Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193), m. m

1968-10-31 · 89 sidor, varav 88 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 88 av 89 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:158, Med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

1

Nr 158

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193),

m. m.; given Stockholms slott den 31 oktober 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),

2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt

medborgarskap,

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr

94) om polisregister m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i utlänningslagen och medborgarskapslagen

i anslutning till vad som föreslagits i prop. 1968: 142 angående riktlinjer

för utlänningspolitiken in. in.

Förslaget till ändring i utlänningslagen innebär att utlännings vandel får

prövas i ärende om uppehållstillstånd endast i samma utsträckning

som i ärende om avvisning eller utvisning. För att ytterligare stärka rättssäkerheten

i ärenden om uppehållstillstånd föreslås att utlänning, som vägras

uppehållstillstånd på grund av sin vandel, skall kunna besvära sig över

beslutet hos Kungl. Maj:t i vissa fall. Utlänningsnämnden skall höras,

innan den centrala utlänningsmyndigheten av sådant skäl avslår ansökan

om uppehållstillstånd. Besvärsrätt skall liksom i ärende om avvisning eller

utvisning föreligga, om nämnden eller ledamot i nämnden har haft avsökande

mening.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

Den nuvarande föreskriften i utlänningslagen att arbetstillstånd alltid

skall avse visst slag av arbete (yrkesbegränsas) föreslås bli ändrad så att

arbetstillstånd skall kunna meddelas utan sådan begränsning. Vidare föreslås

att narkotikamissbruk liksom f. n. alkoholmissbruk skall kunna föranleda

utvisning.

Ändringarna i medborgarskapslagen innebär att beslutanderätten i bl. a.

naturalisationsärenden förs över från Kungl. Maj :t till den centrala utlänningsmyndigheten.

Mot denna myndighets beslut i medborgarskapsärende

skall besvär kunna föras hos Kungl. Maj :t. Dessutom skall myndigheten

kunna hänskjuta medborgarskapsärende till Kungl. Maj :t för avgörande,

om det föreligger särskilda skäl, t. ex. att ärendet har påtagliga utrikespolitiska

aspekter eller på annat sätt är av särskilt grannlaga natur eller

är av principiell betydelse.

Ändringarna i utlänningslagen och medborgarskapslagen föreslås träda i

kraft den 1 juli 1969.

Härutöver föreslås i propositionen ett par formella ändringar i lagen om

polisregister m. m.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

3

1) Förslag

till

Lag

om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, dels att 11, 12, 16, 23, 29, 46, 62, 65 och 71 §§

utlänningslagen den 30 april 19541 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att i lagen skall införas en

lydelse.

(Nuvarande lydelse)

11

Visering, uppehållstillstånd — — -

Visering må —--v-----

Uppehållstillstånd må, i den omfattning

Konungen bestämmer, meddelas

av polismyndighet; finner polismyndigheten

att ansökan om uppehållstillstånd

icke bör bifallas, skall

ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Utresebeslut

må meddelas endast av den centrala

utlänningsmyndigheten; innan sådant

beslut fattas, skall yttrande inhämtas

från utlänningsnämnden.

12

Uppehållstillstånd, som innebär

rätt att vistas allenast inom en kommun

eller ett landsfiskalsdistrikt, må

1 Senaste lydelse av 71 § se 1963:196.

ny paragraf, 12 a §, av nedan angiven

(Föreslagen lydelse)

§•

- av bosättningstillstånd.

— utrikes ärendena.

Uppehållstillstånd må, i den omfattning

Konungen bestämmer, meddelas

av polismyndighet; finner polismyndigheten

att ansökan om uppehållstillstånd

icke bör bifallas, skall

ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Utresebeslut

må meddelas endast av den centrala

utlänningsmyndigheten.

§•

Utresebeslut eller beslut, varigenom

ansökan om uppehållstillstånd

lämnas utan bifall på grund av omständighet

som enligt 19 § första

stycket 2—5 eller 29 § första stycket

kan föranleda avvisning eller utvisning,

må icke meddelas utan att yttrande

inhämtats från utlänningsnämnden.

Uppehållstillstånd, som innebär

rätt att vistas allenast inom en kommun

eller ett polisdistrikt, må ej,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ej, utan att utlänningsnämndens yttrande

inhämtats, meddelas för längre

tid än ett år eller förlängas utöver

nämnda tid. Finner nämnden att inskränkningen

i utlänningens rätt att

välja vistelseort icke är behövlig,

skall frågan härom underställas

Konungen.

12

(Föreslagen lydelse)

utan att utlänningsnämndens yttrande

inhämtats, meddelas för längre

tid än ett år eller förlängas utöver

nämnda tid. Finner nämnden att inskränkningen

i utlänningens rätt att

välja vistelseort icke är behövlig,

skall frågan härom underställas

Konungen.

a §.

I beslut som avses i 12 § första

stycket skall grunden för beslutet

angivas och upplysning meddelas,

huruvida utlänningen får överklaga

beslutet. Äger han klaga, skall i beslutet

givas till känna, vad han därvid

har att iakttaga. Utskrift av beslutet

skall tillställas utlänningen så

snart det kan ske.

16

Arbetstillstånd skall meddelas för

viss tid och avse visst slag av arbete.

Det må förbindas med de föreskrifter

som finnas erforderliga. Arbetstillstånd

må återkallas, om särskilda

skäl äro därtill.

Arbetstillstånd skall meddelas för

viss tid. Det må avse visst slag av arbete

och förbindas med de övriga föreskrifter

som finnas erforderliga.

Arbetstillstånd må återkallas, om

särskilda skäl äro därtill.

Arbetstillstånd meddelas--- — centrala utlänningsmyndigheten.

Vid handläggning —---—--—---inom verksamhetsområdet.

23 §.

Beslut om förpassning meddelas,

efter utlänningsnämndens hörande,

av den centrala utlänningsmyndigheten;

föreligger utresebeslut, erfordras

dock icke att utlänningsnämnden

yttrar sig i ärendet.

Beslut om förpassning meddelas,

efter utlänningsnämndens hörande,

av den centrala utlänningsmyndigheten.

Föreligger beslut som avses i

12 § första stycket, erfordras dock

icke att utlänningsnämnden yttrar

sig i förpassningsärendet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

(Nuvarande lydelse)

29

Utlänning må--— — — — — —

2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk

och finnes i följd därav

vara farlig för annans personliga säkerhet

eller föra ett grovt störande

levnadssätt;

3) om han av—------ •—---

Vid bedömande-------

(Föreslagen lydelse)

§•

— försörja sig;

2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk

eller narkotikamissbruk

och finnes i följd därav vara farlig

för annans personliga säkerhet eller

föra ett grovt störande levnadssätt;

--brottslig verksamhet.

--äro därtill.

46

Över den centrala utlänningsmyndighetens

beslut om avvisning, förpassning

eller utvisning, så ock dess

beslut i tillståndsärende, som tillika

innehåller utresebeslut, må klagan

föras av utlänningen, om utlänningsnämnden

eller någon dess ledamot

anfört avvikande mening eller ock

nämnden i ärende rörande avvisning

icke avgivit yttrande.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla

beslut om förpassning i fall då utresebeslut

föreligger.

Klagan enligt —------------

§•

Över den centrala utlänningsmyndighetens

beslut om avvisning, förpassning

eller utvisning, så ock dess

beslut i tillståndsärende, i vilket utlänningsnämndens

yttrande inhämtats

på grund av 12 § första stycket,

må klagan föras av utlänningen, om

utlänningsnämnden eller någon dess

ledamot anfört avvikande mening eller

ock nämnden i ärende rörande avvisning

icke avgivit yttrande.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla

beslut om förpassning i fall då utlänningsnämndens

yttrande i ärendet

ej fordras.

— av beslutet.

62

Därest utlänning, som enligt en

med stöd av denna lag meddelad föreskrift

icke äger uppehålla sig utanför

viss ort, viss kommun eller visst

landsfiskalsdistrikt, anträffas på annan

plats, skall han genom polismyndighetens

försorg föras till plats, där

han äger vistas.

§•

Därest utlänning, som enligt en

med stöd av denna lag meddelad föreskrift

icke äger uppehålla sig utanför

viss ort, viss kommun eller visst

polisdistrikt, anträffas på annan

plats, skall han genom polismyndighetens

försorg föras till plats, där

han äger vistas.

65 §.

överträder utlänning föreskrift, Överträder utlänning föreskrift,

meddelad med stöd av denna lag, att meddelad med stöd av denna lag, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

(Nuvarande lydelse)

han icke må uppehålla sig utanför

viss ort, viss kommun eller visst

landsfiskalsdistrikt, straffes med

fängelse i högst sex månader eller,

där omständigheterna äro mildrande,

med dagsböter.

71

Konungen meddelar bestämmelser

om hemsändande av utlänning, som

faller fattigvården till last eller omhändertages

j ämlikt barnavårdslagen

eller sinnessjuklagen och som icke är

politisk flykting.

Efter avtal-----

Om utlämning —----

(Föreslagen lydelse)

han icke må uppehålla sig utanför

viss ort, viss kommun eller visst

polisdistrikt, straffes med fängelse i

högst sex månader eller, där omständigheterna

äro mildrande, med dagsböter.

§•

Konungen meddelar bestämmelser

om hemsändande av utlänning, som

erhåller socialhjälp eller omhändertages

jämlikt barnavårdslagen, lagen

om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall eller 35 § lagen

angående omsorger om vissa psykiskt

utvecklingsstörda och som icke

är politisk flykting.

— av avtalet.

--särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser äger dock

alltjämt tillämpning på ärende om uppehållstillstånd som anhängiggjorts

före ikraftträdandet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968

7

2) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap

Härigenom förordnas, dels att 6, 8, 9 och 12 §§ lagen den 22 juni 1950

om svenskt medborgarskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 9 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

Konungen äger på ansökan till

svensk medborgare upptaga (naturalisera)

utlänning som

1. fyllt aderton år;

2. sedan sju år har hemvist här

i riket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig

och sin familj.

Finnes det —-------

Förlorar sökande, som har utländskt

medborgarskap, ej detta i

och med sin naturalisation utan

fordras härför medgivande av den

utländska statens regering eller annan

myndighet, må som villkor för

medborgarskapets förvärvande stadgas,

att sökanden inför den länsstyrelse

Konungen bestämmer inom viss

tid styrker att dylikt medgivande

lämnats. Det åligger länsstyrelsen

att meddela beslut, huruvida behörigt

bevis företetts.

Då utlänning enligt denna paragraf

upptages till svensk medbor
-

§•

Utlänning, som

1. fyllt aderton år;

2. sedan sju år har hemvist här

i riket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig

och sin familj,

kan på ansökan upptagas till

svensk medborgare (natur alis er as).

Fråga om naturalisation prövas av

den centrala utlännings myndighet

som avses i 3 § utlänningslagen den

30 april 195b (nr 193).

— angivna villkoret.

Förlorar sökande, som har utländskt

medborgarskap, ej detta i

och med sin naturalisation utan

fordras härför medgivande av den

utländska statens regering eller annan

myndighet, må som villkor för

medborgarskapets förvärvande stadgas,

att sökanden inför den länsstyrelse

som den centrala utlänningsmyndigheten

bestämmer inom viss

tid styrker att dylikt medgivande

lämnats. Det åligger länsstyrelsen

att meddela beslut, huruvida behörigt

bevis företetts.

Då utlänning enligt denna para
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

(Nuvarande lydelse)

gare, bestämmer Konungen huruvida

naturalisationen skall omfatta

även sökandens ogifta barn under

aderton år.

8:

Svensk medborgare, som är född

utom riket samt aldrig här haft

hemvist och ej heller uppehållit sig

här under förhållanden som tyda på

samhörighet med Sverige, förlorar

sitt svenska medborgarskap, när

han fyller tjugutvå år. På dessförinnan

gjord ansökan må dock Konungen

medgiva att medborgarskapet

bibehålies.

När någon---------

(Föreslagen lydelse)

graf upptages till svensk medborgare,

bestämmer den centrala utlänningsmyndigheten,

huruvida naturalisationen

skall omfatta även sökandens

ogifta barn under aderton

år.

-1)

Svensk medborgare, som är född

utom riket samt aldrig här haft hemvist

och ej heller uppehållit sig här

under förhållanden som tyda på

samhörighet med Sverige, förlorar

sitt svenska medborgarskap, när han

fyller tjugutvå år. På dessförinnan

gjord ansökan må dock den centrala

utlänningsmyndigheten medgiva att

medborgarskapet bibehålies.

— svensk medborgare.

9§.

Konungen må på ansökan befria

den som är eller önskar bliva utländsk

medborgare från hans

svenska medborgarskap. Är sökanden

ej redan utländsk medborgare,

skall som villkor för befrielsen stadgas,

att han inom viss tid förvärvar

medborgarskap i annan stat.

Den centrala utlänningsmyndigheten

må på ansökan befria den som

är eller önskar bliva utländsk medborgare

från hans svenska medborgarskap.

Är sökanden ej redan utländsk

medborgare, skall som villkor

för befrielsen stadgas, att han

inom viss tid förvärvar medborgarskap

i annan stat.

9 a §.

Om särskilda skäl föreligga, äger

den centrala utlänningsmyndigheten

överlämna ärende som avses i

6 §, 8 § första stycket eller 9 § till

Konungen för avgörande.

1 I prop. 1968:128, som ännu inte behandlats av riksdagen, föreslås 8 § andra stycket få

ändrad lydelse.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12

Talan mot länsstyrelses beslut i

ärende enligt denna lag föres hos

Konungen genom besvär i den ordning,

som är bestämd för överklagande

av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

§•

Talan mot den centrala utlänning

smyndighetens eller länsstyrelses

beslut föres genom besvär hos

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr 94) om

polisregister m. m.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 om polisregister

m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §•

Utdrag av---------göres av

1. justitiekansler^ riksdagens om- 1. justitiekanslern, riksdagens om
budsmän,

rikspolisstyrelsen, statens budsmän, rikspolisstyrelsen, den

utlänningskommission, länsstyrelse, centrala utlännings myndigheten,

polischef eller allmän åklagare; länsstyrelse, polischef eller allmän

åklagare;

2. annan myndighet — —-----— — upplysningen meddelas.

5 §.

Rikspolisstyrelsen må, enligt föreskrifter

som Konungen utfärdar,

i tryck eller på annat lämpligt sätt

mångfaldiga och till länspolischeferna,

polischeferna, statens utlänningskommission

samt poliscentralerna

i Danmark, Finland och Norge

sända sammanställningar av uppgifter

från polisregister om domar, beslut,

anstaltsvistelser, avlägsnanden

ur riket och andra förhållanden av

betydelse för brottsbekämpandet i

fråga om personer som gjort sig skyldiga

till svår eller vanemässig brottslighet

eller asocialitet.

Rikspolisstyrelsen må, enligt föreskrifter

som Konungen utfärdar, i

tryck eller på annat lämpligt sätt

mångfaldiga och till länspolischeferna,

polischeferna, den centrala utlännings

myndigheten samt poliscentralerna

i Danmark, Finland och

Norge sända sammanställningar av

uppgifter från polisregister om domar,

beslut, anstaltsvistelser, avlägsnanden

ur riket och andra förhållanden

av betydelse för brottsbekämpandet

i fråga om personer som gjort

sig skyldiga till svår eller vanemässig

brottslighet eller asocialitet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968

11

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 4 oktober 1968.

Närvarande:

Statsråden Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Moberg.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i

utlännings- och medborgarskapslagstiftningen m. m. och anför.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 1 december 1961 tillkallade

jag den 11 december samma år sex sakkunniga för att utreda utformningen

av utlänningskontrollen och därmed sammanhängande frågor. De

sakkunniga1 antog benämningen utlänningsutredningen.

I utredningens uppdrag ingick bl. a. att klarlägga tillämpningen av gällande

bestämmelser om tillstånd för utlänning att vistas och arbeta i Sverige

och om avlägsnande härifrån av icke önskvärd utlänning samt att lägga fram

förslag till generella direktiv i fråga om tillståndsgivningen. Utredningen

har redovisat sitt uppdrag i bl. a. dessa delar i betänkandet »Invandringen.

Problematik och handläggning» (SOU 1967: 18). Enligt utredningens förslag

skall utlänning inte som f. n. kunna vägras tillstånd att vistas i Sverige på

grund av sin vandel. I stället skall möjligheterna att utvisa utlänning härifrån

vidgas. Vidare föreslås att fråga om rätt för utlänning att ha arbetsanställning

här skall prövas av arbetsmarknadsstyrelsen och inte som nu av

den centrala utlänningsmyndigheten samt att utlänning skall få rätt att

anföra besvär över avslag på ansökan om arbetstillstånd.

Remissyttranden över betänkandet har avgetts av riksåklagaren (RÅ),

hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, styrelsen för internationell

utveckling (SIDA), överbefälhavaren (ÖB), socialstyrelsen, stats
1

Justitiekansler!! Bengt Lännergren, ordförande, riksdagsledamöterna Bengt Elmgren, CarlErik

Hedin, Jan-Ivan Nilsson och Ingrid Segerstedt Wiberg samt expeditionschefen Eskil Hellner.

Sedan Elmgren avlidit, tillkallades den 17 maj 1966 riksdagsledamoten Essen Lindahl

som sakkunnig.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

kontoret, statistiska centralbyrån, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden

(CFU), skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen,

statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, arbetsgruppen

för invandrarfrågor, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrelserna i

Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs

och Norrbottens län, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),

Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsledareförbund

(SALF), Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges

industriförbund, Centralförbundet för finska föreningar i Sverige, Estniska

kommittén, Esternas representation i Sverige, Sveriges förenade studentkårer,

Sveriges advokatsamfund, Föreningen Norden, sammanslutningen

Individuell människohjälp, Nordiska rådets svenska delegation, Rädda

barnens riksförbund, Svenska röda korset, Folkpartiets ungdomsförbund,

Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund

och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

RÅ har vid sitt utlåtande fogat yttranden av överåklagaren i Stockholm

samt länsåklagarna i Malmöhus, Älvsborgs, Västmanlands och Norrbottens

län. ÖÄ har bifogat yttrande från polismästaren i Stockholm. Länsstyrelserna

har överlämnat yttranden från landstingets förvaltningsutskott i Stockholms

län, länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Kronobergs, Göteborgs och

Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län, polismästarna

i Eskilstuna, Ljungby, Växjö, Älmhults, Malmö, Trelleborgs, Hälsingborgs,

Göteborgs, Mölndals, Uddevalla, Karlstads, Kristinehamns, Bodens

och Haparanda polisdistrikt samt drätselkamrarna i Eskilstuna, Oxelösund

och Torshälla, drätselkammaren och socialnämnden i Linköping, drätselkammaren

och socialförvaltningen i Malmö, drätselkammaren i Trelleborg

och stadskollegiet och socialbyrån i Hälsingborg. Länsstyrelsen i Norrbottens

län har dessutom bifogat särskilt yttrande av länspolischefen.

Jag anhåller att nu få ta upp utlänningsutredningens nyss nämnda förslag,

som syftar till ändringar i gällande utlänningslag.

Betänkandet innehåller i övrigt förslag i fråga om riktlinjer för utlänningspolitiken,

utlänningskontrollen och den centrala handläggningen av

utlänningsfrågor. Utredningens förslag i dessa avseenden avser jag att

anmäla senare i dag.

Den 7 mars 1961 tillkallade chefen för justitiedepartementet med

stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 februari samma år landshövdingen

Martin Wahlbäck för att utreda frågan om underlättande för

nordiska medborgare att förvärva svenskt medborgarskap. Utredningen

skulle ske i nordiskt samråd. Utredningsmannen borde vidare överväga om

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

den decentralisering som hade ägt rum i fråga om anmälningsärenden

rörande nordiska medborgare kunde vidgas att omfatta också andra medborgarskapsärenden.

Utredningsmannen har år 1966 avlämnat betänkandet »Decentralisering

av naturalisationsärenden m. m.» (SOU 1966:20). Enligt utredningsmannens

förslag skall avgörandet av dessa ärenden flyttas från Kungl. Majt till

den centrala utlänningsmyndigheten.

Remissyttranden över detta betänkande har avgetts av hovrätten över

Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, ÖB, socialstyrelsen, statskontoret,

statistiska centralbyrån, CFU, AMS, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden,

arbetsgruppen för invandrarfrågor, ÖÄ, länsstyrelserna i

Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs och Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund och Föreningen

Norden. Länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro, Kopparbergs och

Norrbottens län har bifogat yttranden av polismyndigheter i dessa län.

Jag anhåller att nu få ta upp också frågan om decentralisering av naturalisationsärendena.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kiingl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

Ändring i utlänningslagen

Nuvarande förhållanden

Utlänning har till skillnad från svensk medborgare ingen ovillkorlig

rätt att resa in och vistas i Sverige eller vinna sin utkomst här. I enlighet

härmed kan enligt svensk rätt utlänning som med hänsyn till sin person

inte är önskvärd i Sverige hindras att resa in hit eller avlägsnas härifrån,

s. k. individuell utlänningskontroll. Vidare kan tillströmningen av utlänningar

till Sverige regleras med hänsyn till sådana allmänna förhållanden

som arbetsmarknads-, bostads- eller försörjningsläget, s. k. generell utlänningskontroll.

De huvudsakliga bestämmelserna om utlänningskontrollen finns i utlänningslagen

(UtlL) den 30 april 1955 (nr 193) och utlänning skung öreisen

(UtlK) den 5 juni 1955 (nr 557). Medlen för den individuella kontrollen är

i princip avvisning, utvisning och förvisning samt för den generella visering,

uppehållstillstånd, arbetstillstånd, bosättningstillstånd och förpassning. I

fråga om de individuella kontrollmedlen ges i UtlL uttömmande regler om

förutsättningarna för medlens användning, medan lagen i fråga om de generella

kontrollmedlen överlämnar åt Kungl. Maj:t att bestämma i vilken utsträckning

och under vilka förutsättningar de skall utnyttjas.

Enligt 3 § UtlL skall den kontroll över utlänningar som behövs för tillämpningen

av lagen utövas under ledning av en central utlänningsmyndighet.

Som sådan myndighet fungerar statens utlänningskommission (1 § UtlK).

Individuell utlänningskontroll

Föreskrifter om avvisning ges i 18—21 §§ UtlL. Enligt 18 § kan avvisning

ske på sådana mera formella grunder som att utlänningen saknar pass eller

tillstånd som krävs för inresa eller att han undandrar sig att vid inresan

visa upp sitt pass eller lämna begärda upplysningar eller lämnar oriktiga

uppgifter om förhållande som kan inverka på hans rätt att resa in. De

materiella awisningsgrunderna anges i 19 §. Enligt dessa bestämmelser

kan utlänning avvisas, om han kan antas komma att sakna medel som han

behöver för sin vistelse i Sverige eller annat nordiskt land som han ämnar

besöka och för sin hemresa. Om utlänningen ämnar söka sitt uppehälle

här i landet eller i annat nordiskt land, får han avvisas om man skäligen

kan anta att han inte kommer att försörja sig ärligt. Avvisning kan vidare

ske, om det är känt att utlänningen under de senaste två åren yrkesmässigt

har bedrivit otukt, utnyttjat annans otuktiga levnadssätt eller bedrivit

olovlig införsel eller utförsel. Slutligen kan utlänning avvisas, om han tidigare

inom eller utom landet har blivit dömd till frihetsstraff och man skäligen

kan befara att han kommer att i Sverige eller annat nordiskt land

fortsätta brottslig verksamhet eller om det med hänsyn till hans föregående

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

verksamhet eller av annan anledning skäligen kan befaras att han kommer

att här i landet eller i annat nordiskt land bedriva sabotage, spioneri eller

olovlig underrättelseverksamhet.

De materiella avvisningsbestämmelserna i 19 § gäller inte utlänning som

innehar visering, uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd.

Avvisning skall ske vid ankomsten hit eller omedelbart därefter. Avvisning

på grunder som anges i 19 § kan dock ske upp till tre månader efter

inresan (20 §).

Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet. I vissa fall skall ärende

om avvisning emellertid underställas den centrala utlänningsmyndigheten,

bl. a. när utlänningen påstår, att han i det land som han kommer från

riskerar att bli utsatt för politisk förföljelse eller att sändas till land där

han löper sådan risk, och påståendet inte är uppenbart oriktigt (20 §).

över polismyndighets beslut kan klagan föras hos den centrala utlänningsmyndigheten

(44 §). Innan utlänningsmyndigheten meddelar beslut i

avvisningsärende, skall yttrande i regel inhämtas från utlänningsnämnden

(20 och 45 §§). Talan mot utlänningsmyndighetens beslut får föras hos

Kungl. Maj :t, om utlänningsnämnden eller någon ledamot i nämnden har

anfört avvikande mening eller nämndens yttrande inte har inhämtats

(46 §). Beslut om avvisning skall ange grunden till avvisningen och innehålla

upplysning, om beslutet får överklagas och vad utlänningen då har

att iaktta. Utlänningen skall så snart som möjligt tillställas beslutet (21 §).

Förutsättningarna för utvisning regleras i 29 § UtlL. Utvisning kan ske

av utlänning som yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att

efter förmåga söka försörja sig ärligt eller är hemfallen åt alkoholmissbruk

och på grund därav anses farlig för annans personliga säkerhet eller

för ett grovt störande levnadssätt. Vidare kan utlänning utvisas, om han

av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrar sig att

uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person eller

om han under loppet av de senaste fem åren har dömts utomlands genom

dom som äger laga kraft till frihetsstraff för brott, för vilket utlämning får

ske enligt svensk lag, eller avtjänat frihetsstraff som ådömts honom omedelbart

för sådant brott och man på grund av gärningens beskaffenhet och

övriga omständigheter kan befara, att han kommer att fortsätta brottslig

verksamhet här.

Vid bedömande om utlänning bör utvisas skall hänsyn tas till utlänningens

levnads- och familjeförhållanden samt längden av den tid som han

har vistats här. Har utlänningen bosättningstillstånd eller är han bosatt här

sedan minst fem år tillbaka får han utvisas bara om det föreligger synnerliga

skäl.

Beslut om utvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända

till landet för alltid eller för viss tid (32 §). Beslut meddelas av länsstyrelsen.

Ärende om utvisning skall emellertid underställas den centrala utlän
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

ningsmyndigheten, när utlänningen påstår att han är politisk flykting och

påståendet inte är uppenbart oriktigt (30 §). I utvisningsärende skall i regel

förhör hållas med utlänningen, om han begär det (31 §).

Länsstyrelsens beslut om utvisning kan överklagas av utlänningen hos

den centrala utlänningsmyndigheten (44 §). Innan utlänningsmyndigheten

meddelar beslut i utvisningsärende, skall den inhämta yttrande från utlänningsnämnden

(30 och 45 §§). Över utlänningsmyndighetens beslut får

talan föras hos Kungl. Maj :t, om utlänningsnämnden eller någon ledamot

i nämnden har anfört avvikande mening (46 §).

Beslut om utvisning skall ange skälen för utvisningen och innehålla upplysning,

om beslutet får överklagas och vad utlänningen då har att iaktta.

Utlänningen skall så snart som möjligt tillställas beslutet (33 §).

Utlänning kan utvisas också av politiska skäl. Enligt 34 § UtlL får

Kungl. Maj :t, när det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller av

annan orsak i statens intresse, utvisa utlänning och förbjuda honom att

återvända hit eller föreskriva inskränkningar och villkor för hans vistelse

här.

I anslutning härtill bör nämnas, att den centrala utlänningsmyndigheten

enligt 47 § UtlL kan överlämna ärende till Kungl. Maj :ts prövning,

om det föreligger särskilda skäl. Överlämnande skall ske, om utlänningsnämnden

begär det.

Förvisning får beslutas av allmän domstol i fråga om utlänning som

domstolen har funnit skyldig till grövre brott (26 och 27 §§). När domstolen

bestämmer annan påföljd för brottet, skall den ta hänsyn till det men

utlänningen lider genom förvisningen.

Generell utlänningskontroll

I fråga om den generella utlänningskontrollen föreskrivs i 7 § UtlL, att

Kungl. Maj :t får förordna att utlänning inte får resa in hit eller uppehålla

sig här utan tillstånd. Tillstånd meddelas som visering, uppehållstillstånd

eller bosättningstillstånd. Vidare får Kungl. Maj :t enligt 15 § förordna att

utlänning måste ha arbetstillstånd för att få ha arbetsanställning i Sverige

eller i annan egenskap än handelsresande utöva verksamhet här som föranleds

av anställning utomlands.

Visering ges för inresa och vistelse här viss tid. Visering kan återkallas

(8 §). Uppehållstillstånd ger utlänning rätt att vistas här under den tid

som anges i tillståndet. För att uppehållstillstånd skall innefatta även rätt

till inresa fordras att det anges särskilt i tillståndet. Tillstånd kan begränsas

att gälla endast viss del av landet. Det kan också förbindas med föreskrift

att utlänningen skall lämna landet senast när tiden för tillståndet

går ut, s. k. utresebeslut (9 §). Meddelat tillstånd kan normalt inte återkallas.

Bosättningstillstånd medför rätt att resa in och utan tidsbegränsning

vistas här (10 §). Utlänning som har bosättningstillstånd behöver inte ha

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968

arbetstillstånd för att ta anställning (15 §). Bosättningstillstånd får meddelas

utlänning som är fast bosatt här. Upphör bosättningen, kan tillståndet

återkallas (10 §).

Har utlänning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i ärende om

uppehålls- eller bosättningstillstånd och har uppgiften föranlett att han

har fått tillståndet, får förordnas att tillståndet skall upphöra att gälla (50 §).

Beslut om visering, uppehålls- eller bosättningstillstånd meddelas av den

centrala utlänningsmvndigheten. Visering får meddelas också av utrikesministern.

Kungl. Maj :t kan medge att beslutanderätt i ifrågavarande ärenden

delegeras till svensk utlandsrepresentation eller polismyndighet i fråga

om visering och till polismyndighet i fråga om uppehållstillstånd. Utresebeslut

får dock faltas bara av den centrala utlänningsmyndigheten (11 §).

Beslut i viseringsärende kan inte överklagas. Beslut i ärende om uppehållstillstånd

kan överklagas endast om det även innehåller utresebeslut. Innan

utresebeslut meddelas skall utlänningsnämnden höras (11 §). Anför nämnden

eller ledamot i nämnden avvikande mening, får talan föras mot beslutet

1 tillståndsärendet (46 §).

Kungl. Maj:t får föreskriva att utlänning, som ämnar anta arbetsanställning

eller utöva verksamhet som fordrar arbetstillstånd, inte får resa in i

landet förrän arbetstillstånd har meddelats (13 §).

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete.

Föreligger särskilda skäl, får arbetstillstånd återkallas (16 §).

Arbetstillstånd meddelas och återkallas av den centrala utlänningsmyndigheten.

I den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer får arbetstillstånd beviljas,

men inte vägras, av polismyndighet eller länsarbetsnämnd. Är fråga

om arbetstillstånd av principiell betydelse eller av annan anledning av

större vikt, skall sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare inom

verksamhetsområdet beredas tillfälle att uttala sig vid frågans handläggning

(16 §). Beslut i ärende om arbetstillstånd kan inte överklagas.

Utlänning som kommer till Sverige utan att ha tillstånd som krävs kan

som förut sagts avvisas (18 §). Uppehåller sig utlänning här utan sådant

tillstånd, kan han förpassas (22 §). Föreligger särskilda skäl, kan förpassningsbeslut

förbindas med förbud för utlänningen att under viss tid återvända

till Sverige utan tillstånd av beslutsmyndigheten (24 §). Förpassningsbeslut

meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten, i regel efter

utlänningsnämndens hörande (23 §).

I ärende om tillstånd eller förpassning får förhör hållas med utlänningen,

om myndighet som handlägger ärendet finner anledning till det. Förhöret

hålls av myndigheten. Den centrala utlänningsmyndigheten får i ärende

som den handlägger uppdra åt ledamot eller suppleant eller överlämna till

utlänningsnämnden eller länsstyrelse att hålla förhör (40 §). Förhörsmyndigheten

får uppdra åt polismyndighet eller särskilt utsedd person att vara

allmänt ombud vid förhöret. Utlänning har rätt att vid förhör få biträde

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

av person som är lämplig därtill (41 §). Förhandlingarna vid förhör skall

vara offentliga, om utlänningen begär det och förhörsmyndigheten inte

finner omständigheterna föranleda annat (42 §).

Tillämpningen av tillståndsbestämmelserna

Kungl. Maj :t har i UtlK gett föreskrifter om bl. a. i vilken omfattning

tillståndskrav skall upprätthållas. Enligt 20 § uppställs som huvudregel

ett generellt krav på visering för rätt att resa in i Sverige. Härifrån görs

emellertid vittgående undantag och krav på visering upprätthålls f. n. i

stort sett bara i fråga om vissa östeuropeiska, asiatiska och afrikanska stater.

Uppehållstillstånd krävs enligt 27 § för rätt att vistas här mer än tre

månader, som räknas från inresa i det för de nordiska länderna gemensamma

passkontrollområdet. Även krav på arbetstillstånd uppställs generellt

i 37 §, men undantag görs i fråga om vissa kategorier utlänningar och

vissa typer av anställning. Medborgare i övriga nordiska länder är helt

befriade från skyldighet att ha såväl uppehålls- som arbetstillstånd. Utlänning

som ämnar ta anställning här för vilken krävs arbetstillstånd får i

regel inte resa in i landet, innan arbetstillstånd har meddelats (38 §).

UtlK innehåller vidare vissa föreskrifter om handläggningen av tillståndsärenden.

Bl. a. sägs i 42 § att den centrala utlänningsmyndigheten,

statens utlänningskommission, skall samråda med AMS i ärende om arbetstillstånd,

om ansökningen inte avslås. SLyrelsen skall om möjligt ange allmänna

riktlinjer för tillståndsärendenas bedömning med hänsyn till läget

på arbetsmarknaden. Innan riktlinjer anges, skall styrelsen ha berett sammanslutningar

av arbetsgivare och arbetstagare tillfälle att yLtra sig. Följer

utlänningskommissionen sådana riktlinjer, skall samråd med styrelsen anses

ha skett.

Söker utlänningskommissionen samråd med AMS i ärende om arbetstillstånd,

skall styrelsen bereda sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare

inom verksamhetsområdet tillfälle att uttala sig i ärendet, om det är

av principiell betydelse eller eljest av större vikt.

I fråga om förutsättningarna för att ge eller vägra tillstånd innehåller

UtlK inga föreskrifter. Praxis har därför stor betydelse. Följande bör nämnas

i detta sammanhang.

Mot bakgrunden att utlänning som har visering inte kan avvisas har

praxis i fråga om viseringsprövningen sökt ledning i de materiella avvisningsbestämmelserna

i 19 § UtlL. Den som enligt dessa bestämmelser hade

kunnat avvisas brukar inte få visering. Visering fungerar i praxis alltså som

ett medel både för individuell och generell kontroll. Samma funktion har

uppehållstillstånd kommit att få så till vida som tillståndsprövningen i praxis

mestadels sker med beaktande även av utlänningens personliga förhållanden.

Vägrat uppehållstillstånd jämte därefter meddelat förpassningsbeslut kompletterar

alltså i viss utsträckning utvisningsinstitutet. Det återspeglas i ut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

visningsinstitutets användning. Av de 380 utlänningar som utvisades under

åren 1961—1965 var 372 eller 98 % nordbor, som är undantagna från skyldigheten

att ha uppehållstillstånd, och bara 8 personer eller 2 % uppehållstillståndspliktiga

utlänningar. De senares andel i totalantalet utlänningar

i landet utgjorde under ifrågavarande tid 35—40 %.

Vid arbetstillståndsgivningen följer utlänningskommissionen praktiskt

taget alltid den arbetsmarknadsbedömning som AMS gör. Enligt de regler

för handläggningen av frågor om arbetstillstånd som AMS antog den 31

mars 1967 skall noggrann prövning från arbetsmarknadssynpunkt företas,

när utlänning första gången ansöker om arbetstillstånd. När utlänningen

väl har accepterats på den svenska arbetsmarknaden, skall han därefter i

regel kunna räkna med att få förlängt arbetstillstånd inom det område som

tillståndet avser. Detta gäller även om utlänningen skulle vara arbetslös,

när han ansöker om fortsatt tillstånd. Vid ansökan om fortsatt arbetstillstånd

inom annat yrkesområde skall arbetsmarknadsmässig prövning i

allmänhet ske, om sökanden har haft arbetstillstånd kortare tid än ett år.

För att AMS skall tillstyrka förstagångsansökan om tillstånd krävs i

princip att följande villkor är uppfyllda.

Sökanden skall visa att han har erbjudande om anställning från arbetsgivare

i Sverige. Arbetsmarknadsläget inom det yrkesområde som ansökningen

avser skall vara sådant att det föreligger verkligt behov av utländsk arbetskraft.

Om lämplig inhemsk arbetskraft redan finns eller beräknas bli

tillgänglig inom kort, avstyrks ansökningen regelmässigt. Erbjudna arbetsoch

lönevillkor skall överensstämma med vad som under motsvarande förhållande

gäller vid anställning av svensk arbetskraft. Det anses vara ett

oeftergivligt krav att den utländska arbetskraften inte utnyttjas mot underbetalning.

I fråga om fullt utbildad utländsk arbetskraft inom yrken där

det finns kollektivavtal krävs att lön utgår enligt avtal och i andra fall att

löneförmånerna motsvarar de i anställningsorten gängse inom vederbörande

arbetsområde. Kravet gäller såväl utlänningar hos svensk arbetsgivare som

utlänningar som är anställda hos utländsk arbetsgivare, t. ex. utländska

montörer som sänds till Sverige för tillfälliga entreprenaduppdrag. Slutligen

uppställs som villkor att sökanden har tillgång till lämplig bostad.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

Utlänningsutredningen

Behov av central utlänningsmyndighet

Vid bedömningen av frågan vilka organ som skall ha i uppdrag att verkställa

den utlänningspolitik som statsmakterna har beslutat utgår utredningen

från att verkställighetsfrågor som rör områden av samhällslivet,

där utlänningar är i huvudsak jämställda med svenska medborgare och

frågan om medborgarskap är av ringa eller ingen betydelse, i princip bör

handläggas av de fackmyndigheter som handhar motsvarande frågor när

det gäller svenska medborgare. Med denna utgångspunkt bör frågor om

exempelvis utbildning, arbetsförmedling, sjuk- och hälsovård och socialhjälp

för utlänningar handhas av de fackmyndigheter till vilkas ämbetsområden

frågorna hör.

Emellertid finns det på utlänningspolitikens område, framhåller utredningen,

specifika frågor som rör enbart utlänningar och som ytterst har

sin grund i att dessa — till skillnad från svenska medborgare — inte äger

ovillkorlig rätt att inresa, vistas och arbeta i landet. Frågor om utlännings

inresa, uppehåll och anställning skiljer sig på ett avgörande sätt från förut

nämnda frågor och låter sig därför inte lika naturligt hänföra till någon

bestämd fackmyndighets verksamhetsområde. Även när det gäller sådana

specifika frågor bör dock enligt utredningens mening utgångspunkten vara

att det behövs en särskild utlänningsmyndighet endast i den mån frågorna

på grund av sin beskaffenhet inte kan hänföras till någon redan befintlig

fackmyndighets verksamhetsområde.

I vilken omfattning och på vilka villkor tillståndspliktiga utlänningar

skall tillåtas resa in och vistas i landet är enligt utredningen ett spörsmål

som rör en råd allmänna intressen, befolkningspolitiska, samhällsekonomiska,

utrikes- och försvarspolitiska. Ofta gör även humanitära hänsyn

sig gällande. Vid prövning av frågor om visering och uppehållstillstånd är

det alltså nödvändigt att göra en avvägning mellan olika, inte sällan motstridiga

intressen. En förutsättning för att den myndighet som skall ha att

besluta i tillståndsfrågor skall kunna göra en sådan intresseavvägning är

att myndigheten har överblick över vårt lands förhållande till andra stater

och över det svenska samhällslivet i olika avseenden. Endast ett centralt

organ har förutsättningar för en sådan överblick. Ett centralt organ är

motiverat även av vikten att tillståndsfrågor bedöms enhetligt. Utredningen

anser därför att det behövs en central utlänningsmyndighet i vart fall så

länge som det föreligger behov av generell utlänningskontroll.

Prövning av ärenden om uppehållstillstånd

För att klarlägga praxis vid prövningen av ansökningar i tillståndsärenden

har utredningen undersökt några tusen godtyckligt utvalda ärenden

om visering, uppehållstillstånd, bosättningstil]stånd och arbetstillstånd.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

Undersökningen har emellertid inte gett något fastare underlag för bedömningen

hur tillståndsbestämmelserna har tillämpats, vilket bl. a. beror

på att besluten inte motiveras. I fråga om praxis i ärenden om uppehållstillstånd

har utredningen funnit att det i första band krävs att utlänningen

har sin försörjning tryggad. Dessutom prövas hans personliga

förhållanden i övrigt, t. ex. hans vilja att göra rätt för sig, hans möjligheter

att anpassa sig i samhället och hans pålitlighet från säkerhetssynpunkt.

I praxis har tillstånd vägrats utlänning som har visat sig vara arbetsovillig

eller inte låtit anpassa sig till våra förhållanden eller bedömts

som en säkerhetsrisk. I anslutning till denna praxis uttalar utredningen, att.

uppehållstillståndsgivningen i den mån den används för individuell kontroll

har fyllt samma funktion som avvisnings- och utvisningsinstituten.

Det är enligt utredningen betänkligt alt uppehållstillstånd används som

ett komplement till utvisning. Utvisningsförfarandet är i motsats till uppehållstillståndsgivningen

kringgärdat med rättsliga garantier för att bereda

utlänningen rättssäkerhet. I UtlL är t. ex. noga angivet på vilka grunder

utlänning får utvisas, och beslut om utvisning skall uppta skälen för beslutet.

I ärende om utvisning skall förhör hållas, om utlänningen begär det.

Vid förhöret äger utlänningen få biträde. Har han inte utsett biträde och

kan hans rätt inte tillvaratas på annat sätt, skall förhörsmvndigheten förordna

biträde åt honom. Utvisningsbeslut kan också överklagas.

Mot denna bakgrund har utredningen prövat om den praxis som har

utvecklat sig står i överensstämmelse med UtlL. Inledningsvis konstaterar

utredningen att förbudet i 19 § UtlL att avvisa utlänning som fått visering

har ansetts medföra att tillståndsmyndiglieten är skyldig att i viseringsärendet

pröva, om viseringssökanden är diskvalificerad för inresa enligt

de materiella avvisningsgrunderna i samma paragraf. Eftersom avvisningsförbudet

uppenbarligen förutsätter att lämpligheten av utlänningens inresa

har prövats redan i viseringsärendet, har utredningen ingen erinran mot

denna praxis.

I fråga om motsvarande förbud i 19 § UtlL att avvisa utlänning som innehar

uppehållstillstånd ställer utredningen frågan, om förbudet innebär

att den tillståndsgivande myndigheten är skyldig att också i ärende om

uppehållstillstånd beakta de materiella avvisningsgrunderna. Enligt utredningens

mening ger bestämmelsen knappast stöd för en sådan tolkning.

Utlänning som inte är skyldig att ha visering kan avvisas vid inresan och

under en tid av högst tre månader därefter, om han är diskvalificerad för

inresa och vistelse här enligt de materiella avvisningsgrunderna. Skyldighet

för utlänning att ha uppehållstillstånd inträder först när utlänningen

har vistats i landet i tre månader, dvs. när frågan om han är diskvalificerad

för fortsatt vistelse här inte längre kan avgöras på de grunder som

gäller för avvisning. Formerna för avlägsnande av inte önskvärda utlänningar,

som vistas här efter utgången av den uppeliållstillståndsfria tiden,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

är i princip utvisning eller förvisning. Utvisningsbestämmelserna avser

grovt asociala eller kriminella utlänningar, medan avvisningsbestämmelserna

avser även andra utlänningar, bl. a. sådana som kan antas komma

att sakna erforderliga medel för sin vistelse här. Det synes enligt utredningen

med dessa utgångspunkter inte följdriktigt, att den utlänning som

i princip inte kan avlägsnas på annat sätt än genom utvisning eller förvisning

skall kunna vägras uppehållstillstånd på de grunder som föreskrivs

för avvisning.

Som grund för sina fortsatta överväganden i fråga om prövningen av

ärenden om uppehållstillstånd har utredningen undersökt om motiven till

UtlL ger stöd för nuvarande praxis. Bl. a. uppehåller sig utredningen vid

vad föredragande departementschefen uttalade vid tillkomsten av gällande

UtlL (prop. 1954: 41 s. 60—61) om den individuella och den generella kontrollens

syfte. Han framhöll att det råder en principiell motsättning mellan

de bestämmelser som har till syfte att reglera avlägsnande av kriminella

och asociala utlänningar och de regler som hänger samman med den generella

kontrollen. Reglerna om utvisning av kriminella och asociala personer

avser att avlägsna personer som på grund av sina individuella egenskaper

inte är önskvärda, och det är därför naturligt att bedömandet härav sker

genom ett rättsligt förfarande. Den generella utlänningskontrollen däremot

tar sikte på att kontrollera och avväga tillströmningen av utlänningar till

landet från mera allmänna synpunkter. Det är alltså i den generella utlänningskontrollen

inte i första hand fråga om ett kvalitativt bedömande

av den enskilde utlänningen utan om en allmän begränsning av tillträdet

till riket och om förutsättningarna för undantag i de särskilda fallen från

sådan begränsning. Även ett bedömande av utlänningens personliga förhållanden

kan dock komma i fråga, när en restriktiv politik för tillträdet

till riket upprätthålls, men det är då fråga om ett bedömande som sammanhänger

med de allmänna riktlinjerna för utlänningspolitiken, och

detta bedömande bortfaller i den mån en friare utlänningspolitik förs, uttalades

i propositionen.

I anslutning till detta uttalande, som riksdagen godtog, anmärker utredningen

att uppehållstillståndet i praxis har använts huvudsakligen som ett

medel för individuell kontroll, trots att en restriktiv politik för tillträdet

till vårt land inte har upprätthållits under större delen av efterkrigstiden.

Utredningen anser vidare att även anmärkningar av mera principiell art

kan riktas mot nuvarande praxis. Som förut sagts innebär denna praxis att

utlänningar berövas det särskilda rättsskydd som utvisningsförfarandet

ger. Än mer stötande ter det sig från rättssäkerhetssynpunkt att utlänning

kan vägras uppehållstillstånd på grund av sin vandel, även om han inte har

gjort sig skyldig till handling som kan föranleda utvisning. Inget hindrar

att utlänning som i utvisningsärende har funnits inte böra utvisas sedan

vägras fortsatt uppehållstillstånd på grund av samma förhållande som har

förklarats inte utgöra utvisningsanledning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968

Beträffande möjligheterna att tillgodose rättssäkerheten i uppehållstillståndsärenden

anför utredningen, att det självfallet är möjligt att kringgärda

tillämpningen av bestämmelserna om uppehållstillstånd med samma

rättsliga garantier som utvisningsstadgandena, t. ex. genom föreskrifter

om i vilka fall utlänningar får vägras uppehållstillstånd på grund av sin

vandel. En enklare och mera konsekvent lösning anser utredningen emellertid

vara att begränsa användningsområdet för uppehållstillstånd så att det

blir medel enbart för generell kontroll. Utredningen föreslår därför att i

UtlL föreskrivs, att utlänning inte får vägras uppehållstillstånd på grund

av sin vandel.

I en reservation anför ledamoten i utredningen Carl Erik Hedin att behovet

av ökat rättsskydd bör tillgodoses genom att uppehållstillstånd kringgärdas

med samma rättsliga garantier som utvisning. Sålunda bör Kungl.

Maj :t i föreskrifter ange i vilka fall utlänning får vägras uppehållstillstånd

på grund av sin vandel. I avslagsbeslut bör grunden för beslutet anges. Besvär

bör få föras hos Kungl. Maj :t över avslag på ansökan om förlängt uppehållstillstånd.

Utvisningsgrunderna

Med den föreslagna begränsningen av möjligheterna att vägra uppehållstillstånd

kan det enligt utredningen komma i fråga att utvidga tillämpningsområdet

för utvisning. I första hand bör möjligheterna att på nuvarande

grunder utvisa utlänning ökas. Utredningen föreslår att utvisning

på grund av alkoholmissbruk (29 § första stycket 2 UtlL) skall kunna

ske inte som f. n. först när utlänningen till följd av missbruket för ett

grovt störande levnadssätt utan redan om levnadssättet är störande. Vidare

kan utvisning f. n. ske av utlänning som av tredska eller uppenbar vårdslöshet

gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser mot

det allmänna eller mot enskild (29 § första stycket 3). Enligt utredningens

förslag skall utvisning kunna ske redan om utlänningen av tredska eller

uppenbar vårdslöshet har undandragit sig att i Sverige uppfylla sina förpliktelser

mot det allmänna eller mot enskild och det med hänsyn till hans

personliga förhållanden kan befaras att han inte kommer att rätta sig.

I omedelbar anslutning till förslaget att vandelsprövningen slopas i äreninförs.

Utlänningars verksamhet i Sverige, bl. a. deras politiska aktivitet, har

den om uppehållstillstånd föreslår utredningen att nya utvisningsgrunder

enligt utredningen inte sällan tagit sig sådana uttryck att den har utgjort

en fara inte bara för den allmänna ordningen och säkerheten utan också

för annans personliga säkerhet. Det är inte minst med hänsyn till invandrarnas

egen säkerhet angeläget att samhället skyddas mot allvarligare

yttringar av denna verksamhet. Behovet av skydd mot dylik samhällsskadlig

verksamhet skall enligt utredningens förslag tillgodoses genom sådan

utvidgning av utvisningsgrunderna att utlänning kan utvisas, om han bedri
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

ver verksamhet här i landet som utgör en uppenbar fara för den allmänna

ordningen eller säkerheten.

Det kan enligt utredningens mening vidare inte komma i fråga att avstå

från möjligheterna att förhindra utlänningar, som är säkerhetsrisker, att

vistas i landet. Enligt 34 § UtlL äger Kungl. Maj:t, när det är påkallat av

hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse, utvisa utlänning

och förbjuda honom att återvända till riket (politisk utvisning). Bestämmelsen

har såvitt känt inte tillämpats under senare år, och det kan ifrågasättas

om det är lämpligt att under normala tider avlägsna säkerhetsrisker

ur landet genom politisk utvisning. Utredningen anser det lämpligare att

utvidga tillämpningsområdet för det normala utvisningsinstitutet. En sådan

ordning innebär visserligen att två institut kan komma att vara tilllämpliga

i samma fall. I praktiken torde dock detta förhållande inte komma

att medföra olägenheter. Redan f. n. kan utlänning, som är säkerhetsrisk,

förmås att lämna landet inte bara genom politisk utvisning utan också

genom vägrat uppehållstillstånd. Utredningen föreslår som ny grund för

utvisning, att utlänning med hänsyn till föregående verksamhet eller eljest

skäligen kan antas komma att här bedriva verksamhet som utgör en

fara för rikets säkerhet.

Mot bakgrund av detta förslag överväger utredningen, om säkerhetsmyndigheternas

arbete skulle försvåras avsevärt, om myndighet som har

beslutat om avlägsnande av utlänning därför att han utgör en fara för

rikets säkerhet skulle vara skyldig att upplysa utlänningen om grunden

för beslutet. Enligt utredningens mening torde det i praktiken inte vara

förenat med olägenheter från säkerhetssynpunkt att vid beslut om avlägsnande

av utlänning som är en säkerhetsrisk redovisa grunden för beslutet.

Myndighet bör emellertid, i den mån det är påkallat av hänsyn till rikets

säkerhet eller andra synnerliga skäl, kunna vägra utlänning att ta del av

utredningen i utvisningsärende. Utan hinder därav bör myndighet kunna

avgöra ärendet på grundval av hela utredningsmaterialet.

Slutligen framhåller utredningen att de svenska utvisningsreglerna även

med de föreslagna ändringarna kommer att ha betydligt snävare tillämpningsområde

än motsvarande regler i de övriga nordiska länderna. Till

jämförelse nämner utredningen, att utlänning kan avlägsnas från Danmark

genom utvisning bl. a. om hans fortsatta uppehåll i landet med

hänsyn till statens säkerhet och den allmänna ordningen inte är önskvärd

eller om hans förhållanden i övrigt ger anledning därtill, från Finland genom

förpassning om han genom sitt uppförande har visat att hans vistelse i

landet inte är önskvärd och från Norge genom utvisning bl. a. om han

driver omkring utan laglig sysselsättning eller om han ådömts straff för

brott mot lösdriveri- eller rusdryckslagstiftningen.

I anslutning till sin nyss nämnda reservation anför Hedin att det med

hans ståndpunkt inte blir nödvändigt att öka utvisningsmöjligheterna. Det

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

medför att man inte behöver föra över ett stort antal ärenden från den centrala

utlänningsmyndighetens till länsstyrelsernas handläggning. En sådan

uppdelning av beslutanderätten på flera myndigheter skulle enligt Hedins

mening innebära risk för oenhetlighet i bedömningen av ärendena.

Beslut i ärenden om arbetstillstånd

Utredningen redovisar de överväganden i fråga om beslutanderätten i

ärenden om arbetstillstånd som har gjorts vid en rad tillfällen, senast vid

tillkomsten av gällande UtlL. I det sammanhanget anförde föredragande

departementschefen bl. a. (prop. 1954: 41 s. 68) att frågor om uppehållstillstånd

och arbetstillstånd hänger nära samman och att en uppdelning av

beslutanderätten mellan den centrala utlänningsmyndiglieten och AMS

skulle leda till betydande olägenheter.

Enligt utredningens mening är den nuvarande ordningen med den centrala

utlänningsmyndigheten som beslutande organ otillfredsställande. I

vilken omfattning och på vilka villkor utlänningar skall tillåtas ta anställning

i Sverige är väsentligen en arbetsmarknadspolitisk fråga. Handläggningen

av en rad viktiga frågor rörande utländsk arbetskraft, bl. a. internationellt

arbetsförmedlingssamarbete, rekrytering av utländsk arbetskraft

och praktikantutbyte, har uppdragits åt AMS. Med hänsyn till styrelsens

befogenheter på invandringspolitikens område anser utredningen det inkonsekvent

att styrelsen inte förfogar över arbetstillståndsgivningen som

gör det möjligt att reglera tillströmningen av utländsk arbetskraft till den

svenska arbetsmarknaden. Avsaknaden av beslutanderätt i arbetstillståndsärenden

kan enligt utredningens mening i många fall inverka menligt på

styrelsens möjligheter att snabbt och effektivt fullgöra sina uppgifter på

förevarande område. Utredningen framhåller särskilt att den nuvarande

organisationen innebär ett många gånger besvärande band på styrelsens

handlingsfrihet i dess mellanhavanden med utländska myndigheter i frågor

om arbetskraftsrekrytering, flyktingöverföring och praktikantutbyte. Detta

band kommer självfallet att kännas alltmer besvärande i den mån styrelsens

kontakter med myndigheter utomlands vidgas. De olägenheter som

uppdelning av beslutanderätten i uppehålls- och arbetstillståndsärenden

kan föra med sig anser utredningen väga lätt i jämförelse med värdet av

att AMS som centralt verkställande organ för den arbetsmarknadsbetingade

invandringspolitiken helt förfogar över det instrument, arbetstillståndet,

utan vilket denna politik inte kan genomföras. Utredningen föreslår därför

att beslutanderätten i arbetstillståndsärenden förs över till AMS.

Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd

Enligt nuvarande ordning prövas fråga om arbetstillstånd av två myndigheter,

erinrar utredningen, nämligen AMS som remissinstans och den centrala

utlänningsmyndigheten som beslutande organ. Med utredningens för
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

slag i fråga om beslutanderätten blir emellertid styrelsens beslut slutgiltigt.

Nuvarande möjlighet för den centrala utlänningsmyndigheten att bl. a. av

humanitära skäl ge arbetstillstånd mot styrelsens avstyrkande upphör

alltså, menar utredningen. Att utlänning vägras arbetstillstånd innebär

emellertid inte nödvändigtvis att också tillstånd att vistas här vägras honom.

Det bör enligt utredningen liksom hittills finnas möjlighet att av humanitära

skäl bevilja utlänning uppehållstillstånd, även om han inte har

sin försörjning tryggad genom eget arbete eller på annat sätt. Får han

uppehållstillstånd men inte arbetstillstånd, blir han hänvisad att leva på

den standard som arbetslöshetsförsäkringen eller socialhjälpen erbjuder,

tills han kan få arbete för vilket tillstånd kan meddelas. Dessutom, anmärker

utredningen, har utlänningen alltid möjlighet att göra ny ansökan om

arbetstillstånd och då få arbetstillståndsfrågan omprövad av AMS.

Med hänsyn till den betydelse ett beslut att vägra arbetstillstånd kan ha

för den enskilde bör det enligt utredningens mening emellertid finnas möjlighet

att överpröva styrelsens beslut att vägra tillstånd. Denna överprövning

bör göras av Kungl. Maj :t. Utredningen finner dock praktiska skäl

tala mot att införa en allmän besvärsrätt i arbetstillstånd särenden. En

sådan ordning skulle medföra betydande arbetsbelastning för Kungl. Maj :t.

Besvärsrätten bör därför begränsas till ärenden som är tveksamma eller av

särskild beskaffenhet. Begränsning anser utredningen lämpligen kunna ske

genom att besvärsrätten, som fallet är i ärenden om förpassning, görs beroende

av utlänningsnämndens yttrande. För att nå syftet med den begränsade

besvärsrätten är det inte nödvändigt att nämndens yttrande inhämtas

i alla ärenden där avslagsbeslut sätts i fråga. Nämnden bör höras

i sådana ärenden, där avslagsbeslut har meddelats och sökanden begärt

att yttrande inhämtas. En annan ordning skulle medföra att nämnden

skulle få att yttra sig onödigtvis i en mängd ärenden. Rätten att föra

besvär över beslut i arbetstid ståndsärende bör alltså, till skillnad från vad

som gäller i fråga om beslut om förpassning, göras beroende av att den som

beslutet avser begär, att utlänningsnämnden skall höras i ärendet, och att

nämnden eller någon ledamot i nämnden anser att tillstånd borde ha meddelats.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

27

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Utredningen har utgått från att krav på tillstånd för inresa, vistelse och

arbete skall upprätthållas t. v. i ungefär samma utsträckning som f. n. Beträffande

tillståndsgivningen har utredningen därför i enlighet med direktiven

tagit upp endast frågan om begränsning av möjligheterna att vägra

uppehållstillstånd och frågan om vilken myndighet som skall ha hand om

arbetstillstånden.

Några remissinstanser har berört även andra frågor om tillståndssystemet.

En förenkling av systemet föreslås i några yttranden. Enligt Sveriges socialdemokratiska

studentförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

bör nuvarande tillstånd för inresa, vistelse och arbete ersättas med

ett enda tillstånd, nämligen arbetstillstånd. Statskontoret anser att det från

administrativ synpunkt är lämpligt att föra samman arbets- och uppehållstillstånd

till ett »graderat» uppehållstillstånd: »uppehållstillstånd A», innefattande

förutom rätt att vistas i landet även rätt att arbeta, och »uppehållstillstånd

B» motsvarande det nuvarande uppehållstillståndet. Den enhetliga

benämningen gör att invandraren bara behöver hålla reda på reglerna för ett

enda tillstånd och fylla i en enda ansökningshandling. Reglerna för tillståndsgivningen

kan också utformas så att ansökan prövas för »uppehållstillstånd

A» i första hand och »uppehållstillstånd B» ges endast då typ A av något

skäl inte kan beviljas. LO ifrågasätter om särskilda inrese- och uppehållstillstånd

kan anses vara sakligt motiverade. Man bör enligt LO allvarligt

överväga om inte denna dubblering av tillstånd och det administrativa

merarbete som den medför kan avskaffas.

Behov av central utlånningsmyndighet

Alla remissinstanserna ansluter sig till utredningens uppfattning att verkställighetsfrågor

på utlänningspolitikens område i princip bör handläggas

av de förvaltningsorgan som har hand om motsvarande frågor beträffande

svenska medborgare.

Däremot har remissinstanserna skilda meningar om behovet av en central

utlänningsmyndighet. Behovet av sådan myndighet vitsordas av hovrätten

över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, ÖB, socialstyrelsen, AMS, utlänningskommissionen,

utlänningsnämnden, arbetsgruppen för invandrarfrågor,

ÖÄ, samtliga hörda länsstyrelser utom länsstyrelsen i Kopparbergs

län, överåklagaren i Stockholm, tre polismästare, länsarbetsnämnderna i

Örebro och Västmanlands län, SAF, TCO, SACO, Sveriges industriförbund

och Sveriges advokatsamfund.

Avvisande eller tveksamma ställer sig statskontoret, länsstyrelsen i Kopparbergs

län, LO, Esternas representation i Sverige, Sveriges förenade studentkårer,

Sveriges liberala studentförbund, Folkpartiets ungdomsförbund

och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

De remissinstanser som vitsordar behovet av central utlänningsmyndighet

har i allmänhet ingen erinran mot vad utredningen har anfört. AMS anser

att frågor om tillstånd att inresa och vistas i landet är av sådan art och

betydelse att en central utlänningsmyndighet bör finnas inrättad även i

framtiden.

Av dem som bestrider behov av särskild central utlänningsmyndighet

hävdar statskontoret att frågor om uppehålls- och arbetstillstånd bör föras

över till AMS. Frågor om visering, främlingspass och resedokument anser

statskontoret kunna fördelas mellan AMS och utrikesdepartementet. Ansökan

om visering av utlänning som avser att ta anställning här eller vistas

här längre tid bör enligt statskontorets mening avgöras av AMS i samband

med att frågan om uppehållstillstånd prövas, medan viseringsansökan

som avser kortare tid och saknar arbetsmarknadspolitisk anknytning

bör handläggas av annan myndighet. Med hänsyn till att utrikesdepartementet

har förstahandsinformation om de viseringsavtal som Sverige

har ingått och mottar sådana upplysningar om främmande länders

identitetshandlingar som är av betydelse för handläggningen av viseringsärenden

bör prövas, om inte ansvaret och direktivrätten i viseringsärenden

kan — liksom ärenden om främlingspass och resedokument — föras över

till utrikesdepartementet. LO ifrågasätter om inte överföring av arbetsuppgifterna

till redan befintliga ämbetsverk bör prövas närmare. Också Sveriges

liberala stndentförbund anser att utlänningsärendena bör fördelas mellan

redan befintliga fackmyndigheter.

Vad som är oundgängligen nödvändigt är enligt länsstgrelsen i Kopparbergs

län ett samarbetsorgan som kan verka för likformig behandling i de

olika statliga och andra organ som kommer i kontakt med utlänningsärenden.

En permanent inrättad nämnd med kvalificerad juridisk ledning

och under medverkan av medborgerliga förtroendemän skulle enligt länsstyrelsen

måhända ge det bästa uttrycket åt nationens önskan om handläggning

av utlänningsärendena på ett för svensk rättsvård tillfredsställande

sätt.

Prövning av ärenden om uppehållstillstånd

Utredningens uppfattning att uppehållstillståndsskyldiga utlänningar bör

beredas ökat rättsskydd i ärenden om uppehållstillstånd delas av så gott

som alla remissinstanser som har tagit ställning i frågan.

Bland remissinstanserna råder emellertid delade meningar om på vilket

sätt ökat rättsskydd bör beredas utlänning i fråga om prövningen av hans

vandel. Flertalet anser att det bör ske på det sätt som utredningen har

föreslagit, medan en betydande minoritet mer eller mindre klart hävdar

att det bör ske genom att tillämpningen av bestämmelserna om uppehållstillstånd

omgärdas med rättsliga garantier, bl. a. föreskrifter av Kungl.

Maj :t om i vilka fall asociala och kriminella utlänningar skall få vägras

uppehållstillstånd.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

Förslaget att utlänning inte skall få vägras uppehållstillstånd på grund

av sin vandel tillstyrks eller lämnas utan erinran av bl. a. RÄ, socialstyrelsen,

statskontoret, arbetsgruppen för invandrarfrågor, ÖÄ, länsstyrelserna

i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, länsarbetsnämnden i

Södermanlands län, två länsåklagare, två polismästare, LO, SACO, Sveriges

advokatsamfund, Sveriges förenade studentkårer och flera politiska ungdomsförbund.

De tillstyrkande remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till vad utredningen

har anfört. Sålunda är RÄ ense med utredningen om att den

individuella och den generella kontrollens syften inte har skilts åt i praxis.

Med hänsyn till denna praxis anser RÅ det påkallat att distinktionen mellan

den individuella och generella kontrollen kommer till uttryck i lagtexten.

Också socialstyrelsen tillstyrker den föreslagna bestämmelsen i UtlL att utlänning

inte får vägras uppehållstillstånd på grund av sin vandel, och statskontoret

anser att det är befogat från såväl administrativ synpunkt som

rättssäkerhetssynpunkt att den individuella kontrollfunktion som uppehållstillståndet

har haft enligt praxis förs över till utvisningsinstitutet.

Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län är det viktigt att skapa ett rättsskydd

som ger utlänningar garantier mot godtycklig behandling och så

långt möjligt en tryggad ställning. Utredningens förslag utgör ett väsentligt

steg framåt i detta avseende.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att det från rättssäkerhetssynpunkt

är betänkligt, att uppehållstillstånd i praxis används som medel även

för den individuella kontrollen och som ett komplement till utvisning, med

hänsyn till att de rättsliga garantier som utvisningsförfarandet har kringgärdats

med saknas i uppehållstillståndsgivningen. Det kan enligt länsstyrelsen

inte vara riktigt att när utvisningsanledning kan antas föreligga i

stället använda bestämmelserna om uppehållstillstånd som medel att förmå

utlänning att lämna landet. Liknande synpunkter anför länsstyrelserna i

Malmöhus och Gävleborgs län samt länsåklagaren i Norrbottens län. Den

sistnämnde påpekar emellertid att utredningens förslag kan vara förenat

med vissa olägenheter. Sålunda kan utlänning komma att meddelas uppehållstillstånd

trots att omständigheter som skulle föranleda utvisning föreligger.

Han kan då komma att utvisas kort tid efter det han har fått uppehållstillstånd.

Länsåklagaren ifrågasätter om det inte för sådana fall kan

vara anledning att föreskriva att uppehållstillstånd får meddelas endast t. v.

och att frågan om utvisning skall avgöras skyndsamt.

SACO anser att bestämmelserna om uppehållstillstånd aldrig hade bort

användas som medel för individuell kontroll utan endast som instrument

för reglering av invandringen främst från arbetsmarknadssynpunkt. Det

är tillfyllest att utlänningens sociala beteende prövas när UtlL:s rekvisit

för förvisning eller utvisning aktualiseras.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hävdar att UtlL redan i sin nuvaran
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

de utformning ger tillståndsskyldiga utlänningar det rättsskydd som utredningen

efterlyser. Sålunda delar hovrätten utredningens uppfattning att

lagens innebörd är att uppehållstillstånd inte får vägras på skäl som utgör

grund för utvisning. Om länsstyrelse har bedömt fråga om utvisning men

inte funnit skäl till sådan åtgärd, måste det enligt hovrättens mening vara

felaktigt om uppehållstillstånd vägras på grund av samma omständigheter

som har varit uppe till bedömande hos länsstyrelsen. Detsamma måste

gälla sådana skäl som väl i princip kan men inte anses tillräckligt starka

för att leda till förvisning eller utvisning. Enligt hovrätten är lagens innebörd

klar även utan tillägg. Hovrätten anser det emellertid vara tveksamt

om detta betraktelsesätt i alla hänseenden har tillämpning på utlänningens

»vandel». Man kan inte se bort från att det kan finnas fall då utlänning

visar sig inte motsvara de förväntningar som man har ställt på honom,

t. ex. vid mycket begränsad rekrytering av eftersökt arbetskraft. Lika väl

som han kan bli uppsagd från arbetsplatsen av sådana skäl kan det vara

motiverat att vägra honom fortsatt vistelse och arbete i landet. Det kan

också vara fråga om personer som genom utpräglad psykisk särart ställer

till svårigheter och otrevnad för omgivningen. Det kan då stundom vara

så starka skäl för ett ingripande i någon form, att det enklaste är att utlänningen

förmås att återvända hem om särskilda skäl inte talar för annat.

Utredningens förslag avstyrks av bl. a. rikspolisstyrelsen, ÖB, statens utlänningskommission,

utlänningsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens län, överåklagaren i Stockholm,

två länsåklagare och länspolischefen i Norrbottens län. Två polismästare

ställer sig tveksamma till utredningens förslag.

Den lösning som utredningen har föreslagit är enligt statens utlänningskommission

enkel men den torde om den genomförs ge inte önskvärda

konsekvenser. Syftet att åstadkomma ökade rättsliga garantier för utlänningar

i uppehållstillståndsärenden kan med mindre risk för olägenheter

nås på ett annat sätt än utredningen har föreslagit. Kommissionen föreslår

att utredningens förslag till ändring av 9 § UtlL ersätts med en föreskrift,

att Kungl. Maj:t vid utfärdande av riktlinjer för beviljande av uppehållstillstånd

även bestämmer i vilka fall kriminella, asociala eller av andra

skäl icke önskvärda utlänningar får vägras uppehållstillstånd. Härutöver

kan besvärsrätt införas. Denna besvärsrätt kan konstrueras så, att den centrala

utlänningsmyndigheten alltid skall inhämta yttrande från utlänningsnämnden,

innan avslag på ansökan om uppehållstillstånd beslutas. Utlänningen

får sedan överklaga ett avslagsbeslut hos Kungl. Maj :t, om nämnden

eller ledamot i nämnden har anfört avvikande mening.

Även utlänningsnämnden är inne på denna linje. Enligt nämndens uppfattning

är utredningens förslag otvivelaktigt konsekvent. Av praktiska,

särskilt ekonomiska, skäl synes det emellertid önskvärt att asociala utlänningar

redan tidigt kan avlägsnas ur landet utan att man skall behöva

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968

avvakta att de under längre tid eller i högre grad har »diskvalificerat» sig.

De olika synpunkter som enligt gällande praxis beaktas vid prövningen a\

frågan om uppehållstillstånd hänför sig i stort sett dels till omständigheter

av mer allmän immigrationspolitisk art och dels till utlänningens

individuella förhållanden. I den generella utlänningskontrollen är det enligt

förarbetena till gällande UtlL fråga om en allmän begränsning av tillträdet

till riket och om förutsättningarna för undantag i de särskilda

fallen från sådan begränsning. Vid tillståndsprövningen har alltså den beslutande

myndigheten att bilda sig en uppfattning om förutsättningarna

för utlänningen att få vistas i landet med hänsyn till hela den föreliggande

situationen. Nämnden finner det naturligt att hänsyn därvid tas även till

utlänningens personliga förhållanden. Det bör emellertid övervägas att

omgärda handläggningen av ärenden om uppehållstillstånd med ytterligare

rättsliga garantier. Nämnden förordar dels att de allmänna riktlinjer om

bl. a. uppehållstillstånd som Kungl. Maj :t enligt utredningens förslag skall

utfärda upptar närmare anvisningar om i vilka fall utlänning får vägras

uppehållstillstånd på grund av asocialitet, dels att i UtlL föreskrivs att den

centrala utlänningsmyndigheten, innan ansökan om uppehållstillstånd avslås

på grund av utlännings dåliga vandel, skall underställa utlänningsnämnden

ärendet för yttrande, dels att besvärsrätt till Kungl. Maj :t införs

under samma förutsättningar som gäller för besvär över avvisning, utvisning

och förpassning.

Om invandringen även i fortsättningen skall regleras genom generell

utlänningskontroll anser överåklagaren i Stockholm det vara till nackdel

att utlänningar, som inte är önskvärda här, genom uppehållstillstånd vinner

fastare anknytning till landet. Det finns därför enligt överåklagarens

uppfattning inte anledning att meddela uppehållstillstånd, när det kan

antas att utlänningen på grund av visade karaktärsegenskaper kommer att

uppfylla något av rekvisiten för förvisning eller utvisning inom inte alltför

avlägsen framtid. Det rättsskydd utredningen efterlyser i detta sammanhang

torde kunna åstadkommas genom regler om besvärsrätt liknande de

utredningen har föreslagit beträffande ärenden om arbetstillstånd. Kriminalpolitiska

skäl för att behålla kravet på god vandel hos den som söker

uppehållstillstånd är starkare än de skäl som utredningen anför till stöd för

att sökandens vandel inte skall beaktas.

Rikspolisstyrelsen är ense med utredningen om att utlännings rättsskyddsintresse

i samband med uppehållstillståndsprövningen inte är tillräckligt

tillgodosett. Med hänsyn till att utlänning inte har ovillkorlig rätt

att vistas här bör det emellertid inte finnas hinder att utlänning, som är

uppehållstillståndsskyldig och som visar grov brottslighet, asocialitet eller

liknande, vägras uppehållstillstånd på grund av detta förhållande enligt

riktlinjer av Kungl. Maj :t. Det förhållandet att övriga länder i dessa hänseenden

bedriver en restriktiv utlänningspolitik kan komma att medföra

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

att allt större grupper sådana utlänningar beger sig till Sverige. En ökad

internationell brottslighet har redan börjat göra sig gällande även för Sveriges

del. Även om möjligheterna att vägra uppehållstillstånd skulle begränsas

till att avse endast generell utlänningskontroll, finner styrelsen

klart olämpligt att i UtlL införa en bestämmelse av den lydelse som utredningen

föreslår. Bestämmelsen skulle kunna ge utlänningar föreställningen

om en sådan frihet för dem i deras livsföring här i landet som inte motsvaras

av verkliga förhållandet, eftersom utvisnings- och förvisningsmöjligheterna

står kvar. Det bör dessutom observeras att ett utvisningsbeslut på

grund av vandel får betydligt allvarligare och mera kännbara konsekvenser

för utlänningens egen del än ett av samma anledning vägrat uppehållstillstånd.

Inte heller länsstyrelsen i Stockholms län anser att det kan komma i

fråga att i själva UtlL ta in uttryckligt och ovillkorligt stadgande av innebörd

att utlänning inte får vägras uppehållstillstånd på grund av sin vandel.

Vidgas utvisningsgrunderna överflyttas handläggningen av ett inte

oväsentligt antal ärenden om utlännings rätt att vistas i landet från den

centrala utlänningsmyndigheten till de olika länsstyrelserna. Med hänsyn

främst till risken för oenhetlig bedömning förefaller detta inte särskilt tilltalande

eller lämpligt. Länsstyrelsen kan för sin del inte förstå annat än

att reservationen i betänkandet åtminstone rent praktiskt har mycket som

talar för sig. Också länsstyrelsen i Norrbottens län anser att vissa praktiska

olägenheter är förknippade med utredningens förslag. Om inte någon form

av prövning av utlänningens vandel sätts in i samband med uppehållstillståndsgivningen,

kan fråga om utvisning av utlänning komma att tas upp

i nära anslutning till att uppehållstillstånd meddelas för honom. Enbart

det förhållandet att en kriminellt belastad eller grovt asocial individ genom

uppehållstillståndet kan komma att få en av myndighet utfärdad licens som

—- låt vara under vissa förutsättningar — berättigar honom att vistas i

landet får enligt länsstyrelsen anses otillfredsställande. Liknande synpunkter

anför länsåklagaren i Västmanlands län.

En lösning som starkt avviker från övriga remissinstansers läggs fram

av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen anser att det är angeläget

att skapa ett rättsskydd för uppehållstillståndsskyldiga utlänningar

som ger dem garantier mot godtycklig behandling och i största möjliga utsträckning

tryggad ställning. Frågan om besvärsrätt vid negativa beslut i

uppehållstillståndsfrågor är emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning

ömtålig. Å ena sidan kan man hysa förståelse för önskemålet att hindra

mängder av onödiga besvär. Å andra sidan bör det inte få finnas minsta

anledning till tvivel på att rättsskyddet för utlänningar är lika ovillkorligt

som i fråga om svenska medborgare. Om den centrala myndigheten organiseras

så att den kan arbeta under domstolsliknande former i dessa frågor,

borde det vara tillräckligt med en bestämmelse att beslut i ärende som

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968 33

liar lett till delade meningar i den centrala instansen får överklagas hos

Kungl. Maj :t.

Utvisningsgrunderna

Utredningens förslag om utvidgning av utvisningsgrunderna tillstyrks i

stort sett eller lämnas utan erinran av RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge,

socialstyrelsen, ÖÄ, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,

Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och

Gävleborgs län, länsåklagarna i Älvsborgs och Norrbottens län, polismästarna

i Växjö och Ljungby, länspolischefen i Norrbottens län, LO och Sveriges

advokatsamfund. Länsstyrelsen i Kronobergs län vill inte motsätta

sig förslaget.

Bland tillstyrkande remissinstanser framhålls, att utredningens förslag i

fråga om vandelsprövningen i ärenden om uppehållstillstånd gör det nödvändigt

att möjligheterna till utvisning vidgas. Sådana uttalanden gör bl. a.

länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.

Några remissinstanser, bl. a. utlänningskommissionen, anser att den föreslagna

utvidgningen är otillräcklig. Kommissionen påpekar att en del av de

icke önskvärda utlänningar, som på grund av det föreslagna tillägget till

9 § UtlL inte skulle kunna vägras uppehållstillstånd, visserligen kan avlägsnas

ur landet med stöd av bestämmelserna om förvisning eller utvisning.

Men det finns enligt kommissionen åtskillig kriminalitet och åtskillig

asocialitet som inte faller under dessa regler. Förvisning kan i regel ske

endast för brott på vilket kan följa fängelse i mer än ett år. Utvisning

kan inte ske på den grund att utlänningen är t. ex. hemfallen åt narkotikamissbruk

och till följd därav för ett störande levnadssätt eller är farlig för

annans personliga säkerhet. Utvisning kan visserligen ske, om det kan

styrkas att utlänningen »underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja

sig», men här uppkommer bevisproblem som gör bestämmelsen ineffektiv.

Svårigheter möter också att utvisa den som livnär sig genom

bettleri eller genom att på annat sätt parasitera på sin omgivning. Betydande

grupper av asociala eller eljest grovt misskötsamma utlänningar faller

alltså utanför förvisnings- och utvisningsbestämmelserna. Eftersom situationen

är den, att de flesta andra länder för en helt annan utlänningspolitik,

kan enligt kommissionen resultatet av utredningens förslag befaras bli

ökad anhopning här av mer eller mindre asociala personer som sedan inte

tvångsvis kan avlägsnas härifrån.

RÅ, som instämmer i utredningens förslag till utvidgning av utvisningsmöjligheterna,

sätter i fråga om inte även missbruk av narkotika bör utgöra

grund för utvisning.

Ökat utredningsarbete för polisen är enligt länsstyrelsen i Kopparbergs

län en trolig följd av en utvidgning av utvisningsinstitutet. Med hänsyn till

dagens personalläge inom polisen kan detta bli kännbart. För länsstyrelsens

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

del kommer utvidgningen också att medföra ökad arbetsbelastning. Länsstyrelsen

förutsätter att hänsyn tas härtill vid uppgörandet av nya personalramar

för vederbörande organs arbete.

Utredningens förslag avstyrks av TCO, Folkpartiets ungdomsförbund,

Sveriges förenade studentkårer, Sveriges liberala studentförbund, Sveriges

socialdemokratiska studentförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Dessa remissinstanser gör gällande att ökade möjligheter att

utvisa utlänningar inte behöver införas som följd av att vandelsprövningen

slopas i ärenden om uppehållstillstånd.

Yrkesbegränsning av arbetstillstånd

I några remissyttranden uppmärksammas gällande bestämmelse om att

arbetstillstånd alltid skall avse visst slag av arbete. Detta krav på yrkesbegränsning,

ett krav som utredningen inte har berört, bör enligt LO kunna

mjukas upp. LO framhåller att den hittills förda invandringspolitikens utformning

har gjort det nödvändigt att ha möjligheter att bl. a. yrkesbegränsa

arbetstillstånden. Vissa ändringar i nuvarande bestämmelser torde dock

vara möjliga. En uppmjukning av yrkesbegränsningen bör övervägas så till

vida att utlänning som har vistats och arbetat i landet viss tid, förslagsvis

ett—två år, befrias från sådan begränsning av tillståndets giltighet.

Esternas representation i Sverige, påpekar att yrkesbegränsningen har allvarliga

nackdelar för den tillståndspliktige utlänningen, eftersom hans

rörelsefrihet på arbetsmarknaden beskärs starkt. Utlänning kan på grund

av bristande språkkunskaper och bristfällig kännedom om landets förhållanden

knappast i vistelsens början finna sysselsättning här som motsvarar

hans yrkesinriktning i hemlandet. Det är då synnerligen viktigt för honom

att han efter hand kan få övergå till sysselsättning som han själv kan finna

och är kompetent för. Yrkesbegränsningens syfte synes kunna nås enbart

genom att krav på arbetstillstånd för nyinvandrad utlänning upprätthålls.

Yrkesbegränsningen innebär enligt arbetsgruppen för invandrarfrågor ett

ofta kännbart intrång i individens möjligheter att skaffa sig bättre arbete

och står helt i motsats till vår strävan i riktning mot en rörligare arbetsmarknad.

Denna begränsning i arbetstillståndens giltighet förefaller därför

i bästa fall vara betydelselös och ofta direkt skadlig för både individ och

samhälle.

Beslut i ärenden om arbetstillstånd

I frågan vilken myndighet som skall ha hand om arbetstillståndsgivningen

råder delade meningar bland remissinstanserna.

Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av socialstyrelsen,

statskontoret, statistiska centralbyrån, AMS, arbetsgruppen för invandrarfrågor,

ÖÄ, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs

och Norrbottens län, Stockholms läns landstings förvattningsut
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

skott, länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Kronobergs, Göteborgs och

Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län, polismästarna

i Växjö och Ljungby, Svenska stadsförbundet, LO, SACO, TCO, Esternas

representation i Sverige, Sveriges advokatsamfund, Sveriges liberala studentförbund,

Sveriges socialdemokratiska studentförbund och Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund.

AMS framhåller att frågor som rör den utländska arbetskraften naturligt

hör hemma inom styrelsens verksamhetsområde. Arbetstillståndsfrågorna

är numera av helt annan omfattning och betydelse än år 1954, då den

nuvarande utlänningslagstiftningen kom till. Genom det nära samarbete,

som har etablerats med utlänningskommissionen, har den nuvarande ordningen

fungerat väl. När det gäller att ta ställning till hur arbetstillståndsfrågorna

skall handläggas i framtiden måste man emellertid tillse att verksamheten

anpassas till dagens situation och den väntade utvecklingen.

Kungl. Maj :ts beslut om den organiserade invandringen innebär att AMS

bär det faktiska ansvaret för invandringen av utländsk arbetskraft. Att

då inte överlämna beslutanderätten i arbetstillståndsärendena till styrelsen

skulle innebära en otillfredsställande begränsning av möjligheterna att bedriva

en effektiv arbetsmarknadsmässig invandringspolitik. Styrelsen anser

att den formella handläggningen av arbetstillståndsärenden väsentligen

skall kunna ske på samma sätt som tidigare och alltså icke behöva medföra

några nya tekniska svårigheter. Den nya ordningen skulle i princip innebära

att styrelsen i stället för att avge yttrande till den centrala utlänningsmyndigheten

underrättar denna om sitt beslut i arbetstillståndsärendet.

Beslutanderätten i arbetstillståndsärenden bör i den omfattning styrelsen

finner lämpligt kunna delegeras till länsarbetsnämnderna. Däremot

anser styrelsen att det inte längre finns motiv för att beslutanderätten delegeras

till polismyndigheterna. Delegering av beslutanderätten bör enligt

styrelsen i regel ske endast ifråga om ansökningar som gäller förlängt eller

ändrat arbetstillstånd. Ärende där beslutanderätten har delegerats till

länsarbetsnämnd skall av polismyndigheten överlämnas till nämnden för

beslut. Det blir av praktiska skäl nödvändigt att utlänningsmyndigheten

och AMS samordnar sina bemyndiganden till polismyndigheterna och länsarbetsnämnderna

att besluta i uppehålls- resp. arbetstillståndsärenden.

Övriga tillstyrkande remissinstanser anför liknande synpunkter. Sålunda

finner LO i likhet med utredningen att det mot bakgrund av de vidgade

befogenheter som AMS har fått på invandringspolitikens område framstår

som inkonsekvent att styrelsen inte förfogar över beslutanderätten i arbetstillståndsärenden.

Nuvarande organisation kan i många fall inverka

menligt på styrelsens möjligheter att på ett snabbt och effektivt sätt fullgöra

sina uppgifter i samband med styrelsens kontakter med utländska

myndigheter i frågor om arbetskraftsrekrytering, flyktingöverföring och

liknande ärenden.

En tveksam inställning till förslaget har länsstyrelsen i Stockholms län.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968

Enligt länsstyrelsen synes utredningen ha lagt fram förhållandevis vägande

skäl för sin uppfattning. Det förefaller emellertid länsstyrelsen som om utredningen

har bagatelliserat de olägenheter som måste följa av en uppdelning

av beslutanderätten i uppehålls- och arbetstillståndsärendena och måhända

även en smula överbetonat den positiva betydelsen av en sådan

reform.

Utredningens förslag avstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge,

rikspolisstyrelsen, utlänningskommissionen, utlänningsnämnden, SAF och

Sveriges industriförbund.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge har utredningen inte tillräckligt

beaktat samordningsfrågan. Denna fråga får praktisk betydelse i de

fall då den centrala utlänningsmyndighetens och AMS:s uppfattningar

skiljer sig åt. Därvid kan två fall komma i fråga. Det ena är att myndigheten

vill bevilja uppehållstillstånd medan styrelsen vill vägra arbetstillstånd.

Det framgår av betänkandet att utlänningskommissionen endast i

ringa omfattning och huvudsakligen av humanitära skäl eller av hänsyn till

arbetsgivaren har lämnat arbetstillstånd trots styrelsens avstyrkande. Dessa

små divergenser synes knappast vara av någon betydelse. När det sägs att

avsaknaden av beslutanderätten i många fall kan inverka menligt på styrelsens

möjligheter att snabbt och effektivt fullgöra sina uppgifter på förevarande

område och att den nuvarande organisationen innebär ett många

gånger besvärande band på styrelsens handlingsfrihet i dess mellanhavanden

med utländska myndigheter i frågor om arbelskraftsrekrytering, flyktingöverföring

och praktikantutbyte, måste detta huvudsakligen syfta på

det fallet att styrelsen vill ge arbetstillstånd, medan myndigheten vägrar

uppehållstillstånd eller dröjer med att utlova sådant. Detta skulle emellertid

innebära att det förslag som läggs fram i betänkandet inte tillgodoser

styrelsens önskemål att kunna förfoga över instrumentet för den arbetsmarknadsbetingade

invandringspolitiken. För detta syfte skulle enligt hovrättens

mening ytterligare fordras att meddelat arbetstillstånd automatiskt

innefattar också uppehållstillstånd, överflyttningen av uppgifter på AMS

skulle då bli så omfattande att det kan övervägas om inte styrelsen borde

överta hela utlänningskontrollen. En sådan lösning skulle innebära ett förnekande

av de skäl som anförs i betänkandet för att en invandringskontroll

också från andra synpunkter än renodlat ekonomiska är behövlig. Man

synes därför, tvärtemot vad som sägs i betänkandet, kunna anse att tänkbara

konflikter mellan dessa ämbetsverk väger lätt i jämförelse med betydelsen

för den enskilde utlänningen att inte behöva ställas inför ett oenhetligt

handlande från deras sida. Om förslaget att överföra beslutanderätten

i fråga om arbetstillstånd till AMS genomförs, finns det enligt hovrätten

inga garantier för att uppehållstillstånden och arbetstillstånden hålls samman.

Man riskerar att dessa inte bara formellt utan också reellt blir olika

slags tillstånd. Den situationen kan uppstå att det ena tillståndet löper ut

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

medan det andra består. Utlänningen kan bli utsatt för klander och ev.

få böta för att han inte har begärt förnyelse av ett tillstånd som han har

trott sig inneha. Hovrätten kan inte finna annat än att den gällande ordningen

avgjort är att föredra framför förslaget i denna del.

Inte heller rikspolisstyrelsen anser att en uppdelning av tillståndsfrågorna

på två skilda myndigheter är rationell. Arbetstillståndsärenden kan i

regel inte isolerat avgöras på arbetsmarknadspolitiska grunder. Arbetstillståndsgivningen

har i det enskilda fallet nära samband med utlänningens

rätt att resa in och vistas i landet. Frågor om arbetstillstånd och vistelsetillstånd

måste därför alltjämt vara samordnade. Fn och samma mvndighet

bör följaktligen ha det slutliga avgörandet. En annan ordning skulle enligt

styrelsen bli tungrodd, dubbelarbetande och orationell. Det primära och

grundläggande avgörandet måste vara det som avser utlänningens rätt att

resa in och vistas bär i landet. Av skäl som utredningen har anfört måste

avgörandet i den delen ligga på den centrala utlänningsmyndigheten. Denna

bör alltså fatta avgörandet även i frågan om arbetstillstånd. Det utesluter

självfallet inte att arbetsmarknadsmyndigheterna får det avgörande inflytandet

när det gäller själva frågan om arbetstillstånd bör beviljas eller

inte.

Även utlänningskommissionen anser att utlänningens rätt att vistas i landet

och hans rätt att arbeta här måste avgöras samtidigt, om också andra

intressen än arbetsmarknadsintressen skall kunna beaktas vid bestämmandet

av invandringens omfattning. Eftersom det uppenbarligen inte endast

kan vara fråga om att tillföra produktionen ytterligare en arbetstagare

utan om att tillåta en utlänning och hans familj att invandra och bosätta

sig här för framtiden, synes det kommissionen följdriktigt att tillståndsgivningen

även beträffande arbetstillstånd handhas av den myndighet som enligt

utredningen skall vara verkställande organ för regeringens invandringspolitik,

dvs. den centrala utlänningsmyndigheten. Även arbetstekniska

skäl talar enligt kommissionen mot att beslutanderätten i uppehållsoch

arbetstillståndsärenden delas upp på olika myndigheter. Eftersom eu

utlänning i regel söker uppehålls- och arbetstillstånd samtidigt, utgör det

föreslagna förfaringssättet en olägenhet för utlänningen. Kommissionen utvecklar

detta på följande sätt.

Om de skilda ansökningarna skall avgöras av respektive centrala myndigheter,

har polismyndigheten nämligen att avge yttrande i såväl uppehållstillståndsärendet

som arbetstillståndsärendet och översända handlingarna

till respektive myndigheter. Polismyndigheten skall därjämte pröva,

huruvida utlänningens legitimationshandling skall bifogas endera ansökningen

och, i de fall legitimationshandlingen enligt givna direktiv skall bifogas

båda ansökningarna, avgöra vilken central myndighet som först skall

ha densamma. Enligt nu gällande av kommissionen utfärdade föreskrifter

skall utlänningens legitimationshandling bifogas ansökan om uppehållstillstånd,

så snart tveksamhet råder om legitimationshandlingen gäller för

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

vistelse i Sverige under den tid för vilken tillståndet söks eller i övrigt är

försedd med inskränkningar i fråga om giltigheten. Olägenheterna av den

föreslagna ordningen blir än större i de fall polismyndigheten enligt sina

instruktioner kan bifalla båda ansökningarna men likväl anser att en av

ansökningarna på grund av i ärendet föreliggande omständigheter bör

hänskjutas till vederbörande centrala myndighet. Även vid den centrala

handläggningen kan olägenheter uppstå. Eftersom den centrala utlänningsmyndighetens

ställningstagande till en ansökan om uppehållstillstånd

är beroende av bl. a. utlänningens möjligheter att försörja sig och detta i sin

tur i de flesta fall beror på om han kan erhålla arbetstillstånd, måste myndigheten

få kännedom om huruvida ansökan om arbetstillstånd ingetts,

när detta skett och i sinom tid utgången av ärendet. I avvaktan härpå kan

ansökningen om uppehållstillstånd i dessa fall inte avgöras. Eftersom besvär

föreslås skola kunna anföras över beslut om avslag på ansökan om

arbetstillstånd och utlänningen i de fall besvären inte bifalls är oförhindrad

att ansöka om arbetstillstånd inom ett annat yrkesområde, kan han sålunda

uppehålla sig i landet avsevärd tid utan att hans ansökan om uppehållstillstånd

kan avgöras.

Uppdelningen av beslutanderätten i uppehålls- och arbetstillståndsärenden

förutsätter därför enligt kommissionen ett intimt samarbete mellan

de myndigheter som berörs av ärendena. Ett sådant samarbete är nödvändigt

inte minst för att göra det möjligt för den centrala utlänningsmyndigheten

att utöva kontrollen över att utlänningar inte uppehåller sig här

utan tillstånd. Den föreslagna ordningen torde leda till betydande administrativa

svårigheter med åtföljande kostnader för det allmänna och tidsförluster

för den enskilde.

Utlänningsnämnden anser att de skäl som enligt statsmakternas tidigare

bedömning talar mot en uppdelning av beslutanderätten i uppehålls- och

arbetstillståndsärenden alltjämt är gällande. En ordning som har visat sig

fungera väl bör inte ändras utan starka skäl. Enligt SAF och Sveriges industriförbund

kan det inte vara förenligt med god administration att

splittra ansvaret i de mest väsentliga frågorna på två myndigheter, i synnerhet

som den ena är uppbyggd just med tanke på utlänningsfrågorna.

Det skulle bli vanskligt att hålla ihop komplexet av olika tillstånd. Det är

också oklart vad som skulle hända, om de olika myndigheterna fattade

motstridande beslut. Om arbetsmarknadsverket får till uppgift att som remissorgan

uttala sig, huruvida svensk arbetskraft kan anskaffas för det

aktuella arbetet eller ej, och den centrala utlänningsmyndigheten blir beslutande,

torde det sakligt bästa resultatet uppnås och de bästa garantier

för de närmast berördas krav på rättssäkerhet tillgodoses, nämligen utlänningens

resp. arbetsgivarens.

Besvårsrätt i ärenden om arbetstillstånd

Utredningens förslag att utlänning skall få anföra besvär över beslut,

varigenom arbetstillstånd vägras honom, tillstyrks av socialstyrelsen, stats
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968

kontoret, AMS, utlänningsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands

län, länsarbetsnämnderna i Kronobergs och Västmanlands

län, SAF, TCO, Sveriges industriförbund och Sveriges förenade studentkårer.

Några av dessa remissinstanser anser dock att besvärsrätten inte bör

begränsas på det sätt som utredningen har föreslagit.

Utlänningsnämnden delar i och för sig utredningens uppfattning att besvärsrätt

bör införas i arbetstillståndsärenden om beslutanderätten i dessa

ärenden flyttas till AMS. Likaså finner nämnden nödvändigt att besvärsrätten

av praktiska skäl begränsas. Nämnden avstyrker emellertid bestämt

att begränsningen genomförs på det sätt som utredningen föreslår. Nämnden

är inte lämpad att »överpröva» bedömningen av de arbetsmarknadspolitiska

förhållandena. I regel kan nämnden endast av humanitära hänsyn

tänkas gå emot AMS. Man torde också kunna utgå från att nämndens prövning

endast undantagsvis skulle leda till annat än fastställelse av avslagsbeslutet.

Som utredningen framhåller är det framför allt i ärenden, där

utlänningen behöver arbetstillstånd för att kunna få uppehållstillstånd,

som det är av vikt för utlänningen att kunna få beslut om avslag på ansökan

om arbetstillstånd överprövat. Av praktiska skäl torde det därför

kunna vara försvarligt att ge endast sådana utlänningar besvärsrätt. överprövningen

kan möjligen ske i samband med handläggningen av frågan

om uppehållstillstånd.

Statskontoret framhåller att avslag på ansökan om tillstånd i vissa avseenden

kan jämställas med beslut om avlägsnande, särskilt om ansökningen

avser förlängning av tillstånd, och att besvär över beslut i tillståndsärende

därför bör kunna anföras utan andra inskränkningar än brukliga

tidsgränser. Enligt Sveriges förenade studentkårer är den föreslagna begränsningen

av besvärsrätten inte tillräckligt starkt motiverad.

Socialstyrelsen framhåller att det är angeläget att sökanden på sitt eget

språk får kännedom om möjligheten till fullföljd och informeras om vad

han har att iaktta.

Förslaget avstyrks av utlänningskommissionen. Kommissionen påpekar

att utlänning som vill ta anställning i Sverige skall inneha arbetstillstånd

innan han reser in. Han måste söka tillståndet från det land där han vistas.

Får han avslag på sin ansökan, skall han enligt utredningens förslag ha

möjlighet att inom en vecka efter det han har delgivits avslagsbeslutet påkalla

utlänningsnämndens yttrande däröver. Den föreslagna besvärsrätten

innebär en omständlig procedur med delgivning och i samband därmed

översättning av beslutet och besvärshänvisning från svenska till ett för

utlänningen förståeligt språk, fortsätter kommissionen. I vissa stater är

den svenska utlandsrepresentationen skyldig att anlita statens egna myndigheter

vid delgivningar. Vid delgivning av beslut om vägrat arbetstillstånd

skulle de inhemska myndigheterna få inblick i sökandens personliga förhållanden,

vilket denne kanske inte skulle finna önskvärt. För sökanden

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

skulle säkerligen i många fall föreligga svårigheter att i hemlandet anskaffa

hjälp med att sätta upp inlagor i besvär särendet till utlänningsnämnden

och Kungl. Maj :t. Den föreslagna besvärsrätten framstår därför enligt kommissionen

som orealistisk. Om det nuvarande beslutsförfarandet i arbetstillståndsärenden

behålls, bortfaller den av utredningen åberopade väsentliga

grunden för det föreslagna besvärsinstitutet, slutar kommissionen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

41

Ändring i medborgarskapslagen

Nuvarande förhållanden

Enligt 33 § regeringsformen (RF) får utländsk man eller kvinna upptas

till svensk medborgare genom naturalisation i den ordning och under de

villkor som bestäms genom särskild lag. Naturalisationsärenden skall enligt

samma paragraf prövas av Kungl. Maj :t i den mån annat inte föreskrivs

i den särskilda lagen.

Den nu gällande lag till vilken 33 § RF hänvisar är lagen den 22 juni

1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap. Denna innehåller bestämmelser

om förvärv och förlust av svenskt medborgarskap. Enligt lagen skall naturalisationsärenden

prövas av Kungl. Maj :t. Villkor för naturalisation är

enligt 6 § första stycket, att den sökande har fyllt 18 år, att han sedan sju

år har hemvist här i riket, att han har fört en hederlig vandel samt att han

har möjlighet att försörja sig och sin familj. Skulle något eller några av

dessa villkor inte vara uppfyllda, kan enligt andra stycket naturalisation

ändå äga rum, om det med hänsyn till sökandens förhållanden föreligger

särskilda skäl härför. Som exempel på sådana skäl nämns i paragrafen, att

det skulle medföra gagn för riket att sökanden upptas till svensk medborgare,

att sökanden förut har ägt svenskt medborgarskap eller att sökanden

är gift med svensk medborgare. När sökanden är dansk, finsk, isländsk eller

norsk medborgare kan avvikelse ske från villkoret om minst sju års

hemvist i riket, även om annat särskilt skäl inte föreligger. I praxis sker

också sådan avvikelse. För nordiska medborgare sänks sålunda i regel kravet

på vistelsetid med ett par år eller mer. Om utlänning inte förlorar sitt

utländska medborgarskap redan i och med att han upptas till svensk medborgare

utan först efter medgivande av den utländska regeringen eller annan

myndighet, kan som villkor för naturalisationen ställas att sökanden

inom viss tid styrker att sådant medgivande har lämnats. Anledningen till

denna bestämmelse är att man så vitt möjligt vill hindra att den svenska naturalisationen

medför dubbelt medborgarskap. I naturalisationsärende bestämmer

Kungl. Maj :t enligt 6 § sista stycket om naturalisationen skall

omfatta även sökandens ogifta barn under 18 år.

Inom medborgarskapsrätten har Kungl. Maj :t att pröva också ansökningar

enligt 8 § första stycket, 9 § och 11 § andra stycket medborgarskapslagen.

I 8 § första stycket föreskrivs att svensk medborgare, som är född

utom riket och som aldrig har haft hemvist här och inte heller har uppehållit

sig här under förhållanden som tyder på samhörighet med Sverige,

förlorar sitt svenska medborgarskap när han fyller 22 år. Förlusten inträder

automatiskt, när de angivna förutsättningarna föreligger. Kungl. Maj :t kan

dock på ansökan medge att medborgarskapet får behållas. Enligt 9 § kan

Kungl. Maj :t på ansökan befria den som är eller önskar bli utländsk med
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

borgare från hans svenska medborgarskap. Är sökanden inte redan utländsk

medborgare, skall ■— till undvikande av statslöshet — som villkor

för befrielsen föreskrivas att sökanden inom viss tid förvärvar medborgarskap

i annan stat. Vill någon erhålla förklaring att han är svensk medborgare,

kan han enligt 11 § andra stycket göra ansökan därom hos Kungl.

Maj :t, som äger meddela sådan förklaring efter att ha inhämtat yttrande

från regeringsrätten.

I vissa fall kan utlänning genom ensidig viljeförklaring förvärva svenskt

medborgarskap efter födelsen eller återvinna det efter att tidigare ha förlorat

det. Bestämmelser härom ges i 3, 4 och 10 §§. Av särskild praktisk

betydelse är innehållet i 10 §. Enligt detta lagrum äger Kungl. Maj :t efter

avtal med nordiskt land förordna om tillämpning av vissa särskilda bestämmelser

som underlättar för medborgare i den avtalsslutande staten att

vinna svenskt medborgarskap. Dessa bestämmelser är f. n. tillämpliga endast

i förhållande till medborgare i Danmark och Norge. Utlänning som

uppfyller förutsättningarna i 3, 4 eller 10 § kan hos länsstyrelsen i det län

där han är kyrkobokförd skriftligen anmäla sin önskan att bli svensk medborgare.

I sådant fall åligger det enligt 11 § länsstyrelsen att meddela beslut

huruvida svenskt medborgarskap förvärvats på grund av anmälningen.

Mot länsstyrelsens beslut kan enligt 12 § talan föras hos Kungl. Maj :t.

Förfarandet i medborgarskapsärenden regleras i kungörelsen den 24 november

1950 (nr 614) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av

lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap. Ansökan om naturalisation

skall enligt kungörelsen ställas till Kungl. Maj :t men inges till länsstyrelsen

i det län där sökanden är kyrkobokförd eller, om han inte är

kyrkobokförd i riket, till svensk beskickning eller lönat svenskt konsulat

(3 §). För naturalisationsansökan finns formulär som anger vilka uppgifter

ansökningen skall innehålla. Sökanden skall på heder och samvete bekräfta

att lämnade uppgifter är sanna. Länsstyrelse som tar emot ansökan

skall i första hand se till att ansökningen är fullständig och, om detta inte

är fallet, förelägga sökanden att komplettera den inom viss tid (4 §). Det

åligger vidare den mottagande myndigheten att genom polismyndighet eller

på annat sätt i erforderlig utsträckning skaffa in utredning om sökandens

vandel och försörjningsförmåga samt om hans fullgörande av skattskyldighet

här i riket liksom beträffande de övriga omständigheter som kan inverka

på prövningen av ärendet. Ansökningen remitteras regelmässigt för

utredning till polismyndigheter i sökandens aktuella och tidigare bosättningsorter

i Sverige. Utredningen verkställs genom förhör med sökanden, hans anhöriga,

arbetsgivare, bostadsupplåtare och andra personer som kan ha

upplysningar att lämna om sökandens vandel och förhållanden i övrigt.

Någon gång hör länsstyrelsen också annan lokal myndighet än polismyndighet.

I ett mindre antal fall inhämtar länsstyrelsen upplysningar i ärendet

från utlänningskommissionen. I fråga om naturalisationsansökan som har

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

getts in till beskickning eller konsulat ankommer det på beskickningschefen

eller konsuln att på motsvarande sätt sörja för utredningen. Sedan utredningen

har avslutats, skall den mottagande myndigheten med eget yttrande

sända in handlingarna, länsstyrelse till justitiedepartementet och beskickning

eller konsulat till utrikesdepartementet. Yttrandet brukar i allmänhet

inte innehålla mer än ett kortfattat till- eller avstyrkande av ansökningen.

Ansökan enligt 8 § första stycket, 9 § eller 11 § andra stycket medborgarskapslagen

handläggs på i huvudsak samma sätt som ansökan om naturalisation

(6 §). I dessa fall behöver den mottagande myndigheten dock skaffa

in utredning i ärendet endast när de uppgifter som har lämnats i ansökningen

är ofullständiga.

I justitiedepartementet handläggs medborgarskapsärendena inom en särskild

arbetsenhet, medborgarskapsbyrån. Denna förestås av en huvudman

med expeditionschefs tjänsteställning och består i övrigt av fyra departementssekreterare

som föredragande jämte kontorspersonal. Under utredningen

i departementet tas kontakt med den centrala utlänningsmyndigheten

och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Särskild uppmärksamhet ägnas

vidare åt frågan, om naturalisation kan leda till dubbelt medborgarskap.

För bedömningen härav fordras kännedom om innehållet i utländsk medborgarskapslagstiftning

och ofta även i annan lagstiftning, främst på familjerättens

område. Upplysningar om utländsk lagstiftning inhämtas

ibland genom utrikesdepartementets medverkan.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

Utredningsmannen

Utredningsmannen framhåller inledningsvis att avgörandet av ansökningar

om att genom naturalisation bli svensk medborgare sedan mitten av

1800-talet har varit förbehållet Kungl. Maj :t. Denna ordning var grundlagsfäst

fram till år 1965, då 33 § RF ändrades så att det numera är möjligt

att utan grundlagsändring låta annan myndighet än Kungl. Maj :t avgöra

sådana ansökningar. 1 motiveringen till ändringen framhölls att regeringens

och departementens arbete så mycket som möjligt borde koncentreras till

viktigare frågor och att därför en hel del ärenden som nu ankommer på

Kungl. Maj :t, framför allt sådana av enklare beskaffenhet, borde föras över

till annan myndighets handläggning. I den mån det visade sig möjligt att

på medborgarskapsområdet frigöra Kungl. Maj :t från befattning med mer

eller mindre rutinbetonade ärenden ansågs det böra ske så snabbt som möjligt

(se prop. 1964: 140 s. 245).

Enligt utredningsmannen behöver man inte hysa betänkligheter av principiell

natur mot att föra över beslutanderätten i naturalisationsärendena till

annan myndighet än Kungl. Maj :t. I frågan om överförandet bör avse samtliga

ärenden eller begränsas till vissa kategorier har utredningsmannen

närmare undersökt tre olika alternativ. Det första alternativet är att decentralisera

handläggningen av enbart sådana naturalisationsärenden i vilka

sökanden är medborgare i annat nordiskt land och låta Kungl. Maj :t behålla

prövningen av övriga ärenden. Som ett andra alternativ diskuterar utredningsmannen

en partiell decentralisering som baseras på en uppdelning av

ärendena i klara och tveksamma fall. Med klara ärenden avser han sådana

där utgången framstår som tämligen given, om hittills tillämpad praxis inte

frångås. Det andra alternativet innebär att dessa klara ärenden decentraliseras,

medan de tveksamma ärendena förbehålls Kungl. Maj :t. Vid eu

decentralisering enligt något av de nu nämnda båda alternativen ligger det

enligt utredningsmannen närmast till hands att tänka sig länsstyrelse som

beslutsmyndighet. Det tredje alternativet innebär att Kungl. Maj :t helt

befrias från befattning i första instans med naturalisationsärenden. En

total decentralisering till länsstyrelserna anser han emellertid inte böra

komma i fråga. Vid detta alternativ räknar han i stället med en central

utlänningsmyndighet som beslutande organ. I det följande redogörs närmare

för utredningsmannens överväganden beträffande dessa tre alternativ.

Decentralisering av nordiska ärenden

Vid diskussion av förutsättningarna för decentraliserad handläggning av

naturalisationsärenden kommer enligt utredningsmannen de nordiska medborgarna

i förgrunden redan på grund av den prägel som den faktiska samhörigheten

mellan de nordiska folken ger åt de nordiska naturalisationsärendena.

Vidare är medborgarskapslagstiftningen liksom övrig aktuell lag
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

stiftning så enhetlig inom Norden att ärenden om naturalisation av medborgare

från annat nordiskt land fordrar mindre av juridiskt-tekniskt

kunnande än ärenden om naturalisation av medborgare från andra länder.

Utredningsmannen nämner också att de direktiv som har lämnats lionom

för utredningsuppdraget närmast har de nordiska ärendena i sikte.

Det finns emellertid å andra sidan vissa förhållanden som talar mot att

en decentralisering begränsas till de nordiska ärendena. Som en sådan omständighet

anger utredningsmannen att dessa ärendens procentuella andel i

totalantalet naturalisationsärenden under senare år har visat en tendens

att sjunka och att man med tämligen stor säkerhet kan förutse att denna utveckling

kommer att fortsätta. Som exempel nämns att de nordiska ärendena

år 1962 uppgick till nära 53 % av totalantalet naturalisationsärenden, medan

motsvarande andel år 1965 var endast 37,7 %. Antalet nordiska ärenden

var år 1965 också i absoluta tal lägre än år 1962. Utredningsmannen anger

vidare ett par omständigheter som kan medföra även en framtida absolut

nedgång av de nordiska ärendenas antal. Den ena är det gemensamma nordiska

förslag om ökade möjligheter för nordisk medborgare att genom

anmälan vinna medborgarskap i annat nordiskt land som lades fram år

1965 (NU 1965: 8). Om förslaget genomförs, torde enligt utredningsmannen

antalet nordiska naturalisationsärenden komma att minska.1 Den andra

omständigheten hänför sig till ärenden om naturalisation av finska medborgare.

Av de nordbor som årligen naturaliseras i Sverige utgör finska medborgare

det övervägande antalet, över 90 %. En förutspådd omsvängning på

den finska arbetsmarknaden väntas medföra att det om några år kan komma

att råda brist på arbetskraft i Finland, vilket skulle märkbart påverka

antalet naturalisationsansökningar här i landet från finska medborgare. En

decentralisering av de nordiska ärendena torde därför enligt utredningsmannen

komma att få mer begränsad effekt än man vid direktivens tillkomst

synes ha räknat med.

Att föra över beslutanderätten i de nordiska ärendena till länsstyrelserna

skulle i och för sig innebära en inte oväsentlig rationaliseringsvinst så till

vida som endast en myndighet behöver ta ställning till ansökningarna, medan

f. n. länsstyrelse först skall avge yttrande över ansökningen och Kungl.

Maj :t sedan fatta slutligt beslut. En sådan överföring är emellertid enligt

utredningsmannen inte enbart till fördel, eftersom den nödvändigtvis också

leder till att ärendena blir mindre allsidigt belysta än nu.

Utredningsmannen erinrar härefter om att en förutsättning för decentralisering

till länsstyrelserna enligt utredningsdirektiven är att reglerna för

prövningen preciseras så att man säkrar likartad bedömning av ärendena.

Han framhåller att en skönsprövning f. n. äger rum såväl i fråga om de två

1 I prop. 1968:128 har Kungl. Maj:t till behandling tagit upp förslaget i vad det avser förvärv

av svenskt medborgarskap och föreslagit vissa lättnader för nordisk medborgare att vinna

sådant medborgarskap.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

naturalisationsvillkoren, att sökanden har »fört en hederlig vandel» resp.

»har möjlighet att försörja sig och sin familj», som vid bedömningen av när

förutsättningar föreligger för dispens från något eller några av naturalisationsvillkoren.

Det skulle i och för sig vara möjligt att i tillämpningskungörelsen

till medborgarskapslagen kodifiera nuvarande praxis beträffande

vilken utredning som bör inhämtas i fråga om sökandens vandel och försörjningsförmåga

och att ange vissa presumtioner för när dessa villkor skall

anses uppfyllda. Däremot anser utredningsmannen det svårare att reglera

prövningen när det gäller dispensförutsättningarna, eftersom det i de fallen

ligger i sakens natur att avgörandena måste bero på en fri kasuell prövning.

Någon enhetlig bedömning sägs i dessa fall inte kunna garanteras, om prövningen

decentraliseras till flera myndigheter.

Den tämligen vidsträckta möjligheten till fritt skön som nuvarande bestämmelser

ger anser utredningsmannen värdefull med hänsyn till de

många skiftningar som framkommer i naturalisationsärendena. Det är långt

ifrån önskvärt att intrång görs i detta skön. Legala presumtioner beträffande

förutsättningarna för naturalisation skulle medföra ett sådant intrång.

Utredningsmannen anser vidare att man måste räkna med att en sådan

ordning skulle leda till stelhet i tillämpningen jämfört med vad som gäller

nu, även om man öppnade möjlighet att i vissa fall frångå presumtionerna.

Närmare författningsmässig fixering av naturalisationsvillkoren från svensk

sida skulle dessutom åtminstone formellt sett innebära avsteg från den nordiska

gemensamheten i regler på förevarande område, eftersom de övriga

nordiska länderna inte har sådan fixering.

Som tidigare nämnts bereder de nordiska ärendena till skillnad från andra

naturalisationsärenden knappast några svårigheter när det gäller att inhämta

innehållet i aktuell lagstiftning i sökandens hemland. Utredningsmannen

har undersökt om de nordiska ärendena skiljer sig från övriga ärenden

också i fråga om fördelningen mellan klara och inte klara fall. Vid den

uppdelning av ärendena efter deras beskaffenhet som sker under beredningen

i justitiedepartementet visade det sig att under det år, som utredningsmannen

har undersökt (1961), 76 % av de nordiska ärendena hänfördes

till kategorin klara fall, medan 24 % betecknades som tveksamma.

Motsvarande siffror för övriga ärenden var 70 resp. 30 %. Utredningsmannen

finner denna skillnad alltför obetydlig för att i och för sig motivera särbehandling

av de nordiska ärendena.

Avslutningsvis tar utredningsmannen upp de problem av handläggningsteknisk

art som kan vara förenade med en decentralisering enligt det nu

diskuterade alternativet. Han framhåller att medborgarskapsärendena f. n.

hos de flesta länsstyrelserna avgörs av chefen för landskansliets allmänna

sektion — en förste länsassessor — efter föredragning av en förste länsassistent.

Om man anförtror åt länsstyrelserna att meddela slutligt beslut i naturalisationsärenden

som rör nordiska medborgare, bör beslutanderätten

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

inte delegeras till lägre tjänsteman än landssekreterare. Eftersom landssekreterarna

i de större och medelstora länen redan är hårt arbetsbelastade,

inger det emellertid betänkligheter att lägga på dem ytterligare arbetsuppgifter.

Vid decentralisering till länsstyrelserna skulle det också vålla problem att

skaffa in utredningsmaterial från utlänningskommissionen och rikspolisstyrelsens

säkerhetsavdelning. F. n. går det till så att utlänningskommissionen

lånar ut den eller de akter som är av intresse i det aktuella fallet till justitiedepartementet.

Avsevärda praktiska olägenheter skulle enligt utredningsmannen

uppstå för kommissionen, om utlåningen i stället skedde till länsstyrelserna.

Också de ibland ofrånkomliga kontakterna mellan den myndighet

som handlägger naturalisationsärenden och säkerhetspolisen skulle

enligt hans mening försvåras, om beslutsfunktionen i ärendena spreds till ett

så relativt stort antal myndigheter som länsstyrelserna utgör. Utredningsmannen

betonar i det sammanhanget särskilt att de upplysningar det här

kan bli fråga om ofta bör omges med sträng sekretess och att det därför

är angeläget att de inte blir kända för en större personkrets.

Decentralisering av klara ärenden

Med klara ärenden avser utredningsmannen sådana i vilka det för en

person med kännedom om rådande praxis och med erfarenhet på området

inte bör föreligga något tvivel om utgången. I anslutning till denna bestämning

understryks att ett i denna mening klart ärende inte alltid behöver vara

ett från utredningssynpunkt enkelt ärende.

För att utröna avlastningseffekten om detta alternativ väljs har utredningsmannen

undersökt fördelningen mellan klara och tveksamma naturalisationsärenden

under ett år (1961). Han har funnit, att de ärenden som inom

justitiedepartementet bedömdes som klara bifalls- eller avslagsfall utgjorde

73 % av samtliga under året avgjorda ärenden. Även om antalet avgjorda

ärenden varierar år från år anser utredningsmannen att man kan utgå från

att proportionen mellan klara och tveksamma ärenden är tämligen konstant.

Avlastningseffekten enligt detta alternativ skulle sålunda bli avsevärt

större än vid decentralisering av enbart nordiska ärenden. Å andra sidan

skulle flertalet av de olägenheter som är förenade med det nordiska alternativet

göra sig gällande med än större styrka vid en kompetensfördelning

efter ärendenas art. Det gäller t. ex. svårigheterna att säkerställa likartad

saklig bedömning av ärendena, den ökade arbetsbördan för landssekreterarna

och de handläggningstekniska problemen vid kontakterna med centrala

myndigheter.

Utredningsmannen konstaterar att decentralisering till länsstyrelserna

även av utomnordiska naturalisationsärenden dessutom skulle skapa problem

av delvis annan natur. Sålunda skulle kraven på de handläggande tjänstemännens

kännedom om utländsk lagstiftning bli väsentligt större på

grund av att det i de utomnordiska ärendena inte sällan blir fråga om att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

tillägna sig innehållet i rättsregler som till uppbyggnad och innehåll avviker

tämligen markant från vad som gäller i vårt land. Eftersom den litteratur

som kan behöva studeras i sådana fall finns tillgänglig huvudsakligen inom

utrikesdepartementet, skulle det medföra praktiska svårigheter för tjänstemännen

ute i länsstyrelserna att få ta del av den. Utredningsmannen räknar

med att en decentralisering enligt förevarande alternativ också skulle föra

med sig en inte oväsentlig ökning av antalet förfrågningar till utrikesdepartementet

om utländsk lag och rättspraxis. Han finner det tveksamt om

utrikesdepartementet kan anses rustat för detta merarbete.

Som en speciell olägenhet med förevarande alternativ betecknar utredningsmannen

att kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t och länsstyrelse

inte — som i det förut behandlade alternativet — kan ske på grundval

av ett faktiskt, lätt konstaterbart förhållande, nämligen sökandens nationalitet,

utan kräver en bedömning av om utgången i ärendet är given eller

ej. Denna bedömning anser han lämpligen böra göras av samma tjänsteman

som har beslutanderätten i de ärenden som skulle falla inom länsstyrelsens

kompetensområde. Han betonar det angelägna i att förutsättningar skapas

för enhetlighet i bedömningen av kompetensfrågan vid de olika länsstyrelserna.

Utredningsmannen framhåller slutligen att ett system, enligt vilket ärenden

av samma slag handläggs av olika organ alltefter ärendenas svårighetsgrad,

står i strid med kravet på enhetlighet inom förvaltningen. Med en uppdelning

av ärendena efter en kvalitativ bedömningsgrund kan det nämligen

givetvis inträffa att ett ärende som länsstyrelsen avgjort skulle ha fått annan

utgång, om det i stället hade betecknats som tveksamt och därför överlämnats

till Kungl. Maj :ts avgörande. En sådan kompetensfördelning för

vidare med sig den inte önskvärda konsekvensen att det måste utåt manifesteras,

om bifall till en naturalisationsansökan har skett utan eller med

tvekan. Att ansökningen har behandlats av Kungl. Maj :t som första instans

kan den naturaliserade och hans omgivning lätt ta som ett tecken på att han

inte har ansetts fullt oförvitlig.

Total delegering

Vid en överflyttning av alla naturalisationsärenden från Kungl. Maj :t bör

enligt utredningsmannen en central myndighet och inte länsstyrelse bli

beslutsmyndighet, överflyttningen bör ske till en central myndighet, vars

arbetsuppgifter omfattar ärenden av ungefär samma karaktär som medborgarskapsärendenas.

Enligt utredningsmannens bestämda uppfattning bör

det inte komma i fråga att lägga beslutanderätten på rikspolisstyrelsen eller

annan polisiär myndighet. Önskemålet att få medborgarskapsärendena

sammanförda inom en myndighet med besläktade uppgifter skulle bli väl

tillgodosett om medborgarskapsärendena fördes samman med ärenden som

i övriga hänseenden reglerar utlänningars rättsställning i vårt land. Utred
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

ningsmannen erinrar om att utlänningsutredningen, enligt vad han inhämtat,

hade för avsikt att föreslå att ett nytt centralt ämbetsverk inrättas för

de ärenden som enligt UtlL skall handläggas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Detta verk bör enligt utredningsmannen inträda som beslutsmyndighet

också i naturalisationsärenden.

I fortsättningen konstaterar utredningsmannen att en överflyttning av

samtliga ärenden till det centrala verket självfallet är överlägsen de övriga

alternativen i fråga om avlastningseffekten för Kungl. Maj :t.

Beträffande handläggningsformerna tänker sig utredningsmannen att

länsstyrelsernas nuvarande medverkan i naturalisationsärenden blir oförändrad,

frånsett att deras yttranden ställs till den centrala utlänningsmyndigheten

i stället för till Kungl. Maj :t. Det innebär å ena sidan att förevarande

alternativ inte skulle medföra samma rationaliseringsvinst som de

båda övriga alternativen, enligt vilka endast en myndighet (länsstyrelsen)

hade att ta ställning till ansökningarna i de decentraliserade ärendena. Å

andra sidan skulle detta tredje alternativ garantera en lika allsidig belysning

av ärendena som nuvarande ordning.

En given fördel med att lägga beslutanderätten i samtliga ärenden hos

en enda myndighet är enligt utredningsmannen att man därigenom, så långt

det är möjligt, säkrar en likartad bedömning av ensartade fall. Man behöver

inte inskränka den centrala myndighetens fria skön genom legala bevispresumtioner

eller andra procedurregler. Att sådana regler kan avvaras

väger enligt hans mening tungt till förmån för detta alternativ.

Om naturalisationsärendena avgörs av samma myndighet som har hand

om utlänningskontrollen, skapas också förutsättningar för en bedömningsmässigt

värdefull samordning mellan de skilda avgörandena, något som i

viss utsträckning bör få en rationaliseringseffekt.

Den omständigheten att frågan om den centrala utlänningsmyndighetens

framtida organisation f. n. står öppen gör det möjligt att, om det nu diskuterade

alternativet genomförs, anpassa organisationsform och kvalifikationskrav

med hänsyn tagen även till medborgarskapsärendena, framhåller

utredningsmannen.

Utredningsmannen anför avslutningsvis att överföring av beslutanderätten

till en central myndighet inte skulle behöva föra med sig några sådana

problem av handläggningsteknisk natur i samarbetet med andra centrala

myndigheter som decentralisering av naturalisationsärenden till länsstyrelserna.

Utredningsmannens slutsatser

Utredningsmannen konstaterar att genomgången av de tre alternativen

ger vid handen, att betänkligheter från skilda synpunkter föreligger mot

de båda alternativ som innebär en partiell decentralisering till länsstyrelserna.

Om dessa betänkligheter är så starka att ingetdera alternativet skulle

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 158

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

kunna förordas lämnar han därhän. Det tredje alternativet — överflyttning

av beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till den centrala

utlänningsmyndigheten — har han nämligen funnit förenat med väsentliga

fördelar och praktiskt taget inga nackdelar. Som en given konsekvens härav

förordar han att detta alternativ genomförs. Han förutsätter därvid att

länsstyrelserna och de lokala polismyndigheterna kommer att medverka i

den förberedande handläggningen av naturalisationsärendena i samma utsträckning

som f. n.

Det är enligt utredningsmannen inte möjligt att fristående beräkna personalbehov

eller kostnader med anledning av naturalisationsärendenas överflyttning

till den centrala utlänningsmyndigheten eller bedöma hur ärendena

bör inordnas i denna myndighets organisation, eftersom myndighetens framtida

organisation övervägs av utlänningsutredningen. Utredningen borde

enligt utredningsmannen få överta denna uppgift. Utredningsmannen begränsar

sig därför till några mera allmänna synpunkter på vissa handläggningsfrågor

som blir aktuella om hans förslag om total delegering genomförs.

Till en början påpekas att beslutanderätten i normalfallen bör tillkomma

verkschefen. Chefen för den enhet inom myndigheten som har att bereda

naturalisationsärendena bör delta i handläggningen med skyldighet att —

liksom föredraganden i ärendet — låta anteckna ev. skiljaktig mening till

protokollet. I den mån lekmannaledamöter kommer att ingå i ledningen för

den centrala utlänningsmyndigheten bör även dessa i viss utsträckning engageras

i prövningen av naturalisationsärendena. De ärenden som är av

större vikt från allmän eller enskild synpunkt eller har principiell betydelse

eller i övrigt räckvidd utöver det aktuella ärendet bör hänskjutas av verkschefen

till avgörande i plenum, dvs. av ett kollegium bestående av verkschefen

och lekmannaledamöterna. Förutom prövning av konkreta ärenden

bör i plenum också tas upp frågor om riktlinjer för praxis och över huvud

taget spörsmål av prejudicerande natur.

Eftersom verkschefen inte torde få möjlighet att personligen delta i avgörandet

av varje särskilt naturalisationsärende, föreslår utredningsmannen

att verkschefen får möjlighet att delegera beslutanderätten till chefen för

den enhet till vilken ärendena hör. Utredningsmannen är däremot inte beredd

att förorda delegering till lägre tjänstemän. Skulle det emellertid i

praktiken visa sig nödvändigt med ytterligare delegering, bör frågan tas upp

senare och bedömas på grundval av då vunna erfarenheter.

En överflyttning av beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden

utesluter enligt utredningsmannen inte att den centrala utlänningsmyndigheten

får rätt att i vissa fall hänskjuta avgörandet i sådant ärende till Kungl.

Maj :t. I bedömningen av dessa ärenden kan det i enstaka fall komma in ett

utrikespolitiskt moment av sådan styrka eller svårighetsgrad att ansvaret

för avgörandet bör vila på Kungl. Maj :t. Därför förordas att utlännings
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

myndigheten i sådant fall får möjlighet att efter eget bedömande hänskjuta

ärendet till Kungl. Maj :ts prövning. Beslut om hänskjutande bör fattas av

styrelsen i plenum.

Över den centrala utlänningsmyndighetens slutliga beslut i medborgarskapsärende

bör enligt utredningsmannen besvär kunna anföras hos Kungl.

Maj :t.

Arten av de avgöranden som kan behöva träffas i vissa medborgarskapsärenden

bör enligt utredningsmannen medföra att för verkschefen uppställs

kompetenskravet att han skall inneha eller ha innehaft ordinarie domarämbete

samt därutöver ha erfarenhet av administrativ verksamhet eller lagstiftningsarbete.

Enligt medborgarskapslagen ankommer det på Kungl. Maj :t — förutom

att avgöra naturalisationsärenden — att dels medge att den som enligt 8 §

första stycket skulle ha förlorat svenskt medborgarskap vid uppnådd ålder

av 22 år får behålla det, dels att befria den som är eller önskar bli utländsk

medborgare från hans svenska medborgarskap (9 §). Utredningsmannen

anser det ändamålsenligt att samma organ som meddelar naturalisationsbeslut

även får dessa båda beslutsfunktioner om hand. Han föreslår därför

att den centrala utlänningsmyndigheten får beslutanderätten också i dessa

ärenden.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

Remissyttrandena

Några principiella betänkligheter mot en decentralisering av medborgar - skapsärendena bär inte förts fram under remissbehandlingen, frånsett att

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalat att det möjligen kan sättas

i fråga om inte naturalisationsinstitutet till sin natur är sådant att beslutanderätten

bör tillkomma Kungl. Maj :t.

För en decentralisering i en eller annan form uttalar sig

samtliga remissinstanser med undantag av statskontoret. Denna myndighet

avstyrker att naturalisationsärendena under nuvarande länsförvaltningsförhållanden

decentraliseras till länsstyrelserna eller flyttas över till en

central utlänningsmyndighet. Statskontoret hänvisar till att kontoret i särskilt

yttrande över utlänningsutredningens betänkande har avstyrkt dess

förslag att inrätta en fristående central utlänningsmyndighet. Statskontoret

beklagar att utredningsmannen inte har redovisat några överväganden beträffande

möjligheterna att flytta över ärendena till annan central myndighet

såsom socialstyrelsen eller arbetsmarknadsstyrelsen. Statskontoret ansluter

sig till utredningsmannens uppfattning att en decentralisering till

länsstyrelserna inte är lämplig f. n. men framhåller att saken kommer i

annat läge vid bifall till förslaget i länsförvaltningsutredningens betänkande

(SOU 1967:20) att särskilda rättsavdelningar med ett antal kvalificerade

jurister skall inrättas vid länsstyrelserna. Statskontoret förordar därför att

naturalisationsärendena t. v., liksom hittills, handläggs inom justitiedepartementet

och prövas av Kungl. Maj :t samt att frågan om decentralisering till

länsstyrelserna prövas på nytt vid senare tidpunkt.

Förslaget att flytta över samtliga naturalisationsärenden

till en ny central utlänningsmyndighet har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser, nämligen

av hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, ÖB, socialstyrelsen,

statistiska centralbyrån, CFU, AMS, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden,

arbetsgruppen för invandrarfrågor, ÖÄ, länsstyrelserna i

Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län samt advokatsamfundet.

Några av dessa remissinstanser har dock i vissa hänseenden, som redovisas

i det följande, förordat en annan ordning vid handläggningen av naturalisationsärendena

än den utredningsmannen har tänkt sig.

De remissinstanser som närmare motiverar sitt principiella ställningstagande

för förslaget ansluter sig i allt väsentligt till de synpunkter som utredningsmannen

har fört fram. Sålunda betonas att förslaget i fråga om avlastningseffekten

för Kungl. Maj :t är klart överlägset de övriga redovisade

lösningarna. Från flera håll betecknas det som en fördel att förslaget medför

att medborgarskapsfrågor kommer att handläggas av en myndighet som

har att ta ställning också till flertalet övriga frågor som rör utlänningar.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

Vidare framhålls bl. a. att förslaget skapar bättre förutsättningar för en

enhetlig bedömning av ärendena än övriga alternativ.

Tre remissmyndigheter, länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands och Västmanlands

län, uttalar sig för en överflyttning av samtliga natural isationsärenden

till länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner visserligen vissa omständigheter

tala mot en decentralisering till länsstyrelserna. Utom de skäl som utredningsmannen

har anfört framhålls särskilt att länsstyrelsernas personal i

framtiden i allt större utsträckning kommer att tas i anspråk för arbetsuppgifter

som avser den översiktliga samhällsplaneringen och att det därför

är angeläget att personalen befrias från göromål som inte är av direkt

intresse för länet och dess utveckling. Trots dessa förhållanden anser länsstyrelsen

övervägande skäl tala för en total decentralisering till länsstyrelserna.

Länsstyrelsen pekar därvid bl. a. på att länsstyrelserna redan har eu

betydande erfarenhet av medborgarskapsärenden och att en mycket stor

del av dessa är av tämligen enkel beskaffenhet. Att en viss oenhetlighet i

bedömningen kan uppstå om beslutanderätten anförtros regionala organ

vitsordar länsstyrelsen, som emellertid framhåller att olägenheterna härav

inte behöver göra sig gällande starkare i fråga om medborgarskapsärenden

än i andra sammanhang med hänsyn till det korrektiv som besvärsrätten

utgör.

Länsstyrelsen i Värmlands län gör gällande att naturalisationsärendena

endast i undantagsfall är så komplicerade att det ter sig motiverat att mer

än en myndighet tar befattning med samma ärende. Förvärv av medborgarskap

har inte heller längre samma karaktär av statsakt som tidigare, och länsstyrelsen

finner tiden nu vara inne att fullfölja den utveckling som inleddes

när länsstyrelserna fick hand om anmälningsärendena. Enligt länsstyrelsens

uppfattning är det bara vissa av de ärenden i vilka dispens från naturalisationsvillkoren

aktualiseras som är av sådan beskaffenhet att avgörandet

bör förbehållas en central instans. Länsstyrelsen föreslår därför att länsstyrelserna

får möjlighet att hänskjuta sådana ärenden till centralt avgörande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län betonar särskilt att en total decentralisering

till länsstyrelserna skulle medföra avsevärda rationaliseringsvinster

med hänsyn till att länsstyrelserna sannolikt skulle kunna bemästra merarbetet

inom ramen för gällande personalplaner.

Det alternativ som innebär en decentralisering endast av nordiska

ärenden till länsstyrelserna förordas av två remissinstanser, länsstyrelsen

i Kronobergs län och Föreningen Norden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län medger att den lösning som utredningsmannen

har förordat har vissa fördelar men framhåller att den samtidigt

företer svagheter från rationaliseringssynpunkt, eftersom den inte medför

någon vinst i personalhänseende och inte heller ökad snabbhet i ärendenas

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

behandling. Länsstyrelsen finner därför en decentralisering av vässa grupper

av medborgarskapsärenden till länsstyrelserna önskvärd. Enligt länsstyrelsens

mening är begreppet »klara naturalisationsärenden» alltför vagt för

att läggas till grund för en uppdelning av ärendena mellan olika myndigheter.

För eu decentralisering av nordiska ärenden anför länsstyrelsen följande

skäl. Länsstyrelserna handlägger redan nu anmälningsärenden från

nordiska medborgare. Praxis beträffande de nordiska medborgarskapsärendena

är så fast att risk knappast föreligger för olikartad bedömning inom

länsstyrelserna, även om särskilda tillämpningsföreskrifter inte ges. Länsstyrelsernas

ändrade befattning med ärendena torde inte medföra behov''

av arbetskraftsförstärkning. Decentraliseringen skulle innebära en inte obetydlig

tidsvinst för sökandena. Nödvändiga upplysningar från säkerhetspolisen

kan länsstyrelserna på ett enkelt och smidigt sätt få genom länspolischefens

förmedling. Inte heller i övrigt torde kommunikationerna med

centrala organ vålla några svårigheter. Naturalisationsansökningar från

andra än nordiska medborgare anser länsstyrelsen böra handläggas av den

centrala utlänningsmyndigheten.

Föreningen Norden, som i sitt yttrande behandlar endast frågan om decentralisering

av naturalisationsärenden beträffande medborgare i de andra

nordiska länderna, framhåller att föreningens principiella inställning till

frågan om nordbos rätt att förvärva medborgarskap i annat nordiskt land

är, att man bör överlämna åt den enskilde individen att själv avgöra om

han vid flyttning till annat nordiskt land vill behålla sitt tidigare medborgarskap

eller förvärva det nya vistclselandets. Mot bakgrund av denna

grundsyn skulle det enligt föreningens mening vara klart otillfredsställande

om de nordiska naturalisationsärendena förs över till en central utlänningsmyndighet.

Målet att så långt som möjligt förenkla handläggningen av nordiska

medborgarskapsärenden torde nämligen inte kunna uppnås, om ärendena

inlemmas i en central myndighet för utlänningsfrågor i allmänhet.

Flertalet instanser som yttrar sig beträffande alternativet att decentralisera

klara ärenden till länsstyrelserna tar tämligen bestämt avstånd

från detta alternativ av samma skäl som anförs av länsstyrelsen i Kronobergs

län vid dess förord för alternativet att decentralisera endast de nordiska

ärendena.

Länsstyrelsen i Örebro län anser däremot att en decentralisering till länsstyrelserna

av klara naturalisationsärenden bör övervägas närmare med

hänsyn till de fördelar som en sådan lösning skulle medföra i form av

minskad total arbetsinsats för det allmänna. Länsstyrelsen förutsätter att

Kungl. Maj :t i samband med ett decentraliseringsbcslut av detta slag utfärdar

tillämpningsföreskrifter som anger riktlinjerna för prövningen av ärendena

och att återkommande konferenser och kurser anordnas för personalen.

Den centrala utlänningsmyndig hetens organisation

i stort har berörts endast av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

ställer sig tveksam till lämpligheten av att utforma myndigheten som ett

centralt ämbetsverk. Enligt länsstyrelsens mening skulle det med hänsyn till

myndighetens tilltänkta arbetsuppgifter möjligen ligga närmare till hands

att ge den en mera domstolsmässig karaktär.

Utredningsmannens uttalande i fråga om kompetenskraven för

verkschefen kritiseras av arbetsgruppen för invandrarfrågor, som betecknar

det som unikt i svensk statsförvaltning att ställa upp krav på att

verkschefen skall inneha eller ha innehaft ordinarie domarämbete. Den

blivande centrala utlänningsmyndigheten bör som sin allra viktigaste uppgift

få att leda och samordna invandrarnas anpassning till det svenska

samhället och verkschefen bör väljas med hänsyn till de krav som denna

uppgift ställer. Juridiskt kompetenta personer kan beredas plats både som

rådgivare och för att bära delegerat beslutsansvar.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar i samma fråga att det torde vara

till fyllest med krav på avlagd juris kandidatexamen och fullgjord tingstjänstgöring

jämte erfarenhet av administrativ verksamhet eller lagstiftningsarbete.

Beträffande beslutanderätten inom den centrala myndigheten

anser de remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga, nämligen hovrätten

över Skåne och Blekinge, utlänningskommissionen, utlänningsnämnden

och arbetsgruppen för invandrarfrågor, att det inte finns anledning att

begränsa möjligheten till delegation av beslutanderätten så starkt som utredningsmannen

har föreslagit. I stället ansluter sig dessa remissorgan till

den ståndpunkt som utlänningsutredningen har gett uttryck för i sitt betänkande,

nämligen att beslutanderätten under verkschefen skall kunna fördelas

på flera befattningshavare, förslagsvis sex, och att verkets styrelse genom

direktiv skall fastställa hur beslutanderätten skall fördelas på olika nivåer.

Utlänningsnämnden sätter dock i fråga om inte möjligheten att delegera

beslutanderätten till tjänstemän under byråchefsnivå bör inskränkas till

ärenden i vilka förutsättningar för bifall klart föreligger. Arbetsgruppen

säger sig inte ha något att invända mot utlänningsutredningens nyssnämnda

förslag under förutsättning att garantier skapas för en rättvis och omsorgsfull

behandling. En möjlighet är enligt arbetsgruppen att begränsa beslutandefunktionen

för underordnade tjänstemän genom att ålägga dem att för

byråchefen föredra ärenden i vilka avslagsbeslut sätts i fråga. Gruppen anser

att det också bör övervägas om inte behörigheten att avslå ansökningar

rentav bör förbehållas verkschefen, som i tveksamma fall skulle kunna

hänskjuta ärendena till avgörande i plenum.

Utredningsmannens förslag att den centrala utlänningsmyndigheten skall

ha möjlighet att efter eget bedömande hänskjuta naturalisationsärende

till Kungl. Maj :ts prövning kritiseras av länsstyrelsen

i Västmanlands län. Länsstyrelsen gör gällande att den myndighet som har

tillagts beslutanderätten på ett område också bör utöva beslutsfunktionen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

helt och odelat under fullt tjänstemannaansvar, om inte alldeles speciella

skäl i något fall talar däremot.

En fråga som har tagits upp i flera remissyttranden gäller länsstyrelsernas

medverkan vid handläggningen av naturalisationsärenden.

Länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands och

Gävleborgs län anser att det saknas anledning att behålla skyldigheten för

länsstyrelserna att utreda ärendena och avge yttranden i dessa, om beslutanderätten

tilläggs den centrala utlänningsmyndigheten. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län anser att slutlig ställning till länsstyrelsernas fortsatta befattning

med ärendena inte bör fattas, förrän en närmare undersökning av

behovet därav har företagits. Som motivering för sin inställning i frågan

framhåller länsstyrelsen i huvudsak följande: Naturalisationsärendena är

i allmänhet inte av så komplicerad beskaffenhet att det är påkallat att mer

än en myndighet tar befattning med dem. Värdet av länsstyrelsernas yttranden,

som regelmässigt torde inskränka sig till ett till- eller avstyrkande,

bör inte överskattas. De utredningar som länsstyrelserna föranstaltar om

är ofta inte bundna till det egna länet utan berör polismyndigheter över

hela landet. Handläggningen skulle förenklas om utlänningsmyndigheten

utan att anlita länsstyrelserna som mellanhand begärde utredning direkt hos

vederbörande polismyndighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

öi

Föredraganden

Ändring i utlänningslagen

Inledande synpunkter

Från 1800-talets mitt och fram till början av 1900-talet upprätthölls allmänt

principen om ett fritt folkutbyte mellan länderna. Fr. o. m. första

världskriget har emellertid de flesta länder infört kontroll över utlänningars

inresa, vistelse och arbetsanställning i landet. Bortsett från tiden för de båda

världskrigen, då nationella säkerhetsskäl stod i förgrunden, har huvudsyftet

med utlänningskontrollen i allmänhet varit att skydda den egna arbetskraften

mot konkurrens av arbetssökande från andra länder.

Denna internationella utveckling har haft sin motsvarighet i Sverige. Den

tidsbegränsade utlänningslagstiftning som genomfördes år 1914 har sedermera

kompletterats och dess giltighetstid har förlängts i flera omgångar.

Vår första permanenta utlänningslagstiftning fick vi med 1954 års utlänningslag,

som gäller alltjämt.

UtlL bygger på den internationellt erkända principen att endast landets

egna medborgare har ovillkorlig rätt att vistas i landet och få sin utkomst

där. Utlänningslagstiftningens uppgift är att skapa rättsliga garantier mot

godtycklig behandling av utlänningar och att i största möjliga utsträckning

ge också dem en tryggad ställning. En avvägning måste alltså ske mellan de

nationella skyddsintressen, som tillgodoses genom utlänningskontroll, och

krav på rättsskydd för utlänningar.

De nationella skyddsintressena tillgodoses i UtlL på två vägar, dels genom

individuell utlänningskontroll vars syfte är att hindra utlänning, som

med hänsyn till sin person inte är önskvärd, att resa in i och vistas i landet,

dels genom generell utlänningskontroll, varigenom tillströmningen av utlänningar

regleras från sådana allmänna synpunkter som tillgången på arbete,

bostäder, livsmedel m. m. Den individuella kontrollen har permanent karaktär,

medan den generella kontrollen kan anpassas till ändringar i läget på

arbets- och bostadsmarknaden m. m. Följande kontrollmedel får användas.

Individuell kontroll

1) Avvisning av icke önskvärd utlänning

vid inresan eller inom tre

månader därefter.

2) Utvisning av icke önskvärd utlänning

som vistas i landet.

3) Förvisning av utlänning som

här i landet har övertygats om brott

av grövre art.

Generell kontroll

1) Visering för rätt att resa in

och vistas här viss angiven tid.

2) Uppehållstillstånd för rätt att

vistas här utöver en tid av tre månader.

3) Arbetstillstånd för rätt att ha

arbetsanställning här.

4) Bosättningstillstånd som ger

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

rätt att resa in hit samt utan tidsbegränsning

vistas och arbeta här.

5) Förpassning ur landet av utlänning

som vistas här utan att ha

föreskrivet pass eller vistelsetillstånd.

Utlännings rättsskyddsintresse garanteras i fråga om den individuella

kontrollen i första hand genom att UtlL anger i vilka fall avvisning, utvisning

eller förvisning får ske. över beslut om avvisning eller utvisning kan

besvär föras, i sista hand och med vissa begränsningar hos Kungl. Maj :t.

Fråga om förvisning handläggs av allmän domstol.

I fråga om tillstånd till inresa, vistelse och arbetsanställning här reglerar

UtlL däremot inte vare sig vilka av de i lagen angivna tillstånden som krävs

eller under vilka förutsättningar tillstånd får meddelas. Med hänsyn till

syftet med den generella kontrollen har det överlämnats åt Kungl. Maj :t att

bestämma i vilken omfattning tillstånd skall krävas. Bestämmelser härom

meddelas i UtlK. Under vilka förutsättningar tillstånd meddelas bestäms

huvudsakligen genom de tillståndsgivande myndigheternas praxis. Besvärsrätt

föreligger i regel inte i tillståndsärende. Utlännings rättsskydd är i dessa

ärenden tillgodosett främst genom föreskrifter om att alla viktigare avgöranden

skall ske under medverkan av företrädare för olika allmänna intressen.

Sålunda fattas alla avslagsbeslut i tillståndsärenden inom en central utlänningsmyndighet,

vars ledning består av dels representanter för olika fackmyndigheter,

dels medborgarrepresentanter. Vid sin sida har den centrala

utlänningsmyndigheten en nämnd, utlänningsnämnden, som består av tre ledamöter

av vilka en skall inneha eller ha innehaft domarämbete. Den centrala

myndigheten kan inhämta yttrande från nämnden i alla ärenden enligt UtlL.

I vissa fall skall yttrande från nämnden inhämtas, innan den centrala utlänningsmyndigheten

fattar beslut. Det gäller i regel bl. a. beslut om förpassning.

Förpassningsbeslut kan dessutom överklagas under vissa förutsättningar.

Som jag har sagt inledningsvis ingick det i uppgifterna för den utlänningsutredning

som tillsattes år 1961 att lägga fram förslag till hur den centrala

handläggningen av utlänningsärenden skall organiseras. UtlL föreskriver att

det skall finnas en central utlänningsmyndighet med utlänningsnämnden vid

sin sida. Men lagen överlämnar åt Kungl. Maj :t att bestämma vilken myndighet

som skall vara central utlänningsmyndighet. Uppgiften har ålagts

statens utlänningskommission, som alltsedan den inrättades år 1944 har

haft provisorisk karaktär. Utredningen har nu i betänkandet »Invandringen.

Problematik och handläggning» funnit att behov alltjämt föreligger av generell

utlänningskontroll i huvudsakligen nuvarande former och omfattning

och att det behövs en central utlänningsmyndighet för handläggning av

främst tillståndsfrågor. Betänkandet innehåller vidare förslag att begränsa

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungi. Maj.ts proposition nr 158 år 1968

möjligheterna att vägra uppehållstillstånd och att i anslutning därtill öppna

större möjligheter än nu att utvisa icke önskvärd utlänning. Dessutom behandlas

frågan, vilken myndighet som skall besluta i ärenden om arbetstillstånd,

och i anslutning därtill övervägs om besvärsrätt bör finnas i sådana

ärenden. Gemensamt för utredningens förslag i nu nämnda delar

är att de, om de godtas, föranleder ändringar i UtlL. Mina överväganden i

det följande begränsar sig till dessa förslag. Jag avser dessutom att behandla

ett vid remissbehandlingen av utredningens betänkande väckt förslag att

upphäva eller uppmjuka gällande regel att arbetstillstånd alltid skall avse

visst slag av arbete (yrkesbegränsning).

Övriga delar av utredningens betänkande avser jag att anmäla senare

i dag.

Tillståndssystemet m. m.

Utlänningsutredningen har i sitt arbete utgått från att det nuvarande

tillståndssystemet skall behållas som medel för generell utlänningskontroll.

Systemet innebär att UtlL reglerar vilka tillståndstyper som

får förekomma och hur tillståndsärenden skall handläggas men överlämnar

åt Kungl. Maj :t att med hänsyn till förhållandena bestämma, om eller i

vilken utsträckning tillstånd skall krävas. Vid remissbehandlingen har utredningens

utgångspunkt lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser.

Som jag senare kommer att utveckla närmare vid min anmälan

av övriga delar av utredningens betänkande behövs generell utlänningskontroll

för överskådlig framtid. Vidare pågår arbete inom en nyligen

tillsatt, för de nordiska länderna gemensam kommitté för utredning av bl. a.

förutsättningarna för en enhetlig nordisk utlänningslagstiftning. Mot denna

bakgrund har jag ingen erinran mot utredningens utgångspunkt.

I några remissyttranden har föreslagits justeringar i fråga om antalet tillståndstyper.

Sålunda menar bl. a. statskontoret att man skulle kunna förenkla

systemet genom att föra samman uppehållstillstånd och arbetstillstånd

till ett enda tillstånd, uppehållstillstånd. Sakligt saknar en sådan förenkling

betydelse. Från administrativ synpunkt är förenklingen endast skenbar,

eftersom tillståndet, som statskontoret också framhåller, måste graderas i

två typer, en som ger rätt att både vistas och ha arbetsanställning i Sverige

och en som innefattar bara rätt att vistas här. Det väsentliga från administrativ

synpunkt är att frågor om uppehålls- och arbetstillstånd handläggs gemensamt

och att de båda tillstånden ges för samma tider. Det sker f. n.

För utlänningarna själva är det enligt min mening en fördel att tillstånden

formellt hålls skilda åt. Härigenom undviks misstag i fråga om vilken rätt

varje tillstånd ger utlänningen. Härtill vill jag foga att gällande bestämmelser

inte hindrar att de båda tillstånden utfärdas som en enda handling, vilket

väl låter sig göra om tillståndsfrågorna avgörs av samma myndighet. Jag

vill i detta sammanhang erinra om utredningens förslag att ärenden om

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

arbetstillstånd skall avgöras av AMS, medan avgörandet i ärenden om uppehållstillstånd

alltjämt skall ankomma på den centrala utlänningsmyndigheten,

ett förslag som jag behandlar i det följande. Oberoende av ställningstagandet

till detta förslag, vars genomförande inte kan förenas med vad

statskontoret har anfört, är jag av de anförda skälen inte beredd att förorda

ifrågavarande närmast formella justering av tillståndssystemet. Eftersom

en sådan justering dessutom skulle medföra ganska omfattande författningsändringar,

synes den under alla förhållanden inte böra övervägas,

innan den gemensamma nordiska kommitté som jag nyss nämnde har redovisat

resultatet av sitt arbete.

Vid sin prövning av hur den centrala handläggningen av utlänningsfrågor

bör organiseras har utredningen undersökt om det över huvud taget behövs

en central utlännings myndighe t. Utredningen anser att så är

fallet, åtminstone så länge vi upprätthåller generell utlänningskontroll. Denna

ståndpunkt delas av en stor majoritet bland remissinstanserna.

Som framgår av min redogörelse i det föregående har den centrala utlänningsmyndigheten

f.n. en rad uppgifter enligt UtlL och UtlK. Främst hänför

sig uppgifterna till viserings- och andra tillståndsfrågor samt frågor om

utlännings avlägsnande ur landet. Vid prövning av dessa frågor måste som

utredningen har utvecklat hänsyn tas till en rad skilda och ibland motstridiga

intressen av humanitär, politisk och allmän samhällelig art. Det förutsätter

att den prövande myndigheten har överblick över förhållandena på

olika områden. En uppdelning av den centrala utlänningsmyndighetens samtliga

uppgifter enligt UtlL och UtlK på skilda fackmyndigheter ■— en tanke

som har förts fram i ett par remissyttranden — är ägnad att motverka den

nödvändiga intresseavvägningen och försvåra en sammanhållen och enhetlig

handläggning av utlänningsärenden. En sådan ordning framstår vidare

inte som organisatoriskt eller administrativt rationell. Det synes inte heller

ändamålsenligt att utlänningsnämnden knyts som rådgivande organ till

skilda myndigheter. Ett annat tungt vägande skäl att behålla en central utlänningsmyndighet

är att viktiga frågor om utlänningars anpassning i vårt

land, enligt vad jag senare i dag kommer att förorda, skall handläggas centralt

av samma myndighet som handlägger frågor om rätt att resa in och

vistas här. Huvudlinjen bör därför vara att kontroll- och anpassningsfrågornas

handläggning i möjligaste mån hålls samlad hos ett enda organ.

Jag ansluter mig alltså till utredningens och de flesta remissinstansernas

uppfattning att det även framdeles bör finnas en central utlänningsmvndighet.

Prövningen av ärenden om uppehållstillstånd

Jag har redan framhållit att den individuella och den generella utlänningskontrollen

tillgodoser skilda syften. Gränsen mellan dessa båda typer av

utlänningskontroll är emellertid inte skarp. Sålunda kan utlänning avvisas

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

enbart på den grund att han saknar föreskrivet tillstånd. Å andra sidan kan

den som vid inresan har visering eller uppehållstillstånd inte avvisas på

grund av att han med hänsyn till sina individuella förhållanden inte är önskvärd

här. Den vandelsprövning som eljest skulle ha skett vid inresan görs

i dessa fall i stället i ärendet om visering resp. uppehållstillstånd. Även när

ärende om uppehållstillstånd prövas först efter utlänningens inresa omfattar

prövningen vanligen utlänningens vandel. Bosättningstillstånd beviljas först

efter prövning av utlänningens vandel.

Det föreligger inget formellt hinder att utlänning, som har funnits inte

böra avvisas eller utvisas, därefter vägras uppehållstillstånd eller förlängning

av sådant tillstånd och förpassas ur landet. Vid tillkomsten av UtlL

diskuterades denna inkonsekvens i utlänningslagstiftningen. Föredragande

departementschefen uttalade (prop. 1954: 41 s. 61—62) att det vid den generella

utlänningskontrollen visserligen inte i första hand är fråga om en kvalitativ

bedömning av den enskilde utlänningen utan om en allmän begränsning

av tillträde till landet och om förutsättningarna för undantag i de

särskilda fallen från denna begränsning. Även en bedömning av utlänningens

personliga förhållanden kan emellertid komma i fråga, när en restriktiv

politik för tillträdet till riket upprätthålls, fortsatte han, men bedömningen

hänger då samman med de allmänna riktlinjerna för utlänningspolitiken

och faller bort i den mån en friare utlänningspolitik förs. Mot denna

bakgrund ansågs behovet att behålla utvisningsinstitutet kunna diskuteras,

men tanken att avskaffa institutet avvisades med hänsyn till att utvisning

behövs som ett permanent medel att avlägsna utlänning härifrån även

om kravet på tillstånd för rätt att vistas i landet skulle efterges. Slutsatsen

blev att den angivna principiella motsättningen i lagen inte kunde avlägsnas.

Riksdagen godtog dessa uttalanden (1LU 1954: 14, rskr 155).

Utlänningsutredningen har nu på nytt tagit upp frågan om vandelsprövningen

i ärenden om uppehållstillstånd. Under åberopande av rättssäkerhetsskäl

föreslår utredningen, att ett uttryckligt förbud att vägra utlänning

uppehållstillstånd på grund av hans vandel införs i UtlL. I anslutning

härtill skall enligt utredningens förslag möjligheterna att utvisa utlänning

vidgas. Så gott som alla remissinstanserna anser liksom utredningen att utlänning

bör beredas ökat rättsskydd i ärenden om uppehållstillstånd. Däremot

råder delade meningar om det ändamålsenliga i att tillgodose detta

•önskemål på det sätt som utredningen har föreslagit.

Från rent principiella synpunkter kan det synas tilltalande att som utredningen

förordar dra skarpare gräns än f. n. mellan individuell och generell

utlänningskontroll. Vilka praktiska konsekvenser förslaget får beror,

som framhölls vid UtlL:s tillkomst, i första hand på vilken utlänningspolitik

vi för. I prop. 1966: 52 angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

anförde jag (s. 239) att meningen är att en ordnad invandring skall tillämpas

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

i fråga om arbetskraft från andra än de nordiska länderna. När den ordnade

invandringen får formen av kollektiv rekrytering liksom f. ö. vid flyktingöverföring

är det naturligt att även frågan om uppehållstillstånd prövas

i samband med rekryteringen eller uttagningen, dvs. före inresan i Sverige.

Det kan enligt min mening inte gärna komma i fråga att utlänning, som

har rekryterats utomlands och då beviljats arbets- och uppehållstillstånd,

skall kunna avvisas när han kollektivt överförs till Sverige eller, om nuvarande

förbud att avvisa den som har uppehållstillstånd kvarstår, utvisas

kort efter inresan på grund av förhållanden som förelåg redan före inresan.

En sådan ordning framstår som olämplig också vid enskild invandring. Vidare

delar jag den uppfattning som har uttalats vid remissbehandlingen

att det från utlänningens egen synpunkt ofta måste vara mera olägligt att

drabbas av utvisningsbeslut, som alltid skall förbindas med förbud att återvända

hit, än att få avslag på ansökan om uppehållstillstånd och ev. förpassas

ur landet. De praktiska konsekvenserna av utredningens förslag är

därför knappast godtagbara. Tveksamhet inför dessa konsekvenser har

kommit till uttryck även i yttranden från remissinstanser som har tillstyrkt

utredningsförslaget. Jag kan för min del inte förorda förslaget.

Däremot är jag ense med utredningen och remissinstanserna om att det

är önskvärt att utlänning bereds ökat rättsskydd i ärenden om uppehållstillstånd.

Det blir i dessa ärenden, till skillnad från viseringsärenden, ofta

— särskilt i ärenden om förlängt tillstånd — fråga om att pröva utlännings

personliga förhållanden, sedan han redan har vistats i Sverige någon tid och

därigenom fått i varje fall någon anknytning till vårt land. Utredningen

har själv antytt en annan väg att öka rättsskyddet än den som utredningen

har valt, nämligen genom att införa besvärsrätt för utlänningen vid avslag

på ansökan om uppehållstillstånd. I likhet med flera remissinstanser förordar

jag en sådan lösning. Besvär sr ätten bör begränsas till fall då avslagsbeslutet

grundas på utlänningens personliga egenskaper eller förhållanden,

hans vandel. Innan avslagsbeslut fattas på sådan grund bör utlänningsnämnden

höras. I enlighet med vad som gäller vid besvär över den centrala

utlänningsmyndighetens beslut i ärende om avvisning eller utvisning bör

besvär över avslag på ansökan om uppehållstillstånd få föras endast om

nämnden eller ledamot i nämnden har anfört avvikande mening. Besvär bör

föras hos Kungl. Maj :t på samma sätt som besvär i avvisnings- eller utvisningsärende.

Jag föreslår att besvärsrätten utformas i enlighet härmed.

Genom besvärsprövningen hos Kungl. Maj :t kommer den centrala utlänningsmyndigheten

att få viss ledning för sin egen prövning av utlännings

vandel i uppehållstillståndsärenden. Vissa generella normer för myndighetens

prövning synes emellertid möjliga att ge. Jag återkommer i specialmotiveringen

till denna och andra frågor som aktualiseras i detta sammanhang.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

63

Utvisnings grunderna

De grunder på vilka utlänning kan utvisas ur Sverige anges uttömmande

i UtlL. De hänför sig till utlänningens vilja eller förmåga att försörja sig

ärligt och hans vilja att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser samt i vissa

fall till alkoholmissbruk och, i fråga om utlänning som har dömts för brott,

till risk för fortsatt brottslighet.

Jag har förut nämnt att utlänningsutredningen som en konsekvens av

sitt förslag att förbjuda vandelsprövning i ärenden om uppehållstillstånd

förordar att möjligheterna att utvisa utlänning vidgas. Enligt utredningen

bör det ske i två hänseenden, dels genom att nuvarande utvisningsgrunder

får större tillämpningsområde, dels genom att två nya utvisningsgrunder införs,

nämligen alt utlänningen här i landet bedriver verksamhet som utgör

uppenbar fara för den allmänna ordningen eller säkerheten eller att han

med hänsyn till föregående verksamhet eller eljest skäligen kan antas komma

att här bedriva verksamhet som utgör fara för rikets säkerhet.

Med den ståndpunkt som jag nyss har tagit till utredningens förslag i fråga

om vandelsprövningen i ärenden om uppehållstillstånd föreligger enligt min

mening inte tillräcklig anledning att överväga sådana ändringar beträffande

utvisningsgrunderna som utredningen föreslår.

Däremot anser jag skäl tala för ett vid remissbehandlingen framfört

förslag att jämställa narkotikamissbruk med alkoholmissbruk som utvisningsgrund.

F. n. kan utlänning utvisas, om han är hemfallen åt alkoholmissbruk

och till följd därav finnes vara farlig för annans personliga säkerhet

eller föra ett grovt störande levnadssätt. Med den utbredning narkotikamissbruk

har fått numera och de följder sådant missbruk i regel har för

missbrukarens omgivning föreslår jag att även den som är farlig för annans

personliga säkerhet eller för ett grovt störande levnadssätt till följd av narkotikamissbruk

skall kunna utvisas. Liksom vid alkoholmissbruk blir det

vid narkotikamissbruk fråga om att i utvisningsärendet göra en avvägning

mellan bl. a. vårt lands ansvar för att missbrukaren får vård och våra vårdresurser.

I allmänhet synes det vara rimligt att utvisning sker av utlänning

som kan antas ha varit missbrukare redan vid sin ankomst hit, om andra

omständigheter, främst sådana som anges i UtlL, inte talar mot utvisning.

Dit hör utlänningens levnads- och familjeförhållanden och längden av den

tid som han har vistats i landet.

Yrkesbegränsning av arbetstillstånd

Enligt UtlL skall arbetstillstånd avse visst slag av arbete. Denna obligatoriska

yrkesbegränsning av arbetstillstånd har inte tagits upp till övervägande

i utlänningsutredningens betänkande. I några remissyttranden, bl. a. yttrandet

från LO, har emellertid förordats att skyldigheten att yrkesbegränsa

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

arbetstillstånd mjukas upp eller helt upphävs. Sålunda menar LO att utlänning

som har vistats och arbetat här viss tid bör kunna få arbetstillstånd

utan yrkesbegränsning.

Möjligheten att yrkesbegränsa arbetstillstånd är väsentlig för att kontrollera

bl. a. att invandrande utländsk arbetskraft inte söker sig till yrkesområden

med brist på arbetstillfällen eller koncentreras till de mest osäkra yrkesområdena.

Jag kan därför inte ansluta mig till den vid remissbehandlingen

framförda uppfattningen att yrkesbegränsningen bör upphävas helt.

Däremot är jag ense med LO om att yrkesbegränsning av arbetstillstånd ofta

inte är påkallad och många gånger kan motverka den invandrade arbetskraftens

anpassning på vår arbetsmarknad, när fråga är om arbetskraft som

redan är etablerad på denna marknad. Jag föreslår att den nuvarande föreskriften

i 16 § första stycket UtlL, enligt vilken arbetstillstånd alltid skall

avse visst slag av arbete, ersätts med föreskrift om att sådant tillstånd får

avse visst slag av arbete.

Beslut i ärenden om arbetstillstånd

Arbetstillstånd meddelas och återkallas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Av min redogörelse i det föregående för nuvarande förhållanden

framgår emellertid att AMS och arbetsmarknadsparterna har tillförsäkrats

väsentligt inflytande över arbetsmarknadsbedömningen i ärenden

om arbetstillstånd. Utlänningsutredningen föreslår nu, med instämmande

av flertalet remissinstanser, att beslutanderätten i ärenden om arbetstillstånd

förs över till AMS.

Utredningens förslag liksom remissinstansernas ställningstaganden bygger

på att handläggningen av övriga tillståndsärenden och andra frågor om utlännings

inresa och vistelse här skall ankomma på en central utlänningsmyndighet.

Jag vill i anslutning härtill upplysa att det, enligt de förslag

som jag avser att anmäla senare i dag, inte är lämpligt att anförtro uppgiften

att vara central utlänningsmyndighet åt AMS eller annan fackmyndighet

inom område som har betydelse för utlänningsfrågornas bedömning.

Statsmakterna har vid en rad tidigare tillfällen tagit ställning till frågan

att ålägga den centrala arbetsmarknadsmyndigheten beslutanderätten i ärenden

om arbetstillstånd. Senast skedde det vid tillkomsten av UtlL. Som skäl

för att beslutanderätten alltjämt borde tillkomma den centrala utlänningsmyndigheten

anfördes då bl. a. (se prop. 1954: 41 s. 68) att frågor om uppehålls-

och arbetstillstånd hänger nära samman och att frågan om arbetstillstånd

är endast ett av de spörsmål som måste bedömas i utlänningsärende.

En uppdelning av beslutanderätten på olika myndigheter ansågs därför

komma att leda till betydande olägenheter.

Som utredningen betonar i olika sammanhang kan frågan i vilken omfattning

utlänningar skall tillåtas invandra i vårt land inte bestämmas enbart

med utgångspunkt i arbetsmarknadsläget. Hänsyn måste tas också till

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

bl. a. tillgången på bostäder, utbildningsmöjligheter och sjukvårdsplatser.

Humanitära och politiska synpunkter gör sig vidare ibland gällande. Som

framhölls vid tillkomsten av gällande utlänningslag hänger arbets- och uppehållstillstånd

alltså intimt samman. Det ena tillståndet förutsätter ofta

det andra. Mot denna bakgrund har jag nyss intagit den principiella

ståndpunkten att tillståndsärendena bör hållas samman hos en enda myndighet.

Det är givet, att denna myndighet måste få underlag för sina bedömningar

genom kontakter med skilda fackmyndigheter. I fråga om arbetsmarknadsbedömningen

är fackmyndighetens inflytande garanterat genom

uttryckliga bestämmelser i UtlL och UtlK, och i praktiken följer den centrala

utlänningsmyndigheten AMS:s och arbetsmarknadsparternas bedömning

av arbetsmarknadsläget. Enligt vad AMS har framhållit i sitt remissyttrande

har den nuvarande ordningen fungerat väl. Dessa omständigheter

talar mot ändring av nuvarande ordning.

I vilken omfattning utlänningar skall tillåtas att ta anställning i vårt land

är alltså inte i alla lägen enbart en arbetsmarknadspolitisk fråga. Jag kan

därför inte dela utredningens och flera remissinstansers mening att avsaknad

av beslutanderätt i arbetstillståndsärenden utgör en opåkallad begränsning

i AMS:s handlingsfrihet vid bl. a. arbetskraftsrekrytering i utlandet och

flyktingöverföring hit från andra länder. Som statens utlänningskommission

har påvisat kan den av utredningen föreslagna ordningen dessutom

medföra administrativa olägenheter.

Av dessa skäl förordar jag att nuvarande ordning skall bestå. Jag vill

emellertid erinra om att detta innebär att AMS och arbetsmarlcnadsparterna

alltjämt skall ha det avgörande inflytandet över arbetsmarknadsbedömningen

i ärende om arbetstillstånd. Den centrala utlänningsmyndigheten bör

alltså inte kunna avgöra sådant ärende på grund av en annan arbetsmarknadsbedömning

än den som AMS har gett uttryck åt generellt eller i det särskilda

ärendet. Avslag på ansökan om arbetstillstånd som AMS har tillstyrkt

eller bifall till sådan ansökan som AMS har avstyrkt bör komma i fråga endast

när andra skäl än arbetsmarknadsskäl åberopas för beslutet.

Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd

Av min tidigare redogörelse framgår att utlännings rättssäkerhet i tillståndsärenden

tillgodoses huvudsakligen genom att den beslutande myndigheten

bevakar de allmänna invandringspolitiska intressen som behöver

beaktas i ärendena. Mitt förslag att viss besvärsrätt skall införas i ärenden

om uppehållstillstånd innebär ett undantag från denna huvudlinje. Som

jag har utvecklat förut motiveras undantaget av den prövning av utlännings

personliga förhållanden som kan vara motiverad i dessa ärenden.

Utlänningsutredningens förslag att besvärsrätt i viss utsträckning skall

införas också i ärenden om arbetstillstånd grundar sig på att utredningen

har förordat att beslutanderätten i ärendena skall föras över från den cen5—Bihang

till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

trala utlänningsmyndigheten till AMS. Till följd härav kommer fråga om

arbetstillstånd att prövas av endast en myndighet, framhåller utredningen,

och möjligheten att mot AMS:s avstyrkande bevilja arbetstillstånd av humanitära

skäl upphör.

Godtas mitt ställningstagande till frågan vilken myndighet som skall ha

beslutanderätten i ärenden om arbetstillstånd faller utredningens huvudsakliga

motiv för förslaget att införa besvärsrätt i dessa ärenden bort. Även

de remissinstanser som har anslutit sig till förslaget synes förutsätta att

besvärsrätt aktualiseras endast om AMS blir beslutande myndighet i dessa

ärenden. Jag saknar anledning att med dessa utgångspunkter pröva utredningens

förslag.

I frågan huruvida besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd är motiverad

från andra synpunkter vill jag först fästa uppmärksamheten på uttalandena

vid UtlL:s tillkomst, att det inte är möjligt att i lagen reglera den materiella

innebörden i den aktuella utlänningspolitiken. Med anledning därav framstår

besvärsförfarande i ärenden om arbetstillstånd eller, med förut angivet

undantag, uppehållstillstånd som mindre ändamålsenligt. Utlännings rättssäkerhet

i dessa ärenden bör som hittills tillgodoses genom föreskrifter om

vilken myndighet som skall pröva skilda slag av ärenden. Att förlägga beslutanderätten

i alla dylika ärenden i vilka avslagsbeslut övervägs till Kungl.

Maj :t är från praktiska synpunkter självfallet otänkbart. Jag vill emellertid

erinra om att ökad användning av kollektiv rekrytering och överföring hit

av utländsk arbetskraft i realiteten kommer att innebära att AMS:s bedömning

av arbetsmarknadsläget kan komma under Kungl. Maj :ts prövning.

Uppdraget att besluta om sådan rekrytering och överföring tillkommer

f. n. AMS men inte på grund av UtlL:s bestämmelser utan på grund

av särskilt uppdrag av Kungl. Maj :t. Därav följer att AMS:s beslut i sådant

ärende kan överklagas till Kungl. Maj :t enligt de regler som enligt styrelsens

instruktion gäller för besvär över myndighetens beslut. Vidare vill jag nämna,

att mitt förslag om viss besvärsrätt i ärenden om uppehållstillstånd återverkar

också på beslut i ärenden om arbetstillstånd. Vägras utlänning arbetstillstånd

endast på grund av att han inte får uppehållstillstånd, innebär

nämligen bifall till besvär i uppehållstillståndsärendet att även ärendet om

arbetstillstånd måste omprövas. Med hänsyn till vad jag nu anfört kan jag

inte förorda att besvärsrätt i tillståndsärenden införs i vidare mån än vad

jag har föreslagit i fråga om ärenden om uppehållstillstånd.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

67

Ändring i medborgarskapslagen

År 1963 tillsatte Kungl. Maj :t den s. k. departementsutredningen, som

fick i uppdrag att bl. a. undersöka möjligheterna att befria Kungl. Maj :t

från alla förvaltningsärenden av rutinbetonad karaktär och överföra dem

till annan myndighets handläggning. Syftet med en sådan överflyttning

skulle vara att stärka statsdepartementens ställning som organ för den centrala

planeringen och ge dem ökade möjligheter att ägna sig åt frågor angående

de större och viktigare riktlinjerna för den samhälleliga verksamheten.

På förslag av departementsutredningen har en rad decentraliseringsåtgärder

genomförts.

Enligt utredningsdirektiven för den år 1961 tillkallade sakkunnige för

översyn av den svenska medborgarskapslagstiftningen skulle utredningsmannen

också ta upp frågan om decentralisering av medborgarskapsärenden

som f. n. prövas av Kungl. Maj :t efter beredning inom justitiedepartementet.

I direktiven framhölls att många av dessa ärenden, särskilt de som

avser medborgare i andra nordiska länder, är av rutinartad karaktär. Utredningsmannen

borde undersöka möjligheterna att låta dessa nordiska

ärenden prövas av länsstyrelserna, som redan avgör medborgarskapsärenden

av anmälningskaraktär. Utredningsmannen borde vidare överväga om inte

en sådan decentralisering skulle kunna genomföras även beträffande vissa

icke-nordiska ärenden.

Sedan långt tillbaka har utlänning som bosatt sig här i landet kunnat

vinna erkännande som svensk undersåte. I lag reglerades möjligheten att

få svenskt medborgarskap genom naturalisation först år 1858. Genom en

grundlagsändring nämnda år fastslogs i regeringsformen att Kungl. Maj :t

ägde att genom naturalisation uppta utländsk man till svensk medborgare i

den ordning och under de villkor som bestämdes i särskild lag. I den samtidigt

utfärdade s. k. naturalisationslagen reglerades ordningen och villkoren

för naturalisation. Ordningen med Kungl. Maj :t som naturalisationsbeviljande

myndighet har sedan varit grundlagsfäst fram till år 1965. Genom

ett då infört tillägg till 33 § RF öppnades möjlighet att genom föreskrift

i medborgarskapslagen tillägga annan myndighet än Kungl. Maj :t befogenhet

att avgöra naturalisationsärenden. I motiveringen till grundlagsändringen

erinrades om departementsutredningens uppdrag att undersöka möjligheterna

att flytta över en del ärenden från Kungl. Maj :t till annan myndighet

och om det uppdrag att undersöka frågan om att överföra beslutanderätten

i vissa medborgarskapsärenden från Kungl. Maj :t till underlydande

organ som den år 1961 tillkallade utredningsmannen hade fått. I den mån

det visade sig föreligga förutsättningar att frigöra Kungl. Maj :t från befattning

med mer eller mindre rutinbetonade ärenden på medborgarskaps
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

området ansågs sådan decentralisering böra genomföras så snabbt som

möjligt.

Utredningsmannen för översyn av medborgarskapslagstiftningen lade i

mars 1966 fram sitt förslag i decentraliseringsfrågan. Han förklarar, att

behovet att koncentrera departementens arbete successivt torde ha känts

allt starkare sedan utredningsdirektiven meddelades. Han har därför ansett

det ligga i linje med departementsutredningens syfte att undersöka möjligheterna

att från Kungl. Maj :t till annan myndighet flytta över samtliga

naturalisationsärenden och inte bara sådana av rutinbetonad art. Hans

överväganden mynnar ut i förslaget att beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden

flyttas från Kungl. Maj :t och anförtros ett centralt ämbetsverk,

vars beslut dock skall kunna överklagas hos Kungl. Maj :t. Förslaget

har fått ett genomgående positivt mottagande vid remissbehandlingen.

Innan jag går närmare in på utredningsmannens förslag, vill jag lämna

några upplysningar om den nuvarande handläggningen av naturalisationsärendena.

Antalet till justitiedepartementet inkomna ansökningar om

svenskt medborgarskap uppgick till 6 622 år 1966, 6 667 år 1967 och 3 781

första halvåret 1968. Antalet avgjorda ärenden var samma perioder 7 116,

6 041 resp. 3151. Kungl. Maj :ts beslut innebar avslag i 305 fall år 1966, i

461 fall år 1967 och 258 fall första halvåret 1968. Som framhölls i direktiven

till 1961 års utredning om översyn av medborgarskapslagstiftningen vållar

de ärenden som avser nordiska medborgare i allmänhet inga problem i utredningshänseende

och är mestadels lätta att bedöma, bl. a. på grund av att

en tämligen fast praxis har utbildats på detta område. Uppgifter saknas om

hur många av de under senare år inkomna och avgjorda ärendena som avsåg

nordiska medborgare. En ungefärlig uppfattning härom kan man dock

få genom att se hur många nordiska medborgare som har ingått bland de

under senare år naturaliserade utlänningarna. Till svenska medborgare

upptog Kungl. Maj :t tillhopa 42 151 utlänningar under femårsperioden

1961—1965, 10 318 år 1966 och 8 099 år 1967. Av dessa var andelen nordiska

medborgare under 1961—1965 i medeltal 43 % vart och ett av åren, medan

den under vartdera året 1966 och 1967 uppgick till 44 %. Man kan således

anta att närmare hälften av de årligen handlagda ärendena avser nordiska

medborgare och därför till alldeles övervägande del är av rutinbetonad

karaktär. Också en del av de utomnordiska ärendena är av sådan art. Deras

andel i den totala mängden av utomnordiska ärenden är dock svår att bedöma.

Utredningsmannen har funnit att 73 % av samtliga de naturalisationsärenden

som avgjordes år 1961 bedömdes som klara bifalls- eller avslagsfall.

Som »klara» ärenden betecknar han sådana där utgången framstod som

tämligen given om rådande praxis följdes. Man har emellertid anledning

att betvivla att andelen »klara» ärenden är lika stor i dag. Under senare år

har nämligen antalet naturalisationsansökningar från medborgare i av
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

lägset belägna länder ökat avsevärt. I dessa ärenden är det i allmänhet vanskligare

än i andra ärenden att pröva om sökanden uppfyller villkoren för

naturalisation eller om sådana förhållanden föreligger att dispens från

dessa villkor kan ges.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt är det uppenbart att handläggningen

av naturalisationsärenden innebär en stor arbetsbelastning för Kungl. Maj :t.

Det är därför angeläget att dessa ärenden i största möjliga utsträckning

förs över till annan myndighet som ett led i de förut nämnda strävandena

att stärka statsdepartementens ställning som organ för den centrala

planeringen. Olika åtgärder bär redan vidtagits på andra områden för att

flytta den mera löpande förvaltningsverksamheten från Kungl. Maj :t till de

centrala ämbetsverken och andra organ utanför departementen. I linje härmed

bör en principiell utgångspunkt för behandlingen av ifrågavarande

ärende vara att naturalisationsärenden skall handläggas och avgöras av

Kungl. Maj :t bara om starka skäl talar därför.

Vad först angår den rent statsrättliga aspekten på denna fråga kan det

med hänsyn till den utformning som 33 § RF fick genom 1965 års ändring

av paragrafen inte anses föreligga något formellt hinder mot att föra över

beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till annan myndighet än

Kungl. Maj :t. Motiveringarna för ändringen tog emellertid sikte främst på

ärenden av rutinkaraktär. Även andra ärenden bör dock kunna komma i

fråga under förutsättning att de handläggs av kvalificerad myndighet och

att det skapas betryggande skydd för sökandens rättssäkerhet.

Utredningsmannen har som underlag för sitt förslag lagt ett bedömande

huruvida principiella betänkligheter föreligger mot att överge ordningen

med Kungl. Maj :t som enda naturalisationsbeviljande myndighet. I denna

fråga framhåller han att en naturalisation påverkar utlännings rättsliga och

faktiska ställning i många betydelsefulla hänseenden. Utfallet av en naturalisationsansökan

har därför stor vikt för sökanden. Med hänsyn till den

utveckling mot större jämställdhet mellan svenska medborgare och här

stadigvarande bosatta utlänningar som har ägt rum finner utredningsmannen

emellertid medborgarskapsfrågan numera inte ha samma ingripande

betydelse som under tidigare skeden. På grund av den mycket kraftiga ökningen

av antalet invandrare till Sverige nnder de båda senaste decennierna

har också antalet naturalisationsärenden stigit avsevärt och därmed även

antalet okvalificerade, ofta rent rutinmässiga ärenden. En sådan utveckling

måste enligt utredningsmannen försvaga skälen för att av några höghetssynpunkter

i princip motsätta sig varje överföring av beslutanderätten i

naturalisationsärendena från Kungl. Maj :t. Liksom remissinstanserna delar

jag denna ståndpunkt och anser att det inte av dessa skäl finns anledning

att avvisa tanken på att avlasta Kungl. Maj :t naturalisationsärendena.

Utredningsmannen har till närmare överväganden tagit upp tre alternativ

till lösning av decentraliseringsfrågan. Det först diskuterade alternativet

går ut på en decentralisering till länsstyrelserna av enbart sådana ärenden

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

i vilka sökanden är medborgare i annat nordiskt land. Det andra alternativet

innebär att länsstyrelserna tilläggs beslutanderätten i »klara» ärenden.

Enligt båda dessa lösningar skulle beslutanderätten i de icke delegerade

ärendena ligga kvar hos Kungl. Maj :t. Som ett tredje alternativ för utredningsmannen

fram tanken att helt befria Kungl. Maj :t från befattning i

första instans med naturalisationsärenden. En total decentralisering till

länsstyrelserna anser han emellertid inte böra komma i fråga. Som beslutsmyndighet

enligt detta alternativ förordar han i stället den centrala utlänningsmyndighet

som skall finnas enligt 3 § UtlL. Han tar härvid sikte på

den permanenta centrala myndighet för utlänningsfrågor som utlänningsutredningen

vid tiden för avgivandet av utredningsmannens betänkande

avsåg att föreslå bli inrättad i stället för statens utlänningskommission.

Utlänningsutredningen har som förut nämnts sedermera föreslagit att ett

sådant centralt verk inrättas.

Efter att närmare ha belyst de olika alternativens för- och nackdelar uttalar

utredningsmannen som sin uppfattning att det tredje alternativet -—

överflyttning av beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till

den centrala utlänningsmyndigheten — framstår som klart överlägset de

båda andra lösningarna. Som motivering till sitt ställningstagande anför

han i huvudsak följande skäl. Det tredje alternativet tillgodoser bäst önskemålet

att avlasta Kungl. Maj :t befattning med medborgarskapsärendena.

Det ger också bättre garantier för en likartad bedömning av ärendena

utan att man fördenskull — som vid decentralisering till länsstyrelserna

— torde behöva ytterligare författningsmässigt reglera tillämpningen

av medborgarskapslagens bestämmelser. Dessutom skapas förutsättningar

för en värdefull samordning mellan besluten i medborgarskapsfrågor och

de avgöranden som utlänningsmyndigheten har att träffa på andra områden

beträffande utlänningar som vistas här i landet. De problem av handläggningsteknisk

natur som en spridning av beslutanderätten på länsstyrelserna

skulle föra med sig, bl. a. när det gäller att inhämta material

för bedömningen från centrala myndigheter, kommer vidare inte att göra

sig gällande, om det tredje alternativet väljs.

På dessa grunder har också en stor majoritet av remissinstanserna förordat

detta tredje alternativ. Endast statskontoret har ställt sig avvisande

till förslaget att ändra handläggningen av medborgarskapsärendena. Statskontoret

förordar i stället att nuvarande ordning får bestå t. v. och att frågan

om decentralisering till länsstyrelserna tas upp senare, om länsförvaltningsutredningens

förslag att inrätta särskilda rättsavdelningar vid länsstyrelserna

genomförs.

För utredningsmannens förslag talar i främsta rummet att det, som jag

har sagt, är angeläget att utan dröjsmål i möjligaste mån befria Kungl. Maj :t

från den omfattande och betungande handläggningen av naturalisationsärendena.

Större delen av ärendena är sådana som från bedömningssyn
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

punkt kan betecknas som förhållandevis enkla och i vilka prövningen i stor

utsträckning är huvudsakligen formell. Inte så få naturalisationsärenden

är emellertid komplicerade. Sådana ärenden bör prövas av annan myndighet

än Kungl. Maj :t bara under förutsättning att prövningen kommer att

göras hos specialicerad myndighet. Endast ett permanent centralt ämbetsverk

torde kunna fylla de krav som måste ställas på beslutsmyndigheten.

Även om särskilda rättsavdelningar skulle komma att inrättas vid länsstyrelserna,

framstår en total decentralisering till dessa som olämplig. Jag

tänker då på svårigheterna vid en decentralisering till länsstyrelserna att

säkerställa en likartad bedömning av ensartade naturalisationsärenden.

Naturalisationsärendena kan i regel inte före ärendenas materiella prövning

rubriceras som »klara» eller svårbedömda. Med hänsyn härtill anser

jag liksom utredningsmannen och nästan alla remissinstanserna att det inte

är en framkomlig väg att föra över endast »klara» ärenden från Kungl.

Maj :t till den centrala utlänningsmyndighetens eller annan myndighets

prövning.

I det föregående har jag förklarat att jag ansluter mig till utlänningsutredningens

uppfattning att det bör finnas en central utlänningsmyndighet

för handläggning av utlänningsfrågor. Jag avser att senare i dag ta upp

frågan om vilket organ som skall anförtros denna uppgift. Jag avser därvid

att föreslå att ett fristående och permanent centralt ämbetsverk för utlänningsfrågor

inrättas den 1 juli 1969. Verket avses skola få en sådan verksledning

och sådan organisation i övrigt att förutsättningar finns för att

dess handläggning av medborgarskapsfrågor blir fullt tillfredsställande.

Ytterligare ett par villkor bör enligt min mening ställas upp för en

överflyttning av beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till den

centrala utlänningsmyndigheten. Jag vill först erinra om att det vid prövningen

av naturalisationsvillkor och dispensfrågor i de nordiska ärendena

har utbildats en tämligen fast praxis. Dessa ärenden är i allmänhet inte

av sådan karaktär att prövningen bör företas av Kungl. Maj :t. Detsamma

gäller åtskilliga ansökningar från utomnordiska medborgare. Däremot kan

det diskuteras om inte vissa andra ärenden bör förbehållas Kungl. Maj :ts

prövning. Om beslutanderätten i naturalisationsärendena flyttas över till en

central myndighet, bör denna vid sin prövning av ärendena i största möjliga

utsträckning följa samma principer som Kungl. Maj :t nu gör. Givetvis uppkommer

tid efter annan anledning att ändra praxis, bl. a. på grund av

förskjutningar i den allmänna utlänningspolitiken. Ärenden, i vilka fråga

uppkommit att genomföra en sådan ändring som får särskild räckvidd

och betydelse, exempelvis för bedömningen av ett stort antal ärenden i

framtiden, synes böra avgöras av Kungl. Maj :t. Detsamma gäller de någon

gång förekommande ärenden som har utrikespolitisk anknytning samt

andra ärenden av särskilt grannlaga natur. Om den beslutande myndigheten

hänskjuter ärenden av de slag som nu har berörts till Kungl. Maj :ts

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

avgörande torde det emellertid vara möjligt att förena en total delegering

med kravet att Kungl. Maj :t bör avgöra vissa ärenden. Vidare bör det enligt

min mening för en delegering fordras att sökande i naturalisationsärende

får rätt att hos Kungl. Maj :t överklaga myndighetens beslut i naturalisationsärende.

Under nu angivna förutsättningar anser jag att man

inte behöver hysa några betänkligheter mot att till en central utlänningsmyndighet

i princip flytta över beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden,

såväl de enkla som de kvalificerade.

Med hänvisning till det sagda förordar jag att beslutanderätten i samtliga

naturalisationsärenden i princip förs över till det ämbetsverk som jag avser

att föreslå bli inrättat för att fullgöra uppgiften sorU central utlänningsmyndighet.

Detta föranleder ändring av 6 § medborgarskapslagen. I det

följande återkommer jag till frågorna om sådan besvär srätt och möjlighet

att hänskjuta ärende till Kungl. Maj :ts prövning som jag nyss har funnit

böra uppställas som villkor för en generell överflyttning.

I sitt betänkande föreslår utredningsmannen att den centrala utlänningsmyndigheten

tilläggs beslutanderätten även i sådana ärenden om bibehållande

av resp. befrielse från svenskt medborgarskap som avses i 8 § första

stycket och 9 § medborgarskapslagen. Förslaget har inte mött någon kritik

under remissbehandlingen. En överflyttning till det centrala verket också

av dessa ärenden, som f. n. handläggs av Kungl. Maj :t, anser jag ändamålsenligt.

Jag ansluter mig därför även i denna del till utredningsmannens

förslag och förordar därav föranledda ändringar av 8 och 9 §§ medborgarskapslagen.

Om den nu förordade ordningen genomförs, kommer Kungl. Maj :t att som

första instans i princip handlägga endast sådana medborgarskapsärenden

som avses i 11 § andra stycket medborgarskapslagen, nämligen vissa förklaringsärenden.

En sådan ordning skiljer sig i viss mån från hur man

inom de övriga nordiska länderna handlägger sina naturalisationsärenden.

I synnerhet gäller detta i förhållande till Danmark och Island, i vilka länder

det krävs lagstiftningsmaktens medverkan i varje särskilt naturalisationsärende.

I Finland beviljas naturalisation av republikens president. I

Norge tillkommer beslutanderätten regeringen, som dock — med utnyttjande

av en i den norska medborgarskapslagen intagen delegationsmöjlighet —

har flyttat över denna befogenhet på justitiedepartementet som förvaltningsmyndighet.

Förhållandena inom Norden är alltså redan olikartade i förevarande

avseende. En delegering av de svenska naturalisationsärendena innebär

således inte någon splittring av en befintlig enhetlighet och behöver

därför inte inge några betänkligheter från nordisk synpunkt. Det väsentliga

är att den nuvarande nordiska enhetligheten i fråga om medborgarskapsrättens

materiella regler och deras tillämpning bevaras.

Utredningsmannens förslag att den centrala utlänningsmyndigheten skall

få möjlighet att efter eget bedömande hänskjuta ärende till Kungl. Maj :ts

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1968

prövning har kritiserats av en remissinstans. Denna har menat att en

myndighet som tilläggs beslutanderätten på ett område också bör utöva

beslutsfunktionen helt och odelat, såvida inte alldeles speciella skäl i något

fall talar däremot. Jag delar i och för sig denna uppfattning. Som utredningsmannen

har anfört kan emellertid i bedömningen av medborgarskapsärenden

undantagsvis komma in ett utrikespolitiskt moment av sådan

styrka att Kungl. Maj :t bör avgöra ärendet. Jag har nyss framhållit att

också andra ärenden av särskilt grannlaga natur samt ärenden, i vilka avgörandet

får särskild betydelse för prövningen av andra ärenden, bör avgöras

av Kungl. Maj :t och inte av den centrala utlänningsmyndigheten. Till den

senare kategorien ärenden hör framför allt sådana i vilka utlänningsmyndigheten

avser att mjuka upp praxis i fråga om dispens från naturalisationsvillkoren.

Att ärenden av detta slag bör hänskjutas till Kungl. Maj :ts

avgörande är särskilt angeläget mot den bakgrunden att ärenden, i vilka

sådan ändrad praxis tillämpats, inte kan besvärsvägen bli föremål för Kungl.

Maj :ts prövning. En bestämmelse om hänskjutningsförfarandet bör tas in

i medborgarskapslagen som en ny paragraf, betecknad 9 a §. Den centrala

utlänningsmyndigheten bör således alltid hänskjuta avgörandet i de nyss

nämnda ärendegrupperna till Kungl. Maj :t. Med hänsyn till att ett naturalisationsärende

i enstaka fall kan vara av sådan känslig beskaffenhet att det

—- utan att tillhöra dessa kategorier ärenden — ändå bör avgöras av Kungl.

Maj :t, anser jag emellertid att föreskriften bör utformas inte som ett åläggande

för den centrala utlänningsmyndigheten utan som en allmän rätt för

denna att hänskjuta ärende till Kungl. Maj :ts prövning, när särskilda skäl

föreligger. Jag utgår från att utlänningsmyndigheten kommer att undantagslöst

utnyttja möjligheten att hänskjuta avgörandet till Kungl. Maj :t

i de ärenden för vilka hänskjutningsförfarandet således i första hand är

avsett. En bestämmelse, motsvarande den nu föreslagna, finns intagen i

47 § UtlL.

Talan mot den centrala utlänningsmyndighetens beslut i medborgarskapsärende

bör, som utredningsmannen har föreslagit, få föras genom

besvär hos Kungl. Maj :t. Enligt 2 § 15 :o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj :ts regeringsrätt prövas mål om beslut av länsstyrelse på grund av medborgarskapslagen

av regeringsrätten. Besvär över utlänningsmyndighetens

beslut bör däremot med hänsyn till prövningens natur avgöras av Kungl.

Maj :t i statsrådet. I annat sammanhang kommer att närmare övervägas

om inte dessa ärenden lämpligen bör handläggas inom inrikesdepartementet,

till vilket det föreslagna nya ämbetsverket avses skola höra.

Som framgått av den tidigare redogörelsen har utredningsmannen och

remissinstanserna, utöver vad jag hittills har berört, tagit upp vissa frågor

beträffande handläggningen av medborgarskapsärendena inom den centrala

utlänningsmyndigheten, särskilt möjligheterna att delegera beslutanderätten

till tjänstemän under verkschefen. Länsstyrelsernas befattning med

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

naturalisationsärendena efter en överflyttning av beslutanderätten till ett

centralt verk har också diskuterats. I det avseendet har några remissinstanser

uttalat sig för att länsstyrelserna bör befrias från sina nuvarande

åligganden att ombesörja utredning och avge yttranden i de ärenden som

enligt förslaget i fortsättningen skall prövas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Jag avser att senare i dag ta upp frågan om sammansättningen av verksledningen

för det nya centrala ämbetsverket för utlänningsfrågor. Avsikten

är att förslag till organisation i övrigt av det nya ämbetsverket, bl. a. handläggningen

inom verket av medborgarskapsärenden, skall läggas fram under

våren 1969. Frågorna om beslutsfunktionerna inom verksledningen och i

vilken omfattning delegation av beslutanderätten i medborgarskapsärenden

skall tillåtas torde få avgöras i samband med att instruktion för det nya ämbetsverket

fastställs. I det sammanhanget får ställning också tas till frågan

om det är möjligt och lämpligt att befria länsstyrelserna från deras nuvarande

uppgifter med avseende på handläggningen av naturalisationsärenden.

Som jag sagt bör den centrala utlänningsmyndigheten vid sin prövning av

medborgarskapsärendena följa principer som nu iakttas av Kungl. Maj :t

i dessa ärenden. I likhet med utredningsmannen anser jag det inte nödvändigt

eller ens önskvärt att binda utlänningsmyndighetens tillämpning

av medborgarskapslagens bestämmelser genom särskilda föreskrifter i författningsform.

Jag avser att här lämna en redogörelse för huvuddragen i

Kungl. Maj :ts nuvarande praxis i de vanligaste typerna av naturalisationsärenden.

Därigenom torde tillräcklig ledning lämnas för det nya verkets

prövning av dessa ärenden. Genom sina avgöranden i besvärsärenden och

hänskjutna ärenden kan Kungl. Maj :t skapa nya riktlinjer för utlänningsmyndigheten

eller få till stånd ändringar i förhållande till tidigare praxis.

Redogörelsen torde få fogas som bilaga 1 till protokollet i detta ärende.

Ändringarna i medborgarskapslagen bör träda i kraft den 1 juli 1969,

då den nya centrala utlänningsmyndigheten skall inrättas enligt det förslag

som jag avser att lägga fram senare i dag. Lagändringarna föranleder

följdändringar i kungörelsen med vissa bestämmelser rörande tillämpningen

av medborgarskapslagen. Denna fråga torde få anmälas för Kungl.

Maj :t sedan riksdagen har fattat beslut om lagförslaget.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungt. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

Specialmotivering

Vad jag har föreslagit i det föregående medför ändringar i UtlL och medborgarskapslagen.

Dessutom bör ett par formella ändringar göras i lagen

den 9 april 1965 (nr 94) om polisregister m. m.

I det följande lämnas närmare motiv för ändringarna i UtlL och lagen

om polisregister m. m. I fråga om behövliga ändringar i medborgarskapslagen

har jag inget att anföra utöver vad som förts fram i den allmänna

motiveringen.

Utlänningslagen

11 och 12 §§.

Uppehållstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten eller

i den omfattning som Kungl. Maj :t bestämmer av polismyndighet. Polismyndighet

får dock inte avslå ansökan om uppehållstillstånd. Enligt 9 §

andra stycket får i beslut om uppehållstillstånd föreskrivas att utlänningen

skall resa ut ur landet senast när tiden för tillståndet går ut (utresebeslut).

Sådant beslut får enligt 11 § tredje stycket meddelas endast av den centrala

utlänningsmyndigheten. Innan den fattar utresebeslut skall yttrande inhämtas

från utlänningsnämnden. I 12 § föreskrivs att uppehållstillstånd med inskränkning

i utlänningens rätt att välja vistelseort inte får meddelas för

längre tid än ett år utan utlänningsnämndens hörande.

Enligt vad jag har föreslagit i det föregående skall ansökan om uppehållstillstånd

inte kunna avlås på grund av utlänningens vandel utan att yttrande

har inhämtats från utlänningsnämnden. Jag föreslår att föreskrift härom

las in som ett nytt första stycke i 12 §. Också bestämmelsen i 11 § om nämndens

hörande innan utresesbeslut fattas bör ingå i detta stycke. 12 § kommer

därigenom att uppta alla fall då nämnden skall höras i ärenden om uppehållstillstånd.

I enlighet med det föregående kommer ordningen för handläggningen av

ärende om uppehållstillstånd och därmed utlänningens möjlighet att anföra

besvär att bero av om ansökningen avslås på grund av utlänningens vandel

eller av annat skäl. Begreppet vandel förekommer i olika författningar men

synes inte ha någon enhetlig innebörd. Det finns därför anledning att undersöka,

vad vandelsprövningen i ärenden om uppehållstillstånd konkret bör

omfatta, och därmed också klarlägga, när det blir aktuellt att i sådana ärenden

höra utlänningsnämnden. På det sättet får man även en avgränsning av

besvärsrättens omfattning.

Enligt utlänningsutredningens redovisning har vandelsprövningen i ärenden

om uppehållstillstånd hittills huvudsakligen avsett utlänningens vilja

att göra rätt för sig, hans möjligheter att anpassa sig i samhället och hans

pålitlighet från säkerhetssynpunkt. I stort sett motsvarar dessa grunder

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

för prövningen de i UtlL angivna avvisnings- och utvisningsanledningarna.

Det ligger därför nära till hands att knyta an vandelsprövningen i ärenden

om uppehållstillstånd till de grunder som får åberopas för avvisning eller

utvisning.

De s. k. materiella avvisningsanledningarna anges i 19 § första stycket 1—5

UtlL. Enligt punkt 1 skall utlänning avvisas om han kan antas komma att

sakna erforderliga medel för sin vistelse i Sverige eller i annat nordiskt land

som han tänker besöka och för sin hemresa. Prövningen enligt denna punkt

avser alltså rent ekonomiska förhållanden och har inget samband med utlänningens

vandel.

Avvisning kan enligt punkt 2 ske om utlänningen ämnar söka sitt uppehälle

här eller i annat nordiskt land och det skäligen kan antas att han inte

kommer att försörja sig ärligt. Med stöd av denna bestämmelse kan utlänning

avvisas inte bara om han uppenbarligen har för avsikt att livnära sig

på brottslig verksamhet, prostitution, yrkesmässigt hasardspel o. dyl. utan

också om han vill försörja sig ärligt men på grund av sina personliga förutsättningar

måste bedömas sakna möjlighet att fullfölja sin avsikt. Denna

prövning bör göras också i ärende om uppehållstillstånd. Vid prövning av

förstagångsansökan om sådant tillstånd föreligger av naturliga skäl begränsade

möjligheter att bedöma utlänningens vilja och förmåga att försörja

sig ärligt. Vid prövning av ansökan om fortsatt tillstånd är förutsättningarna

för att göra bedömningen större. Man har då erfarenheterna av anställningsförhållandena

och det sätt i övrigt på vilket han har fått sin försörjning

att bygga på. Visar det sig att han trots tillgång på arbete inte har

kunnat ha stadigvarande anställning och att skälet därför huvudsakligen kan

hänföras till bristande vilja eller förmåga att acceptera förhållandena vid

svenska arbetsplatser, bör fortsatt tillstånd kunna vägras, liksom även i fall

då utlänningen under längre tider trots arbetsförmåga och tillgång på arbete

har saknat anställning och fått sin försörjning genom det allmännas försorg

eller inte kan redogöra för hur han har fått sin försörjning. Vid prövningen

av tillståndsfrågan bör hänsyn tas till bl. a. den tid som utlänningen har

vistats här och till hans familjeförhållanden. Samtidigt bör emellertid inte

förbises att visad oförmåga att anpassas till arbetslivet i vårt land inte behöver

motsvaras av samma bristande anpassningsförmåga i hemlandet, varför

det från denna synpunkt ibland kan vara motiverat att utlänningen återvänder

till sitt hemland.

Avvisningsanledningarna i 19 § första stycket 3—5 hänför sig till prostitution,

koppleri, yrkesmässigt bedriven olovlig in- och utförsel, undergånget

straff i förening med fara för fortsatt brottslighet samt fara för sabotage,

spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet. Det är uppenbart att sådan

prövning bör ske också i ärenden om uppehållstillstånd. Även i dessa fall

bör hänsyn tas till den tid som utlänningen har vistats här och till hans

familjeförhållanden. Men det är självfallet att dessa omständigheter får

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

förhållandevis mindre betydelse i de här aktuella fallen än i fråga om bristande

förmåga att försörja sig ärligt.

Utvisningsgrunderna anges i 29 § första stycket UtlL. Jag har förut redogjort

för innebörden av bestämmelserna. De omständigheter som sålunda kan

åberopas för utvisning bör även kunna föranleda avslag på ansökan om

uppehållstillstånd. Liksom i utvisningsärende bör hänsyn vid prövningen

tas till tiden för utlänningens vistelse här och hans familjeförhållanden.

I fråga om samordningen mellan prövningen i avvisnings- och utvisningsärenden

å ena och ärenden om uppehållstillstånd å andra sidan vill jag

erinra om att besvär över avvisnings- eller utvisningsbeslut prövas av den

centrala utlänningsmyndigheten, som även är beslutande myndighet i uppehållstillståndsärenden,

i vilka skäl föreligger för avslag. Härigenom är det

sörjt för att bedömningen i de olika slagen av ärenden blir såvitt möjligt

enhetlig.

Enligt utlänningsutredningens mening bör utlänning vidare kunna utvisas

från vårt land om han bedriver verksamhet som utgör uppenbar fara för

den allmänna ordningen och säkerheten. Sådan verksamhet lär i regel vara

straffbar i Sverige, och utlänningen kan då om brottet är av svårare art antingen

förvisas eller utvisas enligt nuvarande bestämmelser eller vägras

uppehållstillstånd med stöd av avvisnings- eller utvisningsbestämmelserna

enligt vad jag nyss har föreslagit. Skäl att avlägsna utlänning härifrån

enbart på grund av att han har gjort sig skyldig till lindrigare brott anser

jag inte föreligga.

I detta sammanhang måste vidare uppmärksammas att utlänning f. n.

kan vägras uppehållstillstånd på grund av att han bedriver politisk verksamhet

i Sverige. Härmed avses i allmänhet inte deltagande i det politiska livet

i vårt land utan huvudsakligen politisk verksamhet som avser förhållandena

i hemlandet, vare sig verksamheten riktas mot hemlandet eller mot utlänningens

landsmän här i landet. Den prövning av utlänningens fortsatta

vistelse i Sverige som det blir fråga om här är av politisk art och bör i princip

inte ankomma på annan myndighet än Kungl. Maj :t. Om sådan fråga

uppkommer i ärende om uppehållstillstånd bör därför ärendet i regel hänskjutas

till Kungl. Maj :ts prövning enligt 47 § UtlL.

Jag anser att utlännings personliga förhållanden inte bör prövas av den

centrala utlänningsmyndigheten i ärende om uppehållstillstånd i vidare mån

än vad jag har sagt nu, dvs. inom ramen för avvisnings- och utvisningsgrunderna.

Innan ansökan om uppehållstillstånd lämnas utan bifall på grund av

sökandens personliga förhållanden, skall som jag har föreslagit yttrande ha

inhämtats från utlänningsnämnden. För att yttrande skall inhämtas skall

situationen vara den att ansökan kan bifallas, om man bortser från de personliga

förhållandena. Andra omständigheter som gör att ansökningen bör

avslås skall alltså inte föreligga. Besvärsrätt bör finnas i ärende om uppe
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

hållstillstånd endast när nämndens yttrande har inhämtats. Jag återkommer

till denna fråga under 46 §. Bifalls anförda besvär skall uppehållstillstånd

beviljas.

Föreskrifterna om i vilka fall utlänningsnämnden skall höras i ärenden

om uppehållstillstånd bör inte grundas på begreppet vandel. Med hänsyn

till vad jag har anfört om omfattningen av prövningen av personliga förhållanden

i sådant ärende förordar jag att beslut, varigenom ansökan om

uppehållstillstånd lämnas utan bifall på grund av omständighet som enligt

19 § första stycket 2—5 eller 29 § första stycket UtlL kan föranleda avvisning

eller utvisning, inte får meddelas utan att utlänningsnämndens yttrande

har inhämtats.

12 a §.

När utresebeslut eller beslut om avslag på ansökan om uppehållstillstånd

på grund av sökandens personliga förhållanden meddelas, bör det liksom i

awisningsärende föreligga skyldighet för prövningsmyndigheten att ange

grunden för beslutet. I fråga om avslagsbeslut kan det lämpligen ske genom

hänvisning till den avvisnings- eller utvisningsgrund som har föranlett

beslutet. Vidare bör myndigheten vara skyldig att på samma sätt som i

awisningsärende ange om klagorätt föreligger och vad utlänningen då skall

iaktta, och beslutet bör tillställas utlänningen så snart det kan ske. Jag

föreslår att föreskrifter i enlighet med vad jag nu har sagt tas in i en ny

paragraf i UtlL, 12 a §.

16 §.

Enligt första stycket första punkten skall arbetstillstånd meddelas för

viss tid och avse visst slag av arbete. Tillståndet får enligt andra punkten

förbindas med de föreskrifter som finnes erforderliga.

Som jag har förordat i den allmänna motiveringen skall skyldigheten att

yrkesbegränsa arbetstillstånd ersättas med en möjlighet därtill. En yrkesbegränsning

får alltså samma karaktär som annan föreskrift som tillståndet

f. n. får förbindas med. Jag föreslår därför att yrkesbegränsningen utgår

ur första punkten och att i andra punkten föreskrivs att arbetstillstånd

får avse visst slag av arbete och förbindas med de övriga föreskrifter som

finnes erforderliga.

23 §.

I denna paragraf föreskrivs att förpassning meddelas av den centrala

utlänningsmyndigheten efter utlänningsnämndens hörande.

Nämndens yttrande behöver emellertid inte inhämtas om utresebeslut

föreligger. Skälet för undantaget är att nämnden i detta fall har hörts redan

i ärendet om uppehållstillstånd och då fått tillfälle att beakta sådana

omständigheter som talar mot att utlänningen tvingas att lämna landet,

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

främst humanitära skäl. Motsvarande situation föreligger när förpassningsbeslutet

grundas på att utlänningen på grund av sina personliga förhållanden

har vägrats uppehållstillstånd. Också i sådant fall har utlänningsnämnden

enligt det föreslagna nya första stycket i 12 § haft tillfälle att föra fram

sina synpunkter i ärendet om uppehållstillstånd. Jag föreslår att 23 § ändras

så att nytt yttrande från nämnden inte heller i detta fall behöver inhämtas

i förpassningsärendet.

29 §.

I första stycket anges de fall då utlänning kan utvisas ur landet. Det

kan enligt punkt 2 ske om han är hemfallen åt alkoholmissbruk och på

grund därav anses farlig för annans personliga säkerhet eller för ett grovt

störande levnadssätt. Enligt vad jag har föreslagit skall utvisning kunna

ske även när faran för annans personliga säkerhet eller det grovt störande

levnadssättet har sin grund i narkotikamissbruk. Punkt 2 bör ändras i enlighet

härmed. Med narkotika avses sådana läkemedel och hälsofarliga varor

som upptas i den förteckning över narkotika som socialstyrelsen upprättar

enligt 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704).

Enligt andra stycket skall hänsyn i utvisningsfråga tas till utlänningens

levnads- och familjeförhållanden och till längden av den tid som han har

vistats i landet. Utlänning som har bosättningstillstånd eller som är bosatt

här sedan minst fem år får utvisas bara om synnerliga skäl föreligger.

Bosättningstillstånd ges f. n. i regel endast utlänning som har varit bosatt

här minst fem år. Jag avser att senare i dag föreslå att kravet på vistelsetidens

längd sänks så att utlänning skall kunna få bosättningstillstånd

redan efter två års bosättning i Sverige. Eftersom utlännings förhållanden

i olika avseenden prövas ingående i ärende om bosättningstillstånd bör alltjämt

krävas synnerliga skäl för att utvisa utlänning som erhållit bosättningstillstånd,

även om sådant tillstånd kan ges tidigare än nu. Däremot

bör liksom hittills fordras fem års bosättning i landet för att annan utlänning

skall få detta förstärkta skydd mot utvisning.

46 §.

Enligt första stycket i denna paragraf får besvär föras mot den centrala

utlänningsmyndighetens beslut om avvisning, förpassning eller utvisning

eller beslut i tillståndsärende som även innehåller utresebeslut, om utlänningsnämnden

eller ledamot i nämnden har anfört avvikande mening eller

om nämnden i ärende om avvisning inte har avgett yttrande. Enligt tredje

stycket förs besvär hos Kungl. Maj :t. Besvären skall lämnas in till den centrala

utlänningsmyndigheten inom en vecka från beslutets delgivning.

Som jag har föreslagit i det föregående skall besvärsrätt föreligga när ansökan

om uppehållstillstånd vägras på grund av utlännings vandel. Innan

sådant avslagsbeslut meddelas, skall utlänningsnämnden höras enligt 12 §

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

första stycket. Liksom i avvisnings- eller utvisningsärende bör besvärsrätt

föreligga om nämnden eller någon ledamot i nämnden har anfört avvikande

mening. Jag föreslår att föreskrift härom förs in i första stycket av denna

paragraf. Där bör sägas att klagan under nyss nämnda förutsättning får

föras över den centrala utlänningsmyndighetens beslut bl. a. i tillståndsärende

i vilket utlänningsnämndens yttrande har inhämtats enligt 12 §

första stycket. Häri innefattas även tillståndsbeslut som innehåller utresebeslut.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf får besvär inte föras i förpassningsärende,

om utresebeslut föreligger. I detta fall behöver enligt 23 §

yttrande inte inhämtas från utlänningsnämnden i förpassningsärendet. Motsvarande

skall enligt den av mig förordade ändringen i 23 § gälla förpassningsärende,

om nämnden enligt 12 § första stycket har yttrat sig i tillståndsärendet.

Undantaget i 46 § andra stycket bör därför omfatta även sistnämnda

fall, dvs. alla de fall då nämndens yttrande inte behöver inhämtas i förpassningsärende.

62 och 65 §§.

I dessa paragrafer, liksom i 12 §, bör ordet landsfiskalsdistrikt bytas ut

mot ordet polisdistrikt.

71 §.

I denna paragraf bör vissa formella justeringar av texten göras med

anledning av lagstiftningen om socialhjälp, sluten psykiatrisk vård och

omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

Ikraftträdande m. m.

De ändrade bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1969. Äldre

bestämmelser om prövning och handläggning av ärende om uppehållstillstånd

bör dock även efter ikraftträdandet tillämpas i ärende som har anhängiggjorts

före ikraftträdandet.

Lagen om polisregister m. m.

3 och 5 §§.

Enligt 3 § skall utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister

meddelas, när framställning därom görs av bl. a. statens utlänningskommission.

I 5 § sägs att rikspolisstyrelsen får enligt särskilda föreskrifter

av Kungl. Maj :t mångfaldiga och till bl. a. statens utlänningskommission

sända sammanställningar av vissa uppgifter från polisregister.

I 3 § UtlL föreskrivs att det skall finnas en central utlänningsmyndighet.

Denna myndighet åläggs enligt olika bestämmelser i lagen eu rad uppgifter.

Vilken myndighet som skall vara central utlänningsmyndighet överlämnar

lagen emellertid åt Kungl. Maj :t att bestämma. Med hänsyn här
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

till är det mest ändamålsenligt att bestämmelser om den centrala utlänningsmyndigheten

i andra lagar än UtlL liksom i denna hänför sig till myndighetens

funktion och inte till Kungl. Maj :ts beslut om vilken myndighet

som fungerar som central utlänningsmyndighet. Jag föreslår att 3 och 5 §§

lagen om polisregister ändras i enlighet härmed.

6—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 158

''iil 7K

iifigiiiifl 1

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

Hemställan

I enlighet med vad jag har anfört föreligger förslag till

1) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193),

2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt

medborgarskap,

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr

9b) om polisregister m. m.

Förslagen torde få fogas som bilaga 21 till protokollet i detta ärende.

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet

Regenten.

Ur protokollet:

Margit Edström

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen, har uteslutits här.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

83

Bilaga 1

Kungl. Maj:ts praxis i naturalisationsärenden

Beträffande tillämpningen av medborgarskapslagen bör till en början helt

allmänt framhållas att hänsyn alltid måste tas till den inom svensk medborgarskapsrätt

hävdade principen att såväl dubbelt eller flerfaldigt medborgarskap

som statslöshet bör undvikas. Vidare bör nämnas att principen

om familjens medborgarrättsliga enhet inte upprätthålls i samma utsträckning

som vid medborgarskapslagens tillkomst. Särskilt gäller detta äkta

makar, oavsett kön. Slutligen bör erinras om att prövningen av medborgarskapsärendena

i allt större omfattning sker med beaktande av den medborgar-

och privaträttsliga lagstiftningen i sökandens hemland.

6 § medborgarskapslagen innehåller bestämmelser om villkor för naturalisation.

Beträffande två av villkoren, kraven på att sökanden »fört en

hederlig vandel» och »har möjlighet att försörja sig och sin familj», äger

en skönsprövning rum. Sådan prövning sker också vid bedömningen av när

förutsättningar föreligger för dispens från något eller några av naturalisationsvillkoren.

Naturalisationsålder

När sökanden är mellan 18 och 21 år tas hänsyn till myndighetsåldern i

hemlandet bl. a. för att undvika dubbelt medborgarskap. Viss betydelse tillmäts

vårdnadshavare^ inställning till ansökningen. Någon övre åldersgräns

tillämpas inte. Den som är omyndigförklarad kan naturaliseras på

ansökan av sin förmyndare. För bifall fordras särskilda skäl.

I samband med adoption av barn finns två typer av naturalisationsärenden.

Om adoptionen är fullbordad antingen genom beslut av svensk domstol

eller genom utomlands meddelat beslut, som godkänts av Kungl. Maj :t,

och adoptivföräldrarna har gjort naturalisationsansökningen, bifalls denna

regelmässigt. Om naturalisationsärendet gäller ett utländskt barn, som

ännu ej är adopterat men som en ensamstående svensk eller svenska makar

ämnar adoptera, kan barnet naturaliseras före adoptionen, om det enligt

barnets hemlands lag är svårt eller omöjligt att genomföra adoption utan

att barnet dessförinnan har fått svenskt medborgarskap. Därvid fordras

yttrande av barnavårdsmyndighet att den planerade adoptionen är till barnets

bästa.

Barn under 18 år upptas som regel till svensk medborgare tillsammans

med utländsk vårdnadshavare. För att ansökan om självständig

naturalisation av barn med hemvist i Sverige och fött i bestående äktenskap

mellan svensk mor och utländsk far skall tas upp till prövning krävs i princip

gemensam ansökan av föräldrarna.

Det kan här anmärkas att medborgarskapslagstiftningen i åtskilliga av

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

de länder, från vilka invandrare söker sig till Sverige, inte obetingat föreskriver

förvärv av faderns medborgarskap för utomlands fött barn, när

modern har främmande medborgarskap. Av denna typ är lagstiftningen i

t. ex. Bulgarien, Jugoslavien, Rumänien, Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.

Barn i äktenskap mellan svensk kvinna och man från något av dessa

länder blir därför enligt vår medborgarskapslag svensk medborgare vid

födelsen, om denna äger rum här i landet.

Hemvist i Sverige

Medborgarskapslagen förutsätter att den sjuåriga hemvisttiden skall ha

varat oavbrutet fram till naturalisationen. Man bortser emellertid från tillfälliga

avbrott som inte har hindrat sökandens anpassning till svenska

förhållanden.

Personer som vistas i Sverige med diplomatisk immunitet anses inte äga

hemvist här, ej heller deras barn under 18 år.

Från hemvistvillkoret ges i många fall dispens. Med stöd av den allmänna

dispensregeln i 6 § beträffande danska, finländska, isländska och

norska medborgare har hemvistkravet för de nordiska medborgarna i praxis

sänkts till fem år.1)

Den i 6 § angivna dispensgrunden »gagn för riket» tillämpas restriktivt

och nästan enbart på villkoret om hemvisttid.

Vid giftermål mellan infödd svensk medborgare och utlänning reduceras

ofta kravet på hemvisttid förhållandevis mycket, om lagens övriga villkor

anses uppfyllda. Äktenskapet måste ha haft viss varaktighet och sökanden

skall ha visat en allmän anpassning i det svenska samhället. Om den svenska

parten i äktenskapet är naturaliserad svensk medborgare, är praxis

strängare. Kravet på hemvisttid kan reduceras för såväl utländsk man som

utländsk kvinna.

Full hemvisttid fordras inte för barn i äktenskap mellan svensk kvinna

och utländsk man, när ansökan om naturalisation ges in av båda föräldrarna

eller, om äktenskapet är upplöst, av vårdnadshavaren om han är svensk

medborgare. Hemvistkravet efterges också i naturalisationsärenden i samband

med adoption av barn.

Även i många andra fall ges dispens i större eller mindre utsträckning

från hemvistkravet. Bland sådana kan nämnas hemvändande emigrant

eller medlem av svensk folkspillra utomlands samt personer, anställda på

svenskt fartyg eller i svenskt företag utomlands.

Hederlig vandel

Frågan i vad mån brott, som har begåtts av en naturalisationssökande,

skall vara diskvalificerande är beroende av tidpunkten för brottet och brot
-

1 I prop. 1968:128 har Kungl. Maj:t förutskickat den ändringen av praxis att för naturalisation

av nordiska medborgare normalt inte skall krävas längre hemvisttid än tre år.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungi. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

tets art. Upprepad brottslighet, som inte upphört åtminstone några år före

naturalisationstillfället, anses inte förenlig med lagens vandelsvillkor.

Vandel sanmärkningar av annat slag t. ex. misskötsamhet i arbetet, försummad

underhållsplikt och annan ovillighet att göra rätt för sig kan

föranleda avslag på naturalisationsansökan. Sådant avslag meddelas i princip

när underhållsskuld till barn föreligger.

Försör jningsförmåga

Kravet på försörjningsförmåga har till följd av den allmänna samhällsutvecklingen

blivit mer och mer nyanserat. Till kategorier som anses fylla

kraveL hör nu unga studerande med normal studieprestation, person som

blir berättigad till ålderspension eller förtidspension som svensk medborgare,

änka i arbetsför ålder med pensionsförmåner tillräckliga för hennes och

hennes barns försörjning och person som på grund av arbetsbrist blivit

permitterad.

Kunskap i svenska språket

Vid prövning av naturalisationsansökan beaktas om sökanden behärskar

svenska språket. Ofta bortses från bristande kunskaper i detta hänseende.

Så brukar t. ex vara fallet med en utlänning som flyttar in i landet vid mogen

ålder, om han har anknytningar till yngre släktingar här och hans arbete

inte är beroende av kunnighet i svenska språket. Inte heller brukar

det krävas någon större kunskap i svenska språket av utländsk familj med

goda vitsord, när i familjen ingår barn i eller strax under skolåldern. En

sådan familj torde nämligen förhållandevis snart kunna lära sig det svenska

språket.

Befrielse från utländskt medborgarskap

Föreskrift om att sökanden som villkor för naturalisation skall styrka att

han har blivit befriad från sitt utländska medborgarskap meddelas endast

om föreskriften tjänar något ändamål. En sådan föreskrift är givetvis inte

aktuell, när sökanden enligt sitt hemlands lag automatiskt förlorar sitt

medborgarskap vid förvärv av annat. Inte heller finns anledning att uppställa

villkoret för medborgare i stat som inte erkänner befrielseinstitutet.

För medborgare i land, där egen medborgare genom särskilt beslut kan befrias

från medborgarskap i det landet, ges dock i regel sådan föreskrift.

Beträffande den praxis som tillämpas i ärenden enligt 8 § första stycket

medborgarskapslagen kan här nämnas att ansökningar om behållande av

svenskt medborgarskap har nästan undantagslöst bifallits när det gällt

personer, tillhörande den första utom Sverige födda generationen. Även

avkomling i senare led har fått behålla sitt svenska medborgarskap, när

han visat samhörighet med Sverige.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 25 oktober 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 22 oktober 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 4 oktober 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i utlänningslagen

den 30 april 1954 (nr 193), 2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950

(nr 382) om svenskt medborgarskap och 3) lag angående ändrad Igdelse av

3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr 94) om polisregister m. m.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits,

förslagen under 1) och 3) av hovrättsassessorn Ingemar Cosmo och

förslaget under 2) av hovrättsassessorn Anders Wijkström.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968

87

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 31 oktober 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson. Geijer, Myrdal, Odhnoff,

WlCKMAN, MORERG.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande

över förslag till 1) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr

193), 2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt

medborgarskap och 3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9

april 1965 (nr 94) om polisregister m. m.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran,

och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga förslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj;ts proposition nr 158 år 1968

Innehåli

Propositionen................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1

Lagförslag............................................................ 3

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).... 3

Förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt

medborgarskap................. 7

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965

(nr 94) om polisregister m. m....................................... 10

Utdrag av statsrådsprotokollet den 4 oktober 1968.......................... 11

Inledning................ 11

Ändring i utlänningslagen........................................ 14

Nuvarande förhållanden.............................................. 14

Individuell utlänningskontroll...................................... 14

Generell utlänningskontroll........... 16

Tillämpningen av tillståndsbestämmelserna........................... 18

Ullänningsulredningen............................................... 20

Behov av central utlänningsmyndighet.............................. 20

Prövning av ärenden om uppehållstillstånd............. 20

Utvisningsgrunderna....................................... 23

Beslut i ärenden om arbetstillstånd.................................. 25

Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd............................. 25

Remissyttrandena.......................... 27

Allmänna synpunkter.............................................. 27

Behov av central utlänningsmyndighet.............................. 27

Prövning av ärenden om uppehållstillstånd.......................... 28

Utvisningsgrunderna......... 33

Yrkesbegränsning av arbetstillstånd................................. 34

Beslut i ärenden om arbetstillstånd.................................. 34

Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd............................. 38

Ändring i mcdborgarskapslagen......................................... 41

Nuvarande förhållanden.............................................. 41

Utredningsmannen................................................... 44

Decentralisering av nordiska ärenden................................ 44

Decentralisering av klara ärenden................................... 47

Total delegering.................................................. 48

Utredningsmannens slutsatser...................................... 49

Remissyttrandena.................................................... 52

Föredraganden........................................................ 57

Ändring i utlänningslagen............................................ 57

Inledande synpunkter............................................. 57

Tillståndssystemet m. m........................................... 59

Prövningen av ärenden om uppehållstillstånd......................... 60

Utvisningsgrunderna.............................................. 63

Yrkesbegränsning av arbetstillstånd................................. 63

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968 89

Beslut i ärenden om arbetstillstånd.................................. 64

Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd............................. 65

Ändring i medborgarskapslagen........................................ 67

Speeialmotivering..................................................... 75

Utlänningslagen..................................................... 75

Lagen om polisregister m. m........................................... 80

Hemställan........................................................... 82

Bilaga:

Kungl. Maj:ts praxis i naturalisationsärenden.......................... 83

Utdrag av lagrådets protokoll den 25 oktober 1968......................... 86

Utdrag av statsrådsprotokollet den 31 oktober 1968......................... 87

Doktrin (1)

  1. Mats Tjernberg, Rättslig inkludering av nyanlända – vägen från uppehållstillstånd till medborgarskap, FT 2020 nr 1 s. 109, på s. 131 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 2LU 1968:73 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 s. 1 i texten
  2. 1LU 1968:54 Utlåtande över dels Kungl. Maj:Is proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 s. 2 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 2020 s. 109 Mats Tjernberg, Rättslig inkludering av nyanlända – vägen från uppehållstillstånd till medborgarskap s. 131 i texten