Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 19U (nr 219) om djurskydd

1968-11-08 · 39 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:170, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 19U (nr 219) om djurskydd

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

1

Nr 170

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 19 maj 19U (nr 219) om

djurskydd; given Stockholms slott den 8 november

1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justi tieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den

19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det i djurskyddslagen förs in en bestämmelse

som ger länsstyrelse möjlighet att i vissa fall förbjuda den som vanvårdar

djur att för viss tid eller tills vidare handha djur. Är den försumlige ägare

av djuret, skall länsstyrelsen dessutom kunna ålägga honom att avhända

sig djuret och förbjuda honom att skaffa nytt djur. Beslut om förbud eller

åläggande föreslås kunna meddelas endast i särskilt kvalificerade fall. I

första hand avses de fall då någon har underlåtit att efterkomma sådan föreskrift

om djurs vård eller behandling som hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse

har meddelat honom och som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt.

Om djurägare inte iakttar åläggande att avhända sig djur eller förbud att

anskaffa djur, skall länsstyrelsen enligt förslaget ha rätt att förordna att

djuret skall omhändertas genom polismyndighetens försorg på den försumliges

bekostnad för försäljning eller dödande. Vidare föreslås bötesstraff för

den som bryter mot förbud att handha djur. Vid bestämmande av straff för

djurägare skall hänsyn tas till den förlust som han kan ha lidit genom att

hans djur har omhändertagits.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 170

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 14 § 2 mom. samt 17—19 och 21 §§ lagen

den 19 maj 1944 om djurskydd1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att till 14 § skall fogas ett nytt moment, 4 mom., av nedan angiven

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

2 mom. Åsidosätter någon —-----hos länsstyrelsen.

För avhjälpande av missförhållan- Föreligga sådana omständigheter

de i avseende å djurskyddet äger att förbud enligt 4 mom. andra styclänsstyrelsen

samma befogenheter ket kan komma i fråga, skall hälsosom

enligt första stycket tillkommer vårdsnämnden göra anmälan därom

hälsovårdsnämnden.

1 Senaste lydelse av 14 §_2 mom. och 21

till länsstyrelsen.

4 mom. För avhjälpande av missförhållande

med avseende å djurskyddet

äger länsstyrelsen samma

befogenheter som enligt 2 mom. första

stycket tillkommer hälsovårdsnämnden.

Underlåter någon att efterkomma

av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse

meddelad föreskrift, som avses i

2 mom. första stycket och som är av

väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

eller föreligger i annat fall

missförhållande av allvarlig natur i

fråga om djurs vård eller behandling,

äger länsstyrelsen meddela den försumlige

förbud att handhava djur eller

visst slag av djur. Är den försumlige

ägare av djuret eller djuren, äger

länsstyrelsen dessutom meddela honom

åläggande att avhända sig djuret

eller djuren och förbud att anskaffa

djur eller visst slag av djur.

Förbud enligt detta stycke skall avse

viss tid eller gälla tills vidare.

Länsstyrelsens beslut skall lända

till omedelbar efterrättelse, om ej

annorlunda förordnas.

se 1965:728 samt av 17—19 §§ se 1946:865.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

(Nuvarande lydelse)

■ 17

Är djur utsatt för djurplågeri och

sker ej på tillsägelse av polismyndigheten

rättelse, äger denna omhändertaga

djuret samt, där sådant med

hänsyn till kostnaden för djurets

vård eller andra omständigheter finnes

nödvändigt, efter värdering låta

försälja eller döda det.

18

I fråga om åtgärd som i 17 § sägs

gälle i tillämpliga delar vad i rättegångsbalken

är stadgat om beslag;

dock skall, om ej rätten utsatt annan

tid, åtal för djurplågeriet väckas

inom en vecka från det åtgärden vidtogs.

Närmare bestämmelser angående

förfarandet, när djur omhändertages,

meddelas av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

§•

Är djur utsatt för djurplågeri och

sker ej rättelse på tillsägelse av polismyndigheten,

hälsovårdsnämnden eller

länsstyrelsen, äger länsstyrelsen

förordna att djuret skall omhändertagas

genom polismyndighetens försorg.

Om sådant omhändertagande

må länsstyrelsen även förordna, därest

djurägare ej iakttager åläggande

att avhända sig djur eller förbud att

anskaffa djur. Länsstyrelsens beslut

skall lända till omedelbar efterrättelse,

om ej annorlunda förordnas.

Det ankommer på polismyndigheten

att efter värdering låta sälja eller

döda djur som omhändertagits. I fall

som avses i första stycket första

punkten må polismyndigheten i stället

föranstalta om vård av djuret tills

vidare.

Närmare bestämmelser angående

förfarandet, när djur omhändertages,

meddelas av Konungen.

§•

Sedan djur omhändertagits, må

ägaren ej förfoga över det utan tillstånd

av polismyndigheten.

19

Kostnad som — —------

Har talan väckts om ansvar för

djurplågeri skall domstolen vid målets

avgörande pröva, huruvida

nämnda kostnad skall till statsverket

återgäldas av åklagaren eller av den

tilltalade. Ej må åklagaren därtill

förpliktas i annat fall än då den åtgärd

som föranlett kostnaden blivit

av honom utan skäl vidtagen eller

fastställd.

§•

— allmänna medel.

Dömes någon i fall som avses i

17 § första stycket första punkten

för djurplågeriet, skall kostnaden

återgäldas av denne. 1 fall som avses

i samma stycke andra punkten skall

kostnaden återgäldas av den åläggandet

eller förbudet gäller. I övrigt

skall kostnaden stanna å statsverket.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Har djuret av polismyndigheten

försålts, skall polismyndigheten, i

avbidan på domstolens beslut i kostnadsfrågan,

av försäljningssumman

innehålla ett belopp som svarar mot

vad av allmänna medel förskjutits.

21

Den som bryter mot vad i 8 a, 9,

10, 11 eller 12 § stadgas eller åsidosätter

honom åvilande skyldighet enligt

15 § första stycket eller underlåter

att fullgöra vad honom åligger enligt

20 § andra stycket, dömes till

dagsböter.

Om straff

(Föreslagen lydelse)

Har omhändertaget djur sålts genom

polismyndighetens försorg, må

kostnad, som skall återgäldas av

ägaren, uttagas ur köpeskillingen. Är

i fall som avses i 17 § första stycket

första punkten åtal för djurplågeriet

väckt mot ägaren när köpeskillingen

inflyter, skall polismyndigheten, i

avbidan på domstolens prövning i

ansvarsfrågan, av köpeskillingen innehålla

ett belopp som svarar mot

kostnaden.

§•

Den som bryter mot vad i 8 a, 9,

10, 11 eller 12 § stadgas eller överträder

sådant förbud att handhava djur

som meddelats enligt 14 § 4 mom.

andra stycket eller åsidosätter honom

åvilande skyldighet enligt 15 §

första stycket eller underlåter att

fullgöra vad honom åligger enligt

20 § andra stycket, dömes till böter.

Dömes djurägare för överträdande

av förbud att handhava djur, skall

vid straffets bestämmande hänsyn

tagas till den förlust djurägaren lidit

genom att hans djur omhändertagits.

--i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Är djur vid lagens ikraftträdande omhändertaget enligt äldre lag, äger

denna alltjämt tillämpning beträffande omhändertagandet och kostnaden

därför.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968

5

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regcnten, Hertigen av Halland, i

statsrådet på Stockholms slott den 18 oktober 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,

Johansson, Holmqvist, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,

Gei jer, Myrdal, Odlinoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förbud att handha

djur i vissa fall och anför.

Inledning

Lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd (den s. k. djurskyddslagen)

avser vård och behandling av husdjur och andra djur som hålls i

fångenskap. Lagen innehåller dels vissa allmänna bestämmelser om hur

sådana djur skall behandlas och vårdas, dels föreskrifter av mer speciell

karaktär om vad som skall iakttas i samband med en del särskilda förfaranden

med djur. Det har i första hand lagts på hälsovårdsnämnden i orten

ail öva tillsyn över att bestämmelserna efterlevs. Nämnden har sålunda befogenhet

att vid vite förelägga den som åsidosätter vissa bestämmelser i lagen

att iaktta föreskrift som den meddelar. Om sådan föreskrift inte följs, får

nämnden själv låta verkställa nödvändig åtgärd på den försumliges bekostnad.

Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Polismyndigheten har i

vissa fall rätt att omhänderta djur som är utsatt för djurplågeri och att, om

det anses nödvändigt, sälja eller döda det.

Bestämmelse om straff för djurplågeri finns intagen i 16 kap. 13 § brottsbalken.

Bestämmelsen avser alla slag av djur, således inte bara sådana som

omfattas av djurskyddslagen.

Det har i olika sammanhang gjorts gällande att det i praktiken inte räcker

med de möjligheter som djurskyddslagen ger samhällets organ att ingripa

till förekommande av allvarliga fall av djurplågeri eller fortgående

van vård av djur. Synpunkter av det slaget framfördes sålunda vid en interpellationsdebatt

i riksdagens andra kammare i april 1967. Jag förklarade

därvid att det fanns anledning att ta upp frågan till förnyat övervägande.

It Bihang till riksdagens protokoll 1068. 1 saml. Nr no

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Riksdagens justitieombudsman har senare i en framställning den 10 augusti

1967 till Kungl. Maj :t framhållit, att det borde vara möjligt att i allvarliga

fall av djurplågeri förbjuda den som inte tar rättelse av andra åtgärder att

för framtiden handha djur (se JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 136). 1968 års

riksdag har uttalat sig i samma riktning vid behandlingen av motionerna

1:86 och 194 samt II: 120 och 255 (3LU 1968: 20, rskr 110).

Med anledning av den kritik som har riktats mot de nuvarande bestämmelsernas

effektivitet har inom justitiedepartementet i mars 1968 upprättats

en promemoria angående hithörande frågor (Stencil Ju 1968: 7). Promemorian

mynnar ut i ett förslag om att en bestämmelse om möjlighet alt

meddela förbud att handha djur förs in i djurskyddslagen. Förslaget torde

få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksåklagaren

(RÅ), Göta hovrätt, rikspolisstyrelsen, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen

(efter hörande av länsveterinärerna), länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus,

Värmlands och Västerbottens län (efter hörande av några hälsovårdsnämnder

i länen), föreningarna Sveriges häradshövdingar och stadsdomare,

Sveriges länspolischefer samt Sveriges polismästare, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges veterinärförbund, Svenska djurskyddsföreningen, Nordiska

djurskyddsföreningen och Föreningen Djurens vänner i Stockholm.

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Enligt 16 kap. 13 § brottsbalken skall den som genom misshandel, överansträngning

eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen utsätter djur för

lidande dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år.

Djurskyddslagen trädde i kraft den 1 januari 1945. Vissa ändringar av

och tillägg till de ursprungliga bestämmelserna i lagen har genomförts 1946,

1958 och 1965. I 1 § sägs att lagen avser vård och behandling av husdjur och

av andra djur som hålls i fångenskap. 2—6 §§ innehåller vissa allmänna

regler om behandlingen av djur. I dessa ställs bl. a. upp vissa krav på djurens

förvaringsrum. Vidare sägs att djur skall förses med erforderligt foder och

vatten samt skyddas mot överansträngning och annat lidande. Djur får inte

hållas bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt eller så att det

inte kan få behövlig vila. S. k. hällning och ldubbning vid betesgång får

inte heller förekomma. Har djur blivit sjukt eller skadat, skall det utan

dröjsmål tas om hand för behövlig vård, om inte sjukdomen eller skadan

är så svårartad att djuret bör dödas. Vissa föreskrifter ges också om transport

av djur. Närmare bestämmelser i detta avseende meddelas i kungörelsen

den 15 december 1944 (nr 781) ang. transport av vissa levande djur

med motorfordon in. m.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968 7

I 7 § hänvisas i fråga om slakt av husdjur till en särskild lag av den 4 juxri

1937 (nr 313).

Enligt 8 § får djur inte övas för eller användas vid filminspelning, offentlig

föreställning eller annan förevisning på sådant sätt att det utsätts för

ångest eller annat lidande. Om offentlig förevisning av djur meddelas närmare

bestämmelser i kungörelse den 6 november 1959 (nr 486).

Kennelrörelse och hundpensionat får enligt 8 a § inte drivas yrkesmässigt

eller annars i större omfattning utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. I 8 b §

ges bestämmelser om löplina m. m. för bandhund.

I g—n §§ behandlas särskilda åtgärder med djur, såsom kastrering och

kupering. Sådana åtgärder skall, i den utsträckning som de över huvud taget

får vidtas, i allmänhet utföras av veterinär.

Bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. in.

ges i 12 och 13 §§. 1 den män Kungl. Maj :t inte har medgett undantag för

särskild institution eller inrättning, krävs tillstånd av veterinärstyrelsen

för användning som medför lidande för djuret. En närmare reglering av

vad som gäller på området finns i kungörelsen den 17 november 1944 (nr

771) med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt

ändamål m. m.

Överträdelse av bestämmelserna i 8 a § och 9—12 §§ straffas enligt 21 §

med dagsböter. Innebär överträdelsen djurplågeri, döms gärningsmannen

till straff enligt 16 kap. 13 § brottsbalken. I sådant fall utesluts tillämpning

av djurskyddslagens straffbestämmelser.

De allmänna bestämmelserna i 2—6 §§ och 8 b § är inte straff sanktionerade

i djurskyddslagen. Innebär ett åsidosättande av bestämmelserna att

djur otillbörligen utsätts för lidande, tillämpas emellertid brottsbalksbestämmelsen

också i ett sådant fall. I övrigt litar djurskyddslagen till ett administrativt

övervakningssystem som har utformats med riktpunkten att

det skall tillses att de allmänna bestämmelserna efterlevs. Enligt 14 § 1 mom.

har hälsovårdsmyndigheten i orten att öva tillsyn över djurens vård och behandling.

För sådant ändamål skall nämnden utse en eller vid behov flera

tillsyningsmän. Vid tillsynen medverkar länsveterinären och distrikts- eller

stadsveterinären. Länsstyrelsen skall med biträde av länsveterinären vaka

över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinär

fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen över djurskyddet tillkommer

veterinärstyrelsen, som har att meddela erforderliga råd och anvisningar

till ledning för övriga tillsynsorgan.

Åsidosätter någon vad som föreskrivs i 2—6 §§ eller 8 b §, kan hälsovårdsnämnden,

i den mån inte särskilda bestämmelser gäller, enligt 14 $

2 mom. meddela föreskrift om vad han har att iaktta enligt dessa paragrafer.

Nämnden får i sådant fall också förelägga vite. Underlåter någon att

vidta föreskriven åtgärd, har nämnden rätt att verkställa åtgärden på den

försumliges bekostnad. Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Häl
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kangl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

sovårdsnämnds beslut enligt 14 § 2 mom. kan överklagas hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende enligt djurskyddslagen prövas av

regeringsrätten.

I H § 3 mom. ges vissa bestämmelser om hälsovårdsnämnds handläggning

av djurskydd sär ende.

Enligt 15 § är den som har djur i sin vård skyldig att låta bl. a. hälsovårdsnämnden,

tillsyningsman, läns-, distrikts- eller stadsveterinär besiktiga

djuret samt stall eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och

persedlar som är avsedda för djuret. Vid behov kan polismyndigheten meddela

handräckning för att få till stånd sådan besiktning.

Med stöd av 17 § kan polismyndigheten i vissa fall omhänderta djur samt,

om det finnes nödvändigt med hänsyn till kostnaden för djurets vård eller

andra omständigheter, efter värdering låta försälja eller döda det. Förutsättning

är att djuret är utsatt för djurplågeri och att rättelse inte sker på

tillsägelse av polismyndigheten. Enligt 18 § gäller — med visst undantag —

rättegångsbalkens regler om beslag i tillämpliga delar beträffande åtgärd

som nu nämnts. I 19 § ges bestämmelser om kostnad som föranleds av omhändertagande

enligt 17 §.

Kungörelsen den 17 november 1944 (nr 769) angående förfarandet vid

polismyndighets omhändertagande av djur m. m. innehåller närmare föreskrifter

om vilka åtgärder som skall vidtas i samband med att djur tas om

hand enligt 17 § och om vissa kostnadsfrågor.

Påträffas djur så svårt sjukt eller skadat att det uppenbarligen bör dödas

omedelbart, får enligt 20 § veterinär eller polisman genast föranstalta därom.

I synnerligen trängande fall har också envar annan sådan rätt. Ägarens

eller innehavarens mening bör inhämtas i förväg. Den som låter döda

djur med stöd av denna bestämmelse är skyldig att efteråt underrätta ägaren

eller innehavaren. Kan det ej ske, skall i stället polismyndigheten underrättas.

Den som åsidosätter skyldighet enligt 15 § att låta hälsovårdsnämnd

eller annan besiktiga djur, förvaringsrum o. d. eller som underlåter att lämna

underrättelse enligt 20 § om att djur har dödats, döms enligt 21 § till

dagsböter.

Tidigare behandling av frågan om förbud att handha djur

I det betänkande av år 1938 (SOU 1938: 36), som låg till grund för djurskyddslagen,

föreslog utredningsmannen att i strafflagen närmast efter

djurplågeriparagrafen skulle införas en ny bestämmelse, som skulle göra

det möjligt för domstol att meddela den som hade begått djurplågeri ett

förbud att ta befattning med djur. För att sådant förbud skulle få meddelas

borde — förutom brottet —- krävas att gärningsmannen kunde antas

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

9

vara för framliden uppenbart olämplig att handha djur. Förbudet skulle

gälla för viss tid, minst ett och högst fem år, eller för alltid och avse att äga,

sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. överträdelse av förbudet

skulle straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

Om denna bestämmelse, som har motsvarighet i dansk, norsk och tysk

djur skyddslagstiftning, anfördes i betänkandet att en möjlighet att ådöina

förbud skulle bli av värde i kampen för bättre förhållanden för djuren bl. a.

därigenom att den skapade skydd mot att en person i framtiden begick förnyat

djurplågeri. Utredningsmannen medgav dock att invändningar kunde

resas och erinrade bl. a. om att ett förbud kunde inverka menligt på den

dömdes försörjningsmöjligheter. Med hänvisning till bestämmelsen om indragning

av körkort ansåg dock utredningsmannen att alltför stort avseende

inte borde fästas vid denna verkan. Ytterligare två skäl kunde enligt utredningsmannen

anföras mot förbudsbestämmelsen, nämligen dels svårigheten

att övervaka att förbudet efterlevdes, dels att ett förbud kunde drabba även

tredje man. Som exempel på det senare nämndes situationen, när en lantbrukare

i god tro hade som kreatursskötare anställt en person, som av domstol

hade förbjudits att syssla med djur. Intet av dessa motskäl fann utredningsmannen

böra föranleda att man avstod från en förbudsbestämmelse.

För att effektivisera bestämmelsen tog utredningsmannen i förslaget till

djurskyddslag upp vissa regler om straff för den som hade medverkat till

överträdelse av meddelat förbud.

I de yttranden som lämnades över 1938 års betänkande avstyrktes den

föreslagna förbudsbestämmelsen. Den ansågs utgöra ett alltför stort ingrepp

i människornas försörjningsmöjligheter. Vidare ansågs det inte vara praktiskt

möjligt att kontrollera efterlevnaden av ett sådant förbud. Med hänsyn

till att de som är varaktigt olämpliga att handha djur ofta blev straffria,

antogs dessutom bestämmelsen om påföljd för överträdelse av förbudet bli

ineffektiv.

Även under lagärendets fortsatta behandling avvisades förbudsbestämmelsen.

Härvid åberopades i huvudsak samma synpunkter som hade anförts

under remissbehandlingen (se prop. 1944: 43).

I djurskijddsutredningens betänkande år 1961 med förslag till nya bestämmelser

om djurplågeri (SOU 1961: 45) framfördes ånyo förslag om en

förbudsbestämmelse, som i huvudsak var utformad på samma sätt som i

1938 års förslag. Fn skillnad var dock att förbud enligt 1961 års förslag inte

skulle kunna avse ägandet av djur. En närmare redovisning av förslaget

lämnas i prop. 1965: 138.

Vid remissbehandlingen av betänkandet lämnade flertalet instanser förslaget

om förbudspåföljden utan erinran eller yttrade sig därom i tillstyrkande

riktning. Bl. a. framhölls att möjligheten av att ett förbud meddelas

är ägnad att förstärka den avhållande effekten hos straffbudet mot djurplågeri,

att förbudsbestämmelsen skulle få särskild betydelse när det gäller

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

psykiskt defekta djurplågare samt att det är önskvärt att man kan tvinga

en notorisk djurplågare, som yrkesmässigt har att göra med djur, att övergå

till annan verksamhet. Några remissinstanser anmälde dock tvekan om

behovet och lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen. Andra åter intog

en klart avvisande hållning och framförde därvid betänkligheter av både

principiell och praktisk natur. Dessa invändningar har närmare redovisats

i prop. 1965: 138. Några remissinstanser satte i fråga om inte förbudet borde

meddelas av administrativ myndighet i stället för av domstol.

I proposition till 1965 års riksdag (nr 138) togs djurskyddsutredningens

betänkande upp till behandling. I propositionen anfördes i den här aktuella

frågan att det från djurskyddssynpunkt uppenbart skulle vara värdefullt

om man i vissa fall hade möjlighet att beröva en person rätten att handha

djur. Beträffande utformningen av en förbudsbestämmelse uttalades att ett

förbud, meddelat i administrativ ordning, erbjöd vissa fördelar i jämförelse

med ett förbud som beslutats av domstol. Bl. a. kunde man utforma regeln

så att den medgav ingripande på ett tidigare stadium, nämligen genom att

släppa anknytningen till ett konstaterat djurplågeribrott och låta mera allmänna

kriterier på olämplighet att handha djur vara avgörande. Trots att

man således från djurskyddssynpunkt intog en positiv inställning till tanken

att införa en förbudsbestämmelse av antytt slag, lades något förslag

därom inte fram i propositionen. Detta motiverades med i huvudsak följande

skäl. En så drastisk form av ingripande som förbud att handha djur

skulle säkerligen komina att tillämpas sparsamt, varför den individualpreventiva

verkan skulle bli ganska ringa. En till djurplågeribrottet knuten

förbudspåföljd kunde inte heller väntas förstärka den allmänpreventiva

effekten hos straffbudet i högre grad. Ett förbud kunde mycket kännbart

påverka vederbörandes försörjningsmöjligheter. Sådana verkningar skulle

drabba ojämnt. Härtill kom de praktiska svårigheterna att avgränsa de

konkreta förbuden, så att orimligheter undveks, och att ordna behövlig kontroll.

1965 års riksdag fick vid sin behandling av ärendet ta ställning till frågan

med anledning av en i anslutning till propositionen väckt motion, vari

yrkades bifall till utredningens förslag. I sitt av riksdagen godkända utlåtande

anslöt sig tredje lagutskottet (3LU 1965: 31) till den bedömning som

hade kommit till uttryck i propositionen och fann det i vart fall inte för

det dåvarande vara påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida i frågan.

Vid 1967 års riksdag behandlades frågan i en interpellationsdcbatt i andra

kammaren. Jag framhöll därvid att jag hade min uppmärksamhet riktad på

problemet och att det var möjligt att 1965 års ställningstagande fick prövas

om (se andra kammarens prot. 1967: 21 s. 3).

Den förut nämnda framställningen från JO den 10 augusti 1967 var föranledd

av en anmälan, som inkom till JO i februari 1967 och vari hemställdes

om utredning huruvida myndigheterna genom sitt agerande i ett angivet fall

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1968

av upprepat djurplågeri kunde anses ha utnyttjat föreliggande möjligheter

att skydda djuren. JO, som inte fann skäl föreligga för antagande att vare

sig hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen hade försummat sin tillsynsskyldighet

i det aktuella fallet, framhöll att statsmakternas ställningstagande i

förbudsfrågan måste prövas om, eftersom det inte kan anses godtagbart att

man saknar effektiva medel att förekomma att sådana flagranta missförhållanden

som de påtalade upprepas.

I motioner till 1968 års riksdag (I: 86 och 194 samt II: 120 och 255) yrkades

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa om förslag

i den här berörda förbudsfrågan.

I utlåtande över motionerna anförde tredje lagutskottet (3LU 1968: 20)

bl. a. att utvecklingen efter riksdagens senaste ställningstagande i frågan

år 1965 hade visat att gällande lagstiftning inte ger myndigheterna tillräckliga

möjligheter att ingripa mot upprepade och grova former av djurplågeri

och att de skäl som tidigare hade åberopats mot att införa en förbudspåfÖljd

därför borde få vika. Utskottet noterade med tillfredsställelse att frågan

redan hade tagits upp till förnyat övervägande inom justitiedepartementet

och förutsatte att det förslag i ämnet som jag kort tid dessförinnan

hade förutskickat i anslutning till mitt svar på en enkel fråga snarast möjligt

skulle komma att föreläggas riksdagen. Utskottet hemställde att riksdagen

skulle ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört. Utlåtandet godkändes

av riksdagen (rskr 1968: 110).

För budsfrågans reglering i Danmark och Norge

Som motsvarighet till vår djurskyddslag gäller i Danmark loven den 27

maj 1950 om vaern for dyr. Lagen stämmer i väsentliga delar överens med

djurskyddslagen i fråga om såväl innehåll som uppbyggnad. En formell

skillnad föreligger såtillvida som den danska ansvarsbestämmelsen för

djurplågeri har fått sin plats i dyrevaernsloven. I 18 § första stycket i denna

lag föreskrivs att den som genom överansträngning, vanvård eller på annat

sätt behandlar djur »uforsvarligt» straffas för djurplågeri med böter, hsefte

eller famgsel i högst ett år. Har behandlingen haft karaktär av misshandel,

är straffet famgsel i högst ett år eller, vid återfall, i högst två år. Enligt

andra stycket i samma paragraf straffas den som i övrigt överträder i lagen

eller med stöd av den meddelade föreskrifter med böter eller haefte, såvida

annat inte är bestämt. 19 § första stycket innehåller bestämmelser som gör

det möjligt att i dom, för alltid eller för bestämd tid, frånkänna en person

rätten att äga, bruka, sköta eller slakta eller över huvud taget personligen

befatta sig med djur eller visst slag av djur. Förutsättning för att sådant

beslut skall kunna meddelas är att vederbörande antingen i dom har befunnits

skyldig till misshandel av djur eller att han, efter att tidigare

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

ha gjort sig skyldig till djurplågeri eller annan överträdelse av lagens bestämmelser,

ånyo befinns skyldig till sådan överträdelse. Den som bryter

mot meddelat förbud straffas med böter. I 19 § andra stycket föreskrivs

straff för den som, med vetskap om att förbud har meddelats annan, i

sin tjänst låter denne utöva verksamhet som strider mot förbudet. Straffet

är satt till böter.

I Norge gäller loven den 7 juni 1935 um dyrevern. Enligt dess 16 § straffas

den som bryter mot föreskrift som meddelats i lagen eller med stöd av

denna med böter eller fängelse i högst sex månader. För brott som skett

av oaktsamhet är straffmaximum fängelse i tre månader. År 1951 fogades

en ny paragraf till dyrevernsloven. Enligt denna paragraf kan den som på

särskilt grovt sätt eller mer än en gång har förbrutit sig efter vad som sägs

i 16 § för viss tid eller för alltid fråndömas rätten att äga, ha, bruka, handla

med och slakta eller ta befattning med husdjur. Domen kan avse alla dessa

rättigheter eller en eller några av dem. Den kan också begränsas att gälla

endast visst eller vissa djurslag. Att straff inte kan utdömas till följd av att

det subjektiva rekvisitet brister hindrar inte att förbud meddelas. Går eu

dom ut på att den dömde skall fråntas djur som han innehar, skall politiet,

när domen har vunnit laga kraft, ge honom en kort frist att göra sig av med

djuren. Sker det inte inom den utsatta tiden, skall politiet så snart som möjligt

sörja för att djuren säljs eller slaktas. Den dömde skall bära all den

kostnad som kan uppkomma.

Departementspromemorian

I promemorian sägs inledningsvis att de förhållanden som har redovisats

i JO-framställningen har gjort det angeläget att på nytt överväga om inte

möjligheterna att komma till rätta med fall av upprepat djurplågeri och

annan fortgående vanvård av djur bör förbättras. Det hävdas att grundtanken

bakom djurskyddslagstiftningen oavvisligen kräver att missförhållanden

av den arten — även om de numera torde vara sällan förekommande —

så långt som möjligt motarbetas och förhindras. En bestämmelse om möjlighet

att meddela förbud att handha djur framstår härvid som naturlig och

föreslås därför bli införd i lagstiftningen. I promemorian framhålls härefter

att de skäl som vid tidigare tillfällen har anförts mot förslagen att knyta eu

förbudsbestämmelse till ett domstolsförfärande alltjämt synes ha sin giltighet.

Vidare anmärks att uppdagade missförhållanden kan vara sådana att

det blir i högsta grad angeläget att man kan inskrida utan att avvakta ett

eventuellt åtal och fällande dom. Det förordas därför att förbud skall kunna

meddelas i administrativ ordning och oberoende av lagföring.

Enligt promemorian är det framför allt fortlöpande vanvård av djur som

påkallar uppmärksamhet i förevarande sammanhang. Djurplågerifall av ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

13

präglat tillfällig karaktär gäller i regel antingen vilda djur eller djur som

ägs eller handhas av annan än gärningsmannen. I sådana fall torde man inte

böra räkna med någon annan reaktion från samhällets sida än fällande straffdom.

Med utgångspunkt härifrån synes enligt promemorian en förbudsbestämmelse

böra begränsas till att avse endast sådana djur som omfattas av

djurskyddslagen, dvs. husdjur och andra djur som hålls i fångenskap. Det

är därför naturligt att foga in bestämmelsen i djurskyddslagen. Som utgångspunkt

bör därvid tas de nuvarande reglerna i 14 §.

I promemorian erinras om att hälsovårdsnämnderna efter de ändringar

av 14 § som vidtogs åren 1958 och 1965 har fått avsevärt större möjligheter

än tidigare att ingripa för att avhjälpa missförhållanden med avseende på

djurskyddet. Det ter sig enligt promemorian som en följdriktig utveckling

av hälsovårdsnämndernas verksamhet på området att också i första hand

ge nämnderna befogenheten att meddela sådana förbud varom här är fråga.

Det kan enligt promemorian visserligen sättas i fråga om inte befogenheten

borde förbehållas länsstyrelsen. Med hänsyn till att det inte sällan kan bli

angeläget med snabba beslut, torde dock även nu ifrågavarande beslut böra

tillkomma hälsovårdsnämnd. Länsstyrelse bör emellertid inte vara förhindrad

att vid behov kunna meddela förbud som första instans. Om den nuvarande

bestämmelsen i 14 § 2 mom. andra stycket djurskyddslagen får stå

kvar oförändrad, får länsstyrelsen sådan möjlighet.

När det gäller att bestämma vad som skall kunna föranleda förbud, utgår

promemorian från bestämmelserna i 14 § 2 mom. första stycket. Det föreslås

sålunda att förbud skall kunna meddelas den som har åsidosatt de allmänna

bestämmelserna i 2—6 §.§ och 8 b § djurskyddslagen. De kategorier av djur

till vars skyddande en förbudsbestämmelse ges är därmed bestämda till att

omfatta djur som avses i 1 § samma lag. Vilka åtgärder eller försummelser

som skall kunna föranleda ett förbud framgår av innehållet i de nyss

nämnda paragraferna. Det betonas i promemorian att en förutsättning för

förbud bör vara ett på visst sätt kvalificerat åsidosättande av dessa bestämmelser.

Förbud bör således i allmänhet tillgripas först sedan den mildare

formen av ingripande, dvs. meddelande av föreskrift, har visat sig gagnlös.

Endast om ett av hälsovårdsnämnden konstaterat missförhållande är av allvarlig

art, t. ex. sådant att åtal är påkallat, bör förbud kunna meddelas även

om någon annan åtgärd inte har prövats dessförinnan. Om ett i en sådan

situation väckt åtal sedermera ogillas, behöver det enligt promemorian inte

nödvändigt föranleda att det meddelade förbudet återkallas.

Som en följd av förbudsbestämmelsens anknytning till 14 § djurskyddslagen

kan man enligt promemorian anta att det i allmänhet kommer att bli

djurägaren som blir föremål för ingripande, men självfallet skall förbud

också kunna avse t. ex. en anställd djurskötare. Det framhålls i det sammanhanget

att ett förbud givetvis inte bör få drabba annan än den som sj älv har

gjort sig skyldig till vanvård vid handhavande av djur.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19S8. 1 samt. Nr 170

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Beträffande utformningen av bestämmelsen anges i promemorian att ett

förbud inte alltid behöver avse alla djur som den försumlige har hand om

utan att man i vissa fall bör kunna begränsa det till visst djurslag. Om t. ex.

en lantbrukare vansköter sina nötkreatur men inte övriga djur, bör förbudet

sålunda kunna avse endast djur av det slag som har blivit misskött.

Vidare bör enligt promemorian ett förbud ibland kunna begränsas på det

sättet att det inte omfattar varje slag av sysslande med djur. Som exempel

nämns att, om hästarna i ett lantbruk regelmässigt överansträngs i förekommande

körslor, medan anledning saknas till erinran mot deras stall och utfodring,

förbudet bör kunna begränsas till att avse endast deras brukande

som dragdjur.

Enligt promemorieförslaget skall förbud ges antingen för viss tid eller för

alltid. Det har inte ansetts motiverat att ange någon minimi- och maximitid,

när det gäller förbud för viss tid. Trots de betänkligheter som kan anföras

mot att meddela förbud för alltid torde enligt promemorian sådant förbud

böra meddelas, om den försumlige inte har låtit sig rätta av flerfaldiga tidsbestämda

förbudsbeslut. I en sådan situation bör djurens skydd anses väga

så starkt, att hänsyn inte kan tas till att vederbörande på grund av förbudet

kan bli tvungen att för sin utkomst välja annan verksamhet än den han

tidigare har ägnat sig åt. Ett meddelat förbud bör kunna återkallas, när

man är övertygad om att den försumlige ånyo kan anförtros djuren utan

risk för vanvård.

Saknar en förbudsdrabbad ägare vilja eller förmåga att anställa annan

att sköta djuren, kan det bli nödvändigt att han avhänder sig dem. Underlåter

han att själv avyttra djuren, bör enligt promemorian hälsovårdsnämnden

kunna försälja dem för hans räkning. Med hänsyn till svårigheten att

ange i vilka fall en försäljning framstår som en nödvändig följd av ett förbud,

torde man emellertid enligt promemorian inte böra meddela några

föreskrifter om försäljningsförfarandet, i allt fall inte förrän någon erfarenhet

har vunnits av den föreslagna lagändringen.

I promemorian hävdas att det i allmänhet inte torde möta några svårigheter

att kontrollera efterlevnaden av utfärdade förbud, eftersom dessa

mestadels lär komma att gälla personer som är bosatta inom den kommun

där hälsovårdsnämnden har sitt verksamhetsområde. Däremot får man enligt

promemorian räkna med att kontrollmöjligheten kan gå förlorad om

en förbudsdrabbad flyttar till annan kommun, eftersom ett rapportsystem

de olika kommunerna emellan knappast är praktiskt genomförbart.

Att straffsanktionera överträdelse av förbud bör enligt promemorian inte

komma i fråga.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

15

Remissyttrandena

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser tillstyrker i princip förslaget

att införa en bestämmelse som ger möjlighet att meddela förbud att

handha djur eller lämnar förslaget utan erinran. Endast två instanser, RLF

och Sveriges lantbruksförbund, ställer sig direkt avvisande. Något flera ger

uttryck för tveksamhet men motsätter sig inte att en bestämmelse av den

föreslagna typen kommer till stånd. Till denna grupp hör föreningarna Sveriges

häradshövdingar och stadsdomare samt Sveriges länspolischefer, lantbruksstyrelsen

och Hushållningssällskapens förbund.

De skäl som har anförts i promemorian till stöd för det framlagda förslaget

vinner i allt väsentligt anslutning bland de remissinstanser som har

intagit en positiv hållning till förslaget. De vitsordar sålunda allmänt att

nuvarande bestämmelser i vissa fall har visat sig otillräckliga, när det har

gällt att effektivt sätta stopp för fortgående vanvård av djur. Vidare framhålls

att, även om dessa fall har varit relativt få, omständigheterna i dem

ofta har varit sådana att det har framstått som högst otillfredsställande att

samhället inte har förfogat över verksamma medel att komma till rätta med

missförhållandena.

RLF och Sveriges lantbruksförbund anser, att de invändningar som har

riktats mot tidigare förslag i ämnet alltjämt är giltiga, och framhåller att

det finns anledning att se allvarligt på frågan med hänsyn till att ett förbud

att handha djur kan innebära ett synnerligen allvarligt ingrepp i en persons

näringsutövning. Enligt RLF:s mening beror förekommande vanvård oftast

på oförstånd, varför upplysning och rådgivning ter sig som de mest adekvata

åtgärderna från samhällets sida i sådana situationer.

Förslaget att beslut i ärenden om förbud skall fattas i administrativ

ordning godtas av remissinstanserna med ett undantag, nämligen

RLF som hävdar att det bör ankomma på domstol att pröva förbudsfrågor.

Bland övriga remissinstanser råder delade meningar i frågan om vilken myndighet

som bör anförtros beslutanderätten. Några remissinstanser tillstyrker

att hälsovårdsnämnderna får denna befogenhet. Flertalet av dem som yttrar

sig i frågan förordar dock att beslutanderätten förbehålls länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att det i samband med ett förbud

kan aktualiseras för den enskilde betydelsefulla rättssäkerhetsfrågor och att

en mängd rättsliga spörsmål kan behöva beaktas vid prövningen. Dessa omständigheter

talar enligt länsstyrelsen för att låta länsstyrelserna bli beslutsmyndighet.

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Gentemot vad i promemorian har sagts om att behovet av snabba ingripanden

motiverar att beslutanderätten läggs hos hälsovårdsnämnderna invänder

veterinär styr elsen att ett beslut om förbud att handha djur varken bör

eller behöver fattas i brådska. Normalt skall det tillgripas först sedan andra,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

mindre ingripande åtgärder har vidtagits och visat sig verkningslösa. Styrelsen

framhåller vidare, att det blir lättare att nå enhetlighet i tillämpningen

av förbudsbestämsnelsen, om beslutanderätten läggs hos de relativt få

länsstyrelserna än om den läggs hos hälsovårdsnämnderna.

Den allmänna konstruktionen av den föreslagna förbudsbestämmelsen

har föranlett endast en del smärre påpekanden. Föreningen

Sveriges polismästare framhåller att man, när det gäller grunden för ett förbudsbeslut,

i praktiken svårligen torde kunna helt släppa anknytningen till

djurplågeribrottet. Föreningen förordar att bestämmelsen ges den utformningen

att förbud skall kunna utfärdas — förutom i fall då meddelad föreskrift

inte har iakttagits —• när uppenbara skäl föreligger för misstanke

om djurplågeri eller när annars missförhållanden av allvarlig art förekommer

med avseende på förmåga, vilja eller insikt att vårda djur. Föreningen

gör vidare gällande att det i förslaget till lagtext använda begreppet »handha»

inte täcker alla tänkbara varianter av brukande, ägande och vårdande

av djur och föreslår i stället en uppräkning av dessa, så att det anges att

förbud kan avse att »äga, sköta, slakta eller eljest syssla med djur». Länsstyrelsen

i Uppsala län anser, att lagtexten bör utformas så, att därav framgår

att förbud får tillgripas endast om andra åtgärder har visat sig verkningslösa

eller om det med hänsyn till omständigheterna framstår som

uppenbart gagnlöst att pröva andra åtgärder.

Uttalandet i promemorian att förbud inte skall kunna drabba annan än

den som själv har gjort sig skyldig till vanvård vid handhavandet av djur

har väckt kritik från några håll. Länsstyrelsen i Malmöhus län sätter i fråga

om det är tillräckligt med ett förbud som hindrar en person att handha men

ej att äga djur. För att en djurägare inte indirekt skall kunna medverka till

djurplågeri anser länsstyrelsen att ett förbud även bör kunna avse själva

ägandet av djur. Av samma åsikt är Svenska djurskyddsföreningen, Föreningen

djurens vänner i Stockholm och länsveterinären i Kristianstads län.

Tanken att ett förbud skall kunna begränsas till visst eller vissa

djurslag delas av de remissinstanser som uttalar sig i frågan. Länsveterinären

i Älvsborgs län påpekar i anslutning därtill, att konstaterade

missförhållanden ibland har visat sig huvudsakligen bero på att djurägare

håller alltför många djur med hänsyn till stallutrymmen och tillgång på

foder. I sådana fall vore det önskvärt, om ett förbud kunde gå ut på att

vederbörande inte fick hålla djur utöver ett visst antal på fastigheten i

fråga. I fall då vanvården har sin grund i fallfärdiga djurbostäder borde förbudet

kunna avse hållande av djur i viss byggnad om denna inte sätts i

stånd.

Enligt veterinärstyrelsen måste ett förbud att handha djur avse varje

form av handhavande. Den i promemorian framförda tanken på en begränsning

i det hänseendet finner styrelsen helt orealistisk.

Beträffande giltighetstiden för ett meddelat förbud tar länssty
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

relsen i Uppsala län avstånd från tanken att förbud skulle kunna meddelas

för alltid. Länsstyrelsen menar att förbud i allmänhet bör avse bestämd tid

men att också tillsvidare-förbud skall kunna förekomma i extrema fall.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare samt Sveriges veterinärförbund

förutsätter att, även om förbud gällande för alltid har meddelats

och vunnit laga kraft, det skall vara möjligt att senare under åberopande

av ändrade förhållanden få förbudets bestånd eller omfattning omprövat.

Från flera håll anförs att kontrollen över alt utfärdade förbud efterlevs

kan komma att erbjuda svårigheter. Med hänsyn till polisens allmänna

skyldighet att beakta djurskyddet anser Föreningen Sveriges polismästare

att polismyndigheten i orten bör underrättas om meddelat förbud. Länsveterinären

i Kronobergs län förordar att den beslutande myndigheten skall

lämna veterinärstyrelsen meddelande om sådana förbud och att styrelsen

i sin tur skall underrätta samtliga hälsovårdsnämnder om dessa.

Göta hovrätt förklarar sig dela den i promemorian uttalade uppfattningen

att eu efterlevnad av förbud att handha djur ibland kan göra en tvångsförsäljning

nödvändig. Enligt hovrättens mening bör föreskrifter ges

om hur en sådan försäljning skall ske och hur kostnaderna för förfarandet

skall tas ut. Föreningen Sveriges länspolischefer betonar starkt behovet av

sådana föreskrifter och menar att den föreslagna lagändringen skulle bli

ulan eftekt, om den inte kompletteras med bestämmelser om hur myndigheterna

skall förfara när den som har meddelats förbud vägrar att frivilligt

ställa sig beslutet till efterrättelse. Flera länsveterinärer är också av den

meningen att bestämmelser av det slaget inte kan undvaras om syftet med

förslaget skall nås.

I promemorians uttalande att det inte bör komma i fråga att föreskriva

straff för överträdelse av förbud instämmer RÅ, som anför

att det torde vara tillräckligt med straffbestämmelsen för djurplågeri i

brottsbalken samt möjligheterna att förelägga vite och verkställa åtgärder

på försumligs bekostnad. Flertalet remissinstanser har inte framfört någon

erinran mot uttalandet i promemorian.

Vissa remissinstanser som yttrar sig i frågan är av motsatt uppfattning

och hävdar att en straffsanktion är nödvändig för att ge avsedd verkan åt

bestämmelsen och för att inskärpa den allvarliga innebörden i ett förbud.

Företrädare för denna uppfattning är bl.a. veterinärstyrelsen, länsstyrelsen

i Malmöhus län och Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Departementschefen

Genom 1944 års djurskyddslag fick vi — vid sidan av den allmänna strafflagstiftningens

bestämmelse om straffansvar för djurplågeri — för första

gången en allmän reglering av frågor om vård och behandling av husdjur

och andra djur i fångenskap. Djurskyddslagen innehåller bl. a. vissa allmänna

bestämmelser om hur sådana djur skall behandlas. Om dessa bestämmelser

åsidosätts på sådant sätt att djur kan sägas otillbörligen ha utsatts

för lidande, hlir bestämmelsen om ansvar för djurplågeri i 16 kap. 13 §

brottsbalken tillämplig. För kontroll av att djurskyddslagens allmänna bestämmelser

efterlevs har ett administrativt övervakningssystem anordnats.

Enligt 14 § djurskyddslagen ankommer det i första hand på hälsovårdsnämnden

i orten att utöva denna kontroll. Nämnden har rätt att använda vissa

tvångsmedel för att åstadkomma rättelse av missförhållanden. Nämnden kan

sålunda enligt 14 § 2 mom. meddela en försumlig djurvårdare vissa föreskrifter

om vad han har att iaktta. Därvid kan vitesföreläggande begagnas

som påtryckningsmedel. Underlåter nagon att vidta föreskriven åtgärd, kan

nämnden låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. De nu

nämnda befogenheterna tillkommer också länsstyrelsen. Vidare kan nämnas

att polismyndighet enligt 17 § i vissa fall kan omhänderta samt sälja

eller döda djur som är utsatt för djurplågeri.

Djurskyddslagens betämmelser torde i flertalet fall erbjuda tillräckliga

möjligheter att komma till rätta med förekommande missförhållanden och

att skona djur, som har utsatts för djurplågeri, från fortsatt lidande. Erfarenheten

har emellertid visat att det kan förekomma fall då en person trots

upprepade ingripanden från tillsynsmyndigheterna och trots fällande straffdomar

för djurplågeri fortsätter att handha djur på ett sätt som står i uppenbar

strid med djurskyddslagens föreskrifter. Både i det betänkande av

år 1938 som låg till grund för djurskyddslagen och i det betänkande av år

1961 som föregick 1965 års ändringar i lagen föreslogs bestämmelser, som

skulle göra det möjligt att under vissa förutsättningar förbjuda den som

hade gjort sig skyldig till djurplågeri att i fortsättningen handha djur. Dessa

förslag ledde emellertid inte till någon lagstiftningsåtgärd.

Frågan om att införa en förbudsbestämmelse har nu aktualiserats på nytt.

I en promemoria, som har upprättats inom justitiedepartementet, föreslås

att det i djurskyddslagstiftningen förs in en bestämmelse som gör det möjligt

att meddela förbud för viss person att handha djur. Enligt promemorian

kräver den principiella utgångspunkten för djurskyddslagen att missförhållanden

av den arl som har framkommit i ett av JO behandlat fall så långt

som möjligt skall kunna motarbetas och förhindras. De förslag till förhudsbestämmelse

som diskuterades vid djurskyddslagens tillkomst och i samband

med 1965 års ändringar av lagen innebar, att domstol under viss förut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

sättning skulle kunna förbjuda den som hade funnits skyldig till djurplågeri

att sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. Det förslag som behandlades

vid djurskyddslagens tillkomst omfattade också förbud att äga

djur. Mot förslagen framfördes betänkligheter både av principiell och av

praktisk natur. Med hänsyn till denna kritik mot de tidigare förslagen förordas

i promemorian en annan konstruktion av förbudsbestäinmelsen. Sålunda

föreslås att det inte skall ankomma på domstol utan på administrativ

myndighet, i första hand hälsovårdsnämnd, att besluta om förbud. Vidare

föreslås att man överger tanken på anknytning till djurplågeribrott och i

stället gör det möjligt att lägga mera allmänna kriterier till grund för ett

förbud.

Enligt promemorian är det angeläget att i främsta rummet kunna inskrida

med en förbudsbestämmelse vid fall av fortgående vanvård av djur.

Sådan vanvård torde regelmässigt avse husdjur och andra djur som hålls i

fångenskap. I promemorian anförs att det därför ter sig naturligt att begränsa

bestämmelsens räckvidd till sådana djur. I enlighet härmed föreslås

att den nya bestämmelsen inarbetas i djurskyddslagen.

Vid remissbehandlingen av 1938 års djurskyddsbetänkande avstyrktes

den då föreslagna förbudsbestäinmelsen. 1961 års förslag tillstyrktes däremot

av flertalet remissinstanser. Trots detta var jag inte, när lagstiftningen

reviderades år 1965, beredd att förorda ett förbud av angivet slag. Jag framhöll

att det tedde sig uppenbart att det i vissa fall skulle vara värdefullt från

djur skyddssynpunkt att ha en möjlighet att beröva en person rätten att

handha djur (prop. 1965: 138 s. 25). Mitt ställningstagande mot ett förbud

var föranlett av både principiella och praktiska skäl. Jag underströk särskilt

att, även om det på andra områden fanns företeelser som i någon mån

påminde om den då föreslagna förbudsbestäinmelsen, man tydligen ändå

här stod inför något som i stort sett var främmande för vår rättsordning.

Jag betonade också att ett förbud under vissa omständigheter skulle kunna

begränsa en persons försörjningsmöjligheter och frihet i andra avseenden

mycket kännbart och att det var ofrånkomligt att verkningarna skulle komma

att drabba ojämnt. Jag pekade vidare på svårigheterna att avgränsa de

konkreta förbuden så att orimligheter undveks och på de problem som kontrollen

av meddelade förbud kunde erbjuda. 1965 års riksdag anslöt sig till

min bedömning och fann det i allt fall inte då påkallat med någon åtgärd

i saken från riksdagens sida.

Att döma av de remissyttranden som har avgetts över den nu föreliggande

promemorian har sedan remissbehandlingen av 1961 års förslag en ytterligare

förskjutning av opinionen skett till förmån för en förbudsbestämmelse.

Endast två remissinstanser, RLF och Sveriges lantbruksförbund, intar nu

en avvisande hållning. Några uttrycker tveksamhet, dock utan att avstyrka

förslaget. Det alldeles övervägande antalet remissinstanser är emellertid positivt

inställda till tanken att införa en förbudsbestämmelse. Det kan sär
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

skilt anmärkas, att landets samtliga länsveterinärer liksom de hälsovårdsnämnder

som har yttrat sig i frågan vitsordar behovet av en sådan föreskrift.

Det är givet att de invändningar som i 1965 års lagstiftningsärende framfördes

mot en förbndsbestämmelse inte har förlorat sin giltighet. De är dock

inte av den karaktären att de under alla omständigheter behöver stå i vägen

för en sådan justering av djur skyddslagstiftningen varom nu är fråga. Eu

avvägning måste med andra ord göras mellan å ena sidan behovet av en sådan

reform och å andra sidan tyngden i de skäl som kan anföras mot en

reglering av denna typ.

Enligt min mening har behovet att effektivisera djur skyddslagstiftningen

i denna punkt framträtt allt tydligare under de senaste åren. Detta intryck

har ytterligare befästs efter remissbehandlingen av departementspromemorian,

främst genom yttranden från länsveterinärhåll, vilka ger vid handen

att de medel som myndigheterna f. n. disponerar för att tillgodose djurskyddsintressena

inte är tillräckliga. Jag har därför kommit till den uppfattningen

att man trots de tidigare betänkligheterna nu bör öka möjligheterna

för samhället att ingripa mot den som underlåter att rätta sig efter föreskrifter

som har meddelats i djurskyddssyfte och som med hög grad av

sannolikhet kan antas komma att göra sig skyldig till vanvård av djur. Jag

anser därför att det bör införas en bestämmelse som gör det möjligt att förebygga

sådan van vård genom förbud i vissa fall för person att handha djur.

Beträffande innehållet i en reglering av sådan innebörd vill jag anföra

följande.

Promemorieförslaget att beslut om förbud skall fattas i administrativ ordning

har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Vid frågans behandling

år 1965 framhöll jag att ett administrativt förfarande enligt min

mening var att föredra framför alternativet att förlägga beslutanderätten till

domstol. Jag tänkte därvid bl. a. på att ett administrativt förfarande möjliggör

ingripande på ett tidigare stadium. Jag är fortfarande av samma uppfattning

och förordar därför, liksom departementspromemorian, att förbudet

skall meddelas i administrativ ordning.

I promemorian förordas att det i första hand skall ankomma på hälsovårdsnämnd

att avgöra förbudsfrågan. Flertalet av de remissinstanser som

har yttrat sig i saken anser dock att beslutanderätten bör förbehållas länsstyrelsen.

Jag ansluter mig till sistnämnda uppfattning. Som påpekats under

remissbehandlingen kan för den enskilde betydelsefulla rättssäkerhetsfrågor

aktualiseras i samband med ett förbud. Det är uppenbart att länsstyrelserna

är bättre rustade än hälsovårdsnämnderna att bedöma sådana frågor.

Intresset av en i möjligaste mån enhetlig tillämpning talar också mot att

sprida beslutsfunktionen på ett så stort antal myndigheter som hälsovårdsnämnderna

utgör. Jag förordar alltså att beslutanderätten i dessa ärenden

förbehålls länsstyrelserna. Till förfarandet inför länsstyrelsen återkommer

jag senare.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

I enlighet med vad som har anförts i promemorian bör förbudsbestämmelsen

göras tillämplig endast på sådana djur som avses i djurskyddslagen,

dvs. husdjur och andra djur som hålls i fångenskap. Redan syftet med bestämmelsen

— att förebygga upprepad vanvård av djur — gör en sådan begränsning

av tillämpningsområdet naturlig. Därtill kommer att det i fråga

om andra djur sannolikt skulle möta stora svårigheter både att bestämma

det närmare innehållet i ett förbud och att kontrollera efterlevnaden av det.

Som har uttalats i promemorian är det därför naturligt att anknyta förbudsbestämmelsen

till djurskyddslagen.

I frågan om vilka åtgärder eller försummelser som skall kunna föranleda

förbud föreslås i promemorian, att i princip samma omständigheter som kan

föranleda föreskrift enligt 14 § 2 mom. djurskyddslagen skall kunna medföra

ett förbud. I likhet med en så gott som enhällig remissopinion ansluter

jag mig till detta förslag.

Med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den drabbades försörjningsmöjligheter

som ett förbud kan innebära och de verkningar i övrigt som detta kan

få för den enskilde bör — som också har framhållits i promemorian — förbud

få tillgripas endast i särskilt kvalificerade fali. Detta bör komma till

uttryck i lagregleringen i fråga. Därvid bör gälla att förbud i regel

skall få tillgripas först sedan vederbörande har underlåtit att efterkomma

tidigare meddelad föreskrift, som är av väsentlig betydelse från

djurskyddssynpunkt. Även om andra vägar inte har prövats dessförinnan,

bör förbud dessutom kunna meddelas när konstaterade missförhållanden i

fråga om djurens vård och behandling är av allvarlig natur. I sistnämnda

fall bör krävas att omständigheterna är sådana att det framstår som utsiktslöst

att söka åstadkomma rättelse på annat sätt. Sistnämnda krav får anses

följa av de allmänna grundsatser som gäller i fråga om tvångsåtgärder, nämligen

att strängare medel får användas endast i den mån mindre ingripande

åtgärder ej kan påräknas leda till åsyftat resultat, och behöver därför inte

uttyckligen anges i lagtexten.

Vid bedömningen om förbud skall meddelas bör hänsyn tas såväl till de

yttre förhållandena som till djurhållarens subjektiva inställning. När fråga

är om personer som medvetet underlåter att sörja för vården av sina djur,

trots att de har ekonomiska och andra förutsättningar därför, finns uppenbarligen

mindre skäl att visa återhållsamhet än när fråga är om vad som

brukar kallas den tysta vanvården, nämligen fall som har sin grund i att

djurhållaren till följd av hög ålder, sjuklighet eller annat saknar både insikt

om djurens belägenhet och förmåga att sköta dem på ett tillfredsställande

sätt. Det är givetvis ytterst angeläget att länsstyrelserna i sådana fall går

fram med särskild försiktighet och i första hand söker utnyttja de former

av hjälp och bistånd som kan stå till buds.

Enligt promemorieförslaget skall ett förbud innebära att en försumlig

djurvårdare förbjuds att, för alltid eller för viss tid, själv handha djur. I den

föreslagna lagtexten anges inte några olika former av handhavande. I pro
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968

memorian sägs vidare att endast den som själv har gjort sig skyldig till vanvård

vid handhavande av djur skall kunna drabbas av förbud.

Det sist nämnda uttalandet i promemorian har föranlett kritik från

några remissinstanser. Dessa framhåller, att det i vissa situationer kan

finnas anledning att rikta ett förbud mot en djurägare som indirekt förorsakar

vanvård, t. ex. genom att inte tillhandahålla en anställd djurskötare

tillräckligt med foder åt djuren. Att i sådana och liknande fall rikta

förbudet mot djurskötaren är till föga nytta från djur skyddssynpunkt.

För min del vill jag instämma i dessa remissinstansers synpunkter. Det

torde inte alltid vara möjligt att nå åsyftat resultat med ett förbud som

avser endast handhavande av djur. Enligt min mening bör det därför finnas

möjlighet att också ålägga en försumlig djur ägare att avhända sig

djur som han äger och förbjuda honom att anskaffa djur av samma slag.

Denna möjlighet att ingripa mot en djurägare bör användas endast i kombination

med förbud att handha djur.

Jag vill också understryka att ett beslut om ingripande i någon av de

föreslagna formerna inte bör ges ett vidare innehåll än vad förhållandena

i de särskilda fallen motiverar och vad som krävs för att nå syftet med

åtgärden. Regelmässigt bör övervägas om inte beslutet kan begränsas till

visst eller vissa djurslag. Det kan antas att ingripandena i praktiken

vanligen kommer att inskränkas på detta sätt. Det bör också vara möjligt

att begränsa ett förbud att handha djur till visst slag av handhavande,

även om det inte förefaller sannolikt att en begränsning av den typen kan

bli aktuell annat än i undantagsfall. I vissa situationer kan det enligt min

mening också vara befogat att ge ett beslut sådan innebörd att det utgör

hinder endast mot att hålla djur utöver ett visst angivet antal.

Som uttalas i promemorian bör förbud i allmänhet ges bestämd giltighetstid.

Jag delar också uppfattningen i promemorian att man kan avstå

från att i lagtexten bestämma någon minimi- och maximitid för sådana

förbud. För egen de! anser jag dock att kortare tid än ett år och längre

tid än fem år inte bör tillämpas annat än undantagsvis. Förbud bör också

kunna meddelas med giltighet tills vidare. Ett förbud bör givetvis kunna återkallas,

om ändrade förhållanden ger anledning därtill. Enligt min mening

bör förbud inte kunna utfärdas för alltid.

En bestämmelse av det innehåll som nu har angetts bör tas in i 14 §

djurskyddslagen som elt nytt moment, betecknat 4 mom. Till detta bör

lämpligen föras nuvarande andra stycket i 14 § 2 mom. Härigenom kommer

länsstyrelsernas befogenhet beträffande kontrollen och efterlevnaden

av djurskyddslagens allmänna bestämmelser att finnas samlade i detta

moment.

Beträffande länsstyrelsens beslut i förevarande ärenden bör gälla att

det skall lända till omedelbar efterrättelse om ej annorlunda förordnas.

En föreskrift härom bör tas in som ett tredje stycke i 14 § 4 mom.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1968

23

För att länsstyrelsen skall få kännedom om de fall, då en tillämpning

av bestämmelsen om förbud eller åläggande kan komma i fråga, bör skyldighet

att anmäla dessa fall till länsstyrelsen åvila hälsovårdsnämnderna.

En föreskrift härom bör föras in i 14 § 2 mom.

Med hänsyn till den allmänna standarden på djur skyddsområdet i vårt

land och de andra medel som står till myndigheternas förfogande för att

komma till rätta med vanvård av djur torde man kunna utgå från att

den föreslagna bestämmelsen skall behöva tillämpas endast tämligen sällan.

Det finns därför anledning förmoda, att de praktiska svårigheterna

att kontrollera efterlevnaden av förbud inte skall bli alltför framträdande.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om hur

denna kontroll skall anordnas. Kontrollen synes lämpligen böra utövas av

hälsovårdsnämnderna genom deras tillsyningsmän. När länsstyrelse har

meddelat ett förbud, bör den meddela hälsovårdsnämnden i den ort där

den förbudet gäller är bosatt. Underlåter denne att rätta sig efter förbudet,

bör länsstyrelsen skyndsamt underrättas därom. Flyttar han till annan

ort, bör länsstyrelsen få besked också därom, så att kontrolluppgiften

kan flyttas över till hälsovårdsnämnden i den nya bosättningsorten. Någon

central registrering av utfärdade förbud anser jag inte vara motiverad.

När en person åläggs att avhända sig djur, bör länsstyrelsen — om det

från djur skyddssynpunkt framstår som försvarligt — samtidigt föreskriva

en tidsfrist, inom vilken djurägaren har att göra sig av med djuren. Underlåter

han att göra detta inom den utsatta fristen eller är förhållandena

sådana att han omedelbart bör skiljas från befattning med djuren, måste

tvångsåtgärder kunna tillgripas. I departementspromemorian, vari föreslås

förbud endast mot handhavande av djur, har inte föreslagits några

bestämmelser om vilka åtgärder som skall kunna tillgripas mot djur ägare

som inte iakttar sådant förbud. Där hävdas att det måste anses utgöra en

konsekvens av förbudet att beslutsmyndigheten också äger tillse att det

efterlevs. Under remissbehandlingen har emellertid framhållits att bestämmelser

om hur myndigheterna skall förfara i sådana situationer inte

kan undvaras.

Som jag tidigare har nämnt ger 17 § djurskyddslagen polismyndighet

befogenhet att i vissa fall omhänderta djur. Som förutsättning gäller

att djuret är utsatt för djurplågeri och att rättelse inte sker på tillsägelse

av polismyndigheten. Omhändertaget djur får försäljas eller dödas av

polismyndigheten, om det finnes nödvändigt med hänsyn till kostnaden

för djurets vård eller andra omständigheter. Denna bestämmelse kan givetvis

i vissa fall utnyttjas för att tvinga fram efterlevnad av ett förbudsbeslut

eller beslut om skyldighet för en person att avhända sig djur. Emellertid

måste tvångsåtgärder i det syftet kunna vidtas mot djurägare också

när de nyss angivna villkoren för omhändertagande inte är uppfyllda.

Enligt min mening bör underlåtenhet att efterkomma åläggande för en

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

djurägare att avhända sig djur föranleda att djuren omhändertas genom

det allmännas försorg. Detsamma gäller om djur förvärvas i strid med

förbud alt anskaffa djur. Självfallet kan inte komma i fråga ett omhändertagande

på längre sikt, utan ändamålet kan endast vara att djuren

slutligen skall antingen säljas eller dödas. Något hinder bör därvid inte

föreligga för ägaren att själv sluta försäljningsavtal efter det att djuren

har omhändertagits. Jag återkommer i det följande till vissa frågor som

uppkommer i sådant fall.

Med hänsyn till de vittgående ekonomiska konsekvenser som ett beslut

om omhändertagande kan få bör det enligt min mening ankomma på länsstyrelsen

att besluta härom. Jag förordar därför att till 17 § fogas ett

andra stycke som ger länsstyrelsen befogenhet att i förevarande fall förordna

om omhändertagande. Länsstyrelses förordnande om omhändertagande

bör verkställas av polismyndigheten i enlighet med de bestämmelser

som 17 § nu innehåller. Det bör ankomma på polismyndigheten att efter

värdering låta sälja eller döda omhändertaget djur. I det nu föreslagna

andra stycket i 17 § bör tas in en bestämmelse härom. Vid omhändertagandet

av djur bör polismyndigheten ha att iaktta bestämmelserna i kungörelsen

den 17 november 1944 angående förfarandet vid polismyndighets

omhändertagande av djur m. m. Det innebär bl. a. att veterinärbesiktning

alltid skall ske. Finner veterinären att djuret bör dödas, skall det

värderas av honom och en för ändamålet tillkallad trovärdig person, som

är sakkunnig beträffande djur av det aktuella slaget. För besiktning och

värdering får i stället för veterinär anlitas annan kunnig och trovärdig

person, om djuret uppenbarligen är av ringa värde.

Beslut om omhändertagande enligt den nu föreslagna bestämmelsen bör

kunna meddelas endast beträffande djur, som ägaren är skyldig att avhända

sig eller som han har anskaffat i strid med förbud. Om t. ex. en

anställd djurskötare eller annan person, som har annans djur om hand,

inte iakttar förbud att handha djur, bör något omhändertagande av djuren

inte kunna ske enbart av den anledningen. Däremot finns det givetvis

möjlighet att enligt 14 § 2 mom. meddela ägaren föreskrift av innebörd

att han skall se till att djurens vård inte handhas av den mot vilken

förbudet har riktats. Underlåter ägaren att iaktta sådan föreskrift,

torde hans försummelse i detta hänseende i vissa fall kunna betraktas

som så allvarlig att han bör åläggas att avhända sig djuren och förbjudas

att anskaffa nya. I särskilt allvarliga situationer bör sådant beslut kunna

meddelas direkt utan föregående föreskrift.

Bestämmelsen i 18 § första stycket djurskyddslagen att rättegångsbalkens

regler om beslag i tillämpliga delar gäller i fråga om åtgärd enligt 17 § bör

inte avse omhändertagande, som sker med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen

i ett andra stycke av 17 §. Detta föranleder en mindre ändring

av 18 S.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Omhändertagande och annan åtgärd enligt det föreslagna andra stycket

i 17 § bör verkställas på bekostnad av den åläggandet eller förbudet gäller.

Kostnaderna skall förskjutas av allmänna medel liksom nu är fallet med

kostnader för omhändertagande enligt 17 § första stycket. Har omhändertaget

djur sålts, bör kostnaden få tas ut ur köpeskillingen. Bestämmelse härom

bör ges i ett nytt stycke i 19 §. Bestämmelsen bör anses gälla även när

försäljning har skett till slakt. I den mån den betalningsskyldige inte godvilligt

betalar kostnad som inte bär kunnat tas ut ur köpeskillingen, får civil

talan väckas mot honom vid allmän domstol. Om kostnaderna inte betalas,

kan statsverkets fordran i stället avskrivas i enlighet med bestämmelserna

i avskrivningskungörelsen den 17 december 1965 (nr 921 j.

I samband med nu berört tillägg till 19 § bör vissa ändringar göras i paragrafen.

Särskilt bör därvid nämnas den föreskrift i andra stycket som innebär

att åklagare i vissa fall kan förpliktas återgälda statsverket kostnad

som har förskjutits av allmänna medel. Eftersom åklagarväsendet och polisväsendet

numera är åtskilda i organisatoriskt hänseende, har åklagare inte

längre att fatta beslut om åtgärd enligt 17 §. Föreskriften fyller därför inte

längre någon funktion och bör utgå.

Som jag nämnde tidigare kan det inte komma i fråga att omhänderta djur

genom det allmännas försorg annat än för begränsad tid. Är omhändertaget

djur i sådant skick att det bör dödas, bör detta självfallet ske snarast möjligt.

I annat fall måste omhändertagandet bestå till dess försäljning kommer

till stånd. Polismyndigheten bör fritt få bestämma hur omhändertagandet

praktiskt skall ordnas och på vilket sätt försäljningen skall ske. I princip

bör det efter omhändertagandet stå ägaren fritt att själv sälja eller på annat

sätt avhända sig djuret, innan försäljning genom polismyndighetens försorg

har kommit till stånd. Det bör emellertid finnas möjlighet att hindra försök

från ägarens sida att genom uppenbar skenöverlåtelse kringgå ett meddelat

beslut, exempelvis genom försäljning av djuret till hemmavarande familjemedlem.

Ägaren bör inte få avhända sig djuret efter omhändertagandet annat

än efter särskilt tillstånd, som lämpligen kan meddelas av polismyndigheten.

Genom en sådan ordning skulle man också få viss möjlighet att

se till att ägaren inte träffar avtal beträffande djuret som skulle få till följd

att samhället förlorade annars föreliggande möjlighet att gottgöra sig för

de kostnader som omhändertagandet har föranlett. Jag föreslår därför att

det som ett tredje stycke i 17 § tas in en bestämmelse om att ägaren inte utan

tillstånd av polismyndigheten får förfoga över djur som bär omhändertagits

enligt andra stycket. Någon motsvarande bestämmelse torde inte behövas för

omhändertagande enligt första stycket. För sådant omhändertagande skall

rättegångsbalkens regler om beslag gälla i tillämpliga delar (18 §).

Syftet med den kontroll över att meddelade förbud och ålägganden iakttas

som jag tidigare har talat om liksom med de ingripanden av tvångskaraktär

som jag har föreslagit är givetvis att så långt som möjligt förhindra att djur

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968

ägs eller handhas i strid med vad länsstyrelsen har beslutat. Det torde emellertid

inte vara möjligt att helt förebygga överträdelser av sådana beslut.

Enligt promemorieförslaget bör det inte komma i fråga att föreskriva straff

för sådana överträdelser. Några remissinstanser har menat att en straffsanktion

är nödvändig, om regleringen skall få avsedd verkan.

Enligt min uppfattning bör man i första hand sträva efter att ge de särskilda

besluten sådant innehåll, att det blir möjligt att på effektivt sätt se

till att de blir åtlydda. Jag anser vidare att risken att bli tvångsvis skild från

djuren i flertalet fall får större avhållande effekt än ett straffhot. På grund

härav är jag inte beredd att förorda någon straffsanktion av angivet slag.

Som förut har sagts skall djur emellertid inte kunna omhändertas i de fall,

då den som har förbjudits att handha djur inte själv är ägare till de djur

som avses med förbudet. För dessa fall bör det finnas någon annan form av

reaktion mot underlåtenhet att iaktta meddelat förbud än straff. Lämpligen

bör länsstyrelsen ha rätt att föreskriva vite i samband med att den förbj lider

annan än ägaren att handha djur. Jag förordar att en bestämmelse härom

tas in i 14 § 4 mom.

Jag vill slutligen något beröra förfarandet i ärenden angående förbud att

handha djur eller åläggande för djurägare att avhända sig djur och förbud

att anskaffa sådana. Med hänsyn till att allvarliga inskränkningar i den enskildes

handlingsfrihet och förvärvsverksamhet kan komma i fråga i dessa

ärenden, är det uppenbarligen av vikt att ärendena handläggs på ett sätt

som uppfyller höga anspråk på rättssäkerhet. Det bör sålunda inte komma

i fråga att meddela beslut utan att den som ingripandet avser har haft tillfälle

att skriftligen eller muntligen yttra sig i ärendet. Muntligt förhör bör

hållas med honom, om han begär det. Länsstyrelsen bör givetvis vara oförhindrad

att anordna förhör även utan sådan begäran. När fråga har uppkommit

om förbud mot annan än djur ägaren, bör tillfälle beredas även denne

att yttra sig. Han kan härigenom på ett tidigt stadium få kännedom om

den ifrågasatta åtgärden och på eget initiativ vidta åtgärd för att undanröja

fortsatt risk för djurplågeri. För att få tillräckligt underlag för sitt beslut

torde länsstyrelsen ej sällan ha anledning att besiktiga de djur varom är fråga.

Några uttryckliga bestämmelser i djurskyddslagen angående utredningsförfarandet

torde emellertid inte behövas, eftersom det torde vara tillräckligt

med de handläggningsbestämmelser som finns i länsstyrelseinstruktionen

den 30 maj 1958 (nr 333 ) samt vedertagen förvaltningsrättslig praxis i ärenden

som gäller enskilds rätt. Jag vill i sammanhanget erinra om att en allmän

lagstiftning om förvaltningsförfarandet är under övervägande (jfr SOU

1968: 27).

Enligt nuvarande ordning prövas besvär mot länsstyrelsens beslut i ärenden

om föreskrift eller tillstånd enligt djurskyddslagen av regeringsrätten.

Motsvarande ordning bör gälla beträffande talan mot länsstyrelses beslut om

förbud eller åläggande enligt 14 § 4 mom. och om omhändertagande av djur

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968 27

enligt 17 § andra stycket. En uttrycklig bestämmelse härom bör tas in i regeringsrättslagen.

Jag avser att senare i dag anmäla förslag härom.

De förordade ändringarna i djurskyddslagen bör träda i kraft den 1 januari

1969.

Hemställan

I överensstämmelse med vad jag har anfört i det föregående har inom

justitiedepartementet upprättats förslag till lag angående ändring i lagen

den 19 maj f.944 (nr 219) om djurskydd. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 2.

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Margit Edström

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Bilaga 1

Departementspromemorians

förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 14 § 2 mom. lagen den 19 maj 1944

(nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, att 14 § 2 mom. lagen den 19 maj 1944 om djur
-

skydd skall erhålla ändrad lydelse på

(Nuvarande lydelse)

14

2 mom. Åsidosätter någon vad i

2—6 §§ eller 8 b § stadgas, äger hälsovårdsnämnden,

i den mån ej särskilda

bestämmelser äro gällande,

meddela erforderlig föreskrift om

vad han jämlikt nämnda paragrafer

har att iakttaga. Nämnden äger ock

i sådant fall stadga vite. Underlåter

någon att vidtaga föreskriven åtgärd,

äger nämnden, där det anses nödigt,

verkställa åtgärden på den försumliges

bekostnad. Nämnden äger förordna,

att dess beslut omedelbart

skall lända till efterrättelse. Den som

är missnöjd med nämndens beslut

äger däröver anföra besvär hos länsstyrelsen.

För avhjälpande

sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

§•

2 mom. Åsidosätter någon vad i

2—6 §§ eller 8 b § stadgas, äger hälsovårdsnämnden,

i den mån ej särskilda

bestämmelser äro gällande,

meddela erforderlig föreskrift om

vad han jämlikt nämnda paragrafer

har att iakttaga. Nämnden äger ock

i sådant fall stadga vite. Underlåter

någon att vidtaga föreskriven åtgärd,

äger nämnden, där det anses

nödigt, verkställa åtgärden på den

försumliges bekostnad. Har den försumlige

icke ställt sig meddelad föreskrift

till efterrättelse eller befinnes

eljest att missförhållanden av allvarlig

art föreligga i avseende å djurens

vård, må nämnden, om det från djurskyddssynpunkt

finnes påkallat, förbjuda

den försumlige att för viss tid

eller för alltid själv handhava djur

som avses i denna lag eller visst sådant

djurslag. Nämnden äger förordna,

att beslut, som i detta stycke avses,

omedelbart skall lända till efterrättelse.

Den som är missnöjd med

nämndens beslut äger däröver anföra

besvär hos länsstyrelsen,

illkommer hälsovårdsnämnden.

Denna lag träder i kraft den---

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1968

29

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 14 § 2 inom. och 17—19 §§ lagen den 19

maj 1944 om djurskydd1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges,

dels att till 14 § skall fogas ett nytt moment, 4 mom., av nedan angiven

lydelse.

(Nuvarande lydelse)

14 §.

2 inom. Åsidosätter någon —--

För avhjälpande av missförhållande

i avseende å djurskyddet äger

länsstyrelsen samma befogenheter

som enligt första stycket tillkommer

hälsovårdsnämnden.

'' Senaste lydelse av 14 § 2 mom. se 1965:

(Föreslagen lydelse)

--hos länsstyrelsen.

Föreligga sådana omständigheter

att förbud enligt 4 mom. andra stycket

kan komma i fråga, skall hälsovårdsnämnden

göra anmälan därom

till länsstyrelsen.

4 mom. För avhjälpande av missförhållande

med avseende å djurskyddet

äger länsstyrelsen samma

befogenheter som enligt 2 mom. första

stycket tillkommer hälsovårdsnämnden.

Underlåter någon att efterkomma

föreskrift, som meddelats enligt 2

mom. första stycket och som är av

väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

eller föreligger i annat

fall missförhållande av allvarlig natur

i fråga om djurs vård eller behandling,

äger länsstyrelsen meddela

den försumlige förbud att handhava

djur eller visst slag av djur.

Är den försumlige ägare av djuret

eller djuren, äger länsstyrelsen dessutom

meddela honom åläggande att

avhända sig djuret eller djuren och

förbud att anskaffa djur eller visst

slag av djur. Riktas förbud att handhava

djur mot annan än ägaren, må

det förenas med vite. Förbud enligt

728 och av 17—19 §§ se 1946:865.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

detta stycke skall avse viss tid eller

gälla tills vidare.

Länsstyrelsens beslut skall lända

till omedelbar efterrättelse om ej annorlunda

förordnas.

17 §.

Är dj ur-----—-------döda det.

Iakttager djurägare ej åläggande

att avhända sig djur eller förbud att

anskaffa djur, äger länsstyrelsen förordna

att djuret skall omhändertagas

genom polismyndighetens försorg.

Det ankommer på polismyndigheten

att efter värdering låta försälja eller

döda djuret.

Sedan omhändertagande enligt

andra stycket skett, må ägaren ej

förfoga över djuret utan tillstånd av

polismyndigheten.

18

I fråga om åtgärd som i 17 § sägs

gälle i tillämpliga delar vad i rättegångsbalken

är stadgat om beslag;

dock skall, om ej rätten utsatt annan

tid, åtal för djurplågeriet väckas inom

en vecka från det åtgärden vidtogs.

Närmare bestämmelser angående

förfarandet, när djur omhändertages,

meddelas av Konungen.

19

Kostnad som-------—---

Har talan väckts om ansvar för

djurplågeri, skall domstolen vid målets

avgörande pröva, huruvida

nämnda kostnad skall till statsverket

återgäldas av åklagaren eller av den

tilltalade. Ej må åklagaren därtill

förpliktas i annat fall än då den åtgärd

som föranlett kostnaden blivit

av honom utan skäl vidtagen eller

fastställd.

Har djuret------ -----

§•

I fråga om åtgärd som i 17 § första

stycket sägs gäller i tillämpliga delar

vad i rättegångsbalken är stadgat om

beslag; dock skall, om ej rätten utsatt

annan tid, åtal för djurplågeriet

väckas inom en vecka från det åtgärden

vidtogs.

Närmare bestämmelser angående

förfarandet, när djur omhändertages

enligt 17 §, meddelas av Konungen.

§•

—--allmänna medel.

Har i fall som avses i 17 § första

stycket talan väckts om ansvar för

djurplågeri, skall domstolen vid målets

avgörande pröva, huruvida kostnad

som förskjutits av allmänna

medel skall återgäldas till statsverket

av den tilltalade.

----medel förskjutits.

Kostnad för omhändertagande och

annan åtgärd enligt 17 § andra stycket

skall återgäldas av den åläggandet

eller förbudet gäller. Har omhän
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

dertaget djur försålts genom polis- myndighetens försorg, må kostnad

för omhändertagandet samt för vård

eller annan åtgärd med djuret utta- gas ur köpeskillingen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 7 november 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

Lind,

Alexanderson,

Ringdén,

CONRADI.

Enligt lagrådet den 4 november 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justi ti eärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 18 oktober 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda

ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen

den 19 maj 19U (nr 219) om djurskydd.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Anders Wijkström.

Lagrådet yttrade:

14 §.

Särskilda svårigheter lär uppkomma i de vanliga fall då kreatur sålts på

avbetalning med äganderättsförbehåll. Eftersom köparen inte i förevarande

sammanhang kan anses som ägare till djuren, kan åläggande att avhända

sig dem inte meddelas honom. Ett förbud för köparen att handha djuren

kan försätta denne i ett läge där någon lösning är svår att finna. Han kan

ej tvinga säljaren att låta köpet gå åter. Och han gör sig skyldig till olovligt

förfogande om han utan säljarens samtycke själv säljer djuren. Ofta har

han inte ekonomisk möjlighet att anlita annans biträde med djurens handhavande

och att lega ut djuren är ej heller någon praktiskt framkomlig väg.

Vad åter angår säljaren saknas vanligen den förutsättningen för ingripande

mot honom att han visat försumlighet. Det är för övrigt inte säkert att säljaren,

ens om han på grund av yppade missförhållanden i fråga om djurens

vård eller behandling skulle vilja få köpet att gå åter, kan få återgång till

stånd. Liknande svårigheter kan tänkas uppstå också i andra fall där annan

än ägaren visat försumlighet. Såsom exempel kan nämnas en hundgård

som mottager djur till inackordering. Här åsyftade svårigheter har icke berörts

i remissprotokollet. Föreligger djurplågeri kan djuren omhändertas

med stöd av 17 § första stycket i det remitterade förslaget (17 § första

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1968

stycket första punkten enligt den avfattning lagrådet föreslår). I vissa fall

kan 20 § tillämpas. På den föreliggande utredningen är det inte möjligt att

bedöma behovet av åtgärder i övrigt. Det torde vara lämpligt att utvecklingen

på området ägnas uppmärksamhet.

I anledning av att i lagrådsremissen återges ett under förberedelsearbetet

gjort uttalande, som möjligen kan missförstås, vill lagrådet för tydlighetens

skull framhålla att, enligt den föreslagna lydelsen av 4 mom. andra

stycket, där angivna förbud och åläggande kan riktas även mot aktiebolag,

förening eller annan juridisk person.

Utdömande av vite som förelagts av administrativ myndighet ankommer

på allmän domstol, om ej annat föreskrivits. Domstolen skall därvid pröva,

att vitesföreläggandet gjorts av behörig myndighet, att det tillkommit i laga

ordning och att dess innehåll inte strider mot lag. Den legalitetsprövning

som sålunda äger rum när viten utdöms av domstolarna innebär en inte

oväsentlig hämsko på obehörig maktutövning och utgör ett värdefullt komplement

till den laglighetskontroll som genom regeringsrättens verksamhet

och på annat sätt äger rum inom förvaltningen.

Förslaget upptar en bestämmelse om att förbud att handha djur kan förenas

med vite; dock får vitesföreläggande inte användas mot djurägaren.

Vi tets utdömande i fall då förbudet inte iakttagits ankommer på allmän

domstol. Om förbudet grundats på att djurskötare — varmed här och i det

följande avses den som handhar djur utan att vara dess ägare — underlåtit

alt efterkomma föreskrift som meddelats av hälsovårdsnämnd med stöd av

någon av bestämmelserna i 2—6 §§ eller 8 b § djurskyddslagen, skall enligt

vad nyss sagts domstolen pröva om den åberopade bestämmelsen var tilllämplig

på fallet och om hälsovårdsnämndens föreskrift var av väsentlig betydelse

från djur skyddssynpunkt. Har det överträdda förbudet grundats på

att genom djurskötarens förvållande åstadkommits missförhållande av allvarlig

natur i fråga om djurs vård eller behandling, skall domstolen pröva

om sådant missförhållande verkligen förelegat.

Att vitesföreläggande enligt förslaget inte skall användas mot djurägare

sammanhänger uppenbarligen med att ett annat effektivare tvångsmedel

står till buds gentemot honom, nämligen att djuret eller djuren tas ifrån

honom enligt 17 § andra stycket i det remitterade förslaget. Det måste

emellertid anses vara mindre följdriktigt, att djurskötaren och djurägaren

inte skall ha samma möjligheter att få lagligheten av ett förbud prövat.

Detta kan bli särskilt påfallande i händelse både djurägare och hos honom

anställd djurskötare brutit mot förbud eller åläggande. Antag att missförhållande

med hänsyn till djurskyddet ansetts föreligga på en lantgård och

att djurägaren av länsstyrelsen meddelats förbnd att handha djur och ålagts

att sälja de djur han har samtidigt som hans djurskötare också meddelats

förbud — i hans fall förenat med vite — att handha djur. Båda fortsätter

med hanteringen. Polismyndigheten tar djuren och säljer dem. Hälsovårds
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Iiungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1968

nämnden vänder sig till åklagaren och hemställer att han skall föra talan

mot djurskötaren om vitets utdömande. Inför domstolen gör djurskötaren

gällande, att vitesföreläggandet var olagligt, och domstolen ger honom rätt.

Då är emellertid djuren för länge sedan sålda, och djurägaren har inte haft

motsvarande möjlighet att få sin sak prövad.

En ordning som leder till sådana konsekvenser — även om de i praktiken

måste bli sällsynta — bör undvikas. Detta torde knappast kunna åstadkommas

på annat sätt än att möjligheten att förelägga vite med åtföljande

prövning av allmän domstol slopas, trots de olägenheter som är förknippade

med en sådan lösning. Under de förhandenvarande omständigheterna bör

införandet av en straffsanktion kunna försvaras. Det bör alltså enligt lagrådets

mening stadgas att den som överträder förbud att handha djur skall

straffas med dagsböter. Vid straffmätningen bör, när det gäller djurägare,

tas hänsyn till den förlust han lider genom att djuren tagits från honom.

Lagrådet förordar följaktligen att tredje punkten i 4 mom. andra stycket

får utgå och att i 21 § dels i första stycket efter ordet stadgas insättes »eller

överträder sådant förbud att handhava djur varom sägs i 14 § 4 mom. andra

stycket» dels till första stycket fogas »Dömes djurägare för överträdande av

förbud att handhava djur, skall vid straffets bestämmande tagas hänsyn till

den förlust han må hava lidit genom att hans djur omhändertagits.»

17—19 §§.

Förslaget öppnar möjlighet att på ett tidigt stadium ingripa i administrativ

väg mot vanskötsel av djur. Om djurägare ej iakttager åläggande att avhända

sig djur eller förbud att anskaffa djur, kan länsstyrelsen jämlikt 17 §

andra stycket under vissa omständigheter förordna att djuret skall omhändertagas

genom polismyndighetens försorg, och därefter skall följa försäljning

eller avlivande av djuret. Vid sidan av denna nya möjlighet bibehålls

den befogenhet som redan nu tillkommer polismyndighet att omhändertaga

djur, utsatt för djurplågeri, ett omhändertagande som även det kan leda till

försäljning eller avlivande. I fråga om beslutanderätt, överklagande och

ersättningsskyldighet för kostnader gäller olika regler för de båda slagen av

omhändertagande. Enligt lagrådets mening bör man eftersträva större enhetlighet

härutinnan. Djurplågerifall torde utan olägenhet kunna behandlas

i den ordning som förslaget tillskapar. Det torde däremot möta svårighet

att i djurplågerifallen frångå principen att ersättningsskyldigheten för

kostnader skall vara beroende av utgången i djurplågerimålet.

Lagrådet förordar i enlighet med det sagda att de förevarande paragraferna

erhåller följande lydelse.

»17 §.

Är djur utsatt för djurplågeri och sker ej rättelse på tillsägelse av polismyndigheten,

hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen, äger länsstyrelsen för
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1968

35

ordna att djuret skall omhändertagas genom polismyndighetens försorg.

Om sådant omhändertagande må länsstyrelsen även förordna, därest djurägare

ej iakttager åläggande att avhända sig djur eller förbud att anskaffa

djur. Länsstyrelsens beslut skall lända till omedelbar efterrättelse om ej

annorlunda förordnas.

Det ankommer på polismyndigheten att efter värdering låta sälja eller

döda djur som omhändertagits. I fall som avses i första stycket första punkten

må polismyndigheten i stället föranstalta om vård av djuret tills vidare.

Närmare bestämmelser angående förfarandet, när djur omhändertages,

meddelas av Konungen.

18 §.

Sedan djur omhändertagits, må ägaren ej förfoga över det utan tillstånd

av polismyndigheten.

19 §.

Kostnad som föranledes av åtgärd enligt 17 § skall förskjutas av allmänna

medel.

Dömes någon i fall som avses i 17 § första stycket första punkten för

djurplågeriet, skall kostnaden återgäldas av denne. I fall som avses i samma

stycke andra punkten skall kostnaden återgäldas av den åläggandet

eller förbudet gäller. I övrigt skall kostnaden stanna å statsverket.

Har omhändertaget djur sålts genom polismyndighetens försorg må kostnad,

som skall återgäldas av ägaren, uttagas ur köpeskillingen. Är i fall som

avses i 17 § första stycket första punkten åtal för djurplågeriet väckt mot

ägaren när köpeskillingen inflyter, skall polismyndigheten, i avbidan på

domstolens prövning i ansvarsfrågan, av köpeskillingen innehålla ett belopp

som svarar mot kostnaden.»

Angående 17 § vill lagrådet ytterligare anföra följande.

Länsstyrelsens förordnande att djur skall omhändertas av polismyndigheten

bör uppenbarligen kunna verkställas utan hinder av att det inte vunnit

laga kraft. Härför torde erfordras en uttrycklig bestämmelse, helst som

14 § 4 mom. innehåller föreskrift om omedelbar verkställighet av där avsedda

beslut. I enlighet härmed har i lagrådets ovan återgivna förslag till

avfattning av 17 § upptagits en föreskrift med detta innehåll.

Enligt en av lagrådet samtidigt härmed handlagd remiss angående ändringar

i regeringsrättslagen skall besvär över länsstyrelsens beslut om förbud

eller åläggande enligt 14 § 4 mom. och om omhändertagande enligt 17 g

prövas av regeringsrätten. Hos regeringsrätten kan klaganden begära inhibition

av länsstyrelsens beslut. Han har på detta sätt erhållit en möjlighet

att hindra, att en för honom ofördelaktig åtgärd, t. ex. att hans djur dödas,

tillgripes innan länsstyrelsens beslut vunnit laga kraft.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968

Sedan omhändertagandet skett, ankommer det på polismyndigheten att

efter värdering låta försälja eller döda djuret. Det torde ligga i sakens natur

att, sedan polismyndigheten bestämt vad som skall ske, beslutet omedelbart

verkställes. Någon uttrycklig föreskrift om att så får förfaras torde inte

vara behövlig. Emellertid får förutsättas att polismyndighet, innan den beslutar

att omhändertaget djur skall dödas, ger ägaren rådrum att anskaffa

godtagbar köpare till djuret, såvida inte djurets tillstånd eller omständigheterna

i övrigt nödvändiggör att djuret omedelbart avlivas. Får djurägaren

vetskap om att polismyndigheten ämnar döda djuret, har han i och för sig

möjlighet att begära inhibition hos länsstyrelsen; polismyndighetens beslut

kan nämligen överklagas hos länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut i sin

tur hos Kungl. Maj:t, där besvären liandlägges i statsrådet (jfr det ovannämnda

förslaget om ändringar i regeringsrättslagen).

Beträffande den av lagrådet föreslagna bestämmelsen i 17 § andra stycket

andra punkten vill lagrådet framhålla att avsikten inte är att regeln skall

medföra någon ändrad inriktning av hittillsvarande praxis.

Tydligt är att sedan dom fallit med anledning av åtal för djurplågeri,

djuret i regel bör antingen återställas till ägaren eller också säljas eller dödas.

Angående 19 § är följande att märka.

Stadgandet i första stycket kommer att ha oförändrad lydelse men får såtillvida

ändrad innebörd att det gäller även kostnad som uppkommer till

följd av länsstyrelsens förordnande enligt 17 § första stycket andra punkten.

I anledning av föreskriften i 19 § andra stycket första punkten bör framhållas

att domen i djurplågerimålet i fortsättningen icke skall innehålla beslut

om återgäldande, eftersom frågan är reglerad i själva lagen.

Lagrådet vill vidare erinra om vad departementschefen anfört om civil

talan vid domstol mot den som inte godvilligt betalar kostnad.

Rätt att uttaga kostnadsersättning ur köpeskilling har, såsom framgår av

tredje stycket i 19 §, ansetts föreligga endast i förhållande till ägaren.

21 §.

Lagrådet erinrar om vad som anförts under 14 §.

Övergångsbestämmelse

De ändringar som nu föreslagits torde göra en övergångsbestämmelse nödvändig.

Denna kan förslagsvis erhålla följande lydelse: »Är djur -säd lagens

ikraftträdande omhändertaget enligt hittills gällande lag, skall denna alltjämt

äga tillämpning beträffande omhändertagandet och kostnaden därför.»

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

37

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 8 november 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Med anledning av lagrådets synpunkter i anslutning till 14 § vill jag betona,

att paragrafen inte torde komma att tillämpas i något större antal fall.

Av dessa kan på sin höjd ett fåtal komma att avse djur, beträffande vilka

avtal om avbetalningsköp gäller. Det finns därför inte anledning att överskatta

de svårigheter som kan föreligga för det fall att djur köpts på avbetalning

med äganderättsförbehåll. Enligt min mening bör länsstyrelsen i

avbetalningsfallen överväga att meddela köparen förbud att handha djuren.

I ärendet får dock först utredas vilka möjligheter köparen har att ställa

sig ett sådant förbud till efterrättelse. Som jag har anfört i remissprotokollet

skall ägaren beredas tillfälle att yttra sig, om förbud mot annan kommer

i fråga, och följaktligen har länsstyrelsen i de berörda fallen att träda

i kontakt med avbetalningssäljaren. Det torde inte vara uteslutet att man

därvid kan med säljarens medverkan åstadkomma en lösning av situationen.

Ytterligare föreligger, som lagrådet har påpekat, möjligheten att förordnande

om omhändertagande av djuret meddelas enligt 17 § första

stycket i det remitterade förslaget. Med hänsyn till det anförda anser jag, att

det bör finnas goda möjligheter att komma till rätta med svårigheterna i de

nu berörda fallen.

I anslutning till det av lagrådet nämnda exemplet att innehavare av hundgård,

som mottar djur till inackordering, visar försumlighet vill jag erinra

om att det enligt 8 a § djurskyddslagen krävs tillstånd för att driva sådan

verksamhet yrkesmässigt eller i större omfattning. Sådant tillstånd kan vid

behov återkallas vilket leder till att hundarna måste återställas till ägarna.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl, Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Om mot förmodan kommande erfarenheter skulle visa att det behövs

ytterligare bestämmelser för att lösa nu behandlade frågor, är jag beredd att

överväga sådana.

Vad sedan angår lagrådets förslag att införa straff för den som bryter mot

förbud att handha djur vill jag till en början framhålla att jag, som framgår

av det remitterade protokollet, i mina tidigare överväganden har ansett vitesförbud

och möjligheten att omhänderta djur vara tillräckliga sanktioner för

underlåtenhet att iaktta förbud eller åläggande.

Lagrådet har i och för sig inte ansett att de i remissprotokollet föreslagna

sanktionerna skulle vara otillräckliga men har av andra skäl önskat att

möjligheten att förelägga vite ersätts av en bestämmelse om straff för den

som bryter mot förbud att handha djur. Som motivering för sitt förslag har

lagrådet anfört de konsekvenser som kan uppkomma när förbud att handha

djur har meddelats mot både ägaren och skötaren av vanvårdat djur. I sådana

fall kan allmän domstol i mål om utdömande av vite för djurskötaren

vid prövning av lagligheten i förbudsbeslutet komma till annan uppfattning

än länsstyrelse eller regeringsrätten i fråga om förbud för djurägaren.

Som lagrådet har framhållit måste sådana fall i praktiken bli sällsynta.

Vidare kan påpekas att en eventuell skillnad i bedömningen av förbuds laglighet

kan vara förklarlig med hänsyn till att de båda förbudsbesluten gäller

olika personer. Även om det är något tveksamt om de skäl som lagrådet har

anfört är tillräckliga för att motivera den förordade ändringen, vill jag inte

motsätta mig lagrådets förslag i denna del. Den förordade bestämmelsen i

14 § 4 mom. andra stycket om vitesåläggande bör alltså utgå och i 21 § första

stycket bör föras in ett tillägg om straffansvar för den som överträder förbud

att handha djur.

Beträffande 17 § i det remitterade förslaget har lagrådet vänt sig mot att

enligt paragrafen kommer att finnas två slag av omhändertagande, för vilka

skall gälla olika regler i fråga om beslutanderätt, överklagande och ersättningsskyldighet

för kostnader. För att nå större enhetlighet har lagrådet

föreslagit bestämmelser som innebär att samtliga fall behandlas i den ordning

som det remitterade förslaget tillskapar. En sådan ändring medför dels

vissa följdändringar i 18 och 19 §§, dels en ny övergångsbestämmelse på sätt

närmare framgår av lagrådets utlåtande.

Jag finner lagrådets förslag innebära en förbättring och biträder därför

detta. Jag instämmer också i lagrådets uttalanden i anslutning till de föreslagna

bestämmelserna.

Utöver vad som följer av det anförda bör en mindre redaktionell jämkning

vidtas i lagförslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga förslaget med de angivna ändringarna.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

39

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680470

Doktrin (1)

  1. Camilla Mundt, Från Högsta förvaltningsdomstolen. Mars–maj 2017, FT 2017 nr 3 s. 417, på s. 423 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 3LU 1968:72 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 19ri''i s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 1995 ref. 1 ur registret

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 2017 s. 417 Camilla Mundt, Från Högsta förvaltningsdomstolen. Mars–maj 2017 s. 423 i texten