å ena samt hypoteksbanker och kreditaktiebolag å den andra

sidan. Fullmäktige betonar, att detta problem, som spelat stor roll i tidigare

lagstiftningsarbete på kreditväsendets område, har utredningen inte

behandlat och inte heller haft i uppdrag att behandla. Liknande tankegångar

återkommer i sparbanksföreningens yttrande.

Hgpoteksbanken kan inte finna något sakligt samband mellan bankinstitutens

nuvarande rätt att ge ut förlagsbevis och ett eventuellt behov för dem

att vidga inlåningsmöjligheterna till att omfatta även rätten att i den egna

rörelsen ge ut obligationer. Något behov av att från konkurrenssynpunkt

eller av andra skäl föra in lättnader i inlåningshänseende har inte anförts.

Hypoteksbanken berör vidare de konsekvenser förslaget i denna del kan få

för kreditaktiebolag och hypoteksinstitut samt för gränsdragningen mellan

sådana kreditinstitut och bankinstituten. En utredning om dessa konsekvenser

saknas.

Enligt stadshgpotekskassan och bostadskreditlcassan saknas anledning att

över huvud taget aktualisera frågan om obligationsupplåning för bankinstituten.

Gränsdragningen mellan hypoteksinstitut och bankinstitut vållar inga

problem. Hypoteksinstituten har sin verksamhet inriktad på förmedling av

kapitalmarknadens medel. Kretsen av sådana institut har dessutom under

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr t 4-3 år 1968

207

senare år vidgats i en omfattning som knappast synes helt motiverad. Det

kan under sådana förhållanden inte vara rationellt att ytterligare öka trängseln

på kapitalmarknaden genom att ge även bankinstituten rätt till obligationsupplåning.

Utredningens förslag att bankinstituten skulle få rätt att garantera annan

låntagares obligations upplåning berörs endast av bankinspektionen. Inspektionen

avstyrker förslaget av samma skäl som framförts mot förslaget om

obligationsupplåning.

Utredningens förslag till avveckling av nuvarande bestämmelser om insättningsmaxima,

om uppsägningstid vid uttag och om begränsning av typer

av inlåningsräkningar tillstyrks eller lämnas utan erinran vid remissbehandlingen.

Enligt bankinspektionen kan det dock visa sig nödvändigt att i reglementen

för smärre sparbanker ta in bestämmelser som maximerar de belopp

som får tas emot från en och samma insättare. Riksbanksfullmäktige

gör i detta sammanhang två erinringar. Erfarenheten visar, framhåller fullmäktige,

att med den marknadsorganisation som finns på bankområdet tenderar

resultatet av konkurrensen att bli en identisk uppsättning av inlåningsformer.

Vidare är det enligt fullmäktige uppenbart att även om man

avstår från reglering av bankinstitutens inlåning i banklagstiftningen så är

strukturen av inlåningsräntor av betydande intresse från de penningpolitiska

synpunkter som riksbanken har att bevaka.

Departementschefen

Affärsbanker, sparbanker och centralkassor finansierar sin kreditgivning

genom inlåning från allmänheten. Medel till kreditgivning kan bankinstitut

skaffa även genom upplåning mot förlagsbevis. Däremot är bankinstituten

genom uttryckligt förbud i lagstiftningen förhindrade att ge ut sedlar

och obligationer.

Förbudet mot sedel- och obligationsemission har gammal hävd inom

svenskt bankväsen. Endast de numera avskaffade solidariska bankbolagen

hade fram till år 1902 rätt att ge ut sedlar. Kreditinstitututredningen har nu

föreslagit en uppmjukning av förbudet såtillvida att emission av egna obligationer

skulle tillåtas i fortsättningen.

Förslaget har fått ett något blandat mottagande under remissbehandlingen.

Några remissinstanser, bland dem bankföreningen och j ordbrukskas seförbundet,

har hälsat förslaget med stor tillfredsställelse. Bankföreningen

har särskilt — med tanke på den ökade frekvensen av långfristiga krediter

till näringslivet — understrukit behovet för bankinstituten av att få begagna

sig av lång upplåning. En del remissinstanser har emellertid uttalat starka,

principiella betänkligheter mot att ge bank rätt att ge ut obligationer. Till

dessa remissinstanser hör bankinspektionen, riksbanksfullmäktige, riks
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 iS år 1968

gäldsfullmäktige (majoriteten) och sparbanksföreningen, vilka har ansett

att en så genomgripande och principiellt viktig förändring av bankinstitutens

kapitalanskaffning inte kan genomföras utan närmare utredning om

förslagets konsekvenser i skilda hänseenden. Bankinspektionen har framhållit,

att bankerna redan helt eller delvis äger specialinstitut med uppgift

att tillgodose näringslivets behov av långfristiga krediter. Enligt bl. a. riksbanksfullmäktige

kan förslaget skapa problem i fråga om gränsdragningen

mellan bankinstituten och nuvarande obligationsinstitut, hypoteksinrättningar

och kreditaktiebolag.

Den tveksamhet som sålunda kommit till uttryck i vissa remissyttranden

är naturlig när det som här är fråga om att bryta mot en hävdvunnen princip.

Det hade varit lättare att nu ta ställning i frågan om förslaget byggt på

ett visat behov för bankinstituten att skaffa medel genom obligationsupplåning

och om förslagets verkningar i olika hänseenden, särskilt för kapitalmarknaden,

närmare undersökts.

Utredningens motivering för obligationsupplåningen, för vilken inte såsom

vanligen är fallet skulle ställas säkerhet, är mycket knapphändig och

teknisk. Den består endast av en hänvisning till att bankinstituten har rätt

att ge ut förlagsbevis och att obligationer står före förlagsbevis i förmånsrättshänseende.

Jämförelsen med rätten att utfärda förlagsbevis är dock

något haltande. Syftet med en sådan rätt är i första hand att bereda bankinstitut

ökade möjligheter att skaffa riskbärande kapital. Med den föreslagna

obligationsupplåningen avses däremot något helt annat, nämligen att

tillföra bankinstituten kreditgivningsresurser. Jag finner därför det åberopade

skälet inte utan vidare kunna ligga till grund för en ändrad inställning

till bankinstitutens obligationsupplåning.

Frågan kan inte ses enbart som ett finansieringsproblem för bankinstituten.

In i bilden kommer, som nyss antytts, verkningarna för kapitalmarknaden

i stort. På denna marknad uppträder som säljare — förutom staten —

de kapitalanskaffande kreditinstituten, kommuner och andra låntagare,

som sedan gammalt vänder sig till kapitalmarknaden för att få sina lånebehov

tillgodosedda. En ökad konkurrens om kapitalmarknadens medel kan,

även om riksbanken genom emissionskontrollen har möjlighet att reglera

marknaden, skapa problem och få verkningar som är svåra att överblicka.

Inte minst gäller detta bostadsbyggandets finansiering. Vidare aktualiseras

frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten, å ena, samt hypoteksinrättningar

och kreditaktiebolag, å andra sidan — en fråga som utredningen

inte närmare berört.

Min ståndpunkt är att de problem, som hänger samman med en rätt för

bankinstituten att emittera egna obligationer och som antytts i det föregående,

kräver en ingående undersökning. Jag är därför inte nu beredd att

ta ställning till frågan om bankinstitutens obligationsupplåning. Jag avser

emellertid inom kort att föreslå tillkallande av sakkunniga för utredning av

opaginerad Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

olika kapitalmarknadsproblem. Det är min avsikt att denna utredning skall

avse även förevarande spörsmål. Jag föreslår således att nuvarande förbud

för bankinstitut att emittera sedlar och obligationer skall vara kvar.

Frågan om bankinstituten, såsom utredningen föreslagit, skall få rätt att

garantera annan låntagares obligationsupplåning har samband med det

nyss berörda problemet och bör behandlas av den nämnda utredningen.

Den nuvarande författningsmässiga regleringen av bankinstitutens inlåningsverksamhet

avser i övrigt närmast dels att ange de inlåningsräkningar

som får begagnas, dels att ställa upp bestämmelser om individuellt

insättning smaximum och om uppsägningstid vid uttag. Regleringen spänner

emellertid inte över hela fältet för bankinstitutens inlåning. Hårdast

reglerad är sparbanks inlåningsverksamhet. Sparbank äger nämligen motta

inlåning från allmänheten endast på sparbanksräkning. För sådan räkning

gäller bestämmelser om insättningsmaximum och minsta uppsägningstid.

Inom en s. k. fri sektor, bestämd till 20 % av den sammanlagda inlåningen

på sparbanksräkning, har sparbank dock rätt att utan individuell maximering

ta emot inlåning på annan valfri räkning. Hos affärsbank och centralkassa

kan medel sättas in på valfri räkning. Endast för insättning på sparkasseräkning

finns föreskrifter om insättningsmaximum och om uppsägningstid

vid uttag.

Den olikartade regleringen i nämnda avseenden har tillkommit delvis

av gränsdragningsskäl och har haft en konkurrensbegränsande effekt. Trots

detta har i praktiken samtliga bankinstitut numera möjlighet att ta emot

inlåning på ett i stort sett likartat sortiment av inlaningsräkningar. Utredningen

har — mot bakgrund av det principiella ställningstagandet i gränsdragningsfrågan

och då någon närmare reglering i lag inte är påkallad i

detta sammanhang av hänsyn till insättarnas säkerhet — ansett, att gällande

föreskrifter i ifrågavarande avseenden kan avvecklas och att bankinstituten

själva får avgöra i vad mån de vill ställa upp några regler för sin inlåningsverksamhet.

Jag delar utredningens av samtliga remissinstanser biträdda

uppfattning och tar därför inte in några sådana bestämmelser i departementsförslaget.

För sparbankernas del innebär detta bl. a., att sparbanks

rätt att ta upp lån mot förlagsbevis och lån från AP-fonden på grund av

beviljat återlån inte som nu behöver uttryckligen anges i sparbankslagen

bland inlåningsbestämmelserna. Jag godtar vidare utredningens förslag att

upphäva nuvarande begränsning för sparbank att endast för tillgodoseende

av tillfälligt penningbehov begagna kredit i checkräkning hos riksbanken

eller affärsbank eller annorledes låna upp medel.

Den föreslagna oreglerade inlåningsrörelsen utgör såsom redan antytts

i det föregående inte något hinder för bankinstitut att självt ställa upp

villkor och regler för rörelsen. Ibland kan det, som såväl utredningen som

bankinspektionen påpekat, vara nödvändigt från likviditetssynpunkt och

med hänsyn till institutets storlek att begränsa de belopp som får tas emot

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

från en och samma insättare. I praktiken gäller detta närmast sparbankssektorn.

Jag utgår från att begränsande bestämmelser vid behov kommer att

tas in i sparbanks reglemente och att bankinspektionen uppmärksamt följer

detta spörsmål.

Motbok eller annat bevis om tillgodohavande hos ett bankinstitut skall

vara ställt till viss man och är därigenom till sin natur ett enkelt skuldebrev.

Utfärdaren av ett sådant skuldebrev har som huvudregel att på egen risk

undersöka om den som kräver honom på betalning är behörig borgenär.

Gäldenären kan emellertid genom särskilt förbehåll, s. k. legitimationsklausul,

frita sig från följderna av att brista i undersökningsplikten. Skuldebrevslagen

tillerkänner emellertid endast i begränsad omfattning rättsverkan

åt legitimationsklausuler i enkla skuldebrev. Den som utfärdar en motbok

eller annat enkelt skuldebrev kan inte frita sig från skyldighet att med skälig

aktsamhet pröva om innehavaren är rätt borgenär. Vidare är det enligt

särskilda bestämmelser i banklagstiftningen beträffande vissa slag av motböcker

uttryckligen förbjudet att begagna legitimationsklausuler. Detta

gäller sparkassebok och motbok hos sparbank. Anledningen till förbudet har

varit omtanken om de insättarkategorier som begagnar motböcker av angivet

slag. Dessa motböcker innehas i stor utsträckning av personer, som

saknar varje möjlighet att på fullt betryggande sätt förvara sina tillhörigheter.

I sammanhanget har även åberopats bankernas förmåga att bära de

från deras synpunkt i regel obetydliga förluster som i dessa fall kan

uppkomma.

Utredningen har nu — eftersom specialregler för sparkasseräkning tas

bort för affärsbanker och centralkassor — föreslagit att förbudet för affärsbank

och centralkassa att ta in legitimationsklausul i sparkassebok vidgas

till att omfatta varje insättningsbevis som har karaktär av motbok. Förslaget

har i denna del inte berörts under remissbehandlingen.

I det föregående har jag i skilda sammanhang framhållit, att samtliga

bankinstitut numera vänder sig till samma insättarkategorier och erbjuder

dem ett i stort sett likartat sortiment inlåningsräkningar. De räkningar för

vilka insättningsbevis i form av motbok vanligen utfärdas utgörs av kapital-,

kapitalsamlings- och sparkasseräkningar samt därmed jämförbara räkningar.

Sådana räkningstyper förekommer numera inom alla slags bankinstitut.

Med hänsyn till utvecklingen på inlåningssidan och de principer

som ligger bakom en enhetlig rörelselagstiftning finns det skäl att reglera

rättsförhållandet mellan bankinstituten och deras motboksägare enhetligt.

Motiven för förbud mot legitimationsklausul i sparkasseböcker och sparbanks

motböcker kan med samma styrka numera åberopas i fråga om motsvarande

inlåningsräkningar hos affärsbanker och centralkassor. Detta gäller

också postsparbankens motböcker. Helt allmänt kan sägas att det stämmer

bättre överens med billighet och det allmänna rättsmedvetandet att

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

banken bär den förlust som uppkommer, när banken betalar ut insättarmedel

till obehörig person, än att förlusten drabbar insättaren. Affärsbankerna

har också sedan år 1963 beaktat detta och avstått från att i motböcker

för kapital- och kapitalsamlingsräkningar införa legitimationsklausuler

eller att åberopa sådan klausul. Inte heller centralkassor och postsparbanken

begagnar i praktiken sådana klausuler. Några skäl mot att lagfästa

vad som nu gäller i praxis föreligger inte. Jag godtar därför förslaget att

låta förbudet mot legitimationsklausuler avse alla insättningsbevis som

bankinstitut utfärdar och som har karaktär av motbok. På så sätt kommer

i detta hänseende full likställdhet att råda mellan bankinstituten. Förslaget

fordrar ändring även i 33 § skuldebrevslagen. Till denna fråga återkommer

jag i det följande.

Bestämmelser i nu behandlade hänseenden är i departementsförslaget

upptagna i 67 § banklagen, 35 och 35 a §§ sparbankslagen samt 42 a och

b §§ jordbrukskasselagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kontorsetablering

Gällande rätt

Tillstånd att driva bankrörelse meddelas affärsbank av Kungl. Maj:t för

en tid av högst 10 år. Som allmänt villkor för tillstånd gäller enligt 4 § 1

mom. femte st. banklagen att rörelsen skall prövas vara nyttig för det

allmänna. Något bestämt verksamhetsområde anges inte för affärsbank, men

i realiteten torde området bli de kommuner där affärsbanken har kontor.

Tillsammans täcker affärsbankernas kontorsnät landet i dess helhet.

För rätt att inrätta sparbank krävs bl. a. att reglemente stadfästs av

bankinspektionen. Stadga för kreditkassa skall stadfästas, i fråga om centralkassa

av Kungl. Maj:t och i fråga om jordbrukskassa av vederbörande

länsstyrelse. Enligt 7 § sparbankslagen får sparbanks reglemente stadfästas

endast om sparbank prövas vara nyttig för det allmänna. Motsvarande villkor

gäller enligt 18 § första stycket jordbrukskasselagen för stadfästelse av

centralkassas stadgar. -— Sparbanks verksamhetsområde skall enligt 1 §

kungörelsen den 3 juni 1955 (nr 422) om sparbanker (sparbankskungörelsen)

anges i reglementet. Det kan förekomma att sparbanks område går in

på en annan sparbanks. Tillsammans täcker sparbankerna hela landet. Även

centralkassorna, vilkas verksamhetsområden är skilda från varandra, täcker

hela landet.

Till en början fanns inga restriktioner för affärsbank att driva verksamhet

vid avdelningskontor. Detsamma gällde för sparbank inom dess verksamhetsområde.

Den kraftiga ökningen av bankkontor under senare delen

av 1910-talet aktualiserade emellertid en etableringskontroll. En sådan kontroll

kom till under åren 1918—1920 och innebar att tillstånd krävdes för

öppnande av bankkontor på annan ort än den där beträffande affärsbank

huvudkontoret var beläget och i fråga om sparbank dess styrelse hade sitt

säte. Genom tillkomsten av banklagen och sparbankslagen liberaliserades

etableringsrätten. Nu gäller följande.

För att affärsbank skall få öppna avdelningskontor i kommun, där banken

inte förut har kontor, krävs enligt 68 § banklagen Kungl. Maj:ts tillstånd.

Förutsättning för tillstånd är att verksamheten vid det nya kontoret

kommer att vara till nytta för det allmänna. Tillståndet kan uttryckligen

begränsas till att avse endast ett kontor i kommunen. I kommuner där affärsbank

redan har kontor utan denna begränsning är etableringsrätten fri.

Affärsbanken måste dock anmäla till bankinspektionen att nytt kontor öppnats,

vilket kan ge inspektionen anledning att gripa in inom ramen för inspektionens

allmänna tillsyn.

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Knngl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Bestämmelser om sparbanks kontorsetableringsrätt finns i 34 § sparbankslagen.

Sparbanks filial skall alltid ligga inom dess verksamhetsområde.

Filialerna är av två slag, avdelningskontor och sparställe. Avdelningskontor

är filial som får bevilja eller betala ut lån eller svara för avräkningsbokföring

eller som hålls öppen mer än nio timmar i veckan. Annan filial

är sparställe. Avdelningskontor i annan kommun än den, där huvudkontor

eller avdelningskontor finns, får inrättas endast efter tillstånd av bankinspektionen.

Förutsättning för tillstånd är även här att sparbanksverksamheten

inom kommunen bedöms vara till nytta för det allmänna. Sparställe

får öppnas var som helst inom verksamhetsområdet. Skyldighet föreligger

också för sparbank att, om tillstånd inte krävs, anmäla inrättandet

av en ny filial till bankinspektionen. Detta följer av 8 § sparbankskungörelsen

(ändrad 1962: 236).

Centralkassa har enligt 42 § jordbrukskasselagen att söka tillstånd av

Kungl. Maj :t för att öppna avdelningskontor i annan kommun än den där

huvudkontoret är beläget. För jordbrukskassa gäller i detta hänseende att

jordbrukskasseförbundet skall lämna tillstånd till verksamhet vid avdelningskontor

eller annan filial. Några villkor för tillståndsgivningen anges

inte i lagen.

In- och utlåningsverksamhet genom ombud i kommun där avdelningskontor

inte finns är reglerad i lag för affärsbanker och sparbanker — 69 § banklagen

och 35 § sparbankslagen. Som ombud får anlitas av affärsbank endast

annan sådan bank, sparbank och kreditkassa samt av sparbank endast affärsbank

och annan sparbank. För sparbank utgör dock begränsningen inte

något hinder för inlåning som drivs inom skolspar- eller sparklubbsrörelsen.

För postbanken saknar kontorsetableringsfrågan självständig betydelse,

eftersom banken för sin verksamhet begagnar huvudsakligen postanstalterna.

Särskilda ombud för postsparbanksrörelsen äger poststyrelsen enligt

8 § postsparbanksförordningen anta, om styrelsen finner det vara behövligt

eller lämpligt.

Fred itinstitututr edningen

Som allmän bakgrund till frågan om filialbildning berör utredningen bl. a.

bankinstitutens kostnadsstruktur och understryker därvid att företag med

en så kvalificerad tjänsteproduktion som bankernas är relativt personalkrävande.

Det dominerande kostnadsslaget är därför personalkostnaderna. För

affärsbankerna har dessa kostnader alltsedan år 1945 i genomsnitt utgjort

35 till 40 % av vinst- och förlusträkningens nettoomslutning. Övriga rörelsekostnader,

som bl. a. omfattar allmänna omkostnader samt kostnader för

kontors- och datamaskiner, har däremot tagit i anspråk en stigande andel

från 8 % år 1945 till 18 % år 1966. Kostnaderna för lokaler har utgjort en i

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

stort sett konstant andel under hela efterkrigstiden eller mellan 2 och 3 %.

För sparbankerna avviker inte kostnadsbilden på ett avgörande sätt från

affärsbankerna. I likhet med övriga rörelsekostnader är sparbankernas personalkostnader

i stigande, från drygt en fjärdedel år 1961 till drygt en tredjedel

år 1966. Posten för lokalkostnader har under 1960-talet utgjort i stort

sett en konstant andel, varierande mellan 3 och 4 %.

Den offentliga etableringskontrollen innebär enligt utredningen i sin nuvarande

utformning en prövning av om en bank skall få vidga sitt verksamhetsområde

till kommuner där den tidigare inte drivit verksamhet. Någon

prövning sker däremot inte av etableringen inom kommuner där banken

redan driver verksamhet. Eftersom redan nu den övervägande delen av filialbildningen

äger rum inom sådana kommuner och denna tendens framdeles

kan väntas bli förstärkt, kommer kontrollen av filialbildningen att i minskande

utsträckning bli effektiv, om den sker i samma form som hittills.

Enligt utredningens uppfattning bör den hittills i banklagarna godtagna

principen att utformningen av bankverksamhetens bedrivande i huvudsak

bör lämnas åt instituten själva fortfarande äga giltighet. I och för sig är det

givetvis av intresse för såväl bankinstitutens kunder som samhället att

verksamheten drivs så rationellt som möjligt, men detta är också ett naturligt

intresse för instituten själva. Det allmänna har — förutom etableringskontrollen

— också andra möjligheter att övervaka bankverksamhetens utbredning.

Sålunda gäller för bildandet av affärsbank, sparbank och centralkassa

vissa bestämmelser som ställer krav på allmännyttigt syfte med nybildningen.

Dessutom har bankinspektionen möjlighet att ingripa vid konstaterad

eller misstänkt misskötsel.

Utredningen ställer frågan om filialbildning under nämnda förutsättningar

är av sådan natur att den kräver en särbehandling i förhållande till andra

faktorer som påverkar bankinstitutens kostnader och anger till en början

tre skäl — delvis sammanvävda med varandra — som kan anföras för en

kontorsetableringskontroll.

För det första kan filialbildning ses som en form av nybildning av bankverksamhet.

Samma krav på allmännytta borde då ställas upp för filialbildning

som för inrättande av ett nytt bankföretag. Innebörden av detta kan

sägas vara att man med en etableringskontroll skulle vilja kunna reglera

bankföretagens marknadsområden, dvs. verksamhetsområden. Utredningen

förutsätter emellertid att inte heller i fortsättningen verksamhetsområde

fastställs för affärsbank.

För det andra kan hävdas att verksamheten vid filialer utgör en så betydande

kostnadspost för bankinstituten att en kontroll av filialbildningen

framstår som önskvärd. Men även om kostnaderna för driften av filialer är

betydande kan dock enligt utredningens mening inte enbart detta vara av

avgörande betydelse för att ha en etableringskontroll. Såtillvida har dock

opaginerad Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kostnaderna betydelse att de bör vara relativt stora för att en etableringskontroll

över huvud taget skall ha något berättigande.

Som motiv för en kontroll kan för det tredje hävdas att filialbildningens

betydelse som konkurrensmedel kan medföra risk för att bankinstituten

expanderar sina filialnät alltför starkt och att filialerna utrustas förhållandevis

dyrbart. Detta skulle kunna medföra onödigtvis uppdrivna kostnader

för bankverksamheten. Risken härför kan inte uteslutas särskilt med hänsyn

till att marknaden för banktjänster kännetecknas av en obenägenhet att

arbeta med priset som konkurrensmedel och en motsvarande överemfas på

andra konkurrensmedel, bl. a. kontorslokalisering.

Utredningen kommer därför till den slutsatsen att syftet med en etableringskontroll

skulle vara att förhindra »onödiga» kostnader för filialbildningen.

En sådan kontroll måste för att kunna bli effektiv omfatta all

etableringsverksamhet och en central uppgift för en offentlig reglering

skulle vara att åstadkomma ett lcontorsnät, som är samhällsekonomiskt optimalt

fördelat. Kontrollen borde vidare inte bara avse all nybildning av

filialer utan även omfatta en fortlöpande omprövning av redan lämnade

etableringstillstånd, eftersom de skäl som ursprungligen motiverade inrättande

av en viss filial genom utvecklingens gång kan falla bort eller försvagas.

Även om en styrning grundad på en central överblick kan ge vissa fördelar

måste det enligt utredningens åsikt medföra stora svårigheter att

utöva en effektiv fullständig etableringskontroll. Denna måste grundas på

en bedömning av å ena sidan kostnaderna och å andra sidan allmänhetens

behov av bankservice och kreditväsendets kreditförmedlande uppgift. Ytterst

får bedömningen ske mot en bakgrund av ställningstaganden från det allmännas

sida om ett från samhällsekonomisk synpunkt optimalt bankkontorsnät.

För att en etableringskontroll av detta slag skall vara genomförbar

måste man kunna ställa upp hanterbara kriterier för kontrollens bedrivande.

De nuvarande etableringsbestämmelserna ger endast ringa vägledning

härvidlag.

Utredningen anser att det avgörande i detta sammanhang är om en etableringskontroll

leder till ett rationellare kontorsnät än om bankinstituten själva

får var för sig avgöra utbyggnaden av kontorsnätet. Varje institut har att

bedöma frågan om sitt kontorsnäts storlek och struktur mot bakgrund av

kostnaderna för driften av ytterligare ett kontor å ena sidan och det tillskott

till intäkterna detta kan väntas ge å den andra. Det ligger i bankledningarnas

intresse att kontorsnätet blir så rationellt som möjligt. Enligt utredningens

åsikt bör i flertalet fall bankledningarnas intentioner stämma överens

med de syften som en offentlig kontorsetableringskontroll skulle ha.

Med hänsyn till detta och i medvetande om bl. a. konkurrensens positiva

sidor och om strävandena att effektivisera den finner utredningen övervä
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Majrts proposition nr Ii3 år 1968

gande skäl tala för att bankinstituten själva får avgöra också frågor rörande

bankkontorsetablering. Utredningens svar på den inledningsvis ställda frågan,

om filialbildning är av sådan natur att den kräver en särbehandling

i förhållande till andra faktorer som påverkar bankinstitutens kostnader, är

således ett principiellt nej.

Utredningen kommer således till den slutsatsen att affärsbanker, sparbanker

och centralkassor själva bör få besluta om inrättande av nya bankkontor.

För att underlättta en ändamålsenlig filialbildning förordar utredningen,

att ett samarbetsorgan för kontorsetableringsfrågor inrättas, och ger vissa

riktlinjer för dess verksamhet. I organet föreslås ingå representanter för

bankinspektionen, affärsbankerna, sparbankerna, jordbrukskasserörelsen

och postbanken. Samarbetsorganet, vars befogenheter bör vara rådgivande,

skall enligt utredningen ha till uppgift att ta upp frågor om bankkontors

etableringar, att i samband därmed skapa en överblick över den nuvarande

uppbyggnaden av bankinstitutens kontorsnät och att verka för en ändamålsenlig

struktur av detsamma. Organet kan inrättas för en tidsbegränsad

period, under vilken ett värdefullt erfarenhetsmateriel torde samlas. Härefter

kan det allmänna ta ställning till om organet bör avvecklas, stå kvar

oförändrat eller konstrueras om.

Utredningens förslag om etableringskontrollens avveckling omfattas av

samtliga ledamöter utom herr Hanström. I avgiven reservation framhåller

denne bl. a. följande. Utvecklingen av bankinstitutens filialetablering under

senare år har inte gett stöd för ett liberaliseringsförslag utan fastmera visat

på behovet av en skärpt kontroll. Kontorsnätet har — framför allt i våra

större städer — byggts ut i en takt som på många platser resulterat i överdrifter

och framkallat befogad kritik. Det kan inte med fog göras gällande

att en sådan utbyggnad av näten betingats av önskvärdheten att upprätthålla

en nyttig och stimulerande konkurrens. På många platser skulle en

tillfredsställande konkurrens kunnat nås med ett väsentligt mindre antal

kontor, förutsatt att dessa ingått i ett väl fördelat och planerat kontorsnät.

Etableringsfrågan är av betydelse för det allmänna främst med hänsyn till

den kostnadsökning, som en överutbyggnad av nätet innebär. Tyvärr deltar

bankinstituten i större eller mindre utsträckning i den kapplöpning om kontorsställen

som pågår och, eftersom de i fråga om tillhandahållna krediter

och tjänster ofta innehar ett faktiskt monopol, har de möjlighet att avlasta

kostnaderna på sina kunder. När nu alla bankinstitut föreslås få utöva fullständig

bankrörelse, kommer tre grupper av institut följaktligen att kunna

driva rörelse genom var sitt landsomfattande nät av kontor, för affärsbanksgruppen

därtill med två eller flera banker representerade på varje större

plats. Till detta kommer det stora, riksomfattande kontorsnät, som postbanken

förfogar över. Det går inte att förneka att nuvarande kontroll varit

behäftad med svagheter och att resultatet delvis varit otillfredsställande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Men detta har främst berott på att kontrollen varit alltför begränsad. Begränsningen

har dessutom fått väsentligt ökad betydelse genom senare års

kommunsammanslagningar. Den svaghet, som sålunda vidlåder den nuvarande

kontrollen, bör inte vara en anledning till att kontrollen slopas utan

är fastmera ett kraftigt motiv för en utvidgning till all etablering av bankkontor.

Att det samarbetsorgan, som föreslagits av majoriteten, skulle utgöra

en lösning på problemen torde vara helt uteslutet. Bestämmanderätten

här måste ligga hos det allmänna och den bör lämpligen anförtros bankinspektionen.

Dessutom bör en rådgivande nämnd inrättas med representanter

för bankinstituten och bankinspektionen. Dess uppgift bör bl. a. vara

att avge yttranden och förslag i alla ärenden som rör kontorsetablering och

att medverka vid utarbetande av allmänna riktlinjer för etablering och andra

liknande frågor av större räckvidd. Nämndens arbete bör ledas av en

ojävig ordförande som är eller varit domare.

Remissyttrandena

Förslaget att avveckla nuvarande etableringskontroll vinner anslutning i

nästan alla remissyttranden. Utredningens uppfattning att kontrollen är ineffektiv

och därtill svår att utöva med konsekvens delas i princip av de remissinstanser

som särskilt behandlat etableringsfrågan. Flera remissinstanser

finner nuvarande ordning inte utgöra någon garanti för en rationell utformning

av bankernas kontorsnät och tror inte heller att en avveckling av

kontrollen skulle medföra ökad risk för att kontorsnäten byggs ut på ett

sätt som inte svarar mot en riktig ekonomisk bedömning. En offentlig kontroll

sägs från något håll ha den väsentliga nackdelen att den utgör ett ingrepp

i den fria konkurrensen. Till de remissinstanser, som utifrån olika

utgångspunkter anser att bankinstituten själva skall avgöra frågor om kontorsetablering,

hör bankinspektionen, kommerskollegium, riksbanksfullmäktige,

NO, bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam,

Sveriges hantverks- och industriorganisation och RF.

Bankinspektionen, som ingående behandlat kontorsetableringsfrågan och

som har vissa sympatier för en etableringskontroll, redovisar sin ståndpunkt

enligt följande. Det torde vara realistiskt att även framdeles räkna med risk

för en överutbyggnad av kontorsorganisationen med därav följande konsekvenser

för kostnaderna för bankverksamheten. Utredningens förslag i övrigt

innebär nya incitament till utbyggnad av kontorsnätet i syfte att skapa

bättre utgångsläge i konkurrensen om nya kundkategorier. När det gäller att

söka korrektiv mot befarade överdrifter på detta område ligger det nära till

hands att överväga en central, statlig etableringskontroll. Skälen för en sådan

kontroll väger tungt. Genom en kontroll kan kostnadsutvecklingen i

bankerna ändå — låt vara på ett begränsat område — påverkas och det allmänna

intresset av att konkurrensen mellan bankerna inte får en felaktig

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 196S

inriktning beaktas. Eftersom nuvarande etableringskontroll är ineffektiv,

måste man, om regleringsalternativet väljs, skärpa gällande bestämmelser

så att regleringen omfattar i princip all kontorsetablering. En sådan utsträckt

reglering medför emellertid också olägenheter av den art utredningen

närmare beskrivit. Även om olägenheterna är betydande, är dock denna

lösning inte så svår genomförbar att den måste avvisas. Emellertid är det

tveksamt, om de befarade olägenheterna av en fri etableringsrätt i nuvarande

läge skulle bli så stora, att de motiverar det långtgående ingrepp och

det administrativa arbete som en total reglering dock innebär. — Inspektionen

godtar därför utredningsmajoritetens förslag men uttalar samtidigt

att i banklagstiftningen bör inrymmas bestämmelser, som gör det möjligt

för Kungl. Maj :t att, om utvecklingen ger anledning därtill, återinföra en

central reglering av kontorsetableringen.

Verkningarna av en fri kontorsetablering berörs av NO och bankföreningen.

NO understryker att möjligheten för alla typer av bankinstitut att

i princip driva fullständig bankrörelse motverkar monopoltendenser och

försvårar upprätthållandet av konkurrensbegränsande avtal. Detta synes

vara ägnat att minska förutsättningarna för kostnadsövervältring och därmed

även riskerna för en överutbyggnad av kontor snätet. Enligt bankföreningen

kommer en fri etableringsrätt inte att leda till någon nyetablering

i större skala. En del nya kontor skulle komma att öppnas i kommuner, från

vilka en bank tidigare varit utestängd. Denna trend kommer dock att relativt

snart upphöra. Nödvändigheten av att upprätthålla en bankrörelses lönsamhet

medför att alla planer på filialbildning blir underkastade en mycket

noggrann prövning. De projekt som sållas bort vid denna lönsamhetsprövning

torde enligt föreningen vara åtskilligt flera än de som strandar på avslag

från kontrollmyndighets sida.

I några remissyttranden bedöms etableringsfrågan från konkurrenssynpunkt.

Kommerskollegium betonar, att en fri etableringsrätt ligger helt i

linje med kollegiets allmänna uppfattning om betydelsen av fri konkurrens.

Enligt riksbanksfullmäktige är det sannolikt att kontorsetableringen är ett

av de områden där konkurrensen leder till resultat som avviker från det från

samhällsekonomisk synpunkt önskvärda. Detta behöver dock inte vara skäl

nog att söka reglera kontorsetableringen med författningsbestämmelser.

NO erinrar om att för affärsbankernas del andra rörelsegrenar än den egentliga

in- och utlåningsverksamheten svarar för en betydande och växande andel

av den totala rörelsen. Om denna tendens fortsätter och andra verksamhetsgrenar

vid sidan av ränterörelsen efter ett genomförande av utredningens

förslag blir av väsentlig betydelse även för andra bankinstitut än affärsbankerna,

får det enligt NO anses troligt att i konkurrensen mellan bankinstituten

flera konkurrensmedel kommer att effektivare utnyttjas, och att

därmed kontorsetableringen som konkurrensmedel får en relativt sett minskad

betydelse.

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

En något avvisande hållning till en fri kontorsetablering intar sparbanksföreningen

som bedömer frågan speciellt från sparbankernas och kreditkassornas

synpunkter. Föreningen framhåller att en fri etablering kan komma

att innebära att konkurrensförutsättningarna mellan olika institutsgrupper

förskjuts till affärsbankernas förmån och till sparbankernas och kreditkassornas

nackdel. Konsekvensen av förslaget blir att affärsbankerna, för

vilka inte anges något verksamhetsområde, blir helt fria att öppna kontor

var de önskar medan sparbanker och kreditkassor endast har motsvarande

frihet inom sina fastställda verksamhetsområden. Önskar en sparbank ändra

sitt verksamhetsområde innebär detta en ändring av reglementet, vilken skall

prövas och stadfästas av bankinspektionen. Vid denna prövning kommer inspektionen

med all säkerhet att anlägga liknande bedömningsgrunder som

f. n. gäller vid kontorsetableringskontrollen. Resultatet blir således att sparbanker

alltjämt i stor utsträckning de facto blir underkastade en etableringskontroll

samtidigt som denna kontroll helt avskaffas för affärsbankerna. En

sådan förskjutning i konkurrensvillkoren strider mot utredningens principiella

tankegångar om att konkurrensen bankinstituten emellan skall ske

på lika villkor. Föreningen föreslår tre lösningar av problemet. Den nuvarande

etableringskontrollen behålls eller vidgas enligt reservantens förslag.

Den andra lösningen är fri etableringsrätt, kombinerad med att bestämmelsen

om verksamhetsområde slopas i sparbanks reglemente och i kreditkassas

stadgar. Den tredje lösningen, som föreningen förordar, stämmer

överens med utredningsmajoritetens förslag med det tillägget att det fastslås

att vid fastställelseprövning av sparbanks reglemente någon skälighetsprövning

rörande verksamhetsområde inte skall göras.

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan ställer sig tveksamma till

förslaget om fri kontorsetablering. Kassorna pekar på risken för överdimensionering

av kontorsnätet och instämmer i reservantens synpunkter om behovet

av en offentlig kontroll. Även RLF är kritiskt och efterlyser alternativa

förslag.

Uppfattningen om lämpligheten av ett samarbetsorgan för etableringsfrågor

är något delad bland remissinstanserna. Till de negativt inställda remissinstanserna

hör kommer skollegium och NO. Enligt NO rimmar förslaget

om etableringsorganet inte med principerna om fri etablering och utredningens

klara ställningstagande i denna fråga. En etableringsnämnd kan

verka alltför styrande och därmed ge incitament till fortsatta begränsningar

i konkurrensen mellan bankblocken. Även kommerskollegium befarar att

samarbetsorganet skulle bli ett forum för konkurrensbegränsande överenskommelser

i etableringsfrågor. Förslaget i denna del tillstyrks av bostadsstyrelsen,

TCO och Svenska bankmannaförbundet. Ett samarbetsorgan kan

enligt TCO vara ett steg i riktning mot ett nödvändigt samråd mellan bankinstituten

i etableringsfrågor. Bankföreningen godtar med viss reservation

opaginerad Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

ett samarbetsorgan. Enligt föreningen är dock ett frivilligt samarbete en

smidigare och bättre metod.

Bankinspektionen är något tveksam om ett samarbetsorgan utgör elt

lämpligt forum för diskussioner och förhandlingar mellan bankinstituten.

Anmärkningsvärt är att organet enligt förslaget utrustas med en mycket begränsad

kompetens. Dess avgöranden skulle endast få karaktären av rekommendationer,

vilka saklöst skulle kunna negligeras av de enskilda bankinstituten.

Redan nu förekommer att bankinstituten och deras sammanslutningar

kommer samman och dryftar kontorsangelägenheter. Något hinder mot att

fortsätta på den vägen föreligger inte enligt inspektionen. I vart fall bör

bankinspektionen inte medverka i ett samarbetsorgan, eftersom förhandlingarna

kommer att helt domineras av bankinstitutens konkurrensintresse.

Möjligheterna för en ensam representant för inspektionen att hävda det

allmännas intresse gentemot bankernas är enligt all erfarenhet så begränsade

att arrangemanget inte ter sig meningsfullt.

Departementschefen

Kontorsetableringskontrollen i dess nuvarande utformning är inte särskilt

effektiv och utgör inte någon verklig spärr mot en överdriven utbyggnad

av bankinstitutens kontorsnät. Kontrollen avser endast etablering i kommun

där bankinstitutet inte tidigare driver verksamhet. Området för det allmännas

kontroll minskar därför i samma takt som tillstånd lämnas till inrättande

av nya avdelningskontor. Dessutom leder kommunsammanslagningarna

till ökad etableringsfrihet. Belysande för den nuvarande ordningens effektivitet

är att huvuddelen av affärsbankernas etableringsverksamhet f. n.

faller utanför det allmännas kontroll.

Bristerna i nuvarande system kan avhjälpas genom att ställa upp krav

på tillstånd för all kontorsetablering. På så sätt kan samhällsekonomiska

synpunkter påverka kontorsnätets utbyggnad. En sådan lösning har också

allvarligt diskuterats av utredningen och av bankinspektionen. För- och

nackdelarna med en sådan kontroll har därvid utförligt belysts. Utredningsmajoritetens

överväganden har lett till slutsatsen att kontrollen bör avvecklas

och att etableringsfrågor skall överlämnas åt bankinstituten själva att

avgöra. Bankinspektionen har tillstyrkt en sådan ordning i vart fall under en

försöksperiod. Även remissutfallet i övrigt lämnar i stort sett stöd åt utredningsmajoritetens

ståndpunkt. Endast en remissinstans har uttalat sympatier

för reservantens uppfattning om vidgad etableringskontroll.

Det kan med visst fog göras gällande, att filialbildning är en form av nybildning

av bankverksamheten och att därför samma krav på allmännytta

skall ställas upp för filialbildning som för inrättandet av ett nytt bankinstitut.

En sådan uppfattning präglade i princip banklagstiftningen under tiden

1918—1956. Genom tillkomsten av nuvarande banklagar skedde en ändring

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

221

såtillvida .att ytterligare etablering i en kommun, där bankinstitutet redan

drev bankverksamhet, ansågs vara en intern organisationsfråga för bankinstitutet.

Etablering borde därför ske på institutets eget ansvar och utan

någon inblandning från det allmännas sida. Ett fullföljande av detta betraktelsesätt

synes leda till att ett bankinstitut inom det område, som vid dess

inrättande eller senare efter »allmännyttiga» överväganden fastställts som

dess verksamhetsfält, skall anses ha rätt att självt bedöma hur dess organisation

lämpligen bör vara uppbyggd. Denna princip kan utan vidare tilllämpas

på sparbanker och centralkassor, för vilka skall finnas bestämda

verksamhetsområden. Genom att såväl sparbanker som centralkassor var

för sig tillsammans täcker hela landet innebär ett upphävande av etableringskontrollen,

att dessa bankinstitut som grupp betraktat får fri etableringsrätt

inom landet i dess helhet. För affärsbank ställer det sig något

annorlunda. Något verksamhetsområde anges inte utan det innefattar i

praktiken de kommuner där banken har kontor. Avsikten har heller inte

varit att affärsbank på samma sätt som enskild sparbank eller enskild centralkassa

i sin verksamhet skall vara lokalt begränsad. Genom att tillståndet

för en affärsbank att driva bankrörelse skall förnyas senast vart tionde år

föreligger, om etableringsrätten är fri, viss möjlighet att vid sådan förnyelse

pröva, om affärsbanken vidgat sitt i praktiken uppdragna verksamhetsområde

på ett sätt som inte är förenligt med kravet på allmännytta. Jag vill i

sammanhanget erinra om att en fri kontorsetablering inte innebär annat än

en återgång till förhållanden som tidigare rätt.

I det föregående har jag i skilda sammanhang bedömt problemen från

konkurrenssynpunkter. Departementsförslaget är också genomsyrat av tanken

att genom enhetliga rörelseregler åstadkomma en fri och sund konkurrens

mellan olika grupper av bankinstitut, en konkurrens som bör vara till

fördel för bankkunderna. Till konkurrensmedlen hör kontorsetablering. En

offentlig etableringskontroll utgör ett ingrepp i den fria konkurrensen och

strider i någon mån mot vad jag i övrigt föreslår för bankväsendet.

Vad jag nu sagt stämmer bäst överens med utredningsmajoritetens linje.

Jag är starkt medveten om att en sådan lösning kan medföra risk för en

ohämmad utbyggnad av kontorsnätet som inte är helt förestavad av företagsekonomiska

skäl. Min förhoppning är dock att bankinstituten skall visa

sig kunna motsvara det förtroende som en fri etablering innebär. Visar sig

så inte bli fallet och uppstår en kontorsorganisation som inte är rationell

från samhällsekonomiska synpunkter, får frågan om en offentlig kontroll

över all kontorsetablering tas upp till förnyat övervägande. Jag är med dessa

reservationer beredd att förorda att bankinstituten själva får avgöra kontorsetableringsfrågor.

Ett naturligt krav är därvid, att bankinstituten fortlöpande

håller bankinspektionen underrättad om kontorsnätets aktuella utbredning.

Skyldighet skall därför liksom nu föreligga att underrätta inspektionen

om inrättandet av nya kontor. De farhågor som sparbanksföreningen

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

låtit framskymta i sitt remissyttrande för en övergång till den förordade

fria etableringen anser jag inte grundade.

Den risk som enligt det nyss anförda kan vara förbunden med en fri kontorsetablering

kan i viss utsträckning motverkas genom en samverkan mellan

olika bankinstitut. Redan nu förekommer enligt bankföreningen ett samarbete

i etableringsfrågor på affärsbankssektorn. En sådan samverkan bör

emellertid komma till stånd inte bara inom en viss grupp bankinstitut utan

också mellan olika bankinstitutsgrupper. Det är min uppfattning att formerna

för denna samverkan på något sätt måste regleras och att någon

representant för det allmänna bör delta i överläggningarna. Utredningens

förslag om ett samarbetsorgan med uppgift att verka för en ändamålsenlig

struktur av kontorsnätet förefaller mig vara en tilltalande lösning. Risken

för att samarbetsorganet som kommerskollegium och NO befarat skall bli

ett forum för konkurrensbegränsande överenskommelser i etableringsfrågor

anser jag inte vara så stor att man fördenskull bör avstå från de fördelar,

som denna lösning synes innebära, och den bör för övrigt i väsentlig mån

kunna motverkas genom att det allmänna får inflytande. Jag godtar därför

förslaget om inrättandet av ett samarbetsorgan och förordar att i banklagarna

direkt skrivs in en skyldighet för bankinstitut att, innan nytt bankkontor

öppnas, inhämta yttrande från organet. Sådan skyldighet skall föreligga

även om bankinstitutet redan driver verksamhet vid kontor i den

aktuella kommunen. Samarbetsorganet kan lämpligen kallas för Nämnden

för bankkontorsetablering. Förslaget i denna del omfattar all filialbildning

inom bankväsendet, såsom avdelningskontor, sparställen hos sparbank och

expeditionskontor hos jordbrukskassa.

I stora drag kan jag i fråga om den föreslagna nämndens uppgifter och

sammansättning ansluta mig till de synpunkter utredningsmajoriteten fört

fram. Nämnden kan dock kanske behöva kompletteras med ytterligare personer.

Rl. a. synes det vara lämpligt att låta nämndens arbete ledas av en

utanför bankväsendet stående person. Kostnaderna för nämndens verksamhet

bör enligt min mening betalas av bankinstituten själva på samma sätt

som nu sker i fråga om kostnaderna för bankinspektionens tillsynsverksamhet.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.

Maj :t bestämmer att meddela nödvändiga bestämmelser härom.

Införande av en ordning med helt fri etablering men med skyldighet att

höra en rådgivande nämnd kan övergångsvis medföra vissa problem. Avgörande

för om den nya ordningen skall tillämpas blir tidpunkten för bankkontorets

öppnande, dvs. när bankrörelse börjar drivas vid kontoret. Avsikten

är att nämnden snabbt skall kunna starta sin verksamhet så att den

nya ordningen redan från början kan fungera utan olägenhet för bankinstituten.

Den omständigheten att ett bankinstitut, som med stöd av nu

gällande bestämmelser fått tillstånd att inrätta bankkontor, vid den nya

ordningens genomförande ännu inte utnyttjat tillståndet, skall enligt min

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

223

mening dock inte medföra skyldighet för bankinstitutet att höra nämnden

när tillståndet sedermera begagnas.

Jag godtar utredningens uppfattning att någon reglering i lag inte behövs

i fråga om bankinstitutens in- och utlåningsverksamhet genom ombud.

De bestämmelser som enligt det nu sagda behövs beträffande kontorsetablering

är i departementsförslaget upptagna i 68 § banklagen, 35 b §

sparbankslagen och 42 c § jordbrukskasselagen samt i övergångsbestämmelserna

till dessa lagar.

Jag anser, att de lagändringar som detta lagstiftningsärende föranleder

bör träda i kraft den 1 januari 1969.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Lagförslag

I enlighet med vad som anförts har inom finansdepartementet upprättats

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående

införande av nya lagen om sparbanker,

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa,

5) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen,

6) lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)

om skuldebrev.

Jag har samrått med chefen för justitiedepartementet i fråga om det under

6 nämnda förslaget.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

1.

Som förut sagts har kreditinstitututredningens lagförslag och herr Hanströms

förslag till kapitaltäckningsbestämmelser för affärsbanker tagits in

som bilaga 2 och 3.

Utdrag av banklagen, sparbankslagen och jordbrukskasselagen i de delar

som berörs av resp. departementsförslag torde få bifogas som bilaga 4.

Specialmotivering

Förslaget till lag angående ändring i lagen om bankrörelse

Ändringarna i banklagen avser huvudsakligen reglerna om affärsbanks

rörelse samt om antalet ledamöter i affärsbanks styrelse och om delegationsrätt

för sådan styrelse.

Reglerna om affärsbanks rörelse finns intagna i avsnittet »Om rörelsen»

som omfattar 53—70 §§. Ändringarna av rörelsereglerna är av så ingripande

beskaffenhet att lagförslaget innebär en fullständig omarbetning av rörelseavsnittet.

Den inledande allmänna bestämmelsen om affärsbanks verksamhet

står kvar oförändrad (53 §). Därefter kommer avsnittet genom departementsförslaget

att disponeras enligt följande: regler om rätt att förvärva

egendom (54—56 §§), om krav på eget kapital (57 §), om skyldighet

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

225

att hålla kassareserv (58 §), om kreditgivning (59—65 §§), om inlåning

(66 och 67 §§), om kontorsetablering (68 §) och om rätt att förfoga över

omyndigs tillgodohavande hos affärsbank (70 §). 69 § föreslås bli upphävd.

2 §•

Denna paragraf innehåller förbud för annan än riksbanken, affärsbank,

postbanken, sparbank, hypoteksbanken och Sveriges investeringsbank att

använda ordet bank i sin firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelsen.

För användningen av ordet bank i registrerad understödsförenings firma

gäller dock bestämmelserna i 9 § andra stycket lagen den 24 mars 1938

(nr 96) om understödsföreningar.

Under remissbehandlingen av utredningens förslag har jordbrukskasseförbundet

begärt att även kreditkassa skall få rätt att i sin firma eller i övrigt

vid beteckning av rörelsen använda ordet bank. Förbundet har erinrat

om, att i 1 i§ banklagen definieras begreppet bankrörelse som verksamhet, i

vilken ingår inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen

begagnas, samt pekat på att kreditkassorna i långt högre grad än vissa

av de i 2 § upptagna instituten uppfyller förutsättningen för att kunna beteckna

sin verksamhet som bankrörelse. En förutsättning för full likställighet

mellan bankinstituten på inlåningsområdet är att kreditkassorna kan

konkurrera med affärsbanker och sparbanker på lika villkor. Detta kan enligt

förbundets uppfattning inte ske så länge kreditkassorna inte får använda

ordet bank som beteckning på sin verksamhet. Jordbrukskassorna får visserligen

inte driva inlåning för egen räkning, men deras funktion som ombud

för centralkassa motiverar rätt att använda ordet bank. Förbundet är medvetet

om att kreditkassorna efter en lagändring tills vidare inte i full omfattning

kan utnyttja rätten att använda beteckningen bank. Förbundet har sålunda

inte satt i fråga någon ändring av de till firmanamnet knutna benämningarna

»jordbrukskassa» och »centralkassa för jordbrukskredit». Den

omedelbara följden av den föreslagna ändringen har därför angetts bli endast

att kreditkassorna som beteckning på verksamheten skulle kunna använda

beteckningen bank. — Även Jordbrukets bank, RLF och Svenska företagares

riksförbund har ansett att jordbrukets kreditkassor skall få rätt att

använda benämningen bank.

För egen del är jag beredd att tillmötesgå jordbrukskasseförbundets önskemål

såtillvida att kreditkassa skall få rätt att använda ordet bank vid beteckning

av rörelsen. Cenlralkassas verksamhet uppfyller vad som enligt 1 §

banklagen krävs för att bankrörelse skall anses föreligga. Detta gäller i viss

mån även jordbrukskassa, i vart fall om man betraktar sådan kassa som

filial till centralkassan. Det väsentliga i sammanhanget är emellertid att den

nu föreslagna samordningen av bankinstitutens rörelseregler gör det angeläget

att kreditkassorna i likhet med övriga bankinstitut får begagna ordet

8 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr lb3

opaginerad Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

bank som beteckning på rörelsen. Av nu anförda skäl tar departementsförslaget

i 4 § jordbrukskasselagen upp en bestämmelse med denna innebörd.

Detta föranleder i sin tur att en hänvisning till detta stadgande tas upp i 2 §

banklagen.

Däremot finner jag inte anledning att nu medge kreditkassa att ta in ordet

bank i sin firma. Om en ny firmalagstiftning, grundad på firmautredningens

förslag (SOU 1967:35), ger anledning därtill, är jag beredd att

pröva om denna fråga.

54 §.

Paragrafen, som svarar mot 54 § första stycket i såväl banklagen som utredningens

förslag, innehåller huvudregeln om affärsbanks rätt att förvärva

egendom.

Departementsförslaget tar med viss redaktionell omarbetning oförändrat

upp nuvarande huvudregel om affärsbanks rätt att förvärva egendom. Innebörden

av regeln är att affärsbank för egen räkning får driva handel med

eller förvärva guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra

för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom förlagsbevis. Begreppet

mynt innefattar även utländska sedlar och mynt. I övrigt gäller liksom

hittills, med de undantag som kommer att tas in i 55 och 56 §§, generellt

förbud för affärsbank att förvärva egendom.

55 §.

Paragrafen svarar mot 54 § andra stycket i såväl banklagen som utredningens

förslag och utgör ett undantag från det generella förvärvsförbudet i

föregående paragraf.

Gällande rätt

I 54 § andra stycket banklagen räknas de objekt upp som affärsbank utan

hinder av det generella förbudet får förvärva. Undantagen avser i princip

två fall.

För det första får affärsbank förvärva viss egendom för själva bankverksamheten.

Detta undantag har redovisats i avsnittet om bankinstitutens rätt

att förvärva egendom. Här skall endast erinras om att affärsbank kan förvärva

aktie i eller förlagsbevis utfärdat av aktiebolag, som uteslutande har

till syfte att förvalta själva bankfastigheten.

Det andra fallet avser förvärv av vissa aktier och förlagsbevis. Affärsbank

kan sålunda, efter tillstånd av Kungl. Maj:t, förvärva dels aktier i annan

svensk affärsbank, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag med

ändamål som kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, dels

förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag eller företag.

Däremot kan affärsbank — i motsats till sparbank och centralkassa —

inte förvärva garantifondbevis.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

227

Kreditinstitututredningen

Förutom de förslag i fråga om förvärv av egendom för bankverksamheten

samt av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna

marknaden som behandlats i avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva

egendom föreslår utredningen att förvärvsförbudets undantagsområde vidgas

till att omfatta även garantifondbevis.

Frågan om förvärv av sådana bevis har överlämnats till utredningen i anledning

av en framställning den 2 juni 1966 till Kungl. Maj:t från Göteborgs

bank. Utredningen redogör för framställningen och för de utlåtanden som

bankinspektionen, riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige avgett

över framställningen till Kungl. Maj:t (SOU 1967:64, s. 113). Framställningen

avsåg såvitt nu är av intresse rätt för banken att teckna tillskott till

Göteborgs Intecknings Garanti aktiebolags garantifond. Banken framhöll

bl. a. följande. Inteckningsbolaget lämnar i form av byggnadskreditiv och

bottenlån i fastigheter ett inte obetydligt bidrag till nyproduktionen av bostäder.

Bolaget arbetar i stor utsträckning med upplånat kapital och hade

den 31 december 1965 utestående krediter till ett sammanlagt belopp av 752

milj. kr. Den maximala gränsen för bolagets upplåningsrätt utgjorde 800

milj. kr. En ökning av det upplåningsrättsgrundande kapitalet är nödvändig

för att expansionstakten i kreditgivningen till bostadsbyggandet skall kunna

upprätthållas. Sådan ökning från ägaren-bankens sida avsågs ske, förutom

genom nyteckning av aktier, i form av teckning av tillskott till garantifonden.

— Framställningen tillstyrktes eller lämnades utan erinran av remissorganen.

För egen del erinrar utredningen om att sparbanker och centralkassor

redan nu har möjlighet att förvärva garantifondbevis. Utredningen framhåller

att innehavare av garantifondbevis äger rätt till betalning först efter bolagets

övriga borgenärer. En garantifond i ett kreditaktiebolag intar därför

eu mellanställning mellan förlagslånekapital och aktiekapital. Eftersom

banklagen ger affärsbank rätt att efter Kungl. Maj :ts tillstånd förvärva aktier

och förlagsbevis i vissa företag med ändamål som kan anses gagneligt

för bankväsendet eller det allmänna följer enligt utredningens mening att

också i rättsligt hänseende mellanliggande instrument skall få förvärvas

under samma förutsättning.

Remissyttrandena

Utredningens förslag i fråga om garantifondbevis har lämnats utan erinran

vid remissbehandlingen.

Bankföreningen tar i sammanhanget upp frågan om affärsbanks förvärv

av s. k. organisationsaktier och framhåller, att bankerna bör kunna medges

opaginerad Kontrollera mot PDF

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

en långtgående handlingsfrihet. I utlandet torde det enligt föreningen knappast

finnas någon motsvarighet till det tillståndstvång som gäller enligt

banklagen för de flesta sådana förvärv. Reglerna om förvärv av organisationsaktier

borde därför vid lämpligt tillfälle bli föremål för översyn i liberaliserande

riktning. I avvaktan på en sådan utredning begränsar bankföreningen

sig till att föreslå smärre ändringar på två punkter. För det första

hemställs att de förvärvsregler som hänför sig till bankfastighetsbolag görs

tillämpliga även på aktiebolag för förvaltning av inventarier som inköps för

bankrörelsen. Bankföreningen avser därmed att kunna fånga in de fall där

det av praktiska skäl är önskvärt att överlämna driften av bankernas anläggningar

för automatisk databehandling till särskilda för ändamålet bildade

dotterbolag. Handelskammaren i Göteborg är av samma mening. —- Den

andra ändringen som bankföreningen föreslår avser affärsbanks möjlighet

att engagera sig i företag i utlandet. Föreningen syftar därmed på delägarskap

i internationella finansierings- och utvecklingsinstitut med något annan

karaktär än den som i allmänhet är utmärkande för banker. Som exempel

nämner bankföreningen den finska Industrialiseringsfonden aktiebolag

och det stora utvecklings- och finansieringsbolaget European Enterprises

Development Company, vilka båda har banker i så gott som alla europeiska

länder som delägare. För bankföreningen framstår det som uppenbart att

Kungl. Maj :t — i likhet med vad nu gäller om engagemang i utländskt bankföretag

— skall kunna medge svenska banker att ansluta sig till institut av

denna typ, om det kan anses vara gagneligt för bankväsendet eller det allmänna.

Bankföreningen föreslår en omformulering av lagtexten på så sätt

att orden »eller utländskt företag» skjuts in framför orden »vars ändamål».

Departementschefen

Bestämmelser om affärbanks rätt att förvärva egendom för bankverksamheten

tas upp i punkterna 1—3 i lagrummets första stycke. Den enda sakliga

ändringen i förhållande till vad nu gäller rör ändamålsbestämmelsen i

punkt 1. Förvärv av fast egendom, tomträtt och bostadsrätt till lägenhet får

göras inte endast för att bereda bank lokaler för dess inrymmande utan även

för att tillgodose därmed sammanhängande behov. Tillägget har närmare

behandlats i avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom.

Enligt punkt 4 får affärsbank liksom nu förvärva bostadsrätt till lägenhet

i syfte att bereda bostad åt anställd personal. För att bättre ange att det

skall vara fråga om anställd personal har ordet »tjänsteman i banken» använts

i stället för det något vidare begreppet »befattningshavare hos banken».

Avsikten med införandet av denna rätt var att lösa bostadsproblem

för anställda (prop. 1959: 33 s. 8—11, 13 och 14).

Affärsbank kan nu efter tillstånd av Kungl. Maj :t förvärva aktier och förlagsbevis

som utfärdats av banker — svenskt bankbolag eller utländskt bank
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

företag — och svenska bolag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål.

Bestämmelsen härom tas med vissa ändringar in som punkt 5 i paragrafens

första stycke. Jag vill något beröra bestämmelsens bakgrund. Avsikten

med undantaget från det principiella aktieförvärvsförbudet var att bereda

affärsbanker möjlighet att åta sig viktiga uppgifter som kunde vara

fördelaktiga såväl för bankverksamheten som för samhället och vilkas fullgörande

lämpligen kunde ske genom förvärv av aktier. Som exempel kan

nämnas affärsbankernas medverkan vid tillkomsten av vissa kreditinrättningar

med delvis allmännyttig inriktning. Vidare har framhållits att det

för det svenska näringslivet kunde vara av betydelse om svenska banker

tilläts delta i bildandet av utländska bankföretag ägnade att stödja vår utrikeshandel

eller i övrigt främja svenska ekonomiska intressen. Likartade

synpunkter kan åberopas beträffande motsvarande undantag i fråga om

förlagsbevis.

Möjligheten för affärsbank att efter tillstånd engagera sig som delägare

i utländska bankföretag har begagnats vid flera tillfällen under senare år.

Nu senast har Svenska handelsbanken och Skandinaviska banken ansökt om

tillstånd att förvärva aktier i finska industrialiseringsfonden. I detta ärende

har aktualiserats frågan vad som skall förstås med banklagens uttryck

»utländskt bankföretag». Begreppet kan tolkas på flera sätt. Närmast till

hands ligger att i uttrycket tolka in ett företag som har hemvist i utlandet

och som driver bankrörelse i den svenska banklagens mening, dvs. tar emot

inlåning från allmänheten på av bank allmänt begagnad räkning. Eller

också kan uttrycket »utländskt bankföretag» tolkas så att därmed förstås

bolag, som enligt uppfattningen i hemvistlandet betraktas som bank — oftast

en betydligt vidsträcktare tolkning än den först angivna. Vidare kan uttrycket

tolkas så att därmed avses ett företag som driver en eller flera av de

verksamhetsgrenar som kan ingå i ett svenskt bankinstituts rörelse. För

egen del är jag — utan att därmed ta ställning i det enskilda ärendet —- närmast

böjd för att tolka utländskt bankföretag jämförelsevis fritt. Min uppfattning

är att det från såväl näringslivets som det allmännas synpunkt kan

framstå som önskvärt att svenska affärsbanker engagerar sig i internationella

finansierings- och utvecklingsinstitut med kanske en annan struktur

än den som i allmänhet är utmärkande för banker. Jag anser därför att

Kungl. Maj :t bör ha befogenhet att lämna tillstånd även till aktieförvärv i

sådana företag, om det kan anses vara gagneligt för bankväsendet eller det

allmänna. Departementsförslaget innehåller på sätt bankföreningen föreslagit

ett förtydligande på denna punkt.

Mot utredningens förslag att affärsbank efter tillstånd av Kungl. Maj :t

skall kunna lämna tillskott till garantifond har jag ingen erinran.

Jag är däremot inte beredd att tillmötesgå bankföreningens begäran att

fritt få förvärva aktier i bolag som har till syfte att förvalta inventarier för

bankrörelsen, t. ex. aktier i bolag för driften av anläggningar för automa
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr lh3 år 1968

tisk databehandling. Affärsbank kan nu efter tillstånd av Kungl. Maj :t förvärva

sådana aktier och anledning saknas att undandra dessa förvärv det

allmännas kontroll.

I avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom har jag utförligt

behandlat förslaget att affärsbank skall få rätt att i samband med emission

på den allmänna marknaden förvärva aktier och förlagsbevis. Departementsförslaget

tar upp bestämmelser härom i andra stycket av denna paragraf.

56 §.

Paragrafen, som med vissa jämkningar av huvudsaklig redaktionell natur

svarar mot 55 § såväl i banklagen som i utredningens förslag, tar upp ytterligare

ett undantag från det generella förvärvsförbudet, nämligen affärsbanks

möjlighet att förvärva egendom i fält där förvärvet är nödvändigt

för att undvika förlust för banken.

57 §.

Paragrafen, som svarar mot 62 § i banklagen och 56 § i utredningens förslag,

innehåller kapitaltäckningsbestämmelser för affärsbankerna. Bestämmelserna

har behandlats förhållandevis utförligt i den allmänna motiveringen,

varför jag i det följande i stor utsträckning ämnar kommentera bestämmelserna

endast punktvis.

I paragrafens första stycke ges bestämmelsen om indelning av placeringarna

i fyra olika grupper. Indelningen är enhetlig för alla bankinstitut.

Grupperna är i paragrafen betecknade A, B, C och D och svarar mot vad

som i den allmänna motiveringen kallats riskgrad 1, 2, 3 och 4. För att

gruppindelningen skall bli översiktlig har den i paragrafen getts en tabellartad

utformning. I paragrafens andra stycke tas formeln för beräkning av

kapitaltäckningskravet upp. Paragrafens tredje och fjärde stycken innehåller

bestämmelser om till vilka värden placeringarna skall tas upp vid beräkning

av kapitalkravet och vad som skall förstås med eget kapital. Av paragrafens

återstående stycken innehåller femte och sjätte styckena bestämmelser

om hur intressen i bankfastighetsbolag och sidobolag skall behandlas

i kapitaltäckningshänseende, medan i sista stycket ges vissa värderingsregler

i fråga om inteckningssäkerheter.

I inledningen till första stycket betecknas tillgångar och ingångna garantiförbindelser

som placeringar trots att vissa placeringar, exempelvis

kassa och tillgodohavande hos annat bankinstitut, egentligen inte kan betecknas

som sådana. I själva verket är i dessa fall endast fråga om olika

förvaringsformer för tillgångar. Inte heller är beteckningen placeringar

adekvat för garantiförbindelser. Att uttrycket ändå användes har sin förklaring

i att paragrafen därigenom kan utformas enklare och på så sätt blir

mer lättillgänglig.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

231

I placeringskatalogen ingår de tillgångar som normalt tas upp på tillgångssidan

i ett bankbolags balansräkning. Undantagna är emellertid en del s. k.

»utgifts- och diverseräkningar», exempelvis konton betecknade resultatposter,

balansräntor och kambiorester. Sådana poster utgör normalt inga reella

tillgångar eller placeringar och skall följaktligen inte behandlas som

sådana vid beräkning av kapitalkrav. Eftersom garantiförbindelser, som banken

ingått, är förbundna med i stort sett samma slags risk som kreditgivning,

jämställs de med denna i placeringskatalogen.

De i gruppen A, riskgrad 1, upptagna placeringarna sammanfaller delvis

med de placeringar som är täckningsfria enligt gällande banklag. Kretsen

av täckningsfria placeringar har emellertid vidgats väsentligt främst i fråga

om placeringar under A 2, obligationer, och A 3, fordringar, för vilka vissa

säkra låntagare svarar.

Bestämmelsen i A 2 innehåller två termer som använts tidigare i banklagstiftningen.

Jag syftar på »därmed jämförlig samfällighet» och »allmän

kassa eller inrättning, vars reglemente blivit av Konungen fastställt». Med

det förra uttrycket avses rent kommunala samfälligheter, som landsting,

församling, kommunalförbund etc. och med det senare förstås bl. a. hypoteksbanken,

stadshypotekskassan, bostadskreditkassan, centralkassorna, APfonden

och svenska skeppshypotekskassan (se prop. 1955:3 s. 77 f.). Bestämmelsen

i A 2 omfattar endast svenska värdepapper, dvs. sådana som

utfärdats av svenska låntagare. Med staten och kommun avses bär liksom

i övrigt i rörelseavsnittet svenska staten och svensk kommun.

Till de helt täckningsfria obligationerna har genom bestämmelsen i A 2

förts förutom de s. k. guldkantade obligationerna, dvs. statens, hypoteksbankens

och stadshypotekskassans obligationer, bl. a. bostadskreditkassans

och kommunernas obligationer samt obligationer utfärdade av kreditaktiebolag.

Med uttrycket fordringar, för vilka vissa uppräknade subjekt svarar, i

A 3 förstås liksom med motsvarande uttryckssätt i B 2 såväl direkta gäldenärsförpliktelser

som garantiåtaganden, vare sig dessa tar formen av borgen,

bankgaranti, statlig kreditgaranti eller kreditförsäkring. Fordringar

som omfattas av bestämmelsen i A 3 är sålunda exempelvis byggnadskrediter

med kommunal borgen, lån till jordbrukare med statlig garanti, studielån

med sådan garanti, lån med exportkreditgaranti, fordran hos annat

bankinstitut, vare sig den grundar sig på insättning eller inte, och lån mot

säkerhet av bankgaranti eller kreditförsäkring.

Med svenskt försäkringsföretag avses dels företag som lyder under lagen

den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse, dels företag på vilka lagen

den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva

försäkringsrörelse här i riket är tillämplig. Med utländskt försäkringsföretag

under B 2 menas följaktligen övriga utländska försäkringsföretag.

Bestämmelsen i A 4 omfattar bl. a. fordringar för vilka säkerheten utgörs

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

av obligationer, som tagits upp under A 2, eller av livförsäkringsbrev inom

återköpsvärdet. Eftersom sistnämnda säkerhet kan betraktas som en latent

fordran på försäkringsgivaren bär i departementsförslaget till skillnad från

utredningens förslag någon särbestämmelse om denna säkerhetstyp inte tagits

upp.

Till grupp B, riskgrad 2, har som nämnts i den allmänna motiveringen

förts andra fullgoda obligationer än de som tagits upp i grupp A. De obligationer

som avses är bl. a. sådana som utfärdats av industribolag, kraftbolag

m. fl. Som kännetecken på att en obligation är fullgod torde liksom hittills få

betraktas den omständigheten att obligationen är belåningsbar i riksbanken.

I den utsträckning belåning av obligationer äger rum i riksbanken gäller

enligt bankens praxis f. n. som normal förutsättning för belåning av nyssnämnda

obligationer att de offentligen utbjudits av svenskt bankinstitut och

noteras vid Stockholms fondbörs. Bestämmelsen i B 1 är i och för sig tilllämplig

också på obligationer utfärdade av utländska låntagare.

Grupp B innefattar under punkten 3 förslag till betydande liberaliseringar

i förhållande till vad som f. n. gäller. Jag syftar på bestämmelsen om fordringar

mot säkerhet av inteckning i jordbruks-, bostads- eller affär sfastighet

eller tomträtt till sådan fastighet. Sådana placeringar kräver f. n. för

affärsbankernas del en kapitaltäckning av 0 eller 9,1 %. Den lägre kvoten

gäller endast i begränsad utsträckning. Denna begränsning har tagits bort

och placeringarna underkastas nu ett kapitalkrav av 1 %. En annan begränsning

som avlägsnats är bestämmelsen att bostads- eller affärsfastighet

skall vara belägen inom område för vilket stadsplan eller byggnadsplan

fastställts. Vidare har belåningsgränsen höjts från 60 till 75 % och en övergång

skett till uppskattat värde i stället för taxeringsvärde. I sistnämnda

hänseende har bestämmelsen behandlats utförligt i den allmänna motiveringen.

I detta sammanhang bör också påpekas att den nu gällande begränsningen

i fråga om lån mot inteckning i tomträtt, nämligen att denna skall

vara upplåten väsentligen för bostadsändamål, har tagits bort. Bland placeringarna

i grupp B har också tagits upp fordringar mot säkerhet av förmånsrätt

på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om

vissa gemensamhetsanläggningar, under förutsättning att förmånsrätten får

göras gällande på bankbolags föranstaltande. De garantier som bereds kreditgivaren

genom denna säkerhet får anses innebära minst samma skydd

som inteckningssäkerhet, varför jag ansett befogat att ta upp dessa säkerhetstyper

i samma grupp.

Grupp C, riskgrad 3, föranleder endast följande anmärkningar. Med

bestämmelsen om att inteckningssäkerheten både i fråga om jordbruksfastighet

och bostadsfastighet skall vara förstärkt med borgen avses givetvis

att det skall vara fråga om en betryggande borgen. I den mån borgenssäkerheten

inte kan betraktas som betryggande bör ifrågavarande inteckningslån

flyttas till riskgrad 4. För att tydligt utmärka att uppskattningsvärdet i

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

233

fråga om industribyggnad, som är uppförd på tomträttsmark, skall förutom

själva industribyggnaden omfatta också industritillbehör har värdet i lagtexten

knutits till »byggnad och annan egendom som hör till tomträtten».

Vad beträffar förlagsbevis eller aktie som noteras vid fondbörs bär i landet

har en redaktionell ändring gjorts i förhållande till utredningsförslaget. Bestämningen

»svensk» har tagits bort beroende på att endast svenska förlagsbevis

och aktier enligt gällande ordning noteras vid Stockholms fondbörs.

Grupp D, riskgrad 4, har behandlats i den allmänna motiveringen.

I paragrafens andra stycke ges den formel enligt vilken det sammanlagda

kapitalkravet skall beräknas. Det samlade kravet på eget kapital, i kronor

räknat, erhålls genom addering av kapitalkraven på var och en av grupperna

B, C och D. För placeringar i grupp A fordras ingen kapitaltäckning.

Det är att märka att regeln innefattar ett minimikrav på affärsbanks

eget kapital. Vidare bör påpekas att det egna kapitalet vid varje tidpunkt

skall svara mot detta minimikapital.

I paragrafens tredje stycke finns bestämmelsen om att tillgång skall tas

upp till bokförda värdet, dvs. de värden tillgångarna skall ha i affärsbanks

balansräkning. Vid beräkning av kapitalkravet får givetvis hänsyn tas till

värderegleringsreserv som avsatts för tillgång eller grupp av tillgångar. I

tredje stycket föreskrivs också att garantiförbindelse skall tas upp till sitt

nominella belopp. Här skall erinras om att garantiförbindelser enligt gällande

kapitaltäckningsregler i princip jämställs med inlåning och är underkastade

krav på kapitaltäckning till hela sitt nominella belopp. I departementsförslaget

har också föreskrivits att garantiförbindelser skall tas upp till nominella

belopp eftersom några egentliga bokvärden för dessa förbindelser

inte finns att tillgå.

Bestämningen i paragrafens fjärde stycke av vad som menas med eget

kapital och bestämmelsen att med eget kapital får likställas förlagsbevis intill

ett belopp motsvarande högst bankens aktiekapital stämmer överens med

nu gällande ordning.

Paragrafens tre sista stycken har redan behandlats i den allmänna motiveringen.

Här skall endast följande tilläggas. Med uttrycket »in- eller utländskt

företag som driver någon form av bankverksamhet» i paragrafens

femte stycke avses en mycket vid krets av företag. De inländska företag som

åsyftas är främst bankinstitut och kreditaktiebolag. Även ett sådant företag

som det av Sparbankernas bank och Sveriges investeringsbank planerade

Svensk Företags Garanti AB bör emellertid omfattas av bestämmelsen. Detta

bolag skall ha till syfte att underlätta kapitalanskaffningen för mindre

och medelstora företag genom ställande av garantier för krediter. I fråga om

utländska bankföretag är bestämmelsen tillämplig exempelvis på den tidigare

i specialmotiveringen till 55 § omnämnda finska industrialiseringsfonden.

Denna fond har till uppgift att stödja och främja industriell verksamhet i

Finland genom medel- och långfristig kreditgivning och att delta i utveck
8t

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. May.ts proposition nr H3 år 1968

landet av den finska kapitalmarknaden. Medel för sin rörelse anskaffar fonden

genom tillskott från delägare, genom upplåning hos Världsbanken,

finska staten eller finska kreditinstitut samt genom upplåning på den finska

eller utländska kapitalmarknaden. Inlåning från allmänheten ingår däremot

inte i fondens verksamhet.

58 §.

Denna paragraf, som svarar mot nuvarande 63 § i banklagen och 62 § i

utredningens förslag, reglerar affärsbanks skyldighet att halla kassareserv.

Reglerna härom har utförligt behandlats i avsnittet om kassareser\skyldigheten.

59 §■

Paragrafen, som svarar mot nuvarande 56 och o9 §§ i banklagen samt 57 §

i utredningens förslag, innehåller bestämmelser om krav på särskild säkerhet

vid kreditgivning, om undantag från detta krav, blancokredit, och om

begränsningar i rätten att lämna kredit mot säkerhet av aktier och förlagsbevis.

Dessa bestämmelser har ingående behandlats i avsnittet om kreditgivningen.

I fråga om den föreslagna uppmjukningen av förbudet mot belåning

av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis vill jag tillägga följande.

Förutsättningen för belåningsbarhet har angetts vara att aktierna och

förlagsbevisen noteras vid fondbörs bär i landet. Detta innebär att a ärdepapperen

skall vara inregistrerade på Stockholms fondbörs och där vara

föremål för löpande kursnoteringar. Sådana värdepapper tas upp i den officiella

kurslistan som varje börsdag utfärdas över de på börsen noterade

kurserna. Däremot kan exempelvis sådana aktier som är upptagna på Svenska

fondhandlareföreningens kurslista för vissa aktier och obligationer inte

belånas. — Tredje stycket i paragrafen svarar med mindre formell jämkning

mot nuvarande 59 § fjärde stycket.

60 §.

I denna paragraf, som svarar mot nuvarande 61 § i banklagen och 58 § i

utredningens förslag, erinras om skyldigheten för affärsbank att begränsa

omfattningen av krediter »på en hand». Tva ändringar i förhallande till a ad

nu gäller har gjorts. För det första har bestämmelsen i nuvarande 61 § sista

punkten om att garantiförbindelse som affärsbank ikläder sig skall jämställas

med kredit tagits bort, eftersom detta följer av 62 § i departementsförslaget.

Den andra ändringen har vidtagits efter förslag av bankinspektionen

och innebär att vid affärsbanks säkerhetsbedömning hänsyn skall

tas också till förlagsbevis som utfärdats av ett aktiebolag.

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

235

61 §.

Paragrafen, som svarar mot nuvarande 58 § i banklagen och 59 § i utredningens

förslag, innehåller bestämmelser om kreditjäv.

Bestämmelserna om jäv i kreditförhållanden har utförligt behandlats i avsnittet

om kreditgivningen. Här skall tilläggas endast följande.

Den första kretsen kreditjäviga personer, den s. k. delegatgruppen, behandlas

i första stycket. Förutom verkställande direktör och dennes ställföreträdare

omfattar gruppen sådan person som ensam eller i förening

med annan får avgöra på styrelsen ankommande ärenden ävensom makar

till nu nämnda personer. Möjligheten för styrelsen att delegera ärenden regleras

i 74 §. Uppdrag att avgöra styrelseärenden kan tilldelas styrelseledamot,

tjänsteman i banken eller ledamöter av styrelse för kontor eller kontorsgrupp.

I fråga om de säkerheter, mot vilka kredit kan beviljas »delegatgruppen»,

har både nuvarande jävsbestämmelse och bankinspektionens förslag omarbetats

såväl i formellt som i sakligt hänseende. Principen har härvid varit

att tillgångar som i kapitaltäckningshänseende ansetts innefatta ingen eller

relativt ringa förlustrisk, dvs. tillgångar som förts till grupperna A och B i

57 § första stycket i departementsförslaget, skall inta en särställning även i

kreditjävshänseende. Dessa tillgångar bär ansetts vara av sådan beskaffenhet

att de utan vidare kan ligga som säkerhet för kredit till någon i delegatgruppen.

Som första punkt tas i departementsförslaget upp kredit mot säkerhet

av borgen eller garanti av staten, kommun m. fl. i 57 § första stycket under

A 2 och 3 angivna rättssubjekt. De fordringar och värdehandlingar som kan

godtas som säkerhet vid kreditgivning anges i andra punkten genom en

hänvisning till 57 § första stycket A och B i departementsförslaget. Hänvisningen

ersätter den uppräkning som bankinspektionen föreslagit och innebär

i förhållande till bankinspektionens förslag en mindre vidgning av godtagbara

säkerheter. Bl. a. avser detta inteckningssäkerhet. I kapitaltäckningshänseende

hänförs inteckningar till grupp B om de ligger inom 75 %

av det uppskattade värdet av den intecknade egendomen. F. n. godtas i jävssammanhang

endast inteckningar inom 60 % av taxeringsvärdet. I avsnittet

om kreditgivningen har jag förordat att man framdeles i fråga om kreditjäv

som norm för godtagbara inteckningar använder uppskattningsvärdet i stället

för taxeringsvärdet. Däremot saknas anledning att frångå nuvarande

krav på att det skall röra sig om primärsäkerhet i fast egendom. I övrigt innebär

departementsförslaget i förhållande till bankinspektionens förslag att

som säkerhet godtas också fordringar på utländska bank- och försäkringsföretag

samt fordringar för vilka säkerheten utgörs av förmånsrätt på grund

av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

En sådan vidgning av möjligheten att få kredit anser jag kun
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungi. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

na godtas i detta sammanhang. Rätten till begränsad kredit mot annan pantsäkerhet

tas upp som tredje punkt. I motsats till vad som nu är fallet anges

inte att säkerheten skall vara fullgod. Att säkerheten skall vara betryggande

följer av 59 § första stycket i departementsförslaget.

Den andra gruppen kredit jäviga personer avhandlas i andra stycket i

denna paragraf. Gruppen omfattar styrelseledamot eller styrelsesuppleant

som inte är delegat samt sådan persons make. Möjligheterna att få kredit

i egen bank är begränsade till tre fall, nämligen kredit mot säkerhet av borgen

eller garanti av samma rättssubjekt som tagits upp för delegatgruppen,

mot säkerhet av pant och genom diskontering av »handelsväxel». Av samma

skäl som nyss nämnts anges inte heller här att panten skall vara fullgod.

Jag vill erinra om att »kreditjävig befattningshavare» naturligtvis är förhindrad

att delta i handläggningen av bl. a. ärenden om lån till honom själv.

I detta hänseende hänvisar jag till innehållet i 74 § femte stycket och 80 §

banklagen.

Revisor, revisorssuppleant och make till sådan person ingår i den tredje

gruppen. I enlighet med vad jag anfört i avsnittet om lcreditgivning ställer

departementsförslaget upp ett totalförbud för affärsbank att lämna kredit

till sina revisorer, revisorssuppleanter och deras makar. Bestämmelse härom

tas in som tredje stycke i paragrafen.

I likhet med vad nu gäller får affärsbank vid beviljande av kredit inte

godta kreditjävig person tillhörande delegat- eller revisorsgruppen som borgensman

eller, när fråga är om växel, som acceptant, trassent eller endossent.

Paragrafens fjärde stycke innehåller ett sådant förbud.

Femte och sjätte styckena reglerar kreditfrågan för kreditjäviga personer

närstående företag. Regleringen stämmer i allt väsentligt överens med gällande

rätt. Företagna ändringar hänger samman med att för sådana företag

i huvudsak gäller samma bestämmelser som för den ifrågavarande kreditjäviga

personen. »Närstående företag» har i likhet med vad som f. n. gäller

definierats som bolag, förening eller sammanslutning, vari personen i egenskap

av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse. I fråga

om innebörden av uttrycket »väsentligt ekonomiskt intresse» hänvisar jag

till uttalanden i prop. 1955: 3 (s. 173—175).

62 §.

Paragrafen stämmer i sak överens såväl med nuvarande 60 § i banklagen

som med samma paragraf i utredningens förslag.

63 §.

Paragrafen, som svarar mot nuvarande 57 § i banklagen och 61 § i utredningens

förslag, innehåller bestämmelser om krediters löptid. Den utformning

dessa bestämmelser fick år 1965 som följd av utredningens delbetänkande

om krediters löptid (prop. 1965: 113) har i huvudsak behållits oför
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1968

ändrad i departementsförslaget. De ändringar som föreslås har samband

med blancokrediträtten. I fråga om lån, som är ställt att betalas tillbaka

inom längre tid än ett år och för vilket säkerheten utgörs av borgen av annan

än staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, gäller f. n.,

att i skuldebrevet skall föreskrivas årlig avbetalning i förhållande till den

tid, för vilken lånet beviljats. Bankinspektionen har pekat på möjligheten

av att bundna blancokrediter kan förekomma och förordat att kravet på

amortering skall gälla också dessa krediter. Jag har samma uppfattning.

Paragrafens tredje stycke tredje punkten har utformats i enlighet med det

anförda. Dessutom har inspektionens påpekande föranlett ett tillägg till nuvarande

föreskrift om skyldighet för affärsbank att förbehålla sig rätt att

säga upp bundna lån inom viss tid, om säkerheten försvagas i märklig mån.

Tillägget har den innebörden att i avtal om bunden blancokredit skall

ryckas in motsvarande förbehåll för det fall att trygghet inte längre föreligger

för förbindelsens fullgörande. Paragrafens fjärde stycke innehåller

bestämmelse härom.

67 §.

Denna paragraf, som svarar mot 66 § i utredningens förslag, innehåller

vissa bestämmelser om motbok och annat bevis om tillgodohavande hos affärsbank.

Bestämmelsen har i allt väsentligt behandlats i avsnittet om inlåningen.

Här skall tilläggas endast följande.

Paragrafens första stycke anger i likhet med gällande rätt, att motbok

eller annat insättningsbevis skall ställas till viss man och innehålla bl. a.

att överlåtelse får ske endast till viss man. Därmed anges insättningsbevisets

karaktär av enkelt skuldebrev. Affärsbank har full frihet att låta anteckna

insättning i motbok eller på annat sätt lämna insättaren bevis om gjord

insättning. Jag utgår dock från att motböcker kommer att användas i

hittillsvarande utsträckning, dvs. i fråga om insättning på kapital-, kapitalsamlings-

och sparkasseräkning eller på andra likartade framtida inlåningsräkningar.

Användningen av motbok som insättningsbevis ger insättaren

ett bättre skydd än separat insättningsbevis. I andra stycket föreskrivs

att förbud mot legitimationsklausul skall avse varje slag av motbok

som affärsbank utfärdar. Tredje stycket innehåller •—- i motsats till utredningens

förslag men i likhet med gällande lag — hänvisning till de särskilda

bestämmelser i 12 § lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen

handling som avser efterlysning och dödande av förkommen motbok.

68 §.

Denna paragraf, som saknar direkt motsvarighet i nuvarande banklag

(jfr dock 68 och 69 §§) och i utredningens förslag, innehåller bestämmelser

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

om skyldighet för affärsbank att i ärende om öppnande av bankkontor inhämta

yttrande från nämnden för bankkontorsetablering, att bidra till

nämndens kostnader och att underrätta bankinspektionen om nya kontorsetableringar.

Bestämmelserna har kommenterats i avsnittet om kontorsetablering.

70 §.

Paragrafen svarar mot 67 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelse

om rätt att förfoga över omyndigs tillgodohavande hos affärsbank.

Bestämmelsen stämmer i stort sett överens med vad nu gäller utom

såtillvida att någon motsvarighet till sista stycket i nuvarande paragraf inte

tagits med. Detta stycke medger i fråga om omyndigs tillgodohavanden att

insättning på sparkasseräkning eller därmed likställd räkning kan redovisas

på skilda konton och motböcker. Denna bestämmelse var nödvändig,

eftersom banklagen i 67 § utgick från att insättning på sådan räkning för en

och samma person skulle ske på en enda motbok. Nu föreslås att alla specialbestämmelser

för sparkasseräkning skall slopas och då behövs inte denna

undantagsbestämmelse.

71 §■

Paragrafen inleder banklagens avsnitt om styrelse och firmateckning samt

anger bl. a. antalet ledamöter i en affärsbanks styrelse.

Gällande rätt

I paragrafens första stycke anges att styrelsen för en affärsbank skall bestå

av minst fem och högst femton ledamöter. Av styrelseledamöterna får enligt

72 § andra stycket inte flera än en för varje påbörjat femtal vara

tjänsteman i banken. I 74 § första stycket stadgas bl. a. att styrelsen inom

sig skall utse en verkställande direktör eller, om förhållandena kräver

det, flera verkställande direktörer. Antalet verkställande direktörer begränsas

dock genom bestämmelsen i 72 § andra stycket. Detta innebär att om

affärsbanks styrelse består av maximiantalet ledamöter, högst tre verkställande

direktörer kan utses.

Andra stycket innehåller en allmän bestämmelse om styrelsens skyldighet

att förvalta bankens angelägenheter enligt banklagen.

Skandinaviska bankens framställning den 18 mars 1968

I framställningen framhåller Skandinaviska banken, att bankens styrelse

enligt fastställd bolagsordning skall bestå av minst nio och högst femton

ledamöter och att sedan lång tid tillbaka antalet styrelseledamöter bestämts

till det angivna maximiantalet. Banken redogör för de organisatoriska för
-

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

hållandena inom banken och pekar på att bankens verksamhet sedan länge

varit uppdelad på tre kontorsgrupper med fristående förvaltningar i Göteborg,

Stockholm och Malmö. Varje förvaltning står under ledning av en

verkställande direktör. För ett par år sedan byggdes organisationen ut på

så sätt att en för hela banken samordnande verkställande direktör tillsattes

samtidigt som de lokala verkställande direktörerna behölls. Anledningen

till denna omläggning var enligt banken att man på detta sätt ville dels klart

slå fast vilken av de verkställande direktörerna som skulle handlägga och

ha ansvaret för vissa banken som sådan gemensamma, centrala uppgifter

och dels behålla den decentraliserade organisationen och den mera lokala

ledningen av de olika centralkontor sgrupperna med ett självständigt ansvar

inför bankens styrelse. Banken betonar, att en sådan decentralisering har

möjliggjort en effektiv administration och ett snabbt beslutsförfarande, ett

förhållande som också varit högt uppskattat av bankens kundkrets. Med

hänsyn till nuvarande begränsning i banklagen av antalet verkställande direktörer

måste en av de tre lokala ledande direktörerna åtminstone formellt

inta ställning som enbart vice verkställande direktör. Detta medför att organisationen

inte kan upprätthållas strikt, något som uppenbarligen är olägligt

för banken. För att undanröja denna olägenhet borde enligt banken

maximiantalet verkställande direktörer enligt banklagen ökas från tre till

fyra. Detta önskemål kan förverkligas enklast genom att gränsen för maximiantalet

styrelseledamöter sträcks ut något, förslagsvis till 18. En sådan

ökning är enligt banken önskvärd också från andra synpunkter. Bankens

styrelse, som är uppdelad på tre centralkontorsstyrelser, arbetar nämligen

med täta sammanträden lokalt inom de tre centralkontoren. Det är angeläget

att styrelsen och dess undergrupper blir så allsidigt sammansatt söm

möjligt. En ökning av antalet styrelseledamöter skulle innebära, att bankens

möjligheter att till sin styrelse knyta en differentierad krets av rådgivare

från olika fält ökas och att därmed styrelsen kan få en än mångsidigare sammansättning

än som hittills varit fallet. —- Under åberopande av vad sålunda

anförts hemställer Skandinaviska banken att maximiantalet styrelseledamöter

i affärsbank ökas från 15 till 18.

Remissyttrande

Bankinspektionen understryker, att nuvarande maximiantal styrelseledamöter

ansetts vara fullt tillräckligt och att det därför inte torde föreligga

något allmänt behov av att öka detsamma. De organisatoriska förhållandena

inom Skandinaviska banken visar emellertid enligt inspektionen att behov

ibland kan föreligga för en affärsbank att ha ett större antal styrelseledamöter

än banklagen f. n. medger. Inspektionen tillstyrker därför att 71 §

banklagen ändras på det sätt att maximiantalet styrelseledamöter kan —- när särskilda omständigheter kräver det — utgöra högst 18.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Departementschefen

Jag finner Skandinaviska bankens framställning vara välgrundad och förordar

att affärsbank skall ha möjlighet att tillsätta en styrelse om högst 18

ledamöter. Antalet styrelseledamöter i en affärsbank är naturligtvis beroende

av omständigheterna i det särskilda fallet och bör aldrig vara större än

som från olika synpunkter behövs. Genom att antalet enligt 5 § banklagen

skall anges i bolagsordningen är det sörjt för att det allmänna får en viss

kontroll över en styrelses storlek. Det torde därför inte vara nödvändigt att

som bankinspektionen förordat i lagtexten ställa upp krav på särskilda skäl

för att en affärsbanks styrelse skall kunna utgöra 18 ledamöter. Jag föreslår

således att den nuvarande maximigränsen höjs från 15 till 18 ledamöter.

Paragrafen har ändrats i enlighet härmed.

74 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om verkställande direktör och

om delegering av ärenden från styrelsen till underordnat organ.

Gällande rätt

I affärsbank skall enligt denna paragraf alltid utses verkställande direktör

eller -— om förhållandena påkallar det —- flera verkställande direktörer

med åliggande att under styrelsens inseende leda verksamheten. Verkställande

direktör får endast utses inom styrelsen och för honom skall förordnas

ställföreträdare bland styrelseledamöterna eller styrelsesuppleanterna.

I den utsträckning styrelsen bestämmer kan verkställande direktör eller annan

person, ensam eller i förening med annan, avgöra ärenden av beskaffenhet

att annars ankomma på styrelsens egen prövning. I praktiken sker delegering

till framför allt affärsbankernas direktioner samt regionala och lokala

styrelser för distrikt resp. avdelningskontor. Uppdrag som styrelsen lämnat

kan när som helst återkallas eller begränsas och lämnade uppdrag hindrar

inte styrelsen från att själv avgöra ärende.

Styrelsen skall ange delegeringens omfattning i en årlig instruktion. Avser

uppdraget beviljande av kredit eller garanti, skall grunderna härför anges i

instruktionen. Avskrift av instruktionen skall insändas till bankinspektionen,

som också skall få kännedom om varje ändring av instruktionen. Därigenom

kan inspektionen övervaka att instruktionen är utformad så, att delegeringen

är ändamålsenlig och lämpligt avvägd. Vid ändring av instruktionerna

tas före fastställandet som regel kontakt med inspektionen.

Styrelsens delegeringsrätt är inte obegränsad. Vissa ärenden får styrelsen

sålunda inte lämna över till underordnat organs avgörande. Bestämmelse

härom finns i paragrafens femte stycke. Förbudet omfattar ärenden om inrättande

eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av annan

opaginerad Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

bankrörelse, om förvärv eller avyttring av bankfastighet, om beviljande av

kredit eller garanti till bl. a. delegat, ledamot av affärsbanks styrelse eller av

avdelningskontorsstyrelse och sådan person närstående företag eller företag

i vilket denne är styrelseledamot, om förvärv av aktie och förlagsbevis i

andra fall än där fråga är om att skydda fordran, om fastställande av allmänna

räntesatser för in- och utlåning samt om antagande eller entledigande

av ordinarie befattningshavare. Vissa undantag gäller från det nu sagda.

Styrelsen kan sålunda i fråga om »rörelsekredit» eller »rörelsegaranti» till

delegater m. fl. fastställa vissa gränser inom vilka underordnat organ kan besluta

i styrelsens ställe. Dessutom kan delegat, om det påkallas av allmän

ränteförändring, besluta om ändrade räntesatser för tiden intill nästa styrelsesammanträde.

Kreditinstitututredningen

Utredningen gör ingen annan saklig ändring i paragrafen än att delegerinasrätten

föreslås få omfatta också ärende om förvärv av aktier och för
O
lagsbevis

i samband med emission på den allmänna marknaden.

Bankinspektionens framställning den 31 maj 1988

Banklagens förbud mot delegering har, konstaterar bankinspektionen, i vissa

fall tvingat särskilt de större affärsbankernas styrelser att avgöra och därmed

ta ansvaret för ett betydande antal ärenden av sådan karaktär att ett ställningstagande

på denna nivå framstått som omotiverat. Det sagda avser främst

krediter eller garantier till ledamot av avdelningskontorsstyrelse, till sådan

person närstående företag eller till företag, i vilket denne är styrelseledamot,

och antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare. Mot denna

bakgrund föreslår inspektionen att nuvarande förbud mot delegering av

nämnda slags ärenden upphävs. Inspektionen betonar att detta inte innebär att

bankstyrelse bör avhända sig beslutanderätten i mer betydelsefulla ärenden,

utan endast att den närmare gränsdragningen härvidlag får göras i den årliga

instruktionen. Det ligger vidare i sakens natur att frågor om kredit eller

garanti till ledamot av avdelningskontorsstyrelse, sådan person närstående

företag eller företag där ledamoten är styrelseledamot endast får delegeras

till organ som är överordnat kontorsstyrelsen, t. ex. bankens direktion, men

inte till kontorsstyrelsen -själv.

Inspektionen erinrar dessutom om förslaget att i kreditjävshänseende behandla

styrelseledamöter (suppleanter) och deras makar lika och finner det

lämpligt att motsvarande jämställdhet skapas också i fråga om delegering.

Inspektionen förordar därför att styrelse inte får till underordnat organ

delegera ärenden om kredit eller garanti till styrelseledamots (suppleants)

make eller denne närstående företag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

Inspektionen delar inte utredningens uppfattning att ärende om förvärv

av aktier eller förlagsbevis i samband med emission på den allmänna marknaden

skall kunna omfattas av delegeringsrätten. Enligt inspektionens åsikt

bör ansvaret för ett beslut i sådant ärende alltid ligga hos affärsbankens styrelse.

Det kan här vara fråga om — även i förhållande till de största affärsbankernas

resurser — avsevärda belopp och betydande risker. Härtill kommer

att om beslutanderätten tilläggs underordnat organ detta kan befaras

inte handla med nödvändig grad av självständighet om — som ofta förekommer

— det emitterande företaget är representerat i styrelsen för affärsbanken

eller bankens verkställande direktör eller annan högre befattningshavare

tillhör det emitterande företagets styrelse.

Remissyttrandena

Under remissbehandlingen har någon erinran inte gjorts mot utredningens

förslag att ge affärsbankernas styrelser rätt att delegera ärenden om

förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna

marknaden.

Bankföreningen godtar bankinspektionens förslag till ändringar i förevarande

paragraf utom i fråga om delegeringen av nyss angivna ärenden.

I denna fråga anser föreningen att utredningens förslag bör genomföras.

Departementschefen

Jag godtar de ändringar av delegationsrätten som bankinspektionen föreslagit

och kan i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter som inspektionen

lagt på denna fråga. Mitt ställningstagande innebär bl. a. att jag inte

delar utredningens och bankföreningens uppfattning om lämpligheten att

delegera beslutanderätten i ärende om vissa förvärv av aktier och förlagsbevis.

Paragrafen har utformats i enlighet med vad bankinspektionen föreslagit.

Dessutom har ett tillägg gjorts i femte stycket andra punkten för att

uppnå överensstämmelse med 55 § första stycket 1 i departementsförslaget.

99, 186 och 189 §§.

De föreslagna bestämmelserna om affärsbankers rörelse föranleder konsekvensändringar

i förevarande paragrafer. Hänvisningarna i 99 § andra

stycket till nuvarande 55 § och i 189 § 5 till nuvarande 54 § andra stycket

samt 55 § första och andra styckena skall sålunda avse motsvarande bestämmelser

i departementsförslaget. Enligt 186 § 3 straffbeläggs nu överträdelse

av de i 69 § meddelade föreskrifterna om bankverksamhet genom ombud. I

avsnittet om kontorsetablering har jag förordat att den nuvarande regleringen

av ombudsverksamhet skall slopas. På grund härav har den ifrågavarande

straffbestämmelsen fått utgå.

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 243

Övergångsbestämmelser

Som tidigare nämnts föreslås ändringarna i banklagen träda i kraft den

1 januari 1969.

Bestämmelserna om kreditjäv i departementsförslaget innebär i förhållande

till vad nu gäller dels en utvidgning av kretsen kreditjäviga rättssubjekt

och dels i vissa hänseenden en skärpning av möjligheten att få kredit

eller garantiförbindelse i den egna banken. Den 1 januari 1969 kan det

därför i en affärsbank finnas lån som med en tillämpning av de föreslagna

bestämmelserna inte skulle ha lämnats ut. Motsvarande gäller garantiförpliktelse.

Ett sådant lån eller en sådan förpliktelse skall naturligtvis få

stå kvar under förbindelsens återstående löptid.

Andra stycket i övergångsbestämmelserna anger ett undantag från skyldigheten

att enligt 68 § första stycket inhämta yttrande i kontorsetableringsfrågor.

Undantaget har kommenterats i avsnittet om kontorsetablering.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om sparbanker

Ändringarna i sparbankslagen avser huvudsakligen reglerna om antalet

huvudmän, om sparbanks rörelse, om delegeringsrätt för sparbanks styrelse

och om sparbanks balansräkning.

Reglerna om sparbanks rörelse finns intagna i avsnittet »Om rörelsen».

Ändringarna av rörelsereglerna är av så ingripande beskaffenhet att lagförslaget

innefattar ett helt nytt rörelseavsnitt i lagen. Avsnittet har disponerats

på samma sätt som motsvarande avsnitt i förslaget till lag om ändring i

banklagen.

I departementsförslaget inleds rörelseavsnittet med en bestämmelse om att

sparbanks rörelse företrädesvis skall avse sparbankens verksamhetsområde

(22 §). Därefter följer regler om rätt att förvärva egendom (23—25 §§), om

krav på egna fonder (26 §), om skyldighet att hålla kassareserv (27 §), om

kreditgivning (28—34 §§), om inlåning (35 och 35 a §§) och om kontorsetablering

(35 b §). Avsnittet avslutas med en bestämmelse om rätt att förfoga

över omyndigs tillgodohavande hos sparbank (35 c §). 11

11 §•

Paragrafen inleder sparbankslagens avsnitt om huvudmän i sparbank

och anger bl. a. huvudmännens antal.

Gällande rätt

I sparbank skall som representanter för insättarna finnas huvudmän för

bl. a. övervakning av sparbankens förvaltning. Detta framgår av paragrafens

första stycke.

opaginerad Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 443 år 1968

Huvudmännens antal skall enligt andra stycket vara minst 20 och högst

50. Bankinspektionen har emellertid möjlighet att om särskilda förhållanden

föreligger, medge ett större antal huvudmän än 50. Denna dispensrätt

tillkom genom nuvarande sparbankslag. Avsikten med bestämmelsen var enligt

1948 års sparbankssakkunniga närmast att vid sammanslagning av två

eller flera sparbanker bereda huvudmännen i de i fusionen deltagande

sparbankerna möjlighet att under en övergångsperiod konstituera den nya

huvudmannakåren i den sammanslagna enheten. Föredragande departementschefen

instämde i de sakkunnigas uttalande att dispensrätten närmast

kunde utnyttjas vid sammanslagning av sparbanker (prop. 1955: 151 s. 201).

Sparbanksreglemente, som fastställs av bankinspektionen, skall innehålla

uppgift om antalet huvudmän i sparbanken. Detta framgår av 1 § sparbankskungörelsen.

Huvudman har enligt 4 § samma kungörelse (ändrad

1959: 166) inte rätt till arvode. I reglementet får emellertid ges bestämmelser

om ersättning för mistad arbetsförtjänst och i vissa fall resekostnadsersättning

och traktamente i samband med huvudmannasammanträde.

Sparbanksföreningens framställning den 2 februari 1968

Sparbanksföreningen framhåller, att dispensregeln i fråga om huvudmännens

antal enligt sin ordalydelse medger att huvudmännen permanent och

inte endast tillfälligt får vara flera än 50. Föreningen erinrar emellertid

samtidigt om 1948 års sparbankssakkunnigas uttalande vid regelns tillkomst

och pekar på att vid denna tid sammanslagningar av sparbanker

ännu var relativt sällsynta. Sedan 1960-talets början har emellertid pågått

en intensiv fusionsverksamhet. Denna har efter hand medfört problem, som

orsakats av en snäv tolkning av dispensregeln. Denna har nämligen i huvudsak

utnyttjats för att temporärt tillmötesgå vid en fusion framställda

önskemål från en överlåtande sparbank om skäligt representantskap i huvudmannakåren.

Sålunda har bankinspektionen som regel medgett att antalet

huvudmän i en sammanslagen sparbank endast under en övergångsperiod

om högst tio år får vara större än det av lagen för normalfallen angivna

maximiantalet. De praktiska svårigheterna vid en fusion består enligt

föreningen ofta av att huvudmännen i överlåtande sparbank, innan fusion

kommer till stånd, kräver garantier för att den bygd och de insättare sparbanken

haft att betjäna också i fortsättningen skall kunna räkna med eu

fullgod representation i den nybildade sparbanken.

Sparbanksföreningen är av den uppfattningen att nuvarande bestämmelse

om viss maximigräns i fråga om antalet huvudmän onödigtvis låser bankinspektionens

praxis och anser det önskvärt att regeln mönstras ut. Eftersom

antalet huvudmän enligt 1 § sparbankskungörelsen skall anges i sparbankens

reglemente, kommer ändå frågan om huvudmannakårens storlek

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

automatiskt under inspektionens prövning. Föreningen finner detta utgöra

en tillräcklig garanti mot onödigt stora huvudmannaförsamlingar.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer sparbanksföreningen

att maximiregeln rörande antalet huvudmän slopas i sparbankslagen.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna tillstyrker riksbanksfullmäktige sparbanksföreningens

framställning medan bankinspektionen intar en negativ hållning och

för sin del kan förorda endast en höjning av det lagfästa maximiantalet

huvudmän från 50 till 60.

Bankinspektionen finner det värdefullt att lagen fortfarande anger inte

bara minimiantalet huvudmän utan också det högsta antal, som i normalfallen

kan förekomma. Sknlle ett större antal huvudmän i något fall anses

befogat, torde genom möjligheterna till dispens några problem inte behöva

uppstå. Såvitt inspektionen har sig bekant har de nuvarande bestämmelserna

inte inverkat menligt på sparbanksfusionerna. Vid de diskussioner

som i dessa sammanhang förts med inspektionen har några större svårigheter

inte uppstått att nå en uppgörelse om antalet huvudmän i sparbank

efter fusion. En höjning av lagens maximiantal från 50 till förslagsvis 60

synes dock vara motiverad med hänsyn till pågående utveckling mot större

enheter inom sparbanksvärlden. Ett större antal huvudmän än 60 torde enligt

inspektionens uppfattning inte behövas för att åstadkomma en fullgod

representation ens för en sparbank med stort verksamhetsområde. Inspektionen

anser att alltför stora huvudmannakårer bör undvikas, eftersom de

torde dra betydande kostnader och ofta minskar möjligheten till snabbt och

effektivt handlande.

Departementschefen

Den sedan länge gällande ordningen med en direkt i lag angiven ram,

inom vilken sparbank får fastställa huvudmännens antal, har enligt min

mening alltjämt sina stora förtjänster. Den utgör — särskilt vad avser den

fastställda övre gränsen — en god vägledning såväl för sparbankerna som

för bankinspektionen i dess verksamhet. Det är nämligen alltjämt av stor

vikt, bl. a. av kostnadsskäl, att huvudmannakårens storlek i en enskild

sparbank inte blir större än som oundgängligen krävs för att den skall bli

representativ för sparbankens verksamhetsområde och befolkningen inom

detta. Genom inspektionens dispensrätt finns möjlighet såväl permanent

som temporärt, t. ex. i samband med fusioner, att ta hänsyn till förhållandena

i det enskilda fallet. Enligt uppgift har inspektionen i ett fall lämnat

medgivande till en permanent huvudmannakår på 60 personer. Sparbanks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

föreningens farhågor för att nuvarande ordning kan försvåra en eftersträvansvärd

fusionsverksamhet på sparbanksområdet anser jag vara överdrivna.

Av nu anförda skäl anser jag anledning saknas att slopa nuvarande

reglering i lag av huvudmännens antal.

Emellertid delar jag bankinspektionens uppfattning att pågående utveckling

mot större sparbanksenheter gör det angeläget att höja maximigränsen

något. En lämplig avvägning torde, som inspektionen förordat, vara ett

högsta antal av 60 personer. Paragrafen har ändrats i enlighet härmed.

16, 18 och 19 §§.

Dessa paragrafer reglerar bildandet av s. k. garantifond i sparbank, återbetalning

av grund- eller garantifond och utbetalning av ränta på sådan

fond. I lagrummen anges som förutsättning för sådan åter- eller utbetalning

bl. a. att det i nuvarande 27 § sparbankslagen angivna förhållandet

mellan sparbanks inlåning och dess fonder inte får rubbas. Därmed åsyftas

de bestämmelser som ställer krav på att sparbanks inlåning skall till

viss del vara täckt av de egna fonderna, s. k. kapitaltäckningsbestämmelser.

Såsom jag närmare utvecklat i avsnittet om kapitaltäckning kommer

i fortsättningen dessa bestämmelser att utformas så att sparbanks fonder

relateras inte till inlåningen utan till dess placeringar. Bestämmelser härom

kommer att tas in i 26 § departementsförslaget. Detta föranleder vissa ändringar

i förevarande paragrafer.

22 §.

Paragrafen svarar mot 28 § första stycket i sparbankslagen och 22 §

i utredningens förslag och anger att sparbanks rörelse skall avse företrädesvis

sparbankens verksamhetsområde. I förhållande till vad nu gäller omfattar

bestämmelsen formellt inte endast sparbanks utlåningsrörelse utan

rörelsen i dess helhet.

23—25 §§.

Dessa paragrafer innehåller regler om sparbanks rätt att förvärva egendom

och svarar mot nuvarande 32 och 33 §§ i sparbankslagen samt 23 och

24 §§ i utredningens förslag.

Huvudregeln om sparbanks rätt att driva handel med och för egen räkning

förvärva egendom för själva bankrörelsen har tagits in i 23 § departementsförslaget.

Regeln har utformats efter mönster av motsvarande bestämmelse

för affärsbanker (54 § förslaget till lag om ändring i banklagen;. Detta

innebär att uppräkningen av sparbanks förvärvsobjekt kommer att omfatta

guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den

allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom förlagsbevis. Begreppet

mynt innefattar även utländska sedlar och mynt.

I 24 § departementsförslaget anges den rätt sparbank har att för
-

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

247

värva egendom för bank- och bostadsändamål samt aktier och förlagsbevis.

De ganska vittgående ändringarna av gällande bestämmelser för förvärv av

bankegendom som föreslås och som tas upp i paragrafens första och andra

stycken har ingående behandlats och belysts i avsnittet om bankinstitutens

rätt att förvärva egendom. Här skall endast tilläggas att i likhet med vad

som skett för affärsbankernas del har rätten att förvärva bostadsrätt för bostadsändamål

uttryckligen begränsats till att avse tjänsteman i sparbanken

(se motiveringen till 55 § förslaget till lag om ändring i lagen om bankrörelse).

Paragrafens tredje och fjärde stycken tar oförändrat upp nuvarande regler

om rätt för sparbank att inom en viss ram förvärva andelar, aktier eller

förlagsbevis som utgetts av vissa intressesammanslutningar, eller att i övrigt

tillskjuta medel till sådana sammanslutningar.

Bestämmelsen om sparbanks rätt att efter tillstånd av bankinspektionen

förvärva aktier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna

marknaden har tagits in som ett femte stycke i 24 § departementsförslaget.

Bestämmelsen har närmare kommenterats i avsnittet om bankinstitutens

rätt att förvärva egendom.

25 § departementsförslaget tar med viss redaktionell jämkning upp

nuvarande bestämmelse om rätt för sparbank att förvärva egendom i det

fall där förvärvet är nödvändigt för att undvika förlust för sparbanken.

Föreskrift om skyldighet för sparbank att anmäla sådant förvärv till bankinspektionen

har dessutom tillagts. Bestämmelsen har hämtats från 7 § sparbankskungörelsen

och har sin motsvarighet såväl i banklagen som i jordbrukskasselagen.

26 §.

Paragrafen, som svarar mot 27 § i sparbankslagen och 25 § i utredningens

förslag, innehåller kapitaltäckningsbestämmelser för sparbank. Bestämmelserna

som utformats efter mönster av 57 § i departementsförslaget till

ändring i banklagen har behandlats utförligt dels i särskilt avsnitt dels i

specialmotiveringen till nyss nämnda paragraf. Här skall endast tilläggas

följande.

Bestämmelserna om kapitaltäckning bör ses i visst samband med reglerna

om tillgångars värdering vid upprättande av balansräkning. För affärsbankernas

del gäller att en värdeförlust måste redovisas genast, medan för

sparbankernas del enligt 48 § sparbankslagen gäller att förluster på bl. a.

obligationer i viss mån kan skjutas på framtiden. Om sparbank utnyttjar

denna möjlighet blir förlustens inverkan på fondställningen formellt betraktat

fördröjd, fastän förlusten reellt sett innebär en minskning av sparbankens

egna fonder. Innan bokföringsvärdet anpassats till den inträffade

värdeförlusten kommer sparbanken att bokföra tillgångarna högre än det

verkliga värdet. Detta innebär att de egna fonderna blir belastade med en

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

dold brist. Som framgår av det följande föreslås den för sparbankerna speciella

värderingsregeln slopad (se specialmotiveringen till 48 § sparbankslagen).

I kapitaltäckningshänseende medför detta den positiva effekten att

sparbankernas egna fonder för framtiden kommer att redovisas på ett sätt

som bättre stämmer överens med det verkliga förhållandet.

Bestämningen i förevarande paragrafs fjärde stycke av vad som förstås

med sparbanks egna fonder stämmer överens med gällande rätt. Samma är

fallet med bestämmelsen om i vilken utsträckning förlagskapital får jämställas

med egna fonder.

Till paragrafens sista stycke har i sak oförändrad förts över bestämmelsen

i nuvarande fjärde stycket 27 § i sparbankslagen. Beträffande innebörden

av denna bestämmelse får jag hänvisa till prop. 1955: 151 s. 276.

27 §.

Denna paragraf, som svarar mot 31 § i sparbankslagen och samma paragraf

i utredningens förslag, reglerar sparbanks skyldighet att hålla kassareserv.

Reglerna härom har utförligt behandlats i avsnittet om kassareservskyldigheten.

28 §.

Paragrafen innehåller regler om krav på särskild säkerhet vid kreditgivning,

om undantag från detta krav, blancokredit, och om begränsningar i

rätten att lämna kredit mot säkerhet av aktier och förlagsbevis. Paragrafen,

som svarar mot 28 § tredje, fjärde och femte styckena i sparbankslagen och

26 § i utredningens förslag, har utformats efter mönster av 59 § i departementsförslaget

till lag om ändring i banklagen. Förslaget innebär för sparbankernas

del mycket betydande ändringar i förhållande till gällande rätt

och bär behandlats utförligt i avsnittet om kreditgivningen. I fråga om belåning

av förvaltningsbolag® aktier och förlagsbevis hänvisar jag även till

vad jag i det föregående anfört i specialmotiveringen till nyssnämnda paragraf.

Härutöver får jag tillägga följande.

Enligt nuvarande 28 § fjärde stycket andra punkten sparbankslagen får

sparbank bevilja kredit mot säkerhet av inteckning i fartyg endast om annan

fullgod säkerhet samtidigt ställs för krediten. Denna begränsning är

inte medtagen i departementsförslaget. Av nuvarande femte stycket samma

paragraf följer vidare att bestämmelserna om särskild säkerhet vid kreditgivning

inte gäller lån, för vars fulla gäldande staten svarar. Någon motsvarande

bestämmelse har inte tagits upp i departementsförslaget. År staten

gäldenär kan blancokredit beviljas enligt 28 § första stycket 1 i förslaget.

29 §.

Paragrafen, 27 § i utredningens förslag, har inte någon motsvarighet i

nuvarande sparbankslag. Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

begränsning av kredit till samma låntagare och stämmer överens med 60 § i

departementsförslaget till ändring i banklagen, se specialmotiveringen till

detta lagrum.

30 §.

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 28 § utredningens förslag,

innehåller bestämmelser om kreditjäv och har utformats efter mönster av

jävsbestämmelserna för affärsbank i 61 § förslaget till lag om ändring i banklagen.

Detta innebär för sparbanks del betydande förändringar i förhållande

till vad nu gäller. Jag hänvisar till framställningen om jäv i kreditförhållande

i avsnittet om kreditgivningen och till mina uttalanden i specialmotiveringen

till motsvarande bestämmelse för affärsbank. Som jag närmare

utvecklat i nyssnämnda avsnitt kommer det i jävshänseende att föreligga

skillnad mellan affärsbank och sparbank endast såtillvida att för sparbank

kommer liksom nu att råda förbud att vid kreditgivning som säkerhet

godta borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av styrelseledamot (styrelsesuppleant)

eller dennes make. — Möjligheten för sparbanks styrelse att

delegera ärenden regleras i 39 §. Att »kreditjävig befattningshavare» är förhindrad

att delta i handläggningen av bl. a. ärenden om lån till honom själv

framgår av 40 §; se även 39 § fjärde stycket i departementsförslaget.

31 §.

Paragrafen, 29 § i utredningens förslag, har inte någon motsvarighet i nuvarande

sparbankslag och föreskriver, i likhet med vad som gäller för affärsbanker

och föreslås skola gälla för kreditkassor, att bestämmelserna om

kredit i 28—30 §§ departementsförslaget skall äga motsvarande tillämpning

på garantiförbindelse som sparbank ikläder sig.

32 §.

Paragrafen svarar mot nuvarande 29 § i sparbankslagen och innehåller bestämmelser

om krediters löptid. Departementsförslaget tar, i likhet med

utredningens förslag (30 §), i huvudsak oförändrat upp nu gällande bestämmelser.

Endast i två hänseenden innebär departementsförslaget ändring

i sak. Dels slopas i överensstämmelse med utredningens förslag den

nuvarande föreskriften i 29 § fjärde stycket andra och tredje punkterna

om att borgenslån med längre löptid än ett år inte får stå ute längre tid

än femton år och att därvid frihet från avbetalning kan medges för studielån

i högst fem år och för annat lån i högst tre år. Bestämmelsen är

onödig och dessutom uppnås genom att bestämmelsen utgår även i detta

hänseende full parallellitet mellan bankinstituten. Dels införs skyldighet att

amortera bundna blancokrediter och att i avtal om sådan kredit rycka in

förbehåll om rätt till uppsägning. Dessa ändringar har närmare behandlats

i specialmotiveringen till 63 § i departementsförslaget till lag om ändring

i banklagen.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

33 och 34 §§.

Dessa paragrafer, som svarar mot 32 och 33 §§ i utredningens förslag men

som saknar motsvarighet i nuvarande sparbankslag, stämmer överens med

bestämmelserna i 64 och 65 §§ banklagen.

35 och 35 a §§.

Paragraferna svarar mot nuvarande 26 resp. 23 § i sparbankslagen samt

mot 34 och 35 §§ i utredningens förslag. Inlåningsrörelsen, motbok och annat

bevis om tillgodohavande hos sparbank regleras i vissa hänseenden i dessa

paragrafer. Jag har i avsnittet om inlåningen närmare behandlat bestämmelserna

i 35 § om förbud för sparbank att ge ut sedlar och obligationer

samt i 35 a § om bl. a. motbok. I sistnämnda hänseende kan jag hänvisa

också till kommentaren till 67 § i departementsförslaget till lag om ändring

i banklagen.

35 b §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om sparbanks filialbildning och

har i viss mån sin motsvarighet i nuvarande 34 § sparbankslagen och i 8 §

sparbankskungörelsen. Bestämmelserna i paragrafen om skyldighet att i vissa

fall inhämta yttrande från nämnden för bankkontorsetablering, att lämna

bidrag till kostnaden för nämndens verksamhet och att underrätta bankinspektionen

om nya kontor har behandlats i avsnittet om kontorsetablering.

35 c §.

Paragrafen svarar mot nuvarande 24 § i sparbankslagen och 35 a § i utredningens

förslag. I paragrafen har med några mindre jämkningar — bl. a.

i fråga om skyldighet att göra vissa anteckningar i sparbanks avräkningsbok

— tagits upp nuvarande bestämmelse om rätten att disponera över omyndigs

tillgodohavande hos sparbank.

39 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om delegering av ärenden från

sparbanksstyrelse till underordnat organ.

Enligt dessa bestämmelser får sparbanks styrelse, om reglementet medger

det, uppdra åt delegation att avgöra ärenden om beviljande av kredit.

Delegationen, sparbanksdelegation, skall bestå av minst tre ledamöter och

utses bland styrelseledamöterna, dem som utgör ledningen för avdelningskontor

eller tjänstemännen i banken. Grunderna för kreditgivningen skall

anges i en av styrelsen för ett år i sänder fastställd instruktion.

Dessa delegeringsbestämmelser är betydligt mera restriktiva än de som

gäller för affärsbanker (se 74 § banklagen). En skillnad mellan banklagens

och sparbankslagens bestämmelser ligger också däri att affärsbank obliga
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

toriskt måste utse verkställande direktör att leda verksamheten, under det

att regler härom helt saknas i sparbankslagen. Intet hindrar emellertid sparbank

att ändå utse verkställande direktör.

Bankinspektionen har i sin framställning den 31 maj 1968 föreslagit att

med vissa undantag delegeringsregler av samma innehåll som banklagens

skall införas i sparbankslagen. Jag har i det föregående — specialmotiveringen

till 74 § i departementsförslaget till lag om ändring i banklagen —

utförligt redogjort för banklagens nu gällande delegeringsbestämmelser och

för de ändringar som departementsförslaget innefattar. Inspektionen har för

sparbankernas del föreslagit avvikelser i två hänseenden från banklagens

regler. För det första bör även i fortsättningen några regler om utseende

av verkställande direktör inte ges i sparbankslagen. För det andra torde

enligt inspektionens mening sparbanks styrelse inte få överlämna till annan

att utfärda bestämmelser vare sig om kassaverksamheten vid sparbanken

eller om verksamheten vid filial och hur denna skall övervakas från huvudkontorets

sida. Dessa ärenden har nämligen ansetts vara så betydelsefulla,

att styrelsen genom särskild bestämmelse i sparbankskungörelsen (15 §,

ändrad 1962:236) ålagts att handha dem. Sparbanksföreningen har tillstyrkt

att inspektionens förslag läggs till grund för lagstiftning. Även jag

har uppfattningen att sparbankslagens nuvarande delegeringsregler bör ersättas

med bestämmelser i överensstämmelse med vad inspektionen föreslagit.

Paragrafen har utformats i enlighet härmed.

40 och 43 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av redaktionell natur och föranledda

av de föreslagna nya delegeringsbestämmelserna i 39 §.

48 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om sparbanks balansräkning.

Gällande rätt

Paragrafens första stycke innehåller regler om tillgångars värdering. Först

erinras om att bokföringslagens regler gäller även för sparbanks balansräkning,

varefter kompletterande bestämmelser ges under elva olika punkter.

I detta sammanhang skall behandlas endast de regler som rör värdering

av omsättningstillgångar (punkterna 1—3, 5 och 6).

I sjätte punkten anges för omsättningstillgångar i allmänhet att värdet

inte får sättas högre än verkliga värdet. Något hinder mot att överskrida anskaffningsvärdet

finns däremot inte. Samma värderingsprincip gäller även

enligt 9 § 1 bokföringslagen, 91 § 2 mom. banklagen och 44 § andra stycket

j ordbrukskasselagen.

För sparbanker gäller emellertid vissa särbestämmelser i fråga om två

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

grupper av omsättningstillgångar. Sålunda får enligt första punkten svenska,

fullgoda, räntebärande obligationer bokföras till högst visst schematiskt

beräknat värde (medeltalsvärde), grundat på medelräntan under de senaste

tio åren på guldkantade obligationer. Sparbanker tvingas sålunda inte att i

likhet med affärsbanker och centralkassor vid en nedgång i obligationskurserna

kapitalisera och i förväg skriva bort den förlust som kan beräknas inträda

till följd av att marginalen mellan räntan på obligationerna och räntan

pa den däremot svarande inlåningen under ett antal år blir mindre, utan

sparbankerna kan anpassa obligationernas bokvärde till det nya marknadsvärdet

genom successiva nedskrivningar. Möjligheten att tillämpa en sådan

elastisk nedskrivningsmetod har tidigare ansetts oundgänglig för sparbankerna

med hänsyn till deras i regel mycket omfattande obligationsportfölj er

och deras i hög grad långfristiga, delvis bundna utlåning.

Den andra särbestämmelsen, andra punkten, avser fordringar på grund av

lån, för vilka staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar

eller för vilka säkerheten utgörs av inteckning och vilka förfaller eller

kan av sparbanken sägas upp till betalning först efter längre tid än sex mår

nader. Dessa tillgångar får tas upp till högst ett medeltalsvärde, som grundar

sig på medelräntan på guldkantade obligationer under antingen en tioårig

eller en ettårig beräkningsperiod. Bestämmelsen har betydelse främst

när lånen i fråga löper med fast ränta. Det bör vidare nämnas att de i bestämmelsen

åsyftade lånen svarar mot de som enligt 29 § i dess lydelse före

den 1 juli 1965 hade karaktär av bundna lån. Efter lagändring år 1965 går

emellertid numera gränsen mellan obundna och bundna lån vid en löptid av

ett år. Dessutom har rätten att lämna bundna lån vidgats (prop. 1965: 113,

BaU 41, rskr 334, SFS 220).

Bankinspektionen beräknar medelräntorna enligt bestämmelser i tredje

punkten.

Värderingsbestämmelserna kompletteras med en regel i femte punkten

som innebär, att obligation eller fordran som anges i andra punkten inte får,

nar den ursprungligen bokförs, tas upp till högre värde än anskaffningskostnaden,

dvs. kostnaden för obligationens förvärvande resp. fordringens belopp,

och ej heller i fortsättningen bokföras till högre värden än det, till vilket

tillgången upptagits i närmast föregående balansräkning. Tillgångar som

nu avses får sålunda i princip inte heller bli föremål för uppskrivning. Uppskrivning

får emellertid ske när syftet är att täcka endera förlust på sparbankens

rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgång. Obligation

får därvid skrivas upp till högst marknadsvärdet, i det sist nämnda

fallet dock inte till värde över det nominella beloppet. Fordran får skrivas

upp högst till medeltalsvärdet, beräknat efter ettårsalternativet, dock högst

till fordringens belopp.

I paragrafens andra stycke ges regler om balansräknings införande i huvudbok.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

253

Kred it institut utred ningen

I utredningens förslag har tagits upp sakliga ändringar beträffande första

stycket femte punkten. Förslaget innebär att nuvarande förbud att överskrida

anskaffningsvärdet för obligation och fordran som avses i andra

punkten slopas. Dessutom föreslås i fråga om möjligheten att skriva upp

värdet på sådana tillgångar, att obligation skall få skrivas upp till högst

gällande marknadsvärde och att fordran får skrivas upp till högst visst medeltalsvärde,

dock till högst fordringens belopp.

Remissyttrande

Bankinspektionen berör värderingsreglerna i fråga om såväl obligationer

som ifrågavarande fordringar på grund av lån med längre löptid än sex månader.

Vad beträffar bestämmelsen i första punkten om värdering av vissa räntebärande

obligationer framhåller inspektionen, att anledning numera saknas

att betrakta sparbankernas obligationsplaceringar på annat sätt än övriga

bankinstituts, framför allt om i stort sett samma regler — bl. a. i fråga om

krediters löptid — skall gälla för samtliga bankinstitut. Enligt inspektionen

har sparbankerna inte längre något större behov av denna särbestämmelse.

Vid 1966 års utgång bokförde endast 14 av de 362 sparbankerna sitt obligationsinnehav

till ett värde som låg över marknadsvärdet. Skillnaden mellan

de två värdena var dessutom i flertalet fall obetydlig. Inspektionen föreslår

därför att särbestämmelsen tas bort men tillägger, att sparbankerna under

en övergångstid på förslagsvis fem år bör få tillämpa den nuvarande bestämmelsen.

Inspektionen pekar vidare på att regeln i andra punkten avser också lån

som numera anses kortfristiga. Dessutom omfattar bestämmelsen inte alla

slag av räntebundna lån som efter 1965 års lagändringar kan lämnas av sparbank.

Någon motsvarande bestämmelse har inte behövts i banklagen eller i

jordbrukskasselagen, eftersom räntebundna lån hittills inte lämnats av

affärsbanker och kreditkassor. Om dessa bankinstitut framdeles skulle

lämna räntebundna lån kommer även de att ställas inför värderingsproblem,

om inte full parallellitet råder mellan å ena sidan den räntebundna utlåningen

och å andra sidan in- eller upplåningen. Inspektionen ifrågasätter

emellertid nödvändigheten av att i lag ha detaljerade värderingsregler. Enligt

inspektionen skulle det räcka med ett stadgande som helt allmänt anger,

att bundna lån skall tas upp till ett med hänsyn till det allmänna ränteläget

avpassat värde. I så fall får det ankomma på inspektionen att vid behov utfärda

särskilda bestämmelser.

Med anledning av utredningens förslag till ändring av bestämmelserna i

femte punkten betonar bankinspektionen, att uppskrivning av obligationer

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr li3 år 1968

och räntebundna fordringar i annat syfte än att täcka förlust på rörelsen

eller motsvarande nedskrivning av annan tillgång bör ske med försiktighet

och med beaktande av att värdet av ifrågavarande tillgångar utsätts för

kraftiga fluktuationer på grund av förändringar i den allmänna räntenivån.

Inspektionen anser det lämpligt att i sparbankslagen — liksom skett i banklagen

och jordbrukskasselagen — föreskrivs, att upplysning om uppskrivningen

skall lämnas i förvaltningsberättelsen.

Departementschefen

I likhet med bankinspektionen anser jag att den för sparbanker gällande

särbestämmelsen i första stycket första punkten om värdering av räntebärande

obligationer bör tas bort. Värderingen av sådana tillgångar bör sålunda

ske efter samma principer som gäller för omsättningstillgångar i allmänhet,

dvs. att verkliga värdet inte får överskridas. I fråga om obligationer

är detta värde liktydigt med marknadsvärdet.

Med instämmande i vad bankinspektionen anfört i anslutning till bestämmelsen

i första stycket andra punkten förordar jag att detaljbestämmelserna

om värdering av vissa lån får utgå ur lagen. Regeln att värdet inte får sättas

högre än verkliga värdet skall sålunda gälla för alla fordringar, alltså även

bundna lån. För bundna lån finns emellertid inte —- som i fråga om obligationer

— något marknadsvärde grundat på börsnoteringar att tillgå vid bestämmandet

av det verkliga värdet. Värdet av ett bundet lån påverkas liksom

obligationsvärdena av ändringar i det allmänna ränteläget. För att det klart

skall framgå att hänsyn till sådana ändringar skall tas vid värdering av

bundna lån anser jag, som inspektionen också antytt, att i lagen bör föreskrivas

att fordringar på grund av bundna lån inte får sättas till högre värde än

att avkastning erhålls efter en räntefot som svarar mot det allmänna ränteläget.

I syfte att få till stånd en enhetlig värdering bör det ankomma på inspektionen

att årligen meddela närmare föreskrifter om värderingen av dessa

tillgångar.

Samtidigt som bestämmelserna i första stycket punkterna 1—3 mönstras

ut ur denna paragraf bör även reglerna i samma stycke punkten 5 om förbud

att överskrida anskaffningsvärdet och om uppskrivning slopas. Detta förbud

har i viss mån samband med de särskilda värderingsreglerna. I fråga om

möjligheten att skriva upp obligationer och bundna lån kommer därmed —

i likhet med vad som gäller för andra omsättningstillgångar — ingen annan

inskränkning att gälla än den som ligger i den allmänna regeln att verkliga

värdet inte får överskridas. Föreskrift om att upplysning om uppskrivning

skall lämnas i förvaltningsberättelsen kan, som f. n. är fallet, ges i sparbankskungörelsen

(se 21 § kungörelsen).

Innehållet i första stycket har i departementsförslaget ändrats i enlighet

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kiingl. Maj. ts proposition nr 1^3 år 1968

med vad jag nu anfört. Detta innebär dels som redan angetts, att nuvarande

punkter 1—3 och 5 utgår, dels ock att övriga nu i paragrafen upptagna

punkter flyttas: 4 till 1, 6 till 2 och 7—11 till 3—7. Dessutom har viss redaktionell

omarbetning skett.

I likhet med bankinspektionen anser jag att nuvarande värderingsregel i

forsta punkten skall få tillämpas under en övergångstid av fem år. Motsvarande

bör gälla beträffande regeln i andra punkten, övergångsbestämmelsen

har formulerats så, att vid bokslut som sker för tidigare år än 1974 får obligation,

som förvärvats före den 1 januari 1969, och sådant före nämnda dag

beviljat lån, som anges i andra punkten, värderas enligt nu gällande regler

i första och andra punkterna.

58, 60 och 67 §§.

Dessa paragrafer har ändrats med anledning av att nuvarande bestämmelser

i 39 § om sparbanksdelegation föreslås ersättas med nya delegeringsbestämmelser.

81 och 83 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är föranledda av departementsförslagets

kapitaltäckningsbestämmelser i 26 §. Jag hänvisar till vad jag anfört i specialmotiveringen

till 16, 18 och 19 §§.

92 §.

Denna paragraf har ändrats med anledning av de i departementsförslaget

upptagna delegeringsbestämmelserna i 39 §.

96 §.

I denna paragrafs fjärde punkt straffbeläggs bl. a. överträdelse av de i nuvarande

34 och 35 §§ meddelade föreskrifterna om krav på tillstånd för inrättande

av avdelningskontor och om bankverksamhet genom ombud. I avsnittet

om kontorsetablering har jag förordat att nuvarande etableringskontroll

och reglering av ombudsverksamhet skall avvecklas. På grund härav

har den ifrågavarande straffbestämmelsen fått utgå.

Övergångsbestämmelser

Som tidigare nämnts föreslås ändringarna i sparbankslagen träda i kraft

den 1 januari 1969.

I avsnitten om kapitaltäckning och kassareserv har jag förordat att sparbank

under en övergångsperiod av fem år skall få rätt att tillämpa nu gällande

bestämmelser i nämnda hänseenden. Bestämmelse av denna innebörd har

tagits in som ett andra stycke i övergångsbestämmelserna. Det ligger i sakens

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungi. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

natur att sparbank, som begagnar denna möjlighet, underrättar bankinspektionen

om detta och att inspektionen får underrättelse även när övergång

sker till den nya ordningen.

Departementsförslaget innebär för sparbankernas del bl. a. att vissa obligationer

och bundna lån kommer att i sparbanks balansräkning värderas efter

andra principer än hittills. Bestämmelser härom är upptagna i 48 §. Som

jag närmare utvecklat i specialmotiveringen till denna paragraf kan sparbankerna

behöva viss tid på sig för att gå över till den nya ordningen.

Tredje stycket i övergångsbestämmelserna innehåller bestämmelser härom.

De i departementsförslaget upptagna bestämmelserna om kreditjäv innebär

i vissa hänseenden en skärpning av möjligheten att få kredit eller garantiförbindelse

i den egna banken. Den 1 januari 1969 kan det därför i en sparbank

finnas lån som med en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna

inte skulle ha lämnats ut. Motsvarande gäller garantiförpliktelse. Ett sådant

lån eller en sådan förpliktelse skall naturligtvis få stå kvar under förbindelsens

återstående löptid.

Som fjärde stycke i övergångsbestämmelserna är intagen en bestämmelse

som i visst fall medger undantag från den i 35 b § första stycket angivna

skyldigheten att inhämta yttrande i etableringsfrågor. Bestämmelsen har

kommenterats i avsnittet om kontorsetablering.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen angående

införande av nya lagen om sparbanker

Som en följd av den ändrade disponeringen i departementsförslaget av

sparbankslagens rörelseavsnitt har i detta lagförslag hänvisningen i 6 § 7 till

24 § ändrats till 35 c § och hänvisningen i 6 § 9 till 28 § fjärde stycket ändrats

till 28 § andra och tredje styckena.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om sparbankernas

säkerhetskassa

Lagförslaget innebär bl. a. att de nuvarande reglerna om sparbanks rätt

till andel i avkastningen från sparbankernas säkerhetskassa slopas. Dessutom

har vidtagits några formella ändringar, som betingats av de föreslagna

nya sparbanksreglerna.

Gällande rätt

Sparbankernas säkerhetskassa har till ändamål att trygga sparbankernas

verksamhet och insättarnas rätt (1 §). Enligt 2 § (ändrad 1955: 419) skall

sparbank varje år, om kassans behållning inte går upp till 10 milj. kr., till

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 257

kassan erlägga ett belopp som svarar mot 0,02 % av bankens förvaltade medel.

När kassans behållning nått ett belopp av 20 milj. kr., skall hälften av avkastningen

årligen delas ut till sparbankerna efter förhållandet mellan de

bidrag som varje sparbank betalat in. Om behållningen går upp till 1 % av

de medel som sparbankerna sammanlagt förvaltade vid utgången av föregående

kalenderår, skall hela avkastningen delas ut efter samma grund. I

övrigt får sparbank inte göra gällande någon rätt till kassans tillgångar så

länge kassan består. Sparbanks rätt till framtida utdelning eller till kassans

tillgångar vid dess upplösning får inte tas upp som tillgång i sparbankens

räkenskaper eller överlåtas annat än i samband med överlåtelse av sparbankens

rörelse på annan sparbank (3 §).

Bistånd från kassan kan enligt 6 § (ändrad 1955:419) lämnas till sparbank,

vars fondmedel till följd av inträffade förluster gått ned under det i

förhållande till inlåningen enligt 27 § sparbankslagen nödvändiga beloppet.

Vidare kan stöd ges åt sparbank, som i andra fall på grund av inträffade

eller väntade förluster råkat i eller kan befaras råka i svårigheter. Slutligen

kan av kassans medel lämnas gottgörelse till insättare i sparbank, som trätt

i likvidation eller försatts i konkurs.

Sparbanksföreningens framställning den 24 juni 1968

Säkerhetskassans behållning den 1 januari 1968 uppgick enligt sparbanksföreningen

till 16,9 milj. kr. Till följd härav lämnar sparbankerna inte

längre några bidrag. Av sparbankerna tillskjutet belopp utgör sammanlagt

9,3 milj. kr. Kassans inkomster består av ränteintäkter på ca 1 milj. kr. om

året. Om avkastningen — som f. n. sker — placeras i obligationer och obligationsinnehavet

skrivs ned i enlighet med de skatteregler, som gäller för sparbankerna,

kan kassans behållning beräknas uppgå till 20 milj. kr. någon

gång under första hälften av 1970-talet. Förhållandena inom sparbankssektorn

bär väsentligt förändrats sedan säkerhetskassan kom till. Med hänsyn

härtill och till sparbankernas fortsatta utveckling sätter föreningen i fråga,

om sparbank bör ha kvar rätt till andel i kassans avkastning. Det belopp —

ca 500 000 kr. — som står till förfogande för utdelning vid den tidpunkt,

när kassans behållning utgör 20 milj. kr., är med hänsyn till sparbankernas

starka tillväxt av ringa betydelse för flertalet sparbanker. Å andra sidan synes

det föreningen angeläget att en av penningvärdeförsämringen föranledd

fortsatt urholkning av fondkapitalet i möjligaste mån motverkas genom att

avkastningen i obeskuret skick får tillgodoföras kassan. Ett annat skäl för

att slopa sparbankernas rätt till avkastningen och i stället låta kassan fortsätta

att växa är de ökade förlustrisker, som kan föranledas av sparbanksrörelsens

under senare år ändrade verksamhetsinriktning. Denna tendens

9 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr lb3

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

kommer att ytterligare accentueras genom den utvidgning av sparbankernas

verksamhetsfält, som förutsätts av kreditinstitututredningen.

Mot bakgrund av det anförda hemställer sparbanksföreningen — efter hörande

av styrelsen för säkerhetskassan — att sparbanks rätt till viss andel

av säkerhetskassans avkastning tas bort.

Departementschefen

Jag delar sparbanksföreningens uppfattning att det finns skäl att undvika

den begränsning av säkerhetskassans tillväxt som inträffar, om kassans avkastning

enligt bestämmelserna i 3 § måste tas i anspråk för utdelning till

sparbankerna. Som föreningen föreslagit bör därför dessa bestämmelser tas

bort. Paragrafen har omarbetats i enlighet därmed. I sammanhanget vill jag

framhålla att om utvecklingen inom sparbanksväsendet ger anledning därtill

är jag beredd att överväga ytterligare åtgärder i syfte att förstärka kassan.

Ändringarna i 2 och 6 §§ är föranledda av att sparbankerna enligt departementsförslaget

får nya kapitaltäckningsbestämmelser.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om jordbrukskasserörelsen

Ändringarna i den nuvarande jordbrukskasselagen avser huvudsakligen

reglerna om medlemskap i kreditkassa och därmed sammanhängande frågor

samt om kreditkassas rörelse.

Regler om kreditkassornas rörelse finns intagna i avsnittet »Om kreditkassornas

verksamhet» under rubriken »Rörelsen». Ändringarna av rörelsereglerna

är av så ingripande beskaffenhet att lagförslaget innefattar ett helt

nytt rörelseavsnitt. Avsnittet har disponerats på samma sätt som motsvarande

avsnitt i lagförslagen om ändring i banklagen och i sparbankslagen.

I departementsförslaget inleds rörelseavsnittet i jordbrukskasselagen liksom

nu med vissa allmänna bestämmelser om verksamheten (30 §), varefter

följer regler om rätt att förvärva egendom (31—33 §§), om krav på eget

kapital (34), om skyldighet att hålla kassareserv (35 §), om kreditgivning

(36—42 §§), om inlåning (42 a och b §§) och om kontorsetablering (42 c §).

Avsnittet avslutas med en bestämmelse om rätt att disponera över omyndigs

tillgodohavande hos centralkassa (42 d §).

4 §.

I denna paragraf finns föreskrifter om kasserörelsens firmabeteckningar.

Departementsförslaget tar upp ett nytt stycke som är föranlett av att kreditkassa

— som jag närmare berört i specialmotiveringen till 2 § förslaget till

lag om ändring i banklagen — föreslås få rätt att vid beteckning av rörelsen

använda ordet bank.

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

259

5 §•

Denna paragraf innehåller en allmän bestämmelse om offentlig tillsyn

över jordbrukskasserörelsen. I departementsförslaget har den redaktionella

ändringen gjorts att bank- och fondinspektionen bytts ut mot bankinspektionen.

Dessutom har till paragrafen lagts ett nytt stycke, som behandlar

registreringen av kreditkassor och riksorganisationen. F. n. registreras kassorna

och riksorganisationen hos länsstyrelsen i det län där kassas resp.

riksorganisationens styrelse har sitt säte. Detta följer av den allmänna hänvisningen

i 1 § till lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar

och av 4 § första stycket samma lag. För riksorganisationen innebär detta att

länsstyrelsen i Stockholms län är registreringsmyndighet. I det följande

(7 §) föreslår jag, att bankinspektionen i stället för som nu länsstyrelse skall

ha hand om stadfästelse av jordbrukskassas stadgar. Jag anser det vara mest

rationellt att bankinspektionen då också får bli registreringsmyndighet för

jordbrukskasserörelsen. Bankinspektionen har för övrigt hand om registreringen

av affärsbanker sedan banklagens tillkomst och av sparbanker sedan

år 1963.

I paragrafens nya andra stycke anges först att kreditkassorna och riksorganisationen

skall registreras hos tillsynsmyndigheten. Som en andra

punkt föreskrivs att bestämmelserna om länsstyrelse i lagen om ekonomiska

föreningar skall i fråga om jordbrukskasserörelsen äga motsvarande tilllämpning

på tillsynsmyndigheten. Därmed avses i huvudsak att bankinspektionen

skall kunna utöva de åligganden som länsstyrelse har i egenskap av

registreringsmyndighet (se bl. a. 4, 14, 49, 59, 99, 100, 101 och 103 §§ lagen

om ekonomiska föreningar). Stadgandet innebär bl. a. att bankinspektionen

har att för jordbrukskasserörelsen föra föreskrivet föreningsregister. I ett

avseende är det emellertid ofrånkomligt att göra undantag från vad nu sagts.

Enligt 104 § nämnda lag är länsstyrelse skyldig att kungöra vad som antecknas

i föreningsregistret i allmänna tidningarna och i tidning, som ges ut i den

stad, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, om flera tidningar ges ut där, i den

tidning där allmänna påbud för staden vanligen meddelas. Om bankinspektionen

ersätter länsstyrelserna som registreringsmyndighet kan denna bestämmelse

inte tillämpas för kungörelser angående kreditkassa. Sådana kungörelser

bör i fortsättningen tas in i tidning med anknytning till kassans

verksamhetsområde. Enligt 87 § 2 mom. tredje stycket jordbrukskasselagen

har bankinspektionen alltid att kungöra beslut om tillstånd till fusionsavtals

verkställande i allmänna tidningarna och i tidning som är allmänt

spridd inom de berörda kassornas verksamhetsområden. Motsvarande kungörelseförfarande

bör bankinspektionen tillämpa i fråga om anteckning om

kreditkassa i registret. Föreskrift härom har tagits in i andra stycket. För

riksorganisationens del skall däremot bestämmelsen i 104 § lagen om ekonomiska

föreningar äga fortsatt tillämpning utan annan ändring än att vad

som sägs om länsstyrelse skall gälla tillsynsmyndigheten. Detta innebär att

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kungörelse i fråga om jordbrukskasseförbundet även framdeles skall tas in

i tidning som ges ut i Stockholm.

De bestämmelser som fordras i fråga om upprättande och förande av föreningsregistret

för jordbrukskasserörelsen, om avgifter för registrering och

om kungörelseförfarandet är avsedda att behandlas i de tillämpningsföreskrifter

som Kungl. Maj :t bör kunna meddela utan riksdagens medverkan.

7 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om jordbrukskassas auktorisation.

Enligt paragrafen gäller nu att jordbrukskassa skall söka stadfästelse

på sina stadgar hos länsstyrelsen. Bankinspektionen skall höras i ärendet,

varjämte jordbrukskasseförbundet och centralkassan skall lämnas tillfälle

att avge yttrande. Stadfästelse skall i samma ordning sökas även på beslut

om ändring i stadgarna.

Jordbrukskasseförbundet har i sitt remissyttrande erinrat om att sparbanks

reglemente enligt 6 § sparbankslagen skall stadfästas av bankinspektionen.

För att få en likartad bedömning och samtidigt en lagteknisk samordning

har förbundet föreslagit att även jordbrukskassas stadgar skall stadfästas

av inspektionen.

Även jag finner det vara befogat att i fråga om jordbrukskassa flytta över

stadfästelseförfarandet till tillsynsmyndigheten. Paragrafen har ändrats i enlighet

härmed. I sammanhanget vill jag erinra om att jag föreslår att bankinspektionen

även skall vara registreringsmyndighet (5 §).

12, 14, 22 och 24 §§.

I dessa paragrafer ges regler om medlemskap i kreditkassa (12 och 22 §§)

och allmänna bestämmelser om kassornas utlåning (14 och 24 §§). De ändringar

som departementsförslaget innehåller i dessa avseenden har utförligt

behandlats i avsnittet om medlemskap i jordbrukskasserörelsen. Här skall

tilläggas endast följande.

Genom att villkoren för medlemskap i jordbrukskassa inte längre skall

regleras i lag anger 12 § i departementsförslaget endast att villkoren fastställs

av jordbrukskasseförbundet. Paragrafen kommer följaktligen inte att

innehålla någon definition av begreppet jordbruksorganisation. Detta medför

att definitionen får flyta in i 22 §. Denna paragraf anger vilka som kan

bli medlemmar i centralkassa och tar f. n. upp jordbruksorganisation som

avses i 12 §.

I 14 och 24 §§ har begränsningarna i fråga om utlåning till jordbruksorganisationer

och kommuner tagits bort. Den föreslagna vidgade möjligheten

för centralkassa att lämna kredit till andra än medlemmar i kassan tas

in i 24 § första stycket. Innebörden av uttrycken »allmän kassa eller inrättning,

vars reglemente fastställts av Konungen» och »svenskt försäkrings
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

261

företag» har jag behandlat i specialmotiveringen till 57 § förslaget till lag

om ändring i banklagen.

30 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om kreditkassornas rörelseformer.

Motsvarande lagregler för affärsbanker och sparbanker finns i 53 §

banklagen och 1 § sparbankslagen.

Gällande rätt

I paragrafen ges en översiktlig reglering av den verksamhet som kreditkassor

får driva. Jordbrukskassa får låna ut pengar och anskaffa medel för

utlåningen i den ordning jordbrukskasselagen anger. Vidare får sådan kassa

idka verksamhet som står i samband med utlåningen och anskaffningen av

medel. Centralkassa får driva såväl inlånings- som utlåningsverksamhet och

idka verksamhet som står i samband därmed. Centralkassa får vidare ingå

garantiförbindelser och förmedla inhemska kommun- och obligationslån.

Efter tillstånd av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t förordnar

kan kreditkassa få utöva även andra rörelsegrenar än de lagen ger möjlighet

till. Jordbrukskassa får dock inte medges rätt att för egen räkning driva inlåning

från allmänheten. Tillstånd att ta emot värdehandlingar för förvaring

och förvaltning får meddelas kreditkassa endast om sådan verksamhet med

hänsyn till kassans organisation och förvaringsanordningar samt fonder kan

med trygghet anförtros åt kassan.

Kreditinstitututredningen

Utredningen föreslår endast redaktionella ändringar.

Remissyttrande

Jordbrukskasseförbundet anser att paragrafen behöver omarbetas. Förbundet

pekar på att banklagen och sparbankslagen i fråga om verksamhetsformerna

endast anger att affärsbank resp. sparbank får driva in- och utlåning

av pengar och idka annan verksamhet som står i samband därmed. Däremot

saknas en detaljreglering liknande den i denna paragraf. I stället sker den

närmare regleringen i bolagsordning resp. reglemente. Förbundet finner —

mot bakgrund av utredningens allmänna målsättning att i största möjliga

utsträckning samordna de olika lagarna — det vara angeläget, att reglerna

om kreditkassornas verksamhet såvitt möjligt utformas på samma sätt som

motsvarande regler för övriga bankinstitut. Men även sakliga skäl talar enligt

förbundet för en ändring av paragrafen. Förutom de verksamhetsgrenar

som direkt nämns i paragrafen beror omfattningen av verksamheten på tolk
-

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ningen av uttrycket »verksamhet som därmed står i samband», dvs. samma

uttryck som finns i banklagen och sparbankslagen. Uttrycket har för jordbrukskasserörelsen

fått en betydligt mer inskränkt betydelse än för affärsbanker

och sparbanker. Denna skillnad har sin grund i vissa uttalanden i

prop. 1956: 122 (s. 159) om att uttrycket innefattade t. ex. placeringar av

annat slag än utlåning och viss service m. in. En tolkning enligt dessa uttalanden

strider mot vad utredningen anfört om friast möjliga konkurrens

och mot innehållet i efterföljande paragrafer. Dessa förutsätter att kreditkassorna

skall få driva en betydligt mer differentierad verksamhet än vad

som nu är fallet. Förbundet föreslår, att paragrafen skall innehålla en allmän

regel om att kreditkassa skall få låna ut pengar och skaffa medel för utlåning

i den ordning lagen föreskriver samt idka verksamhet som står i samband

därmed. Detaljregleringen av kreditkassas rörelse föreslås däremot ske

i stadgarna. Förbudet för jordbrukskassa att driva inlåningsverksamhet för

egen räkning och krav på tillstånd för rätt att motta värdehandlingar för förvaring

eller förvaltning bör dock behållas. I övrigt skall såväl centralkassa

som jordbrukskassa i princip kunna utöva all den rörelse som har samband

med in- och utlåningsverksamhet, t. ex. beviljande av garantier, remboursverksamhet,

inkassorörelse, betalningsförmedling, resekreditiv- och annan

utlandsrörelse, uthyrning av bankfack, förmedling av köp och försäljning

av fastigheter samt förmedling av lån. Förbundet pekar på att det inte är

självklart eller från kasserörelsens egen synpunkt önskvärt att jordbrukskassa

skall få utöva alla dessa verksamhetsformer. Det bör emellertid ankomma

på rörelsen själv att bestämma om funktionsfördelningen mellan rörelsens

olika led. För att göra detta klart föreslår förbundet att i paragrafen

tas in en bestämmelse om att förbundet äger förbehålla sig eller centralkassa

att utfärda närmare föreskrifter i fråga om kassornas rörelse.

Departementschefen

Mot bakgrund av den eftersträvade samordningen av rörelsereglerna för

de olika bankinstituten har även jag ansett att paragrafen bör omarbetas. Utgångspunkten

bör vara att efter mönster från vad som gäller för affärsbanker

och sparbanker ge endast vissa allmänna föreskrifter i lagen och låta den

närmare regleringen av vad som får omfattas av kreditkassas verksamhet

ske i stadgarna (jfr 5 och 53 §§ banklagen samt 1 § sparbankslagen och 6 §

sparbankskungörelsen). I paragrafens första stycke angts därför att kreditkassa

har rätt att i den ordning lagen föreskriver låna ut pengar och anskaffa

medel till utlåningen samt utöva den verksamhet som står i samband därmed.

Eftersom avsikten inte är att ge jordbrukskassa möjlighet att för egen

räkning driva inlåning från allmänheten skall dock förbudet mot sådan verksamhet

stå kvar. Detta framgår av andra stycket. I övrigt skall såväl jordbrukskassa

som centralkassa i princip kunna utöva samma rörelsegrenar

opaginerad Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1968

som affärsbank och sparbank. Lika litet som någon gränsdragning av funktionsområdet

skett i banklagen eller i sparbankslagen bör detta ske i jordbrukskasselagen.

I regel bör det inte vålla några svårigheter att avgöra om

en viss verksamhet skall anses stå i samband med de primära uppgifterna att

låna ut pengar och anskaffa medel. Klart är att de i jordbrukskasseförbundets

yttrande upptagna exemplen på verksamhetsformer har sådant samband.

Varje jordbrukskassa har dock inte de resurser som krävs för att den

skall få utöva alla de former av bankmässig verksamhet som lagen i och

för sig ger möjlighet till. En kontroll från det allmännas sida sker därigenom

att rörelsegrenarna enligt departementsförslaget (paragrafens fjärde stycke)

skall anges i stadgarna och sålunda prövas av bankinspektionen vid stadfästelsen.

Jordbrukskasseförbundet och centralkassan har självfallet också

en viktig uppgift när det gäller att reglera jordbrukskassas verksamhetsformer.

Möjlighet för de överordnade organen att styra jordbrukskassas verksamhet

finns såväl genom yttrande över kassans stadgar innan dessa stadfästs

som genom den allmänna instruktionsmakten (7, 15, 17 och 28 §§).

Någon särskild bestämmelse i detta avseende i förevarande lagrum är därför

obehövlig.

Jag delar jordbrukskasseförbundets uppfattning att kravet på tillstånd för

rätten att ta emot värdehandlingar för förvaring och förvaltning bör behållas.

I likhet med vad som gäller för sparbanker bör bankinspektionen vara

tillståndsmyndighet (se 6 § sparbankskungörelsen).

31—33 §§.

Dessa paragrafer, som svarar mot 31 och 32 §§ i utredningens förslag, ersätter

nuvarande bestämmelser i 40 och 41 §§ jordbrukskasselagen om kreditkassas

rätt att förvärva egendom.

Huvudregeln om kreditkassas rätt att driva handel med och förvärva egendom

för själva bankrörelsen tas enligt departementsförslaget in i 31 §. Regeln

har samma utformning som motsvarande bestämmelse för affärsbank

och sparbank (54 § förslaget till lag om ändring i banklagen och 23 § förslaget

till lag om ändring i sparbankslagen). Detta innebär att uppräkningen

av kreditkassas förvärvsobjekt kommer att omfatta guld, mynt, växlar,

checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda

förskrivningar utom förlagsbevis. Begreppet mynt innefattar i likhet

med vad nu gäller utländska sedlar och mynt.

I 32 § departementsförslaget finns regler om kreditkassas möjligheter att

förvärva egendom för bankändamål samt aktier och förlagsbevis. I förhållande

till nuvarande bestämmelser om kreditkassas förvärv för bankändamål

innefattar förslaget, första och andra styckena, dels en något vidgad

ändamålsbestämmelse, dels i fråga om bankfastighetsbolags aktier och förlagsbevis

den ändringen att i likhet med vad som föreslås för affärsbankernas

del kravet på viss aktiekapitalrelation i bankfastighetsbolaget slopas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Beslutanderätten i ärende om kreditkassas förvärv för bankändamål har

reglerats på samma sätt som för sparbanker. Detta innebär en delvis genomgripande

nyordning. Ärenden om förvärv av fast egendom, tomträtt och

aktier i bankfastighetsbolag skall enligt förslaget som regel avgöras av kassans

stämma men möjlighet öppnas för stämman att delegera beslutanderätten

till kassans styrelse. Förvärv av bostadsrätt till lägenhet och av förlagsbevis

som utfärdats av bankfastighetsbolag kommer normalt att beslutas av

styrelsen. Kravet på godkännande av jordbrukskasseförbundet har i samtliga

fall tagits bort. Dessa ändringsförslag har utförligt behandlats i avsnittet

om bankinstitutens rätt att förvärva egendom.

I likhet med vad som skett för affärsbanker och sparbanker har möjligheten

att förvärva bostadsrätt för bostadsändamål uttryckligen begränsats till

att avse bostad till tjänsteman i kassan eller ansluten kassa, se specialmotiveringen

till 55 § förslaget till lag om ändring i lagen om bankrörelse.

Centralkassas rätt att göra kapitaltillskott till vissa centrala organ för

jordbrukskasserörelsen tas upp i 32 § tredje och fjärde styckena. I denna

del stämmer departementsförslaget överens med vad som f. n. gäller.

Enligt 32 § femte stycket i departementsförslaget får centralkassa rätt att

efter tillstand av bankinspektionen förvärva aktier och förlagsbevis i samband

med emission på den allmänna marknaden. Även denna fråga bär behandlats

i nämnda avsnitt om rätt att förvärva egendom.

Departementsförslaget innehåller slutligen i 33 § bestämmelser om kreditkassas

rätt att förvärva egendom för att undvika förlust. Bestämmelserna

överensstämmer i sak med vad nu gäller.

34 §.

Denna paragraf, som svarar mot 33 § i utredningens förslag och nuvarande

34 § jordbrukskasselagen, innehåller kapitaltäckningsbestämmelser

för kreditkassorna. Bestämmelserna har utformats efter mönster av 57 § i

departementsförslaget till lag om ändring i banklagen och har behandlats

såväl i särskilt avsnitt som i specialmotiveringen till nyss nämnda paragraf

och 26 § sparbankslagen. Här skall tilläggas endast följande.

I paragrafens fjärde stycke har liksom i förslagen till kapitaltäckningsbestämmelser

för affärsbank och sparbank tagits upp en bestämning av begreppet

eget kapital. Denna överensstämmer med vad som nu gäller. I övrigt

innehåller förevarande paragrafs fjärde stycke bestämmelser som stämmer

överens med sista stycket i nuvarande 34 § jordbrukskasselagen.

35 §.

Denna paragraf svarar mot 39 § i utredningens förslag och reglerar centralkassas

skyldighet att hålla kassareserv. Bestämmelserna härom har utförligt

behandlats i avsnittet om kassareservskyldigheten.

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

36—42 §§.

Dessa paragrafer, som svarar mot 34—38 samt 40 och 41 §§ i utredningens

förslag, ersätter de nuvarande bestämmelserna om kreditgivning i 36—39 §§

jordbrukskasselagen.

I 36 § ges bestämmelser om särskild säkerhet vid kreditgivning, om blancokrediter

och om inskränkningar i rätten att lämna kredit mot säkerhet av

aktier och förlagsbevis. Dessa bestämmelser har behandlats i avsnittet om

kreditgivningen. Dessutom har i specialmotiveringen till 59 § förslaget till

lag om ändring i banklagen lämnats vissa kommentarer i fråga om den föreslagna

uppmjukningen av förbudet mot belåning av förvaltningsbolags aktier

och förlagsbevis. Här skall tilläggas endast följande. Som jag angett i

det allmänna avsnittet om kreditgivningen har jag — i motsats till vad som

föreslås i fråga om affärsbankers och sparbankers kreditgivning —• inte tagit

med staten bland den krets av låntagare som kreditkassa generellt kan

lämna blancokredit. Ej heller enligt nuvarande bestämmelser ingår staten

i denna låntagarkategori.

Reglerna i fjärde stycket om förbud mot belåning av bl. a. aktier och förlagsbevis,

som utfärdats av vissa intressesammanslutningar, har utan saklig

ändring förts över från nuvarande 37 § andra stycket jordbrukskasselagen.

I 37 § departementsförslaget, som svarar mot nuvarande 38 § jordbrukskasselagen

och 35 § i utredningens förslag, erinras om skyldighet för kreditkassa

att begränsa omfattningen av krediter på en hand. Den föreslagna

utformningen av paragrafen skiljer sig i några hänseenden från nuvarande

bestämmelse. Sålunda bär föreskriften att garantiförbindelse som kreditkassa

ikläder sig skall jämställas med kredit slopats, eftersom detta följer

av 39 § departementsförslaget. Eftersom rätten till aktiebelåning vidgas för

kreditkassa och kan tänkas i praktiken förekomma i ökad omfattning har

dessutom skyldigheten att begränsa kreditgivningen vidgats till att avse

också kredit mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis, som utgetts av samma

aktiebolag eller aktiebolag som är förenade med varandra i väsentlig ekonomisk

intressegemenskap. På så sätt kommer i detta hänseende full likställdhet

att råda mellan affärsbanker, sparbanker och kreditkassor. I fråga om

innebörden av uttrycket »väsentligt ekonomiskt intresse» hänvisar jag till

uttalanden i prop. 1955: 3 (s. 173—175).

Departementsförslaget innehåller i 38 § bestämmelser om kredit jäv. Reglerna

härom har behandlats i avsnittet om kreditgivningen.

Enligt 39 § departementsförslaget gäller att bestämmelserna om kredit har

motsvarande tillämpning på garantiförbindelse, som kreditkassa ikläder sig.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i nuvarande bestämmelser, svarar mot

37 § i utredningens förslag.

I 40 § departementsförslaget, som svarar mot nuvarande 36 § andra —

sjunde styckena jordbrukskasselagen och 38 § i utredningens förslag, ges

bestämmelser om krediters löptid. Yad jag anfört i specialmotiveringen till

9f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr Ii3

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

63 § förslaget till lag om ändring i banklagen äger tillämpning även här.

Första stycket nuvarande 36 § innehåller bestämmelser om formerna för

kreditgivningen och om skyldighet för jordbrukskassa som beviljar kredit

i räkning att öppna räkningen i centralkassan. Av min framställning i avsnittet

om kreditgivning framgår att banklagstiftningen inte föreslås innehålla

några föreskrifter om låneformer. Andra punkten i paragrafens första

stycke rör närmast en intern fråga inom jordbrukskasserörelsen, som rörelsen

själv har möjlighet att ordna på lämpligt sätt. De nuvarande bestämmelserna

i 36 § första stycket jordbrukskasselagen har därför inte någon

motsvarighet i departementsförslaget.

Reglerna i 41 och 42 §§ i departementsförslaget, som saknar motsvarighet

i nuvarande bestämmelser, svarar mot 40 och 41 §§ i utredningens förslag.

Bestämmelser av samma innehåll finns i banklagen (64 och 65 §§) och i departementsförslaget

till lag om ändring i sparbankslagen (33 och 34 §§).

42 a och 42 b §§.

Dessa paragrafer, som svarar mot nuvarande 33 resp. 31 § jordbrukskasselagen

samt 42 och 42 a §§ i utredningens förslag, innehåller bestämmelser

om inlåningsrörelsen samt om motbok och annat bevis om tillgodohavande

hos centralkassa. Jag har i avsnittet om inlåningen i allt väsentligt

behandlat bestämmelserna i 42 a § om förbud för kreditkassa att ge ut sedlar

och obligationer samt i 42 b § om bl. a. motbok. I sistnämnda hänseende

kan jag hänvisa också till kommentaren till 67 § i förslaget till lag om ändring

i banklagen.

42 c §.

Denna paragraf, som svarar mot nuvarande 42 § jordbrukskasselagen och

42 c § i utredningens förslag, innehåller bestämmelser om kontorsetablering.

Bestämmelserna — om skyldighet att inhämta yttrande från nämnden

för bankkontorsetablering, att bidra till kostnaderna för nämndens verksamhet

och att underrätta bankinspektionen om nya kontorsetableringar —

har behandlats i avsnittet om kontorsetablering. Departementsförslaget behåller

inte nuvarande föreskrift om skyldighet för jordbrukskassa att söka

tillstånd av jordbrukskasseförbundet till att utöva verksamhet vid avdelningskontor

eller filial av annat slag. Om sådant tillstånd skall krävas är

närmast en intern fråga inom jordbrukskasserörelsen som denna själv får

ta ställning till.

42 d §.

Paragrafen svarar mot nuvarande 32 § i jordbrukskasselagen och 42 b §

i utredningens förslag samt tar upp bestämmelser om rätt att förfoga över

omyndigs tillgodohavande hos centralkassa. Bestämmelserna stämmer i

stort sett överens med vad nu gäller enligt 32 § utom såtillvida att någon

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

267

motsvarighet till sista stycket i sistnämnda paragraf inte tagits med. Detta

stycke medger i fråga om omyndigs tillgodohavande att insättning på sparkasseräkning

eller därmed likställd räkning kan redovisas på skilda konton

och motböcker. Denna bestämmelse var nödvändig, eftersom jordbrukskassélagen

utgick från att insättning på sådan räkning för en och samma person

skulle ske på en enda motbok. Nu föreslås att alla specialbestämmelser för

sparkasseräkning skall slopas och då behövs inte denna undantagsbestämmelse.

Övriga paragrafer i departementsförslaget

Hänvisningarna i 52 § andra stycket, 88 a § och 96 § till vissa lagrum i

jordbrukskasselagens nuvarande avsnitt »Rörelsen» har ändrats till att avse

motsvarande lagrum i departementsförslaget.

Förslaget om att bankinspektionen skall ersätta länsstyrelsen som stadfästelse-

och registreringsmyndighet föranleder följdändringar i 56 § andra

stycket, 58 § andra stycket, 62 § första stycket, 75 § tredje stycket samt

87 § 2 mom. första, andra och fjärde styckena.

Ändringen av 74 § andra stycket är en följd av att kapitaltäckningsbestämmelserna

för centralkassa i departementsförslaget utformas inte som

inlåningsrättsregler utan som placeringsregler.

Till 91 § har gjorts ett tillägg innehållande bestämmelser om tillämpningsföreskrifter

med anledning av att registreringen av jordbrukskasserörelsen

flyttas över till bankinspektionen. Jag har behandlat spörsmålet

närmare i specialmotiveringen till 5 § i departementsförslaget.

Övergångsbestämmelser

Som tidigare nämnts föreslås ändringarna i jordbrukskasselagen träda

i kraft den 1 januari 1969. Överflyttandet från länsstyrelse till tillsynsmyndigheten

dels av stadfästelse av jordbrukskassas stadgar, dels av registreringen

av kreditkassor och riksorganisationen torde dock böra anstå till den

1 juli 1969.

I avsnittet om kapitaltäckning och kassareserv har jag förordat att centralkassa

under en övergångsperiod av fem år skall få rätt att tillämpa nu

gällande bestämmelser i nämnda hänseenden. Bestämmelse av denna innebörd

tas in som ett andra stycke i övergångsbestämmelserna. Det ligger i sakens

natur att centralkassa, som vill begagna isig av denna möjlighet, underrättar

bankinspektionen om detta och att inspektionen får underrättelse även

när övergång sker till den nya ordningen.

Bestämmelsen i tredje stycket har behandlats i avsnittet om kontorsetablering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 33 § skuldebrevslagen

I avsnittet om bankinstitutens inlåning bär jag något berört bestämmelserna

i denna paragraf. Genom första stycket begränsas räckvidden av legitimationsklausul,

intagen i motbok eller annat enkelt skuldebrev, och i andra

stycket hänvisas till det i banklagstiftningen uppställda förbudet mot

sådan klausul i sparkassebok och motbok med sparbank.

Av skäl som jag angett i nämnda avsnitt föreslår jag, att förbudet mot

legitimationsklausul i banklagstiftningen skall vidgas till att avse varje insättningsbevis

som bank utfärdar och som har karaktär av motbok. Jag

ämnar senare föreslå motsvarande förbud i fråga om postsparbanksbok.

Jag föreslår därför vissa ändringar av denna paragraf.

Första stycket är enligt sin nuvarande ordalydelse tillämpligt på motbok

rörande tillgodohavande hos bank eller annat enkelt skuldebrev. Eftersom

alla slags motböcker över tillgodohavande hos bank i fortsättningen föreslås

omfattas av totalförbud mot legitimationsklausul förordar jag, att i första

stycket används endast det mera vidsträckta begreppet »enkelt skuldebrev».

I andra stycket föreslås den ändringen att hänvisningen till de särskilda

förbudsbestämmelserna i banklagstiftningen kommer att avse »motbok med

bank». Genom definitionen i 4 § skuldebrevslagen av begreppet bank kommer

hänvisningen att avse motbok hos affärsbanker, sparbanker, centralkassor

och postsparbanken.

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

269

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas

enligt 87 § regeringsformen över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående

införande av nya lagen om sparbanker,

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa,

5) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskas

ser öreisen,

6) lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)

om skuldebrev.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, dels att 69 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse1

skall upphöra att gälla, dels att 2, 54—63, 67, 68, 70, 71, 74, 99, 186 och

189 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

2 §•

Ej må annan än riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank, Sveriges

allmänna hypoteksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag i

sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen använda ordet bank.

Beträffande användningen av ordet bank i registrerad understödsförenings

firma och vid beteckning av jordbrukslcasserörelse är särskilt stadgat.

54 §.

Bankaktiebolag får ej för egen räkning driva handel med eller, med de

undantag som angivas i 55 och 56 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,

checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda

förskrivningar, utom sådana som medföra rätt till betalning först

efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

55 §.

Bankaktiebolag får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt till lägenhet för att bereda banken

lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande

behov,

2. aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom

eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis,

som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankbolaget

äger, eller till lokaler, som bolaget i övrigt innehar,

4. bostadsrätt till lägenhet för att bereda bostad åt tjänsteman i banken,

5. efter tillstånd av Konungen, aktie i annat bankaktiebolag, i utländskt

bankföretag och i svenskt aktiebolag eller utländskt företag, vars ändamål

kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis

eller förlagsbevis utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts.

Bankbolag som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på

den allmänna marknaden får förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i

1 Senaste lydelse av 2 § se 1967:341 och av 186 § se 1967:541.

opaginerad Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

emissionen. Sådan aktie eller förlagsbevis skall bolaget dock avyttra så snart

det lämpligen kan ske och senast inom ett år efter förvärvet. Om synnerliga

skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna tid.

56 §.

För att skydda fordran får bankaktiebolag dels på offentlig auktion eller

fondbörs köpa egendom, som är utmätt eller pantsatt för fordringen, dels

som betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan

egendom, om det är uppenbart att bankbolaget annars skulle lida avsevärd

förlust. Vad nu sagts gäller ej egen aktie. Utgöres köpt eller övertagen

egendom av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning eller

fartyg, får bankbolag i utbyte mot sådan egendom med tillhörande lös

egendom förvärva aktie i bolag, som bildats för förvaltning av egendomen

eller för fortsättande av en med denna driven verksamhet, eller förlagsbevis,

som utfärdats av sådant bolag. Bankbolag får därjämte förvärva aktie i

bolag, i vilket bankbolaget enligt detta stycke förut förvärvat aktie, om

uppenbar fara är att bankbolaget annars skulle lida förlust.

Har bankbolag enligt första stycket förvärvat aktie i bolag eller av aktiebolag

utfärdat förlagsbevis, får bankbolaget, om aktiebolaget överlåter sina

tillgångar på annat aktiebolag, byta ut aktien eller förlagsbeviset mot aktie

i det andra aktiebolaget eller förlagsbevis som utfärdats av detta bolag.

Egendom, som bankbolag förvärvat enligt första eller andra stycket, skall

avyttras, så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum

utan förlust för bolaget.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröj ligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

57 §.

Bankaktiebolag skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta

belopp. Detta bestämmes i förhållande till bankbolagets tillgångar och ingångna

garantiförbindelser (placeringar). Dessa indelas vid beräkningen

av kapitalkravet i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer, som utfärdats av staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning,

vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktiebolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa, postbanken,

kreditaktiebolag, någon under A 1—2 avsedd kassa eller inrättning

eller svenskt försäkringsföretag svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,

som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilka

banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives

under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bank- eller försäkringsföretag svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1—2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

rätt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade

värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad

som hör till tomträtten, eller

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701)

om förmånsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966

(nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten

får göras gällande på bankbolagets föranstaltande,

4. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilka

banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives

under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån

utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten

är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem

och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen

eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell

verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio

procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i

fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till

tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,

eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen

kronor,

2. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilka

banken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller

borgensförbindelse som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt

femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt

skall bankbolag vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst ett belopp, som

motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och

åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till

sitt nominella belopp.

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av

bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det

nominella värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett belopp

motsvarande bolagets aktiekapital. I fråga om förlagskapital, som kan återkrävas

av långivaren inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets

kapital får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet

som svarar mot tio procent av bolagets aktiekapital.

Från bankbolagets eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad

banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat in- eller

utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning

skall dock ej ske i fråga om företag, i vilket staten är delägare.

Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som'' uteslu
-

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

273

tande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för

att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande

behov, skall från bankbolagets eget kapital avräknas åtta

procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget

och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot bankens

aktieinnehav i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som bankbolaget bestämt på grundval

av särskild värdering. Har i enlighet med gällande bestämmelser om lån

av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till

uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten

i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser

fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där

denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

58 §.

Bankaktiebolag skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning

tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas

i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till

lägst ett belopp som svarar mot tio procent av bankbolagets samtliga förbindelser,

med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet,

lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån

enligt fondens reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven

tillfälligt under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

År tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i

kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som bankbolaget

ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som bolaget enligt

avtalet äger ytterligare erhålla vid anfordran.

59 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom

eller i form av borgen. Utan sådan säkerhet får dock kredit lämnas till

belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tre procent av

summan av bankaktiebolagets eget kapital och dess inlåning. Därutöver får

kredit utan särskild säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 och 3, samt utländskt

bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,

om krediten ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund

av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag och förmånsrätten

får göras gällande på bankbolagets föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier

eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien

noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis,

som utfärdats av sådant bolag.

Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag att som pant mottaga egen

aktie äger motsvarande tillämpning på förlagsbevis som bolaget utfärdat.

60 §.

Bankaktiebolag skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan

omfattning, att det kan vålla fara för bankbolagets säkerhet, icke lämnas

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

till samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra

i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller

förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro

förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse

till bankbolaget.

61 §.

Till verkställande direktör i bankaktiebolag, dennes ställföreträdare eller

annan, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande

ärenden, eller till den som är gift med sådan person får bankbolaget

lämna kredit endast

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av

samfällighet, kassa, inrättning eller sammanslutning, som avses i 57 § första

stycket A 2 och 3,

2. mot säkerhet av fordringar eller värdehandlingar som avses i 57 §

första stycket A och B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent

av det uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

Ledamot av bankbolags styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit

uppdrag som avses i första stycket, eller den som är gift med sådan person

får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller garanti som

avses i första stycket 1, mot säkerhet av pant eller genom diskontering av

växel, som är grundad på verklig handelsaffär.

Bankbolag får ej lämna kredit till revisor i bolaget eller revisorssuppleant

eller till den som är gift med sådan person.

Bankbolag får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis,

som utfärdats av någon som avses i första och tredje styckena,

eller mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig.

Första—fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening

eller annan sammanslutning, vari person som avses i första—tredje styckena

eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett väsentligt

ekonomiskt intresse, om ej annat följer av sista stycket.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket har

väsentligt intresse, får ej beviljas kredit som angives i första stycket 3.

Bankbolag får dock utan hinder av vad tidigare sagts lämna sådan sammanslutning

kredit genom diskontering av växel, som är grundad på verklig

handelsaffär, och bevilja kredit mot växel, som nu sagts och för vilken

sammanslutningen är betalningsskyldig.

62 §.

Bestämmelserna om kredit i 59—61 §§ äga motsvarande tillämpning på

garantiförbindelse, som bankaktiebolag ikläder sig.

63 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolag förbehålla sig

rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får hankbolag

1. bevilja åter lån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år,

2. utlämna annat lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till belopp,

som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tjugofem pro
-

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

cent av summan av bolagets eget kapital och dess inlåning efter avdrag för

lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas

på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts

säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning

i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Bankbolaget skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet

icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar.

Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

67 §.

Insättas penningar hos bankaktiebolag för att där stå inne viss tid, skall

motbok eller annat bevis, som bankbolaget utfärdar om insättningen, ställas

till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och

att överlåtelsen bör anmälas hos bolaget.

Bankbolag får ej träffa förbehåll om rätt för bolaget att åberopa betalning

till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

68 §.

Innan bankaktiebolag inrättar bankkontor skall bankbolaget inhämta yttrande

från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor skall detta omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten.

Bankbolag skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt

föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer.

70 §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den

omyndige själv satt in hos bankaktiebolag efter det att han fyllt sexton år.

Utan den omyndiges samtycke får bankbolaget ej betala ut sådana medel

till förmyndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga

medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare

förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas

på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes

hos bolaget.

Medel som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får,

utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas ut utan

överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap.

9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst förordna,

att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på

bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, förmyndare

och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel,

som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg att meddelat

tillstånd icke utnyttjats.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

71 §.

För bankaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst fem och

högst aderton ledamöter.

Styrelsen skall--— är stadgat.

74 §.

Styrelsen skall---verkställande direktör.

Styrelsen må jämväl — — — egen prövning.

Angående den---myndigheten därom.

Uppdrag som — — — varje slag.

Styrelsen må icke---annan bankrörelse;

2. förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande

eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov;

3. beviljande av kredit till person, som avses i 61 § första och andra

styckena, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan

person är styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt

ekonomiskt intresse; styrelsen dock obetaget att för person eller

sammanslutning, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan

styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och

för en av honom idkad rörelse;

4. förvärv av---eller pantsatt;

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att

beslut, där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens hörande

meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde.

I denna —• — — ikläder sig.

99 §.

Det åligger — — — nämnda redovisningshandlingar.

Minst en---bankbolagets medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring

av jämlikt 56 § inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de---större betydelse.

I övrigt--- — vara erforderliga.

186 §.

Med dagsböter---eller 49 §;

2. styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att verkställa påskrift

å aktiebrev enligt 37 §, 44 § 2 mom. fjärde stycket, 45 § sista stycket,

46 § 2 mom. andra stycket eller 140 § andra stycket.

189 §.

Bildas bankaktiebolag — — — skäligt värde.

5. Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland

sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva handel

för egen räkning, må den egendom, även om sådant fall ej är för handen,

som i 55 eller 56 § omförmäles, förvärvas av det övertagande bolaget.

Egendom, som bankbolaget på detta sätt förvärvat, skall, i den mån egendomen

ej jämlikt vad i nyssnämnda lagrum stadgas må av bolaget behållas,

åter avyttras så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga

rum utan förlust för bolaget.

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

277

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 68 § första stycket föreligger

icke för bankaktiebolag, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med

stöd av äldre bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, dels att 11, 16, 18, 19, 22—35, 39, 40, 43, 48, 58,

60, 67, 81, 83, 92 och 96 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre

nya paragrafer, 35 a—c §§, av nedan angiven lydelse.

11 §•

I sparbank---- denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugo och högst sextio, dock att tillsynsmyndigheten

må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att

antalet sättes högre än sextio.

16 §•

Då det — —- -— eller andra.

För att — —- — vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder,

inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 26 §, äro tillräckliga

för uppfyllande av kravet på egna fonder enligt nyssnämnda lagrum. I

övrigt skall beträffande återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit

utfäst vid garantifondens bildande.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del därav,

må sådan återbäring ej äga rum annat än i den mån reservfonden uppgår

till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må återbäring

ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalats eller om

genom återbäringen sparbanken ej kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på

egna fonder.

19 §.

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till

följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grundfond

eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å garantifond

skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust skulle

uppkomma å rörelsen, att sparbanken ej kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav

på egna fonder. Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas om till följd

därav förlust skulle uppkomma.

1 Senaste lydelse av 11, 81, 83, 92 och 96 §§ se 1962: 234, av 16 § se 1967: 62 samt av 48 §

se 1967: 542

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

22 §.

Sparbanks rörelse skall avse företrädesvis sparbankens verksamhetsområde.

23 §.

Sparbank får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undantag

som angivas i 24 och 25 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,

checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda

förskrivningar, utom sådana som medföra rätt till betalning först

efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

24 §.

Sparbank får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt till lägenhet för att bereda sparbanken

lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande

behov,

2. aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom

eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis,

som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet som sparbanken

äger, eller till lokaler, som sparbanken i övrigt innehar,

4. bostadsrätt till lägenhet för att bereda bostad åt tjänsteman i sparbanken.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller

aktie avgöres av huvudmännen, om ej annat följer av sparbankens reglemente.

Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken sparbankens

lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Sparbank får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot

högst tio procent av sparbankens egna fonder, förvärva andel i sådan ekonomisk

förening eller aktie i sådant bolag, som med Konungens godkännande

verkar som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende

av gemensamma intressen, eller garantifondbevis eller förlagsbevis, som utfärdats

av föreningen eller bolaget, eller i övrigt tillskjuta medel till föreningen

eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får sparbank efter tillstånd av

tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som avses

i nämnda stycke, om det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt

eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes.

Sparbank som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den

allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva

aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller förlagsbevis

skall sparbanken avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast

inom ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten

förlänga denna tid.

25 §.

För att skydda fordran får sparbank dels på offentlig auktion eller fondbörs

köpa egendom, som är utmätt eller pantsatt för fordringen, dels som

betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom,

om det är uppenbart att sparbanken annars skulle lida avsevärd förlust.

Bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken får

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

dock förvärvas endast om förutsättningar för återbetalning av fond föreligga

enligt 16 eller 18 §.

Egendom, som sparbank förvärvat enligt första stycket, skall avyttras

så snart det lämpligen kan ske och senast när avyttring kan äga rum utan

förlust för sparbanken.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

26 §.

Sparbank skall till insättarnas skydd ha egna fonder till visst lägsta belopp.

Detta bestämmes i förhållande till sparbankens tillgångar och ingångna

garantiförbindelser (placeringar). Dessa indelas vid beräkningen av kapitalkravet

i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer, som utfärdats av staten,

kommun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller

inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktiebolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa, postbanken,

kreditaktiebolag, någon under A 1—2 avsedd kassa eller inrättning

eller svenskt försäkringsföretag svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,

som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser, som utfärdats av sparbanken och för vilka sparbanken

erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives

under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bank- eller försäkringsföretag svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1—2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt

till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade

värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av

byggnad som hör till tomträtten, eller

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701)

om förmånsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966

(nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten

får göras gällande på sparbankens föranstaltande,

4. garantiförbindelser, som utfärdats av sparbanken och för vilka

sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives

under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån

utgår eller ,i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten

är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem

och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta

egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

281

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell

verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio

procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i

fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till

tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,

eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen

kronor,

2. garantiförbindelser, som utfärdats av sparbanken och för vilka

sparbanken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller

borgensförbindelse som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt

femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna

fonder.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej egna fonder. I övrigt

skall sparbank vid varje tidpunkt ha egna fonder till lägst ett belopp, som

motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och

åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt

nominella belopp.

Med egna fonder avses grundfond, reservfond och garantifond. Med egna

fonder får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av sparbanken,

intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond. I fråga om

förlagskapital, som kan återkrävas av långivaren inom fem år, skall dock

iakttagas att med sparbankens fonder får likställas högst så stor del av det

varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av reservfonden.

Från sparbankens egna fonder skall avräknas det bokförda värdet av vad

sparbanken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag som

driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i

fråga om företag, i vilket staten är delägare.

Har sparbank väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande

har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för alt

bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed

sammanhängande behov, skall från sparbankens egna fonder avräknas åtta

procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget

och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot sparbankens

aktieinnehav i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som sparbanken bestämt på grundval

av särskild värdering. Har i enlighet med gällande bestämmelser om

lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats

till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten

i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda

bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där

denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott

vid annan sparbanks likvidation, får Add bestämmande av kravet på

egna fonder under tiden för likvidationen taga överskottet i beräkning intill

belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

27 §.

Sparbank skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig

kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas

i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst

ett belopp som svarar mot tio procent av sparbankens samtliga förbindelser,

med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som

tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens

reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt

under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

Är tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas

i kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som sparbanken

ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som sparbanken

enligt avtalet äger ytterligare erhålla vid anfordran.

28 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom

eller i form av borgen. Utan sådan säkerhet får dock kredit lämnas till

belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tre procent av

summan av sparbankens fonder och dess inlåning. Därutöver får kredit utan

särskild säkerhet bevilj as

1. sådan låntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 och 3, samt utländskt

bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,

om krediten ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund

av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag och förmånsrätten

får göras gällande på sparbankens föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier

eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien

noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som

utfärdats av sådant bolag.

Sparbank får ej som pant mottaga förlagsbevis, som sparbanken utfärdat,

och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.

29 §.

Sparbank skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning,

att det kan vålla fara för sparbankens säkerhet, icke lämnas till

samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i

väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller

förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro

förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse

till sparbanken.

30 §.

Till den som ensam eller i förening med annan får avgöra på sparbankens

styrelse ankommande ärenden eller till den som är gift med sådan person

får sparbanken lämna kredit endast

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av

samfällighet, kassa, inrättning eller sammanslutning, som avses i 26 § första

stycket A 2 och 3,

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

2. mot säkerhet av fordringar eller värdehandlingar som avses i 26 § första

stycket A och B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av det

uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

Ledamot av sparbanks styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit

uppdrag som avses i första stycket, eller den som är gift med sådan person

får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller garanti som

avses i första stycket 1 eller mot säkerhet av pant.

Sparbank får ej lämna kredit till revisor i sparbanken eller revisorssuppleant

eller till den som är gift med sådan person.

Sparbank får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis,

som utfärdats av någon som avses i första—tredje styckena, eller

mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig.

Första—fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening

eller annan sammanslutning, vari person som avses i första—tredje styckena

eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett

väsentligt ekonomiskt intresse, om ej annat följer av sista stycket.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket har väsentligt

intresse, får ej beviljas kredit som angives i första stycket 3. Sparbank

får dock utan hinder av vad tidigare sagts lämna sammanslutning, i

vilken sådan person som sägs i första eller andra stycket har väsentligt intresse,

kredit genom diskontering av växel, som är grundad på verklig handelsaffär,

och bevilja kredit mot växel, som nu sagts och för vilken sammanslutningen

är betalningsskyldig.

31 §.

Bestämmelserna om kredit i 28—30 §§ äga motsvarande tillämpning på

garantiförbindelse, som sparbank ikläder sig.

32 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall sparbank förbehålla sig rätt

att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år,

2. utlämna annat lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till belopp,

som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tjugofem procent

av summan av sparbankens fonder och dess inlåning efter avdrag för lån

som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

för sparbankens förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas

på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet

i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning

i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Sparbanken skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet

icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar.

Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungi. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

33 §.

Sparbank får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbehålla

sig vinst på affär, som sparbanken själv icke äger avsluta.

Ej heller får sparbank, där ej är fråga om utdelning på aktier eller vad

i övrigt kan tillkomma sparbanken som ägare av aktier, på annat sätt beredas

andel i vinst på verksamhet, som sparbanken själv icke får driva.

34 §.

Vid beviljande av kredit får sparbank icke göra förbehåll om att kreditbeloppet

eller del av detta skall sättas in hos sparbanken för längre tid än

sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

35 §.

Sparbank får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till

viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana

förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis, som

lyder på minst etthundra kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen får sparbank

utfärda endast om åtgärder vidtagits för kontroll över utelöpande

märken.

35 a §.

Insättas penningar hos sparbank för att där stå inne viss tid, skall motbok

eller annat bevis, som sparbanken utfärdar om insättningen, ställas till viss

man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen

bör anmälas hos sparbanken.

Sparbank får ej träffa förbehåll om rätt för sparbanken att åberopa betalning

till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

35 b §.

Innan sparbank inrättar bankkontor skall sparbanken inhämta yttrande

från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor skall detta omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten.

Sparbank skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt

föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer. 5

35 c §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den

omyndige själv satt in hos sparbank efter det att han fyllt sexton år. Utan

den omyndiges samtycke får sparbanken ej betala ut sådana medel till förmyndaren.

Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga

medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga

över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på

insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes hos sparbanken.

Medel, som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken,

får, utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas

ut utan överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 196S

285

enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när

som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall

antecknas på bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare,

förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet

av de medel, som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg

att meddelat tillstånd icke utnyttjats.

39 §.

Styrelsen får, om reglementet medgiver det, uppdraga åt styrelseledamot

eller annan att ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet

att annars ankomma på styrelsens egen prövning.

Om den befogenhet, som skall tillkomma person som avses i första stycket,

åligger det styrelsen att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd

instruktion. Avser uppdraget beviljande av kredit, skola grunderna

för kreditgivningen fastställas. Styrelsen skall, så snart det kan ske, till tillsynsmyndigheten

insända avskrift av instruktionen och underrätta myndigheten

om de ändringar som vidtagas i instruktionen.

Uppdrag enligt första stycket kan när som helst återkallas eller inskränkas.

Utan hinder av uppdrag får styrelsen själv avgöra ärende av varje slag.

Styrelsen får ej uppdraga åt enskild styrelseledamot eller annan att avgöra

ärende, som avser

1. inrättande eller indragning av filial eller övertagande av annan bankrörelse,

2. förvärv eller avyttring av fastighet, som är avsedd för sparbankens inrymmande

eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov,

3. beviljande av kredit till person, som avses i 30 § första eller andra

stycket, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan

person är styrelseledamot eller som delägare eller medlem har ett väsentligt

ekonomiskt intresse; för kredit, som nu sägs, får dock styrelsen fastställa

vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall

kredit får beviljas i och för en av låntagaren idkad rörelse,

4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie

eller förlagsbevis, som är utmätt eller pantsatt för sparbankens fordran,

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att

beslut, om det är påkallat av allmän ränteförändring, får utan styrelsens

hörande meddelas för tiden till nästa styrelsesammanträde,

6. meddelande av bestämmelser om kassaverksamheten vid sparbanken

eller om rörelsen i dess helhet vid filial och hur denna rörelse skall övervakas

från huvudkontorets sida.

Bestämmelser om kredit skola gälla även i fråga om garantiförbindelse,

som sparbank ikläder sig.

40 §.

Styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag enligt 39 § må ej handlägga

fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sådan fråga

om avtal mellan sparbanken och tredj e man, i vilken han äger ett väsentligt

intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Ej heller må han deltaga

i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han ensam

eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande

rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, den som fått uppdrag

enligt 39 § eller tredje man.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A3 år 1968

43 §.

I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efterrättelse

de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträffande

frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Detsamma

skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt den som erhållit

uppdrag enligt 39 §; och äro dessa jämväl skyldiga hörsamma föreskrift

som meddelas av styrelsen.

Föreskrift, vilken — ■—- — sparbankens intressen.

Den som---å avtalet.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning

gälla:

1. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i

vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i

balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde

än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till

högre värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning.

Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda

upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess

av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande

bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål,

för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det

bestående värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt tillsynsmyndigheten

medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske

över senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad

gäller tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomträtten.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som

omförmäles i 24 § första stycket 2.

2. Beträffande andra tillgångar än ovan nämnts gäller att de ej må upptagas

över verkliga värdet. För fordran, som förfaller eller kan av sparbanken

uppsägas till betalning först efter längre tid än ett år, må värdet icke

sättas högre än att avkastning erhålles efter en räntefot som svarar mot det

allmänna ränteläget. Närmare föreskrifter om värderingen av här avsedda

fordringar meddelas årligen av tillsynsmyndigheten. Osäkra fordringar skola

upptagas högst till det belopp, varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa

fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

3. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna

uppföras å särskilt värdeminskningskonto. Minskning av värdeminskningskonto

är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande

tillgång, så ock i den män, enligt vad förut i denna paragraf är sagt,

hinder ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto

sker i stället för sådan uppskrivning.

4. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad

beskaffenhet.

5. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart för

sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må endast

användas för grundfond, reservfond och garantifond.

6. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom till
-

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

287

7. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens

ansvarsförbindelser, i den män de icke upptagits bland skulderna. Tillika

skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda bokförda

värde. Inom linjen skola ock anmärkas de pensionsåtaganden, som ej

upptagits bland skulderna. Ytterligare skall inom linjen uppföras ränta å

garantifond eller grundfond, som till följd av reglerna i 19 § icke kunnat utbetalas.

Vad i---eller bilaga.

58 §.

Ansvarsfrihet må — — — röstat däremot.

Anställes ej---blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet — -— -— nämnda handling.

Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som någon vidtagit

med stöd av uppdrag enligt 39 §, må ej väckas av sparbanken, sedan ett år

förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det

räkenskapsår, under vilket åtgärden vidtagits, framlagts å sammanträde

med huvudmännen, såframt icke förhållande föreligger varom stadgas i

tredje stycket.

60 §.

Försättes sparbank---redovisningen avser.

Mot den som erhållit uppdrag enligt 39 § samt revisor äger konkursboet

ock, där sparbanken försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts innan två

år förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen framlades

å sammanträde med huvudmännen, föra sådan talan.

Talan, varom---talan förlorad.

67 §.

Då sparbanken---med huvudmännen.

Redovisningen skall — — — redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,

om handlingars framläggande å sammanträde med huvudmännen,

om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande

av talan mot styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag enligt 39 § skall

i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa ämnen föreskrivits.

81 §.

Om sparbanks — — — med straff.

Där sparbank--— sådan talan.

Tillsynsmyndigheten skall — — — utfärda instruktion.

Tillsynsmyndigheten äger — ---denna lag.

Då tillsynsmyndigheten i anledning av att sparbank icke kan uppfylla i

26 § föreskrivet krav på egna fonder förelägger sparbankens styrelse att

vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den

tid, inom vilken föreläggandet skall vara fullgjort, icke sättas längre än två

månader, och må i intet fall sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks---i likvidation.

83 §.

Sparbanks styrelse — — -— av myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbanken gjort sådana för
-

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

luster att sparbanken icke kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fonder,

ofördröjligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 § för utvisande

av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar antagandet

i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten;

samt

att dels---och ställning.

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, den som erhållit uppdrag enligt 39 §,

revisor, likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1 mom.,

vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat

sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för

skadan.

Har huvudman —--för skadan.

Där medhjälpare,--— för skadan.

96 §.

Med dagsböter---eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

I fråga om krav på eget kapital och om skyldighet att hålla kassareserv

får sparbank tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

Vid bokslut, som sker för tidigare år än 1974, får obligation, som avses i

48 § första stycket 1 i dess äldre lydelse och som förvärvats före den 1 januari

1969, värderas enligt äldre bestämmelser. Detsamma gäller fordran

på grund av lån, som avses i 48 § första stycket 2 i dess äldre lydelse och som

beviljats före nyssnämnda tidpunkt.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 35 b § första stycket föreligger icke

för sparbank, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre

bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

289

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående

införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 3 juni 1955 angående införande

av nya lagen om sparbanker1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

7. I fråga om medel, som förvaltas

av förmyndare eller god man och

som sedan den 1 januari 1941 innestå

å räkning hos sparbank utan villkor

att de må lyftas allenast med

överförmyndarens tillstånd, skall, såframt

ej överförmyndaren annorlunda

förordnar, vid tillämpning av vad

i 24 § nya lagen stadgas så anses som

om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra

stycket föräldrabalken gjorts, att

de må uttagas utan sådant tillstånd.

Vad nu sagts skall ock gälla medel,

som sedermera insatts eller framdeles

insättas å räkningen, samt ränta

som lagts eller lägges till kapitalet.

8. Har sparbank--------

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde

stycket nya lagen stadgas beträffande

säkerhet för lån, må egendom,

som innan nya lagen vunnit tillämpning

å sparbanken genom att registrering

skett ställts som säkerhet

för lån, alltjämt godtagas som sådan

under lånets fortsatta löptid.

10. De styrelseledamöter —---å

§•

annan bidragstecknare.

7. I fråga om medel, som förvaltas

av förmyndare eller god man och

som sedan den 1 januari 1941 innestå

å räkning hos sparbank utan

villkor att de må lyftas allenast med

överförmyndarens tillstånd, skall, såframt

ej överförmyndaren annorlunda

förordnar, vid tillämpning av

vad i 35 c § nya lagen stadgas så anses

som om förbehåll enligt 15 kap.

9 § andra stycket föräldrabalken

gjorts, att de må uttagas utan sådant

tillstånd. Vad nu sagts skall ock

gälla medel, som sedermera insatts

eller framdeles insättas å räkningen,

samt ränta som lagts eller lägges

till kapitalet.

--år 1965.

9. Utan hinder av vad i 28 § andra

och tredje styckena nya lagen stadgas

beträffande säkerhet för lån, må

egendom, som innan nya lagen vunnit

tillämpning å sparbanken genom

att registrering skett ställts som säkerhet

för lån, alltjämt godtagas som

sådan under lånets fortsatta löptid,

likvidationen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1965: 222.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 1 .''/.‘i

opaginerad Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 6 §§ lagen den 15 juni 1934 om sparbankernas

säkerhetskassa1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Såsom bidrag---—--kalenderår förvaltade.

Vad nu sagts skall ej gälla spar- Vad nu sagts skall ej gälla sparbank.

vars fondmedel, sedan i före- bank, vars fondmedel, sedan i före
-

kommande fall därifrån avdragits

garantifond och i fondmedlen ingående

förlagskapital samt under de

tio första åren efter sparbankens bildande

jämväl grundfond, antingen

äro eller genom bidragets erläggande

skulle bliva otillräckliga för iakttagandet

av det förhållande, som

jämlikt 27 § lagen om sparbanker

skall förefinnas mellan sparbankens

inlåning och dess fonder.

kommande fall därifrån avdragits

garantifond och i fondmedlen ingående

förlagskapital samt under de

tio första åren efter sparbankens bildande

jämväl grundfond, antingen

äro eller genom bidragets erläggande

skulle bliva otillräckliga för uppfyllande

av kravet på egna fonder jämlikt

26 § lagen om sparbanker.

3 §•

Uppgår kassans behållning till tjugo

miljoner kronor, skall hälften av

den behållna avkastningen årligen

utdelas till sparbankerna efter förhållandet

mellan de bidrag varje

sparbank sammanlagt inbetalat till

kassan. Uppgår behållningen till ett

belopp motsvarande en procent av de

medel, som sparbankerna vid utgången

av nästföregående kalenderår

sammanlagt förvaltade, skall hela

avkastningen efter samma grund

utdelas. I övrigt åge sparbank, så

länge kassan består, ej göra gällande

någon rätt till kassans tillgångar.

1 Senaste lydelse av 2 och 6 §§ se 1955: 419.

Sparbank äger, så länge kassan består,

ej göra gällande någon rätt till

kassans tillgångar.

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Sparbanks rätt till framtida utdelning

eller till kassans tillgångar vid

dess upplösning må ej uppföras som

tillgång i sparbankens räkenskaper

eller överlåtas annorledes än i samband

med överlåtelse av sparbankens

rörelse å annan sparbank.

6

Kassans styrelse må, efter prövning

i varje särskilt fall och på villkor,

som styrelsen äger bestämma,

med anlitande av kassans medel lämna

dels bistånd åt sparbank, vars

fondmedel till följd av inträffade förluster

nedgått under det i förhållande

till sparbankens inlåning enligt

27 § lagen om sparbanker erforderliga

beloppet, ävensom åt sparbank,

som eljest på grund av inträffade eller

väntade förluster råkat i eller kan

befaras råka i svårigheter, dels ock,

i den utsträckning så finnes skäligt,

gottgörelse åt insättare i sparbank,

som trätt i likvidation eller försatts

i konkurs.

(Föreslagen lydelse)

Sparbanks rätt till kassans tillgångar

vid dess upplösning må ej

uppföras som tillgång i sparbankens

räkenskaper eller överlåtas annorledes

än i samband med överlåtelse av

sparbankens rörelse å annan sparbank.

Kassans styrelse må, efter prövning

i varje särskilt fall och på villkor,

som styrelsen äger bestämma,

med anlitande av kassans medel lämna

dels bistånd åt sparbank, vars

fondmedel till följd av inträffade förluster

blivit otillräckliga för uppfyllande

av kravet på egna fonder enligt

26 § lagen om sparbanker, ävensom

åt sparbank, som eljest på grund

av inträffade eller väntade förluster

råkat i eller kan befaras råka i svårigheter,

dels ock, i den utsträckning

så finnes skäligt, gottgörelse åt insättare

i sparbank, som trätt i likvidation

eller försatts i konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kimgl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om

jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, dels att 4, 5, 7, 12, 14, 22, 24, 30—42, 52, 56, 58,

62; 74 och 75 §§, 87 § 2 inom., 88 a § samt 91 och 96 §§ lagen den 25 maj

1956 om jordbrukskasserörelsen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 42 a—d §§, av nedan

angiven lydelse.

4 §•

Jordbrukskassas firma---»ek.för.».

Ej må — — — ordet jordbrukskreditkassa.

Kreditkassa äger vid beteckning av rörelsen använda ordet bank.

5 §.

. Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bankinspektionen.

Kreditkassorna och riksorganisationen registreras hos tillsynsmyndigheten.

Bestämmelserna om länsstyrelse i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om

ekonomiska föreningar äga i fråga om jordbrukskasserörelsen motsvarande

tillämpning på tillsynsmyndigheten. Anteckning i registret skall dock, såvitt

angår kreditkassa, kungöras i allmänna tidningarna och i tidning, som är

allmänt spridd inom kassans verksamhetsområde.

7 §•

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan antagits,

skall stadfästelse på dessa sökas hos tillsynsmyndigheten. I ärendet

skall tillfälle beredas riksorganisationen och den centralkassa, vari jordbrukskassan

skall bliva medlem, att avgiva yttrande.

Finner tillsynsmyndigheten att stadgarna överensstämma med denna lag

samt lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrifter

som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall tillsynsmyndigheten

stadfästa stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sökas

på beslut om ändring i jordbrukskassas stadgar.

12 §.

Villkoren för inträde som medlem i jordbrukskassa fastställas av riksorganisationen.

14 §.2

Jordbrukskassa må —---sina medlemmar.

1 Senaste lydelse av 58 § se 1962: 88 och av 87 § 2 mom. se 1967: 543. 88 a § införd genom

1962: 88.

a Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

293

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,

samt

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig

uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring därtill

eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana

näringar.

Riksorganisationen äger---i centralkassa.

24 §.i

Centralkassa må bereda kredit allenast åt medlemmar i kassan eller i ansluten

jordbrukskassa samt åt bankaktiebolag, sparbank, centralkassa, postbanken,

allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen,

utländskt bankföretag, svenskt försäkringsföretag och kreditaktiebolag.

Ivreditgivningen till —- •—■ — tillhörande säkerheter.

30 §.

Kreditkassa får låna ut pengar och anskaffa medel till utlåningen i den

ordning denna lag föreskriver samt idka verksamhet som står i samband

därmed.

Jordbrukskassa får ej för egen räkning låna in pengar från allmänheten.

Utan tillstånd av tillsynsmyndigheten får kreditkassa icke mottaga värdehandlingar

till föi''varing och förvaltning. Tillstånd får meddelas endast om

kassan med hänsyn till dess organisation och förvaringsanordningar samt

fonder kan på ett betryggande sätt handha sådan verksamhet. När förutsättningar

icke längre föreligga för tillstånd, får det återkallas.

I kreditkassas stadgar skola angivas de rörelsegrenar som kassan får utöva.

31 §.

Kreditkassa får ej för egen räkning driva handel med eller, med de

undantag som angivas i 32 och 33 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,

checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda

förskrivningar utom förlagsbevis.

32 §. : ii

Kreditkassa får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt till lägenhet för att bereda kassan

eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed

sammanhängande behov.

2. aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom

eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis,

som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan

äger, eller till lokaler, som kassan i övrigt innehar,

4. bostadsrätt till lägenhet för att bereda bostad å tjänsteman i kassan

eller ansluten kassa.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller

aktie avgöres av stämman, om ej annat följer av kreditkassans stadgar. 1

1 Ändringen innebär bl. a. att tredje och fjärde styckena upphävs,

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken kassans eller

ansluten kassas lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Centralkassa får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar

mot högst tio procent av kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital,

förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som

tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller garantifondbevis

eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigt

tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får centralkassa efter tillstånd

av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som

avses i nämnda stycke, om det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt

eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes.

. Centralkassa som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på

den allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva

aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller förlagsbevis

skall centralkassan avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast

inom ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten

förlänga denna tid.

33 §.

För att skydda fordran får kreditkassa dels på offentlig auktion eller

fondbörs köpa egendom, som är utmätt eller pantsatt för fordringen, dels

som betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan

egendom, om det är uppenbart att kassan annars skulle lida avsevärd förlust.

Vad nu sagts gäller ej bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan

själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kreditkassa förvärvat enligt första stycket, skall avyttras,

så snart det lämpligen kan ske och senast när avyttring kan äga rum utan

förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

34 §.

Centralkassa och anslutna jordbrukskassor skall till insättarnas skydd

ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till

centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas tillgångar och ingångna

garantiförbindelser (placeringar). Dessa indelas vid beräkningen av kapitalkravet

i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer, som utfärdats av staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning,

vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktiebolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa, postbanken,

kreditaktiebolag, någon under A 1—2 avsedd kassa eller inrättning

eller svenskt försäkringsföretag svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller

fordran, som angives under A 1—3,

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

5. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten

jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling

eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bank- eller försäkringsföretag svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1—2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt

till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade

värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av

byggnad som hör till tomträtten, eller

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701)

om förmånsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966

(nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten

får göras gällande på kassans föranstaltande,

4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten

jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling

eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån

utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteclcningssäkerheten

är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem

och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen

eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell

verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio

procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i

fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,

eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen

kronor,

2. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten

jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av

värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under

C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt

femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt

skall centralkassa och anslutna jordbrukskassor vid varje tidpunkt ha eget

kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och

åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt

nominella belopp.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och av

stämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det nominella

värdet av förlagsbevis, utställda av centralkassan, intill ett belopp motsvarande

det belopp vartill centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget

kapital uppgår. I fråga om förlagskapital, som kan återkrävas av långivaren

inom fem år, skall dock iakttagas att med centralkassans och de anslutna

jordbrukskassornas eget kapital får likställas högst så stor del av det

varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av detta kapital.

Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital skall

avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller i annan form

tillskjutit till företag som bedriver någon form av bankverksamhet. Sådan

avräkning skall dock ej ske i fråga om företag, i vilket staten är delägare.

Har kreditkassa väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag som uteslutande

har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för

att bereda kassorna lokaler för deras inrymmande eller tillgodose därmed

sammanhängande behov, skall från det egna kapitalet avräknas åtta procent

av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets

bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot kassornas aktieinnehav

i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa bestämt på grundval

av särskild värdering. Har i enlighet med gällande bestämmelser om lån

av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till

uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten

i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser

fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där

denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

35 §.

Centralkassa skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning

tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas

i pengar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst ett

belopp som svarar mot tio procent av kassans samtliga förbindelser, med

undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som tagits

upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens

reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt under

föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detla.

År tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i

kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som centralkassan

ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som kassan

enligt avtalet äger ytterligare erhålla vid anfordran.

36 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom

eller i form av borgen. Utan sådan säkerhet får dock kredit lämnas till

belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tre procent av

summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt

centralkassans inlåning. Därutöver får kredit utan särskild säkerhet beviljas

1. kommun eller samfällighet, kassa, inrättning eller sammanslutning,

som avses i 34 § första stycket A 2 och 3, samt utländskt bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,

om krediten ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag och förmånsrätten

får göras gällande på kreditkassans föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Kredit utan särskild säkerhet enligt första stycket beviljas av centralkassa

eller, efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier

eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien

noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som

utfärdats av sådant bolag.

Kreditkassa får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift att

tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som

sådant bolag eller centralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller

tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

37 §.

Kreditkassa skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning,

att det kan vålla fara för kreditkassans säkerhet, icke lämnas till

samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i väsentlig

ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis,

som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro förenade

i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse

till kreditkassan.

38 §.

Kreditkassa får ej utan tillstånd lämna kredit till ledamot av kassans styrelse,

revisor i kassan eller suppleant för styrelseledamot eller revisor och ej

heller till den som är anställd i kassan. Detsamma gäller kredit mot säkerhet

av borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av sådan person.

Tillstånd enligt första stycket lämnas såvitt gäller centralkassa av riksorganisationen

och såvitt gäller jordbrukskassa av centralkassan.

39 §.

Bestämmelserna om kredit i 36—38 §§ äga motsvarande tillämpning på

garantiförbindelse, som kreditkassa ikläder sig.

40 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall kreditkassa förbehålla sig

rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får

1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år,

2. kreditkassa utlämna annat lån mot skuldebrev med längre löptid än

ett år till ett belopp, som tillsammans med belopp av här avsedd utlåning

från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas verksamhetsområde

vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av

centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt centralkassans

inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden

i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke

ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts

10f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 1U3

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning

i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvisningar

som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2

och tredje stycket första punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke

längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar.

Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

41 g.

Kreditkassa får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbehålla

sig vinst på affär, som kassan själv icke äger avsluta.

Ej heller får kreditkassa, där ej är fråga om utdelning på aktier eller

vad i övrigt kan tillkomma kassan som ägare av aktier, på annat sätt beredas

andel i vinst på verksamhet, som kassan själv icke äger driva.

42 §.

Vid beviljande av kredit får kreditkassa icke göra förbehåll om att kreditbeloppet

eller del av detta skall sättas in hos centralkassa för längre tid än

sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

42 a g.

Kreditkassa får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller

till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för

sådana förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis,

som centralkassa utfärdar och som lyder på minst etthundra kronor.

42 b §.

Insättas pengar hos centralkassa för att där stå inne viss tid, skall motbok

eller annat bevis, som kassan utfärdar om insättningen, ställas till

viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och att

överlåtelsen bör anmälas hos kassan.

Centralkassa får ej träffa förbehåll om rätt för kassan att åberopa betalning

till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

42 c §.

Innan kreditkassa inrättar bankkontor skall kassan inhämta yttrande från

nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor skall detta omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten.

Kreditkassa skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt

föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

42 d §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den

omyndige själv satt in hos centralkassa efter det att han fyllt sexton år.

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Uian den omyndiges samtycke får kassan ej betala ut sådana medel till förmyndaren.

Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga

medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga

över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas

på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes

hos kassan.

Medel som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får,

utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, uttagas utan

överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap.

9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst förordna,

att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på

bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, förmyndare

och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel,

som sättas in eller stå inne och i förekommande fall intyg att meddelat

tillstånd icke utnyttjats.

52 §. :

Det åligger---nämnda handlingar.

Minsten---kassans medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring

av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 33 §;

taga del av de---rörande kassan.

I övrigt---av revisionsuppdraget.

56 §.

Ifråga----57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen---52—54 §§ denna lag,

samt att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse ,54 §

denna lag.

58 §.

Har kreditkassa---av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröjligen till tillsynsmyndigheten avsändas

dels för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda

i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande

av hans fullständiga namn och postadress.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,

sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer,

skall rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan

vara beroende av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan

av tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens---och postadress.

74 §.

Kreditkassas styrelse---som äskas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster

alt kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital icke svarar

mot det belopp som fordras enligt 34 §, skall centralkassans styrelse ofördröjligen

låta upprätta särskild balansräkning enligt 44 och 45 § § för utvisande

av centralkassans ställning samt, därest balansräkningen bekräf
-

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

tar antagandet i fråga, ofördröj ligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten.

; Centralkassas styrelse---tillsynsmyndigheten äskas.

75 §.

Har kreditkassas —---med straff.

Ändå att ---— finna påkallade.

Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat

förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter

på sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, äger myndigheten

återkalla godkännandet.

. Tillsynsmyndigheten äger-----denna lag.

87 §.

2 mom. Senast fyra månader efter det på anmälan jämlikt 96 § 2 mom.

lagen om ekonomiska föreningar registrering skett av beslut om godkännande

av fusionsavtal skall såväl den övertagande som den överlåtande kassans

styrelse göra ansökan om tillsynsmyndighetens tillstånd att bringa fusionsavtalet

till verkställighet.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning skall grundas på ett bedömande

av huruvida fusionen kan anses vara förenlig med deras intressen, som

äro insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda kassorna.

Tillstånd må icke meddelas, med mindre riksorganisationen lämnat

medgivande till fusionen eller, då centralkassa övertager annan kreditkassas

rörelse, Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat övertagandet

icke vara till skada för det allmänna.

Tillsynsmyndigheten skall---sist angivits.

Beslut, varigenom tillstånd givits, skall inom sex månader sedan beslutet

vunnit laga kraft av båda kassornas styrelser anmälas för registrering.

När beslut--- — fusionen genomförd.

Hör till----är stadgat.

88 a §.

Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis och finnes

bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej må

förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som i 32

eller 33 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kassan

på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i nyssnämnda

lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart lämpligen

kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.

91 §.

Närmare bestämmelser om föreningsregistret för jordbrukskasserörelsen

och om avgifterna för registrering och kungörande samt de föreskrifter, som

i övrigt utöver vad denna lag innehåller finnas erforderliga för lagens tilllämpning,

meddelas av Konungen.

96 §.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

sedan den 1 januari 1941 innestå på räkning hos kreditkassa utan villkor

att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej

överförmyndaren annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 42 d §

stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldra
-

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

301

balken gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall

ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas på räkningen,

och ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 5, 7, 56, 58, 62 och 75 §§ samt 87 §

2 mom. den 1 juli 1969, och i övrigt den 1 januari 1969.

I fråga om krav på eget kapital och om skyldighet att hålla kassareser.v

får centralkassa tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 42 c § första stycket föreligger icke

för kreditkassa, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre

bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)

om skuldebrev

Härigenom förordnas, att 33 § lagen den 27 mars 1936 om skuldebrev skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

33

Har i motbok rörande tillgodohavande

hos bank eller i annat enkelt

skuldebrev intagits förbehåll, som

skulle medföra att betalning till innehavaren

finge anses giil ändå att

han ej vore rätt borgenär eller behörig

att å rätte borgenärens vägnar

uppbära betalning, må sådant förbehåll

ej åberopas, där gäldenären åsidosatt

skälig aktsamhet vid prövning

huruvida innehavaren var den till

vilken skuldebrevet var ställt eller

dennes rättsinnehavare eller ägde å

rätte borgenärens vägnar uppbära

betalningen.

Beträffande sparkassebok och motbok

med sparbank gälle vad därom

är särskilt stadgat.

§•

Har i enkelt skuldebrev intagits

förbehåll, som skulle medföra att betalning

till innehavaren finge anses

gill ändå att han ej vore rätt borgenär

eller behörig att å rätte borgenärens

vägnar uppbära betalning, må

sådant förbehåll ej åberopas, där gäldenären

åsidosatt skälig aktsamhet

vid prövning huruvida innehavaren

var den till vilken skuldebrevet var

ställt eller dennes rättsinnehavare

eller ägde å rätte borgenärens vägnar

uppbära betalningen.

Beträffande motbok med bank

gälle vad därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

303

Bilaga 2

Kreditinstitututredningens förslag till

lag om ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 54, 56—67 samt 74 §§ lagen den 31

mars 1955 om bankrörelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges,

dels att 68—70 §§ skall upphöra att gälla. Till följd härav kommer 1, 2 och

74 §§ samt den del av lagen, som upptages under rubriken Om rörelsen, att

ha den lydelse som framgår nedan från och med den dag då denna lag träder

i kraft.

1 §•

Bankrörelse må,---tillstånd (oktroj).

Med bankrörelse---allmänneligen begagnas.

Angående Postbanken aktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit

och järnkontoret är särskilt stadgat.

2 §•

Ej må annan än riksbanken, bankaktiebolag, Postbanken aktiebolag, sparbank,

Sveriges allmänna hypoteksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag

i sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen använda ordet

bank. Beträffande användningen av ordet bank i registrerad understödsförenings

firma är särskilt stadgat.

53 §.

Med den inskränkning nedan sägs må bankaktiebolag, jämte in- och utlåning

av penningar, idka annan verksamhet som därmed står i samband.

Om rätt för bankbolag att idka fondkommissionsrörelse är särskilt stadgat.

54 §.

Bankaktiebolag må för egen räkning driva handel med eller förvärva endast

guld samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, anvisningar ävensom

obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,

utom sådana som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens

övriga fordringsägare (förlagsbevis).

Utan hinder av bestämmelsen i första stycket må bankbolag dock förvärva
dels

fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt, om syftet med förvärvet är

att bereda banken lokaler för dess inrymmande, eller, såvitt avser bostadsrätt,

jämväl bostad åt befattningshavare hos banken,

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankbolaget

äger, eller till lokaler som banken i övrigt innehar,

dels aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom

eller tomträtt, som förvärvats för att bereda banken lokaler för dess inrymmande

eller förlagsbevis, utfärdat av bolag, som nu nämnts,

dels, efter tillstånd av Konungen, aktie i annat svenskt bankbolag, i ut
-

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

ländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses

gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, ävensom garantifondbevis

eller förlagsbevis, utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts,

dels ock, i samband med emission på allmänna marknaden, andra aktier

eller förlagsbevis än som ovan nämnts. Sådana aktier eller förlagsbevis skall

bolaget dock åter avyttra så snart lämpligen kan ske och senast inom ett år

efter förvärvet, om ej tillsynsmyndigheten på ansökan medger förlängning

av nämnda tid.

55 g.

Till skyddande av fordran må bankaktiebolag å offentlig auktion eller

fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så

ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan

egendom, där uppenbart är att bolaget eljest skulle lida avsevärd förlust,

dock icke i någotdera fallet egen aktie. Om sålunda inköpt eller övertagen

egendom utgöres av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning

eller fartyg, må bankbolag i utbyte mot sådan egendom jämte tillhörande

lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildas för förvaltning av ifrågavarande

egendom eller för fortsättande av en därmed bedriven verksamhet,

eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Bankbolag må ock förvärva aktie

i bolag, vari bankbolaget enligt bestämmelserna i detta stycke förut förvärvat

aktie, där uppenbar fara är, att bankbolaget eljest skulle lida förlust.

Har bankbolag med stöd av vad i första stycket stadgas förvärvat aktie i

bolag eller av aktiebolag utfärdat förlagsbevis, må bankbolaget, om aktiebolaget

överlåter sina tillgångar å annat aktiebolag, utbyta aktie eller förlagsbevis,

som sålunda förvärvats, mot aktie i det andra aktiebolaget eller

förlagsbevis utfärdat av detta bolag.

Egendom, som bankbolag förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna

paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttringen

kan äga rum utan förlust för bolaget.

Angående förvärv enligt denna paragraf skall anmälan ofördröjligen göras

hos tillsynsmyndigheten.

56 §.

Mot bankaktiebolags tillgångar, med undantag av inneliggande kassa samt

fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret, och ingångna garantiförbindelser

skall finnas eget kapital till ett sammanlagt belopp motsvarande

vid varje tidpunkt lägst

dels en halv procent av summan av

1. svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utfärdats av staten,

svensk kommun eller annan dänned jämförlig samfällighet eller av

svenskt kreditaktiebolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente

fastställts av Konungen, eller som offentligen utbjudits av Postbanken

aktiebolag, bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit,

beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar i övrigt, för vilka staten, svensk kommun eller någon ovan

angiven inrättning eller utländskt bankföretag eller svenskt försäkringsbolag

svarar som gäldenär, garant eller löftesmän,

3. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,

som angivits ovan, eller av livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet,

4. garantiförbindelser, som bankbolaget utfärdat och för vilka banken erhållit

säkerhet i värdehandlingar eller fordringar som angivits ovan,

opaginerad Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj. ts proposition nr li3 år 1968

dels en procent av summan av

1. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till

sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den

fasta egendomen eller av byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna

fastigheten,

inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom hälften av motsvarande

värde,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt

för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten må göras gällande på

bankbolagets föranstaltande, eller av

kreditförsäkring, som meddelats av svenskt försäkringsbolag, samt

2. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilKa banken

erhållit sådan säkerhet som anges under 1. närmast här ovan,

dels fyra procent av summan av

1. andra svenska obligationer än sadana som ovan nämnts, beräienade till

marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruks- eller bostadsfastighet, där en- eller tvåfamilj shus

uppförts, eller i tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värdet av

den fasta egendomen eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt

upplåtna fastigheten, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen,

svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid fondbörs i riket,

eller av

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor,

samt

3. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilka banken

erhållit säkerhet i form av sådan värdehandling, inteckning eller borgensförbindelse

som anges under 1. eller 2. närmast här ovan,

dels ock åtta procent av summan av övriga tillgångar och garantiförbindelser.

Bankbolags tillgångar skola vid tillämpningen av första stycket beräknas

efter sina bokförda värden, såvida annat ej framgår av vad ovan sagts. Från

tillgångarna och förbindelserna må dock vid beräkning av kravet på eget

kapital avdrag göras med ett belopp motsvarande bolagets konto för värdereglering

för utlåning samt, om marknadsvärdet av bankbolagets fordringar

i skattkammarväxlar eller obligationer överstiger bokförda värdet av dessa,

skillnaden mellan de båda värdena.

Äger bankbolag bestämmande inflytande i aktiebolag, som uteslutande har

till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för att bereda

banken lokaler för dess inrymmande, skall vid beräkning av krav på bankbolagets

eget kapital avräknas åtta procent av summan av bokförda värdet

å aktierna i fastighetsbolaget och bolagets skulder.

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av

bolagsstämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital må likställas nominella

värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett belopp motsvarande

dess aktiekapital. I fråga om förlagskapital, som kan av långivaren

återkrävas inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets eget kapital

må likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar

mot en tiondel av bolagets aktiekapital.

opaginerad Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 är 1968

57 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit utan att säkerhet som av bolaget

prövas betryggande ställes i fast eller lös egendom eller i fordringsrätt även

mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan att sådan säkerhet ställes

må dock kredit lämnas till belopp, som vid varje särskilt tillfälle sammanlagt

motsvarar högst hälften av det egna kapitalet. Därutöver må kredit

utan särskild säkerhet beviljas

dels stat, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, Postbanken aktiebolag,

allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen,

bankbolag eller sparbank eller utländskt bankföretag samt svenskt försäkringsbolag

eller kreditaktiebolag,

dels samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar, om lånet ej överstiger belopp för vilket

förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om

förmånsrätt för fordringar enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras

gällande på bankbolagets föranstaltande,

dels ock näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig

och trygghet för förbindelsens fullgörande med hänsyn till omständigheterna

kan anses föreligga.

Aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller

driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, må mottagas som

pant endast om den är noterad vid fondbörs i riket. Vad nu sagts gäller även

förlagsbevis, som utgivits av sådant bolag.

Föreskriften i 49 § angående förbud för bankaktiebolag att som pant mottaga

egen aktie skall även gälla i fråga om förlagsbevis som bolaget utställt.

58 §.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt att kredit i sådan omfattning, att

det kan vålla fara för bankbolagets säkerhet, icke lämnas åt samma kredittagare

eller åt kredittagare, vilka äro förbundna med varandra i väsentlig

ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier i samma aktiebolag

eller i aktiebolag, vilka äro förbundna i sådan gemenskap som nu

sagts. Med kredit jämställes härvid borgen och annan garantiförbindelse till

bankbolaget.

59 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit till verkställande direktör i bolaget

eller ställföreträdare för verkställande direktör eller till befattningshavare,

åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen

ankommande ärenden, eller till revisor eller revisorssuppleant, ej heller

till den som är gift med sådan person; och skall detsamma gälla beträffande

bolag, förening eller annan sammanslutning, däri någon som nyss sagts i

egenskap av delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt intresse.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock kredit beviljas dels mot säkerhet

av värdehandling, vari omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke

anbringas, dels utan dylik säkerhet åt sammanslutning som nyss

nämnts genom diskontering av växlar grundade å verkliga handelsaffärer,

dels ock, såvitt angår kredit om högst tjugofemtusen kronor till befattningshavare

som sägs i detta stycke, mot pant som prövas i och för sig innebära

fullgod säkerhet.

Bankbolag må ej vid beviljande av kredit såsom säkerhet godtaga borgen

av eller fordringsbevis utfärdat av person eller sammanslutning som i första

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1968

stycket sägs. Ej heller må kredit beviljas mot växel, varå person eller sammanslutning

som nu sagts är acceptant, trassent eller endossent, dock med

undantag för växel, som är grundad å verklig handelsaffär och för vilken

betalningsskyldighet åligger sådan sammanslutning.

Till den som utan att vara befattningshavare, varom i första stycket sägs,

är ledamot av bankbolagets styrelse eller till sammanslutning, vari sådan

styrelseledamot såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt

intresse, må kredit icke beviljas utan mot pant, som prövas i och för sig

innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av växel, vilken är

grundad å verldig handelsaffär.

60 §.

Bestämmelserna om kredit i 57—59 §§ skola äga motsvarande tillämpning

i fråga om garantiförbindelser, som bankaktiebolaget ikläder sig.

61 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolaget förbehålla

sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket må bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglemente angaende allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år;

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till sammanlagt

belopp motsvarande högst tjugofem procent av summan av bolagets

eget kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna

pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallo tiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2. må icke

ställas på längre återbetalningstid än tio år. Utgöres säkerheten för sådant

lån av borgen, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande

till den tid för vilken lånet beviljas.

Bankbolaget skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

försvagas i märklig mån.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är

ansvarig. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant

lån.

62 §.

Bankaktiebolag är skyldigt att hålla en med hänsyn till rörelsens art och

omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som med lätthet

kunna förvandlas i penningax-. Kassareserven skall jämte den inneliggande

kassan uppgå till lägst ett "belopp motsvarande en tiondel av bankbolagets

samtliga förbindelser, med undantag av obligations- och förlagslån, lån mot

inteckning i egen fastighet, lån som upptagits hos allmänna pensionsfonden

i samband med återlån samt garantiförbindelser. Nedgår kassareserv tillfälligtvis

under föreskrivet belopp, skall den snarast åter uppbringas till

detta.

År tillgång, som anges i första stycket, pantsatt må den ej medräknas i

kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som bolaget ej

begagnat till fullo, må den likväl beräknas till det belopp, som bolaget enligt

avtalet äger ytterligare utbekomma vid anfordran.

opaginerad Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

63 §.

Ej må bankaktiebolag vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse förbehålla

sig vinst på affär, som bolaget självt icke äger avsluta.

Ej heller annorledes må bankbolag, där ej fråga är om utdelning å aktier

eller vad bolaget såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma, beredas andel

i vinst på verksamhet, som bolaget självt icke äger bedriva.

64 §.

Vid beviljande av kredit må bankaktiebolag icke göra förbehåll om att

kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos bolaget för längre tid än sex

månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

65 §.

Bankaktiebolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren

eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet

tor sådana förbindelser. Vad nu stadgats gäller dock ej räntebärande obligationer

eller förlagsbevis envar lydande på minst etthundra kronor.

66 §.

Insättas penningar hos bankaktiebolag för att där innestå viss tid, skall

motbok eller annat bevis, som bolaget därom utfärdar, ställas till viss man

och innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man och att överlåtelsen

bör anmälas hos bolaget.

Bolaget må ej träffa törbehåll som skulle medföra att betalning till annan

an rätt innehavare av motbok kunde åberopas av bolaget.

67 §•

Omyndig äger utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel

som han själv insatt hos bankaktiebolag efter det han fyllt sexton år. Utan

den omyndiges samtycke äger bolaget ej utbetala sådana medel till förmyndare.

Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga

medlen och företett bevis därpå, äger den omyndige ej vidare förfoga över

medlen. I sådant fall skall anteckning att den omyndige ej äger förfoga över

mnestående medel, göras på bevis eller i motbok som av bolaget utlämnats,

nar beviset eller motboken företes hos bolaget.

I fråga om medel, som står under förvaltning av förmyndare eller «od

man enligt regler i föräldrabalken får utom såvitt angår ränta som innestått

kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras endast om

förbehåll darom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda baik. Överiormyndaren

äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Har

sadant förordnande meddelats skall anteckning därom verkställas å bevis,

som utfardats om insättningen, eller i motbok som utlämnats av bankbolaget,

överförmyndare, förmyndare och god man äger på begäran erhålla bevis

angaende beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om meddelat

tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

74 §.

Styrelsen skall---varje slag.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att avgöra

ärende, som avser:

1. inrättande eller---bankens inrymmande;

3. beviljande av kredit till person, vilken är sådan befattningshavare som

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

309

i 59 § första stycket sägs eller ledamot av bankaktiebolagets styrelse eller

av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor,

eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är

styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt

intresse; styrelsen dock obetaget att för person eller sammanslutning,

som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i

varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och för en av honom

idkad rörelse;

4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie

eller förlagsbevis, som förvärvas i samband med emission på allmänna

marknaden eller är för bankbolagets fordran utmätt eller pantsatt;

5. fastställande av —---ikläder sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kreditinstitututredningens förslag till

lag om ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, dels att 16, 18, 19, 22—35, 48, 81, 83 och 96 §§ lagen

den 3 juni 1955 om sparbanker skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att i lagen skall införas en ny bestämmelse, betecknad 35 a §.

Till följd härav kommer 16, 18, 19, 48, 81, 83 och 96 §§ samt den del av lagen,

som upptages under rubriken Om rörelsen, att ha den lydelse som framgår

nedan från och med den dag då denna lag träder i kraft.

16 §.

Då det — -— —- eller andra.

För att---vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån så kan ske utan att det i 25 § föreskrivna

förhållandet mellan sparbankens fonder, inbegripet visst förlagskapital

och dess tillgångar rubbas. I övrigt skall beträffande återbetalningen

gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst vid garantifondens bildande.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del därav,

må sådan återbäring ej äga rum annat än i den mån reservfonden uppgår

till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må återbäring

ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om genom

återbäringen det förhållande, som jämlikt 25 § skall förefinnas mellan sparbankens

fonder, inbegripet visst förlagskapital, och dess tillgångar skulle

rubbas.

19 §.

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till

följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grundfond

eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å garantifond

skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust skulle

uppkomma å rörelsen, att det i 25 § föreskrivna förhållandet mellan sparbankens

fonder, inbegripet visst förlagskapital, och dess tillgångar icke

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

skulle kunna upprätthållas. Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas

om till följd därav förlust skulle uppkomma.

22 §.

Sparbanks rörelse skall företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde.

23 §.

Sparbank må för egen räkning driva handel med eller förvärva endast guld

samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer ävensom

andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, utom sådana

som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare

(förlagsbevis).

Utan hinder av bestämmelsen i första stycket må dock sparbank förvärva

fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt, om syftet med förvärvet är att bereda

banken lokaler för dess inrymmande. För samma ändamål äger banken

förvärva aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda

användning förvärvad fast egendom eller tomträtt, eller förlagsbevis,

utfärdat av sådant bolag. Bostadsrätt till lägenhet må även förvärvas

för att bereda bostad åt befattningshavare hos sparbanken. Vill sparbank förvärva

fast egendom, tomträtt eller aktie som nyss sagts eller förbättra byggnad,

vari sparbankens lokaler äro eller avses bli inrymda, för belopp, vilket

tillsammans med det belopp, vartill sparbanken förut tillhörig fast egendom,

tomträtt eller aktie av ifrågavarande art bör uppskattas, överstiger hälften

av fonderna, skall frågan prövas av huvudmännen. Åtgärden må ej vidtagas

om ej minst två tredjedelar av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen

uttalat sig för densamma.

Vid tillämpning av andra stycket fjärde punkten skall uppskattningen av

egendom, som där sägs, ske enligt bestämmelserna i 48 §, dock att värdet av

aktie skall beräknas till belopp motsvarande den andel av bokförda värdet

på bolagets egendom, vilken belöper på aktien.

Sparbank må vidare förvärva

dels inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken

äger, eller till lokaler som sparbanken i övrigt innehar,

dels och, i samband med emission på allmänna marknaden, andra aktier

eller förlagsbevis än som ovan nämnts. Sådana aktier eller förlagsbevis skall

sparbanken dock åter avyttra så snart lämpligen kan ske och senast inom

ett år efter förvärvet, om ej tillsynsmyndigheten på ansökan medger förlängning

av nämnda tid.

Sparbank äger jämväl använda ett belopp motsvarande högst en tiondel

av sparbankens fonder, till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening

eller aktie i sådant aktiebolag, som med Konungens godkännande skall vara

verksamt som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende

av gemensamma intressen, eller av garantifondbevis eller förlagsbevis, som

utges av föreningen eller aktiebolaget, eller som tillskott i övrigt till föreningen

eller aktiebolaget.

Tillsynsmyndigheten må medgiva tillskott utöver vad i föregående stycke

sägs till förening eller aktiebolag som där avses, i den mån det sålunda tillskjutna

kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på eget

kapital hos föreningen eller bolaget eller annorstädes.

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

311

24 §.

Utan hinder av vad i 23 § stadgas må sparbank till skyddande av fordran

å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen

utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen

pantsatt eller annan egendom, där uppenbart är att sparbanken eljest

skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om tillskott

till garantifond eller grundfond i sparbanken, därest ej de i 16 och 18 §§ angivna

förutsättningarna för återbetalning av fond föreligga.

Egendom, som sparbank förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna

paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring

kan äga rum utan förlust för sparbanken.

Angående förvärv enligt denna paragraf skall anmälan ofördröjligen göras

bos tillsynsmyndigheten.

25 §.

Mot sparbanks tillgångar, med undantag av inneliggande kassa samt fordringar

bos riksbanken och riksgäldskontoret, och ingångna garantiförbindelser

skola hos sparbanken finnas egna fonder till ett sammanlagt belopp motsvarande

vid varje tidpunkt lägst

dets en halv procent av summan av

1. svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utfärdats av staten,

svensk kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller av svenskt

kreditaktiebolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts

av Konungen, eller som offentligen utbjudits av Postbanken aktiebolag,

bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit, beräknade

till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar i övrigt, för vilka staten, svensk kommun eller annan därmed

jämförlig samfällighet eller någon ovan angiven inrättning eller utländskt

bankföretag eller svenskt försäkringsbolag svarar som gäldenär,

garant eller löftesmän,

3. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,

som angivits ovan, eller av livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet samt

4. garantiförbindelser som sparbanken utfärdat och för vilka banken erhållit

säkerhet i fordringar eller värdehandlingar som angivits ovan,

dels en procent av summan av

1. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till

sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den

fasta egendomen eller av byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna

fastigheten,

inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom hälften av motsvarande

värde,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt

för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten må göras gällande på

sparbankens föranstaltande,

kreditförsäkring, som meddelats av svenskt försäkringsbolag, samt

2. garantiförbindelser som utfärdats av sparbanken och för vilka sparbanken

erhållit sådan säkerhet som anges under 1. närmast här ovan,

dels fyra procent av summan av

1. andra svenska obligationer än sådana som ovan nämnts, beräknade till

marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj.ts proposition nr l''t3 år 1968

inteckning i jordbruks- eller bostadsfastighet, där en- eller tvåfamilj shus

uppförts, eller i tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värdet av

den fasta egendomen eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt

upplåtna fastigheten, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen,

svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid fondbörs inom

riket, eller av

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor,

samt

3. garantiförbindelser som utfärdats av sparbanken och för vilka sparbanken

erhållit säkerhet i form av sådan värdehandling, inteckning eller

borgensförbindelse som anges under 1. eller 2. närmast här ovan,

dels ock åtta procent av summan av övriga tillgångar och garantiförbindelser.

Sparbankens tillgångar skola vid tillämpningen av första stycket beräknas

efter sina bokförda värden, såvida annat ej framgår av vad ovan sagts.

Från tillgångarna och förbindelserna må dock vid beräkning av kravet på

egna fonder avdrag göras med ett belopp motsvarande sparbankens konto

för värdereglering för utlåning samt, om marknadsvärdet för sparbankens

fordringar i skattkammarväxlar eller obligationer överstiger bokförda värdet

av dessa, skillnaden mellan de båda värdena.

Äger sparbank bestämmande inflytande i aktiebolag, som uteslutande har

till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för att bereda

banken lokaler för dess inrymmande, skall vid beräkning av krav på bankens

egna fonder avräknas åtta procent av summan av bokförda värdet å

aktierna i fastighetsbolaget och bolagets skulder.

Med egna fonder avses grundfond, reservfond och garantifond. Med egna

fonder må likställas nominella värdet av förlagsbevis, utställda av sparbanken,

intill ett belopp motsvarande dess reservfond. I fråga om förlagskapital,

som kan av långivaren återkrävas inom fem år, skall dock iakttagas att

med sparbankens fonder må likställas högst så stor del av det varje år förfallande

beloppet som svarar mot en tiondel av reservfonden.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott

vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av kravet på

egna fonder under tiden för likvidationen intill belopp och på villkor som

tillsynsmyndigheten fastställer taga överskottet i beräkning.

26 §.

Sparbank må icke bevilja kredit utan att säkerhet som av banken prövas

betryggande ställes i fast eller lös egendom eller i fordringsrätt även mot

annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan att sådan säkerhet ställes må

dock kredit lämnas till belopp, som vid varje tillfälle sammanlagt motsvarar

högst hälften av de egna fonderna. Därutöver må kredit utan särskild säkerhet

beviljas

dels stat, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, Postbanken aktiebolag,

allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen,

bankbolag eller sparbank eller utländskt bankföretag samt svenskt försäkringsbolag

eller kreditaktiebolag,

dels samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar, om lånet ej överstiger belopp för vilket

förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om

förmånsrätt för fordringar enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras

gällande på sparbankens föranstaltande,

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

dels ock näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig och

trygghet för förbindelsens fullgörande med hänsyn till omständigheterna

kan anses föreligga.

Aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller

driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, må mottagas som

pant endast om den är noterad vid fondbörs i riket. Vad nu sagts gäller även

förlagsbevis som utgivits av bolaget.

Sparbank äger ej som pant mottaga förlagsbevis, som sparbanken själv utställt,

ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.

27 §.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt att kredit i sådan omfattning, att

det kan vålla fara för sparbankens säkerhet, icke lämnas åt samma låntagare

eller åt låntagare, vilka äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk

intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier i samma aktiebolag eller

i aktiebolag, vilka är förbundna i sådan gemenskap som nu sagts. Med

kredit jämställes borgen och annan garantiförbindelse till sparbanken.

28 §.

Lån må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot

av sparbankens styrelse, revisor eller revisorssuppleant i sparbanken eller

där anställd tjänsteman svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän,

utan så är att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av fullgoda inhemska

obligationer eller inteckningar i jordbruks-, bostads- eller aflärsfastigheter

eller i tomträtt till bebyggda fastigheter, om därå uppförda byggnader

väsentligen äro avsedda för bostadsändamål, inom sextio procent av

senast fastställda taxeringsvärde.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock utlämnas lån, för vars

fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är

ansvarig.

29 §.

Bestämmelserna om kredit i 26—28 §§ skola äga motsvarande tillämpning

i fråga om garantiförbindelse, som sparbanken ikläder sig.

30 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall sparbanken förbehålla sig

rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket må sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år;

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till sammanlagt

belopp motsvarande högst tjugofem procent av summan av sparbankens

fonder och dess inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna

pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

för sparbankens förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2. må icke ställas

på längre återbetalningstid än tio år. Utgöres säkerheten för sådant lån

av borgen, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till

den tid för vilken lånet beviljas.

Sparbanken skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

försvagas i märklig mån.

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är

ansvarig. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant

lån.

31 §.

Sparbank är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning

tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som med lätthet

kunna förvandlas i penningar. Kassareserven skall jämte den inneliggande

kassan uppgå till lägst ett belopp motsvarande en tiondel av sparbankens

samtliga förbindelser, med undantag av obligations- och förlagslån, lån mot

inteckning i egen fastighet, lån som upptagits hos allmänna pensionsfonden

i samband med återlån samt garantiförbindelser. Nedgår kassareserv tillfälligtvis

under föreskrivet belopp, skall den snarast åter uppbringas till detta.

År tillgång, som anges i första stycket, pantsatt, må den ej inräknas i

kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som sparbanken

ej begagnat till fullo, må den likväl beräknas till det belopp, som banken

enligt avtalet äger ytterligare utbekomma vid anfordran.

32 §.

Sparbank må ej vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse förbehålla sig

vinst på affär, som banken själv icke äger avsluta.

Ej heller annorledes må sparbank, där ej fråga är om utdelning å aktier

eller vad banken såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma, beredas andel

i vinst på verksamhet, som banken själv icke äger bedriva.

33 §.

Vid beviljande av kredit må sparbank icke göra förbehåll om att lcreditbeloppet

eller del därav skall insättas hos banken för längre tid än sex månader

eller på längre tids uppsägning än sex månader.

34 §.

Sparbank må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till

viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana

förbindelser. Vad nu stadgats gäller dock ej räntebärande obligationer

eller förlagsbevis envar lydande på minst etthundra kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen må av

sparbank utfärdas allenast där anordningar vidtagits för kontroll över utelöpande

märken.

35 §.

Insättas penningar hos sparbank för att där innestå viss tid, skall motbok

eller annat bevis, som därom utfärdas, ställas till viss man och innehålla,

att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas

hos banken.

Sparbank må ej träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning till

annan än rätt innehavare av motbok kunde åberopas av banken.

35 a §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel

som han själv insatt i sparbank efter det han fyllt sexton år. Utan den

omyndiges samtycke äger sparbanken ej utbetala sådana medel till förmyn
-

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Knngl. Maj. ts proposition nr 1^3 år 1068

daren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga

medlen och därom företett bevis hos sparbanken, äger den omyndige ej längre

förfoga över medlen. I sådant fall skall anteckning att den omyndige ej

äger förfoga över innestående medel, göras på bevis eller i motbok som av

sparbanken utlämnats, när beviset eller motboken företes hos banken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

enligt regler i föräldrabalken må utom såvitt angår ränta som innestått kortare

tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras endast om

förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren

äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Har

sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas å bevis,

som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats av sparbanken.

överförmyndare, förmyndare och god man äger på begäran erhålla bevis

angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om

meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning

gälla:

1. Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må

räntebärande obligationer, som avses i 25 §, i stället upptagas till nedan

angivet värde, nämligen,

beträffande obligation,---nämnda medelränta;

2. Fordran på---första stycket.

5. Obligation må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde. Fordran

som avses under 2. må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt

den under samma punkt angivna grunden, dock högst till fordringens

belopp.

6. Beträffande andra ----kunnat utbetalas.

Vad i---eller bilaga.

81 §.

Om sparbanks---med straff.

Där sparbank —---—- sådan talan.

Tillsynsmyndigheten skall---utfärda instruktion.

Tillsynsmyndigheten äger---denna lag.

Då tillsynsmyndigheten i anledning av att rubbning uppstått i det förhållande,

som enligt 25 § skall förefinnas mellan sparbanks fonder och dess

tillgångar, förelägger sparbankens styrelse att vidtaga rättelse, må, där ej

särskilda omständigheter föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet

skall vara fullgjort, icke sättas längre än två månader, och må i intet

fall sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks----i likvidation.

83 §.

Sparbanks styrelse —--— av myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbank gjort sådana förluster

att det i 25 § stadgade förhållandet mellan sparbanks fonder och dess tillgångar

rubbats, ofördröj ligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 §

för utvisande av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar

antagandet i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till

tillsynsmyndigheten; samt

att dels---- och ställning.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

96 §.

Med dagsböter---nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Sparbank äger till den 1 juli 1971 tillämpa äldre lagens bestämmelser i

27 § om rätt att mottaga inlåning i stället för nya lagens regler i 25 § om

krav på kapitaltäckning.

I fråga om skyldighet att hålla kassareserv äger sparbank till den 1 juli

1973 tillämpa äldre lag.

Kreditmstitututredningens förslag till

lag om ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrakskasserörelsen

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 22, 24 och 31—42 §§ lagen den 25

maj 1956 om jordbrukskasserörelsen skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya bestämmelser, betecknade

42 a §, 42 b § och 42 c §. Till följd härav kommer 12, 14, 22 och 24 §§ samt

den del av lagen, som upptages under rubriken Rörelsen att ha den iydelse

som framgår nedan, från och med den dag då denna lag träder i kraft.

12 §.

Riksorganisationen äger, under beaktande av ändamålsbestämningen i

1 §, meddela närmare föreskrifter om villkoren för beviljande av medlemskap

i jordbrukskassa.

14 §.

Jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar.

22 §.

Riksorganisationen äger, under beaktande av ändamålsbestämningen i 1 §,

meddela föreskrifter om villkoren för beviljande av medlemskap i centralkassa.

24 §.

Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar, så ock åt Postbanken

aktiebolag, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts

av Konungen, bankbolag eller sparbank eller utländskt bankföretag samt

svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag.

Ivreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet

av jordbrukskassornas fordringsbevis med tillhörande säkerheter.

30 §.

Jordbrukskassa må utlåna penningar samt anskaffa medel för utlåningen

i den ordning denna lag föreskriver samt idka verksamhet som står i samband

med utlåningen och medelsanskaffningen.

Centralkassa äger

in- och utlåna penningar samt idka verksamhet som därmed står i samband,

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

ingå garantiförbindelser med iakttagande i tillämpliga delar av de regler

för beredande av kredit som meddelas i denna lag, samt

förmedla inhemska obligations- och kommunlån.

Kassa får ej idka annan bankmässig verksamhet än sådan som enligt vad

ovan stadgas är medgiven, om inte Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer efter ansökan gett tillstånd därtill. Tillstånd får ej ges jordbrukskassa

att för egen räkning driva inlåning från allmänheten. I fråga om

tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning skall

gälla, att tillstånd ej får meddelas om inte sådan verksamhet, med hänsyn

till kassans organisation och förvaringsanordningar samt fonder, anses kunna

med trygghet anförtros åt kassan. Tillstånd får återkallas, då förutsättningarna

för tillståndets meddelande anses icke vidare föreligga.

31 §.

Kreditkassa må för egen räkning driva handel med eller förvärva endast

guld samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer

ävensom andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, utom sådana

som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare

(förlagsbevis).

Utan hinder av bestämmelsen i första stycket må dock kreditkassa förvärva

fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt, om syftet med förvärvet är

att bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande. För

samma ändamål äger kassan jämväl förvärva aktie i bolag, som uteslutande

har till syfte att förvalta för omförmälda användning förvärvad fast egendom

eller tomträtt eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Bostadsrätt

till lägenhet må även förvärvas för att bereda bostad åt befattningshavare

hos kassan eller ansluten kassa. Vill kreditkassa förvärva egendom som nu

sagts skall frågan härom upptagas på stämma. Åtgärden må ej vidtagas, om

ej minst två tredjedelar av samtliga röstande uttalat sig för densamma samt

beslutet tillika godkänts av riksorganisationen.

Kreditkassa må vidare förvärva

dels inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan

äger, eller till lokaler som kassan i övrigt innehar,

dels ock i samband med emission på allmänna marknaden, andra aktier

eller förlagsbevis än som ovan nämnts. Sådana aktier eller förlagsbevis skall

kassan dock åter avyttra så snart lämpligen kan ske och senast inom ett år

efter förvärvet, om ej tillsynsmyndigheten på ansökan medger förlängningav

nämnda tid.

Centralkassa äger jämväl använda ett belopp motsvarande högst en tiondel

av kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital till förvärv

av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som tillgodoser

för kreditkassor gemensamma intressen, eller garantifondbevis eller

förlagsbevis, som utges av föreningen eller aktiebolaget, eller såsom tillskott

i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

Tillsynsmyndigheten må medgiva tillskott utöver vad i föregående stycke

sägs till förening eller aktiebolag som där avses, i den mån det sålunda tillskjutna

kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på eget

kapital hos föreningen eller bolaget eller annorstädes.

32 §.

Utan hinder av vad i 31 § stadgas må kreditkassa, för att skydda fordran,

på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom som är för fordringen

opaginerad Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen

pantsatt eller annan egendom, därest det är uppenbart att kassan

eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om andel

i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna

paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring

kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

33 §.

Mot centralkassas och anslutna jordbrukskassors tillgångar, med undanlag

av inneliggande kassamedel samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret,

ävensom ingångna garantiförbindelser skall finnas eget kapital

till ett sammanlagt belopp motsvarande vid varje tidpunkt lägst

dels en halv procent av summan av

1. svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utfärdats av svenska

staten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller av

svenskt kreditaktiebolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente

fastställts av Konungen, eller som offentligen utbjudits av Postbanken

aktiebolag, bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit,

beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar i övrigt, för vilka staten, svensk kommun eller annan därmed

jämförlig samfällighet eller någon ovan angiven inrättning eller utländskt

bankföretag eller svenskt försäkringsbolag svarar som gäldenär,

garant eller löftesmän,

3. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,

som angivits ovan eller av livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet,

4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa

och för vilka säkerhet ställts i värdehandlingar eller fordringar

som angivits ovan,

dels en procent av summan av

1. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till

sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den

fasta egendomen eller av byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna

fastigheten,

inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom hälften av motsvarande

värde,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt

för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten må göras gällande på

kassans föranstaltande, eller av

kreditförsäkring, som meddelats av svenskt försäkringsbolag, samt

2. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa

och för vilken kassan erhållit sådan säkerhet som anges under

1. närmast här ovan,

dels fyra procent av summan av

1. andra svenska obligationer än sådana som ovan nämnts, beräknade till

marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruks- eller bostadsfastighet, där en- eller tvåfamilj shus

opaginerad Kontrollera mot PDF

319

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

uppförts, eller i tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värdet på

den fasta egendomen eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt

upplåtna fastigheten, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen,

svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid fondbörs i riket,

eller av

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen

kronor, samt

3. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa

och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av sådan värdehandling,

inteckning eller borgensförbindelse, som anges under 1. eller 2.

närmast här ovan,

dels ock åtta procent av summan av övriga tillgångar och garantiförbindelser.

Centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas tillgångar skola vid

tillämpningen av första stycket beräknas efter sina bokförda värden, såvida

annat ej framgår av vad ovan sagts. Från tillgångarna och förbindelserna

må dock vid beräkning av kravet på eget kapital avdrag göras med ett belopp

motsvarande kassornas konton för värdereglering för utlåning samt,

om marknadsvärdet av kassornas fordringar i skattkammarväxlar eller obligationer

överstiger bokförda värdet av dessa, skillnaden mellan de båda värdena.

Äger kreditkassa bestämmande inflytande i aktiebolag, som uteslutande

har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för att bereda

kreditkassan lokaler för dess inrymmande, skall vid beräkning av krav

på kreditkassans eget kapital avräknas åtta procent av summan av bokförda

värdet å aktierna i fastighetsbolaget och bolagets skulder.

Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond jämte

vinstbalans. Med eget kapital må likställas nominella värdet av förlagsbevis,

utställda av centralkassan, intill ett belopp motsvarande det belopp vartill

centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital uppgår. I fråga

om förlagskapital, som kan av långivaren återkrävas inom fem år, skall dock

iakttagas att med centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget

kapital må likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet

som svarar mot en tiondel av detta kapital.

34 §.

Kreditkassa må icke bevilja kredit utan att säkerhet som av kassan prövas

betryggande ställes i fast eller lös egendom eller i fordringsrätt även mot

annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan att sådan säkerhet ställes

må dock kredit lämnas till belopp, som vid varje tillfälle sammanlagt motsvarar

högst hälften av kassans eget kapital. Därutöver må kredit utan särskild

säkerhet beviljas

dels stat, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, Postbanken aktiebolag,

allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen,

bankbolag eller sparbank eller utländskt bankföretag samt svenskt försäkringsbolag

eller kreditaktiebolag,

dels samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar, om lånet ej överstiger belopp för vilket

förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om

förmånsrätt för fordringar enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras

gällande på kreditkassans föranstaltande,

dels ock näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig

opaginerad Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj.ts proposition nr lkS år 1968

och trygghet för förbindelsens fullgörande med hänsyn till omständigheterna

kan anses föreligga.

Aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller

driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, må mottagas som

pant endast om den är noterad vid fondbörs i riket. Vad nu sagts gäller även

förlagsbevis som utgivits av sådant bolag.

Kreditkassa äger ej som pant mottaga förlagsbevis, som utställts av bolag,

vars uppgift är att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller

av centralkassa, ej heller bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan

själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

35 §.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt att kredit i sådan omfattning, att

det kan vålla fara för kreditkassans säkerhet, icke lämnas åt samma låntagare

eller åt låntagare, vilka äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk

intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier i samma aktiebolag

eller i aktiebolag, vilka äro förbundna i sådan gemenskap som nu sagts. Med

kredit jämställes borgen och annan garantiförbindelse till kassan.

36 §.

Jordbrukskassa må ej, med mindre centralkassan därtill lämnat medgivande,

utlämna lån mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av

jordbrukskassans styrelse, revisor i jordbrukskassan eller suppleant för

styrelseledamot eller revisor eller ock befattningshavare i kassan svarar i

egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän.

37 §.

Bestämmelserna om kredit i 34—36 §§ skola äga motsvarande tillämpning

i fråga om garantiförbindelser, som kreditkassan ikläder sig.

38 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall kreditkassan förbehålla sig

rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket må

1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år,

2. kreditkassa utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än

ett år till sammanlagt belopp, vilket jämte det sammanlagda beloppet av här

avsedd utlåning från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas

verksamhetsområde motsvarande högst tjugofem procent av summan av

centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital samt centralkassans

inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna pensionsfonden

i samband med återlån.

Förfallotidcn för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2. må icke

ställas på längre återbetalningstid än tio år. Utgöres säkerheten för sådant

lån av borgen, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande

till den tid för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvisningar

som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2.

och tredje stycket första punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån som avses i andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

försvagas i märklig mån.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är

ansvarig. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant

lån.

39 §.

Centralkassa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning

tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som med lätthet

kunna förvandlas i penningar. Kassareserven skall jämte den inneliggande

kassan uppgå till lägst ett belopp motsvarande en tiondel av kassans samtliga

förbindelser, med undantag av obligations- och förlagslån, lån mot inteckning

i egen fastighet, lån som upptagits hos allmänna pensionsfonden

i samband med återlån samt garantiförbindelser. Nedgår kassareserv tillfälligtvis

under föreskrivet belopp, skall den snarast åter uppbringas till detta.

Är tillgång, som anges i första stycket, pantsatt, må den ej inräknas i

kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som centralkassan

ej begagnat till fullo, må den likväl beräknas till det belopp, som kassan

enligt avtalet äger ytterligare utbekomma vid anfordran.

40 §.

Kreditkassa må ej vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse förbehålla

sig vinst på affär, som kassan själv icke äger avsluta.

Ej heller annorledes må kreditkassa, där ej fråga är om utdelning å aktier

eller vad kassan såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma, beredas

andel i vinst på verksamhet, som kassan själv icke äger bedriva.

41 §.

Vid beviljande av kredit må kreditkassa icke göra förbehåll om att kreditbeloppet

eller del därav skall insättas hos centralkassa för längre tid än sex

månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

42 §.

Kreditkassa må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller

till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för

sådana förbindelser. Vad nu stadgats gäller dock ej räntebärande obligationer

eller förlagsbevis lydande på minst etthundra kronor.

42 a §.

Insättas penningar hos centralkassa för att där innestå viss tid, skall motbok

eller annat bevis, som därom utfärdas, ställas till viss man och innehålla,

att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas

hos kassan.

Centralkassa må ej träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning till

annan än rätt innehavare av motbok kunde åberopas av kassan.

42 b §.

Omyndig äger utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel

som han själv insatt hos centralkassa efter det han fyllt sexton år. Utan den

omyndiges samtycke äger kassan ej utbetala sådana medel till förmyndaren.

Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen

och företett bevis därpå, äger den omyndige ej vidare förfoga över medlen.

11 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 143

opaginerad Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

I sådant fall skall anteckning att den omyndige ej äger förfoga över innestående

medel göras på bevis eller i motbok som av kassan utlämnats, när

beviset eller motboken företes hos kassan.

I fråga om medel, som står under förvaltning av förmyndare eller god

man enligt regler i föräldrabalken får utom såvitt angår ränta som innestått

kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndares tillstånd göras endast om

förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren

äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Har

sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas å bevis,

som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats av kassan.

Överförmyndare, förmyndare och god man äger på begäran erhålla bevis angående

beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock om meddelat

tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

42 c §.

Kreditkassa må ej utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial av

annat slag utan medgivande av riksorganisationen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Centralkassa äger till den 1 juli 1971 tillämpa äldre lagens bestämmelser

i 34 § om rätt att mottaga inlåning i stället för nya lagens regler i 33 § om

krav på kapitaltäckning.

I fråga om skyldighet att hålla kassareserv äger centralkassa till den 1 juli

1973 tillämpa äldre lag.

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

323

Bilaga 3

Herr Hanströms förslag till kapitaltäckningsbestämmelser

för bankaktiebolag

56 §.

Mot bankaktiebolags tillgångar och ingångna garantiförbindelser skall finnas

eget kapital till ett sammanlagt belopp motsvarande vid varje tidpunkt

lägst

dels en procent av summan av

1. svenska obligationer, som utgivits eller garanterats av staten, svensk

kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet, svenskt kreditaktiebolag,

allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller

som utgivits eller offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, sparbank

eller centralkassa för jordbrukskredit,

2. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

a) obligation, som angivits under 1,

b) inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller i tomträtt

till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av

den fasta egendomen eller av den byggnad, som uppförts på den med tomträtt

upplåtna fastigheten,

c) förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt

för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten må göras gällande på

bankbolagets föranstaltande,

d) fordran, som med avseende å politiska och kommersiella risker är säkerställd

av exportkreditnämndens garanti, eller av

e) livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet,

3. fordringar, för vilka svensk kommun eller annan därmed jämförlig

samfällighet^ svenskt försäkringsbolag eller utländskt bankföretag svarar

som gäldenär eller borgensman,

4. garantiförbindelser, som bankbolaget utfärdat och för vilka banken erhållit

säkerhet i värdehandlingar eller fordringar som angivits under 1—3,

dels fyra procent av summan av

fordringar och av bankbolaget utfärdade garantiförbindelser, för vilka säkerheten

utgöres av

a) inteckning i bostadsfastighet med en- eller tvåfamilj shus eller i tomträtt

till sådan fastighet liggande över sjuttiofem procent av men inom det

uppskattade värdet av den fasta egendomen eller den byggnad, som uppförts

på den med tomträtt upplåtna fastigheten, under förutsättning att förutom

inteckningssäkerheten ställts betryggande borgen,

b) inteckning i jordbruksfastighet liggande över sjuttiofem procent av men

inom det uppskattade värdet å fastigheten, om förutom inteckningssäkerheten

ställts betryggande borgen och lånebeloppet i varje enskilt fall icke överstiger

femtiotusen kronor, eller av

c) betryggande borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än

tjugofemtusen kronor,

llj Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr H3

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

dels ock åtta procent av summan av övriga tillgångar och garantiförbindelser

med undantag av

1. inneliggande kassa, svenska checkar eller postremissväxlar samt utländska

sedlar och mynt,

2. andra fordringar än obligationer, för vilka staten, postbanken, allmän

kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, bankbolag,

sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller kreditaktiebolag svarar som

gäldenär eller borgensman,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av fordran hos postbanken,

bankbolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller kreditaktiebolag.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i första stycket skall tillgång upptagas

till bokförda värdet och garantiförbindelse till nominella beloppet; avdrag

må dock göras med belopp som avsatts för mötande av förlust på tillgången

eller garantiförbindelsen.

Med uppskattat värde avses det värde, som bankbolaget fastställt med ledning

av utlåtande från särskild sakkunnig. Har i enlighet med gällande bestämmelser

om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant

lån beviljats för viss byggnad, må dock till grund för bankbolagets bedömande

i stället för utlåtande av särskild sakkunnig läggas det enligt nyssnämnda

bestämmelser fastställda pantvärdet å byggnaden eller den fastighet,

där denna uppförts. Har fastighet eller byggnad som uppförts på med

tomträtt upplåten fastighet icke varit föremål för bedömning av särskild

sakkunnig eller åsatts särskilt pantvärde på sätt nu sagts, må taxeringsvärdet

utgöra grund för bolagets uppskattning av värdet.

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av

bolagsstämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital må likställas nominella

värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett belopp motsvarande

dess aktiekapital. I fråga om förlagskapital, som kan av långivaren

återkrävas inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets kapital må

likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar

mot en tiondel av bolagets aktiekapital.

Från bankens eget kapital skall avräknas bokförda värdet av vad banken

såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till aktiebolag, kreditaktiebolag

eller annat in- eller utländskt bankföretag i den mån det tillskjutna

kapitalet kan i företaget grunda in- eller upplåningsrätt.

Äger bank genom innehav av aktier bestämmande inflytande i bolag, som

uteslutande har till syfte att äga och förvalta fastighet eller tomträtt, som

förvärvats för att bereda banken lokaler för dess inrymmande, skall från

bankens eget kapital avräknas åtta procent av summan av bokförda värdet å

aktierna i fastighetsbolaget och bolagets skulder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

325

Bilaga 4

Utdrag av lagarna om bankrörelse, om sparbanker och om

j ordbrukskasserörelsen

Lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

2 §•

Ej må annan än riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank, Sveriges

allmänna hypoteksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag i sin

firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen använda ordet bank. Beträffande

användningen av ordet bank i registrerad understödsförenings

firma är särskilt stadgat.

Om rörelsen

54 §.

Bankaktiebolag må för egen räkning driva handel allenast med guld samt

in- och utländskt mynt, växlar, checkar, anvisningar ävensom obligationer

och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, utom sådana

som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare

(förlagsbevis). Egendom, varmed bolag ej må driva handel för egen räkning,

äger bolag ej heller förvärva, där ej nedan i denna paragraf eller i 55 §

annorlunda stadgas.

Bankbolag må förvärva:

dels fast egendom eller tomträtt, såframt med fånget åsyftas att bereda

banken lokaler för dess inrymmande, bostadsrätt till lägenhet för sådant

ändamål eller för att bereda bostad åt befattningshavare hos banken, aktie

i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda användning

förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital uppgår till

minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, eller förlagsbevis, utfärdat

av bolag, som nu nämnts;

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankbolaget

äger, eller till lokaler, som bolaget i övrigt innehaver;

dels ock, såframt tillstånd därtill lämnas av Konungen, aktie i annat

svenskt bankbolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars

ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, ävensom

förlagsbevis, utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts.

55 §.

Till skyddande av fordran må bankaktiebolag å offentlig auktion eller

fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så

ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan

egendom, där uppenbart är att bolaget eljest skulle lida avsevärd förlust,

dock icke i någotdera fallet egen aktie. Om sålunda inköpt eller övertagen

opaginerad Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

egendom utgöres av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning

eller fartyg, må bankbolag i utbyte mot sådan egendom jämte tillhörande lös

egendom förvärva aktie i bolag, som bildas för förvaltning av ifrågavarande

egendom eller för fortsättande av en därmed bedriven verksamhet, eller förlagsbevis,

utfärdat av sådant bolag. Bankbolag må ock förvärva aktie i bolag,

vari bankbolaget enligt bestämmelserna i detta stycke förut förvärvat aktie,

där uppenbar fara är, att bankbolaget eljest skulle lida förlust.

Har bankbolag med stöd av vad i första stycket stadgas förvärvat aktie i

bolag eller av aktiebolag utfärdat förlagsbevis, må bankbolaget, om aktiebolaget

överlåter sina tillgångar å annat aktiebolag, utbyta aktie eller förlagsbevis,

som sålunda förvärvats, mot aktie i det andra aktiebolaget eller

förlagsbevis utfärdat av detta bolag.

Egendom, som bankbolag förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna

paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring

kan äga rum utan förlust för bolaget.

Angående förvärv enligt denna paragraf skall anmälan ofördröj ligen göras

hos tillsynsmyndigheten.

56 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit, utan att säkerhet som av bolaget

prövas betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt

jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan hinder

av vad sålunda stadgas må dock

1. stat, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet ävensom allmän

kassa eller inrättning, vars reglemente blivit av Konungen fastställt, så

ock bankbolag, sparbank eller utländskt bankföretag kunna erhålla kredit

utan särskild säkerhet;

1 a. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar kunna erhålla kredit till belopp, för vilket

förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om

förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag, om förmånsrätten får

göras gällande på bankbolagets föranstaltande;

2. kortvarig kredit kunna utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare i

och för hans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna trygghet för

förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga;

3. av vederhäftig person dragen växel, betalbar å annan ort, kunna diskonteras,

ehuru accept å densamma ej erhållits; samt

4. annan kredit utan särskild säkerhet kunna lämnas till sammanlagt

högst en tiondel av bankbolagets eget kapital samt till ett belopp i varje särskilt

fall av högst sjuttiofemtusen kronor, då krediten lämnas småföretagare

för hans rörelse, och eljest högst femtontusen kronor.

57 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolaget förbehålla

sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket må bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år;

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till sammanlagt

belopp motsvarande högst tjugufem procent av summan av bolagets

eget kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna

pensionsfonden i samband med återlån.

opaginerad Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 må

icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Utgöres säkerheten för sådant

lån av borgen, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande

till den tid för vilken lånet beviljas.

Bankbolaget skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

försvagas i märklig mån.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är

ansvarig. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant

lån.

58 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit till verkställande direktör i bolaget

eller ställföreträdare för verkställande direktör eller till befattningshavare,

åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen

ankommande ärenden, eller till revisor eller revisorssuppleant, ej heller

till den som är gift med sådan person; och skall detsamma gälla beträffande

bolag, förening eller annan sammanslutning, däri någon som nyss sagts

i egenskap av delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt intresse.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock kredit beviljas dels mot säkerhet

av värdehandling, vari omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke

anbringas, dels utan dylik säkerhet åt sammanslutning som nyss

nämnts genom diskontering av växlar grundade å verkliga handelsaffärer,

dels ock, såvitt angår kredit om högst tjugufemtusen kronor till befattningshavare

som sägs i detta stycke, mot pant som prövas i och för sig innebära

fullgod säkerhet.

Bankbolag må ej vid beviljande av kredit såsom säkerhet godtaga borgen

av eller fordringsbevis utfärdat av person eller sammanslutning som i första

stycket sägs. Ej heller må kredit beviljas mot växel, varå person eller sammanslutning

som nu sagts är acceptant, trassent eller endossent, dock med

undantag för växel, som är grundad å verklig handelsaffär och för vilken

betalningsskyldighet åligger sådan sammanslutning.

Till den som utan att vara befattningshavare, varom i första stycket sägs,

är ledamot av bankbolagets styrelse eller till sammanslutning, vari sådan

styrelseledamot såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt

intresse, må kredit icke beviljas utan mot pant, som prövas i och för sig

innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av växel, vilken är

grundad å verklig handelsaffär.

59 §.

I fråga om kredit mot pant av aktier skall bankaktiebolag särskilt iakttaga
att

vid kreditens meddelande förefinnes en med hänsyn till de pantsatta

aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i övrigt skälig marginal mellan

aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet; samt

att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under kreditens

fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde.

Bankbolag må icke såsom pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet

huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som

idkar emissionsrörelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition nr till år 1968

Vad nu stadgats om kredit mot pant av aktier skall äga motsvarande tilllämpning

i fråga om kredit mot pant av förlagsbevis.

Föreskriften i 49 § angående förbud för banlcbolag att som pant mottaga

egen aktie skall även gälla i fråga om förlagsbevis som bolaget utställt.

60 §.

Vad i 56, 58 och 59 §§ stadgats angående kredit skall äga motsvarande tilllämpning

i fråga om garantiförpliktelse, som bankaktiebolaget ikläder sig.

61 §.

Bankaktiebolag är pliktigt ägna särskild uppmärksamhet däråt, att icke

åt samma eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap förbundna

kredittagare eller mot säkerhet av aktier i samma eller i dylik gemenskap

förbundna aktiebolag beviljas kredit i sådan omfattning, att därav

kan uppkomma fara för bankbolagets säkerhet. Med kredit skall härvid

jämställas borgen och annan garantiförpliktelse till bankbolaget ävensom

av bolaget ingången garantiförpliktelse för kredittagaren.

62 §.

Bankaktiebolag äger mottaga inlåning med

dds ett belopp motsvarande summan av

a) bolagets inneliggande kassa;

b) vad för bolagets räkning innestår hos riksbanken eller riksgäldskontoret

eller å postgiro eller hos annat inländskt bankbolag, svenska jordbrukskreditkassan

eller centralkassa för jordbrukskredit;

c) bolaget tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar samt

av inländsk bank, svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit

utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av

svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga

obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning

att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under d)

men vilkas återstående löptid överstiger fem år;

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av

fullgod beskaffenhet; samt

g) intill ett sammanlagt belopp, motsvarande högst tre gånger bolagets

eget kapital och högst sjuhundra miljoner kronor, fordringar, för vilka säkerheten

utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, därvid obligationerna skola medräknas till

så stor del av sitt värde som angives under d)—f) här ovan,

inteckning i jordbruksfastighet eller sådan bostads- eller affärsfastighet,

som är belägen inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts,

inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,

som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål, inom

sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna;

dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger

fem miljoner kronor, fem gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

kapital är större än nyss sagts, tjugufem miljoner kronor ökat med tio

gånger skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.

Såsom inlåning anses dels bankbolags samtliga skuldförbindelser utom

vad som må vara outtaget av krediter i räkning, som bolaget beviljat, dels

beloppet av de garantiförbindelser, som bolaget iklätt sig, i den mån dessa

förpliktelser icke täckas av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna

medel.

Bankbolag äger utan hinder av bestämmelserna i första stycket upplåna

medel mot förlagsbevis. Sålunda upplånat kapital må vid tillämpning av

nämnda bestämmelser intill ett belopp motsvarande bolagets aktiekapital

likställas med dess eget kapital. I fråga om kapital, som kan av långivaren

återkrävas inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets eget kapital

må likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar

mot en tiondel av bolagets aktiekapital.

63 §.

Bankaktiebolag är skyldigt att hålla en med hänsyn till rörelsens art och

omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med

lätthet förvandlas i penningar.

Kassareserven skall jämte den inneliggande kassan minst uppgå till belopp

lika med summan av

a) tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger bolaget att fullgöra

vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,

garantiförbindelser och inlåning å sparkasseräkning undantagna;

b) fyra procent av sådana bankbolagets förbindelser, som ej skola motsvaras

av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt obligationer eller

därmed jämförliga förbindelser undantagna.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan ske,

åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i kassareserven;

dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som

ej av bankbolaget till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp, som

bolaget enligt avtalet är berättigat att vid anfordran ytterligare utbekomma.

67 §.

Insättas penningar hos bankaktiebolag för att där innestå viss tid, mot

eller utan ränta, skall bevis, som bolaget därom utfärdar, ställas till viss man

och innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt att överlåtelsen

bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos bolaget.

En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed

likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läggande

till kapitalet ökas utöver femtiotusen kronor. Då, efter vad i 70 § stadgas,

för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt

gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Bankbolag må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst

en vecka, efter uppsägning återbetala å sparkasseräkning insatta medel; styrelsen

dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, medgiva

utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insättning å

sparkasseräkning antecknas i motbok som utlämnas till räkningshavaren.

Då medel å sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras i motboken.

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Ej må bolaget träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning till annan

än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av bolaget.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller vad

därom är särskilt stadgat.

68 §.

För inrättande av avdelningskontor i kommun, där bankaktiebolaget icke

förut driver bankverksamhet vid kontor, fordras Konungens tillstånd. Sådant

tillstånd må lämnas endast om verksamheten i kommunen finnes kunna

vara till nytta för det allmänna.

Vid meddelande av tillstånd äger Konungen föreskriva, att tillståndet icke

skall innebära rätt för bolaget att i kommunen driva verksamhet vid flera

kontor än ett.

Inrättas avdelningskontor, då tillstånd ej erfordras, åligger det bolaget att

ofördröj ligen göra anmälan till tillsynsmyndigheten.

69 §.

Inom kommun, där bankaktiebolag icke är berättigat att utöva verksamhet

vid kontor, må bolaget icke idka in- eller utlåning genom ombud eller

eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning.

Vad sålunda stadgats gäller dock icke i fall, då det ombud som anlitas är

annat bankbolag, sparbank eller kassa för jordbrukskredit.

70 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos bankaktiebolag.

Sådana medel må ej av bolaget utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd

att omhändertaga medlen och därom hos bolaget företett bevis, äger den

omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning,

att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas

å bevis eller i motbok, som av bolaget utlämnats, när beviset eller motboken

företes hos bolaget.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som innestått

kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras allenast

såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda

balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall

gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas

å bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats av

bankbolaget, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla

bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock,

om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning å sparkasseräkning eller

därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för den,

till vilkens förmån medel insättas med förbehåll som i andra stycket avses,

så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok å medel,

varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel, som förvaltas

av förmyndare eller god man, å motbok med sådant förbehåll, må annan

motbok utfärdas för insättning av medel utan förbehåll.

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

331

Om styrelse och firmateckning

71 §.

För bankaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst fem högst

femton ledamöter.

Styrelsen skall förvalta bankbolagets angelägenheter i enlighet med vad i

denna lag är stadgat.

74 §.

Styrelsen skall inom sig utse verkställande direktör att under styrelsens

inseende leda verksamheten, däri inbegripet att i den utsträckning styrelsen

bestämmer avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens

egen prövning. Där förhållandena så påkalla, må flera verkställande direktörer

utses. Styrelsen skall även förordna styrelseledamot eller styrelsesuppleant

att vara ställföreträdare för verkställande direktör.

Styrelsen må jämväl uppdraga åt annan än verkställande direktör att ensam

eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma

på styrelsens egen prövning.

Angående den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma verkställande

direktör eller person som avses i andra stycket, åligger det styrelsen

att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd instruktion.

Avser uppdraget beviljande av kredit, skola grunderna för kreditgivningen

fastställas. Hava flera verkställande direktörer utsetts, skall instruktionen

angiva huru ledningen av bankens verksamhet skall mellan dem fördelas.

Styrelsen skall, så snart kan ske, till tillsynsmyndigheten insända avskrift

av instruktionen ävensom, där ändringar vidtagas i densamma, meddela

myndigheten därom.

Uppdrag som sägs i denna paragraf må när som helst återkallas eller inskränkas.

Utan hinder av uppdrag äger styrelsen själv avgöra ärende av

varje slag.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att avgöra

ärende, som avser:

1. inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av

annan bankrörelse;

2. förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande;

3. beviljande av kredit till person, vilken är sådan befattningshavare som

i 58 § första stycket sägs eller ledamot av bankaktiebolagets styrelse eller av

den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor, eller

till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är styrelseledamot

eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt

intresse; styrelsen dock obetaget alt för jierson eller sammanslutning,

som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i

varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och för en av lionom

idkad rörelse;

4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie

eller förlagsbevis, som är för bankbolagets fordran utmätt eller pantsatt;

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att beslut,

där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens hörande

meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde;

6. antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla

även i fråga om garantiförpliktelse, som bankbolag ikläder sig.

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

99 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag

att granska bankaktiebolagets böcker och andra räkenskaper;

att taga del av styrelsens och bolagsstämmans protokoll samt av de föreskrifter

rörande bolagets kreditgivning, som utfärdats av styrelsen eller

verkställande direktör;

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av bolagets

kassa och övriga tillgångar;

att tillse huruvida bolagets organisation av och kontroll över bokföringen

och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

att, sedan de redovisningshandlingar som i 89 § omförmälas avgivits för

bolaget, granska nämnda redovisningshandlingar.

Minst en gång varje halvår skola revisorerna:

granska större krediter och andra större placeringar av bankbolagets medel;
granska

av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring

av jämlikt 55 § inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten

kunna hava gjorts till styrelsen eller verkställande direktör; samt

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande bolagets

huvud- och avdelningskontor samt rörande av bolaget ägda företag

av större betydelse.

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som för ett behörigt fullgörande

av revisionsuppdraget må vara erforderliga.

186 §.

Med dagsböter straffes ock:

1. den som, i annat fall än i 184 § 2 och 3 avses, underlåter att iakttaga

föreskrift i 23 §, 25 §, 40 § tredje punkten eller 44 § 2 mom. tredje stycket

eller fjärde stycket sista punkten så ock den som bryter mot föreskrift i

44 § 2 mom. fjärde stycket första punkten eller 49 §;

2. styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att verkställa påskrift

å aktiebrev enligt 37 §, 44 § 2 mom. fjärde stycket, 45 § sista stycket,

46 § 2 mom. andra stycket eller 140 § andra stj^cket;

3. den som bryter mot vad som stadgas i 69 §.

189 §.

Bildas bankaktiebolag eller ökas bankbolags aktiekapital för övertagande

av annan bankrörelse, må andel i vad bolaget sålunda skall övertaga utgöra

vederlag för aktie i bolaget samt teckning ske med villkor, att sådant

tillskott skall få göras; och skall i övrigt i ty fall gälla denna lags bestämmelser

om bankbolags bildande och aktiekapitalets ökning med följande tilllägg

och undantag:

1. Vid bankbolags bildande skall teckningslista och vid aktiekapitalets

ökning bolagsstämmans beslut om ökningen innehålla jämväl alla de om

bankrörelsens övertagande träffade bestämmelserna. Vad som stadgas i 9

och 33 §§ föranleder ej därtill att värdet av det, som för aktie skall tillskjutas

i annat än penningar, skall i teckningslista eller i bolagsstämmas

beslut om ökning av aktiekapitalet uppskattas till visst penningbelopp.

2. Där vid bankbolags bildande ej samtliga tecknare enligt bestämmelse

i teckningslistan äro berättigade att för aktie tillskjuta annat än penningar,

äger å konstituerande stämman tecknare, vilken berättigats att göra till
-

s. 333 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

333

skott i annat än penningar, ej deltaga i omröstning enligt 15 §; ej heller må

sådan tecknare eller av honom tecknade eller eljest förvärvade aktier vid

omröstningen tagas i beräkning.

3. Vad som stadgas i 36 § äger ej tillämpning.

4. Tillgång, som bankbolag på sätt ovan sägs övertagit, skall vid dess

införande i bolagets böcker upptagas till skäligt värde.

5. Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland

sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva handel

för egen räkning, må den egendom, även om sådant fall ej är för handen,

som i 54 § andra stycket samt 55 § första och andra styckena omför - mäles, förvärvas av det övertagande bolaget. Egendom, som bankbolaget på

detta sätt förvärvat, skall, i den mån egendomen ej jämlikt vad i nyssnämnda

lagrum stadgas må av bolaget behållas, åter avyttras så snart lämpligen

kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för bolaget.

Lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

11 §•

I sparbank skola såsom representanter för insättarna finnas huvudmän

för övervakning av sparbankens förvaltning och med de uppgifter i övrigt,

som angivas i denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio, dock att tillsynsmyndigheten

må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att

antalet sättes högre än femtio.

16 §.

Då det finnes påkallat för att upprätthålla sparbanks verksamhet, må

huvudmännen besluta om bildande av garantifond genom bidrag av huvudmän

eller andra.

För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifond ske å

teckningslista. Å denna skall angivas huruvida ränta skall utgå å fonden

och i så fall den räntefot, efter vilken räntan skall beräknas. Vidare skola å

teckningslistan sparbankens senaste balansräkning och revisorernas yttrande

däröver vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder,

inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 27 §, äro tillräckliga för

iakttagandet av det förhållande, som jämlikt nyssnämnda paragraf skall

förefinnas mellan sparbankens inlåning och dess fonder. I övrigt skall beträffande

återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst vid

garantifondens bildande.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del därav,

må sådan återbäring ej äga rum annat än i den män reservfonden uppgår

till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må återbäring

ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om

genom återbäringen det förhållande, som jämlikt 27 § skall förefinnas emellan

sparbankens inlåning och fonder, skulle rubbas.

19 §•

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till

följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grund12

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

fond eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å

garantifond skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust

skulle uppkomma å rörelsen att det förhållande, som jämlikt 27 § skall förefinnas

mellan sparbankens inlåning och dess fonder, inbegripet förlagskapital

enligt vad därom stadgas i nyssnämnda lagrum, icke skulle kunna

upprätthållas. Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas om till följd

därav förlust skulle uppkomma.

Om rörelsen

22 §.

Med de undantag, som framgå av 25 §, må sparbank ej driva annan inlåningsrörelse

än å sparbanksräkning.

En och samma insättares tillgodohavande å sparbanksräkning må icke

annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver

visst i reglementet bestämt belopp, högst tvåhundratusen kronor.

Ej må sparbank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en

månad, efter uppsägning återbetala å sparbanksräkning insatta medel;

styrelsen dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning å sparbanksräkning skall, där reglementet ej medgiver annat,

antecknas i sparbanksbok. Sparbanksboken må ej vara ställd till innehavaren

eller eljest löpande; ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som skulle

medföra, att betalning till annan än rätt innehavare kunde åberopas av sparbanken.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen sparbanksbok gäller

vad därom är särskilt stadgat.

24 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt i sparbank. Sådana

medel må ej från sparbanken utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstand

att omhändertaga medlen och därom företett bevis hos sparbanken, äger den

omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall

anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas

i sparbankens avräkningsbok samt i sparbanksbok eller annan motbok

eller å insättningsbevis i övrigt, när boken eller beviset företes hos

sparbanken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som innestått

kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras allenast

såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda

balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall

gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas

i avräkningsboken samt i motboken eller å insättningsbeviset. överförmyndare,

förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis angående

beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om meddelat tillstånd

icke blivit använt, intyg därom.

s. 335 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 ur 1968

335

25 §.

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande tjugu procent av de enligt senaste

bokslut å sparbanksräkning innestående medlen, äger sparbank mottaga

inlåning å annan, valfri räkning.

Härutöver må sparbank upptaga lån mot sådana för den allmänna rörelsen

avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens

övriga fordringsägare (förlagsbevis), ävensom, i samband med

återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning,

hos denna fond upptaga däremot svarande lån. För att tillgodose tillfälligt

penningbehov må sparbank jämväl begagna kredit i checkräkning hos riksbanken

eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes upptaga lån.

26 §.

Sparbank må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till

viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana

förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av sparbanken utställda räntebärande

förlagsbevis lydande å minst etthundra kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen må av

sparbank utfärdas allenast där anordningar vidtagits för kontroll över utelöpande

märken.

27 §.

Sparbank äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) sparbankens inneliggande kassa;

b) vad för sparbankens räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret

eller postsparbanken eller å postgiro eller hos inländskt bankaktiebolag,

svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit;
c)

sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å sparbanken tillhöriga

av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, å sådana sparbanken tillhöriga

obligationer, vilka utfärdats av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt å andra sparbanken

tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet, dock

högst nominella värdet;

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet inom sextio procent

av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,

som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål, inom

sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna;

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens

fonder.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande de

medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den mån återstående

löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens, Sveriges

allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer, överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Sparbank äger ulan hinder av bestämmelserna i första stycket upplåna

medel mot förlagsbevis. Sålunda upplånat kapital må vid tillämpning av

nämnda bestämmelser intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond

likställas med sparbankens fonder. I fråga om kapital, som kan av långivaren

återkrävas inom fem år, skall dock iakttagas att med sparbankens

fonder må likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som

svarar mot en tiondel av sparbankens reservfond.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott

vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av inlåningens

omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på villkor som

tillsynsmyndigheten fastställer taga överskottet i beräkning.

28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde.

Lån må ej utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Utan hinder

av vad sålunda stadgas må dock beviljas kredit i checkräkning.

Lån utan särskild säkerhet må beviljas till belopp i varje särskilt fall av

högst femtusen kronor eller det högre belopp, dock högst femtontusen kronor,

som må vara bestämt i reglementet. Lån som här avses må beviljas till

ett sammanlagt belopp motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder.

Utan hinder av vad nu sagts må lån utan särskild säkerhet beviljas dels

annan sparbank eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet, dels

samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,

om lånet ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt

åtnjutes på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt

för fordringar enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande

på sparbankens föranstaltande.

I övrigt äger sparbank utlämna lån allenast mot fullgod säkerhet av pant

eller borgen. Mot inteckning i fartyg må lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget

att mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet,

som nyss nämnts. Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas

högst till sammanlagt belopp motsvarande hälften av sparbankens

fonder, dock att sparbank icke må som pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet

huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier

eller som idkar emissionsrörelse, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller

sparbanken själv utställt. Ej heller må sparbank som pant godtaga bevis om

tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.

Vad i fjärde stycket är stadgat skall ej gälla lån, för vars fulla gäldande

staten är ansvarig.

29 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall sparbanken förbehålla sig

rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket må sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år;

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till sammanlagt

belopp motsvarande högst tjugufem procent av summan av sparbankens

fonder och dess inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna

pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj. ts proposition nr ltå år 1968

för sparbankens förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 må icke ställas

på längre återbetalningstid än tio år.

Utgöres säkerheten för lån av borgen och är lånet ställt på längre återbetalningstid

än ett år, skall i skaldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande

till den tid för vilken lånet beviljas. Sådant lån må, i annat fall än i

fråga om lån som avses i andra stycket, utlämnas endast på viss tid och ej

utestå längre än femton år. Därvid må frihet från avbetalning medgivas, för

studielån under högst fem år från lånets utlämnande, och för annat lån, om

det är påkallat med hänsyn till lånets ändamål, under högst tre år från samma

tidpunkt.

Sparbanken skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

försvagas i märklig mån.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är

ansvarig. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant

lån.

30 §.

Lån må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot

av sparbankens styrelse, revisor eller revisorssuppleant i sparbanken eller

där anställd tjänsteman svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän,

utan så är att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av fullgoda

inhemska obligationer eller sådana inteckningar, som omförmälas i 27 §

första stycket.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock utlämnas lån, för

vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet

är ansvarig.

31 §•

Sparbank är skyldig att i kassareserv redovisa ett belopp, som tillsammans

med sparbankens kassa motsvarar minst summan av dels tjugufem

procent av de förbindelser, som det åligger sparbanken att fullgöra vid an1''ordran

eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, dels åtta procent

av sparbankens övriga inlåning.

Kassareserv skall utgöras av:

a) vad för sparbankens räkning innestår å postgiro eller sådana tillgodohavanden

hos riksbanken, riksgäldskontoret, postsparbanken eller inländskt

bankaktiebolag, vilkas återstående löptid ej överstiger ett år eller vilka kunna

uppsägas till betalning inom högst ett år;

b) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

c) statens skattkammarväxlar;

d) fullgoda inhemska obligationer, vilka kunna med lätthet förvandlas i

penningar; eller

e) till belopp av högst etthundratusen kronor, inteckningar inom sextio

procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller uti

sådan bostads- eller affärsfastighet, som är belägen inom område, för vilket

stadsplan eller byggnadsplan fastställts, såframt inteckningarna av sparbanken

innehavas såsom säkerhet för lån, vilka förfalla eller kunna av sparbanken

uppsägas till betalning inom högst sex månader.

Obligationer, som ingå i kassareserven, må beräknas högst till marknadsvärdet.

Har tillgång av uppräknat slag pantsatts av sparbanken, må den icke

tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit,

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

som ej till fullo begagnats av sparbanken, den må beräknas till det belopp,

som sparbanken enligt avtalet är berättigad att ytterligare utbekomma.

Efter prövning i varje särskilt fall må tillsynsmyndigheten medgiva, att

jämväl andra tillgångar än de som uppräknats här ovan må betraktas såsom

kassareservmedel.

Nedgår kassareserv under vad i första stycket sägs, skall den så snart kan

ske åter uppbringas till föreskrivet belopp.

32 §.

Sparbank må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med

fånget åsyftas att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande. För samma

ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag, som

uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda användning förvärvad

fast egendom eller tomträtt, eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Bostadsrätt

till lägenhet må även förvärvas för att bereda bostad åt befattningshavare

hos sparbanken. Vill sparbank förvärva fast egendom, tomträtt eller

aktie som nyss sagts eller förbättra byggnad, vari sparbankens lokaler äro

eller avses bliva inrymda, för belopp, vilket sammanlagt med det belopp,

vartill sparbanken förut tillhörig fast egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande

art bör uppskattas, överstiger hälften av fonderna, skall frågan

härom hänskjutas till huvudmännens prövning. Åtgärden må ej vidtagas,

där ej minst två tredjedelar av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen

uttalat sig för densamma samt beslutet tillika vunnit tillsynsmyndighetens

stadfästelse.

Vid tillämpning av första stycket fjärde punkten skall uppskattningen

av egendom, som där sägs, ske enligt stadgandena i 48 §, dock att värdet aA''

aktie skall beräknas till belopp motsvarande den andel av bokförda A^ärdet å

bolagets egendom, vilken belöper å aktien.

Av lös egendom må sparbank i övrigt ej förvärAra annat än in- och utländskt

mynt, å in- eller utländsk penninginrättning dragna checkar, obligationer,

av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som anskaffas

för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger, eller till lokaler,

som sparbanken i övrigt innehar. Dock må sparbank använda ett belopp,

motsvarande högst en tiondel av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant aktiebolag,

som med Konungens godkännande skall vara verksamt såsom en sammanslutning

aAr svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma intressen,

eller av förlagsbevis, som utgives av föreningen eller aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

Tillsynsmyndigheten må medgiva tillskott utöver vad i föregående stycke

sägs till förening eller aktiebolag som där avses, i den mån det sålunda tillskjutna

kapitalet icke kan, hos föreningen eller bolaget eller annorstädes,

grunda in- eller upplåningsrätt.

33 §.

Utan hinder av vad i 32 § stadgas må sparbank till skyddande av fordran

å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen

utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen

pantsatt eller annan egendom, där uppenbart är att sparbanken eljest

skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om tillskott

till garantifond eller grundfond i sparbanken, därest ej de i 16 och 18 §§ angivna

förutsättningarna för återbetalning aAr fond föreligga.

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj.ts proposition nr l t3 år 1968

Egendom, som sparbank förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna

paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring

kan äga rum utan förlust för sparbanken.

34 §.

Sparbanks filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde.

Filial, som må bevilja eller utbetala lån eller ombesörja avräkningsbokföring

eller hålles öppen mer än nio timmar i veckan, är avdelningskontor.

Annan filial är spar ställe. För inrättande av avdelningskontor i kommun,

där sparbanken icke förut driver verksamhet vid huvudkontor eller avdelningskontor,

fordras tillstånd av tillsynsmyndigheten. Sådant tillstånd må

lämnas endast om sparbanksverksamheten i kommunen finnes kunna vara

till nytta för det allmänna.

35 §.

Inom kommun, där sparbank icke är berättigad att utöva verksamhet vid

huvudkontor eller avdelningskontor, må sparbanken icke idka in- eller utlåning

genom ombud.

Vad sålunda stadgats skall dock icke utgöra hinder för sparbank att såsom

ombud anlita annan sparbank eller bankaktiebolag. Ej heller skall stadgandet

utgöra hinder för inlåning, som bedrives inom skolsparrörelsen och

sparklubbsrörelsen.

Om styrelse och firmateckning

39 §.

Styrelsen må, där reglementet så medgiver, uppdraga åt delegation att,

med de inskränkningar som i tredje stycket sägs, avgöra ärenden av beskaffenhet

att eljest ankomma på styrelsens egen prövning.

Delegation skall bestå av minst tre ledamöter och utses bland styrelseledamöterna,

dem som utgöra ledningen för avdelningskontor eller tjänstemännen

i sparbanken.

Delegations uppdrag må ej avse andra ärenden än sådana som angå beviljande

av kredit. Grunderna för kreditgivningen skola angivas i en av styrelsen

för ett år i sänder fastställd instruktion för delegationens verksamhet.

40 §.

Styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 39 § må ej handlägga

fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sådan fråga om

avtal mellan sparbanken och tredje man, i vilken han äger ett väsentligt

intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Ej heller må han deltaga

i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han

ensam eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande

rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, delegationsledamoten

eller tredje man.

43 §.

I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efterrättelse

de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträf
-

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj.ts proposition nr Vt?> år 1968

fande frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Detsamma

skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt delegation enligt

39 §; och äro dessa jämväl skyldiga att hörsamma föreskrift som meddelas

av styrelsen.

Föreskrift, vilken såsom stridande mot denna lag eller reglementet finnes

ej vara gällande, må dock ej efterkommas, ej heller föreskrift av

huvudmännen om sådan åtgärd avseende förvaltningen av sparbankens

angelägenheter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart

åsidosättande av sparbankens intressen.

Den som enligt 40 § icke må för sparbanken handlägga fråga om avtal

äger ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda

sparbanken i avseende å avtalet.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning

gälla:

1. Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må

räntebärande obligation, som avses i 27 §, i stället upptagas till nedan angivet

värde, nämligen,

beträffande obligation, utfärdad av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa: sådant värde, att

obligationens avkastning utgår efter en räntefot, som motsvarar den av tillsynsmyndigheten

på sätt under 3 sägs beräknade medelräntan nnder de

senaste tio åren å där nämnda obligationer;

beträffande annan obligation, vilken förmyndare äger utan överförmyndarens

samtycke inköpa för omyndigs medel: sådant värde, afl obligationens

avkastning utgår efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger

nämnda medelränta; samt

beträffande övriga obligationer: sådant värde, att obligationens avkastning

utgår efter en räntefot, som med en halv procent överstiger nämnda

medelränta.

2. Fordran på grund av lån, för vilket kommun eller därmed jämförlig

samfällighet är ansvarig i egenskap av liuvudgäldenär eller löftesmän eller

för vilket säkerheten utgöres av inteckning och vilket förfaller eller kan av

sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än sex månader, må

upptagas högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en räntefot,

som med en fjärdedels procent överstiger antingen den under 1 avsedda

medelräntan eller ock den av tillsynsmyndigheten på sätt under 3 sägs beräknade

medelräntan för det sistförflutna året å där nämnda obligationer.

Vad nu sagts skall, under enahanda förutsättning i fråga om återbetalningstiden,

gälla jämväl lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig, dock att

i detta fall någon förhöjning av räntefoten utöver medelränta icke skall äga

rum.

3. Beräknandet av de under 1 och 2 avsedda tioåriga och årliga medelräntorna

skall grundas å noteringarna på Stockholms fondbörs vid minst ett

tillfälle under varje kalenderkvartal för sådana av staten, Sveriges allmänna

hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa utgivna obligationer,

som vid noteringstillfället haft en återstående löptid av minst tio år

och då noterats till högst det belopp, varå obligationerna lyda. Därest dylika

noteringar under något kvartal icke förekommit eller ägt så ringa omfattning,

att tillsynsmyndigheten finner noteringarna icke utgöra tillfredsställande

grund för medelräntans beräknande, ankommer å Konungen att efter

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

framställning av tillsynsmyndigheten fastställa det procenttal, som med

avseende å detta kvartal skall utgöra grund för beräkningen. Tillsynsmyndigheten

skall för sparbankerna tillkännagiva de beräknade medelräntorna.

4. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i

vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i

balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde

än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till högre

värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning.

Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda upptagits,

skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess av ålder

och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande

bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål,

för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det bestående

värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt tillsynsmyndigheten

medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske över

senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad gäller

tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomträtten. Vad

sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som omförmäles

i 32 § första stycket.

5. Obligation eller fordran, som avses under 2, må i balansräkningen för

det år, varunder tillgången förvärvats, ej upptagas till högre värde än som

motsvarar kostnaden för obligationens förvärvande eller fordringens belopp

och därefter ej till högre värde än det, vartill tillgången varit uppförd i närmast

föregående balansräkning.

Utan hinder av vad nu sagts må i båda fallen uppskrivning av sådan tillgångs

bokförda värde ske i nedan nämnd omfattning i syfte att täcka förlust

å sparbankens rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgångs

bokförda värde:

obligation må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde, i sistnämnda

syfte dock ej till högre belopp än det, varå obligationen lyder;

fordran må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt den

under 2 sist angivna grunden, dock högst till fordringens belopp.

6. Beträffande andra tillgångar än ovan nämnts gäller att de ej må upptagas

över verkliga värdet. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp,

varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke

upptagas såsom tillgång.

7. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna

upppföras å särskilt värdeminskningskonto. Minskning av värdeminskningskonto

är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande

tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är

sagt, hinder ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto

sker i stället för sådan uppskrivning.

8. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad

beskaffenhet.

9. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart för

sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må endast

användas för grundfond, reservfond och garantifond.

10. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.

11. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens

12f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna, Tillika

skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda

bokförda värde. Inom linjen skola ock anmärkas de pensionsåtaganden, som

ej upptagits bland skulderna. Ytterligare skall inom linjen uppföras ränta

å garantifond eller grundfond, som till följd av reglerna i 19 § icke kunnat

utbetalas.

Yad i bokföringslagen stadgas om balansräknings införande i inventariebok

skall såvitt angår sparbanks balansräkning i stället avse dess införande

i sparbankens huvudbok. Balansräkningen skall vara uppställd i lämpliga

huvudposter, till vilka specifikationer skola finnas i handelsbok eller bilaga.

58 §.

Ansvarsfrihet må ej anses vara beviljad styrelseledamot, såframt en

tredjedel av samtliga huvudmän röstat däremot.

Anställes ej talan å förvaltningen under den tid, förvaltningsberättelsen

avser, inom ett år från det förvaltnings- och revisionsberättelserna framlades

å sammanträde med huvudmännen, skall så anses som om ansvarsfrihet

blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot styrelseledamot

på grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för

sparbanken styrelsen eller styrelseledamot uppsåtligen eller av vårdslöshet

lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar

i förvaltningsberättelsen eller eljest till huvudmännen eller ock genom bokföringen

eller eljest till revisorerna. Talan, som grundas därpå att styrelseledamot

begått brottslig handling, må ock eljest kunna anställas mot honom,

såframt ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda

handling.

Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som med stöd av

uppdrag varom förmäles i 39 § första stycket vidtagits av ledamot av delegation

som där sägs, må ej väckas av sparbanken, sedan ett år förflutit

från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det räkenskapsår,

under vilket åtgärden vidtagits, framlagts å sammanträde med huvudmännen,

såframt icke förhållande föreligger varom stadgas i tredje stycket.

60 §.

Försättes sparbank i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från

det sammanträde med huvudmännen, där förvaltnings- och revisionsberättelserna

framlades, äger konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit beviljad

styrelseledamot, anställa talan mot honom å förvaltningen under

det räkenskapsår redovisningen avser.

Mot ledamot av delegation enligt 39 § samt revisor äger konkursboet

ock, där sparbanken försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts innan

två år förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen

framlades å sammanträde med huvudmännen, föra sådan talan.

Talan, varom stadgas i denna paragraf, skall väckas inom sex månader

från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan

för sparbanken då ännu ej gått till ända, före utgången av den tid.

Försummas det, är rätt till talan förlorad.

67 §.

Då sparbanken trätt i likvidation, åligger det styrelsen att ofördröjligen

avgiva redovisning för sin förvaltning av sparbankens angelägen
-

s. 343 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

343

heter under den tid, för vilken ej förut förvaltningsberättelse framlagts å

sammanträde med huvudmännen.

Redovisningen skall av likvidatorerna ofördröj ligen överlämnas till revisorerna,

som hava att inom en månad avgiva revisionsberättelse. Redovisningen

och revisionsberättelsen skola av likvidatorerna så snart kan

ske framläggas å sammanträde med huvudmännen; och skall å detta sammanträde

till behandling företagas frågan om beviljande av ansvarsfrihet

åt styrelsens ledamöter för den tid redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,

om handlingars framläggande å sammanträde med huvudmännen,

om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande

av talan mot styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt

39 § skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa

ämnen föreskrivits.

81 §.

Om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står i strid med

lag eller författning eller med reglementet eller eljest finnes medföra våda

för sparbankens säkerhet, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet

av beslutet. Myndigheten må ock förelägga huvudmännen eller styrelsen att,

om beslut som nyss sagts gått i verkställighet, göra rättelse, där så kan ske,

ävensom eljest förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad

som åligger dem enligt lag eller författning eller enligt reglementet. Sådant

föreläggande må dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning

eller balansräkning, icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag

eller författning givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff.

Där sparbank i fall, som avses i 92 g första stycket, tillskyndats skada,

äger tillsynsmyndigheten föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige,

såframt ej vad i 58, 59 och 77 §§ stadgas utgör hinder för

sådan talan.

Tillsynsmyndigheten skall för varje sparbank förordna en revisor att med

övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och sparbankens

räkenskaper. Myndigheten äger när som helst återkalla förordnande,

som här avses, och i stället utse ny revisor. För revisor, som förordnats

av tillsynsmyndigheten, skall myndigheten utfärda instruktion.

Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller

förbud enligt denna lag.

Då tillsynsmyndigheten i anledning av att rubbning uppstått i det förhållande,

som enligt 27 § skall förefinnas mellan sparbanks fonder och dess

inlåning, förelägger sparbankens styrelse att vidtaga rättelse, må, där ej särskilda

omständigheter föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet

skall vara fullgjort icke sättas längre än två månader, och må i intet fall

sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit att ställa sig föreläggande, som sist

sagts, till efterrättelse eller har eljest svårare avvikelse skett från denna lag

eller med stöd därav meddelade bestämmelser eller reglementet och rättas

ej avvikelsen inom förelagd tid, äger tillsynsmyndigheten förordna, att sparbanken

genast skall träda i likvidation.

83 §.

Sparbanks styrelse åligger

att för tillsynsmyndigheten när som helst hålla sparbankens kassa och

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungi. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga

för granskning;

att å tider, som bestämmas av tillsynsmyndigheten, och enligt av myndigheten

fastställda formulär upprätta och till myndigheten insända översikter

över sparbankens tillgångar och skulder; och skall i sådan översikt angivas

huruvida anledning finnes till antagande, att bokförda värdet av någon i

översikten upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;

att, så snart det kan ske, till tillsynsmyndigheten insända i avskrift styrelsens

förvaltningsberättelse, revisionsberättelsen med tillhörande handlingar

ävensom protokoll över förhandlingarna vid årssammanträdet med

huvudmännen;

att jämväl i övrigt meddela tillsynsmyndigheten alla de upplysningar rörande

sparbanken som äskas av myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbank gjort sådana förluster

att det i 27 § stadgade förhållandet mellan sparbanks fonder och dess inlåning

rubbats, ofördröjligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 §

för utvisande av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen

bekräftar antagandet i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till

tillsynsmyndigheten; samt

att dels årligen till statistiska centralbyrån avgiva statistisk redogörelse

angående sparbanken, dels härutöver, efter Konungens bestämmande, avgiva

ytterligare statistiska uppgifter rörande sparbankens verksamhet och

ställning.

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, ledamot av delegation enligt 39 §,

revisor, likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1

mom., vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet

tillskyndat sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning

för skadan.

Har huvudman eller annan, som avses i första stycket, genom överträdelse

av denna lag eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser

eller reglementet uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man

skada, är han pliktig att till denne utgiva ersättning för skadan.

Där medhjälpare, som av revisor eller likvidationsrevisor anlitats för

granskningsuppdraget, vid uppdragets utförande uppsåtligen eller av vårdslöshet

tillskyndat sparbanken skada, skall revisorn svara för skadan.

96 §.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse,

balansräkning eller vinst- och förlusträkning, som avses i 47 eller 67 §

eller 83 § femte punkten, av vårdslöshet förfar i strid med bestämmelserna

i 48, 49 eller 50 §;

2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning

eller förvaltningsberättelse, som avses i 68, 71 eller 73 §, av vårdslöshet

förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 95 § 7 sägs

vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 55, 67, 72 eller 73 §,

väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2, 34 eller 35 §.

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

345

Lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen

4 §.

Jordbrukskassas firma skail innehålla ordet »jordbrukskassa». Centralkassas

firma skall innehålla uttrycket »centralkassa för jordbrukskredit».

Varken jordbrukskassas eller centralkassas firma behöver innehålla orden

»ekonomisk» och »förening» eller förkortningen »ek. för.».

Ej må annan än förening som avses i denna lag i sin firma eller eljest vid

beteckning av rörelsen använda ordet jordbrukskassa eller uttrycket centralkassa

för jordbrukskredit eller ordet jordbrukskreditkassa.

5 §■

Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

7 §■

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan antagits,

skall stadfästelse på dessa sökas hos länsstyrelsen. I ärendet skall

tillsynsmyndigheten höras samt tillfälle beredas riksorganisationen och den

centralkassa, vari jordbrukskassan skall bliva medlem, att avgiva yttrande.

Finner länsstyrelsen att stadgarna överensstämma med denna lag samt

lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrifter som

göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall länsstyrelsen stadfästa

stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sökas på beslut om

ändring i jordbrukskassas stadgar.

12 §.

Till medlem i jordbrukskassa må antagas

den som äger eller brukar jordbruksfastighet inom kassans verksamhetsområde,

den som äger eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan

fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk eller därtill

hörande binäring eller fiske eller ock med arbete eller tjänster biträder

utövare av sådan näring i dennes verksamhet,

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig

uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring därtill

eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana

näringar (jordbruksorganisation), samt

kommun vars förvaltningscentrum är beläget inom kassans verksamhetsområde.

Annan än i första stycket sägs må antagas till medlem i jordbrukskassa

om vid särskild prövning hinder däremot funnits ej föreligga med hänsyn till

jordbrukskassans uppgifter och ändamål.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för

beviljande av medlemskap i jordbrukskassa och äger förbehålla sig eller

centralkassa sådan särskild prövning som sägs i andra stycket.

14 §.

Jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar.

Jordbrukskassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må

ej överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. Samma lag vare i fråga om

den sammanlagda utlåningen till kommuner.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,

samt

jordbruksorganisation som sägs i 12 §.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för

beviljande av medlemskap i centralkassa.

24 §.

Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar samt åt jordbruksorganisation

eller kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.

Kreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet

av jordbrukskassornas fordringsbevis med tillhörande säkerheter.

Centralkassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må ej

överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. I fall som sägs i 23 § äger dock

Konungen på begäran bestämma att centralkassas sammanlagda utlåning

till jordbruksorganisationer må uppgå till viss kvotdel, överstigande en

tiondel men ej en sjättedel av hela utlåningen.

Vad i tredje stycket stadgas skall gälla jämväl i fråga om den sammanlagda

utlåningen till kommuner.

Om kreditkassornas verksamhet

Rörelsen

30 §.

Jordbrukskassa må utlåna penningar samt anskaffa medel för utlåningen

i den ordning denna lag föreskriver ävensom idka verksamhet som står i

samband med utlåningen och medelsanskaffningen.

Centralkassa må

in- och utlåna penningar samt idka verksamhet som därmed står i samband,

ingå garantiförbindelser med iakttagande i tillämpliga delar av de regler

för beredande av kredit som meddelas i denna lag, samt

förmedla inhemska obligations- och kommunlån.

Ej må kassa idka annan bankmässig verksamhet än sådan som enligt vad

ovan stadgas är medgiven, med mindre Konungen eller myndighet som Konungen

förordnar efter ansökan meddelat tillstånd därtill. Tillstånd må ej

meddelas jordbrukskassa att för egen räkning driva inlåning från allmänheten.

I fråga om tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och

förvaltning skall gälla, att tillstånd ej må meddelas med mindre sådan verksamhet

prövas, med hänsyn till kassans organisation och förvaringsanordningar

samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt kassan. Tillstånd må

återkallas, då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke

vidare föreligga.

31 §.

Insättas penningar hos centralkassa för att där innestå viss tid, mot eller

utan ränta, skall bevis, som kassan därom utfärdar, ställas till viss man och

innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt att överlåtelsen

bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1968

En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed

likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läggande

till kapitalet ökas utöver femtiotusen kronor. Då, efter vad i 32 §

stadgas, för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss

är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Centralkassa må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid,

minst en vecka, efter uppsägning återbetala på sparkasseräkning insatta

medel; kassan dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insättning

på sparkasseräkning antecknas i motbok som utlämnas till räkningshavaren.

Då medel på sådan räkning lyftas, skall anteckning därom

göras i motboken. Ej må kassan träffa förbehåll som skulle medföra att betalning

till annan än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av kassan.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller vad

därom är stadgat beträffande motbok med bank.

32 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos centralkassa.

Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den omyndiges

samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att

omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, äger den omyndige

ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning,

att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas på bevis

eller i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller motboken

företes hos kassan.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som innestått

kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras allenast

såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda

balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall

gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas

på bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats

av kassan, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran

erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så

ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning på sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för

den, till vilkens förmån medel insättas med förbehåll som i andra stycket

avses, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok

på medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel,

som förvaltas av förmyndare eller god man, på motbok med sådant förbehåll,

må annan motbok utfärdas för insättning av medel utan förbehåll.

33 §.

Kreditkassa må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller

till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för

sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av centralkassa utställda räntebärande

förlagsbevis som lyda på minst etthundra kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

348

Kungi. Maj.ts proposition nr H3 år 1968

34 §.

Centralkassa äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) hos centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna inneliggande

kontanta medel;

b) vad för centralkassans räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret

eller postsparbanken eller på postgiro eller hos inländskt

bankaktiebolag, sparbank eller annan centralkassa;

c) centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna tillhöriga, på inländsk

penninginrättning dragna checkar samt av inländsk bank eller av

sparbank eller av annan centralkassa utställda egna växlar, betalbara vid

anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, på centralkassan tillhöriga

av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, på sådana centralkassan

tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges

allmänna hypoteksbank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa

samt på andra centralkassan tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av

fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet dock högst

nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller af färsfastighet inom sextio procent

av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,

som finnas uppförda därpå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,

inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet på byggnaderna;

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger centralkassans

och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande de

medel, som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den mån

återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens, Sveriges

allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer, överstiga femtio gånger centralkassans och de anslutna

jordbrukskassornas eget kapital.

Såsom inlåning anses dels centralkassas samtliga skuldförbindelser utom

vad som må vara outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels

beloppet av de garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den mån

dessa förpliktelser icke täckas av hos kassan insatta, till kassan pantförskrivna

medel, dels ock anslutna jordbrukskassors förbindelser till annan än

centralkassan.

Centralkassa äger utan hinder av bestämmelserna i första stycket upplåna

medel mot förlagsbevis. Sålunda upplånat kapital må vid tillämpning av

nämnda bestämmelser intill ett belopp motsvarande centralkassans och de

anslutna jordbrukskassornas eget kapital likställas med detta kapital. I

fråga om kapital, som kan av långivaren återkrävas inom fem år, skall dock

iakttagas att med centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget

kapital må likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet

som svarar mot en tiondel av detta kapital.

opaginerad Kontrollera mot PDF

349

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

35 §.

Centralkassa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och

omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med

lätthet förvandlas i penningar.

Kassareserven skall jämte inneliggande kontanta medel minst uppgå till

belopp lika med summan av

a) tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger kassan att fullgöra

vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,

garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning undantagna;

b) fyra procent av sådana kassans förbindelser, som ej skola motsvaras

av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt förlagsbevis eller därmed

jämförliga förbindelser undantagna.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan ske,

åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i

kassareserven; dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit,

som ej av centralkassan till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp,

som centralkassan enligt avtalet är berättigad vid anfordran ytterligare utbekomma.

36 §.

Kredit från kreditkassa skall lämnas mot revers eller i räkning eller genom

växeldiskontering. Om jordbrukskassa beviljar kredit i räkning, skall

räkningen genom jordbrukskassans förmedling öppnas i vederbörande centralkassa.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall kreditkassan förbehålla sig

rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt andra stycket må

1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år;

2. kreditkassa utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än

ett år till sammanlagt belopp, vilket jämte det sammanlagda beloppet av här

avsedd utlåning från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas

verksamhetsområde motsvarar högst tjugufem procent av summan av centralkassans

och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital samt centralkassans

inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna pensionsfonden

i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i tredje stycket 2 må icke

ställas på längre återbetalningstid än tio år. Utgöres säkerheten för sådant

lån av borgen, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande

till den tid för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvisningar

som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i tredje stycket 2

och fjärde stycket första punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån som avses i tredje

stycket senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig

mån.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är

ansvarig. Föreskrifterna i första stycket och fjärde stycket första punkten

gälla dock även sådant lån.

opaginerad Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

37 §.

Kreditkassa må icke bevilja kredit, utan att säkerhet som av kassan prövas

betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt

jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas.

Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas av centralkassa

eller av jordbrukskassa efter centralkassans medgivande högst till sammanlagt

belopp motsvarande hälften av den långivande kassans eget kapital;

dock att kassa icke må såsom pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet

huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som

idkar emissionsrörelse eller har till uppgift att tillgodose för kreditkassor

gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa

utställt. Ej heller må kreditkassa såsom pant godtaga bevis om andel

i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kommun eller annan därmed

jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa eller inrättning, vars reglemente

blivit fastställt av Konungen, så ock bankaktiebolag eller sparbank

kunna erhålla kredit utan särskild säkerhet. Även samfällighet som avses

i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar

må utan särskild säkerhet kunna erhålla kredit till belopp, för vilket förmånsrätt

åtnjutes på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt

för fordringar enligt nämnda lag, om förmånsrätten får göras gällande

på kreditkassans föranstaltande. Vad i första stycket stadgas skall ej

heller avse lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed

jämförlig samfällighet är ansvarig.

38 §.

Kreditkassa skall tillse, att icke åt samma kredittagare eller åt kredittagare

som äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap

beviljas kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma fara för

kassans säkerhet. Med kredit skall härvid jämställas borgen och annan garantiförpliktelse

till kassan ävensom av kassan ingången garantiförpliktelse

för kredittagaren.

39 §.

Jordbrukskassa må ej, med mindre centralkassan därtill lämnat medgivande,

utlämna lån mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av

jordbrukskassans styrelse, revisor i jordbrukskassan eller suppleant för styrelseledamot

eller revisor eller ock befattningshavare i kassan svarar i egenskap

av huvudgäldenär eller löftesmän.

40 §.

Kreditkassa må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med

fånget åsyftas att bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande.

För samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet,

aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda användning

förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital uppgår

till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, eller förlagsbevis, utfärdat

av sådant bolag. Bostadsrätt till lägenhet må även förvärvas för att bereda

bostad åt befattningshavare hos kassan eller ansluten kassa. Vill kreditkassa

göra förvärv som här sägs skall frågan härom upptagas på stämma.

Åtgärden må ej vidtagas, om ej minst två tredjedelar av samtliga rös
-

s. 351 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 351

tande uttalat sig för densamma samt beslutet tillika godkänts av riksorganisationen.

Av lös egendom må kreditkassa i övrigt ej förvärva annat än penningar,

obligationer, skattkammarväxlar, av rörelsen betingade fordringar samt sådana

inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet eller lokal,

som kassan innehar. Dock må centralkassa använda ett belopp motsvarande

högst en tiondel av kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital
till

förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag,

som tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller av förlagsbevis,

som utgives av föreningen eller aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget. ^

Tillsynsmyndigheten må medgiva tillskott utöver vad i föregående stycke

sägs till förening eller aktiebolag som där avses, i den mån det sålunda tillskjutna

kapitalet icke kan, hos föreningen eller bolaget eller annorstädes,

grunda in- eller upplåningsrätt.

41 §.

Utan hinder av vad i 40 § stadgas må kreditkassa, för att skydda fordran,

på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom som är för fordringen

utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen

pantsatt eller annan egendom, därest det är uppenbart att kassan

eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om andel

i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna paragraf,

skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring

kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröj ligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

42 §.

Jordbrukskassa må ej utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial

av annat slag utan medgivande av riksorganisationen.

Centralkassa äger icke utan tillstånd av Konungen eller myndighet

Konungen förordnar öppna avdelningskontor inom annan kommun än där

huvudkontoret är beläget.

Styrelsens årsredovisning

52 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag

att granska kassans böcker och andra räkenskaper;

att taga del av styrelsens och stämmans protokoll samt av de instruktioner,

anvisningar eller andra föreskrifter rörande kreditgivningen, som

utfärdats av styrelsen eller verkställande direktören;

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av de

hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen och övriga tillgångar;

att tillse huruvida kassans organisation av och kontroll över bokföringen

och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

352 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

att, sedan de årliga redovisningshandlingarna avgivits, granska nämnda

handlingar.

Minst eu gång varje halvår skola revisorerna

granska större krediter och andra större placeringar av kassans medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring

av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 41 §;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten

kunna hava gjorts till kassan; samt

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande kassan.

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som må vara erforderliga

för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.

56 §.

I fråga om likvidation och upplösning av kreditkassa skall i tillämpliga

delar gälla vad i SO—82 §§, 83 § första och sista styckena, 84—90, 92, 93 och

95 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna

i 70—79 §§, 83 § andra stycket, 91 § och 94 § nämnda lag, de föreskrifter

som meddelas i 57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen av nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar

skall ikttagas

att i 80 § hänvisningarna till 47 och 50 §§ i stället skola avse 51—53 och

71 §§ samt 78 § denna lag,

att i 81 § hänvisningarna till 40—44 §§ i stället skola avse 43—48 §§ denna

lag samt att hänvisningarna till 50 och 51 §§ i stället skola avse 52—54 §§

denna lag,

att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 54 § denna

lag,

samt att anmälan och meddelande varom sägs i 92 och 93 §§ skola ske,

förutom för registrering, jämväl till tillsynsmyndigheten.

58 §.

Har kreditkassa icke öppnat sin rörelse inom ett år från det kassan godkändes,

eller har godkännandet för kassan återkallats,

eller har antalet medlemmar nedgått under det föreskrivna lägsta antalet

och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader,

och har ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 63 § i föreningsregistret

blivit infört att kassan trätt i likvidation, skall rätten, på ansökan

av styrelseledamot eller medlem av kassan eller på anmälan av tillsynsmyndigheten

och efter kassans hörande förklara, att kassan skall träda

i likvidation; och skall rätten förelägga kassan att inom viss tid, ej understigande

sex veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett enligt 63 §,

vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer förordnas av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröjligen avsändas dels till länsstyrelsen

för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda i likvidation,

dels ock till tillsynsmyndigheten underrättelse om förordnande av likvidator

med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,

sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skall

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende

av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan av

länsstyrelsen eller tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens försorg skall till tillsynsmyndigheten ofördröj ligen avsändas

underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga

namn och postadress.

74 §.

Kreditkassas styrelse åligger

att när som helst för den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten,

som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende

företräda myndigheten, samt för den särskilda undersökning, Konungen

kan finna för gott anställa, hålla de hos kreditkassan inneliggande kontanta

medlen och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra

handlingar tillgängliga för granskning, samt

att jämväl i övrigt tillhandahålla myndigheten eller sådan befattningshavare

därstädes, som ovan sagts, de upplysningar rörande kassan som

äskas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster

att rubbning uppstått i det förhållande, som enligt 34 § skall förefinnas

mellan centralkassas inlåning samt kassans och anslutna jordbrukskassors

eget kapital, skall centralkassans styrelse ofördröjligen låta upprätta särskild

balansräkning enligt 44 och 45 §§ för utvisande av centralkassans

ställning samt, därest balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröjligen

avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten.

Centralkassas styrelse åligger därjämte att på den tid och i den ordning

tillsynsmyndigheten bestämmer tillhandahålla myndigheten de redovisningshandlingar,

översikter och övriga handlingar, rörande kassans och de

anslutna jordbrukskassornas ställning som av tillsynsmyndigheten äskas.

75 §.

Har kreditkassas styrelse eller stämma fattat beslut, vilket står i strid

med lag eller stadgarna, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av

beslutet. Mvndigheten må ock förelägga styrelsen att, om beslut som nyss

sagts gått i verkställighet, göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra vad

styrelsen åligger enligt lag eller stadgarna. Sådant föreläggande må dock,

utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning,

icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas

överträdande är belagt med straff.

Ändå att avvikelse från lag eller stadgar icke skett, äger tillsynsmyndigheten

meddela de erinringar beträffande kassans verksamhet, som myndigheten

kan finna påkallade.

Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat

förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter på

sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, har tillsynsmyndigheten

att göra anmälan därom hos den myndighet, som godkänt kassan; och äger

den myndigheten återkalla godkännandet.

Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift

eller förbud enligt denna lag.

87 §.

1 mom. Genom fusion må jordbrukskassa uppgå i annan kreditkassa och

centralkassa i annan centralkassa. Därvid skall vad i 96 och 98 §§ lagen om

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

ekonomiska föreningar är stadgat gälla; dock skall för fusionsavtals verkställande

fordras icke rättens utan tillsynsmyndighetens tillstånd. I stället

för bestämmelserna i 97 § nämnda lag skall vid fusion mellan kreditkassor

gälla vad nedan i 2 mom. stadgas.

2 mom. Senast fyra månader efter det på anmälan jämlikt 96 § 2 mom.

lagen om ekonomiska föreningar registrering skett av beslut om godkännande

av fusionsavtal skall såväl den övertagande som den överlåtande kassans

styrelse göra ansökan om tillsynsmyndighetens tillstånd att bringa

fusionsavtalet till verkställighet. Vid ansökningen skall fogas bevis att registrering

skett.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning skall grundas på ett bedömande

av huruvida fusionen kan anses vara förenlig med deras intressen, som äro

insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda kassorna.

Tillstånd må icke meddelas, med mindre riksorganisationen lämnat medgivande

till fusionen eller, då centralkassa övertager annan kreditkassas rörelse,

Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat övertagandet

icke vara till skada för det allmänna. Om ansökan, som gjorts inom föreskriven

tid, så ock om beslut, som meddelats i anledning av ansökningen,

skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen avsända underrättelse till länsstyrelsen.

Tillsynsmyndigheten skall ombesörja, att kungörelse om beslut, varigenom

tillstånd lämnas till fusionsavtalets verkställande, jämte besvärshänvisning

ofördröjligen införes i allmänna tidningarna och i tidning, som är allmänt

spridd inom de berörda kassornas verksamhetsområden. Där så finnes påkallat,

må kungörelsen införas i två eller flera sådana tidningar som sist angivits.

Beslut, varigenom tillstånd givits, skall inom sex månader sedan beslutet

vunnit laga kraft av båda kassornas styrelser anmälas för registrering. Anmälan

skall vara åtföljd av beslutet i huvudskrift eller avskrift, så ock av

lagakraftbevis.

När beslut om tillstånd till fusionsavtalets verkställande registrerats, anses

fusionen genomförd.

Hör till den överlåtande kreditkassan pensionsstiftelse eller personalstiftelse,

gäller om stiftelsens överförande till den övertagande kreditkassan vad

i lagen den 9 juni 1967 (nr 531) om tryggande av pensionsutfästelse in. m.

är stadgat.

3 mom. Vid tillämpning i fråga om fusion av kreditkassor av bestämmelserna

i 103 § 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar skall vad där stadgas

om rättens tillstånd i stället avse tillsynsmyndighetens tillstånd.

88 a §.

Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis och finnes

bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej må

förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som i

40 eller 41 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kassan

på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i

nyssnämnda lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart

lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för

kassan.

91 §.

De föreskrifter utöver vad denna lag innehåller som finnas erforderliga för

lagens tillämpning meddelas av Konungen.

s. 355 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

355

96 §.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

sedan den 1 januari 1941 innestå på räkning hos kreditkassa utan villkor

att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej

överförmyndaren annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 32 §

stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken

gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Yad nu sagts

skall ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas på

räkningen, och ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 196S

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 10 oktober 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

Lind,

Alexanderson,

Ringdén,

CoNRADI.

Enligt lagrådet den 19 september 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

15 augusti 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om

bankrörelse, 2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om

sparbanker, 3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417)

angående införande av nya lagen om sparbanker, 4) lag angående ändring i

lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas säkerhetskassa, 5) lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen

och 6) lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr

81) om skuldebrev.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Åke Widding och kanslirådet K. K. G. Malmgren.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag angående ändring i lagen om bankrörelse

56 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med nuvarande 55 §, ger bankaktiebolag

möjlighet att förvärva egendom för att undvika förlust för banken.

För att skydda fordran får bankbolag sålunda på offentlig auktion eller

fondbörs köpa egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen. Genom

lag den 12 maj 1967 (nr 140) om ändring i utsökningslagen har i en ny

96 a § i utsökningslagen införts bestämmelse om underhandsför sälj ning av

lös egendom. Bestämmelsen innebär att annan lös egendom än fartyg eller

gods i fartyg eller i luftfartyg får av utmätningsmannen säljas under hand

s. 357 Kontrollera mot PDF

357

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i stället för på auktion, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling

kan uppnås därigenom. Lagrådet föreslår att bankbolag ges möjlighet att

köpa egendom jämväl i den ordning som föreskrives i 96 a § utsökningslagen

samt att lydelsen av förevarande paragraf jämkas i anslutning härtill.

Vinner lagrådets förslag bifall torde häremot svarande jämkningar böra

vidtagas i 25 § sparbankslagen och 33 § jordbrukskasselagen.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om sparbanker

25 §.

Godtages lagrådets förslag under 56 § banklagen bör en motsvarande

jämkning av ordalydelsen i förevarande paragraf ske.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om j ordbrukskasseröreisen

33 §.

Godtages lagrådets förslag under 56 § banklagen bör en motsvarande

jämkning av ordalydelsen i förevarande paragraf ske.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på

Stockholms slott den 18 oktober 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,

Johansson, Holmqvist, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag

till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,

3) lag om ändrad hjdelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående

införande av nga lagen om sparbanker,

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa,

5) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskas

ser öreisen,

6) lag angående ändrad hjdelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)

om skuldebrev.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet anfört. Jag föreslår, att de av lagrådet

förordade jämkningarna av 56 § förslaget till lag angående ändring i

lagen om bankrörelse, 25 § förslaget till lag angående ändring i lagen om

sparbanker och 33 § förslaget till lag angående ändring i lagen om jordbrukskasserörelsen

genomförs.

Utöver vad som följer av det anförda bör vissa redaktionella jämkningar

vidtas i lagförslagen.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

anta nämnda lagförslag med de ändringar som sålunda har angivits.

s. 359 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

359

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Innehållsförteckning

Propositionen.................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................................ 1

Lagförslag...................................................... 4

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 augusti 1968 ...................... 37

Inledning .................................................... 37

Allmänna synpunkter på gränsdragningen mellan bankinstituten........ 40

Inledning .................................................. 40

Huvuddragen i lagstiftningen om bankinstitutens rörelse............ 42

Kreditinstitututredningen...................................... 46

Remissyttrandena............................................ 49

Departementschefen.......................................... 56

Medlemskap i jordbrukskasserörelsen.............................. 68

Gällande rätt................................................ 68

Framställningar från jordbrukskasseförbundet .................... 70

Kreditinstitututredningen...................................... 71

Remissyttrandena............................................ 72

Departementschefen.......................................... 77

Rankinstitutens rätt att förvärva egendom.......................... 81

Förvärv av egendom för bankverksamheten ...................... 81

Gällande rätt......................... 81

Kreditinstitututredningen.................................... 82

Remissyttrandena.......................................... 83

Förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna

marknaden.......................................... 85

Gällande rätt.............................................. 85

Kreditinstitututredningen.................................... 85

Remissyttrandena.......................................... 87

Departementschefen.......................................... 89

Kapitaltäckningsbestämmelser.................................... 95

Inledning .................................................. 95

Gällande rätt................................................ 95

Kreditinstitututredningen...................................... 98

Remissyttrandena............................................ 115

Departementschefen.......................................... 132

Kassareservskyldigheten ........................................ 154

Gällande rätt................................................ 154

Kreditinstitututredningen...................................... 156

Remissyttrandena............................................ 161

Departementschefen........................„................. 164

Kreditgivningen................................................ 170

Allmän regel om särskild säkerhet vid kreditgivning................ 170

Gällande rätt.............................................. 170

Kreditinstitututredningen.................................... 171

Remissyttrandena.......................................... 172

s. 361 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr l''f3 år 1968 361

Blancokrediter .............................................. 174

Gällande rätt.............................................. 174

Kreditinstitututredningen.................................... 175

Remissyttrandena.......................................... 176

Kredit mot säkerhet av aktier m. m ............................ 179

Gällande rätt.............................................. 179

Frågan om belåning av aktier och förlagsbevis i förvaltningsbolag .. 180

Kreditinstitututredningen.................................... 184

Remissyttrandena.......................................... 184

Kreditgivningens former ...................................... 186

Kreditjäv .................................................. 186

Gällande rätt.............................................. 186

Bankinspektionens framställning den 31 maj 1968 .............. 188

Remissyttrandena.......................................... 191

Departementschefen.......................................... 192

Inlåning...................................................... ZU1

Gällande rätt................................................ 201

Kreditinstitututredningen...................................... 203

Remissyttrandena............................................ 205

Departementschefen.......................................... 207

Kontorsetablering.............................................. 212

Gällande rätt................................................ 212

Kreditinstitututredningen .................................... 213

Remissyttrandena............................................ 217

Departementschefen.......................................... 220

Lagförslag.................................................... 224

Specialmotivering.............................................. 224

Hemställan .................................................. 269

Bilaga 1. Lagförslagen.......................................... 270

Bilaga 2. Kreditinstitututredningens lagförslag...................... 303

Bilaga 3. Herr Hanströms förslag till kapitaltäckningsbestämmelser för

bankaktiebolag...................................... 323

Bilaga 4. Utdrag av lagarna om bankrörelse, om sparbanker och om jord
brukskasserörelsen.

................................... 325

Utdrag av lagrådets protokoll den 10 oktober 1968 ...................... 356

Utdrag av statsrådsprotokollet den 18 oktober 1968 ...................... 358

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680353

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1968:368 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961 a1 i texten
  2. BU 1968:60 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i banklagstiftningen jämte motioner. s. 1 i texten