Med förslag till lag om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet
1968-03-01 · 21 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1968:44, Med förslag till lag om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968
i
Nr 44
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet;
given Stockholms slott den 1 mars 1968.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om vissa kommunala befogenheter
inom turistväsendet.
GUSTAF ADOLF
Svante Lundkvist
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att de borgerliga primärkommunerna genom en
särskild lag tilläggs befogenhet att vidta åtgärder för uppförande och drift
av turistanläggningar i den mån det är påkallat för att främja turistväsendet
inom kommunen.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1968.
1 Bitiang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 44
2
Kungl. Maj.ta proposition nr 44 år 1968
Förslag
till
Lag
om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet
Härigenom förordnas som följer.
Kommun får vidtaga åtgärder för uppförande och drift av turistanlägg
ningar i den män det är påkallat för att främja turistväsendet inom kom
munen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.
Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1968
3
Utdrag av protokollet över kommunikations ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 1 mars 1968.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Aspling, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om kommunala
befogenheter inom turistväsendet och anför.
Inledning
Kommunalrättskommittén fick den 5 mars 1965 i uppdrag att se över reglerna
om borgerlig primärkommuns kompetens in. in. I de direktiv som
därvid lämnades berörs bl. a. frågan om kommuns befogenhet att anordna
och driva semesterbyar, turisthotell, linbanor och liknande turistanläggningar.
Kommunalrättskommittén bar särbehandlat denna fråga och, innan
uppdraget i sin helhet är slutfört, redovisat denna del av uppdraget i betänkandet
»Kommunala befogenheter inom turistväsendet» (SOU 1967: SO)1.
Betänkandet lämnades den 17 oktober 1967.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av kammarkollegiet,
statens naturvårdsverk, kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
samt Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska turistföreningen samt Skid- och
friluftsfrämjandet. Kommerskollegium har bifogat yttranden från samtliga
handelskammare utom en och från Svenska turisttrafikförbundet. Länsstyrelserna
har bifogat yttranden från 58 kommuner, tre kommunala samar
1
Kommittén har därvid bestått av landshövdingen Ingvar Lindell, ordförande, riksdagsmannen
Carl Albert Anderson, landstingsmannen Torsten Andrée, riksdagsmannen Nils-Eric
Gustafsson, kommunalnämndsordföranden Sture Holmqvist, landstingsrådet Erik Lindh, f. d.
riksdagsmannen Axel Mannerskantz, regeringsrådet Stig Nordlund och riksdagsmannen Olof
Westerberg. Kommitténs förberedande arbete bedrivs sedan september 1966 inom två olika sektioner.
Den sektion där denna fråga har behandlats leds av Nordlund.
4
Kimyl. Maj. ts proposition nr H år 1968
betsnämnder och fem regionala turistorganisationer. En länsstyrelse har bifogat
yttrande från landstingets förvaltningsutskott. En kommun har bifogat
yttrande från en lokal turistorganisation.
Gällande rätt
Huvudregeln för borgerlig primärkommuns kompetens finns i 3 § kommunallagen
(KL) den 18 december 1953 (nr 753). Enligt detta lagrum får
kommun själv vårda sina angelägenheter i den mån det inte enligt annan
författningsbestämmelse ankommer på annan att göra det. Vidare hänvisa*
i paragrafen till vad som är särskilt föreskrivet om vissa kommunala angelägenheter.
Motsvarande gränser för den kommunala verksamheten anges i
3 § kommunallagen den 1 mars 1957 (nr 50) för Stockholm (KLS).
Kompetensregeln fick sin nuvarande utformning år 1948. Den bygger på
principen att kommunala åtgärder skall tillgodose allmänna, till kommunen
knutna intressen. Genom att avfatta regeln som en generalklausul avsåg
man enligt motiven att möjliggöra en fortsatt anpassning av kommuns
befogenheter till samhällsutvecklingens krav. Det drag av elasticitet som
även tidigare präglat regeln blev ytterligare accentuerat. Uppgiften att närmare
avgränsa området för kommunernas kompetens överlämnades liksom
förut åt rättspraxis.
Det krav som har slagits fast i kompetensregeln att åtgärd skall tillgodose
ett till kommunen knutet intresse innebär inte att kommun saknar befogenhet
att driva verksamhet utanför kommungränsen. Att åtgärd företas
utanför kommungränsen innebär alltså i och för sig inte att åtgärden är
otillåten, förutsatt att den tillgodoser ett allmänt intresse som är knutet till
kommunen.
Kravet på allmänintresse bör ses mot bakgrund av besvärsbestämmelserna
i 76 § KL, där det som särskild besvärsgrund anges att beslut vilar på orättvis
grund. Kravet kan sägas innebära bl. a. att skälig likställighet upprätthålls
mellan kommunens medlemmar. Det är sålunda inte tillåtet att med
frångående av objektiva normer gynna enskilda kommunmedlemmar eller
grupper av sådana. I detta ligger en betydelsefull begränsning av kommuns
befogenhet att lämna stöd åt det enskilda näringslivet. Något hinder föreligger
däremot inte mot att kommun allmänt främjar näringslivets utveckling
inom kommunen. Det har vidare ansetts i viss utsträckning tillåtet att
lämna stöd åt enskilt företag för alt hindra nedläggning eller inskränkning i
driften om en sådan skulle föra med sig omfattande arbetslöshet inom kommunen.
Ytterligare en viktig princip för den kommunala verksamheten är att
denna inte får bedrivas i vinstsyfte.
Som nämnts görs i 3 § KL en hänvisning till vad som är särskilt föreskri
-
5
Kungl. Maj:Is proposition nr 44 år 1968
vet om vissa kommunala angelägenheter. Särskilda bestämmelser om den
kommunala kompetensen finns i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, förordningen den 22
september 1950 (nr 606) om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården
och lagen den 14 december 1962 (nr 638) om rätt för kommun att
bistå utländska studerande. I dessa författningar ges kommun befogenhet
att vidta åtgärder men någon skyldighet att göra detta föreskrivs inte. Författningsbestämmelser
där kommunerna åläggs skyldigheter inom olika områden
har också betydelse för den kommunala kompetensen. Föreskrivs
skyldighet för kommun att vidta viss åtgärd, är därmed klart alt åtgärden
faller inom den kommunala kompetensen även om den inte omfattas av den
allmänna kompetensregeln. Av intresse i detta sammanhang är barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97), hälsovårdsstadgan den 19 december 1958
(nr 663) och naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822).
Enligt 2 § barnavårdslagen skall kommun genom lämpliga anordningar och
åtgärder verka för att främja en gynnsam utveckling av de unga och goda
uppväxtförhållanden i övrigt för dem. I mån av behov och möjligheter skall
kommun främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och
ungdom (3 §). Med sådana anordningar torde avses bl. a. friluftsanläggningar
som inrättas i ungdomsvårdande syfte. Kommuns skyldighet enligt
hälsovårdsstadgan att svara för hälsovården inom kommunen torde vidare
innebära befogenhet att anordna badplatser, campingplatser o. d. Enligt 2 §
naturvårdslagen är naturvården en såväl statlig som kommunal angelägenhet.
Naturvårdslagen innefattar i första hand befogenhet för kommun att
skydda och bevara naturresurserna i kommunen.
Som framhållits i förarbetena till den allmänna kompetensregeln är det
rättspraxis’ uppgift att närmare avgränsa området för den kommunala kompetensen.
Kompetensfrågor kan bli rättsligt prövade genom besvär över kommunala
beslut, i sista instans av regeringsrätten. Kommunerna bar i praxis
medgetts vidsträckta befogenheter att tillgodose de egna kommunmedlemmarnas
behov av anläggningar för fritiden. Något hinder mot att vidta sådana
åtgärder utanför kommunens område synes inte ha ställts upp i praxis,
förutsatt att anläggningarna företrädesvis tillgodoser de egna kommunmedlemmarnas
intresse. I fråga om kommuns befogenhet att sörja också för
andra än de egna kommunmedlemmarna på detta område har den ståndpunkten
intagits i praxis att åtgärder får vidtas endast för nyttoresenärer,
t. ex. dem som besöker kommunen i affärsärenden. Denna ståndpunkt har
legat till grund för avgöranden om kommuns befogenhet bl. a. att driva eller
stödja hotellrörelse eller kombinerad hotell- och restaurangrörelse. Innebörden
av detta är att åtgärderna ansetts otillåtna när de haft till huvudsakligt
syfte att betjäna turister, dvs. andra än kommunens egna invånare
eller nyttoresenärer. Sålunda har engagemang i turisthotell och andra större
anläggningar som varit avsedda företrädesvis för turister genomgående belf
Bihang till riksdagens protokoll 4968. 1 saml. Nr 44
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968
dömts som otillåten kommunal verksamhet. Åtgärder ägnade att allmänt
främja turismen har däremot ansetts tillåtna, t. ex. anslag för alt inrätta
turistbyrå, utgivning av turistbroschyrer, stöd åt lokal turistorganisation och
åt festspel, förmedling av turistbostäder och anslag för att inreda vandrarhem.
Anläggning och drift av småbåtshamnar torde också vara tillåten eftersom
hamnväsendet är en kommunal angelägenhet.1
Av viss praktisk betydelse för den kommunala kompetensen är den prövning
som sker hos Kungl. Maj :t i statsrådet i ärenden om tillstånd för kommun
att ta upp lån eller teckna borgen. Enligt 58 och 59 §§ KL får kommun
ta upp dels kortfristiga lån till visst belopp i förhållande till skatteunderlaget,
dels lån till vissa ändamål som anges i lagrummen. I andra fall får
kommun enligt 60 § KL ta upp lån eller teckna borgen efter medgivande av
Kungl. Maj:t. Motsvarande bestämmelser gäller för Stockholm enligt 62—
64 §§ KLS. Ett skäl för avslag på ansökan om tillstånd enligt 60 § KL kan
vara att det ändamål som skall tillgodoses med lånet anses falla utanför
den kommunala kompetensen. Kommittén redovisar en sammanställning av
beslut under 1950- och 1960-talen av Kungl. Maj:t i ärenden om lån eller
borgen för fritidsanläggningar, turisthotell och liknande anläggningar som
varit avsedda att nyttjas i större omfattning av andra än kommunens egna
medlemmar (s. 63—70). Av sammanställningen framgår att lånetillstånd
beviljats i betydande utsträckning för sådana ändamål.
Kommunal verksamhet på turismens område m. m.
1964 års turisttrafikutredning har i sitt betänkande »Turisttrafiken i Sverige»
(stencil H 1966: 2) redovisat resultatet av en undersökning om kommunala
insatser för att främja turisttrafiken (kommunalrättskommitténs
betänkande s. 21). Av undersökningen — som gjordes sommaren 1964 —
framgår bl. a. att omkring tre fjärdedelar av landets kommuner visade någon
aktivitet inom turistväsendet. I omkring 160 kommuner hade inrättats
en särskild nämnd för handläggning uteslutande av turistfrågor. För perioden
1960—1964 redovisades kommunala investeringar i anläggningar av turistkaraktär
inom drygt 450 kommuner, dvs. nära hälften av landets kommuner.
Det sammanlagda investeringsbeloppet uppgick till nära 130 milj. kr.
Dessutom planerades investeringar för omkring 100 milj. kr. Investeringarna
avsåg anläggningar såväl främst för turister som för både turister och
egna kommunmedlemmar. De vanligaste investeringsobjekten var badplatser,
turisthotell, campingplatser och semesterbyar.
I viss utsträckning lämnas statligt stöd till kommunal turistverksamhet.
Viktigast torde vara bidrag ur fonden för friluftslivets främjande (prop.
1 Beträffande regeringsrättens praxis se kommitténs sammanställning på s. 44—62 i betänkandet.
Jfr också s. 14 och 30—31.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1968
1968: 1 bil. Ils. 178) och från anslag för allmänna beredskapsarbeten (prop.
1968: 1 bil. 13 s. 64) samt kreditgarantier för lån till turisthotell (prop.
1968: 1 bil. 13 s. 117). Enligt kommittén har sedan år 1939 lämnats bidrag
ur fonden för friluftslivets främjande med sammanlagt omkring 33 milj. kr.
De främsta bidragsändamålen har varit friluftsgårdar, semesterbyar, vandrarhem
och campingplatser. En inte obetydlig del av detta bidragsbelopp
måste enligt kommittén ha avsett kommunala turistanläggningar. Kommittén
beräknar vidare att inom ramen för de allmänna beredskapsarbetena
under tiden den 1 juli 1959—den 31 december 1966 beslut fattats om kommunala
objekt kostnadsberäknade till ungefär 25 milj. kr. En inte obetydlig
del av beloppet måste enligt kommittén ha avsett utpräglade turistanläggningar.
Turisttrafikutredningen har redovisat resultatet av undersökningar av turismens
betydelse för den kommunala ekonomin. Kommunalrättskommittén
(s. 23) hänvisar till denna redovisning och upplyser att på Öland och
Gotland inkomsterna av turismen under en tre månader lång turistsäsong
uppgick till 15 milj. kr. vardera. Under ett år var turistinkomsten i Leksands
kommun 11 milj. kr., i Kiruna 8 milj. kr., i Kalmar 5,5 milj. kr. och
i Uppsala 11 milj. kr. En senare undersökning av länsutredningen för Jämtlands
län (SOU 1963: 45) visade att den årliga turistinkomsten för länet var
48 milj. kr. Enligt turistutredningen torde 25—35 % av de flesta orters turistomsättning
bilda skatteunderlag för kommunen.
Fritidsutredningen har i sitt betänkande »Friluftslivet i Sverige, del III»
(SOU 1966: 33) bedömt behovet av anläggningar för turismen, s. k. fjärranläggningar
(kommunalrättskommitténs betänkande s. 24). Vad som enligt
utredningen behövs är mark till strövområden, campingplatser, semesterbyar,
vandrarhem, fjällstationer, fjällstugor, turisthotell samt anläggningar
för olika friluftsaktiviteter, såsom raststugor, friluftsbad, teknikbackar,
skidliftar, fiskevatten, spår och leder.
Förhållandena i Danmark, Finland och Norge1
Enligt dansk rätt får kommun anordna och driva vandrarhem och campingplatser.
Sådan verksamhet är också vanlig i många danska kommuner.
Däremot får kommun bara undantagsvis engagera sig i hotellrörelse. De
flesta kommuner stöder någon lokal turistorganisation.
I Finland anses det vara en kommunal angelägenhet att främja turismen.
Tillåtna åtgärder är bl. a. att driva verksamhet med turiststugor, vandrarhem,
kaféer och lokala trafikförbindelser. I vad mån kommun får engagera
sig i turisthotellrörelse är oklart.
I Norge har många kommuner tillhandahållit mark eller lämnat ekono
-
1 Kommitténs betänkande, s. 18—19.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968
miska bidrag iill ungdomshärbärgen, campingplatser, badplatser och friluftsområden.
En del kommuner bar engagerat sig i tillkomsten av hotell,
företrädesvis i tätorter. Kommunala anslag till turistorganisationer är vanliga.
Frågans tidigare behandling
1964 års riksdag har med anledning av en motion (II: 469) hemställt om
skyndsam prövning och förslag till sådan utvidgning av den kommunala
kompetensen att kommun får vidta åtgärder för att tillskapa semesterbyar
och liknande anläggningar (KU 14, rskr 318). Konstitutionsutskottet anför
i sitt utlåtande att det måste vara ett allmänt intresse att kommuner i natursköna
områden medverkar till att semesterbyar kommer till stånd där de
semestrande oberoende av kommuntillhörighet kan få standardmässigt goda
boplatser till överkomlig kostnad. Hänsyn till sanitära intressen och ordningssynpunkter,
planeringsförhållanden in. in. gör att det inte kan anses
vara en kommun likgiltigt var och hur en semesterby anläggs eller hur den
administreras. Kommunala initiativ och åtgärder för att lösa dessa problem
framstår enligt utskottets mening inte heller som betänkliga från lokaliseringspolitiska
synpunkter.
Fritidsutredningen framhåller i sitt betänkande »Friluftslivet i Sverige,
del II» (SOU 1965: 19) behovet av en livlig verksamhet från kommunernas
sida i arbetet för vällokaliserade friluftsanläggningar och välplanerad fritidsbebyggelse.
Efter en genomgång av rättspraxis rörande den kommunala
kompetensen föreslår utredningen (s. 241) att all tvekan om kommunernas
befogenheter på fritidsområdet undanröjs genom ett formellt ställningstagande
av statsmakterna. Det bör, säger utredningen, klargöras att kommunernas
befogenhet i fråga om friluftsliv och fritidsbebyggelse inte kan begränsas
av hänsyn till om främst egna kommunmedlemmar kommer att
ha personlig nytta av en åtgärd eller om det är möjligt att vidta åtgärder
inom den egna kommunens område. I fråga om semesterbyar motiverar
utredningen (s. 239) en utvidgning av kompetensen med att det kan anses
föreligga ett till den egna kommunen knutet allmänintresse av att en
semesterbv kommer till stånd. Allmänintresset hänför sig till den starka
efterfrågan på bostadsutrymmen för turister och semesterfirare och till
behovet av sådana utrymmen till rimlig kostnad. Behovet är knutet till den
kommun som uppför anläggningen genom att efterfrågan uppträder där.
Eftersom anläggningen inte primärt skall drivas i vinstsyfte bryter dess
tillkomst inte mot likställighets- och objelctivitetsprinciperna trots att semesterbyn
ställs till förfogande i konkurrens med den enskilda verksamheten
för semesterlogi.
Justitieombudsmannen (JO) har i skrivelse den 3 februari 1965 til)
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1968
Kungl. Maj:t bl. a. förordat en översyn av de kommunala kompetensreglerna.
I skrivelsen anför han att de kommunala engagemangen i fråga om turist-
och fritidsverksamheten fått en inte oväsentlig omfattning och att erfarenheterna
av dem synes vara på det hela taget positiva. En förutsättning
för att medge kommun rätt att driva turistföretag synes emellertid enligt
JO:s mening vara att självkostnadsprincipen upprätthålls.
Kommitténs förslag
Kommittén konstaterar att det rörliga fritidslivet under senare år har tilldragit
sig ökat intresse. Det har blivit allt vanligare att människorna under
sin fritid söker sig bort från hemorten och i en främmande kommun efterfrågar
fritidsanläggningar av olika slag. Kommittén nämner anläggningar
för logi såsom campingplatser, raststugor, friluftsgårdar, semesterbyar och
hotell, anläggningar för utövande av friluftsliv såsom badplatser, skidbackar
in. in. samt anläggningar som underlättar själva färdandet eller rastandet
såsom parkeringsplatser, småbåtshamnar m. m.
Efter att ha sammanfattat den ståndpunkt som har intagits i rättspraxis
i fråga om kommuns befogenhet att vidta åtgärder inom detta område anför
kommittén att den samhällsutveckling som ägt rum under de senaste
årtiondena har fört med sig att den kommunala kompetensen framstår som
otillräcklig. Rättspraxis har inte förändrats efter 1948 års kompetensreform
då fritidslivet och turismen inte hade tillnärmelsevis samma omfattning
som nu och inte heller tilldrog sig någon särskild uppmärksamhet från samhällets
sida. Situationen belyser enligt kommitténs mening svårigheterna för
rättspraxis att fylla uppgiften som ett utvecklingsmedium för den kommunala
kompetensen.
Kommittén pekar i detta sammanhang på den välståndsökning som har
skett och som delvis har tagit sig uttryck i en ökning av fritiden. Sålunda
har semestern ökat från två till fyra veckor och femdagarsveckan är på väg
att bli en allmän företeelse. Tillsammans innebär dessa reformer en ökning
av fritiden med omkring två månader, framhåller kommittén. Ett annat uttryck
för det ökade välståndet är bilismens utveckling. År 1950 fanns det
mindre än 500 000 personbilar i landet. I dag är antalet personbilar ca 2
milj.
Det är enligt kommitténs mening främst dessa omständigheter som har
lett till det ökade intresset för ett rörligt fritidsliv. Såväl strömmen av utländska
besökare som svenskarnas egna resor i landet ökar successivt. Svenskarna
har beräknats svara för fyra femtedelar av inrikesturisttrafiken.
Turismen är således inte längre en exklusiv företeelse för fåtalet utan berör
människorna i gemen.
Fritidsresandets utveckling påverkar behovet av förbättrad naturvård, av
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968
vidgade möjligheter för fritidsfolket att röra sig i naturen och av fler anläggningar
för boendet och för olika fritidsaktiviteter, fortsätter kommittén.
I många fall har behovet av anläggningar kunnat tillgodoses genom enskilda
initiativ. Värdefulla insatser har gjorts framför allt av de ideella organisationerna
på turismens och friluftslivets område. Som framgår av fritidsutredningens
betänkanden har emellertid det enskilda initiativet inte
alltid räckt till för att täcka det verkliga behovet. Förklaringen till detta
torde, anför kommittén, vara den snabba efterfrågeökningen kombinerad
med de lönsamhetsproblem som enligt fritidsutredningens betänkanden
tämligen allmänt är förenade med driften av fritidsanläggningar.
Kommittén anför att det ligger i linje med den utveckling som nu bär
angetts att samhälleliga åtgärder blivit allt vanligare. Kommittén pekar på
den statliga insatsen på triluftslivets område och på kommunernas aktivitet
för turismen, en aktivitet som delvis stöds av staten. Av särskilt intresse
i sammanhanget är enligt kommitténs mening Kungl. Maj:ts beslut
om fastställelse av kommunala beslut om lån och börsen för turistanläggningar.
Kommittén erinrar vidare om uttalandena av 1964 års riksdag, av
fritidsutredningen och av JO till förmån för eu vidgning av den kommunala
kompetensen på turismens område, uttalanden som enligt kommittén
föranletts av den klyfta som under senare år uppkommit mellan på ena sidan
kommunernas med statsmakternas stöd bedrivna verksamhet och på
andra sidan rättspraxis. Slutligen erinrar kommittén om statsmakternas
beslut om naturvårdens organisation in. in. (prop. 1967:59, JolJ 17, rskr
213). Detta beslut bygger enligt kommittén på att uppförande av friluftsanläggningar
skall vara en i huvudsak kommunal angelägenhet.
Kommittén konstaterar därefter att överblicken av den kommunala verkligheten
och de uttalanden som gjorts om lämpligheten av kommunal verksamhet
på turismens område tillsammans ger ett starkt stöd för en utvidgning
av de kommunala befogenheterna. Den omfattning i vilken turismen
och friluftslivet numera berör alla folklager talar för att det bör vara en angelägenhet
för såväl stat som kommun att främja tillgången på turistanläggningar
av olika slag i de delar av landet som är attraktiva för turismen. Något
avgörande skäl alt i kompetenshänseende skilja mellan den mera utpräglade
nyttotrafiken och turisttrafiken finns knappast. Turismen är i allmänhet
en nyttig och betydelsefull företeelse för kommunen. Ett utvecklat
turistliv ger inte bara inkomster till kommunens medlemmar utan främjar
även indirekt utvecklingen i kommunen. Grundfaktorerna för turismen
består av lokala tillgångar ofta i form av lämpliga natur-, klimat- och kommunikationsförhållanden.
Naturvården är redan en kommunal angelägenhet
och det står i god överensstämmelse med grunderna för naturvårdslagstiftningen
att betrakta även mera avancerade åtgärder för att utnyttja naturresurserna
i kommunen som en kommunens angelägenhet. Kommunen har
också ansvar för att utnyttjandet av naturen sker i godtagbara former.
En av de viktigaste förutsättningarna för turistlivets utveckling är en
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
11
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1968
ligt kommitténs mening att turisterna har tillgång till anläggningar främst
för olika former av inkvartering och friluftsliv. Med hänsyn till turismens
allmänna betydelse för fritidslivet i landet och dess anknytning till kommunen
anser kommittén att den kommunala kompetensen bör utvidgas så,
att kommun får möjlighet att tillgodose behovet av sådana anläggningar.
Kommittén diskuterar inledningsvis i betänkandet om denna särskilda kompetensfråga
bör brytas ut ur kommitténs uppdrag att se över frågan om den
kommunala kompetensen i dess helhet. Enligt kommitténs mening talar flera
skäl mot en sådan handläggning. Kommittén framhåller sålunda att varje
delbehandling av uppdraget kräver att ståndpunkt tas i en serie frågor av
principiell betydelse för kompetensen i allmänhet. Det inbördes sammanhang
som finns mellan olika samhälleliga verksamheter riskerar då att bli
obeaktat. De principiella bedömningar som verkar riktiga vid behandlingen
av en delfråga kan visa sig felaktiga när hela kompetensfrågan är genomarbetad
och möjlig att överblicka. Särbehandling av en fråga för även med sig
lagtekniska komplikationer. På grund av sammanhanget mellan delfrågorna
uppstår avgränsningsproblem som inte kan få en helt invändningsfri lösning.
En delbehandling måste vidare utmynna i en specialreglering i särskild kommunallag
eller annan särskild författning och för därmed in reformarbetet
på en väg som kommittén ställer sig tveksam till. Emellertid verkar oklarheten
om främst kommuns befogenhet att anordna och driva turistanläggningar
hämmande på utvecklingen. Uppdraget i sin helhet kan beräknas
bli slutfört tidigast på hösten 1968. Lösningen av den särskilda kompetensfrågan
kan inte lämpligen anstå till dess. Den bör därför enligt kommitténs
mening lösas nu.
Kommittén anser alltså att den förordade kompetensutvidgningen provisoriskt,
i avbidan på slutlig översyn av kommuns befogenheter på övriga
områden, bör komma till stånd genom en särskild kommunallag som ger
kommun befogenhet att vidta åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar
i kommunen.
I fråga om den närmare utformningen av en sådan lagstiftning anför kommittén
att det inte synes nödvändigt eller ens möjligt att närmare ange vad
som i det enskilda fallet skall förstås med en turistanläggning. Hit bör hänföras
anläggningar avsedda att betjäna den fritidstrafik som med hänsyn
till avståndet från hemorten kan betecknas som turisttrafik, oavsett om det
är fråga om svenska eller utländska trafikanter. Tillräcklig ledning kan
hämtas ur den inventering av anläggningar som redovisas i fritidsutredningens
betänkanden. De flesta anläggningarna kan väntas bli till någon del
utnyttjade av kommunens egna invånare eller komma att tjäna något annat
ändamål som redan enligt gällande rätt omfattas av den kommunala kompetensen.
Det samhälleliga intresset av turistanläggningar hänför sig främst till sådana
anläggningar som är ägnade att sänka kostnaderna för fritidsresandet
och som därmed främjar den breda turismen, anför kommittén vidare. Tu
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Kungi. i\Iaj:ts proposition nr H år 1968
rismens behov av anläggningar är emellertid starkt differentierat. Vinterturismen
t. ex. förutsätter genomsnittligt sett mera kvalificerade anordningar
och tjänster än sommarturismen. Vid fortsatt välståndsökning kan man
dessutom räkna med att allt fler människor kommer att efterfråga anläggningar
som tillgodoser större anspråk på bekvämlighet. Den kommunala
befogenheten bör därför enligt kommitténs mening omfatta såväl enklare
anläggningar som anläggningar av högre standard.
Enligt kommitténs mening bör kommunens ekonomiska insatser på området
kunna få formen av långivning, borgensåtagande, markanskaffning,
medverkan i enskilda företag eller drift genom egen förvaltning eller kommunalt
företag. Om åtgärderna får formen av stöd till enskild företagare
måste bär liksom på andra kommunala verksamhetsområden förutsättas
att stödet står i rimlig relation till allmännyttan och inte innebär otillbörligt
gynnande av enskild person.
Som följd av allmänintresset och sambandet mellan olika kommunala
angelägenheter bör vidare enligt kommitténs mening gälla att det kommunala
engagemanget inom turistväsendet inte primärt får syfta till att ge
kommunen affärsvinst.
Kommittén anser att de kommunala insatserna såvitt möjligt bör ske utan
slutlig ekonomisk uppoffring från kommunens sida. Investeringar måste
givetvis föregås av omsorgsfull utredning av bl. a. förutsättningarna och
behovet av en tilltänkt anläggning. Kommittén förutsätter att kommunen
vid behov tillgodogör sig den sakkunskap beträffande utformning av turistanläggningar
m. m. som finns hos statens naturvårdsverk och de större
organisationerna på turismens område. Det torde inte finnas anledning att
räkna med att kommunerna skall göra anläggningar som är feldimensionerade
eller som annars inte återfaller pa ett påtagligt intresse från turismens
synpunkt. Inte heller behöver enligt kommitténs mening befaras att
kommunerna frestas till långtgående insatser där turismens intressen redan
är tillgodosedda genom privata insatser eller på annat sätt. Från dessa synpunkter
kan det tyckas överflödigt att ge lagtexten en utformning som i
något hänseende binder de kommunala insatserna. Det torde emellertid
bäst stämma överens med den lagteknik som brukar användas på området
att i någon allmän form antyda gränserna för den kommunala befogenheten
och skapa underlag för en besvärsprövning, om i något fall en kommun
skulle vidta åtgärder som uppenbart går för långt eller är otillräckligt
underbyggda. En sådan allmänt avfattad begränsning kan även vara av
värde för debatten i kommunerna inför tillkomsten av turistanläggningar
• r OO O ’
Kommittén anser att begränsningen bör få formen av en föreskrift att den
kommunala åtgärden skall vara påkallad för att främja turistväsendet. Med
en sådan formulering bereds kommunerna möjlighet att vidta åtgärder av
skilda slag. Någon restriktivitet i tillämpningen bör enligt kommitténs mening
inte iakttas.
Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1968 13
På grund av vad som nu har anförts föreslår kommittén en särskild lag om
vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet. Enligt lagförslaget får
kommun, när det är påkallat för att främja turistväsendet, vidta åtgärd
för uppförande och drift av turistanläggningar i kommunen.
Ledamoten Mannerskantz, som biträder lagförslaget, utvecklar i ett särskilt
yttrande vissa skäl mot den föreslagna utvidgningen av kompetensen
vilka enligt hans mening behandlats bara parentetiskt av kommittén. Kommittén
borde alltså ha belyst nackdelarna med förslaget bättre. Vidare borde
kravet på full kostnadstäckning vid kommunala engagemang ha strukits
under kraftigare och kravet på att åtgärd skall vara påkallad för att främja
turistväsendet ha getts en mer pregnant och restriktiv utformning. En alltlör
långtgående utvidgning av kompetensen inom ett begränsat område bör
inte ske inför den prövning av kompetensfrågan i dess helhet som förestår.
Remissinstanserna
Den allmänna inställningen bland remissinstanserna till kommunalrättskommitténs
förslag är nästan genomgående positiv. Negativt inställda i huvudfrågan
är bara kommerskollegium, Stockholms handelskammare och
handelskammaren i Göteborg. Kammarkollegiet anser att den delfråga som
kommitténs förslag avser inte bör prövas särskilt utan bör tas upp när kompetensfrågan
i dess helhet behandlas.
I den mån de remissinstanser som tillstyrker förslaget utvecklar skälen
för sin ståndpunkt knyter de i allmänhet nära an till kommitténs motiveringar.
Mot uppfattningen att ett stort och växande behov av turistanläggningar
av olika slag föreligger görs ingen invändning.
b rågan om behovet och lämpligheten av kommunala åtgärder på området
vid sidan av enskilda diskuteras emellertid i flera remissyttranden. Några
handelskammare, bl. a. de två som avstyrker förslaget, och Värmlands turisttrafikförbund
varnar för onödig och skadlig konkurrens från kommunerna
i förhållande till enskilda och organisationer. Svenska turisttrafikförbundet
förutsätter att förslaget innebär garantier för att enskild verksamhet
inte hämmas. Skånes handelskammare vill kraftigt stryka under att
kommunala anläggningar för turister inte bör komma i fråga när turismens
intressen är tillgodosedda genom privata initiativ eller på annat
sätt. Konkurrens mellan t. ex. hotell som drivs i kommunal regi och hotell
som drivs i enskild regi bör dock inte vara utesluten. Det är emellertid
angeläget att kommunala anläggningar av sådan karaktär att de lika väl
kan drivas av enskild får bära sina egna kostnader. Därvid bör inte tas hänsyn
till vad anläggningen genom turisters inköp o. d. indirekt tillför kommunen.
Stockholms handelskammare anser att vad kommittén anfört om
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968
turismens nytta och betydelse för kommunen lika väl kan anföras till stöd
för kommunalt engagemang även i andra näringar. Mot kommunalt engagemang
i fråga om anläggningar som regelmässigt inte uppförs eller drivs av
enskilda, t. ex. campingplatser, badplatser, skidbackar och småbåtshamnar,
har handelskammaren ingen erinran.
Svenska turistföreningen anför att turistanläggningar som tillkommit
med kommunalt stöd i många fall har inneburit sådana förbättrade möjligheter
till inkvartering och friluftsverksamhet att de på ett avgörande sätt
påverkat valet av rese- och semesterform. Anläggningarna har därför kommit
att spela en roll i strävandena att lära svenskarna färdas i eget land.
Efterfrågan på turistlogi har under senare år successivt kommit att inriktas
på enklare och mindre kostnadskrävande former såsom camping, vandraihem
och stuglogi. Dessa har inte alltid förutsättningar att utvecklas till lönsamma
företag och har i allmänhet inte någon större lockelse för den enskilda
företagsamheten. I en bygd med goda turistiska förutsättningar måste
det därför anses både försvarligt och önskvärt att kommunen hai lagliga
möjligheter att genom ett rimligt ekonomiskt engagemang medverka till
en önskvärd upprustning av den turistiska kapaciteten. Den oro från enskilt
företagarhåll som ibland visats med anledning av tillkomsten av sådana
kommunalt stödda inkvarteringsanläggningar som betjänar den mera
anspråkslösa publiken torde i allmänhet vara obefogad. Norrbottens turisttrafikförbund
anför att kommunerna otvivelaktigt oftast har större möjligheter
än den enskilde att aktivt och med lyckat resultat engagera sig i det
turistiska utvecklingsarbetet.
Flera kommuner framhåller turismens betydelse för den kommunala
ekonomin och för sysselsättningen. Sådana synpunkter förs fram också ai
länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län samt Svenska turistföreningen
och Norrbottens turisttrafikförbund. Arbetsmarknadsstyrelsen eiinrar
om det stöd åt bl. a. turismen som lämnas genom att vissa tuiistanläggningar
utförs som beredskapsarbeten. Dessa anläggningar lämpar sig
mycket väl för beredskapsarbeten.
Kravet på att kommunala engagemang inte leder till ekonomiska uppoffringar
för kommunen stryks under av länsstyrelsen i Kopparbergs län,
drätselkammaren i Sundsvall, kommunalnämnden i Stöde och Jämtlands
turistförening. Stadsfullmäktige i Karlstad anför att kravet på kostnadstäckning
ofta förbises f. n. Kommunalfullmäktige i Torsby finner det ogörligt
att turismen skall bära sina kostnader helt. Samarbetsnämnden i Nordvärmlands
kommunala samarbetsregion menar att alla effekter som turismen
har på den kommunala ekonomin bör räknas in i behållningen av kommunal
verksamhet på turistområdet. Flera andra kommuner framhåller
också att en turistanläggning kan ge kommunen intäkter utöver dem som
direkt hänför sig till anläggningen, t. ex. genom att öka omsättningen inom
detaljhandeln.
Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1968 15
Kommerskollegium finner det förståeligt om kommuner med dåliga sysselsättningsmöjligheter
gärna vill engagera sig i t. ex. turisthotell och
stugbyar. Kollegiet skulle i och för sig inte vilja motsätta sig att kommunerna
fick befogenhet till det om det var möjligt att ställa upp garantier
för att verksamheten i enlighet med kommitténs uttalande verkligen sker
utan slutlig ekonomisk uppoffring för kommunerna. Kollegiet, som genom
sin lånegarantiverksamhet har en viss erfarenhet av turisthotellbranschen,
anser att lönsamheten på detta område allmänt sett är dålig och att stor
försiktighet bör iakttas i fråga om nyetableringar. En förutsättning för nyetablering
inom branschen är uppenbarligen att vederbörande verkligen
har förmåga att på grundval av en intim branschkännedom bedöma lönsamhetsproblemen.
Det ligger i sakens natur att de kommunala myndigheterna
sällan inrymmer sakkunskap av detta slag. Det torde f. ö. vara svårt
för dessa myndigheter att skaffa sig sådan sakkunskap och det finns
givetvis också risk för att de inte ägnar tillräcklig eftertanke åt sådana
frågor hl. a. därför att de överskattar bygdens förtjänster på turistområdet.
Med hänsyn härtill finns enligt kollegiets mening risk för att ökade kommunala
insatser inom turistväsendet kommer att leda till ekonomiska uppoffringar
för kommunerna.
Länsstyrelsen i Norrbottens lön räknar med att den föreslagna vidgningen
av den kommunala kompetensen kan föra med sig kommunala insatser utö\
er vad som kan anses ändamålsenligt från samhällsekonomisk synpunkt.
Statens naturvårdsverk anför att det från naturvårdssynpunkt är otillfredsställande
att kommun inte får engagera sig i andra turist- och friluftsanläggningar
än sadana som företrädesvis tillgodoser de egna kommunmedlemmarnas
intressen. Verket framhåller att naturvården är en kommunal
angelägenhet och att det står i god överensstämmelse med grunderna
för naturvårdslagstiftningen att betrakta även mer avancerade åtgärder
föi utnyttjande av naturresurserna i kommunen som en kommunens angelägenhet.
Munga remissinstanser framhåller att kommunala insatser för turismen
måste föregås av planering och samråd inom större områden än den egna
kommunen. Främst pekar man på länsstyrelsernas roll. Statens naturvårdsverk
finner det sålunda angeläget för undvikande av mindre lämpliga lokaliseringar
att den kommunala planeringen av turistanläggningar sker i nära
sannad med länsstyrelserna som har ansvar för det regionala planeringsarbetet
och därmed även överblick av behovet av anläggningar. Behovet av
planering stryks under också av länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs
och Västernorrlands län, stadsfullmäktige i Visby, kommunala turistnämnden
i Arvika, kommunalfullmäktige i Torsby, kommunalnämnderna
i Mora och Stöde, drätselkammaren i Bollnäs samt Svenska turistföreningen,
Västernorrlands turistförening och Härjedalens turistförening. Av dessa
remissinstanser betonar de flesta vikten av samverkan mellan kommunerna
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 4i år 1968
i kommunblocken. Några förordar också samverkan mellan kommuner och
turistorganisationer.
Handelskammaren i Göteborg anför att det med hänsyn till det stora behov
av samordning av planeringsverksamheten som föreligger f. n. synes
egendomligt om kommunerna just nu skulle lämnas tämligen fria händer
att var för sig sätta i gång fritids- och turistprojekt på olika ställen i landet.
Behovet av en central samordning av turistverksamheten berörs närmare
av Svenska turistföreningen. Föreningen har under senare år lämnat råd
i turistfrågor till kommuner men kan inte tillgodose kommunernas anspråk
på att föreningen skall göra detta i växande utsträckning. Kommunernas
ökade konsultationsbehov har emellertid under senare år i viss mån
kunnat mötas genom utbyggnad och förstärkning av de regionala turisttrafikorganen.
I detta turistiska utvecklingsarbete har man mer och mer kommit
till insikt om att turismens planeringsfrågor måste inlemmas i samhällsplaneringen.
Länsplaneringsråden har sålunda i viss utsträckning börjat
syssla med turistplanering. Genom avsaknaden av en central instans på
riksplanet hänger emellertid planeringsverksamheten inte ihop. Denna
brist innebär utan tvivel att betydande risker för felinvesteringar kan bli
följden av en större rörelsefrihet för kommunerna. Föreningen kan alltså
inte helt dela kommitténs optimistiska uppfattning i fråga om sådana risker
särskilt som oroande tendenser till sämre lönsamhet i den svenska turistnäringen
visat sig. Det är inte självklart alt man inom den enskilda
kommunen eller regionen har möjlighet att överblicka alla de faktorer och
utvecklingstendenser som måste övervägas före en ny investering. Föreningen
vill därför sätta i fråga om inte utövandet av den föreslagna befogenheten
bör göras beroende av något slag av remissförfarande, om möjligt
till ett centralt, sakkunnigt organ för samordning och bedömning av den
turistiska planeringsverksamheten i olika landsdelar. I ett sådant organ förutsätts
de tre kommunförbunden spela en framträdande roll.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför om planeringen av turistanläggningar
i länet.
För framtiden får man räkna med ett växande behov av moderna anläggningar
för fritiden både i tätorter och inom landsbygd. Utvecklingen på området
förutsätts komma att styras i planmässiga former inom såväl kommuner
som län. Länsstyrelsen genomför till ledning för en sådan planering
under innevarande och nästkommande år en omfattande turism- och
fritidsundersökning som bygger på en reell marknadsundersökning. Härmed
torde garantier kunna skapas för att de kommunala insatserna blir väl anpassade
till den allmänna samhällsplaneringen och inordnade som delar i ett
system som gagnar länet i dess helhet. Länsstyrelsen hyser för sin del inte
någon oro för att kommunerna skall missbruka de ökade befogenheter som
genom den föreslagna författningen tillerkänns dem.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968
17
Några remissinstanser behandlar frågan om det aktuella kompetensproblemet
bör lösas genom särlagstiftning. Kammarkollegiet finner de skäl
som kommittén anfört för att översynen av den kommunala kompetensen
bör ske i ett sammanhang vara bärande. Kollegiet anför att den föreslagna
lagen till väsentlig del inbegriper åtgärder som redan enligt kommunallagen
faller inom kommuns befogenhet. Detta är knappast förenligt med god lagstiftningsteknik.
Det synes visserligen vara angeläget med en snar lösning
av den delfråga som kommitténs förslag avser. Kollegiet — som beaktar att
kommittén räknar med att bli färdig med översynen av den kommunala
kompetensen i dess helhet om ungefär ett år -— anser det emellertid vara
önskvärt att behandlingen av delfrågan får anstå tills vidare. Också handelskammaren
i Göteborg hänvisar till den pågående översynen av kompetensen
som ett skäl mot förslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Svenska
kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför att lämpligheten av
en särlagstiftning kan sättas i fråga men dessa remissinstanser vill inte på
denna grund avstyrka förslaget.
1 fråga om den närmare avgränsningen av den föreslagna kompetensen
anför länsstyrelsen i Blekinge län att det framstår som en brist att kommittén
inte sökt närmare precisera vilka synpunkter som skall vara avgörande
för bedömningen av frågan om en åtgärd skall anses påkallad för att
främja turistväsendet. Också Värmlands läns turisttrafilcförbund efterlyser
tydligare riktlinjer för tillämpningen. Stadsfullmäktige i Karlstad anser att
bestämmelsen bör utformas så att den kan utgöra grund för en större restriktivitet.
Drätselkammaren i Sölvesborg däremot anser att någon begränsning
av kompetensen inte bör göras.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län och drätselkammaren i Sundsvall anser
att befogenheten att vidta åtgärder av ifrågavarande slag bör avse inte
bara den egna kommunens område utan också andra kommuner inom kommunblocket,
om kommunen ingår i ett sådant.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför att av den föreslagna kompetensutvidgningen
uppenbarligen följer att kommun får befogenhet att förvärva
mark för turiständamål. Västernorrlands turisttrafikförbund utgår
däremot från att kommun inte kommer att få sådan befogenhet och förbundet
beklagar detta.
Departementschefen
Den fortgående välståndsökning i vårt land som är en följd av den ekonomiska
tillväxten har i stor utsträckning tagits ut i form av ökad och bättre
förlagd fritid. Genom arbetstidsreforiner har arbetstiden nedbringats väsentligt.
Fyraveclcorssemestern är genomförd och för stora delar av befolkningen
är arbetsveckan fem dagar.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968
Värdet av dessa framsteg beror i hög grad på i vad mån fritiden kan ges
ett meningsfullt innehåll. De allt större krav som ställs på individen inom
arbetslivet ökar också behovet av allsidiga möjligheter till rekreation under
fritiden. Härvid spelar resor och friluftsliv en viktig roll. Allmän enighet
torde råda om att bästa möjliga förutsättningar för sådana aktiviteter
bör skapas.
Fritidsutredningen har visat på åtgärder som behövs för att främja det
turistinriktade friluftslivet. Behoven hänför sig främst till anläggningar för
logi såsom campingplatser, fjällstugor, fjällstationer, vandrarhem, semesterbyar
och turisthotell samt till andra anläggningar för friluftsaktiviteter.
Också andra typer av turistanläggningar kan behövas. Frågan om dessa
olika behov skall tillgodoses av det allmänna eller av enskilda bör bedömas
efter vad som i varje särskilt fall finnes lämpligt. Det är emellertid uppenbart
att det allmänna i stor utsträckning måste ta på sig ett ansvar i detta
sammanhang. Staten lämnar också sedan lång tid tillbaka ekonomiskt stöd
för sådana ändamål som nu är i fråga. Kommunalrättskommittén bär visat
att kommunerna gör betydande insatser på området. Under en följd av år
har dessa insatser i åtskilliga fall gjorts med statligt stöd eller finansierats
med lån eller borgen som Kungl. Maj :t lämnat tillstånd till.
Att kommunerna engagerar sig för att främja turismen ligger nära till
hands med hänsyn till att förutsättningarna för turismen i stor utsträckning
är lokalt betingade. De turistfrämjande åtgärderna innebär ofta att man knyter
an till eller utvecklar kommunens företräden t. ex. i fråga om natur och
sevärdheter. Som kommittén och naturvårdsverket anfört kan kommunala
åtgärder för turismen i många fall ses som ett led i kommunernas naturvårdsverksamhet.
Det kommunala ansvaret för hälsovård, allmän ordning och fysisk
planering motiverar vidare ofta kommunala insatser inom turistväsendet,
t. ex. för att få till stånd goda campingplatser eller parkeringsplatser för
turister. Turismen kan också ha betydelse för utvecklingen inom kommunen
genom att den skapar arbetstillfällen och tillför kommunen inkomster.
Erfarenheterna av kommunala insatser för turismen torde vara i stort sett
gynnsamma. Av särskilt intresse i sammanhanget är Svenska turistföreningens
positiva uttalande om kommunernas förutsättningar att tillgodose behovet
av bl. a. de alltmer efterfrågade enklare formerna av turistlogi.
Den kommunala kompetensen omfattar ett flertal olika slag av åtgärder
inom fritidslivets område. Befogenheten bygger på den allmänna kompetensregeln
i 3 § KL att kommun får vårda sina angelägenheter om det inte ankommer
på annan att göra det. Vidare följer i viss utsträckning kommuns
kompetens på detta område av skyldigheten att vara verksam för barnavården,
hälsovården och naturvården. En begränsning av den kommunala kompetensen
ligger i att en åtgärd för att vara tillåten måste tillgodose ett intresse
som är knutet till den egna kommunen. I allmänhet innebär det att åtgärder
inte får vidtas till förmån för andra än kommunens egna medlemmar. I
19
Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1968
fråga om åtgärder för att bereda kost och logi åt resenärer under deras vistelse
i kommunen gäller enligt rättspraxis i princip att en åtgärd är tilllåten
om den tillgodoser — förutom kommunens egna medlemmar — dem
som reser i sin yrkesverksamhet, alltså nyttoresenärer, men att den är
otillåten om den företrädesvis tillgodoser andra resenärer, dvs. turister. På
denna grund har regeringsrätten i flera fall — hl. a. genom några uppmärksammade
avgöranden år 1963 — undanröjt kommunala beslut om bl. a.
engagemang för turisthotell och semesterbyar. Utgången har varit densamma
i fråga om anläggningar som är direkt avsedda för friluftslivet när dessa
företrädesvis skolat betjäna turister, t. ex. badanläggning, djurpark och linbana.
Däremot har åtgärder för att allmänt främja turismen, såsom stöd
åt turistförening, anslag till turistbyrå o. d., bedömts vara tillåtna. Sådana
åtgärder torde ha betraktats som allmänt stöd åt näringslivet — i detta fall
turistnäringen — i orten vilket anses vara en kommunal angelägenhet.
Som kommunalrättskommittén har framhållit torde kommunala åtgärder
för turismen i stor utsträckning stå i strid med de nu angivna, i rättspraxis
fastslagna principerna för den kommunala kompetensen. De uttalanden
som har gjorts i skilda sammanhang — av 1964 års riksdag, av JO
och av fritidsutredningen — till förmån för en vidgning av den kommunala
kompetensen inom turistväsendet får ses bl. a. mot denna bakgrund. Kommunalrättskommitténs
av en i det närmaste enhällig remissopinion tillstyrkta
förslag att kommun skall få befogenhet att vidta åtgärder för uppförande
och drift av turistanläggningar i kommunen när det är påkallat för att främja
turistväsendet innebär en anpassning av gällande rätt till vad som bl. a. i
samband med det statliga stödet till turismen i många fall funnits vara
ändamålsenligt.
Det är uppenbarligen i och för sig otillfredsställande att det inte råder
överensstämmelse mellan de principer för den kommunala kompetensen
inom turistväsendet som slagits fast i rättspraxis och den syn på kommuns
befogenheter som kommit till uttryck genom det statliga stödet till kommunala
åtgärder på området. Enligt min mening är det uteslutet att bryta
den utveckling som skett genom de kommunala insatserna och det statliga
stödet. En sådan anpassning av gällande rätt som kommittén har förordat
bör alltså komma till stånd.
Kommittén har övervägt om den föreslagna utvidgningen av den kommunala
kompetensen bör ske nu genom en särskild lagstiftning eller om man
bör avvakta resultatet av den allmänna översyn av de kommunala kompetensfrågorna
som f. n. förbereds inom kommittén och som för kommitténs
del beräknas vara avslutad tidigast hösten 1968. Som kommittén och några
remissinstanser har framhållit talar flera skäl mot en särbehandling av en
isolerad kompetensfråga. Det är emellertid med hänsyn till det växande
behovet av planering för fritidslivet mycket angeläget att den nu aktuella
kompetensfrågan blir löst utan det dröjsmål som det skulle innebära att
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 ur 1968
avvakta resultatet av den allmänna översynen. Kommittén har genom sitt
förslag visat på en framkomlig väg till en separat lösning av frågan. Lösningen
kan inte anses innefatta ett föregripande av den kommande prövningen
av andra kompetensfrågor.
Jag förordar därför att kommun genom en särskild lag får befogenhet att
vidta åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar.
I fråga om den närmare utformningen av lagen får jag anföra.
Den föreslagna kompetensutvidgningen bör vara begränsad till vad som
föranleds av syftet med lagstiftningen. Detta är, som framgår av vad jag
sagt förut, att undanröja det hinder för kommunala åtgärder på ifrågavarande
område som ligger i att sådana åtgärder enligt praxis inte får vidtas
för andra än i huvudsak kommunens egna medlemmar. De allmänna principer
som i övrigt gäller för den kommunala kompetensen bör alltså fortfarande
gälla. Det betyder till en början att kommunal verksamhet på området
inte bör få syfta till att ge kommunen affärsvinst. Åtgärderna bör
vidare få vidtas i samma former som är tillåtna för motsvarande åtgärder
inom områden som redan nu faller inom den kommunala kompetensen.
I den mån kommun bedömer det lämpligt att ge stöd åt organisation eller
enskilt företag — vilket kan antas undantagsvis bli fallet — bör det alltså
vara tillåtet. Därvid måste emellertid som kommittén framhåller iakttas
gängse principer för kommunalt stöd, nämligen att stödet står i rimlig relation
till allmännyttan och att det inte innebär otillbörligt gynnande av enskild
person.
De begränsningar som enligt vad jag nu har anfört bör gälla för kompetensen
kommer enligt min mening bäst till uttryck om man, i anslutning
till kommitténs förslag, anger i lagtexten att åtgärderna får vidtas i den
mån det är påkallat för att främja turistväsendet i kommunen. Utrymmet
för en överprövning av kommunens bedömning av vad som skall anses påkallat
bör dock av naturliga skäl vara tämligen begränsat. För att befogenhet
skall anses föreligga torde det vara tillräckligt att åtgärden objektivt
ter sig ägnad att främja turistväsendet i kommunen. Att den också skall
ha vidtagits i sådant syfte torde vara självklart.
Som kommittén har framhållit bör kommunala insatser på turistområdet
ske utan slutlig ekonomisk uppoffring för kommunen. En viss garanti för
detta ligger redan i den avgränsning av kompetensen som jag har angett.
Den avgörande betydelsen i detta avseende har emellertid kommunens egen
prövning från olika synpunkter av varje nytt projekt. Jag förutsätter att
kommunerna låter beslut om åtgärder på turistområdet föregås av noggranna
överväganden samt av samråd med andra kommuner inom samma
kommunblock och med organisationer och statliga myndigheter som berörs
av åtgärden eller som kan gå till handa med sakkunskap. Av särskild vikt
är att samråd sker med länsstyrelsen där planeringsrådet bör delta i bedömningen.
Utvecklingen mot större kommuner och den ökande fastheten
21
Kungl. Alaj.ts proposition nr 44 år 1968
i samhällsplaneringen innebär att förbättrade förutsättningar skapas för
riktiga bedömningar.
Som kommittén bar anfört torde det inte vara nödvändigt att i lagen ange
vilka slag av anläggningar som vidgningen av kompetensen skall avse. Kommitténs
egen redovisning torde omfatta i stort sett alla slag av anläggning
som kan komma i fråga. I den mån innehav av mark är en förutsättning
för en turistanläggning bör kompetensen omfatta också förvärv eller
stöd till förvärv av marken.
Som jag sagt tidigare anses kommun ha befogenhet att vidta åtgärder
också utanför sitt område förutsatt att åtgärden tillgodoser ett till kommunen
knutet intresse. Det torde väl i allmänhet inte komma i fråga att främja
turismen i kommunen genom åtgärder utanför kommungränsen. Skulle sådana
åtgärder undantagsvis vara påkallade — ett par remissinstanser bar
pekat på behovet av gemensamma kommunala åtgärder inom kommunblock
— bör de emellertid vara tillåtna.
Lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1968.
Hemställan
I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättats
förslag till lag om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet.
Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga lagförslaget.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680134
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- KU 1968:18 Utlåtande i anledning av proposition med förslag till lag om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet jämte följdmotioner. Ärendet I detta utlåtande beh s. 1 i texten