Med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193), m. m
1968-10-31 · 89 sidor, varav 88 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 88 av 89 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1968:158, Med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193), m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
1
Nr 158
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193),
m. m.; given Stockholms slott den 31 oktober 1968.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),
2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt
medborgarskap,
3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr
94) om polisregister m. m.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i utlänningslagen och medborgarskapslagen
i anslutning till vad som föreslagits i prop. 1968: 142 angående riktlinjer
för utlänningspolitiken in. in.
Förslaget till ändring i utlänningslagen innebär att utlännings vandel får
prövas i ärende om uppehållstillstånd endast i samma utsträckning
som i ärende om avvisning eller utvisning. För att ytterligare stärka rättssäkerheten
i ärenden om uppehållstillstånd föreslås att utlänning, som vägras
uppehållstillstånd på grund av sin vandel, skall kunna besvära sig över
beslutet hos Kungl. Maj:t i vissa fall. Utlänningsnämnden skall höras,
innan den centrala utlänningsmyndigheten av sådant skäl avslår ansökan
om uppehållstillstånd. Besvärsrätt skall liksom i ärende om avvisning eller
utvisning föreligga, om nämnden eller ledamot i nämnden har haft avsökande
mening.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Den nuvarande föreskriften i utlänningslagen att arbetstillstånd alltid
skall avse visst slag av arbete (yrkesbegränsas) föreslås bli ändrad så att
arbetstillstånd skall kunna meddelas utan sådan begränsning. Vidare föreslås
att narkotikamissbruk liksom f. n. alkoholmissbruk skall kunna föranleda
utvisning.
Ändringarna i medborgarskapslagen innebär att beslutanderätten i bl. a.
naturalisationsärenden förs över från Kungl. Maj :t till den centrala utlänningsmyndigheten.
Mot denna myndighets beslut i medborgarskapsärende
skall besvär kunna föras hos Kungl. Maj :t. Dessutom skall myndigheten
kunna hänskjuta medborgarskapsärende till Kungl. Maj :t för avgörande,
om det föreligger särskilda skäl, t. ex. att ärendet har påtagliga utrikespolitiska
aspekter eller på annat sätt är av särskilt grannlaga natur eller
är av principiell betydelse.
Ändringarna i utlänningslagen och medborgarskapslagen föreslås träda i
kraft den 1 juli 1969.
Härutöver föreslås i propositionen ett par formella ändringar i lagen om
polisregister m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
3
1) Förslag
till
Lag
om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)
Härigenom förordnas, dels att 11, 12, 16, 23, 29, 46, 62, 65 och 71 §§
utlänningslagen den 30 april 19541 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att i lagen skall införas en
lydelse.
(Nuvarande lydelse)
11
Visering, uppehållstillstånd — — -
Visering må —--v-----
Uppehållstillstånd må, i den omfattning
Konungen bestämmer, meddelas
av polismyndighet; finner polismyndigheten
att ansökan om uppehållstillstånd
icke bör bifallas, skall
ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.
Utresebeslut
må meddelas endast av den centrala
utlänningsmyndigheten; innan sådant
beslut fattas, skall yttrande inhämtas
från utlänningsnämnden.
12
Uppehållstillstånd, som innebär
rätt att vistas allenast inom en kommun
eller ett landsfiskalsdistrikt, må
1 Senaste lydelse av 71 § se 1963:196.
ny paragraf, 12 a §, av nedan angiven
(Föreslagen lydelse)
§•
- av bosättningstillstånd.
— utrikes ärendena.
Uppehållstillstånd må, i den omfattning
Konungen bestämmer, meddelas
av polismyndighet; finner polismyndigheten
att ansökan om uppehållstillstånd
icke bör bifallas, skall
ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.
Utresebeslut
må meddelas endast av den centrala
utlänningsmyndigheten.
§•
Utresebeslut eller beslut, varigenom
ansökan om uppehållstillstånd
lämnas utan bifall på grund av omständighet
som enligt 19 § första
stycket 2—5 eller 29 § första stycket
kan föranleda avvisning eller utvisning,
må icke meddelas utan att yttrande
inhämtats från utlänningsnämnden.
Uppehållstillstånd, som innebär
rätt att vistas allenast inom en kommun
eller ett polisdistrikt, må ej,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
(Nuvarande lydelse)
ej, utan att utlänningsnämndens yttrande
inhämtats, meddelas för längre
tid än ett år eller förlängas utöver
nämnda tid. Finner nämnden att inskränkningen
i utlänningens rätt att
välja vistelseort icke är behövlig,
skall frågan härom underställas
Konungen.
12
(Föreslagen lydelse)
utan att utlänningsnämndens yttrande
inhämtats, meddelas för längre
tid än ett år eller förlängas utöver
nämnda tid. Finner nämnden att inskränkningen
i utlänningens rätt att
välja vistelseort icke är behövlig,
skall frågan härom underställas
Konungen.
a §.
I beslut som avses i 12 § första
stycket skall grunden för beslutet
angivas och upplysning meddelas,
huruvida utlänningen får överklaga
beslutet. Äger han klaga, skall i beslutet
givas till känna, vad han därvid
har att iakttaga. Utskrift av beslutet
skall tillställas utlänningen så
snart det kan ske.
16
Arbetstillstånd skall meddelas för
viss tid och avse visst slag av arbete.
Det må förbindas med de föreskrifter
som finnas erforderliga. Arbetstillstånd
må återkallas, om särskilda
skäl äro därtill.
Arbetstillstånd skall meddelas för
viss tid. Det må avse visst slag av arbete
och förbindas med de övriga föreskrifter
som finnas erforderliga.
Arbetstillstånd må återkallas, om
särskilda skäl äro därtill.
Arbetstillstånd meddelas--- — centrala utlänningsmyndigheten.
Vid handläggning —---—--—---inom verksamhetsområdet.
23 §.
Beslut om förpassning meddelas,
efter utlänningsnämndens hörande,
av den centrala utlänningsmyndigheten;
föreligger utresebeslut, erfordras
dock icke att utlänningsnämnden
yttrar sig i ärendet.
Beslut om förpassning meddelas,
efter utlänningsnämndens hörande,
av den centrala utlänningsmyndigheten.
Föreligger beslut som avses i
12 § första stycket, erfordras dock
icke att utlänningsnämnden yttrar
sig i förpassningsärendet.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
(Nuvarande lydelse)
29
Utlänning må--— — — — — —
2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk
och finnes i följd därav
vara farlig för annans personliga säkerhet
eller föra ett grovt störande
levnadssätt;
3) om han av—------ •—---
Vid bedömande-------
(Föreslagen lydelse)
§•
— försörja sig;
2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk
eller narkotikamissbruk
och finnes i följd därav vara farlig
för annans personliga säkerhet eller
föra ett grovt störande levnadssätt;
--brottslig verksamhet.
--äro därtill.
46
Över den centrala utlänningsmyndighetens
beslut om avvisning, förpassning
eller utvisning, så ock dess
beslut i tillståndsärende, som tillika
innehåller utresebeslut, må klagan
föras av utlänningen, om utlänningsnämnden
eller någon dess ledamot
anfört avvikande mening eller ock
nämnden i ärende rörande avvisning
icke avgivit yttrande.
Vad sålunda stadgats skall ej gälla
beslut om förpassning i fall då utresebeslut
föreligger.
Klagan enligt —------------
§•
Över den centrala utlänningsmyndighetens
beslut om avvisning, förpassning
eller utvisning, så ock dess
beslut i tillståndsärende, i vilket utlänningsnämndens
yttrande inhämtats
på grund av 12 § första stycket,
må klagan föras av utlänningen, om
utlänningsnämnden eller någon dess
ledamot anfört avvikande mening eller
ock nämnden i ärende rörande avvisning
icke avgivit yttrande.
Vad sålunda stadgats skall ej gälla
beslut om förpassning i fall då utlänningsnämndens
yttrande i ärendet
ej fordras.
— av beslutet.
62
Därest utlänning, som enligt en
med stöd av denna lag meddelad föreskrift
icke äger uppehålla sig utanför
viss ort, viss kommun eller visst
landsfiskalsdistrikt, anträffas på annan
plats, skall han genom polismyndighetens
försorg föras till plats, där
han äger vistas.
§•
Därest utlänning, som enligt en
med stöd av denna lag meddelad föreskrift
icke äger uppehålla sig utanför
viss ort, viss kommun eller visst
polisdistrikt, anträffas på annan
plats, skall han genom polismyndighetens
försorg föras till plats, där
han äger vistas.
65 §.
överträder utlänning föreskrift, Överträder utlänning föreskrift,
meddelad med stöd av denna lag, att meddelad med stöd av denna lag, att
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
(Nuvarande lydelse)
han icke må uppehålla sig utanför
viss ort, viss kommun eller visst
landsfiskalsdistrikt, straffes med
fängelse i högst sex månader eller,
där omständigheterna äro mildrande,
med dagsböter.
71
Konungen meddelar bestämmelser
om hemsändande av utlänning, som
faller fattigvården till last eller omhändertages
j ämlikt barnavårdslagen
eller sinnessjuklagen och som icke är
politisk flykting.
Efter avtal-----
Om utlämning —----
(Föreslagen lydelse)
han icke må uppehålla sig utanför
viss ort, viss kommun eller visst
polisdistrikt, straffes med fängelse i
högst sex månader eller, där omständigheterna
äro mildrande, med dagsböter.
§•
Konungen meddelar bestämmelser
om hemsändande av utlänning, som
erhåller socialhjälp eller omhändertages
jämlikt barnavårdslagen, lagen
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall eller 35 § lagen
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda och som icke
är politisk flykting.
— av avtalet.
--särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser äger dock
alltjämt tillämpning på ärende om uppehållstillstånd som anhängiggjorts
före ikraftträdandet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
7
2) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap
Härigenom förordnas, dels att 6, 8, 9 och 12 §§ lagen den 22 juni 1950
om svenskt medborgarskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 9 a §, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6
Konungen äger på ansökan till
svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning som
1. fyllt aderton år;
2. sedan sju år har hemvist här
i riket;
3. fört en hederlig vandel; samt
4. har möjlighet att försörja sig
och sin familj.
Finnes det —-------
Förlorar sökande, som har utländskt
medborgarskap, ej detta i
och med sin naturalisation utan
fordras härför medgivande av den
utländska statens regering eller annan
myndighet, må som villkor för
medborgarskapets förvärvande stadgas,
att sökanden inför den länsstyrelse
Konungen bestämmer inom viss
tid styrker att dylikt medgivande
lämnats. Det åligger länsstyrelsen
att meddela beslut, huruvida behörigt
bevis företetts.
Då utlänning enligt denna paragraf
upptages till svensk medbor
-
§•
Utlänning, som
1. fyllt aderton år;
2. sedan sju år har hemvist här
i riket;
3. fört en hederlig vandel; samt
4. har möjlighet att försörja sig
och sin familj,
kan på ansökan upptagas till
svensk medborgare (natur alis er as).
Fråga om naturalisation prövas av
den centrala utlännings myndighet
som avses i 3 § utlänningslagen den
30 april 195b (nr 193).
— angivna villkoret.
Förlorar sökande, som har utländskt
medborgarskap, ej detta i
och med sin naturalisation utan
fordras härför medgivande av den
utländska statens regering eller annan
myndighet, må som villkor för
medborgarskapets förvärvande stadgas,
att sökanden inför den länsstyrelse
som den centrala utlänningsmyndigheten
bestämmer inom viss
tid styrker att dylikt medgivande
lämnats. Det åligger länsstyrelsen
att meddela beslut, huruvida behörigt
bevis företetts.
Då utlänning enligt denna para
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
(Nuvarande lydelse)
gare, bestämmer Konungen huruvida
naturalisationen skall omfatta
även sökandens ogifta barn under
aderton år.
8:
Svensk medborgare, som är född
utom riket samt aldrig här haft
hemvist och ej heller uppehållit sig
här under förhållanden som tyda på
samhörighet med Sverige, förlorar
sitt svenska medborgarskap, när
han fyller tjugutvå år. På dessförinnan
gjord ansökan må dock Konungen
medgiva att medborgarskapet
bibehålies.
När någon---------
(Föreslagen lydelse)
graf upptages till svensk medborgare,
bestämmer den centrala utlänningsmyndigheten,
huruvida naturalisationen
skall omfatta även sökandens
ogifta barn under aderton
år.
-1)
Svensk medborgare, som är född
utom riket samt aldrig här haft hemvist
och ej heller uppehållit sig här
under förhållanden som tyda på
samhörighet med Sverige, förlorar
sitt svenska medborgarskap, när han
fyller tjugutvå år. På dessförinnan
gjord ansökan må dock den centrala
utlänningsmyndigheten medgiva att
medborgarskapet bibehålies.
— svensk medborgare.
9§.
Konungen må på ansökan befria
den som är eller önskar bliva utländsk
medborgare från hans
svenska medborgarskap. Är sökanden
ej redan utländsk medborgare,
skall som villkor för befrielsen stadgas,
att han inom viss tid förvärvar
medborgarskap i annan stat.
Den centrala utlänningsmyndigheten
må på ansökan befria den som
är eller önskar bliva utländsk medborgare
från hans svenska medborgarskap.
Är sökanden ej redan utländsk
medborgare, skall som villkor
för befrielsen stadgas, att han
inom viss tid förvärvar medborgarskap
i annan stat.
9 a §.
Om särskilda skäl föreligga, äger
den centrala utlänningsmyndigheten
överlämna ärende som avses i
6 §, 8 § första stycket eller 9 § till
Konungen för avgörande.
1 I prop. 1968:128, som ännu inte behandlats av riksdagen, föreslås 8 § andra stycket få
ändrad lydelse.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12
Talan mot länsstyrelses beslut i
ärende enligt denna lag föres hos
Konungen genom besvär i den ordning,
som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.
§•
Talan mot den centrala utlänning
smyndighetens eller länsstyrelses
beslut föres genom besvär hos
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
3) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr 94) om
polisregister m. m.
Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 om polisregister
m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §•
Utdrag av---------göres av
1. justitiekansler^ riksdagens om- 1. justitiekanslern, riksdagens om
budsmän,
rikspolisstyrelsen, statens budsmän, rikspolisstyrelsen, den
utlänningskommission, länsstyrelse, centrala utlännings myndigheten,
polischef eller allmän åklagare; länsstyrelse, polischef eller allmän
åklagare;
2. annan myndighet — —-----— — upplysningen meddelas.
5 §.
Rikspolisstyrelsen må, enligt föreskrifter
som Konungen utfärdar,
i tryck eller på annat lämpligt sätt
mångfaldiga och till länspolischeferna,
polischeferna, statens utlänningskommission
samt poliscentralerna
i Danmark, Finland och Norge
sända sammanställningar av uppgifter
från polisregister om domar, beslut,
anstaltsvistelser, avlägsnanden
ur riket och andra förhållanden av
betydelse för brottsbekämpandet i
fråga om personer som gjort sig skyldiga
till svår eller vanemässig brottslighet
eller asocialitet.
Rikspolisstyrelsen må, enligt föreskrifter
som Konungen utfärdar, i
tryck eller på annat lämpligt sätt
mångfaldiga och till länspolischeferna,
polischeferna, den centrala utlännings
myndigheten samt poliscentralerna
i Danmark, Finland och
Norge sända sammanställningar av
uppgifter från polisregister om domar,
beslut, anstaltsvistelser, avlägsnanden
ur riket och andra förhållanden
av betydelse för brottsbekämpandet
i fråga om personer som gjort
sig skyldiga till svår eller vanemässig
brottslighet eller asocialitet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
11
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 4 oktober 1968.
Närvarande:
Statsråden Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,
Odhnoff, Moberg.
Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i
utlännings- och medborgarskapslagstiftningen m. m. och anför.
Inledning
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 1 december 1961 tillkallade
jag den 11 december samma år sex sakkunniga för att utreda utformningen
av utlänningskontrollen och därmed sammanhängande frågor. De
sakkunniga1 antog benämningen utlänningsutredningen.
I utredningens uppdrag ingick bl. a. att klarlägga tillämpningen av gällande
bestämmelser om tillstånd för utlänning att vistas och arbeta i Sverige
och om avlägsnande härifrån av icke önskvärd utlänning samt att lägga fram
förslag till generella direktiv i fråga om tillståndsgivningen. Utredningen
har redovisat sitt uppdrag i bl. a. dessa delar i betänkandet »Invandringen.
Problematik och handläggning» (SOU 1967: 18). Enligt utredningens förslag
skall utlänning inte som f. n. kunna vägras tillstånd att vistas i Sverige på
grund av sin vandel. I stället skall möjligheterna att utvisa utlänning härifrån
vidgas. Vidare föreslås att fråga om rätt för utlänning att ha arbetsanställning
här skall prövas av arbetsmarknadsstyrelsen och inte som nu av
den centrala utlänningsmyndigheten samt att utlänning skall få rätt att
anföra besvär över avslag på ansökan om arbetstillstånd.
Remissyttranden över betänkandet har avgetts av riksåklagaren (RÅ),
hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, styrelsen för internationell
utveckling (SIDA), överbefälhavaren (ÖB), socialstyrelsen, stats
1
Justitiekansler!! Bengt Lännergren, ordförande, riksdagsledamöterna Bengt Elmgren, CarlErik
Hedin, Jan-Ivan Nilsson och Ingrid Segerstedt Wiberg samt expeditionschefen Eskil Hellner.
Sedan Elmgren avlidit, tillkallades den 17 maj 1966 riksdagsledamoten Essen Lindahl
som sakkunnig.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
kontoret, statistiska centralbyrån, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(CFU), skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen,
statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, arbetsgruppen
för invandrarfrågor, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs
och Norrbottens län, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsledareförbund
(SALF), Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges
industriförbund, Centralförbundet för finska föreningar i Sverige, Estniska
kommittén, Esternas representation i Sverige, Sveriges förenade studentkårer,
Sveriges advokatsamfund, Föreningen Norden, sammanslutningen
Individuell människohjälp, Nordiska rådets svenska delegation, Rädda
barnens riksförbund, Svenska röda korset, Folkpartiets ungdomsförbund,
Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund
och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
RÅ har vid sitt utlåtande fogat yttranden av överåklagaren i Stockholm
samt länsåklagarna i Malmöhus, Älvsborgs, Västmanlands och Norrbottens
län. ÖÄ har bifogat yttrande från polismästaren i Stockholm. Länsstyrelserna
har överlämnat yttranden från landstingets förvaltningsutskott i Stockholms
län, länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Kronobergs, Göteborgs och
Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län, polismästarna
i Eskilstuna, Ljungby, Växjö, Älmhults, Malmö, Trelleborgs, Hälsingborgs,
Göteborgs, Mölndals, Uddevalla, Karlstads, Kristinehamns, Bodens
och Haparanda polisdistrikt samt drätselkamrarna i Eskilstuna, Oxelösund
och Torshälla, drätselkammaren och socialnämnden i Linköping, drätselkammaren
och socialförvaltningen i Malmö, drätselkammaren i Trelleborg
och stadskollegiet och socialbyrån i Hälsingborg. Länsstyrelsen i Norrbottens
län har dessutom bifogat särskilt yttrande av länspolischefen.
Jag anhåller att nu få ta upp utlänningsutredningens nyss nämnda förslag,
som syftar till ändringar i gällande utlänningslag.
Betänkandet innehåller i övrigt förslag i fråga om riktlinjer för utlänningspolitiken,
utlänningskontrollen och den centrala handläggningen av
utlänningsfrågor. Utredningens förslag i dessa avseenden avser jag att
anmäla senare i dag.
Den 7 mars 1961 tillkallade chefen för justitiedepartementet med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 februari samma år landshövdingen
Martin Wahlbäck för att utreda frågan om underlättande för
nordiska medborgare att förvärva svenskt medborgarskap. Utredningen
skulle ske i nordiskt samråd. Utredningsmannen borde vidare överväga om
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
den decentralisering som hade ägt rum i fråga om anmälningsärenden
rörande nordiska medborgare kunde vidgas att omfatta också andra medborgarskapsärenden.
Utredningsmannen har år 1966 avlämnat betänkandet »Decentralisering
av naturalisationsärenden m. m.» (SOU 1966:20). Enligt utredningsmannens
förslag skall avgörandet av dessa ärenden flyttas från Kungl. Majt till
den centrala utlänningsmyndigheten.
Remissyttranden över detta betänkande har avgetts av hovrätten över
Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, ÖB, socialstyrelsen, statskontoret,
statistiska centralbyrån, CFU, AMS, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden,
arbetsgruppen för invandrarfrågor, ÖÄ, länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund och Föreningen
Norden. Länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro, Kopparbergs och
Norrbottens län har bifogat yttranden av polismyndigheter i dessa län.
Jag anhåller att nu få ta upp också frågan om decentralisering av naturalisationsärendena.
14
Kiingl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Ändring i utlänningslagen
Nuvarande förhållanden
Utlänning har till skillnad från svensk medborgare ingen ovillkorlig
rätt att resa in och vistas i Sverige eller vinna sin utkomst här. I enlighet
härmed kan enligt svensk rätt utlänning som med hänsyn till sin person
inte är önskvärd i Sverige hindras att resa in hit eller avlägsnas härifrån,
s. k. individuell utlänningskontroll. Vidare kan tillströmningen av utlänningar
till Sverige regleras med hänsyn till sådana allmänna förhållanden
som arbetsmarknads-, bostads- eller försörjningsläget, s. k. generell utlänningskontroll.
De huvudsakliga bestämmelserna om utlänningskontrollen finns i utlänningslagen
(UtlL) den 30 april 1955 (nr 193) och utlänning skung öreisen
(UtlK) den 5 juni 1955 (nr 557). Medlen för den individuella kontrollen är
i princip avvisning, utvisning och förvisning samt för den generella visering,
uppehållstillstånd, arbetstillstånd, bosättningstillstånd och förpassning. I
fråga om de individuella kontrollmedlen ges i UtlL uttömmande regler om
förutsättningarna för medlens användning, medan lagen i fråga om de generella
kontrollmedlen överlämnar åt Kungl. Maj:t att bestämma i vilken utsträckning
och under vilka förutsättningar de skall utnyttjas.
Enligt 3 § UtlL skall den kontroll över utlänningar som behövs för tillämpningen
av lagen utövas under ledning av en central utlänningsmyndighet.
Som sådan myndighet fungerar statens utlänningskommission (1 § UtlK).
Individuell utlänningskontroll
Föreskrifter om avvisning ges i 18—21 §§ UtlL. Enligt 18 § kan avvisning
ske på sådana mera formella grunder som att utlänningen saknar pass eller
tillstånd som krävs för inresa eller att han undandrar sig att vid inresan
visa upp sitt pass eller lämna begärda upplysningar eller lämnar oriktiga
uppgifter om förhållande som kan inverka på hans rätt att resa in. De
materiella awisningsgrunderna anges i 19 §. Enligt dessa bestämmelser
kan utlänning avvisas, om han kan antas komma att sakna medel som han
behöver för sin vistelse i Sverige eller annat nordiskt land som han ämnar
besöka och för sin hemresa. Om utlänningen ämnar söka sitt uppehälle
här i landet eller i annat nordiskt land, får han avvisas om man skäligen
kan anta att han inte kommer att försörja sig ärligt. Avvisning kan vidare
ske, om det är känt att utlänningen under de senaste två åren yrkesmässigt
har bedrivit otukt, utnyttjat annans otuktiga levnadssätt eller bedrivit
olovlig införsel eller utförsel. Slutligen kan utlänning avvisas, om han tidigare
inom eller utom landet har blivit dömd till frihetsstraff och man skäligen
kan befara att han kommer att i Sverige eller annat nordiskt land
fortsätta brottslig verksamhet eller om det med hänsyn till hans föregående
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
verksamhet eller av annan anledning skäligen kan befaras att han kommer
att här i landet eller i annat nordiskt land bedriva sabotage, spioneri eller
olovlig underrättelseverksamhet.
De materiella avvisningsbestämmelserna i 19 § gäller inte utlänning som
innehar visering, uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd.
Avvisning skall ske vid ankomsten hit eller omedelbart därefter. Avvisning
på grunder som anges i 19 § kan dock ske upp till tre månader efter
inresan (20 §).
Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet. I vissa fall skall ärende
om avvisning emellertid underställas den centrala utlänningsmyndigheten,
bl. a. när utlänningen påstår, att han i det land som han kommer från
riskerar att bli utsatt för politisk förföljelse eller att sändas till land där
han löper sådan risk, och påståendet inte är uppenbart oriktigt (20 §).
över polismyndighets beslut kan klagan föras hos den centrala utlänningsmyndigheten
(44 §). Innan utlänningsmyndigheten meddelar beslut i
avvisningsärende, skall yttrande i regel inhämtas från utlänningsnämnden
(20 och 45 §§). Talan mot utlänningsmyndighetens beslut får föras hos
Kungl. Maj :t, om utlänningsnämnden eller någon ledamot i nämnden har
anfört avvikande mening eller nämndens yttrande inte har inhämtats
(46 §). Beslut om avvisning skall ange grunden till avvisningen och innehålla
upplysning, om beslutet får överklagas och vad utlänningen då har
att iaktta. Utlänningen skall så snart som möjligt tillställas beslutet (21 §).
Förutsättningarna för utvisning regleras i 29 § UtlL. Utvisning kan ske
av utlänning som yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att
efter förmåga söka försörja sig ärligt eller är hemfallen åt alkoholmissbruk
och på grund därav anses farlig för annans personliga säkerhet eller
för ett grovt störande levnadssätt. Vidare kan utlänning utvisas, om han
av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrar sig att
uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person eller
om han under loppet av de senaste fem åren har dömts utomlands genom
dom som äger laga kraft till frihetsstraff för brott, för vilket utlämning får
ske enligt svensk lag, eller avtjänat frihetsstraff som ådömts honom omedelbart
för sådant brott och man på grund av gärningens beskaffenhet och
övriga omständigheter kan befara, att han kommer att fortsätta brottslig
verksamhet här.
Vid bedömande om utlänning bör utvisas skall hänsyn tas till utlänningens
levnads- och familjeförhållanden samt längden av den tid som han
har vistats här. Har utlänningen bosättningstillstånd eller är han bosatt här
sedan minst fem år tillbaka får han utvisas bara om det föreligger synnerliga
skäl.
Beslut om utvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända
till landet för alltid eller för viss tid (32 §). Beslut meddelas av länsstyrelsen.
Ärende om utvisning skall emellertid underställas den centrala utlän
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
ningsmyndigheten, när utlänningen påstår att han är politisk flykting och
påståendet inte är uppenbart oriktigt (30 §). I utvisningsärende skall i regel
förhör hållas med utlänningen, om han begär det (31 §).
Länsstyrelsens beslut om utvisning kan överklagas av utlänningen hos
den centrala utlänningsmyndigheten (44 §). Innan utlänningsmyndigheten
meddelar beslut i utvisningsärende, skall den inhämta yttrande från utlänningsnämnden
(30 och 45 §§). Över utlänningsmyndighetens beslut får
talan föras hos Kungl. Maj :t, om utlänningsnämnden eller någon ledamot
i nämnden har anfört avvikande mening (46 §).
Beslut om utvisning skall ange skälen för utvisningen och innehålla upplysning,
om beslutet får överklagas och vad utlänningen då har att iaktta.
Utlänningen skall så snart som möjligt tillställas beslutet (33 §).
Utlänning kan utvisas också av politiska skäl. Enligt 34 § UtlL får
Kungl. Maj :t, när det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller av
annan orsak i statens intresse, utvisa utlänning och förbjuda honom att
återvända hit eller föreskriva inskränkningar och villkor för hans vistelse
här.
I anslutning härtill bör nämnas, att den centrala utlänningsmyndigheten
enligt 47 § UtlL kan överlämna ärende till Kungl. Maj :ts prövning,
om det föreligger särskilda skäl. Överlämnande skall ske, om utlänningsnämnden
begär det.
Förvisning får beslutas av allmän domstol i fråga om utlänning som
domstolen har funnit skyldig till grövre brott (26 och 27 §§). När domstolen
bestämmer annan påföljd för brottet, skall den ta hänsyn till det men
utlänningen lider genom förvisningen.
Generell utlänningskontroll
I fråga om den generella utlänningskontrollen föreskrivs i 7 § UtlL, att
Kungl. Maj :t får förordna att utlänning inte får resa in hit eller uppehålla
sig här utan tillstånd. Tillstånd meddelas som visering, uppehållstillstånd
eller bosättningstillstånd. Vidare får Kungl. Maj :t enligt 15 § förordna att
utlänning måste ha arbetstillstånd för att få ha arbetsanställning i Sverige
eller i annan egenskap än handelsresande utöva verksamhet här som föranleds
av anställning utomlands.
Visering ges för inresa och vistelse här viss tid. Visering kan återkallas
(8 §). Uppehållstillstånd ger utlänning rätt att vistas här under den tid
som anges i tillståndet. För att uppehållstillstånd skall innefatta även rätt
till inresa fordras att det anges särskilt i tillståndet. Tillstånd kan begränsas
att gälla endast viss del av landet. Det kan också förbindas med föreskrift
att utlänningen skall lämna landet senast när tiden för tillståndet
går ut, s. k. utresebeslut (9 §). Meddelat tillstånd kan normalt inte återkallas.
Bosättningstillstånd medför rätt att resa in och utan tidsbegränsning
vistas här (10 §). Utlänning som har bosättningstillstånd behöver inte ha
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
arbetstillstånd för att ta anställning (15 §). Bosättningstillstånd får meddelas
utlänning som är fast bosatt här. Upphör bosättningen, kan tillståndet
återkallas (10 §).
Har utlänning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i ärende om
uppehålls- eller bosättningstillstånd och har uppgiften föranlett att han
har fått tillståndet, får förordnas att tillståndet skall upphöra att gälla (50 §).
Beslut om visering, uppehålls- eller bosättningstillstånd meddelas av den
centrala utlänningsmvndigheten. Visering får meddelas också av utrikesministern.
Kungl. Maj :t kan medge att beslutanderätt i ifrågavarande ärenden
delegeras till svensk utlandsrepresentation eller polismyndighet i fråga
om visering och till polismyndighet i fråga om uppehållstillstånd. Utresebeslut
får dock faltas bara av den centrala utlänningsmyndigheten (11 §).
Beslut i viseringsärende kan inte överklagas. Beslut i ärende om uppehållstillstånd
kan överklagas endast om det även innehåller utresebeslut. Innan
utresebeslut meddelas skall utlänningsnämnden höras (11 §). Anför nämnden
eller ledamot i nämnden avvikande mening, får talan föras mot beslutet
1 tillståndsärendet (46 §).
Kungl. Maj:t får föreskriva att utlänning, som ämnar anta arbetsanställning
eller utöva verksamhet som fordrar arbetstillstånd, inte får resa in i
landet förrän arbetstillstånd har meddelats (13 §).
Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete.
Föreligger särskilda skäl, får arbetstillstånd återkallas (16 §).
Arbetstillstånd meddelas och återkallas av den centrala utlänningsmyndigheten.
I den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer får arbetstillstånd beviljas,
men inte vägras, av polismyndighet eller länsarbetsnämnd. Är fråga
om arbetstillstånd av principiell betydelse eller av annan anledning av
större vikt, skall sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare inom
verksamhetsområdet beredas tillfälle att uttala sig vid frågans handläggning
(16 §). Beslut i ärende om arbetstillstånd kan inte överklagas.
Utlänning som kommer till Sverige utan att ha tillstånd som krävs kan
som förut sagts avvisas (18 §). Uppehåller sig utlänning här utan sådant
tillstånd, kan han förpassas (22 §). Föreligger särskilda skäl, kan förpassningsbeslut
förbindas med förbud för utlänningen att under viss tid återvända
till Sverige utan tillstånd av beslutsmyndigheten (24 §). Förpassningsbeslut
meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten, i regel efter
utlänningsnämndens hörande (23 §).
I ärende om tillstånd eller förpassning får förhör hållas med utlänningen,
om myndighet som handlägger ärendet finner anledning till det. Förhöret
hålls av myndigheten. Den centrala utlänningsmyndigheten får i ärende
som den handlägger uppdra åt ledamot eller suppleant eller överlämna till
utlänningsnämnden eller länsstyrelse att hålla förhör (40 §). Förhörsmyndigheten
får uppdra åt polismyndighet eller särskilt utsedd person att vara
allmänt ombud vid förhöret. Utlänning har rätt att vid förhör få biträde
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
av person som är lämplig därtill (41 §). Förhandlingarna vid förhör skall
vara offentliga, om utlänningen begär det och förhörsmyndigheten inte
finner omständigheterna föranleda annat (42 §).
Tillämpningen av tillståndsbestämmelserna
Kungl. Maj :t har i UtlK gett föreskrifter om bl. a. i vilken omfattning
tillståndskrav skall upprätthållas. Enligt 20 § uppställs som huvudregel
ett generellt krav på visering för rätt att resa in i Sverige. Härifrån görs
emellertid vittgående undantag och krav på visering upprätthålls f. n. i
stort sett bara i fråga om vissa östeuropeiska, asiatiska och afrikanska stater.
Uppehållstillstånd krävs enligt 27 § för rätt att vistas här mer än tre
månader, som räknas från inresa i det för de nordiska länderna gemensamma
passkontrollområdet. Även krav på arbetstillstånd uppställs generellt
i 37 §, men undantag görs i fråga om vissa kategorier utlänningar och
vissa typer av anställning. Medborgare i övriga nordiska länder är helt
befriade från skyldighet att ha såväl uppehålls- som arbetstillstånd. Utlänning
som ämnar ta anställning här för vilken krävs arbetstillstånd får i
regel inte resa in i landet, innan arbetstillstånd har meddelats (38 §).
UtlK innehåller vidare vissa föreskrifter om handläggningen av tillståndsärenden.
Bl. a. sägs i 42 § att den centrala utlänningsmyndigheten,
statens utlänningskommission, skall samråda med AMS i ärende om arbetstillstånd,
om ansökningen inte avslås. SLyrelsen skall om möjligt ange allmänna
riktlinjer för tillståndsärendenas bedömning med hänsyn till läget
på arbetsmarknaden. Innan riktlinjer anges, skall styrelsen ha berett sammanslutningar
av arbetsgivare och arbetstagare tillfälle att yLtra sig. Följer
utlänningskommissionen sådana riktlinjer, skall samråd med styrelsen anses
ha skett.
Söker utlänningskommissionen samråd med AMS i ärende om arbetstillstånd,
skall styrelsen bereda sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare
inom verksamhetsområdet tillfälle att uttala sig i ärendet, om det är
av principiell betydelse eller eljest av större vikt.
I fråga om förutsättningarna för att ge eller vägra tillstånd innehåller
UtlK inga föreskrifter. Praxis har därför stor betydelse. Följande bör nämnas
i detta sammanhang.
Mot bakgrunden att utlänning som har visering inte kan avvisas har
praxis i fråga om viseringsprövningen sökt ledning i de materiella avvisningsbestämmelserna
i 19 § UtlL. Den som enligt dessa bestämmelser hade
kunnat avvisas brukar inte få visering. Visering fungerar i praxis alltså som
ett medel både för individuell och generell kontroll. Samma funktion har
uppehållstillstånd kommit att få så till vida som tillståndsprövningen i praxis
mestadels sker med beaktande även av utlänningens personliga förhållanden.
Vägrat uppehållstillstånd jämte därefter meddelat förpassningsbeslut kompletterar
alltså i viss utsträckning utvisningsinstitutet. Det återspeglas i ut
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
visningsinstitutets användning. Av de 380 utlänningar som utvisades under
åren 1961—1965 var 372 eller 98 % nordbor, som är undantagna från skyldigheten
att ha uppehållstillstånd, och bara 8 personer eller 2 % uppehållstillståndspliktiga
utlänningar. De senares andel i totalantalet utlänningar
i landet utgjorde under ifrågavarande tid 35—40 %.
Vid arbetstillståndsgivningen följer utlänningskommissionen praktiskt
taget alltid den arbetsmarknadsbedömning som AMS gör. Enligt de regler
för handläggningen av frågor om arbetstillstånd som AMS antog den 31
mars 1967 skall noggrann prövning från arbetsmarknadssynpunkt företas,
när utlänning första gången ansöker om arbetstillstånd. När utlänningen
väl har accepterats på den svenska arbetsmarknaden, skall han därefter i
regel kunna räkna med att få förlängt arbetstillstånd inom det område som
tillståndet avser. Detta gäller även om utlänningen skulle vara arbetslös,
när han ansöker om fortsatt tillstånd. Vid ansökan om fortsatt arbetstillstånd
inom annat yrkesområde skall arbetsmarknadsmässig prövning i
allmänhet ske, om sökanden har haft arbetstillstånd kortare tid än ett år.
För att AMS skall tillstyrka förstagångsansökan om tillstånd krävs i
princip att följande villkor är uppfyllda.
Sökanden skall visa att han har erbjudande om anställning från arbetsgivare
i Sverige. Arbetsmarknadsläget inom det yrkesområde som ansökningen
avser skall vara sådant att det föreligger verkligt behov av utländsk arbetskraft.
Om lämplig inhemsk arbetskraft redan finns eller beräknas bli
tillgänglig inom kort, avstyrks ansökningen regelmässigt. Erbjudna arbetsoch
lönevillkor skall överensstämma med vad som under motsvarande förhållande
gäller vid anställning av svensk arbetskraft. Det anses vara ett
oeftergivligt krav att den utländska arbetskraften inte utnyttjas mot underbetalning.
I fråga om fullt utbildad utländsk arbetskraft inom yrken där
det finns kollektivavtal krävs att lön utgår enligt avtal och i andra fall att
löneförmånerna motsvarar de i anställningsorten gängse inom vederbörande
arbetsområde. Kravet gäller såväl utlänningar hos svensk arbetsgivare som
utlänningar som är anställda hos utländsk arbetsgivare, t. ex. utländska
montörer som sänds till Sverige för tillfälliga entreprenaduppdrag. Slutligen
uppställs som villkor att sökanden har tillgång till lämplig bostad.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Utlänningsutredningen
Behov av central utlänningsmyndighet
Vid bedömningen av frågan vilka organ som skall ha i uppdrag att verkställa
den utlänningspolitik som statsmakterna har beslutat utgår utredningen
från att verkställighetsfrågor som rör områden av samhällslivet,
där utlänningar är i huvudsak jämställda med svenska medborgare och
frågan om medborgarskap är av ringa eller ingen betydelse, i princip bör
handläggas av de fackmyndigheter som handhar motsvarande frågor när
det gäller svenska medborgare. Med denna utgångspunkt bör frågor om
exempelvis utbildning, arbetsförmedling, sjuk- och hälsovård och socialhjälp
för utlänningar handhas av de fackmyndigheter till vilkas ämbetsområden
frågorna hör.
Emellertid finns det på utlänningspolitikens område, framhåller utredningen,
specifika frågor som rör enbart utlänningar och som ytterst har
sin grund i att dessa — till skillnad från svenska medborgare — inte äger
ovillkorlig rätt att inresa, vistas och arbeta i landet. Frågor om utlännings
inresa, uppehåll och anställning skiljer sig på ett avgörande sätt från förut
nämnda frågor och låter sig därför inte lika naturligt hänföra till någon
bestämd fackmyndighets verksamhetsområde. Även när det gäller sådana
specifika frågor bör dock enligt utredningens mening utgångspunkten vara
att det behövs en särskild utlänningsmyndighet endast i den mån frågorna
på grund av sin beskaffenhet inte kan hänföras till någon redan befintlig
fackmyndighets verksamhetsområde.
I vilken omfattning och på vilka villkor tillståndspliktiga utlänningar
skall tillåtas resa in och vistas i landet är enligt utredningen ett spörsmål
som rör en råd allmänna intressen, befolkningspolitiska, samhällsekonomiska,
utrikes- och försvarspolitiska. Ofta gör även humanitära hänsyn
sig gällande. Vid prövning av frågor om visering och uppehållstillstånd är
det alltså nödvändigt att göra en avvägning mellan olika, inte sällan motstridiga
intressen. En förutsättning för att den myndighet som skall ha att
besluta i tillståndsfrågor skall kunna göra en sådan intresseavvägning är
att myndigheten har överblick över vårt lands förhållande till andra stater
och över det svenska samhällslivet i olika avseenden. Endast ett centralt
organ har förutsättningar för en sådan överblick. Ett centralt organ är
motiverat även av vikten att tillståndsfrågor bedöms enhetligt. Utredningen
anser därför att det behövs en central utlänningsmyndighet i vart fall så
länge som det föreligger behov av generell utlänningskontroll.
Prövning av ärenden om uppehållstillstånd
För att klarlägga praxis vid prövningen av ansökningar i tillståndsärenden
har utredningen undersökt några tusen godtyckligt utvalda ärenden
om visering, uppehållstillstånd, bosättningstil]stånd och arbetstillstånd.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Undersökningen har emellertid inte gett något fastare underlag för bedömningen
hur tillståndsbestämmelserna har tillämpats, vilket bl. a. beror
på att besluten inte motiveras. I fråga om praxis i ärenden om uppehållstillstånd
har utredningen funnit att det i första band krävs att utlänningen
har sin försörjning tryggad. Dessutom prövas hans personliga
förhållanden i övrigt, t. ex. hans vilja att göra rätt för sig, hans möjligheter
att anpassa sig i samhället och hans pålitlighet från säkerhetssynpunkt.
I praxis har tillstånd vägrats utlänning som har visat sig vara arbetsovillig
eller inte låtit anpassa sig till våra förhållanden eller bedömts
som en säkerhetsrisk. I anslutning till denna praxis uttalar utredningen, att.
uppehållstillståndsgivningen i den mån den används för individuell kontroll
har fyllt samma funktion som avvisnings- och utvisningsinstituten.
Det är enligt utredningen betänkligt alt uppehållstillstånd används som
ett komplement till utvisning. Utvisningsförfarandet är i motsats till uppehållstillståndsgivningen
kringgärdat med rättsliga garantier för att bereda
utlänningen rättssäkerhet. I UtlL är t. ex. noga angivet på vilka grunder
utlänning får utvisas, och beslut om utvisning skall uppta skälen för beslutet.
I ärende om utvisning skall förhör hållas, om utlänningen begär det.
Vid förhöret äger utlänningen få biträde. Har han inte utsett biträde och
kan hans rätt inte tillvaratas på annat sätt, skall förhörsmvndigheten förordna
biträde åt honom. Utvisningsbeslut kan också överklagas.
Mot denna bakgrund har utredningen prövat om den praxis som har
utvecklat sig står i överensstämmelse med UtlL. Inledningsvis konstaterar
utredningen att förbudet i 19 § UtlL att avvisa utlänning som fått visering
har ansetts medföra att tillståndsmyndiglieten är skyldig att i viseringsärendet
pröva, om viseringssökanden är diskvalificerad för inresa enligt
de materiella avvisningsgrunderna i samma paragraf. Eftersom avvisningsförbudet
uppenbarligen förutsätter att lämpligheten av utlänningens inresa
har prövats redan i viseringsärendet, har utredningen ingen erinran mot
denna praxis.
I fråga om motsvarande förbud i 19 § UtlL att avvisa utlänning som innehar
uppehållstillstånd ställer utredningen frågan, om förbudet innebär
att den tillståndsgivande myndigheten är skyldig att också i ärende om
uppehållstillstånd beakta de materiella avvisningsgrunderna. Enligt utredningens
mening ger bestämmelsen knappast stöd för en sådan tolkning.
Utlänning som inte är skyldig att ha visering kan avvisas vid inresan och
under en tid av högst tre månader därefter, om han är diskvalificerad för
inresa och vistelse här enligt de materiella avvisningsgrunderna. Skyldighet
för utlänning att ha uppehållstillstånd inträder först när utlänningen
har vistats i landet i tre månader, dvs. när frågan om han är diskvalificerad
för fortsatt vistelse här inte längre kan avgöras på de grunder som
gäller för avvisning. Formerna för avlägsnande av inte önskvärda utlänningar,
som vistas här efter utgången av den uppeliållstillståndsfria tiden,
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
är i princip utvisning eller förvisning. Utvisningsbestämmelserna avser
grovt asociala eller kriminella utlänningar, medan avvisningsbestämmelserna
avser även andra utlänningar, bl. a. sådana som kan antas komma
att sakna erforderliga medel för sin vistelse här. Det synes enligt utredningen
med dessa utgångspunkter inte följdriktigt, att den utlänning som
i princip inte kan avlägsnas på annat sätt än genom utvisning eller förvisning
skall kunna vägras uppehållstillstånd på de grunder som föreskrivs
för avvisning.
Som grund för sina fortsatta överväganden i fråga om prövningen av
ärenden om uppehållstillstånd har utredningen undersökt om motiven till
UtlL ger stöd för nuvarande praxis. Bl. a. uppehåller sig utredningen vid
vad föredragande departementschefen uttalade vid tillkomsten av gällande
UtlL (prop. 1954: 41 s. 60—61) om den individuella och den generella kontrollens
syfte. Han framhöll att det råder en principiell motsättning mellan
de bestämmelser som har till syfte att reglera avlägsnande av kriminella
och asociala utlänningar och de regler som hänger samman med den generella
kontrollen. Reglerna om utvisning av kriminella och asociala personer
avser att avlägsna personer som på grund av sina individuella egenskaper
inte är önskvärda, och det är därför naturligt att bedömandet härav sker
genom ett rättsligt förfarande. Den generella utlänningskontrollen däremot
tar sikte på att kontrollera och avväga tillströmningen av utlänningar till
landet från mera allmänna synpunkter. Det är alltså i den generella utlänningskontrollen
inte i första hand fråga om ett kvalitativt bedömande
av den enskilde utlänningen utan om en allmän begränsning av tillträdet
till riket och om förutsättningarna för undantag i de särskilda fallen från
sådan begränsning. Även ett bedömande av utlänningens personliga förhållanden
kan dock komma i fråga, när en restriktiv politik för tillträdet
till riket upprätthålls, men det är då fråga om ett bedömande som sammanhänger
med de allmänna riktlinjerna för utlänningspolitiken, och
detta bedömande bortfaller i den mån en friare utlänningspolitik förs, uttalades
i propositionen.
I anslutning till detta uttalande, som riksdagen godtog, anmärker utredningen
att uppehållstillståndet i praxis har använts huvudsakligen som ett
medel för individuell kontroll, trots att en restriktiv politik för tillträdet
till vårt land inte har upprätthållits under större delen av efterkrigstiden.
Utredningen anser vidare att även anmärkningar av mera principiell art
kan riktas mot nuvarande praxis. Som förut sagts innebär denna praxis att
utlänningar berövas det särskilda rättsskydd som utvisningsförfarandet
ger. Än mer stötande ter det sig från rättssäkerhetssynpunkt att utlänning
kan vägras uppehållstillstånd på grund av sin vandel, även om han inte har
gjort sig skyldig till handling som kan föranleda utvisning. Inget hindrar
att utlänning som i utvisningsärende har funnits inte böra utvisas sedan
vägras fortsatt uppehållstillstånd på grund av samma förhållande som har
förklarats inte utgöra utvisningsanledning.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
Beträffande möjligheterna att tillgodose rättssäkerheten i uppehållstillståndsärenden
anför utredningen, att det självfallet är möjligt att kringgärda
tillämpningen av bestämmelserna om uppehållstillstånd med samma
rättsliga garantier som utvisningsstadgandena, t. ex. genom föreskrifter
om i vilka fall utlänningar får vägras uppehållstillstånd på grund av sin
vandel. En enklare och mera konsekvent lösning anser utredningen emellertid
vara att begränsa användningsområdet för uppehållstillstånd så att det
blir medel enbart för generell kontroll. Utredningen föreslår därför att i
UtlL föreskrivs, att utlänning inte får vägras uppehållstillstånd på grund
av sin vandel.
I en reservation anför ledamoten i utredningen Carl Erik Hedin att behovet
av ökat rättsskydd bör tillgodoses genom att uppehållstillstånd kringgärdas
med samma rättsliga garantier som utvisning. Sålunda bör Kungl.
Maj :t i föreskrifter ange i vilka fall utlänning får vägras uppehållstillstånd
på grund av sin vandel. I avslagsbeslut bör grunden för beslutet anges. Besvär
bör få föras hos Kungl. Maj :t över avslag på ansökan om förlängt uppehållstillstånd.
Utvisningsgrunderna
Med den föreslagna begränsningen av möjligheterna att vägra uppehållstillstånd
kan det enligt utredningen komma i fråga att utvidga tillämpningsområdet
för utvisning. I första hand bör möjligheterna att på nuvarande
grunder utvisa utlänning ökas. Utredningen föreslår att utvisning
på grund av alkoholmissbruk (29 § första stycket 2 UtlL) skall kunna
ske inte som f. n. först när utlänningen till följd av missbruket för ett
grovt störande levnadssätt utan redan om levnadssättet är störande. Vidare
kan utvisning f. n. ske av utlänning som av tredska eller uppenbar vårdslöshet
gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser mot
det allmänna eller mot enskild (29 § första stycket 3). Enligt utredningens
förslag skall utvisning kunna ske redan om utlänningen av tredska eller
uppenbar vårdslöshet har undandragit sig att i Sverige uppfylla sina förpliktelser
mot det allmänna eller mot enskild och det med hänsyn till hans
personliga förhållanden kan befaras att han inte kommer att rätta sig.
I omedelbar anslutning till förslaget att vandelsprövningen slopas i äreninförs.
Utlänningars verksamhet i Sverige, bl. a. deras politiska aktivitet, har
den om uppehållstillstånd föreslår utredningen att nya utvisningsgrunder
enligt utredningen inte sällan tagit sig sådana uttryck att den har utgjort
en fara inte bara för den allmänna ordningen och säkerheten utan också
för annans personliga säkerhet. Det är inte minst med hänsyn till invandrarnas
egen säkerhet angeläget att samhället skyddas mot allvarligare
yttringar av denna verksamhet. Behovet av skydd mot dylik samhällsskadlig
verksamhet skall enligt utredningens förslag tillgodoses genom sådan
utvidgning av utvisningsgrunderna att utlänning kan utvisas, om han bedri
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
ver verksamhet här i landet som utgör en uppenbar fara för den allmänna
ordningen eller säkerheten.
Det kan enligt utredningens mening vidare inte komma i fråga att avstå
från möjligheterna att förhindra utlänningar, som är säkerhetsrisker, att
vistas i landet. Enligt 34 § UtlL äger Kungl. Maj:t, när det är påkallat av
hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse, utvisa utlänning
och förbjuda honom att återvända till riket (politisk utvisning). Bestämmelsen
har såvitt känt inte tillämpats under senare år, och det kan ifrågasättas
om det är lämpligt att under normala tider avlägsna säkerhetsrisker
ur landet genom politisk utvisning. Utredningen anser det lämpligare att
utvidga tillämpningsområdet för det normala utvisningsinstitutet. En sådan
ordning innebär visserligen att två institut kan komma att vara tilllämpliga
i samma fall. I praktiken torde dock detta förhållande inte komma
att medföra olägenheter. Redan f. n. kan utlänning, som är säkerhetsrisk,
förmås att lämna landet inte bara genom politisk utvisning utan också
genom vägrat uppehållstillstånd. Utredningen föreslår som ny grund för
utvisning, att utlänning med hänsyn till föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan antas komma att här bedriva verksamhet som utgör en
fara för rikets säkerhet.
Mot bakgrund av detta förslag överväger utredningen, om säkerhetsmyndigheternas
arbete skulle försvåras avsevärt, om myndighet som har
beslutat om avlägsnande av utlänning därför att han utgör en fara för
rikets säkerhet skulle vara skyldig att upplysa utlänningen om grunden
för beslutet. Enligt utredningens mening torde det i praktiken inte vara
förenat med olägenheter från säkerhetssynpunkt att vid beslut om avlägsnande
av utlänning som är en säkerhetsrisk redovisa grunden för beslutet.
Myndighet bör emellertid, i den mån det är påkallat av hänsyn till rikets
säkerhet eller andra synnerliga skäl, kunna vägra utlänning att ta del av
utredningen i utvisningsärende. Utan hinder därav bör myndighet kunna
avgöra ärendet på grundval av hela utredningsmaterialet.
Slutligen framhåller utredningen att de svenska utvisningsreglerna även
med de föreslagna ändringarna kommer att ha betydligt snävare tillämpningsområde
än motsvarande regler i de övriga nordiska länderna. Till
jämförelse nämner utredningen, att utlänning kan avlägsnas från Danmark
genom utvisning bl. a. om hans fortsatta uppehåll i landet med
hänsyn till statens säkerhet och den allmänna ordningen inte är önskvärd
eller om hans förhållanden i övrigt ger anledning därtill, från Finland genom
förpassning om han genom sitt uppförande har visat att hans vistelse i
landet inte är önskvärd och från Norge genom utvisning bl. a. om han
driver omkring utan laglig sysselsättning eller om han ådömts straff för
brott mot lösdriveri- eller rusdryckslagstiftningen.
I anslutning till sin nyss nämnda reservation anför Hedin att det med
hans ståndpunkt inte blir nödvändigt att öka utvisningsmöjligheterna. Det
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
medför att man inte behöver föra över ett stort antal ärenden från den centrala
utlänningsmyndighetens till länsstyrelsernas handläggning. En sådan
uppdelning av beslutanderätten på flera myndigheter skulle enligt Hedins
mening innebära risk för oenhetlighet i bedömningen av ärendena.
Beslut i ärenden om arbetstillstånd
Utredningen redovisar de överväganden i fråga om beslutanderätten i
ärenden om arbetstillstånd som har gjorts vid en rad tillfällen, senast vid
tillkomsten av gällande UtlL. I det sammanhanget anförde föredragande
departementschefen bl. a. (prop. 1954: 41 s. 68) att frågor om uppehållstillstånd
och arbetstillstånd hänger nära samman och att en uppdelning av
beslutanderätten mellan den centrala utlänningsmyndiglieten och AMS
skulle leda till betydande olägenheter.
Enligt utredningens mening är den nuvarande ordningen med den centrala
utlänningsmyndigheten som beslutande organ otillfredsställande. I
vilken omfattning och på vilka villkor utlänningar skall tillåtas ta anställning
i Sverige är väsentligen en arbetsmarknadspolitisk fråga. Handläggningen
av en rad viktiga frågor rörande utländsk arbetskraft, bl. a. internationellt
arbetsförmedlingssamarbete, rekrytering av utländsk arbetskraft
och praktikantutbyte, har uppdragits åt AMS. Med hänsyn till styrelsens
befogenheter på invandringspolitikens område anser utredningen det inkonsekvent
att styrelsen inte förfogar över arbetstillståndsgivningen som
gör det möjligt att reglera tillströmningen av utländsk arbetskraft till den
svenska arbetsmarknaden. Avsaknaden av beslutanderätt i arbetstillståndsärenden
kan enligt utredningens mening i många fall inverka menligt på
styrelsens möjligheter att snabbt och effektivt fullgöra sina uppgifter på
förevarande område. Utredningen framhåller särskilt att den nuvarande
organisationen innebär ett många gånger besvärande band på styrelsens
handlingsfrihet i dess mellanhavanden med utländska myndigheter i frågor
om arbetskraftsrekrytering, flyktingöverföring och praktikantutbyte. Detta
band kommer självfallet att kännas alltmer besvärande i den mån styrelsens
kontakter med myndigheter utomlands vidgas. De olägenheter som
uppdelning av beslutanderätten i uppehålls- och arbetstillståndsärenden
kan föra med sig anser utredningen väga lätt i jämförelse med värdet av
att AMS som centralt verkställande organ för den arbetsmarknadsbetingade
invandringspolitiken helt förfogar över det instrument, arbetstillståndet,
utan vilket denna politik inte kan genomföras. Utredningen föreslår därför
att beslutanderätten i arbetstillståndsärenden förs över till AMS.
Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd
Enligt nuvarande ordning prövas fråga om arbetstillstånd av två myndigheter,
erinrar utredningen, nämligen AMS som remissinstans och den centrala
utlänningsmyndigheten som beslutande organ. Med utredningens för
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
slag i fråga om beslutanderätten blir emellertid styrelsens beslut slutgiltigt.
Nuvarande möjlighet för den centrala utlänningsmyndigheten att bl. a. av
humanitära skäl ge arbetstillstånd mot styrelsens avstyrkande upphör
alltså, menar utredningen. Att utlänning vägras arbetstillstånd innebär
emellertid inte nödvändigtvis att också tillstånd att vistas här vägras honom.
Det bör enligt utredningen liksom hittills finnas möjlighet att av humanitära
skäl bevilja utlänning uppehållstillstånd, även om han inte har
sin försörjning tryggad genom eget arbete eller på annat sätt. Får han
uppehållstillstånd men inte arbetstillstånd, blir han hänvisad att leva på
den standard som arbetslöshetsförsäkringen eller socialhjälpen erbjuder,
tills han kan få arbete för vilket tillstånd kan meddelas. Dessutom, anmärker
utredningen, har utlänningen alltid möjlighet att göra ny ansökan om
arbetstillstånd och då få arbetstillståndsfrågan omprövad av AMS.
Med hänsyn till den betydelse ett beslut att vägra arbetstillstånd kan ha
för den enskilde bör det enligt utredningens mening emellertid finnas möjlighet
att överpröva styrelsens beslut att vägra tillstånd. Denna överprövning
bör göras av Kungl. Maj :t. Utredningen finner dock praktiska skäl
tala mot att införa en allmän besvärsrätt i arbetstillstånd särenden. En
sådan ordning skulle medföra betydande arbetsbelastning för Kungl. Maj :t.
Besvärsrätten bör därför begränsas till ärenden som är tveksamma eller av
särskild beskaffenhet. Begränsning anser utredningen lämpligen kunna ske
genom att besvärsrätten, som fallet är i ärenden om förpassning, görs beroende
av utlänningsnämndens yttrande. För att nå syftet med den begränsade
besvärsrätten är det inte nödvändigt att nämndens yttrande inhämtas
i alla ärenden där avslagsbeslut sätts i fråga. Nämnden bör höras
i sådana ärenden, där avslagsbeslut har meddelats och sökanden begärt
att yttrande inhämtas. En annan ordning skulle medföra att nämnden
skulle få att yttra sig onödigtvis i en mängd ärenden. Rätten att föra
besvär över beslut i arbetstid ståndsärende bör alltså, till skillnad från vad
som gäller i fråga om beslut om förpassning, göras beroende av att den som
beslutet avser begär, att utlänningsnämnden skall höras i ärendet, och att
nämnden eller någon ledamot i nämnden anser att tillstånd borde ha meddelats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
27
Remissyttrandena
Allmänna synpunkter
Utredningen har utgått från att krav på tillstånd för inresa, vistelse och
arbete skall upprätthållas t. v. i ungefär samma utsträckning som f. n. Beträffande
tillståndsgivningen har utredningen därför i enlighet med direktiven
tagit upp endast frågan om begränsning av möjligheterna att vägra
uppehållstillstånd och frågan om vilken myndighet som skall ha hand om
arbetstillstånden.
Några remissinstanser har berört även andra frågor om tillståndssystemet.
En förenkling av systemet föreslås i några yttranden. Enligt Sveriges socialdemokratiska
studentförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
bör nuvarande tillstånd för inresa, vistelse och arbete ersättas med
ett enda tillstånd, nämligen arbetstillstånd. Statskontoret anser att det från
administrativ synpunkt är lämpligt att föra samman arbets- och uppehållstillstånd
till ett »graderat» uppehållstillstånd: »uppehållstillstånd A», innefattande
förutom rätt att vistas i landet även rätt att arbeta, och »uppehållstillstånd
B» motsvarande det nuvarande uppehållstillståndet. Den enhetliga
benämningen gör att invandraren bara behöver hålla reda på reglerna för ett
enda tillstånd och fylla i en enda ansökningshandling. Reglerna för tillståndsgivningen
kan också utformas så att ansökan prövas för »uppehållstillstånd
A» i första hand och »uppehållstillstånd B» ges endast då typ A av något
skäl inte kan beviljas. LO ifrågasätter om särskilda inrese- och uppehållstillstånd
kan anses vara sakligt motiverade. Man bör enligt LO allvarligt
överväga om inte denna dubblering av tillstånd och det administrativa
merarbete som den medför kan avskaffas.
Behov av central utlånningsmyndighet
Alla remissinstanserna ansluter sig till utredningens uppfattning att verkställighetsfrågor
på utlänningspolitikens område i princip bör handläggas
av de förvaltningsorgan som har hand om motsvarande frågor beträffande
svenska medborgare.
Däremot har remissinstanserna skilda meningar om behovet av en central
utlänningsmyndighet. Behovet av sådan myndighet vitsordas av hovrätten
över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, ÖB, socialstyrelsen, AMS, utlänningskommissionen,
utlänningsnämnden, arbetsgruppen för invandrarfrågor,
ÖÄ, samtliga hörda länsstyrelser utom länsstyrelsen i Kopparbergs
län, överåklagaren i Stockholm, tre polismästare, länsarbetsnämnderna i
Örebro och Västmanlands län, SAF, TCO, SACO, Sveriges industriförbund
och Sveriges advokatsamfund.
Avvisande eller tveksamma ställer sig statskontoret, länsstyrelsen i Kopparbergs
län, LO, Esternas representation i Sverige, Sveriges förenade studentkårer,
Sveriges liberala studentförbund, Folkpartiets ungdomsförbund
och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
De remissinstanser som vitsordar behovet av central utlänningsmyndighet
har i allmänhet ingen erinran mot vad utredningen har anfört. AMS anser
att frågor om tillstånd att inresa och vistas i landet är av sådan art och
betydelse att en central utlänningsmyndighet bör finnas inrättad även i
framtiden.
Av dem som bestrider behov av särskild central utlänningsmyndighet
hävdar statskontoret att frågor om uppehålls- och arbetstillstånd bör föras
över till AMS. Frågor om visering, främlingspass och resedokument anser
statskontoret kunna fördelas mellan AMS och utrikesdepartementet. Ansökan
om visering av utlänning som avser att ta anställning här eller vistas
här längre tid bör enligt statskontorets mening avgöras av AMS i samband
med att frågan om uppehållstillstånd prövas, medan viseringsansökan
som avser kortare tid och saknar arbetsmarknadspolitisk anknytning
bör handläggas av annan myndighet. Med hänsyn till att utrikesdepartementet
har förstahandsinformation om de viseringsavtal som Sverige
har ingått och mottar sådana upplysningar om främmande länders
identitetshandlingar som är av betydelse för handläggningen av viseringsärenden
bör prövas, om inte ansvaret och direktivrätten i viseringsärenden
kan — liksom ärenden om främlingspass och resedokument — föras över
till utrikesdepartementet. LO ifrågasätter om inte överföring av arbetsuppgifterna
till redan befintliga ämbetsverk bör prövas närmare. Också Sveriges
liberala stndentförbund anser att utlänningsärendena bör fördelas mellan
redan befintliga fackmyndigheter.
Vad som är oundgängligen nödvändigt är enligt länsstgrelsen i Kopparbergs
län ett samarbetsorgan som kan verka för likformig behandling i de
olika statliga och andra organ som kommer i kontakt med utlänningsärenden.
En permanent inrättad nämnd med kvalificerad juridisk ledning
och under medverkan av medborgerliga förtroendemän skulle enligt länsstyrelsen
måhända ge det bästa uttrycket åt nationens önskan om handläggning
av utlänningsärendena på ett för svensk rättsvård tillfredsställande
sätt.
Prövning av ärenden om uppehållstillstånd
Utredningens uppfattning att uppehållstillståndsskyldiga utlänningar bör
beredas ökat rättsskydd i ärenden om uppehållstillstånd delas av så gott
som alla remissinstanser som har tagit ställning i frågan.
Bland remissinstanserna råder emellertid delade meningar om på vilket
sätt ökat rättsskydd bör beredas utlänning i fråga om prövningen av hans
vandel. Flertalet anser att det bör ske på det sätt som utredningen har
föreslagit, medan en betydande minoritet mer eller mindre klart hävdar
att det bör ske genom att tillämpningen av bestämmelserna om uppehållstillstånd
omgärdas med rättsliga garantier, bl. a. föreskrifter av Kungl.
Maj :t om i vilka fall asociala och kriminella utlänningar skall få vägras
uppehållstillstånd.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Förslaget att utlänning inte skall få vägras uppehållstillstånd på grund
av sin vandel tillstyrks eller lämnas utan erinran av bl. a. RÄ, socialstyrelsen,
statskontoret, arbetsgruppen för invandrarfrågor, ÖÄ, länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, länsarbetsnämnden i
Södermanlands län, två länsåklagare, två polismästare, LO, SACO, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges förenade studentkårer och flera politiska ungdomsförbund.
De tillstyrkande remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till vad utredningen
har anfört. Sålunda är RÄ ense med utredningen om att den
individuella och den generella kontrollens syften inte har skilts åt i praxis.
Med hänsyn till denna praxis anser RÅ det påkallat att distinktionen mellan
den individuella och generella kontrollen kommer till uttryck i lagtexten.
Också socialstyrelsen tillstyrker den föreslagna bestämmelsen i UtlL att utlänning
inte får vägras uppehållstillstånd på grund av sin vandel, och statskontoret
anser att det är befogat från såväl administrativ synpunkt som
rättssäkerhetssynpunkt att den individuella kontrollfunktion som uppehållstillståndet
har haft enligt praxis förs över till utvisningsinstitutet.
Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län är det viktigt att skapa ett rättsskydd
som ger utlänningar garantier mot godtycklig behandling och så
långt möjligt en tryggad ställning. Utredningens förslag utgör ett väsentligt
steg framåt i detta avseende.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att det från rättssäkerhetssynpunkt
är betänkligt, att uppehållstillstånd i praxis används som medel även
för den individuella kontrollen och som ett komplement till utvisning, med
hänsyn till att de rättsliga garantier som utvisningsförfarandet har kringgärdats
med saknas i uppehållstillståndsgivningen. Det kan enligt länsstyrelsen
inte vara riktigt att när utvisningsanledning kan antas föreligga i
stället använda bestämmelserna om uppehållstillstånd som medel att förmå
utlänning att lämna landet. Liknande synpunkter anför länsstyrelserna i
Malmöhus och Gävleborgs län samt länsåklagaren i Norrbottens län. Den
sistnämnde påpekar emellertid att utredningens förslag kan vara förenat
med vissa olägenheter. Sålunda kan utlänning komma att meddelas uppehållstillstånd
trots att omständigheter som skulle föranleda utvisning föreligger.
Han kan då komma att utvisas kort tid efter det han har fått uppehållstillstånd.
Länsåklagaren ifrågasätter om det inte för sådana fall kan
vara anledning att föreskriva att uppehållstillstånd får meddelas endast t. v.
och att frågan om utvisning skall avgöras skyndsamt.
SACO anser att bestämmelserna om uppehållstillstånd aldrig hade bort
användas som medel för individuell kontroll utan endast som instrument
för reglering av invandringen främst från arbetsmarknadssynpunkt. Det
är tillfyllest att utlänningens sociala beteende prövas när UtlL:s rekvisit
för förvisning eller utvisning aktualiseras.
Hovrätten över Skåne och Blekinge hävdar att UtlL redan i sin nuvaran
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
de utformning ger tillståndsskyldiga utlänningar det rättsskydd som utredningen
efterlyser. Sålunda delar hovrätten utredningens uppfattning att
lagens innebörd är att uppehållstillstånd inte får vägras på skäl som utgör
grund för utvisning. Om länsstyrelse har bedömt fråga om utvisning men
inte funnit skäl till sådan åtgärd, måste det enligt hovrättens mening vara
felaktigt om uppehållstillstånd vägras på grund av samma omständigheter
som har varit uppe till bedömande hos länsstyrelsen. Detsamma måste
gälla sådana skäl som väl i princip kan men inte anses tillräckligt starka
för att leda till förvisning eller utvisning. Enligt hovrätten är lagens innebörd
klar även utan tillägg. Hovrätten anser det emellertid vara tveksamt
om detta betraktelsesätt i alla hänseenden har tillämpning på utlänningens
»vandel». Man kan inte se bort från att det kan finnas fall då utlänning
visar sig inte motsvara de förväntningar som man har ställt på honom,
t. ex. vid mycket begränsad rekrytering av eftersökt arbetskraft. Lika väl
som han kan bli uppsagd från arbetsplatsen av sådana skäl kan det vara
motiverat att vägra honom fortsatt vistelse och arbete i landet. Det kan
också vara fråga om personer som genom utpräglad psykisk särart ställer
till svårigheter och otrevnad för omgivningen. Det kan då stundom vara
så starka skäl för ett ingripande i någon form, att det enklaste är att utlänningen
förmås att återvända hem om särskilda skäl inte talar för annat.
Utredningens förslag avstyrks av bl. a. rikspolisstyrelsen, ÖB, statens utlänningskommission,
utlänningsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens län, överåklagaren i Stockholm,
två länsåklagare och länspolischefen i Norrbottens län. Två polismästare
ställer sig tveksamma till utredningens förslag.
Den lösning som utredningen har föreslagit är enligt statens utlänningskommission
enkel men den torde om den genomförs ge inte önskvärda
konsekvenser. Syftet att åstadkomma ökade rättsliga garantier för utlänningar
i uppehållstillståndsärenden kan med mindre risk för olägenheter
nås på ett annat sätt än utredningen har föreslagit. Kommissionen föreslår
att utredningens förslag till ändring av 9 § UtlL ersätts med en föreskrift,
att Kungl. Maj:t vid utfärdande av riktlinjer för beviljande av uppehållstillstånd
även bestämmer i vilka fall kriminella, asociala eller av andra
skäl icke önskvärda utlänningar får vägras uppehållstillstånd. Härutöver
kan besvärsrätt införas. Denna besvärsrätt kan konstrueras så, att den centrala
utlänningsmyndigheten alltid skall inhämta yttrande från utlänningsnämnden,
innan avslag på ansökan om uppehållstillstånd beslutas. Utlänningen
får sedan överklaga ett avslagsbeslut hos Kungl. Maj :t, om nämnden
eller ledamot i nämnden har anfört avvikande mening.
Även utlänningsnämnden är inne på denna linje. Enligt nämndens uppfattning
är utredningens förslag otvivelaktigt konsekvent. Av praktiska,
särskilt ekonomiska, skäl synes det emellertid önskvärt att asociala utlänningar
redan tidigt kan avlägsnas ur landet utan att man skall behöva
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
avvakta att de under längre tid eller i högre grad har »diskvalificerat» sig.
De olika synpunkter som enligt gällande praxis beaktas vid prövningen a\
frågan om uppehållstillstånd hänför sig i stort sett dels till omständigheter
av mer allmän immigrationspolitisk art och dels till utlänningens
individuella förhållanden. I den generella utlänningskontrollen är det enligt
förarbetena till gällande UtlL fråga om en allmän begränsning av tillträdet
till riket och om förutsättningarna för undantag i de särskilda
fallen från sådan begränsning. Vid tillståndsprövningen har alltså den beslutande
myndigheten att bilda sig en uppfattning om förutsättningarna
för utlänningen att få vistas i landet med hänsyn till hela den föreliggande
situationen. Nämnden finner det naturligt att hänsyn därvid tas även till
utlänningens personliga förhållanden. Det bör emellertid övervägas att
omgärda handläggningen av ärenden om uppehållstillstånd med ytterligare
rättsliga garantier. Nämnden förordar dels att de allmänna riktlinjer om
bl. a. uppehållstillstånd som Kungl. Maj :t enligt utredningens förslag skall
utfärda upptar närmare anvisningar om i vilka fall utlänning får vägras
uppehållstillstånd på grund av asocialitet, dels att i UtlL föreskrivs att den
centrala utlänningsmyndigheten, innan ansökan om uppehållstillstånd avslås
på grund av utlännings dåliga vandel, skall underställa utlänningsnämnden
ärendet för yttrande, dels att besvärsrätt till Kungl. Maj :t införs
under samma förutsättningar som gäller för besvär över avvisning, utvisning
och förpassning.
Om invandringen även i fortsättningen skall regleras genom generell
utlänningskontroll anser överåklagaren i Stockholm det vara till nackdel
att utlänningar, som inte är önskvärda här, genom uppehållstillstånd vinner
fastare anknytning till landet. Det finns därför enligt överåklagarens
uppfattning inte anledning att meddela uppehållstillstånd, när det kan
antas att utlänningen på grund av visade karaktärsegenskaper kommer att
uppfylla något av rekvisiten för förvisning eller utvisning inom inte alltför
avlägsen framtid. Det rättsskydd utredningen efterlyser i detta sammanhang
torde kunna åstadkommas genom regler om besvärsrätt liknande de
utredningen har föreslagit beträffande ärenden om arbetstillstånd. Kriminalpolitiska
skäl för att behålla kravet på god vandel hos den som söker
uppehållstillstånd är starkare än de skäl som utredningen anför till stöd för
att sökandens vandel inte skall beaktas.
Rikspolisstyrelsen är ense med utredningen om att utlännings rättsskyddsintresse
i samband med uppehållstillståndsprövningen inte är tillräckligt
tillgodosett. Med hänsyn till att utlänning inte har ovillkorlig rätt
att vistas här bör det emellertid inte finnas hinder att utlänning, som är
uppehållstillståndsskyldig och som visar grov brottslighet, asocialitet eller
liknande, vägras uppehållstillstånd på grund av detta förhållande enligt
riktlinjer av Kungl. Maj :t. Det förhållandet att övriga länder i dessa hänseenden
bedriver en restriktiv utlänningspolitik kan komma att medföra
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
att allt större grupper sådana utlänningar beger sig till Sverige. En ökad
internationell brottslighet har redan börjat göra sig gällande även för Sveriges
del. Även om möjligheterna att vägra uppehållstillstånd skulle begränsas
till att avse endast generell utlänningskontroll, finner styrelsen
klart olämpligt att i UtlL införa en bestämmelse av den lydelse som utredningen
föreslår. Bestämmelsen skulle kunna ge utlänningar föreställningen
om en sådan frihet för dem i deras livsföring här i landet som inte motsvaras
av verkliga förhållandet, eftersom utvisnings- och förvisningsmöjligheterna
står kvar. Det bör dessutom observeras att ett utvisningsbeslut på
grund av vandel får betydligt allvarligare och mera kännbara konsekvenser
för utlänningens egen del än ett av samma anledning vägrat uppehållstillstånd.
Inte heller länsstyrelsen i Stockholms län anser att det kan komma i
fråga att i själva UtlL ta in uttryckligt och ovillkorligt stadgande av innebörd
att utlänning inte får vägras uppehållstillstånd på grund av sin vandel.
Vidgas utvisningsgrunderna överflyttas handläggningen av ett inte
oväsentligt antal ärenden om utlännings rätt att vistas i landet från den
centrala utlänningsmyndigheten till de olika länsstyrelserna. Med hänsyn
främst till risken för oenhetlig bedömning förefaller detta inte särskilt tilltalande
eller lämpligt. Länsstyrelsen kan för sin del inte förstå annat än
att reservationen i betänkandet åtminstone rent praktiskt har mycket som
talar för sig. Också länsstyrelsen i Norrbottens län anser att vissa praktiska
olägenheter är förknippade med utredningens förslag. Om inte någon form
av prövning av utlänningens vandel sätts in i samband med uppehållstillståndsgivningen,
kan fråga om utvisning av utlänning komma att tas upp
i nära anslutning till att uppehållstillstånd meddelas för honom. Enbart
det förhållandet att en kriminellt belastad eller grovt asocial individ genom
uppehållstillståndet kan komma att få en av myndighet utfärdad licens som
—- låt vara under vissa förutsättningar — berättigar honom att vistas i
landet får enligt länsstyrelsen anses otillfredsställande. Liknande synpunkter
anför länsåklagaren i Västmanlands län.
En lösning som starkt avviker från övriga remissinstansers läggs fram
av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen anser att det är angeläget
att skapa ett rättsskydd för uppehållstillståndsskyldiga utlänningar
som ger dem garantier mot godtycklig behandling och i största möjliga utsträckning
tryggad ställning. Frågan om besvärsrätt vid negativa beslut i
uppehållstillståndsfrågor är emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning
ömtålig. Å ena sidan kan man hysa förståelse för önskemålet att hindra
mängder av onödiga besvär. Å andra sidan bör det inte få finnas minsta
anledning till tvivel på att rättsskyddet för utlänningar är lika ovillkorligt
som i fråga om svenska medborgare. Om den centrala myndigheten organiseras
så att den kan arbeta under domstolsliknande former i dessa frågor,
borde det vara tillräckligt med en bestämmelse att beslut i ärende som
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968 33
liar lett till delade meningar i den centrala instansen får överklagas hos
Kungl. Maj :t.
Utvisningsgrunderna
Utredningens förslag om utvidgning av utvisningsgrunderna tillstyrks i
stort sett eller lämnas utan erinran av RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge,
socialstyrelsen, ÖÄ, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och
Gävleborgs län, länsåklagarna i Älvsborgs och Norrbottens län, polismästarna
i Växjö och Ljungby, länspolischefen i Norrbottens län, LO och Sveriges
advokatsamfund. Länsstyrelsen i Kronobergs län vill inte motsätta
sig förslaget.
Bland tillstyrkande remissinstanser framhålls, att utredningens förslag i
fråga om vandelsprövningen i ärenden om uppehållstillstånd gör det nödvändigt
att möjligheterna till utvisning vidgas. Sådana uttalanden gör bl. a.
länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.
Några remissinstanser, bl. a. utlänningskommissionen, anser att den föreslagna
utvidgningen är otillräcklig. Kommissionen påpekar att en del av de
icke önskvärda utlänningar, som på grund av det föreslagna tillägget till
9 § UtlL inte skulle kunna vägras uppehållstillstånd, visserligen kan avlägsnas
ur landet med stöd av bestämmelserna om förvisning eller utvisning.
Men det finns enligt kommissionen åtskillig kriminalitet och åtskillig
asocialitet som inte faller under dessa regler. Förvisning kan i regel ske
endast för brott på vilket kan följa fängelse i mer än ett år. Utvisning
kan inte ske på den grund att utlänningen är t. ex. hemfallen åt narkotikamissbruk
och till följd därav för ett störande levnadssätt eller är farlig för
annans personliga säkerhet. Utvisning kan visserligen ske, om det kan
styrkas att utlänningen »underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja
sig», men här uppkommer bevisproblem som gör bestämmelsen ineffektiv.
Svårigheter möter också att utvisa den som livnär sig genom
bettleri eller genom att på annat sätt parasitera på sin omgivning. Betydande
grupper av asociala eller eljest grovt misskötsamma utlänningar faller
alltså utanför förvisnings- och utvisningsbestämmelserna. Eftersom situationen
är den, att de flesta andra länder för en helt annan utlänningspolitik,
kan enligt kommissionen resultatet av utredningens förslag befaras bli
ökad anhopning här av mer eller mindre asociala personer som sedan inte
tvångsvis kan avlägsnas härifrån.
RÅ, som instämmer i utredningens förslag till utvidgning av utvisningsmöjligheterna,
sätter i fråga om inte även missbruk av narkotika bör utgöra
grund för utvisning.
Ökat utredningsarbete för polisen är enligt länsstyrelsen i Kopparbergs
län en trolig följd av en utvidgning av utvisningsinstitutet. Med hänsyn till
dagens personalläge inom polisen kan detta bli kännbart. För länsstyrelsens
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
del kommer utvidgningen också att medföra ökad arbetsbelastning. Länsstyrelsen
förutsätter att hänsyn tas härtill vid uppgörandet av nya personalramar
för vederbörande organs arbete.
Utredningens förslag avstyrks av TCO, Folkpartiets ungdomsförbund,
Sveriges förenade studentkårer, Sveriges liberala studentförbund, Sveriges
socialdemokratiska studentförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
Dessa remissinstanser gör gällande att ökade möjligheter att
utvisa utlänningar inte behöver införas som följd av att vandelsprövningen
slopas i ärenden om uppehållstillstånd.
Yrkesbegränsning av arbetstillstånd
I några remissyttranden uppmärksammas gällande bestämmelse om att
arbetstillstånd alltid skall avse visst slag av arbete. Detta krav på yrkesbegränsning,
ett krav som utredningen inte har berört, bör enligt LO kunna
mjukas upp. LO framhåller att den hittills förda invandringspolitikens utformning
har gjort det nödvändigt att ha möjligheter att bl. a. yrkesbegränsa
arbetstillstånden. Vissa ändringar i nuvarande bestämmelser torde dock
vara möjliga. En uppmjukning av yrkesbegränsningen bör övervägas så till
vida att utlänning som har vistats och arbetat i landet viss tid, förslagsvis
ett—två år, befrias från sådan begränsning av tillståndets giltighet.
Esternas representation i Sverige, påpekar att yrkesbegränsningen har allvarliga
nackdelar för den tillståndspliktige utlänningen, eftersom hans
rörelsefrihet på arbetsmarknaden beskärs starkt. Utlänning kan på grund
av bristande språkkunskaper och bristfällig kännedom om landets förhållanden
knappast i vistelsens början finna sysselsättning här som motsvarar
hans yrkesinriktning i hemlandet. Det är då synnerligen viktigt för honom
att han efter hand kan få övergå till sysselsättning som han själv kan finna
och är kompetent för. Yrkesbegränsningens syfte synes kunna nås enbart
genom att krav på arbetstillstånd för nyinvandrad utlänning upprätthålls.
Yrkesbegränsningen innebär enligt arbetsgruppen för invandrarfrågor ett
ofta kännbart intrång i individens möjligheter att skaffa sig bättre arbete
och står helt i motsats till vår strävan i riktning mot en rörligare arbetsmarknad.
Denna begränsning i arbetstillståndens giltighet förefaller därför
i bästa fall vara betydelselös och ofta direkt skadlig för både individ och
samhälle.
Beslut i ärenden om arbetstillstånd
I frågan vilken myndighet som skall ha hand om arbetstillståndsgivningen
råder delade meningar bland remissinstanserna.
Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av socialstyrelsen,
statskontoret, statistiska centralbyrån, AMS, arbetsgruppen för invandrarfrågor,
ÖÄ, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs
och Norrbottens län, Stockholms läns landstings förvattningsut
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
skott, länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Kronobergs, Göteborgs och
Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län, polismästarna
i Växjö och Ljungby, Svenska stadsförbundet, LO, SACO, TCO, Esternas
representation i Sverige, Sveriges advokatsamfund, Sveriges liberala studentförbund,
Sveriges socialdemokratiska studentförbund och Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund.
AMS framhåller att frågor som rör den utländska arbetskraften naturligt
hör hemma inom styrelsens verksamhetsområde. Arbetstillståndsfrågorna
är numera av helt annan omfattning och betydelse än år 1954, då den
nuvarande utlänningslagstiftningen kom till. Genom det nära samarbete,
som har etablerats med utlänningskommissionen, har den nuvarande ordningen
fungerat väl. När det gäller att ta ställning till hur arbetstillståndsfrågorna
skall handläggas i framtiden måste man emellertid tillse att verksamheten
anpassas till dagens situation och den väntade utvecklingen.
Kungl. Maj :ts beslut om den organiserade invandringen innebär att AMS
bär det faktiska ansvaret för invandringen av utländsk arbetskraft. Att
då inte överlämna beslutanderätten i arbetstillståndsärendena till styrelsen
skulle innebära en otillfredsställande begränsning av möjligheterna att bedriva
en effektiv arbetsmarknadsmässig invandringspolitik. Styrelsen anser
att den formella handläggningen av arbetstillståndsärenden väsentligen
skall kunna ske på samma sätt som tidigare och alltså icke behöva medföra
några nya tekniska svårigheter. Den nya ordningen skulle i princip innebära
att styrelsen i stället för att avge yttrande till den centrala utlänningsmyndigheten
underrättar denna om sitt beslut i arbetstillståndsärendet.
Beslutanderätten i arbetstillståndsärenden bör i den omfattning styrelsen
finner lämpligt kunna delegeras till länsarbetsnämnderna. Däremot
anser styrelsen att det inte längre finns motiv för att beslutanderätten delegeras
till polismyndigheterna. Delegering av beslutanderätten bör enligt
styrelsen i regel ske endast ifråga om ansökningar som gäller förlängt eller
ändrat arbetstillstånd. Ärende där beslutanderätten har delegerats till
länsarbetsnämnd skall av polismyndigheten överlämnas till nämnden för
beslut. Det blir av praktiska skäl nödvändigt att utlänningsmyndigheten
och AMS samordnar sina bemyndiganden till polismyndigheterna och länsarbetsnämnderna
att besluta i uppehålls- resp. arbetstillståndsärenden.
Övriga tillstyrkande remissinstanser anför liknande synpunkter. Sålunda
finner LO i likhet med utredningen att det mot bakgrund av de vidgade
befogenheter som AMS har fått på invandringspolitikens område framstår
som inkonsekvent att styrelsen inte förfogar över beslutanderätten i arbetstillståndsärenden.
Nuvarande organisation kan i många fall inverka
menligt på styrelsens möjligheter att på ett snabbt och effektivt sätt fullgöra
sina uppgifter i samband med styrelsens kontakter med utländska
myndigheter i frågor om arbetskraftsrekrytering, flyktingöverföring och
liknande ärenden.
En tveksam inställning till förslaget har länsstyrelsen i Stockholms län.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
Enligt länsstyrelsen synes utredningen ha lagt fram förhållandevis vägande
skäl för sin uppfattning. Det förefaller emellertid länsstyrelsen som om utredningen
har bagatelliserat de olägenheter som måste följa av en uppdelning
av beslutanderätten i uppehålls- och arbetstillståndsärendena och måhända
även en smula överbetonat den positiva betydelsen av en sådan
reform.
Utredningens förslag avstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge,
rikspolisstyrelsen, utlänningskommissionen, utlänningsnämnden, SAF och
Sveriges industriförbund.
Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge har utredningen inte tillräckligt
beaktat samordningsfrågan. Denna fråga får praktisk betydelse i de
fall då den centrala utlänningsmyndighetens och AMS:s uppfattningar
skiljer sig åt. Därvid kan två fall komma i fråga. Det ena är att myndigheten
vill bevilja uppehållstillstånd medan styrelsen vill vägra arbetstillstånd.
Det framgår av betänkandet att utlänningskommissionen endast i
ringa omfattning och huvudsakligen av humanitära skäl eller av hänsyn till
arbetsgivaren har lämnat arbetstillstånd trots styrelsens avstyrkande. Dessa
små divergenser synes knappast vara av någon betydelse. När det sägs att
avsaknaden av beslutanderätten i många fall kan inverka menligt på styrelsens
möjligheter att snabbt och effektivt fullgöra sina uppgifter på förevarande
område och att den nuvarande organisationen innebär ett många
gånger besvärande band på styrelsens handlingsfrihet i dess mellanhavanden
med utländska myndigheter i frågor om arbelskraftsrekrytering, flyktingöverföring
och praktikantutbyte, måste detta huvudsakligen syfta på
det fallet att styrelsen vill ge arbetstillstånd, medan myndigheten vägrar
uppehållstillstånd eller dröjer med att utlova sådant. Detta skulle emellertid
innebära att det förslag som läggs fram i betänkandet inte tillgodoser
styrelsens önskemål att kunna förfoga över instrumentet för den arbetsmarknadsbetingade
invandringspolitiken. För detta syfte skulle enligt hovrättens
mening ytterligare fordras att meddelat arbetstillstånd automatiskt
innefattar också uppehållstillstånd, överflyttningen av uppgifter på AMS
skulle då bli så omfattande att det kan övervägas om inte styrelsen borde
överta hela utlänningskontrollen. En sådan lösning skulle innebära ett förnekande
av de skäl som anförs i betänkandet för att en invandringskontroll
också från andra synpunkter än renodlat ekonomiska är behövlig. Man
synes därför, tvärtemot vad som sägs i betänkandet, kunna anse att tänkbara
konflikter mellan dessa ämbetsverk väger lätt i jämförelse med betydelsen
för den enskilde utlänningen att inte behöva ställas inför ett oenhetligt
handlande från deras sida. Om förslaget att överföra beslutanderätten
i fråga om arbetstillstånd till AMS genomförs, finns det enligt hovrätten
inga garantier för att uppehållstillstånden och arbetstillstånden hålls samman.
Man riskerar att dessa inte bara formellt utan också reellt blir olika
slags tillstånd. Den situationen kan uppstå att det ena tillståndet löper ut
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
medan det andra består. Utlänningen kan bli utsatt för klander och ev.
få böta för att han inte har begärt förnyelse av ett tillstånd som han har
trott sig inneha. Hovrätten kan inte finna annat än att den gällande ordningen
avgjort är att föredra framför förslaget i denna del.
Inte heller rikspolisstyrelsen anser att en uppdelning av tillståndsfrågorna
på två skilda myndigheter är rationell. Arbetstillståndsärenden kan i
regel inte isolerat avgöras på arbetsmarknadspolitiska grunder. Arbetstillståndsgivningen
har i det enskilda fallet nära samband med utlänningens
rätt att resa in och vistas i landet. Frågor om arbetstillstånd och vistelsetillstånd
måste därför alltjämt vara samordnade. Fn och samma mvndighet
bör följaktligen ha det slutliga avgörandet. En annan ordning skulle enligt
styrelsen bli tungrodd, dubbelarbetande och orationell. Det primära och
grundläggande avgörandet måste vara det som avser utlänningens rätt att
resa in och vistas bär i landet. Av skäl som utredningen har anfört måste
avgörandet i den delen ligga på den centrala utlänningsmyndigheten. Denna
bör alltså fatta avgörandet även i frågan om arbetstillstånd. Det utesluter
självfallet inte att arbetsmarknadsmyndigheterna får det avgörande inflytandet
när det gäller själva frågan om arbetstillstånd bör beviljas eller
inte.
Även utlänningskommissionen anser att utlänningens rätt att vistas i landet
och hans rätt att arbeta här måste avgöras samtidigt, om också andra
intressen än arbetsmarknadsintressen skall kunna beaktas vid bestämmandet
av invandringens omfattning. Eftersom det uppenbarligen inte endast
kan vara fråga om att tillföra produktionen ytterligare en arbetstagare
utan om att tillåta en utlänning och hans familj att invandra och bosätta
sig här för framtiden, synes det kommissionen följdriktigt att tillståndsgivningen
även beträffande arbetstillstånd handhas av den myndighet som enligt
utredningen skall vara verkställande organ för regeringens invandringspolitik,
dvs. den centrala utlänningsmyndigheten. Även arbetstekniska
skäl talar enligt kommissionen mot att beslutanderätten i uppehållsoch
arbetstillståndsärenden delas upp på olika myndigheter. Eftersom eu
utlänning i regel söker uppehålls- och arbetstillstånd samtidigt, utgör det
föreslagna förfaringssättet en olägenhet för utlänningen. Kommissionen utvecklar
detta på följande sätt.
Om de skilda ansökningarna skall avgöras av respektive centrala myndigheter,
har polismyndigheten nämligen att avge yttrande i såväl uppehållstillståndsärendet
som arbetstillståndsärendet och översända handlingarna
till respektive myndigheter. Polismyndigheten skall därjämte pröva,
huruvida utlänningens legitimationshandling skall bifogas endera ansökningen
och, i de fall legitimationshandlingen enligt givna direktiv skall bifogas
båda ansökningarna, avgöra vilken central myndighet som först skall
ha densamma. Enligt nu gällande av kommissionen utfärdade föreskrifter
skall utlänningens legitimationshandling bifogas ansökan om uppehållstillstånd,
så snart tveksamhet råder om legitimationshandlingen gäller för
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
vistelse i Sverige under den tid för vilken tillståndet söks eller i övrigt är
försedd med inskränkningar i fråga om giltigheten. Olägenheterna av den
föreslagna ordningen blir än större i de fall polismyndigheten enligt sina
instruktioner kan bifalla båda ansökningarna men likväl anser att en av
ansökningarna på grund av i ärendet föreliggande omständigheter bör
hänskjutas till vederbörande centrala myndighet. Även vid den centrala
handläggningen kan olägenheter uppstå. Eftersom den centrala utlänningsmyndighetens
ställningstagande till en ansökan om uppehållstillstånd
är beroende av bl. a. utlänningens möjligheter att försörja sig och detta i sin
tur i de flesta fall beror på om han kan erhålla arbetstillstånd, måste myndigheten
få kännedom om huruvida ansökan om arbetstillstånd ingetts,
när detta skett och i sinom tid utgången av ärendet. I avvaktan härpå kan
ansökningen om uppehållstillstånd i dessa fall inte avgöras. Eftersom besvär
föreslås skola kunna anföras över beslut om avslag på ansökan om
arbetstillstånd och utlänningen i de fall besvären inte bifalls är oförhindrad
att ansöka om arbetstillstånd inom ett annat yrkesområde, kan han sålunda
uppehålla sig i landet avsevärd tid utan att hans ansökan om uppehållstillstånd
kan avgöras.
Uppdelningen av beslutanderätten i uppehålls- och arbetstillståndsärenden
förutsätter därför enligt kommissionen ett intimt samarbete mellan
de myndigheter som berörs av ärendena. Ett sådant samarbete är nödvändigt
inte minst för att göra det möjligt för den centrala utlänningsmyndigheten
att utöva kontrollen över att utlänningar inte uppehåller sig här
utan tillstånd. Den föreslagna ordningen torde leda till betydande administrativa
svårigheter med åtföljande kostnader för det allmänna och tidsförluster
för den enskilde.
Utlänningsnämnden anser att de skäl som enligt statsmakternas tidigare
bedömning talar mot en uppdelning av beslutanderätten i uppehålls- och
arbetstillståndsärenden alltjämt är gällande. En ordning som har visat sig
fungera väl bör inte ändras utan starka skäl. Enligt SAF och Sveriges industriförbund
kan det inte vara förenligt med god administration att
splittra ansvaret i de mest väsentliga frågorna på två myndigheter, i synnerhet
som den ena är uppbyggd just med tanke på utlänningsfrågorna.
Det skulle bli vanskligt att hålla ihop komplexet av olika tillstånd. Det är
också oklart vad som skulle hända, om de olika myndigheterna fattade
motstridande beslut. Om arbetsmarknadsverket får till uppgift att som remissorgan
uttala sig, huruvida svensk arbetskraft kan anskaffas för det
aktuella arbetet eller ej, och den centrala utlänningsmyndigheten blir beslutande,
torde det sakligt bästa resultatet uppnås och de bästa garantier
för de närmast berördas krav på rättssäkerhet tillgodoses, nämligen utlänningens
resp. arbetsgivarens.
Besvårsrätt i ärenden om arbetstillstånd
Utredningens förslag att utlänning skall få anföra besvär över beslut,
varigenom arbetstillstånd vägras honom, tillstyrks av socialstyrelsen, stats
-
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
kontoret, AMS, utlänningsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands
län, länsarbetsnämnderna i Kronobergs och Västmanlands
län, SAF, TCO, Sveriges industriförbund och Sveriges förenade studentkårer.
Några av dessa remissinstanser anser dock att besvärsrätten inte bör
begränsas på det sätt som utredningen har föreslagit.
Utlänningsnämnden delar i och för sig utredningens uppfattning att besvärsrätt
bör införas i arbetstillståndsärenden om beslutanderätten i dessa
ärenden flyttas till AMS. Likaså finner nämnden nödvändigt att besvärsrätten
av praktiska skäl begränsas. Nämnden avstyrker emellertid bestämt
att begränsningen genomförs på det sätt som utredningen föreslår. Nämnden
är inte lämpad att »överpröva» bedömningen av de arbetsmarknadspolitiska
förhållandena. I regel kan nämnden endast av humanitära hänsyn
tänkas gå emot AMS. Man torde också kunna utgå från att nämndens prövning
endast undantagsvis skulle leda till annat än fastställelse av avslagsbeslutet.
Som utredningen framhåller är det framför allt i ärenden, där
utlänningen behöver arbetstillstånd för att kunna få uppehållstillstånd,
som det är av vikt för utlänningen att kunna få beslut om avslag på ansökan
om arbetstillstånd överprövat. Av praktiska skäl torde det därför
kunna vara försvarligt att ge endast sådana utlänningar besvärsrätt. överprövningen
kan möjligen ske i samband med handläggningen av frågan
om uppehållstillstånd.
Statskontoret framhåller att avslag på ansökan om tillstånd i vissa avseenden
kan jämställas med beslut om avlägsnande, särskilt om ansökningen
avser förlängning av tillstånd, och att besvär över beslut i tillståndsärende
därför bör kunna anföras utan andra inskränkningar än brukliga
tidsgränser. Enligt Sveriges förenade studentkårer är den föreslagna begränsningen
av besvärsrätten inte tillräckligt starkt motiverad.
Socialstyrelsen framhåller att det är angeläget att sökanden på sitt eget
språk får kännedom om möjligheten till fullföljd och informeras om vad
han har att iaktta.
Förslaget avstyrks av utlänningskommissionen. Kommissionen påpekar
att utlänning som vill ta anställning i Sverige skall inneha arbetstillstånd
innan han reser in. Han måste söka tillståndet från det land där han vistas.
Får han avslag på sin ansökan, skall han enligt utredningens förslag ha
möjlighet att inom en vecka efter det han har delgivits avslagsbeslutet påkalla
utlänningsnämndens yttrande däröver. Den föreslagna besvärsrätten
innebär en omständlig procedur med delgivning och i samband därmed
översättning av beslutet och besvärshänvisning från svenska till ett för
utlänningen förståeligt språk, fortsätter kommissionen. I vissa stater är
den svenska utlandsrepresentationen skyldig att anlita statens egna myndigheter
vid delgivningar. Vid delgivning av beslut om vägrat arbetstillstånd
skulle de inhemska myndigheterna få inblick i sökandens personliga förhållanden,
vilket denne kanske inte skulle finna önskvärt. För sökanden
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
skulle säkerligen i många fall föreligga svårigheter att i hemlandet anskaffa
hjälp med att sätta upp inlagor i besvär särendet till utlänningsnämnden
och Kungl. Maj :t. Den föreslagna besvärsrätten framstår därför enligt kommissionen
som orealistisk. Om det nuvarande beslutsförfarandet i arbetstillståndsärenden
behålls, bortfaller den av utredningen åberopade väsentliga
grunden för det föreslagna besvärsinstitutet, slutar kommissionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
41
Ändring i medborgarskapslagen
Nuvarande förhållanden
Enligt 33 § regeringsformen (RF) får utländsk man eller kvinna upptas
till svensk medborgare genom naturalisation i den ordning och under de
villkor som bestäms genom särskild lag. Naturalisationsärenden skall enligt
samma paragraf prövas av Kungl. Maj :t i den mån annat inte föreskrivs
i den särskilda lagen.
Den nu gällande lag till vilken 33 § RF hänvisar är lagen den 22 juni
1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap. Denna innehåller bestämmelser
om förvärv och förlust av svenskt medborgarskap. Enligt lagen skall naturalisationsärenden
prövas av Kungl. Maj :t. Villkor för naturalisation är
enligt 6 § första stycket, att den sökande har fyllt 18 år, att han sedan sju
år har hemvist här i riket, att han har fört en hederlig vandel samt att han
har möjlighet att försörja sig och sin familj. Skulle något eller några av
dessa villkor inte vara uppfyllda, kan enligt andra stycket naturalisation
ändå äga rum, om det med hänsyn till sökandens förhållanden föreligger
särskilda skäl härför. Som exempel på sådana skäl nämns i paragrafen, att
det skulle medföra gagn för riket att sökanden upptas till svensk medborgare,
att sökanden förut har ägt svenskt medborgarskap eller att sökanden
är gift med svensk medborgare. När sökanden är dansk, finsk, isländsk eller
norsk medborgare kan avvikelse ske från villkoret om minst sju års
hemvist i riket, även om annat särskilt skäl inte föreligger. I praxis sker
också sådan avvikelse. För nordiska medborgare sänks sålunda i regel kravet
på vistelsetid med ett par år eller mer. Om utlänning inte förlorar sitt
utländska medborgarskap redan i och med att han upptas till svensk medborgare
utan först efter medgivande av den utländska regeringen eller annan
myndighet, kan som villkor för naturalisationen ställas att sökanden
inom viss tid styrker att sådant medgivande har lämnats. Anledningen till
denna bestämmelse är att man så vitt möjligt vill hindra att den svenska naturalisationen
medför dubbelt medborgarskap. I naturalisationsärende bestämmer
Kungl. Maj :t enligt 6 § sista stycket om naturalisationen skall
omfatta även sökandens ogifta barn under 18 år.
Inom medborgarskapsrätten har Kungl. Maj :t att pröva också ansökningar
enligt 8 § första stycket, 9 § och 11 § andra stycket medborgarskapslagen.
I 8 § första stycket föreskrivs att svensk medborgare, som är född
utom riket och som aldrig har haft hemvist här och inte heller har uppehållit
sig här under förhållanden som tyder på samhörighet med Sverige,
förlorar sitt svenska medborgarskap när han fyller 22 år. Förlusten inträder
automatiskt, när de angivna förutsättningarna föreligger. Kungl. Maj :t kan
dock på ansökan medge att medborgarskapet får behållas. Enligt 9 § kan
Kungl. Maj :t på ansökan befria den som är eller önskar bli utländsk med
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
borgare från hans svenska medborgarskap. Är sökanden inte redan utländsk
medborgare, skall ■— till undvikande av statslöshet — som villkor
för befrielsen föreskrivas att sökanden inom viss tid förvärvar medborgarskap
i annan stat. Vill någon erhålla förklaring att han är svensk medborgare,
kan han enligt 11 § andra stycket göra ansökan därom hos Kungl.
Maj :t, som äger meddela sådan förklaring efter att ha inhämtat yttrande
från regeringsrätten.
I vissa fall kan utlänning genom ensidig viljeförklaring förvärva svenskt
medborgarskap efter födelsen eller återvinna det efter att tidigare ha förlorat
det. Bestämmelser härom ges i 3, 4 och 10 §§. Av särskild praktisk
betydelse är innehållet i 10 §. Enligt detta lagrum äger Kungl. Maj :t efter
avtal med nordiskt land förordna om tillämpning av vissa särskilda bestämmelser
som underlättar för medborgare i den avtalsslutande staten att
vinna svenskt medborgarskap. Dessa bestämmelser är f. n. tillämpliga endast
i förhållande till medborgare i Danmark och Norge. Utlänning som
uppfyller förutsättningarna i 3, 4 eller 10 § kan hos länsstyrelsen i det län
där han är kyrkobokförd skriftligen anmäla sin önskan att bli svensk medborgare.
I sådant fall åligger det enligt 11 § länsstyrelsen att meddela beslut
huruvida svenskt medborgarskap förvärvats på grund av anmälningen.
Mot länsstyrelsens beslut kan enligt 12 § talan föras hos Kungl. Maj :t.
Förfarandet i medborgarskapsärenden regleras i kungörelsen den 24 november
1950 (nr 614) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av
lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap. Ansökan om naturalisation
skall enligt kungörelsen ställas till Kungl. Maj :t men inges till länsstyrelsen
i det län där sökanden är kyrkobokförd eller, om han inte är
kyrkobokförd i riket, till svensk beskickning eller lönat svenskt konsulat
(3 §). För naturalisationsansökan finns formulär som anger vilka uppgifter
ansökningen skall innehålla. Sökanden skall på heder och samvete bekräfta
att lämnade uppgifter är sanna. Länsstyrelse som tar emot ansökan
skall i första hand se till att ansökningen är fullständig och, om detta inte
är fallet, förelägga sökanden att komplettera den inom viss tid (4 §). Det
åligger vidare den mottagande myndigheten att genom polismyndighet eller
på annat sätt i erforderlig utsträckning skaffa in utredning om sökandens
vandel och försörjningsförmåga samt om hans fullgörande av skattskyldighet
här i riket liksom beträffande de övriga omständigheter som kan inverka
på prövningen av ärendet. Ansökningen remitteras regelmässigt för
utredning till polismyndigheter i sökandens aktuella och tidigare bosättningsorter
i Sverige. Utredningen verkställs genom förhör med sökanden, hans anhöriga,
arbetsgivare, bostadsupplåtare och andra personer som kan ha
upplysningar att lämna om sökandens vandel och förhållanden i övrigt.
Någon gång hör länsstyrelsen också annan lokal myndighet än polismyndighet.
I ett mindre antal fall inhämtar länsstyrelsen upplysningar i ärendet
från utlänningskommissionen. I fråga om naturalisationsansökan som har
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
getts in till beskickning eller konsulat ankommer det på beskickningschefen
eller konsuln att på motsvarande sätt sörja för utredningen. Sedan utredningen
har avslutats, skall den mottagande myndigheten med eget yttrande
sända in handlingarna, länsstyrelse till justitiedepartementet och beskickning
eller konsulat till utrikesdepartementet. Yttrandet brukar i allmänhet
inte innehålla mer än ett kortfattat till- eller avstyrkande av ansökningen.
Ansökan enligt 8 § första stycket, 9 § eller 11 § andra stycket medborgarskapslagen
handläggs på i huvudsak samma sätt som ansökan om naturalisation
(6 §). I dessa fall behöver den mottagande myndigheten dock skaffa
in utredning i ärendet endast när de uppgifter som har lämnats i ansökningen
är ofullständiga.
I justitiedepartementet handläggs medborgarskapsärendena inom en särskild
arbetsenhet, medborgarskapsbyrån. Denna förestås av en huvudman
med expeditionschefs tjänsteställning och består i övrigt av fyra departementssekreterare
som föredragande jämte kontorspersonal. Under utredningen
i departementet tas kontakt med den centrala utlänningsmyndigheten
och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Särskild uppmärksamhet ägnas
vidare åt frågan, om naturalisation kan leda till dubbelt medborgarskap.
För bedömningen härav fordras kännedom om innehållet i utländsk medborgarskapslagstiftning
och ofta även i annan lagstiftning, främst på familjerättens
område. Upplysningar om utländsk lagstiftning inhämtas
ibland genom utrikesdepartementets medverkan.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Utredningsmannen
Utredningsmannen framhåller inledningsvis att avgörandet av ansökningar
om att genom naturalisation bli svensk medborgare sedan mitten av
1800-talet har varit förbehållet Kungl. Maj :t. Denna ordning var grundlagsfäst
fram till år 1965, då 33 § RF ändrades så att det numera är möjligt
att utan grundlagsändring låta annan myndighet än Kungl. Maj :t avgöra
sådana ansökningar. 1 motiveringen till ändringen framhölls att regeringens
och departementens arbete så mycket som möjligt borde koncentreras till
viktigare frågor och att därför en hel del ärenden som nu ankommer på
Kungl. Maj :t, framför allt sådana av enklare beskaffenhet, borde föras över
till annan myndighets handläggning. I den mån det visade sig möjligt att
på medborgarskapsområdet frigöra Kungl. Maj :t från befattning med mer
eller mindre rutinbetonade ärenden ansågs det böra ske så snabbt som möjligt
(se prop. 1964: 140 s. 245).
Enligt utredningsmannen behöver man inte hysa betänkligheter av principiell
natur mot att föra över beslutanderätten i naturalisationsärendena till
annan myndighet än Kungl. Maj :t. I frågan om överförandet bör avse samtliga
ärenden eller begränsas till vissa kategorier har utredningsmannen
närmare undersökt tre olika alternativ. Det första alternativet är att decentralisera
handläggningen av enbart sådana naturalisationsärenden i vilka
sökanden är medborgare i annat nordiskt land och låta Kungl. Maj :t behålla
prövningen av övriga ärenden. Som ett andra alternativ diskuterar utredningsmannen
en partiell decentralisering som baseras på en uppdelning av
ärendena i klara och tveksamma fall. Med klara ärenden avser han sådana
där utgången framstår som tämligen given, om hittills tillämpad praxis inte
frångås. Det andra alternativet innebär att dessa klara ärenden decentraliseras,
medan de tveksamma ärendena förbehålls Kungl. Maj :t. Vid eu
decentralisering enligt något av de nu nämnda båda alternativen ligger det
enligt utredningsmannen närmast till hands att tänka sig länsstyrelse som
beslutsmyndighet. Det tredje alternativet innebär att Kungl. Maj :t helt
befrias från befattning i första instans med naturalisationsärenden. En
total decentralisering till länsstyrelserna anser han emellertid inte böra
komma i fråga. Vid detta alternativ räknar han i stället med en central
utlänningsmyndighet som beslutande organ. I det följande redogörs närmare
för utredningsmannens överväganden beträffande dessa tre alternativ.
Decentralisering av nordiska ärenden
Vid diskussion av förutsättningarna för decentraliserad handläggning av
naturalisationsärenden kommer enligt utredningsmannen de nordiska medborgarna
i förgrunden redan på grund av den prägel som den faktiska samhörigheten
mellan de nordiska folken ger åt de nordiska naturalisationsärendena.
Vidare är medborgarskapslagstiftningen liksom övrig aktuell lag
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
stiftning så enhetlig inom Norden att ärenden om naturalisation av medborgare
från annat nordiskt land fordrar mindre av juridiskt-tekniskt
kunnande än ärenden om naturalisation av medborgare från andra länder.
Utredningsmannen nämner också att de direktiv som har lämnats lionom
för utredningsuppdraget närmast har de nordiska ärendena i sikte.
Det finns emellertid å andra sidan vissa förhållanden som talar mot att
en decentralisering begränsas till de nordiska ärendena. Som en sådan omständighet
anger utredningsmannen att dessa ärendens procentuella andel i
totalantalet naturalisationsärenden under senare år har visat en tendens
att sjunka och att man med tämligen stor säkerhet kan förutse att denna utveckling
kommer att fortsätta. Som exempel nämns att de nordiska ärendena
år 1962 uppgick till nära 53 % av totalantalet naturalisationsärenden, medan
motsvarande andel år 1965 var endast 37,7 %. Antalet nordiska ärenden
var år 1965 också i absoluta tal lägre än år 1962. Utredningsmannen anger
vidare ett par omständigheter som kan medföra även en framtida absolut
nedgång av de nordiska ärendenas antal. Den ena är det gemensamma nordiska
förslag om ökade möjligheter för nordisk medborgare att genom
anmälan vinna medborgarskap i annat nordiskt land som lades fram år
1965 (NU 1965: 8). Om förslaget genomförs, torde enligt utredningsmannen
antalet nordiska naturalisationsärenden komma att minska.1 Den andra
omständigheten hänför sig till ärenden om naturalisation av finska medborgare.
Av de nordbor som årligen naturaliseras i Sverige utgör finska medborgare
det övervägande antalet, över 90 %. En förutspådd omsvängning på
den finska arbetsmarknaden väntas medföra att det om några år kan komma
att råda brist på arbetskraft i Finland, vilket skulle märkbart påverka
antalet naturalisationsansökningar här i landet från finska medborgare. En
decentralisering av de nordiska ärendena torde därför enligt utredningsmannen
komma att få mer begränsad effekt än man vid direktivens tillkomst
synes ha räknat med.
Att föra över beslutanderätten i de nordiska ärendena till länsstyrelserna
skulle i och för sig innebära en inte oväsentlig rationaliseringsvinst så till
vida som endast en myndighet behöver ta ställning till ansökningarna, medan
f. n. länsstyrelse först skall avge yttrande över ansökningen och Kungl.
Maj :t sedan fatta slutligt beslut. En sådan överföring är emellertid enligt
utredningsmannen inte enbart till fördel, eftersom den nödvändigtvis också
leder till att ärendena blir mindre allsidigt belysta än nu.
Utredningsmannen erinrar härefter om att en förutsättning för decentralisering
till länsstyrelserna enligt utredningsdirektiven är att reglerna för
prövningen preciseras så att man säkrar likartad bedömning av ärendena.
Han framhåller att en skönsprövning f. n. äger rum såväl i fråga om de två
1 I prop. 1968:128 har Kungl. Maj:t till behandling tagit upp förslaget i vad det avser förvärv
av svenskt medborgarskap och föreslagit vissa lättnader för nordisk medborgare att vinna
sådant medborgarskap.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
naturalisationsvillkoren, att sökanden har »fört en hederlig vandel» resp.
»har möjlighet att försörja sig och sin familj», som vid bedömningen av när
förutsättningar föreligger för dispens från något eller några av naturalisationsvillkoren.
Det skulle i och för sig vara möjligt att i tillämpningskungörelsen
till medborgarskapslagen kodifiera nuvarande praxis beträffande
vilken utredning som bör inhämtas i fråga om sökandens vandel och försörjningsförmåga
och att ange vissa presumtioner för när dessa villkor skall
anses uppfyllda. Däremot anser utredningsmannen det svårare att reglera
prövningen när det gäller dispensförutsättningarna, eftersom det i de fallen
ligger i sakens natur att avgörandena måste bero på en fri kasuell prövning.
Någon enhetlig bedömning sägs i dessa fall inte kunna garanteras, om prövningen
decentraliseras till flera myndigheter.
Den tämligen vidsträckta möjligheten till fritt skön som nuvarande bestämmelser
ger anser utredningsmannen värdefull med hänsyn till de
många skiftningar som framkommer i naturalisationsärendena. Det är långt
ifrån önskvärt att intrång görs i detta skön. Legala presumtioner beträffande
förutsättningarna för naturalisation skulle medföra ett sådant intrång.
Utredningsmannen anser vidare att man måste räkna med att en sådan
ordning skulle leda till stelhet i tillämpningen jämfört med vad som gäller
nu, även om man öppnade möjlighet att i vissa fall frångå presumtionerna.
Närmare författningsmässig fixering av naturalisationsvillkoren från svensk
sida skulle dessutom åtminstone formellt sett innebära avsteg från den nordiska
gemensamheten i regler på förevarande område, eftersom de övriga
nordiska länderna inte har sådan fixering.
Som tidigare nämnts bereder de nordiska ärendena till skillnad från andra
naturalisationsärenden knappast några svårigheter när det gäller att inhämta
innehållet i aktuell lagstiftning i sökandens hemland. Utredningsmannen
har undersökt om de nordiska ärendena skiljer sig från övriga ärenden
också i fråga om fördelningen mellan klara och inte klara fall. Vid den
uppdelning av ärendena efter deras beskaffenhet som sker under beredningen
i justitiedepartementet visade det sig att under det år, som utredningsmannen
har undersökt (1961), 76 % av de nordiska ärendena hänfördes
till kategorin klara fall, medan 24 % betecknades som tveksamma.
Motsvarande siffror för övriga ärenden var 70 resp. 30 %. Utredningsmannen
finner denna skillnad alltför obetydlig för att i och för sig motivera särbehandling
av de nordiska ärendena.
Avslutningsvis tar utredningsmannen upp de problem av handläggningsteknisk
art som kan vara förenade med en decentralisering enligt det nu
diskuterade alternativet. Han framhåller att medborgarskapsärendena f. n.
hos de flesta länsstyrelserna avgörs av chefen för landskansliets allmänna
sektion — en förste länsassessor — efter föredragning av en förste länsassistent.
Om man anförtror åt länsstyrelserna att meddela slutligt beslut i naturalisationsärenden
som rör nordiska medborgare, bör beslutanderätten
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
inte delegeras till lägre tjänsteman än landssekreterare. Eftersom landssekreterarna
i de större och medelstora länen redan är hårt arbetsbelastade,
inger det emellertid betänkligheter att lägga på dem ytterligare arbetsuppgifter.
Vid decentralisering till länsstyrelserna skulle det också vålla problem att
skaffa in utredningsmaterial från utlänningskommissionen och rikspolisstyrelsens
säkerhetsavdelning. F. n. går det till så att utlänningskommissionen
lånar ut den eller de akter som är av intresse i det aktuella fallet till justitiedepartementet.
Avsevärda praktiska olägenheter skulle enligt utredningsmannen
uppstå för kommissionen, om utlåningen i stället skedde till länsstyrelserna.
Också de ibland ofrånkomliga kontakterna mellan den myndighet
som handlägger naturalisationsärenden och säkerhetspolisen skulle
enligt hans mening försvåras, om beslutsfunktionen i ärendena spreds till ett
så relativt stort antal myndigheter som länsstyrelserna utgör. Utredningsmannen
betonar i det sammanhanget särskilt att de upplysningar det här
kan bli fråga om ofta bör omges med sträng sekretess och att det därför
är angeläget att de inte blir kända för en större personkrets.
Decentralisering av klara ärenden
Med klara ärenden avser utredningsmannen sådana i vilka det för en
person med kännedom om rådande praxis och med erfarenhet på området
inte bör föreligga något tvivel om utgången. I anslutning till denna bestämning
understryks att ett i denna mening klart ärende inte alltid behöver vara
ett från utredningssynpunkt enkelt ärende.
För att utröna avlastningseffekten om detta alternativ väljs har utredningsmannen
undersökt fördelningen mellan klara och tveksamma naturalisationsärenden
under ett år (1961). Han har funnit, att de ärenden som inom
justitiedepartementet bedömdes som klara bifalls- eller avslagsfall utgjorde
73 % av samtliga under året avgjorda ärenden. Även om antalet avgjorda
ärenden varierar år från år anser utredningsmannen att man kan utgå från
att proportionen mellan klara och tveksamma ärenden är tämligen konstant.
Avlastningseffekten enligt detta alternativ skulle sålunda bli avsevärt
större än vid decentralisering av enbart nordiska ärenden. Å andra sidan
skulle flertalet av de olägenheter som är förenade med det nordiska alternativet
göra sig gällande med än större styrka vid en kompetensfördelning
efter ärendenas art. Det gäller t. ex. svårigheterna att säkerställa likartad
saklig bedömning av ärendena, den ökade arbetsbördan för landssekreterarna
och de handläggningstekniska problemen vid kontakterna med centrala
myndigheter.
Utredningsmannen konstaterar att decentralisering till länsstyrelserna
även av utomnordiska naturalisationsärenden dessutom skulle skapa problem
av delvis annan natur. Sålunda skulle kraven på de handläggande tjänstemännens
kännedom om utländsk lagstiftning bli väsentligt större på
grund av att det i de utomnordiska ärendena inte sällan blir fråga om att
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
tillägna sig innehållet i rättsregler som till uppbyggnad och innehåll avviker
tämligen markant från vad som gäller i vårt land. Eftersom den litteratur
som kan behöva studeras i sådana fall finns tillgänglig huvudsakligen inom
utrikesdepartementet, skulle det medföra praktiska svårigheter för tjänstemännen
ute i länsstyrelserna att få ta del av den. Utredningsmannen räknar
med att en decentralisering enligt förevarande alternativ också skulle föra
med sig en inte oväsentlig ökning av antalet förfrågningar till utrikesdepartementet
om utländsk lag och rättspraxis. Han finner det tveksamt om
utrikesdepartementet kan anses rustat för detta merarbete.
Som en speciell olägenhet med förevarande alternativ betecknar utredningsmannen
att kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t och länsstyrelse
inte — som i det förut behandlade alternativet — kan ske på grundval
av ett faktiskt, lätt konstaterbart förhållande, nämligen sökandens nationalitet,
utan kräver en bedömning av om utgången i ärendet är given eller
ej. Denna bedömning anser han lämpligen böra göras av samma tjänsteman
som har beslutanderätten i de ärenden som skulle falla inom länsstyrelsens
kompetensområde. Han betonar det angelägna i att förutsättningar skapas
för enhetlighet i bedömningen av kompetensfrågan vid de olika länsstyrelserna.
Utredningsmannen framhåller slutligen att ett system, enligt vilket ärenden
av samma slag handläggs av olika organ alltefter ärendenas svårighetsgrad,
står i strid med kravet på enhetlighet inom förvaltningen. Med en uppdelning
av ärendena efter en kvalitativ bedömningsgrund kan det nämligen
givetvis inträffa att ett ärende som länsstyrelsen avgjort skulle ha fått annan
utgång, om det i stället hade betecknats som tveksamt och därför överlämnats
till Kungl. Maj :ts avgörande. En sådan kompetensfördelning för
vidare med sig den inte önskvärda konsekvensen att det måste utåt manifesteras,
om bifall till en naturalisationsansökan har skett utan eller med
tvekan. Att ansökningen har behandlats av Kungl. Maj :t som första instans
kan den naturaliserade och hans omgivning lätt ta som ett tecken på att han
inte har ansetts fullt oförvitlig.
Total delegering
Vid en överflyttning av alla naturalisationsärenden från Kungl. Maj :t bör
enligt utredningsmannen en central myndighet och inte länsstyrelse bli
beslutsmyndighet, överflyttningen bör ske till en central myndighet, vars
arbetsuppgifter omfattar ärenden av ungefär samma karaktär som medborgarskapsärendenas.
Enligt utredningsmannens bestämda uppfattning bör
det inte komma i fråga att lägga beslutanderätten på rikspolisstyrelsen eller
annan polisiär myndighet. Önskemålet att få medborgarskapsärendena
sammanförda inom en myndighet med besläktade uppgifter skulle bli väl
tillgodosett om medborgarskapsärendena fördes samman med ärenden som
i övriga hänseenden reglerar utlänningars rättsställning i vårt land. Utred
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
ningsmannen erinrar om att utlänningsutredningen, enligt vad han inhämtat,
hade för avsikt att föreslå att ett nytt centralt ämbetsverk inrättas för
de ärenden som enligt UtlL skall handläggas av den centrala utlänningsmyndigheten.
Detta verk bör enligt utredningsmannen inträda som beslutsmyndighet
också i naturalisationsärenden.
I fortsättningen konstaterar utredningsmannen att en överflyttning av
samtliga ärenden till det centrala verket självfallet är överlägsen de övriga
alternativen i fråga om avlastningseffekten för Kungl. Maj :t.
Beträffande handläggningsformerna tänker sig utredningsmannen att
länsstyrelsernas nuvarande medverkan i naturalisationsärenden blir oförändrad,
frånsett att deras yttranden ställs till den centrala utlänningsmyndigheten
i stället för till Kungl. Maj :t. Det innebär å ena sidan att förevarande
alternativ inte skulle medföra samma rationaliseringsvinst som de
båda övriga alternativen, enligt vilka endast en myndighet (länsstyrelsen)
hade att ta ställning till ansökningarna i de decentraliserade ärendena. Å
andra sidan skulle detta tredje alternativ garantera en lika allsidig belysning
av ärendena som nuvarande ordning.
En given fördel med att lägga beslutanderätten i samtliga ärenden hos
en enda myndighet är enligt utredningsmannen att man därigenom, så långt
det är möjligt, säkrar en likartad bedömning av ensartade fall. Man behöver
inte inskränka den centrala myndighetens fria skön genom legala bevispresumtioner
eller andra procedurregler. Att sådana regler kan avvaras
väger enligt hans mening tungt till förmån för detta alternativ.
Om naturalisationsärendena avgörs av samma myndighet som har hand
om utlänningskontrollen, skapas också förutsättningar för en bedömningsmässigt
värdefull samordning mellan de skilda avgörandena, något som i
viss utsträckning bör få en rationaliseringseffekt.
Den omständigheten att frågan om den centrala utlänningsmyndighetens
framtida organisation f. n. står öppen gör det möjligt att, om det nu diskuterade
alternativet genomförs, anpassa organisationsform och kvalifikationskrav
med hänsyn tagen även till medborgarskapsärendena, framhåller
utredningsmannen.
Utredningsmannen anför avslutningsvis att överföring av beslutanderätten
till en central myndighet inte skulle behöva föra med sig några sådana
problem av handläggningsteknisk natur i samarbetet med andra centrala
myndigheter som decentralisering av naturalisationsärenden till länsstyrelserna.
Utredningsmannens slutsatser
Utredningsmannen konstaterar att genomgången av de tre alternativen
ger vid handen, att betänkligheter från skilda synpunkter föreligger mot
de båda alternativ som innebär en partiell decentralisering till länsstyrelserna.
Om dessa betänkligheter är så starka att ingetdera alternativet skulle
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 158
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
kunna förordas lämnar han därhän. Det tredje alternativet — överflyttning
av beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till den centrala
utlänningsmyndigheten — har han nämligen funnit förenat med väsentliga
fördelar och praktiskt taget inga nackdelar. Som en given konsekvens härav
förordar han att detta alternativ genomförs. Han förutsätter därvid att
länsstyrelserna och de lokala polismyndigheterna kommer att medverka i
den förberedande handläggningen av naturalisationsärendena i samma utsträckning
som f. n.
Det är enligt utredningsmannen inte möjligt att fristående beräkna personalbehov
eller kostnader med anledning av naturalisationsärendenas överflyttning
till den centrala utlänningsmyndigheten eller bedöma hur ärendena
bör inordnas i denna myndighets organisation, eftersom myndighetens framtida
organisation övervägs av utlänningsutredningen. Utredningen borde
enligt utredningsmannen få överta denna uppgift. Utredningsmannen begränsar
sig därför till några mera allmänna synpunkter på vissa handläggningsfrågor
som blir aktuella om hans förslag om total delegering genomförs.
Till en början påpekas att beslutanderätten i normalfallen bör tillkomma
verkschefen. Chefen för den enhet inom myndigheten som har att bereda
naturalisationsärendena bör delta i handläggningen med skyldighet att —
liksom föredraganden i ärendet — låta anteckna ev. skiljaktig mening till
protokollet. I den mån lekmannaledamöter kommer att ingå i ledningen för
den centrala utlänningsmyndigheten bör även dessa i viss utsträckning engageras
i prövningen av naturalisationsärendena. De ärenden som är av
större vikt från allmän eller enskild synpunkt eller har principiell betydelse
eller i övrigt räckvidd utöver det aktuella ärendet bör hänskjutas av verkschefen
till avgörande i plenum, dvs. av ett kollegium bestående av verkschefen
och lekmannaledamöterna. Förutom prövning av konkreta ärenden
bör i plenum också tas upp frågor om riktlinjer för praxis och över huvud
taget spörsmål av prejudicerande natur.
Eftersom verkschefen inte torde få möjlighet att personligen delta i avgörandet
av varje särskilt naturalisationsärende, föreslår utredningsmannen
att verkschefen får möjlighet att delegera beslutanderätten till chefen för
den enhet till vilken ärendena hör. Utredningsmannen är däremot inte beredd
att förorda delegering till lägre tjänstemän. Skulle det emellertid i
praktiken visa sig nödvändigt med ytterligare delegering, bör frågan tas upp
senare och bedömas på grundval av då vunna erfarenheter.
En överflyttning av beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden
utesluter enligt utredningsmannen inte att den centrala utlänningsmyndigheten
får rätt att i vissa fall hänskjuta avgörandet i sådant ärende till Kungl.
Maj :t. I bedömningen av dessa ärenden kan det i enstaka fall komma in ett
utrikespolitiskt moment av sådan styrka eller svårighetsgrad att ansvaret
för avgörandet bör vila på Kungl. Maj :t. Därför förordas att utlännings
-
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
myndigheten i sådant fall får möjlighet att efter eget bedömande hänskjuta
ärendet till Kungl. Maj :ts prövning. Beslut om hänskjutande bör fattas av
styrelsen i plenum.
Över den centrala utlänningsmyndighetens slutliga beslut i medborgarskapsärende
bör enligt utredningsmannen besvär kunna anföras hos Kungl.
Maj :t.
Arten av de avgöranden som kan behöva träffas i vissa medborgarskapsärenden
bör enligt utredningsmannen medföra att för verkschefen uppställs
kompetenskravet att han skall inneha eller ha innehaft ordinarie domarämbete
samt därutöver ha erfarenhet av administrativ verksamhet eller lagstiftningsarbete.
Enligt medborgarskapslagen ankommer det på Kungl. Maj :t — förutom
att avgöra naturalisationsärenden — att dels medge att den som enligt 8 §
första stycket skulle ha förlorat svenskt medborgarskap vid uppnådd ålder
av 22 år får behålla det, dels att befria den som är eller önskar bli utländsk
medborgare från hans svenska medborgarskap (9 §). Utredningsmannen
anser det ändamålsenligt att samma organ som meddelar naturalisationsbeslut
även får dessa båda beslutsfunktioner om hand. Han föreslår därför
att den centrala utlänningsmyndigheten får beslutanderätten också i dessa
ärenden.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Remissyttrandena
Några principiella betänkligheter mot en decentralisering av medborgar - skapsärendena bär inte förts fram under remissbehandlingen, frånsett att
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalat att det möjligen kan sättas
i fråga om inte naturalisationsinstitutet till sin natur är sådant att beslutanderätten
bör tillkomma Kungl. Maj :t.
För en decentralisering i en eller annan form uttalar sig
samtliga remissinstanser med undantag av statskontoret. Denna myndighet
avstyrker att naturalisationsärendena under nuvarande länsförvaltningsförhållanden
decentraliseras till länsstyrelserna eller flyttas över till en
central utlänningsmyndighet. Statskontoret hänvisar till att kontoret i särskilt
yttrande över utlänningsutredningens betänkande har avstyrkt dess
förslag att inrätta en fristående central utlänningsmyndighet. Statskontoret
beklagar att utredningsmannen inte har redovisat några överväganden beträffande
möjligheterna att flytta över ärendena till annan central myndighet
såsom socialstyrelsen eller arbetsmarknadsstyrelsen. Statskontoret ansluter
sig till utredningsmannens uppfattning att en decentralisering till
länsstyrelserna inte är lämplig f. n. men framhåller att saken kommer i
annat läge vid bifall till förslaget i länsförvaltningsutredningens betänkande
(SOU 1967:20) att särskilda rättsavdelningar med ett antal kvalificerade
jurister skall inrättas vid länsstyrelserna. Statskontoret förordar därför att
naturalisationsärendena t. v., liksom hittills, handläggs inom justitiedepartementet
och prövas av Kungl. Maj :t samt att frågan om decentralisering till
länsstyrelserna prövas på nytt vid senare tidpunkt.
Förslaget att flytta över samtliga naturalisationsärenden
till en ny central utlänningsmyndighet har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser, nämligen
av hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, ÖB, socialstyrelsen,
statistiska centralbyrån, CFU, AMS, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden,
arbetsgruppen för invandrarfrågor, ÖÄ, länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län samt advokatsamfundet.
Några av dessa remissinstanser har dock i vissa hänseenden, som redovisas
i det följande, förordat en annan ordning vid handläggningen av naturalisationsärendena
än den utredningsmannen har tänkt sig.
De remissinstanser som närmare motiverar sitt principiella ställningstagande
för förslaget ansluter sig i allt väsentligt till de synpunkter som utredningsmannen
har fört fram. Sålunda betonas att förslaget i fråga om avlastningseffekten
för Kungl. Maj :t är klart överlägset de övriga redovisade
lösningarna. Från flera håll betecknas det som en fördel att förslaget medför
att medborgarskapsfrågor kommer att handläggas av en myndighet som
har att ta ställning också till flertalet övriga frågor som rör utlänningar.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Vidare framhålls bl. a. att förslaget skapar bättre förutsättningar för en
enhetlig bedömning av ärendena än övriga alternativ.
Tre remissmyndigheter, länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands och Västmanlands
län, uttalar sig för en överflyttning av samtliga natural isationsärenden
till länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner visserligen vissa omständigheter
tala mot en decentralisering till länsstyrelserna. Utom de skäl som utredningsmannen
har anfört framhålls särskilt att länsstyrelsernas personal i
framtiden i allt större utsträckning kommer att tas i anspråk för arbetsuppgifter
som avser den översiktliga samhällsplaneringen och att det därför
är angeläget att personalen befrias från göromål som inte är av direkt
intresse för länet och dess utveckling. Trots dessa förhållanden anser länsstyrelsen
övervägande skäl tala för en total decentralisering till länsstyrelserna.
Länsstyrelsen pekar därvid bl. a. på att länsstyrelserna redan har eu
betydande erfarenhet av medborgarskapsärenden och att en mycket stor
del av dessa är av tämligen enkel beskaffenhet. Att en viss oenhetlighet i
bedömningen kan uppstå om beslutanderätten anförtros regionala organ
vitsordar länsstyrelsen, som emellertid framhåller att olägenheterna härav
inte behöver göra sig gällande starkare i fråga om medborgarskapsärenden
än i andra sammanhang med hänsyn till det korrektiv som besvärsrätten
utgör.
Länsstyrelsen i Värmlands län gör gällande att naturalisationsärendena
endast i undantagsfall är så komplicerade att det ter sig motiverat att mer
än en myndighet tar befattning med samma ärende. Förvärv av medborgarskap
har inte heller längre samma karaktär av statsakt som tidigare, och länsstyrelsen
finner tiden nu vara inne att fullfölja den utveckling som inleddes
när länsstyrelserna fick hand om anmälningsärendena. Enligt länsstyrelsens
uppfattning är det bara vissa av de ärenden i vilka dispens från naturalisationsvillkoren
aktualiseras som är av sådan beskaffenhet att avgörandet
bör förbehållas en central instans. Länsstyrelsen föreslår därför att länsstyrelserna
får möjlighet att hänskjuta sådana ärenden till centralt avgörande.
Länsstyrelsen i Västmanlands län betonar särskilt att en total decentralisering
till länsstyrelserna skulle medföra avsevärda rationaliseringsvinster
med hänsyn till att länsstyrelserna sannolikt skulle kunna bemästra merarbetet
inom ramen för gällande personalplaner.
Det alternativ som innebär en decentralisering endast av nordiska
ärenden till länsstyrelserna förordas av två remissinstanser, länsstyrelsen
i Kronobergs län och Föreningen Norden.
Länsstyrelsen i Kronobergs län medger att den lösning som utredningsmannen
har förordat har vissa fördelar men framhåller att den samtidigt
företer svagheter från rationaliseringssynpunkt, eftersom den inte medför
någon vinst i personalhänseende och inte heller ökad snabbhet i ärendenas
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
behandling. Länsstyrelsen finner därför en decentralisering av vässa grupper
av medborgarskapsärenden till länsstyrelserna önskvärd. Enligt länsstyrelsens
mening är begreppet »klara naturalisationsärenden» alltför vagt för
att läggas till grund för en uppdelning av ärendena mellan olika myndigheter.
För eu decentralisering av nordiska ärenden anför länsstyrelsen följande
skäl. Länsstyrelserna handlägger redan nu anmälningsärenden från
nordiska medborgare. Praxis beträffande de nordiska medborgarskapsärendena
är så fast att risk knappast föreligger för olikartad bedömning inom
länsstyrelserna, även om särskilda tillämpningsföreskrifter inte ges. Länsstyrelsernas
ändrade befattning med ärendena torde inte medföra behov''
av arbetskraftsförstärkning. Decentraliseringen skulle innebära en inte obetydlig
tidsvinst för sökandena. Nödvändiga upplysningar från säkerhetspolisen
kan länsstyrelserna på ett enkelt och smidigt sätt få genom länspolischefens
förmedling. Inte heller i övrigt torde kommunikationerna med
centrala organ vålla några svårigheter. Naturalisationsansökningar från
andra än nordiska medborgare anser länsstyrelsen böra handläggas av den
centrala utlänningsmyndigheten.
Föreningen Norden, som i sitt yttrande behandlar endast frågan om decentralisering
av naturalisationsärenden beträffande medborgare i de andra
nordiska länderna, framhåller att föreningens principiella inställning till
frågan om nordbos rätt att förvärva medborgarskap i annat nordiskt land
är, att man bör överlämna åt den enskilde individen att själv avgöra om
han vid flyttning till annat nordiskt land vill behålla sitt tidigare medborgarskap
eller förvärva det nya vistclselandets. Mot bakgrund av denna
grundsyn skulle det enligt föreningens mening vara klart otillfredsställande
om de nordiska naturalisationsärendena förs över till en central utlänningsmyndighet.
Målet att så långt som möjligt förenkla handläggningen av nordiska
medborgarskapsärenden torde nämligen inte kunna uppnås, om ärendena
inlemmas i en central myndighet för utlänningsfrågor i allmänhet.
Flertalet instanser som yttrar sig beträffande alternativet att decentralisera
klara ärenden till länsstyrelserna tar tämligen bestämt avstånd
från detta alternativ av samma skäl som anförs av länsstyrelsen i Kronobergs
län vid dess förord för alternativet att decentralisera endast de nordiska
ärendena.
Länsstyrelsen i Örebro län anser däremot att en decentralisering till länsstyrelserna
av klara naturalisationsärenden bör övervägas närmare med
hänsyn till de fördelar som en sådan lösning skulle medföra i form av
minskad total arbetsinsats för det allmänna. Länsstyrelsen förutsätter att
Kungl. Maj :t i samband med ett decentraliseringsbcslut av detta slag utfärdar
tillämpningsföreskrifter som anger riktlinjerna för prövningen av ärendena
och att återkommande konferenser och kurser anordnas för personalen.
Den centrala utlänningsmyndig hetens organisation
i stort har berörts endast av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
ställer sig tveksam till lämpligheten av att utforma myndigheten som ett
centralt ämbetsverk. Enligt länsstyrelsens mening skulle det med hänsyn till
myndighetens tilltänkta arbetsuppgifter möjligen ligga närmare till hands
att ge den en mera domstolsmässig karaktär.
Utredningsmannens uttalande i fråga om kompetenskraven för
verkschefen kritiseras av arbetsgruppen för invandrarfrågor, som betecknar
det som unikt i svensk statsförvaltning att ställa upp krav på att
verkschefen skall inneha eller ha innehaft ordinarie domarämbete. Den
blivande centrala utlänningsmyndigheten bör som sin allra viktigaste uppgift
få att leda och samordna invandrarnas anpassning till det svenska
samhället och verkschefen bör väljas med hänsyn till de krav som denna
uppgift ställer. Juridiskt kompetenta personer kan beredas plats både som
rådgivare och för att bära delegerat beslutsansvar.
Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar i samma fråga att det torde vara
till fyllest med krav på avlagd juris kandidatexamen och fullgjord tingstjänstgöring
jämte erfarenhet av administrativ verksamhet eller lagstiftningsarbete.
Beträffande beslutanderätten inom den centrala myndigheten
anser de remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga, nämligen hovrätten
över Skåne och Blekinge, utlänningskommissionen, utlänningsnämnden
och arbetsgruppen för invandrarfrågor, att det inte finns anledning att
begränsa möjligheten till delegation av beslutanderätten så starkt som utredningsmannen
har föreslagit. I stället ansluter sig dessa remissorgan till
den ståndpunkt som utlänningsutredningen har gett uttryck för i sitt betänkande,
nämligen att beslutanderätten under verkschefen skall kunna fördelas
på flera befattningshavare, förslagsvis sex, och att verkets styrelse genom
direktiv skall fastställa hur beslutanderätten skall fördelas på olika nivåer.
Utlänningsnämnden sätter dock i fråga om inte möjligheten att delegera
beslutanderätten till tjänstemän under byråchefsnivå bör inskränkas till
ärenden i vilka förutsättningar för bifall klart föreligger. Arbetsgruppen
säger sig inte ha något att invända mot utlänningsutredningens nyssnämnda
förslag under förutsättning att garantier skapas för en rättvis och omsorgsfull
behandling. En möjlighet är enligt arbetsgruppen att begränsa beslutandefunktionen
för underordnade tjänstemän genom att ålägga dem att för
byråchefen föredra ärenden i vilka avslagsbeslut sätts i fråga. Gruppen anser
att det också bör övervägas om inte behörigheten att avslå ansökningar
rentav bör förbehållas verkschefen, som i tveksamma fall skulle kunna
hänskjuta ärendena till avgörande i plenum.
Utredningsmannens förslag att den centrala utlänningsmyndigheten skall
ha möjlighet att efter eget bedömande hänskjuta naturalisationsärende
till Kungl. Maj :ts prövning kritiseras av länsstyrelsen
i Västmanlands län. Länsstyrelsen gör gällande att den myndighet som har
tillagts beslutanderätten på ett område också bör utöva beslutsfunktionen
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
helt och odelat under fullt tjänstemannaansvar, om inte alldeles speciella
skäl i något fall talar däremot.
En fråga som har tagits upp i flera remissyttranden gäller länsstyrelsernas
medverkan vid handläggningen av naturalisationsärenden.
Länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands och
Gävleborgs län anser att det saknas anledning att behålla skyldigheten för
länsstyrelserna att utreda ärendena och avge yttranden i dessa, om beslutanderätten
tilläggs den centrala utlänningsmyndigheten. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län anser att slutlig ställning till länsstyrelsernas fortsatta befattning
med ärendena inte bör fattas, förrän en närmare undersökning av
behovet därav har företagits. Som motivering för sin inställning i frågan
framhåller länsstyrelsen i huvudsak följande: Naturalisationsärendena är
i allmänhet inte av så komplicerad beskaffenhet att det är påkallat att mer
än en myndighet tar befattning med dem. Värdet av länsstyrelsernas yttranden,
som regelmässigt torde inskränka sig till ett till- eller avstyrkande,
bör inte överskattas. De utredningar som länsstyrelserna föranstaltar om
är ofta inte bundna till det egna länet utan berör polismyndigheter över
hela landet. Handläggningen skulle förenklas om utlänningsmyndigheten
utan att anlita länsstyrelserna som mellanhand begärde utredning direkt hos
vederbörande polismyndighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
öi
Föredraganden
Ändring i utlänningslagen
Inledande synpunkter
Från 1800-talets mitt och fram till början av 1900-talet upprätthölls allmänt
principen om ett fritt folkutbyte mellan länderna. Fr. o. m. första
världskriget har emellertid de flesta länder infört kontroll över utlänningars
inresa, vistelse och arbetsanställning i landet. Bortsett från tiden för de båda
världskrigen, då nationella säkerhetsskäl stod i förgrunden, har huvudsyftet
med utlänningskontrollen i allmänhet varit att skydda den egna arbetskraften
mot konkurrens av arbetssökande från andra länder.
Denna internationella utveckling har haft sin motsvarighet i Sverige. Den
tidsbegränsade utlänningslagstiftning som genomfördes år 1914 har sedermera
kompletterats och dess giltighetstid har förlängts i flera omgångar.
Vår första permanenta utlänningslagstiftning fick vi med 1954 års utlänningslag,
som gäller alltjämt.
UtlL bygger på den internationellt erkända principen att endast landets
egna medborgare har ovillkorlig rätt att vistas i landet och få sin utkomst
där. Utlänningslagstiftningens uppgift är att skapa rättsliga garantier mot
godtycklig behandling av utlänningar och att i största möjliga utsträckning
ge också dem en tryggad ställning. En avvägning måste alltså ske mellan de
nationella skyddsintressen, som tillgodoses genom utlänningskontroll, och
krav på rättsskydd för utlänningar.
De nationella skyddsintressena tillgodoses i UtlL på två vägar, dels genom
individuell utlänningskontroll vars syfte är att hindra utlänning, som
med hänsyn till sin person inte är önskvärd, att resa in i och vistas i landet,
dels genom generell utlänningskontroll, varigenom tillströmningen av utlänningar
regleras från sådana allmänna synpunkter som tillgången på arbete,
bostäder, livsmedel m. m. Den individuella kontrollen har permanent karaktär,
medan den generella kontrollen kan anpassas till ändringar i läget på
arbets- och bostadsmarknaden m. m. Följande kontrollmedel får användas.
Individuell kontroll
1) Avvisning av icke önskvärd utlänning
vid inresan eller inom tre
månader därefter.
2) Utvisning av icke önskvärd utlänning
som vistas i landet.
3) Förvisning av utlänning som
här i landet har övertygats om brott
av grövre art.
Generell kontroll
1) Visering för rätt att resa in
och vistas här viss angiven tid.
2) Uppehållstillstånd för rätt att
vistas här utöver en tid av tre månader.
3) Arbetstillstånd för rätt att ha
arbetsanställning här.
4) Bosättningstillstånd som ger
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
rätt att resa in hit samt utan tidsbegränsning
vistas och arbeta här.
5) Förpassning ur landet av utlänning
som vistas här utan att ha
föreskrivet pass eller vistelsetillstånd.
Utlännings rättsskyddsintresse garanteras i fråga om den individuella
kontrollen i första hand genom att UtlL anger i vilka fall avvisning, utvisning
eller förvisning får ske. över beslut om avvisning eller utvisning kan
besvär föras, i sista hand och med vissa begränsningar hos Kungl. Maj :t.
Fråga om förvisning handläggs av allmän domstol.
I fråga om tillstånd till inresa, vistelse och arbetsanställning här reglerar
UtlL däremot inte vare sig vilka av de i lagen angivna tillstånden som krävs
eller under vilka förutsättningar tillstånd får meddelas. Med hänsyn till
syftet med den generella kontrollen har det överlämnats åt Kungl. Maj :t att
bestämma i vilken omfattning tillstånd skall krävas. Bestämmelser härom
meddelas i UtlK. Under vilka förutsättningar tillstånd meddelas bestäms
huvudsakligen genom de tillståndsgivande myndigheternas praxis. Besvärsrätt
föreligger i regel inte i tillståndsärende. Utlännings rättsskydd är i dessa
ärenden tillgodosett främst genom föreskrifter om att alla viktigare avgöranden
skall ske under medverkan av företrädare för olika allmänna intressen.
Sålunda fattas alla avslagsbeslut i tillståndsärenden inom en central utlänningsmyndighet,
vars ledning består av dels representanter för olika fackmyndigheter,
dels medborgarrepresentanter. Vid sin sida har den centrala
utlänningsmyndigheten en nämnd, utlänningsnämnden, som består av tre ledamöter
av vilka en skall inneha eller ha innehaft domarämbete. Den centrala
myndigheten kan inhämta yttrande från nämnden i alla ärenden enligt UtlL.
I vissa fall skall yttrande från nämnden inhämtas, innan den centrala utlänningsmyndigheten
fattar beslut. Det gäller i regel bl. a. beslut om förpassning.
Förpassningsbeslut kan dessutom överklagas under vissa förutsättningar.
Som jag har sagt inledningsvis ingick det i uppgifterna för den utlänningsutredning
som tillsattes år 1961 att lägga fram förslag till hur den centrala
handläggningen av utlänningsärenden skall organiseras. UtlL föreskriver att
det skall finnas en central utlänningsmyndighet med utlänningsnämnden vid
sin sida. Men lagen överlämnar åt Kungl. Maj :t att bestämma vilken myndighet
som skall vara central utlänningsmyndighet. Uppgiften har ålagts
statens utlänningskommission, som alltsedan den inrättades år 1944 har
haft provisorisk karaktär. Utredningen har nu i betänkandet »Invandringen.
Problematik och handläggning» funnit att behov alltjämt föreligger av generell
utlänningskontroll i huvudsakligen nuvarande former och omfattning
och att det behövs en central utlänningsmyndighet för handläggning av
främst tillståndsfrågor. Betänkandet innehåller vidare förslag att begränsa
59
Kungi. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
möjligheterna att vägra uppehållstillstånd och att i anslutning därtill öppna
större möjligheter än nu att utvisa icke önskvärd utlänning. Dessutom behandlas
frågan, vilken myndighet som skall besluta i ärenden om arbetstillstånd,
och i anslutning därtill övervägs om besvärsrätt bör finnas i sådana
ärenden. Gemensamt för utredningens förslag i nu nämnda delar
är att de, om de godtas, föranleder ändringar i UtlL. Mina överväganden i
det följande begränsar sig till dessa förslag. Jag avser dessutom att behandla
ett vid remissbehandlingen av utredningens betänkande väckt förslag att
upphäva eller uppmjuka gällande regel att arbetstillstånd alltid skall avse
visst slag av arbete (yrkesbegränsning).
Övriga delar av utredningens betänkande avser jag att anmäla senare
i dag.
Tillståndssystemet m. m.
Utlänningsutredningen har i sitt arbete utgått från att det nuvarande
tillståndssystemet skall behållas som medel för generell utlänningskontroll.
Systemet innebär att UtlL reglerar vilka tillståndstyper som
får förekomma och hur tillståndsärenden skall handläggas men överlämnar
åt Kungl. Maj :t att med hänsyn till förhållandena bestämma, om eller i
vilken utsträckning tillstånd skall krävas. Vid remissbehandlingen har utredningens
utgångspunkt lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser.
Som jag senare kommer att utveckla närmare vid min anmälan
av övriga delar av utredningens betänkande behövs generell utlänningskontroll
för överskådlig framtid. Vidare pågår arbete inom en nyligen
tillsatt, för de nordiska länderna gemensam kommitté för utredning av bl. a.
förutsättningarna för en enhetlig nordisk utlänningslagstiftning. Mot denna
bakgrund har jag ingen erinran mot utredningens utgångspunkt.
I några remissyttranden har föreslagits justeringar i fråga om antalet tillståndstyper.
Sålunda menar bl. a. statskontoret att man skulle kunna förenkla
systemet genom att föra samman uppehållstillstånd och arbetstillstånd
till ett enda tillstånd, uppehållstillstånd. Sakligt saknar en sådan förenkling
betydelse. Från administrativ synpunkt är förenklingen endast skenbar,
eftersom tillståndet, som statskontoret också framhåller, måste graderas i
två typer, en som ger rätt att både vistas och ha arbetsanställning i Sverige
och en som innefattar bara rätt att vistas här. Det väsentliga från administrativ
synpunkt är att frågor om uppehålls- och arbetstillstånd handläggs gemensamt
och att de båda tillstånden ges för samma tider. Det sker f. n.
För utlänningarna själva är det enligt min mening en fördel att tillstånden
formellt hålls skilda åt. Härigenom undviks misstag i fråga om vilken rätt
varje tillstånd ger utlänningen. Härtill vill jag foga att gällande bestämmelser
inte hindrar att de båda tillstånden utfärdas som en enda handling, vilket
väl låter sig göra om tillståndsfrågorna avgörs av samma myndighet. Jag
vill i detta sammanhang erinra om utredningens förslag att ärenden om
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
arbetstillstånd skall avgöras av AMS, medan avgörandet i ärenden om uppehållstillstånd
alltjämt skall ankomma på den centrala utlänningsmyndigheten,
ett förslag som jag behandlar i det följande. Oberoende av ställningstagandet
till detta förslag, vars genomförande inte kan förenas med vad
statskontoret har anfört, är jag av de anförda skälen inte beredd att förorda
ifrågavarande närmast formella justering av tillståndssystemet. Eftersom
en sådan justering dessutom skulle medföra ganska omfattande författningsändringar,
synes den under alla förhållanden inte böra övervägas,
innan den gemensamma nordiska kommitté som jag nyss nämnde har redovisat
resultatet av sitt arbete.
Vid sin prövning av hur den centrala handläggningen av utlänningsfrågor
bör organiseras har utredningen undersökt om det över huvud taget behövs
en central utlännings myndighe t. Utredningen anser att så är
fallet, åtminstone så länge vi upprätthåller generell utlänningskontroll. Denna
ståndpunkt delas av en stor majoritet bland remissinstanserna.
Som framgår av min redogörelse i det föregående har den centrala utlänningsmyndigheten
f.n. en rad uppgifter enligt UtlL och UtlK. Främst hänför
sig uppgifterna till viserings- och andra tillståndsfrågor samt frågor om
utlännings avlägsnande ur landet. Vid prövning av dessa frågor måste som
utredningen har utvecklat hänsyn tas till en rad skilda och ibland motstridiga
intressen av humanitär, politisk och allmän samhällelig art. Det förutsätter
att den prövande myndigheten har överblick över förhållandena på
olika områden. En uppdelning av den centrala utlänningsmyndighetens samtliga
uppgifter enligt UtlL och UtlK på skilda fackmyndigheter ■— en tanke
som har förts fram i ett par remissyttranden — är ägnad att motverka den
nödvändiga intresseavvägningen och försvåra en sammanhållen och enhetlig
handläggning av utlänningsärenden. En sådan ordning framstår vidare
inte som organisatoriskt eller administrativt rationell. Det synes inte heller
ändamålsenligt att utlänningsnämnden knyts som rådgivande organ till
skilda myndigheter. Ett annat tungt vägande skäl att behålla en central utlänningsmyndighet
är att viktiga frågor om utlänningars anpassning i vårt
land, enligt vad jag senare i dag kommer att förorda, skall handläggas centralt
av samma myndighet som handlägger frågor om rätt att resa in och
vistas här. Huvudlinjen bör därför vara att kontroll- och anpassningsfrågornas
handläggning i möjligaste mån hålls samlad hos ett enda organ.
Jag ansluter mig alltså till utredningens och de flesta remissinstansernas
uppfattning att det även framdeles bör finnas en central utlänningsmvndighet.
Prövningen av ärenden om uppehållstillstånd
Jag har redan framhållit att den individuella och den generella utlänningskontrollen
tillgodoser skilda syften. Gränsen mellan dessa båda typer av
utlänningskontroll är emellertid inte skarp. Sålunda kan utlänning avvisas
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
enbart på den grund att han saknar föreskrivet tillstånd. Å andra sidan kan
den som vid inresan har visering eller uppehållstillstånd inte avvisas på
grund av att han med hänsyn till sina individuella förhållanden inte är önskvärd
här. Den vandelsprövning som eljest skulle ha skett vid inresan görs
i dessa fall i stället i ärendet om visering resp. uppehållstillstånd. Även när
ärende om uppehållstillstånd prövas först efter utlänningens inresa omfattar
prövningen vanligen utlänningens vandel. Bosättningstillstånd beviljas först
efter prövning av utlänningens vandel.
Det föreligger inget formellt hinder att utlänning, som har funnits inte
böra avvisas eller utvisas, därefter vägras uppehållstillstånd eller förlängning
av sådant tillstånd och förpassas ur landet. Vid tillkomsten av UtlL
diskuterades denna inkonsekvens i utlänningslagstiftningen. Föredragande
departementschefen uttalade (prop. 1954: 41 s. 61—62) att det vid den generella
utlänningskontrollen visserligen inte i första hand är fråga om en kvalitativ
bedömning av den enskilde utlänningen utan om en allmän begränsning
av tillträde till landet och om förutsättningarna för undantag i de
särskilda fallen från denna begränsning. Även en bedömning av utlänningens
personliga förhållanden kan emellertid komma i fråga, när en restriktiv
politik för tillträdet till riket upprätthålls, fortsatte han, men bedömningen
hänger då samman med de allmänna riktlinjerna för utlänningspolitiken
och faller bort i den mån en friare utlänningspolitik förs. Mot denna
bakgrund ansågs behovet att behålla utvisningsinstitutet kunna diskuteras,
men tanken att avskaffa institutet avvisades med hänsyn till att utvisning
behövs som ett permanent medel att avlägsna utlänning härifrån även
om kravet på tillstånd för rätt att vistas i landet skulle efterges. Slutsatsen
blev att den angivna principiella motsättningen i lagen inte kunde avlägsnas.
Riksdagen godtog dessa uttalanden (1LU 1954: 14, rskr 155).
Utlänningsutredningen har nu på nytt tagit upp frågan om vandelsprövningen
i ärenden om uppehållstillstånd. Under åberopande av rättssäkerhetsskäl
föreslår utredningen, att ett uttryckligt förbud att vägra utlänning
uppehållstillstånd på grund av hans vandel införs i UtlL. I anslutning
härtill skall enligt utredningens förslag möjligheterna att utvisa utlänning
vidgas. Så gott som alla remissinstanserna anser liksom utredningen att utlänning
bör beredas ökat rättsskydd i ärenden om uppehållstillstånd. Däremot
råder delade meningar om det ändamålsenliga i att tillgodose detta
•önskemål på det sätt som utredningen har föreslagit.
Från rent principiella synpunkter kan det synas tilltalande att som utredningen
förordar dra skarpare gräns än f. n. mellan individuell och generell
utlänningskontroll. Vilka praktiska konsekvenser förslaget får beror,
som framhölls vid UtlL:s tillkomst, i första hand på vilken utlänningspolitik
vi för. I prop. 1966: 52 angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
anförde jag (s. 239) att meningen är att en ordnad invandring skall tillämpas
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
i fråga om arbetskraft från andra än de nordiska länderna. När den ordnade
invandringen får formen av kollektiv rekrytering liksom f. ö. vid flyktingöverföring
är det naturligt att även frågan om uppehållstillstånd prövas
i samband med rekryteringen eller uttagningen, dvs. före inresan i Sverige.
Det kan enligt min mening inte gärna komma i fråga att utlänning, som
har rekryterats utomlands och då beviljats arbets- och uppehållstillstånd,
skall kunna avvisas när han kollektivt överförs till Sverige eller, om nuvarande
förbud att avvisa den som har uppehållstillstånd kvarstår, utvisas
kort efter inresan på grund av förhållanden som förelåg redan före inresan.
En sådan ordning framstår som olämplig också vid enskild invandring. Vidare
delar jag den uppfattning som har uttalats vid remissbehandlingen
att det från utlänningens egen synpunkt ofta måste vara mera olägligt att
drabbas av utvisningsbeslut, som alltid skall förbindas med förbud att återvända
hit, än att få avslag på ansökan om uppehållstillstånd och ev. förpassas
ur landet. De praktiska konsekvenserna av utredningens förslag är
därför knappast godtagbara. Tveksamhet inför dessa konsekvenser har
kommit till uttryck även i yttranden från remissinstanser som har tillstyrkt
utredningsförslaget. Jag kan för min del inte förorda förslaget.
Däremot är jag ense med utredningen och remissinstanserna om att det
är önskvärt att utlänning bereds ökat rättsskydd i ärenden om uppehållstillstånd.
Det blir i dessa ärenden, till skillnad från viseringsärenden, ofta
— särskilt i ärenden om förlängt tillstånd — fråga om att pröva utlännings
personliga förhållanden, sedan han redan har vistats i Sverige någon tid och
därigenom fått i varje fall någon anknytning till vårt land. Utredningen
har själv antytt en annan väg att öka rättsskyddet än den som utredningen
har valt, nämligen genom att införa besvärsrätt för utlänningen vid avslag
på ansökan om uppehållstillstånd. I likhet med flera remissinstanser förordar
jag en sådan lösning. Besvär sr ätten bör begränsas till fall då avslagsbeslutet
grundas på utlänningens personliga egenskaper eller förhållanden,
hans vandel. Innan avslagsbeslut fattas på sådan grund bör utlänningsnämnden
höras. I enlighet med vad som gäller vid besvär över den centrala
utlänningsmyndighetens beslut i ärende om avvisning eller utvisning bör
besvär över avslag på ansökan om uppehållstillstånd få föras endast om
nämnden eller ledamot i nämnden har anfört avvikande mening. Besvär bör
föras hos Kungl. Maj :t på samma sätt som besvär i avvisnings- eller utvisningsärende.
Jag föreslår att besvärsrätten utformas i enlighet härmed.
Genom besvärsprövningen hos Kungl. Maj :t kommer den centrala utlänningsmyndigheten
att få viss ledning för sin egen prövning av utlännings
vandel i uppehållstillståndsärenden. Vissa generella normer för myndighetens
prövning synes emellertid möjliga att ge. Jag återkommer i specialmotiveringen
till denna och andra frågor som aktualiseras i detta sammanhang.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
63
Utvisnings grunderna
De grunder på vilka utlänning kan utvisas ur Sverige anges uttömmande
i UtlL. De hänför sig till utlänningens vilja eller förmåga att försörja sig
ärligt och hans vilja att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser samt i vissa
fall till alkoholmissbruk och, i fråga om utlänning som har dömts för brott,
till risk för fortsatt brottslighet.
Jag har förut nämnt att utlänningsutredningen som en konsekvens av
sitt förslag att förbjuda vandelsprövning i ärenden om uppehållstillstånd
förordar att möjligheterna att utvisa utlänning vidgas. Enligt utredningen
bör det ske i två hänseenden, dels genom att nuvarande utvisningsgrunder
får större tillämpningsområde, dels genom att två nya utvisningsgrunder införs,
nämligen alt utlänningen här i landet bedriver verksamhet som utgör
uppenbar fara för den allmänna ordningen eller säkerheten eller att han
med hänsyn till föregående verksamhet eller eljest skäligen kan antas komma
att här bedriva verksamhet som utgör fara för rikets säkerhet.
Med den ståndpunkt som jag nyss har tagit till utredningens förslag i fråga
om vandelsprövningen i ärenden om uppehållstillstånd föreligger enligt min
mening inte tillräcklig anledning att överväga sådana ändringar beträffande
utvisningsgrunderna som utredningen föreslår.
Däremot anser jag skäl tala för ett vid remissbehandlingen framfört
förslag att jämställa narkotikamissbruk med alkoholmissbruk som utvisningsgrund.
F. n. kan utlänning utvisas, om han är hemfallen åt alkoholmissbruk
och till följd därav finnes vara farlig för annans personliga säkerhet
eller föra ett grovt störande levnadssätt. Med den utbredning narkotikamissbruk
har fått numera och de följder sådant missbruk i regel har för
missbrukarens omgivning föreslår jag att även den som är farlig för annans
personliga säkerhet eller för ett grovt störande levnadssätt till följd av narkotikamissbruk
skall kunna utvisas. Liksom vid alkoholmissbruk blir det
vid narkotikamissbruk fråga om att i utvisningsärendet göra en avvägning
mellan bl. a. vårt lands ansvar för att missbrukaren får vård och våra vårdresurser.
I allmänhet synes det vara rimligt att utvisning sker av utlänning
som kan antas ha varit missbrukare redan vid sin ankomst hit, om andra
omständigheter, främst sådana som anges i UtlL, inte talar mot utvisning.
Dit hör utlänningens levnads- och familjeförhållanden och längden av den
tid som han har vistats i landet.
Yrkesbegränsning av arbetstillstånd
Enligt UtlL skall arbetstillstånd avse visst slag av arbete. Denna obligatoriska
yrkesbegränsning av arbetstillstånd har inte tagits upp till övervägande
i utlänningsutredningens betänkande. I några remissyttranden, bl. a. yttrandet
från LO, har emellertid förordats att skyldigheten att yrkesbegränsa
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
arbetstillstånd mjukas upp eller helt upphävs. Sålunda menar LO att utlänning
som har vistats och arbetat här viss tid bör kunna få arbetstillstånd
utan yrkesbegränsning.
Möjligheten att yrkesbegränsa arbetstillstånd är väsentlig för att kontrollera
bl. a. att invandrande utländsk arbetskraft inte söker sig till yrkesområden
med brist på arbetstillfällen eller koncentreras till de mest osäkra yrkesområdena.
Jag kan därför inte ansluta mig till den vid remissbehandlingen
framförda uppfattningen att yrkesbegränsningen bör upphävas helt.
Däremot är jag ense med LO om att yrkesbegränsning av arbetstillstånd ofta
inte är påkallad och många gånger kan motverka den invandrade arbetskraftens
anpassning på vår arbetsmarknad, när fråga är om arbetskraft som
redan är etablerad på denna marknad. Jag föreslår att den nuvarande föreskriften
i 16 § första stycket UtlL, enligt vilken arbetstillstånd alltid skall
avse visst slag av arbete, ersätts med föreskrift om att sådant tillstånd får
avse visst slag av arbete.
Beslut i ärenden om arbetstillstånd
Arbetstillstånd meddelas och återkallas av den centrala utlänningsmyndigheten.
Av min redogörelse i det föregående för nuvarande förhållanden
framgår emellertid att AMS och arbetsmarknadsparterna har tillförsäkrats
väsentligt inflytande över arbetsmarknadsbedömningen i ärenden
om arbetstillstånd. Utlänningsutredningen föreslår nu, med instämmande
av flertalet remissinstanser, att beslutanderätten i ärenden om arbetstillstånd
förs över till AMS.
Utredningens förslag liksom remissinstansernas ställningstaganden bygger
på att handläggningen av övriga tillståndsärenden och andra frågor om utlännings
inresa och vistelse här skall ankomma på en central utlänningsmyndighet.
Jag vill i anslutning härtill upplysa att det, enligt de förslag
som jag avser att anmäla senare i dag, inte är lämpligt att anförtro uppgiften
att vara central utlänningsmyndighet åt AMS eller annan fackmyndighet
inom område som har betydelse för utlänningsfrågornas bedömning.
Statsmakterna har vid en rad tidigare tillfällen tagit ställning till frågan
att ålägga den centrala arbetsmarknadsmyndigheten beslutanderätten i ärenden
om arbetstillstånd. Senast skedde det vid tillkomsten av UtlL. Som skäl
för att beslutanderätten alltjämt borde tillkomma den centrala utlänningsmyndigheten
anfördes då bl. a. (se prop. 1954: 41 s. 68) att frågor om uppehålls-
och arbetstillstånd hänger nära samman och att frågan om arbetstillstånd
är endast ett av de spörsmål som måste bedömas i utlänningsärende.
En uppdelning av beslutanderätten på olika myndigheter ansågs därför
komma att leda till betydande olägenheter.
Som utredningen betonar i olika sammanhang kan frågan i vilken omfattning
utlänningar skall tillåtas invandra i vårt land inte bestämmas enbart
med utgångspunkt i arbetsmarknadsläget. Hänsyn måste tas också till
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
bl. a. tillgången på bostäder, utbildningsmöjligheter och sjukvårdsplatser.
Humanitära och politiska synpunkter gör sig vidare ibland gällande. Som
framhölls vid tillkomsten av gällande utlänningslag hänger arbets- och uppehållstillstånd
alltså intimt samman. Det ena tillståndet förutsätter ofta
det andra. Mot denna bakgrund har jag nyss intagit den principiella
ståndpunkten att tillståndsärendena bör hållas samman hos en enda myndighet.
Det är givet, att denna myndighet måste få underlag för sina bedömningar
genom kontakter med skilda fackmyndigheter. I fråga om arbetsmarknadsbedömningen
är fackmyndighetens inflytande garanterat genom
uttryckliga bestämmelser i UtlL och UtlK, och i praktiken följer den centrala
utlänningsmyndigheten AMS:s och arbetsmarknadsparternas bedömning
av arbetsmarknadsläget. Enligt vad AMS har framhållit i sitt remissyttrande
har den nuvarande ordningen fungerat väl. Dessa omständigheter
talar mot ändring av nuvarande ordning.
I vilken omfattning utlänningar skall tillåtas att ta anställning i vårt land
är alltså inte i alla lägen enbart en arbetsmarknadspolitisk fråga. Jag kan
därför inte dela utredningens och flera remissinstansers mening att avsaknad
av beslutanderätt i arbetstillståndsärenden utgör en opåkallad begränsning
i AMS:s handlingsfrihet vid bl. a. arbetskraftsrekrytering i utlandet och
flyktingöverföring hit från andra länder. Som statens utlänningskommission
har påvisat kan den av utredningen föreslagna ordningen dessutom
medföra administrativa olägenheter.
Av dessa skäl förordar jag att nuvarande ordning skall bestå. Jag vill
emellertid erinra om att detta innebär att AMS och arbetsmarlcnadsparterna
alltjämt skall ha det avgörande inflytandet över arbetsmarknadsbedömningen
i ärende om arbetstillstånd. Den centrala utlänningsmyndigheten bör
alltså inte kunna avgöra sådant ärende på grund av en annan arbetsmarknadsbedömning
än den som AMS har gett uttryck åt generellt eller i det särskilda
ärendet. Avslag på ansökan om arbetstillstånd som AMS har tillstyrkt
eller bifall till sådan ansökan som AMS har avstyrkt bör komma i fråga endast
när andra skäl än arbetsmarknadsskäl åberopas för beslutet.
Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd
Av min tidigare redogörelse framgår att utlännings rättssäkerhet i tillståndsärenden
tillgodoses huvudsakligen genom att den beslutande myndigheten
bevakar de allmänna invandringspolitiska intressen som behöver
beaktas i ärendena. Mitt förslag att viss besvärsrätt skall införas i ärenden
om uppehållstillstånd innebär ett undantag från denna huvudlinje. Som
jag har utvecklat förut motiveras undantaget av den prövning av utlännings
personliga förhållanden som kan vara motiverad i dessa ärenden.
Utlänningsutredningens förslag att besvärsrätt i viss utsträckning skall
införas också i ärenden om arbetstillstånd grundar sig på att utredningen
har förordat att beslutanderätten i ärendena skall föras över från den cen5—Bihang
till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
trala utlänningsmyndigheten till AMS. Till följd härav kommer fråga om
arbetstillstånd att prövas av endast en myndighet, framhåller utredningen,
och möjligheten att mot AMS:s avstyrkande bevilja arbetstillstånd av humanitära
skäl upphör.
Godtas mitt ställningstagande till frågan vilken myndighet som skall ha
beslutanderätten i ärenden om arbetstillstånd faller utredningens huvudsakliga
motiv för förslaget att införa besvärsrätt i dessa ärenden bort. Även
de remissinstanser som har anslutit sig till förslaget synes förutsätta att
besvärsrätt aktualiseras endast om AMS blir beslutande myndighet i dessa
ärenden. Jag saknar anledning att med dessa utgångspunkter pröva utredningens
förslag.
I frågan huruvida besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd är motiverad
från andra synpunkter vill jag först fästa uppmärksamheten på uttalandena
vid UtlL:s tillkomst, att det inte är möjligt att i lagen reglera den materiella
innebörden i den aktuella utlänningspolitiken. Med anledning därav framstår
besvärsförfarande i ärenden om arbetstillstånd eller, med förut angivet
undantag, uppehållstillstånd som mindre ändamålsenligt. Utlännings rättssäkerhet
i dessa ärenden bör som hittills tillgodoses genom föreskrifter om
vilken myndighet som skall pröva skilda slag av ärenden. Att förlägga beslutanderätten
i alla dylika ärenden i vilka avslagsbeslut övervägs till Kungl.
Maj :t är från praktiska synpunkter självfallet otänkbart. Jag vill emellertid
erinra om att ökad användning av kollektiv rekrytering och överföring hit
av utländsk arbetskraft i realiteten kommer att innebära att AMS:s bedömning
av arbetsmarknadsläget kan komma under Kungl. Maj :ts prövning.
Uppdraget att besluta om sådan rekrytering och överföring tillkommer
f. n. AMS men inte på grund av UtlL:s bestämmelser utan på grund
av särskilt uppdrag av Kungl. Maj :t. Därav följer att AMS:s beslut i sådant
ärende kan överklagas till Kungl. Maj :t enligt de regler som enligt styrelsens
instruktion gäller för besvär över myndighetens beslut. Vidare vill jag nämna,
att mitt förslag om viss besvärsrätt i ärenden om uppehållstillstånd återverkar
också på beslut i ärenden om arbetstillstånd. Vägras utlänning arbetstillstånd
endast på grund av att han inte får uppehållstillstånd, innebär
nämligen bifall till besvär i uppehållstillståndsärendet att även ärendet om
arbetstillstånd måste omprövas. Med hänsyn till vad jag nu anfört kan jag
inte förorda att besvärsrätt i tillståndsärenden införs i vidare mån än vad
jag har föreslagit i fråga om ärenden om uppehållstillstånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
67
Ändring i medborgarskapslagen
År 1963 tillsatte Kungl. Maj :t den s. k. departementsutredningen, som
fick i uppdrag att bl. a. undersöka möjligheterna att befria Kungl. Maj :t
från alla förvaltningsärenden av rutinbetonad karaktär och överföra dem
till annan myndighets handläggning. Syftet med en sådan överflyttning
skulle vara att stärka statsdepartementens ställning som organ för den centrala
planeringen och ge dem ökade möjligheter att ägna sig åt frågor angående
de större och viktigare riktlinjerna för den samhälleliga verksamheten.
På förslag av departementsutredningen har en rad decentraliseringsåtgärder
genomförts.
Enligt utredningsdirektiven för den år 1961 tillkallade sakkunnige för
översyn av den svenska medborgarskapslagstiftningen skulle utredningsmannen
också ta upp frågan om decentralisering av medborgarskapsärenden
som f. n. prövas av Kungl. Maj :t efter beredning inom justitiedepartementet.
I direktiven framhölls att många av dessa ärenden, särskilt de som
avser medborgare i andra nordiska länder, är av rutinartad karaktär. Utredningsmannen
borde undersöka möjligheterna att låta dessa nordiska
ärenden prövas av länsstyrelserna, som redan avgör medborgarskapsärenden
av anmälningskaraktär. Utredningsmannen borde vidare överväga om inte
en sådan decentralisering skulle kunna genomföras även beträffande vissa
icke-nordiska ärenden.
Sedan långt tillbaka har utlänning som bosatt sig här i landet kunnat
vinna erkännande som svensk undersåte. I lag reglerades möjligheten att
få svenskt medborgarskap genom naturalisation först år 1858. Genom en
grundlagsändring nämnda år fastslogs i regeringsformen att Kungl. Maj :t
ägde att genom naturalisation uppta utländsk man till svensk medborgare i
den ordning och under de villkor som bestämdes i särskild lag. I den samtidigt
utfärdade s. k. naturalisationslagen reglerades ordningen och villkoren
för naturalisation. Ordningen med Kungl. Maj :t som naturalisationsbeviljande
myndighet har sedan varit grundlagsfäst fram till år 1965. Genom
ett då infört tillägg till 33 § RF öppnades möjlighet att genom föreskrift
i medborgarskapslagen tillägga annan myndighet än Kungl. Maj :t befogenhet
att avgöra naturalisationsärenden. I motiveringen till grundlagsändringen
erinrades om departementsutredningens uppdrag att undersöka möjligheterna
att flytta över en del ärenden från Kungl. Maj :t till annan myndighet
och om det uppdrag att undersöka frågan om att överföra beslutanderätten
i vissa medborgarskapsärenden från Kungl. Maj :t till underlydande
organ som den år 1961 tillkallade utredningsmannen hade fått. I den mån
det visade sig föreligga förutsättningar att frigöra Kungl. Maj :t från befattning
med mer eller mindre rutinbetonade ärenden på medborgarskaps
-
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
området ansågs sådan decentralisering böra genomföras så snabbt som
möjligt.
Utredningsmannen för översyn av medborgarskapslagstiftningen lade i
mars 1966 fram sitt förslag i decentraliseringsfrågan. Han förklarar, att
behovet att koncentrera departementens arbete successivt torde ha känts
allt starkare sedan utredningsdirektiven meddelades. Han har därför ansett
det ligga i linje med departementsutredningens syfte att undersöka möjligheterna
att från Kungl. Maj :t till annan myndighet flytta över samtliga
naturalisationsärenden och inte bara sådana av rutinbetonad art. Hans
överväganden mynnar ut i förslaget att beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden
flyttas från Kungl. Maj :t och anförtros ett centralt ämbetsverk,
vars beslut dock skall kunna överklagas hos Kungl. Maj :t. Förslaget
har fått ett genomgående positivt mottagande vid remissbehandlingen.
Innan jag går närmare in på utredningsmannens förslag, vill jag lämna
några upplysningar om den nuvarande handläggningen av naturalisationsärendena.
Antalet till justitiedepartementet inkomna ansökningar om
svenskt medborgarskap uppgick till 6 622 år 1966, 6 667 år 1967 och 3 781
första halvåret 1968. Antalet avgjorda ärenden var samma perioder 7 116,
6 041 resp. 3151. Kungl. Maj :ts beslut innebar avslag i 305 fall år 1966, i
461 fall år 1967 och 258 fall första halvåret 1968. Som framhölls i direktiven
till 1961 års utredning om översyn av medborgarskapslagstiftningen vållar
de ärenden som avser nordiska medborgare i allmänhet inga problem i utredningshänseende
och är mestadels lätta att bedöma, bl. a. på grund av att
en tämligen fast praxis har utbildats på detta område. Uppgifter saknas om
hur många av de under senare år inkomna och avgjorda ärendena som avsåg
nordiska medborgare. En ungefärlig uppfattning härom kan man dock
få genom att se hur många nordiska medborgare som har ingått bland de
under senare år naturaliserade utlänningarna. Till svenska medborgare
upptog Kungl. Maj :t tillhopa 42 151 utlänningar under femårsperioden
1961—1965, 10 318 år 1966 och 8 099 år 1967. Av dessa var andelen nordiska
medborgare under 1961—1965 i medeltal 43 % vart och ett av åren, medan
den under vartdera året 1966 och 1967 uppgick till 44 %. Man kan således
anta att närmare hälften av de årligen handlagda ärendena avser nordiska
medborgare och därför till alldeles övervägande del är av rutinbetonad
karaktär. Också en del av de utomnordiska ärendena är av sådan art. Deras
andel i den totala mängden av utomnordiska ärenden är dock svår att bedöma.
Utredningsmannen har funnit att 73 % av samtliga de naturalisationsärenden
som avgjordes år 1961 bedömdes som klara bifalls- eller avslagsfall.
Som »klara» ärenden betecknar han sådana där utgången framstod som
tämligen given om rådande praxis följdes. Man har emellertid anledning
att betvivla att andelen »klara» ärenden är lika stor i dag. Under senare år
har nämligen antalet naturalisationsansökningar från medborgare i av
-
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
lägset belägna länder ökat avsevärt. I dessa ärenden är det i allmänhet vanskligare
än i andra ärenden att pröva om sökanden uppfyller villkoren för
naturalisation eller om sådana förhållanden föreligger att dispens från
dessa villkor kan ges.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt är det uppenbart att handläggningen
av naturalisationsärenden innebär en stor arbetsbelastning för Kungl. Maj :t.
Det är därför angeläget att dessa ärenden i största möjliga utsträckning
förs över till annan myndighet som ett led i de förut nämnda strävandena
att stärka statsdepartementens ställning som organ för den centrala
planeringen. Olika åtgärder bär redan vidtagits på andra områden för att
flytta den mera löpande förvaltningsverksamheten från Kungl. Maj :t till de
centrala ämbetsverken och andra organ utanför departementen. I linje härmed
bör en principiell utgångspunkt för behandlingen av ifrågavarande
ärende vara att naturalisationsärenden skall handläggas och avgöras av
Kungl. Maj :t bara om starka skäl talar därför.
Vad först angår den rent statsrättliga aspekten på denna fråga kan det
med hänsyn till den utformning som 33 § RF fick genom 1965 års ändring
av paragrafen inte anses föreligga något formellt hinder mot att föra över
beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till annan myndighet än
Kungl. Maj :t. Motiveringarna för ändringen tog emellertid sikte främst på
ärenden av rutinkaraktär. Även andra ärenden bör dock kunna komma i
fråga under förutsättning att de handläggs av kvalificerad myndighet och
att det skapas betryggande skydd för sökandens rättssäkerhet.
Utredningsmannen har som underlag för sitt förslag lagt ett bedömande
huruvida principiella betänkligheter föreligger mot att överge ordningen
med Kungl. Maj :t som enda naturalisationsbeviljande myndighet. I denna
fråga framhåller han att en naturalisation påverkar utlännings rättsliga och
faktiska ställning i många betydelsefulla hänseenden. Utfallet av en naturalisationsansökan
har därför stor vikt för sökanden. Med hänsyn till den
utveckling mot större jämställdhet mellan svenska medborgare och här
stadigvarande bosatta utlänningar som har ägt rum finner utredningsmannen
emellertid medborgarskapsfrågan numera inte ha samma ingripande
betydelse som under tidigare skeden. På grund av den mycket kraftiga ökningen
av antalet invandrare till Sverige nnder de båda senaste decennierna
har också antalet naturalisationsärenden stigit avsevärt och därmed även
antalet okvalificerade, ofta rent rutinmässiga ärenden. En sådan utveckling
måste enligt utredningsmannen försvaga skälen för att av några höghetssynpunkter
i princip motsätta sig varje överföring av beslutanderätten i
naturalisationsärendena från Kungl. Maj :t. Liksom remissinstanserna delar
jag denna ståndpunkt och anser att det inte av dessa skäl finns anledning
att avvisa tanken på att avlasta Kungl. Maj :t naturalisationsärendena.
Utredningsmannen har till närmare överväganden tagit upp tre alternativ
till lösning av decentraliseringsfrågan. Det först diskuterade alternativet
går ut på en decentralisering till länsstyrelserna av enbart sådana ärenden
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
i vilka sökanden är medborgare i annat nordiskt land. Det andra alternativet
innebär att länsstyrelserna tilläggs beslutanderätten i »klara» ärenden.
Enligt båda dessa lösningar skulle beslutanderätten i de icke delegerade
ärendena ligga kvar hos Kungl. Maj :t. Som ett tredje alternativ för utredningsmannen
fram tanken att helt befria Kungl. Maj :t från befattning i
första instans med naturalisationsärenden. En total decentralisering till
länsstyrelserna anser han emellertid inte böra komma i fråga. Som beslutsmyndighet
enligt detta alternativ förordar han i stället den centrala utlänningsmyndighet
som skall finnas enligt 3 § UtlL. Han tar härvid sikte på
den permanenta centrala myndighet för utlänningsfrågor som utlänningsutredningen
vid tiden för avgivandet av utredningsmannens betänkande
avsåg att föreslå bli inrättad i stället för statens utlänningskommission.
Utlänningsutredningen har som förut nämnts sedermera föreslagit att ett
sådant centralt verk inrättas.
Efter att närmare ha belyst de olika alternativens för- och nackdelar uttalar
utredningsmannen som sin uppfattning att det tredje alternativet -—
överflyttning av beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till
den centrala utlänningsmyndigheten — framstår som klart överlägset de
båda andra lösningarna. Som motivering till sitt ställningstagande anför
han i huvudsak följande skäl. Det tredje alternativet tillgodoser bäst önskemålet
att avlasta Kungl. Maj :t befattning med medborgarskapsärendena.
Det ger också bättre garantier för en likartad bedömning av ärendena
utan att man fördenskull — som vid decentralisering till länsstyrelserna
— torde behöva ytterligare författningsmässigt reglera tillämpningen
av medborgarskapslagens bestämmelser. Dessutom skapas förutsättningar
för en värdefull samordning mellan besluten i medborgarskapsfrågor och
de avgöranden som utlänningsmyndigheten har att träffa på andra områden
beträffande utlänningar som vistas här i landet. De problem av handläggningsteknisk
natur som en spridning av beslutanderätten på länsstyrelserna
skulle föra med sig, bl. a. när det gäller att inhämta material
för bedömningen från centrala myndigheter, kommer vidare inte att göra
sig gällande, om det tredje alternativet väljs.
På dessa grunder har också en stor majoritet av remissinstanserna förordat
detta tredje alternativ. Endast statskontoret har ställt sig avvisande
till förslaget att ändra handläggningen av medborgarskapsärendena. Statskontoret
förordar i stället att nuvarande ordning får bestå t. v. och att frågan
om decentralisering till länsstyrelserna tas upp senare, om länsförvaltningsutredningens
förslag att inrätta särskilda rättsavdelningar vid länsstyrelserna
genomförs.
För utredningsmannens förslag talar i främsta rummet att det, som jag
har sagt, är angeläget att utan dröjsmål i möjligaste mån befria Kungl. Maj :t
från den omfattande och betungande handläggningen av naturalisationsärendena.
Större delen av ärendena är sådana som från bedömningssyn
-
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
punkt kan betecknas som förhållandevis enkla och i vilka prövningen i stor
utsträckning är huvudsakligen formell. Inte så få naturalisationsärenden
är emellertid komplicerade. Sådana ärenden bör prövas av annan myndighet
än Kungl. Maj :t bara under förutsättning att prövningen kommer att
göras hos specialicerad myndighet. Endast ett permanent centralt ämbetsverk
torde kunna fylla de krav som måste ställas på beslutsmyndigheten.
Även om särskilda rättsavdelningar skulle komma att inrättas vid länsstyrelserna,
framstår en total decentralisering till dessa som olämplig. Jag
tänker då på svårigheterna vid en decentralisering till länsstyrelserna att
säkerställa en likartad bedömning av ensartade naturalisationsärenden.
Naturalisationsärendena kan i regel inte före ärendenas materiella prövning
rubriceras som »klara» eller svårbedömda. Med hänsyn härtill anser
jag liksom utredningsmannen och nästan alla remissinstanserna att det inte
är en framkomlig väg att föra över endast »klara» ärenden från Kungl.
Maj :t till den centrala utlänningsmyndighetens eller annan myndighets
prövning.
I det föregående har jag förklarat att jag ansluter mig till utlänningsutredningens
uppfattning att det bör finnas en central utlänningsmyndighet
för handläggning av utlänningsfrågor. Jag avser att senare i dag ta upp
frågan om vilket organ som skall anförtros denna uppgift. Jag avser därvid
att föreslå att ett fristående och permanent centralt ämbetsverk för utlänningsfrågor
inrättas den 1 juli 1969. Verket avses skola få en sådan verksledning
och sådan organisation i övrigt att förutsättningar finns för att
dess handläggning av medborgarskapsfrågor blir fullt tillfredsställande.
Ytterligare ett par villkor bör enligt min mening ställas upp för en
överflyttning av beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till den
centrala utlänningsmyndigheten. Jag vill först erinra om att det vid prövningen
av naturalisationsvillkor och dispensfrågor i de nordiska ärendena
har utbildats en tämligen fast praxis. Dessa ärenden är i allmänhet inte
av sådan karaktär att prövningen bör företas av Kungl. Maj :t. Detsamma
gäller åtskilliga ansökningar från utomnordiska medborgare. Däremot kan
det diskuteras om inte vissa andra ärenden bör förbehållas Kungl. Maj :ts
prövning. Om beslutanderätten i naturalisationsärendena flyttas över till en
central myndighet, bör denna vid sin prövning av ärendena i största möjliga
utsträckning följa samma principer som Kungl. Maj :t nu gör. Givetvis uppkommer
tid efter annan anledning att ändra praxis, bl. a. på grund av
förskjutningar i den allmänna utlänningspolitiken. Ärenden, i vilka fråga
uppkommit att genomföra en sådan ändring som får särskild räckvidd
och betydelse, exempelvis för bedömningen av ett stort antal ärenden i
framtiden, synes böra avgöras av Kungl. Maj :t. Detsamma gäller de någon
gång förekommande ärenden som har utrikespolitisk anknytning samt
andra ärenden av särskilt grannlaga natur. Om den beslutande myndigheten
hänskjuter ärenden av de slag som nu har berörts till Kungl. Maj :ts
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
avgörande torde det emellertid vara möjligt att förena en total delegering
med kravet att Kungl. Maj :t bör avgöra vissa ärenden. Vidare bör det enligt
min mening för en delegering fordras att sökande i naturalisationsärende
får rätt att hos Kungl. Maj :t överklaga myndighetens beslut i naturalisationsärende.
Under nu angivna förutsättningar anser jag att man
inte behöver hysa några betänkligheter mot att till en central utlänningsmyndighet
i princip flytta över beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden,
såväl de enkla som de kvalificerade.
Med hänvisning till det sagda förordar jag att beslutanderätten i samtliga
naturalisationsärenden i princip förs över till det ämbetsverk som jag avser
att föreslå bli inrättat för att fullgöra uppgiften sorU central utlänningsmyndighet.
Detta föranleder ändring av 6 § medborgarskapslagen. I det
följande återkommer jag till frågorna om sådan besvär srätt och möjlighet
att hänskjuta ärende till Kungl. Maj :ts prövning som jag nyss har funnit
böra uppställas som villkor för en generell överflyttning.
I sitt betänkande föreslår utredningsmannen att den centrala utlänningsmyndigheten
tilläggs beslutanderätten även i sådana ärenden om bibehållande
av resp. befrielse från svenskt medborgarskap som avses i 8 § första
stycket och 9 § medborgarskapslagen. Förslaget har inte mött någon kritik
under remissbehandlingen. En överflyttning till det centrala verket också
av dessa ärenden, som f. n. handläggs av Kungl. Maj :t, anser jag ändamålsenligt.
Jag ansluter mig därför även i denna del till utredningsmannens
förslag och förordar därav föranledda ändringar av 8 och 9 §§ medborgarskapslagen.
Om den nu förordade ordningen genomförs, kommer Kungl. Maj :t att som
första instans i princip handlägga endast sådana medborgarskapsärenden
som avses i 11 § andra stycket medborgarskapslagen, nämligen vissa förklaringsärenden.
En sådan ordning skiljer sig i viss mån från hur man
inom de övriga nordiska länderna handlägger sina naturalisationsärenden.
I synnerhet gäller detta i förhållande till Danmark och Island, i vilka länder
det krävs lagstiftningsmaktens medverkan i varje särskilt naturalisationsärende.
I Finland beviljas naturalisation av republikens president. I
Norge tillkommer beslutanderätten regeringen, som dock — med utnyttjande
av en i den norska medborgarskapslagen intagen delegationsmöjlighet —
har flyttat över denna befogenhet på justitiedepartementet som förvaltningsmyndighet.
Förhållandena inom Norden är alltså redan olikartade i förevarande
avseende. En delegering av de svenska naturalisationsärendena innebär
således inte någon splittring av en befintlig enhetlighet och behöver
därför inte inge några betänkligheter från nordisk synpunkt. Det väsentliga
är att den nuvarande nordiska enhetligheten i fråga om medborgarskapsrättens
materiella regler och deras tillämpning bevaras.
Utredningsmannens förslag att den centrala utlänningsmyndigheten skall
få möjlighet att efter eget bedömande hänskjuta ärende till Kungl. Maj :ts
73
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1968
prövning har kritiserats av en remissinstans. Denna har menat att en
myndighet som tilläggs beslutanderätten på ett område också bör utöva
beslutsfunktionen helt och odelat, såvida inte alldeles speciella skäl i något
fall talar däremot. Jag delar i och för sig denna uppfattning. Som utredningsmannen
har anfört kan emellertid i bedömningen av medborgarskapsärenden
undantagsvis komma in ett utrikespolitiskt moment av sådan
styrka att Kungl. Maj :t bör avgöra ärendet. Jag har nyss framhållit att
också andra ärenden av särskilt grannlaga natur samt ärenden, i vilka avgörandet
får särskild betydelse för prövningen av andra ärenden, bör avgöras
av Kungl. Maj :t och inte av den centrala utlänningsmyndigheten. Till den
senare kategorien ärenden hör framför allt sådana i vilka utlänningsmyndigheten
avser att mjuka upp praxis i fråga om dispens från naturalisationsvillkoren.
Att ärenden av detta slag bör hänskjutas till Kungl. Maj :ts
avgörande är särskilt angeläget mot den bakgrunden att ärenden, i vilka
sådan ändrad praxis tillämpats, inte kan besvärsvägen bli föremål för Kungl.
Maj :ts prövning. En bestämmelse om hänskjutningsförfarandet bör tas in
i medborgarskapslagen som en ny paragraf, betecknad 9 a §. Den centrala
utlänningsmyndigheten bör således alltid hänskjuta avgörandet i de nyss
nämnda ärendegrupperna till Kungl. Maj :t. Med hänsyn till att ett naturalisationsärende
i enstaka fall kan vara av sådan känslig beskaffenhet att det
—- utan att tillhöra dessa kategorier ärenden — ändå bör avgöras av Kungl.
Maj :t, anser jag emellertid att föreskriften bör utformas inte som ett åläggande
för den centrala utlänningsmyndigheten utan som en allmän rätt för
denna att hänskjuta ärende till Kungl. Maj :ts prövning, när särskilda skäl
föreligger. Jag utgår från att utlänningsmyndigheten kommer att undantagslöst
utnyttja möjligheten att hänskjuta avgörandet till Kungl. Maj :t
i de ärenden för vilka hänskjutningsförfarandet således i första hand är
avsett. En bestämmelse, motsvarande den nu föreslagna, finns intagen i
47 § UtlL.
Talan mot den centrala utlänningsmyndighetens beslut i medborgarskapsärende
bör, som utredningsmannen har föreslagit, få föras genom
besvär hos Kungl. Maj :t. Enligt 2 § 15 :o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt prövas mål om beslut av länsstyrelse på grund av medborgarskapslagen
av regeringsrätten. Besvär över utlänningsmyndighetens
beslut bör däremot med hänsyn till prövningens natur avgöras av Kungl.
Maj :t i statsrådet. I annat sammanhang kommer att närmare övervägas
om inte dessa ärenden lämpligen bör handläggas inom inrikesdepartementet,
till vilket det föreslagna nya ämbetsverket avses skola höra.
Som framgått av den tidigare redogörelsen har utredningsmannen och
remissinstanserna, utöver vad jag hittills har berört, tagit upp vissa frågor
beträffande handläggningen av medborgarskapsärendena inom den centrala
utlänningsmyndigheten, särskilt möjligheterna att delegera beslutanderätten
till tjänstemän under verkschefen. Länsstyrelsernas befattning med
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
naturalisationsärendena efter en överflyttning av beslutanderätten till ett
centralt verk har också diskuterats. I det avseendet har några remissinstanser
uttalat sig för att länsstyrelserna bör befrias från sina nuvarande
åligganden att ombesörja utredning och avge yttranden i de ärenden som
enligt förslaget i fortsättningen skall prövas av den centrala utlänningsmyndigheten.
Jag avser att senare i dag ta upp frågan om sammansättningen av verksledningen
för det nya centrala ämbetsverket för utlänningsfrågor. Avsikten
är att förslag till organisation i övrigt av det nya ämbetsverket, bl. a. handläggningen
inom verket av medborgarskapsärenden, skall läggas fram under
våren 1969. Frågorna om beslutsfunktionerna inom verksledningen och i
vilken omfattning delegation av beslutanderätten i medborgarskapsärenden
skall tillåtas torde få avgöras i samband med att instruktion för det nya ämbetsverket
fastställs. I det sammanhanget får ställning också tas till frågan
om det är möjligt och lämpligt att befria länsstyrelserna från deras nuvarande
uppgifter med avseende på handläggningen av naturalisationsärenden.
Som jag sagt bör den centrala utlänningsmyndigheten vid sin prövning av
medborgarskapsärendena följa principer som nu iakttas av Kungl. Maj :t
i dessa ärenden. I likhet med utredningsmannen anser jag det inte nödvändigt
eller ens önskvärt att binda utlänningsmyndighetens tillämpning
av medborgarskapslagens bestämmelser genom särskilda föreskrifter i författningsform.
Jag avser att här lämna en redogörelse för huvuddragen i
Kungl. Maj :ts nuvarande praxis i de vanligaste typerna av naturalisationsärenden.
Därigenom torde tillräcklig ledning lämnas för det nya verkets
prövning av dessa ärenden. Genom sina avgöranden i besvärsärenden och
hänskjutna ärenden kan Kungl. Maj :t skapa nya riktlinjer för utlänningsmyndigheten
eller få till stånd ändringar i förhållande till tidigare praxis.
Redogörelsen torde få fogas som bilaga 1 till protokollet i detta ärende.
Ändringarna i medborgarskapslagen bör träda i kraft den 1 juli 1969,
då den nya centrala utlänningsmyndigheten skall inrättas enligt det förslag
som jag avser att lägga fram senare i dag. Lagändringarna föranleder
följdändringar i kungörelsen med vissa bestämmelser rörande tillämpningen
av medborgarskapslagen. Denna fråga torde få anmälas för Kungl.
Maj :t sedan riksdagen har fattat beslut om lagförslaget.
75
Kungt. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Specialmotivering
Vad jag har föreslagit i det föregående medför ändringar i UtlL och medborgarskapslagen.
Dessutom bör ett par formella ändringar göras i lagen
den 9 april 1965 (nr 94) om polisregister m. m.
I det följande lämnas närmare motiv för ändringarna i UtlL och lagen
om polisregister m. m. I fråga om behövliga ändringar i medborgarskapslagen
har jag inget att anföra utöver vad som förts fram i den allmänna
motiveringen.
Utlänningslagen
11 och 12 §§.
Uppehållstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten eller
i den omfattning som Kungl. Maj :t bestämmer av polismyndighet. Polismyndighet
får dock inte avslå ansökan om uppehållstillstånd. Enligt 9 §
andra stycket får i beslut om uppehållstillstånd föreskrivas att utlänningen
skall resa ut ur landet senast när tiden för tillståndet går ut (utresebeslut).
Sådant beslut får enligt 11 § tredje stycket meddelas endast av den centrala
utlänningsmyndigheten. Innan den fattar utresebeslut skall yttrande inhämtas
från utlänningsnämnden. I 12 § föreskrivs att uppehållstillstånd med inskränkning
i utlänningens rätt att välja vistelseort inte får meddelas för
längre tid än ett år utan utlänningsnämndens hörande.
Enligt vad jag har föreslagit i det föregående skall ansökan om uppehållstillstånd
inte kunna avlås på grund av utlänningens vandel utan att yttrande
har inhämtats från utlänningsnämnden. Jag föreslår att föreskrift härom
las in som ett nytt första stycke i 12 §. Också bestämmelsen i 11 § om nämndens
hörande innan utresesbeslut fattas bör ingå i detta stycke. 12 § kommer
därigenom att uppta alla fall då nämnden skall höras i ärenden om uppehållstillstånd.
I enlighet med det föregående kommer ordningen för handläggningen av
ärende om uppehållstillstånd och därmed utlänningens möjlighet att anföra
besvär att bero av om ansökningen avslås på grund av utlänningens vandel
eller av annat skäl. Begreppet vandel förekommer i olika författningar men
synes inte ha någon enhetlig innebörd. Det finns därför anledning att undersöka,
vad vandelsprövningen i ärenden om uppehållstillstånd konkret bör
omfatta, och därmed också klarlägga, när det blir aktuellt att i sådana ärenden
höra utlänningsnämnden. På det sättet får man även en avgränsning av
besvärsrättens omfattning.
Enligt utlänningsutredningens redovisning har vandelsprövningen i ärenden
om uppehållstillstånd hittills huvudsakligen avsett utlänningens vilja
att göra rätt för sig, hans möjligheter att anpassa sig i samhället och hans
pålitlighet från säkerhetssynpunkt. I stort sett motsvarar dessa grunder
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
för prövningen de i UtlL angivna avvisnings- och utvisningsanledningarna.
Det ligger därför nära till hands att knyta an vandelsprövningen i ärenden
om uppehållstillstånd till de grunder som får åberopas för avvisning eller
utvisning.
De s. k. materiella avvisningsanledningarna anges i 19 § första stycket 1—5
UtlL. Enligt punkt 1 skall utlänning avvisas om han kan antas komma att
sakna erforderliga medel för sin vistelse i Sverige eller i annat nordiskt land
som han tänker besöka och för sin hemresa. Prövningen enligt denna punkt
avser alltså rent ekonomiska förhållanden och har inget samband med utlänningens
vandel.
Avvisning kan enligt punkt 2 ske om utlänningen ämnar söka sitt uppehälle
här eller i annat nordiskt land och det skäligen kan antas att han inte
kommer att försörja sig ärligt. Med stöd av denna bestämmelse kan utlänning
avvisas inte bara om han uppenbarligen har för avsikt att livnära sig
på brottslig verksamhet, prostitution, yrkesmässigt hasardspel o. dyl. utan
också om han vill försörja sig ärligt men på grund av sina personliga förutsättningar
måste bedömas sakna möjlighet att fullfölja sin avsikt. Denna
prövning bör göras också i ärende om uppehållstillstånd. Vid prövning av
förstagångsansökan om sådant tillstånd föreligger av naturliga skäl begränsade
möjligheter att bedöma utlänningens vilja och förmåga att försörja
sig ärligt. Vid prövning av ansökan om fortsatt tillstånd är förutsättningarna
för att göra bedömningen större. Man har då erfarenheterna av anställningsförhållandena
och det sätt i övrigt på vilket han har fått sin försörjning
att bygga på. Visar det sig att han trots tillgång på arbete inte har
kunnat ha stadigvarande anställning och att skälet därför huvudsakligen kan
hänföras till bristande vilja eller förmåga att acceptera förhållandena vid
svenska arbetsplatser, bör fortsatt tillstånd kunna vägras, liksom även i fall
då utlänningen under längre tider trots arbetsförmåga och tillgång på arbete
har saknat anställning och fått sin försörjning genom det allmännas försorg
eller inte kan redogöra för hur han har fått sin försörjning. Vid prövningen
av tillståndsfrågan bör hänsyn tas till bl. a. den tid som utlänningen har
vistats här och till hans familjeförhållanden. Samtidigt bör emellertid inte
förbises att visad oförmåga att anpassas till arbetslivet i vårt land inte behöver
motsvaras av samma bristande anpassningsförmåga i hemlandet, varför
det från denna synpunkt ibland kan vara motiverat att utlänningen återvänder
till sitt hemland.
Avvisningsanledningarna i 19 § första stycket 3—5 hänför sig till prostitution,
koppleri, yrkesmässigt bedriven olovlig in- och utförsel, undergånget
straff i förening med fara för fortsatt brottslighet samt fara för sabotage,
spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet. Det är uppenbart att sådan
prövning bör ske också i ärenden om uppehållstillstånd. Även i dessa fall
bör hänsyn tas till den tid som utlänningen har vistats här och till hans
familjeförhållanden. Men det är självfallet att dessa omständigheter får
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
förhållandevis mindre betydelse i de här aktuella fallen än i fråga om bristande
förmåga att försörja sig ärligt.
Utvisningsgrunderna anges i 29 § första stycket UtlL. Jag har förut redogjort
för innebörden av bestämmelserna. De omständigheter som sålunda kan
åberopas för utvisning bör även kunna föranleda avslag på ansökan om
uppehållstillstånd. Liksom i utvisningsärende bör hänsyn vid prövningen
tas till tiden för utlänningens vistelse här och hans familjeförhållanden.
I fråga om samordningen mellan prövningen i avvisnings- och utvisningsärenden
å ena och ärenden om uppehållstillstånd å andra sidan vill jag
erinra om att besvär över avvisnings- eller utvisningsbeslut prövas av den
centrala utlänningsmyndigheten, som även är beslutande myndighet i uppehållstillståndsärenden,
i vilka skäl föreligger för avslag. Härigenom är det
sörjt för att bedömningen i de olika slagen av ärenden blir såvitt möjligt
enhetlig.
Enligt utlänningsutredningens mening bör utlänning vidare kunna utvisas
från vårt land om han bedriver verksamhet som utgör uppenbar fara för
den allmänna ordningen och säkerheten. Sådan verksamhet lär i regel vara
straffbar i Sverige, och utlänningen kan då om brottet är av svårare art antingen
förvisas eller utvisas enligt nuvarande bestämmelser eller vägras
uppehållstillstånd med stöd av avvisnings- eller utvisningsbestämmelserna
enligt vad jag nyss har föreslagit. Skäl att avlägsna utlänning härifrån
enbart på grund av att han har gjort sig skyldig till lindrigare brott anser
jag inte föreligga.
I detta sammanhang måste vidare uppmärksammas att utlänning f. n.
kan vägras uppehållstillstånd på grund av att han bedriver politisk verksamhet
i Sverige. Härmed avses i allmänhet inte deltagande i det politiska livet
i vårt land utan huvudsakligen politisk verksamhet som avser förhållandena
i hemlandet, vare sig verksamheten riktas mot hemlandet eller mot utlänningens
landsmän här i landet. Den prövning av utlänningens fortsatta
vistelse i Sverige som det blir fråga om här är av politisk art och bör i princip
inte ankomma på annan myndighet än Kungl. Maj :t. Om sådan fråga
uppkommer i ärende om uppehållstillstånd bör därför ärendet i regel hänskjutas
till Kungl. Maj :ts prövning enligt 47 § UtlL.
Jag anser att utlännings personliga förhållanden inte bör prövas av den
centrala utlänningsmyndigheten i ärende om uppehållstillstånd i vidare mån
än vad jag har sagt nu, dvs. inom ramen för avvisnings- och utvisningsgrunderna.
Innan ansökan om uppehållstillstånd lämnas utan bifall på grund av
sökandens personliga förhållanden, skall som jag har föreslagit yttrande ha
inhämtats från utlänningsnämnden. För att yttrande skall inhämtas skall
situationen vara den att ansökan kan bifallas, om man bortser från de personliga
förhållandena. Andra omständigheter som gör att ansökningen bör
avslås skall alltså inte föreligga. Besvärsrätt bör finnas i ärende om uppe
-
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
hållstillstånd endast när nämndens yttrande har inhämtats. Jag återkommer
till denna fråga under 46 §. Bifalls anförda besvär skall uppehållstillstånd
beviljas.
Föreskrifterna om i vilka fall utlänningsnämnden skall höras i ärenden
om uppehållstillstånd bör inte grundas på begreppet vandel. Med hänsyn
till vad jag har anfört om omfattningen av prövningen av personliga förhållanden
i sådant ärende förordar jag att beslut, varigenom ansökan om
uppehållstillstånd lämnas utan bifall på grund av omständighet som enligt
19 § första stycket 2—5 eller 29 § första stycket UtlL kan föranleda avvisning
eller utvisning, inte får meddelas utan att utlänningsnämndens yttrande
har inhämtats.
12 a §.
När utresebeslut eller beslut om avslag på ansökan om uppehållstillstånd
på grund av sökandens personliga förhållanden meddelas, bör det liksom i
awisningsärende föreligga skyldighet för prövningsmyndigheten att ange
grunden för beslutet. I fråga om avslagsbeslut kan det lämpligen ske genom
hänvisning till den avvisnings- eller utvisningsgrund som har föranlett
beslutet. Vidare bör myndigheten vara skyldig att på samma sätt som i
awisningsärende ange om klagorätt föreligger och vad utlänningen då skall
iaktta, och beslutet bör tillställas utlänningen så snart det kan ske. Jag
föreslår att föreskrifter i enlighet med vad jag nu har sagt tas in i en ny
paragraf i UtlL, 12 a §.
16 §.
Enligt första stycket första punkten skall arbetstillstånd meddelas för
viss tid och avse visst slag av arbete. Tillståndet får enligt andra punkten
förbindas med de föreskrifter som finnes erforderliga.
Som jag har förordat i den allmänna motiveringen skall skyldigheten att
yrkesbegränsa arbetstillstånd ersättas med en möjlighet därtill. En yrkesbegränsning
får alltså samma karaktär som annan föreskrift som tillståndet
f. n. får förbindas med. Jag föreslår därför att yrkesbegränsningen utgår
ur första punkten och att i andra punkten föreskrivs att arbetstillstånd
får avse visst slag av arbete och förbindas med de övriga föreskrifter som
finnes erforderliga.
23 §.
I denna paragraf föreskrivs att förpassning meddelas av den centrala
utlänningsmyndigheten efter utlänningsnämndens hörande.
Nämndens yttrande behöver emellertid inte inhämtas om utresebeslut
föreligger. Skälet för undantaget är att nämnden i detta fall har hörts redan
i ärendet om uppehållstillstånd och då fått tillfälle att beakta sådana
omständigheter som talar mot att utlänningen tvingas att lämna landet,
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
främst humanitära skäl. Motsvarande situation föreligger när förpassningsbeslutet
grundas på att utlänningen på grund av sina personliga förhållanden
har vägrats uppehållstillstånd. Också i sådant fall har utlänningsnämnden
enligt det föreslagna nya första stycket i 12 § haft tillfälle att föra fram
sina synpunkter i ärendet om uppehållstillstånd. Jag föreslår att 23 § ändras
så att nytt yttrande från nämnden inte heller i detta fall behöver inhämtas
i förpassningsärendet.
29 §.
I första stycket anges de fall då utlänning kan utvisas ur landet. Det
kan enligt punkt 2 ske om han är hemfallen åt alkoholmissbruk och på
grund därav anses farlig för annans personliga säkerhet eller för ett grovt
störande levnadssätt. Enligt vad jag har föreslagit skall utvisning kunna
ske även när faran för annans personliga säkerhet eller det grovt störande
levnadssättet har sin grund i narkotikamissbruk. Punkt 2 bör ändras i enlighet
härmed. Med narkotika avses sådana läkemedel och hälsofarliga varor
som upptas i den förteckning över narkotika som socialstyrelsen upprättar
enligt 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704).
Enligt andra stycket skall hänsyn i utvisningsfråga tas till utlänningens
levnads- och familjeförhållanden och till längden av den tid som han har
vistats i landet. Utlänning som har bosättningstillstånd eller som är bosatt
här sedan minst fem år får utvisas bara om synnerliga skäl föreligger.
Bosättningstillstånd ges f. n. i regel endast utlänning som har varit bosatt
här minst fem år. Jag avser att senare i dag föreslå att kravet på vistelsetidens
längd sänks så att utlänning skall kunna få bosättningstillstånd
redan efter två års bosättning i Sverige. Eftersom utlännings förhållanden
i olika avseenden prövas ingående i ärende om bosättningstillstånd bör alltjämt
krävas synnerliga skäl för att utvisa utlänning som erhållit bosättningstillstånd,
även om sådant tillstånd kan ges tidigare än nu. Däremot
bör liksom hittills fordras fem års bosättning i landet för att annan utlänning
skall få detta förstärkta skydd mot utvisning.
46 §.
Enligt första stycket i denna paragraf får besvär föras mot den centrala
utlänningsmyndighetens beslut om avvisning, förpassning eller utvisning
eller beslut i tillståndsärende som även innehåller utresebeslut, om utlänningsnämnden
eller ledamot i nämnden har anfört avvikande mening eller
om nämnden i ärende om avvisning inte har avgett yttrande. Enligt tredje
stycket förs besvär hos Kungl. Maj :t. Besvären skall lämnas in till den centrala
utlänningsmyndigheten inom en vecka från beslutets delgivning.
Som jag har föreslagit i det föregående skall besvärsrätt föreligga när ansökan
om uppehållstillstånd vägras på grund av utlännings vandel. Innan
sådant avslagsbeslut meddelas, skall utlänningsnämnden höras enligt 12 §
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
första stycket. Liksom i avvisnings- eller utvisningsärende bör besvärsrätt
föreligga om nämnden eller någon ledamot i nämnden har anfört avvikande
mening. Jag föreslår att föreskrift härom förs in i första stycket av denna
paragraf. Där bör sägas att klagan under nyss nämnda förutsättning får
föras över den centrala utlänningsmyndighetens beslut bl. a. i tillståndsärende
i vilket utlänningsnämndens yttrande har inhämtats enligt 12 §
första stycket. Häri innefattas även tillståndsbeslut som innehåller utresebeslut.
Enligt andra stycket i förevarande paragraf får besvär inte föras i förpassningsärende,
om utresebeslut föreligger. I detta fall behöver enligt 23 §
yttrande inte inhämtas från utlänningsnämnden i förpassningsärendet. Motsvarande
skall enligt den av mig förordade ändringen i 23 § gälla förpassningsärende,
om nämnden enligt 12 § första stycket har yttrat sig i tillståndsärendet.
Undantaget i 46 § andra stycket bör därför omfatta även sistnämnda
fall, dvs. alla de fall då nämndens yttrande inte behöver inhämtas i förpassningsärende.
62 och 65 §§.
I dessa paragrafer, liksom i 12 §, bör ordet landsfiskalsdistrikt bytas ut
mot ordet polisdistrikt.
71 §.
I denna paragraf bör vissa formella justeringar av texten göras med
anledning av lagstiftningen om socialhjälp, sluten psykiatrisk vård och
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.
Ikraftträdande m. m.
De ändrade bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1969. Äldre
bestämmelser om prövning och handläggning av ärende om uppehållstillstånd
bör dock även efter ikraftträdandet tillämpas i ärende som har anhängiggjorts
före ikraftträdandet.
Lagen om polisregister m. m.
3 och 5 §§.
Enligt 3 § skall utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister
meddelas, när framställning därom görs av bl. a. statens utlänningskommission.
I 5 § sägs att rikspolisstyrelsen får enligt särskilda föreskrifter
av Kungl. Maj :t mångfaldiga och till bl. a. statens utlänningskommission
sända sammanställningar av vissa uppgifter från polisregister.
I 3 § UtlL föreskrivs att det skall finnas en central utlänningsmyndighet.
Denna myndighet åläggs enligt olika bestämmelser i lagen eu rad uppgifter.
Vilken myndighet som skall vara central utlänningsmyndighet överlämnar
lagen emellertid åt Kungl. Maj :t att bestämma. Med hänsyn här
-
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
till är det mest ändamålsenligt att bestämmelser om den centrala utlänningsmyndigheten
i andra lagar än UtlL liksom i denna hänför sig till myndighetens
funktion och inte till Kungl. Maj :ts beslut om vilken myndighet
som fungerar som central utlänningsmyndighet. Jag föreslår att 3 och 5 §§
lagen om polisregister ändras i enlighet härmed.
6—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 158
''iil 7K
iifigiiiifl 1
82 Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Hemställan
I enlighet med vad jag har anfört föreligger förslag till
1) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193),
2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt
medborgarskap,
3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr
9b) om polisregister m. m.
Förslagen torde få fogas som bilaga 21 till protokollet i detta ärende.
Jag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet
Regenten.
Ur protokollet:
Margit Edström
1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen, har uteslutits här.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
83
Bilaga 1
Kungl. Maj:ts praxis i naturalisationsärenden
Beträffande tillämpningen av medborgarskapslagen bör till en början helt
allmänt framhållas att hänsyn alltid måste tas till den inom svensk medborgarskapsrätt
hävdade principen att såväl dubbelt eller flerfaldigt medborgarskap
som statslöshet bör undvikas. Vidare bör nämnas att principen
om familjens medborgarrättsliga enhet inte upprätthålls i samma utsträckning
som vid medborgarskapslagens tillkomst. Särskilt gäller detta äkta
makar, oavsett kön. Slutligen bör erinras om att prövningen av medborgarskapsärendena
i allt större omfattning sker med beaktande av den medborgar-
och privaträttsliga lagstiftningen i sökandens hemland.
6 § medborgarskapslagen innehåller bestämmelser om villkor för naturalisation.
Beträffande två av villkoren, kraven på att sökanden »fört en
hederlig vandel» och »har möjlighet att försörja sig och sin familj», äger
en skönsprövning rum. Sådan prövning sker också vid bedömningen av när
förutsättningar föreligger för dispens från något eller några av naturalisationsvillkoren.
Naturalisationsålder
När sökanden är mellan 18 och 21 år tas hänsyn till myndighetsåldern i
hemlandet bl. a. för att undvika dubbelt medborgarskap. Viss betydelse tillmäts
vårdnadshavare^ inställning till ansökningen. Någon övre åldersgräns
tillämpas inte. Den som är omyndigförklarad kan naturaliseras på
ansökan av sin förmyndare. För bifall fordras särskilda skäl.
I samband med adoption av barn finns två typer av naturalisationsärenden.
Om adoptionen är fullbordad antingen genom beslut av svensk domstol
eller genom utomlands meddelat beslut, som godkänts av Kungl. Maj :t,
och adoptivföräldrarna har gjort naturalisationsansökningen, bifalls denna
regelmässigt. Om naturalisationsärendet gäller ett utländskt barn, som
ännu ej är adopterat men som en ensamstående svensk eller svenska makar
ämnar adoptera, kan barnet naturaliseras före adoptionen, om det enligt
barnets hemlands lag är svårt eller omöjligt att genomföra adoption utan
att barnet dessförinnan har fått svenskt medborgarskap. Därvid fordras
yttrande av barnavårdsmyndighet att den planerade adoptionen är till barnets
bästa.
Barn under 18 år upptas som regel till svensk medborgare tillsammans
med utländsk vårdnadshavare. För att ansökan om självständig
naturalisation av barn med hemvist i Sverige och fött i bestående äktenskap
mellan svensk mor och utländsk far skall tas upp till prövning krävs i princip
gemensam ansökan av föräldrarna.
Det kan här anmärkas att medborgarskapslagstiftningen i åtskilliga av
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
de länder, från vilka invandrare söker sig till Sverige, inte obetingat föreskriver
förvärv av faderns medborgarskap för utomlands fött barn, när
modern har främmande medborgarskap. Av denna typ är lagstiftningen i
t. ex. Bulgarien, Jugoslavien, Rumänien, Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.
Barn i äktenskap mellan svensk kvinna och man från något av dessa
länder blir därför enligt vår medborgarskapslag svensk medborgare vid
födelsen, om denna äger rum här i landet.
Hemvist i Sverige
Medborgarskapslagen förutsätter att den sjuåriga hemvisttiden skall ha
varat oavbrutet fram till naturalisationen. Man bortser emellertid från tillfälliga
avbrott som inte har hindrat sökandens anpassning till svenska
förhållanden.
Personer som vistas i Sverige med diplomatisk immunitet anses inte äga
hemvist här, ej heller deras barn under 18 år.
Från hemvistvillkoret ges i många fall dispens. Med stöd av den allmänna
dispensregeln i 6 § beträffande danska, finländska, isländska och
norska medborgare har hemvistkravet för de nordiska medborgarna i praxis
sänkts till fem år.1)
Den i 6 § angivna dispensgrunden »gagn för riket» tillämpas restriktivt
och nästan enbart på villkoret om hemvisttid.
Vid giftermål mellan infödd svensk medborgare och utlänning reduceras
ofta kravet på hemvisttid förhållandevis mycket, om lagens övriga villkor
anses uppfyllda. Äktenskapet måste ha haft viss varaktighet och sökanden
skall ha visat en allmän anpassning i det svenska samhället. Om den svenska
parten i äktenskapet är naturaliserad svensk medborgare, är praxis
strängare. Kravet på hemvisttid kan reduceras för såväl utländsk man som
utländsk kvinna.
Full hemvisttid fordras inte för barn i äktenskap mellan svensk kvinna
och utländsk man, när ansökan om naturalisation ges in av båda föräldrarna
eller, om äktenskapet är upplöst, av vårdnadshavaren om han är svensk
medborgare. Hemvistkravet efterges också i naturalisationsärenden i samband
med adoption av barn.
Även i många andra fall ges dispens i större eller mindre utsträckning
från hemvistkravet. Bland sådana kan nämnas hemvändande emigrant
eller medlem av svensk folkspillra utomlands samt personer, anställda på
svenskt fartyg eller i svenskt företag utomlands.
Hederlig vandel
Frågan i vad mån brott, som har begåtts av en naturalisationssökande,
skall vara diskvalificerande är beroende av tidpunkten för brottet och brot
-
1 I prop. 1968:128 har Kungl. Maj:t förutskickat den ändringen av praxis att för naturalisation
av nordiska medborgare normalt inte skall krävas längre hemvisttid än tre år.
85
Kungi. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
tets art. Upprepad brottslighet, som inte upphört åtminstone några år före
naturalisationstillfället, anses inte förenlig med lagens vandelsvillkor.
Vandel sanmärkningar av annat slag t. ex. misskötsamhet i arbetet, försummad
underhållsplikt och annan ovillighet att göra rätt för sig kan
föranleda avslag på naturalisationsansökan. Sådant avslag meddelas i princip
när underhållsskuld till barn föreligger.
Försör jningsförmåga
Kravet på försörjningsförmåga har till följd av den allmänna samhällsutvecklingen
blivit mer och mer nyanserat. Till kategorier som anses fylla
kraveL hör nu unga studerande med normal studieprestation, person som
blir berättigad till ålderspension eller förtidspension som svensk medborgare,
änka i arbetsför ålder med pensionsförmåner tillräckliga för hennes och
hennes barns försörjning och person som på grund av arbetsbrist blivit
permitterad.
Kunskap i svenska språket
Vid prövning av naturalisationsansökan beaktas om sökanden behärskar
svenska språket. Ofta bortses från bristande kunskaper i detta hänseende.
Så brukar t. ex vara fallet med en utlänning som flyttar in i landet vid mogen
ålder, om han har anknytningar till yngre släktingar här och hans arbete
inte är beroende av kunnighet i svenska språket. Inte heller brukar
det krävas någon större kunskap i svenska språket av utländsk familj med
goda vitsord, när i familjen ingår barn i eller strax under skolåldern. En
sådan familj torde nämligen förhållandevis snart kunna lära sig det svenska
språket.
Befrielse från utländskt medborgarskap
Föreskrift om att sökanden som villkor för naturalisation skall styrka att
han har blivit befriad från sitt utländska medborgarskap meddelas endast
om föreskriften tjänar något ändamål. En sådan föreskrift är givetvis inte
aktuell, när sökanden enligt sitt hemlands lag automatiskt förlorar sitt
medborgarskap vid förvärv av annat. Inte heller finns anledning att uppställa
villkoret för medborgare i stat som inte erkänner befrielseinstitutet.
För medborgare i land, där egen medborgare genom särskilt beslut kan befrias
från medborgarskap i det landet, ges dock i regel sådan föreskrift.
Beträffande den praxis som tillämpas i ärenden enligt 8 § första stycket
medborgarskapslagen kan här nämnas att ansökningar om behållande av
svenskt medborgarskap har nästan undantagslöst bifallits när det gällt
personer, tillhörande den första utom Sverige födda generationen. Även
avkomling i senare led har fått behålla sitt svenska medborgarskap, när
han visat samhörighet med Sverige.
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 25 oktober 1968.
Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,
regeringsrådet Ringdén,
justitierådet Conradi.
Enligt lagrådet den 22 oktober 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 4 oktober 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193), 2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950
(nr 382) om svenskt medborgarskap och 3) lag angående ändrad Igdelse av
3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr 94) om polisregister m. m.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits,
förslagen under 1) och 3) av hovrättsassessorn Ingemar Cosmo och
förslaget under 2) av hovrättsassessorn Anders Wijkström.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
87
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 31 oktober 1968.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson. Geijer, Myrdal, Odhnoff,
WlCKMAN, MORERG.
Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande
över förslag till 1) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr
193), 2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt
medborgarskap och 3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9
april 1965 (nr 94) om polisregister m. m.
Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran,
och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslagen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
88
Kungl. Maj;ts proposition nr 158 år 1968
Innehåli
Propositionen................................. 1
Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1
Lagförslag............................................................ 3
Förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).... 3
Förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt
medborgarskap................. 7
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965
(nr 94) om polisregister m. m....................................... 10
Utdrag av statsrådsprotokollet den 4 oktober 1968.......................... 11
Inledning................ 11
Ändring i utlänningslagen........................................ 14
Nuvarande förhållanden.............................................. 14
Individuell utlänningskontroll...................................... 14
Generell utlänningskontroll........... 16
Tillämpningen av tillståndsbestämmelserna........................... 18
Ullänningsulredningen............................................... 20
Behov av central utlänningsmyndighet.............................. 20
Prövning av ärenden om uppehållstillstånd............. 20
Utvisningsgrunderna....................................... 23
Beslut i ärenden om arbetstillstånd.................................. 25
Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd............................. 25
Remissyttrandena.......................... 27
Allmänna synpunkter.............................................. 27
Behov av central utlänningsmyndighet.............................. 27
Prövning av ärenden om uppehållstillstånd.......................... 28
Utvisningsgrunderna......... 33
Yrkesbegränsning av arbetstillstånd................................. 34
Beslut i ärenden om arbetstillstånd.................................. 34
Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd............................. 38
Ändring i mcdborgarskapslagen......................................... 41
Nuvarande förhållanden.............................................. 41
Utredningsmannen................................................... 44
Decentralisering av nordiska ärenden................................ 44
Decentralisering av klara ärenden................................... 47
Total delegering.................................................. 48
Utredningsmannens slutsatser...................................... 49
Remissyttrandena.................................................... 52
Föredraganden........................................................ 57
Ändring i utlänningslagen............................................ 57
Inledande synpunkter............................................. 57
Tillståndssystemet m. m........................................... 59
Prövningen av ärenden om uppehållstillstånd......................... 60
Utvisningsgrunderna.............................................. 63
Yrkesbegränsning av arbetstillstånd................................. 63
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968 89
Beslut i ärenden om arbetstillstånd.................................. 64
Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd............................. 65
Ändring i medborgarskapslagen........................................ 67
Speeialmotivering..................................................... 75
Utlänningslagen..................................................... 75
Lagen om polisregister m. m........................................... 80
Hemställan........................................................... 82
Bilaga:
Kungl. Maj:ts praxis i naturalisationsärenden.......................... 83
Utdrag av lagrådets protokoll den 25 oktober 1968......................... 86
Utdrag av statsrådsprotokollet den 31 oktober 1968......................... 87
Doktrin (1)
- Mats Tjernberg, Rättslig inkludering av nyanlända – vägen från uppehållstillstånd till medborgarskap, FT 2020 nr 1 s. 109, på s. 131 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- 2LU 1968:73 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 s. 1 i texten
- 1LU 1968:54 Utlåtande över dels Kungl. Maj:Is proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 s. 2 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- FT 2020 s. 109 Mats Tjernberg, Rättslig inkludering av nyanlända – vägen från uppehållstillstånd till medborgarskap s. 131 i texten