Angående fortsatt valutareglering
1968-03-08 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1968:55, Angående fortsatt valutareglering
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1968
1
Nr 55
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt valutareglering;
given Stockholms slott den 8 mars 1968.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag,
1) begära riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat,
2) inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning
om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen begärs riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering för tiden den 1 juli 1968—den 30 juni 1969. För riksdagens
yttrande framläggs i anslutning härtill förslag till bestämmelser om fortsatt
giltighet av valutaförordningen under samma tid.
1
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 55
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1968
Förslag
till
Förordning
om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)
Härigenom förordnas, att valutaförordningen den 5 juni 1959, som enligt
förordning den 12 maj 1967 (nr 154) gäller till och med den 30 juni 1968,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1969.
Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1968
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
8 mars 1968.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, IIolmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman,
Moberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt valutareglering
och anför.
Enligt
ställning av fullmäktige i riksbanken under vissa förutsättningar förordna
om valutareglering i enlighet med närmare bestämmelser i lagen. I allmänhet
får sådant förordnande meddelas för högst ett år i sänder och endast
efter riksdagens samtycke. Därvid skall även de valutareglerande föreskrifter
som Kungl. Maj :t avser att meddela föreläggas riksdagen. Dessa föreskrifter
är intagna i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264).
Förordnande om valutareglering har senast meddelats för tiden den 1 juli
1967—den 30 juni 1968.
Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 11 januari 1968 hemställt
om fortsatt valutareglering under iiden den 1 juli 1968—den 30 juni 1969.
Över riksbanksfullmäktiges framställning har, efter remiss, yttranden
avgetts av fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen och
Svenska sparbanksföreningen.
Gällande bestämmelser
Valutalagen gäller enligt lag den 5 juni 1959 (nr 262) fr. o. m.
den 1 juli 1959 tills vidare. Valutalagen är en fullmaktslag. Den ger sålunda,
som jag redan nämnt, Kungl. Maj :t befogenhet att under vissa i
lagen angivna förutsättningar förordna om valutareglering.
De närmare förutsättningarna för valutareglering anges i 1 §. Paragrafen
innehåller i första och andra styckena regler för fall av krig och krigsfara.
För övriga fall finns bestämmelserna om valutareglering i tredje stycket.
Där uppställs som förutsättning för förordnande om valutareglering att ett
sådant förordnande bedöms erforderligt för att uppnå det mål, som fasllt
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 55
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1968
ställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn
till rikets betalningsförhållanden med utlandet.
Förordnande om valutareglering i andra fall än vid krig eller krigsfara
meddelas med riksdagens samtycke efter framställning av riksbanksfullmäktige.
Om riksdagens samtycke inte skulle kunna avvaktas utan synnerlig
olägenhet, kan Kungl. Maj :t emellertid utan sådant samtycke interimistiskt
förordna om valutareglering i viss utsträckning.
När Kungl. Maj:t begär riksdagens samtycke till förordnande om valutareglering
skall även de valutareglerande föreskrifter som Kungl. Maj:t avser
att utfärda med stöd av den begärda fullmakten föreläggas riksdagen.
Huvudbestämmelsen om vad sådana föreskrifter får innehålla finns i sju
särskilda punkter i 2 § första stycket.
Sålunda kan till en början föreskrivas att endast riksbanken och annan
bank, som riksbanken därtill bemyndigar (valutabank), får driva handel
med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andia penninganvisningar
och fordringar, som innefattar rätt till betalning i utländskt
mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), liksom med
aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka är utfärdade av någon
som är bosatt i utlandet (punkt 1).
Vidare kan föreskrivas, att utländska betalningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper endast i den omfattning och på de villkor
Kungl. Maj :t eller — efter Kungl. Maj :ts bemyndigande — riksbanken
bestämmer får förvärvas och föryttras mot vederlag i svenskt mynt (punkt
2). För att tillgodose behovet av utländska betalningsmedel, utländska
fordringar och utländska värdepapper kan införas föreskrift om att sådana
tillgångar skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant
ersättning i svenskt mynt (punkt 3).
Bestämmelser kan även meddelas om att svenska och utländska betalningsmedel,
fordringar och värdepapper inte utan särskilt tillstånd får utföras
ur Sverige eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas
på den som är bosatt i utlandet (punkt 4 ) och att sådana tillgångar inte
får införas till Sverige utan tillstånd av riksbanken (punkt 5). Dessutom
kan föreskrivas att förfogande inte får ske över värdepapper, som införs
till Sverige eller som förvaras här för utomlands bosatt person, eller över
köpeskilling, som influtit vid försäljning av sådana värdepapper, i vidare
män än Kungl. Maj :t eller — efter Kungl. Maj :ts bemyndigande — riksbanken
bestämmer (punkt 6).
Slutligen kan helt allmänt förordnas, att något förfogande i annat hänseende
än förut nämnts över utländska betalningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper inte får ske utan tillstånd av riksbanken
på annat sätt än genom föryttring till denna eller till valutabank (punkt 7).
Utan hinder av sådana valutareglerande bestämmelser som jag nu angett
kan riksbanken enligt 3 § meddela bankaktiebolag eller annan till
-
5
Kiingl. Maj.ts proposition nr 55 år 1968
stånd att på villkor, som riksbanken bestämmer, driva den rörelse med utländska
betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden som riksbanken
finner behövlig för att tillhandagå allmänheten med medel för
reseändamål.
När det anses behövligt för tillsyn över efterlevnaden av ett valutareglerande
förordnande, kan Kungl. Maj:t enligt 5 § föreskriva skyldighet att
förete handelsböcker jämte därtill hörande handlingar samt medge polismyndighet,
riksbanken eller av denna förordnad tjänsteman rätt att öppna
och granska brev och andra försändelser till eller från utlandet. Kungl.
Maj :t kan även i övrigt meddela de föreskrifter, som behövs för att genomföra
förordnandet och för att hindra åtgärder vilka är ägnade att uppenbart
motverka ändamålet med detta.
För överträdelse av föreskrift, som meddelats med stöd av valutalagen,
får enligt 9 § stadgas straff, högst fängelse i två år. Dessutom kan meddelas
bestämmelser om förverkande till kronan av betalningsmedel, fordringar
eller värdepapper, som brottet avser, eller av vederlag för sådan egendom
eller om utgivande av motsvarande värde.
Förordnande om valutareglering enligt de fr. o. m. den 1 juli 1959 gällande
bestämmelserna gavs första gången för tiden fr. o. in. samma dag
t. o. in. den 30 juni 1960. Därefter har getts förnyade förordnanden, senast
för tiden den 1 juli 1967—den 30 juni 1968. Sålunda har Kungl. Maj:t genom
förordning den 12 maj 1967 (nr 153) om tillämpning av valutalagen
— med riksdagens samtycke — förordnat, att bestämmelserna i 2 § första
stycket 1, 2 och 4—7 samt 5 § 1 och 3 liksom 9 § samma lag skall äga
tillämpning under den angivna tidsperioden. Föreskrifterna om hembudsskyldighet
— 2 § första stycket 3 — och om brevkontroll — 5 § 2 — omfattas
däremot inte av förordnandet.
De valutareglerande föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelat med stöd
av valutalagen, återfinns i valutaförordningen. Denna har i
enlighet med 1 § tredje stycket valutalagen utfärdats efter riksdagens hörande.
Förordningen gällde ursprungligen endast för tiden t. o. m. den
30 juni 1960 men har, likaledes efter riksdagens hörande, tillagts fortsatt
giltighet för ett år i sänder, senast för tiden t. o. m. den 30 juni 1968 genom
förordning den 12 maj 1967 (nr 154).
Valutaförordningen innehåller f. n. i stort sett följande.
Efter en inledande bestämmelse i 1 §, vari ges vissa grundläggande definitioner,
innehåller valutaförordningen i 2 § första stycket en föreskrift,
som lägger all växling mellan utländsk och svensk valuta under riksbankens
kontroll. Förvärv av utländska betalningsmedel eller fordringar mot
vederlag i svenskt mynt eller föryttring av sådana tillgångar får ske endast
från resp. till riksbanken eller genom dess förmedling. Från denna föreskrift
medges dock vissa undantag i 2 § andra stycket. Riksbanken kan så
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1968
lunda meddela bankaktiebolag, sparbank och postbanken tillstånd att för
egen eller riksbankens räkning driva handel med utländska betalningsmedel
och utländska fordringar. Riksbanken får även ge postverket tillstånd
att driva den handel med utländska betalningsmedel som fordras för verkets
rörelse med postanvisningar. Vidare kan riksbanken bevilja bank eller
annan tillstånd att driva den rörelse med utländska betalningsmedel och
utländska banktillgodohavanden som riksbanken anser erforderlig för allmänhetens
tillhandagående med medel för reseändamål. Bank, som enligt
den först återgivna undantagsbestämmelsen erhållit det vidsträcktare tillståndet
att driva valutahandel, kallas i förordningen, liksom i valutalagen,
valutabank.
Riksbanken får enligt 3 § första stycket bestämma närmare, i vilken
omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel och utländska
fordringar får förvärvas eller föryttras mot vederlag i svenskt mynt. Begränsning
får inte ske i omfattningen av valutabanks förvärv från eller
föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller utländska
fordringar, som härrör från eller fordras för löpande betalning.
Efter den nu redovisade grundregeln om valutahandelsmonopol följer i
valutaförordningen tre olika avsnitt som innehåller skilda förbud mot att
utan riksbankens tillstånd vidta valutadisponerande åtgärder. Dessa förbud
gäller numera väsentligen s. k. kapitalbetalningar. För löpande betalningar
ges nämligen i ett följande avsnitt bestämmelser om vittgående undantag
från de allmänna förbudsreglerna.
I det första av de tre nyssnämnda avsnitten ges ramen av förbud beträffande
utströmningen ur landet av de värden som berörs av valutaregleringen
(4 och 5 §§), under det att det andra avsnittet innehåller motsvarande
förbud i fråga om den ingående strömmen (6—8 §§). Dessa förbud
beträffande utgående resp. ingående betalningsströmmar svarar i stor
utsträckning mot varandra. Förbud råder sålunda mot att utan riksbankens
tillstånd ut- eller införa andra betalningsmedel än växlar. Resande
får emellertid ut- eller införa resevaluta till belopp som riksbanken medger.
Utförselförbudet gäller utan inskränkning även värdepapper, under det att
införselförbud beträffande värdepapper gäller endast i den mån de inte
införs genom översändande till riksbanken eller till valutabank.
I avsnittet rörande utgående betalningsströmmar ges, utöver förbud mot
konkret utförsel, ett allmänt förbud för den som är bosatt i Sverige (s.k.
valutainlänning) att verkställa betalning till eller till förmån för den som
är bosatt i utlandet (s.k. valutautlänning). På motsvarande sätt föreskrivs
i avsnittet rörande ingående betalningsströmmar principiellt förbud för
valutainlänning att direkt eller genom annans förmedling ta mot betalning
från valutautlänning. Några närmare anvisningar om vad som avses
med betalning lämnas inte. Vissa förfaranden anges emellertid uttryckligen
som förbjudna. Hit hör överförande av tillgodohavande här i riket
Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1968
7
till konto eller räkning som förs i utlandet, överlåtelse av betalningsmedel,
värdepapper eller fordringsbevis av presentationspappers karaktär till vaiutautlänning
samt valutainlännings inbetalning på eller överföring till
konto eller räkning som förs i Sverige till förmån för valutautlänning. I avsnittet
om ingående betalningar finns vidare ett förbud för valutainlänning
att ikläda sig skuld till valutautlänning, om det inte är fråga om ingående
av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade villkor eller om vidtagande
av därmed jämförliga åtgärder.
I det tredje av de förut angivna avsnitten av valutaförordningen (9 och
10 §§) förbjuds valutainlänning att utan riksbankens tillstånd förfoga över
innehav av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden
på sådant sätt, att hans innehav av dylika tillgångar minskas. Tillstånd
fordras dock inte för föryttring till riksbanken eller till valutabank
eller till försäljningsställe för resevaluta. Ett motsvarande förfogandeförbud
gäller även beträffande valutainlännings innehav av andra utländska
fordringar än banktillgodohavanden liksom hans innehav av utländska
värdepapper. För att hindra kringgående av valutaförordningens bestämmelser
har vidare föreskrivits att valutainlänning, som gentemot utlandet
har rätt att kräva betalning eller som gentemot utlandet ådragit sig betalningsskyldighet,
inte får medge anstånd med eller uppskjuta betalningen
eller träffa avtal om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel,
såvitt inte annat följer av handelsbruk. Valutainlänning får inte heller, i
syfte att kringgå valutaförordningens bestämmelser, till valutautlänning,
med vilken han har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom
köpa varor till annat pris än det som i allmänhet gäller eller i sådant syfte
vidta andra liknande åtgärder.
Löpande betalningar har i allmänhet undantagits från valutareglering.
I 10 a § har angetts de betalningar av detta slag, som kan ske utan hinder
av de tidigare återgivna förbudsreglerna. Sålunda får valutainlänning genom
valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken, såväl
verkställa som motta löpande betalning i förhållande till valutautlänning.
Med betalning genom valutabank jämställs därvid dels betalning genom
avräkning i kontokurantförhållande, under förutsättning att valutainlänningen
är bokföringsskyldig och att riksbankens föreskrifter beträffande
betalningsväg iakttas, dels betalning med postanvisning. Vidare undantas
vissa direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar
från valutaregleringen. Sålunda får valutainlänning i Sverige verkställa
betalning till eller till förmån för valutautlänning för arbetsprestation, som
denne utfört i Sverige, och vidare i Sverige verkställa betalning till eller
till förmån för valutautlänning som gåva eller understöd till denne. Valutainlänning
får dessutom under vistelse utomlands verkställa betalning
till valutautlänning för uppehållskostnader utomlands och för inköp för
personligt bruk. På motsvarande sätt får valutainlänning under vistelse
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1968
utomlands ta mot betalning från valutautlänning för arbetsprestation, som
betalningsmottagaren utfört utomlands. Vidare får valutainlänning ta mot
betalning i Sverige från valutautlänning för dennes uppehållskostnader
här och för inköp, som kan antas vara avsedda för köparens personliga
bruk.
I en särskild anvisning till 3 och 10 a §§ har närmare angetts vad som i
valutaförordningen avses med löpande betalning. Hit hör exempelvis normala
likvider vid export och import av varor och tjänster, omkostnader
med anledning därav, andra normala betalningar i samband med näringsverksamhet,
vissa försäkringsbetalningar, ränta och annan avkastning av
kapitaltillgång, normala reseutgifter samt pensioner, understöd och liknande
personliga betalningar. I anvisningen har uttryckligen angetts, att
betalning i samband med direkt investering, värdepappersöverlåtelse, personlig
kapitalöverföring eller annan kapitalbetalning inte anses som löpande
betalning. Riksbanken meddelar de närmare föreskrifter som fordras
för att bestämma vad som skall hänföras till löpande betalning.
Till de nu återgivna centrala bestämmelserna har fogats en bestämmelse
(13 §) om möjlighet för riksbanken att ålägga var och en, som uppehåller
sig i Sverige, att deklarera bl. a. sina utländska betalningsmedel,
fordringar och värdepapper samt sina tillgångar och skulder i utlandet. I
ett sista avsnitt finns regler om ansvar för överträdelse av valutaförordningens
bestämmelser (15—21 §§).
Riksbanksfullmäktiges framställning
Enligt riksbanksfullmäktige bör valutaregleringen avse samma lagrum i
valutalagen, som nu äger tillämpning, nämligen 2 § första stycket 1, 2
och 4—7, 5 § 1 och 3 samt 9 §.
I sin skrivelse hänvisar fullmäktige till de allmänna synpunkter på valutaregleringen
och dess uppgifter som redovisas i prop. 1963: 139 (s. 49).
Anledning synes alltjämt föreligga att ta valutalagens gällande fullmakter
i anspråk och att samtidigt ge valutaförordningen fortsatt giltighet.
Enligt vid skrivelsen fogat protokollsutdrag har herrar Dahlcn och Burenstam
Linder reserverat sig mot fullmäktiges beslut. Reservanterna anser att
den frigörelse av världshandeln som eftersträvas t. ex. genom en europeisk
marknadsintegration och Kennedyrondens tullsänkningar i görlig mån bör
fullföljas även på betalningarnas och kapitalöverföringarnas område och
förordar att en översyn av valutalagstiftningen snarast företas i syfte att
uppnå en liberalisering.
Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1968
9
Remissyttrandena
Fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten) och Svenska sparbanksföreningen
har inte haft något attt erinra mot framställningen om fortsatt
valutareglering. Eu reservant i riksgäldsfullmäktige, herr Östman, har
dock ansett att fullmäktige bort framhålla önskvärdheten av en väsentlig
uppmjukning av valutaregleringen.
Svenska bankföreningen avstyrker en förlängning av valutaregleringen.
Föreningen anknyter till de överväganden som gjorts i proposition 1963: 139,
till vilken riksbanksfullmäktige hänvisat, och uttalar att i denna prop. stor
vikt lades vid att en frigörelse av kapitalrörelserna skulle kunna leda till
en beskärning av vårt lands ekonomisk-politiska handlingsfrihet, bl. a.
såtillvida som en starkt ökad kapitalimport i viss mån skulle kunna motverka
den av de penningvårdande myndigheterna eftersträvade kreditåtstramningen.
Argumentationen, heter det, anknöt sålunda i hög grad till
den då sedan länge rådande högkonjunkturen. Enligt bankföreningens mening
är det därför anmärkningsvärt, att riksbankens förslag inte åtföljs av
någon utredning om behovet av valutareglering i den helt motsatta konjunktursituation
som nu föreligger. Det är länge sedan statsmakterna bedömde
vår valutareglering enbart från de synpunkter som vid andra världskrigets
början föranledde dess införande. Inte minst genom prop. 1963: 139
har klargjorts att regleringen numera betraktas som ett ekonomisk-politiskt
instrument. Detta synsätt måste, såvitt bankföreningen kan finna, leda till
att regleringen bör slopas — eller åtminstone väsentligt liberaliseras — i
dämpade konjunkturlägen. I utlandet finns det också flera exempel på att
valutapolitiken anpassats efter konjunkturerna. Man har tillgripit restriktioner,
när överhettning hotat men släppt efter när balans återvunnits. För
Sveriges del kan bankföreningen inte finna annat än att det rådande ekonomiska
läget starkt talar för att näringslivet bör ges möjlighet att bredda
sin finansieringsbas genom kapitalinförsel utifrån. Problemet för den ekonomiska
politiken är nu inte längre att motverka överhettning utan tvärtom
att stimulera till expansion. Som motiv för ett slopande av valutaregleringen
åberopar bankföreningen också sina yttranden tidigare år i denna
fråga och begär slutligen alt en fullständig redogörelse lämnas för de skäl
som anses tala för en oförändrad reglering i dagens läge, om förslag om en
sådan föreläggs riksdagen.
Departementschefen
Valutaregleringens författningsmässiga grundval utgörs av 1939 års valutalag,
vilken numera gäller tills vidare. Valutalagen är en fullmaktslag som
ger Kungl. Maj :t möjlighet att under vissa i lagen givna betingelser meddela
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1968
valutareglerande bestämmelser inom gränser som anges i lagen. Under fredsförhållanden
får ett sådant förordnande i princip ges endast med riksdagens
samtycke och för en tid av högst ett år i sänder. Samtidigt skall de valutareglerande
bestämmelser som Kungl. Maj :t ämnar utfärda med stöd av den
begärda fullmakten föreläggas riksdagen. Sedan år 1959 finns dessa bestämmelser
i valutaförordningen. Varje gång riksdagen lämnat samtycke
till fortsatt valutareglering har valutaförordningen förlängts för motsvarande
tid.
Förordnande om valutareglering har med riksdagens samtycke senast
meddelats för tiden den 1 juli 1967—den 30 juni 1968. Valutaförordningen
gäller för samma tid. Riksbanksfullmäktige har funnit valutareglering behövlig
även efter den 30 juni i år och har därför hemställt om fortsatt sådan
reglering för tiden t. o. m. den 30 juni 1969. En fortsatt valutareglering
har även accepterats av majoriteten i riksgäldsfullmäktige samt av
Svenska sparbanksföreningen men avstyrkts av Svenska bankföreningen.
Jag vill erinra om att den svenska valutaregleringen f. n. främst reglerar
värdepappershandel och de finansiella krediterna. De löpande betalningarna
är i princip helt fria från regleringen. Riksbanken, som enligt
valutaförordningen har en allmän befogenhet att medge befrielse från eller
lindring i de skyldigheter som föreskrivs i förordningen, tillämpar en mycket
liberal praxis för stora avsnitt av kapitalöverföringarna. Ansökningar
om tillstånd till direkta investeringar i utlandet har bifallits så gott som undantagslöst
under senare tid. År 1966 gavs tillstånd till sådana investeringar
för sammanlagt 735 milj. kr. Motsvarande siffra för år 1967 var 877 milj. kr.
Även för direkta investeringar i Sverige från utlandets sida är tillståndsgivningen
liberal. Under år 1966 uppgick dessa investeringar till 654 milj.
kr. och för år 1967 var beloppet 584 milj. kr. Tillstånd till finansiell upplåning
utomlands har vidare till betydande belopp lämnats för fartygsbyggen
och finansiering av svenska investeringar i utlandet liksom till utländska
dotterbolag i Sverige. Denna upplåning uppgick år 1966 till sammanlagt
1 067 och år 1967 till 791 milj. kr.
Med anledning av bankföreningens yttrande vill jag framhålla att valutaregleringen
självfallet kan behöva upprätthållas även under en dämpad
konjunktur. Redan i prop. 1963: 139 (s. 51) gav jag exempel på valutaregleringens
funktion i ett sådant konjunkturläge. I detta sammanhang bör
också erinras om den väsentliga roll som valutaregleringen spelar under
perioder av oro på valutamarknaderna, oavsett vilket konjunkturläge som
råder. Sålunda hade valutaregleringen stor betydelse efter devalveringen av
det engelska pundet och vissa andra valutor i november förra året.
Bankföreningen tar också i sitt yttrande upp frågan hur valutaregleringen
bör tillämpas i rådande konjunkturläge. Detta spörsmål har emellertid
intet samband med frågan huruvida valutaregleringen bör förlängas
eller inte. En ändring av regelsystemet utgör inte någon nödvändig förut
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1968
sättning för en ytterligare liberalisering av valutapolitiken eftersom denna
politik under förutsättning av fortsatt valutareglering utformas inom ramen
för den valutaförordning som Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande
fastställer.
Bärande skäl föreligger fortfarande för att bibehålla valutaregleringen.
Riksdagens samtycke bör därför inhämtas till förordnande om valutareglering
för ytterligare ett år. I enlighet med riksbanksfullmäktiges förslag
bör förordnandet omfatta samma bestämmelser i valutalagen som f. n.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t
1) begär riksdagens samtycke till att Kungl. Maj:t med
stöd av 1 § tredje stycket valutalagen förordnar, att vad som
föreskrivs i 2 § första stycket 1, 2 och 4—7, 5 § 1 och 3
samt 9 § samma lag skall äga fortsatt tillämpning under tiden
den 1 juli 1968—den 30 juni 1969;
2) inhämtar riksdagens yttrande över ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om fortsatt
giltighet av valntaförordningen den 5 juni 1959 (nr 26b).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680178
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1968:236 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning, m. m. a1 i texten
- BU 1968:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt valutareglering jämte motioner. s. 24 i texten