Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), in. m

1968-10-18 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:144, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), in. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1968

1

Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370), in. m.; given Stockholms slott den

18 oktober 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

37°),

2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen den

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås höjning av maximibeloppet för extra avdrag för

nedsatt skatteförmåga vid inkomsttaxeringen. I de fall maximering gäller

är nuvarande högsta avdragsbelopp 4 500 kr. Förslaget innebär i princip ett

maximum för sådant avdrag på 6 000 kr. Samtidigt klargörs att den vid

kommunaltaxeringen tidigare slopade maximeringen av extra avdrag till

den, som är huvudsakligen beroende av sin folkpension, inte heller skall

gälla vid den statliga inkomsttaxeringen. Vidare förordas en förmånligare

förmögenhetsprövning i ärenden om extra avdrag.

De nya statliga och kommunala bostadstilläggen till barnfamiljer föreslås

uttryckligen skola anges som skattefria.

De föreslagna nya bestämmelserna om extra avdrag är avsedda att tilllämpas

fr. o. m. år 1969.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 144

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1968

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 19 § och 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den

28 september 19281 samt punkt 5 av anvisningarna till 25 § och punkt 2 av

anvisningarna till 50 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Till skattepliktig -------

familjebostadsbidrag, som utgår av

statsmedel i syfte att sänka de årliga

bostadskostnaderna för familjer

med barn samt att befordra en förbättring

av bostadsstandarden för

sådana familjer, så ock kommunalt

bidrag, som utgår i samma syfte och

i likartad form;

sådan gottgörelse------—

(Se vidare anvisningarna.)

den vårdbehövande;

bostadstillägg som avses i kungörelserna

den 28 maj 1968 (nr 4-25)

om statliga bostadstillägg till barnfamiljer

och (nr 426) om statsbidrag

till kommunala bostadstillägg till

barnfamiljer;

av motorsåg.

(Se vidare anvisningarna.)

50 §.

2 m o m. För fysisk------

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

under beskattningsåret hava varit

väsentligen nedsatt till följd av långvarig

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående

än barn, för vilka den skattskyldige

ägt tillgodonjuta allmänt

barnbidrag, eller annan därmed jämförlig

omständighet, må efter taxeringsnämndens

eller, om besvär anförts

eller ock särskild framställning

därom gjorts senast den 30 juni året

näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens

beprövande den skattskyldiges

taxerade inkomst minskas, förutom

med kommunalt ortsavdrag,

med ytterligare ett efter omständigheterna

avpassat belopp, dock högst

4 500 kronor. Har skattskyldig på

grund av jämkning vid beräkning av

--— — kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

under beskattningsåret hava varit

väsentligen nedsatt till följd av långvarig

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående

än barn, för vilka den skattskyldige

ägt tillgodonjuta allmänt

barnbidrag, eller annan därmed jämförlig

omständighet, må efter taxeringsnämndens

eller, om besvär anförts

eller ock särskild framställning

därom gjorts senast den 30 juni året

näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens

beprövande den skattskyldiges

taxerade inkomst minskas,

förutom med kommunalt ortsavdrag,

med ytterligare ett efter omständigheterna

avpassat belopp, dock högst

6 000 kronor. Har skattskyldig på

grund av jämkning vid beräkning

1 Senaste lydelse av 19 § se 1968: 133, av 50’§ 2 mom. och punkt 2 av anvisningarna till

50 § se 1967: 41 och av punkt 5 av anvisningarna” till 25 § se 1967: 748.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1968

(Nuvarande lydelse)

sjömansskatt åtnjutit avdrag för

nedsatt skatteförmåga, skall avdrag,

som avses i detta stycke, minskas

med det belopp, varmed jämkning

medgivits.

Om skattskyldigs —----■ —

Skattskyldig, vars--------

Vad härefter--—---—

(Föreslagen lydelse)

av sjömansskatt åtnjutit avdrag för

nedsatt skatteförmåga, skall avdrag,

som avses i detta stycke, minskas

med det belopp, varmed jämkning

medgivits.

motsvarande tillämpning.

av anvisningarna,

beskattningsbar inkomst.

Anvisningar

till

5. Den omständigheten att en vid

inkomstberäkningen i och för sig avdragsgill

omkostnad helt eller delvis

guldits med familjebostadsbidrag,

som i 19 § omförmäles, må icke föranleda

att avdrag vägras för omkostnaden

i fråga.

Har skattskyldig —------ —

Ränta på----------

till

2. Därest skattskyldig —----

Om skattskyldig åtnjutit jämväl

annan inkomst än folkpension, men

pensionen likväl utgjort den huvudsakliga

delen av hans inkomst,

bör den skattskyldige regelmässigt

medgivas ett med hänsyn till

omständigheterna jämkat avdrag för

nedsatt skatteförmåga.

Därest folkpensionen —--

25 §.

5. Den omständigheten att en vid

inkomstberäkningen i och för sig avdragsgill

omkostnad helt eller delvis

guldits med bostadstillägg, som i 19 §

omförmäles, må icke föranleda att

avdrag vägras för omkostnaden i

fråga.

eller bidraget.

- betalats ut.

50 §.

-----hänsyn därtill.

Om skattskyldig åtnjutit jämväl

annan inkomst än folkpension, men

pensionen likväl utgjort den huvudsakliga

delen av hans inkomst,

bör den skattskyldige regelmässigt

medgivas ett med hänsyn till

omständigheterna jämkat avdrag för

nedsatt skatteförmåga. Även i detta

fall får det i 50 § 2 mom. andra

stycket angivna maximibeloppet

överskridas.

------därtill föranleda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969. Äldre bestämmelser om familjebostadsbidrag

skall dock tillämpas vid 1969 års taxering.

1-j- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. År 114

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1968

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947

(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 9 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om

statlig inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9

2 mom. För skattskyldig---

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

hava varit väsentligen nedsatt av

anledning, varom i 50 § 2 mom. andra,

tredje eller fjärde stycket kommunalskattelagen

förmäles, må efter

taxeringsnämndens eller, om besvär

anförts eller ock särskild framställning

därom gjorts senast den 30 juni

året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens

beprövande den

skattskyldiges taxerade inkomst

minskas, förutom med statligt ortsavdrag,

med ytterligare ett efter omständigheterna

avpassat belopp, dock

högst med belopp som stadgas i 50 §

2 mom. andra och tredje styckena

kommunalskattelagen. Har skattskyldig

på grund av jämkning vid

beräkning av sjömansskatt åtnjutit

avdrag för nedsatt skatteförmåga,

skall avdrag, som nu sagts, minskas

med det belopp, varmed jämkning

medgivits.

Vad härefter-------

§•

kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

hava varit väsentligen nedsatt av

anledning, varom i 50 § 2 mom. andra,

tredje eller fjärde stycket kommunalskattelagen

förmäles, må efter

taxeringsnämndens eller, om besvär

anförts eller ock särskild framställning

därom gjorts senast den 30 juni

året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens

beprövande den

skattskyldiges taxerade inkomst

minskas, förutom med statligt ortsavdrag,

med ytterligare ett efter omständigheterna

avpassat belopp, dock

högst med belopp som stadgas i 50 §

2 mom. andra och tredje styckena

kommunalskattelagen. Detta belopp

får dock överskridas, om skattskyldig

varit för sin försörjning helt eller

huvudsakligen beroende av vad

han uppburit i form av folkpension.

Har skattskyldig på grund av jämkning

vid beräkning av sjömansskatt

åtnjutit avdrag för nedsatt skatteförmåga,

skall avdrag, som nu sagts,

minskas med det belopp, varmed

jämkning medgivits,

beskattningsbar inkomst.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 9 § 2 mom. se 1964: 71.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr iW år 1968

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 18 oktober 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,

Johansson, Holmqvist, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om extra avdrag för

nedsatt skatteförmåga, in. m. och anför.

Inledning

Vid inkomsttaxeringen kan skattskyldig på vissa i kommunalskattelagen

(KL) den 28 september 1928 (nr 320) angivna grunder få — utöver sedvanligt

ortsavdrag — ett extra avdrag, om hans skatteförmåga under beskattningsåret

varit väsentligt nedsatt. Sådant avdrag för att tillgodose ett s. k.

existensminimum är maximerat till 4 500 kr. med tillägg för barn. Centrala

folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU) fastställer normalbelopp för

existensminimum, dvs. vad den skattskyldige kan anses behöva till underhåll

för sig själv, make och oförsörjda barn. På grund av ökningen av levnadskostnaderna

sedan år 1964, då maximibeloppet för existensminimum

senast höjdes, har normalbeloppet alltmer närmat sig maximibeloppet. Från

CFU har därför anmälts behov av att höja maximibeloppet så att även normalbeloppet

kan höjas i erforderlig omfattning. Frågan har även aktualiserats

genom interpellation vid årets vårriksdag.

På grund härav har inom finansdepartementet upprättats en promemoria

i ämnet (Stencil Fi 1968: 6).

över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts av

kammarrätten, CFU, riksskattenämnden, exekutionsväsendets organisationsnämnd,

socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, Svenska kommunförbundet, Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund, Föreningen Sveriges fögderichefer,

Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) och Sveriges akademikers centralorganisation (SACO). Länsstyrelsen

i Stockholms län har bifogat yttrande från fögderidirektören i Stockholms

fögderi.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1968

I detta sammanhang har aktualiserats frågan huruvida det år 1967 fattade

beslutet att slopa maximeringen av extra avdrag för vissa folkpensionärer

skall avse både den kommunala och den statliga inkomsttaxeringen. Vidare

har det blivit aktuellt att införa liberalare bedömningsgrunder i fråga om

förmögenhets inverkan på storleken av extra avdrag.

1968 års riksdag har beslutat att familjebostadsbidragen skall ersättas

av helt nya statliga och kommunala bostadstillägg till barnfamiljer. I prop.

1968: 42 har förutskickats att de nya bostadstilläggen skall vara skattefria

och att den författningsändring som behövs härför skulle anmälas senare

under innevarande år av chefen för finansdepartementet.

Jag anhåller nu att få ta upp förevarande spörsmål.

Gällande bestämmelser

Huvudregeln om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid inkomsttaxeringen

är intagen i 50 § 2 mom. KL. Enligt 9 § 2 mom. förordningen om

statlig inkomstskatt den 26 juli 1947 (nr 576) gäller motsvarande regler även

vid taxering till sådan skatt.

Enligt 50 § 2 mom. andra stycket KL kan taxeringsnämnd och prövningsnämnd

medge sådant avdrag med högst 4 500 kr. i fråga om skattskyldig

vars skatteförmåga under beskattningsåret varit »väsentligen nedsatt till

följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra

närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt

barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet». Enligt samma moments

tredje stycke kan extra avdrag också beviljas skattskyldig, vars inkomst,

efter avdrag av den skatt som belöper på denna, på grund av nedsatt

arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda

eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad han kan anses

ha behövt till underhåll för sig och för make och oförsörjda barn

(existensminimum). Även detta avdragsbelopp är maximerat till 4 500 kr.,

men skattskyldig med oförsörjda barn kan få avdraget ökat med högst

1 000 kr. för varje sådant barn.

Folkpensionär vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av

tolkpension skall anses ha haft sådan nedsatt skatteförmåga som berättigar

till extra avdrag enligt 50 § 2 mom. andra stycket KL. Har folkpensionären

varit helt eller huvudsakligen beroende av sin folkpension, föreligger ingen

maximering av avdraget.

Maximibeloppet å 4 500 kr. har varit oförändrat fr. o. in. 1964 års taxering.

Dessförinnan var maximigränsen 3 000 kr. ända sedan 1951 års taxering,

om man bortser från den temporära höjning till 5 000 kr. som gällde

vid 1957 och 1958 års taxeringar till kommunal inkomstskatt i avbidan på

väntad höjning av de kommunala ortsavdragen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr Hi år 1968

Anvisningarna till 50 § KL innehåller närmare föreskrifter angående avdragets

bestämmande i vissa fall, varvid detaljreglerna om existensminimum

är av intresse här. Om inte särskilda förhållanden föranleder annat,

skall existensminimum bedömas med hänsyn till förhållandena under hela

beskattningsåret. Sådana särskilda förhållanden anses föreligga i t. ex. det

fall att den skattskyldige under året börjat i förvärvsarbete eller upphört

med sådant arbete, varigenom inkomsten utslagen på hela året understigit

existensminimibeloppet.

CFU skall årligen fastställa normalbelopp för olika delar av landet till

ledning för bestämmande av existensminimum i det särskilda fallet. Dessa

normalbelopp skall alltså tillämpas, när vid årlig taxering fråga uppkommer

att bevilja extra avdrag med hänsyn till existensminimum men även —

enligt 41 § 2 mom. uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) — när

på samma grund skattskyldig kan anses berättigad till befrielse från eller

nedsättning av skatteavdrag vid beräkning av preliminärskatt. Vidare skall

det av den lokala skattemyndigheten medgivna avdraget vid beräkning av

preliminärskatt gälla också vid häremot svarande taxering — dock endast

om inte nya omständigheter framkommit senare, t. ex. påtaglig förbättring

av den skattskyldiges ekonomiska ställning eller nyvunnen kännedom om

tillgångar hos honom.

De av CFU fastställda normalbeloppen är enligt KL:s anvisningar i första

hand avsedda för skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen härflutit av

förvärvskällan tjänst. Vid beräkning av inkomst skall i princip bruttointäkterna

upptas och därefter minskas med utgifter som är avdragsgilla vid

taxering. Som inkomst räknas inte barnbidrag och socialhjälp. Däremot

skall medräknas ersättning från försäkringskassa, sjukpenning vid yrkesskada,

ersättning på grund av arbetslöshetsförsäkring samt uppburna underhållsbidrag

och andra liknande icke skattepliktiga intäkter. Avdrag får

ske endast för nödvändiga utgifter för inkomstens förvärvande, t. ex. resor

till och från arbetet, men inte för gäldräntor eller för livförsäkringspremier,

fackföreningsavgifter eller därmed jämställda utgifter. Hänsyn skall vidare

tas till bl. a. naturaförmåner men också till att levnadskostnaderna faktiskt

varit lägre än normalt, t. ex. på grund av gemensamt hushåll med anhörig,

förmån av billig bostad eller egna tillgångar utöver de nödvändigaste. Å

andra sidan får existensminimum beräknas ha överstigit normalbeloppet,

om den skattskyldige haft underhållsplikt mot make och barn som han inte

bott tillsammans med. Även i annat fall får existensminimum bestämmas

högre än normalbeloppet om särskilda skäl föreligger.

Ortsavdrag och gällande maximibelopp för avdrag för nedsatt skatteförmåga

utgör tillsammans den ram för icke-barnfamiljer vid såväl den statliga

som den kommunala taxeringen, inom vilken CFU har att fastställa de

skattefria normalbeloppen för existensminimum. Ramen utgör därför

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1968

(2 250 -f- 4 500 =) 6 750 kr. för ensamstående och (4 500 -f- 4 500 =) 9 000

kr. för makar.

Gällande normalbelopp för existensminimum för inkomståret 1968 enligt

CFU:s anvisningar är dyrortsgrupperade i enlighet med det allmänna avlöningsavtalet

för statliga och vissa andra tjänstemän. Normalbeloppen och

maximibeloppen framgår av följande tabell. I

Tabell

Löneortsgrupp

Belopp i kr.

för år

3

4

5

1. Ensamstående..............................

5 400

5 700

6 000

2. Sammanlevande makar och likställda..........

7 500

7 900

8 400

3. Tillägg för varje barn ......................

4. Maximibelopp

840

900

960

a) ensamstående utan barn ..................

6 750

6 750

6 750

b) makar och likställda utan barn ............

c) ensamstående med ett barn eller makar med

9 000

9 000

9 000

ett barn ................................

d) ensamstående med två barn eller makar med

10 000

10 000

10 000

två barn ................................

o.s.v.

11 000

11 000

11 000

I vissa fall och särskilt beträffande flerbarnsfamiljer beräknas emellertid

existensminimum högre än till de nämnda normalbeloppen utan att det

extra avdraget fördenskull höjs utöver maximum (4 500 kr.). Normalbeloppen

inbegriper nämligen normalhyra, lika för alla delar av landet beräknad

till 1 800 kr. (ett rum och kök med uppvärmning) för ensamstående utan

barn eller med ett barn samt för makar och likställda utan barn. I det enskilda

fallet får existensminimum därför höjas eller sänkas i anslutning till

den faktiska hyresutgiften, under förutsättning att bostaden inte anses vara

för stor. CFU:s anvisningar medger att hyresschablonen frångås när familj

består av flera än två personer. För familj bestående av tre eller fyra personer

bör som normal bostad godtas två rum och kök. För större familj får

större bostad godtas som normal. Anses bostaden onormalt stor, skall existensminimibeloppen

fastställas efter kostnaden för bostad av normal storlek.

År bostaden större än »normal» men hyran så låg att »normal» bostad

inte kan erhållas för lägre belopp, får undantagsvis även i sådant fall existensminimum

fastställas med ledning av den faktiska hyran.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 244 år 1908

9

Departementspromemorian

Departementspromemorian inleds med en redogörelse för de förhållanden

som återgetts i det föregående. Därefter har i promemorian gjorts en

jämförelse med de normalbelopp som gäller inom socialhjälpen, varvid

konstaterats att CFU:s normalbelopp för existensminimum i vissa fall understiger

normalbeloppen för socialhjälp.

I departementspromemorian påpekas att en jämförelse mellan utvecklingen

av högsta existensminimibeloppet och nonnalbelopp för existensminimum

för sammanlevande makar och likställda i ortsgrupp 5 under åren

1952—1968 visar, att skillnaden mellan dessa belopp under de tre senaste

åren minskat med 400 kr. per år och att den återstående skillnaden är endast

600 kr. Med en sådan utvecklingstakt skulle normalbeloppet nå taket

år 1970 eller möjligen redan år 1969. Därför bör enligt departementspromemorian

maximibeloppet för existensminimum snarast höjas så att högre

normalbelopp kan — om så erfordras — fastställas redan för år 1969.

När det gäller att fastställa det nya maximibeloppets storlek bör man,

framhålls det i departementspromemorian, utgå ifrån att 1964 års höjning

var en provisorisk lösning. Även den nu aktuella höjningen får enligt departementspromemorian

ses som ett provisorium i avvaktan på familjeskatteberedningens

betänkande och den utredning som pågår inom finansdepartementet

rörande beskattningen av folkpensionärers sidoinkomster. Det gäller

därför att avväga maximum så att det är tillräckligt för att under de närmaste

åren tillgodose behovet av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Den höjning om 1 500 kr., som år 1964 vidtogs för ensam skattskyldig, har

visat sig tillräcklig för en tidsperiod om fem å sex år. Med utgångspunkt

från att den erforderliga årliga höjningen av normalbeloppet liksom hittills

inte kommer att överstiga 400 kr., skulle en ytterligare höjning om 1 500

kr. vara tillräcklig för en ny period som blir endast obetydligt kortare än

den som föranleddes av 1964 års höjning. I departementspromemorian föreslås

därför att maximibeloppet höjs från 4 500 kr. till 6 000 kr. Samma

maximibelopp föreslås i enlighet med tidigare lagstiftningspraxis gälla även

sådant avdrag som medges enligt andra stycket av 50 § 2 mom. KL.

1 fråga om oförsörjda barn är maximitillägget 1 000 kr. och högsta normalbeloppet

960 kr. Visserligen är således utrymmet till »taket» endast 40

kr., men något behov av att kunna höja normalbeloppet för barn anses i

departementspromemorian inte föreligga med hänsyn till den samhälleliga

hjälp som kommer barnen till del i andra former.

Höjningen av maximibeloppet för avdrag för nedsatt skatteförmåga bör

enligt departementspromemorian givetvis slå igenom både vid den statliga

och den kommunala taxeringen. Härför fordras dock endast ändring i 50 §

2 mom. andra stycket KL, eftersom 9 § 2 mom. förordningen om statlig

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1968

inkomstskatt hänvisar till sistnämnda lagrum. Till promemorian har som

bilaga fogats ett utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 50 g 2 mom.

KL. Författningsförslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende

som bilaga.

Remissyttrandena

Den i departementspromemorian framförda uppfattningen, att en ändring

av nuvarande bestämmelser om maximering av extra avdrag för nedsatt

skatteförmåga är påkallad, omfattas av samtliga remissinstanser. Hur maximeringsreglerna

bör utformas är däremot föremål för något delade meningar.

I flertalet yttranden accepteras att man bibehåller principen med ett

i författningen angivet maximibelopp. En remissinstans föreslår däremot

ett rörligt maximibelopp, anknutet till normalbeloppet, och i ett yttrande

förordas slopande av maximeringen.

I fråga om behovet av en lagändring framhåller kammarrätten att totalindex

för konsumentpriser höjts från 175 enheter år 1963 till 216 enheter

i juli 1968 eller med ca 24 %. Samtidigt torde den allmänna välståndsökningen

ha påverkat uppfattningen om vilken minimistandard som samhället

bör söka upprätthålla. Det existensminimum som ansågs godtagbart

1964 torde nu te sig för lågt. Efter en jämförelse med socialhjälpstaxorna

även i andra kommuner än dem som redovisats i departementspromemorian

samt med förbehållsbeloppen vid införsel och utmätning konstaterar

kammarrätten, att de normer för beräkning av existensminimum

som gäller vid åsättande av taxering är lägre än de som tillämpas

av socialvårdsmyndigheterna vid meddelande av socialhjälp och av utsökningsmyndigheterna

vid införsel och utmätning. Det hade varit naturligt om

förhållandet varit det motsatta dvs. att skatt inte börjat tas ut förrän

ett stycke ovanför den gräns där socialhjälpen upphör att utgå. Den nuvarande

ordningen medför att socialhjälp i vissa fall blir erforderlig på grund

av att skatteavdrag skett från lön och att skatt debiteras personer i så

knappa ekonomiska villkor att skatt inte kan tas ut av dem genom exekution.

Det framstår över huvud såsom olämpligt att personer, som erhåller

mera stadigvarande socialhjälp eller står på gränsen därtill, skall behöva

bli föremål för åtgärder för taxering, debitering, uppbörd och indrivning av

skatt — åtgärder som för ÖATigt ofta blir resultatlösa. Det är därför enligt

kammarrätten angeläget att maximum för avdraget för nedsatt skatteförmåga

höjs så att CFU kan anpassa normalbeloppen till nu rådande förhållanden.

Socialstyrelsen anför att den som fått existensminimum fastställt tvingas

alt leva på en lägre standard än socialhjälpstagare i allmänhet, om utrym
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr f44 år 1968

me e,j ges för höjda normalbelopp. LO anser principiellt att existensminimum

bör ligga i paritet med socialhjälpsnivån.

Föreningen Sveriges fögderichefer framhåller att det i ärenden om befrielse

eller nedsättning av löneavdrag för preliminär skatt och kvarstående

skatt visat sig, att maximibeloppet i ett flertal fall inte täcker de nödvändiga

levnadskostnaderna. Orsaken härtill är i allmänhet att de nuvarande bostadskostnaderna

inte kan inrymmas i existensminimibeloppet. Att anskaffa

en billigare bostad kan enligt föreningen helt naturligt inte anses

vara ett realistiskt alternativ. Möjlighet för de skattskyldiga att nedbringa

boendekostnaden genom att hyra ut en del av bostaden föreligger i allmänhet

inte heller. Även andra orsaker kan bidraga till att levnadskostnaderna

överstiger maximibeloppet och en ändring av detta synes föreningen därför

nödvändig.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd framhåller att flertalet kronofogdemyndigheter

begagnar sig av CFU:s årliga normalbelopp för existensminimum

som en nedre gräns vid bestämmandet av det utmätningsfria resp.

införselfria beloppet. En ganska allmänt utbredd uppfattning bland utmätningsmännen

finner nämnden vara att normalbeloppen för existensminimum

borde höjas. De av utmätningsmannen tillämpade normerna bör enligt

nämndens mening inte skilja sig alltför mycket Irån CFU:s normalbelopp.

Nämnden finner det stötande att ett belopp, som skall motsvara ett

faktiskt nödvändigt försörjningsbehov, bedöms olika om det gäller skattskyldighet

eller indrivning av skatt eller annan exekution. Skiljaktighet kan

därvid få den enligt nämndens mening otillfredsställande konsekvensen

i praktiken att företrädesordningen för avdrag rubbas. Sätts exempelvis

förbehållsbeloppet i ett införselmål för underhållsbidrag högre än existensminimum

för skatteavdrag kan detta enligt nämnden medföra, att skatteavdrag

sker trots att underhållsbidraget inte kan tas ut enligt införselbeslutet.

Vad nämnden nu anfört gäller i princip även om hänsyn tas till framlagda

förslag till ny införsellag och till nya regler för löneutmätning, framhåller

nämnden.

Promemorieförslaget biträds av kaminarrätten, CbU, riksskattenämnden,

exekutionsväsendets organisationsnämnd, socialstyrelsen, länsstyrelserna i

Stockholms, Södermanlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län,

Svenska kommunförbundet, Taxeringsnämndsordförandcnas riksförbund,

Föreningen Sveriges fögderichefer, LO och TCO. Dessa remissinstanser har

också i allmänhet anslutit sig till de motiveringar för förslaget som framförts

i promemorian.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd framhåller att det genom förslaget

även öppnas möjligheter att ur restlängderna rensa bort företrädesvis

en del folkpensionärer, som på grund av biinkomster har påförts kvarstående

skatt och restförts för denna. Dessa belopp belastar mången gång

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1968

restlängderna i onödan eftersom de, med de av kronofogdemyndigheterna

tillämpade förbehållsbeloppen, inte kan tas ut.

TCO tillstyrker höjningen som en provisorisk åtgärd men ifrågasätter om

man inte i framtiden i första hand bör pröva lösningar av sociala problem

genom ett större inslag av socialpolitiska åtgärder. Extra avdragsmöjligheter

är nämligen enligt TCO:s mening en form av social hjälp som bättre

skulle kunna ges av de sociala myndigheterna genom direkta bidrag. De sociala

myndigheterna har, anser TCO, större förutsättningar att bedöma

hjälpbehovet än taxeringsnämnderna.

I ett par remissyttranden uttalas att den nuvarande konstruktionen av

det extra avdraget är otillfredsställande. SACO ifrågasätter om inte en höjning

av maximibeloppet kan ske genom att man för framtiden sätter maximibeloppet

i en fast relation till normalbeloppet. Detta skulle innebära att

den ökning av levnadskostnaderna som automatiskt höjer normalbeloppet

lika automatiskt skulle höja maximibeloppet.

Fögderidirektören i Stockholms fögderi har i sitt yttrande till länsstyrelsen

i första hand föreslagit att maximibeloppet skall slopas i alla fall av

extra avdrag, på samma sätt som nu gäller för åtskilliga folkpensionärer.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser sig inte kunna tillstyrka fögderidirektörens

förslag och anför.

Uppfattningarna om vad som skall anses som existensminimum kan

nämligen variera starkt. Som framhållits i promemorian är det inte möjligt

att med fixa belopp ange existensminimum inom socialvården. Vidare visar

erfarenheten att beskattningsnämnderna kan ge extra avdrag efter grunder

som varierar starkt. Visserligen har anvisningar från riksskattenämnden

visat sig vara till stor nytta för erhållande av likformighet vid taxeringen

men fortfarande förekommer att beskattningsnämnderna ger extra avdrag

efter olikformiga grunder. Det finns givetvis möjlighet för en taxeringsintendent

att besvärsvägen åstadkomma en viss likformighet men det ställer

sig ofta svårt att i det enskilda fallet verkligen utreda i vad mån avvikelse

från normerna skett och besvärsinstanserna synes hysa en viss ovillighet

mot att ändra en gång medgivna avdrag av denna art, varför ändringar ofta

torde kräva rätt omfattande utredningar och därför måste begränsas till de

mest flagranta fallen. Slopas beloppsgränserna för extra avdrag kan man

vänta sig ökade svårigheter härvidlag.

De remissinstanser som förordat bibehållande av konstruktionen med ett

ä författningen angivet maximibelopp tillstyrker också att beloppet höjs till

6 000 kr. CFU finner sålunda förslaget helt överensstämma med CFU:s

önskemål. Kammarrätten anser att höjningen bör vara så stor att avdraget

lämnar utrymme inte endast för normalbelopp av erforderlig storlek utan

även för viss uppräkning av existensminimum utöver normalbeloppet i sådana

fall då den skattskyldige har särskilda kostnader för sjukdom, åldringsvård,

vård av handikappade barn e. d. Den föreslagna höjningen till

6 000 kr. anser kammarrätten vara tillräcklig åtminstone för de närmaste

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1968

åren. Även Föreningen Sveriges fögderichefer finner den föreslagna höjningen

väl avvägd och vill därför obetingat tillstyrka förslaget.

Däremot anser SACO, som förordat annan konstruktion av maximibeloppet,

att ett fixerat maximibelopp om 6 000 kr. i början av en ny tidsperiod

om 5 å 6 år blir högre än existensminimum, i mitten av perioden

lika med detta och i slutet av perioden lägre än detsamma.

Ett högre maximibelopp för makar, förslagsvis 7 000 kr., föroidar länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län och anför.

Ortsavdrag för ensamstående tillsammans med det föreslagna maximibeloppet

6 000 kr. ger vid taxeringen till kommunal inkomstskatt ett sammanlagt

avdrag om 8 250 kr. Skillnaden mellan detta belopp och normalbeloppet

för existensminimum för ensamstående, 5 700 kr. i ortsgrupp 4, utgör

2 550 kr. Motsvarande skillnad för makar utgör 2 600 kr. (4 500 + 6 000

__ 7 900). Det kan enligt länsstyrelsens mening vara motiverat att angivna

utrymme mellan maximiavdrag vid taxeringen och normalbeloppet för existensminimum

får bli något större för makar än för ensamstående. Härigenom

skulle tillskapas möjligheter att i större utsträckning beakta det

stundom större avdragsbehov som kan finnas för två makar i jämförelse

med en ensamstående. Skäl medge extra avdrag kan i existensminimifallen

föreligga jämväl enligt 50 § 2 mom. andra stycket KL. Länsstyrelsen förordar

därför, att maximibeloppet för sammanlevande makar bestäms tdl

förslagsvis 7 000 kr. Paritet skulle härigenom erhållas mellan makar utan

barn och ensamstående med ett barn. Med makar torde kunna jämställas

skattskyldiga som avses i 65 § sista stycket KL.

Beträffande det särskilda tillägget för barn med 1 000 kr. har den i promemorian

intagna ståndpunkten att detta bör lämnas oförändiat töranlett erinran

endast från kammarrätten som förordar en höjning till åtminstone

1 200 kr. Även med beaktande av andra samhälleliga hjälpformer för barnen

anser kammarrätten ett belopp motsvarande det allmänna barnbidraget

med tillägg av 1 000 kr. innebära en mycket knapp försörjning. Något utrymme

för höjning av existensminimum vid stegring av levnadskostnaderna

finns enligt kammarrättens mening inte alls.

I detta sammanhang har riksskattenämnden tagit upp frågan huruvida

den år 1967 slopade maximeringen av extra avdrag till den, som är huvudsakligen

beroende av sin folkpension, skall gälla även vid den statliga inkomsttaxeringen.

Enligt riksskattenämndens mening kan man av bevillningsutskottets

uttalande i betänkande 1967: 2 inte utläsa annat än att utskottet

förutsatt, att upphävandet av maximigränsen i princip skulle gälla

såväl vid den kommunala som vid den statliga taxeringen. Nämnden finner

det inte tillfredsställande att en viss osäkerhet råder om tolkningen av ifrågavarande

bestämmelser. Därför föreslår nämnden — även om maximeringsregeln

vid den statliga taxeringen är av praktisk betydelse endast för ett

begränsat antal fall — att 9 § 2 mom. andra stycket förordningen om statlig

inkomstskatt förtydligas så att det klart framgår att den statliga taxeringen

i detta hänseende skall följa den kommunala taxeringen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj. ts proposition nr 1rt ''i år 1968

I fråga om ikraftträdandet av de nya bestämmelserna ifrågasätter länsstyrelsen

i Stockholms län om inte dessa bör gälla först fr. o. m. 1970 års

taxering med hänsyn till att de av CFU för år 1968 fastställda normalbeloppen

grundar sig på nu gällande bestämmelser.

Departementschefen

Extra avdrag

Vid inkomsttaxeringen kan vissa speciella omständigheter, som anses

väsentligen minska skatteförmagan, beaktas genom extra avdrag_utöver

ortsavdrag. Det extra avdraget avvägs individuellt av beskattningsnämnderna.

Dessa är emellertid beträffande flertalet skattskyldiga bundna av

en i skatteförfattningarna inskriven ram. Extra avdrag får nämligen i dessa

fall uppgå till högst 4 500 kr.

Extra avdrag kan ifrågakomma för den, vars skatteförmåga varit väsentligen

nedsatt på grund av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige

fått allmänt barnbidrag, eller annan jämförlig omständighet. I regel avvägs

avdraget i dessa fall med utgångspunkt från de särskilda kostnader som

varit förenade med den omständighet som föranlett nedsättningen av skatteförmågan.

Beträffande folkpensionärer gäller eu särskild presumtionsregel. Om

pensionärens huvudsakliga inkomst utgjorts av folkpension, skall han enligt

uttrycklig regel i kommunalskattelagen i allmänhet anses ha haft sådan

nedsättning i skatteförmågan som berättigar till extra avdrag. Avsikten

med denna regel är bl. a. att den som för sin försörjning varit helt beroende

av folkpension inte skall behöva betala skatt. Den tidigare nämnda

maximeringen av avdragsbeloppet till 4 500 kr. gäller inte i dessa fall.

Det föreligger även möjlighet att genom extra avdrag beakta att en skattskyldigs

inkomst understiger existensminimum. Om inkomsten efter skatt

sålunda understiger existensminimum och detta förhållande beror på nedsatt

arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda

eller jämförlig omständighet, kan extra avdrag medges till så stort

belopp att inkomsten i vad den understiger existensminimum inte beskattas.

I dessa fall gäller dock att extra avdrag inte kan medges med mer än 4 500

kr. men for oförsörjda barn kan avdraget ökas med högst 1 000 kr. per

barn.

Maximibeloppet 4 500 kr. gäller sedan år 1964. Dessförinnan var maximibeloppet

3 000 kr. Jag bortser då från att vid 1957 och 1958 års taxeringar

till kommunal inkomstskatt såsom ett provisorium i avvaktan på

väntad höjning av de kommunala ortsavdragen högsta avdragsbeloppet utgjorde

5 000 kr. Genom prisutvecklingen har nuvarande maximum kommit

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1968

att framstå som otillräckligt i vissa fall. Såsom framgår av den föregående

redogörelsen har de av CFU fastställda normalbeloppen för existensminimum

alltmer närmat sig maximibeloppet. Det har därför från CFU anmälts

behov av att höja maximibeloppet så att även normalbeloppen kan

höjas i behövlig omfattning.

I den departementspromemoria som upprättats i ärendet har föreslagits

att maximibeloppet för existensminimum höjs från 4 500 kr. till 6 000 kr.

Detta belopp har ansetts tillräckligt för att under de närmaste åren tillgodose

CFU:s behov av höjning av normalbeloppen för existensminimum.

Samma maximibelopp föreslås i promemorian gälla även sådant avdrag som

medges i de vanliga fallen av nedsatt skatteförmåga, dvs. andra fall än då

den skattskyldiges inkomst understiger existensminimum. Beträffande oförsörjda

barn anses i promemorian någon höjning av maximitillägget om 1 000

kr. inte behövlig.

Samtliga remissinstanser som avgivit yttrande över promemorian är ense

om att en höjning av avdragsmaximum behövs för att avdraget skall kunna

motsvara sitt syfte. Flertalet remissinstanser bär även anslutit sig till den

i promemorian föreslagna maximiregeln. Ett par remissinstanser har föreslagit

högre maximum för makar och barn. I några yttranden har framförts

invändningar i fråga om avdragets konstruktion och förordats anknytning

till normalbeloppen resp. slopande av maximeringen.

Jag delar den i departementspromemorian och remissyttrandena uttalade

uppfattningen att maximibeloppet för existensminimum behöver höjas för

att möjliggöra kommande höjningar av CFU:s normalbelopp. En sådan

höjning får ses som en provisorisk lösning i avvaktan på familjeskatteberedningens

betänkande och den utredning som pågår inom finansdepartementet

rörande beskattningen av folkpensionärers sidoinkomster. Liksom

hittills bör den övre avdragsgränsen anges direkt i kronor med hänsyn till

att man eljest kan befara en alltför olikformig praxis. Vidare bör man behålla

principen att maximigränsen sätts lika för ensamstående och för makar,

vilket naturligtvis inte utgör hinder för att även i fortsättningen ha

högre normalbelopp för makar än för ensamstående.

Den i promemorian föreslagna höjningen med 1 500 kr. har allmänt

accepterats som lämpligt avvägd och synes tillräcklig för att under de närmaste

åren tillgodose behovet av höjda normalbelopp. Jag förordar därför

att maximibeloppet för extra avdrag på grund av att den skattskyldiges inkomst

understiger existensminimum fastställs till 6 000 kr. I enlighet med

tidigare lagstiftningspraxis bör samma maximibeloppgälla för de andra fall

av nedsatt skatteförmåga där en maximer ing alltjämt gäller. Vidare delar

jag uppfattningen att det inte torde behövas någon höjning av maximitilllägget

för oförsörjda barn.

Maximigränsen för extra avdrag till folkpensionär, vars inkomst helt

eller huvudsakligen utgörs av folkpension, har provisoriskt upphävts ge
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1968

nom beslut av 1967 års riksdag (prop. 7, BeU 10, rskr 51). Bestämmelserna

härom inflöt i 50 § 2 mom. KL och i punkt 2 av anvisningarna till nämnda

lagrum. Såsom riksskattenämnden påpekat är det otillfredsställande att en

viss osäkerhet råder huruvida dessa regler gäller även vid taxeringen till

statlig inkomstskatt. Behov av att kunna överskrida maximibeloppet även

vid den statliga taxeringen torde numera föreligga i orter med höga kommunala

bostadstillägg, särskilt när sidoinkomsten närmar sig folkpensionens

halva belopp. I förtydligande syfte bör därför i 9 § 2 mom. förordningen om

statlig inkomstskatt klart utsägas att frångående av maximeringen av extra

avdrag får ske i samma utsträckning vid den statliga taxeringen som vid

den kommunala. Vidare vill jag föreslå ett förtydligande tillägg till andra

stycket av punkt 2 av anvisningarna till 50 § KL, så att det klart framgår

att maximibeloppet får överskridas även i det fall folkpensionen utgjort den

huvudsakliga delen av den skattskyldiges inkomst. Därigenom vinns bättre

överensstämmelse med huvudstadgandet i fjärde stycket av 50 § 2 mom. KL.

Kommunalskattelagen innehåller inga bestämmelser om i vad mån förmögenhet

skall påverka storleken av det extra avdraget till folkpensionärer.

Däremot innehåller de av riksskattenämnden år 1967 meddelade anvisningarna

en utförlig reglering av denna fråga. Dessa innebär i korthet att man

börjar reducera avdraget redan vid en förmögenhet om 15 100 kr. Upp till

35 000 kr. minskar avdraget successivt. Överstiger förmögenheten 35 000 kr.

bör enligt dessa anvisningar avdrag i regel inte medges.

I andra lagstiftningssammanhang har tillskapats liberalare förmögenhetsgränser.

Jag syftar här bl. a. på det kommunala bostadstillägget till folkpensionärer,

de nya bostadstilläggen till barnfamiljer, det inkomstprövade tilllägget

inom studiehjälpen, förbättringslån för enfamiljshus och det nya omställningsbidraget

till äldre arbetslösa.

Enligt min mening synes de av riksskattenämnden fastställda förmögenhetsgränserna

i dagens läge för knappt tillmätta. Man bör därför åstadkomma

liberalare förmögenhetsgränser som närmare ansluter till dem som

gäller för de socialförmåner som jag nyss berört. Det finns därvid knappast

anledning att begränsa en sådan förmånligare bedömning till folkpensionärer

utan den torde böra gälla även andra skattskyldiga som har behov av

extra avdrag. Liksom hittills får det ankomma på riksskattenämnden att utfärda

anvisningar i dessa hänseenden, vilka anvisningar får bli föremål för

ytterligare justeringar i den mån så påkallas.

Bostadstillägg till barnfamil jer

I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om skattefrihet för de nya

bostadstillägg som skall utgå till barnfamiljer. Enligt 19 § KL föreligger

skattefrihet för »familjebostadsbidrag» som utgår av statsmedel i syfte att

sänka de årliga bostadskostnaderna för familjer med barn och att befordra

en förbättring av bostadsstandarden för sådana familjer. Kommunalt bi
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 14b år 1068

drag som utgår i samma syfte och i likartad form är också skattefritt. Bestämmelsen

om skattefrihet infördes i KL år 1960, men bidraget var redan

tidigare skattefritt enligt en särskild förordning. Skattefriheten enligt sistnämnda

förordning var vidsträcktare i det den omfattade alla statliga

och kommunala bidrag som direkt tillgodofördes hyresgäst genom hyresavdrag

eller egnahemsägare genom nedsättning av amortering, ränta eller

annan kapitalkostnad eller tomträttsavgäld eller bostadsrättsinnehavare

genom nedsättning av årlig avgift till bostadsrättsförening. Den nu gällande

skattefriheten avser däremot endast de s. k. differentierade bidragen, familj

ebostadsbidragen och motsvarande kommunala bidrag som har till

syfte att efter individuell prövning ge stöd åt behövande familjer med barn

och som utgår enligt kungörelsen den 24 maj 1957 (nr 358) om familjebostadsbidrag.

Genom den familjepolitiska reform som beslutats av 1968 års vårriksdag

(prop. 1968:42, SU 101, rskr 253) skall de nuvarande familjebostadsbidragen

avskaffas i och med utgången av år 1968 och ersättas med

helt nya inkomstprövade bostadstillägg för barnfamiljer. Sålunda skall enligt

kungörelsen den 28 maj 1968 (nr 425) om statliga bostadstillägg för

barnfamiljer som bidrag till täckande av barnkostnaderna och till främjande

av bostadsstandarden utgå bidrag av allmänna medel till barnfamiljer som

är bosatta här i riket (bostadstillägg). Som en individuell komplettering

av det statliga bostadstillägget kan utgå kommunala bostadstillägg, vartill

skall utgå statsbidrag med 50 % enligt kungörelsen den 28 maj 1968 (nr

426) om statsbidrag till kommunala bostadstillägg till barnfamiljer. I

nämnda prop. 1968: 42 har förutskickats att de nya bostadstilläggen skall

i skattehänseende behandlas på samma sätt som familjebostadsbidragen

och att den författningsändring som behövs skulle anmälas av chefen för

finansdepartementet.

Med anledning härav får jag föreslå att bestämmelserna om skattefrihet

för familjebostadsbidrag i 19 § KL ersätts med uttrycklig bestämmelse om

skattefrihet för de nya statliga och kommunala bostadstillägg som avses i

de två nämnda kungörelserna. Ändringen föranleder även en redaktionell

jämkning av punkt 5 av anvisningarna till 25 § KL. De nya bestämmelserna

bör träda i kraft den 1 januari 1969. För de familjebostadsbidrag som

utbetalas år 1968 bör genom särskild övergångsbestämmelse anges att de är

skattefria vid 1969 års taxering.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t genom

proposition föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade

förslag till

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1968

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370),

2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen den

26 juli 19V7 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1968

19

Bilaga

Departementspromemorians förslag

till

lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september

19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

50 §.

2 mom. För fysisk —----

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

under beskattningsåret hava varit

väsentligen nedsatt till följd av långvarig

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående

än barn, för vilka den skattskyldige

ägt tillgodo njuta allmänt

barnbidrag, eller annan därmed jämförlig

omständighet, må efter taxeringsnämndens

eller, om besvär anförts

eller ock särskild framställning

därom gjorts senast den 30 juni

året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens

beprövande den

skattskyldiges taxerade inkomst

minskas, förutom med kommunalt

ortsavdrag, med ytterligare ett efter

omständigheterna avpassat belopp,

dock högst 4 500 kronor. Har skattskyldig

på grund av jämkning vid

beräkning av sjömansskatt åtnjutit

avdrag för nedsatt skatteförmåga,

skall avdrag, som avses i detta

stycke, minskas med det belopp, varmed

jämkning medgivits.

Om skattskyldigs

Skattskyldig, vars

Vad härefter--

— -— kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

under beskattningsåret hava varit

väsentligen nedsatt till följd av långvarig

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående

än barn, för vilka den skattskyldige

ägt tillgodo njuta allmänt

barnbidrag, eller annan därmed jämförlig

omständighet, må efter taxeringsnämndens

eller, om besvär anförts

eller ock särskild framställning

därom gjorts senast den 30 juni

året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens

beprövande den

skattskyldiges taxerade inkomst

minskas, förutom med kommunalt

ortsavdrag, med ytterligare ett efter

omständigheterna avpassat belopp,

dock högst 6 000 kronor. Har skattskyldig

på grund av jämkning vid

beräkning av sjömansskatt åtnjutit

avdrag för nedsatt skatteförmåga,

skall avdrag, som avses i detta

stycke, minskas med det belopp, varmed

jämkning medgivits,

motsvarande tillämpning.

— av anvisningarna,

beskattningsbar inkomst.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas

första gången vid 1969 års taxering. Äldre bestämmelser äger alltjämt tilllämpning

vid 1968 års taxering och i fråga om eftertaxering för år 1968 eller

tidigare år.

1 Senaste lydelse av 50 § 2 mom. se 1967:41.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680434

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1968:364 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag i om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten, a1 i texten
  2. BevU 1968:65 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten