Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, m.m

1968-01-26 · 167 sidor, varav 164 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 164 av 167 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:19, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

1

Nr 19

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, m.m.;

given Stockholms slott den 26 januari 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom,

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att arrendator som enligt arrendeavtalet har

rätt att på arrendestället uppföra eller bibehålla byggnad ges en lagfäst

rätt till besittningsskydd. Förslaget skiljer mellan arrende för att tillgodose

arrendatorns bostadsbehov (bostadsarrende) och arrende för att tillgodose

en näringsdrivande arrendators behov av byggnad i förvärvsverksamheten

(anläggningsarrende). Bostadsarrende kan avse såväl sommarstuga eller

annat fritidshus som helårsbostad.

Beträffande bostadsarrende föreslås flera bestämmelser av tvingande

natur som syftar till att trygga arrendatorns rättsställning. Arrendeavtal

skall sålunda upprättas skriftligen med en minsta arrendetid om fem år.

Sägs arrendet inte upp inom viss tid, förlängs det automatiskt. Är arrendestället

bebyggt med hus som åsatts taxeringsvärde, har arrendatorn besittningsskydd

i form av en rätt till förlängning av arrendeavtalet. Begär

jordägaren oskälig avgift för en kommande arrendeperiod eller uppställer

han annat obilligt villkor, kan avgiften nedsättas eller villkoret jämkas efter

prövning vid domstol. Besittningsskyddet kan brytas endast på vissa i lagen

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

angivna grunder. Arrendatorn tillerkänns dessutom en vidgad rätt att överlåta

arrenderätten.

När det gäller anläggningsarrende föreslås att avtalsfriheten för parterna

skall behållas i högre grad än i fråga om bostadsarrende. Avtal skall dock

upprättas skriftligen med bestämd arrendetid. Har ej annat avtalats, förlängs

arrendet automatiskt, om uppsägning inte sker. Vidare får anläggningsarrendatorn,

om ej annat avtalats, ett indirekt besittningsskydd i form

av rätt till ersättning för förlust, om arrendeavtalet sägs upp utan befogad

anledning. Också reglerna om överlåtelse av arrenderätten ändras i viktiga

hänseenden.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1968. Bestämmelserna

om besittningsskydd vid bostadsarrende föreslås gälla även avtal som slutits

dessförinnan. I princip förutsätts dock att arrendet vid arrendetidens

utgång skall ha varat under minst tio år.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 3 § samt 2 kap. 1, 7 och 36 §§ lagen

den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges, dels att 2 kap. lagen1 2 från och med rubriken

närmast före 70 § skall erhålla nedan angivna ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

3 §.

Sker överlåtelse av fastighet, vartill

nyttjanderätt upplåtits, vare nyttj

anderätten ej gällande mot nye ägaren,

med mindre vid överlåtelsen

skett förbehåll om nyttj anderättens

bestånd eller på grund av inteckning

eller inskrivning, enligt vad därom

är stadgat, nyttj anderätten skall fortfarande

gälla; dock att i fråga om

rätt för arrendator eller hyresgäst att

i visst fall njuta sin nyttjanderätt till

godo gäller vad i 2 kap. 28 och 3

kap. 28 § därom stadgas.

Varder fastigheten — — — —--

Återköpes fastigheten enligt lagen

om återköpsrätt till fast egendom,

vare nyttj anderätten ej beståndande

mot återköparen, med mindre denne

sådant utfäst eller han själv är upplåtare

eller tidigare förvärvat fastigheten

med förbehåll om nyttjanderättens

bestånd eller nyttj anderätten

jämlikt 2 kap. 28 § eller 3 kap. 28 §

tidigare gällt mot honom eller på

grund av inteckning eller inskriv
-

Sker överlåtelse av fastighet, vartill

nyttjanderätt upplåtits, vare

nyttj anderätten ej gällande mot nye

ägaren, med mindre vid överlåtelsen

skett förbehåll om nyttj anderättens

bestånd eller på grund av inteckning

eller inskrivning, enligt vad därom

är stadgat, nyttj anderätten skall

fortfarande gälla; dock att i fråga

om rätt för arrendator eller hyresgäst

att i visst fall njuta sin nyttjanderätt

till godo gäller vad i 2

kap. 28, 70, 71 och 83 §§ samt 3 kap.

28 § därom stadgas,

nyttj anderättens bestånd.

Återköpes fastigheten enligt lagen

om återköpsrätt till fast egendom,

vare nyttj anderätten ej beståndande

mot återköparen, med mindre denne

sådant utfäst eller han själv är upplåtare

eller tidigare förvärvat fastigheten

med förbehåll om nyttjanderättens

bestånd eller nyttjanderättten

jämlikt 2 kap. 28, 70, 71 eller

83 § eller 3 kap. 28 § tidigare gällt

mot honom eller på grund av in
-

1 Senaste lydelse av 1 kap. 3 § se 1939:364 samt av 2 kap. 1, 7 och 36 §§ se 1943:883.

2 Senaste lydelse av rubriken närmast före 70 § se 1943:883 och av 70 § se 1963:539.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ning, enligt vad därom är stadgat,

ny ttj anderätten skall fortfarande

gälla. Är nyttjanderätt, enligt vad nu

sagts, gällande mot återköparen på

grund av dennes utfästelse eller till

följd av att han själv är upplåtare

eller tidigare förvärvat fastigheten

med förbehåll om nyttjanderättens

bestånd, vare så ansett som hade

återköpet skett med sådant förbehåll.

(Föreslagen lydelse)

teckning eller inskrivning, enligt vad

därom är stadgat, nyttj anderätten

skall fortfarande gälla. Är nyttjanderätt,

enligt vad nu sagts, gällande

mot återköparen på grund av dennes

utfästelse eller till följd av att

han själv är upplåtare eller tidigare

förvärvat fastigheten med förbehåll

om nyttj anderättens bestånd, vare

så ansett som hade återköpet skett

med sådant förbehåll.

2 KAP.

1 §•

Avtal, varigenom

Har fastigheten övertagits till brukande

mot lega, utan att skriftligt avtal

blivit upprättat, njute brukaren,

där det ej berott på honom, att giltigt

arrendeavtal sedermera icke

kommit till stånd, ersättning för den

skada, som därigenom tillskyndas

honom. Förbehåll, som strider mot

vad sålunda stadgats, vare utan verkan.

Den, som---------

utan verkan.

Har arrendatorn tillträtt fastigheten

utan att skriftligt avtal blivit

upprättat och har det ej berott på

honom att giltigt arrendeavtal sedermera

icke kommit till stånd, har

han rätt till ersättning för skada.

Förbehåll, som strider mot vad sålunda

stadgats, vare utan verkan.

rätt förlustig.

Utan jordägarens

7 §•

- liknande ändamål.

Arrendatorn får uthyra egen byggnad,

om det kan ske utan påtaglig

olägenhet för jordägaren.

36 §.

bestämts och icke på tillsägelse vidtager rät
-

Arrenderätten vare

telse;

4. om han mot bestämmelserna i

7 § och 8 § första stycket åt annan

upplåter nyttjanderätt till fastigheten

eller del därav eller överlåter arrenderätten

eller om han, i fall som

8 § andra stycket eller 9 § första

stycket avser, överlåter arrendet å

annan, utan att där givna föreskrifter

iakttagits;

5. om han---------

Finnes i----------

Uppsäges avtalet,------

4. om han i strid med bestämmelserna

i detta kapitel åt annan upplåter

nyttjanderätt till fastigheten

eller del därav eller överlåter arrenderätten;
-

— sådan bestämmelse,

från arrendet.

----till skadestånd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Om arrende för annat ändamål

än jordbruk.

(Föreslagen lydelse)

Om lägenhetsarrende.

70 §.

Avtal, varigenom jord upplåtes på

arrende för annat ändamål än jordbruk,

skall upprättas skriftligen, där

ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda

åsämjas.

Ä sådan

Är ej —

Lägenhetsarrende föreligger när

jord upplåtes på arrende för annat

ändamål än jordbruk och arrendet

icke är att anse som bostadsarrende

eller anläggningsarrende. Avtal om

lägenhetsarrende skall upprättas

skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn

annorlunda åsämjas,

kan nöjas,

n skett.

Sker överlåtelse----------honom gällande.

Ej må----------utan verkan.

Om bostadsarrende.

71 §.

Bostadsarrende föreligger när jord

upplåtes på arrende för annat ändamål

än jordbruk samt arrendatorn

enligt arrendeupplåtelsen har rätt att

på arrendestället uppföra eller bibehålla

bostadshus och det ej är uppenbart

att upplåtelsens huvudsakliga

syfte är att tillgodose annat ändamål

än att bereda bostad åt arrendatorn

och honom närstående. Har upplåtelsen

skett för arrendatorns livstid,

föreligger dock icke bostadsarrende.

I fråga om bostadsarrende gälla 1,

3, 28 och 43 §§ samt, om ej annat

följer av 72—82 §, 70 § andra stycket.

72 §.

Upplåtelse skall ske för viss tid,

minst fem år. År arrendetiden icke

så bestämd, gäller upplåtelsen för

fem år.

Förbehåll att arrendeavtal skall

upphöra att gälla före arrendetidens

utgång om arrendatorn dör är utan

verkan.

73 §.

För att arrende skall upphöra vid

arrendetidens utgång skall uppsägning

alltid ske.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Uppsägning från jordägarens sida

skall äga rum tidigast två år och senast

ett år före arrendetidens utgång,

även om annan tid avtalats. Arrendatorn

är alltid berättigad att göra

sin uppsägning senast ett år före arrendetidens

utgång eller inom den

kortare tid före utgången, som kan

ho överenskommits.

Uppsäges ej arrendeavtal inom rätt

tid, anses det förlängt på fem år, om

ej längre tid avtalats.

74 §.

Bestämmelserna i 75—80 §§ om

förlängning av arrendeavtal gälla,

utom när

1. hus som avses i 71 § första

stycket ej finns på arrendestället då

avtalet senast kan uppsägas från

jordägarens sida eller, om sådant

hus finns, det då ej är åsatt taxeringsvärde,

2. arrendet upphör på den grund

att arrenderätten är förverkad eller

förhållande som avses i 3b § föreligger.

75 §.

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet,

har arrendatorn rätt till förlängning

av avtalet, utom när

1. arrenderätten är förverkad eller

arrendeavtalet kan uppsågas enligt

3b § utan att likväl jordägaren

uppsagt avtalet att upphöra på någon

av dessa grunder,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt

sina förpliktelser i sådan mån

att arrendeavtalet skäligen icke bär

förlängas,

3. byggnad på arrendestället uppförts

utan byggnadslov i fall då sådant

erfordrats eller i strid med

plan eller därmed jämförligt beslut

av myndighet angående markens bebyggande

eller användning,

b. i annat fall byggnad på arrendestället

icke står i överensstämmelse

med gällande plan och jordägaren

gör sannolikt att han skall använda

marken i enlighet med planen,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5. jordägaren gör sannolikt, att

marken skall användas för bebyggelse

av annat slag än det som avses

med upplåtelsen eller för jordbruk,

industri eller annan ekonomisk verksamhet,

samt intresset för honom

att kunna förfoga över marken för

sådant ändamål påtagligt överväger

arrendatorns intresse av fortsatt arrende,

6. jordägaren i annat fall bär befogad

anledning att upplösa arrendeförhållandet.

76 §.

Vid förlängning av arrendeavtal

är arrendatorn skyldig att godtaga

den arrendeavgift som jordägaren

fordrar. Om hans krav är oskäligt,

skall dock avgiften utgå med skäligt

belopp. Annat av jordägaren uppställt

villkor skall gälla, om det ej är

obilligt. Arrendetiden skall dock utgöra

fem år, om ej kortare tid av

särskild anledning är lämpligare. I

den mån ändring i arrendevillkoren

ej påkallas, skola samma villkor

som förut gälla.

Träffas vid förlängning av arrendeavtal

överenskommelse om arrendeavgiften

eller annat villkor, gäller

överenskommelsen utan hinder av

bestämmelserna i första stycket.

77 §.

Föreligger tvist om förlängning av

arrendeavtalet eller villkor för sådan

förlängning, åligger det jordägaren

att skriftligen meddela arrendatorn

att denne, om han icke går med

på att flytta, har att senast två månader

efter det att han fått del av

meddelandet väcka talan i tvisten.

Meddelandet skall lämnas i den ordning

som enligt 38 § gäller för uppsägning.

Bestämmelsen i 38 § tredje

stycket gäller dock icke om det ej

finns husfolk.

Om jordägaren fullgjort vad som

åligger honom enligt första stycket,

har arrendatorn att väcka talan in
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om den i första stycket avsedda tiden.

Iakttages ej denna, förfaller

rätten till förlängning av arrendeavtalet.

78 §.

Är fråga om förlängning av arrendeavtalet

ännu ej avgjord när arrendetiden

går ut, har arrendatorn rätt

att kvarsitta på arrendestället, till

dess frågan är slutligt avgjord. För

tid som arrendatorn sålunda kvarsitter

skola de förut gällande arrendevillkoren

tillämpas i avbidan på att

arrendevillkoren för samma tid bli

slutligen bestämda.

79 §.

Bifalles arrendatorns talan om förlängning

av arrendeavtalet, skola

villkoren för det fortsatta arrendet

fastställas enligt 76 §.

Dom varigenom arrendatorns talan

bifalles anses som avtal om fortsatt

arrende.

80 §.

Bifalles ej arrendatorns talan om

förlängning av arrendeavtalet, får i

domen skäligt uppskov med frånträdet

medges, om jordägaren eller

arrendatorn begär det. Avgöres tvisten

efter arrendetidens utgång eller

medges uppskov med frånträdet,

skola arrendevillkoren för tiden från

avtalets upphörande till frånträdet

fastställas enligt 76 §.

81 §.

Vill arrendatorn överlåta arrenderätten

till annan, skall han erbjuda

jordägaren att återtaga arrendestället

mot skyldighet att betala arrendatorn

skälig ersättning för arrenderättens

värde samt, om arrendatorn

önskar att jordägaren skall övertaga

byggnad eller annan anläggning som

avses i 18 §, att inlösa dessa till skäligt

belopp. Förklarar jordägaren sig

villig att lösa, men kan överenskommelse

ej träffas om ersättningen,

skall denna fastställas av skiljemän

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

It Rihang till riksdagens protokoll 1968.

i den ordning 18 § föreskriver. Har

jordägaren ej inom en månad efter

erbjudandet lämnat förklaring som

nyss angivits, får arrendatorn i sitt

ställe sätta annan med vilken jordägaren

skäligen kan nöjas.

Genom bodelning, arvskifte eller

testamente eller genom exekutiv försäljning

eller i arrendatorns konkurs

kan arrenderätten övergå till annan

med vilken jordägaren skäligen kan

nöjas, utan att erbjudande enligt

första stycket lämnats.

82 §.

Förbehåll som strider mot bestämmelse

i 72—81 §§ är utan verkan

mot arrendatorn, om ej annat anges.

Rätten kan medge undantag från

sådan bestämmelse, om särskilda

omständigheter föranleda till det och

avtalet innehåller förbehåll att sådant

medgivande får sökas.

Innehåller avtalet att medgivande

av undantag får sökas men avslås

ansökningen, förfaller avtalet, om ej

annat överenskommits.

Om andäggningsarrende.

83 §.

Anläggningsarrende föreligger när

jord upplåtes på arrende för annat

ändamål än jordbruk samt arrendatorn

enligt arrendeupplåtelsen har

rätt att för förvärvsverksamhet på

arrendestället uppföra eller bibehålla

byggnad, som ej är av endast

ringa betydelse för verksamhetens

bedrivande. Har upplåtelsen skett

för arrendatorns livstid eller för viss

tid som understiger ett år, föreligger

dock icke anläggningsarrende.

1 fråga om anläggningsarrende

gälla 1, 3 och 28 §§ samt, om ej

annat följer av 84-—89 §, 70 § andra

stycket.

84 §.

Upplåtelse skall ske för viss tid.

Är arrendetiden icke så bestämd,

gäller avtalet för fem år.

samt. Nr 19

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85 §.

Har ej annat överenskommits, anses

arrendeavtal innefatta villkor att

om uppsägning ej sker inom rätt

tid, avtalet skall anses förlängt på

tid som motsvarar arrendetiden,

dock längst fem år.

Uppsägning skall ske minst sex

månader före arrendetidens utgång,

om ej annan tid överenskommits.

86 §.

Bestämmelserna i 87 och 88 §§ om

rätt till ersättning med anledning av

arrendets upphörande gälla, utom

när arrendet upphör på den grund

att arrenderätten är förverkad eller

förhållande som avses i 34 § föreligger.

87 §.

Har jordägaren uppsagt arrendeavtalet

och vägrar han att förlänga

arrendet eller kommer förlängning

i annat fall ej till stånd på den grund

att jordägaren för förlängning kräver

avgift som ej är skälig eller uppställer

annat villkor som är obilligt,

skall han i skälig omfattning ersätta

arrendatorn dennes förlust på grund

av arrendets upphörande, om ej

1. arrendatorn åsidosatt sina förpliktelser

i sådan mån att det icke

skäligen kan fordras att jordägaren

förlänger arrendeförhållandet,

2. jordägaren gör sannolikt, att

marken skall användas för annat ändamål

än det med upplåtelsen avsedda

och intresset för honom att

kunna förfoga över marken för sådant

ändamål påtagligt överväger

arrendatorns intresse av fortsatt arrende,

3. jordägaren i annat fall har befogad

anledning att upplösa arrendeförhållandet.

Förlust för arrendatorn som har

samband med att denne bekostat

uppförande av byggnad eller utförande

av annat arbete på arrendestället

skall beaktas vid ersättningens

bestämmande endast om åtgär
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

den vidtagits i enlighet med arrendeavtalet.

88 §.

Om arrendatorn icke inom tre

veckor från uppsägningen meddelar

jordägaren att han önskar behålla

arrendestället, är hans rätt till ersättning

enligt 87 § förfallen. Lämnas

sådant meddelande inom den

angivna tiden, har jordägaren att

inom tre veckor från det att meddelandet

lämnades underrätta arrendatorn

om de villkor han uppställer

för att förlänga arrendeförhållandet

eller om orsaken till att han vägrar

medge förlängning. Underlåter han

detta, har arrendatorn rätt till ersättning

för förlust som avses i 87 §.

Arrendatorns meddelande enligt

första stycket skall lämnas i den

ordning som enligt 38 § gäller för

uppsägning.

89 §.

Arrendatorn får i sitt ställe sätta

annan med vilken jordägaren skähgen

kan nöjas. Förbehåll varigenom

denna arrendatorns rätt begränsas

får ej göras gällande när överlåtelse

sker genom exekutiv försäljning

eller i arrendatorns konkurs. 1

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

2. Lagen äger ej tillämpning på arrendeavtal som slutits före lagens

ikraftträdande, om icke annat följer av vad nedan sägs.

3. Avser avtal, som slutits före lagens ikraftträdande, sådant arrende

som enligt lagen utgör bostadsarrende, skall 2 kap. 74—80 §§ tillämpas

på avtalet, om arrendet vid arrendetidens utgång varat minst tio år. Detsamma

gäller, om den arrendetid som löper vid ikraftträdandet enligt avtalet utgår

först sedan arrendet varat minst tio år.

Gäller avtalet bestämd tid utan förbehåll om uppsägning, äger även 2

kap. 73 § tillämpning. Om arrendetiden går till ända inom ett år från

lagens ikraftträdande, anses dock uppsägning som skett inom en månad

från ikraftträdandet ha skett i rätt tid.

4. Har avtal om arrende för annat ändamål än jordbruk slutits före lagens

ikraftträdande och är avtalet träffat på obestämd tid eller med förbehåll om

rätt för såväl jordägaren som arrendatorn att uppsäga avtalet samt sker ej,

sedan lagen trätt i kraft, uppsägning till den tid då på grund av sådan uppsägning

avtalet tidigast kunnat frånträdas, skall lagen tillämpas på avtalet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj:ts proposition nr i9 år 1968

från nämnda tid. Förlänges avtal till följd av bestämmelserna under punkt

3, äger därefter lagen i dess helhet tillämpning på avtalet.

Är avtal som avses i första stycket ej skriftligt, skall dock 2 kap. 70 §

fjärde stycket i stället för 2 kap. 28 § tillämpas på avtalet.

5. Har arrendeavtal som slutits före lagens ikraftträdande ej upprättats

skriftligen, skall det ske, om jordägaren eller arr enda torn begär det.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)

om handläggning av domstolsärenden

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning

av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

6

Underrätt vare-----— -—

Vid annan---------

eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,

vare häradsrätten i ärende, som

avses i andra stycket 2, 3, 6, 7 eller

9 eller angår intagande i rättens protokoll

av förening varom under 8.

förmäles, domför med tre i nämnden,

dock ej då fråga är om tillstånd

till viss förvaltningsåtgärd eller

talan mot överförmyndares beslut.

(Föreslagen lydelse)

---lagfaren domare.

--om ägofred;

9. medgivande av undantag enligt

2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom; eller

10. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,

vare häradsrätten i ärende, som avses

i andra stycket, 2, 3, 6, 7, .9 eller

10 eller angår intagande i rättens

protokoll av förening varom under

8. förmäles, domför med tre i nämnden,

dock ej då fråga är om tillstånd

till viss förvaltningsåtgärd eller talan

mot överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1963:524.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

13

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i

statsrådet på Stockholms slott den 20 oktober 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Gei jer, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning beträffande

lägenhetsarrende m. m. och anför.

INLEDNING

Den nuvarande arrendelagen ingår som 2 kap. i lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom (NJL). Arrendelagen innehåller

bestämmelser om dels jordbruksarrende, dvs. markupplåtelse för

jordens brukande, dels arrende för annat ändamål än jordbruk. Denna senare

arrendeform, som brukar benämnas lägenhetsarrende, regleras i 2

kap. 70 § NJL.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 december 1959 tillkallade

dåvarande chefen för jordbruksdepartementet samma dag sakkunniga1

för att göra en översyn av och avge förslag rörande arrendelagstiftningen

och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog namnet

arrendelagsutredningen.

Utredningen avgav den 27 maj 1966 delbetänkandet »Bostadsarrende

ni. m.» (SOU 1966: 26). Betänkandet innehåller förslag till reformer beträffande

två ofta förekommande slag av lägenhetsarrenden, vilka utredningen

benämner bostadsarrende resp. anläggningsarrende. Bostadsarrende

anser utredningen föreligga, när arrendatorn på arrendestället äger eller avser

att åt sig uppföra bostadshus. Denna arrendekategori omfattar i första

hand sommarstugor och andra fritidshus men också helårsbostäder. Anläggningsarrende

karakteriseras enligt utredningens förslag av att arrendatorn

har rätt att för förvärvsverksamhet på arrendestället uppföra eller

1 Borgmästaren Björn Widegren, tillika ordförande, riksdagsmännen Fredrik-Adolf

Hamilton af Hageby, J. S. Jonsson, Thorsten Larsson och Gunnar Pettersson samt direktören

Arne öhrström och förbundssekreteraren Gustav V. Jönsson. Jonsson avled den

31 juli 1962. I hans ställe utsågs den 11 september 1962 riksdagsmannen Eric Mossherger.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

behålla lagerhus, fabrik, bensinstation, kiosk eller annan sådan byggnad.

I betänkandet föreslås skilda regler i syfte att stärka arrendatorns rättsställning

vid bostads- och anläggningsarrende. Utredningens förslag torde få

fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av hovrätten för

Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, statens järnvägar, byggnadsstyrelsen,

kammarkollegiet, bankinspektionen, riksskattenämnden, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens vatteninspektion

(vattenvårdsnämnden), kommerskollegium, statens institut för hantverk

och industri, bostadsstyrelsen, statens friluftsnämnd, länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands,

Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, lagberedningen, 1960 års

ecklesiastika boställsutredning, Kungl. Djurgårdens förvaltning, Svenska

kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska pastoratens riksförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF),

Svenska naturskyddsföreningen, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen,

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,

Sveriges lantmätareförening, Sveriges industriförbund, Svensk

industriförening, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svenska petroleuminstitutet,

Sveriges kioskägares riksförbund, Sveriges korvhandlareförbund,

Sveriges koloniträdgårdsförbund, Hyresgästernas sparkasseoch

byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Sveriges jordägareförbund

och Sportstugefrämjandet.

Yttranden har desutom avlämnats av domänstyrelsen från dels överjägmästarna

i bergslagsdistriktet samt östra och västra distrikten, dels domänintendenterna

i östra, mellersta, södra och norra domänområdena, av lantmäteristyrelsen

från överlantmätarna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,

Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och

Norrbottens län, av kommerskollegium från Stockholms, Östergötlands och

Södermanlands, Gotlands samt Skånes handelskammare, handelskammaren

i Göteborg, Västergötlands och norra Hallands handelskammare, handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län och handelskammaren i

Gävle, av länsstyrelsen i Stockholms län från överlantmätaren och länsarkitekten

i länet, av länsstyrelsen i Gotlands län från Gotlands läns hushållningssällskap,

av länsstyrelsen i Malmöhus län från länsarkitekten och

länsingenjören i länet samt Skånes jordägareförbund, av länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län från länsarkitekten i länet och stadskollegiet i

Göteborg, av länsstyrelsen i Örebro län från överlantmätaren och tillförordnade

länsarkitekten i länet samt av länsstyrelsen i Norrbottens län

från överlantmätaren, länsarkitekten och lantbruksnämnden i länet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1968 15

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om lagstiftning beträffande lägenhetsarrende.

Inom justitiedepartementet har upprättats förslag till lag angående ändring

i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom m. m. Förslaget

torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

HUVUDDRAGEN I GÄLLANDE RÄTT

De centrala bestämmelserna om arrende finns i 1 och 2 kap. NJL. I

fråga om jordbruksarrende har lagen efter sin tillkomst undergått flera

ändringar. Särskilt betydelsefulla ändringar vidtogs år 1927 och år 1943.

Dessa reformer har endast indirekt och i begränsad utsträckning återverkat

på reglerna om lägenhetsarrende. Lägenhetsarrendet har därför alltjämt

kvar i huvudsak den rättsliga innebörd som det erhöll i 1907 års

lagstiftning. I fråga om arrende av ecklesiastik jord gäller vid sidan av

NJL:s regler särskilda bestämmelser i ecklesiastik boställsordning den 30

augusti 1932 (nr 400). Dessutom finns en omfattande specialreglering av

administrativ karaktär för bl. a. kronoegendom.

Första kapitlet i NJL innehåller allmänna bestämmelser för alla former

av nyttjanderätt. Bestämmelserna gäller bl. a. upplåtelsetidens längd, sakrättsliga

frågor och upplåtarens skadeståndsansvar om nyttj anderätten förfaller.

I lagens andra kapitel, arrendelagen, tas de närmare reglerna för arrende

upp. Alltefter sitt ändamål indelas arrenden i jordbruksarrende och lägenhetsarrende.

Jordbruksarrende bestäms positivt i lagen och föreligger när

jord genom avtal upplåts s-till brukande mot lega» (1 § första stycket), medan

lägenhetsarrende avser markupplåtelse på arrende »för annat ändamål

än jordbruk» (70 § första stycket). Varje arrendeupplåtelse enligt arrendelagen

som inte är att hänföra till jordbruksarrende utgör således lägenhetsarrende.

Bestämmelserna om jordbruksarrende är uppdelade i tre avdelningar,

nämligen allmänna bestämmelser om jordbruksarrende (1—44 §§), bestämmelser

som rör arbetsavtal i samband med jordbruksarrende (45—48 §§)

och särskilda bestämmelser för vissa jordbruksarrenden — s. k. sociala

arrenden — (49—69 §§). I 70 § regleras slutligen lägenhetsarrende. För

lägenhetsarrende gäller dessutom paragrafer i arrendelagen till vilka 70 §

andra stycket direkt eller indirekt hänvisar. Sålunda gäller bl. a. reglerna

om arrendes förverkande och uppsägning (4 och 36—39 §§), fardag (5 §)

och överlåtelse av arrenderätt (8—-9 §§).

De allmänna reglerna för lägenhetsarrende är uppbyggda på principen om

full avtalsfrihet. I den mån bestämmelserna ej utvisar att de är av tvingande

karaktär, kan de sättas ur funktion genom förbehåll i arrendeavtalet.

Eftersom en stor del av de viktigaste reglerna är dispositiva, har avtalspar
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

terna en tämligen stor frihet att reglera sitt mellanhavande på det sätt som

de finner lämpligast. Det står således parterna fritt att själva bestämma

om arrendeavtalet skall upprättas skriftligt eller muntligt samt att avtala

om arrendetidens längd, legans storlek samt tiden för uppsägning och avflyttning

m. m.

Reglerna för lägenhetsarrende avviker från bestämmelserna för jordbruksarrende

i allmänhet i viktiga hänseenden. Detta gäller främst bestämmelserna

om formen för avtalet och tiden för upplåtelsen men även reglerna

för avtalets fortsatta bestånd. För jordbruksarrende gäller enligt 1 § att den

skriftliga avtalsformen är obligatorisk. Enligt 2 § skall jordbruksarrende i

allmänhet som regel upplåtas för viss tid eller för arrendatorns livstid. Är

tiden inte bestämd på sådant sätt, skall avtalet anses ingånget för en tid

av fem år. För lägenhetsarrende finns ingen motsvarande regel. Sådant

arrende kan därför upplåtas på helt obestämd tid. Vid jordbruksarrende

med bestämd avtalstid har arrendatorn rätt till förlängt arrende på fem

år om han fortsätter brukandet efter arrendetidens utgång. För en lägenhetsarrendator

i motsvarande situation finns ingen bestämmelse i lagen om

förlängning av arrendet.

Vid jämförelse mellan lägenhetsarrende och de sociala jordbruksarrendena

är skillnaderna ännu större. För de sociala jordbruksarrendena gäller

en minsta arrendetid av fem år med rätt för arrendatorn till nytt arrende

för en tid av fem år (optionsrätt). Brytande av optionsrätten tillåts endast

i vissa i lagen närmare angivna situationer. Någon rätt för lägenhetsarrendatorn

att kräva förnyelse eller förlängning av avtalet föreligger inte.

Som förut sagts har det inte förekommit någon reform med tanke på de

särskilda problem som sammanhänger med lägenhetsarrende!!. År 1918 gjordes

dock en betydande grupp av lägenhetsarrenden till föremål för särbehandling

genom den första s. k. ensittarlagen. Enligt den nu gällande ensittarlagen

— lagen den 7 juli 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område — har

nyttjanderättshavare rätt att inlösa det upplåtna området, under förutsättning

bl. a. att boningshus som tillhör nyttj anderättshavaren och lämnar

nöjaktig bostad åt honom och hans familj är uppfört på marken samt att

ett sådant hus fanns uppfört även den 1 januari 1919. I prop. 1967: 144

föreslås vissa ändringar i ensittarlagen. Som villkor för inlösen uppställs

enligt propositionen att marken sedan den 1 januari 1928 varit bebyggd

med nyttj anderättshavare tillhörigt boningshus som under samma tid utgjort

stadigvarande bostad åt honom och hans familj.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

17

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Tidigare reformkrav och reformförslag

Kategorin lägenhetsarrende kom genom den bestämning den erhöll i 1907

års lag att innefatta ett stort antal olikartade typer av nyttj anderättsupplåtelser.

Några mera enhetliga slag av avtal som motiverade särbehandling

ansågs inte föreligga. Under senare tid kan emellertid tydligare än förut urskiljas

vissa grupper av lägenhetsarrenden som avviker från återstoden och

därför kan sammanföras i speciella avtalstyper. Detta gäller i synnerhet

arrendeupplåtelser för sommarstugor och andra fritidshus. Med hänsyn till

fritidsbebyggelsens stora omfattning är det lättförståeligt att önskemålet

om reformer beträffande denna avtalstyp gjort sig särskilt gällande. En

annan homogen grupp av lägenhetsarrenden som framträtt efter hand kännetecknas

av att ar rendatorn driver förvärvsverksamhet på arrendestället.

Många gånger har dessa arrenden stor ekonomisk betydelse.

I motioner till 1955 års riksdag (I: 165 och II: 206) begärdes utredning

om ökat rättsskydd åt innehavare av sommarstugearrenden. Motionärerna

framhöll särskilt osäkerheten i lägenhetsarrendatorns rättsställning när

hans nyttjanderätt grundade sig på muntlig upplåtelse eller gällde för obestämd

tid. Motionerna behandlades i tredje lagutskottet, som i utlåtande

(LSU 1955:29) bl. a. fastslog att det otvivelaktigt måste anses otillfredsställande

att den som på ofri grund uppfört en byggnad av inte alltför

enkel beskaffenhet innehade tomtområdet på så osäkra villkor som motionärerna

påtalat. Utskottet förklarade dock att några egentliga olägenheter

av gällande rättsregler inte framträtt. Detta förhållande uteslöt emellertid

inte att i en del fall osäkerheten i arrendatorns rättsliga ställning

kunde medföra verkningar av inte önskad art. Ifrågavarande arrenden fyllde

även den viktiga sociala uppgiften att tillgodose mindre bemedlade med

mark för fritidsbebyggelse. Det syntes därför utskottet befogat att överväga

i vad mån nyttj anderättshavarnas ställning i dessa fall kunde stärkas.

Då emellertid inom jordbruksdepartementet vid tillfället övervägdes

ändring i lagstiftningen om jordbruksarrende m. m., ansåg utskottet att

spörsmålet lämpligen kunde tas upp i samband därmed. Utskottet förordade

därför, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa att

nyttjanderättslagens regler om lägenhetsarrende i lämpligt sammanhang

gjordes till föremål för översyn i syfte att öka arrendatorns skydd mot uppsägning.

Riksdagen biföll utskottets förslag (rskr 1955: 375).

Vid 1961 års riksdag hemställdes i motion (II: 7) att förslag som bättre

tryggade lägenhetsarrendatorns ställning snarast skulle framläggas för

riksdagen. Förutom avsaknaden av skriftligt avtal och bestämd arrendetid

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

påtalade motionären även arrendatorns otrygghet mot oskälig höjning av

arrendeavgiften. Motionen behandlades av tredje lagutskottet. Utskottet

förklarade (L3U 1961: 6) att de skäl för en översyn av arrendelagen som

utskottet anfört i 1955 års utlåtande alltjämt kvarstod. Det borde dock

överlämnas åt arrendelagsutredningen att avgöra huruvida ett delbetänkande

lämpligen kunde avges. Utskottet förordade därför att motionen inte

skulle föranleda någon åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

förslag.

Fritidsbebyggelsens markdispositionsformer togs sedermera upp inom

1962 års fritidsutredning. I det delbetänkande som fritidsutredningen lade

fram år 1965 — »Friluftslivet i Sverige», del II (SOU 1965: 19) — ställer sig

utredningen starkt kritisk mot lägenhetsarrendet, såväl med hänsyn till

kravet på samhällets planering av fritidsbebyggelsen som till arrendatorns

behov av trygghet i besittningen. Fritidsutredningen framhåller sålunda

(s. 160) att lägenhetsarrende enligt gällande rätt kan avse vilket markområde

som helst. I motsats till äganderätts- eller tomträttsförvärv av byggnadstomt

för fritidsbebyggelse, finns beträffande arrende ingen säkerhet

för att området är lämpligt för sitt ändamål. Gällande arrenderegler ger

inte heller husägaren ett tillfredsställande besittningsskydd. Vidare utesluter

arrendesystemet möjligheten att belåna fritidshuset, eftersom byggnad på

ofri grund utgör lös egendom. Sammanfattningsvis förklarar utredningen

att lägenhetsarrendet utgör en alltför löslig och osäker markdispositionsform

för att kunna utgöra ett lämpligt underlag för en så betydande och

långsiktig investering som byggandet av ett bostadshus utgör. Om lägenhetsarrende

skall kunna användas för fritidsbostadsändamål, krävs enligt

fritidsutredningens mening en reform av reglerna därhän att de närmar

sig vad som gäller för tomträtt. En byggnadstomt som upplåts genom arrende

för bebyggelse bör definieras med samma omsorg och fylla samma

krav på ändamålsenlighet som ett område som försäljs eller upplåts med

tomträtt för samma ändamål. Detta syfte vinns enklast genom en regel att

endast fastighet får vara föremål för arrende för bostadsändamål. Ifall bestämmelser

om obligatoriska långa upplåtelsetider med fast avgäld inte kan

genomföras, bör i stället övervägas långa upplåtelsetider mot indexreglerad

avgift eller alternativt möjlighet att efter kortare perioder ompröva avgälden

med hänsyn till inträffad penningvärdeförändring. Fritidsutredningen

förklarar att den under alla förhållanden bestämt avstyrker sådana former

för lägenhetsarrende som möjliggör för markägaren att successivt höja arrendeavgiften

med utnyttjande av det tvångsläge en nyttjanderättshavare

befinner sig i när han investerat ett avsevärt byggnadskapital på ofri grund.

Även frågan om ökat rättsskydd för arrendatorer som driver förvärvsverksamhet

på arrenderad mark har aktualiserats i riksdagen. Sålunda begärdes

i motioner till 1945 års riksdag (I: 76 och II: 106) lagstiftning om

rätt i vissa fall för innehavare av jordbrukets förädlingsindustrier på ofri

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

grund att inlösa det under nyttjanderätt upplåtna området. Motionärerna

framhöll att dessa industrier, bl. a. mejerier, stärkelsefabriker och brännerier

i många fall var belägna på mark som anläggningens ägare innehade

endast med arrenderätt. När arrendetiden gick ut var det vanligt att

arrendatorn ville förlänga arrendet eller förvärva äganderätten till marken.

Det hade i flera fall visat sig att jordägarna därvid betingade sig oskäliga

villkor. En lämplig metod att komma till rätta med detta problem var enligt

motionärerna att efter förebild av ensittarlagen ge arrendatorn rätt att

tvångsvis förvärva marken. På förslag av andra lagutskottet (L2U 1945: 73)

beslöt riksdagen att hos Kungl. Maj :t anhålla om en utredning huruvida

och under vilka förutsättningar innehavare av industrianläggning på ofri

grund borde få rätt att inlösa den mark på vilken anläggningen var belägen

(rskr 1945: 525). Sedan bl. a. vissa yttranden inhämtats avskrev dock Kungl.

Maj :t ärendet.

Frågan om arrendators möjlighet att belåna arrendeställe och byggnader

togs upp i två motioner vid 1961 års riksdag (1:496 och 11:508). Motionärerna

framhöll bl. a. att det måste betraktas som ett allmänt intresse

att förmögenhetsobjekt i största möjliga utsträckning kunde utnyttjas

för kredit. Någon tillfredsställande lösning hade emellertid inte åstadkommits

beträffande byggnad på annans mark. Motionerna behandlades av

första lagutskottet. I sitt utlåtande (L1!! 1961:45) förklarade utskottet —

liksom flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig över motionerna —

att de framförda synpunkterna förtjänade beaktande. Med hänsyn till

frågans starka anknytning till arrendelagsutredningens uppdrag förordade

utskottet att motionerna jämte utlåtandet skulle överlämnas till arrendelagsutredningen.

Riksdagen beslöt enligt utskottets hemställan (rskr

1961:337).

Utvecklingen beträffande bostads- och anläggningsarrende

Fritidsbebyggelsen på såväl egen som annans mark har ökat i

snabb takt under senare tid. 1957 års fastighetsskattesakkunniga angav

antalet sommarstugor år 1957 till cirka 180 000. Enligt vissa överslagsberäkningar

två år senare — bl. a. med utgångspunkt från en undersökning

av konjunkturinstitutet — uppskattades antalet fritidshus då till 200 000. En

närmare undersökning av fritidsutredningen (SOU 1964:47 s. 93) visade

att det — lågt räknat — vid årsskiftet 1962/63 fanns 297 000 fritidshus i

landet. Samma utredning har senare (SOU 1966: 33 s. 160) beräknat att

fritidsbebyggelsen efter 1963 torde ha ökat med omkring 20 000 hus per år

och att totalantalet närmar sig 400 000.

Fritidsutredningens undersökningar år 1963 belyser även bebyggelsens

karaktär och lokalisering. I sammandrag indelades de 297 000 fritidshusen

på följande sätt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

Antal

(runda tal)

Procent

Fritidshus på egen grund ..........

180 000

61

» » arrenderad mark......

» i form av fritidsbyar eller

101 000

34

enstaka hus för uthyrning

16 000

5

Summa fritidshus

297 000

100

Frekvensen av arrendebebyggelsen växlade betydligt mellan olika delar

av landet. I Gävleborgs län utgjorde den 73 % av alla fritidshus och i Stockholms

län 8 %. För övriga län växlade frekvensen mellan 68 % (Örebro)

och 23 % (Göteborgs och Bohus). Räknat i absoluta tal fanns de flesta av

de på arrenderad mark stående fritidshusen i Hallands län (9 832) och

Gävleborgs län (9 358). De minsta talen representerades av Jämtlands län

(1 256) och Gotlands län (1 010).

Frågan i vad mån fritidsbebyggelsen är beroende av myndighets tillstånd

har undersökts av arrendelagsutredningen och närmare redovisats

i betänkandet (s. 240). Av undersökningen, vilken avser förhållandena vid

årsskiftet 1965/66, framkom att på grundval av rådande bestämmelser nybyggnad

inte får ske utan särskilt tillstånd för i genomsnitt två tredjedelar

av rikets hela landyta. Tillståndstvånget beror vanligen på detaljplan eller

utomplansbestämmelser. Andra anledningar är fastställd generalplan eller

förordnanden enligt naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822), lagen

den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen, lagen den 9 december 1960 (nr

690) om byggnadsminnen eller 86 § och 122 § byggnadslagen den 30 juni

1947 (nr 385). Även väglagstiftningen innehåller regler som gör rätten att

bygga beroende av tillstånd. Fördelningen av områden med krav på byggnadslov

och återstående tillståndsfria områden inom olika delar av riket

i procent av landarealen framgår av nedanstående uppställning.

Län

Område, där ny- byggnad kräver

byggnadslov el- ler annat liknan- de tillstånd i

procent

Område,

där till- stånd inte

krävs i

procent

Län

Område, där ny- byggnad kräver

byggnadslov el- ler annat liknan- de tillstånd i

procent

Område,

där till- stånd inte

krävs i

procent

Stockholm (sta- den) ........

100

0

Göteborgs och

95

5

Stockholms ....

100

99

0

1

Älvsborgs ......

Skaraborgs ....

72

79

28

21

Södermanlands

Östergötlands ..

Jönköpings ....

Kronobergs ....

84

16

Värmlands ....

91

91

9

9

81

84

35

59

19

16

65

41

Västmanlands ..

Kopparbergs ..

Gävleborgs ....

100

80

88

0

20

12

35

65

Västernorrlands

57

43

96

4

Jämtlands ....

39

61

95

8

Kristianstads ..

96

100

4

0

Västerbottens . .

Norrbottens ....

5

92

88

12

Hela riket

67

33

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

Antalet helårsbostäder på arrenderad mark har under senare

tid minskat avsevärt. Ensittarlagen och vissa senare bostadssociala åtgärder

har haft stor betydelse för denna utveckling. Alltjämt finns dock ett antal

hus med helårsbostäder där marken disponeras endast med arrenderätt.

Enligt utredningen torde upplåtelserna i de allra flesta fall grundas på relativt

gamla avtal. 1954 års fastighetsbildningskommitté har i sitt år 1965

framlagda betänkande »Ändringar i ensittarlagen m. m.» (SOU 1965:26 s.

SO, 53; beräknat anialet kvarvarande »ensittare» till cirka 6 000. Vid en

framflyttning av tidsbestämningen för lösningsrätten — såsom kommittén

föreslagit — till den 1 januari 1928 har antalet nytillkommande lösningsberämgade

med helårsbostäder uppskattats till åtminstone 2 000. Utöver

nu nämnda bostäder förekommer enligt utredningen viss arrendebebyggelse

på mark som tillhör kronan.

Tillgängliga uppgifter om förekomst och utvecklingstendenser beträffande

anläggningsarrende är inte lika fullständiga som i fråga om fritidsbebyggelsen.

I samband med 1945 års riksdagsmotion om jordbrukets

förädlingsindustrier framkom att det i Kristianstads län fanns ett 20-tal

brännener, stärkelsefabriker och mejerier på ofri grund. Sveriges industriförbund

uppgav vid samma tillfälle att det biand förbundets medlemmar

fanns ett 70-iat industrier som var direkt beroende av arrenderad mark för

sina anläggningar. Arrendeupplåtelserna ägde rum till såväl små som

stora företag. Marken anvandes för byggnader och andra anläggningar av

flera olika slag, t. ex. industribyggnader, kontor, bostäder för anställda,

brädgårdar, lager, förråd, upplagsplaLser, kajer, varvsaniäggningar, arbetsmaskiner,

garage, kolugnar och masugnar.

För att få ytterligare underlag för sitt bedömande har arrendelagsutredningen

intörskattat ett antal uppgifter om förekomsten av anläggningsarrenden.

Av undersökningarna, som redovisats i betänkandet (s. 143—145),

framgår bl. a. att arrendeformen används för ett stort antal bensinstationer

och försäljningsställen för korv- och kioskhandeln. Vidare förekommer anläggningsarrenden

i viss omfattning av organisationer anslutna till lantbruksförbundet.

Upplålare av anläggningsarrende synes vanligtvis vara staten eller kommun.

År 1961 stod statens järnvägar som jordägare i cirka 3 300 arrendeavtal,

vilka till övervägande delen avsåg annat ändamål än jordbruk. På

kommunal mark i de 15 större städerna — dvs. sådana med mer än 50 000

innevånare — förekom år 1965 sammanlagt omkring 2 000 anläggningsarrenden

för längre tid än ett år. Dessutom hade 13 av dessa städer omkring

1 700 upplåtelser av mark med tomträtt för annat ändamål än bostäder.

Sammanfattningsvis förklarar utredningen att det finns anledning räkna

med att antalet anläggningsarrenden är av ungefär samma storleksordning

som antalet bebyggda arrendeställen för jordbruk, dvs. omkring 30 000

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

Förekomsten av vissa upplåtelsevillkor i avtalet mellan markägaren

och arrendatorn har av utredningen närmare undersökts genom förfrågan

hos ett flertal olika myndigheter och organisationer. Utredningen

har också under sitt arbete fått del av ett antal kopior och formulär till arrendekontrakt.

Resultatet av undersökningarna har redovisats i betänkandet

(s. 41—51 och 143—145).

När det gäller fritidsbebyggelsen ger undersökningen vid handen att arrendeavtalen

genomgående är knapphändiga och mer eller mindre obestämda

till sin natur. Någon enhetlig praxis tycks inte förekomma. Det kan således

konstateras att mycket varierande arrendetider tillämpades i avtalen.

Den vanligaste upplåtelseperioden torde vara mellan fem och tio år. Upplåtelser

på arrendatorns livstid är sällsynta. Endast i ett fåtal fall innehåller

avtalen någon form av optionsrätt för arrendatorn, medan rätt till automatisk

förlängning av avtalet är något vanligare. Uppsägningstiden är då oftast

sex månader till ett år. Någon enhetlig avgiftssättning förekom ej. Endast

i sällsynta fall är avgiften indexreglerad. Ibland räknas de årliga avgälderna

som avbetalningar vid ett eventuellt framtida köp av området. Stundom

förekommer utfästelser om att arrendatorn framdeles äger rätt att mot

i avtalet bestämt kvadratmeterpris förvärva det arrenderade området med

äganderätt. I andra fall erläggs samtliga under arrendeperioden utgående

avgälder som ett engångsbelopp vid periodens början.

Beträffande upplåtelsevillkoren för anläggningsarrenden förklarar

industriförbundet att arrendetiden växlar mycket, men relativt kortvariga

upplåtelser är vanliga. Oftast har dock marken varit i arrendatorns

hand sedan lång tid tillbaka. Ursprungligen långvariga upplåtelser har inte

sällan efterhand ersatts med väsentligt kortare. Muntliga avtal torde vara

sällsynta. Järnvägsstyrelsen uppger att i arrendeavtalen med statens järnvägar

upplåtelsetiden är ett, fem eller tio år. Kontrakten brukar vara försedda

med uppsägningsldausul. Uppsägningstiden är tre, sex eller tolv månader.

Skriftliga avtal förekommer som regel. Korvhandlare- och kioslcägareförbunden

förklarar att marken vanligen upplåts för ett år i sänder

eller tills vidare. Skriftligt avtal förekommer i regel inte, men däremot ofta

ett skriftligt meddelande från den upplåtande myndigheten om upplåtelsevillkoren.

Huvudgrunderna för utredningens förslag

Utredningen konstaterar beträffande bostadsarrende att utvecklingen

av främst fritidsbebyggelsen ganska tydligt visar att arrendeformen

i alltmer ökad utsträckning kommit till användning i sådana fall där man

tidigare enligt traditionellt synsätt valde att förvärva marken med äganderätt.

Å andra sidan torde det knappast råda något tvivel om att de flesta

stugägarna hellre skulle vilja inneha den disponerade marken med ägan
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

derätt än med arrenderätt. Äganderätt till tomtmarken innebär odiskutabelt

en mera tryggad besittning för stugägaren. Han har även genom det

gängse inteckningsförfarandet möjlighet att utnyttja sin rätt som säkerhet

för kredit. Erfarenheten visar också att fritidsbebyggelsen på mark med

äganderätt är av påtagligt högre kvalitet än arrendebebyggelsen. Genom

kravet på fastighetsbildning finns dessutom vid äganderättsförvärv större

möjlighet till kontroll av tomtplatsens lämplighet för det avsedda ändamålet.

Fastän således skilda skäl talar mot arrendeformen för bostadsändamål

finner utredningen vid sina överväganden att det ofta ligger ett starkt och

på det hela taget legitimt behov bakom den omfattande sommarstugebebyggelsen

på arrenderad mark. Enligt utredningens mening bör därför arrendemöjligheten

finnas kvar som ett alternativ till andra markdispositionsformer.

Många arrendatorer väljer arrende därför att de saknar kapital för

köp av marken eller att de tycker att det är ekonomiskt fördelaktigare att

arrendera än att köpa tomt för sommarstugan. Utredningen förklarar dock

att valet sällan står mellan att förvärva eller arrendera ett markområde

utan mellan arrende och ingen markdisposition alls. Åtskilliga markägare

föredrar nämligen t. ex. av skattetekniska skäl eller önskan att i egen hand

behålla en framtida markvärdestegring att arrendera ut marken framför

att sälja den. För många markinnehavare kan försäljning även framstå som

direkt olämplig. En jordägande kommun kan exempelvis i en — låt vara

avlägsen — framtid behöva den för fritidsbebyggelse upplåtna marken för

annat ändamål. Ett bruk eller skogsbolag kan vilja reservera mark för

framtida industriell utbyggnad och för andra större jordägare kan det vara

olämpligt att skapa luckor i sammanhängande och kanske välarronderade

ägovidder.

Enligt utredningens mening bör en reform av reglerna om arrende för

fritidsändamål i första hand avpassas för sommarstugor och annan bebyggelse

av mindre kapitalkrävande art. Under den samlande beteckningen

bostadsarrende bör emellertid enligt utredningen innefattas alla former av

arrende för fritidsbebyggelse samt den numera ganska lilla gruppen helårsbostäder

på arrenderad mark.

Bestämmelserna om bostadsarrende bör i första hand anpassas till vad

parterna i allmänhet kan antas åsyfta vid ett arrendeavtals ingående. Utredningen

har vid sina undersökningar i denna fråga konstaterat, att båda

avtalsparterna vanligtvis utgår från att arrendatorn skall få ha kvar sitt

hus på platsen så länge han önskar såvida jordägaren inte behöver marken

för annat ändamål. I regel räknar parterna även med att en fortsättning eller

förlängning av arrendet inte under alla förhållanden skall ske på oförändrade

villkor utan att dessa skall kunna ändras med hänsyn till förändringar

hos penningvärde, markvärde, utförda förbättringar o. dyl. Vidare

torde parterna utgå från att arrendatorns död inte skall inverka på ar
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

rendeförhållandet och att arrendatorn i samband med huset skall kunna

överlåta också arrenderätten, om den nya arrendatorn kan göra rätt för sig.

I och för sig lägger den gällande lagen inte något hinder i vägen för parterna

att formulera ett arrendeavtal så att det får det nyss antydda innehållet.

Vid en granskning av skilda arrendekontrakt har utredningen emellertid

funnit, att avtalen som regel endast innehåller bestämmelser om arrendetidens

längd och avgiftens storlek. I de fall avvecklingsfrågorna är

berörda sker det summariskt och ofta ensidigt till jordägarens fördel. Nämnda

förhållande torde väsentligen förklaras därav att jordägaren genom den

stora efterfrågan på arrenden inom områden för fritidsbostäder som f. n.

råder, oftast framstår som den överlägsne i en avtalssituation. Någon svårighet

för honom att få en ny arrendator föreligger i regel inte. För en arrendator,

särskilt sedan denne fått sitt hus på plats, är läget däremot ett

annat. Många gånger kan han vara beredd till stora eftergifter för rätten

att få behålla den arrenderade marken. Enligt utredningens mening är situationen

särskilt bekymmersam och osäker för en arrendator vid tiden lör

den avtalade arrendetidens utgång såväl vad avser möjligheten till arrendets

förlängning som villkoren för den kommande arrendeperioden.

Från bl. a. nu angivna synpunkter anser utredningen att tvingande regler

bör införas till skydd för arrendatorns intresse av att få ha huset kvar.

Denna rätt bör dock avvägas mot jordägarens intresse av att så länge marken

är upplåten komma i åtnjutande av en skälig avkastning på det aktuella

markvärdet och att efter rimligt varsel kunna återfå besittningen till

marken, när ett verkligt behov därav föreligger. Genom denna avvägning

mellan parternas olika intressen uppnås enligt utredningens mening ett

mera jämviktsbetonat förhandlingsläge mellan dem. Någon större anledning

att hysa oro för att jordägarna för den skull mera allmänt skulle

komma att ändra inställning till arrendeformen anser utredningen inte

föreligga.

Att härutöver stärka arrendatorns ställning genom att införa exempelvis

skyldighet för jordägaren att utge ersättning för arrendatorns hus om

arrendet upphör finner utredningen inte tillrådligt. En sådan regel skulle

verka mera hämmande på utbudet av arrendemark än ett besittningsskydd.

Förutom att en lösningsskyldighet kunde bli mycket betungande för jordägaren

skulle en arrendator kunna tänkas på denna väg försöka framtvinga

förlängning som eljest inte skulle ha kommit till stånd. Utredningen

avvisar därför förslag i denna riktning.

När det gäller anlägg ningsarrende framhåller utredningen att

den kritik mot gällande rätt som anförts avseende bostadsarrende i sina

huvuddrag är tillämplig även vid anläggningsarrende. Väsentliga likheter

beträffande de bakomliggande förhållandena finns mellan dessa arrendeformer.

Gemensamt för båda är att arrendatorn på arrendestället gjort betydande

investeringar i kapital och arbete. Karakteristiskt för båda är vi
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

dare att avtalen som regel avser en kortare tid än den som arrendatorns

hus tänkts stå kvar.

Vid övervägande av bestämmelser för anläggningsarrende bör emellertid

enligt utredningen beaktas att ändamålet från arrendatorns synpunkt sett

vid anläggningsarrende är mera renodlat ekonomiskt än vid bostadsarrende.

Vidare bör för anläggningsarrendenas del uppmärksammas att marken

i åtskilliga fall inte i planhänseende fått sin slutliga användning bestämd.

Utredningen anser därför att man här måste ingripa med större försiktighet

när det gäller att införa sådana bestämmelser som alltför mycket kan

låsa den framtida markanvändningen. Ett mera omfattande besittningsskydd

för dessa arrendatorer kan med hänsyn härtill enligt utredningens

mening inte komma i fråga. Ett sådant ingripande kunde också få till följd

att jordägarna mera allmänt skulle bli obenägna att upplåta mark för anläggningsarrende

och samtidigt försöka avveckla de redan bestående. Ett

starkt besittningsskydd för arrendatorn skulle vidare kunna mer än vid

bostadsarrenden komma i konflikt med det allmänna intresset att — exempelvis

i samband med ett stadsplanebeslut — relativt snabbt kunna genomföra

en ändring i markanvändningen.

Av främst dessa skäl anser utredningen att anläggningsarrendatorn bör

ges endast ett visst grundskydd till stärkande av förhandlingspositionen

gentemot jordägaren. Det är rimligt att i möjligaste mån ansluta till den avtalspraxis

som vanligen tillämpas när parterna är något så när jämnstarka.

Med hänsyn till förhållandena inom detta avtalsområde behövde man bara

i ringa mån och i väsentligt mindre omfattning än vid bostadsarrende ingripa

med tvingande bestämmelser. Utredningen föreslår tvingande regler

vid anläggningsarrende endast i sådana situationer där det är befogat att

räkna med att de nya bestämmelserna eljest skulle bli utan all praktisk

betydelse.

7 anslutning till reglerna om anläggningsarrende har utredningen närmare

diskuterat och övervägt frågan om arrendatorns möjlighet att utnyttja byggnader

och arrenderätt som underlag för kredit. Utredningen har därvid

funnit att behovet av en intecknmgsreform synes vara särskilt stor för just

anläggningsarrendatorerna. Speciellt gäller detta beträffande de anläggningar

som omfattar dyrbarare maskiner och inventarier. En reform för dessa förefaller

även möta de minsta svårigheterna.

Utredningen förklarar emellertid att arbetet med en intecknmgsreform i

allt väsentligt faller utanför dess egentliga arbetsområde. Något förslag om

hur fnteckningsfrågan skall lösas framläggs därför inte. Kreditfrågan bör

dock beaktas vid utformningen av de nya arrendebestämmelserna så att de

inte lägger hinder i vägen för ett framtida inteckningsinstitut.

Med hänsyn till bebyggelseplaneringen framhåller utredningen

att en reform av reglerna om lägenhetsarrende måste samordnas med byggnadslagstiftningen

och annan offentligrättslig reglering av markens använd
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

ning. Kritik har i olika sammanhang riktats mot arrendet som markdispositionsform,

särskilt vad avser fritidsbebyggelsen. Grunden för kritiken har

framför allt varit att samhällets planintresse inte i tillräcklig utsträckning

tillgodosetts. Utredningen delar denna åsikt och framhåller att även om

det finns många undantag är det en allmän iakttagelse att fritidsbebyggelse

på arrenderad mark ofta är sämre planerad och av sämre kvalitet än den

bebyggelse som sker på egen mark.

Orsaken till de uppkomna förhållandena anser utredningen till en del

vara att finna i de alltför lösliga former vari avtal om lägenhetsarrende hittills

kunnat ingås och arrendatorns rent faktiskt mycket svaga ställning enligt

gällande lag. I än högre grad hänför sig emellertid missförhållandena

till den bristande samordningen mellan de civilrättsliga och de byggnadsreglerande

bestämmelserna. Mest iögonfallande är att möjligheten att utöva

kontroll över de byggande är sämre när husen byggs på annans mark än

när de byggs på egen. Vid äganderättsförvärv är fritidsbyggaren skyldig att

söka lagfart på sitt förvärv. Detta kommer därvid till offentlig kännedom.

Skall tomten genom avstyckning göras till en särskild fastighet, åligger

det lantmätaren — oavsett huruvida planbestämmelser gäller eller inte —

beakta att fastighetsbildningslagstiftningens krav på lämplig fastighetsindelning

iakttas. Bl. a. skall tillses att tätbebyggelse inte uppstår utan plan.

Fordras byggnadslov, t. ex. för område med utomplansbestämmelser, skall

lantmätaren dessutom underrätta byggnadsnämnden.

Om marken i stället utarrenderas är samhällets möjligheter till insyn och

påverkan betydligt mindre. Ingen motsvarighet finns till skyldigheten att

söka lagfart. »Fastighetsbildningen» är fullkomligt fri. Byggnadslagstiftningens

olika begränsningar i rätten att bygga gäller visserligen lika väl för

arrendatorer som för andra. Där byggande ej får ske utan lov underlåter

emellertid många enligt utredningens erfarenhet att inhämta tillstånd, antingen

detta beror på okunnighet eller att den byggande helt enkelt inte bryr

sig om bestämmelserna. Det bör emellertid också hållas i minnet att byggnadslov

inte krävs under alla förhållanden.

När det gäller tätbebyggelse av fritidshus får nybyggnad ej ske inom områden

med plan eller utomplansbestämmelser utan byggnadslov. Sådant får

lämnas bara om det planerade huset till utseende, konstruktion och placering

stämmer överens med planen (35 § och 54 § 1 mom. första stycket byggnadsstadgan

den 30 december 1959 [nr 612]). Om byggnadsnämnden anser

att huset skulle komma att utgöra del av tätbebyggelse får byggnadslovsansökningen

ej bifallas, förrän marken detaljplanerats (56 § 1 mom. andra

stycket byggnadsstadgan). Möjlighet finns att lämna dispens (67 § 1 mom.

andra stycket och 2 mom. byggnadsstadgan).

Utredningen konstaterar att för fritidsbebyggelsen är särskilt reglerna

om utomplansbestämmelser av intresse. Sådana bestämmelser har införts i

allt större omfattning och gäller numera i allmänhet på de platser där det

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

fmns fritidsbebyggelse på arrenderad mark. Förhållandet är emellertid enligt

utredningen mycket ofta det att utomplansbestämmelser tillkommit senare

än husen. En omfattande mer eller mindre tät fritidsbebyggelse på

arrenderad mark har vidare under de gångna åren ägt rum på mark som

redan vid bebyggelsens tillkomst var underkastad utomplansbestämmelser

men saknade detaljplan. Förklaringen finner utredningen i en del fall vara

att byggnadslov inte har sökts och att byggnadsnämnderna ej heller på annat

sätt fått kännedom om bebyggelsen förrän en mer eller mindre olämplig

tätbebyggelse redan varit ett faktum. Ibland har byggnadslov begärts och

erhållits. Byggnadsnämndernas beslut härom kan ha grundats på möjligheten

att i vissa fall kunna lämna dispens.

Utredningen pekar vidare på svårigheten att i praktiken bestämma

vad som är att anse som tätbebyggelse. Enligt 6 § första stycket byggnadslagen

förstås med tätbebyggelse sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör

särskilda anordningar för att tillgodose gemensamma behov. Tätbebyggelsebegreppet

är — såsom framhölls vid lagens tillkomst — att tolka

olika med hänsyn till platsens och bebyggelsens art. Den tolkningsfrihet

som härigenom föreligger har enligt utredningens mening en inte obetydlig

del i ansvaret för att särskilt på arrenderad mark den täta fritidsbebyggelsen

inte sällan erhållit en mindre önskvärd utformning.

Även vid glesbebyggelse med utomplansbestämmelser förekommer inte

sällan förhållanden som måste betecknas som mindre önskvärda. Många

hus är fult och slarvigt byggda. Andra hus har fått en olycklig placering i

landskapet eller bebyggelsemiljön. Utredningen nämner som exempel hus

på små eller kala öar, på bergstoppar, i skoglösa dalgångar eller på öppna

stränder eller uddar. Denna kritik drabbar i mycket hög grad arrendebebyggelse11-

Utredningen förklarar att även här har man att räkna med att

i många fall ansökan om byggnadslov ej görs eller att något ingripande i

anledning av ett olovligen uppfört hus ej sker. Men även om byggnadslov

söks föreligger enligt utredningen tveksamhet i vilken utsträckning byggnadsnämnderna

lagligen äger rätt att vägra byggnadslov i de fall tomtplatsen

visserligen är tillräckligt stor men bebyggelse inte bör ske med hänsyn

till bebyggelsemiljön. Det i lagen (29 § byggnadsstadgan) angivna lämplighetskravet

synes mera hänföra sig till själva byggnaden och dess fortsatta

användning än till synpunkter som har att göra med exempelvis landskapets

skönhet. Vissa och inte helt betydelselösa möjligheter finns dock att

ingripa mot sådan enstaka bebyggelse som antingen skulle bli uppenbart

anskrämlig eller erhålla en klart olämplig placering (35, 38 och 39 §§

byggnadsstadgan).

När det gäller områden som helt saknar plan konstaterar utredningen, att

husbyggaren praktiskt taget har obegränsad frihet att bygga. Inom sådana

områden inträffar det lätt att tät fritidsbebyggelse uppkommer innan myndigheterna

hinner ingripa.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

Viss kritik riktas i betänkandet även mot byggnadsnämnderna. Åtskilliga

byggnadsnämnder ingriper sålunda inte med tillräcklig kraft till förekommande

av olämplig bebyggelse och tycks inte sällan ställa mindre

stränga krav på arrendebebyggelsen än på annan. Man vidtar ej heller alltid

i tid de åtgärder som en begynnande tätbebyggelse bör föranleda.

Mot bakgrunden av å ena sidan de missförhållanden som i vissa fall visat

sig vara förknippade med fritidsbebyggelse på arrenderad mark och å andra

sidan sannolikheten att denna markdispositionsform inte skall minska i

användning, förklarar utredningen att åtgärder bör vidtas för att inte blott

hindra en vidare utbredning av förekommande missförhållanden utan också

främja en sanering. Utredningen diskuterar i detta sammanhang närmare

fritidsutredningens åsikt att problemen i samband med sommarstugearrendena

bör lösas på det sättet att det skall fordras att objektet för

arrendeupplåtelsen alltid skall vara en fastighet eller åtminstone definieras

på i princip samma sätt som sker vid fastighetsbildning. Arrendelagsutredningen

förklarar att detta förslag är synnerligen radikalt. Innebörden kan

ej bli annan än att den civilrättsliga giltigheten av upplåtelsen görs beroende

av att upplåtelsen prövas vid en av en offentlig tjänsteman företagen

förrättning ungefär på samma sätt som giltigheten av överlåtelse av äganderätt

till jord avses bli beroende av företagen fastighetsbildningsförrättning.

Arrendelagsutredningen anser för sin del att ett så drastiskt steg inte är

nödvändigt. Förslaget träffar inte heller sådana företeelser där exempelvis

ägaren av ett markområde, som är lämpligt för fritidsexploatering, själv låter

utan plan bygga ett större antal fritidshus som sedan hyrs ut. Behovet av

ändamålsenlig planläggning är här inte mindre än för arrendebebyggelsen.

Det är även svårt att göra tvånget till fastighetsbildning effektivt. Arrendelagsutredningen

ifrågasätter dessutom om det finns praktiska resurser —

främst tillgång till lantmätare — för att kunna genomföra fritidsutredningens

förslag. Tveksamhet kan även råda om det i allmänhet är lämpligt

att med tanke på fritidsbebyggelsen företa en så omfattande nybildning av

fastigheter. Det är enligt arrendelagsutredningen ej säkert att rådande fritidsbebyggande

ännu har funnit sin slutliga form. Många av sommarställena

motsvarar säkerligen inte den grad av varaktighet som eljest krävs för

att en fastighet skall få bildas.

Av dessa skäl avvisar arrendelagsutredningen fritidsutredningens förslag.

Det allmänna planintresset kan dock till en del tillgodoses inom arrendelagstiftningens

ram. Med ett förbättrat besittningsskydd för arrendatorn har

man anledning räkna med att han blir mera intresserad av vården av hus

och miljö. Det är samtidigt av vikt att besittningsskydet inte utformas så

att mindervärdiga bebyggelsemiljöer bevaras och att sanering av »fritidsslum»

förhindras eller fördröjs. Arrendelagsutredningen förklarar sig dock

medveten om att enbart nya civilrättsliga regler inte är tillfyllest i denna

fråga. Det är nödvändigt att också byggnadslagstiftningen förtydligas och

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

29

kompletteras för att bättre anpassas till de behov som sammanhänger med

fritidsbebyggelsen. Vidare bör byggnadsmyndigheternas resurser stärkas så

att arbetet med planer intensifieras och kontrollen av efterlevnaden av gällande

bestämmelser och beslut blir effektivare. Dessa frågor bör emellertid

beaktas i samband med fritidsutredningens förslag rörande fritidsbebyggelsen.

Utredningen framlägger därför inte några egna förslag till författningsändringar

i dessa delar.

Sammanfattning av utredningens förslag

I betänkandet föreslås nya bestämmelser för bostadsarrende och anläggningsarrende.

För övriga grupper av lägenhetsarrende, vilka sammanfattas

under benämningen lägenhetsarrende i allmänhet, föreslås inte några sakliga

ändringar.

Utredningen föreslår att bostadsarrende skall anses föreligga när

arrendatorn på arrendestället äger eller avser att åt sig uppföra hus, som

lämnar bostad åt honom och hans familj, och det inte är uppenbart att

upplåtelsens huvudsakliga syfte är ett annat än att tillgodose bostadsändamålet.

Bland de mera betydelsefulla nyheter som föreslås i fråga om bostadsarrende

märks följande. Skriftlig form uppställs som ovillkorlig

förutsättning för giltigheten av ett arrendeavtal. Muntligt avtal blir i princip

ogiltigt men kan under vissa förutsättningar grunda rätt för arrendatorn

att erhålla skadestånd av jordägaren.

Den viktiga frågan om arrendetidens längd har fått den lösningen,

att arrendeupplåtelsen skall avse viss tid, minst fem år.

Upplåtelser på obestämd tid eller tills vidare blir inte ogiltiga utan anses

omfatta fem år. Livstidsarrende hänförs genom en undantagsbestämmelse

till lägenhetsarrende i allmänhet. Vid arrende som inte sägs upp inträder

automatisk avtalsförlängning med fem år i sänder.

Uppsägs arrendet får arrendatorn optionsrätt till fortsatt arrende.

Optionsrätten skall i princip kunna brytas endast om jordägaren kan visa

objektivt godtagbara skäl för uppsägningen. Tvist huruvida optionsrätt föreligger

skall handläggas av allmän domstol.

Optionsrätten utesluter inte ändring av villkoren för upplåtelsen.

Uppnår parterna ej enighet om de villkor som skall gälla under

en ny arrendeperiod kan tvisten prövas av domstol. Om uppsägningens

villkor är skäliga, skall dessa fastställas av domstolen men eljest jämkas

till skälig nivå. Fastställer domstolen en högre avgift än vad arrendatorn

tidigare betalat, får dock arrendatorn rätt att uppsäga arrendet.

Utredningen föreslår vidare en utvidgning av arrendatorn s

rätt att överlåta arrenderätten. Som villkor för överlåtelsen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

skall dock gälla att jordägaren skäligen kan godta den nye arrendatorn.

I vissa närmare angivna fall är denna rätt obetingad. I andra fall — i huvudsak

vid egentliga överlåtelser -— skall arrendet inklusive äganderätten

till huset först erbjudas jordägaren till inlösen. Vill jordägaren ej lösa eller

svarar han ej inom viss tid på hembudet, får arrendatorn förfoga fritt över

arrenderätten.

De föreslagna bestämmelserna är tvingande till förmån för arrendatorn.

Dispens skall dock kunna medges av länsstyrelsen. Härför krävs att särskilda

omständigheter föreligger och att avtalet innehåller förbehåll att

dispens får sökas.

För tillgodoseende av planintresset föreslår utredningen att optionsrätt

skall föreligga bara i fråga om sådana arrendehus som blivit åsatta

taxeringsvärde. Genom att från optionsrätten på detta sätt utesluta

hus av jämförelsevis obetydligt värde avser utredningen att undvika att den

sämsta bebyggelsen konserveras. För övrig arrendebebyggelse föreslås bl. a.

att optionsrätten skall kunna brytas i de fall arrendatorns

hus står i strid med bestämmelser om markens

bebyggande eller användning.

Anläggningsarrende föreligger när avtalet medger arrendatorn

rätt att för förvärvsverksamhet på arrendestället uppföra eller behålla lagerhus,

fabrik, bensinstation, kiosk eller annan sådan byggnad.

Liksom beträffande bostadsarrende föreslår utredningen att för anläggningsarrenden

skall gälla obligatoriskt krav på skriftlig avtalsform

och bestämd arrendetid. Någon viss längd på upplåtelsetiden

förordas däremot inte. Avtal för kortare tid än ett år och för arrendatorns

livstid hänförs ej till anläggningsarrende utan till lägenhetsarrende

i allmänhet.

Upplåtelser för viss tid som inte sägs upp skall enligt förslaget automatiskt

förlängas med samma tid, dock högst fem år i sänder. Regeln

härom kan emellertid frångås genom avtal.

Parterna kan avtala om substitutionsrätt för arrendatorn. Har

arrendatorn erhållit sådan rätt, får han i sitt ställe sätta annan, med vilken

jordägaren skäligen kan nöjas. Hembud till jordägaren skall ej krävas.

Med hänsyn till kreditfrågan föreslås, att avtal som därutöver begränsar

arrendatorns rätt att överlåta arrenderätten ej får göras medan arrendatorn

är försatt i konkurs.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att tillämpas på avtal som träffas

efter lagens ikraftträdande. För äldre avtal föreslås särskilda övergångsbestämmelser,

utformade bl. a. med sikte på att de nya bestämmelserna

så snart som möjligt skall bil tillämpliga även på dem.

Utredningen föreslår därför att äldre tillsvidare-avtal, som

inte sägs upp till första möjliga tidpunkt, skall automatiskt föras in under

den nya lagens ordning.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

Envar av parterna skall äga rätt att påkalla att ett tidigare muntligt

avtal skall upprättas skriftligt, i sista hand genom domstols förmedling.

Optionsrätt för äldre bostadsarrenden skall föreligga

om vid tiden för den nya lagens ikraftträdande dels utarrenderingen pågått

i minst tio år, dels arrendestället då är bebyggt med hus som åsatts taxeringsvärde.

Remissyttrandena

Bostadsarrende. De av utredningen anförda allmänna synpunkterna på

behovet av nya och ändamålsenliga regler för främst fritidsbebyggelsen på

arrenderad mark delas av samtliga remissinstanser. Det alldeles övervägande

antalet remissinstanser ansluter sig därvid till utredningens uppfattning

att arrendeformen bör behållas även i framtiden. Hovrätten för Västra

Sverige framhåller sålunda att det från allmän synpunkt framstår som önskvärt

att tillfälle finns att på skäliga villkor arrendera mark för fritidsändamål.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar att en lämpligt utformad

arrendelag kan vara förmånlig inte blott för markägare och arrendator

utan även för samhället. Av flera remissinstanser — bl. a. ecklesiastika boställsutredningen,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön, överlantmätarna

i Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län, RLF, HSB och Sveriges

jordägareförbund — uttalas att arrendeinstitutet utgör ett värdefullt komplement

till den rena äganderättsöverlåtelsen och den mellanform tomträttsinstitutet

utgör.

Några remissinstanser är kritiska mot arrendeinstitutets bibehållande.

överlantmätaren i Hallands län finner knappast de av utredningen angivna

skälen för arrendeformen — för jordägarens del skatte- och markvärdessynpunkter

och för arrendatorns del bristande ekonomiska resurser för köp

— bärande. Enligt överlantmätaren är det angeläget att inte frångå kravet

på att hus och mark skall utgöra en rättslig enhet i vidare män än särskilda

skäl föranleder och formerna görs betryggande. I vissa fall anser överlantmätaren

att det dock kan innebära en rationell markanvändning att först

ha en generation sommarstugor för att därefter överföra marken till annan

användning om vilken man i dag inte har en klar uppfattning. I sådant fält

kan enligt överlantmätaren arrendet vara det rätta alternativet men då

skall detta utformas med en bestämd upplåtelsetid av endast kort varaktighet.

Överlantmätaren i Älvsborgs län framhåller att arrendeformen i varje

fall inte bör generellt uppmuntras. Överlantmätaren i Våsternorrlands

län ifrågasätter om man inte här har att göra med två skilda problem som

knappast kan behandlas på enahanda sätt i en ny lagstiftning. I ena fallet

gäller det sanering av de nuvarande sommarstugearrendatorernas situation

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

och i det andra fallet huruvida och på vilket sätt helt nya bostadsarrenden

skall legaliseras för framtiden. Enligt överlantmätaren bör arrendeformen

finnas kvar för befintliga arrenden. Däremot får det nuvarande arrendeinstitutet

anses helt otillräckligt för att tillfredsställa rimliga krav på lösningen

av det nya fritidsbostadsbeståndets markfråga. Arrendeformen bör

därför avvecklas eller göras likartad tomträttsinstitutet vad avser nya arrenden.

Även Sportstugefrämjandet och överlantmätaren i Göteborgs och

Bohus län finner arrendet som upplåtelseform för fritidshus för framtiden

olämpligt och förordar en ökad användning av tomträttsinstitutet.

Tveksamma mot arrendeformen är även överlantmätaren i Örebro län

och lantmätareföreningen. De anser att frågan om arrendets bibehållande

åtminstone bör ytterligare utredas. Överlantmätaren framhåller att byggnad,

fasta anläggningar och mark utnyttjas såsom en odelbar enhet och att

det då synes rimligt att den dispositionsform, som gäller för den avgjort

större delen av dennas värde, dvs. äganderätten, normalt skall tillämpas i

fråga om det hela. Överlantmätaren fortsätter.

Att tillämpa arrendeformen i fråga om tomtmark, som skall bebyggas

och utnyttjas på längre sikt, innebär, även om de föreslagna förbättringarna

i arrendatorernas ställning genomförs, ett osäkerhetsmoment som ur allmän

synpunkt inte skäligen synes motiverat med hänsyn enbart till enskilda

jordägareintressen. Vad beträffar den förmenta fördelen för fritidsbyggaren

av att startkostnaden blev lägre vid arrende än vid köp torde böra

beaktas, att denna fördel mer än väl torde kompenseras av möjligheten alt

utnyttja hela den fasta anläggningen (dvs. ej endast tomten utan även

byggnaden) såsom kreditobjekt. Äganderättsformen underlättar också genom

möjligheten till inteckning överlåtelser, som allt oftare aktualiseras i

våra dagars rörliga samhälle. Jordägarnas ovillighet att sälja tomtmark

torde även minska eller helt bortfalla, om arrendeformen ej längre kan

tillämpas. Det primära vid båda formerna av upplåtelse är dock ytterst en

önskan att tillgodogöra sig ett exploateringsvärde. Kan detta inte realiseras

genom arrendeformen, torde man i regel inte ha så mycket att erinra mot

äganderättsupplåtelser. Därmed skulle också planintressena kunna tillgodoses

på ett tillfredsställande sätt. Av här anförda skäl anser överlantmätaren,

att frågan om bibehållande av bostads- och anläggningsarrende såsom legal

upplåtelseform bör upptas till ytterligare utredning och förnyat övervägande.

Lantmätareföreningen ifrågasätter om inte en viss ytterligare översyn

erfordras för att hindra att arrendeformen för mer permanenta anläggningar

får olyckliga konsekvenser från allmän synpunkt.

När det gäller den närmare utformningen av lagen motsätter sig ingen

remissinstans att arrendereglerna i första hand anpassas för fritidsbebyggelse

av mindre kapitalkrävande art. Även utredningens strävan att

åstadkomma en normalisering av avtalsläget mellan markägaren och arrendatorn

gillas allmänt. Flera remissinstanser framhåller uttryckligen att särskilda

rättsregler fordras för att undanröja arrendatorns osäkerhet om

rättsförhållandet och för att stärka dennes förhandlingsposition gentemot

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.-ts proposition nr 19 år 1968

jordägaren. Till dessa hör hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre

Norrland, lantmäteristgrelsen, vissa öv er lantmätare, friluftsnämnden, länsstyrelserna

i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus och Göteborgs och

Bohus län, kommunförbundet, stadsförbundet, naturskyddsföreningen, advokatsamfundet

och HSB. Även RLF och Sveriges jordägareförbund tillstyrker

lagstiftning från dessa utgångspunkter men framhåller dock att det synes

felaktigt att utgå ifrån att det skulle vara vanligen förekommande att

markägarna på ett otillbörligt sätt utnyttjar sin ställning vid förhandlingar

med arrendatorn.

Även vad utredningen anfört om angelägenheten av att tillvarata det allmänna

planintresset delas av remissinstanserna. Det övervägande antalet

ansluter sig därvid till utredningens förslag. Flera uttalar dock att ytterligare

åtgärder behövs för att komma till rätta med de olägenheter arrendeinstitutet

hittills medfört.

Utredningens förslag till avvägning mellan de olika intressena i avtalsförhållandet

mellan markägaren och arrendatorn godtas av en klar majoritet

av remissinstanserna. Till dessa hör bankinspektionen, domänstyrelsen,

överlantmätarna i Stockholms, Uppsala och Skaraborgs län, friluftsnämnden,

länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län samt häradshövding

ef öreningen. RLF anser att det naturligaste är att låta parterna handla

under största möjliga avtalsfrihet och att till dem överlåta bestämmandet

av de villkor som skall gälla för arrendet. Såvitt gäller nya avtal synes enligt

förbundet denna grundsats självklar. Genom lagförslagets utformning

av främst arrendatorns optionsrätt anser förbundet dock att jordägarens

intresse blivit tillgodosett.

Också lantmäteristgrelsen är i huvudsak positiv till förslaget. Styrelsen

konstaterar att problemställningarna till väsentlig del avser rättsförhållandet

mellan jordägare och arrendator medan frågan om anknytningen till

statsmakternas målsättning angående en ändamålsenlig markanvändning

endast berörts sekundärt och kommit att påverka reglerna om angivna

rättsförhållanden i begränsat avseende. Lantmäteristyrelsen finner goda

skäl tala för denna uppläggning av utredningsarbetet. En mera allmän översyn

av den vidsträcktare problematiken i fråga om reglering av lägenhetsarrendet

i nyttj ander ättslagen eller utbrutet i speciell lagstiftning i linje

med statsmakternas målsättning för att främja ett ändamålsenligt markutnyttjande

torde kunna anstå och tas upp i samband med en revision av

byggnadslagstiftningen, då hela frågekomplexet kan mera allsidigt belysas.

Viss kritik mot utredningens förslag framställs av bankföreningen, som

anser att förslaget alltför starkt åsidosätter jordägarens berättigade intresse

av att kunna förfoga över sin mark. I själva verket innebär de föreslagna

reglerna att ett arrendeförhållande kan komma att bestå under generationer

utan att jordägaren har möjlighet att få det upplöst. Även överlantmätaren

i Gotlands län och överjägmästaren i Västra distriktet finner att förslaget

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 19

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

i alltför hög grad tar hänsyn till arrendatorns rättigheter. Lantbruksf örbundet

anser att lagen bör omarbetas så att markägarens behov av dispositionsfrihet

och arrendatorns behov av besittningsskydd bättre avvägs mot

varandra.

Kommunförbundet och stadsförbundet vänder sig mot att utredningens

förslag i vissa delar är så utformat, att kommunernas verksamhet för bebyggelseutveckling

och bebyggelsesanering kommer att försvaras. Förbunden

anser därför att särskilda regler bör införas till förmån för kommunens

intresse.

Anläggningsarrende. Liksom beträffande bostadsarrende är remissinstanserna

enhälliga om alt en reform av reglerna för anläggningsarrenden är av

nöden. Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker därvid i princip eller

lämnar utan erinran utredningens förslag för denna arrendegrupp. Endast

en remissinstans — handelskammaren i Göteborg — säger att de föreslagna

förbättringarna för arrendatorn inte är tillfredsställande och knappast

innebär någon nämnvärd ändring av rådande förhållanden.

Några remissinstanser tar emellertid avstånd från utredningens åsikt att

parterna är likställda vid avtalsförhandlingarna och anser att särskilda

skyddsregler till förmån för arrendatorn är behövliga. Hantverks- och industriorganisationen

uttalar att likställigheten endast gäller vid den tidpunkt

då det första arrendeavtalet ingås. Vid detta tillfälle torde nämligen

eu näringsidkare normalt ha ett eller flera alternativ tillgängliga. Efter avtalets

ingående medför emellertid varje långsiktig disposition av den arrenderade

marken en försämring av arrendatorns ställning och en motsvarande

förbättring av markägarens förhandlingsläge. Lantbruksförbundet framhåller

att arrendena ofta gäller mark inom hamn- och stationsområden

e. dyl. där efterfrågan vida överstiger tillgången. Markägaren har därför

enligt förbundets mening ett övertag som är mycket starkare än vad en fritidsmarkägare

har över sina spekulanter. Handelskammaren i Göteborg

förklarar att enbart den omständigheten att ett arrendeavtal kommer till

stånd tyder på att markägaren -— i det övervägande antalet fall en kommun

— befinner sig i ett förhandlingsmässigt överläge. I annat fall hade marken

överlåtits med äganderätt. Alt en företagare accepterar ett arrendeavtal

torde enligt handelskammaren oftast bero på att marken på grund av sin

belägenhet är väl lämpad för visst slags förvärvsverksamhet och därför livligt

efterfrågad av olika företagare. I sådana fall är det kommunen som kan

ställa villkor. Även kioskägar eförbundet och korvhandlar ef örbundet framhåller

arrendatorns svaga förhandlingsposition.

Från bl. a. denna synpunkt anser flera remissinstanser att anläggningsarrendatorns

besittningsskydd bör ytterligare förstärkas genom införandet

av optionsrätt. Uttalanden i denna riktning görs av institutet för hantverk

och industri, lagberedningen, lantbruksf örbundet, industriföreningen, hant
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

verks- och industriorganisationen, petroleuminsiitutet, kioskägareförhundet

och korvhandlareförbundet. Samstämmigt framhålls därvid att vägande skäl

inte föreligger för en åtskillnad mellan hostads- och anläggningsarrenden i

detta avseende och att optionsrätten för anläggningsarrenden borde göras

likartad den för bostadsarrenden. Lagberedningen framhåller att med optionsrätt

skulle anläggningsarrenden få ett ökat värde för borgenärerna.

Beredningen anser att dessa arrenden rimligen bör likställas med hyra av

affärslägenhet, om sådant avtal utrustas med besittningsskydd. Lantbruksförbundet

anser att det inte är rimligt att markägaren, som vid avtalstecknandet

oftast är medveten om att betydande investeringar skall ske, ensidigt

skall kunna bestämma över uppsägningar. Hantverks- och industriorganisationen

hävdar bestämt att det i fråga om anläggningsarrenden föreligger

särskilt starka skäl för ett lämpligt utformat besittningsskydd och

att några väsentliga nackdelar ej synes uppkomma genom ett sådant skydd.

Betydelsen av optionsrätten med hänsyn till anläggningsarrendatorns investeringar

framhålls särskilt av institutet för hantverk och industri, industriföreningen,

petroleuminstitutet, kioskägareförhundet och korvhandlareförbundet.

Industriföreningen förklarar att optionsrätten skulle ge större

trygghet för arrendatorn och därigenom även stimulera till ur samhällelig

synpunkt nyttiga investeringar.

Inteckningsfrågan. Åtskilliga remissinstanser framhåller vikten av att arrendereglerna

utformas så att arrenderätten och byggnader på ofri grund

kan utnyttjas för kredit. Lagberedningen finner angeläget, att arrenderätten

och byggnader in. m. åtminstone när arrendatorn är rörelseidkare kan

tjäna som kreditunderlag. Lantbruksförbundet anser att det utan tvekan

är en av den nuvarande lagstiftningens största brister att de på arrenderad

mark uppförda byggnaderna inte går att belåna på ett tillfredsställande sätt.

Bankföreningen förklarar att det är högeligen angeläget att en lagstiftning

om någon form av registerpanträtt i byggnad på ofri grund kommer till

stånd. Föreningen kan ej finna några bärande skäl för att därvid göra undantag

för fritidshus. Överlantmätaren i Örebro län framhåller att det med

hänsyn till de allt större investeringar, som fritidsbebyggelsen kräver, är

nödvändigt att denna kan utnyttjas som kreditunderlag. På längre sikt

torde enligt överlantmätaren kreditmöjligheten inte kunna undvaras för att

möjliggöra en fritidsbebyggelse av godtagbar standard. Behovet av en kreditmöjlighet

för arrendatorn uttalas även av statens järnvägar, bankinspektionen,

vissa överlantmätare, institutet för hantverk och industri, Gotlands

läns hushållningssällskap, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges

landshgpoteksinstitution, industriföreningen, kioskägareförhundet och korvhandlareförbundet.

Av många remissinstanser uttalas att utredningens förslag kan vara av

betydelse för en framtida inteckningsreform. Från denna synpunkt nämner

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1968

bankinspektionen särskilt optionsrätten för bostadsarrende samt den utvidgade

överlåtelserätten för arrendatorn. Liknande synpunkter anförs av bostadsstijrelsen,

överlantmätaren i Uppsala län, kommerskollegium och

kioskägareförbundet.

Från flera remissinstanser framhålls emellertid att utredningen ej tillräckligt

beaktat kreditfrågan i sitt förslag. Lagberedningen förklarar att

det för genomförande av belåningsmöjligheten för rörelseidlcare till en början

krävs att arrenderätten kan överlåtas och att bestämmelsen härom bör

vara tvingande. Av bl. a. institutet för hantverk och industri, lagberedningen,

lantbruksförbundet, industriföreningen, hantverks- och industriorganisationen,

kioskägareförbundet och korvhandlareförbundet uttalas att

även anläggningsarrendatorn av detta skäl bör tillerkännas optionsrätt.

Lantmäteristyrelsen och vissa överlantmätare framhåller att belåning av

arrendestället med nödvändighet förutsätter krav på utformningen av arrendeobjektets

individualisering. Lantmäteristyrelsen förklarar att arrendatorns

besittning därvid bör avse hel registerfastighet. Pantsättningens utformning

diskuteras närmare även av Föreningen mellan ombudsmännen

hos Sveriges landshypoteksinstitution.

Bebyggelseplanering. En klar majoritet betonar vikten av att arrendelagen

utformas med hänsyn till samhällets intresse av att olämplig bebyggelse inte

uppstår eller konserveras. Till dessa hör hovrätten för Västra Sverige, bostadsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, flertalet överlantmätare,

vatteninspektionen, friluftsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro och

Norrbottens län, håradshövdingeföreningen, industriförbundet och HSB.

Lantmäteristyrelsen framhåller att lägenhetsarrende — till skillnad från

jordbruksarrende, som i princip avser upplåtelse av mark för samma ändamål

som förut — innebär att den upplåtna marken i allmänhet skall användas

för ett nytt ändamål, t. ex. för bostad. Med lägenhetsarrendet blir därgenorn

i särskild utsträckning förenade problem vid sidan av det privaträttsliga

förhållandet mellan parterna. Samhällsplaneringsaspekter gör sig sålunda

gällande i princip på samma sätt som då mark överlåts med äganderätt

för att tas i anspråk för ett nytt ändamål.

Från flera håll bestyrks utredningens iakttagelse att arrendebebyggelsen

hittills skapat stora och svårlösta problem ur plansynpunkt. Överlantmätaren

i Stockholms län förklarar att länet uppvisar åtskilliga exempel på

fritidsområden, där arrendebebyggelsen försvårat, för att inte säga omöjliggjort,

en lämplig planläggning. Liknande uttalanden att fritidsbebyggelsen

skett på olämpliga platser och på olämpligt sätt görs av bl. a. överlantmätarna

i Kronobergs, Skaraborgs, Örebro och Norrbottens län och

länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. Den sistnämnda

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968 37

länsstyrelsen framhåller att bristerna varit särskilt påtagliga i sanitärt hänseende.

Av många remissinstanser förklaras emellertid att väsentliga förbättringar

inträtt under senare år. Byggnadsstyrelsen uppger att byggnadsnämnderna

i alltmer ökad utsträckning kommit till insikt om nödvändigheten av

att ägna fritidsbebyggelsens reglering erforderlig uppmärksamhet genom

planer och utomplansbestämmelser. Nämnderna har även skaffat sig större

möjligheter för att kunna utöva en effektivare kontroll över detta slag av

bebyggelse. Överlantmätaren i Norrbottens län antar att en betydande förbättring

av plan- och byggnadsfrågornas handläggning kan ske i och med

genomförande av en ny kommunindelning. För Norrbottens del har kommunerna

och de av byggnadsverksamhet berörda kommunala nämnderna

visat stort intresse och förståelse för fritidsbebyggelsens planering och det

bedrivs ett nära samråd mellan byggnads- och fastighetsbildningsmyndigheter

samt byggnadsmyndigheter sinsemellan. Överlantmätaren uppger att

i länet bär större delen av fritidsbebyggelsen i samband med utomplansbestämmelsers

införande inventerats och inprickats på kartor, lätta att

hålla ä jour i fråga om meddelade byggnadslov m. m. Några större svårigheter

med övervakningen av bestämmelserna bär enligt överlantmätaren ej

kunnat förmärkas. Även överlantmätarna i Stockholms, Kronobergs, Göteborgs

och Bohus och Västmanlands län och länsstyrelserna i Södermanlands,

Örebro och Norrbottens län förklarar att utomplansbestämmelser numera

införts i resp. län.

I likhet med utredningen anser de flesta remissinstanserna att orsakerna

till de rådande missförhållandena i första hand beror på bristande effektivitet

hos byggnadslagstiftningen. Överlantmätaren i Norrbottens län framhåller

att 1959 års ändringar i byggnadslagen inte var helt ändamålsenliga

med tanke på fritidsbebyggelsens reglering. Eu effektiv naturvårdslagstiftning

tillskapades med giltighet först år 1965. Dessförinnan hade visserligen

strandlagen kunnat tillämpas men detta hade enligt överlantmätaren skett

i alltför liten utsträckning. Bl. a. överlantmätaren i Stockholms län påtalar

särskilt att byggnadsnämndernas möjlighet att med hjälp av utomplansbestämmelser

och övriga i byggnadsförfattningarna upptagna föreskrifter tillse

att bebyggelsen får en lämplig utformning och placering är begränsade

vad gäller glesbygd. Utomplansbestämmelserna kompletteras visserligen

med bestämmelser om utformning och färg på byggnad enligt 38 § byggnadsstadgan

men byggnadsförfattningarna uppställer ej något krav på

lämplig inpassning av nybyggnad i landskapet. Flera remissinstanser framhåller

även att byggnadsnämnderna har för små resurser för att kunna

utöva en effektiv kontroll över de byggande.

Vad angår frågan om behövliga åtgärder för att tillvarata det allmänna

planintresset ansluter sig en klar majoritet av remissinstanserna till det för
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

slag arrendelagsutredningen lagt fram. Till dessa hör hovrätten för Västra

Sverige, byggnadsstyrelsen, överlantmätarna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Västmanlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs,

Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län, länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Örebro län och

länsarkitekterna i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och

Örebro län.

Många remissinstanser diskuterar fritidsutredningens åsikt att objektet

för arrendeupplåtelsen alltid borde vara fastighet eller åtminstone definieras

på i princip samma sätt som sker vid fastighetsbildning. Till detta förslag

ansluter sig främst överlantmätarna i Gotlands, Hallands, Älvsborgs,

Örebro och Gävleborgs län, länsarkitekten i Stockholms län och länsstyrelsen

i Norrbottens län.

Lantmätareföreningen ifrågasätter om inte arrendeinstitutet borde utformas

efter mönster av tomträtten. I varje fall borde eftersträvas ett enhetligare

och fastare system med nära anknytning till byggnads-, fastighetsbildnings-,

naturvårds- m. fl. offentligrättsliga speciallagar. Även överlantmätarna i

Göteborgs och Bohus och Västcrnorrlands län och Sportstugefrämjandet uttalar

sig för en utökad möjlighet att använda tomträttsinstitutet eller att

arrendereglerna utformas i betydligt närmare anslutning till detta institut.

Några remissinstanser ställer sig uttryckligen avvisande till fritidsutredningens

förslag. Till dessa hör hovrätten för Västra Sverige, överlantmätarna

i Stockholms och Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. Flertalet av

dessa anser — på liknande skäl som arrendelagsutredningen — att förslaget

är alltför långtgående och knappast realistiskt eller lämpligt.

Delvis kritiska mot arrendelagsutredningens förslag är lantmät er istyrelsen

och lantbruks styr elsen. Lantmäteristyrelsen konstaterar att arrendeupplåtelser

till skillnad från förvärv med äganderätt är helt oberoende av

offentlig prövning. I de fall arrendet endast avser eu kort tid utan att förlängas

därefter, kan en olämplig lösning ur plansynpunkt medföra mera begränsade

olägenheter än vid äganderätt. Men är arrendet långsiktigt eller

blir ett korttidsarrende automatiskt förlängt med eller mot jordägarens

vilja synes en olämplig planlösning vara till större nackdel vid upplåtelse

av del av fastighet än om området överlåtits och avstyckats till särskild

fastighet. Så t. ex. saknas möjlighet att utan alla parters medverkan förändra

gränser för arrendeområden. Verkningarna ur samhällsplaneringssynpunkt

av en mindre ändamålsenlig markdisposition synes således kunna

bli betydligt mera kännbara vid upplåtelse med nyttjanderätt av del av fastighet

än vid överlåtelse med åtföljande fastighetsbildning eller vid upplåtelse

av hel fastighet. Anledning synes därför enligt styrelsen inte böra

föreligga att godta långsiktiga arrendeförhållanden utan att prövning sker

av upplåtelsens lämplighet ur plansynpunkt eller på annat sätt konstruktionen

av regelsystemet kan väntas leda till planenliga lösningar. Styrelsen

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1968

39

påtalar vidare att utredningen inte fullföljt tanken på att lagförslaget skulle

utformas så att de civilrättsliga reglerna inte skall få hindra att planintresset

tillgodoses. Tvärtom framhåller styrelsen skall enligt förslaget även

planstridiga arrenden förlängas om de inte sägs upp och arrendatorn ges

optionsrätt. Lantmäteristyrelsen anser att planintresset bör beaktas så att de

fördelar, som arrendelagsutredningen föreslagit, skall avse sådana arrenden

som i fråga om bebyggelse samt områdets omfattning och utformning inte

motverkar samhällets strävanden att främja en ändamålsenlig markanvändning.

I andra fall bör automatisk förlängning av arrende inte förekomma

och inte heller bör optionsrätt tillkomma arrendatorn i sådana fall. För att

kunna ansluta till förändrade förhållanden i enlighet med de krav som nyss

anförts och med hänsyn till olägenheter ur plansynpunkt i övrigt av långtidsarrenden

såvitt avser del av fastighet bör tillses att lägenhetsarrenden inte

kan upplåtas för alltför lång tid. En längsta tid av fem år bör stadgas. Även

överlantmätaren i Hallands län förordar en bestämd, kortare, giltighetstid

för arrenden.

Lantbruksförbundet och flera överlantmätare och länsstyrelser framhåller

att främst byggnadsnämnderna bör ges ökade resurser och få bättre möjligheter

i sin övervaknings- och tillsynsverksamhet. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län antar att behovet av statligt ingripande och kontroll

härigenom skulle minskas liksom att många olägenheter av en mera ingripande

byggnadslagstiftning skulle bortfalla. Från några håll — däribland överlantmätarna

i Östergötlands och Norrbottens län och länsstyrelserna i Värmlands,

Örebro och Norrbottens län —- uttalas att utomplansbestämmelser bör

tillgripas i större omfattning och att bestämmelserna härom i byggnadsstadgan

bör ändras så att byggnadsnämnderna får större möjligheter att

reglera byggnads läge och omfattning beträffande glesbebyggelsen.

Ett av många uttalat förslag är att någon form av allmän kontroll av

arrendeområdets lämplighet ur plansynpunkt bör införas. Bl. a. överlantmätarna

i Stockholms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus och Värmlands

län förordar därvid en anmälningsskyldighet till vederbörande byggnadsnämnd,

som därefter skulle ha att pröva områdets lämplighet från plansynpunkt.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

BOSTADSARRENDE

Kategorins avgränsning

Gällande rätt. Enligt 70 § arremdelagen avses med lägenhetsarrende varje

arrendeupplåtelse av fast egendom som inte är att hänföra till jordbruksarrende.

Bestämmelserna om lägenhetsarrende omfattar därför ett stort antal

olikartade grupper av nyttjanderättsupplåtelser. Reglerna är sålunda

desamma, fastän markupplåtelsen kan avse så skiftande användningssätt

som upplåtelse för upplagsplats, lekplats, eller uppförande av byggnad för

bostadsändamål eller för fabriksdrift. Som lägenhetsarrende är inte att anse

gravrätt enligt lagen den 18 oktober 1963 (nr 537) om gTavrätt och ej

heller vägrätt enligt lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (1

kap. 8 § andra stycket NJL). Vissa fiskearrenden är enligt lagen den 27

juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden undantagna från arrendelagens tillämpningsområde.

Utredningen. De arrendeupplåtelser där arrendatorn har ett eget hus på

den upplåtna marken framträder till följd av den betydande fritidsbebyggelsen

på ofri grund alltmera som en tämligen enhetlig och dominerande

grupp av lägenhetsarrenden. Inom gruppen finns inte bara upplåtelser för

fritidsbebyggelse utan även sådana upplåtelser där arrendatorns hus är en

helårsbostad. Enligt utredningens mening kan det i det enskilda fallet vara

svårt att dra en klar gräns mellan vad som är att hänföra till fritidsbebyggelse

och vad som bör anses som helårsbebyggelse. Dessutom torde villaarrendatorema

och andra ägare av helårsbostäder på annans mark numera

vara få och dteras problem knappast särpräglade. Med hänsyn härtill

bör alla lägenhetsarrendatorer som äger bostadshus på den upplåtna marken

behandlas enhetligt vid en lagreform inom detta område.

Den föreslagna nya arrendekategorien bostadsarrende karaktäriseras av

att arrendatorn på arrendestället har eller ämnar uppföra ett eget bostadshus.

Häri ligger att upplåtelsen skall vara gjord med tanke på att bereda

arrendatorn möjlighet att uppföra ett hus som verkligen kan tjäna som

bostad. Utredningen anser att de nya bestämmelserna inte bör bli tilllämpliga,

om någon med stöd av arrenderätt uppför ett hyreshus eller en

fabriksbyggnad som också inrymmer en eller flera bostäder. Bostadsarrende

bör därför begränsas till fall då det färdiga eller avsedda huset lämnar

bostad åt husets ägare och hans familj och detta syfte framstår som huvudändamålet

med upplåtelsen.

Kravet på bostadshus bör inte grundas på någon viss minimistandard

eller att huset skall vara beboeligt året runt. Jakthyddor och sjöbodar är

dock inte att anse som bostadshus bara därför att de erbjuder en primitiv

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

övernattningsmöjlighet. Tält — av tyg eller masonit — kan vidare lika litet

som husvagnar räknas som bostadshus. Tillräcklig ledning för bostadsbegreppets

bestämmande torde stå att finna i det allmänna språkbruket. Uttryck

som bostadshus och sommarstuga har en så pass klar innebörd, att

någon större tvekan i allmänhet inte behöver råda i gränsdragningsfrågan.

Enligt utredningens förslag skall lagens mera fullständiga system för besittningsskydd

vid bostadsarrende inträda endast i sådana fall då arrendatorns

hus är taxerat. I och för sig kan det synas praktiskt att låta ej taxerade

hus på arrenderad mark falla helt utanför reglerna för bostadsarrende.

Härigenom skulle man slippa från att ha olika typer av bostadsarrende.

Utredningen anser emellertid att en arrendator under den tid som hinner

förflyta från tillträdet av ett obebyggt område till dess taxeringsvärde kunnat

åsättas ett nyuppfört hus behöver ökat skydd, exempelvis rätt till minimitid

och skriftligt avtal. Den omständigheten att vid taxering särskilt

byggnadsvärde åsatts arrendatorns hus bör därför inte utgöra något kriterium

för bostadsarrende. Om ett tillämnat hus av någon anledning inte

blir uppfört, bör upplåtelsen likväl kunna rubriceras, som bostadsarrende

under förutsättning att syftet med upplåtelsen kan bevisas.

Remissyttrandena. Frågan om avgränsningen av bostadsarrendeupplåtelserna

lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Hovrätten för

Västra Sverige, länsstyrelsen i Gävleborgs län, RLF och industriförbundet

godtar uttryckligen utredningens förslag. Lantbruks förbundet invänder att

idrottsanläggningar, klubbhus o. dyl. faller utanför bostadsarrendekategorin.

Anläggningens värde synes också i dessa fall böra föranleda att arrendatorn

erhåller förstärkt besittningsskydd. Därtill kommer att dessa arrenden

torde tjäna samma sociala fritidssyfte som motiverar den förmånliga

behandlingen av bostadsarrende.

Några remissinstanser anser att rekvisitet bostadshus bör bestämmas

närmare. Enligt överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län är hänvisningen

till det allmänna språkbruket alltför svävande för att kunna ge tillräcklig

ledning, överlantmätaren i Gävleborgs län befarar att ett stort och i

praktiken besvärande antal gränsfall kan uppkomma.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och överlantmätaren i samma län anser

att hänsyn bör tas inte bara till den avsedda användningen utan även byggnadens

grundkonstruktion. Länsstyrelsen yttrar.

Det allmänna språkbruket torde inte, som utredningen synes förmena,

ensamt kunna fälla utslag vid bedömandet om eu byggnad erbjuder mera

än »en primitiv övernattningsmöjlighet». Många jakthyddor och liknande

är av mycket hög klass. Då det ekonomiska värdet inte kan tillåtas vara

bestämmande för byggnadens hänförande till kategorien bostadshus, torde

det bli nödvändigt att här beakta även sådana förhållanden, som avser byggnadens

konstruktion, dess användning eller dess mer eller mindre varaktiga

förening med den mark, varå den är uppförd.

2-j- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 19

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

Överlantmätaren anför.

Upplåtelsens* huvudsakliga syfte bör, såsom i förslaget anges, vara tillgodoseende

av ett bostadsändamål för en familj. Därutöver bör emellertid

krävas att den uppförda eller avsedda bebyggelsen har sådan grundkonstruktion

att en flyttning av densamma är förenad med betydande kostnader.

Avtal om arrende för tältning, uppställning av husvagnar eller förtöjning

av husbåtar skulle då automatiskt komma att falla utanför kategorin

bostadsarrende, vilket synes ändamålsenligt. Ifråga om exempelvis jakthyddor

och sjöbodar blir i sådant fall avsikten med upplåtelsen och den faktiska

användningen avgörande för om bostadsarrende föreligger eller ej.

Besittningsskydd

Behovet av besittningsskydd

Gällande rätt. Den nuvarande arrendelagen tillerkänner vid lägenhetsarrende

ingendera parten rätt att kräva avtalets förnyelse eller förlängning.

Vägras arrendatorn fortsatt arrende, åligger det honom att flytta.

Har arrendatorn egna hus eller anläggningar på arrendestället, är han normalt

berättigad att avlägsna dem under den löpande arrendetiden. Men

finns sådan egendom kvar vid arrendetidens slut, får han inte fritt riva

eller flytta bort egendomen. Enligt 70 § andra stycket och 18 § är arrendatorn

skyldig att först hembjuda byggnaden eller anläggningen till jordägaren.

Denne kan fritt välja mellan att anta eller förkasta hembudet. Förkastas

det eller svarar inte jordägaren, har arrendatorn viss tid på sig att återställa

arrendestället i ursprungligt skick. Hus eller anläggning som lämnas

kvar efter denna tid tillfaller jordägaren utan lösningsskyldighet. Antar

jordägaren hembudet, måste han ersätta arrendatorn egendomens värde.

Vid socialt jordbruksarrende föreligger i allmänhet optionsrätt, dvs. företrädesrätt

till nytt arrende. Optionsrätten omfattar en bestämd arrendetid

om fem år. Någon gräns för antalet arrendeförnyelser finns inte.

Utredningen. Den form som upplåtelser för bostadsarrende erhåller i praktiken

är ofta inte ändamålsenlig och stämmer dåligt överens med avtalens

funktion. Den avtalade arrendetiden är vanligen betydligt kortare än den

tid under vilken arrendatorns hus kan stå kvar och tjäna som bostad. I

regel torde det vid avtalets tillkomst ha varit en tyst förutsättning mellan

parterna att avtalet skall förnyas efter den bestämda tidens utgång eller —

vid upplåtelse tills vidare — inte uppsägas vid första möjliga tidpunkt. Det

är vidare anmärkningsvärt att det inte vare sig i lag eller — annat än i

sällsynta undantagsfall — i avtalen är sörjt för att husets värde vid arrendetidens

slut kommer husägaren-arrendatorn till godo.

Utifrån dessa synpunkter föreligger behov av en bättre avpassad ord
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

ning beträffande bostadsarrenden. Denna åsikt är desto mera berättigad

som det inom andra områden av fastighetsrätten — exempelvis i fråga om

tomträtten, sociala jordbruksarrenden och hyresförhållanden -— finns detaljerade

rättsregler om besittningsskydd. Det bör också beaktas att inom

området för bostadsarrende inte heller föreligger sådana yttre förhållanden

— såsom förekomsten av starka organisationer eller en normaliserad och

från objektiv synpunkt godtagbar avtalspraxis — att bristerna i lagen på

annat sätt uppvägs.

Till förmån för ett besittningsskydd talar även den ekonomiska risken

för arrendatorn att vid arrendetidens slut tvingas flytta och riva eller gratis

lämna sitt hus till jordägaren. Denna synpunkt väger enligt utredningens

mening tyngre än den ekonomiska risken för jordägaren att arrendet

— i förekommande fall med ändrade upplåtelsevillkor — fortsätter

viss tid.

Ett legalt besittningsskydd passar dock inte alla upplåtelser av bostadsarrende.

Fall kan förekomma där parterna redan från början inriktat sig

på att en upplåtelse för viss lid inte skall förlängas, i varje fall inte för

någon längre tid. Enligt utredningen är dock sådana markupplåtelser för

bostadsändamål så pass sällsynta att det ifrågavarande behovet kan tillgodoses

dispensvägen. Den tidsutdräkt och det besvär detta kan komma

att medföra för undantagsfallen uppvägs mer än väl av fördelarna för den

stora mängden av bostadsarrenden.

Besittningsskyddet måste emellertid utformas på sådant sätt att garantier

ges för att förbättringarna i rättsläget för arrendatorn inte lägger

hinder i vägen för samhällets planintresse och behovet av ändrad markanvändning.

Besittningsskyddet får inte heller bli så starkt att jordägaren

inte längre vill upplåta mark för ändamålet. Särskilt av sistnämnda anledning

avvisar utredningen den form av indirekt besittningsskydd som föreslagits

bl. a. i 1955 års riksdagsmotion och som innebär att en jordägare

som vägrar arrendatorn förlängning skall ersätta arrendatorn värdet av

byggnad som han lämnar kvar när han flyttar.

Utredningen finner därför att den lämpligaste lösningen för tillvaratagande

av de särskilda intressen och behov som föreligger i fråga om bostadsarrendatorns

besittningsskydd är ett direkt skydd och att detta ges

formen av en optionsrätt.

Remissyttrandena. Remissinstanserna uttalar genomgående att bestämmelser

om besittningsskydd till förmån för arrendatorn bör införas i lagen.

En klar majoritet ansluter sig därvid till förslaget om ett direkt

skydd utformat som en optionsrätt. Hit hör hovrätten för Västra Sverige,

hovrätten för Övre Norrland, bostadsstyrelsen, lagberedningen, ecklesiastika

boställsutredningen, stadsförbundet och RLF. Vissa betänkligheter

mot optionsrätten reses dock av hovrätten för Övre Norrland. Hov
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

rätten förklarar att det med viss rätt kan göras gällande att jordägarens

intressen sätts tillbaka till förmån för arrendatorn i så hög grad, att risk

föreligger att jordägarna kommer att bli mindre benägna att upplåta mark

för bostadsarrende. Antagandet torde särskilt gälla de säkerligen ej fåtaliga

upplåtelser som inte sker i vinningssyfte, exempelvis för vänskaps eller

släktskaps skull. Förslaget torde också vara ägnat att höja avgiftsnivån och

motverka samhällets planintresse. Hovrätten är emellertid ej övertygad om

att ett genomförande av den föreslagna optionsrätten skall behöva medföra

alltför oförmånliga verkningar, i varje fall ej beträffande den mera välordnade

och från samhällets synpunkt önskvärda fritidsbebyggelsen. De av

utredningen framhållna olägenheterna med nu rådande förhållanden väger

enligt hovrättens mening tyngre, och hovrätten tillstyrker därför förslaget

om optionsrätt.

Även Sveriges jordägareförbund är tveksamt om det kan vara lämpligt eller

från allmän synpunkt önskvärt att i lagen införa en bestämmelse om optionsrätt

för vissa arrenden. Förutom risken för minskat utbud av arrendemark

samt prishöjning på bristorter framhåller förbundet att en arrendator

genom den föreslagna lagändringen kan tillfogas en allvarlig förlust.

Denne kan nämligen i förlitan på alt lagen ger honom en »evig» nyttjanderätt

ha låtit uppföra en dyrbar sommarvilla som sedermera måste flyttas

efter optionsavbrott.

Några remissinstanser motsätter sig att optionsrätt införs. Östergötlands

och Södermanlands handelskammare förklarar att ett arrendeavtal

är ingånget under förutsättningar om vilka båda parter är väl medvetna. Betänkandet

ger inte heller belägg för att sådana missförhållanden eller missbruk

av markägaren föreligger att optionsrätt på grund därav är påkallad.

Länsstyrelsen i Gotlands län säger sig med hänsyn till optionsrättens negativa

verkningar inte vara beredd tillstyrka förslaget, eftersom det kan bli

en spärr mot tillgodoseende av det behov som föreligger av att sommarstugor

genom arrendeupplåtelser ställs till allmänhetens förfogande. Bankföreningen

finner att förslaget om optionsrätt alltför starkt åsidosätter jordägarens

berättigade intresse av att kunna förfoga över sin mark. I själva

verket innebär den föreslagna regeln att ett arrendeförhållande kan komma

att bestå under generationer utan att jordägaren har möjlighet att få det

upplöst. I och för sig har föreningen ingen invändning mot att en arrendator

får en tryggad besittning till sin bostad i sådana fall när bostaden är

innehavarens egentliga hem. En lagstiftning om bostadsarrende kommer

emellertid huvudsakligen att bli tillämplig på fritidshus. Behovet av hemskydd

för dessa kan enligt föreningen inte anses på långt när ha samma

styrka som då fråga är om helårsbebyggelse. Utredningens åsikt att bostadsarrendatorn

i princip skall vara tillförsäkrad kvarboenderätt går därför

alltför långt. Enligt föreningens mening bör det vara tillräckligt att

arrendatorn i rimlig utsträckning skyddas mot ekonomisk förlust.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

45

Omprövning av arrendevillkoren

Gällande rätt. Inom området för lägenhetsarrende äger parterna fritt bestämma

över arrendeavgiften och övriga villkor för upplåtelsen. Något hinder

föreligger således inte för jordägaren att som villkor för fortsatt arrende

ensidigt begära att avgälden skall höjas. En jordägare som medger

förlängning av ett arrende men därvid uppställer uppenbart oskäliga villkor

kan dock under vissa förutsättningar drabbas av ansvar för ocker

jämte skadeståndsskyldighet (9 kap. 5 § brottsbalken och 31 § lagen den 11

juni 1915 (nr 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens

område). Kommer ett arrendeavtal med klart oskäliga villkor till

stånd, föreligger vidare möjlighet att få avtalsvillkoren jämkade.

Motsvarande regler gäller i fråga om jordbruksarrende i allmänhet. För

sociala jordbruksarrenden finns däremot i 54 § arrendelagen särskilda bestämmelser.

Envar av parterna äger sålunda viss tid före löpande arrendeperiods

slut påkalla ändring av avgiften eller annat avtalsvillkor för kommande

arrendeperiod. Sådan begäran skall göras i den form som gäller för

uppsägning och skall innehålla uppgift om de ändringar som önskas. Träffas

ej överenskommelse om de nya villkoren, kan den part som yrkar ändring

av villkoren hänskjuta tvistefrågan till ett opartiskt organ.

Utredningen. Ett besittningsskydd i form av optionsrätt för arrendatorn

förutsätter med nödvändighet någon form av kontroll av arrendeavgiften

och andra villkor. En fullkomligt fri prissättning kan lätt medföra att optionsrätten

blir utan verkan. Enligt utredningens bedömande utgör emellertid

frågan om avgiftens bestämmande endast ett komplement till besittningsskyddet.

Avtalsfrihet bör i princip råda när det gäller reglering av

avgiften.

För att förverkliga önskemålet att inte låsa fast avtalsvillkoren för all

framtid och att hålla ändringarna inom skäliga gränser föreslår utredningen

att en motsvarande regel införs som hyreslagskommittén tar upp i

sitt förslag till ny hyreslag (SOU 1961: 47 s. 29) för bostadshyresgäster. Detta

förslag innebär att om parterna inte kan enas om villkoren för en ny hyresperiod

så skall hyresgästen »erlägga hyra med belopp som hyresvärden

fordrar. Begär han oskälig hyra, skall dock hyra endast utgå med skäligt

belopp». Om regeln skall kunna tillämpas på arrendeförhållanden, krävs

den kompletteringen att i första hand de villkor skall gälla som föreslås av

den som vill ha en ändring, oavsett om denne är jordägaren eller arrendatorn.

Sker uppsägning samtidigt från båda sidor, bör avtalet, om saken inte

går till rättegång, förlängas på oförändrade villkor.

Beträffande tillvägagångssättet när ändring av villkor begärs föreslår

utredningen att meddelande om sådant önskemål skall göras skriftligen

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

och i övrigt i form av uppsägning. Man får härigenom två slag av uppsägningar

dels för avflyttning, dels för ändring av villkoren. Båda möjligheterna

skall kunna förekomma samtidigt. Det får därefter ankomma på den

som mottagit uppsägningen att ta nästa initiativ, dvs. antingen begära förhandlingar

eller hänskjuta saken till opartiskt organ. Underlåter mottagaren

— jordägaren eller arrendatorn — att vidta någon av dessa åtgärder,

skall de i uppsägningen angivna villkoren gälla.

Vad som skall anses vara en skälig ändring av avtalsvillkoren i samband

med en ny arrendeperiod får bero på omständigheterna i varje särskilt fall.

Att i lagen införa generella normer med utgångspunkt från ränteläge,

taxeringsvärde, konsumentprisindex eller liknande är inte ändamålsenligt.

En norm för vad som skall anses vara skäligt arrende torde i stället

vara att söka i vad som kan anses vara ortens pris för jämförliga arrendetomter

eller, om sådant jämförelsematerial inte föreligger, vad sommarstugearrendatorer

i allmänhet kan antas vara beredda att betala.

I samband med avgiftsregleringen berör utredningen spörsmålet om vilken

inverkan en värdeförhöjning av arrendestället till följd av förbättringsarbeten

som arrendatorn utfört kan ha på bedömningen av avgäldens storlek.

Hänsyn får härvid tas till om kostnaderna stannat på arrendatorn

eller om jordägaren senast vid tidpunkten för den nya arrendeperiodens

början på ett eller annat sätt ersatt arrendatorn. Bedömningen ansluter sig

till den föreslagna regeln att arrendatorn inte behöver betala oskälig avgift

för ett förlängt arrende. Det behövs därför inte någon lagregel avseende

förbättringsarbetes inverkan på avgiftsregleringen.

Remissyttrandena. Den föreslagna möjligheten till omprövning av arrendevillkoren

och arrendeavgiften möter ingen erinran från remissinstanserna.

Från flera håll uttalas att reglerna är smidiga och tillgodoser båda parters

intressen.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare och handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län avstyrker dock att ett opartiskt

organ vid tvist skall kunna avgöra de nya villkoren. Den förstnämnda handelskammaren

förklarar att regeln innebär ett för stort ingrepp i markägarens

äganderätt. Den senare anser att parternas ekonomiska handlingsfrihet

inte bör inskränkas genom en opartisk prövning.

Undantag från optionsrätten

Utredningen. Såsom tidigare redovisats finns beträffande fritidsbebyggelse

på ofri grund ett allvarligt s. k. skräpbebyggelseproblem. Skräpbebyggelsen

har vanligen uppförts i strid med statsmakternas och myndigheternas

beslut eller intentioner i fråga om bebyggelse och naturvård.

Sådan bebyggelse bör inte konserveras. Om optionsrätten tillåts omfatta

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1968

även denna bebyggelse skulle reformens syfte till stor del förfelas. Utredningen

föreslår därför att optionsrätten inte skall omfatta den planmässigt

och byggnadstekniskt undermåliga bebyggelsen eller andra fritidshus

av mera provisorisk karaktär. Däremot finns det inte tillräckliga skäl för

att i övrigt ställa dessa arrenden utanför det begränsade skydd som utredningen

föreslår, t. ex. rätt till skriftligt kontrakt, bestämd minsta arrendetid,

skydd mot uppsägning, automatisk förlängning och utvidgad substitutionsrätt.

När det gäller det lämpligaste sättet att avgränsa vad som skall räknas

till skräpbebyggelse är det knappast möjligt att konstruera en regel som är

enkel och tydlig samtidigt som endast de åsyftade fallen träffas. Den verklighet

som man vill täcka utgörs inte av klart avgränsade kategorier. Det

är därför nödvändigt att använda sig av en schablonregel. Utredningen föreslår

med hänsyn härtill att utanför optionsrätten skall falla hus som

ej åsatts taxeringsvärde. Enligt kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370) skall sådant värde i princip åsättas inte bara alla fastigheter

utan också »byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hänförlig till fast

egendom». Från taxeringsvärde undantas dock enligt 5 § 4 mom. kommunalskattelagen

byggnad på ofri grund, om värdet av byggnaden eller med

varandra sammanhängande byggnader understiger 5 000 kronor.

Visserligen kan ingalunda alla på annans mark uppförda otaxerade bostadshus

anses som skräpbebyggelse. Man kan ej heller bortse från möjligheten

att även sådan bebyggelse ibland kan vara åsatt taxeringsvärde. Utredningen

har emellertid under sina studieresor konstaterat att den föreslagna

metoden på det hela taget ger ett godtagbart resultat.

Beträffande frågan om hur många av fritidshusen på arrenderad mark

som saknar taxeringsvärde finns ingen närmare uppgift. Enligt fritidsutredningens

beräkningar är cirka 90 % av alla fritidshus taxerade (SOU 1964:

47 s. 139 och 1965: 19 s. 20). När det gäller fritidshus på arrenderad mark

antar arrendelagsutredningen att de hus som åsatts taxeringsvärde är färre

än 90 %. En inventering i Södermanlands och Hallands län tyder på att

siffran f. n. är omkring 70 %. Efter genomförandet av utredningens förslag

antar utredningen dock att antalet otaxerade hus kommer att utgöra mellan

10 och 20 % av alla arrendehus.

Remissyttrandena. Utredningens förslag att optionsrätt skall föreligga

bara i fråga om fritidshus som blivit åsatt taxeringsvärde godtas av det övervägande

antalet remissinstanser. Till dessa hör hovrätten för Västra Sverige,

riksskattenämnden, naturskyddsföreningen, industriförbundet och Sveriges

jordägareförbund.

Mera tveksam till regeln är hovrätten för Övre Norrland, som ifrågasätter

om inte avgränsningen av de privilegierade arrendatorerna bör ske på

annat sätt. Härvid är inte för hovrätten avgörande att den föreslagna me
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

toden är tämligen schematisk och inte torde medföra att den önskade avgränsningen

helt uppnås. Av större betydelse är däremot att man låter innehållet

i en lag bestämmas med tillhjälp av en författning av lägre dignitet

— här taxeringsförordningen — om vars framtida innehåll man dessutom

ej kan vara förvissad. Hovrätten förklarar dock att någon bättre metod

för avgränsningen synes vara vansklig att finna och vill därför inte

avstyrka förslaget.

Några remissistanser förklarar att det i och för sig hade varit påkallat

med en högre värdegräns än 5 000 kronor. Bland dessa är länsstyrelsen i

Norrbottens län, naturskyddsföreningen och industriförbundet. Länsstyrelsen

påpekar att det för en ägare av byggnad på ofri grund många

gånger inte torde vara förenat med större svårigheter att få byggnaden

taxerad. Detta gäller även ytterst enkel bebyggelse. Länsstyrelsen framhåller

dock att varje värdegräns skapar problem, såsom att en arrendator

ogärna river en dålig byggnad och riskerar att mista optionsi ätten. Med

hänsyn härtill ifrågasätter länsstyrelsen om inte en bättre avvägning av

allmänna och enskilda intressen skulle vinnas om en prövning i varje särskilt

fall företogs innan optionsrätt medges. Även överlantmätaren i Hallands

län befarar att den skräpbebyggelse som utredningen velat undvika

kan tillföras optionsrätt genom att ägaren deklarerar ett värde av 5 000

kronor för byggnaden.

De optionsbrytande grunderna

Utredningen. Varken optionsrättens natur eller kravet på ändamålsenlighet

medför att arrendatorn under alla omständigheter bör ha rätt till förlängt

arrende. Besittningsskyddets värde bestäms emellertid i hög grad av

det sätt på vilket skälen för jordägarens rätt att bryta optionen utformas.

Det är därför av väsentlig betydelse att dessa direkt och uttömmande framgår

av lagen. Vid bedömningen av denna fråga har två synpunkter varit

vägledande. För det första bör inte de arrendatorer som är försumliga i sitt

förhållande till jordägaren få göra anspråk på att sitta kvar efter den genom

avtal eller optionsreglerna bestämda tiden. Med hänsyn härtill föreslås

att jordägaren får rätt att bryta optionen i de fall arrendatorn påtagligt

eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet.

I övrigt anser utredningen att optionen skall kunna brytas när jordägaren

har ett påtagligt intresse av att få utnyttja marken på annat sätt. Enligt

utredningens mening bör huvudprincipen därvid vara att jordägaren

inte skall kunna bryta arrendatorns optionsrätt enbart därför att han av

rent personliga skäl vill bli av med arrendatorn eller därför att jordägaren

räknar med att därigenom av en sittande eller efterföljande arrendator

kunna få ut en högre avgift. Utgör å andra sidan arrendatorns hus ett hinder

för jordägarens jordbruk, industri eller annan ekonomisk verksamhet,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

bör jordägaren vid arrendetidens slut i princip få tillbaka besittningsrätten.

Vidare bör beaktas att utarrendering för fritidsbebyggelse från jordägarens

synpunkt är en ekonomisk verksamhet. Normalt kan det därför

antas att jordägaren inte övergår från tomtupplåtelse till exempelvis jordbruk

eller skogsbruk, om han inte bedömer de senare alternativen som

mera fördelaktiga. Utredningen menar att det därför inte bör vara någon

belastning för jordägaren om det för optionsavbrott tillika krävs att hans

intresse att få förfoga över marken klart skall väga tyngre än intresset

hos arrendatorn att få sitta kvar. Det är således inte tillräckligt vare sig

med ett naket påstående från jordägaren att han tänker använda marken

för exempelvis jordbruk eller att han kan göra sannolikt att så kommer

att ske. Metoden torde emellertid för sin användbarhet förutsätta att även

arrendatorns intresse reduceras till ett ekonomiskt plan och då i betydelsen

av vad han eller en annan arrendator i allmänhet kan antas vara beredd

att betala i lega för fortsatt arrende. Risken för missbruk torde därigenom

bli ringa. Enligt förslaget skall således jordägarens påstående om

markens användande för annat ändamål underkastas en saklig prövning

samt en avvägning ske av parternas motstående intressen.

Ett bostadsarrendes fortbestånd kräver att hänsyn tas till samhällets allmänna

värderingar angående fastighetens användning. Det skulle vara felaktigt

om samhällets planintresse fick stå tillbaka för arrendatorns optionsrätt

i sådana fall då dennes hus står i strid mot planintresset, antingen

genom att huset byggts utan byggnadslov där sådant krävs eller att huset

står på en plats som enligt en senare än huset tillkommen byggnadsplan

utgör grönområde, som skall lämnas fritt från bebyggelse. Utredningen påtalar

vidare att möjligheten att genomföra beslutade planer när det gäller

fritidsbebyggelse är av ringa praktiskt värde. I den mån detaljplaner

finns är det nästan enbart fråga om byggnadsplaner. Som regel kan

dessa inte genomföras tvångsvis i fråga om bebyggelse som tillkommit

före planen. Om ett fritidshus inte kunnat inpassas i byggnadsplanen,

finns det därför i regel vid sidan av jordägareintresset ett starkt

allmänt intresse av att vid den löpande arrendeperiodens slut optionsrätt

inte skall föreligga. Utredningen föreslår att jordägaren medges rätt att

bryta arrendatorns option i dessa fall. I och för sig kunde det anses mera

konsekvent om en representant för planintresset, exempelvis byggnadsnämnden,

tillerkändes rätt att bryta optionen. Utredningen avvisar emellertid

denna tanke. Man bör hålla fast vid att arrendelagen i första hand

reglerar ett privaträttsligt förhållande. Det skulle vara främmande för denna

lagstiftning att låta ett allmänt organ ingripa mot t. ex. båda de enskilda

parternas sammanfallande intresse. Om något sådant anses behövligt i större

utsträckning än vad gällande rätt medger bör ändringen i stället göras

i speciallagstiftningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

t>0

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

Remissyttrandena. Ingen remissinstans motsätter sig att jordägaren skall

ha rätt att bryta optionsrätten när arrendatorn påtagligt eftersatt sina förpliktelser

enligt avtalet.

Även förslaget att jordägaren skall kunna bryta optionsrätten när marken

skall användas för annat ändamål godtas i princip av remissinstanserna.

Några anser emellertid att jordägaren dessutom bör få bryta optionen

om han ger arrendatorn full lösen för värdet av arrenderätten och byggnaderna.

Till dessa hör advokatsamfundet, bankföreningen, industriförbundet

och överjägmästaren i Bergstagsdistriktet. Samfundet yttrar.

Utredningen anför att vid en avvägning av arrendatorns intresse mot

jordägarens skall i huvudsak ekonomiska synpunkter vara avgörande. Ett

mindre ekonomiskt övertag å jordägarsidan kan ej i och för sig medföra

att arrendatorns rätt tvingas vika. Jordägaren måste dessutom göra sannolikt

att marken skall användas på det sätt som omnämnes i punkten tre.

Arrendeutredningen anför särskilt att denna sannolikhetsutredning måste

ställa rätt stora krav på fullständighet. Samfundet vill påpeka att den situationen

kan uppstå, att jordägaren måste ombesörja ingående och dyrbara

utredningar — kanske fullständiga ritningar, beräkningar eller kalkyler

— innan han kan uppsäga arrendatorn. Han kan trots detta inte

vara säker på att lyckas bryta optionsrätten. En mycket besvärande bevisskyldighet,

både beträffande sannolikhetsrekvisitet och beträffande intresserekvisitet,

har således enligt förslaget ålagts jordägaren. Det kan enligt

samfundets mening därför vara lämpligt att jordägaren, om han så

önskar, skall få rätt att förfoga över sin mark, om han erbjuder arrendatorn

full lösen av hus- och arrenderätt. Det kan nämligen för jordägaren

vara fördelaktigt att alltid veta att han mot full ekonomisk gottgörelse skall

kunna bryta optionsrätten. Från jordägarens sida kan även finnas andra

intressen att erhålla marken, vilka kanske inte omedelbart kan avläsas i

penningar. Sådana intressen kan också vara svåra att precisera och i ekonomiskt

hänseende styrka i rättegång, men kan ändå ha den tyngden att

jordägaren är villig att ekonomiskt kompensera arrendatorn fullt ut för att

erhålla tillgång till arrendestället.

Svårigheten för jordägaren att avbryta optionsrätten påtalas även av

länsstyrelsen i Norrbottens län, lantbruksförbundet och Skånes handelskammare.

Länsstyrelsen anser att stadgandet åtminstone bör jämkas så att

jordägaren kan disponera marken friare för de fall han avser upprätta detaljplan

för ett område där arrendebebyggelse förekommer.

Skånes handelskammare anser att kravet på att jordägarens intresse

att få förfoga över marken skall väga klart tyngre än arrendatorns intresse

att få sitta kvar på arrendestället inte är adekvat och innebär ett

alltför omfattande ingrepp i jordägarens dispositionsrätt över sin mark.

Handelskammaren anser att bestämmelsen i allt fall bör ändras så att då

en objektivt sett ekonomiskt berättigad planerad ändring av markens användning

konstaterats, så skall rätt till optionsavbrott tillkomma jordägaren

om ej särskilda skäl talar mot ett sådant avbrott.

När det gäller möjligheten att avbryta optionsrätten beträffande plan
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1968

stridiga arrenden ansluter sig majoriteten av remissinstanserna till utredningens

förslag. Viss kritik riktas dock mot regelns planpolitiska betydelse.

Lantmäteristyrelsen framhåller att det enligt förslaget krävs aktivitet

från jordägarens sida för att planstridiga arrenden inte skall förlängas.

Man torde enligt styrelsen få räkna med att sådana aktiva åtgärder blir så

sällsynta att regeln kommer att medföra väsentliga olägenheter i samhällsplaneringssammanhang

i förhållande till gällande rätt från såväl allmän

som enskild synpunkt. Liknande uttalanden görs av överlantmätarna i Jönköpings,

Göteborgs och Dohus och Västmanlands län samt lantmåtar ef öreningen.

Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län tillägger att rätten

att hävda det allmänna planintresset måste för att bli verkningsfullt på ett

eller annat sätt kanaliseras till kommunen. Överlantmätaren i Norrbottens

län finner att effekten av regeln är svårbedömbar, särskilt vad avser villkoren

om planöverensstämmelse. I sämsta fall kan regeln innebära den negativa

följden att de byggnadsreglerande myndigheterna tvekar att tillgripa

nödvändiga regleringar av hänsyn till att den optionsbrytande bestämmelsen

därigenom skulle bli tillämplig. Överlantmätaren i Gotlands län anser

att även andra fastighetsägares intresse inom planområdet bör på något

sätt tillgodoses. Sådana fall kan nämligen förekomma där det från plansynpunkt

— t. ex. när en bebyggd arrendetomt enligt planen skall ingå i grönområde

—• är angeläget att ett arrende upphör men där jordägaren inte har

något intresse av att det sker.

Några remissinstanser avstyrker förslaget av principiella skäl. Advokatsamfundet

anför sålunda att regeln innebär att ett visst förvaltningsrättsligt

förfarande, t. ex. antagande av byggnadsplan, får en undantagslös rättsverkan

i ett centralt civilrättsligt hänseende. Enligt samfundets mening är

det knappast lämpligt att på detta sätt »korsa» två system av rättsregler.

Samfundet fortsätter.

I ett planärende tas visserligen hänsyn till individuella intressen. Dessa

hänsyn får emellertid ofta vika för mera allmänna överväganden, som tillgodoser

bebyggelsen för framtiden och allmänna intressen i vidare bemärkelse.

Den enskilde har inte samma möjligheter att hävda ett individuellt

ekonomiskt intresse i ett planeärende som han rent allmänt

har enligt den nu föreslagna lagen om bostadsarrende. Det kan därför ej

anses lämpligt att knyta en automatisk civilrättslig rättsverkan i ifrågavarande

hänseende till antagande av en byggnadsplan. Vad som samfundet

i detta hänseende finner särskilt betänkligt är således att man i den

nya lagen, som innehåller ett väsentligt skydd för arrendatorn, inför bestämmelser

som förringar hans rätt. En sådan rättsverkan har en stadseller

byggnadsplan aldrig i andra fall. Principen är snarare den att sådana

planer inte har omedelbar civilrättslig verkan. Betänkligheterna är så

mycket större, eftersom arrendatorn inte kan påräkna att huset inlöses avjordägaren,

när optionsrätten bryts på grund av denna bestämmelse.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

Samfundet framhåller vidare att jordägaren enligt utredningens uttalanden

kan bryta optionsrätten genom att säga upp avtalet under åberopande

av att marken skall användas för annat ändamål. Om man tillämpar reglerna

om optionsavbrott på grund av ändrad markanvändning även i plansammanhanget

vinner man en mera nyanserad bedömning som tar hänsyn

till även andra faktorer än enbart planfrågan. Även överlantmätaren i Jönköpings

län uttalar sig för att optionsavbrott med hänsyn till planförhållandena

skall inordnas under regeln om markens ändrade användning.

Överlantmätaren i Blekinge län framhåller att förslaget i omtanke om samhällets

planintresse ger åt jordägaren inte bara befogenhet att övervaka

byggnadslagstiftningens efterlevnad utan också en exekutiv makt att beivra

överträdelser. En bestämmelse av denna art är helt främmande för syftet

med den nu aktuella reformen.

Förfarandet

Utredningen. Det system som utredningen föreslår innebär att en avvägning

sker mellan parternas motsatta intressen vid prövning av optionsrättens

bestånd. För att erhålla en fullständig prövning är det ofrånkomligt

att även villkoren för en kommande arrendeperiod i förekommande

fall prövas samtidigt. Det kan vara fullt legitimt att jordägaren i första

hand vill låta arredatorn sitta kvar mot en högre avgäld men att han, om

höjningen inte går att genomföra, önskar bryta optionsrätten för att utnyttja

marken för annat ändamål. Oavsett om jordägaren (eller arrendatorn)

endast vill ha till stånd en ändring av villkoren eller ett brytande av

optionsrätten, bör uppsägningstiden och övriga därmed sammanhängande

formaliteter göras likformiga.

Enligt utredningens åsikt är det vidare klart att handläggningen av förekommande

tvistefrågor mellan parterna inte lämpligen bör anförtros

annat organ än domstol.

Remissyttrandena. Utredningens förslag att tvistefrågor rörande optionsrätt

och arrendevillkor skall handläggas av allmän domstol lämnas utan

erinran av remissinstanserna. Endast överlantmätaren i Uppsala län anser

att ägodelningsrätten är lämpligare än allmän domstol med hänsyn till ägodelningsrättens

sammansättning och arbetsformer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om inte större fördelar skulle

vinnas med medling och särskilt domstolsförfarande liknande den ordning

som hyreslagstiftningssakkunniga föreslagit för avgörande av hyrestvister.

Även överlantmätaren i Norrbottens län uttalar sig för ett medlingsförfarande.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

53

Upplåtelsens form

Gällande rätt. Av 70 § första stycket arrendelagen framgår att avtal om

lägenhetsarrende skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn

annorlunda åsämjas. Regeln innebär att den skriftliga avtalsformen

i första hand skall tillämpas. En muntlig överenskommelse är giltig bara

om parterna enas om sådan avtalsform.

I fråga om jordbruksarrende gällde samma rättsregel enligt den ursprungliga

lydelsen av NJL. Genom senare lagstiftning har formkravet

emellertid skärpts. År 1909 infördes för vissa jordbruksarrenden i Norrland

och Dalarna skriftlig form som förutsättning för avtalets giltighet.

Arrendatorn gavs rätt att — i sista hand i domstolsväg — kräva skriftligt

avtal. År 1927 utvidgades denna rätt till att gälla alla jordbruksarrenden.

En ytterligare skärpning till förmån för skriftlig form skedde genom 1943

års arrendereform. Då infördes den alltjämt gällande regeln att ett muntligt

avtal om jordbruksarrende är ogiltigt. Arrendatorns tidigare rätt att i

efterhand framtvinga skriftligt avtal togs bort och ersattes med en rätt

till ersättning för skada som tillskyndas arrendatorn genom att han ej

erhållit skriftligt avtal. Ansvaret för den skriftliga formens iakttagande

ligger därigenom på jordägaren med det undantaget att arrendatorn saknar

rätt till skadestånd, om han är orsak till att kontrakt inte skrivs (1 § arrendelagen).

Rätten till skadestånd kan i likhet med formkravet inte med giltig

verkan upphävas genom avtal.

Skriftligt avtal om lägenhetsarrende har vidsträcktare rättsverkningar

än ett muntligt avtal i fråga om arrendatorns rätt vid överlåtelse av fastigheten.

Överlåts den utarrenderade marken under arrendetiden, gäller avtalet

utan särskilt förbehåll mot den nye ägaren, om arrendatorn tillträtt

fastigheten (70 § fjärde stycket arrendelagen). Ett skriftligt avtal kan vidare

intecknas, om förbehåll ej gjorts om att inteckning ej får ske. Har

inteckning sökts innan en ny ägare sökt lagfart på sitt förvärv, vinner arrendatorn

skydd mot denne oavsett om tillträde till arrendestället skett

[46 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast

egendom]. Inteckning medför ett förstärkt skydd för arrendatorn även vid

duhbelöverlåtelse och exekutiv auktion.

Utredningen. Enligt utredningens erfarenhet tillhör det numera undantagen

att nya upplåtelser för bostadsarrende sker genom enbart muntligt

avtal. Däremot är det alltjämt vanligt att gamla — muntliga eller skriftliga

— upplåtelser förlängs utan att tilläggsavtalet ges skriftlig form.

Den skriftliga formen har enligt utredningens mening så många fördelar

att någon tvekan knappast kan råda om det lämpliga i att avtal om bostadsarrende

alltid avfattas skriftligen. Däremot kan det vara tveksamt

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

hur önskemålet skall genomföras och hur man skall behandla de upplåtelser

där en föreskrift om skriftlig form inte följts.

Den metod för problemets lösning som kom till användning år 1943 i

fråga om jordbruksarrende har enligt vad utredningen erfarit på det hela

taget fungerat väl. Det finns knappast anledning att förmoda att samma

metod inte skulle vara godtagbar också i fråga om bostadsarrende. Erfarenheterna

rörande jordbruksarrende talar för att en lagregel om obligatorisk

skriftlig form inom relativt kort tid kommer att leda till åsyftat resultat.

Motsvarande krav på skriftligt avtal som gäller vid jordbruksarrende

bör därför enligt utredningens mening införas för bostadsarrende.

Remissyttrandena. Förslaget om obligatorisk skriftlig avtalsform för bostadsarrende

biträds av remissinstanserna. Reformförslaget stöds uttryckligen

av hovrätten för Västra Sverige, överlantmätarna i Blekinge, Malmöhus

och Västerbottens län, länsstgrelsen i Gotlands län, stadsförbundet, RLF

och Sveriges jordägareförbund. Endast överlantmätaren i Gotlands län är

kritisk mot regelns införande. Han anser orimligt att en jordägare, som

kanske av välvilja och utan större ersättning medger någon bekant eller

släkting att uppföra en sommarstuga på sin mark, skall riskera att bli skadeståndsskyldig

till arrendatorn om skriftligt arrendeavtal inte kommer till

stånd.

Arrendetiden

Gällande rätt. Enligt 1 kap. 1 § NJL är arrendeavtal ej bindande utöver

50 år från det avtalet slöts, om den arrenderade marken ligger utanför

område som ingår i stadsplan. Annars gäller en maximitid av 25 år. Någon

nedre gräns såvitt gäller lägenhetsarrenden anges inte i lagen. Inget hindrar

parterna att komma överens om arrende tills vidare.

Ett avtal om lägenhetsarrende som ingås på obestämd tid kan bringas

att upphöra när som helst och av vilken anledning som helst genom uppsägning

från endera sidan. Är arrenderätten inte förverkad och har särskild

uppsägningstid ej avtalats, inträder arrendatorns skyldighet att flytta

på fardagen näst efter sex månader från uppsägningen (39 §). Fardag'' infaller

den 14 mars (5 § första stycket). Har annan uppsägningstid eller

fardag avtalats gäller denna. Arrendeavtal på bestämd tid upphör utan

föregående uppsägning på arrendetidens sista dag. Under löpande avtalstid

kan arrendet bringas att upphöra endast på något av de förverkandeskäl

som särskilt anges i lagen (70 § femte stycket samt 36 och 37 §§). Uppsägs

arrendet av sådan anledning, får arrendatorn i allmänhet sitta kvar till

nästa fardag (39 §).

Beträffande jordbruksarrende gäller i betydelsefulla hänseenden andra

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

regler. Enligt 2 § första stycket skall i huvudfallet upplåtelse för jordbruksarrende

ske på viss tid. Är arrendetiden inte bestämd, anses avtalet

ingånget för en tid av fem år. När det gäller de sociala arrendena är regeln

än mera skärpt till förmån för arrendatorn. I 50 § uppställs sålunda

krav på att upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare tid

avtalad, skall arrendet likväl gälla för denna tid. För båda slagen av jordbruksarrende

föreskrivs dessutom förbud för jordägaren att under arrendetiden

bringa avtalet att upphöra på andra grunder än de i lagen särskilt

angivna (3 § med hänvisningar).

Utredningen. Ett tidsobestämt arrendeavtal som ingås i syfte att arrendalorn

på den upplåtna marken skall kunna ha ett bostadshus ställer f. n.

arrendatorn i starkt beroende av jordägaren. Arrendatorn kan ofta inte

förutse när en uppsägning kan komma och ovissheten härom gör att han

inte på ett ändamålsenligt sätt kan planlägga sina investeringar. Det nuvarande

rättsläget är vidare sådant att en jordägare, så länge han inte gör

sig skyldig till ocker, praktiskt taget ensidigt kan genomföra de ändringar i

villkoren som han önskar i samband med avtalets förnyelse. Det prekära i

bostadsarrendatorns situation återverkar uppenbarligen på dennes intresse

av att vårda sig om hus och miljö.

Av bl. a. dessa skäl anser utredningen att möjligheten att träffa arrendeavtal

på obestämd tid inte är förenlig med arrendatorns intresse. Denna

synpunkt väger enligt utredningen tyngre än jordägarens intresse av att

med kort varsel kunna återfå besittningen till jorden eller att på ett för

honom praktiskt sätt kunna höja avgiften eller eljest ändra avtalsvillkoren.

Utredningen framhåller särskilt att ett förhindrande av tidsobestämda avtal

kommer att leda till att arrendebebyggelsen och miljön förbättras, vilket

på längre sikt torde vara i alla parters intresse.

Arrendatorns situation skulle kunna förbättras också genom att lagens

bestämmelser om uppsägningstid gjordes tvingande, ev. i kombination med

en längre uppsägningstid än den nuvarande. Utredningen avvisar emellertid

denna tanke. Arrendatorns beroendeställning skulle ändå i det väsentliga

kvarstå. Det kunde också befaras att arrendatorn skulle utsättas för

ofta återkommande uppsägningar. En avvägning mellan olika förekommande

intressen resulterar därför enligt utredningens mening i att avtal om

bostadsarrende skall avse viss tid och att en upplåtelse som gjorts för obestämd

tid i stället skall ånses ingången för viss i lagen angiven tid.

När det gäller frågan huruvida behov föreligger av att i lag även införa

krav på bestämd minsta arrendetid framhåller utredningen att det

för jordbruksarrendets dJel finns ett naturligt tvång till ej alltför korta

arrendetider. Någon motsvarighet härtill föreligger inte beträffande bostadsarrende.

Det är därför inte ändamålsenligt att kopiera den för bl. a.

jordbruksarrenden i allmänhet gällande ordningen att arrendetiden skall

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

vara bestämd utan angivet minimum. Risk föreligger f så fall för att

många avtal om bostadsarrende skulle innehålla en arrendetid av exempelvis

ett år. Utredningen föreslår därför att en viss minsta tid utsätts i lagen.

En sådan bestämmelse bör gälla med tvingande verkan till förmån för arrendatorn.

De fåtaliga fall där ett verkligt behov föreligger att bestämma

arrendetiden på annat sätt kan på ett tillfredsställande sätt tillgodoses dispensvägen.

Frågan om minimitidens längd bör ses i sammanhang med spörsmålet

om utformningen av uppsägnings- och besittningsskyddet i övrigt. Om arrendatorn

vid arrendetidens slut inte ges någon optionsrätt eller om denna görs

svag, bör arrendetiden göras lång och tvärtom. Vid minimitidens fixerande

måste vidare beaktas hur uppsägningstiden och ordningen för arrendeavgiftens

fortsatta bestämmande konstrueras. Utifrån dessa synpunkter

framhåller utredningen att erfarenheterna från de sociala jordbruksarrendena

visat att det är bättre med en inte alltför lång minimitid i förening

med optionsrätt än förhållandevis långa minimitider. Den minsta

upplåtelsetiden av fem år som gäller för huvudparten av de sociala jordbruksarrendena

kan visserligen för bostadsarrendets del sägas vara väl

kort med tanke på ändamålet. Å andra sidan skulle fem år som minsta

arrendetid för bostadsarrende nära sammanhänga med det system för arrendatorns

besittningsskydd efter arrendetidens slut (optionsrätt) som utredningen

samtidigt föreslår. En arrendetid på exempelvis tio år eller

mera kunde medföra att jordägarna blev avsevärt mindre benägna att

upplåta mark för bostadsarrende. En lång upplåtelsetid kunde även verka

hindrande mot behov av en ändrad markanvändning. Också för tillgodoseende

av behovet att ompröva arrendeavgiften med jämna intervaller

är det förenat med vissa fördelar att låta upplåtelseperioder och avgäldsperioder

sammanfalla. Ett enkelt och praktiskt system skapas härigenom.

Utredningen har vid övervägande av dessa synpunkter stannat för att

som minsta arrendetid för bostadsarrende föreslå fem år. Denna åsikt finner

utredningen väl försvarad i de fall när arrendatorn tillika har optionsrätt.

För övriga arrenden kan fem år inte sällan framstå som väl kort.

Emellertid är det i dessa fall i regel fråga om hus som relativt lätt kan

både resas och rivas.

I nära anslutning till arrendatorns rätt till minimitid står frågan om

dennes uppsägningsskydd. För att få avsedd verkan måste ett stadgande

om arrendetiden kompletteras med bestämmelser som hindrar att uppsägning

fritt kan ske under arrendetiden och arrendet därigenom bringas

att upphöra före den avtalade arrendeperiodens slut. Av denna anledning

finner utredningen att en motsvarighet till det förbud mot andra uppsägningsskäl

än de i lag särskilt angivna som gäller för jordbruksarrenden

bör införas beträffande bostadsarrende. En sådan regel torde knappast

innebära någon nackdel för den jordägare som tidigare än ursprungligen

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

57

tänkts har ett legitimt behov av att återfå besittningen till hela eller en

del av arrendestället. Den föreslagna minimitiden fem år får anses för

flertalet fall vara tillräcklig för att erforderliga justeringar skall kunna

genomföras utan nämnvärt dröjsmål. För övriga fall där ett aktuellt och

förutsebart legitimt behov av annan reglering finns, bör möjlighet ges

till dispens från den tvingande regeln.

Utredningen diskuterar även bestämmelserna om avtalens maximitider.

Utredningen anser att det inte finns något praktiskt behov av att redan

vid den ursprungliga arrendeupplåtelsen kunna fixera arrendetiden längre

än vad gällande rätt tillåter. Någon ändring i detta avseende föreslås sålunda

ej.

Remissyttrandena. Förslaget om en i lag fastställd minsta arrendetid

kombinerad med förbud mot att bryta arrendet under arrendetiden av annan

anledning än som särskilt anges i lagen lämnas utan erinran av samtliga

remissinstanser. Värdet av att möjligheten att ingå tillsvidare-avtal tas

bort framhålls särskilt av hovrätten för Västra Sverige, överlantmätarna i

Blekinge och Malmöhus län, länsstyrelsen i Gotlands län, ecklesiastika boställsutredningen,

stadsförbundet, RLF och Sveriges jordägareförbund.

Även den föreslagna minimitiden fem år för bostadsarrenden godtas av

remissinstanserna. Ecklesiastika boställsutredningen ansluter sig till den

föreslagna tiden i betraktande av möjligheten till dispens i sådana fall när

särskilda skäl motiverar en kortare tid. Överlantmätaren i Västerbottens

län anser visserligen att tiden är anmärkningsvärt kort men förklarar att

denna kombination med en stark optionsrätt dock kan godtas. Hovrätten

för Västra Sverige framhåller att det möjligen kan diskuteras om det inte

åtminstone vid de bostadsarrenden som ej förenats med optionsrätt borde

föreligga möjlighet för parterna att utan anlitande av dispensvägen avtala

om kortare tid än fem år. Hovrätten förklarar dock att frågan är av tämligen

underordnat intresse, eftersom parterna, om de är ense, när som helst

kan låta arrendet upphöra.

Överlåtelse av arrenderätten

Gällande rätt. Enligt 8 § första stycket och 70 § andra stycket arrendelagen

är en lägenhetsarrendator ej berättigad att utan jordägarens samtycke

överlåta arrenderätten till någon annan. Undantag från denna regel

gäller för det fall att arrende ingåtts för längre tid eller att arrendatorn

avlidit under löpande arrendeperiod.

Har sålunda arrende avtalats för en tid av minst tio år får enligt 8 §

andra stycket arrendatorn överlåta arrenderätten, om jordägaren skäligen

kan nöjas med den nye arrendatorn. Innan substitutionsrätten får utövas

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

är arrendatorn dock skyldig att hembjuda fastigheten till jordägaren. Denne

har inte någon skyldighet att återta arrendet. Förklarar han sig villig att

återta arrendet, skall han ersätta arrendatorn dess värde. Tvist i värderingsfrågan

handläggs av skiljemän (18 §).

Om arrendatorn dör före arrendetidens utgång, inträder dödsboet i arrendatorns

rätt. Dödsboet äger i sin tur överlåta arrenderätten till annan.

Enligt 9 § första stycket krävs ej härför att avtalet ingåtts för viss minsta

tid. Däremot gäller i övrigt de i 8 § andra stycket föreskrivna reglerna om

hembud till jordägaren. 1 lagen utsägs inte huruvida personförändring på

arrendatorssidan kan ske utan hembud genom arv, giftorätt eller testamente.

I doktrin och rättspraxis har detta ansetts tillåtligt. Utredningen är

emellertid av annan åsikt och anser att ny arr enda tor inte genom familj erättsligt

fång kan insättas i andra fall än sådana där substitution också

i övrigt är medgiven.

Nu angivna regler, vilka är av dispositiv natur, gäller även för jordbruksarrende.

För de sociala jordbruksarrendena är bestämmelserna tvingande.

Utredningen. Sjukdom, hög ålder, ändrade anställnings- eller familjeförhållanden

är exempel på förhållanden som gör att en bostadsarrendator

under arrendetiden kan vilja överlåta sitt hus med åtföljande arrenderätt.

I den mån inte något beaktansvärt intresse därigenom kränks, finns

inte någon anledning att föreskriva några gränser för en sådan överlåtelserätt.

I regel lämnar också jordägaren sitt samtycke till begärda arrendeöverlåtelser.

I det stora flertalet fall får jordägarens intresse anses tillgodosett,

om den nye arrendatorn kan betala arrendeavgiften och i övrigt göra

rätt för sig. Detta gäller framför allt i de fall då jordägaren bedriver markupplåtelse

i större omfattning. Det föreligger därför skäl att liberalisera

det hittillsvarande överlåtelseförbudet och göra bestämmelsen tvingande

till arrendatorns förmån. Under sådana omständigheter synes emellertid

jordägarens intresse kräva att överlåtelserätten inte görs helt fri. Förhållandena

varunder avtal om bostadsarrende ingås är högst varierande. Man

kan därför inte bortse från att det i undantagsfall kan vara ett väsentligt

och beaktansvärt intresse för jordägaren att själv kunna ta del i valet av

ny arrendator.

Av bl. a. dessa skäl föreslår utredningen att arrendatorn får en principiell

rätt att överlåta arrenderätten till ny arrendator, om denne från

objektiv synpunkt kan anses vara godtagbar för jordägaren. Både för att

jordägaren inte skall vara okunnig om förekommande överlåtelser och för

att bereda honom tillfälle att bevaka sina intressen, bör överlåtelsen föregås

av hembud till jordägaren i samma ordning som enligt 8 § andra

stycket redan nu gäller när arrendetiden är bestämd och omfattar minst

tio år. Mot erläggande av full ersättning till arrendatorn bereds jordägaren

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kangl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

således tillfälle att hindra en av honom inte önskad överlåtelse. Regeln innebär

även att om en överlåtelse vägras på grund av att den föreslagna

arrendatorn ej är godtagbar och om jordägaren har fog för sin vägran,

skall jordägaren inte vara lösningsskyldig.

I fråga om förfarandet vid hembud och handläggning av tvist föreslår

utredningen ej någon ändring i förhållande till gällande rätt. Detsamma

gäller i princip även om beräkningen av arrenderättens värde. Utredningen

erinrar om att detta värde normalt inte omfattar den del av värdet på

arrendatorns hus som hänför sig till vad som följer efter arrendetiden.

Man utgår således ifrån att värdet på huset skall hinna avskrivas under

arrendetiden. Beträffande bostadshus där optionsrätt föreligger och det

inte finns särskild anledning till antagande att optionsrätten kommer att

brytas, bör också denna rätt kunna beaktas vid bestämmandet av arrenderättens

värde. Några preciserade regler för denna fråga är emellertid varken

lämpligt eller möjligt att lämna.

Utredningen har hittills behandlat överlåtelser i egentlig mening, sådana

som sker i samband med köp, byte eller gåva av arrendatorns hus.

Om insättandet av ny arrendator sker i samband med förutvarande arrendators

död eller genom bodelning i hans äktenskap, tillkommer andra

synpunkter. En avtalsklausul av innebörd att arrendatorns död medför att

rättsförhållandet upphör skulle försätta dödsboet i ett underläge. Arrendet

bör därför inte upphöra eller kunna uppsägas av den anledningen att arrendatorn

avlider under arrendetiden. Liksom f. n. bör alltså dödsboet inträda

i den avlidnes ställe och dödsfallet bör inte utgöra uppsägningsgrund

för någondera parten. Utredningen föreslår att bestämmelsen för att inte

bli verkningslös görs tvingande till förmån för arrendatorn.

När det gäller de fall då arrenderätten genom arvskifte eller bodelning

tilldelas exempelvis arvinge, testamentstagare eller den andra maken framnåller

utredningen att hänsynen till nyttjanderättshavarens närmaste anhöriga

väger tyngre än fastighetsägarens intresse. Även här bör emellertid

en avvägning ske. Den eller de anhöriga till vilka arrenderätten genom

familj erättsligt fång övergår bör vara befriade från risken att i samband

med hembudsförfarande bli utlösta av jordägaren. Å andra sidan finns

det knappast anledning att en sådan ny arrendator medges en så stark rätt

att han — liksom dödsboet — automatiskt inträder i den avlidnes rätt.

Utredningen föreslår därför att den nye arrendatorn skall få överta arrenderätten

utan hembud men att han från jordägarens sida sett skall vara

godtagbar. Denna s. a. s. privilegierade substitutionsrätt bör tillkomma arrendatorns

make, arvingar och universiella testamentstagare. Makens rätt

bör därvid vara oberoende av om bodelningen sker i anledning av äktenskapets

upplösning, boskillnad eller hemskillnad.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

Remissyttrandena. Utredningens förslag om arrendatorns substitutionsrätt

tillstyrks eller lämnas i princip utan erinran av det övervägande antalet

remissinstanser. Till de som uttryckligen tillstyrker förslaget hör

hovrätten för Västra Sverige, överlantmätaren i Malmöhus län, länsstyrelsen

i Gotlands län, RLF och Sveriges jordägareförbund. Det sistnämnda förbundet

förklarar sig dock ej kunna tillstyrka att annan än optionsberättigad

arrendator tillerkänns överlåtelserätt.

Arrendatorns möjlighet att överlåta arrenderätten till utländsk medborgare

berörs av Djurgårdsförvaltningcn och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Förvaltningen framhåller således att den för fast egendom obligatoriska

tillståndsprövningen härvid inte kommer i fråga. En jordägare borde med

hänsyn härtill inte vara skyldig att godta en ny arrendator i de fall då

denne är sådan fysisk eller juridisk person som avses i 1916 års s. k. inskränkningslag.

I motsats till förvaltningen vill länsstyrelsen inte motsätta

sig att en utländsk medborgare kommer i åtnjutande av det förstärkta

besittningsskydd förslaget innehåller. I detta sammanhang uppger

länsstyrelsen att redan nu från främst dansk sida märkts intresse av

att förvärva mark i Sverige för fritidsändamål. Det finns skäl att anta att

detta intresse kommer att öka sedan en broförbindelse skapats mellan

länderna. Genom de förbättrade kommunikationsmöjligheterna torde i

framtiden även kunna påräknas att en än vidare krets av europeiska medborgare

visar intresse för fritidshus i landet.

Ej heller det föreslagna hembudsförfarandet möter någon principiell

invändning av remissinstanserna. Över jägmästaren i Östra distriktet påtalar

dock att stora svårigheter kan uppstå vid värderingen av byggnader

på tomter med stort attraktionsvärde, exempelvis strandtomter i närheten

av storstäder. Domänintendenten i Östra domänområdet framhåller vikten

av att det i arrendeavtalet bestäms hur stor frihet arrendatorn har att

investera på arrendeområdet. Enligt intendenten får jordägarens inlösenrätt

ej omintetgöras av överinvestering som ej kan lösas.

Kritiska mot förslaget är Sveriges jordägareförbund och handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län. Förbundet yttrar.

Själva arrenderätten torde endast i undantagsfall äga ett självständigt

värde, såvida det inte är fråga om ett långtidsavtal med en alltför lag lega

utan indexklausul eller annat förbehåll. Att jordägaren, som i ett sådant

fall av oförstånd redan förorsakat sig en förlust, sedermera skulle därutöver

kunna bli ålagd att betala arrendatorn ersättning om och när han

antar ett hembud, skulle vara stötande. Fall kan även förekomma, där

arrenderätten av olika skäl kan ha ett negativt värde — t. ex. på grund

av att en störande industri uppförts eller en kommunikationsled framdragits

i grannskapet. Antar jordägaren hembudet, bör skiljenämnden givetvis

även äga pröva storleken av den ersättning arrendatorn skall utgiva till

jordägaren för rätten att bli befriad från ett ur jordägarens synpunkt fördelaktigt

avtal.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

61

Beträffande avgränsningen av den privilegierade kretsen, för vilken hembudsskyldighet

inte skall föreligga, förklarar överlantmätaren i Gävleborgs

län att eftersom hembudsskyldighet inte föreligger vid bodelning och arvskifte

bör sådan skyldighet ej heller föreskrivas vid överlåtelse av arrenderätten

mellan äkta makar eller till bröstarvinge. Även länsstgrelsen i Norrbottens

län ifrågasätter om inte hembudsskyldigheten bör uteslutas vid

överlåtelse till nära anförvant utan samband med bodelning, arvskifte eller

testamente. Ett sådant stadgande skulle stämma bättre överens med jordförvärvslagen

och förslaget till lag om kommunal förköpsrätt. Handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län förklarar sig inte kunna medge att

den föreslagna substitutionsrätten tillförsäkras avlägsnare släktingar och

universella testamentstagare. De sistnämnda kan ju enligt handelskammaren

tillhöra vilken »personkrets» som helst, t. ex. en hushållerska, nära vän

eller vetenskaplig eller ideell institution.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

ANLÄGGNINGSARRENDE

Gällande rätt

I nuvarande arrendelagstiftning behandlas lägenhetsarrende som en enhetlig

kategori. Vid anläggningsarrende gäller därför f. n. samma bestämmelser

som tidigare redovisats för bostadsarrende.

Kategorins avgränsning

Utredningen. Enligt utredningens förslag utmärks anläggningsarrende liksom

bostadsarrende av att arrendatorn i enlighet med arrendeavtalet på

arrendestället uppfört -— eller övertagit — en egen byggnad. Till skillnad

från bostadsarrende skall emellertid arrendatorns hus eller annan byggnad

inte i första hand tjäna bostadsändamål utan användas för någon på

arrendestället bedriven förvärvsverksamhet. Anläggningsarrende särskiljs

sålunda från andra lägenhetsarrenden främst genom sin ekonomiska struktur.

Utredningen föreslår att gruppen anläggningsarrende på samma sätt

som bostadsarrende skiljs ut från övriga lägenhetsarrenden och görs till

föremål för särskild lagstiftning.

De nya bestämmelserna bör således begränsas till att omfatta endast sådana

arrendeställen som är bebyggda i och för en näringsverksamhet. Begreppet

byggnad är enligt utredningen att tolka på samma sätt som f. n.

gäller inom byggnadslagstiftningen och därtill anslutande praxis. För obebyggda

arrendeställen eller sådana där ändamålet endast är att lämna en

upplagsplats åt anläggningsarrendatorn är några nya regler inte påkallade.

Utanför den föreslagna definitionen faller sålunda exempelvis en

idrottsförenings klubbhus eller åskådarläktare på annans mark. Har arrendatorn

på arrendestället ett virkesupplag eller en brädgård och förvaras

de till rörelsen hörande effekterna under tak eller eljest i en byggnad blir

de föreslagna reglerna tillämpliga. Sker förvaringen under bar himmel

gäller motsatsen. Samma blir förhållandet om arrendatorns anläggning består

endast av en kaj eller ett järnvägsspår.

Enligt utredningens mening bör reglerna om anläggningsarrende dessutom

begränsas till rättsförhållanden av inte allt för kort varaktighet. Helt

tillfälliga upplåtelser bör undantas. Utredningen föreslår därför att de nya

bestämmelserna ej skall tillämpas om upplåtelsetiden är bestämd till kortare

tid än ett år. Genom denna bestämmelse blir behovet av en särskild

dispensregel överflödig.

De föreslagna reglerna om anläggningsarrende bör kunna tillämpas även

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

om arrendatorns förvärvsverksamhet på arrendestället är en del av en

större verksamhet. Det är t. ex. vanligt att en industri är så belägen att

byggnaderna till en del ligger på mark som disponeras med äganderätt och

i övrigt på arrenderad mark. Ej heller finns det anledning att kräva att

just arrendatorn driver verksamheten. Behovet av nya arrenderegler är

inte mindre därför att rörelsen ägs av ett aktiebolag, i vilket arrendatorn

måhända är delägare.

Om det på arrendestället finns en byggnad som tillhör arrendatorn men

byggnaden framstår som mindre väsentlig för verksamheten, bör vid gränsdragningen

ses till huvudändamålet med avtalet. Används arrendestället

till ett större grusupplag, bör således arrendet inte anses som anläggningsarrende

bara därför ail det finns ett våghus eller vaktkur. Men drivs en bilverkstad

på området, bör upplåtelsen hänföras till anläggningsarrende

även om huvuddelen av marken tas i anspråk för utomhus uppställda fordon.

Remissyttrandena. Den föreslagna avgränsningen av anläggningsarrende

godtas eller lämnas utan erinran. Endast lantbruksförbundet anser att definitionen

är för snäv och lämnar arrenden utanför den nya regleringen

vilka för arrendatorn kan vara av stor ekonomisk betydelse. Kraven på förvärvsverksamhet

och att det skall finnas byggnad i byggnadslagstiftningens

mening är enligt förbundets mening utan betydelse för det intresse som besittningsskyddet

skall värna. Således är frågan huruvida arrendestället skall

förses med byggnad utan betydelse när mark arrenderas för ett järnvägsspår

som skall betjäna arrendatorns industrianläggning. I detta fall kan

just tillgången till spår ha varit det avgörande för att arrendatorn förvärvat

den härskande fastigheten. Motsvarande förhållande gäller vid arrende

av mark för kaj, upplagsplats eller dylikt. Enligt förbundets mening bör

därför arrendatorns besittningsrätt skyddas i alla fall när besittningsrätten

objektivt är av särskild betydelse för arrendatorn.

Besittningsskydd

Utredningen. Skyldigheten för arrendatorn enligt nu gällande lag att

utan särskild uppsägning eller anmaning flytta från arrendestället när ett

tidsbestämt avtal löper ut lämnar stora möjligheter för jordägaren att illojalt

utnyttja arrendatorns önskan att fortsätta arrendet. Detta tillstånd

blir om ingen form av besittningsskydd införs än mera framträdande om

det föreslagna förbudet mot tills-vidare-avtal genomförs. För att i denna

situation stärka arrendatorns förhandlingsposition är det enligt utredningens

mening nödvändigt att han erhåller något slag av besittningsskydd.

Vid anläggningsarrende är emellertid de sociala skälen för besittnings
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

skydd mindre framträdande. För dessa upplåtelser måste samtidigt beaktas

jordägarens intresse av att med relativt stort mått av frihet själv kunna

förfoga över marken. Av dessa skäl anser utredningen att en i lag inskriven

optionsrätt inte innebär en lämplig lösning. Det överensstämmer bäst

med såväl parternas som allmänna intressen, om en bestämmelse införs i

lagen om att upplåtelsen automatiskt förlängs om uppsägning inte sker

före arrendetidens slut. Denna ordning är avgjort bättre än det system

med tyst förlängning som gäller vid jordbruksarrende i allmänhet.

Utredningen finner vidare rimligt att parterna vid anläggningsarrende i

god tid före den löpande arrendeperiodens slut genom uppsägning underrättar

varandra, om förlängning av avtalet inte skall ske eller om ändring

av villkoren önskas för en kommande arrendeperiod. Utredningen föreslår

i detta avseende att uppsägningstiden bestäms till senast sex månader före

arrendetidens slut. Härigenom erhåller arrendatorn en godtagbar frist att

förbereda flyttning för den händelse jordägaren säger upp avtalet för avflyttning.

Uppsägs arrendet endast för ändring av villkoren erhålls en

lämpligt tilltagen förhandlingstid.

Sker ej uppsägning i rätt tid, är det nödvändigt att lagen anger för vilken

tid upplåtelsen förlängs. En lämplig regel är att avtalet förlängs med

samma tid som förut gällt, dock högst fem år i sänder.

Utredningen har övervägt huruvida bestämmelsen om automatisk förlängning

skall göras tvingande men stannat för att inte föreslå en sådan regel.

Som skäl härför anförs att förhållandena vid anläggningsarrende är mycket

växlande och att många av dem kan betecknas som »affärsarrenden».

I fråga om dem bör så långt som möjligt bestämmelser undvikas som i onödan

lägger band på parternas avtalsfrihet.

Remissyttrandena. Förslaget om automatisk avtalsförlängning godtas eller

lämnas utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. Som tidigare

anförts har dock flera remissinstanser uttalat sig för optionsrätt även

i fråga om anläggningsarrende. Utredningens mening om att regeln om avtalsförlängningen

bör vara dispositiv delas uttryckligen av hovrätten för

Västra Sverige, kommerskollegium, häradshövdingeföreningen och advokatsamfundet.

Tiden för upplåtelsens förlängning bör enligt handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län i likhet med vad som ofta förekommer vid

hyresförhållanden, bestämmas till ett år om annat ej avtalas.

Kioskägareförbundet och korvhandlareförbundet uttalar att markägaren

bör åläggas skyldighet att redovisa skälen för en uppsägning av arrendeavtal.

Förbunden anser att det skydd som den automatiska avtalsförlängningen

avser att ge eljest reduceras.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968 65

Upplåtelsens form

Utredningen. Vid anläggningsarrende är enligt utredningens erfarenhet

skriftlig avtalsform vanligare än vid bostadsarrende. Med tanke på det

större värde som anläggningsarrendatorns investering representerar kan

frånvaron av skriftligt avtal blir mera kännbar från ekonomisk synpunkt.

Liksom beträffande bostadsarrende talar starka skäl för att krav på skriftligt

avtal införs vid anläggningsarrende.

Utredningen förordar sålunda att avtal om anläggningsarrende för sin

giltighet skall kräva skriftlig form enligt samma grunder som redan gäller

vid jordbruksarrende. Förslaget innebär bl. a. att bestämmelserna inte

kan upphävas genom överenskommelse mellan parterna.

Remissyttrandena. Utredningens förslag i denna del godtas eller lämnas

utan erinran av samtliga remissinstanser.

Arrendetiden

Utredningen. När det gäller tidsobestämda arrendeavtal med kort eller

ingen uppsägningstid kan det förekomma situationer med ett påtagligt behov

av att med kort varsel kunna säga upp avtalet. Sådana fall är emellertid

ovanliga vid anläggningsarrende. Ej heller torde det vara vanligt att jordägaren

i oträngt mål utnyttjar möjligheten enligt nuvarande lag att med

mycket kort tidsfrist avhysa en lägenhetsarrendator. Enbart möjligheten

härtill medför dock ett ojämnt utgångsläge vid förhandlingar mellan parterna,

särskilt om det är fråga om förlängning av avtalet. Den rådande

ordningen ger också mången gång arrendatorn en känsla av otrygghet och

ovisshet som han inte kan underlåta att ta hänsyn till i sina ekonomiska

kalkyler och som i sista hand får betalas av kunderna. I betraktande av

den ekonomiska betydelse som ett anläggningsarrende har för arrendatorn

— och indirekt även för anställda och kunder — är det uppenbart att arrendatorn

i allmänhet är mera betjänt av att avtalet gäller för bestämd

än för obestämd tid. Utredningen anser därför att tidsobestämda avtal för

anläggningsarrenden inte bör få förekomma.

Kravet på att arrendet skall avse viss tid bör dock inte konstrueras så

att det innebär olägenhet för jordägaren. Av denna anledning anser utredningen

att arrendetidens längd inte bör stipuleras i lagen. Däremot behövs

det en särskild regel för det fall att avtalet i strid med lagen inte anger någon

bestämd arrendetid eller att avtalet anges gälla tills vidare. För jordbruksarrende

anges att upplåtelsen i denna situation gäller för fem år. För

bostadsarrenden föreslås en regel av samma innehåll. En motsvarande bestämmelse

behövs också vid anläggningsarrende.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 19

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

I analogi med reglerna om jordbruksarrende bör den föreslagna bestämmelsen

om verkan av tills-vidare-avtal ges tvingande effekt.

Om man kräver bestämd arrendetid för anläggningsarrende är det ofrånkomligt

att man — liksom föreslagits för bostadsarrende — också inför den

vid jordbruksarrende gällande regeln att parterna inte med giltig verkan

kan avtala om andra uppsägningsanledningar än sådana som är särskilt

anges i lagen.

Remissyttrandena. Förslaget om krav på bestämd arrendetid och uppsägningsskydd

möter ingen erinran.

överlåtelse av arrenderätten

Utredningen. Av bl. a. hänsyn till arrendatorns möjlighet att utvinna det

värde som ligger i en av honom upparbetad rörelse föreslås att anläggningsarrendatorn

får en vidgad rätt att överlåta arrenderätten. Generellt

bör dock gälla att den nye arrendatorn skall från objektiv synpunkt vara

godtagbar. Någon anledning att — såsom föreslagits beträffande bostadsarrenden

— tillika göra substitutionsrätten beroende av hembud finner

utredningen däremot inte föreligga. Anläggningsarrenden är i betydligt

större utsträckning renodlat affärsmässiga avtal. Om den nye arrendatorn

kan betala arrendeavgiften och i övrigt göra rätt för sig torde det som

regel vara likgiltigt för jordägaren vem den nye arrendatorn är. Skulle

motsatsen undantagsvis vara fallet bör emellertid jordägaren inte vara

hindrad att i avtalet förbehålla sig rätten till närmare prövning av efterträdaren

eller — eventuellt —- helt och hållet förbjuda överlåtelse. Härigenom

lämnas även möjlighet öppen för jordägaren att genom överlåtelseförbud

hindra spekulation i arrenderätten.

Remissyttrandena. Förslaget om en utvidgad överlåtelserätt för arrendatorn

godtas eller lämnas utan erinran av nästan alla remissinstanser.

Endast Sveriges jordägareförbund, Östergötlands och Södermanlands handelskammare

och handelskammaren för Örebro och Västmanlands län avstyrker

förslaget. Den förstnämnda handelskammaren förklarar att markägaren

bör oinskränkt ha inflytande över vem som bedriver ekonomisk

verksamhet på hans mark.

Hovrätten för Västra Sverige, kommerskollegium, häradshövding ef öreningen

och advokatsamfundet anser i likhet med utredningen lämpligt att

substitutionsrätten görs dispositiv. Några remissinstanser är däremot kritiska

mot förslaget i detta hänseende. Institutet för hantverk och industri

och hantverks- och industriorganisationen anser att en dispositiv överlåtelserätt

är av begränsat värde och knappast ägnad att nämnvärt stärka arrendatorns

ställning.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

67

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

Allmänna synpunkter

Utredningen. Utredningen anser att det för de avtal om bostads- och

anläggningsarrende som ingåtts innan den föreslagna lagstiftningen trätt i

kraft i och för sig föreligger samma reformbehov som beträffande sådana

som ingås därefter. Samtidigt är emellertid att beakta att civillag ej bör

ges tillbakaverkande kraft utan att alldeles särskilda och starkt vägande

skäl talar däremot. Vid avvägningen mellan dessa motsatta intressen möter

det mindre betänkligheter att göra avsteg från den vedertagna principen

att gammal lag bibehålls för gamla avtal, när det är fråga om rättsförhållanden

som i likhet med bostadsarrenden men ofta även anläggningsarrenden

normalt är långvariga. Även praktiska skäl talar för denna åsikt.

En tyst förutsättning för avtalets tillkomst är ofta att förlängning skall

ske om inte väsentligt ändrade förhållanden inträffar. Förlängning är

också det vanliga i praktiken. Det föreslagna besittningsskyddet ansluter

sig således nära till rådande sedvänja. Om endast nya avtal om bostadsarrenden

utrustas med exempelvis optionsrätt, kan man vidare ej underlåta

att räkna med att en del jordägare kommer att vilja hindra att de

gamla avtalen förs in under den nya lagens ordning och därför kommer

att vägra medverka till att de gamla avtalen vid avtalstidens slut blir förlängda.

Den föreslagna reformen för de nya avtalen skulle därigenom

kunna leda till en väsentlig försämring av avtalsläget för de gamla avtalen.

Av bl. a. dessa skäl anser utredningen det nödvändigt att den nya lagstiftningen

i väsentliga avseenden får gälla också för de gamla avtalen.

När det gäller äldre tidsobestämda arrendeavtal bör undvikas att dessa

kommer att bli gällande lång tid efter den nya lagens antagande. Utredningen

föreslår därför att sådana avtal i sin helhet förs in under den nya

lagen, om de inte uppsägs till första möjliga tidpunkt efter den nya lagens

utfärdande. För tidsbestämda gamla avtal bör övergången ordnas så att

den gamla lagen i princip alltjämt får gälla men att den samtidigt — särskilt

i de mest angelägna fallen —- kompletteras med vissa av den nya

lagens regler om uppsägnings- och besittningsskydd. Däremot finner utredningen

inte anledning förorda att de nya reglerna om substitutionsrätt

görs tillämpliga på de gamla avtalen.

Remissyttrandena. Utredningens förslag beträffande de äldre arrendeavtalen

tillstyrks eller lämnas utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

RLF förklarar att även om det i och för sig måste anses betänkligt att

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

låta nya lagregler få retroaktiv verkan skäl ej kan anses föreligga att motsätta

sig förslaget i dessa delar. Förbundet konstaterar särskilt att förslaget

om framtvingande av skriftliga avtal är välgrundat. Detta medför nämligen

enligt förbundet möjlighet att precisera villkor och därmed undvika

framtida tvister. Även överlantmätaren i Västmanlands län tillstyrker förslaget

men anser att äldre arrendatorer dessutom bör erhålla substitutionsrätt.

Tillräckliga skäl för att undanta denna rätt har enligt överlantmätaren

inte anförts av utredningen.

Några remissinstanser avstyrker eller ställer sig kritiska mot de föreslagna

övergångsbestämmelserna, däribland överlantmätaren i Gotlands

län, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län och Skånes jordägareföreband.

Handelskammaren anser att förslaget står i strid mot hävdvunna

allmänna principer. Förbundet förklarar att rättssäkerheten i annat

fall ställs i fara. Sportstugefräm,jandet, som uttalar sig för en avveckling

av framtida bostadsarrenden, föreslår att inom områden med detaljplan

arrendatorerna bör berättigas lösa de tomter som kan inarbetas i planen

medan övriga endast bör få bestå arrendetiden ut. Sveriges jordägareförbund

anser att det bör överlämnas åt parterna avgörandet huruvida ett

tidigare ingånget avtal skall fortsätta att gälla i ett genom ny lagstiftning

väsentligt förändrat läge. Förbundet har därvid inget att invända mot att

nya lagens regler blir tillämpliga på sådana avtal, som efter lagens ikraftträdande

förlängs utöver tidigare bestämd tid, respektive genom underlåten

uppsägning till den tid, då på grund av sådan uppsägning avtalet tidigast

kunnat frånträdas.

Vissa av de överlantmätare, däribland överlantmätarna i Värmlands och

Gävleborgs län, som uttalar sig för en mera individualiserad arrendeform

anser att arrenden för fritidsbebyggelse, som tillkommit före nya lagens

ikraftträdande, skall anses som bostadsarrende endast om arrendeställena

är bebyggda efter erhållet byggnadslov eller att de eljest överensstämmer

med de vid tiden för lagens ikraftträdande gällande planerna och bestämmelserna.

Avtalets skriftliga form

Utredningen. Även om gamla tills-vidare-avtal, som inte sägs upp, förs

över till den nya lagens ordning och därmed också blir underkastade kravet

på skriftlig form, kommer det efter den föreslagna lagändringen sannolikt

att finnas många gamla arrendeavtal som inte avfattas skriftligen.

Åtskilliga olägenheter är förenade därmed. Tvist om avtalets innebörd inträffar

oftare när avtalen är endast muntliga. Risken för rättsförluster är

stor när det muntliga avtalet fortgått en lång följd av år. Svårighet kan

uppkomma att rekonstruera det faktiska avtalsläget när upprepade munt
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

69

liga förändringar överenskommits i de ursprungliga avtalsvillkoren. En

allvarlig brist föreligger även i att avtal om bostads- och anläggningsarrende,

som inte är skriftliga, kan uppsägas under löpande arrendetid om

arrendestället genom överlåtelse byter ägare. Det bör även uppmärksammas

att den nya lagen som förutsättning för avtalets giltighet kräver skriftlig

form. Om en jordägare skulle vägra att frivilligt medverka till upprättande

av ett kontrakt, finns det risk för att avtalet inte kommer att betraktas

som ett arrendeavtal och arrendatorns rätt mot jordägaren reduceras

till endast en skadeståndsrätt. Utredningen förordar därför en ordning

som beträffande äldre avtal ger envar av parterna befogenhet att påkalla

upprättande av skriftligt avtal till bekräftelse av den tidigare muntliga överenskommelsen.

Vägrar motparten att medverka till tillkomsten av kontrakt

skall som en yttersta möjlighet samma resultat kunna ernås genom

rättegång.

En på detta sätt i efterhand gjord skriftlig bekräftelse innebär naturligtvis

inte att det ingångna avtalet ändras. Avtalet är alltså i princip att

anse som ett »gammalt» avtal även om bekräftelsen äger rum efter den nya

lagens ikraftträdande. Parterna är dock oförhindrade att samtidigt ändra

avtalet eller företa precisering av oklara punkter.

De rättsverkningar som lagen tillägger skriftligt kontrakt bör också

medfölja den skriftliga, i efterhand gjorda bekräftelsen. I likhet med andra

skriftliga avtal om lägenhetsarrende bör sålunda bekräftelsen ge arrendatorn

skydd mot uppsägning från den som genom frivillig överlåtelse blivit

ägare till arrendestället. Annorlunda förhåller det sig emellertid när det

är fråga om dispositiva avtalsvillkor, t. ex. frågan om kontraktet skall få

intecknas eller ej. Eftersom parterna från början valt den muntliga formen

och ett muntligt avtal inte är inteckningsbart, synes det rimligt att det i efterhand

gjorda kontraktet in dubio förses med motsvarande undantag.

Uppsägningsskyddet i övrigt

Utredningen. Beträffande spörsmålet i vad mån det för övrigt finns skäl

att särskilt skydda bostads- eller anläggningsarrendatorer med äldre avtal

förtjänar det enligt utredningen särskilt att uppmärksammas det fallet att

arrendatorns rätt måste vika till följd av kollision med andra intressen än

upplåtarens. Oavsett om en lägenhetsarrendator har tillträtt arrendet eller

ej kan en ny jordägare, som förvärvat marken genom frivillig överlåtelse,

inom tre månader efter förvärvet uppsäga en arrondator som endast bär

muntligt arrendeavtal (70 § fjärde stycket). Det är enligt utredningen

ofrånkomligt att detta rättsläge för arrendatorn medför en ständig känsla

av otrygghet, som i sin tur måste menligt återverka på byggnadernas och

områdets skötsel. Hans möjligheter att utverka skriftligt avtal vid förhand
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

lingar med jordägaren är erfarenhetsmässigt små. Utredningen antar därför

att även efter ett genomförande av de olika förslagen i betänkandet att för

framtiden bli kvitt de muntliga avtalen, måste man räkna med att åtskilliga

sådana kommer att finnas kvar. En reform också i fråga om de gamla muntliga

avtalen är här från arrendatorns synpunkt mycket angelägen.

Utredningen föreslår — i överensstämmelse med lagberedningens förslag

till ny jordabalk (SOU 1960:24, 11 kap. 11 § JB och 38 § promulgationslagen

till nya JB) — att ny ägare till arrendestället skall även när

det gäller gamla avtal vara bunden av en tidigare gjord upplåtelse, om

han känt till eller bort känna till den. Närmast i syfte att underlätta bevisskyldigheten

härom föreslår utredningen att den nye ägaren skall

vara bunden av gammalt muntligt avtal, om arrendatorn tillträtt och detta

tagit sig uttryck i att arrendatorn uppfört en sådan byggnad som avsetts

med avtalet. Härmed är att likställa det fallet att byggnaden påbörjats

men inte hunnit bli färdig.

Remissyttrandena. Förslaget möter ingen erinran av remissinstanserna.

Besittningsskydd

Utredningen. Risken att en förbättrad rättsställning för arrendatorer med

nya avtal kan oförmånligt inverka på rättsläget för arrendatorer med

gamla avtal anser utredningen i första hand får antas hänföra sig till den

för bostadsarrendatorerna föreslagna optionsrätten. Görs besittningsskyddet

inte till någon del retroaktivt har man anledning att räkna med att

ju fördelaktigare det blir för arr endator erna, desto mera angelägna blir

jordägarna att förhindra att gamla upplåtelser får möjlighet att föras in

under den nya lagen. Detta kan bl. a. medföra att jordägare kommer att

vägra förlängning av avtal som eljest skulle ha förlängts eller över huvud

taget i större omfattning än hittills utnyttja det övertag som den nuvarande

lagen ibland ger dem. Trots att arrendatorns besittningsskydd anpassats

till den avtalspraxis som i allmänhet råder på marknaden kan

man enligt utredningen knappast underlåta att i en lagstiftning om bostadsarrende

beakta behovet av besittningsskydd också för de arrendatorer

som grundar sin rätt på avtal tillkomna före den nya ordningen.

Vid avvägningen i vilken omfattning lagstiftning är behövlig i denna

fråga uttalar utredningen allmänt att betänkligheterna mot att ingripa i

bestående avtal är störst i fråga om sådana avtal som tillkommit helt

kort tid före den nya lagen. Genom den uppmärksamhet som frågan under

senare år har väckt kan det också antas att den berörda allmänheten,

särskilt blivande arrendatorer, i ökad utsträckning fått sin uppmärksamhet

riktad på osäkerheten i sommarstugearrendatorns rätt. Det torde även

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

förhålla sig så att jordägarna genom att under senare år mer än tidigare

begagna sig av tidsbestämda upplåtelser med relativt korta arrendeperioder

i allt större utsträckning själva blivit införstådda med att avtalen normalt

skall förlängas. När det däremot gäller avtal vilkas tillkomst ligger

längre tillbaka i tiden är betänkligheterna mot att ingripa med kompletterande

bestämmelser mindre, samtidigt som behovet av ett besittningsskydd

för dessa upplåtelser i allmänhet torde vara större.

Med hänsyn till bl. a. dessa synpunkter föreslår utredningen att den nya

lagens bestämmelser om optionsrätt — under i övrigt samma förutsättningar

som vid de nya avtalen -— skall äga tillämpning på gamla avtal i

sådana fall där vid tiden för lagens ikraftträdande finns ett arrendatorn

tillhörigt, och med taxeringsvärde försett, bostadshus och marken under

en sammanhängande tid av minst tio år varit upplåten för samma ändamål.

Optionsrätten blir därigenom inte beroende av huruvida avtalet varit

skriftligt eller muntligt eller om upplåtelsen avsett bestämd eller obestämd

tid. Även här gäller dock begränsningen att livstidsupplåtelser faller utanför

reglerna om bostadsarrende.

Remissyttrandena. Den föreslagna optionsrätten åt innehavare av äldre

bostadsarrenden möter viss kritik av remissinstanserna. Förslaget avstyrks

av principiella skäl av hovrätten för övre Norrland. Hovrätten anför.

Detta innebär ett kraftigt ingrepp i bestående avtalsförhållanden, ägnat

att beskära jordägarens dispositionsrätt till den upplåtna marken. En allmänt

vedertagen grundsats är att civillag ej bör ges tillbakaverkande

kraft, såvida ej särskilda skäl talar därför. Hovrätten finner ej sådana

skäl föreligga att genom retroaktiv lagstiftning tillägga arrendatorn optionsrätt,

i varje fall inte utan att jordägaren även vid tidsbestämda arrendeavtal

bereds tillfälle att genom uppsägning bringa till upphörande sådana

avtal, som han ej önskar underkastade den nya lagstiftningen.

överlantmätarna i Blekinge och Västmanlands län förklarar sig inte

kunna ansluta sig till förslaget att arrendeupplåtelsen skall ha pågått

minst tio år för att erhålla optionsrätt. Den förstnämnde överlantmätaren

anser att differentieringen mellan avtal tillkomna minst tio år före ikraftträdandet

och sådana under tio år synes komma att te sig skäligen godtycklig

vid tillämpningen. Han anför.

En arrendator med ett 25-årslcontrakt, tillkommet 9 år före lagändringens

ikraftträdande, borde väl inte vara mindre berättigad till option

än en arrendator, som sedan minst 10 år haft ett successivt förlängt ettårskontrakt.

Den sannolikt mycket talrika kategori av bostadsarrendatorer, som

på grund av övergångsbestämmelsen inte skulle bli optionsberättigad, kan

ingalunda förutsättas vara i mindre behov av ökad trygghet än andra.

Också med hänsyn till intresset av enhetlighet är det angeläget, att samma

rättsregler snarast möjligt kommer i tillämpning för alla bostadsarrendatorer

oberoende av tidpunkten för avtalets tillkomst.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

Den senare överlantmätaren förordar att tioårsregeln slopas med tanke

på optionsrättens stora trygghetsskapande betydelse. En sådan åtgärd kan

enligt överlantmätaren knappast vara till egentligt förfång för jordägaren,

eftersom denne i regel räknat med att arrendet förlängs. Även överlantmätaren

i Västernorrlands län ifrågasätter varför arrendet måste ha pågått

i tio år för att optionsrätt skall tillerkännas arrendatorer med gamla

avtal.

I motsats härtill anser Skånes jordägareförbund att minimitiden är i

kortaste laget. Enligt förbundet bör marken i varje fall ha varit utan avbrott

utarrenderad för bostadsändamål under minst 20 år. Kammarkollegiet

uttalar allmänt att de sociala skälen för optionsrättens införande

inte alls är lika framträdande vid sommarstugearrende som för sådana

arrenden som avser helårsbostad. Å andra sidan gäller även för dessa att

jordägarens intresse att fritt kunna förfoga över marken objektivt sett försvagas

ju längre avtalsförhållandet består. Det synes därför kollegiet rimligt

att sommarstugearrenden som bestått under en lång följd av år, omfattas

av optionsrätt.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

73

DEPARTEMENTSCHEFEN

Allmänna synpunkter

Arrende för uppförande av byggnad för bostadsändamål (bostadsarrende)

har under de senaste decennierna blivit allt vanligare. Utvecklingen

beror främst på den ökade förekomsten av sommarstugor och annan

fritidsbebyggelse på ofri grund. Avtal om bostadsarrende grundar sig på

NJL:s regler om lägenhetsarrende. Dessa regler — som i huvudsak behållits

oförändrade sedan lagens tillkomst år 1907 — bygger på principen om

parternas avtalsfrihet. Reglerna har emellertid alltmer kommit att framstå

som otillräckliga. Kritik har riktats främst mot att arrendatorn inte har

någon trygghet i besittningen till arrendestället eller något skydd mot oskäliga

ändringar av arrendevillkoren. Bristen på bestämmelser i dessa avseenden

ger jordägaren möjlighet att utan några egentliga skäl säga upp arrendatorn

till avflyttning eller under hot om uppsägning förmå honom att

acceptera de villkor jordägaren önskar för en kommande arrendeperiod. Det

är naturligt att arrendatorerna genom denna ordning kan känna sig utlämnade

åt jordägarens godtycke. Mot bakgrunden härav har krav rests på

en revision av arrendelagens bestämmelser för bostadsarrende.

Den åsikten har emellertid också framförts att arrende över huvud taget

inte är lämpligt som markdispositionsform när det gäller fritidsbebyggelse.

Byggande av ett hus med inte alltför enkel boendestandard medför i dag

betydande kostnader och kräver en långsiktig användning av marken och

en större trygghet i besittningen än som kan erbjudas genom arrende. Allvarliga

anmärkningar har även riktats mot att arrendebebyggelsen i många

fall sker på olämpliga platser eller på annat olämpligt sätt. Bebyggelsen borde

därför enligt mångas uppfattning inriktas på andra markdispositionsformer

än arrende. Vissa remissinstanser har rent av hävdat att arrendemöjligheten

borde helt förbjudas för bostadsändamål.

De synpunkter som anförts mot arrendeformen har onekligen visst fog för

sig. Disponeras marken där huset är uppfört i stället med äganderätt

eller tomträtt, blir husägarens rättsställning betydligt starkare. Samhällets

möjligheter att reglera och kontrollera bebyggelsen blir också större. Skäl

talar därför för att i varje fall mera dyrbara hus bör uppföras på mark

som innehas med äganderätt eller tomträtt. Vid bedömningen av arrendeformens

lämplighet måste emellertid hänsyn också tas till att efterfrågan

på lämplig tomtmark är stor och att det i många fall finns klart uttalade

önskemål om att kunna använda arrendemöjligheten. I och för sig torde

det stora flertalet stugägare helst vilja inneha den disponerade marken

3-f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 19

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

med äganderätt. Man kan dock inte bortse från att många inte vill eller

kan ta på sig de kostnader som ett köp av tomtmark innebär. För dem

som avser att uppföra t. ex. enklare, monteringsfärdiga stugor som lätt går

att flytta från platsen torde vidare ett förvärv av tomtmarken många gånger

te sig opåkallat. Hänsyn måste även tas till att jordägaren kan ha svårigheter

att sälja tomtmark eller ha välgrundade betänkligheter mot att sälja

marken. Det är vidare önskvärt att den form av fritidsverksamhet som fritidsbebyggelsen

erbjuder görs tillgänglig för alla som har intresse härför.

Det är min övertygelse att arrendeformen, om den ges stöd av lagbestämmelser

som är utformade efter nutidens krav, är lämplig för fritidsbebyggelse

och ägnad att främja människors önskemål att skaffa ett eget fritidshus.

Arrende kan härigenom bli ett betydelsefullt och ändamålsenligt komplement

till andra markdispositionsformer.

Av det sagda framgår att arrendet enligt min mening fyller ett angeläget

och praktiskt behov för i första hand sådan fritidsbebyggelse som är av

mindre kapitalkrävande art. En majoritet bland remissinstanserna delar

denna uppfattning. Arrende som markdispositionsform bör därför få bestå

även i framtiden som ett alternativ till andra markdispositionsformer. En

revision av arrendelagens bestämmelser om arrende för bostadsändamål är

mot bakgrunden härav synnerligen behövlig.

En utbredd arrendebebyggelse förutsätter att de byggnads- och planreglerande

bestämmelser som i olika sammanhang gäller för annan bebyggelse

blir tillämpliga även på arrendebebyggelsen. Görs lagen sådan att en oreglerad

och olämplig fritidsbebyggelse tillåts uppkomma eller att redan bestående

sådan bebyggelse konserveras, förfelas reformens syfte till stor del. Arrendebestämmelserna

får därför inte utformas på sådant sätt att intresset

av en god bebyggelseplanering motverkas. Jag återkommer senare till dessa

frågor men vill redan nu framhålla att jag inte finner att förekomsten av

arrende bör hindras av detta skäl.

De förslag som utredningen lägger fram beträffande arrende för bostadsändamål

uppbärs av den tanken att de nya reglerna i största möjliga

utsträckning skall anpassas till vad parterna i allmänhet kan antas avse

vid arrendeavtals ingående. Endast i den mån särskilda skyddsregler behövs

för att åstadkomma likställdhet mellan parterna skall tvingande regler

tillgripas. Utifrån dessa utgångspunkter föreslår utredningen att frågan om

arrendatorns besittningsskydd löses på det sättet att arrendatorn får rätt

till viss minsta arrendetid samt rätt till fortsatt arrende. Reglerna kompletteras

med bestämmelser som And tvist gör det möjligt att få till stånd en

prövning genom myndighet av uppsägning och av arrendevillkoren vid fortsatt

arrende. Dessutom föreslås en utvidgning av arrendatorns rätt att överlåta

arrendet till annan person. Samtidigt tillgodoses jordägarens intresse

av att kunna återfå besittningen till marken genom en möjlighet att bryta

optionsrätten när skäl härför föreligger.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

Utredningens iörslag har fått ett övervägande gynnsamt mottagande under

remissbehandlingen.

Den tidigare redogörelsen talar otvivelaktigt starkt för att beträffande

bostadsarrende förhållandet mellan de avtalsslutande parterna underkastas

en fastare reglering än den som hittills gällt och att spelrummet för parternas

fulla avtalsfrihet begränsas. I valet mellan dispositiva och tvingande

regler måste emellertid hänsyn tas till att tillkomsten av ett arrendeavtal

förutsätter ett frivilligt avtal mellan jordägaren och arrendatorn. Alltför

starka tvångsingripanden beträffande vissa delar av arrendeförhållandet

kan därför lätt återverka på andra delar av avtalet och på jordägarens villighet

över huvud taget att ingå arrendeavtal. En sådan konsekvens skulle kunna

bli till nackdel för arrendatorerna snarare än att gynna dem. Tvingande

lagregler bör därför tillgripas endast när sådana är starkt motiverade. Utredningens

förslag får anses lämpligt avpassat och innebär alt skälig hänsyn

tas till både jordägarens och arrendatorns berättigade anspråk. Som

närmare framgår av det följande anser jag mig därför kunna i stort sett

godta de föreslagna reglerna om bostadsarrende.

En annan betydelsefull grupp inom kategorin lägenhetsarrende kännetecknas

av att arrendatorn driver förvärvsverksamhet på arrendestället (a nläggningsarrende).

Enligt utredningens beräkningar finns omkring

30 000 sådana arrenden. De byggnader och övriga anläggningar som arrendatorn

uppfört på arrendestället kan vara av skilda slag, såsom lagerhus,

fabriker, bensinstationer och kiosker. Ofta representerar byggnaderna eller

anläggningarna ett betydande värde. Den kritik mot gällande bestämmelser

som anförts beträffande bostadsarrende är i sina huvuddrag tillämplig också

i fråga om anläggningsarrende. Utredningen har ansett behov föreligga

av klarare och fastare rättsregler även för dessa arrendeförhållanden. Utredningens

åsikt delas av remissinstanserna. Även jag finner en översyn av hithörande

frågor inom arrendelagen behövlig.

Utredningen kommer emellertid fram till i viss mån andra lösningar beträffande

anläggningsarrende än i fråga om bostadsarrende. Utredningen

har särskilt beaktat två omständigheter som skiljer anläggningsarrende

från bostadsarrende. Dels är de avtal som ingås för markens nyttjande för

förvärvsverksamhet mera renodlat av ekonomisk art. Dels påstås jordägarens

intresse av att utan större omgång kunna återfå besittningen till arrendestället

vara starkare vid anläggningsarrende än vid bostadsarrende. I åtskilliga

fall har marken i planhänseende inte fått sin slutliga användning

bestämd. Ett alltför starkt ingripande till arrendatorns förmån skulle därför

kunna låsa den framtida markanvändningen eller hindra genomförande av

önskad planändring. Ett sådant ingripande skulle återverka på jordägarens

villighet att upplåta nyttjanderätt till marken.

Mot denna bakgrund tar utredningens förslag i högre grad än vad fallet

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

är beträffande bostadsarrende sikte på att behålla avtalsfriheten. Härutöver

tas i viss mån hänsyn till arrendatorns behov av att kunna utnyttja

sina byggnader på arrendestället som underlag för kredit. Förslaget innefattar

endast några få tvingande regler till arrendatorns förmån. I främsta

rummet märks rätten till bestämd arrendetid med uppsägningsskydd. Någon

bestämmelse som direkt ger arrendatorn möjlighet till förlängt arrende

föreslås däremot inte.

Remissinstanserna har i princip tillstyrkt utredningens förslag eller

lämnat detta utan erinran. En samlad opinion från främst företrädarna

för näringslivet uttalar sig dock starkt för införandet av optionsrätt. Jordägaren

och arrendatorn betecknas som likställda förhandlingsparter endast

när det första arrendeavtalet ingås. Allt eftersom arrendatorn lägger ner

kostnader på arrendestället blir han alltmer beroende av jordägaren vid

förhandlingar om avtalets förlängning. En skyldighet att flytta kan sålunda

medföra svåra konsekvenser för rörelsens drift och värdet av specialinredda

byggnader m. m.

Även när det gäller anläggningsarrenden ansluter jag mig till utredningens

sätt att angripa problemen kring arrendatorns rättsställning. Arrendeförhållanden

av detta slag utgör i de flesta fall ett led i en affärsmässigt

driven verksamhet, och särskilda skäl kan knappast åberopas för att i större

utsträckning göra avsteg från avtalsfriheten. Stor hänsyn bör också tas till

jordägarens intresse av hur marken används. Som utredningen konstaterat

förekommer anläggningsarrenden till övervägande del på mark som

ägs av kommun eller offentlig myndighet eller inom områden där allmänna

intressen eljest gör sig särskilt gällande.

Frågorna rörande arrendatorns rättsställning kretsar emellertid även här

i hög grad kring lösningen av besittningsskyddet. Utan regler om sådant

skydd blir arrendatorn underlägsen jordägaren som avtalspart. Behovet av

rättsligt skydd bottnar ytterst i arrendatorns intresse att inte genom arrendeförhållandets

upplösning gå miste om det ofta betydande ekonomiska

värde som han investerat på arrendestället. Det kan inte anses tillräckligt

att hänvisa till att arrendatorn redan vid det första arrendets ingående kan

försäkra sig om ett besittningsskydd i avtalet. Det nu anförda talar enligt

min mening för att en mera fast skyddsform bör införas än vad utredningen

föreslagit.

Valet av form för besittningsskyddet är emellertid vanskligt. Som nyss

framhållits måste jordägarens möjlighet att ändra markens utnyttjande

beaktas. Vidare möter det betydande svårigheter att inom ramen för ett

direkt besittningsskydd utforma lämpliga regler för att bestämma arrendeavgiften

vid fortsatt arrende. Jag kan därför inte förorda ett direkt besittningsskydd

liknande det som föreslagits för bostadsarrende. Det synes

mig emellertid lämpligt att införa ett indirekt besittningsskydd i nära överensstämmelse

med den metod som i annat sammanhang har föreslagits

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

komina till användning beträffande hyresavtal utanför bostadssektorn. Jag

föreslår därför att arrendatorn, om ej annat avtalats i arrendeupplåtelsen,

tillförsäkras rätt att i skälig omfattning erhålla ersättning för viss förlust

genom arrendeförhållandets upplösning, om markägaren utan giltig anledning

vägrar arrendatorn nytt arrende. En sådan regel tillgodoser såväl jordägarens

intresse av att utan större omgång vid behov återfå besittningen till

marken som arrendatorns anspråk på att kunna förhandla med jordägaren

på mera jämställd fot. Den närmare utformningen av besittningsskyddet

återkommer jag till i det följande.

Frågan om ett för nyttjanderätt särskilt avpassat i nteckningsinstitut

som ger arrendatorn möjlighet att utnyttja arrenderätten

och de egna byggnaderna för kredit har aktualiserats av utredningen.

Behov därav gör sig främst gällande i fråga om anläggningsarrende.

Något utarbetat förslag till en inteckningsreform har dock inte

lagts fram. Utredningen har likväl sökt beakta kreditfrågan genom att för

anläggningsarrende föreslå sådana ändringar i arrendelagen som kan antas

vara ägnade att underlätta genomförandet av en panträttsreform. 1 detta

hänseende föreslås obligatorisk skriftlig avtalsform och en utvidgad substitutionsrätt.

Önskvärdheten av en inteckningsreform för främst anläggningsarrenden

har bekräftats av åtskilliga remissinstanser. Flera har uttalat att anläggningsarrendatorn

även av detta skäl borde tilläggas optionsrätt.

Jag vill erinra om att genom lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning

har bokföringsskyldig näringsidkare fått möjlighet att ta ut

företagsinteckning med bl. a. byggnad eller anläggning på ofri grund som

säkerhet. Genom denna lag har åtminstone för större anläggningsarrenden

möjligheterna att utnyttja arrenderätt och byggnader som kreditsäkerhet

förbättrats. Trots detta torde för anläggningsarrendatorn ett visst behov

kvarstå att få till stånd en registerpanträtt. Också beträffande bostadsarrende

torde vissa kreditförsörjningsproblem föreligga. Frågan om en panträtt

av nu antytt slag innehåller emellertid många komplicerade och svårlösta

spörsmål. Frågan torde under alla förhållanden inte kunna tas upp till

närmare behandling, förrän det pågående reformarbetet på inskrivningsväsendets

område slutförts. Någon anledning att på detta stadium utforma

arrendelagen med särskild hänsyn till ett eventuellt framtida panträttsinstitut

anser jag därför inte föreligga. Å andra sidan är det givet att varje

åtgärd som vidtas i syfte att stärka arrendatorns rättsställning också bidrar

till att höja arrendets kreditvärde.

Nu behandlade slag av lägenhetsarrende bör benämnas bostadsarrende

resp. anläggningsarrende. De bör skiljas ut från institutet lägenhetsarrende

och göras till föremål för särskild lagstiftning på liknande sätt som

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

skedde vid 1943 års reform beträffande de sociala jordbruksarrendena.

Härigenom kommer de allmänna reglerna om lägenhetsarrende även i fortsättningen

att gälla för de utbrutna grupperna såvida inte särskilda regler

meddelas.

Avsikten är att NJL skall ersättas av vissa kapitel i den nya jordabalk

varom förslag är remitterat till lagrådet. Arrendebestämmelserna avses skola

ingå i 8—11 kap. Arbetet med jordabalken är ännu inte avslutat, och flera

år kan beräknas förflyta innan balken träder i kraft. Eftersom det är angeläget

att reformen av reglerna om lägenhetsarrende genomförs utan dröjsmål

måste de ändringar jag nu föreslår utformas som ändringar i arrendelagen.

I samband med att denna reformeras i sin huvuddel •—- vilket inte

kan ske förrän arrendelagsutredningen överlämnat sitt betänkande om jordbruksarrende

— avses arrendelagen i sin helhet bli infogad in i den nya

jordabalken.

Beträffande frågan om bebyggelseplaneringen visar utredningens

undersökningar att undermålig fritidsbebyggelse är särskilt vanlig

när husägaren disponerar marken med arrenderätt. Ofta börjar fritidsbebyggelsen

i liten omfattning. Ett markområde som parterna själva finner

lämpligt arrenderas och bebyggs. Efterhand tillkommer flera hus, och en

oreglerad tätbebyggelse uppstår. Denna nödvändiggör förr eller senare gemensamma

anläggningar och därmed också planläggning. Stora svårigheter

kan då föreligga att genomföra en ändamålsenlig plan. En annan mera framträdande

företeelse är att fritidshus fått en olycklig placering i landskapet

eller bebyggelsemiljön. Hus kan ha placerats exempelvis på små eller kala

öar, på bergstoppar, i skoglösa dalgångar eller på öppna stränder och uddar.

Ej sällan har förekommit att byggnadsmyndigheterna ställer mindre stränga

krav på fritidsbebyggelsen och att byggnadslov lämnas trots att närmare

planläggning först bort ske.

Utredningen och remissinstanserna är eniga om att reglerna för bostadsarrende

måste utformas så att olämplig bebyggelse inte uppstår eller konserveras.

Delade meningar råder emellertid om sättet att förverkliga detta

önskemål.

Utredningen anser för sin del att ett godtagbart resultat kan uppnås genom

särskilda regler i arrendelagen. Förslaget syftar till att eliminera risken

av att optionsrätten hindrar nödvändiga ändringar i markanvändningen.

Enligt utredningens erfarenhet är det de enklare fritidshusen som vållar de

största olägenheterna. Dessa föreslås därför falla utanför optionsrätten. För

övriga fall föreslår utredningen att optionsrätten skall kunna brytas när

huset strider mot planintresset.

En klar majoritet av remissinstanserna har anslutit sig till utredningens

ståndpunkt. I motsats härtill står en mindre remissopinion som anser att

arrende för bostadsändamål bör underkastas samma prövning som sker

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

vid fastighetsbildning. Arrendeupplåtelsen bör därför avse hel fastighet. I

varje fall bör upplåtelseobjektet definieras på i princip samma sätt som

sker beträffande fastigheter. En tredje ståndpunkt intas av lantmäteristyrelsen.

Styrelsen tar fasta på att det är de mera långsiktiga arrendeförhållandena

som innebär de största nackdelarna från nu angivna synpunkt.

Sådana bör därför inte godtas utan prövning av om upplåtelsen stämmer

överens med plan. Härigenom vinns den fördelen att den enskilde måste visa

sin aktivitet för att fortsätta ett inte planenligt arrendeförhållande, till skillnad

från utredningens förslag som förutsätter sådan aktivitet för att arrendeförhållandet

skall avbrytas. Dessutom bör enligt styrelsens förslag den

längsta tillåtna arrendetiden utgöra fem år. I övrigt har några remissinstanser

föreslagit att regler införs om förprövning av byggnadsnämnden

i fråga om arrendeområdets lämplighet.

För att erhålla fritidsområden av godtagbar standard och utformning kan

en närmare allmän reglering av byggnadsverksamheten inte undvaras. Kritik

har i detta hänseende riktats mot arrende som markdispositionsform.

Det står utan vidare klart att någon särbehandling av arrendebebyggelsen i

förhållande till övrig bebyggelse inte kan accepteras. Byggnadsverksamheten

på arrenderad mark måste underkastas samma krav på ändamålsenlighet

som gäller i andra fall. De olika förslag som framförts uppbärs genomgående

av tanken att en arrendeupplåtelse redan på ett tidigt stadium skall

komma under byggnadsmyndigheternas kontroll och prövning. En sådan

önskan är väl förståelig. Bara härigenom skapas garantier för att arrendebebyggelsen

inte får menliga konsekvenser i framtiden.

Det kan emellertid ifrågasättas om inte detta intresse väsentligen kan tillgodoses

med tillämpning av redan gällande bestämmelser för markens bebyggande.

För stora delar av landet gäller att byggnad inte får uppföras

utan byggnadslov. Sådant tillstånd skall inhämtas om marken -— oavsett

om den innehas med äganderätt eller arrenderätt —- är belägen inom område

med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller med

utomplansbestämmelser (35 och 54 §§ byggnadsstadgan). Skyldighet att

ansöka om tillstånd för byggande föreligger dessutom på vissa platser enligt

bl. a. naturvårds-, fornminnes- och byggnadsminneslagen. I övrigt är

bebyggelserätten fri. I och för sig kan detta ge upphov till särskilda problem

beträffande fritidsbebyggelsen, eftersom denna många gånger uppkommer

just inom områden där skyldighet att inhämta tillstånd inte råder. Föreligger

behov av reglering och kontroll av bebyggelsen inom områden med glesbebyggelse

kan emellertid utomplansbestämmelser införas.

I motiven till nu gällande byggnadsstadga framhålls att utomplansbestämmelser

inte borde användas i alltför stor utsträckning. Institutet borde

tillämpas endast när en mera avsevärd byggnadsverksamhet var att vänta

och anledning därför förelåg att med uppmärksamhet följa utvecklingen

(prop. 1959: 168 s. 94). Vad som numera är känt om fritidsbebyggelsens

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

uppkomst och de negativa konsekvenser som därvid kan uppstå, talar

emellertid starkt för en utvidgning av institutets användning. Den restriktiva

syn på frågan om införande av utomplansbestämmelser som kommit till

uttryck tidigare bör därför inte längre anses bindande. Flera byggnadsnämnder

synes också ha slagit in på denna linje. Utredningens undersökningar

visar att vid årsskiftet 1965/66 skyldighet att söka tillstånd för nybyggnad

förelåg för cirka två tredjedelar av rikets landyta. Enligt utredningens

uppfattning gällde tillståndskrav i stort sett för alla områden

som är aktuella för fritidsbebyggelse. Utredningens uppfattning bekräftas

av flera remissinstanser. Den möjlighet till kontroll av fritidsbebyggelsens

utbredning som byggnadsmyndigheterna behöver kan således

enligt min mening skapas genom tillämpningen av utomplansbestämmelser.

När det gäller byggnadsmyndigheternas möjlighet att ingripa mot olämplig

arrendebebyggelse bör framhållas att oavsett vilken markdispositionsform

som används så får byggnadslov inte medges om tomtområde eller

hus inte står i överensstämmelse med plan eller utomplanbestämmelser.

Ett verksamt medel att reglera fritidsbebyggelsen på arrenderad mark finns

således i prövningen av ansökan om byggnadslov. Särskilt gäller detta när

arrendestället ligger inom området med byggnadsplan eller stadsplan. Sådan

plan skall upprättas inte bara när tätbebyggelse uppkommit utan även när

sådan bebyggelse väntas inom nära förestående tid. Enligt utredningens erfarenhet

brister visserligen byggnadsmyndigheterna inte sällan i sin skyldighet

att införa detaljplan beträffande arrendebebyggelse men samtidigt har

framkommit att planverksamheten intensifierats sedan problemen kring fritidsbebyggelsen

blivit kända. Jag utgår därför från att planbestämmelserna

framdeles kommer att iakttas för arrendebebyggelsen i samma grad som

för annan bebyggelse. Härigenom skapas enligt min mening tillräckliga garantier

för att arrendebebyggelsen inte får en olämplig inriktning, när

marken är belägen inom område med detaljplan.

En viss särställning intar arrendebebyggelsen i de fall då byggnadstomten

är belägen inom område för vilket endast utomplansbestämmelser gäller.

Den prövning som här föregår byggnadslovgivningen tar närmast sikte

på att tomt och hus uppfyller vissa minimikrav (29 § byggnadsstadgan).

Risk kan därför föreligga att enstaka arrendehus uppförs utan hänsyn till

lämplig inpassning i landskapet eller bebyggelsemiljön. Byggnadsmyndigheterna

har dock vissa möjligheter att påverka bebyggelsen. Framstår det

som nödvändigt att inskrida mot mera påtagliga överdrifter i fråga om

byggnadens storlek och utförande för att skydda landskapsbilden eller bebyggelsemiljön,

kan byggnadslov vägras (35, 38 och 39 §§ byggnadsstadgan).

Vidare kan framhållas det förbud mot bebyggelse inom strandskyddsområde

som kan utfärdas med stöd av naturvårdslagen (15 och 16 §§). Det

är vanskligt att bedöma om ytterligare regler behövs för att trygga en lämplig

inriktning av fritidsbebyggelsen på arrenderad mark i nu berörda hänse
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

cnden. Flera remissinstanser hävdar att behov härav föreligger. Enligt min

mening bör man dock först avvakta vad reformen beträffande bostadsarrenden

kan få för inverkan när det gäller alt tillgodose planintresset.

Frågan bör ytterligare uppmärksammas i samband med en närmare översyn

av byggnadslagstiftningen.

Av det sagda framgår att enligt min mening de påtalade svårigheterna

med att få arrendebebyggelsen i överensstämmelse med planmyndigheternas

intentioner närmast hänför sig till byggnadslagstiftningens praktiska

tillämpning. I allt väsentligt synes skillnaden mellan arrende och övriga

markdispositionsformer göra sig gällande bara vid glesbebyggelse inom områden

med utomplansbestämmelser. Dessa arrenden synes dock ntgöra en

förhållandevis liten grupp. Att införa en bestämmelse om att endast hel

fastighet kan arrenderas för bostadsändamål eller alt införa ett system liknande

fastighetsbildningsreglerna för prövning av upplåtelseobjektets lämplighet

anser jag med hänsyn till det relativt ringa behovet vara att gå alltför

långt.

Syftet med reformen beträffande bostadsarrende är alt skapa ökad trygghet

för arrendatorn i besittningen till arrendestället. Som utredningen framhållit

kan emellertid ett utvidgat besittningsskydd medföra att mindervärdiga

bebyggelsemiljöer bevaras och att saneringen av slumartad fritidsbebyggelse

hindras eller fördröjs. Lagen bör därför inte utformas så att den

motverkar planintresset. Jag biträder därför utredningens förslag att lämna

den mera undermåliga arrendebebyggelsen utanför optionsrätten. Att som

lantmäteristyrelsen föreslagit stälia alla arrenden som strider mot plan utanför

optionsrätten anser jag emellertid i betraktande av vad som tidigare anförts

om arrendebebyggelsens förhållande till byggnadslagstiftningen mindre

lämpligt. Det kan inte vara ändamålsenligt att i lagen föreskriva under

vilka betingelser optionsrätten skall komma till stånd eller att såsom lanlmäteristyrelsen

föreslagit hindra parterna från alt avtala den arrendetid

de önskar. En lämpligare utväg är enligt min mening utredningens förslag

alt arrendatorns optionsrätt får vika om den hindrar planintressets tillvaratagande,

eller att regeln konstrueras inte som ett undantag från optionsrätten

utan som en s. k. optionsbrytande grund. Genom en sådan ordning kan

arrendemarken återföras till jordägaren för sanering när sådan blir aktuell.

Någon risk för att arrendatorn kommer att helt bortse från plan- och miljöfrågorna

torde inte föreligga. Regeln om optionsavbrott synes snarare innebära

att han i eget intresse innan huset uppförs skaffar sig närmare kännedom

om de planer och riktlinjer som föreligger beträffande arrendeområdet.

Jag återkommer i det följande till den närmare utformningen av de nu

behandlade bestämmelserna.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kung!. Maj:ts proposition nr 19 år 196£

Bostadsarrende

Begreppet bostadsarrende. Huvudsyftet med reformen beträffande bostadsarrende

är att väsentligt stärka rättsställningen för den grupp av lägenhetsarrendatorer

som äger eller tänker uppföra ett eget bostadshus på den arrenderade

marken. Det är här framförallt fråga om sommarstugor och

annan fritidsbebyggelse, men även bebyggelse för helårsbruk förekommer

på arrenderad mark. Det är svårt att dra någon klar skiljelinje mellan

dessa bebyggelseformer. I betydande omfattning förekommer att äldre helårsbebyggelse

på arrendemark förvärvas för fritidsändamål. Ett stort antal

fritidshus uppförs också på sådan mark för att användas året runt. Den

verkliga helårsbebyggelsen där byggnaden utgör nyttjanderättshavarens

egentliga hem är däremot numera sällsynt. Enligt utredningen är inte de

problem som rör sådan bebyggelse särpräglade i förhållande till övrig bostadsbebyggelse

på arrenderad mark. Utredningen menar därför att alla lägenhetsarrenden

där arrendatorn äger bostadshus på den upplåtna marken

bör innefattas i kategorin bostadsarrende. Samtliga remissinstanser har

godtagit denna åsikt.

Jag ansluter mig till utredningens förslag. Med denna lösning vinns den

fördelen att samma regler kommer att gälla för alla arrendeavtal som ingås

för bostadsändamål oavsett bostädernas faktiska användning.

Från något håll har framhållits att kategorin borde utökas till att omfatta

även idrottsanläggningar, klubbhus o. d. I och för sig är det riktigt att sådana

anläggningar är av allmänt intresse. De angivna arrendena faller emellertid

utanför den i övrigt enhetliga grupp som syftar till att bereda arrendatorn

bostad. Något påtagligt behov av ändrade regler för dessa arrenden

har inte framkommit. Det finns därför inte anledning att låta bostadsarrendegruppen

omfatta även nu berörda arrenden.

Den närmare bestämningen av bostadsarrende bör enligt utredningens mening

komma till uttryck i lagtexten genom ett krav på att det färdiga eller

avsedda huset lämnar bostad åt husets ägare och hans familj och att detta

syfte är huvudändamålet med upplåtelsen. Härigenom blir enligt utredningen

de nya bestämmelserna inte tillämpliga på exempelvis ett hyreshus

eller en fabriksbyggnad som också inrymmer en eller flera bostäder.

Utredningens uppfattning delas av remissinstanserna och även jag ansluter

mig till utredningens precisering av den föreslagna nya arrendekategorin.

Avgränsningen bör således ske utifrån ett krav på bostad. Det sagda

innebär dock inte att upplåtelsen inte skall anses som bostadsarrende bara

därför att avtalet även medger arrendatorn rätt att i anslutning till bostaden

uppföra en byggnad för annat ändamål eller att bostadshuset innehåller

något rum för uthyrning. Det räcker med att det väsentliga ändamålet med

upplåtelsen är att bereda arrendatorn bostad.

Enligt utredningens mening skall härutöver krävas att arrendatorns hus

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

verkligen kan tjäna som bostad. Utredningen diskuterar frågan huruvida

kravet på bostaden bör preciseras närmare men avvisar för sin del en sådan

lösning. Något krav på att bostadshuset skall vara av viss minimistandard

eller att huset skall vara beboeligt året runt ställs alltså inte upp. Utredningen

hänvisar i stället till innebörden av uttryck som bostadshus och sommarstuga

i det allmänna språkbruket. Sådana företeelser som jakthvddor

och sjöbodar som endast erbjuder en primitiv övernattningsmöjlighet menar

utredningen härigenom faller utanför begreppet bostad. Samma är förhållandet

med husvagnar eller tält av tyg eller masonit.

Liksom utredningen anser jag att det kravet bör uppställas att arrendatorns

hus kan tjäna som bostad. Att avgöra vad som kan anses som tjänlig

bostad är många gånger vanskligt när det gäller fritidsbebyggelsen. Många

fritidshusägare nöjer sig med förhållandevis enkla bostäder. Olikheter kan

även föreligga med hänsyn till bostadens belägenhet och faktiska användning.

Under sådana förhållanden synes utredningens förslag om avgränsning

utan något särskilt minimikrav vara välmotiverat. Som regel torde det

inte möta någon större svårighet att avgöra om boendemöjligheter ordnats

endast tillfälligt eller permanent. I de fall osäkerhet uppkommer om en upplåtelse

är att beteckna som bostadsarrende torde man få tillräcklig ledning

för vad utredningen anfört. Jag godtar därför utredningens förslag.

Besittningsskydd. Som jag tidigare framhållit föreligger ett klart uttalat

behov av besittningsskydd. Starka skäl talar för att i lagen tillförsäkra

bostadsarrendatorn viss garanti för att hans besittning av den arrenderade

jorden inte blir endast tillfällig och för att han vid arrendeperiodens

slut ej blir utlämnad åt jordägarens godtycke. Ett besittningsskydd får

emellertid inte medföra alltför stort ingrepp i parternas avtalsfrihet. I de

avtal som ingås är arrendeperioden vanligtvis av förhållandevis kort varaktighet.

Samtidigt är kontrahenterna oftast införstådda med att upplåtelsen

skall fortsätta även efter den avtalade tidens utgång eller i varje fall inte

uppsägas vid första möjliga tidpunkt.

Utredningen har mot bakgrund härav funnit att den lämpligaste lösningen

av arrendatorns besittningsskydd är ett direkt skydd i form av optionsrätt.

En betydande majoritet bland remissinstanserna har anslutit sig

till utredningens slutsats. Ett par remissinstanser invänder däremot att optionsrätten

utgör ett alltför hårt ingrepp i jordägarens rådighet över marken

och kan vara liktydig med slutlig avhändelse av marken. Arrendatorns

skydd borde därför begränsas till en garanti mot ekonomisk förlust. Andra

remissinstanser befarar att den föreslagna optionsrätten medför en minskning

av utbudet på lämplig arrendemark och en höjning av arrendeavgiften.

Jag delar utredningens uppfattning att besittningsskyddet bör utformas

så att det så nära som möjligt ansluter till vad som normalt är parternas avsikt

när avtalet träffas. Som utredningen funnit torde parterna regelmässigt

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

anse att avtalet skall förlängas när avtalsperioden går ut. Från denna synpunkt

ter sig ett besittningsskydd i form av optionsrätt naturligt. Från vissa

remissinstanser har framförts tanken att arrendatorns intresse bör skyddas

genom en rätt till ersättning för ekonomisk förlust. Jordägaren skulle alltså

åläggas ersättningsskyldighet mot arrendatorn för den skada en obefogad

uppsägning kunde innebära. En sådan ordning skulle emellertid enligt min

mening endast obetydligt minska risken för uppsägning och tvång att flytta

från den miljö arrendatorn själv varit med om att skapa. En fullgod

trygghet för arrendatorn kan erhållas endast genom en optionsrätt. Någon

större olägenhet uppkommer inte för jordägaren. Institutet har också en

viss hävd inom nyttjanderättslagstiftningen.

Avsikten med optionsrätten är inte att arrendemarken skall mer eller

mindre definitivt undandras jordägaren. Har denne ett legitimt behov

att upphäva arrendet för att kunna utnyttja marken på annat sätt bör

han ej hindras härifrån. Inte heller får jordägaren hindras från att erhålla

en befogad ändring av arrendevillkoren. Utformas optionsrätten under

beaktande härav, föreligger enligt min mening ingen större risk för att

arrendeutbudet minskas i någon högre grad eller att avgiftsnivån höjs

opåkallat. I och för sig är det naturligt om jordägaren blir mera tveksam

mot att upplåta mark för bostadsarrende, särskilt beträffande mark som

han inte önskar binda under alltför lång tid. En minskning av arrendeutbudet

av denna anledning kan emellertid inte anses vara till skada för arrendeformen

som sådan. Den återhållsamhet som möjligen kan inträda

kommer sannolikt att i huvudsak avse mark som jordägaren inom en nära

framtid kan utnyttja på ett mera ändamålsenligt sätt än genom arrende för

fritidsbebyggelse.

För att nå sitt syfte måste reglerna om optionsrätt göras tvingande. Situationer

kan emellertid förekomma där parterna av en eller annan anledning

redan från början är inriktade på att upplåtelsen inte skall fortgå en

längre tid eller förlängas. För dessa fall har utredningen därför föreslagit

att lagen skall innehålla möjlighet till dispens från den tvingande regeln.

Jag godtar detta förslag. Som utredningen framhållit torde sådana markupplåtelser

höra till undantagen. Det extra besvär som en ansökan om

dispens för med sig synes således mer än väl uppvägas av fördelen med ett

enhetligt optionssystem.

Jag övergår nu till frågan om den ordning som bör gälla för omprövning

av arrendevillkoren i samband med att besittningsskyddet

aktualiseras.

Effekten av ett besittningsskydd beror i hög grad på hur arrendeavgift

och andra villkor skall bestämmas för en ny period, ifall parterna inte kan

komma överens på egen hand. Utan närmare bestämmelser härom kan besittningsskyddet

lätt omintetgöras genom att jordägaren kräver en alltför

hög avgift. En kontroll av villkoren behövs för att hindra jordägaren från

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

att utnyttja arrendatorns beroende av fortsatt arrende. Lagen bör inte lämna

öppet för jordägaren att uppnå förmåner som inte skulle ha stått honom

till buds vid avtal med en nytillträdande arrendator. Hänsynen till arrendatorns

trygghet kräver därför kompletterande regler om att ett opartiskt organ

skall pröva de fortsatta villkoren.

Likaväl som arrendatorn bör vara skyddad mot oskäliga höjningar av

arrendeavgiften bör emellertid jordägaren äga rätt till den ersättning för

upplåtelsen som han skulle kunna få vid fritt val av arrendator. Motsvarande

intresseavvägning föreslås ske på hyresrättens område. Som lämplig lösning

av problemet förordas i 48 § förslaget till ny hyreslag (prop. 1967: 141)

beträffande hyra av bostad den regeln att, när parterna inte kan enas om

villkoren för den nya hyresperioden, hyresgästen är skyldig att godta den

hyra som hyresvärden fordrar om hans krav inte är oskäligt. Är kravet

oskäligt skall hyran utgå med skäligt belopp. Som utredningen föreslagit

bör en motsvarande regel införas för bostadsarrende.

Beträffande tillvägagångssättet för ändring av villkoren och verkan därav

föreslår utredningen följande regler. Såväl jordägaren som arrendatorn

skall kunna fordra ändring i arrendeavtalets innehåll. Sådan begäran skall

alltid göras skriftligen och i form av uppsägning. Underlåter den som mottagit

uppsägningen att ta upp förhandlingar eller att inom viss tid hänskjuta

saken till prövningsorganet, skall de i uppsägningen angivna villkoren gälla.

Sker uppsägning samtidigt från båda sidor utan att frågan går till rättegång

skall arrendeförhållandet förlängas på oförändrade villkor. I de fall åler då

saken hänskjuts skall de fordrade villkoren — oavsett om dessa framförs av

jordägaren eller av arrendatorn — fastställas i enlighet med uppsägningen,

om det inte är oskäligt.

Det föreslagna förfarandet för ändring av villkoren skiljer sig i väsentliga

avseenden från motsvarande regler i förslaget om ny hyreslag. Eftersom

hyreslag och arrendelag avses skola ingå som avsnitt i en och samma lag,

den nya jordabalken, bör enligt min mening optionsproceduren göras så

likartad som möjligt och skiljaktigheter i lösningarna godtas endast om särskilda

skäl motiverar att avvikelser görs.

Från denna utgångspunkt finns det först och främst anledning att ifrågasätta

om initiativet till en villkorsändring skall kunna tas inte bara av

fastighetsägaren — som föreslås i hyreslagsförslaget — utan även av

arrendatorn. Utredningen motiverar sin ståndpunkt att också arrendatorn

bör få denna rätt med att kravet på ömsesidighet och konsekvens fordrar en

sådan lösning. Jag kan inte dela denna uppfattning. För besittningsskyddets

upprätthållande är det tillräckligt att arrendatorn ges möjlighet att få

skäligheten av jordägarens anspråk prövad. En rätt för arrendatorn att ta

initiativet till en villkorsändring skulle i själva verket innebära att man

införde en form av priskontroll på arrendeområdet. Arrendatorn skulle

nämligen inte behöva känna sig bunden av de avtalade arrendevillkoren

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

annat än för den första, kanske relativt korta arrendeperioden. För tiden

därefter skulle han kunna påkalla myndighets prövning av villkoren. En

sådan ordning, som avviker från vad som gäller beträffande hyresavtal, kan

inte anses motiverad. Jag föreslår därför att arrendatorn inte tillerkänns

någon rätt att ta initiativet till en villkorsändring. En uppsägning från

arrendatorns sida bör alltså alltid gälla arrendets upphörande.

Utredningens förslag innebär vidare att jordägarens uppsägning skall

kunna avse antingen avflyttning eller ändring av villkoren. Jag kan inte

se att en sådan konstruktion är nödvändig. Som föreslagits beträffande hyra

bör uppsägningen alltid gälla nyttjanderättens upphörande. Har uppsägning

skett och kan jordägaren och arrendatorn ej därefter komma överens

om förlängning av arrendeavtalet eller villkoren för den nya perioden, bör

det ankomma på jordägaren att meddela arrendatorn att dra besittningsskyddsfrågan

under prövningsorganets bedömande, om denne inte går med

på att flytta. Detta meddelande bör utgöra upptakten till optionsproceduren.

Är jordägaren från början inställd på att inte medge en förlängning av arrendeförhållandet,

bör han redan i uppsägningen kunna lämna det nyssnämnda

meddelandet. Med denna lösning på frågan om tillvägagångssättet

vid ändring av arrendevillkoren finns inget utrymme för utredningens förslag

att uppsägningshandlingen skall innehålla de villkor jordägaren fordrar

för att medge förlängning av arrendet och att dessa villkor blir gällande,

om arrendatorn inte vänder sig till prövningsorganet. Det bör visserligen

alltid vara de av jordägaren fordrade arrendevillkoren som skall prövas

från skälighetssynpunkt, men jordägaren bör inte vara skyldig att precisera

villkoren redan i uppsägningshandlingen.

Det ställer sig svårt att i lagen närmare precisera vad som skall anses

utgöra skälig arrendeavgift. Särskilt arrenden för fritidsändamål har en

mångskiftande karaktär och avser mark belägen på vitt skilda ställen.

Även om arrendeavgiften tilldrar sig det största intresset kan oenigheten

mellan parterna röra också andra delar av avtalet. Som utredningen framhållit

är det knappast lämpligt eller ens möjligt att i lagen ange några närmare

riktlinjer. Frågan får i stället överlåtas till rättstillämpningen. Eu

viss ledning när det gäller avgöranden i fråga om arrendeavgiften kan man

dock få genom att utröna vad som kan anses vara ortens pris för jämförliga

arrenden. Utvecklingen av fritidsbebyggelsen har lett till att sådan bebyggelse

koncentrerats till förhållandevis avgränsade områden, i närheten av tätorter

eller i särskilt attraktiva miljöer. En undersökning av andra arrenden

inom sådana områden synes därför inte innebära alltför stora svårigheter.

Om sådant jämförelsematerial inte föreligger, torde frågan få avgöras efter

vad arrendatorer i allmänhet kan antas vara beredda att betala. Om en

begärd avgiftsreglering motiveras med att arrendeställets värde höjts genom

förbättringsarbeten som arrendatorn svarat för, bör bedömningen ske under

beaktande av om förbättringen bekostats av arrendatorn eller om denne

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

kompenserats härför av jordägaren. Har arrendatorn själv bekostat förbättringen,

bör denna självfallet inte kunna utgöra grund för att höja arrendeavgiften.

Som jag tidigare berört krävs för visst fall ett undantag från o pt

i o n s r ä 11 e n. Besittningsskyddet för arrendatorn får inte tillåtas motverka

planintresset. Det har förut konstaterats att det huvudsakligen är

den enklare bebyggelsen som vållar svårigheter. Som redan anförts delar

jag utredningens mening att ägare till sådan bebyggelse bör ställas utanför

den föreslagna optionsrätten.

Utredningen föreslår en schablonmässig avgränsning som går ut på att

arrendatorns bostadshus skall ha åsatts taxeringsvärde för att optionsrätt

skall föreligga. Vissa remissinstanser menar att en högre värdegräns är

påkallad. För egen del vill jag framhålla att en regel av nu avsedd innebörd

behövs främst beträffande den allra enklaste bebyggelsen. Ju högre gränsen

sätts desto större är risken för att även sådana bostadshus som bör

skyddas genom optionsrätt utestängs från besittningsskyddet. Utredningens

gränsdragning gör att sådana följder inte behöver befaras.

Det har även gjorts gällande att det inte skulle föreligga några större

svårigheter för en arrendator att kringgå begränsningsregeln genom att

själv begära taxering av sitt hus, en begäran som ofta skulle efterkommas.

Jag anser att dessa farhågor är överdrivna. Taxeringsförfarandet bygger

visserligen på att arrendatorn inlämnar deklaration om sin byggnad, men

frågan om taxeringsvärde skall åsättas byggnaden avgörs efter ett i kommunalskattelagen

närmare angivet prövningsförfarande och enligt vissa

objektiva normer. På grund av det anförda anser jag att regeln om undantag

från optionsrättsområdet bör utformas i enlighet med utredningens förslag.

Om arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förverkad

i de särskilda fall som anges i 36 § arrendelagen, bör besittningsskyddsbestämmelserna

naturligtvis inte vara tillämpliga. Undantag bör

också göras för fall då säkerhet som arrendatorn har ställt enligt 34 § arrendelagen

försämras och arrendatorn underlåter att på anfordran ställa

ny säkerhet.

Ett besittningsskydd i form av optionsrätt kan inte ges utan inskränkningar.

Vissa optionsbrytande grunder bör uppställas. Den

närmare intresseavvägningen mellan arrendatorns önskan att få behålla

huset kvar på arrendestället och jordägarens krav på att vid behov kunna

återfå besittningen till marken innebär emellertid många svårlösta spörsmål.

Optionsrättens värde för arrendatorn beror direkt av hur reglerna om

optionsavbrott utformas. Utredningen har därför uttalat att grunderna för

avbrott i största möjliga utsträckning bör framgå direkt och uttömmande

av lagen. Jag delar denna uppfattning.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1968

Utredningsförslaget anger närmare tre situationer i vilka jordägaren skall

kunna bryta optionsrätten. Två av dessa avses tillvarata rena jordägarintressen

medan det återstående tillkommit för att främja det allmänna planintresset.

Någon generell regel för situationer som inte särskilt anges i lagen

-—- en generalklausul — har däremot inte föreslagits.

Som första punkt tas upp en rätt till optionsavbrott i de fall då arrendatorn

påtagligen försummat sina skyldigheter mot jordägaren. Ingen remissinstans

har motsatt sig en sådan föreskrift. Även jag finner den fullt berättigad.

I konsekvens med vad som föreslagits i propositionen om ny hyreslagstiftning

bör optionsrätten kunna brytas också när arrenderätten är

förverkad eller arrendeavtalet kan uppsägas enligt 34 § utan att jordägaren

uppsagt avtalet att upphöra på grund därav.

Utredningen har föreslagit en regel att optionsrätten skall kunna brytas

också när jordägaren gör sannolikt att marken skall användas till bebyggelse

av annat slag än som avses med upplåtelsen eller till jordbruk, industri

eller annan ekonomisk verksamhet. Arrendeförhållandet bör dock enligt

utredningen kunna brytas bara när betydelsen för jordägaren att själv kunna

förfoga över marken klart överväger arrendatorns intresse av fortsatt

arrende.

Jag ansluter mig till vad utredningen sålunda uttalat. Jag vill särskilt

framhålla att jordägarens behov av marken för annat ändamål bör vara

sakligt motiverat. Ändringen måste även framstå som ekonomiskt befogad.

Enbart en mindre övervikt i fråga om lönsamhet för den tillämnade användningen

kan inte vara tillräcklig. Vissa remissinstanser har invänt att jordägaren

åläggs en alltför omfattande bevisskyldighet i fråga om lönsamheten.

Jag kan inte dela denna uppfattning. Det får förutsättas att jordägaren

omsorgsfullt bedömer de ekonomiska konsekvenserna, innan han

övergår från en verksamhetsgren till en annan. Det torde inte vara alltför

svårt att jämföra den avkastning som kan väntas uppkomma vid den ändrade

markvändningen med avkastningen vid fortsatt utarrendering. Om värdet

av avkastningen vid det nya användningssättet påtagligt överväger inkomsten

av arrendet skall jordägaren få bryta optionen.

Vid sidan av hänsynen till jordägarens anspråk föreligger ett allmänt

intresse av att arrendatorns optionsrätt inte motverkar planintresset. Jag

har tidigare berört denna fråga och anslutit mig till utredningens uppfattning

att kvarboenderätten i allmänhet bör få vika. Det förslag utredningen

lagt fram innebär att arrendatorn går miste om sin optionsrätt i alla de fall

då hans byggnader inte står i överensstämmelse med planläggningen och

detta oavsett om byggnaderna tillkommit före eller efter planens ikraftträdande.

Förslaget har i denna del godtagits av det övervägande antalet remissinstanser

men flera har framfört kritiska synpunkter. Det har därvid anförts

bl. a. att man inte kan räkna med att jordägaren visar något större

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

intresse för planfrågorna. I sämsta fall kan bestämmelsen åberopas bara

för att tillgodose jordägarens egna syften.

Som utredningen framhållit är praktiskt taget all arrendebebyggelse, i

den mån detaljplan finns, belägen inom byggnadsplan. Sådan plan kan endast

i speciella hänseenden genomföras tvångsvis om huset tillkommit före

planen. Det föreligger därför ett intresse av att en optionsrätt inte får hindra

planens genomförande. Enligt min mening är emellertid den av utredningen

föreslagna regeln att arrendatorn alltid skall gå miste om optionsrätt när

huset strider mot plan eller annat därmed jämförligt beslut av myndighet

alltför långtgående. Beträffande först det fallet att huset uppförts utan

byggnadslov där sådant behövs eller i annat fall i strid med myndighets beslut,

bör besittningsskyddet obetingat få brytas. Härigenom uppnås överensstämmelse

med 148 § byggnadslagen enligt vilket lagrum handräckning kan

meddelas till rättelse av en olagligen uppförd byggnad.

För det fall åter då arrendehus tillkommit före plans ikraftträdande anser

jag att utöver den av utredningen angivna förutsättningen för optionsavbrott,

nämligen att arrendebebyggelsen strider mot planläggningen, det

dessutom bör fordras att jordägaren avser att genomföra planen och att hans

avsikt är aktuell. Från remisshåll har föreslagits att en regel av detta innehåll

skall inordnas under regeln om optionsavbrott på grund av ändrad

markanvändning. För min del anser jag lämpligare att denna grund för

optionsavbrott tas upp i en särskild punkt.

Vad härefter gäller frågan huruvida en generalklausul skall tas upp i lagen

bör å ena sidan beaktas att en sådan regel alltid innebär en viss otrygghet

för arrendatorn. Å andra sidan kan det vara svårt att genom konkreta

bestämmelser täcka alla de situationer där jordägaren har ett berättigat intresse

av att inte vara bunden av en optionsrätt. Önskemål om en regel av

mera generell natur har uttalats under remissbehandlingen. Även jag anser

det önskvärt med en generalklausul av mera allmänt innehåll. Optionsavbrott

bör medges bara om jordägaren har befogad anledning att upplösa

arrendet.

En särskild situation som i detta sammanhang förtjänar uppmärksamhet

är det fallet att jordägaren önskar bryta arrendet för att i stället avyttra

arrendeområdet. F. n. torde denna situation i allmänhet lösas i samförstånd

genom att arrendatorn förvärvar marken. För arrendatorn är detta nämligen

normalt en betydande fördel. Det gäller särskilt när som ofta är fallet

arrendebebyggelsens värde väsentligt överstiger markvärdet. Läget kan

tänkas bli ett annat när ett besittningsskydd införs. Arrendatorn kan då

finna det förmånligare att avvisa jordägarens erbjudande att förvärva marken,

under förutsättning att han under åberopande av besittningsskyddet

är garanterad att få fortsätta arrendet. Ofta skulle emellertid en sådan utveckling

vara obillig mot jordägaren. Även från allmän synpunkt är det

mindre tilltalande om optionsrätten får den verkan att friköp av arrende
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

ställen minskar. Som förut anförts är ju äganderätten att föredra som

markdispositionsform i varje fall när det gäller fritidsbebyggelse av god

standard. Om jordägaren erbjuder arrendatorn att förvärva arrendeområdet

på skäliga villkor och arrendatorn avböjer detta, bör jordägaren som

regel anses ha ett berättigat intresse av att inte vara bunden av optionsrätten.

Generalklausulen bör alltså i ett sådant fall kunna vara tillämplig. Vid

bedömningen bör dock hänsyn tas till arrendatorns ekonomiska förhållanden.

Såväl de föreslagna reglerna om arrendevillkorens bestämmande för en

ny arrendeperiod som reglerna om optionsrättens brytande förutsätter ett

prövningsförfarande. Jag biträder utredningens förslag att detta

förfarande bör vara likformigt för bägge dessa frågor. Jag instämmer även

i utredningens uttalande att tvisterna inte lämpligen kan anförtros annat

organ än domstol. Såväl rättssäkerhetssynpunkten som domstolens möjlighet

till bevisupptagning talar för denna uppfattning. Tvisterna bör prövas

av de allmänna domstolarna och samma rättegångsförfarande bör tillämpas

som i vanliga tvistemål. Att, som vissa remissinstanser föreslagit, föreskriva

ett särskilt medlingsförfarande före målets hänskjutande till domstol finner

jag inte påkallat.

Upplåtelsens form. Som framgått av den tidigare redogörelsen medför ett

förstärkt besittningsskydd många betydelsefulla och ingripande rättsverkningar

för parterna. Besittningsskyddet utgör emellertid bara ett komplement

till det avtal som parterna själva ingått vid arrendets början. Av särskild

betydelse blir för den skull avtalets utformning. Enligt gällande rätt

råder valfrihet mellan skriftlig eller muntlig avtalsform. Utvecklingen har

emellertid i allt större omfattning gått mot skriftliga avtal. Verkställda undersökningar

visar sålunda att muntligt avtal numera sluts endast i undantagsfall.

En sådan utveckling är också från olika synpunkter tillfredsställande.

Parterna lägger redan från början större vikt vid avtalets innehåll

och risken minskar för att det i framtiden skall uppstå osäkerhet om

avtalets innehåll. Utredningen har föreslagit obligatorisk skriftlig avtalsform

för bostadsarrende. Detta förslag stöds av en i det närmaste enhällig

remissopinion och även jag ansluter mig till förslaget.

Det lämpligaste sättet att genomföra och upprätthålla kravet på skriftlig

avtalsform anser utredningen vara att införa samma regler som gäller för

jordbruksarrende. Detta innebär att avtalets samtliga villkor skall upprättas

skriftligen och att muntliga överenskommelser blir ogiltiga. Ansvaret för

den skriftliga avfattningen läggs på jordägaren. Om skriftlig form inte iakttas,

får arrendatorn rätt till ersättning för skada. Jag anser utredningsförslaget

vara godtagbart.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

Arrendetiden. Uppförande av bostadshus kräver som regel att den mark

på vilken huset byggs kan disponeras under en längre tidsrymd. Reformens

syfte är också att tillgodose intresset av att bebyggelse på ofri grund ges

vissa garantier för fortsatt bestånd. Sett ur denna synvinkel är det inkonsekvent

att avtal om lägenhetsarrende för bostadsbyggande enligt gällande

rätt kan ingås tills vidare eller för en mycket kort tidsperiod. Som tidigare

flera gånger framhållits ställer sådana upplåtelser nyttjanderättshavaren i

en vansklig situation. Beroendet av jordägaren skapar lätt vantrivsel och

bristande intresse hos arrendatorn att hålla hus och omgivningar i vårdat

skick. Också det besittningsskydd i form av optionsrätt för arrendatorn som

nu föreslås kräver för att praktiskt fungera att upplåtelsen är av bestämd

tid. Enighet råder om att de tidsobestämda avtalen inte vidare skall få förekomma

för bostadsarrende. Detta bör i lagen framgå på så sätt att upplåtelsen

skall avse viss tid och att avtalet, när tiden inte är bestämd, skall anses

ingånget för viss längre tid.

Enligt utredningens mening bör lagen dessutom innehålla en föreskrift

om att arrendeupplåtelser inte får understiga en viss minsta tid. Minimitiden

har föreslagits till fem år. Även till detta förslag har majoriteten bland

remissinstanserna anslutit sig.

För egen del delar jag utredningens uppfattning att minimitiden bör bestämmas

med hänsyn till optionsrättssystemet. Tiden bör också anpassas

så att jordägarens villighet att utarrendera mark inte minskas. En minsta

tid av fem år synes utgöra en lämplig avvägning. Med en sådan tidsperiod

tillgodoses intresset av att med jämna mellanrum kunna ompröva arrendeavgiften

och övriga villkor. Jordägaren kan också ha svårt att överblicka

sitt behov av marken, om han måste binda sig för längre tid än fem år. Samtidigt

synes den föreslagna tiden väl ansluta till de arrendeperioder som

parterna i allmänhet brukar avtala om. Jag är därför beredd att tillstyrka

förslaget.

För att nå sitt syfte måste regeln göras tvingande till arrendatorns förmån.

Från främst kommunalt håll har invänts att regeln lägger stora band

på jordägarna och hindrar behövliga snabba ändringar av markanvändningen.

Jag finner dock inte av dessa hänsyn påkallat att —- som begärts —- utforma särskilda regler som tillgodoser i första hand kommunala markägare.

Visserligen kan det i vissa fall vara befogat för jordägaren att inte

vara bunden för en så lång tid som fem år. Detta behov bör emellertid tillgodoses

genom särskilda bestämmelser om dispens. Jag återkommer senare

till denna fråga.

En bestämmelse om rätt för arrendatorn till viss minsta arrendetid förutsätter

kompletterande regler om uppsägningsskydd under kontraktstiden.

Avtalet bör inte kunna uppsägas före arrendeperiodens slut. Utredningen

har därför föreslagit att de för jordbruksarrende gällande bestämmelserna

om att uppsägning inte kan ske på andra skäl än dem som sär
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

skilt anges i lagen skall göras tillämpliga även på bostadsarrende. Jag finner

förslaget ändamålsenligt.

Som utredningen anfört föreligger inget praktiskt behov för parterna att

kunna bestämma längre arrendetid än vad som är tillåtet enligt gällande

rätt. Det kan därför inte anses behövligt att ändra lagen i detta avseende.

Överlåtelse av arrenderätten. Huvudregeln vid alla slag av arrenden är enligt

nu gällande rätt att arrendatorn inte utan jordägarens samtycke får

överlåta arrenderätten till annan under arrendetiden (s. k. substitution).

Bestämmelsen har utformats i första hand med hänsyn till de speciella förhållanden

som råder för jordbruksarrende. På detta område framstår det

som särskilt betydelsefullt för jordägaren att jorden brukas av en därför

tillräckligt kvalificerad person. Jordägarens rätt att vid jordbruksarrende

själv välja ny arrendator kan därför inte sättas åt sidan. Endast vid arrenden

som ingåtts för en längre tid har denna grundsats frångåtts. Syftet har

då varit att bereda arrendatorn möjlighet att tillgodogöra sig de förbättringar

han lagt ned på arrendestället för att höja dess avkastning. Undantagsbestämmelsen

ger arrendatorn rätt att i de fall avtalet då slutits för en

tid av minst tio år i sitt ställe sätta annan med vilken jordägaren skäligen

kan nöjas. Arrendatorn skall dock först erbjuda jordägaren att återta fastigheten

med skyldighet att lämna arrendatorn skälig ersättning för arrenderättens

värde.

Enligt utredningens mening kan inte samma synpunkter tillämpas på

bostadsarrende. Vid dessa arrenden får i det stora flertalet fall jordägarens

intresse anses tillräckligt tillgodosett, om den nye arrendatorn kan antas

betala arrendeavgiften och i övrigt göra rätt för sig. Bostadsarrendatorn bör

därför få en friare överlåtelserätt. Utredningen föreslår att arrendatorn iar

rätt att överlåta arrenderätten till en ny arrendator, såvida denne kan godtas

av jordägaren. För att jordägaren skall få kännedom om överlåtelsen och

själv kunna återta arrendestället skall överlåtelsen dock föregås av hembud

enligt samma ordning som nu gäller beträffande arrendeavtal som ingåtts

för mer än tio år. Huvuddelen av remissinstanserna har godtagit utredningens

förslag.

Jag delar utredningens uppfattning att jordägarens intresse av arrendatorns

personliga egenskaper vid bostadsarrende i många fall begränsar sig

till dennes förmåga att fullgöra förpliktelserna enligt avtalet. Särskilt gäller

detta när markupplåtelser sker i större skala. Erfarenheten visar även att

jordägaren som regel lämnar sitt samtycke till en begärd överlåtelse. Sett ur

arrendatorns synvinkel föreligger dessutom flera omständigheter som bör

beaktas vid avgörandet av frågan om en liberalisering av överlåtelsebestämmelserna.

Arrendatorns skäl att vilja utträda ur arrendeförhållandet under

den löpande avtalsperioden kan av olika anledningar vara befogade. Bortsett

från de fall då avtalet ingåtts för lång tid med fördelaktiga villkor för honom,

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

torde den verkliga betydelsen av en i lag garanterad överlåtelserätt vara att

arrendatorn då lättare får tillbaka de kostnader han lagt ned på huset och

arrendestället. Eftersom någon skyldighet för jordägaren att lösa in huset

inte ansetts böra komma i fråga, kan jordägarens vägran att medge överlåtelse

därför innebära en svår ekonomisk förlust för arrendatorn. I detta

sammanhang bör påpekas att den nuvarande ordningen framstår som särskilt

ogynnsam för arrendatorn med hänsyn till att jordägaren inte behöver

lämna någon förklaring till sin vägran att gå med på en överlåtelse. Det kan

inte heller bortses från att en regel som medger möjlighet till överlåtelse

bara vid arrendeavtal av en fixerad längre tid kan medföra att jordägaren

kräver avtal av endast kort varaktighet. En sådan följd skulle strida mot

reformens syfte. Till förmån för en utvidgad överlåtelserätt talar också det

förhållandet att även om avtalet ingåtts för den i lagen minsta tillåtna tiden

kommer det att förlängas genom de föreslagna reglerna om optionsrätt.

Det får därför anses rimligt att någon skillnad inte görs mellan avtal som

slutits för mindre än tio år och sådana avtal som från början ingåtts för en

längre tidsperiod.

Av nu redovisade skäl anser jag att bestämmelserna om substitution bör

bättre anpassas till förhållandena inom bostadsarrendet. Utredningens förslag

att överlåtelserätten i princip görs oberoende av jordägarens samtycke

är enligt min mening en godtagbar lösning. Jag ansluter mig därför till förslaget.

En helt fri överlåtelserätt för arrendatorn kan dock inte komma i fråga.

Utredningen har beaktat jordägarens intressen genom regeln att arrendatorn

före överlåtelsen först skall erbjuda jordägaren att återta arrenderätten

mot lösen. Erbjudandet skall därvid även kunna omfatta arrendatorns

byggnad eller annan sådan anläggning. Förslaget stämmer överens med vad

som f. n. gäller i fråga om arrenden för en längre tid än tio år. Jag kan godta

att dessa regler görs tillämpliga på bostadsarrende över huvud taget.

Jag är vidare ense med utredningen om att den närmare avvägningen mellan

jordägarens och arrendatorns intressen i denna fråga dessutom kräver

att den nye arrendatorn — i de fall jordägaren inte antar hembudet — skall

från objektiv synpunkt vara godtagbar för jordägaren. Jordägaren får härinom

möjlighet att vägra en misskötsam arrendator tillträde till arrendestället.

Även andra för jordägaren väsentliga och berättigade skäl mot den

nya arrendatorn kan härigenom vinna beaktande. Någon ytterligare begränsning

av arrendatorns substitutionsrätt anser jag däremot inte böra

införas.

När det gäller arrendets bestånd för den händelse arrendatorn avlider

före arrendetidens utgång innebär utredningsförslaget ingen ändring av

gällande lag. Dödsboet inträder således i den avlidnes ställe och dödsfallet

utgör ingen uppsägningsgrund för någondera parten. Däremot har utredningen

ansett att dödsboet inte bör åläggas hembudsskyldighet till jordäga
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

ren i de fall arrendet genom arvskifte eller testamente övergår till annan

eller när övertagandet sker i anledning av bodelning. Enligt utredningens

mening kräver hänsynen till nyttjanderättshavarens närmaste anhöriga att

de befrias från risken att bli utlösta av jordägaren. Utredningen föreslår

därför att substitutionsrätten i dessa fall skall begränsas endast av jordägarens

krav på att den nye arrendatorn är godtagbar för honom.

Liksom det övervägande antalet remissinstanser anser jag mig även på

denna punkt kunna godta utredningsförslaget. En viss tvekan kan föreligga

beträffande lämpligheten att låta arrenderätten utan hembud övergå till

annan genom testamentariskt förordnande. Härigenom kan även andra än

den avlidnes närmaste anhöriga insättas som arrendatorer. Med hänsyn till

att jordägaren enligt förslaget får behålla rätten att neka en inte godtagbar

arrendator tillträde till arrendestället, anser jag emellertid att någon inskränkning

i detta hänseende inte behövs.

Enligt den nu gällande arrendelagen är reglerna om arrendatorns överlåtelserätt

dispositiva. Jordägaren kan således i avtalet hindra överlåtelserätten.

Utredningen föreslår att reglerna om överlåtelserätt görs tvingande

till arrendatorns förmån. Jag godtar utredningens förslag. En möjlighet till

dispens från de tvingande reglerna bör dock tas upp även här.

Anläggningsarrende

Begreppet anläggningsarrende. I det föregående har framhållits att arrendeformen

används i ej obetydlig utsträckning för att tillgodose även näringsidkares

behov av mark. Upplåtelserna kan avse skilda verksamhetsområden

och marken kan helt eller delvis rymma rörelsen. I åtskilliga fall har arrendatorn

gjort en betydande investering i kapital och arbete på den upplåtna

marken. Reformen av bestämmelserna om anläggningsarrende bör begränsas

till sådana fall då arrendatorns investering på arrendestället annars lätt

kan spolieras. Reformens syfte är således att hindra att större ekonomiska

värden för arrendatorn sätts i fara och att jordägaren med vetskap om

arrendesituationen utnyttjar sin position på ett otillbörligt sätt vid avtalsuppgörelsen

med arrendatorn.

Utredningen föreslår att anläggningsarrende skall anses föreligga bara

när arrendestället är bebyggt. Detta står väl i överensstämmelse med den nu

angivna utgångspunkten. I och för sig kan även obebyggd arrendemark vara

av stor och avgörande betydelse för rörelseidkaren. Marken kan utnyttjas

som upplagsplats eller kajplats eller upptas av järnvägsspår som ansluter till

näringsidkarens egen fastighet. Som utredningen funnit torde emellertid

nya regler för arrende av sådant slag inte behövas. Jag förordar därför att

de nya bestämmelserna om anläggningsarrende skall gälla bara när arrendatorn

enligt arrendeupplåtelsen har rätt att för förvärvsverksamhet på

arrendestället uppföra eller bibehålla byggnad.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

Genom kravet att arrendestället skall vara bebyggt kommer kategorin

anläggningsarrende att bli tämligen avskild från lägenhetsarrende i allmänhet.

Kravet förutsätter dock ett närmare angivande av begreppet byggnad.

Särskilda vanskligheter föreligger därvid när det gäller byggnader för näringsverksamhet.

En anläggning som skall betjäna en rörelse kan givetvis

skifta avsevärt i utförande. Enligt utredningens mening bör den närmare

bestämningen anslutas till den definition av byggnad som tillämpas inom

byggnadslagstiftningen och därtill anslutande praxis. I sin motivering har

utredningen dock uttalat att en byggnad av hur enkel och obetydlig beskaffenhet

som helst inte bör föranleda att reglerna om anläggningsarrende blir

tillämpliga. Frågan bör i stället avgöras med hänsyn till upplåtelsens huvudsakliga

ändamål. På så sätt — menar utredningen — faller ett anläggningsarrende

för exempelvis ett större grusupplag utanför de nya reglerna

även om det finns ett våghus eller en vaktkur på platsen.

Jag finner mig kunna godta förslaget att begreppet byggnad får samma

innebörd som inom byggnadslagstiftningen. Det skulle dock strida mot reformens

syfte att även arrenden där en mycket enkel byggnad uppförts på

marken hänförs till anläggningsarrende. Som utredningen uttalat bör därför

en begränsning ske. En sådan föreskrift är emellertid enligt min mening av

så stor betydelse att den bör komma till uttryck i lagtexten. Gränsdragningen

erbjuder dock vissa svårigheter. Problemet kan belysas genom det av

utredningen anförda exemplet. Finns sålunda vid grusupplaget en större

kontorsbyggnad bör med den utgångspunkt för lagen som nyss angetts arrendet

vara att bedöma som anläggningsarrende. Samma är förhållandet

med ett annat av utredningen nämnt exempel, nämligen när en bilverkstad

drivs på området och större delen av marken upptas av uppställda bilar under

bar himmel. En tänkbar lösning skulle vara att — i likhet med vad som

föreslås beträffande bostadsarrenden — föreskriva ett visst lägsta värde för

anläggningen. En sådan föreskrift skulle dock kräva en förhållandevis låg

värdegräns. Den skulle även drabba mindre rörelseidkare där kanske behovet

av skyddsregler är störst. Jag finner därför en sådan utväg mindre ändamålsenlig.

Inte heller anser jag det lämpligt att parterna själva i avtalet får

bestämma om reglerna angående anläggningsarrende skall gälla eller ej. En

bättre lösning synes enligt min mening vara en föreskrift om att anläggningsarrende

inte skall anses föreligga när den på arrendestället uppförda

byggnaden endast är av ringa betydelse för verksamheten. Mot en sådan

regel kan visserligen invändas att frågan blir beroende av rörelsens drift

och att hänsyn inte tas till byggnadens värde. Dessa synpunkter synes emellertid

sammanfalla. I den mån byggnaden är av betydelse för verksamheten

torde den också representera ett tillräckligt stort värde för att vara i behov

av skydd. Jag förordar därför en regel av detta slag.

En förutsättning för att anläggningsarrende skall föreligga är vidare att

marken används i förvärvsverksamhet. Någon föreskrift om att verksamheten

skall vara av visst närmare angett slag anser jag inte behövlig. Utred
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

ningen synes inte heller ha avsett en sådan inskränkning. De nya bestämmelserna

bör således gälla oavsett om rörelsen på arrendeområdet gäller

servicenäringar, handel, industri, hotell och restaurangverksamhet eller liknande.

Som utredningen uttalat bör inte heller krävas att just arrendatorn

driver rörelsen.

Utöver kravet på att byggnad skall uppföras eller finnas uppförd på marken

har utredningen som en allmän begränsning föreslagit att reglerna om

anläggningsarrende inte skall gälla när upplåtelsetiden är bestämd till kortare

tid än ett år. Jag finner ett sådant undantag lämpligt. Det torde ligga i

parternas intresse att kunna ingå avtal för endast en kort tid utan att behöva

underkasta sig de särskilda föreskrifterna för anläggningsarrende. Jag

kan därför godta utredningens förslag i detta avseende.

Ett särskilt spörsmål föreligger när arrendemarken upplåtits för såväl

bostadsändamål som förvärvsverksamhet. Eftersom vid båda dessa typer

av lägenhetsarrende byggnad skall uppföras eller vara uppförd på marken

kan bostadsarrende och anläggningsarrende föreligga samtidigt. Jag har delvis

berört frågan i samband med bestämningen av kategorin bostadsarrende

och därvid förordat att sådant arrende skall föreligga i alla de fall där det

inte är uppenbart att upplåtelsens huvudsakliga syfte är ett annat än att

tillgodose bostadsändamålet. Utgångspunkten vid de s. k. kombinerade avtalen

blir således att upplåtelsen i första hand skall betraktas som bostadsarrende.

Är bostaden däremot av endast ringa betydelse skall upplåtelsen

hänföras till anläggningsarrende. Så bör ske vid upplåtelse av mark för industriändamål,

hotell, pensionat, restaurangrörelse och liknande, även om

byggnaden dessutom är avsedd att bereda bostad åt ägaren. Om marken

däremot i första hand upplåtits för att bereda arrendatorn bostad och dessutom

används för t. ex. handel eller kontorsändamål bör avtalet hänföras till

bostadsarrende. En förutsättning är dock givetvis att arrendeavtalet åsyftat

att bereda arrendatorn bostad och att byggnaden också används som sådan.

Besittningsskydd. Enligt utredningens mening är jordägarens behov av

att kunna disponera över sin mark vid anläggningsarrende av sådan styrka

att arrendatorns intresse av besittningsskydd får stå tillbaka. Ett visst

grundskydd för arrendatorn behövs dock. Förslaget har begränsats till en

föreskrift om att avtalet förlängs automatiskt, om det inte sägs upp viss tid

före arrendetidens utgång. Förlängningen föreslås avse samma tid som gällde

förut, dock högst fem år i sänder. Det stora flertalet remissinstanser

som yttrat sig i frågan har funnit den föreslagna regeln påkallad. Vad utredningen

anfört om automatisk förlängning av avtalet möter inte heller

någon erinran från min sida. Jag biträder därför förslaget på denna punkt.

Som jag redan har anfört behövs emellertid ytterligare skyddsregler till

arrendatorns förmån. Jordägaren bör hindras från att otillbörligt utnyttja

arrendatorns önskan att få sitta kvar på arrendestället när den avtalade

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

arrendetiden löper ut. Jag föreslår därför — som framgått av det föregående

— ett indirekt besittningsskydd vid anläggningsarrende. Förslaget

innebär att, om jordägaren utan sakligt skäl vägrar förlängning av arrendet

eller kräver en avgift som inte är skälig eller uppställer annat obilligt

villkor för fortsatt arrende, arrendatorn i princip skall vara berättigad till

ersättning för den skada som arrendeförhållandets upplösning medför för

honom. Förslaget står i nära överensstämmelse med vad som enligt förslaget

om ny hyreslag avses gälla beträffande hyresförhållanden utanför bostadssektorn.

Liksom utredningen anser jag emellertid att stor hänsyn måste tas till

intresset hos jordägaren att kunna råda över sin mark. Enligt utredningens

iakttagelser har mark som utnyttjas för anläggningsarrende ofta inte fått

sin slutliga användning bestämd. Det bör därför inte föreligga något hinder

för jordägaren att redan vid arrendeavtalets ingående göra förbehåll om att

besittningsskyddsreglerna inte alls eller bara i begränsad utsträckning skall

gälla. Arrendatorn får härigenom på ett tidigt stadium vetskap om jordägarens

avsikt med upplåtelsen och kan redan från början rätta markutnyttjandet

härefter. Jag föreslår därför att bestämmelserna om besittningsskydd

skall vara dispositiva.

Besittningsskyddsregeln har som utgångspunkt att förlängning av avtalet

vanligtvis sker. Av betydelse blir därför att så långt möjligt i lagen ange

de omständigheter under vilka jordägaren utan risk för ersättningsskyldighet

kan återta besittningen av arrendeområdet. Liksom när det gäller avbrytande

av optionsrätten vid bostadsarrende bör till en början föreskrivas att

jordägaren vid anläggningsarrende inte skall vara bunden när arrendet

upphör på den grund att arrenderätten är förverkad eller att arrendatorn

försummat att ställa ny säkerhet enligt 34 § eller när arrendatorn i annat

fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att arrendeavtalet skäligen inte

bör förlängas.

Det för jordägaren kanske viktigaste skälet att avbryta arrendeförhållandet

är att marken behövs för annat ändamål. Vid arrende av här avsedd

art torde i åtskilliga fall markområdet ingå i ett större framtida projekt,

t. ex. för vägbyggnad eller annat liknande allmänt utnyttjande. Det är uppenbart

att arrendatorns rätt i dessa fall måste stå tillbaka för jordägarens

behov av marken. Jordägaren bör dock åläggas skyldighet att visa dels att

marken behövs för den nya användningen, dels att intresset för honom att

själv kunna förfoga över marken påtagligt överväger arrendatorns intresse

av fortsatt arrende.

Jordägaren bör dessutom vara obunden av arrendeförhållandet när det

från ekonomisk synpunkt är fördelaktigare för honom att arrendera ut

marken för annan verksamhet än den som arrendatorn driver. Någon rätt

för en sittande arrendator att utan erbjudande av lika förmånliga villkor

få behålla arrendestället bör således inte föreligga. Här krävs dock en av4

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 19

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

vägning mellan jordägarens och arrendatorns intressen. Jordägarens behov

av marken skall vara befogat. Det bör därvid bedömas bur hans intresse

förhåller sig till arrendatorns intresse av att få behålla arrendet. Sådana omständigheter

som exempelvis arrendatorns behov av arrendestället och möjligheter

att erhålla annan lämplig plats, den tid arrendatorn drivit sin verksamhet

på arrendeområdet, arten av verksamheten och beroendet av viss

kundkrets eller visst läge bör därvid beaktas. Å andra sidan får jordägarens

önskan att återfå marken anses vara sakligt grundad om denna behövs t. ex.

för hans egen rörelse eller för utvidgning av rörelse som en annan arrendator

driver på fastigheten. Har arrendatorn erbjudits ekonomisk gottgörelse

eller anvisats annan arrendemark bör detta också räknas jordägaren till

godo.

Föreligger andra skäl än de nu nämnda för jordägaren att vilja bli fri

från arrendeförhållandet torde det få överlämnas åt rättstillämpningen att

pröva den närmare intresseavvägningen mellan parterna enligt en generalklausul.

Jordägaren får anses ha befogad anledning att upplösa arrendeförhållandet

även när byggnad på arrendestället uppförts utan byggnadslov i

fall då sådant erfordrats eller när i annat fall sådan byggnad inte står i

överensstämmelse med gällande plan och arrendeupplåtelsen hindrar jordägaren

från att vidta åtgärd för planens genomförande. Dessa situationer

synes kunna hänföras till generalklausulens tillämpningsområde och bör

inte — till skillnad mot vad som föreslagits beträffande bostadsarrende,

där planfrågan har sin avgjort största betydelse — tas upp som särskilda

optionsbrytande grunder.

Arrendatorns besittningsskydd avser inte bara att hindra obefogad uppsägning

från jordägarens sida. Också genom att uppställa krav på orimligt

hög avgift eller andra oskäliga villkor kan jordägaren utöva press på arrendatorn.

Myndighet bör därför kunna pröva arrendevillkoren. Någon möjlighet

för arrendatorn att få frågan prövad av domstol under arrendets bestånd

bör emellertid inte föreligga. Prövning av de begärda villkorens skälighet

bör kunna komma till stånd först efter det att arrendet upphört. En

god vägledning vid avgörandet av denna fråga erhålls i den avgift eller de

övriga villkor jordägaren kunnat betinga sig av efterträdaren. Har marken

stått outnyttjad under en inte alltför kort tid bör det presumeras att jordägaren

inte kunnat uppnå de villkor han fordrat. För att undgå ersättningsskyldighet

i detta fall bör han visa att anledningen till att marken inte har

arrenderats ut är en annan än att han krävt för hög avgift.

Effekten av ett besittningsskydd enligt nu föreslagen ordning bestäms av

det sätt på vilket jordägarens ersättningsskyldighet utformas. Upphör arrendet

utan befogad anledning är det fullt rimligt att arrendatorns hela förlust

täcks. Ersättningen bör omfatta exempelvis flyttningskostnader och

värdeminskning av arrendatorns egendom som beror på arrendeförhållandets

upplösning samt skada som är att hänföra till hinder eller intrång i nä
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

ringen eller annan verksamhet. Som jag uttalat i samband med frågan om

ersättningens bestämmande när det gäller lokalhyresgäster bör ersättningen

fastställas enligt samma grunder som gäller för s. k. rörelseskada vid

expropriation.

En ovillkorlig ersättningsskyldighet för jordägaren kan emellertid innebära

stötande resultat i de fall då arrendatorns investeringar på arrendestället

överskrider vad parterna avtalat. Förlust för arrendatorn som äger samband

med att denne bekostat uppförande av byggnad eller utförande av annat

arbete på arrendestället bör därför beaktas endast om åtgärden vidtagits

i enlighet med arrendeavtalet.

Det kan även därutöver finnas skäl till att i det särskilda fallet inte medge

full ersättning för arrendatorns förlust. Sådant kan läget vara, om jordägaren

vidtagit åtgärder i syfte att begränsa arrendatorns skada, exempelvis

genom att anvisa annan mark. Jämkning av ersättningen bör även kunna

ske när arrendatorn efter uppsägning försummat sina skyldigheter enligt

arrendeavtalet eller underlåtit att vidta sådana åtgärder för att minska

skadan som skäligen kunnat fordras av honom. Arrendatorns förlust bör

därför ersättas bara i skälig omfattning. Det bör dock understrykas att den

föreslagna jämkningsmöjligheten bör utnyttjas med försiktighet så att inte

reglernas verkan försvagas.

Beträffande proceduren vid uppsägning och den rättsverkan som inträder

om proceduren eftersätts bör samma ordning gälla som föreslagits beträffande

lokalhyra. Har jordägaren sagt upp avtalet utan att arrenderätten

är förverkad, skall arrendatorn inom tre veckor från uppsägningen lämna

jordägaren meddelande att han vill behålla arrendestället. Underlåter han

det, förlorar han sin rätt till ersättning. Har å andra sidan sådant meddelande

skett, åligger det jordägaren att inom tre veckor därefter uppge på

vilka villkor han är villig att förlänga arrendeförhållandet eller också av

vilken orsak han vägrar medge förlängning. Svarar jordägaren inte inom

denna tid, bör han bli ersättningsskyldig gentemot arrendatorn, om ej arrenderätten

upphör på den grund att arrenderätten är förverkad.

Upplåtelsens form. I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till

utredningens förslag att muntlig avtalsform inte vidare bör tillåtas. En

muntlig överenskommelse blir således att betrakta som ogiltig. Liksom vid

bostadsarrende bör ansvaret för den skriftliga avfattningen läggas på jordägaren.

Regeln bör göras tvingande till arrendatorns förmån.

Arrendetiden. Nuvarande möjlighet att ingå arrendeavtal endast tills vidare

innebär, som jag tidigare uttalat, många olägenheter från arrendatorns

synpunkt och försätter denne i underläge vid förhandlingar med jordägaren.

I särskilt hög grad gäller detta i de fall när jordägaren gjort förbe
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

håll om att reglerna om besittningsskydd inte skall tillämpas på avtalet.

Ett avtal som är helt obestämt till tiden måste även anses stå i dålig överensstämmelse

med det krav på fasthet som bör uppställas på så ekonomiskt

betydelsefulla upplåtelser som det här rör sig om. Det torde vidare

stå klart att arrendatorn för produktiv användning av arrendet måste tillförsäkras

en bestämd tid under vilken han är tryggad i besittningen. I likhet

med remissinstanserna kan jag därför ansluta mig till utredningens förslag

att avtal om anläggningsarrende skall ske för viss tid.

Hänsynen till jordägarens intressen kräver emellertid enligt utredningens

mening att någon minimitid inte föreskrivs i lagen. Endast för det fall

att parterna inte kommit överens om en bestämd tid bör föreskrivas att avtalet

skall anses ingånget för fem år. Samtliga remissinstanser som uttalat

sig i frågan har godtagit förslaget även i detta avseende.

Också jag finner den föreslagna ordningen ändamålsenlig. Vid anläggningsarrende

föreligger enligt min mening inte samma allmänna intresse av

att lagstiftningsvägen främja arrendeavtal av längre varaktighet. Denna

fråga bör i stället överlämnas åt parternas avgörande i samband med avtalets

utformning i övrigt. När det gäller behandlingen av de avtal som ingåtts

utan preciserad tid har jag däremot ingen erinran mot att en femårig

arrendetid skall gälla. Också denna regel bör göras tvingande till arrendatorns

förmån.

För att regeln om bestämd avtalstid inte skall kunna kringgås krävs en

bestämmelse om att arrendeavtalet inte får sägas upp i förtid. Som utredningen

föreslagit bör föreskrivas att jordägaren inte under den avtalade

arrendetiden skall kunna säga upp avtalet i andra situationer än dem som

särskilt angivits i lagen.

Överlåtelse av arrenderätten. Jag har för bostadsarrendets del förordat

att, om jordägaren inte efter hembud vill återta arrendestället arrendatorn

fritt skall få överlåta arrenderätten, såvida jordägaren skäligen kan

nöjas med den nye arrendatorn. När det gäller anläggningsarrende har utredningen

föreslagit att överlåtelserätten utvidgas ytterligare genom att

hembudstvånget slopas. Arrendatorns rätt att överlåta arrendestället skall

således begränsas endast av att den nye arrendatorn skall vara godtagbar

för jordägaren. Å andra sidan anser utredningen att regeln bör vara av dispositiv

natur. Det övervägande antalet remissinstanser delar utredningens

uppfattning.

Jag finner starka skäl tala för utredningens åsikt. Som jag uttalat vid behandlingen

av bostadsarrendatorns substitutionsrätt föreligger vid arrenden

av nu angivet slag inte samma behov av att ta hänsyn till jordägarens intresse

av arrendatorns person. För arrendatorn är däremot en mera obunden

överlåtelserätt av väsentlig betydelse. Härigenom ökar hans möjligheter

att återfå de kostnader han investerat på arrendestället. Den goodwill en

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

101

rörelseidkare upparbetat är därvid inte minst viktig. En utvidgad substitutionsrätt

på detta område är därför enligt min mening fullt motiverad. Jag

kan även ansluta mig till förslaget att överlåtelserätten inte förknippas med

hembudsskyldighet.

Situationer kan emellertid förekomma där jordägaren har ett befogat intresse

av att kunna utöva kontroll av den nye arrendatorn eller hindra en

överlåtelse. Förslaget att substitutionsrätten skall göras dispositiv lämnar

jordägaren möjlighet att tillvarata detta intresse. En fördel med en sådan

regel torde även vara att arrendatorn redan från början blir upplyst om

jordägarens inställning till en framtida överlåtelse. Jag biträder därför utredningens

förslag också på denna punkt.

Övergångsbestämmelser

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1968.

Övergångsbestämmelserna tilldrar sig särskilt intresse på detta rättsområde,

med hänsyn till att arrendeavtalen i stor utsträckning ingås för lång

tid. Om de nya bestämmelserna ej alls ges tillämpning på avtal som slutits

före bestämmelsernas ikraftträdande, blir följden att reformen inte på lång

tid får någon betydelse för en avsevärd del av avtalsområdet. Vidare kommer

skilda lagregler att gälla vid sidan av varandra under lång tid. Det torde

därför vara ofrånkomligt att göra vissa avsteg från principen att civilrättslig

lagstiftning inte bör ges tillbakaverkande kraft.

När det gäller det för bostadsarrendatorer föreslagna besittningsskyddet

finns särskild anledning att överväga en retroaktiv tillämpning. I annat fall

kan man nämligen befara att vissa jordägare skulle utnyttja de övertag

som lagen f. n. ger dem till att hindra att arrendet förs in under den nya

ordningen eller att betinga sig särskilda villkor för att tillåta att så sker.

De nuvarande arrendatorernas belägenhet skulle alltså komma att försämras

och reformen i övergångsskedet verka i rakt motsatt riktning mot vad

som åsyftats.

Utredningen föreslår mot bakgrunden av vad som nu har anförts att besittningsskyddsbestämmelserna

beträffande bostadsarrende ges tillämpning

även på äldre avtal. Detta bör dock enligt utredningens mening gälla bara

när det vid lagens ikraftträdande finns ett arrendatorn tillhörigt bostadshus

med taxeringsvärde på arrendestället och marken dessutom under en sammanhängande

tid av minst tio år varit upplåten för samma ändamål.

Förslaget har i allmänhet inte mött någon erinran under remissbehandlingen.

Några remissinstanser motsätter sig emellertid att besittningsskyddsbestämmelserna

ges retroaktiv verkan, medan flera andra anser att förslaget

inte är tillräckligt långtgående. Sålunda anses regeln att arrendet skall

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

ha pågått minst tio år vid lagens ikraftträdande vara alltför restriktiv och

dessutom godtycklig i tillämpningen.

För egen del biträder jag utredningens uppfattning att bestämmelserna

om besittningsskydd beträffande bostadsarrende bör ges retroaktiv verkan

men att regeln därom bör begränsas till att avse de mera långvariga arrendena.

Till skillnad från utredningen anser jag dock att även sådana långtidsarrenden

där upplåtelsen skett senare än tio år före lagens ikraftträdande

bör föras in under besittningsskyddet. Annars kommer det att under

lång tid finnas kvar bostadsarrenden utan besittningsskydd. Allt eftersom

tiden går kommer det att te sig alltmer stötande att dessa arrenden inte

tryggas genom besittningsskydd bara av den orsaken att avtalet tillkom före

tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande. Jag föreslår att bestämmelserna

om besittningsskydd skall tillämpas även på äldre avtal, om arrendet

vid arrendetidens utgång varat under minst tio år.

En förutsättning för att besittningsskyddsbestämmelserna skall gälla för

en äldre arrendeupplåtelse är att arrendetiden gått ut efter den nya lagens

ikraftträdande. Det har däremot ingen betydelse om uppsägningen skett

före ikraftträdandet. I sådant fall leder visserligen uppsägningen till att

arrendetiden går ut men jordägaren måste dessutom för att kunna få till

stånd en upplösning av arrendeförhållandet skriftligen meddela arrendatorn

att denne bar att väcka talan om han inte går med på att flytta. Innan

frågan om förlängning av arrendeavtalet avgjorts behöver arrendatorn inte

flytta från arrendestället. Sådant meddelande som nyss nämnts kan inte

med laga verkan tillställas arrendatorn förrän efter den nya lagens ikraftträdande.

I fråga om anläggningsarrende har jag föreslagit bestämmelser om indirekt

besittningsskydd. Eftersom dessa bestämmelser föreslås bli av dispositiv

natur, kan de inte ges verkan i fråga om avtal som slutits före den

nya lagens ikraftträdande.

Som regelmässigt har skett vid införandet av nya lagregler på nyttjanderättens

område bör — i enlighet med vad utredningen föreslår — avtal

som ingåtts för obestämd tid eller med förbehåll om rätt till uppsägning

föras in under den nya lagen, om de inte sägs upp till första möjliga tidpunkt

efter den nya lagens ikraftträdande.

Lagförslaget innebär att skriftlig avtalsform blir obligatorisk för bostadsoch

anläggningsarrende. Utredningen anser att förekomsten av muntliga

arrendeavtal är förenad med betydande olägenheter från skilda synpunkter

och att man därför bör eftersträva att även gamla avtal erhåller skriftlig

form. Av den anledningen föreslår utredningen en särskild bestämmelse

i fråga om äldre avtal som ej upprättats skriftligen. Bestämmelsen innebär

att part skall vara skyldig att medverka till att skriftligt avtal kommer till

stånd, om den andra parten begär det. Jag kan biträda detta förslag.

Utredningen föreslår dessutom en särskild övergångsregel som tar sikte på

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

sådana muntliga arrendeavtal som tillkommit före den nya lagens ikraftträdande.

Enligt gällande rätt är ett muntligt avtal om lägenhetsarrende

inte bindande mot en ny jordägare som förvärvat marken genom frivillig

överlåtelse. Denne äger inom tre månader efter förvärvet uppsäga arrendatorn.

För att lägenhetsarrendatorn skall vara sakrättsligt skyddad fordras

dels att arrendeupplåtelsen skett skriftligen, dels att arrendatorn tillträtt

arrendestället. Utredningen föreslår nu ett utsträckt skydd för muntliga upplåtelser

av bostads- och anläggningsarrende. Om arrendatorn börjat uppföra

byggnad på arrendestället, skall enligt förslaget avtalet gälla mot den nye

ägaren.

För egen del anser jag knappast att en sådan regel är motiverad. Arrendatorn

synes tillräckligt tillgodosedd genom att han tillförsäkras möjlighet

att framtvinga skriftligt avtal och genom att besittningsskyddet får retroaktiv

verkan. Det bör tilläggas att i den mån bestämmelserna om obligatorisk

skriftlig avtalsform blir tillämpliga på arrendeavtalet så kan arrendatorn

dessutom få rätt till ersättning för skada, om arrendet inte kommer att bestå.

Slutligen vill jag erinra om att jordabalksförslaget i 7 kap. 14 § innehåller

en regel som innebär att ett arrendeavtal av nu ifrågavarande slag

blir bindande mot fastighetens nye ägare, om denne vid överlåtelsen ägt

eller bort äga kännedom om arrendeupplåtelsen. Min avsikt är att föreslå

att denna regel skall gälla även äldre upplåtelser, om överlåtelsen av fastigheten

skett efter balkens ikraftträdande. Med hänsyn till det anförda föreslår

jag inte nu någon regel om utsträckt sakrättsligt skydd för äldre muntliga

arrendeupplåtelser.

Reglerna om obligatorisk skriftlig avtalsform kan i övergångsskedet få

vissa negativa verkningar. Jag syftar på det förhållandet att enligt vad nyss

anförts den nya lagen föreslås gälla även äldre avtal, om dessa är träffade

på obestämd tid eller med förbehåll om rätt att uppsäga avtalet och uppsägning

ej sker vid första tillfälle efter lagens ikraftträdande. Är ett sådant

avtal muntligt, blir följden att avtalet, om det inte ges skriftlig form, förlorar

sin verkan. Arrendatorn får i stället en skadeståndsrätt mot jordägaren,

om det inte berott på arrendatorn att giltigt avtal ej upprättats. Detta

kan självfallet vara en betydande olägenhet. Motsvarande fråga uppmärksammades

vid 1943 års reform av arrendelagen, då skriftlig avtalsform

blev obligatorisk för jordbruksarrende. För att underlätta övergången till

den nya ordningen infördes formkravet först tre år senare än lagändringarna

i övrigt. Härigenom bereddes parterna skäligt rådrum att ge avtalen

skriftlig form. Detta tillvägagångssätt synes vara ändamålsenligt även nu.

Jag föreslår därför att bestämmelserna om skriftlig form i fråga om bostads-

och anläggningsarrende inte skall äga tillämpning beträffande avtal

som slutits före den 1 juli 1971.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

SPECIALMOTIVERING

Förslaget till ändring i vissa delar av NJL

Departementschefen. Arrendelagen omfattar endast upplåtelser som grundar

sig på privaträttsligt förhållande. Arrenden som grundas på offentligrättsligt

förhållande är således uteslutna från lagens tillämpning. För upplåtelser

av kyrklig jord eller jord som tillhör staten eller vissa allmänna

inrättningar har i viss utsträckning utfärdats särskilda författningar. I den

mån de avviker från eller kompletterar arrendelagen och är av civilrättslig

karaktär gäller alltså beträffande nämnda upplåtelser delvis en annan ordning.

1 KAP.

Departementschefen. 1 kap. 1 § NJL innehåller bestämmelser om längsta

giltighetstid för avtal om nyttjanderätt till fast egendom och således även

arrende. Bestämmelserna innebär att avtalet efter maximitidens utgång

inte längre är bindande för parterna. Uppsägning måste dock ske. Uppenbarligen

bör denna uppsägningsrätt inte gälla, när maximitiden överskrids

på grund av att avtalet förlängs med stöd av lag eller avtal. I sådant fall

har avtalet från början inte varit bindande utöver maximitiden. Utredningen

föreslår nu en särskild lagregel, som innebär att bestämmelserna om

maximitid inte skall verka brytande bl. a. när arrendeavtal förlängts genom

utnyttjande av arrendators optionsrätt. För egen del anser jag inte

nödvändigt att i detta sammanhang införa en sådan regel. Så har för övrigt

ej heller skett i förslaget till ny hyreslag. Saken torde kunna anstå till dess

förslaget till ny jordabalk genomförs (jfr i detta sammanhang remissprotokollet

ang. förslaget till jordabalk s. 366).

3 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om nyttjanderättshavares rättsställning

vid överlåtelse av fastigheten.

Gällande rätt. Som huvudregel gäller att nyttjanderätt äger bestånd mot

den som efter frivillig överlåtelse blivit ägare av den upplåtna fastigheten

endast om förbehåll skett om nyttj anderättens bestånd eller om på grund

av inteckning eller inskrivning nyttj anderätten fortfarande skall gälla. I

fråga om jordbruksarrende gäller dessutom genom hänvisning till 28 § arrendelagen

att den nye ägaren utan särskilt förbehåll har att iaktta arrendeavtalet,

om överlåtelsen skett sedan arrendatorn tillträtt fastigheten.

Motsvarande regel gäller enligt 70 § fjärde stycket vid lägenhetsarrende

under förutsättning att avtalet upprättas skriftligen. Någon hänvisning till

70 § är dock inte intagen i denna paragraf.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 196S

Utredningen. Enligt utredningens mening bör 3 § innehålla hänvisning

till de nya paragraferna 71 och 79 §§. Sådan hänvisning bör principiellt

även ske till 70 §. Ändringarna är att anse som redaktionella följdändringar.

Departementschefen. Jag biträder utredningens förslag. I departementsförslaget

kommer hänvisningarna att avse 70, 71 och 83 §§. I prop. 1967: 141

föreslås att hänvisningen till 3 kap. 28 § i stället skall avse 3 kap. 29 §

och att denna ändring skall träda i kraft den 1 januari 1969. Mot bakgrund

härav föreslår jag att denna ändring genomförs redan i detta lagstiftningsärende

men att bland övergångsbestämmelserna tas in en regel om att hänvisningen

till 3 kap. 29 § intill den 1 januari 1969 i stället skall avse 3 kap.

28 §.

2 KAP.

1 §•

Paragrafen behandlar i andra stycket reglerna om påföljd vid jordbruksarrende

för jordägaren när han försummar sin skyldighet att utfärda skriftligt

arrendeavtal.

Utredningen. Enligt förslaget avses de nya bestämmelserna om avtalets

skriftliga form vid bostads- och anläggningsarrende fungera på samma sätt

som motsvarande bestämmelser vid jordbruksarrende. 2 kap. 1 § har därför

— utan saklig ändring — omarbetats för att kunna tillämpas även på de

nya arrendekategorierna.

Departementschefen. Vad utredningen föreslagit möter ingen erinran från

min sida.

7 §•

Paragrafen behandlar arrendatorns rätt att själv upplåta nyttjanderätt

till arrendestället (s. k. sublokation).

Gällande rätt. Som huvudregel gäller att arrendatorn inte har rätt till

sublokation. Lagen innehåller två undantag från huvudregeln. Gemensamt

för båda är att jordägaren inte får vållas något men. Det ena undantaget

innebär rätt att på område av ouppodlad mark göra upplåtelse för upplagsplats

eller liknande ändamål. Det andra avser rätt att »uthyra rum till

bostad». Lagens regler om sublokation gäller lika vid alla slag av arrenden

enligt nyttjanderättslagen. Reglerna är inte i något fall tvingande.

Utredningen. Eftersom »liknande ändamål» inte torde syfta på annat än

markupplåtelse, torde det inte vara tillåtet för arrendatorn att i något fall

uthyra byggnad för annat än bostadsändamål, exempelvis förvaringsutrymme.

Det måste vidare beaktas att — även om lagen medger arrendatorn be
4-j-

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 19

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1968

fogenhet att hyra ut ett helt bostadshus för bostadsändamål — varje upplåtelse

som kan vålla jordägaren men utesluter sublokationsrätt. Även

med beaktande av att men, som för jordägaren är av ringa betydenhet, inte

jämlikt 36 § andra stycket kan leda till arrenderättens förverkande, synes

dock gränsen för arrendatorns rätt under alla förhållanden vara alltför

snäv. En översyn av bestämmelserna är därför motiverad.

Med hänsyn till bl. a. mark- och vägslitage är det inte alldeles självklart

att arrendatorn alltid skall äga rätt att helt på egen hand hyra ut det egna

huset. Å andra sidan är det rimligt att arrendatorn i fråga om sitt eget hus

skall ha en vidsträcktare befogenhet än i fråga om ett hus som tillhör jordägaren

och ingår i arrendet. En avvägning mellan parternas motsatta intressen

synes kunna ske på det sättet att arrendatorn i princip skall äga rätt

att hyra ut sitt eget hus utan att behöva fråga jordägaren om lov. Om en

sommarstugearrendator föredrar att en sommar hyra ut sin stuga till en

person som har ungefär lika stor familj och ungefär samma vanor som han

själv, är det rimligt att jordägaren får finna sig i det. Den olägenhet som

därigenom eventuellt kan uppstå för jordägaren torde normalt ej vara större

än vad han redan vid utarrenderingen haft anledning att räkna med.

Sådan uthyrning bör därför vara tillåten. Men får uthyrningen sådan karaktär

eller omfattning att olägenheten för jordägaren kan sägas vara inte

alldeles obetydlig (»påtaglig») synes jordägaren inte behöva finna sig däri.

För att olägenheten skall vara påtaglig behöver det enligt utredningen inte

nödvändigt vara fråga om sådana mera iögonfallande förhållanden som

ökat vägslitage. Störande ljud och annat liknande intrång av större omfattning

än vad som kan anses vara förutsett vid arrendeupplåtelsen kan också

innebära påtagligt men.

Enligt utredningens mening finns det ej anledning att begränsa uthyrningsrätten

till bostadsupplåtelser. Innefattar arrendet rätt för arrendatorn

att på arrendestället uppföra en byggnad för lagerlokal eller bilverkstad, bör

det vara tillåtet för honom att hyra ut byggnaden, även här dock under förutsättning

att jordägaren ej vållas påtaglig olägenhet.

Om parterna vill överenskomma om en för arrendatorn förmånligare eller

snävare uthyrningsrätt bör detta vara tillåtet. Den föreslagna regeln bör

därför inte göras tvingande.

Vad utredningen föreslagit i fråga om rätt för arrendatorn att upplåta

eget hus bör gälla alla slag av arrenden enligt arrendelagen.

Remissinstanserna. Den föreslagna rätten för arrendatorn att företa

sublokation godtas i huvudsak av remissinstanserna. Östergötlands och Södermanlands

handelskammare och handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län avstyrker dock förslaget. Den förstnämnda anför att regeln

innebär en väsentlig inskränkning i jordägarens rätt att fritt förfoga över

sin mark. Vidare är enligt handelskammaren ett arrendeavtal ofta av per
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968 107

sonlig natur. Sveriges jordägareförbund finner frågan för tidigt väckt och

anser sig inte på föreliggande grundmaterial kunna ta slutlig ståndpunkt i

en principiellt så viktig fråga.

Hovrätten för Västra Sverige anser att den vidsträcktare befogenhet till

sublokation som utredningen åsyftar i fråga om arrendatorns eget hus kan

tillräckligt beaktas vid prövningen av det »men» jordägaren i det särskilda

fallet bör anses skyldig att tåla. Något särskilt stadgande fordras därför

knappast i detta hänseende. Det andra syftet med förslaget, nämligen att

ge arrendatorn möjlighet att hyra ut egen byggnad till annat än bostad,

kräver däremot enligt hovrätten ett tillägg till den nuvarande bestämmelsen.

Departementschefen. Som utredningen påpekat torde den gällande undantagsbestämmelsen

i 7 § vara att förstå så att arrendatorn, om det kan

ske utan men för jordägaren, får hyra ut även hel byggnad till bostad. Däremot

synes inte sublokation av byggnad kunna ske för annat ändamål.

Utredningens förslag innebär att arrendatorn i princip skall äga frihet att

hyia ut ett eget hus utan att behöva fråga jordägaren om lov. Arrendatorn

skall därvid vara obunden när det gäller att bestämma ändamålet

med underuthyrningen. Endast när jordägaren genom upplåtelsen lider påtaglig

olägenhet skall sublokation kunna vägras.

I likhet med en klar majoritet av remissinstanserna kan jag ansluta mig

till utredningens åsikt att arrendatorn med tämligen stor frihet bör få hyra

ut en egen byggnad. Det bör således i allmänhet stå arrendatorn fritt att

upplåta huset helt eller delvis och oavsett upplåtelsens ändamål i den mån

någon påtaglig olägenhet inte därigenom uppkommer för jordägaren. Jaganser

inte hinder möta mot att i detta sammanhang genomföra en sådan reglering

beträffande arrende i allmänhet. I 7 § andra stycket tas därför up&p

en regel som i sak överensstämmer med den bestämmelse utredningen föreslagit.

36 §.

Paragrafen innehaller förutsättningarna för förverkande av arrenderätt.

Lagrummet gäller även lägenhetsarrende (70 § andra stycket).

Gällande rätt. Bland de olika omständigheter som kan leda till förverkande

omnämns i 36 § första stycket fjärde punkten sublokation eller

substitution som sker i strid med lagen.

Utredningen. Som en konsekvens av den föreslagna substitutionsrätten

vid bostadsarrende och anläggningsarrende är det behövligt att också de

nya bestämmelserna anknyts till förverkandebestämmelserna i 36 §. Detta

har skett genom hänvisning i 36 § till de nytillkommande lagrummen.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

Departementschefen. Utredningens förslag är att betrakta som enbart en

följdändring till förslaget om substitutionsrätt för de nya arrendekategorierna.

Ändringen synes dock böra ges en något annan form än som utredningen

föreslagit.

70 §.

Denna paragraf innehåller regler för lägenhetsarrende.

Utredningen. Bostads- och anläggningsarrende har i förslaget utbrutits

till särskilda grupper vid sidan om »lägenhetsarrende i allmänhet». Reglerna

för sådant arrende tas i förslaget liksom i gällande rätt upp i 70 §. Med

undantag av den utvidgade sublokationsrätten enligt 7 § andra stycket föreslås

för dessa inte några särskilda sakliga eller formella nyheter. För att

markera att »lägenhetsarrende i allmänhet» systematiskt är att skilja från

de båda nya grupperna bostads- och anläggningsarrende föreslår utredningen

en särskild regel härom i paragrafens sista stycke.

Departementschefen. NJL:s nuvarande bestämmelser om lägenhetsarrende

är så konstruerade, att de i åtskilliga hänseenden hänvisar till vad som

gäller beträffande jordbruksarrende. Utredningens förslag innebär att de

grundläggande reglerna i 70 § kompletteras med särskilda bestämmelser

som skall gälla för bostads- resp. anläggningsarrende. Det kan inte förnekas

att lagmaterialet härigenom blir tungrott och svårt att överblicka. Avsikten

är emellertid att reglerna om lägenhetsarrende skall omarbetas i samband

med reglernas överförande till den nya jordabalken. Den nuvarande /O §

skall därvid revideras så att en större överskådlighet uppnås, och systemet

med hänvisningar mellan de skilda lagrummen skall begränsas i största

möjliga utsträckning. Motsvarande översyn skall företas beträffande bostads-

och anläggningsarrende. Detta arbete kan emellertid inte lämpligen

påbörjas innan förslaget om jordbruksarrende framlagts och prövats. Med

hänsyn härtill och då den föreslagna lagtexten endast kommer att gälla under

kort tid har jag stannat för den metod utredningen föreslagit. I paragrafens

sista stycke anges att bostadsarrende och anläggningsarrende är särskilda

former av lägenhetsarrende. Härav följer att definitionen på lägenhetsarrende

i paragrafens första stycke gäller också för bostadsarrende och

anläggningsarrende.

Om bostadsarrende

71 §•

Paragrafens första stycke innehåller en definition av begreppet bostadsarrende.

Andra stycket tar upp de bestämmelser som skall gälla för bostadsarrende.

I tredje stycket anges ett tillägg till definitionen i första stycket.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1968

109

Utredningen. Som beteckning för den genom arrende upplåtna fasta egendomen

används i NJL vanligen uttrycket »fastighet». Det hör emellertid till

undantagen att objektet för en arrendeupplåtelse är identisk med en (register-)

fastighet. Det finns därför behov av ett uttryck som endast hänför sig

till det genom ett visst arrendeavtal upplåtna objektet. I syfte att erhålla

ett enkelt uttryck som kan användas genomgående i arrendelagstiftningen

har utredningen tagit upp uttrycket arrendeställe.

Utredningen har uppmärksammat den speciella kategori av fritidshus som

representeras av de lusthus eller miniatyrhus som i stort antal uppförts på

kolonilotter i städernas ytterområden. Enligt rådande uppfattning är dessa

upplåtelser i regel att anse som lägenhetsarrende och ej som jordbruksarrende.

Den utveckling som f. n. sker beträffande kolonistugeverksamheten

är sådan att det finns skäl att — åtminstone i vissa fall — jämställa

en kolonistugeupplåtelse med ett sommarstugearrende. I en del fall är således

byggnaderna på området så stora och välbyggda att de otvivelaktigt

faller in under den använda definitionen av bostadsarrende. Enligt utredningens

iakttagelse torde det övervägande antalet kolonilottsarrenden avse

mark som är i kommunal ägo, och upplåtelserna sker i regel i avbidan

på en mera intensiv användning av marken. Det kan med hänsyn härtill

ifrågasättas att generellt undanta dessa upplåtelser från bestämmelserna

om bostadsarrende. Utredningen anser dock en sådan begränsning principiellt

oriktig. I de fall då det är angeläget för jordägaren alt inte vara underkastad

de nya reglerna finns möjlighet att erhålla dispens.

En annan omständighet som kan behöva beaktas vid dispensgivningen

är enligt utredningen att det — särskilt vid koloniupplåtelser — är vanligt

att det föreligger ett dubbelt partsförhållande genom att jordägaren upplåtit

ett större område till en överarrendator från vilken de enskilda stugägarna

genom separata avtal härleder sin rätt. Utredningen har för sin del

utgått från att arrendelagen är tillämplig inte blott på rättsförhållandet

mellan jordägaren och överarrendatorn utan också på förhållandet mellan

överarrendatorn och underarrendatorn trots att nyttjanderätten i det senare

fallet formellt inte avser (äganderätt till) fast egendom. Å andra sidan

erhåller normalt underarrendatorn inte annan eller bättre rätt än vad överarrendatorn

själv har.

Ett avtal om arrende på arrendatorns livstid innebär normalt att arrendatorn

har både rätt och skyldighet att fullfölja avtalet så länge han lever.

Livstidsarrendatorn har enligt lagen inte någon substitutionsrätt. Han har

inte ens den begränsade substitutionsrätt efter tio år som annars föreligger

jämlikt 8 §. När en livstidsarrendator dör, är dödsboet skyldigt att flytta på

den första fardagen efter dödsfallet (39 § andra stycket, 70 § andra stycket).

Arrendatorns änka har dock viss övertaganderätt (9 § andra stycket).

Utredningen anför att arrende som ingås för arrendatorns livstid numera

är mycket ovanligt. Å andra sidan visar utredningens undersökningar att

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

K it nr/l. Maj.ts proposition nr 19 år 1968

denna avtalstyp inte helt kommit ur bruk. Enligt utredningens mening passar

livstidsarrendena inte in i det mönster som är typiskt vid bostadsarrende.

Även om livstidsarrende numera framstår som en föråldrad markdispositionsform

anser dock utredningen att skäl saknas att försöka förbjuda dem.

Å andra sidan har utredningen avstått från att föra in upplåtelser på arrendatorns

livstid under lagens regler om bostadsarrende. En sådan upplåtelse

blir alltså att betrakta som »lägenhetsarrende i allmänhet».

Om ett avtal om bostadsarrende enligt sin lydelse avser viss tid eller ingåtts

endast tills vidare och avtalet dessutom innehåller förbehåll om att

avtalet skall upphöra vid arrendatorns död, är avtalet inte att anse som

livstidsarrende i den mening ordet använts här. I stället föreslås att det

sistnämnda förbehållet inte skall vara giltigt mot arrendatorn. Arrendet

fortsätter således till den av lagen bestämda arrendetidens slut.

Departementschefen. Under bostadsarrende sammanförs alla slag av arrendeavtal

som ingås för att bereda arrendatorn bostad. Någon skillnad görs

inte mellan helårsbostäder och fritidsbostäder. Som utredningen framhållit

bör inte heller upplåtelse av kolonilotter undantas i de fall då lotterna är

bebyggda och upplåtelsens huvudsakliga syfte är att tillgodose arrendatorns

och hans familjs bostadsbehov.

Enligt utredningens förslag föreligger bostadsarrende när arrendatorn på

arrendestället äger eller avser att åt sig uppföra bostadshus. Enligt min

mening är lämpligare att grunda begreppsbestämningen på innehållet i upplåtelseavtalet.

I enlighet härmed bör bostadsarrende föreligga när arrendatorn

enligt arrendeupplåtelsen har rätt att på arrendestället uppföra eller

bibehålla bostadshus.

Vad som i övrigt utmärker bostadsarrende har utförligt behandlats i

den allmänna motiveringen.

I andra stycket hänvisas till fyra lagrum som gäller för jordbruksarrende

men som hittills inte gällt vid lägenhetsarrende. Hänvisningarna till 1 och

3 §§ har tidigare behandlats i den allmänna motiveringen. Eftersom muntliga

upplåtelser av bostadsarrende ej längre är giltiga, bör bestämmelserna

i 28 § om verkan av fastighetens överlåtelse göras tillämpliga på bostadsarrende

i stället för motsvarande regler i 70 § fjärde stycket som utgår från

att muntliga avtal kan förekomma. Med hänsyn till de stora likheter beträffande

arrendatorns besittningsskydd som enligt förslaget kommer att

föreligga mellan bostadsarrende och jordbruksarrende är det motiverat att

reglerna i 43 § om begränsning i rätten att träffa skiljeavtal utsträckts till

att gälla även bostadsarrende. I utredningens förslag hänvisas till bestämmelserna

i 56 § om förhållandet mellan parterna vid tvist i anledning av

optionsrätt vid sociala jordbruksarrenden. I departementsförslaget tas en

motsvarighet till dessa bestämmelser upp i 78 §. De lagrum till vilka hänvisas

i andra stycket är alla tvingande vid jordbruksarrende och blir det

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

därför även vid bostadsarrende. Av andra stycket följer vidare att bestämmelserna

om lägenhetsarrende skall gälla även beträffande bostadsarrende,

i den mån ej annat särskilt anges.

Liksom utredningen anser jag att förutsättningarna för parterna vid ingående

av ett livstidsarrende är så artskilda från andra arrendeavtal att

livstidsarrende bör undantas från reglerna om bostadsarrende. Jag har därför

ingen erinran mot den föreslagna undantagsbestämmelsen härom.

72 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om arrendetid vid bostadsarrende.

Motiven till lagrummet har tidigare redovisats.

73 §.

Paragrafen innehåller regler om uppsägning och förlängning av arrendeavtal.

Utredningen. Arrendelagens regler om tyst förlängning av ett avtal gäller

ej vid lägenhetsarrende. Enligt utredningens mening bör en utvidgad

tillämpning av reglerna om tyst förlängning inte komma ifråga. En upplåtelse

som inte sägs upp bör i stället automatiskt förlängas med fem år i

sänder. Uppsägningstiden för brytande av den automatiska förlängningen

bör utgöra minst ett år. Av praktiska skäl bör denna tid gälla för alla slag

av bostadsarrende, således oavsett om dessa är förenade med optionsrätt

eller ej. Lagen bör innehålla regler om inte bara minsta tid utan också

längsta tid för uppsägning. Härigenom förhindras att uppsägning görs redan

i avtalet. Utredningen föreslår att maximitiden för uppsägning bestäms

till två år före arrendetidens slut. Uppsägning som sker tidigare är ogiltig.

Det är endast vid uppsägning som sker i syfte att hindra avtalets förlängning

som paragrafens uppsägningstider gäller. För andra fall av uppsägningar

gäller de uppsägningstider som lagen anger för de olika fallen. Enligt

utredningens förslag skall optionsrätt kunna bestå även i det fall att

arrenderätten inte förbehålls i samband med en exekutiv försäljning av

fastigheten. Eftersom en uppsägning som sker med stöd av 133 § första

stycket utsökningslagen också kan sägas ske i syfte att förhindra avtalets

förlängning, har utredningen för undanröjande av tveksamhet ansett det

behövligt att i paragrafen inta en hänvisning till den särskilda uppsägningstiden

i 133 § första stycket utsökningslagen.

Remissyttrandena. Ingen remissinstans motsätter sig förslaget om automatisk

avtalsförlängning. Hovrätten för Västra Sverige finner det obestridligt

att systemet med automatisk förlängning är att föredra framför den vid

jordbruksarrende gällande regeln om s. k. tyst förlängning. Liknande uppfattning

uttalas av överlantmätarna i Blekinge och Malmöhus län och RLF.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

Även förslaget att arrende skall förlängas med fem år i sänder vid utebliven

uppsägning godtas i allmänhet av remissinstanserna.

De föreslagna tidsfristerna för arrendets uppsägning möter ej heller någon

erinran från majoriteten av remissinstanserna. Förslaget avstyrks dock

av lantbruksförbundet. Förbundet framhåller alt båda avtalsparterna kan

ha ett berättigat intresse av att rättegång om optionsrättens bestånd kan

påbörjas mer än två år före arrendetidens slut. Handelskammaren i Örebro

och Västmanlands län anser att tiden för uppsägning bör — i likhet

med vad som föreslagits för anläggningsarrende — bestämmas till senast

sex månader före arrendeperiodens slut utan begränsning bakåt i tiden.

Departementschefen. Enligt arrendelagen upphör ett lägenhetsarrende

som ingåtts för bestämd tid utan vidare vid arrendetidens utgång, om inte

avtalet innehåller särskilda bestämmelser om att uppsägning måste ske.

Utredningens förslag innebär afl ett avtal om bostadsarrende förlängs automatiskt

med fem år i sänder, om uppsägning inte sker. Uppsägning skall

ske minst ett och högst två år före arrendetidens slut.

För egen del ansluter jag mig till förslaget om att arrendatorn garanteras

en automatisk förlängning av avtalstiden med fem år, om uppsägning

inte sker, och att en frist uppställs inom vilken uppsägningen måste göras.

Härigenom åstadkoms en önskvärd klarhet i rättsläget beträffande det

fortsatta arrendet. Även beträffande de arrendeupplåtelser som inte uppfyller

villkoren för optionsrätt föreligger ett behov av skydd i besittningen. Jag

förordar därför att också dessa arrenden förs in under de nu aktuella reglerna.

Har parterna avtalat om längre tidsperiod för arrendets fortsatta bestånd,

bör självfallet avtalet gälla i den delen. Andra stycket har utformats

under hänsynstagande härtill.

74—79 §§.

I dessa paragrafer behandlas bostadsarrendatorns rätt till förlängt arrende.

Rätten till förlängning innebär att någon ny upplåtelse inte kommer

till stånd. Såväl sakrättsligt som avtalsrättsligt fortsätter det ursprungliga

avtalet att gälla med den ändring av arrendetiden och andra avtalsvillkor

som parterna kommer överens om eller som rätten fastställer. Motsvarande

har föreslagits gälla beträffande hyra.

74 §.

Paragrafen, som delvis motsvarar 74 § första stycket i utredningens förslag,

innehåller bestämmelser om besittningsskyddsreglernas tillämpningsområde.

Departementschefen. I och med att ett nyttjanderättsavtal av det slag som

anges i 71 § ingås blir reglerna om bostadsarrende tillämpliga. Upplåtelsen

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

kommer således att räknas som bostadsarrende redan från avtalets första

dag. Annorlunda förhåller det sig med besittningsskyddet. En förutsättning

för detta är att arrendatorn äger ett bostadshus på arrendestället av sådan

beskaffenhet att det åsatts taxeringsvärde. Motivet för bestämmelsen har

redovisats i den allmänna motiveringen.

Enligt utredningens mening är det av praktiska skäl lämpligt att anknyta

kravet på att taxerat hus skall finnas på arrendestället till den tidpunkt

när uppsägning senast kan ske. Förslaget har emellertid mött kritik från

vissa remissinstanser. Kritiken riktar sig främst mot att regeln kan leda

till materiellt mindre tilltalande resultat, om arrendatorn inte tillsett eller

haft möjlighet tillse att byggnaden blivit taxerad. Invändning har även

gjorts mot att en jordägare som i god tid uppsäger avtalet inte alltid kan

vara säker på om besittningsskydd kommer att föreligga eller ej.

Det är utan tvekan av stor betydelse att lagen innehåller sådana bestämmelser

att det så klart som möjligt framgår om arrendeupplåtelsen är

förenad med besittningsskydd eller ej. Det förstärkta besittningsskyddet

vinner emellertid aktualitet först när den avtalade arrendetiden närmar

sig sitt slut och jordägaren kan säga upp avtalet. Från den utgångspunkten

ligger det närmast till hands att anknyta den särskilda besittningsskyddsregeln

till tiden när uppsägning senast kan ske. Arrendatorn ges

härigenom skäligt rådrum att uppföra sitt hus och vidta de åtgärder som

enligt 175 § 1 mom. taxeringsförordningen åligger honom för att få byggnaden

taxerad. För jordägaren kan regeln visserligen innebära den nackdelen

att han undantagsvis kan tvingas vänta med uppsägningen till slutet

av den bestämda uppsägningsfristen. Jag finner detta skäl inte vara av

sådan betydelse att utredningens förslag bör frångås.

I sakens natur ligger att besittningsskydd inte kan komma i fråga, när

jordägaren säger upp avtalet till upphörande under åberopande av att arrenderätten

är förverkad enligt 36 § eller att arrendatorn inte ställt säkerhet

enligt 34 §. Jag har dock funnit det lämpligt att uppta en erinran härom

i paragrafens andra punkt.

75 §.

Paragrafen, som delvis motsvarar 76 § i utredningens förslag, innehåller

huvudregeln om rätten till förlängning av arrendeavtalet. Paragrafen behandlar

vidare de besittningsskyddsbrytande grunderna.

Departementschefen. Rätten till förlängning av arrendeavtalet föreligger

endast när jordägaren uppsäger avtalet och inte när uppsägningen kommer

från arrendatorns sida. Rätt till förlängning gäller även vid uppsägning

av arrendeavtalet till upphörande i förtid med stöd av 4 § eller 70 §

fjärde stycket (så länge detta stycke som följd av punkten 3 i övergångsbestämmelserna

äger tillämpning på bostads- och anläggningsarrende) arrendelagen

eller 133 § första stycket utsökningslagen.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

De besittningsbrytande grunderna har behandlats i den allmänna motiveringen.

Utöver vad som tagits upp där bör följande anföras.

Det i punkten 3 använda uttrycket plan eller därmed jämförligt beslut

angående markens bebyggande eller användning tar i första hand sikte på

de särskilda planer som avses i byggnadslagen. Härutöver åsyftas emellertid

även de särskilda förbud mot att bygga som grundas på exempelvis

naturvårdslagen, fornminneslagen och 86 eller 122 § byggnadslagen. Med

myndighet åsyftas planmyndighet. Beslut som markförvaltande myndighet

meddelar i denna sin egenskap räknas däremot inte hit. Har byggnad på

arrendestället uppförts utan byggnadslov men meddelas sådant senare, är

punkten 3 givetvis inte tillämplig. Motsvarande gäller när i annat fall myndighet

i efterhand ger tillstånd till bebyggelse.

Enligt punkt 4 har jordägaren tillagts rätt att bryta besittningsskyddet

om arrendeupplåtelsen hindrar honom från att vidta åtgärd för plans genomförande.

Jordägarens intresse av att bli befriad från upplåtelsen får

här prövas. Bara när ett verkligt hinder föreligger för jordägaren bör lagrummet

bli tillämpligt. Om arrendatorns byggnad således bara i smärre

avseenden strider mot planen och en sådan bristande överensstämmelse får

anses sakna intresse från allmän synpunkt, bör besittningsskyddet inte få

brytas. Under remissbehandlingen har i detta sammanhang berörts frågan

om jordägaren bör få rätt till optionsavbrott även i de fall när byggnaden

står i överensstämmelse med planen men arrendeområdet strider däremot.

Jag avvisar denna tanke. I de fall då området strider mot en uppgjord

plan har jordägaren genom reglerna i 76 § om ändring av arrendevillkoren

möjlighet att erhålla jämkning av det utarrenderade markområdet.

76 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om villkoren för den fortsatta utarrenderingen.

Departementschefen. Frågan om fastställande av arrendeavgiften för avtalets

fortsatta giltighetstid har kommenterats i den allmänna motiveringen.

Beträffande övriga villkor bör huvudprincipen vara att i den mån ingen

av parterna fordrar att villkoren ändras bör samma villkor som förut gälla.

Krävs ändring, skall de av jordägaren uppställda villkoren gälla, om de

ej är obilliga. Om parterna inte kan enas om den fortsatta upplåtelsens

längd, bör denna i första hand fastställas till den minsta tillåtna tiden,

dvs. fem år. Denna regel bör emellertid kunna frångås, när särskilda omständigheter

gör ett avsteg motiverat. Eftersom kvarsittanderätten innebär

en rätt till förlängning av arrendeavtalet, börjar självfallet den nya arrendetiden

att löpa från den dag då det ursprungliga avtalet skulle ha upphört,

om förlängning ej skett.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

Reglerna i första stycket är tillämpliga bara när förlängning av arrendeavtalet

sker tvångsvis på grund av att oenighet råder om förlängningen

som sådan eller om arrendevillkoren. Träffar parterna däremot frivillig

överenskommelse om förlängning, bör överenskommelsen gälla. En särskild

regel om avtalsfrihet i detta hänseende har tagits upp i andra

stycket.

Om särskilda omständigheter föreligger, bör rätten vara oförhindrad att

fastställa arrendevillkor som strider mot lagens tvingande regler, exempelvis

kortare arrendetid än fem år. Samma principer får därvid tillämpas

som vid dispensprövning enligt bestämmelserna i 82 §. Träffar parterna

själva överenskommelse om sådant arrendevillkor, måste dispensprövning

självfallet ske.

77 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om besittningsskyddsprocedurens

inledande.

Departementschefen. Departementsförslaget innebär att jordägaren, om

uppgörelse mellan parterna inte kan träffas, är skyldig att meddela arrendatorn

att denne skall väcka talan i tvisten vid domstol senast två månader

efter det att han fått del av meddelandet, om han inte finner sig i att flytta.

Meddelandet kan ges i själva uppsägningen eller senare. Härigenom lämnas

öppet för parterna att förhandla enbart om arrendevillkoren, fastän

jordägaren uppsäger avtalet för att hindra att detta förlängs.

Meddelandet till arrendatorn bör lämnas i samma ordning som gäller

för uppsägning enligt 38 §. Är arrendatorn ej anträffbar och jordägaren

för den skull lämnar meddelandet på det sätt som anges i 38 § tredje

stycket, bör meddelandeskyldigheten dock anses fullgjord endast om en

skriftlig underrättelse om meddelandet lämnas till den söktes husfolk.

En regel om skyldighet för arrendatorn att hänslcjuta Hästen till domstol

tas upp i andra stycket.

78 §.

Paragrafen innehåller regler om rätt för arrendatorn att kvarsitta på

arrendestället under besittningsskyddsproceduren.

Departementschefen. Även om talan om förlängning måste instämmas

åtskillig tid före arrendetidens utgång, kan det dock inträffa att frågan om

avtalets bestånd inte hunnit avgöras, när avtalet löper ut. Om inte besittningsskyddet

skall försvagas i betänklig grad, måste arrendatorn i sådant

fall ha rätt att sitta kvar på arrendestället utan hinder av att arrendetiden

gått ut. En bestämmelse härom har tagits upp i första punkten.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

Beträffande frågan vilka arrendevillkor som bör gälla för den tid som

arrendatorn sitter kvar utöver arrendetiden, föreslås att de förut gällande

villkoren skall gälla oförändrat till dess de slutliga villkoren bestämts.

Kommer förlängning av arrendeavtalet till stånd, skall detta enligt 76 § löpa

från den dag då det förra avtalet upphörde att gälla. Bifalls ej arrendatorns

talan, skall arrendevillkoren för tiden från avtalets upphörande till dess arrendet

frånträds fastställas enligt 76 §. 80 § innehåller en regel härom.

79 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om innehållet i och verkan

av domstols avgörande i en besittningsskyddstvist.

Departementschefen. I lagen hör anges att domstolen skall fastställa villkoren

för det fortsatta arrendet enligt 76 §, om arrendatorns talan om förlängning

av arrendeförhållandet bifalls. Fastställandet skall ske även om

tvist ej råder i villkorsfrågan.

Dom varigenom arrendatorns talan bifalls bör anses som avtal om fortsatt

arrende. Härav följer bl. a. att arrendatorn kan göra besittningsskydd

gällande enligt vanliga regler när den i domen angivna arrendetiden löper

ut. Vidare kan de i domen upptagna arrendevillkoren jämkas, ifall förhållandena

efter domen skulle ändras så att en fortsatt tillämpning av villkoren

skulle vara otillbörlig.

Enligt 75 § andra stycket i utredningens förslag skulle arrendator som

fått bifall till sin talan om förlängning av avtalet kunna uppsäga arrendet,

om de slutligt fastställda villkoren blev mera betungande än vad som dittills

gällt. En sådan rätt skulle emellertid i vissa fall lätt kunna missbrukas

och den torde även föranleda andra olägenheter. Som regel torde dessutom

bestämmelsens syfte kunna tillgodoses genom att arrendatorn bestämmer

sitt yrkande så att det framgår om han vill fortsätta arrendet även för

det fall att rätten skulle finna att högre avgift bör utgå än den som arrendatorn

vill gå med på. Jag har därför inte ansett mig böra föreslå någon

motsvarighet till ifrågavarande regel i utredningens förslag.

80 §.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om fastställande av arrendevillkor

för det fall att arrendatorns talan om förlängning inte bifalls.

Departementschefen. År besittningsskyddsfrågan ännu ej avgjord när

arrendetiden går ut och bifalls ej arrendatorns talan om förlängning, bör

jordägaren kunna få till stånd en reglering av arrendevillkoren för den

avtalslösa tiden. Jag föreslår att villkoren fastställs med tillämpning av

76 §, om parterna inte kan komma överens.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1968 117

81 §.

Paragrafen, som motsvarar 77 § i utredningens förslag, innehåller bestämmelser

om rätt till substitution.

Utredningen. När substitution sker i samband med arrendatorns konkurs

bör hembudsskyldighet inte föreligga. Skälet härtill är framför allt hänsynen

till tredje man, i detta fall närmast konkursborgenärerna. Det kan

nämligen antas att det är ekonomiskt mera fördelaktigt för konkursboet

att vid försäljning av arrendatorns hus och överlåtelse av arrenderätten

vara oberoende av hembudsskyldigheten och den därmed förenade inlösningsrätten

för jordägaren. Den olägenhet som detta kan tänkas innebära

för jordägaren får anses vara ringa.

Remissyttrandena. Lagberedningen kritiserar förslaget att försäljning efter

utmätning ej får ske utan föregående hembud. Beredningen förklarar sig

ha svårt att förstå hur ett hembudsförfarande skall inordnas i utsökningslagens

regler. Någon befogenhet för auktionsförrättaren att före försäljning

hembjuda arrenderätten finns ej föreskriven i lag. Och skulle hembud

försiggå efter verkställd försäljning, kan det exekutiva förfarandet enligt

utsökningslagen raseras. Enligt beredningens mening bör därför exekutiv

försäljning undantas från hembudsskyldighet på samma sätt som försäljning

under konkurs. Beredningen framhåller att det likväl med avseende

på exekutiv auktion kvarstår ett problem vid tillämpning av paragrafens

första stycke — liksom motsvarande regel vid anläggningsarrende — nämligen

hur det skall konstateras att jordägaren är skyldig att godta köparen.

Beredningen håller före, att auktionsförrättaren bör få befogenhet att pröva

om köparen skäligen kan godtas och att part som är missnöjd bör ha rätt

att besvära sig.

Häradshövdingeföreningen och advokatsamfundet anser anledning saknas

att arrenderätten vid arrendatorns konkurs får övergå till ny innehavare

utan hembud. Föreningen förklarar att de skäl som åberopats av utredningen

inte är tillräckligt starka för att behandla överlåtelse från konkursbo

på annat sätt än andra överlåtelser. Det är att märka, att arrendatorn enligt

förslaget skall ha rätt att utvidga liembudet till att omfatta även arrendatorn

tillhöriga byggnader och vissa därmed likställda anläggningar samt att,

om hembudet antas men överenskommelse ej kan träffas om ersättningen,

denna skall bestämmas av skiljemän. Genom dessa regler, vilka tillstyrks

av föreningen, får arrendatorn — och därmed även hans konkursbo — anses

vara i erforderlig grad skyddad i ekonomiskt hänseende.

Samfundet framhåller att vid bodelning, arvskifte eller testamente finns

på arrendatorns sida det personliga intresset att hans efterlevande skall

kunna erhålla fortsatt arrende. Ett sådant personligt intresse finns inte hos

arrendatorn vid dennes konkurs. Jordägaren kan ha ett starkt intresse

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

av att ej få konkursboets medkontrahent som avtalspart. Eftersom konkursboet

dessutom kan erhålla full ersättning genom att i sitt hembud innefatta

jämväl den arrendatorn tillhöriga byggnaden, finns enligt samfundets

mening knappast någon anledning att låta konkursboet få bättre

rätt i detta hänseende än vad arrendatorn själv haft.

Departementschefen. Från det principiella förbudet för arrendatorn att

överlåta arrenderätten görs som framgår av den allmänna motiveringen

betydelsefulla undantag. Övergår således arrenderätten genom familjerättsligt

fång fordras för rätt till substitution bara att den nye arrendatorn från

objektiv synpunkt är godtagbar för jordägaren. Vid överlåtelse eller övergång

i övriga fall krävs härutöver att hembud till jordägaren sker innan

överlåtelse blir giltig mot denne.

Utredningen har föreslagit att överlåtelse i anslutning till arrendatorns

konkurs skall — med hänsyn till konkursborgenärernas intresse — få ske

utan hembud. Liksom flertalet remissinstanser anser jag att det kan vara

av värde för konkursboet att vid överlåtelse inte vara bundet av krav på

hembud. Jag har därför ingen erinran mot den av utredningen föreslagna

bestämmelsen. Som lagberedningen förordat bör dock överlåtelse av arrenderätten

genom exekutiv försäljning (vid auktion eller under hand) jämställas

med försäljning under konkurs. Bestämmelsen har utformats med

hänsynstagande härtill.

Med anledning av vad lagberedningen anfört angående frågan hur det i det

exekutiva förfarandet skall kunna konstateras att jordägaren är skyldig att

godta köparen vill jag anföra följande. Påföljden av att arrenderätten överlåts

till någon som jordägaren inte är skyldig att godta är att arrenderätten

förverkas. Den som avser att förvärva arrenderätten vid den exekutiva försäljningen

och som inte vill ta risken av ett förverkande har därför att på

förhand försäkra sig om jordägarens samtycke till förvärv. Något agerande

från auktionsförrättarens sida behövs inte.

82 §.

Paragrafen, som motsvarar 78 § i utredningens förslag, anger att lagens

bestämmelser är tvingande om ej annat föreskrivs men att dispens under

särskilda omständigheter kan meddelas av rätten.

Utredningen. Förevarande bestämmelse omfattar inte de lagrum till vilka

hänvisas i 71 § tredje stycket 1 och 2. Vissa av dessa genom hänvisning

tillämpliga lagrum är emellertid redan i sig själva tvingande för båda parter

och bestämmelserna får givetvis samma verkan även i fråga om bostadsarrende.

Detta gäller exempelvis om 1 och 43 §§ och vissa delar av 70 §. Däremot

får 3 § anses vara tvingande endast för jordägaren. Dispens kan inte

lämnas från dessa bestämmelser.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

Undantag från de föreslagna tvingande reglerna bör få meddelas av länsstyrelsen.

För dispens räcker det inte att parterna är överens. Det krävs

dessutom att det föreligger särskilda omständigheter som motiverar att

undantag görs. Utredningen har avstått från att i lagtexten exemplifiera

sådana särskilda omständigheter som motiverar en dispens. Härför är de

yttre förhållandena vid bostadsarrende alltför varierande. Enligt utredningen

torde de tidigare redovisade allmänna principerna som bär upp lagförslaget

i förening med den dispensgivande myndighetens lokalkännedom

och allmänna administrativa erfarenhet innebära tillräckliga garantier för

att dispensgivningen skall komma att fungera på ett sätt som tillfredsställer

både rättssäkerheten och det praktiska behovet.

Vad utredningen föreslagit i paragrafens andra stycke överensstämmer

i sak med 68 § andra stycket arrendelagen.

Remissyttrandena. Ingen remissinstans motsätter sig att ett särskilt dispensförfarande

införs. Några ifrågasätter dock det lämpliga i att länsstyrelsen

fungerar som dispensmyndighet. Länsstyrelsen i Örebro län åberopar

att bestämmelserna avser rättsförhållandet mellan jordägaren och arrendatorn

men inte beaktar några allmänna intressen. Länsstyrelsen påpekar

även att övriga frågor rörande arrendeavtalet enligt förslaget skall

avgöras av allmän domstol. Ett liknande uttalande görs av lantbruksförbundet.

En del remissinstanser förordar arrendenämnden framför länsstyrelsen

som lämplig beslutsmyndighet. Till dessa hör länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län, Sveriges jordägareförbund, överlantmätaren i Uppsala län och

lantbruksförbundet. Jordägareförbundet framhåller att bättre överensstämmelse

härigenom skulle vinnas med bestämmelserna i 54, 55 och 68 §§. Dock

synes härför först behövas en kvantitativ och kvalitativ förstärkning av

arrendenämnderna. Den nyssnämnde överlantmätaren påstår att avgörandet

av ifrågavarande dispensfrågor inte är av den tekniska art som flertalet av

de dispensärenden länsstyrelsen handlägger enligt byggnadslagstiftningen

eller naturvårdslagen. Ärendena torde också fordra besök och överläggningar

på platsen. Arrendenämnden borde därför som första instans handlägga

dispensfrågorna. Som andra instans kunde därefter länsstyrelsen inträda,

liksom fallet är i fråga om sociala jordbruksarrenden.

Dispensreglerna kritiseras också från kommunalt håll. Majoriteten av styrelsen

i stadsförbundet finner att den föreslagna dispensrätten för tillgodoseende

av kommunernas berättigade intressen är både omständlig och osäker.

Enligt förbundets mening borde därför — liksom beträffande jordbruksarrenden

av viss kommunal jord — införas särskilda regler för kommunala

arrendeupplåtelser. Främst gäller detta med avseende på avtalsförlängning

och uppsägningstid. Kommunförbundet föreslår för sin del en

utvidgad dispensrätt för kommuner. Särskilt när det gäller förvärv av fastigheter

på vilka redan finns arrendeupplåtelse kan kommunen för lång

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

tid hindras från att disponera över fastigheten för bebyggelseutveckling och

sanering. Förfarandet att nödgas uppsäga arrendeavtalet och bryta optionsrätten

—■ eventuellt genom rättegång — för att ej försitta dispensmöjligheten

för kommande period anser förbundet alltför omständligt. Förutsättningarna

för dispens kan dessutom komma att föreligga först efter uppsägningstidens

utgång. Förbundet fortsätter.

Denna dispensrätt bör lämpligen vara så utformad att kommun, vilken

äger fastighet varå bostadsarrende finns upplåtet, kan om särskilda omständigheter

därtill föranleder erhålla länsstyrelsens tillstånd att omedelbart

uppsäga arrendeavtalet till upphörande ett år efter det uppsägningen

ägt rum. Arrendatorn måste i sådant fall ha ekonomisk kompensation för

den avkortning av löpande arrendeperiod som han sålunda får vidkännas.

Tvist om ersättningens storlek synes lämpligen böra avgöras i den ordning

2 kap. 18 § nyttjanderättslagen föreskriver. Därest arrendet är förenat med

optionsrätt måste givetvis frågan om optionsrättens brytande vid den tidpunkt

till vilken uppsägning av avtalet skett prövas av domstol på enahanda

sätt som en uppsägning skett till arrendeperiodens slut. Länsstyrelsens

beslut i dispensfrågan synes inte böra kunna överklagas.

Beträffande innehållet i dispensregeln anser länsstyrelsen i Örebro län

att utredningens motivering är alltför knapphändig och att den ej ger tillräcklig

ledning vid bedömningen av vilka särskilda omständigheter som

bör föranleda att dispens beviljas.

Lantbruksförbundet föreslår — under hänvisning till erfarenheterna rörande

sociala jordbruksarrenden — en föreskrift om att arrendeavtal med

dispensförbehåll skall bli ogiltigt om dispens inte söks inom viss tid.

Departementschefen. De särskilda regler som föreslagits för bostadsarrende

är avsedda att vara tvingande. En bestämmelse härom har tagits upp

i denna paragraf. Innebörden av regeln är att förbehåll som strider mot

lagens bestämmelser är utan verkan mot arrendatorn, om ej annat anges.

I den tidigare redogörelsen har i skilda sammanhang berörts frågan om

dispens från de föreslagna tvingande reglerna om bostadsarrende. För att

täcka de mångskiftande situationer som kan förekomma kan en bestämmelse

om dispens knappast undvaras. En förutsättning för dispens måste

dock vara att båda parter är överens om att någon eller några av de tvingande

bestämmelserna skall åsidosättas. Som utredningen uttalat bör det dock

inte räcka med enbart en partsöverenskommelse. Det bör dessutom krävas

att särskilda omständigheter gör ett undantag motiverat. Att i lagen närmare

ange de omständigheter som inverkar på bedömningen låter sig knappast

göra. Som en självklar regel bör dock uppställas att de skäl som åberopas

är sakligt motiverade och framstår som berättigade.

Förslaget upptar dessutom som ett formellt krav för beviljande av dispens

att det i avtalet gjorts förbehåll om att dispens får sökas. Däremot

kan det inte anses föreligga skäl att föreskriva någon viss tidsfrist inom vil
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

ken ansökan måste göras för att kunna tas upp till prövning. Det torde ligga

i parternas eget intresse att så snart som möjligt ombesörja att dispensansökan

ges in.

När det gäller valet av dispensmyndighet bör beaktas att fråga om undantag

från de tvingande bestämmelserna kan uppkomma även i samband med

tvist inför domstol om villkor för förlängt arrende. Bl. a. med hänsyn härtill

anser jag att den allmänna underrätten bör vara dispensmyndighet.

Om rätten inte anser dispensskäl föreligga och därför avslår ansökningen

bör arrendeavtalet anses förfallet, om ej annat överenskommits i avtalet. I

annat fall kan en väsentlig rubbning uppkomma i de förutsättningar under

vilka avtalet tillkommit. En bestämmelse härom har tagits upp i paragrafens

andra stycke.

Viss kritik har från kommunalt håll riktats mot att utredningsförslaget

inte innehåller några särskilda bestämmelser för de kommunala myndigheterna.

Jag har i avsnittet om arrendetiden i den allmänna motiveringen

funnit att dispensförfarandet är tillräckligt när kommunen själv står som

markupplåtare. Ett större hinder kan visserligen uppkomma för kommunens

planeringsverksamhet när en fastighet med arrendeupplåtelse förvärvas

för nybyggnad e. d. Särskilt gäller detta om förvärvet skett på så

sent stadium att uppsägningstiden för en ny arrendeperiod försuttits. Det

kan dock knappast komma i fråga att för sådana fall öppna möjlighet att

bryta arrenderätten i förtid. En sådan åtgärd bör kunna ske bara inom

ramen för expropriationslagstiftningen.

Om anläggningsarrende

83 §.

Paragrafen, som motsvarar 79 § i utredningens förslag, innehåller i första

stycket en definition av anläggningsarrende. I andra stycket anges de bestämmelser

som skall gälla för anläggningsarrende. Tredje stycket innehåller

ett tillägg till definitionen i första stycket.

Utredningen. Många av de anläggningar som beskrivs i paragrafens

första stycke är belägna på sådan mark som avses i 2 § allmänna ordningsstadgan

den 14 december 1956 (nr 617). På sådan mark står t. ex. många

bensinstationer och kiosker. Upplåtelser av detta slag är av offentligrättslig

natur och kan inte betecknas som nyttjanderätt i NJL:s mening och därmed

inte heller som arrende.

Departementschefen. Innebörden av begreppet anläggningsarrende har

utförligt berörts i den allmänna motiveringen.

Paragrafens andra stycke är uppbyggt på samma sätt som 71 § andra

stycket.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

Av samma skäl som anförts beträffande bostadsarrende bör bestämmelserna

om anläggningsarrende inte omfatta livstidsarrenden. Som tidigare

anförts bör reglerna för anläggningsarrende inte heller äga tillämpning på

arrende som upplåtits på viss tid som är kortare än ett år. För dessa arrenden

bör enbart bestämmelserna om lägenhetsarrende i allmänhet gälla. En

regel härom har tagits upp i paragrafens tredje stycke.

84 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om arrendetid vid anläggningsarrende.

Departementschefen. I paragrafen föreskrivs att upplåtelse av anläggningsarrende

skall ske för bestämd tid. Av andra punkten framgår att

regeln är tvingande. Om den åsidosätts i avtalet, gäller detta för fem år.

Inom gränsen för NJL:s regler om maximitid kan tiden bestämmas fritt.

Arrenden på viss tid understigande ett år betraktas dock enligt 83 § andra

stycket inte som anläggningsarrende.

85 §.

Paragrafen, som delvis motsvarar 80 § i utredningens förslag, innehåller

regler om uppsägning och förlängning av arrendeavtal.

Departementschefen. De föreslagna reglerna innebär att arrendeavtalet

förlängs automatiskt för minst fem år, om uppsägning inte sker. Utredningen

har föreslagit att uppsägning av arrendet skall ske senast sex månader

före arrendetidens slut. Som utredningen anfört får fristen anses tillräcklig

för förhandling om avtalets fortsatta bestånd eller — om avflyttning

skall ske — för arrendatorns förberedelser för flyttningen. Jag har

därför ingen erinran mot tidsfristen. Liksom i 73 § har i denna paragraf

tagits in en hänvisning till de särskilda bestämmelser om uppsägningstid

som gäller enligt 133 § första stycket utsökningslagen.

Bestämmelserna i paragrafen är inte tvingande.

86 §.

Paragrafen innehåller regler om dels förutsättningarna för att ersättningsskyldighet

skall föreligga vid obefogad uppsägning, dels ersättningens

bestämmande.

Departementschefen. Innehållet i paragrafen har närmare redovisats i

den allmänna motiveringen i avsnittet om besittningsskydd för anläggningsarrende.

Paragrafen är dispositiv.

När det gäller omfattningen av jordägarens ersättningsskyldighet har jag

uttalat att ersättning kan komma i fråga främst för flyttningskostnader,

värdeminskning på arrendatorns egendom som är en direkt följd av ar
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

123

rendeförhållandets upplösning och skada på grund av hinder eller intrång i

arrendatorns verksamhet på arrendestället. Ökade arrendekostnader torde

däremot i allmänhet inte räknas som ersättningsgill skada.

87 §.

Paragrafen innehåller regler om vad parterna skall iaktta när arrendatorn

efter uppsägning önskar erhålla förlängning av arrendet.

Departementschefen. De föreslagna reglerna innebär att arrendatorn förlorar

rätten till ersättning för obefogad uppsägning, om han inte inom tre veckor

från uppsägningen meddelar jordägaren att han önskar behålla arrendestället.

Lämnas sådant meddelande inom angiven tid, har jordägaren tre veckor

på sig efter delfåendet att meddela arrendatorn de villkor han uppställer

för att förlänga arrendeförhållandet eller om orsaken till att han vägrar medge

förlängning. Sådan skyldighet föreligger givetvis inte om han redan dessförinnan,

t. ex. i uppsägningshandlingen, underrättat arrendatorn härom.

Underlåter jordägaren att lämna meddelande, är arrendatorn berättigad till

ersättning för skada i anledning av arrendeförhållandets upplösning, om

inte arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förverkad

eller förhållande som avses i 34 § föreligger.

Arrendatorns meddelande skall lämnas i den ordning som gäller för

uppsägning enligt 38 §.

88 §.

Paragrafen, som motsvarar 81 § i utredningens förslag, innehåller bestämmelser

om rätt till substitution.

Utredningen. Enligt utredningens förslag är bestämmelsen om den utvidgade

substitutionsrätten för anläggningsarrendator inte av tvingande

karaktär. Om arrendatorn under arrendetiden försätts i konkurs är situationen

dock i regel sådan att konkursboet får anses ha ett starkt intresse

av att kunna utnyttja det värde som ligger i den kombinerade rätten till

byggnader och mark. Jordägarens intresse att få delta i valet av ny arrendator

bör därför i denna speciella situation få stå tillbaka.

Remissyttrandena. Förslaget kritiseras av lagberedningen och bäradshövdingeföreningen.

Beredningen anser det principiellt oriktigt att konkursbo

skall vara obundet av avtal som avses här medan däremot avtalet skulle

kunna göras gällande mot tredje man vid utmätning eller ackordsförhandling

utom konkurs. Samma regler bör gälla i dessa fall. Beredningen förordar

därför att första punkten görs tvingande överlag. Föreningen finner

det tveksamt om utredningen anfört skäl av sådan betydelse att en för

konkursfall avsedd specialregel är motiverad.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

Departementschefen. Jag delar utredningens mening om att bestämmelsen

om överlåtelserätt bör vara tvingade när arrendatorn är försatt i konkurs.

Detsamma bör emellertid gälla vid exekutiv försäljning.

Övergångsbestämmelser

I fråga om övergångsbestämmelserna hänvisas till den allmänna motiveringen.

Förslaget till lag angående ändring av 6 § lagen om handläggning av

domstolsärenden

Departementschefen. Förslaget har föranletts av att domstol ålagts handlägga

ärenden angående dispens från de tvingande bestämmelserna om bostadsarrende.

HEMSTÄLLAN

I enlighet med vad jag nu har anfört föreligger förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom,

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden.

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas för

det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

125

Bilaga 1

Arrendelagsutredningens förslag

Förslag till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 1 och 3 §§ samt 2 kap. 1, 7 och 36 §§

lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att sistnämnda kapitel från och

med överskriften till 70 § skall hava följande ändrade lydelse.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §•

Avtal, varigenom---för stad.

Avtal, varigenom----allmänhet gäller.

Vad i första och andra styckena stadgas avser ej sådan förlängning av

giltighetstiden för arrendeavtal som grundas på bestämmelse i lag.

Angående tiden---4 kap. stadgas.

3 §•

Sker överlåtelse av fastighet, vartill nyttjanderätt upplåtits, vare nyttjanderätten

ej gällande mot nye ägaren, med mindre vid överlåtelsen skett förbehåll

om nyttjanderättens bestånd eller på grund av inteckning eller inskrivning,

enligt vad därom är stadgat, nyttj anderätten skall fortfarande

gälla; dock att i fråga om rätt för arrendator eller hyresgäst att i visst fall

njuta sin nyttjanderätt till godo gäller vad i 2 kap. 28, 70, 71 och 79 §§ samt

3 kap. 28 § därom stadgas.

Varder fastigheten--- — nyttj anderättens bestånd.

Återköpes fastigheten — -—- — sådant förbehåll.

2 kap. Om arrende

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende

1 §•

Avtal, varigenom----utan verkan.

Har arrendatorn tillträtt fastigheten utan att skriftligt avtal blivit upprättat

och har det ej berott på honom att giltigt arrendeavtal ej kommit till

stånd, är han berättigad till ersättning för den skada, som därigenom till
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

skyndas honom. Förbehåll, som strider mot vad sålunda stadgats, vare utan

verkan.

Den, som —--rätt förlustig.

7 §•

Utan jordägarens--— liknande ändamål.

Egen byggnad får arrendatorn uthyra, om det kan ske utan påtaglig olägenhet

för jordägaren.

36 §.

Arrenderätten vare förverkad---vidtager rättelse;

4. om han mot bestämmelserna i 7 §, 8 § första stycket, 77 § första

stycket eller 81 § åt annan upplåter nyttjanderätt till fastigheten eller del

därav eller överlåter arrenderätten eller om han, i fall som 8 § andra stycket,

9 § första stycket eller 77 § andra stycket avser, överlåter arrendet å annan,

utan att där givna föreskrifter iakttagits;

5. om han---sådan bestämmelse.

Finnes i -— --från arrendet.

Uppsäges avtalet---till skadestånd.

Om lägenhetsarrende

Om lägenhetsarrende i allmänhet

70 §.

Avtal, varigenom---annorlunda åsämjas.

Å sådan — ■—- •—- kan nöjas.

Är ej — — — sidan skett.

Sker överlåtelse — ---honom gällande.

Ej må---utan verkan.

Är upplåtelsen att hänföra till bostadsarrende eller anläggningsarrende

enligt 71—81 §§, gäller dock därom i stället vad nedan stadgas.

Om bostadsarrende

71 §.

Bostadsarrende föreligger, när arrendatorn å arrendestället äger eller avser

att åt sig uppföra hus, som lämnar bostad åt honom och hans familj,

och det ej är uppenbart att upplåtelsens huvudsakliga syfte är ett annat

än bostadsändamålets tillgodoseende.

Reglerna om bostadsarrende gälla icke, om upplåtelsen skett för arrendatorns

livstid.

För bostadsarrende gäller:

1. vad om lägenhetsarrende i allmänhet är stadgat (70 §), om annat ej

följer av vad i punkterna 2 och 3 sägs;

2. vad om jordbruksarrende är stadgat angående skriftlig form för avtalet

(1 §), skydd mot uppsägning (3 §), begränsning i rätten att träffa

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

skiljeavtal (43 §) och förhållandet mellan parterna vid tvist i anledning av

optionsrätt (56 §); samt

3. vad i 72—78 §§ här nedan stadgas.

72 §.

Upplåtelse av bostadsarrende skall ske för viss tid minst fem år. Är icke

arrendetiden så bestämd, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år.

Förbehåll att upplåtelse för viss tid skall upphöra i händelse av arrendatorns

död är utan verkan.

73 §.

Arrende som ej uppsäges förlänges med fem år i sänder. Sådan uppsägning

får icke ske tidigare än två år eller senare än ett år före arrendetidens

slut. För uppsägning med stöd av 133 § första stycket utsökningslagen gäller

dock den uppsägningstid som där stadgas.

74 §.

Arrendatorn har optionsrätt till fortsatt arrende, om han vid den tidpunkt,

när uppsägning enligt 73 § senast kan ske, på arrendestället äger bostadshus

som blivit åsatt taxeringsvärde. Har arrendeavtalet uppsagts med stöd av

133 § första stycket utsökningslagen, omfattar optionsrätten i stället rätt till

nytt arrende.

Uppsägning av optionsberättigad arrendators avtal skall vara skriftlig och

angiva, huruvida den avser arrendatorns avflyttning eller enbart ändring av

villkoren. Jordägarens meddelande i uppsägningen, att gränserna för det

upplåtna området, utan att beröra arrendatorns byggnader, skola ändras

eller att den tvingande bestämmelsen i 78 § första stycket icke skall gälla,

skall anses som meddelande om ändrade villkor. Uppsäger jordägaren avtalet

för arrendatorns avflyttning skall skälet därtill angivas.

År arrendet förenat med optionsrätt, skall uppsägningen innehålla uppgift

att mottagaren, om han icke godtager uppsägningen, har att inom två

månader efter mottagandet instämma motparten till domstol och därvid

angiva i vilka avseenden uppsägningen icke godtages. Denna bestämmelse

gäller dock icke, när arrendatorn uppsäger arrendet för avflyttning.

75 §.

Underlåter den som mottagit uppsägning enligt 73 § att inom föreskriven

tid väcka talan med anledning av uppsägningen blir den gällande. Avser

uppsägningen enbart ändrade villkor, förlänges arrendet enligt 73 § och

på de villkor uppsägningen innehåller. Sker uppsägning från" ömse sidor

förlänges arrendet på oförändrade villkor.

Har talan om uppsägning instämts till domstol och befinnes arrendatorn

äga rätt till fortsatt arrende, skola villkoren därför fastställas i enlighet

med uppsägningen, om det ej kan anses oskäligt. Har jordägaren uppsagt

enbart för avflyttning, skola villkoren för det fortsatta arrendet bestämmas

i enlighet med vad jordägaren fordrar, om det ej kan anses oskäligt. Äro

de slutligt fastställda villkoren för arrendatorn mera betungande än vad

som dittills gällt, är han berättigad att inom en månad efter det slutliga

fastställandet uppsäga arrendet. Underlåter han det, är han skyldig att fortsätta

arrendet på de fastställda villkoren.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

76 §.

Optionsrätten kan brytas av jordägaren endast i följande fall:

1. arrendatorn har påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet;
2.

arrendatorns byggnader stå icke i överensstämmelse med gällande

plan eller annat av myndighet meddelat beslut för markens bebyggande eller

användning;

3. jordägaren gör sannolikt att marken skall användas till bebyggelse av

annat slag eller ock till jordbruk, industri eller annan ekonomisk verksamhet,

och betydelsen för honom att själv kunna förfoga över marken måste

anses överväga arrendatorns intresse av fortsatt arrende.

77 §.

Arrendatorn får i sitt ställe sätta den med vilken jordägaren skäligen

kan nöjas.

Innan arrendet annorledes än genom bodelning, arvskifte eller testamente

eller vid arrendatorns konkurs får övergå till ny innehavare, skall arrenderätten

hembjudas jordägaren till inlösen. Hembudet må även omfatta arrendatorn

tillhörig byggnad eller annan sådan anläggning varom i 18 § sägs.

Antages hembudet men kan överenskommelse ej träffas om ersättningen,

skall den bestämmas av skiljemän i den ordning 18 § föreskriver. Vill jordägaren

ej återtaga arrendestället, eller har han ej inom en månad efter

hembudet förklarat sig villig därtill, gäller vad i första stycket sägs.

78 §.

Förbehåll som begränsar arrendatorns rätt enligt 72—78 §§ är utan verkan.

Länsstyrelsen kan medgiva undantag, om särskilda omständigheter

därtill föranleda och avtalet innehåller förbehåll att sådan dispens får sökas.

Medgiver avtalet att dispens får sökas men avslås sådan ansökan, skall

avtalet anses förfallet, därest detta ej innehåller annan föreskrift.

Om anläggningsarrende

79 §.

Anläggningsarrende föreligger, när avtalet medgiver arrendatorn rätt att

för förvärvsverksamhet på arrendestället uppföra eller behålla lagerhus,

fabrik, bensinstation, kiosk eller annan sådan byggnad.

Reglerna om anläggningsarrende gälla icke, om upplåtelsen skett för

arrendatorns livstid eller för viss tid understigande ett år.

För anläggningsarrende gäller:

1. vad om lägenhetsarrende i allmänhet är stadgat (70 §), om annat ej

följer av vad i punkterna 2 och 3 sägs;

2. vad om jordbruksarrende är stadgat angående skriftlig form för avtalet

(1 §), arrendetid (2 § första stycket) och skydd mot uppsägning (3 §);

samt

3. vad i 80 och 81 §§ här nedan stadgas.

80 §.

Upplåtelse för viss tid förlänges med samma tid, dock högst fem år i sänder,

och i övrigt på oförändrade villkor, om uppsägning ej sker senast sex

månader före arrendetidens slut.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

81 §.

Arrendatorn får i sitt ställe sätta den med vilken jordägaren skäligen

kan nöjas. Avtal som därutöver begränsar arrendatorns rätt att överlåta

arrenderätten får ej göras gällande medan arrendatorn är försatt i konkurs.

Denna lag träder i kraft den ... Vid tillämpning av äldre rätt på avtal,

som då äger bestånd, skall iakttagas följande.

År avtal om bostads- eller anläggningsarrende, vilket slutits före nya

lagens ikraftträdande, ingånget för obestämd tid eller med förbehåll om

rätt för vardera parten att uppsäga avtalet, och sker ej, efter det nya lagen

trätt i kraft, uppsägning till den tid, då på grund av sådan uppsägning

avtalet tidigast kunnat frånträdas, skall från nämnda tid nya lagen tillämpas

å avtalet.

Har ett före den ... [= dagen för ikraftträdandet] tillkommet avtal om

bostads- eller anläggningsarrende ej upprättats skriftligen, skall så ske,

om endera parten begär det. Vägras det må rätten genom dom stadfästa

avtalet i överensstämmelse med lag och avtalets innehåll. Domen medför

samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

Sker överlåtelse av en för bostads- eller anläggningsarrende upplåten

fastighet efter det arrendatorn där börjat uppföra sådan byggnad eller anläggning,

varom i 71 eller 79 § talas, gäller utan särskilt förbehåll arrendeavtalet

mot nye ägaren.

Den nya lagens bestämmelser om optionsrätt vid bostadsarrende (74__

76 §§) skola, därest förutsättningarna i övrigt äro uppfyllda, gälla för sådana

vid tiden för lagens ikraftträdande bestående avtal, där vid angivna

tidpunkt dels marken utan avbrott varit utarrenderad för bostadsändamål

under minst tio år, dels ock på arrendestället finnes bostadshus, som tillhör

arrendatorn och åsatts taxeringsvärde.

Därest i fall, som i föregående stycke sägs, arrendetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, är arrendatorn berättigad till fortsatt

arrende för en tid av ett år. Sådant arrende skall anses hava kommit

till stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft

på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med

avseende å nämnda arrende må vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren

med iakttagande av att den i 74 § första stycket angivna tiden,

när uppsägning senast skall ske, skall hänföra sig till utgången av den ettåriga

arrendetiden. Uppsägning behöver dock icke i något fall göras tidigare

än en månad efter det lagen trätt i kraft.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 19

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 3 § samt 2 kap. 1, 7 och 36 §§ lagen

den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges, dels att 2 kap. samma lag2 från och med rubriken

närmast före 70 § skall erhålla ändrad lydese på sätt nedan anges.

(Nuvarande Ig delse) (Föreslagen Igdelse)

1 KAP.

3 §.

Sker överlåtelse av fastighet, vartill

nyttjanderätt upplåtits, vare

nyttj anderätten ej gällande mot nye

ägaren, med mindre vid överlåtelsen

skett förbehåll om nyttjanderättens

bestånd eller på grund av inteckning

eller inskrivning, enligt vad

därom är stadgat, nyttj anderätten

skall fortfarande gälla; dock att i

fråga om rätt för arrendator eller

hyresgäst att i visst fall njuta sin

nyttjanderätt till godo gäller vad i

2 kap. 28 § och 3 kap. 28 § därom

stadgas.

Varder fastigheten------

Återköpes fastigheten enligt lagen

om återköpsrätt till fast egendom,

vare nyttj anderätten ej beståndande

mot återköparen, med mindre denne

sådant utfäst eller han själv är upplåtare

eller tidigare förvärvat fastigheten

med förbehåll om nyttj anderättens

bestånd eller nyttjanderätten

jämlikt 2 kap. 28 § eller

3 kap. 28 § tidigare gällt mot ho
-

Sker överlåtelse av fastighet, vartill

nyttjanderätt upplåtits, vare

nyttj anderätten ej gällande mot nye

ägaren, med mindre vid överlåtelsen

skett förbehåll om nyttjanderättens

bestånd eller på grund av inteckning

eller inskrivning, enligt vad

därom är stadgat, nyttj anderätten

skall fortfarande gälla; dock att i

fråga om rätt för arrendator eller

hyresgäst att i visst fall njuta sin

nyttjanderätt till godo gäller vad i

2 kap. 28, 70, 71 och 83 §§ samt 3

kap. 29 § därom stadgas,

nyttj anderättens bestånd.

Återköpes fastigheten enligt lagen

om återköpsrätt till fast egendom,

vare nyttj anderätten ej beståndande

mot återköparen, med mindre denne

sådant utfäst eller han själv är upplåtare

eller tidigare förvärvat fastigheten

med förbehåll om nyttj anderättens

bestånd eller nyttjanderätten

jämlikt 2 kap. 28, 70, 71 eller

83 § eller 3 kap. 29 § tidigare gällt

1 Senaste lydelse av 1 kap. 3 § se 1939:364 (ny lydelse föreslagen i prop. 1967:141) samt av 2

kap. 1, 7 och 36 §§ se 1943:883.

* Senaste lydelse av rubriken närmast före 70 § se 1943:883 och av 70 § se 1963:539.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse)

nom eller på grund av inteckning

eller inskrivning, enligt vad därom

är stadgat, nytt j anderätten skall

fortfarande gälla. Är nyttjanderätt,

enligt vad nu sagts, gällande mot

återköparen på grund av dennes utfästelse

eller till följd av att han

själv är upplåtare eller tidigare förvärvat

fastigheten med förbehåll

om nyttjanderättens bestånd, vare så

ansett som hade återköpet skett med

sådant förbehåll.

(Föreslagen lydelse)

mot honom eller på grund av inteckning

eller inskrivning, enligt vad därom

är stadgat, nyttj anderätten skall

fortfarande gälla. Är nyttj anderätt,

enligt vad nu sagts, gällande mot

återköparen på grund av dennes utfästelse

eller till följd av att han

själv är upplåtare eller tidigare förvärvat

fastigheten med förbehåll

om nyttj anderättens bestånd, vare så

ansett som hade återköpet skett med

sådant förbehåll.

2 KAP.

Avtal, varigenom — —----

Har fastigheten övertagits till brukande

mot lega, utan att skriftligt

avtal blivit upprättat, njute brukaren,

där det ej berott på honom,

att giltigt arrendeavtal sedermera

icke kommit till stånd, ersättning

för den skada, som därigenom tillskyndas

honom. Förbehåll, som strider

mot vad sålunda stadgats, vare

utan verkan.

Den, som---

Utan jordägarens

--utan verkan.

Har arrendatorn tillträtt fastigheten

utan att skriftligt avtal blivit

upprättat och har det ej berott på

honom att giltigt arrendeavtal sedermera

icke kommit till stånd, har

han rätt till ersättning för skada.

Förbehåll, som strider mot vad sålunda

stadgats, vare utan verkan.

sin rätt förlustig.

liknande ändamål.

Arrendatorn får uthyra egen

byggnad, om det kan ske utan påtaglig

olägenhet för jordägaren.

7 §■

36 §.

Arrenderätten vare--bestämts och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

4. om han i strid med bestämmelserna

i detta kapitel upplåter nytt

j anderätt till fastigheten eller del

därav åt annan eller överlåter arrenderätten.

4. Om han mot bestämmelserna i

7 § och 8 § första stycket åt annan

upplåter nyttjanderätt till fastigheten

eller del därav eller överlåter arrenderätten

eller om han, i fall som

8 § andra stycket eller 9 § första

stycket avser, överlåter arrendet åt

annan, utan att där givna föreskrifter

iakttagits;

5. om han--------sådan bestämmelse.

Finnes i-------— från arrendet.

Uppsäges avtalet, ---------till skadestånd.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Om arrende för annat ändamål än

jordbruk

(Föreslagen lydelse)

Om lägenhetsarrende

Avtal, varigenom —

Å sådan -----

Är ej----

Sker överlåtelse

Ej må---

70 §.

-----annorlunda åsämjas.

-----— kan nöjas.

--—- sidan skett.

---— — — honom gällande.

----utan verkan.

Särskilda former av lägenhetsarrende

äro bostadsarrende och anläggningsarrende.

Om bostadsarrende

71 §.

Bostadsarrende föreligger när arrendatorn

enligt arrendeupplåtelsen

har rätt att på arrendestället uppföra

eller bibehålla hus som lämnar

bostad åt honom och hans familj,

om det ej är uppenbart att upplåtelsens

huvudsakliga syfte är att tillgodose

annat ändamål.

I fråga om bostadsarrende gälla

1, 3, 28 och 43 §§ samt, om ej annat

följer av 1 eller 72—82 §, 70 §

andra stycket.

Har upplåtelsen skett för arrendatorns

livstid, äga bestämmelserna

om bostadsarrende icke tillämpning.

72 §.

Upplåtelse skall ske för viss tid,

minst fem år. Är arrendetiden bestämd

på annat sätt, gäller avtalet

för fem år.

Förbehåll att arrendeavtal skall

upphöra att gälla om arrendatorn

dör år utan verkan.

73 §.

Uppsägning av arrendeavtal skall

ske minst ett år före arrendetidens

slut. Uppsägning som sker tidigare

än två år dessförinnan är utan verkan.

Särskilda bestämmelser om

uppsägningstid finnas i 133 § utsökningslagen.

Uppsäges ej arrendeavtal inom

rätt tid, anses det förlängt på fem

år, om ej längre tid avtalats.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

74 §.

Bestämmelserna i 75—80 §§ om

förlängning av arrendeavtal gälla,

om

1. hus som avses i 71 § första stycket

finns på arrendestället när uppsägning

senast kan ske och huset

då är åsatt taxeringsvärde och

2. arrendet ej upphör på den

grund att arrenderätten är förverkad

eller förhållande som avses i

34 § föreligger.

75 §.

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet,

har arrendatorn rätt till förlängning

av avtalet, utom när

1. arrenderätten är förverkad eller

arrendeavtalet kan uppsågas enligt

34 § utan att likväl jordägaren uppsagt

avtalet att upphöra på någon

av dessa grunder,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt

sina förpliktelser i sådan mån

att arrendeavtalet skäligen icke bär

förlängas,

3. byggnad på arrendestället uppförts

utan byggnadslov i fall då sådant

erfordrats eller eljest i strid

med plan eller därmed jämförligt

beslut av myndighet angående markens

bebyggande eller användning,

4. i annat fall byggnad på arrendestället

icke står i överensstämmelse

med gällande plan och arrendeupplåtelsen

hindrar jordägaren

från att vidtaga åtgärd för planens

genomförande,

5. jordägaren gör sannolikt att

marken skall användas för bebyggelse

av annat slag eller för jordbruk,

industri eller annan ekonomisk

verksamhet och intresset för

honom att själv kunna förfoga över

marken påtagligt överväger arrendatorns

intresse av fortsatt arrende,

6. jordägaren i annat fall har befogad

anledning att upplösa arrendeförhållandet.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

76 §.

Vid förlängning av arrendeavtal

är arrendatorn skyldig att godtaga

den arrendeavgift som jordägaren

fordrar. Om hans krav är oskäligt,

skall dock avgiften utgå med skäligt

belopp. Annat av jordägaren uppställt

villkor skall gälla, om det ej

är obilligt. Arrendetiden skall dock

utgöra fem år, om ej annan tid av

särskild anledning är lämpligare. I

den mån ändring i arrendevillkoren

ej påkallas, skola samma villkor som

förut gälla.

Träffas vid förlängning av arrendeavtal

överenskommelse om arrendeavgiften

eller annat villkor, gäller

överenskommelsen utan hinder av

bestämmelserna i första stycket.

77 §.

Föreligger tvist om förlängning

av arrendeavtal eller villkoren för

sådan förlängning, åligger det jordägaren

att skriftligen meddela arrendatorn

att denne, om han icke

går med på att flytta, har att senast

två månader efter det att han fått

del av meddelandet väcka talan i

tvisten. Meddelandet skall lämnas

i den ordning som enligt 38 § gäller

för uppsägning. Bestämmelsen i 38 §

tredje stycket gäller dock endast

om skriftlig underrättelse om meddelandet

lämnas till den söktes husfolk.

Om jordägaren fullgjort vad som

åligger honom enligt första stycket,

har arrendatorn att väcka talan

inom den i första stycket avsedda

tiden. Iakttages ej denna, förfaller

rätten till förlängning av arrendeavtalet.

78 §.

Är fråga om förlängning av arrendeavtalet

ännu ej avgjord när arrendetiden

går ut, har arrendatorn rätt

att kvarsitta på arrendestället, till

dess frågan är slutligt avgjord. För

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tid som arrendatorn sålunda kvarsitter

skola de förut gällande arrendevillkoren

tillämpas i avbidan på

att de slutliga arrendevillkoren för

samma tid bli bestämda.

79 §.

Bifalles arrendatorns talan om förlängning

av arrendeavtalet, skola

villkoren för det fortsatta arrendet

fastställas enligt 76 §.

Dom varigenom arrendatorns talan

bifalles anses som avtal om fortsatt

arrende.

80 §.

Bifalles ej arrendatorns talan om

förlängning av arrendeavtalet och

avgöres tvisten först efter arrendetidens

utgång, skola arrendevillkoren

för tiden från avtalets upphörande

till dess arrendet frånträdes

fastställas enligt 76 §.

81 §.

Arrendatorn får överlåta arrenderätten

till annan med vilken jordägaren

skäligen kan nöjas, om ej

annat följer av andra stycket.

Innan arrenderätten får övergå

till ny innehavare på annat sätt än

genom bodelning, arvskifte eller testamente

eller genom exekutiv försäljning

eller vid arrendators konkurs,

skall jordägaren erbjudas att

återtaga arrendestället. Erbjudandel

får omfatta även byggnad eller annan

anläggning som avses i 18 §. Antages

erbjudandet men kan överenskommelse

ej träffas om ersättningen,

äger 18 § sista stycket motsvarande

tillämpning. Har jordägaren

ej inom en månad efter erbjudandet

förklarat sig villig att återtaga

arrendestället, för arrendatorn

överlåta arrenderätten till annan

med vilken jordägaren skäligen kan

nöjas.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

82 §.

Förbehåll som strider mot bestämmelse

i 72—81 §§ är utan verkan

mot arrendatorn, om ej annat

anges. Rätten kan medge undantag,

om särskilda omständigheter föranleda

till det och avtalet innehåller

förbehåll att sådant medgivande får

sökas.

Innehåller avtalet att medgivande

av undantag får sökas men avslås

ansökningen, förfaller avtalet, om ej

annat överenskommits.

Om anläggningsarrende

83 §.

Anläggningsarrende föreligger när

arrendatorn enligt arrendeupplåtelsen

har rätt att för förvärvsverksamhet

på arrendestället uppföra eller

bibehålla byggnad, om den ej år

av endast ringa betydelse för verksamhetens

bedrivande.

I fråga om anläggningsarrende

gälla 1, 3 och 28 §§ samt, om ej

annat följer av 1 eller 84—88 §,

70 § andra stycket.

Har upplåtelsen skett för arrendatorns

livstid eller för viss tid som

understiger ett år, äga bestämmelserna

om anläggningsarrende icke

tillämpning.

84 §.

Upplåtelse skall ske för viss tid.

År arrendetiden bestämd på annat

sätt, gäller avtalet för fem år.

85 §.

Uppsägning av arrendeavtal skall

ske minst sex månader före arrendetidens

slut. Särskilda bestämmelser

om uppsägningstid finnas i 133 §

utsökningslagen.

Uppsäges ej arrendeavtalet inom

rätt tid, anses det förlängt på tid

som motsvarar arrendetiden, dock

längst fem år.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1968

137

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 §.

Har jordägaren uppsagt arrendeavtalet

och vägrar han att förlänga

arrendet eller kommer förlängning

i annat fall ej till stånd på den

grund att jordägaren för förlängning

kräver avgift som ej är skälig

eller uppställer annat villkor som

är obilligt, skall han i skälig omfattning

ersätta arrendatorn dennes

förlust på grund av arrendets upphörande,

om ej

1. arrendet upphör på den grund

att arrenderätten är förverkad eller

förhållande som avses i 3k § föreligger,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt

sina förpliktelser i sådan mån

att det icke skäligen kan fordras att

jordägaren förlänger arrendeförhållandet,

3. jordägaren gör sannolikt att

marken behövs för annat ändamål

än arrende och intresset för honom

att själv kunna förfoga över marken

påtagligt överväger arrendatorns intresse

av fortsatt arrende,

i. jordägaren i annat fall har befogad

anledning att upplösa arrendeförhållandet.

Förlust för arrendatorn som har

samband med att denne bekostat

uppförande av byggnad eller utförande

av annat arbete på arrendestället

skatt beaktas vid ersättningens

bestämmande endast om åtgärden

vidtagits i enlighet med arrendeavtalet.

87 §.

Om arrendatorn icke inom tre

veckor från uppsägningen meddelar

jordägaren att han önskar behålla

arrendestället, är hans rätt till ersättning

enligt 86 § förfallen. Lämnas

sådant meddelande inom den

angivna tiden, har jordägaren att

inom tre veckor från det att meddelandet

lämnades underrätta arrendatorn

om de villkor han uppstäl6

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 19

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ler för att förlänga arrendeförhållandet

eller om orsaken till att han

vägrar medge förlängning. Underlåter

han detta, har arrendatorn rätt

till ersättning för förlust som avses

i 86 §, om ej arrendeförhållandet

upphör på den grund att arrenderätten

är förverkad eller förhållande

som avses i 34 § föreligger.

Arrendatorns meddelande enligt

första stycket skall lämnas i den

ordning som enligt 38 § gäller för

uppsägning.

88 §.

Arrendatorn får överlåta arrenderätten

till annan med vilken jordägaren

skäligen kan nöjas. Förbehåll

varigenom arrendatorns rätt att

överlåta arrenderätten begränsas

därutöver får ej göras gällande, när

försäljning sker genom exekutiv

försäljning eller medan arrendatorn

är försatt i konkurs. 1 2 3 4 5 6 7

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

2. Hänvisningen i 1 kap. 3 § första stycket och sista stycket första punkten

till 3 kap. 29 § skall dock intill den 1 januari 1969 avse 3 kap. 28 §.

3. Bestämmelserna i 2 kap. 1 § om skriftlig form samt 28 § om verkan

av överlåtelse av fastigheten är ej tillämpliga på avtal om bostads- och anläggningsarrende

som slutits före den 1 juli 1971.

4. Lagen äger ej tillämpning på arrendeavtal som slutits före lagens

ikraftträdande, om icke annat följer av vad nedan sägs.

5. Bestämmelserna i 2 kap. 741—80 §§ skall från och med dagen för lagens

ikraftträdande tillämpas på avtal som slutits dessförinnan, om arrendet vid

arrendetidens utgång varat under minst tio år.

6. Är avtal om bostads- eller anläggningsarrende som slutits före lagens

ikraftträdande träffat på obestämd tid eller med förbehåll om rätt för såväl

jordägaren som arrendatorn att uppsäga avtalet och sker ej, sedan

lagen trätt i kraft, uppsägning till den tid då på grund av sådan uppsägning

avtalet tidigast kunnat frånträdas, skall lagen tillämpas på avtalet

från nämnda tid. Detsamma gäller, om uppsägning sker men förlängning

av avtalet kommer till stånd.

7. Har arrendeavtal som slutits före den 1 juli 1971 ej upprättats skriftligen,

skall det ske, om jordägaren eller arrendatorn begär det.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

139

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)

om handläggning av domstolsärenden

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning

av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §•

Underrätt vare -----— —

Vid annan —--- -------

eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,

vare häradsrätten i ärende, som avses

i andra stycket 2, 3, 6, 7 eller 9

eller angår intagande i rättens protokoll

av förening varom under 8.

förmäles, domför med tre i nämnden,

dock ej då fråga är om tillstånd

till viss förvaltningsåtgärd eller talan

mot överförmyndares beslut.

--lagfaren domare.

— ---om ägofred;

9. medgivande av undantag enligt

2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom; eller

10. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,

vare häradsrätten i ärende, som avses

i andra stycket 2, 3, 6, 7, 9 eller

10 eller angår intagande i rättens

protokoll av förening varom under

8. förmäles, domför med tre i nämnden,

dock ej då fråga är om tillstånd

till viss förvaltningsåtgärd eller talan

mot överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1963:524.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 19 december 1967.

Närvarande:

justitierådet Edling,

regeringsrådet Hegrelius,

justitierådet Petrén,

justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 21 november 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,

Hertigen av Halland, i statsrådet den 20 oktober 1967 hade Kungl. Maj :t

förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag angående

ändring i lagen den It juni 1907 (nr 36 s. 1) om ngttjanderätt till fast

egendom och 2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december

19^6 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsfiskalen Bengt Eliasson.

Lagrådet yttrade:

Allmänna synpunkter

Förslaget avser att stärka den rättsliga ställningen för den som arrenderar

mark i syfte att därå uppföra eller bibehålla byggnad för familjebostad

(bostadsarrende) eller anläggning för förvärvsverksamhet (anläggningsarrende).

I första hand tar förslaget därvid sikte på att giva arrendatorn

ett besittningsskydd; detta är i fråga om bostadsarrende utformat

som en principiell rätt till förlängning av avtalet och beträffande anläggningsarrende

som en rätt till skadestånd vid obefogad uppsägning. Vidare

innebär förslaget bl. a., att arrendatorn tillerkännes en vidgad rätt

att sätta annan i sitt ställe.

Bestämmelserna om besittningsskydd är liksom åtskilliga andra stadganden

i förslaget utformade med motsvarande regler i det av Kungl. Maj :t

genom prop. 1967: 141 för riksdagen framlagda förslaget till ny hyreslagstiftning

som förebild. Den i förslaget rörande bostads- och anläggningsarrenden

dem emellan gjorda åtskillnaden i fråga om besittningsskyddets

innebörd ansluter sålunda till den i förslaget till hyreslagstiftning gjorda

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

skillnaden mellan skyddet för bostadshyresgäst och lokalhyresgäst. Och

det förevarande förslagets regler om bostadsarrende bygger, i likhet med

hyreslagförslagets regler om hyra av bostadslägenhet, på det i skilda

sammanhang betydelsefulla betraktelsesättet att vid förlängning till följd

av en lagregel det är det ursprungliga avtalet som består. Departementschefens

motiveringar till de bärande principerna i förslaget om bostadsoch

anläggningsarrenden och till de särskilda bestämmelserna i förslaget

är ej heller i och för sig uttömmande utan hänvisar till tankegångar som

mera fullständigt utvecklats i förslaget till hyreslagstiftning.

Sedan Kungl. Maj :t återkallat sitt förslag till hyreslagstiftning, innebär

ett ställningstagande till förslaget om bostads- och anläggningsarrenden,

att lagstiftaren med verkan för ett jämförelsevis mindre betydelsefullt

rättsområde löser grundläggande frågor, medan motsvarande spörsmål

inom ett närstående och jämförelsevis mera betydelsefullt rättsområde

väntar på sin lösning. Den anförda omständigheten är visserligen icke ett

i och för sig avgörande hinder mot att nu upptaga lagstiftningsfrågan i vad

angår bostads- och anläggningsarrenden, om behovet av regler på detta

område anses trängande. En sådan ordning för lagstiftningsfrågors upptagande

är emellertid icke den lämpligaste.

Vid sin granskning av förslaget till hyreslagstiftning uttalade lagrådet,

att de principer på vilka förslagets materiella regler byggde syntes bärande,

men framhöll samtidigt, att den intresseavvägning, som ägt rum, på en

del punkter kunde vara föremål för delade meningar. Vad lagrådet sålunda

yttrade äger tillämpning även på det nu remitterade förslaget om bostadsoch

anläggningsarrenden. De grundsatser som ligger bakom reglerna om

skydd för arrendatorn mot obefogad uppsägning från jordägarens sida

är alltså enligt lagrådets mening godtagbara. Sådant förslaget är utformat

innebär det emellertid, att reglerna till skydd för arrendatorns intressen

blivit jämförelsevis långtgående och att avtalsfriheten för att nå

detta syfte i stor utsträckning satts ur spel.

En fråga som under lagstiftningsärendets behandling tilldragit sig särskild

uppmärksamhet gäller, huru det skall hindras att en vidgad rätt för

arrendatorn att kvarsitta — något som ju innebär en ökad möjlighet för

honom att bibehålla sitt hus på arrendestället — bidrager till en från plansynpunkt

mindre önskvärd bebyggelse. Detta spörsmål, som gäller det allmännas

kontroll av byggnadsverksamheten, hör emellertid principiellt sett

till byggnadslagstiftningen och ej till den civilrättsliga lagstiftning, som

reglerar jordägares och arrendators inbördes rättigheter och skyldigheter.

Lagrådet vill också instämma i departementschefens uttalande att svårigheterna

att få arrendebebyggelsen i överensstämmelse med planmyndigheternas

intentioner närmast hänför sig till byggnadslagstiftningens praktiska

tillämpning. I den begränsade utsträckning och i den form planintresset

tillgodosetts i förevarande lagstiftning — främst genom bestämmelser att

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

när byggnaden på arrendestället är av ringa värde arrendet ej är förenat

med optionsrätt och att markägaren har rätt att vägra förlängning, om han

avser att använda marken i enlighet med plan — får dock förfaringssättet

anses godtagbart; nämnda bestämmelser är nämligen motiverade även av

andra skäl.

Nyttjanderättslagen tillkom 1907 och har därefter varit föremål för

omfattande och ingripande ändringar. Särskilt efter genomförandet av de

nu föreslagna ändringarna i arrendekapitlet kommer kapitlet att erbjuda

en mycket splittrad anblick. Bestämmelserna blir synnerligen svåröverskådliga

och vad som gäller för andra former av arrende än vanligt jordbruksarrende

meddelas i stor utsträckning genom ett invecklat system av

hänvisningar till de för en annan form av arrende gällande reglerna. Överskådligheten

försvåras ytterligare av att reglerna om sociala jordbruksarrenden

och reglerna om bostads- och anläggningsarrenden utgår från skilda

synsätt i fråga om innebörden av en avtalsförlängning; de förra bygger

på att vid förlängning ett nytt avtal kommer till stånd men de senare på att

vid förlängning det är det ursprungliga avtalet som består. Sådana formella

brister kan knappast undvikas vid partiella reformer inom ramen

av samma lag. önskvärdheten av att bestämmelserna samordnas och systematiseras

i en blivande ny jordabalk är emellertid, såsom även departementschefen

uttalat, framträdande.

Lagen angående ändring i nyttjanderättslagen

1 KAP.

3 §•

Ändringen av de nuvarande hänvisningarna till 3 kap. 28 § i förevarande

paragraf till att avse 29 § i samma kapitel är föranledd av förslaget till

ny hyreslagstiftning. Då detta förslag numera förfallit, har grunden för

ändringen undanryckts. Lagrådet hemställer därför, att hänvisningarna

till 3 kap. 28 § bibehålies och att i anslutning därtill punkt 2 i övergångsbestämmelserna

utgår.

2 KAP.

Rubriken Om lägenhetsarrende samt 70 §.

Arrendekapitlet i nyttjanderättslagen är nu indelat i fyra underavdelningar

med rubrikerna: Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende, Om

arbetsavtal i samband med jordbruksarrende, Särskilda bestämmelser för

vissa jordbruksarrenden samt Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

Det sistnämnda avsnittet omfattar endast en paragraf, 70 §. Den art av arrende

som regleras i detta avsnitt brukar kallas lägenhetsarrende.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

I det remitterade förslaget har rubriken framför 70 § ändrats och erhållit

lydelsen Om lägenhetsarrende, ett tillägg fogats till 70 § av innehåll att

särskilda former av lägenhetsarrende är bostadsarrende och anläggningsarrende

samt två nya avsnitt med underrubrikerna Om bostadsarrende och

Om anläggningsarrende införts efter 70 § och under samlingsrubriken Om

lägenhetsarrende. Den disposition som här beskrivits ger vid handen_nå
got

som även bestyrkes av motivuttalanden — att bostadsarrende och anläggningsarrende

betraktas som särskilda arter av lägenhetsarrende. Med

den utformning bestämmelserna om bostadsarrende och anläggningsarrende

fått innehåller lagen emellertid icke några för samtliga arter lägenhetsarrende

gemensamma bestämmelser. Reglerna i 70 § äger sålunda icke på

grund av egen kraft någon tillämpning i fråga om bostadsarrende eller anläggningsarrende.

En annan sak är, att stadgandena under rubrikerna bostadsarrende

och anläggningsarrende genom att hänvisa till 70 § gör denna

i vissa hänseenden tillämplig. I sist anförda sammanhang betraktas alltså

bostadsarrende och anläggningsarrende ej som särskilda arter av lägenhetsarrende

utan som två med lägenhetsarrende sidoordnade typer av arrende.

Sistnämnda betraktelsesätt är enligt lagrådets mening att föredraga.

Till stöd härför kan bl. a. åberopas, att om ett avtal, som innehållsmässigt

är ett bostadsarrende, ej upprättats i den föreskrivna skriftliga formen,

följden bör bli, att något giltigt avtal över huvud taget ej föreligger, och icke,

såsom skulle varit fallet om bostadsarrendet konstruerats som en ny typ

av lägenhetsarrende, att det är ett okvalificerat sådant.

Om sålunda bostadsarrende och anläggningsarrende är med okvalificerat

lägenhetsarrende jämställda arter, är i och för sig det lämpligaste att

upptaga bestämmelserna om dem före reglerna i 70 §. Av skäl som departementschefen

antytt vid 70 § bör dock hinder ej möta att bibehålla förslagets

ordningsföljd. Det inbördes förhållandet mellan ifrågavarande typer av arrenden

bör komma till uttryck därigenom att rubrikerna Om bostadsarrende

och Om anläggningsarrende ej underordnas rubriken Om lägenhetsarrende

utan göres jämställda med denna. Härigenom ernås också bättre

följdriktighet mellan samtliga avdelningsrubriker i arrendekapitlet. Vidare

böi tillägget till 70 § få det innehållet att bostads- och anläggningsarrenden

undantages från tillämpningsområdet för 70 §. Tillägget skulle kunna givas

den lydelsen, att om upplåtelsen är att anse som bostadsarrende eller

anläggningsarrende varom nedan sägs, bestämmelserna därom skall gälla.

71 §.

Bostadsarrende föreligger jämlikt denna paragraf när hus, som arrendatorn

enligt upplåtelsen får ha på arrendestället, lämnar bostad åt _ för
utom

honom själv — hans familj. Sistnämnda uttryck torde i detta sammanhang

omfatta endast hustru och barn som tillsammans med arrendatorn

bildar ett hushåll. En sådan begränsning synes vara väl snäv. Bo
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

stadsarrende torde böra anses föreligga även om bostadshus på arrendestället

skall inrymma andra arrendatorns nära anhöriga eller personer

som eljest är nära förbundna med honom. Detta är av betydelse exempelvis,

om arrendatorn ej har någon familj i nyss angivna mening. En lämpligare

avgränsning synes kunna erhållas, om det anges, att ändamålet skall vara

att bereda bostad åt arrendatorn och honom närstående, ett uttryck som ansluter

till stadgandet i 34 § förslaget till ny hyreslag. Om detta iakttages,

kan senare delen av paragrafens första stycke — efter ytterligare någon

jämkning -— erhålla följande lydelse »--— eller bibehålla bostadshus

och det ej är uppenbart att upplåtelsens huvudsakliga syfte är att tillgodose

annat ändamål än att bereda bostad åt arrendatorn och honom närstående».

Stadgandet i tredje stycket utsäger, att bestämmelserna om bostadsarrende

ej skall tillämpas på bostadsarrende för arrendatorns livstid. Syftet

med stadgandet torde bättre kunna vinnas genom att definitionen på bostadsarrende

avfattas på sådant sätt att livstidsarrende uteslutes. Lagrådet

föreslår därför, att tredje stycket får utgå och ersättas av ett såsom en

andra punkt i första stycket intaget stadgande av innehåll, att om upplåtelsen

skett för arrendatorns livstid, bostadsarrende dock icke anses föreligga
72

§.

Enligt första stycket andra punkten skall, om arrendetiden är bestämd

på annat sätt — dvs. på annat sätt än till viss tid, minst fem år — avtalet

gälla för fem år. Utredningens förslag innehöll, att upplåtelsen skulle ske

för viss tid minst fem år och att, om arrendetiden icke var så bestämd, avtalet

skulle anses ingånget för en tid av fem år. Sistnämnda formulering

ansluter till uttryckssättet i 2 § i kapitlet. Anledning att frångå utredningens

förslag föreligger så mycket mindre som detta, i motsats till det remitterade

förslaget men i överensstämmelse med vad som måste vara avsett,

gör regeln tillämplig även i det fall att arrendetiden i avtalet lämnats

helt obestämd. Lagrådet förordar således, att första stycket andra punkten

får innehålla, att om arrendetiden icke är så bestämd, upplåtelsen gäller

för fem år.

För övrigt vill lagrådet framhålla, att paragrafens bestämmelser om upplåtelsetid

enligt sin lydelse är tvingande både för jordägaren och för arrendatorn.

73 §.

Enligt förslaget är avsikten, att avtal om bostadsarrende, även sådant som

slutits för viss tid, skall uppsägas för att upphöra vid avtalstidens slut.

Anmärkas må, att grund för att kräva uppsägning egentligen saknas, när

fråga är om arrendeavtal som ej inbegriper optionsrätt. Lagrådet — som

vid 74 § föreslår sådan jämkning att alla bostadsarrenden innefattar optionsrätt

— anser sig dock icke böra påyrka någon saklig ändring. I förslå
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Majrts proposition nr 19 år 1968

get avses den tänkta ordningen komma till uttryck genom regler, som i

första hand tager sikte på uppsägningstidens längd. Lagtexten vinner i tydlighet

om —- i likhet med vad som skedde i förslaget till hyreslag — förevarande

paragraf inledes med ett stadgande, som direkt utsäger, att uppsägning

alltid skall ske för att ett bostadsarrende skall upphöra vid arrendetidens

slut.

Enligt gängse betraktelsesätt är det för den som har att göra en uppsägning

en fördel med så kort uppsägningstid som möjligt. Han behöver då

inte bestämma sig så långt i förväg. För den som skall mottaga uppsägningen

är förhållandet det motsatta. Det är till fördel för honom att så tidigt

som möjligt få veta medkontrahentens avsikt. I förevarande paragraf fastslås

till en början en minimitid på ett år för uppsägning. På grund av 82 §

skall regeln vara i så måtto tvingande att förbehåll mot regeln är utan verkan

mot arrendatorn. Innebörden härav är, att om uppsägningstiden genom

särskild klausul i arrendeavtalet bestäms kortare än minimitiden, klausulen

väl gäller om arrendatorn verkställer uppsägningen men ej om uppsägningen

kommer från jordägarens sida. Har i stället uppsägningstiden

genom klausul bestämts längre än minimitiden, åsidosättes ej minimiregeln

och klausulen torde gälla även mot arrendatorn. Det kan dock ej vara lämpligt

att medge parterna att avtalsvis kunna ålägga arrendatorn att taga

ställning till frågan om han önskar fortsatt arrende tidigare än då den i lagen

stadgade minimitiden börjar löpa. Med den utformning motsvarande regel

har i fråga om de sociala jordbruksarrendena är också arrendatorn, även

om annat avtalats, bibehållen vid sin handlingsfrihet fram till den legala

minimitiden för uppsägning.

Reglerna om uppsägningstid har emellertid komplicerats med ett stadgande

om en maximitid för uppsägning på två år. Av 82 § följer, att avtalsklausul

som strider häremot är utan verkan mot arrendatorn. Har genom

klausul i avtalet bestämts en uppsägningstid, som är längre än maximitiden,

torde klausulen såtillvida gälla att en av arrendatorn före maximitiden

gjord uppsägning blir gällande, medan klausulen icke har den verkan

att arrendatorn är skyldig att verkställa uppsägning tidigare än vid

maximitidens inträde. Vad åter angår uppsägning från jordägarens sida

torde denne vara bunden av klausulen i vad den innebär en minimitid för

honom att ge till känna sin avsikt, men han är, då klausulen ej är bindande

mot arrendatorn, ej berättigad att verkställa uppsägning förrän den

legala maximitiden börjat löpa. Resultatet synes bli, att jordägaren över

huvud taget ej skulle kunna säga upp arrendeavtalet eller möjligen att han

har att göra två uppsägningar, en före den avtalade uppsägningstidens utgång

för att uppfylla den avtalsklausul, av vilken han är bunden, och en

efter det att den legala maximitiden börjat löpa för att arrendatorn skall

få en uppsägning under tid, då han enligt lag är skyldig att mottaga en

sådan.

6f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

Det torde knappast kunna vara till olägenhet för arrendatorn att på ett

tidigt stadium få reda på jordägarens avsikt, och regeln om maximitid är

därför knappast motiverad från arrendatorns synpunkt. Till stöd för en

bestämmelse om maximitid för uppsägning från jordägarens sida kan emellertid

åberopas, att det förfarande genom vilket optionsrätten skall prövas

icke lämpligen kan igångsättas alltför lång tid före arrendetidens utgång.

Att så ej sker kan visserligen om det behövs tryggas genom lämplig utformning

av bestämmelserna om förfarandet. Men självfallet är en utväg också

att maximera den tid inom vilken jordägaren skall uppsäga arrendet.

För att en tillfredsställande ordning skall erhållas måste dock bestämmelsen

göras för båda parter tvingande. Den olägenheten får alltså tagas, att

arrendatorn ej genom klausul i arrendeavtalet kan säkerställa att han tidigare

än vid maximitidens början får veta huruvida jordägaren kommer att

hävda att avtalet skall upphöra vid arrendetidens utgång.

Vad gäller uppsägning från arrendatorns sida är, såsom lagrådet förut

antytt, angeläget trygga att han äger säga upp avtalet ända fram till dess

att den legala minimitiden för uppsägning börjar löpa. Jordägaren bör alltså

betagas möjligheten att genom avtalsklausul tillförsäkra sig längre uppsägningstid

än den i lagen angivna. Medgivande från jordägaren, varigenom

uppsägningstiden avkortas under den i lagen angivna och alltså arrendatorn

får förmånen att vänta med att bestämma sig, bör bli gällande. Om å andra

sidan arrendatorn på ett tidigt stadium bestämt sig för att uppsäga arrendet,

synes anledning saknas att ej låta en av honom redan då gjord uppsägning

få laga verkan.

De hittills behandlade reglerna i förevarande paragraf bör givas sådan

utformning att det av deras egen lydelse framgår i vad mån de är tvingande.

Det måste anses otvetydigt att, även utan erinringen i första stycket om

bestämmelsen angående uppsägningstid i 133 § utsökningslagen, reglerna

i nämnda lagrum och ej vad som föreskrives i förevarande paragraf skall

gälla vid uppsägning i den i utsökningslagen angivna situationen, dvs. efter

det fastigheten försålts på exekutiv auktion utan förbehåll om arrenderättens

bestånd. Har uppsägning ej skett, kommer enligt 133 § utsökningslagen

upplåtelsen att bli gällande mot den nye ägaren för återstoden av arrendeperioden.

Erinringen i första stycket i förevarande paragraf kan föranleda

det missförståndet att andra stycket skulle avse även det fallet att uppsägning

underlåtits efter exekutiv auktion med påföljd att arrendet skulle

anses förlängt för en femårsperiod och ej såsom enligt utsökningslagen att

det skall gälla för återstående arrendetid. Erinringen i första stycket bör

därför såsom obehövlig och därjämte ägnad att föranleda missförstånd utgå.

Däremot skulle måhända kunna övervägas sådan jämkning av lydelsen

av 75 § att den direkt utsade, att uppsägning enligt 133 § utsökningslagen

ingår bland de typer av uppsägning som åsyftas i 75 §. Med hänsyn till att

enligt 74 § bestämmelserna om optionsrätt skall gälla utan att undantag

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

gjorts för fallet i utsökningslagen, får dock den rätta innebörden av 75 §

anses framgå tillräckligt klart.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan första stycket av förevarande

paragraf utbytas mot två stycken av följande lydelse:

För att arrende skall upphöra vid arrendetidens slut skall uppsägning

alltid ske.

Uppsägning från jordägarens sida skall äga rum tidigast två år och senast

ett år före arrendetidens utgång, även om annan tid avtalats. Arrendatorn

är städse berättigad att göra sin uppsägning senast ett år före arrendetidens

utgång eller inom den kortare tid före utgången, som kan hava överenskommits.

74 §.

Enligt punkt 1 i förevarande paragraf är en förutsättning för att bestämmelserna

om optionsrätt skall gälla, att hus som avses i 71 § första stycket

finns på arrendestället, när uppsägning senast kan ske, och att huset då är

åsatt taxeringsvärde. Paragrafen synes utgå från att avtalet inbegriper optionsrätt

först i och med att bostadshuset uppföres och taxeringsvärde åsättes.

Vad nu sagts innebär, att frågan huruvida optionsrätt tillkommer ett

arrendeavtal blir beroende av en efter avtalet inträffad faktisk omständighet.

Betraktelsesättet torde medföra, å ena sidan, att där omständigheten

ej inträffar, avtalet anses ha redan från början saknat optionsrätt samt, å

andra sidan, att där omständigheten blir för handen, avtalet medför optionsrätt,

även om det till äventyrs skulle innehålla en klausul som innebär att

arrendatorn ej äger uppföra ett hus av sådan beskaffenhet att det kan åsättas

taxeringsvärde. Sistnämnda konsekvens förutsätter å sin sida, att en sådan

klausul ej äger den verkan alt den betager arrendatorn rätten till förlängning.

Enligt lagrådets mening bör bestämmelserna om optionsrätt utformas

från den mera naturliga utgångspunkten, att avtal om bostadsarrende redan

från början innefattar optionsrätt men att denna rätt bortfaller, om den

omständigheten inträffar att arrendestället vid viss senare tidpunkt ej är

bebyggt på angivet sätt. Detta betraktelsesätt torde leda till att — om såsom

enligt förslaget lagen uppställer som en ovillkorlig förutsättning för optionsrätt

att arrendatorn förser arrendestället med taxerat bostadshus — ett avtal,

som enligt särskild klausul ej tillåter uppförande av ett sådant hus, ej

medför optionsrätt, något som borde komma till uttryck i lagtext. En motsatt

ståndpunkt —• som torde förutsätta ett tvingande lagstadgande av innehåll

att sådan klausul saknar verkan — torde för övrigt vara svårgenoinförbar

med hänsyn till att man knappast kan betaga kontrahenterna all

rätt att avtala om storlek och utseende in. m. på det hus som arrendatorn

får uppföra och sådana avtalsbestämmelser i sig kan innebära att huset ej

får vara sådant att det kan åsättas taxeringsvärde.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

Med det betraktelsesätt lagrådet anser böra anläggas avser den inledningsvis

återgivna bestämmelsen ett fall, då optionsrätten bortfaller. Emellertid

anger även 75 § en rad situationer, då optionsrätten ej kan göras gällande.

Skiljelinjen torde härvid ha varit att till förevarande paragraf förts

fall, där besittningsskyddet är generellt inskränkt efter en lätt iakttagbar

gränslinje, medan frågan om optionsrätten skall brytas i fall som avses i

75 § kan avgöras först efter närmare avvägning av kontrahenternas intressen

vid varje särskilt arrende. Mellan det i förevarande paragraf upptagna

fallet att arrendatorn underlåtit att uppföra hus och de i 75 § angivna fallen

synes emellertid någon principiell skillnad ej föreligga. Frågan i vilket

av lagrummen ett optionsbrytande förhållande skall upptagas synes ej heller

ha betydelse i annat hänseende än beträffande det sätt, på vilket förhållandet

skall åberopas mot arrendatorn och tvist i ämnet lösas. I fall, som

avses i förevarande paragraf, erfordras endast uppsägning för att arrendeavtalet

skall upphöra, medan när fråga är om omständigheter, som avses

i 75 §, det särskilda förfarandet i 77 § därjämte skall iakttagas.

Bestämningarna att hus finns på arrendestället och att det är åsatt taxeringsvärde

torde ha ansetts som så lätt iakttagbara förhållanden att de bör

medföra ett generellt, av planintressena betingat undantag från optionsrätten.

Lagrådet — som redan inledningsvis påtalat vanskligheten att utnyttja

förevarande lagstiftning för att tillgodose planintressena — finner anknytningen

till taxeringsvärdet inge vissa betänkligheter. Taxeringsvärdena

avser att tillgodose helt andra syften än de som är aktuella i detta lagstiftningsärende.

Om reglerna rörande taxeringsvärden ändras, kan lätt återverkningarna

därav på förevarande område förbises med risk för rättsförlust

för enskilda som följd. Vidare gäller att arrendatorn, som har att avgiva

deklaration för åsättande av taxeringsvärde, i motsats till jordägaren

övar ett inflytande på detta. Vad departementschefen i detta avseende anfört

utesluter ej möjligheten att beslutet om taxeringsvärde genom arrendatorns

inverkan blir i sak oriktigt. Härtill kommer ovissheten om vad som menas

med att ett hus är åsatt taxeringsvärde. Vid särskild fastighetstaxering —

och det torde vara sådan som här är av praktisk betydelse — fattar taxeringsnämnden

beslut om taxeringsvärde under våren före juni månads utgång

med giltighet från årets början och på grundval av förhållandena vid

sistnämnda tidpunkt. För att den föreslagna regeln skall vara lämplig som

schablonregel bör den hänföra sig till dagen, då beslut om taxeringsvärde

meddelas, och ej till den tidpunkt, från vilken det åsatta taxeringsvärdet

gäller. Konsekvensen torde bjuda att, om högre instans ändrar beslutet, avgörandet

får verkan först fr. o. m. dagen för avgörandet. Med hänsyn till

vad som nu antytts är det förbundet med åtskilliga vanskligheter att anknyta

en ovillkorlig schablonregel till taxeringsvärdet.

För förefintligheten av optionsrätt är enligt förslaget avgörande huruvida

arrendestället har hus med taxeringsvärde en viss dag, nämligen den dag

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

då uppsägning senast kan ske. I vissa hänseenden kan dessa förhållanden

ej mer än i begränsad utsträckning påverkas av arrendatorn. Detta gäller

exempelvis tiden, då beslut om åsättande av taxeringsvärde meddelas.

Olyckshändelse, exempelvis brand, kan medföra att beboeligt hus ej finns

den avgörande dagen. Tidpunkten för uppsägning enligt 133 § utsökningslagen

kan arrendatorn ej förutse. Den föreslagna ordningen synes alltså

kunna medföra, att arrendatorn mer eller mindre utan egen förslcyllan kan

vara i det läge att han ej har optionsrätt.

Enligt förslaget är som förut nämnts den avgörande tidpunkten, när

uppsägning senast kan ske. Då såsom lagrådet utvecklat vid 73 § förslagets

bestämmelser om uppsägning innebär, att senaste dag för uppsägning

kan vara olika för jordägare och arrendator, råder oklarhet om

vilken dag som åsyftas. Det synes kunna ifrågasättas om det är erforderligt

att anknyta till förhållandena viss dag under arrendetiden. Hinder skulle

i och för sig ej möta att låta omständigheterna vid arrendeperiodens slut

bli bestämmande; denna tidpunkt är den avgörande för bedömandet av

de optionsbrytande grunderna enligt 75 §. Vid bestämmande av vilken tidpunkt

som bör vara avgörande är också att beakta reglerna om uppsägning

och förfarandet därefter. Är det vid jordägarens uppsägning klart,

att optionsrätt saknas, leder uppsägningen till att arrendet upphör. Finnes

optionsrätt, kan jordägaren samtidigt med uppsägningen meddela

arrendatorn enligt 77 § att denne skall flytta, med påföljd att arrendatorn

inom viss tid har att instämma talan om förlängning, såframt han vill utnyttja

optionsrätten. Jordägaren kan emellertid uppsäga avtalet, innan

klarhet vunnits om optionsrätt finnes, och hinder lärer ej föreligga för honom

att samtidigt sända meddelande enligt 77 §. Av detta lagrum följer,

att arrendatorn måste, om han har förhoppning att optionsrätt finns den

avgörande dagen, väcka talan inom föreskriven tid, ehuru då är ovisst hur

det förhåller sig med hans optionsrätt. Något avgörande hinder mot denna

ordning, som dock för kontrahenterna kan framstå som mindre naturlig,

föreligger emellertid ej, då det av arrendatorn instämda målet torde böra

vila till dess att det är klart om optionsrätt är för handen.

Åtskilliga av de vanskligheter som enligt vad förut sagts är förbundna

med regeln i punkt 1 i förevarande paragraf kan undvikas, därest den

diskuterade grunden för optionsrättens bortfallande med viss jämkning

överflyttas till 75 §. Det blir då naturligt att göra den mindre stel och

modifiera den så att viss skälighetsavvägning kan ske. Genom en sådan

överflyttning blir till en början klart, att alla bostadsarrenden i princip är

förbundna med optionsrätt. Liksom rörande övriga optionsbrytande grunder

i 75 § kan anknytning ske till den dag då arrendetiden utgår. Vidare

kan avgörande betydelse tillerkännas omständigheten att byggnaden är

sådan att den skall åsättas taxeringsvärde i stället för det formella förhållandet

huruvida sådant värde — med rätt eller orätt — åsatts. Hänsyn

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

kan tagas till exempelvis sådana omständigheter som att huset är brandskadat

eller att uppsägning på grund av exekutiv auktion kommer vid en

helt opåräknad tidpunkt. Detta kan vinnas genom en allmän skälighetsregel.

Överflyttning till 75 § undanröjer all tvekan om verkan av uppsägning

från jordägarens sida; förfarande enligt 77 § blir obligatoriskt.

Lagrådet förordar med hänsyn till det anförda, att punkt 1 utgår ur förevarande

paragraf och att i 75 § upptages en ny punkt, av vilken följer att

optionsrätt saknas, när hus som avses i 71 § första stycket ej finns på

arrendestället eller, om sådant hus finns, detta ej är av beskaffenhet att

skola åsättas taxeringsvärde samt omständigheterna ej är sådana att

arrendeavtalet ändock skäligen bör förlängas.

75 §.

På sätt framgår vid 74 § förordar lagrådet, att i förevarande paragraf

upptages en ny punkt, närmast motsvarande punkt 1 i 74 §.

För att vad som åsyftas med stadgandet i punkt 4 skall komma till tydligare

uttryck föreslår lagrådet, att stadgandets senare del får lyda »och

jordägaren gör sannolikt att han skall använda marken i enlighet med

planen».

76 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf reglerar villkoren vid fortsatt

arrende. I princip medges avtalsfrihet när frågan om förlängning är aktuell,

och bestämmelserna tar till följd därav sikte på de fall, då parterna

icke kan enas om villkoren. Arrendetidens längd avses dock vara undantagen

från avtalsfriheten i så måtto, att dispens enligt 82 § fordras för

att tiden skall få understiga fem år. Detta framgår visserligen icke av lagtexten

men däremot av motiven.

När fråga är om förlängning av arrendeförhållande, är arrendatorns förhandlingsläge

uppenbarligen ett helt annat än då det ursprungliga arrendeavtalet

ingicks. Genom att rätten till förlängning icke kan betagas honom

utom i de fall, som anges i 75 §, har han vid bestämmandet av villkoren

knappast mindre möjligheter än jordägaren att hävda sina intressen. Mot

principen om avtalsfrihet torde därför icke vara något att erinra. Emellertid

kan ifrågasättas, om icke avtalsfriheten bör göras fullständig och således

avse även villkor, som innefattar förkortning av arrendetiden. De skäl,

som kan anföras för att arrendetidens längd skall i viss utsträckning vara

undantagen parternas disposition vid den första upplåtelsen, är icke bärande

då fråga är om förlängning av arrendet. En tvingande bestämmelse

i enlighet med förslaget synes vidare kunna medföra vissa komplikationer.

Tvekan kan sålunda råda huru en sådan bestämmelse låter sig förena med

den processuella grundsatsen att domstolen är bunden av parternas yrkanden

och medgivanden eller m. a. o. huru domstolen skall förfara, när i en

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

förlängningsprocess både arrendatorn och jordägaren hemställer om en

kortare arrendetid än fem år men domstolen anser skäl till dispens från

femårsregeln saknas.

Lagrådet föreslår därför, att full avtalsfrihet skall gälla vid bestämmandet

av villkor för förlängning av arrendeavtal. För genomförande av detta

förslag är någon ändring av lagtexten ej erforderlig, eftersom något undantag

från avtalsfriheten såvitt rör arrendetiden ej upptagits i andra stycket.

Då avsikten icke kan vara att mot jordägarens vilja fastställa längre

arrendetid än fem år, bör uttrycket »annan tid» i första stycket fjärde

punkten ersättes med »kortare tid».

77 §.

Det meddelande, som jordägaren enligt förslaget skall lämna arrendatorn,

när överenskommelse ej kunnat träffas om förlängning av arrendeavtalet

eller om villkoren för förlängningen, behöver icke ges i själva uppsägningen

av avtalet utan kan tillställas arrendatorn vid senare tidpunkt.

I motiven framhålles, att det därigenom hålles öppet för parterna att förhandla

om arrendevillkoren.

Om jordägaren väljer att tillställa arrendatorn nämnda meddelande redan

i samband med uppsägningen, kan arrendatorns situation uppenbarligen

bli besvärlig. Arrendatorn förlorar nämligen enligt förslaget sin rätt

till förlängning, om han icke inom två månader efter det att han fick del av

meddelandet väcker talan i tvisten. Eftersom arrendatorn behöver ha en

icke alltför kort tid till förfogande för att väcka sådan talan, kommer tiden

för förhandling att bli knapp. Verkligt prekär synes situationen kunna bli,

om parterna väl blivit ense men deras överenskommelse innefattar villkor,

som fordrar domstols dispens för att avtalet skall bli giltigt. Man torde ha

att räkna med att icke sällan nyssnämnda tidsfrist gått till ända, innan

slutligt beslut i dispensfrågan föreligger. Då det otvivelaktigt ligger nära

till hands, att arrendatorn, eftersom parterna är överens om att förlänga

avtalet, förbiser betydelsen av tvåmånadersfristen, medför regeln viss fara

för rättsförlust för denne.

Vid behandlingen av 76 § har lagrådet anmärkt, att vid förlängning av

arrendeavtal dispens behöver sökas endast i fråga om villkor om kortare

arrendetid än den lagstadgade, och lagrådet har på anförda skäl föreslagit,

att avtalsfriheten skall utsträckas till att gälla även sådana villkor. Godtages

detta förslag, kan nyss antydda fara för rättsförlust icke uppkomma.

Skulle emellertid vad lagrådet hemställt icke vinna bifall, torde förevarande

paragraf böra kompletteras med en bestämmelse, att då avtal träffats om

förlängning under villkor som avses i 82 § och ansökan om undantag enligt

samma paragraf gjorts inom den angivna tidsfristen men sedermera avslagits,

ny frist skall börja löpa från den dag, då avtalet om förlängning

på grund av avslaget förföll.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

80 §.

Ogillas arrendatorns talan om förlängning av arrendeavtalet, blir lian

— eftersom förslaget ej innehåller bestämmelse om annat -— skyldig att

frånträda arrendet vid arrendetidens utgång eller den senare dag då dom

varigenom talan ogillats vinner laga kraft. Som följd härav kan arrendatorn

nödgas lämna arrendestället med kort varsel eller helt utan varsel,

vilket självfallet kan vara olägligt för honom. Ett omedelbart frånträde

kan vara till skada även för jordägaren, t. ex. på så sätt att förlust uppkommer

genom att marken icke genast kan användas på annat sätt. Med

avseende på vissa likartade situationer upptager 56 § i detta kapitel och

upptog 52 § förslaget till hyreslag bestämmelser om anstånd med frånträdet;

utredningens förslag innehåller också i 71 § ett stadgande, varigenom

anståndsbestämmelsen i 56 § göres tillämplig vid bostadsarrende. Enligt

lagrådets mening är det önskvärt, att lagen lämnar möjlighet till anstånd

med bostadsarrendatorns frånträde i nu åsyftade fall, och lagrådet föreslår

en bestämmelse härom i förevarande paragraf. Den kan lämpligen avfattas

efter mönster av stadgandet i 52 § i förslaget till hyreslag.

I 18 § i detta kapitel stadgas bl. a. om rätt i vissa fall för jordbruksarrendator

att vid frånträde av arrendet bortföra byggnader och annat som han

påkostat. Enligt det remitterade förslaget skall detta stadgande äga tilllämpning

även vid bostadsarrende. Bortförandet skall ha skett inom tre

månader från det arrendet upphörde. Vid tillämpning av denna bestämmelse

i fall, då bostadsarrende frånträdes därför att talan om avtalets förlängning

ogillats, får bestämmelsen anses innebära, att bortförandet skall

ha skett inom tre månder från det arrendatorn blev skyldig frånträda

arrendet.

Vid bifall till vad lagrådet föreslagit kan förevarande paragraf erhålla

förslagsvis följande lydelse:

80 §. Bifalles ej arrendatorns talan om förlängning av arrendeavtalet,

får i domen skäligt uppskov med frånträdet medges, om jordägaren eller

arrendatorn begär det. Avgöres tvisten efter arrendetidens utgång eller medges

uppskov med frånträdet, skola arrendevillkoren för tiden från avtalets

upphörande till frånträdet fastställas enligt 76 §.

81 §.

Arrendekapitlet i nyttjanderättslagen innehåller icke uttömmande regler

rörande övergång av arrenderätt i samband med arrendatorns död eller genom

familjerättsligt fång under hans livstid. Bestämmelserna i 8 och 9 §§

innebär endast, att i där avsedda fall arrenderätten vid arrendatorns död

övergår på dödsboet med rätt för detta att efter hembud till jordägaren i

sitt ställe sätta annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Huru

rättsförhållandet till jordägaren gestaltar sig, när arrenderätten tillskiftas

en av dödsbodelägarna eller tillfaller någon på grund av testamente eller

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

genom bodelning, är däremot icke uttryckligen reglerat i lagen. Enligt utredningens

mening får gällande rätt på denna punkt anses vara, att ny arrendator

icke genom familjerättsligt fång kan insättas i andra fall än sådana

där substitution också i övrigt är tillåten. Denna uppfattning synes emellertid

-— såsom också utredningen anmärker — såvitt angår sociala jordbruksarrenden

stå i mindre god överensstämmelse med vissa uttalanden i förarbetena

till denna lagstiftning, vilka närmast tyder på en längre gående substitutionsrätt

genom familjerättsliga fång än andra.

I det remitterade förslaget har nu i överensstämmelse med vad utredningen

förordat givits uttryckliga regler i ämnet i vad avser bostadsarrende.

Reglerna innebär, att om arrenderätten genom bodelning, arvskifte eller

testamente övergår till någon som är godtagbar som arrendator, jordägaren

har att finna sig i personförändringen. Enligt lagrådets mening är det dock

vanskligt att separat reglera spörsmålet i fråga om bostadsarrende medan

motsvarande fråga av lagstiftaren lämnas olöst beträffande andra former av

arrende. Lämpligare synes vara att upptaga frågan i hela dess vidd i samband

med den fortsatta översynen av arrendelagstiftningen. En fristående

lösning av frågan beträffande bostadsarrende torde kunna få icke önskvärda

återverkningar på lagstiftningen i övrigt och — särskilt mot bakgrunden av

utredningens uttalanden i ämnet —• tagas till intäkt för att vid sociala arrenden

arvinge som tillskiftats arrenderätten icke, eller i vart fall icke utan

hembud, skulle äga rätt att inträda som arrendator i den avlidnes ställe.

Risk för dylik följdverkan torde ej böra tagas. Lagrådet förordar därför,

att bestämmelserna om arrenderättens övergång genom familj erättsligt fång

får utgå ur förslaget.

Erbjudandet till jordägaren avser, att denne får återtaga arrendestället

mot det att han betalar skälig ersättning för arrenderättens värde och, om

arrendatorn så önskar, för byggnader in. m. Innebörden av arrendatorns erbjudande

och av jordägarens antagande därav bör, såsom även skett i 8 §,

direkt framgå av lagtexten.

Lagrådet förordar därför, att paragrafen gives följande lydelse:

81 §. Vill arrendatorn överlåta arrenderätten till annan, skall han erbjuda

jordägaren att återtaga arrendestället mot skyldighet att betala arrendatorn

skälig ersättning för arrenderättens värde samt, om arrendatorn önskar att

jordägaren skall övertaga byggnader och annan anläggning som avses i 18 §,

att inlösa dessa till skäligt belopp. Förklarar jordägaren sig därtill villig,

men kan överenskommelse ej träffas om ersättningen, skall denna fastställas

av skiljemän i den ordning 18 § föreskriver. Har jordägaren ej inom

en månad efter erbjudandet lämnat förklaring som nyss sagts, får arrendatorn

i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Genom exekutiv försäljning och i arrendatorns konkurs kan arrenderätten

överlåtas till den, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas, utan att erbjudande

enligt första stycket föregått.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

82 §.

Av stadgandet i första stycket första punkten följer, att bestämmelserna

i 72—81 §§ är tvingande för jordägaren, om ej annat anges. Några av dessa

bestämmelser är emellertid redan enligt sin ordalydelse tvingande och

detta i vissa fall både för jordägaren och för arrendatorn. En sådan lagstiftningsteknik

har använts i 65 § i kapitlet med avseende på vissa jordbruksarrenden

och torde därför få godtagas även vid bostadsarrende.

83 §.

Bestämmande för om ett arrende skall vara att hänföra till arten anläggningsarrende

bör vara vad arrendeavtalet innehåller. Mot förslagets tanke att

från gruppen anläggningsarrende utesluta sådana, där byggnaden är av endast

ringa betydelse för verksamheten, finns intet att erinra. Med den nyss

angivna utgångspunkten blir den rätt att uppföra och bibehålla byggnader

som arrendeavtalet ger arrendatorn av utslagsgivande betydelse. Däremot

bör den faktiska beskaffenheten av den byggnad som må finnas på arrendestället

vara utan betydelse för spörsmålet huruvida arrendet är att hänföra

till kategorin anläggningsarrende. För att den nu anförda uppfattningen

skall komma till tydligt uttryck i lagtexten bör i första stycket orden »om

den» utbytas mot »som».

I överensstämmelse med vad lagrådet vid 71 § förordat för motsvarande

fall torde reglerna i tredje stycket böra jämkas och inarbetas i första stycket.

84 §.

Under hänvisning till vad som anförts vid 72 § föreslår lagrådet, att paragrafens

andra punkt får innehålla att, om arrendetiden icke är så bestämd,

upplåtelsen gäller för fem år.

85 §.

Av skilda uttalanden vid remissen av förevarande förslag framgår, att

vid anläggningsarrenden — i motsats till vad som gäller vid bostadsarrenden

— avtalsfrihet avses skola råda i fråga om bestämmandet av arrendetiden

samt möjligheterna till förlängning, däri inbegripen rätten till skadestånd

vid utebliven förlängning, utom såtillvida att, enligt vad 84 § utvisar, arrendetiden

ej får lämnas obestämd utan städse skall vara fixerad till viss tidsperiod.

Då sålunda avtalet enligt sitt eget innehåll gäller för viss tid, skulle

från allmänt avtalsrättsligt betraktelsesätt vara naturligt att för rätt till förlängning

kräva, att avtalet innehåller bestämmelse därom; ett avtal slutet

för viss tid, exempelvis fem år, utan förlängningsklausul borde alltså utan

vidare upphöra vid femårstidens utgång. Bakom reglerna i förevarande paragraf

torde emellertid ligga ett annat synsätt. Enbart den omständigheten att

arrendetiden anges till viss tid anses ej innebära, att arrendeförhållandet

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

också skall upphöra vid utgången av denna tid. Härför kräves något ytterligare,

exempelvis en klausul att förlängning ej skall ifrågakomma. Avtalet

skall med andra ord anses innefatta en rätt till förlängning, om ej motsatsen

framgår. Denna ståndpunkt får med hänsyn till vad som upplysts i lagstiftningsärendet

anses godtagbar. Ståndpunkten bör dock komma till klart

uttryck i lagtexten.

Behovet av uppsägning är beroende av vad som gäller om arrendetid och

förlängning. Är redan från avtalets ingående klart att det skall upphöra vid

arrendetidens slut, saknas anledning kräva uppsägning. Innebär avtalet på

grund av uttrycklig klausul eller ett lagstadgande att förlängning kan inträda,

är självfallet uppsägningsförfarande påkallat. Innebörden av förevarande

paragraf synes oklar. Enligt ordalydelsen kräves alltid uppsägning vid

äventyr att avtalet förlänges. En sådan lagregel skulle ha till följd, att avtalet,

även om det utvisar att det ej skall förlängas, vid underlåten uppsägning

skulle bli förlängt, såvida icke avtalet tillika uttryckligen fritog jordägaren

från uppsägningsskyldigheten. Detta kan ej vara lämpligt. Skyldigheten

att verkställa uppsägning bör därför inskränkas till att gälla de situationer,

då förlängning kan ifrågakomma. Regeln om skyldighet att verkställa

uppsägning bör därför vara avhängig av vad avtalet innehåller om förlängning.

Med hänsyn till vad nu anförts förordar lagrådet, att i förevarande paragraf

måtte stadgas, att när ej annat överenskommits, arrendeavtalet anses

innefatta villkor, att om uppsägning ej sker inom rätt tid, avtalet skall anses

förlängt på tid som motsvarar arrendetiden, dock längst fem år. Av vanliga

a\ talsrättsliga regler följer, att denna presumtion kan anses bruten, ej blott

genom uttrycklig överenskommelse utan även genom annat moment i avtalet,

som visar att kontrahenterna avsett, att förlängning efter arrendetidens

slut ej skall komma till stånd. Utöver den angivna regeln erfordras blott eu

kompletterande bestämmelse om uppsägningstid. Den bör innehålla, att uppsägning

skall ske minst sex månader före arrendetidens utgång, om ej annan

tid överenskommits.

I likhet med vad lagrådet förordat vid 73 § föreslår lagrådet, att erinringen

om bestämmelsen i 133 § utsökningslagen utgår.

86 och 87 §§.

Enligt 86 § skall jordägaren »i skälig omfattning» ersätta arrendatorn

dennes förlust på grund av arrendets upphörande. Förslaget ansluter på

denna punkt till ordalagen i 57 § förslaget till hyreslag, vilken paragraf

reglerar hyresvärdens skyldighet att ersätta lokalhyresgästs skada för obefogad

uppsägning. Vid sin behandling av sistnämnda förslag uttalade lagrådet

viss kritik mot bestämmelsens innehåll och utformning. Lagrådet

framhöll bl. a., att med uttrycket »i skälig omfattning» icke med erforderlig

tydlighet kunde anses framgå att avsikten var att göra avsteg från den inom

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

skadeståndsrätten i allmänhet gällande grundsatsen att när skadeståndsskyldighet

föreligger skadan skall ersättas till sitt fulla värde. Vidare yttrade

lagrådet, att goda skäl kunde anföras för att på detta rättsområde liksom

eljest vanligen vore fallet borde gälla regeln om fullt skadestånd och

att det vore vanskligt att överlämna frågan om skadeståndet till en allmän

skälighetsbedömning. Vidhölles emellertid, påpekade lagrådet slutligen, tanken

på jämkningsmöjlighet, borde ståndpunkten klart framgå av lagtexten

och i denna angivas under vilka omständigheter jämkning skulle kunna

ske. Vad lagrådet sålunda yttrade rörande bestämmelsen om hyresvärds ersättningsskyldighet

till lokalhyresgäst anser lagrådet äga giltighet även beträffande

stadgandet i nu förevar ande paragraf angående jordägares skadeståndsskyldighet

i förhållande till anläggningsarrendator.

Enligt lagrådets mening bör punkt 3 omformuleras och, i anslutning till

punkt 5 i 75 §, erhålla lydelsen att jordägaren gör sannolikt, att marken

skall användas för annat ändamål än det med upplåtelsen avsedda och intresset

för honom att kunna etc. Någon saklig ändring torde, av motiven att

döma, omformuleringen icke innebära.

Under punkt 2 i 74 § har från bestämmelserna om optionsrätt för bostadsarrendator

undantagits det fall att arrendet upphör på den grund att

arrenderätten är förverkad eller förhållande som avses i 34 § föreligger. En

bestämmelse av motsvarande innebörd med avseende på anläggningsarrendators

skadeståndsrätt återfinnes i 86 §. Enligt lagrådets mening är det

emellertid lämpligare att samma lagtekniska konstruktion kommer till användning

i båda fallen. En omarbetning i enlighet härmed föranleder viss

jämkning av 87 §.

Övergångsbestämmelserna.

Såsom lagrådet anfört vid 1 kap. 3 § bör punkt 2 i övergångsbestämmelserna

utgå.

Punkt 3 är, enligt vad departementschefens uttalanden ger vid handen,

tillkommen av hänsyn till vad den nya lagens krav på skriftlig form kan

innebära för muntliga avtal, ingångna före lagens ikraftträdande. Såvitt lagrådet

kan förstå bibehåller ett avtal, som uppfyller de vid avtalets ingående

gällande kraven i formellt hänseende, sin giltighet också efter ikraftträdandet

av en ny lag, som uppställer andra formkrav. Ett före den föreslagna

lagens ikraftträdande ingånget muntligt avtal lärer alltså vara gällande även

därefter ända till dess att avtalet på grund av uppsägning, överenskommelse

eller annat liknande förhållande upphör. I anslutning härtill må anmärkas,

att förslaget såsom tidigare angivits bygger på den uppfattningen att det

avtal som gäller efter förlängning på grund av klausul därom i avtalet eller

till följd av lagbestämmelse är det gamla avtalet. Den i förevarande punkt

upptagna regeln erfordras alltså ej för att ett före den nya lagens ikraftträdande

ingånget avta! skall behålla sin giltighet under tid därefter. Fastmera

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

157

kan regeln, mot bakgrund av stadgandet i punkt 7, föranleda till den oriktiga

uppfattningen att ett äldre muntligt avtal, som ej före den 1 juli 1971

erhållit skriftlig form, nämnda dag skulle förlora sin giltighet. Vid nu angivna

förhållanden och då något bärande skäl icke anförts till stöd för att

skriftlighetskravet ej bör upprätthållas för avtal ingångna under tiden från

lagens ikraftträdande till den 1 juli 1971, förordar lagrådet att punkt 3 utgår.

För övrigt må anmärkas, att med den utformning det remitterade förslaget

erhållit varken 28 § eller 70 § fjärde stycket skulle gälla beträffande

ett under tiden den 1 juli 1968—den 30 juni 1971 ingånget avtal.

Även om alltså ett före lagens ikraftträdande ingånget muntligt avtal bibehåller

sin giltighet därefter, är det av värde, att avtalet erhåller skriftlig

form. Möjlighet att framtvinga detta öppnas genom stadgandet i punkt 7,

och det föranleder i och för sig ingen erinran. Med hänsyn till vad lagrådet

förut förordat bör stadgandet dock inskränkas till att avse endast avtal,

som slutits före lagens ikraftträdande.

Punkterna 5 och 6 anger i vad mån lagens regler skall bli tillämpliga på

arrendeavtal, slutna före lagens ikraftträdande. I punkt 5 har upptagits sådana

fall, beträffande vilka vissa regler skall tillämpas redan från och med

ikraftträdandet, medan i punkt 6 angivits de fall, då vid en senare tidpunkt

reglerna fullt ut skall träda i tillämpning.

Vad punkt 5 beträffar anger denna, att den nya lagens besittningsskydd

skall redan vid lagens ikraftträdande inträda för sådana bostadsarrenden,

som är att hänföra till långtidsarrenden. Att blott bostadsarrenden kommer

i fråga, har i lagtexten angivits endast indirekt genom hänvisningen till 74—

80 §§, vilka lagrum ju icke äger tillämpning på anläggningsarrenden. Enligt

utredningen skulle besittningsskyddsbestämmelserna begränsas till att avse

sådana äldre avtal, där vid tiden för lagens ikraftträdande marken utan avbrott

varit utarrenderad för bostadsändamål under minst tio år. Under hänvisning

till att det skulle te sig stötande, om ett långtidsarrende skulle sakna

besittningsskydd ännu avsevärd tid efter lagens ikraftträdande enbart av

den orsaken, att avtalet tillkommit före denna tidpunkt, har departementschefen

i stället förordat, att sagda bestämmelser skall tillämpas på äldre

avtal, om arrendet vid arrendetidens utgång varat under minst tio år. Stadgandet

torde gälla såväl tidsbestämda som icke tidsbestämda avtal.

En regel av sådant innehåll innebär enligt ordalydelsen, att den hänför sig

till en omständighet vid en framtida, vid lagens ikraftträdande kanske ännu

långt avlägsen tidpunkt; huruvida ett arrende är förenat med besittningsskydd

skulle icke kunna avgöras förrän arrendeförhållandet ägt bestånd i

tio år. Enligt lagrådets mening är det lämpligare, att bestämmelsens tillämplighet

uttryckligen göres beroende av en omständighet, vars förhandenvaro

kan konstateras redan vid tiden för ikraftträdandet. Så skulle bli förhållandet,

om exempelvis som förutsättning för tillämpligheten i stället föreskrevs,

att den arrendeperiod, som löper vid ikraftträdandet, enligt avtalet utgår

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

först sedan arrendet varat minst tio år. Finns ingen arrendeperiod bestämd

utan löper avtalet tills vidare, bör i stället gälla, att tioårsperioden skall ha

gått till ända före lagens ikraftträdande eller senast å den dag därefter, då

avtalet bringats eller på grund av åtgärd efter lagens ikraftträdande tidigast

kan bringas att upphöra.

I fråga om sådana för bestämd tid ingångna avtal, som saknar förbehåll

om uppsägning, räcker det emellertid icke att såsom enligt förslaget bestämmelserna

i 74—80 §§ träder i tillämpning, utan det erfordras att även bestämmelserna

i 73 § får giltighet. Därvid uppkommer dock en komplikation

i det fall, då vid lagens ikraftträdande så ringa tid står till förfogande för

uppsägningen, att den i 73 § angivna minimitiden icke kan iakttagas. Utöver

hänvisningen erfordras därför tillika en bestämmelse, som reglerar en

dylik situation. Regeln kan givas det innehållet, att om arrendetiden går till

ända inom ett år från lagens ikraftträdande, uppsägning, som sker inom en

månad från ikraftträdandet, anses ha skett i rätt tid. Den konsekvensen av

regeln torde få tagas, att i fråga om avtal, som utlöper första månaden efter

ikraftträdandet, uppsägning kan komma att ske i efterhand.

Som förut nämnts upptages i punkt 6 de fall, då sedan lagen trätt i kraft

dennas bestämmelser i sin helhet skall bli tillämpliga på äldre arrenden. De

avtal, som här kommer i fråga, anges vara dels sådana som ingåtts för obestämd

tid dels tidsbestämda avtal med förbehåll om uppsägningsrätt för såväl

jordägaren som arrendatorn. Härunder kan således falla avtal, som på

grund av punkt 5 redan fått besittningsskydd enligt den nya lagen. Sker ej,

sedan lagen trätt i kraft, uppsägning av de angivna avtalen till tidigast möjliga

tidpunkt, kommer förlängning till stånd och den nya lagen skall i sin

helhet tillämpas på avtalen från samma tidpunkt. Härutöver anges i punkt 6

ytterligare fall, då äldre arrenden helt kommer under de nya bestämmelserna,

nämligen om uppsägning skett till tidpunkt som nyss sagts men förlängning

av avtalet likväl kommer till stånd. Bestämmelsen torde taga sikte

på de fall, då på grund av förvärvat besittningsskydd avtalet kan förlängas

trots uppsägningen, m. a. o. bestämmelserna i punkt 5 skall vara tillämpliga

på avtalet. Den bör emellertid gälla även i den situationen att ett avtal för

viss tid utan förlängningsklausul, vilket enligt punkt 5 tillagts optionsrätt,

förlänges genom att uppsägning underlåtes. Vad sålunda åsyftats kommer

till uttryck, om sista meningen i punkt 6 erhåller den lydelsen, att om avtal

förlänges till följd av bestämmelserna under punkt 5, lagen i dess helhet därefter

äger tillämpning på avtalet.

Ett äldre muntligt avtal står sig enligt 70 § fjärde stycket ej mot ny ägare

av fastigheten med mindre särskilt förbehåll skett. Samma regel bör gälla

för avtalet även efter den nya lagens ikraftträdande. Enligt hänvisningarna

i 71 och 83 §§ till 28 § skulle emellertid alla tillträdda bostads- och anläggningsarrenden,

sedan nya lagen i sin helhet blivit tillämplig på avtalen,

komma att gälla mot nye ägaren. En undantagsregel är därför erforderlig

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968 159

för de övergångsvis gällande äldre muntliga avtalen. Denna torde böra upptagas

i punkt 6.

Lagrådets förslag att punkterna 2 och 3 skall utgå föranleder omnumrering

av punkterna 4—7.

Lagen angående ändrad lydelse av 6 § lagen om handläggning

av domstolsärenden

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr t9 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

26 januari 1968.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Kling, Johansson, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom,

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet framhåller i anslutning till rubriken Om lägenhetsarrende samt

70 § att bostadsarrende och anläggningsarrende lämpligen bör betraktas

som två med lägenhetsarrende sidoordnade typer av arrende och inte som

särskilda arter av lägenhetsarrende. Enligt lagrådets mening bör därför

rubrikerna Om bostadsarrende och Om anläggningsarrende jämställas med

rubriken Om lägenhetsarrende samt tillägget till 70 § få annan lydelse än i

det remitterade förslaget.

Jag kan biträda lagrådets uppfattning angående det inbördes förhållandet

mellan ifrågavarande typer av arrrende. Lagrådets förslag till hur detta

betraktelsesätt bör komma till uttryck i lagtexten kan jag däremot inte

godta. Av 70 § första stycket framgår att med lägenhetsarrende avses upplåtelse

av jord för annat ändamål än jordbruk. Enligt det remitterade förslaget,

där bostadsarrende och anläggningsarrende enligt 70 § sista stycket

utgör särskilda former av lägenhetsarrende, gäller den antydda avgränsningen

mot jordbruksarrende även för de nya arrendeformerna. I lagrådets

förslag har gränsdragningen inte kommit till tydligt uttryck. Denna fråga

torde vara av betydelse särskilt när det gäller anläggningsarrende. Definitionen

av denna arrendeform, mot vilken lagrådet ej har någon erinran, är

mycket vid och det förhållandet kan lätt förekomma att en jordbruksarrendator

även har rätt att på arrendestället uppföra en anläggning för näringsverksamhet

vid sidan av jordbruket. Arrendet skulle då falla in även under

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

161

arrendeformen anläggningsarrende. Ett fullföljande av tanken att lägenhetsarrende,

bostadsarrende och anläggningsarrende skall betraktas som

sidoordnade arrendeformer utan att likväl avgränsningen mot jordbruksarrende

går förlorad för de nya arrendeslagen, leder enligt min mening till

att dessa bör undantas i 70 § första stycket, att tillägg bör göras i 71 § och

83 § av innebörd att bostadsarrende resp. anläggningsarrende föreligger

när jord upplåts på arrende för annat ändamål än jordbruk samt att det

föreslagna sista stycket i 70 § får utgå. Jag föreslår en sådan utformning av

lagtexten.

Beträffande 71 § förordar lagrådet en sådan avgränsning att det anges

alt ändamålet med arrendeupplåtelsen bör vara att bereda bostad åt arrendatorn

och honom närstående och inte såsom i det remitterade förslaget

arrendatorn och hans familj. Vad lagrådet här föreslår är förenligt med det

remitterade förslagets syfte och bör godtas. Även i övrigt kan jag ansluta

mig till vad lagrådet anför vid denna paragraf.

Lagrådets förslag till ändring av 73 § första stycket innebär att reglerna

om uppsägning görs tvingande för båda kontrahenterna samt att jordägarens

uppsägning för att vara giltig skall företas tidigast två år och senast

ett år före arrendetidens utgång medan uppsägning från arrendatorns sida

skall göras senast ett år före utgången eller inom den kortare tid före utgången,

som kan ha avtalats. Lagrådets förslag torde med viss redaktionell

jämkning böra godtas.

Lagrådet anmärker vidare att det saknas grund för att kräva uppsägning

när det är fråga om arrendeavtal som ej inbegriper rätt till förlängning.

Med hänsyn till sitt förslag vid 74 § anser sig lagrådet dock inte böra yrka

någon saklig ändring. Jag kan inte ansluta mig till lagrådets uppfattning

att det saknas skäl att upprätthålla uppsägningskravet för avtal utan rätt

till förlängning. Såsom anförts i motiven till det remitterade förslaget innebär

rätten till automatisk förlängning av avtalet kombinerad med skyldighet

att senast vid en viss tidpunkt säga upp avtalet ett visst grundskydd för

arrendatorn i besittningen av arrendestället. Denna rätt får anses vara av

ej oväsentligt värde för arrendatorn.

Lagrådet riktar kritik i ett flertal hänseenden mot regeln i 74 § punkt 1.

Enligt denna regel gäller bestämmelserna om förlängning av arrendeavtal,

om hus som avses i 71 § första stycket finns på arrendestället när uppsägning

senast kan ske och huset då är åsatt taxeringsvärde. Lagrådet förordar

i stället att punkt 1 utgår ur 74 § och att i 75 § tas upp en ny punkt, av

vilken följer att rätt till förlängning saknas när hus som avses i 71 § första

stycket ej finns på arrendestället eller, om sådant hus finns, detta ej är sådant

att det skall åsättas taxeringsvärde samt omständigheterna ej är sådana

att arrendeavtalet ändå skäligen bör förlängas.

Som framgår av motiven till det remitterade förslaget syftar regeln i 74 §

punkt 1 till att hindra att den undermåliga och ej önskvärda arrendebebyg
-

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1968

gelsen bevaras genom ett vidsträckt besittningsskydd. Utredningens undersökningar,

vilka styrkts av en stark remissopinion, visar att särskilda

regler härom behövs. Frågan hur en sådan reglering skall utformas är emellertid,

som inte minst framgår av lagrådets yttrande, svårlöst. I själva verket

torde det inte finnas någon lösning som går fri från varje invändning.

Det remitterade förslaget överensstämmer i sak med utredningens förslag.

Detta stöds av en så gott som enhällig remissopinion. En väsentlig

skillnad mellan den av lagrådet förordade regleringen och det remitterade

förslaget består i att lagrådet tänker sig en bestämmelse enligt vilken domstol

i det enskilda fallet skulle kunna pröva om arrendatorns hus är sådant

att det skall åsättas taxeringsvärde, medan de remitterade förslagets bestämmelse

är utformad som en schablonregel enligt vilken det avgörande

är om huset faktiskt blivit åsatt taxeringsvärde. Det ligger i sakens natur

att en schablonregel har vissa nackdelar. Avgränsningen måste i vissa

fall bli godtycklig. Regeln har emellertid den bestämda fördelen att det inte

behöver råda ovisshet angående dess tillämpningsområde. Både jordägare

och arrendator kan förutse, om rätt till förlängning föreligger eller ej. Värdet

härav måste anses vara betydande. Den av lagrådet föreslagna bestämmelsen

skulle kunna inbjuda till processer i syfte att uppskjuta den tidpunkt

då avflyttning måste ske trots att det står tämligen klart att rätt till

förlängning inte föreligger. Bestämmelsen skulle med hänsyn härtill sämre

tillgodose det syfte den har. Det kan inte heller bortses från att regeln i den

av lagrådet föreslagna utformningen skapar viss otrygghet för arrendatorn.

Även om huset blivit åsatt taxeringsvärde, kan denne inte vara säker på

att också domstolen finner huset vara så beskaffat att det bör taxeras. Med

hänsyn till vad som sålunda anförts vidhåller jag att den nu diskuterade

bestämmelsen bör utformas som ett schablonmässigt undantag från bestämmelserna

om förlängning av arrende.

Med hänsyn till att uppsägningsreglerna i 73 § föreslås ändrade bör den

tidpunkt då taxerat hus skall finnas på arrendestället anges på ett något

annat sätt i 74 § punkt 1. Den avgörande tidpunkten bör vara den dag då

uppsägning senast kan ske från jordägarens sida. Som lagrådet anfört bör

regeln hänföra sig till den dag då beslut om taxeringsvärde meddelas, och

ej till den tidpunkt, från vilken det åsatta taxeringsvärdet gäller. En viss

jämkning av redaktionell natur bör vidare göras i 74 §.

Lagrådet tar dessutom upp frågan om verkan av en klausul i arrendeavtalet

som förbjuder arrendatorn att uppföra hus av den beskaffenheten att

huset kan åsättas taxeringsvärde. Lagrådet synes mena att ett avtal med

en sådan klausul aldrig bör medföra rätt till förlängning av avtalet. Denna

uppfattning kan jag inte biträda. Det i 74 § punkt 1 upptagna undantaget

från besittningsskyddsbestämmelserna saknar tillämpning så snart ett taxerat

hus av den beskaffenhet som avses finns på arrendestället. Att huset

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

uppförts i strid med bestämmelse i avtalet bör ej påverka denna fråga. En

sådan bestämmelse bör dock vara giltig. Jordägaren bör således ha möjlighet

att påtala arrendatorns förfarande som ett avtalsbrott, vilket kan medföra

att arrenderätten förverkas enligt 36 §. Är förutsättningarna för förverkande

uppfyllda, kan arrendatorn givetvis hindras från att få avtalet

förlängt med stöd av 74 § punkt 2 eller 75 § punkt 1. 75 § punkt 2 torde

också kunna åberopas.

Beträffande 76 § förordar lagrådet att avtalsfriheten vid förhandlingar

om villkoren för det fortsatta arrendet får omfatta även bestämmandet av

arrendetiden. Denna uppfattning avviker från innebörden hos det remitterade

förslaget men jag har ingen erinran mot vad lagrådet förordar.

Vid 80 § föreslår lagrådet att en bostadsarrendator bör kunna medges uppskov

med frånträdet av arrendestället när talan om förlängning av arrendet

ogillas. Sådan uppskovsrätt föreligger vid sociala jordbruksarrenden

och togs upp även i det förslag till ny hyreslag som lades fram genom prop.

1967: 141. Fastän lika starka skäl inte kan anses föreligga för uppskov med

avflyttningen då det gäller fritidshus, vill jag i likformighetens intresse ej

motsätta mig vad lagrådet förordat. Regeln torde böra utformas på det sätt

lagrådet föreslagit.

I anslutning till 81 § behandlar lagrådet frågan om arrenderättens övergång

genom familjerättsligt fång. De föreslagna reglerna innebär att om

arrenderätten genom familj erättsligt fång övergår till någon som är godtagbar

som arrendator jordägaren får finna sig i personförändringen. Lagrådet

förordar att reglerna får utgå ur förslaget. Som skäl anförs att en lösning

av frågan enbart beträffande bostadsarrende skulle kunna få ej önskvärda

återverkningar på lagstiftningen i övrigt, särskilt beträffande sociala

jordbruksarrenden. Enligt min mening är risken för sådana återverkningar

inte stor, eftersom det i detta avseende inte finns något lagtelcniskt samband

mellan bostadsarrende och övriga arrendeformer. Starka skäl talar

mot att lämna frågan olöst i detta sammanhang. Jag vill påpeka att bostadsarrendena

är mångfalt flera än de sociala jordbruksarrendena och att spörsmålet

om arrenderättens övergång genom familjerättsliga fång blir av stor

vikt, när arrendatorn tillförsäkras rätt till förlängning av arrendeavtalet.

På grund av det anförda anser jag att förslaget bör vidhållas.

Lagrådets uttalande vid 86 och 87 §§ angående jordägarens ersättningsskyldighet

mot arrendatorn ger mig inte anledning att frångå vad jag har

anfört i samband med framläggandet av förslaget till ny hyreslag.

Beträffande besittningsskyddsbestämmelserna anser lagrådet lämpligt att

samma lagtekniska konstruktion kommer till användning vid utformningen

av reglerna för anläggningsarrende som för bostadsarrende. Lagrådet

synes åsyfta att före 86 § bör tas in en särskild paragraf av innehåll att bestämmelserna

i 86 och 87 §§ om rätt till ersättning ej gäller när arrendet

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1968

upphör på den grund att arrenderätten är förverkad eller förhållande som

avses i 34 § föreligger. Jag delar lagrådets uppfattning. Den av lagrådet förordade

omarbetningen föranleder jämkningar av 83, 86 och 87 §§.

När det gäller övergångsbestämmelserna förordar lagrådet vid punkt 5

att besittningsskyddsbestämmelsernas tillämplighet för äldre avtal om bostadsarrende

anknyts till den löpande arrendeperioden och inte, såsom enligt

remissförslaget, till den omständigheten att arrendet faktiskt varat under

minst tio år vid arrendetidens utgång.

Lagrådets förslag innebär en viss utvidgning av reglernas tillämpningsområde

beträffande avtal som upphör i förtid. Jag har ingen erinran mot

att arrendatorn får rätt till förlängning av arrendeavtalet även i fall då

arrendet skulle ha varat i tio år om det fått fortgå under återstoden av arrendetiden.

För att lagtexten skall bli klar och lättförståelig förordar jag emellertid

att den regel som finns i punkt 5 i det remitterade förslaget får stå

kvar som huvudregel samt att till denna fogas en bestämmelse av innehåll

att rätt till förlängning tillkommer även avtal med arrendetid som löper vid

ikraftträdandet och som enligt avtalet utgår först sedan arrendet varat minst

tio år.

I punkt 5 bör dessutom tas upp en bestämmelse om uppsägning av sådana

tidsbestämda avtal som ingåtts utan förbehåll om uppsägning. Regeln torde

böra ges det innehåll som lagrådet har föreslagit.

I övrigt anser jag mig, frånsett smärre avvikelser i lagtekniskt hänseende,

kunna godta de ändringar som lagrådet har föreslagit. Vissa ytterligare

redaktionella jämkningar bör dessutom vidtas.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom,

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968 165

Innehållsförteckning

Propositionen ................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................................ 1

Lagförslag...................................................... 3

Förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom ................................ 3

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946

(nr 807) om handläggning av domstolsärenden............. 12

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 oktober 1967.................... 13

Inledning ......................................... 13

Huvuddragen i gällande rätt .......................... 15

Allmänna synpunkter .......................................... 17

Tidigare reformkrav och reformförslag .......................... 17

Utvecklingen beträffande bostads- och anläggningsarrende .......... 19

Huvudgrunderna för utredningens förslag............. 22

Sammanfattning av utredningens förslag ........................ 29

Remissyttrandena............................................ 31

Bostadsarrende............................................ 31

Anläggningsarrende ...................................... 34

Inteckningsfrågan.......................................... 35

Bebyggelseplanering............................. 36

Bostadsarrende............................................. 40

Kategorins avgränsning ...................................... 40

Gällande rätt.............................................. 40

Utredningen ........................................... 40

Remissyttrandena........................................ 41

Besittningsskydd .................................. 42

Behovet av besittningsskydd ................................ 42

Gällande rätt.............................................. 42

Utredningen .............................................. 42

Remissyttrandena.......................................... 43

Omprövning av arrendevillkoren................................ 45

Gällande rätt.............................................. 45

Utredningen .............................................. 45

Remissyttrandena.......................................... 46

Undantag från optionsrätten .................................. 46

Utredningen .............................................. 46

Remissyttrandena.................................. 47

De optionsbrytande grunderna ................................ 48

Utredningen .............................................. 48

Remissyttrandena.......................... 50

Förfarandet ................................................ 52

Utredningen .............................................. 52

Remissyttrandena.................................. 52

Upplåtelsens form.............................................. 53

Gällande rätt.............................................. 53

Utredningen .............................................. 53

Remissyttrandena.......................................... 54

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Kungi. Maj.ts proposition nr 19 år 1968

Arrendetiden.................................................. 54

Gällande rätt.............................................. 54

Utredningen .............................................. 55

Remissyttrandena.......................................... 57

Överlåtelse av arrenderätten .................................... 57

Gällande rätt.............................................. 57

Utredningen .............................................. 58

Remissyttrandena.......................................... 60

Anläggningsarrende ............................................ 62

Gällande rätt................................. 62

Kategorins avgränsning ...................................... 62

Utredningen .............................. 62

Remissyttrandena.......................................... 63

Resittningsskydd ............................................ 63

Utredningen .............................................. 63

Remissyttrandena.......................... 64

Upplåtelsens form............................................ 65

Utredningen .............................................. 65

Remissyttrandena.......................................... 65

Arrendetiden................................................ 65

Utredningen .............................................. 65

Remissyttrandena.......................................... 66

Överlåtelse av arrenderätten .................................. 66

Utredningen .............................................. 66

Remissyttrandena.......................................... 66

Övergångsbestämmelser ........................................ 67

Allmänna synpunkter ........................................ 67

Utredningen .............................................. 67

Remissyttrandena.......................................... 67

Avtalets skriftliga form ...................................... 68

Utredningen .............................................. 68

Uppsägningsskyddet i övrigt .................................. 69

Utredningen .............................................. 69

Remissyttrandena.......................................... 70

Besittningsskydd ............................................ 70

Utredningen .............................................. 70

Remissyttrandena.......................................... 71

Departementschefen............................................ 73

Allmänna synpunkter ........................................ 73

Bostadsarrende.............................................. 82

Begreppet bostadsarrende.................................... 82

Besittningsskydd .......................................... 83

Upplåtelsens form.......................................... 90

Arrendetiden.............................................. 91

Överlåtelse av arrenderätten .................... 92

Anläggningsarrende .................................... 94

Begreppet anläggningsarrende................................ 94

Besittningsskydd .......................................... 96

Upplåtelsens form.......................................... 99

Arrendetiden.............................................. 99

Överlåtelse av arrenderätten.................................. 100

Övergångsbestämmelser ...................................... 101

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1968

Specialmotivering.............................................. 104

Förslaget till ändring i vissa delar av NJL........................ 104

1 kap................................................... 104

3 §...................................................... 104

2 kap................................................... 105

1 §...................................................... 105

7 §...................................................... 105

36 §...................................................... 107

70 §...................................................... 108

71 §...................................................... 108

72 §...................................................... in

73 §...................................................... in

74 §...................................................... 112

75 §...................................................... 113

76 §...................................................... 114

77 §...................................................... 115

78 §...................................................... 115

79 §...................................................... 116

80 §...................................................... 116

81 §...................................................... 117

82 §...................................................... 118

83 §...................................................... 121

84 §...................................................... 122

85 §...................................................... 122

86 §...................................................... 122

87 §...................................................... 123

88 §...................................................... 123

Övergångsbestämmelser ...................................... 124

Förslaget till lag angående ändring av 6 § lagen om handläggning av domstolsärenden

................................................ 124

Departementschefens hemställan.................................. 124

Bilagor ...................................................... 125

1. Arrendelagsutredningens förslag.............................. 125

2. De remitterade förslagen.................................... 130

Utdrag av lagrådets protokoll den 19 december 1967 .................. 140

Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 januari 1968 .................... 160

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 670516

Doktrin (2)

  1. SvJT 2022 s. 809, SvJT 2022 s. 809, på s. 814 · Fritt tillgänglig
  2. Arrendators ersättningsrätt vid uppsägning av anläggningsarrende., SvJT 1988 s. 622, på s. 623, 628, 629, 630, 632, 633 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 3LU 1968:38 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den It juni 1907 s. 1 i texten

Doktrin (8)

8 kopplingar i 2 dokument.

  1. SvJT 1988 s. 622 Arrendators ersättningsrätt vid uppsägning av anläggningsarrende. s. 622 · s. 623 · s. 628 · s. 629 · och 3 till i texten
  2. SvJT 2022 s. 809 SvJT 2022 s. 809 s. 814 i texten