Sök i Ratio Lex

Med förslag till smittskyddslag, m.m

1968-02-16 · 108 sidor, varav 103 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 103 av 108 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:36, Med förslag till smittskyddslag, m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

1

Nr 36

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till smittskyddslag,

m.m.; given Stockholms slott den 16

februari 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) smittskyddslag,

2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242).

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelserna om bekämpandet av smittsamma

sjukdomar sammanförs till en smittskyddslag, som skall ersätta

lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen

och tuberkulosförordningen.

I förslaget skiljs mellan allmänfarliga sjukdomar — motsvarande dem

som nu regleras i epidemilagen och tuberkulosförordningen — och veneriska

sjukdomar.

Beträffande de allmänfarliga sjukdomarna föreslås bestämmelser som

är av grundläggande betydelse för smittskyddet och som ålägger den enskilde

vissa förpliktelser. Sådana sjukdomsfall skall anmälas till läkare.

Såväl sjuka som smittbärare skall vara skyldiga att genomgå läkarundersökning

och underkasta sig provtagning samt foga sig i isolering eller

annan inskränkning i sin rörelsefrihet. Om behandling med hänsyn till

smittfaran inte kan ske i öppen vård skall skyldighet föreligga för den

sjuke eller smittbäraren att låta inta sig på sjukhus. Beslut om intagning

på sjukhus av den som inte frivilligt söker sjukhusvård, då sådan är påkallad,

skall få meddelas av tjänsteläkare.

1 —Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 36

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Enligt förslaget skall den som har anledning anta att han är veneriskt

sjuk underkasta sig läkarundersökning och behandling och följa av läkaren

meddelade föreskrifter till förhindrande av att smitta sprids. Om någon

underlåter att fullgöra dessa skyldigheter skall han kunna tvångsvis

intas på sjukhus efter beslut av länsstyrelsen, om det kan antas att han

sprider smitta.

Den läkare som behandlar en veneriskt sjuk person skall söka ta reda på

varifrån denne fått sjukdomen och om smittan kan ha förts vidare. Den

som därvid utpekas föreslås också bli skyldig att genomgå läkarundersökning.

Finns det anledning misstänka att den som lämnat uppgift om förbindelse

därigenom gjort sig skyldig till brott föreslås rätt för åklagare att

få reda på uppgiftslämnarens identitet.

Landstingen och de landstingsfria städerna skall enligt förslaget åläggas

att ombesörja kostnadsfri läkarundersökning och behandling i öppen vård

av venerisk sjukdom.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

3

Förslag

till

Smittskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Det åligger kommun att enligt bestämmelserna i denna lag vidtaga erforderliga

åtgärder till skydd mot smittsamma sjukdomar hos människor.

Hälsovårdsnämnden har att utöva det närmaste inseendet över verksamheten.

2 §•

Länsstyrelsen skall vaka över att smittsamma sjukdomar bekämpas i länet

och tillse att lämpliga åtgärder vidtages för ändamålet.

3 §•

Socialstyrelsen har högsta tillsynen över bekämpandet av smittsamma

sjukdomar i riket. Styrelsen skall meddela råd och anvisningar till ledning

för hälsovårdsnämnderna.

4 §•

Smittsamma sjukdomar indelas i allmänfarliga sjukdomar, veneriska

sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. Konungen bestämmer vilka

sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga sjukdomar och till veneriska

sjukdomar.

Med sjukdom avses i lagen endast sjukdom i smittsamt skede. Venerisk

sjukdom skall anses vara i smittsamt skede när symtom på smittsamhet

föreligger eller förnyat framträdande av sådana symtom kan befaras eller

det föreligger fara för att sjukdomen överföres till avkomma i foster stadiet.

Om smittsam sjukdom som ej hänförts till de allmänfarliga eller veneriska

sjukdomarna fått större utbredning på en ort eller uppträder i elakartad

form, kan länsstyrelsen för viss tid förordna, att sjukdomen skall anses som

allmänfarlig. Förordnande kan avse hela länet eller del därav.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. May.ts proposition nr 36 år 1968

A llmänfarliga sjukdomar

5 §•

Har sjukdomsfall inträffat inom ett hushåll och finns anledning befara,

att allmänfarlig sjukdom föreligger, åligger det hushållsföreståndaren att,

såvida den sjuke icke är föremål för läkarbehandling, ofördröj ligen underrätta

tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare. Har sjukdomsfall

inträffat på hotell, pensionat, internat, vandrarhem, vårdanstalt eller annan

inrättning eller på campingplats eller läger har föreståndaren motsvarande

skyldighet. Befälhavare på fartyg är uppgiftsskyldig i fråga om sjukdomsfall

ombord på fartyget.

6 §•

Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller utan att vara sjuk för smitta

av sådan sjukdom är skyldig att på anfordran av tjänsteläkare låta undersöka

sig av denne eller annan läkare till vilken han hänvisas av tjänsteläkaren

och att tillhandahålla läkaren eller dennes biträde nödvändigt undersökningsmaterial

eller tillåta att sådant tages. Vad nu sagts gäller även

den som av läkare misstänkes lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta

därav.

Undersökning som avses i första stycket skall ske utan kostnad för den

enskilde.

7 §•

Lider någon av allmänfarlig sjukdom eller för han smitta därav är han

skyldig att efter beslut av den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande

läkare som författningsenligt äger deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden

låta intaga sig för vård på sådant sjukhus eller sådan tillfällig sjukvårdslokal

som avses i sjukvårdslagen eller som drives av staten, om han

med hänsyn till faran för smittans spridning icke kan behandlas i öppen

vård.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkare som avses i

första stycket meddela erforderliga föreskrifter om isolering och om inskränkning

i hans verksamhet.

Vad i första och andra styckena sägs gäller även den som av läkare misstänkes

lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta därav.

Beslut av läkare enligt denna paragraf skall underställas hälsovårdsnämnden,

om det begäres av den beslutet rör. Denne skall av läkaren upplysas

om sin rätt till sådan prövning. Läkarens beslut länder till efterrättelse

till dess hälsovårdsnämnden förordnar annorlunda. Nämnden får också självmant

pröva beslut som läkare meddelat enligt denna paragraf.

8 §•

Har någon intagits på sjukvårdsanstalt enligt 7 § första stycket eller kan

intagen eljest misstänkas lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

därav, är han skyldig att kvarstanna och underkasta sig nödvändig vård

till dess han med hänsyn till faran för att han skall sprida smitta kan

behandlas i öppen vård.

9 §•

Om allmänfarlig sjukdom inträffat eller misstänkes ha inträffat, åligger

det hälsovårdsnämnden i kommunen att, efter samråd med läkare som avses

i 7 §, ofördröj ligen utreda orsaken till sjukdomens uppträdande och vidtaga

de åtgärder som fordras för att hindra att sjukdomen utbredes. Nämnden

skall hålla länsläkaren underrättad om utredningen och om de åtgärder som

vidtagits.

Om länsläkaren finner det påkallat, är hälsovårdsnämnd skyldig att göra

utredning även när fall av allmänfarlig sjukdom inträffat inom annan kommun

eller misstanke därom föreligger.

10 §.

När allmänfarlig sjukdom inträffat, skall hälsovårdsnämnden vid behov

ombesörja att smittrening på kommunens bekostnad sker av den sjukes

bostad och annan lokal där han uppehållit sig samt av gång- och sängkläder

och andra föremål, som kan befaras överföra smitta. Staten och

landstingskommun svarar dock för smittrening av egna fordon.

Om det anses nödvändigt, får hälsovårdsnämnden mot utgivande av

skälig ersättning låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål

som avses i första stycket.

Den som fått hälsovårdsnämndens uppdrag att verkställa smittrening

får ej vägras tillträde till det utrymme där smittrening skall ske.

11 §•

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, länsstyrelsen kan, utöver

vad eljest i denna lag föreskrives, förordna om isolering av befolkningen

inom visst område och därmed jämförbar åtgärd, förstöring eller

förändring av egendom eller förbud mot eller inskränkning i användningen

därav, om åtgärden är påkallad av särskilda skäl för att hindra utbredningen

av allmänfarlig sjukdom.

Veneriska sjukdomar

12 §.

Den som har anledning antaga att han lider av venerisk sjukdom är

skyldig att söka läkare och underkasta sig den behandling som behövs.

Han skall följa de föreskrifter, som läkaren meddelar om sjukdomens

vidare behandling och om åtgärder för att hindra spridning av smitta.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

13 §.

Åsidosätter någon vad som åligger honom enligt 12 § första punkten

skall länsläkaren anmana honom att söka läkare och underkasta sig behandling

samt att förete intyg om att detta skett. Om så erfordras skall han

anmanas att följa de föreskrifter som läkare kan ha meddelat honom. Föreligger

grundad anledning befara att han skall sprida smitta skall han anmanas

att låta intaga sig på sjukhus som avses i sjukvårdslagen eller som

drives av staten.

Anmaningen skall ske skriftligen och innehålla erinran om påföljden

för underlåtenhet att följa anmaningen. Avser anmaningen barn under

15 år, skall den tillställas den som har vård om barnet.

14 §.

Underlåter någon att följa anmaning enligt 13 § kan länsstyrelsen i det

län där han vistas besluta att han skall inställas hos läkare för undersökning

eller behandling eller, om det finns grundad anledning befara att han

skall sprida smitta, att han skall intagas på sjukhus som avses i 13 §. Kan

det skäligen antagas, att anmaning icke skulle efterföljas, får sådant beslut

meddelas utan att anmaning skett.

Om länsstyrelsens beslut icke kan avvaktas utan fara, kan länsläkaren

meddela beslut som avses i första stycket. Sådant beslut skall omedelbart

underställas länsstyrelsens prövning men länder till efterrättelse till dess

länsstyrelsen förordnar annorlunda.

Vad i denna paragraf föreskrives om länsstyrelse skall i stad som ej

tillhör landstingskommun gälla hälsovårdsnämnd, när fråga är om inställelse

hos läkare för undersökning eller behandling.

15 §.

Om veneriskt sjuk person uppgivit sig ha varit i förbindelse med annan

person på sådant sätt att smitta kunnat överföras skall länsläkaren anmana

denne att underkasta sig läkarundersökning och förete intyg om resultatet

av undersökningen.

Bestämmelserna i 13 § andra stycket äger motsvarande tillämpning i fall

som avses i denna paragraf.

Efterföljes ej anmaning gäller bestämmelserna i 14 § i tillämpliga delar

också fall som avses i denna paragraf.

16 §.

Den som enligt 14 eller 15 § eller eljest för venerisk sjukdom intagits

på sjukhus är skyldig att kvar stanna och underkasta sig nödvändig vård

till dess grundad anledning befara att han skall sprida smitta icke längre

föreligger.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 36 år 1968

17 §.

Finns anledning misstänka att den som lämnat uppgift som avses i 15 §

första stycket därigenom gjort sig skyldig till brott har åklagaren rätt att

få upplysning om vem som lämnat uppgiften.

18 §.

Det åligger landstingskommun att inom landstingsområdet ombesörja

kostnadsfri läkarundersökning och behandling i öppen vård vid fall av

venerisk sjukdom eller misstanke därom. Därvid skall läkarintyg som erfordras

enligt denna lag tillhandahållas utan kostnad.

Läkemedel vid behandling i öppen vård av venerisk sjukdom skall tillhandahållas

utan kostnad för den enskilde.

19 §.

Socialstyrelsen kan förordna att i länsläkarens ställe annan läkare skall

göra anmaning som avses i 13 och 15 §§.

Övriga smittsamma sjukdomar

20 §.

Om det inträffar annan smittsam sjukdom än allmänfarlig sjukdom eller

venerisk sjukdom, kan länsläkaren ålägga hälsovårdsnämnden att verkställa

utredning om orsaken till att sjukdomen uppträtt och vidtaga de

åtgärder, som fordras för att hindra att sjukdomen sprides.

Övriga bestämmelser

21 §.

Beslut om utskrivning av sådan intagen som avses i 8 eller 16 § meddelas

av överläkaren eller motsvarande läkare. Talan mot beslut varigenom någon

förvägrats att lämna sjukvårdsanstalten föres hos länsstyrelsen genom

besvär.

22 §.

Beträffande stad som ej tillhör landstingskommun skall vad i denna lag

eller med stöd därav meddelade föreskrifter sägs om landstingskommun

gälla staden och vad som sägs om länsläkare gälla förste stadsläkaren, allt i

den mån ej annat föreskrives.

Socialstyrelsen kan efter ansökan befria förste stadsläkare från de uppgifter

som ankommer på honom i fråga om veneriska sjukdomar och förordna

länsläkare att fullgöra dessa.

Tjänsteläkare och distriktssköterska skall biträda hälsovårdsnämnden

vid fullgörande av de uppgifter som åvilar nämnden enligt denna lag eller

med stöd därav meddelade föreskrifter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

23 §.

Landstingskommun bestrider kostnaderna för sådan laboratorieundersökning

av prov som läkare i öppen vård eller hälsovårdsnämnd inom

landstingsområdet finner erforderlig vid allmänfarlig sjukdom eller venelisk

sjukdom eller vid misstanke om sådan sjukdom och som utföres vid

laboratorium som socialstyrelsen godkänt för ändamålet.

Vad i första stycket sägs gäller även sådan laboratorieundersökning av

prov som länsläkare finner erforderlig vid annan smittsam sjukdom än

allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom.

Kostnaderna för sluten vård på sjukvårdsanstatt som avses i 7 eller 13 §

skall vid allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom bestridas av landstingskommunen

i den mån de ej ersättes enligt lagen om allmän försäkring.

Vad ovan föreskrives äger motsvarande tillämpning beträffande den som

utan att vara sjuk för smitta av allmänfarlig sjukdom.

24 §.

Den som är eller varit verksam inom smittskyddet enligt denna lag

eller med stöd därav utfärdade föreskrifter får ej obehörigen vppa vad han

därvid erfarit om enskilds personliga förhållanden. Den som bryter häremot

dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Brott enligt första stycket får åtalas av åklagare endast efter angivelse

av målsägande.

25 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning

pa begäran av hälsovårdsnämnd, om nagon åsidosätter vad som åligger

honom enligt 6 § eller 7 § första stycket,

på begäran av hälsovårdsnämnd om den åt vilken nämnden uppdragit att

verkställa smittrening vägras tillträde till utrymme där smittrening skall

ske,

på begäran av länsstyrelse, länsläkare eller, i stad som ej tillhör landstingskommun,

av hälsovårdsnämnd för verkställande av beslut enligt 14

eller 15 §,

på begäran av länsläkare eller av överläkare eller motsvarande läkare vid

sjukvårdsanstalt om någon som enligt 8 eller 16 § är skyldig att kvarstanna

på sjukvårdsanstalt avviker från denna.

26 §.

Den som lider av venerisk sjukdom och med vetskap eller misstanke

om det har könsligt umgänge dömes till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller, om någon eljest uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

utsätter annan för fara att bli smittad av venerisk sjukdom.

s. 9 Kontrollera mot PDF

K un f/l. Maj:ts proposition nr 36 år 1968 9

Har brott som avses i första stycket förövats mot make, må åklagare väcka

åtal endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från

allmän synpunkt.

27 §.

Den som åsidosätter skyldighet enligt 5 § eller bryter mot föreskrift

som meddelats med stöd av 7 § andra stycket dömes till böter.

28 §.

Den som hjälper någon som enligt 8 eller 16 § är skyldig att kvarstanna

på sjukvårdsanstalt att avvika därifrån, dömes till böter eller fängelse i

högst två år. För försök dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

29 §.

Om länsläkare eller läkare som avses i 19 § i sin verksamhet enligt

denna lag erhållit uppgift som ger anledning antaga att gärning som avses

i 26 § eller i 6 kap. 7 § brottsbalken förövats, äger han anmäla detta till

åklagare.

Har någon vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits

skäligen misstänkt för brott som avses i 26 §, har åklagaren rätt att på

begäran få uppgift om resultatet av läkarundersökning, som föranstaltats

av länsläkare eller läkare som avses i 19 §. Har åtal väckts, har även domstolen

rätt att få sådan uppgift.

30 §.

Då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller det eljest påkallas av

utomordentliga förhållanden, kan Konungen eller, då riket är i krig, myndighet

som Konungen bestämmer förordna om avspärrning av visst område

för att hindra att smittsam sjukdom sprides. Har sådant förordnande meddelats,

ankommer det på den myndighet som anges i förordnandet att bestamma,

om och under vilka förutsättningar person, som uppehåller sig

inom det avspärrade området, får lämna detta eller annan får tillträde

därtill.

31 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan beträffande

krigsmakten meddela föreskrifter som avviker från denna lag.

32 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna om

särskilda åtgärder för att förhindra att smittsamma sjukdomar föres in

i riket eller sprides till utlandet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

33 §.

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen

genom besvär.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom

besvär.

Hälsovårdsnämnds och länsstyrelses beslut skall lända till omedelbar

efterrättelse om ej annorlunda förordnas.

34 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 20 juni 1918

(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen

den 19 juni 1919 (nr 443) och tuberkulosförordningen den 31 mars

1939 (nr 113) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen

tillämpas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

11

Förslag

till

Lag

om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, dels att 6 § 2 och 3 inom. samt 7 § sjukvårdslagen

den 6 juni 19621 skall upphöra att gälla, dels att i 5 och 17 §§, 18 § 1 och

3 mom., 20 och 22 §§ samt 34 § 1 mom. lagen ordet »medicinalstyrelsen» eller

böjningsform därav skall bytas ut mot »socialstyrelsen» eller motsvarande

böjningsform, dels att 6 § 1 inom., 13 § 2 mom., IG § 2 inom., 25 § 2 mom.

och 27 § lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

6

1 mom. Sjukhus benämnes, om

ej annat följer av vad nedan stadgas,

lasarett, därest det är avsett

för vårdbehövande oberoende

av fallets svårare eller lindrigare

art, och sjukstuga, om det företrädesvis

är avsett för mindre krävande

vård. Sjukstuga må vara försedd

med högst trettio vårdplatser;

dock må utan hinder härav såsom

särskild avdelning av sjukstuga anordnas

tuberkulossjukstuga, epidemis

jukstuga, förlossningshem och

sjukhem.

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Sjukhus benämnes, om

ej annat följer av vad nedan stadgas,

lasarett, därest det är avsett

för vårdbehövande oberoende av

fallets svårare eller lindrigare art,

och sj u k stuga, om det företrädesvis

är avsett för mindre krävande

vård. Sjukstuga må vara försedd

med högst trettio vårdplatser; dock

må utan hinder härav såsom särskild

avdelning av sjukstuga anordnas

förlossningshem och sjukhem.

13 §.

2 m o m. Om särskilda---flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta,

att sjukhusintendent icke skall tillsättas

vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga,

epidemisjukstuga, för
-

Sjukvårdsstyrelsen må besluta,

att sjukhusintendent icke skall tillsättas

vid sjukstuga, förlossningshem

eller sjukhem. Finnes icke

1 Senaste lydelse av 16 § 2 mom. se 1966:294.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

(Nuvarande lydelse)

lossningshem eller sjukhem. Finnes

icke sjukhusintendent vid sådant

sjukhus, ankommer på sjukvårdsstyrelsen

att bestämma, huru de

åligganden som eljest tillkomma

sjukhusintendent skola fullgöras.

16

2 m o m. Läkare som avses i 1

mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och

epidemisjukhus, överläkare,

2) vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga

och epidemisjukstuga s j u kstuguläkare

samt

3) vid sjukhem sjukhem släk

a r e eller, om medicinalstyrelsen

efter framställning av sjukvårdsstyrelsen

så förordnat, överläkare.

Såvida ej------—--—

Överläkare må--------

(Föreslagen lydelse)

sjukhusintendent vid sådant sjukhus,

ankommer på sjukvårdsstyrelsen

att bestämma, huru de åligganden

som eljest tillkomma sjukhusintendent

skola fullgöras.

§•

2 m o m. Läkare som avses i 1

mom. benämnes

1) vid lasarett överläkare,

2) vid sjukstuga sjukstuguläkare

samt

3) vid sjukhem sjukhemsläk

a r e eller, om socialstyrelsen efter

framställning av sjukvårdsstyrelsen

så förordnat, överläkare.

vid förlossningshem.

---nu sagts.

25

2 m o m. Utan sådan prövning av

vårdbehovet, som avses i 1 inom.,

skall intagning ske av

1) den som av läkare förklarats

behäftad med eller misstänkes vara

behäftad med sådan smittsam sjukdom,

som angives i epidemilagen,

2) den som jämlikt lagen angående

åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar erhållit föreskrift

eller anmaning att låta sig intagas

till vård på sjukhus eller beträffande

vilken förordnande om intagning

meddelats jämlikt nyssnämnda lag

samt

3) den som — -------—

§•

2 m o in. Utan sådan prövning av

vårdbehovet, som avses i 1 mom.,

skall intagning ske av

1) den som av läkare förklarats

behäftad med eller misstänkes vara

behäftad med allmänfarlig sjukdom

som avses i smittskyddslagen,

2) den som enligt 12 eller 13 §

smittskyddslagen erhållit föreskrift

eller anmaning att låta intaga sig

för vård på sjukhus eller beträffande

vilken beslut om intagning meddelats

enligt 14 § nämnda lag samt

— dylik hänvisning.

Den som

27 §.

— finnes stadgat.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sättes vårdavgift---inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård

och underhåll på allmän sal av den,

som enligt epidemilagen eller lagen

angående åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar är berättigad att

kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll

på sjukhus.

Vårdavgift må ej uttagas för vård

och underhåll på allmän sal av den,

som enligt smittskyddslagen är berättigad

att kostnadsfritt åtnjuta

vård och underhåll på sjukhus.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 196S

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 1 december 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Kling, Johansson,

Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,

Geijer, Odhnoff, Moberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om smittskyddslagstiftning

och anför.

I betänkandet Smittskydd slagstiftning (SOU 1966:50), avgivet av överdirektören

Håkan Rahm såsom utredningsman samt experter, har föreslagits

att en smittskyddslag skall ersätta epidemilagen, lagen angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar och tuberkulosförordningen.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgetts av riksåklagarämbetet,

rikspolisstyrelsen, riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen, statens

bakteriologiska laboratorium, tullstyrelsen, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen,

veterinärstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, förvaltningsutskotten

i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings

och Kronobergs läns, Kalmar läns södra, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,

Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Västerbottens samt Norrbottens läns landsting, stadsfullmäktige i Stockholm,

Göteborg och Malmö, Svenska Nationalföreningen mot hjärt- och lungsjukdomar,

Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Svensk sjuksköterskeförening,

Svensk kuratorsförening samt Sveriges hälsovårdskonsulenters

förening.

Yttranden har bifogats, av universitetskanslersämbetet från de medicinska

fakulteterna, av överståthållarämbetet från förste stadsläkaren i Stockholm,

av länsstyrelserna från länsläkare, förste stadsläkare och kommunala

myndigheter samt av Sveriges läkarförbund från olika läkarföreningar,

Slutligen har yttrande avgetts av Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443; ändrad 1937:299, 1938:562,

1939:114, 1940:485, 1049, 1944:422, 1946:130, 1948:457, 1950:48,

1952.214, 272, 1953:430, 1954:362, 1959:113) inleds med en allmän bestämmelse

om att det åligger hälsovårdsnämnden att skyndsamt vidta åtgärder

för att förebygga smittsam sjukdom och förhindra att sådan sprids

i kommunen (1 §).

Om någon av ett antal uppräknade sjukdomar befaras ha inträffat inom

ett hushåll skall hushållsföreståndaren ofördröjligen anmäla sjukdomsfallet

hos tjänsteläkare, om han inte redan tillkallat läkare. I stad kan han

1 stället underrätta hälsovårdsnämnden och på landet någon ledamot av

nämnden, polismyndigheten eller pastor i församlingen. De sjukdomar det

gäller är pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, återfallsfeber, gula febern,

nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, epidemisk

hjärnhinneinflammation, rödsot, sömnsjuka, undulantfeber.Weils sjukdom,

mjältbrand och papegojsjuka. Uppgifter skall lämnas om den sjukes

namn, ålder och bostad, sjukdomstecken och om möjligt den tidpunkt då

han blev sjuk (2 § 1 mom.).

När hälsovårdsnämnden i en stad får underrättelse om att någon av de

nämnda sjukdomarna kan ha brutit ut skall nämnden skyndsamt och på

stadens bekostnad tillkalla läkare. Har på landet ledamot av hälsovårdsnämnd,

polis eller pastor fått underrättelse eller på annat sätt vetskap om

omständighet som tyder på att sådan sjukdom föreligger skall han underrätta

tjänsteläkare eller länsstyrelsen om läkare inte redan tillkallats (2 §

2 mom.).

Får en provinsialläkare kännedom om att fall av angiven sjukdom inträffat

eller kan ha inträffat inom hans distrikt skall han bege sig till platsen,

om han anser att det behövs och någon annan läkare inte redan besökt platsen

och meddelat föreskrifter. Inträffar sedan ytterligare fall av samma

sjukdom skall han företa ny resa, om han finner det nödvändigt för att på

betryggande sätt hindra att sjukdomen sprids (2 § 4 mom.).

Om länsstyrelse antar att en av de nämnda sjukdomarna brutit ut och

finner att någon läkare inte besökt platsen, skall tjänsteläkaren eller vid

förhinder för denne annan läkare förordnas att genast resa dit för att meddela

föreskrift om den eller de sjukas vård och ge anvisningar för att förhindra

att smittan sprids. Den förordnade läkaren skall avge rapport över resan.

Annan läkare än tjänsteläkare får ersättning för resan enligt samma bestämmelser

som gäller för provinsialläkare (2 § 5 mom.).

I fråga om sjukdomen spetälska innehåller lagen vissa särbestämmelser

(2 § 6 mom.).

Om en läkare förklarar en person behäftad med någon av de angivna sjukdomarna

skall hälsovårdsnämnden se till att den sjuke ofördröjligen får

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

vård på sjukvårdsinrättning som är avsedd för ändamålet. Enskild vård får

dock förekomma om hälsovårdsnämnden anser de åtgärder tillräckliga som

vidtagits för att förhindra smittans spridning. Vidare får sådan vård äga

rum om det styrks med läkarintyg att den sjuke inte kan förflyttas utan fara

för livet (3 § 1 mom.). Samma bestämmelser gäller om någon misstänks

vara smittad med nu avsedd sjukdom (3 § 2 inom.). Lagen ger möjlighet för

hälsovårdsnämnd att underkasta person, som utan att vara sjuk misstänks

föra smitta, den observation och den isolering som nämnden kan finna

behövlig. Om någon för smitta under längre tid utan att sjukdomstecken

yppar sig skall hälsovårdsnämnden, om det inte är oundgängligen nödvändigt

att hålla honom isolerad längre, i stället ålägga honom erforderliga

inskränkningar i fråga om arbete. Även i övrigt får nämnden meddela honom

föreskrifter för att motverka att smitta sprids (3 § 3 mom.).

När det gäller sjukdomar av lindrig art har Kungl. Maj :t möjlighet att på

framställning av medicinalstyrelsen meddela andra bestämmelser om vård,

isolering m. m. för viss tid och visst område (3 § 4 inom.).

Har en person som lider av någon av de i lagen upptagna sjukdomarna

förts till sjukvårdsinrättning eller, om han vårdas enskilt, blivit flyttad

till annan lägenhet, tillfrisknat eller avlidit, skall hälsovårdsnämnden se

till att den sjukes bostad, gång- och sängkläder samt andra föremål och

transportmedel som han använt blir renade från smitta. I fråga om den

som vårdas enskilt åligger det läkaren som behandlat honom att göra anmälan

till hälsovårdsnämnden i och för smittrening (4 §). Medicinalstyrelsen

utfärdar anvisningar om hur smittreningen skall gå till. Kostnaderna

bestrids av kommunen. Om det är nödvändigt, kan hälsovårdsnämnden mot

skälig ersättning förstöra kläder och andra föremål som befaras kunna

överföra smitta (5 § 1 inom.). Man får inte undandra föremål från smittrening

(5 § 2 mom.).

Om någon av de ifrågavarande sjukdomarna förekommit i en bostad,

kan hälsovårdsnämnden förbjuda att den används för viss tid om det bedöms

nödvändigt och nämnden dessutom kan tillhandahålla annan lämplig

bostad kostnadsfritt (6 §). Det är förbjudet att upplåta bostad eller anordna

samling av människor i bostad där fall av någon av sjukdomarna inträffat

förrän smittrening verkställts (7 §).

Tjänsteläkare har rätt att få tillträde till den sjuke för att göra den

undersökning av honom, som han finner nödvändig för att ställa diagnos.

Han får också undersöka personer i den sjukes omgivning. Om en person

avlidit och det misstänks att dödsfallet förorsakats av någon av de ifrågavarande

sjukdomarna, får tjänsteläkare ej vägras tillträde till liket. Finner

läkaren vid undersökningen att det är nödvändigt med liköppning för att

dödsorsaken skall kunna fastställas och medges inte detta, skall han anmäla

förhållandet till länsstyrelsen som kan förordna i ärendet (8 §).

När ett sjukdomsfall av förevarande slag inträffat i en kommun kan

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 196S

hälsovårdsnämnden från predikstolen få kungjort meddelande om att

sjukdomen utbrutit med uppgift om platsen för sjukdomsfallet och anvisning

om nödvändiga försiktighetsmått (9 §).

I lagen finns ett antal bestämmelser som äger tillämpning även på andra

smittsamma sjukdomar än dem lagen i första hand avser.

Hälsovårdsnämnden får sålunda förbjuda den som misstänks kunna överföra

smittsam sjukdom att besöka skola, konfirmationsundervisning eller offentlig

tillställning inom kommunen (10 § 1 inom.). När smittsam sjukdom

brutit ut kan nämnden hemställa att undervisningen i skola ställs in för

längre eller kortare tid (10 § 2 mom.).

Hälsovårdsnämnden skall vidare försöka förhindra onödiga folksamlingar

under den tid en smittsam sjukdom förekommer allmänt, om dessa kan påverka

smittspridningen. Länsstyrelsen skall om det är påkallat sörja för att

sådana folksamlingar förbjuds och att ändring sker i fråga om ort och tid

för sammanträden, marknader, auktioner och liknande (11 §).

När en kommun hemsöks av en svårare eller mer utbredd smittsam sjukdom,

skall hälsovårdsnämnden regelbundet underrätta länsstyrelsen om

sjukdomens fortgång, annat som förtjänar uppmärksamhet och de åtgärder

som nämnden vidtagit. Sådan underrättelse skall också lämnas om det inträffar

ovanlig dödlighet bland råttor. Detta gäller särskilt i hamnar. Bestämmelsen

har tillkommit med hänsyn till faran för pestsmitta (12 §).

När länsstyrelsen tått veta att en svårartad eller mer utbredd smittsam

sjukdom hotar eller redan drabbat länet skall länsstyrelsen genast vidta

de åtgärder och meddela de föreskrifter som behövs för att förekomma

eller hämma sjukdomen under förutsättning att de ligger inom länsstyrelsens

befogenheter. Det åligger också länsstyrelsen att anmäla vissa förhållanden

till centrala myndigheter (13 § 1 mom.).

Om landet är i krig eller krigsfara föreligger eller om utomordentliga

förhållanden påkallar det kan Kungl. Maj :t och, om riket är i krig, också

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, förordna om avspärrning av visst

område för att hindra spridning av smittsam sjukdom. Om sådant förordnande

meddelas, skall den myndighet som anges i förordnandet bestämma

om och under vilka förutsättningar en person, som uppehåller sig

inom det avspärrade området, får lämna detta eller annan får tillträde dit

(13 § 2 mom).

Kungl. Maj :t kan förordna om ytterligare åtgärder utöver vad lagen

föreskriver för att förhindra att smittsamma sjukdomar kommer in i landet

(14 §). Med stöd av detta bemyndigande har Kungl. Maj :t utfärdat karantänskungörelsen

den 24 april 1953 (nr 222).

Lagen innehåller också bestämmelser för att förhindra att smitta förs

vidare till annat land. Det åligger sålunda hälsovård snämnderna i hamnstäder

och kommuner med hamnplatser att se till att personer, som visar

symtom eller misstänks föra smitta av pest, kolera, smittkoppor eller

2 — Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 36

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

fläckfeber, inte tas ombord på fartyg samt att varor och andra föremål,

som kan anses medföra smitta av sådan sjukdom, inte förs ut. Vissa

andra föreskrifter gäller i fråga om pest och kolera. Kungl. Maj :t kan

förordna om ytterligare åtgärder för alt förhindra att smittsamma sjukdomar

sprids till utlandet (15 §).

Den som insjuknat i någon av de sjukdomar som avses i 2 § 1 mom. åtnjuter

kostnadsfri vård på allmänt rum på epidemivårdanstalt eller för

sådana sjuka avsedd avdelning vid lasarett eller sjukstuga eller tillfällig

sjukvårdslokal för patienter med smittsam sjukdom. Detsamma gäller den

som blivit intagen på sjukvårdsinrättning på grund av att han befaras

lida av sådan sjukdom eller antas vara smittbärare (23 §).

Om läkare eller hälsovårdsnämnd finner det nödvändigt att undersökning

företas av prov från en sjuk person, personer i hans omgivning eller

från vatten, föda e. d„ skall undersökningen utföras utan kostnad för den

sjuke eller kommunen, under förutsättning att den äger rum på laboratorium

som medicinalstyrelsen godkänt. Kostnaderna bestrids i regel av

landstingskommunen (23a§).

Kungl. Maj :t kan förordna att epidemilagen skall tillämpas i sin helhet

även i fråga om annan smittsam sjukdom än de som anges i 2 § 1 mom.

(24§).

Om någon annan smittsam sjukdom vunnit större utbredning på en ort

eller uppträder i elakartad form, kan länsstyrelsen efter att ha hört länsläkaren

förordna att lagens bestämmelser i behövlig omfattning skall gälla

även för sjukdomen i fråga. Förordnandet, som får avse hela länet eller en

del av det, får endast meddelas för viss tid. Medicinalstyrelsen skall ofördröjligen

underrättas om förordnandet (25 §).

Medicinalstyrelsen har högsta tillsynen över förebyggande åtgärder och

vård i fråga om smittsamma sjukdomar (26 § 1 mom.). Inom länen skall

länsstyrelserna se till att kommuner, hälsovårdsnämnder och sjukvårdsstyrelser

samt läkarna fullgör sina åligganden enligt epidemilagen. Länsstyrelsen

får om nödvändigt förelägga lämpliga viten (26 § 2 inom.). Det åligger

polismyndighet samt tull-, lots- och hamnpersonal att biträda hälsovårdsnämnderna

vid tillsynen över att lagen och nämndernas föreskrifter iakttas

(27 §).

Lagen innehåller även bestämmelser om tvångsmedel och straff. Underlåter

hushållsföreståndare att göra anmälan om inträffat anmälningspliktigt

sjukdomsfall eller vägrar någon att följa hälsovårdsnämnds beslut om

intagning på sjukvårdsinrättning, isolering eller observation är straffet

böter. Detsamma gäller om någon undandrar föremål smittrening eller

upplåter bostad eller låter folk samlas innan smittrening ägt rum. Bötei

kan också ådömas läkare som underlåter att meddela att den som vårdas

enskilt flyttats, tillfrisknat eller avlidit (28 §).

Om lagen inte föreskriver straff för underlåtenhet att rätta sig efter

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:is proposition nr 36 år 1968

föreskiilt som hälsovårdsnämnd meddelat, kan nämnden förelägga vite

(29 §). ö

Den som inte är nöjd med hälsovårdsnämnds beslut får anföra besvär

hos länsstyrelsen, över länsstyrelses beslut kan talan föras hos Kungl.

Maj.t. Hälsovårdsnämnds beslut i fråga om intagning på sjukvårdsinrättning,

isolering, observation, smittrening eller förbud att besöka lokaler där

människor samlas går i verkställighet utan binder av att det överklagats.

I andia fall går beslut i verkställighet genast bara om särskilt förordnande

meddelats därom (32 §).

Epidemilagen hänvisar slutligen till att särskilda bestämmelser finns om

tuberkulos och könssjukdomar (34 §).

Tuberkulos förord ningen den 31 mars 1939 (nr 113; ändrad 1954:363)

innehåller bestämmelser om bekämpning av tuberkulos hos människa. Förordningen

avser inte kvarstående tecken på uppenbart läkt tuberkulos

(1 §)■

För tuberkulosvården finns en särskilt uppbyggd skyddsorganisation,

dispensärväsendet, som drivs i landstingsregi. Organisationen innebär, att

varje landstingsområde indelas i dispensärdistrikt och att det dessutom

skall finnas minst en centraldispensär inom området. I varje dispensärdistrikt

skall finnas en dispensärläkare som biträds av distriktssköterskan

i orten. Centraldispensären betjänas av en särskilt tillsatt läkare

centraldispensärläkare — och en eller flera sjuksköterskor. I många

fall är centraldispensärläkaren dessutom anställd vid sanatorium eller

lungklinik. Motsvarande gäller sjuksköterskorna. Vid dispensärerna företar

man avgiftsfritt de undersökningar som fordras för att man skall kunna

avgöra om tuberkulos föreligger. Vidare bedömer man vederbörandes vårdbehov

och arbetsförmåga samt meddelar råd och anvisningar. Distriktsdispensären

mottar och remitterar misstänkta fall till centraldispensären. Det

ankommer vidare på distriktsdispensären att verkställa den undersökning

och sanering av hemmiljön som fordras för att bekämpa smittan. Åtgärderna

företas utan kostnad för den enskilde. En motsvarande dispensärverksamhet

förekommer i de landstingsfria städerna.

Om en läkare finner anledning misstänka tuberkulos hos någon som han

undersöker och behandlar och det finns dispensärverksamhet anordnad på

den ort där patienten vistas stadigvarande, kan läkaren hänvisa denne till

centraldispensär eller, i stad som inte deltar i landsting, till den dispensär

som finns i staden. När sådan hänvisning sker skall läkaren ofördröjligen

skriftligen underrätta dispensären (2 §).

Iakttar en läkare tuberkulos hos någon som han undersöker och behandlar

och har ingen annan läkare såvitt han vet märkt sjukdomen tidigare, skall

läkaren göra skriftlig anmälan till dispensär. Anmälan skall innehålla uppgift

om patientens namn, ålder, yrke och bostad, sjukdomens särskilda

beskaffenhet, vad som kan utrönas om orsaken till sjukdomen samt vidtag
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majrts proposition nr 36 år 1968

na åtgärder. Om en person, som är behäftad med smittsam tuberkulos,

skrivs ut eller friges från anstalt där ansvarig läkare finns, åligger det läkaren

att lämna skriftligt meddelande om utskrivningen eller frigivningen

till den dispensär som närmast svarar för tuberkulosvården på den ort där

personen skall vistas stadigvarande (3 §).

Dispensärläkare skall föra anteckningar över personer som är behäftade

med tuberkulos och som stadigvarande vistas inom dispensärens verksamhetsområde.

Om läkaren finner att någon som är upptagen i förteckningen

inte längre bar tuberkulos eller har flyttat till annan ort eller avlidit, skall

han avföra personen ur förteckningen. Gäller det någon som flyttat skall

läkaren anmäla förhållandet till dispensären på den nya vistelseorten, om

sådan finns anordnad där. Den läkare som får meddelande om att en med

tuberkulos behäftad person flyttat till hans distrikt skall göra anteckning i

den förteckning han för (4 §).

Dispensärläkare skall, om lämpligt i samarbete med läkare vid annan

dispensär eller tjänsteläkare, utan dröjsmål föranstalta om att undersökningar

och andra åtgärder företas för att hindra att tuberkulossmitta sprids.

Han skall också verka för att givna anvisningar och föreskrifter följs även

i fortsättningen. Dessa bestämmelser gäller inte, om någon annan läkare

som vårdar den sjuke förklarat sig villig överta ansvaret för att avsedda

åtgärder blir vidtagna och lämna rapport därom till dispensären. På hemställan

av läkare vid dispensär eller tjänsteläkare kan hälsovårdsnämnd

förordna, att en person som av läkaren misstänks vara behäftad med smittsam

tuberkulos, skall undergå läkarundersökning på nämndens bekostnad.

Underlåter någon att rätta sig efter sådant förordnande, är nämnden berättigad

att få handräckning av polismyndighet för verkställighet. I den mån

hälsovårdsnämndens medverkan fordras i övrigt för att åtgärder mot

spridning av tuberkulossmitta skall kunna vidtas, bör nämnden lämna

sådan medverkan inom området för sin befogenhet (5 §).

Vissa säkerhetsbestämmelser gäller i fråga om sysselsättning i mejerirörelse

eller med mjölkförsäljning (6 §). Kungl. Maj :t har möjlighet att meddela

bestämmelser om åtgärder mot utbredning av tuberkulos inom undervisningsanstalter

och anstalter avsedda för vård och fostran av minderåriga

(7 §). Den som har smittsam tuberkulos får inte ta anställning att sköta barn

(8 §). Personer som vårdas på sjukhus, fängelser samt andra anstalter

och är behäftade med smittsam tuberkulos skall såvitt möjligt hållas avskilda

från övriga vårdade eller intagna. Medicinalstyrelsen skall meddela

råd och anvisningar för att förebygga att tuberkulossmitta sprids på anstalter,

i arbets- och samlingslokaler eller på kommunikationsmedel (9 §).

Viss anmälningsskyldighet föreligger för läkare m. fl. när en person,

som lider av tuberkulos, avlider, tas in på anstalt mer varaktigt eller

flyttar till annan bostad (It och 12 §§).

De gång- och sängkläder samt andra föremål som en person med tuber
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

21

kulos i smittsamt skede begagnat under sjukdomen och som kan överföra

smitta får inte användas av annan innan de blivit renade från smitta (10 §).

När hälsovårdsnämnden fått reda på att en person med smittsam tuberkulos

avlidit eller flyttat från en bostad mer varaktigt, skall nämnden ombesörja

att hans bostad, gång- och sängkläder och övriga föremål ofördröjligen

underkastas smittrening. Reningen skall ske enligt medicinalstyrelsens

anvisningar och bekostas av kommunen. Om nämnden anser det nödvändigt

får kläder och andra föremål förstöras. I så fall skall skälig ersättning

utges (13 §).

Hälsovårdsnämnds beslut kan överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut kan talan föras hos Kungl. Maj :t. Besluten

länder till efterrättelse till dess annat förordnas även om de överklagas

do §).

Lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

(nr 460; ändrad 1922:266, 1942:359, 1943:794, 1944:419,

1948: 138, 1963:338 och 1964: 171), som ofta kallas lax veneris — här i

fortsättningen förkortat LV — innehåller bestämmelser om hur könssjukdomar

skall förebyggas och behandlas. Till dessa sjukdomar räknas syfilis

(lues), enkelt veneriskt sår (ulcus molle, mjuk schanker) och dröppel (gonorrhea,

gonorré) i smittsamt skede, dvs. så länge det finns symtom på

att sjukdomarna smittar eller förnyat framträdande av sådana symtom är

att befara (1 §).

1 stad som ej tillhör landstingskommun är det förste stadsläkaren och i

övriga fall länsläkaren som närmast under hälsovårdsmyndigheten svarar

för att det förhindras att sjukdomarna sprids. 1 de städer som inte ingår

i landstingskommun kan hälsovårdsmyndigheten uppdra åt en särskild

läkare att sköta dessa uppgifter. De läkare som det är fråga om kallas

sundhetsinspektörer. Hälsovårdsmyndighet är i städer utanför landstingskommun

hälsovårdsnämnden och i övriga fall länsstyrelsen (2 §).

Var och en som är angripen av könssjukdom är skyldig att underkasta

sig behövlig läkarbehandling och följa de föreskrifter som läkaren lämnat

i fråga om behandling av sjukdomen eller för att förekomma att smittan

sprids (3 §).

Den som befarar att han smittats av könssjukdom är berättigad att kostnadsfritt

bli undersökt av tjänsteläkare eller läkare på särskilda polikliniker.

Är han inte i behov av sjukhusvård men däremot behandling för

sjukdomen, har han rätt därtill liksom till läkemedel och utensilier utan

kostnad för honom själv. Läkarintyg skall också utlämnas avgiftsfritt om

lagen föreskriver att intyg skall företes. Behövs vård eller undersökning på

sjukhus för sjukdomen är även denna kostnadsfri på allmänt sjukhus (4 §).

Den kostnadsfria undersökningen och behandlingen ombesörjs i regel av

tjänsteläkare. I städer med minst 20 000 invånare skall dock för dessa ändamål

i princip finnas polikliniker med läkare som bör ha särskild utbildning

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

i fråga om könssjukdomar. Föreståndare för poliklinik skall ha sådan

utbildning om inte medicinalstyrelsen medger undantag (5 §).

Kostnaderna för undersökning, behandling och annan vård, däri inbegripen

serologisk, bakteriologisk eller annan liknande undersökning som

läkaren ansett behövlig, bekostas av statsmedel. Detsamma gäller i fråga

om läkemedel och utensilier (6 §).

Om det är sannolikt att könssjukdom brutit ut bland befolkningen på

någon ort som ligger långt från tjänsteläkarens bostad kan länsstyrelsen

ålägga tjänsteläkaren eller annan läkare att besöka orten för att undersöka

och behandla befolkningen. Kostnader för resa samt behandling o. d. utgår

av statsmedel (7 §).

Nar en läkare finner att eu patient har könssjukdom skall han upplysa

patienten om sjukdomens art och smittfarlighet. Vidare skall han lämna

föreskrift om hur sjukdomen behandlas och vad patienten skall iaktta för

att förhindra att smitta sprids. Han skall särskilt erinra om gällande bestämmelser

angående förbud för könssjuk afl utan medicinalstyrelsens

tillstånd ingå äktenskap — giftermålsbalken 2:6— och angående straff

för gäining som innebär fara för att könssjukdom sprids. Undantag från

vad nu sagts görs om den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden

oundgängligen kräver att sjukdomen tills vidare hålls hemlig eller den

sjuke är under 15 år. Om den sjuke inte fyllt 16 år, skall läkaren

lämna målsman eller annan som vårdar den sjuke underrättelse om sjukdomens

art och smittfarlighet och om hur man förhindrar att smitta sprids

(8 §).

Visar det sig att en person som läkare funnit lida av könssjukdom inte

följer de föreskrifter som han fått eller avbrutit behandling, är läkaren skyldig

att göra skriftlig anmälan om förhållandet hos sundhetsinspektören

(9§). Läkaren skall också göra sådan anmälan om han får veta att den

sjuke ämnar ingå äktenskap medan sjukdomen är i smittsamt stadium

utan tillstånd av medicinalstyrelsen (10 §).

Varje läkare som får ett fall av könssjukdom under behandling, som inte

förut iakttagits av annan läkare, är skyldig att av den sjuke försöka ta

reda på från vem och under vilka omständigheter smittan överförts. Senast

påföljande dag skall läkaren skriftligen anmäla fallet till sundhetsinspektören.

1 anmälan skall läkaren uppge sjukdomens namn samt den sjukes

kön, ålder och bostadsort. Patientens namn skall läkaren däremot inte ange.

Vidare skall läkaren redogöra för smittkällan i den mån det är möjligt och

uppge namn och adress för den person som smittat patienten (11 §).

Den som bär sexuellt umgänge när han lider av könssjukdom i smittsamt

skede och vet om sjukdomen eller har anledning misstänka att han är sjuk,

kan dömas till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som

i annat fall uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utsätter annan för fara att

bli smittad (29 §). Har gärningen förövats mot make, får åklagare väcka

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majrts proposition nr 36 år 1968

åtal endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat ur

allmän synpunkt (30 §). Om någon misstänks för brott som avses i 29 §

eller för något av vissa angivna sedlighetsbrott åligger det åklagaren att

omedelbart göra skriftlig anmälan till sundhetsinspektören. Om den misstänkte

är häktad skall anmälan ske till läkaren vid häktet (12 §).

Om en sundhetsinspektör finner att den person en anmälan gäller vistas

inom annat hälsovårdsdistrikt skall anmälan överlämnas till inspektören

i det distriktet. Gäller anmälan menig krigsman i tjänst skall den överlämnas

till vederbörande militärläkare. Är det fråga om person som är

intagen i fångvårdsanstalt eller häkte skall anmälan vidarebefordras till

läkaren vid anstalten eller häktet (13 §).

När sundhetsinspektören fått anmälan om att någon är misstänkt för

sedlighetsbrott eller för brott som avses i 29 §, skall han anmana den person

som blivit anmäld att inom viss kort tid låta undersöka sig av läkare

för att det skall kunna avgöras om han har könssjukdom. Detsamma

gäller i de fall inspektören fått anmälan från läkare om att en viss person

kan vara smittkälla, förutsatt att uppgiften är grundad på sannolika skäl.

Om inspektören inte företar undersökningen själv skall den det gäller visa

intyg om att han undersökts av någon annan läkare. Om någon som blivit

anmäld styrker med intyg att han är fri från smitta eller om sundhetsinspektören

av annan anledning finner ny efterforskning av smittkälla påkallad

skall han anmana den läkare som senast behandlat den sjuke att

göra efterforskning (14 §).

Har det vid undersökning visat sig att en anmäld person har könssjukdom

skall sundhetsinspektören anmana den sjuke att inom viss kort tid inställa

sig hos läkare för att undergå behandling för sjukdomen och att förete intyg

för inspektören om denne inte utför undersökningen själv. Om den

sjuke inte kan vårdas utom sjukhus utan synnerlig fara för att smittan

sprids skall sundhetsinspektören tillställa honom anmaning att söka intagning

på allmänt sjukhus och att förete intyg om intagningen (15 §). I de

fall då läkare anmäler till sundhetsinspektören att någon som lider av könssjukdom

inte följer givna föreskrifter eller har avbrutit behandling för

sjukdomen skall inspektören anmana den sjuke att låta undersöka sig och

i förekommande fall söka vård på sjukhus. Vid uppenbar tredska kan dock

anmaningen underlåtas och sundhetsinspektören omedelbart påkalla hälsovårdsmyndighetens

ingripande enligt 21 § (16 §). Anmaning från sundhetsinspektören

skall vara skriftlig och innehålla erinran om den påföljd

som underlåtenhet att rätta sig efter den kan leda till. Gäller det barn

under 15 år skall anmaningen lämnas till barnets målsman eller den som

eljest har det i sin vård (19 §).

Anmäls det till sundhetsinspektören att en person med smittsam könssjukdom

tänker gifta sig utan att ha tillstånd, skall inspektören ofördröjligen

göra anmälan till pastor i den församling, där den anmälde är kyrkobok
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

21 Kungl. Maj. ts proposition nr 36 år 1968

ford. När anmälan gjorts skall pastor, om äktenskapsbetyg utfärdats, genast

sända meddelande till den myndighet hos vilken hinder mot äktenskap

anmäls (17 §).

Om någon inte följer sundhetsinspektörens anmaning, skall denne hänskjuta

ärendet till hälsovårdsmyndigheten, som kan förordna om läkarundersökning

eller intagning på sjukhus. Om hälsovårdsmyndighetens beslut

inte anses kunna avvaktas utan synnerlig fara för att smittan sprids,

får sundhetsinspektören meddela sådant förordnande. Sundhetsinspektörens

förordnande skall omedelbart underställas hälsovårdsmyndighetens

prövning, men det gäller till dess annat beslut meddelats (21 §). Såväl hälsovårdsmyndighet

som sundhetsinspektör är berättigad att få handräckning

av polismyndighet för att förordnande om undersökning eller intagning

skall kunna verkställas (22 §).

I de fall då sundhetsinspektör anmält misstanke om könssjukdom till

militärläkare eller läkare vid straffanstalt eller häkte åligger det läkaren

att se till att den uppgiften gäller blir undersökt och får behandling om det

behövs (23 §).

Den som genom sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag fått kunskap om

vad som förekommit i ärende enligt lagen hos hälsovårdsmyndighet, sundhetsinspektör,

militär- eller anstaltsläkare eller på allmänt sjukhus eller

poliklinik får inte meddela vad han fått veta till obehörig. Protokoll och

handlingar i sådant ärende skall förvaras så att inte obehöriga kan komma

åt dem. Om någon vid förundersökning befunnits skäligen misstänkt

för brott enligt 29 §, har åklagaren på begäran rätt att få besked om hur

läkarundersökningen utfallit. Om åtal väckts får besked lämnas även

till domstolen. Om sundhetsinspektören på grund av anmälan enligt lagen

har anledning anta att brott enligt 29 § förekommit, får han anmäla förhållandet

till åklagare, om det finns särskilda skäl därtill. Sådan anmälan

skall också ske om det finns anledning anta att koppleri eller främjande av

otukt förekommit (25 §).

Hälsovårdsnämnds beslut enligt lagen kan överklagas hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut kan talan föras hos Kungl. Maj :t. Även om

besvär anförs över ett beslut gäller detta till dess annat förordnas (26 §).

Ämbetsman som åsidosätter vad som åligger honom enligt lagen ansvalar

som vid ämbetsbrott. Om någon som inte är ämbetsman bryter mot

tystnadsplikten enligt lagen, är straffet dagsböter. Försummar läkare sina

skyldigheter enligt 8—11 §§ och är försummelsen inte ämbetsbrott, döms

han att böta högst 200 kr. (28 §).

För kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets

ingripande med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för att

hindra spridning av smittsam sjukdom, kan ersättning utgå av statsmedel

enligt kungörelsen den 18 maj 1956 (nr 296) om ersättning av statsmedel i

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968 25

uissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse. Om myndighet med

stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan ingriper mot

smittbärare för att hindra att smitta sprids, genom att underkasta honom

observation eller isolering eller inskränkning i arbete, är han berättigad till

ersättning av statsmedel enligt lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning

åt smittbärare.

Sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) innehåller vissa särskilda bestämmelser

om epidemivård.

Sjukhus benämns i allmänhet lasarett, om det är avsett för vårdbehövande

oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och sjukstuga, om det

företrädesvis är avsett för mindre krävande vård (6 § 2 inom.). Sjukhus,

som huvudsakligen är inrättat för vård av sjuka med sådan sjukdom som

finns angiven i epidemilagen benämns epidemisjukhus, om sjukhuset är

avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens art, och epidemisjukstuga, om

det företrädesvis är avsett för mindre krävande vård (6 § 3 mom.) Sjukvårdsstyrelse

får bl. a. besluta, att sjukhusintendent inte skall tillsättas vid

tuberkulos- eller epidemisjukstuga (13 § 2 mom. andra stycket).

Vid ''varje sjukhus skall finnas läkare som ansvarar för att sjukvården

bedrivs på behörigt och ändamålsenligt sätt (16 § 1 mom.). Sådan läkare

kallas vid bl. a. sanatorium och epidemisjukhus överläkare och vid tuberkulossjukstuga

och epidemisjukstuga sjukstuguläkare (16 § 2 mom.).

Endast den som är i behov av vård eller observation får tas in på sjukhus

(25 § 1 mom.). Utan sådan prövning får intagning ske av person som

läkare förklarat behäftad med eller misstänker vara behäftad med sådan

smittsam sjukdom som anges i epidemilagen. Detsamma gäller person som

enligt LV fått föreskrift eller anmaning att låta sig intas till vård på sjukhus

eller som meddelats förordnande om intagning enligt nämnda lag

(25 § 2 mom.).

Utredningen

Allmänna synpunkter

I fråga om behovet av en särskild lagstiftning om smittsamma sjukdomar

i fortsättningen erinrar utredningen om att anledningen till lagstiftningen

på området är att det behövs vissa inskränkningar i den enskildes frihet

för att man skall kunna förhindra att smitta sprids till annan. Den som

drabbats av en smittsam sjukdom har ansetts skyldig att iaktta föreskrifter

tor att man skall kunna förhindra spridning. Även vissa andra bestämmelser

har befunnits påkallade.

Vad galler de epidemiska sjukdomarna, dvs. de som regleras i epidemilagen,

framhåller utredningen som det centrala i gällande lagstiftning att

hushållsföreståndare är skyldig att anmäla inträffade sjukdomsfall, att den

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

som drabbats eller kan misstänkas ha drabbats av sjukdom eller är smittbärande

är skyldig att låta sig undersökas av läkare, söka vård på sjukhus

eller vid behov underkasta sig andra inskränkningar i sin frihet, att kommunen

skall verkställa och bekosta smittrening samt att sjukvårdshuvudmännen

skall bereda sjukhusvård utan ersättning.

Utredningen anför, att det i allmänhet inte är något problem att få den

som insjuknat i epidemisk sjukdom att följa epidemilagens föreskrifter.

Tvångsåtgärder behöver nästan aldrig vidtas mot den sjuke. När läkaren

upplyser om vad lagen föreskriver i det ena eller andra hänseendet följer patienten

vanligtvis vad som gäller. Detta innebär emellertid inte att lagstiftning

är obehövlig.

Man måste enligt utredningen tänka på att det kan finnas personer som

kan föra smitta av sjukdomar utan att själva vara sjuka — smittbärare.

Det är ur epidemiologisk synpunkt lika viktigt att dessa blir föremål för

åtgärder som att de sjuka blir det. Utredningen framhåller att det inte ar

lika lätt att få smittbärarna att underkasta sig inskränkningar i sin frihet

som de sjuka. Om man inte har bindande föreskrifter skulle det ställa sig

svårt att komma till rätta med dessa personer.

I alla kulturländer finns lagstiftning till skydd mot spridning av smitta

av allvarliga sjukdomar. Det råder enligt utredningen knappast några delade

meningar om att den som misstänks lida av sådan sjukdom inte kan få

bestämma över sig själv vad det gäller sjukdomen. Han måste underkasta

sig de föreskrifter som samhället uppställer till skydd för andra medborgare.

Det är därför utredningens uppfattning att man även i framtiden

måste ha en lag med samma principiella konstruktion som epidemilagen.

Vad sedan gäller de veneriska sjukdomarna konstaterar utredningen att

den som lider av sådan sjukdom f. n. är skyldig att följa vissa föreskrifter.

Han skall underkasta sig erforderlig läkarbehandling och följa lakares föreskrifter

i fråga om sjukdomens behandling och åtgärder för att förekomma

att smitta sprids. Han skall vidare söka vård på sjukhus om det är påkallat.

Den som anmälts som smittkälla är skyldig söka läkare för att bli undersökt

om han lider av venerisk sjukdom och i så fall låta sig behandlas.

Även lagstiftningen om de veneriska sjukdomarna vilar, fastslår utredningen,

på den principen att det inte är den enskildes privatsak om han

vin söka och få vård för könssjukdom. Det är ett samhällsintresse att dessa

sjukdomar bekämpas och hålls nere så mycket som möjligt. Därför är det

enligt utredningen naturligt att varje medborgare får finna sig i vissa ingripanden.

Dessa framstår i viss mån mer besvärande för de veneriskt sjuka

än för personer som drabbats av annan smittsam sjukdom som kan föranleda

åtgärder från samhällets sida. Anledningen till det är att den veneriskt

sjuke i allmänhet är fullt arbetsför och knappast sjuk i vanlig mening.

Utredningen har ställt frågan om det över huvud taget är någon mening

med lagstiftning om veneriska sjukdomar. Gonorrén har t. ex. fått en allt

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

storre spridning under den tid LV funnits och eu sådan omständighet skulle

bl. a. tala for att en lagstiftning är gagnlös. Utredningen har emellertid

kommit till den slutsatsen att så inte är fallet. Det är nödvändigt att de

veneriskt sjuka kommer under sådan behandling att de upphör att vara

smittförande och att smittkällorna blir undersökta. För att nå det resultatet

fordras en lag. Det kan möjligen göras gällande att de krav samhället

bär far stalla skulle kunna uppfyllas på frivillighetens väg. Utredningen

menar att detta kanske är möjligt i stor utsträckning men påminner också

om att de som försummar behandling ofta är prostituerade och andra

soin inte är mottagliga för påverkan om inte tvångsåtgärder kan tillgripas

för den händelse den sjuke inte gör vad som åligger honom. Den svenska

lagen av år 1918 har på området lett till efterföljd i några länder. F. n.

fmns det lagreglering på området i alla europeiska länder utom England

och Holland. Även ett stort antal utomeuropeiska länder har motsvarande

lagar. Vid ett symposium i Stockholm år 1963 med världshälsorådets europeiska

region behandlades frågan om kontrollen över de veneriska sjukdomarna.

Man uttalade då att de europeiska länderna borde vidta ytterligare

åtgärder mot spridningen av veneriska sjukdomar och att lagstiftningen på

området borde granskas med syfte att skärpa bestämmelserna rörande förfarandet

vid kontrollen över de veneriska sjukdomarna.

Utredningen menar att det skulle vara ett vågspel att med nuvarande

förekomst av veneriska sjukdomar gå över till att bekämpa dem på frivillighetens

väg och anser följaktligen fortsatt lagreglering nödvändig.

Det för alla smittsamma sjukdomar gemensamma är att samhället måste

ställa vissa krav på den som drabbats av sådan sjukdom eller misstänks ha

gjort det och även på den som kan vara smittkälla till sjukdom. Det gäller

som ovan sagts i fråga om skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

och vård. Den berörda personen får också tåla de åtgärder från samhällets

sida som krävs för att man skall kunna spåra upp och oskadliggöra

smittkällan. Trots att de grundläggande principerna gäller alla smittsamma

sjukdomar har vi i Sverige inte någon gemensam lag för deras bekämpande.

Detta har enligt utredningen i första hand berott på att försvaret mot de

olika sjukdomarna av praktiska skäl måst byggas upp på delvis olika sätt.

Så erbjuder t. ex. uppspårandet av smittkällor till veneriska sjukdomar

många och speciella svårigheter. Detta beror främst på de sekretesshänsyn

man måste ta i fråga om just de sjukdomarna. Det är därför klart att inte

samma bestämmelser i alla hänseenden kan gälla för samtliga smittsamma

sjukdomar. Tuberkulosen däremot, som f. n. är föremål för särskild regleling

genom tuberkulosförordningen, skiljer sig från epidemilagens sjulcdomar

i betydligt mindre grad än de veneriska sjukdomarna.

Anledningen till att författningarna på området blivit så olika varandra

beror enligt utredningens mening också på att de tillkommit vid skilda tidpunkter

och var och en utarbetats med sikte på vissa sjukdomar. Utred
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

ningen har funnit att det väsentliga är gemensamt för samtliga avsedda

sjukdomar och att man, även om särbestämmelser erfordras i fråga om

vissa sjukdomar, mycket väl kan samla bestämmelserna om sjukdomarnas

bekämpande i en lag. I utländsk lagstiftning går också utvecklingen mot

en mer enhetlig lagreglering.

Utredningen har för sin del kommit till att en enhetlig lagreglering beträffande

alla smittsamma sjukdomar med fördel kan komma till stånd.

Även om det behövs ett antal särbestämmelser för de veneriska sjukdomarna

blir lagen kortare och mer överskådlig än den nuvarande lagstiftningen.

Principiellt finner utredningen det också värdefullt att de epidemiologiska

synpunkterna då kommer i centrum även i fråga om de veneriska sjukdomarna.

Utredningen föreslår därför, att de bestämmelser av lags natur som behövs

i ämnet sammanförs till en smittskyddslag. Föreskrifter som kan utfärdas

i administrativ ordning vill utredningen sammanföra i en smittskyddskungörelse.

Utredningen erinrar om att den föreslagna lagstiftningen inte reglerar

alla former av skydd mot smittsamma sjukdomar. Sålunda behandlas frågor

om skyddsympning mot smitta i en särskild lag som inte berörs i sammanhanget.

Det förebyggande skyddet har reglerats i hälsovårds- och livsmedelsstadgorna

och berörs vidare i råd och anvisningar som meddelas i

administrativ ordning.

Utredningen anser inte att det finns anledning att ändra på nuvarande

ordning att bekämpandet av epidemiska sjukdomar i första hand skall \ara

en primärkommunal uppgift. Det påpekas dock att flertalet kommuner inte

har all den personal som behövs för att uppgifterna skall kunna fullgöras.

Sålunda har i allmänhet endast städerna egna tjänsteläkare och därvid gäller

att någon skyldighet att ha läkare anställd endast föreligger för städer

med minst 15 000 invånare. Vidare har kommuner som tillhör landsting

endast undantagsvis anställt sjuksköterskor för den öppna vården. Primärkommunernas

huvudmannaskap för epidemivården vilar därför sedan

gammalt på den förutsättningen att de direkta medicinska uppgifterna fullgörs

av provinsialläkare och distriktssköterskor i de kommuner som tillhör

landsting. Den ordningen vill utredningen inte rubba.

Utredningen har övervägt en annan ordning i fråga om huvudmannaskap

för uppgifter enligt epidemilagen. Eftersom kommunerna ändå är hänvisade

till hjälp av landstingspersonal för att kunna fullgöra sina uppgifter vad

gäller epidemivård har utredningen ställt frågan om man inte borde göra

landstingen till huvudmän för epidemivården med rätt att erhålla medverkan

från kommunerna. Det skulle då främst gälla ianspråktagande av hälsovårdsnämndernas

hälsovårdsinspektörer. Det måste emellertid finnas övervakande

organ inom epidemivården som kan förordna om läkarundersökning,

isolering och andra åtgärder och för sådana detalj uppgifter är enligt

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

utredningen hälsovårdsnämnderna bättre lämpade än landstingen. Detta

med tanke på landstingens i förhållande till kommunernas stora verksamhetsområden.

Vad gäller tuberkulosen erinrar utredningen om att det inte finns någon

allmän bestämmelse om huvudmannaskap i tuberkulosförordningen motsvarande

vad som föreskrivs i epidemilagen. Huvudmannaskapet är delat

mellan primärkommunerna och landstingen. Hälsovårdsnämnderna kan bl.a.

förordna om läkarundersökning, har att motta anmälningar om dödsfall

i tuberkulos och ombesörja och bekosta smittrening. När det gäller läkares

och sjuksköterskors åtgärder mot tuberkulos är det däremot landstingen

som har ansvaret. Denna uppdelning får enligt utredningen ses mot bakgrunden

av att den medicinska personalens medverkan inte sker med stöd

av samma lagstiftning som gäller för epidemivården.

På det lokala planet är, framhåller utredningen vidare, dispensärläkare

och dispensärsköterska som regel bara en annan benämning på tjänsteläkare

och distriktssköterska. Det finns enligt utredningen inte någon anledning

behålla dessa särskilda benämningar. Det föreligger numera ingen

nämnvärd skillnad mellan de gånger då läkaren eller sköterskan handlägger

tuberkulos och de då de befattar sig med någon av de motsvarande epidemiska

sjukdomarna. Läkaren hade tidigare särskild mottagning för tuberJmlospatienter,

vilket hade betydelse i arsrodeshänseende. Numera behandlas

dessa patienter i allmänhet på läkarens ordinarie mottagning och utan skillnad

i förhållande till övriga. Det har dessutom blivit alltmera vanligt att

personer med misstänkt tuberkulos söker sig direkt till centraldispensären.

Tjänsteläkaren har alltså i allmänhet inte sådana särskilda funktioner i

fråga om tuberkulosvård som fordrar författningsreglering på annat sätt

än beträffande de epidemiska sjukdomarna. För distriktssköterskorna är

det ett tjänsteåliggande att vara dispensärsköterska. Skillnaden mellan

organisationen mot tuberkulos och epidemiska sjukdomar på det lokala

planet anser utredningen endast vara formell. Vid de epidemiska sjukdomarna

har primärkommunerna uttryckligt huvudmannaskap men kan

lita till medverkan av de landstingsanställda tjänsteläkarna och distriktssköterskorna.

I fråga om tuberkulos behöver primärkommunerna bara

biträda med sådana uppgifter som inte förutsätter tillgång till sjukvårdspersonal

medan landstingen svarar för de övriga uppgifterna. Utredningen

finner det angeläget, med hänsyn till den inställning som numera gäller i

förhållande till tuberkulosen, att det inte görs någon skillnad på den sjukdomen

och andra smittsamma sjukdomar. Man föreslår därför, att primärkommunerna

görs till huvudmän även för tuberkulosens bekämpande.

Detta förutsätter att tjänsteläkare och distriktssköterskor åläggs att liksom

hittills biträda med sjukvårdsuppgifter. Förslaget innebär att de nuvarande

distriktsdispensärerna skall upphöra.

Utredningen erinrar om att det f. n. inte finns någon bestämmelse om

huvudmannaskapet för bekämpandet av de veneriska sjukdomarna. De

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

åtgärder som kan komma i fråga faller huvudsakligen på läkarna. Hälsovårdsnämnderna

i de landstingsfria städerna har dock vissa viktiga funktioner,

nämligen befogenhet att förordna om läkarundersökning och intagande

på sjukhus. Utredningen föreslår inga större förändringar men

förordar att de befattningshavare på det lokala planet som har att befatta

sig med övriga smittsamma sjukdomar — distriktssköterskor och hälsovårdsnämndernas

personal — också får samma skyldigheter i fråga om de

veneriska sjukdomarna. De bör tas i anspråk för efterforskning av smittkällor

m. in., uppgifter som f. n. i stor utsträckning utförs av polisen, vilket

utredningen finner mindre tilltalande. Även de veneriska sjukdomarna bör

enligt utredningen ställas under primärkommunernas huvudmannaskap.

Allmänfarliga sjukdomar

Epidemilagen innehåller en uppräkning av de allvarligaste smittsamma

sjukdomarna. Lagen ger Kungl. Maj :t befogenhet att utöka uppräkningen.

När en av dessa sjukdomar uppträder inträder vissa rättsverkningar. Sålunda

anses sjukhusvård regelmässigt påkallad för att bereda betryggande

skydd mot smittspridning.

I princip finner utredningen ingen anledning att ändra epidemilagens

konstruktion. Inträffar någon särskild angiven smittsam sjukdom som bör

föranleda sjukhusvård bör den enskilde sålunda även i framtiden underkastas

skyldigheter.

Det finns nu ingen sammanfattande benämning för epidemilagens sjukdomar.

I andra författningar sker vanligen endast hänvisningar till epidemilagen.

Liknande är förhållandet i Danmark och Norge under det att Finland

i sin lagstiftning fört in benämningen allmänfarliga sjukdomar. Utredningen

finner det praktiskt att de sjukdomar som lagstiftningen framdeles

skall omfatta får ett gemensamt namn och föreslår därför att de kallas

allmänfarliga sjukdomar. Man kan invända att även de veneriska sjukdomarna

är allmänfarliga men utredningen erinrar om att dessa sjukdomar i

viss mån fordrar särskild reglering och att benämningen därför bör bibehållas.

Den epidemiologiska bilden i Sverige har förändrats i hög grad under

1900-talet. Smittkopporna har minskat kontinuerligt främst beroende på

vaccinationerna. Det finns dock risk för import av smittkoppor, vilket 1963

års epidemi i Stockholm visade.

I början av seklet fanns inhemska smittkällor som förorsakade fall av

malaria. Sjukdomen har numera försvunnit helt.

Difterin har också minskat markant efter epidemin i mitten av 1940- talet och numera förekommer endast enstaka fall årligen. Eftersom sjukdomen

fortfarande förekommer i Europa kan nya epidemier uppstå i Sve
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

31

rige. Skyddet torde dock vara gott eftersom vaccination mot difteri utförs

i stor utsträckning.

Tuberkulosfallen har minskat kontinuerligt. Härtill har bidragit bättre

hygien, isolering av smittförande personer, BCG-vaccination, tillkomsten

av nya läkemedel och den framgångsrika bekämpningen av tuberkulosen

hos nötkreatur. Fortfarande registreras emellertid ett betydande antal nya

fall. År 1964 var siffran 3 135.

Polio, eller barnförlamning, var en ganska vanlig sjukdom förr. Den

senaste stora polioepidemin inträffade 1953 med ca 3 000 förlamningsfall.

Därefter har siffrorna raskt sjunkit och under de senaste åren har endast

enstaka fall förekommit. Denna utveckling beror säkerligen på den omfattande

vaccinationen.

Den epidemiska gulsoten har under senare år inträffat i 700 till 1 000

fall om året. Förbättrad hygien torde ha spelat en betydande roll för att

hålla nere antalet fall, men risk för en ökning i framtiden föreligger med

hänsyn till att befolkningen immuniseras mindre nu än förr. Utländska

smittkällor utgör också en fara.

Nervfebern, tarmburen bakteriell smitta, har visat en markant nedgång.

Endast några tiotal fall inträffar om året. Paratyfus A och B spelar numera

även en underordnad roll. Salmonellaenteriterna har däremot visat

en tydlig ökning. Ca hälften av fallen har förvärvat smittan utomlands.

Den bacillära dysenterin är nu ganska ovanlig.

Under det senaste decenniet har framstegen inom virologin medfört upptäckter

av ytterligare ett antal smittsamma sjukdomar. Hit hör de tarmburna

ECHO- och Coxsackieinfektionerna, den fästingburna ESSE-infektionen

och vidare adenovirus-infektionerna.

Av de 19 sjukdomar som regleras genom epidemilagen kallas sex karantånssjukdomar.

Det är pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, återfallsfeber

och gula febern. De är föremål för internationell reglering, som biträtts av

Sverige, och bör därför enligt utredningen givetvis hänföras till de allmänfarliga.

Nervfeber och paratyfus bör enligt utredningen kvarstå i lagstiftningen.

Nervfeber hör dock enligt modernt internationellt språkbruk benämnas

tyfoid. Paratyfus bör följdriktigt kallas paratyfoid. Andra sjukdomstillstånd

av salmoneliatyp än tyfus och paratyfus har vid tillämpningen av epidemilagen

betraktats som former av paratyfus. I modernt medicinskt språkbruk

kallas de dock salmonella, salmonellaenterit eller salmonelladiarré.

Utredningen föreslår den sistnämnda benämningen för svenskt vidkommande.

Det har enligt utredningen stundom diskuterats om salmonelladiarrén

bör bibehållas som allmänfarlig sjukdom. Sjukdomen uppträder som ströfall

men mycket stora epidemier har också inträffat i landet. För en effek
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kurigl. Maj:ts proposition nr 36 år 196S

tiv bekämpning av sjukdomen är det angeläget att de åtgärder som står

till buds vid allmänfarlig sjukdom också gäller salmonelladiarrén. Isolering

på sjukhus torde inte alltid behöva ske. En isolering är i första hand

viktig för de akuta fallen som sprider smitta. Smittbärarna spelar därvid

i allmänhet mindre roll.

Rödsot bör kvarstå som allmänfarlig sjukdom men efter sitt uppkomstsätt

delas i två former — bacillär dysenteri och amöbady sent eri.

Epidemisk hjärnhinneinflammation är en varig sjukdom i hjärnan som

framkallas av meningokocker. Med hänsyn till att sjukdomen inte alltid

angriper hjärnan föreslår utredningen att den kallas meningokock-sjukdom

för att alla fall skall omfattas av lagstiftningen.

Vissa sjukdomar, som också angriper hjärnan och som skall anmälas

enligt kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 431) om läkares anmälningsplikt

beträffande vissa epidemiskt uppträdande sjukdomar, föreslås upptagna

som allmänfarliga under benämningarna primär, icke varig hjärn- och

h järnhinneinflammation.

Akut barnförlamning bör även tillhöra de allmänfarliga sjukdomarna

men därvid få beteckningen polio. Dit bör också hänföras Weils sjukdom

och andra leptospiroser.

Den epidemiska gulsoten upptas inte i epidemilagen men hör tillföras

de allmänfarliga sjukdomarna enligt utredningen liksom den genom injektion

överförda inokulationsgulsoten, som bl. a. förekommer bland narkomaner.

Difteri, mjältbrand, papegojsjuka och spetälska bör enligt utredningen

kvarstå bland de allmänfarliga sjukdomarna. Däremot anser man att sömnsjuka,

undulantfeber och scharlakansfeber bör utgå. Scharlakansfeber har

genom penicillinets tillkomst blivit en relativt godartad sjukdom. Risken

för komplikationer och smittfaran har nedgått och patienterna kan behandlas

i hemmet.

Tuberkulosen bör jämställas med övriga smittsamma sjukdomar och

enligt utredningen räknas till de allmänfarliga.

Utredningen anser för sin del att den föreslagna smittskyddslagen ur

lagteknisk synpunkt inte bör förses med någon förteckning över allmänfarliga

sjukdomar. Kungl. Maj:t bör i stället få befogenhet att förordna

om samtliga sjukdomar. Förslaget innebär att sjukdomsförteckningen i sin

helhet flyttas över till den administrativa författningen, smittskyddskungörelsen.

Vidare anser utredningen att den nuvarande möjligheten för länsstyrelsen

att lokalt och för begränsad tid förordna att annan sjukdom än allmänfarlig

skall betraktas som sådan bör bestå. Bestämmelsen har visat sig

värdefull och erbjuder en smidig anpassning till uppstående situationer.

Utredningen anser att den nuvarande skyldigheten att anmäla misstänkta

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj ds proposition nr 36 år 1968

fall av epidemilagsjukdom bör bestå men att det är opraktiskt att anmälan

lämnas till någon annan än läkare. Hälsovårdsnämnds åtgärd måste ju

ändå bli att underrätta stads- eller tjänsteläkare. Utredningen föreslår därför

att anmälan skall göras direkt till tjänsteläkare och i förekommande

fall stadsläkare som är förman för tjänsteläkarna i kommunen. Även om

anmälningsskyldigheten enligt utredningens mening har begränsat värde

bör den bestå av principiella skäl. Allmänheten har ofta ringa möjlighet

att bedöma vilken sjukdom som föreligger. Straff bör liksom enligt gällande

lag kunna följa på underlåtenhet att anmäla även om det torde komma

att krävas ytterligt sällan.

Utredningen finner inte anledning förorda någon ändring av gällande

bestämmelser vad gäller provinsialläkares skyldigheter, när han mottagit

underrättelse om misstänkt fall av allmänfarlig sjukdom. Det åligger honom

i tjänsten att resa till platsen för sjukdomsfallet, om han finner det

påkallat och någon annan läkare inte besökt den sjuke och meddelat föreskrifter.

Inträffar ytterligare fall av sjukdomen skall han åter bege sig till

platsen för att åstadkomma betryggande åtgärder mot att sjukdomen sprids.

Utredningen vill dock öppna möjlighet för provinsialläkare att i stället

för att själv bege sig till platsen ta i anspråk distriktssköterska eller personal

från hälsovårdsnämnd för att vidta eller övervaka smittskyddsåtgärder.

Som regel torde läkarbesök vara nödvändigt men det bör inte vara

obligatoriskt enligt utredningen.

Provinsialläkares besök skall ske i tjänsten och utan kostnad för den

sjuke, om det sker på grund av anmälan. Om han tillkallas av den sjuke

eller dennes anhöriga är besöket inte kostnadsfritt. Medicinalstyrelsen har

emellertid utfärdat cirkulär, vari styrelsen utgått från att även besök efter

tillkallande i regel bör betraktas som tjänsteresa. Det är i tillämpningen

praktiskt taget omöjligt att avgöra om besöket föranletts av anmälan eller

kallelse. Utredningen föreslår därför, att provinsialläkare som besöker en

sjuk skall göra det kostnadsfritt, oavsett om han tillkallats eller inte.

Enligt epidemilagen gäller en särskild ordning för städer, varmed numera

får förstås städer med stadsdistriktsläkare som tjänsteläkare. I dessa

åligger det hälsovårdsnämnd, som får underrättelse om misstänkt sjukdomsfall,

att tillkalla läkare och bestrida kostnaderna för besöket. Utredningen

ser ingen anledning att behålla särbestämmelsen för dessa städer.

Vad utredningen föreslagit bör gälla alla slag av tjänsteläkare.

Enligt en särskild bestämmelse i epidemilagen är tjänsteläkare berättigad

att få tillträde till den sjuke och göra nödvändiga undersökningar på denne

och hans familj. Han har också vissa befogenheter i fråga om avlidna.

Utredningen anser att undersökningsrätten bör finnas kvar och gälla

såväl sjuka som smittbärare och misstänkta sådana. Undersökningsberät
3

— Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 36

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

tigad bör vara inte bara tjänsteläkare utan även annan läkare som denne

funnit erforderligt remittera vederbörande till. Även i fortsättningen bör

skyldighet finnas att lämna undersökningsmaterial eller tåla att sådant tas.

Utredningen anser inte bestämmelser beträffande avlidna nödvändiga.

Epidemilagen föreskriver sjukhusvård som normal åtgärd, när lagen är

tillämplig. Den sjuke får vårdas utom sjukhus om hälsovårdsnämnden

funnit att det kan ske utan fara för smitta. Utredningen föreslår ingen ändring

i rådande ordning med sjukhusvård som huvudregel.

Utredningen anser emellertid, att det skulle vara en vinst ur det allmännas

synpunkt om en sjuk som inte utgör någon smittrisk fick vårdas

utom sjukhus och anser därför att en prövning bör ske om öppen vård är

godtagbar. Denna bör ske snabbt och därför företas av läkare i stället för

hälsovårdsnämnd. Prövningsrätten bör tilläggas den tjänsteläkare, stadsläkare

eller motsvarande läkare som enligt 9 § hälsovårdsstadgan får delta

i hälsovårdsnämndens sammanträden. Vid tuberkulos bör samråd ske med

centraldispensärens läkare. Begär patienten det bör ärendet hänskjutas till

hälsovårdsnämnden. Så länge medgivande till öppen vård inte lämnats,

är patienten skyldig att underkasta sig sjukhusvård. Den föreslagna ordningen

fordrar om den genomförs, att infektionsklinikerna ges ordentliga

resurser för öppna mottagningar. Utredningen framhåller att huvudmännen

bör beakta detta.

Utredningens förslag går sålunda ut på en allmän föreskrift om skyldighet

att låta inta sig på sjukhus skall gälla, såvida ej grundad anledning

finns att antaga, att betryggande isolering kan anordnas i öppen vård eller

att eljest fara för smittas spridning inte föreligger.

Den som inte intas på sjukhus måste likväl, anser utredningen, finna sig

i den isolering eller inskränkning i sin verksamhet, som fordras för att

hindra smittas spridning. Samma läkare som prövar frågan om öppen vård

tar också ställning till sådana åtgärder. Hänskjutande till hälsovårdsnämnd

bör ske, om den sjuke begär det. I avvaktan på nämndens beslut skall läkaren

kunna meddela interimistiska föreskrifter.

De föreslagna bestämmelserna avser även tuberkulos i smittsamt skede

vilket är en ändring i förhållande till gällande rätt.

Under utredningsarbetet har ifrågasatts om tjänsteläkarna i allmänhet

besitter tillräcklig kunnighet och erfarenhet för att på ett tillfredsställande

sätt handha den prövning, som enligt det föregående uppdras åt dem, liksom

andra befogenheter inom epidemivården. Under nu rådande förhållanden

med talrika vakanser på dessa tjänster och ofullständigt utbildade vikarier

måste onekligen viss tvekan råda om tjänsteläkarna över lag besitter

erforderlig kompetens på området. Principiellt anser dock utredningen

att beslutanderätten inte bör läggas på högre plan än tjänsteläkarnivån.

Det måste ju här oftast bli fråga om omedelbara åtgärder. För att undan
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

röja de anförda betänkligheterna föreslår utredningen i stället, att länsläkarna

ges uttrycklig befogenhet att meddela tjänsteläkarna råd och

anvisningar i ämnet. Då det gäller tuberkulosen förutsätter utredningen,

att anvisningar endast meddelas i samråd med centraldispensärläkare i

länet. Denna befogenhet bör ej gälla endast den här aktuella prövningen

utan avse samtliga hänseenden, i vilka tjänsteläkarna enligt den nya lagstiftningen

föreslås få rätt att träffa avgöranden.

Vad som gäller sjuk bör enligt utredningen också tillämpas på den som

misstänks vara sjuk liksom på smittbärare och misstänkta sådana. Smittbärare

torde ofta kunna erhålla öppen vård.

Utredningen erinrar om att smittbärare enligt lagen den 18 maj 1956 (nr

293) om ersättning åt smittbärare har rätt till viss ersättning av statsmedel

under förutsättning att vederbörande genom myndighets ingripande underkastats

observation, isolering eller inskränkning i fråga om arbete till

förekommande av att smitta sprids.

En förutsättning för att ersättning skall kunna utgå är alltså att en myndighet

ingripit. Upptäcks en smittbärare i öppen vård antar utredningen

att han regelmässigt blir föremål för sådant ingripande i någon form. Förhållandet

är annorlunda med dem som tagits in på sjukhus och som kliniskt

tillfrisknar men fortfarande är smittbärare. För att en sådan patient skall

bli ersättningsberättigad förutsätts att läkaren anmäler honom till myndighet,

som kan besluta om ingripande mot honom. Utredningen konstaterar

att sådan föreskrift saknas i gällande författningar. Utredningen föreslår,

att i den nya lagstiftningen intas en särskild bestämmelse om skyldighet

för sjukhusläkare att anmäla sådana fall till tjänsteläkaren resp. stadsläkaren,

dvs. till läkare som enligt utredningens förslag är den som i första

hand beslutar om åtgärd. Utredningen förutsätter, att dessa läkare, då de

utövar ifrågavarande beslutanderätt, kan betecknas som myndighet.

Utredningen anser att kommunen även i fortsättningen bör ombesörja

smittrening. Vad gäller sjuktransportfordon bör reningen åligga den kommun

varifrån transporten utgått. Landstingen bör som huvudmän för ambulansväsendet

svara för reningen av ambulanser och staten för sina transportmedel.

För det sistnämnda fordras enligt utredningen ingen särskild

föreskrift.

Epidemilagens bestämmelser om förbud att i vissa fall begagna bostadslägenhet

där sjukdomsfall inträffat och att upplåta lägenhet för bostad eller

samling av människor innan smittrening skett, anser utredningen föråldrade,

varför man föreslår att de utgår. Detsamma bör gälla bestämmelsen

att hälsovårdsnämnden kan påfordra att utbrott av epidemilagssjukdom

skall kungöras från predikstolen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Epidemilagen innehåller en del bestämmelser som gäller för alla smittsamma

sjukdomar. Sålunda ges hälsovårdsnämnderna rätt att förbjuda

envar, som befaras överföra smittsam sjukdom, att besöka skola, konfirmationsundervisning

eller offentlig tillställning. I den mån förbud behövs bör

det, anser utredningen, gälla jämlikt de allmänna bestämmelserna om skyldighet

för misstänkt sjuk att underkasta sig isolering eller annan begränsning

i sin verksamhet. Bestämmelser för andra än allmänfarliga sjukdomar

anses inte påkallade.

Epidemilagen innehåller också anvisningar till hälsovårdsnämnderna att

hos vederbörlig myndighet begära att skolundervisning inställs och att onödiga

folksamlingar förhindras. Dessa anvisningar ger exempel på åtgärder,

som en hälsovårdsnämnd kan behöva vidta för att motverka spridning

av en smittsam sjukdom. Att särskilt ange dessa exempel i författningstexten

synes utredningen inte erforderligt. I utredningens förslag ingår dessa

i den allmänna föreskriften att vidta de åtgärder, som kan erfordras till

förekommande av sjukdomens ytterligare utbredning.

Någon motsvarighet till epidemilagens föreskrifter om rapportskyldighet

för hälsovårdsnämnderna gentemot länsstyrelsen är enligt utredningen inte

erforderlig i fortsättningen. Under hänvisning till allmänna ordningsstadgan

den 14 december 1956 (nr 617) och lagen samma dag (nr 618) om allmänna

sammankomster, vari finns bestämmelser om åtgärder för att förebygga

folksamlingar, föreslår utredningen att bestämmelserna i epidemilagen

om länsstyrelsernas åtgärder för att förhindra folksamlingar skall

utgå.

Straffbestämmelser bör enligt utredningen gälla för lägenhetsinnehavare,

som försummar sin skyldighet att anmäla sjukdomsfall, och för patient i

öppen vård som inte iakttar de föreskrifter som meddelats honom för undvikande

av smittspridning. Därjämte föreslår utredningen straff för den

som hjälper någon att avvika från sjukhus där han intagits med stöd av

lagen. Utöver nu angivna fall anser utredningen inte några straffbestämmelser

erforderliga.

Utredningen anser det vara av vikt att det finns möjlighet att begära polishandräckning,

när det är fråga om åtgärder som måste företas omedelbart.

Man föreslår därför, att handräckning skall kunna erhållas, om den sjuke

vägrar att låta sig undersökas av läkare eller att tillhandahålla läkaren eller

hans biträde erforderligt undersökningsmaterial eller vägrar låta sådant

tas. Detsamma skall gälla om han vägrar att låta inta sig på sjukhus eller

tillfällig sjukvårdslokal eller om han avviker från sjukhus där han tagits

in eller om den som skall verkställa smittrening vägras tillträde till lokal som

skall smittrenas.

Med sjuk person jämställer utredningen smittbärare och misstänkta fall.

I frågor om läkarundersökning eller undersökningsmaterial bör tjänste
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

läkare vara berättigad att påkalla handräckning, anser utredningen, men i

övrigt bör det ankomma på hälsovårdsnämnden att begära sådan. Då det

gäller återförande av den som avvikit från sjukhus, kan det enligt utredningen

diskuteras, om det inte borde ankomma på sjukhusläkaren att begära

handräckning, men utredningen har stannat för att detta bör vara

eu uppgift för hälsovårdsnämnden. Man har därvid beaktat att man i

möjligaste mån bör undvika att ålägga sjukhusläkarna polisiära uppgifter

och att det ändå är hälsovårdsnämndernas angelägenhet att övervaka dem,

som befinner sig utanför sjukhusen. Hälsovårdsnämnden bör följaktligen

från fall till fall pröva om återintagning fordras. Sjukhusläkaren måste

dock alltid underrätta hälsovårdsnämnden om avvikande, så att denna får

tillfälle att verkställa sin prövning.

Enligt utredningen kan det hända, att sjukhusläkare inte finner det nödvändigt

att hålla kvar en patient på sjukhuset, oaktat denne ej är smittfri.

Omständigheterna kan vara sådana, att smittfarligheten elimineras om patienten

iakttar vissa förhållningsregler, avhåller sig från viss verksamhet

etc. Utskrivning med erforderliga förbehåll är då, menar utredningen, i

princip motiverad. Om en sjukhusläkare har ett dylikt fall, bör han i god

tid innan utskrivning sker samråda med tjänsteläkaren resp. stadsläkaren

i den kommun där patienten avser att vistas. Man bör kunna räkna med att

samrådet leder till att sjukhusläkaren och läkaren i den öppna vården kommer

överens om både huruvida utskrivning kan ske och de villkor varmed

den bör förenas.

Det är utredningens uppfattning, att om utskrivning sker av patient som

här avses det bör åligga sjukhusläkaren att genast skriftligen underrätta

hälsovårdsnämnden och länsläkaren. Underrättelsen bör innehålla uppgift

om de föreskrifter som meddelats patienten till förekommande av smittas

spridning.

Veneriska sjukdomar

1 LV räknas till könssjukdomar syfilis (lues), enkelt veneriskt sår

(ulcus molle, mjuk schanker) och dröppel (gonorré) så länge sjukdomarna

är i smittsamt skede. Genom cirkulär har medicinalstyrelsen föreskrivit anmälningsplikt

för ytterligare en könssjukdom, nämligen lymphogranuloma

venereum (tidigare benämnd lymphogranuloma inguinale). Den nya lagstiftningen

bör enligt utredningen äga tillämpning på samtliga nu nämnda

fyra sjukdomar. Vissa ändringar av sjukdomsbeteckningarna anses dock

påkallade.

Syfilis (syphilis) bör enligt utredningen uppdelas på medfödd (congenita)

och förvärvad (acquisita). Benämningen enkelt veneriskt sår för ulcus molle

är numera ur bruk och utredningen föreslår att sjukdomen i fortsättningen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

benämns mjuk sclianker. Även beteckningen dröppel för gonorrhea brukas

numera sällan och bör ersättas av den allmänt vedertagna benämningen

gonorré. Vad den fjärde sjukdomen angår förordar utredningen som lämplig

svensk benämning veneriskt hjmfogranulom dvs. en direkt översättning

av latinets lymphogranuloma venereum.

Såsom sammanfattande benämning på ifrågavarande sjukdomar bör användas

veneriska sjukdomar, som är mera adekvat än könssjukdomar och

även accepterad i lagspråk.

Enligt nu gällande bestämmelser anses en venerisk sjukdom vara i smittsamt

skede, så länge symtom på smittsamhet föreligger eller förnyat framträdande

av sådana symtom är att befara. Utredningen tillfogar att smittsamt

skede föreligger även då sjukdomen befaras kunna överföras till avkomma

i fosterstadiet.

LV föreskriver, att den som angrips av könssjukdom skall underkasta

sig läkarbehandling och följa de föreskrifter som läkare meddelar angående

sjukdomens behandling eller för att hindra att smittan sprids. Dessa

bestämmelser utgör grundförutsättningen för att sjukdomarna skall kunna

bekämpas och skyldigheterna bör enligt utredningen finnas kvar i den

nya lagen. Utredningen föreslår dessutom, efter mönster av den danska

och den norska lagstiftningen på området, att skyldighet att söka läkare

skall gälla också för den som har anledning misstänka att han lider av

venerisk sjukdom.

Den som den veneriskt sjuke uppger som smittkälla är enligt LV skyldig

att efter anmaning av sundhetsinspektören förete läkarintyg utvisande om

han är smittad eller ej. Är han sjuk skall sundhetsinspektören anmana

honom att undergå läkarbehandling. Utredningen anser det nödvändigt

att även för framtiden ålägga uppgivna smittkällor dessa skyldigheter.

Utredningen anser inte att det räcker att smittkällan undersöks utan

undersökning måste också ske av personer till vilka den sjuke kan ha fört

smitta vidare — de s. k. kontakterna. Det är enligt utredningen en brist

i gällande lagstiftning att det inte finns någon sådan bestämmelse i synnerhet

som den sjuke ofta inte vet vem som är smittkälla och vem som är

kontakt. Utredningen föreslår en sådan lagbestämmelse efter dansk och

norsk förebild.

Enligt LV är läkare, som konstaterar venerisk sjukdom, skyldig dels att

meddela patienten vissa upplysningar och dels att utfråga honom om smittkällan.

Patienten skall upplysas om sjukdomens art och smittfarlighet och

erhålla föreskrifter om hur han skall behandla den och förekomma att den

sprids vidare. Om den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden oundgängligen

kräver det kan läkaren låta bli att tills vidare yppa något om sjukdomens

beskaffenhet. Detsamma gäller om den sjuke är under 15 år. Är den

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. May.ts proposition nr 36 år 1968

sjuke under 16 år skall målsman eller annan vårdnadshavare underrättas,

Att patienten upplyses om sjukdomens beskaffenhet och olika vägar för

smittas spridning är av väsentlig betydelse för ett effektivt bekämpande a''v

sjukdomen. Från denna regel finns enligt utredningens mening ingen anledning

att medge undantag.

Vad gäller läkares skyldighet att underrätta vissa underårigas vårdnadshavare

finner utredningen en sådan bestämmelse nödvändig. Detsamma bör

även gälla i fråga om den som är efterbliven eller eljest på grund av sjukdom

är ur stånd att ta vård om sig själv. Utredningen föreslår vidare att

läkaren efter danskt mönster får befogenhet att även underrätta vårdnadshavare

till barn mellan 16—18 år, om läkaren med hänsyn till omständigheterna

finner det påkallat.

Utredningen anser att den nuvarande skyldigheten för läkaren att söka

ta reda på smittkällan är av grundläggande betydelse för sjukdomens bekämpande.

Vid anmälan till sundhetsinspektören om sjukdomsfallet skall

läkaren ange vad han fått reda på om hur smittan överförts. Vet han namnet

på smittkällan skall han uppge personens namn och adress. Utredningen

ifrågasätter om det är nödvändigt att sundhetsinspektören alltid får uppgift

om smittkällans namn och adress och föreslår, att dessa uppgifter ej

skall behöva lämnas om läkaren själv undersökt den uppgivna smittkällan

eller denne styrkt att han undersökts av annan läkare. Detsamma föreslås

gälla kontakterna. De nu angivna skyldigheterna för läkare anser utredningen

böra fastslås i administrativ ordning.

Utredningen betonar att det är av största vikt att den sjuke blir underkastad

läkarundersökning och läkarvård och framhåller att man i värsta

fall får tillgripa handräckning för att uppnå detta. Utredningen erinrar om

att enligt nuvarande bestämmelser beslut kan meddelas utan föregående

varning vid uppenbar tredska från den sjukes sida. Straffansvar bör även

kunna utkrävas.

Enligt utredningen är det i många fall svårt för sundhetsinspektörerna

att förebringa sådan utredning att länsstyrelserna anser uppenbar tredska

föreligga så att anmaning kan underlåtas. Utredningen anser därför att

länsstyrelserna bör kunna besluta utan föregående anmaning i betydligt

större utsträckning än för närvarande. Det gäller här personer som förfar

i strid mot ett givet lagbud. Utredningen föreslår, att beslut skall få meddelas

utan anmaning, om det skäligen kan antas att en anmaning inte

skulle efterkommas. Sådan anledning kan grundas t. ex. på tidigare kännedom

om patienten.

I fråga om uppgivna smittkällor saknar länsstyrelsen nu möjlighet att

förordna om åtgärd utan föregående anmaning. Utredningen finner detta

vara en brist eftersom det finns fall där man visserligen inte konstaterat

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

att vederbörande är veneriskt sjuk men där det framgår av omständigheterna

att så med största sannolikhet är förhållandet. Utredningen föreslår

därför att anmaningsledet bör få överhoppas även beträffande den som

uppgivits som smittkälla under förutsättning att grundad anledning föreligger

att anta att denne är veneriskt sjuk och att det skäligen kan antas,

att anmaning inte skulle efterkommas.

Någon motsvarighet beträffande kontakter har utredningen inte funnit

skäl föreslå.

Myndighetens beslut bör enligt utredningen gå ut på att den misstänkt

sjuke skall inställa sig hos läkare för undersökning och den sjuke för behandling

eller också att den sjuke skall låta inta sig på sjukhus för vård.

om synnerlig fara föreligger att han annars skulle sprida venerisk smitta.

LV innehåller ingen bestämmelse om att den sjuke skall inställa sig hos

läkare för behandling. Enligt utredningen torde man ha utgått från att

intagning på sjukhus alltid är påkallad i sådana fall. Utredningen anser

emellertid att myndigheterna bör ha möjlighet att besluta om öppen vård.

Utredningen finner det nödvändigt att det beträffande de landstingsfria

städerna i viss utsträckning uppdra åt hälsovårdsnämnderna att besluta

om åtgärder som här avses, även om det ur rättssäkerhetssynpunkt skulle

vara mer tillfredsställande om förordnanderätten alltid låg hos länsstyrelserna.

Utredningen föreslår dock att beslut om intagning på sjukhus för vård

alltid skall ankomma på länsstyrelse. Dessa ärenden är relativt fåtaliga och

torde inte innebära någon större belastning för länsstyrelserna.

I samtliga fall bör enligt utredningen sundhetsinspektören liksom f. n.

vara berättigad att själv förordna om åtgärd, om fara är i dröjsmål.

Utredningen anser att den i LV använda beteckningen sundhetsinspektör

bör utgå. Utredningen föreslår att begreppet sundhetsinspektör byts ut mot

länsläkare, vilket begrepp i sig också rymmer förste stadsläkare. På grund av

de särskilda förhållandena i storstadsregionerna anser utredningen att medicinalstyrelsen

bör bemyndigas att befria förste stadsläkaren från uppgifter

med den veneriska sjukdomsvården för att i stället flytta över dessa på

länsläkare.

Utredningen tar upp spörsmålet om anmaningsförfarandet skulle kunna

flyttas från länsläkaren till den behandlande läkaren. Tidsmässigt borde

en sådan förenkling innebära en väsentlig vinst. Vid övervägande av detta

spörsmål måste dock vårdens organisation beaktas. Utredningen utgår

från att nuvarande möjlighet för patienterna att erhålla kostnadsfri undersökning

och behandling vid venerisk sjukdom skall bibehållas. Denna vård

bör liksom hittills meddelas dels av tjänsteläkare och dels vid särskilda

könspolikliniker. Den som inte vill utnyttja möjligheten av kostnadsfri

vård får anlita vilken läkare han önskar. Om den behandlande läkaren skulle

förpliktas att själv verkställa anmaning med rättslig verkan, kan det inte

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

gärna komma i fråga att föreskriva sådana skyldigheter för andra än tjänsteläkarna

och poliklinikernas läkare. Även om frågan sålunda begränsas

till dessa läkare, synes den dock långtifrån klar. Den ifrågasatta ändringen

skulle innebära, att dessa läkare belastades med viktiga uppgifter av väsentligen

kontorsmässig natur. Det är allmänt känt att tjänsteläkarna har en

betydande arbetsbörda. Könspoliklinikerna är bättre rustade att ge anmaningar

eftersom de regelmässigt förfogar över personal som skulle kunna

biträda med ifrågavarande uppgifter.

Utredningen föreslår, att lagtexten ges en sådan form att det i särskilda

fall blir möjligt för medicinalstyrelsen att förordna om en överflyttning av

anmaningsförfarandet från länsläkaren till behandlande läkare. Utredningen

har då närmast i tanke könspoliklinikerna men utesluter inte att även

tjänsteläkare erhåller dylik befogenhet. I den mån försöken slår väl ut och

ijänsteläkarnas stationer byggs ut och förses med lämplig biträdespersonal

kan det i en framtid bli möjligt att mera allmänt lägga anmaningsförfarandet

i händerna på den behandlande läkaren.

Utredningen tar vidare upp frågan om en effektivisering av den behandlande

läkarens anmälningsplikt. Enligt gällande bestämmelser skall

läkaren alltid göra anmälan till länsläkaren i det egna sjukvårdsområdet.

Om det visar sig, vilket ofta är fallet, att den anmälde vistas inom ett annat

sjukvårdsområde, skall länsläkaren vidarebefordra anmälan till sin kollega

i det andra området. Detta medför onödig omgång. Utredningen anser inte att

nagot binder möter mot att lata en länsläkare anmana en person även om

denne vistas inom annat sjukvårdsområde. Åtlyds inte anmaningen, bör

dock beslut om vård, handräckning etc. ankomma på länsstyrelsen i vistelselänet.

Om närmare efterforskning av adress in. m. erfordras bör också

länsläkaren i vistelselänet överta ärendet. Författningstexten bar därför

getts en formulering som gör ett överlämnande möjligt, om särskilda skäl

föreligger för ett sådant förfarande.

Är det fråga om fall där länsstyrelsen får meddela beslut utan föregående

anmaning bör enligt utredningen anmälan alltid överlämnas till länsläkaren

i vistelseområdet.

Nu gällande särbestämmelser, att anmälan skall gå till militär- eller anstaltslakare,

om den det rör är menig värnpliktig eller intagen i anstalt eller

häkte, vill utredningen upphäva. Anmälan bör även i de fallen ske till länsläkaren.

Utredningen förordar dock, att en avskrift av anmaningen om

möjligt sänds till berörda läkare för verkställighet.

Utredningen konstaterar att det ofta är en svår och krävande uppgift

att efterforska och spåra upp smittkällor. Den behandlande läkaren har

sällan möjlighet att lägga ner tillräckligt arbete på dessa uppgifter. Vid de

större könspoliklinikerna finns numera särskilda tjänstemän — kuratorer_

som biträder läkaren att spåra smittkällor. Utredningen anser det ange
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

läget, att kurator finns att tillgå vid varje poliklinik, i synnerhet som klientelet

i hög grad utgörs av unga och missanpassade som är i behov av stöd

och hjälp.

Kuratorer finns endast vid polikliniker. Tjänsteläkarna har inte tillgång

till sådan hjälp. Utredningen anser att distriktssköterskorna, som ofta har

god lokalkännedom, bör anlitas inom den veneriska vården och då särskdt

för efterforskning av smittkällor. Med hänsyn till vad utredningen föreslagit

i fråga om huvudmannaskapet bör hälsovårdsnämndernas personal även

kunna biträda.

Polisens tjänster anser utredningen bör tas i anspråk i sista hand sedan

sjukvårdens egna resurser för efterforskning blivit uttömda. Utredningen

anser emellertid att polisens medverkan är nödvändig i vissa fall, i synnerhet

i storstadsregionerna. Länsläkaren bör kunna påfordra polisens medverkan

direkt och utan att först göra hemställan hos länsstyrelsen. Om eu

sådan möjlighet inte kan anses följa av de allmänna bestämmelserna i polisinstruktionen,

yrkar utredningen på att en bestämmelse härom tas in i

smittskyddslagstiftningen.

Enligt LV har den som anmäler smittkälla för venerisk sjukdom en oinskränkt

rätt till anonymitetsskydd. Detta gäller även om anmälaren av ren

illvilja uppger en helt ovidkommande person.

Några delade meningar lär enligt utredningen inte kunna råda om att

det är klart otillfredsställande att även en medvetet falsk uppgift om smittkälla

eller kontakt kan lämnas utan att uppgiftslämnaren riskerar att få

sin anonymitet röjd. Även om fall av denna art torde vara mycket sällsynta,

bör lagstiftningen likväl inte skydda en sådan uppgiftslämnare. Utredningen

finner därför att en ändring bör ske och föreslår att länsläkare förpliktas

utlämna anmälarens namn, om det kan utredas att anmälan varit felaktig

och gjord i ond avsikt.

Ärendet bör enligt utredningen ha följande gång. Den anmälde förebringar

det material han åberopar till stöd för sitt påstående. Därefter infordrar

länsläkaren de uppgifter om anmälaren som finns tillgängliga hos den behandlande

läkaren. Om så erfordras får därefter anmälaren tillfälle att förklara

sig. Utredningen får fortgå med skriftliga yttranden och eventuellt

muntligt förhör med parterna till dess beslut kan fattas. Talan mot länsläkarens

beslut kan enligt länsläkarinstruktionen föras hos medicinalstyrelsen.

En bestämmelse av det föreslagna innehållet tror utredningen inte kommer

att belasta administrationen med hänsyn till att det endast torde bli

fråga om ett litet antal ärenden.

LV ålägger åklagare att göra skriftlig anmälan till sundhetsinspektören

om någon är skäligen misstänkt för vissa brott. Om den misstänkte är häktad

o o

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

för brottet anmäls misstanken till läkaren vid häktet. De brott som avses är

av två slag. Den ena kategorin omfattar våldtäkt, frihetskränkande otukt,

otukt med barn eller ungdom samt försök till sådant brott. Motivet till anmälningsskyldigheten

har varit, att personer som gör sig skyldiga till dessa

brott oftare än andra är behäftade med venerisk sjukdom. Detta motiv

finner utredningen inte längre bärande och föreslår att bestämmelsen utgår

i den nya lagstiftningen. I viss mån annorlunda menar utredningen att det

förhåller sig med anmälningsskyldigheten vid den andra kategorin av brott,

nämligen brott mot LV bestående i att veneriskt sjuk person med vetskap

eller misstanke om sin sjukdom övar samlag med annan. Denna anmälningsskyldighet

korresponderar mot den rätt som åklagare och domstol

äger enligt lagen att på begäran få besked om utfallet av den föranstaltade

läkarundersökningen om någon misstänks för sådant brott. Med denna

bestämmelse torde enligt utredningen avses den undersökning som sker på

sundhetsinspektörens ingripande i anledning av åklagarens anmälan. Utredningen

anser att undersökningen har ringa värde ur bevissynpunkt, eftersom

den misstänkt sjuke mycket väl kan vara återställd då den företas och

finner inte heller anledning bibehålla någon anmälningsskyldighet för åklagare

i detta hänseende.

Vårdkostnader m. m.

Utredningen har efter samråd med 1961 års sjukförsäkringsutredning

lagt fram ett förslag om avgiftsfria förmåner vid smittsamma sjukdomar.

Vad gäller allmänfarliga sjukdomar utom tuberkulos föreslår utredningen,

att diagnostiseringen av dessa sjukdomar liksom nu i allmänhet skall ske

utan kostnad för den enskilde. Kostnaderna för vård i hemmet bör bestridas

på samma sätt som vid andra sjukdomar.

Vad gäller sluten vård föreskriver epidemilagen att denna skall vara kostnadsfri

för patient på allmänt ram på epidemisjukhus och jämställd inrättning.

Vad som gäller de sjuka skall också gälla för smittbärare. Utredningen

tar upp frågan om den obligatoriska sjukförsäkringen numera

inte gör avgiftsbefrielsen onödig men stannar för att förorda att den bibehålls.

Detta motiveras främst med att även den som står utanför sjukförsäkringen

måste erbjudas vård. Utredningen pekar framför allt på sjömän

från ankommande fartyg. Kostnadsmässigt finner utredningen den

fria vården inte spela någon större samhällsekonomisk roll.

Beträffande tuberkulos erbjuder dispensärorganisationen f. n. kostnadsfri

diagnostisering samt råd och anvisningar för vården. Dessa förhållanden

har enligt utredningen varit av utomordentlig betydelse vid kampen

mot sjukdomen. Att avskaffa dessa förmåner vore därför att ta ett

steg tillbaka, menar utredningen, som förordar att de bibehålls.

Vad gäller den slutna vården ställer sig saken, framhåller utredningen,

helt annorlunda än beträffande övriga allmänfarliga sjukdomar. Den är inte

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

avgiftsfri f. n. Antalet vårddagar för de senare var 1964/65 86 919 under

det att motsvarande för tuberkulospatienter år 1964 var 477 059. Med hänsyn

till tuberkulosvårdens omfattning och därav följande ekonomiska konsekvenser

finner utredningen det lämpligast att ställning till frågan om

avgiftsfrihet vid sådan vård tas först i samband med prövningen av sjukförsäkringsutredningens

kommande förslag om sjukhusvården. Utredningen

anser inte ett sådant avvaktande böra förhindra att förslaget genomfors

i övrigt.

Enligt LV är undersökningar och öppen vård vid venerisk sjukdom kostnadsfri

hos tjänsteläkare och vid könspolikliniker. Detsamma gäller den

slutna vården liksom läkemedel och vissa intyg.

Kostnadsfriheten är enligt utredningen av utomordentlig betydelse för

bekämpandet av ifrågavarande sjukdomar. En viss del av klientelet underkastar

sig dock vården endast motvilligt och tvångsmedel måste ofta tillgripas.

Utredningen erinrar också om att sjömän är tillförsäkrade kostnadsfri

vård enligt den av Sverige ratificerade Brysselöverenskommelsen av år

1924. Utredningen förordar att samtliga åtgärder vid venerisk sjukdom även

i fortsättningen skall vara kostnadsfria för den enskilde.

Enligt vad som framgår av det föregående har utredningen uttalat sig

för att den kostnadsfria öppna tnberkulosvård som bedrivs vid dispensärer

bibehålls vid de nuvarande centraldispensärerna men att distriktsdispensärerna

upphör. De sistnämnda inrättningarnas uppgifter sköts av tjänsteläkare

och distriktssköterskor. Utredningen föreslår att centraldispensärerna

i fortsättningen kallas tuberkulosdispensärer.

Utredningen erinrar om att det enligt LV är provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare

som verkställer kostnadsfri undersökning och behandling

vid venerisk sjukdom. I städer med minst 20 000 invånare skall dessa uppgifter

fullgöras på särskilda könspolikliniker. Medicinalstyrelsen kan medge

befrielse tills vidare från skyldigheten att inrätta sådan poliklinik. Ersättning

till läkare utgår av statsmedel.

Vid övervägande av hur organisationen av den kostnadsfria vården vid

veneriska sjukdomar bäst bör ordnas, ställer utredningen frågan, om inte

den naturliga lösningen är, att den uppbyggs på samma sätt som annan

vård, dvs. samma läkare tas i anspråk i båda fallen. Härav följer också,

att det bör ankomma på samma huvudmän att sörja för båda vårdformerna,

och eftersom landstingen och de landstingsfria städerna enligt sjukvårdslagen

i princip har att ombesörja all den sjukvård, för vilken ersättning

krävs, borde de följaktligen även vara huvudmän för den vård som skall

lämnas avgiftsfritt.

Att låta landstingsstäder med minst 20 000 invånare utgöra egna distrikt

för den veneriska vård, som lämnas på poliklinik ter sig också för utredningen

föråldrat och strider mot de aktuella strävandena att koncentrera

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

alla sjukvårdande uppgifter till landstingen och motsvarande städer. Om

sjukvårdshuvudmännen inträder som huvudmän även på förevarande område,

behöver detta enligt utredningen inte innebära, att de även slutligt

skall stå för kostnaderna för vården.

Om den kostnadsfria vården samordnas med den avgiftsbelagda, innebär

det att vården utanför sjukhusen i landstingsområdena kommer att handhas

av tjänsteläkare, medan mera specialiserad vård tillhandahålls vid eller

i anslutning till sjukhus, där läkare med specialistutbildning står till förfogande.

Utredningen finner det av vikt att så många vårdbehövande som möjligt

bereds tillfälle till specialistvård. Tjänsteläkare får i allmänhet inte någon

mer betydande praktik beträffande veneriska sjukdomar. En annan viktig

fördel, som utredningen pekar på, är att det vid större mottagningar blir

möjligt att anlita kuratorer och annan personal för efterforskning av smittkällor.

Utredningen föreslår mot bakgrunden av det anförda, att huvudmannaskapet

för den kostnadsfria vården vid veneriska sjukdomar övertas av landstingen

och motsvarande städer. Detta innebär, att det får ankomma på vederbörande

sjukvårdsstyrelse att själv bestämma om vårdens organisation

efter vad som bedöms erforderligt och lämpligt efter sjukvårdsområdets

förhållanden. Utredningen finner det naturligt att detta sker i samverkan

med länsläkaren, som på grund av sina uppgifter vid bekämpandet av de

veneriska sjukdomarna har särskilda förutsättningar att bedöma vårdbehoven.

De vårdsökandes bosättningsort bör inte innebära någon inskränkning i

rätten att erhålla vård, framhåller utredningen. Många gånger söker sig

den sjuke till annan ort än hemorten av sekretesskäl och ett avvisande av

en sådan patient skulle få inte önskvärda följder.

Utredningen tar också upp frågan hur de kostnader skall bestridas som

uppstår i samband med att allmänheten bereds kostnadsfria förmåner.

Det gäller här kostnader för vård vid allmänfarliga och veneriska sjukdomar

och därvid också de som uppstår i samband med laboratorieundersökningar.

Kostnaderna för provinsialläkares tjänsteresor i anledning av allmänfarlig

sjukdom bestrids nu av statsmedel. Då kostnaderna är obetydliga

föreslår utredningen att dessa skall betalas av huvudmannen.

Utredningen föreslår vidare att kostnaderna för öppen vård vid veneriska

sjukdomar, som staten f. n. svarar för, skall övertas av sjukvårdshuvudmännen

men att statsbidrag skall utgå för ändamålet.

Övriga kostnader för den veneriska sjukvården — det gäller avgiftsfri

sluten vård och fria läkemedel — anser utredningen böra, i likhet med vad

som nu gäller, belasta huvudmännen resp. staten.

Vad gäller laboratorieundersökningar erinrar utredningen om att un
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

dersökning för diagnostiserande av karantänssjukdomar är avgiftsfri sedan

gammalt. Kostnaderna för övriga i epidemilagen upptagna sjukdomar

betalas av sjukvårdshuvudmännen. Beträffande tuberkulos saknas bestämmelser.

Detta betyder, att den som söker vård inom dispensärorganisation

får undersökningarna kostnadsfritt -— de faller då på sjukvårdshuvudmannen

— medan den som konsulterar annan läkare får betala kostnaderna

själv. Laboratorieundersökningar för påvisande av veneriska sjukdomar

bekostas av staten om de utförs på statens bakteriologiska laboratorium

(SBL) eller vissa kommunala laboratorier. I övrigt faller kostnaderna

på sjukvårdshuvudmännen.

Utredningen föreslår ingen ändring i fråga om kostnader för laboratorieundersökningar

vid allmänfarliga sjukdomar. Genom att tuberkulosen hänförts

till de allmänfarliga sjukdomarna bör enligt utredningen även laboratorieundersökningar

i öppen vård vid denna sjukdom bekostas av huvudmannen.

Då tuberkulos endast i sällsynta fall diagnostiseras i öppen vård

utan anlitande av dispensärorganisation, innebär detta inte någon ändring

av betydelse.

Gällande lydelse av epidemilagen har enligt utredningen vållat tolkningssvårigheter

genom att det talas om prov från »den sjuke» eller personer i

hans närmaste omgivning. Det har nämligen förekommit, att provtagning

beordrats utan att något sjukdomsfall inträffat i den närmaste omgivningen.

Normalt bör provtagning aktualiseras endast i anknytning till ett sjukdomsfall

i omgivningen. Emellertid anser utredningen att bestämmelsen bör ges

en sådan lydelse, att den täcker alla fall, där läkare i öppen vård eller hälsovårdsnämnd

funnit erforderligt att påkalla laboratorieundersökning.

Vad härefter angår laboratorieunder sökningar vid veneriska sjukdomar

har utredningen övervägt om statens utgifter för dessa undersökningar skulle

kunna sammanräknas med statens övriga kostnader för veneriska sjukdomar

och därefter fördelas mellan huvudmännen enligt den föreslagna planen.

Gällande ordning är ur administrativ synpunkt praktisk för SBL genom

att laboratoriet utför undersökningarna avgiftsfritt och därför inte behöver

verkställa några debiteringar och bokföra kassatransaktioner. För de kommunala

laboratorier som anlitas är förhållandet omvänt, då de får ta ut

ersättning av staten för sina tjänster. Om man går över till årlig klumpersättning

av statsmedel till varje huvudman, medför detta en ökad arbetsbelastning

för SBL som då måste ta ut ersättning för varje undersökning.

För de kommunala laboratorierna skulle å andra sidan en viss förenkling

vinnas, eftersom de då inte behöver debitera några kostnader för de undersökningar

som de utför åt sin huvudman. Emellertid utför dessa laboratorier

i stor utsträckning undersökningar även för andra sjukvårdsområden

och för dessa skulle de få ersättning av vederbörande huvudman. Vinsten av

eu omläggning skulle alltså bli av mycket begränsat värde.

Vidare framhåller utredningen att det visat sig föreligga stora tekniska

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

47

svårigheter att ur tillgängligt material framräkna vilka undersökningar som

hänför sig till de olika sjukvårdsområdena, varför någon säker grund för

en fördelningsplan beträffande kostnaderna saknas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utredningen att det inte föreligger

skäl att föreslå någon ändring med avseende på sättet för bestridande

av kostnaderna för laboratorieundersökningar vid veneriska sjukdomar.

Sjukvårdslagen

Utredningen erinrar om att sjukvårdslagen definierar förekommande typer

av sjukhus i vår sjukvårdsorganisation. Det finns specialsjukhus för tuberkulosvård

— sanatorium och tuberkulossjukstuga — och vidare för infektionssjukvård

— epidemisjukhus och epidemisjukstuga. Utredningen framhåller,

att man strävar efter att knyta all kvalificerad sjukhusvård till

lasaretten. Fristående specialsjukhus anordnas numera endast undantagsvis.

Sanatorier har nedlagts och ersatts av lungkliniker vid lasaretten. I motsvarande

mån har infektionskliniker trätt i stället för epidemisjukhus.

Utredningen ifrågasätter om man bör behålla benämningarna sanatorium

och epidemisjukhus. Genom en ändring i sjukvårdslagen har termen mentalsjukhus

utgått ur sjukvårdslagen, varför dessa sjukhus i fortsättningen

kommer att hänföras till kategorin lasarett. Då det praktiska behovet av

en benämning på dessa sjukhus, som skiljer dem från de hittillsvarande

lasaretten, är betydligt större än motsvarande behov med avseende på sanatorier

och epidemisjukhus, anser utredningen att även termerna sanatorium

och epidemisjukhus bör utgå ur lagen och att alltså dessa sjukhus i fortsättningen

hänförs till lasarettskategorin.

Benämningen sanatorium finner utredningen mindre lämplig eftersom

den har fått en bestämd syftning på tuberkulosvård under det att dessa

sjukhus fått en ökad roll som behandlingscentral för lungsjukdomar över

huvud taget.

Numera finns epidemisjukhus eller infektionsklinik i alla sjukvårdsområden

utom ett. Utredningens förslag om utmönstring av begreppet epidemisjukhus

påkallar ändring i sjukvårdslagen. Därvid aktualiseras även frågan

om skyldighet för varje huvudman att ha lungklinik eller motsvarande sjukhus,

eftersom tuberkulosen föreslagits ingå i de allmänfarliga sjukdomarna.

Detta krav fylls f. n. av samtliga huvudmän utom en.

Enligt utredningens mening finns det numera inget behov av att i lagen

precisera huvudmännens vårdskyldighet vid ifrågavarande sjukdomar mera

än vid andra sjukdomar. Att sluten vård skall kunna meddelas vid de smittsamma

sjukdomarna följer av den allmänna bestämmelsen i 3 § sjukvårdslagen.

Är det i något fall mera rationellt för en huvudman att bereda viss

vård i samarbete med annan, finns det ur det allmännas synpunkt inget att

erinra däremot.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Utredningens förslag att tillskapa en gemensam lagstiftning för de sjukdomar

som behandlas i epidemilagen, tuberkulosförordningen och LV har

vunnit allmän anslutning bland remissinstanserna. Kommitténs förslag om

smittskyddslag tillstyrks i huvudsak av riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen,

tullstyrelsen, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands,

Hallands, Skaraborgs och Västmanlands län, landstingen i Uppsala,

Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus läns

landsting, Svensk sjuksköterskeförening, Svensk kuratorsförening och Sveriges

hälsovårdskonsulenters förening.

Riksåklagaren anser vad utredningen anfört om fördelarna av en enhetlig

lagstiftning beträffande smittsamma sjukdomar vara övertygande och tillstyrker

också att de bestämmelser av lags natur som behövs sammanförs

till en smittskyddslag och de administrativa föreskrifterna till en smittskyddskungörelse.

Riksåklagaren har heller inte något att erinra mot materialets

fördelning mellan lagen och kungörelsen.

Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) framhåller att det inte finns

någon principiell skillnad i epidemiologiskt avseende mellan de grupper av

sjukdomar som det är fråga om. I allt väsentligt bekämpas de likartat.

Smittkällor och kontakter spåras genom epidemiologisk utredning, framför

allt med hjälp av mikrobiologiska metoder, och vidare spridning förhindras

genom behandling och isolering av den smittförande. Lagstiftningen bör därför

vara gemensam för de smittsamma sjukdomarna.

De medicinska fakulteterna vid rikets universitet som genom universitetskanslers

ämbetet beretts tillfälle att yttra sig tillstyrker principiellt en gemensam

lagstiftning på området. Detsamma gäller försvarets sjukvårdsstyrelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att det har mycket stora fördelar

att hithörande sjukdomar sammanförs till gemensam behandling och

finner det väl motiverat att de allmänfarliga sjukdomarna upptas i kungörelse

i stället för lag, vilket underlättar ändringar. Länsstyrelsen i Jönköpings

lån anser att den föreslagna ordningen kan leda till ökad effektivitet i fråga

om bekämpandet av de veneriska sjukdomarna. I fråga om upptagande av

tuberkulos bland de allmänfarliga sjukdomarna, med den skärpning i förhållande

till tuberkulosförordningens regler som det innebär, har länsstyrelsen

varit något tveksam. Med hänsyn bl. a. till behovet att kunna mer effektivt

ingripa mot tuberkulossjuka med sociala anpassningsproblem, som

alkoholmissbrukare, tillstyrks dock förslaget. Länsstyrelsen i Kalmar län

anser inte särbestämmelser i fråga om de veneriska sjukdomarna utgöra

opaginerad Kontrollera mot PDF

4!)

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

något hinder mot gemensam reglering. Av samma åsikt är bl. a. länsstyrelserna

i Kristianstads, Gävleborgs och Jämtlands län.

Ingen av remissinstanserna motsätter sig förslaget att kommunerna skall

svara för erforderliga åtgärder till skydd mot smittsamma sjukdomar.

Inte heller har det rests invändningar mot att det närmaste inseendet

över verksamheten skall åvila kommuners hälsovårdsnämnd.

Örebro läns landsting framhåller dock, att utvecklingen snabbt går därhän,

att det blir nödvändigt att göra en översyn av bestämmelserna om

förebyggande sjukvård och hälsovård för att ge sjukvårdshuvudmännen

tull tillgång till och fullt ansvar för de instrument som till stor del reglerar

sjukvårdsbehov och efterfrågan. För att nå effektivitet bör de ansvariga

huvudmännen ges möjlighet och skyldighet att svara också för allmänt

och individuellt förebyggande verksamhet. I avvaktan på en reform kan

landstinget dock godta utredningens förslag i fråga om huvudmannaskap.

Blekinge läns landsting ställer sig tveksamt till frågan om utredningen

åstadkommit en avsedd anpassning till medicinsk utveckling och

organisationsförändringar vad gäller hälsovård och öppen sjukvård. Utskottet

anser att verksamheterna bör samordnas. De medicinska ledarna för

epidemi- och tuberkulosvård, dvs. överläkarna för den slutna vården, har

lämnats utanför. Det naturliga skulle enligt landstinget vara att organisationen

även författningsmässigt byggdes upp inom resp. vårdområde med vederbörande

överläkare som medicinsk ledare. Med tanke på utvecklingen

mot en allt längre gående specialisering i läkarnas utbildning finner landstinget

det angeläget att de på ifrågavarande område specialutbildade läkarna

även får bli de medicinska ledarna, vilket bör komma till uttryck i lagtexten.

Remissinstanserna har också godtagit, att länsstyrelsen får till uppgift

att vaka över bekämpningen av smittsamma sjukdomar och tillse att ändamålsenliga

åtgärder vidtas.

Den föreslagna indelningen i allmänfarliga, veneriska och övriga smittsamma

sjukdomar har i allmänhet lämnats utan erinran. Statens bakteriologiska

laboratorium framhåller, att den enda grunden för att en sjukdom

skall hänföras till gruppen allmänfarliga sjukdomar — vid vilka i princip

frihetsberövande skall kunna ske — bör vara risken för smittspridning.

SBL anser att en konsekvent indelningsgrund skulle vinnas genom att sjukdomarna

indelas i karaktänssjukdomar och övriga. Den viktigaste indelningen,

som grundar sig på sjukdomarnas svårighetsgrad och smittsamhet

enligt internationell bedömning, skulle i så fall vinnas.

Malmöhus läns landsting finner sig inte kunna bilräda förslaget att förteckningen

över de allmänfarliga sjukdomarna införs i kungörelse med

hänsyn till de omfattande ingrepp, som med stöd av lagstiftningen kan företas

i medborgarnas livsföring. Förteckningen bör därför enligt landstinget

finnas i lagen. Länsstyrelsen får ändå möjlighet att i förekommande fall

tillfälligt hänföra viss sjukdom till de allmänfarliga.

4 — Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 36

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 3(1 år 1968

Allmänfarliga sjukdomar

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit förslaget att bibehålla skyldigheten

för lägenhetsinnehavare att tillkalla läkare eller underrätta tjänsteläkare

och motsvarande vid sjukdomsfall, som ger anledning misstänka allmänfarlig

sjukdom. Detsamma gäller i fråga om motsvarande skyldighet för

föreståndare på hotell och motsvarande, vårdanstalter, campingläger samt

befälhavare på fartyg. Göteborgs universitet anser dock anmälningsplikten

vara av så ringa betydelse ur epidemibekämpningssynpunkt att den bör

utgå ur lagen.

Stadsfullmäktige i Malmö pekar på att det kan vara svårt att avgöra vem

som är lägenhetsinnehavare och föreslår att det åläggs var och en att tillkalla

läkare vid misstanke om allmänfarlig sjukdom.

Sveriges läkarförbund anför, att anmälningsplikten för tuberkulosens del

torde vara tämligen meningslös och framhåller som önskvärt att bestämmelsen

utformas så att den endast gäller i fråga om sjukdomar som enligt

gängse uppfattning är av epidemisk karaktär. Inställningen delas av Västmanlands

läns landsting.

Enligt Svenska läkaresällskapet bör anmälningsplikt även åläggas rese

ledare under gruppresa.

Utredningens förslag om de skyldigheter som får åläggas den som drabbats

eller bär smitta av allmänfarlig sjukdom har i allmänhet godtagits.

Västmanlands läns landsting manar dock till viss varsamhet vad gäller

behandlingen av tuberkulospatienter under hänvisning till att lagstiftningsförslaget

innebär en skärpning för denna patientgrupp. Alltför tvångsmässiga

förhållanden kan leda till att strävandena att utrota tuberkulosen motverkas.

Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka framhåller att det bortsett från

den medicinska motiveringen och bakgrunden till utformningen av förslaget

måste te sig som en långt gående fullmakt till ingripanden av olika slag

mot den enskilda människan. Nu gällande tuberkulosförordning innebär en

viss gränsdragning i fråga om sjukdomens karaktär och förlopp: vad som

är smittsamt, sjukt eller friskt. Även om man förstår att det enligt förslaget

skall röra sig om smittfall, synes tuberkulosförordningen ge klarare besked.

Formuleringen har, då det gällt för de sjuka att efter fullbordad behandling

i olika sammanhang anpassa sig i samhällslivet, varit en styrka att kunna

åberopa. En tvångsinternering som kunde tyckas ligga som ett latent hot

över hela sjukdomsgruppen på 1930-talet kan inte vara aktuell år 1966 då

detta förslag till samordnad smittlagstiftning läggs fram. Även om man

understrukit att det gäller en liten grupp s. k. asociala smittspridare etc.

mot vilka samhället behöver ökade maktmedel, är det dock inte helt lik
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

K ungt. Maj:ts proposition nr 36 år 1968 Öl

giltigt för vanliga hyggliga medborgare hur lagstiftningen generellt utformas

för alla som berörs av hela det område lagen kommer att innefatta.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att stadsläkare skall erhålla samma

befogenhet som tjänsteläkare att anmoda den som lider av eller bär smitta av

allmänfarlig sjukdom att låta sig undersökas av läkare.

Utredningsförslagets föreskrift om skyldighet att tillåta att erforderligt

undersökningsmaterial tas finner Malmöhus läns landsting lämna alltför

mycket öppet för ingrepp i den personliga integriteten. Landstinget

erinrar om utredningens påpekande om angelägenheten av åtgärder för

att förbättra tjänsteläkarnas epideiniologiska utbildning och den faktiska

förekomsten av vakansvikarier på dessa tjänster. Landstinget föreslår, att

det för varje sjukdom föreskrivs i en särskild författning vilka prover

medicinalstyrelsen funnit erforderliga och som därför skall tas med stöd

av lagens bestämmelse. Om bland de föreskrivna proven upptas något

som är förenat med risk för sviter för patienten ifrågasätter landstinget, om

inte denne eller hans anhöriga bör ha valfrihet så långt möjligt mellan provtagning

eller en med hänsyn till sjukdomens art anpassad isolering. Landstinget

finner vidare, att den prövning hos hälsovårdsnämnden som står öppen

för person som är missnöjd med tjänsteläkares förordnande om vård eller

isolering är otillfredsställande. Någon reell omprövning blir det inte fråga

om, då tjänsteläkaren i fråga deltar i nämndens sammanträden med ställning

som medicinsk expert. Prövningen borde kunna ske hos länsläkaren

eller medicinalstyrelsen.

Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet förordar ett generellt isoleringskrav

vid de s. k. karantänssjukdomarna på grund av deras starkt

allmänfarliga karaktär. I övrigt bör, enligt fakulteten, isolering föreskrivas

i fall då den smittförande individen genom arten och graden av smittämnets

spridning bedöms vara uppenbart smittfarlig för omgivningen. Bedömningen

bör göras av tjänsteläkare och/eller hälsovårdsnämnd. Fakulteten vill nämna

att de av utredningen upptagna sjukdomarna representerar en stor spännvidd

i fråga om smittförande individers smittspridningsfrekvens.

I anslutning till skyldigheten att låta inta sig på sjukhus frågar sig Östergötlands

läns landsting om inte föreskrift att också undergå behandling

borde inskrivas i lagen i likhet med vad som föreslagits gälla i fråga om de

veneriska sjukdomarna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att länsläkaren bör besluta om intagning

på sjukhus eller tillfällig sjukvårdslokal av den som är behäftad med

allmänfarlig sjukdom. Samråd bör dessförinnan ske med vederbörande hälsovårdsnämnd.

I konsekvens härmed bör även länsläkaren besluta om utskrivning

av sådan person efter hälsovårdsnämndens hörande.

Utredningens förslag att tjänsteläkare eller motsvarande skall få avgöra

om en sjuk eller smittad skall få behandlas i öppen vård har godtagits av

flertalet remissinstanser. Från en del håll riktas dock anmärkningar. Medi
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

cinalstyrelsen anser, att länsstyrelsen bör medverka både när det avgörs

om någon bör vårdas utom sjukvårdsanstalt och när frågan gäller utskrivning

av smittbärare. Det föreligger behov av en enhetlig handläggning av

dessa ärenden. Endast i enkla rutinmässiga fall kan centralt eller regionalt

utfärdade direktiv anses tillräckliga.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att det är betänkligt att tilldela

tjänsteläkare ensam så stora befogenheter med tanke på att tjänsteläkarbefattningarna

ofta innehas av vikarier som saknar nödvändig epidemiologisk

erfarenhet. Länsstyrelsen föreslår någon form av samråd mellan tjänsteläkare

och hälsovårdsnämnd. Även länsstyrelsen i Jönköpings län finner

sådant samråd motiverat med hänsyn till att det närmaste inseendet över

smittskyddsverksamheten och ansvaret för denna föreslås vila på hälsovårdsnämnden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län hyser samma mening och

anser vidare att tjänsteläkaren skall vara obetagen att själv meddela beslut

tills vidare om inte nämndens avgörande kan avvaktas. Sistnämnda länsstyrelse

vill även fastslå skyldighet för tjänsteläkare och hälsovårdsnämnd

att inhämta länsläkarens yttrande i tveksamma fall. Enligt länsstyrelsen i

Östergötlands län bör avgörandet om den sjuke får vårdas i öppen vård tillkomma

hälsovårdsnämnden, eftersom nämnden torde besitta större lokalkännedom

än tjänsteläkaren och kan lägga fram fakta för denne. Överläkare

vid infektionsklinik bör ta liknande kontakt före utskrivning av

patient som bär smitta av allmänfarlig sjukdom.

Länsstyrelsen i Örebro län hyser tvekan om förslaget i fråga om öppen

vård skapar förutsättningar för att ärendena regelmässigt avgörs på från

medicinsk rättssäkerhetssynpunkt nöjaktigt sätt. Länsstyrelsen föreslår att

tjänsteläkaren efter sin undersökning skall överlämna redogörelse för denna

jämte sitt förslag rörande behandlingsform och föreskrifter till länsstyrelsen,

som sedan beslutar slutgiltigt efter att ha hört länsläkaren. Om tjänsteläkaren

skulle finna att beslut från länsstyrelsen ej kan avvaktas skall han

få besluta själv tills vidare. Hans beslut skall då utan dröjsmål underställas

länsstyrelsen.

Svenska kommunförbundet finner beslut om öppen vård böra anförtros åt

länsläkaren, om inte länsstyrelsen anses lämpligare. Länsläkaren kan få

juridiskt biträde av länsstyrelsens personal och länsstyrelsen kan få de

medicinska aspekterna belysta av länsläkaren. Förbundet hävdar, att oavsett

vilkendera av länsstyrelse eller länsläkare som får beslutanderätten

så tillgodoses rättssäkerhetsaspekter och medicinska synpunkter bättre än

om hälsovårdsnämnd skall vara beslutande myndighet.

dli i

Sveriges läkarförbund finner att dispensärläkare, som särskilt sakkunnig

på området, bör besluta om öppen vård i fråga om tuberkulospatienter.

Tjängttplåkare och motsvarande saknar tillräcklig erfarenhet av sjukdomen.

Remissinstanserna har inte rest några invändningar mot utredningens

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungi. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

förslag vad gäller hälsovårdsnämndens uppgifter i samband med att allmänfarlig

sjukdom inträffat eller misstänks ha inträffat.

I fråga om smittrening av den sjukes bostad, andra lokaler där han uppehållit

sig, gång- och sängkläder samt fordon som han färdats i har vissa

anmärkningar framförts. Statens bakteriologiska laboratorium framhåller

att smittrening ingalunda erfordras vid samtliga fall av allmänfarlig sjukdom

och föreslår därför att paragrafen omformuleras så att smittrening skall

utföras i den utsträckning och på det sätt som föreskrivs i anvisningar av

medicinalstyrelsen. Universitetskansler sämbetet är genom medicinska fakulteten

vid Göteborgs universitet inne på samma tankegångar. Sveriges läkarförbund

finner att smittreningsbestämmelserna ej är realistiska eller praktiskt

genomförbara då det gäller tuberkulos. Rening bör ej ske efter exempelvis

engångstransport av person som lider av öppen tuberkulos eller njurtuberkulos

med bakteriehaltig urin. Svenska läkaresällskapet finner det påkallat

med särskilda bindande föreskrifter även beträffande smittrening av

fordon som tillhör staten eller landstingskommun.

Det är otillfredsställande, anser länsstyrelsen i Uppsala län, att endast

hälsovårdsnämnden får begära handräckning för återförande till sjukhus av

patient som avvikit därifrån. Om sådan befogenhet inte skulle anses kunna

tillerkännas sjukhusläkaren borde åtminstone också länsläkaren ha sådan

rätt. Liknande uppfattning har länsstyrelsen i Örebro län som anser att det

skulle innebära både tidsvinst och förenkling av det administrativa förfarandet

om sjukhusläkaren fick begära handräckning. Länsstyrelsen i Norrbottens

län anser att i brådskande fall sjukhusläkaren skall kunna anmäla

avvikandet till tjänsteläkaren som därefter skulle få begära handräckning.

Detta skulle ske under förutsättning att han ej fick kontakt med hälsovårdsnämndens

personal.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter om det föreligger ett behov av att

straffsanktionera anmälningsskyldigheten vid inträffade sjukdomsfall.

Läkare torde ändå regelmässigt tillkallas och skulle så inte ske kan

det antas bero på religiösa föreställningar, som inte påverkas av hot om

bötesstraff. Fall kan dock tänkas där en straffsanktionerad anmälningsskyldighet

har betydelse — t. ex. i fråga om innehavare av hotell. Riksåklagaren

vill därför inte motsätta sig bestämmelsen. Värmlands läns landsting

ifrågasätter, om det är nödvändigt med straffbestämmelse för lägenhetsinnehavare,

som försummar sin skyldighet att anmäla sjukdomsfall.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser, att den straffbelagda bestämmelsen om

allmänhetens anmälningsskyldighet är av begränsat värde beroende på allmänhetens

ringa möjlighet att bedöma om smittsam sjukdom föreligger.

Enligt stadsfullmäktiges mening bör bestämmelsen omarbetas eller utgå

helt.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Ma j:ts proposition nr 36 år 1968

Överståthållarämbetet framhåller, att straffbestämmelsen för den som

hjälper någon att avvika från sjukhus förutsätter en uttrycklig skyldighet

for den intagne att stanna kvar på sjukhuset. Med hänsyn till det finner

överståthållarämbetet att förslagets bestämmelse om skyldighet för den

sjuke eller smittbäraren att »låta intaga sig på sjukhus» bör förtydligas.

Riksförsäkringsverket erinrar om att det enligt lagen om ersättning åt

smittbärare fordras ingripande av myndighet för att smittbärare skall kunna

bli ersättningsberättigad. Verket finner det tveksamt om de läkare som utredningen

föreslår skall kunna göra ingripande kan betecknas som myndighet

och föreslår därför att det utsägs direkt i lagen, att ersättning kan utgå

på grund av ingripande av sådan läkare.

Veneriska sjukdomar

Remissinstanserna har inte funnit anledning till anmärkning mot utredningens

förslag, att den som lider av venerisk sjukdom eller har anledning

anta detta skall vara skyldig att uppsöka läkare, låta sig behandlas och

följa de föreskrifter som läkaren lämnar.

Utredningens förslag i fråga om anmaningsförfarandet i samband med

venerisk sjukdom eller misstanke därom har föranlett en del uttalanden

från remisshåll.

Statens bakteriologiska laboratorium finner det ur lagteknisk synpunkt

mindre lämpligt, att epidemibekämpningen delas upp mellan lokal och regional

instans och vänder sig mot att tjänsteläkare inte skall få rätt att anmana

sjuk eller smittad person att undergå undersökning och behandling m. m.

Inte bara tjänsteläkarna utan också länsläkarna har stor arbetsbörda. Det

föreslagna anmaningsförfarandet finner laboratoriet vara omständligt och

tyngande. En organisatorisk förenkling och en tidsvinst av stor betydelse i

epidemiologiska sammanhang skulle åstadkommas om även tjänsteläkarna

fick rätt att anmana personer bosatta inom sina distrikt. Tjänsteläkarna förutsätts

därvid få hjälp av lokal personal som hälsovårdstjänstemän och

distriktssköterskor för efterforskning av kontakter m. m.

Utredningens förslag att anmaningsbefogenheter skall kunna flyttas från

länsläkare till läkare i öppen vård vid poliklinik finner länsstyrelsen i Norrbottens

län väl kunna gå för sig under förutsättning att medicinalstyrelsens

utredning visat att förutsättningar finns för en fullgod administrativ handläggning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det vara av betydelse att anmaningen

verkligen kommer den därav berörde till lianda. Enligt praxis postbefordras

anmaningen som vanligt brev. Detta utgör ingen garanti för att försändelsen

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968 55

når rätt person. Länsstyrelsen finner det därför önskvärt, att särskilda föreskrifter

meddelas om i vilken ordning delgivning skall äga rum.

Överståthållarämbetet anser det angeläget att en effektivisering av åtgärderna

mot veneriska sjukdomar kommer till stånd. Det är viktigt att snabbheten

hos förfarandet ökas. Det förekommer enligt ämbetet ofta ett dubbelt

anmaningsförfarande därigenom att polisen regelmässigt gör ytterligare en

anmaning sedan sundhetsinspektörens inte haft avsedd verkan. Eftersom

polisens anmaning i det övervägande antalet fall leder till resultat görs i

och för sig ingen invändning mot polisens förfaringssätt. Det dubbla anmaningsförfarandet

medför dock en onödig tidsutdräkt. Ämbetet anser det

tveksamt om den föreslagna möjligheten för länsläkaren att underlåta anmaning

är tillräcklig och föreslår att hela anmaningsförfarandet blir föremål

för omprövning. Man bör därvid beakta att polisens anmaning f. n. har

bättre effekt än sundhetsinspektörens. Anmaningsförfarandet bör göras smidigt

och mindre byråkratiskt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tycker det är onödigt att polisen företar

anmaning. Handräckning bör lämnas så snart länsläkarens anmaning ej

följts. Även länsstyrelsen anser, att frågan om förfarandet mot de försumliga

veneriskt sjuka bör bli föremål för ytterligare överväganden.

Stockholms stadsfullmäktige finner det mindre lämpligt att anmaning till

barn under 15 år skall tillställas vårdnadshavare^ I flertalet fall, menar

fullmäktige, finns ingen erinran häremot men i speciella fall kan invändning

göras, främst då det gäller barn omhändertagna för samhällsvård av barnavårdsnämnden.

Barnavårdsnämnden och inte den rättslige vårdnadshavaren

har i de fallen den faktiska bestämmanderätten över barnet. Det vore därför

lämpligast att anmaningen riktas till den som har bestämmanderätt

över barnet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har samma uppfattning.

Utredningens förslag att den sjuke skall anmanas söka sjukhusvård vid

synnerlig fara att han skall sprida smitta tas upp av länsstyrelsen i Uppsala

län. Länsstyrelsen anser att den föreslagna formuleringen närmast har den

innebörden att en inläggning av den sjuke endast bör tillgripas vid alldeles

utomordentliga förhållanden och det torde enligt länsstyrelsen inte vara

meningen om inläggningsförfarandet skall ha märkbar epidemiologisk verkan.

Skrivningen bör enligt länsstyrelsen mildras till »föreligger grundad

anledning befara» eller »finns skäl antaga». Även länsstyrelsen i Örebro län

hyser uppfattningen att de krav utredningen uppställt i nämnda hänseende

bör mildras.

Enligt Sveriges läkarförbund skulle det av psykologiska och praktiska skäl

vara motiverat att byta ut uttrycket smittkälla mot kontakt. Den veneriskt

sjuke kan nämligen finna det mindre besvärande att ange samtliga intima

kontakter under en aktuell tidsperiod utan att behöva peka ut någon av

dem som smittkälla. Dessutom är det många gånger så att den smittade vare

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

sig kan eller vill ange smittkällan. Svenska läkaresällskapet vill på samma

grunder föreslå att ordet smittkontakt används och att ordet smittkälla

slopas. Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund, som också förordar

beteckningen smittkontakt som samlingsbeteckning för smittkällor och kontakter,

anger bl. a. som skäl för det, att det i många fall kan vara svårt

att avgöra, vem i en kedja av personkontakter som skall antas vara smittkälla

resp. senare exponerad kontakt.

Utredningens förslag om att namnet på den som uppgivit viss person som

smittkälla eller kontakt skall få utlämnas till den omnämnde i vissa fall har

mött ett flertal invändningar från remissinstansernas sida.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg framhåller, att det kan

förväntas att en veneriskt sjuk, som får kännedom om bestämmelsen, inte

vill tala om vem som är smittkälla på grund av det personliga obehag som

kan följa. Fakulteten föreslår därför att bestämmelsen får utgå. Även

Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet har anfört liknande

synpunkter och framhållit att om bestämmelsen skall inflyta i lagen bör

det inte räcka med att den som vill att anonymiteten skall brytas lämnat

ett välgrundat påstående att uppgiften om honom är osann och lämnad med

ond avsikt. Det förhållandet bör i så fält vara bevisat. Även Medicinska

fakulteten vid universitetet i Lund kräver att beviskravet skärps.

Länsstyrelsen i Uppsala län pekar på de svårigheter tillämpningen av den

föreslagna bestämmelsen kommer att medföra. Det ställer sig svårt att avgöra

om ett påstående att en uppgift lämnats med ond avsikt är välgrundat.

Vidare anser länsstyrelsen att den föreslagna handläggningsordningen är

olämplig. Förfarandet innebär ett slags administrativ process med länsläkaren

som »domare» och med länsstyrelsens tjänstemän som »juridisk

hjälp» vid behov. Länsläkaren saknar processuell erfarenhet och man ifrågasätter

om inte handläggningen av ärendena bör förläggas till länsstyrelsen,

därvid länsläkaren skulle biträda som sakkunnig. Rättssäkerhetssynpunkter

synes enligt länsstyrelsen tala för en sådan ordning. Länsstyrelsen har som

högsta socialvårdsmyndighet i länet en omfattande erfarenhet av förfarandet

i mål, där motstridiga intressen föreligger.

Även andra länsstyrelser har gjort i huvudsak samma invändningar mot

utredningens förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att de beskyllningar det här

är fråga om är så allvarliga att länsläkaren, om han finner påståendet välgrundat,

bör vara skyldig att meddela den som uppgivits vara smittkälla

den begärda upplysningen. Länsstyrelsen tror inte denna skyldighet kommer

att vara till olägenhet för länsläkarens verksamhet. Det kan uppenbart

någon gång vara vanskligt att avgöra om ett påstående är välgrundat. Länsstyrelsen

anser, liksom utredningen, att länsläkaren då bör vända sig till

någon av länsstyrelsens tjänstemän för biträde.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Länsstyrelsen i Värmlands län motsätter sig inte en bestämmelse i ämnet

under antagande att den kommer att få liten tillämpning. Länsstyrelsen

ifrågasätter dock om den rent juridiska bedömningen bör läggas på en

läkare. Även om han har tillgång till juridisk sakkunskap vid länsstyrelsen

så stannar likväl ansvaret för avgörandet på honom.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län menar, att bestämmelserna bör utformas på

sådant sätt, att länsstyrelsen beslutar om begärd upplysning skall lämnas

efter föredragning av länsläkare. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att

den osant uppgivna smittkällan endast bör behöva förete friskintyg för att

det skall anses visat att han ej smittat uppgiftslämnaren.

Riksåklagaren finner inte utredningens förslag i fråga om åtgärder vid

illvillig anmälan helt tillfredsställande. En läkare torde knappast vara skickad

att göra den kvalificerade juridiska bedömning som det är fråga om,

menar riksåklagaren. Utredningen har hänvisat till att länsläkaren bör

kunna få hjälp av länsstyrelsens tjänstemän. Dessa saknar vanligen erfarenhet

av den art som skulle krävas i sammanhanget och i vart fall skall en

sådan rådgivningsverksamhet inte godtas ur rättssäkerhetssynpunkt, om

den inte är lagreglerad. Riksåklagaren ifrågasätter om inte målsägandens

intresse tillgodoses tillräckligt om åklagaren, i de fall där förundersökning

i anledning av angivelse av målsäganden inletts, får rätt att erhålla upplysningar

om anmälaren. En illvillig anmälan anser riksåklagaren nämligen

kunna anses som förtal enligt 5 kap. 1 § brottsbalken. Eftersom förundersökning

enligt sekretesslagen inte är offentlig handling, skulle anonymitetsskyddet

för anmälaren inte brytas annat än om åklagaren fann skäl till åtal

föreligga. Med en sådan utformning av förfarandet skulle man också vinna

den fördelen att målsäganden inte behövde anlita juridiskt biträde.

Statens bakteriologiska laboratorium anser att anonymitetsskyddet vid

veneriska sjukdomar över huvud taget bör avskaffas och ersättas av sekretesskydd

i princip utformat på samma sätt som den generella tystnadsplikten

för medicinalpersonal.

Remissinstanserna har i vissa fall rest invändningar mot utredningens

synpunkter i fråga om vilka befattningshavare som skall syssla med efterforskning

av smittkällor. Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund

framhåller, att endast sadan hälsovardspersonal skall få anlitas som genomgått

speciell utbildning för ändamålet. Detta med hänsyn till ärendenas ur

tystnadssynpunkt ömtåliga karaktär. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län ifrågasätter om uppgifterna bör läggas på hälsovårdsnämnderna. Med

hänsyn till sekretessen, som bör iakttas i fråga om dessa fall, anser länsstyrelsen

att verksamheten också i fortsättningen skall förläggas till läkarplanet.

Läkaren skall dock kunna biträdas av distriktssköterskor och kuratorer

vid polikliniker. Länsstyrelsen i Norrbottens län ser helst att hälsovårdsnämndens

personal inte åläggs uppgifter beträffande veneriska sjukdomar.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Länsstyrelsen framhåller också, att distriktssköterskornas möjligheter att

medverka begränsas — särskilt i storstäder — med hänsyn till att det

klientel det är fråga om sällan utnyttjar deras tjänster.

Svenska kommunförbundet understryker att hälsovårdsnämnderna skulle

kunna få mycket stora svårigheter att klara smittskyddsuppgifterna, om de

inte kunde räkna med polisens biträde beträffande utredningar och efterforskningar.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att utredningen överskattar

hälsovårdsnämndernas och distriktssköterskornas lokalkännedom och framhåller,

att man allt framgent torde få lita till polisen som det bästa instrumentet

vid efterforskningsarbetet. Länsstyrelsen i Örebro län anser det

befogat att införa en särskild föreskrift i smittskyddslagstiftningen rörande

befogenheten att påkalla polisens medverkan för personefterforskning.

Malmöhus läns landsting ställer sig tveksamt till framför allt distriktssköterskornas

medverkan vid den veneriska vården. Landstinget anser, att

polisen bl. a. med hänsyn till enskilda personers rörlighet mellan olika orter

genom sin nuvarande organisation har större förutsättningar att spåra upp

smittkällor.

Sveriges läkarförbund framhåller, att det i fråga om smittkällor till övervägande

del rör sig om ett asocialt klientel som inte följer myndigheternas

anmaningar. Polisen är ofta välinformerad om vederbörande och bör ha

bättre möjligheter än andra att medverka vid efterforskningar. Härtill kommer

att det i städerna inte finns tillgång till sköterskepersonal för ambulerande

verksamhet. Det torde inte heller vara möjligt att knyta särskild personal

till hälsovårdsnämnderna för dessa uppgifter. Därför bör dessa även

i fortsättningen knytas till polismyndigheter.

Riksåklagaren vänder sig mot att handräckning utan anmaning skall få

äga rum gentemot person som veneriskt sjuk patient uppgivit sig ha erhållit

smitta från. Utredningen har enligt riksåklagaren inte på ett övertygande

sätt visat, att det i fråga om berörda personer föreligger behov av att kunna

besluta om läkarundersökning utan föregående anmaning. Det gäller personer

om vilka man inte med säkerhet vet vare sig om de är sjuka eller om

de överfört smitta. Det föreligger därför risk för att polishandräckning

sker ogrundat. Sådan handräckning framstår för riksåklagaren som ett allvarligt

ingrepp i den personliga integriteten, varför förslaget avstyrks i den

delen. Riksåklagaren anser i övrigt att utredningens förslag till bestämmelser

om skyldighet för polismyndighet att lämna handräckning innebär en

i förhållande till gällande rätt välmotiverad precisering och i någon mån utvidgning.

Riksåklagaren finner dock att handräckning bör kunna anlitas

även för smittrening av fordon.

Rikspolisstyrelsen understryker utredningens uppfattning, att handräckning

genom polisens försorg skall stå till buds först i sista hand då det gäller

veneriskt sjuka och att ett anmaningsförfarande varigenom tredska konstaterats

först bör ha ägt rum. Rikspolisstyrelsen vänder sig mot att förslaget

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

inte innehåller några regler om den tid, inom vilken den misstänkt sjuke

skall förete läkarintyg efter anmaningen, vid äventyr att han eljest inställs

genom handräckning. Rikspolisstyrelsen anser att intyg om inställelse hos

läkare bör företes inom två dagar efter det anmaningen delgivits med

hänsyn till angelägenheten att undersökning och i förekommande fall behandling

snarast äger rum.

Riksåklagaren anser det otillfredsställande att i lagförslaget inte anges de

särskilda skäl som måste föreligga för att länsläkare skall ha rätt att anmäla

misstanke om brott mot smittskyddslagen till åklagaren. Riksåklagaren finner

det vidare tveksamt om en länsläkare är skickad att göra en sådan

juridisk bedömning, som förutsätts för att han skall vara skyldig att anmäla

ifrågasatt brott mot 6 kap. 7 § brottsbalken (koppleri) till åklagaren. Det

vore lämpligare om förutsättningen i bägge fallen anges exempelvis så, att

anledning finns att anta att gärning av ifrågavarande slag förövats eller att

misstanke föreligger om att sådant brott begåtts.

Vårdkostnader m. m.

Utredningens förslag om hur kostnaderna för vård vid allmänfarliga och

veneriska sjukdomar skall bestridas har föranlett vissa erinringar.

Östergötlands läns landsting ifrågasätter om inte frågan om vem som skall

bära kostnaderna vid omfattande Iaboratorieundersökningar av profylaktisk

art, såsom massundersökningar vid inträffade fall av salmonelladiarré, bör

bli föremål för särskilda överväganden.

Statens bakteriologiska laboratorium anser att det är en brist att utredningen

ej föreslagit någon skyldighet för landstingskommun eller annan

sjukvårdshuvudman att bestrida kostnaderna för bakteriologisk provning

vid anmälningspliktiga icke allmänfarliga sjukdomar. En relativt omfattande

provtagning kan vara nödvändig i bekämpandet av sådana sjukdomar

som t. ex. tularemi, epidemisk influensa, ornitos m. fl. Betydande svårigheter

kan uppstå vid epidemiutredningar, om provtagningen måste inskränkas

eller inställas av kostnadsskäl. Situationer kan vidare förutses uppstå, där

det är oklart vem som är skyldig betala redan beställda eller utförda undersökningar.

Styrelsen föreslår att landstingskommun resp. stad utanför

landsting skall bestrida kostnader för laboratorieundersökning, som tjänsteläkare,

stadsläkare, länsläkare eller hälsovårdsnämnd finner erforderlig.

Länsstyrelsen i Kalmar län och medicinska fakulteten vid universitetet"’i

Lund är av samma mening.

Blekinge läns landsting reagerar mot att sjukvårdshuvudmännen även

i fortsättningen skall stå för de kostnader som uppstår vid laboratorieundersökningar

av prov som hälsovårdsnämnd finner erforderliga. Bortsett

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år i968

från kostnadsbeloppens storlek så står bestämmelsen i strid mot de kommunala

ansvarighetsprinciperna. Den kommunala huvudman, som beslutar

om en åtgärd, bör även stå det ekonomiska ansvaret. Landstinget beklagar

vidare, att utredningen inte tagit upp frågorna om betalningsansvaret för

såväl den öppna som den slutna vården. Med den utformning den allmänna

sjukförsäkringen har i dag synes det landstinget inte längre finnas anledning

särbehandla de smittsamma sjukdomarna i betalningsavseende. Det

är ej längre fråga om den enskildes betalningsförmåga för den slutna vården

utan fråga om en avvägning av kostnadsansvaret mellan sjukvårdshuvudmannen

och sjukförsäkringen. Norrbottens läns landsting hävdar, att alla

patienter på ett sjukhus bör behandlas lika och att följaktligen kostnadsfri

sluten vård vid allmänfarliga och veneriska sjukdomar ej bör förekomma.

Även om kostnaderna saknar betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt

medför avgiftsfriheten onödigt administrativt krångel för huvudmännen.

De som inte omfattas av den allmänna försäkringen och som skulle kunna

befrias från avgiftsskyldighet, saknar på grund av sitt fåtal betydelse.

Stockholms stadsfullmäktige anser att det under utredningen förelegat ett

lämpligt tillfälle att genomföra en samordning av förmånerna vid fall av

smittsam sjukdom så att de blivit likvärdiga för den enskilde.

Malmöhus läns landsting upptar frågan om beredande av sluten vård

eller isolering samt provtagning beträffande militär personal. Vid militära

övningar, särskilt i krigsförband, dras ofta stora styrkor samman på begränsade

områden. Det leder enligt landstinget till orimliga konsekvenser

om en sjukvårdshuvudman skall ansvara för epidemivård beträffande sådan

personal. Det är inte bara fråga om kostnader utan också resurser för bekämpningen.

Det förefaller landstinget självklart att krigsmakten därvid

medverkar med personal och lokaler. Det föreslås att en särskild bestämmelse

härom intas i lagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 36 år 1968

(SI

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Det har sedan gammalt varit en uppgift för samhället att se till att

smittsamma sjukdomar i görligaste mån bekämpas. Genom lagstiftning på

området har man sökt skapa förutsättningar för effektiva åtgärder från det

allmännas sida. Bl. a. har öppnats möjligheter till ingripanden mot personer

som lider av eller bär smitta av allvarligare sådana sjukdomar. Regleringen

sker f. n. genom epidemilagen, lagen mot utbredning av könssjukdomar

och tuberkulosförordningen.

Den gällande lagstiftningen på området har ansetts böra ses över som ett

led i reformarbetet på hälso- och sjukvårdens område. Lagstiftningen behöver

anpassas efter den medicinska utvecklingen, såväl vad gäller vilka sjukdomar

den skall omfatta som de åtgärder som skall Audtas för att bekämpa

dem. En anpassning måste också ske till organisationsförändringar inom

hälsovården och den öppna sjukvården. Särskilt angeläget är att söka åstadkomma

ökad effektivitet i kampen mot de veneriska sjukdomarna.

Lagstiftningen berör frågor av stor betydelse för den enskilde. I bilden ingår

frihetsinskränkande åtgärder såsom isolering och, om så erfordras,

tvångsintagning på sjukhus.

Av skilda skäl, i första hand därför att kampen mot sjukdomarna i fråga

ur praktisk synpunkt byggts upp på delvis olika sätt, har någon gemensam

lagstiftning för de epidemiska och veneriska sjukdomarna samt tuberkulos

hitintills inte kommit till stånd i Sverige. Samma förhållande gäller för flertalet

andra länder, som har liknande lagstiftning. I nyare utländsk lagstiftning

går dock utvecklingen mot ett förenhetligande.

Utredningen har vid en prövning av behovet av lagstiftning på området

funnit att det väsentliga är gemensamt för alla berörda sjukdomar. Något

hinder mot att bestämmelserna sammanförs i en lag finner utredningen inte

föreligga, även om vissa särbestämmelser då kommer att behövas. En sådan

samordning leder till en överskådligare lagstiftning och erbjuder systematiska

fördelar. På det sättet ligger det också närmare till hands att anlägga

epidemiologiska synpunkter även på de veneriska sjukdomarna.

Ingen av remissinstanserna har haft någon principiell invändning mot åt)

bestämmelserna om de smittsamma sjukdomarna sammanförs i en lag.

Tvärtom har förslaget härom hälsats med stor tillfredsställelse från flera

håll.

Jag delar utredningens uppfattning, att en gemensam lag bör tillskapas på

området. Den av utredningen föreslagna benämningen, smittskyddslag, är

väl ägnad att täcka lagens innehåll. Föreskrifter som kan meddelas i admi
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

nistrativ ordning bör samlas i en kungörelse som lämpligen benämns smittskgddskungörelse.

Det är att märka, att ett stort antal bestämmelser som

nu finns i lag är av den art att de inte behöver tas in i smittskyddslagen.

Utredningsförslaget går ut på att kommunerna genom sina hälsovårdsnämnder

i första hand skall bära ansvaret för skyddet mot smittsamma

sjukdomar. Länsstyrelserna skall vaka över att dessa sjukdomar bekämpas

i länet och se till att ändamålsenliga åtgärder vidtas. Slutligen skall socialstyrelsen1

ytterst svara för denna verksamhet vad gäller landet i dess helhet

och därvid bl. a. utfärda råd och anvisningar till hjälp för hälsovårdsnämnderna.

Remissinstanserna har genomgående ställt sig positiva till en sådan uppläggning.

Jag ansluter mig också därtill. Jag vill emellertid framhålla i detta

sammanhang, att huvudmannaskapet för de rent sjukvårdande uppgifterna

alltid kommer att vila på sjukvårdshuvudmännen — landstingen och de

landstingsfria städerna — såsom ansvariga för sjukvården var och en

inom sitt område. Detta markeras också genom att sjukvårdshuvudmännen

såsom utredningen föreslagit åläggs att svara för den öppna kostnadsfria

vården vid veneriska sjukdomar.

Utredningen indelar sjukdomarna i allmänfarliga, veneriska och övriga

smittsamma sjukdomar. Lagstiftningen skall vara tillämplig på sjukdomarna

så länge de befinner sig i smittsamt skede. De allmänfarliga sjukdomarna

motsvarar de sjukdomar som nu regleras i epidemilagen jämte tuberkulos.

Den indelning utredningen gjort har inte föranlett några väsentliga anmärkningar

från remisshål!. Jag ansluter mig till förslaget även i detta hänseende.

Allmänfarliga sjukdomar

Utredningen har föreslagit, att de sjukdomar som skall hänföras till de

allmänfarliga upptas i en särskild förteckning som får inflyta i smittskyddskungörelsen.

En remissinstans har hävdat att förteckningen över de allmänfarliga

sjukdomarna bör finnas i lagen med hänsyn till de omfattande

ingrepp, som med stöd av lagstiftningen kan företas i medborgarnas livsföring.

Jag vill i denna fråga anföra följande. Epidemilagen innehåller en förteckning

över de sjukdomar lagen är tillämplig på. Samtidigt ges Kungl.

Maj :t bemyndigande att förordna att lagen skall tillämpas även på annan

sjukdom. Den av utredningen föreslagna ordningen kommer inte att medföra

annan skillnad från den nu rådande än att Kungl. Maj :t får utesluta

viss sjukdom från förteckningen utan att höra riksdagen. Utredningens för
-

1 Här liksom i fortsättningen avses det verk som den 1 januari 1968 bildas genom sammanslagning

av bl.a. nuvarande medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år J968

slag innebär en smidig och praktisk väg att anpassa förteckningen efter det

epidemiologiska läget. Det bör därför godtas.

Utredningen har utförligt redogjort för de sjukdomar som i första hand

bör föras till de allmänfarliga. Utredningens förslag har inte rönt några invändningar

under remissbehandlingen och bör därför kunna läggas till

grund för den förteckning som skall tas in i smittskyddskungörelsen. I fortsättningen

får sedan vidtas de ändringar som föranleds av nya rön och erfarenheter.

Länsstyrelsen bör ha möjlighet att — på motsvarande sätt som nu gäller

enligt epidemilagen — lokalt och för begränsad tid förordna att annan

sjukdom än sådan som upptagits i förteckningen över allmänfarliga sjukdomar

skall betraktas som allmänfarlig. Någon invändning mot utredningens

förslag i detta hänseende har inte framförts. Hastigt utbrytande

epidemier av smittsamma sjukdomar, som generellt ej betraktas som allmänfarliga

och som har lokal avgränsning, kan på det sättet bättre hindras från

vidare spridning och effektivare bekämpas.

Enligt epidemilagen föreligger viss anmälningsskyldighet för husföreståndare,

då i lagen angiven sjukdom befaras ha inträffat. Om läkare inte tillkallats

skall anmälan ofördröjligen ske till tjänsteläkare. Underrättelse kan

i stället lämnas i stad till hälsovårdsnämnden och på landet till någon ledamot

i hälsovårdsnämnden eller till polismyndighet eller pastor. Utredningen

anser, att anmälningsskyldigheten bör bibehållas men endast gälla i förhållande

till tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande. Detta motiveras med

att en läkare under alla förhållanden måste tillkallas. Utredningens förslag

går ut på att anmälningsskyldighet skall gälla för förutom lägenhetsinnehavare

föreståndare för vissa inrättningar såsom hotell, pensionat, vårdanstalt

samt befälhavare på fartyg.

Det stora flertalet remissinstanser har godtagit utredningens förslag. Från

något håll har dock framhållits att anmälningsskyldigheten har så liten betydelse

ur epidemibekämpningssynpunkt att den bör avskaffas. Särskilt har

detta anförts beträffande tuberkulos.

För egen del vill jag understryka, att det stora flertalet fall av smittsamma

sjukdomar torde komma under behandling utan att särskild anmälningsskyldighet

föreligger. Det kan dock inte uteslutas, att personer av skilda anledningar

underlåter att tillkalla läkare. För sådana fall finns anledning

ha kvar en bestämmelse om anmälningsskyldighet. Jag finner dock inte

skäl att, som ett par remissorgan föreslagit, utöka anmälningsskyldigheten

utöver utredningens förslag.

Enligt epidemilagen kan försummad anmälningsskyldighet leda till bötesstraff.

Utredningen föreslår att den ordningen behålls. Jag delar uppfattningen

att straffsanktion kan vara nödvändig för att säkerställa att bestämmelserna

följs. Man kan givetvis inte fordra att den som saken gäller

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

skall kunna göra en rent medicinsk bedömning. Underlåtenhet att anmäla för

en lekman svårbedömbara sjukdomssymtom får inte läggas någon till last

som försummelse, om det inte i det aktuella fallet förelegat särskild anledning

att misstänka sjukdomen.

Utredningen föreslår att den som är eller misstänks vara behäftad med

allmänfarlig sjukdom skall vara skyldig att genomgå undersökning av tjänsteläkare

eller annan läkare som denne hänvisar honom till och därvid tillhandahålla

nödvändigt undersökningsmaterial eller tåla att man tar sådant.

Ett landsting anser att det sistnämnda lämnar för mycket öppet för ingrepp

i den personliga integriteten och föreslår därför att det särskilt anges vilka

prover som anses erforderliga vid varje sjukdom. Om provtagningen skulle

vara förenad med risker för patienten ifrågasätter landstinget om det inte

borde finnas valfrihet mellan att tillåta provtagning och underkasta sig

isolering.

Det är ytterst viktigt för bekämpande av dessa sjukdomar att de personer

som insjuknar i eller bär smitta av dem blir föremål för behandling och i

förekommande fall isolering i en eller annan form. För att sjukdomens art

skall kunna fastställas är det som regel ofrånkomligt med undersökningar

och provtagningar. Det får ankomma på socialstyrelsen att meddela erforderliga

anvisningar om vilka prov som får tas och vilka undersökningar som

får göras vid misstänkta fall av den ena eller andra sjukdomen. Jag utgår

från att dessa anvisningar utformas så att någon opåkallad kränkning inte

sker av den undersöktes personliga integritet.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag att utredningens förslag

om skyldighet att undergå läkarundersökning och provtagning bör godtagas.

Hänvisning till annan läkare torde framför allt bli aktuell i fråga om

tuberkulos och då avse undersökning av dispensärläkare.

Utredningen föreslår, att den nu gällande ordningen för behandling av

personer behäftade med allmänfarlig sjukdom eller som bär smitta av sådan

bibehålls. Detta innebär som huvudregel att patienten är skyldig att låta

inta sig på sjukhus. Finns det anledning anta att betryggande isolering kan

ordnas kan han få vårdas i öppen vård. Intagning på sjukhus får också underlåtas,

om det inte föreligger fara för att smitta sprids. Utredningen anser,

att bedömningen om patienten bör vårdas utom sjukhus skall ankomma på

den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare, som har rätt att

delta i sammanträde med hälsovårdsnämnden. Beslutet skall därefter kunna

överprövas av hälsovårdsnämnden.

Hithörande bestämmelser har blivit föremål för stor uppmärksamhet under

remissbehandlingen. Även om flertalet remissinstanser godtagit utredningens

förslag, framförs erinringar från en del håll.

Flera remissinstanser anser, att tjänsteläkarna många gånger saknar nödvändiga

kvalifikationer för att bedöma frågan om intagning på sjukhus och

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. iMaj:ts proposition nr 36 år 1968

anser att avgörandet bör träffas av länsläkaren. Andra menar att ärendet

bör avgöras av länsstyrelsen. Åter andra remissinstanser vill att beslutet

skall fattas av hälsovårdsnämnden. I den mån det föreslås att avgörande

skall träffas av annan än läkare förordas i allmänhet samråd med länsläkare

eller tjänsteläkare. Beslut om öppen vård i fråga om tuberkulospatienter bör

enligt Svei iges läkarförbund ankomma på dispensärläkare som är särskilt

sakkunnig på området. Utredningens förslag att den som inte är nöjd med

tjänsteläkares förordnande om vård eller isolering skall kunna begära prövning

av ärendet hos hälsovårdsnämnden har kritiserats från något håll. Man

hävdai att det inte blir fråga om någon reell prövning eftersom tjänsteläkaren

deltar i nämndens sammanträden som medicinsk expert. Prövningen har

därför i stället föreslagits skola ske hos länsläkaren eller socialstyrelsen.

När det visar sig, att en person är behäftad med eller bär smitta av allmänfarlig

sjukdom är det nödvändigt att beslut om vård, isolering eller

annan åtgärd träffas skyndsamt. Detta talar för att beslutet bör fattas på

det lokala planet. Det är bär som regel fråga om rent medicinska avgöranden,

till stor del underbyggda genom laboratorieundersökningar av prov

tian den som avses med åtgärden. Olta torde det vara tjänsteläkaren, som

personligen gör läkarundersökningen. Jag finner mot bakgrunden av det nu

sagda, att jag kan godta utredningens förslag att beslutanderätten läggs

hos den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt

har rätt att delta i hälsovårdsnämndens sammanträden. Då det

bär kan bli fråga om tvångsingripanden av stor betydelse för den enskilde

måste den som berörs av avgörandet kunna få läkarens avgörande överprövat.

Jag delar utredningens uppfattning, att denna överprövning i första

band bör ankomma på hälsovårdsnämnden. För att garantera att den som

berörs av ingripande inte skall lida rättsförlust på grund av okunnighet om

möjligheterna att vända sig till hälsovårdsnämnd bör den beslutande läkaren

åläggas uttrycklig skyldighet att upplysa patienten om rätten att få

saken prövad av nämnden. Jag förutsätter att handläggningen hos hälsovårdsnämnden

sker med största möjliga skyndsamhet. Mot hälsovårdsnämndens

beslut skall besvär kunna anföras i vanlig administrativ ordning,

i första hand till länsstyrelsen och därifrån till regeringsrätten.

Utredningen har ansett att sjukhusvård bör obligatoriskt komma i fråga

i första hand och att öppen vård bör få förekomma först om den läkare som

har att besluta i hithörande frågor finner att sådan vård är till fyllest. I

det stora flertalet fall torde det vara av mindre betydelse hur bestämmelserna

är utformade i detta avseende eftersom patienten i allmänhet inte har

någon anledning motsätta sig sjukhusvård, där sådan kommer i fråga. Med

tanke på de fall där motsättningar kan uppkomma, bör dock reglerna utformas

så, att för tvångsintagning på sjukhus krävs att den läkare som enligt

de regler jag har redogjort för i det föregående har att fatta beslut i

hithörande frågor prövat fallet och funnit intagning nödvändig.

5 — Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 36

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år t968

Utskrivning från sjukhuset bör liksom när det gäller patienter i allmänhet

beslutas av den läkare som är ansvarig för vården på sjukhuset. Någon

särskild bestämmelse härom behövs inte i smittskyddslagen.

Bestämmelserna som nu berörts får tillämpning även på tuberkulos. Detta

innebär, som framhållits från remisshåll, en ändring i förhållande till vad

som f. n. gäller enligt tuberkulosförordningen, framför allt genom att det

erbjuds möjlighet att ålägga en tuberkulossjuk att låta inta sig på sjukhus.

Utredningen har framhållit, att det är av värde att skapa förutsättningar

för ingripande mot i synnerhet asociala tuberkulospatienter, som ofta utgör

stor smittrisk.

För egen del vill jag framhålla, att det numera torde finnas mindre anledning

än tidigare att göra skillnad mellan tuberkulos och andra allmänfarliga

sjukdomar. Den slutna vården bedrivs i dag i stor utsträckning inom

samma sjukvårdsenheter och behandlingen är till det yttre i mycket likartad

vid båda slagen av sjukdomar. Frågan om sluten vård skall anses påkallad

får under alla förhållanden avgöras efter medicinska grunder även om

också sociala utgångspunkter kan spela in vid bedömningen. Såväl den sjukes

vårdbehov som risken för spridning av smitta får övervägas. Det synes

mig med de utgångspunkterna inte finnas anledning att i lagen göra skillnad

mellan tuberkulos och andra allmänfarliga sjukdomar i förevarande avseende.

Lagens bestämmelser om undersökning och vård bör som utredningen

föreslagit inte bara tillämpas på sjuka och misstänkt sjuka utan också

på smittbärare och misstänkta sådana. Detta innebär ingen skillnad mot

vad som nu gäller. Även här måste frågan om ingripande ses från medicinska

utgångspunkter med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

Smittrisken varierar i hög grad vid olika sjukdomar. Enligt utredningen

behöver sluten vård sällan tillgripas i fråga om smittbärare. För den händelse

ingripande anses påkallat torde det enligt utredningen främst bli fråga

om isolering. Sådana åtgärder har under senare år vidtagits bl. a. vid smittföring

av salmonelladiarré. Detta har skett med stöd av epidemilagen, därigenom

att sjukdomen betraktats som en typ av paratyfus. Salmonelladiarré

har av utredningen föreslagits skola föras upp som allmänfarlig sjukdom i

den föreslagna smittskyddskungörelsen. Utredningen har framhållit att det

vid denna sjukdom i första hand är viktigt att de akuta sjukdomsfallen

isoleras. Det är dessa som främst sprider smittan. Smittbärarna spelar i allmänhet

mindre roll härvidlag. Jag förutsätter, att socialstyrelsen utfärdar

föreskrifter i ämnet till ledning för de läkare som i första hand skall bedöma

nödvändigheten av ett ingripande.

Jag ansluter mig till utredningens förslag att bibehålla bötesstraff för

den som vid öppen vård underlåter att följa givna föreskrifter om isolering

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j. ts proposition nr SO år 19G8 67

eller inskränkning i verksamhet till förhindrande av att smitta sprids. Någon

straffsanktion bör däremot inte drabba den som avviker från sjukhus.

Utredningen föreslår att kommunerna även i fortsättningen skall svara

för smittrening av utrymmen där den sjuke vistats och föremål som han

varit i kontakt med. Smittreningen har föreslagits bli obligatorisk så snart

sjukdom konstaterats. Några remissinstanser har ansett att detta är att

gå för långt med tanke på att smittrening inte alltid kan anses påkallad ur

smittbekämpningssynpunkt. Jag föreslår, att bestämmelsen utformas så att

det framgar att smittrening skall ske endast då behov därav föreligger.

Socialstyrelsen bör meddela närmare anvisningar även i detta avseende.

Den som fått i uppdrag att verkställa smittrening bör också tillförsäkras

tillträde till det utrymme som skall smittrenas. På begäran av hälsovårdsnämnd

skall handräckning därför också få lämnas i de fall då tillträde vägras

till sådant utrymme. Däri innefattas även fordon.

I enlighet med påpekande under remissbehandlingen bör staten och landstingskommun

svara för smittrening av egna fordon. Detta gäller främst

ambulanser och statens järnvägars sjuktransportvagnar.

Det har visat sig att uppträdandet av epidemier av vissa sjukdomar på

giund av sjukdomens spridningssätt och andra omständigheter ger anledning

att vidta mer vittgående bekämpningsåtgärder än vad som avsetts i

den nuvarande epidemilagstiftningen. Det kan bli nödvändigt med omfattande

förstöring eller förändring av egendom och likaså förbud mot eller

inskränkning i användningen av sådan. Som exempel kan nämnas tularemiepidemin

i Jämtland innevarande år som bl. a. föranledde att betydande

mängder hö brändes för att hindra smittspridning. I det fallet anvisade

Kungl. Maj :t särskilda medel till täckande av förlusterna. Jag föreslår att

Kungl. Maj .t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, länsstyrelsen får befogenhet

att förordna om sådana åtgärder. Ersättning för de kostnader och

förluster som uppstår för den enskilde i anledning av sådant förordnande

kan utgå enligt 1956 års kungörelse om ersättning av statsmedel i vissa fall

vid ingripande i hälsovårdens intresse.

Epidemilagen innehåller ett antal bestämmelser om åtgärder som skall

eller får vidtas vid inträffade fall av epidemisk sjukdom. Sålunda kan hälsovårdsnämnd

för viss tid förbjuda att bostadslägenhet där sjukdomsfall inträffat

används. Sådan lägenhet får inte heller upplåtas eller bli föremål för

folksamling. Utredningen föreslår att de bestämmelserna, liksom stadgandet

att hälsovårdsnämnd kan begära att utbrott av sjukdom kungörs från predikstolen,

skall utgå ur lagstiftningen. Jag delar utredningens uppfattning

i detta avseende.

Vidare innehåller epidemilagen bestämmelser om avstängning av befarad

smittbärare från undervisning etc. I likhet med utredningen anser jag att

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1963

sådana förhållningsregler i den man de beliövs kan utfärdas med utgångspunkt

från de allmänna bestämmelserna om skyldighet för misstänkt sjuk

att underkasta sig isolering eller annan begränsning i sin verksamhet.

Ej heller anser jag det påkallat att ha en särskild bestämmelse om att

hälsovårdsnämnd i vissa fall skall hos vederbörande myndighet begära att

skolundervisning inställs för att förhindra folksamlingar. En sådan befogenhet

följer, som utredningen anfört, direkt av hälsovårdsnämndens ansvar

för smittbekämpningen.

Utredningen har efter mönster av lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa

fall föreslagit straff för den som hjälper den som tagits in på sjukhus med

stöd av smittskyddslagen att avvika från sjukhuset. Överståthållarämbetet

hävdar, att en sådan straffbestämmelse förutsätter en uttrycklig skyldighet

för den intagne att stanna kvar på sjukhuset. Till detta vill jag anföra att

den föreslagna smittskyddslagen liksom den nuvarande epidemilagen bygger

på en skyldighet för den sjuke alt låta inta sig på sjukhus, då detta

är nödvändigt för att förhindra smittspridning. Däremot ger den föreslagna

lagstiftningen — lika litet som den nu gällande — någon rätt att tvångsvis

kvarhålla en patient. Något praktiskt behov av sadan rätt har inte heller

visats föreligga. Man har anledning anta att patienten regelmässigt fogar

sig i den sjukhusvård som läkaren finner påkallad. Om patienten sålunda

inte kan hållas kvar på sjukhus mot sin vilja, bör man inte kriminalisera

handling varigenom någon hjälper den intagne att komma från sjukhuset.

Utredningen förordar, att den som inte fogar sig i smittskyddslagens bestämmelser

om allmänfarliga sjukdomar skall kunna bli föremål för handräckning

genom polismyndighet i vissa fall.

Jag delar utredningens uppfattning, att handräckning genom polismyndighet

är ett nödvändigt hjälpmedel som i sista hand måste finnas att tillgå

för att få personer att underkasta sig undersökning, behandling och vård.

I enlighet med utredningens förslag bör möjlighet finnas till handräckning,

om någon som lider av eller bär smitta av allmänfarlig sjukdom vägrar att

låta undersöka sig, lämna undersökningsmaterial eller tillåta att sådant

tas. Utredningen har ansett att det bör få ankomma på tjänsteläkare, stadsläkare

eller motsvarande läkare att begära sadan handräckning. När det

gäller så ingripande åtgärder som det här är fråga om och där det är fråga

om att tillgripa tvång, anser jag dock att det bör fordras beslut av hälsovårdsnämnd.

Jag föreslår att bestämmelserna utformas i enlighet därmed.

Handräckning bör vidare, som utredningen föreslagit, på begäran av hälsovårdsnämnd

lämnas om någon vägrar att låta sig intas på sjukhus. Däremot

kan jag inte ansluta mig till utredningens förslag att handräckning

skall kunna ges för återförande till sjukhus av en patient som avviker

därifrån innan den ansvarige läkaren funnit att han bör skrivas ut. I sådant

fall synes behovet av tvångsåtgärder för återintagning vara tillräckligt väl

tillgodosett genom att sjukhusläkaren har möjlighet att hos den tjänst*-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Rungl. Maj:ts proposition nr 3G år 1968

läkare, som har att besluta om sjukhusvård, påkalla ingripande mot den

sjuke. Tjänsteläkaren kan då begära att hälsovårdsnämnden beslutar om

handräckning för ny intagning på sjukhuset.

Veneriska sjukdomar

1 enlighet med utredningens förslag bör beträffande de veneriska sjukdomarna

— denna benämning ersätter den nu brukade benämningen könssjukdomar

— användas samma lagteknik som för de allmänfarliga sjukdomarna.

Detta innebär att det anförtros åt Kungl. Maj :t att i administrativ

ordning bestämma vilka sjukdomar som skall hänföras under lagen. Nu

gällande lag är tillämplig på syfilis, mjuk schanker och gonorré. Enligt utredningen

bör dessa sjukdomar jämte veneriskt lymfogranulom, som nu

utan att falla in under lagen är föremål för anmälningsplikt, bli föremål för

reglering enligt den föreslagna smittskyddslagstiftningen.

Jag delar utredningens uppfattning. Det fordras dock vissa särbestämmelser

för de veneriska sjukdomarna. De personer som drabbas av sådana sjukdomar

tillhör ofta grupper, som inte skulle låta sig behandlas utan ett visst

mått av tvång. Med hänsyn till sjukdomarnas spridningssätt och svårighet

att upptäcka är det angeläget att det finns regler som underlättar för läkare

och myndigheter att spåra smittkällor och kontakter som sjukdomen

kunnat föras vidare till. För att nå detta syfte bör det bl. a. finnas garantier

för att en uppgiftslämnares identitet inte lämnas ut utan starkt bärande

skäl.

Enligt gällande lag är det länsläkaren eller i stad utanför landstingskommun

förste stadsläkaren som närmast svarar för de åtgärder som skall

vidtas för att bekämpa utbredningen av de veneriska sjukdomarna. Läkarna

i fråga kallas i denna egenskap sundhetsinspektörer. Utredningen föreslår

ingen saklig ändring i den ordningen men anser att benämningen sundhetsinspektör

kan utgå. Förslaget har inte mött någon erinran och jag ansluter

mig till det.

Den som är smittad av venerisk sjukdom bör även i fortsättningen vara

skyldig att söka läkare och låta sig behandlas. Det är också nödvändigt

att han, i likhet med vad som gäller f. n., åläggs att följa läkarens föreskrifter

om behandling och åtgärder mot spridning av smitta. Skyldighet att söka

läkare bör som utredningen föreslagit åvila den som har anledning anta att

han lider av sådan sjukdom.

Underlåter den som visar sig behäftad med venerisk sjukdom att underkasta

sig läkarbehandling och följa givna föreskrifter måste tvångsåtgärder

vidtas för att sjukdomen skall kunna bekämpas effektivt. Enligt nuvarande

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1668

regler tillämpas ett anmaningsförfarande innan sådana åtgärder tillgrips.

Detta innebär, att länsläkaren anmodar den sjuke att låta sig behandlas

och komma in med intyg som visar att han undergår erforderlig behandling.

Anses den sjuke inte kunna vårdas utom sjukhus utan synnerlig

fara för att smittan sprids, skall han anmanas att låta inta sig på sjukhus

och förete intyg om att så skett. Om anmaningen inte efterföljs kan handräckning

komma i fråga. Sådan tvångsåtgärd får tillgripas utan föregående

anmaning om det föreligger uppenbar tredska från den sjukes sida.

Utredningen föreslår, att anmaningsförfarandet bibehålls huvudsakligen

som det är anordnat i dag. Man bör dock enligt utredningen för att nå större

snabbhet och effektivitet mjuka upp de krav som skall ställas för att tvångsåtgärd

skall få tillgripas utan föregående anmaning. Utredningen föreslår

att anmaning skall kunna tå underlatas om det skäligen kan antas att den

inte skulle följas.

Beträffande intagning på sjukhus anmärker ett par remissinstanser, att

åtgärden får begränsat värde, om sådan åtgärd bara skall komma i fråga då

det föreligger synnerlig fara att smitta sprids. Jag finner invändningen berättigad

och förordar att anmaning om sjukhusvård skall ske redan om det

finns grundad anledning befara att den sjuke skall sprida smitta av sjukdomen.

Härigenom skapas större möjligheter att effektivt komma åt dem

som underlåter att söka läkarvard och medverka till åtgärder som är ägnade

att förebygga smittrisken. Jag vill betona, att ingripande med sjukhusvård

endast kommer i fråga för det fall att den sjuke vägrar att underkasta sig

läkarbehandling eller inte följer de föreskrifter som meddelats för att hindra

att smittan sprids.

Som redan berörts kan enligt gällande lag handräckning tillgripas om

detta erfordras för att få den sjuke till läkare eller intagen på sjukhus. Utredningen

anser att handräckning bör få ske utan föregående anmaning i

större utsträckning än vad som nu är fallet. Bakgrunden härtill är att det

ofta ställer sig svårt att styrka, att någon visat uppenbar tredska.

Det är enligt min mening angeläget, att förfarandet då det gäller att få till

stånd undersökning och vård av en veneriskt sjuk person inte görs onödigt

betungande för läkare och myndigheter. Samtidigt är det ett oeftergivligt

rättssäkerhetskrav att man vidtar tvångsåtgärder mot den enskilde endast

då sådana är klart motiverade. Anmaning genom länslälcare skall därför

'' ai a den normala första åtgärden i fall da någon inte ställer sig givna föreskrifter

till efterrättelse. Jag vill dock med hänsyn till angelägenheten av att

de sjukdomsfall det här rör sig om snabbt kommer under vård inte motsätta

mig, att handräckning skall få tillgripas utan anmaning om det finns

skälig anledning anta att en anmaning inte skulle efterkommas. Jag vill

dock betona att det inåste finnas klart konstaterbara grunder för antagandet

att en anmaning inte skulle efterkommas. Som regel torde ett sådant antagande

bara bli möjligt vid en ingående kännedom om den sjukes per
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1963

son, levnadsvanor och andra omständigheter. En omständighet som kan

läggas till grund är att han tidigare vägrat att efterkomma liknande anmaning.

Utredningen har föreslagit att det i första hand skall ankomma på länsläkare

att meddela anmaning. Statens bakteriologiska laboratorium anser

att dessa uppgifter borde kunna anförtros tjänsteläkare. Enligt min mening

är det ur organisatorisk synpunkt fördelaktigast att en person har ansvaret

för och tillsynen över den veneriska vården inom ett område. Dessutom har

länsläkaren i residensstäderna möjligheter till kontakt med länsstyrelse,

polischef och ofta också könspolikliniker med anställda kuratorer etc.,

vilket underlättar arbetet. Det faller sig med hänsyn härtill naturligast

att välja länsläkaren för ändamålet. Man kan mot detta visserligen anföra,

att det skulle förenkla själva förfarandet och medföra tidsvinster om

tjänsteläkarna fick meddela anmaning. Dessa fördelar synes mig dock

inte motivera en generell decentralisering. Jag vill emellertid, i enlighet med

utredningens förslag, öppna möjlighet för socialstyrelsen att förordna annan

än länsläkare till att verkställa anmaning. I första hand syftar jag då på

poliklinikläkare vid väl organiserade könspolikliniker. Även annan läkare

bör dock kunna få sådant förordnande, när socialstyrelsen finner det befogat

med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.

Det har tyvärr visat sig, att de veneriska sjukdomarna i ökad utsträckning

drabbar minderåriga. Anmaning gällande barn under 15 år skall enligt

utredningen tillställas vårdnadshavare^ Jag vill efter påpekande från remisshåll

förorda att anmaningen skall sändas till den person eller inrättning

som har den faktiska vården om barnet. Den som avses med anmaningen

kan nämligen vistas hos annan än den rättslige vårdnadshavare^

Under remissbehandlingen har framhållits, att det är viktigt att en

anmaning verkligen kommer den berörde till handa. F. n. skickas anmaningen

i vanligt brev, vilket efter vad som påpekats av en länsstyrelse inte utgör

någon garanti för att det kommer fram till adressaten. I denna fråga

har jag inhämtat att det i praktiken nu vanligen går till så, att anmaningen

lämnas i frankerat brev utan annan avsändare än postbox. Detta förfarande

används för att försändelsen ej skall väcka uppmärksamhet. Återkommer

försändelsen som obeställbar görs i allmänhet besök av en kurator. Först

om detta inte leder till resultat anlitas polisen. Polisen brukar därvid först

göra en andra inofficiell anmaning, som ofta leder till resultat, innan

tvångsåtgärd vidtas.

Vid bedömande av vilket tillvägagångssätt som skall användas bör man

inrikta sig på ett förfarande som väcker så liten uppmärksamhet som möjligt.

Det nu tillämpade förfaringssättet motsvarar väl de krav som kan ställas

i detta avseende. Jag finner inte av andra hänsyn motiverat med

föreskrifter i lagen om hur anmaningen skall delges vederbörande i vidare

mån än att det föreskrivs att anmaningen skall ske skriftligen. De ytterligare

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

föreskrifter i fråga om anmaning som erfordras får meddelas i administrativ

ordning.

Om anmaningen inte lett till resultat eller får underlåtas i enlighet med

\ad jag tidigare sagt skall enligt utredningens förslag länsstyrelsen eller i

landstingsfria städer hälsovårdsnämnden kunna meddela beslut om undersökning

och öppen vård. Beslut om sluten vård bör enligt utredningen däremot

alltid ankomma på länsstyrelse. Förslaget innebär inte någon principiell

skillnad mot vad som nu gäller och jag har inget att invända mot detsamma.

Sluten vård vid veneriska sjukdomar tillgrips i mycket ringa utsträckning.

I brådskande fall bör länsläkare, i enlighet med utredningsförslaget, få

besluta i ärenden om undersökning och vård. Sådana beslut skall dock

omedelbart underställas länsstyrelsen.

Enligt gällande bestämmelser åligger del läkare, som iakttagit fall av

venerisk sjukdom, att försöka ta reda på vem den sjuke blivit smittad av

och under vilka omständigheter det skett. Denna skyldighet för läkaren att

utforska smittkällan utgör ett grundläggande och viktigt led i bekämpandet

av dessa sjukdomar. Uppger patienten en person som antaglig smittkälla

skall läkare meddela dennes namn och adress till sundhetsinspektören.

Utredningen anser, att den ifrågavarande skyldigheten bör kvarstå och

utökas till att avse även personer, som patienten kan ha överfört smitta till.

Jag delar utredningens uppfattning. Det bör sålunda åligga läkaren att försöka

erhålla uppgifter om samtliga personer som den sjuke varit i förbindelse

med på sådant sätt att smitta kunnat överföras. En sådan ordning är

ägnad att effektivisera kampen mot de veneriska sjukdomarna. Det torde

dessutom många gånger vara omöjligt för patienten att avgöra vilken av ett

antal förbindelser som föranlett smitta. Lika svårt är det då att ange vilka

personer sjukdomen förts vidare till. De närmare bestämmelser som behövs

i detta avseende behöver dock inte tas in i lagen utan kan utfärdas i administrativ

ordning.

Det är en viktig men svår uppgift att efterforska och spåra upp smittkällor.

Läkaren har sällan möjlighet att själv fullgöra den utan är hänvisad

till hjälp av andra. Vid de större poliklinikerna finns redan nu kuratorer.

Jag delar utredningens uppfattning att det är önskvärt att sådana anställs

vid samtliga polikliniker. Biträde bör också lämnas av distriktssköterskorna

och hälsovårdsnämndernas personal. De veneriskt sjuka tillhör ofta asociala

grupper, vilket försvårar arbetet. Sundhetsinspektörerna har här haft god

hjälp av polismyndigheterna i sitt arbete. I synnerhet i storstäderna torde

en effektiv smittbekämpning inte kunna föras utan polisens medverkan. Jag

delar därför utredningens uppfattning, att polismyndigheterna även i fortsättningen

måste medverka i efterforskningarna när de eljest tillgängliga

resurserna inte är tillräckliga.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1068 73

Den som den sjuke uppger sig ha varit i förbindelse med på sådant sätt

att smitta kunnat överföras bör, i likhet med vad som nu gäller för den som

uppgivits som smittkälla, vara skyldig att genomgå läkarundersökning. Uttrycklig

bestämmelse härom bör tas in i lagen. Utredningen föreslår, att det

bör vara möjligt att i dessa fall meddela beslut om läkarundersökning utan

föregående anmaning i likhet med vad som gäller för de personer som bevisligen

är sjuka men som kan antas inte komma att följa en anmaning. Enligt

utredningen kan det finnas fall där man visserligen inte konstaterat att

en person är veneriskt sjuk men där det framgår av omständigheterna

att så med största sannolikhet är fallet. Riksåklagaren har gjort invändning

mot utredningens förslag i denna del. Han anser, att utredningen inte på

ett övertygande sätt visat, att det föreligger behov av att kunna besluta om

läkarundersökning utan föregående anmaning i sådana fall.

Jag delar de av riksåklagaren anförda betänkligheterna. Det gäller här

personer som man inte med säkerhet vet är sjuka. Det skulle ur rättssäkerhetssynpunkt

kunna föra för långt om man skapade möjlighet till

handräckning utan anmaning i dessa fall. Anmaning bör därför alltid

göras.

Om någon som lider av venerisk sjukdom talar om för läkaren vem som

kan antas ha smittat honom, är han enligt gällande lag skyddad mot att

hans namn lämnas ut till den uppgiften avser. Utredningen har gjort invändningar

mot denna ordning, framför allt med hänsyn till att även uppenbart

falska och illvilliga uppgifter kan lämnas utan att den som avses med

uppgifterna kan få reda på vem som lämnat dem. Utredningen föreslår att

länsläkaren skall få lämna ut namnet på den som lämnat uppgiften under

förutsättning att den saken rör kan komma med ett välgrundat påstående

om att uppgiften är osann och lämnats i ond avsikt. Ärendet skulle i så fall

handläggas så att den anmälde först lägger fram material till stöd för sitt

påstående. Länsläkaren skulle sedan hämta uppgifter om anmälaren hos

den behandlande läkaren och efter eventuella kompletteringar fatta beslut

i ärendet.

Några remissinstanser anser del vanskligt att över huvud tagel bryta det

rådande anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare. Man befarar att en sådan

bestämmelse skulle ytterligare försvåra för läkare och myndigheter att spåra

upp smittkällor och kontakter. De veneriskt sjuka skulle inför hot om

repressalier helt enkelt vägra att lämna uppgifter om könsförbindelser.

Från andra håll har man i och för sig inte ställt sig negativ till en viss

uppbrytning av rådande anonymitetsskydd men gjort invändningar mot det

föreslagna sättet att behandla dessa ärenden. Det har ansetts olämpligt att

lagga avgörandet hos länsläkaren, som saknar erfarenhet av bevisfrågor och

administrativ process. Några remissinstanser vill lägga avgörandet hos länsstyrelsen.

Riksåklagaren ifrågasätter för sin del, om inte målsägande^

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

intresse tillgodoses tillräckligt om åklagaren får rätt att erhålla upplysning

om anmälaren i de fall då förundersökning inletts på grund av angivelse av

den person uppgiften rör.

.lag har tidigare påpekat att det är viktigt att alla som lider av venerisk

sjukdom upptäcks och blir föremål för erforderlig behandling. Det är uppenbart

att personer som lider av sådan sjukdom många gånger av olika anledningar

drar sig för att lämna uppgift om dem som de varit i förbindelse med.

Anonymitetsskyddet har säkerligen också underlättat för läkarna och andra

som har befattning med den veneriska vården att få sådana uppgifter. Bryts

anonymitetsskyddet föreligger en fara att det blir svårare att få fram uppgifter.

Det är därför angeläget att garantier skapas för att anonymiteten

inte röjs i andra fall än då illvilliga och oriktiga uppgifter lämnats. Jag

anser i likhet med flera remissinstanser den av utredningen föreslagna ordningen

mindre lämplig. Jag anser att en godtagbar avvägning mellan de

intressen som här föreligger kan nås om åklagare får rätt att få reda på

vem som lämnat uppgiften, om detta är påkallat för utredning av brott mot

den som avses med uppgiften. Detta förutsätter, att den som blivit utpekad

vänt sig till polis eller åklagare med begäran om polisutredning. Om åklagaren

får den begärda upplysningen skall uppgift om anmälarens namn inte

få föras vidare i annat fall än om åtal väcks mot honom.

Vårdkostnader m. m.

Undersökning och behandling vid allmänfarliga och veneriska sjukdomar

utförs enligt gällande bestämmelser i betydande utsträckning avgiftsfritt

för den enskilde. Detsamma gäller laboratorieundersökningar. Utredningens

förslag innebär inte några nämnvärda ändringar i nuvarande förhållanden.

I den följande framställningen begränsar jag mig till kostadsfördelningen

mellan den enskilde och samhället. Frågan om hur kostnaderna slutligen

skall fördelas avser jag att återkomma till sedan lagrådet behandlat det

lagförslag, som jag ämnar föreslå underställs dess granskning.

Vad till en början gäller behandling i öppen vård är diagnostisering a\

sjukdom som epidemilagen omfattar fri om den företas av tjänsteläkare

vid sjukbesök av denne. I viss utsträckning grundar sig detta på bestämmelser

i epidemilagen och i övrigt på medicinalstyrelsens anvisningar. Annan

öppen vård liksom läkemedel vid sådana sjukdomar bekostar patienten själv

i den mån kostnaderna inte täcks genom sjukförsäkringen.

Diagnostisering och vård vid tuberkulos är gratis för den enskilde om

behandlingen sker inom dispensärväsendet. Vissa läkemedel erhålls vid

denna sjukdom kostnadsfritt enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel jämte kungörelsen samma

dag (nr 520) med förteckning över kostnadsfria läkemedel. I övrigt

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968 75

gäller även vid tuberkulos att patienten får bära de kostnader för öppen

vård, som ej bekostas av sjukförsäkringen.

De veneriska sjukdomarna behandlas kostnadsfritt hos tjänsteläkare och

vid polikliniker. Läkemedel och vissa intyg är också fria vid dessa sjukdomar.

J

Jag ansluter mig till utredningens förslag rörande kostnader för öppen

vård vid allmänfarlig sjukdom. Detta innebär att undersökning för sjukdomens

bestämmande skall vara kostnadsfri hos tjänsteläkare och likaså

hos läkare som sådan läkare hänvisat patienten till för undersökning.

Genom en sådan bestämmelse försvinner skillnaden i kostnadshänseende

or patienter vid hembesök av någon av de angivna läkarna för diagnostisenng

av misstänkt fall av epidemisk sjukdom och vid besök på dennes

mottagning för samma ändamål. Även för tuberkulospatienter skapas eu

utvidgning av möjligheten till kostnadsfri undersökning. De läkemedel som

fordras i öppen vård får patienten själv bekosta i den utsträckning de ej

bekostas enligt läkemedelsförordningen. Härvid är dock att märka att enligt

beslut av arets riksdag en utökad rabattering av läkemedel införts (prop

1967: 135, L2U 58, rskr 338).

^ id veneriska sjukdomar är det ur smittbekämpningssynpunkt särskilt

viktigt att såväl undersökning som vård, innefattande även läkemedel, vissa

mtyg in. in., tillhandahålls kostnadsfritt. Det klientel det är fråga om visar

otta stor obenägenhet att underkasta sig behandling för sin sjukdom. Skulle

värden till någon del bekostas av patienten föreligger fara att nödvändig

behandling äventyras i än större utsträckning. Det skall även påpekas att

Sverige ratificerat en 1 Bryssel år 1924 undertecknad internationell överenskommelse

rörande vissa lättnader för sjömän tillhörande handelsflottan vid

behandling av könssjukdom. Enligt denna överenskommelse skall sjöman

åtnjuta kostnadsfri behandling, vård och fria läkemedel vid veneriska sjukdomar.

Jag ansluter 111ig till utredningens förslag om avgiftsfrihet vid

dessa sjukdomar. I enlighet med utredningens förslag bör sjukvårdshuvudmännen

i lagen uttryckligen åläggas att ombesörja kostnadsfri undersökning

och behandling i öppen vård av veneriska sjukdomar.

Sluten vård är enligt epidemilagen fri för patienter vid behandling på ällmänt

rum vid epidemisjukhus eller motsvarande inrättning. Vid tuberkulos

råder ingen skillnad mot vad som gäller vid andra sjukdomar i allmänhet.

Ur den sjukes synpunkt har detta ingen kostnadsmässig betydelse såvitt

lian omfattas av den allmänna sjukförsäkringen och vårdas på allmänt rum.

I detta fall bestrids nämligen vårdavgiften i sin helhet av försäkringen. Vid

veneriska sjukdomar är den slutna vården avgiftsfri.

Utredningen föreslår ingen ändring i fråga om kostnaderna för sluten

vård. Enligt min åsikt bör beträffande samtliga här ifrågavarande sjukdomar

1 förhållande till sjukförsäkringen gälla samma regler som för

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963

sjukdomar i allmänhet. Kostnaderna för vården bör alltså bestridas från

sjukförsäkringen i samma utsträckning som vid andra sjukdomar. Härigenom

erhålls enhetlighet över hela vårdområdet och vissa administrativa

förenklingar för sjukvårdshuvudmännen. I den mån den sjuke inte omfattas

av sjukförsäkringen bör vården tillhandahållas kostnadsfritt. De regler

jag sålunda förordar kan komma att bli föremål för omprövning i samband

med behandlingen av de förslag rörande vårdkostnaderna på sjukhus, som

inom kort väntas från sjukförsäkringsutredningen.

Laboratorieundersökningar av prov utförs f. n. kostnadsfritt tor den

enskilde enligt epidemilagen om det är fråga om prov från den sjuke och

personer i hans omgivning. Vad gäller tuberkulos utförs sådana undersökningar

också kostnadsfritt om de föranletts av behandling på dispensär.

Vid veneriska sjukdomar är alla laboratorieundersökningar kostnadsfria,

även de som utförs på begäran av privatpraktiserande läkare.

Statens bakteriologiska laboratorium har i sitt remissutlåtande framhållit

att det skulle vara önskvärt att laboratorieundersökningar utfördes

kostnadsfritt för den enskilde även vid andra smittsamma sjukdomar än de

allmänfarliga och veneriska. Laboratoriet framhåller, att omfattande sådana

undersökningar kan vara påkallade vid bl. a. epidemisk influensa,

tularemi och ornitos. F. n. råder enligt laboratoriet ibland osäkerhet om

vem som skall bekosta de undersökningar som redan utförts vid smittsamma

sjukdomar som ej epidemilagen omfattar. Liknande synpunktei

har framförts av ett par andra remissinstanser.

Enligt min mening bör laboratorieundersökningar i fortsättningen utföras

kostnadsfritt för den enskilde vid fall av allmänfarlig eller venerisk sjukdom,

när hälsovårdsnämnd eller läkare i öppen vård funnit sådan påkallad

och under förutsättning att den utförs på av socialstyrelsen godkänt laboratorium.

Jag finner vidare att vad statens bakteriologiska laboratorium

anfört om kostnaderna för laboratorieundersökningar vid andra smittsamma

sjukdomar är värt beaktande. De undersökningar det här rör sig

om spelar ofta stor roll vid bekämpningen av uppblossande epidemier av

olika slag. Kostnadsfrihet bör därför gälla även vid dessa undersökningar.

En förutsättning bör dock vara att länsläkaren funnit undersökningen påkallad.

För samtliga fall bör i lagen föreskrivas att laboratorieundersökningarna

skall bekostas av sjukvårdshuvudmännen.

Sjukvårdslagen

Utredningen har föreslagit att de särskilda benämningar på vissa sjukvårdsanstalter

avsedda för den epidemiska vården som f. n. finns i sjukvårdslagen,

epidemisjukhus och epidemisjukstuga samt sanatorium och

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kiingl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

tuberkulossjukstuga, skall avskaffas som obehövliga. Fristående specialsjukhus

av detta slag anordnas numera sällan. Man strävar efter att knyta

all vård till lasaretten. De som tidigare vårdades på epidemisjukhus eller

sanatorium tas numera in på lasarettens infektions- eller lungkliniker.

Den föreslagna ändringen bör jämföras med att termen mentalsjukhus

tidigare avskaffats.

Jag delar utredningens uppfattning att särskilda benämningar för de

sjukvårdsanstalter som vårdar personer behäftade med allmänfarliga sjukdomar

inte längre behövs. Därför föreslår jag, att begreppen epidemisjukhus,

epidemisjukstuga, sanatorium och tuberkulossjukstuga får utgå ur sjukvårdslagen.

Samtidigt bör vissa redaktionella ändringar göras i lagen.

Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag

till

1) smittskyddslag,

2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi
''aga.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

Specialmotivering

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas om förslagen.

Förslaget till smittskgddslag

1 §•

Paragrafen har sin motsvarighet i 1 § epidemilagen. Här fastslås kommunernas

ansvar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar hos människor.

Hälsovårdsnämnden är det kommunala organ som liksom f. n. närmast

skall svara för denna verksamhet.

2 §.

Länsstyrelsen har enligt paragrafen en tillsynsskyldighet vad gäller kampen

mot smittsamma sjukdomar. Motsvarande bestämmelser finns f. n. i

13 § 1 mom. och 26 § 2 mom. epidemilagen. Enligt 2 § LV har länsstyrelsen

som hälsovårdsmyndighet inseende över åtgärderna mot utbredning av

könssjukdomar. I denna verksamhet har länsstyrelsen främst att lita till

länsläkaren.

3 §•

I 26 § 1 mom. epidemilagen och 9 § tuberkulosförordningen finns bestämmelser

om medicinalstyrelsens ställning som tillsynsmyndighet vad gäller

bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Det förutsätts att socialstyrelsen

skall bedriva allmän upplysningsverksamhet om smittsamma sjukdomar.

4 §•

I denna paragraf fastslås indelningen av de smittsamma sjukdomarna

i allmänfarliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga smittsamma

sjukdomar. Lagen är tillämplig på dessa sjukdomar då de befinner sig i

smittsamt skede.

Det har i paragrafen tillagts Kungl. Maj :t att i administrativ ordning bestämma

vilka sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga resp. veneriska

sjukdomar. Förteckningar över sjukdomarna skall tas in i smittskyddskungörelsen.

Det ligger i sakens natur att det härvid får ankomma på socialstyrelsen

att fortlöpande följa utvecklingen och föreslå de ändringar i förteckningarna

som motiveras av nytillkomna rön och erfarenheter.

Paragrafen inrymmer också en bestämmelse om möjlighet för länsstyrelsen

att för begränsad tid göra lagen tillämplig på annan smittsam sjukdom

än sådan som Kungl. Maj:t förklarat allmänfarlig. Den sakkunskap

iom länsstyrelsen därvid i första hand har att lita till är länsläkaren. Länsstyrelsens

beslut torde dock regelmässigt också böra föregås av samråd

med socialstyrelsen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

5 §•

Paragrafen, som motsvarar 2 § 1 mom. epidemilagen, behandlar skyldighet

att anmäla misstänkt fall av allmänfarlig sjukdom för tjänsteläkare.

Kretsen av de anmälningsskyldiga har utvidgats i enlighet med utredningens

förslag.

Med tjänsteläkare avses enligt It § allmänna läkarinstruktionen den 10

maj 1963 (nr 341) om ej annat anges provinsialläkare, biträdande provinsialläkare

och extra provinsialläkare samt stadsdistriktsläkare.

6 §.

I paragrafen föreskrivs en allmän skyldighet för den som insjuknat i allmänfarlig

sjukdom eller bär smitta av sådan sjukdom att låta undersöka

sig av läkare och medverka till provtagning etc. Undersökningen sker utan

kostnad för den undersökte. Den fortsatta behandlingen sedan sjukdomen

diagnostiserats får den sjuke själv bekosta i samma utsträckning som sker

i öppen vård vid annan sjukdom, dvs. i den mån inte kostnaderna täcks av

sjukförsäkringen. Ett undantag är dock att alla laboratorieundcrsökningar

är kostnadsfria för den enskilde som framgår av 23 § första stycket.

7 §•

Den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt

får delta i hälsovårdsnämndens arbete avgör enligt denna paragraf

om den som lider av allmänfarlig sjukdom eller är smittbärare kan behandlas

i öppen vård med hänsyn till smittrisken. Om läkaren inte anser att

detta är möjligt åläggs den sjuke resp. smittbäraren att söka vård på

sjukvårdsanstalt. Bestämmelserna innebär att det inte är tillåtet för t. ex.

en privatpraktiserande läkare att sedan sjukdomen konstaterats fortsätta

att behandla en patient i öppen vård utan att den enligt paragrafen behörige

läkaren beslutat att öppen vård får förekomma. Om det anses

lämpligt, att patienten behandlas i hemmet skall den sistnämnde läkaren

meddela föreskrifter om isolering och om inskränkning i patientens verksamhet.

Då beslut om öppen vård eller meddelande av föreskrifter avser

tuberkulosfall torde samråd regelmässigt böra ske med dispensärläkaren.

Den som blir föremål för åtgärd enligt denna paragraf skall alltid kunna

påkalla hälsovårdsnämndens prövning. Läkaren skall upplysa honom om

denna rätt. En uttrycklig föreskrift därom har tagits in i paragrafen.

Hälsovårdsnämnden har också tillagts befogenhet att självmant överpröva

läkarens beslut. Detta får betydelse bl. a. för det fall att hälsovårdsnämnden

skulle anse att läkarens beslut icke tillgodoser det krav på skydd mot

smitta som bör uppställas.

Såsom utredningen framhållit bör läkare då han fattar beslut enligt

denna paragraf betraktas som myndighet i den meningen att smittbärarlagen

och 1956 års kungörelse om ersättning av statsmedel i vissa fall vid

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

ingripanden i hälsovårdens intresse blir tillämpliga till följd av besluten,

Bestämmelsen om vilka läkare som får delta i hälsovårdsnämndens sammanträde

framgår av 10 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)

jämförd med 11 § andra stycket allmänna läkarinstruktionen. I 10 § hälsovårdsstadgan

sägs bl. a. att tjänsteläkaren eller stadsläkaren eller motsvarande

läkare äger närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden och

deltaga i överläggningarna. Det angivna författningsrummet i allmänna

läkarinstruktionen föreskriver, att om i en kommun finns flera tjänsteläkare

vad i hälsovårdsstadgan föreskrivs om tjänsteläkares deltagande i hälsovårdsnämnd

skall avse den främste av dem eller, om de är likställda och

inte är ense om vem som skall handha uppgiften, den som länsläkaren utser

därtill.

8 §•

I paragrafen fastslås att även den som misstänks vara sjuk eller smittbärare

är skyldig att finna sig i de ingripanden som gäller för dem som

konstaterats lida av allmänfarlig sjukdom eller är smittbärare.

9 §•

Paragrafen innehåller en utveckling av principen om primärkommunens

ansvar för smittbekämpningen. Genom hälsovårdsnämnden skall kommunen

sörja för att utredning kommer till stånd om orsaken till att allmänfarlig

sjukdom inträffat eller misstänks ha inträffat och att erforderliga åtgärder

vidtas. Verksamheten skall bedrivas i samråd med läkare och länsläkaren

skall hållas fortlöpande informerad.

10 §.

I likhet med vad som f. n. gäller enligt 5 § epidemilagen och 10 § tuberkulosförordningen

anförtros åt hälsovårdsnämnden att verkställa smittrening.

Sådan skall äga rum vid behov och avse inte bara lokaler utan också

kläder och andra föremål som den sjuke haft kontakt med. Kommunerna

bekostar verksamheten utom vad gäller sjuktransportfordon som tillhör

eller anlitas av staten och sjukvårdshuvudmännen. Hälsovårdsnämnden har

rätt att låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål mot skälig

ersättning som kommunen bekostar. Nämndens beslut i ersättningsfrågan

kan överklagas enligt 33 §. 11

11 §•

Det kan i vissa fall anses påkallat att för att förhindra smittspridning

företa mer omfattande förstöring, förändring e. d. av egendom än vad som

följer av smittreningsbestämmelserna. I paragrafen, som saknar motsvarighet

i nuvarande lagstiftning, medges Kungl. Maj :t eller efter dess bemyndigande

länsstyrelse möjlighet härtill, om det är påkallat av särskilda skäl

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

för att hindra att allmänfarlig sjukdom sprids. Ersättning för sådana ingripanden

kan utgå med stöd av 1956 års kungörelse om ersättning av statsmedel

i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse.

12 §.

I pal agrafen, som motsvarar 3 § LV, föreskrivs skyldighet för den som lider

av eller har anledning anta att han smittats av venerisk sjukdom att söka

läkare och att underkasta sig behövlig behandling och följa läkarens föreskrifter

om behandlingen och smittförebyggande åtgärder. Det står därvid

vederbörande fritt att söka vilken läkare han önskar. Skall han erhålla läkarbehandlingen

kostnadsfritt har han dock att anlita läkare som står

till sådant förfogande enligt 18 §. I första hand kommer därvid de särskilda

könspoliklinikerna och tjänsteläkarna i fråga.

13 §.

Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt 12 § skall länsläkaren enligt

denna paragraf, som närmast motsvarar 16 § LV, gripa in i syfte att

förmå honom att underkasta sig läkarbehandling och följa de föreskrifter

i övrigt som erfordras. Ingripandet sker i den formen att vederbörande tillställs

en anmaning av den innebörd som anges i paragrafen. Anmaningen kan

avse intagning på sjukhus om det föreligger risk att vederbörande skall

sprida smitta. Anmaningsförfarandet, som normalt föregår de tvångsåtgärder

som kan beslutas enligt 14 §, har närmare behandlats i den allmänna

motiveringen.

14 §.

Om anmaningen inte följs har länsstyrelsen genom denna paragraf, som

delvis ersätter 21 § LV, möjlighet att besluta om inställelse hos läkare eller

intagning på sjukhus. Beslut får meddelas utan anmaning, om det skäligen

kan antagas att anmaningen inte skulle följas. I brådskande fall kan

länsläkaren meddela interimistiskt beslut. I städerna utanför landsting

fullgör hälsovårdsnämnden länsstyrelsens uppgift i fråga om beslut om inställelse

hos läkare för undersökning och behandling. Gäller frågan intagning

på sjukhus skall beslut däremot alltid utfärdas av länsstyrelse.

Om den som avses med beslutet inte frivilligt rättar sig efter detta, kan

handräckning ske enligt bestämmelserna i 25 §.

15 §.

Enligt paragrafen skall den som en veneriskt smittad person uppgett

sig kunna ha fatt smittan av eller ha fört den vidare till också anmanas

att genomgå undersökning oavsett om han har symtom av sjukdomen eller

ej. Har han själv anledning misstänka att han är veneriskt sjuk åligger det

honom att uppsöka läkare redan enligt 12 §.

6 — Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 36

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Om anmaning inte följs kan länsstyrelsen eller, i fall som avses i 14 §

sista stycket, hälsovårdsnämnden besluta om samma åtgärder som gäller

i fråga om den som är sjuk. För fall som avses i denna paragraf kan tvångsåtgärd

inte beslutas utan föregående anmaning.

17 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande lag och medför att det nu

oinskränkta anonymitetsskyddet i viss mån upphävs. Uppgiftslämnarens

identitet skall emellertid endast röjas om saken blir föremål för brottsutredning.

Bestämmelserna har närmare behandlats i den allmänna motiveringen.

18 §.

I paragrafen fastslås sjukvårdshuvudmännens skyldighet att svara för

kostnaderna vid undersökning och behandling i öppen vård vid venerisk

sjukdom. Detta innebär hl. a. att landstingen övertar ansvaret för den vård

som nu bedrivs vid könspoliklinikerna i vissa städer. Läkemedel skall vid

den öppna vården som nu tillhandahållas kostnadsfritt.

19 §.

Enligt huvudregeln skall anmaningsförfarandet skötas av länsläkarna.

Genom denna paragraf lämnas möjlighet för socialstyrelsen att anförtro

dessa uppgifter åt annan läkare.

20 §.

Smittskyddslagen tar i första hand sikte på de allmänfarliga och de veneriska

sjukdomarna. Genom denna paragraf åläggs hälsovårdsnämnderna

skyldighet att då det uppträder andra smittsamma sjukdomar verkställa

de utredningar och vidta de åtgärder som länsläkaren finner påkallade.

21 §.

Hälsovårdsnämnderna tillförsäkras genom bestämmelserna i denna paragraf

en uttrycklig rätt till biträde av tjänsteläkare och distriktssköterska

vid fullgörande av sina skyldigheter enligt lagen och med stöd av denna

meddelade föreskrifter.

23 §.

Laboratorieundersökningar av prov o. d. från personer som insjuknat

eller misstänks ha drabbats av allmänfarlig eller venerisk sjukdom utgör

ett betydelsefullt led i diagnostiseringen av och kampen mot de smittsamma

sjukdomarna.

Genom bestämmelserna i första stycket i förevarande paragraf fastslås

att dessa kostnader i intet fall skall drabba den enskilde.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968 83

Föreskrifterna i andra stycket avser i första hand att tillämpas vid större

epidemier av en sådan omfattning att särskilda åtgärder från samhällets sida

är påkallade.

På grund av bestämmelserna i tredje stycket blir den slutna vården alltid

kostnadsfri för patienten.

24 §.

Denna paragraf, som har motsvarighet i 25 § LV, har utarbetats efter

förebild av bestämmelserna i bl. a. socialhjälpslagen och barnavårdslagen.

25 §.

I paragrafen återfinns de bestämmelser om handräckning som är nödvändiga

för att lagens målsättningar skall kunna nås. Bestämmelserna, som

har behandlats i den allmänna motiveringen, har i den nuvarande lagstiftningen

motsvarighet i 22 § LV och 5 § tuberkulosförordningen.

26 §.

Bestämmelserna i denna paragraf är överförda från 29 § LV. Straff för

spridande av venerisk smitta föreskrevs ursprungligen i 14 kap. 21 § strafflagen.

Vid brottsbalkens införande överfördes straffbestämmelserna till den

särskilda lagstiftningen om veneriska sjukdomar. De undergick i samband

därmed såväl saklig som formell revision (prop. 1964: 10 s. 207 f).

27 §.

Paragrafen motsvarar 30 § LV.

28 §.

Motsvarighet till denna paragraf finns nu i 28 § epidemilagen.

29 §.

Bestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i 25 § LV.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § 2 mom. epidemilagen. Bestämmelserna tar

sikte på de särskilda befogenheter som kan erfordras i händelse av ett

bakteriologiskt krig.

31 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, som tillkommit på förslag av utredningen,

saknar motsvarighet i nuvarande lagstiftning. De syftar främst på

allmänfarliga sjukdomar och skapar möjligheter att tillgodose önskemålet

om särregler för krigsmakten under speciella omständigheter.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

32 §.

Paragrafen ersätter 14 § andra stycket och 15 § andra stycket epidemilagen,

med stöd av vilka Kungl. Maj :t den 24 april 1953 (nr 222) utfärdat

kungörelse om sanitär kontroll av den internationella trafiken (karantänskungörelse).

33 §.

Denna paragraf ersätter 32 § epidemilagen, 26 § LV och 15 § tuberkulosförordningen.

Den föreslagna instansordningen innebär inga avvikelser

från vad nu gäller. Sista instans skall vara Kungl. Maj :t i regeringsrätten.

34 §.

Ett stort antal bestämmelser som nu återfinns i lag är av den beskaffenhet

att de lämpligen utfärdas i administrativ ordning. En väsentlig del av

bestämmelserna torde böra sammanföras i en smittskyddskungörelse. I betydande

omfattning får det också ankomma på socialstyrelsen att utfärda

närmare föreskrifter och anvisningar.

Förslag till lag angående ändring i sjukvårdslagen

6 §.

Genom ändringar i denna paragraf försvinner benämningarna sanatorium

och tuberkulossjukstuga samt epidemisjukhus och epidemisjukstuga. En

följd härav blir att 7 § skall upphöra att gälla.

13 och 16 §§.

Ändringarna är en följd av ändringarna i 6 §.

25 §.

Om det finns ett verkställbart beslut enligt smittskyddslagen att någon

skall intas på sjukhus får sjukhusläkaren inte ompröva vårdbehovet. Detsamma

gäller veneriskt sjuk som länsläkaren anmanat att låta sig intas

på sjukhus. Paragrafen har formulerats om med hänsyn till innehållet i

smittskyddslagen.

Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget till smittskyddslag

inhämtas för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

85

Bilaga

Förslag

till

Smittskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Det åligger kommun att enligt bestämmelserna i denna lag vidtaga erforderliga

åtgärder till skydd mot smittsamma sjukdomar. Hälsovårdsnämnden

har att utöva det närmaste inseendet över verksamheten.

2 §.

Länsstyrelsen skall vaka över att smittsamma sjukdomar bekämpas i länet

och tillse att lämpliga åtgärder vidtages för ändamålet.

3 §•

Socialstyrelsen har högsta tillsynen över bekämpandet av smittsamma

sjukdomar i riket. Styrelsen skall meddela råd och anvisningar till ledning

för hälsovårdsnämnderna.

4 §.

Smittsamma sjukdomar indelas i allmänfarliga sjukdomar, veneriska

sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar.

Konungen bestämmer vilka sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga

sjukdomar och till veneriska sjukdomar.

Om smittsam sjukdom som ej hänförts till de allmänfarliga eller veneriska

sjukdomarna fått större utbredning på en ort eller uppträder i elakartad

form, kan länsstyrelsen för viss tid förordna, att sjukdomen skall anses som

allmänfarlig. Förordnande kan avse hela länet eller del därav.

Allmänfarliga sjukdomar

5 §■

Om sjukdomsfall inträffat i en bostadslägenhet och det finns anledning

befara, att allmänfarlig sjukdom föreligger, åligger det lägenhetsinnehavaren

att, såvida den sjuke icke är föremål för läkarbehandling, ofordröjligen

underrätta tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare. Har sjukdomsfall

inträffat på hotell, pensionat, internat, vandrarhem, vårdanstalt

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

eller annan inrättning eller på campingplats eller läger liar föreståndaren

motsvarande skyldighet. Befälhavare på fartyg är uppgiftsskyldig i fråga om

sjukdomsfall ombord på fartyget.

6 §.

Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller utan att vara sjuk bär

smitta av sådan sjukdom är skyldig att låta undersöka sig av tjänsteläkare

eller läkare som denne anvisar och att tillhandahålla läkaren eller dennes biträde

nödvändigt undersökningsmaterial eller tillåta att sådant tages.

Undersökning som avses i första stycket skall ske utan kostnad för den

enskilde.

7 §■

Den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt

äger deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden avgör om den

som lider av allmänfarlig sjukdom eller bär smitta därav med hänsyn till

faran för smittans spridning kan behandlas i öppen vård. Den som ej kan

behandlas i öppen vård är skyldig att låta intaga sig för vård på sjukhus

eller tillfällig sjukvårdslokal som avses i sjukvårdslagen eller som drives av

staten.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkaren meddela erforderliga

föreskrifter om isolering och om inskränkning i hans verksamhet.

Beslut av läkare enligt denna paragraf skall underställas hälsovårdsnämnden,

om det begäres av den beslutet rör. Denne skall av läkaren upplysas

om sin rätt till sådan prövning. Läkarens beslut länder till efterrättelse

till dess hälsovårdsnämnden förordnar annorlunda. Nämnden får

också självmant pröva beslut som läkare meddelat enligt denna paragraf.

8 §•

Bestämmelserna i 6 och 7 §§ gäller även den som av läkare misstänkes

lida av allmänfarlig sjukdom eller bära smitta därav.

9 §•

Om allmänfarlig sjukdom inträffat eller misstänkes ha inträffat, åligger

det hälsovårdsnämnden i kommunen att, efter samråd med läkare som avses

i 7 §, ofördröj ligen utreda orsaken till sjukdomens uppträdande och vidtaga

de åtgärder som fordras för att hindra att sjukdomen utbredes. Nämnden

skall hålla länsläkaren underrättad om resultatet av utredningen och om

de åtgärder som vidtagits.

Om länsläkaren finner det påkallat, är hälsovårdsnämnd skyldig att göra

utredning även när fall av allmänfarlig sjukdom inträffat inom annan kommun

eller misstanke därom föreligger.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

10 §.

När allmänfarlig sjukdom inträffat, skall hälsovårdsnämnden vid behov

ombesörja att smittrening på kommunens bekostnad sker av den sjukes

bostad och annan lokal där han uppehållit sig samt av gång- och sängkläder

och andra föremål, som kan befaras överföra smitta. Vad nu sagts

skall även gälla beträffande fordon, som använts vid sjuktransport från ort

inom kommunen. Staten och landstingskommun svarar dock för smittrening

av egna fordon.

Om det anses nödvändigt, får hälsovårdsnämnden mot skälig ersättning

låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål som avses i första

stycket.

Den som fått hälsovårdsnämndens uppdrag att verkställa smittrening får

ej vägras tillträde till det utrymme där smittrening skall ske.

11 §•

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, länsstyrelsen kan, utöver

vad i 10 § stadgas, förordna om förstöring eller förändring av egendom eller

om förbud mot eller inskränkning i användningen av egendom om det är påkallat

av särskilda skäl för att hindra utbredningen av allmänfarlig sjukdom.

Veneriska sjukdomar

12 §.

Den som lider av eller har anledning antaga att han lider av venerisk sjukdom

är skyldig att söka läkare och underkasta sig den behandling som behövs.

Han skall följa de föreskrifter, som läkaren meddelar om sjukdomens

behandling och om åtgärder för att hindra spridning av smitta.

13 §.

Åsidosätter någon vad som åligger honom enligt 12 § skall länsläkaren

anmana honom att söka läkare och underkasta sig behandling samt att förete

intyg om att detta skett. Om så erfordras skall han anmanas att följa

de föreskrifter som läkare kan ha meddelat honom. Föreligger grundad anledning

befara att han skall sprida smitta av sjukdomen skall han i stället

anmanas att låta intaga sig på sjukhus som avses i sjukvårdslagen eller

som drives av staten.

14 §.

Om någon underlåter att följa anmaning enligt 13 § kan länsstyrelsen i

det län där han vistas besluta att han skall inställas hos läkare för undersökning

eller behandling eller, om det finns grundad anledning befara att

han skall sprida smitta av sjukdomen, att han skall intagas på sjuk
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

hus som avses i 13 §. Sådant beslut far meddelas utan föregående anmaning,

om det skäligen kan antagas, att anmaning icke skulle efterföljas.

Om länsstyrelsens beslut icke kan avvaktas utan fara, kan länsläkaren

meddela beslut som avses i första stycket. Sådant beslut skall omedelbart

underställas länsstyrelsens prövning men länder till efterrättelse till dess

länsstyrelsen förordnar annorlunda.

Vad i denna paragraf föreskrives om länsstyrelse skall i stad som ej tillhör

landstingskommun gälla hälsovårdsnämnd, när fråga är om inställelse hos

läkare för undersökning eller behandling.

15 §.

Om veneriskt sjuk person uppgivit sig ha varit i förbindelse med annan

person på sådant sätt att smitta kunnat överföras skall länsläkaren aninana

denne att underkasta sig läkarundersökning för att det skall utrönas om

han lider av venerisk sjukdom. Han skall med intyg styrka utgången av

undersökningen.

Bestämmelserna i 14 § gäller i tillämpliga delar fall som avses i denna

paragraf. Beslut om inställelse hos läkare eller intagning på sjukhus får

dock ej meddelas utan föregående anmaning.

16 §.

Anmaning som avses i 13 och 15 §§ skall ske skriftligen och innehålla

erinran om påföljden för underlåtenhet att följa anmaningen. Avser anmaningen

barn under 15 år, skall den tillställas den som har vård om barnet.

17 §.

Har någon lämnat uppgift om smittförbindelse enligt 15 §, har åklagare

i det län där uppgiften lämnats rätt att få upplysning om vem som lämnat

uppgiften, om detta är påkallat för utredning om brott mot den som avses

med uppgiften.

18 §.

Det åligger landstingskommun att ombesörja kostnadsfri undersökning

och behandling i öppen vård vid fall av venerisk sjukdom eller misstanke

därom. Därvid skall läkarintyg som erfordras enligt denna lag tillhandahållas

utan kostnad.

Läkemedel vid behandling i öppen vård av venerisk sjukdom skall tillhandahållas

utan kostnad för den enskilde.

19 §.

Socialstyrelsen kan förordna annan läkare att i länsläkarens ställe verkställa

anmaning som avses i 13 och 15 §§.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

89

Övriga smittsamma sjukdomar

20 §.

Om det inträffar annan smittsam sjukdom än allmänfarlig sjukdom eller

venerisk sjukdom, åligger det hälsovårdsnämnden att, i den män länsläkaren

finner det påkallat, verkställa utredning om orsaken till att sjukdomen

uppträtt och vidtaga de åtgärder, som fordras för att hindra att sjukdomen

sprides.

Övriga bestämmelser

21 §.

Tjänsteläkare och distriktssköterska skall biträda hälsovårdsnämnden

vid fullgörande av de uppgifter som åvilar nämnden enligt denna lag eller

med stöd därav meddelade föreskrifter.

22 §.

Vad i denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter sägs om

landstingskommun skall beträffande stad som ej tillhör landstingskommun

gälla staden, i den man ej annat föreskrives.

Vad i denna lag eller med stöd därav utfärdade föreskrifter sägs om

länsläkare skall beträffande stad som ej tillhör landstingskommun gälla

förste stadsläkaren, i den mån ej annat föreskrives. Socialstyrelsen kan efter

ansökan befria förste stadsläkare från de uppgifter som ankommer på

honom i fråga om veneriska sjukdomar och förordna länsläkare att fullgöra

dessa.

23 §.

Landstingskommunen bestrider kostnaderna för laboratorieundersökning

av prov som läkare i öppen vård eller hälsovårdsnämnd finner erforderlig

vid allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom eller vid misstanke om

sadan sjukdom och som utföres vid laboratorium som socialstyrelsen godkänt

för ändamålet.

Vad i första stycket sägs skall även gälla laboratorieundersökning av

prov som länsläkare finner erforderlig vid annan smittsam sjukdom än

allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom.

Kostnaderna för sluten vård på sjukvårdsanstalt som avses i 7 eller 13 §

skall vid allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom bestridas av landstingskommunen

i den mån de ej ersättes enligt lagen om allmän försäkring.

Vad i första och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning

beträffande den som utan att vara sjuk bär smitta av allmänfarlig

sjukdom.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

24 §.

Den som är eller varit verksam vid behandling av fråga enligt denna lag

eller med stöd därav utfärdade föreskrifter får ej obehörigen yppa vad han

därvid erfarit om enskilds personliga förhållanden. Den som bryter häremot

dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Brott enligt första stycket får åtalas av åklagare endast efter angivelse

av målsägande.

25 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av hälsovårdsnämnd, om någon åsidosätter vad som åliggei

honom enligt 6 § eller 7 § första stycket,

på begäran av hälsovårdsnämnd om den åt vilken nämnden uppdragit att

verkställa smittrening vägras tillträde till utrymme där smittrening skall ske,

på begäran av länsstyrelse, länsläkare eller, i stad som ej tillhör landstingskommun,

av hälsovårdsnämnd för verkställande av beslut enligt 14

eller 15 §.

26 §.

Den som lider av venerisk sjukdom och med vetskap eller misstanke

om det övar könsumgänge dömes till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller, om någon eljest uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

utsätter annan för fara att bli smittad av venerisk sjukdom.

27 §.

Har brott som avses i 26 § förövats mot make, må åklagare väcka åtal

endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat ur allmän

synpunkt.

28 §.

Den som åsidosätter skyldighet enligt 5 § eller bryter mot föreskrift

som meddelats med stöd av 7 § andra stycket dömes till böter.

29 §.

Om länsläkare eller läkare som avses i 19 § erhållit uppgift enligt denna

lag, som ger anledning antaga att gärning som avses i 26 § eller 6 kap. 7 §

brottsbalken förövats, äger han anmäla detta till åklagare.

Har någon vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits

skäligen misstänkt för brott som avses i 26 §, har åklagaren rätt att på

begäran få uppgift om resultatet av läkarundersökning, som föranstaltats

avT länsläkare eller läkare som avses i 19 §. Har åtal väckts, har även domstol

rätt att få sådan uppgift.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

30 §.

Då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller det eljest påkallas av

utomordentliga förhållanden, kan Konungen eller, då riket är i krig, myndighet

som Konungen bestämmer förordna om avspärrning av visst område

för att hindra att smittsam sjukdom sprides. Har sådant förordnande meddelats,

ankommer det på den myndighet som anges i förordnandet att bestämma,

om och under vilka förutsättningar person, som uppehåller sig

inom det avspärrade området, får lämna detta eller annan får tillträde

därtill.

31 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan meddela från

denna lag avvikande föreskrifter beträffande krigsmakten.

32 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna om

särskilda åtgärder för att förhindra att smittsamma sjukdomar föres in

i riket eller sprides till utlandet.

33 §.

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen

genom besvär.

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär.

Hälsovårdsnämnds och länsstyrelses beslut skall lända till omedelbar

efterrättelse om ej annorlunda förordnas i beslutet.

34 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 20 juni 1918

(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen

den 19 juni 1919 (nr 443) och tuberkulosförordningen den 31 mars

1939 (nr 113) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen

tillämpas.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Förslag

till

Lag

om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, dels att 6 § 2 och 3 mom. samt 7 § sjukvårdslagen

den 6 iuni 19621 skall upphöra att gälla, dels att 6 § 1 mom., 13 § 2 mom.,

16 § 2 mom. och 25 § 2 mom. lagen

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

6

1 mom. Sjukhus benämnes, om

ej annat följer av vad nedan stadgas,

lasarett, därest det är avsett

för vårdbehövande oberoende

av fallets svårare eller lindrigare

art, och sjukstuga, om det företrädesvis

är avsett för mindre krävande

vård. Sjukstuga må vara försedd

med högst trettio vårdplatser;

dock må utan hinder härav såsom

särskild avdelning av sjukstuga anordnas

tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga,

förlossningshem och

sjukhem.

13

2 mom. Om särskilda —----

Sjukvårdsstyrelsen må besluta,

att sjukhusintendent icke skall tillsättas

vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga,

epidemisjukstuga, förlossningshem

eller sjukhem. Finnes

icke sjukhusintendent vid sådant

sjukhus, ankommer på sjukvårds
-

skall erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Sjukhus benämnes, om

ej annat följer av vad nedan stadgas,

lasarett, därest det är avsett

för vårdbehövande oberoende av

fallets svårare eller lindrigare art,

och sjukstuga, om det företrädesvis

är avsett för mindre krävande

vård. Sjukstuga må vara försedd

med högst trettio vårdplatser; dock

må utan hinder härav såsom särskild

avdelning av sjukstuga anordnas

förlossningshem och sjukhem.

-----flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta,

att sjukhusintendent icke skall tillsättas

vid sjukstuga, förlossningshem

eller sjukhem. Finnes icke

sjukhusintendent vid sådant sjukhus,

ankommer på sjukvårdsstyrelsen

att bestämma, huru de åliggan
-

1 Senaste lydelse av 16 § 2 mom. se SFS 1966: 294.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

styrelsen att bestämma, huru de den som eljest tillkomma sjukhusåligganden

som eljest tillkomma intendent skola fullgöras,

sjukhusintendent skola fullgöras.

16 §.

2 mom. Läkare som avses i 1

mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och

epidemisjukhus, överläkare,

2) vid sjukstuga, tuberkulossjuksluga

och epidemis jukstuga sju kstugu

läkare samt

3) vid sj ukhem —------ —

Såvida ej---------

Överläkare må--------

2 mom. Läkare som avses i 1

mom. benämnes

1) vid lasarett överläkare,

2) vid sjukstuga sjukstug uläkare

samt

--förordnat, överläkare.

- vid förlossningshem.

--nu sagts.

25

2 m o m. Utan sådan prövning av

vårdbehovet, som avses i 1 mom.,

skall intagning ske av

1) den som av läkare förklarats

behäftad med eller misstänkes vara

behäftad med sådan smittsam sjukdom,

som angives i epidemilagen,

2) den som jämlikt lagen angående

åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar erhållit föreskrift

eller anmaning att låta sig intagas

till vård på sjukhus eller beträffande

vilken förordnande om intagning

meddelats jämlikt nyssnämnda lag

samt

3) den som — ----- -—--

§•

2 mom. Utan sådan prövning av

vårdbehovet, som avses i 1 mom.,

skall intagning ske av

1) den som av läkare förklarats

behäftad med eller misstänkes vara

behäftad med allmänfarlig sjukdom

som avses i smittskyddslagen,

2) den som enligt 12 eller 13 §

smittskyddslagen erhållit föreskrift

eller anmaning att låta intaga sig

för vård på sjukhus eller beträffande

vilken beslut om intagning meddelats

enligt lb § nämnda lag samt

— dylik hänvisning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 6 februari 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 5 december 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 1 december

1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till smittskgddslag.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsfiskalen Bengt Westerberg.

Lagrådet yttrade:

Nödvändiga åtgärder för att skydda landets befolkning mot smittsamma

sjukdomar innebär ofta ingrepp i medborgerliga friheter, icke sällan med

stor verkan för den enskildes personliga förhållanden och hans ekonomi.

Förutsättningarna och formerna för ingrepp bör klart anges i lag, såsom

också får anses föreskrivet i art. 5 i Europarådets konvention den 4 november

1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna, vilken konvention Sverige ratificerat den 11 januari 1952. Jämförelse

kan här göras med vad som gäller om häktning, anhållande och reseförbud

samt om tvångsintagning för sluten psykiatrisk vård och tvångsintagning

av utvecklingsstörd på specialsjukhus; noggrann lagreglering av

dessa rättsinstitut har skett. Dessa synpunkter har också vunnit beaktande

i det föreliggande förslaget. Ämnets vikt motiverar emellertid en mera ingående

granskning. Lagrådet återkommer i det följande till vissa särskilda

spörsmål i ämnet.

Ett ytterligare rättssäkerhetskrav synes vara att tillämpningen är någorlunda

enhetlig så att åtminstone mera påfallande skillnader i behandlingen

av likartade fall icke förekommer. I sådant avseende är det en svaghet hos

förslaget att besluten om de frihetsinskränkningar varom här är fråga i första

hand ankommer på den lokale tjänsteläkaren; bedömandet kan växla från ort

till annan. En dylik ordning torde emellertid vara ofrånkomlig av praktiska

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

skäl och olägenheterna därav torde i framtiden kunna avhjälpas genom råd

och anvisningar från länsläkaren. Att en i och för sig otillfredsställande olikhet

i behandlingen av likartade fall kan uppkomma också till följd av en

sjukdoms natur torde få antagas. Beträffande exempelvis salmonelladiarré

lär enligt uppgift förhålla sig så, att av återvändande svenska utlandsresenärer

antalet smittbärare i själva verket kan beräknas vara mångdubbelt

större än antalet omhändertagna fall. Förhållandet torde emellertid komma

att uppmärksammas.

Så länge det är fråga om sjuka som behöver — och i regel också vill ha —

vård blir vad som nyss angivits av underordnad betydelse. Annorlunda förhåller

sig med den som inte är sjuk men som för smitta. Av honom krävs

stora uppoffringar för andras bästa. Från rättvisesynpunkt och för alt den

som är smittbärare inte skall hemlighålla detta bör han få tillfredsställande

gottgörelse för ingripanden mot honom. Ju mera omfattande och fixerad

ersättningsrätten är desto större blir utrymmet för anordnande av smittbekämpningen

på mest effektiva sätt. Med hänsyn härtill kunde det ha varit

motiverat att till samtidig översyn företaga frågan om lämpliga åtgärder

mot smittbärare och frågan om dessas rätt till ersättning. Vad angår 1956

års lag om ersättning åt smittbärare kunde man ha tänkt sig att det nu övervägts,

huruvida icke ersättningsrätten för kroniska smittbärare borde preciseras

i lag och få formen av ett rättsanspråk av beskaffenhet att kunna

göras gällande vid allmän domstol eller kunna underställas regeringsrättens

eller försäkringsdomstolens prövning. Till jämförelse kan nämnas att enligt

den föreslagna atomansvarighetslagen ersättningskrav på avsevärt högre

belopp erhåller sådan natur. Det nu aktuella lagstiftningsärendet har dock

ett mera begränsat syfte och avser närmast att sammanföra epidemilagen,

den s. k. lex veneris och tuberkulosförordningen till en lag. Att så sker synes

i och för sig lämpligt.

Enligt förslaget skall de sjukdomar som kommer i fråga anges, icke

i själva lagen utan i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse. I remissprotokollet

framhålls att detta inte innebär annan skillnad från vad som nu gäller

enligt epidemilagen än att Kungl. Maj :t kommer att kunna utesluta viss

sjukdom utan att höra riksdagen. Det är mindre lätt att inse vilken praktisk

olägenhet som skulle vara förbunden med att uteslutning fordrar lagändring.

Man lär knappast ha att räkna med att förändring i medicinsk och socialpolitisk

bedömning av en dittills såsom smittfarlig ansedd sjukdom sker

på så kort tid att en lagstiftningsåtgärd inte kan medhinnas. Icke heller

synes det betydelselöst med en enumeration av sjukdomar i själva lagen,

även om Kungl. Maj :t måste ha rätt att göra tillägg till uppräkningen. Därigenom

ges nämligen också eu fingervisning om att tillägg måste avse sjukdom

som i betydelse och till verkningar kan jämställas med dem som upptages

i lagen, något som med hänsyn till de frihetsinskränkningar som kan

bli följden icke är utan värde.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Lagrådet kan följaktligen icke anse mera vägande skäl ha framlagts för

att frångå den gällande ordningen att i lagen uppräknas de sjukdomar, på

vilka den skall vara tillämplig, med rätt för Kungl. Maj :t att förordna om

dess tillämpning även å annan sjukdom. Lagrådet vill därför ifrågasätta om

icke den nya lagen bör följa samma mönster som hittills tillämpats.

4 §.

Det år 1918 i 14 kap. 21 § strafflagen införda straffstadgandet riktade

sig mot den som led av »könssjukdom i smittsamt skede». Enligt vad vederbörande

departementschef framhöll vid remissen till lagrådet hade detta

uttryck givetvis samma betydelse som i 1 § av det samtidigt remitterade —

sedermera likaledes antagna — förslaget till lag angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar (NJA II 1918 s. 812). I det lagrum, till vilket

hänvisning sålunda skedde, förklarades att till könssjukdomar i lagen räknades

tre angivna sjukdomar, dock endast så länge de var i smittsamt skede.

Tillika angavs att könssjukdom skulle anses vara i smittsamt skede, så länge

symtom å smittsamhet förefanns eller förnyat framträdande av sådana

symtom var att befara. Att man fann sig böra närmare bestämma innebörden

av uttrycket smittsamt skede berodde enligt vad förarbetena utvisar på att

meningarna om innebörden kunde vara delade (a. a. s. 791). Genom definitionen

kom, anfördes det, syfilis i de sekundära s. k. latensperioderna liksom

också sådana fall av kronisk dröppel där gonokocker först efter en

längre serie av mikroskopiska undersökningar lät sig påvisa att falla in under

lagens bestämmelser (a. a. s. 792).

På motsvarande sätt — den som lider av könssjukdom i smittsamt skede

— betecknades brottssubjektet såväl i straffrättskommitténs år 1944 avgivna

betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten

(19 kap. 6 § strafflagen; se a. a. 1949 s. 20 f.) som i samma kommittés

betänkande av år 1953 med förslag till brottsbalk (11 kap. 9 § balkförslaget;

se a. a. 1962 s. 235). Resultatet av lagstiftningsarbetet blev att straffbudet

från 14 kap. 21 § strafflagen med oförändrad inriktning på den som lider

av könssjukdom i smittsamt skede överfördes till lex veneris, 29 §. Det

kan sägas att, med hänsyn till de där i 1 § givna definitionerna, straffbudet

genom denna placering vann i tydlighet.

Enligt förevarande paragraf skall Kungl. Maj :t bestämma bl. a. vilka

sjukdomar som skall hänföras till könssjukdomar, i förslaget benämnda

veneriska sjukdomar. Avsikten lär vara att sjulcdomsbegreppet därvid alltjämt

skall vara begränsat till fall då sjukdomen är i smittsamt skede och

att det liksom hittills skall anges vad som är att förstå härmed. I sistnämnda

hänseende skulle den gällande bestämningen kompletteras så, att sjukdomen

anses vara i smittsamt skede också då sjukdomen befaras kunna överföras

till avkomma i fosterstadiet.

Såsom förut nämnts ansågs redan vid tillkomsten av lex veneris att be
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

greppet smittsamt skede krävde ett närmare bestämmande och denna uppfattning

kan sägas närmast ha vunnit i styrka då nu upplyses att en utvidgning

av begreppet till fall av fara för fosterskada är avsedd. Vad sålunda

anförts får särskild tyngd i betraktande av straffbudet i 26 §. Det kan nämligen

icke godtagas att förutsättningarna för straffansvars inträde framgår

först vid jämförelse med innehållet i den tilltänkta smittskyddskungörelsen.

Oavsett huruvida de sjukdomar varå lagen skall vara tillämplig uppräknas

i denna eller ej, torde böra intagas ett stadgande om smittsamt skede och

innebörden därav. Bibehålls förslagets konstruktion med enumeration

i särskild kungörelse, vill lagrådet föreslå följande. Paragrafens första och

andra stycken sammanförs och tredje stycket får bilda ett andra stycke,

varjämte ett tredje stycke tilläggs av innehåll att med sjukdom förstås i lagen

endast sjukdom i smittsamt skede samt att venerisk sjukdom skall anses

vara i smittsamt skede när symtom på smittsamhet förefinns eller förnyat

framträdande av sådana symtom är att befara eller fara föreligger för sjukdomens

överförande till avkomma i fosterstadiet.

6 §•

Det i denna paragraf liksom i de två följande förekommande uttrycket

»bär smitta» skulle efter orden kunna antagas syfta på tiden alltifrån nedsmittningen

och följaktligen äga en mera vidsträckt innebörd än uttrycket

»för smitta» i 3 § 3 mom. epidemilagen, vilket otvivelaktigt betyder att den

nedsmittade kan föra smittan vidare. Risk för att den nedsmittade »för

smitta» i sist angivna innebörd inträder först längre eller kortare tid efter

nedsmittningen. Emellertid har vid föredragningen inför lagrådet upplysts

att förändringen i ordvalet icke tänkts skola medföra någon ändring i sak;

detta skulle framgå särskilt vid en jämförelse med den i 1 § andra stycket

av 1956 års lag om ersättning åt smittbärare lämnade bestämningen av begreppet

»smittbärare». I själva verket föreligger, enligt vad som upplysts,

icke något önskemål från medicinskt håll att ingripa mot andra nedsmittade

än dem som »för smitta». Enligt lagrådets mening är i tydlighetens intresse

en återgång till uttryckssättet »för smitta» att föredraga.

Angående ett tillägg till denna paragraf återkommer lagrådet under 7 §.

7 §•

Förevarande paragraf utgör rättsgrunden för ett frihetsberövande. Den

som lider av allmänfarlig sjukdom eller för smitta kan enligt paragrafen

bli intagen på sjukhus utan eget samtycke. Av remissprotokollet framgår

att förslaget däremot icke är avsett att grunda någon rätt att tvångsvis

kvarhålla den sjuke på sjukhuset. Att det sålunda skils mellan rätt till intagning

och rätt till kvarhållande står i överensstämmelse med den lagstiftningsteknik

som använts i lagen den 16 juni 1966 om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall. Innehållet av Europarådets inledningsvis om7

—Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 36

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

nämnda konvention kan utgöra anledning till att de olika momenten i frihetsberövandet

preciseras på detta sätt.

Särskilt vad gäller smittbärare är det emellertid enligt lagrådets mening

knappast tillrådligt att avstå från att stadga kvarhållningsrätt. Som ett sannolikt

praktiskt fall framstår att smittförande personer av asocial läggning

som ej känner sig sjuka avviker från sjukhuset. Kraven på tydlighet och

konsekvens i lagstiftningen föranleder då att kvarhållningsrätten bör komma

till uttryck i lagtexten. Vad nu sagts äger närmast tillämpning beträffande

sådana sjuka och smittbärare som tvångsintagits. För att full verkan

skall säkras bör dock enligt lagrådets mening kvarhållningsrätt stadgas även

beträffande frivilligt intagna. Risken att en patient även i sådana fall måste

stanna kvar på sjukhus mot sin vilja skulle visserligen kunna tänkas verka

återhållande på allmänhetens benägenhet att av eget initiativ begära intagning.

Lagrådet tror sig likväl kunna utgå från att känslan av det nödvändiga

i att söka vård blir avgörande i flertalet av de fall då frivillig intagning kan

bli aktuell.

För att bereda plats för ett stadgande om kvarhållningsrätt föreslår lagrådet

att vad som sägs i 8 § inarbetas i envar av 6 och 7 §§. Stadgandet skulle

då få utgöra innehållet av 8 §. Till den närmare utformningen härav återkommer

lagrådet under nämnda paragraf.

Vad angår nu förevarande paragraf torde utöver det redan anförda böra

iakttagas att tjänsteläkaren meddelar uttryckligt beslut av innehåll antingen

att den sjuke resp. smittbäraren skall intagas på sjukhus eller ock att han

skall behandlas i öppen vård. Man synes kunna bibehålla förslagets konstruktion

att tjänsteläkaren icke har att överpröva av annan läkare tidigare gjort

konstaterande, att en person är eller misstänks vara sjuk eller smittförande.

Och har en privatpraktiserande läkare ordinerat intagning på sjukhus, kommer

frågan om omhändertagandet över huvud taget icke under tjänsteläkarens

bedömning.

I enlighet med de framförda synpunkterna kan förevarande paragraf erhålla

förslagsvis följande lydelse:

»Lider någon av allmänfarlig sjukdom eller för han smitta, är han, om

så beslutas, skyldig att låta intaga sig för vård på sådant sjukhus eller sådan

tillfällig sjulcvårdslokal som avses i sjukvårdslagen eller som drives av staten.

Den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt

får deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden meddelar dylikt

beslut, såvida icke intagning redan skett eller kan antagas vara omedelbart

förestående. Läkaren äger dock, om hänsyn till faran för smittans

spridning medger det, i stället besluta om behandling i öppen vård.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkare som avses

i första stycket ge erforderliga föreskrifter om isolering och om inskränkning

i verksamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 36 år 1968 09

Bestämmelserna i första stycket gäller även den som av läkare misstänkes

lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta.

Beslut av----------—-----------denna paragraf.»

Beträffande det föreslagna andra stycket må uppmärksammas att det äger

tillämpning även å dem som efter intagning å sjukvårdsanstalt överförs till

öppen vård. Erforderliga föreskrifter om samråd mellan anstaltsläkaren och

tjänsteläkaren torde få ges i administrativ ordning.

8 §.

Denna paragraf bör, såsom lagrådet angivit under 7 §, innehålla bestämmelse

om rätt att kvarhålla på sjukhus den som är sjuk eller för smitta.

Härtill kan lämpligen fogas bestämmelse om skyldighet för denne att underkasta

sig vård.

Paragrafen synes kunna erhålla exempelvis följande lydelse:

»Har någon intagits på sjukvårdsanstalt enligt 7 § första stycket eller

kan intagen eljest misstänkas lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta,

är han skyldig att kvarstanna och underkasta sig nödvändig vård till dess

fara för att han kan sprida smitta icke längre föreligger eller han kan behandlas

i öppen vård.»

Under uttrycket »kan misstänkas» ingår givetvis fall där visshet råder

om förhållandet.

Den nu av lagrådet föreslagna bestämmelsen lär bland annat medföra

rätt för sjukvårdspersonal att vägra utlämna den sjukes kläder. Om så är

nödvändigt torde även exempelvis ett isoleringsrum kunna låsas.

Att 7 § andra stycket i dess av lagrådet föreslagna lydelse kommer att äga

tillämpning beträffande den som överförs till öppen vård har redan anmärkts.

10 §.

I paragrafens andra stycke stadgas att hälsovårdsnämnd får om det anses

nödvändigt låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål som kan

befaras överföra smitta. Skälig ersättning -— som bekostas av kommunen —

skall därvid utgå. I remissprotokollet framhålls att nämndens beslut i ersättningsfrågan

kan överklagas enligt 33 §. Sagda paragraf stadgar att talan

mot hälsovårdsnämnds beslut förs hos länsstyrelsen och att talan mot länsstyrelsens

beslut förs hos Kungl. Maj :t. Det påpekas i motiveringen till

paragrafen att sista instans skall vara regeringsrätten.

Lagrådet, som delar uppfattningen att regeringsrätten bör vara sista

instans, vill emellertid framhålla att ingen bestämmelse i regeringsrättslagen

synes ge regeringsrätten möjlighet att pröva mål enligt förevarande

paragraf. Enligt 2 § 16) regeringsrättslagen skall visserligen bl. a. mål om

meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt

författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården liandläggas

av regeringsrätten men denna bestämmelse torde icke kunna tillämpas

7* — Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 36

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

i förevarande hänseende. Lagrådet får därför hemställa att sådan ändring

vidtages i regeringsrättslagen att mål enligt förevarande paragraf kan

prövas av regeringsrätten.

11 §■

En lagstiftning till åstadkommande av ett någorlunda effektivt smittskydd

måste ofrånkomligen föranleda vissa inskränkningar i den frihet

som normalt står medborgaren till buds. Det säger sig självt att lagstiftningen

har att i görligaste mån söka precisera dessa frihetsinskränkningar

liksom betingelserna för att de skall få tillgripas; med hänsyn till medborgarnas

rättssäkerhet kan lagstiftaren inte gärna nöja sig med ett allmänt

stadgande om att »lämpliga åtgärder» skall vidtagas för smittskyddsändamålet.

Också innefattar det förevarande lagförslaget noggrant utarbetade

regler — upptagna i 5—8 §§ — angående restriktioner i rörelsefriheten

för den som lider eller misstänks lida av allmänfarlig sjukdom och för den

som utan att lida av sådan sjukdom för eller misstänks föra smitta därav.

Reglerna avgränsar, på sätt nyss framgått, vilka personkategorier som drabbas

av inskränkningarna, fastslår vari dessa består och anger de närmare

förutsättningarna för de olika formerna av ingrepp. Tydligt är emellertid

att av smittfaran motiverade frihetsinskränkande åtgärder ibland måste

riktas inte bara mot de fyra uppräknade kategorierna sjuka, misstänkt

sjuka, smittbärare och misstänkt smittförande utan mot alla människor

i den av smittfaran berörda orten eller regionen. Sker spridningen av sjukdomen

särskilt snabbt eller får epidemin av annan grund en speciellt allvarlig

karaktär, kan det sålunda bli nödvändigt att isolera hela befolkningen

i orten eller området. Lagregler som möjliggör att man i ett extraordinärt

läge vidtager frihetsinskränkande åtgärder mot annan person än sjuk, misstänkt

sjuk, smittbärare eller misstänkt smittförande, saknas dock helt i

förslaget. Detta upptager nämligen inte ens någon motsvarighet till stadgandet

i 13 § 1 mom. första stycket epidemilagen, enligt vilket länsstyrelsen

har att, när svårare smittsam sjukdom hotar eller redan yppats inom

länet, vidtaga därav speciellt betingade åtgärder, uppenbarligen utöver dem

som enligt epidemilagens föregående stadganden kan riktas mot sjuka,

misstänkt sjuka, smittbärare eller misstänkt smittförande. Att den synnerligen

allmänt hållna tillsynsbestämmelsen i förslagets 2 § om att »länsstyrelsen

skall vaka över att smittsamma sjukdomar bekämpas i länet

och tillse att lämpliga åtgärder vidtags för ändamålet» skulle i likhet med

vad som möjligen är fallet i fråga om 13 § 1 mom. första stycket epidemilagen

(jfr s. 65 i remissprotokollet) kunna begagnas som stöd för extraordinära

frihetsinskränkningar måste av förut antytt skäl tillbakavisas.

Vill man möjliggöra frihetsinskränkande åtgärder även mot andra än de

fyra angivna kategorierna, synes med andra ord ofrånkomligt att uttrycklig

regel därom införs. En sådan regel om frihetsinskränkningar är så mycket

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

mera motiverad som ett jämförbart stadgande avseende förstöring eller

förändring av egendom upptagits i lagförslaget (11 §); detta sistnämnda

stadgande är på sitt område just ägnat möjliggöra att åtgärder vidtags också

mot annan än den som är sjuk eller på annat sätt för smittan.

På grund av vad sålunda åberopats förordar lagrådet att i 11 § införs

ett tillägg av förslagsvis den innebörden att Kungl. Maj :t eller efter Kungl.

Maj :ts bemyndigande länsstyrelsen kan beträffande befolkningen inom viss

ort eller visst område förordna om isolering eller därmed jämförlig åtgärd,

om det är påkallat av särskilda skäl för att hindra utbredningen av allmänfarlig

sjukdom.

13 och 15 §§.

Angående tillägg till förevarande paragrafer återkommer lagrådet under

16 §.

16 §.

Det föreslagna innehållet av förevarande paragraf torde kunna överföras

till 13 och 15 §§. I stället kan upptagas bestämmelser liknande dem lagrådet

föreslagit skola intagas i 8 g i fråga om allmänfarlig sjukdom. Bestämmelserna

synes kunna utformas så, att den som jämlikt 14 eller 15 § eller

eljest för venerisk sjukdom intagits på sjukhus är skyldig att kvarstanna

och underkasta sig nödvändig vård till dess icke längre föreligger grundad

anledning befara att han skall sprida smitta.

21 §.

Vad som stadgas i denna paragraf synes i stället kunna överföras till 22 §.

Härigenom skulle i förevarande paragraf kunna upptagas ett stadgande

avseende beslut om kvarhållande in. in. Stadgandet torde böra ges det innehållet,

att beslut att den intagne enligt 8 eller 16 § skall kvarstanna på sjukhuset

och underkasta sig nödvändig vård meddelas av överläkaren eller

motsvarande befattningshavare och att talan mot beslut varigenom någon

förvägrats att lämna sjukvårdsanstalten skall föras hos länsstyrelsen genom

besvär.

24 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelse om tystnadsplikt, har enligt

uttalande i remissprotokollet sin motsvarighet i 25 § lex veneris och har

utarbetats efter förebild av bestämmelserna i bl. a. socialhjälpslagen och

barnavårdslagen. Tystnadsplikt åligger enligt förslaget den som är eller

varit verksam vid behandling av fråga enligt lagen eller med stöd därav

utfärdade föreskrifter. Med anledning av nämnda uttalande i remissprotokollet

vill lagrådet anföra följande.

Enligt 91 § barnavård slagen må den som är eller varit verksam inom

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

samhällets barnavård ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande

enskilds personliga förhållanden. Beträffande denna bestämmelse anfördes

i lagrådsremissen rörande förslaget till barnavårdslag bl. a. att envar, som

i en eller annan egenskap på det kommunala planet eller hos tillsyns- och

besvärsmyndigheterna, varaktigt eller tillfälligt är verksam inom samhällets

barnavård, bör vara skyldig att iakttaga tystnad beträffande vad han

i verksamheten erfarit rörande enskilds personliga förhållanden. Det framhölls

att till de inom barnavården verksamma naturligtvis främst hörde

ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd samt befattningshavare hos

barnavårdsnämnd, besvärsmyndighet och tillsynsorgan, men att dit hörde

även andra personer — kommunala förtroendemän och befattningshavare

i allmän tjänst såväl som enskilda personer — vilka på grund av sin tjänst

eller. såsom expert eller sakkunnigt biträde kallas till överläggning med

barnavårdsmyndighet eller för att eljest medverka i barnavårdsarbetet.

Tystnadsplikt borde, sades det vidare, däremot icke gälla för utomstående,

t. ex. personer som blivit upplysningsvis hörda och därvid fått viss inblick

i annans privatliv, utan det skulle ankomma på förhörsledaren att anordna

förhöret på sådant sätt, att rimlig diskretion upprätthålls. — Lagrådet

lämnade den föreslagna bestämmelsen utan erinran.

I 64 § socialhjälpslagen stadgades enligt paragrafens ursprungliga lydelse

att vad hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhållanden

ej får yppas för obehörig. Enligt lag den 29 april 1960 angående ändring

i socialhjälpslagen erhöll 64 § ny lydelse. I paragrafen stadgas nu att den

»som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor enligt denna lag

må ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga

förhållanden». Enligt vad som anfördes i motiven ändrades paragrafen

för att åstadkomma likformighet med bestämmelsen i 91 § barnavårdslagen.

Med uttrycket »den som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor

enligt denna lag» avsågs att täcka motsvarande personkrets som i 91 § barnavårdslagen

beskrivs med uttrycket »den som är eller varit verksam inom

samhällets barnavård». — Denna lagändring underställdes icke lagrådet

för granskning.

Enligt 64 § andra stycket lagen den 27 juli 1954 om nykterhet svård må

ej den som är eller varit verksam inom samhällets nykterhetsvård obehörigen

yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.

Denna bestämmelse tillkom genom en lagändring den 11 december 1964.

I det förslag som förelädes lagrådet för granskning användes i stället uttrycket

»den som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor enligt

denna lag». — Lagrådet anförde i sitt utlåtande över lagförslaget bl. a. följande.

Det starkt framträdande behovet av diskretion inom nykterhetsvården

bör enligt lagrådets mening föranleda att den personkrets för vilken

tystnadsplikt skall gälla bestäms något vidare än enligt förslaget. Tystnadsplikt

bör åvila icke allenast den som är eller varit verksam vid behandlingen

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

av frågor enligt lagen utan jämväl sådan personal hos nykterhetsnämnden

som visserligen icke kan sägas ha medverkat vid behandlingen av dylika

frågor men likväl har möjlighet att få inblick i förekommande ärenden; här

åsyftas närmast skrivbiträden och annan expeditionspersonal. Lagrådet

förordade ett stadgande av innehåll att vad inom samhällets nykterhetsvård

förekommit rörande enskilds personliga förhållanden ej må av någon som

på grund av tjänst eller uppdrag erhållit kunskap därom, yppas för obehöriga.

—- Departementschefen uttalade att likartade regler bör gälla i fråga

om tystnadsplikt inom socialhjälpsverksamhet, barnavård och nykterhetsvård

och i anledning av vad lagrådet anfört blev enligt departementschefens

förslag uttrycket »vid behandlingen av frågor enligt denna lag» ersatt med

uttrycket »inom samhällets nykterhetsvård».

Slutligen kan omnämnas att 58 § lagen den 15 december 1967 angående

omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda talar om den som är eller

varit verksam inom den verksamhet för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda

som avses i lagen.

Vidkommande den nu föreslagna bestämmelsen om tystnadsplikt har lagrådsuttalandena

om tystnadsplikten inom nykterhetsvården samma giltighet

beträffande förevarande lagförslag. Lagrådet får därför hemställa

att sådan jämkning vidtages i lagtexten att överensstämmelse ernås med

motsvarande bestämmelser i barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och

lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Förslagsvis

kunde användas formuleringen »verksam inom smittskyddet».

25 §.

Paragrafen torde böra erhålla det tillägget att polismyndighet skall lämna

handräckning på begäran av överläkare eller motsvarande befattningshavare

om någon som enligt 8 eller 16 § enligt lagrådets förslag är skyldig att kvarstanna

på sjukvårdsanstalt avviker från denna.

26—28 §§.

I viss överensstämmelse med utredningens förslag kan, om lagrådets

ståndpunkt beträffande 8 och 16 §§ godtages, i lagen införas stadgande om

straff för den som hjälper någon som jämlikt 8 eller 16 § är skyldig kvarstanna

å sjukvårdsanstalt att avvika därifrån. Detta kan ske så att bestämmelsen

i 27 § överföres till 26 § och bestämmelsen i 28 § i stället får utgöra

innehållet av 27 §, varvid 28 § blir ledig för det ifrågasatta stadgandet.

33 §.

Beaktas vad lagrådet förordat under 21 §, bör i förevarande paragraf

i andra stycket efter orden »länsstyrelses beslut» för tydlighetens skull

sättas in »enligt denna lag».

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

övergångsbestämmelserna.

Genom föreskriften i andra stycket blir lagen om ersättning åt smittbärare

tillämplig även på den som för smitta av tuberkulos och på den som för

venerisk smitta. Lagrådet har för sin del intet att erinra häremot men har

velat påpeka förhållandet som icke berörts i remissprotokollet.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

105

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 16 februari

1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, SvenEric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman,

Moberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till smittskyddslag.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har inledningsvis berört frågan, om bestämmelserna om ersättning

åt smittbärare bort ses över i samband med arbetet på smittskyddslagen.

Enligt lagrådet kunde man tänkt sig att det nu övervägs om inte rätten

till ersättning åt kroniska smittbärare — dvs. de som fört smitta i mer

än 90 dagar — borde preciseras i lag och få formen av ett rättsanspråk,

som kan göras gällande vid allmän domstol eller underställas regeringsrättens

eller försäkringsdomstolens prövning.

Ersättning till den som är att betrakta som kronisk smittbärare skall enligt

1956 års lag om ersättning åt smittbärare utgå med belopp som med

hänsyn till behovet av ersättning, förlustens storlek och omständigheterna

i övrigt i varje särskilt fall prövas skäligt. Prövningen sker i första instans

av länsstyrelserna, varefter besvär kan föras hos Kungl. Maj :t. Tillämpningen

har tidigare — mot bakgrunden av förut gällande regler inom sjukförsäkringen

— varit relativt restriktiv. Enligt vad jag uttalade i 1965 års

statsverksproposition (bil. 7 s. 377) bör emellertid en smittbärare under

hela den tid han till följd av myndighets ingripande förlorar sin arbetsförtjänst

erhålla ersättning med belopp som för dag motsvarar hans sjukpenning

enligt lagen om allmän försäkring. Först då ingripandet sträcker sig

över så lång tid, att man skäligen kan begära att smittbäraren trots ingripandet

söker bereda sig utkomst genom lämpligt arbete torde en reduktion

av ersättningens belopp böra komma i fråga. En sådan reduktion bör,

enligt vad jag vidare uttalat i propositionen, inte annat än under speciella

förhållanden äga rum innan ett år förflutit från den tidpunkt ingripandet

trädde i tillämpning. Jag anser att dessa regler bör kunna ge ett godtagbart

skydd för den enskilde från ekonomisk synpunkt. Mot bakgrunden härav

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

har jag inte funnit det motiverat att ta upp dem till omprövning i samband

med nuvarande lagstiftningsärende, som — vilket lagrådet påpekat — närmast

har till syfte att sammanföra epidemilagen, tuberkulosförordningen

och den s. k. lex Veneris till en lag.

Lagrådet har ifrågasatt om det finns skäl att frångå den enligt epidemilagen

gällande ordningen, att de sjukdomar'' som lagen skall tillämpas på

anges i lagen. Jag har tidigare instämt i utredningens förslag, att sjukdomarna

med fördel kan förtecknas i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse.

Det synes mig alltjämt mest ändamålsenligt att så sker. Från rättssäkerhetssynpunkt

torde någon invändning inte kunna göras mot en sådan ordning.

Jag finner därför inte skäl att ändra mitt ställningstagande i denna fråga.

Vidare har lagrådet föreslagit att i lagen skall upptas uttryckliga bestämmelser

om att den som intagits på sjukhus skall vara skyldig att kvarstanna

där och underkasta sig vård så länge det från smittskyddssynpunkt föreligger

risk vid behandling i öppen vård. Någon sådan skyldighet föreligger

inte enligt nuvarande lagstiftning. Det torde inte heller normalt vara

påkallat att ha möjlighet att tillgripa tvångsåtgärder för att garantera att

vården inte avbryts genom att patienten lämnar sjukhuset och måste återföras

dit genom nytt intagningsförfarande. Jag finner dock mot bakgrunden

av vad lagrådet anfört att det kan tänkas uppkomma fall för vilka det kan

vara praktiskt motiverat med lagföreskrifter av det slag lagrådet begärt.

Samtidigt som sådana regler tillskapas bör då, som lagrådet funnit, ges

möjlighet för den patient som förvägrats lämna sjukhuset att få vårdfrågan

överprövad besvärsvägen. De bestämmelser som behövs bör tas in i 8, 16

och 21 §§. Jag förordar de av lagrådet föreslagna formuleringarna med vissa

jämkningar. I anslutning härtill bör såsom lagrådet föreslagit ges befogenhet

för överläkaren att begära handräckning av polismyndighet för

att återföra den som avvikit från sjukhus. Bestämmelser härom bör intas

i 25 §. Jag förordar att nämnda paragraf därjämte kompletteras på så sätt

att motsvarande befogenhet även tilläggs länsläkaren. I samband härmed

bör också införas föreskrifter om straff för den som hjälper den som är

skyldig att kvarstanna på sjukhus att avvika därifrån. Bestämmelserna härom

bör på sätt lagrådet angett placeras i 28 §.

De av lagrådet i övrigt föreslagna ändringarna i förslaget till smittskyddslag

anser jag böra godtas med vissa jämkningar.

Frågan om ändring i 2 § 16 :o) regeringsrättslagen kommer att tas upp i

annat sammanhang.

Utöver de av lagrådet föreslagna ändringarna bör vissa redaktionella

jämkningar göras i förslaget.

Slutligen bör utöver vad som angetts i det till statsrådsprotokollet den 1

december 1967 fogade förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen vissa

ytterligare redaktionella ändringar vidtas i sistnämnda lag.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

I statsverkspropositionen till årets riksdag (bil. 7 s. 102 ff) har jag berört

kostnadsfrågor som bär samband med förevarande lagförslag.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen

att med angivna ändringar anta dels förslaget till smittskyddslag, dels förslaget

till lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen ........................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll 1

Lagförslagen .................................................. 3

Förslag till smittskyddslag...................................... 3

Förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) 11

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 december 1967 14

Huvuddragen av gällande bestämmelser 15

Utredningen .................................................. 25

Allmänna synpunkter ........................................ 25

Allmänfarliga sjukdomar .................................... 30

Veneriska sjukdomar ........................................ 37

Vårdkostnader in. in........................................... 43

Sjukvårdslagen .............................................. 47

Remissyttrandena .............................................. 48

Allmänna synpunkter ........................................ 48

Allmänfarliga sjukdomar .................................... 50

Veneriska sjukdomar ........................................ 54

Vårdkostnader m. m......................................... 59

Departementschefen ............................................ 61

Allmänna synpunkter ........................................ 61

Allmänfarliga sjukdomar .................................... 62

Veneriska sjukdomar ........................................ 69

Vårdkostnader in. in......................................... 74

Sjukvårdslagen .............................................. 76

Specialmotivering ............................................. 78

Departementschefens hemställan ............................... 84

Bilaga ........................................................ 85

Förslag till smittskyddslag...................................... 85

Förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) 92

Lagrådets utlåtande ............................................ 94

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 februari 1968 105

ESSELTE AB. STHLM 63

714898

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1968:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till smittskgddslag, m. in., jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten