Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet

1968-03-01 · 21 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:44, Med förslag till lag om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968

i

Nr 44

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet;

given Stockholms slott den 1 mars 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om vissa kommunala befogenheter

inom turistväsendet.

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att de borgerliga primärkommunerna genom en

särskild lag tilläggs befogenhet att vidta åtgärder för uppförande och drift

av turistanläggningar i den mån det är påkallat för att främja turistväsendet

inom kommunen.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1968.

1 Bitiang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 44

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ta proposition nr 44 år 1968

Förslag

till

Lag

om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet

Härigenom förordnas som följer.

Kommun får vidtaga åtgärder för uppförande och drift av turistanlägg

ningar i den män det är påkallat för att främja turistväsendet inom kom

munen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1968

3

Utdrag av protokollet över kommunikations ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 1 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Aspling, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om kommunala

befogenheter inom turistväsendet och anför.

Inledning

Kommunalrättskommittén fick den 5 mars 1965 i uppdrag att se över reglerna

om borgerlig primärkommuns kompetens in. in. I de direktiv som

därvid lämnades berörs bl. a. frågan om kommuns befogenhet att anordna

och driva semesterbyar, turisthotell, linbanor och liknande turistanläggningar.

Kommunalrättskommittén bar särbehandlat denna fråga och, innan

uppdraget i sin helhet är slutfört, redovisat denna del av uppdraget i betänkandet

»Kommunala befogenheter inom turistväsendet» (SOU 1967: SO)1.

Betänkandet lämnades den 17 oktober 1967.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av kammarkollegiet,

statens naturvårdsverk, kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

samt Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska turistföreningen samt Skid- och

friluftsfrämjandet. Kommerskollegium har bifogat yttranden från samtliga

handelskammare utom en och från Svenska turisttrafikförbundet. Länsstyrelserna

har bifogat yttranden från 58 kommuner, tre kommunala samar
1

Kommittén har därvid bestått av landshövdingen Ingvar Lindell, ordförande, riksdagsmannen

Carl Albert Anderson, landstingsmannen Torsten Andrée, riksdagsmannen Nils-Eric

Gustafsson, kommunalnämndsordföranden Sture Holmqvist, landstingsrådet Erik Lindh, f. d.

riksdagsmannen Axel Mannerskantz, regeringsrådet Stig Nordlund och riksdagsmannen Olof

Westerberg. Kommitténs förberedande arbete bedrivs sedan september 1966 inom två olika sektioner.

Den sektion där denna fråga har behandlats leds av Nordlund.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kimyl. Maj. ts proposition nr H år 1968

betsnämnder och fem regionala turistorganisationer. En länsstyrelse har bifogat

yttrande från landstingets förvaltningsutskott. En kommun har bifogat

yttrande från en lokal turistorganisation.

Gällande rätt

Huvudregeln för borgerlig primärkommuns kompetens finns i 3 § kommunallagen

(KL) den 18 december 1953 (nr 753). Enligt detta lagrum får

kommun själv vårda sina angelägenheter i den mån det inte enligt annan

författningsbestämmelse ankommer på annan att göra det. Vidare hänvisa*

i paragrafen till vad som är särskilt föreskrivet om vissa kommunala angelägenheter.

Motsvarande gränser för den kommunala verksamheten anges i

3 § kommunallagen den 1 mars 1957 (nr 50) för Stockholm (KLS).

Kompetensregeln fick sin nuvarande utformning år 1948. Den bygger på

principen att kommunala åtgärder skall tillgodose allmänna, till kommunen

knutna intressen. Genom att avfatta regeln som en generalklausul avsåg

man enligt motiven att möjliggöra en fortsatt anpassning av kommuns

befogenheter till samhällsutvecklingens krav. Det drag av elasticitet som

även tidigare präglat regeln blev ytterligare accentuerat. Uppgiften att närmare

avgränsa området för kommunernas kompetens överlämnades liksom

förut åt rättspraxis.

Det krav som har slagits fast i kompetensregeln att åtgärd skall tillgodose

ett till kommunen knutet intresse innebär inte att kommun saknar befogenhet

att driva verksamhet utanför kommungränsen. Att åtgärd företas

utanför kommungränsen innebär alltså i och för sig inte att åtgärden är

otillåten, förutsatt att den tillgodoser ett allmänt intresse som är knutet till

kommunen.

Kravet på allmänintresse bör ses mot bakgrund av besvärsbestämmelserna

i 76 § KL, där det som särskild besvärsgrund anges att beslut vilar på orättvis

grund. Kravet kan sägas innebära bl. a. att skälig likställighet upprätthålls

mellan kommunens medlemmar. Det är sålunda inte tillåtet att med

frångående av objektiva normer gynna enskilda kommunmedlemmar eller

grupper av sådana. I detta ligger en betydelsefull begränsning av kommuns

befogenhet att lämna stöd åt det enskilda näringslivet. Något hinder föreligger

däremot inte mot att kommun allmänt främjar näringslivets utveckling

inom kommunen. Det har vidare ansetts i viss utsträckning tillåtet att

lämna stöd åt enskilt företag för alt hindra nedläggning eller inskränkning i

driften om en sådan skulle föra med sig omfattande arbetslöshet inom kommunen.

Ytterligare en viktig princip för den kommunala verksamheten är att

denna inte får bedrivas i vinstsyfte.

Som nämnts görs i 3 § KL en hänvisning till vad som är särskilt föreskri
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:Is proposition nr 44 år 1968

vet om vissa kommunala angelägenheter. Särskilda bestämmelser om den

kommunala kompetensen finns i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala

åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, förordningen den 22

september 1950 (nr 606) om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården

och lagen den 14 december 1962 (nr 638) om rätt för kommun att

bistå utländska studerande. I dessa författningar ges kommun befogenhet

att vidta åtgärder men någon skyldighet att göra detta föreskrivs inte. Författningsbestämmelser

där kommunerna åläggs skyldigheter inom olika områden

har också betydelse för den kommunala kompetensen. Föreskrivs

skyldighet för kommun att vidta viss åtgärd, är därmed klart alt åtgärden

faller inom den kommunala kompetensen även om den inte omfattas av den

allmänna kompetensregeln. Av intresse i detta sammanhang är barnavårdslagen

den 29 april 1960 (nr 97), hälsovårdsstadgan den 19 december 1958

(nr 663) och naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822).

Enligt 2 § barnavårdslagen skall kommun genom lämpliga anordningar och

åtgärder verka för att främja en gynnsam utveckling av de unga och goda

uppväxtförhållanden i övrigt för dem. I mån av behov och möjligheter skall

kommun främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och

ungdom (3 §). Med sådana anordningar torde avses bl. a. friluftsanläggningar

som inrättas i ungdomsvårdande syfte. Kommuns skyldighet enligt

hälsovårdsstadgan att svara för hälsovården inom kommunen torde vidare

innebära befogenhet att anordna badplatser, campingplatser o. d. Enligt 2 §

naturvårdslagen är naturvården en såväl statlig som kommunal angelägenhet.

Naturvårdslagen innefattar i första hand befogenhet för kommun att

skydda och bevara naturresurserna i kommunen.

Som framhållits i förarbetena till den allmänna kompetensregeln är det

rättspraxis’ uppgift att närmare avgränsa området för den kommunala kompetensen.

Kompetensfrågor kan bli rättsligt prövade genom besvär över kommunala

beslut, i sista instans av regeringsrätten. Kommunerna bar i praxis

medgetts vidsträckta befogenheter att tillgodose de egna kommunmedlemmarnas

behov av anläggningar för fritiden. Något hinder mot att vidta sådana

åtgärder utanför kommunens område synes inte ha ställts upp i praxis,

förutsatt att anläggningarna företrädesvis tillgodoser de egna kommunmedlemmarnas

intresse. I fråga om kommuns befogenhet att sörja också för

andra än de egna kommunmedlemmarna på detta område har den ståndpunkten

intagits i praxis att åtgärder får vidtas endast för nyttoresenärer,

t. ex. dem som besöker kommunen i affärsärenden. Denna ståndpunkt har

legat till grund för avgöranden om kommuns befogenhet bl. a. att driva eller

stödja hotellrörelse eller kombinerad hotell- och restaurangrörelse. Innebörden

av detta är att åtgärderna ansetts otillåtna när de haft till huvudsakligt

syfte att betjäna turister, dvs. andra än kommunens egna invånare

eller nyttoresenärer. Sålunda har engagemang i turisthotell och andra större

anläggningar som varit avsedda företrädesvis för turister genomgående belf

Bihang till riksdagens protokoll 4968. 1 saml. Nr 44

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968

dömts som otillåten kommunal verksamhet. Åtgärder ägnade att allmänt

främja turismen har däremot ansetts tillåtna, t. ex. anslag för alt inrätta

turistbyrå, utgivning av turistbroschyrer, stöd åt lokal turistorganisation och

åt festspel, förmedling av turistbostäder och anslag för att inreda vandrarhem.

Anläggning och drift av småbåtshamnar torde också vara tillåten eftersom

hamnväsendet är en kommunal angelägenhet.1

Av viss praktisk betydelse för den kommunala kompetensen är den prövning

som sker hos Kungl. Maj :t i statsrådet i ärenden om tillstånd för kommun

att ta upp lån eller teckna borgen. Enligt 58 och 59 §§ KL får kommun

ta upp dels kortfristiga lån till visst belopp i förhållande till skatteunderlaget,

dels lån till vissa ändamål som anges i lagrummen. I andra fall får

kommun enligt 60 § KL ta upp lån eller teckna borgen efter medgivande av

Kungl. Maj:t. Motsvarande bestämmelser gäller för Stockholm enligt 62—

64 §§ KLS. Ett skäl för avslag på ansökan om tillstånd enligt 60 § KL kan

vara att det ändamål som skall tillgodoses med lånet anses falla utanför

den kommunala kompetensen. Kommittén redovisar en sammanställning av

beslut under 1950- och 1960-talen av Kungl. Maj:t i ärenden om lån eller

borgen för fritidsanläggningar, turisthotell och liknande anläggningar som

varit avsedda att nyttjas i större omfattning av andra än kommunens egna

medlemmar (s. 63—70). Av sammanställningen framgår att lånetillstånd

beviljats i betydande utsträckning för sådana ändamål.

Kommunal verksamhet på turismens område m. m.

1964 års turisttrafikutredning har i sitt betänkande »Turisttrafiken i Sverige»

(stencil H 1966: 2) redovisat resultatet av en undersökning om kommunala

insatser för att främja turisttrafiken (kommunalrättskommitténs

betänkande s. 21). Av undersökningen — som gjordes sommaren 1964 —

framgår bl. a. att omkring tre fjärdedelar av landets kommuner visade någon

aktivitet inom turistväsendet. I omkring 160 kommuner hade inrättats

en särskild nämnd för handläggning uteslutande av turistfrågor. För perioden

1960—1964 redovisades kommunala investeringar i anläggningar av turistkaraktär

inom drygt 450 kommuner, dvs. nära hälften av landets kommuner.

Det sammanlagda investeringsbeloppet uppgick till nära 130 milj. kr.

Dessutom planerades investeringar för omkring 100 milj. kr. Investeringarna

avsåg anläggningar såväl främst för turister som för både turister och

egna kommunmedlemmar. De vanligaste investeringsobjekten var badplatser,

turisthotell, campingplatser och semesterbyar.

I viss utsträckning lämnas statligt stöd till kommunal turistverksamhet.

Viktigast torde vara bidrag ur fonden för friluftslivets främjande (prop.

1 Beträffande regeringsrättens praxis se kommitténs sammanställning på s. 44—62 i betänkandet.

Jfr också s. 14 och 30—31.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1968

1968: 1 bil. Ils. 178) och från anslag för allmänna beredskapsarbeten (prop.

1968: 1 bil. 13 s. 64) samt kreditgarantier för lån till turisthotell (prop.

1968: 1 bil. 13 s. 117). Enligt kommittén har sedan år 1939 lämnats bidrag

ur fonden för friluftslivets främjande med sammanlagt omkring 33 milj. kr.

De främsta bidragsändamålen har varit friluftsgårdar, semesterbyar, vandrarhem

och campingplatser. En inte obetydlig del av detta bidragsbelopp

måste enligt kommittén ha avsett kommunala turistanläggningar. Kommittén

beräknar vidare att inom ramen för de allmänna beredskapsarbetena

under tiden den 1 juli 1959—den 31 december 1966 beslut fattats om kommunala

objekt kostnadsberäknade till ungefär 25 milj. kr. En inte obetydlig

del av beloppet måste enligt kommittén ha avsett utpräglade turistanläggningar.

Turisttrafikutredningen har redovisat resultatet av undersökningar av turismens

betydelse för den kommunala ekonomin. Kommunalrättskommittén

(s. 23) hänvisar till denna redovisning och upplyser att på Öland och

Gotland inkomsterna av turismen under en tre månader lång turistsäsong

uppgick till 15 milj. kr. vardera. Under ett år var turistinkomsten i Leksands

kommun 11 milj. kr., i Kiruna 8 milj. kr., i Kalmar 5,5 milj. kr. och

i Uppsala 11 milj. kr. En senare undersökning av länsutredningen för Jämtlands

län (SOU 1963: 45) visade att den årliga turistinkomsten för länet var

48 milj. kr. Enligt turistutredningen torde 25—35 % av de flesta orters turistomsättning

bilda skatteunderlag för kommunen.

Fritidsutredningen har i sitt betänkande »Friluftslivet i Sverige, del III»

(SOU 1966: 33) bedömt behovet av anläggningar för turismen, s. k. fjärranläggningar

(kommunalrättskommitténs betänkande s. 24). Vad som enligt

utredningen behövs är mark till strövområden, campingplatser, semesterbyar,

vandrarhem, fjällstationer, fjällstugor, turisthotell samt anläggningar

för olika friluftsaktiviteter, såsom raststugor, friluftsbad, teknikbackar,

skidliftar, fiskevatten, spår och leder.

Förhållandena i Danmark, Finland och Norge1

Enligt dansk rätt får kommun anordna och driva vandrarhem och campingplatser.

Sådan verksamhet är också vanlig i många danska kommuner.

Däremot får kommun bara undantagsvis engagera sig i hotellrörelse. De

flesta kommuner stöder någon lokal turistorganisation.

I Finland anses det vara en kommunal angelägenhet att främja turismen.

Tillåtna åtgärder är bl. a. att driva verksamhet med turiststugor, vandrarhem,

kaféer och lokala trafikförbindelser. I vad mån kommun får engagera

sig i turisthotellrörelse är oklart.

I Norge har många kommuner tillhandahållit mark eller lämnat ekono
-

1 Kommitténs betänkande, s. 18—19.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968

miska bidrag iill ungdomshärbärgen, campingplatser, badplatser och friluftsområden.

En del kommuner bar engagerat sig i tillkomsten av hotell,

företrädesvis i tätorter. Kommunala anslag till turistorganisationer är vanliga.

Frågans tidigare behandling

1964 års riksdag har med anledning av en motion (II: 469) hemställt om

skyndsam prövning och förslag till sådan utvidgning av den kommunala

kompetensen att kommun får vidta åtgärder för att tillskapa semesterbyar

och liknande anläggningar (KU 14, rskr 318). Konstitutionsutskottet anför

i sitt utlåtande att det måste vara ett allmänt intresse att kommuner i natursköna

områden medverkar till att semesterbyar kommer till stånd där de

semestrande oberoende av kommuntillhörighet kan få standardmässigt goda

boplatser till överkomlig kostnad. Hänsyn till sanitära intressen och ordningssynpunkter,

planeringsförhållanden in. in. gör att det inte kan anses

vara en kommun likgiltigt var och hur en semesterby anläggs eller hur den

administreras. Kommunala initiativ och åtgärder för att lösa dessa problem

framstår enligt utskottets mening inte heller som betänkliga från lokaliseringspolitiska

synpunkter.

Fritidsutredningen framhåller i sitt betänkande »Friluftslivet i Sverige,

del II» (SOU 1965: 19) behovet av en livlig verksamhet från kommunernas

sida i arbetet för vällokaliserade friluftsanläggningar och välplanerad fritidsbebyggelse.

Efter en genomgång av rättspraxis rörande den kommunala

kompetensen föreslår utredningen (s. 241) att all tvekan om kommunernas

befogenheter på fritidsområdet undanröjs genom ett formellt ställningstagande

av statsmakterna. Det bör, säger utredningen, klargöras att kommunernas

befogenhet i fråga om friluftsliv och fritidsbebyggelse inte kan begränsas

av hänsyn till om främst egna kommunmedlemmar kommer att

ha personlig nytta av en åtgärd eller om det är möjligt att vidta åtgärder

inom den egna kommunens område. I fråga om semesterbyar motiverar

utredningen (s. 239) en utvidgning av kompetensen med att det kan anses

föreligga ett till den egna kommunen knutet allmänintresse av att en

semesterbv kommer till stånd. Allmänintresset hänför sig till den starka

efterfrågan på bostadsutrymmen för turister och semesterfirare och till

behovet av sådana utrymmen till rimlig kostnad. Behovet är knutet till den

kommun som uppför anläggningen genom att efterfrågan uppträder där.

Eftersom anläggningen inte primärt skall drivas i vinstsyfte bryter dess

tillkomst inte mot likställighets- och objelctivitetsprinciperna trots att semesterbyn

ställs till förfogande i konkurrens med den enskilda verksamheten

för semesterlogi.

Justitieombudsmannen (JO) har i skrivelse den 3 februari 1965 til)

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1968

Kungl. Maj:t bl. a. förordat en översyn av de kommunala kompetensreglerna.

I skrivelsen anför han att de kommunala engagemangen i fråga om turist-

och fritidsverksamheten fått en inte oväsentlig omfattning och att erfarenheterna

av dem synes vara på det hela taget positiva. En förutsättning

för att medge kommun rätt att driva turistföretag synes emellertid enligt

JO:s mening vara att självkostnadsprincipen upprätthålls.

Kommitténs förslag

Kommittén konstaterar att det rörliga fritidslivet under senare år har tilldragit

sig ökat intresse. Det har blivit allt vanligare att människorna under

sin fritid söker sig bort från hemorten och i en främmande kommun efterfrågar

fritidsanläggningar av olika slag. Kommittén nämner anläggningar

för logi såsom campingplatser, raststugor, friluftsgårdar, semesterbyar och

hotell, anläggningar för utövande av friluftsliv såsom badplatser, skidbackar

in. in. samt anläggningar som underlättar själva färdandet eller rastandet

såsom parkeringsplatser, småbåtshamnar m. m.

Efter att ha sammanfattat den ståndpunkt som har intagits i rättspraxis

i fråga om kommuns befogenhet att vidta åtgärder inom detta område anför

kommittén att den samhällsutveckling som ägt rum under de senaste

årtiondena har fört med sig att den kommunala kompetensen framstår som

otillräcklig. Rättspraxis har inte förändrats efter 1948 års kompetensreform

då fritidslivet och turismen inte hade tillnärmelsevis samma omfattning

som nu och inte heller tilldrog sig någon särskild uppmärksamhet från samhällets

sida. Situationen belyser enligt kommitténs mening svårigheterna för

rättspraxis att fylla uppgiften som ett utvecklingsmedium för den kommunala

kompetensen.

Kommittén pekar i detta sammanhang på den välståndsökning som har

skett och som delvis har tagit sig uttryck i en ökning av fritiden. Sålunda

har semestern ökat från två till fyra veckor och femdagarsveckan är på väg

att bli en allmän företeelse. Tillsammans innebär dessa reformer en ökning

av fritiden med omkring två månader, framhåller kommittén. Ett annat uttryck

för det ökade välståndet är bilismens utveckling. År 1950 fanns det

mindre än 500 000 personbilar i landet. I dag är antalet personbilar ca 2

milj.

Det är enligt kommitténs mening främst dessa omständigheter som har

lett till det ökade intresset för ett rörligt fritidsliv. Såväl strömmen av utländska

besökare som svenskarnas egna resor i landet ökar successivt. Svenskarna

har beräknats svara för fyra femtedelar av inrikesturisttrafiken.

Turismen är således inte längre en exklusiv företeelse för fåtalet utan berör

människorna i gemen.

Fritidsresandets utveckling påverkar behovet av förbättrad naturvård, av

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968

vidgade möjligheter för fritidsfolket att röra sig i naturen och av fler anläggningar

för boendet och för olika fritidsaktiviteter, fortsätter kommittén.

I många fall har behovet av anläggningar kunnat tillgodoses genom enskilda

initiativ. Värdefulla insatser har gjorts framför allt av de ideella organisationerna

på turismens och friluftslivets område. Som framgår av fritidsutredningens

betänkanden har emellertid det enskilda initiativet inte

alltid räckt till för att täcka det verkliga behovet. Förklaringen till detta

torde, anför kommittén, vara den snabba efterfrågeökningen kombinerad

med de lönsamhetsproblem som enligt fritidsutredningens betänkanden

tämligen allmänt är förenade med driften av fritidsanläggningar.

Kommittén anför att det ligger i linje med den utveckling som nu bär

angetts att samhälleliga åtgärder blivit allt vanligare. Kommittén pekar på

den statliga insatsen på triluftslivets område och på kommunernas aktivitet

för turismen, en aktivitet som delvis stöds av staten. Av särskilt intresse

i sammanhanget är enligt kommitténs mening Kungl. Maj:ts beslut

om fastställelse av kommunala beslut om lån och börsen för turistanläggningar.

Kommittén erinrar vidare om uttalandena av 1964 års riksdag, av

fritidsutredningen och av JO till förmån för eu vidgning av den kommunala

kompetensen på turismens område, uttalanden som enligt kommittén

föranletts av den klyfta som under senare år uppkommit mellan på ena sidan

kommunernas med statsmakternas stöd bedrivna verksamhet och på

andra sidan rättspraxis. Slutligen erinrar kommittén om statsmakternas

beslut om naturvårdens organisation in. in. (prop. 1967:59, JolJ 17, rskr

213). Detta beslut bygger enligt kommittén på att uppförande av friluftsanläggningar

skall vara en i huvudsak kommunal angelägenhet.

Kommittén konstaterar därefter att överblicken av den kommunala verkligheten

och de uttalanden som gjorts om lämpligheten av kommunal verksamhet

på turismens område tillsammans ger ett starkt stöd för en utvidgning

av de kommunala befogenheterna. Den omfattning i vilken turismen

och friluftslivet numera berör alla folklager talar för att det bör vara en angelägenhet

för såväl stat som kommun att främja tillgången på turistanläggningar

av olika slag i de delar av landet som är attraktiva för turismen. Något

avgörande skäl alt i kompetenshänseende skilja mellan den mera utpräglade

nyttotrafiken och turisttrafiken finns knappast. Turismen är i allmänhet

en nyttig och betydelsefull företeelse för kommunen. Ett utvecklat

turistliv ger inte bara inkomster till kommunens medlemmar utan främjar

även indirekt utvecklingen i kommunen. Grundfaktorerna för turismen

består av lokala tillgångar ofta i form av lämpliga natur-, klimat- och kommunikationsförhållanden.

Naturvården är redan en kommunal angelägenhet

och det står i god överensstämmelse med grunderna för naturvårdslagstiftningen

att betrakta även mera avancerade åtgärder för att utnyttja naturresurserna

i kommunen som en kommunens angelägenhet. Kommunen har

också ansvar för att utnyttjandet av naturen sker i godtagbara former.

En av de viktigaste förutsättningarna för turistlivets utveckling är en
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1968

ligt kommitténs mening att turisterna har tillgång till anläggningar främst

för olika former av inkvartering och friluftsliv. Med hänsyn till turismens

allmänna betydelse för fritidslivet i landet och dess anknytning till kommunen

anser kommittén att den kommunala kompetensen bör utvidgas så,

att kommun får möjlighet att tillgodose behovet av sådana anläggningar.

Kommittén diskuterar inledningsvis i betänkandet om denna särskilda kompetensfråga

bör brytas ut ur kommitténs uppdrag att se över frågan om den

kommunala kompetensen i dess helhet. Enligt kommitténs mening talar flera

skäl mot en sådan handläggning. Kommittén framhåller sålunda att varje

delbehandling av uppdraget kräver att ståndpunkt tas i en serie frågor av

principiell betydelse för kompetensen i allmänhet. Det inbördes sammanhang

som finns mellan olika samhälleliga verksamheter riskerar då att bli

obeaktat. De principiella bedömningar som verkar riktiga vid behandlingen

av en delfråga kan visa sig felaktiga när hela kompetensfrågan är genomarbetad

och möjlig att överblicka. Särbehandling av en fråga för även med sig

lagtekniska komplikationer. På grund av sammanhanget mellan delfrågorna

uppstår avgränsningsproblem som inte kan få en helt invändningsfri lösning.

En delbehandling måste vidare utmynna i en specialreglering i särskild kommunallag

eller annan särskild författning och för därmed in reformarbetet

på en väg som kommittén ställer sig tveksam till. Emellertid verkar oklarheten

om främst kommuns befogenhet att anordna och driva turistanläggningar

hämmande på utvecklingen. Uppdraget i sin helhet kan beräknas

bli slutfört tidigast på hösten 1968. Lösningen av den särskilda kompetensfrågan

kan inte lämpligen anstå till dess. Den bör därför enligt kommitténs

mening lösas nu.

Kommittén anser alltså att den förordade kompetensutvidgningen provisoriskt,

i avbidan på slutlig översyn av kommuns befogenheter på övriga

områden, bör komma till stånd genom en särskild kommunallag som ger

kommun befogenhet att vidta åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar

i kommunen.

I fråga om den närmare utformningen av en sådan lagstiftning anför kommittén

att det inte synes nödvändigt eller ens möjligt att närmare ange vad

som i det enskilda fallet skall förstås med en turistanläggning. Hit bör hänföras

anläggningar avsedda att betjäna den fritidstrafik som med hänsyn

till avståndet från hemorten kan betecknas som turisttrafik, oavsett om det

är fråga om svenska eller utländska trafikanter. Tillräcklig ledning kan

hämtas ur den inventering av anläggningar som redovisas i fritidsutredningens

betänkanden. De flesta anläggningarna kan väntas bli till någon del

utnyttjade av kommunens egna invånare eller komma att tjäna något annat

ändamål som redan enligt gällande rätt omfattas av den kommunala kompetensen.

Det samhälleliga intresset av turistanläggningar hänför sig främst till sådana

anläggningar som är ägnade att sänka kostnaderna för fritidsresandet

och som därmed främjar den breda turismen, anför kommittén vidare. Tu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungi. i\Iaj:ts proposition nr H år 1968

rismens behov av anläggningar är emellertid starkt differentierat. Vinterturismen

t. ex. förutsätter genomsnittligt sett mera kvalificerade anordningar

och tjänster än sommarturismen. Vid fortsatt välståndsökning kan man

dessutom räkna med att allt fler människor kommer att efterfråga anläggningar

som tillgodoser större anspråk på bekvämlighet. Den kommunala

befogenheten bör därför enligt kommitténs mening omfatta såväl enklare

anläggningar som anläggningar av högre standard.

Enligt kommitténs mening bör kommunens ekonomiska insatser på området

kunna få formen av långivning, borgensåtagande, markanskaffning,

medverkan i enskilda företag eller drift genom egen förvaltning eller kommunalt

företag. Om åtgärderna får formen av stöd till enskild företagare

måste bär liksom på andra kommunala verksamhetsområden förutsättas

att stödet står i rimlig relation till allmännyttan och inte innebär otillbörligt

gynnande av enskild person.

Som följd av allmänintresset och sambandet mellan olika kommunala

angelägenheter bör vidare enligt kommitténs mening gälla att det kommunala

engagemanget inom turistväsendet inte primärt får syfta till att ge

kommunen affärsvinst.

Kommittén anser att de kommunala insatserna såvitt möjligt bör ske utan

slutlig ekonomisk uppoffring från kommunens sida. Investeringar måste

givetvis föregås av omsorgsfull utredning av bl. a. förutsättningarna och

behovet av en tilltänkt anläggning. Kommittén förutsätter att kommunen

vid behov tillgodogör sig den sakkunskap beträffande utformning av turistanläggningar

m. m. som finns hos statens naturvårdsverk och de större

organisationerna på turismens område. Det torde inte finnas anledning att

räkna med att kommunerna skall göra anläggningar som är feldimensionerade

eller som annars inte återfaller pa ett påtagligt intresse från turismens

synpunkt. Inte heller behöver enligt kommitténs mening befaras att

kommunerna frestas till långtgående insatser där turismens intressen redan

är tillgodosedda genom privata insatser eller på annat sätt. Från dessa synpunkter

kan det tyckas överflödigt att ge lagtexten en utformning som i

något hänseende binder de kommunala insatserna. Det torde emellertid

bäst stämma överens med den lagteknik som brukar användas på området

att i någon allmän form antyda gränserna för den kommunala befogenheten

och skapa underlag för en besvärsprövning, om i något fall en kommun

skulle vidta åtgärder som uppenbart går för långt eller är otillräckligt

underbyggda. En sådan allmänt avfattad begränsning kan även vara av

värde för debatten i kommunerna inför tillkomsten av turistanläggningar

• r OO O ’

Kommittén anser att begränsningen bör få formen av en föreskrift att den

kommunala åtgärden skall vara påkallad för att främja turistväsendet. Med

en sådan formulering bereds kommunerna möjlighet att vidta åtgärder av

skilda slag. Någon restriktivitet i tillämpningen bör enligt kommitténs mening

inte iakttas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1968 13

På grund av vad som nu har anförts föreslår kommittén en särskild lag om

vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet. Enligt lagförslaget får

kommun, när det är påkallat för att främja turistväsendet, vidta åtgärd

för uppförande och drift av turistanläggningar i kommunen.

Ledamoten Mannerskantz, som biträder lagförslaget, utvecklar i ett särskilt

yttrande vissa skäl mot den föreslagna utvidgningen av kompetensen

vilka enligt hans mening behandlats bara parentetiskt av kommittén. Kommittén

borde alltså ha belyst nackdelarna med förslaget bättre. Vidare borde

kravet på full kostnadstäckning vid kommunala engagemang ha strukits

under kraftigare och kravet på att åtgärd skall vara påkallad för att främja

turistväsendet ha getts en mer pregnant och restriktiv utformning. En alltlör

långtgående utvidgning av kompetensen inom ett begränsat område bör

inte ske inför den prövning av kompetensfrågan i dess helhet som förestår.

Remissinstanserna

Den allmänna inställningen bland remissinstanserna till kommunalrättskommitténs

förslag är nästan genomgående positiv. Negativt inställda i huvudfrågan

är bara kommerskollegium, Stockholms handelskammare och

handelskammaren i Göteborg. Kammarkollegiet anser att den delfråga som

kommitténs förslag avser inte bör prövas särskilt utan bör tas upp när kompetensfrågan

i dess helhet behandlas.

I den mån de remissinstanser som tillstyrker förslaget utvecklar skälen

för sin ståndpunkt knyter de i allmänhet nära an till kommitténs motiveringar.

Mot uppfattningen att ett stort och växande behov av turistanläggningar

av olika slag föreligger görs ingen invändning.

b rågan om behovet och lämpligheten av kommunala åtgärder på området

vid sidan av enskilda diskuteras emellertid i flera remissyttranden. Några

handelskammare, bl. a. de två som avstyrker förslaget, och Värmlands turisttrafikförbund

varnar för onödig och skadlig konkurrens från kommunerna

i förhållande till enskilda och organisationer. Svenska turisttrafikförbundet

förutsätter att förslaget innebär garantier för att enskild verksamhet

inte hämmas. Skånes handelskammare vill kraftigt stryka under att

kommunala anläggningar för turister inte bör komma i fråga när turismens

intressen är tillgodosedda genom privata initiativ eller på annat

sätt. Konkurrens mellan t. ex. hotell som drivs i kommunal regi och hotell

som drivs i enskild regi bör dock inte vara utesluten. Det är emellertid

angeläget att kommunala anläggningar av sådan karaktär att de lika väl

kan drivas av enskild får bära sina egna kostnader. Därvid bör inte tas hänsyn

till vad anläggningen genom turisters inköp o. d. indirekt tillför kommunen.

Stockholms handelskammare anser att vad kommittén anfört om

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968

turismens nytta och betydelse för kommunen lika väl kan anföras till stöd

för kommunalt engagemang även i andra näringar. Mot kommunalt engagemang

i fråga om anläggningar som regelmässigt inte uppförs eller drivs av

enskilda, t. ex. campingplatser, badplatser, skidbackar och småbåtshamnar,

har handelskammaren ingen erinran.

Svenska turistföreningen anför att turistanläggningar som tillkommit

med kommunalt stöd i många fall har inneburit sådana förbättrade möjligheter

till inkvartering och friluftsverksamhet att de på ett avgörande sätt

påverkat valet av rese- och semesterform. Anläggningarna har därför kommit

att spela en roll i strävandena att lära svenskarna färdas i eget land.

Efterfrågan på turistlogi har under senare år successivt kommit att inriktas

på enklare och mindre kostnadskrävande former såsom camping, vandraihem

och stuglogi. Dessa har inte alltid förutsättningar att utvecklas till lönsamma

företag och har i allmänhet inte någon större lockelse för den enskilda

företagsamheten. I en bygd med goda turistiska förutsättningar måste

det därför anses både försvarligt och önskvärt att kommunen hai lagliga

möjligheter att genom ett rimligt ekonomiskt engagemang medverka till

en önskvärd upprustning av den turistiska kapaciteten. Den oro från enskilt

företagarhåll som ibland visats med anledning av tillkomsten av sådana

kommunalt stödda inkvarteringsanläggningar som betjänar den mera

anspråkslösa publiken torde i allmänhet vara obefogad. Norrbottens turisttrafikförbund

anför att kommunerna otvivelaktigt oftast har större möjligheter

än den enskilde att aktivt och med lyckat resultat engagera sig i det

turistiska utvecklingsarbetet.

Flera kommuner framhåller turismens betydelse för den kommunala

ekonomin och för sysselsättningen. Sådana synpunkter förs fram också ai

länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län samt Svenska turistföreningen

och Norrbottens turisttrafikförbund. Arbetsmarknadsstyrelsen eiinrar

om det stöd åt bl. a. turismen som lämnas genom att vissa tuiistanläggningar

utförs som beredskapsarbeten. Dessa anläggningar lämpar sig

mycket väl för beredskapsarbeten.

Kravet på att kommunala engagemang inte leder till ekonomiska uppoffringar

för kommunen stryks under av länsstyrelsen i Kopparbergs län,

drätselkammaren i Sundsvall, kommunalnämnden i Stöde och Jämtlands

turistförening. Stadsfullmäktige i Karlstad anför att kravet på kostnadstäckning

ofta förbises f. n. Kommunalfullmäktige i Torsby finner det ogörligt

att turismen skall bära sina kostnader helt. Samarbetsnämnden i Nordvärmlands

kommunala samarbetsregion menar att alla effekter som turismen

har på den kommunala ekonomin bör räknas in i behållningen av kommunal

verksamhet på turistområdet. Flera andra kommuner framhåller

också att en turistanläggning kan ge kommunen intäkter utöver dem som

direkt hänför sig till anläggningen, t. ex. genom att öka omsättningen inom

detaljhandeln.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1968 15

Kommerskollegium finner det förståeligt om kommuner med dåliga sysselsättningsmöjligheter

gärna vill engagera sig i t. ex. turisthotell och

stugbyar. Kollegiet skulle i och för sig inte vilja motsätta sig att kommunerna

fick befogenhet till det om det var möjligt att ställa upp garantier

för att verksamheten i enlighet med kommitténs uttalande verkligen sker

utan slutlig ekonomisk uppoffring för kommunerna. Kollegiet, som genom

sin lånegarantiverksamhet har en viss erfarenhet av turisthotellbranschen,

anser att lönsamheten på detta område allmänt sett är dålig och att stor

försiktighet bör iakttas i fråga om nyetableringar. En förutsättning för nyetablering

inom branschen är uppenbarligen att vederbörande verkligen

har förmåga att på grundval av en intim branschkännedom bedöma lönsamhetsproblemen.

Det ligger i sakens natur att de kommunala myndigheterna

sällan inrymmer sakkunskap av detta slag. Det torde f. ö. vara svårt

för dessa myndigheter att skaffa sig sådan sakkunskap och det finns

givetvis också risk för att de inte ägnar tillräcklig eftertanke åt sådana

frågor hl. a. därför att de överskattar bygdens förtjänster på turistområdet.

Med hänsyn härtill finns enligt kollegiets mening risk för att ökade kommunala

insatser inom turistväsendet kommer att leda till ekonomiska uppoffringar

för kommunerna.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön räknar med att den föreslagna vidgningen

av den kommunala kompetensen kan föra med sig kommunala insatser utö\

er vad som kan anses ändamålsenligt från samhällsekonomisk synpunkt.

Statens naturvårdsverk anför att det från naturvårdssynpunkt är otillfredsställande

att kommun inte får engagera sig i andra turist- och friluftsanläggningar

än sadana som företrädesvis tillgodoser de egna kommunmedlemmarnas

intressen. Verket framhåller att naturvården är en kommunal

angelägenhet och att det står i god överensstämmelse med grunderna

för naturvårdslagstiftningen att betrakta även mer avancerade åtgärder

föi utnyttjande av naturresurserna i kommunen som en kommunens angelägenhet.

Munga remissinstanser framhåller att kommunala insatser för turismen

måste föregås av planering och samråd inom större områden än den egna

kommunen. Främst pekar man på länsstyrelsernas roll. Statens naturvårdsverk

finner det sålunda angeläget för undvikande av mindre lämpliga lokaliseringar

att den kommunala planeringen av turistanläggningar sker i nära

sannad med länsstyrelserna som har ansvar för det regionala planeringsarbetet

och därmed även överblick av behovet av anläggningar. Behovet av

planering stryks under också av länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs

och Västernorrlands län, stadsfullmäktige i Visby, kommunala turistnämnden

i Arvika, kommunalfullmäktige i Torsby, kommunalnämnderna

i Mora och Stöde, drätselkammaren i Bollnäs samt Svenska turistföreningen,

Västernorrlands turistförening och Härjedalens turistförening. Av dessa

remissinstanser betonar de flesta vikten av samverkan mellan kommunerna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 4i år 1968

i kommunblocken. Några förordar också samverkan mellan kommuner och

turistorganisationer.

Handelskammaren i Göteborg anför att det med hänsyn till det stora behov

av samordning av planeringsverksamheten som föreligger f. n. synes

egendomligt om kommunerna just nu skulle lämnas tämligen fria händer

att var för sig sätta i gång fritids- och turistprojekt på olika ställen i landet.

Behovet av en central samordning av turistverksamheten berörs närmare

av Svenska turistföreningen. Föreningen har under senare år lämnat råd

i turistfrågor till kommuner men kan inte tillgodose kommunernas anspråk

på att föreningen skall göra detta i växande utsträckning. Kommunernas

ökade konsultationsbehov har emellertid under senare år i viss mån

kunnat mötas genom utbyggnad och förstärkning av de regionala turisttrafikorganen.

I detta turistiska utvecklingsarbete har man mer och mer kommit

till insikt om att turismens planeringsfrågor måste inlemmas i samhällsplaneringen.

Länsplaneringsråden har sålunda i viss utsträckning börjat

syssla med turistplanering. Genom avsaknaden av en central instans på

riksplanet hänger emellertid planeringsverksamheten inte ihop. Denna

brist innebär utan tvivel att betydande risker för felinvesteringar kan bli

följden av en större rörelsefrihet för kommunerna. Föreningen kan alltså

inte helt dela kommitténs optimistiska uppfattning i fråga om sådana risker

särskilt som oroande tendenser till sämre lönsamhet i den svenska turistnäringen

visat sig. Det är inte självklart alt man inom den enskilda

kommunen eller regionen har möjlighet att överblicka alla de faktorer och

utvecklingstendenser som måste övervägas före en ny investering. Föreningen

vill därför sätta i fråga om inte utövandet av den föreslagna befogenheten

bör göras beroende av något slag av remissförfarande, om möjligt

till ett centralt, sakkunnigt organ för samordning och bedömning av den

turistiska planeringsverksamheten i olika landsdelar. I ett sådant organ förutsätts

de tre kommunförbunden spela en framträdande roll.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför om planeringen av turistanläggningar

i länet.

För framtiden får man räkna med ett växande behov av moderna anläggningar

för fritiden både i tätorter och inom landsbygd. Utvecklingen på området

förutsätts komma att styras i planmässiga former inom såväl kommuner

som län. Länsstyrelsen genomför till ledning för en sådan planering

under innevarande och nästkommande år en omfattande turism- och

fritidsundersökning som bygger på en reell marknadsundersökning. Härmed

torde garantier kunna skapas för att de kommunala insatserna blir väl anpassade

till den allmänna samhällsplaneringen och inordnade som delar i ett

system som gagnar länet i dess helhet. Länsstyrelsen hyser för sin del inte

någon oro för att kommunerna skall missbruka de ökade befogenheter som

genom den föreslagna författningen tillerkänns dem.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968

17

Några remissinstanser behandlar frågan om det aktuella kompetensproblemet

bör lösas genom särlagstiftning. Kammarkollegiet finner de skäl

som kommittén anfört för att översynen av den kommunala kompetensen

bör ske i ett sammanhang vara bärande. Kollegiet anför att den föreslagna

lagen till väsentlig del inbegriper åtgärder som redan enligt kommunallagen

faller inom kommuns befogenhet. Detta är knappast förenligt med god lagstiftningsteknik.

Det synes visserligen vara angeläget med en snar lösning

av den delfråga som kommitténs förslag avser. Kollegiet — som beaktar att

kommittén räknar med att bli färdig med översynen av den kommunala

kompetensen i dess helhet om ungefär ett år -— anser det emellertid vara

önskvärt att behandlingen av delfrågan får anstå tills vidare. Också handelskammaren

i Göteborg hänvisar till den pågående översynen av kompetensen

som ett skäl mot förslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Svenska

kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför att lämpligheten av

en särlagstiftning kan sättas i fråga men dessa remissinstanser vill inte på

denna grund avstyrka förslaget.

1 fråga om den närmare avgränsningen av den föreslagna kompetensen

anför länsstyrelsen i Blekinge län att det framstår som en brist att kommittén

inte sökt närmare precisera vilka synpunkter som skall vara avgörande

för bedömningen av frågan om en åtgärd skall anses påkallad för att

främja turistväsendet. Också Värmlands läns turisttrafilcförbund efterlyser

tydligare riktlinjer för tillämpningen. Stadsfullmäktige i Karlstad anser att

bestämmelsen bör utformas så att den kan utgöra grund för en större restriktivitet.

Drätselkammaren i Sölvesborg däremot anser att någon begränsning

av kompetensen inte bör göras.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och drätselkammaren i Sundsvall anser

att befogenheten att vidta åtgärder av ifrågavarande slag bör avse inte

bara den egna kommunens område utan också andra kommuner inom kommunblocket,

om kommunen ingår i ett sådant.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför att av den föreslagna kompetensutvidgningen

uppenbarligen följer att kommun får befogenhet att förvärva

mark för turiständamål. Västernorrlands turisttrafikförbund utgår

däremot från att kommun inte kommer att få sådan befogenhet och förbundet

beklagar detta.

Departementschefen

Den fortgående välståndsökning i vårt land som är en följd av den ekonomiska

tillväxten har i stor utsträckning tagits ut i form av ökad och bättre

förlagd fritid. Genom arbetstidsreforiner har arbetstiden nedbringats väsentligt.

Fyraveclcorssemestern är genomförd och för stora delar av befolkningen

är arbetsveckan fem dagar.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968

Värdet av dessa framsteg beror i hög grad på i vad mån fritiden kan ges

ett meningsfullt innehåll. De allt större krav som ställs på individen inom

arbetslivet ökar också behovet av allsidiga möjligheter till rekreation under

fritiden. Härvid spelar resor och friluftsliv en viktig roll. Allmän enighet

torde råda om att bästa möjliga förutsättningar för sådana aktiviteter

bör skapas.

Fritidsutredningen har visat på åtgärder som behövs för att främja det

turistinriktade friluftslivet. Behoven hänför sig främst till anläggningar för

logi såsom campingplatser, fjällstugor, fjällstationer, vandrarhem, semesterbyar

och turisthotell samt till andra anläggningar för friluftsaktiviteter.

Också andra typer av turistanläggningar kan behövas. Frågan om dessa

olika behov skall tillgodoses av det allmänna eller av enskilda bör bedömas

efter vad som i varje särskilt fall finnes lämpligt. Det är emellertid uppenbart

att det allmänna i stor utsträckning måste ta på sig ett ansvar i detta

sammanhang. Staten lämnar också sedan lång tid tillbaka ekonomiskt stöd

för sådana ändamål som nu är i fråga. Kommunalrättskommittén bär visat

att kommunerna gör betydande insatser på området. Under en följd av år

har dessa insatser i åtskilliga fall gjorts med statligt stöd eller finansierats

med lån eller borgen som Kungl. Maj :t lämnat tillstånd till.

Att kommunerna engagerar sig för att främja turismen ligger nära till

hands med hänsyn till att förutsättningarna för turismen i stor utsträckning

är lokalt betingade. De turistfrämjande åtgärderna innebär ofta att man knyter

an till eller utvecklar kommunens företräden t. ex. i fråga om natur och

sevärdheter. Som kommittén och naturvårdsverket anfört kan kommunala

åtgärder för turismen i många fall ses som ett led i kommunernas naturvårdsverksamhet.

Det kommunala ansvaret för hälsovård, allmän ordning och fysisk

planering motiverar vidare ofta kommunala insatser inom turistväsendet,

t. ex. för att få till stånd goda campingplatser eller parkeringsplatser för

turister. Turismen kan också ha betydelse för utvecklingen inom kommunen

genom att den skapar arbetstillfällen och tillför kommunen inkomster.

Erfarenheterna av kommunala insatser för turismen torde vara i stort sett

gynnsamma. Av särskilt intresse i sammanhanget är Svenska turistföreningens

positiva uttalande om kommunernas förutsättningar att tillgodose behovet

av bl. a. de alltmer efterfrågade enklare formerna av turistlogi.

Den kommunala kompetensen omfattar ett flertal olika slag av åtgärder

inom fritidslivets område. Befogenheten bygger på den allmänna kompetensregeln

i 3 § KL att kommun får vårda sina angelägenheter om det inte ankommer

på annan att göra det. Vidare följer i viss utsträckning kommuns

kompetens på detta område av skyldigheten att vara verksam för barnavården,

hälsovården och naturvården. En begränsning av den kommunala kompetensen

ligger i att en åtgärd för att vara tillåten måste tillgodose ett intresse

som är knutet till den egna kommunen. I allmänhet innebär det att åtgärder

inte får vidtas till förmån för andra än kommunens egna medlemmar. I

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1968

fråga om åtgärder för att bereda kost och logi åt resenärer under deras vistelse

i kommunen gäller enligt rättspraxis i princip att en åtgärd är tilllåten

om den tillgodoser — förutom kommunens egna medlemmar — dem

som reser i sin yrkesverksamhet, alltså nyttoresenärer, men att den är

otillåten om den företrädesvis tillgodoser andra resenärer, dvs. turister. På

denna grund har regeringsrätten i flera fall — hl. a. genom några uppmärksammade

avgöranden år 1963 — undanröjt kommunala beslut om bl. a.

engagemang för turisthotell och semesterbyar. Utgången har varit densamma

i fråga om anläggningar som är direkt avsedda för friluftslivet när dessa

företrädesvis skolat betjäna turister, t. ex. badanläggning, djurpark och linbana.

Däremot har åtgärder för att allmänt främja turismen, såsom stöd

åt turistförening, anslag till turistbyrå o. d., bedömts vara tillåtna. Sådana

åtgärder torde ha betraktats som allmänt stöd åt näringslivet — i detta fall

turistnäringen — i orten vilket anses vara en kommunal angelägenhet.

Som kommunalrättskommittén har framhållit torde kommunala åtgärder

för turismen i stor utsträckning stå i strid med de nu angivna, i rättspraxis

fastslagna principerna för den kommunala kompetensen. De uttalanden

som har gjorts i skilda sammanhang — av 1964 års riksdag, av JO

och av fritidsutredningen — till förmån för en vidgning av den kommunala

kompetensen inom turistväsendet får ses bl. a. mot denna bakgrund. Kommunalrättskommitténs

av en i det närmaste enhällig remissopinion tillstyrkta

förslag att kommun skall få befogenhet att vidta åtgärder för uppförande

och drift av turistanläggningar i kommunen när det är påkallat för att främja

turistväsendet innebär en anpassning av gällande rätt till vad som bl. a. i

samband med det statliga stödet till turismen i många fall funnits vara

ändamålsenligt.

Det är uppenbarligen i och för sig otillfredsställande att det inte råder

överensstämmelse mellan de principer för den kommunala kompetensen

inom turistväsendet som slagits fast i rättspraxis och den syn på kommuns

befogenheter som kommit till uttryck genom det statliga stödet till kommunala

åtgärder på området. Enligt min mening är det uteslutet att bryta

den utveckling som skett genom de kommunala insatserna och det statliga

stödet. En sådan anpassning av gällande rätt som kommittén har förordat

bör alltså komma till stånd.

Kommittén har övervägt om den föreslagna utvidgningen av den kommunala

kompetensen bör ske nu genom en särskild lagstiftning eller om man

bör avvakta resultatet av den allmänna översyn av de kommunala kompetensfrågorna

som f. n. förbereds inom kommittén och som för kommitténs

del beräknas vara avslutad tidigast hösten 1968. Som kommittén och några

remissinstanser har framhållit talar flera skäl mot en särbehandling av en

isolerad kompetensfråga. Det är emellertid med hänsyn till det växande

behovet av planering för fritidslivet mycket angeläget att den nu aktuella

kompetensfrågan blir löst utan det dröjsmål som det skulle innebära att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 ur 1968

avvakta resultatet av den allmänna översynen. Kommittén har genom sitt

förslag visat på en framkomlig väg till en separat lösning av frågan. Lösningen

kan inte anses innefatta ett föregripande av den kommande prövningen

av andra kompetensfrågor.

Jag förordar därför att kommun genom en särskild lag får befogenhet att

vidta åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar.

I fråga om den närmare utformningen av lagen får jag anföra.

Den föreslagna kompetensutvidgningen bör vara begränsad till vad som

föranleds av syftet med lagstiftningen. Detta är, som framgår av vad jag

sagt förut, att undanröja det hinder för kommunala åtgärder på ifrågavarande

område som ligger i att sådana åtgärder enligt praxis inte får vidtas

för andra än i huvudsak kommunens egna medlemmar. De allmänna principer

som i övrigt gäller för den kommunala kompetensen bör alltså fortfarande

gälla. Det betyder till en början att kommunal verksamhet på området

inte bör få syfta till att ge kommunen affärsvinst. Åtgärderna bör

vidare få vidtas i samma former som är tillåtna för motsvarande åtgärder

inom områden som redan nu faller inom den kommunala kompetensen.

I den mån kommun bedömer det lämpligt att ge stöd åt organisation eller

enskilt företag — vilket kan antas undantagsvis bli fallet — bör det alltså

vara tillåtet. Därvid måste emellertid som kommittén framhåller iakttas

gängse principer för kommunalt stöd, nämligen att stödet står i rimlig relation

till allmännyttan och att det inte innebär otillbörligt gynnande av enskild

person.

De begränsningar som enligt vad jag nu har anfört bör gälla för kompetensen

kommer enligt min mening bäst till uttryck om man, i anslutning

till kommitténs förslag, anger i lagtexten att åtgärderna får vidtas i den

mån det är påkallat för att främja turistväsendet i kommunen. Utrymmet

för en överprövning av kommunens bedömning av vad som skall anses påkallat

bör dock av naturliga skäl vara tämligen begränsat. För att befogenhet

skall anses föreligga torde det vara tillräckligt att åtgärden objektivt

ter sig ägnad att främja turistväsendet i kommunen. Att den också skall

ha vidtagits i sådant syfte torde vara självklart.

Som kommittén har framhållit bör kommunala insatser på turistområdet

ske utan slutlig ekonomisk uppoffring för kommunen. En viss garanti för

detta ligger redan i den avgränsning av kompetensen som jag har angett.

Den avgörande betydelsen i detta avseende har emellertid kommunens egen

prövning från olika synpunkter av varje nytt projekt. Jag förutsätter att

kommunerna låter beslut om åtgärder på turistområdet föregås av noggranna

överväganden samt av samråd med andra kommuner inom samma

kommunblock och med organisationer och statliga myndigheter som berörs

av åtgärden eller som kan gå till handa med sakkunskap. Av särskild vikt

är att samråd sker med länsstyrelsen där planeringsrådet bör delta i bedömningen.

Utvecklingen mot större kommuner och den ökande fastheten

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Alaj.ts proposition nr 44 år 1968

i samhällsplaneringen innebär att förbättrade förutsättningar skapas för

riktiga bedömningar.

Som kommittén bar anfört torde det inte vara nödvändigt att i lagen ange

vilka slag av anläggningar som vidgningen av kompetensen skall avse. Kommitténs

egen redovisning torde omfatta i stort sett alla slag av anläggning

som kan komma i fråga. I den mån innehav av mark är en förutsättning

för en turistanläggning bör kompetensen omfatta också förvärv eller

stöd till förvärv av marken.

Som jag sagt tidigare anses kommun ha befogenhet att vidta åtgärder

också utanför sitt område förutsatt att åtgärden tillgodoser ett till kommunen

knutet intresse. Det torde väl i allmänhet inte komma i fråga att främja

turismen i kommunen genom åtgärder utanför kommungränsen. Skulle sådana

åtgärder undantagsvis vara påkallade — ett par remissinstanser bar

pekat på behovet av gemensamma kommunala åtgärder inom kommunblock

— bör de emellertid vara tillåtna.

Lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1968.

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättats

förslag till lag om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga lagförslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680134

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1968:18 Utlåtande i anledning av proposition med förslag till lag om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet jämte följdmotioner. Ärendet I detta utlåtande beh s. 1 i texten